Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31b)

167 sidor, varav 160 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 160 av 167 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:17, Med förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31b)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

1

Nr 17.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31b); given

Stockholms slott den 21 december 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås åtskilliga ändringar i gruvlagen. Dessa beröra ej

lagstiftningens huvudgrunder utan ha i stort sett karaktär av detaljändringar

i olika hänseenden. Bland annat föreslås ändringar av bestämmelserna

om förfarandet vid flera samtidiga inmutningsansökningar, hinder

mot inmutning och utmål, undersökningstidens längd i speciella fall, utläggande

av utmål över angränsande inmutning, ianspråktagande av mark

utom utmål, kallelse till och utevaro från utmålsförrättning, årlig avgäld

enligt 53 §, stängsel, försvarsavgift och förverkande. I huvudsakligen förtydligande

syfte föreslås vidare jämkningar i lagreglerna om undersökningsarbetet,

om rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra sig icke inmutningsbara

mineral och om rätten till brytning då flera delägare finnas. Slutligen

förordas tillägg om rätt för kronan respektive jordägaren att göra provborrningar

före anmälan om begagnande av kronoandel (jordägareandel).

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1953. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 17.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag
till
Lag
om

ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Härigenom förordnas att 3—5 §§, 6 § 2 och 3 inom., 7 §, It § 2 inom.,

12, 17, 19 och 20 §§, 21 § 1 och 2 mom., 23 § 3 inom., 26, 28, 31, 34, 35,

42, 45 och 47 §§, 49 § 1 mom. samt 51—57, 63 och 68—70 §§ gruvlagen den

3 juni 1938 ävensom övergångsbestämmelserna till samma lag1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

3 §•

Inmutningsrätten gäller----

Hava flera å samma dag inkommit

med ansökningar som helt eller

delvis avse samma område, meddele

bergmästaren dem var sin mutsedel,

och njute de sedan lika rätt med avseende

å det område som är gemensamt

för ansökningarna; dock skall,

därest någon av inmutorna kan visa

att han, innan ansökningarna inkommit,

först upptäckte inmutpingsbar

mineralfyndighet inom det område

hans ansökning avser samt nämnda

fyndighet icke är belägen å område

som förut varit inmutat eller belagt

med utmål, inmutningsrätten till det

gemensamma området tillhöra honom

ensam. 1

--- till bergmästaren.

Hava flera å samma dag inkommit

med ansökningar som helt eller

delvis avse samma område, njute de

lika rätt med avseende å det område

som är gemensamt för ansökningarna;

dock skall, därest någon av sökandena

kan visa att han, innan ansökningarna

inkommit, först upptäckte

inmutningsbar mineralfyndighet

inom det område hans ansökning

avser samt fyndstället icke är beläget

å område som förut varit inmutat eller

belagt med utmål, inmutningsrätten

till det gemensamma området

tillhöra honom ensam.

1 Senaste lydelse, se beträffande 5 § SFS 1942: 512, beträffande 52 S och övergångsbestämmelserna

SFS 1945: 812 samt beträffande 68 § SFS 1949: 2.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

4 §■

Inmutat område skall vara cirkelformigt

med tvåhundra meters radie

i horisontalplanet räknat, dock med

den inskränkning i områdets yta som

betingas av hinder enligt 5 §.

Inmutat område skall vara cirkelformigt

med tvåhundra meters radie

i horisontalplanet räknat, dock med

den inskränkning i områdets yta som

betingas av hinder enligt 5 § vid mutsedelns

utfärdande. När särskilda

skäl därtill äro, må även annan inskränkning

i områdets yta på begäran

av inmutaren ske.

Medelpunkten i---------marken bestämd.

Det inmutade-------äldre utmål.

5 §•

Inmutningspunkten må----

1) område å kr ono jord som genom

beslut av Konung och riksdag förklarats

skola utgöra statsgruvefält;

dock att vad sålunda stadgats ej skall

äga tillämpning, där inmutning sökes

för kronans räkning;

2) område som enligt vad därom

är stadgat blivit avsatt till nationalpark

;

--- område omfatta:

1) område å kronojord som genom

beslut av Konung och riksdag förklarats*

skola utgöra statsgruvefält

eller om vars förklarande för statsgruvefält

statlig myndighet väckt

förslag hos Konungen; dock att vad

sålunda stadgats ej skall äga tillämpning,

där inmutning sökes för kronans

räkning, och att Konungen i

andra fall, när synnerliga skäl därtill

äro, äger medgiva undantag från vad

nu föreskrivits;

2) område som enligt vad därom

är stadgat blivit avsatt till nationalpark

eller om vars förklarande för

nationalpark statlig myndighet väckt

förslag hos Konungen; dock att Konungen

äger medgiva undantag från

vad nu stadgats, när synnerliga skäl

därtill äro;

3) befästningsområde eller---- — — — Konungen bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på-----— anläggningens ytterkant;

6) område beläget på mindre av- 6) område beläget på mindre avstånd

än etthundra meter, i horison- stånd än etthundra meter, i horisontalplanet

räknat, från boningshus el- talplanet räknat, från byggnad, som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ler från annan åbyggnad, där den är

uppförd vid gård, eller från tomtplats

eller trädgård, med mindre medgivande

till inmutning lämnats av

såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen

eller trädgården som den vilken

därtill har nyttjanderätt; dock

att under byggnad som nu sagts ej

skall innefattas byggnad som är belägen

å inmutat eller utmålslagt område

vartill gruvrätten äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk

kraftstation eller industriell anläggning,

med mindre medgivande till

inmutning lämnats av ägaren till

kraftstationen eller anläggningen;

•

8) förut inmutat område eller utlagt

utmål, såvida rätten därtill äger

bestånd då den nya ansökningen inkommer,

eller område vartill annan

på grund av stadgandet i 3 § första

stycket äger företrädesrätt;

9) område, varå

är avsedd att stadigvarande användas

till bostad, eller från annan åbyggnad,

där den är uppförd vid gård, eller

från tomtplats eller trädgård vid bostadsbyggnad

som nyss nämnts, med

mindre medgivande till inmutning

lämnats av såväl ägaren till byggnaden,

tomtplatsen eller trädgården

som den vilken därtill har nyttjanderätt;

dock att under byggnad som nu

sagts ej skall innefattas byggnad

som är belägen å inmutat eller utmålslagt

område vartill gruvrätten

äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk

kraftstation eller industriell anläggning,

med mindre medgivande till

inmutning lämnats av ägaren till

kraftstationen eller anläggningen eller

Konungen lämnat tillstånd därtill;
8)

förut inmutat område eller utlagt

utmål, såvida rätten därtill äger

bestånd då den nya ansökningen inkommer,

eller område vartill annan

på grund av stadgandet i 3 § äger

företrädesrätt; skolande, i fall då ansökning

om utvidgning av utmål

skett, det med ansökningen avsedda

området från och med den dag ansökningen

inkommit till bergmästaren

vara i förevarande avseende likställt

med inmutat område, i den

mån området kan komma i fråga för

utvidgningen.

medgivande därtill.

6 §•

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn-----— och postadress;

2) mineralfyndighetens art;

3) fastighet, församling och län, 3) fastighet, församling och län,

där det med ansökningen avsedda där det med ansökningen avsedda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

5

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

området är beläget, ävensom ägarens

namn, yrke, hemvist och postadress;

4)

5)

6)

området är beläget, ävensom ägarens

namn, yrke, hemvist och postadress;

dock må i sistnämnda hänseenden,

där mark är samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare och för

samfälligheten finnes känd styrelse

eller annan som är satt att den förvalta,

uppgifterna i stället avse ledamöterna

i styrelsen eller förvaltaren;

inmutningspunktens belägenhet--------kan uppstå;

huruvida sökanden------må beviljas;

huruvida inom--------äldre inmutningsrätten;

7) förslag till---------inmutade området.

3 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) karta eller-------må beviljas;

2) där jämlikt------medgivande lämnats;

3) där sökanden är svenskt bolag 3) där sökanden är svenskt bolag

eller svensk ekonomisk förening eller

där jämlikt 5 § 1), 2) eller 7) Konungens

tillstånd erfordras för inmutning,

handlingar utvisande sökandens

rätt att verkställa inmutningen

eller, om sökanden icke inne
har

sådan rätt, till Konungen ställd

ansökning om tillstånd att verkställa

inmutningen;

4) en ansökningsavgift---------10 § stadgas.

eller svensk ekonomisk förening,

handlingar utvisande sökandens rätt

att verkställa inmutningen eller, om

sökanden icke innehar sådan rätt, till

Konungen ställd ansökning om tillstånd

att verkställa inmutningen;

Finner bergmästaren------rekommenderat brev.

Hava flera å samma dag inkommit

med ansökningar som helt eller delvis

avse samma område, skall bergmästaren

förelägga envar sökande att,

om han vill göra gällande att inmutningsrätten

till det gemensamma området

enligt vad i 3 § andra stycket

är stadgat skall tillhöra honom ensam,

inom viss i föreläggandet angiven

tid väcka talan därom vid domstol,

vid äventyr att han eljest förlorat

sin talan. Föreläggandet skall

delgivas sökandena i den ordning,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

11

2 mom. Anser annan rättsägare än

sökanden, att ansökningen bort avslås

eller att visst område icke bör

ingå i det inmutade området, må

före utmålsförrättningen anställas

klander, hos kommerskollegium om

den inmutade fyndigheten ej är föremål

för inmutning enligt 1 §, men

eljest efter stämning vid domstol.

Har inmutningsrätt beviljats i strid

med bestämmelse i 5 § 1), 2) eller 3)

eller i 9 § 2 mom. 1), vare ock allmän

åklagare berättigad att vid domstol

föra talan som nyss sagts.

som för delgivning av stämning i

tvistemål är stadgat, eller annorledes

bevisligen. Innan nämnda tid gått till

ända och, där talan därinom väckts,

tvisten slutligen avgjorts, må ärendet

icke av bergmästaren företagas till

avgörande.

§•

2 mom. Anser annan rättsägare än

sökanden, att ansökningen bort avslås

eller att visst område icke bör

ingå i det inmutade området, må

före utmålsförrättningen anställas

klander, hos kommerskollegium om

den inmutade fyndigheten ej är föremål

för inmutning enligt 1 §, men

eljest, där rätten till talan ej är försutten

enligt vad i 7 § andra stycket

är stadgat, efter stämning vid domstol.

Allmän åklagare vare ock berättigad

att vid domstol föra talan som

nyss sagts, där inmutningsrätt beviljats

i strid med bestämmelse i 5 § 1),

2) eller 3) eller i strid med bestämmelse

i 9 § 2 mom. 1) utom i fall,

som avses i 5 § 7).

3 KAP.

12 §.

Minst fjorton---------- lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte inmutar en

att, innan något arbete å det inmutade

området börjas, ställa pant eller

borgen för all den ersättning vartill

han är förbunden enligt 17 §. Denna

säkerhet skall, där den icke antages

av den till ersättning berättigade, vara

godkänd av överexekutor i den ort

där inmutningspunkten är belägen.

Det åligger därjämte annan inmutare

än kronan att, innan något arbete

å det inmutade området börjas,

ställa pant eller borgen för all den

ersättning vartill han är förbunden

enligt 17 §, såframt icke den till ersättning

berättigade annat medgivit.

Denna säkerhet skall, där den icke

antages av den till ersättning berätti
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gade, vara godkänd av överexekutor

i den ort där inmutningspunkten är

belägen.

17

För begagnandet av den mark som

inmutaren tager i anspråk för arbete

enligt 13 § skall han till innehavaren

av jorden giva full ersättning i årlig

avgift som för varje år skall förskottsvis

betalas. Inmutaren skall

jämväl ersätta skada som marken

kan hava tagit för framtiden; och

ansvare han, intill dess denna ersättning

blivit erlagd, för fulla beloppet

av den årliga avgiften för markens

begagnande.

Då eljest------därför

§■

För begagnandet av den mark som

inmutaren tager i anspråk enligt 13 §

skall han till innehavaren av jorden

giva full ersättning i årlig avgift som

skall betalas förskottsvis för år. Inmutaren

skall jämväl ersätta skada

som marken kan hava tagit för framtiden;

och vare inmutaren skyldig

att, intill dess denna ersättning blivit

erlagd, årligen betala avgift såsom

för markens begagnande.

givas.

19

Det undersökningsarbete----

Har undersökningsarbetet----

Ådagalägger inmutaren att arbetet

på grund av markens beskaffenhet,

särskilda naturförhållanden, arbetsinställelse

eller annan till sin verkan

därmed jämförlig omständighet icke

kan fullgöras inom den i första stycket

stadgade tid eller den förlängda

tid som enligt andra stycket kan hava

blivit bestämd, må bergmästaren,

därest inmutaren före tidens utgång

därom gör ansökan, medgiva förlängning

av undersökningstiden med

den tid som av omständigheterna påkallas,

dock högst två år. Sökes sådan

förlängning, skall inmutaren vid

ansökningen foga, förutom handlingar

till bevis om den omständighet

han vill åberopa såsom skäl för

förlängningen, berättelse över de av

honom utförda undersökningsarbeten,

vilken berättelse bör vara till

-------undersökningstiden erhålles.

-----tvisten icke bedrivits.

Ådagalägger inmutaren att arbetet

på grund av markens beskaffenhet,

särskilda naturförhållanden, arbetsinställelse

eller annan till sin verkan

därmed jämförlig omständighet icke

kan fullgöras inom den i första stycket

stadgade tid eller den förlängda

tid som enligt andra stycket kan hava

blivit bestämd, må bergmästaren,

därest inmutaren före tidens utgång

därom gör ansökan, medgiva förlängning

av undersökningstiden med

den tid som av omständigheterna påkallas,

dock högst två år. När eljest

synnerliga skäl därtill äro och det

kan ske utan olägenhet eller med

allenast ringa sådan för markens

ägare eller innehavare, må kommerskollegium

medgiva förlängning av

undersökningstiden med högst tre år

utöver den i första stycket stadgade

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

hungl. Maj.ts proposition nr 17

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

riktigheten vitsordad av två ojäviga tid eller den förlängda tid som enligt

personer.

Är ansökning om utmål eller om

förlängning av undersökningstiden

vid dennas utgång beroende på prövning,

må undersökningsarbetet fortgå

intill dess ansökningen slutligen prövats;

avslås ansökningen om förlängning

av undersökningstiden, men söker

inmutaren utmål inom den i 20 §

stadgade tid, må undersökningsarbetet

därutöver fortgå intill dess ansökningen

om utmål slutligen prövats.

vad ovan i denna paragraf är stadgat

kan hava beviljats, såframt inmutaren

före utgången av samma tid därom

gör ansökan. Sökes förlängning

enligt detta stycke, skall inmutaren

vid ansökningen foga, förutom handlingar

till bevis om den omständighet

han vill åberopa såsom skäl för förlängningen,

berättelse över de av honom

utförda undersökningsarbeten,

vilken berättelse bör vara till riktigheten

vitsordad av två ojäviga personer.

Är ansökning om utmål eller om

förlängning av undersökningstiden

vid dennas utgång beroende på prövning,

må undersökningsarbetet fortgå

intill dess ansökningen slutligen prövats;

avslås ansökningen om förlängning

av undersökningstiden, men söker

inmutaren utmål inom den i 20 §

stadgade tid, må undersökningsarbetet

därutöver fortgå intill dess ansökningen

om utmål slutligen prövats.

Grundas ansökningen om förlängning

av undersökningstiden på att

arbetet till följd av tvist icke bedrivits,

må arbetet dock ej, sedan tvisten

blivit slutligen avgjord, bedrivas,

med mindre inmutaren underrättat

bergmästaren om tvistens avgörande.

Om beslut rörande förlängning av

undersökningstiden skall den myndighet

som meddelat beslutet sända

underrättelse till ägaren av det inmutade

området eller, om detta utgöres

av mark som är samfälld för flera

fastigheter med skilda ägare, till den

som förvaltar samfälligheten eller till

en av delägarna i densamma.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

20 §.

Ansökning om utmål skall göras

skriftligen och till bergmästaren ingivas

eller i betalt brev med posten

insändas. Ansökningen skall hava

kommit bergmästaren tillhanda före

utgången av den i 19 § första stycket

stadgade undersökningstiden eller

den förlängda undersökningstid som

jämlikt samma paragraf kan hava

beviljats. Har bergmästaren avslagit

ansökning om förlängning av undersökningstiden,

må dock, där detta

beslut givits senare än trettio dagar

före undersökningstidens utgång, ansökning

om utmål kunna göras sist

inom trettio dagar efter det beslutet

om avslag givits.

Försummar inmutaren----

Ansökning om utmål skall göras

skriftligen och till bergmästaren ingivas

eller i betalt brev med posten

insändas. Ansökningen skall hava

kommit bergmästaren tillhanda före

utgången av den i 19 § första stycket

stadgade undersökningstiden eller

den förlängda undersökningstid som

jämlikt samma paragraf kan hava

beviljats. Har inom tid som nu sagts

ansökning gjorts om förlängning av

undersökningstiden och har ansökningen

avslagits, må dock ansökning

om utmål kunna göras sist inom trettio

dagar efter det ansökningen om

förlängning slutligen prövats.

---förlorat inmutningsrätten.

21 §.

1 mom. I ansökning--------skall uppgivas:

1) sökandens namn--------------och postadress;

2) den mutsedel----------inmutningsrätten grundas;

3) fastighet, församling----

4) de personers namn, hemvist och

postadress vilka äro ägare av de under

3) angivna områden eller med avseende

därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt,

rätt till elektrisk kraft eller

till avkomst eller annan förmån eller

rätt till servitut;

5) huruvida omedelbart intill det

sökta utmålet finnes område varå enligt

31 § utmål ej må utläggas samt,

där fråga är om sådant område var
-

---- i anspråk;

4) de personers namn, hemvist och

postadress vilka äro ägare av de under

3) angivna områden eller med avseende

därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt,

rätt till elektrisk kraft eller

till avkomst eller annan förmån eller

rätt till servitut; dock må, där mark

är samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare och för samfälligheten

finnes känd styrelse eller annan som

är satt att den förvalta, uppgifterna

i stället avse ledamöterna i styrelsen

eller förvaltaren;

5) huruvida omedelbart intill det

sökta utmålet finnes område varå enligt

31 § utmål ej må utläggas samt,

där fråga är om sådant område var
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

ICungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om sägs i 5 § 5)—9), dess innehava- om sägs i 5 § 5)—9), dess innehavares

namn, hemvist och postadress. res namn, hemvist och postadress enligt

vad härovan under 4) sägs.

2 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) där sökanden---------

2) karta över de under 1 mom. 3)

angivna områden jämte erforderlig

beskrivning, vilka handlingar skola

vara upprättade av lantmätare,

bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig

person; skolande av dessa

handlingar, av vilka kartan i fråga

om utmålet skall vara utförd i skala

om minst 1:4 000 samt såvitt angår

mark som endast är avsedd för

väg, transportbana eller ledning må

vara upprättad i därför lämplig skala,

tydligt framgå områdenas belägenhet,

tillstötande gränser för de i 1

mom. 5) avsedda områden, inmutningspunktens

läge, de ställen där inmutningsbara

mineral påträffats

samt övriga för inmutaren kända

förhållanden som äro av betydelse

för bedömande av fyndighetens storlek,

läge och sträckning;

3) berättelse över-------

4) bestyrkt avskrift--------

sådan behörighet;

2) karta över de under 1 mom. 3)

angivna områden jämte erforderlig

beskrivning, vilka handlingar skola

vara upprättade av lantmätare,

bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig

person; skolande av dessa

handlingar tydligt framgå områdenas

belägenhet, tillstötande gränser för

de i 1 mom. 5) avsedda områden, inmutningspunktens

läge, de ställen

där inmutningsbara mineral påträffats

samt övriga för inmutaren kända

förhållanden som äro av betydelse

för bedömande av fyndighetens storlek,

läge och sträckning;

anvisande föreligga;

— fogade handlingar.

Kartan skall i fråga om utmålet

vara utförd i skala om minst 1: 4 000

eller ock, där kommerskollegium det

medgivit, i annan skala om minst

1: 10 000. Såvitt angår mark som är

avsedd endast för väg, transportbana

eller ledning, skall kartan vara

upprättad i därför lämplig skala.

23 §.

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren

att i rekommenderat brev

med mottagningsbevis översända

kungörelsen såväl till sökanden som

till de sakägare, vilka jämlikt 21 §

1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansök
-

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren

att i rekommenderat brev

med mottagningsbevis översända

kungörelsen såväl till sökanden som

till de sakägare, vilka jämlikt 21 §

1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansök
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ningen eller eljest äro för bergmästaren

kända. Kungörelsen skall avsändas

så tidigt, att densamma kan

komma mottagaren tillhanda minst

trettio dagar före förrättningen.

Bestyrkt avskrift

Är mark----

ningen eller eljest äro för bergmästaren

kända. Kungörelsen skall avsändas

så tidigt, att densamma kan

komma mottagaren tillhanda minst

trettio dagar före förrättningen. Har

delgivning med viss sakägare på nu

anfört sätt ej kunnat ske, skall bergmästaren

föranstalta om att kungörelsen

sist å åttonde dagen före förrättningen

delgives sakägaren på

sätt som för delgivning av stämning

i tvistemål är stadgat.

---— finnes tillgänglig.

inom kommunen.

26 §.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren

biträdas av två gode män,

vilka av honom utses bland dem som

i orten äro valda till gode män vid

lantmäteriförrättning, så ock, där sådant

anses nödigt, av lantmätare,

bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig

person som förordnas av Konungens

befallningshavande. Där ej

annorlunda i denna lag föreskrives,

ankomme på bergmästaren ensam att

avgöra till förrättningen hörande frågor.

Mot bergmästaren-------

De vid---------— av Konui

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren

biträdas av två gode män,

vilka av honom utses bland dem som

i orten äro valda till gode män vid

lantmäteriförrättning, så ock, där sådant

anses nödigt, av lantmätare eller

bergsstatstjänsteman eller av annan

sakkunnig person som förordnas

av Konungens befallningshavande.

Där ej annorlunda i denna lag föreskrives,

ankomme på bergmästaren

ensam att avgöra till förrättningen

hörande frågor.

- om domare.

28

Utebliver sökanden från förrättningen,

varde den inställd, och ankomme

dess företagande sedermera

på anmälan inom den tid, som i 20 §

är föreskriven för ansökning om utmål.

§•

1 mom. Kommer ej bergmästaren

tillstädes å den för förrättningen utsatta

tid och infinner han sig ej heller

inom tre timmar därefter, då må de

som tillstädeskommit åtskiljas. Utebliver

god man, kalle bergmästaren

genast i hans ställe annan god man.

God man, som utan laga förfall

utebliver från förrättning, ersätte därav

uppkommen skada eller olägenhet.

2 mom. Utebliver sökanden, utan

att hava anmält laga förfall, från för
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rättning och har kungörelse därom

utfärdats och delgivits honom på sätt

och inom tid som i 23 § stadgas, varde

förrättningen inställd, och ankomme

dess företagande sedermera på

anmälan inom tid, som i 20 § är

föreskriven för ansökning om utmål.

Annan sakägares —-----------behöriga inkallande.

Förrättningen må-------------framställer begäran.

31 §.

Föreligger vid utmålsförrättningen

i 5 § omförmält hinder mot inmutning,

skall hindret, där det förefanns

redan vid mutsedelns utfärdande,

även gälla i fråga om utläggande av

utmål.

Vid utmålets utläggande utanför

det inmutade området skall iakttagas,

dels att annat inmutat område, som

ej enligt första stycket utgör hinder

mot utmålsläggningen, ej må beröras

i vidare mån än som erfordras för att

utmålet skall erhålla mot varandra

vinkelräta gränslinjer vilka tangera

förstnämnda inmutade område, dels

ock att annat redan utlagt utmål ej

till någon del må tagas i anspråk.

34

Utom utmålet äger sökanden vid

förrättningen få sig anvisad nödig

mark dels för uppläggande av malm

samt varp och andra avfallsprodukter

dels ock för sådan byggnad eller

annan anläggning, väg, transportba
-

Föreligger vid utmålsförrättningen

i 5 § omförmält hinder mot inmutning,

skall hindret, där det förefanns

redan vid mutsedelns utfärdande,

även gälla i fråga om utläggande av

utmål, dock att utmålet må omfatta

annat inmutat område eller område

som enligt 5 § 8) skall i där berört

avseende vara likställt med inmutat

område, därest innehavaren av inmutningsrätten

därtill lämnar sitt

medgivande.

Vid utmålets utläggande utanför

det inmutade området skall vidare

iakttagas, dels att annat inmutat område,

som ej avses i första stycket, ej

må utan medgivande av innehavaren

beröras i vidare mån än som erfordras

för att utmålet skall erhålla mot

varandra vinkelräta gränslinjer vilka

tangera förstnämnda inmutade område,

dels ock att annat redan utlagt

utmål ej till någon del må tagas i

anspråk.

§•

Utom utmålet äger sökanden vid

förrättningen få sig anvisad nödig

mark dels för uppläggande av malm

samt varp och andra avfallsprodukter

dels ock för sådan byggnad eller

annan anläggning, väg, transportba
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

13

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

na eller kraftledning, som är erforderlig

för gruvdriften eller därmed

sammanhängande verksamhet. Därest

för utförande av elektrisk kraftledning

erfordras Konungens tillstånd,

må dock mark därför icke anvisas

förrän sådant tillstånd erhållits.

Är fråga —

Jämväl den

na, kraftledning, vattenledning eller

avloppsledning, som är erforderlig

för gruvdriften eller därmed sammanhängande

verksamhet. Hotas

visst område av ras eller sättningar,

må det ock anvisas. Därest för utförande

av elektrisk kraftledning erfordras

Konungens tillstånd, må dock

mark därför icke anvisas förrän sådant

tillstånd erhållits,

är stadgat.

— prövas lämplig.

35 §.

Med ledning av vad vid förrätt- Med ledning av vad vid förrättningen

utrönts rörande utmålets stor- ningen utrönts rörande utmålets storlek

skall bergmästaren uträkna och lek skall bergmästaren uträkna och

i protokollet anteckna beloppet av i protokollet anteckna beloppet av

den årliga försvarsavgift, som enligt den årliga försvarsavgift, som enligt

55 § skall för utmålet erläggas. 55 § skall för utmålet erläggas. Berg
mästaren

skall tillika i skrivelse till

envar uppgiven jordägare meddela,

dels att rätt till andel i försvarsavgift

tillkommer denne och hur stort belopp

som, såvitt vid förrättningen

kunnat utrönas, belöper på dennes

mark, dels ock hur han skall förfara

för att utfå beloppet. Är fråga om

mark som är samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare, må meddelandet

tillställas den som förvaltar

samfälligheten eller en av delägarna i

densamma.

42 §.

Vid utmålsförrättningen------Konungens befallningshavande.

Då ersättning — —----anskaffas på gruvinnehavarens bekostnad.

Där ersättningen jämte ränta icke Där ersättningen jämte ränta icke

inom föreskriven tid erlägges eller inom föreskriven tid erlägges eller

hos Konungens befallningshavande hos Konungens befallningshavande

nedsättes, njute den till ersättningen nedsättes, njute den till ersättningen

berättigade hos överexekutor skvnd- berättigade hos överexekutor skynd
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

sam handräckning för ersättningens

utbekommande; ägande ock överexekutor

på därom av den ersättningsberättigade

gjord framställning förordna

om gruvarbetets inställande,

intill dess ersättningen erlagts eller

uttagits.

Medel som---------mot

(Föreslagen lydelse)

sam handräckning för ersättningens

utbekommande; ägande ock överexekutor

på därom av den ersättningsberättigade

gjord framställning förordna

om gruvarbetets inställande

intill dess ersättningen erlagts eller

uttagits. Sådant förordnande må dock

ej meddelas förrän bergmästaren yttrat

sig i ärendet.

ränta.

45 §.

Önskas sedan utmål erhållits utvidgning

eller minskning av utmålet

eller ock reglering eller ny utstakning

av dess gränser, eller yppas behov att

för arbete ovan jord taga i anspråk

ytterligare mark inom utmålet eller

att för ändamål som omförmäles i

34 § få mark anvisad utanför utmålet,

må ansökan därom göras hos

bergmästaren; och gälle beträffande

sådant ärende i tillämpliga delar vad

om utmålsförrättning är stadgat,

dock att, vad angår reglering eller ny

utstakning av utmål, gränserna på

djupet skola räknas på sätt vid utmålets

tillkomst blivit tillämpat.

Uppkommer i fall varom nu är sagt

fråga om utmålets utläggande utanför

det inmutade området, skall hinder

som i 5 § sägs gälla, ändå att det

tillkommit efter mutsedelns utfärdande.

Begäres att särskilda utmål som

gränsa intill varandra må varda för

gemensam gruvdrift till ett enda sammanlagda,

äge kommerskollegium att

därom förordna efter ty lämpligt prövas,

utan avseende därå att det sammanlagda

utmålet innefattar större

vidd än eljest är tillåtet. Yrkas att utmål

uppdelas i två eller flera sär
-

Önskas sedan utmål erhållits utvidgning

eller minskning av utmålet

eller ock reglering eller ny utstakning

av dess gränser, eller yppas behov att

för arbete ovan jord taga i anspråk

ytterligare mark inom utmålet eller

att för ändamål som omförmäles i

34 § få mark anvisad utanför utmålet,

må ansökan därom göras hos

bergmästaren; och gälle beträffande

sådant ärende i tillämpliga delar vad

om utmålsförrättning är stadgat,

dock att, vad angår reglering eller ny

utstakning av utmål, gränserna på

djupet skola räknas på sätt vid utmålets

tillkomst blivit tillämpat. I

fråga om utmålets utläggande utanför

det förut utmålslagda området,

skall hinder som i 5 § sägs gälla, ändå

att det tillkommit efter mutsedelns

utfärdande.

Begäres att särskilda utmål som

gränsa intill varandra må varda för

gemensam gruvdrift till ett enda sammanlagda,

äge kommerskollegium att

därom förordna efter ty lämpligt prövas,

utan avseende därå att det sammanlagda

utmålet innefattar större

vidd än eljest är tillåtet. Yrkas att utmål

uppdelas i två eller flera särskilda

utmål, äge kommerskollegium

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

15

(Gällande lydelse)

skilda utmål, äge kommerskollegium

meddela tillstånd till sådan uppdelning,

när särskilda skäl därtill äro;

och skall i fråga om verkställighet av

sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium

därom förordnar. Vid sammanläggning

eller uppdelning varom

nu är sagt skola utmålsgränserna på

djupet räknas lodräta, där detta kan

ske utan intrång på annans utmål.

(Föreslagen lydelse)

meddela tillstånd till sådan uppdelning,

när särskilda skäl därtill äro;

och skall i fråga om verkställighet av

sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium

därom förordnar. Har uppdelning

skett, må därigenom uppkommet

utmål utvidgas högst till den

storlek som motsvarar dess andel i

det ursprungliga utmålet. Hinder möter

dock ej att rätten till utvidgning

överlåles från ett genom uppdelningen

uppkommet utmål till ett annat.

Vid sammanläggning eller uppdelning

av utmål skola utmålsgränserna

på djupet räknas på sätt ursprungligen

varit tillämpat.

5 KAP.

47 §.

Sedan mutsedel--------utmålsförrättningen avslutats.

När anmälan------inmutningsrätten övergått.

Önskar kronan före anmälan om

begagnande av kronoandel för erhållande

av närmare kännedom om fyndigheten

verkställa provborrning eller

annan liknande undersökning av

mera begränsad omfattning, må kronan

efter utmålsläggningen verkställa

sådan undersökning inom den del

av utmålet, varöver inmutaren förfogar

för gruvarbetet. Kronan äger

därvid i nödig utsträckning använda

för gruvarbetet avsedda anläggningar.

Uppstår genom undersökningen

skada eller intrång, skall kronan utgiva

ersättning därför. Beträffande

tvist om ersättning skall vad i 18 §

stadgas för där avsett fall äga motsvarande

tillämpning. Inmutaren och

kronan skola på begäran tillhandahålla

varandra resultaten av verkställda

undersökningar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

49 §.

1 mom. Vid sitt-------— slag, nämligen:

1) byggnader och-------kronans inträde;

2) utgifter till-------av ersättningsmedel;

3) kostnader för--------och dylikt).

Kronan vare ock pliktig att enligt

de i 37 § angivna grunderna i

förhållande till sin andel ersätta inmutaren

för att denne tillhörig mark

tages i anspråk för gruvdriften eller

för att han eljest därigenom lider förlust,

intrång eller annan skada.

6 KAP.

51 §.

Sedan utmål------inmutningsbara mineral.

Brutna inmutningsbara mineral,

som finnas inom utmålet och härröra

från äldre gruvbrytning, tillfalla

gruvinnehavaren, i den mån desamma

icke enligt vad i 57 § stadgas må

av förre gruvinnehavaren bortföras.

Gruvinnehavaren må dock ej tillgodogöra

sig varp som är föremål för

rätt på grund av särskild inmutning

enligt äldre författning.

Under undersökningstiden----

Från äldre gruvbrytning härrörande

icke uppfordrade inmutningsbara

mineral ävensom uppfordrade inmutningsbara

mineral, som kvarligga

inom utmålet på löst mark, tillfalla

gruvinnehavaren, i den mån desamma

icke enligt vad i 57 § stadgas må

av förre gruvinnehavaren bortföras.

Gruvinnehavaren må dock ej tillgodogöra

sig varp som är föremål för

rätt på grund av särskild inmutning

enligt äldre författning.

----framställt begäran.

52 §.

Gruvinnehavaren må----

Av de icke inmutningsbara mineraliska

ämnen som före eller efter

utmålsläggningen brutits må gruvinnehavaren

använda vad vid gruvarbetet

behöves. Vad av dessa ämnen

icke användes må han ock tillgodogöra

sig, såframt det icke av jordägaren,

mot erläggande av gottgörelse

för brytnings- och uppfordringskost
-

— — inmutningsbara mineralen.

Av de icke inmutningsbara mineraliska

ämnen som före eller efter

utmålsläggningen brutits må gruvinnehavaren

använda vad vid gruvarbetet

behöves samt dessutom tillgodogöra

sig allt som ej förrän vid

anrikning eller därmed likställt förfarande

kan avskiljas från de inmutningsbara

mineralen. Gruvinnehava
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

17

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nader, avhämtas inom sex månader ren må ock i övrigt tillgodogöra sig

efter tillsägelse. icke inmutningsbara mineraliska äm
nen,

såframt de icke av jordägaren,

mot erläggande av därå av gruvinneliavaren

nedlagda kostnader, avhämtas

inom sex månader efter tillsägelse.

Uppstår tvist —------- slutligen bestämt.

Vad i-------eller uranförening.

53

Jordägaren vare berättigad att av

gruvinnehavaren erhålla en avgäld,

motsvarande en procent av värdet av

alla de inmutningsbara mineral som

inom utmålet brutits och uppfordrats.

Avgäld varom nu är sagt beräknas

dock ej för något år högre än till

5 000 kronor och skall upphöra att

utgå, sedan regelbunden brytning av

inmutningsbara mineral pågått inom

utmålet under sammanlagt tjugu år.

Finnas inom utmålet flera jordägare,

njute de lott i avgälden efter som de

äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas

inom mars månad nästfoljande

år. Uppstår tvist om beloppet av avgälden,

skall vad i 18 § stadgas för

där avsedd tvist äga motsvarande tilllämpning.

§•

Jordägaren vare berättigad att av

gruvinnehavaren erhålla en avgäld,

motsvarande en procent av värdet av

alla de inmutningsbara mineral som

inom utmålet brutits och uppfordrats.

Avgäld varom nu är sagt beräknas

dock ej för något år högre än till

5 000 kronor och skall upphöra att

utgå, sedan regelbunden brytning av

inmutningsbara mineral pågått inom

utmålet under sammanlagt tjugu år.

Sker sammanläggning eller uppdelning

av utmål vare sådan åtgärd utan

verkan i de hänseenden, varom nu

är fråga. Finnas inom utmålet flera

jordägare, njute de lott i avgälden

efter som de äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas

inom mars månad nästföljande

år till jordägaren eller, där flera

jordägare finnas, till den person, vilken

de hava att utse. Uppstår tvist

om beloppet av avgälden, skall vad

i 18 § stadgas för där avsedd tvist

äga motsvarande tillämpning.

54 §.

Gruvinnehavaren äger icke använ- Gruvinnehavaren äger icke använda

utmålet i dagen eller under jord da utmålet i dagen eller under jord

för annat ändamål än gruvarbete för annat ändamål än gruvarbete

och därmed sammanhängande verk- och därmed sammanhängande verk2

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

samhet för produkternas tillgodogörande.

I dagen må utmålet på sätt nu är

sagt användas allenast till den del

det blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att

omkring det inlösta området ensam

hålla det stängsel som är nödigt.

(Föreslagen lydelse)

samhet för produkternas tillgodogörande

och ej heller område, som han

utom utmål fått sig anvisat enligt

34 §, för annat än där avsett ändamål.

I dagen må utmålet på sätt i första

stycket är sagt användas allenast till

den del det blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att å

område inom eller utom utmål, som

tagits i anspråk för de i första stycket

avsedda ändamål, ensam hålla

det stängsel som är nödigt.

7 KAP.

Det åligger--:-----icke

Avgiften skall förskottsvis för varje

år senast den 31 december föregående

år inbetalas till bergmästaren

samt vara åtföljd av uppgift å gruvinnehavarens

eller, där flera delägare

i gruvan finnas, gruvföreståndarens

namn och postadress.

56

Försummar gruvinnehavaren att

inom tid som i 55 § sägs erlägga försvarsavgift,

skall han senast den 31

mars påföljande år till bergmästaren

inbetala dubbel avgift, vid äventyr,

om det försummas, att rätten till

gruvan förverkas.

Det åligger bergmästaren att senast

den 15 januari i rekommenderat

brev till den i gruvregistret antecknade

innehavaren av gruvan eller an
-

> §■

uttagas.

Avgiften skall förskottsvis för varje

år senast den 31 december föregående

år inbetalas till bergmästaren

samt vara åtföljd av uppgift å namn

och postadress beträffande dels gruvinnehavaren

eller, där flera delägare

i gruvan finnas, gruvf öreståndaren,

dels ock de jordägare som enligt för

gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter

äro berättigade till andel i avgiften.

§•

Försummar gruvinnehavaren att

inom tid som i 55 § sägs erlägga försvarsavgift,

skall han senast den 31

mars påföljande år till bergmästaren

inbetala dubbla beloppet av vad han

försummat att betala; och skall vad

i enlighet härmed erlägges utöver avgift

enligt 55 § fördelas på sätt där

är stadgat.

Det åligger bergmästaren att senast

den 1 februari i rekommenderat

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

19

(Gällande lydelse)

mäld gruvföreståndare översända påminnelse

om avgiftens erläggande

med angivande av det belopp som

skall inbetalas samt äventyret om det

försummas.

Varder rätten till gruvan förverkad,

skall bergmästaren omedelbart i

rekommenderat brev sända meddelande

därom dels till gruvinnehavaren,

dels ock till den myndighet som

förvaltar kronans gruvegendom. I

enahanda ordning skall bergmästaren,

där så ske kan, underrätta jordägaren

om gruvrättens förverkande.

57

Då rätt till gruva förverkats, vare

gruvinnehavaren förlustig all rätt

dels till de vid tiden för förverkandet

inom utmålet befintliga icke uppfordrade

inmutningsbara mineral,

dels till de för gruvans styrka och

bestånd verkställda byggnader, dels

ock till den mark som inom eller

utom utmålet blivit upplåten till

gruvdriften.

(Föreslagen lydelse)

brev med mottagningsbevis till den

i gruvregistret antecknade innehavaren

av gruvan eller anmäld gruvföreståndare

översända påminnelse

om avgiftens erläggande med angivande

av det belopp som skall inbetalas,

tiden för inbetalningen samt

äventyret om det försummas. Har

sådan påminnelse senast den 15

mars kommit den i gruvregistret

antecknade innehavaren av gruvan

eller anmäld gruvföreståndare tillhanda,

men har det i påminnelsen

angivna beloppet det oaktat icke inbetalats

senast den 31 mars, vare

gruvrätten vid utgången av nämnda

dag förverkad, såframt bergmästaren

meddelar beslut därom före utgången

av samma år.

Beslutet om förverkande skall bergmästaren

omedelbart i rekommenderat

brev översända dels till den i

gruvregistret antecknade innehavaren

av gruvan eller anmäld gruvföreståndare,

dels ock till den myndighet

som förvaltar kronans gruvegendom.

I enahanda ordning skall bergmästaren,

där så ske kan, underrätta

jordägaren om gruvrättens förverkande.

§•

Då rätt till gruva förverkats, vare

gruvinnehavaren förlustig all rätt

dels till de vid tiden för förverkandet

inom utmålet befintliga icke uppfordrade

inmutningsbara mineral,

dels till de för gruvans styrka och

bestånd verkställda byggnader, dels

till den mark som inom eller utom

utmålet blivit upplåten till gruvdriften,

dels ock till stängsel som det

ålegat gruvinnehavaren att hålla.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För gruvdriften gjorda anläggningar,

som icke äro att hänföra till de i

första stycket omförmälda, ävensom

ur gruvan uppfordrade inmutningsbara

mineral må under högst två år

efter förverkandet kvarligga för gruvinnehavarens

räkning; till det som

icke inom nämnda tid borttagits have

gruvinnehavaren förlorat all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren

berättigad att utan lösen förfoga

över den mark som varit upplåten

för gruvdriften. Annan förverkad

egendom tillfälle kronan; dock skola

de för gruvans styrka och bestånd

verkställda byggnader övergå till

den som i laga ordning förvärvar

rätt till gruvans bearbetande.

För gruvdriften gjorda anläggningar,

som icke äro att hänföra till de i

första stycket omförmälda, ävensom

ur gruvan uppfordrade inmutningsbara

mineral må under högst två år

efter förverkandet avgiftsfritt kvarligga

för gruvinnehavarens räkning;

till det som icke inom nämnda tid

borttagits have gruvinnehavaren förlorat

all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren

berättigad att utan lösen förfoga

över den mark som varit upplåten

för gruvdriften. Annan förverkad

egendom tillfälle ock jordägaren;

dock skola de för gruvans styrka och

bestånd verkställda byggnader ävensom

stängsel som i första stycket

sägs utan lösen övergå till den som i

laga ordning förvärvar rätt till gruvans

bearbetande och skall beträffande

brutna inmutningsbara mineral

gälla vad därom i 51 § andra

stycket är stadgat.

8 KAP.

63 §.

Vilja några — —- ----brytningen erfordras.

Av den--------stycket sägs.

Vill delägare, som ej från början

anmält sig till deltagande i den större

brytningen, sedermera ansluta sig till

denna, må det ske efter tillkännagivande

å stämma eller skriftlig anmälan

hos gruvföreståndaren. Sådan

delägare vare skyldig att i förhållande

till sin lott i gruvan utgiva ersättning

för den nedlagda merkostnad

för anläggningar, maskiner, redskap

och förråd, som påkallats av den

större brytningen, efter det värde

Vill delägare, som ej från början

anmält sig till deltagande i den större

brytningen, sedermera ansluta sig till

denna, må det ske efter tillkännagivande

å stämma eller skriftlig anmälan

hos gruvföreståndaren. Sådan

delägare vare skyldig att i förhållande

till sin lott i gruvan ersätta av

den större brytningen påkallad merkostnad

för anskaffad egendom eller

nedlagd kostnad av slag som angivas

i 49 § enligt där stadgade grunder.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Itungl. Maj.ts proposition nr 17.

21

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

egendomen har vid delägarens an- Vad ovan i denna paragraf är stadslutning.

gat för det fall att några delägare

vilja bryta mera och andra mindre

skall äga motsvarande tillämpning,

om några delägare vilja börja brytning

eller efter utmålsläggningen företaga

arbeten för undersökning av

fyndighet och andra icke vilja deltaga

däri.

Uppstår i-------motsvarande tillämpning.

10 KAP.

68

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen

skola över gruvdriften

utöva sådan tillsyn, att icke genom

sättet för gruvbrytningen fara

uppstår för annans egendom.

Om arbetstagares------

§•

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen

skola utöva sådan tillsyn

över gruvarbetet att icke därigenom

fara uppstår för annans egendom.

- i arbetarskyddslagen.

69

De i-------äger rum.

Utfraktsvägar och —■ —- ■—---

Är gruva ej under arbete och kan

annan i arbete varande gruva därigenom

bliva besvärad av ökat vattentillopp,

skall bergmästaren tillse att

till förekommande härav lämpliga

åtgärder vidtagas.

70

Vid påbörjande av regelbunden

brytning så ock vid nedläggande av

gruvdriften för längre tid än två månader

samt vid dess återupptagande

skall anmälan därom utan dröjsmål

göras hos bergmästaren. Det åligger

denne att om inkommen anmälan

omedelbart underrätta den myndig
-

§•

— eller icke.

Är gruva ej under arbete och kan

annan i arbete varande gruva därigenom

bliva besvärad av ökat vattentillopp,

skall bergmästaren, vare sig

rätten till förstnämnda gruva äger

bestånd eller icke, tillse att till förekommande

härav lämpliga åtgärder

vidtagas.

§•

Vid påbörjande av gruvarbete så

ock vid nedläggande av arbetet eller

vid dess avbrytande för längre tid än

två månader samt vid dess återupptagande

skall anmälan därom utan

dröjsmål göras hos bergmästaren. Då

regelbunden brytning av inmutningsbara

mineral påbörjas, skall ock an
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

het som förvaltar kronans gruvegendom.

mälan därom göras. Det åligger bergmästaren

att om inkommen anmälan

omedelbart underrätta den myndighet

som förvaltar kronans gruvegendom.

Denna lag------januari 1940.

Genom denna------vissa län.

Har före------är stadgat.

2. Bestämmelserna i 39—48 §§

gruvestadgan om arbetsskyldighet

och om vilostånd skola icke tillämpas

utan skola i stället gälla bestämmelserna

i 7 kap. denna lag med

iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej

må överstiga femtio kronor för varje

utmål;

att, därest — —- — efter lagens

ikraftträdande.

3. Bestämmelserna i

2. Bestämmelserna i 39—48 §§

gruvestadgan om arbetsskyldighet

och om vilostånd skola icke tillämpas

utan skola i stället gälla bestämmelserna

i 7 kap. denna lag med

iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej

må överstiga femtio kronor för varje

utmål; skolande likväl, där efter den

31 december 1939 utmål utvidgas,

vad nu sagts gälla allenast den del

som sagda dag ingick i utmålet samt,

där efter nämnda tidpunkt utmål

sammanlägges med annat utmål, ettvart

av de i sammanläggningen ingående

utmålen i det avseende varom

nu är fråga fortfarande anses

som särskilt utmål;

att, därest — — — efter lagens

ikraftträdande.

- -—■ — eller uranförening.

8. Vad i 47 § tredje stycket är stadgat

om rätt för kronan att före anmälan

om begagnande av kronoandel

verkställa provborrning eller annan

liknande undersökning av mera

begränsad omfattning, om ersättning

därför samt om tillhandahållande av

resultaten av verkställda undersökningar

skall äga motsvarande tilllämpning

för det fall att jordägare,

som äger anmäla sig till begagnande

av jordägareandel, önskar verkställa

dylik undersökning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1953.

Äldre lag skall tillämpas i följande

hänseenden:

1) beträffande frågor, som avses i

5 §, i inmutningsärende där ansökning

gjorts före nya lagens ikraftträdande;
2)

beträffande frågor, som avses i

17 §, om inmutningsrätt beviljats

före nya lagens ikraftträdande;

3) beträffande tiden för anmälan

om begagnande av kronoandel, om

utmål utlagts före nya lagens ikraftträdande;
4)

beträffande förhållanden, som i

51 § andra stycket och 57 § sägs, om

gruvrätten förverkats före nya lagens

ikraftträdande; samt

5) beträffande storleken av föisvarsavgift

för tidigare år än 1954

för utvidgade eller sammanlagda utmål

som avses i punkten 2 i övergångsbestämmelserna

till gruvlagen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 maj 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Quensel, Danielson, Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,

fråga om vissa ändringar i gruvlagen samt anför därvid följande.

I särskilda skrivelser till Kungl. Maj :t den 29 december 1938, den 14 november

1946 samt den 19 februari och den 30 september 1947 har kommerskollegium

hemställt om översyn av gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Jämväl jernkontorets gruvby rå har i skrivelse till chefen för justitiedepartementet

den 2 juni 1947 gjort hemställan om ändringar i lagen. Över sistnämnda

skrivelse har kommerskollegium —- med bifogande av yttranden

från samtliga bergmästare — avgivit infordrat utlåtande i sin berörda

framställning den 30 september 1947.

Genom beslut den 3 december 1948 har Kungl. Maj :t tillkallat revisionssekreteraren

Hugo Digman för att inom justitiedepartementet biträda med

utredning för översyn av gruvlagstiftningen.

För fullgörande av nämnda uppdrag har utredningsmannen i september

1949 avgivit en promemoria angående gruvlagen.

Över denna promemoria med därvid fogat lagförslag ha efter remiss utlåtanden

avgivits av kommerskollegium (med bifogande av yttranden av

samtliga bergmästare), domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs,

Västerbottens och Norrbottens län, jernkontoret, svenska teknologföreningen,

Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund.

Jag anhåller att nu få upptaga detta ärende till behandling.

Inledning.

Gruvlagen den 3 juni 1938, som trädde i kraft den 1 januari 1940, är tilllämplig

på alla därefter sökta inmutningar och därpå grundade utmål. I

fråga om äldre gruvor, vilka alltjämt dominera i fråga om såväl antal

som betydelse, är i princip äldre rätt tillämplig, men stora delar av gruvlagen

ha genom övergångsbestämmelser gjorts tillämpliga även på dem.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

Bland förarbetena till gruvlagen märkes främst 1920 års gruvlagstiftningssakkunnigas

betänkande, avgivet i juni 1923 (SOU 1924: 16). Detta betänkande

byggde i sin tur på ett den 20 juni 1919 avgivet betänkande av 191b

års gruvlagstiftningskommitté (ej tryckt). Gruvlagstiftningssakkunnigas

förslag överarbetades inom justitiedepartementet innan förslaget till gruvlag

remitterades till lagrådet 1936 och förelädes riksdagen 1938.

Gruvlagen ersätter gruvstadgan den 16 maj 1884. Före denna gällde gruvstadgan

den 12 januari 1855. Dessa stadgor äro fortfarande i vissa avseenden

tillämpliga. Även ännu äldre författningar, den så kallade järnbergsordningen

1649, Kungl. Maj :ts plakat och förordning 1723 samt 1741 och

1757 års förordningar, ha fortfarande viss betydelse.

Gruvlagen bygger på inmutningssystemet. Detta innebär, att envar äger

genom inmutning erhålla rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter

av vissa slag å egen eller annans mark. Sker inmutning av annan än

kronan, är kronan berättigad att till hälften med inmutaren njuta andel i

gruvföretaget (kronoandel). Beträffande de gruvor som tillkommit före

gruvlagens tid har jordägaren denna rätt (jordägareandel). Inmutningsområdet,

som skall vara cirkelformigt, hade enligt 1884 års stadga en radie

av 100 meter, men skall enligt gruvlagen ha 200 meters radie. Som en följd

härav utökades också utmålets (arbetsområdets) maximiareal i gruvlagen

från 4 till 16 hektar. Såsom kompensation åt jordägaren för jordägareandelens

borttagande infördes i gruvlagen dels principen om 50 procents tillägg

till värdet vid bestämmandet av ersättning åt jordägaren för mark, skada

och intrång och dels föreskrift om en årlig avgäld till jordägaren motsvarande

en procent av värdet av de brutna och uppfordrade inmutningsbara

mineralen. De gamla formerna för försvar av gruvrätten medelst försvarsarbete

samt eventullt försvarsavgift (50 kronor för varje utmål) eller vilostånd

ersattes i gruvlagen med en obligatorisk försvarsavgift av 10 kronor

för varje hektar av utmålets areal oberoende av om arbete inom utmålet

utfördes eller ej. Försvarsavgiften delas lika mellan kronan och jordägaren. I

I utredningsmannens promemoria ha icke upptagits några principiella nyheter

på gruvlagstiftningens område. I promemorian föreslås dels mera speciella

detaljändringar i olika paragrafer i gällande gruvlag och dels införande

i lagen av ett nytt kapitel med alltjämt aktuella bestämmelser angående

äldre gruvor. Ändringar föreslås sålunda av bestämmelserna om bland annat

hinder mot inmutning och utmål, undersökningstidens längd i speciella fall,

utläggande av utmål över angränsande inmutning, ianspråktagande av mark

utom utmål, årlig avgäld enligt 53 §, försvarsavgift och förverkande. I huvudsakligen

förtydligande syfte föreslås ändringar i bland andra de paragrafer

som innehålla bestämmelser om undersökningsarbetet, om rätt för

inmutaren att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineral och om rätten

till brvtning inom utmål då flera delägare finnas. Tillägg föreslås om rätt

för kronan respektive jordägaren att göra provborrningar före anmälan om

begagnande av kronoandel (jordägareandel). Vissa utredningar rörande in
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 17

nebörden av gruvlagens bestämmelser i särskilda fall, såsom angående inmutningsbara

mineral och om konkurrens mellan inmutning och andra

rättigheter, ha ej lett till förslag om ändringar av lagtexten. Det nya kapitlet

med alltjämt aktuella bestämmelser om äldre gruvor har motiverats med att

övergångsbestämmelserna inom gruvlagstiftningen ansetts oklara; detta har

varit förenat med stora olägenheter med hänsyn till att äldre rätt i princip

alltjämt är tillämplig i fråga om flertalet gruvor.

I remissyttrandena ha i flera fall gjorts vissa mera allmänna uttalanden

beträffande önskvärdheten av att de i promemorian behandlade frågorna

upptoges till övervägande. Sålunda har kommerskollegium yttrat, att det i

promemorian framlagda förslaget innebure betydande förbättringar av lagtexten

och att motiveringarna — även i de frågor som ej föranlett förslag

till lagändring — torde komma att bli av bestående värde för lagens tolkning.

Kollegium ville i allt väsentligt tillstyrka de föreslagna ändringarna.

Domänstyrelsen har uttalat, att styrelsen under den tid gruvlagen gällt

haft tillfälle konstatera, att lagens nuvarande lydelse genom vissa oklarheter

kunnat giva upphov till meningsskiljaktigheter om lagens innebörd, att

vissa för gruvrätten relevanta frågor överhuvud taget ej berördes i lagtexten,

att styrelsen därför ansåge det vara av stort värde att den föreslagna

utredningen kommit till stånd och att styrelsen mot vad i promemorian anförts

och föreslagits endast hade vissa erinringar av huvudsakligen kompletterande

eller förtydligande art. Lantbruksstyrelsen har förklarat sig ej

ha någon erinran att göra mot de föreslagna ändringarna. Jernkontorets

gruvbyrå har anfört, att i promemorian beaktats åtskilliga anmärkningar

och erinringar, som framställts från myndigheternas och näringslivets sida,

samt att förslaget till lagändringar i allt väsentligt syntes väl avvägt

och ägnat att råda bot på de huvudsakliga bristerna i gällande gruvlag.

Sveriges industriförbund har uttalat, att gruvlagen icke lämnade någon klar

vägledning för lösandet av väsentliga, i praktiken ofta förekommande frågor

inom gruvrätten, att det varit förenat med mycket stora svårigheter

att förskaffa sig en säker uppfattning om de med innehavet av gruva förbundna

rättigheterna och skyldigheterna samt att de ändringsförslag som

framställts i stort sett syntes väl ägnade att avhjälpa svårigheterna i tilllämpningen.

Förbundet ville särskilt uttala sin tillfredsställelse över den

uppmjukning genom möjligheter till dispens eller på annat sätt som föreslagits

skola ske, varigenom utövandet av gruvhantering avgjort underlättades.

Genom de föreslagna ändringarna hade också i åtskilliga fall skett en

önskvärd anpassning av lagen efter de metoder, som låge till grund för nutida

gruvhantering. Den verkställda översynen kunde därför förväntas medföra

fördelar för gruvhanteringen. Svenska teknologföreningen har yttrat,

att förslaget vore väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Sveriges

lantbruksförbund har uttalat, att de föreslagna ändringarna och tilläggen i

lagtexten huvudsakligen syntes ansluta sig till de tolkningar som under

gruvlagens giltighetstid uppkomna rättsfrågor givit anledning till samt att

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

förbundet, som ansett sig huvudsakligen böra befatta sig med frågor som

berörde jordägareintresset, endast i ett par fall funnit anledning till erinringar

mot förslaget.

Departementschefen. Gruvlagen den 3 juni 1938 har nu varit i kraft i elva

år. Under denna tid ha åtskilliga erfarenheter vunnits rörande bestämmelsernas

tillämpning i praktiken. Med ledning av dessa erfarenheter ha

gjorts ett flertal framställningar om ändringar i lagen. Frågan härom har

såsom förut nämnts varit föremål för särskild utredning. Av denna utredning

och de däröver avgivna remissvaren torde även framgå, att i åtskilliga

hänseenden ändringar äro erforderliga eller önskvärda. Dessa beröra

ej lagstiftningens huvudgrunder utan ha i stort isett karaktär av

detaljändringar i olika hänseenden. De frågor, som i utredningsmannens

promemoria utmynnat i förslag till ändringar i lagtexten, har jag, med några

undantag, upptagit till behandling. Däremot har jag utelämnat de utredningar,

som ej lett till ändringsförslag. Jag har för avsikt att i det följande

behandla de föreslagna ändringarna under respektive paragrafer i gruvlagen.

Såsom förut nämnts är äldre rätt i princip tillämplig på gruvrättigheter,

som uppkommit före gruvlagens ikraftträdande. Betydande delar av gruvlagen

ha emellertid genom övergångsbestämmelserna till lagen gjorts tilllämpliga

på dessa äldre gruvor. Utredningsmannen har i förtydligande syfte

föreslagit, att de gällande äldre rättsreglerna, utom i vad de avse gruvrättigheternas

omfattning och beskaffenhet, måtte upptagas i ett särskilt nytt

kapitel i gruvlagen.

