Med förslag till förordning om ändrad Igdelse av 3 § c) lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207)
1952-03-31 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1952:189, Med förslag till förordning om ändrad Igdelse av 3 § c) lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207)
Dokumentets text
Kungl. Maj: Is proposition nr 189.
1
Nr 189.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad Igdelse av 3 § c) lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207); given Stockholms slott
den 31 mars 1952.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § c)
lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207).
GUSTAF ADOLF.
John Ericsson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Länsstyrelse äger för närvarande under vissa förutsättningar meddela
tillstånd att anordna lotteri, där insatserna icke uppgå till högre sammanlagt
belopp än 15 000 kronor. I propositionen föreslås, att detta belopp höjes
till 30 000 kronor. 1
1 Biliang till riksdagens protokoll 19Ö2. 1 samt. Nr 189.
2
Kungi. Maj:ts proposition nr 189.
Förslag
till
förordning
om ändrad lydelse av 3 § c) lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207).
Härigenom förordnas, att 3 § c) lotteriförordningen den 19 maj 19391
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
3 §.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
c) efter tillstånd av länsstyrelsen c) efter tillstånd — — — värdeunder
förutsättning papper, samt
att lotteriet anordnas till förmån att. insatserna, stämpelavgift däri
för välgörande, kulturellt eller all- ej inbegripen, icke uppgå till högre
männyttigt ändamål eller till svens- sammanlagt belopp än 30 000 kronor,
ka konstidkares understöd och uppmuntran,
att lotteriet bedrives allenast inom
länet,
att vinsterna icke till större del än
som motsvarar därå belöpande skatt
utgöras av penningar eller värdepapper,
samt
att insatserna, stämpelavgift däri
ej inbegripen, icke uppgå till högre
sammanlagt belopp än 15 000 kronor.
Varor, vilka--— nyss sagts. Varor, vilka — — — nyss sagts.
Denna förordning tråder i kraft
den 1 juli 1952. 1
1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1949:227.
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
3
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
31 mars 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, anmäler fråga om
ytterligare decentralisering av ärenden angående tillstånd att anordna lotterier
och anför därvid följande.
Efter beslut av 1949 års riksdag företogs samma år viss ändring av lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207) i syfte bl. a. att nedbringa antalet
av de ärenden rörande tillstånd att anordna lotteri, vilkas prövning ankommer
på Kungl. Maj :t.
I en inom handelsdepartementet den 12 februari 1952 upprättad promemoria
har nu föreslagits att handläggningen av ärenden rörande lotteritillstånd
skulle ytterligare decentraliseras.
Innan jag går in på detta förslag och på de yttranden, som avgivits däröver,
torde en redogörelse få lämnas för gällande bestämmelser samt för
de synpunkter, som framfördes vid den ändring som vidtogs år 1949.
Gällande bestämmelser om rätt att anordna lotteri.
Enligt 1 § i lotteriförordningen må lotteri om penningar eller penningars
värde ej utan tillstånd av Kungl. Maj :t anordnas för allmänheten i andra
fall eller i annan ordning än som stadgas i förordningen. I denna angivas
förutsättningarna dels för de fall, när lotteri får anordnas utan särskilt
tillstånd —- nämligen då fråga är om lotterier med karaktär av tivoli- eller
basarnöjen [2 §], s. k. egentliga lotterier av ringa omfattning [3 § a)] och
smärre s. k. tidningslotterier [5 §] — dels ock för de fall när tillstånd fordras
och polismyndighet [3 § b)] resp. länsstyrelse [3 § c)] äger befogenhet att
meddela sådant.
Beträffande de fall, när särskilt tillstånd icke erfordras må följande nämnas.
