Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten

1952-03-21 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:181, Med förslag till lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

1

Nr 181.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid

krigsmakten; given Stockholms slott den 21 mars 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag om skyldighet för civilförsvarspliktig

att tjänstgöra vid krigsmakten.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Sammanfattning.

I propositionen föreslås lagstiftning av innebörd att civilförsvarspliktiga

skola vara skyldiga att under krig fullgöra viss tjänstgöring vid krigsmakten,

som icke är förenad med egentliga stridsuppgifter. Under beredskapstillstånd

skall Konungen äga förordna att enahanda skyldighet skall

föreligga. Beslut därom skall dock underställas riksdagen.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 181.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

Förslag

till

Lag

om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är riket i krig, skola civilförsvarslagens bestämmelser om skyldighet att

fullgöra tjänstgöring i civilförsvaret (civilförsvarsplikt) i den utsträckning

Konungen bestämmer äga motsvarande tillämpning beträffande tjänstgöring

vid krigsmakten i luftbevaknings-, signal-, sjukvårds-, handräcknings-

eller expeditionstjänst eller annan därmed jämförlig tjänst, som

icke är förenad med egentliga stridsuppgifter.

2 §•

Under beredskapstillstånd äger Konungen förordna, att sådan skyldighet

att tjänstgöra vid krigsmakten, som avses i 1 §, skall föreligga för civilförsvarspliktig.

Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller,

inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan

huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två

månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma

vara förfallet.

3 §•

Konungen meddelar närmare bestämmelser om tillämpningen av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22

februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen

samt t. f. chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Lindell, anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om lagstiftning

angående skgldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid

krigsmakten samt anför.

Bland de författningar i anslutning till civilförsvarslagen, som tillkommo

1944, märkes lagen den 15 juli 1944 (nr 537) om skyldighet i vissa fall

för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret. Denna lag gällde

till den 30 juni 1949. Dessförinnan hade emellertid civilförsvarsstyrelsen i

skrivelse den 2 november 1948 begärt att frågan om fortsatt giltighet av

lagen skulle upptagas till prövning och jämväl ifrågasatt viss jämkning av

sakinnehållet. Över skrivelsen hördes ett antal myndigheter men något förslag

förelädes icke riksdagen, varför lagen upphörde att gälla. På grund av

det förändrade utrikespolitiska läget togs emellertid frågan under 1951

åter upp till behandling inom inrikesdepartementet. På grundval av den

äldre lagen utarbetades inom departementet en promemoria, som utmynnar

i ett utkast till lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra

vid krigsmakten. Enligt utkastet skall civilförsvarspliktig under krig vara

skyldig fullgöra sådan tjänstgöring vid krigsmakten som Konungen bestämmer.

Motsvarande skyldighet skall efter Konungens särskilda förordnande

föreligga jämväl under beredskapstillstånd. Lagen föreslås icke skola

bliva tidsbegränsad.

över promemorian ha yttranden inhämtats från överbefälhavaren, arbetsmarknadsstyrelsen,

civilförsvarsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Värmlands, Örebro,

Västernorrlands och Norrbottens län samt Centralkommittén Folk och Försvar,

som hört anslutna organisationer.

Samtliga remissinstanser utom civilförsvarsstyrelsen ha i huvudsakliga

delar tillstyrkt förslaget. Civilförsvarsstyrelsen hävdar att de intressen, som

avses skola främjas genom den föreslagna lagstiftningen, i stället böra tillgodoses

genom tjänsteplikt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

Jag anhåller nu att få taga upp lagstiftningsfrågan till närmare behandling,

varvid jag till en början ämnar klarlägga civilförsvarspliktens allmänna

innebörd för att sedan övergå till det speciella spörsmålet om skyldighet

för civilförsvar spliktiga att tjänstgöra vid krigsmakten.

Civilförsvarspliktens innebörd.

Jämlikt 11 § civilförsvarslagen innebär civilförsvar splikten att varje i

riket bosatt svensk medborgare fr. o. m. det år, då han fyller 16 år, t. o. m.

det år, varunder han uppnår 65 års ålder, är skyldig att fullgöra sådan

tjänstgöring i civilförsvaret som hans kroppskrafter och hälsotillstånd

medgiva. Civilförsvarsplikten innefattar enligt 12 § främst skyldighet att

under tid, då civilförsvarsberedskap råder, tjänstgöra inom civilförsvaret

i den omfattning som är nödig med hänsyn till pågående eller befarad

fientlig verksamhet och till behovet av utbildning och övning i civilförsvarstjänst.

Den innebär emellertid även skyldighet att under annan tid deltaga

i utbildning och övning. Tjänstgöringsskyldigheten är dock då begränsad

till 30 timmar årligen eller i speciella fall 60 timmar årligen. Har

någon inskrivits i civilförsvaret för tjänstgöring i befälsbefattning, är han

därjämte skyldig medverka vid förberedelsearbete inom civilförsvaret i

den omfattning som prövas nödig.

Dessa regler ha gällt oförändrade sedan civilförsvarslagens tillkomst 1944.

1944 års lagstiftning om skyldighet för civilförsvarspliktig

att tjänstgöra utom civilförsvaret.

Förslag om en lagfäst skyldighet för andra än värnpliktiga att tjänstgöra

vid krigsmakten framfördes redan av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga

i deras betänkande med förslag till lag om folkskyddsväsendet.

(folkskyddslag) m. m. (SOU 1943: 27). De sakkunniga föreslogo införande

av folkskyddsplikt för tillgodoseende av bl. a. luftskyddets behov. Genom

en särskild lag om utvidgad tillämpning av folkskyddsplikt skulle, i den

mån Konungen med riksdagens samtycke förordnade därom, folkskyddspliktig

vara skyldig att tjänstgöra inom armén, marinen eller flygvapnet.

Vapentjänst skulle dock icke inbegripas. De sakkunniga framhöllo bl. a.

att det skulle bli av stort värde för såväl försvarsmakten som arbetsmarknaden

om icke krigstjänstskyldig personal sålunda kunde utnyttjas. Därigenom

skulle krigstjänstskyldiga kunna frigöras t. ex. för vapentjänst eller,

vad särskilt anginge icke vapenföra värnpliktiga, för viktiga civila arbetsuppgifter,

vartill vederbörande icke krigstjänstskyldiga ej eller endast

mindre väl lämpade sig. De sakkunniga anförde vidare.

För jordbrukets och skogsbrukets del lär visst arbetskraftstillskott utöver

vad nyss sagts vara att räkna med, därest i vidgad omfattning personal

funnes disponibel för luftbevakningstjänst. Luftbevakningsstationerna äro

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj. ts proposition nr 181.

nämligen i ett stort antal fall så belägna, att man är hänvisad till att för

tjänsten därstädes, om ej andra krafter komma till anlitande för ändamålet,

söka på frivillighetens väg binda särskilt jordbruksfolk och skogsawerkare.

Ur allmän synpunkt är det emellertid självfallet ett starkt önskemål

att nämnda kategorier i görligaste mån reserverades för sina egentliga

sysslor. Bidragande härtill skulle vara, om andra personer, t. ex. yngre

kvinnor från städer och samhällen, toges i anspråk för luftbevakning i

högre grad än hittills. Det må anmärkas, att kvinnorna i allmänhet visat

sig mycket lämpliga för luftbevakning och att behovet av personal härför

är jämförelsevis stort och svår tillgodosett.

