Sök i Ratio Lex

Med förslag till sjömanslag, m. 77i

1952-03-31 · 202 sidor, varav 199 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 199 av 202 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:170, Med förslag till sjömanslag, m. 77i

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

1

Nr 170.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till sjömanslag,

m. 77i.; given Stockholms slott den 31 mars 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1. sjömanslag;

2. lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen; samt

3. lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa

tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det genom propositionen framlagda förslaget till sjömanslag bygger i huvudsak

på gällande sjömanslag. Förslaget upptager emellertid åtskilliga ändringar

och jämkningar, huvudsakligen ägnade att förbättra sjöfolkets anställningsvillkor

och sociala förmåner.

Sålunda föreslås, att nuvarande regler om befälhavares och sjömans rätt

att åtnjuta skadestånd vid kontraktsstridigt avsked förenklas. En tillämpning

av de förenklade reglerna skulle i övervägande antalet fall medföra, att

sjöfolket får en mera tillfredsställande gottgörelse än för närvarande (3

och 34 §§).

I förslaget upptages en ny bestämmelse av innehåll att om sjöman, vilkens

anställning varat sex månader, blir uppsagd från tjänst å fartyg med

minst tio mans besättning, sjömannen äger påkalla samråd angående uppsägningen

inom en nämnd, bestående av befälhavaren som ordförande och två

ledamöter ur besättningen (14 §). Vidare förordas att den befälhavaren enligt

gällande lag tillkommande rätten att ålägga sjöman disciplinstraff skall

överflyttas på en nämnd med sådan sammansättning som nyss sagts (64 §).

I fråga om de sociala förmånerna må nämnas att förslaget innehåller ett

nytt stadgande, enligt vilket svensk ombordanställd under vissa förutsättningar

äger rätt att efter två års tjänstgöring i främmande farvatten erhålla

fri resa till Sverige på redarens och statens gemensamma bekostnad (7 och

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

26 §§). Härjämte upptager förslaget den nyheten, att om svensk ombordanställd

avlider medan han är i redarens tjänst eller ännu vårdas på dennes

bekostnad, den ombordanställdes efterlevande hustru eller barn under sexton

år bli berättigade till understöd, motsvarande en månadslön (7 och

24 §§).

Vidare ha nu utgående förmåner vid sjukdom i åtskilliga hänseenden utvidgats.

Jämlikt gällande lag är sjöman, som avskedas på grund av sjukdom

eller skada, berättigad till sjuklön under viss tid efter tjänsteförhållandets

upphörande. Enligt förslaget äger i princip varje sjöman, vilken vid avgången

från tjänsten är arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada, rätt

till sådan lön. Dessutom har den tid, under vilken sjöman av manskapsgraden

erhåller sjuklön, i förslaget förlängts från en till två månader, såvitt

angår utrikes fart (18 §). I fråga om ombordanställds rätt till sjukvård på

redarens bekostnad gäller för närvarande bl. a., att denna förmån icke må

krävas av ombordanställd, som lämnar tjänsten på egen begäran eller blir

avskedad för det han i något väsentligt avseende åsidosatt vad enligt tjänsteavtalet

åligger honom. Förslaget upptager såsom huvudregel, att ombordanställd,

som vid avgången från tjänsten är sjuk eller skadad, skall äga rätt

till fri sjukvård under närmare angiven tid, oberoende av anledningen till

att han lämnat tjänsten (7 och 28 §§). Slutligen må framhållas att enligt

förslaget rätten till sjuklön och sjukvård icke, såsom för närvarande, går

förlorad, om sjukdomen är könssjukdom (4, 18 och 28 §§).

De i förslaget till lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen

upptagna ändringarna äro i huvudsak att anse såsom följdändringar.

I den föreslagna lagen om undantag från svensk domstols behörighet såvitt

angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg

stadgas, att Konungen under förutsättning av ömsesidighet äger förordna,

att tvist mellan befälhavaren å fartyg med hemort i annat land och besättningen

angående tjänsteförhållandet icke må upptagas vid svensk domstol.

Stadgandet ansluter sig till föreskriften i 43 § sjömanslagen, att tvist mellan

befälhavaren och någon av besättningen på svenskt fartyg icke får dragas

inför utländsk myndighet, och har tillkommit närmast i anledning av den

nya svensk-brittiska konsularkonventionen (jfr prop. 169/1952).

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1953.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

3

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Sjömanslag. Förslag till sjömanslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP. 1 KAP.

Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §•

Det åligger redaren att sörja för

att skriftligt avtal upprättas med befälhavaren

om anställningsvillkoren.

2 §.

Är ej överenskommelse träffad om

tjänsteavtalets varaktighet, skall avtalet

anses slutet att tre månader

efter det uppsägning å någondera

sidan skett upphöra i svensk hamn,

som fartyget anlöper för lossning eller

lastning, dock med rätt för befälhavaren,

om han varit i tjänst på

fartyget ett år eller i fråga om segelfartyg

ett och ett halvt år, att tre

månader efter uppsägning frånträda

avtalet jämväl i utländsk lossningseller

lastningshamn.

3 §.

Befälhavare kan av redaren när

som helst skiljas från sin befattning.

Avskedas han, innan tiden för

tjänsteavtalets bestånd gått till ända,

utan att skäl, som i 4 eller 5 § sägs,

därtill föranlett, äger han rätt till ersättning

för den förlust han därigenom

lider.

Varder utredning angående förlusten

ej förebragt, är han berättigad att

erhålla hyra för tre månader samt fri

resa med underhåll till den i avtalet

bestämda orten för tjänstens frånträdande

eller, där 2 § äger tillämpning

och han avskedas i utlandet, till närmaste

svenska hamn.

4 §•

Avskedas befälhavare på grund av

sjukdom eller skada, som gör honom

oförmögen att föra fartyget, äger han

rätt till hyra för tre månader efter

avgången från tjänsten.

Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §•

Redaren skall sörja för att skriftligt

avtal upprättas med befälhavaren

om anställningsvillkoren.

2 §•

Är ej annat överenskommet, skall

avtalet anses slutet att tre månader

efter det uppsägning å någondera sidan

skett upphöra i svensk hamn,

som fartyget anlöper för lossning,

lastning eller uppläggning; dock äger

befälhavaren, om han varit i tjänst

på fartyget ett år, att tre månader

efter uppsägning frånträda avtalet

jämväl i utländsk lossnings-, lastnings-

eller uppläggningshamn.

3 §.

Befälhavaren kan av redaren när

som helst skiljas från sin befattning.

Avskedas han, innan tiden för

tjänsteavtalets bestånd gått till ända,

utan att skäl som i 4 eller 5 § sägs

därtill föranlett, äger han rätt till

lön för tre månader från det han

lämnade tjänsten samt fri resa med

underhåll till den i avtalet bestämda

orten för tjänstens frånträdande eller,

dår 2 § är tillämplig och han avskedas

i utlandet, till närmaste

svenska hamn eller till sin hemort

här i riket.

4 §.

Avskedas befälhavaren på grund

av sjukdom eller skada, som gör

honom oförmögen att föra fartyget,

äger han rätt till lön för tre månader

från det han lämnade tjänsten. Har

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Vad nu är stadgat äger ej tillämpning,

där befälhavaren genom grovt

vållande ådragit sig sjukdomen eller

skadan, eller där han förtegat den

vid tjänstens antagande; i sådant fall

är befälhavaren icke berättigad till

hyra för längre tid än han förrättat

tjänsten.

5 §•

Avskedas befälhavare på grund av

oduglighet, oredlighet, grovt fel eller

grov försummelse i tjänsten, är han

icke berättigad till hyra för längre

tid än han förrättat tjänsten.

6 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka

förlorat, eller förklaras det efter sjöolycka

icke vara iståndsättligt, upphör

tjänsteavtalet att gälla, där ej annat

följer av avtalets innehåll; dock

åligger det befälhavaren att mot hyra

och underhåll bliva tillstädes och ordna

de angelägenheter, som röra fartyget

och lasten.

Om befälhavarens rätt till hyra vid

arbetslöshet, till fri hemresa med

hyra och underhåll under resan samt

till ersättning för förlorade effekter

gäller vad i 41 § är stadgat för sjöman.

7 §•

Om hyra vid dödsfall, om vård och

fri hemresa vid sjukdom samt om begravning

skall vad i 24, 28 och 30 §§

är stadgat för sjöman äga motsvarande

tillämpning.

8 §•

Åtnjuter befälhavaren andel av fartygets

frakt (kaplake) eller av annan

(Kungl. Maj.ts förslag:)

han vid tjänstens antagande förtegat

sjukdomen eller skadan, är han dock

ej berättigad till lön för längre tid

än han förrättat tjänsten. Detsamma

gäller, utom såvitt angår könssjukdom,

dår han ådragit sig sjukdomen

eller skadan uppsåtligen eller

genom grovt vållande.

5 §•

Avskedas befälhavaren på grund

av oduglighet, oredlighet, grovt fel

eller grov försummelse i tjänsten, är

han icke berättigad till lön för längre

tid än han förrättat tjänsten.

6 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka

förlorat eller drabbas det av annat

haveri, som kan antagas för en tid

av minsten månad omöjliggöra tjänstgöring

ombord, upphör tjänsteavtalet

att gälla, där ej annat följer av avtalets

innehåll; dock åligger det befälhavaren

att mot lön och underhåll bliva

tillstädes och ordna de angelägenheter,

som röra fartyget, lasten och de ombordvarande.

Om befälhavarens rätt till lön vid

arbetslöshet samt till fri hemresa

med lön och underhåll under resan

gäller vad i 41 § är stadgat för sjöman.

7 §•

Beträffande befälhavaren skall följande

äga motsvarande tillämpning:

1. om fri hemresa med underhåll

efter längre tids tjänstgöring vad i

26 § stadgas, såframt han icke avskedats

jämlikt 5 §;

2. om vård och fri hemresa med

underhåll vid sjukdom vad i 28 §

stadgas;

3. om lön vid dödsfall, om begravning

och eldbegängelse samt om

kvarlåtenskap vad i 24, 29 och 30 §§

stadgas; samt

4. om ersättning för förlust av personlig

egendom vad i 42 § stadgas.

8 §.

Åtnjuter befälhavaren andel av fartygets

frakt (kaplake) eller av er
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

5

(Gällande lag:)

inkomst av resan eller andel av redarens

vinst å rörelsen (tantiem), och

upphör avtalet före resans slut eller

räkenskapsårets utgång, äger befälhavaren

av den honom sålunda tillförsäkrade

gottgörelse erhålla så mycket,

som i förhållande till resans hela

längd eller hela räkenskapsåret belöper

på tjänstetiden. År befälhavaren

enligt 3, 4, 6 eller 7 § berättigad att

erhålla hyra för längre tid än han

varit i tjänst, skall nu nämnda gottgörelse

för tiden efter det han lämnade

tjänsten utgå med det belopp,

varmed dubbla beloppet av förste

styrmans hyra må överstiga hans

fasta befälhavarehyra.

2 KAP.

Om besättningens tjänsteavtal.

Om tjänsteavtalets ingående.

9 §.

Befälhavaren äger å redarens vägnar

antaga fartygets besättning av såväl

befäls- som manskapsgrad.

Vid antagandet av maskinpersonalen

skall han samråda med förste

maskinisten.

10 §.

Minderårig under femton år må ej

användas i skeppstjänst.

I eldartjänst må ej användas den,

som icke uppnått sexton års ålder.

Å fartyg, som huvudsakligen framdrives

medelst ånga, må, då fartyget

nyttjas i annan fart utanför svenskt

farvatten än i Öresund eller å Oslofjorden

intill Laurvig, i eldartjänst

eller i tjänst såsom kollämpare ej användas

den, som icke uppnått aderton

års ålder.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

sättning för överliggetid eller av annan

inkomst av resan eller andel av

redarens vinst å rörelsen (tantiem),

och upphör avtalet före resans slut

eller räkenskapsårets utgång, äger befälhavaren

av den honom sålunda

tillförsäkrade gottgörelsen erhålla så

mycket, som i förhållande till resans

hela längd eller hela räkenskapsåret

belöper på tjänstetiden.

Föreligger enligt 3, 4, 6 eller 7 § rätt

till lön för längre tid än befälhavaren

varit i tjänst, skall nu nämnda gottgörelse

för tiden efter det han lämnade

tjänsten utgå med det belopp,

varmed dubbla beloppet av den

främste styrmannens lön må överstiga

hans fasta befälhavarlön.

2 KAP.

Om besättningens tjänsteavtal.

Om tjänsteavtalets ingående.

9 §•

Befälhavaren äger å redarens vägnar

antaga fartygets besättning av såväl

befäls- som manskapsgrad.

Vid antagandet av maskinpersonalen

skall befälhavaren såvitt möjligt

inhämta förslag från maskinchefen.

Han bör samråda med den främste

av styrmännen vid antagandet av

däcks personalen och med föreståndaren

för ekonomiavdelningen vid antagandet

av denne underställd personal.

10 §.

I skeppst jänst må icke användas

yngling under femton år och ej heller

kvinna under aderton år.

Den som icke uppnått aderton års

ålder må ej användas i eldartjänst eller

i tjänst såsom kollämpare.

Från stadgandet i andra stycket,

såvitt angår den som uppnått femton

års ålder, äger Konungen eller den

myndighet, åt vilken Konungen det

uppdrager, för särskilda fält medgiva

undantag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

.4 fartyg i fart väster om linjen

Hanstholm—Lindesnäs och bortom

Cuxhaven må minderårig under sexton

år under tiden mellan klockan 20

och klockan 8 ej användas i skeppstjänst

i vidare män än att han under

nämnda tid erhåller en sammanhängande

vilotid av minst nio timmar.

Vad här sagts skall dock icke

utgöra hinder för den minderåriges

nyttjande till skeppstjänst av följande

slag, nämligen

a) skeppstjänst som ovillkorligen

erfordras med hänsyn till hotande

fara för fartyg, liv eller gods;

b) skeppstjänst som erfordras för

lämnande av hjälp varom i 34 a, 223

eller 223 a § sjölagen sägs;

c) deltagande i sådana övningar

med bärgnings- och eldsläckningsredskap

samt andra säkerhetsanordningar

som i enlighet med vad därom

särskilt stadgas varda anställda;

d) skeppstjänst som erfordras för

vidtagande av åtgärd som blivit påbjuden

av tull- eller hälsovårdsmyndighet;
e)

skeppstjänst som föranledes därav

att besättningen blivit under pågående

resa förminskad.

Från stadgandet i första stycket,

såvitt angår minderårig som uppnått

fjorton års ålder, samt från vad i

tredje stycket finnes stadgat äger

Konungen, eller den myndighet åt

vilken Konungen må hava uppdragit

prövningen därutinnan, för särskilda

fall medgiva undantag.

11 §•

Sedan sjöman antagits, skall han

av befälhavaren förses med motbok,

upprättad enligt av kommerskollegium

fastställt formulär, vilken skall

innehålla:

1. sjömannens fullständiga namn,

födelseår, födelsedag, födelseort och

hemort;

2. befattning, vari sjömannen antagits;
3.

resa eller tid, för vilken tjänsteavtalet

gäller, eller avmönstringsort

eller uppsägningstid, som avtalats;

(Kungl. Maj ds förslag:)

(Jfr 57 § första stycket.)

(Jfr 57 g andra stycket.)

11 §•

Sedan sjöman antagits, skall han

av befälhavaren förses med avräkningsbok,

upprättad enligt av kommerskollegium

fastställt formulär,

vilken skall innehålla:

1. sjömannens fullständiga namn,

födelseår, födelsedag, födelseort och

hemort;

2. befattning, vari sjömannen antagits

;

3. resa eller tid, för vilken tjänsteavtalet

gäller, eller avmönstringsort

eller uppsägningstid, som avtalats;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

7

(Gällande lag:)

4. hyra, som överenskommits, så

ock, där hyran är bestämd till visst

belopp för resa, den tid, som beräknas

åtgå för resan;

5. övertidsersättning, som avtalats,

där sådan ersättning icke skall utgå

enligt lag; samt

G. övriga anställningsvillkor.

I motboken skall anteckning ske

om tjänstgöringens början och slut,

så ock om uppsägning av tjänsteavtalet

och dagen därför, övertidsersättning,

som sjöman förtjänar, så

ock vad av hyran och övertidsersättningen

utbetalas eller avdrages skall

likaledes införas i motboken; vid utbetalning

i annat myntslag än det,

vari hyran är bestämd, skall kursen

angivas.

Är tjänsteavtalet ingånget med tilllämpning

av kollektivavtal, skall befälhavaren

sörja för att exemplar av

kollektivavtalet finnes tillgängligt å

fartyget.

Angående sjömans på- och avmönstring

samt vad därvid skall iakttagas

gäller vad Konungen förordnar.

Om tiden för tjänsteavtalets bestånd.

12 §.

Är sjöman antagen för bestämd tid

eller med förbehåll om bestämd uppsägningstid,

och utgår tiden under

resa, gäller tjänsteavtalet till fartygets

ankomst till närmaste lossningscller

lastningshamn.

13 §.

Är ej överenskommelse träffad om

tjänsteavtalets varaktighet, äger vardera

parten uppsäga avtalet att upphöra

i envar hamn, som fartyget anlöpcr

för lossning eller lastning; är

sjömannen svensk och antagen här i

riket, må dock avtalet icke från någondera

sidan uppsägas till upphörande

annorstädes än i svensk lossnings-

eller lastningshamn.

(Kungl. Maj ds förslag:)

4. lön, som överenskommits, så

ock, där lönen är bestämd till visst

belopp för resa, den tid, som beräknas

åtgå för resan;

5. övertidsersättning, som avtalats,

där sådan ersättning icke skall utgå

enligt lag; samt

6. övriga anställningsvillkor.

I avräkningsboken skall anteckning

ske om tjänstgöringens början

och slut, så ock om uppsägning av

tjänsteavtalet och dagen därför. Övertidsersättning,

som sjöman förtjänar,

så ock vad av lönen och övertidsersättningen

utbetalas eller avdrages

skall likaledes införas i avräkningsboken;

vid utbetalning i annat myntslag

än det, vari lönen är bestämd,

skall kursen angivas.

Är tjänsteavtalet ingånget med tilllämpning

av kollektivavtal, skall befälhavaren

sörja för att exemplar av

kollektivavtalet finnes tillgängligt å

fartyget.

Angående sjömans på- och avmönstring

samt vad därvid skall iakttagas

gäller vad Konungen förordnar.

Om tjänsteavtalets upphörande.

12 §.

Är sjöman antagen för bestämd tid

eller med förbehåll om bestämd uppsägningstid

och utgår tiden under

resa, gäller tjänsteavtalet till fartygets

ankomst till svensk hamn; dock

skall, där fartyget dessförinnan anlöper

utländsk lossnings-, lastningseller

uppläggningshamn, avtalet upphöra

i den hamnen.

13 §.

Är ej annat överenskommet, äger

vardera parten uppsäga tjänsteavtalet

att upphöra i envar svensk hamn,

som fartyget anlöper. Detsamma gäller,

om sjöman antagits för bestämd

tid eller för bestämd resa och han

stannar kvar i tjänsten, efter det tiden

eller resan gått till ända, utan att

nytt avtal träffas.

År sjömannen icke svensk eller är

han icke antagen här i riket, må

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Uppsägningstiden vare en månad,

om sjömannen tillhör befälsgraden,

och sju dagar, om han tillhör manskapsgraden.

14 §.

Har sjöman antagits för bestämd

tid eller för bestämd resa och stannar

han kvar i tjänsten, efter det

tiden eller resan gått till ända, utan

att nytt avtal träffas, äger vardera

parten uppsäga avtalet att efter tid,

som i 13 § andra stycket sägs, upphöra

i envar hamn, som fartyget anlöper

för lossning eller lastning.

15 §.

Ändå att annat följer av tjänsteavtalet

eller av bestämmelsen i 13 § om

avtalets upphörande i svensk hamn,

äger sjöman, om han efter sista påmönstringen

varit i tjänst på fartyget

ett år eller i fråga om segelfartyg

ett och ett halvt år, åtnjuta den uppsägningsrätt,

som i 14 § sägs.

16 §.

Sjöman, som på grund av tjänsteavtalet

eller bestämmelse i detta kapitel

äger frånträda avtalet, är pliktig

att, när fartyget kommer i hamn,

kvarstå i tjänsten för att biträda vid

arbete, som nödvändigt måste utföras,

dock icke utöver två eller i fråga

om segelfartyg fyra dagar efter ankomstdagen.

Skall sjöförklaring avgivas, är sjöman

pliktig att mot hyra och underhåll

kvarstanna å orten, till dess sådan

förklaring avgivits.

17 §.

Tillåter ej myndighet å utländsk

ort, där sjöman skulle avgå från

(Kungl. Maj:ts förslag:)

tjänsteavtalet uppsägas att upphöra

jämväl i utländsk hamn, som fartyget

anlöper för lossning, lastning eller

uppläggning.

Uppsägningstiden är en månad

för maskinchef, styrman, maskinist,

föreståndare för ekonomiavdelning

och radiotelegrafist samt sju dagar

för övriga sjömän.

14 §.

Uppsäges sjöman, vilkens anställning

varat sex månader, från tjänst

å fartyg med minst tio mans besättning,

äger han senast tre dagar före

uppsägningstidens utgång påkalla

samråd rörande uppsägningen inom

sådan nämnd, varom i 64 § förmäles.

Sjömannen äger vid nämndens

sammanträde framlägga sin sak.

15 §.

Även om annat följer av tjänsteavtalet

eller av bestämmelsen i 13 § om

avtalets upphörande i svensk hamn,

äger sjöman, som varit i tjänst på

fartyget ett år, uppsäga tjänsteavtalet

att efter tid, som i 13 § sista stycket

sägs, upphöra i envar hamn, som fartyget

anlöper för lossning, lastning

eller uppläggning.

Vad nu stadgats gäller ej, i den

mån sjömannen vid ny mönstring

uttryckligen samtyckt till att kvarstanna

i tjänst på fartyget, dock

högst ett år.

16 §.

Sjöman, som på grund av tjänsteavtalet

eller bestämmelse i detta kapitel

äger frånträda avtalet, är pliktig

att, när fartyget kommer i hamn,

kvarstå i tjänsten för att biträda vid

arbete, som nödvändigt måste utföras,

dock icke utöver två dagar eller,

i fråga om segelfartyg som upplägges,

fyra dagar efter ankomstdagen.

Skall sjöförklaring avgivas, är sjöman

pliktig att mot lön och underhåll

kvarstanna å orten, tills förklaringen

avgivits.

17 §.

Tillåter ej myndighet å utländsk

ort, där sjöman skulle avgå från

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

9

(Gällande lag:)

tjänsten, sjömannen att inkomma i

det främmande landet, eller fordras

för tillstånd härtill säkerhet, som han

ej kan ställa, är han pliktig att kvarstå

i tjänsten, till dess fartyget ankommer

till ort, där sådant hinder

för avmönstringen ej möter.

Om hyran.

18 §.

Hyra utgår från och med den dag

sjömannen tillträder tjänsten ombord

eller, om han från förhyrningsorten

måst företaga resa för att komma till

fartyget, från och med den dag resan

anträdes.

Hyran löper till och med den dag

han avgår från tjänsten eller, om avmönstring

skall ske, till och med avmönstringsdagen,

där icke hans rätt

till hyra på grund av bestämmelse i

detta kapitel förut upphört.

För den tid sjömannen utan laga

skäl håller sig från tjänsten utgår

ej hyra.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

tjänsten, sjömannen att inkomma i

det främmande landet, eller fordras

för tillstånd härtill säkerhet, som han

ej kan ställa, är han pliktig och,

därest så utan avsevärd olägenhet

kan ske, även berättigad att kvarstå

i tjänsten, till dess fartyget ankommer

till ort, där avmönstring kan

äga rum.

Om lönen.

18 §.

Lön utgår från och med den dag

sjömannen tillträder tjänsten ombord.

Har han dessförinnan på redarens

begäran överlämnat sjöfartsbok

eller andra sedvanliga handlingar eller

har han måst resa från anställningsorten

för att komma till fartyget,

utgår dock lönen från och med

den dag handlingarna överlämnades

eller resan anträddes.

Lönen löper till och med den dag

sjömannen avgår från tjänsten eller,

om avmönstring skall ske, till och

med avmönstringsdagen. Lider han

då av sjukdom eller skada, har han

jämväl därefter rätt till lön för tid,

under vilken han på grund härav är

arbetsoförmögen, dock icke när han

uppbär lön hos annan arbetsgivare

och i intet fall utöver två månader i

utrikes fart och en månad i inrikes

fart.

Sjöman är ej berättigad till lön för

tid, då han utan laga skäl håller sig

från tjänsten, eller då han till följd

av sjukdom eller skada, som han förtegat

vid tjänstens antagande, är

oförmögen till tjänstgöring. Ej heller

äger han åtnjuta lön för tid, då han

är satt ur stånd att tjänstgöra till

följd av sjukdom eller skada, som

han ådragit sig uppsåtligen eller

genom grovt vållande. Vad sist är

stadgat gäller dock ej, där sjömannen

är svensk och arbetsoförmågan uppkommit

till följd av könssjukdom.

Om förlust i vissa fall av rätt till

lön efter tjänstcförhållandets upphörande

stadgas i 33 §.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Vid beräkning av hyra för del av

månad räknas månaden till trettio

dagar.

19 §.

Betalning av hyra må fordras allenast

när fartyget ligger i hamn och

icke oftare än en gång i veckan.

Hyran skall betalas i reda penningar,

såvida sjömannen ej begär anvisning

å redaren. Betalning kan fordras

i ortens myntslag efter den kurs,

som bankinrättning på platsen betalar

för det mynt, vari hyran är bestämd.

Svensk sjöman, som vill från utlandet

sända hyresmedel till Sverige,

äger härför enligt föreskrifter, som

Konungen meddelar, utan kostnad

anlita svensk konsul; och vare staten

ansvarig för sådana penningförsändelser.

20 §.

Sjöman äger fordra, att viss del av

hyran efter dragsedel månatligen utbetalas

till bestämd person här i riket

eller för sjömannens räkning insättes

i svensk bank.

Utan sjömannens samtycke må

dragsedelsbeloppet nedsättas allenast

i den mån den övriga hyran icke förslår

till täckande av sjömannen ålagt

disciplinstraff eller redarens ersättningsanspråk

mot honom.

21 §.

Av hyra, som skall kontant utbetalas

till sjömannen, äger befälhavaren

att varje gång betalning sker innehålla

en tredjedel, till dess sjömannen

avgår från tjänsten. Innehållet

belopp må dock icke vid någon tid

överstiga hyra för en halv månad.

22 §.

Är hyra fastställd till visst belopp

för resa, skall den i motboken gjorda

anteckning om resans antagliga var
-

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Vid beräkning av lön för del av månad

räknas månaden till trettio dagar.

19 §.

Betalning av lön må fordras allenast

när fartyget ligger i hamn och

icke oftare än var sjunde dag i samma

land.

Lönen skall betalas i reda penningar,

såvida sjömannen ej begär anvisning

å redaren. Betalning kan fordras

i ortens myntslag efter den kurs, som

bankinrättning på platsen betalar för

det mynt, vari lönen är bestämd.

Svensk sjöman, som vill från utlandet

sända lönemedel till Sverige,

äger härför enligt föreskrifter, som

Konungen meddelar, utan kostnad

anlita svensk konsul. För sådana

penningförsändelser är staten ansvarig.

20 §.

Sjöman äger fordra, att viss del av

lönen efter dragsedel månatligen utbetalas

till bestämd person här i riket

eller för sjömannens räkning insättes

i svensk bank. Han må dock

icke kräva utbetalning efter flera än

tre samtidigt löpande dragsedlar.

Utan sjömannens samtycke må

dragsedelsbeloppet nedsättas allenast

i den mån den övriga lönen icke förslår

till att täcka sjömannen ålagd

disciplinbot eller på grund av tjänsteförhållandet

uppkommen fordran,

som av sjömannen medgives eller eljest

är klar.

21 §.

Av lön, som skall kontant utbetalas

till sjömannen, äger befälhavaren att

varje gång betalning sker innehålla

en tredjedel, till dess sjömannen avgår

från tjänsten. Innehållet belopp

må dock icke vid någon tid överstiga

lön för en halv månad.

22 §.

Är lön fastställd till visst belopp

för resa, skall den i avräkningsboken

gjorda anteckningen om resans

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

aktighet lända till efterrättelse vid

beräkning av hyra i fall, då sådan bör

beräknas för viss tid.

Ändras resan, så att den kommer

att vara längre tid än vid förhyrningen

antogs, äger sjömannen åtnjuta

motsvarande tillägg till hyran; för - länges eljest resan, skall för den överskjutande

tiden utgå tilläggshyra, beräknad

efter den å förhyrningsorten

gängse månadshyra. Underskrides

den för resan beräknade tiden, skall

den avtalade hyran ändock utgå till

fullo.

23 §.

Varder besättningen under resa

förminskad, skall därigenom inbesparad

hyra för den tid fartyget är till

sjöss fördelas mellan de kvarblivna i

förhållande till det ökade arbete envar

fått vidkännas, dock allenast i

mån som de icke åtnjutit ersättning

liärför såsom för övertidsarbete enligt

vad därom är särskilt stadgat.

24 §.

Dör sjöman, utgår hyran till och

med dödsdagen, där icke hans rätt

till hyra på grund av bestämmelse i

detta kapitel förut upphört. Förolyckas

fartyget med man och allt, utan

att upplysning kan vinnas om tiden,

då olyckan inträffade eller måste antagas

senast hava inträffat, skall vid

beräknande av hyran så anses, som

om sjömannens död inträffat vid utgången

av den tid, som med sådant

fartyg å sådan årstid skäligen bort

åtgå för resa från det ställe, där fartyget

sist avhördes, till bestämmelseorten.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

antagliga varaktighet lända till efterrättelse

vid beräkning av lön i fall,

då sådan bör beräknas för viss tid.

Ändras resan, så att den kommer

att vara längre tid än vid anställningen

antogs, äger sjömannen åtnjuta

motsvarande tillägg till lönen;

förlänges eljest resan, skall för den

överskjutande tiden utgå tilläggslön,

beräknad efter den å anställningsorten

gängse månadslönen. Underskrides

den för resan beräknade tiden,

skall den avtalade lönen ändock utgå

till fullo.

23 §.

Minskas besättningen under resa,

skall därigenom inbesparad lön för

den tid fartyget är till sjöss fördelas

mellan de kvarblivna i förhållande

till det ökade arbete envar fått vidkännas,

dock allenast i mån som de

icke åtnjutit ersättning härför såsom

för övertidsarbete enligt vad därom

är särskilt föreskrivet.

Vad nu är stadgat äger, såvitt angår

kökspersonalen, tillämpning jämväl

under fartygets uppehåll i hamn.

24 §.

Dör sjöman, utgår lönen till och

med dödsdagen, där icke hans rätt

till lön på grund av bestämmelse i

detta kapitel förut upphört. Förolyckas

fartyget med man och allt, utan

att upplysning kan vinnas om tiden,

då olyckan inträffade eller måste antagas

senast hava inträffat, skall vid

beräknande av lönen så anses som

om sjömannens död inträffat vid utgången

av den tid som med sådant

fartyg å sådan årstid skäligen bort

åtgå för resa från det ställe, där fartyget

sist avhördes, till bestämmelseorten.

Var sjömannen svensk och efterlämnade

han hustru eller barn under

sexton år, skall till de sålunda efterlevande

utgå tilläggslön för en månad,

såframt hans död inträffat medan

han var i redarens tjänst eller

å tid, då han var berättigad till lön

jämlikt IS § andra stycket andra

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

25 §.

Befinnes vid sluträkning sjöman

hava i förskott uppburit mer, än rätteligen

tillkom honom, äger han ändock

behålla vad han uppburit, där

tjänstgöringen upphört av sådan anledning,

som i 24 §, 32 § första stgcket,

34, 38, 39, 40 eller 41 § sägs.

(Kungl. Alaj.ts förslag:)

punkten. 1 sistnämnda fall mä dock

avdragas vad utbetalts eller skall utbetalas

jämlikt berörda stadgande.

25 §.

Befinnes vid sluträkning sjöman

hava i förskott uppburit mer än rätteligen

tillkom honom, äger han ändock

behålla vad han uppburit, där

tjänstgöringen upphört av sådan anledning,

som i 24, 32, 34, 38, 39, 40

eller 41 § sägs.

Om hemresa efter längre tids tjänstgöring.

26 §.

Vill svensk sjöman, som i utlandet

avgår från sin tjänst, resa till sin

hemort här i riket, skall av kostnaden

för resan med underhåll hälften

bestridas av statsmedel och hälften

gäldas av redaren, såframt sjömannen

varit i tjänst å fartgget eller

hos redaren två år i följd och

icke haft tillfälle att lämna tjänsten

i svensk hamn under det senast förflutna

året. Beräknas fartyget inom

sex månader uppnå hamn, från vilken

hemresan kan ordnas med avsevärt

mindre kostnad eller omgång,

är sjömannen ej berättigad till fri

hemresa med mindre han kvarstår i

tjänsten tills fartyget uppnår sådan

hamn. Vill sjöman, som uppsäger

tjänsteavtalet eller begär entledigande,

erhålla fri hemresa, skall han ,

samtidigt göra framställning därom.

Hemresan skall ordnas av svenske

konsuln eller, om svensk konsul

icke finnes å platsen, av befälhavaren.

Ordnas hemresan av konsuln,

skall befälhavaren på begäran ställa

säkerhet för redarens andel. Kan åt

sjömannen inom skälig tid beredas

tjänst å fartyg, som är bestämt till

Sverige eller till ort varifrån han bekvämligen

kan resa hem, är han

pliktig att antaga tjänsten, såframt

hans hälsotillstånd medgiver det och

han anställes i egenskap motsvarande

den, vari han förut varit anställd,

och på lika förmånliga villkor.

Om förlust i vissa fall av rätten

till fri hemresa stadgas i 33 §.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

13

(Gällande lag:)

Om sjukvård och begravning.

26 §.

Sjöman är pliktig att, när befälhavaren

så påfordrar, underkasta sig

läkarundersökning, dock utan kostnad

för sjömannen.

27 §.

Är sjöman sjuk eller skadad, skall

befälhavaren sörja för att han erhåller

nödig vård ombord eller i land.

Vården omfattar jämväl underhåll,

läkarbehandling och läkemedel.

Finnes anledning antaga, att sjöman

är behäftad med sjukdom, som

medför fara för de ombordvarande,

skall befälhavaren, såvitt ske kan,

låta den sjuke undergå läkarundersökning.

Där det ombord icke kan

träffas betryggande åtgärder mot

smittfaran, skall befälhavaren låta

bringa den sjuke i land.

Kan sjuk eller skadad sjöman icke

själv taga vård om sina tillhörigheter,

skall befälhavaren draga försorg

om dem.

Kvarlämnas sjuk eller skadad sjöman

i utlandet, skall befälhavaren

överlämna honom åt svenske konsulns

försorg eller, om svensk konsul

icke finnes på platsen, på annat sätt

skaffa honom lämplig vård ävensom

underrätta närmaste svenske konsul

om de vidtagna åtgärderna.

28 §.

Kostnaden för sjömans sjukvård

skall bestridas av redaren, så länge

sjömannen är kvar i tjänsten. Varder

sjöman, som är sjuk eller skadad,

vid tjänstetidens utgång skild från

tjänsten eller dessförinnan avskedad,

utan att skäl, som i 33 § sägs, därtill

föranlett, äger han jämväl efter anställningens

upphörande åtnjuta vård

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Om sjukvård och begravning.

27 §.

Sjöman är pliktig att, när befälhavaren

så påfordrar, underkasta sig

läkarundersökning, dock utan kostnad

för sjömannen. Kan det antagas,

att sjöman är sjuk eller skadad, skall

befälhavaren såvitt möjligt låta honom

undersökas av läkare, där sådan

undersökning ej framstår såsom uppenbart

opåkallad.

Befälhavaren skall sörja för att

sjuk eller skadad sjöman erhåller betrgggande

vård ombord eller i land.

Vården omfattar jämväl underhåll,

läkarbehandling och läkemedel. Finnes

anledning antaga, att sjöman

lider av sjukdom, som medför fara

för de ombordvarande, skall befälhavaren

låta bringa honom i land,

därest det ombord icke kan träffas

betryggande åtgärder mot smittfaran.

Kan sjuk eller skadad sjöman icke

själv taga vård om sina tillhörigheter,

skall befälhavaren draga försorg

om dem.

Kvarlämnas sjuk eller skadad sjöman

i utlandet, skall befälhavaren

överlämna honom åt svenske konsulns

försorg eller, om svensk konsul

icke finnes på platsen, på annat

sätt skaffa honom lämplig vård ävensom

underrätta närmaste svenske

konsul om de vidtagna åtgärderna.

På begäran av sjömannen skall befälhavaren

underrätta hans närmaste

anhöriga.

28 §.

Kostnaden för vård av sjuk eller

skadad sjöman skall, med de i tredje

stycket omförmälda undantagen, bestridas

av redaren, så länge sjömannen

är kvar i tjänsten.

Är sjöman sjuk eller skadad vid

tjänsteförhållandets upphörande, äger

han, med de undantag som följa av

tredje och fjärde styckena, jämväl

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

på redarens bekostnad, dock icke utöver

sex veckor eller, om han är

svensk och vårdas utom riket, tolv

veckor efter avmönstringen; har avmönstring

ej ägt rum, räknas tiden

från det fartyget gått vidare. I nu

nämnt fall är svensk sjöman, som i

utlandet avgår från tjänsten, dessutom

berättigad till fri resa med underhåll

till sin hemort här i riket;

kan åt honom beredas tjänst å fartyg,

som är bestämt till Sverige eller

till ort, varifrån han bekvämligen

kan resa hem, är han pliktig att antaga

tjänsten, så framt hans hälsotillstånd

medgiver det och han anställes

i egenskap motsvarande den,

vari han förut varit anställd, och på

lika förmånliga villkor.

Vad nu är stadgat äger ej tillämpning,

där sjömannen genom grovt

vållande ådragit sig sjukdomen eller

skadan, eller där han vid tjänstens

antagande förtegat den; i sådant fall

är sjömannen pliktig att själv bekosta

sjukvården och är icke berättigad

till fri hemresa. Redarens utlägg för

kostnad, som nu sagts, må avdragas

å sjömannens hyra.

Ivvarlämnas i utlandet svensk sjöman,

som är behäftad med könssjukdom

i smittsamt skede, skall kostnaden

för sjukhusvård, läkarbehandling

och läkemedel för tiden efter

det hans anställning upphört bestridas

av statsmedel enligt föreskrifter,

som Konungen meddelar.

29 §.

Dör sjöman, skall befälhavaren

sörja för hans begravning och om

dödsfallet underrätta hans närmaste

anhöriga.

Befälhavaren skall jämväl föranstalta

om uppteckning av vad den avlidne

efterlämnat å fartyget ävensom

sörja för kvarlåtenskapens avlämnande

till delägarna i boet eller till annan

för deras räkning. Inträffar dödsfallet

utom riket och kan kvarlåtenskapen

icke utan skada eller olägenhet be
-

(Kungl. i\laj:ts förslag:)

därefter åtnjuta vård på redarens

bekostnad, dock icke utöver sex veckor

eller, om han är svensk och vårdas

utom riket, tolv veckor. Tiden

räknas från dagen för avmönstringen

eller, om avmönstring icke ägt rum,

från den dag fartyget gått vidare. Är

sjömannen svensk och avskedas han

jämlikt 32 § eller lider han vid avgången

från tjänsten av sjukdom eller

skada av beskaffenhet att kunna

föranleda avsked, är han dessutom

berättigad till fri resa med underhåll

till sin hemort hår i riket.

Skall resan företagas från utlandet,

är sjömannen dock pliktig att antaga

tjänst å annat fartyg enligt vad i

26 § andra stycket stadgas.

Har sjömannen vid tjänstens antagande

förtegat sjukdomen eller skadan,

är han pliktig att själv bekosta

vården och år icke berättigad till

fri hemresa. Detsamma gäller, dår

han ådragit sig sjukdomen eller skadan

uppsåtligen eller genom grovt

vållande, dock icke där sjömannen

är svensk och sjukdomen är könssjukdom.

Kvarlämnas i utlandet svensk sjöman,

som lider av könssjukdom i

smittsamt skede, skall kostnaden för

sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel

för tiden efter det hans anställning

upphört bestridas av statsmedel.

29 §.

Dör sjöman, skall befälhavaren underrätta

hans närmaste anhöriga om

dödsfallet ävensom sörja för hans

begravning. Sker eldb eg ängelse, skall

befälhavaren ock sörja för att urna

innehållande askan hemsändes.

Befälhavaren skall snarast möjligt

låta i vittnens närvaro uppteckna

vad den avlidne efterlämnat å fartyget

ävensom sörja för att kvarlåtenskapen

avlämnas till delägarna i boet

eller till annan för deras räkning.

Har dödsfallet inträffat utom riket,

skall befälhavaren överlämna förteck
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

15

(Gällande lag:)

hållas ombord, skall befälhavaren antingen

överlämna den till närmaste

svenske konsul eller på lämpligt sätt

låta försälja densamma; och vare i

sistnämnda fall befälhavaren skyldig

ått efter ankomsten till svensk hamn

redovisa för försäljningssumman inför

ombudsmannen vid sjömanshuset

i fartygets hemort.

30 §.

Kostnaden för sjömans begravning

skall bestridas av redaren, om dödsfallet

inträffat, medan sjömannen var

kvar i tjänsten. Samma lag vare, där

sjöman efter anställningens upphörande

dör, medan han ännu vårdas

på redarens bekostnad.

31 §.

Har i fall, där svensk konsuls bistånd

ej kunnat erhållas, befälhavare

nödgats för svensk sjömans sjukvård

eller begravning göra utgift, som icke

ålegat redaren, äger denne därför

undfå ersättning av statsmedel.

(Kungl. Maj. ts förslag:)

ningen till närmaste svenske konsul.

Kan kvarlåtenskapen ej utan skada

eller olägenhet behållas ombord eller

beräknas fartyget icke anlöpa svensk

hamn inom ett år, skall jämväl kvarlåtenskapen

överlämnas till konsuln.

1 den mån egendomen är utsatt för

förskämning eller snar förstörelse,

må den dock dessförinnan av befälhavaren

säljas på lämpligt sätt eller

bortskaffas. Därest försäljning sker,

är befälhavaren skyldig att efter ankomsten

till svensk hamn redovisa

för försäljningssumman inför ombudsman

vid sjömanshus här i riket.

30 §.

Kostnaden för sjömans begravning

skall bestridas av redaren, om dödsfallet

inträffat, medan sjömannen

var kvar i tjänsten eller ännu vårdades

på redarens bekostnad. Sker eldbegängelse,

skola jämväl därav föranledda

kostnader anses såsom begravningskostnad.

31 §.

När befälhavaren i utlandet överlämnar

sjuk eller skadad sjöman åt

svensk konsuls försorg, skall han

för kostnad som enligt 28 och 30 §§

åvilar redaren ställa säkerhet, som

kan av konsuln godkännas. Detsamma

gäller beträffande lön, vartill sjömannen

må vara berättigad jämlikt

18 § andra stycket andra punkten.

Lönebelopp, som är till betalning förfallet,

skall tillställas konsuln. I den

mån beloppet icke erfordras till att

täcka utgifter för sjömannens räkning,

skall konsuln på begäran överlämna

detsamma till sjömannen, såframt

denne icke befinner sig i sådant

tillstånd, att han är oförmögen

att handhava sina angelägenheter.

Har i fall, där svensk konsuls bistånd

ej kunnat erhållas, befälhavare

nödgats för svensk sjömans sjukvård

eller begravning göra utgift, som icke

ålegat redaren, äger denne därför

undfå ersättning av statsmedel.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Om befälhavares rätt att avskeda

sjöman.

32 §.

Är sjöman till följd av sjukdom

eller skada för längre tid satt ur

stånd att fullgöra sin tjänst, eller lider

han av sjukdom, som medför fara

för de ombordvarande, äger befälhavaren

avskeda honom. 1 nn nämnda

fall äger sjömannen åtnjuta, utöver

full hyra, så länge han kvarstår i

tjänsten, hyra för två månader, om

han tillhör befälsgraden, och för en

månad, om han tillhör manskapsgraden.

Har sjömannen ådragit sig sjukdomen

eller skadan genom grovt vållande,

eller har han förtegat den vid

tjänstens antagande, är han berättigad

till hyra allenast för den tid han

varit i stånd att förrätta tjänsten.

33 §.

Befälhavare äger vidare avskeda

sjöman:

1. om han finnes vara oduglig till

den tjänst, för vilken han blivit antagen;
2.

om han icke infinner sig ombord

i rätt tid och fartyget skall avgå eller

annan man måst antagas i hans

ställe;

3. om han gör sig skyldig till grov

tjänsteförseelse, såsom upprepad vägran

att åtlyda förmans befallningar,

våld å överordnad, misshandel av

andra ombordvarande eller upprepad

onykterhet i tjänsten;

4. om han gör sig skyldig till förskingring,

stöld eller annat grovt

brott eller beträdes med att hava ombord

undanstuckit tullpliktigt eller

till utförsel i avgångsorten eller till

införsel i bestämmelseorten förbjudet

gods.

Innan sjöman, som är ombord, avskedas

av nu nämnd anledning, skall

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Om befälhavarens rått att avskeda

sjöman.

32 §.

Är sjöman till följd av sjukdom

eller skada för längre tid satt ur stånd

att fullgöra sin tjänst eller lider han

av sjukdom, som medför fara för de

ombordvarande, äger befälhavaren

avskeda honom.

Om sjömans rätt till lön gäller i

sådant fall vad i 18 § sägs.

33 §.

Befälhavaren äger vidare avskeda

sjöman:

1. om han finnes vara oduglig till

den tjänst, för vilken han blivit antagen;
2.

om han icke infinner sig ombord

i rätt tid och fartyget skall avgå eller

annan måst antagas i hans ställe;

3. om han gör sig skyldig till svårare

tjänsteförseelse, såsom upprepad

vägran att åtlyda förmans order, våld

å överordnad, misshandel av andra

ombordvarande eller upprepad onykterhet

i tjänsten;

4. om han gör sig skyldig till förskingring,

stöld eller annat svårare

brott eller döljer obehörig person

ombord under omständigheter, som

kunna utsätta fartyget för äventyr,

eller beträdes med att hava ombord

undanstuckit tullpliktigt eller till utförsel

i avgångsorten eller till införsel

i bestämmelseorten förbjudet

gods; eller

5. om han drager tvist om tjänsteförhållandet

inför utländsk myndighet.

Innan befälhavaren avskedar sjöman

jämlikt denna paragraf, skall

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

17

(Gällande lag:)

såvitt möjligt med honom hållas förhör,

som i 64 § sägs.

Sjöman, som avskedas jämlikt denna

paragraf, är icke berättigad till

hyra för längre tid än han förrättat

tjänsten.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl,

som i 32 eller 33 § sägs, därtill föranlett,

äger han rätt till ersättning för

den förlust han därigenom lider.

Varder utredning angående förlusten

ej förebragt, är han berättigad

att erhålla hyra för två månader, om

han tillhör befålsgraden, och för en

månad, om han tillhör manskapsgraden,

så ock fri resa med underhåll till

den i avtalet bestämda orten för

tjänstens frånträdande eller, där bestämmelsen

i 13 § om avtalets upphörande

i svensk hamn äger tillämpning

och han avskedas i utlandet, till

närmaste svenska hamn.

Om sjömans rätt att erhålla

entledigande.

35 §.

Visar sjöman, att han kan få fartyg

att föra eller erhålla befordran

till styrman eller maskinist eller till

styrman eller maskinist av högre

grad än den han innehar, eller att

det efter tjänstens antagande inträffat

omständighet, som gör det till en

välfärdsfråga för honom att bliva fri

från tjänsten, äger han rätt att erhålla

entledigande, om han utan ökad

(Kungl. Maj.ts förslag:)

förhör hållas enligt bestämmelserna

i 64 §. Förhöret skall äga rum, även

om sjömannen är förhindrad att vara

personligen tillstädes.

Sjöman, som avskedas jämlikt denna

paragraf, är icke berättigad till

lön för längre tid än han förrättat

tjänsten. Avskedas sjöman enligt

första stycket 2, är han dock bibehållen

vid rätten till lön jämlikt 18 §

andra stycket andra punkten, om han

var utan skuld.

Avskedas sjöman enligt första

stycket 1, 3, 4 eller 5, är han icke

berättigad till fri hemresa enligt 26 §.

Detsamma gäller, om han avskedas

enligt första stycket 2 och det befinnes

att han avsiktligen lämnat

tjänsten.

34 §.

Avskedas sjöman, utan att skäl

som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett,

är han berättigad att erhålla

lön för två månader, om han år maskinchef,

styrman, maskinist, föreståndare

för ekonomiavdelning eller

radiotelegrafist, och för en månad,

om han tillhör den övriga besättningen,

så ock fri resa med underhåll till

den i avtalet bestämda orten för

tjänstens frånträdande eller, där bestämmelsen

i 13 § om avtalets upphörande

i svensk hamn är tillämplig

och han avskedas i utlandet, till närmaste

svenska hamn eller hemorten

här i riket.

Om sjömans rätt att erhålla

entledigande.

35 §.

Visar sjöman, att han kan få tjänst

av högre grad på fartyg än den han

innehar eller annan tjänst vars antagande

är av väsentlig betydelse för

honom, äger han rätt att erhålla entledigande,

om han utan ökad utgift

för redaren sätter duglig man i sitt

ställe.

Detsamma gäller, om det efter

tjänstens antagande inträffat omstän
-

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

utgift för redaren sätter annan duglig

man i sitt ställe.

I fall, som nn nämnts, utgår hyra

för den tid sjömannen varit i tjänst.

36 §.

Råder i hamn, till vilken fartyget

är bestämt, elakartad farsot, som

vunnit större utbredning, äger sjöman,

såframt detta kommit till hans

kännedom först efter det han antagits,

rätt att erhålla entledigande,

omedelbart om resan ej börjat, men

eljest i första hamn, som fartyget anlöper,

efter det han erhållit kunskap

om förhållandet. I nu nämnt fall utgår

hyra för den tid sjömannen varit

i tjänst.

Samma lag vare, där fara föreligger

för att fartyget skall uppbringas

av krigförande makt eller utsättas för

krigsskada, eller där fara, som nu

sagts, väsentligt ökats.

37 §.

Är sjöman antagen för bestämd

resa, och varder denna väsentligt ändrad,

äger han rätt att erhålla entledigande,

omedelbart om resan ej börjat,

men eljest i första hamn, som

fartyget anlöper, efter det han erhållit

kunskap om förändringen.

Sjöman, som på grund av resans

förändring avgår från tjänsten, äger

rätt till ersättning för den förlust

han därigenom lider, dock icke utöver

hyra för en månad, om han tillhör

befälsgraden, och för en halv månad,

om han tillhör manskapsgraden,

samt fri resa med underhåll till förhyrningsorten,

om tjänsten frånträdes

före resans början, men eljest till

avmönstringsorten. Varder utredning

angående förlusten ej förebragt, är

sjömannen berättigad att erhålla vad

som sålunda är bestämt såsom högsta

ersättning.

38 §.

Är fartyget icke i sj ovärdigt skick

för den resa, som därmed skall företagas,

eller är det så bristfälligt ut
-

(Kungl. Maj ds förslag:)

dighet, som gör det till en välfärdsfråga

för honom att bliva fri från

tjänsten.

36 §.

Råder i hamn, till vilken fartyget

är bestämt, elakartad farsot, äger sjöman,

såframt detta kommit till hans

kännedom först efter det han antagits,

rätt att erhålla entledigande,

omedelbart om resan ej börjat, men

eljest i första hamn, som fartyget anlöper,

efter det han erhållit kunskap

om förhållandet.

Detsamma gäller, där fara föreligger

för att fartyget skall uppbringas

av krigförande eller utsättas för

krigsskada eller där fara, som nu

sagts, väsentligt ökats.

37 §.

Är sjöman antagen för bestämd

resa, och ändras denna väsentligt,

äger han rätt att erhålla entledigande,

omedelbart om resan ej börjat,

men eljest i första hamn, som fartyget

anlöper, efter det han erhållit

kunskap om förändringen.

Sjöman, som på grund av resans

förändring avgår från tjänsten, är

berättigad till lön för en månad, om

han är maskinchef, styrman, maskinist,

föreståndare för ekonomiavdelning

eller radiotelegrafist, och för en

halv månad, om han tillhör den övriga

besättningen, så ock fri resa

med underhåll till anställningsorten,

om tjänsten frånträdes före resans

början, men eljest till avmönstringsorten.

38 §.

Är fartyget icke i sj ovärdigt skick

för den resa, som därmed skall företagas,

eller är det så bristfälligt ut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

19

(Gällande lag:)

rustat eller så illa bemannat eller så

hårt eller olämpligt lastat eller så

olämpligt barlastat, att livsfara för

de ombordvarande kan antagas därigenom

uppkomma under resan, eller

äro besättningens bostäder vid resans

början uppenbart hälsofarliga, och

underlåter befälhavaren att vidtaga

de åtgärder, som erfordras för undanröjande

av förefintliga fel och

brister, äger sjöman rätt att erhålla

entledigande samt åtnjuta ersättning,

som i 34 § sägs.

Samma lag vare, där befälhavaren

i strid mot stadgandet i 59 § underlåter

att efterkomma framställning

om sgn å fartyget.

39 §.

Visar sjöman, att han misshandlats

av befälhavaren, eller att han

ombord misshandlats av andra, utan

att befälhavaren givit honom påkallat

skydd, eller att befälhavaren förhållit

honom försvarlig kost, äger

han rått att erhålla entledigande

samt åtnjuta ersättning, som i 34 §

säqs.

40 §.

Försälj es fartyget till utländsk

man eller upphör det annorledes att

vara svenskt, äger sjöman rätt att

erhålla entledigande samt åtnjuta ersättning,

som i 34 § sägs.

Timar annan förändring av äganderätten

till fartyget eller ombytes

befälhavare, vare det ej laga skäl för

sjömannen att lämna tjänsten.

Om tjänsteavtalets upphörande vid

fartygets förolyckande.

41 §.

Går fartyget till följd av sjöolycka

förlorat, eller förklaras det efter sjöolycka

icke vara iståndsättligt, upphör

sjömans tjänsteavtal att gälla,

där ej annat följer av avtalets innehåll;

dock åligger det sjöman att mot

hyra och underhåll deltaga i bärgningen

och bliva tillstädes, till dess

sjöförklaringen avgivits.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

rustat eller så illa bemannat eller så

hårt eller olämpligt lastat eller så

olämpligt barlastat, att livsfara för

de ombordvarande kan antagas därigenom

uppkomma under resan, eller

äro besättningens bostäder vid resans

början hälsofarliga, och underlåter

befälhavaren att vidtaga de åtgärder,

som erfordras för undanröjande

av förefintliga fel och brister,

äger sjöman erhålla entledigande

med rätt till lön och fri hemresa med

underhåll enligt bestämmelserna i

34 §.

39 §.

Visar sjöman, att han misshandlats

av befälhavaren, eller att han

ombord misshandlats av andra, utan

att befälhavaren givit honom påkallat

skydd, eller att befälhavaren förhållit

honom försvarlig kost, äger

han erhålla entledigande med rätt till

lön och fri hemresa med underhåll

enligt bestämmelserna i 34 §.

40 §.

Försälj es fartyget till utländsk

man eller upphör det annorledes att

vara svenskt, äger sjöman erhålla

entledigande med rätt till lön och

fri hemresa med underhåll enligt bestämmelserna

i 34 §.

Övergår fartyget eljest till ny ägare,

har sjömannen rätt till entledigande.

Om tjänsteavtalets upphörande vid

haveri.

41 §.

Gar fartyget till följd av sjöolycka

förlorat eller drabbas det av annat

haveri, som kan antagas för en tid

av minsten månad omöjliggöra tjänstgöring

ombord, upphör sjömans

tjänsteavtal att gälla, där ej annat

följer av avtalets innehåll; dock åligger

det sjöman alt mot lön och underhåll

deltaga i bärgningen och bliva

tillstädes, till dess sjöförklaringen

avgivits.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Varder svensk sjöman arbetslös

till följd av fartygets förolyckande,

äger han rätt till hyra för den tid

han av sådan anledning är utan anställning,

dock högst för två månader

utöver den tid, för vilken han

enligt första stycket åtnjuter hyra.

Upphör till följd av fartygets förolyckande

svensk sjömans anställning

i utlandet, äger han rätt att erhålla

fri resa med underhåll till sin

hemort här i riket så ock hyra under

resan i den mån sådan ej utgår enligt

andra stycket. Kostnaden för sjömans

hemresa med underhåll skall

bestridas av statsmedel. Sjömannen

är dock pliktig att antaga tjänst å

annat fartyg enligt vad i 28 § första

stycket är stadgat.

För förlust av effekter vid fartygets

förolyckande är svensk sjöman

berättigad att erhålla ersättning av

redaren enligt grunder, som Konungen

fastställer.

Om utländsk sjömans likställighet

med svensk sjöman.

42 §.

Konungen äger, under förutsättning

av ömsesidighet, förordna, att

förmån, som enligt 28 och 41 §§ tillförsäkrats

svensk sjöman, skall tillkomma

jämväl utländsk sjöman.

Om tvist angående tjänsteförhållandet.

43 §.

Åtnöjes sjöman icke med avräkning,

som befälhavaren för avmönstring

upprättat, äger han begära

mönstringsförrättarens prövning av

dess riktighet.

Uppstår, medan fartyget befinner

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Blir svensk sjöman arbetslös till

följd av händelse, varom i första

stycket förmäles, äger han rätt till

lön för den tid han av sådan anledning

är utan anställning, dock högst

för två månader utöver den tid, för

vilken han enligt första stycket åtnjuter

lön.

Upphör svensk sjömans anställning

till följd av haveri, äger han

rätt att erhålla fri resa med underhåll

till sin hemort här i riket så ock

lön under resan i den mån sådan ej

utgår enligt andra stycket. Kostnaden

för sjömans hemresa med underhåll

skall bestridas av statsmedel.

Skall resan företagas från utlandet,

är sjömannen dock pliktig att antaga

tjänst å annat fartyg enligt vad

i 26 § andra stycket är stadgat.

Om förlust av personlig egendom.

42 §.

För förlust av personlig egendom

vid fartygets förolyckande eller till

följd av sjöröveri eller av brand eller

annat haveri, som drabbat fartyget,

är svensk sjöman berättigad att

erhålla ersättning av redaren enligt

grunder, som Konungen fastställer.

(Jfr 87 §.)

Om tvist angående tjänsteförhållandet.

43 §.

Åtnöjes sjöman icke med avräkning.

som befälhavaren för avmönstring

upprättat, äger han begära

mönstringsförrättarens prövning av

dess riktighet.

Uppstår, medan fartyget befinner

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

sig å ort utom riket, tvist mellan befälhavaren

och någon av besättningen

angående tjänsteförhållandet, skall

tvisten hänskjutas till avgörande av

svenske konsuln på stället eller, om

sådan där icke finnes eller hinder

möter för hans anlitande, den svenske

konsul, som därefter under resan

först anträffas.

Mönstringsförrättarens eller konsulns

beslut skall lända till efterrättelse

intill dess saken kan komma

under prövning vid domstol här i riket.

3 KAP.

Om skeppstjänsten.

Om befälet å fartyg.

44 §.

Befälhavaren äger högsta myndighet

ombord.

(Jfr 46 § andra stycket.)

(Kungl. Maj. ts förslag:)

sig å ort utom riket, tvist mellan befälhavaren

och någon av besättningen

angående tjänsteförhållandet, må

tvisten hänskjutas till avgörande av

svensk konsul. Tvisten må ej dragas

inför utländsk myndighet.

Mönstringsförrättarens eller konsulns

beslut skall lända till efterrättelse,

intill dess saken kan komma

att prövas av domstol här i riket. Innebär

beslutet åläggande att gälda

penningbelopp över etthundra kronor,

äger mönstringsförrättaren eller

konsuln, där han finner saken tvivelaktig

och omständigheterna i övrigt

tala därför, bestämma, att beloppet

eller del därav skall nedsättas hos

honom i avvaktan på att saken prövas

av domstol. Nedsatt belopp skall

jämte avskrift av beslutet översändas

till kommerskollegium. Sedan

sex månader förflutit efter det beslutet

gavs, må beloppet utbetalas,

såframt ej, enligt vad till kommerskollegium

anmälts eller eljest är kollegium

bekant, domstol annorledes

förordnat eller saken är under domstols

prövning.

3 KAP.

Om skeppstjänsten.

Om arbetsledningen ombord.

44 §.

Befälhavaren äger högsta myndighet

ombord.

Avlider befälhavaren eller blir han

urståndsatt att föra fartyget eller

övergiver han tjänsten, skall den

främste av styrmännen träda i hans

ställe, till dess befälhavare förordnats.

45 §. 45 §.

Styrman åligger särskilt att gå be- Styrman åligger särskilt att gå befälhavaren

tillhanda vid navigering- fälhavaren tillhanda vid navigeringen

och därtill hörande observationer en och därtill hörande observationer

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Knngl. Maj.ts proposition nr 1/0.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

och beräkningar; att, där ej annat

följer av 47 §, utöva uppsikt över

manskapet och tillsyn å fartyget med

tillbehör och utrustning; att hava tillsyn

å lastningen och lossningen ävensom

tillse, att därvid föres nödig anteckning

över godset; samt att övervaka

stuvningen av last och proviant.

Om styrmans skyldighet att föra

skeppsdagboken stadgas i sjölagen.

46 §.

Vid befälhavarens frånvaro eller

förfall äger styrmannen eller, om flera

styrmän finnas, den främste av

dem, som äro tillstädes, att i fall, för

vilka befälhavaren icke meddelat föreskrift,

i dennes ställe träffa avgörande,

som ej kan tåla uppskov.

Avlider befälhavaren, eller varder

han urståndsatt att föra fartyget, eller

övergiver han tjänsten, skall styrmannen

eller, om flera styrmän finnas,

den främste av dem träda i hans

ställe, till dess befälhavare förordnats.

47 §.

Maskinist åligger särskilt att leda

maskintjänsten och ansvara för driften,

skötseln och underhållet av fartygets

maskineri med tillhörande anläggningar

och inrättningar ävensom

av fartygsskrovet inom maskin- och

pannrum med tillhörande kolboxar,

tankar och tunnlar; att hava tillsyn

å förråd av kol och andra maskinförnödenheter

samt vid mottagandet

kontrollera beskaffenheten och mängden

därav; samt att utöva uppsikt

över maskinpersonalen och hålla tillsyn

över de för denna personal avsedda

bostäder.

Inträffar ofall eller förmärkes fel

inom de delar av fartyget med till
-

och beräkningar; att, där ej annat

följer av 46 §, utöva uppsikt över

manskapet och tillsyn å fartyget med

tillbehör och utrustning; att hava

tillsyn å lastningen och lossningen

ävensom tillse, att därvid föres nödig

anteckning över godset; samt att

övervaka stuvningen av last ävensom

av proviant, i den mån annat ej följer

av 47 §. Om hans skyldighet att

föra skeppsdagboken stadgas i sjölagen.

Vid befälhavarens frånvaro eller

vid förfall för honom skall den främste

av de tillstädesvarande styrmännen

i fall, för vilka befälhavaren icke

meddelat föreskrift, i dennes ställe

träffa avgörande, som ej kan tåla

uppskov.

(Jfr 44 § andra stycket.)

46 §.

Maskinchefen leder och är ansvarig

för maskintjänsten. Det åligger

honom särskilt att sörja för driften,

skötseln och underhållet av fartygets

maskineri med tillhörande anläggningar

och inrättningar ävensom av

fartygsskrovet inom maskin- och

pannrum med tillhörande utrymmen;

att hava tillsyn å drivmedels- och

bränsleförråd samt andra maskinförnödenheter

ävensom vid mottagandet

kontrollera beskaffenheten och

mängden därav; att mellan maskinisterna

fördela deras åligganden;

samt att utöva uppsikt över maskinpersonalen

och hålla tillsyn över de

för denna personal avsedda bostäderna.

Om hans skyldighet att föra maskindagboken

stadgas i sjölagen.

Inträffar ofall eller förmärkes fel

inom de delar av fartyget med till
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj.ts förslag:)

behör och utrustning, varom i första

stycket förmäles, skall han ofördröj - ligen underrätta befälhavaren därom.

Om maskinists skyldighet att föra

maskindagboken stadgas i sjölagen.

48 §.

Äro flera maskinister å fartyget, är

förste maskinisten ansvarig för fullgörandet

av allt, vad till maskintjänsten

hör er. Han fördelar mellan

maskinisterna deras åligganden.

Vid förste maskinistens frånvaro

eller förfall äger den främste av de

övriga maskinister, som äro tillstädes,

att i fall, för vilka förste maskinisten

icke meddelat föreskrift, i dennes

ställe träffa avgörande, som ej

kan tåla uppskov.

behör och utrustning, varom i första

stycket förmäles, skall maskinchefen

ofördröjligen underrätta befälhavaren

därom.

Vid maskinchefens frånvaro eller

vid förfall för honom skall den främste

av de tillstädesvarande maskinisterna

i fall, för vilka maskinchefen

icke meddelat föreskrift, i dennes

ställe träffa avgörande, som ej

kan tåla uppskov.

47 §.

Föreståndaren för ekonomiavdelningen

leder och är ansvarig för arbetet

inom avdelningen. Det åligger

honom särskilt att övervaka stuvningen

av proviant, som skall förvaras

i därför särskilt inredda utrymmen;

att utöva tillsyn över provianten;

att svara för tillagningen och

serveringen av kosten; samt att sörja

för rengöringen av de utrymmen, som

befälhavaren bestämmer.

48 §.

Radiotelegrafisten åligger särskilt

att förestå radiotjänsten. Han är inför

befälhavaren ansvarig för driften,

skötseln och underhållet av fartygets

radiotelegrafinstallation. Om

hans skyldighet att hålla vakt vid radiotelegrafapparat

samt att föra dagbok

gäller vad därom är särskilt

stadgat.

Förmärkes fel i radiotelegrafinstallationcn,

skall radiotelegrafisten ofördröjligen

underrätta befälhavaren

därom.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Om allmänna skyldigheter i

tjänsten.

49 §.

Befälhavaren och envar annan

överordnad skall behandla sina underordnade

med välvilja och hovsamhet.

Kroppslig aga må ej tilldelas någon.

Envar skall uppföra sig skickligt,

nyktert och fridsamt, med hövlighet

bemöta överordnad samt noggrant

iakttaga allt, som för bevarande av

ordning och skick ombord föreskrives.

Då underlydande mottager befallningar,

skall han genom tydliga

och lämpliga svar utmärka, att dessa

uppfattats.

50 §.

Sjöman åligger att noggrant åtlyda

förmans befallning angående tjänsten,

sorgfälligt vårda fartyg och gods

samt i övrigt med omsorg och nit

fullgöra sina åligganden.

Skada, som uppkommer genom

sjömans fel eller försummelse i tjänsten,

är han pliktig att ersätta; dock

äger rätten med hänsyn till felets

eller försummelsens lindriga beskaffenhet,

skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt nedsätta ersättningen

efter ty skäligt prövas.

Om tillträde av och utevaro från

tjänsten samt om medtagande

av gods.

51 §.

Sjöman skall inställa sig till tjänstgöring

ombord å därför bestämd tid.

Han må därefter icke utan tillstånd

gå från skeppsbord.

Under fartygs uppehåll i hamn eller

eljest å säker ankarplats må sjöman

icke vägras tillstånd att under

fritid gå i land, såvida ej sjömannens

kvarstannande ombord är av behovet

påkallat med hänsyn till fartygets,

lastens eller de ombordvarandes säkerhet,

fullgörandet av nödvändig

skeppstjänst eller fartygets förestående

avresa eller förhalning.

Om allmänna skyldigheter i

tjänsten.

49 §.

Befälhavaren och envar annan

överordnad skall bemöta sina underordnade

med välvilja och hovsamhet.

Envar skall uppföra sig skickligt,

nyktert och fridsamt, med hövlighet

bemöta överordnad samt noggrant

iakttaga allt, som för bevarande av

ordning och skick ombord föreskrives.

Då sjöman mottager en order,

skall han genom tydligt och lämpligt

svar utmärka, att han uppfattat den.

50 §.

Sjöman skall noggrant efterkomma

förmans order angående tjänsten,

sorgfälligt vårda fartyg och gods

samt i övrigt med omsorg och nit

fullgöra sina åligganden.

Skada, som uppkommer genom

sjömans fel eller försummelse i

tjänsten, är han pliktig att ersätta;

dock äger rätten med hänsyn till felets

eller försummelsens lindriga beskaffenhet,

skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt nedsätta ersättningen

efter ty skäligt prövas.

Om tillträde av och utevaro från

tjänsten samt om medtagande

av gods.

51 §.

Sjöman skall inställa sig till tjänstgöring

ombord å därför bestämd tid.

Under fartygs uppehåll i hamn eller

eljest å säker ankarplats har sjöman

rätt att under fritid gå i land,

såvida ej sjömannens kvarstannande

ombord är av behovet påkallat med

hänsyn till fartygets, lastens eller de

ombordvarandes säkerhet, fullgörandet

av nödvändig skeppstjänst eller

fartygets förestående avresa eller förhalning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

25

(Gällande lag:)

Under dylikt uppehåll skall sjöman,

på därom av honom gjord

framställning, beredas tillfälle att för

egna angelägenheters ordnande en

gång i månaden å dag då affärs- och

expeditionslokaler hållas öppna vistas

i land under tiden efter klockan

12, eller under annan tid varom överenskommelse

träffats, överstiger icke

fartygets oavbrutna uppehåll fyrtioåtta

timmar, må dock sådant landlov

kunna påfordras allenast såvida fartygets

avgång ej därigenom fördröj es.

Där så lämpligen kan ske, äger

sjömannen rätt att i fall som avses

i andra och tredje styckena kostnadsfritt

anlita fartygets båtar för att

komma i land.

Varder sjöman hindrad att i rätt

tid komma ombord, åligger honom

att utan dröjsmål underrätta befälhavaren.

52 §.

Underlåter sjöman, som påmönstrats

å fartyg, att i rätt tid tillträda

tjänsten, eller går han i land utan

tillstånd, eller kommer han icke tillbaka

i rätt tid efter att hava varit i

land, äger befälhavaren, såvida fartyget

eljest icke har tillräcklig besättning,

rätt att för hans inställande i

tjänsten anlita vederbörande polismyndighet.

53 §.

Rymmer sjöman, äger befälhavaren

på lämpligt sätt försälja hans

ombord kvarlämnade tillhörigheter.

Åtgå försäljningssumman och innestående

hyran icke till täckande av

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Under sådant uppehåll skall sjöman

på därom av honom gjord framställning

beredas tillfälle att för egna

angelägenheters ordnande en gång

i månaden å dag då affärs- och expeditionslokaler

hållas öppna vistas i

land under tiden efter klockan 12

eller under annan tid varom överenskommelse

träffats. Överstiger icke

fartygets oavbrutna uppehåll fyrtioåtta

timmar, må dock sådant landlov

kunna påfordras allenast såvida

fartygets avgång ej därigenom fördröjes.

I den mån så lämpligen kan ske

med hänsyn till kostnaderna och övriga

omständigheter, skall befälhavaren

utan kostnad för besättningen

anordna sådan båtförbindelse, att besättningen

kan utnyttja sin rätt att

i fall, varom i andra och tredje styckena

förmäles, vistas i land.

Blir sjöman hindrad att i rätt tid

komma ombord, åligger honom att

utan dröjsmål underrätta befälhavaren.

52 §.

Underlåter sjöman, som påmönstrats

å fartyg, att i rätt tid tillträda

tjänsten eller går han i land utan

att vara berättigad därtill eller kommer

han icke tillbaka i rätt tid efter

att hava varit i land, äger befälhavaren,

såvida fartyget eljest icke har

tillräcklig besättning, rätt att för

hans inställande i tjänsten anlita vederbörande

polismyndighet.

Vad nu stadgats gäller cj fartyg i

inrikes fart.

53 §.

Egendom, som sjöman vid tjänsteförhållandets

upphörande kvarlämnar

ombord, skall förvaras för hans

räkning. För gäld, som sjömannen

ådragit sig i tjänsten, äger redaren

av egendomen innehålla så mycket

som svarar mot gälden, till dess sjömannen

gör rätt för sig eller ställer

säkerhet.

I den mån egendomen med hänsyn

till sin beskaffenhet, kostnaderna el
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 1/0.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

redarens ersättningsanspråk, äger

sjömannen sist inom ett år efter rymningen

utfå vad som återstår; framställer

han ej begäran därom inom

nämnda tid, skola medlen av redaren

insändas till kommerskollegium

och användas på sätt i 69 § sägs.

54 §.

Förnödenheter för personligt bruk

äger sjöman medtaga i skälig omfattning,

så framt de ej kunna utsätta

fartyg eller last för äventyr eller vålla

oordning ombord. Utan befälhavarens

tillstånd må han ej medtaga

handelsvaror för egen eller annans

räkning.

För olovligen medtaget gods är sjömannen

pliktig att erlägga frakt; vållas

skada, skall jämväl denna ersättas.

Finnes anledning antaga, att något

olovligen medtagits ombord, äger befälhavaren

låta undersöka besättningens

gömmor. Vad olovligen medtagits

må befälhavaren taga i förvar,

låta föra i land eller, om så är nödvändigt,

kasta över bord.

Om skeppsarbetet, kosthållet och

hälsovårds förhållandena.

55 §.

Vid skeppsarbetets anordnande

skall hänsyn tagas till envars ställning

i tjänsten.

Den, som har ledningen av arbetet,

är pliktig tillse, att nödiga anordningar

till skydd mot olycksfall och

ohälsa finnas vidtagna i enlighet med

gällande föreskrifter.

ler övriga omständigheter icke utan

olägenhet kan förvaras, må den säljas

på lämpligt sätt. Försäljning må

ock ske, där sjömannen icke inom

ett år från det tjänsteförhållandet

upphörde hos redaren begärt att återfå

egendomen. Har sjömannen rymt,

skall redaren efter utgången av

nämnda tid insända försäljningssumman

samt innestående lön till

kommerskollegium att användas på

sätt i 69 § sägs.

54 §.

Förnödenheter för personligt bruk

äger sjöman medtaga i skälig omfattning,

såframt de ej kunna utsätta

fartyg eller last för äventyr eller vålla

oordning ombord. Utan befälhavarens

tillstånd må han ej medtaga

handelsvaror för egen eller annans

räkning.

Har gods olovligen medtagits, är

sjömannen pliktig att erlägga frakt

samt, om skada vållas, ersättning enligt

vad i 50 § andra stycket sägs.

Finnes anledning antaga, att något

olovligen medtagits ombord, äger befälhavaren

låta i vittnens närvaro

undersöka besättningens gömmor.

Vad olovligen medtagits må befälhavaren

taga i förvar, låta föra i land

eller, om så är nödvändigt, kasta

över bord.

Om skeppsarbetet, kosten och hälsovårdsförhållandena.

55 §.

Vid skeppsarbetets anordnande

skall hänsyn tagas till envars ställning

i tjänsten samt, såvitt möjligt,

jämväl till hans fortsatta utbildning.