Det skulle onekligen innebära fördelar att i ett särskilt kapitel i gruvlagen

upptaga de äldre alltjämt gällande bestämmelserna i gruvlagstiftningen.

Det torde emellertid da vara ofrånkomligt att, sasom utredningsmannen

också föreslagit, göra undantag i vissa hänseenden och där bibehålla

hänvisningen till äldre författningar. Man kommer sålunda alltjämt

att i viss utsträckning vara hänvisad att tillämpa dessa. Den gränsdragning,

som sålunda måste ske, är, liksom andra tolkningsspörsmål i samband

med överförandet av bestämmelserna till gruvlagen, så pass vansklig,

att jag ej ansett mig böra upptaga utredningsmannens förslag i denna

del.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

3 §•

Tvist mellan samtidiga inmutare.

I 3 § första stycket stadgas, att inmutningsrätten gäller i förhållande till

andra inmutare från och med den dag då ansökningen därom inkom till

bergmästaren. I andra stycket i samma paragraf regleras det fall, då flera

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

samma dag inkommit med ansökningar, som helt eller delvis avse samma

område; då skall bergmästaren meddela dem var sin mutsedel och de få

lika rätt i det område som är gemensamt. Den som kan visa att han först

upptäckt fyndigheten får dock ensam rätt till området, såvida icke fyndigheten

är belägen på område, som förut varit inmutat eller belagt med utmål.

I promemorian har i anslutning till 3 § andra stycket anförts, att det

bleve beroende på tvist vid domstol om någon av flera samtidiga sökande

skulle tillerkännas företrädesrätt. Det förhållande, som sålunda komme

att föreligga mellan samtidiga sökande som erhållit mutsedel, kännetecknades

av att alla hade rätt att utföra undersökningsarbete och skyldighet

att fullgöra de därmed förenade förpliktelserna. Vissa komplikationer kunde

i samband därmed uppkomma och då en av inmutarna gjorde anspråk på

att ensam äga rätt till inmutningen, kunde dessa komplikationer förväntas

bli mera svårlösta än om intressenternas rätt ej vore föremål för tvist.

Det ville därför synas som om den lösning förevarande fråga fått i den

finska gruvlagen vore mera rationell. I sagda lag stadgades, att om flera

ansökt om mutsedel å helt eller delvis samma område, förmånsrätt tillkomme

den som först inlämnat ansökan, att om ansökan gjorts samma

dag, den ägde förmånsrätt, som kunde visa, att han före de andra upptäckt

fyndigheten och att, därest oklarhet rådde härom, mutsedel skulle utfärdas

först efter det tvist angående rätt till inmutningen slutligt avgjorts

vid vederbörlig domstol. Det syntes mera naturligt att en tvist av detta

slag avgjordes av domstol innan inmutning beviljades. Detta gällde i synnerhet

om ansökningarna helt och hållet eller till största delen avsåge

samma område, mindre däremot om det gemensamma området vore mera

obetydligt. I sistnämnda fall kunde det möjligen innebära en viss olägenhet,

att undersökningsarbetet icke kunde påbörjas inom någon del av områdena

förrän tvisten blivit avgjord.

I promemorian har vidare anförts — under uppgift att kommerskollegium

föreslagit, att ordet fyndighet i 3 § andra stycket skulle ersättas med

ordet fyndställe -— att en viss saklig skillnad förelåge mellan de båda uttrycken.

Av motiven till 3 § syntes framgå, att undantagsstadgandet beträffande

fyndighet å område som förut varit inmutat eller belagt med utmal

hade den innebörd som låge i det av kollegium förordade uttrycket.

I enlighet med vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits, att 3 §

andra stycket skulle — efter huvudregeln om lika rätt för samtidiga inmutare

- formuleras sa att, därest någon av sökandena, innan ansökningarna

inkommit, först upptäckt inmutningsbar mineralfyndighet inom det område

hans ansökning avsåge samt fyndstället icke vore beläget å område

som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det

gemensamma området skulle tillhöra honom ensam; och skulle, därest någon

av sökandena hade skäl för sådan rätt, mutsedel utfärdas först efter

det tvist angående inmutningsrätten till nämnda område slutligen avgjorts

vid domstol.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

29

Av remissyttrandena må nämnas, att bergmästaren i västra distriktet

ifrågasatt lämpligheten av att mutsedel ej skulle utfärdas förrän tvist avgjorts

av domstol.

Jernkontorets gruvbyrå har anfört, att förslaget tillgodosåge syftet att

undanröja oklarhet om rättsförhållandet mellan två samtidiga inmutare.

Departementschefen. Jag biträder utredningsmannens uppfattning, att det

knappast är tillfredsställande att i fall, då flera samma dag söka inmutning

till samma område och tvist om inmutningsrätten föreligger på grund

av att någon av sökandena anser sig såsom upptäckare ensam ha rätt till

området, mutsedel skall utfärdas för samtliga sökande, som därefter äga utföra

undersökningsarbete oberoende av tvisten. Tillämpningen av bestämmelserna

om undersökningsarbete och särskilt fastställande av skyldigheterna

för inmutarna att utgiva ersättning kunna kompliceras i sådana fall.

Det av utredningsmannen framlagda förslaget innebär den nyheten, att om

någon av flera samtidiga inmutningssökande har skäl för påstående om

rätt att ensam få mutsedel, sådan skall utfärdas först efter det tvist angående

inmutningsrätten till området slutligen avgjorts vid domstol. De praktiska

synpunkter som motivera förslaget torde emellertid i tillräcklig mån

tillgodoses genom att tillfälle beredes sådan sökande att, innan beslut i inmutningsärendet

meddelas, väcka talan vid domstol och att, om sådan talan

väckts, med slutligt beslut i inmutningsärendet får anstå till dess frågan

om ensamrätten slutligen avgjorts vid domstol. Skulle sökanden underlåta

att väcka talan inom den tid, som bergmästaren anvisat honom, torde mutsedlar

för samtliga sökande få utfärdas och eventuell tvist sedan väckas

före utmålsförrättningen enligt de regler, som redan nu gälla enligt 11 §.

Bestämmelser av nu angivna innebörd torde lämpligen kunna införas som

ett nytt stycke i 7 §. Viss redaktionell ändring synes i anslutning härtill

lämpligen böra ske i 3 § andra stycket. — Det av utredningsmannen föreslagna

förtydligandet i 3 § andra stycket genom utbyte av ordet fyndighet

mot fyndställe synes motiverat och jag ansluter mig till vad sålunda föreslagits.

2 KAP.

Om inmutning.

4 §.

Inskränkningar i inmutat område.

I 4 § första stycket stadgas, att inmutat område skall vara cirkelformigt

med 200 meters radie, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas

av hinder enligt 5 §. Enligt 9 § 3 mom. skall bergmästaren bevilja

inmutningsrätt till det område, som enligt vad i 4 § stadgas skall utgöra

inmutat område.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kangl. Maj. ts proposition nr 17.

I promemorian ha i anslutning till dessa stadganden upptagits följande

två spörsmål:

1) Kunde på sökandens begäran visst område inom inmutningscirkeln

undantagas från inmutningen, t. ex. med hänsyn till att eljest svårigheter

skulle uppstå på grund av oklara äganderättsförhållanden till området?

2) Om det inmutade området ursprungligen inskränkts på grund av hinder

enligt 5 §, skulle området då automatiskt utvidgas om hindret upphörde?
I

promemorian har i dessa hänseenden anförts:

Bestämmelserna i 4 § första stycket och 9 § 3 mom. giva vid handen,

att annat undantag från det inmutade området än som betingas av hinder

enligt 5 § ej kan ske. Däremot ger lagtexten knappast besked, huruvida

upphörande av hinder medför automatisk utökning av det inmutade området.

Att så ej varit avsett framgår dock måhända av följande uttalande av

gruvlagstiftningssakkunniga: »Det torde liksom hittills alltid bliva nödvändigt

att i mutsedeln göra ett generellt undantag för de områden, beträffande

vilka kunna föreligga hinder mot inmutning enligt lagen. Detta hindrar

emellertid icke, att, där redan vid inmutningens beviljande möjlighet föreligger

att från denna undantaga någon viss del av inmutningscirkeln, delta

även kommer till uttryck i beslutet och i mutsedeln utmärkes.» Vidare är

att märka, att då fråga är om sådant hinder som avses i 5 § 8) fyndigheten

omedelbart skall kunna bli föremål för ny inmutning sedan den äldre inmutningsrätten

upphört och att ny inmutning icke kan med laga verkan

sökas förrän den äldre rätten verkligen upphört. Avsikten synes således

vara, att det inmutade området skall fixeras med hänsyn till förhållandena

vid mutsedelns utfärdande och det torde icke vara tillåtet att exempelvis

i mutsedeln angiva viss inskränkning »så länge visst hinder beslår». En sådan

bestämmelse skulle för övrigt hålla frågan om det inmutade områdets

utsträckning oviss och svävande på ett sätt som ej torde vara lämpligt.

Bergmästaren i norra distriktet har sålunda framhållit, att bergmästaren

enligt nuvarande bestämmelser ej får kännedom om när hinder enligt 5 §

5), 6), 7) eller 9) bortfalla. Skulle hinder bortfalla under undersökningstiden

och ininutningsrätten på grund därav utsträckas, skulle bergmästaren

därom ovetande kunna meddela annan inmutningsrätt till området. I

I promemorian har härefter — beträffande frågan om undantag på sökandens

begäran av visst område inom inmutningscirkeln — anförts att

sådant undantag ej syntes vara förenligt med gruvlagen sådan den nu vore

utformad. Någon anledning att hindra att en sådan möjlighet av praktiska

skäl öppnades syntes dock knappast föreligga. I regel syntes betydelselösa

områden, som på grund av exempelvis oklara äganderättsförhållanden skulle

onödigt tynga förfarandet, kunna undvikas genom inmutningscirkelns placering,

men i vissa fall vore detta måhända ej möjligt. Om bergmästaren

hade en rätt att, när särskilda skäl därtill föranledde, medgiva sådant undantag,

behövde man ej riskera att förfarandet i allmänhet onödigt komplicerades

genom en sådan undantagsbestämmelse. Någon rättsförlust kunde

ej heller sägas uppkomma för jordägaren genom att sådant undantag skedde.

Det kunde nämnas, att enligt den finska lagen (2 §) inmutaren hade en

relativt vidsträckt rätt att bestämma över inmutningsområdets utsträckning;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

3]

området skulle, såvitt möjligt, vara fyrsidigt med räta vinklar samt i längd

högst fyra gånger så stort som i bredd, men där hinder sådant påkallade

eller inmutaren det eljest begärt och fritt fält förefunnes kunde inmutningsområde

utläggas även i annan form. Enligt den finska lagen vore områdets

areal bestämd endast på så sätt, att den ej finge överstiga nio hektar.

I jämförelse härmed vore den svenska lagens regler onekligen stela.

Under hänvisning härtill har i promemorian föreslagits att i 4 § första

stycket skulle upptagas ett tillägg av innehåll att, när särskilda skäl därtill

vore, även annan inskränkning i områdets yta på begäran av inmutaren

kunde ske.

Slutligen har i promemorian föreslagits att genom tillägg av orden »vid

mutsedelns utfärdande» i 4 § första stycket skulle i lagtexten tydligt uttryckas,

att bortfallande inmutningshinder ej medförde att det inmutade

området utsträcktes.

I remissyttrandena ha de i 4 § föreslagna ändringarna behandlats endast

i ett par fall.

Domänstyrelsen har förklarat sig ej hava något att erinra mot vad i promemorian

i denna del föreslagits.

Jernkontorets gruvbyrå har förklarat sig biträda den meningen, att visst

område borde kunna undantagas från inmutning men ifrågasatt, huruvida

ej ett vid inmutning på grund av hinder undantaget område automatiskt

borde tillföras det inmutade området därest hindret bortfölle.

Departementschefen. Under remissbehandlingen har icke riktats någon

erinran mot förslaget att inmutare bör vara berättigad att från inmutningen

få undantaga visst område inom inmutningscirkeln. Även för egen del finner

jag förslaget lämpligt. Jag tillstyrker därför vad i promemorian i denna

del föreslagits.

Beträffande det fall, där inmutningshinder upphör under undersökningstiden,

har i promemorian anförts, att det inmutade området bör till sin

utsträckning fixeras med hänsyn till förhållandena då inmutning beviljas.

Jag ansluter mig till denna uppfattning. Lagtexten synes böra förtydligas

i detta avseende på sätt utredningsmannen föreslagit.

5 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om att inmutningspunkten ej

får vara belägen på och ej heller inmutat område omfatta områden av viss

beskaffenhet. Enligt 31 § första stycket gälla hinder av ifrågavarande slag,

som förefunnits vid mutsedelns utfärdande, även beträffande utläggande av

utmål.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Punkterna 1 och 2.

Statsgruvefält och nationalpark.

Enligt 5 § 1) föreligger hinder som nyss nämnts beträffande område å

kronojord, som genom beslut av Konung och riksdag förklarats skola utgöra

statsgruvefält; inmutning må dock på sådant område beviljas för kronans

räkning. I 5 § 2) stadgas, att nationalpark utgör hinder mot inmutning.

Beträffande nationalparker stadgas i 1 § lagen den 25 juni 1909 om nationalparker,

att om kronan tillhörigt område blivit avsatt till nationalpark,

det skall vara förbjudet, bland annat, att inom nationalparken bearbeta

mineralfyndighet eller bortföra mineral. Enligt 3 § i dess ursprungliga

lydelse kunde Konungen föreskriva de undantag från vad i 1 § stadgades,

som kunde finnas nödiga för parkens bevakning och skyddande mot fara,

för vetenskapliga forskningar, för resors underlättande och resandes härbärgerande

samt för utövande av den jakt och det fiske, som prövades utan

olägenhet kunna medgivas, så ock för annat ändamål, om det vore förenligt

med det mod nationalparken avsedda syftet. I samband med gruvlagens tillkomst

övervägdes, huruvida en utvidgning av undantaget i 3 § borde ske

beträffande bearbetning av mineralfyndighet eller bortförande av mineral

(gruvlagstiftningssakkunnigas betänkande s. 101). De sakkunniga stannade

vid att ej förorda en sådan ändring. Man räknade emellertid med att om

i framtiden inom område, som avsatts till nationalpark, funnes fyndighet

av värde, för det sålunda inträffade fallet särskilda bestämmelser kunde

komma att meddelas, varigenom det möjliggjordes för kronan såsom ägare

av området att på ett eller annat sätt tillgodogöra sig fyndigheten. Departementschefen

förklarade (NJA II 1939 s. 311) — med anledning av ett uttalande

av kommerskollegium och en bergmästare, att förbudet syntes böra

mildras genom upptagande i lagen av en tilläggsbestämmelse som möjliggjorde

inmutning efter Kungl. Maj :ts särskilda tillstånd — att, därest mot

förmodan någon mera betydelsefull malmupptäckt skulle komma att göras

inom ett till nationalpark avsatt område, frågan om fyndighetens exploatering

bordo bli beroende av särskild lagstiftning.

Genom lagen den 15 juni 1945 om ändring i lagen om nationalparker

tillädes i slutet av 3 § orden »eller synnerliga skäl därtill äro». Ändringen

föranleddes av en hemställan från statens industrikommission om sådana

åtgärder att möjligheter tillskapades för ett enskilt företag att bryta magnesit

inom Sarjeks nationalpark.

Kommerskollegium har nu hemställt, att till övervägande måtte upptagas

dels om ej dispensrätt borde medgivas Kungl. Maj :t i fråga om inmutning

å statsgruvefält eller nationalpark dels ock om för kronan inmutningsformaliteten

i nämnda fall vore nödvändig. Vidare har kollegium påpekat,

att 5 § 2) gruvlagen i vart fall borde bringas i överensstämmelse med 1945

års ändring i lagen om nationalparker.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

33

Under hänvisning till sistnämnda lagändring har i promemorian uttalats,

att förutsättningen för att bryta magnesit vore, att inmutningsrätt kunde

beviljas. För att det syfte, som avsåges med 1945 års ändring i lagen om nationalparker,

skulle uppnås, syntes en motsvarande ändring därför böra

ske i 5 § 2) gruvlagen, vilket även medförde viss jämkning i 6 §.

Beträffande eventuell dispensrätt för Kungl. Maj :t i fråga om statsgruvefält

har i promemorian erinrats om den finska gruvlagens bestämmelser i

detta hänseende. Enligt dessa bestämmelser kunde statsrådet förklara sådan

staten tillhörig jord, som ej innehades med stadgad åborätt eller anslagits till

boställe, för statsgruvefält för bestämd tidsperiod, högst tio år i sänder;

statsrådet ägde dock rätt att redan före utgången av den bestämda tiden

friförklara området. I anslutning härtill har i promemorian framhållits, att

skyddet för statsgruvefält sålunda vore starkare i den svenska lagen än i

den finska. Detta sammanhängde givetvis med att tillkomsten av statsgruvefält

i Sverige förutsatte beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen. Skäl

syntes emellertid föreligga att i nu förevarande hänseende likställa statsgruvefält

med nationalparker och att sålunda även beträffande statsgruveialt

medgiva Kungl. Maj :t en restriktiv dispensrätt.

I promemorian har vidare påpekats, att i samband med att fråga uppkomme

om ett områdes förklarande för statsgruvefält eller nationalpark

komplikationer kunde uppstå, om någon innan beslut i vederbörlig ordning

fattats sökte inmutning på området. Med hänsyn till en sådan eventualitet

hade i finska gruvlagen stadgats, att fyndighet ej finge inmutas, sedan

myndighet väckt förslag om områdes förklarande för statsgruvefält. En

liknande bestämmelse borde införas i den svenska gruvlagen -— i 5 § 1) och

2) — dock med det tillägget, att förslaget skulle ha väckts genom framställning

av myndighet till Kungl. Maj :t.

Vad slutligen beträffade frågan om för kronan inmutningsformaliteten

vore nödvändig å statsgruvefält och nationalpark har i promemorian erinrats

om att departementschefen vid gruvlagens tillkomst uttalat, att det

ur skilda synpunkter syntes lämpligt att gruvrätten även i ett dylikt fall

konstituerades genom inmutning. I promemorian har uttalats, att anledning

ej syntes föreligga att nu frångå denna ståndpunkt, i synnerhet som

olägenheten av att de vanliga reglerna i gruvlagen följdes även i dessa speciella

fall vore ringa.

Beträffande remissyttrandena må nämnas, att kommerskollegium förklarat

sig ej ha något att i sak invända mot att redan ett av myndighet hos

Kungl. Maj :t väckt förslag om visst områdes förklarande för statsgruvefält

eller nationalpark skulle medföra inmutningshinder. Det vore emellertid

nödvändigt för stadgandets effektivitet att bergmästaren finge kännedom

om när sådant förslag förelåge. Erforderliga föreskrifter härom kunde

dock lämpligast meddelas i annan ordning än i gruvlagen.

Sveriges geologiska undersökning har anfört, alt någon erinran givetvis

ej kunde göras mot önskemålet att bringa bestämmelserna om nationalpar
;i

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 17.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ker i 5 § 2) gruvlagen i överensstämmelse med 3 § lagen om nationalparker

i dess nuvarande lydelse. Det hade dock varit befogat att åstadkomma

den önskade överensstämmelsen genom att sistnämnda lagrum återfördes

till sin lydelse före 1945 års ändring. Sannolikheten för att behov av gruvbrytning

inom nationalparks område skulle uppkomma måste nämligen numera

bedömas såsom mycket liten, då det enda mineral som veterligen skulle

kunna komma i fråga i dylikt fall, nämligen magnesit, numera ej hade den

vitala betydelse för vissa industrier som fallet varit ännu för helt kort tid

sedan. Då emellertid denna fråga fallit utanför uppdraget att verkställa

översyn av gruvlagen och den nu anförda omständigheten måhända ej kunde

anses utgöra bärande grund för ändring i lagen om nationalparker, funne

undersökningen sig ej böra motsätta sig att dispensbestämmelsen infördes i

gruvlagen. Det syntes emellertid angeläget att därvid följande omständigheter

beaktades. Innan dispens beviljades borde något statligt organ på

sökandens bekostnad företaga undersökning på platsen. Vidare vore det —

med hänsyn till att inmutningen automatiskt medförde tillstånd till åtgärder,

som innebure synnerligen störande ingrepp i nationalparken — ett

mycket viktigt önskemål att särskilda villkor kunde knytas till dispensen

exempelvis beträffande väg och transportsätt, för att begränsa skadegörelse

å nationalparken, även om dessa villkor skulle strida mot den rätt som

eljest tillkomme inmutare.

Beträffande den föreslagna dispensrätten för statsgruvefältens del har

undersökningen uttalat, att anledning ej förelåge att befara någon väsentlig

olägenhet av en sådan dispensrätt i den starkt restriktiva form som

föreslagits. Bestämmelsen skulle dock sannolikt bli överflödig, eftersom

sådana situationer, som kunde anses innebära synnerliga skäl för dispens,

syntes kunna på ett enkelt sätt ordnas genom den kronan tillkommande

inmutningsrätten och skälig gottgörelse till eventuell upptäckare. I vart fall

syntes något direkt skäl böra anföras för ändring i nu gällande principer

för statsgruvefältens del till ledning för såväl berörda myndigheter som

eventuella dispenssökande. Statsgruvefälten hade en struktur som ej borde

annat än i trängande fall rubbas förrän det bleve möjligt att genomföra en

mera vidsträckt revision av hela institutionen, vilket sannolikt bleve möjligt

inom få år, då den statliga malmletningen i erforderlig utsträckning

verkställts på statsgruvefälten. Man kunde då räkna med att vissa statsgruvefält

kunde väsentligt reduceras till arealen eller kanske helt slopas.

Detta gällde dock ej de mindre fält, vilka endast omfattade en rätt obetydlig

frizon utöver utmålslagd fyndighet, och ej heller Kiruna och Gällivare

statsgruvefält, i vilka inginge väsentliga arealer, beträffande vilka kronan

genom avtal förbundit sig att ej medgiva inmutning för annans än kronans

räkning.

Slutligen har undersökningen beträffande frågan om begagnande av inmutningsinstitutet

å kronans rätt till fyndigheter inom statsgruvefält uttalat,

att det hittills varit vanligt att vid den statliga malmletningen inom

statsgruvefält vissa arbeten, såsom diamantborrningar och mindre gräv
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

35

ningar, företagits utan föregående inmutning. Dylika arbeten innebure

knappast större intrång än exempelvis stakning för en geofysisk mätning,

och då kronan på dessa områden ensam vore jordägare, kunde någon olägenhet

eller förlust ej uppkomma för annan. Det syntes emellertid uppenbart,

att sedan en fyndighet av möjligen brytvärd karaktär blivit lokaliserad,

densamma borde inmutas och utmålsläggas i vanlig ordning.

Sveriges industriförbund har, såsom i inledningen angivits, förordat dispensmöjligheterna.

Vad beträffar förslaget att fyndighet ej skulle få inmutas

sedan myndighet väckt fråga om områdes förklarande för statsgruvefält

eller nationalpark har förbundet, liksom jernkontorets gruvbgrå, hemställt

att sådan verkan endast skulle tillerkännas förslag, som väckts av statlig

myndighet.

Departementschefen. Enligt min mening är införandet av en restriktiv dispensmöjlighet

beträffande inmutning å statsgruvefält och nationalpark motiverat

dels med hänsyn till speciella fall av det slag som föranledde det i

promemorian omnämnda tillägget till 3 § lagen om nationalparker och dels

för andra fall då det kan anses i hög grad önskvärt att en inmutning på

område av ifrågavarande slag får beviljas och detta kan ske utan att de

syften eftersättas som motivera förevarande hindersbestämmelser. Beträffande

statsgruvefälten tillkommer att dispensmöjligheten kan vara lämplig

under övergångstiden till dess en eventuell allmän revision av institutionen

genomförts. I enlighet härmed tillstyrker jag i princip den av utredningsmannen

föreslagna dispensrätten för Kungl. Maj :t beträffande såväl

statsgruvefält som nationalparker.

Det synes lämpligt, att hinder mot inmutning inträder redan då förslag

väckts om ett områdes förklarande för statsgruvefält eller nationalpark, så

att inmutning ej kan sökas medan en sådan fråga är föremål för övervägande.

Emellertid bör den begränsningen föreskrivas att sådan verkan endast

tillerkännes förslag som framställts av statlig myndighet.

Vad beträffar de av Sveriges geologiska undersökning anförda speciella

synpunkterna ligger det i sakens natur, att den som söker dispens själv får

bekosta de undersökningar som befinnas erforderliga för beviljande av

dispensen och att som villkor jämväl uppställes, att statligt organ verkställer

erforderlig undersökning. Vidare torde det vara möjligt, utan att särskilt

stadgande därom införes, att vid dispensen knytas sådana villkor som kunna

anses erforderliga för att tillgodose de intressen som hindersbestämmelserna

avse att skydda.

Punkt 6.

Boningshus eller annan åbgggnad etc.

I 5 § 6) upptages som inmutningshinder område på mindre avstånd än

100 meter från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd

vid gård, eller från tomtplats eller trädgård. Hindret kan upphävas

genom att medgivande till inmutning lämnas av såväl ägare som nyttjanderättshavare.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

I anslutning till denna bestämmelse har i promemorian verkställts en utredning

angående innebörden av begreppet tomtplats. I detta hänseende har

utredningen ej utmynnat i något förslag om ändring i gällade bestämmelser.

Däremot har i promemorian föreslagits viss begränsning i skyddet för boningshus

och trädgård.

Bergmästaren i norra distriktet hade, enligt vad i promemorian anförts,

uttalat, att begreppet boningshus borde preciseras med avseende på sådana

byggnader, som endast mera tillfälligt användes till bostad, såsom sport- och

sommarstugor, övergivna fäbodar o. d.; skyddet syntes böra inskränkas till

byggnader, som vore avsedda att bebos under hela eller en väsentlig del av

året och ägaren i övrigt hållas skadeslös enligt 36 § gruvlagen. Vidare vore

det, enligt bergmästarens mening, tämligen omotiverat att, då en industri ej

ansåges behöva visst skyddsområde, föreskriva ett dylikt område omkring

exempelvis en friliggande handelsträdgård, och det kunde över huvud taget

ifrågasättas, huruvida en dylik trädgård representerade ett sådant värde,

att ens själva trädgårdsområdet borde utgöra hinder för inmutning. Det vore

att märka, att någon ekonomisk skada genom en sådan ändring ej skulle

uppkomma för ägaren eller innehavaren, eftersom han med stöd av 36 §

sista stycket kunde framtvinga full ersättning, även om gruvinnehavaren ej

önskade inlösa området.

I promemorian har vidare åberopats följande uttalande av gruvlagstiftningssakkunniga

i anslutning till nu ifrågavarande bestämmelse:

Enligt motiven till 1884 års stadga avses med boningshus eller annan

vid gård uppförd åbyggnad, tomtplats eller trädgård närmast skydd för

hus och hem, vilket ju även kommit till uttryck därigenom, att endast vid

gård befintliga byggnader och icke avsides liggande uthusbyggnader skola

medföra hinder för inmutning. Det skydd mot inmutning, som sålunda enligt

svensk lag beredes boningshus m. m. är, om man jämför detsamma

med motsvarande bestämmelser i utländsk rätt ovanligt vidsträckt. De sakkunniga

anse även, att boningshus, tomtplats och trädgård icke äro i behov

av så stort skyddsområde som i nuvarande bestämmelser tillerkännes

dem (200 meter enligt 3 § i 1884 års stadga). Dessa bestämmelser utgöra

ofta onödiga hinder för upptagande av fyndigheter och utnyttjas understundom

allenast i syfte att av inmutaren erhålla ersättning för medgivande

till inmutningen.

Slutligen har i promemorian uttalats, att det syntes motiverat, att friliggande

trädgårdar (handelsträdgårdar) och sådana byggnader som sport- och

sommarstugor samt fäbodar icke finge utgöra hinder för inmutning. En

något restriktivare tillämpning än som måhända vore möjligt med nuvarande

bestämmelser syntes därför önskvärd. Skyddet borde i fråga om bostadshus

begränsas till byggnad, som vore avsedd att stadigvarande användas

till bostad, och såsom förutsättning för skydd för trädgård borde föreskrivas,

att trädgården skulle ligga vid bostadshus eller gård.

Under remissbehandlingen har någon erinran ej framställts mot förslaget.

Departementschefen. Det synes motiverat att, på sätt utredningsmannen

föreslagit, det i 5 § 6) gruvlagen stadgade skyddet för boningshus och träd
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

37

gård något begränsas. Sålunda torde det endast böra avse byggnad .som är

avsedd att stadigvarande användas till bostad samt trädgård som är belägen

vid sådan bostadsbyggnad. På grund härav och då förslaget ej föranlett

någon erinran under remissbehandlingen, biträder jag att ändring i förevarande

avseende kommer till stånd.

Punkt 7.

Elektrisk kraftstation och industriell anläggning.

I 5 § 7) stadgas skydd mot inmutning för område, som upptages av elektrisk

kraftstation eller industriell anläggning. Medgivande från ägaren undanröjer

även i detta fall hindret.

Någon motsvarighet till denna bestämmelse fanns ej i 1884 års stadga.

Gruvlagstiftningssakkunniga ha beträffande anläggningar av ifrågavarande

slag anfört, att det icke vore riktigt att ägare till kraftstationer eller industriella

anläggningar skulle vara pliktiga att vika för en inmutning. Det kunde

icke a priori sägas, att inmutarens intresse av fyndighetens upptagande vore

värt att tillgodoses framför det intresse som ägaren till kraftstationen eller

den industriella anläggningen hade att få sin anläggning orubbat bestående.

Det kunde mycket väl i det särskilda fallet tvärt om förhålla sig så, att från

det allmännas eller bygdens synpunkt bevarandet av kraftstationen eller den

industriella anläggningen vore av långt större vikt än gruvans upptagande.

Det kunde visserligen sägas, att inmutarens skyldighet att i händelse av gruvans

upptagande inlösa den andra anläggningen och betala dess ägare skadeersättning

utgjorde en naturlig garanti för att en dylik kollision i allmänhet

icke behövde inträffa, men då gällande rätts ståndpunkt i ifrågavarande avseende

principiellt sett syntes oriktig, föreslogs införande av en särskild

skyddsbestämmelse.

Med anledning av ett av kommerskollegium framställt yrkande, att denna

hindersbestämmelse måtte tagas under omprövning, enär den hade berättigande

endast i den mån den fredade anläggningen vore av större ekonomisk

betydelse än gruvan, har i promemorian anförts, att det syntes

önskvärt, att en avvägning verkställdes av myndighet rörande de intressen

som konkurrerade och som ej kunde på överenskommelsens väg förenas.

På grund därav föresloges ett tillägg till 5 § 7) av innehåll att Kungl.

Maj :t kunde meddela dispens från denna hindersbestämmelse. I

I remissyttrandena har ej förekommit annat uttalande i denna fråga än

att kommcrskollegium förklarat sig utgå från att Kungl. Maj :ts tillstånd

kunde förbindas med inskränkande villkor, som bibehölle skyddet för viss

del av området, varjämte kollegium ifrågasatt, huruvida avgörandet av

dispensärenden av förevarande slag kunde överlämnas till vederbörande

centrala ämbetsverk.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschefen. Det synes motiverat, att denna hindersbestämmelse,

som infördes i gruvlagstiftningen år 1938, förbindes med möjlighet till dispens.

Fall kunna tänkas förekomma, då det skulle framstå såsom otillfredsställande

att exempelvis ägaren av en obetydlig industriell anläggning skulle

kunna motsätta sig undersökning och utnyttjande av en värdefull fyndighet

eller begagna det i gruvlagen stadgade hindret för att framtvinga oskälig

ersättning. Jag biträder därför det i promemorian framlagda förslaget.

Vid dispens torde, utan särskilt stadgande därom, kunna knytas de inskränkande

villkor som kunna finnas påkallade. Dispensärenden av ifrågavarande

slag torde böra behandlas av Kungl. Maj :t.

Punkt 8.

Inmutning och utmål.

Enligt 5 § 8) utgör förut inmutat område eller utlagt utmål hinder mot

inmutning.

Jernkontorets gruvbyrå har anfört, att om en innehavare av utmål sökte

utvidgning av utmålet och en tid därefter, dock före förrättningen för utvidgning

av utmålet, en annan person sökte inmutning till det område,

som kunde komma i fråga för utvidgningen, inmutningssökanden hade

företräde. I 3 § stadgades nämligen, att inmutningsrätten gällde i förhållande

till andra inmutare fr. o. m. den dag, då ansökningen inkom till

bergmästaren. Någon bestämmelse om att ansökan om utmål — eller ansökan

om utvidgning som vore därmed likställd — medförde sådana rättsverkningar

funnes ej och i 5 § 8) upptoges som hinder förut inmutat område

eller utlagt utmål, såvida rätten därtill ägde bestånd, då den nya ansökningen

inkomme. Om en gruvinnehavare, som ämnade söka utvidgning

av sitt utmål, ej ville riskera, att någon annan genom inmutningsansökan

spärrade hans möjligheter att få utmålet utvidgat, måste han således själv

söka inmutning. Fullföljdes denna ansökan bleve det sålunda ett nytt utmål

med andra rättigheter -—- bland annat kronoandel i stället för jordägareandel

—- än om utvidgning skedde. En annan möjlighet vore att utvidgning

samtidigt söktes och att bergmästaren på sökandens begäran behandlade

denna före inmutningsansökan, som därefter återkallades. Huruvida

en sådan metod vore riktig vore för övrigt tveksamt och det vore i

vart fall otillfredsställande att den rent formella behandlingen på så sätt

bleve avgörande för den enskildes rätt. Det syntes önskvärt, att i lagen

gåves föreskrifter, som innebure att ansökan om utvidgning av utmål

medförde samma rättsverkningar gentemot andra inmutare som inmutningsansökan.

Kommerskollegium har gjort liknande framställning och har därjämte

ifrågasatt, om ej konsekvensen krävde, att även efter ansökning om utmål

med vissa gränser senare ansökning om inmutning å samma område borde

få stå tillbaka för utmålsansökningen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

39

I promemorian har anförts, att det syntes ovedersägligt, att en gruvinnehavare,

som begärt utvidgning av sitt utmål, ej borde i fråga om rätten

till utvidgning stå tillbaka för annan person som under tiden till dess förrättning

för utvidgning hölles sökte ny inmutning på ifrågavarande område.

Det ville synas som om en bestämmelse härom lagtekniskt lämpligast

skulle kunna införas såsom ett sista stycke i 5 §. Söktes inmutning samma

dag som ansökan om utvidgning av utmål gjordes, borde den senare ansökningen

ha företräde. -—- Anledning syntes ej föreligga att i nu berörda

hänseenden likställa ansökan om utmål med ansökan om utvidgning av

utmål.

Från remissinstansernas sida har detta förslag ej föranlett annat uttalande

än att jernkontorets gruvbyrå tillkännagivit sin anslutning såväl till

det föreslagna tillägget som till att det ej utsträckts att gälla även beträffande

ansökning om utmål.

Departementschefen.

Förslaget innebär, att område, som är föremål för ansökning om utvidgning

av utmål, skall, i de hänseenden varom i denna paragraf är fråga,

likställas med inmutat område, i den mån området kan komma i fråga för

utvidgningen. Under remissförfarandet har någon erinran ej gjorts mot

förslaget och jag biträder i sak att ändringen kommer till stånd. Bestämmelsen

synes dock lämpligen kunna upptagas i paragrafen under 8).

6 §.

Skyldigheten att lämna uppgift om jordägarna.

I denna paragraf meddelas bestämmelser rörande ansökning om inmutningsrätt.

Enligt 6 § 2 mom. 3) skall sökanden i ansökningen uppgiva fastighet,

där det med ansökningen avsedda området är beläget, ävensom ägarens

namn, yrke, hemvist och postadress. I

I promemorian har uttalats, att denna bestämmelse syntes innebära, att

sökanden vore skyldig att, även då fråga vore om samfälld mark, lämna

uppgifter i berörda hänseenden rörande samtliga delägare. Vidare har i

promemorian anförts:

Enligt 10 § gruvlagen skall bergmästaren underrätta jordägarna om beviljad

inmutning genom att sända avskrift av mutsedeln till dem. Om det

inmutade området utgöres av mark som är samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare, skall avskriften sändas till den som förvaltar samfälligheten

eller till en av delägarna i densamma.

Enligt 23 § 3 mom. åligger det bergmästaren att sända kungörelsen om

utmålsförrättning såväl till sökanden som till de sakägare, vilka jämlikt

21 § 1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen om utmål eller eljest äro

kända för bergmästaren. År mark samfälld för flera fastigheter med skilda

ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan som är satt

att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten

utan skall kungörelsen m. m. översändas till ledamot av styrelsen

eller till förvaltaren. Denne är, där han ej äger att själv föra talan för

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

samfälligheten, ansvarig för att handlingarna tillställas någon som äger behörighet

härtill eller, om sådan ej finnes, komma till delägarnas kännedom.

Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för

flera än tio fastigheter med skilda ägare, må handlingarna sändas till en

av delägarna att vara för dem alla tillgängliga. I sistnämnda fall skall uppgift

om vilken delägare handlingarna tillställts intagas i kungörelsen om

förrättningen. Motsvarande bestämmelser finnas i 43 § beträffande kallelse

till sammanträde för fördelning av ersättningsmedel.

Den lättnad i fråga om delgivning som sålunda stadgats beträffande

samfälld mark kommer ej sökanden till godo, då han enligt 21 § gör ansökan

om utmål. Sökande av utmål skall enligt 21 § 1 mom. 4), på samma

sätt som sökande av inmutning enligt 6 § 2 mom. 3), uppgiva de personers

namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av mark avsedd för utmål

eller för ianspråktagande enligt 34 § utom utmål.

Enligt jorddelningslagen ligger utredningen om äganderättsförhållandena

väsentligen på förrättningslantmätaren. Enligt 2 kap. 3 § »bör» ansökning

om förordnande för lantmätare att förrätta laga skifte åtföljas av uppgift

om bland annat de ägor, vilkas delning är i fråga, samt deras ägare. Enligt

3 kap. 1 § skall lantmätaren med skrivelser kalla envar som enligt senaste

mantalslängd eller eljest tillgängliga uppgifter är delägare i skifteslaget

m. fl. I 3 kap. 10 § andra stycket stadgas, att lantmätaren skall med ledning

av företedda handlingar, utdrag av jordregister och mantalslängd

samt eljest tillgängliga upplysningar utreda och i protokollet anteckna vilka

äro delägare i det område vars skiftande sättes i fråga och den andel

envar av dem innehar, ävensom i protokollet anmärka envar delägares tillgängliga

åtkomsthandlingar till beskaffenhet och utgivningsdag. Enligt motiven

till sistnämnda paragraf avsåg den att råda bot på en av de väsentligaste

bristerna i förut gällande skifteslagstiftning, nämligen att föreskrift

saknades om att utredning angående äganderättsförhållandena inom skifteslaget

skulle verkställas.

I promemorian har vidare understrukits, att det vore uppenbart att den

uppgiftsskyldighet, som ålåge sökande av inmutning eller utmål, kunde

vara mycket betungande. Detta gällde måhända främst det fall, då område

som berördes av inmutning eller utmål utgjordes av samfälld mark med

ett mycket stort antal delägare. Om i ett sådant fall bysamfällighetslagens

regler vore tillämpliga, gällde enligt 5 § sista stycket i nämnda lag, att

syssloman eller, om flera vore utsedda, dessa ägde, där ej för visst fall delägarna

annorlunda bestämt, att i mål, som rörde förvaltningen, tala och

svara för delägarna. Kallelse enligt 23 § 3 mom. gruvlagen kunde i ett sådant

fall tillställas ledamot av styrelsen eller förvaltaren i stället för de

särskilda delägarna. Det ville synas som om den lättnaden skulle kunna

beredas sökande av inmutning eller utmål att i 6 § 2 mom. 3) och i 21 §

1 mom. 4) och 5) medgåves att, då mark vore samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare och för samfälligheten funnes känd styrelse eller

annan som vore satt att den förvalta, uppgift endast behövde lämnas om

ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren.

Vad beträffar remissyttrandena har kommerskollegium påpekat, att den

lättnad i uppgiftsskyldigheten som föreslagits i 6 § 2 mom. 3) syntes kun
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

na ytterligare utsträckas. Enligt 10 § första stycket skulle bergmästaren

sända en avskrift av mutsedeln till ägaren av det inmutade området eller,

om detta utgjordes av mark, som vore samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare, till den som förvaltade samfälligheten eller till en av delägarna

i densamma. Funnes ej känd styrelse eller förvaltare, syntes det därför

tillräckligt att uppgift lämnades om någon av delägarna.

Jernkontorets gruvbyrå har uttalat sin tillfredsställelse med den lättnad

som föreslagits beträffande inmutares uppgiftsskyldighet.

Ändringar i 6 §, föranledda av ändringarna i 5 §.

I 6 § 3 mom. meddelas bestämmelser om de handlingar som skola fogas

vid inmutningsansökning. Enligt 2) i detta moment skall, där jämlikt 5 §

5), 6), 7) eller 9) särskilt medgivande kräves för inmutning, företes handling

utvisande att sådant medgivande lämnats. Vidare skall enligt 3) i

samma moment, där sökanden är svenskt bolag eller svensk ekonomisk

förening, vid ansökningen fogas handlingar utvisande sökandens rätt att

verkställa inmutningen eller, om sökanden icke innehar sådan rätt, till Konungen

ställd ansökning om tillstånd att verkställa inmutningen.

I promemorian har anförts, att den ändring som föresloges i 6 § 3 inom.

3) sammanhängde med ändringsförslagen i 5 §. Hänvisningen till 5 § 1),

2) eller 7), då Konungens tillstånd krävdes för inmutning, sammanhängde

med den dispensrätt som föresloges i nämnda lagrum.

Departementschefen. Den av utredningsmannen föreslagna lättnaden i uppgiftsskyldigheten

i fall då känd styrelse eller förvaltare för samfälld mark

finnes synes ej innebära någon olägenhet, eftersom uppgift om vederbörlig

representant för ägarna av den samfällda marken skall lämnas. Den av

kommerskollegium ifrågasatta befrielsen från uppgiftsskyldighet beträffande

ägare av samfälld mark även i fall då känd styrelse eller förvaltare ej

finnes skulle väl kunna medgivas, om hänsyn endast behövt tagas till bestämmelsen

om delgivning av mutsedel. Enär uppgiftsskyldigheten emellertid

har betydelse även i annat hänseende, nämligen som grund för kännedom

om jordägarna under undersökningstiden, torde förenklingen böra

begränsas på sätt utredningsmannen föreslagit.

Även i övrigt ansluter jag mig till utredningsmannens förslag.

7 §•

Tillägg i anslutning till 3 § andra stycket.

I 7 § finnas bestämmelser om bergmästarens handläggning av inmutningsansökan.

Bergmästaren äger enligt dessa bestämmelser, om ansökningshandlingarna

äro ofullständiga, meddela föreläggande för sökanden

att inom viss tid avhjälpa bristerna.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschefen. Såsom närmare motiverats vid 3 § bör, i det fall att

flera å samma dag inkommit med ansökningar om inmutning som helt eller

delvis avse samma område och någon av sökandena gör anspråk på att inmutningsrätten

till det gemensamma området likväl skall tillhöra honom

ensam, bergmästaren ej utan vidare utfärda mutsedel för var och en av sökandena.

Innan beslut i inmutningsärendet meddelas bör bergmästaren bereda

sökande, som gör anspråk på sådan ensamrätt till inmutning, tillfälle

att väcka talan därom vid domstol. Till dess tid, som bergmästaren sålunda

utsatt för talans väckande, utgått och, om talan inom sådan tid väckts, till

dess frågan om ensamrätten blivit slutligen avgjord av domstol, bör med slutligt

beslut i inmutningsärendet anstå. Skulle sökanden underlåta att väcka

talan inom tid, som bergmästaren anvisat honom, torde mutsedlar för samtliga

sökande få utfärdas och eventuell tvist sedan väckas före utmålsförrättningen

enligt reglerna i 11 §.

Bestämmelser av nu angivna innebörd föreslås bliva införda såsom ett

andra stycke i 7 §.

3 KAP.

Om undersökningsarbete.

12 §.

Ställande av pant eller borgen.

Minst fjorton dagar innan undersökningsarbete börjas skall inmutaren

enligt 12 § första stycket i den ordning som för delgivande av stämning

är stadgad eller annorledes bevisligen underrätta jordägaren och nyttjanderättshavaren

därom. Enligt andra stycket i samma paragraf åligger det inmutaren

att, innan något arbete å det inmutade området börjas, ställa pant

eller borgen för all den ersättning vartill han är förbunden enligt 17 §.

I promemorian har upptagits ett av bergmästaren i norra distriktet framställt

yrkande, att enär de belopp, som här komme i fråga, vore relativt obetydliga,

åliggandet att ställa pant eller borgen borde göras beroende av om

markägaren eller nyttjanderättshavaren fordrade säkerhet. I anslutning

härtill har i promemorian föreslagits en omformulering av 12 § andra stycket

i överensstämmelse med den finska gruvlagen, innebärande att åliggandet.

begränsades till annan inmutare än kronan och att säkerhet ej behövde

ställas, där annan överenskommelse träffats mellan inmutaren samt

markägaren och nyttjanderättshavaren. I

I remissyttrandena ha ej förekommit andra uttalanden än att domänstyrelsen

och jernkontorets gruvbyrå givit sin anslutning till förslaget.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschefen. Den föreslagna ändringen är ägnad att förenkla förfarandet.

Med hänsyn härtill och då den ej synes medföra någon olägenhet,

hiträder jag förslaget.

17 §.

Innebörden av den årliga avgiften.

Enligt denna paragraf skall inmutaren för begagnandet av den mark han

tager i anspråk för undersökningsarbete till innehavaren av marken utgiva

full ersättning i årlig avgift som för varje år skall förskottsvis betalas. Inmutaren

skall därjämte utgiva ersättning för skada å marken för framtiden

och den årliga avgiften skall utgå till dess sådan ersättning blivit erlagd.

Slutligen skall skadeersättning även utgå för annan förlust, skada eller intrång

som förorsakas av undersökningsarbetet.

Jernkontorets gruvbgrå har i sin framställning påpekat, att 17 § ej vore

fullt klarläggande beträffande följande frågor, nämligen dels huruvida den

årliga avgiften endast skulle utgå för de år, under vilka undersökningsarbete

verkligen utfördes eller under hela tiden till dess utmål blivit lagt, dels

om avgiften skulle bestämmas för ett år åt gången eller som en enhetlig avgift

för hela undersökningstiden och dels huruvida avgiften skulle beräknas

med hänsyn till hela det inmutade området eller endast till den del området

toges i anspråk för undersökningsarbete. Därjämte har gruvbyrån påpekat,

att bestämmelserna vore oklara för det fall att flera inmutare hade lika rätt

i området.

Kommerskollegium å sin sida har anfört, att i den mot 17 § gruvlagen

svarande 11 § i 1884 års stadga förutsattes, att inmutaren skulle betala årlig

markhyra samt, vid övergivande av gruvan (inmutningen kunde då sönas

redan under försöksarbetstiden), skadestånd för all uppkommen skada. Så

länge ej skadeståndet betalats skulle årshyran erläggas, förmodligen för att

skadeståndsfrågan ej skulle förhalas. Ehuru numera intet sonande under

försöksarbetstiden kunde förekomma, kvarstode dessa bestämmelser i sak

oförändrade. Troligen berodde detta på förbiseende, ty det vore ej rimligt,

att jordägaren skulle gå miste om sin år shyra medan han ännu måste vara

beredd på att inmutaren skulle återkomma för att anställa nya arbeten på

hans mark. Därför borde antingen årshyran alltid utgå under hela försökstiden

eller också jordägaren kunna med visshet påräkna, att, sedan årshyran

upphört att utgå, inmutaren ej återkomme. Då det ej vore lämpligt att

återinföra möjligheten att söna inmutning — bland annat emedan det skulle

underlätta bevarandet av gruvrätt genom ommutning hur länge som helst

_borde i vart fall jordägarens intresse ej tillgodoses på denna väg. Däremot

skulle det kunna tänkas, att inmutaren sattes i tillfälle att endast gentemot

jordägaren som sådan avgiva bindande förklaring, att han avstode från gruvrättens

utövande. Vidtoges denna ändring, kunde bestämmelserna kvarstå i

princip oförändrade, men med förtydliganden i de hänseenden som påpekats

av jernkontorets gruvbyrå.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

I promemorian har anförts, att bergmästarna i östra, västra och södra

distrikten syntes vara ense om den meningen, att den årliga avgiften endast

skulle utgå de år, då arbete utfördes, dock att underlåtenhet att gälda skadestånd

medförde, att avgiften alltjämt skulle utgå. Blotta innehavet av inmutningsrätt

kunde ej berättiga jordägaren till ersättning. Däremot hade

bergmästaren i norra distriktet den uppfattningen, att avgiften skulle utgå

fr. o. m. det år undersökningsarbetet började till dess ersättningen för framtida

skada slutgiltigt reglerats. Detta syntes innebära att avbrott i arbetet

ej medförde befrielse från avgift. Samtliga bergmästare syntes vara ense om

att hänsyn endast skulle tagas till den mark, som toges i anspråk för arbetet.

Vidare syntes enighet föreligga om att avgiften skulle kunna ändras

under undersökningstiden. Bergmästaren i södra distriktet menade, att då

fråga vore om värdefullare mark ersättningen borde bestämmas för ett år åt

gången med ledning av förhandsuppgifter från inmutaren om storleken av

det område, som han under det kommande året avsåge att taga i anspråk.

I promemorian har vidare anförts:

Undersökningsarbetet kan bedrivas på vitt skilda sätt. Sålunda kan det

bestå av endast magnetiska eller elektriska mätningar eller diamantborrning.

Men det kan också bestå av provdikesgrävningar, jordrymning och

sprängning. I speciella fall kunna måhända redan under undersökningstiden

arbeten i än större skala komma i fråga med uppförande av lave, schaktsänkning

till avsevärda djup samt drivning av orter och strossar på olika

djup för att från dessa taga ut prover för att utröna om brytvärd malm

finnes. I sistnämnda fall har arbetet så stor omfattning, att även vissa andra

byggnader behöva uppföras. Olika metoder för undersökningsarbetet kunna

användas under olika delar av undersökningstiden. Markbehovet kan sålunda

från det ena året till det andra variera inom vida gränser. Den tid

som erfordras för undersökningsarbetet kan också variera avsevärt. Enligt

19 § skall arbetet vara utfört inom tre år, men förlängning kan ske,

om arbetet på grund av tvist måste ligga nere under den tid som åtgår för

tvisten samt på grund av markens beskaffenhet, särskilda naturförhållanden,

arbetsinställelse etc. med ytterligare högst två år. Vidare får undersökningsarbetet

fortsätta till dess ansökningen om utmål slutligen prövats. Även

om undersökningsarbetet kan inskränkas till diamantborrning, kan det hända

att inmutaren, som kanske har fått ett stort antal inmutningar, har intresse

av att dröja med utmålsläggningen så lång tid som gruvlagen medger.

I anslutning härtill har i promemorian framhållits, att de finska reglerna

vore tydligare än de svenska. Den årliga avgiften hänförde sig endast

till fasta inrättningar och förskottsbetalning vore ej föreskriven. Någon

arrendeavgift för inmutningsområdet vore ej stadgad, utan ersättning

härför skulle utgå för skada och olägenhet.

I promemorian har vidare uttalats, att då det här i regel vore fråga om

relativt ringa belopp (25 å 50 kr. per utmål) det kunde synas som om förskottsbetalning

i onödigt hög grad komplicerade bestämmelserna. Då pant

eller borgen ställts, skulle det ur jordägarens synpunkt ej kunna framstå

som obilligt, att betalningen skedde i efterhand, då man kunde se hur

stort område som använts. Förskottsbetalningen hade emellertid den be
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tydelsen, att den framtvingade besked i förväg från inmutaren vilket område

han avsåge att använda. Detta medförde att jordägaren själv kunde

utnyttja det övriga området utan att behöva riskera alt inmutaren utan

att betala full ersättning för skada gjorde intrång på området. Inmutaren i

sin tur hade möjlighet att begränsa avgiften genom att anvisa jordägaren

att själv utnyttja vissa delar av området, som ej hade betydelse för inmutaren.

Sålunda tillgodosåges i viss mån de synpunkter, som kommerskollegium

anlagt på ersättningsfrågan, när kollegium ifrågasatt möjlighet för

inmutaren att bliva befriad från avgift genom att avgiva bindande förklaring

om avstående av rätt till marken. Då i 17 § första stycket andra punkten

stadgades, att fulla årliga avgiften för markens begagnande skulle utgå

intill dess ersättning för skada blivit erlagd, syntes förutsättas, att den

årliga avgiften fastställts som en enhetlig avgift för hela undersökningstiden.

Detta syntes ej väl överensstämma med att ersättning endast skulle

utgå för den mark som verkligen begagnats, även om avgiften i regel genom

överenskommelse bestämdes på sådant sätt. — I de fall, då överenskommelse

ej kunde träffas, borde följande principer gälla. En årlig avgift

borde förskottsvis utgå för de delar av det inmutade området som inmutaren

för olika ändamål avsåge att taga i anspråk under det kommande året

(ej nödvändigt kalenderår). Toge han i anspråk större område än som beräknats,

finge ersättning därför beräknas i efterhand. Årlig avgift borde

kunna ifrågakomma för visst område till den tidpunkt då området vid utmålsförrättning

löstes eller, för annat område varå skada eller intrång uppstått,

till dess området blivit återställt eller ersättning för skadan eller intrånget

erlagts. Avsåges området ej skola under visst år användas, utginge

ej avgift. Ändringar av nu angiven innebörd föresloges i 17 § liksom ett

förtydligande, att den årliga avgiften i princip endast omfattade användande

av mark inom inmutningen men å andra sidan all mark, oavsett om

den användes för arbete, byggnader eller väg. Den årliga avgiften skulle

alltså ej omfatta begagnande eller anläggande av väg utom inmutningen,

såvida ej uttrycklig överenskommelse träffats därom.

I enlighet med vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits, att

17 § första stycket skulle formuleras så, att inmutaren för begagnandet av

den mark som inmutaren inom det inmutade området toge i anspråk enligt

lö § skulle till innehavaren av marken utgiva full ersättning i avgift som

för varje år skulle förskottsvis betalas. Inmutaren skulle jämväl ersätta

skada som marken kunde hava tagit för framtiden. Ärlig avgift kunde för

visst område ifrågakomma till den tidpunkt då området löstes eller för annat

område, varå skada eller intrång uppstått, till den tidpunkt då området

blivit återställt eller ersättning för skadan eller intrånget blivit erlagd.

Beträffande innehållet i remissyttrandena må anföras, att kommerskolIcgium

under hänvisning till yttranden av bergmästarna i norra och västra

distrikten förordat, att orden »inom det inmutade området» i förslaget

finge utgå.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Bergmästaren i norra distriktet har uttalat, att genom förslaget direkta

föreskrifter komme att saknas angående ersättning för vägmark. Föreskrift

att den årliga avgiften skulle upphöra då området löstes syntes obehövlig,

då det låge i sakens natur.

Bergmästaren i västra distriktet har ej ansett det tillfredsställande, att ersättning

för begagnande av väg utom inmutning endast skulle utgå i form

av ersättning för skada och intrång enligt 17 § andra stycket.

Domänstgrelsen har påpekat, att styrelsen beträffande kronomark tilllämpat

det systemet, att en årlig för hela undersökningstiden fastställd enhetlig

avgift skulle utgå fr. o. m. det kalenderår undersökningsarbetet påbörjades,

varvid uppehåll visst år i arbetet icke medförde befrielse från erläggande

av avgiften. Denna hade beträffande de flesta inmutningarna utgjort

20 å 25 kronor men den hade beträffande bättre skogsmarker kunnat

uppgå till 50 kronor. De fall då svårigheter kunde tänkas uppkomma att

trälla överenskommelse om avgiften torde mestadels avse mera värdefull

mark, t. ex. åkerjord. För sådana fall kunde de i promemorian föreslagna

principerna godtagas. Styrelsen föreställde sig att dessa principer hade

följande innebörd:

Därest inmutaren för undersökningsarbetet visst år icke anser sig behöva

taga i anspråk hela inmutningsområdet, skall möjlighet föreligga för honom

att efter anmälan till jordägaren före årets början begränsa det område,

som är avsett att under det kommande året användas för dylikt arbete

och för vilket årsavgift skall utgå, till att omfatta endast en del av

inmutningsområdet. Inom detta begränsade område är jordägaren förhindrad

att vidtaga åtgärder, som äro ägnade att försvåra undersökningsarbetet.

Han äger däremot rätt att nyttja området på sådant sätt som icke inskränker

inmutarens möjligheter till undersökningsarbete. För den skadegörelse

som åsamkas honom exempelvis för att han sått på området är inmutaren

ej skyldig utgiva ersättning. I fråga om den återstående delen av

inmutningsområdet, för vilket årsavgift ej är på förhand bestämd, har jordägaren

i princip kvar sin fulla dispositionsrätt såsom ägare av marken,

dock med den inskränkning som följer av att han är nödsakad finna sig

i att inmutaren på området utför undersökningsarbete. Inmutaren är skyldig

att betala ersättning för all skada som inom denna del av inmutningsområdet

tillfogas jordägaren. Han äger därjämte i efterhand uttaga årsavgift

för denna del i den mån den begagnats av inmutaren. I de fall marken är

utarrenderad inträder i de fall varom här är fråga nyttj anderättsinnehavaren

i jordägarens ställe.

