Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

1952-03-31 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:186, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ds proposition nr 186.

1

Nr 186.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning;

given Stockholms slott den 31 mars 1952.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att vissa undantagsbestämmelser från lagen för

Sveriges riksbank skola gälla jämväl för tiden den 1 juli 1952—den 30 juni

1953. Enligt vid propositionen fogat lagförslag må riksbanken utgiva sedlar

till belopp av högst 4 800 miljoner kronor. Det nuvarande maximibeloppet

utgör 4 400 miljoner kronor.

fiihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 186.

i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Förslag
till
Lag
med

särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1952 till

och med den 30 juni 1953 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket

lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,

följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst fyratusenåttahundra

miljoner kronor.

2 §.

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt

må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av

fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret

medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst

sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,

därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början

av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

3 §.

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt

guldmynt och omyntat guld.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31

mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning samt anför därvid följande.

I skrivelse den 20 februari 1952 har utredningen om regleringen av riksbankens

sedelutgivningsrätt på längre sikt hemställt, att maximigränsen för

sedelomloppet under tiden från och med den 1 juli 1952 till och med den

30 juni 1953 måtte bestämmas till 4,8 miljarder kronor.

över skrivelsen ha, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken

samt fullmäktige i riksgäldskontoret.

Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges

riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp, som

motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad

enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor. Enligt 9 §

andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla bemyndigande

att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 350 miljoner

kronor. Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden nedbringas

med ett belopp motsvarande vad som utgivits med stöd av sådant

bemyndigande.

Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger

bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna

tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen

a) lätt säljbara statspapper;

b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras

å utländsk börs;

c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande

sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas

i metalliska kassan;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 786.

d) växlar, betalbara inom eller utom riket;

e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex

månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld

i dylik räkning;

f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst

samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,

som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra

miljoner kronor, mot annan säkerhet.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas

allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande

femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på

utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat

guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas

vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.

I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena

påkallade, ha de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt

modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående

rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens

sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till

och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista gången

genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden utsträcktes

till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i krigsårens

beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag, tillämplig

vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under utomordentliga

av krig föranledda förhållanden.

De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,

inneburo följande.

Genom kungörelsen den 31 januari 1940 (nr 54) med viss bestämmelse

angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket

riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda

kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas

alli riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna

för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,

hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av

riksbankens guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.

Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det belopp,

varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen

finge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen

den 14 februari 1947 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens

sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

5

kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 251) med viss bestämmelse

angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner

kronor.

1939 års fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni

månad 1948, ersattes med lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

I sistnämnda lag stadgades, att under tiden från och med den 1 juli 1948

till och med den 30 juni 1949 skulle, i stället för vad i 9 § och 11 § första

stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande särskilda bestämmelser

lända till efterrättelse, nämligen att riksbanken finge utgiva sedlar till ett

belopp av högst 3 200 miljoner kronor (1 §), att därest så med hänsyn till

utomordentliga omständigheter prövades nödigt Konungen finge, om riksdagen

ej vore samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och

efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att

utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor, att

dylikt av Konungen lämnat medgivande skulle, därest detsamma icke godkändes

av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,

efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att som riksbankens

metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt

och omyntat guld (3 §).

1948 års lag, som enligt vad förut anförts gällde för tiden till och med den

30 juni 1949, ersattes i sin tur med lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med

särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna lag

stadgades att under tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30

juni 1950 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen

funnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,

vilka överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 års lag, dock

med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning i 1949

års lag fastställts till 3 500 miljoner kronor. Genom lag den 2 juni 1950

(nr 257) förordnades, att vad i 1949 års lag förordnats med avseende å tiden

från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 skulle äga tilllämpning

jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1950 till och

med den 30 juni 1951.

1949 års lag ersattes återigen i sin tur av lagen den 8 juni 1951 (nr 388)

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna

lag stadgas att under tiden från och med den 1 juli 1951 till och med den

30 juni 1952 skola — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen

finnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,

vilka överensstämma med motsvarande bestämmelser i 1948 och 1949 års

lagar, dock med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning

i 1951 års lag fastställts till 4 100 miljoner kronor. Genom lag den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:Is proposition nr 186.