Den, som har ledningen av arbetet,

är pliktig tillse, att nödiga anordningar

till skydd mot olycksfall och

ohälsa finnas vidtagna i enlighet med

gällande föreskrifter.

Sjöman är pliktig att använda förefintliga

skyddsanordningar samt i

övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet

och. i vad på honom ankommer, medverka

till förekommande av ohälsa

och olycksfall.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:Is proposition nr 170.

(Gällande lag:)

56 §.

Om arbetstiden å fartyg och om

semester gäller vad därom är särskilt

stadgat.

Å fartyg, för vilket sådan lag icke

gäller, må besättningen ej å söndagar

eller här i riket brukliga helgdagar

åläggas arbete, som kan tåla uppskov.

Envar av besättningen, som så önskar,

bör såvitt möjligt beredas tillfälle

till bön och gudstjänst å sönoch

helgdagar.

(Jfr 10 § fjärde stycket.)

57 §.

Befälhavaren skall tillse, att besättningen

erhåller god och tillräcklig

kost i enlighet med föreskrifter, som

Konungen meddelar.

Finner befälhavaren under resa

nödvändigt att nedsätta kosten, äger

besättningen därför undfå skälig ersättning.

Befälhavaren äger att med avseende

å klimat och hälsoförhållandcn föreskriva

lämplig omväxling i kosten,

dock må besättningens rätt icke därigenom

inskränkas.

Äger utvikt av proviant rum, må

befälhavare ej förvägra besättningen

att kontrollera vikten.

Befälhavaren må icke övertaga besättningens

kosthåll på entreprenad.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

56 §.

Om arbetstiden å fartyg och om

semester gäller vad därom är särskilt

stadgat.

Å fartyg, för vilket lag om arbetstid

icke gäller, må besättningen ej å

söndagar eller här i riket brukliga

helgdagar åläggas arbete, som kan

tåla uppskov.

Envar av besättningen, som så önskar,

bör såvitt möjligt beredas tillfälle

till bön och gudstjänst å sönoch

helgdagar.

57 §.

Sjöman under sexton år må ej under

tiden mellan klockan 20 och

klockan 8 användas till arbete i vidare

mån än att han under nämnda

tid erhåller en sammanhängande vilotid

av minst nio timmar.

Vad nu sagts utgör dock ej hinder

för minderårigs nyttjande till skeppstjänst,

därest detta ovillkorligen erfordras

med hänsyn till hotande fara

för fartyg, liv eller gods eller för

lämnande av hjälp, varom i 34 a,

223 eller 223 a § sjölagen sägs.

Från stadgandet i första stycket

äger Konungen eller den myndighet,

åt vilken Konungen det uppdrager,

medgiva undantag, såvitt angår fartyg

med en bruttodräklighet understigande

500 registerton.

58 §.

Befälhavaren skall tillse, att besättningen

erhåller god och tillräcklig

kost i enlighet med föreskrifter, som

Konungen meddelar.

Finner befälhavaren under resa

nödvändigt att nedsätta kosten, äger

besättningen därför undfå skälig ersättning.

Befälhavaren må icke övertaga Besättningens

kosthåll på entreprenad.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kangl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

58 §.

Befälhavaren skall hava tillsyn å

hälsovården, bostäderna och renligheten

ombord samt tillse, att de föreskrifter,

som härutinnan meddelas,

noggrant iakttagas.

Om rätt att påkalla syn å fartyget.

59 §.

Gör mer än halva antalet av besättningen

hos befälhavaren framställning

om syn för utrönande av

något av de i 38 § omförmälda förhållanden,

eller gör förste maskinisten

sådan framställning i fråga om

de delar av fartyget med tillbehör

och utrustning, som stå under hans

tillsyn, åligger det befälhavaren att

anhålla om förrättande av syn, inom

riket hos vederbörande tillsynsmyndighet

och utom riket hos svensk

konsul; finnes icke svensk konsul på

platsen, skall befälhavaren göra ansökning

om syn hos närmast varande

svenske konsul eller ock hos vederbörande

myndighet på orten begära

förordnande för besiktningsmän

att förrätta syn.

Göres hos befälhavaren framställning

om syn först efter det lastning

påbörjats och måste last lossas för

att synen skall kunna äga rum, är

befälhavaren icke pliktig att efterkomma

framställningen, med mindre

någon styrman eller maskinist deltager

i framställningen eller den göres

av förste maskinisten i vad avser

hans verksamhetsområde.

Befinnes vid anställd syn, att skälig

anledning till klagan saknats, skola

de, som begärt synen, ersätta därigenom

orsakad kostnad och förlust.

När syn enligt denna paragraf hållits

utom riket, skall vederbörande

konsul, om han haft befattning med

synen, men eljest befälhavaren ofördröjligen

insända rapport därom till

kommers kollegium.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

59 §.

Befälhavaren skall hava tillsyn å

hälsovården, bostäderna och renligheten

ombord samt tillse, att de föreskrifter,

som härutinnan meddelas,

noggrant iakttagas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

29

(Gällande lag:)

Om tvångsmedel.

60 §.

När det prövas erforderligt för

upprätthållande av ordning och skick

ombord, äger befälhavaren eller, vid

hans frånvaro eller förfall, den som

i hans ställe förer befälet, medelst

tvång skaffa sig lydnad. Är fartyget

statt i fara eller utbryter myteri omhord

eller eljest när nöden kräver, är

han berättigad att bruka varje medel,

som är nödvändigt för framtvingande

av lydnad eller återställande

av ordningen; och åligger det envar

av besättningen att i ty fall, jämväl

utan särskild anmaning, lämna

befälhavaren nödigt bistånd.

Får den, som vägrade lydnad, skada,

vare gärningsmannen saklös, där

ej prövas, att större våld brukats än

nöden krävde.

61 §.

Begår någon av besättningen, när

fartyget icke befinner sig i svensk

hamn, brott av den art, att svårare

straff än fängelse därå kan följa, är

befälhavaren, där icke brottet av ortens

myndighet beivras, pliktig att,

så snart ske kan, med den brottslige

hälla förhör, som i 6å § sägs.

Befälhavaren skall tillse, att den

brottslige icke lämnar fartyget, och

äger för sådant ändamål, där det prövas

nödigt, hålla honom i fängsligt

förvar ombord till dess han kan överlämnas

till svensk konsul eller till

polismyndighet här i riket; befälhavaren

är dock ansvarig, att den

brottslige ej behandlas strängare än

nödigt är.

4 KAP.

Om disciplinstraff.

62 §.

Befälhavaren äger ålägga sjöman

bestraffning genom mistning av hyra

för en till och med sju dagar:

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Om tvångsmedel.

60 §.

När det prövas erforderligt för

upprätthållande av ordning och skick

ombord, äger befälhavaren eller, vid

hans frånvaro eller vid förfall för

honom, den som i hans ställe förer

befälet medelst tvång skaffa sig lydnad.

Är fartyget statt i fara eller utbryter

myteri ombord eller eljest när

nöden kräver, är han berättigad att

bruka varje medel, som är nödvändigt

för framtvingande av lydnad eller

återställande av ordningen; och

åligger det envar av besättningen att

i ty fall, jämväl utan särskild anmaning,

lämna befälhavaren nödigt bistånd.

Får den, som vägrade lydnad, skada,

är gärningsmannen saklös, där

ej prövas, att större våld brukats än

nöden krävde.

61 §.

Begår någon av besättningen, när

fartyget icke befinner sig i svensk

hamn, brott av den art, att svårare

straff än fängelse därå kan följa, är

befälhavaren, där icke brottet av ortens

myndighet beivras, pliktig tillse,

att så snart ske kan med den

brottslige hålles förhör enligt bestämmelserna

i 6å §.

Befälhavaren skall tillse, att den

brottslige icke lämnar fartyget, och

äger för sådant ändamål, där det

prövas nödigt, hålla honom i fängsligt

förvar ombord till dess han kan

överlämnas till svensk konsul eller

till polismyndighet här i riket; befälhavaren

är dock ansvarig, att den

brottslige ej behandlas strängare än

nödigt är.

4 KAP.

Om disciplinbot.

62 §.

Disciplinbot, innebärande mistning

av lön för högst sju dagar, må åläggas

sjöman i följande fall:

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

1. om han underlåter att i rätt tid

tillträda tjänsten, eller om lian utan

tillstånd går i land, eller om han icke

kommer tillbaka i rätt tid efter att

hava varit i land;

2. om han försummar att anmäla

förfall, som hindrar honom att i rätt

tid komma ombord;

3. om han genom försummelse i

tjänsten åstadkommer skada eller

fara;

4. om han är berusad i tjänsten;

5. om han förslösar eller eljest på

otillbörligt sätt behandlar proviant;

6. om han låter obehörig person

hålla sig dold ombord, eller om han

oaktat förbud låter någon komma

ombord;

7. om han olovligen skaffar ombord

rusdrycker eller annat, som kan

föranleda oordning eller äventyr, eller

om han olovligen förer sina tillhörigheter

från bord;

8. om han uppför sig oskickligt

mot överordnad eller underlåter att

hörsamma förmans befallningar angående

tjänsten; eller

9. om han ombord eller eljest i

tjänsten yppar gräl eller annan ofred

eller annorledes bryter mot ordning

och skick.

Bestraffning, som nu sagts, må

dock ej åläggas å fartyg, som nyttjas

i inrikes fart eller i fart i Öresund.

63 §.

Bestraffning må ej åläggas tidigare

än tolv timmar eller senare än sju

dagar efter det förseelsen begicks, såvida

ej särskild anledning till annat

förekommer.

64 §.

Innan bestraffning ålägges, skall utredning

om förseelsen och de närmare

omständigheterna därvid ske vid

förhör. Förhöret hålles av befälhavaren

i närvaro av två gode män, som

befälhavaren utser bland de mest erfarna.

Såvitt möjligt skall en av dem

1. om han underlåter att i rätt hd

tillträda tjänsten eller utan att vara

därtill berättigad går i land eller icke

kommer tillbaka i rätt tid efter att

hava varit i land;

2. om han försummar att anmäla

förfall, som hindrar honom att i rätt

tid komma ombord;

3. om han genom försummelse i

tjänsten åstadkommer skada eller

fara;

4. om han är berusad i tjänsten;

5. om han förslösar eller eljest på

otillbörligt sätt behandlar proviant;

6. om han låter obehörig person

hålla sig dold ombord eller oaktat

förbud låter någon komma ombord;

7. om han olovligen skaffar ombord

rusdrycker eller annat, som kan

föranleda oordning eller äventyr, eller

om han olovligen förer sina tillhörigheter

från bord;

8. om han uppför sig oskickligt

mot överordnad eller underlåter att

hörsamma förmans order angående

tjänsten; eller

9. om han ombord eller eljest i

tjänsten yppar gräl eller annan ofred

eller annorledes bryter mot ordning

och skick.

Disciplinbot må dock ej åläggas å

fartyg, som nyttjas i inrikes fart eller

i fart i Öresund.

63 §.

Disciplinbot må ej åläggas tidigare

än tjugufgra timmar eller senare än

sju dagar efter det förseelsen begicks,

såvida ej särskild anledning

till annat förekommer.

64 §.

Fråga om åläggande av disciplinbot

skall prövas av en disciplinnämnd

bestående av befälhavaren såsom

ordförande samt två av denne

för varje särskilt fall utsedda ledamöter.

Nämnden sammankallas av

befälhavaren.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

31

(Gällande lag:)

vara styrman eller maskinist och den

andra tillhöra manskapet; är den,

som skall förhöras, själv styrman eller

maskinist, skola dock om möjligt

båda gode männen tillhöra befälet.

Under förhöret höras sjömannen

och de personer, som antagas kunna

lämna upplysning i saken. Såväl sjömannen

som gode männen äga få

frågor framställda angående sådant,

som kan bidraga till sakens utredning.

Avgivna förklaringar, så otk

det beslut, befälhavaren träffar, införas

i skeppsdagboken och uppläsas

för sjömannen och gode männen.

Riktigheten av det antecknade bestyrkes

av befälhavaren och gode

männen genom deras underskrifter,

och äga gode männen därvid foga de

erinringar, vartill förhöret kan giva

anledning.

Har befälhavaren icke iakttagit

vad sålunda är föreskrivet rörande

formerna för förhöret, vare beslut

om bestraffning utan verkan.

Vill sjöman enligt vad nedan sägs

klaga över befälhavarens beslut, vare

han berättigad erhålla avskrift av

det vid förhöret antecknade och av

beslutet.

05 §.

Bestraffningen skall lämpas efter

förseelsens mer eller mindre svåra

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Angår saken sjöman, som tillhör

befälsgraden eller är föreståndare

för ekonomiavdelningen eller radiotelegrafist,

skola de båda ledamöterna

såvitt möjligt vara maskinchefen

och den främste av styrmännen eller

annan av befälsgraden. Rör saken annan

sjöman, skola om möjligt den

ene ledamoten tillhöra manskapsgraden

och företrädesvis vara en av

manskapet utsedd förtroendeman

samt den andre vara antingen maskinchefen,

den främste av styrmännen

eller föreståndaren för ekonomiavdelningen,

allteftersom sjömannen

tillhör maskin-, däcks- eller ekonomipersonalen.

Såsom nämndens beslut gäller den

mening varom flertalet i nämnden

enar sig eller, om alla tre äro av olika

mening, den som är för sjömannen

näst lindrigast.

Innan nämnden fattar beslut, skola

sjömannen och de personer, som antagas

kunna lämna upplysning i saken,

höras inför nämnden. Vid förhöret

äger sjömannen få frågor framställda

angående sådant som kan bidraga

till sakens utredning. Avgivna

förklaringar samt nämndens beslut

införas i skeppsdagboken och

uppläsas. Jämväl från beslutet avvikande

mening antecknas i skeppsdagboken.

Riktigheten av det antecknade

bestyrkes av ordföranden och

ledamöterna genom deras underskrifter.

Har vad sålunda är föreskrivet om

handläggningen av disciplinärende

icke iakttagits, är beslut om disciplinbot

utan verkan.

På begäran äger sjömannen erhålla

avskrift av det vid förhöret antecknade

och av beslutet.

65 §.

Disciplinbot skall lämpas efter

förseelsens mer eller mindre svåra

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

beskaffenhet, de omständigheter, varunder

förseelsen begåtts, samt den

felandes tidigare uppförande. Finnes

förseelsen vara ringa och är anledning

att antaga, att den felande skall

låta sig rättas allenast genom varning,

bör till straff ej dömas.

Befälhavaren äger ej vid domstol

åtala eller till åtal angiva förseelse,

för vilken han ålagt bestraffning,

med mindre han i beslutet om straffets

åläggande gjort uttryckligt förbehåll

därom.

66 §.

Befälhavaren äger, när skäl därtill

äro, före sjömans avgång från tjänsten

helt eller delvis efterskänka

straffet.

Beslut om straffets efterskänkande

skall införas i skeppsdagboken

samt underskrivas av befälhavaren

och två vittnen; sker det ej, vare

beslutet utan verkan.

67 §.

Nöjes ej sjöman åt beslut, varigenom

befälhavaren ålagt honom bestraffning,

äger han begära prövning

av beslutet antingen vid avmönstringen

av den mönstringsförrättare,

som verkställer denna, eller ock före

avmönstringen av mönstringsförrättaren

i första hamn under resan, där

sådan finnes och där fartyget väntas

ligga minst två dagar. Mönstringsförrättaren

undersöke, huruvida bestraffningen

må anses vara laglig

och skälig, samt meddele däröver beslut.

Beslutet skall införas i skeppsdagboken,

och avskrift därav skall

på begäran meddelas sjömannen.

Har prövning av befälhavarens beslut

ej skett i den ordning, nu är

stadgad, äger sjömannen utföra sin

talan vid domstol här i riket inom

ett år efter avmönstringen eller, om

avmönstring ej ägt rum, efter det han

lämnat tjänsten.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

beskaffenhet, de omständigheter, varunder

förseelsen begåtts, samt den

felandes tidigare uppförande. Finnes

förseelsen vara ringa och är anledning

att antaga, att den felande

skall låta sig rättas allenast genom

varning, bör disciplinbot icke åläggas,

Befälhavaren äger ej till åtal angiva

förseelse, som varit föremål för

disciplinnämnds prövning, med mindre

han i anslutning till nämndens

beslut gjort uttryckligt förbehåll

därom.

66 §.

Befälhavaren äger, när skäl därtill

äro, före sjömans avgång från tjänsten

helt eller delvis efterskänka

ålagd disciplinbot. Beslut härom

skall införas i skeppsdagboken samt

underskrivas av befälhavaren och två

vittnen; sker det ej, år beslutet utan

verkan.

67 §.

Är sjöman missnöjd med disciplinnämnds

beslut, äger han begära

prövning av beslutet antingen vid

avmönstringen av den mönstringsförrättare,

som verkställer denna,

eller ock före avmönstringen av

mönstringsförrättaren i första hamn

under resan, där sådan finnes och

där fartyget väntas ligga minst två

dagar. Mönstringsförrättaren skall

undersöka, huruvida disciplinboten

må anses vara laglig och skälig, samt

däröver meddela beslut. Beslutet skall

införas i skeppsdagboken, och avskrift

därav skall på begäran meddelas

sjömannen.

Har prövning av disciplinnämnds

beslut ej skett i den ordning nu är

stadgad, äger sjömannen utföra sin

talan vid domstol här i riket inom

ett år efter avmönstringen eller, om

avmönstring ej ägt rum, efter det

han lämnat tjänsten.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

33

(Gällande lag:)

68 §.

Är i fall, som i 67 § första stycket

sägs, befälhavaren eller sjömannen

missnöjd med mönstringsförrättarens

beslut, äger han, om beslutet meddelats

av mönstringsförrättare i stad,

där rådstuvurätt finnes, hos rådstuvurättens

ordförande begära prövning

av beslutet. Har beslutet meddelats

av mönstringsförrättare utom

riket eller här i riket å ort, där rådstuvurätt

ej finnes, må sådan begäran

göras hos rådstuvurättens ordförande

vid fartygets ankomst till

första hamn, där rådstuvurätt finnes

och där fartyget väntas ligga minst

två dagar. Begäran, som nu sagts,

skall göras så snart ske kan och i

god tid före fartygets avgång. Prövningen

skall företagas av rådstuvurättens

ordförande eller annan lagfaren

ledamot av rätten, som rätten

för ändamålet förordnar.

Då prövning, som här avses, påkallats,

inkalie domaren ofördröjligen

befälhavaren och sjömannen samt

övriga personer, som antagas kunna

lämna upplysning i saken, därvid befälhavaren

skall förständigas att förete

skeppsdagboken; finnes mönstringsförrättaren

på platsen, må jämväl

denne inkallas. Den, som ej hörsammar

kallelsen, må dömas till böter

och vid vite, som tillika må utdömas,

åläggas att iakttaga inställelse.

Sedan domaren hört klaganden

och de övriga, vilkas hörande han

finner nödigt, meddele han utan uppskov

beslut i saken. Beslutet skall

införas i skeppsdagboken. Talan mot

beslutet må ej föras.

Finner domaren till följd av fartygets

avgång från orten sig icke

kunna avgöra saken, äger han avskriva

densamma från vidare handläggning.

Har prövning av mönstringsförrättarens

beslut ej skett i den ordning,

nu är stadgad, vare om befälhavarens

och sjömannens rätt att klandra

beslutet vid domstol här i riket

lag, som i 07 § andra stycket sägs.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

68 §.

Är i fall, som i 67 § första stycket

sägs, befälhavaren eller sjömannen

missnöjd med mönstringsförrättarens

beslut, äger han, om beslutet meddelats

av mönstringsförrättare i stad,

där rådhusrätt finnes, hos denna

rådhusrätt begära prövning av beslutet.

Har beslutet meddelats av

mönstringsförrättare utom riket eller

här i riket å ort, där rådhusrätt ej

finnes, må sådan begäran göras hos

rådhusrätten vid fartygets ankomst

till första hamn, där rådhusrätt finnes

och där fartyget väntas ligga

minst två dagar. Begäran, som nu

sagts, skall göras så snart ske kan

och i god tid före fartygets avgång.

Vid prövningen skall rådhusrätten

hava den sammansättning som i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskriven

för domförhet vid huvudförhandling.

Då prövning som här avses påkallats,

skall rätten ofördröj ligen in kalla

disciplinnämnden och sjömannen

samt övriga personer, som antagas

kunna lämna upplysning i saken,

därvid befälhavaren skall förständigas

att förete skeppsdagboken; finnes

mönstringsförrättaren på platsen, må

jämväl denne inkallas. Den som ej

hörsammar kallelsen må dömas till

böter, ej överstigande trehundra kronor,

och vid vite åläggas att iakttaga

inställelse. Sedan rätten hört klaganden

och de övriga, vilkas hörande

rätten finner nödigt, skall den utan

uppskov meddela beslut i saken. Beslutet

skall införas i skeppsdagboken.

Talan mot beslutet må ej föras.

Finner rätten till följd av fartygets

avgång från orten sig icke kunna

avgöra saken, äger den avskriva saken

från vidare handläggning.

Har prövning av mönstringsförrättarens

beslut ej skett i den ordning

nu är stadgad, gäller om befälhavarens

och sjömannens rätt att klandra

beslutet vid domstol här i riket vad

i 67 § andra stycket sägs.

,‘S IS i han g till riksdagens protokoll It) Öl. t samt. Nr 170.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 1/0.

(Gällande lag:)

69 §.

Hyra, som på grund av bestraffning

frångått sjöman, skall befälhavaren

vid sjömannens avmönstring

överlämna till mönstringsförrättaren

mot kvitto, som tecknas i eller fogas

vid skeppsdagboken; äger avmönstring

ej rum, skall redovisning ske

till ombudsmannen vid sjömanshuset

i första svenska hamn, som fartyget

anlöper, efter det sjömannen

lämnat tjänsten. Därvid skall tillika

överlämnas avskrift av beslutet angående

bestraffningen, så ock vad vid

förhöret jämlikt 64 § antecknats.

Medlen jämte avskriften skola insändas

till kommerskollegium.

Hyresmedel, som nu sagts, skola

användas till understöd åt sjömän

och deras anhöriga enligt föreskrifter,

som Konungen meddelar.

5 KAP.

Om personer ombord, som icke tillhöra

den egentliga besättningen.

70 §.

Beträffande de å fartyg anställda

personer, som äro antagna av redaren

eller befälhavaren men icke tillhöra

den egentliga besättningen, skall

vad i denna lag är stadgat för sjöman

äga motsvarande tillämpning.

71 §.

Med avseende å de ombord anställda

personer, som icke äro antagna

av redaren eller befälhavaren, skall

vad i 10, 26 och 27 §§, 28 § tredje

stycket samt 29, 31, 49, 50, 54, 57, 58,

60 och 61 §§ är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

De äro pliktiga att efter förmåga

förrätta det arbete, som befälhavaren

för fartygets säkerhet finner nödigt

att ålägga dem.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

69 §.

Lön, som på grund av disciplinbots

åläggande frångått sjöman,

skall befälhavaren vid sjömannens

avmönstring överlämna till mönstringsförrättaren

mot kvitto, som

tecknas i eller fogas vid skeppsdagboken;

äger avmönstring ej rum,

skall redovisning ske till ombudsmannen

vid sjömanshuset i första

svenska hamn, som fartyget anlöper,

efter det sjömannen lämnat tjänsten.

Därvid skall tillika överlämnas avskrift

av disciplinnämndens beslut,

så ock vad vid förhöret jämlikt 64 §

antecknats. Medlen jämte avskriften

skola insändas till kommerskollegium.

Lönemedel, som nu sagts, skola användas

till understöd åt sjömän och

deras anhöriga enligt föreskrifter,

som Konungen meddelar.

5 KAP.

Om personer ombord, som icke tillhöra

den egentliga besättningen.

70 §.

Beträffande de å fartyg anställda

personer, som äro antagna av redaren

eller befälhavaren men icke tillhöra

den egentliga besättningen, skall vad

i denna lag är stadgat för sjöman

äga motsvarande tillämpning.

71 §•

Med avseende å de ombord anställda

personer, som icke äro antagna

av redaren eller befälhavaren, skall

vad i 10 och 27 §§, 28 § fjärde stycket,

29 §, 31 § andra stycket, 49, 50,

54 samt 57—61 §§ är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

De äro pliktiga att efter förmåga

förrätta det arbete, som befälhavaren

för fartygets säkerhet finner nödigt

att ålägga dem.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

35

(Gällande lag:)

72 §.

Å sjömän, som hemsändas genom

försorg av konsul enligt vad i sjölagen

stadgas, skola de i 71 § första

stycket omförmälda stadgandena äga

motsvarande tillämpning.

Där så påkallas, äro de pliktiga

att, mot skälig gottgörelse, efter förmåga

biträda vid skeppstjänsten,

därvid nödig hänsyn skall tagas till

envars tidigare tjänsteställning.

6 KAP.

Ansvarsbestämmelser,

73 §.

Befälhavare eller den, som är satt

i befälhavares ställe, straffes med böter:
1.

om han i strid mot stadgande i

10 § använder någon i skeppstjånst;

2. om han vägrar förse den, som

antagits, med motbok;

3. om han åsidosätter skyldighet,

som enligt denna lag åligger honom

mot sjuk eller skadad person eller

till undanröjande av smittfara för de

ombordvarande;

4. om han underlåter att iakttaga

vad i denna lag stadgas om hållande

av förhör, innan någon avskedas;

5. om han underlåter i fall, som

43 § omförmäler, att ställa sig till

efterrättelse mönstringsförrättares eller

konsuls beslut;

6. om han vägrar någon utan laga

skäl tillstånd att gå i land enligt bestämmelserna

i 51 §;

7. om han bryter mot vad i denna

lag är föreskrivet om kosthållet; eller
8.

om han underlåter att fullgöra,

vad honom enligt 59 § sista stycket

åligger i fråga om däri omförmäld

rapport.

Lika med befälhavare straffes redare,

där förseelse, varom i 1, 5 el
-

(Kungl. Maj.ts förslag:)

72 §.

För sjömän, som av befälhavaren

medtagas enligt vad i 37 § sjölagen

sägs, gäller vad i 71 § är stadgat.

6 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

73 §.

Befälhavare eller den, som är satt

i befälhavares ställe, straffes med

dagsböter:

1. om han i strid mot stadgande

i 10 eller 57 § använder minderårig

till arbete;

2. om han vägrar förse den, som

antagits, med avräkningsbok;

3. om han åsidosätter skyldighet,

som enligt denna lag åligger honom

mot sjuk eller skadad person eller

till undanröjande av smittfara för de

ombordvarande;

4. om han underlåter att iakttaga

vad i denna lag stadgas om hållande

av förhör, innan någon avskedas;

5. om han underlåter i fall, som

43 § omförmäler, att ställa sig till

efterrättelse mönstringsförrättares eller

konsuls beslut;

6. om han utan laga skäl vägrar

någon att gå i land eniigt bestämmelserna

i 51 §; eller

7. om han bryter mot vad i denna

lag är föreskrivet om kosthållet.

Lika med befälhavare straffes redare,

där förseelse, varom i 1, 5 eller

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

ler 7 förmäles, skett med hans vetskap

och vilja.

Har i fall, varom i 1 sägs, användandet

av minderårig skett med den

minderåriges faders eller målsmans

vetskap och vilja, vare jämväl fadern

eller målsmannen förfallen till

böter, högst femtio kronor.

74 §.

Missbrukar befälhavare eller den,

som är satt i befälhavares ställe, den

tvångsrätt eller den rätt att taga någon

å fartyget anställd i förvar eller

den bestraffningsrätt, som tillkommer

honom enligt denna lag, eller behandlar

han någon ombord anställd

med onödig hårdhet, straffes med

böter eller med fängelse i högst sex

månader, där ej gärningen efter allmän

lag bör beläggas med strängare

straff.

Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må han tillika för viss

tid eller för alltid dömas förlustig

sådan rättighet att föra fartyg, för

vars utövande särskilda villkor äro

stadgade. Om sådan påföljd skall

domstolen ofördröj ligen underrätta

kommerskollegium.

75 §.

Underlåter sjöman i avsikt att undandraga

sig tjänsten att inställa sig

ombord, då det honom åligger, eller

avviker han i avsikt, som nu sagts,

olovligen från fartyg, straffes, om

rymningen sker under sådana omständigheter,

att fartyg eller människor

därigenom utsättas för fara, eller

eljest under synnerligen försvårande

omständigheter, med fängelse

i högst ett år eller med böter.

Gör sjöman, som är påmönstrad å

fartyg, sig eljest skyldig till rymning,

dömes till böter.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

7 förmäles, skett med hans vetskap

och vilja.

Har minderårig i fall, varom i 1

sägs, använts till arbete, är jämväl

den som har vårdnaden om den minderårige,

där användandet skett med

hans vetskap och vilja, förfallen till

böter, högst femtio kronor.

74 §.

Missbrukar befälhavare eller den,

som är satt i befälhavares ställe, den

tvångsrätt eller den rätt att taga någon

å fartyget anställd i förvar, som

tillkommer honom enligt denna lag,

eller behandlar han någon ombord

anställd med onödig hårdhet, straffes

med dagsböter eller med fängelse i

högst sex månader, där ej gärningen

efter allmän lag bör beläggas med

strängare straff.

Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må han tillika för viss

tid eller för alltid dömas förlustig

sådan rättighet att föra fartyg, för

vars utövande särskilda villkor äro

stadgade. Om sådan påföljd skall

domstolen ofördröj ligen underrätta

kommerskollegium.

(Jfr 76 §.)

75 §.

Åsidosätter ordförande eller annan

ledamot av disciplinnämnd sin skyldighet

att med ovåld och noggrannhet

pröva till nämnden hänskjutet

ärende, straffes med dagsböter eller

fängelse i högst sex månader.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

37

(Gällande lag:)

(Jfr 75 §.)

76 §.

Var, som förleder sjöman att rymma

eller med råd eller dåd främjar

rymningen, straffes med böter eller

fängelse i högst ett år.

77 §.

Sätter sig någon å fartyget anställd

upp mot befälhavaren eller den, som

i hans ställe förer befälet, och vägrar

honom lydnad, straffes med böter

eller, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, med fängelse i

högst ett år.

överfaller han med våld eller hot

om våld befälhavaren eller annan förman

i tjänsten eller för att honom

till någon tjänsteåtgärd tvinga eller

därifrån hindra eller för att å honom

för sådan åtgärd hämnas, dömes till

fängelse eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, till

straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande,

må till böter dömas.

78 §.

Göra ombord anställda myteri, dömes

anstiftare eller anförare till fängelse

eller till straffarbete i högst två

år och annan deltagare till fängelse

i högst sex månader eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande,

till böter, övas vid myteriet

våld å person eller egendom, må anstiftare

eller anförare dömas till

straffarbete i högst sex år och an
-

(Kungl. Maj:ts förslag:)

76 §.

Underlåter sjöman i avsikt att undandraga

sig tjänsten att inställa sig

ombord, då det honom åligger, eller

avviker han i avsikt, som nu sagts,

olovligen från fartyg, straffes, om

rymningen sker under sådana omständigheter,

att fartyg eller människor

därigenom utsättas för fara,

eller eljest under synnerligen försvårande

omständigheter, med fängelse

i högst ett år eller med dagsböter.

Gör sjöman, som är påmönstrad å

fartyg, sig eljest skyldig till rymning,

dömes till dagsböter.

77 §.

Sätter sig någon å fartyget anställd

upp mot befälhavaren eller den, som

i hans ställe förer befälet, och vägrar

honom lydnad, straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, med fängelse

i högst ett år.

överfaller han med våld eller hot

om våld befälhavaren eller annan förman

i tjänsten eller för att honom

till någon tjänsteåtgärd tvinga eller

därifrån hindra eller för att å honom

för sådan åtgärd hämnas, dömes till

fängelse eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, till

straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande,

må till dagsböter dömas.

78 §.

Göra ombord anställda myteri, dömes

anstiftare eller anförare till

fängelse eller till straffarbete i högst

två år och annan deltagare till fängelse

i högst sex månader eller, där

omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till dagsböter, övas vid

myteriet våld å person eller egendom,

må anstiftare eller anförare dömas

till straffarbete i högst sex år och

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

nan deltagare till straffarbete i högst

två år.

För våld eller annan brottslig gärning,

som vid myteri begås, varde

ock gärningsmannen straffad, enligt

vad i 4 kap. 1 § strafflagen skils.

79 §.

Är någon å fartyget anställd genom

vårdslöshet eller försummelse i

tjänsten vållande till sjöolycka, straffes

med böter eller med fängelse i

högst ett år, där ej gärningen efter

allmän lag bör beläggas med strängare

straff.

Är den skyldige styrman eller maskinist,

må han, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande,

tillika förklaras för viss tid eller för

alltid förlustig rättigheten att i dylik

beställning nyttjas, där för sådan rättighets

utövande särskilda villkor äro

stadgade. Om sådan påföljd skall

domstolen ofördröj ligen underrätta

kommerskollegium.

80 §.

Medtager någon å fartyget anställd

utan befälhavarens tilfstånd gods,

vars förande utsätter fartyg eller last

för äventyr, straffes med böter eller

fängelse i högst sex månader.

81 §.

Den, som mot bättre vetande föranleder

syn, på sätt i 59 § sägs, dömes

till böter eller fängelse i högst

ett år.

82 §.

Har någon å fartyget anställd på

annat sätt, än här ovan är sagt, gjort

sig skyldig till förseelse i tjänsten,

eller har han brutit mot ordning och

skick, straffes med böter.

83 §.

Har den, som begått brottslig handling,

varom i 75—82 §§ förmäles, för

samma handling undergått bestraff
-

(Kungl. Maj.ts förslag:)

annan deltagare till straffarbete i

högst två år.

För våld eller annan brottslig gärning,

som vid myteri begås, skall

ock gärningsmannen straffas enligt

vad i 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen

sägs.

79 §.

Är någon å fartyget anställd genom

vårdslöshet eller försummelse i

tjänsten vållande till sjöolycka, straffes

med dagsböter eller med fängelse

i högst ett år, där ej gärningen efter

allmän lag bör beläggas med strängare

straff.

Är den skyldige maskinchef, styrman,

maskinist eller radiotelegraf ist,

må han, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, tillika förklaras

för viss tid eller för alltid förlustig

rättigheten att i dylik beställning

nyttjas, där för sådan rättighets

utövande särskilda villkor äro stadgade.

Om sådan påföljd skall domstolen

ofördröj ligen underrätta kommerskollegium

eller, i fråga om radiotelegrafist,

telegrafstyrelsen.

80 §.

Medtager någon å fartyget anställd

utan befälhavarens tillstånd gods,

vars förande utsätter fartyg eller last

för äventyr, straffes med dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

81 §.

Har någon å fartyget anställd på

annat sätt, än här ovan är sagt, gjort

sig skyldig till förseelse i tjänsten,

eller har han brutit mot ordning och

skick, straffes med dagsböter.

82 §.

Har den, som begått brottslig

handling varom i 76—81 §§ förmäles,

för samma handling ålagts dis
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

39

(Gällande lag:)

ning enligt 62 §, skall rätten vid brottets

bedömande därå fästa skäligt

avseende; och må i ty fall, efter omständigheterna,

straffet nedsättas under

vad eljest bort följa å gärningen

eller ock alldeles bortfalla.

84 §.

Brott, som i 73 § 6, 75 §, 76 §,

77 § första stycket, 81 eller 82 § omförmäles,

må ej åtalas av allmän

åklagare, utan att målsägande angivit

brottet till åtal; skall brottet straffas

efter allmän lag, lände till efterrättelse

vad sådan lag stadgar i fråga

om rätt till åtal.

* 85 §.

1 avseende å straff, vartill efter

denna lag dömes, gälle, där ej här

ovan är annorlunda stadgat, vad allmän

lag föreskriver.

7 KAP.

Om laga domstol och rättegång.

86 §.

Rådstuvurätt vare första domstol

i mål, som skall bedömas efter denna

lag.

Att sådant mål i visst fall må upptagas

av häradsrätt är särskilt stadgat.

87 §.

Om rådstuvurätts behörighet att

upptaga tvistemål enligt denna lag

gälle i tillämpliga delar vad angående

laga domstol i tvistemål i allmänhet

är stadgat. Talan må ock väckas vid

rådstuvurätten i den ort där fartyget

finnes. Finnes ej rådstuvurätt å ort,

där svaranden enligt vad sålunda är

föreskrivet må sökas, äge käranden

instämma tvisten Ull den rådstuvurätt,

som är närmast den orten.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

ciplinbot enligt 62 §, skall rätten vid

brottets bedömande därå fästa skäligt

avseende och må i ty fall, efter

omständigheterna, straffet nedsättas

under vad eljest bort följa å gärningen

eller ock alldeles bortfalla.

83 §.

Brott, som i 73 § 6, 76 §, 77 §

första stycket eller 81 § omförmäles,

må ej åtalas av allmän åklagare,

utan att befälhavaren, eller målsägande

angivit brottet till åtal; skall brottet

straffas efter allmän lag, gäller

vad sådan lag stadgar i fråga om rätt

till åtal.

7 KAP.

Om laga domstol och rättegång.

84 §.

Rådhusrätt är första domstol i

mål, som skall bedömas efter denna

lag.

Att sådant mål i visst fall må upptagas

av häradsrätt är särskilt stadgat.

85 §.

Om rådhusrätts behörighet att upptaga

tvistemål enligt denna lag gäller

i tillämpliga delar vad angående laga

domstol i tvistemål i allmänhet är

stadgat. Talan må ock väckas vid

rådhusrätten i den ort där fartyget

finnes. Är ej rådhusrätt å ort, där

svaranden enligt vad sålunda är föreskrivet

må sökas, äger käranden instämma

tvisten till den rådhusrätt,

som är närmast den orten. Finnes ej

behörig domstol efter vad nu är sagt,

må tvisten upptagas av rådhusrätten

i fartygets hemort eller, om där ej

är rådhusrätt, av den rådhusrätt,

som är närmast.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

Äro flera redare i ett fartyg, skall

fartygets hemort anses som rederiets

hemvist.

88 §.

(Lagrummet har upphört att gälla

i följd av lag den 20 december 1946.)

89 §.

Om rådstuvurätts behörighet att

upptaga brottmål enligt denna lag

gälle i tillämpliga delar vad angående

laga domstol i brottmål i allmänhet

är stadgat. Finnes ej rådstuvurätt

å ort, vid vars domstol den tilltalade

enligt vad sålunda är föreskrivet har

att svara, må åtal väckas vid den

rådstuvurätt, som är närmast den

orten.

(Jfr 42 §.)

90 §.

Befälhavaren skall tillse, att ett

exemplar av denna lag och av lagen

om semester finnas tillgängliga å

fartyget. Åsidosätter han skyldighet,

som nu sagts, straffes med böter,

högst etthundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1923.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Äro flera redare i ett fartyg, skall

fartygets hemort anses som rederiets

hemvist.

86 §.

Om rådhusrätts behörighet att

upptaga brottmål enligt denna lag gäller

i tillämpliga delar vad angående

laga domstol i brottmål i allmänhet

är stadgat. Finnes ej rådhusrätt å

ort, vid vars domstol den tilltalade

enligt vad sålunda är föreskrivet har

att svara, må åtal väckas vid den

rådhusrätt, som är ‘närmast den

orten.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

87 §.

Konungen äger under förutsättning

av ömsesidighet förordna, att

vad enligt 18, 24, 26, 28, 41 och 42 §§

gäller till förmån för svensk sjöman

skall tillämpas jämväl beträffande

utländsk sjöman.

88 §.

Närmare föreskrifter för de fall,

där i denna lag omförmäld kostnad

skall helt eller delvis bestridas av

statsmedel, meddelas av Konungen.

89 §.

Befälhavaren skall tillse, att ett exemplar

av denna lag och ett av lagen

om semester finnas tillgängliga å fartyget.

Åsidosätter han skyldighet, som

nu sagts, straffes med böter, högst

etthundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1953.

Genom denna lag upphäves sjömanslagen

den 15 juni 1922 (nr

270).

Utan hinder av vad i 10 § första

och andra styckena finnes stadgat

må den, som i där omförmäld tjänst

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

41

(Gällande lag:)

Där i lag eller särskild författning

förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya

lagen, skall den bestämmelse i stället

tillämpas.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

vid tiden för lagens ikraftträdande

användes i enlighet med äldre lag,

fortfarande användas i samma tjänst.

Där i lag eller författning hänvisas

till lagrum, som ersatts genom bestämmelse

i nya lagen, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen.1

Härigenom förordnas, att 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen skola, 36 och

287 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

(Nuvarande lydelse.)

34 §.

Befälhavaren vare pliktig att till

sådant antal och mot den betalning,

som av Konungen fastställes, till bestämmelseorten

eller annan hamn,

som fartyget under resan skall anlöpa,

medtaga svenskt sjöfolk, vars

hemsändande det åligger konsulerna

att besörja. Konungen äge ock, under

förutsättning av ömsesidighet,

förordna, att samma förbindelse skall

äga rum i avseende å sjöfolk från

annat land.

36 §.

Skeppsdagboken föres av befälhavaren

eller, under hans tillsyn och

ansvar, av styrmannen; maskindagboken

föres, likaledes under befälhavarens

tillsyn och ansvar, av maskinisten.

Anteckningarna i dagboken

skola göras efter tidsföljden, i hamn

för varje dygn och till sjöss för varje

vakt; vad under en vakt förekommer

må tills vidare upptecknas å en

kladd, men det antecknade skall före

dygnets utgång införas i dagboken.

Dagboken skall---—--

(Föreslagen lydelse.)

34 §.

Befälhavaren vare pliktig att till

sådant antal och med rätt till den

gottgörelse, som av Konungen fastställes,

till bestämmelseorten eller

annan hamn, som fartyget under resan

skall anlöpa, medtaga svenskt

sjöfolk, vars hemsändande det åligger

konsulerna att besörja, eller som

äger rätt till fri hemresa jämlikt

26 § sjömanslagen. Utan betalning

vare befälhavaren pliktig medtaga

urna innehållande askan efter avliden

svensk befälhavare eller sjöman,

så ock hans efterlämnade effekter,

såvitt de utan olägenhet kunna medtagas.

Konungen äger under förutsättning

av ömsesidighet förordna, att

förpliktelse som i första stycket sägs

skall gälla jämväl i avseende å befälhavare

eller sjöman från annat

land, hans aska eller efterlämnade

effekter.

36 §.

Skeppsdagboken föres av befälhavaren

eller, under hans tillsyn, av

styrmannen. Maskindagboken föres,

under befälhavarens tillsyn, antingen

av maskinchefen eller, under dennes

tillsyn, av maskinisten. Anteckningarna

i dagboken skola göras efter

tidsföljden, i hamn för varje

dygn och till sjöss för varje vakt;

vad under en vakt förekommer må

tills vidare upptecknas å en kladd,

men det antecknade skall före dygnets

utgång införas i dagboken.

i dagboken.

1 Beträffande 34 och 295 §§, jfr SFS 1922:271.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

43

(Nuvarande lydelse.)

287 §.

Försummar befälhavare----

Samma lag vare, där styrman eller

maskinist så förbrutit sig, som i denna

§ sägs.

295 §.

Vägrar befälhavare utan lagligt

hinder att i sådant fall, som i 34 §

omförmäles, å sitt fartyg medtaga

sjöfolk, straffes med böter.

(Föreslagen lydelse.)

287 §.

---fyra år.

Samma lag vare, där maskinchef.

styrman eller maskinist så förbrutit

sig, som i denna § sägs.

295 §.

Vägrar befälhavare utan lagligt

hinder att i sådant fall, som i 34 §

omförmäles, å sitt fartyg medtaga

befälhavare eller sjöman, hans aska

eller efterlämnade effekter, straffes

med böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

Förslag

till

Lag

om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa

tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Härigenom förordnas som följer.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att tvist mellan

befälhavaren å fartyg med hemort i annat land och besättningen angående

tjänsteförhållandet icke må upptagas vid svensk domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna

för justitie- och socialdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet,

statsrådet Ericsson, fråga rörande ny sjömanslag och vissa ändringar

i sjölagen m. m. samt anför därvid följande.

Inledning.

Den 23 februari 1864 utfärdades vårt lands första moderna sjölag. Den

utgjorde en sammanfattning av bestämmelser rörande de viktigaste av de

ämnen, som omedelbart hänförde sig till sjöfarten. Bland bestämmelserna

funnos föreskrifter, som avhandlade sjöfolkets anställningsvillkor och tjänsteförhållanden

i övrigt.

1864 års sjölag upphävdes genom sjölagen den 12 juni 1891. Också denna

lag, som tillkom efter samverkan med Danmark och Norge, upptog stadganden

om sjöfolkets arbetsförhållanden. Sjöfolkets sociala ställning blev

genom lagen i åtskilliga hänseenden förbättrad.

Vid tiden för det första världskrigets slut överenskoms mellan Danmark,

Norge och Sverige att samarbetet på sjörättens område skulle återupptagas

för revision av den gällande sjölagstiftningen. Till detta samarbete anslöt

sig sedermera även Finland. Från svensk sida deltog den s. k. sjölagskommittén.

1 Samarbetet ledde bl. a. därtill, att de stadganden i 1891 års sjölag,

som rörde besättningen samt befälhavarens tjänsteavtal och förhållande

till besättningen, utbrötos ur sjölagen och sammanfördes till en särskild lag,

benämnd »sjömanslag». De fyra ländernas sjömanslagar utfärdades, den

svenska år 1922, de danska och norska år 1923 samt den finska år 1924.

Lagarna voro i stort sett överensstämmande. Den nya lagstiftningen innebar

ytterligare framsteg för sjöfolket på det sociala området.

Det är emellertid icke endast det nordiska samarbetet, som utövat inflytande

på sjömanslagen. Det må erinras om att Sverige genom att ansluta

sig till Nationernas förbund inträdde såsom medlem i Internationella arbets
-

1 Ordf. häradshövdingen K. Dahlberg, sekr. numera justitierådet .1. Alsén.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

45

organisationen i Geneve. Denna organisation har vid olika tillfällen behandlat

frågor angående sjöfolkets arbetsförhållanden och i anslutning därtill

antagit konventioner i ämnet, vilka därefter underställts medlemsstaternas

lagstiftande församlingar. Från svenskt håll har eftersträvats att så långt

möjligt ratificera dessa konventioner. Denna strävan har under årens lopp

lett till en del ändringar i sjömanslagen. Sålunda infördes år 1925 föreskrifter

om minimiålder för eldare och kollämpare ombord å fartygen (prop.

nr 15/1925; r. skr. nr 39) och år 1934 tillkommo regler, som tillförsäkrade

sjöfolket viss ersättning vid arbetslöshet på grund av fartygets förolyckande

(prop. nr 137/1934; r. skr. nr 216). I samband med tillkomsten av 1938 års

sjöarbetstidslag upptogos slutligen bestämmelser om nattvila för minderåriga

sjömän under sexton år (prop. nr 224/1938; r. skr. nr 304).

Från norskt håll framfördes vid slutet av 1930-talet förslag om nordisk

samverkan för att utreda frågan om anslutning till tre av arbetsorganisationen

antagna förslag till konventioner om sjömäns anställningsavtal och

om hemförskaffning av sjömän samt angående redares förpliktelser, då sjöman

drabbas av sjukdom, olycksfall eller döden. Bl. a. i anledning härav

tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet, med stöd av Kungl.

Maj :ts bemyndigande, genom beslut den 2 april 1938 en särskild utredningsman1

att såsom sakkunnig utreda frågan om Sveriges anslutning till de tre

konventionerna. Efter överläggningar med delegerade från Danmark, Finland

och Norge framlade den sakkunnige (1938 års sjömanslagsutredning)

den 27 april 1939 ett betänkande med förslag till vissa ändringar i sjömanslagen

(SOU 1939: 21). I betänkandet uttalades att ingen av de nordiska delegationerna

ansett sig böra förorda ratifikation av berörda konventioner, men

att delegationerna ändock funnit skäl föreslå ett antal av konventionerna

föranledda ändringar i gällande sjömans- och sjölagar. Ändringarna åsyftade

bl. a. att förbättra sjöfolkets förmåner vid sjukdom och skada, att utsträcka

rätten för svensk sjöman att få ersättning av redaren för förlust

av personliga tillhörigheter ävensom att berättiga svensk sjöman att efter

längre tids tjänstgöring få bidrag av staten och redaren till hemresa från utrikes

ort. Till följd av det andra världskrigets utbrott blev sjömanslagsutredningens

förslag aldrig prövat av statsmakterna. Icke heller i Danmark

eller Finland ledde förslaget till någon åtgärd. I Norge däremot lades förslaget

till grund för lag om ändring i vissa delar av sjömanslagen, vilken

lagändring trädde i kraft den 1 oktober 1939.

Kort tid efter det andra världskrigets slut uppkom ånyo frågan om

ändringar i sjömanslagen. Den 18 januari 1946 tillkallade Kungl. Maj :t utredningsmän

— 7946 års sjömanskommitté — för att verkställa utredning

och avgiva förslag om sjöfolkets levnads- och arbetsförhållanden. Enligt direktiven

skulle därvid även sjömanslagen upptagas till revision. Härom anförde

departementschefen, att utredningen borde skyndsamt överväga, huruvida

det av 1938 års sjömanslagsutredning avgivna förslaget borde, utan att

eventuellt nya förslag till ändringar avvaktades, underställas riksdagens pröv
1

Numera riksmarskalken B. Ekeberg.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ning, ävensom att utredningen beträffande sjömanslagens bestämmelser i

övrigt borde överväga möjligheten att för sjöfolket skapa större trygghet i

anställningen. Vidare framhölls i direktiven, att enighet mellan de nordiska

staterna borde eftersträvas i fråga om ändringar av lagen samt att utredningen

i förekommande fall borde inkomma med förslag till sådana förhandlingar

med övriga nordiska stater, som åsyftade en sådan lösning. Slutligen

uttalades att utredningen borde behandla frågan om Sveriges anslutning

till de förslag till konventioner, vilka kunde komma att antagas av

Internationella arbetsorganisationen vid en blivande konferens i Seattle år

1946, samt utarbeta de förslag till ändringar i svensk lagstiftning, som

kunde erfordras för sådan anslutning eller i samband därmed eljest kunde

anses behövliga.

I november 1948 anmälde sjömanskommittén att skäl ej syntes föreligga

att underställa riksdagen det av 1938 års sjömanslagsutredning avgivna

förslaget separat. I anslutning härtill sade sig kommittén förutsätta, att

åtgärder vidtogos för att få frågan om sjömanslagens revision behandlad i

samråd med övriga nordiska länder, samt att kommittén därefter skulle få

avgiva slutligt förslag till ändringar i sjömanslagen. Med anledning härav

inbjöd den svenska regeringen representanter för Danmark, Finland och

Norge att tillsammans med en svensk delegation1 dryfta frågor, som ägde

samband med sjömanslagens revision. Konferensen hölls i Rättvik under

hösten 1949. Därefter hölls i april 1950 på inbjudan av den danska regeringen

ett möte i Köpenhamn, där slutgiltiga överläggningar i ämnet ägde

rum mellan en representant1 2 för envar av de fyra ländernas regeringar. Vid

detta möte fastslogs inledningsvis att det, med hänsyn till de många ändringsförslag

som framkommit, vore mest ändamålsenligt att utarbeta utkast

till en helt ny sjömanslag; härvid borde dock gällande lags uppställning i

möjligaste mån följas. Vidare rådde enighet därom, att mötet icke skulle

behandla de avsnitt av sjömanslagen, som upptaga ansvarsbestämmelser eller

andra föreskrifter av offentligrättslig karaktär. Vid mötets slut förelåg ett

av de fyra regeringsrepresentanterna utarbetat utkast till ny sjömanslag i

fyra parallelltexter. Utkasten voro i flertalet frågor överensstämmande, men

i en del avseenden hade enighet om en gemensam linje icke uppnåtts.

Sedan det vid mötet i Köpenhamn utarbetade utkastet till ny sjömanslag

jämte en kortfattad redogörelse för de föreslagna ändringarna i maj 1950

överlämnats till mig, blevo utkastet och redogörelsen i september samma

år av mig tillställda sjömanskommittén för att beaktas vid och tjäna såsom

ledning för kommitténs fortsatta arbete med sjömanslagens revision.

Kommittén har sedermera den 10 augusti 1951 avgivit betänkande (SOU

1951: 22) med förslag till

1) ny sjömanslag; samt

2) ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen.

Betänkandet är undertecknat av kommitténs nuvarande ledamöter, nämli
-

1 Ordf. f. d. justitierådet E. Sandström.

2 Svensk representant E. Sandström.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

47

gen f. d. ordföranden i Landsorganisationen i Sverige A. Lindberg, tillika

ordförande, ombudsmannen i Svenska sjöfolksförbundet E. Berggren, kommerserådet

G. Böös, sjökaptenen D. Forssblad, direktören i Sveriges redareförening

H. F. Reuterskiöld, ordföranden i sjöfolksförbundet, riksdagsmannen

J. Svensson, ordföranden i Svenska maskinbefälsförbundet A. Söre och direktören

i Sveriges fartygsbefälsförening N. H. Åkesson, jämte sekreteraren,

hovrättsassessor A. Lindstedt.

Kommitténs förslag är icke enhälligt. Särskilda yttranden ha på en rad

punkter avgivits av kommittéledamöterna Böös, Forssblad och Reuterskiöld.

över betänkandet ha yttranden avgivits av hovrätten för västra Sverige, socialstyrelsen,

delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,

medicinalstyrelsen, statskontoret, kommerskollegium, Stockholms rådhusrätt,

Sveriges fartygsbefälsförening, Inrikessjöfartens befälsförening, Sveriges radiotelegrafistförening,

Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet,

Svenska stewartsföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges

redareförening, Kanalflottans rederiförening, Sveriges segelfartygsförening

och Svenska arbetsgivareföreningen. Vid kommerskollegii yttrande ha fogats

utlåtanden från sjömanshusen i riket. Till arbetsgivareföreningens yttrande

ha fogats utlåtanden från sågverksförbundet, Norrlands stuvareförbund och

Stockholms Transport- & Bogseringsaktiebolag. Vidare har chefen för utrikesdepartementets

arvs- och ersättningsbyrå överlämnat en promemoria i ämnet.

Vid denna ha fogats utlåtanden från beskickningarna i Helsingfors, Mexiko

och Rio de Janeiro samt från generalkonsulaten i London, New York och San

Francisco. Skärgårds- och mälarflottornas rederiförening samt Föreningen

Sveriges inrikessjöfart, vilka organisationer erhållit tillfälle att yttra sig över

betänkandet, ha icke inkommit med yttrande.

I anledning av en tillämnad svenskbrittisk konsularkonvention (jfr prop.

nr 169) har ansetts erforderligt att få till stånd bestämmelser, enligt vilka

Konungen under förutsättning av ömsesidighet äger förordna om undantag

från stadgandena om svensk domstols behörighet såvitt avser tvist mellan

befälhavare och besättning på utländskt fartyg angående tjänsteförhållandet.

På grundval av vad som sålunda förekommit ha inom handelsdepartementet

förslag upprättats dels till ny sjömanslag, dels till lag om ändrad lydelse

av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen och dels till lag om undantag från svensk

domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning

å utländskt fartyg. Förslagen torde som Bihang få fogas till statsrådsprotokollet

för denna dag.

Allmänna synpunkter.

Sjömanskommitténs betänkande. Kommittén har i sitt förslag inarbetat

de av 1938 års sjömanslagsutredning föreslagna ändringarna. Kommittén

har därvid företagit en del jämkningar, huvudsakligen till sjöfolkets förmån.

Vad angår den i direktiven omnämnda konferensen i Seattle år 1946 må

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

erinras därom, att Internationella arbetsorganisationen då antog förslag

till nio konventioner på sjöfartens område. Av dem beröra två sjömanslagen,

nämligen konventionen (nr 70) angående social trygghet för sjömän samt

konventionen (nr 76) angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg.

Genom proposition nr 321/1947 anhöll Kungl. Maj :t om riksdagens yttrande

angående bl. a. dessa båda konventioner. I skrivelse nr 477 sade sig riksdagen

anse, att med avgörandet av frågan om konventionernas ratificering borde,

såsom i propositionen uttalats, tills vidare anstå. Riksdagen tillfogade

emellertid, att i det fortsatta lagstiftningsarbetet borde eftersträvas att skapa

sådana bestämmelser att konventionerna efter hand skulle kunna ratificeras.

Konventionen nr 76 behandlades ånyo å en konferens, som hölls med

arbetsorganisationen år 1949 i Geneve. Där beslöts att konventionen skulle

ändras i vissa avseenden och i stället antogs en reviderad konvention (nr

93) angående hyror, arbetstid och bemanning. Även denna konvention har

förelagts riksdagen för prövning av ratifikationsfrågan (se prop. nr 207/

1950 och r. skr. 238). Det befanns emellertid, att förutsättningarna för en

svensk ratificering fortfarande icke förelågo.

Beträffande Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för sjömän

framhåller sjömanskominittén, att beröringspunkter föreligga mellan konventionen

och sjömanslagen bl. a. i fråga om de föreskrifter, som tillförsäkra

de ombordanställda särskilda förmåner, då de till följd av oavsiktligen

ådragen sjukdom eller skada kvarlämnas utomlands. Enligt konventionen

skall sjöman i sådant fall vara berättigad dels till sjukvård tills han

blivit återställd eller dessförinnan hemsänts, dels till kost och logi tills det

är möjligt för honom att erhålla passande arbete eller han dessförinnan

hemsänts och dels till full hyra under viss tid, vilken i närmare angivna

fall icke må understiga 12 veckor. Sjömanslagens bestämmelser äro i jämförelse

härmed i åtskilliga hänseenden avsevärt mindre förmånliga för de

ombordanställda. Kommittén framhåller, att den eftersträvat att avpassa sitt

förslag efter konventionens föreskrifter, men att kommittén icke funnit

möjligt att bringa förslaget helt i överensstämmelse med konventionen. Såsom

huvudsakligt skäl härför andrager kommittén, att sjöfolket i så fall

skulle komma i en alltför gynnsam ställning i förhållande till andra arbetstagare.

Sålunda har kommittén icke velat föreslå, att den tid, under vilken

en i utlandet kvarlämnad sjöman äger på redarens bekostnad åtnjuta sjukvård,

skall utsträckas utöver nu gällande 12 veckor. I anslutning härtill

framhåller emellertid kommittén, att frågan om obligatorisk sjukförsäkring

för sjöfolk utreddes av kommittén och att det vore sannolikt att denna

utredning skulle utmynna i förslag, som skulle komma att ytterligare närma

svensk lagstiftning på detta område till konventionen. Vidare omtalar kommittén,

att den icke ansett sig böra föreslå, att hyran till en i utlandet kvarlämnad

sjuk eller skadad sjöman skall kunna utgå under längre tid än två

månader från tjänsteförhållandets upphörande.

I fråga om Genévekonventionen nr 93 om hyror, arbetstid och bemanning

å fartyg (Seattlekonventionen nr 76) erinrar kommittén därom, att

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

49

konventionen, såvitt angår sjömanslagen, har betydelse beträffande bestämmelserna

i 10 § om nattvila för minderåriga, ävensom att en jämförelse

mellan konventionens och sjömanslagens bestämmelser härutinnan visar,

att konventionen icke kan ratificeras förrän lagen ändrats. Kommittén har

emellertid utformat hithörande bestämmelser så, att i detta avseende hinder

för ratifikation icke längre föreligger.

Beträffande det i direktiven uttalade önskemålet om enighet mellan de

nordiska länderna lämnar kommittén en redogörelse för de överläggningar

i ämnet, som förekommit mellan länderna. Av redogörelsen framgår att det

gemensamma målet varit att försöka få så likalydande lagar som möjligt.

En granskning av de fyra ländernas Köpenhamns-utkast giver också vid handen,

att de föreslagna lagtexterna i huvudsak äro överensstämmande, men

att ej så fåtaliga skiljaktigheter finnas såväl i mindre väsentliga hänseenden

som i frågor av större vikt. En jämförelse mellan det svenska Köpenhamnsutkastet

och sjömanskommitténs förslag visar, att kommittén i stort sett

följt utkastet. Kommittén har dock i en del betydelsefulla avseenden föreslagit

jämkningar och tillägg.

De av sjömanskommittén föreslagna ändringarna äro så gott som undantagslöst

till fördel för de ombordanställda. Kommittén har uppenbarligen strävat

efter att skapa lagregler, som äro ägnade att för sjöfolket öka tryggheten

i anställningen.

Sålunda må nämnas att lagförslaget upptager en ny bestämmelse (14 §)

om rätt för sjöman, som blivit uppsagd från sin tjänst, att begära samråd

angående uppsägningen.

De regler, som i gällande lag lämnas angående sjömans rätt till skadestånd

vid lcontraktsstridigt avsked, ha i förslaget förenklats. En tillämpning

av de förenklade reglerna skulle i övervägande antalet fall medföra, att sjöfolket

skulle få en mera tillfredsställande gottgöx-else än för närvarande.

Kommittén föreslår en ny bestämmelse (55 § andra stycket) av innehåll,

att sjöman, i vars sedvanliga arbetsuppgifter lossnings- eller lastningsarbete

icke ingår, ej skall kunna beordras utföra sådant arbete i hamn, där strejk

råder.

Kommitténs förslag upptager vidare den nyheten, att den befälhavaren

enligt gällande lag tillkommande befogenheten att ålägga sjöman disciplinstraff

överflyttas på en nämnd, bestående av befälhavaren och två av denne

inom besättningen utsedda ledamöter.

Kommittén föreslår dessutom åtskilliga bestämmelser, vilka innebära avsevärt

utvidgade sociala förmåner för sjöfolket.

Sålunda må framhållas att enligt kommitténs förslag (26 §) de ombordanställda

skulle bli berättigade till fri hemresa med underhåll efter längre

tids tjänstgöring i främmande farvatten. — De sjöfolket tillkommande förmånerna

vid sjukdom ha förbättrats i åtskilliga hänseenden. Sålunda föreslås

att sjöman, som vid tjänsteförhållandets slut är sjuk eller skadad, i

princip skall vara berättigad till sjuklön och sjukvård, oberoende av anled- 4

4 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ningen till att han lämnat tjänsten. Enligt kommitténs förslag skola dessa

förmåner utgå jämväl då fråga är om könssjukdom. Slutligen har beträffande

sjöman av manskapsgraden den tid, under vilken sjuklön må utgå, förlängts

från en till två månader. — I lagförslaget återfinnes vidare en ny bestämmelse

(24 § andra stycket) av innebörd, att om svensk sjöman avlider

medan han är i redarens tjänst eller ännu vårdas på dennes bekostnad, sjömannens

efterlevande hustru eller barn under 16 år skall vara berättigad

till understöd, motsvarande en månadslön.

Till sist må omnämnas att enligt kommitténs förslag statens ekonomiska

förpliktelser ej oväsentligt utvidgats.

Kommittéledamoten Böös har i sitt särskilda yttrande framhållit angelägenheten

av att den nordiska gemenskapen upprätthålles på förevarande

rättsområde och anser det vara önskvärt att ytterligare försök till sammanjämkning

av de skilda nordiska förslagen göres, innan slutgiltiga lagstiftningsåtgärder

vidtagas. Böös tillägger, att det synes honom som om det

danska förslaget, vilket i flertalet punkter ansluter sig till Köpenhainnsutkastet,

är bäst ägnat att tagas till rättesnöre i sådana avseenden där ej

rent nationella skiljaktigheter motivera olikheter.

I sitt gemensamma särskilda yttrande erinra kommittéledamöterna Forssblad

och Reuterskiöld inledningsvis därom, att kommittén i ett flertal frågor

— däribland de flesta av betydelsefull natur — icke kunnat enas, vilket

medfört att kommittén i dessa frågor stannat för majoritetsbeslut. Innebörden

av dessa beslut får ses mot bakgrunden av att de ombordanställda haft

fyra representanter i kommittén, medan rederinäringen haft endast två.

Enligt de båda reservanternas mening skulle, därest intressegrupperna företrätts

av lika antal representanter, majoritet inom kommittén icke ha förelegat

för åtskilliga av de förslag, vilka nu formellt framstå såsom kommitténs

förslag.

I forsättningen av sitt yttrande anföra Forssblad och Reuterskiöld, att

redan gällande sjömanslag upptager föreskrifter av» den art, att deras skälighet

måste ifrågasättas — detta gäller framförallt övervältrandet av det

ekonomiska ansvaret på redaren i fall, då detta enligt Forssblads och Reuterskiölds

mening rimligen borde ha burits av den ombordanställde eller staten.

Särskilt redarens långvariga vårdnadsplikt mot sjuka sjömän vilar på

synnerligen lösa grunder. Under tider, då tjänsteförhållandet till sjöss hade

annan karaktär, fanns måhända visst fog för att låta arbetsgivaren betala

sjukvårdskostnaderna för sjöfolket, men i dagens läge äro förhållandena

annorlunda. Sjöfolket har nu i de flesta hänseenden uppnått likvärdiga —

i flera fall bättre — förmåner än arbetstagaren i land. Eftersom sjöfolkets

organisationer strävat efter detta, borde de också taga den konsekvensen, att

likställighet åvägabringas i lagstiftningshänseende även beträffande sådana

sociala förmåner, där sjömännen nu ha företräde. Avvikelser från denna

princip böra få ske endast i de enstaka fall, där sjöfartens säregna natur

därtill föranleder. Det synes därför obilligt att redaren, då sådant fall ej är

för handen, skall genom lagstiftning ställas i ett särläge i förhållande till

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

51

andra arbetsgivare. Slutligen anse reservanterna, att det ej går att bortse

från de ekonomiska följderna för sjöfartsnäringen, vilken redan nu är över

hövan belastad med lagar och förordningar av skilda slag, något som i tider

av nedåtgående konjunkturer måste leda till ett försämrat konkurrensläge

med ty åtföljande uppläggning av fartyg och arbetslöshet bland sjöfolket.

Remissyttrandena. De hörda myndigheterna och organisationerna tillstyrka

i allmänhet, att sjömanskommitténs förslag lägges till grund för en ny sjömanslag.

I de hänseenden, som beröras av de utav herr Böös samt herrar

Forssblad och Reuterskiöld anmälda skiljaktiga uppfattningarna, bryta sig

emellertid också i remissvaren meningarna starkt.

I fråga om Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för

sjömän fastslå socialpolitiska delegationen, sjöfolksförbundet och landsorganisationen,

att kommittén icke utformat bestämmelserna om rätt till sjuklön

och sjukvård på sådant sätt, att denna konvention kan ratificeras. Sjöfolksförbundet

säger sig förutsätta att, om konventionen blir ratificerad i

sådan utsträckning att den träder i kraft, även den svenska lagstiftningen

bringas i överensstämmelse med konventionens stadganden i förevarande

hänseenden, så att jämväl Sverige kan ratificera densamma.

Landsorganisationen beklagar, att kommittén icke funnit möjligt att i fråga

om sjukvård och lön till utomlands kvarlämnad sjöman bringa förslaget i

överensstämmelse med konventionen; dock tillägges att, eftersom förslaget i

denna del biträtts av de ombordanställdas representanter i kommittén,

landsorganisationen icke för sin del vill yrka sådan ändring att omedelbar

ratifikation möjliggöres. Landsorganisationen understryker emellertid sjöfolksförbundets

uttalande i saken.

Beträffande Genévekonventionen nr 93 om hyror, arbetstid och

bemanning å fartyg anmärker socialpolitiska delegationen, att ett antagande

av kommitténs förslag i fråga om nattvila för minderåriga visserligen skulle

medföra att ett hinder för ratificering av konventionen bortfölle, men att

densamma ändock icke torde kunna ratificeras eftersom den upptager bestämmelser

om viss minimilön för matroser; i Sverige gäller ju den grundsatsen

att lagstiftning på löneområdet icke bör ske. Delegationen omtalar i

detta sammanhang, att fråga väckts om att ur konventionen utbryta de bestämmelser

som röra minimilönerna. Enligt delegationens mening skulle, om

en sådan utbrytning sker, hinder cj längre föreligga att ratificera konventionen.

Landsorganisationen är däremot av den åsikten, att Sverige efter antagande

av kommitténs förslag om nattvila för minderåriga omedelbart kan ratificera

konventionen; ratifikation kan ju ske jämväl på grundval av kollektivavtal

och de svenska kollektivavtalen tillförsäkra matroserna en omkring

dubbelt så hög minimilön som konventionen.

I fråga om det nordiska samarbetet understryka rådhusrätten

och redareföreningen samt sjömanshusen i Kalmar och Strömstad angelägenheten

av att de nordiska ländernas sjömanslagar bringas i största möj
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

liga inbördes överensstämmelse med varandra samt anse därför att ytterligare

försök till sammanjämkningar böra göras, innan den nya sjömanslagen

slutgiltigt antages.

Även hovrätten finner det vara av vikt, att överensstämmelse nås mellan

de nordiska länderna.

Kommerskollegium har samma uppfattning men anför, att — med hänsyn

till vad som är för kollegium känt beträffande frågans behandling på andra

håli och det framskridna stadium på vilket saken befinner sig — kollegium

icke funnit sig böra förorda ytterligare försök till sammanjämkning.

Socialstyrelsen anser, att hinder icke i och för sig möter mot att de nordiska

länderna i vissa avseenden gå utöver den gemensamma ramen; eljest

skulle det resultat, varom enighet skulle kunna nås, komma att bestämmas

av den stat, som följer den mest restriktiva linjen. Enligt styrelsens mening

bör sålunda, därest omständigheterna i ett visst fall skapa bärande motiv

för avvikelse från den gemensamma normen, ingen av staterna känna sig

bunden därvid.

Beträffande de i förslaget upptagna bestämmeiser, som syfta till säkrare

anställningsvillkor samt till utvidgade sociala förmåne

r för sjöfolket, anläggas olika synpunkter av remissinstanserna. De

ombordanställdas organisationer godtaga sålunda i huvudsak ifrågavarande

bestämmelser, under det att arbetsgivarorganisationerna i stort sett ställa

sig avvisande. De hörda myndigheterna biträda förslaget på en del punkter

men avstyrka detsamma i andra hänseenden.

Av sjömanshusens utlåtanden framgår bäst huru splittrade meningarna

äro i dessa frågor. Sjömanshusen i Landskrona, Malmö, Nyköping, Söderhamn,

Umeå och Ystad tillstyrka, att förslaget antages i oförändrat skick,

därvid dock redarerepresentanten i direktionen för Landskrona sjömanshus

ansluter sig till de av kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld reservationsvis

framförda synpunkterna. Kristianstads sjömanshus har ingen

annan anmärkning att framställa, än att kommitténs förslag om att inrätta

en disciplinnämnd ombord icke bör godtagas. Häremot reserverar sig emellertid

manskapsrepresentanten. Visby sjömanshus har endast ett fåtal invändningar

att göra mot förslaget. Ett förhållandevis stort antal sjömanshus

har anslutit sig till kommittéledamoten Böös’ avvikande mening och åtskilliga

av dem biträda kommittéledamöterna Forssblads och Reuterskiölds reservation.

Härvid har dock i de flesta fallen manskapsrepresentanten och

i några fall jämväl representanten för maskinbefäls- och styrmansklasserna

anmält avvikande mening och tillstyrkt kommitténs förslag i befintligt skick.

En del av sjömanshusen ha förklarat, att de av hänsyn till de intressemotsättningar

som finnas inom sjömanshusens direktioner funnit sig förhindrade

att alls avgiva något yttrande i sak eller i allt fall icke velat uttala

sig beträffande andra punkter än sådana där enighet uppnåtts inom kommittén

(Stockholms sjömanshus).

Sjöfolksförbundet anför, att kommittén otvivelaktigt i åtskilliga avseenden

tillmötesgått de framförda önskemålen om en lagstiftning, som på ett

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

53

bättre sätt än gällande sjömanslag svarar mot de genomgripande förändringar,

som under de senaste årtiondena genomförts på det sociala området inom

det svenska samhället i övrigt. Enligt förbundets åsikt synes förslaget

bl. a. kunna komma att skapa större trygghet för sjömannen i anställningen

samt skänka honom bättre skydd vid inträffad sjukdom m. in.

Även fartygsbefälsföreningen, inrikcssjöfartens befälsförening och radiotelegraf

ist f öreningen uttala sin tillfredsställelse över det framlagda förslaget.

Föreningarna anse emellertid, att kommittén icke tillräckligt beaktat

befälets ställning ombord och dess i många avseenden svåra och påfrestande

arbetsuppgifter.

Maskinbcfälsförbundet har intet att erinra mot de av kommittén föreslagna

ändringarna, men förbundet anmärker att det förefaller som om kommittén

icke kunnat frigöra sig från gällande lagstiftning, vilken var lämplig

under föregående århundrade med den då förekommande typen av fartyg.

Enligt förbundets mening kvarstå i förslaget bestämmelser, vilka, om de

efterlevdes, skulle komma att medföra stora svårigheter i såväl disciplinärt

som driftstekniskt avseende. Förbundet är övertygat om att, därest tidigare

lagstiftning icke funnits, förslaget till ny sjömanslag skulle fått ett helt annat

utseende i vad gäller befälet och dess ställning ombord i fartygen.

Redareföreningen framhåller, att gällande sjömanslag i flera hänseenden

är betungande för rederinäringen och att denna näring därför ofta framfört

yrkanden om lättnader i vissa sjömanslagens långtgående föreskrifter, därvid

åberopats bl. a. att näringarna i land icke genom lagstiftning ålagts motsvarande

förpliktelser. Föreningen anför vidare, att det visserligen bör erkännas

att förhållandena inom yrkena till lands och sjöss vid tillkomsten av

den maritima sociallagstiftningen i mångt och mycket voro olikartade, men

att det icke kan bestridas att dessa olikheter undan för undan utjämnats,

beroende framförallt på den oerhörda utvecklingen inom fartygs teknikens

område. Sålunda har sjömännens arbete ombord i hög grad underlättats,

varjämte bostadsförhållandena och de sanitära anordningarna på fartygen

snabbt förbättrats. Enligt föreningens uppfattning intaga de svenska fartygen

härutinnan en ledande ställning. Sammanfattningsvis anför föreningen,

att sjöfolket numera icke står tillbaka för arbetstagarna i land, då det gäller

sociala förhållanden, och att sjöfolket i flera avseenden har betydande

fördelar, som icke tillkomma nämnda arbetstagare. På grund härav ifrågasätter

föreningen, om det verkligen kan vara riktigt att lagstiftningsvägen

fastställa nya förmåner, som sakna motsvarighet då det gäller arbetstagaren

i land. Enligt föreningens mening äro undantagsstadganden berättigade endast

i sådana fall där sjöfartens särskilda förhållanden motiverar särlagstiftning.

I samband därmed vänder sig föreningen mot strävandena att lagfästa

genom enskilda kollektivavtal överenskomna förmåner. Föreningen

framhåller, att villkoren i dessa avtal i hög grad äro konjunkturbetonade

och därför icke böra fastlåsas i lag, något som under dåliga konjunkturer

verkar särskilt hämmande på näringens förmåga att hålla fartygen i gång

och därmed trygga sysselsättningen för sjöfolket.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kangl. Maj.ts proposition nr 170.

Kanalflottans rederiförening framhåller särskilt, att de av kommittén föreslagna

förmånerna skulle innebära en ökad ekonomisk belastning och därför

utgöra en allvarlig fara för åtminstone kanalsjöfarten; denna driver sin

näring under så ytterst beträngda betingelser, att möjligheten att fortsätta

driften allvarligen kan ifrågasättas.