Domänstyrelsen har vidare uttalat, att nu anförda principer av praktiska

skäl icke borde tillämpas då överenskommelser träffades rörande skogsmark

och annan avrösningsjord. Skulle den årliga avgiften uppdelas på en

förskottsbetalning och en reglering av avgiften i efterhand finge ersättningsbeloppet

väsentligt höjas för att kompensera jordägarens ökade besvär med

kontroll samt bevakning och indrivning av beloppet. Styrelsen räknade med

att även i fortsättningen genom överenskommelser kunna tillämpa sina hittillsvarande

principer i fråga om'' avgiften, innebärande bland annat, att en

årlig, låg enhetlig förskottsavgift fastställdes för hela undersökningstiden,

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

47

att denna avgift skulle utgå även för år då avbrott i undersökningsarbetet

skedde, att avgiften berättigade inmutaren att för undersökningsarbetet

nyttja hela det inmutade området men att jordägaren ändock vore oförhindrad

att på området vidtaga sådana åtgärder som icke kunde anses försvåra

undersökningsarbetet, t. ex. företagande av skogsavverkning.

Slutligen har domänstyrelsen ifrågasatt, att principerna för det fall att

överenskommelse ej träffades skulle komma till tydligare uttryck i lagtexten

än sonn föreslagits i promemorian.

Jernkontorets gruvbyrå har uttalat, att de föreslagna ändringarna ej föranledde

annan erinran än att uttrycket »till den tidpunkt då området blivit

återställt» borde kompletteras med orden »och anmälan därom gjorts till

markägaren och nyttjanderättshavaren».

Svenska teknologföreningen har beträffande sista meningen i första stycket

anmärkt, att då lång tid kunde förflyta mellan den tidpunkt, då inmutaren

slutfört sitt undersökningsarbete och samtidigt anmält detta till jordägaren,

samt den tidpunkt, när denne komrne tillstädes för besiktning av

skadan eller intrånget, dagen för dylik av inmutaren gjord anmälan borde

gälla för undvikande av onödig tidsutdräkt och därmed förenad kostnad.

Departementschefen. Vissa svårigheter föreligga att för inmutarens ersättningsskyldighet

till innehavaren av marken inom det inmutade området

fastställa principer som i allo äro lämpliga för de skiftande fall som här

kunna uppkomma. Då en inmutning lagts på skogsmark eller annan avrösningsjord

är det intrång undersökningsarbetet orsakar ofta ringa. Annorlunda

kan det förhålla sig då en inmutning lagts på odlad jord. Om undersökningsarbetet

inskränker sig till mätningar och borrningar kan intrånget

även här vara relativt obetydligt, men om arbetet utgöres av grävningar,

jordrymning eller schaktsänkning och det har sådan omfattning att även

byggnader behöva uppföras, tages marken i anspråk på sådant sätt att markinnehavaren

måste avstå från att själv utnyttja den för exempelvis odling.

Vidare kunna olika stora områden tagas i anspråk för undersökningsarbetet

under olika år utan att det är möjligt att i förväg fastställa hur därmed

kommer att förhålla sig. Det kan exempelvis bliva beroende av resultaten

av borrningar om schaktsänkning skall behöva företagas.

Bestämmelserna i 17 § böra vara utformade så att de giva en vägledning

för ersättningens bestämmande i fall då mera värdefull mark tages i anspråk.

Det är emellertid angeläget att principerna äro så enkla att ersättningsfrågan

ej onödigt kompliceras i det stora antalet fall, där ersättningen

lämpligen kan bestämmas mera schematiskt, exempelvis med en mindre,

enhetlig årlig avgift för hela undersökningstiden. I dessa fall kan det antagas

att överenskommelse i regel träffas, därest årlig avgift över huvud

taget skall utgå.

Då fråga är om värdefullare mark är det vidare angeläget, att markägaren

kan utnyttja de delar av det inmutade området, som ej erfordras för

undersökningsarbetet. Ersättningsprinciperna böra vara utformade med

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

hänsyn härtill. Den årliga avgiften bör därför ej utgå för annan mark än

den som verkligen tages i anspråk och ersättningen bör endast utgå för de

år marken skall användas för undersökningsarbetet eller intrång kvarstår

från undersökningsarbete under tidigare år. Förskottsbetalningen har den

betydelsen, förutom att den är skälig ur markinnehavarens synpunkt, att

den är ägnad att klargöra vilka områden markinnehavaren själv kan disponera

under det kommande året exempelvis för odling.

Den årliga avgiften synes, såsom framhållits i vissa remissyttranden, böra

omfatta även ersättning för begagnande eller anläggande av väg utom det

inmutade området. Ett tillägg i lagtexten av orden »inom det inmutade området»

torde sålunda ej böra upptagas.

Mot bakgrunden av de uttalanden som nu gjorts angående innebörden

av bestämmelserna i 17 § synes det tillräckligt att den nuvarande lagtexten

förtydligas på följande sätt. I uttrycket »mark som inmutaren tager i anspråk

för arbete enligt 13 §» få orden »för arbete» utgå. Härigenom klargöres,

att ersättningen avser all mark som tages i anspråk enligt 13 §. Vidare

bör uttrycket »för varje år» undvikas, med hänsyn till att uttrycket i

paragrafens nuvarande utformning giver intryck av att en enhetlig avgift

för hela undersökningstiden skall utgå. Av samma skäl föreslås den omformuleringen

av sista satsen i första stycket, att däri utsäges att i fall då marken

tagit skada för framtiden inmutaren skall vara skyldig att, intill dess

denna ersättning blivit erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande.

19 §.

Ytterligare förlängd undersökningstid.

Undersökningstiden är normalt tre år från dagen för mutsedelns utfärdande.

Förlängning med högst två år kan medgivas, om inmutaren ådagalägger,

att arbetet på grund av markens beskaffenhet, särskilda naturförhållanden,

arbetsinställelse eller annan till sin verkan därmed jämförlig

omständighet icke kan fullgöras inom den normala tiden. Vidare kan undersökningstiden

förlängas med lika lång tid som den, varunder arbetet på

grund av tvist icke bedrivits. I

I promemorian har uttalats, att den i gruvlagen bestämda undersökningstiden

syntes vara väl avvägd för de normala fallen, men att numera förekomme

speciella fall, då det kunde göras gällande, att inmutaren hade ett

befogat intresse av att få tiden för undersökningsarbete förlängd utöver

vad som med stöd av reglerna i 19 § vore möjligt. Det förekomme sålunda

exempelvis, att större prospekteringsföretag med stöd av undersökningar

utförda med helikopter sökte inmutningar på stora områden. Det kunde

då visa sig förenat med oöverstigliga svårigheter att inom den föreskrivna

undersökningstiden på alla inmutningarna hinna vidtaga de åtgärder, som

vore erforderliga för att få utmål. Dessa prospekteringar i stor skala vore

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

givetvis mycket värdefulla och det syntes ej föreligga anledning att genom

lagstiftningen hämma den verksamhet, varom här vore fråga. Undersökningsarbetets

grundlighet och planmässighet skulle vinna på att möjligheter

förelåge att här medgiva undantag från regler, som eljest syntes vara väl

avpassade efter förhållandenas natur. Isynnerhet om dessa undersökningsarbeten

försigginge på mark, som ej vore föremål för odlingsarbete, skulle

en ytterligare förlängning av undersökningstiden för jordägarna ej vara

till nämnvärd olägenhet. I enlighet härmed förordades ett nytt stycke i

19 § av innehåll att kommerskollegium ägde, när särskilda förhållanden

därtill föranledde och det kunde ske utan nämnvärd olägenhet för markens

ägare eller innehavare, utöver de möjligheter till förlängning som i övrigt

förelåge enligt bestämmelserna i paragrafen, medgiva förlängning av undersökningstiden

med högst tre år. Det syntes lämpligast, att möjlighet förelåge

att på en gång medgiva en relativt lång förlängning av tiden, eftersom

det här i första hand vore fråga om möjlighet att medgiva förlängning,

som kunde tjäna som grund för en planläggning av arbetet på längre sikt.

Skulle den form för ytterligare förlängning av undersökningstiden som sålunda

ifrågasatts icke anses kunna godtagas, exempelvis med hänsyn till

faran av att ytterligare utsträckt tid komme att annat än i undantagsfall

medgivas, borde medgivande om förlängning som nu vore i fråga böra göras

beroende av dispensansökan hos Kungl. Maj :t.

Under remissförfarandet har ej framställts någon erinran mot vad i promemorian

föreslagits.

Jernkontorets gruvbyrå och Sveriges industriförbund ha tillstyrkt förslaget

såsom ett uttryck för beaktande av utvecklingens krav. Gruvbyrån

har sålunda framhållit, att numera utfördes betydligt grundligare undersökningar

än förr, innan en inmutare fattade beslut om han skulle binda

sig för de stora kapitalinvesteringar som en ordnad gruvdrift numera

krävde.

Domänstyrelsen har påpekat, att i 19 § borde införas en bestämmelse om

att myndighet, som meddelade beslut om förlängning av undersökningstiden,

skulle underrätta markinnehavaren om beslutet. I regel ägde denne ej

kännedom om sådant beslut, vilket ur flera synpunkter kunde vara till olägenhet

för honom. En sådan bestämmelse borde avse samtliga fall av förlängning

av undersökningstiden.

Förfarandet vid förlängning av undersökningstiden vid tvist.

I 19 § andra stycket stadgas, att om undersökningsarbetet på grund av

tvist, som avser ininutningsrättens bestånd och omfattning, under någon

del av undersökningstiden icke bedrivits, inmutaren äger, därest han före

utgången av nämnda tid därom hos bergmästaren gör ansökan, erhålla förlängning

av undersökningstiden med lika lång tid som den, varunder arbetet

på grund av tvisten icke bedrivits.

Kommers kollegium har anfört, att här förutsattes att bergmästaren vid

t Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 17.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

undersökningstidens utgång hade ansökningen om förlängning vilande i avvaktan

på dom i rättegången. Bergmästaren i norra distriktet hade påpekat,

att då tidpunkten för en tvists biläggande ej kunde på förhand beräknas,

medgivandet om förlängd tid borde avse tiden till dess tvisten bilagts med

tillägg av den tid som återstode från tvistens början till den ordinarie undersökningstidens

utgång. Förlängningen borde således ej fixeras till någon

bestämd datum och borde förbindas med skyldighet för inmutaren att

ofördröj ligen lämna meddelande när tvistefrågan avgjorts.

I promemorian har med anledning härav uttalats, att avgörande för frågan

om förlängning av undersökningstiden i förevarande fall vore att arbetet

på grund av tvisten legat nere. Med hänsyn till angelägenheten av att

förlängning skedde med angivande av bestämd slutdag syntes det nödvändigt

att ansökningen förklarades vilande till dess hindret mot arbetet upphörde.

Bergmästarna i norra och västra distrikten ha i remissyttrandena framhållit

angelägenheten av att sökanden kunde åläggas anmäla till bergmästaren

när tvisten bilagts genom domstols dom, skiljedom eller överenskommelse.

Bergmästaren i norra distriktet har påpekat, att den i 78 § andra

stycket gruvlagen stadgade underrättelseskyldigheten för domstol icke vore

tillräcklig. Såsom påföljd för försummelse av inmutaren att göra anmälan

som nyss sagts kunde meddelas bestämmelse av sådant slag som upptagits i

22 §. Ansökningen skulle således ej förklaras vilande utan föranleda ett

föreläggande för sökanden att inom viss tid efter tvistens biläggande eller

lagakraftvunnen dom därom underrätta bergmästaren med bifogande av

bestyrkt uppgift om den tid arbetet legat nere.

Redaktionell ändring i 19 § sista stycket.

I detta lagrum stadgas, att därest ansökning om utmål eller om förlängning

av undersökningstiden vid dennas utgång är beroende på prövning,

undersökningsarbetet må fortgå intill dess ansökningen slutligen prövats.

Med anledning av ett av kommerskollegium gjort påpekande att ordet

undersökningsarbetet vore oegentligt, eftersom sådant arbete ej finge fortgå

under pågående tvist, har i promemorian föreslagits den redaktionella ändringen,

att i sådant fall den omständigheten att undersökningstiden utgått

ej skulle utgöra hinder för undersökningsarbetets fortsättande intill dess

ansökningen slutligen prövats.

Departementschefen. Vad först beträffar utredningsmannens förslag om

ytterligare förlängd undersökningstid innebär det att i 19 § införes ett nytt

stadgande av innehåll att kommerskollegium må, när synnerliga skäl därtill

äro och det kan ske utan nämnvärd olägenhet för markens ägare eller

innehavare, på ansökan av inmutare medgiva ytterligare förlängning av

undersökningstiden med högst tre år utöver den vanliga treårstiden eller

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

51

den på grund av nu gällande regler eventuelli förlängda undersökningstiden.

Den föreslagna bestämmelsen synes ägnad att gagna gruvnäringen. Då den

med hänsyn till sin utformning ej kan vara till nämnvärd olägenhet för

markinnehavaren och någon erinran mot förslaget ej framställts under remissförfarandet,

biträder jag vad utredningsmannen föreslagit.

Det synes vara en brist att i 19 § gruvlagen ej finnei någon bestämmelse

om underrättelse till jordägaren om beslut rörande förlängning av undersökningstiden.

Denne har uppenbarligen intresse av ett dylikt beslut bland

annat för att kunna bevaka sina intressen i fråga om ersättning enligt 17 § och

områdets utnyttjande i den mån det ej erfordras för undersökningsarbetet.

På grund härav föreslås, att i 19 § såsom sista stycke införes ett stadgande

i nu berörda hänseende. Stadgandet har beträffande vilken som skall erhålla

ifrågavarande underrättelse utformats i anslutning till bestämmelsen

i 10 § första stycket angående underrättelse till markägare om utfärdande

av mutsedel.

Någon jämkning av bestämmelsen i nuvarande sista stycket i 19 § finner

jag knappast erforderlig. Redan av bestämmelsen i dess nuvarande utformning

torde framgå, att den har den innebörd, som utredningsmannens ändringsförslag

avser att förtydliga. Däremot anser jag bestämmelsen i ett annat

avseende böra kompletteras. De påpekanden, som bergmästarna i norra

och västra distrikten gjort rörande behandlingen av ansökningar om förlängning

av undersökningstiden, då arbetet på grund av tvist ej bedrivits,

synas sålunda ha visst fog. Garantier saknas för att inmutaren ej efter tvistens

avgörande fortsätter undersökningsarbetet utan att bergmästaren meddelat

beslut på grund av den vilandeförklarade ansökningen om förlängning

av undersökningstiden. Risken härav minskas väl genom den nu föreslagna

bestämmelsen om att markinnehavaren skall av bergmästaren underrättas

om beslut om förlängning, men det synes lämpligt att i förevarande stycke

i 19 § föreskrives, att om ansökning om förlängning av undersökningstiden

grundas på att arbetet på grund av tvist icke bedrivits, arbetet ej sedan tvisten

blivit slutligen avgjord får fortgå, med mindre inmutaren underrättat

bergmästaren om tvistens avgörande. När bergmästaren fått sådan underrättelse,

kan han meddela beslut i ärendet.

4 KAP.

Om erhållande av utmål och förändring av utmål.

Om ansökning om utmål.

20 §.

Vtmålsansökning då ansökan om förlängning av undersökningstiden avslagits.

Enligt 19 § sista stycket i paragrafens nuvarande lydelse må, om ansökning

om förlängning av undersökningstiden är anhängig vid tidens utgång,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

undersökningsarbetet fortsätta intill dess ansökningen slutligen prövats.

Avslås ansökningen om förlängning av tiden men söker inmutaren utmål

inom den i 20 § stadgade tid, må undersökningsarbetet därutöver fortgå

intill dess ansökningen om utmål slutligen prövats. Enligt 20 § skall ansökning

om utmål ske före utgången av undersökningstiden eller den förlängda

undersöknin^tiden. Har bergmästaren avslagit ansökning om förlängning

av tiden må dock ansökning om utmål göras sist inom 30 dagar

efter det beslutet om avslag givits.

Kommerskollegium har uttalat, att kollegium utginge ifrån att bestämmelsen

i 20 § om inmutningsrättens förlust icke hade avseende på det fall,

då besvär anförts över bergmästarens avslag på ansökning om förlängd undersökningstid

och att alltså ansökning om utmål ej måste göras inom 30

dagar efter bergmästarens avslagsbeslut även i det fall, då besvär anförts

över beslutet.

I promemorian har påpekats, att den av kollegium uttalade uppfattningen

syntes stå i strid med ordalagen i 20 §, men då den kunde anses i sak riktig,

föresloges den ändringen i paragrafen, att ansökning om utmål skulle kunna

göras sist inom 30 dagar efter det slutligt beslut om avslag givits.

Under remissförfarandet har någon erinran ej framställts mot förslaget.

Departementschefen. Bestämmelserna i 20 § beträffande tiden för utmålsansökning

då ansökning om förlängning av undersökningstiden avslagits

synas stå i mindre god överensstämmelse med stadgandet i 19 § om

rätt att verkställa undersökningsarbete i sådant fall. Med hänsyn härtill

och då någon erinran ej framställts mot den föreslagna ändringen under

remissförfarandet, biträder jag förslaget om ändring av 20 §.

21 §.

Sökandens uppgiftsskyldighet rörande jordägare.

I anslutning till vad som anförts vid 6 § 2 mom. 3) har i 21 § 1 mom.

4) och 5) föreslagits viss lättnad i sökandens uppgiftsskyldighet i fall då

känd styrelse eller förvaltare för samfälld mark finnes.

Karlans skala.

I fråga om skalan å den i 21 § 2 mom. 2) omnämnda kartan har i promemorian

anförts, att bergmästaren i norra distriktet under hand uttalat, att

det väl i sådana fall, där många ägogränser vore aktuella, kunde vara behövligt

med karta i skala om minst 1: 4 000. Däremot skulle i andra fall

den av rikets allmänna kartverk utgivna ekonomiska kartan med en skala

av 1: 10 000 ofta kunna med fördel användas och vara tillräcklig. Möjlighet

borde därför öppnas att använda skala om minst 1: 10 000.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

53

I promemorian har vidare framhållits, att under förarbetena till gruvlagen

uttalats den meningen, att utmålskartorna borde upprättas i en för

hela riket gemensam skala och att det icke borde åläggas sökanden att upprätta

karta i större skala än 1: 4 000 över själva utmålsområdet.

Enligt vad i promemorian vidare anförts syntes det motiverat — med

hänsyn särskilt till sådana fall, då ett stort antal utmål utlades på mark

med glesa ägogränser och ringa eller ingen bebyggelse — att möjliggöra

lättnad i fråga om skalans storlek, i synnerhet som den ekonomiska kartan

då skulle i viss utsträckning kunna användas, vilket skulle medföra besparingar

i fråga om arbete och kostnader. På grund därav föresloges den

ändringen i 21 § 2 mom. 2) att kommerskollegium skulle kunna medgiva —

i speciella fall eller genom särskild instruktion — att en skala å kartan om

minst 1: 10 000 finge användas.

I vissa remissyttranden har förordats att låta bergmästaren bestämma

kartans skala, men kommerskollegium har ansett att bestämmanderätten

borde tillkomma kollegium.

Lantmåteristyrelsen har ej haft något att erinra mot utredningsmannens

förslag, då det vore ägnat att öka möjligheterna att använda befintliga

kartor.

Departementschefen. Vad som anförts i anslutning till 6 § rörande lättnad

i inmutningssökandes uppgiftsskyldighet gäller i tillämpliga delar även

beträffande ansökan om utmål. Utredningsmannens förslag till ändringar

i 21 § 1 mom. 4) och 5) i nu berörda hänseende tillstyrkas därför.

Likaså biträder jag förslaget till ändring i 21 § 2 mom. 2) rörande kartans

skala. Den föreslagna uppmjukningen av bestämmelsen, som lämnats

utan erinran av kommerskollegium och lantmåteristyrelsen, synes praktisk

och ändamålsenlig. Däremot torde det ej vara lämpligt att överlämna åt

bergmästarna att själva bestämma i dessa frågor, då en enhetlig tillämpning

bör eftersträvas. Några olägenheter av att förbehålla bestämmanderätten

åt kommerskollegium torde så mycket mindre kunna befaras som

kollegium bör kunna genom särskild instruktion giva allmänna föreskrifter

rörande tillämpningen.

Om utmålsförrättnings kungörande.

23 §.

Delgivning.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om kungörelse och kallelser rörande

utmålsförrättningen. Kungörelsen skall minst trettio dagar före förrättningen

införas i allmänna tidningarna och i tidning i orten. Därjämte

skall bergmästaren i rekommenderat brev med mottagningsbevis sända kungörelsen

såväl till sökanden som till de sakägare, vilka jämlikt 21 § 1 mom.

4) och 5) uppgivits i ansökningen eller eljest äro för bergmästaren kända.

1 25 § finnas bestämmelser om delgivning med kronan.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

Enligt 28 § andra stycket må, om annan sakägare än isökanden uteblir

vid förrättningen, detta förhållande ej hindra förrättningens fortgång, såvida

kungörelse om förrättningen utfärdats samt delgivits vederbörande på

sätt och inom tid som i 23 och 25 §§ stadgas. Om så ej är fallet, skall förrättningen

uppskjutas till annan dag för den uteblivnes behöriga inkallande.

Kommerskollegium har begärt klargörande av om en bergmästare vore

betriad från vidare delgivningsförsök därest delgivningen enligt gruvlagens

regler därom misslyckats samt, om så ej vore fallet, vilka ytterligare åtgärder

han ägde vidtaga på sökandens bekostnad.

I promemorian har anförts, att av 28 § och motiven till 23 och 28 §§ framginge,

att om delgivning i den ordning 23 § stadgade misslyckats detta utgjorde

hinder för förrättningen. En komplettering i det avseende kommerskollegium

ifrågasatt syntes därför påkallad. Därvidlag låge det närmast till

hands att bestämmelserna i 33 kap. nya rättegångsbalken tillämpades. I det

säkerligen mycket sällan förekommande fall som avsåges i 12 § nämnda

kapitel borde domstolen i orten på begäran av bergmästaren förordna om

anslag av handlingen. Någon särskild tid för kallelse i den ordning nu sagts

behövde ej föreskrivas utan det finge ankomma på bergmästaren att iakttaga,

att kallelsen skedde i tid före förrättningen. Vad sålunda föreslagits

borde komma till uttryck i gruvlagen genom ett tillägg till 23 § 3 mom. första

stycket av innehåll att om kungörelsen ej kommit mottagarna till handa

skulle vad i rättegångsbalken vore stadgat om delgivning i tillämpliga

delar gälla.

Departementschefen. Ett flertal författningar, bland andra jorddelningslagen

(3 kap. 1 §) och vattenlagen (10 kap. 6 §), innehålla bestämmelser

angående kungörelse om förrättning, enligt vilka förutsättning för att förrättningen

utan hinder av sakägares uteblivande skall kunna fortgå endast

är att kungörelsen i vederbörlig ordning skett. Enligt 28 § gruvlagen måste

emellertid kungörelsen faktiskt ha delgivits sakägarna i den ordning i 23 §

stadgats. Som skäl härför har anförts, att inmutningsförfarandet och utmålsläggningen

grundade sig på en av lagen medgiven och reglerad ockupations-

och expropriationsrätt till vissa naturtillgångar jämte för deras

utnyttjande erforderlig mark. Under sådana förhållanden har det ansetts

äventyrligt att låta utmålsförrättning vara giltig även om jordägare, som

kanske mycket allvarligt beröres av förrättningen, icke erhållit kallelse till

densamma.

Jag anser ej heller tillrådligt att eftergiva det krav som hittills ställts att

sakägarna, för att utmålsförrättning skall få äga rum, skola ha personligen

kallats till förrättningen. Emellertid finner jag icke den nuvarande ordningen

tillfredsställande, enligt vilken sakägaren städse skall ha mottagit

till honom översänd kallelse. Fall kunna nämligen förekomma, då delgivning

i denna ordning icke kan komma till stånd. Den gällande bestämmel
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

sen om delgivning genom rekommenderat brev med mottagningsbevis torde

därför böra kompletteras med ett stadgande av innehåll, att delgivning

i andra hand skall ske på sätt, som för delgivning av stämning i tvistemål

är stadgat. I vattenlagen finnas exempel på att bestämmelser om sådan delgivning

i vissa fall komplettera de allmänna delgivningsreglerna; jämför

exempelvis 11 kap. 37 § samt även 10 kap. 38 och 65 §§. I likhet med vad

som föreskrivits i sistnämnda båda lagrum torde delgivning i fall som nu

avses böra ske sist å åttonde dagen före förrättningen.

Om utmålsförrättnings företagande och utmåls utläggande.

26 §.

Biträde av lantmätare och bergsstatstjänsteman.

I 26 § stadgas, att bergmästare vid utmålsförrättning skall, där så anses

nödigt, biträdas av lantmätare, bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig

person som förordnas av länsstyrelse.

Kommerskollegium har uttalat, att det borde tillkomma kollegium och

ej länsstyrelse att förordna bergsstatstjänsteman till biträde åt förrättningsmannen.

I promemorian har antecknats, att bergmästaren i norra distriktet påpekat,

att bergmästare borde äga rätt att beordra gruvingenjör att före förrättning

verkställa stakningar med hjälp av hantlangare, som sökanden

ställde till förfogande. Vidare borde lantmätare få anlitas före förrättning

för att få utfört lantmäteritekniska arbeten.

Vidare har i promemorian uttalats, att man finge förutsätta att länsstyrelsens

förordnande verkställdes i samråd med vederbörande myndighet,

varför någon ändring i gruvlagen i förevarande hänseende ej syntes påkallad.

Vad beträffar remissyttrandena har lantmäteristyrelsen förklarat, att det

vore onödigt att lantmätare erhölle särskilt förordnande. Bergmästaren borde

kunna vända sig direkt till vederbörande distriktslantmätare för att få

lantmätare som biträde vid utmålsförrättning. Enligt 69 § 7) i gällande

lantmäteriinstruktion (SFS 526/1948) ålåge det nämligen distriktslantmätare

att, då han därtill kallades, såsom sakkunnig biträda underdomstolar

och andra myndigheter inom länet. Fastighetsbildningssakkunniga hade vidare

i en den 31 oktober 1949 avgiven promemoria med förslag till lag

angående ändring i jorddelningslagen m. m. föreslagit att sådana förordnanden,

som med stöd av jorddelningslagen meddelades av överlantmätare,

skulle slopas och ersättas med ansökningar direkt hos distriktslantmätaren.

Styrelsen har därför föreslagit, att bestämmelsen i 26 § gruvlagen ändrades

därhän att, där biträde av lantmätare ansåges nödigt, bergmästaren

ägde kalla vederbörande distriktslantmätare till förrättningen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Iiungl. Maj. ts proposition nr 17.

Departementschefen. I proposition till innevarande års riksdag (nr 159) angående

vissa ändringar i jorddelningslagen m. in. har föreslagits, att sådana

förordnanden, som på grund av jorddelningslagens bestämmelser meddelas

av överlantmätare, skola slopas och ersättas med ansökningar direkt hos

distriktslantmätare. I analogi härmed torde även bestämmelsen i 26 g gruvlagen

om länsstyrelsens förordnande av lantmätare kunna upphävas. Hinder

synes ej heller möta att överlåta åt bergmästare att bedöma, huruvida bergsstatstjänstemans

kallande till förrättning skall anses nödigt. På grund härav

har viss omformulering av 26 g föreslagits.

28 §.

Laga förfall.

I 28 g första stycket stadgas, att om sökanden utebliver från förrättning

denna skall inställas och att dess företagande sedermera skall ankomma

på anmälan inom tid som är föreskriven för ansökning om utmål.

I promemorian har beträffande verkan av sökandens uteblivande från

förrättningen anförts, att gruvlagstiftningskommittén — i likhet med 1884

års stadga — intagit den ståndpunkten, att förrättningen, oberoende av laga

förfall, skulle inställas, och att dess företagande sedermera skulle bero på

ny anmälan inom den för ansökning om utmål föreskrivna tiden. Gruvlagstiftningssakkunniga

hade däremot ansett, att om sökanden inom trettio

dagar visade laga förfall för sin utevaro, förrättningen skulle utan ny ansökan

kunna företagas å dag, då förfallet upphört, varvid, om denna dag ej

kunde vid förrättningen bestämmas, ny kungörelse och kallelse skulle utfärdas.

Den sålunda föreslagna undantagsbestämmelsen hade avstyrkts i

reservation av bergmästaren Asplund, bland annat därför att bestämmelsen

kunde öppna en utväg för parterna att obehörigen fördröja förrättningen.

Under anförande härav och då något framträdande behov av en undantagsbestämmelse

av ifrågavarande slag icke syntes föreligga, hade bestämmelsen

ej upptagits i departementsförslaget till gruvlagen.

I promemorian har vidare — under erinran om bestämmelserna i bl. a.

3 kap. 4 § jorddelningslagen — anförts, att det i själva verket vore ganska

oförklarligt, varför möjlighet ej skulle föreligga att bevara en persons gruvrätt,

när den vore beroende av att han iakttoge inställelse vid förrättning

och man visste, att han hade laga förfall. Åsikten att rätten att åberopa

laga förtall skulle missbrukas vunne ej stöd i erfarenheterna från andra

rättsområden. Det låge väl i linje med strävandena att ur gruvlagen få bort

sådana bestämmelser, som kunde leda till obehörig rättsförlust, att 28 §

första stycket ändrades i överensstämmelse med principer, som gällde på

andra rättsområden. Det vore så mycket mer motiverat som gruvor ofta

vore belägna på platser, dit kommunikationerna vore dåliga. Det kunde

också nämnas, att enligt 29 § i finska gruvlagen det vore tillräckligt att

sökanden anmälde förfall. Den ändring, som i förevarande avseende föresloges

i 28 §, hade skett efter förebild av jorddelningslagen och finska

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kiingl. Maj.ts proposition nr 17.

gruvlagen. Möjligheten enligt gruvlagstiftningssakkunnigas förslag för sökanden

att visa laga förfall inom trettio dagar efter förrättningen syntes

svår att tillämpa i de fall som avsåges i gruvlagen.

Förrättning smans utevaro.

Kommcrskollegium har uttalat önskvärdheten av ett stadgande i gruvlagen,

motsvarande det i 10 kap. 10 § vattenlagen, om skyldighet för sakägarna

att vid förrättning, då förrättningsmannen eller god man ej komme

i tid, under tre timmar kvarstanna på förrättningsstället.

Liknande bestämmelser som i 10 kap. 10 § vattenlagen finnas i 3 kap.

4 § jorddelningslagen.

I promemorian har i anslutning härtill uttalats, att det syntes vara en

brist att hithörande förhållanden ej blivit reglerade i gruvlagen. Då sådana

frågor aktualiserades finge vattenlagens och jorddelningslagens bestämmelser

därför i viss mån analogivis tillämpas. Detta kunde ej anses

tillfredsställande och skapade en viss osäkerhet. Bestämmelser härom föresloges

därför till införande i 28 §.

Under remissförfarandet har någon erinran ej gjorts mot de i 28 § föreslagna

nya bestämmelserna.

Departementschefen. Gruvlagens bestämmelser äro sådana, att sökande till

utmålsförrättning, som av laga förfall hindras att inställa sig vid förrättningen,

förlorar sin inmutningsrätt, om den föreskrivna undersökningstiden

utgått sedan utmålsansökningen gjordes och ny ansökning alltså ej

kan göras före undersökningstidens utgång. Jag delar utredningsmannens

uppfattning att en sådan ordning ej är tillfredsställande. Någon erinran mot

förslaget har ej heller förekommit i remissyttrandena. På grund härav och

då formen för bestämmelsen om laga förfall lämpligen kan ansluta sig till

jorddelningslagens bestämmelser, biträder jag utredningsmannens förslag i

denna del.

Ej heller mot förslagets bestämmelser om förrättningsmans utevaro har

någon erinran förekommit i remissyttrandena. Bestämmelserna, som ha

förebilder i jorddelningslagen och vattenlagen, innebära, att om bergmästaren

ej kommer tillstädes på den för förrättningen utsatta tiden och han

ej heller infinner sig inom tre timmar därefter, de tillstädeskomna må åtskiljas,

att om god man utebliver bergmästaren genast skall kalla annan

god man i hans ställe samt att god man, som utan laga förfall utebliver

från förrättning, skall ersätta därav uppkommen skada och olägenhet. Jag

förordar att även dessa bestämmelser införas i 28 § gruvlagen.

30 §■

Verkan på inmutningsrättcn av att ansökning om utmål avslås.

I 30 § behandlas frågan om beviljande av utmål. Någon bestämmelse om

verkan på inmutningsrätten av att ansökning om utmål avslås finnes ej

opaginerad Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

i gruvlagen. Beträffande upphörande av inmutningsrätten stadgas i 20 §

andra stycket, att om inmutaren försummar att inom föreskriven tid, alltså

töre undersökningstidens utgång, göra ansökning om utmål han skall ha

förlorat inmutningsrätten.

I promemorian har till behandling upptagits frågan om inmutningsrätten

upphörde, när ansökning om utmål avsloges, eller om inmutningsrätten

kvarstode under hela den i 19 och 20 §§ stadgade tiden, så att inmutaren

etter beslutet om avslag kunde återkomma med ny utmålsansökning under

nämnda tid. Bestämmelsen i 20 § andra stycket tydde på att inmutningsrätten

kvarstode under hela undersökningstiden, enär något stadgande ej funnes

om att den tidigare kunde upphöra på grund av avslag på ansökning

om utmål. Inmutningsrättens självständiga existens oberoende av utmålet

bestyrktes av bestämmelsen i 45 § första stycket sista punkten, att om

fråga i fall som avsåges i 45 § första stycket uppkomme om utmålets utsträckande

utanför det inmutade området, hinder enligt 5 § skulle gälla

ändå att det tillkommit efter mutsedelns utfärdande. Denna bestämmelse

gåve vid handen, att lagstiftaren avsett, att inmutningscirkeln hade betydelse

även efter det att utmål lagts.

I promemorian har vidare anförts:

Gruvlagstittningskommittén töreslog i 40 § sista stycket en bestämmelse

av innehåll att om ansökning om utmål avsloges, den på mutsedeln grundade

rätten skulle vara förfallen sedan boslutet därom vunnit laga kraft. En liknande

bestämmelse funnes i den finska gruvlagens 39 §.

I motiven till 40 § i sitt förslag anförde gruvlagstiftningskommittén: Om

utmål av en eller annan anledning icke kan tilldelas inmutaren, är därmed

själva grunden för inmutarens rätt undanryckt och inmutningsrätten bör

vara förfallen i och med att bergmästarens beslut om avslag på utmålsansökningen

vunnit laga kraft. Särskilt stadgande därom har upptagits i 40 §.

''1 vekan beträttande riktigheten av denna sats kan emellertid föreligga för

ett fall. Om nämligen avslaget å utmålsansökningen föranletts allenast av

att det utförda undersökningsarbetet icke givit tillräcklig ledning för bedömande

av fyndighetens beskaffenhet och tillika föreskriven tid för ingivande

av ansökning om utmål ännu icke tilländagått, skulle det nämligen

kunna tänkas, att inmutaren borde beredas tillfälle att efter fortsatt undersökningsarbete

erhålla förnyad prövning av frågan om utmåls tilldelande.

Kommittén har dock ansett sig icke böra föreslå någon bestämmelse i sådant

syfte. Om inmutaren vet, att han kan förnya sin ansökan om utmål,

därest vid behandlingen av den första ansökningen det utförda undersökningsarbetet

befunnits otillräckligt, frestas inmutaren nämligen lätt att på

§™n(*va* aY ofullständiga undersökningar göra försök att så snart som

möjligt erhålla utmål. En sådan utveckling skulle vara synnerligen farlig,

i det att den redan med en tyngande arbetsbörda belastade bergsstaten skulle

än ytterligare betungas med en mängd onödiga utmålsförrättningar. Dessutom

skulle det kunna befaras, att bergsstatens tjänstemän under trvcket

av denna arbetsbörda skulle förledas att sätta ned fordringarna på undersökningsarbetets

kvalitet.

Kommerskollegium anförde i sitt yttrande över kommitténs förslag, att

sista stycket i 40 § borde utgå, då genom detsamma endast skapades en

förut icke förefintlig påföljd i förlorad inmutningsrätt, som störde den

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ordning och reda i tiden för beviljade mutsedlars giltighet, som kommittén

i övrigt genomgående arbetat för.

I promemorian har vidare påpekats, att gruvlagstiftningssakkunniga icke

syntes ha tagit direkt ståndpunkt till frågan men att de sakkunniga i sin

specialmotivering efter 8 § anfört, att enligt förslaget inmutningsrätten endast

kunde förloras i händelse av underlåtenhet att inom föreskriven tid

söka utmål eller att betala stadgad försvarsavgift.

Vidare har i promemorian åberopats dels ett uttalande av kommerskollegium,

att det i 45 § första stycket sista punkten upptagna stadgandet, som

syntes giva vid handen att viss rättsverkan efter utmålsläggningen alltjämt

vore knuten till »inmutningsresten», kunde leda till komplikationer och att

det inmutade området i vart fall borde ha upphört att existera vid undersökningstidens

utgång, dels ock följande av bergmästaren i norra distriktet

anförda synpunkter:

Bestämmelsen i 45 § första stycket sista punkten skapar ett osäkerhetstillstånd

och leder till sådana konsekvenser, att den uppenbarligen bör utgå.

Man kan sålunda göra sig den frågan, om gruvinnehavarens rätt i ifrågavarande

fall är inskränkt till själva inmutningscirkeln eller om bestämmelsen

i 31 § om tangenten till inmutningscirkeln är tillämplig. Vidare uppkommer

frågan om »inmutningsresten», som är en vanlig företeelse, allt

framgent skall betraktas som inmutningshinder. Är den ej att betrakta som

hinder, kan inmutning sökas och utmål sedermera utläggas över en sådan

»inmutningsrest», men om innehavaren av det äldre utmålet (som sålunda

har rätten till »inmutningsresten») sedermera söker utvidgning, måste den

som senare fått utmål på området vika enligt 45 § första stycket sista punkten.

Skulle till äventyrs inmutningspunkten till det senare utmålet falla

inom »inmutningsresten» till det äldre utmålet, förfaller det senare utmålet.

Liknande synpunkter kunna anföras beträffande skydd för bostäder m. m.

I anslutning till vad sålunda anförts har i promemorian uttalats, att man

syntes kunna konstatera, att om avslag meddelats på ansökning om utmål,

inmutaren enligt gällande rätt hade möjlighet att återkomma med ny ansökning

om utmål inom den i 19 och 20 §§ stadgade tiden. Å andra sidan

syntes det knappast tillfredsställande att inmutningsrätten kvarstode till

mark utom utmål, sedan utmål lagts. Det borde anses, att rätten blivit genom

utmålsläggningen fixerad till utmålsområdet och att inmutningscirkeln

därefter saknade betydelse. Denna ståndpunkt innebure emellertid att ändring

borde ske i det förut berörda stadgandet i 45 § första stycket sista

punkten.

Under remissförfarandet har jernkontorets gruvbyrå uttalat sin anslutning

till vad i promemorian anförts, varjämte bergmästaren i västra distriktet

uppgivit, att den föreslagna ändringen i 45 § första stycket sista punkten

skulle stå i överensstämmelse med tillämpad praxis.

Departementschefen. Utredningsmannens slutsatser innebära, att inmutningsrätten

kvarstår under hela undersökningstiden även om ansökning om

utmål dessförinnan avslås samt att inmutningsrätten genom utmålslägg
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ningen begränsas till utmålsområdet. I förstnämnda hänseende torde överensstämmelse

föreligga med gällande rätt. Däremot giver 45 § första stycket

sista punkten vid handen, att vissa rättsverkningar skulle vara knutna till

den s. k. inmutningsresten även efter utmålsläggningen. Jag delar utredningsmannens

uppfattning, som ej mött någon gensaga under remissförfarandet,

att gruvrätten genom utmålsläggningen bör bliva fixerad till utmålsområdet

och att inmutningscirkeln därefter bör sakna betydelse. På

grund härav föreslås sådan ändring av sista punkten i 45 § första stycket

att orden »det inmutade området» ersättas med »det förut utmålslagda området».

31 §.

Utmälets utsträckning över angränsande inmutningar.

I 31 § stadgas, att om hinder enligt 5 § föreligger vid utmålsförrättningen,

det skall gälla även i fråga om utläggande av utmål, där hindret förefanns

redan vid mutsedelns utfärdande. Enligt denna bestämmelse utgör alltså

tidigare inmutning hinder mot utmål. Beträffande inmutning som tillkommit

senare än den som är i fråga för utmålsläggning föreskrives, att den

ej må beröras av utmålet i vidare mån än som erfordras för att utmålet

skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer, vilka tangera det med

utmålsläggningen avsedda inmutade området.

Jernkontorets gruvbyrå har ifrågasatt sådan ändring av bestämmelserna

i 31 § att ett utmål finge utläggas över annat inmutat område, om inmutaren

av detta område lämnade sitt medgivande därtill. Gruvbyrån har anfört:

Enligt 5 § 8 punkten får inmutning ej omfatta förut inmutat område.

Detta hinder kan ej undanröjas genom medgivande av den som har den tidigare

inmutningsrätten. 31 § stadgar, att hinder enligt 5 § skola gälla

även i fråga om utläggande av utmål. Om en person har två inmutningar

intill varandra, kan han således ej få sitt utmål för den ena inmutningen

lagt så, att det inkräktar på den andra inmutningen (i annan mån än som

framgår av 31 §). Om den senare inmutningen innehaves av annan, kan

han ej heller med dennes medgivande få en sådan måhända önskvärd anordning

av utmålet. Motsvarande bestämmelser gällde enligt 3 och 26 §§ i

1884 års stadga. Enligt uppgift har man av praktiska skäl ej alltid följt

dessa regler vid utmålsläggning och det synes ej föreligga sakliga skäl för

en sådan begränsning av möjligheterna att få den lämpligaste omfattningen

av ett utmål.

Kommers kollegium har också yrkat, att frågan måtte tagas under övervägande

och framhållit, att man i detta sammanhang borde beakta, att annan

inmutare i förevarande fall kunde överlåta sin inmutningsrätt till utmålssökanden.

Kollegii ståndpunkt har även vunnit stöd av bergmästarnas uttalanden.

1 promemorian har härom anförts:

Bergmästaren i västra distriktet har förklarat, att inmutningar tillhörande

samme ägare redan nu behandlades som en enhet och att utmålen

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

61

fördelades oberoende av hur inånga inmutningspunkter som komme att ligga

inom ett och samma utmål. De som ägde till varandra gränsande inmutningar

hade också fått draga gränsen mellan sina utmål oberoende av bestämmelserna

i 31 §. Detta förfarande borde legaliseras, då mycket stora

fördelar därmed vore att vinna. 31 § borde ändras så, att, därest innehavare

av angränsande inmutning det medgåve, utmål finge omfatta även

hela denna inmutning eller del därav. Omfattade utmålet inmutningspunkten

för angränsande inmutning, borde mutsedeln för denna senare inmutning

anses överlåten. Bergmästaren i södra distriktet har uttalat, att ändringen

knappast kunde ske i annan form än att möjlighet bereddes att på

begäran av inmutare få inmutning annullerad. Det kunde enligt hans mening

ifrågasättas, huruvida det kunde ske utan att kronan därtill lämnat sitt

medgivande. Varje inmutning innefattade nämligen en latent rätt för kronan

till kronoandel.

Bergmästaren i norra distriktet har gjort ett speciellt påpekande: Om avståndet

mellan inmutningspunkterna till två varandra angränsande inmutningar

vore mindre än .cirka 280 meter, kunde utmålet på grund av den

ena inmutningen med nu gällande bestämmelser i 31 § givas sådant läge

och en sådan sträckning, att den andra inmutningens inmutningspunkt

komme att falla inom utmålet. Härigenom ginge innehavaren av den andra

inmutningen förlustig möjligheten att få utmål på återstående delen,

eftersom inmutningspunkt ej funnes inom denna del. Bestämmelserna borde

därför omformuleras så, att inmutningspunkten skyddades mot utmål

på angränsande inmutning.

I promemorian har uttalats, att praktiska skäl obetingat talade för den

ändring, varom man på gruvsakkunnigt håll syntes vara ganska ense, och

att några principiella betänkligheter ej heller kunde anföras mot den föreslagna

ändringen. Frågan syntes ej heller beröra kronans intressen på sådant

sätt, att kronans medgivande borde vara en förutsättning för utmålsläggning

enligt de ifrågasatta principerna. På grund härav föresloges sådan

ändring i paragrafen, att utmålet kunde få utläggas över annat inmutat

område, därest innehavaren därtill lämnade sitt medgivande. Eftersom det

av bergmästaren i norra distriktet gjorda påpekandet även borde beaktas,

föresloges i paragrafens andra stycke ett tillägg, att utmålet ej finge utläggas

så att inmutningspunkten till annat inmutat område komme att falla

inom utmålet, såvida ej innehavaren av inmutningen därtill lämnat sitt

medgivande. I

I remissyttrandena har ej framställts någon erinran mot förslaget om att

utmål finge läggas över annat inmutat område, därest innehavaren därtill

lämnade sitt medgivande.

Beträffande det föreslagna tillägget om förbud mot att i utmålet intaga

inmutningspunkt för senare tillkommen inmutning utan innehavarens medgivande

har kommers kollegium uttalat betänkligheter, emedan det strede

mot principen om rätt till omskriven kvadrat omkring inmutningscirkeln.

Någon olägenhet av att undvika inmutning så tätt intill tidigare inmutning

att inmutningspunkten komme i fara förclåge i regel icke.

Även jernkontorets gruvbyrå har uttalat betänkligheter mot det i sist
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

nämnda hänseende föreslagna tillägget utan att dock vilja framställa yrkande

om att det skulle utgå.

Departementschefen. Enighet synes föreligga om att utmål bör lå utläggas

över annat inmutat område, därest innehavaren därtill lämnar sitt medgivande.

I likhet med utredningsmannen kan jag ej finna några principiella

skäl mot en ändring i 31 § i detta hänseende. Område, som omfattas av ansökning

om utvidgning av utmål och som enligt 5 § 8) skall i där avsett

fall vara likställt med inmutat område, bör, såsom utredningsmannen föreslagit,

utgöra hinder enligt 31 § första stycket men ej enligt andra stycket

i samma paragraf. I sistnämnda fall kan det nämligen tänkas, att utmålsansökan

på den ifrågavarande inmutningen föreligger och någon anledning

att då giva sökande av utvidgning av annat utmål företräde synes ej föreligga.

Frågan om förbud mot att i utmålet intaga inmutningspunkt för senare

tillkommen inmutning utan att innehavaren av sistnämnda inmutning därtill

lämnat sitt medgivande har däremot framkallat vissa betänkligheter. Det

i promemorian anförda skälet för en ändring i detta hänseende är otvivelaktigt

riktigt. Om inmutningspunkten till den senare inmutningen kommer

att falla inom utmålet, går innehavaren av denna inmutning förlustig möjligheten

att få utmål på återstående delen, eftersom inmutningspunkten utgör

förutsättning för erhållande av utmål. Detta kan i visst fall framstå såsom

obilligt, nämligen om inmutaren nedlagt betydande arbete och kostnader på

undersökning av sitt inmutade område och han därefter berövas sin inmutningsrätt

genom utmålsläggningen på angränsande inmutning. Det är emellertid

inmutaren själv som bestämmer inmutningspunktens läge och därför

bör det ankomma på honom att undvika förläggande av inmutningspunkten

så nära annan inmutning att hans inmutningspunkt kommer i fara. Vidare

torde det ofta vara så, att en inmutning, som lägges nära en annan tidigare

inmutning, ej grundar sig på ett självständigt fynd utan har karaktär av

fältspärrning för den tidigare inmutningen. Eftersom den ifrågavarande undantagsregeln

endast i sällsynta fall torde komma att ha betydelse för undvikande

av icke önskvärda konsekvenser för en inmutare men den däremot

skulle kunna medföra olägenheter i fall då senare inmutare medvetet förlagt

inmutningspunkten så att inmutningen inkräktar på tidigare inmutares

rätt till kvadratiskt utmål omskrivet kring inmutningscirkeln, torde den nu

ifrågavarande tilläggsbestämmelsen böra utgå ur förslaget.

33 §.

Skydd mot bebyggelse å utmålsmark som ej lösts.

33 § innehåller bestämmelse om att utmålssökanden äger bestämma, huru

stort utrymme inom utmålet, som han vill taga i anspråk för arbetet ovan

jord. Denna mark skall enligt 36 § av honom lösas, övrig mark inom utmålet

må jordägaren fortfarande disponera över på samma sätt som över

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

63

annan egendom. Han kan således uppföra bvggnad på sådan mark eller

sälja den som tomtmark för bebyggelse.

Jernkontorets gruvbyrå har ifrågasatt skydd för gruvinnehavaren mot

bebyggelse på utmålsmark exempelvis genom hembudsskyldighet till gruvinnehavaren

innan försäljning finge ske. Om på sådan mark uppfördes

byggnad, utgjorde den visserligen ej hinder för gruvdriftens utvidgande

inom utmålet, men gruvinnehavaren måste då lösa marken med därå uppförd

byggnad eller utgiva ersättning för intrång och skada, såvida ej vid

tomtförsäljning förbehåll gjorts om att den nye ägaren skulle tåla sådant

intrång eller sådan skada. Ersättning skulle därtill utgå med 50 procents

tillägg på värdet.

Bergmästarna i östra, västra och södra distrikten ha uttalat sin anslutning

till tanken att bereda gruvinnehavaren skydd uti ifrågavarande hänseende

medan bergmästaren i norra distriktet påpekat, att särbestämmelser

av’ denna art medförde den olägenheten, att de ekonomiska konsekvenserna

kunde bli betydande för markägaren om de åsidosattes på grund av

bristande kännedom. Det borde därför enligt sistnämnde bergmästares mening

få ankomma på gruvinnehavaren att själv bevaka sina intressen med

de medel, som redan nu stode honom till buds. I vart fall borde i stället för

hembudsskyldighet vid försäljning ett skydd för gruvinnehavaren givas den

formen, att anmälan skulle ske om planerad förändring av markens disposition

och alltså omfatta även det fall, då markägaren själv ämnade uppföra

byggnad på området. I

I promemorian har uttalats, att det vore en rätt utbredd opinion bland

gruvinnehavarna, att skydd av något slag borde beredas dem mot de risker

för onödigt stora ersättningar, som förelåge genom att utmålsmark som ej

lösts kunde bebyggas. Vad som måhända ansåges mest otillfredsställande

vore att möjlighet förelåge för en jordägare att i rent spekulationssyfte

uppföra en byggnad på området och sedermera erhålla 50 procents förhöjning

på värdet, om gruvinnehavaren måste inlösa marken och byggnaden.

1 promemorian har vidare anförts:

Det är givetvis ett icke önskvärt förhållande, att en gruvinnehavare kunde

känna sig manad att inlösa onödigt stora områden för att skydda sig för

framtiden mot eventuella ersättningsanspråk av ifrågavarande slag. En begränsning

i detta avseende skulle kunna åstadkommas genom att jordägaren

ålades hembudsskyldighet till gruvinnehavaren, innan han uppförde byggnad

på området.

En hembudsskyldighet skulle emellertid medföra vissa risker för jordägaren.

Försummade han sin hembudsskyldighet, uppkomme rättsförluster

för honom som måhända i vissa fall skulle kunna framstå som obilliga.

Därtill kommer att svårigheter skulle vara förenade med anordnande av

hembudsskyldigheten. Den skulle kunna missbrukas på det sättet att en

jordägare skulle genom hembud kunna framtvinga inlösen i eu utsträckning

som icke vore motiverad och som skulle vara onödigt betungande för

gruvinnehavaren.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Vissa skäl kunna möjligen anföras för borttagande av spekulationsmomentet

genom att för fall, då jordägaren på utmålslagt område uppför

byggnad, stadga att 50 procents tillägg ej skall utgå vid lösen av byggnaden.

Ett sådant stadgande skulle då motiveras med att den som uppför byggnad

på sådant område är medveten om de därmed förenade riskerna och

att jordägaren själv har vissa förmåner av gruvrörelsen på hans mark.

Då är emellertid att märka, att jordägarens rätt till jordägareandel nyligen

borttagits och att de förmånligare ersättningsreglerna tillkommit som en

kompensation åt jordägarna för förlusten av rätten till jordägareandel.

Om man närmare betraktar hur de risker för gruvinnehavaren som föreligga

i nu förevarande hänseende gestalta sig i praktiken, finner man, att

de måhända ej äro så stora som man i förstone kan vara benägen förmoda.

En jordägare inom utmål kan knappast ha anledning sälja en tomt

inom utmålet till en utomstående, då han av gruvinnehavaren är berättigad

till 50 procents förhöjning på värdet. Den som önskar uppföra ett bostadshus

torde i regel ej vara benägen betala något övervärde på mark som

ligger inom utmål. Även om hembudsskyldighet ej är stadgad får man väl

vidare antaga, att gruvinnehavaren genom sin lokalkännedom har vissa

möjligheter att i förväg få reda på om någon bebyggelse avses skola komma

till stånd på utmålet. Han kan då måhända förekomma denna genom att

begära inlösen av marken, i vart fall om han kan anses ha ett behov av

den. Slutligen torde gruvinnehavarna kunna genom avtal med jordägarna

skaffa sig viss trygghet i förevarande hänseende. Avtal om att visst område

ej får bebyggas kan intecknas som servitut.

Åtgärder för att skapa trygghet för såväl gruvinnehavare som jordägare

i det hänseendet, att garantier skapas för att visst områdes karaktär av

utmålsmark ej blir förbisedd, torde förutsätta att utmålen på något sätt

anknytas till fastighetsbokföringen. Synnerligen starka skäl torde emellertid

böra krävas för åtgärder av sådant slag med hänsyn till det omfattande

arbete som dylika anordningar skulle medföra.

Uttalandena i promemorian utmynna i att lagstiftningsåtgärder av ifrågasatt

slag ej borde komma till stånd. En viss jämkning ansåges dock böra

ske i fråga om gruvinnehavarens möjligheter att efter utmålsförrättningen

lösa ytterligare mark inom utmål. Enligt 45 § första stycket vore en förutsättning

härför att behov yppats att för arbete ovan jord taga ytterligare

mark i anspråk. För att öka gruvinnehavarens möjligheter att påfordra lösen

av ytterligare mark inom utmål, som kunde befaras bli bebyggd, föresloges

sådan ändring i 45 §, att lösen kunde ifrågakomma även om behov

av marken ännu ej yppats. Härigenom komme 45 § i förevarande hänseende

i överensstämmelse med 33 §. Omformuleringen innebure för övrigt

en återgång till gruvlagstiftningssakkunnigas förslag. När detta omarbetades

i departementsförslaget hade ändringen angivits vara endast av

redaktionell natur.

Frågan har behandlats i vissa remissyttranden. Sålunda har jernkontorets

griwbyrå, under åberopande av att vid inhämtande av yttranden från gruvföretagen

angående förevarande spörsmål det övervägande antalet företag

förordat lagstiftningsåtgärder, hemställt om förnyat övervägande av frågan.

Gruvbyrån har vidare uttalat, att det givetvis vore förenat med stora svårig
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

heter att utarbeta sådana bestämmelser som på ett fullt tillfredsställande sätt

tillgodosåge såväl markägarens som inmutarens intressen. Det ifrågasattes

emellertid huruvida icke en bestämmelse kunde införas därom att den som

uppförde byggnad eller annan anläggning på utmålsmark icke skulle vara

berättigad till 50 procents förhöjning vid eventuell inlösen. Utredningsmannen

syntes ha underskattat de risker som här förelåge för gruvinnehavarna.

De kunde lätt överraskas av påbörjade byggen, som de ej hade möjlighet att

hindra att de bleve slutförda. Att i dylika och andra fall räkna med att en

gruvinnehavare alltid hade möjlighet att träffa en skälig uppgörelse med

markägaren vore alltför sangviniskt. Om markägaren finge full ersättning

för sådan byggnad lede han ej förlust och det kunde ej anses oskäligt att

nan i sådant fall ginge miste om 50 procents förhöjning. Ett annat sätt att

lösa frågan vore, som utredningsmannen påpekat, att markägaren i god tid

före byggnadsarbetets igångsättande underrättade gruvinnehavaren därom,

så att denne bleve i tillfälle att begagna sin lösningsrätt.

Svenska teknologföreningen har anfört, att direktiv av lagstiftaren vore

erforderliga för det fall att bebyggelse komme till stånd på utmålsmark som

ej lösts. Föreningen har i detta sammanhang erinrat om att skador på sådan

bebyggelse även kunde uppkomma genom arbetet under jord utan att någon

vårdslöshet vid arbetets utförande kunde läggas gruvledningen till last, vilket

förhållande vore ett ytterligare skäl att i lag reglera nu förevarande problem.

Sveriges lantbruksförbund har förklarat sig vilja särskilt understryka vad

utredningsmannen anfört mot att ålägga jordägaren hembudsskyldighet beträffande

viss mark.

Slutligen har Sveriges industriförbund i anslutning till uttalandet i promemorian

rörande utmålens anknytning till fastighetsbokföringen framhållit,

att det vore anmärkningsvärt att en i många fall så ingripande nyttjanderätt

till visst markområde som gruvrätten icke framginge av gravationsbevis

och lantmäterihandlingar. Förbundet ifrågasatte huruvida icke

detta spörsmål borde upptagas i samband med den pågående revisionen av

inteckningsförordningen.