Enligt 2 § i förordningen må lotteri anordnas efter anmälan hos polismyndigheten
minst 7 dagar innan under följande förutsättningar. Lotteriet
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
skall anordnas i samband med offentlig nöjestillställning eller tillställning
till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål samt
bedrivas allenast inom för tillställningen avsett område. Vinsterna skola
uteslutande utgöras av varor eller av anvisningar, vilka gälla som betalningsmedel
endast inom nämnda område. Värdet å högsta vinst får icke överstiga
5 kronor och eventuell insats får icke överstiga 25 öre eller, om vinsterna
utgöras uteslutande av varor, 50 öre. Vinstfördelningen skall äga rum i omedelbar
anslutning till deltagandet i lotteriet. Även lotteri, däri insatser
och vinster äro till antal och storlek bestämda enligt uppgjord plan — s. k.
egentligt lotteri — får enligt 3 § a) anordnas efter anmälan hos polismyndigheten
minst 7 dagar innan på följande villkor. Lotteriet skall anordnas
i samband med tillställning till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt
ändamål och bedrivas allenast inom för tillställningen avsett område.
Behållningen i lotteriet skall användas uteslutande för det ändamål,
till vars förmån tillställningen äger rum. Vinsterna få icke till större del
än som motsvarar därå belöpande skatt utgöras av penningar eller värdepapper.
Anmälan må icke avse anordnande vid samma tillställning av lotterier
med insatser till högre sammanlagt belopp än 3 000 kronor.
Enligt 5 § må vidare lotteri under vissa förutsättningar anordnas i samband
med utgivande av tryckt periodisk skrift utan vare sig anmälan eller
tillstånd.
Tillstånd av polismyndighet eller länsstyrelse kan lämnas i fråga om egentligt
lotteri, som anordnas till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt
ändamål eller till svenska konstidkares understöd och uppmuntran,
om vinsterna icke till större del än som motsvarar därå belöpande skatt
utgöras av penningar eller värdepapper. Uppfyllas dessa villkor, må egentligt
lotteri anordnas efter tillstånd av polismyndighet, om det bedrives allenast
inom polismyndighetens förvaltningsområde och insatserna icke uppgå
till högre sammanlagt belopp än 5 000 kronor [3 § b)] — bestämmelserna
gälla dock icke beträffande Stockholms stad — samt efter tillstånd
av länsstyrelse, om det bedrives allenast inom länet och insatserna, stämpelavgift
däri ej inbegripen, icke uppgå till högre sammanlagt belopp än
15 000 kronor [3 § c)].
1949 års lagstiftning.
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1947 särskilda sakkunniga
— decentraliserings utredningen — för att utreda möjligheterna
av en ytterligare decentralisering inom statsförvaltningen. Utredningen föreslog
i en den 5 februari 1948 avlämnad promemoria vissa ändringar i
lotteriförordningen. I promemorian anfördes bl. a. följande.
Av olika skäl hade utredningen icke funnit lämpligt ifrågasätta något
avsteg från principen, att Kungl. Maj :ts tillstånd skulle erfordras för att
anordna lotterier, där vinsterna till större del än som motsvarade på dessa
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
belöpande skatt utgjordes av penningar eller värdepapper. Däremot hade
utredningen övervägt att i fråga om ärenden rörande tillstånd till varulotterier
föreslå en långt gående decentralisering, innebärande att åt länsstyrelse
resp. polismyndighet skulle anförtros att meddela beslut rörande
alla rena varulotterier oavsett storleken, vilka avsågos att bedrivas allenast
inom myndighetens förvaltningsområde. Även om så skedde, skulle emellertid
vissa lotterier återstå, nämligen sådana som voro avsedda att bedrivas
inom flera förvaltningsområden. I dessa fall skulle erfordras en anordning
med gemensamt beslut av berörda lokalmyndigheter, vilket icke föreföll
praktiskt genomförbart. Utredningen hade emellertid funnit, att en dylik
mera genomgripande decentralisering i fråga om varulotterierna skulle
medföra svårigheter med avseende på bl. a. frågorna om vad som skulle
förstås med bedrivande av ett lotteri inom visst område, hur efterlevnaden
av regler härom skulle kontrolleras och vilken påföljd en överträdelse kunde
medföra. Att svårigheter icke redan med gällande bestämmelser uppstått
syntes sammanhänga med att de lotterier, som voro beroende av de lokala
myndigheternas handläggning, voro så relativt obetydliga, att de i praktiken
bedrevos endast inom ett begränsat område. För att undgå de antydda
svårigheterna hade utredningen ansett lämpligt att med utgående
från gällande bestämmelser tillägga de lokala myndigheterna bestämmanderätt
beträffande lotterier av den storleksordning, att de kunde bedömas
i regel komma att bedrivas inom ett visst begränsat område. Utredningen
ansåg att en avvägning fick göras med hänsyn å ena sidan till önskvärdheten
av en i möjligaste mån decentraliserad handläggning och å andra
sidan till svårigheterna i fråga om kontroll in. in. Utredningen hade därvid
kommit till bl. a. den uppfattningen att i fråga om de lotterier, där
tillstånd lämnas av länsstyrelse, en höjning av den då fastställda gränsen
— 5 000 kronor — till 15 000 kronor borde vara lämplig.