Rådhusrätten uttalar såsom sin mening, att då det gäller att tillförsäkra

sjöfolket särskilda förmåner av ekonomisk innebörd, vilka sakna motsvarighet

i den allmänna sociallagstiftningen i fråga om yrkesverksamhet utom

sjöfartens område, man icke bör gå längre än som kan anses klart motiverat

av de särskilda betingelser, under vilka sjöfartsnäringens folk arbetar.

Rådhusrätten tillägger, att i de fall då sådana hänsyn nödvändiggöra särregler

för sjöfolk frågan om vem som skall ekonomiskt belastas därav bör

lösas på ett sådant sätt, att sjöfartsnäringen icke i strid mot allmänt hyllade

rättsprinciper ställes i ett ogynnsammare läge än andra näringar. Enligt

rådhusrättens mening kan avsteg från denna princip godtagas endast i

sådana fall då med fog kan göras gällande, att kostnaden för sjöfolkets särskilda

förmåner bör likställas med sådana allmänna kostnader i rederiets

verksamhet, vartill hänsyn vanligen tages vid beräknandet av frakterna.

Slutligen anför rådhusrätten, att lagstiftaren bör yara särskilt återhållsam,

när det gäller sådana sociala undantagsförmåner, som ännu icke vunnit

allmänt insteg i sjömanslagstiftningen i konkurrentländerna.

Även hovrätten understryker vikten av att icke låta de särregler, som

kunna vara motiverade med hänsyn till sjöfartsnäringens egenart, sträcka

sig längre än som betingas av sjömännens speciella arbets- och Övriga levnadsförhållanden.

Hovrätten framhåller, att man sålunda bör undvika att

lagstifta på det område, som avser rena löneförhållanden och som plägar

regleras medelst överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Socialstyrelsen påpekar, att varken gällande sjömanslag eller kommitténs

förslag till ny sjömanslag innehåller någon bestämmelse, som begränsar

lagens tillämplighet till vissa fartyg och att lagen sålunda är avsedd

att tillämpas på både in- och utrikesfart, kust- och insjöfart, fraktfart

och passagerarefart, bogsering, isbrytning, bärgnings- och dykeriföretag,

fiske och annan sjöfart i förvärvsavsikt. Härav följer att lagen har ganska

stor räckvidd vid sidan av storsjöfarten, som man eljest gärna bär i

blickpunkten och som av kommitténs sammansättning att döma blivit

främst beaktad vid kommittéarbetet. Enligt styrelsens mening är det utan

vidare klart, att en lag, som avpassats efter stor sjöfartens förhållanden,

icke i allo kan vara så lätt att tillämpa beträffande inrikesfarten, vilken i

många fall är mycket lokalt betonad och därigenom står i nära samband

med näringarna i land. Styrelsen påpekar, att omständigheterna till och

med kunna vara sådana, att arbetstagare inom samma företag icke äro berättigade

till samma förmåner. Sålunda gälla exempelvis sjömanslagens

bestämmelser om sjukförmåner för den arbetare, som tjänstgör å en företaget

tillhörig hamnbåt, under det att den arbetare i företaget, som tjänstgör

i land, får nöja sig med de förmåner hans organisation lyckas genom
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

55

driva avtalsvägen. Sammanfattningsvis anför styrelsen, att det i fråga om

sjömanslagens tillämpning kunde finnas visst fog för en differentiering

mellan storsjöfart och sjöfart under väsentligen andra förhållanden.

Styrelsen säger sig emellertid icke ha något yrkande på denna punkt till

följd av de uppenbara svårigheterna att åstadkomma en tillfredsställande

gränsdragning, även om det måhända kunde ligga närmast till hands att

skilja mellan inrikes- och utrikesfart. Mot en uppdelning på inrikes- och

utrikesfart kan enligt styrelsens mening invändas att den i så måtto skulle

kunna leda till orättvisa resultat, som att tjänstgöringsförhållandena på inrikes

trader i vissa fall torde få anses jämförbara med exempelvis dem på

linjer i utländsk östersjöfart.

Såguerksförbundet anser — i huvudsak på de av socialstyrelsen anförda

skälen — att åtskilliga av lagens bestämmelser äro inaktuella eller opåkallade,

åtminstone såvitt angår bogseringstrafiken. Enligt förbundets

mening borde därför, i likhet med vad som skett i sjöarbetstidslagen, den

typ av fartyg, som användes i bogseringstrafik, generellt undantagas från

sjömanslagens tillämplighetsområde.

Vad slutligen angår frågan om statens skyldighet att gälda

vissa kostnader anför statskontoret, att det i princip bör åligga redaren

att betala utgifterna för de förmåner, vilka till sjömannens skydd och

fromma tillerkännas honom. Endast där särskilda skäl föreligga synes enligt

statskontorets uppfattning staten böra övertaga de förpliktelser som

eljest ankomma på redaren.

Departementschefen. Sedan århundraden har svensk sjölagstiftning upptagit

bestämmelser, som reglera sjöfolkets anställningsvillkor och övriga

tjänsteförhållanden. Enligt dessa bestämmelser, vilka alltsedan år 1923

äro sammanförda i sjömanslagen, har det bl. a. ålegat redären att i olika

avseenden sörja för de anställdas välfärd. Ofta är det vanskligt att finna

någon allmängiltig rättsgrund för denna redarens skyldighet. Omfånget av

hans förpliktelser synes vanligen ha bestämts av hänsyn till billighet och

skälighet samt till sjömansyrkets egenart.

Från slutet av 1800-talet ha revisioner av sjölagstiftningen skett i

samverkan med övriga nordiska länder. Sålunda är gällande sjömanslag,

som innebar ett stort framsteg på det sociala området, i huvudsak gemensam

för Danmark, Finland, Norge och Sverige. Efter det första världskrigets

slut har även det internationella samarbetet i viss mån satt sin

prägel på den del av sjölagstiftningen, som rör sjöfolkets sociala förhållanden.

Efter hand ansågs tiden mogen för att revidera sjömanslagen och i slutet

av 1930-talet återupptogs det nordiska samarbetet på förevarande område.

Från svensk sida deltog här 1938 års sjömanslagsutredning. Såsom förut

anmärkts gällde det närmast frågan om de nordiska ländernas anslutning

till tre av internationella arbetsorganisationen antagna förslag till konventioner.

Samarbetet utmynnade i ett gemensamt förslag till vissa ändringar

i sjömanslagen. Endast i Norge lades förslaget till grund för en

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

lagändring. I övriga nordiska länder sköts saken till följd av andra världskriget

på framtiden. Såväl under som efter kriget framfördes emellertid

från sjöfolkets sida krav att frågan om revision av sjömanslagen åter skulle

upptagas till behandling. Bl. a. med anledning härav tillsattes 1946 års sjömanskommitté

med uppdrag att utarbeta de förslag till ändringar av sjömanslagen,

som kunde anses påkallade för att förbättra sjöfolkets sociala

villkor.

Det av kommittén framlagda förslaget till ny sjömanslag bygger i stor

utsträckning på det s. k. Köpenhamns-utkastet, vilket tillkommit efter ingående

överläggningar med övriga nordiska länder. Vid förslagets utarbetande

har hänsyn tagits icke endast till sjömanslagsutredningens förslag

utan även till Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för sjömän

och Genévekonventionen nr 93 om hyror, arbetstid och bemanning på fartyg.

I enlighet med direktiven har kommittén eftersträvat att skapa bestämmelser,

som äro ägnade att giva sjöfolket säkrare och bättre anställningsvillkor.

Ingen av de hörda myndigheterna och organisationerna har något att invända

mot att kommittéförslaget lägges till grund för en ny sjömanslag.

Emellertid ha en mångfald anmärkningar och erinringar framställts mot

olika stadganden i förslaget. Generellt har från några håll framförts önskemål

om fortsatta nordiska överläggningar innan förslaget upptages till slutlig

behandling.

Med hänsyn till att den nordiska sjömanslagstiftningen sedan gammalt

vilar på gemensam grund är det givetvis angeläget att så långt möjligt

här upprätthålla den nordiska enigheten. Därmed är emellertid icke sagt

att de fyra lagarna skola vara likalydande. Sålunda må erinras om att

redan gällande sjömanslagar skilja sig från varandra på flera punkter. En

av anledningarna härtill är, att de nordiska ländernas offentligrättsliga stadganden

och ansvarsbestämmelser icke överensstämma. Vidare ha skilda

allmänsociala rättsregler bidragit till att sjömanslagarna icke fått samma

innehåll. Även skiftande geografiska förhållanden ha medverkat härtill.

Det är huvudsakligen nu nämnda omständigheter som medfört, att de fyra

Köpenhamns-utkasten skilja sig från varandra i åtskilliga avseenden, ävensom

att det svenska kommittéförslaget och de slutgiltiga förslag till ny

sjömanslag, vilka i Danmark och Norge under våren 1951 överlämnats till

vederbörande departementschefer, avvika från varandra. Det må emellertid

framhållas, att de nordiska överläggningarna trots allt lett till att en hel

del skiljaktigheter länderna emellan undanröjts. I betraktande av omständigheterna

framstår det som föga sannolikt att ytterligare sammanjämkningsförsök

skulle leda till större resultat. Härtill kommer att nya förhandlingar

skulle uppskjuta det slutliga avgörandet på obestämd tid, vilket

—- såsom kommerskollegium antytt — icke kan anses önskvärt. Tillräckliga

skäl kunna därför ej anses föreligga att från svenskt håll taga initiativ

till nya nordiska överläggningar. Detta utesluter självfallet icke att vid den

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

nya lagens utformning största hänsyn tages till önskemålet att den nordiska

sjömanslagstiftningen blir så enhetlig som möjligt.

I frågan om Sveriges anslutning till Seattlekonventionen nr 70 har kommittén,

såsom förut omtalats, icke ansett sig böra föreslå att de förmåner,

som enligt gällande sjömanslag tillkomma sjuk eller skadad sjöman, skulle

utvidgas i sådan mån att ratificering av konventionen bleve möjlig. Yrkande

i denna riktning har ej heller framställts av någon av remissinstanserna. I

likhet med kommittén finner jag att, därest konventionens föreskrifter i

förevarande hänseende överfördes till sjömanslagen, sjöfolket skulle komma

i en mera gynnsam ställning i förhållande till de enskilda arbetstagarna

i land än som kan anses tillrådligt. Det må även framhållas att icke heller de

övriga nordiska ländernas lagförslag upptaga sådana regler att ratifikation

av konventionen kan ske. Denna konvention torde alltså för närvarande icke

böra ratificeras.

Beträffande Genévekonventionen nr 93, med vilken sjömanslagen har en

beröringspunkt såvitt angår nattvila för minderåriga sjömän, har, såsom

tidigare omnämnts, kommittén föreslagit sådana bestämmelser att sjömanslagen

icke längre skulle komma att strida mot konventionen. Landsorganisationen

har i anslutning härtill såsom sin mening uttalat, att hinder ej

längre skulle föreligga för en ratifikation. Emellertid kvarstå i konventionen

föreskrifter om viss minimilön för matroser och dessa föreskrifter måste

anses lägga hinder i vägen för en svensk anslutning till konventionen. Härutinnan

må hänvisas till vad som anförts i prop. nr 207/1950.

Då det gäller att allmänt bedöma i vilken mån kommittéförslaget bör läggas

till grund för en ny sjömanslag, är det slående, hur starkt meningarna

bryta sig angående lämpligheten eller skäligheten av att lagstiftningsvägen utvidga

sjöfolkets sociala förmåner. Otvivelaktigt äro åtskilliga frågor synnerligen

svårbedömliga och lösningen av dem fordrar en ingående prövning.

Till en början är det uppenbart att hänsyn måste tagas till de internationella

konkurrensförhållandena inom sjöfarten. Vid en revision av sjömanslagen

måste därför tillses att sådana ekonomiska bördor icke läggas

på sjöfartsnäringen att denna får svårt att hävda sig mot sjöfarten i andra

länder. I dylikt fall skulle säkerligen menliga återverkningar uppstå

för näringslivet i dess helhet och för sjömännen själva. Emellertid är det

ur nu nämnda synpunkter också av vikt, att sjöfolkets berättigade krav på

ökad trygghet i anställningen bli tillgodosedda. Eljest kan nämligen inträffa

att rekryteringsförhållandena, vilka redan nu äro svåra alt bemästra, bli

så vanskliga att den svenska sjöfartsnäringen icke kan få yrkeskunnigt

folk.

Från flera håll har framhållits att det icke är rikligt att tillerkänna sjöfolket

större förmåner än de som gälla för arbetstagarna i land, såvida icke

sjömansyrkets särart föranleder därtill. Samtidigt har, framförallt från

redarnas sida, gjorts gällande, att den senare tidens utveckling på ifrågavarande

område medfört alt den tidigare skillnaden mellan sjömännens

och andra arbetstagares arbetsförhållanden så gott som försvunnit. Jag vill

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

ingalunda förneka, att sjömannen av i dag har en i många hänseenden minst

lika förmånlig ställning som arbetstagaren i land, men å andra sidan är det

uppenbart — åtminstone i fråga om den utrikes sjöfarten — att sjömannens

arbets- och levnadsförhållanden fortfarande äro vitt skilda från övriga arbetstagares.

Sjömansyrket är hårt och krävande. Livet ombord i fartygen

är vanligen enformigt och sjömannens möjligheter till avkoppling äro förhållandevis

begränsade. Han lever oftast långt från sitt hemland och skild

från sin familj. Särskilt påfrestande är hans belägenhet, om han drabbas

av sjukdom eller olycksfall. I anslutning härtill må framhållas att sjömannen

under sina sjöresor och besök i olika hamnar på ett helt annat sätt än

arbetstagaren i land är utsatt för risken att ådraga sig sjukdom. Under

senare år har erfarenheten visat, att tillströmningen till sjömansbanan visserligen

är tillfredsställande, men också att årligen omkring hälften av sjömanskåren

avgår. Härav kan dragas den slutsatsen, att sjömansyrket väl

lockar den manliga ungdomen men i förvånansvärt ringa utsträckning förmår

kvarhålla nybörjarna i yrket. Denna utveckling är icke till fördel för

den svenska handelsflottan. Det framgår bäst av det förhållandet att för

närvarande besättningarna å svenska fartyg till icke mindre än 25 procent

utgöras av utlänningar. Enligt min uppfattning är det sannolikt, att en

förbättring av sjöfolkets anställningsvillkor skulle åtminstone i viss mån

underlätta rekryteringen till sjöss. Med hänvisning till det sagda synes

det mig med fog kunna hävdas att sjömansyrket alltjämt uppvisar sådana

särdrag att det är naturligt att tillerkänna sjöfolket förmåner som icke alltid

åtnjutas av de enskilda arbetstagarna i land.

En ofta återkommande invändning mot bestämmelserna i kommittéförslaget

är den, att föreskriften i fråga avser ett spörsmål, som lämpligen icke

bör avhandlas i lag utan överlämnas till parterna att av dem lösas genom

avtal. Denna invändning kan synas ha fog för sig. Frånsett utövarna av hembiträdesyrket

gäller i huvudsak efter legostadgans upphävande för de enskilda

arbetstagarna i land den grundsatsen, att anställningsvillkoren skola bestämmas

genom frivilliga avtal och sålunda icke genom föreskrifter i lag. Emellertid

har denna grundsats aldrig godtagits såvitt angår sjömansyrket. Mig

veterligt har icke gjorts gällande att åt parterna inom sjöfartsnäringen borde

överlåtas att helt efter eget skön bestämma anställningsvillkoren. Ej heller

torde beträffande sjöfolkets arbetsavtal tidigare ha ifrågasatts att begränsa

det område, inom vilket sjömanslagen bör vara tillämplig, i vidare

mån än att lagen sagts icke böra upptaga bestämmelser av lönereglerande

natur. I det hela har, såsom inledningsvis antytts, lagens räckvidd kommit

att bestämmas av billighets- och lämplighetsskäl. Det må i detta sammanhang

understrykas att sjömanslagens föreskrifter ingalunda uteslutande äro

till sjöfolkets förmån. Sjömännen få även underkasta sig regler, som äro

till deras nackdel och sakna motsvarighet för arbetstagarna i land.

Hittills framförda synpunkter äga sin giltighet huvudsakligen i fråga

om den större utrikes sjöfarten. Såsom socialstyrelsen påpekar, förhåller

det sig emellertid otvivelaktigt så, att den mindre sjöfarten och då fram
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

förallt den inrikes farten arbetar under andra betingelser. Beträffande vår

inrikes sjöfart äro förhållandena i mångt och mycket desamma som för

näringslivet i övrigt. Här föreligga obestridligen i och för sig vägande skäl

för att inskränka lagens tillämplighetsområde och sålunda överlämna till

parterna att avtalsvägen bestämma anställningsvillkoren. I likhet med socialstyrelsen

finner jag det emellertid ytterst vanskligt att åstadkomma en

tillfredsställande gränsdragning mellan den sjöfart som skulle omfattas

av sjömanslagen och den som skulle lämnas utanför. Ett särskiljande

av den mindre sjöfarten skulle vidare innebära en stark brytning med hittillsvarande

svensk och nordisk lagstiftningstradition. I så måtto synes det

emellertid möjligt att beakta den mindre sjöfartens särläge som hänsyn

därtill kan föranleda till varsamhet på punkter som ha särskilt stor betydelse

just för denna sjöfart.

Vad slutligen beträffar spörsmålet om statens skyldighet att gälda vissa

kostnader har statskontoret med rätta framhållit, att det i princip bör åligga

redaren att svara för alla utgifter, som uppkomma i hans näring, samt

att sålunda staten endast då särskilda skäl finnas bör träda emellan. Detta

är desto angelägnare som det i dagens läge är ofrånkomligt att återhållsamhet

iakttages i fråga om statsutgifterna.

Det av sjömanskommittén framlagda förslaget till ny sjömanslag och till

vissa ändringar av sjölagen synes i stort sett uppfylla de krav, som enligt

nu anförda synpunkter böra ställas på en lagstiftning om sjöfolkets anställningsvillkor

och övriga sociala förhållanden. I vissa hänseenden torde

dock förslaget gå längre än som kan anses lämpligt och bör därför underkastas

motsvarande jämkningar.

Jag övergår härefter till en närmare redogörelse för förslagets särskilda

bestämmelser och de sakliga jämkningar däri, som av mig ansetts nödvändiga.

Vidare kommer jag att närmare utveckla de synpunkter, som varit

bestämmande vid utarbetandet av den föreslagna lagen om undantag från

svensk domstols behörighet såvitt angår vissa tvister mellan befälhavare och

besättning å utländskt fartyg.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Förslaget till ny sjömanslag.

1 KAP.

Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §•

Enligt 1 § gällande sjömanslag åligger det redaren att sörja för att skriftligt

avtal upprättas med befälhavaren om anställningsvillkoren.

Sjömanskommittén förordar en mindre jämkning av ordalagen.

Remissyttrandena. Enligt segelfartygsföreningens åsikt bör ansvaret för att

skriftligt avtal upprättas mellan redare och befälhavare icke åvila redaren

ensam utan båda parterna. Föreningen föreslår, att lagrummet ändras i

enlighet därmed.

Departementschefen. Kommittén har icke föreslagit ändring i nuvarande

ordning, enligt vilken det ankommer på redaren att såsom arbetsgivare

tillse att skriftligt avtal upprättas med befälhavaren. Denna ordning synes

ändamålsenlig och skäl torde alltså ej föreligga att tillmötesgå segelfartygsföreningens

önskemål om ändring av lagrummets innehåll.

2 §.

I lagrummet stadgas för närvarande att, därest överenskommelse icke

träffats om tjänsteavtalets varaktighet, avtalet skall anses slutet att tre

månader efter det uppsägning å någondera sidan skett upphöra i svensk

hamn, som fartyget anlöper för lossning eller lastning. Befälhavaren är dock

berättigad att, om han varit i tjänst på fartyget ett år eller i fråga om

segelfartyg ett och ett halvt år, tre månader efter uppsägning frånträda avtalet

jämväl i utländsk lossnings- eller lastningshamn.

Sjömanskommittén framhåller, att den i lagrummet lämnade särbestämmelsen

om segelfartyg numera saknar betydelse, och föreslår därför att

den borttages. Vidare påpekas, att lagen saknar föreskrift för det fall att

fartyget anlöper hamn, där det skall uppläggas. I anslutning därtill omnämnes

att från flera håll det önskemålet framförts, att lagen måtte uttryckligen

jämställa sådan hamn med lossnings- och lastningshamn. Kommittén

finner det ovisst, huruvida lagrummet i sin nuvarande avfattning

tillåter befälhavaren att lämna tjänsten i uppläggningshamn, och har ansett

sig böra beakta de framkomna ändringsönskemålen. Slutligen föreslås

en redaktionell ändring av ordalagen i paragrafens inledande sats.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

Departementschefen. Mot kommitténs ändringsförslag, vilka icke föranlett

något uttalande från remissinstansernas sida, synes icke vara något att

erinra.

3 §.

Enligt 3 § första stycket gällande lag är redaren berättigad att när som

helst skilja befälhavaren från dennes befattning. I anslutning därtill stadgas

i andra stycket att, därest befälhavaren avskedas innan tiden för tjänsteavtalets

bestånd gått till ända och utan att han själv givit anledning därtill,

han äger rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider. I

tredje stycket lämnas en hjälpregel för det fall, att utredning angående förlusten

ej förebringas. Befälhavaren blir då berättigad till en standardersättning,

motsvarande hyra för tre månader jämte fri resa med underhåll

till den ort, där tjänsten rätteligen skolat frånträdas. Det må i detta

sammanhang erinras att uppsägningstiden för befälhavaren enligt 2 § är

tre månader. Samma uppsägningstid gäller vanligen enligt avtalen.

Bestämmelserna i 3 § motsvaras för besättningens del av reglerna i 34 §.

Sakligt skiljer sig 3 § från 34 § endast såtillvida, att det skadestånd, som

utgår enligt hjälpregeln i sistnämnda paragraf, bestämts till hyra för två

månader, om sjömannen tillhör befälsgraden, och för en månad om han tillhör

manskapsgraden. Av 13 § framgår att uppsägningstiden för befälet

är en månad och för manskapet sju dagar. De för sjömännen gällande

tjänsteavtalen stadga i huvudsak samma uppsägningstid.

Sjömanskommittén framhåller inledningsvis, att den i 3 och 34 §§ lämnade

huvudregeln överensstämmer med gällande principer på skadeståndsrättens

område, men att den saknar motsvarighet i 1864 och 1891 års sjölagar, enligt

vilka ersättningen vid kontraktsstridigt avsked utgick med standardbelopp.

Kommittén hänvisar till motiven till 1891 års lag, vari anföres att

det principiellt riktiga visserligen vore, att den avskedade tillerkändes varken

mer eller mindre än full ersättning för den skada som åsamkades honom

genom kontraktsbrottet, men att — med hänsyn till svårigheten eller

omöjligheten att uppskatta skadan, särskilt med de former under vilka

tvister därom åtminstone i första hand prövades — det vore nödvändigt

att välja en i viss mån godtycklig utväg. Kommittén erinrar därjämte om

att i motiven till gällande sjömanslag framhålles, att denna synpunkt visserligen

vore värd synnerligt beaktande, men att den syntes kunna nöjaktigt

tillgodoses genom att regeln om standardersättning bibehölles såsom

en hjälpregel att användas i de fall då ersättningsfrågan icke utreddes.

Kommittén påpekar även, att den norska sjömanslagen icke föreskriver

annan form för gottgörelse vid kontraktsstridigt avsked än standardersättning,

samt att den danska lagen intager samma ståndpunkt såvitt angår

besättningen.

I fortsättningen omnämner kommittén, att under de nordiska överläggningarna

önskemål framkommit från danskt och finskt håll om att de

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

övriga länderna skulle ansluta sig till den norska ståndpunkten. Därvid hade

från norsk sida vitsordats att regeln om standardersättning visat sig synnerligen

praktisk och uppenbarligen bidragit till att förhindra tvister, varför

den avgjort vore att föredraga framför en regel, vars tillämpning förutsatte

prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Kommittén tillägger,

att de nordiska överläggningarna även utmynnade i att samtliga fyra länders

Köpenhamns-utkast upptogo den norska lagens regler om standardersättning.

Kommittén övergår därefter till att redogöra för huvudgrunderna i svensk

rättspraxis på förevarande område. Det framhålles, att en sjömans tjänsteavtal

vanligen torde vara slutet att efter viss uppsägningstid upphöra i

svensk hamn. Kommittén anför härefter följande.

»Tvekan torde icke råda därom, att sjömannen till följd av avtalets innehåll

i princip är förhindrad att lämna fartyget annorstädes än i svensk

hamn och att han förty gör sig skyldig till icke endast kontraktsbrott utan

även rymning, om han lämnar fartyget i utländsk hamn. Saken ställer sig

emellertid annorlunda ur arbetsgivarens synpunkt. Från redarhåll har med

skärpa hävdats, att kontraktsbrott icke föreligger från arbetsgivarens sida,

om sjömannen avmönstras i utlandet, blott han får ersättning, motsvarande

fri resa med underhåll till svensk hamn samt hyra under den tid,

som normalt kan beräknas åtgå för hemresan, dock minst under tid som

svarar mot den avtalade uppsägningstiden. Från arbetstagarnas sida har

lika bestämt gjorts gällande, att ett avskedande föreligger, så snart sjömannen

blir avmönstrad i utlandet. Till en början intog svensk rättspraxis samma

ståndpunkt som redarna (jfr ex. NJA 1931:91), men genom arbetsdomstolens

dom nr 19/1934 får anses vara slutgiltigt fastslaget, att en i

utlandet verkställd avmönstring, när avtalet föreskriver frånträdande i

svensk hamn, är att betrakta såsom ett sådant avskedande ur tjänsten,

som enligt 34 § sjömanslagen medför skyldighet för redaren att utgiva

ersättning för sjömannens förlust. Norsk rättspraxis är så sträng på denna

punkt, att sjömannen anses vara avskedad, om fartyget lämnar den norska

hamn där sjömannen ilandsatts, innan uppsägningstiden gått till ända.»

Kommittén påpekar vidare, att enligt arbetsdomstolens tolkning av

den svenska sjömanslagens nuvarande skadeståndsregler det sjömannen

tillkommande skadeståndet icke kan bestämmas till högre belopp än som

erfordras för att försätta sjömannen i samma ställning som om han snarast

möjligt efter den tidpunkt, då avskedandet ägde rum, blivit med fartyget

förd till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande och tilllika

fått åtnjuta uppsägningstid. I anslutning därtill anmärker kommittén

att, även om sålunda grunden för skadeståndets beräknande får anses klar,

omständigheterna i det särskilda fallet kunna vara sådana att de inbjuda

till tvister. Sålunda ha parterna måhända olika uppfattning om storleken

av det belopp, som erfordras för att försätta sjömannen i nyssnämnda ställning,

eller ock kan från arbetsgivarens sida exempelvis påstås, att det är

möjligt för sjömannen att resa med den eller den lägenheten, under det att

sjömannen gör gällande, att tiden är för knapp för detta. Vidare kan tvist

uppstå angående i vad mån särskilda omständigheter, såsom tillstötande

sjukdom, inverka på ersättningens storlek.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

63

Avslutningsvis anför kommittén, att den ingalunda vill förneka att det

ur principiell synpunkt vore riktigast att i lagen bibehålla nuvarande regler

angående sättet för skadeståndets beräknande, men att kommittén å andra

sidan icke kunnat bortse från de praktiska fördelar som otvivelaktigt följa

med en regel om standardersättning. En avvikelse från vedertagna rättsgrundsatser

måste anses vara försvarad med hänsyn till sjöfartsnäringens

särart. En sådan regel har, påpekar kommittén, tillämpats i Sverige under

lång tid före tillkomsten av gällande sjömanslag och i Norge även för tiden

därefter, utan att obilliga eller eljest stötande följder kunnat påvisas. Vid

övervägande av vad sålunda anförts och med beaktande av angelägenheten

att söka upprätthålla den nordiska enigheten har kommittén beslutat föreslå,

att den befälhavaren och sjöman tillkommande ersättningen vid kontraktsstridigt

avsked alltid skall utgå med standardbelopp.

I fråga om skadeståndets storlek föreslår kommittén, att detta för befälhavaren

bestämmes till hyra för tre månader med rätt till fri resa med

underhåll till den i avtalet bestämda orten för tjänstens frånträdande eller,

där 2 § är tillämplig och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska

hamn eller till hemorten här i riket. Möjlighet att resa till hemorten i riket

innefattar en nyhet.

Det må redan här anmärkas att kommittén i fråga om besättningen föreslår,

att skadeståndet såväl beträffande befäl som manskap skall utgå med

belopp motsvarande hyra för två månader.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld vilja bibehålla nuvarande

skadeståndsregler. De anse, att tillämpningen av dessa regler icke givit

anledning till särskilda svårigheter, samt att icke heller i övrigt bärande

skäl förebringats för ett avsteg från allmänt vedertagna principer på

skadeståndsrättens område. Ett sådant avsteg är enligt deras åsikt desto

mindre berättigat som man på andra områden, där sjömansyrkets särart

icke föranleder till annat ståndpunktstagande, strävar efter att få de till

sjöss gällande bestämmelserna i samklang med motsvarande föreskrifter i

land. Reservanterna kunna icke heller finna det riktigt, att befälhavare eller

besättningsmän, som efter avsked erhålla ny anställning —• vilket då det

gäller allt befäl åtminstone för närvarande kan ske utan tidsutdräkt — skola

intill en tid av tre respektive två månader uppbära dubbel hyra. I den praktiska

tillämpningen av den norska sjömanslagen synas också reglerna om

standardersättning enligt reservanternas mening ofta ha lett till stötande

resultat och den förenkling av skadeståndsberäkningen, som vinnes genom

dylika regler, torde sålunda icke uppvägas av betydande olägenheter ur rättvisesynpunkt.

Remissyttrandena. Kommerskollegium, befälsorganisationerna, sjöfolksförbundet

och landsorganisationen ansluta sig till kommitténs förslag i vad

avser principen om standardersättning vid kontraktsstridigt

avsked.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Kommerskollegium understrj7ker emellertid, att man genom en återgång

till standardersättningen släppt själva grunden för att ersättning i föreliggande

fall skall utgå, nämligen att vederbörande skall gottgöras för en verklig

och oförskylld förlust. I allmänhet torde standardersättningen överstiga

denna förlust; i vissa fall kanske förlust icke föreligger. Givet är dock att i

undantagsfall den verkliga förlusten kan vara större än nämnda ersättning.

Kollegium har emellertid med hänsyn till att den av kommittén föreslagna

regeln måste bidraga till att förhindra tvister mellan parterna och sålunda

visa sig praktisk, särskilt med de former under vilka dylika tvister i första

hand prövas, funnit sig icke böra avstyrka regelns återinförande i sjömanslagen.

Även fartygsbefälsföreningen anser, att ifrågavarande regel är ägnad att

förhindra tvister.

Maskinbefälsförbundet framhåller, att 34 § i sin nuvarande lydelse i stort

sett är utan betydelse för sjömännen. Enligt förbundets uppfattning är det

ytterst sällan som en jämlikt nämnda lagrum avskedad sjöman erhåller ersättning

för den förlust han lider genom avskedandet. Framförallt gäller

detta, då sjömannen avskedas i utländsk hamn. Förbundet hänvisar till den

av kommittén lämnade redogörelsen för gällande rättspraxis och anmärker

i anslutning därtill att sjömannens förlust vanligen icke täckes av den ersättning

som sålunda tillerkännes honom. Förbundet understryker emellertid,

att nämnda praxis icke medfört att tvister kunnat undvikas. Så blir fallet

endast om i lagen föreskrives, att ersättningen vid kontraktsstridigt avsked

skall utgå med standardbelopp.

Också sjöfolksförbundet hyser den åsikten, att nuvarande skadeståndsregler

äro utan betydelse för sjöfolket och att kommitténs förslag skulle

innebära en avsevärd förbättring samt giva sjömännen ett relativt gott skydd

i anställningen.

Hovrätten, socialstyrelsen, rådhusrätten samt redare- och övriga arbetsgivareorganisationer

ansluta sig till reservanternas uppfattning, att nuvarande

skadeståndsregler böra bibehållas.

Rådhusrätten kan icke finna en avvikelse från vedertagna principer på

skadeståndsrättens område motiverad med hänsyn till sjöfartsnäringens särart.

Enligt rådhusrättens mening tager nuvarande hjälpregel tillbörlig hänsyn

därtill. Rådhusrätten tillägger emellertid, att det uppenbarligen många

gånger kan te sig svårt att i det ögonblick, då anställningen upphör och därmed

frågan om skadeståndets utbetalande aktualiseras, bedöma i vad mån

den avskedade kommer att lida ekonomisk förlust genom avskedandet. Det

kan då givetvis rent praktiskt ligga nära till hands att ansluta sig till principen

om standardersättning för att undvika anledning till eventuella tvister.

Oaktat denna lösning valts i samtliga fyra nordiska länders Köpenhamnsutkast,

anser sig rådhusrätten böra avstyrka att dylika överväganden läggas

till grund för en lagstiftning, som berör skadeståndsrätten.

Icke heller enligt hovrättens och socialstyrelsens mening är det berättigat

att säga, att en avvikelse från vedertagna rättsgrundsatser på denna punkt

är försvarad med hänsyn till sjöfartsnäringens särart.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

65

Kanalflottans rederiförening anser kommitténs förslag innebära en summarisk

rättskipning, som strider mot svensk rättsåskådning.

I frågan om storleken av den befälhavaren tillkommande

standardersättningen anmärker fartggsbefälsföreningen,

att kommittén torde förbisett att den föreslagna gottgörelsen icke täcker

förlust för sådan befälhavare som har längre uppsägningstid än tre månader

och att den icke heller kan anses skälig för befälhavare som anställes för

viss tid (seglation, ett år eller dylikt). Föreningen hemställer därför om

sådan utformning av 3 §, att i intet fall standardersättningen för befälhavare

må vara mindre än hyra under hans uppsägningstid eller kvarstående tid

enligt tjänstgöringskontrakt. Vidare yrkar föreningen, att ersättningen i allt

fall skall bestämmas till hyra för sex månader.

Även Visby sjömanshus uttrycker farhågor för att kommitténs förslag

innebär en försämring för befälhavaren.

Segelfartygsföreningen föreslår, att ersättningen skall begränsas till hyra

för en månad.

1 anslutning till detta lagrum bör ett av maskinbefäls- och sjöfolksförbunden

under It § väckt spörsmål omnämnas. Dessa förbund yrka nämligen,

att ordet »hyra» såsom varande ålderdomligt skall utbytas mot ordet »lön».

Maskinbefälsförbundet tillägger att ordet »lön» nyttjas såväl i de ombordanställdas

kollektivavtal som i alla andra anställningsförhållanden.

Kommerskollegium invänder häremot, att ordet »hyra» i fråga om sjöfolkets

anställningsförhållanden har speciell hävd och att någon förändring

därför icke är påkallad.

Departementschefen. Vad först angår yrkandet att ordet »hyra» skall utbytas

mot ordet »lön» torde häremot icke kunna åberopas annat än traditionella

skäl. Enligt min mening äro dessa icke tillräckligt vägande. Det är

obestridligt, att ordet »hyra» i vanligt svenskt språkbruk har en annan betydelse

än i sjömanslagen. Härtill kommer att ordet »lön» i de mellan parterna

gällande kollektivavtalen i viss utsträckning ersatt ordet »hyra».

Vad härefter beträffar de föreslagna ändringarna i sak må inledningsvis

framhållas, att hänsynen till sjöfartssäkerheten sedan gammalt ansetts

fordra att redaren skall vara berättigad att när som helst skilja såväl befälhavaren

som sjöman från tjänsten. Denna rätt föreligger sålunda även

om avskedandet skulle stå i strid med tjänsteavtalet. Lagen har alltid upptagit

föreskrifter, som ålagt redaren att utgiva skadestånd till den obehörigen

avskedade. Skadeståndsreglerna ha icke hela tiden varit uppbyggda

på samma sätt. Enligt 1864 och 1891 års sjölagar fick den avskedade en

på förhand skönsmässigt bestämd ersättning, motsvarande viss tids lön,

varjämte han hade rätt till fri hemresa med underhåll på redarens bekostnad.

I gällande sjömanslag däremot är huvudprincipen den, att ersättningen

till den avskedade skall motsvara varken mer eller mindre än den

förlust han lidit genom avskedandet. Principen står i överensstämmelse

med allmänt tillämpade skadeståndsregler. Den förut gällande föreskriften

5 Jlihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr t70.

om standardersättning har bibehållits som en hjälpregel i så måtto, att om

utredning angående förlusten ej förebringas, den avskedade skall vara berättigad

att erhålla lön för viss tid samt fri hemresa med underhåll. Tiden är

för befälhavaren tre månader, för sjöman av befälsgraden två månader samt

för sjöman av manskapsgraden en månad.

Kommittén förordar nu med hänvisning huvudsakligen till lämplighetsskäl

en återgång till förut tillämpade skadeståndsregler. Enligt kommitténs

åsikt bör sålunda ett avsteg göras från allmänt gällande principer på skadeståndsrättens

område. Uppenbart är att ett sådant avsteg kan rättfärdigas

endast av hänsyn till de säregna förhållandena inom sjöfartsnäringen. I sådant

hänseende må framhållas att flertalet av de tvister, som kunna uppstå

angående storleken av den sjöman tillkommande ersättningen vid kontraktsstridigt

avsked, till följd av stadgandet i 43 § i första hand bli prövade av

mönstringsförrättaren. Eftersom denne sällan torde vara juridiskt skolad, är

det av särskild betydelse att lagens regler äro lätta att tillämpa. För en regel

om standardersättning tala även andra synpunkter. Såsom av maskinbefälsoch

sjöfolksförbundens yttranden framgår är det bland sjömännen en utbredd

uppfattning, att de enligt nuvarande skadeståndsregler i allmänhet

erhålla en otillbörligt låg ersättning. För den enskilde sjömannen framstår

det som en orättvisa att redaren är lagligen berättigad att, i strid mot det

mellan parterna ingångna avtalet, avskeda sjöman utan annan påföljd än

skyldighet att betala honom den ersättning som skulle utgått vid uppsägning

i vanlig ordning; sjömannen däremot är förfallen till ansvar för

rymning, om han lämnar tjänsten i strid mot avtalet. Det synes mig icke

kunna bestridas att ett sådant betraktelsesätt har ett visst fog. Skall lagen

upptaga en regel om standardersättning, fordrar billigheten uppenbarligen

att regeln så utformas, att den avskedade i övervägande antalet fall blir ordentligt

gottgjord. Därvid kan det av lätt insedda skäl ej undgås att den

avskedade ofta kommer att erhålla större gottgörelse än som motsvarar hans

verkliga förlust. Denna omständighet synes dock ej ägnad att ingiva allvarligare

betänkligheter. Det må erinras att beträffande den enskilda arbetsanställningen

i land utvecklingen i viss mån går i den riktningen att arbetsgivaren

har svårt att avskeda en arbetstagare utan att kunna åberopa något

i arbetsavtalet särskilt angivet skäl. Såsom inledningsvis antytts är det av

hänsyn till sjöfartsnäringens särart uteslutet att ifrågasätta något liknande

beträffande anställning å ett fartyg. I betraktande bland annat härav ter det

sig knappast obilligt om den ombordanställde, som utan vidare måste finna

sig i ett kontraktsstridigt avsked, kan påräkna en ej alltför snävt tilltagen

ersättning. Till stöd för förslaget om standardersättning må slutligen också

framhållas att samtliga nordiska utkast upptaga en dylik regel.

Vad härefter angår frågan om storleken av befälhavarens ersättning finner

jag i likhet med kommittén, att den bör motsvara lön för tre månader med

rätt för befälhavaren att erhålla fri resa med underhåll till den i avtalet

bestämda orten för tjänstens frånträdande eller, därest 2 § är tillämplig

och han avskedas i utlandet, till närmaste svenska hamn eller hemorten i

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

riket. Skäl synes ej föreligga att ge ersättning för längre tid än enligt gällande

hjälpregel. Gentemot fartygsbefälsföreningens yttrande vill jag slutligen

framhålla, att 3 § endast såtillvida torde vara av tvingande natur, som

befälhavaren icke på förhand kan avsäga sig rätten att vid kontraktsstridigt

avsked erhålla den i lagen angivna ersättningen. Det är sålunda intet som

hindrar att befälhavaren genom avtal med redaren tillförsäkrar sig en högre

ersättning.

4 §•

I lagrummet lämnas för närvarande regler angående hyran för det fall,

att redaren avskedar befälhavaren därför att denne till följd av sjukdom eller

skada är ur stånd att föra fartyget. Huvudregeln är att befälhavaren äger

rätt att av redaren erhålla hyra för tre månader efter avgången från tjänsten

(sjukhyra). Lagrummet upptager emellertid vidare det stadgandet att, om

befälhavaren ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt vållande eller

förtegat den vid tjänstens antagande, han icke är berättigad till hyra för

längre tid än han förrättat tjänsten.

I huvudsak likartade regler för besättningen återfinnas i 32 § gällande

lag.

1 detta sammanhang må anmärkas att såväl befälhavaren (se 7 och

28 §§) som sjöman (se 28 §) är berättigad till sjukvård på redarens bekostnad

under närmare angiven tid. Även här gäller dock den begränsningen,

att förmånen icke utgår där vederbörande ådragit sig sjukdomen eller skadan

genom grovt vållande eller förtegat den vid tjänstens antagande.

Slutligen må tilläggas att enligt 28 § sjömanslagen gäller att, då fråga

är om svensk sjöman som kvarlämnas i utlandet och är behäftad med könssjukdom

i smittsamt skede, kostnaden för sjukhusvård, läkarbehandling

och läkemedel för tiden efter anställningens upphörande hestrides av statsmedel.

Sjömanskommittén anmärker inledningsvis att, ehuru lagen saknar uttrycklig

föreskrift därom, det är självklart att även uppsåtligen ådragen

sjukdom eller skada medför förlust av rätten till sjukhyra och sjukvård.

Kommittén förordar, att detta direkt utsäges i lagen, eftersom därigenom

överensstämmelse skulle uppnås med övriga nordiska sjömanslagar.

Kommittén övergår därefter till frågan om könssjukdomarnas ställning.

Det påpekas, att gällande sjömanslag icke lämnar särbestämmelser för dessa

sjukdomar, men att enligt rådande rättsuppfattning en könssjukdom är att

betrakta såsom självförvållad intill dess vederbörande visat, att han oförskyllt

ådragit sig sjukdomen. Såsom kommittén anmärker följer därav så

gott som undantagslöst att en ombordanställd, vilken ådragit sig en könssjukdom,

icke kan kräva sjukhyra och ej heller sjukvård på redarens bekostnad.

Kommittén hävdar, att uppfattningen om könssjukdomarna tidigare

torde varit en annan. Därvid hänvisas till att redaren under den tid

1864 års sjölag gällde ansågs pliktig att bekosta vården av könssjuk sjö
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

man, oaktat jämväl denna lag befriade redaren från skyldigheten att bestrida

vårdkostnader, uppkomna på grund av sjukdom som sjöman ådragit

sig genom grovt vållande. Beträffande 1891 års sjölag anför kommittén, att

lagen visserligen stadgade rätt för redaren att å sjöinans hyra avkorta vad

redaren utgivit för dennes räkning för vård som föranletts av könssjukdom,

men att varken av lagens ordalydelse eller av förarbetena till lagen med

säkerhet kan utläsas, huruvida anledningen till denna lagens inställning

var att sådan sjukdom ansågs vara självförvållad. Kommittén understryker

emellertid, att i varje fall vid tiden för tillkomsten av gällande sjömanslag

den allmänna uppfattningen blivit den, att en könssjukdom — därest

icke motsatsen bevisades— vore att anse såsom ådragen genom eget grovt

vållande.

Vid sin prövning av förevarande spörsmål anför kommittén följande:

Kommittén hävdar till en början, att det icke är förenligt med vår tids

uppfattning att utan vidare fastslå, att en könssjukdom skall vara att betrakta

såsom ådragen genom eget grovt vållande. Enligt kommitténs mening

bör tvärtom utgångspunkten — liksom beträffande alla andra sjukdomar

—■ vara den, att sjukdomen icke är att anse såsom självförvållad. Vad särskilt

angår sjömansyrket måste i denna fråga hänsyn tagas till yrkets särart

och de förhållanden varunder vederbörande lever. Kommittén har vidare

beaktat, att gällande praxis måste fresta den, som ådragit sig en könssjukdom,

att i det längsta söka dölja sin sjukdom, eftersom han eljest riskerar

att själv få bekosta erforderlig vård samt förlora sina löneförmåner.

En sådan ordning dr icke till fördel vare sig för den sjuke eller hans omgivning.

Det är kommittén bekant, att det stora danska rederiet »Det 0stasiatiske

Kompagni» i Köpenhamn ändrat inställning till könssjukdomarna.

Från och med år 1947 har detta rederi såsom ett led i kampen mot könssjukdomarna

i fråga om sjukvård jämställt dem med andra sjukdomar.

Rederiet anser nämligen, att härigenom större säkerhet vinnes för att sjukdomsfallen

skola komma under behandling i rätt tid. Rederiet har vidare

funnit, att den nya ordningen icke blivit särskilt kostsam för rederiet, framförallt

beroende därpå att en i tid behandlad könssjukdom numera endast

i undantagsfall blir så elakartad att arbetsoförmåga uppstår eller sjukhusvård

i land erfordras.

Med stöd av vad sålunda anförts finner kommittén det böra lagfästas, att

den rätt till hyra och fri sjukvård som enligt sjömanslagen tillkommer sjuk

befälhavare eller sjöman icke skall gå förlorad av den anledningen att sjukdomen

är en könssjukdom. Enligt kommitténs mening är det skäligt att

sjöfartsnäringen och icke den enskilde får bära de utgifter som kunna uppkomma

i sådant sammanhang. Kommittén anser emellertid, att en lagbestämmelse

därom icke bör göras undantagslös. Sålunda synes det kommittén

naturligt, att bestämmelsen blir tillämplig endast i fråga om svenskt

sjöfolk. Detta sammanhänger med det förhållandet att svenska sjömän, som

äro anställda å utländska fartyg, torde få avstå från hyra samt själva bekosta

vården, då fråga är om könssjukdom. De sålunda föreslagna reglerna

överensstämma med dem, som upptagits i de fyra Köpenhamns-utkasten.

Härutöver bör emellertid enligt kommitténs mening utsägas att, där den

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

ombordanställda ådragit sig könssjukdomen avsiktligen, han icke äger kräva

hyra eller sjukvård på redarens bekostnad.

Slutligen har kommittén förordat ett par redaktionella jämkningar i lagtexten,

närmast föranledda av de nya bestämmelserna om könssjukdomar.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld förklara sig icke kunna

biträda kommitténs förslag i fråga om könssjukdomarna. Enligt deras mening

är det stötande mot rättskänslan att stadga så långt gående förmåner

för sjömännen i fall, där de ha särskild anledning till försiktighet. Reservanterna

framhålla, att könssjukdomarna äro mycket vanliga bland sjömännen

och att desamma ofta äro föx-orsakade av vårdslöshet från deras

sida. De föreslagna reglerna äro enligt reservanternas åsikt uppenbarligen

ägnade att motverka alla de försök till förbättring å detta område, som sedan

lång tid tillbaka gjorts från skilda håll.

Remissyttrandena. Befålsorganisationerna, sjöfolksförbundct och landsorganisationen

ha helt anslutit sig till kommitténs förslag i fråga om könssjukdomarna.

Sålunda finner maskinbefäls förbundet det vara på tiden, att

den nuvarande, helt förlegade inställningen till könssjukdomarna ändras.

Enligt förbundets mening föreligger icke någon rimlig anledning till att en

könssjuk sjöman skall försättas i sämre ställning än sjöman, som ådragit

sig annan sjukdom. Det kan icke vara riktigt att låta moraliska värdeomdömen

vara avgörande för frågans lösning. Förbundet framhåller vidare, att

enligt de engelska kollektivavtalen (särskild lagstiftning saknas) de veneriska

sjukdomarna icke äro att likställa med självförvållade sjukdomar.

Enligt förbundets åsikt innebär kommitténs förslag ett viktigt framsteg i

kampen mot könssjukdomarna.

Jämväl medicinalstyrelsen biträder kommitténs uppfattning, att könssjukdomar

böra jämställas med övriga sjukdomar och att utgångspunkten

bör vara den, att könssjukdomarna icke äro att anse som självförvållade.

I anslutning härtill anför styrelsen följande.

Genom behandlingsmedlens utveckling under senare år är det numera

möjligt att behandla könssjukdomar i färskt stadium så snabbt, att dessa

sjukdomar knappast behöva medföra arbetsoförmåga under mer än något

dygn. Gonorré behöver sålunda som regel blott behandlas med en injektion

av penicillin, och syfilis i färskt stadium under några dagar, ehuru det vid

brådskande fall även vid syfilis är möjligt att giva en så stor engångsdos,

att vidare behandling kan undvaras eller givas vid ett senare tillfälle. Komplikationer

(t. ex. gonorroisk bitestikelinflammation, »nedslag») eller äldre

stadier av sjukdomarna kräva längre tids behandling men inträda mycket

oberäkneligt och i fråga om syfilis kanske först 3—50 år efter smittans

ådragande.

De två övriga könssjukdomarna, ulcus molle och lymfogranuloma inguinale,

vilka sjukdomar äro synnerligen sparsamt förekommande i Sverige,

kräva längre behandling (4—7 dagar) men då behandlingen består i intagande

av tabletter kan den utan större olägenhet försiggå ombord och medför

endast i undantagsfall arbetsoförmåga.

Av det ovan sagda framgår, att färska fall av könssjukdomar numera

kunna behandlas med en engångsdos eller under några få dagar. Komplika
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

tioner inträda oregelbundet och efter lång tid blott i fall, som ej behandlats,

varför man ur praktisk synpunkt kan bortse från dem. Avsiktligt

ådragna könssjukdomar torde sålunda i praktiken komma att bli utan betydelse

som anledning till avmönstring.

På grund av det anförda finner styrelsen ej skäl att föreslå annan ändring

i de av kommittén föreslagna reglerna än att bestämmelsen om avsiktligen

ådragen könssjukdom skall utgå.

Kommerskollegium förklarar sig icke vilja taga ställning till frågan huruvida

könssjukdom utan vidare bör anses förvärvad genom grovt vållande

eller ej. Kollegium anser emellertid, att enahanda rätt till ersättning vid sådan

sjukdom som vid annan sjukdom torde vara ägnad att gagna sjukdomens

bekämpande. Med hänsyn till den försvinnande ringa betydelse, undantaget

för avsiktligen ådragen könssjukdom torde kunna få, och oklarheten

om gränsen mellan uppsåt och avsikt anser kollegium lagrummet böra erhålla

sådan lydelse, att därav framgår att sjömannen, därest könssjukdomen

är uppsåtligen ådragen, förlorar rätten till sjukhyra och sjukvård på redarens

bekostnad.

Socialstyrelsen — som inledningsvis understryker att en könssjukdom enligt

gällande praxis i regel är att betrakta såsom självförvållad — finner de

av kommittén anförda sociala skälen för att jämställa könssjukdomarna med

andra sjukdomar i och för sig värda allt beaktande men ifrågasätter om fog

föreligger att ålägga redaren att utge sjukhyra i sådant fall. Styrelsen erinrar

därvid om att en i utlandet kvar lämnad sjöman, som lider av könssjukdom

i smittsamt skede, får sina sjukvårdskostnader ersatta av staten.

Hovrätten ställer sig mycket tveksam till de av kommittén föreslagna särreglerna

vid könssjukdom och förklarar sig icke kunna uttala någon uppfattning

i frågan huruvida reglerna äro ägnade att underlätta de försök till

förbättring av hygienen på detta område, som hittills gjorts, eller ej. Enligt

hovrättens mening synes det emellertid vara att gå väl långt att ålägga redaren

att betala sjukhyra och sjukvård även vid grovt vållande. I anslutning

härtill ifrågasätter hovrätten, att man skulle kunna tänka sig en bevisregel

som medförde viss säkerhet för att icke könssjukdom i varje fall ansåges

ådragen genom grovt vållande. Häremot kan emellertid lätt invändas, att ett

sådant schematiskt bedömande icke bör ifrågakomma, utan att verklig utredning

måste fordras. Samtidigt framhåller hovrätten, att de praktiska svårigheterna

att förebringa dylik utredning av värde äro uppenbara, varför

man torde få avstå från att uppställa en bevisregel. Till sist anmärker hovrätten

— i likhet med kommerskollegium — att i allt fall ordet »avsiktligen»

bör utbytas mot ordet »uppsåtligen».

Hovrättens yttrande, som avgivits av presidenten och tre av hovrättens

ledamöter, är icke enhälligt. Två av ledamöterna förklara sig icke ha något

att erinra mot de av kommittén föreslagna reglerna.

Rådhusrätten kan icke finna, att bärande skäl förebragts för förslaget att

tillerkänna könssjuk sjöman sjukhyra även i det fall, att det kan bevisas

att han ådragit sig sjukdomen uppsåtligen eller genom grovt vållande. En
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

71

ligt rådhusrättens mening har tillbörlig hänsyn till sjöfartsnäringens särart

tagits, om man — i strid med vad tidigare ansetts vara riktigt -—- lägger bevisbördan

på redaren, då det gäller att bedöma huruvida grovt vållande föreligger

eller ej. Däremot anser rådhusrätten att av humanitära skäl sjukvård

knappast kan förvägras en könssjuk sjöman. Avslutningsvis anmärker rådhusrätten

att det ter sig såsom något för sjömanskåren nedsättande att man

på allvar skall behöva beakta det fall, att någon med avsikt ådrager sig

könssjukdom.

Generalkonsulatet i New York hyser starka betänkligheter mot kommitténs

förslag såsom icke ägnat att befordra försiktighet hos sjöfolket. Konsulatet

ifrågasätter om det icke vore mera praktiskt med en regel, enligt vilken

rätten till sjukhyra och sjukvård vid könssjukdom förlorades i fall där vederbörande

sjöman underlåtit att följa lämnade anvisningar för profylaktisk

behandling.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivarorganisationer motsätta sig kommitténs

förslag i fråga om könssjukdomarna.

Redareföreningen framhåller, att förslaget i verkligheten innebär, att redaren

blir skyldig att utgiva ersättning till envar sjöman, som lider av venerisk

åkomma. Enligt föreningens åsikt är kommitténs förslag på denna punkt

absurt och vilar på en tyvärr mycket nedsättande bedömning av sjöfolkets

moraliska kvalifikationer. Föreningen frågar sig om det verkligen kan vara

meningen, att sjömännen, som mycket väl känna till riskerna av sexuella

eskapader i hamnarna, skulle medgivas laglig rätt att övervältra de ekonomiska

följderna därav på sin arbetsgivare utan att behöva iakttaga någon

som helst varsamhet. Föreningen måste bestämt rikta sig mot detta förslag,

som står i strid med gängse uppfattning om rätt och billighet och som säkerligen

skulle i hög grad medverka till spridningen av könssjukdomarna.

Tvärtom hade man bort rekommendera åtgärder ägnade att motverka överföringen

av dessa sjukdomar. Enligt föreningens åsikt skulle det vara lämpligt

om fartygen i sådant syfte ombord medförde preparat, avsedda för detta

ändamål, och att preparaten mot skälig ersättning tillhandahölles sjömännen.

Departementschefen. Enligt gällande lag är såväl befälhavaren som annan

i redarens tjänst å fartyget anställd person i princip berättigad till lön, så

länge han kvarstår i tjänsten. Så är fallet även om han skulle vara arbetsoförmögen

på grund av sjukdom eller skada. Därjämte äger den ombordanställda

rätt till sjukvård på redarens bekostnad under den tid tjänsteförhållandet

består. Lagen berättigar emellertid redaren att avskeda ombordanställd,

som till följd av sjukdom eller skada för längre tid är ur stånd

att fullgöra tjänsten. Den avskedade har då rätt till lön ävensom till fri

sjukvård under i lagen närmare angiven tid. Sistnämnda förmån utgår jämväl

då ombordanställd av annan anledning måste lämna tjänsten. Allmänt

gäller emellertid det undantaget, att den ombordanställda icke äger rätt till

sjuklön eller fri sjukvård, om han ådragit sig sjukdomen eller skadan genom

grovt vållande.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Såsom kommittén framhållit är rättsuppfattningen för närvarande den,

att könssjukdom är att betrakta såsom självförvållad, såvida icke den sjuke

kan visa att sjukdomen är oförskyllt ådragen. Eftersom detta endast i undantagsfall

torde vara möjligt, blir följden att ombordanställd som lider

av könssjukdom får avstå från lön om han skulle bli arbetsoförmögen eller

avskedad på grund av sjukdomen, och vidare får han, med undantag för det i

28 § tredje stycket omförmälda fallet, själv bekosta sjukvården. Denna

praxis måste anses klart otillfredsställande. Såsom kommittén påpekat, medför

den, att den sjuke frestas att dölja sin sjukdom till skada både för sig

själv och andra. Det är även naturligt, att sjukdomens art — jämte den omständigheten

att ett avskedande icke medför några ekonomiska uppoffringar

— hos redarna kan skapa en benägenhet att välja denna utväg för att

slippa behålla den sjuke ombord. Nu angivna omständigheter måste i viss

mån verka hämmande på den kamp, som sedan flera år inom vårt land

förts mot könssjukdomarna. Detta är desto mera betänkligt som erfarenheten

visar, att könssjukdomarna äro särskilt vanliga bland sjöfolk, framförallt

bland unga sjömän, och att smittan införes i landet huvudsakligen

genom sjöfolket.

Det är ingalunda en tillfällighet, att utövarna av sjömansyrket äro särskilt

utsatta för könssjukdom. Härtill bidraga åtskilliga av yrkets särart

betingade omständigheter, på vilka det icke torde vara nödvändigt att närmare

ingå. Det ligger därför ingenting orimligt i tanken, att kostnaderna i

samband med dessa sjukdomar skola bäras av sjöfartsnäringen och icke av

den enskilde sjömannen. Det må erinras om att 1864 års sjölag intog denna

ståndpunkt. En ändring skedde visserligen i och med tillkomsten av 1891

års lag, men den huvudsakliga anledningen härtill torde ha varit, att könssjukdomarna

ansågos åsamka rederierna alltför betungande utgifter.

Såsom medicinalstyrelsen framhållit har läkarvetenskapens framsteg under

senare år medfört, att könssjukdomarna numera äro ganska lätta att

bota. Behandlingsmetoderna äro enkla och kostnaderna äro förhållandevis

små. Endast i undantagsfall tager en i tid behandlad sjukdom sådan vändning,

att arbetsoförmåga uppstår. Ur kostnadssynpunkt torde det alltså icke

vara betänkligt att införa en lagbestämmelse, som ålägger redaren att bestrida

dessa utgifter.

Om nu anförda omständigheter väsentligen stödja kommittémajoritetens

förslag, kan det emellertid ej förnekas, att de häremot gjorda invändningarna

äga en viss tyngd. Såsom bl. a. socialstyrelsen och hovrätten framhållit,

är det en långtgående ändring, om man ålägger redarna att betala sjuklön

och sjukvård ej blott i fall, då sjömannen utan eget vållande eller trots vanliga

profylaktiska åtgärder drabbas av könssjukdom, utan också i fall, då

han utan vidare underlåtit vidtaga varje som helst försiktighetsmått och

sedan blivit sjuk. Jag har därför — i anslutning till hovrättens yttrande —- övervägt möjligheterna att uppställa en bevisregel, som å ena sidan, till skillnad

från rådande praxis, ger säkerhet för att könssjukdom icke i alla eller

ens flertalet fall betraktas som självförvållad men å andra sidan berövar

den, som försummat vidtaga alla försiktighetsåtgärder och därför själv har

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

73

ansvaret, från åtminstone förmånen av sjuklön. Det har emellertid visat sig,

att en sådan gränsdragning möter avsevärda svårigheter; att uppställa en

helt schematisk bevisregel är för övrigt ur flera synpunkter mindre tilltalande.

Den av kommittén föreslagna regeln är, såsom kommerskollegium funnit,

ägnad att underlätta kampen mot könssjukdomarna. Den ombordanställde

skulle med denna regel icke längre ha anledning att dölja sin sjukdom, och

det torde därför kunna antagas, att han omedelbart efter det symptomen

framträtt kommer att anmäla sig för att erhålla lämplig behandling. Denna

omständighet får anses avsevärt väga över den i vissa yttranden påpekade risken

att vetskapen om ovillkorlig rätt till sjukhyra och fri sjukvård skulle

avtrubba sjöfolkets intresse att iakttaga varsamhet, använda profylaktiska

preparat etc.

Med hänsyn till det anförda och med understrykande av att här är fråga

om ett yrke med alldeles särskilda förhållanden har jag ansett mig böra förorda

kommitténs med övriga nordiska utkast överensstämmande förslag,

att det undantag, som lagen stadgar beträffande självförvållad sjukdom, i

princip icke skall gälla könssjukdom. Endast i så måtto synes förslaget

icke böra godtagas som den av kommittén uppställda särregeln för »avsiktligt»

ådragen könssjukdom — ett föga praktiskt fall — torde kunna

utgå.

På de av kommittén anförda skälen bör den föreslagna utvidgningen av

sjukförmånerna icke gälla utländska sjömän.

I övrigt har en redaktionell jämkning av ordalagen i kommitténs förslag

vidtagits.

5 §.

Lagrummet upptager den bestämmelsen att befälhavare, som avskedas på

grund av oduglighet, oredlighet, grovt fel eller grov försummelse i tjänsten,

icke är berättigad till hyra för längre tid än han förrättat tjänsten.

Sjömanskommittén föreslår icke någon ändring i lagrummet.

Remissyttrandena. Enligt scgelfartijgsföreningens åsikt bör orden »grovt»

och »grov» utgå.

Departementschefen. Anledning att ändra lagrummet på sätt segelfartygsföreningen

föreslagit synes ej föreligga.

6 §.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att, om fartyget till

följd av sjöolycka går förlorat eller förklaras efter sjöolycka icke vara

iståndsättligt, befälhavarens tjänsteavtal upphör att gälla, där ej annat

följer av avtalets innehåll. Befälhavaren är emellertid pliktig att mot hyra

och underhåll bliva tillstädes och ordna de angelägenheter, som röra fartyget

och lasten. Motsvarande bestämmelser för besättningen återfinnas

i 41 § första stycket.

Enligt 6 § andra stycket skall vad i 41 § är stadgat för sjöman i fråga

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

om rätt till hyra vid arbetslöshet, till fri hemresa med hyra och underhåll

under resan samt till ersättning för förlorade effekter gälla jämväl för befälhavaren.

I 41 § andra stycket föreskrives att svensk sjöman, som blir arbetslös

till följd av fartygets förolyckande, äger rätt till hyra för den tid han av

sådan anledning är utan anställning, dock högst för två månader utöver

den tid han enligt första stycket åtnjuter hyra.

Enligt 41 § tredje stycket är svensk sjöman, vars anställning upphör i

utlandet till följd av fartygets förolyckande, berättigad att erhålla fri resa

med underhåll till sin hemort här i riket, så ock hyra under resan, i den

mån sådan icke utgår enligt andra stycket. Kostnaden för sjömans hemresa

med underhåll skall bestridas av statsmedel. Sjömannen är dock pliktig

att under närmare angivna förutsättningar antaga tjänst å hemvändande

fartyg.

Slutligen stadgas i 41 § fjärde stycket att svensk sjöman för förlust av

effekter vid fartygets förolyckande äger rätt till ersättning av redaren enligt

grunder, som Konungen fastställer.

Sjömanskommittén understryker inledningsvis, att 6 och 41 §§ icke äro

tillämpliga i andra fall än där fartyget gått under eller efter sjöolycka

förklaras ej vara iståndsättligt (kondemnerats). I anslutning härtill omtalar

kommittén, att från de ombordanstälidas representanter inom kommittén

påpekades att stadgandet om rätt till hyra vid arbetslöshet på grund

därav kommit att få ringa betydelse för befälhavaren och sjömännen. Vid

en sjöolycka tedde det sig nämligen ofta ovisst huruvida olyckan vore av

sådan beskaffenhet att nämnda båda lagrum kunde tillämpas och det

kunde dröja avsevärd tid innan denna fråga bleve slutgiltigt avgjord. Detta

medförde att, ehuru sjöolyckan gjort en fortsatt tjänstgöring ombord å

fartyget omöjlig, de ombordanställda vid arbetslöshet icke erhölle den i 41 §

angivna ersättningen. I stället bleve de av redaren skilda från tjänsten och

finge tillsvidare nöja sig med hyra under uppsägningstiden eller, om olyckan

inträffat å annan ort än där tjänsten skulle frånträdas, för den längre

tid resan dit kunde räcka. Skulle det sedermera befinnas, att fartyget vore

iståndsättligt, vore de avskurna från möjligheten att kräva ytterligare ersättning.

På grund av det anförda ifrågasatte de ombordanstälidas representanter

den utvidgningen av lagrummet, att därunder skulle inrymmas alla

de fall, där skeppstjänsten icke kan fortgå till följd av olyckan.

Kommittén säger sig vid prövningen av denna fråga icke ha funnit

skäl föreslå ändring i nu gällande regler. Då redarens skyldighet att vid

arbetslöshet utgiva ersättning till befälhavaren och besättningen saknar

motsvarighet inom andra arbetsförhållanden, har kommittén ansett, att

skyldigheten icke bör utvidgas. Det framhålles emellertid att, därest förslaget

till ändring av skadeståndsreglerna i 3 och 34 §§ lagfästes, de ombordanstälidas

önskemål ändock skulle bli tillgodosedda i avsevärd mån.

Beträffande 6 § första stycket anför kommittén att, ehuru uttrycklig

bestämmelse saknas därom, det torde ligga i sakens natur, att befälhavarens

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

75

•skyldighet att bliva tillstädes gäller även då så är påkallat med hänsyn

till de ombordvarande. För tydlighetens skull bör föreskrift härom inflyta

i lagrummet.

I fråga om rätten till fri hemresa med underhåll på statsverkets bekostnad

framhåller kommittén, att denna förmån enligt den norska sjömanslagen

utgår oberoende av om anställningen upphört i utlandet eller i hemlandet.

Enligt kommitténs uppfattning är denna ståndpunkt riktig, varför

det föreslås att den svenska lagen här bringas i överensstämmelse med den

norska.

Slutligen föreslås av redaktionella skäl, att stadgandet om ersättning för

förlorade effekter skall bilda en 42 § samt att hänvisningen i 6 § till detta

stadgande skall flyttas till 7 §.

Remissyttrandena. I fråga om tillämplighetsområdet för 6 och

41 §§ yrkar sjöfolksförbundet, att den ersättning, varom stadgas i 41 §

andra stycket, skall utgå till sjöman, som blir arbetslös på grund av fartygets

haveri, oavsett om fartyget efter haveriet visar sig vara iståndsättligt

eller ej. Förbundet säger sig kunna påvisa konkreta fall, där fartyg

gjort haveri och sjunkit men där arbetslöshetsersättning icke utgått, därför

att fartyget bärgats och iståndsatts lång tid — i vissa fall mer än ett

år — efter haveriet. Enligt förbundets mening kan en sådan tillämpning av

lagrummet knappast vara överensstämmande med lagens andemening.

Maskinbefälsförbundet erinrar om att förbundet sedan länge ansluter

sig till den uppfattningen, att 6 och 41 §§ böra vara tillämpliga, så sna;rt

fartyget drabbas av haveri, som omöjliggör tjänstgöring ombord.

Ersättningsbyrån finner det beklagligt att kommittén icke kunnat följa

de ombordanställdas förslag om förenklade regler, vilkas ändamålsenlighet

kan vitsordas av de tjänstemän, som inom utrikesförvaltningen ha att syssla

med hithörande spörsmål. Byrån framhåller, att nuvarande bestämmelser

icke äro ägnade att underlätta handläggningen av dessa ärenden.

Kommerskollegium tillstyrker däremot kommitténs förslag.

Beträffande rätten till ersättning vid arbetslöshet i

samband med fartygets förolyckande anför segelfartggsföreningen,

att det icke kan anses riktigt att redaren skall betala sådan

ersättning. Redaren har ingalunda makt att avvärja olyckan och vanligen

gör han en stor förlust genom förlisningen. Föreningen påpekar dessutom,

att motsvarande förmån icke utgår till någon arbetstagare i land. På grund

härav yrkar föreningen, att stadgandet skall utgå ur lagen.

Angående rätten till fri h em resa med underhåll på

statsverkets bekostnad anför statskontoret, att bakom det nuvarande

stadgandet torde ligga den tanken att redaren, när hans fartyg

förolyckas, ofta nog icke mäktar betala de ombordanställdas hemresa. Vidare

påpekas alt antalet totalhaverier numera är obetydligt i fredstid ävensom

att redarna i stor utsträckning torde ha sina fartyg försäkrade eller

ändock ha ekonomiska resurser alt bestrida utgifterna för hemresan. Enligt

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

statskontorets mening bör det därför övervägas, om icke redaren i stället för

staten borde gälda resekostnaderna eller staten i vart fall tillerkännas

regressrätt mot redaren för havda utgifter. Slutligen säger sig statskontoret

icke kunna tillstyrka, att denna förmån utvidgas till att gälla jämväl den

inrikes farten.

Ersättningsbyrån ansluter sig till kommitténs förslag om utvidgning av

bestämmelsen såvitt angår den utrikes farten och vidsträcktare inrikes fart.

Däremot ställer sig byrån tveksam till frågan, om rätten till fri hemresa skall

föreligga exempelvis i skärgårds- och insjötrafik.

Departementschefen. Vårt lands sjölagstiftning har sedan länge upptagit

den bestämmelsen, att befälhavarens och besättningens tjänsteavtal förfalla,

därest fartyget till följd av sjöolycka går förlorat eller efter sådan olycka

förklaras icke vara iståndsättligt. Uppsägning av tjänsten är följaktligen icke

erforderlig i sådant fall. För parterna å ömse sidor är det nämligen klart,

att fortsatt tjänstgöring å fartyget omöjliggjorts genom förlisningen. Eftersom

avtalets upphörande icke har sin grund i kontraktsbrott från redarens

sida, skulle en tillämpning av allmänna rättsgrundsatser leda till att befälhavaren

och besättningen själva finge svara för sin skada och att sålunda

redaren icke hade någon förpliktelse gentemot dem. Det har emellertid icke

ansetts skäligt att till fullo tillämpa dessa grundsatser i förevarande fall.

Det har framhållits att rimlig hänsyn måste tagas till sjöfartsnäringens särart.

Redan i 1864 års sjölag stadgades att redaren beträffande svenskt sjöfolk,

vars anställning upphört i utlandet till följd av fartygets förolyckande,

vore pliktig att bekosta hemresan. Alltsedan ikraftträdandet av 1891 års sjölag

gäller att denna utgift skall bestridas av allmänna medel. I samband med

införandet av gällande sjömanslag utvidgades förmånerna för svenskt sjöfolk

vid fartygets förlisning. Det föreskrevs nämligen att redaren skulle betala

hyra under hemresan. Vidare stadgades att han skulle vara pliktig att

utgiva ersättning för de sjöfolkets personliga tillhörigheter, som förlorats

vid förlisningen.

År 1934 tillfogades den föreskriften att svensk sjöman, som blir arbetslös

till följd av fartygets förolyckande, äger rätt till hyra för den tid han av

sådan anledning är utan anställning, dock för högst två månader. Föreskriften

tillkom närmast för att möjliggöra ratifikation av en internationell konvention

i ämnet, till vilken ett stort antal länder anslutit sig. Såsom grund

för ifrågavarande förmån åberopades att befälhavaren och besättningen, vilka

utan eget förvållande genom fartygets förolyckande helt oförberedda ställdes

utan anställning, skäligen hade anspråk på att erhålla den hjälp som en viss

ersättning vid uppkommande arbetslöshet utgjorde.

De skäl, som sålunda åberopats för att befälhavaren och besättningen vid

fartygets förolyckande skola åtnjuta de i lagen angivna förmånerna, torde

alltjämt vara lika vägande. Enligt min mening är det uteslutet att nu inskränka

dessa förmåner. Jag kan följaktligen icke förorda bifall till segelfartygsföreningens

yrkande i denna del.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

77

Icke heller synes mig tillräckliga skäl föreligga att, såsom statskontoret

ifrågasatt, på redaren överflytta den statsverket alltsedan år 1892 åvilande

skyldigheten att bestrida utgifterna för sjöfolkets hemresa. För redaren torde

det vara en tillräcklig belastning att han får betala sjöfolkets lön under

resan.

Såsom inledningsvis antytts förutsättes för tillämpning av de i 6 och 41 §§

lämnade bestämmelserna, att fartyget till följd av sjöolycka går förlorat eller

med andra ord totalhavererar. Drabbas fartyget däremot av annat haveri,

förfaller icke tjänsteavtalet, även om fortsatt tjänstgöring ombord är omöjlig

för en längre tid. Enär redaren vanligen icke torde vara villig att betala

lön åt en befälhavare och besättning, som äro förhindrade att fullgöra

skeppstjänst, blir följden att han uppsäger dem från tjänsten. Då den gängse

uppsägningstiden för sjöman är betydligt kortare än två månader, blir denne

— i varje fall när konjunkturerna inom sjöfartsnäringen äro ogynnsamma

— avsevärt sämre ställd än om tjänsten upphört till följd av att fartyget

totalhavererat. Såsom sjöfolksförbundet antytt måste detta förhållande i sin

tur leda till att redaren vid flertalet sjöolyckor av ekonomiska skäl är benägen

att göra gällande att totalhaveri ej föreligger. För sjöfolket torde det i

praktiken vara svårt att gendriva detta redarens påstående och till följd

härav kan rätten till lön vid arbetslöshet ej åberopas.

Av det anförda torde framgå att de i 6 och 41 §§ lämnade bestämmelserna

icke giva de ombordanställda det skydd som från början varit avsett och

måste anses skäligt. Enligt min mening böra lagrummen vara tillämpliga så

snart fartyget drabbats av en olycka som för längre tid, förslagsvis minst en

månad, omöjliggör tjänstgöring ombord. Jag har därför funnit mig böra förorda

en lagändring i enlighet härmed.

Enligt kommitténs förslag är även sjöman, vars anställning upphört i hemlandet,

berättigad till fri hemresa med underhåll och hyra under resan. Förslaget

grundar sig uppenbarligen på den uppfattningen att det — liksom i

fråga om rätten till lön vid arbetslöshet — är oriktigt att försätta sådan sjöman

i mindre gynnsam ställning än sjöman, vars tjänst upphört i utlandet.

Med hänsyn härtill och då den av kommittén föreslagna utvidgningen icke

torde komma att medföra särskilt stora utgifter för vare sig statsverket eller

rederinäringen har jag ansett mig kunna biträda kommitténs förslag.

Icke heller mot kommitténs förslag i övrigt har jag något att erinra.

7 §•

I lagrummet föreskrives att i åtskilliga fall (hyra vid dödsfall, vård och

hemresa vid sjukdom, begravning) de för besättningen gällande bestämmelserna

skola äga motsvarande tillämpning i fråga om befälhavaren.