14 december 1951, nr 759, har 1 § i 1951 års lag erhållit ändrad lydelse

såtillvida, att riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst 4 400

miljoner kronor.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om att fullmäktige i riksbanken

i skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 februari 1951 hemställde, att Kungl. Maj :l

genom proposition måtte underställa riksdagen förslag till ny riksbankslag i

huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1949 års riksbankslagskommitté

utarbetat förslag. Förslaget innebar, förutom en huvudsakligen formell omarbetning

av riksbankslagen, att ändrade grunder för sedelutgivningsrätten

skulle införas. Sålunda skulle någon övre gräns för sedelutgivningen icke

fastställas. Ej heller i övrigt skulle några »spärrar» för sedelutgivningen

föreligga utöver den begränsning, som innefattades i de speciella stadgandena

om de tillgångar riksbanken genom sina rörelsegrenar ägde förvärva

och den bestämmelse som närmare kvalificerade vissa av dessa tillgångar

som täckningsgilla samt en allmän bestämmelse om att riksbanken i all sin

verksamhet hade att verka för uppnåendet av de penning- och valutapolitiska

direktiv som uppställdes av riksdagen. Förslaget mötte, såvitt gällde

sedelutgivningsrätten, invändningar såväl hos reservanter bland bankofullmäktige

som hos remissinstanserna. I proposition nr 181 till 1951 års riksdag

förklarade jag mig icke beredd att för det dåvarande taga slutlig ståndpunkt

till frågan, hur sedelutgivningsrätten på längre sikt borde regleras.

Jag anmälde sålunda min avsikt att taga spörsmålet under närmare övervägande,

varvid det måhända kunde visa sig lämpligt att tillkalla särskilda

sakkunniga för att göra ytterligare utredningar i ämnet. I avvaktan på resultatet

av erforderliga överväganden rörande sedelutgivningsrätten föreslog jag

—• med viss ändring av maximigränsen för sedelutgivningsrätten — en förlängning

av den dittillsvarande provisoriska lagstiftningen intill utgången av

juni månad 1952; förenämnda lag den 8 juni 1951, nr 388, utfärdades i

enlighet härmed. Sedan jag sedermera den 9 november 1951 erhållit Kungl.

Maj:ts bemyndigande att tillkalla högst fem utredningsmän med uppdrag

att verkställa den ifrågasatta utredningen om regleringen av riksbankens

sedelutgivningsrätt på längre sikt tillkallade jag den 13 i samma månad presidenten

i kammarrätten N. J. E. Quensel, ordförande, riksbankschefen

M. H. Lemne, professorn E. R. Lindahl, verkställande direktören i Svenska

sparbanksföreningen O. E. Sahlin samt bankdirektören J. Wallenberg med

uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning. I direktiven för utredningen

anförde jag bland annat följande:

Det av 1949 års riksbankslagskommitté framlagda förslaget — innebärande

bl. a. att det nuvarande systemet med ett fixerat maximum skall

frångås och att även i övrigt »spärrar» i hävdvunnen mening kunna undvaras

— bör allsidigt prövas. Härvid bör närmare utredas sedelutgivningens

samband med penningpolitiska och andra ekonomiska förhållanden. Vidare

bör under utredningen uppmärksamhet ägnas åt frågan om den sannolika

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

7

psykologiska effekten av att lagstadgade spärrar för sedelutgivningsrätten

slopas. Om övervägandena leda till att sådana spärrar icke lämpligen kunna

avvaras, bör undersökas om det nuvarande systemet — hittills betraktat som

ett provisorium — bör bibehållas, eventuellt med vissa modifikationer, eller

om spärrar av annan art böra uppställas.