Departementschefen. I anslutning till denna paragraf har utredningsmanhen

upptagit frågan, huruvida gruvinnehavaren bör erhålla skydd mot bebyggelse

på utmålsmark, som ännu ej lösts, så att han ej behöver riskera

ätt sedermera få lösa icke endast marken utan även därpå efter utmålsläggningen

uppförda byggnader, allt med den förhöjning med 50 procent

av värdet som gruvlagen föreskriver. De förslag till lösning som framförts

innebära, att jordägaren skulle åläggas en hembudsskyldighet till gruvinnehavaren

före bebyggelsen eller att förhöjningen av löseskillingen med

50 procent i dessa fall ej skulle ifrågakomma för byggnad. Enligt utredningsmannens

förslag skulle gruvinnehavarens intresse av att kunna lösa

mark, där bebyggelse vore avsedd att komma till stånd, tillgodoses genom

en ändring i 45 § första stycket av innebörd, att gruvinnehavaren skulle

äga lösa ytterligare mark inom utmål även i fall då behov därav för gruvdriften

ännu ej uppkommit.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1952. t samt. Nr IT.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Svårigheten att finna en rationell och rättvis lösning av denna fråga ligger

huvudsakligen däri, att ett tillgodoseende av gruvinnehavarens anspråk

På trygghet antingen medför risk för jordägaren att på grund av förbiseende

gå miste om en ersättning vartill han eljest varit berättigad eller också

inkräktar på jordägarens anspråk på ersättning enligt de allmänt gällande

principerna. Den av utredningsmannen föreslagna lösningen kan leda

till att lösen av marken kan framtvingas i en utsträckning, som å ena

sidan innebär större intrång i jordägarens rätt än som är nödvändigt och

å andra sidan leder till onödigt stora kostnader för gruvinnehavaren.

På grund av vad nu anförts och då det ej visats, att de olägenheter som

kunna tänkas uppkomma icke kunna undvikas i praktiken utan att särskilda

lagstiftningsåtgärder företagas, är jag ej beredd att nu föreslå någon

lagändring. Frågan bör emellertid följas med uppmärksamhet och

skulle det framdeles visa sig, att missförhållanden verkligen uppkomma,

bör frågan tagas upp till förnyad prövning, varvid en lösning får sökas i

anslutning till då gjorda erfarenheter.

34 §.

Ändamål för vilka mark utom utmål kan anvisas.

Enligt 34 § gruvlagen äger sökanden rid utmålsförrättning — och enligt

45 § utmålsinnehavaren därefter — få sig anvisad nödig mark utom utmålet

dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter

dels ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana eller

kraftledning, som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande

verksamhet.

I promemorian har föreslagits, att tillämplighetsområdet för 34 § borde

utsträckas så att det även avsåge mark för vatten- och avloppsledningar

samt mark som hotades av ras eller sättningar.

Beträffande frågan om anvisande av mark enligt 34 § för vatten- och

avloppsledningar har i promemorian åberopats förslag därom från kommerskollegium

och att jernkontorets gruvbyrå vid gruvlagens tillkomst uttalat,

att mark utom utmål borde kunna anvisas även för vattenledning

eller avlopp (byggt eller grävt) från anrikningsverk. Vidare har anmärkts,

att enligt den finska gruvlagen mark för vattenledning kunde anvisas utom

utmål. I promemorian har — under framhållande att, om rätt medgåves

att förvärva mark för anläggning, rätten även borde avse mark för nödvändiga

anordningar i samband med anläggningen — föreslagits att i 34 §

upptoges även vatten- och avloppsledningar.

Vidare har i promemorian anförts, att kommerskollegium ifrågasatt utsträckning

av 34 § :s tillämplighet till mark som hotades av ras eller sättningar.

Då gruvinnehavaren hade rätt att driva gruvarbetet ända till utmålsgränsen

och beträffande äldre donlägiga utmål även utanför denna

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

räknat lodrät från utmålsgränsen i dagen, kunde fara uppstå för ras eller

sättningar i angränsande mark, t. ex. när hängväggen skulle brytas ned.

Förelåge ej möjlighet att utvidga utmålet åt detta håll, syntes gruvinnehavaren

böra ha rätt att lösa marken. Frågan hade aktualiserats vid gruvlagens

tillkomst genom vissa yttranden, men någon bestämmelse därom

hade då ej ansetts erforderlig (NJA. II 1939 s. 377). En komplettering av

34 § föresloges nu även i detta hänseende.

Vad beträffar remissyttrandena har kommerskollegium framfört ett påpekande

av bergmästaren i södra distriktet, att anledning kunde föreligga

att lösa mark utom utmål även vid fara för annan skada än ras och sättningar.

Kollegium har ansett att mot ett tillägg av detta slag intet syntes

vara att erinra.

Departementschefen. De föreslagna utvidgningarna av tillämplighetsområdet

för 34 § ha ej föranlett erinringar från remissinstansernas sida. Jag

förordar också, att i 34 § medgives rätt för sökanden att få sig anvisad

mark utom utmål för vatten- och avloppsledning, som är erforderlig för

gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet, ävensom mark

utom utmål, när den hotas av ras eller sättningar, för att därigenom förekomma

att skada uppkommer på annans mark. Däremot anser jag mig ej

kunna biträda den av kommerskollegium under remissen förordade utsträckningen

av rätten till mark som hotas av annan skada.

35 §.

Behandling av försvarsavgiften vid utmålsför rättning en.

I 35 § stadgas, att bergmästaren vid utmålsförrättningen skall uträkna

och i protokollet anteckna beloppet av den årliga försvarsavgift, som enligt

55 § skall för utmålet erläggas. I

I promemorian har anförts:

I anslutning till 56 § har föreslagits, att frågan om försvarsavgiftens storlek

skall vara en domstolsfråga och att tvist därom må kunna upptagas vid

domstol oberoende av den administrativa behandlingen av försvarsavgifterna.

35 § torde likväl kunna bibehållas i sin nuvarande form och försvarsavgiftens

belopp skall alltså, låt vara på ett för framtiden ej bindande sätt,

vid utmålsförrättningen uträknas och antecknas till utmålsprotokollet. Ej

heller torde hinder möta att kommerskollegium på klagan tar upp frågan

i administrativ ordning och att den sålunda löses för administrativ tillämpning,

till dess domstol annorlunda beslutat. Försvarsavgiften kan givetvis

ändras, t. ex. om äganderättsförhållandena inom utmålet ändras, och bergmästaren

har då att beakta sådan ändring vid behandling av fråga om

försvarsavgift enligt 56 §.

1 promemorian har emellertid — med hänsyn till att jordägarna i stor

utsträckning saknade kännedom om den rätt de hade till andel i försvarsavgiften

— föreslagits ett tillägg till 35 §, innebärande att bergmästaren

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

skulle i skrivelser till jordägarna meddela, att de ägde rätt till sådan andel

och det belopp som, såvitt av tillgängliga uppgifter kunde utrönas, tillkomme

var och en av dem. I likhet med vad som vore stadgat i 10 § borde,

om mark vore samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, meddelandet

tillställas den som förvaltade samfälligheten eller en av delägarna i densamma.

Underrättelse borde kunna sändas i vanligt brev, men bergmästaren

borde genom anteckning i protokollet eller på annat sätt utmärka, till

vilka personer sådant meddelande sänts.

Av remissyttrandena må anföras, att domänstyrelsen påpekat, att jordägarna

ofta ej finge del av utmålsprotokollen. Det i promemorian förslagna

tillägget tillstyrktes därför livligt. Det syntes även lämpligt att i gruvlagen,

i likhet med vad fallet vore i 41 § i 1884 års stadga, intoges en bestämmelse

om vilken myndighet som hade att utbetala försvarsavgiftsbeloppen till

jordägarna. Det kunde ske antingen genom ett stadgande i 55 § eller i form

av ett åläggande i 35 § för bergmästaren att i meddelandet till jordägarna

upplysa om sättet för utbetalningen.

Även Sveriyes industriförbund har påpekat, att det skuile underlätta för

jordägarna att få ut deras andelar, om bergmästaren i sitt meddelande upplyste

om tillvägagångssättet för att få ut beloppet.

Departementschefen. Den i promemorian föreslagna uppgiftsskyldigheten

för bergmästaren angående rätten till försvarsavgift i samband med avslutandet

av utmålsförrättning synes ägnad att effektivisera systemet för

försvarsavgifternas utbetalande till jordägarna. Bestämmelse därom i 35 §

gruvlagen förordas därför. I enlighet med vad domänstyrelsen och Sveriges

industriförbund förordat i sina remissyttranden torde bestämmelsen böra

kompletteras med att bergmästaren även skall i sitt meddelande lämna upplysning

om hur jordägaren skall förfara för att utfå sin andel i avgiften.

36 §.

Lösen av eyen mark.

Enligt 36 § skall mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager i anspråk

för arbetet ovan jord, av honom lösas. Även mark utom utmålet, som anvisas

enligt 34 §, skall i vissa fall lösas.

Kommerskolleyium har anfört, att den mark, som erfordrades för gruvrörelsen,

borde tillföras denna under sådana omständigheter, att den förbleve

oskiljaktig därifrån. Om jordägare på sin egen mark upptagit gruvdrift

och mark alltså ej behövde lösas, borde det vara ordnat så, att jordegendomens

försäljning ej medförde komplikationer för gruvdriften. Kollegium

hade med hänsyn härtill tillrått, att även i dylika fall marklösen

verkställdes. Huruvida detta borde uppmärksammas även i lagstiftningen

syntes böra övervägas.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

69

I promemorian har påpekats, att den mark, som skulle tagas i anspråk för

arbetet ovan jord, enligt 33 § skulle särskilt utstakas, inläggas på kartan och

anmärkas i protokollet. Härigenom bleve området preciserat. Om gruvinnehavaren

själv vore markägare, kunde marken dock givetvis ej utan vidare

sägas vara löst mark och rättsverkningarna av inlösen inträdde alltså ej.

Det kunde ej anses tillfredsställande, att verkligt lösningsförfarande — såsom

kommerskollegium för säkerhets skull rekommenderat — skulle tilllämpas

för att mark, som hörde till ett gruvföretag, skulle vara knuten till

förelaget. På grund härav föresloges i ett nytt 2 mom. i paragrafen en bestämmelse

av innebörd att vid förrättning kunde bestämmas, att viss inom

eller utom utmål belägen mark, som ägdes av gruvinnehavaren, kunde förklaras

vara likställd med löst mark. En förutsättning härför skulle dock

vara, att inteckningshavares eller annan rättsägares rätt ej berördes eller

att medgivande från dessa lämnats.

Beträffande innehållet i remissyttrandena må anföras, att kommerskollegium

ifrågasatt att även värdering skulle ske av mark, som vore att anse

som löst, med hänsyn till att marken sedermera kunde komma att ingå i

kronoandel.

Svenska teknologföreningen har anmärkt, att i det föreslagna 2 mom. i

36 § borde tilläggas, att anteckning om beslutet skulle ske i utmålsprotokollet.

Departementschefen. Då mark blivit löst, ingår den i gruvegendomen såsom

löst mark. Gruvinnehavaren behöver sålunda ej riskera att ytterligare

ersältningsskyldighet i framtiden uppkommer för marken. Om gruvinnehavaren

vid utmålsförrättningen själv äger marken och fråga om lösen

därför ej uppkommer, kan ny gruvinnehavare i framtiden nödgas lösa marken,

eftersom den ej tillförts gruvan genom lösningsförfarande. Det torde

vara ett befogat intresse, att även då gruvinnehavaren äger marken denna

kan med laga verkan hänföras till gruvan såsom löst mark. Eftersom ett

sådant intresse föreligger även i fall, då marken besväras av annan rätt,

torde den lösning frågan fått i promemorian vara alltför begränsad. Jag

föreslår därför i stället att stadgandet i det nya 2 mom. i 36 § får den formen

att om gruvinnehavare önskar att mark, som erfordras för i 1 mom.

avsedda ändamål och som äges av honom själv, skall bliva att likställa med

löst mark, vad om lösen av och ersättning för sådan mark ävensom om utbetalning

av ersättningsmedel och verkan därav är stadgat i tillämpliga delar

skall gälla. Förfarandet skall i sådant fall i första hand gå ut på att bereda

inteckningshavare och andra rättsägare möjlighet till ersättning på

samma sätt som vid vanligt lösningsförfarande.

Vad beträffar bestämmandet av lösenbelopp i fall som nu äro i fråga kan

regeln i 38 §, att i första hand skall gälla vad parterna överenskomma, ej

tillämpas. Beloppet får sålunda i detta fall alltid bestämmas av bergmästaren

och godemännen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Något särskilt stadgande om att anteckning om beslutet skall ske i utmålsprotokollet

torde ej erfordras. Det torde framgå av 27 och 33 §§ att

sådan anteckning skall ske.

Den föreslagna ändringen föranleder redaktionella jämkningar i 37 §,

42 § första stycket och 49 §.

Om utbetalning av ersättningsmedel.

42 §.

Överexekutors förordnande om gruvarbetets inställande (42 § tredje

stgcket).

I 42 § tredje stycket stadgas, att där ersättning icke inom föreskriven tid

erlägges eller hos KB nedsättes, den ersättningsberättigade kan erhålla

skyndsam handräckning för ersättningens utbekommande, och att överexekutor

därvid äger på framställning av den ersättningsberättigade förordna

om gruvarbetets inställande intill dess ersättningen erlagts eller

uttagits.

Jernkontorets gruvbyrå har framhållit, att sådant förordnande —- ur såväl

bergstekniska synpunkter som skyddssynpunkter — ej borde få meddelas

utan bergmästarens hörande och att överexekutors förordnande borde kunna

kompletteras med villkor i berörda hänseenden.

Kommerskollegium och bergmästarna ha uttalat samma mening och från

bergmästarehåll har framhållits, att överexekutors befogenhet i förevarande

hänseende kunde förorsaka allvarligt men för övervakningen jämlikt 10

kap. gruvlagen och att gruva ej borde få nedläggas och vattenfyllas utan

den sakkunniga övervakande myndighetens medgivande.

I promemorian har på grund av det anförda föreslagits tillägg till 42 §

tredje stycket av innehåll, att förordnande om gruvarbetets inställande ej

finge meddelas förrän bergmästaren yttrat sig i ärendet. Härigenom bereddes

bergmästaren tillfälle att före förordnandet meddela de föreskrifter

enligt 10 kap. gruvlagen, vartill förhållandena kunde föranleda.

Departementschefen. Det föreslagna tillägget till 42 § tredje stycket att

överexekutors förordnande om gruvarbetets inställande till dess ersättning

erlagts eller uttagits ej må meddelas förrän bergmästaren yttrat sig i ärendet

har ej föranlett erinran under remissförfarandet. Tillägget synes motiverat

ur tekniska synpunkter och skyddssynpunkter, och jag ansluter mig till

förslaget.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

71

Om förändringar med avseende å utmål.

45 §.

Sammanläggning och uppdelning av utmål.

I 45 § andra stycket stadgas om sammanläggning och uppdelning av utmål.

Kommerskollegium äger på ansökan förordna om sammanläggning efter

ty lämpligt prövas, utan avseende därå att det sammanlagda utmålet

innefattar större vidd än eljest är tillåtet. Om uppdelning av utmål äger

kommerskollegium på därom framställt yrkande förordna, när särskilda

skäl därtill äro, och skall i fråga om verkställighet av sådan uppdelning gälla

vad kommerskollegium därom förordnar. Vid sammanläggning och uppdelning

skola utmålsgränserna på djupet räknas lodräta, där detta kan ske

utan intrång på annans utmål.

Kommerskollegium har uttalat, att det ej framginge huruvida kollegium

vid beslut om uppdelning av utmål vore obundet av föreskrifterna i 30 §

andra stycket, där det bland annat sades, att inom utmåls område skulle

ligga såväl inmutningspunkten som minst ett på inmutade området beläget

ställe varå påvisats inmutningsbar fyndighet. Skulle dessa regler iakttagas,

måste tydligen delningslinjen gå genom inmutningspunkten och påvisbar

inmutbar fyndighet vara belägen inom de på varje del belöpande delarna

av inmutningscirkeln. I

I promemorian har anförts, att gruvlagstiftningssakkunniga om uppdelning

av utmål yttrat, att inom ett utmål understundom kunde finnas malmförekomster

av olika slag. Såväl med hänsyn härtill som ock till det förhållandet

att samägare inom ett utmål kunde vilja uppdela detta sig emellan

hade upptagits ett stadgande, som möjliggjorde uppdelning av utmål.

Dylik uppdelning borde emellertid icke äga rum i andra fall än då särskilt

behov därav förelåge, vilket lämpligen borde prövas av kommerskollegium.

Vidare har i promemorian anförts:

Vad beträffar frågan om inmutningspunktens betydelse vid uppdelning

av utmål är till en början att märka att inmutningen är grundläggande för

gruvrätten. Utmålet knytes till det inmutade området genom regeln, att inmutningspunkten

måste ligga inom utmålet. Genom reglerna om utvidgning

och minskning av utmål torde detta krav ej eftergivas. Man torde få hålla

fast vid principen att inmutningspunkten är av grundläggande betydelse

för gruvrättcns fixerande på marken. Om så ej vore fallet, skulle man genom

minsknings- och utvidningsåtgärder kunna förflytta utmålet från dess

ursprungliga plats.

Avsikten torde emellertid ej ha varit, att vid uppdelning av utmål skall

tillses, att varje utmål får andel i inmutningspunkten genom att gränserna

löpa samman i denna punkt. Då man i motiven som skäl för uppdelning

särskilt framhållit det fallet, att inom utmålet finnas malmförekomster

av olika slag, kan man knappast ha avsett, att gränsdragningen skall vara

på angivet sätt bunden. Inmutningspunkten kan exempelvis vara belägen

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

mitt i den ena malmförekomsten och då skulle en uppdelning genom en

gräns genom inmutningspunkten vara otjänlig.

Konsekvensen av detta resonemang blir, att genom uppdelningen ej uppkomma

fullt självständiga utmål. Frågan om utvidgning av de genom uppdelningen

bildade utmålen torde sålunda få bedömas med hänsyn till alla

utmålen gemensamt. Det kan knappast ha varit avsett att genom uppdelning

av utmål bereda möjlighet att för vart och ett av de genom uppdelningen

uppkomna utmålen erhålla utvidgning till 16 hektar, därvid endast

ett av utmålen skulle vara bundet av inmutningspunkt.

På grund av vad nu anförts har i promemorian föreslagits ett tillägg till

45 § av innebörd, att när uppdelning av utmål skett, utvidgning av vart och

ett av de sålunda uppkomna utmålen endast finge ske i förhållande till varje

utmåls andel i det ursprungliga utmålet och med iakttagande av att sammanlagda

arealen för samtliga utmål ej finge överstiga 16 hektar. Om sålunda

uppdelning skett av ett utmål om 4 hektar i två utmål, det ena om en

hektar och det andra om 3 hektar, kunde utvidgning ske av det mindre till

4 hektar och det större till 12 hektar. Vore delägarna ense om annan fördelning

kunde den få ske med iakttagande dock av att sammanlagda arealen

aldrig finge överstiga 16 hektar.

Vidare har i promemorian föreslagits, att sammanläggning och uppdelning

av utmål ej skulle medföra någon förändring med avseende på gränserna

på djupet, varvid framhållits, att sådana åtgärder eljest icke skulle

kunna ifrågakomma beträffande äldre utmål, som hade rätt till donlägiga

gränser. Kommerskollegii prövning av dessa ärenden utgjorde en garanti för

att sammanläggning ej skedde på sådant sätt att komplikationer härigenom

uppstode.

Under remissförfarandet ha erinringar ej förekommit mot vad i promemorian

föreslagits.

Departementschefen. Det torde ligga i sakens natur att vid en uppdelning

av utmål det ej kan fordras, att vart och ett av de nybildade utmålen knytes

till inmutningspunkten. Det synes emellertid nödvändigt, att för dessa utmål

meddelas regler om hur utvidgning får ske; skulle de vanliga reglerna om

utvidgning här gälla, skulle det innebära, att efter uppdelning vart och ett

av de nybildade utmålen, utom att det vore obundet av inmutningspunkt,

kunde utvidgas till maximiarealen för utmål. I 45 § andra stycket föreslås

därlör ett tillägg av innehåll, att genom uppdelning uppkommet utmål får

utvidgas högst till den storlek som motsvarar dess andel i det ursprungliga

utmålet, men att hinder ej möter att den rätt till utvidgning, som sålunda

tillkommer ett av de nybildade utmålen, överlåtes på ett annat. Innebörden

av bestämmelsen belyses av det i promemorian anförda exemplet. Utan att

särskilt stadgande därom meddelas torde inmutningspunkten för det ursprungliga

utmålet alltjämt få tillmätas den rättsliga betydelsen för samtliga

genom uppdelningen uppkomna utmål, att en »förflyttning» av dessa

med tillämpning av bestämmelserna om minskning och utvidgning av ut
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 73

mål ej får ske i annan mån än som varit möjligt beträffande det ursprungliga

utmålet.

Vidare biträder jag utredningsmannens förslag om att vid sammanläggning

eller uppdelning av utmål gränserna på djupet må räknas på sätt vid

det ursprungliga utmålets tillkomst blivit tillämpat. Tillräckliga skäl synas

ej föreligga att hindra sammanläggnings- och uppdelningsåtgärder för de

äldre utmålens del, vilket i praktiken torde bliva resultatet av den nu gällande

bestämmelsen om att gränserna efter åtgärden skola räknas lodräta.

Enligt denna bestämmelse skulle nämligen utmålet gå miste om rätten att

räkna donlägiga gränser på djupet.

Utöver vad nu anförts har i paragrafens första stycke sista punkten orden

»det inmutade området» utbytts mot »det förut utmålslagda området».

Beträffande skälen för denna ändring hänvisas till vad som anförts i anslutning

till 30 §.

5 KAP.

Om kronans rätt till andel i gruvföretag.

47 §.

Regelbunden brytning.

Om kronan ej anmält sig till begagnande av sin kronoandel under undersökningstiden,

skall enligt 47 § första stycket anmälan ske sist inom en

månad efter det regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått

under en tid av sex månader från det bergmästaren enligt 70 § erhållit underrättelse

om påbörjande av sådan brytning. I vart fall skall anmälan alltid

kunna ske inom två år från utgången av det år under vilket utmålsförrättningen

avslutats.

I 70 § stadgas, att vid påbörjande av regelbunden brytning anmälan därom

utan dröjsmål skall göras hos bergmästaren.

Såväl kommerskollegium som jernkontorets gruvbyrå ha påpekat, att begreppet

regelbunden brytning har olika innebörd i 47 och 70 §§. I 47 § avsåges

endast brytning av inmutningsbara mineral, medan man i 70 § —

med hänsyn till syftet med bestämmelsen — avsåge även brytning av icke

inmutningsbara mineral. Skillnaden kunde vara avsevärd. Redan i underdånig

skivelse den 29 december 1938 hade sålunda kommerskollegium anfört:
Vid

en planmässig utveckling av ett gruvföretag har man givetvis att

först söka skaffa sig ett ungefärligt begrepp om sannolikheten av att finna

brytvärd malm. Detta sker genom borrningar och provbrytning, för vilka

undersökningar man vanligen måste sänka schakt och driva orter. Redan

undersökningsarbetet kan alltså vara av den beskaffenhet, att det måste anses

som regelbunden brytning. Bergmästaren bör då erhålla kännedom om

detsamma för att kunna öva den tillsyn han är skyldig ha över all gruvdrift.

Härför är i gruvlagen sörjt genom den i 70 § stadgade anmälningsplikten.

Denna hänför sig också ej enbart till inmutningsbara mineral.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungi. Maj.ts proposition nr 17.

Kommerskollegium har vidare påpekat, att det ej vore lätt att avgöra vad

som skulle anses vara regelbunden brytning. Vid bergmästaremöte år 1938

hade gjorts försök att definiera begreppet. Det hade ansetts att orden regelbunden

brytning i 70 § kunde utbytas mot gruvarbete. En bergmästare

hade ansett, att regelbunden brytning innebure fordran på såväl relativt

ostörd brytning under längre tid som icke alltför obetydlig brytningskvantitet.

Från annat håll hade ifrågasatts, att regelbunden brytning skulle anses

inträda, då man började använda borrmaskin. Även mängden av den

insatta arbetskraften förmodades vara av betydelse. Vid bergmästaremöte år

1944 hade framhållits, att det ur arbetarskyddssynpunkt vore lämpligt att

bergmästaren finge underrättelse om arbetet redan då det påbörjades, även

om det endast omfattade borrning och länspumpning.

Gruvlagstiftningssakkunniga ha rörande förevarande spörsmål anfört

bland annat, att med hänsyn till svårigheten att bestämma när regelbunden

brytning »börjat», för det fall att den kanske strax därefter avbrötes, det

hade synts lämpligt att uppställa fordran på att arbetet verkligen pågått under

den angivna tidrymden. Givetvis kunde ett helt tillfälligt avbrott icke

betaga brytningen karaktären av att vara regelbunden.

Rörande nu behandlade frågor har i promemorian slutligen anförts, att

det vore tydligt, att sambandet mellan 47 och 70 §§ måste borttagas. Ehuru

begreppet regelbunden brytning vore svårt att exakt definiera, syntes det

kunna bibehållas i 70 §. Någon högre grad av exakthet fordrades ej, och

innebörden av bestämmelsen borde få utbildas i praxis med hänsyn till syftet

med densamma. — 47 § borde ändras så att anmälan om begagnande

av kronoandel skulle ske sist inom en månad efter det regelbunden brytning

av inmutningsbara mineral pågått under en tid av sex månader sedan

inmutaren skriftligen underrättat bergmästaren om att sådan brytning påbörjats.

Vidare borde bergmästaren åläggas att efter mottagen anmälan om

påbörjad regelbunden brytning av inmutningsbara mineral omedelbart därom

underrätta den myndighet, som förvaltade kronans gruvegendom. Någon

påföljd för underlåten anmälan syntes ej behöva stadgas, eftersom underlåtenheten

medförde den verkan, att tiden för anmälan till begagnande av

kronoandel utsträcktes. Ej heller syntes särskilda bestämmelser erfordras

för det fall att anmälan om regelbunden brytning av inmutningsbara mineral

skett, ehuru sådan brytning i verkligheten ännu ej påbörjats. Den sexmånaderstid,

som skulle ha förflutit efter anmälan, löpte nämligen ej, om

regelbunden brytning ej påginge under denna tid.

Frågan om begreppet regelbunden brytning i 47 och 70 §§ har behandlats

i vissa remissyttranden. Sålunda synas kommerskollegium och bergmästarna

numera vara ense om att i 47 § bör begagnas uttrycket »efter det regelbunden

brytning av inmutningsbara mineral pågått» etc. och i 70 § uttrycket

»vid påbörjande av gruvarbete». Kollegium har påpekat, att avsikten

med bestämmelsen i 70 § ursprungligen varit, att bergmästarna skulle få

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

kännedom om när större arbeten igångsattes. Numera ansages det emellertid

av vikt att bergmästarna finge underrättelse redan vid gruvarbetets påbörjande.

Vidare ansåges underrättelse enligt 70 § från bergmästaren till

den myndighet som förvaltade kronans gruvegendom av det värde för frågan

om kronoandel, att den borde bibehållas.

Bergmästaren i norra distriktet har vidare framhållit, att inmutarens underrättelse

enligt 47 § om påbörjande av regelbunden brytning av inmutningsbara

mineral lämpligen kunde sändas direkt till den myndighet, som

förvaltade kronans gruvegendom. En sådan ändring skulle vara ägnad att

öka rättssäkerheten.

Rått för kronan (jordägaren) att verkställa provborrningar o. dgl.

Kommerskollegium har ifrågasatt, huruvida icke inmutarens meddelägare

borde få undersöka fyndigheten och vidare anfört, att den långa respittiden

för kronan att anmäla sig till begagnande av kronoandel givetvis avsåge att

bereda kronan bästa möjliga tillfälle att bedöma utsikterna för brytningen.

Då emellertid inmutaren det oaktat kunde underlåta att verkligen undersöka

fyndigheten under denna tid, utgjorde den langa tiden ej alltid nagon

större fördel för kronan men däremot städse en nackdel för gruvhanteringen.

Möjligen vore kronan bättre betjänad av en rätt att även utan anmälan

om begagnande av kronoandelen själv få företaga vissa undersökningar.

I så fall skulle kanske respittiden kunna förkortas. I

I promemorian har omnämnts, att enligt uppgifter från kommerskollegium

anmälan om begagnande av kronoandel hittills i samtliga fall skett

i samband med att avtal upprättats om utarrendering av kronoandel till

inmutaren, att någon svårighet att därvid erhalla begärda upplysningar om

resultatet av undersökningsarbeten hittills icke mött, ehuru man givetvis

ej hade visshet om att lämnade upplysningar vore fullständiga, att det emellertid

mycket väl kunde tänkas, att en inmutare ej ställde sig tillmötesgående,

att kronan då knappast hade någon möjlighet att framtvinga upplysningar,

att det därför enligt lcollegii mening kunde vara lämpligt att

kronan erhölle rätt att företaga undersökningar utan anmälan om begagnande

av kronoandel och att en sådan rätt kunde vara värdefull även i

det fall att inmutaren tills vidare ej företoge några egna undersökningar.

I promemorian har vidare anförts:

Det intresse som kronan bar är att få erforderlig kännedom om fyndighetens

omfattning och beskaffenhet för att kunna bedöma, om kronoandelen

skall begagnas. Det material som härutinnan står till kronans förfogande

är följande. Enligt 21 § 2 mom. 2) och 3) skall inmutaren vid ansökan

om utmål foga, bland annat, dels karta och beskrivning, tydligt utvisande

områdenas belägenhet, de ställen där inmutningsbara mineral påträffats

samt övriga för inmutaren kända förhållanden, som äro av betydelse

för bedömande av fyndighetens storlek, läge och sträckning, dels

ock berättelse över de resultat, som erhållits genom undersökningsarbetena,

samt annan förefintlig utredning som är av betydelse för bedömande, huru
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

v5''a de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för utrnåls anvisande

föreligga. Finner bergmästaren ansökningshandlingarna ofullständiga eller

någon ytterligare upplysning erforderlig, äger han enligt 22 § förelägga sökanden

att inkomma med viss handling eller upplysning vid äventyr att

ansökningen icke anses ha inkommit förrän den dag föreläggandet blivit

fullgjort. Vidare får kronan underrättelse om när regelbunden brytning

påbörjas och enligt 77 § skall gruvinnehavaren före den 1 mars varje år

till bergmästaren insända uppgift å vunnen malm under föregående år

jämte de övriga statistiska redogörelser som kommerskollegium kan föreskriva.

Härefter har i promemorian framhållits, att det vore relativt väl sörjt för

att kronan kunde erhålla upplysningar, innan beslut behövde fattas om begagnande

av kronoandel. I regel borde därför de nuvarande bestämmelserna

vara tillräckliga. Man kunde emellertid ej bortse från att behov i

särskilda fall kunde uppkomma att skaffa ytterligare upplysningar, isynnerhet

om inmutaren vore ovillig att lämna andra upplysningar än det minimum

som vore ofrånkomligt för att han själv skulle kunna bevara sin

rätt. I sådana fall syntes kronan böra ha möjlighet att före anmälan om

begagnande av kronoandel själv exempelvis göra provborrningar. Det kunde

ej innebära något obehörigt intrång i inmutarens rätt att så finge ske.

Med hänsyn till att inmutarens uppgifter i första hand borde utnyttjas och

reglerna om ersättning för begagnande av det inmutade området under undersökningstiden

ej skulle behöva göras onödigt komplicerade genom att

man även hade att taga hänsyn till åtgärder från kronans sida, syntes

en sådan rätt för kronan böra begränsas till tiden efter utmålsförrättningen.

På grund av vad salunda anförts föresloges införande av ett nytt moment

i 47 §, vari föreskreves, att om kronan önskade före anmälan om begagnande

av kronoandel för erhållande av närmare kännedom om fyndigheten

verkställa provborrningar eller annan liknande undersökning av mera begränsad

omfattning, kronan ägde efter utmålsläggningen verkställa sådan

undersökning inom den del av utmålet som inmutaren löst eller vore att

likställa med löst område. Uppstode genom sådan undersökning skada för

inmutaren, borde han vara berättigad till ersättning av kronan. Beträffande

tvist om sådan ersättning borde vad i 18 § stadgades för där avsett fall äga

motsvarande tillämpning. — En motsvarande rätt för jordägaren borde gälla

i fah då han hade rätt att begagna jordägareandel.

Under remissförfarandet har Sveriges geologiska undersökning beträffande

frågan om rätt för kronan respektive jordägaren att verkställa provborningar

o. dyl. påpekat, att det ej klart framginge av 21 § 2 mom. 3) huruvida

inmutaren vore skyldig att vid ansökning om utmål lämna fullständiga

uppgifter om utförda borrningar. Det ville synas som om uppgiftsskyldiglieten

endast sträckte sig till vad som krävdes för att styrka förutsättningarna

för erhållande av utmål, ehuru uttrycket »de resultat som erhållits genom

undersökningsarbetena» i och för sig måste anses omfatta också borrningsresultat.

Undersökningen hade därför övervägt, huruvida ej föreskrift

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Iiungl. Maj.ts proposition nr 17.

borde meddelas om rätt för kronan att taga del av borrningsresultat med

skyldighet att, därest kronoandel begagnades, gälda halva kostnaden för

utförda borrningar jämte analyser. Med hänsyn till de principskäl, som

syntes kunna anföras mot ett sådant förfarande, hade undersökningen dock

funnit det lämpligare att ansluta sig till de i promemorian angivna riktlinjerna.

Kronans intressen under undersökningstiden syntes bäst kunna

tillgodoses genom avtal med inmutaren.

Jernkontorets gruvbyrå och Sveriges industriförbund ha motsatt sig den

i 47 § föreslagna nya bestämmelsen.

Gruvbyrån har framhållit, att förslaget innebure ett intrång i inmutarens

rättigheter och att kronans intressen vore till fullo tillgodosedda genom de

nuvarande föreskrifterna om uppgiftsskyldighet beträffande undersökningarna

och deras resultat. Kommerskollegium hade ej visat, att olägenheter

uppstått med den nuvarande ordningen. Den föreslagna bestämmelsen vore

dessutom oklar. Fråga uppkomme sålunda huruvida undersökningarna endast

finge ske från dagen eller om inmutaren skulle vara skyldig tillåta undersökningar

även nere i gruvan. Vidare täckte uttrycket ersättning för

skada ej de anspråk som inmutaren skäligen kunde uppställa. Det vore

även oklart huruvida kronan hade rätt att utan ersättning använda inmutarens

anordningar, såsom uppfordringsspel och kompressoranläggningar.

Skulle en rätt av ifrågavarande slag tillskapas för kronan och jordägaren

hemställdes, att undersökningarnas omfattning närmare preciserades, att

inmutaren måtte tillförsäkras rätt till ersättning icke endast för skada utan

även för intrång och övriga kostnader som undersökningen åsamkade inmutaren,

att underrättelse skulle ske till inmutaren och bergmästaren viss

tid innan undersökningarna påbörjades samt att skyldighet ålades kronan

respektive jordägaren att delgiva inmutaren resultatet av undersökningarna.

Sveriges industriförbund har framhållit liknande synpunkter och vidare

påpekat, att jordägarna i allmänhet ej kunde förväntas företaga undersökningen

på ett sådant sätt att de erhölle resultat som vore representativa

för malmen i dess helhet. Undersökningarna kunde för inmutaren innebära

avsevärt intrång och oskickligt utförda undersökningar kunde skada det

fortsatta gruvarbetet. Den föreslagna rättigheten kunde befaras orsaka tvistigheter

och svårigheter av olika slag.

Svenska teknologföreningen har anmärkt, att stadgandet borde kompletteras

med bestämmelse om rätt för inmutare och kronan att få taga del av

varandras undersökningsresultat.

Bergmästaren i västra distriktet har även ansett sådan uppgiftsskyldighet

för kronan skälig.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen framhållit är det tydligt att

sambandet mellan 47 och 70 §§, sådana de nu äro utformade, är oegentligt.

Den anmälan från inmutaren, som skall ligga till grund för bestämmande

av liden för anmälan om begagnande av kronoandel, bör avse påbörjande av

regelbunden brytning av inmutningsbara mineral, medan anmälan enligt

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

70 § avser brytning i allmänhet, alltså även exempelvis undersökningsbrytning.

Det synes lämpligt att den erforderliga ändringen sker på så sätt,

att i 70 § upptages anmälningsskyldighet dels av det slag, som nu avses med

paragrafen, och dels rörande påbörjande av regelbunden brytning av inmutningsbara

mineral. I stället för det i 70 § nu begagnade uttrycket »påbörjande

av regelbunden brytning» torde uttrycket »påbörjande av gruvarbete»

kunna användas, då fråga är om anmälan för tillsyn över gruvarbetet.

Förslaget om rätt för kronan respektive jordägaren att för erhållande av

närmare kännedom om fyndigheten före anmälan om begagnande av kronoandel

(jordägareandel) verkställa provborrningar eller annan liknande

undersökning av mera begränsad omfattning synes skäligt, liksom att denna

rätt begränsats till tiden efter utmålsläggningen. Undersökningen bör få ske

på område, varöver inmutaren förfogar för gruvarbetet. Kronan (jordägaren)

bör därvid äga att i nödig utsträckning använda för gruvarbetet avsedda

anläggningar. Däremot torde kronan (jordägaren) själv få hålla sådan

materiel, som skall användas vid undersökningen och som ej ingår i anordningarna

vid gruvan. Uppstår genom undersökningen skada eller intrång,

skall ersättning härför utgå. Det synes skäligt att inmutaren och kronan

respektive jordägaren skola delgiva varandra resultaten av verkställda

undersökningar. Särskilda föreskrifter om föreläggande att lämna dylika

uppgifter och påföljd vid underlåtenhet att fullgöra sådant föreläggande

synas dock böra undvikas. Bestämmelser om kronans rätt i nu berörda hänseenden

torde få upptagas i ett nytt stycke i 47 §. Angående motsvarande

rätt för jordägaren föreslås att ett stadgande intages i övergångsbestämmelserna

såsom punkt 8.

49 §.

Ersättning för inmutarens egen mark.

I 49 § stadgas vilka ersättningar kronan har att utgiva till inmutaren vid

sitt inträde i företaget; bland annat skall kronan ersätta inmutaren för utgifter

till jordlösen och annan ersättning enligt 36 §.

I promemorian har anförts, att i 49 § borde anmärkas, att om inmutaren

själv vore jordägare och därför ej behövt erlägga lösen för mark; kronan

skulle ersätta den del av markens värde som belöpte på kronans andel.

Departementschefen. Det är uppenbart, att kronan, för den händelse den

mark, som tagits i anspråk för gruvföretag, tillhör inmutaren så att han ej

behövt erlägga marklösen, skall ersätta inmutaren för sådan mark i förhållande

till kronans andel i företaget. Förslaget om komplettering av 49 §:s

bestämmelser i detta hänseende biträdes. Ändringen av hänvisningen till

36 § 1 mom. är av redaktionell natur.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

79

6 KAP.

Om rätt till brytning inom utmålet, så ock om aygäld till jordägaren.

51 §.

Rätten till inmutningsbara mineral härrörande från äldre brytning.

51 § andra stycket stadgar, att brutna inmutningsbara mineral, som finnas

inom utmålet och härröra från äldre gruvbrytning, tillfalla gruvinnehavaren

i den mån desamma icke, enligt vad i 57 § stadgas, må av förre

gruvinnehavaren bortföras. Undantag göres dock för varp som är föremål

för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre författning.

I promemorian ha föreslagits vissa ändringar i principerna i 57 § om förverkande.

All förverkad egendom skulle tillfalla jordägaren dock med de

reservationerna att de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna

ävensom visst stängsel skulle övergå till den som i laga ordning förvärvade

rätt till gruvans bearbetande samt att beträffande brutna inmutningsbara

mineral skulle gälla vad därom stadgades i 51 § andra stycket.

Beträffande rätten till inmutningsbara mineral har i promemorian uttalats,

att om gruvinnehavaren efter gruvrättens förverkande ej bortfört dem

under den i 57 § stadgade tvåårstiden de borde tillfalla markägaren. Om de

därefter alltjämt kvarlåge och ny rätt förvärvades att bearbeta gruvan, syntes

det lämpligast att den nye gruvinnehavaren finge rätt till sådana mineral

som kvarlåge på mark som av honom löstes. Däremot borde markägaren

alltjämt ha kvar rätten till mineral som låge på andra delar av utmålet,

eftersom han ägde och disponerade denna mark. Undantaget beträffande

varp, som vore föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre

författning, skulle givetvis bibehållas. 51 § andra stycket föresloges därför

bliva omformulerat på så sätt, att från äldre gruvbrytning härrörande icke

uppfordrade inmutningsbara mineral ävensom uppfordrade inmutningsbara

mineral, som kvarlåge inom utmålet på löst mark, skulle tillfalla gruvinnehavaren,

i den mån desamma icke enligt vad i 57 § stadgades finge av

förre gruvinnehavaren bortföras.

Under remissförfarandet har ej förekommit någon erinran mot den föreslagna

ändringen. Jämför dock vad som anföres vid 57 §.

Departementschefen. Den föreslagna ändringen i 51 § andra stycket innebär,

att ny gruvinnehavare ej får rätt till inmutningsbara mineral, som

kvarligga från äldre brytning på utmålsmark, som ej löses av honom. Eftersom

denna mark alltjämt skall disponeras av jordägaren tala praktiska

skäl för att ej överföra rätten till dessa mineral till den nye gruvinnehavaren.

Detta skulle nämligen medföra fråga om skyldighet att inom viss tid

bortföra mineralen och att erlägga arrende för området. Ändringen, som ej

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

föranlett någon erinran från remissinstansernas sida, bör ses i samband med

de ändringar, som föreslagits i 57 § rörande rätten till förverkad egendom.

Med hänsyn till att ändringen synes praktisk och rationell föranleder den

ej någon erinran från min sida.

52 §.

Accessoriska icke inmutningsbara mineral med hänsyn särskilt till vanadin,

apatit och magnesit enligt 1884- års stadga.

Enligt 52 § gruvlagen må gruvinnehavaren inom utmålet bryta icke inmutningsbara

mineraliska ämnen i den män sådant erfordras för gruvarbetets

ändamålsenliga bedrivande i fråga om de inmutningsbara mineralen.

Av de icke inmutningsbara mineraliska ämnena må gruvinnehavaren använda

vad vid gruvarbetet behöves; vad som icke användes må han ock tillgodogöra

sig, såframt det icke av jordägaren, mot erläggande av gottgörelse

för brytnings- och uppfordringskostnader, avhämtas inom sex månader efter

tillsägelse.

Bestämmelser om icke inmutningsbara mineral infördes första gången i

gruvlagstiftningen genom 8 § andra stycket i 1884 års stadga. Detta hade

liknande innehåll som 52 § gruvlagen. Vid gruvlagens tillkomst tillädes i

första punkten i förtydligande syfte orden »i fråga om de inmutningsbara

mineralen». I andra punkten insattes i samma syfte orden »vad vid gruvarbetet

behöves» i stället för gruvstadgans »vad för gruvdriftens ändamål

behöves». I

I promemorian har uttalats, att innebörden av 52 § gruvlagen och 8 § i

1884 års stadga aktualiserades, när man ginge in på frågan om rätten till

vanadin, apatit och magnesit inom utmål som lagts enligt bestämmelserna

i 1884 års stadga. Härom har anförts följande.

Genom gruvlagen gjordes malm till vanadin samt apatit och magnesit inmutningsbara

beträffande inmutningar, som söktes efter den 31 december

1939. Beträffande inmutningar, som sökts tidigare, skulle enligt övergångsbestämmelserna

inmutningsrättens omfattning bestämmas enligt äldre författning.

Vanadin, apatit och magnesit voro ej inmutningsbara enligt 1884 års

stadga. Genom lag 1901 gjordes emellertid den ändringen, att å kronojord,

som stod under kronans omedelbara förvaltning eller blivit för kronans räkning

till brukning på viss tid åt annan upplåten, kunde inmutas jämväl

de mineralfyndigheter, som innehöllo apatit och magnesit. Inmutning av

dessa mineral fick alltså ske å odisponerad kronojord. I fråga om inmutning,

som sökts före 1901 års utgång, ägde 1901 års lag ej tillämpning, där

ej inmutningen blivit sökt för kronans räkning.

Enligt 1855 års stadga voro alla metaller och malmer inmutningsbara och

enligt dessförinnan gällande författningar voro praktiskt taget alla kända

metaller och mineral föremål för inmutning. I praxis ansågs gruvägaren

fritt kunna förfoga över alla mineraliska ämnen inom utmålet (prop. 1884

nr 2 s. 23).

Inmutningsrätt enligt 1884 års stadga omfattar således -— med förut

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

81

nämnda undantag — ej vanadin, apatit och magnesit. De äro att bedöma

enligt reglerna om icke inmutningsbara mineral. Med nuvarande lagstiftning

är det i framtiden icke möjligt att göra dessa mineral till föremål för

inmutning inom utmål, som lagts enligt 1884 års stadga, då tidigare inmutning

och utmål utgöra hinder för ny inmutning och gruvlagen ej känner

inmutning av endast visst eller vissa av de inmutningsbara mineralen.

Med anledning av uttalanden i såväl kommerskollegii som jernkontorets

gruvbyrås framställningar om ändringar i gruvlagen har i promemorian

uttalats, att här uppkomme två huvudfrågor, den ena om behov förelåge

att bereda möjlighet att i framtiden göra vanadin, apatit och magnesit åtkomliga

genom inmutning även inom utmål som tillkommit enligt 1884 års

stadga och hur det i så fall skulle ske och den andra om nämnda mineral

på ett tillfredsställande sätt vore åtkomliga inom utmål som nyss sagts på

grund av reglerna om inmutares rätt att tillgodogöra sig icke inmutningsbara

mineral.

Sedan härefter i promemorian redogjorts för vanadinens, apatitens och

magnesitens natur och förekomst har återgivits ett uttalande, som kommerskollegium

gjort i skrivelse den 7 januari 1942 till bergmästaren i norra

distriktet såsom svar på förfrågan angående rätt för gruvinnehavare att

tillgodogöra sig apatit inom utmål, som lagts jämlikt 1884 års stadga och

innehölle apatit icke endast i järnmalmen utan även i den omgivande kalkstenen.

Kollegium hade i berörda skrivelse anfört, att två alternativa

tolkningar av gällande bestämmelser kunde tänkas; den ena att 8 §

gruvstadgan vore tillämplig, i vilket fall någon möjlighet ej förelåge för

gruvinnehavaren att tillgodogöra sig sådan apatit inom utmålet, vilken ej

behövde brytas i samband med järnmalmen, och den andra att gruvägaren

ansåges hava genom gruvlagen fått sin äldre rätt utvidgad till att omfatta

även apatit. Enligt gruvlagen kunde jordägaren ej göra anspråk på någon

rätt till apatit på sin egen mark utan att han själv inmutade fyndigheten.

Han kunde t. o. m. enligt 73 § fällas till ansvar för bearbetande av inmutbar,

icke inmutad fyndighet. Det syntes då icke orimligt, om apatiten numera

ansåges ingå i den äldre gruvrätten, varigenom dess nyttiggörande

bleve möjligt, men något stöd härför finge man ej i lagtexten.

Vidare har i promemorian uppgivits, att bergmästarna i västra och södra

distrikten uttalat, att sådana mineral, som vore inmutningsbara enligt gruvlagen,

även borde få brytas inom äldre utmål samt att bergmästaren i norra

distriktet anfört, att om gruvlagens bestämmelser om inmutningsbarhet gåves

retroaktiv verkan markägaren borde tillförsäkras avgäld enligt gruvlagen

för den nytillkomna brytningsrätten. Den sistnämnde hade även påpekat

den möjligheten att 73 §:s straffbestämmelse undantoges från tilllämpning

beträffande äldre utmål, i vilket fall brytningen av vanadin, apatit

och magnesit inom äldre utmål bleve beroende på överenskommelse mellan

markägare och gruvinnehavare.

I promemorian ha vidare återgivits följande uttalanden ur motiven till

8 § i 1884 års stadga:

(! Bihang till riksdagens protokoll 1952. i samt. Nr 17.

opaginerad Kontrollera mot PDF

*

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Det har mot 1855 års stadga anmärkts, att däri saknas uttrycklig bestämmelse,

huruvida inmutning av visst mineral medför rätt till andra inmutningsbara

mineral, som kunna anträffas inom det inmutade området

eller utmålet, samt att föreskrift ej finns om rättigheten till de icke

inmutningsbara mineral, som förekomma inom området eller utmålet. I

viss män ger 21 § i nämnda stadga ledning för frågans bedömande. Där föreskrives,

att om jordägaren försummar att anmäla sig till begagnande av

sin jordägareandel han förlorar all rätt ej mindre till det mineral, som då

är under bearbetning, än även till varje annan fyndighet, som sedermera

inom utmålet kan anträffas. Praxis lärer i allmänhet vara att gruvägaren

fritt förfogar över alla såväl inmutningsbara mineralfyndigheter''som andra

mineraliska ämnen inom utmålet. Den nya 8 § avser att avhjälpa de anmärkta

ofullständigheterna. Den överensstämmer med den österrikiska

gruvlagstiftningen samt, i fråga om icke inmutningsbara ämnen, med den

preussiska. Att såsom i preussiska lagen skett (Allgemeine Berggesetz §§55

och 56) tillerkänna inmutaren av ett gruvfält företrädesrätt endast till de

inmutningsbara mineral, vilka förekomma i sådant sammanhang med det

inmutade, att ur teknikens och ordningens synpunkt är nödvändigt, att de

tillgodogöras gemensamt med detta, men tillåta annan person att inmuta

de inmutningsbara fyndigheter inom fältet, vilka icke förekomma i sådant

sammanhang, ger anledning till nästan olösliga svårigheter och förvecklingar.

De måste tillgodogöras av samme person. Däremot kan inmutaren

icke genom inmutningen ha förvärvat ovillkorlig rätt att tillgodogöra

sig även övriga mineraliska ämnen, ty därigenom skulle den i 1 § för inmutningsrätten

stadgade begränsningen till vissa uppräknade slag av mineral

kunna till förfång för jordägaren göras utan betydelse. Inmutaren

måste dock äga rätt att därav bnjta och använda så mycket som erfordras

för att han skall kunna ändamålsenligt driva sitt gruvarbete; vad sålunda

icke för nämnda ändamål behöver användas tillkommer jordägaren på

grund av dennes jordägarerätt, dock mot ersättning för brytnings- och uppfordringskostnaderna.

Jordägaren måste vidare vara pliktig att inom viss

kortare tid avhämta vad han övertar, på det att icke hinder i gruvdriften

kommer att uppstå genom hopade upplag.

Vidare har i promemorian framhållits, att när gruvlagstiftningssakkunniga

föreslogo den nuvarande formuleringen beträffande rätten till icke

inmutningsbara mineral de icke ansågo att den i gruvstadgan använda formuleringen

hade vidsträcktare innebörd än den av dem föreslagna. Avsikten

hade varit att åstadkomma ett förtydligande, så att det ej kunde anses innebära

ett medgivande att använda brutna icke inmutningsbara ämnen

även i de fall, då sådant ur ekonomisk synpunkt framstode som övervägande

lämpligt. Gruvinnehavaren borde alltså ej få tillgodogöra sig exempelvis

kalksten, som brötes för att ekonomiskt hjälpa upp utnyttjandet av

de inmutningsbara mineralen.

Härefter har i promemorian anförts, att det ville synes som om formuleringen

i 52 § ej toge sikte på problem av det slag, varom här vore fråga,

nämligen rätten till accessoriska icke inmutningsbara mineral. Den syftade

antagligen närmast på att icke inmutningsbara ämnen finge användas exempelvis

för igensättningsarbeten eller makadamtillverkning för användning

i samband med gruvdriften. Frågan om de accessoriska icke inmut
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

83

ningsbara mineralen hade man måhända avsett skola lösas tolkningsvis

med hänsyn till begreppet malm m. m. Vad beträffade de icke inmutningsbara

mineralen vore det i princip så, att jordägaren hade rätt till dessa på

grund av sin jordäganderätt. I den mån praktiska möjligheter förelåge att

låta honom tillgodogöra sig dessa borde det därför få ske. Om de däremot

vore så intimt förbundna med inmutningsbara mineral, att de ej kunde avskiljas

från dessa, i vart fall först genom mera kvalificerade åtgärder, uppkomme

frågan om jordägarens rätt skulle vika för inmutarens. I detta

sammanhang hade ett uttalande av lagrådet i anslutning till 52 § gruvlagen

visst intresse. Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skulle

jordägaren ha rätt att avhämta icke inmutningsbara mineral mot erläggande

av därå av gruvinnehavaren nedlagda kostnader. Enligt 8 § gruvstadgan

hade jordägaren denna rätt mot erläggande av gottgörelse allenast för brytnings-

och uppfordringskostnader. Lagrådet, som anmärkte, att förslaget

åsyftade ersättning även för sovrings- och anrikningskostnader samt i viss

omfattning för de allmänna omkostnaderna för gruvdriften, ifrågasatte om

denna ståndpunkt vore motiverad av förhållandenas natur och hemställde,

att bestämmelsen i 8 § gruvstadgan i detta hänseende måtte bibehållas. Så

skedde också i den slutliga lagtexten. Det ville synas som om lagrådet avsett,

att jordägaren ej hade rätt till icke inmutningsbara mineral, som ej

kunde avskiljas förrän på ett mera framskridet stadium av arbetet för produkternas

frambringande.

I promemorian har vidare uttalats, att det överhuvud taget vore ur praktisk

och teknisk synpunkt mycket vanskligt att göra en sådan gränsdragning

mellan inmutarens och jordägarens rätt, som föranleddes av lagändringen

i 1884 års stadga. Tanken att en del av substansen under jordytan

skulle tillkomma inmutaren såsom en gruvrätt och en del jordägaren på

grund av hans jordägarerätt vore väl i princip riktig, men det syntes angeläget,

att gränsdragningen skedde med största beaktande av praktiska synpunkter.

Om så ej skedde, uppkomme — såsom i motiven till 8 § i 1884 års

stadga i liknande sammanhang anfördes •—• nästan olösliga svårigheter och

förvecklingar. Det vore att märka, att jordägarens rätt icke vore tänkt som

en rätt till ersättning för icke inmutningsbara mineral utan som en rätt

att disponera över dem, låt vara att man ur allmänna rättsgrundsatser måhända

kunde härleda en rätt för jordägaren till ersättning för olovligen brutna

icke inmutningsbara mineral liksom för annan skada. För lagstiftaren hade

situationen tydligen tett sig sådan, att de icke inmutningsbara ämnena kunde

uppläggas vid gruvan och att gruvinnehavaren kunde erbjuda jordägaren

att där avhämta dem. Möjligen kunde den använda konstruktionen förklaras

därmed att anrikning knappast förekommit vid den tid, då gruvstadgan

kom till och att de produkter, som framkommo efter handslcrädningen

vid gruvan, vore dels leveransfärdig malm och dels gråberg. Ehuru det i

praktiken väl i allmänhet bleve fråga om en ekonomisk uppgörelse, kunde

stadgandenas konstruktion såsom en rätt att avhämta de icke inmutningsbara

ämnena ha en principiell innebörd. — Av 52 § andra stycket finge man

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr IT.

närmast den uppfattningen, att gruvinnehavaren icke hade någon rätt till

icke inmutningsbara ämnen i annat fall än då de behövdes vid gruvarbetet,

detta sistnämnda uttryck taget i den begränsade betydelse som förut anförts.

För att undanröja denna oklarhet föresloges en omformulering av

innebörd, att gruvinnehavaren finge tillgodogöra sig allt, som ej med vanliga

metoder kunde avskiljas från inmutningsbara mineral i samband med brytningen.

Givetvis vore gruvinnehavaren dessutom alltid berättigad att helt

och hållet tillgodogöra sig det som vore att anse som en malm, även om de

icke inmutningsbara beståndsdelarna kunde avskiljas. Det hade dock ej

ansetts nödvändigt att uttrycka detta förhållande i lagtexten, eftersom det

låge i begreppet inmutningsbarhet enligt 1 §. Någon motsvarande ändring

i 14 §, som rörde rätten att tillgodogöra sig mineral under undersökningsarbetet,

ansåges ej erforderlig. — Det föreslagna tillägget till 52 § innebure

i första hand, att jordägaren hade rätt till allt som kunde brytas självständigt

utan samband med de inmutningsbara mineralen och utan att jordägaren

hindrade gruvinnehavaren i dennes rätt. Vidare hade jordägaren rätt till

det som ej utgjorde beståndsdel i malm och kunde på enkel mekanisk väg

avskiljas i samband med brytningen eller omedelbart efter uppfordringen.

Så borde även vara fallet, om avskiljandet förutsatte endast krossning. Däremot

borde gruvinnehavaren ha rätt att behålla icke inmutningsbara mineral,

som avskildes först genom anrikning. I detta fall hade nämligen arbetet

framskridit så långt, att en rätt till produkten förutsatte delaktighet

i gruvföretaget. Om man förutsatt en sådan delaktighet för jordägaren, hade

frågan därom behövt regleras på ett annat sätt än som skett i gruvlagen.

— Därest den föreslagna omformuleringen av 52 § kunde anses innebära

allenast ett förtydligande och formuleringen således vore förenlig med rätta

tolkningen av 8 § i 1884 års stadga, underlättade den lösningen av de konflikter,

som kunde uppkomma mellan gruvinnehavarens och jordägarens

rätt beträffande vanadin, apatit och magnesit inom utmål som lagts enligt

1884 års stadga. Det anmärktes, att därvid förutsatts att jordägaren kunde

ha en självständig brytningsrätt till icke inmutningsbara mineral inom utmål.

Meningarna därom vore delade i litteraturen. Bland annat skulle en

sådan ståndpunkt vara svår att förena med inmutarens skyldighet att erlägga

lösen motsvarande markens fulla värde. Det ville emellertid synas

som om man måste bedöma den begränsade sakrätt, gruvinnehavaren hade,

på det sättet, att den ej kunde hindra jordägaren att utöva sin jordägarerätt,

där det kunde ske utan att hindra gruvinnehavaren i dennes rätt. De konfliktsituationer,

som här kunde uppstå, kunde väl i det särskilda fallet visa

sig svåra att lösa, men i princip borde ej vissa ämnen vara oåtkomliga genom

att varken gruvinnehavaren eller jordägaren hade rätt till desamma.

Slutligen har i förevarande sammanhang i promemorian anmärkts, att

konsekvensen av vad som nu anförts vore att vid bedömning av en fyndighets

brytvärdhet enligt 2 § hänsyn finge tagas till i malmen ingående icke

inmutningsbara mineral i den mån gruvinnehavare finge behålla dem. I

första hand vore givetvis brytvärdheten beroende av de inmutningsbara mineralens

värde men de accessoriska icke inmutningsbara mineralen kunde

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

85

även ba en låt vara sekundär betydelse för frågans bedömande. Enligt samma

principer syntes frågan om föremålen för avgäld enligt 53 § böra bedömas.