I enlighet med kommitténs förslag har lagrummet fått en mera överskådlig

uppställning än för närvarande. Därjämte förordas att ytterligare några

för besättningen lämnade bestämmelser skola bli tillämpliga å befälhavaren.

Härom må hänvisas till den följande framställningen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

8 §.

Lagrummet upptager föreskrifter om huru befälhavaren tillkommande andel

i fartygets frakt eller i annan inkomst av resan eller i redarens vinst å

rörelsen skall beräknas i närmare angivna fall.

Saklig ändring föreslås icke. Däremot har i enlighet med kommitténs förslag

jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur vidtagits.

2 KAP.

Om besättningens tjänsteavtal.

Om tjänsteavtalets ingående.

9 §.

I lagrummets första stycke stadgas att befälhavaren äger å redarens vägnar

antaga fartygets besättning. I andra stycket föreskrives att befälhavaren

vid antagandet av maskinpersonalen skall samråda med förste maskinisten.

Sjömanskommittén föreslår icke någon ändring i första stycket.

Vid behandlingen av andra stycket redogör kommittén till en början för

bakgrunden till stadgandet om befälhavarens skyldighet att vid antagandet

av maskinpersonalen samråda med förste maskinisten eller — såsom den

rätta beteckningen numera är — maskinchefen. Därvid erinras att av förarbetena

till sjömanslagen kan utläsas, att det med hänsyn till förhållandena

i maskindrivna fartyg, där maskinchefen ansvarar för maskineriets

drift och skötsel, ansetts naturligt att han även skulle få framlägga sina

synpunkter vid antagandet av honom underställd personal. Kommittén framhåller

därefter, att teknikens framsteg sedan sjömanslagens tillkomst medfört

att maskinpersonalens arbete ombord blivit alltmera invecklat och ansvarsfullt.

Det i lagrummet anbefallda samrådet sker numera vanligen på det

sättet att befälhavaren överlåter åt maskinchefen att utvälja sin personal.

På grund av det anförda har kommittén funnit, att lagen bör tillerkänna

maskinchefen större inflytande än för närvarande vid antagandet av maskinpersonalen.

Det föreslås därför den ändringen, att befälhavaren vid antagandet

av denna personal såvitt möjligt skall inhämta förslag från maskinchefen.

Beträffande orden »såvitt möjligt» anmärker kommittén, att de

inskjutits för att möjliggöra undantag för sådana fall, där maskinchefen är

förhindrad att avgiva förslag till befälhavaren.

Kommittén säger sig vidare ha funnit det vara av viss betydelse, att även

den främste av styrmännen, vilken närmast under befälhavaren utövar uppsikt

över den till däcksavdelningen hörande personalen, samt stewarden,

som förestår ekonomiavdelningen, bli i tillfälle att vid antagandet av dem

underställd personal framlägga sina synpunkter. Med hänsyn till arten av

arbetet inom dessa avdelningar har kommittén emellertid ansett det vara tillfyllest

med en föreskrift om samråd.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Remissyttrandena. Kommerskollegium finner de av kommittén föreslagna

stadgandena vara väl avpassade till de förändringar som den tekniska utvecklingen

och den därmed sammanhängande specialiseringen av arbetsuppgifterna

medfört.

Beträffande befälhavarens skyldighet att inhämta förslag

från maskinchefen anför maskinbefälsförbundet, att alla sakliga

skäl tala för att rätten att antaga maskinpersonalen borde helt tillkomma

maskinchefen. Förbundet tillägger emellertid, att det förmodligen av

formella skäl anses olämpligt, att mer än en person i ett fartyg äger laglig

rätt att å redarens vägnar anställa personal. Förbundet räknar emellertid

med att den föreslagna bestämmelsen i verkligheten får den betydelsen, att

maskinchefen kommer att få avgöra vilka personer som skola anställas i

maskinavdelningen.

Vad angår samråd mellan befälhavaren och den främste

av styrmännen vid antagandet av däckpersona1en

finner sågverksförbundet det vara onödigt och olämpligt att föreskriva sådant

samråd, eftersom befälhavaren är minst lika beroende av denna personals

karaktär och kvalifikationer som styrmannen. Vidare framhåller förbundet,

att befälhavarens mening rimligtvis måste bli avgörande, för den

händelse han och styrmannen stanna i olika omdömen om en person. Den

av kommittén föreslagna bestämmelsen är enligt förbundets åsikt ägnad att

onödigtvis skapa irritation.

Departementschefen. I likhet med kommerskollegium finner jag de av kommittén

föreslagna ändringarna vara väl avpassade efter nuvarande förhållanden

till sjöss.

Med anledning av maskinbefälsförbundets yttrande må framhållas att —

såsom förbundet antytt — det ligger i sakens natur att det bör ankomma

på befälhavaren att i hans egenskap av redarens ombud antaga all personal

på fartyget. Med hänsyn härtill och då det också är befälhavaren som i

sista hand har ansvaret för säkerheten ombord är det icke möjligt att överlåta

åt maskinchefen att med uteslutande av befälhavaren bestämma vilken

personal som skall anställas å maskinavdelningen. Stadgandet att befälhavaren

vid antagandet av maskinpersonalen såvitt möjligt skall inhämta förslag

från maskinchefen torde böra så tillämpas att befälhavaren icke utan

tvingande skäl bör underlåta att antaga den personal maskinchefen föreslår.

I anslutning till de av sågverksförbundet framförda betänkligheterna mot

föreskriften om samråd mellan befälhavare och den främste av styrmännen

må erinras att fartygsbefälsföreningen, vilken företräder såväl befälhavare

som styrmän, icke haft något att invända mot föreskriften. Förbundets farhågor

torde därför vara överdrivna.

10 §.

I lagrummet lämnas för närvarande föreskrifter om minimiålder för sjöman.

Huvudregeln är att minderårig under femton år ej må användas i

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

skeppstjänst. Efter särskild prövning må dock undantag medgivas beträffande

minderårig, som uppnått fjorton års ålder. Vidare stadgas att i eldartjänst

icke må användas den som ej fyllt sexton år. Beträffande ångfartyg,

som nyttjas i viss vidsträcktare fart, föreskrives att varken eldare

eller kollämpare må vara yngre än aderton år. Även i detta fall må emellertid

undantag medgivas efter särskild prövning. Slutligen upptager lagrummet

bestämmelser om nattvila för sjöman under sexton år.

Sjömanskomxnittén anser att, såvitt angår användning av män i skeppstjänst

i allmänhet, åldersgränsen bör behållas vid femton år. Däremot finner

kommittén de säregna förhållandena ombord å ett fartyg böra föranleda

förbud mot att kvinna, som ej fyllt aderton år, tager anställning å fartyg.

Ett sådant stadgande får, påpekar kommittén, sin egentliga betydelse för

de kvinnor, vilka tjänstgöra såsom uppasserskor, städerskor och dylikt.

Enligt kommitténs mening bör undantagsbestämmelsen för den som uppnått

fjorton års ålder icke behållas, eftersom sjömansyrket måste anses vara

för hårt för minderåriga under femton år. Kommittén framhåller att enligt

gällande ordning svensk ungdom lämnar folkskolan först vid femton

års ålder. Ej heller beträffande kvinna, som icke uppnått aderton års ålder,

föreslås någon dispensmöjlighet.

Beträffande minimiåldern för eldare och kollämpare anser kommittén, att

åldersgränsen bör vara aderton år, oavsett i vilket farvatten fartyget användes.

Kommittén framhåller, att å koleldade fartyg arbetet såsom eldare och

kollämpare även i inskränkt fart torde vara för hårt för den, som icke uppnått

nämnda ålder. I fråga om eldartjänsten å oljeeldade fartyg påpekas, att

denna visserligen icke är särskilt ansträngande; å andra sidan är arbetet

så ansvarsfullt, att det icke bör anförtros åt någon under aderton år. Kommittén

förordar därför, att åldersgränsen för såväl eldare som kollämpare

å alla fartyg bestämmes till aderton år. För att emellertid rekryteringen till

dessa yrkesgrupper icke onödigtvis skall försvåras föreslås, att Konungen

eller den myndighet Konungen förordnar skall kunna medgiva undantag

för den som uppnått femton års ålder. Kommittén har härvid tänkt närmast

på sådana fall, där vederbörande är tillräckligt utvecklad för att utan

fara kunna användas i sådan tjänst.

Slutligen föreslår kommittén, att bestämmelserna om nattvila för minderårig

sjöman skola överföras till ett särskilt lagrum, benämnt 57 §, i den del

av lagen som bl. a. behandlar skeppsarbetet.

Remissyttrandena. Sjö folksförbundet hyser den uppfattningen, att minimiåldern

för eldare borde vara högre än aderton år, eftersom eldartjänsten

till sjöss såväl i fysiskt som psykiskt avseende är för krävande för en adertonåring.

Förbundet vill emellertid med hänsyn till att enighet uppnåtts

inom kommittén icke yrka, att minimiåldern skall höjas, och ansluter sig

därför till kommitténs förslag, dock endast under den förutsättningen att

undantagsbestämmelsen borttages. Enligt förbundets mening kan eljest den

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

81

ytterst betänkliga konsekvensen befaras, att en femtonårig pojke avdelades

till att sköta den i fysiskt avseende synnerligen ansträngande tjänsten såsom

kollämpare eller eldare i koleldat fartyg.

Kommerskollegium ansluter sig till sistnämnda yrkande och omnämner

därvid att, kollegium veterligt, dispens från gällande sjömanslags föreskrifter

om minimiålder för eldare eller kollämpare aldrig lämnats.

Sågverksförbundet finner de föreslagna ändringarna i åldersgränserna

vara omotiverade såvitt angår förhållandena inom bogseringsfarten. Förbundet

framhåller, att höjningen av minimiåldern för eldare och kollämpare

är klart olämplig ur rekryterings- och utbildningssynpunkt. Enligt

förbundets mening är arbetet ombord å en bogserbåt ej så hårt att icke regelmässigt

även pojkar på 16 och 17 år väl kunna klara arbetet. Kommitténs

förslag skulle vidare medföra, att den för vissa examina erforderliga praktiska

tjänstgöringen såsom eldare icke skulle kunna fullgöras förrän efter

fyllda 18 år med påföljd att examen blir avsevärt försenad.

Vidare omtalar förbundet, att för närvarande kvinnor under 18 år användas

såsom restauratrisbiträden i bogseringsfarten. I anslutning härtill

anföres, att på så små fartyg, som det här gäller, dessa flickor stå under

den äldre restauratrisens ständiga uppsikt. På grund härav och då förhållandena

på bogserfartygen icke kunna anses speciellt »säregna», kan förbundet

icke finna det olämpligt att kvinna under 18 år tager anställning

å sådant fartyg.

Departementschefen. De av kommittén förordade åldersgränserna synas

vara väl avvägda med hänsyn till de särskilda förhållandena inom sjöfartsnäringen.

Enligt min mening föreligger sålunda ej skäl att bifalla sågverksförbundets

yrkande att den föreslagna minimiåldern för kvinnor måtte sänkas.

Det kan knappast anses lämpligt att så unga kvinnor anställas å fartyg.

Vad sågverksförbundet anfört om den föreslagna minimiåldern för eldare

och kollämpare kan icke lämnas å sido. Fall kunna isannolikt förekomma,

där de med hänsyn till vederbörandes utveckling, tjänstgöringsförhållandena

ombord eller annan omständighet måste anses naturligt att tilllåta

en yngling, som icke fyllt aderton år, taga anställning som eldare eller

kollämpare. Enligt min mening ha emellertid nu angivna synpunkter blivit

tillräckligt tillgodosedda genom stadgandet att undantag i särskild ordning

må meddelas såvitt angår den som fyllt femton år. Härav följer å andra

sidan att jag ej kan biträda sjöfolksförbundets och kommerskollegii hemställan

att dispensmöjligheten skall uteslutas.

11 §•

Enligt lagrummet i dess nuvarande lydelse åligger det befälhavaren att,

sedan sjöman antagits, förse denne med motbok, upprättad enligt ett av

kommerskollegium fastställt formulär. Motboken skall upptaga vissa närmare

angivna uppgifter om sjömannen, däribland rörande hans födelseort,

samt om anställningsvillkoren.

(5 Iiihang till riksdagens protokoll 19C>2. 1 samt. Nr 170.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Ilungl. Maj:ts proposition nr 170.

Sjömanskommittén anför, att i samband med fastställande av nytt formulär

till motbok hos kommerskollegium föreslagits att uppgiften om sjömans

födelseort skulle utgå ur formuläret. Kollegium hade hänskjutit frågan till

kommitténs avgörande. Då uppgiften enligt kommitténs mening vore utan

praktisk betydelse, hade kommittén icke velat motsätta sig förslaget.

Remissyttrandena. Generalkonsulatet i London har ansett, att uppgiften

om sjömannens födelseort bör behållas i motboken. Konsulatet framhåller,

att så snart det gäller att identifiera en sjöman eller göra förfrågningar

om honom exempelvis hos pastorsämbeten, det är av betydelse att födelseorten

är känd.

Maskinbefäls- och sjöfolks förbunden yrka, att ordet »motbok» måtte utbytas

mot ordet »avlöningsbok». Såsom skäl härför åberopas att förstnämnda

ord omedelbart för tanken till en helt annan slags motbok, nämligen

den som avser alkoholhaltiga drycker. Förbunden tillägga, att i åtskilliga

fall förväxlingar förekommit vilka icke varit särskilt angenäma

för den enskilde sjömannen.

Departementschefen. Det av maskinbefäls- och sjöfolksförbunden uttalade

önskemålet om att ordet »motbok» måtte utgå ur lagen är förståeligt och

torde böra tillmötesgås. Dock är enligt min mening ordet »avräkningsbok»,

som återfinnes i såväl den danska som norska sjömanslagen, att föredraga

framför »avlöningsbok».

Beträffande kommitténs förslag att utesluta uppgiften om sjömannens

födelseort finner jag i likhet med generalkonsulatet i London att uppgiften

fortfarande försvarar sin plats. Den bör därför enligt min mening bibehållas.

Om tjänsteavtalets upphörande.

12 §•

Enligt lagrummet skall beträffande sjöman, som är antagen för bestämd

tid eller med förbehåll om bestämd uppsägningstid, tjänsteavtalet gälla

till fartygets ankomst till närmaste lossnings- och lastningshamn, därest

tiden utgår under resa.

Sjömanskommittén föreslår två mindre jämkningar i lagrummet, den ena

innebärande att uppläggningshamn skall jämställas med lossnings- och

lastningshamn, samt den andra att tjänsteavtalet, för det fall att fartyget

anländer till Sverige efter den avtalade tidens utgång, skall upphöra vid

fartygets ankomst till första hamn, även om denna icke anlöpes för

lossning, lastning eller uppläggning. I fråga om förstnämnda ändring hänvisar

kommittén till sitt förslag vid 2 §. Beträffande den andra ändringen

anför kommittén, att den ansetts följdriktig med hänsyn därtill att motsvarande

föreskrift sedan ett tjugutal år återfunnits i de mellan redareföreningen

och de ombordanställdas organisationer gällande kollektivavtalen.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Departementschefen. Mot de av kommittén förordade ändringarna, som

lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna och organisationerna,

synes ej vara något att invända.

13 §.

I 13 § gällande sjömanslag stadgas att, där överenskommelse ej är träffad

om tjänsteavtalets varaktighet, vardera parten äger uppsäga avtalet att

upphöra i envar hamn, som fartyget anlöper för lossning eller lastning,

dock att, där sjömannen är svensk och antagen här i riket, avtalet må

uppsägas endast i svensk lossnings- eller lastningshamn. I anslutning härtill

föreskrives att uppsägningstiden skall vara en månad för sjöman av

befälsgraden och sju dagar för sjöman av manskapsgraden.

14 § i nuvarande sjömanslag reglerar det fall att sjöman antagits för

bestämd tid eller för bestämd resa och han stannar kvar i tjänsten efter det

tiden eller resan gått till ända, utan att nytt avtal träffas. Vardera parten

äger då uppsäga avtalet att upphöra i envar hamn, som fartyget anlöper

för lossning och lastning. Uppsägningstiden är densamma som enligt 13 §.

Sjömanskommittén framhåller inledningsvis, att svensk sjöman på grund

av stadgandet i nuvarande 14 § kan komma i ett av honom ej förutsett

läge. Kommittén anför därvid det exemplet, att en sjöman i Göteborg antages

för resa till London å ett fartyg, som därifrån skall fortsätta till

New York och sedan över London återvända till Göteborg. Stannar sjömannen

i tjänsten efter fartygets ankomst till London utan att nytt avtal

träffas, är redaren enligt gällande rätt oförhindrad att uppsäga avtalet att

upphöra vid fartygets ankomst till New York. Kommittén anser, att en

sådan uppsägning torde kunna innebära en oangenäm överraskning för

sjömannen. Visserligen kan invändas att denne för att skydda sig bör,

innan han bestämmer sig för att kvarbliva i tjänsten, försöka få ett nytt

anställningsavtal till stånd, men enligt kommitténs mening bör det ankomma

på redaren såsom varande arbetsgivare att föranstalta om nytt avtal.

Om redaren underlåter detta är det enligt kommitténs åsikt icke obilligt, om

han sedan icke äger uppsäga avtalet att upphöra i utländsk hamn. Å andra

sidan kan kommittén icke finna att sjömannen i nu nämnt fall bör ha

vidsträcktare rätt än redaren att uppsäga avtalet. Såvitt kommittén kan

bedöma, är ett tjänsteavtal, som uppkommit på sält i 14 § sägs, att jämställa

med sådant avtal, varom i 13 § förmäles. Kommittén anser därför,

att enhetliga regler böra gälla för de båda fallen, och föreslår att 13 och

14 §§ sammanslås till ett lagrum.

Vidare förordar kommittén, alt i lagrummet uppläggningshamn skall

jämställas med lossnings- och lastningshamn, samt att, då fråga är om

svensk hamn, avtalet skall kunna uppsägas till upphörande i vilken svensk

hamn som helst. Kommittén hänvisar därvid till vad den anfört vid 2

respektive 12 §.

Beträffande uppsägningstidens längd anför kommittén, all av förarbetena

till gällande lag framgår att tiden bestämts i anslutning till gängse anställ
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

ningsvillkor. Kommittén framhåller vidare, att enligt fast utbildad praxis

inga andra sjömän än maskinchef, styrman och maskinist tillhöra befälsgraden,

samt att följaktligen varken föreståndare för ekonomiavdelning

eller radiotelegrafist kan hänföras till denna grad. Härav följer att enligt

lagen uppsägningstiden för dem blir sju dagar. Jämlikt de för dem vanligen

gällande anställningsavtalen äga de emellertid åtnjuta en månads

uppsägningstid. Kommittén har därför funnit skäl föreslå, att lagen ändras

i enlighet därmed.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld avstyrka kommitténs

förslag i vad detta avser ändring av de nuvarande reglerna i 14 §. Enligt

reservanternas mening framstår det nämligen såsom obilligt att ålägga redaren

att sörja för att nytt tjänsteavtal ingås i det med lagrummet avsedda

fallet. Det är lika mycket ett intresse för den anställde att så sker.

Remissyttrandena. Redareföreningen ansluter sig till reservanternas ståndpunkt.

Segelfartygsföreningen vänder sig mot kommitténs förslag i vad angår

avtalets upphörande i svensk hamn. Föreningen framhåller att en sådan

bestämmelse skulle medföra att sjömannen kan lämna fartyget även i hamn,

som under resan anlöpes vid otjänlig väderlek eller för kort uppehåll i

samband med anskaffande av förnödenheter för resan.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit måste de nuvarande reglerna

i 14 § anses otillfredsställande, såvitt angår svensk sjöman som antagits

här i riket. Han torde oftast ha sådan anknytning till Sverige, att

det för båda parter ter sig naturligt, att ett mellan dem tyst förlängt avtal

icke må uppsägas att upphöra i utländsk hamn. Vill redaren (eller till

äventyrs sjömannen) hålla möjligheten härtill öppen, står det vederbörande

fritt att sätta regeln ur kraft genom att tillse att nytt avtal slutes, sedan

det gamla utlöpt. På grund av det anförda synes kommitténs förslag att jämställa

de med 14 § avsedda fallen med det fall, som regleras i nuvarande

13 §, böra godtagas.

Vad angår segelfartygsföreningens invändning är det icke osannolikt,

att utvidgningen av uppsägningsrätten att avse envar svensk hamn kan

medföra olägenheter för den mindre sjöfarten. Denna omständighet bör

dock enligt min uppfattning icke hindra genomförandet av kommitténs förslag,

vilket av övriga partsorganisationer lämnats utan erinran. Det må

erinras att lagrummet icke är av tvingande natur och att det sålunda är

parterna obetaget att i avtalet intaga bestämmelser, som begränsa lagens

räckvidd.

Icke heller i övrigt synes något vara att invända mot de av kommittén

föreslagna ändringarna.

14 §.

Sjömanskommitténs förslag upptager under detta lagrum ett nytt stadgande

av innebörd att sjöman, som blir uppsagd från sin tjänst, äger rätt att före

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 85

uppsägningstidens utgång påkalla samråd angående uppsägningen inom en

nämnd ombord.

Angående bakgrunden till detta stadgande, som icke förekommer i det

svenska Köpenhamns-utkastet, anför kommittén följande:

Inom svensk arbetsrätt gäller sedan länge den grundsatsen, att envar av

parterna i ett tjänsteavtal äger bringa tjänsteförhållandet till upphörande

när som helst, blott överenskommen eller eljest skälig uppsägningstid iakttages.

Utvecklingen har emellertid gått därhän att den enskilde arbetstagaren,

som vanligen på ett helt annat sätt än arbetsgivaren är beroende

av tjänsteavtalets bestånd, anses böra vara i viss mån tryggad mot sådana

uppsägningar från arbetsgivarens sida, vilka icke äro sakligt grundade. I

det mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige år 1938

ingångna s. k. huvudavtalet bar denna fråga ingående behandlats. Enligt

detta avtal åligger det — utom i vissa närmare angivna undantagsfall —

arbetsgivaren att vid uppsägning eller permittering av arbetare, vars anställning

varat minst nio månader, senast fjorton dagar i förväg underrätta

arbetareorganisationens representant på arbetsplatsen om den tilltänkta

åtgärden. Om av denne eller arbetsgivaren så begäres, skall samråd

mellan dem äga rum rörande åtgärden. Arbetareparten äger vidare hänskjuta

frågan till undersökning inom den s. k. arbetsmarknadsnämnden,

som av arbetsgivareföreningen och landsorganisationen gemensamt tillsatts

för handläggning av frågor av allmän eller eljest större betydelse för arbetsmarknaden.

Nämnden skall söka komma till en samstämmig uppfattning i

bedömandet av dit hänskjuten fråga och finna utvägar för utjämning av

motsättningarna mellan parterna. Nämndens beslut delgives respektive förbund,

på vilka det ankommer att i samråd med arbetsgivareföreningen respektive

landsorganisationen vidtaga de åtgärder, vartill beslutet må giva

anledning. Nämndens beslut är icke juridiskt bindande för berörda parter

men avses vara ett moraliskt förpliktande värdeomdöme.

Kommittén återger härefter delar av en utav arbetsgivareföreningen lämnad

redogörelse för huvudavtalet, det s. k. saltsjöbadsavtalet; av denna

framgår att föreningen å ena sidan funnit uppenbart att arbetsgivaren icke

är skyldig att rätta sig efter de önskemål, som vid ett samråd kunna komma

till uttryck från arbetaresidan, men å andra sidan ansett lika klart, att

arbetsgivaren bör söka efterkomma eller bevilja framställningar i den mån

detta kan ske utan att äventyra arbetets effektivitet. Ytterligare anför kommittén

:

Enligt kommitténs mening bör hinder ej möta att låta den av de ledande

parterna på arbetsmarknaden godtagna principen om samråd vid uppsägning

komma till uttryck i sjömanslagen. Föreskrifterna härom måste dock

avpassas efter förhållandena till sjöss. Särskild hänsyn måste tagas till

säkerheten ombord. Samråd bör därför icke förekomma i samband med att

sjöman avskedas. Om lian sålunda skiljes från tjänsten, därför att han

är oduglig eller gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, kan i princip intet

invändas häremot. Enahanda är förhållandet då sjöman avskedas, därför

att han på grund av sjukdom är ur stånd att sköta tjänsten. Mera tveksam

blir frågan, när sjöman jämlikt 34 § avskedas utan att något av de

skäl, som nyss nämnts, därtill föranlett. I dessa fall är emellertid sjömannen

berättigad till skadestånd och bäri ligger en viss säkerhet mot avskedanden,

som icke äro sakligt grundade. Kommittén bar funnit huvudsaken

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

vara att skapa sådana regler, som äro ägnade att förhindra förhastade samt

i och för sig oberättigade uppsägningar utan att därför friheten att genom

uppsägning bringa tjänsteavtalet till upphörande inskränkes. Enligt kommitténs

övertygelse skulle detta mål vinnas, om befälhavaren kunde tvingas

att inför ojäviga personer redogöra för anledningen till en uppsägning samt

den uppsagde sjömannen få möjlighet att samtidigt framlägga sina synpunkter.

Vidare anför kommittén, att den icke funnit skäl föreslå, att uppsägning

skall föregås av varsel från arbetsgivarens sida eller att samråd alltid skall

ske efter en uppsägning. Enligt kommitténs uppfattning hör det ankomma

på sjömannen att avgöra huruvida uppsägningen skall dryftas av utomstående

eller ej.

Den nämnd, inom vilken samråd föreslås skola äga rum, skall enligt

kommitténs förslag ha enahanda sammansättning som den nämnd vilken

skall träda i verksamhet, då fråga uppkommer att ålägga sjöman disciplinbot.

Kommittén föreslår — såsom framgår av redogörelsen vid 64 § — att

denna nämnd skall bestå av befälhavaren såsom ordförande samt två av

denne för varje särskilt fall utsedda personer ur besättningen, nämligen två

sjömän av befälsgraden, om den uppsagde sjömannen tillhör arbetsledningen

ombord, samt eljest en sjöman av befälsgraden och en sjöman av manskapsgraden.

Kommittéledamoten Böös framhåller att det av kommittén föreslagna

stadgandet saknar motsvarighet i Köpenhamns-utkasten. Det förefaller reservanten

ovisst, om det kan vara klokt att på detta sätt lagfästa en från

industriens avtalsområde hämtad idé som dels icke blivit knäsatt av de

avtalsslutande parterna på sjöfartsområdet, dels i icke oväsentlig mån balett

annat innehåll än kommitténs förslag. Vidare anför reservanten att —

även om den föreslagna proceduren formellt sett icke skulle inskränka befälhavarens

rättsenliga frihet att genom uppsägning bringa tjänsteavtal till

upphörande — den dock i verkligheten kan komma att få sådan verkan, och

detta förefaller så mycket mera betänkligt som det icke lärer kunna göras

gällande att »förhastade samt i och för sig oberättigade uppsägningar» förekomma

i sådan utsträckning att ett ingripande i lagstiftningsväg på den

grund skulle kunna anses vara av nöden.

Icke heller kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld kunna godtaga

kommitténs förslag. Till stöd härför anföra de bl. a. följande:

Även om förhållandena på arbetsmarknaden i land äro sådana, att arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen kunnat på avtalsväg träffa överenskommelse

om vissa bestämmelser rörande samråd före uppsägning av

anställda, kan detta icke åberopas i avseende å tjänsteförhållandet till sjöss.

Att i lag fastställa en föreskrift härom torde över huvud taget få anses oriktigt

och ha karaktären av ett ensidigt gynnande av ena parten i ett fritt avtalsmellanhavande,

baserat på ömsesidiga uppsägningsregler. — Vid bedömandet

av tjänsteavtalet å ett fartyg kan man icke bortse från säkerheten

till sjöss. Befälhavarens möjligheter att från tjänsten skilja en sjöman, som

han icke anser lämplig att behålla ombord, få icke inskränkas. Visserligen

kan det sägas, att förslaget icke utgör ett absolut hinder härför, men eu
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

87

bart ett ifrågasättande av denna befälhavarens rätt genom alt såsom skett

i förslaget förelägga ärendet en bland besättningen utsedd nämnd, måste bestämt

avrådas, särskilt som det skulle verka allt annat än i disciplinfrämjande

syfte. Ett undergrävande av befälhavarens auktoritet, vilken är nödvändig

för upprätthållande av disciplinära förhållanden ombord, får helt enkelt

icke ske.

Sistnämnda reservanter anse vidare, att kommitténs motivering icke är

hållbar. Enligt deras uppfattning ligger det i sakens natur att befälhavaren

icke gör sig av med en sjöman utan särskilda skäl. Vidare lärer sammanhållningen

ombord mellan sjömännen ofta medföra, alt deras uppfattning

ej kommer att sammanfalla med befälhavarens, även i sådana fall då befälhavaren

har goda skäl att avmönstra en sjöman.

Remissyttrandena. Maskinbefälsförbundet samt sjöfolksförbundet — med

instämmande av landsorganisationen — biträda kommitténs förslag.

Sjöfolksförbundet anför, att förhastade och omotiverade uppsägningar av

sjömän varit vanligt förekommande, naturligen mest vid lågkonjunkturer

med stor tillgång på arbetskraft. Sjömannen har hittills stått försvars- och

rättslös gentemot dylika omotiverade uppsägningar, som kunna medföra årslång

arbetslöshet för dem. Enligt förbundets uppfattning tillgodoser förslaget

icke helt sjömannens krav på större trygghet i anställningen men torde dock

kunna anses utgöra ett visst skydd.

Maskinbefälsförbundet finner det vara av största betydelse, att kommitténs

förslag godtages. Förbundet är övertygat om att stadgandet skulle bidraga

till att giva sjömannen en tryggare ställning i tjänsten. Säkerligen

skulle flertalet i och för sig obefogade uppsägningar försvinna. Förbundet

hänvisar till det norska förslaget, som under rubriken »Vern mot oppsiing»

upptager ett nytt stadgande, benämnt 70 §, enligt vilket sjöman som blir

uppsagd eller avskedad utan att detta har »saklig grunn i rederens eller

sjpmanncns forhold» under närmare angivna förutsättningar är berättigad

till ersättning av redaren.

Övriga hörda myndigheter och organisationer avstyrka kommitténs förslag,

i den mån de särskilt yttra sig över denna paragraf.

Sålunda yrka fartggsbcfälsföreningen, inrikessjöfartens bcfälsförening och

radiotelegraf ist föreningen bestämt alt det av kommittén föreslagna stadgandet

skall utgå. Föreningarna kunna icke vitsorda, att förhastade och i och

för sig oberättigade uppsägningar skulle förekomma i avsevärd omfattning.

De framhålla att övervägande antalet uppsägningar komma från sjömännen

själva, ävensom att befälhavaren av många skäl helst vill behålla sitt

folk. Vidare påpeka föreningarna, att kommittén icke uppställt det i saltsjöbadsavtalet

intagna villkoret, att arbetstagaren skall ha varit anställd i

minst nio månader hos arbetsgivaren för alt samråd må äga rum. Detta innebär,

att även de »allra flyktigaste arbetstagarna» skulle kunna påfordra

samråd. Ett genomförande av kommitténs förslag skulle enligt föreningarnas

åsikt menligt inverka på befälhavarens auktoritet och därmed undergräva

hans möjligheter att upprätthålla disciplinen ombord.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Jämväl samtliga redare- och arbetsgivareorganisationer yrka, att den föreslagna

bestämmelsen skall borttagas.

Redareföreningen ansluter sig därvid till de synpunkter som anförts av

reservanterna Forssblad och Reuterskiöld. Föreningen understryker särskilt

att den omständigheten, att de ledande parterna på arbetsmarknaden i land

ansett sig kunna godtaga en princip om samråd, icke utgör något skäl för att

låta principen komma till uttryck i sjömanslagen. Förhållandena ombord

äro nämligen icke lämpade härför. Vidare betona föreningarna, att de uttalanden,

som skulle komma att göras inom den ifrågasatta nämnden, i många

fall skulle bli påverkade av en missriktad kollegialitet ombord. Okynnesuppsägningar

torde av naturliga skäl vara mycket sällsynta från redarens sida.

Däremot äro sådana uppsägningar mycket vanliga från sjömännens sida.

Enligt föreningens åsikt skulle det därför ur säkerhetssynpunkt snarare

vara skäl att införa någon restriktion till förhindrande därav.

Kommerskollegium anför att, i den mån ett samrådsinstitut befinnes påkallat

för sjöfartens del, bestämmelser härom synas icke böra lagfästas utan

— såsom skett beträffande övriga arbetsområden — få ingå i avtalen. Vidare

understryker kollegium, att det föreslagna stadgandet icke är begränsat till

fall där arbetstagaren varit anställd längre tid ävensom att stadgandet är

olämpligt med hänsyn till förhållandena ombord, framförallt därför att detsamma

skulle inverka menligt beträffande befälhavarens ställningstagande i

frågor som kunna röra fartygets bästa. Icke heller utgör formen för det

ifrågasatta samrådet någon garanti för en objektiv handläggning. Dessutom

skulle befälhavarens auktoritet råka i fara. Slutligen framhåller kollegium

att det med hänsyn till den fåtaliga besättningen å mindre fartyg kan erbjuda

svårigheter att tillsätta en på lämpligt sätt sammansatt nämnd.

Socialstyrelsen har i huvudsak samma invändningar som kommerskollegium

mot kommitténs förslag. Styrelsen understryker, att förslaget i åtskilliga

hänseenden skiljer sig från de i saltsjöbadsavtalet upptagna bestämmelserna

om samråd vid uppsägning. Vidare frågar sig styrelsen om syftet med

samrådet är trygghet i anställningen. Styrelsen menar, att i så fall 14 dagars

varsel före uppsägning bort föreskrivas eller, om detta med hänsyn till sjöfartens

särart ej ansetts möjligt, att vissa allmänna normer för nämndens

bedömande lämnats, t. ex. såsom enligt huvudavtalet, att vid lika skicklighet

och lämplighet anställningstidens längd eller särskilt stor försörjningsplikt

skall tagas i betraktande.

Slutligen anmärker styrelsen på utformningen av kommitténs förslag.

Enligt styrelsens mening framgår icke, huruvida nämnden har beslutanderätt

i saken eller ej. Dessutom saknar förslaget straffbestämmelse för den

befälhavare, som vägrar att efterkomma begäran om samråd.

Icke heller hovrätten och rådhusrätten anse sig kunna biträda kommitténs

förslag.

Generalkonsulatet i London befarar, att förslaget skall medföra större olägenheter

än fördelar. Framför allt skulle befälhavaren få svårigheter vid

personalombytena i hamn. En befälhavare, som ämnar uppsäga en sjöman,

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

önskar nämligen som regel ogärna göra detta utan att vara helt säker på att

kunna finna ersättare och härom vet han ofta intet förrän fartyget anlänt

till den hamn, där personalombytet skall ske.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit gäller sedan länge inom

svensk rätt den grundsatsen, att såväl arbetsgivare som arbetstagare äro

oförhindrade att — med iakttagande av vederbörlig uppsägningstid —- när

som helst bringa ett ingånget arbetsavtal till upphörande. Under senare

tid ha emellertid hos arbetsmarknadens parter tänkesätten om denna ömsesidiga

handlingsfrihet i så måtto modifierats som den uppfattningen vunnit

insteg och erkännande, att arbetstagaren bör äga ett särskilt skydd mot

oberättigade och förhastade uppsägningar från arbetsgivarens sida. En dylik

åsikt har, såvitt angår den enskilda arbetsmarknaden i land, stadfästs i det

mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen år 1938 ingångna

s. k. saltsjöbadsavtalet; i detta lämnas föreskrifter bl. a. om samråd i närmare

angiven ordning mellan representanter för arbetsgivare och arbetstagare

vid ifrågasatt permittering eller uppsägning av arbetstagare, vars anställning

varat minst nio månader.

Icke någon av de hörda myndigheterna eller organisationerna har bestritt

riktigheten av önskemålet, att arbetstagare icke skall utsättas för oberättigad

eller förhastad uppsägning. Däremot ha ej blott redarorganisationerna

utan även många myndigheter samt flera befälsorganisationer bestämt avstyrkt

kommitténs förslag att i sjömanslagen införa bestämmelser i ämnet.

Sålunda har till en början gjorts gällande att dylika bestämmelser icke

höra hemma i lag utan att det bör överlåtas åt parterna att lösa frågan

avtalsvägen. I betraktande av att arbetsavtalet till sjöss till skillnad från

arbetsavtalet i land är utförligt reglerat i lag, synes denna invändning icke

i och för sig avgörande.

Mera vikt måste enligt min mening tillmätas farhågan att det föreslagna

samrådet i uppsägningsfrågor indirekt kunde komma att inkräkta på befälhavarens

handlingsfrihet i ämnen, som röra sjöfartssäkerheten och fartygets

bästa, samt över huvud skada befälhavarens auktoritet. Det vill

dock synas, som vid en varsam utformning av den tänkta samrådsbestämmelsen

dylika risker skulle kunna undvikas. Och över huvud måste detta

och andra argument mot samrådet vägas mot vad den största personalorganisationen

med styrka hävdat rörande förekomsten, särskilt vid lågkonjunktur,

av obefogade uppsägningar, gentemot vilka manskapet reser begripliga

trygghetskrav. Vid övervägande av skälen för och emot synes det

mig väl befogat alt i så måtto tillmötesgå sjöfolkets önskemål, att man, i

huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag, ger den uppsagde

rätt att inför en samrådsnämnd framlägga sin sak och få den dryftad

också med och av andra personer än befälhavaren. Det må understrykas

att enligt kommitténs förslag samråd icke skulle ifrågakomma i annat fall

än där sjömannen blivit uppsagd och alltså icke när han blivit avskedad.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Enligt min mening utgör detta en viss borgen för att befälhavaren icke av

den nya bestämmelsen skall bringas eftersätta hänsynen till sjöfartssäkerheten.

Det må dessutom framhållas att befälhavaren ej skulle vara

skyldig att tillmötesgå de önskemål, som kunna framkomma vid ett samråd

— endast att låta den uppsagde inför nämnden framlägga sin sak och

sedan med nämndens övriga ledamöter dryfta frågan.

Såsom i åtskilliga remissyttranden understrukits är saltsjöbadsavtalet

icke tillämpligt å annan arbetstagare än den, vars anställning varat minst

nio månader. Denna princip grundar sig uppenbarligen på den uppfattningen,

att rätten till samråd skall förbehållas sådan arbetstagare, som

har en fastare anknytning till företaget och därför har särskilt stöd för

ett anspråk på trygghet i anställningen. I varje fall innan närmare erfarenhet

vunnits av det föreslagna samrådet synes det mig naturligt att en motsvarande

begränsning får komma till uttryck i sjömanslagen. Avgörande

för sjömans rätt att begära samråd bör därför vara, att han varit anställd

hos samma redare eller å samma fartyg viss tid. Anställningstiden torde

lämpligen böra bestämmas till sex månader. När tiden alltså avses bli

kortare än enligt saltsjöbadsavtalet, har det avgörande för mig varit den

större rörlighet som utmärker arbetsmarknaden inom sjöfarten.

Vad angår de av kommittén förordade formerna för samrådet synas de

i huvudsak väl avpassade efter förhållandena till sjöss. Det kan sålunda

icke anses lämpligt att ålägga befälhavaren att i förväg lämna underrättelse

om tilltänkt uppsägning. Vidare ligger det närmast till hands att låta

uppsagd sjöman själv avgöra, om uppsägningen skall bli föremål för samråd

eller ej. Däremot synes det vara ändamålsenligt att föreskriva, att begäran

om samråd skall göras viss tid, förslagsvis tre dagar, före uppsägningstidens

utgång. Härigenom skulle befälhavaren beredas erforderligt rådrum för

nämndens sammankallande. De regler, som förordats angående nämndens

sammansättning, förefalla mig väl avvägda. Jag delar kommitténs uppfattning,

att sjömannen bör ha rätt att framlägga sina synpunkter inför nämnden,

men lagrummets ordalag torde böra så jämkas, att icke det missförstånd

uppkommer att sjömannen har anspråk på att övervara också diskussionen

ledamöterna emellan.

Invändningen att åtskilliga fartyg icke ha tillräcklig besättning för att

samråd skall kunna äga rum är riktig. På grund härav och då en särskilt

reglerad ordning för samråd av lätt insedda praktiska skäl blir mindre behövlig

ju mindre den berörda personkretsen är, har jag ansett mig böra

föreslå, att fartyget skall ha minst tio mans besättning för att samråd skall

kunna påkallas.

Till sist må i anledning av socialstyrelsens yttrande omtalas att, enligt

vad jag inhämtat, kommittén enhälligt avstyrkt ett inom densamma dryftat

förslag att i lagen införa bestämmelse om ansvarspåföljd för befälhavare,

som underlåter att tillmötesgå begäran om samråd.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

15 §.

I sin nuvarande lydelse tillerkänner lagrummet sjöman rätt att, oavsett

om annat följer av avtalet eller 13 §, efter viss tids tjänst uppsäga avtalet

till upphörande i varje lossnings- eller lastningshamn. Rätten föreligger,

-om sjömannen efter sista påmönstringen varit i tjänst på fartyget ett år

eller, i fråga om segelfartyg, ett och ett halvt år.

Sjömanskommittén omnämner till en början, att stadgandet, som kan spåras

tillbaka till 1864 års sjölag, tillkommit därför att det ansetts önskvärt

att förebygga de olägenheter, som en alltför långvarig anställning å samma

fartyg stundom kan medföra för sjömannen. I anslutning härtill framhålles,

att även om det vid tiden för tillkomsten av 1864 års lag var naturligt att

låta den i 15 § angivna tiden löpa från den sista påmönstringen, utvecklingen

på sjöfartens område medfört att så numera icke kan anses vara

fallet. Sjömans på- och avmönstring synes nämligen ursprungligen ha

skett endast i samband med att sjömannen till- eller avträdde anställning

ombord, under det att mönstring numera verkställes även av huvudsakligen

formella skäl. Såsom exempel härpå anför kommittén den påoch

avmönstring, som äger rum då den för sjömansrullans giltighet bestämda

tiden utlöpt eller sjöman befordras till högre tjänst ombord eller

som kan komma att ske i samband med semester eller tillfällig sjukdom,

lin sträng tolkning av lagrummets ordalag leder sålunda till att en sjöman,

vilken varit anställd på samma fartyg under den i lagrummet angivna tiden

men därunder till följd av någon formell anledning ommönstrats, icke kan

göra sin rätt gällande, förrän han varit i tjänst å fartyget ett år respektive

ett och ett halvt år efter ommönstringen.

Kommittén föreslår, att särbestämmelsen om segelfartyg skall utgå. Vidare

föreslås, då nyssnämnda tolkning icke anses förenlig med andemeningen

i lagrummet, att detta får sådan lydelse att därav tydligt framgår, att

avgörande för sjömannens uppsägningstid är att han varit anställd på fartyget

ett år. Kommittén anser emellertid, att en på detta sätt tvingande

bestämmelse stundom skulle vara obillig mot redaren; till följd härav förordas

den uppmjukningen, att vid ommönstring en ny lid om ett år må

börja löpa, därest sjömannen uttryckligen samtycker därtill.

Slutligen förordar kommittén, att uppläggningshamn skall likställas med

lossnings- och lastningshamn (se 2 §).

Enligt kommittéledamoten Böös’ mening bör den i lagrummet stadgade

uppsägningsrätten ha till förutsättning, att sjömannen tillbragt den föreskrivna

tiden i en och samma tjänst, enär övergång från en tjänst till en annan,

även om det är fråga om tjänst å samma fartyg, innebär att ett nytt tjänsteavtal

kommer till stånd och därmed ny mönstring. Reservanten framhåller,

att sjömannen i anslutning därtill har möjlighet att begränsa avtalets giltighetstid

eller förbehålla sig kortare uppsägningstid eller annan uppsägningsrätt

än som varit överenskommet i det föregående avtalet. Stadgandet

bör därför enligt reservantens åsikt angivas gälla »sjöman som varit i

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

tjänsten ett år». Slutligen framhåller reservanten, alt ordet »ommönstring»

icke är författningsenligt och ej heller till sin innebörd entydigt.

Remissyttrandena. Endast rådhusrätten har något att invända i sak mot

kommitténs förslag. Rådhusrätten ansluter sig nämligen till reservantens

ståndpunkt.

Fartygsbefälsf öreningen, inrikessjöfartens befälsförening och radiotelegrafistföreningen

förklara sig däremot icke kunna dela reservantens uppfattning.

Föreningarna framhålla, att man med lagrummet velat tillförsäkra

sjömannen att bli fri från fartyget efter ett års tjänst. Denna hans

rätt bör icke utan vidare inskränkas därför att han inom den angivna tiden

blir befordrad och erhåller ny tjänst ombord.

Kommerskollegium framhåller, att enligt kommitténs förslag tillfälle torde

finnas för befälhavaren att vid befordran av sjöman med denne överenskomma

att ett nytt år skall räknas från den av befordringen föranledda

mönstringen. Kollegium har därför ingen annan erinran mot förslaget än

att ordet »ommönstring» bör utbytas mot orden »ny mönstring».

Departementschefen. Lagen upptager sedan gammalt en bestämmelse, som

berättigar sjöman att efter viss tids längre anställning ombord frånträda

tjänsten, även om annat följer av avtalet eller stadgande i lagen. Såsom

kommittén påpekat har bestämmelsen tillkommit för att förebygga de olägenheter,

som ett alltför långvarigt tjänsteavtal kan medföra för sjömannen.

Ur denna synpunkt är bestämmelsens nuvarande avfattning icke fullt

tillfredsställande. Avgörande för bestämmelsens tillämplighet är nämligen

huruvida han efter sista påmönstringen tjänstgjort på fartyget under angiven

tid. Detta uttryckssätt kan föranleda till den tolkningen, att även

en mönstring, som under pågående tjänst verkställes av formella skäl, avbryter

tiden. Uppenbart är att en sådan tolkning står i strid med lagens

andemening. I likhet med kommittén anser jag att av stadgandet otvetydigt

bör framgå, att detsamma i princip är tillämpligt så snart sjömannen varit

anställd ett år på samma fartyg. Av hänsyn till redaren bör emellertid,

såsom kommittén föreslagit, vad nu sagts icke gälla i den mån sjömannen

i samband med ny mönstring uttryckligen samtyckt till att kvarstanna i

tjänst på fartyget, dock högst ett år. Däremot föreligger enligt min mening

ej skäl att bifalla det av reservanten inom kommittén gjorda yrkandet. I

detta hänseende tillåter jag mig att hänvisa till vad fartygsbefälsföreningcn

samt kommerskollegium anfört.

16 §.

Enligt lagrummet är sjöman, som äger frånträda avtalet, pliktig att vid

fartygets ankomst till hamn kvarstå i tjänsten för att biträda vid arbete,

som nödvändigt måste utföras, dock icke utöver två dagar eller, i fråga

om segelfartyg, fyra dagar efter ankomstdagen. Vidare föreskriver lagrummet

skyldighet för sjöman att, då sjöförklaring skall avgivas, kvarstanna

å orten till dess förklaringen lämnats.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

93

I enlighet med kommitténs förslag förordas den ändringen att, då fråga

är om segelfartyg, plikten att kvarstå i tjänsten under fyra dagar skall föreligga

allenast då fartyget upplägges.

17 §.

Lagrummet lämnar föreskrifter för det fall, att sjöman skall avmönstras

å utländsk ort men myndigheterna i det främmande landet icke tillåta honom

att inkomma eller för tillstånd härtill fordra säkerhet, som han icke

kan ställa. I lagrummet stadgas att sjömannen är pliktig att kvarstå i tjänsten

till dess fartyget ankommer till ort, där avmönstring kan ske.

Sjömanskommittén framhåller, att lagrummet tillkommit för att förebygga

krav från sjömannen att i avvaktan på avmönstring få medfölja fartyget såsom

passagerare, alltså utan plikt att arbeta. Av ordalagen, vilka äro desamma

i de danska och norska sjömanslagarna, vill det synas som om sjömannen

icke skulle ha en ovillkorlig rätt att kvarstå i tjänsten, utan att härför fordras

befälhavarens medgivande. Enligt uttalanden av danska och norska sakkunniga

på sjörättens område bör lagrummet tolkas på detta sätt. Kommittén

hävdar emellertid såsom sin mening, att lagstiftaren såsom självklart

utgått från att sjömannen under alla förhållanden i det med lagrummet avsedda

fallet skulle äga kvarstå i tjänsten och sålunda icke behöva nöja sig

med att stanna ombord såsom passagerare — utan rätt till lön. Kommittén

hänvisar därvid till den finska lagen, där orden »är han pliktig kvarstå i

tjänsten»'' ersatts med orden »fortfar arbetsavtalet att gälla».

I fortsättningen anför kommittén att, ehuru tvist angående lagrummets

innebörd icke torde ha förekommit i Sverige, kommittén ansett sig böra föreslå

att lagrummet för tydlighetens skull erhåller den finska lydelsen. Kommittén

vill emellertid icke underlåta att framhålla, att stadgandet kan medföra

ej så obetydliga nackdelar för redaren. Framförallt är detta fallet, då ny man

antagits i stället för den, som skulle avgå ur tjänsten, och redaren blir pliktig

att betala dubbel hyra. Stadgandet avser emellertid händelser, som icke

varit av någondera parten förutsedda, och kommittén har därför ansett, att

sjöfartsnäringen såsom sådan bör ansvara för de utgifter, som kunna uppkomma

i förevarande sammanhang.

Slutligen anmärker kommittén, att dess förslag avviker från de danska,

norska och svenska Köpenhamns-utkasten. Enligt dem har lagrummet samma

lydelse som i gällande lag, dock med det tillägget att sjömannen är berättigad

att kvarstå i tjänsten, där så utan avsevärd olägenhet låter sig göra.

Kommittéledamoten Böös anser det vara föga troligt, att gällande lagbestämmelse

har den innebörd som hävdats av kommittén. Enligt hans mening

är den danska och norska tolkningen mera välgrundad. Då kommitténs förslag

sålunda icke kan betraktas såsom allenast ett förtydligande av vad som

skulle kunna antagas vara gällande lag, synes den utformning lagrummet

erhållit i det svenska Köpenhamns-utkastet vara att föredraga.

Icke heller kommittéledamöterna Forssblad och Renterskiöld anse sig kun
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

na biträda kommitténs förslag. De yrka att nuvarande lydelse behålles. Reservanterna

anföra därvid, att mången gång varken befälhavaren eller redaren

kan förutse eller förvissa sig om att sjömannen icke får gå i land i

utländsk hamn. I de flesta fall är det nödvändigt för redaren att ersätta

avmönstrad befälsperson med en från hemlandet utsänd ersättare. Detsamma

gäller i viss utsträckning även andra grupper ombordanställda. Skulle

det inträffa, att befälsperson, vilken krävt avmönstring, nekas inkomma i

det främmande landet, blir rederiet skyldigt att låta denne person kvarstå

i tjänsten med full lön, trots att ersättare anställts.

Remissyttrandena. Enligt kommerskollegii mening torde knappast åt gällande

stadgande kunna givas den innebörd som kommittén antagit. Kollegium

anser i likhet med reservanten Böös, att det svenska Köpenhamns-utkastet,

under vederbörligt hänsynstagande till att redaren ej oskäligen

belastas, tillgodoser sjömannens intresse.

Även hovrätten underkänner kommitténs tolkning och anbefaller det

svenska Köpenhamns-utkastets text. Jämväl rådhusrätten förordar en avfattning

i överensstämmelse med detta utkast.

Generalkonsulatet i San Francisco framhåller, att åtminstone beträffande

hamnar i Amerikas förenta stater det på grund av gällande immigrationslagstiftning

torde vara omöjligt för befälhavaren att i förväg förvissa

sig om, huruvida sjöman får komma in i landet eller ej.

Redareföreningen ansluter sig till reservanterna Forssblads ocji Reuterskiölds

ståndpunkt.

Departementschefen. Stadgandet i 17 § infördes första gången i gällande

sjömanslag. Om anledningen härtill säges i förarbetena till lagen icke annat

än att det i transatlantiska hamnar stundom förekomme, att avmönstring

av utländskt sjöfolk vore förbjuden eller tillåtlig endast under det villkoret,

att säkerhet ställdes till förhindrande av att den avmönstrade skulle

falla ortens fattigvård till last. Såsom lagtexten för närvarande är avfattad

ligger det nära till hands att tolka stadgandet så, att sjömannen väl är pliktig

att kvarstå i tjänsten men att han icke har rätt härtill. Detta är också den

gängse tolkningen, ehuru kommittén synes vara övertygad om att den icke

överensstämmer med lagstiftarens tanke. Oavsett huru härmed förhåller sig

torde emellertid icke kunna förnekas att det i övervägande antalet fall

skulle vara obilligt mot sjömannen, om denne till följd av en omständighet

över vilken han icke äger råda skulle berövas möjligheten att skaffa sig

arbetsinkomst, å andra sidan är det obestridligt, att en undantagslös rätt för

sjömannen att kvarbliva i tjänst stundom skulle framstå såsom en obillighet

mot redaren. Särskilt är detta fallet, där sjömannen själv begärt att få frånträda

tjänsten och redaren hunnit anskaffa annan man, innan det blir

klarlagt att hinder för avmönstring föreligger.

På grund av det anförda finner jag i likhet med kommittén, att sjömannen

i princip bör ha rätt att kvarbliva i tjänsten i det med lagrummet av
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

sedda fallet. Däremot kan jag icke dela kommitténs uppfattning, att denna

rätt bör göras ovillkorlig. Såsom en av reservanterna inom kommittén samt

kommerskollegium och två andra myndigheter framhållit torde det svenska

Köpenhamns-utkastet — innebärande att sjömannen å ena sidan är pliktig

att kvarstå i tjänsten och å andra sidan har rätt därtill om så låter sig

göra utan avsevärd olägenhet — innefatta en skälig avvägning mellan redarens

och sjömannens intressen. Jag får därför förorda, att 17 § utformas i

enlighet med utkastet.

Om lönen.

18 §.

Lagrummet upptager föreskrifter om den tid under vilken hyra skall

utgå. I första stycket stadgas att hyra utgår från och med den dag sjömannen

tillträder tjänsten ombord eller, om han från förhyrningsorten

måst företaga resa tör att komma till fartyget, från och med den dag resan

anträdes. Enligt andra stycket löper hyran till och med den dag sjömannen

avgår från tjänsten eller, om avmönstring skall ske, till och med avmönstringsdagen,

där icke hans rätt till hyra på grund av bestämmelse i andra

kapitlet förut upphört. I tredje stycket stadgas att hyra ej utgår för den

tid sjömannen utan laga skäl håller sig från tjänsten. Jämlikt fjärde stycket

skall vid beräkning av hyra för del av månad denna räknas till trettio

dagar.

I anslutning till 18 § må framhållas att 32 § upptager en särbestämmelse

om hyra. Där stadgas nämligen att sjöman, som avskedas på grund av

sjukdom eller skada, äger åtnjuta, utöver full hyra så länge han kvarstår

i tjänsten, hyra för två månader om han tillhör befälsgraden och för en

månad om han tillhör manskapsgraden.

Vidare må erinras om att sjöman jämlikt 32 § icke äger rätt till hyra, om

han är arbetsoförmögen eller avskedas på grund av sjukdom eller skada,

som han ådragit sig genom grovt vållande eller förtegat vid tjänstens antagande.

Sjömanskommittén föreslår beträffande IS § första stycket den utvidgningen

att, där sjömannen före resans anträdande på redarens begäran

överlämnar sjöfartsbok eller andra sedvanliga handlingar (t. ex. pass eller

ransoneringskort), hyra skall utgå från och med den dag handlingarna

överlämnas.

I fråga om andra stycket förordar kommittén den redaktionella ändringen

att orden »där icke hans rätt till hyra på grund av bestämmelse i

detta kapitel förut upphört» skola utgå ur lagen.

Härefter framhåller kommittén, att sjömanslagen för närvarande saknar

en allmän bestämmelse om ersättning åt sjöman, som vid avgången från

tjänsten är arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada. I anslutning

härtill anför kommittén följande:

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Såsom lagrådet framhöll i sitt utlåtande över gällande sjömanslag följer

av lagens uppbyggnad, att befälhavaren i de fall, då viss uppsägningstid

gäller, kan välja mellan att avskeda sjuk eller skadad sjöman och utbetala

sjukhyra till honom (= fallet i 32 §) eller att uppsäga avtalet samt på

lämpligt sätt föra honom till hamn, där avtalet efter uppsägningstidens

utgång upphör. Det har också visat sig, att 32 § endast sällan kommit till

användning. Eftersom den för besättningen gällande uppsägningstiden —

till skillnad från vad som gäller beträffande befälhavaren — så gott som

undantagslöst är betydligt kortare än den tid, vilken ligger till grund för

sjukhyrans storlek, blir det vanligen för redaren fördelaktigare, om sjömannen

icke avskedas utan uppsäges. Såsom 1938 års sjömanslagsutredning

påpekar i sitt betänkande med förslag till ändringar i vissa delar av sjömanslagen

in. in. är lagens ståndpunkt föga tillfredsställande. Det må även

framhållas att lagens regler blivit väsentligen uppmjukade i kollektivavtalen.

Av nämnda betänkande vill det emellertid synas som om sjömanslagsutredningen

tänkt sig, att sjömannen skulle bli berättigad till sjukhyra

allenast i det fall att han utan egen begäran frånträder sin tjänst.

Kommittén anser emellertid att, eftersom här är fråga om eu social förmån,

betingad av sjömansyrkets särart, rätten till sjukhyra bör vara oberoende

av anledningen till ‘tjänstelörhållandets upphörande. Sålunda bör i

princip även den sjöman, som själv uppsäger tjänsteavtalet eller på eg.en

begäran erhåller entledigande, vara berättigad till sjukhyra. Detsamma bör

gälla, därest tjänsteavtalet upphör till följd av sjöolycka enligt 41 §. Endast

då sjöman avskedas enligt 33 §, eller sålunda därför att han väsentligen

åsidosatt vad enligt tjänsteavtalet åligger honom, kan icke med skäl göras

gällande att han skall ha rätt till sjukhyra. Kommittén har emellertid funnit,

att denna regel icke bör göras undantagslös. Därest försenad inställelse

föranlett avskedandet och det sedermera visar sig, att sjömannen var utan

skuld, skulle det enligt kommitténs mening vara obilligt mot honom, om

han skulle förlora rätten till sjukhyra. Särskilt tydligt framträder detta,

om uteblivandet förorsakats just därav, att sjömannen insjuknat eller

skadats.

I fortsättningen omnämner kommittén, att sjömanslagsutredningen mot

avfattningen av 32 § anmärkte att en sjöman som avskedades jämlikt detta

lagrum ägde rätt till två respektive en månads sjukhyra, även om arbetsoförmågan

icke varade motsvarande tid. I likhet med utredningen anser

kommittén, att en sådan regel är mindre välgrundad och att regeln bör ändras

därhän, att sjukhyra icke skall utgå för längre tid än sjömannen är

arbetsoförmögen.

Kommittén finner i likhet med sjömanslagsutredningen, att bestämmelserna

om sjukhyra lämpligen böra upptagas i 18 § andra stycket.

I fråga om bestämmelsernas närmare utformning anför kommittén:

Till skillnad från sjömanslagsutredningen anser kommittén, att sjömannen

bör vara berättigad till sjukhyra icke allenast om han är satt ur stånd

att tjänstgöra i det ögonblick han lämnar tjänsten, utan även om han

sedermera blir arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller skada, varmed

han var behäftad då han frånträdde tjänsten eller avmönstrades. Sjukdomen

kan vara av den art, att den yppar sig först efter någon tid och vidare

kan en till synes obetydlig skada sedermera förvärras så, att arbetsoförmåga

uppstår. För att bestämmelsen icke skall bli alltför betungande för

redaren och för att sjömannen icke skall kunna kräva hyra å två håll har

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

emellertid kommittén funnit den begränsningen nödvändig, att sjukhyra

icke må fordras för tid, då sjömannen äger uppbära hyra eller lön hos

annan arbetsgivare. Kommittén har därvid avsett exempelvis det fallet, att

sjömannen under inkubationstiden tagit tjänst å annat fartyg eller erhållit

anställning i land, med vilken följer rätt att vid sjukdom uppbära full lön

eller lön med sjukavdrag. Det må framhållas att Köpenhainns-utkastet icke

upptager denna begränsning.

Kommittén övergår härefter till frågan under vilken tid rätten till sjukhyra

skall föreligga. Därvid framhålles att i vårt land den grundsatsen

numera gäller, att i fråga om sociala förmåner åtskillnad icke må göras

mellan olika grupper. Kommittén kan därför — oaktat de fyra Köpenhamns-utkasten

behållit den nuvarande olikheten mellan sjöman av befälsgraden

och annan sjöman — icke finna annat än att den längsta tid under

vilken sjukhyra må utgå skall vara densamma för alla sjömän. På anförda

skäl förordar kommittén, att denna tid bör vara två månader. Kommittén

har därvid varit medveten om att likhetsregeln dock i så måtto åsidosättes,

som befälhavaren jämlikt 4 § är berättigad till sjukhyra för tre månader.

Detta sammanhänger med befälhavarens särskilda anställningsförhållanden.

Enligt kommitténs förslag skulle stadgandet, att hyra ej utgår för den

tid sjömannen utan laga skäl håller sig från tjänsten, kvarstå i 18 § tredje

stycket. Vidare föreslår kommittén, att stadgandet sammanfogas med den

nu i 32 § upptagna föreskriften om att sjömannen förlorar sin rätt till hyra,

där han ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt vållande eller förtegat

den vid tjänstens antagande. Kommittén förordar därvid, att föreskriften

utformas på samma sätt som i 4 §. I fråga om könssjukdomarna

hänvisar kommittén till denna paragraf.

För fullständighetens skull må omnämnas, att sjömanslagsutredningen

förordade den begränsningen i rätten till sjukhyra, att sjöman icke i något

fall skulle vara berättigad till sådan hyra för flera dagar än han varit i

tjänsten, med mindre han avskedades enligt 32 §. Nämnas må även att det

danska förslaget stadgar att sjukhyra ej må krävas för längre tid än sjömannen

varit anställd, såvida ej bestämda tecken på sjukdom eller skada

kunna påvisas.

Kommittéledamoten Böös erinrar om sistnämnda båda förslag och ifrågasätter

om det kan vara välbetänkt alt låta en hur kortvarig anställning

som helst grunda rätt till full sjukhyra. Enligt reservantens mening skulle

det vara synnerligen frestande för personer utan fastare anknytning till

fartyget att skaffa sig dylik hyra genom alt simulera sjukdom. Dessutom

synes det reservanten föga rimligt att giva sådana personer rätt till full

sjukhyra efter några få dagars tjänst.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld anföra liknande synpunkter.

De framhålla vidare att, på sätt kommittén utformat sitt förslag,

sjukhyra skulle komma att utgå även i de fall då redaren icke är skyldig

att utgiva sjukvårdsersättning, d. v. s. åt sjöman, vilken är behäftad

med sjukdom av sådan art att sjömannen mycket väl kan vårdas ombord.

Sjömannen kan nämligen i sådant fall begära avmönstring efter egen upp
7

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 170.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

sägning och får, om förslaget antages, sjukhyra efter avmönstringen. För

den, som har kännedom om hithörande förhållanden, står det klart, att de

föreslagna bestämmelserna komma att inbjuda till missbruk i mycket stor

omfattning.

Mot kommitténs uppfattning att i fråga om sociala förmåner åtskillnad

ej må göras mellan olika grupper invända reservanterna, att för andra

yrkesutövare regler rörande lön vid sjukdom icke finnas upptagna i lag.

Om nu förhållandena till sjöss anses vara sådana, att en särlagstiftning på

detta område är nödvändig — en ståndpunkt som reservanterna icke obetingat

kunna dela — följer härav icke, att den höga ersättning, som för

närvarande utgår till befäl, jämväl skall tillkomma manskapet. Slutligen

anse reservanterna kommitténs motivering härutinnan vara haltande, då

en kategoriklyvning i vissa avseenden likväl måste bibehållas, t. ex. då det

gäller befälhavare och i fråga om uppsägningstiden.

Remissyttrandena. Befälsorganisationerna, sjöfolksförbundet, landsorganisationen

samt socialpolitiska delegationen ansluta sig till kommitténs förslag.

Icke heller rådhusrätten har något att invända mot förslaget.

Sjöfolksförbundet hälsar med tillfredsställelse, att förslaget icke upptager

den nuvarande ytterst orättvisa kategoriklyvningen.

Maskinbefälsförbundet anser det vara självklart, att sjömanslagen skall

stadfästa principen att åtskillnad ej bör göras mellan olika kategorier i

fråga om sociala förmåner. Förbundet erinrar emellertid om att kommittén

frångått denna princip eftersom den föreslår, att sjukersättningen skall

vara tre månaders hyra för befälhavaren men endast två månaders hyra

för övriga ombordanställda. I anslutning härtill hävdar förbundet att,

eftersom det torde vara uteslutet att inskränka en redan utgående förmån,

sjukhyra bör bestämmas till tre månaders lön för samtliga ombordanställda.

En sådan bestämmelse skulle för övrigt vara i överensstämmelse med

Seattlekonventionen nr 70.

Fartggsbefälsföreningen vänder sig framförallt mot den av Böös hävdade

meningen, att sjukhyra i allt fall icke bör löpa flera dagar än sjömannen

varit i tjänsten. Föreningen framhåller därvid, att utan denna inskränkning

skyldigheten att gälda sjukhyra visserligen skulle kunna bli

betungande för den enskilde redaren, men att denna sak måste ses ur hela

sjöfartsnäringens synpunkt. Den av Böös föreslagna regeln skulle medföra,

att en sjöman, som efter en längre tids tjänstgöring på ett fartyg övergår

till ett annat fartyg och kort tid därefter drabbas av sjukdom, skulle vara

berättigad till sjukhyra endast under så lång tid han tjänstgjort å det senare

fartyget. Avslutningsvis anför föreningen, att farhågan för att de av

kommittén föreslagna reglerna kunna inbjuda till missbruk från sjömännens

sida icke utan vidare kan avfärdas och föreningen vill icke motsätta

sig införandet av föreskrifter med ändamål att stävja missbruk.

Generalkonsulatet i New York anser, att kommitténs förslag kommer att

göra en noggrann läkarkontroll erforderlig för att skydda redaren mot

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 99

följderna av okynnesavmönstringar från sjömännens sida under förebärande

av sjukdom.

Kommerskollegium anför, alt den föreslagna utvidgningen av rätten till

sjukhyra givetvis får antagas medföra kännbar ökad belastning för redarna.

Kollegium finner sig emellertid med hänsyn till sjömansyrkets särart

icke böra framställa erinran mot förslagets genomförande. Därvid vill kollegium

särskilt framhålla, att upphävandet av kategoriklyvningen synes

kollegium i avseende å en förmån av så renodlat social karaktär som sjukhyran

vara av rättvisehänsyn motiverat. I likhet med reservanten Böös vill

kollegium dock föreslå en bestämmelse, liknande det danska förslaget, att

sjukhyra ej må löpa flera dagar än sjöman varit i tjänsten med mindre

bestämda tecken på sjukdom eller skada kunnat påvisas.

Även hovrätten förordar, att maximitiden för sjukhyran göres enhetlig

för alla sjömän och sättes så lång som till två månader. Hovrätten finner

dock rimligt, att sjukhyran i intet fall löper under flera dagar än sjömannen

varit i tjänsten.

Socialstyrelsen lämnar inledningsvis en redogörelse för det huvudsakliga

innehållet i de för sjöfolket gällande kollektivavtalen i vad avser ersättning

vid sjukdom. Det framhålles att av redogörelsen framgår, att parterna

varit i stånd att kollektivavtalsvägen komplettera den minimistandard

som beträffande sjukförmåner fastställts genom sjömanslagen såväl

med ytterligare förmåner som med kontrollföreskrifter, vilka ansetts påkallade

och rimliga med hänsyn till förhållandena inom respektive arbetsområden.

I fortsättningen uttalar styrelsen såsom sin mening, att kravet på en

viss anställningstid såsom villkor för åtnjutande av den vidgade sjukförmånen

icke synes oberättigat. Vidare anser styrelsen kommitténs förslag,

att sjukhyra må utgå även om sjukdomen utbrutit först efter tjänsteförhållandets

upphörande, vara ägnat att medföra talrika tvister angående

tidpunkten för sjukdomens ådragande. Framför allt för den lokalt betonade

sjöfarten med dess nära beröringspunkter med industrien skulle en sådan

regel verka främmande.

Avslutningsvis anför styrelsen, att redarens ekonomiska ansvar för de

anställda skulle genom förslaget komma att i ej oväsentlig mån utökas,

vilket skulle — särskilt för den mera lokalt betonade sjöfarten — vidga

skillnaden i standard beträffande sjukförmåner mellan sjöfolket och andra

ganska närstående grupper av anställda i land. Enligt styrelsens mening

är det en avvägningsfråga vad som i detta avseende kan vara ekonomiskt

rimligt och socialt skäligt med hänsyn till sjöfartens särart. Styrelsen finner

det vara lämpligt att avvakta sjömanskommitténs förslag i frågan om obligatorisk

sjukförsäkring av sjöfolk, innan definitiv ställning till ifrågavarande

delar av förslaget till ny sjömanslag tages.

Redareföreningen — med instämmande av arbetsgivareföreningen, sågverksförbundet,

stuf vare förbundet och bogseringsaktieboluget — yttrar till

en början, att sjöfartsnäringen numera icke är så särpräglad, att sjömän
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

nen i dag skäligen kunna göra anspråk på att bli behandlade i särskild

ordning, när det gäller förmåner i samband med sjukdom. Än mindre föreligger

skäl att utvidga befintliga förmåner. Sjömannen får skydda sig mot

de ekonomiska riskerna av sjukdom genom att ingå som medlem i sjukkassa.

Vidare anför föreningen, att erfarenheten visat att sjömännen i ej oväsentlig

utsträckning missbruka rätten till förmåner vid sjukdom. I anslutning

härtill yttrar föreningen följande:

Det förekommer särskilt ofta, att sjömän, då tjänsteavtalet gått till ända

och i synnerhet efter uppsägning från befälhavarens sida, utan skäl anmäla

sig sjuka. Härvid åberopas i allmänhet symptom, vilka äro svåra att

kontrollera, särskilt för en främmande läkare vid ett tillfälligt besök. Vanligt

är också, att en sjöman, som erhållit tillrättavisning i tjänsten, anmäler

sig sjuk under liknande omständigheter. — I icke så få fall förtiga sjömännen

sjukdom vid påmönstring. Sjömännen äro visserligen skyldiga att

efter tillsägelse låta läkarundersöka sig före påmönstringen. Det säger sig

emellertid självt, att det vid dylik undersökning icke är möjligt att alltid

konstatera, huruvida sjukdom föreligger. Att underkasta envar sjöman

ingående läkarundersökning är icke möjligt. Att bevisa hurusom sjukdom

förelegat redan före påmönstringen ställer sig givetvis i dylika fall mycket

svårt. — Vidare ådraga sig sjömän speciellt under vistelse i land d. v. ,s.

vid tillfällen då någon kontroll icke kan utövas, icke sällan skador och

sjukdomar, som orsakats av grovt vållande, ofta i samband med spritförtäring.

Att bevisa sådant vållande är i de flesta fall omöjligt för redaren.

— Det har också konstaterats, att sjömännen ofta anmäla sig arbetsdugliga,

så snart tiden för redarens underhållsskyldighet upphört. — Det har

visat sig synnerligen svårt för redarna att komma till rätta med missbruk

från sjöfolkets sida av här avsedd art. Sjömannen vet till fullo, att bevisbördan

åligger redaren, därest denne gör gällande, att exempelvis förtigande

eller grovt vållande föreligger.

Föreningen tillägger slutligen, att åtminstone en del fall av missbruk

skulle kunna förhindras, om lagen upptog en bestämmelse om att sjukhyra

icke i något fall skulle kunnat krävas för längre tid än sjömannen varit

i tjänsten.

Kanalflottans rederiförening understryker, att någon i lag reglerad ersättning

vid sjukdom icke föreligger för arbetstagarna i land samt att, i

den mån rätt till sjukersättning tillförsäkrats dem i kollektivavtal, det

förutsatts en viss, i allmänhet ganska långvarig anställningstid hos arbetsgivaren,

oftast sex månader. Föreningen finner det därför icke opåkallat

att rikta uppmärksamheten på lämpligheten av att en viss anställningstid

utgör förutsättning för erhållande av sjukhyra eller att denna bestämmes i

förhållande till anställningstidens längd. Slutligen påpekar föreningen, att

de föreslagna bestämmelserna gå längre an de för sjömännen gällande

kollektivavtalen. Enligt dessa får sjöman sjukhyra under en sjuktid av upp

till en månad, om han vårdas på sjukhus, men däremot icke vid vård i

hemmet, under förutsättning dock — i vad gäller annan sjukdom än

sådan som uppenbarligen ådragits efter anställningen ombord — att sjömannen

tjänstgjort hos vederbörande rederi minst en månad.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

Segelfartygsföreningen föreslår, alt maximitiden för sjukhyra bestämmes

till en månad för alla sjömän.

Departementschefen. Sedan gammalt förutsättes i vårt lands sjölagstiftning

att ombordanställd, som.till följd av sjukdom eller skada är oförmögen

att fullgöra sin tjänst, må av redaren skiljas från denna. Enligt

1864 och 1891 års sjölagar var redaren icke pliktig att utgiva lön eller

annan sjukersättning för tid efter det den ombordanställde lämnat fartyget.

I gällande sjömanslag infördes emellertid den bestämmelsen, att ombordanställd,

som avskedades på grund av sjukdom eller skada, skulle vara berättigad

till sjuklön under tid, som för befälhavaren bestämdes till tre

månader, för sjöman av befälsgraden till två månader och för sjöman av

inanskapsgraden till en månad. Bestämmelsen grundar sig uppenbarligen

på den uppfattningen, att det —- framför allt med hänsyn till sjöfartsnäringens

särart — är skäligt, att redaren i någon mån bispringer ombordanställd,

som i hans tjänst drabbats av sjukdom eller skada och på grund

därav satts ur stånd att förtjäna sitt uppehälle. Under de senaste trettio

åren torde intet ha inträffat som föranleder till annat bedömande. Tvärtom

torde utvecklingen på det sociala området ha medfört, att den ombordanställdes

krav på att bli skäligen tillgodosedd vid iråkad sjukdom

anses ännu mera berättigade än tidigare. I detta sammanhang må erinras

om bestämmelserna i Seattlekonventionen nr 70 om social trygghet för

sjömän, vilken föreskriver skyldighet för redaren att i vissa fall utgiva en

ej så ringa sjukersättning.

Ur nu angivna synpunkter måste det anses otillfredsställande, att sjöman

jämlikt gällande lag icke äger rätt till sjuklön under annan förutsättning

än att han blivit avskedad på grund av sjukdom eller skada. Särskilt framträder

detta, när redaren i stället för att avskeda sjuk eller skadad sjöman,

väljer den utvägen att låta uppsäga honom och därefter föra honom till

ort, där avtalet i vanlig ordning upphör. Den för sjömannen vanligen gällande

uppsägningstiden är nämligen så kort i förhållande till den tid, under

vilken han äger åtnjuta sjuklön, att det i övervägande antalet fall blir

fördelaktigare för redaren att uppsäga honom. Det må emellertid framhållas,

att vad nu sagts icke är tillämpligt å befälhavaren, eftersom hans

uppsägningstid i regel är tre månader och sålunda sammanfaller med den

tid, under vilken sjuklön utgår.