I sin förut omnämnda skrivelse den 20 februari 1952 har utredningen

om riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt framhållit, att utredningen

funnit sitt uppdrag vara så omfattande och svårbemästrat, att det ej kunde

fullgöras inom sådan tid, att härav föranlett förslag om definitiv lagstiftning

i frågan kunde framläggas under innevarande års riksdag. Vad anginge

de åtgärder, som bleve erforderliga under nu pågående riksdagssession,

funne utredningen varken anledning eller möjlighet att föreslå annat system

för reglering av riksbankens sedelutgivning än det nu gällande. Lagen den

8 juni 1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning borde i enlighet härmed ersättas med en liknande lag gällande

för budgetåret 1952/53, varvid dock den nu gällande gränsen för

sedelutgivningen eventuellt borde ersättas med en annan gräns.

Beträffande frågan om vilken gräns, som lämpligen borde fastställas, har

utredningen inledningsvis framhållit följande. En spärr för sedelutgivningen,

liksom varje annan laglig begränsning av riksbankens befogenheter, finge

en rimlig mening endast om den uppfattades som ett bindande direktiv för

bankens verksamhet under det kommande året. Detta innebure, att de övriga

direktiv, som riksdagen kunde meddela för riksbankens verksamhet, måste

stå i överensstämmelse med lagstiftningen om sedelutgivningsrätten. 1 annat

fall bleve sedelspärren en formalitet, som inte ens i psykologiskt avseende

fyllde någon uppgift. Allmänhetens förtroende för penningvärdet bleve inte

större, om man hade spärregler, som vid varje förekommande behov ändrades,

än om dylika regler helt saknades. Riksbanken borde därför ej räkna

med möjligheten att det en gång fastställda maximibeloppet för sedelmängden

komme att höjas, så snart sedelomloppet under budgetåret skulle

visa en tendens att överskrida maximigränsen. Riksbanken borde i stället,

i enlighet med beslutet om sedelutgivningsrätten och övriga direktiv, i god

tid inrikta sin politik så, att frågan om en höjning av gränsen för sedelomloppet

ej bleve aktuell under året genom sådana anspråk på sedelutgivningen,

som hade sin grund i en försämring av penningvärdet. En sedelspärr

finge däremot icke utgöra en anledning för riksbanken att underlåta

att tillgodose de faktiska anspråk på sedlar, som gjorde sig gällande vid

varje tidpunkt. Det vore i regel ej heller något skäl att motverka en sådan

förändring av betalnings- och kassahållningsvanorna, som utan att vara av

inflationistisk natur medförde en ökning av det totala sedelbehovet.

För att underlätta bedömningen av vad som kunde anses vara en lämplig

gräns för sedelutgivningsrätten under budgetåret 1952/53 hade vissa sifferuppgifter

rörande det faktiska sedelomloppet och sedelutgivningsrätten un
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

der de två senaste årtiondena sammanställts i en i skrivelsen intagen tabell,

(tabellen har såsom Bilaga fogats vid detta protokoll). Av tabellen framginge

att på grund av julhandeln och transaktioner i samband med årsskiftet allmänhetens

anspråk på betalningsmedel vid slutet av ett kalenderår företedde

en säsongmässig ansvällning. Härigenom komrne den utelöpande sedelmängden

ultimo december i de fall, då prisnivån ej undergått någon större

förskjutning, att ligga cirka 10 % högre än den i medeltal utelöpande sedelmängden

under kalenderåret. Vid fastställandet av en gräns för sedelutgivningsrätten

för ett budgetår, som löpte från och med den 1 juli till och

med den 30 juni nästa år, borde man taga hänsyn till denna toppbelastning

vid kalenderårsskiftet. I normala fall kunde man utgå ifrån att sedelbehovet

under den senare hälften av budgetåret ej komme att uppnå samma höjd

som ultimo december. Det framginge vidare av tabellen, att riksbanken i

regel ej fullt utnyttjat sin sedelutgivningsrätt ens vid den maximala belastningen

vid kalenderårsskiftet. Även då hade riksbanken mestadels haft en

icke alldeles oväsentlig sedelreserv. Utredningen ansåge, att man även vid

bestämningen av sedelutgivningsrätten för budgetåret 1952/53 borde räkna

med en viss reserv för att möta sådana eventuella ökningar i sedelbehovet,

som sammanhängde med ändrade betalningsvanor, tesaureringstendenser

hos allmänheten, exceptionell ökning av produktion och omsättning samt

med andra förändringar, som ej kunde hänföras till en försämring av penningvärdet.

Utredningen har vidare uttalat att enligt dess uppfattning borde riksbankens

sedelutgivningsrätt för budgetåret 1952/53 sålunda motsvara ett beräknat

behov ultimo december 1952 plus en viss reserv. En dylik beräkning

kunde visserligen icke grundas på någon säker vetskap om det närmare sambandet

mellan å ena sidan produktionens omfattning samt utvecklingen av

priser och löner och å andra sidan sedelomloppets storlek, men det vore

dock möjligt att inom icke alltför vida marginaler uppskatta ifrågavarande

samband.

Vid en uppskattning av sedelbehovet vid slutet av år 1952 kunde man

lämpligen utgå från det faktiska sedelomloppet vid slutet av år 1951, 4 090

milj. kr. Om man tänkte sig, att utvecklingen under år 1952 ej skulle innebära

någon expansion varken med avseende på priser och löner eller med

avseende på de omsatta kvantiteterna av varor och tjänster, borde det

maximala sedelomloppet för år 1952 bli ungefär detsamma som för år 1951.

Emellertid kunde en bedömning av utvecklingen under året icke basera sig

på dessa utgångspunkter, då de under innevarande år redan ingångna

kollektivavtalen för löntagare visade hän mot en allmän och relativt stor

avtalsenlig lönehöjning. Denna lönehöjning komme i viss mån att motsvaras

av ökad varutillgång, men man hade också vid avtalens ingående

räknat med möjligheten av en viss prisstegring. Det vore dock givetvis av

största betydelse att prisstegringar, även s. k. konsekvensprisstegringar, i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

9

möjligaste mån undvekes. I annat fall förelåge risker för en fortgåendei penningvärdeförsämring

och därmed även för en utveckling, som vore ägnad

att menligt påverka Sveriges valutaställning. Utredningen förutsatte därför

vid sina beräkningar beträffande sedelbehovet, att statsmakterna och riksbanken

skulle vidtaga effektiva åtgärder för att söka förverkliga den här

avsedda stabiliseringen och att följaktligen en fortsatt pris- och löneglidning

icke skulle äga rum. Från dessa utgångspunkter och med ledning av tidigare

erfarenheter beträffande sedelomloppets utveckling räknade utredningen

med att detta vid slutet av år 1952 borde hålla sig inom ramen för ett belopp

av 4,4 å 4,5 miljarder kronor. Om omständigheterna gåve vid handen, att

nämnda belopp icke skulle förslå, torde detta innebära att risk förelåge för

en inflatorisk utveckling. Utredningen förutsatte, att riksbanken uppmärksamt

följde utvecklingstendenserna och, om dessa skulle gå i angiven riktning,

betraktade detta förhållande som en varningssignal, vilken borde ge

anledning till därav betingade åtgärder.

Till förenämnda belopp borde, som utredningen tidigare antytt, läggas

en viss reserv, förslagsvis uppgående till ett belopp av 300 milj. kronor.

Fullmäktige i riksbanken ha i sitt utlåtande över utredningens skrivelse

uttalat, att fullmäktige i avvaktan på utredningens slutliga förslag till lösning

av sedelutgivningsreglerna icke hade något att erinra mot en förlängning

av nuvarande provisorium med av utredningen föreslagen höjning av

maximibeloppet. Fullmäktige ha härom närmare anfört följande. Därest

en spärr för riksbankens sedelutgivning ansåges erforderlig funne fullmäktige

i likhet med utredningsmännen och i avvaktan på deras förslag till

definitiv lösning av frågan, någon annan möjlighet icke stå till buds än

en förlängning av nuvarande provisoriska lagstiftning. Fullmäktige ansåge

också, att den nuvarande maximigränsen borde höjas. Beträffande det av

utredningsmännen föreslagna maximibeloppet kunde intet annat sägas, än

att det såvitt nu kunde bedömas borde vara tillräckligt. Fullmäktige ville

emellertid starkt understryka vad utredningsmännen framhållit, nämligen

att det icke funnes något entydigt samband mellan å ena sidan produktionens

omfattning samt utvecklingen av priser och löner och å andra sidan

sedelmängden. Det vore otvetydigt att med pris- och lönestegringar följde

ett växande behov av omsättningsmedel, men relationen mellan dessa faktorer

kunde icke anges. Fn ytterligare reservation vore i sammanhanget erforderlig.

Av utredningsmännens skrivelse framginge icke huruvida de vid sina

beräkningar av sedelbehovet räknat med de eventuella återverkningar på

sedelmängden som den statsfinansiella utvecklingen och förändringarna i

bytesbalansen kunde ha. Vår allmänna prisnivå undginge icke att starkt

influeras av den internationella prisutvecklingen. Beträffande den förcnämnda

reserven, som skulle tillgodose en ökning av sedelbehovet av ickeinflationistisk

natur, måste man fråga sig om icke förändringar i befäl
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:,ts proposition nr 186.

nings- och kassahållningsvanorna och tesaureringstendenserna ofta hade

samband med en penningvärdeförsämring. I orostider ökades allmänhetens

likviditetsbehov, den behölle mera kontanter. I varje fall vore det svårt att

skilja den ökning av ifrågavarande behov som hade sin grund i en penningvärdeförsämring

från den ökning som enligt utredningsmännen skulle vara

legitim. Helt uteslutet vore, att riksbanken genom några åtgärder skulle

kunna påverka de omständigheter av bl. a. psykologisk natur, som låge

bakom allmänhetens betalnings- och kassahållningsvanor.

Bankofullmäktige ha vidare ifrågasatt om icke utredningsmännen genom

att uppdela maximibeloppet för den utelöpande sedelmängden i två komponenter,

en som lämnade utrymme för en väntad penningvärdeförsämring

och en som skulle tillgodose en ökning, som icke hade en inflationistisk

grund, onödigt komplicerat frågan. Man måste fråga sig efter vilka grunder

fullmäktige hade att bedöma, om en ökning av sedelmängden hade sin grund

i en penningvärdeförsämring eller icke. Enligt fullmäktiges mening borde

därför utredningsmännens förslag, i vad det avsåge en uppdelning av maximibeloppet

för sedelutgivningen, icke medföra några för riksbanken bindande

direktiv.

Fullmäktige ha avslutningsvis anfört att fullmäktige hittills icke funnit

anledning frånträda den principiella uppfattning, åt vilken fullmäktige

tidigare givit uttryck i sin skrivelse i februari 1951 med förslag till ny riksbankslag,

nämligen att man vid ett system med oinlösliga sedlar icke kunde

finna någon logisk motivering för ett sedelmaximum. Sedelmängden berodde

av rörelsens behov av omsättningsmedel samt allmänhetens betalnings- och

kassahållningsvanor. Riksbanken hade därför ringa möjligheter att påverka

sedelmängden och det kunde icke vara rationellt att utifrån förändringar

i sedelmängden motivera penningpolitiska ingripanden.

Enligt vid bankofullmäktiges utlåtande fogat utdrag av det hos fullmäktige

förda protokollet har herr Kristensson reserverat sig mot majoritetens

beslut. Herr Kristensson, som icke hade något att erinra mot en förlängning

av nuvarande provisorium beträffande sedelutgivningsreglerna med

av utredningsmännen föreslagen höjning av maximibeloppen, har uttalat att

resultatet av pågående utredning borde avvaktas innan frågan om ändrade

bestämmelser för riksbankens sedelutgivning på längre sikt bedömdes.

Bakom utvecklingen av sedelmängdens storlek kunde ligga faktorer, som behövde

beaktas och mot vilka åtgärder kunde behöva vidtagas. Sedelmängdens

storlek kunde vara uttryck för en utveckling, som måste ägnas största uppmärksamhet

av den penningvårdande myndigheten.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha uttalat att fullmäktige — under den

av utredningen angivna förutsättningen att statsmakterna och riksbanken

skulle vidtaga effektiva åtgärder för att söka förverkliga en stabilisering

av penningvärdet — saknade anledning rikta erinran mot en ytterligare höj
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

11

ning av maximibeloppet för riksbankens sedelutgivningsrätt, att gälla för

tiden 1 juli 1952—30 juni 1953. Beloppet av den föreslagna höjningen,

400 miljoner kronor, syntes fullmäktige väl avvägt. F’ullmäktige ha anfört

att fullmäktige funne det beklagligt, att utredningens uppdrag icke

kunnat fullgöras inom sådan tid, att därav föranlett förslag om definitiv lagstiftning

i frågan kunde framläggas under innevarande års riksdag. Ett

fortsatt provisorium på förevarande område syntes nämligen ägnat att

framkalla sådana psykologiska reaktioner hos allmänheten, som jämte

andra mera reala faktorer kunde befrämja en inflationistisk utveckling. Med

tillfredsställelse hade fullmäktige å andra sidan tagit del av de av kommittén

gjorda uttalandena angående sedelutgivningsrättens samband med av

riksdagen meddelade direktiv för riksbankens verksamhet samt angående

riksbankens skyldighet att, i enlighet med beslutet om sedelutgivningsrätten

och övriga direktiv, i god tid inrikta sin politik så, att frågan om en

höjning av gränsen för sedelomloppet ej bleve aktuell under året genom

sådana anspråk på sedelutgivningen, som hade sin grund i en försämring

av penningvärdet. Fullmäktige ville för egen del stryka under dessa uttalanden,

vilka fullmäktige funne vara av den största vikt för den slutliga utformningen

av bestämmelserna på förevarande område.

Enligt vid riksgäldsfullmäktiges utlåtande fogat utdrag av det hos fullmäktige

förda protokollet har ordföranden, herr Örne, för egen del jämväl

hänvisat till ett av honom i fullmäktiges protokoll tidigare intaget yttrande

i anledning av fullmäktiges utlåtande i samband med den i december 1951

vidtagna höjningen av maximigränsen för riksbankens sedelutgivningsrätt

(yttrandet har redovisats å sid 9 i propositionen nr 231 till 1951 års riksdag).

Departementschefen. Enligt lagen den 8 juni 1951 (nr 388) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gälla — i stället för vad i

1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat — särskilda föreskrifter

i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. Dessa innebära bland

annat, att riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av 4 400 miljoner

kronor. 1951 års lag är tidsbegränsad; giltighetstiden för densamma utgår

den 30 juni 1952.

I samband med tillkomsten av 1951 års lag uttalade jag, att jag icke för

det dåvarande ville taga slutlig ståndpunkt till frågan hur sedelutgivningsrätten

borde regleras på längre sikt utan att jag hade för avsikt att taga

spörsmålet under närmare övervägande. Med stöd av bemyndigande av

Kungl. Maj:t har jag sedermera den 13 november 1951 tillkallat särskilda

utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning i ämnet.

Som framgår av vad jag tidigare anfört ha nämnda utredningsmän funnit

att uppdraget icke kunnat fullgöras inom sådan tid, att härav föranlett förslag

om definitiv lagstiftning i frågan kunde framläggas under innevarande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majrts proposition nr 186.

års riksdag. Utredningsmännen ha föreslagit att 1951 års lag måtte ersättas

med en liknande lag gällande för tiden den 1 juli 1952 — den 30 juni 1953,

varvid dock den nuvarande gränsen för sedelutgivningen borde förhöjas från

4 400 till 4 800 miljoner kronor. Vid sina beräkningar rörande sedelomloppet

ha utredningsmännen — under förutsättning att statsmakterna och

riksbanken vidtoge effektiva åtgärder för att förhindra en fortsatt pris- och

löneglidning — uppskattat sedelomloppet vid slutet av år 1952 till omkring

4 400 ä 4 500 miljoner kronor. Till nämnda belopp borde läggas en viss

reserv, förslagsvis uppgående till 300 miljoner kronor, avsedd att ge riksbanken

möjlighet att tillgodose eventuellt uppkommande behov, som sammanhängde

med ändrade betalningsvanor samt med andra förändringar,

som ej kunde hänföras till en försämring av penningvärdet. De sakkunniga

ha jämväl uttalat att riksbanken, i enlighet med beslutet om sedelutgivningsrätten

och övriga direktiv, som riksdagen kunde meddela för bankens

verksamhet, i god tid borde inrikta sin politik så, att frågan om en höjning

av gränsen för sedelomloppet ej bleve aktuell under året genom sådana anspråk

på sedelutgivningen, som hade sin grund i en försämring av penningvärdet.

Hur sedelutgivningsrätten skall regleras på längre sikt bör givetvis icke

nu bli föremål för bedömning, utan detta spörsmål bör anstå till dess utredningsmännen

slutfört sitt uppdrag. I avvaktan härpå bör den provisoriska

lagstiftningen i ämnet förlängas, lämpligen under den tid utredningsmännen

förordat eller den 1 juli 1952 — den 30 juni 1953.

Av vad utredningsmännen anfört får anses framgå att behov av en viss

utvidgning av sedelutgivningsrätten föreligger. Mot det belopp å 400 miljoner

kronor, med vilket höjning ifrågasatts, har jag icke någon erinran.

Såvitt för närvarande går att bedöma torde nämnda belopp vara tillräckligt.

Jag förordar sålunda att det nuvarande maximibeloppet för sedelutgivningen

höjes från 4 400 miljoner kronor till 4 800 miljoner kronor. I anledning

av vissa uttalanden av utredningsmännen om riksbankens bundenhet

av ett i författning fastställt maximibelopp för sedelmängden och vad bankofullmäktige

i anslutning därtill anfört, vill jag endast framhålla att bestämmandet

av en viss maximigräns, nu liksom tidigare, självfallet har den

innebörden, att det blir en uppgift för riksbanken att, inom ramen för av

riksdagen meddelade direktiv, tillvarataga de möjligheter som kunna stå

riksbanken till buds för att förhindra att ett överskridande av maximibeloppet

skall behöva ifrågakomma.

Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1

juli 1952 — den 30 juni 1953 torde böra upptagas i en ny lag vilken -— med

den jämkning som föranledes av det nyss sagda — bör utformas i överensstämmelse

med 1951 års lag i ämnet.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 13

upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning.

Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda lagförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birgit Warholm.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Bilaga

Uppgifter rörande det faktiska sedelomloppet och sedelutgivningsrätten

under tiden 1931—1951.

År

Utelöpande sedelmängd

i milj. kr.

Med el t. Ult.dec.

Ult.dec.

i % av

medelt.

Sedelutg.

rätt ult.

dec. i

milj. kr.

Obegagn. Procentuell ökning

rätt ult. året

dec. i Sedel- Sedel-

milj. kr. mängd i mängd

medeltal ult.dec.

under

Sedel- utg. r.

ult.dec.

1931

566

583

103

662

79

—1

._2

—10

1932

567

598

105

662

64

0

3

—

1933

576

648

112

870

222

2

8

31

1934

639

708

in

920

212

11

9

6

1935

711

786

in

i in

325

11

11

21

1936

801

893

in

1 269

376

13

14

14

1937

884

980

in

1 291

311

10

10

2

1938

977

1 061

109

1 533

472

11

8

19

1939

1 121

1 422

127

1 530

108

15

34

—

1940

1 433

1 482

103

1 694

212

28

4

11

1941

1 485

1 700

114

2 226

527

4

15

31

1942

1 735

2 016

116

2 650

634

17

19

19

1943

2 018

2 266

112

2 868

602

16

12

8

1944

2 239

2 492

in

3 062

570

11

10

7

1945

2 475

2 782

112

3 249

467

11

12

6

1946

2 556

2 877

113

3 092

215

3

3

—5

1947

2 660

2 895

109

3 257

362

4

1

5

1948

2 834

3 113

no

3 200

87

7

8

_2

1949

3 015

3 287

109

3 500

213

6

6

9

1950

3 200

3 513

no

3 500

—13

6

7

—

1951

3 568

4 090

115

4 400

310

12

16

26

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952

520487

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:406 Skrivelse till Konungen med anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. BU 1952:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, dels ock väckta moti s. 1 i texten