Under remissförfarandet har kommerskollegium uttalat, att det vore önskvärt

att ett så svävande uttryck som »vanliga metoder» kunde undvikas och

att lämpligare formulering möjligen kunde erhållas i anslutning till vad

bergmästaren i västra distriktet anfört.

I sitt yttrande till kommerskollegium har bergmästaren i västra distriktet

uttalat, att de i promemorian utvecklade principerna syntes godtagbara

och överensstämmande med gängse praxis. Att jordägaren ej skulle äga

någon rätt till gråbergsmineralen i den som anrikningsmalm avsedda produkten

kunde visserligen diskuteras, men i praktiken hade nog så i regel

varit fallet. Skulle jordägaren ha rätt därtill, borde han även betala för

anrikningskostnaderna, vilket skulle göra gråbergsprodukten oskäligt dyr.

Gråbergsavfallet'' vid anrikningsverken torde få allt större betydelse som

vägbeläggningsmedel. Orden »ej med vanliga metoder» i förslaget borde

ersättas med uttrycket »allt som ej utan målning kan avskiljas». Meningen

bleve då fullt klar. Visserligen bleve malmmull då ej undantaget,

eftersom denna från gruvan fallande produkt redan hade tillräckligt liten

kornstorlek, varför den ej maldes före sovringen (separeringen). Det från

denna separering fallande gråberget vore dock av så speciell art, att man

kunde bortse därifrån.

Bergmästaren i norra distriktet har uttalat den meningen, att gruvinnehavarens

förfogande över accessoriska mineral icke inskränktes av bestämmelserna

i 52 § och att förtydligande av 52 § i detta hänseende ej vore

erforderligt.

Sveriges geologiska undersökning har anslutit sig till den i promemorian

föreslagna principen, att sådana icke inmutningsbara mineral, som måste

brytas tillsammans med malmen och ej kunde avskiljas förrän genom anrikning,

d. v. s. efter föregående finkrossning, skulle tillfalla inmutaren.

Däremot hyste undersökningen tveksamhet beträffande uttalandet, att vid

bedömandet enligt 2 § av en fyndighets brytvärdhet viss hänsyn borde

tagas även till de icke inmutningsbara mineral, som komme att enligt anförda

princip tillfalla inmutaren. Ju större del i fyndighetens totala värde

som det icke inmutningsbara mineralet representerade ju strängare syntes

kraven böra ställas på att det inmutningsbara ensamt kunde motivera tilldelande

av utmål.

Jernkontorets gruvbyrå har ansett den föreslagna ändringen i 52 § ändamålsenlig

för klarläggande av det svårbemästrade problemet angående

accessoriska mineral som förekomme i malmerna.

Svenska teknologföreningen har i sitt remissyttrande ifrågasatt lämpligheten

av att i 52 § göra det föreslagna tillägget, i synnerhet om man ansåge,

att det vore ett uttryck även för rätta tolkningen av 8 § i 1884 års stadga.

Spörsmålet borde därför enligt föreningens mening endast ha föranlett ett

uttalande i motiven.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Departementschefen. Utredningen om innebörden av 52 § gruvlagen beträffande

de accessoriska icke inmutningsbara mineralen torde visa, att bestämmelserna

ej äro avfattade med tillbörlig hänsyn till dessa slag av mineral.

Stadgandet att gruvinnehavaren må därav använda vad vid gruvarbetet

behöves och även i övrigt tillgodogöra sig dessa mineral, såframt de icke

av jordägaren avhämtas viss tid efter tillsägelse, giver ej direkt svar på

frågan om gruvinnehavaren har rätt att tillgodogöra sig dessa mineral när

de ej kunna sägas vara behövliga vid gruvarbetet och äro så förenade med

inmutningsbara mineral, att det ej föreligger någon praktisk möjlighet att

erbjuda jordägaren att avhämta dem vid gruvan.

Utredningsmannen har kommit till den slutsatsen, att gruvinnehavaren

borde ha rätt att behålla icke inmutningsbara mineral som avskildes först

genom anrikning. I den föreslagna lagtexten har saken uttryckts så att

gruvinnehavaren äger tillgodogöra sig allt som ej med vanliga metoder kan

avskiljas från inmutningsbara mineral i samband med brytningen. Mot denna

uppfattning om vilken innebörd 52 § bör ha i förevarande hänseende

har någon erinran ej framställts från remissinstansernas sida. Ståndpunkten

torde överensstämma med praxis.

Enligt min mening är frågan om rätten till de accessoriska icke inmutningsbara

mineralen av den betydelse, att den bör regleras i lagtexten. Det

kan i vart fall ej anses ha skett på ett klargörande sätt med den formulering

52 § nu har. Jag är därför beredd att tillstyrka ett tillägg i förevarande

hänseende.

Mot det i den föreslagna lagtexten använda uttrycket kan med visst fog

göras gällande att det är alltför obestämt. I motiveringen har uttalats, att

gruvinnehavaren bör äga tillgodogöra sig allt som ej utan anrikning kan avskiljas

från de inmutningsbara mineralen. Som skäl för det allmännare uttryckssättet

kan anföras, att lagtexten bör vara avfattad med hänsyn till

att utvecklingen kan frambringa nya metoder för gruvbrytning och därmed

sammanhängande verksamhet. Denna synpunkt kan dock tillgodoses genom

att i stället för orden »med vanliga metoder» användes uttrycket »anrikning

eller därmed likställt förfarande». Häri ingår då exempelvis läkning, som

är mera kemiskt betonad än det vanliga anrikningsförfarandet men stundom

likväl räknas som anrikning, samt vissa smältningsprocesser. Vidare

har vid omformuleringen beaktats, att gruvinnehavaren även bör äga tillgodogöra

sig sådant som först vid ett än mer framskridet förfarande kan

avskiljas, exempelvis vid smältning genom hyttförfarande.

Vad beträffar frågan om den gottgörelse jordägaren har att erlägga, då

han avhämtar icke inmutningsbara ämnen, stadgas i 52 §, att han skall

erlägga gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader. Härutinnan

överensstämmer paragrafen med 8 § i 1884 års stadga. Enligt det år 1936

till lagrådet remitterade förslaget till gruvlag skulle jordägaren ha rätt att

avhämta icke inmutningsbara ämnen mot erläggande av därå av gruvinnehavaren

nedlagda kostnader. Lagrådet, som anmärkte att förslaget åsyftade

ersättning även för sovrings- och anrikningskostnader samt i viss omfattning

för de allmänna omkostnaderna för gruvdriften, ifrågasatte om denna

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

87

ståndpunkt vore motiverad av förhållandenas natur. På lagrådets hemställan

blev den slutliga lagtexten formulerad i överensstämmelse med 8 § gruvstadgan.

Om åtgärder i jordägarens intresse efter uppfordringen företagas

för avskiljande av de icke inmutningsbara ämnena genom grovkrossning

och sortering, bör det emellertid åligga jordägaren att ersätta även merkostnader

som därigenom uppkomma. Även om dessa åtgärder stundom kunna

räknas som ett led i brytning och uppfordring — grovkrossning försiggår

sålunda stundom i krossverk nere i gruvan — synes det lämpligt att den i

1936 års lagförslag upptagna formuleringen användes. På grund härav

föreslås ändring i 52 § i nu berörda hänseende.

53 §.

Beräkning och utbetalning av avgäld.

Denna paragraf, som handlar om årlig avgäld till jordägaren, infördes i

gruvlagen under utskottsbehandlingen i riksdagen. I paragrafen stadgas, att

jordägaren är berättigad att av gruvinnehavaren erhålla en avgäld, motsvarande

en procent av värdet av alla de inmutningsbara mineral som inom

utmålet brutits och uppfordrats. Avgälden beräknas ej för något år högre

än till 5 000 kronor. Den skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning

av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugu

år. Finnas inom utmålet flera jordägare, skola de njuta lott i avgälden efter

som de äga del i jorden. Avgälden skall för varje år erläggas inom mars

månad nästfoljande år. I

I promemorian har anförts, att i 22 § lagen om stenkolsfyndigheter in. m.

stadgades, att koncessionsinnehavaren skulle till jordägaren eller, där jordägare

vore flera, till den person, vilken de hade att utse, erlägga den jordägarna

tillkommande avgälden. Denna bestämmelse hade tillagts vid riksdagsbehandlingen

av nämnda lag år 1886. Det bedömande som krävdes för

fördelningen kunde — ansåge vederbörande utskott — stundom vara förenat

med svårigheter och därigenom medföra obehag och till äventyrs förluster

för koncessionsinnehavaren. Det vore därför lämpligare, att avgiften

för hela området erlades till en person, som utsåges av jordägarna inom

området, vilka i förevarande avseende kunde betraktas såsom en samfällighet,

varefter den sålunda utsedde på jordägarna fördelade avgiften efter den

i lagen angivna grunden.

I anslutning härtill har i promemorian framhållits att koncessionsoinrådena

kunde vara av helt annan storleksordning än utmålen. Sålunda vore

maximiarealen för koncessionsområde 1 600 hektar. Icke desto mindre

hade vad som motiverat berörda bestämmelser i 22 § i lagen om stenkolsfyndigheter

in. in. giltighet även beträffande utmålen. Svårigheterna att på

jordägarna placera de dem tillkommande medel, som influtit genom försvarsavgifter,

hade omvittnats av kommerskollegium. Samma problem uppkomme

vid fördelningen av avgäld enligt 53 §. Gruvinnehavaren vore befriad

från skyldigheten att på jordägarna fördela försvarsavgiftsmedlen.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Jordägarna finge själva skaffa erforderlig bevisning för sin rätt för att

från kommerskollegium få ut sina andelar i försvarsavgifterna. Det syntes

då naturligt och skäligt, att jordägarna också själva finge taga ansvaret

för och besväret med fördelningen av avgälden. På grund härav föresloges,

att den utvägen anvisades för avgäldens utbetalning i fall, då jordägarna

vore flera, att de finge av gruvinnehavaren uppbära medlen samfällt och

sig emellan fördela dem på sätt, varom de kunde träffa överenskommelse.

Härigenom bleve lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars

nedsättande i allmänt förvar tillämplig, då där stadgades att nedsättning

hos överexekutor finge ske bland annat då ovisshet rådde om vem

av två eller flera som vore rätt borgenär samt gäldenären icke skäligen

kunde anses pliktig att på eget äventyr bedöma, till vilken av dem betalningen

skulle erläggas.

I sitt remissyttrande har domänstyrelsen angående frågan om sättet för

utbetalning av avgälden framhållit, att så stora svårigheter syntes föreligga

för en jordägare att själv beräkna storleken av sin fordran, att det

varit skäligt om avgälden konstruerats såsom en avgift, för vars utbekommande

gällt andra regler än för en vanlig fordran. Sådan som avgälden

nu vore konstruerad syntes den i andra stycket föreslagna ändringen vara

ägnad att i viss mån underlätta för jordägarna att få ut avgälden. Styrelsen

förutsatte, att de uppgifter gruvinnehavaren enligt 77 § hade att insända

till bergmästaren skulle kunna läggas till grund för beräkning av

avgälden och att jordägaren för detta ändamål hade möjlighet att få del

av dessa uppgifter. Kungl. Maj :t hade uppdragit åt nämnden för värdering

av kronans jordägareandel att tills vidare bestämma den avgäld enligt 53 §

som tillkomme kronan i egenskap av jordägare. Det vore givetvis önskvärt,

att även enskilda jordägare kunde beredas möjlighet att för avgäldens

bestämmande anlita denna nämnd. I

I anslutning till 53 § har vidare kommerskollegium påpekat, att utmålen

i fråga om avgäld vore likställda oberoende av storleken. Detta kunde i allmänhet

vara berättigat med hänsyn till att utmålen enligt gruvlagen i regel

kunde antagas komma att åtminstone närma sig maximistorleken 16 hektar.

Då fråga vore om förändring av utmål enligt 45 § i form av delning eller

sammanläggning borde emellertid dylika åtgärder ej beröra jordägarens rätt

till avgäld. Kollegium förordnade därför kompletterande stadganden i dessa

hänseenden.

Beträffande frågan om grunderna för fördelning av avgälden mellan jordägarna

har jernkontorets gruvbyrå framhållit den principiella skillnad som

förelåge mellan fördelningen av avgälden och bestämmandet av jordägarnas

andel i fyndigheten enligt 1884 års stadga. Enligt stadgan hade jordägaren

rätt till den del av fyndigheten som funnes under hans grund. Avgälden

däremot fördelades efter jordägarnas andel i utmålets areal. Det hade

inneburit en gärd av rättvisa att avgälden fördelats efter samma grunder

som gällde för jordägareandel enligt gruvstadgan.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag om ändring i andra stycket

i 53 § innebär, att om flera jordägare finnas, gruvinnehavaren äger utbetala

avgäld enligt paragrafen till en person, som jordägarna ha att utse

för mottagande av avgälden. Förslaget, som tillkommit med 22 § lagen om

stenkolsfyndigheter in. in. såsom förebild, synes innebära fördelar för såväl

gruvinnehavare som jordägare. På grund härav och då någon erinran mot

förslaget ej framställts under remissförfarandet, tillstyrker jag detsamma.

Vad kommerskollegium anmärkt synes böra komma till uttryck i lagtexten

genom en bestämmelse att om sammanläggning eller uppdelning av

utmål sker, sådan åtgärd icke skall hava någon verkan i de hänseenden,

varom i 53 § är fråga. Åtgärder av nämnda slag böra nämligen ej inverka

på jordägarens rätt till avgäld.

Beträffande det av jernkontorets gruvbyrå gjorda påpekandet om att fördelningsgrunden

är en annan för avgäld enligt gruvlagen än för jordägareandel

enligt äldre lagstiftning är det väl diskutabelt, huruvida det är rättvist

att avgälden ej fördelas efter andel i fyndigheten utan efter andel i utmålets

areal. Begränsningen av den tid, under vilken avgäld skall utgå, utgör

emellertid en viktig omständighet som talar till förmån för den tillämpade

principen, trots de invändningar som kunna göras mot densamma. Därtill

komma dels de rent praktiska synpunkterna beträffande fördelningen av

avgälden och dels det förhållandet att motsvarande anordning finnes i lagen

om stenkolsfyndigheter m. m.

54 §.

Begränsning i användningen av mark som anvisats utom utmål.

I 54 § stadgas hur utmålsmarken får användas.

I promemorian har påpekats, att anvisande av mark utom utmål enligt

34 § endast finge ske för särskilt angivna ändamål. Det syntes då ha varit

motiverat, att i 54 § meddelats bestämmelser om användning jämväl av sådan

mark. Så som gruvlagen nu vore avfattad syntes hinder ej föreligga

för gruvinnehavaren att, sedan han för visst ändamål fått sig mark anvisad

utom utmål, använda marken för ändamål som vore främmande för upplåtelsen

eller 34 § överhuvud taget. På grund härav föresloges ett tillägg

till 54 § första stycket av innehåll att gruvinnehavaren ej ägde använda

område, som han fått sig anvisat utom utmål enligt 34 §, för annat än där

avsett ändamål.

Vidare har i promemorian anmärkts, att om mark användes på annat

sätt än i 54 § angåves jordägaren syntes kunna få domstols dom på att

gruvinnehavaren skulle borttaga en för otillåtet ändamål uppförd byggnad

eller annan anordning. I speciella fall kunde han måhända föra talan om

skadestånd enligt 39 §. Någon straff- eller förverkandepåföljd vore ej stadgad.

Ändring av bestämmelserna i detta hänseende föresloges ej.

Slutligen har i detta sammanhang i promemorian uttalats, att det syntes

böra överlåtas åt praxis att avgöra huruvida i visst fall rätten att använda

mark som anvisats enligt 34 § för visst eller vissa utmål skulle vara knuten

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

till dessa så att den ej finge användas för andra utmål. Till jämförelse har

åberopats rättsfallet NJA 1912:9.

Beträffande remissyttrandena har förslaget om utsträckande av 54 § till

att avse även mark som anvisats utom utmål ej föranlett någon erinran.

Jernkontorets gruvbyrå har uttalat, att det syntes riktigt att sådan mark

endast finge användas för i 34 § angivna ändamål.

Frågan huruvida rätten att använda mark som anvisats utom utmål borde

vara knuten till visst eller vissa utmål har berörts i ett par yttranden.

Sålunda har jernkontorets gruvbyrå uttalat, att så som gruvdrift numera

vanligen vore ordnad man måste förutsätta att sådant område borde få användas

för helt komplex av utmål. Även för utmål, som vore beläget utanför

sådant komplex, borde emellertid området få utnyttjas, då olösliga situationer

eljest skulle kunna uppkomma. Som exempel kunde anföras det ofta

förekommande fall, då anrikningsverk uppfördes inom utmål och anrikning

där skedde även av malm från andra utmål, som ej tillhörde samma

utmålskomplex. Det vore uppenbart, att mark som anvisats utom utmål för

avfall från sådant anrikningsverk i full utsträckning finge utnyttjas, ehuru

anrikningsverket även betjänade andra utmål.

Svenska teknologföreningen har berört samma fall och framhållit, att vid

förfarande enligt vattenlagen man finge en tillfredsställande lösning, i det

att den mark som upplätes komme att knytas till anrikningsverket. Föreningen

ansåge ett uttalande av lagstiftaren påkallat i frågan, huruvida en

gruvinnehavare som fått sig anvisad mark utom utmål hade rätt att använda

området även för andra utmål, som han sedermera förvärvade, utan

att förordnande därom givits vid särskild förrättning.

Stängsel.

I 54 § tredje stycket stadgas, att det åligger gruvinnehavaren att omkring

det inlösta området ensam hålla det stängsel som är nödigt.

Med anledning av ett av jernkontorets gruvbyrå gjort påpekande, att

stängsel ej behövde komma i fråga mer än omkring vissa mindre delar av

det inlösta området, varför det syntes riktigast att ordet omkring ersattes

med ordet inom, har i promemorian uttalats, att påpekandet syntes riktigt

och att i själva verket ett stängsel inom eller å det inlösta området

ofta kunde vara effektivare än ett stängsel omkring hela området. Med

hänsynstagande även till 36 § 2 mom. borde gruvinnehavarens åliggande

enligt 54 § tredje stycket således avse att å det inlösta området inom utmålet

samt å område som förklarats därmed likställt hålla nödigt stängsel.

Under remissförfarandet har kommerskollegium uttalat, att i lagstiftningen

borde uppmärksammas dels att utom utmål kunde ha lösts mark

för ändamål, som påkallade hållande av stängsel, och dels att gamla gruvhål

kunde förekomma även på icke löst utmålsmark. Eftersom gruvhål av

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

nämnda slag, om ock övergivna, likväl tillhörde gruvan, borde gruvinnehavaren

vara skyldig att med dem vidtaga nödiga åtgärder.

Departementschefen. I 54 § gruvlagen stadgas begränsningar i gruvinnehavarens

rätt att använda löst mark inom utmål men bestämmelser saknas,

som begränsa gruvinnehavarens möjligheter att använda mark som anvisats

utom utmål enligt 34 §. Utredningsmannen har nu föreslagit ett tillägg till

54 § första stycket av innehåll att gruvinnehavaren ej äger använda område,

som han fått sig anvisat utom utmål enligt 34 §, för annat än där avsett ändamål.

Förslaget har lämnats utan erinran under remissförfarandet och jag

förordar att lagrummet ändras i enlighet med vad som föreslagits.

Utredningsmannen har ansett, att det bör överlåtas åt praxis att i varje

särskilt fall avgöra, huruvida mark som anvisats utom utmål får tagas i

anspråk även för andra gruvinnehavarens utmål. Eftersom en generell regel

skulle kunna leda till olämpligt resultat i speciella fall, biträder jag utredningsmannens

uppfattning.

Ändringen av 54 § andra stycket är av redaktionell natur.

De jämkningar, som utredningsmannen föreslagit i bestämmelsen i 54 §

tredje stycket rörande stängsel, synas lämpliga. Såsom kommerskollegium

påpekat torde bestämmelsen emellertid även böra vara tillämplig på mark,

som anvisats utom utmål. Däremot synes det principiellt icke riktigt att

ålägga gruvinnehavaren stängselskyldighet på utmålsmark, som ej lösts,

eftersom det är jordägaren som disponerar denna mark. Den redaktionella

utformningen har skett med hänsyn tagen till att bestämmelsen även skall

avse mark, som äges av gruvinnehavaren.

7 KAP.

Om försvarsavgift, så ock om förverkande av rätt till gruva.

55 och 56 §§.

Försvarsavgift.

55 § innehåller bestämmelser om försvarsavgift, 10 kronor för varje

hektar av utmålets areal, som gruvinnehavaren årligen i förskott skall inbetala

till bergmästaren. Av avgiften skall hälften tillfalla kronan och hälften

jordägaren. Finnas inom utmålet flera jordägare, skola de njuta lott i

avgiften efter som de äga del i jorden. Är gruvinnehavaren ägare av mark

inom utmålet skall hans andel i avgiften icke uttagas. Vid inbetalning av

avgiften till bergmästaren skall gruvinnehavaren lämna uppgift om gruvinnehavarens

eller gruvföreståndarens namn och postadress.

I 56 § stadgas, att om gruvinnehavaren försummar att före den 1 januari

erlägga försvarsavgift för det kommande året han skall senast den 31 mars

till bergmästaren inbetala dubbel avgift vid äventyr, om det försummas,

att rätten till gruvan förverkas. Bergmästaren skall senast den 15 januari

i rekommenderat brev till den i gruvregistret antecknade innehavaren av

gruvan eller anmäld gruvföreståndare sända påminnelse om avgiftens er
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

läggande med angivande av det belopp som skall inbetalas samt äventyret

om det försummas. Om rätten till gruvan förverkas, skall bergmästaren

sända meddelande därom i rekommenderat brev till, bland andra, gruvinnehavaren.

Kommerskollegium har i framställning till Kungl. Maj :t den 14 november

1946 gjort gällande, att det vore önskvärt att förverkandepåföljden av

försummat erläggande av jordägarens andel i försvarsavgiften avskaffades.

Denna del av försvarsavgiften borde därför konstrueras som en vanlig fordringsrätt

och stadgande om densamma upptagas i 53 § i anslutning till den

där omförmälda arliga avgälden. Inbetalning borde ske före den 15 januari

det år avgiften avsåge. Försenat erläggande av avgiften borde ej medföra

påföljd av avgiftens fördubblande utan endast moraränta för tiden efter

den 15 januari. Det kunde ifrågasättas att göra jordägarens fordringsrätt

prioriterad i gruvegendomen, men i de fall, då avgiften ej godvilligt betalades,

finge man antaga att gruvan i regel vore av sådan beskaffenhet, att en

fordringsägare ej vore betjänt av att förvärva den. Frågan om att taga bort

förverkandepåföljden även beträffande kronans andel i försvarsavgiften

borde även upptagas i samband med en allmän översyn av gruvlagen.

I samband härmed har kollegium uppgivit, att jordägarens andel i försvarsavgiften

brukade utbetalas till den som ägde marken den 31 december

året före det försvaret avsåge. Ett stöd för att ej vänta med utbetalningen

till dess sistnämnda år förflutit och då dela upp avgiften på successiva jordägare

funnes i kungl. brevet den 1 december 1939 med vissa föreskrifter i

anledning av 1938 års gruvlag. I detta brev föreskreves nämligen, att kollegium

så snart ske kunde efter den 1 september det år försvarsavgiften avsåge

skulle utanordna de jordägarna tillkommande andelarna i dessa avgifter.

Det kunde ifrågasättas att utbetalningen finge ske till den som den

31 december hade lagfart på jorden, men det skulle måhända leda till även

andra ändringar i gruvlagen.

I promemorian har lämnats följande sammanfattning av de huvudsakliga

synpunkter, varmed kommerskollegium motiverat sin framställning.

Arbetsskyldighetens försvinnande innebär obestridligen ett stort framsteg

med avseende på gruvrättens stabiliserande. Risk kvarstår dock ännu för

sonande på grund av förbiseende. Ett sådant förbiseende kan gälla utmålets

areal eller jordäganderättsförhållandena inom utmålet. Beträffande arealen

skulle bergmästaren lätt kunna verkställa kontroll, men äganderättsförhållandena

kunna ej alltid kontrolleras. Otillräckligt belopp" kan ha erlagts

emedan avdrag gjorts pa grund av att gruvinnehavaren själv äger mark

mom utmålet. Här har bergmästaren ingen möjlighet att utöva en effektiv

kontroll över avdragets rättmätighet. Även om" i utmålsprotokollet och

designationen därtill fastigheten finnes tydligt angiven och den ej sedermera

undergått någon uppdelning, som skulle nödvändiggöra, att bergmästaren

tog del av lantmäterihandlingar för att konstatera till vilken fastighet

utmålsmarken hörde, är det att märka, att lagfarter ej bli kända för

kommerskollegium och de sökas för övrigt ej genast efter vederbörande

fång. Föreskrifterna i 56 § innebära därför icke ett verkligt skydd mot följ
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 17.

93

der av försummelse att betala försvarsavgift. Härtill kommer, att gruvregistrets

anteckningar om gruvinnehavare icke äro fullt pålitliga, i det att

fristen för anmälan om förvärv av gruva enligt 66 § uppgår till 90 dagar

från gruvrättens övergång. I särskilt ogynnsamma fall kan sålunda hela

första kvartalet gå till ända utan att en överlåtelse kommit till bergmästarens

kännedom.

Om en företagare samtidigt erlägger försvarsavgift för ett flertal utmål

och summan ej räcker för alla, uppstår frågan vilket eller vilka utmål som

skola sönas, särskilt om gruvinnehavaren ej meddelat, hur mycket han beräknat

för varje utmål. Ett sådant fall har förekommit, då ett bolag för ett

utmål betalat in 20 i stället för 40 kronor. Utmålet sonades, men Kungl.

Maj :t upphävde beslutet därom sedan det upplysts, att bolaget betalat 40

kronor för ett annat utmål, som emellertid var försvarat med arbete enligt

äldre rätt.

En återgång till gruvstadgans ståndpunkt att gruvägaren icke får göra

avdrag på försvarsavgiften utan att han äger all mark inom utmålet skulle

visserligen innebära en förbättring men ej helt lösa frågan. Gruvinnehavaren

kan nämligen misstaga sig i fråga om äganderätten till marken utan att

bergmästaren kan kontrollera det och varsko honom.

Kunde det osäkerhetsmoment för gruvrättens bestånd, som ligger i beroendet

av ett punktligt erläggande av jordägarens andel i försvarsavgiften,

avskaffas, skulle mycket vara vunnet.

Då en enhetlig grund för försvarsavgiften ej behöver sökas (jämför departementschefens

uttalande vid gruvlagens tillkomst) synes det naturligast

att kronans hälft betraktas som ett slags vederlag för gruvrättens åtnjutande,

varemot grunden för jordägarens rätt till den andra hälften snarast kan

anses ligga i en önskan att ej försämra den rätt jordägaren åtnjöt enligt

1884 års stadga.

Att jordägaren tillerkändes andel i försvarsavgiften enligt 1884 års stadga

berodde på att han ansågs böra gottgöras för det intrång han led och på att

han hade rätt att återtaga marken om gruvan sonades. Det synes knappast

från dessa utgångspunkter nödvändigt, att förbinda jordägarens rätt till ersättning

med äventyr av gruvans sonande. Försummat erläggande av försvarsavgift

tyder i allmänhet på att gruvinnehavaren ej tillmäter gruvan

det värde, att han vill försvara den, och det tillfälle jordägaren genom

sonandet erhåller att själv inmuta gruvan torde alltså i regel vara av ringa

betydelse för honom. Då det alltså ej torde föreligga något verkligt intresse

av att försummad inbetalning av den på jordägaren belöpande andelen i

försvarsavgiften medför gruvrättens sonande, synes en lagändring härvidlag

böra övervägas.

Skulle gruvrättens bestånd knytas till erläggandet allenast av kronans

andel i försvarsavgiften, återstår ett visst osäkerhetsmoment genom att gruvregistret

ej alltid ger säkert besked om vem som är gruvinnehavare.

Enligt 56 § gruvlagen skall bergmästaren i sitt påminnelsebrev till den

i gruvregistret antecknade gruvinnehavaren eller anmäld gruvföreståndare

angiva det belopp som skall inbetalas. Detta stadgande är orimligt när även

jordägare skall ha del i avgiften och den ej skall gå helt till kronan. Det är

orimligt, att bergmästaren redan den 15 januari skall ha hunnit gå igenom

det vidlyftiga material, som i regel inkommit först under de sista veckorna i

december. Begränsas förverkandepåföljden till försummelse att inbetala

kronans andel, kan kontrollen inskränkas till arealsiffrorna och då kan

bergmästaren hinna med att granska ej blott att avgift erlagts utan också

att beloppet är riktigt. Bergmästarens försummelse bör dock ej få åberopas

av gruvinnehavaren, som själv är skyldig att hålla reda på torsvarsavgifterna

och deras inbetalande.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts pronosition nr 17.

Ett ytterligare skäl för den föreslagna lagändringen är att uppbörden och

fördelningen av jordägarnas andelar i försvarsavgifter utgöra en stark belastning.

För arbetet åtgår mer än en tjänstemans hela arbetstid. Ett stort

antal jordägare ha ej uttagit sina avgifter och det leder till mycket arbete

att utröna vilka de äro.

Härefter ha i promemorian intagits följande från kommerskollegium inhämtade

uppgifter angående försvarsavgifterna.

Åren 1940—47 hade inkommit följande belopp försvarsavgifter för jordägare

inom de olika bergmästardistrikten:

norra östra västra södra summa

175 907 232 989 128 386 13 443 550 725

Därav hade till i september 1949 utbetalats till jordägare på grund av

rekvisitioner:

129 604 106 644 54 633 9 040 299 921

Under åren 1948 och 1949 hade inkommit följande belopp:

60 200 81 733 43 296 5 191 190 420

Därav hade utbetalats till jordägarna på grund av rekvisitioner:

27 598 7 788 4 624 966 40 976

Hos kollegium innestode sålunda följande ungefärliga belopp försvarsavgifter

som tillkomme jordägare:

78 905 200 290 112 425 8 628 400 248

Över hälften av de inbetalade beloppen hade alltså ej kunnat placeras på

jordägarna. Gynnsammast ställde det sig i norra distriktet, vilket sammanhängde

med att enhetliga jordägareförhållanden förekomme i dessa glest

bebyggda trakter. Även i södra distriktet vore situationen relativt tillfredsställande.

I östra och västra distrikten hade endast något mer än en tredjedel

av beloppen kunnat utbetalas. Det sammanhängde med den där ofta rådande

starka ägosplittringen på skogsmarken.

Kommerskollegium hade upplagt ett kortregister över samtliga utmål.

Varje utmål hade ett kort och på detta infördes jordägarna, så långt det

ginge att utröna vilka de voro, samt på varje jordägare belöpande avgiftsbelopp

och till honom gjorda utbetalningar. Även ett register över jordägarna

vore under upprättande.

Som exempel på hur förhållandena i ogynnsamma fall kunde gestalta sig

kunde anföras Tittebergsgruvan i Älvsborgs län. Den hade en areal av 16

hektar. Inom utmålet funnes andelar i sju fastigheter och två samfälligheter,

den ena med fyra delägare och den andra med sex delägare. De på de

sju fastigheterna belöpande andelarna i försvarsavgiften varierade mellan 1

krona och 17: 50 kronor. De på samfälligheterna belöpande beloppen uppginge

till 5: 40 resp. 8 kronor.

Fall förekomme då en fastighets andel i försvarsavgiften endast uppginge

till några ören.

I promemorian har vidare redogjorts för uttalanden, som bergmästarna

gjort i förevarande frågor. Bergmästaren i norra distriktet hade sålunda anfört,

att förverkandet vore ovillkorligt och inträdde även om bergmästaren

underlåtit att sända påminnelse. Härigenom ålades bergmästaren ett mycket

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

95

stort ansvar och det vore även stötande för rättskänslan, att en gruvägare

skulle förlora sin gruvrätt på grund av försummelse från den kontrollerande

myndighetens sida. Lagändring borde därför ske av innebörd, att förverkande

ej inträdde utan att gruvinnehavaren fått påminnelse och ej heller om i

utmålsprotokollet felaktig avgift antecknats eller bergmästaren uppgivit fel

belopp i påminnelsen. Att bergmästarna härigenom skulle frestas att behandla

hithörande frågor med mindre omsorg behövde ej befaras, då en försummelse

vore att betrakta som tjänstefel och inbetalningarna kunde kontrolleras

av kommerskollegium. — Det kunde ifrågasättas att utsträcka tiden

för påminnelser från den 15 januari till den 1 februari. Inbetalningarna

gjordes ofta de sista dagarna av året och då den slutliga granskningen ej

kunde ske förrän alla inbetalningar blivit införda i gruvmatrikeln och kontrollerade,

vore tiden till den 15 januari väl knapp. För gruvägarens del

borde två månaders anstånd efter påminnelsen vara tillräckligt. — Tidpunkten

för förverkandet borde angivas i lagen. Praktiska skäl talade för att

förverkande räknades från den 31 mars. Bergmästaren i västra distriktet

hade uttalat, att meddelandet om gruvrättens förverkande enligt 56 § borde

ske i form av resolution med besvärshänvisning, vilket hittills ej praktiserats.

Bergmästaren i södra distriktet slutligen hade anfört, att gruvlagens bestämmelser

om förverkande av gruvrätt genom underlåtenhet att i rätt tid

eller med oriktigt belopp erlägga försvarsavgift måste anses orimliga. I vart

fall borde beslut meddelas med besvärshänvisning. Risken för betalande av

för liten försvarsavgift hänförde sig alltid till jordägarens andel i densamma.

Eljest stode den möjligheten öppen för gruvägaren, om han ägde viss

del av marken inom utmålet, att inbetala full försvarsavgift och sedermera

återfå den del, som belöpte på hans markinnehav. Uppgifter om ändringar i

äganderätten till mark inom utmål komme endast i sällsynta undantagsfall

bergmästaren till handa. En tillförlitlig granskning vore därför omöjlig för

bergmästaren att åstadkomma och markägareavdragen måste göras helt på

gruvinnehavarens egen risk.

Till belysande av frågan om försvarsavgiftens natur har härefter i promemorian

redogjorts för försvarsavgiftens uppkomst och utveckling samt

uttalanden om dess karaktär.

I 1855 års gruvstadga funnos ej bestämmelser om försvarsavgift. Viss arbetsskyldighet

var stadgad och om sådan ej kunde fullgöras, erfordrades

vilostånd för att gruvrätten ej skulle gå förlorad.

I 41 § i 1884 års stadga infördes försvarsavgiften, 50 kronor, som alternativ

till arbetsskyldighetens fullgörande. Beloppet ansågs motsvara »värdet

av arbetsminimum». Försvarsavgiften infördes därför att försvarsarbetet ej

lände gruvdriften till nytta och vore helt och hållet improduktivt. Att alldeles

borttaga fordringarna på fullgörande av en viss arbetskvantitet såsom

villkor för bevarande av rätt till inmutad fyndighet ansågs emellertid vara

att helt och hållet avvika från en av de grundsatser, som genomgått hela vår

gruvlagstiftning, den nämligen att inmutning icke medförde någon ovillkorlig

äganderätt utan blott en villkorlig, som upphörde så snart det ändamål,

för vilket tvångsrätten medgivits, icke vidare uppfylldes. Att borttaga ar
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

betsskyldigheten endast för den jordägare, som själv var gruvägare, skulle

leda till att en mängd malmtillgångar blevo spärrade. Det måste tillses, att

icke en inmutare utan verkligt behov och bestämd avsikt att idka gruvdrift

kunde för längre tid godtyckligt göra intrång på annans egendom samt därjämte

från fyndighetens bearbetande utestänga andra, som möjligen ville

därpå anlägga gruvdrift. På grund härav skärptes och effektiviserades bestämmelserna

om försvarsarbete och infördes försvarsavgiften som alternativ

med hänsyn till sådana fall, då arbetet vore lönlöst och improduktivt.

Försvarsavgiftens syfte var att den skulle innebära tillräcklig garanti för att

gruvägaren hade för avsikt att, då lämpligt tillfälle därtill yppades, bearbeta

gruvan, varjämte den lämnade jordägaren en skälig gotigörelse för det intrång

han under tiden finge lida. Jordägaren ansågs så mycket mera vara

berättigad till andel i avgiften som han kunde utan ersättning återtaga det

upplåtna området, om försvarsavgift ej erlades och försvarsarbete ej heller

ägde rum. Om jordägaren själv inmutat fyndigheten, behövde han endast

erlägga kronans andel i avgiften.

Gruvlagstiftningskommittén föreslog i sitt betänkande, att föreskrifterna

om arbetsskvldighet skulle borttagas. Då emellertid försvarsarbetets avskaffande

icke borde få medföra, att en inmutare finge behålla rätten till en

gruva, som han icke hade allvarlig avsikt att åtminstone i framtiden bearbeta,

föreslog kommittén, att gruvägaren skulle genom en särskild årlig

försvarsavgift ådagalägga sin avsikt att behålla gruvan. Denna avgift skulle

enligt kommitténs förslag utgå vare sig arbete vid gruvan bedrevs eller icke,

och försummelse att erlägga avgiften skulle medföra inmutningsrättens

förlust.

Gruvlagstiftningssakkunniga anslöto sig till gruvlagstiftningskommitténs

förslag men stödde sin uppfattning om försvarsavgiften på en helt annan

rättsgrund än kommittén gjort. Själva inmutningssystemet innebure enligt

de sakkunniga en av lagstiftningen medgiven rätt att sätta sig i besittning

av och tillgodogöra sig en naturtillgång över vilken staten sedan gammalt

ansetts ha en viss överhöghetsrätt. Det vore då naturligt, att den enskilde

finge i ersättning för nämnda rättsförvärvande till staten erlägga en viss årlig

avgift och att denna avgifts erläggande utgjorde ett villkor för gruvrättiglietens

fortsatta bestånd. Med det betraktelsesätt som de sakkunniga anlade

på försvarsavgiften ansågo de det uppenbart, att denna borde tillkomma

siaten ensam. Medlen borde lämpligen beräknas som bidrag till statens kostnader

för bergsstaten. Till jämförelse erinrades om de avgifter, som enligt

11 kap. 95 § vattenlagen vid meddelande av tillstånd till byggande i vatten,

vattenreglering eller torrläggningsföretag skulle utgå såsom bidrag till kostnaden

för vattendomstolarnas organisation och verksamhet.

Ur departementschefsuttalandena vid gruvlagens tillkomst anfördes: I eu

ny gruvlag böra givetvis icke saknas regler, som kunna vara ägnade att motverka

en osund spekulation i inmutningar eller en ur gruvnäringens synpunkt

olämplig konkurrens mellan flera inmutare i samma malmfält. Ur nu

angivna liksom ur andra synpunkter lärer det vara påkallat att bibehålla

skyldigheten att utföra undersökningsarbete inom viss tid och att efter vissa

grunder försvara gruvrättigheten. Såsom ett yttersta medel att framtvinga

dylika åtgärder torde emellertid påföljden av inmutningsrättens förverkande

knappast kunna undvaras. Borttages denna påföljd även i förevarande

fall, kan det befaras, att åtgärden huvudsakligen blir till fördel för sådana

inmutare, vilka icke kunna sägas vara särskilt förtjänta av att få sin gruvrätt

ytterligare säkerställd. — För att i sådana fall, där underlåtenhet att

erlägga försvarsavgift beror på ren glömska, mildra risken för gruvrättens

förverkande föreslås, att försummelse att på förfallodagen erlägga försvars
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 17.

97

avgiften ej förbindes med annan påföljd än viss avgiftshöjning, under det

att förverkandet bestämmes skola inträda först sedan gruvinnehavaren blivit

påmind om sin skyldighet samt haft viss ytterligare tid på sig att fullgöra

betalningen. Försvarsavgiftens uttagande torde kunna motiveras ur olika

synpunkter. Och även om en särskild enhetlig rättsgrund för denna avgift

kan framkonstrueras, lärer en sådan konstruktion knappast böra vara

avgörande för frågan vem försvarsavgiften bör tillfalla. Denna fråga är närmast

en lämplighetsfråga, som torde få bedömas såsom ett led i den allmänna

avvägningen mellan statens, inmutarens och jordägarens intressen.

I sådant avseende torde det, icke minst med hänsyn därtill att jordägaren

ej längre skall åtnjuta någon rätt till jordägareandel, få anses rimligt att

jordägarens rätt till hälften av försvarsavgiften bibehålies. En sådan rätt

står ock i god överensstämmelse med att vid gruvrättens förverkande den

upplåtna marken skall hemfalla till jordägaren. Gruvinnehavaren har sålunda

att försvara sin gruvrätt icke blott mot det allmänna utan även mot

jordägaren.

Härefter har i promemorian anförts, att de missförhållanden, som gjort

sig särskilt kännbara med avseende på försvarsavgifter enligt gruvlagen, i

första hand vore dels att påföljden av förverkande skapade ett osäkerhetstillstånd

för gruvinnehavarna, som icke vore tillfredsställande, och dels att

de andelar i försvarsavgifterna som tillkomme jordägare icke komine dessa

till godo i full utsträckning utan till stor del kvarlåge hos kommerskollegium

på grund av bristande utredning om vem beloppen tillkomme eller

bristande intresse från jordägarnas sida att rekvirera beloppen.

Beträffande den första av dessa synpunkter har framhållits, att det syntes

uppenbart, att gruvlagstiftningen ej borde vara så konstruerad, att gruvrätten

kunde förverkas genom ett mindre förbiseende från gruvinnehavarens

sida, i synnerhet om detta förbiseende vore fullt förklarligt och ursäktligt.

I detta avseende innebure gruvlagens regler i allmänhet avsevärt

framsteg. Kvar stode emellertid möjligheten, att gruvinnehavaren kunde

förverka sin rätt genom något förbiseende i fråga om försvarsavgiften. Som

exempel kunde nämnas, att en gruvinnehavare kunde förverka sin rätt till

gruva om han förbisåge, att över hans mark inom utmål ginge en väg, som

ägdes av annan än honom själv, och han — i tanke att all marken inom

utmålet ägdes av honom — gjorde avdrag för hela jordägarens del av försvarsavgiften

utan att betala vad som belöpte på vägen. Konsekvensen av

att lagen skapat dessa risker för gruvinnehavarna hade blivit att dessa i

stor utsträckning inbetalade hela försvarsavgiften även i fall, där de själva

ägde all marken. Det kunde förtjäna påpekas, att gruvinnehavarens risker

i detta hänseende blivit större än de vore på gruvstadgans tid. Enligt 47 §

i stadgan vore nämligen en förutsättning för sonande på grund av försummat

försvar att talan därom anställdes inom två år från utgången av det

år, under vilket försummelsen ägde rum. Någon motsvarighet till detta stadgande

funnes ej i gruvlagen.

Att generellt borttaga förvcrkandcpåföljdcn kunde dock, enligt vad i promemorian

anförts, ej tillstyrkas. Det vore lämpligt att knyta gruvrättens

fortsatta existens till en viss prestation från gruvinnehavarens sida. Därigc
7

IIihang till riksdagens protokoll 1992. 1 samt. Kr 17

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

nom tvingades han att ständigt överväga behovet av att bevara gruvrätten.

Det vore ej önskvärt att gruvrätten gjordes permanent på det sättet att den

finge bestå utan att anledning funnes att försvara rätten. I den finska gruvlagen,

där försvarsavgiften i stort sett vore konstruerad på samma sätt som

i den svenska lagen, vore förverkandepåföljd också upptagen. Gruvinnehavarnas

berättigade intresse av ökad trygghet för gruvrätten i nu ifrågavarande

hänseende borde därför tillgodoses genom ändring i förverkandereglerna

så, att riskerna för förverkande genom ursäktligt förbiseende såvitt

möjligt eliminerades. Detta kunde ske i första hand genom att förverkandet

knötes till försummelse att fullgöra ett preciserat åläggande och

att förverkandet ej inträdde automatiskt utan gjordes beroende av prövning

och beslut med möjlighet att överklaga beslutet. I promemorian har

vidare framhållits, att svårigheter uppenbarligen förelåge för bergmästaren

att prestera de förelägganden, som en rationellt ordnad försvarsavgift förutsatte.

Svårigheterna för hans del inskränkte sig dock till att frånräkna

vad som belöpte på gruvinnehavarens egen mark. Man finge måhända räkna

som ofrånkomligt, att beträffande ett visst antal fall — på vissa håll ett

relativt stort antal —• äganderättsförhållandena vore så oklara, att erforderlig

utredning härom ej kunde presteras. I dessa fall hade bergmästaren

vid meddelande av föreläggande att föreskriva inbetalning av hela försvarsavgiften.

Det ankomme på gruvinnehavaren att visa, att han ägde viss del

av området och på så sätt hindra föreläggande att betala för högt belopp.

Kunde han ej åstadkomma denna bevisning, finge han inbetala hela avgiften.

Hade för mycket inbetalats på grund av att gruvinnehavaren själv ägde

viss del av marken inom utmål, finge han emellertid sedermera tillbaka

den del som belöpte på honom i egenskap av jordägare. I de fall då föreläggande

meddelats å för litet belopp borde jordägaren ha kvar sin fordringsrätt

mot gruvinnehavaren med möjlighet att efter stämning till domstol

söka ut belopp som rätteligen bort ingå i försvarsavgiften.

Innan bergmästaren meddelade beslut om förverkande borde han, enligt

vad i promemorian vidare har framhållits, bereda gruvinnehavaren tillfälle

att inkomma med yttrande. När särskilda omständigheter därtill föranledde

borde bergmästaren kunna meddela gruvinnehavaren nytt föreläggande att

före viss dag inbetala dubbla avgiften. Härigenom bleve bergmästaren i tillfälle

att giva gruvinnehavaren ytterligare respittid, om det framkomme att

underlåtenheten att inbetala avgiften berott på fel vid den tidigare delgivningen

eller annan omständighet, som ej kunde läggas gruvinnehavaren till

last som försummelse. Även vid mindre förbiseende som vore att betrakta,

som ursäktligt borde bergmästaren kunna meddela ny tid för betalningens

fullgörande. En sådan uppmjukning av bestämmelserna syntes ej äventyra

någons rätt och medförde att tillfälligheter av formell natur ej behövde

medföra oskäligt vittgående påföljder. Genom den nu föreslagna anordningen

undanröjdes också väsentligen den risk, som kommerskollegium

påpekat, nämligen att ny gruvinnehavare ej finge meddelande före förverkande,

eftersom hans fång måhända ännu ej blivit anmält till bergmästaren.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

99

Slutligen har i detta sammanhang i promemorian påpekats, att en omständighet

som åstadkomme åtskillig otrygghet i en gruvinnehavares rätt

vore, att en felaktighet med avseende på försvarsavgiften, som förelupit kanske

flera år innan gruvinnehavaren förvärvade rätten till gruvan, kunde

medföra att rätten förklarades förverkad. På grund härav föresloges en

bestämmelse — liknande den i 47 § i 1884 års stadga — att om försvarsavgift

i föreskriven ordning inbetalats för de senaste tre åren, en före denna

tid inträffad försummelse i fråga om försvarsavgiften ej skulle medföra

förlust av rätten till gruvan.

I promemorian har härefter behandlats frågan om effektivisering av avgiftssystemet

med avseende på utbetalandet av den på jordägarna belöpande

andelen av försvarsavgifterna. Därvid har till en början erinrats om

att kommerskollegium ansett, att det vore mest rationellt att göra jordägarens

andel i försvarsavgiften till en fordringsrätt av samma natur som avgälden

enligt 53 §. Det vore också möjligt, att i många fall en sådan ordning

skulle främja möjligheterna att få de medel det här vore fråga om utbetalade

till jordägarna. Fråga vore emellertid, om en sådan ordning kunde

anses tillfredsställande såsom allmänt system. Jordägarna skulle då i

princip vara hänvisade att draga frågor om utfående av försvarsavgift under

domstols prövning. Anknytningen till 53 § vore ej heller fullt rationell.

Försvarsavgift skulle utgå även för äldre utmål, men för dessa utginge ej

avgäld enligt 53 §. Vidare utginge ej avgäld annat än under tid, då brytning

skedde inom utmålet. Om man alltså finge anse det lämpligast att

systemet med inbetalning av avgifterna till bergmästarna bibehölles, uppkomme

frågan, om detta system kunde rationaliseras i något avseende. En

möjlighet vore att i likhet med vad som föreslagits beträffande avgäld enligt

53 § föreskriva, att hela den del av försvarsavgiften, som tillkomme

jordägarna, skulle utbetalas till en person, som jordägarna hade att utse,

alltså en anordning motsvarande den i 22 § lagen om stenkolsfyndigheter

m. in. stadgade. Det vore dock sannolikt svårt att genomföra ett sådant

system för försvarsavgifternas del. I stället föresloges, att gruvinnehavarnas

och bergmästarnas medverkan skulle effektiviseras. Sålunda ifrågasattes i

35 § ett tillägg av innehåll att bergmästaren vid utmålsförrättnings avslutande

skulle i skrivelse till envar uppgiven jordägare meddela, att rätt till

andel i försvarsavgift tillkomme honom och hur stort belopp som, såvitt vid

förrättningen kunnat utrönas, belöpte på hans mark. Vidare föresloges tilllägg

till 55 §, innnebärande skyldighet för gruvinnehavaren att vid inbetalande

av försvarsavgift uppgiva namn och postadress beträffande de personer

som vore berättigade till andel i försvarsavgiften. Länsstyrelsen skulle

vid vite kunna ålägga gruvinnehavaren att fullgöra uppgiftsskyldigheten. En

uppgiftsskyldighet av detta slag, som hade motsvarighet i den finska gruvlagen,

syntes ej oskälig. Enligt uppgift från kommerskollegium förhölle det

sig redan nu i praktiken så, att gruvinnehavarna i allmänhet stode kommerskollegium

till tjänst med upplysningar av ifrågavarande slag. Det kun
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

de även ifrågasättas, huruvida ej gruvinnehavaren borde lämna uppgifter

om beloppens fördelning mellan jordägarna. Denna skyldighet ansåges dock

helt böra åligga jordägarna själva.

Det har emellertid i promemorian framhållits, att det i princip alltjämt

vore jordägarna själva som hade att styrka sin rätt till andel i försvarsavgifterna.

Detta innebure i praktiken att ett betydande arbete med avgifternas

fördelning alltjämt komme att vila å kommerskollegium. Sedan det

system, som kollegium hölle på att upplägga, blivit genomfört, kunde man

måhända förvänta, att medlen komme att bli placerade i större utsträckning

än hittills varit möjligt. Det ville synas som om detta väsentligen komme

att bero på om jordägarna själva visade intresse för att deras rättigheter

bleve tillvaratagna. Beträffande de avgiftsbelopp som ej uttoges finge

lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande

i allmänt förvar tillämpas. I 7 § i denna lag stadgades, att om det nedsatta

beloppet, då tjugu år förflutit från det nedsättning skett, fortfarande vore

innestående och anledning ej funnes till antagande, att fråga om rätt till

beloppet vore beroende på prövning, beloppet finge av gäldenären lyftas,

där han därtill anmälde sig inom natt och år. Gjordes ej sådan anmälan,

tillfölle beloppet kronan.

Slutligen ha i promemorian behandlats vissa speciella frågor rörande

försvarsavgiften. Sålunda föresloges att dagen för förverkande av gruvrätt

enligt 56 § bestämdes till den 1 april. Därest den 1 januari betraktades som

förverkandedag, skulle det otillfredsställande förhållandet föreligga, att nya

ansökningar om inmutning under tiden mellan den 1 januari och den 1

april skulle tillmätas betydelse, ehuru möjlighet alltjämt förelåge att genom

inbetalning av dubbel avgift bevara den äldre rätten. Det kunde emellertid

även ifrågasättas huruvida ej förverkandet skulle anses inträda den dag

beslutet därom meddelades eller den dag dylikt beslut vunne laga kraft.

Enligt 47 § i 1884 års stadga sonades gruvanläggning vid utgången av det

år, då försvaret av gruvan försummats; talan därom skulle emellertid anställas

inom två år efter utgången av det år då försummelsen ägt rum och

laga kraft ägande dom vore alltså förutsättning för sonande. Det syntes

emellertid mest rationellt att fixera förverkandet till den 1 april. Detta borde

emellertid ej medföra att försvarsavgiften för det år då förverkande skedde

skulle kunna utdömas och indrivas. — Vidare föresloges ett förtydligande

i lagtexten att skyldigheten att inbetala dubbel avgift skulle begränsas till

vad för litet inbetalats före den 1 januari. Detta innebure ett avsteg från

nu tillämpad praxis men syntes skäligt, eftersom inbetalning av mindre

belopp än rätteligen bort ske kunde antagas i regel bero på ursäktligt förbiseende.

— Beträffande fördelningen av den dubbla avgiften tillämpade kommerskollegium

den praxis att fördelningen skedde enligt samma grunder

som beträffande den vanliga avgiften. Visserligen skulle enligt gruvlagstiftningskommitténs

förslag ifrågavarande del av avgiften tillfalla kronan och

den finska gruvlagen intoge samma ståndpunkt. Den av kommerskollegium

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

101

tillämpade fördelningsgrunden syntes emellertid skälig och förslag om dess

lagfästande upptoges därför i 56 §. — Utsträckning föresloges av tiden för

bergmästarens påminnelser om försummad inbetalning av försvarsavgift till

den 1 februari, enär tiden till den 15 januari vore väl kort och en förlängning

av denna tid till den 1 februari ej kunde vara till olägenhet för gruvinnehavaren.

— De principer kommerskollegium tillämpade i fråga om

vilken jordägare som skulle anses berättigad till jordägarens andel i försvarsavgiften

syntes praktiska och skäliga. Något stadgande därom syntes

ej behöva upptagas i lagtexten.

Under remissförfarandet har någon erinran ej framställts mot förslaget

att bibehålla förverkande som påföljd för underlåtenhet att betala försvarsavgift

och att därvidlag ej göra skillnad mellan den del som tillkommer kronan

och jordägarens andel i avgiften.

Domänstyrelsen har gentemot kommerskollegii förslag att ändra systemet

för inbetalning av försvarsavgifterna till bergmästaren och utbetalning

genom kommerskollegium till jordägarna anfört, att en ändring enligt

styrelsens mening skulle komma att medföra stora praktiska olägenheter

för såväl jordägaren som gruvinnehavaren. Med nuvarande system undvekes

tvister vid domstol mellan dem. Styrelsen skulle för sin del helst sett

att ej heller avgälden enligt 53 § varit konstruerad såsom en vanlig fordringsrätt.

Sveriges lantbruks förbund har uttalat, att förbundet anslöte sig till utredningsmannens

förslag att bibehålla det nuvarande systemet beträffande

inbetalning av försvarsavgifter med rationalisering av detsamma i vissa

avseenden.

Bergmästarna i norra och västra distrikten ha i ett hänseende haft

erinran mot att det nuvarande systemet bibehölles, nämligen beträffande

rätten för gruvinnehavaren att från försvarsavgiftens belopp göra avdrag

för den del, som belöpte på hans egen mark. Enligt bergmästarnas mening

borde hela försvarsavgiften inbetalas, varefter gruvinnehavaren i sin egenskap

av jordägare finge på samma sätt som övriga jordägare rekvirera sin andel

från kommerskollegium.

Kommerskollegium har haft speciella erinringar i två hänseenden. Sålunda

ansåge kollegium, att förverkande av gruvrätten på grund av försummad

inbetalning av försvarsavgift borde räknas från den 1 januari i stället för

den 1 april. Vidare vore den i 56 § föreslagna preldusionstiden beträffande

påtöljd av försummelse att i vederbörlig ordning erlägga försvarsavgift

tör lång. Om gruvrätten ej under det år, för vilket crläggande av försvarsavgift

försummats, tagits i anspråk av annan inmutare, borde försummelsen

ej vidare medföra gruvrättens förlust.

Domänstyrelsen har särskilt framhållit, att styrelsen ansåge det skäligt,

att även den dubbla försvarsavgiften delades lika mellan kronan och jordägaren.

Den enda av de i samband med 55 och 56 §§ upptagna speciella frågorna

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Knrigl. Maj:ts proposition nr 17.

som behandlats i flertalet remissyttrandena är frågan om den i 55 § föreslagna

uppgiftsskyldigheten för gruvinnehavarna beträffande de jordägare,

som vore berättigade till andel i försvarsavgiften.

Sålunda har kommerskollegium i detta sammanhang erinrat om att kollegium

föreslagit, att jordägarens andel i försvarsavgiften borde konstrueras

såsom en fordringsrätt dels för att undanröja den osäkerhet om avgiftens

belopp som kunde uppstå, när gruvinnehavaren själv ägde någon del av

jorden inom utmålet, och dels för att befria kollegium från bestyret med

utbetalande av avgifterna. Den i promemorian rekommenderade vägen kunde

ur gruvinnehavarnas synpunkt bli lika betryggande som den av kollegium

förordade, men den avlastade endast i ringa mån kollegii arbetsbörda.

Endast stadgandet om skyldighet för gruvinnehavaren att lämna uppgift

om jordägarna toge sikte på denna del av frågan. Då emellertid inbetalningarna

av försvarsavgifter regelmässigt skedde före årsskiftet och kollegium

hade behov av uppgifter, som hänförde sig till den 31 december, komme

uppgifterna icke alltid att motsvara behovet. Eftersom gruvinnehavarna

hittills i regel på begäran lämnat uppgifter frivilligt, innebure stadgandet ej

någon ökad belastning för dem. Visst biträde från deras sida syntes kunna

påfordras även beträffande uppdelning av avgiften på jordägarna. Stadgandet

borde dock ej avfattas så att gruvinnehavaren tvingades påkalla t. ex.

biträde av lantmätare för att kunna lämna ifrågavarande uppgifter.

