Med förslag till lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten
1952-03-21 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1952:181, Med förslag till lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
1
Nr 181.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid
krigsmakten; given Stockholms slott den 21 mars 1952.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag om skyldighet för civilförsvarspliktig
att tjänstgöra vid krigsmakten.
GUSTAF ADOLF.
Gunnar Hedlund.
Sammanfattning.
I propositionen föreslås lagstiftning av innebörd att civilförsvarspliktiga
skola vara skyldiga att under krig fullgöra viss tjänstgöring vid krigsmakten,
som icke är förenad med egentliga stridsuppgifter. Under beredskapstillstånd
skall Konungen äga förordna att enahanda skyldighet skall
föreligga. Beslut därom skall dock underställas riksdagen.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 181.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Förslag
till
Lag
om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Är riket i krig, skola civilförsvarslagens bestämmelser om skyldighet att
fullgöra tjänstgöring i civilförsvaret (civilförsvarsplikt) i den utsträckning
Konungen bestämmer äga motsvarande tillämpning beträffande tjänstgöring
vid krigsmakten i luftbevaknings-, signal-, sjukvårds-, handräcknings-
eller expeditionstjänst eller annan därmed jämförlig tjänst, som
icke är förenad med egentliga stridsuppgifter.
2 §•
Under beredskapstillstånd äger Konungen förordna, att sådan skyldighet
att tjänstgöra vid krigsmakten, som avses i 1 §, skall föreligga för civilförsvarspliktig.
Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller,
inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan
huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två
månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma
vara förfallet.
3 §•
Konungen meddelar närmare bestämmelser om tillämpningen av denna
lag.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
3
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
februari 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,
Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen
samt t. f. chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Lindell, anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om lagstiftning
angående skgldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid
krigsmakten samt anför.
Bland de författningar i anslutning till civilförsvarslagen, som tillkommo
1944, märkes lagen den 15 juli 1944 (nr 537) om skyldighet i vissa fall
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret. Denna lag gällde
till den 30 juni 1949. Dessförinnan hade emellertid civilförsvarsstyrelsen i
skrivelse den 2 november 1948 begärt att frågan om fortsatt giltighet av
lagen skulle upptagas till prövning och jämväl ifrågasatt viss jämkning av
sakinnehållet. Över skrivelsen hördes ett antal myndigheter men något förslag
förelädes icke riksdagen, varför lagen upphörde att gälla. På grund av
det förändrade utrikespolitiska läget togs emellertid frågan under 1951
åter upp till behandling inom inrikesdepartementet. På grundval av den
äldre lagen utarbetades inom departementet en promemoria, som utmynnar
i ett utkast till lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra
vid krigsmakten. Enligt utkastet skall civilförsvarspliktig under krig vara
skyldig fullgöra sådan tjänstgöring vid krigsmakten som Konungen bestämmer.
Motsvarande skyldighet skall efter Konungens särskilda förordnande
föreligga jämväl under beredskapstillstånd. Lagen föreslås icke skola
bliva tidsbegränsad.
över promemorian ha yttranden inhämtats från överbefälhavaren, arbetsmarknadsstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Värmlands, Örebro,
Västernorrlands och Norrbottens län samt Centralkommittén Folk och Försvar,
som hört anslutna organisationer.
Samtliga remissinstanser utom civilförsvarsstyrelsen ha i huvudsakliga
delar tillstyrkt förslaget. Civilförsvarsstyrelsen hävdar att de intressen, som
avses skola främjas genom den föreslagna lagstiftningen, i stället böra tillgodoses
genom tjänsteplikt.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Jag anhåller nu att få taga upp lagstiftningsfrågan till närmare behandling,
varvid jag till en början ämnar klarlägga civilförsvarspliktens allmänna
innebörd för att sedan övergå till det speciella spörsmålet om skyldighet
för civilförsvar spliktiga att tjänstgöra vid krigsmakten.
Civilförsvarspliktens innebörd.
Jämlikt 11 § civilförsvarslagen innebär civilförsvar splikten att varje i
riket bosatt svensk medborgare fr. o. m. det år, då han fyller 16 år, t. o. m.
det år, varunder han uppnår 65 års ålder, är skyldig att fullgöra sådan
tjänstgöring i civilförsvaret som hans kroppskrafter och hälsotillstånd
medgiva. Civilförsvarsplikten innefattar enligt 12 § främst skyldighet att
under tid, då civilförsvarsberedskap råder, tjänstgöra inom civilförsvaret
i den omfattning som är nödig med hänsyn till pågående eller befarad
fientlig verksamhet och till behovet av utbildning och övning i civilförsvarstjänst.
Den innebär emellertid även skyldighet att under annan tid deltaga
i utbildning och övning. Tjänstgöringsskyldigheten är dock då begränsad
till 30 timmar årligen eller i speciella fall 60 timmar årligen. Har
någon inskrivits i civilförsvaret för tjänstgöring i befälsbefattning, är han
därjämte skyldig medverka vid förberedelsearbete inom civilförsvaret i
den omfattning som prövas nödig.
Dessa regler ha gällt oförändrade sedan civilförsvarslagens tillkomst 1944.
1944 års lagstiftning om skyldighet för civilförsvarspliktig
att tjänstgöra utom civilförsvaret.
Förslag om en lagfäst skyldighet för andra än värnpliktiga att tjänstgöra
vid krigsmakten framfördes redan av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga
i deras betänkande med förslag till lag om folkskyddsväsendet.
(folkskyddslag) m. m. (SOU 1943: 27). De sakkunniga föreslogo införande
av folkskyddsplikt för tillgodoseende av bl. a. luftskyddets behov. Genom
en särskild lag om utvidgad tillämpning av folkskyddsplikt skulle, i den
mån Konungen med riksdagens samtycke förordnade därom, folkskyddspliktig
vara skyldig att tjänstgöra inom armén, marinen eller flygvapnet.
Vapentjänst skulle dock icke inbegripas. De sakkunniga framhöllo bl. a.
att det skulle bli av stort värde för såväl försvarsmakten som arbetsmarknaden
om icke krigstjänstskyldig personal sålunda kunde utnyttjas. Därigenom
skulle krigstjänstskyldiga kunna frigöras t. ex. för vapentjänst eller,
vad särskilt anginge icke vapenföra värnpliktiga, för viktiga civila arbetsuppgifter,
vartill vederbörande icke krigstjänstskyldiga ej eller endast
mindre väl lämpade sig. De sakkunniga anförde vidare.
För jordbrukets och skogsbrukets del lär visst arbetskraftstillskott utöver
vad nyss sagts vara att räkna med, därest i vidgad omfattning personal
funnes disponibel för luftbevakningstjänst. Luftbevakningsstationerna äro
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Maj. ts proposition nr 181.
nämligen i ett stort antal fall så belägna, att man är hänvisad till att för
tjänsten därstädes, om ej andra krafter komma till anlitande för ändamålet,
söka på frivillighetens väg binda särskilt jordbruksfolk och skogsawerkare.
Ur allmän synpunkt är det emellertid självfallet ett starkt önskemål
att nämnda kategorier i görligaste mån reserverades för sina egentliga
sysslor. Bidragande härtill skulle vara, om andra personer, t. ex. yngre
kvinnor från städer och samhällen, toges i anspråk för luftbevakning i
högre grad än hittills. Det må anmärkas, att kvinnorna i allmänhet visat
sig mycket lämpliga för luftbevakning och att behovet av personal härför
är jämförelsevis stort och svår tillgodosett.
Förslaget om en utvidgad tillämpning av folkskyddsplikt berördes i förhållandevis
få av de yttranden, som avgåvos över hemortsförsvarssakkunnigas
betänkande, men tillstyrktes i allmänhet i dessa.
Emellertid utsattes vid remissbehandlingen hemortsförsvarssakkunnigas
förslag i övrigt för kritik och med anledning härav tillkallades en ny
kommitté, 1943 års civilförsvarsutredning, som år 1944 avgav betänkande
med förslag till civilförsvarslag m. m. (SOU 1944:5). Denna utredning
föreslog — förutom bestämmelser om civilförsvarsplikt av i stort sett
samma innehåll som de nu gällande — en lag om utvidgad tillämpning av
civilförsvarsplikt, i huvudsak överensstämmande med hemortsförsvarssakkunnigas
förslag till motsvarande lag. Dock fanns i utredningens förslag
icke upptagen den i de sakkunnigas förslag intagna bestämmelsen att förordnande
enligt lagen icke må avse tjänstgöring med vapentjänst. Utredningen
anförde härom.
Utredningen förutsätter för sin del, att lagen icke skall tillämpas för
egentlig vapentjänst. Detta ligger enligt utredningens mening i sakens
natur. Å andra sidan synes det rimligt, att exempelvis luftbevakningspersonal
på sätt som nu sker utrustas med eldhandvapen till försvar mot enstaka
fiender eller mindre fiendeavdelningar samt att personalen erhåller
viss utbildning i vapnens handhavande. Den omständigheten att vederbörande
beväpnas på detta sätt bör icke utgöra hinder för lagens tillämpning.
Till undvikande av missförstånd på denna punkt har utredningen
ansett lämpligast, att något särskilt förbud mot personalens uttagande till
vapentjänst icke intages i lagtexten.
I remissyttrandena rönte ifrågavarande förslag icke kritik.
I proposition nr 268 till 1944 års lagtima riksdag anförde föredragande
statsrådet i nu ifrågavarande avseende.
Det är otvivelaktigt att till vissa uppgifter inom krigsmakten, främst luftbevakning,
med fördel kan användas icke värnpliktig personal, såsom ungdom
och kvinnor. I vissa situationer, främst i tider av knapphet på arbetskraft,
har det visat sig önskvärt att kunna tvångsvis uttaga icke värnpliktig
personal till dylika uppgifter, bland annat för att därigenom frigöra i militärtjänst
inkallad arbetskraft av betydelse för produktionen. Möjlighet härtill
har hittills icke förelegat, eftersom lagen om tjänsteplikt knappast går
att tillämpa i sådant fall. Då den föreslagna särskilda lagen torde kunna
utgöra ett smidigt instrument för nu angivna syften, anser jag mig böra
tillstyrka densamma.
6
Kiingl. Maj.ts proposition nr 181.
Det bör framhållas, att lagen om utvidgad tillämpning av civilförsvarsplikt
enligt civilförsvarsutredningens förslag icke angiver någon begränsning
i fråga om arten av den tjänstgöring inom krigsmakten, som skall
kunna komma i fråga. I motiveringen angiver dock utredningen, att den
förutsätter, att lagen icke skall tillämpas för egentlig vapentjänst.
I andra särskilda utskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 5 förklarade
sig utskottet icke ha något att erinra mot detta lagförslag. I anledning
av föredragande statsrådets uttalande att lagen icke angåve någon
begränsning i fråga om arten av den tjänstgöring inom krigsmakten, som
skulle kunna ifrågakomma, förklarade sig utskottet förutsätta att i förordnande,
som kunde komma att framläggas för riksdagen, uttryckligen angåves
vilka kategorier av tjänstgöring som förordnandet avsåge.
Den lag om skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra
utom civilförsvaret, som därefter utfärdades den 15 juli 1944, innehöll endast
två paragrafer. Enligt 1 § första stycket ägde Konungen med riksdagens
samtycke förordna, att civilförsvarslagens bestämmelser om civilförsvarsplikt
skulle äga motsvarande tillämpning beträffande viss i förordnandet
angiven tjänstgöring vid krigsmakten. I andra stycket av samma
paragraf stadgades, att vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller
eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden Konungen
ägde, när riksdagen ej vore samlad, meddela förordnande som nyss nämnts
utan riksdagens samtycke. Så fick dock ej ske med mindre Konungen låtit
riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skulle sammanträda inom en
månad. Om meddelat förordnande ej gillades av nästfoljande riksdag inom
en månad från riksdagens början, skulle förordnandet upphöra att lända
till efterrättelse efter utgången av nämnda tid.
Enligt 2 § ägde Konungen meddela närmare bestämmelser om lagens tilllämpning.
Förordnande som avsågs i lagen utfärdades aldrig; ej heller meddelades
bestämmelser om lagens tillämpning.
Hemställan om fortsatt giltighet av 1944 års lag
jämte yttranden däröver.
I skrivelse den 2 november 1948 underställde civilförsvarsstyrelsen Kungl.
Maj:t frågan om fortsatt giltighet av lagen om skyldighet i vissa fall för
civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret. Enligt styrelsens
mening bestodo alltjämt de motiv, som framfördes vid lagens antagande.
Det vore otvivelaktigt av stort värde för såväl försvarsmakten som arbetsmarknaden
att icke krigstjänstskyldig personal i erforderlig utsträckning
användes för uppgifter, som icke avse vapentjänst. Civilförsvarsstyrelsen
anförde vidare.
De uppgifter, som inom krigsmakten skola kunna fullgöras av civilförsvarspliktiga,
böra dock begränsas. Hinder möter ej ur civilförsvarets syn
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
punkt att luftbevakningsstationer bemannas med civilförsvarspliktiga. Rapporter
från sådana stationer äro av betydelse även för civilförsvarets verksamhet.
Ianspråktagande av personal för sådant ändamål tjänar sålunda
tillika civilförsvarets egna intressen. Mera tveksamt finner styrelsen det
vara att använda civilförsvarspliktig personal för tjänstgöring inom krigsmakten
å befattningar, till vilka finnes motsvarighet inom civilförsvaret,
utan att direkta civilförsvarsintressen därigenom tillgodoses. Betydande
svårigheter råda för rekrytering av personal till det allmänna civilförsvaret.
Därest jämväl personal för krigsmaktens behov skall rekryteras från samma
personalkategorier, befarar styrelsen, att civilförsvaret härigenom kan komma
att lida men. Styrelsen vill dock självfallet icke motsätta sig, att civilförsvarspliktig
personal tillfälligt — då verksamheten inom civilförsvaret
enligt civilförsvarsmyndighetens bedömande det tillåter —- inom krigsmakten
fullgör uppgifter, varom här är fråga.
Civilförsvarsstyrelsen sammanfattade sin ståndpunkt så, att behov av
fortsatt giltighet av lagen förelåg, att lagens tillämpningsområde borde angivas
omfatta luftbevakning och sådan tillfällig tjänstgöring i fråga om
uppgifter av civil natur som expeditionstjänst, handräckningstjänst, signaltjänst,
sjukvårdstjänst och viss yrkestjänst samt att lagen ej vidare borde
vara tidsbegränsad.
Avslutningsvis framhöll civilförsvarsstyrelsen att man i detta sammanhang
också borde beakta den rättsliga ställning, som skulle tillkomma civilförsvarspliktig
under tjänstgöring vid krigsmakten.
Över civilförsvarsstyrelsens framställning avgåvos efter remiss y 11 r a nd
e n av överbefälhavaren, arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Göteborgs och Bohus,
Malmöhus och Gävleborgs län.
Förslaget att giva ifrågavarande lag fortsatt, icke tidsbegränsad giltighet
tillstyrktes därvid allmänt. Däremot ställde sig flertalet remissmyndigheter
avvisande till den föreslagna begränsningen av lagens tillämpningsområde.
1 denna del anslöto sig endast länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt
delvis länsstyrelsen i Malmöhus län till civilförsvarsstyrelsens ståndpunkt.
I fråga om behovet av en fortsatt lagstiftning på detta område anförde
länsstyrelsen i Malmöhus län.
Krigsmaktens behov av personal för andra än rent militära uppgifter
har i olika sammanhang varit föremål för diskussion. Ur såväl samhällelig
som militär synpunkt är det uppenbarligen i hög grad önskvärt, att värnpliktiga
såvitt möjligt frigöras från sådana uppgifter inom krigsmakten,
som utan olägenhet kunna fullgöras av icke krigstjänstskyldig personal.
Erfarenheten visar emellertid, att hehovet av personal för dylika uppgifter
icke kan tillgodoses enbart på frivillig väg, varför eu för såväl krigs- som
fredsförhållanden avpassad lagstiftning rörande skyldighet för icke krigstjänstpliktiga
att fullgöra viss tjänstgöring vid krigsmakten och härför
undergå erforderlig utbildning måste anses påkallad. Det synes naturligt
och lämpligt att konstruera denna skyldighet som en utvidgad civilförsvarsplikt.
I likhet med civilförsvarsstyrelsen får länsstyrelsen sålunda för
-
8 Kanyl. Maj:ts proposition nr 181.
orda, att bestämmelser om utvidgad civilförsvarsplikt även i fortsättningen
skola gälla.
Beträffande lagens tillämpningsområde förklarade sig överbefälhavaren
icke kunna dela civilförsvarsstyrelsens åsikt att lagens omfattning borde
inskränkas samt anförde härom.
Styrelsen återger i sin hemställan vissa motiv som anfördes vid lagens
antagande, bl. a. att krigstjänstskyldiga kunna frigöras för vapentjänst
eller för viktiga civila arbetsuppgifter, vartill vederbörande icke krigstjänstskyldiga
ej eller endast mindre väl lämpa sig. Lagens värde härvidlag
ur såväl försvars- som arbetsmarknadssynpunkt skulle emellertid i avsevärd
grad minskas om, såsom av civilförsvarsstyrelsen föreslås, civilförsvarspliktig
personal kunde disponeras vid krigsmakten endast för tillfällig
tjänstgöring och då verksamheten inom civilförsvaret det tillåter. Civilförsvarsstyrelsens
farhågor i fråga om konkurrens om personal torde vara
obefogade, enär för krigsmaktens räkning — utöver för luftbevakning -— i
stort sett icke torde komma att med civilförsvarsplikt utnyttjas annan personal
än den, som är anställd vid krigsmakten i fredstid.
Ett bifall till civilförsvarsstyrelsens förslag om inskränkning av lagens
omfattning skulle enligt överbefälhavarens mening nödvändiggöra att värnpliktig
krigstjänstduglig personal i större utsträckning än förut komme att
utnyttjas för att utföra sysslor av civil natur inom krigsmakten.
Arbetsmarknadsstyrelsen fann det ur arbetsmarknadssynpunkt vara av
stor vikt, att vid beredskaps- och krigstillstånd i militärtjänst inkallad
värnpliktig arbetskraft av betydelse för produktionen kunde bytas ut mot
för denna mindre betydelsefull icke värnpliktig arbetskraft i sysslor vid
krigsmakten av mera civil natur. Arbetsmax-knadsstyrelsen kunde därför
icke dela civilförsvarsstyrelsens åsikt att ett dylikt utbyte av värnpliktig
personal endast skulle avse tillfällig tjänstgöring vid krigsmakten under
tid, då verksamheten inom civilförsvaret tillät det. Arbetsmarknadsstyrelsen
avstyrkte förslaget om inskränkning i lagens omfattning.
Överståthållarämbetet ansåg icke erforderligt att lagen ändrades och
framhöll att de av civilförsvarsstyrelsen fx-amförda önskemålen onx viss
begränsning i lagens tillämpningsområde torde kunna tillgodoses genom att
Kungl. Maj :t beaktade den, då förordnande meddelades enligt 1 § i lagen.
Samma ståndpunkt intogs av länsstyrelserna i Stockholms och Gävleborgs
län.
Länsstyrelsen i Kronobergs län hänvisade till kuixgörelsen den 14 september
1944 (nr 648) om personalprövningsnämnder och fann för det dåvarande
fog saknas för alt biträda civilförsvarsstyrelsens förslag till inskränkning
av lagens tillämpningsområde, då detta kunde ske enklare
genom centralt utfärdade anvisningar.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län intog såsom nämnts en annan
ståndpunkt till frågan om lagens tilläixxpningsområde än övriga remissmyndigheter
och uttalade att av civilförsvarsstyrelsen föreslagen begränsning
beträffande lagens tillämpningsområde borde beaktas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
9
Länsstyrelsen i Malmöhus län anförde.
Vad angår frågan om vilka slag av uppgifter inom krigsmakten som
skola kunna fullgöras av civilförsvarspliktiga delar länsstyrelsen civilförsvarsstyrelsens
uppfattning, att i civilförsvarets intresse en viss begränsning
härutinnan bör stadgas. Redan nödvändigheten av att tillgodose såväl
den egentliga arbetsmarknadens behov av arbetskraft som civilförsvarets
rekryteringsbehov innebär visserligen i och för sig en inskränkning i möjligheten
att ställa icke krigstjänstskyldig personal till krigsmaktens förfogande.
En ytterligare begränsning torde emellertid i civilförsvarets intresse
vara erforderlig med hänsyn till de speciella rekryteringssvårigheter,
som där föreligga. På vad sätt denna begränsning bör genomföras kan
givetvis vara föremål för delade meningar. Civilförsvarsstyrelsen har för sin
del förordat, att civilförsvarspliktiga i första hand endast böra tagas i anspråk
för sådan verksamhet vid krigsmakten, som är ägnad att tillgodose
även civilförsvarets intresse, särskilt då luftbevakningstjänst. Länsstyrelsen
vill för sin del biträda denna mening. Det torde emellertid böra ankomma
på Kungl. Maj :t att i samband med utfärdande av förordnande om tilllämpning
av bestämmelserna om utvidgad civilförsvarsplikt eller genom
särskilda tillämpningsföreskrifter närmare reglera nu ifrågavarande spörsmål.
I själva lagtexten synes dock i klarhetens intresse böra angivas, att
förordnande, som med stöd av lagen meddelas, ej må gälla vapentjänst
vid krigsmakten.
Departementspromemorian.
I departementspromemorian framhålles, att lagen den 26 juni 1944 om
skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret
syftade till att rationellt utnyttja landets befolkning för försvarsändamål.
Det erinras om att genom lag den 25 maj 1951 (SFS 271) il §
civilförsvarslagen införts ett tillägg av innehåll att Konungen äger förordna
att personal tillhörande viss tjänstegren inom civilförsvaret skall, då
riket är i krig, vara skyldig att i anslutning till tjänstegrenen åliggande
uppgifter utöva sådan verksamhet för rikets försvar som eljest åvilar krigsmakten.
Under krig tillhör sådan personal krigsmakten. Bestämmelsen, som
närmast siktar på effektivisering av civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst,
får ses mot bakgrunden av vissa folkrättsliga regler. Därigenom
kan en viss kategori kollektivt åläggas uppgifter, som tillkomma krigsmakten
men som äga nära samband med den ordinära tjänstgöring inom civilförsvaret
som samtidigt skall fullgöras. I motsats därtill avsåg 1944 års lag
tjänstgöring helt utom civilförsvaret och utgjorde laglig grund för inkallelse
av civilförsvarspliktiga till tjänstgöring uteslutande vid krigsmakten.
1 anslutning härtill anföres i promemorian.
Med hänsyn till det nu skärpta utrikespolitiska läget synes en lagstiftning
av liknande slag vara erforderlig. Genom uttagning av civilförsvarspliktiga
till tjänstgöring vid krigsmakten kunna värnpliktiga frigöras för
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
viktigare uppgifter ej blott inom krigsmakten utan även inom produktionen
och annan civil verksamhet. Civilförsvarspliktiga böra inom krigsmakten
kunna utnyttjas för exempelvis luftbevaknings-, signal-, förråds-, expeditions-,
sjukvårds- eller handräckningstjänst. Vapentjänst i egentlig mening
torde icke böra åläggas de civilförsvarspliktiga. Det bör emellertid icke vara
uteslutet att de få viss utbildning i handhavandet av vapen och att de
utrustas därmed.
Fortsättningsvis behandlas frågan om behov finnes att meddela bestämmelser
om utbildning av de civilförsvarspliktiga, som skola tjänstgöra inom
krigsmakten. Härom yttras i promemorian.
Det synes knappast finnas anledning att införa någon lagstadgad skyldighet
att redan i fredstid underkasta sig sådan utbildning. Med hänsyn till
uppgifternas karaktär och möjligheterna till frivillig utbildning torde man
nämligen kunna räkna med att tillräckligt kvalificerad personal likväl står
till förfogande. Det är dessutom tänkbart, att viss utbildning kan ske inom
ramen för tjänstgöringen i krigsmakten, då sådan tjänstgöring blir aktuell.
Vidare framhålles i promemorian att blivande lagstiftning om skyldighet
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten bör utformas så att
lagen automatiskt träder i funktion då riket befinner sig i krig. Då behov
av lagen kunde finnas även under beredskapstillstånd borde Konungen äga
förorda att lagens bestämmelser skulle tillämpas också under sådana förhållanden.
Frågan vore dock av sådan natur att riksdagen borde höras.
Detta borde lämpligen ske på det sätt att Konungen skyndsamt underställde
riksdagen sitt beslut. Om riksdagen icke godkänt förordnandet inom en
månad från underställningen borde detsamma upphöra att lända till efterrättelse.
I promemorian uttalas vidare.
Vad som måste regleras i lag är att civilförsvarspliktig under angivna
betingelser kan vara skyldig att tjänstgöra i krigsmakten. De närmare
bestämmelserna om denna tjänstgörings art och längd synas lämpligen
kunna regleras i särskild ordning genom en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse.
Däri bör särskilt angivas att vapentjänst i egentlig mening icke
skall ifrågakomma. Det synes också kunna stadgas att, även om krigstillstånd
råder, tjänstgöring inom krigsmakten i första hand bör ske på frivillighetens
väg.
Den av civilförsvarsstyrelsen påpekade frågan om vilken rättslig ställning,
som tillkommer civilförsvarspliktig personal under tjänstgöring vid
krigsmakten, synes ej bereda svårigheter. I 27 kap. 14 § strafflagen, som
trätt i kraft den 1 januari 1949, stadgas, att under beredskapstillstånd och
då riket är i krig skall såsom krigsman anses, förutom den som eljest är
krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten,
i den mån ej Konungen annorlunda förordar. Härunder faller utan tvekan
civilförsvarspliktig, som under de betingelser som nyss angivits tjänstgör
vid krigsmakten.
Den föreslagna lagen bör icke vara tidsbegränsad utan i likhet med vad
fallet numera är med civilförsvarslagen bör den ha obegränsad giltighet.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Yttrandena över departementspromemorian.
Flertalet remissinstanser äro positivt inställda till de synpunkter som
framlagts i departementspromemorian. Så är fallet med överbefälhavaren,
överståthållarämbetet, samtliga hörda länsstyrelser och Centralkommittén
Folk och Försvar.
Överbefälhavaren anser de motiv som voro grundläggande för 1944 års
lagstiftning alltjämt vara för handen samt yttrar vidare.
Svårigheterna att upprätthålla krigsorganisationens nuvarande omfattning
äro med hänsyn till de små åldersklasserna mycket stora. Det är därför
nu, i än högre grad än vad fallet var vid tidpunkten för lagstiftningen,
angeläget att civilförsvarspliktiga kunna uttagas till tjänstgöring vid krigsmakten,
varigenom värnpliktiga kunna frigöras för viktigare uppgifter —•
egentlig vapentjänst.
För krigsmaktens del bör lagstiftningen medgiva att civilförsvarspliktiga
varaktigt kunna utnyttjas för luftbevaknings-, signal-, sjukvårds-, förråds-,
handräcknings- och expeditionstjänst och motsvarande tjänster, vilka
icke äro direkt hänförbara till vapentjänst i egentlig mening. Det totala
krigets karaktär medför emellertid att förband, som normalt icke äro avsedda
för stridsuppgifter, oförmodat kunna bliva utsatta för stridshandlingar.
Det synes därför nödvändigt att här angiven personal utrustas med
vapen att användas vid självförsvar.
I några yttranden beröres frågan om de svårigheter, som kunna tänkas
uppstå vid rekrytering av det allmänna civilförsvaret om civilförsvarspliktiga
skola tagas i anspråk för krigsmaktens räkning. Länsstyrelsen i Södermanlands
län uttalar emellertid i denna del.
Länsstyrelsen befarar icke, att för civilförsvaret menlig konkurrens om de
civilförsvarspliktiga skall behöva uppkomma genom en dylik lag. Bland de
civilförsvarspliktiga i riket måste vid beredskapstillstånd, även sedan de
vid allmän mobilisering till militärtjänst inkallade och de i civilförsvaret
inskrivna frånräknats, återstå betydande kategorier medborgare, som icke
arbeta inom krigsviktig verksamhet i produktion, trafik eller offentlig
tjänst. Ett avsevärt antal civilförsvarspliktiga böra sålunda kunna tagas i
anspråk för sådan tjänstgöring vid krigsmakten, som i lagförslaget avses.
Länsstyrelsen finner emellertid självklart, att i civilförsvaret redan inskriven
civilförsvarspliktig icke skall kunna (utan vederbörande civilförsvarschefs
medgivande) tagas i anspråk för annan beredskapsuppgift, således
ej heller för tjänstgöring vid krigsmakten. Bestämmelse härom bör intagas
i tillämpningskungörelse. Eftersom civilförsvarets kadrer i princip skola
hållas fyllda redan i fredstid, medan civilförsvarspliktigs tjänstgöring vid
krigsmakten blir aktuell först i krig eller efter Konungens förordnande vid
beredskapstillstånd, kan lagen sålunda icke rimligen i nämnvärd grad komma
att inverka på civilförsvarets rekrytering eller eljest försvaga civilförsvarets
personella resurser.
I promemorian förklaras, att civilförsvarspliktiga böra kunna utnyttjas
inom krigsmakten för exempelvis luftbevaknings-, signal-, förråds-, expeditions-,
sjukvårds- eller handräckningstjänst. I sitt remissvar uttalar
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
arbetsmarknadsstyrelsen att krigsmaktens behov av icke krigstjänstskyldig
personal för mera civilt arbete bäst bör tillgodoses genom utnyttjande av
tjänsteplikt. Styrelsen hänvisar till ett av styrelsen framlagt förslag till lag
om tjänsteplikt. Lagen skulle icke tillämpas för tjänstgöring i militär befattning
vid krigsmakten. Syftet vore att personal icke skulle uttagas medelst
tjänsteplikt för att tillgodose krigsmaktens behov av i egentlig mening
stridande personal. I sak avsåges icke annat än vad som i 1939 års tjänstepliktslag
uttryckts med att förordnande om tjänsteplikt icke finge gälla
vapentjänst vid krigsmakten. Styrelsen fortsätter.
Icke krigstjänstskyldig personal för mera civilt arbete vid krigsmakten
såsom för signal-, förråds-, expeditions-, sjukvårds- eller handräckningstjänst
synes sålunda, därest en lag om tjänsteplikt antages i huvudsaklig
överensstämmelse med nämnda lagförslag, kunna vid behov uttagas medelst
tjänsteplikt, även om denna personal för självförsvar kan behöva
inneha vapen.
Däremot synes uttagning av icke krigstjänstskyldig personal till luftbevakningstjänst
och därmed jämförlig tjänst —• oavsett om personalen
därvid kommer att få bestrida »befattningar för militär personal vid krigsmakten»
eller icke — knappast kunna ske med stöd av en dylik tjänstepliktslag,
som liksom 1939 års tjänstepliktslag på de tjänstepliktiga lägger
endast sådana förpliktelser, som regelmässigt åvila en arbetstagare i ett
vanligt civilt tjänsteförhållande, men icke något tvång därutöver, såsom
skyldighet att bära uniform, att iakttaga visst militärt skick, att även utom
den egentliga arbetstiden stå under befäl m. in.
Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker på de anförda skälen en lagstiftning
av den innebörd, som skisserats i promemorian, för att tillgodose
personalbehovet för luftbevakningstjänst och därmed jämförlig tjänst.
Styrelsen anser att, om en tjänstepliktslag i huvudsaklig överensstämmelse
med styrelsens förslag kommer till stånd, det personalbehov i övrigt som
beröres i promemorian bör tillgodoses genom tjänsteplikt.
Överbefälhavaren yttrar i denna del att, om civilförsvarslagens bestämmelser
om civilförsvarsplikt icke lämpligen kunna åberopas, intet hinder
finnes att använda en tjänstepliktslag under förutsättning dock att den
fyller de ändamål, som åsyftas i departementspromemorian.
Civilförsvarsstyrelsen förklarar sig till fullo inse att det i en krigssituation
kan visa sig angeläget ur totalförsvarets synpunkt att ersätta sådan
värnpliktig personal, som bedömes ha viktiga samhälleliga uppgifter att
fylla, med eljest icke krigstjänstskyldig personal. Styrelsen anför vidare
att, när frågan om förlängning av tidigare lagstiftning på förevarande område
år 1948 underställdes Kungl. Maj:t, styrelsen förutsatte, att lagen
främst skulle avse luftbevakningstjänst samt — dock endast i form av tillfällig
tjänstgöring — vissa andra verksamhetsgrenar. Civilförsvarsstyrelsen
anser alltjämt att, ehuru en vidgad omfattning av tjänstgöringen kan bliva
till men för civilförsvaret, krigsmaktens krav i möjligaste mån måste tillgodoses.
Med hänsyn till att tjänstgöringen vid krigsmakten enligt före
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
varande förslag torde bliva av längre varaktighet än vad som tidigare
förutsatts, anser emellertid styrelsen, att problemet numera bör lösas efter
en annan linje. Den i civilförsvaret inskrivna personalen bör rent principiellt
undantagas från skyldighet att tjänstgöra vid krigsmakten. Övrig
civilförsvarspliktig, icke värnpliktig personal, som visserligen är av betydelse
för civilförsvaret som rekryteringskälla och för hemskyddens organisation,
synes däremot kunna komma i fråga. Civilförsvarsstyrelsen fortsätter.
I vad gäller personal ur denna kategori vill styrelsen icke motsätta sig
att den i viss omfattning för mera varaktiga ändamål utnyttjas av krigsmakten.
I den mån så behöver ske, synes dock civilförsvarsplikten icke
böra åberopas. Den omständigheten, att den inom civilförsvaret organiserade
ordnings- och bevakningstjänsten kan åläggas sådana uppgifter för
rikets försvar, som eljest åvila krigsmakten — och därvid under krig också
tillhör krigsmakten — kan enligt styrelsens mening icke tagas till intäkt
för att annan civilförsvarspliktig personal i, teoretiskt sett, obegränsad omfattning
ställes till krigsmaktens förfogande. Styrelsen finner det ur skilda
synpunkter mera naturligt, att tjänstepliktslagen helt åberopas för de fall,
varom här är fråga.
För den förråds-, expeditions-, sjukvårds- eller handräckningstjänst vid
krigsmakten, som i departementspromemorian angivits, synes enligt styrelsens
förmenande tjänstepliktslagen vara tillämplig med den enligt arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagna lydelsen. Mera tveksamt ställer det sig dock
beträffande luftbevakningstjänst och signaltjänst. I fråga om sistnämnda
verksamhetsgrenar kan det måhända vara nödvändigt, att personalen placeras
i militär befattning, vilket emellertid den föreslagna tjänstepliktslagen
icke synes medgiva. Skälet till denna inskränkning torde vara en
strävan efter att undvika att tjänstepliktig personal tvångsvis beväpnas
och mera varaktigt ingår i krigsmakten.
Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om att det moderna krigets
natur medför, att förband och enheter, som normalt icke avses för stridsuppgifter,
oförmodat kunna bli utsatta för fientligt angrepp. Generellt bör
därför envar som ingår i krigsmakten vara beväpnad och sålunda äga
möjlighet till självförsvar. Ur den enskildes synpunkt spelar det därvid
föga roll, om vederbörande ställts till krigsmaktens förfogande och beväpnats
genom åberopande av civilförsvarsplikt eller tjänsteplikt. Däremot
anser styrelsen, att den tjänst, för vilken vederbörande tages i anspråk,
skall vara sådan tjänst, inom vilken bruk av vapen regelmässigt icke äger
rum. Hit torde utan tvekan luftbevaknings- och signaltjänst kunna räknas.
Styrelsen har sålunda funnit, att — därest föreliggande förslag till tjänstepliktslag
i visst hänseende finge en något annorlunda formulering —
tjänstepliktslagen skulle vara tillfyllest för det ändamål, som åsyftas i
departementspromemorian. Nackdelarna av en särskild lag, som för tjänstgöring
i krig vid krigsmakten anknyter till den redan i fred gällande civilförsvarslagen,
måste ur psykologiska synpunkter tillmätas den största
betydelse.
Det kan vidare anmärkas, att överståthållarämbetet och ett par länsstyrelser
framhålla vikten av att den ifrågasatta lagstiftningen icke leder
till försvagning av det allmänna civilförsvarets funktionsförmåga.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Arbetsmarknadsstyrelsen anmärker att den personal, som avses skola
tagas i anspråk medelst civilförsvarsplikt för tjänstgöring vid krigsmakten,
enligt promemorian icke förutsättes skola inskrivas under fredstid för
sådan tjänstgöring. Det torde dock vara nödvändigt att personalen redan
i fredstid uttages och registreras i vederbörande länsarbetsnämnds beredskapsregister
dels för att säkerställa tillgodoseendet av här avsett personalbehov
vid krigstillfälle, dels för att förhindra att för den krigsviktiga industrien
eller för jordbruket erforderlig personal eller personal med andra
beredskapsuppgifter inskrivas vid krigstillfälle för ifrågavarande tjänstgöring.
Sådan registrering erfordras emellertid icke för personal som är
anställd vid krigsmakten.
Uttalandet i departementspromemorian att anledning knappast finnes att
införa lagstadgad skyldighet för civilförsvarspliktig att i fredstid underkasta
sig utbildning för tjänstgöring i krigsmakten har icke föranlett annat
direkt yttrande än att länsstyrelsen i Södermanlands län anfört att behovet
av obligatorisk utbildning i fred icke torde vara särskilt framträdande.
Departementschefen.
I samband med tillkomsten av den nu gällande civilförsvarslagen utfärdades
den 15 juli 1944 lag om skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig
att tjänstgöra utom civilförsvaret. Lagen var tidsbegränsad till den
1 juli 1949. Den åsyftade att möjliggöra uttagning till tjänstgöring vid
krigsmakten av icke krigstjänstskyldiga personer för att frigöra krigstjänstskyldiga
för vapentjänst eller för viktiga civila arbetsuppgifter. Lagen angav
icke vilken tjänstgöring inom försvarsmakten som skulle fullgöras av
de uttagna. Detta avgörande avsågs skola tillkomma Konungen. Enligt
motiven avsågs närmast luftbevakningstjänst. Det förutsattes, att lagen
icke skulle tillämpas för egentlig vapentjänst.
Under år 1948 hade civilförsvarsstyrelsen hemställt att lagen i likhet
med civilförsvarslagen måtte få obegränsad giltighetstid. Förslaget tillstyrktes
av samtliga hörda myndigheter. I dåvarande läge föranledde emellertid
framställningen icke någon åtgärd från Kungl. Maj :ts sida.
Såsom ett led i den allmänna översynen av den administrativa beredskapen
har frågan om ny lagstiftning på området sedermera tagits upp
till behandling inom inrikesdepartementet. Yttranden ha sålunda inhämtats
över en inom departementet upprättad promemoria med förslag till
lagstiftning, i stort sett utformad efter samma linjer som 1944 års lag i
ämnet. Härvid har särskilt från militärt håll understrukits behovet av en
sådan lagstiftning.
Såsom därvid framhållits måste de skäl, som motiverade 1944 års lag,
alltjämt anses vara för handen. Det är sålunda av betydande intresse att
kvinnor och icke värnpliktiga män under krig och beredskapstillstånd
kunna åläggas tjänstgöra på sådana poster inom krigsmakten att krigs
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
tjänstskyldiga vapenföra män frigöras för vapentjänst i egentlig mening.
Det är även viktigt att värnpliktiga, som icke äro vapenföra och som med
hänsyn till utbildning och kvalifikationer göra det totala försvaret väsentligt
större nytta utanför än inom krigsmakten, kunna frigöras från tjänstgöring
vid krigsmakten genom att andra än värnpliktiga rycka in på deras
tjänster där.
Dessa intressen kunna icke tillgodoses med nuvarande lagstiftning. Den
i civilförsvarslagen stadgade civilförsvarsplikten avser endast tjänstgöring
i civilförsvaret. Lagen den 30 december 1939 om tjänsteplikt stadgade väl
skyldighet (allmän tjänsteplikt) för var och en att under vissa närmare
angivna förutsättningar efter myndighets anvisning antaga och utföra arbete
för att tillgodose bl. a. krigsmaktens behov av arbetskraft, som icke
avsåge vapentjänst. Men denna lag upphörde att gälla med utgången av
år 1947. På den tjänstepliktige lade lagen endast sådana förpliktelser, som
regelmässigt åvila en arbetstagare i ett vanligt civilt tjänsteförhållande.
Möjligheterna att utnyttja tjänstepliktslagen för krigsmaktens intressen
voro alltså begränsade. Lagen den 15 juli 1944 om skyldighet i vissa fall
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret får ses mot bakgrunden
av dessa förhållanden. Vad man vid tillkomsten av denna lag
främst hade för ögonen var den civilförsvaret närstående luftbevakningens
behov av personal.
Då frågan om krigsmaktens behov av personal för avlösning av sådana
kategorier, som kunna utnyttjas bättre på andra poster, nu åter aktualiserats,
har i departementspromemorian förordats en lagstiftning efter
mönster av 1944 års lag. Civilförsvarsstyrelsen anser däremot numera
att icke civilförsvarsplikt utan tjänsteplikt bör vara grundval för den
tvångsmässiga tjänstgöring som kan komma i fråga. Jag vill då först understryka
att vi f. n. icke ha någon tjänstepliktslag. Arbetsmarknadsstyrelsen
har visserligen utarbetat ett förslag till en sådan lag, men detta kritiserades
under remissbehandlingen på vissa punkter och är alltjämt föremål för
övervägande inom socialdepartementet. Förslaget bygger på grundprincipen
i 1939 års tjänstepliktslag, nämligen att tjänstepliktiga skulle kunna utnyttjas
endast för sådant arbete, som brukar åvila en arbetstagare i ett
vanligt civilt tjänsteförhållande. Personal för mera civilt arbete vid krigsmakten
skulle sålunda kunna tagas i anspråk med stöd av tjänsteplikt.
Vad övervägandena om den ifrågasatta tjänstepliktslagen kunna leda till
kan ännu icke bedömas. Det är emellertid tydligt att lagen liksom 1939 års
lag i första hand skall tjäna den rent civila arbetsmarknadens behov av
arbetskraft i ett kritiskt läge. Vad försvarsmaktens behov angår kan med
säkerhet sägas att tjänsteplikt ej skall gälla för rent militära uppgifter
med vapentjänst i egentlig mening. För dem bör uppenbarligen endast
krigstjänstskyldig personal komma i fråga. Inom krigsmakten finnas emellertid
vid sidan därav många skiftande uppgifter. Goda skäl kunna anföras
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
för att tjänstepliktslagen bör tillämpas för tillgodoseende av civilt betonade
behov. Hit höra t. ex. sjukvårds-, expeditions-, förråds-, hantverks- och
handräckningstjänst eller med andra ord sådant som förekommer icke
blott inom krigsmakten utan även allmänt inom samhällslivet i övrigt under
liknande former. Däremot är det synnerligen tveksamt om tjänsteplikt
bör utnyttjas för andra uppgifter inom försvarsmakten som, utan att medföra
skyldighet till vapentjänst i egentlig mening, sakna direkt anknytning
till verksamhet inom det civila samhällslivet. Som exempel kunna nämnas
luftbevakning, viss annan bevakning, signaltjänst och ordonnanstjänst.
Med hänsyn härtill och då som nyss nämnts ett obestridligt, av överbefälhavaren
understruket behov finnes att för sådana sysslor kunna utnyttja
icke krigstjänstskyldiga personer, anser jag en särskild lagstiftning för
sådant syfte påkallad. Då uppgifterna äro besläktade med civilförsvarets
åligganden samt särskilt luftbevakningen, som i första hand torde tillgodoses,
i hög grad tjänar även civilförsvarets intressen, finner jag det vara
naturligt att anknyta skyldigheten till civilförsvarsplikten. Vad civilförsvarsstyrelsen
anfört om nackdelarna ur psykologisk synpunkt av en sådan
ordning anser jag icke tillräckligt bärande. För den enskildes del torde
det vara likgiltigt om han inkallas till tjänstgöring på grund av civilförsvarsplilct
eller med stöd av tjänsteplikt. De, som fullgöra sådan tjänstgöring
vid krigsmakten varom nu är fråga, torde regelmässigt böra vara
beväpnade för att kunna försvara sig, om de oförmodat utsättas för stridshandlingar
t. ex. från luftlandsatta fientliga förband. Det må f. ö. framhållas,
att personalen inom allmänna civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst
samt i motsvarande gren av verkskyddet kan vara beväpnad
och att denna personal, enligt nyligen utfärdade bestämmelser, är skyldig
att under krig utöva även sådan verksamhet för rikets försvar, som eljest
åvilar krigsmakten.
På grund härav bör enligt min mening civilförsvarsplikten och icke en
allmän tjänsteplikt utgöra grunden för den skyldighet för icke värnpliktiga
att tjänstgöra vid krigsmakten, som enligt vad förut sagts bör lagfästas.
Jag kan sålunda i denna del ansluta mig till de synpunkter, som framförts
i departementspromemorian, och förordar en lagstiftning om skyldighet
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.
Det är tydligt, att en sådan skyldighet måste begränsas. En oinskränkt
tjänstgöringsskyldighet skulle i realiteten innebära en avsevärd utvidgning
av värnplikten, vilket givetvis icke är meningen. Syftet med lagen måste
vara att personal, som eljest icke skulle vara krigstjänstskyldig, skall
kunna tagas i anspråk för speciella uppgifter och icke att den skall kunna
utnyttjas generellt inom krigsmakten. Vapentjänst i egentlig mening bör
grundas på värnplikt. Vad som åsyftas är luftbevaknings-, signal-, sjukvårds-,
handräcknings- och expeditionstjänst samt liknande uppgifter,
som icke äro förenade med egentliga stridsuppgifter. Huruvida detta bör
17
liungl. Mnj:ts proposition nr 181.
komina till uttryck i lagtexten kan diskuteras. 1944 ars lag innehöll intet
därom. Enligt förarbetena förutsattes endast att lagen icke skulle användas
för uttagning till vapentjänst. Att lagen var generellt avfattad sammanhängde
säkerligen med att den icke skulle träda i funktion utan att
Konungen förordnat därom. Det skulle därvid angivas vilken tjänstgöring
vid krigsmakten som avsågs. Riksdagen skulle antingen ha samtyckt till
förordnandet, innan det meddelades, eller, om riksdagen ej var samlad,
gilla förordnandet i efterhand för att det skulle äga bestånd. Det var alltså
sörjt för att riksdagen i varje särskilt fall fick taga ställning till tjänstgöringens
art. Förhållandet blir emellertid ett annat om man i fråga om
förutsättningarna för lagens tillämpning i krig intager den enligt min
mening lämpligare ståndpunkten att skyldighet för civilförsvarspliktig att
tjänstgöra vid krigsmakten då skall inträda automatiskt och icke vara
beroende av särskilt förordnande. Med en så utformad lagstiftning måste
det redan på förhand vara klart vilka tjänstegrenar som skola tillgodoses
genom utnyttjande av civilförsvar spliktiga. Även ur beredskapssynpunkt är
detta av värde. Det synes då lämpligt att skyldighetens omfattning så
långt möjligt regleras i lagen. Med hänsyn till uppgifternas skiftande natur
torde detta bäst uppnås genom en exemplifiering åtföljd av en förklaring
att utöver de angivna uppgifterna endast därmed likartade kunna
komma i fråga. Den närmare specificeringen får givas i administrativ
ordning.
Lagen bör som nämnts utan vidare träda i tillämpning vid krig. Även
innan landet kommit i krig kan det emellertid bliva nödvändigt att taga
civilförsvarspliktiga i anspråk för sådan tjänstgöring, varom nu är fråga.
Jag åsyftar härvid närmast sådana lägen, då beredskapstillstånd inträtt,
d. v. s. då Konungen förordnat om värnpliktigas inkallande till tjänstgöring
för rikets försvar eller säkerhet jämlikt 28 § värnpliktslagen. Konungen
bör då också äga förordna, att sådan skyldighet, som avses i den
nu föreslagna lagen, skall föreligga för civilförsvarspliktiga. Med hänsyn
till att det här gäller en utvidgning av civilförsvarsplikten av ingripande
betydelse för de berörda medborgarna hör elt sådant förordnande alltid
underställas riksdagen, lämpligen inom en månad från det förordnandet
meddelades. Det ankommer därefter på riksdagen att pröva, huruvida förordnandet
skall bestå. Utfaller denna prövning negativt, får förordnandet
därmed anses ha upphört att gälla.
Vid omedelbar krigsfara, då beredskapslarm kan givas enligt beredskapskungörelsen
den 22 juni 1950 (nr 404), torde lagen alltid behöva sättas
1 tillämpning. För att i sådant läge förenkla förfarandet synes i beredskapskungörelsen
böra stadgas att beredskapslarm innebär sådant förordnande
om skyldighet för civilförsvarspliktiga att tjänstgöra vid krigsmakten,
som avses i lagen. På så sätt uppnås en automatisk tillämpning
även för detta fall. Även elt förordnande, som meddelats genom bered
2
— Ftihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 181.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
skapslarin enligt vad nu sagts, bör underställas riksdagen. Har beredskapslarm
givits i anledning av att riket kommit i krig eller har krigstillstånd
inträtt efter det larmet givits, förfaller emellertid frågan om underställning.
Det väsentliga i detta lagstiftningsärende är att laga grund stadgas för
att civilförsvarspliktiga vid behov skola tvångsvis kunna tagas i anspråk
för vissa uppgifter inom krigsmakten. De bestämmelser i övrigt som erfordras
torde icke behöva upptagas i lag. I 1944 års lag bemyndigades
Konungen att meddela erforderliga tillämpningsbestämmelser. Så bör vara
fallet även enligt den nu ifrågasatta lagstiftningen. I sådan ordning torde
såsom nyss antytts kunna meddelas närmare regler om tjänstgöringens art.
De betänkligheter, som under departementspromemorians remissbehandling
anförts om den ifrågasatta lagstiftningens inverkan på civilförsvarets
rekryteringsmöjligheter, torde också böra beaktas vid utfärdandet av tilllämpningsföreskrifter.
Så synes även böra vara fallet med arbetsmarknadsstyrelsens
uttalande om önskvärdheten av ett registreringsförfarande att
tillämpas redan i fredstid. Bestämmelser torde vidare böra meddelas därom
att lämpliga frivilliga i första hand böra tagas i anspråk och att tvångsförfarande
alltså ej får vara det primära.
Jag vill slutligen framhålla att anledning f. n. knappast finnes att införa
lagstadgad skyldighet för civilförsvarspliktiga att redan i fredstid underkasta
sig utbildning för de uppgifter inom krigsmakten som kunna åläggas
dem. Uppgifterna äro delvis sådana att specialutbildning ej erfordras. Man
torde i övrigt i viss utsträckning kunna räkna med frivillig utbildning.
Det vid departementspromemorian fogade lagutkastet har i enlighet med
det anförda överarbetats inom departementet. Lagen, som icke bör vara
tidsbegränsad, bör träda i kraft snarast möjligt. Med hänsyn till att tilllämpningsföreskrifter
lämpligen torde böra utfärdas i samband med att lagen
träder i kraft synes lämpligt att Konungen förordnar om ikraftträdandet.
Departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över bifogade inom inrikesdepartementet upprättade förslag till
lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Eivor Hermansson.
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
19
Förslag
till
Lag
om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Befinner sig riket i krig skola civilförsvarslagens bestämmelser om skyldighet
att fullgöra tjänstgöring i civilförsvaret (civilförsvarsplikt) i den
utsträckning Konungen bestämmer äga motsvarande tillämpning beträffande
tjänstgöring vid krigsmakten i luftbevaknings-, signal-, sjukvårds-,
handräcknings- och expeditionstjänst eller annan därmed jämförlig tjänst,
som icke är förenad med egentliga stridsuppgifter.
2 §•
Under beredskapstillstånd äger Konungen förordna att sådan skyldighet
att tjänstgöra vid krigsmakten, som avses i 1 §, skall föreligga för civilförsvarspliktig.
Sådant förordnande skall inom en månad underställas riksdagen
för dess prövning av frågan huruvida förordnandet skall bestå.
3 §•
Konungen äger meddela närmare bestämmelser om tillämpningen av
denna lag.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 17 mars
1952.
Närvarande:
justitieråden Ekberg,
Strandberg,
Ljunggren,
regeringsrådet Björkiiolm.
Enligt lagrådet den 3 mars 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
22 februari 1952, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra
vid krigsmakten.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn L.-E. Björkman.
Lagrådet yttrade: Av Konungen med stöd av 2 § första punkten meddelat
förordnande skall jämlikt andra punkten i paragrafen inom en månad
underställas riksdagen för dess prövning av frågan huruvida förordnandet
skall bestå. I remissprotokollet uttalas, att därest riksdagens prövning utfaller
negativt, förordnandet därmed får anses ha upphört att gälla. Att
så blir förhållandet framgår emellertid icke fullt tydligt av lagtexten. Det
må dessutom framhållas, att innebörden av nämnda uttalande icke är
alldeles otvetydig. Om riksdagen genom samstämmiga beslut av bägge
kamrarna ogillar förordnandet, är visserligen tydligt, att detta omedelbart
upphör att gälla. Därest emellertid kamrarna skulle stanna i olika beslut
eller den underställda frågan icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd
-— om nu sistnämnda eventualitet över huvud taget är tänkbar —
synes ovisst vilken verkan detta skulle medföra beträffande förordnandet.
Av lagtexten framgår ej heller, att ett av Konungen meddelat förordnande
upphör att gälla, om underställning ej sker inom den stadgade tiden.
I detta sammanhang må erinras, att enligt lagen den 15 juli 1944 om
skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret,
vilken lag numera upphört att gälla, Konungen ägde med riksdagens
samtycke förordna, att civilförsvarslagens bestämmelser om skyldighet
att fullgöra tjänstgöring i civilförsvaret skulle äga motsvarande till
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
lämpning beträffande viss tjänstgöring vid krigsmakten. Vid krig eller
krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden ägde Konungen, när riksdagen ej vore samlad,
meddela sådant förordnande utan att inhämta riksdagens samtycke. Så
finge dock ej ske, med mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller
riksdagen ändock skulle sammanträda inom en månad. Därest meddelat
förordnande ej bleve av nästfoljande riksdag inom en månad från riksdagens
början gillat, skulle detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra
att lända till efterrättelse.
Särskilt med hänsyn till att ett förordnande av den art, som det remitterade
förslaget avser, i stor utsträckning berör allmänheten är av vikt att
lagen i nu berörda hänseenden erhåller en utformning, som utesluter varje
möjlighet till missförstånd eller misstolkning. Sålunda torde till en början
i 2 § andra punkten efter orden »Sådant förordnande skall» böra inskjutas
»vid äventyr att det eljest förfaller» eller annat därmed liktydigt uttryck.
Har förordnandet underställts riksdagens prövning, bör enligt lagrådets
mening — i huvudsaklig anslutning till vad som gällde enligt 1944 års lag
— förutsättning för att förordnandet fortfarande skall bestå vara att riksdagen
inom viss tid, förslagsvis inom en månad, från det underställningen
skett uttryckligen gillar detsamma. Detta synes lämpligen kunna komma
till uttryck genom att till 2 § fogas ett tillägg av innehåll att, därest förordnandet
av riksdagen icke inom sådan tid varder gillat, detsamma skall
vara förfallet.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars
1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.
Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie-, försvars- och socialdepartementen
lagrådets den 17 mars 1952 avgivna utlåtande över det den 22
februari 1952 till lagrådet remitterade förslaget till lag om skyldighet för
civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden. Jag kan ansluta
mig till vad lagrådet anfört om att bestämmelserna i 2 § av det remitterade
förslaget böra preciseras och förtydligas. Den tid, inom vilken förordnande
enligt nämnda paragraf för att äga bestånd skall gillas av riksdagen, bör
dock icke vara så kort som en månad utan bör lämpligen bestämmas till
två månader.
Enligt det anförda har 2 § omarbetats. I övrigt ha i det remitterade förslaget
vidtagits några smärre redaktionella ändringar.
Föredraganden hemställer härefter, att det jämkade förslaget till lag
om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten genom
proposition måtte föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lennart öhrström.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1952:256 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet för civilförför sv ar splikt ig att tjänstgöra vid krigsmakt a1 i texten
- 2LU 1952:36 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten. s. 1 i texten