Förslaget om en utvidgad tillämpning av folkskyddsplikt berördes i förhållandevis

få av de yttranden, som avgåvos över hemortsförsvarssakkunnigas

betänkande, men tillstyrktes i allmänhet i dessa.

Emellertid utsattes vid remissbehandlingen hemortsförsvarssakkunnigas

förslag i övrigt för kritik och med anledning härav tillkallades en ny

kommitté, 1943 års civilförsvarsutredning, som år 1944 avgav betänkande

med förslag till civilförsvarslag m. m. (SOU 1944:5). Denna utredning

föreslog — förutom bestämmelser om civilförsvarsplikt av i stort sett

samma innehåll som de nu gällande — en lag om utvidgad tillämpning av

civilförsvarsplikt, i huvudsak överensstämmande med hemortsförsvarssakkunnigas

förslag till motsvarande lag. Dock fanns i utredningens förslag

icke upptagen den i de sakkunnigas förslag intagna bestämmelsen att förordnande

enligt lagen icke må avse tjänstgöring med vapentjänst. Utredningen

anförde härom.

Utredningen förutsätter för sin del, att lagen icke skall tillämpas för

egentlig vapentjänst. Detta ligger enligt utredningens mening i sakens

natur. Å andra sidan synes det rimligt, att exempelvis luftbevakningspersonal

på sätt som nu sker utrustas med eldhandvapen till försvar mot enstaka

fiender eller mindre fiendeavdelningar samt att personalen erhåller

viss utbildning i vapnens handhavande. Den omständigheten att vederbörande

beväpnas på detta sätt bör icke utgöra hinder för lagens tillämpning.

Till undvikande av missförstånd på denna punkt har utredningen

ansett lämpligast, att något särskilt förbud mot personalens uttagande till

vapentjänst icke intages i lagtexten.

I remissyttrandena rönte ifrågavarande förslag icke kritik.

I proposition nr 268 till 1944 års lagtima riksdag anförde föredragande

statsrådet i nu ifrågavarande avseende.

Det är otvivelaktigt att till vissa uppgifter inom krigsmakten, främst luftbevakning,

med fördel kan användas icke värnpliktig personal, såsom ungdom

och kvinnor. I vissa situationer, främst i tider av knapphet på arbetskraft,

har det visat sig önskvärt att kunna tvångsvis uttaga icke värnpliktig

personal till dylika uppgifter, bland annat för att därigenom frigöra i militärtjänst

inkallad arbetskraft av betydelse för produktionen. Möjlighet härtill

har hittills icke förelegat, eftersom lagen om tjänsteplikt knappast går

att tillämpa i sådant fall. Då den föreslagna särskilda lagen torde kunna

utgöra ett smidigt instrument för nu angivna syften, anser jag mig böra

tillstyrka densamma.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kiingl. Maj.ts proposition nr 181.

Det bör framhållas, att lagen om utvidgad tillämpning av civilförsvarsplikt

enligt civilförsvarsutredningens förslag icke angiver någon begränsning

i fråga om arten av den tjänstgöring inom krigsmakten, som skall

kunna komma i fråga. I motiveringen angiver dock utredningen, att den

förutsätter, att lagen icke skall tillämpas för egentlig vapentjänst.

I andra särskilda utskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 5 förklarade

sig utskottet icke ha något att erinra mot detta lagförslag. I anledning

av föredragande statsrådets uttalande att lagen icke angåve någon

begränsning i fråga om arten av den tjänstgöring inom krigsmakten, som

skulle kunna ifrågakomma, förklarade sig utskottet förutsätta att i förordnande,

som kunde komma att framläggas för riksdagen, uttryckligen angåves

vilka kategorier av tjänstgöring som förordnandet avsåge.

Den lag om skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra

utom civilförsvaret, som därefter utfärdades den 15 juli 1944, innehöll endast

två paragrafer. Enligt 1 § första stycket ägde Konungen med riksdagens

samtycke förordna, att civilförsvarslagens bestämmelser om civilförsvarsplikt

skulle äga motsvarande tillämpning beträffande viss i förordnandet

angiven tjänstgöring vid krigsmakten. I andra stycket av samma

paragraf stadgades, att vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller

eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden Konungen

ägde, när riksdagen ej vore samlad, meddela förordnande som nyss nämnts

utan riksdagens samtycke. Så fick dock ej ske med mindre Konungen låtit

riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skulle sammanträda inom en

månad. Om meddelat förordnande ej gillades av nästfoljande riksdag inom

en månad från riksdagens början, skulle förordnandet upphöra att lända

till efterrättelse efter utgången av nämnda tid.

Enligt 2 § ägde Konungen meddela närmare bestämmelser om lagens tilllämpning.

Förordnande som avsågs i lagen utfärdades aldrig; ej heller meddelades

bestämmelser om lagens tillämpning.

Hemställan om fortsatt giltighet av 1944 års lag

jämte yttranden däröver.

I skrivelse den 2 november 1948 underställde civilförsvarsstyrelsen Kungl.

Maj:t frågan om fortsatt giltighet av lagen om skyldighet i vissa fall för

civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret. Enligt styrelsens

mening bestodo alltjämt de motiv, som framfördes vid lagens antagande.

Det vore otvivelaktigt av stort värde för såväl försvarsmakten som arbetsmarknaden

att icke krigstjänstskyldig personal i erforderlig utsträckning

användes för uppgifter, som icke avse vapentjänst. Civilförsvarsstyrelsen

anförde vidare.

De uppgifter, som inom krigsmakten skola kunna fullgöras av civilförsvarspliktiga,

böra dock begränsas. Hinder möter ej ur civilförsvarets syn
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

punkt att luftbevakningsstationer bemannas med civilförsvarspliktiga. Rapporter

från sådana stationer äro av betydelse även för civilförsvarets verksamhet.

Ianspråktagande av personal för sådant ändamål tjänar sålunda

tillika civilförsvarets egna intressen. Mera tveksamt finner styrelsen det

vara att använda civilförsvarspliktig personal för tjänstgöring inom krigsmakten

å befattningar, till vilka finnes motsvarighet inom civilförsvaret,

utan att direkta civilförsvarsintressen därigenom tillgodoses. Betydande

svårigheter råda för rekrytering av personal till det allmänna civilförsvaret.

Därest jämväl personal för krigsmaktens behov skall rekryteras från samma

personalkategorier, befarar styrelsen, att civilförsvaret härigenom kan komma

att lida men. Styrelsen vill dock självfallet icke motsätta sig, att civilförsvarspliktig

personal tillfälligt — då verksamheten inom civilförsvaret

enligt civilförsvarsmyndighetens bedömande det tillåter —- inom krigsmakten

fullgör uppgifter, varom här är fråga.

Civilförsvarsstyrelsen sammanfattade sin ståndpunkt så, att behov av

fortsatt giltighet av lagen förelåg, att lagens tillämpningsområde borde angivas

omfatta luftbevakning och sådan tillfällig tjänstgöring i fråga om

uppgifter av civil natur som expeditionstjänst, handräckningstjänst, signaltjänst,

sjukvårdstjänst och viss yrkestjänst samt att lagen ej vidare borde

vara tidsbegränsad.