På grund av det anförda har jag funnit mig böra biträda kommitténs

förslag, alt sjöman som vid frånträdandet av tjänsten är oförmögen till

arbete på grund av sjukdom eller skada i princip skall vara berättigad

till sjuklön, oberoende av anledningen till att han lämnat tjänsten. I likhet

med kommittén anser jag emellertid, att undantag bör göras för det fall

att sjöman avskedas jämlikt 33 §, dock ej om avskedsgrunden är för sen

inställelse och sjömannen var utan skuld.

Av betänkandet framgår att enligt kommitténs uppfattning sjöman, som

icke uppbär lön hos annan arbetsgivare, bör vara berättigad till sjuklön,

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

också om han blir arbetsoförmögen efter det han lämnat tjänsten, givetvis

under förutsättning att arbetsoförmågan uppkommit till följd av en under

anställningen ådragen sjukdom eller skada. De mot denna grundsats gjorda

invändningarna synas mig ej övertygande. Sjömannen bör i princip icke gå

miste om denna förmån endast av den anledningen, att sjukdomen eller

skadan är sådan, att dess verkningar framträda först efter någon tid. Faran

för missbruk torde vara ganska ringa, eftersom det blir sjömannens sak

att visa, att sjukdomen eller skadan härrör från anställningstiden.

Uppenbarligen finnes det ej någon anledning till erinran mot kommitténs

förslag, att sjuklön icke i något fall skall få krävas för längre tid än arbetsoförmågan

faktiskt varar.

Även kommitténs tanke att grundsatsen om likhet mellan olika grupper

i fråga om sociala förmåner bör stadfästas i sjömanslagen, såvitt angår

sjuklönen, kan av mig biträdas.

Däremot är det svårare att avväga den längsta tid, under vilken sjöman

må kunna kräva sjuklön. Kommittén har i denna fråga hänvisat till Seattlekonventionen

nr 70, enligt vilken en i utlandet kvarlämnad sjöman i princip

är berättigad till tre månaders sjuklön. Samtidigt framhålles emellertid,

att konventionen icke upptager föreskrift om sjuklön åt sjöihan som vistas

i hemlandet, uppenbarligen beroende därpå att konventionen förutsätter att

sådan sjöman icke bör vara mera gynnad än annan hemmavarande sjuk

medborgare. Efter att ha anmärkt att lagregler om lön vid sjukdom visserligen

icke finnas för den enskilde arbetstagaren i land, påpekar kommittén

emellertid, att 32 § gällande sjömanslag icke skiljer på sjöman, som kvarlämnas

i utlandet, och på sjöman, som vistas i Sverige. Under hähsynstagande

till dessa olika synpunkter har kommittén stannat för att alla sjömän

skola vara berättigade till sjuklön för en tid av högst två månader.

Enligt min mening är kommitténs förslag väl avvägt, såvitt angår den utrikes

sjöfarten med dess säregna förhållanden. Det torde icke kunna förnekas,

att sjöman i dylik fart är mera utsatt för sjukdoms- och olycksfallsrisker

än flertalet andra arbetstagare. Däremot synes det, såsom särskilt

socialstyrelsen betonat, vara synnerligen ovisst, om även sjöman i inrikes

fart bör komma i åtnjutande av en så vidsträckt förmån. Dennes levnadsvillkor

skilja sig nämligen i betydligt mindre grad från arbetstagarens

i land och det torde därför icke vara lämpligt att ställa honom i en alltför

gynnsam ställning. På grund härav har jag ansett mig böra förorda, att sjöman

i inrikes fart icke skall vara berättigad till sjuklön för längre tid

än en månad. Av det sagda framgår att jag icke anser tillrådligt följa det

av en organisation uttalade önskemålet att eftersom befälhavaren enligt

förslaget alltid har rätt till tre månaders sjuklön, också andra kategorier

skulle få räkna sjuklön lika lång tid.

Mot den föreslagna utvidgningen av rätten till sjuklön har invänts, framför

allt från redarhåll, att den skulle komma att leda till avsevärt missbruk.

I varje fall vore det lämpligt att föreskriva viss tids längre tjänstgöring hos

redaren såsom villkor för åtnjutande av förmånen eller åtminstone införa

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 103

den begränsningen att sjuklön ej får krävas för längre tid än sjömannen

varit i tjänsten.

Det torde icke kunna förnekas att här liksom på andra områden missbruk

kan förekomma, men enligt min uppfattning får denna omständighet icke

vara avgörande. Det kan ej vara riktigt att neka det stora flertalet sjömän

en social förmån endast av den anledningen att rätten kan missbrukas av

ett fåtal. Härtill kommer, att redaren har betydlig makt att stävja missbruk.

Sådant kan icke gärna ifrågakomma i andra fall än när fartyget ligger

i hamn och då har redaren möjlighet att låta sjömannen undergå läkarundersökning.

Icke heller torde sjömannen mot redarens vilja kunna kräva

att på grund av sjukdom eller skada få lämna tjänsten, med mindre läkaren

finner så vara nödvändigt för att sjömannen skall få betryggande vård.

Ett stadgande, innebärande att rätten till full sjuklön skulle vara beroende

av viss tids anställning, är ägnat att för den enskilde sjömannen i så avsevärd

mån minska värdet av förmånen att jag icke kan förorda en sådan

begränsning.

Icke heller kan jag biträda socialstyrelsens åsikt att ett ifrågasatt förslag

om sjukförsäkring för sjöfolk bör avvaktas. Dels är det osäkert om och när

ett sådant förslag blir genomfört och dels torde avsikten icke vara att eventuella

lagbestämmelser i ämnet skulle ingripa på sjömanslagens område,

men väl bl. a. att möjliggöra för redaren att återfå en del av de utgifter han

måst göra på grund av sistnämnda lag.

Mot kommitténs förslag i övrigt har jag icke någon erinran att framställa.

I fråga om könssjukdom må hänvisas till vad jag anfört vid 4 §.

19 §.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande, att betalning av hyra

må fordras allenast när fartyget ligger i hamn och icke oftare än en gång i

veckan. I övrigt upptager lagrummet regler om i vilken form hyran må utgå

och om rätt för sjöman att kostnadsfritt anlita konsul för att få hyresmedel

hemsända.

I enlighet med kommitténs förslag förordas att lagrummets första stycke

får sådan ändrad lydelse, att därav framgår att lön icke må i samma land

fordras oftare än var sjunde dag.

20 §.

Enligt lagrummets första stycke äger sjöman för närvarande fordra, att

viss del av hyran efter dragsedel månatligen utbetalas till bestämd person

här i riket eller för sjömannens räkning insättes i svensk bank.

I nuvarande andra stycket stadgas att utan sjömannens samtycke må

-dragsedelsbeloppet nedsättas allenast i den mån den övriga hyran icke förslår

till täckande av sjömannen ålagt disciplinstraff eller redarens ersättningsanspråk

mot honom.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Sjömanskommittén omnämner beträffande stadgandet i första stycket, att

detta tillkommit för att undanröja de svårigheter, som föreligga för en sjöman

att till sina anhöriga eller andra personer regelbundet lämna viss del av

hyran ävensom att för egen del göra besparingar. Kommittén framhåller

emellertid, att erfarenheten visat, att sjöfolket utnyttjat rätten att få hyra utbetald

efter dragsedel även för ändamål, som ursprungligen icke voro avsedda

t. ex. för gäldande av varu- och avbetalningsskulder. Till följd härav kan

antalet dragsedlar bli ganska stort och en icke oväsentlig arbetsbörda påläggas

befälhavaren. Kommittén föreslår därför den inskränkningen i gällande

bestämmelse, att sjömannen icke må fordra utbetalning efter flera än tre

samtidigt löpande dragsedlar.

I fråga om andra stycket anför kommittén att stadgandet, som infördes

i gällande sjömanslag, innebar en nyhet på arbetsrättens område. Den grundsatsen

gällde nämligen beträffande såväl arbetsavtal till sjöss som andra enskilda

arbetsavtal, att arbetstagarens krav på att utfå förfallen lön var underkastat

de kvittningsregler som voro tillämpliga rörande fordringar i allmänhet.

Arbetsgivaren kunde sålunda vägra att utbetala förfallet lönebelopp

under påstående att han hade en motfordran å arbetstagaren, och om

denne ansåg att arbetsgivaren saknade fog för en sådan åtgärd, hade han

ingen annan utväg än att gå till domstol. Kommittén påpekar vidare, att

denna grundsats fortfarande torde gälla i fråga om andra arbetsavtal än sådana,

som träffas mellan redare och sjömän.

Fortsättningsvis framhåller kommittén, att stadgandet i andra stycket i

vissa hänseenden är oklart. Efter att ha redogjort för de olika tolkningar

som kunna givas åt stadgandet förklarar kommittén, att enligt dess mening

innebörden är, att dragsedelsbeloppet utan sjömannens samtycke må nedsättas

allenast i den mån den övriga hyran icke förslår till att täcka sjömannen

ålagd disciplinbot eller på grund av tjänsteförhållandet uppkommen

fordran, som av sjömannen medgives eller eljest är klar. Kommittén föreslår,

att för tydlighetens skull stadgandet utformas i enlighet härmed. Vidare

yttrar kommittén, att den övervägt att föreslå att stadgandet skulle vara

tillämpligt jämväl å den del av hyran, som kontant utbetalas till sjömannen

men att kommittén funnit att stadgandet i så fall skulle ställa sjömannen i

en alltför gynnsam ställning i förhållande till arbetstagaren i land, varför

tanken fått falla.

I detta sammanhang må omnämnas, att stadgandet enligt de danska och

norska Köpenhams-utkasten är tillämpligt jämväl å den kontanta delen av

hyran.

Remissyttrandena. Beträffande kommitténs förslag om begränsning

av antalet dragsedlar anföra fartggsbef ålsföreningen, inrikessjöfartens

befälsförening och radiotelegrafistföreningen, att — med hänsyn

till den stora arbetsbörda, som pålägges befälhavaren och honom underställt

befäl i samband med utbetalningar efter dragsedel, ävensom till det

alltmer ökade kamerala arbetet ombord — det varit riktigare om antalet

dragsedlar begränsats till en.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

105

I fråga om avfattningen av de bestämmelser, som röra redarens kvittningsrätt

anser maskinbefäls förbundet, att lagen bör ha samma innehåll

som de danska och norska Köpenhamns-utkasten; visserligen skulle sjömannen

därigenom komma i fördelaktigare ställning än arbetstagaren i land,

men det bör icke förglömmas att sjömannen vanligen icke har den senares

möjlighet att vända sig till myndigheterna för att få rättvisa, därest arbetsgivaren

skulle begagna sig av sin kvittningsrätt på ett oriktigt sätt.

Departementschefen. De skäl, som fartygsbefälsföreningen m. fl. åberopat

för sitt yrkande att antalet samtidigt löpande dragsedlar skulle minskas till

en, synas mig icke tillräckligt vägande. Icke heller kan jag biträda maskinbefälsförbundets

hemställan, att redarens rätt att genom kvittning tillgodogöra

sig fordran å sjömannen skulle inskränkas också såvitt avser den kontanta

delen av hyran. Detta skulle, såsom kommittén framhållit, sätta sjömannen

i en alltför gynnsam ställning i förhållande till arbetstagaren i land.

21 §.

I lagrummet lämnas föreskrifter om rätt för befälhavare att under närmare

angivna förutsättningar innehålla sjöman tillkommande lönebelopp.

Saklig ändring föreslås ej.

22 §.

Paragrafen upptager föreskrifter om lönens beräknande i vissa fall.

I förslaget är lagrummet i sak oförändrat.

23 §.

I lagrummet stadgas för närvarande att, därest besättningen under resa

blir förminskad, därigenom inbesparad hyra skall för den tid fartyget är

till sjöss fördelas mellan de kvarblivna i förhållande till det ökade arbete

envar fått vidkännas, dock endast i mån de icke fått ersättning härför såsom

för övertidsarbete enligt sjöarbetstidslagen.

Sjömanskommittén yttrar inledningsvis, att den princip som sålunda kommit

till uttryck i lagen icke bör ändras. Därvid betonas vikten av att lagrummet

tillämpas på sätt är åsyftat och att sålunda endast de, som verkligen

vidkänts ökat arbete, skola ha rätt till inbesparad hyra.

I fortsättningen erinrar kommittén om att redan i samband med tillkomsten

av gällande lag från olika håll hemställdes, att lagrummets tillämplighet

icke borde begränsas till den tid, då fartyget är till sjöss. Enligt kommitténs

mening är det obestridligt, att även under fartygets uppehåll i hamn

en förminskning av besättningen kan medföra ökat arbete för sjömännen

i form av strängare sysselsättning under den ordinarie arbetstiden. Detta

gäller i första hand beträffande sådant arbete, som måst utföras oberoende

av om fartyget är till sjöss eller ligger i hamn, och då framför allt kökspersonalens

arbete. Eftersom kosten skall serveras på bestämda tider, kan

det icke alltid bli tal om övertidsarbete för denna personal, utan den tvingas

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

stundom att arbeta hårdare under den ordinarie arbetstiden. Kommittén har

därför stannat för det förslaget, att gällande föreskrifter om fördelning av

inbesparad hyra skall, såvitt angår kökspersonalen, vara tillämpliga jämväl

då fartyget ligger i hamn. Kommittén framhåller, att förslaget icke återfinnes

i Köpenhamns-utkastet.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld yrka att 23 § skall helt

utgå ur lagen. De framhålla därvid, att man vid tillkomsten av gällande sjömanslag

ville ha en fast gräns för hyresfördelningen och därför begränsade

rätten till inbesparad hyra att avse tid, då fartyget är till sjöss. Enligt reservanternas

mening föreligger ej skäl att frångå denna begränsning. De framhålla

vidare, att en inskränkning av kökspersonalen regelmässigt torde medföra

att längre tid behövs för måltidernas beredande, ävensom att övertidsersättning

utgår, om den ordinarie arbetstiden överskrides. För övrigt inbjuder

begreppet »kökspersonal» till tvister och tolkningssvårigheter.

Remissyttrandena: Kommerskollegium finner på de av kommittén anförda

skälen den föreslagna utvidgningen ha fog för sig samt tillägger, att beträffande

den övriga besättningen reglerna angående övertidsersättning torde

vara tillfyllest i sådant fall, när fartyget ligger i hamn.

Hovrätten däremot finner det tveksamt, huruvida ej det av kommittén

föreslagna stadgandet bör utgå. Enligt hovrättens mening föreligger ej nämnvärt

behov av stadgandet och praktiska svårigheter torde ofta komma att

uppstå vid tillämpningen.

Segelfartygsföreningen yrkar, att stadgandet skall utgå.

Övriga redare- och arbetsgivareorganisationer ansluta sig till reservanternas

uppfattning, att hela lagrummet bör borttagas.

Sjöfolksförbundet uttalar — med instämmande av landsorganisationen —- att rätten till inbesparad lön, då fartyget ligger i hamn, bör tillkomma icke

endast kökspersonalen utan hela besättningen. Enligt förbundets åsikt är

det obestridligt, att även däcks- och maskinpersonalen vid minskning av antalet

sjömän inom dessa grupper får vidkännas ökat merarbete jämväl under

fartygets uppehåll i hamn.

Departementschefen. Redan 1864 års sjölag upptog en bestämmelse om

rätt för sjöman att få del i lön, som redaren inbesparat genom att besättningen

minskats. Det vill synas som om bestämmelsen var tillämplig såväl

då fartyget var till sjöss som när det befann sig i hamn. Tanken bakom

bestämmelsen var uppenbarligen den, att redaren icke skulle frestas att underbemanna

fartyget. Alltsedan ikraftträdandet av 1891 års sjölag har bestämmelsen

varit uttryckligen begränsad till tid, då fartyget är till sjöss. I

samband med tillkomsten av gällande sjömanslag yrkades från flera håll, att

bestämmelsen skulle göras tillämplig också då fartyget befunne sig i hamn.

Av förarbetena till lagen framgår att förslaget avvisades under hänvisning

till de bestämmelser, som gällde beträffande ersättning för övertidsarbete.

Väl är det riktigt, såsom från redarhåll påpekats, att sjöman jämlikt sjö
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

107

arbetstidslagen är berättigad till särskild ersättning för övertidsarbete, men

med hänsyn till förhållandena å ett fartyg torde det vara ofrånkomligt att

en undertalig besättning, medan fartyget befinner sig till sjöss, får underkasta

sig icke endast övertidsarbete utan även ökat arbete under den ordinarie

arbetstiden för att skeppstjänstens behöriga gång icke skall rubbas. På

grund härav anser jag mig icke kunna biträda yrkandet att 23 § skall utgå

ur lagen.

Vad nyss anförts är icke i motsvarande mån tillämpligt, när fartyget ligger

i hamn. Sjöfartssäkerheten ställer då icke lika höga krav på sjömannen

och åtskilligt arbete kan anstå eller utföras på övertid. Vidare torde det merendels

vara svårt att avgöra, huruvida ett ökat arbete beror på att sjömännen

under fartygets uppehåll i hamn utnyttja sin rätt att vistas i land eller

på att besättningen har minskats. Enligt min mening är det därför i princip

icke lämpligt att utvidga rätten till inbesparad lön att avse tid då fartyget

ligger i hamn. Såsom kommittén anfört kan emellertid särskilt kökspersonalen,

d. v. s. besättningsmän som taga del i tillagningen och serveringen

av kosten ombord, åberopa att de äro nödsakade att utföra sina sysslor oberoende

av om fartyget är till sjöss eller ligger i hamn, ävensom att en minskning

av deras antal stundom måste leda till ökat arbete under den ordinarie

arbetstiden för de återstående. Med hänsyn härtill har jag funnit mig

böra biträda kommitténs förslag, att fördelning av inbesparad lön, såvitt angår

kökspersonalen, skall ske också då fartyget ligger i hamn.

24 §.

I sin gällande lydelse upptager lagrummet regler angående hyra vid sjömans

död. Huvudregeln är, att hyra utgår till och med dödsdagen, såvida icke

hans rätt till hyra på grund av bestämmelse i andra kapitlet förut upphört.

Vidare lämnas en bestämmelse om beräknande av hyra för det särfall, att

fartyget förolyckas med man och allt, utan att upplysning kan vinnas om

tiden för olyckan. Det skall då anses som om sjömannens död inträffat vid

utgången av den tid, som med sådant fartyg å sådan årstid skäligen bort

åtgå för resa från det ställe, där fartyget sist avhördes, till bestämmelseorten.

Sjömanskommittén anmärker inledningsvis, att Kungl. Maj :ts förslag till

gällande sjömanslag under 24 § upptog en bestämmelse av innebörd att vid

svensk sjömans död dennes efterlevande hustru eller minderåriga barn under

närmare angivna förutsättningar skulle vara berättigade till en månads

tilläggshyra; bestämmelsen borttogs under riksdagsbehandlingen och kom

därför icke att inflyta i lagen.

I fortsättningen förklarar sig kommittén anse, att den nya sjömanslagen

bör upptaga en liknande bestämmelse. Kommittén redogör därvid för de

skäl, som enligt dess mening kunna åberopas för en sådan ståndpunkt.

För närmare kännedom angående nu angivna frågor må hänvisas till kommitténs

betänkande s. 50 ff.

Kommitténs förslag innebär alt, där den avlidne sjömannen var svensk

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

och han efterlämnade hustru eller barn under sexton år, de sålunda efterlevande

skola vara berättigade till tilläggshyra för en månad, såframt sjömannens

död inträffade medan han var i redarens tjänst eller å tid, då han

var berättigad till sjukhyra jämlikt 18 § andra stycket andra punkten. I sistnämnda

fall må dock avdragas vad utbetalats eller skall utbetalas jämlikt

berörda stadgande. Av 7 § framgår, att 24 § avses bli tillämplig även å befälhavaren.

Remissyttrandena. Ingen av de hörda myndigheterna och organisationerna

har haft något att invända mot det av kommittén föreslagna stadgandet.

Ersättningsbyrån anser emellertid, att reglerna i 24 § om beräknandet av

hyran, då fartyget försvunnit med man och allt, böra avpassas efter de allmänna

bestämmelserna i 8 kap. 5 § lagen om boutredning och arvskifte; där

stadgas bl. a. att dödförklarad skall anses död vid utgången av den månad,

då livsfaran inträffade.

Departementschefen. Såsom framgår av kommitténs betänkande voro vid

tiden för sjömanslagens tillkomst meningarna delade om lämpligheten av

att i lagen införa en bestämmelse om skyldighet för redaren att vid svensk

sjömans frånfälle utgiva tilläggshyra till sjömannens närmaste anhöriga.

Kungl. Maj :ts förslag upptog en sådan bestämmelse, men riksdagen beslöt,

sedan kamrarna först stannat för olika beslut, att bestämmelsen skulle utgå.

Sjömanskommittén, som upptagit frågan till förnyad prövning, har ansett

att förhållandena ändrats sedan sjömanslagens tillkomst och att tiden nu

vore mogen för att införa en bestämmelse av angiven innebörd i lagen. Remissinstanserna

ha icke haft något att erinra mot kommitténs förslag. Ej

heller enligt min mening finnes numera anledning att motsätta sig införandet

av en lagbestämmelse som skulle ålägga redaren att under närmare angivna

förutsättningar utgiva tilläggslön till avliden svensk befälhavares eller

sjömans anhöriga. För tydlighetens skull må framhållas att innebörden av

sista meningen i det föreslagna lagrummet är att, därest den avlidne var

berättigad till sjuklön under t. ex. tio dagar, de efterlevande ej kunna kräva

tilläggslön för längre tid än tjugu dagar och att rätten till sådan lön helt

bortfaller, om den avlidne åtnjutit sjuklön under minst en månad.*

Gentemot ersättningsbyråns anmärkning må erinras att den av byrån åberopade

föreskriften i boutredningslagen avser dödförklarad person, under det

att den i 24 § sjömanslagen upptagna bestämmelsen om beräknande av sjömans

lön icke har annat syfte än att lämna en praktisk ordningsregel för ett

av de särskilda förhållandena till sjöss betingat undantagsfall.

25 §.

I lagrummet stadgas att, därest det vid sluträkning befinnes att sjöman i

förskott uppburit mer än rätteligen tillkom honom, han ändå äger behålla

vad han uppburit, där tjänstgöringen upphört av närmare angiven anledning.

Saklig ändring föreslås ej.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

109

Om hemresa efter längre tids tjänstgöring.

26 §.

Sjömanskommitténs förslag upptager under denna paragraf ett nytt stadgande

av innehåll att svensk sjöman, som efter längre tids tjänstgöring lämnar

fartyget i utlandet, under närmare angivna villkor skall vara berättigad

till fri hemresa med underhåll. (Innehållet i nuvarande 26 § —■ angående

sjömans plikt att undergå läkarundersökning — har flyttats till nya 27 §.)

Kommittén hänvisar inledningsvis till det av 1938 års sjömanslagsutredning

avgivna betänkandet, vari föreslås att en liknande bestämmelse måtte

införas under 25 a § i sjömanslagen.

I anslutning härtill anför kommittén följande:

Såsom sjömanslagsutredningen påpekade förutsätter lagen, att en sjöman,

som efter slutad anställning önskar fara hem, antingen själv får bekosta

hemresan eller ock försöka erhålla tjänst på ett hemgående fartyg. Ofta blir

sjömannen i väntan på lägenhet kvar i den utländska hamnen, till dess hans

hopsparade hyresmedel blivit förbrukade, varefter han kan bliva nödsakad

att ånyo taga hyra på ett fartyg i utrikes fart, eller också måste han såsom

nödlidande omhändertagas av konsul och hemsändas på statens bekostnad.

Enligt kommitténs mening bör det eftersträvas att skapa lagregler, som kunna

bidraga till att knyta sjömannen fastare såväl till den redare i vars tjänst

han är som till hemlandet. Det gäller emellertid att avväga dessa regler, så

att de å ena sidan icke bli alltför betungande för redaren och staten och å

andra sidan verkligen bli till glädje och nytta för sjömannen.

Utredningen ansåg, att staten, redaren och sjömannen skulle bidraga med

vardera en tredjedel av kostnaden för hemresan jämte underhåll. Kommittén

har emellertid funnit, att förmånen i de allra flesta fallen skulle bli utan

värde för sjömannen, om han skulle behöva bidraga till hemresan med egna

medel. Kommittén har därför stannat för det förslaget, att kostnaden för

hemresan jämte underhåll skall bestridas av staten och redaren med hälften

vardera.

Vidare förordar kommittén — i huvudsak i enlighet med sjömanslagsutredningens

förslag — att sjömannen för att komma i åtnjutande av fri hemresa

skall ha varit anställd hos samme redare eller å samma fartyg två år i följd

och icke haft tillfälle att lämna tjänsten i svensk hamn under det senast

förflutna året. Dessutom har kommittén såsom förutsättning för rätten till

fri hemresa uppställt det villkoret att sjöman, om fartyget beräknas inom

sex månader uppnå hamn från vilken hemresan kan anordnas med avsevärt

mindre kostnad eller omgång, skall vara pliktig att kvarstå i tjänsten tills

fartyget uppnår sådan hamn.

I likhet med sjömanslagsutredningen föreslår kommittén ytterligare, att

sjöman, som själv uppsäger tjänsteavtalet eller begär entledigande, samtidigt

skall göra framställning om fri hemresa för att icke gå miste om förmånen.

Därtill biträder kommittén utredningens förslag att sjömannen skall

vara pliktig att antaga tjänst som kan beredas honom på fartyg, bestämt till

Sverige eller till ort varifrån han bekvämligen kan resa hem, under förut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

sättning att han anställes i tjänst motsvarande den vari han förut var anställd

och på lika förmånliga villkor. Enligt kommitténs mening bör emellertid

sådan skyldighet åvila sjömannen endast om hans hälsotillstånd medgiver

det. Kommittén hänvisar därvid till 28 och 41 §§ gällande sjömanslag,

vilka lagrum upptaga motsvarande föreskrift.

Slutligen ansluter sig kommittén till sjömanslagsutredningens förslag att

hemresan skall anordnas av svensk konsul eller befälhavaren. Kommittén anmärker,

att syftet med denna föreskrift är att möjliggöra tillämpning av

34 § sjölagen och förordningen den 12 april 1907 angående gottgörelse för

svenskt sjöfolks hemförande från utrikes ort. Härigenom skulle säkerhet

skapas för att resan anordnades på bästa och minst kostsamma sätt. I detta

sammanhang hänvisar kommittén till sitt ändringsförslag beträffande 34 §

sjölagen.

Till skillnad från sjömanslagsutredningen anser kommittén, att icke endast

sjöman av manskapsgraden utan även befälhavaren och sjöman av befälsgraden

böra vara berättigade till förmånen av fri hemresa. Kommittén

åberopar därvid sin förut angivna ståndpunkt, att i fråga om sociala förmåner

åtskillnad ej bör göras mellan olika grupper.

Till sist kommer kommittén in på spörsmålet i vilken utsträckning en enligt

33 § avskedad sjöman bör vara berättigad till fri hemresa enligt 26 §.

Kommittén anmärker, att enligt sjömanslagsutredningens förslag sådan sjöman

över huvud icke skulle äga åtnjuta motsvarande förmån, ehuru utredningen

fann en viss tvekan råda i fråga om sjöman, som avskedats jämlikt

33 § första och andra punkten.

Därefter yttrar kommittén följande:

Beträffande första punkten, som är tillämplig då sjömannen finnes vara

oduglig till den tjänst för vilken han blivit antagen, torde spörsmålet sakna

större praktisk betydelse. Det torde nämligen höra till undantagsfallen, att

fråga om sjömans oduglighet skulle uppstå först efter två års tjänstgöring.

Därest ett sådant fall inträffade, skulle det dock enligt kommitténs mening

vara föga tillfredsställande att frånkänna sjömannen förmånen av fri hemresa.

Beträffande andra punkten, vilken såsom avskedsgrund upptager försenad

inställelse, blir frågan mera tveksam. Sjömanslagsutredningen uttalade

såsom sin mening, att det icke vore skäligt att sjöman, som genom försenad

inställelse gåve anledning till avskedande, skulle bibehållas vid förmånen.

Enligt utredningens uppfattning borde bl. a. beaktas, att befälhavarens

ur kostnadssynpunkt i vissa fall betydelsefulla rätt att kräva sjömannens

kvarstående i tjänst till dess för hemresans anordnande lämplig hamn

uppnåtts skulle bliva illusorisk, i fall fartyget måst avgå utan sjömannen.

Kommittén kan till fullo ansluta sig till denna uppfattning då fråga är om

sjöman, som avsiktligen lämnat tjänsten eller med andra ord rymt. Däremot

kan kommittén icke finna annat än att den sjöman, som eljest utebliver

från fartyget och därför avskedas, skulle bli väl strängt behandlad,

om han i och med avskedandet skulle förlora rätten till fri hemresa enligt

26 §. Det må i anslutning härtill framhållas att en sjöman, som varit

i samme redares tjänst eller anställd å samma fartyg så länge som två

år, vanligen torde tillhöra den skötsamma och pålitliga sorten, varför

hans uteblivande kan förutsättas vara en engångsföreteelse eller bero på

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

111

omständigheter över vilka han icke ägt råda. Vid övervägande av vad sålunda

förekommit har kommittén stannat för det förslaget att till 33 §

skall fogas ett stycke av innehåll, att därest sjöman avskedas enligt tredje,

fjärde eller femte punkten, han icke är berättigad till fri hemresa enligt

26 § samt att detsamma skall gälla, om han avskedas enligt andra punkten

och det befinnes att han avsiktligen lämnat tjänsten.

Beträffande befälhavaren förordar kommittén att 7 § första punkten, vari

stadgas att för befälhavaren gäller vad i 26 § är föreskrivet om fri hemresa

med underhåll efter längre tids tjänstgöring, får sådan lydelse att därav

framgår att förmånen icke skall utgå, där befälhavaren avskedats jämlikt

5 §. Med hänsyn till den förtroendeställning befälhavaren intager har kommittén

ej funnit skäl föreligga att göra undantag för det fall att befälhavaren

avskedas på grund av oduglighet.

Remissyttrandena. Flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna

har lämnat kommitténs förslag utan erinran. Ersättningsbyrån jämte

två konsulat och en beskickning ävensom statskontoret ha emellertid framställt

en del anmärkningar.

Ersättningsbyrån anmärker att det här mest blir fråga om sjömän av befälsgrad,

vilka enligt gällande kollektivavtal efter så lång tjänstgöring som

den av kommittén föreslagna redan nu äro berättigade till fri hemresa. I

många fall skulle hemresor komma att ske från utländska hamnar, varest

Sverige har endast oavlönade konsuler. Enligt byråns uppfattning är det icke

ändamålsenligt att åt dem anförtro ombesörjandet av hemresan. Oftast

måste denna ske med utländska fartygslinjer eller kanske med flyg. Det

synes därför byrån bättre att låta redarens agenter ombesörja resorna,

med rätt för redaren att från utrikesdepartementet utfå ersättning med hälften

av kostnaderna för det med hänsyn till resemöjligheterna billigaste färdsättet

till hemorten.

Beskickningen i Rio de Janeiro ifrågasätter om praktiskt behov av tvingande

regler om fri hemresa verkligen föreligger, eftersom sjöman i de allra

flesta fall skulle kunna tillförsäkra sig denna förmån vid tjänsteavtalets ingående.

Icke heller kan beskickningen finna skälen för att staten skall bidraga

till hemresan tillräckligt vägande. — Den i 34 § sjölagen föreskrivna

skyldigheten för befälhavaren att medtaga svenskt sjöfolk har enligt beskickningens

mening till stor del kommit att bliva illusorisk, enär befälhavaren

i regel åberopar att extra sovplatser icke finnas ombord. På grund

härav har det i många fall visat sig nödvändigt att låta sjömannen företaga

hemresan icke såsom »konsulatpassagerare» utan såsom fullt betalande passagerare.

Därtill komma kostnader under väntetid. På grund av nu angivna

omständigheter är det ur ekonomisk synpunkt ofta bättre att hemsända sjömannen

med flyg.

Även gcneralkonsulatet i London ställer sig tveksamt till lämpligheten av

att ålägga statsverket att bidraga till hemresor av förevarande slag. Konsulatet

anmärker vidare på att utredning ej gjorts angående de kostnader, som.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

kunna uppslå för statsverket. Det vore mera rimligt, om hemresekostnaderna

delades mellan sjömannen och redaren.

Ytterligare anför konsulatet, att rätten till fri hemresa uppenbarligen är

avsedd att vara en uppmuntran eller belöning för sjömännen. Ur denna synpunkt

synes det konsulatet varken tilltalande eller rimligt, att sjömännen

skulle resa på konsulatförpassning i likhet med nödställda eller efterseglade

sjömän. Enligt konsulatets åsikt böra de färdas såsom vanliga passagerare.

Vederbörande konsul bör ha frihet att ordna hemresan på lämpligaste sätt

och icke behöva tillämpa 1907 års förordning, med mindre så i något undantagsfall

skulle visa sig ändamålsenligt.

Generalkonsulatet i New York yttrar, att det av kommitténs förslag icke

framgår, huruvida kostnaderna för underhåll under väntetiden på reselägenhet

skola bestridas av staten/redaren. Enligt konsulatets uppfattning

bör det vidare klart utsägas, att då hemresan anordnas av konsuln, färdsättet

skall vara förpassning. Eljest skulle säkerligen sjöman undantagslöst

begära att få bli hemsänd såsom vanlig passagerare å pasagerarefartyg.

Statskontoret understryker till en början, att sjömän av befälsgraden redan

enligt gällande kollektivavtal äro berättigade till fri hemresa efter två

års tjänstgöring. Enligt statskontorets mening torde en utvidgning av denna

förmån till att avse även manskapet vara en fråga, varom i första hand

organisationerna ha att träffa överenskommelse. Skulle det emellertid anses

att fri hemresa bör vara en lagfäst rätt, torde de därmed förenade kostnaderna

böra bestridas av redaren som har påtagligt intresse av att behålla

duglig personal i sin tjänst. Statskontoret avstyrker därför, att staten åtager

sig att bekosta en del av hemreseutgifterna.

Beträffande lagrummets utformning framhåller statskontoret, att efter orden

»Kan åt sjömannen» orden »inom skälig tid» böra tilläggas. Vidare bör

enligt statskontorets åsikt sjöman vara pliktig att taga tjänst å hemvändande

fartyg, om han erbjudes anställning, som med hänsyn till sjömannens

tidigare tjänst prövas skäligen kunna ifrågakomma. Icke heller kan

statskontoret finna, att en enligt 33 § avskedad sjöman bör ha rätt till fri

hemresa i annat fall än där sjömannen icke kunnat råda över de omständigheter

som förorsakat avskedande enligt andra punkten.

Departementschefen. Det föreslagna nya stadgandet innebär i huvudsak

att svensk befälhavare eller sjöman, vilken lämnar tjänsten i utlandet, är

berättigad till hemresa med underhåll på redarens och statens gemensamma

bekostnad, såframt han två år i följd varit anställd hos samme redare eller

på samma fartyg och under det senast förflutna året icke haft tillfälle att

lämna tjänsten i svensk hamn.

Varken redare- eller sjöfolksorganisationerna ha haft något att erinra mot

förslaget. Däremot ha anmärkningar mot detsamma riktats från en del myndigheter.

Sålunda har gjorts gällande att en förmån av detta slag över huvud

icke borde stadfästas i sjömanslagen utan regleras av parterna själva

genom avtal. Såsom framgår av vad jag i liknande sammanhang förut an
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 170.

113

fört lorde eu sådan invändning icke vara tillräckligt vägande. Avgörande

hör vara huruvida förmånen kan anses skälig eller ej. 1 likhet med kommittén

finner jag så vara fallet.

Mot invändningen att kostnaden borde bestridas antingen av redaren eller

möjligen till en del av sjömannen själv må till en början framhållas att,

ehuruväl redaren bär fördel av att sjöman stannar i hans tjänst så länge som

två år, det också måste vara ett allmänt intresse, att svenska sjömän ha fasta

arbetsförhållanden och kvarstå på svenska fartyg så länge som möjligt samt

icke helt förlora förbindelsen med hemlandet. Praktiskt bör vidare beaktas

att en i utländsk hamn avmönstrad sjöman ej alltför sällan blir blottställd,

med påföljd att han får omhändertagas av konsuln och på statens bekostnad

hemsändas. Vad angår tanken på en bidragsplikt för sjömannen själv

må erinras att förmånen med hänsyn till de vanligen dryga resekostnaderna

skulle bli utan större värde för sjömannen om han själv skulle bidraga till

hemresan.

Såsom kommittén föreslagit bör en så utpräglad social förmån, varom här

är fråga, åtnjutas av såväl befälhavaren som sjöman av befäls- och manskapsgraderna.

Det är omöjligt att närmare beräkna storleken av de utgifter som skulle

falla på staten vid ett genomförande av kommittéförslaget. Med hänsyn till

de förhållandevis stränga villkor som föreslås bli förknippade med förmånen

torde dock utgifterna icke bli särskilt betungande för statsverket. Sålunda

må uppmärksammas att enligt kommitténs förslag sjömannen ej blir

berättigad till fri hemresa med mindre han kvarstår i tjänsten tills fartyget

uppnår hamn, dit fartyget beräknas anlända inom sex månader och varifrån

hemresan kan anordnas med avsevärt mindre kostnad eller omgång.

Avgörandet i denna sak kommer givetvis att ligga hos befälhavaren.

Vidare må särskilt avseende fästas vid den omständigheten att hemresan

förordas bli anordnad av svensk konsul eller, om sådan icke finnes på

platsen, av befälhavaren ävensom att hemresan om möjligt skall ske enligt

bestämmelserna i 1907 års förordning angående gottgörelse för svenskt

sjöfolks hemförande från utrikes ort. Härigenom skulle säkerhet skapas för

att utgifterna för hemresan bleve så låga som möjligt. På grund härav torde

det icke — såsom från några håll ifrågasatts — vara lämpligt att överlämna

åt annan att anordna hemresan eller att alltid låta sjömannen färdas såsom

vanlig passagerare. Endast om det visar sig omöjligt att anordna resan

jämlikt berörda förordning, får sålunda annat färdsätt användas och då naturligen

det som bedömes vara det minst kostsamma.

Därjämte må framhållas att enligt kommitténs förslag sjömannen, för

den händelse, tjänst å ett licmvändande fartyg kan beredas honom, är pliktig

att antaga tjänsten, såframt hans hälsotillstånd medgiver det och han

anställes i egenskap motsvarande den, vari han förut varit anställd, och på

lika förmånliga villkor. Även ett sådant stadgande är uppenbarligen ägnat

att nedbringa kostnaderna. Såsom statskontoret påpekat torde dock stadgandet

böra utformas så, alt därav framgår alt sjömannen är pliktig att

under skälig tid avvakta att anställning av nyss nämnt slag erbjudes bo
S

Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 sand. Nr 170.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

nom. Givetvis blir han under väntetiden berättigad till underhåll på statens

och redarens bekostnad. Däremot torde tillräckligt vägande skäl ej finnas

för ett bifall till statskontorets yrkande,- att sjömannens plikt att antaga

tjänst å hemvändande fartyg skulle föreligga så snart lian erbjudes

anställning som med hänsyn till sjömannens tidigare tjänst prövas skäligen

böra ifrågakomma. Det må erinras att stadgandet i kommitténs förslag har

samma lydelse som motsvarande föreskrift i 28 och 41 §§ gällande sjömanslag.

Den del av hemreseutgiften, som enligt förslaget skall bestridas av statsmedel

kan — om riksdagen icke har något att erinra däremot — utgå från

det under tredje huvudtiteln upptagna förslagsanslaget, benämnt »gottgörelse

av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare».

Beträffande slutligen frågan i vilken utsträckning en enligt 33 § avskedad

sjöman bör vara berättigad till fri hemresa enligt 26 § torde det icke vara

tillrådligt att helt godtaga kommitténs förslag. Det synes sålunda icke lämpligt

att sjöman, som skilts från tjänsten på grund av oduglighet, skulle kunna

kräva fri hemresa. Han bör i detta avseende ej vara förmånligare ställd

än befälhavaren. — Däremot torde anledning ej föreligga att motsätta sig

kommitténs förslag, att sjöman, som avskedas för det han icke infunnit sig

på fartyget i rätt tid, ej bör förlora rätten till fri hemresa enligt 26 §, med

mindre det befinnes att han avsiktligen lämnat tjänsten. — I likhet med

kommittén anser jag, att stadgandet om förlust av rätten till fri hemresa

vid avsked enligt 33 § har sin rätta plats i detta lagrum. Dock torde en hänvisning

till 33 § böra upptagas i 26 §.

Om sjukvård och begravning.

27 §.

Nuvarande 26 § föreskriver skyldighet för sjöman att, när befälhavaren

så påfordrar, underkasta sig läkarundersökning, dock utan kostnad för sjömannen.

Enligt 27 § första stycket i dess gällande lydelse skall befälhavaren, när

sjöman är sjuk eller skadad, sörja för att denne erhåller nödig vård ombord

eller i land. Vården omfattar jämväl underhåll, läkarbehandling och läkemedel.

I samma lagrums andra stycke föreskrives för närvarande att, när

anledning finnes att antaga att sjöman är behäftad med sjukdom som medför

fara för de ombordvarande, befälhavaren skall, såvitt ske kan, låta den

sjuke undergå läkarundersökning. Om det är omöjligt att vidtaga betryggande

åtgärder mot smittfaran, skall befälhavaren låta bringa den sjuke i

land. I tredje stycket stadgas att befälhavaren, där sjuk eller skadad sjöman

icke själv kan taga vård om sina tillhörigheter, skall draga försorg

om dem. Enligt paragrafens fjärde stycke i dess gällande lydelse åligger

det befälhavaren att, när sjuk eller skadad sjöman kvarlämnas i utlandet,

överlämna honom åt svenske konsulns försorg eller, om sådan icke finnes

på platsen, på annat sätt skaffa sjömannen lämplig vård ävensom underrätta

närmaste svenske konsul om de vidtagna åtgärderna.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 170.

115

Sjömanskommittén föreslår till en början den redaktionella ändringen, att

de nuvarande reglerna i 26 och 27 §§ skola sammanföras under ett lagrum,

benämnt 27 §.

I fortsättningen omnämner kommittén, att anmärkning framställts mot

avfattningen av reglerna. Det vill synas som om den befälhavaren ålagda skyldigheten

att föranstalta om läkarundersökning skulle föreligga allenast, då

anledning föreligger till antagande att sjömannen är behäftad med smittsam

sjukdom, och sålunda icke när det kan antagas att han lider av annan

sjukdom. Enligt samma tolkning skulle beträffande ej smittsamma sjukdomar

läkare behöva anlitas först sedan det blivit uppenbart att läkarbehandling

är erforderlig. Enligt kommitténs mening giver lagens nuvarande

lydelse visserligen icke stöd för en sådan tolkning, men kommittén har dock

för tydlighetens skull ansett sig böra föreslå ett stadgande av innehåll att,

när anledning finnes till antagande att sjöman är sjuk eller skadad, befälhavaren

såvitt möjligt skall låta honom undersökas av läkare.

I anslutning till detta sitt förslag förordar kommittén ett par redaktionella

ändringar av lagtexten.

Slutligen föreslår kommittén, att till fjärde stycket fogas den bestämmelsen,

att då en i utlandet kvarlämnad sjöman så begär befälhavaren skall

underrätta hans närmaste anhöriga.

Kommittéledamoten Böös anser, att utformningen av stadgandet angående

befälhavarens skyldighet att låta läkarundersöka sjöman, som kan antagas

vara sjuk, icke bör godkännas. Reservanten framhåller, att denna skyldighet

skulle komma att föreligga även när det gällde ett sjukdoms- eller

olycksfall som uppenbarligen icke påkallade särskild undersökning av läkare

för diagnos eller ordination, t. ex. då en rad sjukdomsfall av enahanda art

inträffade i en följd (dysenteri, angina etc.). Icke heller synes läkarundersökning

erforderlig, när det gäller exempelvis en sjukdom med lätt igenkännliga

symptom med vars rätta behandling befälhavaren är väl förtrogen.

Reservanten förordar därför sådan avfattning av stadgandet att därav framgår,

att befälhavarens skyldighet att föranstalta om läkarundersökning inträder

när detta med hänsyn till omständigheterna kan anses påkallat.

Remissyttrandena. Maskinbefälsförbundet finner det vara av största vikt,

att av lagrummet otvetydigt framgår att befälhavaren är skyldig att föranstalta

om läkarundersökning, när anledning finnes till antagande att sjöman

är sjuk eller skadad. Förbundet understryker, att befälhavaren enligt

nuvarande regler är oförhindrad att vägra sjöman sådan undersökning, så

snart objektiva symptom på sjukdom icke kunna upptäckas. Förbundet

anser sig ej böra underlåta att omnämna, att en dylik tolkning av gällande

lag visst icke är främmande.

Gentemot de av reservanten inom kommittén anförda synpunkterna invänder

förbundet, att även då en rad sjukdomsfall av enahanda slag inträffar

det kan vara nödvändigt med läkarundersökning från fall till fall.

Även sjöfolksjorbundet uppehåller sig vid reservantens yttrande och anföi

därvid liknande synpunkter som maskinbefälsförbundet

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Fartygsbefälsföreningen, inrikessjöfartens befälsförening och radiotelegraf

istf öreningen samt hovrätten och kommerskollegium biträda däremot

reservantens ståndpunkt. Sålunda framhåller kommerskollegium att det —

med hänsyn till det missbruk som torde vara att befara — är välbetänkt att

förse stadgandet med det av reservanten föreslagna tillägget. Det förefaller

dessutom kollegium osannolikt, att befälhavaren skulle obehörigen utnyttja

ett sådant tillägg, eftersom en försummelse från hans sida kan medföra besvärliga

följder både för honom själv och fartyget.

Medicinalstyrelsen anser det av kommittén föreslagna stadgandet i princip

vara riktigt. Stadgandet bör dock enligt styrelsens mening icke tolkas

så, att med »sjuk och skadad» skall menas varje opasslighet eller dylikt.

Styrelsen vill därför föreslå den ändringen, att läkarundersökning icke skall

behöva ske, då sådan undersökning uppenbarligen icke är påkallad.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna, vilka i

huvudsak överensstämma med de nuvarande reglerna i 26 och 27 §§, ha

lämnats utan erinran utom såvitt angår stadgandet, att befälhavaren skall

vara pliktig att om möjligt låta läkarundersöka sjöman, som kan antagas

vara sjuk eller skadad. Från åtskilliga håll har sålunda framhållits att

stadgandet fått en alltför snäv utformning och att detsamma i stället borde

utformas så, att befälhavarens skyldighet att föranstalta om läkarundersökning

skulle inträda endast när det med hänsyn till omständigheterna kunde

anses påkallat.

Spörsmålet synes mig vanskligt. Sålunda är det å ena sidan obestridligt

att, med hänsyn till de särskilda förhållandena under vilka sjöfolket lever,

starka skäl tala för att läkarundersökning ej må underlåtas, när det är antagligt

att sjöman är sjuk eller skadad. Omständigheterna kunna vara sådana,

att en i och för sig ursäktlig felbedömning från befälhavarens sida

medför allvarliga följder för den enskilde sjömannen. Å andra sidan kan

det icke förnekas att ett så långt gående lagbud som det av kommittén föreslagna

mången gång helt i onödan skulle föranleda befälhavaren att tillkalla

läkare. Detta gäller framförallt i sådant fall, där det är uppenbart att sjömannens

sjukdom är helt obetydlig eller befälhavaren väl känner till huru

sjukdomen skall behandlas. Dessutom torde en dylik bestämmelse i viss

mån inbjuda till missbruk. I anslutning till den av medicinalstyrelsen anvisade

lösningen vill jag därför förorda den ordalydelsen, att befälhavaren

skall vara pliktig att, när det kan antagas att sjöman är sjuk eller skadad,

såvitt möjligt låta honom undersökas av läkare, där sådan undersökning ej

framstår som uppenbart opåkallad.

I övrigt har jag intet att erinra mot kommitténs förslag.

28 §.

I lagrummet lämnas regler angående vem som skall bekosta vården av

sjuk eller skadad sjöman.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

117

Enligt första stycket i dess nuvarande lydelse åligger det redaren att bekosta

sjukvården, så länge sjömannen är kvar i tjänsten. I anslutning härtill

föreskrives att — därest sjuk eller skadad sjöman vid tjänstetidens utgång

varder skild från tjänsten eller dessförinnan avskedad utan sådan grund

som i 33 § sägs — han också efter anställningens upphörande äger åtnjuta

vård på redarens bekostnad, dock icke utöver sex veckor eller, om han är

svensk och vårdas utom riket, tolv veckor efter avmönstringen; har avmönstring

icke skett, räknas tiden från det fartyget gått vidare. I nu nämnda

fall är svensk sjöman, som i utlandet avgår från tjänsten, dessutom berättigad

till fri resa med underhåll till sin hemort här i riket, dock med skyldighet

att under närmare angivna förutsättningar taga tjänst å hemvändande

fartyg (jfr 26 § i förslaget).

I andra stycket stadgas för närvarande, att vad i första stycket är föreskrivet

ej äger tillämpning, där sjömannen genom grovt vållande ådragit sig

sjukdomen eller skadan, eller där han vid tjänstens antagande förtegat den;

i sådant fall är sjömannen pliktig att själv bekosta sjukvården och är ej berättigad

till fri hemresa. Redarens utlägg för dylik kostnad må avdragas

å sjömannens hyra.

Slutligen upptages i tredje stycket den regeln, att om sjöman som lider avkönssjukdom

i smittsamt skede kvarlämnas i utlandet, kostnaden för sjukhusvård,

läkarbehandling och läkemedel för tiden efter anställningens upphörande

skall bestridas av statsmedel.

Sjömanskommittén framhåller, att enligt gällande lag sjöman icke äger

rätt till sjukvård på redarens bekostnad, om han lämnar tjänsten på egen

begäran, och ej heller om han blir avskedad enligt 33 § (åsidosättande i något

väsentligt avseende av förpliktelser enligt avtalet). Kommittén erinrar om

att den finska lagen intager samma ståndpunkt, men att de danska och

norska lagarna ha en annan inställning. Enligt de senare båda lagarna har

nämligen sjömannen rätt till sjukvård på redarens bekostnad, så snart han

är sjuk eller skadad vid tjänsteförhållandets upphörande. Enligt kommitténs

mening är denna sistnämnda ståndpunkt riktig. Såsom i förarbetena till

1891 års sjölag uttalas, måste omfånget av redarens skyldighet att bekosta

sjukvård åt sjöman bedömas enligt billighetshänsyn. Kommittén kan för sin

del icke finna, att det överensstämmer med billigheten att från förmånen av

fri sjukvård utestänga sjöman, som frånträder tjänsten på egen begäran.

Mera oviss ställer sig saken, därest sjömannen avskedats enligt 33 §. Kommittén

har emellertid funnit det vara en väl sträng påföljd för sjömannen,

om han genom avskedandet skulle förlora rätten till fri sjukvård. På grund

av det anförda föreslås att 28 § bringas i överensstämmelse med de danska

och norska lagarna.

Vidare uttalar kommittén, att stadgandet om rätt för svensk sjöman att

på redarens bekostnad erhålla hemresa jämte underhåll till hemorten här

i riket skäligen bör vara tillämpligt icke endast då sjömannen lämnar tjänsten

i utlandet utan även när han avgår från tjänsten i svensk hamn. För att

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

rätten till hemresa på redarens bekostnad icke skall bli alltför vidsträckt

föreslår kommittén, att sjömannen ej skall vara berättigad till denna förmån

i andra fall än när han lämnar tjänsten på grund av sjukdom eller

skada, eller när han vid avgången från tjänsten lider av sjukdom eller skada

av beskaffenhet att kunna föranleda avmönstring. Kommittén vill sålunda förebygga,

att en sjöman skall kunna kräva hemresa på redarens bekostnad,

om han t. ex. efter avgången från tjänsten under en kortare tid står under

läkares tillsyn för någon obetydlig krämpa.

Föreskrifterna om sjömans skyldighet att själv bekosta sjukvården, då

han ådragit sig sjukdomen eller skadan genom grovt vållande eller förtegat

den vid tjänstens antagande, föreslås av kommittén utformade på motsvarande

sätt som i 4 och 18 §§. Detta innebär bl. a. att redaren i princip är skyldig

att bestrida kostnaden för sjukvård i samband med könssjukdom. Vidare

anser kommittén, att stadgandet om redarens rätt att i vissa fall göra avdrag

å hyran för sina utlägg för sjukvård bör utgå. Kommittén hänvisar till

att det redan av 20 § framgår, att denna avdragsrätt föreligger.

I fråga om stadgandet i 28 § tredje stycket påpekar kommittén, att detsamma

utgör ett tillägg till lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot

utbredning av könssjukdomar. Denna lag är icke tillämplig å andra än dem,

som vistas här i riket. Stadgandet skulle nu kunna borttagas, eftersom huvudprincipen

föreslås bli den, att redaren skall vara pliktig att bekosta vården

av könssjuk sjöman icke blott så länge tjänsteförhållandet består utan

jämväl för viss tid därefter. Å andra sidan finner kommittén det med hänsyn

till dessa sjukdomars natur icke vara mer än rimligt, att staten övertager

redarens förpliktelser i vad avser tiden efter tjänsteförhållandets upphörande.

Enligt kommitténs mening föreligger ej heller skäl att skilja mellan könssjukdom

i smittsamt skede och annan könssjukdom. På grund härav förordas

att i sjömanslagen införes den regeln att, där svensk sjöman vid tjänsteförhållandets

upphörande lider av könssjukdom, statsverket skall övertaga

de utgifter för sjukvård och hemresa, vilka eljest skulle åvila redaren.

Kommittén framhåller, att samma regel återfinnes i samtliga fyra Köpenhamns-utkast.

Kommittén påpekar ytterligare, att utkasten upptaga enahanda föreskrift

beträffande inhemsk sjöman, som vid tjänsteförhållandets upphörande lider

av tuberkulos. I anslutning härtill anföres, att mot ett sådant förslag visserligen

från svenskt håll kan invändas att statsverket icke i fråga om någon

enskild arbetstagare i land bekostar vården vid tuberkulos. Ur samhällets

synpunkt måste det dock anses lika viktigt att bekämpa denna sjukdom som

könssjukdomarna. Vid sådant förhållande och då det icke med fog kan göras

gällande att tuberkulos är en sjukdom, som drabbar särskilt sjömän,

har kommittén funnit statsverket böra framför sjöfartsnäringen bära de utgifter

som kunna uppkomma i anledning av att svensk sjöman vid tjänsteförhållandets

upphörande lider av tuberkulos. Kommittén har emellertid

ytterligare ansett, att samma regel bör gälla beträffande utländsk sjöman.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

119

som vid avgången ur tjänsten lider av tuberkulos i smittsamt skede. Föreskriften

återfinnes i det norska Köpenhamns-utkastet.

Enligt kommitténs förslag är 28 §, liksom för närvarande, tillämplig å befälhavaren.

Kommittéledamöterna Forssblad och Renterskiöld kunna icke finna det

rimligt, att redaren skall åläggas vittgående förpliktelser mot en sjöman, som

avskedats enligt 33 § på grund av t. ex. våld å överordnad, misshandel, upprepad

onykterhet i tjänsten. Reservanterna anföra därvid, att det är ett

känt förhållande, att sjömän icke sällan, då de på grund av grov misskötsel

skiljas från tjänsten, uppsöka läkare och erhålla intyg om sjukdom av ett

eller annat slag, som anses fordra vård. Det är ej här fråga om verkliga

sjukdomar utan oftast någon obetydlig krämpa.

Remissyttrandena. I stort sett lämna de hörda myndigheterna och organisationerna

kommitténs förslag utan erinran.

Sålunda framhåller kommerskollegium att, ehuru de föreslagna ändringarna

givetvis komma att medföra ökad belastning för redaren, förslaget dock

synes befogat av de sociala hänsyn som över huvud taget utgöra grunden

för sjöfolkets särskilda förmåner vid sjukdom eller skada. I detta sammanhang

erinrar kollegium om det förslag angående obligatorisk sjukförsäkring

för sjömän, som är under utarbetande inom kommittén. Förslaget är

avsett att ansluta till nu föreslagna bestämmelser om vård m. in. i anledning

av sjöfolks sjukdom och torde komma att innehålla föreskrifter, vilkas tilllämpning

kan förutses betydligt minska redarens kostnader för sjukvård

m. m.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer motsätta sig kommitténs

förslag att även en enligt 33 § avskedad sjöman skall

vara berättigad till sjukvård på redarens bekostnad. Redareföreningen

understryker därvid de synpunkter som anförts av reservanterna

inom kommittén.

Icke heller hovrätten finner det vara skäligt att ålägga redaren så vittgående

förpliktelser som de av kommittén föreslagna, då fråga är om sjöman

som avskedats exempelvis för våld mot överordnad, misshandel av andra

ombordvarande m. in. Å andra sidan synes man ej böra gå så långt att redarens

förpliktelser skulle upphöra vid varje avskedande enligt 33 §. Enligt

hovrättens mening är det skäligt att draga gränsen så, att sjöman, som avskedas

enligt 33 § tredje, fjärde eller femte punkten, själv får bekosta vården

och eljest redaren.

Beträffande kommitténs förslag, att statsverket skulle övertaga

den redaren eljest åvilande skyldigheten att bekosta

vården av svensk sjöman, som vid t jäns teförhållandets

upphörande lider av könssjukdom, finner kommerskollegium

förslaget vara välbetänkt med hänsyn till det allmänna intresset

av alt könssjukdomar effektivt bekämpas. Kollegium framhåller därvid,

att genom kommitténs förslag visserligen den tid, under vilken en i ut
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

landet kvarlämnad svensk sjöman finge vård på statsverkets bekostnad för

könssjukdom i smittsamt skede, skulle bli kortare än för närvarande;

detta torde dock sakna betydelse med hänsyn till de i allmänhet korta vårdtiderna

och till att sjömannen efter fri hemresa får kostnadsfri vård här i

riket.

Enligt statskontorets mening föreligger icke något skäl, varför staten

skulle bekosta hemresa eller behandling, då fråga är om könssjukdom i ej

smittsamt skede. Å andra sidan synes ej heller anledning finnas att på sätt

kommittén föreslagit inskränka den nuvarande bestämmelsens räckvidd.

Även ersättningsbyrån betonar, att kommitténs förslag i viss mån innebär

en försämring för sjöfolket. Enligt byråns mening är det lämpligt att

staten utan tidsbegränsning bekostar vården för en på grund av könssjukdom

avmönstrad svensk sjöman. Byrån anser, att staten borde påtaga sig det

ekonomiska ansvaret för vård av sådan sjukdom, medan sjömannen ännu

är i tjänst, detta för att likställa honom med andra svenska medborgare i

Sverige. Däremot kan byrån icke finna det motiverat, att sjöman, som ådragit

sig könssjukdom, härigenom skulle vinna rätt mot statsverket till fri

hemresa. Varken medicinska eller humanitära skäl synas kunna åberopas

härför. \

I fråga om förslaget att statsverket i vissa fall skulle bekosta

vården av sjöman som lider av tuberkulos anför

kommerskollegium, att förslaget bör godtagas med hänsyn till vikten av att

denna sjukdom effektivt bekämpas.

Statskontoret anser däremot, att några skäl för att staten skulle åtaga sig

kostnader för behandling av tuberkulos icke finnas.

Ersättningsbyrån har samma uppfattning. Byrån anmärker därvid, att tuberkulosen

synes befinna sig på stadig tillbakagång i Sverige ävensom att

förslaget skulle gynna särskilt de redare, som tillåta dåliga sanitära förhållanden

i sina fartyg.

Departementschefen. Kommitténs förslag om rätt för sjöman att åtnjuta

fri sjukvård bygger i huvudsak på gällande bestämmelser. För närvarande

är huvudregeln i 28 § att redaren skall bekosta erforderlig sjukvård -— utöver

den tid, sjömannen kvarstår i tjänsten — under närmare angiven tid därefter,

dock icke för den händelse sjömannen lämnat tjänsten på egen begäran

eller avskedats jämlikt 33 §. Med förmånen av fri sjukvård följer, om

sjömannen är svensk och lämnar tjänsten i utlandet, rätt att på redarens

bekostnad resa till hemorten här i riket.

Såsom kommittén framhållit äro de nuvarande reglerna icke fullt tillfredsställande.

Skäl torde nämligen icke föreligga att göra undantag för sjöman,

som själv säger upp sig eller i laga ordning begär entledigande. Mera

vansklig ter sig frågan i fall, där sjömannen avskedats med stöd av 33 §.

I likhet med kommittén anser jag det emellertid vara en väl sträng påföljd

för den enskilde sjömannen, om han i och med avskedandet skulle berövas

möjligheten att få sina utgifter för nödvändig sjukvård och hemresa ersatta

av redaren. Det må erinras om att gällande danska och norska sjömanslagar

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

intaga den ståndpunkten, att dessa förmåner skola utgå oberoende av anledningen

till att sjömannen lämnat tjänsten.

Icke heller liar jag något att erinra mot att rätten till fri hemresa skall

löreligga även när sjömannen lämnar tjänsten i Sverige. Riktigt synes också

förslaget att begränsa denna rätt till sådana fall, där sjömannen efter

avsked enligt 32 § avmönstrats på grund av sjukdom eller skada eller vid

avgången från tjänsten lider av sjukdom eller skada av beskaffenhet att

kunna föranleda avsked.

Vad angår undantag från nu återgivna regler då fråga är om självförvållade

sjukdomar må i första hand hänvisas till 4 §. Vid behandlingen av

28 § uppkommer emellertid ett med könssjukdomarna sammanhängande

spörsmål, som kräver särskild prövning. Enligt 1918 års lag angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar har staten åtagit sig att beträffande

envar här i riket vistande, som lider av sådan sjukdom i smittsamt

skede, betala kostnaderna för sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel.

I anslutning till detta stadgande infördes i gällande sjömanslag den bestämmelsen,

att staten skulle bestrida samma utgifter då fråga vore om en

i utlandet kvarlämnad svensk sjöman. Från ett håll har nu ifrågasatts om

icke staten borde ha enahanda förpliktelse gentemot en utom landet vistande

svensk sjöman, som fortfarande är i redareqp tjänst. Med hänsyn till vad

under 4 § anförts om könssjukdomarnas utbredning bland just sjömansyrkets

utövare torde emellertid anledning i vart fall icke föreligga att till

förmån för redaren ytterligare utvidga statens skyldighet att bekosta sjukvården

för utomlands varande sjöfolk. Ännu mindre torde tillräckliga skäl

kunna åberopas för den av kommittén intagna ståndpunkten, att staten

skulle bestrida kostnaderna för könssjuk sjömans hemresa eller för vården,

då fråga är om könssjukdom som icke är i smittsamt skede. Det ligger i

så fall närmare till hands att borttaga gällande bestämmelse i sjömanslagen

om statens plikt att betala sjukvård vid sådan sjukdom, men med hänsyn

till att bestämmelsen funnits i trettio år har jag ansett mig icke böra ställa

något förslag i dylik riktning.

Vad slutligen angår den föreslagna skyldigheten för staten att bestrida

vissa utgifter i samband med att sjöman drabbats av tuberkulos finner jag

mig på de av statskontoret och ersättningsbyrån anförda skälen icke kunna

biträda förslaget.

29 §.

I lagrummet lämnas föreskrifter om befälhavarens särskilda åligganden

i samband med sjömans död.

I första stycket stadgas att befälhavaren skall sörja för den avlidnes begravning

samt om dödsfallet underrätta dennes närmaste anhöriga.

Enligt andra stycket skall befälhavaren föranstalta om uppteckning av den

avlidnes efterlämnade tillhörigheter å fartyget ävensom sörja för att kvarlåtenskapen

avlämnas till delägarna i boet eller annan för deras räkning.

Inträffar dödsfallet utom riket och kan kvarlåtenskapen icke utan skada

eller olägenhet behållas ombord, skall befälhavaren antingen överlämna den

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

till närmaste svenske konsul eller på lämpligt sätt försälja densamma. I

sistnämnda fall är befälhavaren skyldig redovisa för försäljningssumman

inför ombudsmannen vid sjömanshuset i fartygets hemort.

Sjömanskommittén förordar att till första stycket fogas en bestämmelse

av innehåll att, där eldbegängelse sker, befälhavaren skall sörja för att urna

innehållande askan blir hemsänd.

I fråga om befälhavarens skyldighet att låta uppteckna den avlidnes tillhörigheter

föreslår kommittén det tillägget, att uppteckningen skall ske snarast

möjligt och i vittnens närvaro, ävensom att, där dödsfallet inträffat

utom riket, uppteckningen skall lämnas till närmaste svenske konsul.

Beträffande befälhavarens befattning med avliden sjömans kvarlåtenskap

förordar kommittén, att befälhavaren skall vara berättigad att överlämna

kvarlåtenskapen till konsuln också i det fall, där fartyget icke beräknas

anlöpa svensk hamn inom ett år från dödsfallet. Å andra sidan föreslår

kommittén, att befälhavarens rätt att försälja egendomen skall inskränkas

såtillvida, att försäljning må ske allenast i den mån egendomen är utsatt

för förskämning eller snar förstörelse. I anslutning härtill föreslås emellertid

att befälhavaren i sådant fall må i stället bortskaffa egendomen. Ytterligare

föreslår kommittén, ^tt redovisning av försäljningssumman skall

kunna ske inför ombudsmannen vid vilket som helst av rikets sjömanshus.

Slutligen påpekar kommittén att av 7 § framgår, att 29 § skulle bli tilllämplig

jämväl beträffande avliden befälhavare. Kommittén anmärker därvid,

att det vanligen torde ankomma på den styrman, som jämlikt lagförslagets

44 § träder i den avlidne befälhavarens ställe, att vidtaga de i anslutning

till dödsfallet föreskrivna åtgärderna.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna ändringarna, varemot remissinstanserna

icke haft något att invända, synas välgrundade.

30 §.

I gällande sjömanslag stadgar lagrummet, att kostnaden för sjömans begravning

skall bestridas av redaren, om dödsfallet inträffat, medan sjömannen

var kvar i tjänsten eller ännu vårdades på redarens bekostnad.

Sjömanskommittén anser, att stadgandet bör utökas med en föreskrift om

skyldighet för redaren att i förekommande fall bestrida utgifterna för eldbegängelse.

Såsom lagrummet nu är avfattat torde enligt kommitténs uppfattning

redaren vara pliktig att bestrida de utgifter, som kunna uppkomma

i samband med nedsättande av askan (— begravningskostnad) men däremot

icke kostnaden för själva eldbegängelsen. Enligt vad kommittén erfarit

brukar emellertid redaren betala denna kostnad, om eldbegängelsen

sker å utrikes ort.

Vidare förordar kommittén, att till lagrummet fogas ett andra stycke,

innehållande den bestämmelsen att, därest svensk sjöman avlider under tid

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

123

då statsverket enligt 28 § fjärde stycket bekostar hans sjukvård, utgifterna

för begravning och eldbegängelse skola utgå av statsmedel.

Slutligen föreslås, att 30 § liksom för närvarande skall vara tillämplig å

befälhavaren (se 7 §).

Remissyttrandena. Gentemot kommitténs förslag bär annat icke invänts än

att statskontoret anmärker, att utgifter för eldbegängelse torde höra till begravningskostnader,

varför tillägget härutinnan synes kunna utgå ur förslaget.

Departementschefen. Det är möjligt att en sträng tolkning av begreppet »begravningskostnad»

skulle kunna leda till att därunder fördes också utgift

för eldbegängelse. Med hänsyn till att redaren hitintills icke ansetts vara

pliktig att bestrida sådan utgift torde det dock vara lämpligt, att lagen upptager

en uttrycklig föreskrift härom.

Vad angår det i kommittéförslaget under 30 § andra stycket upptagna stadgandet

må erinras att jag under 28 § avstyrkt bifall till förslaget om vidgad

skyldighet för staten att bestrida utgifterna för sjömans sjukvård. Denna min

ståndpunkt leder naturligen till att jag finner det av kommittén förordade

andra stycket i 30 § böra utgå.

31 §.

I lagrummet stadgas för närvarande att — därest befälhavaren i fall, där

svensk konsuls bistånd ej kunnat erhållas, nödgats för svensk sjömans sjukvård

eller begravning göra utgift, som icke ålegat redaren — denne äger därför

undfå ersättning av statsmedel.

Sjömanskommittén förordar, att till lagrummet skall såsom ett första

stycke fogas ett stadgande av innebörd att befälhavaren, när han i utlandet

överlämnar sjuk eller skadad sjöman åt svensk konsuls försorg, skall för

kostnad som enligt 28 och 30 §§ åvilar redaren ställa säkerhet, som kan av

konsuln godkännas. Detsamma skall enligt kommitténs förslag gälla beträffande

hyra, vartill sjömannen må vara berättigad jämlikt 18 § andra

stycket andra punkten. Hyresbelopp, som är till betalning förfallet, skall av

befälhavaren tillställas konsuln. Enligt stadgandet åligger det vidare konsuln

att, i den mån beloppet icke erfordras till att täcka utgifter för sjömannens

räkning, på begäran av sjömannen överlämna detsamma till denne,

såframt sjömannen icke befinner sig i sådant tillstånd, att han är oförmögen

att handha sina angelägenheter. Kommittén anmärker, att stadgandet

bygger på en liknande föreskrift i 1938 års sjömanslagsutrednings förslag

samt att detsamma återfinnes i samtliga Köpenhamns-utkast.

Vidare förordar kommittén, att den nuvarande bestämmelsen i 31 § skall

bilda lagrummets andra stycke. Angående denna bestämmelse anför kommittén,

att förutsättningen för dess tillämplighet enligt gällande praxis (jfr

NJA 1949: 330) torde vara den att det icke enligt svensk lag ålegat redaren

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

att bestrida den av befälhavaren gjorda utgiften. Härutöver torde emellertid

fordras att befälhavarens förpliktelse att göra utgiften grundat sig på svenska

rättsregler. Grundar sig däremot utgiften på främmande lands lagstiftning

(t. ex. immigrationsbestämmelser), blir utgiften att betrakta såsom en slags

driftskostnad för rederiet och är därför icke av beskaffenhet att ådraga staten

betalningsskyldighet jämlikt 31 § sjömanslagen.

Kommittén omnämner i anslutning härtill, att spörsmålet ingående behandlades

vid de nordiska överläggningarna. Allmänt ansågs det icke vara

rimligt, att redare, som för inhemsk sjömans sjukvård eller begravning förskjutit

mer än enligt hemlandets lag ålegat honom, icke skulle kunna vända

sig mot staten för att få ersättning härför. Enighet rådde därom att den i

31 § stadgade skyldigheten för staten att gottgöra redaren borde vara för

handen, även om befälhavaren nödgats göra utgiften på grund av främmande

lands lagstiftning och då oberoende av huruvida bistånd av konsul

kunnat erhållas eller ej.

Kommittén har ansett sig böra i princip biträda det gemensamma nordiska

förslaget. Kommittén finner det emellertid vara av största vikt, att

säkerhet skapas för att ersättningsskyldighet för staten icke inträder i annat

fall än där utgiften verkligen varit oundviklig. Eljest skulle kunna befaras att

redaren kommer att finna det tämligen likgiltigt om utgiften göres eller ej,

eftersom han kan räkna med att alltid bli gottgjord av staten.

På grund härav föreslår kommittén den ändringen, att redaren skall erhålla

ersättning av statsmedel där befälhavaren i utlandet nödgats för svensk

sjömans sjukvård eller begravning göra utgift, som icke enligt svensk lag

ålegat redaren och som befälhavaren ej med biträde av svensk konsul kunnat

undvika. Ersättningsskyldighet för staten skulle sålunda inträda i fall,

där utgiften måst göras oaktat konsul biträtt befälhavaren, eller där det visas

att gjord utgift ej kunnat undvikas ens om konsul anlitats.

Remissyttrandena. Enligt statskontorets mening möter ett utsträckande avstatens

betalningsansvar att avse utgifter, som befälhavaren nödgas göra på

grund av utländsk lagstiftning, allvarliga betänkligheter. Spörsmålet om statens

ekonomiska förpliktelser enligt 31 § torde böra lösas i anslutning till

frågan om obligatorisk sjukförsäkring för sjöfolk i utrikes fart. Statskontoret

anser, att i avbidan på förslag i detta ämne det nuvarande stadgandet

i 31 § bör utgå ur lagen.

Ersättningsbijrån har samma uppfattning. Byrån anmärker därvid, att

från utrikesdepartementets sida tidigare gjorts gällande, att här är fråga

om utgifter, som redaren bör beakta vid beräknandet av fraktsatserna. Det

är icke påkallat, att statsverket ställer sig som garant för dessa ibland mycket

betydande kostnader.

Departementschefen. Mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna i

första stycket, vilka icke återfinnas i gällande lag, torde icke vara något att

erinra.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

125

l fråga om andra stycket, som i viss mån motsvaras av nuvarande stadgande

i 31 §, må erinras att befälhavaren enligt 27 § skall tillse, att sjuk

eller skadad sjöman erhåller erforderlig vård. Jämlikt 29 § skall befälhavaren,

om sjöman avlider, också sörja för hans begravning. Vad nu sagts gäller,

även om det icke åligger redaren att slutgiltigt svara för vård- eller begravningsutgifterna.

Denna fråga regleras i 28 och 30 §§. I fall där kostnaden

enligt sistnämnda lagrum skall bäras av sjömannen själv eller av hans

dödsbo, t. ex. i samband med självförvållad sjukdom, får redaren sålunda

en fordran på sjömannen eller boet. Sådan fordran torde huvudsakligen uppkomma

endast, då sjömannen kvarlämnas i utlandet och av en eller annan

anledning icke kan omhändertagas av svensk konsul, vilken — i den mån

icke redaren jämlikt 28 eller 30 § har att bestrida utgiften — enligt särskilda

bestämmelser är pliktig att förskjuta nödiga medel för svensk sjömans vård

eller begravning. Intet torde vara att erinra mot att staten gottgör redaren

för vad denne sålunda enligt svenska lagbestämmelser nödgats utgiva. Enligt

min mening bör denna princip vara stadfäst i sjömanslagen, oavsett

vad som kan komma att stadgas i författning om obligatorisk sjukförsäkring

för sjöfolk. Det må emellertid uppmärksammas att befälhavaren utöver vad

nu nämnts kan bliva tvungen att för svensk sjömans räkning göra utgift,

för vilken redaren icke svarar enligt svensk lag. Exempelvis kunna myndigheterna

i det land, där sjöman avmönslras på grund av sjukdom, under hot

om kvarstad kräva att befälhavaren skall förskjuta vårdkostnader för längre

tid än i 28 § stadgade tolv veckor. I sådant fall göres utgiften på grund av

främmande lands lagstiftning. Såsom statskontoret och ersättningsbyrån

framhållit torde tillräckliga skäl icke kunna åberopas för, att staten skulle

ikläda sig betalningsansvar för en dylik utgift. Den blir att bedöma såsom

en slags driftskostnad. Det nuvarande stadgandet i 31 § torde därför böra

kvarstå med oförändrad lydelse.

