Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor m. m

1952-03-31 · 40 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 38 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:182, Med förslag till kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

1

Nr 182.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse

med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor

m. m.; given Stockholms slott den 31 mars

1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

samt med hänvisning till nedannämnda härvid fogade författningsförslag

vill Kungl. Maj :t härmed

dels anhålla om riksdagens yttrande över förslaget till

1) kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor;

dels ock föreslå riksdagen att antaga förslaget till

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)

om trafikförsäkring å motorfordon.

GUSTAF ADOLF.

Sven Andersson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås bl. a. befrielse från registrerings-, körkorts-, försäkrings-

och skatteplikt för cykel, vilken — med bibehållande i övrigt

av de normala kännetecknen på sådant fordon — är utrustad med förbränningsmotor

av typ, godkänd såsom hjälpmotor för cykel. För sådant

godkännande ha uppställts vissa närmare angivna villkor. Dessa ha till

syfte, att den »fria» cykeln med hjälpmotor icke skall väsentligen skilja

sig från den vanliga trampcykeln i vidare mån, än att den mänskliga kraften

ersättes med motsvarande maskinell. De föreslagna bestämmelserna

grunda sig på en utredning, vilken företagits efter framställning av riksdagen

i skrivelse den 31 maj 1951, nr 336. Desamma avses skola träda i kraft

den 1 juli 1952.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 1S2.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Förslag

till

Kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

1 mom. Såsom cykel med hjälpmotor betecknas i denna kungörelse lätt

motorcykel, vilken — med bibehållande i övrigt av de huvudsakliga kännetecknen

på cykel — är utrustad med förbränningsmotor av typ, som blivit

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkänd i enlighet med bestämmelserna

i 2 mom.

2 mom. Såsom hjälpmotor för cykel må väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter samråd med statens provningsanstalt godkänna viss typ av förbränningsmotor

under förutsättning,

att dess cylindervolym ej överstiger 50 kubikcentimeter,

att den befinnes vara till tyngd och verkningssätt lämpad för cykel av

normal byggnad,

att den har en effekt av högst 0,8 hästkrafter,

samt att den är konstruerad för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen

och icke utan svårighet kan ändras till högre hastighet.

3 mom. För cykel med hjälpmotor skola gälla här nedan i 2 § upptagna

särskilda bestämmelser.

2 §•

I stället för stadgandena i 4 § vägtrafikförordningen skola för cykel med

hjälpmotor gälla vad som föreskrives i 7 § samma förordning. Dock skall

sådant fordon, då det tages i bruk, vara försett med

a) minst två av varandra oberoende, effektivt verkande bromsar;

b) i stället för ringklocka, apparat, med vilken kan givas ljudsignal meu

jämn, dov ton; samt

c) på lämplig, lätt synlig plats anbragt skylt av metall, upptagande i tydlig

skrift ägarens namn samt hans adress eller identitetsbeteckning i folkbokföringen

ävensom motorns typbeteckning och tillverkningsnummer.

Bestämmelserna i 10—21, 27 samt 29—37 §§ vägtrafikförordningen skola

icke äga tillämpning å cykel med hjälpmotor. Dock må sådant fordon föras

allenast av den, som fyllt 16 år.

Cykel med hjälpmotor är icke underkastad stadgandena i 54 § 2 mom.

första stycket och 57 § 3 mom. första punkten vägtrafikförordningen. Däremot

skall för sådant fordon gälla vad som föreskrives i 59 § samma förordning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1952.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om

trafikförsäkring å motorfordon.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 §.

Med motorfordon

Härvid förstås

Till motorfordon

Lagen äger ej tillämpning å motorfordon,

som användes uteslutande

inom järnvägs- eller fabriksområde

eller inhägnat tävlingsområde eller

annat dylikt inhägnat område.

2 §.

— i timmen.

på skenor.

av gående.

Lagen äger ej tillämpning å sådan

cykel med hjälpmotor, för vilken registrerings

plikt icke föreligger, ej heller

å motorfordon, som användes uteslutande

inom järnvägs- eller fabriksområde

eller inhägnat tävlingsområde

eller annat dylikt inhägnat område.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1952.

1 Senaste lydelse, gällande fr. o. m. den 1 juli 1952, se SFS 1952: 651.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 7 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson,

fråga om införande av särskilda bestämmelser om cyklar med

hjälpmotor samt anför därvid följande.

Riksdagen har i skrivelse den 31 maj 1951, nr 336, hemställt om utredning

beträffande möjligheterna att åt cyklar med hjälpmotor bereda vissa

lättnader.

I anledning härav har inom kommunikationsdepartementet utarbetats en

promemoria i ämnet. Till denna ha fogats utkast till kungörelse med vissa

bestämmelser om cyklar med hjälpmotor och till lag angående ändrad lydelse

av 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon.

Yttranden ha inhämtats över promemorian jämte de därvid fogade

författningsutkasten.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga denna fråga.

Historik.

I vårt land blevo bilarna redan tidigt underkastade ganska stränga bestämmelser

— bl. a. om besiktning och registrering av fordonet samt om

kompetensbevis och en åldersgräns av 18 år för föraren. Motorcyklarna ansågos

däremot till en början jämförelsevis ofarliga.

Med tiden gjorde sig emellertid starkt gällande ett behov av skärpt reglering

även för motorcyklarnas vidkommande. Sålunda blev år 1916 motorcykel

med en tjänstevikt överstigande 150 kg likställd med bil. År 1920

sänktes tjänsteviktsgränsen till 50 kg, och samtidigt infördes det särskilda

körkortet för motorcykel. Skatteplikt för bil och för motorcykel med tjänstevikt

över 50 kg infördes år 1922.

Så småningom och särskilt fr. o. m. år 1925 komnio nya motorcykeltyper

i marknaden. Dessa s. k. lättviktsmotorcyklar saknade pedaler och

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungi. Maj:ts proposition nr 182.

hade en tjänstevikt av något under 50 kg. De voro nästan lika snabba som

de tyngre motorcyklarna.

På grund av åtskilliga förseelser och olyckshändelser i trafik med lättviktsmotorcyklar

blev frågan om skärpta bestämmelser för dessa motorcyklar

inom kort aktuell, övervägandena i ämnet resulterade i att den 15

juni 1927 (nr 262) vidtogos vissa ändringar i den då gällande motorfordonsförordningen

av år 1923.

Ändringarna samt trafikförsäkringslagen i dess ursprungliga lydelse inneburo,

att stadgandena om bil i tillämpliga delar -—• såsom i fråga om körkort,

besiktning, registrering och obligatorisk trafikförsäkring — komino

att gälla även för motorcykel. Undantag härifrån gjordes endast för sådan

cykel, som ursprungligen varit avsedd och inrättad för framdrivande uteslutande

medelst trampning, men som sedermera utan ändring i övrigt försetts

med hjälpmotor.

1930 års motorfordonsförordning innebar ej någon ändring häri.

1934 års vägtrafiksakkunniga upptogo i sitt betänkande (SOU 1935:23)

till närmare övervägande frågan om den rättsliga regleringen av cyklar

med hjälpmotor. De sakkunniga konstaterade, att sådana fordon hade en

ej oväsentlig uppgift att fylla särskilt på landsbygden, eftersom de vore

billiga i inköp och drift samt lätta att sköta. Fordonen hade därför funnit

köpare icke minst bland mindre inkomsttagare. Sålunda begagnades de i

stor utsträckning av arbetare, som bodde långt från arbetsplatsen, och även

av lantbrevbärare m. fl. Däremot syntes dessa fordon icke i någon större

omfattning ha begagnats till nöjeskörning. Det förefölle därför befogat att

såvitt möjligt söka undvika åtgärder, som skulle kunna motverka bruket

av cyklar med hjälpmotor.

Vid den tid, då 1934 års sakkunniga avlämnade sitt betänkande, angåvos

cyklarna med hjälpmotor ha en tjänstevikt av cirka 45 kg — därav motorn

cirka 20 kg — och en konstruktiv hastighet av 35—45 lcm/tim. Motorns

cylindervolym översteg i allmänhet icke 100 cm3.

Med hänvisning härtill föreslogo de sakkunniga särbestämmelser för

cyklar med hjälpmotor. Dessa bestämmelser upptogos med viss jämkning i

1936 års motorfordonsförordning, som trädde i kraft den 1 januari 1937.

Genom desamma undantogs lättviktsmotorcykel — d. v. s. för framdrivande

uteslutande medelst trampning inrättad cykel, som försetts med hjälpmotor,

med fullständig utrustning vägande högst 20 kg, och vars tjänstevikt

icke översteg 45 kg — från de för andra motorcyklar gällande bestämmelserna.

Lättviktsmotorcykel fick dock ej föras av den, som ej fyllt 16 år.

1936 års bestämmelser medförde verkningar, som knappast torde ha

förutsatts vid stadgandenas avfattning. Antalet lättviktsmotorcyklar, vilket

alltsedan år 1927 varit skäligen ringa — vid årsskiftet 1926—27 ungefär

6 000 — ökades kraftigt. Tillverkningen uppgick sålunda till cirka 20 000

redan under år 1937 och 35 000 under år 1938, och i mars 1939 utgjorde

beståndet omkring 75 000. Teknikens utveckling hade vidare medfört, att

lättviktsmotorcyklar kunde byggas med marschhastighet över 50 km/tim

och toppfart över 70 km/tim. Dessa lättviktsmotorcyklar kunde med fog

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kiingl. Maj:ts proposition nr 182.

sägas utgöra, icke en cykel med hjälpmotor utan snarare en motorcykel,

som man försett med pedaler för att följa författningens bokstav. En nackdel

var, att begränsningen av fordonets tjänstevikt gjort det nödvändigt att

vid konstruktionen av ramar, fälgar och däck, bromsar, ljuddämpare m. fl.

detaljer använda klenare dimensioner än som varit önskvärt ur säkerhetssynpunkt.

Med ökningen av antalet lättviktsmotorcyklar följde även en stegring av

antalet olyckor i trafik med sådant fordon. Följande siffror kunna återgivas:

Antalet Antalet

olyckor dödade

1936 .................... 162 16

1937 .................... 365 27

1938 .................... 850 75

Därav

lättviktsmotorcy

klister

14

25

69

Den nu skisserade utvecklingen av trafiken med lättviktsmotorcykel aktualiserade

åtgärder från statsmakternas sida. Sålunda tillkallades särskilda

sakkunniga — 1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten — och dessa

avgåvo år 1938 betänkande i ämnet.

1937 års sakkunniga sade sig ha övervägt möjligheten att skapa en långsammare

och följaktligen ofarligare lättviktsmotorcykel, med eller utan pedaler.

De hade därvid ifrågasatt olika utvägar, bl. a. att genom minskning

av cylindervolymen, anordningar i förgasaren eller reglering av utväxlingen

åstadkomma erforderlig fartbegränsning och att samtidigt genom höjning

av viktgränsen skapa möjlighet att genom förbättrad utrustning öka fordonets

trafiksäkerhet. En hastighet av 35 km/tim vore enligt de sakkunnigas

mening den högsta, som borde ifrågakomma för den tilltänkta motorcykeltypen.

Emellertid ville det synas, som om erforderliga tekniska och kommersiella

förutsättningar för det dåvarande icke förelåge för ett sådant fordon.

De sakkunniga övervägde vidare möjligheten av att såsom »fritt» motorfordon

bibehålla den rena trampcykeln med hjälpmotor och att sålunda

återgå till 1927 års ståndpunkt. Emellertid ansågo de sakkunniga en sådan

lösning ej vara lämplig. Det vore nämligen i själva verket ej möjligt att

konstruera ett fordon, vilket samtidigt ägde det lätta och smäckra utförande

som fordrades av en trampcykel, samt den tyngd, stabilitet och styrka,

som ett motorfordon behövde.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslogo de sakkunniga, att dittillsvarande

särbestämmelser för lättviktsmotorcyklar skulle slopas och dessa

fordon underkastas väsentligen liknande bestämmelser som övriga motorcyklar.

De sakkunnigas förslag ledde till ändringar den 22 juni 1939 i motorfordonsföi’ordningen

m. m. Ändringarna trädde i kraft den 1 juli samma år.

Enligt dessa var lättviktsmotorcykel — d. v. s. motorcykel, som var så inrättad,

att den icke kunde på horisontell väg framföras med högre hastighet

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

7

än 40 km/tim och endast med svårighet kunde ändras för högre hastighet,

och vars tjänstevikt icke översteg 60 kg — skattefri men underkastad bestämmelserna

om registrering, besiktning och obligatorisk trafikförsäkring.

Vidare fordrades körkort, dock av enklare slag än beträffande annan motorcykel

(= tyngre motorcykel). Vissa avgiftslättnader bereddes.

1939 års bestämmelser hade den verkan, att allmänhetens intresse för lättviktsmotorcyklarna

starkt minskades. Antalet sådana, som vid utgången av

år 1939 utgjort 61551 av totalt 110 262 registrerade motorcyklar, hade sålunda

den 30 september 1947 sjunkit till cirka 7 300 av totalt cirka 141 000

registrerade motorcyklar.

Den 15 maj 1948 avlämnade 1944 års trafikförfattningssakkunniga betänkande

med förslag till bl. a. vägtrafikförordning, avsedd att ersätta 1936

års motorfordonsförordning m. m. (SOU 1948:34). De sakkunniga funno

lättviktsmotorcykeln vara ett ur trafiksäkerhetssynpunkt mindre tillfredsställande

fordon. Med hänsyn härtill och till allmänhetens ringa intresse för

denna fordonstyp förefölle det saknas tillräcklig anledning att bibehålla särskild

reglering för lättviktsmotorcykeln.

De bestämmelser om motorcykel, vilka de sakkunniga från denna utgångspunkt

föreslagit, ha upptagits i vägtrafikförordningen den 28 september 1951

(nr 648), vilken gäller fr. o. m. den 1 januari 1952. Enligt bestämmelserna

slopas begreppet lättviktsmotorcykel. Hithörande fordon hänföras till gruppen

lätt motorcykel, som omfattar alla motorcyklar med tjänstevikt ej överstigande

75 kg. Motorcykel med högre tjänstevikt betecknas som tung motorcykel.

Enhetligt körkort för alla slag av motorcyklar är föreskrivet. Körkortsåldern

för motorcykel har satts till 16 år. Körkortet ger dock ej rätt

att föra tung motorcykel, förrän körkortsinnehavaren fyllt 18 år. Besiktnings-,

registrerings-, trafikförsäkrings- och skatteplikt gäller för alla motorcyklar.

Den nuvarande situationen.

Den rättsliga regleringen av lättviktsmotorcyklarna har väsentligen tagit

sikte på kraftigare typer med motor om cirka 20 kg och däröver. För att kunna

användas på vanlig cykel fordra sådana motorer särskilda förstärkningsanordningar

m. in. på denna. Såsom redan anmärkts har resultatet likväl

ansetts knappast kunna betecknas som ett tillfredsställande fordon, och ej

heller ha fordon av detta slag lyckats vinna något större intresse hos allmänheten.

Efter andra världskrigets slut ha emellertid i marknaden kommit lätta

hjälpmotorer, som på ett helt annat sätt än de tidigare lättviktsmotorerna

ansluta till den vanliga trampcykelns konstruktion. De nya motorernas cylindervolym

håller sig under 50 cm3. Vikten — med tom bränsletank — brukar

växla mellan cirka 4Va och 7 kg. Den konstruktiva hastigheten angives

i regel till 30 km/tim med någon marginal uppåt eller nedåt.

Till en början salufördes dessa hjälpmotorer vanligen separat. Numera

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj.ts proposition nr 182.

förekommer emellertid i ej obetydlig omfattning även komplettillverkning

av cykel med därtill hörande hjälpmotor. Smärre modifikationer i cykelns

byggnad bruka då vara vidtagna i syfte att åstadkomma en rationell anpassning

till motorn samt öka cykelns slitstyrka.

Såväl de separata som de i komplett ekipage ingående nya hjälpmotorerna

bruka emellertid vara så byggda, att de kunna användas på vanlig trampcykel

utan förstärkning eller annan extra anordning på denna. De äro lättskötta

och relativt billiga. För närvarande håller priset sig sålunda i allmänhet

kring 400 kronor. Detsamma kan dessutom tänkas komma att sjunka

vid serietillverkning i större skala. Bränsleekonomien är mycket god, omkring

0,i liter bensin per mil.

I åtskilliga länder har man ansett de nya cykelmotorerna böra gynnas genom

särskilda bestämmelser om undantag från de regler — särskilt i fråga

om körkorts- och registreringstvång -— vilka eljest gälla för motorfordon. I

ett par länder, såsom Frankrike och Holland, har cykel med sådan hjälpmotor,

som här avses, likställts med vanlig trampcykel och sålunda gjorts

helt fri från körkorts- och registreringstvång.

Även inom det rättsliga samarbetet länderna emellan har problemet cykel

med hjälpmotor beaktats. 1949 års internationella vägtrafikkonvention ger

sålunda möjlighet att ur begreppet motorfordon utesluta och i begreppet

cykel inbegripa sådan cykel, som — med bibehållande i övrigt av de normala

kännetecknen på cykel — försetts med hjälpmotor med högst SO cm3 cylindervolym.

I de länder, där man »frisläppt» de här avsedda cyklarna med hjälpmotor,

ha sådana fordon snabbt fått stor spridning. I Frankrike uppgick sålunda

antalet cyklar med hjälpmotor enligt uppgift till cirka 70 000 år 1949 och

140 000 år 1950.

Även i Sverige saluföras numera åtskilliga typer av lätta cykelhjälpmotorer.

Någon större spridning ha dessa motorer hittills ej fått här. Ett viktigt

skäl härtill torde ha varit motorfordonsförordningens jämförelsevis stränga

bestämmelser om lättviktsmotorcykel och den fr. o. in. den 1 januari 1952

gällande vägtrafikförordningens ännu strängare stadganden om lätt motorcykel,

till vilket fordonsslag även cyklar med hjälpmotor i denna förordning

hänföras.

Riksdagens framställning.

I ull. nr 30 över Kungl. Maj :ts prop. nr 30 med förslag till vägtrafikförordning

m. m. anförde andra lagutskottet, att den stora avsättningen för

cykelhjälpmotorer i de »fria» länderna onekligen tydde på att där förelegat

ett betydande latent behov av dessa motorer. Även i Sverige — och särskilt

då på landsbygden — syntes föreligga ett stort behov av ett lättillgängligt

motordrivet fordon. Ett sådant fordon skulle ha en ej oväsentlig uppgift att

fylla såsom fortskaffningsmedel för exempelvis arbetare med bostad långt

från arbetsplatsen, lantbrevbärare etc. Den sociala betydelsen kunde sägas

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

9

vara på sätt och vis ännu större än tidigare, eftersom de nya motortyperna

vore avsevärt billigare i inköp och drift än de tidigare och syntes kunna användas

på vanlig trampcykel utan extra anordningar samt härigenom lämpade

sig även för mindre inkomsttagare.

Mot denna bakgrund, fortsatte utskottet, förefölle det lämpligt att till närmare

undersökning upptaga spörsmålet om att i vårt land införa lindrigare

villkor för cyklar med hjälpmotor än för andra motordrivna fordon. Erfarenheterna

av dittillsvarande bestämmelsers verkningar syntes giva vid handen,

att lättnaderna måste göras radikala för att bli effektiva. De borde sålunda

innefatta bl. a. körkorts- och skattefrihet samt helst även frihet från

registreringstvång. Sådana lättnader borde även ur trafiksäkerhetssynpunkt

kunna godtagas, om de begränsades till fordon, som till sina trafikegenskaper

icke väsentligen skilde sig från den vanliga trampcykeln i vidare mån, än

att den mänskliga kraften ersattes med maskinell.

Med stöd av vad sålunda anförts förordade utskottet att riksdagen ville i

skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning beträffande möjligheterna

att åt här avsedda cyklar med hjälpmotor bereda lättnader i de av utskottet

berörda hänseendena.

Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet sålunda förordat.

Departementspromemorian och utlåtandena däröver.

De vid departementspromemorian fogade utkasten till kungörelse med

vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor och till lag om ändring i trafikförsäkringslagen

innehålla, att cykel, som — med bibehållande i övrigt av

de huvudsakliga kännetecknen på sådant fordon — försetts med hjälpmotor

av högst 50 cm3 cylindervolym och i övrigt av beskaffenhet, som i promemorian

närmare angives, skulle i fråga om utrustningen behandlas som cykel

och icke som motorcykel samt vara fri från registrerings-, körkorts-, skatteoch

trafikförsäkringsplikt. Däremot skulle viss åldersgräns gälla för rätten

att bruka cykel med hjälpmotor, och vidare skulle sådant fordon ej få brukas

utan försäkring mot den ansvarighet för skada, som ägare eller förare av

cykel monterad med viss hjälpmotor kunde ådraga sig genom trafik med sådant

fordon.

Över promemorian jämte därvid fogade författningsförslag ha efter remiss

utlåtanden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statspolisintcndcnten,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västernorrlands och

Jämtlands län, statskontoret, statens provningsanstalt, trafiksäkerhetsrådet,

nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), aulomobilbesiktningsmännens

förening, kungl. automobilklubben, motormännens riksförbund,

cyklisternas riksförening cykelfrämjandet, svenska cykelfabrikantoch

grossistföreningen, trafikförsäkringsföreningen, Sveriges automobilhandlareförbund

och Sveriges motorcykelimportörers förbund. Dessutom har yttrande

avgivits av Sveriges bilskolors riksförbund.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Departementets förslag.

Med promemorians författningsutkast som grund ha inom departementet

utarbetats förslag till

l:o) kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor; samt

2:o) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om

trafikförsäkring å motorfordon.

Rörande den närmare innebörden av departementsförslagen må anföras

följande i anslutning till de olika författningsförslagen och de särskilda paragraferna

i dessa.

Allmänna synpunkter.

Promemorian.

Beträffande den fordonstekniska sidan anfördes i departementspromemorian,

att det syntes med visst fog kunna göras gällande, att utvecklingen numera

hunnit fram till motortyper, som utan extra anordningar lämpade sig

för den vanliga cykeln, och att denna med sådan hjälpmotor, som här vore

i fråga, kunde betecknas som ett tekniskt tillfredsställande fordon.

I trafiksäkerhetsfrågan uttalades i promemorian, att 1937—1938 års

olyckssiffror visserligen vid första påseendet kunde te sig skrämmande.

Emellertid borde man vid bedömandet av en fordonstyps farlighet beakta

icke blott det absoluta olyckstalet utan även dettas relation till antalet fordon

av den ifrågavarande typen. 1936 års olyckssiffror hänförde sig till ett

fordonsbestånd, vilket varit ungefär lika stort som 1926—1927 års eller cirka

6 000, under det att 1938 års olyckssiffror gällde ett mångdubbelt större

antal fordon. Ställdes resp. olycks- och fordonssiffror mot varandra, vore

olycksfrekvensen vid årsskiftet 1938—1949 blott hälften av vad den varit vid

årsskiftet 1936—1937. Dessutom vore visserligen förare av lättviktsmotorcyklar

ganska utsatta för att själva komma till skada i trafiken men deras

farlighet för annan trafik vore förhållandevis mindre.

I promemorian framhölls vidare, att den typiska farligheten hos ett fordon

stege med ökande vikt och konstruktiv hastighet. I fråga om de nya cyklarna

med hjälpmotor rörde man sig inom hastighetsområdet 24—38 km/tim

och med tjänstevikter kring 25 kg. Dessa siffror vore föga mer än hälften

av motsvarande siffror för 1937—1938 års lättviktsmotorcyklar. En cykel

med hjälpmotor kunde därför antagas vara avsevärt mindre trafikfarlig än

en lättviktsmotorcykel.

De nya hjälpmotorerna vore överlag så lätta, att vid en jämförelse mellan

cykel med hjälpmotor och vanlig trampcykel viktfaktorn förefölle vara av

ganska underordnad betydelse. Motorvikten — vilken knappast överstege

9 kg med full tank —- borde nämligen jämföras icke med trampcykelns vikt,

som för standardmodeller hölle sig kring 18 kg, utan med sammanlagda

vikten av sådan cykel och dess förare eller genomsnittligt cirka 90 kg.

Visserligen — heter det vidare i promemorian — kunde en trampcykel

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

drivas upp i hastighet jämförlig med vad som angivits för cykel med hjälpmotor

eller omkring 30 km/tim. Denna toppfart orkade emellertid genomsnittscyklisten

hålla blott under kortare tidsmoment. Marschfarten vore ej

obetydligt lägre eller 15—20 km/tim. För cykel med hjälpmotor hölle

marschfarten sig däremot ganska nära den angivna toppfarten.

Med hänsyn till denna olikhet i marschfart finge nog cykeln med hjälpmotor

anses såsom något trafikfarligare än trampcykeln. Emellertid sluppe

å andra sidan föraren av cykel med hjälpmotor i stort sett ifrån det ibland

kraftuttömmande arbetet med att framdriva fordonet. Han kunde därför

odelat uppmärksamma trafiken och manövrera sitt fordon, och trötthetsfaktorn

gjorde sig ej så gällande hos honom som hos trampcyklisten. Dessa

omständigheter minskade i viss mån skillnaden i trafikfarlighet.

I promemorian redovisas vissa i Frankrike gjorda statistiska undersökningar

av olvcksfrekvensen för cykel med hjälpmotor, å ena, samt trampcykel,

å andra sidan. Undersökningarna gjordes år 1948 för Paris och la

Seine, som då enligt uppgift hade 700 000 trampcyklar och 32 000 cyklar

med hjälpmotor. Antalet trafikolyckor befanns vara 15 797 för trampcyklar

och 692 för cyklar med hjälpmotor. Detta motsvarar en olycksfrekvens av

2,26 % resp. 2,16 % eller något lägre för cyklar med hjälpmotor än för vanliga

cyklar.

Med åberopande av det anförda förklarades slutligen i promemorian, att

ur trafiksäkerhetssynpunkt skillnaden mellan cykeln med hjälpmotor och

den rena trampcykeln vore jämförelsevis ringa och i varje fall betydligt

mindre än skillnaden mellan cykeln med hjälpmotor och den gamla lättviktsmotorcykeln.

Med hänsyn icke minst till behovet att bereda de partiellt

arbetsföra tillgång till ett fordon, som icke tvingade dem till någon egentlig

kraftförbrukning, kunde vidare ur social synpunkt cykeln med hjälpmotor

förväntas få en betydande uppgift att fylla, om den erhölle nödig frihet.

Vad som upplysts om detta fordons trafikegenskaper syntes vidare berättiga

den uppfattningen, att lättnaderna kunde göras ganska vittgående

utan att trafiksäkerhetsintresset behövde i väsentlig mån eftersättas. Körkorts-,

registrerings- och skattefrihet ävensom befrielse från vissa av utrustningskraven

borde sålunda kunna införas. Även kravet på trafikförsäkring

syntes kunna eftergivas, därest man i stället krävde viss ansvarsförsäkring

för skada i följd av fordonets brukande. En förutsättning för dessa

lättnader vore dock, att fordonet icke väsentligen skilde sig från den vanliga

trampcykeln i vidare mån, än att den mänskliga kraften ersattes med maskinell.

Detta kunde uppnås genom begränsning av den konstruktiva hastigheten

till 30 km/tim. eller av hjälpmotorns maximieffekt till 0,8 hkr.

De vid promemorian utformade författningsutkasten voro utformade i

överensstämmelse med vad sålunda anförts.

Yttrandena.

De hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha genomgående ställt

sig gynnsamma till förslaget om att bereda särskilda lättnader åt sådan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

cykel med hjälpmotor, som här avses. Man har sålunda vitsordat, att skillnaden

i trafikfarlighet mellan detta fordon och den vanliga trampcykeln är

jämförelsevis ringa, och att det sociala intresset av fordonet i fråga är betydande.

De erinringar, som framförts, ha i allmänhet endast rört särskilda

detaljer i promemorians förslag.

Förslaget har sålunda i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

väg- och vattenbgggnadsstyrelsen, statspolisintendenten, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Västernorrlands samt Jämtlands län, trafiksäkerhetsrådet, NTF,

automobilbesiktningsmännens förening, cykelfräm jandet, cykelfabrikantoch

grossistföreningen, trafikförsäkringsföreningen, automobilhandlareförbundet,

motorcykelimportörernas förbund och bilskolornas riksförbund.

Trafiksäkerhetsrådet har därvid anmärkt, att ökning av en cykels hastighet

från 15—20 km/tim till 30 km/tim icke kunde flytta upp fordonet i en

mycket mera trafikfarlig klass. Sistnämnda hastighet vore vidare att anse

såsom lämplig för fordonets konstruktion och beskaffenhet i övrigt. Därest

hastigheten ökades upp till 40 km/tim och däröver, krävdes däremot en

annan och starkare konstruktion och en högre vikt än den en vanlig cykel

hade. — Måhända skulle cyklarna med hjälpmotor medföra nya risker i

trafiken i den mån de i större utsträckning komme att utnyttjas av personer

i 16—17-årsåldern. Emellertid syntes det sannolikt, att många av de

ungdomar i nyssnämnda ålder, vilka nu körde annan lätt motorcykel, i stället

skulle skaffa sig cykel med hjälpmotor, om sådant fordon kunde erhållas

utan större formaliteter och för relativt lågt pris. Härigenom skulle en

viss riskminskning kunna påräknas.

Rådet har tillagt, att man för dagen saknade förutsättningar att klart bedöma

omfattningen av de risker ur trafiksäkerhetssynpunkt, vilka införandet

av cykel med hjälpmotor kunde framkalla. Utvecklingen under de närmaste

åren borde därför intimt följas.

NTF har funnit det högst sannolikt, att trafiken med cykel med hjälpmotor

snabbt skulle svälla ut, om fordonet frisläpptes. Även om ett sådant

fordon enligt skäligt bedömande vore endast obetydligt trafikfarligare än

en trampcykel, saknade man erfarenhet om vilka konsekvenser för trafiksäkerheten

som en betydande anhopning av cyklar med hjälpmotor kunde få

i den redan mycket täta motortrafiken. Trafiken med dylikt fordon borde

därför uppmärksammas av myndigheterna, så att erforderliga restriktioner

utan dröjsmål kunde införas, om denna trafik utvecklade sig i ogynnsam

riktning.

Cykelfrämjandet har hänvisat till den ökade frekvens av cyklar med hjälpmotor,

vilken — sedan man tekniskt lyckats lösa problemet att framställa

pris- och driftbilliga motorer, som utan större svårighet kunde anbringas

på standardcyklar för »promenadåkning» — inträtt i vissa länder framför

allt i Västeuropa (antalet i Belgien år 1950 cirka 30 000 samt i Holland den

1 augusti 1950 cirka 50 000 och i juli 1951 cirka 150 000). Den betydande

avsättningen för hjälpmotorer i dessa länder kunde till stor del tillskrivas,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

13

att man där utfärdat lindrigare bestämmelser för cyklar med hjälpmotor

än för andra motorcyklar.

Cykelfrämjandet har funnit det obestridligt, att en allmännare användning

av cyklar med hjälpmotor här liksom i andra länder skulle betydligt

förenkla och förbilliga persontransporterna och medföra en välgörande avlastning

från masstransportmedlen. Ävenså skulle ur valutasynpunkt fördelar

kunna vinnas genom att den på kontinenten tilltagande strömmen av

turister, som använde cykel med hjälpmotor, leddes till vårt land.

Med vägtrafikförordningens bestämmelser skulle — fortsätter cykelfrämjandet

—- av allt att döma hjälpmotorerna icke få någon större betydelse

för vårt land vare sig i det ena eller andra hänseendet. En närmare anslutning

till kontinentalländernas behandling av hjälpmotorproblemet vore därför

önsklig.

I fråga om bedömandet ur trafiksäkerhetssynpunkt av cykeln med hjälpmotor

har cykelfrämjandet anfört, att en icke alltför ovan cyklist under en

färd begränsad till några mil kunde med trampning uppnå en medelhastighet

av 20 km/tim. Farten nedginge självfallet i uppförsbackar. Detta kompenserades

emellertid av högre fart på slätmark, cirka 20 km/tim, och i

utförsbackar. En tävlingscyklist överskrede ofta på landsvägslopp en medelfart

av 40 km/tim. Hjälpmotorcyklistens högre medelhastighet vunnes

huvudsakligen genom den jämna farten på slätmark och i mindre svåra backar

samt framför allt på längre färdsträckor. Någon statistisk upplysning

om trafikfarligheten hos cykel med hjälpmotor funnes knappast. Däremot

visste man, att cykelolyckor ofta inträffade på grund av att den av trampningen

alstrade tröttheten nedsatt uppmärksamheten och iakttagelseförmågan.

Hjälpmotorn, som gåve cykeln en jämn och stadig gång samt lätt kunde

frikopplas, gjorde det däremot möjligt för föraren att mera än trampcyklisten

koncentrera sig på att föra sitt fordon och uppmärksamma trafiken;

han undginge med andra ord en av de vanligaste olycksorsakerna -—- tröttheten.

Cykelfrämjandet har emellertid betonat, att även om man bortsåge från

de olika belastningar, som cykeln kunde utsättas för, motorfabrikanterna

knappast kunde framställa en motor, som gåve cykeln en maximihastighet

av exempelvis exakt 30 km/tim. Man måste även räkna med möjligheten för

cyklisterna att genom trimning av motor och cykel få upp ekipaget i högre

hastighet. Denna fara för trafiksäkerheten måste givetvis uppmärksammas.

Överträdelser av bestämmelserna i detta hänseende borde därför beivras på

sådant sätt, att påföljden verkade avskräckande.

Automobilhandlareförbundet har anfört, att det funnes ett klart behov av

ett lätt motordrivet fordon, ett behov, som med den fortlöpande förskjutningen

från sysselsättning i jordbruket till industrin eller serviccbetonade

yrken utan tillfredsställande möjligheter att parallellt lösa bostadsproblemen

i samband med omflyttning av arbetskraften efter hand komme att

ökas. Redan genom att möjliggöra val av ny arbetsplats relativt långt från

bostaden skulle här avsedda fordon verka produktionsbefrämjande. Detta

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

omdöme hade vidsträckt giltighet med tanke på den kraft- och tidsbesparing,

som utan tvivel kunde vinnas med hjälpmotor i förhållande till vanlig

trampcykel, varigenom bättre prestationer i fysiskt krävande yrken kunde

säkerställas. Dessutom vore hjälpmotorn även ur hygieniska synpunkter av

värde, då den bl. a. vid ogynnsam väderlek tilläte en mer skyddande klädsel

än vid ordinär cykelåkning. Även för vissa invalider m. fl. kunde cykeln

med hjälpmotor innebära lösningen av väsentliga problem.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ifrågasatt, huruvida icke lättnaderna

borde ske etappvis. Genom ett sådant tillvägagångssätt skulle beredas tillfälle

att under en skälig prövotid erhålla ett hållbart underlag för frågans

slutliga lösning. Dessutom skulle man kunna undvika de tvära kastningar,

som lagstiftningen om lättviktsmotorcyklar onekligen givit prov på under

de senaste trettio åren.

Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat, att hittillsvarande ringa efterfrågan

på cyklar med hjälpmotor kunde bero på att dessa fordon vore alltför

svaga och med fördel kunde användas blott när väglaget vore bra. Tendensen

här i landet pekade sedan många år mot ett något större och kraftigare

fordon. Det vore därför knappast troligt, att de föreslagna lättnaderna

för cyklar med hjälpmotor skulle kunna åstadkomma en omsvängning av

den allmänna inställningen till detta fordonsslag. Enligt länsstyrelens mening

vore cykeln med hjälpmotor avsevärt mer svårmanövrerad och därmed

trafikfarligare än den vanliga trampcykeln.

Statskontoret har funnit det tveksamt, huruvida det redan nu kunde anses

föreligga sådana erfarenheter av cykeln med hjälpmotor, att lättnader

borde medgivas.

Motorförarnas riksförbund: Genom experter hade förbundet låtit provköra

och närmare undersöka cyklar med hjälpmotor. Det hade därvid visat sig,

att detta fordon ej kunde anses ofarligt att köra, och att hjälpmotorn även

av ägaren själv kunde med enkla medel ändras till att under normala förhållanden

kunna framdriva fordonet med en hastighet av upp till 50 km/

tim. Man kunde förvänta, att särskilt ungdomar i stor utsträckning skulle

komma att experimentera med motorn för att komma upp i så stor hastighet

som möjligt. Förbundet ville här hänvisa till erfarenheterna av dagens s. k.

»skinnknuttar». Cykeln med hjälpmotor finge därför anses som icke oväsentligt

farligare än vad man kanske i första hand ville tro och departementets

utredning syntes ha kommit fram till. Med hänsyn härtill borde man ej

helt släppa lös en ny trafikantgrupp, som dessutom kunde väntas bli betydande.

Att stadga körkortstvång i egentlig mening syntes dock ej vara

behövligt eller lämpligt. Det borde sålunda vara tillräckligt med ett krav

på att vederbörande skulle visa sig känna till trafikreglerna, innan han tilllätes

att sätta sig upp på en cykel med hjälpmotor. I övrigt vore i princip

intet att erinra mot promemorians förslag.

Kungl. automobilklubben har icke velat bestrida, att åtskilliga sociala och

andra skäl talade för att vissa lättnader bereddes cykel med hjälpmotor,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

15

vilken fordonstyp utomlands vunnit stor spridning. Emellertid syntes det

från trafiksäkerhetssynpunkt icke kunna förordas, att sådant fordon skulle

få framföras utan något slag av körkort. Vidare förefölle det väntade stora

antalet cyklar med hjälpmotor motivera, att fordonsskatt i någon form

uttoges. Slutligen borde trafikförsäkringsplikten bibehållas, och för kontroll

av att denna fullgjordes syntes även registreringstvång bli nödvändigt.

Klubben har vidare framhållit den olika behandlingen av motorfordon och

cyklar i vad gällde den internationella trafiken. För rätt att i riket införa

motorfordon krävdes sålunda åtskilliga formaliteter, under det att cyklar

fritt finge passera gränsen. Utomlands betraktades cykel med hjälpmotor

ofta som cykel. Vid svenska gränsen avvisades däremot fordonet i fråga, om

de för motorfordon nödiga handlingarna saknades. Detta vore givetvis ur

turistsynpunkt ej önskvärt. Såvitt möjligt borde därför cyklar med hjälpmotor,

vilka komme från annat land, beredas sådana lättnader, att de ej

avvisades vid gränsen. Promemorians förslag innebure emellertid ej någon

lösning av hithörande problem.

Under åberopande av vad sålunda vore att mot förslaget anföra med hänsyn

till trafiksäkerhetsintresset och den internationella trafiken har klubben

ansett promemorians utkast icke kunna läggas till grund för lagstiftning

i ämnet. Då klubben emellertid icke ville uppställa hinder mot utvecklingen

på området, förordades, att spörsmålet om cyklar med hjälpmotor

upptoges till gemensamma internordiska överväganden.

Departementschefen.

Då man år 1939 införde restriktiva bestämmelser för lättviktsmotorcyklar,

utgick man från teknikens dåvarande ståndpunkt. Sålunda förutsatte 1937

års sakkunniga, att det ej vore möjligt att konstruera ett fordon, vilket samtidigt

ägde det lätta och smäckra utförande, som fordrades av en cykel,

samt den tyngd, stabilitet och styrka, som vore nödvändig för ett motorfordon.

Det var med denna motivering, som de avvisade tanken på att såsom

»fritt» motorfordon bibehålla den rena trampcykeln med hjälpmotor.

Hade man år 1939 ansett ett sådant fordon möjligt, kan det väl tänkas,

att vid utformandet av föreskrifterna om lättviktsmotor undantag gjorts för

cykel med lätt hjälpmotor. Detta synes t. o. m. antagligt med hänsyn till

att 1937 års sakkunniga uttryckligen förklarade sig kunna godtaga en motorcykel,

vars hastighet ej överstege 35 km/tim.

Tekniken synes nu ha gått därhän, att det mycket väl låter sig göra att

tillverka och finna avsättning för hjälpmotorer, vilka genom sin lätthet och

sitt verkningssätt lämpa sig för den vanliga trampcykeln. Problemställningen

är sålunda nu en annan än år 1939 i vad gäller bedömandet av cyklarna

med hjälpmotor ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Mot sådan bakgrund synes det finnas vägande skäl att nu till ny prövning

upptaga frågan, huruvida icke dessa fordon skulle kunna — helt eller

delvis — frisläppas utan att säkerhetens krav eftersättas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kuwjl. Maj.ts proposition nr 182.

Ett frisläppande skulle otvivelaktigt medföra väsentliga fördelar ur sociala

och jämförliga synpunkter. Jag vill här hänvisa till vad enligt det föregående

allmänt vitsordats. Följande kan tilläggas.

På landet är det ofta stora avstånd från bostaden till arbetsplatsen, handelsboden

etc. Även i de större städerna går utvecklingen stadigt mot ökade

avstånd. Många ha därför behov av särskilda transportmedel. På åtskilliga

håll äro masstransportmedlen, såsom bussar och spårvagnar m. m., hårt

anlitade vissa tider på dygnet.

Cykeln med hjälpmotor gör det möjligt att förflytta sig exempelvis från

bostaden till arbetsplatsen utan större kraftförbrukning och jämförelsevis

snabbt. Genom sin pris- och driftbillighet är detta fordon dessutom tillgängligt

för de flesta. Det skulle därför utgöra en tillfredsställande lösning av

mångas transportproblem.

Komme cykeln med hjälpmotor i större omfattning till användning, skulle

även kunna åstadkommas en viss avlastning av masstransportmedlen. Detta

bör nog ur allmän synpunkt betecknas som en fördel.

Cykeln med hjälpmotor förefaller sålunda kunna fylla ett behov i nyttotrafikens

tjänst. För den rena nöjes- och sportåkningen synes fordonet i fråga

däremot bli av mera underordnad betydelse.

Vad åter angår bedömandet av_cykeln med hjälpmotor ur trafiksäkerhetens

synvinkel, vill jag hänvisa till promemorian och i övrigt framhålla följande.

Den konstruktiva hastigheten hos cykel med hjälpmotor uppgår som regel

till cirka 30 km/tim i vindstilla på vågrät väg. Hastigheten ligger sålunda

under den av 1937 års sakkunniga accepterade. Marschfarten torde hålla

sig ganska nära topphastigheten.

En vanlig cykel kan nog trampas upp i en hastighet, som närmar sig den

hos cykel med hjälpmotor. Denna hastighet kan dock standardcyklisten

blott hålla för ett kort tidsmoment, och den normala marschfarten torde

vara cirka 20 km/tim.

T fråga om marschfarten föreligger sålunda en olikhet, som i och för sig

gör cykeln med hjälpmotor något trafikfarligare än trampcykeln. Beaktas

bör emellertid, att den högre marschfarten hos cykel med hjälpmotor torde

vinnas huvudsakligen genom den jämna farten på slätmark och i mindre

svåra backar samt framför allt på längre färdsträckor.

I visst hänseende förefaller dessutom cykeln med hjälpmotor t. o. in.

erbjuda fördel ur säkerhetssynpunkt. Sålunda föreligger ej den olycksfaktor,

som tröttheten utgör för trampcyklisten, och föraren av cykel med

hjälpmotor blir därigenom bättre rustad att sköta sitt fordon i trafiken.

En omständighet bör här ej lämnas åsido. Även med de bestämmelser,

som gälla i fråga om kontroll av fordon och förare, utgör otvivelaktigt den

vanliga motorcykeln en avgjort större fara för trafiken än cykeln med hjälpmotor

också i det fall, att det sistnämnda fordonet helt frisläpptes. Om man

gjorde det möjligt att utan större formaliteter få bruka den pris- och drift
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

billiga cykeln med hjälpmotor, skulle detta sannolikt leda till att åtskilliga,

som med nuvarande bestämmelser skulle köpa en vanlig motorcykel, i stället

skulle nöja sig med en cykel med hjälpmotor. Härigenom skulle — såsom

trafiksäkerhetsrådet framhållit -— en viss riskminskning kunna påräknas.

Det är nog riktigt, att en sådan hjälpmotor, som här avses, stundom kan

med enkla medel ändras till högre fart än den angivna konstruktiva hastigheten.

Med den i departementspromemorian föreslagna definitionen på cykel

med hjälpmotor blir emellertid efter en sådan ändring fordonet icke längre

att beteckna såsom cykel med hjälpmotor utan som lätt motorcykel. Förande

av fordonet innebär följaktligen olovlig körning, som straffas enligt 3 §

lagen om straff för vissa trafikbrott. Straffet kan vid återfall gå upp till

fängelse i sex månader. Denna dryga ansvarspåföljd samt det förhållandet,

att ett fordon med mera avsevärt högre fart än den normala snart nog torde

uppmärksammas, bör i viss mån verka avhållande från sådana ändringsåtgärder,

som här avses.

För övrigt lärer lusten att experimentera med motorn för att erhålla högre

fart huvudsakligen vara tillfinnandes hos förare av typen »skinnknutte».

Dessa torde ofta icke låta sig nöjas ens med de hastigheter, som man efter

ändring kan få upp cykel med hjälpmotor till — enligt motormännens riksförbund

skulle gränsen ligga vid 50 km/tim — utan föredraga större och

snabbare fordon, även om man beredde cyklarna med hjälpmotor betydande

lättnader.

I vårt land saknas närmare erfarenhet av cyklarna med hjälpmotor. Det

är därför i viss mån vanskligt att på förhand bedöma, hur situationen skall

utveckla sig, om denna fordonstyp frisläppes i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som föreslagits i departementspromemorian.

Det resonemang, som förts i det föregående, synes emellertid närmast leda

till den uppfattningen, att de föreslagna åtgärderna skulle främja en snabb

utveckling av trafiken med cykel med hjälpmotor, samt att de olägenheter

ur säkerhetssynpunkt, vilka skulle kunna uppkomma, icke förefalla större,

än att de mer än väl uppvägas av de sociala och övriga fördelarna.

Härtill kommer att erfarenheterna av cykeln med hjälpmotor synas ha

varit goda i de länder, där detta fordon får framföras utan restriktioner.

.lag vill erinra om den i promemorian lämnade uppgiften, att enligt franska

undersökningar olycksfrekvensen för cykel med hjälpmotor är i stort sett

densamma som för vanlig trampcykel. Personer, som varit i tillfälle att iakttaga

bruket av cykel med hjälpmotor i länder, där denna fordonstyp är allmän,

ha också förklarat sig ha fått gynnsamma intryck av trafiken med

sådana fordon.

De praktiska rönen synas sålunda leda till samma uppfattning som det i

det föregående förda resonemanget. Jag anser därför övervägande skäl tala

för att man nu hör införa lättnader för cyklar med hjälpmotor. Som riksdagen

framhållit, höra lättnaderna göras radikala för att önskvärt resultat

skall kunna nås.

2 Ililmng till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Xr 182.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

Såsom i promemorian framhållits, bör den »fria» cykeln med hjälpmotor

icke väsentligen skilja sig från den vanliga trampcykeln i vidare mån, än

att den mänskliga kraften ersättes med motsvarande maskinell.

Givetvis måste man sörja för effektiv kontroll över att så blir förhållandet.

Härvid bör å ena sidan undvikas sådant, som skulle onödigt hämma avsättningen

för cykeln med hjälpmotor. Å andra sidan bör kontrollen giva erforderlig

garanti för att den tekniska utvecklingen icke — såsom tidigare

varit fallet —- ledes mot tyngre och snabbare samt därmed farligare typer.

Snarare bör främjas en utveckling mot konstruktioner, vilka om möjligt

ännu bättre än de nuvarande lämpa sig för den vanliga cykeln.

Kontrollåtgärderna böra enligt min mening i första hand insättas mot

dem, som tillverka eller försälja hjälpmotor till cyklar. Härigenom synes

man nämligen kunna i huvudsak hindra, att motorer av olämplig typ över

huvud taget komma i marknaden, och man torde då utan större olägenhet

ur trafiksäkerhelssynpunkt kunna nöja sig med ganska små ingrepp gentemot

den enskilde vägtrafikanten.

De nu anförda synpunkterna förefalla ha tillbörligen beaktats i departementets

förslag. Även i övrigt synes förslaget i sina huvudlinjer kunna godtagas.

Jag anser därför, att förslaget kan läggas till grund för blivande författningar.

I fråga om ett par detaljer synes dock jämkning erforderlig.

För det fall, att cykeln med hjälpmotor skulle få liknande spridning i

vårt land som på sina håll utomlands, kunde det måhända vara lämpligast

att i vägtrafikförordningen inarbeta de särskilda bestämmelserna om cykel

med hjälpmotor. En sådan utveckling kan emellertid ej med säkerhet förväntas.

Bestämmelserna i fråga synas därför åtminstone tills vidare böra

upptagas i särskild författning.

Det är av största vikt att redan från början med uppmärksamhet följa

cyklarna med hjälpmotor. Dessa fordon böra sålunda särskilt upptagas vid

förekommande trafikräkningar och i olycksstatistiken, så att man kan bilda

sig en uppfattning icke blott om antalet olyckor i trafik med hjälpmotorcykel

utan även om olycksantalets förhållande till antalet trafikräknade sådana

fordon och helst också till hela beståndet av cyklar med hjälpmotor.

I det sistnämnda hänseendet kan måhända — för det fall att, såsom i det

följande föreslås, cyklarna med hjälpmotor befrias från registreringstvång

— visst bistånd kunna lämnas av dem, som tillverka eller försälja cyklar

med hjälpmotor.

Det förefaller ganska troligt, att cyklarna med hjälpmotor gå en snabb

utveckling till mötes. Det torde därför ej dröja länge, förrän man har erforderligt

material för att tillförlitligt bedöma denna fordonstyp. Skulle det

då mot förmodan visa sig, att olycksfrekvensen för cyklarna med hjälpmotor

mera påtagligt överstiger den för vanliga trampcyklar, få givetvis

övervägas strängare bestämmelser än de, som nu föreslås.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

19

Förslaget till kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med

hjälpmotor.

1 §•

I denna paragraf avgränsas begreppet cykel med hjälpmotor.

Promemorian.

I departementets promemoria uttalades, att en konstruktiv hastighetsgräns

borde bestämmas för cykel med hjälpmotor. Denna gräns borde ur trafiksäkerhetssynpunkt

läggas inom vad man kunde uppnå med trampcykel.

Gränsen kunde lämpligen sättas till 30 km/tim. Härigenom skulle även

vinnas anslutning till vad som enligt vägtrafikförordningen gällde för traktorer

och motorredskap. Med en sådan gräns föreföllo de i marknaden komna

typerna av hjälpmotor kunna godtagas i vad gällde hastigheten. Visserligen

angåves ofta något högre fartsiffror. Hastigheter över 30 km/tim förefölle

dock kunna uppnås blott momentant och under gynnsamma förhållanden.

— Av motorn borde vidare fordras, att den till tyngd och verkningssätt

lämpade sig för cykel av normal byggnad. Vidare borde -— såsom i 1949

års konvention stadgats — motorns cylindervolym ej få överstiga 50 cm3.

— För kontroll av att hjälpmotor fyllde dessa krav syntes erforderligt, att

motortypen besiktigades och godkändes. Denna prövning kunde lämpligen

handhavas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med statens

provningsanstalt.

Det framhölls i promemorian, att det möjligen kunde vara förenat med

svårighet att tillförlitligt fastställa, med vilken hastighet en motor av ifrågavarande

typ kunde framdriva en cykel. Med hänsyn härtill borde man

kanske i stället bestämma en viss maximieffekt för motorn. Denna effekt

skulle då ej i väsentlig mån få överstiga den kraft, varmed cyklisten kunde

påverka cykelns pedaler. En skälig effektgräns förefölle vara 0,8 hkr.

Vad slutligen anginge själva cykeln, borde denna — med undantag för

att den försetts med hjälpmotor — bibehålla de huvudsakliga kännetecknen

på cykel.

I enlighet med vad sålunda anförts har i promemorians förslag såsom

cykel med hjälpmotor betecknats cykel, vilken — med bibehållande i övrigt

av de huvudsakliga kännetecknen på sådant fordon — försetts med motor

av typ, som hade en cylindervolym ej överstigande 50 cm3 och av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, efter samråd med statens provningsanstalt, befunnits

dels vara till tyngd och verkningssätt lämpad för cykel av normal

byggnad, dels ock —- alternativ I —- vara konstruerad för en hastighet av högst

30 km/tim och icke utan svårighet kunna ändras till högre hastighet eller

— alternativ II — ha en effekt av högst 0,8 hkr.

Yttrandena.

I allmänhet ha remissinstanserna inriktat sig på spörsmålet, huruvida

alternativ I eller II vore att föredraga, eller om man soin tredje utväg skulle

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

välja en sammansmältning av de båda alternativen. I övrigt har promemorians

utformning av begreppet cykel med hjälpmotor i stort sett ej föranlett

någon erinran.

Till alternativ I ha anslutit sig väg- och vattenbgggnadsstyrelsen, statspolisintendenten,

överståtliållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands,

Malmöhus och Värmlands län, statens provningsanstalt, trafiksäkerhetsrådet

och cykelfrämjandet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har därvid anfört, att alternativ II icke

kunde anses såsom en tillfredsställande åtgärd. Därigenom skulle nämligen

icke erhållas någon effektiv begränsning av fordonets hastighet.

Överståthållarämbetet har anmärkt, att relationen mellan cylindervolym,

effekt och hastighet kunde växla betydligt. Med hänsyn härtill förefölle

det ej lämpligt att i författningen maximera cylindervolymen, utan borde

man kunna nöja sig med begränsning av hastigheten.

Provningsanstalten har förklarat sig beredd att åtaga sig besiktning av

hjälpmotor typer och att stå till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänst

med samråd vid sådan besiktning, vare sig denna skulle ske enligt alternativ

I eller alternativ II. Någon maximering av motoreffekten syntes ej erforderlig,

om hastigheten begränsades.

Trafiksäkerhetsrådet: Vid kontrollen över efterlevnaden av bestämmelserna

om cykel med hjälpmotor vore det mera praktiskt att hålla sig till en

klar övre gräns för fordonshastighet än till endast en högsta motoreffekt.

I det senare fallet kunde nämligen genom särskilda arrangemang fordonets

hastighet pressas avsevärt över den för fordonstypen såsom lämpliga ansedda

hastigheten. För att i det förra fallet få garantier för att icke fordonet

dreves upp i för höga hastigheter stode olika möjligheter till buds. Bl. a.

skulle man kunna föreskriva ett visst utväxlingsförhållande mellan motorn

och det drivande hjulet.

Cykelfrämjandet har ifrågasatt, huruvida icke hastighetsgränsen 30 km/

tim borde uttryckligen förklaras gälla för färd på horisontell väg.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län, motormännens riksförbund

och automobilhandlareförbundet ha förordat, att både hastighets- och

effektbegränsning måtte medtagas som villkor. Automobilhandlareförbundet

har tillagt, att några betänkligheter ej syntes böra möta mot att hastigheten

under gynnsamma förhållanden momentant överstege 30 km/tim.

Slutligen ha länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Våsternorrlands

län ävensom automobilbesiktningsmännens förening ansett effektbegränsning

böra föredragas framför hastighetsbegränsning.

Automobilbesiktningsmännens förening har närmare anfört: 50 cm3 cylindervolym

förefölle lämplig med hänsyn till de i marknaden förekommande

hjälpmotorernas vikt. Likaså finge 30 km/tim anses vara en i och för sig

lämplig gränshastighet för cykel med hjälpmotor. För denna fart fordrades

en motoreffekt av 0,36—0,56 hkr, under förutsättning att förarvikten varierade

mellan 50 och 100 kg. Större effekt angåves emellertid för flera i marknaden

förekommande hjälpmotortyper. Dessa måste därför strängt taget

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

uteslutas, om man valde alternativ I. Såsom tämligen otillförlitliga finge

nämligen anses sådana åtgärder som att på konstlad väg nedsätta dessa motorers

varvtal eller reducera deras effekt på annat sätt, så att ändring tillbaka

till full effekt endast med svårighet kunde äga rum. Alternativ I förefölle

därför ej fullt lämpligt. Vad åter anginge alternativ II, erhölles vid

effekten 0,8 hkr 45 km/tim med 50 kg förarvikt, 40 km/tim med 75 kg förarvikt

och 36 km/tim med 100 kg förarvikt. Detta vore emellertid toppfarter,

som uppnåddes blott då motorn vore i toppform och körningen även

i övrigt ägde rum under gynnsamma förhållanden. — Levande kraften hos

en massa i rörelse voro ett uttryck för såväl vikten som hastigheten hos

denna massa och bleve därigenom ett visst mått på farligheten hos ett fordon

i rörelse. Levande kraften bleve med de angivna hastigheterna vid 0,8

hkr effekt 598 kgm med 50 kg förarvikt, 630 kgm med 75 kg förarvikt samt

638 kgm med 100 kg förarvikt och nådde sålunda praktiskt taget samma värden

för lätt och tung förare. Man kunde därför bortse från den skillnad i

hastighet, som lätt och tung förare kunde uppnå. Likaså kunde bortses från

att effekten 0,8 hkr vilken anslöte sig till vad för närvarande i marknaden

tunnes av hjälpmotorer — under vissa förhållanden kunde giva fordonet

med förare större hastighet än 30 km/tim. Alternativ II kunde därför tillstyrkas.

I övrigt ha de i promemorian föreslagna bestämmelserna föranlett följande

särskilda uttalanden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har förutsatt, att tillstånd till besiktning

av hjälpmotortyper skulle meddelas efter liknande grunder som de,

vilka gällde för tillstånd till typbesiktning av motorfordon m. m. Besiktningskostnaden

borde gäldas av sökanden. Motor tillhörande typbesiktigad

serie borde förses med skylt, som upptoge dels den vid besiktningen tilldelade

typbeteckningen, dels ock motorns tillverkningsnummer.

Cykelfrämjandet har föreslagit, att uttrycket »cykel av normal byggnad»

måtte förtydligas, så att det klart framginge, att därmed avsåges vad som

vanligtvis betecknades som promenadcykel och icke exempelvis s. k. racercykel

för tävlingsbruk.

Cykelfabrikant- och grossistföreningen slutligen har anfört: Man finge utgå

från att med kungörelsen icke avsetts ett förbud mot att en cykel specialbyggdes

för hjälpmotortillsats, d. v. s. erhölle ett från vanlig cykel i vissa

avseenden avvikande utförande, dock med bibehållande av cykelns huvudsakliga

kännetecken. Om hjälpmotorn infogades i en cykel som vore specialbyggd

för sådan motor, erhölles ett konstruktivt sett betydligt bättre fordon,

och avsevärda fördelar skulle vinnas både ur trafiksäkerhetssynpunkt

och med hänsyn till köparens intressen. Ett dylikt fordon vore sålunda i alla

avseenden att föredraga framför en vanlig cykel, varå anbragts en hjälpmotor.

På grund härav hemställdes, att bestämmelserna måtte förtydligas genom

ett stadgande, vilket tilläte sådana konstruktionsändringar, som i syfte

att erhålla ökad trafiksäkerhet och komfort vidtagits med en cykel utan

att de huvudsakliga kännetecknen på sådant fordon ändrades.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 182,

Departementschefen.

Definitionen på cykel med hjälpmotor bör enligt min mening bl. a. innehålla

sådana bestämmelser, som tillfredsställande angiva storleksordningen

för hjälpmotor, vilken må användas på sådant fordon.

Härvid erfordras först och främst en begränsning av cylindervolymen.

Siffran 50 cm3, vilken vedertagits i 1949 års konvention och även i en del

utländska författningar samt lämnats utan erinran i remissyttrandena, synes

kunna godkännas.

Emellertid visar den tekniska utvecklingen en fortgående tendens att söka

uttaga allt högre effekt ur en och samma cylindervolym. Med hänsyn härtill

torde det finnas anledning att även begränsa motoreffekten. Bestämmes

effektgränsen i enlighet med promemorian till 0,8 hkr, förefaller knappast

någon praktisk olägenhet behöva befaras, eftersom de här aktuella motortyper,

vilka nu finnas i marknaden, allmänt synas hålla sig inom denna effektgräns.

Såsom i promemorian förordats bör hastighetsgränsen för cykel med

hjälpmotor vara 30 km/tim. Även om motorns effekt enligt det sagda begränsas

till 0,8 hkr, torde denna hastighet kunna överstigas bl. a. genom att

man använder överväxel. Det synes därför erforderligt att - - sasom på sina

håll förordats — vid sidan av effektgränsen även uttryckligen stadga, att

motorn skall vara konstruerad för en hastighet av högst 30 km/tim och

icke utan svårighet kunna ändras till högre hastighet.

Den hastighet, som här avses, bör vara den fart, vartill motorn i vindstilla

på vågrät väg kan driva upp en vanlig promenadcykel med en förare av

den vikt, 70 kg, som gäller vid fastställande av tjänstevikt och maximilast.

Att särskilt angiva detta i kungörelsen förefaller knappast erforderligt.

Siffran 30 km/tim torde böra tagas som en ungefärlig gräns. Den omständigheten,

att hastigheten med någon km/tim överstiger denna siffra,

synes därför icke böra föranleda, att den ifrågavarande hjälpmotortypen

underkännes.

Om man vid provning enligt dessa grunder finner, att hjälpmotorn visserligen

vid enstaka tillfälle kan driva upp fordonet i något högre fart, än

nyss sagts, men att motorn i praktiken icke är lämplig för sådan hastighet,

bör motorn anses såsom konstruerad för en hastighet av högst 30 km/tim.

Detta överensstämmer med vad som enligt förarbetena avsetts vid utformningen

av 1 § 2 mom. vägtrafikförordningen.

Såsom föreslagits bör av hjälpmotorn ytterligare fordras, att den till

tyngd och verkningssätt är lämpad för cykel av normal byggnad. Motorn

skall sålunda ha sådana arbetsegenskaper, att den ansluter till det lätta och

smidiga utförandet hos en cykel och bl. a. ej genom kraftiga vibrationer

o. d. utsätter fordonet för påfrestningar, som kunna anses menliga ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Att förslitningen av cykeln i viss mån påskyndas,

torde man däremot få godtaga såsom en oundviklig följd av motordrift.

Man kan numera iakttaga en viss tendens att tillverka cykel och hjälpmotor

i ett. Cykeln bygges då redan från början för hjälpmotordrift, och

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

23

vissa modifikationer i det eljest gängse utförandet vidtagas. Sålunda förekommer

exempelvis ändring av ramens form i syfte att möjliggöra lägre

motorplacering, så att fordonet erhåller låg tyngdpunkt och därmed bättre

vägegenskaper. Vidare något grövre ram för att göra fordonet mera oömt

mot vibrationerna från motorn och därigenom öka fordonets livslängd. Ytterligare

kunna nämnas s. k. ballongringar för att giva mjukare och stadigare

körning samt större bromsmöjligheter, dubbel bromsutrustning m. in.

Enligt min mening är det rationellt att redan från början anpassa cykeln

för hjälpmotor drift. Man erhåller därigenom värdefulla trafikegenskaper,

vilka svårligen kunna åstadkommas, när man sätter hjälpmotor på en standardcykel.

De modifikationer i utförandet, vilka här komma i fråga, kunna

dessutom knappast anses innebära någon avvikelse från de huvudsakliga

kännetecknen på cykeln. Den originalbyggda cykeln med hjälpmotor förefaller

därför närmast vara att föredraga ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Även för fordonsägaren synes denna fordonstyp ha vissa fördelar. Den

giver sålunda större komfort vid körningen. Vidare torde livslängden bli

större än för vanlig cykel, som i efterhand försetts med hjälpmotor.

Med hänsyn till den stränga regleringen beträffande hjälpmotorn torde

det ej föreligga någon risk för att den originalbyggda cykeln med hjälpmotor

skall kunna utvecklas i riktning mot de vanliga motorcykeltyperna.

En hjälpmotor, som är byggd för en enligt det föregående modifierad

cykeltyp, kan ofta icke påmonteras cykel av vanlig typ utan att motorn förses

med särskilda fastsättningsanordningar. Denna omständighet synes

emellertid sakna betydelse i förevarande sammanhang.

På grund av vad nu anförts anser jag, att hjälpmotor bör kunna godkännas

enligt 1 § även i det fall, att motorn och cykeln redan från början byggts

såsom en konstruktiv enhet. Detta är enligt min uppfattning väl förenligt

med den föreslagna lydelsen av 1 §. Det av cykelfabrikant- och grossistföreningen

ifrågasatta tillägget synes därför ej erforderligt.

De avsevärda lättnaderna för cyklar med hjälpmotor förutsätta, att de i

1 § uppställda kraven med skärpa upprätthållas. Det är därför av största

vikt, att de givna riktlinjerna noggrant följas vid granskningen av hjälpmotortyper,

samt att vederbörande myndigheter med uppmärksamhet följa utvecklingen,

så att olämpliga typer ej komma i marknaden.

Enligt min uppfattning erfordras inga särskilda bestämmelser om den

prövning, som enligt 1 § ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter

samråd med statens provningsanstalt. Eljest gällande regler torde här

kunna äga tillämpning.

2 §•

Under denna paragraf upptagas de undantag från vägtrafikförordningen,

vilka föreslås skola gälla för cykel med hjälpmotor.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Allmänt.

Cykel med hjälpmotor har i departementspromemorian bibehållits såsom

tillhörande kategorien motorcykel. De särbestämmelser, som ansetts böra

gälla för cykel med hjälpmotor, ha därför fått formen av undantag från de

allmänna stadgandena rörande motorcykel.

I remissyttrandena har denna princip för bestämmelsernas utformning

i allmänhet lämnats utan erinan.

Översiåthållarämbetet har dock funnit det tveksamt, till vilken fordonskategori

— motorcykel eller cykel — man borde hänföra cykeln med hjälpmotor.

Erinras må ock om vad kungl. automobilklubben enligt det föregående

allmänt anfört.

Departementschefen. Tvekan kan givetvis råda på den ifrågavarande

punkten. Förutsättningen för de avsedda lättnaderna för cykel med hjälpmotor

har nämligen varit, att denna fordonstyp till sina trafikegenskaper

skiljer sig ganska obetydligt från den vanliga trampcykeln, och att i varje

fall denna skillnad är avsevärt mindre än mellan cykel med hjälpmotor och

en vanlig lätt motorcykel.

Mot bakgrunden av att man såsom nämnts inte med full säkerhet kan

bedöma den framtida utvecklingen av trafiken med sådana fordon synes

det dock knappast tillrådligt att nu vidtaga en så genomgripande åtgärd

som att bryta ut cykeln med hjälpmotor ur begreppet motorcykel. Lämpligare

torde vara att vid bestämmelsernas utformning tillämpa liknande

princip som före 1939 års författningsändringar, d. v. s. att såsom lätt

motorcykel bibehålla cykeln med hjälpmotor och giva de lättnader, vilka

nu anses möjliga, formen av undantag från de vanliga reglerna för motorcykel.

Dessa lättnader få sålunda icke anses slutgiltiga, utan först när de

praktiska rönen anses tillförlitligt visa, i vad mån cykeln med hjälpmotor

till sina trafikegenskaper skiljer sig från den vanliga trampcykeln, kan till

avgörande upptagas frågan, huruvida utbrytning ur begreppet motorcykel

kan ske eller tilläventyrs en strängare reglering än den nu föreslagna bör

införas.

Fordonets beskaffenhet och utrustning.

I promemorian föreslogs, att —- i stället för vad i 4 § vägtrafikförordningen

stadgades för motorcykel — för cykel med hjälpmotor skulle gälla de i

förordningens 7 § upptagna bestämmelserna för cykel. Dock skulle cykel

med hjälpmotor ha minst två av varandra oberoende, effektivt verkande

bromsar. Vidare borde man — för att i någon mån underlätta kontrollen

över dessa fordon samt deras ägare och förare — kräva namnskylt på cykel

med hjälpmotor. Skylten skulle upptaga ägarens namn och adress eller identitetsbeteckning

i folkbokföringen ävensom motorns typbeteckning och tillverkningsnummer.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182. 25

I flertalet remissyttranden förekommer ej någon erinran mot vad sålunda

föreslagits.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har emellertid anmärkt, att ringklocka,

som föreskreves i 7 § och alltså enligt förslaget skulle utgöra ljudsignalanordning

även för cykel med hjälpmotor, ej kunde anses fullt effektiv för sådant

fordon, eftersom motorljudet med säkerhet komme att förtaga ljudet

från ringklockan. Ur säkerhetssynpunkt borde därför föreskrivas annan

ljudsignalanordning.

Trafiksäkerhetsrådet har framfört liknande synpunkter, och vidare yttrat,

att de flesta hjälpmotorer voro försedda med anordningar, som alstrade

tillräcklig energi för såväl fram- som baklykta. Med hänsyn härtill borde

man — utöver den för cykel obligatoriska reflexanordningen baktill — även

kräva baklykta på cykel med hjälpmotor.

Dessutom har rådet anfört, att gastillförseln på de i marknaden förekommande

cyklarna med hjälpmotor reglerades antingen med ett av styrets

handtag eller med en särskild på styret fastsatt anordning. Den förstnämnda

anordningen vore avgjort att föredraga, enär den gjorde det möjligt för

föraren att ständigt med båda händerna hålla i styret. Denna anordning

borde därför göras obligatorisk.

öv er ståthållar ämbetet slutligen har — under hänvisning till att för lätt

motorcykel fordrades endast en broms — förklarat sig ej finna anledning

att i denna del ställa större krav på cykeln med hjälpmotor.

Departementschefen. Med de föreslagna restriktionerna i fråga om hjälpmotorns

utförande kunna enligt min uppfattning trafikegenskaperna hos cykel

med hjälpmotor förväntas bli väsentligen likartade med dem hos vanlig

trampcykel. Det förefaller då knappast föreligga egentlig anledning att, i

vad gäller fordonets beskaffenhet och utrustning, i stort sett fordra mer av

det förra än av det senare fordonsslaget. Jag kan därför i princip ansluta

mig till promemorians förslag.

Viss jämkning förefaller dock erforderlig. Sålunda torde — med hänsyn

till motorljudet — vanlig ringklocka knappast kunna betecknas som tillfredsställande

ljudsignalanordning på en cykel med hjälpmotor. Anordning

med jämn, dov ton synes här vara att föredraga, detta även av den anledningen,

att en sådan anordning direkt varskor om att det är ett motorfordon,

som nalkas, och därigenom torde ha en bättre psykologisk verkan än en

ringklocka.

Tillräckliga skäl föreligga enligt min mening icke för att —såsom trafiksäkerhetsrådet

ifrågasatt — göra baklykta obligatorisk på cykel med hjälpmotor

eller föreskriva visst utförande av gasreglaget.

En cykelbroms är i regel klenare och mindre tillförlitlig än en motorcykelbroms.

Det förhållandet, att på lätt motorcykel endast kräves en broms,

kan därför ej ulan vidare tagas till intäkt för att ej heller cykel med hjälpmotor

skall anses behöva mer än en broms. Jag vill erinra om alt enligt

vägtrafikförordningen dubbla bromsar skola finnas på vissa tyngre cyklar.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj ds proposition nr 182.

Minst lika starka skäl synas tala för att man även på den förhållandevis

tunga och snabba cykeln med hjälpmotor bör kräva dubbla bromsar. Jag

kan därför icke dela överståthållarämbetets uppfattning härom utan ansluter

mig till promemorians förslag.

Körkortskravet.

Enligt promemorian förefölle körkortstvång knappast vara behövligt för

ett så beskaffat fordon, som här avsåges. Framhållas borde, att vägtrafikförordningen

icke stadgade körkortstvång för band- eller järnhjulstraktorer

eller för motorredskap. Dock syntes en minimiålder av 16 år böra bestämmas.

Promemorians förslag är avfattat i enlighet härmed.

Remissyttrandena visa i stort sett enighet om att lättnader i körkortskravet

böra införas för cyklar med hjälpmotor. Däremot bryta sig meningarna

i frågan, huruvida lättnaderna böra innefatta fullständig körkortsfrihet

eller införande av en enklare behörighetshandling än det vanliga motorcykelkörkortet.

Hel körkortsfrihet tillstyrkes eller lämnas utan erinran av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

stats polisintendenten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Rohus samt

Västernorrlands län, cykelfrämjandet, cykelfabrikant- och grossistföreningen,

automobilbesiktningsmännens förening, automobilhandlareförbundet och

motorcykelimportörernas förbund.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har därvid yttrat: På senare tid hade

trafiken starkt utvecklats och olycksfallssituationen alltmer försämrats.

Vidare vore kunskapen även om de elementära trafikreglerna ofta ringa

bland de vägtrafikanter, som ej undergått körkortsprov. Styrelsen hade därför

ansett sig böra närmare överväga, huruvida icke förarens kompetens

borde prövas, innan han tillätes föra cykel med hjälpmotor. Därvid hade

varit uppe tanken på att aspiranten — sedan han styrkt sin identitet och

åldern 16 år — skulle genomgå ett enkelt skriftligt prov och därigenom

ådagalägga sin kännedom om de vanligaste trafikreglerna och om alkohols

inverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt. Provet skulle försiggå inför polisman

eller annan myndighetsperson, över godkänt prov skulle utfärdas kompetensbevis,

vilket under färd skulle medföras på samma sätt som körkort.

Styrelsen har funnit, att vissa skäl talade för att förare av cykel med hjälpmotor

skulle vara skyldig att genom prov styrka sin kompetens. Emellertid

ansåge styrelsen sig icke för närvarande böra förorda sådant prov. Man

borde nämligen ej belasta ifrågavarande trafik med bestämmelser och åtgärder,

som visserligen — såvitt man nu kunde bedöma — måhända syntes

önskvärda men icke visats vara oundgängligen nödvändiga. Skulle emellertid

den framtida utvecklingen visa, att förare av cykel med hjälpmotor

på grund av bristande kännedom om trafikregler m. m. utsattes för eller för
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

orsakade olyckor i någon större omfattning, borde frågan om införande av

ett enkelt skriftligt prov ånyo upptagas.

överståthållarämbetet har anmält, att det vore med viss tvekan som ämbetet

förordade lcörkortsfrihet.

För bibehållet krav på särskild behörighetshandling — ehuru av enklare

slag än det vanliga motorcykelkörkortet —• ha uttalat sig länsstyrelserna

i Kronobergs, Värmlands och Jämtlands län, statskontoret, trafiksäkerhetsrådet,

NTF, kungl. automobilklubben, motorförarnas riksförbund och bilskolornas

riksförbund.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har — i anslutning till att länsstyrelsen

föreslagit upphävande av registreringstvånget och därmed skatteplikten såsåsom

ett första led i genomförandet av lättnader för cyklar med hjälpmotor

—- anfört, att i samband härmed möjligen kunde övervägas vissa ettergifter

beträffande kraven på fysiska och andra kvalifikationer för körkort. Skulle

erfarenheten sedan visa, att ytterligare lättnader utan olägenhet kunde medgivas,

borde kravet på körkort slopas helt.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ansett, att körkortet borde kunna avsevärt

förenklas, d. v. s. läkarintyg, nykterhetsintyg och utbildningsbevis

skulle ej behöva företes utan endast åldersbevis och fotografi. Genom ett sådant

körkort skulle man likväl få en kontroll av att vederbörande kände till

trafikreglerna och i trafiken kunde behandla sitt fordon på tillfredsställande

sätt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att man borde införa ett särskilt

körkort för cykel med hjälpmotor. Kraven för detta körkort skulle överensstämma

med vad som intill den 1 januari 1952 gällt beträffande körkort

för lättviktsmotorcykel. Övriga i departementspromemorian föreslagna lättnader

ville länsstyrelsen ej motsätta sig. Om bestämmelserna för cykel med

hjälpmotor utformades på detta sätt, behövde man enligt länsstyrelsens mening

ej befara, att föraren av kostnads- eller bekvämlighetsskäl skulle avstå

från cykel med hjälpmotor. Skulle emellertid kravet på körkort eftergivas,

syntes man dock böra fordra särskilt kompetensbevis, utfärdat av

exempelvis polismyndigheten i orten efter anställt prov med föraren.

Även statskontoret har ansett det erforderligt med körkort enligt förut

gällande stadganden om körkort för lättviktsmotorcykel.

Trafiksäkerhetsrådet har funnit någon form av körkort böra krävas. Om

föraren vore försedd med sådan legitimation, skulle han nämligen ha lättare

att känna det rätta ansvaret i trafiken. Vidare skulle körkortskravet avhålla

allmänheten från att anse cyklarna med hjälpmotor helt ofarliga. Slutligen

måste personer, som visat sig olämpliga att föra cykel med hjälpmotor,

kunna av myndigheterna hindras härifrån.

Rådet har såsom tänkbar antytt en mycket enkel form av körkort, en körlicens.

För att kunna erhålla sådan borde sökanden först och främst ha uppnått

16 års ålder. Härutöver borde fordras något slag av intyg från cn i

orten betrodd person (t. ex. kommunalman, nämndeman, sökandens lärare

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

etc.), att sökanden icke kunde anses olämplig att föra cykel med hjälpmotor.

Mot företeende av åldersbevis och lämplighetsintyg skulle sedan sökanden

hos landsfiskal eller polisman kunna erhålla körlicensen. Denna skulle han

under färd med fordonet ifråga vara skyldig att uppvisa för polis eller besiktningsman.

Licensgivarna skulle till länsstyrelsen insända uppgift om

utfärdade licenser med angivande av licensinnehavarnas ålder och hemvist.

Rådet har anmärkt, att man med denna reglering åtminstone skulle sålla

undan personer, som enligt vad som vore allmänt bekant i orten vore så

outvecklade eller så litet allmänt orienterade eller lede av sådan sjukdom

(t. ox. epilepsi) eller sådant lyte, att de måste anses uppenbart olämpliga

att föra här avsedda fordon.

Rådet har slutligen framhållit lämpligheten av att försäljarna av hjälpmotorer

till köparna överlämnade en broschyr eller annan lämplig trycksak,

som på ett lättfattligt sätt serverade de vanligaste trafikreglerna.

NTF har gjort följande uttalande: Det hade sedan länge framstått som en

allvarlig brist, att trampcyklister icke behövde genomgå något som helst

kompetensprov. Följderna härav visade sig dagligen i form av olyckor på

grund av cyklisters regelstridiga manövrer, ofta bottnande i ren okunnighet.

I och med att nu trafik med en avancerad typ av cykel underlättades

och uppmuntrades, syntes det vara angeläget att se till, att den nya gruppen

av cyklister finge genomgå ett sådant prov, om än av enklare slag. NTF

kunde ej närmare precisera sin mening om detta kompetensprovs omfattning

men förutsatte, att detsamma åtminstone skulle avse att utröna kännedomen

om trafikens körregler.

Motormännens riksförbund har -—■ såsom förut nämnts — ej velat gå in

för körkortstvång i egentlig mening utan ansett det väsentliga vara, att

vederbörande ådagalagt erforderlig kännedom om trafikreglerna, innan han

satte sig upp på cykel med hjälpmotor. Den körlicens, som därvid bleve

behövlig, borde kunna utställas icke blott av bilinspektör utan även av annan

myndighet eller organisation, så att de numera mycket belastade bilinspektörerna

ej bleve i nämnvärd omfattning ytterligare betungade genom

tillkomsten av cyklarna med hjälpmotor.

Bilskolornas riksförbund slutligen har anfört: Visserligen vore enligt vägtrafikförordningen

band- och järnhjulstraktorer samt motorredskap körkortsfria.

Dessa fordon nyttjades emellertid huvudsakligen på platser, där

normal trafik icke förekomme, och utgjorde därför ett mycket sällsynt

inslag i den moderna trafiken. Helt motsatt vore förhållandet i fråga om

cyklar med hjälpmotor. Dessa skulle sannolikt i stort antal uppträda på

gator och vägar, när trafikintensiteten och olycksfallsfrekvensen vore som

störst, t. ex. vid färd till eller från arbetsplats under rusningstid. På grund

härav förordades för detta fordonsslag körkortstvång i likhet med vad

enligt vägtrafikförordningen gällde för gummihjulstraktor. Den ringa grad

av ofrihet, som ett sådant körkortstvång skulle medföra, syntes ur trafiksäkerhetssynpunkt

nödvändig.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

29

Departementschefen. För bedömande av det föreliggande spörsmålet synes

viss ledning vara att hämta i den senaste tidens rön i fråga om vägtrafikolyckorna

samt motorfordonens och cyklarnas andel däri. Jag vill därför i

korthet beröra dessa rön i anslutning till bl. a. en på föranstaltande av trafiksäkerhetsrådet

nyligen gjord undersökning.

Antalet registrerade motorfordon i vårt land uppgick under första halvåret

1951 till cirka 600 000. Motsvarande antal cyklar kan skattas till närmare

3 miljoner. Utnyttjandegraden torde dock vara mycket lägre för cyklarna

än för motorfordonen. Under första halvåret 1951 var sålunda medelantalet

trafikräknade cyklar per dag mindre än hälften så stort som motsvarande

antal motorfordon.

År 1947 var antalet registrerade motorfordon cirka 350 000, och ökningen

därefter har, såsom framgår av siffran för första halvåret 1951, varit betydande.

Härmed har naturligen också följt en avsevärd ökning av trafikintensiteten.

Under de senaste åren har även antalet vägtrafikolyckor stigit betydligt.

Emellertid måste detta ses mot bakgrunden av den ökade trafikintensiteten.

Stegrad trafikintensitet skapar nämligen flera möjligheter till olyckor.

Mer än hälften av alla vägtrafikolyckor förorsakas av sammanstötningar

mellan fordon i rörelse. I fråga om denna olycksart gäller t. o. m. att risken

stiger i snabbare takt än trafikintensiteten.

Tages denna faktor med i räkningen och vidare vissa klimatiska förhållanden,

som bidragit till att öka olycksrisken under första kvartalet 1951,

kan det knappast sägas, att situationen på vägtrafikolyckornas område försämrats.

Snarare finnes fog för den uppfattningen, att antalet olyckor de

senaste åren varit mindre, än man kunnat vänta med hänsyn till trafikens

utveckling sedan år 1947.

Vad härefter angår förhållandet mellan olycksriskerna för olika slags fordon,

har i fråga om tiden den 1 januari 1947—den 30 juni 1951 konstaterats,

att om bilarnas risk för sammanstötning sättes lika med 100,o, motsvarande

värden för motorcyklar och cyklar bli 87,6 resp. 18,4, samt att om

bilarnas risk för olyckor av annat slag sättes lika 100,o, de däremot svarande

värdena för motorcyklar och cyklar bli 88,8 resp. 6,8. Visserligen är det här

endast fråga om polisundersökta olyckor, och vid andra olyckor än sammanstötningar

förekommer — i vad gäller cyklar — polisundersökning

praktiskt taget endast då olyckan medfört någorlunda allvarlig personskada.

Även med beaktande härav torde dock kunna sägas, att risken för att bli

delaktig i en trafikolycka är betydligt mindre för cyklar än för motorfordon.

Helt annorlunda ter sig förhållandet i avseende å risken för egna personskador.

Eu jämförelse visar sålunda, att cyklisten är betydligt mera utsatt

för att komma till skada än bilföraren. Risken för cyklist att dödas, eljest

svårt skadas eller lindrigt skadas är sålunda resp. 3,9, 2,8 och 1,6 gånger så

stor som för eu bilförare.

Däremot är förhållandet mellan motorcyklistens och cyklistens skaderisker

mera likartat med förhållandet mellan deras olycksrisker. Risken för död, svår

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

skada och lindrig skada är sålunda för motorcyklisten resp. 20,o, 19,6 och 7,7

gånger så stor som för bilföraren.

Den ringa skaderisken för bilföraren sammanhänger naturligen med att

bilen är ett mera stabilt fordon och bereder sin förare ett visst skydd vid

trafikolycka. På motsvarande sätt beror den stora skaderisken för motorcyklisten

och cyklisten på deras fordons trafikegenskaper. Dessa förare ha

lätt att förlora balansen och äro oskyddade. De få därför ofta svåra skador

även vid måttliga kollisioner och kullkörningar.

Såväl bilen som motorcykeln innebära genom sin tyngd och snabbhet en

stor fara för andra vägtrafikanter. Cyklisten däremot är i trafiken farlig

främst för sig själv. Sålunda kan nämnas, att år 1949 mot 3 288 skadade

cyklister svarade blott 775, som skadats genom kollision med cykel. Huvudsakligen

är det andra cyklister samt fotgängare, som av cyklisten utsättas

för fara.

Tid efter annan har det varit uppe förslag om att man skulle begränsa

rätten att föra cykel genom att stadga cykelkort som villkor härför. Sådana

förslag ha hittills avvisats — enligt min mening med fullt fog. Cyklisternas

antal är nämligen för stort, och deras trafikuppgift är i och för sig alltför

enkel för att den skulle anförtros endast en begränsad krets. Man måste

alltså betrakta det som en naturlig rättighet för varje svensk medborgare

att åka cykel.

Såsom förut sagts får cykeln med hjälpmotor anses vara i någon mån

trafikfarligare än trampcykeln. Skillnaden synes dock ringa. Hastigheten hos

cykel med hjälpmotor ligger inom vad man — visserligen kortvarigt — kan

uppnå med vanlig cykel, ökningen av hastigheten från 15—20 till 30 km/

tim torde för övrigt — såsom trafiksäkerhetsrådet anmärkt — knappast

flytta upp fordonet i en mycket mera trafikfarlig klass, utan det är först

vid hastigheter av 40 km/tim och däröver, som man måste ställa sig betänksam.

Vad åter angår fordonets av hjälpmotorn betingade viktökning, är

denna mycket obetydlig i jämförelse med variationerna i förarvikt, och man

torde därför kunna bortse från denna viktökning.

I det hela får därför cykeln med hjälpmotor anses till sina trafikegenskaper

stå den vanliga trampcykeln betydligt närmare än den lättviktsmotorcykel,

som förutsattes i 1939 års lagstiftning. Det synes vid sådant förhållande

knappast befogat att för rätt att föra cykel med hjälpmotor kräva samma

kvalifikationer, som då bestämdes för föraren av lättviktsmotorcykel. Härtill

kommer, att uppställandet av sådana krav — att döma av verkningarna

utav de skärpta fordringarna på lättviktsmotorcykeln — sannolikt skulle

avsevärt försämra utsikterna för den i och för sig önskvärda cykeln med

hjälpmotor. Liknande gäller förslaget om att för detta fordon kräva samma

kvalifikationer som för gummihjulstraktor.

Jag anser därför, att man icke bör kräva körkort för cykel med hjälpmotor.

Däremot tala i och för sig vissa skäl för ett krav på att den, som utan

körkort vill föra sådant fordon, först skall visa nöjaktig kännedom om de

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

31

viktigare trafikreglerna. Bl. a. det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framförda

förslaget kunde därvid vara något att tänka på.

Emellertid skulle även ett system med en på ett enkelt trafikförhör grundad

behörighetshandling sannolikt medföra en del praktiska svårigheter.

Vidare kan ifrågasättas, om man inte numera har att räkna med en även

bland cyklister och gående mera spridd kunskap om de grundläggande trafikreglerna,

än vad tidigare varit fallet. Den ständigt intensifierade trafiken

torde medföra, att allt flera i eget intresse lära sig dessa regler. I fråga om de

yngre må framhållas, att trafikundervisning meddelats i skolorna sedan

14—15 år tillbaka. Ävenså kan erinras om trafiksäkerhetspropagandan, vilken

på sistone tagit sig uttryck i en för distribution i vida kretsar avsedd

broschyr, vari de viktigare trafikreglerna serveras i lättfattlig form. Vad

man önskar åstadkomma genom det ifrågasatta provet, torde sålunda åtminstone

till väsentlig del kunna vinnas på andra vägar.

Enligt min mening bör en tvångsreglering tillgripas, endast om denna

verkligen visat sig behövlig. De utländska erfarenheter, som redovisats i

promemorian, få visserligen tagas med all reservation. De kunna emellertid

i varje fall icke sägas tala mot ett frisläppande av cyklarna med hjälpmotor

och detta så mycket mindre, som i det nu föreliggande förslaget begreppet

cykel med hjälpmotor är strängare avgränsat än i 1949 års konvention och

författningarna i de länder, där denna fordonstyp frisläppts.

För min del finner jag därför övervägande skäl tala för att tills vidare icke

kräva någon behörighetshandling för att föra cykel med hjälpmotor.

Däremot anser jag det nödvändigt att i enlighet med promemorians förslag

stadga en minimiålder av 16 år för rätt att föra cykel med hjälpmetor.

Registrerings- och skattefrihet m. m.

Här bör först erinras om att promemorian i annat sammanhang upptager

förslag om att trafikförsäkringslagen icke skulle äga tillämpning på cykel

med hjälpmotor, men att däremot sådant fordon icke skulle få tagas i bruk

utan försäkring mot den ansvarighet för skada, som ägare eller förare av

cykel monterad med viss hjälpmotor kunde ådraga sig gentmot annan genom

trafik med sådant fordon.

Vad härefter angår frågan om registreringslvång, uttalades i promemorian,

att det funnes vissa skäl för att bibehålla sådant tvång för cyklar med

hjälpmotor. Om det funnes något slags registrering, eventuellt hos polismyndighet,

av dessa fordon eller åtminstone deras motorer, skulle man sålunda

påtagligt underlätta kontrollen över efterlevnaden av den föreslagna

ansvarsfrihetsförsäkringen. Även kontrollen ur trafiksäkerhetssynpunkt

skulle givetvis främjas.

Emellertid — heter det vidare i promemorian — skulle registrering kräva

en ganska vidlyftig apparat. Å ena sidan komme fordonsägaren att beredas

praktiska olägenheter, vilka skulle ej obetydligt minska det värde frisläpp
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

ningen av cyklarna med hjälpmotor eljest skulle få. Å andra sidan skulle

myndigheterna ställas inför organisatoriska problem, vilkas ekonomiska

räckvidd med hänsyn till ökat behov av arbetskraft m. m. kunde tänkas bli

betydande, om cyklarna med hjälpmotor fingo större spridning. Det kunde

ifrågasättas, om fördelarna av en registrering övervägde de nackdelar, vilka

sålunda kunde befaras. Det förefölle därför finnas fog för att åtminstone

försöksvis eftergiva kravet på registrering, till dess det visat sig, om verkligt

behov därav funnes eller ej. Däremot syntes det befogat att låta bestämmelserna

om löpande kontroll gälla även för cykel med hjälpmotor.

Promemorians i enlighet härmed avfattade förslag har i flertalet remissyttranden

biträtts. Erinringar ha framförts av följande remissinstanser.

Överståthållaråmbetet har ansett, att registreringstvång vore önskvärt med

hänsyn till försäkringsplikten. Vidare syntes det ogörligt att utan registreringstvång

åstadkomma tillfredsställande kontroll av att motorn vore av

godkänd typ. Bland de olägenheter, som slopandet av den tidigare cykelregistreringen

medfört i Stockholm, framträdde särskilt polisens svårigheter

att identifiera tillvaratagna cyklar. Vid trafikolyckor vore det av intresse,

att cykel med hjälpmotor hade registreringsnummer, som kunde antecknas

av vittnen, så att »smitning» hindrades. Ämbetet ville därför förorda

registreringstvång. Emellertid syntes registreringen kunna förenklas i

jämförelse med den vanliga motorfordonsregistreringen och eventullt bli avgiftsfri.

Rgistreringsskylten borde kunna göras enklare samt anbringas endast

baktill och utan belysning. — Däremot borde cyklarna med hjälpmotor

undantagas från den löpande kontrollen. Den allmänna kontrollen

genom polisen syntes nämligen tillfyllest. Den fåtaliga personal, som stode

till förfogande för flygande inspektion, borde för övrigt ej belastas mer än

nödvändigt med hänsyn till dess mer än tillräckliga arbetsuppgifter inom

de övriga fordonsparkerna, vilka befunno sig i fortlöpande kraftig utveckling.

Trafiksäkerhetsrådet har uttalat, att därest spörsmålet om försäkringsskydd

ej kunde få en godtagbar lösning utan registrering av fordonen, man

måste överväga, om icke cyklarna med hjälpmotor —- liksom övriga motorfordon

— borde vara registreringspliktiga. Förelåge registrering, funnes

nämligen också förutsättning för effektiv försäkringskontroll.

Departementschefen. I annat sammanhang kommer jag att förorda, att

trafiken med hjälpmotorcykel fritages från sådant försäkringstvång, som

fordrar registrering. Sker så, bortfaller det viktigaste skälet för obligatorisk

registrering. De återstående skälen äro enligt min mening ej av den styrka,

att de uppväga de betydande svårigheter, vilka en registreringsplikt — även

om den göres enklare än den nuvarande — tvivelsutan skulle medföra både

för fordonsägaren och för myndigheterna. Jag anser därför, alt cykeln med

hjälpmotor bör befrias från registreringsplikt.

Enligt förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt föreligger skatteplikt

endast för registrerad motorcykel. Slopandet av registreringstvånget

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182. 33

för cykel med hjälpmotor medför därför automatiskt också skattefrihet för

detta fordonsslag.

Det förefaller vara av ett visst värde, om cyklarna med hjälpmotor även i

fortsättningen äro underkastade löpande kontroll. Genom denna kontroll,

som får utövas även stickprovsvis, främjas nämligen övervakningen över att

icke hjälpmotorer av annan än godkänd typ användas, och att ej heller

fordonsägarna ändra sina fordon till högre hastighet än den tillåtna. Jag

ansluter mig därför även här till promemorians förslag.

Försäkringstvång.

Samtidigt som i promemorian föreslagits, att trafikförsäkringslagen icke

skulle gälla för cykel med hjälpmotor, har i promemorian anförts: Eftersom

cykeln med hjälpmotor finge anses såsom i viss mån trafikfarligare än

trampcykeln samt vidare de, som kunde förväntas komma att begagna sig

av cykel med hjälpmotor, ofta vore att söka bland de mindre bemedlade,

förefölle krav på ansvarighetsförsäkring befogat. Försäkringen borde täcka

den ansvarighet för skada, som ägare eller förare av cykel, monterad med

viss hjälpmotor, enligt automobilansvarighetslagen kunde ådraga sig gentemot

annan genom trafik med sådant fordon. Försäkringen skulle dock icke

behöva gälla skada å fordonet eller därå medförd egendom. I likhet med

vanlig cykelansvarighetsförsäkring borde försäkringen — för varje händelse,

som medförde skada — täcka skadestånd om tillhopa sextiotusen

kronor för personskada, med begränsning till tjugutusen kronor för varje

skadad eller dödad person, och om tillhopa tiotusen kronor för skada å

egendom. — För att trygga, att försäkringsplikten iakttoges, borde för det

fall, att cykel med hjälpmotor brukades utan försäkring, stadgas dagsbotsansvar

för brukaren och samma straff för motorns ägare, såvida denne

ej visade, att han gjort vad på honom ankommit för att hindra fordonets

brukande utan försäkring. — Slutligen borde lämpligen föraren förpliktas

— vid ansvar av böter, högst 300 kronor — att under färd medhava försäkringsbeviset

och vid anfordran uppvisa detta för besiktningsman eller polisman.

I enlighet härmed har i promemorians förslag till kungörelse upptagits bestämmelser

om ansvarighetsförsäkring.

Den i promemorian föreslagna försäkringsplikten har i remissyttrandena

— med undantag för kungl. automobilldubbens och trafikförsäkringsföreningens

yttranden — tillstyrkts eller lämnats utan principiell erinran. På

sina håll har man dock ifrågasatt, huruvida kontrollen över iakttagandet av

försäkringsplikten kunde bli fullt effektiv utan registreringstvång.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har sålunda framhållit vikten av alt

man crhölle tillfredsställande garanti för att försäkring funnes. Utan registreringsskyldighet

kunde kontroll vinnas blott vid de mycket få tillfällen,

då fordonet underginge trafikkontroll eller flygande inspektion. Styrelsen

vore tveksam, om detta kunde anses tillfyllest. En mera tillfredsställande

3 Iiilicing till riksdagens protokoll i952. 1 samt. Nr 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Iiungl. Maj.ts proposition nr 182.

garanti syntes kunna erhållas, genom engångsförsäkring av hjälpmotorn.

Denna försäkring skulle då tagas i samband med försäljningen av motorn

och gälla hela dennas livstid.

Statspolisintendenten har ifrågasatt motsvarande frihet från ansvar som

i de uti 69 § vägtrafikförordningen avsedda fallen.

Överståthållarämbetet har yttrat, att ur trafiksäkerhetssynpunkt skillnaden

mellan hjälpmotorcykeln och trampcykeln visserligen finge anses mindre

än mellan hjälpmotorcykeln och den vanliga lättviktsmotorcykeln. Emellertid

kunde olycksfrekvensen befaras bli ej obetydligt stegrad absolut sett.

Med hänsyn härtill syntes det ej försvarligt att som enda sanktion av försäkringsplikten

stadga bötesstraff. Med eu sådan ståndpunkt täcktes exempelvis

ej det fall, vilket — i fråga om andra motorfordon — avhandlades i

21 § första stycket första punkten trafikförsäkringslagen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett den föreslagna kontrollen

otillräcklig och i stället förordat, att den i promemorian föreslagna namnskylten

med hjälpmotorns typbeteckning och tillverkningsnummer skulle

utlämnas av polismyndighet eller bilinspektionen mot företeende av försäkringsbevis.

Något större besvär borde ej vara förenat härmed.

Statskontoret har ifrågasatt, huruvida icke ersättningsbeloppen — med

hänsyn hl. a. till det vikande penningvärdet — borde närmare anpassas till

trafikförsäkringslagens bestämmelser. Automobilhandlareförbundet har också

uttalat sig för en höjning av ersättningsbeloppen, dock endast i fråga om

personskada.

Cykelfrämjandet har förordat, att man måtte undersöka möjligheten av

att på försäkringsbolagen överlåta lämplig registrering i samband med försäkringens

tecknande.

Knngl. automobilklubben har — såsom förut nämnts — anmält den meningen,

att trafikförsäkringslagen fortfarande borde gälla även för cykel

med hjälpmotor.

Trafikförsäkringsföreningen har anfört: Föreningen delade den i promemorian

hävdade meningen, att cykeln med hjälpmotor finge anses trafikfarligare

än trampcvkel, men att skillnaden ur trafiksäkerhetssynpunkt nog

vore jämförelsevis ringa. Mot bakgrunden av detta förhållande måste man

fråga sig, om man — då det ej ansåges nödvändigt med obligatorisk ansvarighetsförsäkring

för trampcykel — verkligen hade anledning att iniöra

sådan försäkring för cykel med hjälpmotor utan närmare erfarenhet om

att försäkringen vore nödvändig. Detta gällde alldeles särskilt med tanke

på de syften man ville vinna med de ifrågasatta lättnaderna för cykel med

hjälpmotor. Om man funne obligatorisk försäkring nödvändig, vore det

nämligen ofrånkomligt, att försäkringsplikten kombinerades med en ändamålsenlig

och god kontroll. De i promemorian föreslagna bestämmelserna

kunde i sådant hänseende ej anses tillfyllest. Enligt vad all hittillsvarande

erfarenhet från trafikförsäkringen visade, kunde nämligen den nödiga kontrollen

ej vinnas utan registreringsplikt. Denna skulle emellertid sannolikt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

?5

komma i kollision med strävandena att genom enkla bestämmelser underlätta

bruket av hjälpmotorcyklarna.

Föreningen har i fortsättningen anmärkt — bland annat — att en obligatorisk

försäkring utan tillfredsställande kontroll över fullgörandet av försäkringsplikten

kunde väntas medföra, att de mera förutseende och ansvarskännande

ordnade med försäkring, under det att de övriga underläte detta.

Troligen skulle emellertid den förstnämnda kategorien även utan obligatorisk

försäkring i betydande utsträckning skaffa sig erforderligt försäkringsskydd.

Man skulle kanske därför ej vinna något mera väsentligt genom att

göra försäkringen obligatorisk.

Föreningen har även framhållit, att det för såväl samhället som de skadelidande

och försäkringstagarna måste anses otillfredsställande med en

obligatorisk försäkring, vilken ej vore kringgärdad med mera effektiv kontroll,

än att man måste räkna med försummad försäkringsplikt i ett betydande

antal fall.

Under åberopande härav har föreningen föreslagit, att man måtte dröja

med att införa obligatorisk ansvarighetsförsäkring för cykel med hjälpmotor,

till dess man vunnit närmare erfarenhet i fråga om behovet av sådan

försäkring. Skulle framtiden visa, att obligatorisk försäkring vore erforderlig,

då måste samhällets intresse av sådan försäkring vara så stort, att man

— trots därmed eventuellt förenade olägenheter — ej borde tveka att låta

försäkringsplikten åtföljas av registreringstvång. Härigenom skulle möjliggöras

en nödvändig effektiv försäkringskontroll.

Departementschefen. Ansvarighetsförsäkring för cykel med hjälpmotor

är givetvis i och för sig önskvärd och detta måhända i något högre grad än

för vanlig trampcykel. Emellertid kan man enligt min mening ej undgå att

beakta de av trafikförsäkringsföreningen framförda, på en omfattande erfarenhet

på trafikskadeområdet grundade synpunkterna. Det kan sålunda

befaras, att de i departementspromemorian föreslagna kontrollbestämmelserna

icke bli fullt effektiva utan komma att giva rum för försummelse av

försäkringsplikten i kanske betydande omfattning. Härigenom skulle respekten

för stadgandet om försäkring i viss mån undergrävas, vilket ej kan

anses tillfredsställande. Jag kan därför icke förorda den i promemorian föreslagna

lösningen.

Såsom trafikförsäkringsföreningen framhållit, torde — såvitt nu kan bedömas

— en effektiv kontroll knappast kunna upprätthållas utan registreringstvång.

Detta skulle emellertid — såsom förut nämnts — medföra ej

obetydliga praktiska olägenheter både för myndigheterna och för fordonsägarna.

En med registreringstvång förknippad obligatorisk försäkring torde

därför ej böra stadgas utan tungt vägande skäl.

Hur riskerna i trafik med olika slags motorfordon bedömas försäkringsmässigt,

avspeglar sig i trafikförsäkringspremierna. Enligt svenska automobiltarifföreningcns

tariff utgjorde dessa — i vad gäller större delen av

landet — för privat personbil och annan motorcykel än lättviktsmotorcykel

109 resp. 52 kronor till i maj 1951. Då höjdes premierna till 150 resp. 90

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

kronor, och i februari 1952 höjdes de ytterligare till 255 resp. 153 kronor.

För lättviktsmotorcykel däremot kunde i maj 1951 premien — vilken dittills

varit 12 kronor — sänkas till 10 kronor, och någon höjning därav är icke

ifrågasatt. För detta fordonsslag har sålunda risken i trafikförsäkringshänseende

bedömts såsom ringa i förhållande till riskerna för övriga slag av

motorfordon, särskilt i betraktande av att en ej obetydlig del av premien åtgår

till administrationskostnader och icke till risktäckning.

Årspremien för enbart cykelansvarighetsförsäkring är för närvarande 3

kronor. Nästan hela beloppet åtgår för administration, varför endast en bråkdel

återstår för risktäckning.

Visserligen täcker trafikförsäkring för lättviktsmotorcykel hela det ansvar,

som stadgas i automobilansvarighetslagen, under det att cykelansvarighetsförsäkring

endast gäller ansvar för vållande. Även med beaktande

härav torde man emellertid av de anförda siffrorna kunna sluta sig till att

cykelns trafikfarlighet är betydligt mindre än den i och för sig ringa farligheten

hos vanlig lättviktsmotorcykel.

Såsom förut framhållits, förefaller den typiska trafikfarligheten hos cykel

med hjälpmotor vara avsevärt mindre än hos lättviktsmotorcykeln och

närmast jämförlig med den hos trampcykel. Med hänsyn till den låga riskklass,

man sålunda i fråga om cykeln med hjälpmotor kommer ned till,

synes det knappast finnas tillräcklig anledning att låta trafiken med sådant

fordon bära belastningen av en med registreringstvång förenad försäkringsplikt.

Funnes en annan försäkringsform, som medgåve effektiv kontroll utan

att oskäligt betunga fordonsägare och myndigheter, kunde måhända obligatorisk

försäkring vara motiverad. Såsom nämnts synes dock för närvarande

sådan försäkringsform knappast stå till buds.

Såsom tiafikförsäkringsföreningen anmärkt, förefaller det vidare troligt,

att de mera förutseende och ansvarskännande ägarna av cykel med hjälpmotor

även utan obligatorisk försäkring i betydande utsträckning skaffa sig

erforderligt försäkringsskydd. Efter vad från försäkringshåll upplysts torde

det ej föreligga något tekniskt hinder mot att inom ramen av den vanliga

privatansvarighetsförsäkringen bereda sådant skydd mot en mindre tilläggspremie.

Huruvida skjrddet skall lämnas på detta sätt eller i form av en separat

försäkring torde emellertid få avgöras efter vad som försäkringsmässigt

visar sig mest praktiskt.

På grund av vad nu anförts anser jag mig icke för närvarande böra upptaga

krav på försäkringsplikt. Frågan härom torde emellertid böra följas

med uppmärksamhet i fortsättningen.

Trafikregler.

Enligt promemoi-ians förslag skulle för cykel med hjälpmotor gälla samma

trafikregler som för annan lätt motorcykel. Sålunda skulle bl. a. cykel

med hjälpmotor föras på körbana och icke på cykelbana (44 § vägtrafikförordningen).

Vidare skulle på fordonet icke få samtidigt färdas två eller

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

flera personer (57 § 3 inom. första punkten). Däremot skulle — eftersom

icke 4 utan 7 § i förordningen skulle vara tillämplig på cykel med hjälpmotor

— hinder ej möta mot att till sådant fordon koppla annat fordon.

Dessutom skulle den i 59 § 4 mom. stadgade viktbegränsningen ej gälla för

cykel med hjälpmotor eller därtill kopplat fordon.

Trafiksäkerhetsrådet har föreslagit, att cyklarna med hjälpmotor måtte i

princip hänvisas till cykelbanan, eftersom deras hastighet vore mera jämförbar

med den hos vanliga cyklar än med den hos andra motorfordon. För

särskilda fall, då denna regel vore mindre lämplig, kunde erforderliga undantag

stadgas genom lokala trafikföreskrifter. NTF har framfört liknande

synpunkter.

Cykelfrämjandet åter har uttalat, att trampcyklisternas körsätt på grund

av skiftande prestationsförmåga vore ojämnt. I uppförsbackar och motvind

vore detsamma därtill vingligt. Förarna på cykel med hjälpmotor vore mera

oberoende av dessa faktorer samt kunde därför prestera en jämnare och

något högre hastighet. Lämpligen borde därför trampcyklisterna få behålla

cykelbanorna för sig och hjälpmotorcyklisterna använda vänstra delen av

körbanan. Detta överensstämde för övrigt med vad som mest vore brukligt

utomlands. Givetvis förelåge intet hinder mot att genom anslag göra särskilt

breda och rymliga cykelbanor tillgängliga även för cykel med hjälpmotor.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har uttalat, att i fråga om rätten för

flera personer att samtidigt färdas på fordon borde gälla detsamma för cykel

med hjälpmotor som för vanlig trampcykel. Därigenom vunnes bl. a.,

att tandemcykel skulle kunna med hjälpmotor brukas av flera samtidigt.

Trafikförsäkringsföreningen har häremot gjort gällande, att eftersom passagerare

ej finge medföras på annan lätt motorcykel, detsamma rimligtvis

borde gälla även för cykel med hjälpmotor.

Överståthållarämbetet har ansett, att de för vanlig cykel gällande trafikreglerna

i huvudsak borde gälla även för cykel med hjälpmotor. Dock borde

mera detaljerade bestämmelser utfärdas i fråga om bl. a. rätt att å cykel

med hjälpmotor medtaga barn under 10 år samt förbud att föra fordonet på

cykelbana och att till detsamma koppla annat fordon.

Departementschefen. Systematiskt är visserligen cykeln med hjälpmotor

att hänföra till fordonsslaget lätt motorcykel. Till sina trafikegenskaper står

dock fordonet i fråga betydligt närmare den vanliga trampcykeln än övriga

lätta motorcyklar. Med hänsyn härtill synes det följdriktigast att göra de

särskilda bestämmelserna om trafik med cykel principiellt tillämpliga även

på cykel med hjälpmotor. Ur trafiksäkerhetssynpunkt torde knappast något

vara att erinra häremot, och fordonets användbarhet skulle ej obetydligt

främjas. Sålunda skulle skapas möjlighet för flera personer att färdas på

tandemcykel eller annan cykel med hjälpmotor och att till sådant fordon

koppla annat fordon.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kanyl. Maj:Is proposition nr 182.

Jag är därför av den meningen, att man bör låta bestämmelserna i 59 §

vägtrafikförordningen i tillämpliga delar gälla för cykel med hjälpmotor.

I samband därmed bör detta fordonsslag undantagas från tillämpligheten

av 54 § 2 mom. första stycket (största bredd på lätt motorcykel) och 57 §

3 inom. första punkten samma förordning.

I frågan, huruvida cykel med hjälpmotor bör föras på körbanan eller på

cykelbana, delar jag emellertid cykelfrämjandets uppfattning och vill blott

tillägga, att det sannolikt skulle väcka en viss irritation bland cyklisterna,

om cyklar med hjälpmotor i större antal uppträdde på cykelbanorna. Cykel

med hjälpmotor torde följaktligen böra hänvisas till körbanan. Särskilt

stadgande härom syns dock överflödigt med hänsyn till stadgandet i 44 §.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 $ Iratikförsäkringslaget.

I det föregående har redan uttalats, att — på skäl, som i sammanhanget

redovisats — cykel med hjälpmotor bör befrias från trafikförsäkringsplikt.

Detta föranleder ändring i 2 § trafikförsäkringslagen.

De författningsförslag, för vilka nu redogjorts, torde böra träda i kraft

den 1 juli 1952. Lydelserna av förslagen framgå av bilaga till detta protokoll.

1

Föredraganden hemställer, att för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet måtte genom utdrag av protokollet inhämtas lagrådets utlåtande

över förslaget till

lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring

å motorfordon.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bengt O. Rickard.

1 Förslagen — vilka äro likalydande med motsvarande vid propositionen fogade förslag —

ha uteslutits.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

39

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 mars

1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 26 mars 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll

över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 7 mars 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag angående ändrad hjdelse av 2 § lagen den 10 maj

1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsrådet G. Fredrikson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 31 mars 1952.

Närvarande:

•

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson,

lagrådets den 28 mars 1952 avgivna utlåtande över det den 7

samma månad till lagrådet remitterade förslaget till

lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 20 maj 1929 (nr 11) om

trafikförsäkring å motorfordon.

Föredragande departementschefen hemställer, att Kungl. Maj:t måtte genom

proposition

dels anhålla om riksdagens yttrande över det vid remissprotokollet fogade

förslaget till

1) kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor;

dels ock föreslå riksdagen att antaga

2) ovannämnda lagförslag, som av lagrådet lämnats utan erinran.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Hård af Segerstad.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

520805

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:282 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts '' proposition med förslag till kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor m. m. a1 i texten
  2. 2LU 1952:43 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse med vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor m. m. s. 1 i texten