Avslutningsvis framhöll civilförsvarsstyrelsen att man i detta sammanhang

också borde beakta den rättsliga ställning, som skulle tillkomma civilförsvarspliktig

under tjänstgöring vid krigsmakten.

Över civilförsvarsstyrelsens framställning avgåvos efter remiss y 11 r a nd

e n av överbefälhavaren, arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Göteborgs och Bohus,

Malmöhus och Gävleborgs län.

Förslaget att giva ifrågavarande lag fortsatt, icke tidsbegränsad giltighet

tillstyrktes därvid allmänt. Däremot ställde sig flertalet remissmyndigheter

avvisande till den föreslagna begränsningen av lagens tillämpningsområde.

1 denna del anslöto sig endast länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt

delvis länsstyrelsen i Malmöhus län till civilförsvarsstyrelsens ståndpunkt.

I fråga om behovet av en fortsatt lagstiftning på detta område anförde

länsstyrelsen i Malmöhus län.

Krigsmaktens behov av personal för andra än rent militära uppgifter

har i olika sammanhang varit föremål för diskussion. Ur såväl samhällelig

som militär synpunkt är det uppenbarligen i hög grad önskvärt, att värnpliktiga

såvitt möjligt frigöras från sådana uppgifter inom krigsmakten,

som utan olägenhet kunna fullgöras av icke krigstjänstskyldig personal.

Erfarenheten visar emellertid, att hehovet av personal för dylika uppgifter

icke kan tillgodoses enbart på frivillig väg, varför eu för såväl krigs- som

fredsförhållanden avpassad lagstiftning rörande skyldighet för icke krigstjänstpliktiga

att fullgöra viss tjänstgöring vid krigsmakten och härför

undergå erforderlig utbildning måste anses påkallad. Det synes naturligt

och lämpligt att konstruera denna skyldighet som en utvidgad civilförsvarsplikt.

I likhet med civilförsvarsstyrelsen får länsstyrelsen sålunda för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kanyl. Maj:ts proposition nr 181.

orda, att bestämmelser om utvidgad civilförsvarsplikt även i fortsättningen

skola gälla.

Beträffande lagens tillämpningsområde förklarade sig överbefälhavaren

icke kunna dela civilförsvarsstyrelsens åsikt att lagens omfattning borde

inskränkas samt anförde härom.

Styrelsen återger i sin hemställan vissa motiv som anfördes vid lagens

antagande, bl. a. att krigstjänstskyldiga kunna frigöras för vapentjänst

eller för viktiga civila arbetsuppgifter, vartill vederbörande icke krigstjänstskyldiga

ej eller endast mindre väl lämpa sig. Lagens värde härvidlag

ur såväl försvars- som arbetsmarknadssynpunkt skulle emellertid i avsevärd

grad minskas om, såsom av civilförsvarsstyrelsen föreslås, civilförsvarspliktig

personal kunde disponeras vid krigsmakten endast för tillfällig

tjänstgöring och då verksamheten inom civilförsvaret det tillåter. Civilförsvarsstyrelsens

farhågor i fråga om konkurrens om personal torde vara

obefogade, enär för krigsmaktens räkning — utöver för luftbevakning -— i

stort sett icke torde komma att med civilförsvarsplikt utnyttjas annan personal

än den, som är anställd vid krigsmakten i fredstid.

Ett bifall till civilförsvarsstyrelsens förslag om inskränkning av lagens

omfattning skulle enligt överbefälhavarens mening nödvändiggöra att värnpliktig

krigstjänstduglig personal i större utsträckning än förut komme att

utnyttjas för att utföra sysslor av civil natur inom krigsmakten.

Arbetsmarknadsstyrelsen fann det ur arbetsmarknadssynpunkt vara av

stor vikt, att vid beredskaps- och krigstillstånd i militärtjänst inkallad

värnpliktig arbetskraft av betydelse för produktionen kunde bytas ut mot

för denna mindre betydelsefull icke värnpliktig arbetskraft i sysslor vid

krigsmakten av mera civil natur. Arbetsmax-knadsstyrelsen kunde därför

icke dela civilförsvarsstyrelsens åsikt att ett dylikt utbyte av värnpliktig

personal endast skulle avse tillfällig tjänstgöring vid krigsmakten under

tid, då verksamheten inom civilförsvaret tillät det. Arbetsmarknadsstyrelsen

avstyrkte förslaget om inskränkning i lagens omfattning.

Överståthållarämbetet ansåg icke erforderligt att lagen ändrades och

framhöll att de av civilförsvarsstyrelsen fx-amförda önskemålen onx viss

begränsning i lagens tillämpningsområde torde kunna tillgodoses genom att

Kungl. Maj :t beaktade den, då förordnande meddelades enligt 1 § i lagen.

Samma ståndpunkt intogs av länsstyrelserna i Stockholms och Gävleborgs

län.

Länsstyrelsen i Kronobergs län hänvisade till kuixgörelsen den 14 september

1944 (nr 648) om personalprövningsnämnder och fann för det dåvarande

fog saknas för alt biträda civilförsvarsstyrelsens förslag till inskränkning

av lagens tillämpningsområde, då detta kunde ske enklare

genom centralt utfärdade anvisningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län intog såsom nämnts en annan

ståndpunkt till frågan om lagens tilläixxpningsområde än övriga remissmyndigheter

och uttalade att av civilförsvarsstyrelsen föreslagen begränsning

beträffande lagens tillämpningsområde borde beaktas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

9

Länsstyrelsen i Malmöhus län anförde.

Vad angår frågan om vilka slag av uppgifter inom krigsmakten som

skola kunna fullgöras av civilförsvarspliktiga delar länsstyrelsen civilförsvarsstyrelsens

uppfattning, att i civilförsvarets intresse en viss begränsning

härutinnan bör stadgas. Redan nödvändigheten av att tillgodose såväl

den egentliga arbetsmarknadens behov av arbetskraft som civilförsvarets

rekryteringsbehov innebär visserligen i och för sig en inskränkning i möjligheten

att ställa icke krigstjänstskyldig personal till krigsmaktens förfogande.

En ytterligare begränsning torde emellertid i civilförsvarets intresse

vara erforderlig med hänsyn till de speciella rekryteringssvårigheter,

som där föreligga. På vad sätt denna begränsning bör genomföras kan

givetvis vara föremål för delade meningar. Civilförsvarsstyrelsen har för sin

del förordat, att civilförsvarspliktiga i första hand endast böra tagas i anspråk

för sådan verksamhet vid krigsmakten, som är ägnad att tillgodose

även civilförsvarets intresse, särskilt då luftbevakningstjänst. Länsstyrelsen

vill för sin del biträda denna mening. Det torde emellertid böra ankomma

på Kungl. Maj :t att i samband med utfärdande av förordnande om tilllämpning

av bestämmelserna om utvidgad civilförsvarsplikt eller genom

särskilda tillämpningsföreskrifter närmare reglera nu ifrågavarande spörsmål.

I själva lagtexten synes dock i klarhetens intresse böra angivas, att

förordnande, som med stöd av lagen meddelas, ej må gälla vapentjänst

vid krigsmakten.