Domänstyrelsen har uttalat, att den föreslagna uppgiftsskyldigheten syntes

vara till fördel för jordägarna.

I övrigt har uppgiftsskyldigheten för gruvinnehavarna avstyrkts i ett

flertal yttranden.

Sålunda ha bergmästarna i norra, östra och västra distrikten ansett uppgiftsskyldigheten

alltför betungande för gruvinnehavarna, som skulle bliva

nödsakade att göra kostbara och tidsödande utredningar. Vidare innebure

skyldigheten att gruvinnehavarna varje år nödgades göra undersökningar

rörande förändringar i äganderättsförhållandena.

Länsstyrelsen i Örebro lån har även uttalat, att uppgiftsskyldigheten syntes

för sträng.

Jernkontorets gruvbyrå, Sveriges industriförbund och svenska teknologföreningen

ha samtliga avstyrkt den föreslagna bestämmelsen under framhållande

av att det stundom vore omöjligt att prestera fullständiga uppgifter

samt att det arbete och de kostnader, som erfordrades för att lämna

uppgifter som vore betryggande ej stode i rimlig proportion till uppgifternas

betydelse.

Jernkontorets gruvbyrå, som därjämte framhållit, att vitesbestämmelsen

i vart fall borde utgå, har förordat en återgång till den tidigare metoden

att låta avgiftsbeloppen utbetalas till jordägarna genom länsstyrelse, eftersom

jordägarna hade lättare att komma i personlig kontakt med denna

myndighet.

Slutligen har länsstyrelsen i Västerbottens lån ansett, att vitesföreläggan
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

103

de genom länsstyrelse vore onödigt och att bergmästare borde kunna meddela

dylikt föreläggande.

Departementschefen. Enligt nu gällande bestämmelser skall gruvinnehavaren

betala försvarsavgift förskottsvis före den 1 januari varje år. Försummar

han att i tid betala avgiften, kan han genom att före den 1 april

betala dubbel försvarsavgift likväl bevara sin gruvrätt. Erlägger han ej den

dubbla avgiften före den 1 april, skall gruvrätten automatiskt vara förverkad.

Denna påföljd inträder även om det endast är en mindre del av avgiften

som genom förbiseende eller misstag ej blivit erlagd. Bergmästaren

skall visserligen senast den 15 januari sända påminnelse om avgiftens erläggande

med angivande av det belopp som skall inbetalas och äventyret om

det försummas, men gruvinnehavaren kan ej undvika förverkandepåföljd

genom att åberopa, att påminnelsen ej kommit honom till handa eller att

påminnelsen innehållit felaktigt belopp och sålunda vilselett honom till för

liten inbetalning.

I likhet med utredningsmannen anser jag ej att försvarsavgiftens karaktär

bör ändras genom borttagande av förverkandepåföljden vid underlåtenhet

att erlägga avgiften. Ej heller anser jag att denna förändring bör

ske endast med avseende på den del av avgiften, som tillkommer jordägaren.

Gruvinnehavarnas berättigade intresse av ökad trygghet för gruvrätten

i nu förevarande hänseende torde få tillgodoses genom ändringar i förverkandereglerna

så att riskerna för förverkande på grund av ursäktligt

förbiseende eller misstag såvitt möjligt undanröjas. Detta kan ske genom att

förverkandet knytes till försummelse att betala i bergmästarens påminnelse

preciserat belopp, ehuru påminnelsen i god tid före förverkandedagen verkligen

kommit den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller

anmäld gruvföreståndare till handa.

Påminnelsen synes böra anordnas på så sätt, att bergmästaren senast den

1 februari till nyssnämnda person i rekommenderat brev med mottagningsbevis

översänder påminnelsen. Kan bergmästaren ej på denna väg få till

stånd bevislig delgivning, bör han söka att på annat sätt, exempelvis genom

stämningsman, delgiva påminnelsen. Endast i de fall då verklig delgivning

skett senast den 15 mars och gruvinnehavaren likväl försummat att betala

det belopp, som i påminnelsen angivits, bör förverkande inträda. Så snart

ske kan efter den 31 mars bör bergmästaren meddela beslut om förverkande

och detta beslut bör i vanlig ordning kunna överklagas hos kommerskollegium.

Har bergmästaren av någon anledning ej före årets utgång meddelat

beslut om förverkande, bör försummelsen att inbetala avgiften ej därefter

kunna medföra förlust av gruvrätten.

Tidpunkten för förverkandet torde böra fixeras till utgången av den 31

mars det år, då försummelsen skett. Tydligt är, att någon försvarsavgift ej

skall utgå för detta år.

Vidare föreslås förtydliganden, innebärande att den dubbla avgiften endast

skall avse det belopp, gruvinnehavaren försummat att betala, samt att

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

den dubbla avgiften skall fördelas mellan kronan och jordägaren på samma

sätt som den vanliga försvarsavgiften.

Med det nu föreslagna systemet torde anledning ej föreligga att göra någon

ändring i det i 55 § första stycket sista punkten upptagna stadgandet,

att när gruvägaren tillika är ägare av mark inom utmålet, han vid försvarsavgiftens

inbetalande må avdraga den honom tillkommande andelen i avgiften.

Vad beträffar frågan om effektivisering av utbetalningarna av försvarsavgifter

har i 35 § föreslagits ett tillägg, som avser att i sin mån tillgodose

ett sådant syfte. Tillägget innebär, att bergmästaren vid avslutandet av utinålsförrättning

skall underrätta jordägarna om den rätt till försvarsavgift

som tillkommer dem samt om förfarandet för att utfå deras andel i avgiften.

Beträffande det i samma syfte i 55 § föreslagna tillägget om skyldighet

för gruvinnehavarna att lämna uppgifter beträffande de personer, som äro

berättigade till andel i försvarsavgiften, synes det skäligt att gruvinnehavarna

bidraga till att systemet fungerar på ett tillfredsställande sätt. Man

kan emellertid ej bortse ifrån att fullständiga och tillförlitliga uppgifter i

vissa fall skulle kräva så omfattande, kostbara och tidsödande undersökningar,

att uppgiftsskyldigheten skulle framstå såsom alltför betungande.

Likaså kan det under sådana förhållanden framstå som oskäligt, att en

gruvinnehavare, utan att ha ådagalagt vårdslöshet, skulle kunna ådraga sig

ansvar för att uppgifterna om jordägarna i något avseende vore oriktiga.

Eftersom det i princip bör åligga jordägarna att själva visa sin rätt till

andel i avgifterna, anser jag den uppmjukningen av den föreslagna bestämmelsen

kunna ske, att gruvinnehavaren ålägges att uppgiva vilka jordägare

som, enligt för gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter, äro berättigade till

andel i försvarsavgiften. Med denna konstruktion av uppgiftsskyldigheten

torde vitesbestämmelsen böra utgå.

Såsom utredningsmannen påpekat är lagen den 24 mars 1927 om gälds

betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar tillämplig, då

fråga är om avgiftsbelopp, som ej uttagas. En förutsättning för att denna

lag skall kunna tillämpas är emellertid, att beloppet nedsättes hos överexekutor.

Har så skett och har den som är berättigad till beloppet ej inom

tjugu år uttagit detsamma, får det inom ett år lyftas av gäldenären. Försummar

gäldenären detta tillfaller beloppet kronan. Enligt min mening

synes det knappast nödvändigt att i här föreliggande fall hänvisa till ett så

omständligt och långfristigt förfarande. Måhända kan helt enkelt stadgas, att

om vederbörande jordägare ej inom viss tid, fem eller tio år, anmält sig hos

kommerskollegium för beloppets utfående, beloppet tillfaller kronan. Det

torde få ankomma på kommerskollegium att överväga denna fråga och framlägga

det förslag som kan bliva resultatet härav.

57 §.

Rätten till förverkad egendom.

Innebörden av bestämmelserna i 57 § om rätt till förverkad egendom är

följande. Gruvinnehavaren förverkar rätten till brutna inmutningsbara mi
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

neral nere i gruvan, till byggnader som verkställts för gruvans styrka och

bestånd samt till mark som inom eller utom utmålet upplåtits för gruvdriften.

Andra för gruvdriften gjorda anläggningar än nyss sagts samt ur gruvan

uppfordrade inmutningsbara mineral må under högst två år efter förverkandet

lcvarligga; ha de ej bortförts under denna tid, tillfalla de kronan.

All förverkad egendom tillfaller kronan utom marken, vilken tillfaller jordägaren.

Om rätt att bearbeta gruvan uppkommer för ny gruvinnehavare, får

denne dock rätt till de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna.

Enligt 51 § andra stycket tillfalla jämväl brutna inmutningsbara

mineral, som finnas inom utmålet och härröra från äldre gruvbrytning, den

nye gruvinnehavaren, i den mån de ej enligt 57 § få bortföras av förre

gruvinnehavaren. Rätt till varp som är föremål för rätt på grund av särskild

inmutning enligt äldre författning skall dock alltjämt respekteras.

Kommerskollegium har påpekat, att det vore olämpligt att förverkad

egendom tillfölle kronan; i vart fall borde stadgas, att kronan kunde avsäga

sig rätten till sådan egendom inom viss ganska snävt utmätt tid, men en

sådan omgång syntes onödig, då avsägelse säkerligen bleve regel.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 29 december 1938 har kollegium närmare

utvecklat sina synpunkter på denna fråga och därvid anfört:

Det torde vara praktiskt taget uteslutet att — sedan gruvinnehavaren efter

sonandet haft två år till sitt förfogande för att sälja bort den uppfordrade

malmen och de anläggningar, som icke måste kvarbliva för eventuell ny inmutares

räkning — det skulle finnas kvar något av det värde, att bortfraktande

kunde löna sig. Det synes otänkbart att kronan skulle kunna ekonomiskt

tillgodogöra sig den ouppfordrade brutna malmen sedan alla anläggningar,

som ej tjäna gruvans styrka och bestånd, borttagits av förre gruvinnehavaren

och kronan alltså ej har tillgång till något uppfordringsmaskineri.

Ifrågavarande bestämmelser synas vara för kronan övervägande oförmånliga,

då jordägaren ej torde kunna förmenas att påfordra antingen att

kronan omedelbart bortför egendomen eller ock att kronan arrenderar den

belamrade marken. Detta bleve särskilt betänkligt om äganderätten till

alla varp —- såväl malmhaltiga som rena gråbergsvarp — vid övergivna gruvor

tillfölle kronan. Kollegium anser därför, att ifrågavarande egendom bör

tillfalla jordägaren eller att kronan åtminstone bör få möjlighet att avsäga

sig rätten till densamma. Sistnämnda alternativ torde dock så gott som

undantagslöst komma att medföra avsägelse och sålunda endast onödig omgång.

Bergmästaren i östra distriktet har likaledes ansett, att jordägaren borde

få övertaga all förverkad egendom som ej förbehölles ny inmutare. Den synbara

motsägelsen mellan 51 och 57 §§ skulle då elimineras och kronan kunde

knappast anlagas lida någon förlust, då endast mindre värdefull varp

torde pläga kvarlämnas. Bergmästaren i södra distriktet har anfört, att det

torde vara uppenbart, att kronan ej hade något intresse av att efter en gruvinnehavarc,

som förlorat sin gruvrätt, tillvarataga »de ej realiserbara spillror

som kvarlämnats». Likaväl som marken utan lösen återginge till markägaren

borde även annan förverkad egendom som ej särskilt undantagits

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tilllalla denne, så att han kunde, om han behövde marken, röja undan efter

den nedlagda gruvdriften.

Jernlcontorets gruvbijrå har anmärkt, att stadgande saknades om rätt för

kronan att låta förverkad egendom kvarligga under viss tid. Det syntes ur

jordägarens synpunkt skäligt, att egendomen tillfölle honom, om kronan ej

bortförde egendomen inom viss bestämd tid. Gruvbyrån har vidare påpekat,

att formuleringen av 57 § tredje stycket vore något oegentlig, då där talades

om att de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna skulle

övergå till ny gruvinnehavare men däremot ej omnämndes att enligt 51 §

andra stycket samma vore förhållandet med kvarliggande mineral.

I promemorian har anmärkts, att 47 § i den finska gruvlagen ej tillerkände

kronan någon rätt i förverkad egendom. Den tillfölle jordägaren. Gruvinnehavaren

ägde dock under två år efter förverkandet bortföra byggnader

och inrättningar ovan jord samt uppfordrad malm. I gruvan befintliga, för

dess säkerhet och bestånd uppförda inrättningar samt stegar och trappor

skulle vidare kvarlämnas och tillfölle ny gruvinnehavare.

I anslutning till 51 § har redogjorts för hurusom i promemorian föreslagits,

att inmutningsbara mineral, som förre gruvinnehavaren ej bortfört

under tyåårstiden, borde tillfalla markägaren, men att ny gruvinnehavare

borde få rätt till sådana mineral som kvarlåge på mark som av honom

löstes. Härefter har i promemorian anförts:

Vad beträffar andra anläggningar än byggnader för gruvans styrka och

bestand, alltsa främst lave och andra byggnader på området, är det med

nuvarande lagstiftning så, att om gruvinnehavaren, som förverkat gruvratten,

ej borttör dem inom två år, kronan förvärvar rätten till dem. Några

bestämmelser om när kronan skall ha bortfört dem finnas ej. Detta är ur

markagarens synpunkt givetvis otillfredsställande. Kommerskollegium har

aen uppfattningen, att om förre gruvinnehavaren ej haft intresse av att borttora

viss egendom den sannolikt i regel ej har värde heller för kronan och

att det dartor vore mest rationellt att kronan avstod från anspråk på sådan

egendom Den skulle i så fall tillfalla markägaren. Givetvis bör denne ha

bast mojligheter att nyttiggöra egendomen och han kan i vart fall ha inresse

av att taga bort anläggningarna för att nyttiggöra marken. Skulle ny

gruvinnehavare uppträda på området, kan denne av markägaren måhända

torvarva ratt till anlaggningarna. Det synes så mycket mindre kunna anses

oskäligt att markagaren tår möjligheter till en sådan förtjänst som en sönad

gruva i regel torde vara till olägenhet för en markägare. Visserligen har han

utan losen fatt marken tillbaka, men värdet därav torde ofta nog väl uppyagas

av olagenheterna av ett markområde, som kanske under gruvdriften

blivit förstört. Det kan även anmärkas, att hållande av stängsel, i den

man jordägaren finner det erforderligt, får ankomma på honom själv sedan

han återfått marken.

På grund av vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits, att 57 §

tredje stycket skulle få det innehåll, att all förverkad egendom skulle tillfalla

jordägaren; dock skulle de för gruvans styrka och bestånd verkställda

byggnader ävensom — enligt vad här nedan sägs — stängsel utan lösen

övergå till den som i laga ordning förvärvade rätt till gruvans bearbetande,

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

och skulle beträffande brutna inmutningsbara mineral gälla vad därom

stadgades i 51 § andra stycket. Vidare har i promemorian — med anledning

av ett påpekande av kommerskollegium, att i 57 § andra stycket utan motivering

strukits den såväl i 1884 års stadga som i gruvlagstiftningssakkunnigas

förslag förekommande bestämmelsen om avgiftsfrihet för kvarliggande

mineral m. in. — uttalats, att det syntes skäligt, att gruvinnehavaren finge

viss tid till förfogande för att föra bort mineral m. in. utan att han fördenskull

skulle vara skyldig betala avgift för den mark, som han dock en gång

löst. Eftersom marken i princip ej längre disponerades av honom efter förverkandet,

syntes det erforderligt att avgiftsfriheten markerades i lagtexten,

varför ändring härutinnan föresloges i 57 § andra stycket.

1 remissyttrandena förekomma uttalanden om rätten till förverkad egendom

av domänstyrelsen och Sveriges lantbruksförbund.

Domänstyrelsen har förklarat sig ej ha något att erinra mot att förverkad

egendom skulle tillfalla jordägaren i stället för kronan.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att det kunde diskuteras, huruvida

det ej skulle bliva till jordägarens nackdel att utan vidare tillföra honom

sådana anläggningar och mineral, som gruvinnehavaren ej ansåge lönt

att tillgodogöra sig och som enligt kommerskollegii bedömande skulle bereda

även kronan enbart besvär och kostnader. Skulle i visst fall jordägaren

ha större möjligheter än gruvinnehavaren eller kronan att tillgodogöra sig

anläggningar och mineral, kunde avtal därom träffas. Skulle i lagen bestämmas,

att jordägaren ej skulle ha rätt till markhyra, kunde det dock vara

följdriktigt att anläggningarna och mineralen tillfölle jordägaren. Enligt förbundets

mening borde jordägaren emellertid ha rätt till sådan ersättning av

gruvinnehavaren under tvåårstiden och av kronan under tiden därefter. Att

utan vidare betaga jordägaren denna rätt genom en lagbestämmelse kunde

ej vara riktigt. Jordägaren hade i allmänhet sådana olägenheter av ekonomisk

och annan art av en nedlagd gruva, att anledning förelåge att bibehålla

honom vid rätten att i vanlig ordning få ersättning för ianspråktagande

av mark, som i och med gruvans nedläggande återginge till honom men som

han faktiskt icke kunde disponera.

Beträffande stängsel funne lantbruksförbundet det påkallat att, såsom

i promemorian föreslagits, sådana icke finge bortföras utan skulle vara förverkade.

Stängsel.

Jernkontorets gruvbyrå har anfört, att någon skyldighet för jordägaren

att hålla stängsel omkring eller inom det område han efter förverkandet

förvärvat ej vore stadgad. Bergsstatstjänstemännens tillsyn över ett gruvområde

upphörde i och med att gruvrätten förverkats och området upphörde

att vara föremål för gruvrält. Med hänsyn till riskerna för olycksfall

kunde det ifrågasättas, huruvida ej i gruvlagen eller i annan ordning

borde meddelas föreskrifter om att stängsel skulle bibehållas efter gruvrät
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tens upphörande. Om en sådan skyldighet ålades jordägaren, uppkomme

frågan, huruvida han av gruvinnehavaren skulle ha rätt till ersättning för

därav föranledda kostnader och ordningen för bestämmande av sådan ersättning.

Kommerskollegium har uttalat, att frågan borde övervägas likasom frågan

om förbud mot borttagande av stängsel, som uppsatts enligt 54 §.

I promemorian ha vidare återgivits följande uttalanden i frågan av bergmästarna.

Bergmästaren i norra distriktet hade anfört: Den gruvinnehavaren åliggande

skyldigheten att hålla stängsel bör upphöra då utmål sönas. I 57 §

f^u*le f?ck kunna göras ett tillägg av innebörd att befintliga stängsel icke

la bortföras utan skola tillfalla jordägaren. Engångsersättning från gruvinneha\aren

torde vara svår att genomföra i praktiken på grund av svårigheten

att beräkna de framtida kostnaderna bland annat med hänsyn

till att gruvan kan ånyo inmutas och stängselskyldigheten då övergår till

den nye gruvinnehavaren. Dessutom synes en sådan ersättning onödig, då

jordägaren återfår dispositionsrätten till marken utan ersättning.

Bergmästaren i östra distriktet hade yttrat: Om ett utmål sönas förlorar

gruvinnehavaren varje rätt att vidtaga åtgärder inom utmålsområdet. Stängselskyldigheten

enligt allmänna förordningar måste därför övergå på markagaren.

Denne har också fått ersättning för all åverkan. Praktiskt sett är

det omöjligt att hålla stängsel kring alla gamla gruvhål. Stängselskyldighet

bör emellertid gälla även beträffande farliga gruvöppningar, som ligga på

mark som ej lösts. En gruva kan vara i full drift utan att gruvestötar inom

utmålet inlösts. Ett tillägg synes böra ske till 68 § första stycket, varigenom

klargores att utmål, evad de bearbetas eller ej, lyda under bergsstatens tillsyn.

54 § tredje stycket skulle då kunna upphävas.

Bergmästaren i västra distriktet hade anfört: Anledning har flera gånger

uppkommit att taga upp frågan om stängsel kring gruva efter gruvrättens

upphörande. Att utan vidare pålägga jordägaren stängselskyldighet synes

strida mot det allmänna rättsmedvetandet. Jordägaren bär ju ej förorsakat

utan tvart om påtvingats den farlighet, för vilken skydd är i fråga. Gruvlnnehavaren

bör, innan gruvan nedlägges, avsätta medel till en fond, ur

vilken jordägaren kan erhålla skälig ersättning för den skyldighet att hålla

stängsel, som då skulle kunna åläggas honom. Efter vilka grunder ersättning

bor utgå torde behöva närmare utredas. Genom ras o. dyl. kan stängsel

behovas på vida större områden än som var fallet vid sonandet. Möjligen

skulle kronan kunna åläggas stängselskyldighet, varvid kostnaden skulle

kunna gäldas av de gruvförsvarsmedel, som kronan uppbär av gruvinnehavaren.

°

Bergmästaren i södra distriktet hade ej ansett sig kunna uttala sig om

stangselskyldigheten i nu ifrågavarande fall i annan mån än att om jordagaren

önskade ha stängsel han själv syntes vara nödsakad att hålla sådant. I

I promemorian har härefter anförts, att de bestämmelser i gruvlagen, som

i förevarande sammanhang kunde vara av intresse vore, förutom 54 och

57 §§, 10 kap. 68 § o. f., som handlade om tillsyn över gruvdriften. Den

tillsyn, som där vore anbefalld kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen,

fortsatte ej sedan gruvrätten upphört. Någon grund för föreskrift

om sådan säkerhetsanordning som stängsel för tiden därefter kunde lika

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

litet hämtas ur dessa bestämmelser som ur arbetarskyddslagen, med vilken

gruvlagens 10 kap. korresponderade. Gällande lagstiftning syntes ej innehålla

bestämmelser som hade betydelse i fråga om stängsel omkring gamla

gruvor, som ej längre vore i drift. Det vore vanskligt att göra något uttalande

i frågan huruvida någon skadeståndsskyldighet på grund av allmänna

rättsprinciper kunde komma i fråga därest någon olycka skulle

inträffa vid ett gammalt sönat gruvhål och olyckan skulle kunna hänföras

till frånvaron av stängsel. Man finge måhända utgå ifrån att, eftersom någon

skyldighet att hålla stängsel ej ålåge någon, fråga ej heller kunde bli

om skadeståndsskyldighet. Däresl i 57 § första stycket infördes ett stadgande,

att stängsel skulle höra till den egendom som gruvinnehavaren förverkade

och som han ej finge bortföra, vunnes åtminstone visst temporärt

skydd efter det en gruva sönats. Vidare kunde stängsel i 57 § tredje stycket

upptagas bland egendom som tillfölle den som förvärvade rätt till gruvans

bearbetande. Man kunde möjligen även överväga att giva bergmästaren

befogenhet att med giltighet mot såväl gruvinnehavaren som jordägaren

meddela vissa säkerhetsföreskrifter i samband med att arbetet vid en

gruva upphörde. Ett sådant stadgande skulle dock bli så föga rationellt,

att man syntes böra avstå därifrån. Ej heller andra åtgärder syntes kunna

vidtagas i gruvlagstiftningen för att på längre sikt lösa det problem, som

här onekligen förelåge. Om ej särskild lagstiftning ansåges påkallad på detta

område, vore man hänvisad till jordägarens eget intresse av att skaffa

trygga förhållanden på sin mark och de frivilliga åtgärder i övrigt som

kunde vidtagas av sammanslutningar eller enskilda. Möjligen skulle i speciella

fall ingripande från det allmännas sida genom åtgärder av länsstyrelserna

kunna övervägas.

Frågan om stängsel kring gamla gruvhål har behandlats i flera remissyttranden.

Sålunda har lantbruksstyrelsen framhållit vikten av att detta spörsmål på

något sätt löstes med hänsyn till de risker för förstöring av liv och egendom

som övergivna gruvhål utgjorde. Styrelsen ville ifrågasätta, huruvida ej

åt sakkunniga för utredning rörande revision av lagen om ägofred kunde

uppdragas att verkställa den ytterligare utredning av ifrågavarande spörsmål

som syntes erforderlig.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att frågan om uppförande av

stängsel kring farliga gruvhål å övergivna gruvor flera gånger varit föremål

för prövning hos länsstyrelsen. Jämlikt § 6 mom. 1 i landshövdinginstruktionen

ålåge det länsstyrelsen att övervaka, att allmän ordning och Säkerhet

upprätthölles och länsstyrelsen kunde för tillgodoseende av detta ändamål

stadga erforderliga viten. I brist på bestämmelser i lag hade länsstyrelsen

emellertid ej kunnat fastslå, mot vilken ett dylikt föreläggande skulle riktas,

och åtgärder hade därför icke kunnat vidtagas. Det måste anses ägnat

att ingiva starka betänkligheter alt frågan om permanent stängselskyldig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

het beträffande farliga övergivna gruvor kvarstode olöst. Länsstyrelsen funne

den av bergmästaren i västra distriktet framförda tanken att kronan

skulle kunna åläggas ifrågavarande stängselskyldighet värd beaktande. Genom

rätten till kronoandel hade kronans intresse för och vinst av den enskilda

gruvdriften ökat i sådan omfattning att det icke kunde anses obilligt

att kronan svarade för denna skyldighet, även om den under en övergångsperiod

komme att huvudsakligen omfatta äldre gruvor. Beträffande dessa

hade visserligen rätt till kronoandel ej förelegat, men kronan hade haft inkomster

även från åtskilliga av dessa gruvor genom andel i försvarsavgifter.

En inventering finge då verkställas angående förekomsten av farliga gruvhål

för uppsättande av erforderliga skydd och bergmästaren kunde åläggas

tillse att stängselskyldigheten i fortsättningen fullgjordes i erforderlig omfattning.

Härigenom skulle man kunna eliminera de risker för människor

och djur som de oskyddade gruvöppningarna i många fall skapat.

Även länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt skyddsåtgärder beträffande

nedlagda gruvor med dagbrott. Länsstyrelsen har vid sitt yttrande fogat

en skrivelse från landsfogden i Örebro län, vari denne uttalat, att det i promemorian

framlagda förslaget innebure en viss förbättring av nu gällande

bestämmelser men att resultatet dock icke syntes tillfredsställande. Åtgärder

från det allmänna sida syntes ofrånkomliga och det låge då närmare

till hands att ålägga bergmästarna att tillse att nödiga säkerhetsåtgärder

bleve vidtagna än att lägga denna skyldighet på länsstyrelserna. Frågan vore

av den vikt, att den borde göras till föremål för ytterligare undersökning.

Det hade sålunda förekommit i länet att personer försvunnit utan att senare

kunna anträffas och att man stannat vid ett antagande, att den försvunne

omkommit i något oskyddat gruvhål.

Slutligen har Sveriges lantbruksförbund också förordat särskild utredning

av frågan och framhållit, att de närboendes krav på säkerhet för människor

och djur ofta ledde till att markägaren i praktiken betungades med denna

stängselskyldighet, ehuru den närmast borde åvila förre gruvinnehavaren

eller kronan.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag att all förverkad egendom

skall tillfalla jordägaren i stället för kronan har lämnats utan erinran

i nästan alla remissyttrandena. Av den gjorda utredningen framgår att förslaget

är rationellt och jag tillstyrker att det genomföres.

Innebörden av 57 § andra stycket beträffande frågan huruvida gruvinnehavaren

skall vara skyldig erlägga markhyra för att egendom kvarligger

under högst två år efter förverkandet av gruvrätten synes oklar. Sålunda

framgår ej av motiven till gruvlagen, huruvida någon saklig ändring i detta

hänseende varit avsedd med den omformulering som skedde vid gruvlagens

tillkomst. Ett förtydligande torde böra överensstämma med gruvstadgans

föreskrift om avgiftsfrihet.

Vad beträffar frågan om stängsel har från flera håll omvittnats, att det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

in

är angeläget att det hålles hägnad omkring gamla sönade gruvor, som med

sina öppningar i dagen innebära fara för både människor och djur. Utredningsmannens

förslag innebär, att i 57 § första stycket införes ett stadgande,

att stängsel skall höra till den egendom som gruvinnehavaren förverkar

och som han ej får bortföra samt att i tredje stycket i paragrafen stängsel

upptages bland egendom, som tillfaller den som förvärvar rätt till gruvans

bearbetande. Dessa ändringar torde vara ägnade att främja skyddet mot den

fara, som uppkommer genom gamla gruvhål. Även om det skydd, som härigenom

åstadkommes, endast är temporärt, tillstyrker jag därför de föreslagna

ändringarna. Skulle i övrigt i särskilda fall anses nödvändigt att

stängsel anordnas vid gamla gruvhål, torde det få ankomma på vederbörande

länsstyrelse att göra framställning till Kungl. Maj:t; och torde undersökning

då få göras om möjligheterna att disponera erforderliga belopp av

kronans gruvförsvarsmedel för ändamålet.

8 KAP.

Om samäganderätt i gruva.

63 §.

Paragrafens tillämplighet på upptagande av brytning.

I 63 § stadgas, att om några delägare vilja bryta mera och andra mindre

och de förra innehava minst hälften i gruvan, den större brytningen må ske:

de som påkallat den skola dock ensamma utgiva tillskott som utöver behovet

för den mindre brytningen erfordras. Anslutningsrätt för de övriga

föreligger dock mot skyldighet att utgiva viss ersättning. I

I promemorian har framhållits, att ovisshet förelåge huruvida paragrafen

endast avsåge olika meningar om den kvantitet som skulle brytas eller

om den även avsåge upptagande av undersökningsbrytning efter utmålsläggningen

och egentlig malmbrytning. I 1855 års stadga funnes inga bestämmelser

av nu ifrågavarande slag. När de infördes i 1884 års stadga anfördes

i motiven (NJA II 1885 nr 4 s. 67):

Beträffande den i nuvarande lagstiftning obesvarade fråga om förfarandet

då liklottiga delägare i ett gruvbolag hava olika meningar om brytningen,

torde föreskrifter vara oundgängligen nödvändiga särskilt av det

skäl att, då förslaget tillägger jordägaren rätt till hälften i gruvan, förhållandet

i allmänhet åtminstone till en början måste vara, att delägarna hava

lika stora andelar. Lösningen av denna fråga erbjuder emellertid stora svårigheter.

Lämpligt och med inmutningsrätten förenligt kan det icke vara, att

den ene delägaren skall kunna efter godtycke hindra den andre att bearbeta

gruvan. Å andra sidan åter skulle den ene delägaren, om honom tillätes att

efter gottfinnande bestämma över brytningen och det därför erforderliga tillskott,

kunna sätta detta tillskott så högt, att den mindre bemedlade deläga
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ren vore ur stånd att erlägga detsamma och således i följd av bestämmelserna

i 65 § berövades sin andel i gruvan. Förslaget har därföre i detta fall så

jämkat mellan delägarna, att den som önskar den större brytningen väl har

vitsord men dock skall ensam förskjuta tillskott, som utöver behovet för den

mindre brytningen erfordras, utan rätt att för förskottet hålla sig till annan

egendom än den vunna malmen. En sådan bestämmelse torde, på samma

gång den skyddar mot övergrepp å den kapitalstarkares sida, tillika

innebära kontroll därå, att annan brytning i allmänhet icke kommer till

stånd än som är ekonomiskt berättigad.

Efter återgivande av vissa uttalanden av gruvlagstiftningssakkunniga, vilka

uttalanden dock knappast gåve ledning för besvarande av föreliggande

spörsmål, har i promemorian uttalats, att lagtexten och motiven i vart fall

ej gåve tydligt svar på den uppställda frågan, huruvida 63 § vore tillämplig

på upptagande av undersökningsbrytning efter utmålsläggningen och egentlig

malmbrytning. Eftersom så syntes böra vara fallet föresloges ett förtydligande

i detta hänseende genom införande av ett nytt fjärde stycke i

paragrafen av innehåll att vad som sagts skulle äga motsvarande tillämpning,

om några delägare ville påbörja brytning eller efter utmålsläggningen

töretaga arbeten för undersökning av fyndighet och andra ej.

Ersättningsbestämmelserna.

Enligt 63 § tredje stycket skall delägare, som vill ansluta sig till den större

brytningen, vara skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan utgiva ersättning

för den nedlagda merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap

och förråd, som påkallats av den större brytningen efter det värde egendomen

hade vid delägarens anslutning.

I motiven till gruvlagen anföres i anslutning till dessa bestämmelser:

»Har uppkommer spörsmålet i vad mån delägare bör bliva skyldig att

nu icnrS a?-ue^1-la<?an av meddelä§aren förskjuten kostnad, som icke är

att hantora tdl driftskostnaden for den förflutna tiden. Om en delägare bekostat

de anläggningar, som varit erforderliga för den större brytningen, bör

han rimligen vara berättigad till viss gottgörelse härför av annan delägare,

som utan att ha gjort nagon motsvarande kapitalinsats likväl vill deitaga

i rytningen och fa del av vinsten. Beträffande den uppgörelse som sålunda

bor komma till stand torde det ligga nära till hands att tillämpa en liknande

regel som den, vilken enligt 49 § skall iakttagas när kronan inträder i ett

gruvföretag Det har därför synts kunna stadgas, att den delägare, som vid

oH„tldpi\nkt ansluter sig till den större brytningen, skall vara skyldig

merkost?nHf"de *?- Sm lott 1 g™Yan utgiva ersättning för den nedlagda

merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap och förråd, som påkallats

av den storre brytningen, efter det varde egendomen har vid delägarens an
s

oi nKdr H1-8 ar.att en !lllämPning av de regler som nu förordafs i ganska

™ ra^knil?g förutsätter avgöranden efter skälighetsbedömning. Någon

tord thfl 0 agenhet harav torde dock knappast vara att befara. Härvidlag

torde få erinras om att bestämmelserna i förevarande paragraf — liksom

ock med vissa undantag Övriga bestämmelser om samäganderätt — allenast

aro av subsidiär beskaffenhet. De få över huvud taget icke nåson tillämnmng

nar en annan ordning blivit mellan delägarna avtalad. Det måste an
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tagas att i sådana fall, där en verklig gruvbrytning avses skola bedrivas,

parterna komma att reglera sina mellanhavanden genom särskilda överenskommelser.

Förevarande regler få därför sin huvudsakliga betydelse därutinnan,

att de kunna bidraga till att fixera själva utgångsläget för parternas

förhandlingar. Men för sådant ändamål kan det knappast vai''a erforderligt

eller lämpligt att meddela bestämmelser av mera djupgående detaljutformning.

Med hänsyn till sådana sannolikt sällsynta fall, där en tilllämpning

av ifrågavarande stadganden giver upphov till rättstvist mellan

delägarna, har i fjärde stycket upptagits en bestämmelse av innehåll att

tvist rörande avkastningens fördelning eller beloppet av tillskott eller ersättning

skall avgöras av skiljemän enligt reglerna i 18 §.»

I promemorian har anförts, att om man jämförde bestämmelserna om ersättning

i 63 § tredje stycket med 49 § om kronans ersättningsskyldighet vid

inträde i företaget, funne man, att ersättningsskyldigheten i 63 § vore begränsad

i förhållande till 49 §. I 49 § förekomme i uppräkningen i punkt 1)

även byggnader (som dock torde ingå i anläggningar) och inventarier. Vidare

saknade 63 § motsvarighet till 49 § punkterna 2) och 3) om jordlösen

m. m. samt tillredningsarbeten (schaktsänkning, ortdrivning o. d.). I synnerhet

efter det nu föreslagna förtydligandet av paragrafens innebörd syntes

de olikheter i ersättningsbestämmelserna, som förelåge mellan 49 och 63 §§,

icke vara motiverade. På grund härav föresloges att 63 § :s ersättningsregler

konstruerades såsom en hänvisning till ersättningsreglerna i 49 §.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag ha ej föranlett någon erinran

under remissförfarandet. De innebära, att i 63 § införes ett uttryckligt

stadgande om att reglerna för det fall att några delägare vilja bryta

mera och andra mindre skola vara tillämpliga även på upptagande av undersökningsbrytning

efter utmålsläggningen och upptagande av egentlig

malmbrytning samt att reglerna för ersättning vid delägares anslutning

till arbete bringas i överensstämmelse med 49 § om kronans ersättningsskyldighet

vid inträde i gruvföretag. Jag har ingen erinran mot vad sålunda

föreslagits och tillstyrker ändringen av paragrafen.

10 KAP.

Om tillsyn över gruvdriften.

68 §.

Redaktionell ändring.

Beträffande denna paragraf, som innehåller den grundläggande bestämmelsen

om tillsyn över gruvdriften, har i promemorian föreslagits eu redaktionell

ändring med hänsyn till alt formuleringen kunde antyda en mera

begränsad innebörd än som vore avsedd. Tillsynen torde även avse arbetet

före utmålsläggningen.

Departementschefen. Förslaget föranleder ingen erinran från min sida.

S Rihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Xr 17.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

69 §.

Åtgärder enligt 69 § tredje stycket sedan gruvrätten upphört.

I 69 § tredje stycket stadgas, att om gruva ej är under arbete och annan i

arbete varande gruva därigenom kan bliva besvärad av ökat vattentillopp,

bergmästaren skall tillse att till förekommande härav lämpliga åtgärder

vidtagas.

Kommerskollegium har anfört: Gruvlagstiftningssakkunniga föreslogo i

69 § andra stycket om igenläggande av utfraktsväg eller ort, att bergmästarens

tillstånd därtill skulle sökas vare sig gruvan vore under arbete eller

icke. Lagrådet påpekade, att då avsikten torde vara att tillstånd skulle sökas

jämväl i det fall att gruvrätten upphört, ordalagen borde undergå någon

jämkning. I den slutliga lagtexten insattes därför i stället orden »vare

sig gruvrätten äger bestånd eller icke». Då i tredje stycket användes uttrycket

»är gruva ej under arbete» synes det därför uppenbart, att åtgärder

i där avsett fall ej kunna av bergmästaren vidtagas om gruvrätten

upphört.

Jernkontorets gruvby rå har uttalat, att om arbetet endast tillfälligt avbrutits

ansvarighet för ökat vattentillopp borde kunna åläggas gruvinnehavaren,

att sådan ansvarighet ej kunde avkrävas honom sedan gruvan nedlagts

samt att ett förtydligande av ifrågavarande bestämmelse vore önskvärt.

I promemorian har anförts: Så länge gruvrätten äger bestånd torde bergmästaren

kunna med stöd av 71 § meddela föreskrifter för gruvinnehavaren

även med avseende på förhindrande av vattentillopp till annan gruva. Kostnaderna

för sådana åtgärder böra dock ej utan vidare läggas å gruvinnehavaren,

men han skall i vart fall tåla att åtgärder vidtagas i berörda syfte.

På samma sätt bör, sedan gruva sönats, bergmästaren ha möjlighet att föreskriva

lämpliga åtgärder för förhindrande av ökat vattentillopp i annan

gruva. Givetvis bör jordägaren ej vidkännas kostnad härför, men han bör

vara skyldig tåla att åtgärderna vidtagas. Kostnaderna torde i ett sådant

fall i regel få vidkännas av innehavaren av den gruva, som besväras av ökat

vattentillopp. Någon ersättning till jordägaren för att åtgärderna vidtagas

torde dock i regel ej behöva komma i fråga. Tvist härom torde få underkastas

domstols prövning.

På grund av vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits ett tillägg

till 69 § tredje stycket av innehåll att om gruvrätten upphört jordägaren

skulle vara skyldig tåla att åtgärderna vidtoges.

Departementschefen: Den föreslagna ändringen, som ej föranlett någon

erinran under remissförfarandet, tillstyrkes med viss redaktionell omredigering.

70 §.

Regelbunden brytning. Nedläggande av gruvdriften.

I denna paragraf stadgas, att anmälan skall göras hos bergmästaren vid

påbörjande av regelbunden brytning och vid nedläggande av gruvdriften

för längre tid än två månader. Det åligger bergmästaren att om inkommen

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17. 115

anmälan omedelbart underrätta den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

I anslutning till 47 § har frågan om begreppet regelbunden brytning behandlats.

Bergmästaren i norra distriktet har vidare beträffande begreppet nedläggande

av gruvdriften påpekat, att enligt vanligt språkbruk gruvdrift ej kunde

betraktas som nedlagd förrän länshållningen upphört. Denna innebörd av

begreppet vore emellertid oförenlig med tidsbestämningen två månader. Förmodligen

avsåges endast att brytningsarbetena (eventuellt även lillredningsarbetena)

upphörde, vilket borde uttryckas klarare, i synnerhet som underlåtenheten

att göra anmälan vore straffbelagd enligt 72 §.

I promemorian har anförts:

I anslutning till 47 § har uttalats, att begreppet regelbunden brytning i

70 § borde kunna bibehållas. Däremot synes i vart fall ur språklig synpunkt

den av bergmästaren i norra distriktet gjorda anmärkningen beträffande

uttrycket nedläggande av gruvdriften motivera en ändring av formuleringen

i första punkten.

Sista meningen i 70 § torde kunna utgå. I 47 § har föreslagits underrättelseskyldighet

för bergmästaren till den som förvaltar kronans gruvegendom.

Visserligen anförde departementschefen vid gruvlagens tillkomst, alt

bestämmelsen om underrättelseskyldighet enligt 70 § motiverades av den

betydelse, som enligt 47 § skulle tillkomma anmälan om regelbunden brytnings

påbörjande, men att även gruvdriftens nedläggande kunde vara en

omständighet av beskaffenhet att intressera kronan. Sistnämnda omständighet

synes dock knappast ensam motivera ett stadgande om underrättelse rörande

gruva, vari kronan ej har något intresse.

Beträffande vad i remissyttrandena anförts angående användande av uttrycket

regelbunden brytning hänvisas till redogörelsen vid 47 §. Där har

sålunda uppgivits, att kommerskollegium och bergmästarna numera syntes

vara ense om att underrättelse enligt 70 § borde ske vid påbörjande av gruvarbete

samt att underrättelse enligt 70 § från bergmästaren till den myndighet

som förvaltade kronans gruvegendom borde bibehållas med hänsyn

till det värde den hade för frågan om kronoandel.

Departementschefen. I anslutning till 47 § har närmare motiverats, att i

70 § böra upptagas bestämmelser om underrättelseskyldighet för gruvinnehavaren

dels vid påbörjande av gruvarbete och dels vid påbörjande av regelbunden

brytning av inmutningsbara mineral. Den redaktionella ändring,

som utredningsmannen föreslagit beträffande föreskriften om underrättelseskyldighet

vid arbetets nedläggande eller dess avbrytande för längre tid

än två månader, synes motiverad. Skyldighet torde böra föreligga för bergmästaren

att i samtliga fall enligt 70 § underrätta kronan om inkommen

anmälan.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Gruvlagens övergångsbestämmelser.

För svar savgift för utvidgat äldre utmål och sammanlagda äldre utmål.

Rätt för jordägaren att verkställa provborrning m. m.

I punkt 2 i övergångsbestämmelserna stadgas, att bestämmelserna i 39—

48 §§ i 1884 års stadga om arbetsskyldighet och om vilostånd icke skola tilllämpas

på äldre utmål utan i stället bestämmelserna i 7 kap. (55—57 §§)

gruvlagen med iakttagande dock, bland annat, av att den årliga försvarsavgiften

för dessa utmål ej må överstiga 50 kronor för varje utmål.

I promemorian har anförts att kommerskollegium — sedan högsta domstolen

i dom den 28 januari 1947 (NJA 1947: 28) förklarat, att försvarsavgiften

för äldre utmål, som utvidgats enligt gruvlagens bestämmelser om

en högsta areal av 16 hektar i stället för stadgans 4 hektar, skulle vara

maximerad till 50 kronor enligt gruvlagens övergångsbestämmelser -— i

skrivelsen den 19 februari 1947 till Konungen framställt yrkande om sådan

ändring av övergångsbestämmelserna, att endast icke utvidgade äldre utmål

skulle äga åtnjuta förmånen av maximeringen till 50 kronor. En sådan

ändring borde gälla även beträffande utmål, som utvidgats genom förrättning

före lagändringens ikraftträdande. Om utmålet i sitt icke utvidgade

skick åtnjutit en till 50 kronor reducerad avgift enligt gruvstadgan, borde

denna förmån dock bibehållas, så att avgiftshöjningen endast hänförde sig

till utvidgningen. Vidare ha ur motiveringen för kommerskollegii framställning

följande synpunkter anförts: Utvidgningen av ett äldre utmål uppkomme

genom en ny fristående förrättning enligt gruvlagen, varför rätten

ej kunde anses ha uppkommit genom den åtgärd, som givit upphov till det

ursprungliga utmålet. Det vore önskvärt att i största möjliga utsträckning

göra ny lag tillämplig inom gruvhanteringen, såvida ej förvärvade rättigheter

därigenom kränktes. De förändringar, som genomförts genom gruvlagen,

ginge i första hand ut över jordägarna och dessa hade som kompensation

fått förhöjd markersättning och — efter motioner i riksdagen — rätt till

avgäld enligt 53 §. Avgälden innebure ett nytt besvär för gruvinnehavarna,

men de hade i gengäld vunnit ökad stabilitet åt gruvrätten. Sakligt sett vore

det väl motiverat, att den som begagnade sig av rätten till utvidgning enligt

de nya bestämmelserna också finge betala den däremot svarande avgiften.

Det kunde nämnas, att under den första tiden efter gruvlagens

ikraftträdande utmål stundom lagts enligt bestämmelserna i 1884 års stadga

samtidigt -som utvidgning skett enligt gruvlagen.

I promemorian har vidare anförts, att det ville synas som om här förelåge

en ojämnhet i gruvinnehavarnas skyldigheter som icke vore tillfredsställande.

Försvarsavgiften utgjorde i stort sett 10 kronor per hektar då

fråga vore om såväl äldre som nya utmål. Äldre utmål, som enligt gruvlagen

utvidgats i de måhända flesta fallen till 16 hektar, skulle däremot för

all framtid få förmånen av en till 50 kronor maximerad avgift i stället för

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

— med en areal av 16 hektar — 160 kronor. En sådan förmån för denna

speciella kategori syntes icke vara motiverad och kunde knappast ha varit

avsedd. På grund härav och då samma fråga kunde aktualiseras vid sammanläggning

av äldre utmål föresloges ett tillägg till förevarande stadgande

i övergångsbestämmelserna av innehåll att maximeringen ej skulle gälla

om utmålet genom utvidgning efter den 31 december 1939 fått en areal

överstigande 5 hektar eller utmålet tillkommit genom sammanläggning

efter nämnda dag. Om utvidgning skedde av utmål, som före den 1 januari

1940 haft en areal överstigande 5 hektar, skulle försvarsavgiften ökas med

10 kronor för varje hektar eller överskjutande del av hektar, varmed utmålet

utvidgades. Genom en särskild bestämmelse föresloges ett förtydligande,

innebärande att jordägarna inom de olika delarna av utvidgat utmål

skulle vara likställda med avseende på rätten till andel i försvarsavgiften.

Slutligen har i promemorian föreslagits, att bestämmelserna skulle avse även

de utmål, som efter den 31 december 1939 men före lagändringens ikraftträdande

blivit utvidgade enligt gruvlagens regler. Det kunde icke anses tillfredsställande,

att denna kategori skulle i fråga om en löpande prestation

bibehållas vid en i jämförelse med så gott som alla andra utmål avsevärd

och tämligen omotiverad förmånsställning.

Under remissförfarandet har erinran mot förslaget framställts av jernkontorets

gruvbyrå, som hemställt, att ändringen ej måtte komma till stånd.

Gruvbyrån har därvid åberopat berörda avgörande av högsta domstolen och

framhållit, att utvidgning av utmål ej vore att betrakta såsom konstituerande

för någon ny särskild rätt. Rent sakligt syntes det ej omotiverat, att

försvarsavgiften i detta fall satts lägre än för utmål, som tillkommit enligt

gruvlagens regler, eftersom jordägaren inom utvidgade utmål hade kvar

rätten till jordägareandel.

Departementschefen. Såsom i inledningen anmärkts har jag ej upptagit utredningsmannens

förslag att i ett särskilt kapitel i gruvlagen intaga bestämmelser

angående äldre gruvor. På grund härav uppkomma frågor om

ändringar i övergångsbestämmelserna, som utredningsmannen upptagit i

anslutning till nämnda kapitel.

I promemorian föreslås sålunda ett stadgande, som innebär ändring av

punkt 2 i övergångsbestämmelserna. Enligt förslaget skall maximeringen

av försvarsavgiften till 50 kronor för de äldre utmålen ej gälla för de utmål,

som efter gruvlagens ikraftträdande genom utvidgning fått eu areal

överstigande 5 hektar eller som uppkommit genom sammanläggning efter

nämnda dag.

Jag delar utredningsmannens uppfattning, att man beträffande försvarsavgiften

för utvidgade äldre utmål har att göra med en ojämnhet i lagstiftningen,

som icke är tillfredsställande. Eftersom försvarsavgiften för såväl

äldre som nya utmål i stort sett kan sägas vara 10 kronor per hektar, kan

det knappast vara riktigt att för all framtid denna speciella kategori skulle

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

intaga en så gynnad ställning som nuvarande bestämmelser medföra. På

grund härav ansluter jag mig till att ändring bör ske av det innehåll utredningsmannen

föreslagit och att ändringen även får avse utmål som blivit

utvidgade före ändringens ikraftträdande. De nya bestämmelserna böra första

gången tillämpas på försvarsavgifter för år 1954, vilka skola erläggas

före utgången av år 1953.

Jag har ej heller någon erinran mot att undantaget utsträckes att även

avse fall, då sammanläggning sker av äldre utmål. I sådana fall torde sammanläggning

få ske av de försvarsavgifter, som gällde före sammanläggningen.

Vidare upptages såsom en ny punkt 8 i övergångsbestämmelserna det av

utredningsmannen föreslagna stadgandet om rätt för jordägare att verkställa

provborrning eller annan liknande undersökning av mera begränsad

omfattning i fall, där han äger anmäla sig till begagnande av jordägareandel.

Bestämmelsen utgör en motsvarighet till det nu föreslagna stadgandet

i 47 § tredje stycket om sådan rätt för kronan i samband med begagnande

av kronoandel.

Genom gruvlagens övergångsbestämmelser har 1884 års gruvstadga upphävts

utan att därvid uttryckligt undantag gjorts beträffande 36 § i stadgan,

som behandlar det fortsatta beståndet av vissa äldre vid gruvlagens tillkomst

alltjämt förefintliga rättigheter. På grund härav ha farhågor uttalats,

att dessa rättigheter skulle ha upphört att gälla vid gruvlagens ikraftträdande,

samt ifrågasatts, huruvida icke övergångsbestämmelserna borde förtydligas

så att av dessa klart framginge att genom gruvlagen någon ändring

i rättsläget beträffande dessa rättigheter ej inträtt. Enligt min mening

bör emellertid denna fråga avgöras i rättstillämpningen med ledning av allmänna

rättsprinciper.

Ö vergångsbestämmelser.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1953.

De nuvarande bestämmelserna synas alltjämt böra tillämpas i följande

hänseenden:

1) beträffande frågor, som avses i 5 § i inmutningsärende, där ansökning

skett före lagändringarnas ikraftträdande;

2) beträffande frågor som avses i 17 §, om inmutningsrätt beviljats innan

ändringarna trätt i kraft;

3) beträffande tiden för anmälan om begagnande av kronoandel, om utmål

utlagts före ikraftträdandet samt

4) beträffande förhållanden som i 51 § andra stycket och 57 § sägs, om

gruvrätten förverkats innan ändringarna trätt i kraft.

Såsom förut nämnts böra ändringarna rörande försvarsavgifter för utvidgade

äldre utmål och sammanlagda utmål tillämpas först på de avgifter,

som skola utgå för år 1954 och sålunda erläggas före utgången av år

1953.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

härvid fogade förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938

(nr 3U).

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för

det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Vid protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag

om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Härigenom förordnas att 1 kap. 3 §, 2 kap. 4 och 5 §§, 6 § 2 och 3 mom.,

samt 7 §, 3 kap. 12, 17 och 19 §§, 4 kap. 20 §, 21 § 1 och 2 mom., 23 § 3

mom. samt 26, 28, 31, 34, 35, 36, 37, 42 och 45 §§, 5 kap. 47 § och 49 § 1 mom.,

6 kap. 51, 52, 53 och 54 §§, 7 kap. 55, 56 och 57 §§, 8 kap. 63 § samt 10 kap.

68, 69 och 70 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 ävensom övergångsbestämmelserna

till samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

3

Inmutningsrätten gäller----

Hava flera å samma dag inkommit

med ansökningar som helt eller

delvis avse samma område, meddele

bergmästaren dem var sin mutsedel,

och njute de sedan lika rätt med avseende

å det område som är gemensamt

för ansökningarna; dock skall,

därest någon av inmutarna kan visa

att han, innan ansökningarna inkommit,

först upptäckte inmutningsbar

mineralfyndighet inom det område

hans ansökning avser samt nämnda

fyndighet icke är belägen å område

som förut varit inmutat eller belagt

med utmål, inmutningsrätten till det

gemensamma området tillhöra honom

ensam.

--till bergmästaren.

Hava flera å samma dag inkommit

med ansökningar som helt eller delvis

avse samma område, njute de

lika rätt med avseende å det område

som är gemensamt för ansökningarna;

dock skall, därest någon av inmutarna

kan visa att han, innan ansökningarna

inkommit, först upptäckte

inmutningsbar mineralfyndighet

inom det område hans ansökning

avser samt fyndstället icke är beläget

å område som förut varit inmutat eller

belagt med utmål, inmutningsrätten

till det gemensamma området tillhöra

honom ensam.

1 Senaste lydelse, se beträffande 5 § SFS 1942:512, beträffande 52 § och övergångsbestämmelserna

SFS 1945: 812 samt beträffande 68 § SFS 1949:2.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

4 §.

Inmutat område skall vara cirkelformigt

med tvåhundra meters radie

i horisontalplanet räknat, dock

med den inskränkning i områdets

yta som betingas av hinder enligt 5 §.

Inmutat område skall vara cirkelformigt

med tvåhundra meters radie

i horisontalplanet räknat, dock med

den inskränkning i områdets yta som

betingas av hinder enligt 5 § vid mutsedelns

utfärdande. När särskilda

skäl därtill äro, må även annan inskränkning

i områdets yta på begäran

av inmutaren ske.

Medelpunkten i ---------marken bestämd.

Det inmutade---— —--äldre utmål.

5 §.

Inmutningspunkten må----

1) område å kronojord som genom

beslut av Konung och riksdag förklarats

skola utgöra statsgruvefält;

dock att vad sålunda stadgats ej skall

äga tillämpning, där inmutning sökes

för kronans räkning;

2) område som enligt vad därom

är stadgat blivit avsatt till nationalpark;
-

--område omfatta:

1) område å kronojord som genom

beslut av Konung och riksdag förklarats

skola utgöra statsgruvefält

eller om vars förklarande för statsgruvefält

av statlig myndighet väckts

förslag hos Konungen; dock att vad

sålunda stadgats ej skall äga tillämpning,

där inmutning sökes för kronans

räkning, och att Konungen i

andra fall, när synnerliga skäl därtill

äro, äger medgiva undantag från vad

nu föreskrivits;

2) område som enligt vad därom

är stadgat blivit avsatt till nationalpark

eller om vars förklarande fölnationalpark

av statlig myndighet

väckts förslag hos Konungen; dock

att Konungen äger medgiva undantag

från vad nu stadgats, när synnerliga

skäl därtill äro;

3) befästningsområde eller--—---— Konungen bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på---------anläggningens ytterkant;

6) område beläget på mindre av- 6) område beläget på mindre avstånd

än etthundra meter, i horison- stånd än etthundra meter, i horisontalplanet

räknat, från boningshus el- talplanet räknat, från byggnad, som

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

ler från annan åbyggnad, där den är

uppförd vid gård, eller från tomtplats

eller trädgård, med mindre medgivande

till inmutning lämnats av

såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen

eller trädgården som den vilken

därtill har nyttjanderätt; dock att under

byggnad som nu sagts ej skall

innefattas byggnad som är belägen å

inmutat eller utmålslagt område vartill

gruvrätten äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk

kraftstation eller industriell anläggning,

med mindre medgivande till

inmutning lämnats av ägaren till

kraftstationen eller anläggningen;

8) förut inmutat område eller utlagt

utmål, såvida rätten därtill äger

bestånd, då den nya ansökningen inkommer,

eller område vartill annan

på grund av stadgandet i 3 § första

stycket äger företrädesrätt;

(Föreslagen lydelse)

är avsedd att stadigvarande användas

till bostad, eller från annan åbyggnad,

där den är uppförd vid gård, eller

från tomtplats eller från trädgård vid

bostadsbyggnad som nyss nämnts,

med mindre medgivande till inmutning

lämnats av såväl ägaren till

byggnaden, tomtplatsen eller trädgården

som den vilken därtill har

nyttjanderätt; dock att under byggnad

som nu sagts ej skall innefattas

byggnad som är belägen å inmutat

eller utmålslagt område vartill gruvrätten

äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk

kraftstation eller industriell anläggning,

med mindre medgivande

till inmutning lämnats av ägaren till

kraftstationen eller anläggningen eller

Konungen lämnat tillstånd därtill;

8) förut inmutat område eller utlagt

utmål, såvida rätten därtill äger

bestånd, då den nya ansökningen inkommer,

eller område vartill annan

på grund av stadgandet i 3 § första

stycket äger företrädesrätt; skolande

i fall då ansökning om utvidgning av

utmål skett från och med den dag ansökningen

inkommit till bergmästa
-

ren det med ansökningen avsedda

området i förevarande avseende vara

likställt med inmutat område, i den

mån området kan komma i fråga för

utvidgningen.

9) område, varå---medgivande därtill.

6 §.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn------och postadress;

2) mineralfyndighetens art;

3) fastighet, församling och län, 3) fastighet, församling och län,

där det med ansökningen avsedda där det med ansökningen avsedda

området är beläget, ävensom ägarens området är beläget, ävensom ägarens

namn, yrke, hemvist och postadress; namn, yrke, hemvist och postadress;

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

123

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dock må i sistnämnda hänseenden,

där mark är samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare och för

samfålligheten finnes känd styrelse

eller annan som är satt att den förvalta,

uppgifterna i stället avse ledamöterna

i styrelsen eller förvaltaren;

4) inmutningspunktens belägenhet — —----kan uppstå;

5) huruvida sökanden-----— må beviljas;

6) huruvida inom —------äldre inmutningsrätten;

7) förslag till —-----inmutade området.