Om befälhavarens rätt att avskeda sjöman.

32 §.

Såsom anmärkts under 18 $ upptager lagrummet för närvarande bestämmelser

om rätt för befälhavaren att avskeda sjöman, som till följd av sjukdom

eller skada för längre tid är salt ur stånd att fullgöra sin tjänst eller

som lider av sjukdom, medförande fara för de ombordvarande. Vidare återfinnas

regler om sjömans rätt till ersättning i sådant fall.

I enlighet med kommitténs förslag förordas, att förstnämnda stadgande

skall kvarstå i 32 §, samt att övriga regler flyttas till 18 §.

33 §.

1 lagrummets första stycke stadgas för närvarande alt befälhavaren i vissa

under punkt 1—4 uppräknade fall äger avskeda sjöman, oaktat tjänsteavtalet

beslår. I samtliga fall grundar sig befälhavarens rätt därpå, att sjömannen

opaginerad Kontrollera mot PDF

12G Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

i ett eller annat avseende åsidosatt vad enligt avtalet måste anses åligga

honom.

Enligt nuvarande andra stycket skall, innan sjöman som är ombord avskedas,

förhör såvitt möjligt hållas med honom. Förhöret äger rum enligt

bestämmelserna i 64 §.

I tredje stycket föreskrives, att sjöman som avskedas enligt 33 § icke är

berättigad till hyra för längre tid än han förrättat tjänsten.

Sjömanskommittén erinrar om att gällande danska sjömanslag till skillnad

från den svenska lagen såsom avslcedsgrund upptager, att sjöman döljer

obehörig person ombord. Enligt kommitténs åsikt bör visserligen den

omständigheten, att sjöman handlar på sådant sätt, icke i och för sig medföra

rätt för befälhavaren att avskeda sjömannen. Det kan dock icke bestridas,

att handlingssättet stundom kan medföra ej önskvärda följder för fartyget

eller de ombordvarande. Kommittén har tänkt särskilt på det fallet,

att sjömannen i främmande hamn söker dölja en för brott eller illegal

politisk verksamhet efterspanad person i avsikt att smuggla honom ut ur

landet. Upptäckes förhållandet av det främmande landets myndigheter, blir

påföljden måhända den, att fartyget tages i beslag, de ombordvarande kvarhållas

eller dryga böter åläggas rederiet. Enligt kommitténs uppfattning

skulle det säkerligen verka återhållande på sjömannen, om han riskerade

avsked i dylikt fall. Kommittén förordar därför, att en bestämmelse i sådan

riktning införes i lagen.

Vidare framhåller kommittén, att den svenska sjömanslagen saknar den

i de danska och norska lagarna upptagna bestämmelsen om rätt för befälhavaren

att avskeda sjöman, som drager tvist om tjänsteförhållandet inför

utländsk myndighet. På anförda skäl anser kommittén, att denna bestämmelse

bör införas också i den svenska lagen. Härom må ytterligare hänvisas

till vad anföres under 43 §.

Beträffande föreskriften om förhör i samband med avsked enligt 33 §

anmärker kommittén, att föreskriften för närvarande icke ålägger befälhavaren

en ovillkorlig skyldighet att hålla förhör. Enligt kommitténs mening

bör emellertid befälhavaren icke i något fall kunna vidtaga en för sjömannen

så allvarlig åtgärd som att avskeda honom för begången förseelse,

utan att saken dessförinnan i görligaste mån blivit utredd. Förhör bör sålunda

äga rum, oberoende av om sjömannen kan närvara eller ej. Genoin

förhör med övriga ombordvarande framkomma måhända sådana upplysningar,

att sjömannens skuld eller oskuld blir klarlagd. Kommittén föreslår

därför den lydelsen att, innan befälhavaren avskedar sjöman jämlikt

33 g, förhör skall hållas jämlikt bestämmelserna i 64 § (jfr detta lagrum),

samt att förhöret skall äga rum, även om sjömannen är förhindrad att

vara personligen tillstädes.

I fråga om det under tredje stycket upptagna stadgandet, att en enligt

33 § avskedad sjöman icke är berättigad till hyra för längre tid än han

förrättat tjänsten, förordar kommittén, att stadgandet behålles såsom liu
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

127

vudregel i den nya lagen. Enligt kommitténs förslag skulle härtill fogas

den under 18 § berörda undantagsbestämmelsen, att sjöman, som avskedas

för det lian icke infunnit sig i rätt tid å fartyget, skall vara bibehållen

vid sin rätt till sjukhyra, om han var utan skuld.

Enligt kommitténs mening bör emellertid ytterligare en undantagsregel

till sjömannens förmån införas. Kommittén framhåller, att sjömans utevaro

kan ha berott därpå att han mot sin vilja blivit kvarhållen av myndigheterna

på platsen. Såsom exempel angiver kommittén, att sjömannen

blivit ålagd att inställa sig vid en allmän läkarundersökning eller att han

icke kunnat komma till hamnområdet, därför att detta blivit avspärrat.

Särskilt om sjömannen befinner sig i utlandet blir lians belägenhet svår.

Enligt kommitténs mening bör staten i sådant fall ingripa till sjömannens

förmån. Kommittén föreslår därför ett stadgande av innehåll att, därest

sjömannen är svensk och hans uteblivande från fartyget föranletts av utländsk

myndighets påbud, han skall vara berättigad att av statsmedel erhålla

fri resa till sin hemort här i riket ävensom hyra för den tid han av

sådan anledning varder arbetslös, dock icke utöver två månader. Vidare föreslås

att, vad i 26 § stadgas om sjömans plikt att i samband med hemresa antaga

tjänst å annat fartyg skall äga motsvarande tillämpning.

Slutligen upptager kommitténs förslag det i anslutning till 26 § omnämnda

stadgandet, att en enligt 33 § avskedad sjöman ej är berättigad till fri

hemresa enligt 26 § i annat fall, än där han skilts från tjänsten på grund

av oduglighet eller av för sen inställelse och han icke avsiktligen lämnat

tjänsten.

Remissyttrandena. I fråga om förslaget att befälhavaren skall

vara berättigad åt t avskeda sjöman som döljer obehörig

person ombord anser generalkonsulatet i London, att denna

rätt bör föreligga även om sjömannens handlingssätt icke sker under

omständigheter, som kunna utsätta fartyget för äventyr. Enligt konsulatets

erfarenheter ha missförhållanden förekommit, vilka icke äro ägnade att

ställa det svenska sjöfolket i gynnsam dager. Döljande av obehörig person

är rent principiellt en så allvarlig och stötande förseelse, att befälhavaren

bör ha en obeskuren rätt att avskeda sjömannen.

Förslaget om statens skyldighet att bispringa sjöman,

som till följd av utländsk myndighets påbud blir k v a r1

ä in n a d i lan d, avstyrkes av statskontoret, som framhåller att bevissvårigheterna

många gånger måste 1)1 i betydande. Ej heller är det möjligt

att beräkna kostnaderna. Avgörande för statskontorets ståndpunkt är dock,

att bestämmelsen synes taga sikte främst på de extraordinära förhållandena

under krig eller vid eif spänt internationellt läge. Otvivelaktigt kunna

under oroliga tider särskilda åtgärder eventuellt med statsbidrag böra vidtagas

till sjömannens skydd och ekonomiska bistånd samt för tryggande

av landets försörjning med förnödenheter av olika slag. Bestämmelser i

angiven riktning böra emellertid icke meddelas i den för normala fredliga

förhållanden avsedda sjömanslagen.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Ersättningsbyrån har i denna fråga samma uppfattning som statskontoret.

Byrån framhåller, att sjöman jämlikt 51 § i princip är berättigad att

gå i land under fritid. Det får därför förutsättas ett visst omdöme hos sjömannen,

som i vissa länder måste vara beredd att taga följderna. Dessutom

påpekar byrån, att det torde vara okänt inom svensk rätt, att staten

åtager sig skadeståndsplikt för utländsk myndighets åtgärd. En annan

sak är att Kungl. Maj :t borde äga möjlighet att i ömmande fall på ansökan

av svensk sjöman bereda honom gottgörelse för obehag och förlust,

som åsamkats honom genom utländsk myndighets beslut.

Departementschefen. Kommittéförslaget upptager i huvudsak samma bestämmelser

som i gällande lag. Ett par utvidgningar av befälhavarens rätt

att avskeda sjöman ha emellertid förordats. Den ena utvidgningen avser

det fall, att sjöman döljer obehörig person ombord under omständigheter,

som kunna utsätta fartyget för äventyr. I anslutning härtill har frän ett håll

föreslagits att befälhavaren skulle vara berättigad att avskeda sjömannen,

även om sistnämnda förutsättning ej vore för handen. Enligt min mening

skulle det dock innebära ett väl kraftigt ingripande mot sjömannen om enbart

den omständigheten, att han döljer en obehörig person å fartyget, berättigade

befälhavaren att skilja sjömannen från tjänsten. Det må uppmärksammas

att, för den händelse sjömannen mot befälhavarens order upprepade

gånger gör sig skyldig till sådant förfarande, möjlighet torde föreligga att

avskeda honom jämlikt 33 § tredje punkten.

Den andra utvidgningen åsyftar sådant fall, då sjöman i strid mot stadgandet

i 43 § drager tvist om tjänsteförhållandet inför utländsk myndighet.

Mot eu dylik bestämmelse torde icke vara något att erinra. I detta ämne må

hänvisas till vad anföres under 43 §.

Icke heller synes vara något att invända mot ändringsförslaget i anslutning

till reglerna om förhör.

Vad slutligen angår förslaget om att staten i viss utsträckning skulle bispringa

sjöman, som till följd av utländsk myndighets påbud förhindrats

inställa sig å fartyget i rätt tid, torde det, såsom ersättningsbyrån framhållit,

vara något för svensk lagstiftning främmande, att staten helt allmänt

skulle åtaga sig ersättningsskyldighet för skada, åsamkad svensk medborgare

till följd av utländsk myndighets åtgärd. Härav följer självfallet icke

att staten skulle vara förhindrad att i dylikt fall — när omständigheterna

äro särskilt ömmande — ingripa till förmån för svensk medborgare, vare

sig han är sjöman eller ej.

34 §.

Enligt lagrummets första stycke i dess gällande lydelse äger sjöman, vilken

avskedas utan att skäl som i 32 eller 33 § sägs därtill föranlett, rätt till

ersättning för den förlust han därigenom lider. I andra stycket lämnas en

hjälpregel för det fall att utredning om förlusten icke kan förebringas. Sjöman

av befälsgraden blir då berättigad till två månaders hyra och sjöman

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 129

av manskapsgraden till en månads hyra, allt jämte fri resa med underhåll

till den ort där tjänsten rätteligen skulle frånträtts.

Sjömanskommittén föreslår — under åberopande av de skäl som återgivits

under 3 § — att ersättningen vid kontraktsstridigt avsked enligt 34 § alltid

skall utgå med standardbelopp.

I fråga om beloppets storlek anser kommittén, att åtskillnad mellan olika

grupper av sjömän icke bör göras. Kommittén förordar därför, att alla sjömän

skola äga rätt till hyra för två månader eller sålunda samma ersättning

som enligt kommitténs förslag må liögst utgå såsom sjukhyra. Det

måste anses vara i överensstämmelse med billighetens krav att skälig gottgörelse

lämnas den sjöman som — utan att själv ha givit anledning därtill

— av arbetsgivaren tvingas lämna tjänsten under andra förhållanden än

han haft att räkna med. Vidare föreslår kommittén att sjöman, för den händelse

tjänsteavtalet rätteligen skulle upphört i svensk hamn, skall vara berättigad

till fri resa ända till hemorten här i riket.

Det må nämnas att Köpenhamns-utkasten behållit den nuvarande skillnaden

mellan sjömän av befälsgraden och övriga sjömän.

Kommittéledamoten Böös kan icke biträda kommitténs förslag, såvitt angår

föreskriften att alla sjömän skola vara berättigade till ersättning motsvarande

två månaders hyra. Att på detta sätt likställa olika grupper av sjömän

är måhända riktigt när det gäller s. k. sociala förmåner, t. ex. rätt till

sjukhyra. Föreskrifterna i 34 § däremot innefatta en ren skadeståndsreglering,

beträffande vilken lika litet som i fråga om löneförmåner sociala jämlikhetskrav

kunna åberopas. Enligt reservantens mening finnes ej skäl antaga,

att ersättningen åt sjöman av manskapsgraden enligt den nuvarande

hjälpregeln i 34 § skulle vara för låg. På grund av vad sålunda anförts föreslår

reservanten, att standardersättningen bestämmes till två månaders hyra

för sjömän av befälsgraden och en månads hyra för annan sjöman.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld vilja, såsom framgår av

vad under 3 § anförts, behålla 34 § i dess nuvarande lydelse.

Remissyttrandena. I frågan huruvida 34 § skall upptaga en föreskrift om

standardersättning eller ej intaga de hörda myndigheterna och

organisationerna samma ståndpunkt som till motsvarande bestämmelse i 3 §.

Beträffande standardersättningens storlek anse maskinbe(edsförbundet

och sjöfolksförbundet — med instämmande av landsorganisationen

— att kommitténs förslag bör godtagas.

Enligt maskinbefäls förbundet tala skäligheten och rättvisan för att standardersättningen

skall bestämmas till två månaders lön för alla sjömän.

Denna ersättning kan icke anses vara för hög.

Partygsbefälsföreningen, inrikessjöfärtens befälsförening och radiotelegrafistföreningen

biträda reservanten Böös’ ståndpunkt. Enligt föreningarnas

mening skulle likställighet i skadeståndshänseendc svårt missgynna befäls
9

Bihang till riksdagens protokoll 1952. i samt. Nr 170.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

grupperna. Dessa äro nämligen på ett helt annat sätt än manskapsgrupperna

beroende av sina befattningar. Manskapet har till skillnad från befälet lätt

att få lika god anställning på annat fartyg. Därest sjöman av manskapsgraden

berättigas till skadestånd motsvarande två månaders hyra, bör sjöman

av befälsgraden tillerkännas åtminstone fyra månaders hyra.

Även hovrätten, socialstyrelsen, kommerskollegium och rådhusrätten ansluta

sig till Böös’ förslag. Kommerskollegium framhåller emellertid, att föreståndare

för ekonomiavdelning samt radiotelegrafist i skadeståndshänseende

böra jämställas med sjöman av befälsgraden, eftersom de enligt 13 § skulle

komma att åtnjuta en månads uppsägningstid.

Departementschefen. Av vad anförts i anslutning till 3 § framgår att det

skadestånd, som jämlikt 34 § tillkommer en i strid med tjänsteavtalet avskedad

sjöman, föreslås utgå med standardbelopp. Det återstår emellertid

att taga ställning till frågan om beloppets storlek. Enligt kommitténs förslag

skulle alla sjömän bli berättigade till lön för två månader jämte fri resa med

underhåll till närmare angiven ort. Från olika håll har emellertid häremot

invänts att skadeståndet skulle bli för högt, i allt fall beträffande sjöman i

manskapsgraden, och att anledning ej funnes att frångå den nuvarande

hjälpregeln, enligt vilken sådan sjöman äger rätt till — utöver fri resa med

underhåll —- lön för en månad. Såsom framhållits under 3 § kan det icke

komma i fråga att bestämma skadeståndet så lågt, att sjömannen i övervägande

antalet fall skulle lida förlust. Å andra sidan bör skadeståndet självfallet

icke sättas så högt, att sjömannen i regel skulle göra en otillbörlig

vinst på redarens bekostnad. Ur nu angivna synpunkter synes det ligga närmast

till hands att anpassa skadeståndet, som ej är att betrakta såsom en

social förmån, efter den för sjömannen gällande uppsägningstiden. Av förslaget

till 13 § framgår att maskinchef, styrman, maskinist, föreståndare för

ekonomiavdelning och radiotelegrafist skulle åtnjuta en uppsägningstid av

en månad samt övriga sjömän sju dagar. Med hänsyn härtill torde det innebära

en skälig avvägning att bestämma skadeståndet till två månaders lön

för nämnda fem grupper av befattningshavare samt till en månadslön för

övriga sjömän, allt jämte fri resa till den av kommittén angivna orten. Detta

överensstämmer för övrigt i princip med Köpenhamns-utkastens ståndpunkt.

Om sjömans rått att erhålla entledigande.

35 §.

Enligt lagrummets första stycke i dess gällande lydelse må sjöman erhålla

entledigande, om han visar, att han kan få fartyg att föra eller erhålla

befordran till styrman eller maskinist eller till styrman eller maskinist

av högre grad än den han innehar, eller att det efter tjänstens antagande

inträffat omständighet, som gör det till en välfärdsfråga för honom

att bli fri från tjänsten, allt under förutsättning att han utan ökad utgift

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

för redaren sätter annan duglig man i sitt ställe. I nuvarande andra stycket

stadgas, att i de med lagrummet avsedda fallen hyra skall utgå för den

tid sjömannen varit i tjänst.

Sjömanskommittén. Beträffande första stycket föreslår kommittén ett par

ändringar av i huvudsak redaktionell art. Sålunda bör enligt kommitténs

uppfattning av lagrummet otvetydigt framgå, att detsamma är tillämpligt

icke blott, då sjömannen kan erhålla befordran till de i lagrummet uppräknade

befälstjänsterna, utan så snart han kan få tjänst av högre grad

på fartyg än den han innehar. I anslutning härtill bör vidare stadgas

att sjömannen har rätt till entledigande när han eljest kan få en tjänst,

vars antagande är av väsentlig betydelse för honom, t. ex. då en maskinist

erbjudes en välavlönad maskinisttjänst i land eller en styrman kan bli

lots. Vidare förordar kommittén, att föreskriften om sjömans rätt till entledigande,

när det är en välfärdsfråga för honom att bli fri från tjänsten,

skall behållas.

I fråga om andra stycket föreslår kommittén, att detsamma skall utgå;

stadgandet är onödigt eftersom 18 § lämnar uttömmande regler i ämnet.

Kommittén påpekar därjämte, att stadgandet i viss mån skulle komma att

strida mot de föreslagna reglerna om sjukhyra. Av vad under 18 § anförts

framgår nämligen att även sjöman, som begär entledigande enligt 35 §,

skulle ha rätt till sådan hyra.

Departementschefen. De av kommittén förordade ändringarna, som lämnats

utan erinran av remissinstanserna, synas mig böra godtagas.

36 §.

Lagrummet berättigar för närvarande sjöman att under närmare angivna

förutsättningar erhålla entledigande, då elakartad farsot soin vunnit

större utbredning råder i hamn, dit fartyget är bestämt, eller när fara föreligger

för att fartyget skall uppbringas av krigförande makt eller utsättas

för krigsskada. Härjämte stadgas att hyra skall utgå för den tid sjömannen

varit i tjänst.

Sjömanskommittén föreslår under åberopande av de vid 35 § anförda skälen,

att sistnämnda stadgande skall utgå. Vidare föreslås att orden »som

vunnit större utbredning» skola borttagas. Härigenom skulle överensstämmelse

uppnås med övriga nordiska lagar. Slutligen förordar kommittén, att

uttrycket »krigförande makt» skall ändras till »krigförande». Kommittén

har nämligen funnit det böra klart utsägas, att lagrummet skall vara tilllämpligt

icke endast om krigstillstånd råder mellan suveräna stater utan

även då fråga är om inbördeskrig av sådant slag som exempelvis det spanska

under 1930-talet.

Remissyttrandena. Medicinalstyrelsen finner den av kommittén föreslagna

formuleringen »elakartad farsot» ändamålsenlig endast om med farsot av
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ses de i internationella hälsovårdskonventionen upptagna karantänsjukdomarna

pest, kolera, gula febern, smittkoppor, fläckfeber och återfallsfeber

och om med nämnda uttryck åsyftas att sådan karantänsjukdom

uppträtt i större antal fall än normalt för respektive orter. Styrelsen vill

dock som sin mening framhålla, att här avsedda föreskrifter blivit föråldrade.

Genom det internationella hälsovårdsarbetets utveckling föreligger

nämligen numera möjlighet att begränsa uppträdande epidemier, och

sådana riskmoment finnas knappast som kunna motivera en rätt för sjöman

att erhålla entledigande.

Departementschefen. Begreppet »elakartad farsot» torde ha den innebörd

som enligt medicinalstyrelsens mening bör tilläggas detsamma. Det är visserligen

riktigt, att de epidemiska sjukdomarna numera förekomma endast

i begränsad omfattning, men denna omständighet torde icke utgöra ett tillräckligt

vägande skäl för att borttaga lagrummet. Detsamma har sin uppgift

att fylla, därest en elakartad farsot trots allt skulle uppstå. På grund

av det anförda och då anledning att motsätta sig kommitténs förslag i övrigt

icke torde föreligga synes förslaget böra godtagas i sin helhet.

37 §.

I sin gällande lydelse upptager lagrummet regler om rätt för sjöman

att i vissa fall erhålla entledigande vid förändring av resan. Vidare stadgas

att sjöman, som på grund av resans förändring avgår från tjänsten,

äger rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider, dock icke

utöver hyra för en månad, om han tillhör befälsgraden, och för en halv

månad, om han tillhör manskapsgraden, ävensom fri resa med underhåll

till förhyrningsorten eller, om resan börjat, till avmönstringsorten.

Slutligen stadgas att, om utredning angående förlusten ej varder förebragt,

sjömannen skall vara berättigad att erhålla vad sålunda är bestämt såsom

högsta ersättning.

Sjömanskommittén föreslår även här, att den sjömannen tillkommande ersättningen

skall utgå med standardbelopp. Kommittén förordar, att beloppet

bestämmes till hyra för en månad jämte fri resa med underhåll.

Kommittéledamoten Böös anser, att standardersättningen bör vara en

månads hyra för sjöman av befälsgraden och en halv manads hyra för

annan sjöman.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld vilja behålla lagrummet

i dess gällande lydelse.

Remissyttrandena. De hörda myndigheterna och organisationerna intaga

samma ståndpunkt till de av kommittén under 37 § föreslagna ändringarna

som till ändringsförslagen i anslutning till 3 och 34 §§. Kommerskollegium

vill dock icke direkt motsätta sig den föreslagna utjämningen

mellan befäl och manskap. Kollegium framhåller därvid, att maximibelop
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

133

pet för sjöman i manskapsgrad är endast en halv månads hyra ävensom att i

de ej så vanliga fall, där sjöman träffar avtal om bestämd resa, skälet

härför är att sjöman önskar komma till den för resan bestämda slutpunkten.

Departementschefen. Det synes mig lämpligt att även i 37 § införa en regel

om standardersättning. Däremot torde ■— av samma skäl som anförts under

34 § — anledning ej finnas att frångå gällande lags ståndpunkt att

den sjöman, som är anställd med sju dagars uppsägningstid, erhåller lägre

ersättning än den som åtnjuter en månads uppsägningstid. Kommitténs

förslag synes därför böra ändras i så måtto, att maskinchef, styrman,

maskinist, föreståndare för ekonomiavdelning samt radiotelegrafist skola

vara berättigade till en månads lön och övriga sjömän till en halv månads

lön.

38 §.

Lagrummet berättigar för närvarande sjöman att erhålla entledigande

med ersättning enligt 34 §, när fartyget icke är i sjövärdigt skick eller eljest

är behäftat med allvarlig brist av närmare angivet slag. Samma rätt föreligger

för sjömannen, om befälhavaren i strid mot stadgandet i 59 § underlåter

att efterkomma framställning om syn å fartyget.

Enligt sistnämnda lagrum i dess nuvarande lydelse åligger det befälhavaren

att — därest de ombordvarande i närmare angiven ordning göra framställning

om syn för utrönande av något av de i 38 § omförmälda förhållandena

— anhålla om förrättande av syn. Denna anhållan skall göras, inom

riket hos vederbörande tillsynsmyndighet och utom riket hos svensk konsul

eller, om sådan icke finnes på platsen, hos närmaste svenske konsul eller

vederbörande myndighet på orten.

Sjömanskommittén anmärker inledningsvis, att enligt dess uppfattning 59 §

numera saknar betydelse. Den kontroll staten utövar i fråga om sjövärdigheten

måste anses fullt betryggande. Bl. a. kan vem som helst, antingen han

är anställd ombord eller icke, inom riket hos vederbörande tillsynsmyndighet

(fartygsinspektören) och utom riket hos svenske konsuln anmäla att

missförhållande ombord föreligger i det eller det avseendet. Framgår icke

av omständigheterna att anmälningen är ogrundad, blir saken prövad. På

grund av det anförda föreslår kommittén, att 59 § skall utgå ur lagen och

som en följd härav jämväl andra stycket i 38 §. Däremot har kommittén

funnit, att första stycket i sistnämnda lagrum bör kvarstå i oförändrat skick,

frånsett en mindre redaktionell ändring.

Remissinstanserna ha lämnat kommitténs förslag utan invändning.

Departementschefen. Icke heller enligt min mening finnes anledning till erinran

mot förslaget.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

39 §.

I lagrummet upptagas bestämmelser angående rätt för sjöman att erhålla

entledigande, om han misshandlats av befälhavaren eller av andra ombordvarande

utan att befälhavaren givit honom påkallat skydd, eller om befälhavaren

förhållit honom försvarlig kost.

Blott en redaktionell ändring föreslås.

40 §.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att, därest fartyget

försäljes till utländsk man eller annorledes upphör att vara svenskt, sjöman

äger rätt att erhålla entledigande samt åtnjuta ersättning som i 34 § sägs.

Enligt andra stycket i dess gällande lydelse utgör den omständigheten, att

annan förändring av äganderätten till fartyget sker eller att befälhavare

ombytes, ej laga skäl för sjömannen att lämna tjänsten.

Sjömanskommittén anför inledningsvis följande:

Av de ombordanställdas representanter inom kommittén har framhållits,

att stadgandet i lagrummets första stycke är utan större värde för sjömännen.

De kunna nämligen åberopa stadgandet endast i det fall, att tjänsteavtalet

ännu består, då fartyget övergår i utländsk ägo. Väljer sålunda redaren

den utvägen att uppsäga besättningens tjänsteavtal i god tid före äganderättens

övergång, kan besättningen icke kräva gottgörelse, även om den

skulle bli arbetslös genom försäljningen. Sjömännen ha emellertid föga

glädje av stadgandet ens för det fall, att redaren skulle underlåta uppsäga

avtalet. På sätt skadeståndsreglerna för närvarande äro utformade få nämligen

sjömännen -— såsom under 34 § framhållits —- nöja sig med en ersättning

motsvarande hyra under uppsägningstiden samt, därest entledigande

erhålles å annan ort än där tjänsten skall frånträdas, hyra för den längre

tid, som kan beräknas åtgå för resan till nämnda ort. De ombordanställdas

representanter ha ifrågasatt sådan ändring av 40 § första stycket, att sjöman

vid fartygets försäljning till utlandet skulle ha rätt till hyra för viss

tid, om han varder arbetslös till följd av försäljningen, och detta oberoende

av huruvida han blivit uppsagd eller själv begärt entledigande.

Vid sin prövning av detta spörsmål har kommittén stannat för att icke

föreslå ändring i nuvarande regler. Enligt kommitténs åsikt är det uteslutet

att inskränka den vardera parten tillkommande rätten att utan ekonomisk

påföljd i laga ordning uppsäga tjänsteavtalet till upphörande. Kommittén

påpekar emellertid att sjömannen — under förutsättning att kommitténs

förslag till ändring av skadeståndsreglerna i 34 § godtages — i övervägande

antalet fall skulle få skälig gottgörelse, om han i samband med fartygets

försäljning tvingas lämna tjänsten i utlandet.

Beträffande andra stycket föreslår kommittén den ändringen, att därest

fartyget eljest byter ägare, sjöman skall vara berättigad till entledigande,

dock utan rätt till ersättning. Visserligen kan mot förslaget invändas att det

för den enskilde sjömannen oftast torde vara likgiltigt, om fartyget äges av det

ena eller det andra svenska rederiet, men enligt kommitténs uppfattning

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

135

kan det vara av väsentlig betydelse för sjömannen att omedelbart få lämna

sin tjänst, om fartyget övergår till annat rederi. Så torde exempelvis vara

fallet, om fartyget äges av ett rederi, inom vilket befordringsutsikterna äro

goda, men säljes till ett mindre rederi, där dessa utsikter äro ogynnsamma.

—- Samtliga fyra Köpenhamns-utkast upptaga ifrågavarande stadgande.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld motsätta sig kommitténs

ändringsförslag. Enligt deras mening är den omständigheten att svenskt

fartyg byter ägare utan att dock fartygets nationalitet ändras utan praktisk

betydelse för sjömannen, som alltjämt är bibehållen vid de förmåner, vilka

äro honom tillförsäkrade enligt svensk lag och gällande avtal. Vad kommittémajoriteten

anför till stöd för förslaget om rätt att även i dylika fall erhålla

entledigande är rent teoretiskt. Reservanterna veterligen ha gällande

bestämmelser icke i praktiken föranlett klagomål. Vidare framhålla reservanterna,

att enligt förslaget skulle varje förändring i äganderätten till fartyget

giva sjöman rätt att erhålla entledigande. Inskränkning har icke föreslagits

beträffande de fall, då äganderättsförändringen avser endast del i

fartyget. En dylik inskränkning skulle för övrigt icke kunna vidtagas på ett

praktiskt tillfredsställande sätt till följd av omöjligheten att draga en gräns

mellan äganderättsskiften av olika art och omfattning. Slutligen anföra reservanterna,

att förslaget ur redaresynpunkt är till betydande olägenhet,

eftersom den tilltänkte köparen alltid skulle riskera att få övertaga ett fartyg,

vars besättning lämnat fartyget.

Remissyttrandena. I fråga om sjömans rätt att begära entledigande

vid fartygets försäljning till utländsk man anser

maskinbefäls förbundet att sjömannen skall vara berättigad till åtminstone

två månaders lön för den händelse han blir arbetslös till följd av

fartygets försäljning till utlandet; avgörande bör därvid icke vara huruvida

sjömannen är i tjänst just i det ögonblick fartyget övergår i utländsk ägo,

utan huruvida försäljningen var orsaken till att han måste lämna sin tjänst.

Vidare understryker förbundet att de ombordanställda äro missnöjda med

nuvarande regler jämväl av den anledningen, att redaren kringgår stadgandet

i 40 § genom att låta besättningen föra fartyget till den hamn där den

utländske köparen övertager fartyget, samtidigt som besättningen uppsäges

och sändes tillbaka hem med lön under uppsägningstiden eller den längre

tid hemresan kan räcka. Härtill kommer att sjömannen får nöja sig med

samma låga gottgörelse även om han skulle kunna åberopa 40 § och själv

begära entledigande.

Sjöfolks förbundet -—- med instämmande av landsorganisationen — anlägger

samma synpunkter och anför ytterligare, att redaren vid fartygets försäljning

till utlandet i sina kalkyler bör räkna med att få viss ersättningsskyldighet

till de sjömän, som på grund av försäljningen bli arbetslösa. Enligt

förbundets mening verkar det stötande för modern samhälls- och rättsuppfattning

att redaren genom fartygets försäljning måhända gör en god

vinst under det att de ombordanställda få nöja sig med den ersättning de

kunna erhålla från eu arbetslöshetskassa.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Kommerskollegium anser, att maskinbefäls- och sjöfolksförbundens yrkanden

icke böra bifallas.

Kanalflottans rederiförening framhåller, att på grund av den bristande

lönsamheten för kanalsjöfarten det tonnage, som användes i denna fart, undergår

en fortlöpande och därjämte snabb minskning genom försäljning. En

bestämmelse om ersättning till sjömännen, då fartyget försäljes till utlandet,

försvårar i hög grad eller helt omöjliggör en kanske annars fördelaktig

överlåtelse. Föreningen yrkar därför, att bestämmelsen utgår.

I fråga om sjömans rätt till entledigande då fartyget

övergår till annan svensk ägare ansluta sig befälsorganisationerna,

sjöfolks förbundet, landsorganisationen och kommerskollegium till

kommitténs förslag. Kommerskollegium finner stadgandets införande vara

av praktisk betydelse för de ombordanställda. Enligt kollegii mening torde

svårigheter av det slag, redarerepresentanterna i kommittén ansett kunna

bli följden, knappast vara att befara.

Icke heller hovrätten har i princip något att invända mot kommitténs

förslag. Enligt hovrättens mening väga emellertid, då partrederi föreligger

och en partiell förändring av äganderätten sker, sjömannens intressen att

kunna lämna sin tjänst regelmässigt vida lättare än rederiets intresse av

att få behålla sin besättning fulltalig.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer ävensom rådhusrätten

biträda reservanternas ståndpunkt, att rätt till avsked ej skall föreligga

då fartyget övergår till annan svensk ägare.

Departementschefen. Sjöman, som tagit anställning på ett svenskt fartyg,

har ett berättigat anspråk att icke behöva kvarstå i tjänst för den händelse

fartyget genom övergång i utländsk ägo skulle bli underkastat främmande

lag. Därmed får en av förutsättningarna för tjänsteavtalet anses ha brustit.

Med hänsyn härtill är det naturligt, att sjömannen äger rätt att omedelbart

erhålla entledigande samt åtnjuta skäligt skadestånd. Redan 1864 års lag

intog denna ståndpunkt. Enligt bestämmelserna i den föreslagna 34 § skulle

skadestånd utgå med två respektive en månads lön jämte i förekommande

fall fri hemresa med underhåll. Att, såsom kanalflottans rederiförening

ifrågasatt, borttaga bestämmelsen i 40 § första stycket kan icke anses överensstämma

med billigheten.

Det må emellertid betonas att sjömannens rätt, ur de synpunkter som

föranlett stadgandet i 40 §, icke trädes för nära, om han på föranledande

av redaren får lämna tjänsten innan fartyget överlämnas till den utländske

förvärvaren. Blir sjömannen därvid skild från tjänsten i strid med anställningsavtalet,

är han givetvis berättigad till ersättning enligt 34 §. Skulle

däremot redaren uppsäga sjömannens tjänsteavtal att upphöra i enlighet

med avtalets föreskrifter, torde av allmänt gällande rättsgrundsatser följa

att sjömannen icke med rätta kan kräva ersättning utöver den avtalsenliga,

blott därför att redaren sedermera ämnar försälja fartyget till ut
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

137

ländsk man. Enligt min mening kunna i detta fall några av sjöfartsnäringens

särart betingade skäl icke åberopas för ett avsteg från nämnda

grundsatser.

Vad angår förslaget att sjöman skall vara berättigad att erhålla entledigande,

om fartyget övergår till annan svensk ägare, finner jag i likhet med

kommittén att sjöman i princip bör ha denna rätt. Såsom kommerskollegium

framhållit torde de från redarehåll anförda betänkligheterna vara

överdrivna. Däremot synes påpekandet att stadgandet icke bör vara tilllämpligt,

då endast del av fartyg överlåtes till annan, böra beaktas. Ordalagen

i kommitténs förslag ha jämkats med hänsyn härtill.

Slutligen torde gällande regel att ombyte av befälhavare icke utgör laga

skäl för sjömannen att lämna tjänsten böra såsom överflödig utgå ur lagen.

Om tjänsteavtalets upphörande vid fartygets förolyckande.

41 §.

I lagrummet lämnas vissa bestämmelser i samband med fartygets förolyckande.

Härutinnan må hänvisas till vad anförts under 6 §.

Om förlust av personlig egendom.

42 §.

I gällande sjömanslag föreskrives under 42 § att Konungen äger, under

förutsättning av ömsesidighet, förordna att förmån, som enligt 28 och

41 §§ tillförsäkrats svensk sjöman, skall tillkomma jämväl utländsk sjöman.

Enligt 41 § fjärde stycket är svensk sjöman berättigad att för förlust

av effekter vid fartygets förolyckande erhålla ersättning av redaren enligt

närmare angivna grunder. Ersättningen utgår för närvarande med vissa

standardbelopp.

Sjömanskommittén förordar, att stadgandet i nuvarande 42 § skall flyttas

till kapitel 8, vilket skulle upptaga olika stadganden under rubriken »Särskilda

bestämmelser», samt att i stället reglerna i nuvarande 41 § fjärde

stycket skola bilda ett nytt lagrum med beteckningen 42 §.

I fråga om sistnämnda paragraf föreslår kommittén på anförda skäl,

att rätten till ersättning för förlust av personlig egendom skall föreligga

också när fartyget drabbats av sjöröveri, brand eller annat haveri.

Remissyttrandena. Segelfartygsföreningen anser, alt lagrummet bör förses

med det tillägget, att sjöman vid påmönstring skall lämna förteckning över

effekter som han medför ombord. Förteckningen skall ligga till grund för

värdering av sjömans effekter vid fartygets eventuella förlisning.

Kommerskolleginm invänder häremot, att föreningens förslag knappast

torde vara ägnat att medverka till en praktisk lösning av ersältningsfrå
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Knngl. Maj.ts proposition nr 170.

gorna. Dessa torde även i framtiden i regel kunna lösas genom föreskrifter

om standardersättning.

Departementschefen. Mot kommitténs ändringsförslag synes icke vara något

att erinra. Såsom kommerskollegium framhållit torde skäl ej heller

föreligga att bifalla segelfartygsföreningens yrkande om att i sjömanslagen

intaga föreskrift om skyldighet för sjöman att lämna förteckning över sina

ägodelar ombord.

Om tvist angående tjänst eförhållandet.

43 §.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att sjöman, därest han

icke åtnöjes med avräkning som befälhavaren för avmönstring upprättat,

äger begära mönstringsförrättarens prövning av dess riktighet.

Enligt nuvarande andra stycket skall, för den händelse tvist mellan befälhavaren

och någon av besättningen uppstår angående tjänsteförhållandet

medan fartyget befinner sig å ort utom riket, tvisten hänskjutas till avgörande

av svenske konsuln på stället eller, om sådan där icke finnes eller

hinder möter för hans anlitande, den svenske konsul, som därefter under

resan först anträffas.

Jämlikt tredje stycket i dess gällande lydelse föreskrives att mönstringsförrättarens

eller konsulns beslut skall lända till efterrättelse intill dess

saken kan komma under prövning av svensk domstol.

Sjömanskommittén föreslår ej ändring av första stycket.

Beträffande stadgandet i andra stycket anmärker kommittén inledningsvis,

att detsamma i första hand har den innebörden att tvist angående

tjänsteförhållandet icke får dragas inför utländsk myndighet. Anledningen

härtill är den, att vårt land vill försöka hindra främmande länder från att

få domsrätt över svenska fartyg och därmed göra sina lagbestämmelser om

tjänsteförhållandet tillämpliga å dem. I anslutning härtill framhåller kommittén,

att de danska och norska sjömanslagarna under 33 § femte punkten

upptaga en bestämmelse om rätt för befälhavaren att avskeda sjöman

som hänskjuter tvist om tjänsteförhållandet till utländsk myndighet. Vidare

omnämner kommittén, att lagrådet vid sin behandling av förslaget till

gällande sjömanslag hemställde, att samma bestämmelse måtte införas i den

svenska lagen, enär eljest överträdelse av 43 § icke skulle kunna beivras.

Dåvarande chefen för justitiedepartementet lämnade emellertid lagrådets

hemställan utan åtgärd under hänvisning till att sådan överträdelse skulle

kunna straffas med böter såsom förseelse i tjänsten enligt 82 §. Departementschefen

ansåg vidare, att den ifrågasatta bestämmelsen under alla förhållanden

skulle bliva icke blott mindre lämplig utan även föga effektiv,

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

139

eftersom ett avskedande givetvis icke skulle kunna verkställas inom det

lands territorium, där tvisten anhängiggjorts, ävensom vara utan all betydelse,

om sjömannen redan lämnat tjänsten, då han påkallade utländsk myndighets

prövning av tvisten.

Vid sin behandling av denna fråga anför kommittén, att det torde vara av

största betydelse att tvister angående svenska rättsförhållanden icke dragas

inför utländska myndigheter. Det synes kommittén uppenbart, att åtminstone

en i tjänst varande sjöman skulle noga betänka sig innan han vände sig

till utländsk myndighet, om han visste att han i så fall kunde bli avskedad.

Den omständigheten, att avskedandet måhända icke skulle kunna verkställas

inom det land, där tvisten anhängiggjorts, kan enligt kommitténs uppfattning

icke tillmätas avgörande betydelse. Sjömannen torde nämligen, om

befälhavaren vidhåller sitt beslut att avskeda honom, bli nödsakad att lämna

fartyget i första hamn, där hinder för avmönstring ej möter. På grund

härav har kommittén förordat, att också den svenska sjömanslagen under

33 § skall upptaga en bestämmelse om rätt för befälhavaren att avskeda sjöman

som brutit mot stadgandet i 43 § andra stycket.

Beträffande sistnämnda stadgande påpekar kommittén, att detsamma i

sin nuvarande utformning kan tolkas så, att parterna icke blott ha en ovillkorlig

rätt att få tvisten prövad av konsuln utan även skyldighet att hänskjuta

tvisten till honom. Det senare kan givetvis icke vara meningen med

stadgandet. Intet hindrar parterna att låta med prövningen anstå tills tvisten

exempelvis kan hänskjutas till svensk domstol eller avgöras genom förhandlingar

mellan de organisationer parterna tillhöra. För tydlighetens skull

föreslår kommittén —- förutom en mindre väsentligen redaktionell jämkning

— den ändringen, att orden »skall tvisten hänskjutas etc.» utbytas mot

orden »må tvisten hänskjutas etc.», varjämte tillägges: »Tvisten må icke

dragas inför utländsk myndighet.»

I fråga om 43 § tredje stycket framhåller kommittén, att i gällande norska

sjömanslag detta stycke upptager den föreskriften att, därest mönstringsfönättarens

eller konsulns beslut avser skyldighet att gälda penningbelopp

över etthundra kronor, nedsättning av beloppet eller del därav kan påfordras

i avvaktan på att saken prövas av domstol. Härjämte föreskrives huru

med beloppet tills vidare skall förfaras. I likhet med 1938 års sjömanslagsutredning

föreslår kommittén, att motsvarande bestämmelser skola införas

i den svenska sjömanslagen.

Remissyttrandena. Denna paragraf har berörts endast av gencralkonsulatet

i Neiv York som omnämner, att vad denna stad beträffar inblandning från

amerikanska myndigheter sällan förekommit i fråga om tjänsteförhållandena

på svenska fartyg. Ännu har generalkonsulatet veterligt utslag i tvist

mellan befälhavare och besättning icke meddelats av amerikansk domstol.

Risken för att i framtiden tvist kommer att dragas inför sådan domstol är

dock stor. Advokater med tvivelaktiga metoder hota ideligen redarna och

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Knngl. Maj.ts proposition nr 170.

deras agenter med stämningar till domstol. Hittills ha dock domstolarna i

New York vägrat att upptaga tvister såvitt angår svenska fartyg. Enligt vad

generalkonsulatet erfarit ha emellertid flera norska redare blivit av amerikansk

domstol ålagda att utbetala avsevärda summor till sjömän.

Departementschefen. Anledning till saklig erinran mot de av kommittén

under 43 § första och tredje styckena föreslagna bestämmelserna torde icke

föreligga. I tredje stycket ha emellertid ett par redaktionella ändringar vidtagits.

Vad angår kommitténs förslag i övrigt må erinras att vår sjölagstiftning

alltsedan tillkomsten av 1891 års lag upptagit en bestämmelse av innebörd,

att prövning av tvist mellan befälhavaren och någon av besättningen angående

tjänsteförhållandet skall vara förbehållen svenska myndigheter och

sålunda icke få överlämnas åt utländsk myndighet. Såsom kommittén anfört

är motiveringen den, att vårt land om möjligt vill förhindra att svenska

fartyg bli underkastade främmande stats lagstiftning och domsrätt.

Särskilt må framhållas att, om sjöman vänder sig till utländsk myndighet

för prövning av ett mot redaren riktat krav, ej önskvärda följder kunna uppstå

för denne. Måhända belägges fartyget med kvarstad eller nödgas redaren

ställa borgen för att fartyget skall få lämna landet.

I fråga om de stater, som taga hänsyn till den svenska lagen och alltså

vägra att befatta sig med tvister mellan befälhavaren och sjöman på svenskt

fartyg, uppstå naturligen icke några svårigheter. Förhållandet är emellertid

ett annat beträffande stat, som anser sig oförhindrad att med stöd av egna

rättsregler upptaga sådan tvist till prövning. Gällande svensk sjömanslag

stadgar icke någon påföljd för ombordanställd, som anhängiggör tvist vid

utländsk myndighet, och icke heller eljest torde det vara möjligt att ingripa

mot honom. Måhända skulle han kunna fällas till böter för tjänsteförseelse.

Enligt såväl den danska som den norska sjömanslagen (33 § punkt 5) är

befälhavaren berättigad att avskeda sjöman, som bryter mot bestämmelsen i

43 § andra stycket. Sjömanskommittén har föreslagit, att en dylik föreskrift

måtte intagas i den svenska lagen.

Det är visserligen riktigt, att föreskriften icke är tillämplig på sjöman,

som redan lämnat tjänsten, och att den i sådant fall blir helt utan värde,

men såsom kommittén framhållit är det icke otänkbart att föreskriften åtminstone

skulle medverka till att avhålla en i tjänst varande sjöman från

att anhängiggöra tvist hos främmande myndighet. Det må även framhållas,

att föreskriften återfinnes i samtliga fyra Köpenhamns-utkast. På grund av

det anförda torde kommitténs förslag om att foga denna föreskrift till 33 §

böra bifallas. Icke heller synes något vara att erinra mot kommitténs utformning

av 43 § andra stycket.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 170.

141

3 KAP.

Om skeppstjänsten.

Om arbetsledningen ombord.

44 §.

I 44 § stadgas för närvarande att befälhavaren äger högsta myndighet

ombord.

I nuvarande 46 § andra stycket föreskrives att, därest befälhavaren avlider

eller blir urståndsatt att föra fartyget eller övergiver tjänsten, styrmannen

eller, om flera styrmän finnas, den främste av dem skall träda i befälhavarens

ställe, till dess sådan förordnats.

I enlighet med sjömanskommitténs förslag förordas, att med nuvarande

44 § skall sammanföras 4b § andra stycket, varjämte en mindre redaktionell

ändring föreslås.

45 §.

I sin gällande lydelse upptager 45 § regler angående styrmannens befogenheter

och skyldigheter i tjänsten. Bl. a. åligger det honom att övervaka

stuvningen av proviant.

I nuvarande 46 § första stycket lämnas bestämmelser om rätt för styrman

att vid befälhavarens frånvaro eller förfall i viss utsträckning utöva

denne tillkommande befogenheter.

Sjömanskommittén förordar den redaktionella ändringen, att berörda stadganden

sammanfogas till ett lagrum, betecknat 45 §.

I fråga om föreskriften att styrmannen skall övervaka stuvningen av .proviant

anmärker kommittén, att den uppenbarligen tillkommit av säkerhetsskäl.

Emellertid förekommer ofta, att fartyget har särskilt inredda proviantrum

och i sådant fall brukar stuvningen av provianten övervakas av

föreståndaren för ekonomiavdelningen. Kommittén anser, att denna praxis

bör lagfästas och föreslår därför den ändringen, att styrmannens skyldighet

att övervaka stuvningen av proviant skall föreligga endast då denna icke

stuvas i därför särskilt inredda utrymmen.

Remissyttrandena. Icke någon av de hörda myndigheterna och organisationerna

har i princip något att invända mot förslaget. Hovrätten påpekar

emellertid, att stadgandet om stuvningen av proviant torde böra omformuleras,

så att syftet vinnes. Avgörande för frågan om styrmannens övervakningsplikt

torde icke böra vara det förhållandet, huruvida proviant stuvas

i därför särskilt inredda utrymmen, utan huruvida annan person enligt särskilt

bestämmande har övervakningsplikten.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Departementschefen. Mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna torde

icke vara något i och för sig att erinra. Med anledning av hovrättens

påpekande ha emellertid ordalagen jämkats.

46 §.

I nuvarande 47 och 48 §§ lämnas bestämmelser om maskinchefens (förste

maskinisten eller maskinisten) skyldigheter och befogenheter i tjänsten.

Bl. a. stadgas att han skall ansvara för driften, skötseln och underhållet av

fartygets maskineri med tillhörande anläggningar och inrättningar.

Sjömanskommittén föreslår icke någon ändring i sak utan endast en del

smärre redaktionella jämkningar.

Remissyttrandena. Maskinbefälsförbundet erinrar om att lagrådet vid sin

granskning av förslaget till gällande sjömanslag fann ordalagen »fartygets

maskineri med tillhörande anläggningar och inrättningar» mindre tillfredsställande

med hänsyn till maskinchefens åligganden (se prop. nr 13/1922,

s. 100). Sedan lagen antogs, ha framstegen på det tekniska området alltmera

kommit att utnyttjas ombord. Fartygens maskinstyrka har mångdubblats

och på alla områden ombord användas tekniska hjälpmedel. Förbundet

anser därför, att nämnda uttryck bör ersättas med orden »fartygets

maskinella och tekniska utrustning».

Departementschefen. Med ett bifall till maskinbefälsförbundets hemställan

skulle följa, att maskinchefen i första hand komme att sörja för skötseln

av bl. a. de nautiska instrumenten. För närvarande är det styrmannen

som under befälhavarens tillsyn har ansvaret härför. Det synes mig icke

tillrådligt att genom en lagbestämmelse ändra denna praxis.

Icke heller i övrigt torde vara något att erinra mot lagrummets avfattning

i sak.

47 §.

Sjömanskommitténs förslag upptager under denna paragraf ett nytt stadgande,

vari föreskrifter lämnas om föreståndarens för ekonomiavdelningen

skyldigheter och befogenheter i tjänsten. Han skall leda och vara ansvarig

för arbetet inom ekonomiavdelningen. Särskilt skall åligga honom att svara

för tillagningen och serveringen av kosten samt utöva tillsyn över provianten

ävensom sörja för rengöringen av de utrymmen, som befälhavaren bestämmer.

Remissyttrandena. Stewartsföreningen framhåller, att bland maskinchefens

åligganden ingår att utöva uppsikt över maskinpersonalen och hålla

tillsyn över de för denna personal avsedda bostäderna. Kommittéförslaget

saknar emellertid motsvarande bestämmelse, såvitt angår föreståndaren för

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

143

ekonomiavdelningen. Enligt föreningens åsikt bör emellertid 47 § upptaga

en föreskrift, varav klart framgår att föreståndaren har samma rättigheter

och skyldigheter såvitt angår honom underställd personal.

Kommerskollegium påpekar, att uppsikten över manskapet bör ligga hos

befälet. Det synes ej påkallat att göra undantag från denna regel i fråga

om ekonomipersonalen. Givet är att den ledning, som föreståndaren för

ekonomiavdelningen utövar, också innefattar en viss uppsikt över personalen,

men detta torde icke behöva särskilt utsägas. Enligt kollegii mening

har lagtexten fått en lämplig avfattning.

Icke heller fartygsbefälsföreningen finner den ifrågasatta utvidgningen

lämplig.

Departementschefen. I likhet med kommerskollegium finner jag stewartsföreningens

hemställan icke böra föranleda till ändring av den föreslagna

lagtexten. Med anledning av hovrättens under 45 § gjorda anmärkning har

till texten dock fogats den föreskriften, att föreståndaren för ekonomiavdelningen

skall övervaka stuvningen av proviant, som skall förvaras i därför

särskilt inredda utrymmen.

48 §.

I enlighet med sjömanskommitténs förslag förordas att ett stadgande om

radiotelegrafistens åligganden och befogenheter skall införas under 48 g.

Om allmänna skyldigheter i tjänsten.

49 §.

Lagrummet upptager regler angående ordning och skick ombord.

Endast redaktionella ändringar föreslås.

50 §.

Lagrummets första stycke avhandlar sjömannens plikt att i tjänsten åtlyda

förmans order samt att väl vårda fartyg och gods ävensom omsorgsfullt

fullgöra sina åligganden. I andra stycket upptagas bestämmelser om sjömans

skyldighet att ersätta skada, som uppkommer genom hans fel eller försummelse

i tjänsten.

Saklig ändring föreslås ej.

Om tillträde av och utcvaro från tjänsten samt om medtagande av gods.

51 §.

I första stycket stadgas för närvarande att sjöman skall inställa sig till

tjänstgöring ombord å därför bestämd tid, samt att han därefter icke utan

tillstånd får gå från skeppsbord. I nuvarande andra stycket föreskrives att

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Mcij.ts proposition nr 170.

under fartygs uppehåll i hamn eller eljest å säker ankarplats sjöman ej må

vägras att under fritid gå i land, såvida icke hans kvarstannande ombord är

påkallat med hänsyn till fartygets, lastens eller de ombordvarandes säkerhet,

fullgörandet av nödvändig skeppstjänst eller fartygets förestående avresa

eller förhalning.

Enligt tredje stycket äger sjöman rätt att under dylikt uppehåll en gång i

månaden vistas i land efter klockan 12 för egna angelägenheters ordnande.

Jämlikt fjärde stycket i dess nuvarande lydelse är sjömannen berättigad

att, där så lämpligen kan ske, kostnadsfritt anlita fartygets båtar för att

komma i land, då landlov beviljats honom.

I femte stycket stadgas slutligen, att sjöman, som varder förhindrad att i

rätt tid komma ombord, är skyldig att utan dröjsmål underrätta befälhavaren

därom.

Sjömanskommittén anför beträffande första och andra styckena, att bestämmelsen

om skyldighet för sjöman att begära särskilt tillstånd för att

komma i land under fritid strider mot den i land allmänt gällande grundsatsen

att varje arbetstagare utan inskränkning må förfoga över sin fritid efter

eget skön. Enligt kommitténs åsikt är det intet som hindrar en sådan avfattning

av 51 §, att därav framgår att berörda grundsats i princip gäller också

för arbetstagaren till sjöss. Sjömannens rätt att gå i land under fritid

bör vara ovillkorlig i den meningen, att endast ett uttryckligt meddelande att

han icke får lämna fartyget kan betaga honom rätten. Kommittén föreslår

därför, att ordalagen jämkas i enlighet härmed.

Härefter framhåller kommittén, att sjöman, som beordras att utföra arbete

på övertid, enligt sjöarbetstidslagen äger rätt till särskild ersättning härför.

Ålägges honom sådant arbete under fartygets uppehåll i hamn, kunna emellertid

förhållandena vara sådana att, ehuru övertidsarbetet måhända pågår

endast någon timme, han icke kan utnyttja sin rätt att gå i land under fritiden.

Det oaktat är han icke berättigad till annan gottgörelse än för själva

övertidsarbetet. Kommittén finner därför rimligt föreslå att, för den händelse

sjöman beordras stanna ombord för att utföra arbete, som icke är betingat

av hänsyn till fartygets säkerhet eller förestående avgång, han skall ha rätt

till skäligt vederlag för väntetid. Ett liknande stadgande återfinnes i gällande

kollektivavtal, och kommitténs förslag innebär därför endast ett lagfästande

av gällande praxis. Kommittén förordar, att ifrågavarande stadgande

skall bilda lagrummets tredje stycke.

I fråga om nuvarande fjärde stycket yttrar kommittén, att det för sjömannen,

som icke har samma möjligheter som arbetstagaren i land att utnyttja

sin fritid, är av största betydelse att han verkligen kan komma i land under

fartygets uppehåll i hamn. Detta kan bli svårt om fartyget ligger förankrat

på redden. Fartygets båtar äro måhända icke lämpliga för färd in till land,

och för den enskilde sjömannen kan det visa sig vara omöjligt eller alltför

dyrbart att hyra båt. Bl. a. löper han risken att bli uppskörtad, då han

skall hyra farkost för återfärden. För befälhavaren torde det vanligen vara

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

lättare att till ett rimligt pris ordna båtförbindelse med land i de fall, där

fartygets egna båtar icke lämpligen kunna användas. På grund härav förordar

kommittén den bestämmelsen, att i den mån så lämpligen kan ske med

hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter, befälhavaren skall utan

kostnad för besättningen anordna sådan båtförbindelse, att besättningen kan

utnyttja sin rätt att vistas i land.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld yrka, att den nuvarande

bestämmelsen i tredje stycket om rätt för sjöman att vistas i land en gång

i månaden efter klockan 12 skall utgå. Med tillkomsten av 1948 års sjöarbetstidslag

ha sådana regler för arbetstiden och vederlag tillkommit, vilka göra

det möjligt för sjömannen att på ett helt annat sätt än tidigare erhålla fritid

för egna angelägenheters ordnande.

Beträffande den föreslagna föreskriften om sjömans rätt till skäligt vederlag

för väntetid anse reservanterna det vara principiellt felaktigt att i lag införa

en bestämmelse av lönereglerande natur. Det är parternas sak att träffa

överenskommelse i ämnet.

Även kommittéledamoten Böös anser, att föreskriften strider mot den enligt

svensk arbetsrätt vedertagna principen att undvika lagstiftning på löneområdet.

Visserligen upptager sjöarbetstidslagen ett stadgande om övertidsersättning,

men detta är grundat på behovet av korrektiv mot utnyttjandet

av övertidsarbete, vilket lagstiftaren velat i möjligaste mån inskränka.

Remissyttrandena. I frågan om sjömans rätt att under fritid gå

i land anföra fartygsbefälsföreningen, inrikessjöfartens befälsförening och

radiotelegrafistföreningen, att de icke ha något att erinra mot den av kommittén

föreslagna utformningen av reglerna. Föreningen framhåller emellertid,

att trots reglernas nuvarande restriktiva avfattning det är mycket

vanligt, att sjömän rymma ur tjänsten eller bli »akterseglade», därmed åsamkande

fartygen dryga kostnader och svårigheter. Enligt föreningarnas åsikt

är det anledning befara, att den av kommittén föreslagna uppmjukningen

skulle medverka till att ytterligare uppluckra sjömännens pliktkänsla. Lagrummet

borde därför kompletteras med en uttrycklig föreskrift att det åligger

sjöman, som gar i land under fritid, att alltid göra sig underrättad om

fartygets avgång och den tidpunkt han senast har att inställa sig ombord.

Kommerskollegium tror för sin del icke, att den av fartygsbefälsföreningen

m. fl. föreslagna föreskriften skulle tjäna som korrektiv mot rymningar

eller efterseglingar.

Beträffande förslaget om rätt för sjöman att åtnjuta skäligt vederlag

för väntetid anser mnskinbcfälsförbundet, att kommitténs förslag

bör godtagas. Enligt förbundets åsikt är här icke fråga om eu löneförmån i

vanlig mening. Det är nämligen icke sagt, att vederlaget skall utgöras av

penningar. Måhända avtala parterna att detsamma skall utgå i form av utvidgad

fritid. Icke heller angives vederlagets omfattning. Slutligen framhåller

förbundet, att sjöarbetstidslagens bestämmelser om övertidsersättning

äro mera ingående än den av kommittén föreslagna regeln.

10 Tlihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer ävensom hovrätten

och kommerskollegium ansluta sig till reservanternas uppfattning, att frågan

om vederlag bör avgöras avtalsvägen och icke bli föremål för lagstiftning.

Samtliga redare- och arbetsgivareorganisationer instämma också i reservanterna

Forssblads och Reuterskiölds yrkande, att den nuvarande bestämmelsen

om sjömans rätt att en gång i månaden vistas i land

för egna angelägenheters ordnande måtte utgå ur lagen.

Val slutligen angår förslaget om befälhavarens skyldighet att anordna

båtförbindelse med land säger sig generalkonsulatet i New York

befara, att besättningen kommer att missbruka förmånen, om den göres obegränsad.

Generalkonsulatet ifrågasätter huruvida icke befälhavaren får anses

ha fullgjort sin skyldighet genom att meddela, att båtar för transport

till fartyget skola finnas tillgängliga på bestämda tider och i viss begränsad

utsträckning.

Departementschefen. Enligt 51 § gällande lag får sjöman icke under fartygets

uppehåll i hamn lämna fartyget utan tillstånd. Föreskriften, som är

betingad av de särskilda förhållandena inom sjötjänsten, leder till att sjömannen

även under fritid måste begära tillstånd om han önskar gå i land.

Såsom kommittén framhållit strider detta mot den allmänt vedertagna

grundsatsen, att arbetstagare äger förfoga över sin fritid efter gottfinnande.

Enligt min mening är det önskvärt att denna grundsats kommer till uttryck

i sjömanslagen. Hänsynen till sjöfartssäkerheten torde icke eftersättas, om

lagrummet får den av kommittén föreslagna innebörden, nämligen att sjömannen

är berättigad att under fritid lämna fartyget, såvida han icke beordras

kvarstanna ombord för att utföra visst arbete. Det blir sålunda befälets

sak att genom anslag å särskild tavla eller annorledes underrätta sjöman

om att han icke får gå i land eller när han senast skall vara tillbaka.

Såsom kommerskollegium betonat torde en föreskrift om skyldighet för

sjöman att, innan han lämnar fartyget, göra sig underrättad om fartygets

avgångstid m. in. icke vara ägnad att minska antalet rymningar och efterseglingar.

Beträffande sjömans rätt till skäligt vederlag för väntetid finner jag i

likhet med flertalet remissinstanser att sådant vederlag är att betrakta närmast

såsom en löneförmån. Inom svensk arbetsrätt gäller den principen, att

lagstiftning om löner icke bör ske. Sjöarbetstidslagen upptager visserligen en

bestämmelse om övertidsersättning, men av förarbetena till denna lag framgår

att särskilda skäl föranlett därtill. Sådana skäl torde icke kunna åberopas

i detta sammanhang.

Vad angår bestämmelsen om rätt för sjöman att en gång i månaden vistas

i land för egna angelägenheters ordnande må framhållas, att bestämmelsen

har sin uppgift att fylla även om sjömannens rätt till fritid blivit utvidgad

genom 1948 års sjöarbetstidslag. Det är nämligen ingalunda säkert, att fritiden

kan förläggas till sådant klockslag att sjömannen blir i tillfälle att be
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170. 147

söka affärs- och expeditionslokaler. Bestämmelsen torde följaktligen böra

behållas i lagen.

Icke heller torde det vara något att erinra mot stadgandet om skyldighet

för befälhavaren att under närmare angivna förutsättningar anordna båtförbindelse

för besättningen. I anledning av påpekande från ett av generalkonsulaten

må understrykas att stadgandet torde fått sådan avfattning att

därav otvetydigt framgår, att besättningen icke kan utnyttja rätten till båtförbindelse

på sätt som konsulatet befarat.

52 §.

I lagrummet stadgas för närvarande att, därest sjöman som påmönstrats å

fartyg underlåter att i rätt tid tillträda tjänsten eller går i land utan tillstånd

eller icke kommer tillbaka i rätt tid efter att ha varit i land, befälhavaren

äger anlita polismyndighet för att inställa sjömannen i tjänsten, dock endast

under den förutsättningen att fartyget eljest skulle sakna tillräcklig besättning.

Sjömanskommittén understryker inledningsvis, att bestämmelsen utgör ett

undantag från den allmänt gällande regeln att uppfyllandet av ett civilt

tjänsteavtal icke kan framtvingas under medverkan av myndighet. Vidare

erinrar kommittén om att bestämmelsen, som återfinnes redan i 1864 års

sjölag, i samband med tillkomsten av gällande sjömanslag var föremål för

ingående behandling med anledning av yrkanden från flera håll att bestämmelsen

måtte borttagas. (Jfr första lagutskottets utlåtande nr 9/1922.)

Kommittén anmärker nu, att stadgandet genom utvecklingen på arbetsrättens

område uppenbarligen kommit att i ännu högre grad än vid tiden för

sjömanslagens tillkomst framstå såsom en undantagsbestämmelse. Det oaktat

ha övervägande skäl ansetts tala för att stadgandet behålles i lagen.

Dock föreslås att det begränsas till att gälla utrikes fart. Kommittén vill ej

bestrida, att det också för den inrikes sjöfarten kan vara av synnerlig vikt

att ha arbetsstyrkan å fartygen fulltalig, men motsvarande torde gälla icke

endast beträffande det inhemska kommunikationsväsendet i övrigt utan även

beträffande åtskilliga andra näringsgrenar inom landet.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld anse, att lagrummet

hör behållas i oförändrat skick. Enligt deras mening kan den inrikes sjöfarten

i detta hänseende icke jämställas med övriga inhemska kommunikationsmedel.

De ekonomiska följderna av en eller flera sjömäns avvikande

bli genomgående mer kännbara och förorsaka större olägenhet än om motsvarande

inträffat beträffande transportväsendet till lands. Det är även ett

samhällsintresse, att kostnader för omhändertagande av avvikna sjömän icke

i onödan övervältras på stat och kommun. Vidare ligger det i sjömännens

eget intresse att möjlighet finnes att inställa dem å fartyget, innan detta

avgår.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Remissyttrandena. Kommerskollegium finner det ovisst om kommitténs

förslag är välbetänkt men vill icke direkt motsätta sig att undantag göres

för den inrikes sjöfarten.

Sjöfolksförbundet har lämnat förslaget utan erinran.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer, fartygsbefälsföreningen,

inrikessjöfartens befälsförening, radiotelegrafistföreningen samt

hovrätten ansluta sig till reservanterna i kommittén. Sålunda framhåller kanalflottans

rederiförening att, med hänsyn till den föreliggande svårigheten

att erhålla ersättare med erforderlig utbildning, en rätt för befälhavaren att

låta hämta en avviken sjöman ej saknar betydelse. Sågverks förbundet understryker,

att befälhavaren endast i trängande och berättigade fall utnyttjar

rätten att anlita polismyndighet. På grund härav och med hänsyn till utvecklingen

på arbetsmarknaden synes det förbundet som om ett bibehållande

av rätten också i inrikes fart är angeläget. Hovrätten anser de speciella förhållandena

kring sjöfartsnäringen i detta hänseende vara så framträdande

och de aktuella fallen så ofta förekommande, att en särregel om rätt för befälhavaren

att låta inställa avviken sjöman ombord är i det närmaste lika

motiverad beträffande inrikes fart som annan sjöfart.

Fartygsbefälsf öreningen m. fl. anföra, att skillnaden mellan de landanställda

yrkesutövarna och de sjöfarande är betydlig. De förra arbeta i regel

efter en fastare och lugnare rytm än sjöfolket, som vistas på en rörlig arbetsplats

och har sin arbetstid indelad i vakter även å fartyg i inrikes fart. Denna

rörlighet och vistelse till sjöss gör att sjömännens landbesök icke sällan få

en intensiv prägel, varav följer att de ofta försumma att inställa sig å

fastställd tid. Detta kan i sin tur föranleda att fartyget försenas med åtföljande

dryga ekonomiska förluster.

Vidare framhåller föreningen att polismyndighet anlitats för att återföra

lagligen strejkande sjömän beträffande vilka tvist uppstått rörande anställningsavtalets

bestånd. Enär stadgandet icke torde tillkommit för detta ändamål,

bör till detsamma fogas ett tillägg, att det ej må tillämpas då sjöman undanhåller

sig tjänsten på grund av laglig arbetskonflikt.

Maskinbefålsförbundet upptager samma fråga till behandling och yrkar i

anslutning därtill att 52 § skall utgå ur lagen. Enligt nutida rättsåskådning

borde det vara självklart att sjöman, som utebliver från tjänsten i anledning

av en i laga ordning utlyst strejk, icke skall kunna tvingas att tjänstgöra

även om den i hans enskilda tjänsteavtal bestämda uppsägningstiden

icke hunnit utgå. Förbundet erinrar emellertid om att Kungl. Maj:t i ett

år 1932 avkunnat utslag dömt sjöman, som efter vederbörligen varslad

strejk uteblivit från tjänsten, till ansvar för rymning, därför att det enskilda

tjänsteavtalet icke upphört att gälla (se N.J.A. 1932: 11).

Departementschefen. Bestämmelsen om rätt för befälhavaren att anlita polismyndighet

för att föra ombord sjöman, som håller sig undan från tjänsten,

är icke ny. Den återfanns redan i 1864 års sjölag. Den utgör ett undantag

från den allmänt vedertagna grundsatsen, att uppfyllandet av ett civil
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

149

rättsligt tjänsteavtal icke må framtvingas med myndighets hjälp. Undantaget

är självfallet betingat av de säregna förhållandena inom sjöfartsnäringen.

Bestämmelsen behandlades synnerligen ingående i samband med

tillkomsten av gällande sjömanslag. Det befanns därvid, att övervägande

skäl talade för att bestämmelsen skulle behållas i lagen. Samtidigt fastslogs

emellertid att den icke borde komma till användning i större omfattning än

som vore oundgängligen nödvändigt. På grund härav begränsades bestämmelsens

tillämplighetsområde till att avse endast sjöman, som påmönstrats

å fartyget, ävensom till det fall att fartyget utan sjömannen skulle sakna

fulltalig besättning.

De överväganden, som för trettio år sedan ledde till att bestämmelsen bibehölls,

torde i dag äga i stort sett samma vikt. Framför allt gäller detta den

utrikes sjöfarten. Det synes därför icke tillrådligt att helt borttaga bestämmelsen.

Spörsmålet blir emellertid mera vanskligt i fråga om den inrikes

sjöfarten. Såsom kommittén och flera remissinstanser framhållit är det obestridligt,

att bestämmelsen i och för sig är av stor betydelse för denna sjöfart.

önskemål om ett dylikt stadgande skulle emellertid med nästan lika

goda skäl kunna resas från åtskilliga näringsgrenar i land, där en hämtningsregel

dock knappast skulle godtagas. Särskilt äro beröringspunkterna

mellan den inrikes sjöfarten och det övriga transportväsendet inom landet

ganska framträdande. Med hänsyn härtill och då det, såsom nyss antytts,

framstår som angeläget att inskränka hämtningsrätten, vill jag tillstyrka

förslaget att undantaga den inrikes sjöfarten.

I anledning av befälsorganisationernas yttranden må framhållas att 52 §

icke är tillämplig under annan förutsättning än att sjömannen på grund

av ett alltjämt gällande tjänsteavtal är pliktig att inställa sig ombord. Frågan

huruvida tjänsteavtalet kan anses ha upphört att gälla av den anledningen

att sjömannens organisation i vederbörlig ordning varslat om strejk

och varseltiden utgått torde icke böra lösas i sjömanslagen. Ej heller lärer

det vara tillrådligt att från detta lagrums tillämplighetsområde uttryckligen

undantaga det fall att sjöman håller sig från tjänsten under åberopande

av att strejk utbrutit. Hithörande frågor torde böra avgöras i större sammanhang.

53 §.

Enligt lagrummets första stycke i dess gällande lydelse äger befälhavaren,

om sjöman rymmer, på lämpligt sätt försälja hans ombord kvarlämnade

tillhörigheter. I nuvarande andra stycket stadgas att sjömannen sist

inom ett år från rymningen äger utfå vad av försäljningssumman ävensom

av innestående hyra återstår, sedan redaren täckt sina ersättningsanspråk

mot sjömannen. I anslutning därtill föreskrives alt, om sjömannen icke

låter sig avhöra inom nämnda tid, medlen skola av redaren översändas till

kommerskollcgiuin och användas till understöd åt sjömän och deras anhöriga.

Enligt en i administrativ ordning utfärdad författning skola medlen

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

tillfalla sjömanshuset i det distrikt inom vilket fartygets hemort är belägen;

sjömanshuset fördelar medlen.

Sjömanskommittén understryker inledningsvis, att lagen — frånsett stadgandet

i 29 § om huru med avliden sjömans egendom skall förfaras — saknar

bestämmelser för de fall, där tjänsteförhållandet upphört av annan anledning

än rymning. Enligt kommitténs uppfattning bör denna lucka i lagen

fyllas. Vidare anser kommittén att erforderliga bestämmelser böra vara i

möjligaste mån enhetliga och att sålunda rymd sjöman i princip icke skall

komma i sämre ställning än andra sjömän, vilkas tjänsteavtal upphört. Kommittén

föreslår, att 53 § såsom huvudstadgande skall upptaga den bestämmelsen

att egendom, som sjöman vid tjänsteförhållandets upphörande kvarlämnar

ombord, skall förvaras för hans räkning. Härtill fogas en föreskrift

att redaren för gäld, som sjömannen ådragit sig i tjänsten, äger av egendomen

innehålla så mycket som svarar mot gälden, till dess sjömannen

gör rätt för sig eller ställer säkerhet. Kommittén anser emellertid, att redarens

skyldighet att förvara av sjöman kvarlämnad egendom icke skäligen

bör göras obegränsad; skyldigheten skulle då bli alltför betungande. Det

föreslås därför, att i den mån egendomen med hänsyn till sin beskaffenhet,

kostnaderna eller övriga omständigheter icke utan olägenhet kan förvaras,

den må säljas på lämpligt sätt, och vidare att försäljning under alla förhållanden

må ske, där sjömannen icke inom ett år från det tjänsteförhållandet

upphörde hos redaren begärt att återfå egendomen. Av allmänna rättsgrundsatser

torde följa, att redaren äger av försäljningssumman tillgodoräkna

sig klara och till betalning förfallna fordringar å sjömannen samt

att överskott — i den mån redaren icke kan åberopa reglerna om tioårig

preskription — skola utbetalas till sjömannen eller hållas avskilda för hans

räkning. Beträffande sjöman som rymt förordar emellertid kommittén, att

redaren må, sedan ett år förflutit från rymningen utan att sjömannen låtit

sig avhöra, insända försäljningssumman samt möjligen innestående hyra

till kommerskollegium för att användas till understöd åt sjömän och deras

anhöriga. Även i detta fall torde av allmänna rättsregler följa, att redaren

dessförinnan äger tillgodogöra sig klara och förfallna motfordringar.

Remissyttrandena. Kommerskollegium finner till skillnad från kommittén,

att rymd sjömans tillgodohavande liksom för närvarande bör vara förverkat

efter ett års förlopp och då slutgiltigt tillfalla sjömanshuset. Vidare

anför kollegium, att det länge tett sig som en onödig omgång att tillgodohavandet

skall tillställas kollegium för vidarebefordran till sjömanshuset.

Kollegium förordar därför, att i 53 § skall föreskrivas att tillgodohavandet

skall av redaren insändas till sjömanshuset.

Departementschefen. Gällande lag saknar ett allmänt stadgande om vad

befälhavaren har att iakttaga för den händelse sjöman, som lämnat tjänsten,

kvarlämnat egendom på fartyget. För att avhjälpa denna brist har kom
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

151

mitten lämnat uttömmande regler i ämnet under 53 §, vilket lagrum för

närvarande behandlar det särfall, att den kvarlämnade egendomen tillhör

rymd sjöman. Det torde ej kunna förnekas, att de föreslagna reglerna ha en

uppgift att fylla. De synas vara väl avpassade efter de särskilda förhållandena

till sjöss. Reglerna ha också lämnats utan erinran av partsorganisationerna.

Med anledning av kommerskollegii yttrande må anföras, att det knappast

finnes tillräckliga skäl att i vidare mån än kommittén tänkt meddela särbestämmelser

för rymd sjöman. Anser sig redaren böra behålla egendomen

eller försäljningssumman eller innestående lön för den rymdes räkning,

torde intet vara att erinra häremot.

Med hänsyn till att frågan om sjömanshusens bestånd för närvarande är

under utredning torde det ej heller vara tillrådligt att — såsom kommerskollegium

ifrågasatt — i sjömanslagen införa nya bestämmelser om sjömanshusens

verksamhet.