Departementspromemorian.

I departementspromemorian framhålles, att lagen den 26 juni 1944 om

skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret

syftade till att rationellt utnyttja landets befolkning för försvarsändamål.

Det erinras om att genom lag den 25 maj 1951 (SFS 271) il §

civilförsvarslagen införts ett tillägg av innehåll att Konungen äger förordna

att personal tillhörande viss tjänstegren inom civilförsvaret skall, då

riket är i krig, vara skyldig att i anslutning till tjänstegrenen åliggande

uppgifter utöva sådan verksamhet för rikets försvar som eljest åvilar krigsmakten.

Under krig tillhör sådan personal krigsmakten. Bestämmelsen, som

närmast siktar på effektivisering av civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst,

får ses mot bakgrunden av vissa folkrättsliga regler. Därigenom

kan en viss kategori kollektivt åläggas uppgifter, som tillkomma krigsmakten

men som äga nära samband med den ordinära tjänstgöring inom civilförsvaret

som samtidigt skall fullgöras. I motsats därtill avsåg 1944 års lag

tjänstgöring helt utom civilförsvaret och utgjorde laglig grund för inkallelse

av civilförsvarspliktiga till tjänstgöring uteslutande vid krigsmakten.

1 anslutning härtill anföres i promemorian.

Med hänsyn till det nu skärpta utrikespolitiska läget synes en lagstiftning

av liknande slag vara erforderlig. Genom uttagning av civilförsvarspliktiga

till tjänstgöring vid krigsmakten kunna värnpliktiga frigöras för

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

viktigare uppgifter ej blott inom krigsmakten utan även inom produktionen

och annan civil verksamhet. Civilförsvarspliktiga böra inom krigsmakten

kunna utnyttjas för exempelvis luftbevaknings-, signal-, förråds-, expeditions-,

sjukvårds- eller handräckningstjänst. Vapentjänst i egentlig mening

torde icke böra åläggas de civilförsvarspliktiga. Det bör emellertid icke vara

uteslutet att de få viss utbildning i handhavandet av vapen och att de

utrustas därmed.

Fortsättningsvis behandlas frågan om behov finnes att meddela bestämmelser

om utbildning av de civilförsvarspliktiga, som skola tjänstgöra inom

krigsmakten. Härom yttras i promemorian.

Det synes knappast finnas anledning att införa någon lagstadgad skyldighet

att redan i fredstid underkasta sig sådan utbildning. Med hänsyn till

uppgifternas karaktär och möjligheterna till frivillig utbildning torde man

nämligen kunna räkna med att tillräckligt kvalificerad personal likväl står

till förfogande. Det är dessutom tänkbart, att viss utbildning kan ske inom

ramen för tjänstgöringen i krigsmakten, då sådan tjänstgöring blir aktuell.

Vidare framhålles i promemorian att blivande lagstiftning om skyldighet

för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten bör utformas så att

lagen automatiskt träder i funktion då riket befinner sig i krig. Då behov

av lagen kunde finnas även under beredskapstillstånd borde Konungen äga

förorda att lagens bestämmelser skulle tillämpas också under sådana förhållanden.

Frågan vore dock av sådan natur att riksdagen borde höras.

Detta borde lämpligen ske på det sätt att Konungen skyndsamt underställde

riksdagen sitt beslut. Om riksdagen icke godkänt förordnandet inom en

månad från underställningen borde detsamma upphöra att lända till efterrättelse.

I promemorian uttalas vidare.

Vad som måste regleras i lag är att civilförsvarspliktig under angivna

betingelser kan vara skyldig att tjänstgöra i krigsmakten. De närmare

bestämmelserna om denna tjänstgörings art och längd synas lämpligen

kunna regleras i särskild ordning genom en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse.

Däri bör särskilt angivas att vapentjänst i egentlig mening icke

skall ifrågakomma. Det synes också kunna stadgas att, även om krigstillstånd

råder, tjänstgöring inom krigsmakten i första hand bör ske på frivillighetens

väg.

Den av civilförsvarsstyrelsen påpekade frågan om vilken rättslig ställning,

som tillkommer civilförsvarspliktig personal under tjänstgöring vid

krigsmakten, synes ej bereda svårigheter. I 27 kap. 14 § strafflagen, som

trätt i kraft den 1 januari 1949, stadgas, att under beredskapstillstånd och

då riket är i krig skall såsom krigsman anses, förutom den som eljest är

krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten,

i den mån ej Konungen annorlunda förordar. Härunder faller utan tvekan

civilförsvarspliktig, som under de betingelser som nyss angivits tjänstgör

vid krigsmakten.

Den föreslagna lagen bör icke vara tidsbegränsad utan i likhet med vad

fallet numera är med civilförsvarslagen bör den ha obegränsad giltighet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

Yttrandena över departementspromemorian.

Flertalet remissinstanser äro positivt inställda till de synpunkter som

framlagts i departementspromemorian. Så är fallet med överbefälhavaren,

överståthållarämbetet, samtliga hörda länsstyrelser och Centralkommittén

Folk och Försvar.

Överbefälhavaren anser de motiv som voro grundläggande för 1944 års

lagstiftning alltjämt vara för handen samt yttrar vidare.

Svårigheterna att upprätthålla krigsorganisationens nuvarande omfattning

äro med hänsyn till de små åldersklasserna mycket stora. Det är därför

nu, i än högre grad än vad fallet var vid tidpunkten för lagstiftningen,

angeläget att civilförsvarspliktiga kunna uttagas till tjänstgöring vid krigsmakten,

varigenom värnpliktiga kunna frigöras för viktigare uppgifter —•

egentlig vapentjänst.

För krigsmaktens del bör lagstiftningen medgiva att civilförsvarspliktiga

varaktigt kunna utnyttjas för luftbevaknings-, signal-, sjukvårds-, förråds-,

handräcknings- och expeditionstjänst och motsvarande tjänster, vilka

icke äro direkt hänförbara till vapentjänst i egentlig mening. Det totala

krigets karaktär medför emellertid att förband, som normalt icke äro avsedda

för stridsuppgifter, oförmodat kunna bliva utsatta för stridshandlingar.

Det synes därför nödvändigt att här angiven personal utrustas med

vapen att användas vid självförsvar.

I några yttranden beröres frågan om de svårigheter, som kunna tänkas

uppstå vid rekrytering av det allmänna civilförsvaret om civilförsvarspliktiga

skola tagas i anspråk för krigsmaktens räkning. Länsstyrelsen i Södermanlands

län uttalar emellertid i denna del.

Länsstyrelsen befarar icke, att för civilförsvaret menlig konkurrens om de

civilförsvarspliktiga skall behöva uppkomma genom en dylik lag. Bland de

civilförsvarspliktiga i riket måste vid beredskapstillstånd, även sedan de

vid allmän mobilisering till militärtjänst inkallade och de i civilförsvaret

inskrivna frånräknats, återstå betydande kategorier medborgare, som icke

arbeta inom krigsviktig verksamhet i produktion, trafik eller offentlig

tjänst. Ett avsevärt antal civilförsvarspliktiga böra sålunda kunna tagas i

anspråk för sådan tjänstgöring vid krigsmakten, som i lagförslaget avses.

Länsstyrelsen finner emellertid självklart, att i civilförsvaret redan inskriven

civilförsvarspliktig icke skall kunna (utan vederbörande civilförsvarschefs

medgivande) tagas i anspråk för annan beredskapsuppgift, således

ej heller för tjänstgöring vid krigsmakten. Bestämmelse härom bör intagas

i tillämpningskungörelse. Eftersom civilförsvarets kadrer i princip skola

hållas fyllda redan i fredstid, medan civilförsvarspliktigs tjänstgöring vid

krigsmakten blir aktuell först i krig eller efter Konungens förordnande vid

beredskapstillstånd, kan lagen sålunda icke rimligen i nämnvärd grad komma

att inverka på civilförsvarets rekrytering eller eljest försvaga civilförsvarets

personella resurser.

I promemorian förklaras, att civilförsvarspliktiga böra kunna utnyttjas

inom krigsmakten för exempelvis luftbevaknings-, signal-, förråds-, expeditions-,

sjukvårds- eller handräckningstjänst. I sitt remissvar uttalar

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

arbetsmarknadsstyrelsen att krigsmaktens behov av icke krigstjänstskyldig

personal för mera civilt arbete bäst bör tillgodoses genom utnyttjande av

tjänsteplikt. Styrelsen hänvisar till ett av styrelsen framlagt förslag till lag

om tjänsteplikt. Lagen skulle icke tillämpas för tjänstgöring i militär befattning

vid krigsmakten. Syftet vore att personal icke skulle uttagas medelst

tjänsteplikt för att tillgodose krigsmaktens behov av i egentlig mening

stridande personal. I sak avsåges icke annat än vad som i 1939 års tjänstepliktslag

uttryckts med att förordnande om tjänsteplikt icke finge gälla

vapentjänst vid krigsmakten. Styrelsen fortsätter.

Icke krigstjänstskyldig personal för mera civilt arbete vid krigsmakten

såsom för signal-, förråds-, expeditions-, sjukvårds- eller handräckningstjänst

synes sålunda, därest en lag om tjänsteplikt antages i huvudsaklig

överensstämmelse med nämnda lagförslag, kunna vid behov uttagas medelst

tjänsteplikt, även om denna personal för självförsvar kan behöva

inneha vapen.

Däremot synes uttagning av icke krigstjänstskyldig personal till luftbevakningstjänst

och därmed jämförlig tjänst —• oavsett om personalen

därvid kommer att få bestrida »befattningar för militär personal vid krigsmakten»

eller icke — knappast kunna ske med stöd av en dylik tjänstepliktslag,

som liksom 1939 års tjänstepliktslag på de tjänstepliktiga lägger

endast sådana förpliktelser, som regelmässigt åvila en arbetstagare i ett

vanligt civilt tjänsteförhållande, men icke något tvång därutöver, såsom

skyldighet att bära uniform, att iakttaga visst militärt skick, att även utom

den egentliga arbetstiden stå under befäl m. in.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker på de anförda skälen en lagstiftning

av den innebörd, som skisserats i promemorian, för att tillgodose

personalbehovet för luftbevakningstjänst och därmed jämförlig tjänst.

Styrelsen anser att, om en tjänstepliktslag i huvudsaklig överensstämmelse

med styrelsens förslag kommer till stånd, det personalbehov i övrigt som

beröres i promemorian bör tillgodoses genom tjänsteplikt.

Överbefälhavaren yttrar i denna del att, om civilförsvarslagens bestämmelser

om civilförsvarsplikt icke lämpligen kunna åberopas, intet hinder

finnes att använda en tjänstepliktslag under förutsättning dock att den

fyller de ändamål, som åsyftas i departementspromemorian.

Civilförsvarsstyrelsen förklarar sig till fullo inse att det i en krigssituation

kan visa sig angeläget ur totalförsvarets synpunkt att ersätta sådan

värnpliktig personal, som bedömes ha viktiga samhälleliga uppgifter att

fylla, med eljest icke krigstjänstskyldig personal. Styrelsen anför vidare

att, när frågan om förlängning av tidigare lagstiftning på förevarande område

år 1948 underställdes Kungl. Maj:t, styrelsen förutsatte, att lagen

främst skulle avse luftbevakningstjänst samt — dock endast i form av tillfällig

tjänstgöring — vissa andra verksamhetsgrenar. Civilförsvarsstyrelsen

anser alltjämt att, ehuru en vidgad omfattning av tjänstgöringen kan bliva

till men för civilförsvaret, krigsmaktens krav i möjligaste mån måste tillgodoses.

Med hänsyn till att tjänstgöringen vid krigsmakten enligt före
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

varande förslag torde bliva av längre varaktighet än vad som tidigare

förutsatts, anser emellertid styrelsen, att problemet numera bör lösas efter

en annan linje. Den i civilförsvaret inskrivna personalen bör rent principiellt

undantagas från skyldighet att tjänstgöra vid krigsmakten. Övrig

civilförsvarspliktig, icke värnpliktig personal, som visserligen är av betydelse

för civilförsvaret som rekryteringskälla och för hemskyddens organisation,

synes däremot kunna komma i fråga. Civilförsvarsstyrelsen fortsätter.

I vad gäller personal ur denna kategori vill styrelsen icke motsätta sig

att den i viss omfattning för mera varaktiga ändamål utnyttjas av krigsmakten.

I den mån så behöver ske, synes dock civilförsvarsplikten icke

böra åberopas. Den omständigheten, att den inom civilförsvaret organiserade

ordnings- och bevakningstjänsten kan åläggas sådana uppgifter för

rikets försvar, som eljest åvila krigsmakten — och därvid under krig också

tillhör krigsmakten — kan enligt styrelsens mening icke tagas till intäkt

för att annan civilförsvarspliktig personal i, teoretiskt sett, obegränsad omfattning

ställes till krigsmaktens förfogande. Styrelsen finner det ur skilda

synpunkter mera naturligt, att tjänstepliktslagen helt åberopas för de fall,

varom här är fråga.

För den förråds-, expeditions-, sjukvårds- eller handräckningstjänst vid

krigsmakten, som i departementspromemorian angivits, synes enligt styrelsens

förmenande tjänstepliktslagen vara tillämplig med den enligt arbetsmarknadsstyrelsen

föreslagna lydelsen. Mera tveksamt ställer det sig dock

beträffande luftbevakningstjänst och signaltjänst. I fråga om sistnämnda

verksamhetsgrenar kan det måhända vara nödvändigt, att personalen placeras

i militär befattning, vilket emellertid den föreslagna tjänstepliktslagen

icke synes medgiva. Skälet till denna inskränkning torde vara en

strävan efter att undvika att tjänstepliktig personal tvångsvis beväpnas

och mera varaktigt ingår i krigsmakten.

Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om att det moderna krigets

natur medför, att förband och enheter, som normalt icke avses för stridsuppgifter,

oförmodat kunna bli utsatta för fientligt angrepp. Generellt bör

därför envar som ingår i krigsmakten vara beväpnad och sålunda äga

möjlighet till självförsvar. Ur den enskildes synpunkt spelar det därvid

föga roll, om vederbörande ställts till krigsmaktens förfogande och beväpnats

genom åberopande av civilförsvarsplikt eller tjänsteplikt. Däremot

anser styrelsen, att den tjänst, för vilken vederbörande tages i anspråk,

skall vara sådan tjänst, inom vilken bruk av vapen regelmässigt icke äger

rum. Hit torde utan tvekan luftbevaknings- och signaltjänst kunna räknas.

Styrelsen har sålunda funnit, att — därest föreliggande förslag till tjänstepliktslag

i visst hänseende finge en något annorlunda formulering —

tjänstepliktslagen skulle vara tillfyllest för det ändamål, som åsyftas i

departementspromemorian. Nackdelarna av en särskild lag, som för tjänstgöring

i krig vid krigsmakten anknyter till den redan i fred gällande civilförsvarslagen,

måste ur psykologiska synpunkter tillmätas den största

betydelse.

Det kan vidare anmärkas, att överståthållarämbetet och ett par länsstyrelser

framhålla vikten av att den ifrågasatta lagstiftningen icke leder

till försvagning av det allmänna civilförsvarets funktionsförmåga.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

Arbetsmarknadsstyrelsen anmärker att den personal, som avses skola

tagas i anspråk medelst civilförsvarsplikt för tjänstgöring vid krigsmakten,

enligt promemorian icke förutsättes skola inskrivas under fredstid för

sådan tjänstgöring. Det torde dock vara nödvändigt att personalen redan

i fredstid uttages och registreras i vederbörande länsarbetsnämnds beredskapsregister

dels för att säkerställa tillgodoseendet av här avsett personalbehov

vid krigstillfälle, dels för att förhindra att för den krigsviktiga industrien

eller för jordbruket erforderlig personal eller personal med andra

beredskapsuppgifter inskrivas vid krigstillfälle för ifrågavarande tjänstgöring.

Sådan registrering erfordras emellertid icke för personal som är

anställd vid krigsmakten.

Uttalandet i departementspromemorian att anledning knappast finnes att

införa lagstadgad skyldighet för civilförsvarspliktig att i fredstid underkasta

sig utbildning för tjänstgöring i krigsmakten har icke föranlett annat

direkt yttrande än att länsstyrelsen i Södermanlands län anfört att behovet

av obligatorisk utbildning i fred icke torde vara särskilt framträdande.

Departementschefen.

I samband med tillkomsten av den nu gällande civilförsvarslagen utfärdades

den 15 juli 1944 lag om skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig

att tjänstgöra utom civilförsvaret. Lagen var tidsbegränsad till den

1 juli 1949. Den åsyftade att möjliggöra uttagning till tjänstgöring vid

krigsmakten av icke krigstjänstskyldiga personer för att frigöra krigstjänstskyldiga

för vapentjänst eller för viktiga civila arbetsuppgifter. Lagen angav

icke vilken tjänstgöring inom försvarsmakten som skulle fullgöras av

de uttagna. Detta avgörande avsågs skola tillkomma Konungen. Enligt

motiven avsågs närmast luftbevakningstjänst. Det förutsattes, att lagen

icke skulle tillämpas för egentlig vapentjänst.

Under år 1948 hade civilförsvarsstyrelsen hemställt att lagen i likhet

med civilförsvarslagen måtte få obegränsad giltighetstid. Förslaget tillstyrktes

av samtliga hörda myndigheter. I dåvarande läge föranledde emellertid

framställningen icke någon åtgärd från Kungl. Maj :ts sida.

Såsom ett led i den allmänna översynen av den administrativa beredskapen

har frågan om ny lagstiftning på området sedermera tagits upp

till behandling inom inrikesdepartementet. Yttranden ha sålunda inhämtats

över en inom departementet upprättad promemoria med förslag till

lagstiftning, i stort sett utformad efter samma linjer som 1944 års lag i

ämnet. Härvid har särskilt från militärt håll understrukits behovet av en

sådan lagstiftning.

Såsom därvid framhållits måste de skäl, som motiverade 1944 års lag,

alltjämt anses vara för handen. Det är sålunda av betydande intresse att

kvinnor och icke värnpliktiga män under krig och beredskapstillstånd

kunna åläggas tjänstgöra på sådana poster inom krigsmakten att krigs
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

tjänstskyldiga vapenföra män frigöras för vapentjänst i egentlig mening.

Det är även viktigt att värnpliktiga, som icke äro vapenföra och som med

hänsyn till utbildning och kvalifikationer göra det totala försvaret väsentligt

större nytta utanför än inom krigsmakten, kunna frigöras från tjänstgöring

vid krigsmakten genom att andra än värnpliktiga rycka in på deras

tjänster där.

Dessa intressen kunna icke tillgodoses med nuvarande lagstiftning. Den

i civilförsvarslagen stadgade civilförsvarsplikten avser endast tjänstgöring

i civilförsvaret. Lagen den 30 december 1939 om tjänsteplikt stadgade väl

skyldighet (allmän tjänsteplikt) för var och en att under vissa närmare

angivna förutsättningar efter myndighets anvisning antaga och utföra arbete

för att tillgodose bl. a. krigsmaktens behov av arbetskraft, som icke

avsåge vapentjänst. Men denna lag upphörde att gälla med utgången av

år 1947. På den tjänstepliktige lade lagen endast sådana förpliktelser, som

regelmässigt åvila en arbetstagare i ett vanligt civilt tjänsteförhållande.

Möjligheterna att utnyttja tjänstepliktslagen för krigsmaktens intressen

voro alltså begränsade. Lagen den 15 juli 1944 om skyldighet i vissa fall

för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret får ses mot bakgrunden

av dessa förhållanden. Vad man vid tillkomsten av denna lag

främst hade för ögonen var den civilförsvaret närstående luftbevakningens

behov av personal.

Då frågan om krigsmaktens behov av personal för avlösning av sådana

kategorier, som kunna utnyttjas bättre på andra poster, nu åter aktualiserats,

har i departementspromemorian förordats en lagstiftning efter

mönster av 1944 års lag. Civilförsvarsstyrelsen anser däremot numera

att icke civilförsvarsplikt utan tjänsteplikt bör vara grundval för den

tvångsmässiga tjänstgöring som kan komma i fråga. Jag vill då först understryka

att vi f. n. icke ha någon tjänstepliktslag. Arbetsmarknadsstyrelsen

har visserligen utarbetat ett förslag till en sådan lag, men detta kritiserades

under remissbehandlingen på vissa punkter och är alltjämt föremål för

övervägande inom socialdepartementet. Förslaget bygger på grundprincipen

i 1939 års tjänstepliktslag, nämligen att tjänstepliktiga skulle kunna utnyttjas

endast för sådant arbete, som brukar åvila en arbetstagare i ett

vanligt civilt tjänsteförhållande. Personal för mera civilt arbete vid krigsmakten

skulle sålunda kunna tagas i anspråk med stöd av tjänsteplikt.

Vad övervägandena om den ifrågasatta tjänstepliktslagen kunna leda till

kan ännu icke bedömas. Det är emellertid tydligt att lagen liksom 1939 års

lag i första hand skall tjäna den rent civila arbetsmarknadens behov av

arbetskraft i ett kritiskt läge. Vad försvarsmaktens behov angår kan med

säkerhet sägas att tjänsteplikt ej skall gälla för rent militära uppgifter

med vapentjänst i egentlig mening. För dem bör uppenbarligen endast

krigstjänstskyldig personal komma i fråga. Inom krigsmakten finnas emellertid

vid sidan därav många skiftande uppgifter. Goda skäl kunna anföras

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

för att tjänstepliktslagen bör tillämpas för tillgodoseende av civilt betonade

behov. Hit höra t. ex. sjukvårds-, expeditions-, förråds-, hantverks- och

handräckningstjänst eller med andra ord sådant som förekommer icke

blott inom krigsmakten utan även allmänt inom samhällslivet i övrigt under

liknande former. Däremot är det synnerligen tveksamt om tjänsteplikt

bör utnyttjas för andra uppgifter inom försvarsmakten som, utan att medföra

skyldighet till vapentjänst i egentlig mening, sakna direkt anknytning

till verksamhet inom det civila samhällslivet. Som exempel kunna nämnas

luftbevakning, viss annan bevakning, signaltjänst och ordonnanstjänst.

Med hänsyn härtill och då som nyss nämnts ett obestridligt, av överbefälhavaren

understruket behov finnes att för sådana sysslor kunna utnyttja

icke krigstjänstskyldiga personer, anser jag en särskild lagstiftning för

sådant syfte påkallad. Då uppgifterna äro besläktade med civilförsvarets

åligganden samt särskilt luftbevakningen, som i första hand torde tillgodoses,

i hög grad tjänar även civilförsvarets intressen, finner jag det vara

naturligt att anknyta skyldigheten till civilförsvarsplikten. Vad civilförsvarsstyrelsen

anfört om nackdelarna ur psykologisk synpunkt av en sådan

ordning anser jag icke tillräckligt bärande. För den enskildes del torde

det vara likgiltigt om han inkallas till tjänstgöring på grund av civilförsvarsplilct

eller med stöd av tjänsteplikt. De, som fullgöra sådan tjänstgöring

vid krigsmakten varom nu är fråga, torde regelmässigt böra vara

beväpnade för att kunna försvara sig, om de oförmodat utsättas för stridshandlingar

t. ex. från luftlandsatta fientliga förband. Det må f. ö. framhållas,

att personalen inom allmänna civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst

samt i motsvarande gren av verkskyddet kan vara beväpnad

och att denna personal, enligt nyligen utfärdade bestämmelser, är skyldig

att under krig utöva även sådan verksamhet för rikets försvar, som eljest

åvilar krigsmakten.

På grund härav bör enligt min mening civilförsvarsplikten och icke en

allmän tjänsteplikt utgöra grunden för den skyldighet för icke värnpliktiga

att tjänstgöra vid krigsmakten, som enligt vad förut sagts bör lagfästas.

Jag kan sålunda i denna del ansluta mig till de synpunkter, som framförts

i departementspromemorian, och förordar en lagstiftning om skyldighet

för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.

Det är tydligt, att en sådan skyldighet måste begränsas. En oinskränkt

tjänstgöringsskyldighet skulle i realiteten innebära en avsevärd utvidgning

av värnplikten, vilket givetvis icke är meningen. Syftet med lagen måste

vara att personal, som eljest icke skulle vara krigstjänstskyldig, skall

kunna tagas i anspråk för speciella uppgifter och icke att den skall kunna

utnyttjas generellt inom krigsmakten. Vapentjänst i egentlig mening bör

grundas på värnplikt. Vad som åsyftas är luftbevaknings-, signal-, sjukvårds-,

handräcknings- och expeditionstjänst samt liknande uppgifter,

som icke äro förenade med egentliga stridsuppgifter. Huruvida detta bör

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

liungl. Mnj:ts proposition nr 181.

komina till uttryck i lagtexten kan diskuteras. 1944 ars lag innehöll intet

därom. Enligt förarbetena förutsattes endast att lagen icke skulle användas

för uttagning till vapentjänst. Att lagen var generellt avfattad sammanhängde

säkerligen med att den icke skulle träda i funktion utan att

Konungen förordnat därom. Det skulle därvid angivas vilken tjänstgöring

vid krigsmakten som avsågs. Riksdagen skulle antingen ha samtyckt till

förordnandet, innan det meddelades, eller, om riksdagen ej var samlad,

gilla förordnandet i efterhand för att det skulle äga bestånd. Det var alltså

sörjt för att riksdagen i varje särskilt fall fick taga ställning till tjänstgöringens

art. Förhållandet blir emellertid ett annat om man i fråga om

förutsättningarna för lagens tillämpning i krig intager den enligt min

mening lämpligare ståndpunkten att skyldighet för civilförsvarspliktig att

tjänstgöra vid krigsmakten då skall inträda automatiskt och icke vara

beroende av särskilt förordnande. Med en så utformad lagstiftning måste

det redan på förhand vara klart vilka tjänstegrenar som skola tillgodoses

genom utnyttjande av civilförsvar spliktiga. Även ur beredskapssynpunkt är

detta av värde. Det synes då lämpligt att skyldighetens omfattning så

långt möjligt regleras i lagen. Med hänsyn till uppgifternas skiftande natur

torde detta bäst uppnås genom en exemplifiering åtföljd av en förklaring

att utöver de angivna uppgifterna endast därmed likartade kunna

komma i fråga. Den närmare specificeringen får givas i administrativ

ordning.

Lagen bör som nämnts utan vidare träda i tillämpning vid krig. Även

innan landet kommit i krig kan det emellertid bliva nödvändigt att taga

civilförsvarspliktiga i anspråk för sådan tjänstgöring, varom nu är fråga.

Jag åsyftar härvid närmast sådana lägen, då beredskapstillstånd inträtt,

d. v. s. då Konungen förordnat om värnpliktigas inkallande till tjänstgöring

för rikets försvar eller säkerhet jämlikt 28 § värnpliktslagen. Konungen

bör då också äga förordna, att sådan skyldighet, som avses i den

nu föreslagna lagen, skall föreligga för civilförsvarspliktiga. Med hänsyn

till att det här gäller en utvidgning av civilförsvarsplikten av ingripande

betydelse för de berörda medborgarna hör elt sådant förordnande alltid

underställas riksdagen, lämpligen inom en månad från det förordnandet

meddelades. Det ankommer därefter på riksdagen att pröva, huruvida förordnandet

skall bestå. Utfaller denna prövning negativt, får förordnandet

därmed anses ha upphört att gälla.

Vid omedelbar krigsfara, då beredskapslarm kan givas enligt beredskapskungörelsen

den 22 juni 1950 (nr 404), torde lagen alltid behöva sättas

1 tillämpning. För att i sådant läge förenkla förfarandet synes i beredskapskungörelsen

böra stadgas att beredskapslarm innebär sådant förordnande

om skyldighet för civilförsvarspliktiga att tjänstgöra vid krigsmakten,

som avses i lagen. På så sätt uppnås en automatisk tillämpning

även för detta fall. Även elt förordnande, som meddelats genom bered
2

— Ftihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 181.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

skapslarin enligt vad nu sagts, bör underställas riksdagen. Har beredskapslarm

givits i anledning av att riket kommit i krig eller har krigstillstånd

inträtt efter det larmet givits, förfaller emellertid frågan om underställning.

Det väsentliga i detta lagstiftningsärende är att laga grund stadgas för

att civilförsvarspliktiga vid behov skola tvångsvis kunna tagas i anspråk

för vissa uppgifter inom krigsmakten. De bestämmelser i övrigt som erfordras

torde icke behöva upptagas i lag. I 1944 års lag bemyndigades

Konungen att meddela erforderliga tillämpningsbestämmelser. Så bör vara

fallet även enligt den nu ifrågasatta lagstiftningen. I sådan ordning torde

såsom nyss antytts kunna meddelas närmare regler om tjänstgöringens art.

De betänkligheter, som under departementspromemorians remissbehandling

anförts om den ifrågasatta lagstiftningens inverkan på civilförsvarets

rekryteringsmöjligheter, torde också böra beaktas vid utfärdandet av tilllämpningsföreskrifter.

Så synes även böra vara fallet med arbetsmarknadsstyrelsens

uttalande om önskvärdheten av ett registreringsförfarande att

tillämpas redan i fredstid. Bestämmelser torde vidare böra meddelas därom

att lämpliga frivilliga i första hand böra tagas i anspråk och att tvångsförfarande

alltså ej får vara det primära.

Jag vill slutligen framhålla att anledning f. n. knappast finnes att införa

lagstadgad skyldighet för civilförsvarspliktiga att redan i fredstid underkasta

sig utbildning för de uppgifter inom krigsmakten som kunna åläggas

dem. Uppgifterna äro delvis sådana att specialutbildning ej erfordras. Man

torde i övrigt i viss utsträckning kunna räkna med frivillig utbildning.

Det vid departementspromemorian fogade lagutkastet har i enlighet med

det anförda överarbetats inom departementet. Lagen, som icke bör vara

tidsbegränsad, bör träda i kraft snarast möjligt. Med hänsyn till att tilllämpningsföreskrifter

lämpligen torde böra utfärdas i samband med att lagen

träder i kraft synes lämpligt att Konungen förordnar om ikraftträdandet.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över bifogade inom inrikesdepartementet upprättade förslag till

lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Eivor Hermansson.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

19

Förslag

till

Lag

om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Befinner sig riket i krig skola civilförsvarslagens bestämmelser om skyldighet

att fullgöra tjänstgöring i civilförsvaret (civilförsvarsplikt) i den

utsträckning Konungen bestämmer äga motsvarande tillämpning beträffande

tjänstgöring vid krigsmakten i luftbevaknings-, signal-, sjukvårds-,

handräcknings- och expeditionstjänst eller annan därmed jämförlig tjänst,

som icke är förenad med egentliga stridsuppgifter.

2 §•

Under beredskapstillstånd äger Konungen förordna att sådan skyldighet

att tjänstgöra vid krigsmakten, som avses i 1 §, skall föreligga för civilförsvarspliktig.

Sådant förordnande skall inom en månad underställas riksdagen

för dess prövning av frågan huruvida förordnandet skall bestå.

3 §•

Konungen äger meddela närmare bestämmelser om tillämpningen av

denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 17 mars

1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkiiolm.

Enligt lagrådet den 3 mars 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

22 februari 1952, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra

vid krigsmakten.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn L.-E. Björkman.

Lagrådet yttrade: Av Konungen med stöd av 2 § första punkten meddelat

förordnande skall jämlikt andra punkten i paragrafen inom en månad

underställas riksdagen för dess prövning av frågan huruvida förordnandet

skall bestå. I remissprotokollet uttalas, att därest riksdagens prövning utfaller

negativt, förordnandet därmed får anses ha upphört att gälla. Att

så blir förhållandet framgår emellertid icke fullt tydligt av lagtexten. Det

må dessutom framhållas, att innebörden av nämnda uttalande icke är

alldeles otvetydig. Om riksdagen genom samstämmiga beslut av bägge

kamrarna ogillar förordnandet, är visserligen tydligt, att detta omedelbart

upphör att gälla. Därest emellertid kamrarna skulle stanna i olika beslut

eller den underställda frågan icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd

-— om nu sistnämnda eventualitet över huvud taget är tänkbar —

synes ovisst vilken verkan detta skulle medföra beträffande förordnandet.

Av lagtexten framgår ej heller, att ett av Konungen meddelat förordnande

upphör att gälla, om underställning ej sker inom den stadgade tiden.

I detta sammanhang må erinras, att enligt lagen den 15 juli 1944 om

skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret,

vilken lag numera upphört att gälla, Konungen ägde med riksdagens

samtycke förordna, att civilförsvarslagens bestämmelser om skyldighet

att fullgöra tjänstgöring i civilförsvaret skulle äga motsvarande till
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

lämpning beträffande viss tjänstgöring vid krigsmakten. Vid krig eller

krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden ägde Konungen, när riksdagen ej vore samlad,

meddela sådant förordnande utan att inhämta riksdagens samtycke. Så

finge dock ej ske, med mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller

riksdagen ändock skulle sammanträda inom en månad. Därest meddelat

förordnande ej bleve av nästfoljande riksdag inom en månad från riksdagens

början gillat, skulle detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra

att lända till efterrättelse.

Särskilt med hänsyn till att ett förordnande av den art, som det remitterade

förslaget avser, i stor utsträckning berör allmänheten är av vikt att

lagen i nu berörda hänseenden erhåller en utformning, som utesluter varje

möjlighet till missförstånd eller misstolkning. Sålunda torde till en början

i 2 § andra punkten efter orden »Sådant förordnande skall» böra inskjutas

»vid äventyr att det eljest förfaller» eller annat därmed liktydigt uttryck.

Har förordnandet underställts riksdagens prövning, bör enligt lagrådets

mening — i huvudsaklig anslutning till vad som gällde enligt 1944 års lag

— förutsättning för att förordnandet fortfarande skall bestå vara att riksdagen

inom viss tid, förslagsvis inom en månad, från det underställningen

skett uttryckligen gillar detsamma. Detta synes lämpligen kunna komma

till uttryck genom att till 2 § fogas ett tillägg av innehåll att, därest förordnandet

av riksdagen icke inom sådan tid varder gillat, detsamma skall

vara förfallet.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie-, försvars- och socialdepartementen

lagrådets den 17 mars 1952 avgivna utlåtande över det den 22

februari 1952 till lagrådet remitterade förslaget till lag om skyldighet för

civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden. Jag kan ansluta

mig till vad lagrådet anfört om att bestämmelserna i 2 § av det remitterade

förslaget böra preciseras och förtydligas. Den tid, inom vilken förordnande

enligt nämnda paragraf för att äga bestånd skall gillas av riksdagen, bör

dock icke vara så kort som en månad utan bör lämpligen bestämmas till

två månader.

Enligt det anförda har 2 § omarbetats. I övrigt ha i det remitterade förslaget

vidtagits några smärre redaktionella ändringar.

Föredraganden hemställer härefter, att det jämkade förslaget till lag

om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten genom

proposition måtte föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart öhrström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:256 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet för civilförför sv ar splikt ig att tjänstgöra vid krigsmakt a1 i texten
  2. 2LU 1952:36 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten. s. 1 i texten