3 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) karta eller------må beviljas;

2) där jämlikt------medgivande lämnats;

3) där sökanden är svenskt bolag 3) där sökanden är svenskt bolag

■eller svensk ekonomisk förening, eller svensk ekonomisk förening eller

handlingar utvisande sökandens rätt där jämlikt 5 § i), 2) eller 7) Kovåt

verkställa inmutningen eller, om nungens tillstånd kräves för inmutsökanden

icke innehar sådan rätt, till ning, handlingar utvisande sökanKonungen

ställd ansökning om till- dens rätt att verkställa inmutningstånd

att verkställa inmutningen; en eller, om sökanden icke innehar

sådan rätt, till Konungen ställd ansökning

om tillstånd att verkställa

inmutningen;

4) en ansökningsavgift------10 § stadgas.

7 §•

Finner bergmästaren —--rekommenderat brev.

Hava flera å samma dag inkommit

med ansökningar som helt eller delvis

avse samma område och gör någon

av sökandena anspråk på att inmutningsrätten

till det område som

är gemensamt för ansökningarna enligt

vad i 3 § andra stycket sägs skall

tillhöra honom ensam, skall bergmästaren

genom meddelande i rekommenderat

brev bereda honom tillfälle

att före bergmästarens beslut väcka

talan vid domstol inom viss tid som

angives i brevet. Innan denna tid gått

till ända och, där talan väckts, tvisten

slutligen avgjorts, må ärendet

icke av bergmästaren företagas till

avgörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

m

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 KAP.

12 §.

Minst fjorton---lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte inmutaren

att, innan något arbete å det inmutade

området börjas, ställa pant eller

borgen för all den ersättning vartill

han är förbunden enligt 17 §. Denna

säkerhet skall, där den icke antages

av den till ersättning berättigade, vara

godkänd av överexekutor i den ort

där inmutningspunkten är belägen.

Det åligger därjämte annan inmutare

än kronan att, innan något arbete

å det inmutade området börjas,

ställa pant eller borgen för all den ersättning

vartill han är förbunden enligt

17 §, såframt icke den till ersättning

berättigade annat medgivit. Denna

säkerhet skall, där den icke antages

av den till ersättning berättigade,

vara godkänd av överexekutor i den

ort där inmutningspunkten är belägen.

17

För begagnandet av den mark som

inmutaren tager i anspråk för arbete

enligt 13 § skall han till innehavaren

av jorden giva full ersättning i årlig

avgift som för varje år skall förskottsvis

betalas. Inmutaren skall jämväl

ersätta skada som marken kan hava

tagit för framtiden; och ansvare han,

intill dess denna ersättning blivit erlagd,

för fulla beloppet av den årliga

avgiften för markens begagnande.

Då eljest--—

§•

För begagnande av den mark som

inmutaren tager i anspråk enligt 13 §

skall han till innehavaren av jorden

giva full ersättning i årlig avgift som

skall betalas förskottsvis för år. Inmutaren

skall jämväl ersätta skada

som marken kan hava tagit för framtiden;

och vare inmutaren skyldig

att, intill dess denna ersättning blivit

erlagd, årligen betala avgift såsom

för markens begagnande.

—---därför givas.

19 §.

Det undersökningsarbete-----

Har undersökningsarbetet----

Ådagalägger inmutaren att arbetet

på grund av markens beskaffenhet,

särskilda naturförhållanden, arbetsinställelse

eller annan till sin verkan

därmed jämförlig omständighet icke

kan fullgöras inom den i första stycket

stadgade tid eller den förlängda

----undersökningstiden erhålles.

---- icke bedrivits.

Ådagalägger inmutaren att arbetet

på grund av markens beskaffenhet,

särskilda naturförhållanden, arbetsinställelse

eller annan till sin verkan

därmed jämförlig omständighet icke

kan fullgöras inom den i första stycket

stadgade tid eller den förlängda

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

tid som enligt andra stycket kan hava

blivit bestämd, må bergmästaren,

därest inmutaren före tidens utgång

därom gör ansökan, medgiva förlängning

av undersökningstiden med

den tid som av omständigheterna påkallas,

dock högst två år. Sökes sådan

förlängning, skall inmutaren vid

ansökningen foga, förutom handlingar

till bevis om den omständighet

han vill åberopa såsom skäl för

förlängningen, berättelse över de av

honom utförda undersökningsarbeten,

vilken berättelse bör vara till

riktigheten vitsordad av två ojäviga

personer.

Är ansökning om utmål eller om

förlängning av undersökningstiden

vid dennas utgång beroende på prövning,

må undersökningsarbetet fortgå

intill dess ansökningen slutligen prövats;

avslås ansökningen om förlängning

av undersökningstiden, men söker

inmutaren utmål inom den i 20 §

stadgade tid, må undersökningsarbetet

därutöver fortgå intill dess ansökningen

om utmål slutligen prövats.

(Föreslagen lydelse)

tid som enligt andra stycket kan hava

blivit bestämd, må bergmästaren,

därest inmutaren före tidens utgång

därom gör ansökan, medgiva förlängning

av undersökningstiden med

den tid som av omständigheterna påkallas,

dock högst två år. När eljest

synnerliga skäl därtill äro och det

kan ske utan nämnvärd olägenhet

för markens ägare eller innehavare,

må kommerskollegium medgiva förlängning

av undersökningstiden med

högst tre år utöver den i första

stycket stadgade tid eller den förlängda

tid som enligt vad ovan i

denna paragraf är stadgat kan hava

beviljats, såframt inmutaren före utgången

av samma tid därom gör ansökan.

Sökes förlängning enligt detta

stycke, skall inmutaren vid ansökningen

foga, förutom handlingar till

bevis om den omständighet han vill

åberopa såsom skäl för förlängningen,

berättelse över de av honom utförda

undersökningsarbeten, vilken

berättelse bör vara till riktigheten

vitsordad av två ojäviga personer.

Är ansökning om utmål eller om

förlängning av undersökningstiden

vid dennas utgång beroende på prövning,

må undersökningsarbetet fortgå

intill dess ansökningen slutligen prövats;

avslås ansökningen om förlängning

av undersökningstiden, men söker

inmutaren utmål inom den i 20 §

stadgade tid, må undersökningsarbetet

därutöver fortgå intill dess ansökningen

om utmål slutligen prövats.

Grundas ansökningen om förlängning

av undersökningstiden på att

arbetet på grund av tvist icke bedrivits,

må arbetet dock ej, sedan tvisten

blivit slutligen avgjord, fortgå.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

med mindre inmutaren underrättat

bergmästaren om tvistens avgörande.

Om beslut som i denna paragraf

sägs skall den myndighet som meddelat

beslutet sända meddelande till

ägaren av det inmutade området eller,

om detta utgöres av mark som är

samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare, till den som förvaltar

samfälligheten eller till en av delägarna

i densamma.

4 KAP.

20 §.

Ansökning om utmål skall göras

skriftligen och till bergmästaren ingivas

eller i betalt brev med posten

insändas. Ansökningen skall hava

kommit bergmästaren tillhanda före

utgången av den i 19 § första stycket

stadgade undersökningstiden eller den

förlängda undersökningstid som jämlikt

samma paragraf kan hava beviljats.

Har bergmästaren avslagit ansökning

om förlängning av undersökningstiden,

må dock, där detta beslut

givits senare än trettio dagar före undersökningstidens

utgång, ansökning

om utmål kunna göras sist inom trettio

dagar efter det beslutet om avslag

givits.

Försummar inmutaren----

Ansökning om utmål skall göras

skriftligen och till bergmästaren ingivas

eller i betalt brev med posten

insändas. Ansökningen skall hava

kommit bergmästaren tillhanda före

utgången av den i 19 § första stycket

stadgade undersökningstiden eller

den förlängda undersökningstid som

jämlikt samma paragraf kan hava

beviljats. Har inom tid som nu sagts

gjorts ansökning om förlängning av

undersökningstiden och har ansökningen

avslagits, må dock ansökning

om utmål kunna göras sist inom trettio

dagar efter det ansökningen om

förlängning slutligen prövats.

— —- förlorat inmutningsrätten.

21 §.

i mom. I ansökning------skall uppgivas:

1) sökandens namn------och postadress;

2) den mutsedel------inmutningsrätten grundas;

3) fastighet, församling--------i anspråk;

4) de personers namn, hemvist och 4) de personers namn, hemvist och

postadress vilka äro ägare av de un- postadress vilka äro ägare av de under

3) angivna områden eller med av- der 3) angivna områden eller med avseende

därå hava nyttjanderätt, åter- seende därå hava nyttjanderätt, åter
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

127

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

köpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller

till avkomst eller annan förmån eller

rätt till servitut;

köpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller

till avkomst eller annan förmån eller

rätt till servitut; dock må, där mark

är samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare och för samfälligheten

finnes känd styrelse eller annan som

är satt att den förvalta, uppgifterna

i stället avse ledamöterna i styrelsen

eller förvaltaren;

5) huruvida omedelbart intill det

sökta utmålet finnes område varå enligt

31 § utmål ej må utläggas samt,

där fråga är om sådant område varom

sägs i 5 § 5)—9), dess innehavares

namn, hemvist och postadress på

sätt härovan under 4) sägs.

2 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) där sökanden-------sådan behörighet;

5) huruvida omedelbart intill det

sökta utmålet finnes område varå enligt

31 § utmål ej må utläggas samt,

där fråga är om sådant område varom

sägs i 5 § 5)—9), dess innehavares

namn, hemvist och postadress.

2) karta över de under 1 mom. 3)

angivna . nråden jämte erforderlig

beskrivning, vilka handlingar skola

vara upprättade av lantmätare, bergsstatstjänsteman

eller annan sakkunnig

person; skolande av dessa handlingar,

av vilka kartan i fråga om utmålet

skall vara utförd i skala om

minst 1:4 000 samt såvitt angår

mark som endast är avsedd för väg,

transportbana eller ledning må vara

upprättad i därför lämplig skala, tydligt

framgå områdenas belägenhet,

tillstötande gränser för de i 1 mom.

5) avsedda områden, inmutningspunktens

läge, de ställen där inmutningsbara

mineral påträffats samt övriga

för inmutaren kända förhållanden

som äro av betydelse för bedömande

av fyndighetens storlek, läge

och sträckning;

3) berättelse över —

4) bestyrkt avskrift —

2) karta över de under 1 mom. 3)

angivna områden jämte erforderlig

beskrivning, vilka handlingar skola

vara upprättade av lantmätare, bergsstatstjänsteman

eller annan sakkunnig

person; skolande kartan i fråga

om utmålet vara utförd i skala om

minst 1:4000, där ej kommerskollegium

medgivit att karta i annan skala,

dock minst 1: 10 000, må användas,

samt såvitt angår mark som endast

är avsedd för väg, transportbana

eller ledning vara upprättad i därför

lämplig skala; och skall av nämnda

handlingar tydligt framgå områdenas

belägenhet, tillstötande gränser för

de i 1 mom. 5) avsedda områden, inmutningspunktens

läge, de ställen

där inmutningsbara mineral påträffats

samt övriga för inmutaren kända

förhållanden som äro av betydelse

för bedömande av fyndighetens storlek,

läge och sträckning;

— anvisande föreligga;

— fogade handlingar.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

23 §.

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren

att i rekommenderat brev

med mottagningsbevis översända kungörelsen

såväl till sökanden som till

de sakägare, vilka jämlikt 21 § 1

mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen

eller eljest äro för bergmästaren

kända. Kungörelsen skall avsändas

så tidigt, att densamma kan

komma mottagarna tillhanda minst

trettio dagar före förrättningen.

Bestyrkt avskrift

Är mark---

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren

att i rekommenderat brev

med mottagningsbevis översända

kungörelsen såväl till sökanden som

till de sakägare, vilka jämlikt 21 §

1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen

eller eljest äro för bergmästaren

kända. Kungörelsen skall avsändas

så tidigt, att densamma kan komma

mottagarna tillhanda minst trettio

dagar före förrättningen. Har delgivning

med viss sakägare på nu anfört

sätt ej kunnat ske, skall bergmästaren

föranstalta om att kungörelsen

sist å åttonde dagen före förrättningen

delgives sakägaren på sätt, som

för delgivning av stämning i tvistemål

är stadgat.

---finnes tillgänglig.

inom kommunen.

26 §.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren

biträdas av två gode män,

vilka av honom utses bland dem som

i orten äro valda till gode män vid

lantmäteriförrättning, så ock, där sådant

anses nödigt, av lantmätare,

bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig

person som förordnas av Konungens

befallningshavande. Där ej

annorlunda i denna lag föreskrives,

ankomme på bergmästaren ensam att

avgöra till förrättningen hörande frågor.

. *

Mot bergmästaren------— om domare.

De vid------av Konungen.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren

biträdas av två gode män,

vilka av honom utses bland dem som

i orten äro valda till gode män vid

lantmäteriförrättning, ävensom, där

sådant anses nödigt, av lantmätare

eller bergsstatstjänsteman eller ock av

annan sakkunnig person som förordnas

av Konungens befallningshavande.

Där ej annorlunda i denna lag

föreskrives, ankomme på bergmästaren

ensam att avgöra till förrättningen

hörande frågor.

28 §.

Utebliver sökanden från förrått- 1 mom. Kommer ej bergmästaren

ningen, varde den inställd, och an- tillstädes å den för förrättningen ut
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

komme dess företagande sedermera

på anmälan inom den tid, som i 20 §

är föreskriven för ansökning om utmål.

Annan sakägares

Förrättningen må

(Föreslagen lydelse)

satta tid och infinner han sig ej heller

inom tre timmar därefter, då må de,

som tillstädeskommit, åtskiljas. Utebliver

god man, kalle bergmästaren

genast i hans ställe annan god man.

God man, som utan laga förfall

utebliver från förrättning, ersätte därav

uppkommen skada eller olägenhet.

2 mom. Utebliver sökanden, utan

att hava anmält laga förfall, från förrättning,

varom kungörelse utfärdats

och delgivits honom på sätt och inom

tid som i 23 § stadgas, varde förrättningen

inställd, och ankomme dess

företagande sedermera på anmälan

inom tid, som i 20 § är föreskriven

för ansökning om utmål.

— behöriga inkallande.

— framställer begäran.

31 §.

Föreligger vid utmålsförrättningen

i 5 § omförmält hinder mot inmutning,

skall hindret, där det förefanns

redan vid mutsedelns utfärdande,

även gälla i fråga om utläggande av

utmål.

Vid utmålets utläggande utanför

det inmutade området skall iakttagas,

dels att annat inmutat område, som

ej enligt första stycket utgör hinder

mot utmålsläggningen, ej må beröras

i vidare mån än som erfordras för att

utmål et skall erhålla mot varandra

vinkelräta gränslinjer vilka tangera

förstnämnda inmutade område, dels

ock att annat redan utlagt utmål ej

till någon del må tagas i anspråk.

!) Biliang titt riksdagens protokoll 1952.

Föreligger vid utmålsförrättningen

i 5 § omförmält hinder mot inmutning,

skall hindret, där det förefanns

redan vid mutsedelns utfärdande,

även gälla i fråga om utläggande av

utmål, dock att utmålet må omfatta

annat inmutat område eller område

som enligt 5 § 8) skall vara likställt

med inmutat område, därest innehavaren

därtill lämnar sitt medgivande.

Vid utmålets utläggande utanför

det inmutade området skall vidare

iakttagas, dels att annat inmutat område,

som ej förefanns redan vid mutsedelns

utfärdande, ej må utan medgivande

av innehavaren beröras i vidare

mån än som erfordras för att

utmålet skall erhålla mot varandra

vinkelräta gränslinjer vilka tangera

förstnämnda inmutade område, dels

ock att annat redan utlagt utmål ej

till någon del må tagas i anspråk.

/ samt. Nr 17.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

34 §.

Utom utmålet

äger sökanden vid

förrättningen få sig anvisad nödig

mark dels för uppläggande av malm

samt varp och andra avfallsprodukter

dels ock för sådan byggnad eller

annan anläggning, väg, transportbana

eller kraftledning, som är erforderlig

för gruvdriften eller därmed

sammanhängande verksamhet. Därest

för utförande av elektrisk kraftledning

erfordras Konungens tillstånd,

må dock mark därför icke anvisas

förrän sådant tillstånd erhållits.

Utom utmålet äger sökanden vid

förrättningen få sig anvisad nödig

mark dels för uppläggande av malm

samt varp och andra avfallsprodukter

dels ock för sådan byggnad eller

annan anläggning, väg, transportbana,

kraftledning, vattenledning eller

avloppsledning, som är erforderlig

för gruvdriften eller därmed sammanhängande

verksamhet. Om visst

område hotas av ras eller sättningar,

må det ock anvisas. Därest för utförande

av elektrisk kraftledning erfordras

Konungens tillstånd, må dock

mark därför icke anvisas, förrän så
-

dant tillstånd erhållits.

Är fråga--— —- --är stadgat.

Jämväl den —------ —- prövas lämplig.

35 §.

Med ledning av vad vid förrättningen

utrönts rörande utmålets storlek

skall bergmästaren uträkna och

i protokollet anteckna beloppet av den

årliga försvarsavgift, som enligt 55 §

skall för utmålet erläggas.

Med ledning av vad vid förrättningen

utrönts rörande utmålets storlek

skall bergmästaren uträkna och i protokollet

anteckna beloppet av den årliga

försvarsavgift, som enligt 55 §

skall för utmålet erläggas. Bergmästaren

skall tillika i skrivelse till envar

uppgiven jordägare meddela, dels

att rätt till andel i försvarsavgift tillkommer

denne och hur stort belopp

som, såvitt vid förrättningen kunnat

utrönas, belöper på dennes mark, dels

ock hur han skall förfara för att utfå

beloppet. Är fråga om mark som är

samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare, må meddelandet tillställas

den som förvaltar samfälligheten

eller en av delägarna i densamma.

36 §.

Mark inom---som förorsa- 1 mom. Mark inom---som

kas. förorsakas.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

131

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Skall en------ersättning därför givas.

Är nyttjanderätt —-----jämväl därför givas.

Då till--—----förlust ersättas.

2 mom. Önskar gruvinneliavare alt

mark, som erfordras för de i 1 mom.

avsedda ändamål och som äges av

honom själv, skall bliva att likställa

med löst mark, skall vad om lösen av

och ersättning för sådan mark ävensom

om utbetalning av ersättningsmedel

och verkan därav är stadgat i tilllämpliga

delar gälla; skolande i nu

avsett fall lösenbeloppet städse fastställas

av bergmästaren och gode

mänen på sätt i 38 § sägs.

37 §.

Lösen och ------— ------

Lösen varde bestämd till den avträdda

markens fulla värde och hälften

därutöver. Annan ersättning beräknas

till belopp motsvarande full

gottgörelse och hälften därutöver för

förlusten, skadan eller intrånget. Medför

sådan särskild rättighet, varom

förmäles i 36 § tredje stycket, förminskning

av markens värde, skall

till grund för den ägaren tillkommande

ersättningen läggas det värde marken

med därå vilande besvär äger.

Erfordras för----—- — tillil

Vid uppskattning------—

— för sig.

Lösen varde bestämd till den avträdda

markens fulla värde och hälften

därutöver. Annan ersättning beräknas

till belopp motsvarande full

gottgörelse och hälften därutöver för

förlusten, skadan eller intrånget. Medför

sådan särskild rättighet, varom

förmäles i 36 § 1 mom. tredje stycket,

förminskning av markens värde, skall

till grund för den ägaren tillkommande

ersättningen läggas det värde marken

med därå vilande besvär äger.

ta verkställd,

markens värde.

42 §.

Vid utmålsförrättningen fastställd

lösen och annan ersättning jämte sex

procent ränta därå från dagen för

förrättningens avslutande skola inom

nittio dagar från samma tid, oavsett

mot förrättningen förd talan, erläggas

till den ersättningsberättigade. Är

den mark för vilken, enligt vad i 36 §

första eller andra stycket sägs, lösen

Vid utmålsförrättningen fastställd

lösen och annan ersättning jämte sex

procent ränta därå från dagen för

förrättningens avslutande skola inom

nittio dagar från samma tid, oavsett

mot förrättningen förd talan, erläggas

till den ersättningsberättigade.

Är den mark för vilken, enligt vad i

36 § 1 mom. första eller andra sfyc■

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

eller annan ersättning skall givas, besvärad

av sökt eller beviljad inteckning

för fordran eller kan marken

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens

hand häfta för ogulden köpeskilling,

skola dock såväl nämnda för

markens ägare avsedda ersättningsbelopp

som ock de ersättningsbelopp,

som må hava avsetts för innehavare

av särskild rättighet till samma mark,

jämte ovan föreskriven ränta inom

tid som nyss sagts nedsättas hos Konungens

befallningshavande i det län

där utmålet är beläget. Även i annat

fall än nu sagts må gruvinnehavaren,

om han det hellre vill, nedsätta vid

utmålsförrättningen fastställd ersättning

hos Konungens befallningshavande.

ket sägs, lösen eller annan ersättning

skall givas, besvärad av sökt eller beviljad

inteckning för fordran eller

kan marken jämlikt It kap. 2 § jordabalken

i ägarens hand häfta för

ogulden köpeskilling, skola dock såväl

nämnda för markens ägare avsedda

ersättningsbelopp som ock de ersättningsbelopp,

som må hava avsetts

för innehavare av särskild rättighet

till samma mark, jämte ovan föreskriven

ränta inom tid som nyss

sagts nedsättas hos Konungens befallningshavande

i det län där utmålet

är beläget. Även i annat fall än nu

sagts må gruvinnehavaren, om han

det hellre vill, nedsätta vid utmålsförrättningen

fastställd ersättning

hos Konungens befallningshavande.

Då ersättning —

---gruvinnehavarens bekostnad.

Där ersättningen jämte ränta icke

inom föreskriven tid erlägges eller

hos Konungens befallningshavande

nedsättes, njute den till ersättningen

berättigade hos överexekutor skyndsam

handräckning för ersättningens

utbekommande; ägande ock överexekutor

på därom av den ersättningsberättigade

gjord framställning förordna

om gruvarbetets inställande,

intill dess ersättningen erlagts eller

uttagits.

Medel som

Där ersättningen jämte ränta icke

inom föreskriven tid erlägges eller

hos Konungens befallningshavande

nedsättes, njute den till ersättningen

berättigade hos överexekutor skyndsam

handräckning för ersättningens

utbekommande; ägande ock överexekutor

på därom av den ersättningsberättigade

gjord framställning förorda

om gruvarbetets inställande, intill

dess ersättningen erlagts eller uttagits.

Sådant förordnande må dock

ej meddelas förrän bergmästaren yttrat

sig i ärendet.

mot ränta.

45 §.

Önskas sedan utmål erhållits ut- önskas sedan utmål erhållits utvidgning

eller minskning av utmålet vidgning eller minskning av utmålet

eller ock reglering eller ny utstakning eller ock reglering eller ny utstakning

av dess gränser, eller yppas behov att av dess gränser, eller yppas behov att

för arbete ovan jord taga i anspråk för arbete ovan jord taga i anspråk

ytterligare mark inom utmålet eller ytterligare mark inom utmålet eller

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

133

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att för ändamål som omförmäles i

34 § få mark anvisad utanför utmålet,

må ansökan därom göras hos

bergmästaren; och gälle beträffande

sådant ärende i tillämpliga delar vad

om utmålsförrättning är stadgat,

dock att, vad angår reglering eller ny

utstakning av utmål, gränserna på

djupet skola räknas på sätt vid utmålets

tillkomst blivit tillämpat.

Uppkommer i fall varom nu är sagt

fråga om utmålets utläggande utanför

det inmutade området, skall hinder

som i 5 § sägs gälla, ändå att det

tillkommit efter mutsedelns utfärdande.

Begäres att särskilda utmål som

gränsa intill varandra må varda för

gemensam gruvdrift till ett enda sammanlagda,

äge kommerskollegium att

därom förordna efter ty lämpligt prövas,

utan avseende därå att det sammanlagda

utmålet innefattar större

vidd än eljest är tillåtet. Yrkas att utmål

må uppdelas i två eller flera särskilda

utmål, äge kommerskollegium

meddela tillstånd till sådan uppdelning,

när särskilda skäl därtill äro;

och skall i fråga om verkställighet av

sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium

därom förordnar. Vid sammanläggning

eller uppdelning varom

nu är sagt skola utmålsgränserna på

djupet räknas lodräta, där detta kan

ske utan intrång på annans utmål.

att för ändamål som omförmäles i

34 § få mark anvisad utanför utmålet,

må ansökan därom göras hos

bergmästaren; och gälle beträffande

sådant ärende i tillämpliga delar vad

om utmålsförrättning är stadgat,

dock att, vad angår reglering eller ny

utstakning av utmål, gränserna på

djupet skola räknas på sätt vid utmålets

tillkomst blivit tillämpat.

Uppkommer i fall varom nu är sagt

fråga om utmålets utläggande utanför

det förut utmålslagda området,

skall hinder som i 5 § sägs gälla, ändå

att det tillkommit efter mutsedelns

utfärdande.

Begäres att särskilda utmål som

gränsa intill varandra må varda för

gemensam gruvdrift till ett enda

sammanlagda, äge kommerskollegium

att därom förordna efter ty lämpligt

prövas, utan avseende därå att

det sammanlagda utmålet innefattar

större vidd än eljest är tillåtet. Yrkas

att utmål uppdelas i två eller flera

särskilda utmål, äge kommerskollegium

meddela tillstånd till sådan

uppdelning, när särskilda skäl därtill

äro; och skall i fråga om verkställighet

av sådan uppdelning gälla vad

kommerskollegium därom förordnar.

Har sådan uppdelning skett, må genom

uppdelningen uppkommet utmål

utvidgas högst till den storlek som

motsvarar dess andel i det ursprungliga

utmålet. Hinder möter dock ej

att rätten till utvidgning överlåtes

från ett genom uppdelningen uppkommet

utmål till ett annat. Vid

sammanläggning eller uppdelning av

utmål skola utmålsgränserna på djupet

räknas på sätt ursprungligen varit

tillämpat.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 KAP.

47 §.

Sedan mutsedel---utmålsförrättningen avslutats.

När anmälan---inmutningsrätten övergått.

Önskar kronan före anmälan om

begagnande av kronoandel för erhållande

av närmare kännedom om fyndigheten

verkställa provborrning eller

annan liknande undersökning av

mera begränsad omfattning, må kronan

efter utmålsläggningen verkställa

sådan undersökning inom den del

av utmålet, varöver inmutaren förfogar

för gruvarbetet. Kronan äger

därvid i nödig utsträckning använda

för gruvarbetet avsedda anläggningar.

Uppstår genom undersökningen

skada eller intrång, skall kronan utgiva

ersättning därför. Beträffande

tvist om ersättning skall vad i 18 §

stadgas för där avsett fall äga motsvarande

tillämpning. Inmutaren och

kronan skola på begäran tillhandahålla

varandra resultaten av verkställda

undersökningar.

49 §.

1 mom. Vid sitt —-----slag, nämligen:

1) byggnader och —------kronans inträde;

2) utgifter till jordlösen och an- 2) utgifter till jordlösen och annan

nan ersättning enligt 36 § ävensom ersättning enligt 36 § 1 mom. ävenkostnader

för utmålsförrättning och som kostnader för utmålsförrättning

fördelning av ersättningsmedel; och fördelning av ersättningsmedel;

3) kostnader för-------och dylikt).

Kronan vare ock pliktig att i förhållande

till sin andel ersätta inmutaren

för att denne tillhörig mark

tages i anspråk för gruvdriften.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 17.

135

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6 KAP.

51 §.

Sedan utmål — —------inmutningsbara mineral.

Brutna inmutningsbara mineral,

som finnas inom utmålet och härröra

från äldre gruvbrytning, tillfalla

gruvinnehavaren, i den mån desamma

icke enligt vad i 57 § stadgas må

av förre gruvinnehavaren bortföras.

Gruvinnehavaren må dock ej tillgodogöra

sig varp som är föremål för

rätt på grund av särskild inmutning

enligt äldre författning.

Under undersökningstiden —--

Från äldre gruvbrytning härrörande

icke uppfordrade inmutningsbara

mineral ävensom uppfordrade inmutningsbara

mineral, som kvarligga

inom utmålet på löst mark, tillfalla

gruvinnehavaren, i den mån desamma

icke enligt vad i 57 § stadgas må

av förre gruvinnehavaren bortföras.

Gruvinnehavaren må dock ej tillgodogöra

sig varp som är föremål för

rätt på grund av särskild inmutning

enligt äldre författning.

--— framställt begäran.

52 §.

Gruvinnehavaren må---------

Av de icke inmutningsbara mineraliska

ämnen som före eller efter

utmålsläggningen brutits må gruvinnehavaren

använda vad vid gruvarbetet

behöves. Vad av dessa ämnen

icke användes må han ock tillgodogöra

sig, såframt det icke av jordägaren,

mot erläggande av gottgörelse

för brytnings- och uppfordringskostnader,

avhämtas inom sex månader

efter tillsägelse.

Uppstår tvist

Vad i —---

— inmutningsbara mineralen.

Av de icke inmutningsbara mineraliska

ämnen som före eller efter utmålsläggningen

brutits må gruvinnehavaren

använda vad vid gruvarbetet

behöves samt dessutom tillgodogöra

sig allt som ej förrän vid anrikning

eller därmed likställt förfarande kan

avskiljas från de inmutningsbara mineralen.

Gruvinnehavaren må ock

tillgodogöra sig icke inmutningsbara

mineraliska ämnen i övrigt, såframt

de icke av jordägaren, mot erläggande

av därå av gruvinnehavaren nedlagda

kostnader, avhämtas inom sex

månader efter tillsägelse.

---slutligen bestämt.

eller uranförening.

53 §.

.Jordägaren vare berättigad att av Jordägaren vare berättigad att av

gruvinnehavaren erhålla en avgäld, gruvinnehavaren erhålla en avgäld,

motsvarande en procent av värdet av motsvarande en procent av värdet

alla de inmutningsbara mineral som av alla de inmutningsbara mineral

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

inom utmålet brutits och uppfordrats.

Avgäld varom nu är sagt beräknas

dock ej för något år högre än till

5 000 kronor och skall upphöra att

utgå, sedan regelbunden brytning av

inmutningsbara mineral pågått inom

utmålet under sammanlagt tjugu år.

Finnas inom utmålet flera jordägare,

njute de lott i avgälden efter som de

äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas

inom mars månad nästfoljande

år. Uppstår tvist om beloppet av avgälden,

skall vad i 18 § stadgas för

där avsedd tvist äga motsvarande tilllämpning.

54

Gruvinnehavaren äger icke använda

utmålet i dagen eller under jord

för annat ändamål än gruvarbete

och därmed sammanhängande verksamhet

för produkternas tillgodogörande.

I dagen må utmålet på sätt nu är

sagt användas allenast till den del

det blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att

omkring det inlösta området ensam

hålla det stängsel som är nödigt.

(Föreslagen lydelse)

som inom utmålet brutits och uppfordrats.

Avgäld varom nu är sagt

beräknas dock ej för något år högre

än till 5 000 kronor och skall upphöra

att utgå, sedan regelbunden

brytning av inmutningsbara mineral

pågått inom utmålet under sammanlagt

tjugu år. Sker sammanläggning

eller uppdelning av utmål, skall sådan

åtgärd ej hava någon verkan i de

hänseenden, varom nu är fråga. Finnas

inom utmålet flera jordägare,

njute de lott i avgälden efter som de

äga del i jorden.

Gruvinnehavaren skall för varje år

inom mars månad nästf oljande år till

jordägaren eller, där flera jordägare

finnas, till den person, vilken de

hava att utse, erlägga vad enligt

denna paragraf tillkommer jordägare.

Uppstår tvist om beloppet av avgälden,

skall vad i 18 § stadgas för där

avsedd tvist äga motsvarande tilllämpning.

§•

Gruvinnehavaren äger icke använda

utmålet i dagen eller under jord för

annat ändamål än gruvarbete och

därmed sammanhängande verksamhet

för produkternas tillgodogörande

och ej heller område, som han fått

sig anvisat utom utmål enligt 34 §,

för annat än där avsett ändamål.

I dagen må utmålet på sätt i första

stycket är sagt användas allenast till

den del det blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att ö

område inom eller utom utmål, som

tagits i anspråk för de i första stycket

avsedda ändamål, ensam hålla

det stängsel som är nödigt.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

137

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

7 KAP.

55 §.

Det åligger------ — icke uttagas.

Avgiften skall förskottsvis för varje

år senast den 31 december föregående

år inbetalas till bergmästaren

samt vara åtföljd av uppgift å gruvinnehavarens

eller, där flera delägare

i gruvan finnas, gruvföreståndarens

namn och postadress.

56

Försummar gruvinnehavaren att

inom tid som i 55 § sägs erlägga försvarsavgift,

skall han senast den 31

mars påföljande år till bergmästaren

inbetala dubbel avgift, vid äventyr,

om det försummas, att rätten till

gruvan förverkas.

Det åligger bergmästaren att senast

den 15 januari i rekommenderat

brev till den i gruvregistret antecknade

innehavaren av gruvan eller anmäld

gruvföreståndare översända påminnelse

om avgiftens erläggande

med angivande av det belopp som

skall inbetalas samt äventyret om det

försummas.

Varder rätten till gruvan förverkad,

skall bergmästaren omedelbart i

rekommenderat brev sända meddelande

därom dels till gruvinnehavaren,

dels ock till den myndighet .som

förvaltar kronans gruvegendom. I

enahanda ordning skall bergmästaren,

där så ske kan, underrätta jordägaren

om gruvrättens förverkande.

Avgiften skall förskottsvis för varje

år senast den 31 december föregående

år inbetalas till bergmästaren samt

vara åtföljd av uppgift å namn och

postadress beträffande dels gruvinnehavaren

eller, där flera delägare i

gruvan finnas, gruvf öreståndaren,

dels ock de jordägare som enligt för

gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter

äro berättigade till andel i försvarsavgiften.

Försummar gruvinnehavaren att

inom tid som i 55 § sägs erlägga

försvarsavgift, skall han senast den

31 mars påföljande år till bergmästaren

inbetala dubbla beloppet av

vad han försummat att betala; och

skall vad i enlighet härmed erlägges

utöver avgift enligt 55 § fördelas på

sått dår är stadgat.

Det åligger bergmästaren att senast

den 1 februari i rekommenderat

brev med mottagningsbevis till den

i gruvregistret antecknade innehavaren

av gruvan eller anmäld gruvföreståndare

översända påminnelse

om avgiftens erläggande med angivande

av det belopp som skall inbetalas,

tiden för inbetalningen samt

äventyret om det försummas. Har

sådan påminnelse senast den 15

mars kommit den i gruvregistret

antecknade innehavaren av gruvan

eller anmäld gruvföreståndare till

handa, men har det i påminnelsen

angivna beloppet det oaktat icke in
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kurigl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

57

Då rätt till gruva förverkats, vare

gruvinnehavaren förlustig all rätt

dels till de vid tiden för förverkandet

inom utmålet befintliga icke uppfordrade

inmutningsbara mineral,

dels till de för gruvans styrka och

bestånd verkställda byggnader, dels

ock till den mark som inom eller

utom utmålet blivit upplåten till

gruvdriften.

För gruvdriften gjorda anläggningar,

som icke äro att hänföra till de i

första stycket omförmälda, ävensom

ur gruvan uppfordrade inmutningsbara

mineral må under högst två år

efter förverkandet kvarligga för gruvinnehavarens

räkning; till det som

icke inom nämnda tid borttagits have

gruvinnehavaren förlorat all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren

berättigad att utan lösen förfoga

över den mark som varit upplåten

för gruvdriften. Annan förverkad

egendom tillfälle kronan; dock skola

de för gruvans styrka och bestånd

(Föreslagen lydelse)

betalats senast den 31 mars, vare

gruvråtten vid utgången av nämnda

dag förverkad, såframt bergmästaren

meddelar beslut därom före utgången

av samma år.

Beslutet om förverkande skall bergmästaren

omedelbart i rekommenderat

brev översända dels till den i

gruvregistret antecknade innehavaren

av gruvan eller anmäld gruvföreståndare,

dels ock till den myndighet

som förvaltar kronans gruvegendom.

I enahanda ordning skall bergmästaren,

där så ske kan, underrätta

jordägaren om gruvrättens förverkande.

§•

Då rätt till gruva förverkats, vare

gruvinnehavaren förlustig all rätt dels

till de vid tiden för förverkandet inom

utmålet befintliga icke uppfordrade

inmutningsbara mineral, dels till de

för gruvans styrka och bestånd verkställda

byggnader, dels till den mark

som inom eller utom utmålet blivit

upplåten till gruvdriften, dels ock till

stängsel som det ålegat gruvinnehavaren

att hålla.

För gruvdriften gjorda anläggningar,

som icke äro att hänföra till de i

första stycket omförmälda, ävensom

ur gruvan uppfordrade inmutningsbara

mineral må under högst två år

efter förverkandet avgiftsfritt kvarligga

för gruvinnehavarens räkning;

till det som icke inom nämnda tid

borttagits have gruvinnehavaren förlorat

all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren

berättigad att utan lösen förfoga

över den mark som varit upplåten

för gruvdriften. Annan förvei
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

139

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

verkställda byggnader övergå till kad egendom tillfälle ock jordägaden

som i laga ordning förvärvar ren; dock skola de för gruvans

rätt till gruvans bearbetande. styrka och bestånd verkställda bygg
nader

ävensom stängsel som i första

stycket sägs utan lösen övergå till den

som i laga ordning förvärvar rätt till

gruvans bearbetande och skall beträffande

brutna inmutningsbara mineral

gälla vad därom i 51 § andra

stycket år stadgat.

8 KAP.

63 §.

Vilja några

Av den--

--brytningen erfordras.

stycket sägs.

Vill delägare, som ej från början

anmält sig till deltagande i den större

brytningen, sedermera ansluta sig till

denna, må det ske efter tillkännagivande

å stämma eller skriftlig anmälan

hos gruvföreståndaren. Sådan

delägare vare skyldig att i förhållande

till sin lott i gruvan utgiva ersättning

för den nedlagda merkostnad

för anläggningar, maskiner, redskap

och förråd, som påkallats av den större

brytningen, efter det värde egendomen

har vid delägarens anslutning.

Uppstår

Vill delägare, som ej från början

anmält sig till deltagande i den större

brytningen, sedermera ansluta sig till

denna, må det ske efter tillkännagivande

å stämma eller skriftlig anmälan

hos gruvföreståndaren. Sådan delägare

vare skyldig att i förhållande

till sin lott i gruvan ersätta av den

större brytningen påkallad merkostnad

för anskaffad egendom eller nedlagd

kostnad av slag som angivas i

49 § enligt de för där avsett fall stadgade

grunder.

Vad ovan i denna paragraf är stadgat

för det fall att några delägare

vilja bryta mera och andra mindre

skall äga motsvarande tillämpning,

om några delägare vilja påbörja brytning

eller efter utmålsläggningcn företaga

arbeten för undersökning av

fyndighet och andra icke vilja deltaga

däri.

motsvarande tillämpning.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

10 KAP.

68 §.

Kommerskollegium och bergsstats- Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen

skola över gruvdrif- tjänstemännen skola utöva sådan till

ten utöva sådan tillsyn, att icke ge- syn över gruvarbetet att icke fara dårnom

sättet för gruvbrytningen fara igenom uppstår för annans egendom.

uppstår för annans egendom.

Om arbetstagares — ---------i arbetarskyddslagen.

69 §.

De i---------------äser rum.

Utfraktsvägar och-----—--

Är gruva ej under arbete och kan

annan i arbete varande gruva därigenom

bliva besvärad av ökat vattentillopp,

skall bergmästaren tiUse att

till förekommande härav lämpliga

åtgärder vidtagas.

70

Vid påbörjande av regelbunden

brytning så ock vid nedläggande av

gruvdriften för längre tid än två månader

samt vid dess återupptagande

skall anmälan därom utan dröjsmål

göras hos bergmästaren. Det åligger

denne att om inkommen anmälan

omedelbart underrätta den myndighet

som förvaltar kronans gruvegendom.

eller icke.

Är gruva ej under arbete och kan

annan i arbete varande gruva därigenom

bliva besvärad av ökat vattentillopp,

skall bergmästaren, vare sig

rätten till förstnämnda gruva äger

bestånd eller icke, tillse att till förekommande

härav lämpliga åtgärder

vidtagas.

§•

Vid påbörjande av gruvarbete så

ock vid nedläggande av arbetet eller

dess avbrytande för längre tid än två

månader samt vid dess återupptagande

skall anmälan därom utan dröjsmål

göras hos bergmästaren. Då regelbunden

brytning av inmutningsbara

mineral påbörjas, skall ock anmälan

därom göras. Det åligger bergmästaren

att om inkommen anmälan

omedelbart underrätta den myndighet

som förvaltar kronans gruvegendom.

Denna lag -------januari 1940.

Genom denna---- •---vissa län.

Har före — —----— är stadgat.

2. Bestämmelserna i 39—48 §§ 2. Bestämmelserna i 39—48 §§

gruvestadgan om arbetsskyldighet gruvestadgan om arbetsskyldighet

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse)

och om vilostånd skola icke tillämpas

utan skola i stället gälla bestämmelserna

i 7 kap. denna lag med

iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej

må överstiga femtio kronor för varje

utmål;

att, därest---lagens ikraft
trädande.

3. Bestämmelserna i —---eller

(Föreslagen lydelse)

och om vilostånd skola icke tillämpas

utan skola i stället gälla bestämmelserna

i 7 kap. denna lag med

iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej

må överstiga femtio kronor för varje

utmål eller, där efter nya lagens

ikraftträdande utmål utvidgats eller

sammanlagts med annat utmål,

femtio kronor för den ursprungliga

delen av utmålet eller för ettvart av

de i sammanläggningen ingående utmålen;
att,

därest---lagens ikraft
trädande,

uranförening.

8. Vad i 47 § tredje stycket är stadgat

om rätt för kronan att före anmälan

om begagnande av kronoandel

verkställa provborrning eller annan

liknande undersökning av mera

begränsad omfattning, om ersättning

därför samt om tillhandahållande av

resultaten av verkställda undersökningar

skall äga motsvarande tilllämpning

för det fall att jordägare,

som äger anmäla sig till begagnande

av jordägareandel, önskar verkställa

dylik undersökning.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1953.

Äldre lag skall tillämpas i följande

hänseenden:

1) beträffande frågor, som avses i

5 § i inmutning särende, där ansökning

skett före nya lagens ikraftträdande;
2)

beträffande frågor som avses i

17 §, om inmutningsrätt beviljats

före nya lagens ikraftträdande;

3) beträffande tiden för anmälan

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om begagnande av kronoandel, om

utmål utlagts före nya lagens ikraftträdande

samt

4) beträffande förhållanden som i

51 § andra stycket och 57 § sägs, om

gruvrätten förverkats före nya lagens

ikraftträdande.

Vad enligt nya lagen är stadgat i

andra stycket 2. i övergångsbestämmelserna

till gruvlagen angående storleken

av för svar savgift i vissa fall

skall icke gälla försvarsavgift för tidigare

år än 1954.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

143

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 19 november

1951.

N ärvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 30 maj 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 25 maj 1951, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31i).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren H. Digman.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda

ledamöter.

Ingressen.

Lagrådet:

Enär paragraferna i gruvlagen numrerats i en följd genom hela lagen, synes

det onödigt att i ingressen till förevarande lagförslag omnämna de kapitel,

till vilka de i förslaget upptagna paragraferna höra, då ändring av kapitlens

rubriker ej ifrågasättes. Lagrådet förordar därför att, i enlighet med

vedertagen praxis i liknande fall (se t. ex. lagen den 20 december 1946,

nr 809, om ändring i konkurslagen och lagen den 20 december 194G, nr

814, om ändring i utsökningslagen), allenast de paragrafer eller moment av

paragrafer angivas, i vilka ändring föreslås.

Därest vad i det följande anföres skulle föranleda ändring av 11 § 2 mom.

i lagen, måste även detta lagrum upptagas i ingressen, liksom ett bifall till

vad lagrådet vid 36 § förordar medför, att hänvisningarna till sistnämnda

lagrum ävensom till 37 § ljiåste utgå.

3 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket i förevarande paragraf, sådant detta lyder i förslaget,

skall, därest flera samtidigt sökt inmutning till samma område, sökandena

njuta lika rätt, dock skall, därest någon av »inmutarna» kan visa att

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

han, innan ansökningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet

inom det område hans ansökning avser, denne äga företrädesrätt

utom i visst undantagsfall. Att i detta sammanhang använda ordet

»inmutarna» är enligt lagrådets mening icke riktigt. Med beteckningen »inmutare»

avses nämligen enligt gruvlagen någon, som enligt beslut av bergmästare

fått inmutningsrätt till visst område sig beviljad. Samma uttryck

förekommer visserligen i stadgandets nu gällande lydelse men användes där

med rätta, eftersom bergmästaren vid konkurrens mellan flera samtidiga

ansökningar om inmutning har att meddela envar av sökandena mutsedel

samt tvisten först därefter skall avgöras av domstol. Emellertid har denna

ordning frångåtts i förslaget. Enligt 7 § i detta skall bergmästaren nämligen,

därest någon av flera sökande i fall som nu sagts vill göra gällande företrädesrätt

på grund av tidigare upptäckt, bereda honom tillfälle att före bergmästarens

beslut väcka talan vid domstol inom viss av bergmästaren utsatt

tid; och får innan denna tid gått till ända och, där talan väckts, tvisten

slutligen avgjorts, ärendet icke av bergmästaren företagas till avgörande.

Endast om sökanden underlåter att väcka talan inom den utsatta tiden, skall

bergmästaren utfärda inutsedlar för samtliga sökandena, och eventuell talan

får sedan väckas före utmålsförrättningen. Vid ifrågavarande bestämmelses

avfattande måste man följaktligen beakta möjligheten, att när frågan om

företräde skall avgöras, sökandena ännu icke ha fått mutsedlar och alltså

icke äro att betrakta som inmutare. Denna beteckning blir i förevarande

fall ännu mera missvisande, därest såsom lagrådet föreslår under 7 § den

ändringen vidtages i förslaget, att hänvisning till domstolsprövning alltid

skall ske och får preklusiv verkan. Vid sådant förhållande behöver man

över huvud taget ej räkna med att sökande, som vill styrka företrädesrätt,

kan ha fått inmutning beträffande det omtvistade området. Lagrådet förordar

därför, att ordet »inmutarna» ersättes med »sökandena».

5 §.

Lagrådet:

Enligt punkten G sådant lagrummet nu lyder må inmutat område ej utan

medgivande av vederbörande sakägare omfatta område på mindre avstånd

än 100 meter från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd

vid gård, eller från tomtplats eller trädgård. Beträffande detta stadgande

innefattar det remitterade förslaget, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad utredningsmannen föreslagit, ändringar i två hänseenden, nämligen

såvitt angår skyddet för boningshus och för trädgård. Enligt förslaget skall

skyddet omfatta icke såsom nu varje boningshus utan allenast byggnad,

som är avsedd att stadigvarande användas till bostad. Hit skola, enligt vad

som framgår av motiven, icke räknas sport- och sommarstugor samt fäbodar.

Skyddet för trädgård har begränsats till trädgård vid bostadsbyggnad

av det slag, som åtnjuter skydd. Friliggande trädgårdar, såsom handelsträdgårdar,

skola alltså icke utgöra inmutningshinder.

Vad angår tomtplats har sådan bibehållits som hinder utan någon

som

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

145

helst inskränkning. Tolkningen av ordet tomtplats i förevarande sammanhang

har vållat svårigheter, och olika meningar ha framförts bland annat

därom, huruvida även obebyggd tomt utgör inmutningshinder. Av promemorian

att döma synes utredningsmannen anse, att det i vissa fall förhåller

sig så, men han framhåller samtidigt — och enligt lagrådets uppfattning

med rätta —■ att med hänsyn till syftet med ifrågavarande skyddsbestämmelser

dessa ej böra anknytas till den rättsliga fastighetsindelningen. Berörda

syfte torde nämligen vara att gentemot inmutning skapa skydd för

»hus och hem». Ur denna synpunkt sett vill det förefalla som om det låge

närmast till hands att, såsom Sveriges industriförbund framhållit i sitt remissyttrande,

tolka ordet tomtplats såsom avseende det närmast omkring

bostadshus och därtill hörande ekonomibyggnader belägna markområdet,

d. v. s. vad man brukar benämna gårdsplan.

Då man enligt det remitterade förslaget inskränkt skyddet för bostadshus

genom att från skydd utesluta sport- och sommarstugor och andra boningshus,

som ej äro avsedda att stadigvarande användas till bostad, men utan

inskränkning bibehållit skyddet för tomtplats, synes man ha förbisett, att

sistnämnda förhållande i många fall skulle göra den föreslagna lagändringen

beträffande bostadshus verkningslös. Även om man nämligen icke vill

göra gällande, att området närmast varje bostadshus kan anses som tomtplats,

är i varje fall uppenbart, att till många sommarvillor och andra dylika

boningshus hör tomtplats. I dessa fall skulle alltså, om lagen tolkades

efter sin ordalydelse, byggnader av nämnda slag komma i åtnjutande av

skydd indirekt genom skyddet för den omgivande tomtplatsen. För att undvika

detta skulle man kunna i lagtexten stryka ordet »från» närmast före

»trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts», varigenom icke blott trädgård

utan även tomtplats som inmutningshinder bleve beroende av belägenhet

vid byggnad, avsedd att stadigvarande användas till bostad.

1 detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas, att allmänna byggnader

t. ex. skolor och kommunalhus — i den mån de ej tillika äro att

anse som boningshus — icke i och för sig torde omfattas av förevarande bestämmelser,

vare sig de gällande eller de föreslagna. Huruvida sådana byggnader

kunna indirekt åtnjuta skydd är beroende av om det närmast kringliggande

området kan hänföras till tomtplats eller, enligt gällande rätt, även

till trädgård. Gives lagtexten den nyssnämnda av lagrådet ifrågasatta avfattningen,

kommer visserligen ett sådant indirekt skydd icke att föreligga,

men sagda resultat synes icke strida mot lagens syfte, om detta såsom förut

framhållits är att skydda »hus och hem» med vad därtill hörer. Skulle emellertid

en ändring av förslaget på sätt förut berörts icke anses böra vidtagas

av det skälet att även tomtplats, vilken icke är belägen vid bostadshus, finnes

böra utgöra inmutningshinder, i den mån så må vara fallet för narvarande,

torde man med hänsyn till vad här ovan i föregående stycke anförts

bliva nödsakad alt i lagtexten införa en undantagsbestämmelse av innehåll

att under tomtplats ej skall innefattas tomtplats vid annan bostadsbyggnad

än sådan som förut i punkten nämnts.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1952. i samt. Nr 17.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Med anledning av den föreslagna ändringen i punkten 7 vill lagrådet framhålla

följande. I 11 § 2 mom. första stycket stadgas att, därest annan rättsägare

än sökanden anser att ansökning om inmutningsrätt bort avslås eller

att visst område icke bör ingå i det inmutade området, klander må före utmålsförrättningen

anställas, bos kommerskollegium om den inmutade fyndigheten

ej är föremål för inmutning enligt 1 §, men eljest efter stämning

vid domstol. Har inmutningsrätt beviljats i strid med bestämmelse bland

annat i 9 § 2 mom. 1), är •— enligt andra stycket i 11 § 2 mom. — jämväl

allmän åklagare berättigad att vid domstol föra talan som nyss sagts. Jämlikt

9 § 2 mom. 1) skall ansökning avslås i det fall att, där Konungens tillstånd

till inmutning erfordras, sådant blivit sökanden förvägrat.

Då enligt det föreliggande förslaget Konungens tillstånd erfordras för att

inmutning utan vederbörande sakägares medgivande skall kunna beviljas i

fall, som avses i 5 § 7), skulle, därest nuvarande formulering av It § 2 mom.

andra stycket bibehölles oförändrad, allmän åklagare på grund av den

där upptagna hänvisningen till 9 § 2 mom. 1) äga föra talan i fall, varom

i 5 § 7) är fråga. En sådan konsekvens lärer icke vara avsedd. Med hänsyn

härtill synes avfattningen av andra stycket i 11 § 2 mom. böra undergå viss

jämkning.

Sker sådan jämkning, föranleder den, såsom i det föregående omnämnts,

ändring i ingressen till lagförslaget.

Beträffande punkten 8 hänvisas till vad lagrådet anför vid 7 §.

7 §.

Lagrådet:

För det fall att flera å samma dag inkommit med ansökningar om inmutningsrätt,

vilka helt eller delvis avse samma område, skall enligt gruvlagen

i dess nu gällande lydelse (3 § andra stycket) bergmästaren meddela envar

av dem mutsedel. Sökandena njuta sedan lika rätt med avseende å det område,

som är gemensamt för ansökningarna. Därest emellertid någon av

inmutarna kan visa att han, innan ansökningarna inkommit, först upptäckte

inmutningsbar mineralfyndighet inom det område hans ansökning

avser, gäller som huvudregel, att inmutningsrätten till det gemensamma området

skall tillhöra honom ensam. I händelse av tvist mellan olika inmutare

ankommer det på domstol att slita tvisten. Eftersom mutsedel redan utfärdats

för alla sökandena, ha samtliga dessa rätt att oberoende av tvisten utföra

undersökningsarbete och skyldighet att fullgöra därmed förenade förpliktelser.

I utredningsmannens promemoria har framhållits, att med den sålunda

gällande ordningen vissa komplikationer kunde uppkomma och att, då en

av inmutarna gjorde anspråk på att ensam äga rätt till inmutningen, dessa

komplikationer kunde förväntas bliva mera svårlösta än om intressenternas

rätt ej vore föremål för tvist. Det syntes mera naturligt, att en tvist av

detta slag avgjordes av domstol innan inmutning beviljades. Detta gällde i

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

synnerhet, om ansökningarna helt och hållet eller till största delen avsåge

samma område, mindre däremot om det gemensamma området vore mera

obetydligt. I sistnämnda fall kunde det möjligen innebära en viss olägenhet,

att undersökningsarbetet icke kunde påbörjas inom någon del av området

förrän tvisten blivit avgjord.

Det i promemorian framlagda förslaget innebar, att i nu berörda fall mutsedel

skulle utfärdas först efter det tvist angående inmutningsrätten till det

område varom fråga vore slutligen avgjorts vid domstol.

Departementschefen har uttalat, att de praktiska synpunkter som motiverade

förslaget torde i tillräcklig mån tillgodoses genom att tillfälle bereddes

den av flera inmutningssökande, som gjorde anspråk på att inmutningsrätten

till gemensamt område skulle tillhöra honom ensam, att innan beslut

i inmutningsärendet meddelades väcka talan vid domstol och att, om sådan

talan väcktes, med slutligt beslut i inmutningsärendet finge anstå till dess

frågan om ensamrätten slutligen avgjorts. Skulle sökanden underlåta att

väcka talan inom tid som bergmästaren anvisat honom, syntes mutsedlar

för samtliga sökande få utfärdas och eventuell tvist sedan väckas före utmålsförrättningen

enligt de regler som redan nu gällde enligt 11 §. Bestämmelser

av nu angivna innebörd ha upptagits som ett nytt stycke i 7 §.

Lagrådet finner för sin del den nu gällande ordningen, enligt vilken vid

konkurrens mellan samtidiga inmutningsansökningar möjlighet saknas att

få tvist om företrädesrätten dem emellan avgjord före utfärdandet av mutsedel,

vara behäftad med påtagliga olägenheter. Dessa drabba såväl sådan

inmutningssökande, som påstår prioritetsrätt på grund av tidigare upptäckt,

som ock sökande, vilken ej för egen del gör gällande företrädesrätt men vill

bestrida av annan sökande påstådd sådan rätt. Det remitterade förslaget

medför otvivelaktigt vissa fördelar och avhjälper en del av de med det nuvarande

systemet förknippade olägenheterna. Såsom en brist i förslaget

måste emellertid betecknas, att det helt lagts i den prioritetskrävandes hand

att avgöra, huruvida han skall instämma tvisten till domstol före mutsedels

utfärdande. Underlåter han detta inom den av bergmästaren föreskrivna

tiden, äger han det oaktat rätt att sedermera, efter det mutsedlar utfärdats

för alla sökande, hänskjuta frågan till domstol. Det må framhållas att också

den sökande, som ej påstår prioritetsrätt för egen del, äger ett beaktansvärt

intresse av att tvisten blir löst före mutsedels utfärdande. Mest följdriktigt

är därför att för fall av samtidiga konkurrerande ansökningar bergmästaren

skall förelägga envar sökande att, om han vill göra gällande företrädesrätt,

inom viss av bergmästaren bestämd tid väcka talan därom vid

domstol. Frågan om mutsedels utfärdande får sedan anstå till dess prioritctsfrågan

blivit slutligen avgjord. Den i promemorian påpekade olägenheten

av att, om det gemensamma området är obetydligt, undersökningsarbetet

icke kan påbörjas inom någon del av områdena förrän tvisten blivit avgjord

synes icke böra tillmätas avgörande betydelse. Eu hänvisning till

domstolsprövning bör äga prcklusiv verkan och således innebära att, därest

sökande underlåter att inom den föreskrivna liden väcka talan, rätten

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

därtill är försutten; i sådant fall skall alltså mutsedel utfärdas för envar

av sökandena. Med hänsyn till det stränga äventyr, varmed föreläggandet

skulle vara förbundet, torde detta böra tillställas sökande i den ordning, som

för delgivning av stämning i tvistemål är stadgad, eller annorledes bevisligen.

Lagrådet hemställer i första hand, att andra stycket i förevarande paragraf

omarbetas i enlighet med vad nu anförts.

Därest denna hemställan ej vinner bifall, vill lagrådet framhålla att, även

med den principiella ståndpunkt förslaget intager, viss erinran kan göras

mot avfattningen av ifrågavarande stadgande. Uttrycket »där talan väckts»

i sista punkten avser, enligt vad i remissprotokollet anförts, det fall att

talan väckts inom den av bergmästaren angivna tiden. Då här icke är

fråga om preklusiv verkan av hänvisningen, synes emellertid lämpligen böra

gälla att, så snart talan väckts innan ärendet av bergmästaren företages till

avgörande, mutsedlar ej böra utfärdas förrän tvisten slutligen avgjorts. I

själva verket lämnar lagtexten rum för olika tolkningar i detta hänseende.

Som starka sakliga skäl tala för en tolkning motsatt den i remissprotokollet

anförda, synes i varje fall ett förtydligande vara erforderligt.

Bestämmelserna i 9 § 2 och 3 mom. komma ej att stå i överensstämmelse

med innehållet i det nya andra stycket i förevarande paragraf, vare

sig detta stycke bibehålies oförändrat enligt förslaget eller omarbetas i enlighet

med vad lagrådet hemställt. Därest domstol tillerkänner någon av

flera samtidiga konkurrerande inmutningsansökningar företrädesrätt, kunna

uppenbarligen övriga ansökningar icke föranleda inmutningsrätt till

det gemensamma området. Enklast synes denna fråga kunna lösas på det

sätt, att i 5 § punkten 8 uttrycket »stadgandet i 3 § första stycket» utbytes

mot »stadgandet i 3 §».

Därest andra stycket omarbetas i enlighet med vad lagrådet i första hand

hemställt, torde till 11 § 2 mom. första stycket böra göras ett tillägg av

innehåll att klander vid domstol må väckas allenast där rätten till talan ej

är försutten enligt vad i 7 § andra stycket är stadgat. Ett sådant tillägg

föranleder även ändring i ingressen.

17 §.

Justitierådet Ekberg:

Innebörden av ifrågavarande stadgande i dess nu gällande lydelse är ej

fullt klar. Tveksamhet kan sålunda råda, huruvida den årliga avgift, som

inmutaren har att erlägga till innehavaren av jorden, skall bestämmas med

hänsyn till hela det område, som inmutningen omfattar, eller allenast den

del av detta område, som inmutaren tager i anspråk för undersökningsarbete.

Stadgandet leder sitt ursprung från 11 § gruvstadgan. Sistnämnda

bestämmelse innehöll bland annat, att sedan mutsedel blivit utfärdad, ägde

inmutaren att anställa försöksarbete inom det inmutade området ävensom

begagna eller anlägga väg till stället samt att inmutaren för den mark han

sålunda begagnade skulle giva innehavaren av jorden, så länge försöksarbetet

fortginge, full ersättning i årlig avgift, som för varje år skulle be
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

149

talas förskottsvis. Det tillädes, att i händelse anläggningen övergåves, innan

utmål därför blivit lagt, inmutaren skulle vara skyldig att ersätta jordägaren

eller den, som i hans ställe vore berättigad till sådan gottgörelse, all

skada, som marken genom försöksarbetet kunde ha tagit för framtiden, ävensom

att inmutaren ansvarade under tiden till dess denna ersättning blivit

erlagd för fulla beloppet av den årliga avgiften för markens begagnande.

Avfattningen av denna bestämmelse kan knappast föranleda tvivel om att

meningen var, att den årliga avgiften skulle, så länge som försöksarbete

bedreves, utgå för hela det inmutade området jämte väg dit, oavsett huruvida

detta område nyttjades för dylikt arbete i sin helhet eller blott till viss

del. Förarbetena till gruvstadgan giva ytterligare stöd för denna tolkning,

vilken jämväl har förespråkare i doktrinen. I betraktande av att det inmutade

området enligt gruvstadgan icke omfattade större område än en

omkrets med 100 meters avstånd från inmutningspunkten har ju lagstiftaren

rent praktiskt sett ej haft anledning att räkna med annat än att området

i sin helhet erfordrades för försöksarbetet. Måhända har hänsyn också

tagits därtill att inmutaren, om han ej ville fortsätta detta arbete, hade

möjlighet att låta gruvrätten sönas. — Vid den omarbetning av gruvlagstiftningen,

som verkställdes av gruvlagstiftningskommittén och resulterade i

dess år 1919 framlagda betänkande, utbrötos föreskrifterna om årlig avgift

och skadestånd från det sammanhang, vari dessa förekommo i gruvstadgan,

och upptogos i en särskild paragraf. Formuleringen av denna bestämmelse

ansluter sig — med vissa avvikelser, som torde vara utan betydelse för

förevarande frågas bedömande — nära till den, som bestämmelsen slutligen

fick. I sina motiv framhöllo de sakkunniga, att paragrafen i huvudsak överensstämde

med motsvarande bestämmelse i gruvstadgan. På grund härav

får anses, att förevarande stadgande har samma innebörd som 11 § gruvstadgan

i det hänseende, varom nu är fråga. Meningen lärer alltså vara, att

avgiften, som närmast kan betraktas såsom en arrendeavgift, skall bestämmas

med hänsyn till att hela det inmutade området disponeras av inmutaren

och att densamma skall utgå oförändrad under hela undersökningstiden,

oavsett i vilken utsträckning undersökningsarbetet bedrives inom området.

I vad sålunda får anses gälla avser förslaget att göra den modifikationen,

att den årliga avgiften icke skall utgå för annan mark än den som under

varje år av undersökningstiden verkligen tages i anspråk av inmutaren för

undersökningsarbete.

Huruvida den avgift, varom här är fråga, bör vara enhetlig och fast för

hela undersökningstiden eller variabel är ett spörsmål, som kräver en avvägning

efter skälighet mellan markinnehavarens och inmutarens stridiga

intressen men även tillbörligt beaktande av det praktiska livets krav på enkla

regler, vilka lämna minsta möjliga utrymme för tvister mellan kontrahenterna.

Sett ur inmutarens synpunkt framstår det såsom naturligt, alt avgiften

icke bör utgå för annan mark än den, som denne verkligen tager i

anspråk för undersökningsarbete. Såsom ytterligare skäl för en variabel avgift

har åberopats, att det kan vara erforderligt att taga olika områden i

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

anspråk under olika år utan att det är möjligt att i förväg fastställa huru

härmed kommer att förhålla sig. Emellertid kunna samma omständigheter,

särskilt svårigheten att på förhand överblicka omfattningen av undersökningsarbetet,

anföras såsom skäl jämväl för en enhetlig avgift för hela

undersökningstiden.

Gruvlagstiftningen är till sin natur en expropriationslagstiftning. Till förmån

för inmutaren nödgas markinnehavaren underkasta sig inskränkning

i sin förfoganderätt över det inmutade området. Även om inmutaren begagnar

allenast en del av detta område för undersökningsarbete, måste markinnehavaren

likväl vara beredd på att inmutaren kan komma att taga ytterligare

mark av inmutningen i anspråk. Härigenom inskränkes markinnehavarens

möjlighet att nyttja området på det sätt, som för honom är mest

ekonomiskt. Denna olägenhet torde knappast i allmänhet kunna hänföras

till sådan förlust, skada eller intrång, som enligt sista stycket i förevarande

paragraf medför ersättningsskyldighet för inmutaren. Det kan därför, såsom

kommerskollegium antytt, vara rimligt, att markinnehavaren icke går

miste om sin årshyra så länge som han måste vara beredd på att inmutaren

kan fordra att få anställa nya arbeten på hans mark.

Såsom skäl för en variabel avgift har vidare anförts, att då fråga vore

om värdefullare mark, det vore angeläget, att markinnehavaren kunde nyttja

de delar av det inmutade området, vilka ej erfordrades för undersökningsarbetet.

Tankegången i förslaget är, att markinnehavaren senast när förskottsbetalningen

erlägges skall erhålla kännedom om att viss av inmutaren i

anspråk tagen mark får disponeras av markinnehavaren under det kommande

året. Förskottsbetalningen behöver emellertid ej betalas förrän vid

slutet av det år, varunder den skall erläggas. Det är därför möjligt, att

markinnehavaren får vetskap om inmutarens dispositioner för ett kommande

år först så sent, att han icke kan under detta nyttja marken på det för

honom fördelaktigaste sättet. Att märka är att man här icke har att göra

med beräkning efter kalenderår utan att årsberäkningen löper efter dagen

för mutsedelns utfärdande. (Jfr 19 §.) Den föreslagna ordningen kan alltså

under vissa omständigheter medföra olägenhet för markinnehavaren, för

vilken olägenhet denne ej torde kunna regelmässigt påräkna gottgörelse i

annan ordning.

Härtill kommer, att den praktiska räckvidden av den förmån, som förslaget

avser att bereda inmutarna, icke lärer vara stor. Lagändringen får

betydelse allenast i de säkerligen fåtaliga fall, då mera värdefull mark inmutas.

Utredningsmannen har själv framhållit, att det här i regel vore

fråga om relativt ringa belopp (25 å 50 kronor per utmål). Det kan också

antagas, att även beträffande mera värdefull mark den besparing, som förslagets

antagande skulle medföra för en inmutare, är av underordnad betydelse

med hänsyn till de kostnader, som denne ändock måste räkna med

för bedrivande av gruvarbete, i synnerhet som det — frånsett vissa undantagsfall

—- allenast är en jämförelsevis kort tid, tre år från mutsedelns utfärdande,

som undersökningsarbetet får fortgå. I detta sammanhang torde

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ej heller böra förbises, att därest inmutaren och markinnehavaren ej sämjas

om beloppet av den årliga avgiften, den senare jämlikt 18 § äger påkalla

skiljedom eller hänskjuta tvisten till domstols avgörande, och att han, där

han ej uppenbarligen utan skäl påkallat förfarandet, icke får förpliktas att

ersätta därav föranledda kostnader. Vill det sig riktigt illa, skulle dylika

tvister enligt den föreslagna ordningen kunna förekomma varje år under

försökstiden och reducera den avsedda besparingen för inmutaren.

Såsom av det sist anförda framgår, kan införandet av en variabel avgift

medföra ökad risk för slitningar och tvister mellan kontrahenterna. Ur

praktisk synpunkt har därför det nuvarande systemet med en från början

bestämd, för hela undersökningstiden enhetlig och fast arrendeavgift sina

fördelar. Enighet synes också råda om att sistnämnda system är det ändamålsenligaste

i de flesta fallen, och det kan icke tillrådas, att såsom i förslaget

skett ett lagstadgande, vilket framträder som allmängiltigt, får sitt

innehåll avpassat efter undantagsfall, medan det enligt vad av remissprotokollet

framgår tyst underförstås, att den givna regeln, såsom mindre lämplig

för det stora flertalet fall, skall genom överenskommelse sättas ur kraft

i dessa.

Vid nu angivna förhållanden kan det ifrågasättas, huruvida tillräckliga

skäl föreligga att genomföra förslaget samt huruvida det icke är att föredraga,

att frågan om minskning av den årliga avgiften på grund av att icke

hela det inmutade området erfordras för undersökningsarbete liksom hittills

får bero på överenskommelse mellan inmutaren och markinnehavaren.

19 §.

Lagrådet:

Beträffande den föreslagna ändringen i tredje stycket anser lagrådet

det vara önskvärt, att orden »utan nämnvärd olägenhet» utbytas mot uttrycket

»utan olägenhet eller med allenast ringa sådan».

I fjärde stycket har upptagits en ny bestämmelse därom, att ifall ansökningen

om förlängning av undersökningstiden grundas på att arbetet

till följd av tvist icke bedrivits, arbetet dock ej må, sedan tvisten blivit

slutligen avgjord, fortgå med mindre inmutaren underrättat bergmästaren

om tvistens avgörande. Eftersom det förutsättes, att arbetet legat nere, är

ordet »fortgå» mindre lämpligt och synes därför böra ersättas med ett uttryck,

som bättre passar i sammanhanget, förslagsvis »bedrivas».

Sistnämnda bestämmelse bär ej förbundits med någon påföljd för den

händelse att inmutaren företager undersökningsarbete utan att underrätta

bergmästaren om tvistens avgörande. Förfarandet torde emellertid, åtminstone

i vissa fall, kunna hänföras under strafflagen.

21 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i 2 mom. 2) skulle bliva mera lättläst, därest föreskrifterna

om kartans skala utbrytas och upptagas såsom ett särskilt stycke

sist i momentet.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

23 §.

Justitierådet Ekberg:

Såsom departementschefen erinrat, innefatta bestämmelserna om inmutningsförfarandet

och utmålsläggningen en av lagen medgiven och reglerad

ockupations- och expropriationsrätt till vissa naturtillgångar jämte för

deras utnyttjande erforderlig mark. Jordägaren kan därför ha ett viktigt

intresse att bevaka vid hithörande förrättningar. Vid utmålsförrättning

skall bestämmas icke blott omfattningen av den mark, som skall tagas i

anspråk för arbete ovan jord in. in., utan jämväl lösen för denna mark

och annan ersättning, vartill jordägaren kan vara berättigad. Det är därför

av synnerlig vikt för jordägaren att han blir kallad till denna förrättning

och att kallelsen sker i så god tid att han på ett tillfredsställande sätt

kan bevaka sin rätt -säd förrättningen. Detsamma gäller i mer eller mindre

mån även andra sakägare, som omförmälas i 21 § 1 mom. 4 och 5. Nuvarande

lag innehåller därför föreskrifter därom att kungörelse om utmålsförrättningen

med uppgift å tid och ställe för densamma samt angående

ansökningens innehåll skall av bergmästaren minst trettio dagar före förrättningen

införas i allmänna tidningarna och tidning i orten, att kungörelsen

dessutom skall genom bergmästarens försorg sändas till kända sakägare

i rekommenderat brev, att kungörelsen skall avsändas i så god tid,

att densamma kan komma mottagaren till handa minst trettio dagar före

förrättningen, att om kungörelse till förrättningen icke utfärdats eller delgivits

sakägare på det sätt eller inom den tid, som sålunda stadgats, och

sakägare uteblir från förrättningen, denna skall uppskjutas till annan dag

för den uteblivnes behöriga kallande, medan i annat fall den omständigheten

att annan sakägare än sökanden uteblir från förrättningen icke hindrar

att denna fortgår, samt att om sakägare kommit tillstädes, oaktat han

icke blivit kallad inom föreskriven tid, förrättningen på därom framställd

begäran må uppskjutas, där så finnes skäligt.

I dessa föreskrifter föreslås nu den ändringen, att om delgivning med

viss sakägare ej kunnat ske på ovan anfört sätt, bergmästaren skall föranstalta

om att kungörelsen sist å åttonde dagen före förrättningen delgives

sakägaren på sätt som är stadgat för delgivning av stämning i tvistemål.

Den tid av trettio dagar, som sakägare normalt skall ha till sitt förfogande

för att bereda sin talan vid utmålsförrättningen, förkortas alltså i

detta fall till åtta dagar. Denna tid kan emellertid under vissa förhållanden,

exempelvis då sakägaren är bortrest eller vårdas å sjukhus, vara för

kort för att han skall kunna på ett tillfredsställande sätt utföra .sin talan

vid förrättningen. I rättssäkerhetens intresse synes därför den tid, före

vilken delgivning sist skall ske, böra förlängas, förslagsvis till fjorton dagar

före förrättningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17. ] 53

31 §.

Lagrådet:

Jämlikt första stycket i lagrummets nuvarande lydelse gäller, att om

vid utmålsförrättning föreligger i 5 § omförmält hinder mot inmutning,

hindret skall, där det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, gälla

även i fråga om utläggande av utmål. Denna föreskrift har i förslaget uppmjukats

genom en tilläggsbestämmelse, att utmålet dock må omfatta annat

inmutat område eller område, som enligt 5 § 8) skall vara likställt

med inmutat område, därest innehavaren därtill lämnar sitt medgivande.

I fråga om detta stadgande har lagrådet ingen saklig erinran att göra men

förordar med hänsyn till avfattningen av 5 § 8), att orden »i där berört

avseende» eller annat motsvarande uttryck inskjutes närmast före orden

»vara likställt», varjämte i tydlighetens intresse efter ordet »innehavaren»

torde böra tilläggas »av inmutningsrätten».

Andra stycket avser bland annat att reglera i vad mån vid utmålsläggning

må tagas i anspråk annat inmutat område än sådant, som beröres av

föreskrifterna i första stycket. Härom stadgas i förslaget, att vid utmåls

utläggande utanför det inmutade området skall vidare iakttagas att annat

inmutat område, som ej förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, ej

må utan medgivande av innehavaren beröras i vidare mån än som erfordras

för att utmålet skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer vilka

tangera förstnämnda inmutade område. Bortsett från det mindre egentliga

i själva uttrycket »inmutat område, som ej förefanns redan vid mutsedelns

utfärdande», synes mot nämnda bestämmelse kunna riktas även

en .saklig anmärkning. Den torde nämligen såtillvida vara vilseledande, att

det kan finnas annat inmutat område som, ehuru det ej var inmutat redan

vid mutsedelns utfärdande, icke alls får tagas i anspråk vid utmålsläggningen

utan innehavarens medgivande. Härvid åsyftas det fallet, att

denne innehavares inmutningsrätt, ehuru mutsedeln utfärdats senare än

utmålssökandens mutsedel, likväl jämlikt 3 § första stycket har företräde,

enär ansökningen om inmutningsrätt inkommit till bergmästaren tidigare

än utmålssökandens motsvarande ansökning. Den andres inmutade område

får då enligt första stycket i förevarande paragraf, jämfört med 5 § 8),

icke utan hans medgivande till någon del tagas i anspråk vid utmålsläggningen.

Med hänsyn härtill är, såsom förut framhållits, den föreslagna avfattningen

av andra stycket ej fullt lyckad. Innehållet däri skulle bringas

till bättre överensstämmelse med första stycket och även komma att närmare

ansluta sig till motsvarande nu gällande stadgande, därest orden

»annat inmutat område, som ej förefanns redan vid mutsedelns utfärdande»,

ersattes med »annat inmutat område, som ej avses i första stycket».

35 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall bergmästaren vid utmålsförrättningen uträkna

och i protokollet anteckna beloppet av den årliga försvarsavgift, som eu
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ligt 55 § skall erläggas för utmålet. Uti ett i remissprotokollet återgivet uttalande

i promemorian framhålles, att hinder ej torde möta mot att kommerskollegium

på klagan upptager frågan om försvarsavgiften i administrativ

ordning. I anledning härav vill lagrådet erinra, att av 41 § tydligt

framgår att, om någon är missnöjd med bergmästarens vid utmålsföirättning

gjorda bestämmande av försvarsavgift, talan därom, vid äventyr av

dess förlust, skall inom viss tid instämmas till domstol. Någon möjlighet

till klagan i administrativ ordning över beslut, som i samband med utmåls1''örrättning

meddelats om försvarsavgift, lärer därför icke föreligga.

Det föreslagna tillägget till förevarande paragraf upptager bestämmelser

om skyldighet för bergmästaren att till jordägare lämna vissa uppgifter rörande

försvarsavgiften. Huruvida sådana bestämmelser, vilka äro av övervägande

instruktionell natur, lämpligen böra upptagas i själva lagen synes

tveksamt. Det kan med fog göras gällande, att lagtexten icke bör tyngas av

föreskrifter, som lika väl kunna meddelas i administrativ ordning. Väljes

sistnämnda utväg, vinnes också den fördelen att bestämmelserna kunna

göras mera utförliga än som är möjligt, därest de skola erhålla plats i

lagen.

36 §.

Lagrådet:

I remissprotokollet har framhållits, att mark, då den blivit löst, inginge

i gruvegendomen såsom löst mark. Gruvinnehavaren behövde sålunda ej

riskera, att ytterligare ersättningsskyldighet uppkomme i framtiden för

marken. Om gruvinnehavaren själv ägde marken och fråga om lösen därför

ej uppkomme, kunde ny gruvinnehavare i framtiden nödgas lösa marken,

eftersom den ej tillförts gruvan genom lösningsförfarande. Det vore ett

befogat intresse, att även då gruvinnehavaren ägde marken, denna kunde

med laga verkan hänföras till gruvan såsom löst mark. Såsom tillägg till

förevarande paragraf föreslår departementschefen därför i ett nytt moment

ett särskilt förfarande, varigenom mark, som erfordras för något i 36 §

1 mom. avsett ändamål och som äges av gruvinnehavaren själv, blir att likställa

med löst mark, om gruvinnehavaren det önskar.

I anledning härav vill lagrådet erinra om att en inmutare jämlikt gruvlagen

genom inmutning och utmålsläggning förvärvar rätt att inom utmålet

med andras uteslutande bearbeta viss å egen eller annans grund belägen mineralfyndighet.

Såsom under förarbetena till nämnda lag framhållits, är

denna rätt till sin juridiska natur en begränsad sakrätt till fast egendom av

en säregen art.

Sålunda förvärvad rätt till gruva med vad därtill hör kan överlåtas, och

överlåtelsen får, om den är skriftligen avfattad och anmäles för bergmästaren,

bindande verkan icke blott för kontrahenterna utan även för tredje man

och således också för överlåtarens rättsinnehavare och borgenärer.

Till gruvegendomen hör icke blott själva gruvan utan jämväl för gruvdriften

avsedda byggnader, stängsel, ledningar och andra anläggningar,

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

varom är sagt i 2 § lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är

att hänföra. Enligt uttryckligt stadgande i 4 § sagda lag få icke dylika

anläggningar, ändå att de tillhöra ägaren av den jord varå gruvan är belägen,

hänföras till denna jord.

Alt märka är vidare, att gruva jämte för gruvdriften avsedda lösa inventarier,

råvaror och i rörelsen frambragta alster kan vara föremål för förlagsinteckning.

IVdligt är, att till gruvegendomen hör också den rätt, som gruvinnehavaren

genom utmålsförrättningen erhållit till sådan inom utmålet befintlig

mark, som tages i anspråk för gruvarbetet ovan jord, liksom till den mark

utom utmålet, som anvisas för något i 34 § gruvlagen angivet ändamål. Sådan

mark skall jämlikt 33 och 34 §§ särskilt utstakas, inläggas å kartan och

i protokollet beskrivas.

Någon uttrycklig bestämmelse om att omförmälda rätt till mark är en

integrerande del av gruvrätten finnes visserligen icke i gruvlagen, men eftersom

gruvdrift över huvud taget icke är möjlig utan dispositionsrätt till

mark för nödiga byggnader och andra anläggningar, måste det anses ligga

i sakens egen natur att den av gruvinnehavaren förvärvade rätten till sådan

mark ingår i själva gruvrätten. Sistnämnda rätt skulle eljest vila på

alltför löslig grund. Att omförmälda dispositionsrätt har bästa rätt i den

fastighet, vartill marken hör, framgår för övrigt indirekt av stadgandena i

43 § gruvlagen och 24 § 2 mom. inteckningsförordningen.

Frågan är emellertid, när rätten till mark blir en integrerande del av

gruvrätten samt under vilka förutsättningar detta sker. Erläggandet av

löseskillingen torde icke kunna anses utgöra det konstitutiva momentet.

Väl stadgas i gruvlagen, att mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager

i anspråk för arbete ovan jord, skall av honom lösas ävensom att för

mark utom utmålet, vilken upplåtes för något i 34 § avsett ändamål, lösen

jämväl skall erläggas, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet

eller lider synnerligt men av upplåtelsen. Lagen innehåller emellertid

icke någon bestämmelse att rätten till marken skall hänföras till

gruvegendom först sedan lösen guldits. Tvärtom uttalas i motiven, att i

lagen bibehållits den från gruvstadgan härrörande grundsatsen, att gruvinnehavaren

från och med utmålsförrättningens avslutande äger rätt att

taga den anvisade marken i besittning. (Se NJA 1939 avd. II s. 392.)

Med hänsyn härtill måste stadgandet i 54 § andra stycket att i dagen utmålet

må användas allenast till den del det blivit inlöst anses innebära,

att utmålet får användas endast med avseende å den del, som enligt vederbörligt

beslut skall lösas. Föreskriften anknyter till normalfallet, att

lösen skall erläggas. Av 38 § framgår emellertid, att det ej är nödvändigt,

att lösen alltid utgår. Sistnämnda lagrum giver nämligen kontrahenterna

full frihet att sämjas om lösen. Tydligt är, att ett dylikt avtal kan gå ut på

att lösen ej skall erläggas. Träffas avtal av detta innehåll, måste naturligtvis

i allt fall den upplåtna dispositionsrätten vara att hänföra till gruvegendomen.

Detta visar, alt nämnda rättsförhållandes uppkomst ej kan

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

vara beroende av att marken löses. Lagrådet vill för övrigt anmärka, att

det icke kan betraktas såsom säreget för expropriationsförfarande enligt

gruvlagen att lösen ej under alla förhållanden erlägges. Detta kan även

inträffa vid ett förfarande enligt lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

Jämlikt 59 § i sistnämnda lag står det nämligen under vissa förutsättningar

parterna fritt att träffa överenskommelse rörande expropriationsersättningen;

och i motiven förutsättes, att en dylik överenskommelse kan

gå ut på att den mark, som exproprieras, avstås utan lösen. (Se NJA 1918

avd. II s. 240.)

Enligt lagrådets mening torde det konstitutiva momentet i stället vara

att söka i själva utmålsläggningen, varvid marken på sätt i 33 §, respektive

34 §, stadgas genom bergmästarens försorg blir särskilt utstakad, inlagd

å kartan samt beskriven i protokollet. Ett starkt stöd för denna mening

utgör den förut nämnda omständigheten att utmålssökanden äger tillträda

marken omedelbart efter utmålsförrättningens avslutande, medan

lösen skall erläggas inom 90 dagar därefter. Att slutpunkten i den expropriation,

som utmålsförrättningen avser, icke är löseskillingens erläggande

framgår också av 42 § tredje stycket, vari för underlåtenhet att inom

föreskriven tid gälda vid utmålsförrättningen fastställd lösen eller annan

ersättning stadgas bland annat den påföljden, att överexekutor äger på

framställning av den ersättningsberättigade förordna om gruvarbetets inställande

intill dess ersättningen erlägges eller uttages i exekutiv ordning.

Denna bestämmelse vore tämligen meningslös, om expropriationen ej vore

fullbordad förrän ersättningen guldits.

Om av nu anförda skäl åt gruvlagen måste beträffande det förut berörda

fallet, att markägaren avstår från lösen, givas den tolkningen att dispositionsrätt

till nödig mark kan förvärvas genom utmålsförrättningen,

oaktat lösen ej fastställts eller erlagts, får detta anses såsom uttryck för

en princip, som äger allmän giltighet och således gäller även då sökanden

själv tillhörig mark tages i anspråk för ändamål, som avses i 33 eller

34 §. Har i sådant fall den i nämnda lagrum angivna proceduren iakttagits,

får därför dispositionsrätt till marken — såsom utgörande en del av

gruvrätten ■— anses bestå mot ny ägare av marken, så länge som gruvrätten

äger bestånd. Denne kan följaktligen varken påkalla avhysning av

gruvinnehavaren från marken eller fordra lösen för densamma. Väl kan

det tänkas, att även om berörda procedur ej iakttagits, en mot ny markägare

gällande förfoganderätt förefinnes, men lagrådet har ej anledning att

gå närmare in på denna fråga.

Med den betydelse, som utmålsförrättningen sålunda har, är det av stor

vikt, att den mark, som skall tagas i anspråk för arbete ovan jord eller för

ändamål, som i 34 § sägs, blir noga preciserad vid förrättningen. Jämlikt

stadgandet i 33 § äger visserligen sökanden själv bestämma storleken av

det utrymme inom utmålet, som han vill taga i anspråk för arbete ovan

jord, men detta kan ej innebära, att han, när gruvdrift över huvud taget

är otänkbar utan att sådan mark tages i anspråk för nödvändiga anlägg
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

157

ningar, skulle kunna undandraga sig att vid utmålsförrättningen uppgiva

huru mycket mark ovan jord som han anser sig behöva, och det åligger

bergmästaren att tillse att uppgift härom lämnas och vidtaga därav betingade

åtgärder i enlighet med vad i vederbörande lagrum sägs. Likaledes

måste det ankomma på bergmästaren att klarlägga om och i vad mån

mark utom utmålet behöver anvisas. I de fall, vari utmålsläggning sker

för att komplettera en redan befintlig gruvanläggning och å annat utmål

finnas alla byggnader och andra anläggningar, som behövas för gruvdrift

jämväl å det utmål, som skall utläggas, erfordras visserligen ingen ny

mark, men det måste likväl, jämlikt 27 § första stycket jämfört med 33

och 34 §§, anses åligga bergmästaren att i ordningens intresse göra anteckning

härom i protokollet.

Med den tolkning, som lagrådet finner böra givas åt nu gällande bestämmelser,

äro särskilda lagstiftningsåtgärder i det syfte, som närmast

föranlett ändringsförslaget, icke nödvändiga. Därest anledning finnes till

antagande att bestämmelserna tillämpats på annat sätt än som får anses vara

det riktiga, är det emellertid önskvärt, att instruktionella föreskrifter meddelas

i administrativ ordning.

Ehuru såsom nu utvecklats det föreslagna tillägget till förevarande paragraf

icke torde vara behövligt för att i fall då gruvrätten och gruvmarken

vid tiden för utmålsläggningen ägas av samma person trygga gruvinnehavaren

mot risken att, sedan ändrade äganderättsförhållanden inträtt, nödgas

lösa den för gruvdriften erferderliga marken, synes likväl böra övervägas,

huruvida icke gällande bestämmelser böra kompletteras för att de skola tillgodose

inteckningshavares rätt. För den värdeminskning, som i nu avsedda

fall den intecknade fastigheten undergår i och med att dispositionsrätten

till en del av densamma blir hänförlig till gruvegendom, saknar inteckningshavare

rätt till gottgörelse. Detta måste ur principiell synpunkt anses otillfredsställande.

Emellertid bör erinras om att markägaren och gruvinneha.

varen i fall då lösen skall erläggas hava full frihet att med varandra överenskomma

om lösenbeloppet. Gruvlagstiftningssakkunniga framhöllo, att

med hänsyn till annans, närmast inteckningshavares, rätt det enligt expropriationslagen

visserligen i allmänhet icke stode parterna fritt att träffa

överenskommelse om expropriationsersättningen, men att de skäl som föranlett

denna grundsats icke ägde samma giltighet beträffande de ersättningsfrågor,

som avgjordes enligt gruvlagen. Den mark, varom vid utmålsförrättning

vore fråga, vore i regel av ett relativt obetydligt värde, och ersättningssummorna

vore därför i allmänhet små. Dessa belopps obetydlighet

gjorde, att inteckningshavarna i regel icke hade något att erinra mot att

jordägaren uppbure dem. Det syntes därför saknas anledning att övergiva

den enligt gruvstadgan gällande grundsatsen om rätt för jordägaren och

andra rättsägare att med utmålssökanden träffa uppgörelse angående ersättningsbeloppets

storlek, i synnerhet som någon olägenhet därav icke alls

försports. (Se NJA 1939 avd. II s. 380.)

De praktiska skäl, som föranlett regeln om parternas rätt att utan hänsyn

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

till inteckningshavare bestämma beloppet av lösen, kunna åberopas jämväl

mot att införa särskilda rättsregler till inteckningshavares skydd i fall där

gruvinnehavaren själv är markägaren och förty någon lösen ej kan ifrågakomma.

Den viktiga skillnaden föreligger likväl, att då marken äges av annan

än gruvinnehavaren lösen i regel erlägges, låt vara understundom med

belopp som icke motsvarar fastighetens värdeminskning, under det att i nu

ifrågavarande fall alls ingen lösen utgår och inteckningshavarna förty bliva

utan varje som helst gottgörelse. Det bör emellertid beaktas, att så kan vara

händelsen även då annan är markägare men denne av någon anledning, exempelvis

nära släktskap med gruvinnehavaren, avstår från lösen. Med hänsyn

till det jämförelsevis ringa belopp, varom i allmänhet kan vara fråga,

och den vidlyftiga procedur, som erfordras för att tillgodose inteckningshavarna,

anser lagrådet övervägande skäl tala för att ej göra ändring i vad

nu gäller.

Skulle emellertid särskilda bestämmelser till skydd för inteckningshavare

anses böra införas, torde dessa bestämmelser kunna utformas förslagsvis

så, att om gruvinnehavaren tillhörig mark, som därest den ägts av annan

skolat lösas, är besvärad av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller

om sådan mark kan jämlikt It kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta

för ogulden köpeskilling, skall mot lösen svarande belopp fastställas. Vidare

bör föreskrivas, att beloppet skall bestämmas av bergmästaren och gode

männen på sätt i 38 § sägs och att detsamma jämte ränta skall nedsättas

hos Konungens befallningshavande såsom i 42 § stadgas. Genom en sådan

föreskrift bliva reglerna i 42—44 §§ tillämpliga. Uppenbart är, att de i

37 § angivna grunderna för bestämmande av marklösen skola iakttagas.

För att säkerställa att i dessa fall, där förhållandena ju äro helt olika dem

i de vanliga fallen, nedsättning verkligen äger rum, torde sådan åtgärd böra

göras till villkor för att dispositionsrätten till marken skall vara att hänföra

till gruvegendomen. Bestämmelserna i fråga synas därför böra avslutas med

ett stadgande att i detta fall marken skall vara att anse såsom löst först

sedan nedsättning skett.

Lagrådet vill slutligen erinra, att därest — såsom lagrådet förordar —

ändring ej vidtages i förevarande paragraf, jämkning måste ske i ingressen

till lagförslaget ävensom att avfattningen av 37, 42 och 49 §§ jämväl är beroende

av nämnda förhållande.

37 §.

Lagrådet:

Därest såsom lagrådet hemställt ändring ej göres i 36 §, bör förevarande

paragraf bibehållas oförändrad, varjämte den hänvisning, som i ingressen

göres till samma lagrum, måste utgå.

42 §.

Lagrådet:

Beträffande första stycket vill lagrådet erinra, att den ändring, som här

föreslås, är betingad av det föreslagna nya momentet i 36 §. Om sistnämnda

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

159

lagrum i enlighet med vad lagrådet förordat bibehålies i oförändrat skick,

bör följaktligen ändring ej heller göras i omförmälda del av förevarande

paragraf.

45 §.

Lagrådet:

Beträffande villkoren för utvidgning av utmål skall jämlikt första stycket

i förevarande paragraf vad om utmålsförrättning är stadgat i tillämpliga

delar gälla med den modifikationen, att i fråga om utmålets utläggande utanför

det förut utmålslagda området hinder som i 5 § sägs skall gälla, ändå

att det tillkommit efter mutsedelns utfärdande. Härav följer, att den föreslagna

uppmjukningen av reglerna om hinder vid utmålsläggning — innebärande,

att utmål får utläggas över annat inmutat område, därest innehavaren

av detta lämnar sitt medgivande därtill — kommer att äga motsvarande

tillämpning i fråga om utvidgning av förut utmålslagt område. Detta

synes vara både ur principiell synpunkt riktigt och praktiskt ändamålsenligt.

Lagrådet vill därför, då förhållandet icke berörts under förarbetena,

allenast fästa uppmärksamheten å detsamma.

I fråga om utvidgning av ett genom uppdelning bildat utmål har departementschefen

framhållit, att det syntes nödvändigt att meddela regler om

hur utvidgningen finge ske. Gällde här de vanliga reglerna om utvidgning,

skulle det innebära bland annat, att efter uppdelningen vart och ett av de

nybildade utmålen kunde utvidgas till maximiarealen för utmål. I en ny

tredje punkt av andra stycket i förevarande paragraf föreslås därför, att genom

uppdelning uppkommet utmål får utvidgas högst till den storlek som

motsvarar dess andel i det ursprungliga utmålet. Lagrådet finner sig böra, i

förtydligande syfte, förorda en mera utförlig formulering av nämnda punkt.

Förslagsvis kan stadgas, att om uppdelning skett, därigenom uppkommet utmål

icke må genom utvidgning givas större areal än att denna kommer att

utgöra lika stor del av högsta medgivna areal för utmål som det nya utmålets

areal före utvidgningen utgjorde av det ursprungliga utmålet.

47 §.

Lagrådet:

Enligt sista punkten i det föreslagna nya tredje stycket skola inmularen

och kronan på begäran tillhandahålla varandra resultaten av verkställda

undersökningar. Vad i remissprotokollet anförts om detta stadgande giver

närmast vid handen, att därmed avsetts lämnande av uppgifter, muntliga

eller skriftliga, om de resultat som uppnåtts vid undersökningsarbeten. Lagtexten

är emellertid så avfattad att även annat än lämnande av sådana uppgifter,

t. ex. tillhandahållande av borrkärnor, faller under bestämmelsen.

Häremot synes intet vara att erinra. Det kan vara av stor vikt för bedömandet

av fyndighetens beskaffenhet att borrkärnor bliva tillgängliga för undersökning.

Däremot torde stadgandet icke kunna anses innebära, att skyldighet

föreligger att lämna uppgifter om kostnader för brytning eller om

andra ekonomiska förhållanden.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Justitierådet Ekberg:

De föreslagna bestämmelserna, att kronan, respektive jordägaren, i och

för utförande av undersökning skulle äga att i nödig utsträckning använda

för gruvarbetet avsedda anläggningar, som tillhöra gruvinnehavaren, utgöra

ett betänkligt ingrepp i dennes rätt och kunna lätt medföra tvistigheter

och svårigheter av olika slag. Jag anser mig därför icke kunna tillstyrka nu

berörda delar av det föreslagna nya stycket.

49 §.

Lagrådet:

Då kronan inträder i gruvföretag skall, för det fall att inmutaren själv är

jordägaren, kronan enligt förslaget ersätta honom för att mark tages i anspråk

för gruvdriften. Uppenbart är emellertid, ehuru detta icke direkt

framgår av lagtexten, att ersättning bör utgå jämväl för att lian eljest genom

gruvdriften lider förlust, intrång eller annan skada, där skadan är av

den natur att ersättning därför enligt 36 § skolat utgå till tredje man. De i

37 § angivna grunderna för ersättningens bestämmande böra därvid tilllämpas.

För undvikande av missförstånd torde ett tillägg med stadgande i

nu berörda avseenden böra fogas till det föreslagna nya stycket i punkten 3

av 1 mom.

Vad angår 1 mom. punkten 2 erinras, att ändring i denna punkt ej bör

vidtagas, därest lagrådets anmärkning vid 36 § i fråga om det där föreslagna

tilläggets behövlighet beaktas.

55 §.

Lagrådet:

Beträffande den jordägaren tillkommande andelen i försvarsavgift, som

ej uttagits utan innestår hos kommerskollegium, framgår av remissprotokollet,

att man tänkt sig att lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom

penningars nedsättande i allmänt förvar finge tillämpas. Huruvida

detta är möjligt finner lagrådet för sin del tvivelaktigt. I varje fall synes det

vara en onödig omväg, då hos kommerskollegium innestående medel av

förevarande beskaffenhet, jämlikt lagen den 29 maj 1942 om preskription av

rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet, under däri angivna betingelser

efter 21 års förlopp tillfalla kronan. Huruvida för ifrågavarande fall

särskilda bestämmelser med kortare preskriptionstid, såsom departementschefen

antytt, lämpligen böra införas är ett spörsmål, som lagrådet i detta

sammanhang icke finner anledning att upptaga till bedömande.

56 §.

Justitierådcn Ekberg och Strandberg samt regeringsrådet Björkholm:

Den årliga försvarsavgift, som gruvinnehavaren har att senast den 31

december förskottsvis för det kommande året erlägga till bergmästaren,

utgör enligt 55 § tio kronor för varje hektar eller överskjutande del av hektar

av utmålets areal. Hälften av avgiften tillfaller kronan och andra hälften

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

161

tillkommer den jordägare, på vilkens mark utmålet är beläget. Finnas inom

utmålet flera jordägare, skola de njuta lott i avgiften efter som de äga del

i jorden. Är gruvinnehavaren tillika ägare av mark inom utmålet, skall den

honom tillkommande andelen i avgiften icke uttagas. Därest gruvinnehavaren

försummar att senast den 31 december erlägga försvarsavgift för det kommande

året, blir jämlikt förevarande paragraf påföljden den, att han blir

skyldig att senast den 31 mars följande år till bergmästaren inbetala dubbel

avgift vid äventyr att rätten till gruvan eljest förverkas. Härutinnan föreslås

nu den jämkningen, att påföljden skall begränsas till dubbla beloppet av

vad gruvinnehavaren försummat att betala.

För att minska faran av att gruvrätten skulle komma att förverkas på

grund av ren glömska att inbetala den dubbla avgiften stadgar paragrafen i

sin nu gällande lydelse skyldighet för bergmästaren att senast den 15 januari

i rekommenderat brev till den i gruvregistret antecknade innehavaren av

gruvan eller anmäld gruvföreståndare översända påminnelse om avgiftens

erläggande med angivande av det belopp, som skall inbetalas, samt äventyret

om det försummas.

Lagen innehåller vidare i 35 § föreskrift, att bergmästaren skall vid utmålsförrättningen

med ledning av vad därvid utrönts rörande utmålets storlek

uträkna och i protokollet anteckna beloppet av den försvarsavgift, som

skail erläggas. Gruvinnehavaren är emellertid icke under alla förhållanden

pliktig att så länge gruvrätten består erlägga det sålunda fastställda beloppet.

Detta kan först och främst undergå förändring på grund av utvidgning

eller minskning av utmålets areal. Vid den förrättning, som i anledning av

sådan åtgärd hålles jämlikt 45 §, har bergmästaren att uträkna och bestämma

den nya försvarsavgift, som föranledes av utmålets ändrade areal. Även

andra omständigheter kunna emellertid inverka på storleken av den avgift,

som gruvinnehavaren skall betala. Såsom redan blivit nämnt, är nämligen

gruvinnehavaren, då han tillika är ägare av mark inom utmålet, berättigad

att avdraga den honom såsom jordägare tillkommande andelen i försvarsavgiften.

Förändringar i avseende på äganderätten till mark inom utmålet

kunna således påverka storleken av det belopp, som gruvinnehavaren h;ir att

erlägga. Detta belopp kommer att variera i den mån gruvinnehavaren förvärvar

eller avhänder sig mark inom utmålet. Vidare påverkas beloppet, om

gruvrätten övergår från en innehavare, som är markägare, till någon, som

icke är det eller som äger mer eller mindre mark än överlåtaren, eller tvärtom

från icke-markägare till markägare. Såsom i promemorian erinrats kunna

således ej sällan svårigheter föreligga, särskilt för bergmästaren, att exakt

beräkna vad gruvinnehavaren har att erlägga i försvarsavgift. Enär jordägarna,

där flera sådana finnas inom utmålet, skola njuta lott i avgiften

efter som de äga del i jorden, kunna komplikationer också uppstå på grund

av ovisshet om storleken av den areal som gruvinnehavaren tillhörig mark

inom utmålet omfattar. Såsom under förarbetena till det föreliggande lagförslaget

framhållits förefinnes alltså enligt gällande bestämmelser — trots

den påminnelse, som bergmästaren skall göra — risk för att gruvrätten kan

komma att förverkas på grund av förbiseende eller ursäktligt misstag.

11 Bilxang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 17.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

För minskande av omförälda risk äro olika vägar tänkbara. Departementschefen

har ansett, att det lämpligaste vore att knyta förverkandet till

försummelse av gruvinnehavaren att, efter erhållen del av bergmästarens

påminnelse, senast den 31 mars inbetala däri angivet belopp. Förslagets

utformning är emellertid ej fullt tillfredsställande. Enligt ordalydelsen

skulie nämligen förverkandepåföljd inträda även för det fall att bergmästaren

i påminnelsen av ursäktligt förbiseende, exempelvis på grund av

ovetskap om inträffad förändring beträffande äganderätten till mark inom

utmålet, angivit vad gruvinnehavaren har att gälda till för högt belopp

samt denne senast den 31 mars inbetalar det riktiga beloppet men

icke det i påminnelsen angivna. Det synes icke vara rimligt att påföljd

av förverkande skall inträda i det omförmälda fallet. Måhända är detta

ej heller förslagets mening, men jämväl av vissa uttalanden i promemorian

skulle kunna dragas den slutsatsen, att gruvinnehavaren under alla

förhållanden vore skyldig att inbetala hela det i påminnelsen angivna beloppet,

om han ville undvika att gruvrätten skulle förklaras förverkad, och

att han sedan finge söka åter vad han erlagt för mycket. I omförmälda hänseende

synes en omredigering av lagtexten önskvärd. Förslagsvis kan detta

ske på det sättet, att i sista punkten av andra stycket orden »det i påminnelsen

angivna beloppet» utbytas mot uttrycket »det felande beloppet» samt

att till denna punkt fogas en ny mening, innehållande att gruvrätten dock

ej skall vara förverkad, där det i påminnelsen angivna beloppet inbetalats

senast den 31 mars, ändå att detta belopp understiger vad rätteligen bör

uttagas.

Justitierådet Ljunggren:

Avsikten med det remitterade förslaget i förevarande hänseende är, att

gruvinnehavarens berättigade intresse av ökad trygghet för gruvrätten skall

tillgodoses, så att riskerna för förverkande på grund av ursäktligt förbiseende

eller misstag såvitt möjligt undanröjas. Detta har ansetts kunna ske

genom att förverkandepåföljden, som skall beslutas av bergmästaren och

alltså ej inträda automatiskt, knytes till försummelse att betala det i bergmästarens

påminnelse preciserade beloppet. Man har sålunda velat frikoppla

förverkandet från den stundom vanskliga och osäkra bestämningen av

vad som rätteligen skall erläggas i försvarsavgift.

Det måste betraktas som önskvärt att ett förverkandebeslut, som skall

meddelas i administrativ ordning, kan knytas till ett enkelt och klart faktum,

som är lätt att konstatera och knappast kan göras till föremål för

tvist. Detta önskemål blir ej tillgodosett, om man beträffande gruvinnehavarens

prestation för att undvika förverkande såsom alternativ inför, att

han erlägger dubbla beloppet av vad han försummat att betala av det han

rätteligen skolat erlägga. Fastställande av detta belopp, eventuellt i domstolsväg,

kan komma att kräva en vidlyftig utredning och draga långt ut på

tiden. Det är att märka, att enligt förslaget förutsättning för förverkande är

att bergmästaren meddelat beslut därom före årets utgång. Är tvist om för
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

163

svarsavgiftens storlek anhängig vid domstol, kan bergmästaren således ej

låta med beslut i ärendet anstå till dess lagalcraftvunnen dom föreligger.

I själva verket torde man bäst tillgodose gruvinneliavarens intresse av

trygghet mot förverkande på grund av misstag eller förbiseende genom att

ej indirekt animera honom till inbetalning av ett lägre, kanske obetydligt

lägre belopp än bergmästaren för honom angivit. Han skulle därigenom utsätta

sig för den största risk då han ju icke, där frågan om det rätta beloppet

är tvistig, kan vara fullt säker på att hans egen beräkning är riktig. Det må

tillika påpekas, att det här är fråga om ett relativt ringa belopp, som i ett

visst enstaka, sällan förekommande fall skall av gruvinnehavaren erläggas.

Skulle däremot frågan om det rätta beloppet icke vara tvistig utan det

i stället i något undantagsfall förhålla sig så, att bergmästaren i påminnelsen

gjort en misskrivning eller eljest något uppenbart fel beträffande beloppets

storlek, torde det enligt min mening vara väl förenligt med den

föreslagna lagtexten, att saken ordnas utan att gruvinnehavaren skall behöva

betala det uppenbart oriktiga beloppet, som angivits i påminnelsen.

Gruvinnehavaren har då all anledning att, så snart han fått påminnelsen, för

bergmästaren påpeka det förelupna misstaget. Bergmästaren bör då, redan

i samband med att inbetalning sker, kunna rätta till misstaget genom att

rent formellt tillställa gruvinnehavaren en ny påminnelse. Att detta sker

efter den stadgade tiden för delgivning av påminnelse saknar betydelse,

därest det sker i samband med att gruvinnehavaren verkställer inbetalning.

Vad nu sagts torde även äga tillämpning, då en ostridigt felaktig uppgift

i den ursprungliga påminnelsen icke kan läggas bergmästaren till last utan

beror på att han, måhända på grund av gruvinnehavarens underlåtenhet att

lämna honom erforderliga uppgifter exempelvis om äganderättsförhållandena

rörande gruvmarken, saknat möjlighet att rätt bestämma beloppet.

Men även om saken av någon anledning icke blir formellt ordnad redan i

samband med inbetalningen, bör bergmästaren enligt en förnuftig tolkning

av lagen icke meddela förverkandebeslut, om han skulle finna att det inbetalade

beloppet, ehuru lägre än det han i påminnelsen angivit, uppenbarligen

är det rätta.

Gruvlagens övergångsbestämmelser.

Lagrådet:

Lagrådet ifrågasätter, huruvida icke de föreslagna reglerna om beloppet

av försvarsavgift efter utvidgning eller sammanläggning av utmål skulle

komma till klarare uttryck, om stadgandet gåves ungefärligen den avfattningen

att den årliga försvarsavgiften ej må överstiga femtio kronor för

varje utmål; skolande likväl, där efter den 31 december 1939 utmål utvidgas,

vad nu sagts gälla allenast den del som sagda dag ingick i utmålet samt,

där efter nämnda tidpunkt utmål sammanlägges med annat utmål, ettvart

av de i sammanläggningen ingående utmålen i det avseende varom nu är

fråga fortfarande anses som särskilt utmål.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Övergångsbestämmelserna.

Justilieråden Ekberg och Ljunggren:

Enligt punkt 2 i gruvlagens övergångsbestämmelser gäller, att föreskrifterna

i 39—48 §§ i 1884 års gruvstadga i fråga om arbetsskyldighet och vilostånd

icke skola tillämpas på äldre utmål utan i stället bestämmelserna i

7 kap. gruvlagen med iakttagande dock, bland annat, att den årliga försvarsavgilten

för dessa utmål ej må överstiga 50 kronor för varje utmål. i vad

sålunda gäller föreslås i det remitterade förslaget ändring av innebörd att,

där efter gruvlagens ikraftträdande utmål utvidgats eller sammanlagts med

annat utmål, avgiftens maximering till 50 kronor skall gälla för den ursprungliga

delen av det utvidgade utmålet respektive ettvart av de i sammanläggningen

ingående utmålen. Jämlikt övergångsbestämmelserna till

lagförslaget skola de nya reglerna tillämpas beträffande avgift, avseende

tiden från och med år 1954, även såvitt avser utmål som utvidgats eller

sammanlagts under tiden mellan gruvlagens ikraftträdande och ikraftträdandet

av förevarande lag. Ur principiell synpunkt finna vi det ägnat att

ingiva vissa betänkligheter att göra de föreslagna reglerna tillämpliga å

redan skedda utvidgningar eller sammanläggningar. Å andra sidan kunna

praktiska skäl såsom önskvärdheten av enhetliga regler i ifrågavarande

avseende för alla jämlikt gruvlagen utvidgade eller sammanlagda utmål och

framför allt avgifternas jämförelsevis ringa ekonomiska betydelse åberopas

till stöd för den i förslaget valda lösningen av frågan.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

165

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 december 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,

lagrådets den 19 november 1951 avgivna utlåtande över det till lagrådet den

25 maj 1951 remitterade förslaget till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni

1938 (nr 314).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Innebörden av begreppet tomtplats i 5 § 6) i dess nu gällande lydelse är,

såsom lagrådet påpekat, oklar. Det kan sålunda råda tvekan, huruvida med

bestämmelsen om skydd för tomtplats mot inmutning avses endast det fall

att på området finnes byggnad, som åtnjuter skydd mot inmutning enligt

vad i övrigt är stadgat i lagrummet. Syftet med ifrågavarande skyddsbestämmelser

måste emellertid anses vara att bereda skydd för »hus och hem». Med

hänsyn härtill vill jag ansluta mig till lagrådets förslag att göra skyddet

för tomtplats uttryckligen beroende av att tomtplatsen är belägen vid byggnad,

avsedd att stadigvarande användas till bostad.

Jag anser mig även kunna ansluta mig till den av lagrådet förordade ändringen

i det i 7 § föreslagna nya stycket. 1 de fall, då inmutningsansökningar

rörande ett och samma område inkommit samma dag, får hänvisning till

domstolsprövning sålunda preklusiv verkan. Denna ändring medför, såsom

lagrådet anfört, smärre jämkningar även i 5 § 8) och 11 § 2 mom. första

stycket samt i ingressen till lagförslaget.

Vad en av lagrådets ledamöter anfört rörande 17 och 23 §§ föranleder mig

icke att frångå det remitterade förslaget.

Lagrådet ifrågasätter, huruvida icke den i 35 § föreslagna tilläggsbestämmelsen

om skyldighet för bergmästaren att i anslutning till utmålsförrättningen

sända underrättelse till jordägarna rörande försvarsavgiften bör utfärdas

i administrativ ordning i stället för att upptagas i gruvlagen. Ehuru

bestämmelsen, såsom lagrådet framhållit, är av övervägande instruktionell

natur, anser jag dock, enär bestämmelsen är av stor vikt och gruvlagen

s. 166 Kontrollera mot PDF

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

redan nu innehåller regler av liknande art, att den lämpligen bör inflyta i

själva lagen.

Vad beträffar det i 36 § föreslagna stadgandet om förfarandet vid utrnålsförrättningen

med sådan mark, som äges av gruvinnehavaren själv, anser

lagrådet, att gällande bestämmelser böra tolkas så att gruvinnehavarens

mark, som anvisats inom eller utom utmål enligt 33 eller 34 §, kan få karaktär

av löst mark, ehuru lösenförfarande ej tillämpats. Till den tolkning, som

lagrådet sålunda anvisat, ansluter jag mig. På grund härav och då behov ej

yppats att för de fall, varom här är fråga, tillgodose inteckningshavarnas

rätt genom att införa ett förfarande med skyldighet att nedsätta belopp,

motsvarande lösen för område som tages i anspråk för gruvdriften, torde

det i remissprotokollet framlagda förslaget om tillägg till 36 § böra utgå.

Med anledning härav böra av ändringsförslaget föranledda jämkningar i 37,

42 och 49 §§ jämväl bortfalla.

Med hänsyn till den oklarhet som varit rådande om innebörden av gruvlagens

bestämmelser i nu förevarande hänseende, torde det, såsom lagrådet

rekommenderat, få ankomma på kommerskollegium att i administrativ

ordning meddela föreskrifter om att bergmästarna vid utmålsförrättning

böra tillse att, såvitt möjligt, klarhet vinnes om vilken mark som skall anses

höra till gruvegendomen även i de fall där gruvinnehavaren själv är markägare.

I 45 § andra stycket har i remissprotokollet föreslagits en bestämmelse

att genom uppdelning uppkommet utmål får utvidgas högst till den storlek

som motsvarar dess andel i det ursprungliga utmålet. Lagrådet föreslår i förtydligande

syfte en mera utförlig formulering av innehåll att om uppdelning

skett, därigenom uppkommet utmål icke må genom utvidgning givas större

areal än att denna kommer att utgöra lika stor del av högsta medgivna

areal för utmål som det nya utmålets areal före utvidgningen utgjorde av det

ursprungliga utmålet. Denna innebörd av stadgandet torde emellertid med

tillräcklig tydlighet framgå av den i remissprotokollet använda formuleringen.

Denna formulering har fördelen av att vara betydligt kortare och

enklare än den av lagrådet föreslagna. Anledning synes därför knappast föreligga

att vidtaga den av lagrådet förordade omformuleringen.

Jag ansluter mig till vad lagrådet anfört angående tolkningen av det föreslagna

nya stadgandet i 47 § angående rätt till provborrning m. m. Däremot

kan jag ej finna fog för vad en lagrådsledamot andragit mot bestämmelsen

att kronan respektive jordägaren i och för utförande av undersökning skulle

äga att i nödig utsträckning använda för gruvarbetet avsedda anläggningar.

Om exempelvis undersökningen av praktiska skäl bör verkställas nere i

gruva, kan inmutaren självfallet icke få hindra undersökningen genom att

vägra provtagaren att använda gruvhissen för att komma ner till provtagningsplatsen.

Lagrådets erinringar beträffande det föreslagna tillägget till 49 § torde

böra beaktas.

I remissprotokollet har jag utgått från att lagen den 24 mars 1927 om

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

167

gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar är tillämplig,

då fråga är om försvarsavgifter, som innestå hos kommerskollegium för

jordägarnas räkning. Såsom lagrådet framhållit synes detta emellertid tvivelaktigt.

Lagen den 29 maj 1942 om preskription av rätt till medel som

innestå hos offentlig myndighet torde nämligen kunna tillämpas på dessa

avgiftsbelopp. Även enligt sistnämnda lag gäller emellertid att preskriptionstiden

är tjugu år och att den som inbetalat beloppet äger att under tjuguförsta

året lyfta beloppet. Huruvida dessa bestämmelser kunna anses i allo

lämpliga på försvarsavgifter som inlevereras till kommerskollegium torde,

såsom i remissprotokollet anförts, böra upptagas till övervägande av kommerskollegium.

Vad en av lagrådets ledamöter anfört i anslutning till 56 § rörande förutsättningarna

för förverkande vid underlåtenhet att inbetala i bergmästarens

påminnelser angivna belopp återgiver riktigt den avsedda innebörden av de

föreslagna bestämmelserna i detta hänseende. Det remitterade förslaget anser

jag, i likhet med denne lagrådsledamot, lämpligare än det förslag som

framlagts av lagrådets övriga ledamöter i denna del.

De förslag till ändringar av huvudsakligen redaktionell natur, som lagrådet

föreslagit i ingressen samt i 3 §, 11 § 2 mom., 19 §, 21 § 2 mom. 2)

och 31 § ävensom i gruvlagens övergångsbestämmelser, torde böra beaktas.

I enlighet med vad i det föregående förordats ha ändringar vidtagits i det

remitterade lagförslaget. Därjämte har förslaget undergått vissa smärre

jämkningar av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med det anförda jämkade

förslaget till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Georg Dahlin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:66 Skrivelse till Konungen i anledning av d el s Kungl. May. Is proposition med förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 a1 i texten
  2. 3LU 1952:2 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 s. 1 i texten