54 §.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att sjöman äger medtaga

förnödenheter för personligt bruk i skälig omfattning, såvida de ej kunna

utsätta fartyg eller last för äventyr eller vålla oordning ombord. Vidare

föreskrives att sjömannen icke utan befälhavarens tillstånd må medtaga

handelsvaror för egen eller annans räkning. Enligt nuvarande andra stycket

är sjömannen skyldig att erlägga frakt för olovligen medtaget gods ävensom

att, därest skada vållas, ersätta denna. Enligt lagrummets tredje stycke

i dess gällande lydelse äger befälhavaren bl. a. låta undersöka besättningens

gömmor, där skäligen kan antagas, att något olovligen medtagits ombord.

Sjömanskommittén erinrar i anslutning till andra stycket, att enligt 50 §

sjöman är pliktig att ersätta skada uppkommen genom hans fel eller försummelse

i tjänsten; dock att ersättningen med hänsyn till närmare angivna förutsättningar

må nedsättas efter ty skäligt prövas. Vidare påpekar kommittén,

att av förarbetena till gällande sjömanslag tydligt framgår att denna jämkningsregel

är tillämplig också såvitt angår skada, varom förmäles i 54 §. Enligt

dansk uppfattning är det emellertid icke möjligt att nedsätta ersättningen

vid dylik skada. Från danskt och norskt håll har därför föreslagits att en

hänvisning till jämkningsregeln i 50 § borde intagas i 54 §. Kommittén har

icke velat motsätta sig detta önskemål och förordar därför att den svenska

sjömanslagen ändras i enlighet därmed.

Vidare föreslår kommittén, att vittnen skola vara närvarande vid undersökning

av besättningens gömmor.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna ändringarna, vilka äro

av huvudsakligen redaktionell natur, torde böra godtagas.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Om skeppsarbetet, kosten och hälsovårdsförhållandena.

55 §.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att vid skeppsarbetets

anordnande hänsyn skall tagas till envars ställning i tjänsten. I nuvarande

andra stycket stadgas att den, som har ledningen av arbetet, är pliktig tillse

att nödiga anordningar till skydd mot olycksfall och ohälsa finnas vidtagna

i enlighet med gällande föreskrifter.

Sjömanskommittén förordar, att den svenska lagen, liksom den danska,

i första stycket skall upptaga en uttrycklig föreskrift om att befälhavaren

vid skeppsarbetets anordnande såvitt möjligt skall taga hänsyn till sjömans

fortsatta utbildning.

Härefter övergår kommittén till ett spörsmål som väckts av de ombordanställdas

representanter inom kommittén. De ha nämligen yrkat, att i sjömanslagen

måtte införas en bestämmelse av innehåll, att sjöman, i vars åligganden

lossnings- eller lastningsarbete icke regelmässigt ingår, ej må åläggas

sådant arbete. Bakgrunden till yrkandet är önskemålet, att de sjömän, som

eljest aldrig befatta sig med lossnings- och lastningsarbete, icke skola kunna

beordras att utföra detta slags arbete i hamn, där stuveriarbetarna strejka.

Kommittén erinrar, att Kungl. Maj :t i två domar, givna den 8 februari 1932,

avgjort denna fråga såvitt angår sjömän, som påmönstrats å fartyg såsom

smörjare eller steward, eller sålunda sjömän, i vilkas åligganden lossningseller

lastningsarbete regelmässigt icke ingår (se N. J. A. 1932: 1). Högsta

domstolen fann den omständigheten, att hamnarbetarstrejk rådde i den

hamn varom fråga var, icke ha varit av beskaffenhet att fritaga vare sig

smörj aren eller stewarden från skyldighet att på befälhavarens order biträda

vid lossningen av lasten. Enligt kommittén berodde utgången på att

domstolen ansåg stadgandet i 55 § om att hänsyn skall tagas till envars

ställning i tjänsten böra vika för bestämmelsen i 50 § om sjömans plikt

att åtlyda förmans order i tjänsten. Trots den utveckling arbetsrätten genomgått

under senare tid finner kommittén det icke med säkerhet kunna

antagas, att en rättegång i samma fråga skulle få en annan utgång nu än år

1932. Därest de ombordanställdas önskemål skola tillgodoses, torde det därför

bli nödvändigt att införa ett särskilt stadgande härom i lagen och då

lämpligen under 55 §.

Ytterligare anför kommittén, att rättsuppfattningen för närvarande torde

vara den att vid strid på arbetsmarknaden en utomstående arbetstagare har

ett berättigat anspråk på att icke bli indragen i striden. Härav följer i princip

att arbetstagaren, så länge striden pågår, icke bör beordras att utföra

annat arbete än det som regelmässigt ingår bland hans göromål och alltså

icke sådana utanför hans vanliga åligganden fallande arbeten, som äro

föremål för striden. Enligt kommitténs mening är det helt naturligt, att en

bestämmelse av den utav de ombordanställda föreslagna innebörden fogas

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

till 55 §. Kommittén anser emellertid att av lagtexten bör tydligt framgå, att

bestämmelsen icke gäller i annat fall än där arbetsinställelse (lockout eller

strejk) vidtagits i fråga om lossnings- eller lastningsarbete. Än vidare bör

klart utsägas, att arbetsinställelsen ej får strida mot lag, avtal eller föreningsstadgar.

Enligt kommitténs förslag skulle ifrågavarande bestämmelse

bilda lagrummets andra stycke. Det påpekas att bestämmelsen icke återfinnes

i Köpenhamns-utkasten. Slutligen förordar kommittén, att nuvarande

andra stycket skall bilda lagrummets tredje stycke.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld erinra om att 1935 års

riksdag avslog en motion vari hemställdes att till sjömanslagen måtte fogas

en bestämmelse med samma innehåll som den i kommittéförslaget under

andra stycket upptagna. Enligt reservanternas mening är det oriktigt att

lagstiftningsvägen gynna en av arbetsmarknadens parter på detta sätt. Med

hänsyn till allmänna intressen såsom sjöfartssäkerheten ävensom nödvändigheten

av att under vissa förhållanden kunna lossa eller lasta gods är det

icke möjligt att lagfästa en inskränkning i skyldigheten att utföra lossningsoch

lastningsarbete. Ett avbrytande av sådant arbete kan komma att medföra

osäkerhet för de ombordanställdas liv och egendom samt för fartyget.

Vidare kan lasten vara så ömtålig, att den icke kan kvarligga i fartyget utan

att förstöras. En fartygslast representerar mestadels mycket stora värden.

Remissyttrandena. I fråga om kommitténs förslag att sjöman i vissa fall

icke skall kunna åläggas att utföra lossnings- eller lastningsarbete äro meningarna

delade hos de hörda myndigheterna och organisationerna.

Samtliga befålsorganisationer, sjöfolksförbundet, landsorganisationen och

socialstyrelsen ansluta sig till förslaget. Fartygsbefälsföreningen framhåller

därvid, att vid flertalet arbetskonflikter vådor av olika slag kunna uppstå

om lossnings- eller lastningsarbete avbrytes. Därvidlag står sjöfartsnäringen

icke i särklass. Härav följer dock ej, att utomstående arbetstagare skall

kunna tvingas att utföra arbete, varigenom de skulle bli indragna i pågående

konflikt. Sjömännen böra tillföräkras undantagsregel från lydnadsplikten

i skeppstjänsten för att i detta avseende bli likställda med andra arbetstagare.

Sjöfolksförbundet anser det vara kränkande för den allmänna

rättskänslan att man med stöd av lag skall kunna tvinga en person att mot

hans vilja utföra strejkbryteriarbete. Maskinbefälsförbundet tillägger, att

om arbetsdomstolen i dag skulle förelagts den rättsfråga som år 1932 var

under Kungl. Maj :ts prövning, utgången säkerligen skulle blivit den motsatta.

För säkerhets skull bör dock ett uttryckligt stadgande i ämnet inflyta

i sjömanslagen. Socialstyrelsen framhåller, att svårigheter kunna uppstå

vid konflikt i utländsk hamn, där man ej har så klara organisationsförhållanden

som i vårt land.

Enligt hovrättens mening bör den föreslagna bestämmelsen icke införas i

lagen utan ytterligare grundliga överväganden. Hovfrätten är ej beredd

att taga ställning till spörsmålet. Emellertid erkännes gärna att, därest domstolarna

alltjämt skulle ha samma uppfattning som år 1932, resultatet icke

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ter sig tillfredsställande. Nästan undantagslöst torde nämligen sjömannen

vägra att utföra arbetet, och följden blir — vid enahanda uppfattning hos

domstolarna som tidigare — att han dömes till straff. Slutligen framkastar

hovrätten, att det kan tänkas att spörsmålet blir löst lagtillämpningsvägen.

Kommerskollegium anför till en början, att den princip som kommit till

uttryck i kommitténs förslag numera torde i viss utsträckning vara allmänt

vedertagen. Kollegium finner det emellertid icke vara klart, huru arbetsdomstolen

skulle ställa sig till den fråga som prövades år 1932. Även om

kollegium med hänsyn till arbetsrättens utveckling utgår från att sjöman i allmänhet

kommer att vägra att utföra lossnings- och lastningsarbete vid strejk

och att befälhavaren ej heller kommer att påfordra sådant arbete, hyser

kollegium tvekan om lämpligheten av att genom principens införande i lag

för sjöfartens del fastslå en ovillkorlig rätt till arbetsvägran.

Rådhusrätten och ersättningsbyrån anse bestämt, att man icke bör i lagen

införa den av kommittén förordade bestämmelsen.

Samtliga redare- och arbetsgivareorganisationer ansluta sig till reservanternas

synpunkter.

Departementschefen. Anledning till erinran mot den redaktionella ändringen

i lagrummets första stycke torde icke finnas.

Däremot är det vanskligt att taga ställning till förslaget att i sjömanslagen

införa en uttrycklig föreskrift om begränsning av sjömans skyldigheter

såvitt angår lossnings- och lastningsarbete under arbetsinställelse

(lockout eller strejk). De ombordanställdas organisationer ha enhälligt stött

förslaget. Bakgrunden är den av högsta domstolen år 1932 meddelade domen,

enligt vilken en steward och en smörj are — alltså sjömän i vilkas

arbetsuppgifter lossnings- och lastningsarbete vanligen ej ingår — ansågos

pliktiga att på order av befälhavaren biträda vid lossning av lasten i hamn,

där stuveriarbetarna strejkade. De ombordanställda äro av den uppfattningen,

att därigenom fastslagits att sjöman är lagligen förpliktad att utföra

s. k. strejkbryteriarbete. Häremot må till en början invändas, att av domen

framgår att sjöman genom avtal kan försäkra sig om att ej behöva utföra

lossnings- eller lastningsarbete i hamn, där arbetskonflikt pågår. Mot införande

av en uttrycklig lagbestämmelse talar vidare, att det många gånger

kan bli vanskligt att avgöra huruvida ett visst arbete verkligen är att betrakta

som strejkbryteriarbete liksom — särskilt vid konflikt i utlandet —- att bedöma om arbetsinställelsen är laglig. Ytterligare torde, oavsett frånvaron

av skriven lag, den grundsatsen numera ha vunnit vidsträckt erkännande

att en arbetstagare vid konflikt ej bör vara pliktig att utföra arbete,

som faller utanför ramen för hans sedvanliga arbetsuppgifter. Det är därför

ej osannolikt att, därest arbetsdomstolen nu komme att pröva spörsmålet i

renodlad form, utgången skulle bliva en annan än för tjugu år sedan. Dessutom

torde man kunna våga det påståendet, att i våra dagar varken redaren

eller befälhavaren finna det förenligt med sina intressen att beordra sjöman

att utföra lossnings- eller lastningsarbete i hamn, där strejk pågår.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

155

Härtill kominer — och det synes mig vara det tyngst vägande av skälen

för och emot — att spörsmålet har en räckvidd långt utöver sjömanslagens

gränser. Konfliktsituationer, liknande den av sjömanskommittén berörda,

kunna tydligen uppstå i andra yrken och på andra arbetsområden. Det har

emellertid hittills icke förekommit, att sådana fall reglerats i lag, och det

kan knappast påstås, att lagstiftarens underlåtenhet att här ingripa vållat

allvarlig olägenhet inom arbetslivet. I sammanhanget må erinras att det ej

ansågs lämpligt att i 1940 års förordning om yrkesmässig automobiltrafik

upptaga ett stadgande, som uttryckligen befriade trafikutövare från skyldigheten

att utföra körning vid strejk- eller blockadfall (se SOU 1938: 59 s. 238

och prop. nr 115/40 s. 154 och 155). Just beträffande sjömanslagen har f. ö.

förslag om en liknande bestämmelse år 1935 avvisats av riksdagen (II lagutsk.

nr 29 s. 102 ff.).

På grund av det anförda har jag kommit till den uppfattningen, att det är

riktigast att även i detta fall avstå från att införa en bestämmelse, varigenom

man, på sätt kommittén avsett, skulle söka lösa frågan om motsättningen

mellan en tjänsteplikt hos arbetstagaren och dennes intresse av att

vara neutral vid arbetskonflikt. Jag är benägen antaga — och denna mening

vinner visst stöd även i remissyttranden, vari kommitténs förslag tillstyrkts

— att det praktiska behovet av en reglering i lag för närvarande ej

är starkt. I varje fall torde den vidare utvecklingen på arbetsrättens område

böra avvaktas, innan man skrider till en reglering av hithörande vanskliga

spörsmål. Under tiden torde lösningen av uppkommande fall kunna överlåtas

åt parterna själva samt åt rättspraxis.

Vid detta lagrum må slutligen omnämnas, att arbetarskyddsstyrelsen i

yttrande över ett av 1938 års arbetarskyddskommitté våren 1951 avgivet betänkande

om arbetarskyddet ombord å fartyg m. m. hemställt, att sjölagstiftningen

måtte kompletteras med det i 7 § andra stycket arbetarskyddslagen

upptagna stadgandet, att arbetstagare är pliktig att använda förefintliga

skyddsanordningar samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i

vad på honom ankommer, medverka till förekommande av ohälsa och

olycksfall.

Denna hemställan synes välbefogad. Stadgandet bör lämpligen inflyta i

55 § sjömanslagen såsom ett tredje stycke.

56 §.

Lagrummet upptager bestämmelser, som anknyta till arbetstiden ombord.

Saklig ändring föreslås ej.

57 §.

I nuvarande 10 § lämnas under fjärde stycket bestämmelser om nattvila

för minderårig sjöman. Huvudregeln är att å fartyg, som användes i nordsjöellcr

vidsträcktare fart, minderårig under sexton år icke må under tiden

mellan klockan 20 och klockan 8 användas i skeppsarbete i vidare mån än

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

att han under nämnda tid erhåller en sammanhängande vilotid av minst nio

timmar. I anslutning härtill föreskrives att stadgandet icke skall utgöra

hinder för den minderåriges nyttjande till sådan skeppstjänst som a) ovillkorligen

erfordras med hänsyn till hotande fara för fartyg, liv eller gods

eller b) är påkallad för lämnande av hjälp varom i 34 a, 223 eller 223 a §

sjölagen sägs eller c) avser deltagande i vissa övningar eller d) är nödvändig

för åtgärd, påbjuden av tull- eller hälsovårdsmyndighet, eller e) föranledes

därav att besättningen blivit under pågående resa förminskad.

Gällande 57 § upptager vissa föreskrifter om kosten ombord.

Sjömanskommittén förordar, att de nuvarande bestämmelserna i 57 § skola

överföras till 58 § och att föreskrifterna om minderårigs nattvila skola bilda

ett särskilt lagrum, betecknat 57 §.

Beträffande sistnämnda föreskrifter erinrar kommittén, att de strida mot

Genévekonventionen nr 93 angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg;

enligt konventionen skall nattvila beredas den minderårige, oavsett i

vilken fart fartyget nyttjas. Vidare torde de i gällande sjömanslag under

10 § fjärde stycket a)—e) angivna undantagen icke i allo vara förenliga med

konventionen. Jämlikt denna synes föreskriften om nattvila för minderårig

kunna åsidosättas endast i sådant fall där den minderåriges medverkan kräves

för skeppstjänst, som har samband med fartygets säkerhet. Å andra sidan

äro konventionens föreskrifter icke tillämpliga å fartyg med en bruttodräktighet

understigande 500 registerton.

Enligt kommitténs uppfattning är det intet som hindrar, att sjömanslagens

regler om nattvila för minderåriga avfattas så att de icke strida mot

konventionen. Kommittén anser det vara angeläget tillse, att de unga sjömännen

— för vilka sjömansyrket är särskilt krävande — beredas tillfälle

till erforderlig nattvila. Det föreslås därför, att sjömanslagen skall upptaga

den huvudregeln, att sjöman under sexton år icke må användas till arbete

nattetid i vidare mån än att han under tiden mellan klockan 20 och 8 erhåller

en sammanhängande vilotid av minst nio timmar. Enligt kommitténs

mening är det självklart att denna regel må åsidosättas då så finnes påkallat

av hänsyn till fartygets säkerhet, och kommittén har funnit särskilt

stadgande härom icke vara erforderligt. Med tanke på den mindre skeppsfarten

har kommittén emellertid ansett sig böra föreslå, att beträffande fartyg

med en bruttodräktighet understigande 500 registerton Konungen eller

den myndighet, åt vilken Konungen det uppdrager, skall kunna medgiva

undantag från huvudregeln.

Kommittéledamoten Böös anser det ligga i sakens natur, att befälhavaren

måste kunna — utan att befara straffpåföljd (jfr 73 §) -— använda en minderårig

sjöman i sådan skeppstjänst som erfordras för räddande av liv,

fartyg och last, för hjälp åt fartyg eller personer i sjönöd etc. Härför kräves

emellertid uttrycklig undantagsbestämmelse i lagen, och reservanten förordar

därför, att även den nya sjömanslagen skall upptaga undantagen i

nuvarande 10 § fjärde stycket.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

157

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld ansluta sig till Böös’

uppfattning. De påpeka dessutom, att det skulle bli uteslutet att å fartyg i

östersjöfart för vakttjänst använda sjöman som fyllt femton men ej sexton

år. Tjänsten å dylikt fartyg kan icke betraktas som hård, och därför är ett

förbud mot nattarbete för minderåriga icke motiverat. Den föreslagna regeln

skulle försvåra rekryteringen till sjömansyrket, enär ynglingar mellan femton

och sexton år icke skulle kunna antagas till däcks- eller maskintjänst å

fartyg, där förbud mot nattarbete gäller. Det är fara värt, att sjösinnad ungdom

härigenom i icke ringa omfattning skulle tvingas att slå in på andra

yrkesbanor och icke heller sedermera söka sig anställning till sjöss.

Remissyttrandena. Socialstyrelsen, socialpolitiska delegationen, landsorganisationen

och maskinbefälsförbundet understryka vikten av att lagrummet

får sådan avfattning att det icke kommer att strida mot konventionen.

Icke heller kommerskollegium vill motsätta sig förslaget att minderårig

sjöman beredes erforderlig nattvila. Däremot förordar kollegium, att de för

närvarande i 10 § fjärde stycket a)—e) angivna undantagen införas också

i den nya lagen, dock ej undantaget enligt e) med mindre den minderåriges

användning till följd av besättningsminskning kräves för fartygets

säkra och effektiva drift.

Hovrätten ansluter sig till Böös’ uppfattning. Hovrätten framhåller särskilt,

att utan uttryckliga undantagsbestämmelser olika meningar kunna

uppkomma i situationer då tid ej finnes för att slita tvisten.

Samtliga redare- och arbetsgivareorganisationer biträda Forssblads och

Reuterskiölds synpunkter.

Departementschefen. Bestämmelserna om nattvila för minderårig sjöman

torde ha sin rätta plats i kapitlet om skeppstjänsten, och det synes även

lämpligt att de upptagas under särskilt lagrum med beteckningen 57 §.

Då frågan om ratifikation av Genévekonventionen nr 93 prövades av statsmakterna

betonades med rätta vikten av att bestämmelserna i sjömanslagen

icke strida mot konventionen. I och för sig torde väl intet vara att erinra

mot den uppfattningen, att sjöman under sexton år icke bör nyttjas till

skeppstjänst nattetid. I vanliga fall torde fartygets besättning vara så stor

att minderårig sjömans arbetskraft kan avvaras under natten, utan att därför

tjänstens behöriga gång rubbas. Endast då så finnes påkallat av hänsyn

till sjöfartssäkerheten bör undantag ifrågakomma. Enligt min mening

skulle en föreskrift härom icke strida mot konventionen. Till den av kommittén

förordade huvudregeln bär därför fogats en undantagsbestämmelse

enligt vilken befälhavaren må kräva att den minderårige även nattetid deltager

i skeppstjänst som ovillkorligen erfordras med hänsyn till hotande

fara för fartyg, liv eller gods eller för lämnande av hjälp, varom i 31 a,

223 eller 223 a § sjölagen sägs.

Eftersom konventionen icke är tillämplig å fartyg med en bruttodräktighet

understigande 500 registerton, möter intet hinder att låta lagen upp
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

taga ett stadgande, som medgiver Konungen eller viss myndighet att meddela

undantag från huvudregeln, såvitt angår dessa fartyg. Med ett dylikt

stadgande torde tillräcklig hänsyn ha tagits till den mindre skeppsfartens

särskilda betingelser samt till önskemålet att ej försvåra rekryteringen.

58 §.

Lagrummet upptager för närvarande bestämmelser om hälsovårdsförhål1

andena ombord.

I enlighet med kommitténs förslag förordas att bestämmelserna flyttas

till 59 § samt att de nuvarande reglerna i 57 §, vilka avhandla kosten ”ombord,

bilda 58 §. Därvid ha på kommitténs hemställan ett par föreskrifter,

vilka numera sakna betydelse, borttagits.

59 §.

I sin gällande lydelse lämnar lagrummet föreskrifter om rätt till syn i

vissa fall.

Såsom framgår av vad som anförts vid 38 § föreslås att stadgandet skall

utgå ur lagen. I överensstämmelse med kommitténs förslag förordas att

59 § i stället skall upptaga de nuvarande bestämmelserna i 58 §.

Om tvångsmedel.

60 §.

Lagrummet upptager bestämmelser om rätt för befälhavaren att i vissa

fall använda tvång för att skaffa sig lydnad.

Saklig ändring föreslås ej.

61 §.

I lagrummet återfinnas föreskrifter om skyldighet för befälhavaren att i

vissa fall hålla förhör med sjöman, som begått grovt brott, ävensom att

hålla denne i fängsligt förvar.

Lagrummet är i sak oförändrat.

4 KAP.

Om disciplinbot.

62—64 §§.

I 62 § stadgas för närvarande att befälhavaren äger ålägga sjöman bestraffning

genom mistning av hyra för en till och med sju dagar, om sjömannen

gör sig skyldig till någon av de förseelser, som finnas uppräknade

i lagrummet. Bestraffning må dock ej åläggas å fartyg, som nyttjas i inrikes

fart eller i fart i Öresund.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

159

Nuvarande 63 § upplager den bestämmelsen att bestraffning ej må åläggas

tidigare än tolv timmar eller senare än sju dagar efter det förseelsen

begicks, såvida ej särskild anledning till annat förekommer.

64 § föreskriver i sin gällande lydelse, att befälhavaren, innan bestraffning

ålägges, skall hålla förhör i saken i närvaro av två gode män ur besättningen.

I lagrummet lämnas vidare närmare föreskrifter rörande formerna

för förhöret, varjämte stadgas att, om dessa föreskrifter icke iakttagas,

beslut om bestraffning skall vara utan verkan. Slutligen föreskrives

att sjöman är berättigad att få avskrift av det vid förhöret antecknade och

av befälhavarens beslut.

Sjömanskommittén anmärker inledningsvis, att bestraffningsbestämmelserna,

vilka i huvudsak äro gemensamma för de nordiska länderna, äro

delvis hämtade från 1891 års sjölag; där voro dock bestämmelserna i åtskilliga

hänseenden strängare för sjömannen. Vidare framhåller kommittén, att

hithörande frågor blevo allsidigt belysta och ingående behandlade i samband

med tillkomsten av gällande sjömanslag. Sjömanskommittén återgiver

därvid huvuddragen av de uttalanden som gjordes av sjölagskommittén.

Härom må för närmare kännedom hänvisas till sjömanskommitténs betänkande

s. 85 och 86.

I fortsättningen omnämner kommittén, att frågan ingående dryftats såväl

vid de gemensamma nordiska överläggningarna som inom kommittén. I

anslutning härtill anföres:

Bl. a. har övervägts att helt borttaga det disciplinära förfarandet ombord

å fartyg. Det har nämligen framkommit att manskapet hyser den största

misstro mot de i deras tycke godtyckliga och många gånger orättvisa disciplinstraffen.

Enligt deras uppfattning strider den nuvarande ordningen

mot allmänna rättsgrundsatser. Motsvarande bestämmelser gälla icke i fråga

om de enskilda arbetsavtalen i land. De anse, att disciplinära frågor bäst

lösas av en nämnd i land, sammansatt av företrädare för de olika parterna

och med en opartisk jurist såsom ordförande. Vid de nordiska överläggningarna

var emellertid den övervägande uppfattningen den, att en viss

disciplinär och dömande myndighet alltjämt måste finnas ombord å fartygen.

Kommittén ansluter sig till denna uppfattning.

Vad angår frågan huru berörda myndighet lämpligen bör utövas har från

manskapets sida bestämt hävdats, att nuvarande ordning vore synnerligen

otillfredsställande, framför allt därför att det strede mot allmänt vedertagna

rättsgrundsatser, att en och samme person ensam vore åklagare, domare

och domsverkställare. Enligt deras mening borde rätten att beivra disciplinära

förseelser anförtros åt en särskild nämnd, i vilken besättningen skulle

vara företrädd. Från åtskilliga håll ha invändningar rests mot en sådan ordning.

Därvid ha huvudsakligen de synpunkter, som sjölagskommittén andragit

i sitt betänkande, åberopats. De nordiska överläggningarna utmynnade

i ett förslag, enligt vilket den disciplinära och dömande myndigheten

skulle överflyttas från befälhavaren till en s. k. disciplinnämnd, sammansatt

av befälhavaren och två på visst sätt utsedda ledamöter ur besättningen.

Vid övervägande av denna fråga har sjömanskommittén till en början

funnit, att den befälhavaren tillagda befogenheten att ensam utöva ifråga
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

varande myndighet obestridligen i princip är oförenlig med vår tids rättsåskådning,

samt att ett bibehållande av nuvarande regler därför skulle kunna

rättfärdigas endast i den mån de ansågos påkallade av hänsyn till de

säregna förhållandena till sjöss. Vid bedömande härav kan kommittén icke

undgå att taga ställning till de synpunkter, som vid sjömanslagens tillkomst

androgos mot tanken på att inrätta en disciplinnämnd ombord å fartyg.

Det må då först beaktas att enligt 64 § i dess gällande lydelse förhör skall

hållas med vederbörande sjöman, innan befälhavaren äger ålägga honom

disciplinstraff. Vid förhöret skola två av befälhavaren på visst sätt utsedda

gode män ur besättningen närvara. Därest förslaget om disciplinnämnd

godtages, skulle den egentliga skillnaden bli den, att gode männen skulle

deltaga jämväl i avgörandet av saken. Kommittén kan icke för sin del finna,

att en sådan ordning skulle bli särskilt tyngande. -— Enligt kommitténs

uppfattning torde det icke vara att befara, att de båda bisittarna i en

disciplinnämnd skulle fatta sin uppgift så, att det ålåge dem att till varje

pris tillvarataga sin grupps intressen. Kommittén är tvärtom övertygad om

att bisittarna skulle känna sitt ansvar och sålunda icke låta sig påverkas

av ovidkommande synpunkter utan handla efter bästa förstånd och samvete.

— Icke heller hyser kommittén oro för att befälhavarens auktoritet

skulle undergrävas, därest avgörandet i disciplinärenden anförtroddes åt

en nämnd. Kommittén finner det icke ens uteslutet, att befälhavarens ställning

snarare skulle bli starkare. Enligt den nuvarande ordningen kan nämligen

ständigt befaras, att besättningen — med rätt eller orätt -— bibringas

den uppfattningen att befälhavaren förfarit godtyckligt eller orättvist vid

åläggande av disciplinstraff med påföljd att besättningen förlorar förtroendet

för befälhavaren, allt till men för disciplinen ombord. Däremot finnes

all anledning antaga att sjömännen med större jämnmod skulle böja sig

för ett avgörande, som träffats under medverkan av företrädare för dem

själva. Härtill kommer att det för befälhavaren säkerligen skulle vara värdefullt,

om han vore nödsakad att före avgörandet taga ställning till synpunkter,

framförda av personer, som ha samma ansvar för beslutets riktighet

som han själv.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén anslutit sig till det gemensamma

nordiska förslaget att överflytta den disciplinära myndigheten

på en disciplinnämnd.

(Angående nämndens sammansättning må hänvisas till den följande

framställningen.)

Vidare föreslår kommittén, att ordet »disciplinstraff» skall ersättas med

ordet »disciplinbot».

I fråga om de särskilda reglerna i 62 § förordar kommittén ett par mindre

ändringar. Sålunda föreslås att den nuvarande undre gränsen för disciplinbotens

storlek (hyra för en dag) skall borttagas och att alltså hur liten bot

som helst kunna åläggas sjömannen. Dessutom anser kommittén, att den

svenska lagen bör upptaga den i gällande danska och norska sjömanslagar

lämnade föreskriften, att disciplinstraff icke må åläggas å fartyg under

uppehåll i inhemsk hamn eller för förseelser, som begåtts i sådan hamn och

kunnat angivas till åtal före fartygets avgång.

Beträffande 63 § föreslås den ändringen, att tidsfristen om tolv timmar

skall utsträckas till tjugufyra timmar.

Vad härefter angår bestämmelserna i 64 § anmärker kommittén till en

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ta proposition nr 170.

början, att förslaget om disciplinnämnd nödvändiggör en prövning av frågan

vem som skall anhängiggöra ett ärende hos nämnden. Kommittén anmärker

därvid, att enligt nuvarande ordning befälhavaren ensam har avgörandet

i denna sak. Eftersom befälhavaren äger högsta myndighet ombord,

bör det naturligen även i fortsättningen ligga i hans hand att besluta,

huruvida ett disciplinärt förfarande skall inledas eller ej. Kommittén föreslår

därför, att 64 § skall inledas med det stadgandet att befälhavaren,

därest han iinner disciplinbot böra åläggas sjöman, skall hänskjuta saken

till en disciplinnämnd.

Beträffande nämndens sammansättning förordar kommittén, att den skall

bestå av befälhavaren såsom ordförande och två av denne för varje särskilt

fall utsedda ledamöter. Då befälhavaren utser dem, skall han taga

hänsyn till vederbörande sjömans ställning ombord. Sålunda skola, där saken

angår sjöman som tillhör befälsgraden eller är föreståndare för ekonomiavdelningen

eller radiotelegrafist, de båda ledamöterna vara maskinchefen

och den främste av styrmännen eller, om någon av dem är förhindrad,

annan av befälsgraden. Därest icke någon av befälsgraden finnes att

tillgå, må ledamöterna utses bland manskapet. Rör saken annan sjöman,

skall om möjligt den ene ledamoten tillhöra manskapsgraden och företrädesvis

vara den av manskapet utsedde förtroendemannen samt den andre

ledamoten vara maskinchefen, den främste av styrmännen eller föreståndaren

för ekonomiavdelningen, allteftersom sjömannen tillhör maskin-,

däcks- eller ekonomipersonalen. Reglerna skola enligt kommitténs förslag

bilda första och andra styckena i 64 §.

Vidare påpekar kommittén, att dess förslag nödvändiggör omröstningsregler.

Kommittén anser, att reglerna böra ha samma innebörd som rättegångsbalkens

föreskrifter angående omröstning till dom i brottmål. Det

föreslås därför att tredje stycket i 64 § skall upptaga det stadgandet, att

såsom disciplinnämnds beslut skall gälla den mening, varom flertalet enar

sig eller, om alla tre äro av olika mening, den som är för sjömannen näst

lindrigast.

Övriga av kommittén förordade ändringar av bestämmelserna i 64 § äro

av huvudsakligen redaktionell natur.

Kommittéledamöterna Forssblad och Reuterskiöld godtaga icke förslaget

om inrättande av en disciplinnämnd. De anföra, att sammansättningen av

en sådan domstol ingalunda lärer komma att uppfattas såsom en säker borgen

för oväld och sträng saklighet. Fastmera ligger det nära till hands att

de två bisittarna komma att betraktas såsom representanter för särskilda

gruppintressen.

Icke heller kunna reservanterna biträda förslaget, att disciplinbot ej må

åläggas under fartygets uppehåll i svensk hamn eller för förseelse, som begåtts

i sådan hamn och kunnat av befälhavaren angivas till åtal före fartygets

avgång. Enligt reservanternas mening skulle i många fall en polisanmälan

med åtföljande åtal framstå såsom ett alltför kraftigt ingripande

mot den felande. Vidare är det fara värt att ärendena icke skulle bli behand
II

Hiharuj till riksdagens protokoll l.niml. AV 170

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr tiO.

lade av åklagarmyndigheten inom rimlig tid. Dessa omständigheter skulle

säkerligen leda till att förseelser i stor utsträckning icke bleve påtalade, vilket

i sin tur komme att medföra allvarliga vådor för disciplinen ombord.

Remissyttrandena. Beträffande frågan om inrättande av disciplinnämnd

ombord äro meningarna delade också bland remissinstanserna.

Maskinbefäls förbundet säger sig visserligen hysa den principiella uppfattningen,

att det disciplinära förfarandet borde försvinna från fartygen, men

tillägger att förbundet icke har något att erinra mot kommitténs förslag i

och för sig. Det skulle säkerligen bidraga till att förbättra förhållandet mellan

befälhavaren och besättningen. Sjömännen känna nämligen en stark

olust inför det faktum att det ligger i befälhavarens makt att ensam ådöma

dem bestraffning; de ha en mer eller mindre berättigad känsla av att vara

utlämnade till befälhavarens godtycke.

Även sjöfolksförbundet — med instämmande av landsorganisationen —

ansluter sig till förslaget. Förbundet anför därvid att, även om nämnden utses

av befälhavaren, det torde finnas garantier för att disciplinärendena i

fortsättningen komma att bedömas mer objektivt än för närvarande.

Fartygsbefälsföreningen, inrikessjöfartens befålsförening och radiotelegraf

istf öreningen äro synnerligen tveksamma. Föreningarna framhålla, att

befälhavarna äro fullt objektiva och avväga straffet med tanke på att den

felande skall låta sig rättas och taga varning därav. Felet är blott, att sjömännen

helt själviskt finna strafformen obehövlig och ledande till godtyckliga

och orättvisa resultat. Det torde vara sällsynt, att en felande erkänner

sig ha blivit rättvist behandlad. Vidare anföres att det föreningarna veterligt

aldrig förekommit, att sjömän som ålagts disciplinstraff begärt prövning

av saken inför rådhusrätt (se 68 §). Föreningarna understryka emellertid,

att kommittén uppenbarligen önskat skapa en ordning varigenom befälhavaren

befriades från att bära hela ansvaret för åläggande av disciplinbot.

Kan detta anses vara en hjärtesak för manskapet, skola föreningarna

icke motsätta sig reformens genomförande. Avslutningsvis anföra föreningarna

att, om bisittarna känna sitt ansvar och icke låta sig påverkas av falsk

solidaritetskänsla eller andra ovidkommande synpunkter, befälhavaren icke

borde ha svårt att uppnå enighet om ett rättvist bedömande.

Jämväl kommerskollegium finner sig böra anföra starka betänkligheter

mot förslaget. Enligt kollegii mening åtnjuta sjömännen tillräckligt skydd

mot godtyckliga disciplinstraff redan genom de nuvarande föreskrifterna.

Det synes kollegium föga troligt, att disciplinfrågornas bedömande av en

nämnd skulle komma att leda till ett objektivt sett bättre resultat än för närvarande.

Om kollegium dock icke vill motsätta sig inrättandet av en nämnd,

så sker detta i den förhoppningen att den olust, med vilken befälhavarens

exklusiva bestraffningsrätt numera ovedersägligen synes omfattas av sjömännen,

därigenom skall undanröjas och att detta skall befrämja det förtroendefulla

samarbetet ombord.

Ej heller rådhusrätten vill direkt motsätta sig förslaget. Enligt rådhusrät
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

lens uppfattning är det emellertid tvivelaktigt, om den praktiska vinsten

uppväger de olägenheter, som sannolikt skulle bli en följd av att befälhavaren

här fråntages sin oinskränkta befälsrätt.

Hovrätten däremot avstyrker bestämt förslaget. Hovrätten anför, att detsamma

otvivelaktigt skulle innebära en betydande fara för befälhavarens

auktoritet och därmed för disciplinen; detta utan att säkerhet vunnes för

ett rättvisare avgörande.

Samtliga redare- och övriga arbetsgivareorganisationer ansluta sig till reservanternas

avvikande mening. Redar ef öreningen understryker därvid vikten

av att befälhavarens möjlighet att upprätthålla disciplinen ombord icke

beskäres.

Vad angår förslaget att disciplinbot icke må åläggas då

fartyget ligger i svensk hamn in. in. anför kommer skollegium,

att förslaget synes vara mindre välbetänkt. Begränsningen är ägnad att försvåra

beivrandet av smärre förseelser ombord å fartyg i utrikes fart ävensom

att undergräva disciplinen på dessa fartyg.

Hovrätten och rådhusrätten ha samma uppfattning och åberopa därvid de

synpunkter som anföras av reservanterna inom kommittén.

Ä\en redare- och arbetsgivareorganisationerna biträda reservanternas mening.

Rådhusrätten ifrågasätter lämpligheten av att ordet »disciplinstraff»

utbytes mot »disciplinbot». Rådhusrätten erinrar om

att sistnämnda uttryck återfinnes i lagen om disciplinstraff för krigsmän

och där tillagts närmare angiven innebörd.

I fi agan huru ett ärende bör anhängiggöras hos nä in nden

anför maskinbefälsförbundet, att befälhavaren icke bör undandraga

sig att sammankalla nämnd, om maskinchefen begär att ett ärende måtte

prövas av nämnden. Lagen bör icke vara så avfattad, att befälhavaren i skydd

av denna kan gynna den ene eller den andre. Enligt kommitténs förslag är

det intet som hindrar befälhavaren att vägra prövning av ett aldrig så uppenbart

och inför honom av vederhäftig person påtalat brott mot disciplinen

ombord. Förbundet hemställer, att 64 § får sådan lydelse att därav framgår

att befälhavaren på begäran av maskinchefen skall sammankalla nämnd för

prövning av disciplinärende.

Häremot invänder kommerskollegium, att förseelser redan nu i de flesta

tallen komma till befälhavarens kännedom genom anmälan från befälet. Vid

sin granskning av inkomna handlingar i disciplinärenden har kollegium icke

heller kunnat märka något behov av att lämna maskinchefen bemyndigande

att begära sammanträde med nämnden.

Även fartygsbefålsföreningen avstyrker maskinbefälsförbundets hemställan.

Föreningen framhåller, att det icke kan vara lämpligt att skapa förutsättningar

för ett angivarsystem ombord.

Rörande disciplinnämndens sammansättning anför hovrätten,

att det är viktigare, att utse bisittarna bland de klokaste och mest erfarna

sjömännen än att taga dem bland vissa grupper ombord.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Även fartygsbefälsföreningen, inrikessjöfartens befälsförening och radiotelegraf

istf öreningen göra invändningar mot förslaget. Sålunda framhålla

föreningarna, att benämningen »förtroendeman» icke återfinnes ombord. Vidare

anse föreningarna det vara olämpligt, att företrädesvis en av manskapet

utsedd representant alltid skall medverka i nämnden. Det kan icke anses

tillfredsställande, att det av manskapet utsedda ombudet tillkallas i fall

denne tillhör däcks- eller ekonomiavdelningen, under det att sjömannen är

exempelvis eldare. Det är ej troligt, att ombudet kan bedöma eldarens yrkesprestationer

eller hans uppförande i tjänsten mot överordnade. Föreningarna

föreslå därför, att i lagen skall stadgas att manskapsrepresentanten företrädesvis

skall vara av samma kategori som den sjöman saken gäller.

Departementschefen. Bestämmelser om rätt för befälhavaren att utöva

disciplinär bestraffningsrätt ha sedan länge funnits i vår sjölagstiftning.

Med hänsyn till sjöfartssäkerheten har det befunnits nödvändigt att kunna

snabbt och utan att anlita eljest vanlig procedur ingripa mot den som bryter

mot ordning och skick ombord. Eftersom befälhavaren äger högsta myndighet

å fartyget, har det ansetts naturligt att lägga bestraffningsrätten i

hans hand. Under senare tid har bland sjömännen den uppfattningen framträtt,

att det disciplinära bestraffningsförfarandet borde försvinna från fartygen

och ärendena i stället handläggas av myndighet i land eller, om detta

icke ansågs möjligt, att bestraffningsrätten skulle utövas av en nämnd ombord.

Denna fråga blev föremål för ingående prövning i samband med tillkomsten

av gällande sjömanslag. Det ansågs emellertid då icke lämpligt att

ändra dittillsvarande ordning.

Hithörande frågor äro onekligen vanskliga. Å ena sidan kräver hänsynen

till sjöfartssäkerheten att möjligheten att upprätthålla disciplinen ombord

icke äventyras. Å andra sidan är det svårt att bortse från den påtagliga ovilja,

varmed sjömännen betrakta den nuvarande bestraffningsformen. Denna

ovilja är icke i och för sig anmärkningsvärd. En noggrann prövning av de

motsatta synpunkterna torde, såsom kommittén funnit, böra leda till att

den disciplinära bestraffningsrätten i princip bör behållas på fartygen. Härmed

är dock icke sagt att de gällande reglerna böra ha sin nuvarande utformning.

Sålunda ter det sig naturligt att borttaga bestraffningsrätten i

fall, där saken utan olägenhet kan hänskjutas till domstols avgörande. På

grund härav synas övervägande skäl tala för ett bifall till kommitténs förslag,

att bestraffning icke skall kunna åläggas å fartyg, som nyttjas i inrikes

fart eller i fart i Öresund (= gällande lag) och icke heller på annat fartyg

under uppehåll i svensk hamn eller för förseelser, som begåtts i svensk

hamn och kunnat av befälhavaren angivas till åtal före fartygets avgång.

De betänkligheter som från en del håll framkommit mot förslaget synas

överdrivna. Motsvarande bestämmelse har funnits i de danska och norska

sjömanslagarna alltsedan deras tillkomst.

Vidare har kommittén ansett sig böra tillmötesgå sjömännens krav på

att bestraffningsrätten skall överflyttas från befälhavaren på en nämnd ombord.

En sådan ordning överensstämmer bättre med allmänt vedertagna

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

rättsgrundsatser än den nuvarande, där en person är ensam avgörande. Visserligen

har sjömannen möjlighet att sedermera vända sig till domstol för

att få saken omprövad, men på grund av förhållandena till sjöss — för övrigt

desamma som ansetts böra föranleda till den särskilda bestraffningsrätten

— torde sjömannen ha föga glädje därav. Enligt min mening bör

förslaget avböjas endast om det kan befaras, att befälhavarens auktoritet

skulle bli lidande och därmed också disciplinen ombord. Härvid må till en

början beaktas att sjömännens negativa inställning till den nuvarande

ordningen ingalunda är ägnad att främja disciplinen. Redan sjöfolkets inställning

utgör följaktligen ett skäl för en reform. I åtskilliga remissvar

framskymtar den tanken, att sjömännen som ledamöter av nämnden icke

skulle bedöma dit hänskjuten fråga med saklighet och oväld utan låta leda

sig av missriktad kamratkänsla till men för disciplinen. Dessa farhågor

torde knappast vara befogade. Erfarenheten visar att eu person, som i

offentligt sammanhang nödgas att jämte andra taga ansvaret för ett beslut,

oftast efter bästa förstånd och samvete strävar efter att träffa ett riktigt

avgörande. Särskilt om nämnden får den av kommittén förordade sammansättningen

torde säkerhet vinnas för att nämndens beslut icke påverkas av

ovidkommande synpunkter. Befälet torde regelmässigt tillhöra de mest erfarna

och omdömesgilla ombord, och vidare kan förväntas att den sjöman

av manskapsgraden, som i vissa fall skulle tjänstgöra i nämnden, kommer

att utses från de pålitligaste bland manskapet. Det synes mig även som om

reglerna för nämndens sammansättning, sådana de utformats i förslaget, utgöra

tillräcklig borgen för ett sakkunnigt bedömande. Också omröstningsreglerna

torde vara väl avvägda. Till sist må framhållas att de båda ledamöterna

torde kunna straffas jämlikt 81 §, därest de missbruka den rätt

att ålägga disciplinbot, som den föreslagna 64 § tillerkänner dem. För befälhavaren

gäller i detta hänseende vad i 74 § stadgas.

Maskinbefälsförbundets hemställan att föreskrifterna måtte utformas så

att befälhavaren skulle vara pliktig att på begäran av maskinchefen sammankalla

nämnd torde icke böra godtagas. Härutinnan må hänvisas till vad

anförts av kommittén, kommerskollegium och fartygsbefälsföreningen.

Kommitténs förslag att utbyta ordet »disciplinstraff» mot »disciplinbot»

synes mig böra bifallas. Den omständigheten att sistnämnda uttryck återfinnes

i lagen om disciplinstraff för krigsmakten torde icke utgöra hinder

härför. Sjömanslagen har ej någon beröringspunkt med denna lag.

I fråga om övriga stadganden i 62—64 §§ torde anledning till erinran

i sakligt hänseende icke föreligga.

Avslutningsvis må framhållas att nämnda paragrafer i sal< ha samma

innehåll som i de fyra Köpenhamns-utkasten.

65 §.

I lagrummets första stycke stadgas för närvarande att sjöman ålagd bestraffning

skall lämpas efter förseelsens natur samt andra omständigheter

ävensom att, där iörseelsen finnes vara ringa och anledning är att antaga

att den felande skall låta sig rättas allenast genom varning, till straff ej

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

bör dömas. Enligt andra stycket äger befälhavaren ej vid domstol åtala

eller till åtal angiva förseelse, för vilken han ålagt bestraffning, med mindre

han i beslutet om straffets åläggande gjort uttryckligt förbehåll därom.

I enlighet med kommitténs förslag ha endast sådana ändringar vidtagits,

som äro ur redaktionell synpunkt betingade av förslaget om inrättande av

disciplinnämnd och av nya rättegångsbalkens regler om åtals väckande.

66 §.

Enligt lagrummet äger befälhavaren under närmare angivna förutsättningar

efterskänka ålagd bestraffning.

Saklig ändring föreslås ej.

67 och 68 §§.

Paragraferna upptaga regler om rätten till fullföljd i disciplinärenden

samt formerna härför.

Annan saklig ändring föreslås ej än att rådhusrätt vid prövning av disciplinärende

icke såsom nu skall vara domför med endast en domare utan

med tre.

69 §.

I lagrummet lämnas regler om huru med hyra, som på grund av bestraffning

frångått sjöman, skall förfaras. Bl. a. stadgas att medlen skola

insändas till kommerskollegium för att därefter såsom understöd tillställas

sjömän och deras anhöriga enligt närmare angivna föreskrifter.

Sjömanskommittén förordar endast smärre redaktionella ändringar.

Remissyttrandena. Kommerskollegium föreslår liksom vid 53 §, att hyresmedlen

i fortsättningen skola insändas till sjömanshuset i det distrikt inom

vilket fartygets hemort är belägen.

Departementschefen. Av samma skäl som anförts under 53 § kan jag ej

biträda kommerskollegii hemställan.

5 KAP.

Om personer ombord, som icke tillhöra den egentliga besättningen.

70 §.

I lagrummet föreskrives att vad i sjömanslagen stadgas för sjöman skall

äga motsvarande tillämpning beträffande sådana å fartyg anställda personer,

som äro antagna av redaren eller befälhavaren men icke tillhöra den

egentliga besättningen.

Ändring föreslås icke.

71 §■

Enligt lagrummets första stycke skall vad i närmare angivna bestämmelser

i sjömanslagen är stadgat äga motsvarande tillämpning med avse
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

167

ende å de ombord anställda personer, som icke äro antagna av redaren eller

befälhavaren. I andra stycket föreskrives, att dessa personer skola vara

pliktiga att efter förmåga förrätta det arbete, som befälhavaren för fartygets

säkerhet finner nödigt ålägga dem.

Saklig ändring föreslås ej.

72 §.

Jämlikt lagrummets första stycke skola de i 71 § första stycket omförmälda

stadgandena äga motsvarande tillämpning å sjömän, som genom

konsuls försorg hemsändas enligt vad i sjölagen (34 §) stadgas. Enligt

nuvarande andra stycket äro sjömännen pliktiga att, där så påkallas, mot

skälig gottgörelse efter förmåga biträda vid skeppstjänsten, därvid nödig

hänsyn skall tagas till envars tidigare tjänsteställning.

Sjömanskommittén anser det i princip stridande mot billighetens krav,

att sjöman vilken färdas såsom passagerare enligt 34 § sjölagen skall vara

pliktig att på order utföra skeppsarbete. Enligt kommitténs mening bör

han ha samma ställning ombord som varje annan passagerare. Det må även

beaktas att tvister lätt kunna uppstå mellan befälhavaren och sjömannenpassageraren,

om och i vilken mån den senare är i stånd att biträda vid

skeppstjänsten. Kommittén är övertygad om att, när fråga är om arbetsför

sjöman, denne i de flesta fallen kommer att frivilligt ställa sin arbetskraft

till förfogande mot skälig gottgörelse. Kommittén föreslår därför, att den

sjömannen-passageraren för närvarande åvilande skyldigheten att biträda

vid skeppstjänsten skall inskränkas till att avse arbete, som befälhavaren

för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga honom.

Enligt kommittéledamöterna Forssblads och Reuterskiölds mening är det

icke obilligt, att sjöman-passagerare, som är fullt frisk, förpliktas deltaga

i skeppsarbetet mot skälig gottgörelse och efter förmåga. Fastmer torde del

ligga i hans intreses att genom arbete under en många gånger lång sjöresa

förskaffa sig medel till sitt uppehälle efter resans slut. Därigenom skulle

också, anföra reservanterna, det allmänna undgå att åtminstone till en början

få draga försorg om dessa personer, som mestadels sakna medel vid återkomsten

till Sverige.

Remissyttrandena. Redareföreningen ansluter sig till reservanternas

ståndpunkt.

Departementschefen. Den omständigheten, alt det av konstnadsskäl funnits

lämpligt att genom särbestämmelser möjliggöra för konsul att hemsända

svenska sjömän i särskild ordning, bör enligt min mening i princip icke föranleda,

att sjömännen skola behandlas annorlunda än andra passagerare

ombord; enligt den nya 26 § skall ju f. ö. också sjöman, vilken efter längre

tids tjänstgöring är berättigad till fri hemresa, färdas i denna ordning. Såsom

kommittén förordat torde det räcka, om sjömannen-passageraren är

pliktig att utföra det arbete befälhavaren för fartygets säkerhet finner nödigt

ålägga honom.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168 Kungl. Maj:is proposition nr 170.

6 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

73—84 §§.

73—85 §§ i gällande lag upptaga bestämmelser om ansvar för förseelser

av närmare angivna slag.

I enlighet med kommitténs förslag ha samma bestämmelser — med undantag

för den i nuvarande 81 § lämnade föreskriften om straff för den som

mot bättre vetande föranleder syn enligt gällande 59 § — upptagits i lagförslaget.

Därvid ha dock åtskilliga jämkningar, föranledda av förslaget i övrigt

samt av ändringar i strafflagen, vidtagits.

7 KAP.

Om laga domstol och rättegång.

85—87 §§.

I nuvarande 8G, 87 och 89 §§ (88 § är upphävd genom lag den 20 december

1946) lämnas bestämmelser om laga domstol och rättegång i mål som

skola bedömas efter sjömanslagen. I lagrummen hänvisas till den allmänna

rättegångsordningen. Därjämte återfinnas regler, som äro föranledda av de

sjörättsliga målens egenart.

Sjömanskommittén framhåller, att 43 § uppenbarligen förutsätter att varje

tvist mellan befälhavare och besättning angående tjänsteförhållandet skall

kunna prövas av svensk domstol. Ur denna synpunkt äro emellertid de nuvarande

forumreglerna icke till fyllest. Sålunda torde utländsk sjöman, om

fartyget befinner sig utom riket, icke kunna sökas vid svensk domstol under

annan förutsättning, än att han antingen äger känt hemvist här i riket eller

härstädes har egendom. För att den berörda luckan skall fyllas föreslår

kommittén lika med 1938 års sjömanslagsutredning, att till 86 § första stycket

skall fogas en bestämmelse, att där annat i lagrummet angivet forum icke

står till buds, tvisten skall upptagas av rådhusrätten i fartygets hemort eller,

om där ej är rådhusrätt, av den rådhusrätt som är närmast.

Departementschefen. De under detta kapitel föreslagna bestämmelserna

motsvaras — frånsett en mindre utvidgning av redarens möjlighet att söka

utländsk sjöman vid svensk domstol — av nu gällande regler. Anledning

till erinran mot bestämmelserna synes icke föreligga.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

Detta kapitel, som saknar motsvarighet i gällande sjömanslag, föreslås i

enlighet med vad kommittén förordat omfatta tre paragrafer.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

169

88 §.

Enligt nuvarande 42 § äger Konungen under förutsättning av ömsesidighet

förordna, att förmån, som enligt 28 och 41 §§ tillförsäkrats svensk sjöman,

skall tillkomma även utländsk sjöman.

I överensstämmelse med kommitténs förslag förordas, att stadgandet

skall bilda 88 §. Vidare föreslås att Konungen skall kunna meddela förordnande

även beträffande förmåner, som svensk sjöman åtnjuter jämlikt 18 §

tredje stycket (sjuklön vid arbetsoförmåga på grund av könssjukdom),

24 § (tilläggslön vid sjömans död) och 26 § (fri hemresa efter längre tids

tjänstgöring).

89 §.

I enlighet med kommitténs förslag förordas ett nytt lagrum, betecknat

89 §, med stadgande om att Konungen äger utfärda närmare föreskrifter för

de fall, där i lagen omnämnd kostnad skall helt eller delvis bestridas av

statsmedel.

90 §.

Lagrummet föreskriver skyldighet för befälhavaren att tillse, att exemplar

av sjömanslagen och lagen om semester finnas tillgängliga ombord.

Ändring föreslås ej.

Förslaget till vissa ändringar i sjölagen.

34 §.

I lagrummet stadgas för närvarande att befälhavaren är pliktig att till

sådant antal och mot den betalning, som av Konungen fastställes, till bestämmelseorten

eller annan hamn, som fartyget under resan skall anlöpa,

medtaga svenskt sjöfolk, vars hemsändande det åligger konsulerna att besörja.

Närmare föreskrifter i ämnet ha av Konungen lämnats i förordningen

den 12 april 1907 angående gottgörelse för svenskt sjöfolks hemförande från

utrikes ort.

Sjömanskommittén föreslår — i anslutning till vad kommittén förordat

vid 26 § sjömanslagen — sådan ändring av 34 § sjölagen, att befälhavarens

skyldighet att mot betalning medtaga svenskt sjöfolk skall avse också sjöfolk

med rätt till fri hemresa enligt 26 § sjömanslagen.

Vidare föreslår kommittén i likhet med 1938 års sjömanslagsutredning,

att i 34 § sjölagen införes en bestämmelse om skyldighet för befälhavaren

att utan ersättning medtaga urna med aska efter avliden svensk befälhavare

eller sjöman ävensom hans efterlämnade effekter, om dessa utan olägenhet

kunna medtagas.

Slutligen har till prövning upptagits en fråga, som ursprungligen väckts inom

utrikesdepartementets nämnd för konsulära sjöfolks- och sjöfartsärenden,

nämligen i vilken mån statsverket bör ersätta skador, förorsakade av sjöfolk

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

som medtagits å fartyget jämlikt 34 § sjölagen. Kommittén påpekar, att

jämlikt grunderna för detta lagrum och 1907 års förordning befälhavare,

som nödgas medtaga sådant sjöfolk, icke äger av statsmedel utfå annan

ersättning än som beräknas motsvara kostnaden för själva resan, kosten

däri inräknad. Enligt kommitténs uppfattning fordrar billigheten, att staten

gentemot fartygets ägare skall svara också för skada, som sjömannenpassageraren

tillskyndar ägaren; det bör vara staten och icke ägaren, som

får kräva sitt åter hos den skadevållande. Kommittén föreslår därför, att

bestämmelserna ändras i enlighet därmed. Enligt kommitténs bedömande är

det nödvändigt icke endast att ändra 1907 års förordning utan även att jämka

ordalagen i 34 §. Kommittén förordar därför, att orden »och mot den betalning,

som av Konungen fastställes» utbytes mot orden »och mot den rätt

till gottgörelse, som av Konungen fastställes».

Remissyttrandena. Hovrätten anser, att föreslagen lydelse av ersättningsbestämmelsen

i 34 § icke fullt täcker vad kommittén avsett. Enligt hovrätten

torde nämligen avsikten vara att stadga ovillkorlig rätt till skälig gottgörelse

och att åt Kungl. Maj :t överlämna att närmare fastställa gottgörelsen.

Departementschefen. Kommitténs ändringsförslag, vilka icke föranlett någon

principiell erinran från remissinstansernas sida, synas vara välgrundade.

I anledning av hovrättens påpekande ha emellertid ordalagen i 34 § jämkats.

36 §.

I lagrummet lämnas föreskrifter om skeppsdagbokens och maskindagbokens

förande. I första stycket stadgas sålunda att skeppsdagboken föres

av befälhavaren eller, under hans tillsyn och ansvar, av styrmannen. Maskindagboken

skall föras, likaledes under befälhavarens tillsyn och ansvar,

av maskinchefen (maskinisten).

Sjömanskommittén framhåller, att det för närvarande icke tillräckligt tydligt

framgår av lagen att styrman respektive maskinchef vid dagboks förande

också är ansvarig för dess riktighet. Kommittén förordar därför, att

ordalagen i lagrummet jämkas så att detta otvetydigt blir fastslaget.

Vidare föreslår kommittén sådan ändring av lagrummet, att det skulle bli

möjligt för maskinchefen att överlåta förandet av maskindagboken på en

honom underställd maskinist.

Remissyttrandena. Fartygsbefäls föreningen, inrikessjöfartens bef ålsförening

och radiotelegrafistföreningen avstyrka sistnämnda förslag såsom varande

en lagteknisk oformlighet. Icke heller tala några sakskäl eller hänsyn

till tjänsten för en dylik uppdelning beträffande maskindagbokens förande.

Departementschefen. Enligt min mening är förslaget att maskinchefen

skall kunna överlåta förandet av maskindagboken på någon av maskinisterna

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ls proposition nr 170.

171

välbefogat. — Det ligger i sakens natur, att icke endast befälhavaren utan

även styrmannen, maskinchefen och maskinisten vid förande av dagbok

även är ansvarig för dess riktighet. Detta framgår för övrigt otvetydigt av

287 §. På grund härav torde det vara överflödigt att, såsom kommittén

förordat, belasta 36 § med utförliga bestämmelser härom. Ordalagen ha

därför jämkats.

287 §.

Paragrafen upptager regler om straff för befälhavare, styrman eller maskinist,

som gjort sig skyldiga till försummelse eller felaktighet vid dagboks

förande.

I enlighet med kommitténs förslag förordas en redaktionell ändring, föranledd

därav, att maskinisten numera benämnes maskinchefen.

295 §.

Lagrummet stadgar bötesansvar för befälhavare, som utan lagligt hinder

vägrar att i sådant fall varom i 34 § förmäles å sitt fartyg medtaga sjöfolk.

I anslutning till den föreslagna utvidgningen av sistnämnda lagrum föreslås

— i överensstämmelse med vad kommittén förordat — att vad i 295 §

stadgas skall gälla även då befälhavaren vägrar medtaga askan efter avliden

svensk befälhavare eller sjöman eller ock hans efterlämnade effekter.

Förslaget till lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår

vissa tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg. I

I 43 § andra stycket sjömanslagen föreslås ett stadgande av innehåll att

tvist, som medan fartyget befinner sig å ort utom riket uppstår mellan befälhavaren

och besättningen angående tjänsteförhållandet, må hänskjutas till

avgörande av svensk konsul. Härtill fogas den föreskriften, att tvisten ej

må dragas inför utländsk myndighet. Om sjöman bryter mot denna föreskrift,

skall befälhavaren enligt en föreslagen ny bestämmelse i 33 § sjömanslagen

äga avskeda honom.

Av vad som anförts till stöd för sistnämnda bestämmelse framgår att densamma

ingalunda utgör någon säker borgen för att en sådan tvist icke

kommer alt anhängiggöras. Sålunda är bestämmelsen icke tillämplig på

sjöman som redan lämnat tjänsten. Säkerhet för att stadgandet i 43 § andra

stycket blir verkningsfullt torde kunna vinnas endast genom ömsesidiga

överenskommelser. Såsom i inledningskapitlet antytts har fråga om sådan

överenskommelse uppkommit i samband med en tillämnad svensk-brittisk

konsularkonvention. Vid de överläggningar som i ämnet förekommit har från

brittiskt håll framhållits, att enligt gällande brittiska rättsregler hinder

ej förelåge för brittisk myndighet att pröva tvister mellan befälhavaren och

sjöman på svenska fartyg, även om tvisten rörde tjänsteförhållandet. Samtidigt

förklarades emellertid att man på brittisk sida vore beredd att, under

förutsättning av ömsesidighet, i konventionen införa sådana stadganden, att

domsrätten över svenska fartyg i nämnda hänseende undandroges de brit
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Knngl. Maj.ts proposition nr 170.

tiska myndigheterna. Då detta ansågs sammanfalla med svenska intressen,

beslöts att i förslaget till konvention upptaga stadganden i sådan riktning.

Vidare må omnämnas att förhandlingar äro avsedda att upptagas med

Amerikas förenta stater om en svensk-amerikansk konsularkonvention. Det

är sannolikt att frågan i samband därmed ånyo väckes. Såsom framgår av generalkonsulatets

i New York vid 43 § sjömanslagen återgivna yttrande,

måste det anses vara angeläget, att få en sådan ordning till stånd att amerikanska

domstolar bli förhindrade att pröva tvister, avseende tjänsteförhållandet

på svenska fartyg. Även beträffande andra stater kan frågan bli av

betydelse.

Enligt bestämmelserna i 10 kap. rättegångsbalken är emellertid svensk

domstol oförhindrad att under närmare angivna förutsättningar (se särskilt

3 §) upptaga bl. a. tvist mellan befälhavaren och besättningsman på

utländskt fartyg angående tjänsteförhållandet. För ratifikation av en konvention

av innehåll som den ifrågasatta svensk-brittiska erfordras alltså en

lagregel som gör det möjligt att undandraga svensk domstol behörigheten

att upptaga sådan tvist.

På grund av det anförda torde en lag böra utfärdas, varigenom Konungen

bemyndigas att efter överenskommelse med främmande stat och under förutsättning

av ömsesidighet förordna att svensk domstol icke må upptaga

tvist mellan befälhavaren å fartyg från den främmande staten och någon av

besättningen angående tjänsteförhållandet.

Hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom handelsdepartementet

upprättats förslag till

1. sjömanslag;

2. lag om ändrad lydelse av 3i, 36, 287 och 295 §§ sjölagen; samt

3. lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa

tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de tre förslagen,

av den lydelse bihang1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 §

regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

i

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

*

Lennart Groll. 1

1 Detta bihang har här i sin helhet uteslutits såvitt avser de under 2 och 3 nämnda förslagen,

vilka äro likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen i samma ämnen. Beträffande

förslaget under 1, vilket i såväl sakligt som redaktionellt hänseende på åtskilliga punkter

avviker från det propositionen bifogade förslaget till sjömanslag, ha av bihanget här utelämnats

de avsnitt, där överenstämmelse föreligger eller avvikelserna äro av redaktionell natur.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majsts proposition nr 170.

173

Bihang.

(Gällande lag:)

Sjömanslag.

1 KAP.

Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §•

53 §.

Rymmer sjöman, äger befälhavaren

på lämpligt sätt försälja hans

ombord kvarlämnade tillhörigheter.

Åtgå försäljningssumman och innestående

hyran icke till täckande av

redarens ersättningsanspråk, äger

sjömannen sist inom ett år efter rymningen

utfå vad som återstår; framställer

han ej begäran därom inom

nämnda tid, skola medlen av redaren

insändas till kommerskollegium

och användas på sätt i 69 § sägs.

62 §.

Befälhavaren äger ålägga sjöman

bestraffning genom mistning av hyra

för en till och med sju dagar:

1. om han underlåter att i rätt tid

tillträda tjänsten, eller om han utan

tillstånd går i land, eller om han icke

kommer tillbaka i rätt tid efter att

hava varit i land;

2. om han försummar att anmäla

förfall, som hindrar honom att i rätt

tid komma ombord;

(Kungl. Maj.ts förslag:)

Förslag till sjömanslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Om befälhavarens tjänsteavtal.

1 §•

53 §.

Egendom, som sjöman vid tjänsteförhållandets

upphörande kvarlämnar

ombord, skall förvaras för hans

räkning. För gäld, som sjömannen

ådragit sig i tjänsten, äger redaren

av egendomen innehålla så mycket

som svarar mot gälden, till dess sjömannen

gör rätt för sig eller ställer

säkerhet.

I den mån egendomen med hänsyn

till sin beskaffenhet, kostnaderna eller

övriga omständigheter icke utan

olägenhet kan förvaras, må den säljas

på lämpligt sätt. Försäljning må

ock ske, där sjömannen icke inom

ett år från det tjänsteförhållandet

upphörde hos redaren begärt att återfå

egendomen. Har sjömannen rymt,

må redaren efter utgången av nämnda

tid insända försäljningssumman

samt innestående lön till kommerskollegium

att användas på sätt i 69 §

sägs.

62 §.

Disciplinbot, innebärande mistning

av lön för högst sju dagar, må åläggas

sjöman i följande fall:

1. om han underlåter att i rätt tid

tillträda tjänsten eller utan att vara

därtill berättigad går i land eller icke

kommer tillbaka i rätt tid efter att

hava varit i land;

2. om han försummar att anmäla

förfall, som hindrar honom att i rätt

tid komma ombord;

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

(Gällande lag:)

3. om han genom försummelse i

tjänsten åstadkommer skada eller

fara;

4. om han är berusad i tjänsten;

5. om han förslösar eller eljest på

otillbörligt sätt behandlar proviant;

6. om han låter obehörig person

hålla sig dold ombord, eller om han

oaktat förbud låter någon komma

ombord;

7. om han olovligen skaffar ombord

rusdrycker eller annat, som kan

föranleda oordning eller äventyr, eller

om han olovligen förer sina tillhörigheter

från bord;

8. om han uppför sig oskickligt

mot överordnad eller underlåter att

hörsamma förmans befallningar angående

tjänsten; eller

9. om han ombord eller eljest i

tjänsten yppar gräl eller annan ofred

eller annorledes bryter mot ordning

och skick.

Bestraffning, som nu sagts, må

dock ej åläggas å fartyg, som nyttjas

i inrikes fart eller i fart i Öresund.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

3. om han genom försummelse i

tjänsten åstadkommer skada eller

fara;

4. om han är berusad i tjänsten;

5. om han förslösar eller eljest på

otillbörligt sätt behandlar proviant;

6. om han låter obehörig person

hålla sig dold ombord eller oaktat

förbud låter någon komma ombord;

7. om han olovligen skaffar ombord

rusdrycker eller annat, som kan

föranleda oordning eller äventyr, eller

om han olovligen förer sina tillhörigheter

från bord;

8. om han uppför sig oskickligt

mot överordnad eller underlåter att

hörsamma förmans order angående

tjänsten; eller

9. om han ombord eller eljest i

tjänsten yppar gräl eller annan ofred

eller annorledes bryter mot ordning

och skick.

Disciplinbot må dock ej åläggas å

fartyg, som nyttjas i inrikes fart eller

i fart i Öresund, och icke heller å

annat fartyg under uppehåll i svensk

hamn eller för förseelser, som begåtts

i svensk hamn och kunnat av befälhavaren

angivas till åtal före fartygets

avgång.

74 • §.

Missbrukar befälhavare eller den,

som är satt i befälhavares ställe, den

tvångsrätt eller den rätt att taga någon

å fartyget anställd i förvar eller

den bestraffningsrätt, som tillkommer

honom enligt denna lag, eller behandlar

han någon ombord anställd

med onödig hårdhet, straffes med

böter eller med fängelse i högst sex

månader, där ej gärningen efter allmän

lag bör beläggas med strängare

straff.

Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må han tillika för viss

tid eller för alltid dömas förlustig

sådan rättighet att föra fartyg, för

vars utövande särskilda villkor äro

stadgade. Om sådan påföljd skall

74 §.

Missbrukar befälhavare eller den,

som är satt i befälhavares ställe, den

tvångsrätt eller den rätt att taga någon

å fartyget anställd i förvar eller

den rätt att ålägga disciplinbot, som

tillkommer honom enligt denna lag,

eller behandlar han någon ombord

anställd med onödig hårdhet, straffes

med dagsböter eller med fängelse i

högst sex månader, där ej gärningen

efter allmän lag bör beläggas med

strängare straff.

Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må han tillika för viss

tid eller för alltid dömas förlustig

sådan rättighet att föra fartyg, för

vars utövande särskilda villkor äro

stadgade. Om sådan påföljd skall

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

175

(Gällande lag:)

domstolen ofördröjligen underrätta

kommerskollegium.

75 §.

Underlåter sjöman i avsikt att undandraga

sig tjänsten att inställa sig

ombord, då det honom åligger, eller

avviker han i avsikt, som nu sagts,

olovligen från fartyg, straffes, om

rymningen sker under sådana omständigheter,

att fartyg eller människor

därigenom utsättas för fara, eller

eljest under synnerligen försvårande

omständigheter, med fängelse

i högst ett år eller med böter.

Gör sjöman, som är påmönstrad å

fartyg, sig eljest skyldig till rymning,

dömes till böter.

76 §.

Var, som förleder sjöman att rymma

eller med råd eller dåd främjar

rymningen, straffes med böter eller

fängelse i högst ett år.

84 §.

Brott, som i 73 § 6, 75 §, 76 §,

77 § första stycket, 81 eller 82 § omförmäles,

må ej åtalas av allmän

åklagare, utan att målsägande angivit

brottet till åtal; skall brottet straffas

efter allmän lag, lände till efterrättelse

vad sådan lag stadgar i fråga

om rätt till åtal.

85 §.

I avseende å straff, vartill efter

denna lag dömes, gälle, där ej här

ovan är annorlunda stadgat, vad allmän

lag föreskriver.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

domstolen ofördröjligen underrätta

kommerskollegium.

75 §.

Underlåter sjöman i avsikt att undandraga

sig tjänsten att inställa sig

ombord, då det honom åligger, eller

avviker han i avsikt, som nu sagts,

olovligen från fartyg, straffes, om

rymningen sker under sådana omständigheter,

att fartyg eller människor

därigenom utsättas för fara, eller

eljest under synnerligen försvårande

omständigheter, med fängelse

i högst ett år eller med dagsböter.

Gör sjöman, som är påmönstrad å

fartyg, sig eljest skyldig till rymning,

dömes till dagsböter.

76 §.

Den, som förleder sjöman att rymma

eller med råd eller dåd främjar

rymningen, straffes med dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

83 §.

Brott, som i 73 § 6, 75 §, 76 §,

77 § första stycket eller 81 $ omförmäles,

må ej åtalas av allmän åklagare,

utan att målsägande angivit

brottet till åtal; skall brottet straffas

efter allmän lag, gäller vad sådan lag

stadgar i fråga om rätt till åtal.

84 §.

I avseende å straff, vartill efter

denna lag dömes, gäller, där ej här

ovan är annorlunda stadgat, vad allmän

lag föreskriver.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 20 mars

1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 7 mars 1952 tillhandakonnnet utdrag av protokoll över

handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 8 februari

1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) sjömanslag;

2) lag om ändrad lydelse av 3i, 36, 287 och 295 §§ sjölagen; samt

3) lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa

tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn A. Lindstedt.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till sjömanslag.

Lagrådet:

Förslaget åsyftar företrädesvis att bereda sjöfolket icke blott säkrare anställningsvillkor

utan jämväl avsevärt utvidgade sociala förmåner. Det innefattar

många betydelsefulla ändringar i nu gällande lagstiftning. Angående

befogenheten och lämpligheten av dessa ändringar ha på flera punkter såväl

inom 1946 års sjömanskommitté, vars förslag närmast ligger till grund för

departementsförslaget, som bland de sammanslutningar och myndigheter,

vilka yttrat sig i lagstiftningsärendet, förekommit delade meningar. Jämväl

inom lagrådet har beträffande åtskilliga bestämmelser tvekan rått, i vad

mån de föreslagna avvikelserna från gällande rätt kunna anses grundade på

fullgoda skäl och innebära ett rättvist avvägande av de intressen, som här

stå mot varandra. Liksom flera av de hörda remissinstanserna har lagrådet

ställt sig frågande, huruvida lagstiftningen icke här liksom på många andra

områden av rättslivet bör begränsas till uppställande av vissa allmänna vägledande

regler och minimikrav, medan åt kontrahenterna överlämnas att

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

genom avtal närmare reglera rättsförhållandena. Möjlighet skulle då föreligga

att lättare anpassa rättigheter och skyldigheter efter tidsläget och växlande

förhållanden. Ett särskilt skäl för att välja denna väg utgör den av

bland andra socialstyrelsen framhållna skillnaden mellan den mindre, huvudsakligen

inrikes sjöfarten och den större utrikes sjöfarten, efter vars förhållanden

förslaget huvudsakligen anpassats. Vad som ter sig ändamålsenligt

och billigt, när det gäller förhållanden inom storsjöfarten, kan verka

opåkallat och oskäligt betungande för ena parten, när fråga är exempelvis

om kustfart, bogserbåtsrörelse eller fiske. Den omständigheten att förslagets

bestämmelser i stor omfattning äro tvingande gör att möjlighet ej finnes

att genom avtal åstadkomma modifikationer, där förhållandena kräva det.

De särdrag, som sjömansyrket alltjämt uppvisar, torde knappast heller

kunna på alla punkter motivera att såsom i förslaget skett tillerkänna sjöfolket

överlag väsentligt längre gående förmåner än enskilda arbetstagare

inom andra yrken åtnjuta. Betänkligheterna framträda särskilt i fråga om

de mindre bärkraftiga delarna av rederinäringen. Fara är att de bördor, som

läggas på redarna, bliva alltför tunga för de små företagen, särskilt under

vikande konjunkturer.

I vad mån dessa farhågor komma att besannas är emellertid vanskligt att

förutse. De spörsmål, som särskilt väcka tvekan, äro till övervägande del att

betrakta såsom lämplighets- och billighetsfrågor av social natur. Enighet i

dessa frågor synes i de flesta fallen ha förelegat hland de delegerade, som

haft att utarbeta gemensamt förslag i ämnet för de nordiska länderna. Då

den nordiska lagstiftningen på sjörättens område sedan länge vilat på gemensam

grund, är det tydligen angeläget, att överensstämmelse med grannländernas

sjömanslagar såvitt möjligt skapas även i nu ifrågavarande avseenden.

Lagrådet har därför icke velat ställa sig avvisande mot förslaget

utom på några punkter, där modifikationer funnits vara påkallade.