I flertalet remissyttranden över utredningens promemoria lämnades däri
framlagda förslag utan erinran. Beträffande utredningens nyssnämnda förslag
att höja värdegränsen i fråga om vissa lotterier ifrågasatte överståthållarämbetet,
huruvida en höjning till 15 000 kronor var tillräcklig för att
få någon praktisk betydelse. Om någon vinst ur arbetssynpunkt skulle uppnås,
borde enligt ämbetets mening gränsen höjas till 30 000 kronor.
I den proposition i frågan, som förelädes 1949 års riksdag (prop. nr 97),
framhöll jag, att tillståndsgivningen beträffande lotterier borde decentraliseras
redan på grund av den omständigheten, alt genom penningvärdets
fall en förskjutning ägt rum i den ursprungligen avsedda fördelningen av
ärenden på de tillståndsgivande myndigheterna. Det syntes emellertid lämpligt
att på vissa punkter gå något längre i decentralisering än som motiverades
av penningvärdesförändringen, bl. a. med hänsyn till den tillståndssökande
allmänheten. Jag tillstyrkte, att lotteriförordningen ändrades på
sätt som föreslagits av decentraliseringsutredningen, vilket bl. a. innebar
att rent lokala varulotterier med en insatssumma av högst 5 000 kronor
överflyttades från länsstyrelserna till polismyndigheterna samt att värde
-
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 189.
gränsen för de lotterier, där tillstånd meddelas av länsstyrelse, höjdes från
5 000 till 15 000 kronor. Riksdagen (första lagutsk. uti. nr 27, skr. nr 209)
fann icke anledning till erinran häremot, och förordning i ämnet utfärdades
därefter den 13 maj 1949 (nr 227).
Departementspromemorian.
I förenämnda inom handelsdepartementet upprättade promemoria har
gjorts en sammanställning av de ansökningar om tillstånd att anordna lotteri,
som behandlats av Kungl. Maj:t under år 1951. Av det sammanlagda
antalet ansökningar — 289 — biföllos 248 helt eller delvis, under det att
41 avslogos. Av de lotterier, för vilka tillstånd beviljades av Kungl. Maj:t,
skulle 114 bedrivas allenast inom ett län och ha en omslutning, som icke
översteg 50 000 kronor. I 87 av de nu nämnda lotterierna, således i de ojämförligt
flesta fallen, hade en bil upptagits som vinst. Endast i 17 fall förekom
vinst i form av värdepapper (premieobligationer). Bland de lotterier,
som erhållit tillstånd, funnos 20 s. k. båtlotterier, vilka vart för sig visserligen
icke haft sådan omslutning som nyss sagts men för vilka icke angivits
någon begränsning i vad avser det område, där lotteriet skulle bedrivas.
Det kunde emellertid antagas, att även dessa lotterier i praktiken
skulle bedrivas endast inom ett till visst län begränsat område. I fråga om
de återstående 114 beviljade lotteriansökningarna omfattade verksamhetsområdet
flera län eller uppgick omslutningen till mer än 50 000 kronor.
Totala omslutningen av de lotterier som beviljats under år 1951 utgjorde
17 085 297 kronor. Därvid hade fem hantverks- och serielotterier icke medräknats.
Dessa inberäknade kunde omslutningssiffran antagas uppgå till omkring
18 000 000 kronor. Av nämnda belopp hänförde sig omkring 14 275 000
kronor eller inemot 80 % av hela beloppet till de lotterier, som vart för sig
haft en högre omslutning än 50 000 kronor eller bedrivits i två eller flera
län, samt återstoden omkring 3 725 000 kronor, motsvarande ungefär 20 %,
till lotterier som haft en lägre omslutning och bedrivits allenast inom ett
län.
I promemorian framhålles, att en överflyttning av lotteriärendenas handläggning
från Kungl. Maj :t till länsstyrelserna får anses innebära vissa fördelar
för de tillståndssökande. En dylik överflyttning beräknas också medföra
arbetsbesparing, eftersom en utsträckt tillståndsgivning genom länsstyrelserna
—- som redan nu ha att till Kungl. Maj :t avgiva yttrande i samtliga
ärenden — icke torde förorsaka någon mera avsevärd ökning av arbetsbelastningen
hos dessa. Till länsstyrelsernas handläggning böra emellertid
icke överföras ärenden rörande tillstånd till lotterier, i vilka någon vinst utgöres
av penningar eller värdepapper till större del än som motsvarar å vinsten
belöpande skatt. Ej heller torde — enligt promemorian — en sådan överflyttning
kunna ske beträffande lotterier, som skola bedrivas inom flera län.
Däremot föreslås en höjning av värdegränsen för de lotterier där tillstånd
Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
7
skall meddelas av länsstyrelse. Detta är även motiverat med hänsyn till
den ändring av penningvärdet, som inträffat sedan värdegränsen senast bestämdes.
I promemorian anföres vidare följande.
Den gränsdragning, som gjordes år 1949, avvägdes främst med beaktande
av att länsstyrelserna skulle få bestämmanderätt i fråga om lotterier, vilka
kunde bedömas i regel komma att bedrivas endast inom respektive län. En
viktig synpunkt var att svårigheter med kontrollen kunde befaras beträffande
större lotterier. Några svårigheter av sistnämnda slag torde icke ha
förekommit vad angår av Kungl. Maj :t medgivna lotterier, vilka skolat kontrolleras
av länsstyrelse.
Redan en höjning av ifrågavarande värdegräns från 15 000 till 25 000 kronor
beräknas medföra att på Kungl. Maj :ts prövning ankommande ärenden
om tillstånd att anordna lotteri nedbringas med omkring 70 ärenden eller
med ungefär en fjärdedel. Sättes gränsen vid 30 000 kronor kan det antagas
att något över 100 ärenden eller mer än en tredjedel av samtliga sådana
ärenden komma att handläggas av länsstyrelserna. Om gränsen bestämmes
till 40 000 kronor kan det förutses att handläggningen av ytterligare omkring
30 ärenden komma att överflyttas, varigenom antalet lotteritillståndsärenden
hos Kungl. Maj :t skulle nedbringas till inemot hälften. Antalet lotterier
med en omslutning mellan 40 000 och 50 000 kronor är däremot ganska litet.
Det kan därför antagas, att en överflyttning av tillståndsprövningen beträffande
dessa icke kommer att medföra någon mera påtaglig vinst vare sig ur
arbetssynpunkt eller eljest. Det kan också förutses, att en ökad decentralisering
av lotteritillståndsärendena medför, att antalet av de ärenden angående
ändring av lotteritillstånd, vilka nu handläggas inom handelsdepartementet,
kommer att nedgå.
I promemorian förordas en höjning av värdegränsen för de lotterier, där
tillstånd meddelas av länsstyrelse, från 15 000 till 30 000 kronor. Det förutsättes
därvid, att en sådan decentralisering icke medför att tillstånd till lotterier
med en omslutning mellan 15 000 och 30 000 kronor kommer att lämnas
i någon större utsträckning eller för andra ändamål än hittills varit
fallet.
Yttranden.
Överståthållarämbelet och samtliga länsstyrelser ha avgivit utlåtanden
över departementspromemorian.
Förslaget att höja den värdegräns, som är bestämd för länsstyrelses tillståndsprövning
beträffande lotteriärenden, avstyrkes av länsstyrelsen i Västmanlands
län, som anser det värdefullt, att ifrågavarande lotteriansökningar
avgöras centralt. Härigenom erhålles en bättre överblick över de större lotterierna
och större möjlighet att få till stånd en enhetlig och ändamålsenlig
prövning. I samtliga andra remissutlåtanden har förslaget tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Några myndigheter ifrågasätta, om icke värdegränsen
bör sältas högre än vid 30 000 kronor; sålunda förordas eu gräns vid
10 000 kronor av länsstyrelsen i Jönköpings län, medan länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län tillstyrker 50 000 kronor.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att en motsvarande överflyttning
bör ske av beslutanderätten i lotteriärenden från länsstyrelsen till polismyndigheterna.
De i 3 § a) och b) lotteriförordningen angivna gränserna — 3 000
och 5 000 kronor — för anordnande av lotteri efter anmälan hos resp. tillstånd
av polismyndighet böra höjas till 6 000 och 10 000 kronor. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län föreslår, att de för basarlotterier o. d. i 2 § angivna
beloppen för insats — högst 25 eller i vissa fall 50 öre — samt för
värdet å högsta vinst — 5 kronor -— höjas till minst det dubbla. Även länsstyrelsen
i Jämtlands län finner en höjning motiverad för att anpassa de
gränser och belopp, vilka angivits av nyssnämnda båda myndigheter, till det
förändrade penningvärdet. Länsstyrelsen ifrågasätter också en höjning av
värdegränsen enligt 5 § för smärre tidningslotterier.
Länsstyrelsen i Hallands län föreslår, att sådana lotterier, vartill polismyndighet
lämnar tillstånd, skola få bedrivas inom hela länet och ej blott
inom polismyndighetens förvaltningsområde. Härigenom skulle man vinna,
att länsstyrelserna befriades från ett ej ringa antal lotteriärenden beträffande
mindre lotterier, vilka man redan principiellt anförtrott polismyndigheterna.
Stadgandet att lotteri, för vilket länsstyrelse meddelat tillstånd, endast får
bedrivas inom länet har — framhåller länsstyrelsen i Kronobergs län —
haft till följd, att lotterianordnare i orter belägna nära länsgränsen ofta
måste söka tillstånd hos Kungl. Maj :t. Om två länsstyrelser gemensamt finge
meddela tillstånd, skulle detta medföra en ytterligare minskning i antalet
lotteriansökningar till Kungl. Maj :t. Länsstyrelsen i Jämtlands lån anför,
att det enligt dess förmenande icke finns något direkt hinder i lotteriförordningen,
att flera länsstyrelser i förekommande fall meddela gemensamt beslut
angående lotterier i olika förvaltningsområden. Så hade också skett i
ett fall år 1950, då länsstyrelserna i Västernorrlands län och Jämtlands län,
på förslag av länsstyrelsen i förstnämnda län, i gemensam resolution meddelat
tillstånd för Härnösands stifts ungdomsförbund att anordna ett lotteri
inom stiftet. Några svårigheter ur praktisk synpunkt hade icke uppkommit
och torde enligt länsstyrelsen knappast heller behöva uppkomma, när
det gäller bedrivande av lotteri inom blott två län. Skulle lotteriets verksamhetsområde
omfatta tre eller flera län, är säkerligen i de flesta fall insatsbeloppet
så högt, att tillståndsprövningen ankommer på Kungl. Maj :t.
Några svårigheter med kontrollen av de större lotterierna ha, enligt vad
som framhålles i yttrandena, icke förelegat. I åtskilliga remissvar vitsordas,
att ett bifall till förslaget i departementspromemorian icke torde medföra
någon nämnvärd ökning av länsstyrelsernas arbetsbörda.
Kungl. Maj.ts proposition nr 189.
9
Departementschefen.
Den decentralisering av tillståndsgivningen i fråga om lotterier, som genomfördes
år 1949, innebar bl. a. att beslutanderätten rörande varulotterier
med en insatssumma mellan 5 000 och 15 000 kronor överflyttades till länsstyrelserna.
Antalet lotteriärenden, som avgöres av Kungl. Maj:t, är emellertid alltjämt
förhållandevis stort och uppgick under sistförflutna år till omkring 290. I
samtliga fall har vederbörande länsstyrelse avgivit yttrande i ärendet. En
ytterligare decentralisering torde därför kunna genomföras, utan att länsstyrelsernas
arbetsbörda därigenom i nämnvärd grad ökar.
\ id anmälan av nyss berörda förslag om decentralisering till 1949 års
riksdag anförde jag bl. a., att det syntes lämpligt att gå något längre i decentralisering
än som motiverades av enbart penningvärdesförändringen.
Därvid framhölls att det för lotterianordnare torde vara förenat med praktiska
fördelar, om tillståndsgivningen i ökad utsträckning överflyttades
till länsstyrelserna. Samma skäl kan alltjämt åberopas. Några principiella
hinder mot en sådan överflyttning kunna icke anses föreligga. Ett förslag i
denna riktning har biträtts av samtliga länsstyrelser utom eu. För egen del
tillstyrker jag också, att en ökad decentralisering nu kommer till stånd.
I den promemoria, som utarbetats i frågan, har föreslagits att värdegränsen
för de lotterier, där tillstånd lämnas av länsstyrelse, skall höjas från
15 000 till 30 000 kronor. En ytterligare höjning av denna värdegräns torde
— som några länsstyrelser anfört — kunna övervägas. Jag anser mig emellertid
kunna godtaga det i promemorian framlagda förslaget och förordar,
att detta genomföres. Däremot synes en ändring av övriga i förordningen
angivna värdegränser icke nu böra ifrågakomma.
Under remissbehandlingen har bl. a. framhållits, att antalet lotteriansöknmgar
till Kungl. Maj :t skulle ytterligare minska, om flera länsstyrelser gemensamt
finge meddela tillstånd till lotterier inom sina förvaltningsområden.
Även decentraliseringsutredningen övervägde ett förslag av denna innebord
men fann, att det icke vore lämpligt att genomföra en sådan ordning,
(vilande lagstiftning synes ej lämna utrymme för dylika gemensamma beslut,
och någon ändring härutinnan är enligt min mening knappast påkallad.
Ej heller torde anledning finnas att ändra vad enligt förordningen nu
gäller om polismyndighets befattning med lotterier.
Det av mig förordade förslaget till höjning av värdegränsen för de lotterier,
där länsstyrelse lämnar tillstånd, föranleder viss ändring i 3 § c) lotteriförordningen.
Den ändrade bestämmelsen bör lämpligen träda i kraft
den t juli 1952.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, alt ett i enlighet
med det anförda inom handelsdepartementet upprättat förslag till förord2
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr ISO.
10
Kungl. Maj ris proposition nr 189.
ning om ändrad lydelse av 3 § c) lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr
207) måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bengt Augustinsson.
527347. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1952:255 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § c) lotteriförordningen den 19 maj 1939 a1 i texten
- 2LU 1952:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:is proposition med förslag till förordning om ändrad Igdelse av 3 § c) lotteriförordningen den 19 maj 1939 s. 1 i texten