Lagrådet vill emellertid tillägga följande. Departementschefen har själv

vitsordat, att i och för sig vägande skäl till inskränkning av lagens tillämplighetsområde

förelåge, men funnit det vanskligt att åstadkomma eu tillfredsställande

gränsdragning mellan den sjöfart, som skulle omfattas av

sjömanslagen, och den som skulle lämnas utanför. Emellertid erbjuder sig

en annan möjlighet att vinna bättre anpassning efter skiftande förhållanden,

nämligen införande av bestämmelser om dispens från tvingande regler. Denna

möjlighet synes lagrådet vara värd att närmare överväga. Härigenom

skulle en stor del av de betänkligheter, som förslaget väcker, väsentligen

förlora i styrka. Ett dispensförfarande är ju ingen nyhet i lagstiftningen.

Bestämmelser av denna art ha sedan länge förekommit såväl inom den sociala

arrendelagstiftningen som inom arbetstidslagstiftningen och äro ej

heller ovanliga inom andra områden av rättslivet.

Enligt lagrådets mening bör dispens särskilt komma i åtanke, när en viss

eller vissa bestämmelser äro onödiga, olämpliga eller oskäligt betungande

för viss gren av sjöfarten, såsom kust- eller insjöfart, eller vissa grupper av

fartyg, såsom bogserbåtar eller fiskefartyg. Ha vederbörande organisationer

12 Bihang Ull riksdagens prootkoll 1952. i samt. Nr 170.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

i kollektivavtal enat sig om en från lagen avvikande ordning, lärer som regel

ur allmän synpunkt hinder ej böra möta mot tillämpning av denna ordning.

Härutinnan hänvisas till 10 § 2 mom. lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens

begränsning. Möjligen bör också dispens kunna medgivas i fall liknande

det som angives i 3 mom. av nämnda lagrum.

Såsom redan antytts, äro förslagets bestämmelser i stor omfattning till

sin natur mer eller mindre tvingande d. v. s. begränsa kontrahenternas avtalsfrihet.

Huruvida sådan frihet förefinnes är emellertid ej alltid lätt att

avgöra. I vissa paragrafer visar väl stadgandets avfattning, att det skall tilllämpas

allenast när annat ej avtalats. I en del fall framgår, att ett lagbud är

tvingande, därav att dess åsidosättande är belagt med straff. Ofta giver emellertid

lagen ej tydligt besked i vad mån avtalsfrihet föreligger. Ej heller innehåller

förslaget någon allmän regel i detta ämne. I överensstämmelse med nu

gällande sjömanslag lämnar förslaget i dessa fall åt rättstillämpningen att

beträffande varje särskilt stadgande med ledning av dess syfte och de grunder,

varå detsamma vilar, samt av allmänna rättsprinciper avgöra, i vad

mån föreskriften är tvingande.

Den oklarhet, som sålunda råder rörande ett av de viktigaste spörsmålen

i lagen, är tydligen mindre tillfredsställande. Lagrådet har övervägt möjligheten

att avhjälpa denna brist. Stora svårigheter möta dock här. Vissa bestämmelser,

framför allt sådana som ha sin grund i ett allmänt intresse, exempelvis

hänsyn till säkerheten till sjöss, äro av den beskaffenhet, att de

över huvud ej kunna sättas ur kraft genom avtal. Andra, som äro av övervägande

social natur, medgiva väl överenskommelse, som utvidgar den lagfästa

förmånen, men ej avtal, som utesluter eller inskränker denna. Det förekommer

att bestämmelser, vilka i nu berörda hänseende äro av olika beskaffenhet,

äro sammanförda i en paragraf. Att finna en uttömmande, klar

och kortfattad lagregel i detta ämne torde därför knappast vara möjligt. Väl

lärer ett förtydligande jämväl kunna ske på annat sätt, men härför torde

krävas en ganska omfattande överarbetning av förslaget.

Vid sådana förhållanden och då frånvaron av klargörande bestämmelser i

ämnet till synes icke vållat någon större olägenhet vid tillämpningen av den

gällande sjömanslagen, anser lagrådet sig icke böra göra någon framställning

om fullständigande av förslaget i nu berörda hänseende.

4 §•

Lagrådet:

Enligt detta lagrum är befälhavare, som avskedas på grund av sjukdom

eller skada av beskaffenhet att göra honom oförmögen att föra fartyget, berättigad

till lön allenast för den tid han förrättat tjänsten, därest han vid

tjänstens antagande förtegat sjukdomen eller skadan. Detsamma skall, utom

såvitt angår könssjukdom, gälla för det fall att han ådragit sig sjukdomen

eller skadan uppsåtligen eller genom grovt vållande. Vad angår sjöman återfinnas

bestämmelser av motsvarande innehåll i 18 §. I kommitténs förslag

hade, för att förebygga tolkningssvårigheter, före orden »ådragit sig» in
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

skjutits orden »efter tjänstens antagande». Kommittén anförde härom, att

därest sistnämnda ord saknades, den tolkningen skulle kunna göras, att sjöman,

som blir arbetsoförmögen på grund av en självförvållad sjukdom, skulle

förlora honom eljest tillkommande rätt till lön, även om han icke förtegat

sjukdomen vid tjänstens antagande. I det remitterade förslaget ha emellertid,

utan att nagot skäl därför anförts, de ifrågavarande orden icke medtagits.

I anledning härav vill lagrådet framhålla, att även utan direkt stadgande

uppenbarligen måste gälla, att därest vederbörande vid tjänstens antagande

icke förtegat en sjukdom, som han ådragit sig uppsåtligen eller

genom grovt vållande, den omständigheten att sjukdomen är självförvållad

icke medför, att vid avskedande på grund av sjukdomen rätt saknas till lön

för tid efter avgången från tjänsten.

6 §.

Lagrådet:

Enligt 63 § tredje stycket i 1891 års sjölag skulle — därest fartyg förolyckades

eller efter timad skada förklarades icke vara iståndsättligt eller

uppbringades och prisdömdes eller toges av sjörövare — befälhavarens

tjänsteavtal upphöra att vara gällande och befälhavaren erhålla hyra till

och med den dag då tjänstgöringen upphörde. Beträffande besättningen

upptog 91 § en bestämmelse av samma innehåll. Enligt 66 och 98 §§ ägde

befälhavaren och besättningen i nu avsedda fall rätt till hemresa med underhåll

på statens bekostnad.

Motsvarande stadganden återfinnas i 6 och 41 §§ av 1922 års sjömanslag.

Enligt det sistnämnda lagrummet skall, om fartyget till följd av sjöolycka

går förlorat eller efter sjöolycka förklaras icke vara iståndsättligt,

sjömans tjänsteavtal upphöra att gälla, där ej annat följer av avtalets innehåll.

Detsamma gäller enligt 6 § för befälhavaren. I sin motivering till

6 § anförde sjölagskommittén, att praktiska skäl föranlett att berörda bestämmelse

i 63 § sjölagen funnits böra bibehållas i väsentliga delar. Vidkommande

fartygets uppbringning och prisdömning hade dessa händelser

icke ansetts vara av den säregna beskaffenhet, att de i och för sig borde

betinga avtalets upphörande; fartygets tagande av sjörövare hade förmenats

icke vara ett fall av tillräckligt praktisk betydelse för att fordra särskild

reglering. Vad åter anginge fartygets förolyckande eller kondemnation

hade redarens intresse ansetts kräva regelns bibehållande. Ganska avsevärd

tid kunde nämligen förflyta, innan redaren erhölle kunskap om olyckan

och bringades i tillfälle att, därest han efter fartygets undergång icke

hade anledning att behålla befälhavaren i sin tjänst, vidtaga åtgärd för avtalets

upphörande.

I 41 § andra stycket sjömanslagen i dess ursprungliga lydelse stadgades

vidare bland annat alt, därest till följd av fartygets förolyckande svensk

sjömans anställning upphörde i utlandet, han ägde rätt att erhålla fri

hemresa till sin hemort här i riket med hyra och underhåll under resan.

Kostnaden för resan med underhåll skulle bestridas av statsmedel. Nämnda

s. 180 Kontrollera mot PDF

180 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

stadgande ägde på grund av hänvisning i 6 § andra stycket tillämpning även

beträffande befälhavaren.

Sjölagskommittén föreslog i betänkande år 1921, att i 41 § skulle såsom

ett andra stycke upptagas en bestämmelse av följande innehåll: Blir sjöman

arbetslös till följd av fartygets förolyckande, äger han rätt till ersättning,

motsvarande hyra för den tid han är utan anställning, dock högst

för två månader utöver den tid, för vilken han enligt första stycket åtnjuter

hyra. Detsamma skulle enligt hänvisning i 6 § gälla i fråga om befälhavaren.

Kommittén anförde rörande förslaget i denna del bland annat:

Vid den internationella sjömanskonferensen i Genua sommaren 1920 antogs

bland annat förslag till en internationell konvention angående ersättning

för arbetslöshet på grund av fartygs förolyckande. Förslagets 2 och

3 §§ stadga att, då fartyg förolyckats, redaren eller den, med vilken sjömannen

slutit avtal om anställning på fartyget, skall vara pliktig att betala

envar å fartyget anställd sjöman skadestånd för arbetslöshet pa grund av

fartygets förolyckande. Detta skadestånd skall utgå med så mycket, som

motsvarar den avtalade hyran för de dagar, varunder sjömannen är verkligt

arbetslös; dock må hela det skadestånd, som på grund av denna konvention

skall betalas till en sjöman, begränsas till hyra för två månader. Delegerade

för de nordiska kommittéerna ha ansett sig böra föreslå till upptagande

i lagen Genuakonventionens bestämmelser såväl för befälhavaren

som för besättningen. Den svenska kommittén har — om ock på något håll

med tvekan — anslutit sig härtill och i enlighet härmed avfattat andra

stycket i 41 §.

Vid förslagets granskning i lagrådet år 1921 (se NJA 1922 avd. II s.

355 f.) yttrade tre av dess ledamöter, att den vid sjömanskonferensen i

Genua godkända principen att redaren vid fartygets förolyckande skulle

vara pliktig ersätta för sjöman uppkommande arbetslöshet syntes innebära

ett föga billigt betungande av redaren, vilken i sådant fall som regel själv

lede avsevärd förlust, en förlust som i allmänhet icke torde täckas, även

om han i följd av försäkring utbekomme fartygets fulla värde. Stadgandet

i andra stycket av 41 § kunde därför icke tillstyrkas. Skulle sedermera av

internationella hänsyn anses påkallat, att Sverige biträdde förberörda konvention,

syntes stadgande härom helst böra utfärdas såsom säl skild, under

konventionens giltighetstid vid sidan av sjömanslagen gällande författning.

_ Den fjärde lagrådsledamoten anförde bland annat: Mot bestäm
melsen

i andra stycket måste anmärkas, att den stode föga i överensstämmelse

med principerna i förslaget i övrigt och i allt fall icke syntes i den

föreslagna utsträckningen kunna godtagas. Avskedades sjöman utan giltigt

skäl, vore han enligt 34 § berättigad till ersättning för den förlust han genom

avskedandet lede. Denna förlust kunde högst uppgå till belopp, motsvarande

löneförmånerna under återstående delen av den avtalade tjänstetiden

jämte för visst fall fri hemresa. Vore, såsom förhållandet torde vara

i det övervägande antalet fall, avtalet ingånget för obestämd tid med rätt

för vardera parten att uppsäga avtalet till upphörande i svensk hamn efter

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

7 eller 8 dagar, kunde, om fartyget ginge i inrikes fart eller fart på grannländerna,

ersättningen vid dylikt avskedande i allmänhet ej uppgå högre

än till vad som svarade mot löneförmånerna under 10 å 12 dagar. Någon

skyldighet att svara för den skada sjömannen kunde lida därav, att han

även efter den beräknade avtalstidens slut nödgades gå arbetslös, innefattade

icke förslaget, och sådan skyldighet torde väl svårligen kunna ifrågasättas.

Att den ersättning sjömannen under sådana omständigheter bekomme

för det obefogade entledigandet bleve relativt ringa ATore en ofrånkomlig

konsekvens av den löslighet i avseende å anställningstiden, som i praxis

genomförts och av förslaget sanktionerats. Enligt det föreslagna andra stvcket

i 41 § skulle i där omförmälda fall hyra utgå för den tid sjöman vore

utan anställning, dock högst två månader utöver angiven tid. Stadgandet

torde vara avsett att tolkas sålunda, att redaren vore skyldig att — under

förutsättning givetvis att sjömannen ej kunde erhålla ny anställning -— betala

hyra för dessa två hela månader, även om den avtalade anställningstiden

skulle tidigare utlöpa. Att stadgandet måste så tolkas framginge av

en jämförelse med avfattningen av 34 §. Såge man saken djupare, kunde

man dock knappast säga, att i dylikt fall arbetslösheten för tiden efter det

den avtalade anställningstiden utlupit vore att anse såsom en följd av fartygets

förolyckande. Detta framträdde särskilt klart för det fall, att sjömannens

anställning gällt viss resa eller fix tid, som redaren ej ämnat

förlänga. Stadgandet i dess förberörda tolkning innebure, såsom av det anförda

framginge, att redaren hade mera omfattande skadeståndsskyldighet

gent emot sjöman, som entledigats på grund av fartygets förolyckande, således

i fall av casus, än gent emot sjöman, som han utan laga skäl avskedat,

och detta utan att omständigheter av ömmande beskaffenhet kunde

mera åberopas i det förra fallet än i det senare. Denna ståndpunkt måste

anses mindre rimlig. Det kunde för övrigt knappast anses billigt att med

utgivande av arbetslöshetsunderstöd betunga redare, som måhända själv

genom olyckan förlorat en stor del av sin egendom. Denna omständighet

spelade kanske praktiskt mindre roll, då risken för utgivande av

sådant understöd torde kunna genom försäkring täckas. Det vore dock att

märka, att redare för fartyg, som ginge i kortare fart, ej sällan torde underlåta

att helt täcka sina risker. Ett ordnande av frågan om arbetslöshetsunderstöd

för sjömän vore otvivelaktigt synnerligen påkallat. Men att, såsom

i förslaget skett, upptaga till behandling endast en del, för övrigt relativt

oviktig, av denna fråga måste i och för sig anses mindre tillfredsställande;

och då den föreslagna lösningen knappast kunde anses lycklig, syntes

den ifrågavarande bestämmelsen icke böra tillstyrkas.

I den för 1922 års riksdag framlagda propositionen uteslöts omförmälda

bestämmelse. Departementschefen anförde därvid bland annat, att han med

hänsyn till önskvärdheten alt främja det internationella lagstiftningsarbetet

på förevarande område helst sett, att Sverige redan då biträtt Genuakonventionen.

Såvitt departementschefen kunnat inhämta, hade ännu icke någon

stat ratificerat densamma, och det ville synas, som om man från dansk,

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

finsk och norsk sida vore mest benägen att för det dåvarande ställa sig avvaktande.

Vid sådant förhållande och då ett ratificerande enbart från Sveriges

sida skulle medföra, att utländska sjömän å våra fartyg erhölle arbetslöshetsunderstöd

utan att motsvarande förmån tillkomme svenska sjömän å

utländska fartyg, syntes försiktigheten bjuda att låta frågan om Sveriges

anslutning till förevarande konvention anstå ännu någon tid, intill dess man

kunde få en överblick över i vilken utsträckning konventionen komme att

ratificeras av de större sjöfarande nationerna.

Förslag till ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen, upptagande

bland annat de nu gällande, av sjölagskommittén år 1921 föreslagna bestämmelserna

om rätt för befälhavare och sjöman till hyra vid arbetslöshet

till följd av fartygs förolyckande, upprättades sedermera inom socialdepartementet.

Vid förslagets remitterande till lagrådet år 1934 erinrade departementschefen

(se NJA 1934 avd. II s. 587), att icke mindre än 20 stater,

däribland flera betydande sjöfartsidkande nationer, med vilka Sverige stode

i ganska livlig förbindelse, dåmera biträtt Genuakonventionen. Denna omständighet

utgjorde enligt departementschefens mening ett vägande skäl

att även i vårt land söka förverkliga konventionens föreskrifter och därigenom

bereda skeppsbrutna det bistånd i deras svåra belägenhet, som föreskrifterna

innebure.

Tre av lagrådets ledamöter yttrade vid förslagets granskning (se NJA 1934

avd. II s. 592), att de invändningar, som år 1921 inom lagrådet riktades mot

en lagstiftning enligt konventionen, alltjämt torde äga fog. Med hänsyn till

det mellanfolldiga samarbetet kunde det måhända ändock anses lämpligt att

Sverige biträdde konventionen, till vilken dåmera tjugu stater redan anslutit

sig. För det fall att så funnes böra ske, föranledde det föreliggande lagförslagets

utformning ingen erinran. — Jämväl den fjärde ledamoten i lagrådet

ansåg de betänkligheter mot en lagstiftning som den ifrågavarande,

varåt man inom lagrådet år 1921 gav uttryck, alltjämt äga giltighet. På

närmare angivna skäl ansåg emellertid denne ledamot berörda betänkligheter

och under remissbehandlingen framförda invändningar icke böra

få utgöra hinder mot konventionens biträdande och den därav föranledda

lagstiftningens genomförande. Han ifrågasatte dock, om icke reformen borde

anstå till en ur ekonomisk synpunkt lämpligare tid, men ville icke bestämt

påyrka det.

Sedan förslaget förelagts riksdagen och bifallits av denna samt Kungl.

Maj :t den 18 maj 1934 förordnat, att konventionen skulle av Sverige biträdas,

utfärdades samma dag lag om ändrad lydelse av ifrågavarande paragrafer i

sjömanslagen.

Sjömanskommittén har i sitt betänkande anfört, att av de ombordanställdas

representanter inom kommittén påpekats, att stadgandet i 41 § andra

stycket (vilket enligt 6 § andra stycket gäller även beträffande befälhavaren)

kommit att få ringa betydelse för befälhavaren och sjömännen. Förutsättningen

för stadgandets tillämplighet vore ju i första hand, att fartyget gått

under eller kondemnerats. Denna fråga vore emellertid ofta tveksam, och

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

183

det kunde dröja avsevärd tid, innan den bleve slutligen avgjord. Detta

medförde att, ehuru sjöolyckan gjort en fortsatt tjänstgöring ombord omöjlig,

de ombordanställda vid arbetslöshet icke erhölle den i 41 § angivna

ersättningen. I stället bleve de av redaren skilda från tjänsten och finge tills

vidare nöja sig med hyra under uppsägningstiden eller, om sjöolyckan inträffat

å annan ort än där tjänsten finge frånträdas, för den längre tid

resan kunde vara. Skulle det sedermera befinnas, att fartyget vore iståndsättligt,

vore de avskurna från möjligheten att kräva ytterligare ersättning.

De ombordanställdas representanter inom kommittén hade ifrågasatt den

utvidgningen av 41 §, att därunder skulle inrymmas alla de fall, där skeppstjänsten

icke kunde fortgå till följd av olycka, som drabbat fartyget. Kommittén

hade övervägt denna fråga men ej funnit skäl föreslå ändring i nu

gällande regler. Med hänsyn till att den redaren enligt 41 § åliggande skyldigheten

att vid arbetslöshet utgiva ersättning till befälhavaren och besättningen

saknade motsvarighet inom andra arbetsförhållanden hade kommittén

ansett, att skyldigheten icke borde utvidgas. Det finge emellertid uppmärksammas

att, därest kommitténs förslag till ändring av skadeståndsreglerna

i 3 och 34 §§ lagfästes, de ombordanställdas önskemål ändock

skulle bliva tillgodosedda i avsevärd mån. Befälhavaren och besättningen

komme nämligen i de flesta fallen att få högre ersättning än för närvarande,

om redaren valde att skilja dem från tjänsten i de fall, där den olycka, som

drabbat fartyget, icke vore av den art att 41 § bleve tillämplig.

Under remissbehandlingen har sjöfolksförbundet yrkat, att den ersättning,

varom stadgas i 41 § andra stycket, skall utgå till sjöman, som blir arbetslös

på grund av fartygets haveri, oavsett om fartyget efter haveriet visar sig

vara iståndsättligt eller ej. Maskinbefälsförbundet har anslutit sig till den

uppfattningen, att 6 och 41 §§ borde vara tillämpliga, så snart fartyget drabbas

av haveri, som omöjliggör tjänstgöring ombord. Jämväl från utrikesdepartementets

arvs- och ersättningsbyrå har uttalats liknande mening. Kommerskollegium

har däremot tillstyrkt kommitténs förslag.

Departementschefen har anfört att, om fartyget drabbas av annat haveri

än som avses i 6 och 41 §§, tjänsteavtalet icke förfaller, även om fortsatt

tjänstgöring ombord är omöjlig för en längre tid. Enär redaren vanligen icke

torde vara villig att betala lön åt en befälhavare och besättning, som äro förhindrade

att fullgöra skeppstjänst, blir följden att han uppsäger dem från

tjänsten. Då den gängse uppsägningstiden för sjöman är betydligt kortare

än två månader, blir denne — i varje fall när konjunkturerna inom sjöfartsnäringen

äro ogynnsamma — avsevärt sämre ställd än om tjänsten upphört till

följd av att fartyget totalhavererat. Såsom sjöfolksförbundet antytt måste

detta förhållande i sin lur leda till att redaren vid flertalet sjöolyckor av

ekonomiska skäl är benägen att göra gällande att totalhaveri ej föreligger.

För sjöfolket torde det i praktiken vara svårt att gendriva detta redarens

påstående, och till följd härav kan rätten till lön vid arbetslöshet ej åberopas.

Av det anförda torde framgå, att de i (i och 41 §§ lämnade bestämmelserna

icke giva de ombordanställda det skydd, som från början varit avsett och

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

måste anses skäligt. Enligt departementschefens mening böra lagrummen

vara tillämpliga så snart fartyget drabbats av en olycka, som för längre

tid, förslagsvis minst en månad, omöjliggör tjänstgöring ombord. Departementschefen

har därför funnit sig böra förorda en lagändring i enlighet

därmed.

De anmärkningar mot bestämmelserna om rätt för befälhavare och sjöman

till lön under viss tid då han på grund av fartygets förolyckande är arbetslös,

vilka på sätt i det föregående erinrats vid två olika tillfällen framställts inom

lagrådet, äga enligt det nuvarande lagrådets mening i allt väsentligt fortfarande

giltighet. Sedan Sverige numera ratificerat Genuakonventionen samt

därav föranledda bestämmelser införts genom 1934 års lagändringar, torde

det dock, såsom departementschefen i anledning av ett remissyttrande uttalat,

vara uteslutet att nu inskränka de förmåner, som därigenom beretts

befälhavare och sjömän. Däremot finner lagrådet starka betänkligheter möta

mot att i enlighet med det remitterade förslaget utvidga rätten till arbetslöshetsunderstöd

till att gälla även det fall att arbetslösheten har sin grund

däri att fartyget — utan att ha gått förlorat — drabbats av sådant haveri,

som kan antagas för en tid av minst en månad omöjliggöra tjänstgöring

ombord.

Förslaget går i detta hänseende vida längre än Genuakonventionen och

har ej heller någon motsvarighet vare sig i det s. k. Köpenhamnsutkastet

eller i de danska och norska kommittéförslagen. Inom sjömanskoinmittén

ifrågasattes visserligen införande av bestämmelser i förevarande hänseende,

men något yrkande i denna riktning har till synes icke framställts, oaktat

kommittén bland sina ledamöter räknade även flera representanter för sjömännen.

Ett lagfästande av de i förslagets 3 och 34 §§ upptagna skadeståndsreglerna

torde medföra, att de ombordanställdas intressen bliva i avsevärd

mån tillgodosedda, därest redaren skulle välja den utvägen att skilja

besättningen från tjänsten vid ett sådant haveri, som enligt gällande bestämmelser

ej medför tjänsteavtalets upphörande. Att märka är att nämnda

regler i 3 § beträffande befälhavaren samt i 34 § rörande maskinchef, styrman,

maskinist, föreståndare för ekonomiavdelning eller radiotelegrafist i

själva verket äro förmånligare för dem än den föreslagna nya bestämmelsen.

Även beträffande sjömän av manskapsgrad torde alla rimliga anspråk på

redarna vara uppfyllda genom reglerna i 34 §. Härtill kommer, att det för

redaren kan medföra avsevärda olägenheter att förlora hela fartygsbesättningen

blott därför att tjänstgöringen ombord genom haveri omöjliggöres

under en så relativt kort tid som en månad. Stadgandets avfattning kan

också lätt föranleda tvistigheter angående den tid, som kan antagas åtgå

för fartygets iståndsättande.

På nu anförda grunder anser sig lagrådet icke kunna tillstyrka förslaget i

denna del. Ifrågavarande paragrafer ha i övrigt enligt kommitténs av departementschefen

godkända förslag undergått mindre jämkningar av huvudsakligen

formell natur, mot vilka intet är att erinra.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 170.

8 §•

185

Lagrådet:

Förslaget innehåller i 24 § andra stycket en ny bestämmelse om rätt för

hustru eller barn under 16 år till avliden svensk sjöman att under vissa betingelser

utfå tilläggslön för en månad. Jämlikt 7 § skall detta stadgande äga

motsvarande tillämpning, om sådan efterlevande till avliden befälhavare finnes.

Äro villkoren för tilläggslön uppfyllda och åtnjöt den avlidne jämte lön

eller i stället för lön tantiem eller annan gottgörelse, som avses i första stycket

av förevarande paragraf, bör tydligen hans efterlevande hustru eller

barn erhålla ersättning för dylik förmån under en månad enligt den grund,

vilken angives i andra stycket. Till förebyggande av missförstånd härutinnan

synes en omredigering av den inledande satsen i sistnämnda lagrum

vara önskvärd. Förslagsvis kan denna sats erhålla följande lydelse: »Föreligger

enligt 3, 4, 6 eller 7 § rätt till lön för längre tid än befälhavaren varit

i tjänst.»

15 §.

Lagrådet:

Förutsättning för den sjöman enligt detta lagrum tillkommande uppsägningsrätten

är, att han »varit i tjänst» ett år. Då emellertid av remissprotokollet

framgår, att för stadgandets tillämpning skall fordras, att sjömannen

under tiden i fråga varit anställd å samma fartyg, torde i tydlighetens intresse

detta sistnämnda villkor böra angivas i lagen. Det är självklart, att

om så sker detta icke kan föranleda den tolkningen, att lagrummet icke

skulle bliva tillämpligt, därest en sjöman, vilkens tjänsteavtal varat det sistförflutna

året, därunder för längre eller kortare tidsperioder på grund av

sjukdom eller semester faktiskt icke varit i tjänstgöring å fartyget.

20 §.

Lagrådet:

I andra stycket föreslås vissa bestämmelser, som inskränka redarens rätt

att verkställa kvittning å dragsedelsbelopp för inotfordringar hos sjömannen.

Utan dennes samtycke må dragsedelsbeloppet nedsättas allenast i den

mån den övriga lönen icke förslår till att täcka sjömannen ålagd disciplinbot

eller på grund av tjänsteförhållandet uppkommen fordran, som av sjömannen

inedgives eller eljest är klar.

Lagrådet har intet att anmärka mot denna bestämmelse men vill till förebyggande

av missförstånd framhålla, att densamma icke innebär ett eftergivande

av de villkor, som enligt allmänna obligationsrättsliga regler gälla för

kvittning, även om dessa icke kommit till uttryck i lagtexten. Exempelvis

måste sålunda krävas att motfordringen, såsom i regel lärer vara händelsen,

är förfallen till betalning. Detta följer av sakens egen natur.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

26 §.

Lagrådet:

För att sjöman, som i utlandet avgår från sin tjänst, skall erhålla fri hemresa

med underhåll, har i det remitterade förslaget i överensstämmelse med

kommitténs förslag uppställts bland annat det villkoret, att sjömannen »varit

i tjänst» två år i följd och icke haft tillfälle att lämna tjänsten i svensk

hamn under det senast förflutna året. Enligt 1938 års sjömanslagsutrednings

motsvarande förslag skulle såsom villkor gälla, att sjömannen viss tid »varit

i redarens tjänst». Sjömanskommittén fann emellertid, att detta uttryck borde

utbytas mot »varit i tjänst». Därvid hade kommittén tänkt på det fallet,

att sjömannen väl varit anställd på samma fartyg i två år men att under

denna tid fartyget bytt ägare. Det skulle då icke vara rimligt, om sjömannen

till följd av denna omständighet skulle förlora sin ifrågavarande rätt. Kommittén

ansåg därför, att sjömannen skulle kunna kräva fri hemresa, därest

han antingen varit i samma redares tjänst två år eller varit anställd å samma

fartyg under nämnda tid.

Med utgångspunkt från det nu sagda vill det synas lagrådet, som om den

föreslagna formuleringen »varit i tjänst» icke vore fullt tydlig. Därunder

skulle möjligen kunna hänföras även det fall, att sjömannen under den berörda

tiden varit i tjänst å två eller flera fartyg, tillhöriga olika redare. För

att förebygga en sådan tolkning torde en något utförligare avfattning vara

att förorda, förslagsvis »varit i tjänst å fartyget eller hos redaren».

28 §.

Lagrådet:

Enligt 27 § andra stycket skall befälhavaren sörja för att sjuk eller skadad

sjöman erhåller betryggande vård ombord eller i land. Vidare stadgas,

att vården omfattar jämväl underhåll, läkarbehandling och läkemedel.

Då i 28 § talas om skyldighet för redaren att bestrida kostnaden för sjömans

sjukvård, kan någon tvekan uppstå angående innebörden av sistnämnda

uttryck. Avsikten torde väl vara, att under sjukvård skall inbegripas allt,

som enligt 27 § andra stycket omfattas av begreppet vård. I tydlighetens intresse

synes önskvärt, att avfattningen av 28 § första stycket jämkas så att

stadgandet kommer att avse kostnaden för sjuk eller skadad sjömans vård.

Iakttages detta, torde i andra stycket ordet »sjukvård» böra utbytas mot

»vård» samt i tredje stycket ordet »sjukvården» mot »vården».

30 §.

Lagrådet:

Jämlikt den gällande lagen skall kostnaden för sjömans begravning bestridas

av redaren, om dödsfallet inträffat, medan sjömannen var kvar i

tjänsten eller ännu vårdades på redarens bekostnad. Härutinnan föreslås nu

ingen ändring, men i överensstämmelse med kommitténs förslag har i förevarande

lagrum därjämte intagits en bestämmelse, att om eldbegängelse sker

jämväl därav föranledda kostnader skola bestridas av redaren. Häremot har

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 170.

187

statskontoret anmärkt, att utgifter för eldbegängelse torde höra till begravningskostnader,

varför tillägget syntes kunna utgå. Departementschefen har

emellertid —- under uttalande att det visserligen vore möjligt, att en sträng

tolkning av begreppet begravningskostnad kunde leda till att därunder fördes

också utgift för eldbegängelse — med hänsyn till att redaren hitintills

icke ansetts vara pliktig att bestrida sådan utgift funnit det lämpligt, att lagen

upptager en uttrycklig föreskrift härom.

Lagrådet finner väl lika med statskontoret, att utgifter för eldbegängelse

äro att anse som en begravningskostnad. Då emellertid vid eldbegängelse den

sammanlagda begravningskostnaden i regel lärer bliva icke oväsentligt högre

än då annat begravningssätt användes, torde av den allmänna regeln att redaren

skall betala begravningskostnaden icke utan vidare följa, att även den

kostnadsökning, som ifrågavarande dyrbarare begravningssätt föranleder,

skall vidkännas av honom. Ett stadgande om sådan skyldighet för redaren

torde därför i tydlighetens intresse erfordras och skulle lämpligen kunna givas

den avfattningen att, om eldbegängelse sker, jämväl därav föranledda

utgifter skola anses som begravningskostnad.

31 §.

Justitieråden Ekberg och Strandberg:

Den bestämmelse, som förevarande lagrum för närvarande innehåller, har

i förslaget bibehållits oförändrad såsom ett andra stycke i paragrafen. Sjömanskommittén

hade emellertid föreslagit den lydelsen av stadgandet, att

redaren skulle äga undfå ersättning av statsmedel, därest befälhavaren i utlandet

nödgats för svensk sjömans sjukvård eller begravning göra utgift,

som icke enligt svensk lag ålegat redaren och som befälhavaren ej med bistånd

av svensk konsul kunnat undvika. Ersättningsskyldighet för staten

skulle sålunda enligt detta förslag inträda i fall, där utgiften måst göras,

oaktat konsul biträtt befälhavaren eller där det visas att utgiften ej kunnat

undvikas, även om konsul anlitats, allt såframt redaren enligt 28 eller 30 §

i förslaget ej är skyldig att svara för densamma. Kommitténs förslag skiljer

sig framför allt så till vida från departementsförslaget, att staten skulle vara

skyldig att gottgöra redaren även utgifter, som denne nödgats göra på grund

av främmande lands lagstiftning.

Under de nordiska överläggningarna rådde enighet om rimligheten av att

staten skulle vara ersättningsskyldig i nu nämnt fall, och kommittén har i

princip biträtt det gemensamma nordiska förslaget i detta ämne, varvid

kommittén dock gjort sådan jämkning däri, att säkerhet skapats för att ersättningsskyldighet

för staten icke skulle inträda i annat fall än där utgiften

verkligen varit oundviklig.

Då enhetlighet i de nordiska ländernas lagstiftning på förevarande område

såvitt möjligt bör eftersträvas och bärande sakliga skäl jämväl tala för den

av kommittén föreslagna lösningen, förorda vi, att andra stycket ändras i

enlighet med kommittéförslaget.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition liv 170.

33 §.

Lagrådet:

I första stycket av förevarande paragraf föreslås bestämmelser om att befälhavaren

i vissa under fem punkter uppräknade fall äger avskeda sjöman.

Avskedande skall kunna ske, om sjömannen bland annat gör sig skyldig

till grov tjänsteförseelse (punkten 3) eller till förskingring, stöld eller

annat grovt brott (punkten 4). Härutinnan överensstämmer förslaget helt

med vad som för närvarande gäller.

Strafflagen upptager numera beträffande åtskilliga brottstyper en strängare

straffskala än den för den normala brottsgraden bestämda för det fall

att brottet med hänsyn till omständigheterna därvid är att anse som grovt,

t. ex. beträffande tjänstefel och grovt tjänstefel, stöld och grov stöld samt

förskingring och grov förskingring.

Beteckningen »grov» måste anses ha i viss mån olika innebörd i sjömanslagen

och i strafflagen. Med hänsyn härtill synes nämnda ord icke böra bibehållas

i förslaget utan utbytas mot annat ord med samma betydelse som

»grov» i gällande sjömanslag, exempelvis »svårare».

Tredje och fjärde styckena innehålla vissa bestämmelser om sjömans rätt

till sjuklön och fri hemresa, när han avskedas av anledning, som sägs i

första stycket. Beträffande lön gäller, att han i allmänhet icke är berättigad

till sådan för längre tid än han förrättat tjänsten. Avskedas han enligt

första stycket punkten 2 — d. v. s. därför att han icke infunnit sig ombord

i rätt tid och fartyget skolat avgå eller annan måst antagas i hans ställe —

skall han dock enligt tredje stycket vara bibehållen vid rätten till sjuklön

jämlikt 18 § andra stycket andra punkten, om han var utan skuld.

Vad angår fri hemresa, skall sjömannen jämlikt fjärde stycket i förevarande

paragraf icke vara berättigad till sådan enligt 26 §, om han avskedas

av anledning, som sägs i punkterna 1, 3, 4 eller 5. Detsamma skall gälla, om

han avskedas enligt punkten 2 och det befinnes, att han avsiktligen lämnat

tjänsten.

I detta sammanhang är jämväl att uppmärksamma stadgandet i 28 § andra

stycket tredje punkten. Enligt detta är svensk sjöman, som vid avgången

från tjänsten lider av sjukdom eller skada av beskaffenhet att kunna föranleda

avsked, med vissa i lagrummet angivna undantag berättigad till fri

hemresa med underhåll. Den omständigheten att han avskedas av anledning,

som sägs i 33 §, betager honom ej denna rätt.

Enligt gällande lag äger sjöman, som skiljes från tjänsten av någon i

sistnämnda lagrum angiven grund, icke rätt till vare sig sjuklön eller fri

hemresa.

Lagrådet hyser väl tvekan, huruvida tillräckliga skäl förefinnas att avvika

från vad nu gäller. Detta är emellertid ytterst en av sociala hänsyn betingad

billighetsfråga. Lagrådet vill därför ej ställa sig avvisande till förslaget.

Vad angår utformningen av bestämmelserna i förevarande paragraf är

först och främst att märka, att villkoren för en enligt första stycket punkten

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

189

2 avskedad sjömans rätt att erhålla fri hemresa — bortsett från de i förslagets

26 § angivna särskilda förutsättningarna — äro mindre stränga än

villkoren för hans rätt att åtnjuta sjuklön. Under begreppet »avsiktligen

lämnat tjänsten» kan nämligen enligt gängse juridiskt språkbruk endast

det fall hänföras, att sjömannen haft ett direkt uppsåt att olovligen hålla

sig undan eller med andra ord att han rymt. För att sjömannen skall anses

vara »utan skuld» fordras däremot, icke blott att han ej gjort sig skyldig

till rymning utan även att hans utevaro från fartyget icke förorsakats av

s. k. eftersegling eller annan omständighet, över vilken han ägt råda. Med

hänsyn till olikheten mellan de båda förmånerna torde den angivna skillnaden

beträffande villkoren för deras tillgodonjutande kunna försvaras.

Lagrådet har vidare beaktat, att med den utformning, som nämnda bestämmelser

erhållit, viss olikhet jämväl i processuellt hänseende kan komma

att föreligga mellan det fall, då en jämlikt punkten 2 avskedad sjöman

fordrar sjuklön, och det fall, då han yrkar ersättning för hemresa. I

det förra fallet torde nämligen bevisbördan beträffande frågan, huruvida

sjömannen var utan skuld, vila å honom själv, medan i det andra fallet

redaren lärer ha att styrka, att sjömannen avsiktligen lämnat tjänsten. Om

sålunda en av förutnämnd anledning avskedad sjöman fordrar sjuklön samt

redaren invänder, att sjömannen rymt eller i allt fall haft skuld till uteblivandet,

ogillas käromålet, därest sjömannen ej kan vederlägga invändningen.

Yrkar däremot sjömannen ersättning för hemresa enligt 26 §, bifalles

käromålet för den händelse redaren ej kan styrka, att sjömannen lämnat

tjänsten med avsikt. Denna skillnad sammanhänger emellertid med de båda

fallens i viss mån olika beskaffenhet. Sålunda fordras för tillämpning av

26 §, att sjömannen varit i tjänst å fartyget eller hos redaren minst två år

i följd. Ett sådant villkor uppställes däremot ej i 18 §. En så lång tjänstgöring

som två år skapar en presumtion för att sjömannens uteblivande från

fartyget skett oavsiktligt och kan följaktligen motivera, att han får en förmånligare

ställning i fråga om bevisskyldighet än eljest. Härtill kommer,

att jämväl i det fall, då fråga är om sjuklön, en sådan omständighet som

att sjömannen tjänstgjort å fartyget eller hos redaren en så avsevärd tid

som två år i följd utan att någon mera allvarlig anmärkning förekommit

mot honom tydligen utgör ett starkt indicium för att han varit utan skuld

till uteblivandet och förty underlättar fullgörandet av hans bevisskyldighet.

Praktiskt sett torde därför den sist anmärkta skillnaden mellan de båda lagrummen

icke bliva av någon större betydelse. Hinder mot förslagets lagfästande

synes följaktligen ej heller möta av denna anledning.

41 §.

Lagrådet:

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad lagrådet anfört under 6 §.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190 Kungi. Maj.ts proposition nr 170.

53 §.

Lagrådet:

Enligt detta lagrum skall egendom, som sjöman vid tjänsteförhållandets

upphörande kvarlämnar ombord, förvaras för hans räkning. I den mån

egendomen med hänsyn till omständigheterna icke utan olägenhet kan förvaras,

må den säljas på lämpligt sätt, och försäljning må ock ske, där sjömannen

icke inom ett år från det tjänsteförhållandet upphörde hos redaren

begärt att återfå egendomen. Slutligen stadgas, att om sjömannen rymt

redaren efter utgången av nämnda tid må insända försäljningssumman samt

innestående lön till kommerskollegium att användas på sätt i 69 § sägs.

Av nämnda paragraf framgår, att de insända medlen skola användas till understöd

åt sjömän och deras anhöriga enligt föreskrifter, som Konungen

meddelar. I särskild författning har stadgats, att medlen skola tillfalla sjömanshuset

i det distrikt, inom vilket fartygets hemort är belägen.

Jämlikt 53 § gällande lag, som endast avser rymd sjömans kvarlämnade

tillhörigheter, föreligger icke blott rätt utan även skyldighet för redaren att

till kommerskollegium insända medel, varom nu är fråga, såframt sjömannen

ej inom ett år från rymningen begärt att utfå medlen.

Sjömanskommittén, med vilkens förslag det remitterade överensstämmer,

anförde i sin motivering bland annat, att erforderliga bestämmelser borde

vara i möjligaste mån enhetliga och att sålunda rymd sjöman i princip icke

skulle komma i sämre ställning än andra sjömän, vilkas tjänsteavtal upphört.

För att emellertid bereda redaren möjlighet att efter en ej alltför lång

tid bliva fri från sina förpliktelser gentemot en rymd sjöman föreslog kommittén,

att redaren skulle få rätt att efter ett år från rymningen insända

den behållna försäljningssumman och innestående lön till kommerskollegium.

I sitt yttrande över kommittéförslaget fann kommerskollegium till

skillnad från kommittén, att rymd sjömans tillgodohavande liksom för närvarande

borde vara förverkat efter ett års förlopp och då slutgiltigt tillfalla

sjömanshuset. Med anledning av detta yttrande framhåller departementschefen,

att det knappast funnes tillräckliga skäl att i vidare mån än kommittén

tänkt meddela särbestämmelser för rymd sjöman. Ansåge sig redaren

böra behålla egendomen eller försäljningssumman eller innestående lön

för den rymdes räkning, syntes intet vara att erinra häremot.

Redan den föreslagna bestämmelsen om redarens rätt att insända rymd

sjömans tillgodohavande innebär en avvikelse från regeln att sådan sjöman

i fråga om sina tillhörigheter icke skall vara sämre ställd än annan sjöman,

vilkens tjänsteavtal upphört. Lagrådet vill ifrågasätta, huruvida man icke

borde gå ett steg längre och, såsom kommerskollegium föreslagit, bibehålla

gällande lags föreskrift om skyldighet att insända medlen, sedan ett år förflutit

från rymningen. Då det väl nämligen torde förhålla sig så, att en rymd

sjöman endast i undantagsfall låter sig avhöra hos redaren för att utfå sitt

tillgodohavande, vilket vanligen icke lärer uppgå till mer än ett obetydligt

belopp, skulle de föreslagna bestämmelserna i så gott som alla de fall, då

redaren underläte att insända medlen, resultera i att dessa efter preskrip
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

191

tionstidens utgång tillfölle redaren. Därmed skulle man i sak hava kommit

ganska nära den regel, som gällde enligt 106 § i 1891 års sjölag, att rymd

sjömans innestående hyra och ombord kvarlämnade tillhörigheter skulle

vara förbrutna till redaren, en regel som upphävdes vid gällande sjömanslags

tillkomst.

62 §.

Lagrådet:

Paragrafens sista stycke innehåller i sin nu gällande lydelse viss begränsning

i den disciplinära bestraffningsrätten. Där stadgas, att disciplinbestraffning

icke må åläggas å fartyg, som nyttjas i inrikes fart eller i fart

i Öresund. Alla försummelser av sjömän å sådant fartyg skola följaktligen

beivras jämlikt någon av 75—81 §§ inför domstol.

Enligt sjölagskommitténs den 5 februari 1921 avgivna förslag skulle den

disciplinära bestraffningsrätten få utövas allenast å fartyg, som nyttjades

i fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs eller bortom Cuxhaven. Som skäl

för denna begränsning anförde kommittén bland annat: Enligt 102 § sjölagen

ägde befälhavaren ålägga bestraffning å fartyg såväl i utländsk som

i inrikes fart. Då bestraffningsrätten ombord i huvudsak vore betingad av

att fartyget vore avskuret från tillgång till landets rättsmedel och myndigheter,

syntes emellertid bestraffningsrättens tillämpningsområde kunna betydligt

inskränkas. Verkställd utredning visade, att bestraffningsrätten tilllämpats

i betydligt större omfattning inom ocean- och nordsjöfarterna än

inom övriga farter. Med hänsyn härtill torde knappast någon anledning

förefinnas att bibehålla bestraffningsrätten ombord å fartyg vare sig i östersjöfart

eller i kust- och inre fart.

Inom lagrådet, som hade att yttra sig över kommitténs förslag, uttalades

vissa betänkligheter i anledning av den föreslagna inskränkningen. Dessa

beaktades av riksdagen, och stadgandet erhöll sin nuvarande lydelse.

Det remitterade förslaget upptager i anslutning till sjömanskommitténs

förslag ytterligare begränsningar i den disciplinära bestraffningsrätten. Disciplinbot

skall sålunda ej få åläggas — förutom i fall, som gällande lag stadgar

— å fartyg under uppehåll i svensk hamn eller för förseelse, som begåtts

i svensk hamn och kunnat av befälhavaren angivas till åtal före fartygets

avgång. Till stöd för denna lagändring anförde kommittén, att de danska

och norska sjömanslagarna upptoge motsvarande bestämmelser och att kommittén

funne denna inskränkning i den disciplinära bestraffningsrätten befogad.

Kommittén var emellertid ej enhällig på denna punkt. Två ledamöter biträdde

ej förslaget. Betänkligheter uttalades jämväl på flera håll under remissbehandlingen.

Bland andra ställde sig kommerskollegium, hovrätten för

västra Sverige och Stockholms rådhusrätt avvisande mot förslaget.

Departementschefen har emellertid funnit det te sig naturligt <itt borttaga

bestraffningsrätten i fall, där saken utan olägenhet kunde hänskjutas till

domstols avgörande. De betänkligheter, som från en del håll framkommit

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

mot förslaget, syntes överdrivna. Motsvarande bestämmelser hade återfunnits

i de danska och norska sjömanslagarna alltsedan deras tillkomst.

Lagrådet erinrar om att disciplinärenden enligt förslaget skola handläggas

av en disciplinnämnd. Denna skall bestå av befälhavaren såsom ordförande

samt två av denne för varje särskilt fall utsedda ledamöter. Angår saken

sjöman, som tillhör befälsgraden eller är föreståndare för ekonomiavdelningen

eller radiotelegrafist, skola de båda ledamöterna såvitt möjligt vara

maskinchefen och den främste av styrmännen eller annan av befälsgraden.

Rör saken annan sjöman, skola om möjligt den ene ledamoten tillhöra manskapsgraden

och företrädesvis vara en av manskapet utsedd förtroendeman

samt den andre vara antingen maskinchefen, den främste av styrmännen

eller föreståndaren för ekonomiavdelningen, allteftersom sjömannen tillhör

maskin-, däcks- eller ekonomipersonalen. Såsom nämndens beslut skall den

mening gälla varom flertalet i nämnden enar sig eller, om alla tre äro av

olika mening, den som är för sjömannen näst lindrigast. Är sjöman, som

dömts till disciplinbot, missnöjd med nämndens beslut, äger han draga frågan

inför antingen mönstringsförrättare eller domstol. Den som är missnöjd med

mönstringsförrättarens beslut får begära prövning av beslutet hos domstol.

Genom dessa bestämmelser synes det vara väl sörjt för att sjömannen icke

skall vid den disciplinära bestraffningsrättens utövande bliva utsatt för

godtycke eller orättvisa. Enligt lagrådets mening föreligger därför icke någon

anledning att begränsa omfattningen av den disciplinära bestraffningsrätten

på sätt i förslaget skett och i vissa delar ersätta denna med domstolsbehandling.

Sett ur manskapets synpunkt borde fast hellre en utvidgning av denna

rätt framstå såsom önskvärd. Lagrådet vill väl ej påyrka en sådan lagändring,

även om åtskilligt talar därför, men finner den anförda omständigheten

utgöra ett beaktansvärt skäl mot ytterligare inskränkning av disciplinförfarandets

användning. För en felande sjöman lärer det nämligen vara att

föredraga, att hans förseelse blir behandlad i disciplinär ordning framför att

densamma föranleder polisundersökning och domstolsbehandling samt han

riskerar att bliva utsatt för det obehag och den uppmärksamhet från allmänhetens

och pressens sida, som kan vara förenad därmed. Disciplinnämndens

beslut kan ju för övrigt, såsom av det föregående framgår, alltid av

sjömannen dragas under domstols prövning, om han är missnöjd med detsamma.

Det är följaktligen enligt lagrådets mening uppenbart, att den föreslagna

lagändringen ej är påkallad av ett verkligt behov. Att den j ämväl kan

ha menliga verkningar lärer framgå av det följande.

Såsom reservanterna inom kommittén framhållit, framstår en anmälan

till polisen med åtföljande åtal för en disciplinär förseelse många gånger såsom

ett alltför kraftigt ingripande. Lagrådet finner det därför antagligt,

att en polisanmälan understundom av såväl den felande själv som hans

kamrater ombord uppfattas såsom ett utslag av trakasseringslusta från befälhavarens

sida. Med allt skäl lärer det alltså kunna befaras, att befälhavaren

för att undvika uppkomsten av misstanke härom underlåter att

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

193

påkalla ingripande från åklagaren jämväl i många fall, då förseelsens beivran

är synnerligen önskvärd för disciplinens upprätthållande.

Ur allmänpreventiv synpunkt är det av stor vikt, att förseelser mot

ordning och skick ombord bliva snabbt beivrade och att de tendenser till

olydnad och bristande disciplin, som yppas bland manskapet, omedelbart

stävjas. Sjölagskommittén framhöll sålunda, att denna grundsats vore av

den avgörande betydelse, att densamma icke kunde eftergivas, utan att möjligheten

att upprätthålla disciplinen ombord äventyrades. Säkerheten till

sjöss kräver, att lydnad och ordning ombord ej eftersättes. Det är därför,

såsom samma kommitté betonat, icke minst ett allmänt intresse, att

befälet icke saknar tillräckliga möjligheter att vidmakthålla disciplinen.

En av den disciplinära bestraffningsrättens stora fördelar är att reaktionen

mot en begången förseelse kan ske omedelbart och utan den omgång

ett domstolsförfarande alltid måste medföra. Det synes därför betänkligt

att utan mycket tungt vägande skäl begränsa användningen av detta enkla

och effektiva disciplinmedel och ersätta detsamma med den långsammare

och mera komplicerade domstolsbehandlingen. Av reservanterna uttalad

farhåga, att ärendena icke skulle bliva behandlade av åklagarmyndigheten

inom rimlig tid, saknar icke fog. Särskilt i vissa större städer, varest en

dryg arbetsbelastning åvilar polis och åklagare, torde det lätt kunna hän-,

da, att förundersökning ej medhinnes, innan fartyget lämnar orten. Det

är därför att befara, att åtal i många fall ej kommer att väckas samt att,

när detta sker, så lång tid förflyter, innan dom faller, att straffet förlorar

en stor del av sin allmänpreventiva verkan.

Av vad nu anförts framgår, att lagrådet hyser starka betänkligheter mot

det föreslagna tillägget till paragrafens sista stycke. Det synes dessutom

vara mindre välbetänkt att öka den stora arbetsbörda, som för närvarande

på vissa orter tynger såväl polis- och åklagarmyndigheterna som domstolarna

och vilken redan i nuvarande omfattning väcker farhågor beträffande

rättsskipningens behöriga upprätthållande.

Vad angår den omständigheten att bestämmelser med samma innebörd

som de nu ifrågasatta redan finnas i vissa grannländers sjömanslagstiftning

må framhållas, att det här gäller ett område, där önskvärdheten av

överensstämmelse i lagarnas innehåll icke synes vara så framträdande som

beträffande flertalet andra i lagarna reglerade frågor. Lagrådet kan därför

och med hänsyn till det förut anförda icke tillmäta berörda förhållande

avgörande betydelse.

Av skäl, som nu angivits, finner lagrådet sig böra avstyrka den ifrågasatta

ändringen i sista stycket.

65 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket av förevarande paragraf i gällande lag äger befälhavaren

ej vid domstol åtala eller till åtal angiva förseelse, för vilken han

lii Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 170.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

ålagt bestraffning, med mindre han i beslutet om straffets åläggande gjort

uttryckligt förbehåll därom. Stadgandet har tillkommit i sjömannens intresse,

enär det ansetts, att han borde ha rätt att snarast möjligt få veta,

huruvida han kunde komma att för förseelsen jämväl åtalas vid domstol.

Sjömanskommittén har förklarat, att den funnit bestämmelsen böra bibehållas,

samt därjämte tillagt, att den ej föreslagit andra ändringar än

sådana, som vore ur redaktionell synpunkt betingade av förslaget om inrättande

av disciplinnämnd och av nya rättegångsbalkens regler om åtals

väckande. I kommittéförslaget var nu ifrågavarande stycke så utformat,

att befälhavaren ej ägde till åtal angiva förseelse, som varit föremål för

disciplinnämnds prövning, med mindre han i anslutning till nämndens

beslut gjort uttryckligt förbehåll därom.

Detta stadgande, som oförändrat upptagits i det remitterade förslaget,

innefattar emellertid icke blott redaktionell utan även saklig ändring avgällande

lag, i det att därunder är att hänföra icke blott det fall att disciplinnämnd

ålagt disciplinbot utan även det fall alt nämnden frikänt sjömannen.

Lagrådet kan emellertid godtaga den föreslagna lydelsen med

hänsyn till sjömannens förut omförmälda intresse av att snarast möjligt

få besked, om befälhavaren ämnar angiva sjömannen till åtal eller ej.

73 §.

Lagrådet:

Tredje stycket innehåller att, där i fall varom i punkten 1 av första

stycket sägs — d. v. s. om befälhavare i strid mot stadgande i 10 eller 57 §

använder minderårig till arbete — detta skett med den minderåriges faders

eller målsmans vetskap och vilja, jämväl fadern eller målsmannen är förfallen

till straff. Förslaget är likalydande med gällande sjömanslag.

Uttrycket »fader eller målsman» förekom redan i 42 § första stycket

lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, vilket lagrum därefter länge

tjänade såsom mönster för författningar innehållande arbetarskyddsbestämmelser

av den art, varom nu är fråga.

Enligt den familjerättsliga lagstiftningen gäller emellertid, att det åligger

den, som har vårdnaden om ett barn — vare sig det är fråga om barn i eller

utom äktenskap eller adoptivbarn — att tillse, att barnet erhåller en lämplig

arbetsanställning. Uttrycket »fader eller målsman» måste fördenskull tolkas

såsom avseende den, vilken har vårdnaden om barnet.

Inom den nyare arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningen har uttryckssättet

bringats i överensstämmelse med den familjerättsliga lagstiftningen

(se 62 § andra stycket arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 samt flertalet

arbetstidslagar).

Lagrådet hemställer på grund av det anförda om sådan jämkning av lagtexten

i tredje stycket av nu förevarande paragraf, att straffansvaret kommer

att drabba den, som har vårdnaden om den minderårige.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

195

74 §.

Lagrådet:

Straff för befälhavare, som missbrukar den honom tillkommande rätten

att ålägga sjöman disciplinbot, stadgas i första stycket av förevarande paragraf.

Enligt 64 § i förslaget skall emellertid befogenheten att ålägga disciplinbot

icke såsom hittills tillkomma befälhavaren ensam utan utövas av en

disciplinnämnd, bestående av befälhavaren och två andra ledamöter. Vid

sådant förhållande synes det oegentligt att här tala om befälhavarens rätt

att ålägga disciplinbot. I remissprotokollet har framhållits, att disciplinnämndens

båda övriga ledamöter torde kunna straffas jämlikt 81 §, därest

de missbruka den rätt att ålägga disciplinbot, som den föreslagna 64 § tillerkänner

dem. Att sistnämnda straffbestämmelse kan tillämpas i det sålunda

angivna fallet må väl vara riktigt. Det synes dock lämpligast att sammanföra

hithörande bestämmelser under ett gemensamt stadgande om straff för

missbruk av rätten att ålägga disciplinbot. Sådant straff bör naturligen

drabba envar ledamot av disciplinnämnden, som med sin röst bidragit till

nämndens beslut.

Lagrådet hemställer därför, att bestämmelsen om straff för befälhavaren i

nu avsett fall måtte utgå ur 74 § samt att stadgande om straff för ledamot

av disciplinnämnd upptages såsom en särskild paragraf närmast efter 74 §.

Därest, på sätt lagrådet kommer att förorda, 76 § utgår, kan bestämmelsen

i 75 § flyttas till 76 §.

76 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i detta lagrum om straff för den, som förleder sjöman att

rymma eller med råd eller dåd främjar rymningen, torde vara överflödig.

Anledning synes nämligen saknas att beträffande rymning ha en särskild

bestämmelse om straff för medverkan till brottet. Såsom straffrättskommittén

i sitt den 30 november 1944 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning

om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69) framhållit, äro bestämmelserna

i strafflagens allmänna del merendels analogiskt tillämpliga

även beträffande specialstraffrätten, i den mån ej annat framgår av vederbörande

specialförfattning. Ansvar för medverkan i rattfylleri har också

ådömts i flera rättsfall, ehuru hänvisning till strafflagen i detta hänseende

oj förekom i den då gällande lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott

vid förande av motorfordon. (So NJA 1947 s. 321 och 323 samt 1949 s. 689.)

i likhet med vad fallet torde vara i fråga om flertalet övriga i sjömanslagen

omförmälda brott, böra följaktligen även i fråga om rymning strafflagens

regler om straff för medverkan kunna vinna analogisk tillämpning. Den omständigheten

alt här är fråga om brott med s. k. specialsubjekt d. v. s. brott,

som enligt gärningsbeskrivningen förutsätta, att brottet förövats av någon

i särskild ställning, lärer icke hindra, att ansvar kan inträda även för medhjälpare,

som ej intaga eu sådan ställning. Det erinras, att jämlikt den nya

lydelsen av 3 kap. 4 § strafflagen straff, som är stadgat för gärning av syss
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. J\Icij:ts proposition nr 170.

loman, gäldenär eller annan i särskild ställning, skall ock drabba den, som

jämte honom medverkat till gärningen. Härutinnan hänvisas vidare till NJA

1948 avd. II s. 210 och 215.

Av skäl, som nu anförts, göres ofta i nyare lagar på specialstraffrättcns

område icke någon hänvisning till strafflagen uti ifrågavarande ämnen. Såsom

exempel må nämnas allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939, skallestrafflagen

den 11 juni 1943 och lagen den 28 september 1951 om straff för

vissa trafikbrott. Någon fast praxis har emellertid till synes ännu ej utvecklat

sig. Se 3 § lagen den 18 juni 1949 om straff för olovlig varuutförsel.

Frågan var föremål för övervägande vid skattestrafflagens tillkomst. I det

sakkunnigförslag, som låg till grund för nämnda lag, upptogs ett stadgande

därom, att den som vore delaktig i brott mot lagen skulle straffas efter tv

i 3 kap. allmänna strafflagen för varje fall vore stadgat. Denna bestämmelse

uteslöts emellertid i det förslag, som remitterades till lagrådet. Vederbörande

departementschef anförde härom: »I likhet med de sakkunniga anser jag att

delaktighet i brott, som avses i skattestrafflagen, bör bestraffas i den omfattning,

som anges i 3 kap. allmänna strafflagen. För vinnande av detta

resultat lärer det emellertid icke vara erforderligt att, på sätt de sakkunniga

föreslagit, i skattestrafflagen intaga någon bestämmelse därom, eftersom

allmänna strafflagens delaktighetsregler det oaktat torde bliva tillämpliga.

Vid sådant förhållande och då det kan verka vilseledande att i en specialförfattning

intaga en dylik hänvisning, medan den saknas i andra, har

jag ansett den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen härom böra utgå.»

Häremot framställde lagrådet i yttrande den 16 februari 1943 ingen anmärkning.

Även det nuvarande lagrådet anser, att praxis bör gå i den riktningen alt

bestämmelse i ämne, tillhörande den allmänna straffrätten, icke meddelas i

specialförfattning, med mindre avvikelse erfordras från de allmänna reglerna.

En hänvisning i en dylik författning till sagda regler kan, såsom vid

skattestrafflagens tillkomst antyddes, lätt leda till det missförståndet, att

dessa icke vore tillämpliga på specialstraffrättens brott, därest så icke uttryckligen

angåves. Lagrådet anser följaktligen, att förevarande bestämmelse

bör utgå ur förslaget.

Det må tilläggas, att strafflagens regler om medverkan däremot icke

kunna ersätta vad i 78 § stadgas om straff för anstiftare av myteri, enär cn

sådan anstiftare icke är att likställa med en vanlig anstiftare av brott utan

är att jämställa med anförare och straffas strängare än andra deltagare i

myteriet. Härmed kunna jämföras bestämmelserna ill kap. 1 § strafflagen

om upplopp.

I detta sammanhang vill lagrådet fästa uppmärksamheten på ytterligare

ett spörsmål rörande medverkan. De förseelser, som avses i förslagets 81 §,

ha sin motsvarighet, när fråga är om brott av ämbetsman eller krigsman

som ej är underkastad ämbetsansvar, i stadgandena i 25 kap. 4 § respektive

26 kap. 18 § strafflagen. För medverkan i brottsliga gärningar, som avses i

sistnämnda båda lagrum, må emellertid jämlikt 25 kap. 10 § andra stycket

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

197

och 26 kap. 19 § andra stycket strafflagen allenast den som därigenom åsidosatt

tjänsteplikt dömas. Lagrådet har övervägt, huruvida liknande inskränkning

borde införas beträffande ansvar för medverkan i sjömans förseelse,

varom i 81 § sägs, men funnit detta vara obehövligt. En dylik bestämmelse

torde nämligen få ytterst ringa praktisk betydelse. Det synes därför

böra överlämnas åt rättstillämpningen att i förekommande fall, med ledning

av de grunder varå sist omförmälda strafflagsstadganden vila, avgöra

i vad mån ansvar för medverkan må ifrågakomma.

83 §.

Lagrådet:

Brott, som omförmäles i 73 § punkten 6, 75 eller 76 §, 77 § första stycket

eller 81 §, får enligt förevarande stadgande som regel ej åtalas av allmän

åklagare utan att målsägande angivit brottet till åtal.

Denna bestämmelse är i viss mån oklar. Målsägande är jämlikt 6 kap.

8 § strafflagen den, emot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad

eller lidit skada. Härav följer, att såsom målsägande är att betrakta

exempelvis redare, därest genom sjömans förseelse skada uppkommit å

fartyget, eller ägare till fraktat gods, som skadats genom sådan förseelse.

Likaledes är en sjöman, som befälhavaren utan skäl förvägrat att gå i land,

behörig att anmäla befälhavaren till åtal för förseelse, som avses i 73 §

punkten 6. Befälhavaren torde emellertid enligt ordalagen i omförmälda

strafflagsstadgande näppeligen kunna personligen anses såsom målsägande

i fråga om rymning eller ett olydnadsbrott eller en förseelse, som faller under

81 §, såvitt skada därigenom ej uppkommit för honom. Som sjölagskommittén

framhållit, är en förseelse av den beskaffenhet, varom här i regel är

fråga, icke ett mot befälhavaren personligen riktat brott utan ett brott mot

disciplinen, mot lydnaden och ordningen ombord, vars upprätthållande ej

minst är ett offentligt intresse. Möjligen skulle en sådan förseelse kunna anses

riktad mot redaren, eftersom den innebär ett eftersättande av en i tjänsteavtalet

inbegripen förpliktelse, och såväl denne som befälhavaren i egenskap

av representant för honom skulle då vara behörig att angiva förseelsen till

åtal. Detta får antagligen anses vara meningen i den nuvarande sjömanslagen,

varifrån det föreslagna stadgandet är hämtat. Konsekvensen skulle

eljest vara, att vid det stora flertalet av brotten mot lydnad och ordning ombord

ej skulle finnas någon målsägande och att åtal följaktligen ej heller

skulle kunna väckas för dessa brott. Oavsett huru gällande lag är att tolka,

är emellertid tydligt, att befälhavaren bör vara befogad att under alla förhållanden

anmäla samtliga i sjömanslagen upptagna brott till åtal och detta

även i sådana fall, där målsägande finnes. Detta är en så viktig princip, att

den bör komma till klart uttryck i lagen.

Lagrådet hemställer därför om sådan ändring av stadgandet, att mellan

orden »utan att» och »målsägande» inskjutas orden »befälhavaren eller».

Därest lagrådets anmärkningar vid 74 och 76 §§ beaktas, föranledes härav

en redaktionell jämkning i förevarande lagrum.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

84 §.

Lagrådet:

Ifrågavarande stadgande är likalydande med 85 § gällande lag. Sistnämnda

bestämmelse har oförändrad överflyttats från 312 § sjölagen.

Innebörden av stadgandet torde jämte annat vara att böter, som ådömas

för någon i lagen med sådant straff belagd gärning, skola tillfalla kronan.

Efter tillkomsten av lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om

böter och viten är emellertid särskild föreskrift i detta ämne onödig.

Vidare får bestämmelsen anses avse, att vad i allmänhet är stadgat rörande

strafförvandling, preskription m. m. skall äga motsvarande tillämpning

i fall, varom är fråga i sjömanslagen. Av skäl, som närmare utvecklats

under 76 §, erfordras icke särskild bestämmelse i dessa ämnen.

Under hänvisning till vad lagrådet vidare anfört i anledning av sistnämnda

paragraf hemställer lagrådet, att nu ifrågavarande stadgande icke upptages

i lagen.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

199

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

31 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna

för justitie- och socialdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet,

statsrådet Ericsson, lagrådets den 20 mars 1952 avgivna utlåtande

över de till lagrådet den 8 februari 1952 remitterade förslagen till

1. sjömanslag;

2. lag om ändrad lydelse av 34, 36, 287 och 295 §§ sjölagen; samt

3. lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt angår vissa

tvister mellan befälhavare och besättning å utländskt fartyg.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådet har i huvudsak godtagit den föreslagna lagstiftningen. De av

lagrådet förordade ändringarna och jämkningarna, vilka uteslutande hänföra

sig till förslaget till sjömanslag, avse mest detaljfrågor.

Inledningsvis berör emellertid lagrådet ett spörsmål av stor principiell

betydelse. Lagrådet ifrågasätter nämligen, om icke sjömanslagen med hänsyn

framför allt till den mindre sjöfartens svårigheter borde upptaga bestämmelser

om dispens från tvingande regler. Särskilt borde dispens komma

i åtanke, när en viss bestämmelse eller vissa bestämmelser te sig onödiga,

olämpliga eller oskäligt betungande för någon särskild gren av sjöfarten.

Ha vederbörande organisationer i kollektivavtal enat sig om en från lagen

avvikande ordning, torde som regel ur allmän synpunkt hinder ej böra

möta mot tillämpning av denna ordning, och Kungl. Maj :t borde därför

ha möjlighet att godtaga en sådan avvikelse. Lagrådet hänvisar till att ett

sådant dispensförfarandc lagfästs bl. a. inom den sociala arrendelagstiftningen

samt arbetstidslagstiftningen.

Ehuru åtskilliga skäl tala för lagrådets ståndpunkt, torde det för närvarande

icke vara tillrådligt att i sjömanslagen införa bestämmelser om dispens.

Det må framhållas att gällande sjömanslag icke upptager sådana bestämmelser

ävensom att frågan ej varit på tal vare sig under de nordiska

överläggningarna eller under det fortsatta utredningsarbetet eller vid remissbehandlingen.

På grund härav saknas tillräckligt underlag för bedömande

av frågan, huru bestämmelser av den ifrågasatta innebörden skulle

s. 200 Kontrollera mot PDF

200 Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

komma att verka i praktiken. Vidare torde böra uppmärksammas att i den

män stadganden i den föreslagna sjömanslagen äro tvingande till sjöfolkets

nackdel, det med hänsyn till sjöfartssäkerheten är uteslutet att medgiva dispens

från dem. Det synes då mindre tilltalande att ensidigt öppna möjlighet

för redarna att bli befriade från skyldighet att till de ombordanställda utgiva

förmåner, som lagstiftaren i princip ansett böra tillkomma dessa. Även

ur lagteknisk synpunkt skulle det vålla vissa svårigheter att införa dispensregler.

Såsom lagrådet framhållit torde det vara praktiskt ogörligt att avfatta

sjömanslagens bestämmelser så, att därav otvetydigt framgår, om de

äro tvingande eller ej, eller att införa en allmän föreskrift i ämnet. Ett stadgande

om att viss eller vissa bestämmelser finge sättas ur kraft genom avtal

skulle därför komma att sakna anknytning till lagtexten i övrigt.

I fråga om 6 och 41 §§, vilka lagrum upptaga bestämmelser bl. a. om

rätt för ombordanställd att efter fartygets haveri under viss tid åtnjuta lön

vid arbetslöshet, har lagrådet på anförda skäl ansett sig icke kunna tillstyrka

den utvidgning av förutsättningarna för rätten, som i förhållande

till gällande lag skett i det remitterade förslaget. Ehuru lagrådets argument,

som delvis anknyta till uttalanden i kommittébetänkandet, i och för sig

äro tänkvärda, väga dock enligt min uppfattning de starka billighetsskäl,

som i remissen till lagrådet åberopats för utvidgningen, tyngre. Det må

understrykas att det föreslagna stadgandet får sin egentliga betydelse, när

arbetstillfällena inom sjöfartsnäringen äro knappa. Enligt min mening är

det angeläget tillse, att de ombordanställda verkligen få det ekonomiska

stöd som var förutsatt vid tillkomsten av föreskriften om sjöfolkets rätt att

åtnjuta lön vid arbetslöshet i samband med fartygets förolyckande.

De av lagrådet gjorda erinringarna beträffande avfattningen av 8, 15 och

26 §§ avse förtydligande av lagtexten och torde därför böra iakttagas.

Beträffande 28 §, vilket lagrum innehåller stadganden om redarens skyldighet

att bestrida kostnaden för sjömans sjukvård, har lagrådet funnit önskvärt,

att lagrummet får sådan utformning att därav tydligt framgår att under

begreppet »sjukvård» inbegripes allt, som enligt 27 § andra stycket omfattas

av begreppet »vård». I anslutning härtill må framhållas att av förarbetena

till gällande sjömanslag otvetydigt framgår, att avsikten varit att

de båda begreppen skulle täcka varandra. Med hänsyn till det anförda synas

ordalagen i 28 § böra jämkas på sätt lagrådet föreslagit.

Även lagrådets erinran mot avfattningen av 30 § torde böra beaktas.

Lagrådets anmärkning angående avfattningen av 33 § torde böra iakttagas.

Enligt 53 § i det remitterade förslaget må redaren, då fråga är om rymd

sjömans tillhörigheter, ett år efter rymningen till kommerskollegium insända

vad som influtit vid en försäljning av tillhörigheterna ävensom innestående

lön. Lagrådet har emellertid uttalat sig för ett bibehållande av den

i gällande lag upptagna föreskriften, att redaren i fall som nu nämnts skall

tillställa kommerskollegium berörda medel. Vad lagrådet anfört till stöd

för detta sitt förslag synes mig så vägande, att detsamma bör biträdas.

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Lagrådet har avstyrkt det i förslaget under 62 § sista stycket upptagna

stadgandet, att disciplinbot icke må åläggas å fartyg under uppehåll i

svensk hamn eller för förseelser, som begåtts i svensk hamn och kunnat av

befälhavaren angivas till åtal före fartygets avgång. Redan vid remissen till

lagrådet har från min sida framhållits, att de frågor som stå i samband med

det disciplinära förfarandet ombord äro vanskliga. Då nu lagrådet enhälligt

avstyrkt den ifrågasatta inskränkningen i rätten att ålägga disciplinbot, finner

jag mig ej böra vidhålla förslaget i denna del.

I enlighet med lagrådets förslag synas ordalagen i 73 § tredje stycket

böra jämkas.

Jämlikt 74 § gällande lag skall befälhavare, om han missbrukar den bestraffningsrätt

som enligt lagen tillkommer honom, straffas med böter eller

fängelse i högst sex månader. I det remitterade förslaget har ordet »bestraffningsrätt»

utbytts mot uttrycket »rätt att ålägga disciplinbot». I anslutning

härtill har i motiven framhållits att, därest de båda övriga ledamöterna

i den disciplinnämnd som enligt förslaget skall handlägga disciplinärenden

missbruka rätten att ålägga disciplinbot, de skulle kunna straffas

jämlikt 81 §. I denna fråga har lagrådet anfört att, eftersom befogenheten

att ålägga disciplinbot icke såsom hittills skulle tillkomma befälhavaren ensam

utan utövas av en nämnd, det synes oegentligt att tala om befälhavarens

rätt att ålägga disciplinbot. Vidare har lagrådet uttalat, att det väl

må vara riktigt att nämndens båda övriga ledamöter i fall av missbruk

skulle kunna fällas till ansvar enligt 81 §; det synes dock lämpligast att

sammanföra hithörande bestämmelser under ett gemensamt stadgande om

straff för missbruk av rätten att ålägga disciplinbot. Sådant straff bör enligt

lagradets mening naturligen drabba envar ledamot av disciplinnämnden,

som med sin röst bidragit till nämndens beslut. Vad lagrådet sålunda anfört

torde böra beaktas. Enligt min mening bör emellertid straff drabba icke

endast den ledamot, som medverkat till nämndens beslut, utan envar ledamot,

som åsidosätter sin skyldighet att med oväld och noggrannhet pröva

till disciplinnämnden hänskjutet ärende. Ett sådant stadgande, som torde stå

i samklang med bestämmelserna i 25 kap. 4 § strafflagen, synes vara val

ägnat att hos ledamöterna i nämnden inskärpa vikten av afl taga sin uppgift

med tillbörligt allvar. Stadgandet torde lämpligen bilda 75 § i den nya

lagen. De i det remitterade förslaget under 75 § upptagna reglerna böra i

samband därmed flyttas till 76 §.

I fråga om den i samma förslag under 76 § införda bestämmelsen har laglådet

ansett, att densamma bör utgå ur lagen. Anmärkningen torde höra

beaktas.

Likaså torde lagrådets erinran i anslutning till det remitterade förslagets

83 § böra iakttagas.

Slutligen har lagrådet hemställt, att 84 § borttages ur lagen. Denna hemställan

synes mig böra bifallas. Härav följer att 85—90 §§ i förslaget i stället

erhålla beteckningarna 84—85) §§.

14 Bihang till riksdagens protokoll 1952. lsantl. Kr 170.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 170.

Utöver vad som framgår av det anförda ha vissa redaktionella jämkningar

skett i det till lagrådet remitterade förslaget till sjömanslag.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen

att antaga i enlighet med det föregående omarbetade förslag

till

1. sjömanslag;

2. lag om ändrad Igdelse av 34, 30, 287 och 295 §§ sjölagen;

samt

3. lag om undantag från svensk domstols behörighet såvitt

angår vissa tvister mellan befälhavare och besättning å

utländskt fartyg.

Med bifall till denna av statsrådets samtliga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Augustinsson.

518180. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:392 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny sjömanslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. 2LU 1952:44 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till ny sjömanslag m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten