Sök i Ratio Lex

Med förslag till allmänt resereglemente m. m

1952-03-31 · 71 sidor, varav 70 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 70 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:197, Med förslag till allmänt resereglemente m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

1

Nr 197.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till allmänt

resereglemente m. m.; given Stockholms slott

den 31 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Lingman.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framlägges förslag till nytt allmänt resereglemente. Förslaget

åsyftar att i flera avseenden förenkla och förtydliga nu gällande bestämmelser

och innebär i åtskilliga hänseenden en decentralisering av beslutanderätten

till vederbörande myndigheter.

Bl. a. föreslås att resetraktamente och tjänstgöringstraktamente skall

sammanföras till en enhetlig traktamentsform och att de nuvarande bestämmelserna

om omplaceringstraktamente skall ersättas med ändrade regler

om omstationering.

Flertalet av de nuvarande s. k. besparingsreglementena avses skola upphävas.

I stället föreslås vissa bestämmelser, som syftar till inskränkning

av rätten att erhålla traktamente vid kortvariga förrättningar. Antalet traktamentsklasser

förordas minskat från fyra till tre, varjämte traktamentsbeloppen

föreslås skola höjas i viss utsträckning.

De nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1952. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 197.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31

mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om ändrade bestämmelser

angående resekostnads- och traktamentsersättning m. m. samt

anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 november 1949 tillkallades

den 7 december samma år tre sakkunniga med uppdrag att verkställa

utredning angående översyn av allmänna resereglementet m. m. (1949 års

reseersättningskommitté1).

Med skrivelse den 29 januari 1952 har kommittén avlämnat betänkande

med förslag till allmänt resereglemente m. m. Betänkandet, som sedermera

har befordrats till trycket (SOU 1952:6), innehåller förslag även rörande

stationeringsort och omplaceringstraktamente.

över betänkandet har utlåtanden avgivits av Svea hovrätt, fångvårdsstyrelsen,

försvarets civilförvaltning, överbefälhavaren i samråd med försvarsgrenscheferna,

socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

arbetarskyddsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret,

kammarrätten, riksräkenskapsverket, statens sakrevision, generaltullstyrelsen,

domkapitlet i Uppsala, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, lotsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,

Gotlands, Skaraborgs, Kopparbergs och Västerbottens län, civilförsvarsstyrelsen,

statens lönenämnd, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, försvarets fabriksstyrelse,

luf tf artsstyrelsen, Hushållningssällskapens förbund, Statstjänarkartellen,

Statstjänstemännens riksförbund ,(SR), Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO) och Tjänstemännens centralorganisation CTCO).

De i betänkandet berörda spörsmålen har därefter varit föremål för beredning

inom civildepartementet, varjämte överläggningar i vissa frågor

har ägt rum med nämnda personalorganisationer. 1

1 Statskommissarien B. E. Johnsson, tillika ordförande, byråsekreteraren A. Almroos och

byråchefen J. A. Stenström.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

3

Vidare har kommittén i skrivelse den 29 februari 1952 framlagt förslag

angående traktamente m. m. för personal i försvarets reserver. Över denna

skrivelse har yttranden avgivits av överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning

och statskontoret.

I. Allmänna resereglementet.

A. Inledning.

Reseersättningskommittén.

I det nu föreliggande betänkandet redovisar reseersättningskommittén de

delar av sitt utredningsuppdrag, som avser översyn av allmänna resereglementet

samt bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente, omplaceringstraktamente

och stationeringsort. Kommittén framlägger förslag till nytt

allmänt resereglemente jämte tilläggsbestämmelser och anvisningar, förslag

till ändrad lydelse av Saar samt förslag till ändrad lydelse av TB Saar.

Huvudförfattningen inom det område det här gäller, allmänna resereglementet,

utfärdades år 1929 och grundade sig i huvudsak på 1925 års allmänna

resereglemente. Detta i sin tur tillkom efter en under åren 1918—20 verkställd

sakkunnigutredning. De revisioner av reglementet, som sedermera har

ägt rum, har endast varit av partiell natur och någon utredning i ett sammanhang

rörande resereglementet och bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente

har inte förekommit. Kommittén uttalar, att innehållet i 1929

års resereglemente numera måste anses såsom delvis föråldrat och att systematiken

inte är fullt klar. På grund av dessa omständigheter och då kommittén

har funnit lämpligt att arbeta samman bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente

med resereglementets traktamentsbestämmelser, är det

enligt kommitténs mening naturligt, att den verkställda överarbetningen har

måst bli tämligen genomgripande.

Vid utarbetandet av de förslag, som innehålles i betänkandet, har följande

allmänna synpunkter varit vägledande för kommittén. I sakligt hänseende

bör bestämmelserna om resekostnadsersättning och traktamente samt

angående omstationering utformas så, att ett åläggande att utföra förrättning

eller ett omstationeringsbeslut å ena sidan inte blir oskäligt betungande

för vederbörande men å andra sidan inte heller medför någon oberättigad

vinst för honom. Vad beträffar den formella sidan av överarbetningen, måste

enligt kommitténs mening anses föreligga ett starkt behov av att bestämmelserna

i förevarande ämnen förenklas, förtydligas och enhetliggöres.

Bland åtgärder, som kommittén anser böra vidtagas i förenklande och förtydligande

syfte, torde främst böra nämnas sammanförandet av traktamentsersättning

och tjänstgöringstraktamente till en ersättningsform och en

sådan omläggning av formerna för beredande av ersättning för vissa merkostnader

i samband med omstationering, att den särskilda förmånen omplaceringstraktamente

blir obehövlig. Redan härigenom vinnes en koncentra
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

tion av författningsbestämmelserna inom området för den förevarande utredningen.

Ett ytterligare steg i samma riktning skall enligt kommitténs förslag

tagas genom avveckling av systemet med s. k. besparingsreglementen.

Kommittén räknar dock med att specialbestämmelser kommer att erfordras

för ett begränsat antal förvaltningsområden med hänsyn till där rådande

särpräglade tjänstgöringsförhållanden.

Det nuvarande allmänna reseregleinentet är fastställt av Kungl. Maj :t och

riksdagen gemensamt. Beträffande bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente

bär riksdagens medverkan inskränkt sig till att i 33 § Saar har intagits

vissa allmänna stadganden, medan åt Kungl. Maj :t har överlämnats

att meddela närmare bestämmelser. Enligt kommitténs förslag skall det

nuvarande allmänna resereglementel och bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente

ersättas av en ny författning med benämningen allmänt resereglemente

(Arr). Kommittén har räknat med att det nya reseregleinentet

skall utfärdas i samma ordning som det nu gällande.

I reglementet bör enligt kommitténs mening intagas endast sådana bestämmelser,

som äger grundläggande betydelse, medan detaljregleringen bör

ske genom tilläggsbestämmelser och anvisningar, utfärdade av Kungl. Maj :t

med stöd av bemyndigande i reglementet, samt — beträffande vissa frågor,

som anges i reglementet — genom beslut av vederbörande myndigheter. Till

ledning vid meddelandet av sistnämnda beslut bör anvisningarna innehålla

allmänna riktlinjer. Den angivna ordningen innebär en relativt betydande

decentralisering av beslutanderätten i förhållande till vad som gäller enligt

det nuvarande allmänna resereglementet, vilket vid sidan av principiellt betydelsefulla

stadganden innefattar rena detaljföreskrifter och knappast i

något hänseende överlämnar avgörandet åt Kungl. Maj :t underordnad myndighet.

Kommittén anser det vara en fördel, att möjlighet finnes att vid tillämpningen

av Arr taga hänsyn till de skiftande förhållanden, som på ifrågavarande

område kan förekomma och om vilka vederbörande myndigheter

av naturliga skäl kan antagas i första hand äga kännedom. Det förefaller

kommittén som om systemet med anvisningar i förening med myndigheternas

befogenhet att i vissa hänseenden besluta efter skälighetsprövning bör

kunna bidraga till en minskning av det stora antal besvärs- och anmärkningsmål

rörande traktamentsfrågor m. in., som f. n. årligen förekommer.

Yttrandena.

Med ett undantag — domänstyrelsen, som bl. a. av kostnadsskäl och med

hänsyn till arbetsförhållandena inom domänverket har förklarat sig inte

kunna tillstyrka förslaget i dess nuvarande utformning — har de hörda

myndigheterna ansett, att förslaget i huvudsak är väl lämpat att läggas till

grund för utfärdandet av ett nytt allmänt resereglemente. I ett stort antal

yttranden har givits uttryck åt uppfattningen, att den allmänna uppläggningen

är rationell och ägnad att undanröja åtskilliga nu bestående tillämp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

5

ningssvårigheter samt att omarbetningen har lett till önskvärda förenklingar

i skilda hänseenden. Uttalanden av sådan innebörd har beträffande förslaget

i dess helhet eller särskilda delar därav gjorts av bl. a. försvarets civilförvaltning,

bostadsstgrelsen, väg- och vattenbgggnadsstgrelsen, statskontoret,

kammarrätten, skogsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, rikets allmänna

kartverk, länsstyrelsen i Skaraborgs län, statens lönenämnd, generalpoststyrelsen,

telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och försvarets fabriksstyrelse

samt SACO. I vissa andra yttranden har uttalats, att förslaget i huvudsak

inte har föranlett någon erinran. Luft fartsstyrelsen har dock funnit särskilt

de nya traktamentsbestämmelserna väl komplicerade och svårtolkade, och

generalpoststyrelsen har framhållit, att bestämmelserna visserligen i allmänhet

är ändamålsenliga men i vissa fall kommer att medföra ökat administrativt

arbete. Ett flertal myndigheter räknar med avsevärt ökade utgifter,

om förslagen genomföres.

Med hänsyn till svårigheterna att överblicka konsekvenserna av de delvis

ganska genomgripande ändringarna har generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen

ifrågasatt, om inte de nya bestämmelserna till en början bör få

provisorisk giltighet för viss begränsad tid.

Vad kommittén har föreslagit i fråga om författningsmaterialets uppdelning

på ett av riksdagen antaget reglemente och en av Kungl. Maj :t utfärdad

tilläggsförfattning, som också skulle innehålla anvisningar för tolkningen

av de båda författningarna, har inte givit Svea hovrätt anledning

till principiell erinran. Statskontoret, statens sakrevision och rikets allmänna

kartverk har också funnit tillvägagångssättet väl grundat. De båda sistnämnda

myndigheterna har framhållit, att därigenom möj liggöres en smidigare

anpassning av bestämmelserna efter de faktiska förhållandena, och

kartverket har betecknat det som en ytterligare fördel, att anvisningarna

bär gjorts relativt detaljerade och upptager mycket av motiveringarna till

reglementet. Detta har kartverket ansett vara till lättnad för de granskande

myndigheterna, och verket har uttalat, att de nu så vanliga anmärkningsmålen

i frågor om resekostnads- och traktamentsersättning säkerligen kommer

att kunna väsentligt reduceras till antalet. Försvarets fabriksstyrelse

har gjort uttalanden av samma innebörd. Även telegraf styrelsen har funnit

det ändamålsenligt, att vissa principuttalanden har intagits i anvisningarna,

men ansett, att förfaringsättet borde ha kommit till användning i större

utsträckning. Fångvårdsstyrelsen och länsstyrelsen i Kronobergs län har

förklarat sig biträda kommitténs förslag i förevarande hänseenden.

Vissa myndigheter har ställt sig mera kritiska mot bestämmelsernas uppdelning.

Sålunda har medicinalstyrelsen och vattenfallsstyrelsen ansett det

vara opraktiskt och tidsödande att behöva använda två skilda författningar

vid tillämpningen. Dessa myndigheter har jämte domänstyrelsen ifrågasatt,

om inte bestämmelserna borde sammanföras till en författning. Enligt luftfartsstyrelsens

mening är det inte rationellt, att man, för att över huvud taget

kunna tillämpa reglementet, i betydande omfattning skall nödgas vara

beroende av anvisningar, som till stor del egentligen har karaktären av bestämmelser.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Att beslutanderätten i en del frågor rörande resereglementets tillämpning

delegeras till vederbörande myndigheter har i regel betecknats som en riktig

princip, mot vilken i och för sig inte är något att anmärka. Vissa myndigheter

har emellertid, samtidigt som de har understrukit värdet av att

hänsyn kan tagas till förhållandena i det särskilda fallet, uttalat farhågor

för att tillämpningen inte kommer att bli enhetlig. Med denna utgångspunkt

men också med hänvisning till sannolika kostnadsökningar som en följd av

delegationen har statskontoret förordat, att myndigheternas befogenheter

starkt beskäres. Statens sakrevision har också funnit det angeläget, att ersättningen

endast i undantagsfall blir beroende av myndigheternas skälighetsprövning.

Enligt skogsstyrelsen och telegrafstyrelsen kan det tänkas,

att den större friheten för myndigheterna kommer att leda till en ökning

i stället för, som kommittén har räknat med, en minskning av antalet besvärs-

och anmärkningsmål.

Med avseende på den förutsatta befogenheten att nedsätta eller innehålla

traktamentet har Svea hovrätt och länsstyrelsen i Kronobergs län pekat på

risken för att besparingsreglementena kan återkomma i än mera oenhetliga

former.

Försvarets civilförvaltning har framhållit, att beslut, som grundar sig på

skälighetsprövning, inte kan göras till föremål för anmärkningsprocess i

samma mån som andra beslut, varför det kan bli svårt att leda tillämpningen

in på de banor, som kommittén har förutsatt. De fördelar, som förslaget

— vid riktig tillämpning av bestämmelserna — kommer att medföra

i nu ifrågavarande avseende, har dock synts ämbetsverket så väsentliga, att

det bör läggas till grund för beslut.

Decentraliseringen har tillstyrkts av fångvårdsstyrelsen, generaltullstyrelsen,

länsstyrelsen i Kopparbergs län och järnvägsstyrelsen. Kammarrätten

har uttalat, att de osäkerhetsmoment, som en skälighetsprövning inrymmer,

måhända kan inge betänkligheter, åtminstone innan det nya systemet

har hunnit verka någon tid. Enligt kammarrätten är det därför av vikt, att

myndigheterna i största utsträckning samråder med varandra, så att en

enhetlig praxis redan från början möjliggöres. Statens lönenämnd har förutsatt

samråd mellan myndigheterna och samverkan med vederbörande

personalorganisationer. TCO har ansett en decentralisering av beslutanderätten

kunna väcka vissa betänkligheter med hänsyn till hur skiftande en

bestämmelse kan tolkas av olika myndigheter samt förklarat sig förutsätta,

att berörda personalorganisationer beredes tillfälle till förhandlingar innan

särbestämmelser fastställes.

Departementschefen.

Det komplex av bestämmelser, som nu har varit föremål för översyn genom

reseersättningskommittén, kännetecknas av en höggradig oklarhet och

bristande enhetlighet. Bestämmelsernas tillämpning har kommit att vålla

därav berörd personal ett oproportionerligt omfattande arbete. Det har där
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

för länge framstått som angeläget att inom detta område nå fram till en

bättre ordning. Reseersättningskommittén har valt att söka lösa uppgiften

genom delvis ganska radikala åtgärder, Helt naturligt ställer det sig svårt

att på förhand med någon större säkerhet bedöma, hur de föreslagna omläggningarna

kommer att verka, särskilt som de förhållanden det här gäller

att reglera är synnerligen skiftande. I likhet med det stora flertalet remissmyndigheter

har jag emellertid den uppfattningen, att kommitténs principiella

ställningstaganden i allmänhet är väl motiverade och att förslagen

innebär inte oväsentliga fördelar gentemot nuvarande bestämmelser framför

allt genom en mera konsekvent systematik och genom förenklingar i

olika avseenden.

För min del anser jag en decentralisering av beslutanderätten till vederbörande

myndigheter vara särskilt naturlig inom ett sådant område som det

förevarande. Reseersättningskommitténs förslag härutinnan finner jag därför

principiellt riktigt. Självfallet är det emellertid av väsentlig betydelse,

att myndigheternas skälighetsbedömanden kommer att följa enhetliga riktlinjer.

I anslutning till kammarrättens och lönenämndens yttranden vill jag

understryka vikten av att myndigheterna i största möjliga utsträckning

samråder i detta syfte. Reseersättningskommittén har förutsatt, att central

förvaltningsmyndighet, som utfärdar tillämpningsföreskrifter till resereglementet,

skall ha att insända ett exemplar av föreskrifterna till riksräkenskapsverket.

Genom en sådan anordning och genom sin granskningsverksamhet

torde detta ämbetsverk kunna erhålla en ganska tillfredsställande

överblick över resereglementets tillämpning inom olika delar av statsförvaltningen

och äga förutsättningar att genom rådgivning till myndigheterna verka

för den samordning, som är önskvärd. Jag vill tillägga, att det får anses

naturligt att kontakt uppehälles mellan vederbörande myndigheter och personalorganisationer

i hithörande spörsmål liksom beträffande anställningsoch

avlöningsvillkor i allmänhet.

Under hänvisning till det anförda förordar jag, att reseersättningskommitténs

förslag med de ändringar, som jag i det följande kommer att föreslå,

lägges till grund för nya bestämmelser i ämnet.

Då det gäller att taga ställning till frågan, i vilken ordning nya författningar

på förevarande område skall utfärdas, synes man böra beakta den

utveckling, som i motsvarande hänseende har ägt rum beträffande de statliga

avlöningsreglementena. Vid utfärdandet av Saar och Arf frångick man

sålunda den tidigare gällande principen, att avlöningsreglementena skulle

till sin ordalydelse fastställas av riksdagen, och Kungl. Maj :t erhöll riksdagens

bemyndigande att utfärda de nya reglementena i huvudsaklig överensstämmelse

med framlagda författningsförslag. Kungl. Maj:t blev därigenom

oförhindrad att vidtaga förtydliganden eller eljest redaktionella jämkningar

i författningarna, såväl vid utfärdandet som därefter. På samma

sätt har förfarits vid senare verkställda löneregleringar. Det torde få anses

naturligt, att även allmänna resereglemcntet, vilket för flertalet förrätt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ningsmän har karaktären av en avlöningsförfattning, utfärdas i nu angiven

ordning. Jag förordar därför, att Kungl. Maj :t för sig utverkar bemyndigande

att utfärda resereglementet i huvudsaklig överensstämmelse med det

förslag, som jag i det följande kommer att framlägga.

Liksom hittills har varit fallet, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att

utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till resereglementet. I fortsättningen

kommer jag därför i huvudsak inte att uppehålla mig vid reseersättningskommitténs

förslag beträffande tilläggsbestämmelser och anvisningar i

vidare mån än förslagen motsvarar bestämmelser, som finnes intagna i det

nu gällande resereglementet och alltså tidigare har varit underställda riksdagen.

Såsom av det anförda framgår kan jag inte tillstyrka den av vissa myndigheter

ifrågasatta anordningen, att resereglementet och dess tilläggsbestämmelser

skulle vid utredigeringen sammanföras i en författning. Mot en

sådan anordning talar enligt min mening, förutom de skiljaktiga formerna

för utfärdandet, att den skulle allvarligt inkräkta på överskådligheten.

Med anledning av vad generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen har anfört

om ett tidsbegränsat provisorium vill jag framhålla, att man enligt

min mening knappast kan utgå från att en reglering av detta slag kommer

att redan från början fungera helt friktionsfritt. Snarare bör man räkna med

att erfarenheterna kan ge anledning att företaga jämkningar i författningstexten.

B. Principiella spörsmål.

1. Syltet med resekostnadsersättning och traktamente.

Reseersättningskommittén.

Kommittén erinrar inledningsvis, att i det betänkande med förslag till resereglemente

som år 1920 avgavs av tillkallade sakkunniga har uttalats, att

genom resereglementet bör beredas skälig ersättning åt förrättningsmän för

de kostnader, som resa till och från förrättning betingar, och för de merkostnader,

som av förrättning föranledd vistelse å annan ort än bostadsorten

medför, samt att kommunikationsverkens lönekommitté i sitt år 1919

avgivna betänkande har anfört, att ändamålet med tjänstgöringstraktamente

är att utgöra ersättning för de ökade kostnader, som vistelse å annan ort

än hemorten medför.

I anslutning till dessa uttalanden framhåller reseersättningskommittén, att

den inte har ansett det åt kommittén lämnade uppdraget påkalla någon

undersökning av i vilka fall traktamentsersättningen kan ha karaktären av

ersättning för utfört arbete. Kommittén hävdar emellertid som sin principiella

uppfattning att ersättning, som anses böra tillkomma förrättningsman

för hans arbete med förrättningen, inte bör inarbetas i traktamentet

utan tillerkännas förrättningsmannen i annan form. Traktamentsbegreppet

bör så långt möjligt är renodlas genom att benämningen traktamente reser
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

9

veras för sådana ersättningar, som avses gottgöra förrättningsman för merkostnader,

vilka åsamkas honom genom företagandet av tjänsteresa och

förrättning. Kommittén erinrar, att i Saar och tilläggsbestämmelserna därtill

vissa förmåner — kallortstraktamente och flygtraktamente — betecknas

som traktamente, ehuru de är av helt annan natur än traktamente enligt

resereglementet.

Resekostnadsersättning utgår för täckande av utgifter, som direkt föranledes

av förrättningsmannens förflyttning med något färdmedel (oftast

tåg, buss eller bil). Till resekostnadsersättning vill kommittén emellertid

också räkna sådan ersättning, som enligt kommitténs förslag skall utgå för

befordran av bagage; utgifter för detta ändamål har hittills, bortsett från

vissa särskilda fall, ansetts böra bestridas genom anlitande av traktamentet.

Kommittén framhåller, att uppkommande merkostnader för mat och logi

— i vilka bör inräknas drickspenningar till restaurang- och hotellpersonal

— visserligen utgör den huvudsakliga grunden för att traktamente utgår men

att en förrättning kan förorsaka även andra utgifter, som sammanhänger

med den påtvungna ändringen i livsföringen. Särskilt vid långvariga förrättningar

kan man sålunda utgå från att förrättningsmannen på olika sätt

söker hålla kontakt med hemmet, hemorten och sin privata tillvaro över huvud

taget. Vidare är det enligt kommittén ofrånkomligt, att den som — kanske

under en längre tid — är hänvisad till att bo i ett hotellrum eller ett hyrt

privatrum, har större behov av kostnadskrävande förströelse under fritiden

än den som lever i sin hemmiljö. De nu berörda omständigheterna bör enligt

kommitténs mening beaktas, då man bedömer dagtraktamentenas storlek.

Det nu gällande resereglementet präglas av en strävan att beträffande resekostnadsersättningen

förverkliga den s. k. självkostnadsprincipen, vilken

innebär, att nämnda ersättning skall så nära som möjligt ansluta sig till

de verkliga resekostnaderna, så att varken vinst eller förlust uppkommer

för förrättningsmannen. Samma strävan säger sig kommittén ha fullföljt

vid avfattningen av sitt förslag till resereglemente. I fråga om traktamente

tillämpas självkostnadsprincipen f. n. inte, om man bortser från de bestämmelser

i 18 § allmänna resereglementet, enligt vilka förrättningsman, som

beredes inkvartering genom myndighets försorg, inte erhåller nattraktamente

med högre belopp än han har att erlägga i ersättning för inkvarteringen.

Enligt kommittén skulle det vara förenat med mycket stora praktiska

olägenheter, om man i övrigt skulle tillämpa ifrågavarande princip inom

traktamentsområdet: utbetalningen av traktamente skulle då föregås av en

betungande verifikationsgranskning, och olika uppfattningar hos myndigheterna

om vad som skulle anses utgöra ersättningsgilla merkostnader skulle

medföra ojämnheter i tillämpningen. I de delar av reglementsförslaget, som

avser traktamente, gör sig självkostnadsprincipen också gällande bara i den

bestämmelse, som till sitt innehåll motsvarar nyssnämnda 18 § i det nuvarande

resereglementet. I

I anslutning till behandlingen av självkostnadsprincipen berör kommittén

frågan om s. k. resanslag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Enligt resereglementet den 19 juni 1942 för tjänstemän vid domänverket

utgår resekostnadsersättning till vissa distriktstjänstemän i form av ett

för månad bestämt fast resekostnadsanslag, beräknat efter vad som kan anses

motsvara de verkliga kostnaderna. Vid anslagens bestämmande skall hänsyn

tagas till tjänstgöringens art och omfattning, tjänstgöringsområdenas

utsträckning och inom desamma befintliga kommunikationer samt dessas

beskaffenhet. Skulle resekostnadsanslag befinnas ha varit otillräckligt för

tjänstemans verkliga utgifter för resor under ett och samma kalenderår,

må domänstyrelsen, om så prövas vara av omständigheterna påkallat, tilldela

tjänstemannen skäligt tilläggsanslag. Då tjänsteman med fast resekostnadsanslag

åtföljer överordnad vid inspektionsresa, äger han för resan utbekomma

resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet, ehuru

med vissa jämkningar. Medgivande av denna innebörd kan undantagsvis

lämnas av domänstyrelsen även för viss resa av annat slag.

Det nu beskrivna systemet med resekostnadsanslag tillämpas för ifrågavarande

tjänstemän vid domänverket endast med avseende på resekostnaderna;

traktamente utgår däremot i princip enligt allmänna resereglementets

bestämmelser, ehuru vissa inskränkningar är stadgade. För vågmästare

vid väg- och vattenbyggnadsverket råder ett motsatt förhållande:

resekostnadsersättning utgår enligt allmänna resereglementet med iakttagande

av vissa besparingsföreskrifter, medan traktamentsersättning för sådana

tjänsteresor inom vågmästarens arbetsområde, som inte föranleder

övernattning utom bostadsorten, utgår med ett årligt belopp av 320 kronor.

Sistnämnda belopp kan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på särskilda skäl

höja, dock inte utöver 600 kronor.

Församlingspräst åtnjuter fast resanslag om högst 500 kronor för år och

kan, om anslaget skulle visa sig vara otillräckligt, därjämte erhålla tillfälligt

resanslag. Under förarbetena till den lönereglering för prästerna, som har

trätt i kraft med ingången av detta år, yppades delade meningar om lämpligheten

av att för prästernas del bibehålla systemet med resanslag. I propositionen

1951: 156 uttalades emellertid, att systemet med fasta och tillfälliga

resanslag borde tills vidare bibehållas med hänsyn dels till uppkommande

administrativa nackdelar för stiftsmyndigheterna, om man överginge

till att tillämpa allmänna resereglementet, dels ock till den då pågående

allmänna översynen av reglementet. Riksdagen förklarade sig också

finna denna anordning ofrånkomlig men fann angeläget understryka, att

frågan om reseersättningen borde upptagas till förnyat övervägande så snart

kunde ske.

Reseersättningskommittén ger för egen del uttryck åt uppfattningen, att

allmänna resereglementet bör vinna tillämpning inom alla förvaltningsområden,

där inte särskilda skäl talar däremot. Kommittén anser det vara

uppenbart, att stora svårigheter möter att noggrant avpassa ett resanslag

efter de verkliga resekostnaderna, hur mycket arbete som än nedlägges därpå.

Antingen kommer resanslaget att bereda förrättningsmannen ett skattefritt

tillskott till lönen, eller också uppkommer en förlust, som förrättnings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

11

mannen måhända, men inte säkert, kan få täckt genom ett tillfälligt resanslag.

Kommittén anför härom vidare.

Till förmån för resanslagssystemet har anförts, att det bereder administrativa

förenklingar i jämförelse med reseräkningssystemet, emedan granskningen

av reseräkningar bortfaller. Emellertid är att märka, att fastställandet

av ett resanslag kräver ingående beräkningar och hänsynstaganden,

om man vill kunna räkna med att beloppet skall tillnärmelsevis svara mot

de uppkommande kostnaderna för förrättningsmannen. Och räkningsgranskning

kan icke helt undvikas, om utvägen att justera anslagsbeloppet genom

medgivande av tillfälligt resanslag skall hållas öppen. Förrättningsmannens

anspråk på ökad medelstilldelning måste nämligen stödjas på uppgifter i

reseräkningsform om de kostnader, som förekommit.

Reseersättningskonnnittén anser sig vid sitt bedömande av frågan, huruvida

ersättning för tjänsteresa och förrättningar inom vissa områden alltjämt

bör utgå såsom resanslag, främst böra fästa avseende vid att denna

anordning icke ger utrymme åt självkostnadsprincipen och att detta, på

sätt ovan berörts, kan medföra icke önskvärda konsekvenser, mot vilka

systemet med ersättning efter reseräkning erbjuder starkare garantier. Med

dessa utgångspunkter men jämväl med framhållande av att de administrativa

fördelarna av resanslagssystemet synas vara övervärderade, vill kommittén

för sin del förorda, att sistnämnda system slopas på de håll, där det förekommer.

Yttrandena.

Vad reseersättningskommittén i förevarande hänseenden anfört har i allmänhet

icke föranlett några särskilda uttalanden från de hörda myndigheterna

och personalorganisationerna. Förslaget om slopande av systemet

med fasta och tillfälliga resanslag har dock berörts i några yttranden. Vägoch

vattenbyggnadsstgrelsen har förklarat sig dela kommitténs uppfattning,

att systemets administrativa fördelar inte utgör tillräckligt skäl för dess

bibehållande, och lämnat sin anslutning till förslaget. Styrelsen har särskilt

framhållit, att vägmästarna numera i stor utsträckning måste utfärda räkningar

angående sina tjänsteresor, sedan inom väg- och vattenbyggnadsverket

i huvudsak övergång har skett från tjänstebilsystem till ett system med

egna bilar. Domänstyrelsen har anfört, att på grund av reglerna för bilersättning

samt eventuella regler för motorcykelersättning fasta anslag fortsättningsvis

kan bestämmas endast för ett mindre antal tjänstemän. Med

hänsyn härtill har styrelsen inte velat motsätta sig anslagens slopande, ehuru

systemet enligt styrelsens mening vid domänverkets arbetsförhållanden

medför så väsentliga fördelar, att någon avveckling av detsamma inte hade

bort komma i fråga. Statskontoret har ansett skäl i vissa fall föreligga att

alltjämt i någon form bibehålla fasta resanslag. För prästerskapets vidkommande

torde det enligt ämbetsverket sakligt sett vara mindre lämpligt

och ur administrativ synpunkt tyngande att låta resereglementets bestämmelser

gälla för samtliga resor i tjänsten. Kammarrätten har funnit det

kunna ifrågasättas, om inte kommittén beträffande resanslagssystemet har

drivit sina strävanden att skapa enhetlighet väl långt, samt uttalat, att kammarrätten

veterligt några större olägenheter av detta system inte har för
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mnj. ts proposition nr 197.

sports. Ett övergivande av systemet kommer enligt kammarrätten sannolikt

att medföra onödigt merarbete.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har framhållit, att traktamente i vissa fall

kan anses i viss mån innefatta ersättning för det under förrättningen utförda

arbetet, medan i andra fall arvode utgår till förrättningsman utan att

denne samtidigt erhåller rätt till traktamente. Länsstyrelsen finner det angeläget

att en översyn av dylika bestämmelser äger rum.

2. Enhetligt traktamentsbegrepp.

Reseersättningskom mittén.

De tjänstgöringstraktamenten för natt resp. dag som för tjänstemän i

olika lönegrader anges i tilläggsbestämmelserna till Saar överensstämmer i

princip till beloppen med traktamentsersättningarna enligt allmänna resereglementet

för de traktamentsklasser, i vilka lönegraderna ingår. Vissa

delar av bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente har också avfattats

med stadganden i resereglementet som förebild. I andra delar är emellertid

de båda slagen av traktamente reglerade på olika sätt. Enligt de för kommitténs

arbete meddelade direktiven borde närmare övervägas, huruvida

inte bestämmelserna om ersättning vid resa, förrättning eller tjänstgöring

utom stationeringsorten skulle kunna förenklas, om därför avsåges endast

en traktamentsform.

Enligt resereglementet utgår traktamentsersättning vid resa inom riket

för förrättning i statens ärenden. Tjänstgöringstraktamente utgår under

tjänstgöring på annan ort inom riket än stationeringsorten. Då det gäller

att avgöra, huruvida i ett visst fall bestämmelserna om traktamentsersättning

eller bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente skall tillämpas,

uppställer sig alltså frågan, om vederbörande har utfört förrättning eller

tjänstgöring. De knapphändiga upplysningar om innebörden av »förrättning»

och »tjänstgöring», som står att erhålla ur äldre bestämmelser och

förarbetena till dem, ger emellertid inte tillräcklig vägledning för att man

säkert skall kunna avgöra, vad som är förrättning och vad som är tjänstgöring.

Man är därför i huvudsak hänvisad till att söka ledning av utslag

i besvärs- och anmärkningsmål, vilket kommittén anser inte vara tillfredsställande.

Kommittén konstaterar också, att svårigheterna att skilja mellan

förrättning och tjänstgöring har vållat mycken irritation bland den av frågan

berörda personalen.

I betänkandet lämnas en översikt av skiljaktigheterna mellan bestämmelserna

om tjänstgöringstraktamente och allmänna resereglementets traktamentsbestämmelser.

I sammandrag innehåller denna översikt följande.

Såväl i resereglementet som i bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente

stadgas för rätten till traktamente vissa villkor med avseende å

den plats, där förrättningen eller tjänstgöringen äger rum. Dessa bestämmelser

stämmer inte helt överens. Enligt resereglementet fordras, att förrättningen

utföres på mer än tre kilometers avstånd från förrättningsmannens

bostads- och tjänstgöringsorter eller, beträffande stad, köping eller där
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 107.

13

med jämförligt samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom vilket

förrättningsmannen har sin hostad eller tjänstgöring. Motsvarande villkor

beträffande tjänstgöringstraktamente innebär, att tjänstgöringen skall

äga rum på annan ort inom riket än stationeringsorten.

Reseregleinentet kräver vidare, att förrättning och resa skall taga mer än

en timme av natten i anspråk, för att nattraktamente skall utgå, och mer

än tre timmar av dagen, för att dagtraktamente skall utgå; för tid omfattande

mer än tre men högst åtta dagtimmar utgår halvt dagtraktamente,

och först om mer än åtta timmar av dagen har tagits i anspråk, äger förrättningsmannen

uppbära dagtraktamentets fulla belopp. Någon direkt motsvarighet

till denna tidsgradering finnes inte i bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente.

På sina håll anses de nu nämnda bestämmelserna om traktamentsersättning

vara analogt tillämpliga beträffande tjänstgöringstraktamente med

hänsyn till föreskriften i Saar, att tjänsteman icke i något fall äger åtnjuta

tjänstgöringstraktamente till högre belopp än den för honom enligt allmänna

reseregleinentet bestämda traktamentsersättningen. Det är emellertid

inte klart, i vilken utsträckning en sådan analogitillämpning har varit

avsedd.

Enligt tilläggsbestämmelserna till Saar skall tjänstgöringstraktamentet

för tid fr. o. m. 16:e dygnet av tjänstgöring i sammanhängande tidsföljd

på en och samma ort reduceras till vissa fastställda belopp, vilka är högre

för tjänstemän med eget hushåll än för andra tjänstemän. Sådana regler

finnes inte intagna i reseregleinentet, men med stöd av 17 § 4 mom. reglementet

har i tilläggsbestämmelserna till detta föreskrivits, att där förrättning

föranleder vistelse på en och samma ort utöver femton dygn, traktamentsersättningen

skall för den överskjutande tiden minskas efter samma

grunder, som för motsvarande fall gäller beträffande tjänstgöringstraktamente

av samma storlek som traktamentsersättningen.

Av det anförda framgår, att det inte bara är i vissa delar oklart, hur bestämmelserna

i allmänna resereglementet och föreskrifterna om tjänstgöringstraktamente

innehållsmässigt förhåller sig till varandra, utan att de

båda grupperna av bestämmelser också i vissa hänseenden, där innehållsmässig

överensstämmelse kan antagas vara avsedd, uppvisar formella olikheter.

Ett avsnitt av bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente, som helt

saknar motsvarighet i resereglementet, är det, vari stadgas rätt eller i vissa

fall skyldighet för vederbörande myndighet att pröva, huruvida inte tjänstgöringstraktamentet

bör nedsättas under de i tabellen angivna beloppen.

Föreskrifter om hur det skall förfaras vid konkurrens mellan tjänstgöringstraktamente

och traktamentsersättning finnes i bestämmelserna om

tjänstgöringstraktamente. Rörande tolkningen av vissa delar av dessa föreskrifter

har olika uppfattningar kommit till synes.

Då kommittén har haft att taga ställning till frågan, om traktamentsersättningen

och tjänstgöringstraktamentet lämpligen bör ersättas med eu

enhetlig traktamentsform, har kommittén ansett sig kunna utgå från följande

fakta: 1) traktamentsersättningen och tjänstgöringstraktamentet tjänar

ett och samma syfte; 2) gällande bestämmelser om de båda slagen av

förmåner skiljer sig i vissa delar men inte på några avgörande punkter; 3)

de likväl befintliga olikheterna har förorsakat, att såväl av myndigheter och

redogörare som av personalen och dess organisationer har kommit att ned
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

läggas ett avsevärt arbete på tolkning av bestämmelser och prejudikat, men

trots detta har full klarhet rörande de omstridda spörsmålen inte stått

att vinna.

Det sagda leder enligt kommitténs mening till slutsatserna, att det bör

vara möjligt att sammanföra de båda traktamentsformerna till en samt att

det från både rationaliserings- och rättssäkerhetssynpunkter är i hög grad

grad önskvärt, att ett sådant sammanförande kommer till stånd. Vid de

närmare undersökningar kommittén företagit har framgått, att komplikationer

visserligen uppkommer vid konstruktionen av bestämmelser, vilka

skall vara avpassade efter alla de olika fall, som kan inrymmas inom de

nuvarande båda grupperna av bestämmelser tillsammantagna. Kommittén

har emellertid funnit dessa komplikationer inte vara svårare än att de kan

övervinnas. Kommittén förordar således, att enhetliga regler skall gälla om

traktamente vid — enligt nuvarande terminologi — tjänsteresa, förrättning

och tjänstgöring. Dessa regler bör enligt kommitténs mening intagas i det

allmänna resereglementet.

Ytttrandena.

Sammanförandet till en enhetlig traktamentsform av traktamentsersättning

enligt allmänna resereglementet och tjänstgöringstraktamente har av

alla remissmyndigheter, som har yttrat sig i frågan, tillstyrkts och betecknats

som en önskvärd rationaliseringsåtgärd. Så t. ex. har försvarets civilförvaltning

anfört, att kommittén på ett övertygande sätt har påvisat, att

det är möjligt att sammanföra de båda traktamentsformerna till en och att

detta kan ske utan större komplikationer. Härigenom har enligt ämbetsverket

vunnits en betydande koncentration och förenkling av bestämmelserna.

3. Begreppen förrättning, tjänsteresa, tjänstgöringszon

och förrättningszon.

Reseersättningskommittén.

Såsom framgår av det föregående, skall enligt kommittén det nya resereglementet

behandla förmånerna både vid sådan verksamhet, som motsvarar

förrättning enligt nuvarande resereglemente, och vid sådan, som motsvarar

tjänstgöring enligt bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente. Kommittén

föreslår, att det nya sammanfattande begreppet benämnes förrättning

och definieras på följande sätt (1 § reglementsförslaget):

Med förrättning avses fullgörande på grund av Kungl. Maj :ts eller annan

statlig myndighets föreskrifter eller beslut av sådan tjänstgöring eller sådant

uppdrag för statens räkning, som föranleder resa. Dylik resa benämnes

i reglementet tjänsteresa. Den som företager förrättning och tjänsteresa benämnes

förrättningsman.

Såsom tjänstgöring bör härvid anses varje utövning av en tjänst eller

befattning, vare sig utövaren innehar densamma eller är vikarie, medan

termen uppdrag bör reserveras för sådan verksamhet, som utföres av någon

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

15

i annan egenskap än såsom anställd — exempelvis såsom censor vid studentexamen

eller ledamot i länsarbetsnämnd. Med Kungl. Maj :ts föreskrifter

avses instruktioner o. d., varigenom arbetsuppgifterna för en myndighet

och i viss utsträckning även för dithörande tjänstemän bestämmes. Ehuru

i allmänna resereglementet principiellt avhandlas förrättningar, som äger

rum för statens räkning, har kommittén funnit lämpligt föreslå, att även

förrättningar, som företages av personal inom vissa den statliga förvaltningen

närstående, statsunderstödda förvaltningsområden och vid vilka

resereglementets ersättningsbestämmelser anses böra gälla, skall genom en

i reglementsförslaget intagen särskild bestämmelse hänföras under reglementet

och därvid anses såsom utförda för statens räkning.

Enligt förslaget skall det icke krävas, att resa skall ha viss längd eller

varaktighet eller ske på visst sätt, för att den skall betraktas som tjänsteresa.

Även en kort förflyttning till fots kan följaktligen anses som tjänsteresa.

En annan sak är, att icke varje tjänsteresa avses skola medföra rätt

till ersättning enligt resereglementet.

Särskilda slag av resor, som kan förekomma i samband med förrättningar,

är de, som företages speciellt för erhållande av nattkvarter eller för intagande

av måltid. I 10 § nuvarande resereglemente stadgas, att om förrättningsman

vid förrättning nödgas företaga särskild resa för erhållande av

nattkvarter, han äger åtnjuta ersättning därför enligt bestämmelserna i

reglementet, dock ej med högre belopp än 15 kronor. För måltidsresor kan

förrättningsman f. n. inte komma i åtnjutande av ersättning. Då varken

natt- eller dagtraktamentet är eller kan vara avpassat med hänsyn till uppkommande

kostnader för nattkvarters- och måltidsresor men dylika kostnader

är direkt förorsakade av förrättningar, bör de enligt kommittén inte

skäligen åvila förrättningsmannen själv. Kommittén föreslår, att resorna i

fråga hänföres till kategorien tjänsteresor. Liksom beträffande andra slags

tjänsteresor kommer därvid att gälla, att rätt till ersättning föreligger endast

i den mån vederbörande myndighet finner sig kunna godkänna förrättningsmannens

val av väg och färdsätt m. in.

Kommittén anser det inte behöva särskilt motiveras, att för rätten att

åtnjuta traktamente alltjämt bör gälla vissa villkor, innebärande att förrättning

skall äga rum på visst avstånd från en angiven plats och, jämte erforderliga

resor, taga viss minimitid i anspråk. Vid behandlingen av frågan

om innehållet i det nya resereglementets avståndsregler utgår kommittén

från motsvarande regler i 17 § 1 mom. av det nuvarande resereglementet.

På de blivande bestämmelserna i ämnet bör enligt kommittén följande krav

kunna ställas. De skall vara så utformade, att tvekan om deras avsedda

innebörd inte behöver uppkomma. Deras innehåll skall vara sådant, att de

kan tillämpas under olika förhållanden utan att medföra orättvisor. De skall

slutligen vara enkla, så att den praktiska tillämpningen och revisionens

granskning blir så litet tidsödande som möjligt. Det är allmänt omvittnat,

säger kommittén, att bestämmelserna i 17 § 1 inom. allmänna rcsercglementet

inte motsvarar dessa fordringar. Vad som skall förstås med »bostads
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

ort» och »tjänstgöringsort» är inte klart. Inte heller torde det råda full

klarhet om vad som avses med planlagt område, även om skäl synes tala

för att begränsa betydelsen därav till »stadsplanelagt». Mot de nuvarande

bestämmelserna har vidare — och framför allt — riktats den anmärkningen,

att de i tillämpningen leder till ojämna resultat. Det är bestämmelserna

angående planlagt område, som härvid har givit anledning till

kritik, och kommittén har funnit det vara en utbredd åsikt, att dessa bestämmelser

missgynnar förrättningsmännen i städer med vidsträckta planlagda

områden i förhållande till förrättningsmän på mindre orter och på

landsbygden. Vad slutligen beträffar kravet på enkelhet i tillämpningen

framhåller kommittén, att det måste medföra åtskilligt besvär att hålla

reda på vilka områden inom ett samhälle som är planlagda och vilka som

inte är det, helst som förhållandena härvidlag ändras i ganska snabb takt

genom städernas och de stadsliknande samhällenas expansion. Härigenom

uppkommer olägenheter både för förrättningsmännen, då reseräkningen

skall skrivas, för den myndighet, som skall bestämma om traktamente, och

för revisionen, som skall granska utbetalningens riktighet.

Med skrivelse den 18 december 1946 redovisade riksräkenskapsverket resultaten

av en ingående undersökning rörande tillämpningen av 17 § 1 mom.

resereglementet och framlade vissa förslag i ämnet. Undersökningen avsåg

möjligheterna att — eventuellt genom särskilda föreskrifter vid sidan av

resereglementet — bereda i Stockholm stationerad befattningshavare viss

gottgörelse för sådana förrättningar, som utfördes på större avstånd från

vederbörandes vanliga tjänsteställe eller bostad. Reseersättningskommittén

har enligt sina direktiv haft att beakta vad riksräkenskapsverket i nämnda

skrivelse har anfört och föreslagit ävensom vad de över skrivelsen hörda

myndigheterna och personalorganisationerna har yttrat. Beträffande den redogörelse,

som kommittén med anledning härav har lämnat, torde få hänvisas

till betänkandet. Med undersökningen och yttrandena som utgångspunkt

har kommittén för egen del gjort uttalanden av i huvudsak följande

innebörd.

Det är framför allt två omständigheter, som påkallar en omläggning av

ifrågavarande regler, nämligen ortsbegreppets oklarhet — som är av betydelse

närmast beträffande förrättningsmän i landskommuner — och verkningarna

av de särskilda bestämmelserna för städer och stadsliknande samhällen,

vilka kan sägas utgöra ett storstadsproblem. I valet mellan en kombination

av allmänna bestämmelser och särbestämmelser för vissa orter, å

ena sidan, och generella bestämmelser avsedda att tillämpas inom hela riket,

å den andra, har kommittén funnit den senare lösningen vara att föredraga

såväl med hänsyn till kravet på enkla bestämmelser som av psykologiska

skäl. Erfarenheten får anses ha visat, att det avstånd, som skall utgöra en

av förutsättningarna för rätt till traktamente, inte lämpligen bör räknas

från ett område (»ort» el. dyl.) utan från en punkt. Riksräkenskapsverkets

utredning och utlåtandena däröver ger belägg för att både myndigheter

och personalorganisationer allmänt hyser denna uppfattning. De huvud
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

17

alternativ beträffande valet av utgångspunkt för avståndsberäkningen, som

i nämnda sammanhang diskuterades, var dels tjänstestället enbart, dels

tjänstestället jämte bostaden. Även kommittén anser, att valet bör stå mellan

dessa båda alternativ. Med beaktande av synpunkter, som har framförts

från isåväl verks- som personalhåll, och då kommittén anser det vara av

största vikt, att det nya resereglementet blir så enkelt att tillämpa som möjligt,

har kommittén funnit lämpligast att stanna för att avseende i princip

skall fästas endast vid belägenheten av tjänstestället på stationeringsorten.

I fråga om förrättningsmän, som inte är statstjänstemän, torde det dock

understundom bli nödvändigt att begagna vederbörandes bostad som utgångspunkt.

Om uppdragstagare, som är ledamot av riksdagen, uttalar kommittén,

att riksdagshuset bör väljas till medelpunkt i hans tjänstgöringszon

för de delar av året, under vilka riksdagen håller session.

I fråga om det traktamentsfria områdets utsträckning framgick ur diskussionerna

kring riksräkenskapsverkets utredning följande huvudalternativ:

fem kilometer efter den allmänt brukade färdvägen, fyra kilometer fågelvägen

och tre kilometer efter den allmänt brukade färdvägen (personalorganisationerna).

Vad beträffar sättet för avståndsberäkningen, förordar

kommittén av praktiska skäl, att avståndet efter fågelvägen skall vara utslagsgivande.

Den traktamentsfria zonen kommer alltså att få formen av

en cirkel. Kommittén har dock ansett sig inte kunna underlåta att föreslå

en undantagsbestämmelse av den innebörden, att traktamente må utgå vid

förrättning inom zonen, om de geografiska förhållandena är sådana, att den

kortaste färdväg mellan tjänstestället och förrättningsstället, som kan komma

i fråga, blir avsevärt längre än fågelvägsavståndet.

I enlighet med uppfattningen att de nya avståndsreglerna skall erhålla

generell giltighet inom hela riket, bör för zonradien bestämmas en enhetlig

längd. Enligt kommitténs mening bör zonradien — såsom också riksräkenskapsverket

förutsatte -— vara längre än det i allmänna resereglementet nu

föreskrivna minimiavståndet tre kilometer. Detta bör följa redan av att avståndet

enligt kommitténs förslag skall räknas inte såsom nu från en ortsgräns

utan från en punkt. Men kommittén pekar också på en omständighet,

som inte berördes i riksräkenskapsverkets utredning, nämligen att särskilda

besparingsföreskrifter för stora grupper av förrättningsmän, särskilt i landsorten,

har trätt i stället för bestämmelserna i 17 § 1 mom. allmänna resereglementet.

Såsom i det följande närmare utvecklas, anser kommittén, att det

nu vitt förgrenade systemet med besparingsreglementen bör avvecklas i

samband med ett nytt allmänt resereglementes ikraftträdande. En förutsättning

härför är emellertid enligt kommitténs mening, att vid utformningen

av de nya allmänna bestämmelserna hänsyn tages till vad som enligt besparingsreglementena

faktiskt gäller i fråga om bl. a. det nu aktuella spörsmålet,

i den mån inte sakliga skäl talar däremot. Av de speciella avståndsbestämmelserna

i besparingsföreskrifterna drager kommittén slutsatsen, att

zonradien bör bestämmas inom ramen 4—8 kilometer. Kommittén föreslår,

U liihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Xr 197.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

att radien skall utgöra fem kilometer. Den traktamentsfria zonen benämner

kommittén tjänstgöringszonen.

I den förut berörda undantagsregeln skall enligt kommitténs förslag kortaste

färdvägen sättas till åtta kilometer.

Bl. a. för reglering av traktamentsförhållandena, då en förrättning på viss

plats avbrytes av förrättning på annat håll, har kommittén ansett erforderligt

att införa ett med tjänstgöringszonen analogt begrepp förrättningszonen.

Denna zon definierar kommittén som ett område, begränsat av en cirkel med

5 kilometers radie och med förrättningsstället såsom medelpunkt. Förrättningszonens

funktioner beröres närmare i det följande.

Yttrandena.

Mot den föreslagna definitionen av »förrättning» har erinringar riktats

av några myndigheter. Sålunda har skogsstyrelsen uttalat, att det inte är

det viktigaste ledet i förrättningen, huruvida den föranleder resa. Statens

lönenåmnd, försvarets civilförvaltning och järnvägsstyrelsen har framhållit,

att avfattningen inte möjliggör utbetalning av traktamente till tjänsteman,

som har förflyttats till tjänst på annan ort men förordnats att under

viss tid alltjämt tjänstgöra i sin förut innehavda tjänst. Civilförvaltningen

har vidare anfört, att definitionen inte utesluter den tolkningen, att en

tjänstemans dagliga resor för inställelse till den vanliga tjänstgöringen

skulle vara att betrakta som tjänsteresor.

Kommitténs uppfattning, att resor för intagande av måltid eller erhållande

av nattkvarter bör räknas som tjänsteresor, delas av civilförvaltningen.

Andra myndigheter har däremot riktat kritik mot förslaget i denna del, särskilt

beträffande måltidsresorna. Statskontoret och domänstyrelsen har bestämt

motsatt sig en generell rätt till ersättning för sådana resor. Även

generaltullstyrelsen, statens sakrevision och generalpoststyrelsen har givit

uttryck åt tvekan härvidlag, och civilförsvarsstyrelsen har ansett ersättning

för måltidsresa böra begränsas till undantagsfall, då vederbörande myndighet

på särskilda skäl prövar sådan erättning böra utgå. I fråga om

nattkvartersresorna har styrelsen föreslagit, att ersättning liksom nu skall

få åtnjutas men maximeras till visst belopp, lämpligen 25 kronor. Statskontoret

har funnit det i och för sig förefalla skäligt, att ersättning tillerkännes

förrättningsman för utgifter vid nattkvartersresa men uttalat, att

borttagandet av den nuvarande maximeringen är ägnat att väcka betänkligheter.

Systemet med tjänstgörings- och förrättningszoner har av de hörda myndigheterna

och personalorganisationerna i stort sett ansetts ändamålsenligt

och avgjort överlägset den nuvarande regleringen av motsvarande förhållanden.

Principiella invändningar mot konstruktionen med en tjänstgöringszon

har gjorts endast av luf tf artsstyrelsen, som visserligen har ansett

densamma vara en lämplig lösning för flertalet fall men funnit den

medföra vissa ej önskvärda konsekvenser i större tätorter, särskilt Stock
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 197.

19

holin och Göteborg, där goda lokala kommunikationer finnes mellan centrum

och ytterområdena. Enligt förslaget kommer exempelvis vid förrättning

på Bromma flygplats traktamente att utgå till tjänstemän med tjänsteställe

i telegrafstyrelsens ämbetsbyggnad vid Brunkebergstorg men inte till luftfartsstyrelsens

tjänstemän, vilkas tjänsteställe är beläget i ämbetshuset vid

Västerbroplan. Styrelsen föreslår, att frågan beträffande Stockholm, Göteborg

och eventuellt Malmö löses så, att en gemensam tjänstgöringszon tillskapas

för samtliga myndigheter inom respektive städer samt att denna

gives en praktisk avgränsning, som ansluter sig till de särskilda förhållandena

på orten. Lotsstyrelsen har framhållit, att fyrskeppen regelmässigt är

förlagda utanför stationeringsorten för den på dessa fartyg tjänstgörande

personalen. Enligt styrelsen bör sådan ändring vidtagas, att fyrskepp utan

hinder av berörda förhållande blir att anse som personalens tjänsteställe

vid bestämmande av tjänstgöringszon. Telegrafstyrelsen har funnit det vara

olämpligt att använda begreppet stationeringsort vid den geografiska avgränsningen

av de fall, då traktamente må åtnjutas. Med hänsyftning på

vissa av kommittén föreslagna tilläggsbestämmelser om begränsning av rätten

till traktamente har styrelsen hävdat, att begreppet stationeringsort

kan förorsaka lika iögonenfallande ojämnheter som de nuvarande bestämmelserna

om planlagt område. Länsstyrelsen i Kronobergs län och Statstjänarkartellen

har givit uttryck åt uppfattningen, att tjänstgöringszonens

radie borde vara endast 3 kilometer.

Rikets allmänna kartverk har som sin mening uttalat, att begreppet förrättningszon

kommer att bli svårt, för att inte säga nästan omöjligt att

tillämpa i de fall, då tjänsteresa inte avser viss av myndighet bestämd plats

för förrättning utan förordnandet blott innebär, att förrättningsmannen

skall utföra ett arbete inom ett visst område av landet.

Den föreslagna undantagsregeln, att traktamente må åtnjutas inom tjänstgöringszonen

om kortaste färdvägen är längre än 8 kilometer, bör enligt vissa

myndigheter utgå, enär den kommer att vålla administrativt merarbete. Uttalanden

av denna innebörd har gjorts av statskontoret, telegrafstyrelsen,

domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och luftfartsstyrelsen. Sistnämnda ämbetsverk

har anfört, att vederbörande myndighet bör tilläggas viss rätt att

besluta om de smärre avvikelser i fråga om rätt till traktamente, som kan

befinnas påkallade för att undvika irrationella gränsfall, samt att den ifrågavarande

undantagsbestämmelsen därvid skulle bli obehövlig.

■4. Traktamentets beroende av förriittningens varaktighet.

Keseerskttningskommittén.

Enligt 17 § 2 mom. allmänna resereglementet gäller, att traktamente utgår

endast om förrättning och resa tager i anspråk mer än en timme av

natten, respektive mer än tre timmar av dagen, samt att dagtraktamentet,

frånsett den år 1951 beslutade förhöjningen, där\id utgår med halva beloppet,

om mer än tre men högst åtta timmar bar tagits i anspråk. Dessa

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

bestämmelser ersättes emellertid i stor utsträckning av speciella regler i de

besparingsreglementen, som inom åtskilliga förvaltningsområden gäller beträffande

tjänsteresor och förrättningar inom eget tjänstgöringsområde eller

distrikt. Enligt den ojämförligt vanligaste typen av sådana regler utgår

traktamentsersättning inte i fall, då högst sex timmar har tagits i anspråk

för tjänsteresa eller förrättning. Besparingsbestämmelser av detta innehåll

gäller vid länsarbetsnämnderna och den offentliga arbetsförmedlingen, länsbostadsnämnderna,

vägförvaltningarna, statens bilinspektion, lantbruksnämnderna,

hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelserna, häradsskrivarorganisationen

och domänverket. Vid statens järnvägar förekommer, då fråga

är om linjetjänstemans tjänsteresa inom eget distrikt, en uppdelning på

tre tidsintervall sålunda, att halvt, tre fjärdedels och oavkortat traktamente

beräknas, allt eftersom frånvaron från stationsorten omfattat mer än fyra

men högst åtta, mer än åtta men högst tolv eller mer än tolv timmar. En tredelning

tillämpas även i vissa av försvarets civilförvaltning utfärdade bestämmelser

om tjänstgöringstraktamente, vilka är avsedda för fall, då

tjänstgöringsorten är så belägen, att tjänstemannen regelmässigt kan tillbringa

natten i sitt hem eller i det vanliga kvarteret. Tidsgränserna är där

sex, nio och tolv timmar.

De olika här nämnda besparingsregierna verkar alla därhän, att kortvariga

tjänsteresor och förrättningar (tjänstgöringsuppdrag), vilka kräver

bortovaro endast viss del av dag, i traktamentshänseende behandlas på ett

mindre förmånligt sätt än enligt de allmänna bestämmelserna. I sammanhanget

erinrar kommittén också, att man vid den provisoriska höjning av

traktamentsbeloppen enligt allmänna resereglementet, som ägde rum fr. o.

m. den 1 juni 1951, i avvaktan på kommitténs förslag begränsade höjningen

av dagtraktamentena till att gälla sådana dagar, av vilka mer än åtta timmar

har tagits i anspråk för resa eller förrättning.

Då storleken av de merkostnader, som dagtraktamentet avses täcka, väsentligen

är beroende av det antal måltider förrättningsmannen måste intaga

annorstädes än i hemmet eller på det matställe han normalt brukar

anlita, bör man enligt kommitténs mening utan vidare kunna utgå från att

traktamentets storlek även i fortsättningen skall på något sätt graderas i

förhållande till den del av dagen, som har åtgått för tjänsteresa och förrättning.

Kommittén finner det emellertid vara naturligt, att — i anslutning

till vad som i mycket stor utsträckning redan gäller — tidsreglernas

innehåll differentieras med hänsyn till huruvida fråga är om endagsförrättning

eller om första eller sista dagen av en flerdagarsförrättning. Kommitténs

motiv för att föreslå en dylik differentiering är i princip desamma,

som framgår av följande uttalanden i § 29 av riksdagens år 1932 församlade

revisorers berättelse:

Vad angår resor eller förrättningar, som taga mindre tid än 6 timmar i

anspråk, vill det förefalla att de härmed förenade utgifterna för mat och

logi, om sådana utgifter över huvud taget förekomma, äro så obetydliga,

att särskild traktamentsersättning icke bör ifrågakomma. Som en jämförelse

må erinras om att tjänstemän vid ämbetsverken i Stockholm hava sig

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

21

ålagda 7 timmars tjänstgöring å tjänsterummet. Om de, som ofta är fallet,

äro bosatta på längre avstånd från arbetsplatsen, hava de därför icke möjlighet

att intaga sin frukostmåltid (lunch) i hemmet utan äro nödsakade

vidkännas särskild kostnad för detta mål utan att ersättning i någon form

härför utgår. Vidare torde böra beaktas alt redan nu stora grupper befattningshavare

icke äro berättigade till traktamentsersättning vid resor eller

förrättningar, som omfatta mindre tid än sex timmar.

Av sålunda angivna skäl anser kommittén det knappast kunna råda någon

tvekan om att allmänna resereglementets nuvarande tidsgränser, tre

och åtta timmar, är alltför låga, då det gäller endagsförrättningar. Annorlunda

förhåller det sig enligt kommitténs mening, då fråga är om första

eller sista dagen av en flerdagarsförrättning. Med tanke på fall, då en

tjänsteresa anträdes under eftermiddagen eller kvällen och förrättningsmannen

inte dessförinnan har hunnit intaga middag eller då en tjänsteresa

avslutas under förmiddagen, bör enligt kommittén minimitiden för erhållande

av dagtraktamente under sådana dagar skäligen sättas till ett ganska

lågt timantal. Motsvarande gäller om den tid, som då skall fordras för erhållande

av fullt dagtraktamente. Kommittén uttalar, att tre—åttatimmarsregeln

synes vara ägnad att på ett tillfredsställande sätt anpassa traktamentets

storlek efter det behov av måltider, som kan anses föreligga i dylika fall,

och föreslår, att regeln bibehålies med avseende på första och sista dagen av

flerdagarsförrättning. I fråga om endagsförrättningarna föreslår kommittén,

att särskilda, mera restriktiva bestämmelser skall gälla för fall, då tjänsteresa

eller förrättning såväl påbörjats som avslutats mellan kl. 6 och kl. 19;

minimitiderna för erhållande av halvt resp. helt traktamente bör då ökas.

I övriga fall avses tre—åttatimmarsregeln skola tillämpas. Vid denna differentiering

har kommittén ansett det böra vara avgörande, huruvida förrättningsmannen

skäligen kan antagas genom förrättningen ha blivit hindrad

att intaga huvudmålet, middagen, i hemmet eller eljest på det vanliga

matstället. Sådant hinder anses alltså ha förelegat endast om återresan från

förrättningen har avslutats senare än kl. 19.

Beträffande de särskilda tidsgränserna för endagsförrättning uttalar kommittén

bl. a., att den av 1932 års statsrevisorer angivna minimitiden sex

timmar får anses vara ganska lång, men att å andra sidan stort avseende

bör fästas vid en sådan jämförelse med tids- och kostnadsförhållandena vid

ordinarie tjänstgöring i ämbetsverken i Stockholm, som gjordes av revisorerna.

Den undre tidsgränsen för erhållande av traktamente kan därför inte

sättas mycket lägre än vid sex timmar; kommittén föreslår fem timmar.

Även vid fastställandet av den kortaste tid, som skall berättiga till erhållande

av fullt dagtraktamente vid endagsförrättning, anser kommittén de

av statsrevisorerna berörda förhållandena erbjuda en naturlig utgångspunkt.

I fråga om tjänstemän med daglig tjänstgöringstid exempelvis mellan kl. 9

och kl. 17 torde det vara rimligt att räkna med att den sammanhängande

frånvaron från hemmet uppgår till nio å tio timmar. Den tidsgräns, varom

nu är fråga, finner kommittén därför inte böra sättas lägre än vid tio timmar.

Det skulle enligt kommitténs mening inte kunna anses orimligt att gå

ännu något längre.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

I den nuvarande regeln, att traktamente inte utgår för natt, varav högst

en timme har tagits i anspråk för tjänsteresa eller förrättning, föreslår kommittén

ingen ändring.

Yttrandena.

Om de föreslagna tidsreglerna för s. k. endagsförrättningar har mycket

skiftande meningar kommit till uttryck i remissyttrandena. Vissa myndigheter

m. fl. har helt avstyrkt dessa regler och ansett tre—åttatimmarsregeln

böra gälla generellt, andra har uttalat sig för olika jämkningar i mildrande

eller skärpande riktning. Till den förstnämnda gruppen hör Svea hovrätt,

fångvårdsstyrelsen, överbefälhavaren, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,

länsstyrelserna i Kronobergs, Skaraborgs och Västerbottens län, luftfartsstyrelsen

samt SACO. Svea hovrätt har bestämt motsatt sig, att »endagsreglerna»

göres tillämpliga på domstolsväsendets befattningshavare; i andra

hand har hovrätten föreslagit, att bestämmelserna begränsas till att gälla i

fråga om halvt dagtraktamente eller att förrättningen skall ha påbörjats tidigast

kl. 8 i stället för kl. 6. Fångvårdsstyrelsen har förklarat sig räkna

med att endagsreglerna skulle avsevärt försvåra tillämpningen av det nya

reglementet. Överbefälhavaren och socialstyrelsen har gjort uttalanden av

bl. a. den innebörden, att kommittén vid beräknandet av tiden för en tjänstemans

frånvaro från hemmet vid tjänstgöring på det vanliga tjänstestället

har fäst alltför stort avseende vid förhållandena i Storstockholm och att beräkningarna

därför är betydligt överdrivna beträffande flertalet tjänstemän.

Arbetarskyddsstyrelsen har erinrat, att enligt 1938 års arbetarskyddskommittés

betänkande med förslag till arbetarskyddslag arbete ej borde pågå

utan rast under längre tid än 4 1/2 timmar. Styrelsen har vidare ansett det

vara regel, att två mål mat intages under en tidrymd av 10 timmar. De tre

förenämnda länsstyrelserna har ifrågasatt, att den nedre gränsen för erhållande

av dagtraktamente bestämmes till 4 timmar; länsstyrelsen i Västerbottens

län har dessutom berört möjligheten att utsträcka gränsen för fullt

traktamente till 9 timmar. Luftfartsstyrelsen har funnit de föreslagna reglerna

onödigt komplicerade och inte helt lyckliga till verkningarna i vissa

praktiska fall. Om en generell besparingsföreskrift anses erforderlig, bör

den enligt styrelsens mening kunna givas den förenklade formen, att tjänsteman,

som företager förrättning av minst 3 timmars varaktighet under tid,

som med högst en timme överstiger den ordinarie arbetstiden, allenast skall

äga åtnjuta halvt dagtraktamente.

Olika uppmjukningar i förhållande till kommitténs förslag har förordats

av länsstyrelsen i Kopparbergs län, försvarets fabriksstyrelse, Statstjänarkartellen

och TCO. Länsstyrelsen har ifrågasatt, om inte kommittén i väl

hög grad har grundat sitt ställningstagande på förhållandena i Stockholm,

där tjänstemännen i stor utsträckning nödgas intaga lunch utom hemmet.

Enligt länsstyrelsens förmenande bör tiden för halvt traktamente bestämmas

till 4 timmar; mot tiotimmarsregeln beträffande helt traktamente har

länsstyrelsen inte haft något att erinra. Då det framför allt på de mindre

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

23

orterna torde vara vanligt, att de billiga matställen, där flertalet ogifta

tjänstemän plägar intaga sina måltider, stänges tidigt på aftonen, har länsstyrelsen

ifrågasatt, om inte endagsreglerna bör avse förrättningar mellan

kl. 6 och kl. 18.

Statskontoret, statens sakrevision, skogsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och

Hushållningssällskapens förbund har gjort uttalanden, som innebär skärpningar

av endagsreglerna. Sålunda har statskontoret anfört, att de inskränkande

bestämmelserna torde vara i lika hög grad motiverade, om resan eller

förrättningen pågår till kl. 20. Sakrevisionen har framhållit, att kvalifikationstiden

för dagtraktamente enligt flertalet nu gällande besparingsreglementen

utgör 6 timmar. Då en minskning av denna tid kan medföra en inte

oväsentlig ökning av statsverkets utgifter och sakliga skäl knappast talar för

en sådan minskning, bör enligt sakrevisionens mening kvalifikationstiden

vid endagsförrättningar förlängas till 6 timmar, därest besparingsreglementena

indrages. Skogsstyrelsen har inte heller ansett tillräckliga skäl vara

för handen att sänka den i flertalet besparingsreglementen förekommande

tidsspärren från 6 till 5 timmar. Under beaktande av att jämväl tid för resor

skall ingå, torde enligt styrelsen en bortovaro böra kräva minst 6 timmar av

den normala tjänstetiden på dagen för att en måltid skall behöva intagas

under nämnda tid. I vattenfallsstyrelsens yttrande har framhållits, att endagsreglerna

skulle gynna tjänstemän, som vid skiftgång tjänstgör på cftermiddagsskift.

Då bestämmelserna kanske skulle locka till förrättningens

förläggande utanför klockslagen 6 och 19, har styrelsen föreslagit, att dessa

skall bortfalla och att bestämmelsen alltså får gälla utan inskränkning vid

dagsresor. Även Hushållningssällskapens förbund har, med hänvisning till

uppkommande ojämnheter, föreslagit att all dagtid skall jämställas i förevarande

hänseende.

Lantmäteristyrelsen och generalpoststyrelsen har funnit endagsreglerna

lämpligt avvägda men ansett dem komma att medföra en del merarbete.

Lantmäteristyrelsen har med anledning härav ifrågasatt, om inte tre—åttaoch

lem—tiotimmarsreglerna kunde arbetas ihop till en, som gåve ett genomsnittligt

rättvist resultat. Försvarets civilförvaltning har också betecknat

de föreslagna tidsreglerna som i princip väl avpassade men ansett det

inte otvetydigt framgå, i vilka fall endagsreglerna blir aktuella. Ämbetsverket

har ansett ordalydelsen närmast ge vid handen, att en »endagsförrättning»

inte skulle kunna pågå flera dagar i följd, då den ju i sådant fall

är avslutad först den sista förrättningsdagen.

5. Frågan om besparingsreglementen.

Reseersättnlngskommittén.

Den formella grunden för utfärdandet av s. k. besparingsreglementen är

följande bestämmelse i 1 § allmänna resereglementet: Erfordras särskilda

föreskrifter för tillämpningen av reglementet eller finnes resekostnadsoch

traktamentsersättning för vissa grupper av befattningshavare vid resor

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

inom riket böra utgå med lägre belopp än i detta reglemente sägs, äger

Kungl. Maj :t därom förordna.

I samband med sitt godkännande av förslaget om införande av förenämnda

bestämmelse uttalade 1929 års riksdag (skr. 136, s. 10) i huvudsak följande.

Riksdagen hade till behandling upptagit det i motion väckta förslaget,

att riksdagen måtte göra det uttalandet, »att de s. k. besparingsreglementen,

som gälla för vissa statsverk, utformas så, att de giva befattningshavarna

lägre ersättning vid resor än vad som i allmänna resereglementet

stadgas endast i undantagsfall, då verkligt starka skäl för undantagsbestämmelsers

införande kunna anföras». Riksdagen, som utgick från att Kungl.

Maj :t skulle begagna den rätt, som enligt 1 § andra stycket resereglementet

skulle tillkomma Kungl. Maj :t, med försiktighet och med iakttagande

av såväl statsverkets som vederbörande befattningshavares berättigade intressen,

kunde icke finna det vara påkallat, att några direktiv därutinnan

lämnades av riksdagen.

Besparingsreglementena plägar i stort sett innehålla dels regler, enligt

vilka resekostnadsersättning vid vissa färdsätt (fotvandring, cykling, skidåkning

eller färd med motorcykel) utgår med lägre belopp för kilometer än

enligt allmänna resereglementet eller inte alls utgår, dels regler, genom vilka

de i sistnämnda reglemente angivna traktamentsbeloppen för natt och

dag ersättes av lägre belopp, såvitt angår besparingsreglementets tillämpningsområde,

dels ock avstånds- och tidsregler (t. ex. åttakilometers- och

sextimmarsreglerna), vilka skärper de villkor för erhållande av traktamente,

som finnes uttryckta i 17 § 1 och 2 mom. allmänna resereglementet. En

del besparingsreglementen innehåller dock inte inskränkningar av alla dessa

slag utan bara vissa av dem. Tidigare fanns i åtskilliga besparingsreglementen

särskilda bestämmelser om resekostnadsersättning även vid resa med

egen bil — sådana bestämmelser var f. ö. ofta meddelade för förvaltningsområden,

beträffande vilka inte några andra slags besparingsregler gällde -—

men numera har generella bestämmelser i ämnet meddelats genom kungörelsen

1951:131.

Med stöd av bestämmelsen i 33 § A 3 mom. Saar, att tjänstgöringstraktamente

må åtnjutas enligt de särskilda bestämmelser, som meddelas av

Kungl. Maj :t, har besparingsreglementen, ehuru i mindre utsträckning, utfärdats

också beträffande tjänstgöringstraktamente.

En av kommittén verkställd undersökning visar, att besparingsreglementen

gäller inom ett stort antal förvaltningsområden. Antalet tjänstemän med

lön enligt löneplan inom dessa områden kan med ledning av den i riksräkenskapsverkets

årsbok 1951 publicerade personalstatistiken, avseende förhållandena

den 1 oktober 1950, överslagsvis beräknas till omkring 127 000.

Till jämförelse nämner kommittén, att hela antalet sålunda avlönade statstjänstemän

enligt samma källa utgjorde omkring 185 000.

Avgörande för frågan, huruvida föreskrifter av här avsedd natur bör gälla

inom visst förvaltningsområde, är enligt kommitténs mening, om det kan

visas eller göras sannolikt, att förrättningsmännen vid sådana tjänsteresor

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

25

och förrättningar, som äger rum mera regelbundet eller ofta och som begränsas

till vissa områden, åsamkas särskilt låga kostnader i förhållande till

dem man har räknat med som normala vid fastställandet av ersättningsbelopp

och ersättningsgrunder i allmänna resereglementet.

Vad först angår resekostnadsersättningen, synes det kommittén knappast

kunna finnas fog för ett påstående, att sådana färdsätt, för vilka ersättningen

brukar särskilt regleras i besparingsreglementena, medför mindre kostnader

vid tjänsteresor inom begränsade distrikt än eljest. Då emellertid de

i besparingsreglementena fastställda grunderna i fråga om resekostnadsersättning

ofta synes närmare ansluta sig till självkostnadsprincipen än allmänna

resereglementets ersättningsnormer, framlägger kommittén förslag

till sådana ändringar i allmänna resereglementet, att resekostnadsersättningen

helt bortfaller vid fotvandring och inte obetydligt reduceras vid begagnande

av färdmedel, som drives av förrättningsmannen personligen. Vid bifall

till dessa förslag kommer enligt kommitténs mening intet utrymme att

finnas för besparingsföreskrifter i fråga om resekostnadsersättning.

I fråga om besparingsföreskrifter rörande traktamente erinrar kommittén

om vissa argument, som har framförts i tidigare utredningar på området.

Sålunda har hävdats, att lägre kostnad för mat och logi skulle kunna utverkas

vid resor inom mindre tjänstgöringsdistrikt, särskilt då samma platser

regelbundet eller ofta besökes. Även vunnen lokal kännedom om näringsställen

och nattkvarter samt förvärvade personliga relationer har ansetts

böra beaktas.

Kommittén förklarar sig starkt ifrågasätta hållbarheten av de argument,

som har brukat anföras till stöd för att distriktstjänstemän eller andra

tjänstemän, som ofta har att företaga resor och förrättningar, skall vara

underkastade mera restriktiva ersättningsbestämmelser än förrättningsmän

i övrigt. Enligt kommitténs mening måste man förutsätta, att avsikten inte

har varit att den, vars tjänst kräver att han tillbringar en stor del av sin

tid på resor, därunder skall vara hänvisad till att i fråga om kost och logi

hålla en lägre standard än den, som allmänna resereglementets traktamentsbestämmelser

är ägnade att möjliggöra. Besparingsföreskrifterna synes då

inte kunna betecknas som sakligt motiverade med mindre det kan påvisas,

att tjänstemän av ifrågavarande kategori har särskilda möjligheter att nedbringa

sina levnadsomkostnader under resor och förrättningar så att de,

trots de skärpta traktamentsbestämmelserna, faktiskt kommer i åtnjutande

av samma standard som om allmänna resereglementet hade tillämpats på

dem utan inskränkning. Även om det måhända i en del fall kan förhålla sig

så, att en förrättningsmän erhåller någon nedsättning av de ordinarie priserna

exempelvis på ett pensionat, som han regelmässigt anlitar vid förrättningar

på en viss plats, är detta enligt kommitténs mening endast en eventualitet,

som man inte kan lägga till grund för att på hela grupper av tjänstemän

tillämpa besparingsföreskrifter i fråga om traktamente. Lokalkännedomen

synes kommittén inte heller äga den betydelse, som man har velat

tillmäta densamma. Härom uttalar kommittén, att eu förrättningsmän, som

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

för första gången besöker en ort i en för honom helt främmande trakt, säkerligen

inte saknar tillfällen att — om han har intresse därför — göra

sig underrättad om vilka måltids- och inkvarteringsställen som finnes att

välja mellan samt om deras standard och prisnivå, varför det i berörda hänseende

inte lärer föreligga någon skillnad av betydelse mellan distriktstjänstemän

och andra förrättningsmän.

På grundval av det nu anförda säger sig kommittén inte ha kunnat finna

några godtagbara skäl för att distriktstjänstemän alltjämt skall stå i särklass,

då det gäller möjligheterna att komma i åtnjutande av traktamente.

Kommittén tillägger dock, att den anser de i besparingsreglementena förekommande

särskilda tidsreglerna för endagsförrättningar vara uttryck för

principer, vilka i och för sig är väl grundade, och erinrar om sitt förslag till

generellt gällande särregler i nämnda hänseende. Vidare framhåller kommittén,

att de här refererade principuttalandena endast avser besparingsbestämmelser

av den i stort sett enhetliga typ, som är den vanligaste och som tilllämpas

inom den allmänna civilförvaltningen samt vid hushållningssällskapen

och skogsvårdsstyrelserna. Sådana besparingsreglementen bör enligt

kommitténs mening inte vidare förekomma, sedan ett allmänt resereglemente,

grundat på de av kommittén föreslagna principerna, har trätt i kraft.

Inom vissa förvaltningsområden, såsom försvaret, tullverket, postverket och

statens järnvägar, förekommer för en del särpräglade verksamhetsgrenar bestämmelser

om traktamente, vilka är annorlunda konstruerade än besparingsreglementen

i allmänhet och på vilka ifrågavarande uttalanden därför

inte utan vidare torde vara tillämpliga.

Yttrandena.

Hushållningssällskapens förbund har framhållit, att förekomsten av skilda

resereglementen medför betydande olägenheter och att de oenhetliga ersättningsgrunderna

är ägnade att skapa irritation. Kommitténs förslag till allmänt

resereglemente har därför synts förbundet innebära en väsentlig förbättring.

Förbundet har uttalat, att den måhända tidigare förefintliga skillnaden

i kostnader för en förrättningsmans uppehälle vid förrättning inom

det egna tjänstgöringsområdet och utom detsamma numera har förlorat sin

betydelse, varför förbundet har funnit skäl inte längre föreligga för bibehållande

av de särskilda besparingsreglementena.

Enligt kammarrätten torde vid genomförande av kommitténs förslag besparingsreglementena

kunna i viss utsträckning undvaras, vilket kammarrätten

betraktar som en fördel ur förenklingssynpunkt. Kammarrätten har

vidare framhållit, att förlängningen av kvalifikationstiden för traktamente

vid endagsförrättningar synes ägnad att motverka de kostnadsökningar, som

slopandet av besparingsföreskrifterna i och för sig måste medföra. Väg- och

vattenbgggnadsstyrelsen har uttalat, att förslaget i förevarande hänseende

är särskilt tillfredsställande ur styrelsens synpunkt; besparingsreglementena

har genom sin särbehandling av vissa tjänstemannagrupper ständigt

varit en källa till irritation bland verkets personal. Ett liknande uttalande

har gjorts av länsstyrelsen i Skaraborgs län, och en avveckling av bespa
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

27

ringsreglementena har tillstyrkts jämväl av länsstyrelsen i Kronobergs län.

socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. Medicinalstyrelsen har bl. a. hemställt,

att vissa i sinnessjukvårdsstadgan intagna bestämmelser av besparingsreglementes

natur måtte upphävas i samband med att övriga besparingsreglementen

sättes ur kraft. SR har uttryckt sin tillfredsställelse med att förslagen

så utformats, att systemet med besparingsreglementen blir obehövligt.

Skogsstyrelsen har däremot inte kunnat ansluta sig till kommitténs uppfattning

i förevarande fråga. Enligt styrelsens förmenande måste tjänstemän

med omfattande erfarenhet och kännedom om inkvarterings- och förplägnadsförhållandena

inom visst område ha helt andra möjligheter att —- utan

att behöva sänka den med traktamentet avsedda standarden — begränsa

sina kostnader än den som utan kännedom om förhållandena företager mera

tillfällig förrättning inom området. Styrelsen har därför ansett skäl kunna

föreligga att bibehålla särskilda besparingsföreskrifter i fråga om traktamente,

såvitt gäller distrikts- och motsvarande tjänstemän. Emellertid har

styrelsen understrukit att dylika föreskrifter då bör omfatta alla tjänstemän

av denna karaktär och inte bara förrättningsmän inom vissa förvaltningsområden.

Försvarets civilförvaltning har förklarat sig hysa den bestämda uppfattningen,

att fog alltjämt föreligger för att bibehålla vissa besparingsregler

inom försvaret för reglering av traktamentsförhållandena för den militära

personal, som är stationerad i eller i närheten av Stockholm eller som tages

i anspråk för tjänstgöring vid militära staber, skolor och förband i Stockholm

under sådana förhållanden att vederbörande kan tillbringa natten i

sitt hem eller i det vanliga kvarteret. Att i sådana fall tillämpa de av kommittén

föreslagna bestämmelserna om endagsförrättningar med därav följande

utbetalning av traktamentsbelopp, som betydligt överstiger vederbörandes

merkostnader, har ämbetsverket ansett varken vara rimligt eller ur

statsfinansiell synpunkt försvarligt och inte heller stå i överensstämmelse

med den grundprincip, på vilken traktamentsreglerna för statstjänstemän

har ansetts böra bygga.

Statens sakrevision har ansett frågan om besparingsreglementenas avskaffande

böra ytterligare övervägas med hänsyn till de beaktansvärda utgiftsökningar,

som kommitténs förslag enligt sakrevisionens uppfattning

medför.

Telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen har avstått från att taga bestämd

ställning till kommitténs nu ifrågavarande förslag i avvaktan på resultatet

av kommitténs pågående undersökningar rörande behovet av speciella bestämmelser

för vissa verk.

6. Traktamentsbeloppen in. ni.

ItesecrsättningskoininitU-n.

Kommittén har, med ett par undantag, inte övervägt skäligheten av gällande

traktamentsbelopp. Anledningen härtill är dels att den åt kommittén

anförtrodda utredningen i första hand skulle avse en teknisk överarbetning

av gällande bestämmelser, dels ock alt frågan om ändringar i traktaments
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

beloppen har synts kommittén vara av den arten, att den borde bli föremål

för sådana förhandlingar mellan civildepartementet och vederbörande personalorganisationer,

som föregick framläggandet av förslag till 1951 års

riksdag om vissa höjningar av traktamcntsersättning enligt allmänna resereglementet

(prop. 178).

Det ena av de åsyftade undantagen hänför sig till de föreslagna tilläggsbestämmelserna

till resereglementet och torde därför inte påkalla närmare

redogörelse i detta sammanhang. Det andra undantaget är, att kommittén

har ansett sig i förenklingssyfte och med hänsyn till de av kommittén föreslagna

nya tidsreglerna böra slopa den särskilda differentiering av dagtraktamentena,

som infördes genom kungörelsen 1951: 242. Enligt denna skulle

traktamentsersättning, utgående enligt allmänna resereglementet, höjas med

två kronor för dag, varav mer än åtta timmar tagits i anspråk för resa eller

förrättning. Kommittén har inarbetat nämnda höjning och föreslagit, att

traktamente för dag, varav mindre än åtta (i vissa fall mindre än tio) timmar

har tagits i anspråk, skall utgöra hälften av motsvarande oreducerade

belopp. De sålunda vidtagna ändringarna får emellertid anses vara av teknisk

natur och innebär således lika litet som kommitténs förslag i övrigt

något ställningstagande till frågan om traktamentsnivån.

Till frågan om traktamentsbeloppen har kommittén anknutit spörsmålen

om antalet traktamentsklasser och om gränsdragningen mellan dem. Med

utgångspunkt från en vid 1946 års riksdag väckt motion (I: 80), vari motionären

uttalade sig för att indelningen i traktamentsklasser skulle slopas,

har kommittén anfört i huvudsak följande. Det skulle vara naturligt, att

traktamente utginge utan gradering, om alla förrättningsmän kunde förutsättas

leva på samma eller i stort sett samma standard. Då emellertid den

nämnda förutsättningen saknas och de statliga lönerna i själva verket varierar

inom vida gränser, skulle tillämpningen av ett enhetligt traktamentsbelopp

medföra, att ersättningen skulle för en del förrättningsmän bli onödigt

hög och för andra otillräcklig i förhållande till den levnadsstandard,

efter vilken vederbörande hade inrättat sig på grundval av löneinkomstens

storlek. Å andra sidan kan differentieringen av traktamentet inte drivas

tillnärmelsevis lika långt som differentieringen av lönen. Såväl av praktiska

skäl som med hänsyn till att levnadskostnaderna för personer i skilda inkomstlägen

inte varierar lika mycket vid vistelse på främmande ort som

då vederbörande befinner sig på sina hemorter, bör endast ett fåtal traktamentsklasser

förekomma. Enligt kommitténs uppfattning talar starka skäl

för att antalet traktamentsklasser nedbringas till tre genom att den lägsta

klassen borttages och dithörande förrättningsmän uppflyttas till den f. n.

näst lägsta klassen. Denna fråga har emellertid kommittén funnit höra så

intimt samman med avvägningen av traktamentsbeloppen att den bör avgöras

endast i samband med fastställandet av dessa belopp och således efter

förhandlingar mellan civildepartementet och vederbörande personalorganisationer.

På grund härav har kommittén ansett sig inte böra framlägga något

förslag i ämnet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

29

Departementschefen.

Såsom jag inledningsvis har framhållit har jag funnit reseersättningskommitténs

principiella ställningstaganden på det hela taget väl motiverade och

ägnade att läggas till grund för den nyreglering på förevarande område,

som av olika anledningar har ansetts påkallad. I vissa hänseenden kan jag

''emellertid icke helt ansluta mig till kommitténs förslag. Jag återkommer

härtill i det följande.

De grundläggande principerna i det nuvarande resereglementet är att ersättning

för resekostnad skall täcka de faktiska utgifterna för resa och att

traktamentsersättning skall avse täckning av de merkostnader, som föranledes

av förrättning å annan ort än det vanliga tjänstestället. Någon ändring

häri har varken av kommittén åsyftats eller i remissyttrandena ifrågasatts.

Denna princip har också varit vägledande vid utformandet av det förslag

jag i det följande framlägger. Särskilt i fråga om traktamentsersättning

kan givetvis delade meningar råda om hur bestämmelserna skall utformas

och traktamentsbeloppen avvägas för att ett åläggande att utföra en

förrättning å ena sidan inte skall bli ekonomiskt betungande för vederbörande

och å andra sidan inte medföra en vinst för honom.

Angivna grundsatser har kommittén funnit föranleda, att det å vissa förvaltningsområden

förekommande systemet med fasta resanslag i princip

inte bör bibehållas. Härtill ansluter jag mig. Av praktiska skäl torde det

emellertid inte vara möjligt att utan ytterligare överväganden avskaffa detta

system för prästerskapets vidkommande. Som i prop. 1951: 156 har framhållits

saknas i varje fall för närvarande de administrativa förutsättningarna

för en övergång till att tillämpa det allmänna resereglementet för församlingsprästerna.

Jag har för avsikt att snarast föranstalta om närmare utredning

av detta spörsmål.

De nuvarande skiljaktigheterna mellan föreskrifterna om tjänstgörings.- traktamente och allmänna resereglementets traktamentsbestämmelser har i

tillämpningen vållat åtskilliga svårigheter och lett till föga tillfredsställande

resultat. Såsom i remissyttrandena har framhållits medför reseersättningskommitténs

förslag, som innebär att de båda traktamentsformerna sammanföres

till en, en betydande koncentration och förenkling av bestämmelserna.

Jag biträder därför kommitténs förslag i denna del. Bifalles vad jag i det

följande föreslår i fråga om omstationering, kommer även traktamcntsformen

omplaceringstraktamente att försvinna.

Då resereglementet i enlighet med vad jag i det föregående har förordat

bör avse förmånerna både vid sådan verksamhet, som motsvarar förrättning

enligt nuvarande resereglemente, och vid sådan, som motsvarar tjänstgöring

enligt bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente, är det av vikt att

det nya förrättningsbegreppet definieras på ett uttömmande och fullt tydligt

sätt. Kommitténs förslag i detta hänseende har i några remissyttranden

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

blivit föremål för viss kritik. Med anledning härav hör definitionen enligt

min mening utformas så att med förrättning avses tjänstgöring eller uppdrag,

som på grund av statlig myndighets föreskrifter eller beslut fullgöres

för statens räkning annorstädes än å förrättningsmannens tjänsteställe.

Denna definition utesluter tolkningen att en tjänstemans dagliga resor för

inställelse till den vanliga tjänstgöringen skulle vara att betrakta som tjänsteresor.

Liksom kommitténs förslag omöjliggör emellertid definitionen utbetalning

av traktamente till tjänsteman, som har förflyttats till tjänst på annan

ort men, innan flyttning har skett, förordnats att under viss tid alltjämt

tjänstgöra i sin förut innehavda tjänst. Att medge traktamente i dylikt fall

har inte synts mig påkallat. Vad som skall anses utgöra förrättningsmans

tjänsteställe torde, såsom kommittén har förutsatt, få bestämmas av vederbörande

myndighet med iakttagande av de närmare föreskrifter Kungl. Maj :t

meddelar.

Vad angår resor för erhållande av nattkvarter och intagande av måltid

har jag i motsats till reseersättningskommittén inte ansett mig kunna förorda,

att bestämmelserna ges sådan utformning, att dylika resor utan vidare

hänföres till kategorien tjänsteresor. Någon generell rätt till ersättning för

dylika resor bör således enligt min mening icke föreligga, utan det bör läggas

i vederbörande myndighets hand att avgöra, om och i vad mån det med hänsyn

till förhållandena i det särskilda fallet är motiverat att resekostnadsersättning

får åtnjutas.

Reseersättningskommitténs konstruktion av bestämmelserna om traktamentsfritt

område anser jag vara en i stort sett tillfredsställande lösning av

detta svårbemästrade problem. Vad luftfartsstyrelsen har anfört ger mig anledning

att uttala, att det under vissa förhållanden säkerligen låter sig påvisa,

att även denna konstruktion för olika förrättningsmän kan medföra

ojämnheter. Det är dock inte möjligt att helt undvika sådana resultat, om

man över huvud taget skall göra någon geografisk avgränsning av rätten till

traktamente. En dylik avgränsning är enligt min mening ofrånkomlig, och

jag anser den av kommittén härför valda metoden vara betydligt överlägsen

nuvarande regler i ämnet. Luf tf artsstyrelsens förslag om särskilda tjänstgöringszoner

i de största städerna kan jag inte biträda. Inte heller har jag

ansett mig böra ifrågasätta någon ändring beträffande tjänstgöringszonens

utsträckning, som jag anser ha blivit lämpligt avvägd i kommittéförslaget.

Det är enligt min mening inte önskvärt, att i reglementet införes en undantagsbestämmelse

angående rätt till traktamente inom tjänstgöringszonen,

då kortaste färdvägen överstiger åtta kilometer. Emellertid torde behov

av en sådan regel någon gång kunna föreligga. Jag har därför inte velat motsätta

mig att vederbörande myndigheter erhåller möjlighet att i dylika fall

medge undantag från huvudregeln. Jag vill dock understryka vikten av att

Metta bemyndigande användes endast då det kan anses påkallat av särskilda

förhållanden.

Som redogörelsen för yttrandena visar, har förslaget rörande särskilda

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

31

kvalifikationstider för erhållande av traktamente vid förrättningar av viss

kortare varaktighet blivit föremål för mycket delade meningar. Vissa myndigheter

har avstyrkt förslaget och ansett den nuvarande tre—åttatimmarsregeln

böra gälla generellt. Andra myndigheter har velat mildra den föreslagna

»endagsregeln» genom förkortning av den del av dagen, under vilken

den skulle tillämpas. Åter andra myndigheter har förordat en förlängning av

samma tid eller av kvalifikationstiden för halvt dagtraktamente.

Med anledning av vad sålunda har framkommit finner jag det angeläget

att erinra, att reseersättningskommittén har sammankopplat sitt här ifrågavarande

förslag med förslaget om avveckling av besparingsreglementena.

Sistnämnda förslag är i sin tur i hög grad beroende av storleken av de traktamentsförmåner,

som det allmänna resereglementet anses böra bereda.

Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning, att en avveckling av besparingsreglementena

svårligen kan komma i fråga, om den i det nuvarande

allmänna resereglementet intagna tre—åttatimmarsregeln därvid skulle komma

att gälla vid alla förrättningar. Om besparingsreglementena slopas, bör

detta enligt min mening betraktas som en förmån, vilken kommer förrättningsmännen

som grupp till godo, och denna förmån får uppväga de skärpta

traktamentsvillkoren för sådana förrättningsmän, som nu inte är underkastade

besparingsföreskrifter. Såsom kommittén har framhållit gäller besparingsreglementen

för flertalet förrättningsmän.

Vid övervägande av förevarande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,

att det ur flera synpunkter är önskvärt att enhetliga ersättningsgrunder

kommer till användning inom så stora delar av statsförvaltningen

som möjligt. En avveckling av besparingsreglementena är emellertid, i vad det

gäller traktamentsersättning vid kortvariga förrättningar, knappast förenlig

med de av mig i det föregående berörda grundläggande principerna för resereglementet,

såvida inte traktamentsbestämmelserna i samband därmed så

utformas att traktamentsersättningen vid dylika förrättningar inskränkes så

att den verkligen endast täcker de merkostnader, som föranledes av förrättning

å annan ort än det vanliga tjänstestället. Enligt min mening bör en

tillfredsställande lösning av föreliggande problem kunna ernås genom en

lämplig avvägning av dels traktamentsbeloppen och traktamentsklasserna och

dels kvalifikationstiderna för erhållande av traktamente. Vad de sistnämnda

angår måste samtidigt tillses att författningsföreskrifterna blir så enkla som

möjligt. Den av kommittén föreslagna anordningen med olika kvalifikationstider

för endagsförrättningar och flerdagarsförrättningar är väl i detta hänseende

inte helt invändningsfri. Enligt min mening är emellertid de skäl,

som har anförts som motivering för att kvalifikationstiderna skulle vara

kortare vid flerdagarsförrättningar än vid endagsförrättningar, väl grundade.

Mot kommitténs förslag att den nuvarande tre—åttatimmarsregeln skall

bibehållas i fråga om flerdagarsförrättningar vill jag därför inte göra någon

erinran. I fråga om endagsförrättningar däremot skulle kommitténs förslag

i förening med upphävande av de allmänna besparingsreglementena innebära

en så avsevärd utsträckning av rätten att erhålla traktamente att jag

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kiingl. Maj:ts proposition nr 197.

icke anser mig kunna biträda förslaget i dess helhet. Med hänsyn till vad

som nu enligt flertalet besparingsreglementen gäller för det övervägande

antalet förrättningsmän och med beaktande av vad i åtskilliga remissyttranden

har anförts vill jag i stället förorda, att rätt till traktamente vid endagsförrättning

skall inträda först då mer än sex timmar i följd tagits i anspråk.

Härvid bör halvt dagtraktamente utgå såvida inte bortovaron överstiger

tio timmar. Dessa för endagsförrättningar förordade regler bör dock

i överensstämmelse med kommitténs förslag gälla endast då fråga är om

dag, varunder bortovaron från tjänstestället eller bostaden infaller mellan

klockan 6 och klockan 19. Detta innebär, att sistnämnda regler blir tillämpliga

för dag, då förrättningsmannen har såväl avrest från tjänstestället eller

bostaden som återkommit dit mellan angivna klockslag.

Vad jag här föreslagit innebär så till vida en skärpning av bestämmelserna

i det nuvarande allmänna resereglementet, att kvalifikationstiderna vid

endagsförrättningar i vissa fall har utsträckts från 3 till 6 timmar i fråga

om halvt traktamente och från 8 till 10 timmar i fråga om helt traktamente.

A andra sidan medför förslaget betydande fördelar för de förrättningsmän,

som nu är underkastade besparingsreglementen —- vilket såsom i det

föregående har framhållits är fallet beträffande flertalet statstjänstemän.

Traktamente skall sålunda utgå efter de i allmänna resereglementet angivna

beloppen och*inte såsom hittills efter lägre belopp.

Som jag i det föregående har framhållit bör emellertid vid ställningstagandet

till det föreliggande spörsmålet även beaktas storleken av traktamentsbeloppen

i och för sig samt antalet traktamentsklasser och indelningen

i traktamentsklasser.

Det nuvarande resereglementet, som tillkom år 1929, innehöll ursprungligen

sex olika traktamentsklasser med en spännvidd mellan högsta och

lägsta traktamentsldass av 15 kronor. Sedan spännvidden år 1942 minskats

till 13 kronor, begränsades år 1946 i samband med en av kostnadsutvecklingen

föranledd höjning av traktamentsbeloppen antalet traktamentsklasser

till fyra och spännvidden till 10 kronor. Vid 1951 års riksdag beslöts

med hänsyn till prisstegringarna en höjning av traktamentena enligt allmänna

resereglementet med 2 kronor för natt och 2 kronor för sådan dag,

varav minst 8 timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning.

Sedan april 1951, då förslaget om sistnämnda höjning framlades, har priserna

ytterligare stigit. Jag har därför funnit en viss höjning av traktamentsbeloppen

åter befogad. I samband därmed har den av reseersättningskommittén

berörda frågan om en begränsning av antalet traktamentsklasser

ansetts böra upptagas till prövning.

Jag ansluter mig till kommitténs åsikt, att starka skäl talar för att antalet

traktamentsklasser begränsas till tre genom att den lägsta klassen, till

vilken i huvudsak hör tjänstemän i lönegraderna 1—10 å löneplanen nr 1,

borttages och dithörande förrättningsmän hänföres till den f. n. näst lägsta

klassen. Jag förordar vidare, att traktamentsbeloppen i samband härmed

höjes med 4 kronor i vardera av klasserna A och B samt med 3 kronor i

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

33

klassen C. Spännvidden mellan högsta och lägsta traktamentsklass blir då

8 kronor.

Liksom hittills bör det ankomma på Kungl. Maj :t att förordna om förrättningsmännens

hänförande till de olika rese- och traktamentsklasserna.

Jag vill dock redan i detta sammanhang nämna, att förrättningsmännen

enligt min mening i princip bör fördelas å rese- och traktamentsklasserna

i enlighet med det följande:

Lönegrad

1—18 å löneplan 1

19—36 å löneplan It

1—12 å löneplan 2J

37 å löneplan li

13—25 å löneplan 2|

Rese- och traktamentsklass
.

... III C

.... II B

I A

Därest bestämmelser av den innebörd jag i det föregående har förordat

meddelas, vill jag tillstyrka att besparingsreglementena upphäves.

Vid de överläggningar, som inom civildepartementet har ägt rum med

statstjänstemännens huvudorganisationer, har dessa biträtt det av mig

framlagda förslaget i fråga om traktamentsbelopp, antalet traktamentsklasser,

indelningen i rese- och traktamentsklasser samt tidskvalifikationer för

erhållande av traktamente. Det har därvid förutsatts, att ytterligare överläggningar

skall äga rum beträffande vissa särskilda befattningshavargruppers

hänförande till rese- och traktamentsklass.

C. Specialmotivering.

I överensstämmelse med vad jag i det föregående har anfört har inom

civildepartementet upprättats förslag till allmänt resereglemente, vilket torde

såsom bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende. Förslaget

förutsätter vissa ändringar, huvudsakligen av redaktionell art, i gällande

avlöningsreglementen. Förslag till sistnämnda författningsändringar torde

jag få framlägga i annat sammanhang.

Härefter övergår jag till att lämna en redogörelse för innehållet i departementsförslaget

till allmänt resereglemente.

1 §•

Förutom vissa begreppsbestämningar, vilka närmare har berörts i den

allmänna motiveringen, har i 1 § reglementsförslaget intagits en särskild

föreskrift, varigenom tillämpningen av Arr på vissa icke-statliga förvaltningsområden

underlättas.

En dylik föreskrift har ansetts erforderlig för att de i reglementet förekommande

begrepp, som har definierats med utgångspunkt från att reglementet

skall gälla beträffande verksamhet för statens räkning, skall bli

användbara även då reglementet enligt Kungl. Maj :ts beslut tillämpas inom

3 Dihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 197.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 197,

icke-statliga förvaltningsområden, såsom hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna.

Den reciprocitet, som har åsyftats med bestämmelsen, äger

betydelse exempelvis då förrättningsmannen erbjudes inkvartering av myndighet

(9 § reglementsförslaget).

2 §•

Reseersättningskommittén har ansett, att i Arr bör uttryckligen stadgas

rätt för förrättningsman att vid förrättning och tjänsteresa inom riket åtnjuta

resekostnadsersättning och traktamente enligt bestämmelserna i reglementet,

i den mån ej annorlunda är eller blir stadgat. Härtill ansluter jag

mig.

Det nya allmänna resereglementet skall reglera ersättningen vid förrättningar

och tjänsteresor för statens räkning. Såsom under 1 § har angivits

har man emellertid att räkna med att resereglementets ersättningsbestämmelser,

liksom redan nu sker, kan komma att i större eller mindre utsträckning

tillämpas på en del kategorier av tjänstemän, vilka visserligen inte är

anställda hos staten men tillhör den statliga förvaltningen närstående verksamhetsområden

och till vilkas avlönande staten lämnar bidrag. Hit hör de

i 1 § 1 mom. Saar under f) angivna tjänstemännen vid hushållningssällskap

och skogsvårdsstyrelser samt kyrkomusiker och präster. För sådana tjänstemäns

vidkommande erfordras särskilda bestämmelser, som grundar rätt

till ersättning enligt Arr. Dylika bestämmelser kan lämpligen meddelas i anslutning

till vederbörliga avlöningsreglementen.

Såsom tidigare har anförts, har jag funnit mig böra föreslå att resor för

erhållande av nattkvarter eller intagande av måltid inte skall räknas som

tjänsteresor men att vederbörande myndighet skall äga befogenhet att efter

skälighetsprövning tillerkänna förrättningsman resekostnadsersättning vid

resor för ifrågavarande ändamål. En bestämmelse härom har intagits i

denna paragraf.

I 1 mom. har vidare intagits ett stadgande, enligt vilket Kungl. Maj :t

eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet äger utfärda

erforderliga tillämpningsföreskrifter till reglementet samt utfärda bestämmelser

och meddela beslut, enligt vilka i vissa fall resekostnadsersättning

och traktamente skall utgå med lägre belopp än i reglementet sägs

eller icke utgå eller traktamente skall helt eller delvis utbytas mot förmåner

av traktamentes natur. Den del av stadgandet, som avser nedsättning av

resekostnadsersättning och traktamente, motsvaras i formellt hänsende närmast

av 1 § andra stycket i 1929 års allmänna resereglemente. Liknande befogenheter

tillkommer emellertid nu Kungl. Maj :t och vederbörande myndigheter

även i fråga om tjänstgöringstraktamente. Kommittén har förutsatt,

att Kungl. Maj :t med stöd av den föreslagna bestämmelsen skall bemyndiga

»vederbörande myndighet» att efter prövning av omständigheterna

besluta om nedsättning av traktamente eller att traktamente inte skall utgå.

Med förmåner av traktamentes natur åsyftas såväl kontanta som naturaförmåner,

exempelvis mässpenningar och fri förplägnad (se 33 § B och

40 § B Saar).

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

35

Med avseende å 2 mom. torde få framhållas, att dit har överflyttats innehållet

i den bestämmelse i 26 § första stycket 1929 års resereglemente, enligt

vilken Kungl. Maj :t förordnar om resekostnads- och traktamentsersättning

vid resor i statens ärenden utom rikets gränser. De i andra stycket av sistnämnda

paragraf meddelade föreskrifterna för reglering av traktamentsförhållandena

vid resa från ett land till ett annat bör få sin plats i de blivande

tilläggsbestämmelserna.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att sedan år 1949 pågår särskild utredning

rörande bl. a. traktamentsförmåner åt tjänstemän, som vistas utomlands

för särskilt uppdrag eller tjänstgöring. Enligt vad jag har inhämtat

överväges inom denna utredning ett förslag till särskilt resereglemente för

utrikes resor. Jag har mig också bekant, att reseersättningskommittén, som

f. n. undersöker behovet av specialbestämmelser angående traktamente

m. m. inom vissa större förvaltningsområden, därvid har sin uppmärksamhet

riktad på regleringen av ersättningsfrågorna för personalgrupper — exempelvis

vid tullverket — i vilkas åligganden det ingår att företaga resor

till grannländerna.

3 §.

I denna paragraf har intagits de bestämmelser, genom vilka antalet reseoch

traktamentsklasser fastställes och enligt vilka det liksom hittills skall

ankomma på Kungl. Maj :t att förordna om förrättningsmännens indelning

i sådana klasser. Antalet reseklasser har ansetts böra liksom f. n. vara tre.

I fråga om förevarande bestämmelser i övrigt torde jag få hänvisa till vad i

det föregående har anförts.

4 §.

Denna paragraf motsvarar 4 § i gällande allmänna resereglemente och

innehåller således bestämmelser om kostnadsjämförelse vid beräkning av

rese- och traktamentskostnad.

Reseersättningskommittén uttalar, att man vid avgörandet av vilken väg

och vilket färdsätt som är de lämpligaste ofta synes ha begränsat sig till

en ren kostnadsjämförelse mellan olika alternativ, emedan det råder en

utbredd ovisshet om vilka andra faktorer än kostnaderna, som får tillmätas

betydelse på grund av de i den nuvarande författningstexten ingående orden

»eller eljest» och hur avvägningen mellan olika faktorer skall ske. Med

understrykande av att det icke är möjligt att i resereglementet meddela bestämmelser

för alla de olika fall, där tvekan kan uppkomma, utan att åt

praxis måste överlämnas att komplettera de meddelade bestämmelserna,

föreslår kommittén, att det ifrågavarande författningsrummets nuvarande

lydelse i huvudsak bibehålies men att exemplifierande anvisningar till detsamma

meddelas. Med hänsyn till författningsrummets centrala betydelse

för resereglementets tillämpning torde jag här få lämna en sammanfattning

av det föreslagna innehållet i anvisningarna.

Åt termen »färdsätt» bör enligt kommittén givas en vidsträckt innebörd.

Däri vill kommittén sålunda inlägga inte bara vilket färdmedel som använts

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

utan också om x-esan har skett med natt- eller dagtåg, om vid bilresa samåkning

har ägt rum, hur förrättningsmannen har transporterat sitt bagage,

•om förrättningar på skilda platser har företagits i den ena eller den andra

ordningen in. fl. liknande omständigheter. Vid bestämmandet av lämpligaste

väg och färdsätt bör enligt kommittén utgångspunkten vara, vilken

väg och vilket färdsätt som i och för sig är ägnade att medföra den minsta

summan av resekostnadsersättning och traktamente. Avvikelser från denna

väg och detta färdsätt kan emellertid föranledas av olika faktorer. Härutinnan

framhåller kommittén, att ett snabbare och dyrbarare färdsätt bör godtagas,

om värdet av den arbetstid, som därigenom sparas — i princip beräknat

efter förrättningsmannens daglön -—• uppväger merkostnaden. Det får

emellertid enligt kommittén anses självfallet, att man fäster avseende vid

tidsvinsten endast om denna verkligen bedömes vara av någon betydelse,

och någon exakt beräkning av vare sig inbesparad tid eller därpå belöpande

lön bör inte krävas.

Beträffande vissa andra faktorer än tidsvinsten, som bör kunna tillmätas

betydelse, uttalas i betänkandet följande.

Tjänsteman är givetvis skyldig att underkasta sig det ökade ianspråktagande

av hans tid, som en tjänsteresa i allmänhet medför, men å andra sidan

bör eftersträvas, att genom tjänsteresan icke sker större intrång än nödvändigt

i vederbörandes vanliga livsföring. Vid tillämpningen av 4 § bör

myndighet följaktligen tillse, att hänsyn tages till förrättningsmannens berättigade

anspråk på att åtnjuta erforderlig vila och fritid även i samband

med förrättning och tjänsteresa. Det bör sålunda icke under alla omständigheter

krävas, att förrättningsman skall företaga resan till eller från en

förrättning med sista respektive första möjliga förbindelse, exempelvis om

förrättningsmannen därvid skulle behöva anträda eller avsluta resan vid en

alltför oläglig tid på dygnet eller han skulle bli ur stånd att intaga måltid

vid någorlunda normal tid. Icke heller bör förrättningsman utan vidare

anses skyldig att använda nattåg eller, vid ogynnsam väderlek, sjöförbindelse.

Den nuvarande bestämmelsen, att förrättningsman inte på grund av vad

i resereglementet stadgas är skyldig att färdas med luftfartyg, har i kommitténs

förslag kompletterats så, att förrättningsman inte heller skall vara

skyldig att nattetid begagna sig av spårvägs- eller busstrafik. Ändringen

innebär, att förrättningsman, som under tiden mellan klockan 0 och klockan

6 har att företaga resa — t. ex. från järnvägsstation till bostaden eller till

nattkvarter på förrättningsorten — äger åtnjuta resekostnadsersättning för

begagnande av taxebil, även om summan av resekostnadsersättning och

traktamente därigenom ökas. Enligt kommitténs mening är det knappast

Skäligt att i ersättningshänseende utgå från att förrättningsmannen vid ifrågavarande

tid på dygnet skall underkasta sig så lång väntan, som kan följa

av att spårvagns- och busstrafiken då uppehälles endast med mycket glesa

turer.

Bestämmelsen i 4 § första stycket andra punkten i nuvarande allmänna

resereglemente om vilka förmåner som får beaktas vid beräknandet av den

minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnaden skall enligt kommitté
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

37

förslaget med viss jämkning överföras till de blivande anvisningarna. Kommittén

har helt uteslutit den i paragrafens sista stycke intagna föreskriften

att, om förrättningsman har att verkställa flera förrättningar i följd, de

därav föranledda resorna bör, såvitt lämpligen kan ske, så anordnas att kostnaden

för statsverket i största möjliga mån nedbringas. Om den sistnämnda

föreskriften uttalar kommittén, att den endast avser en speciell del av den

planläggning, som förutsättes skola ske men om vilken 4 § i övrigt inte innehåller

några direkta bestämmelser.

Under remissbehandlingen har kritik i vissa hänseenden riktats mot vad

kommittén sålunda har föreslagit.

Att den nuvarande författningstexten i huvudsak bibehålies men kompletteras

med anvisningar för tolkningen, liar luftfartsstyrelsen ansett inte vara

någon lycklig lösning. Enligt styrelsen bör själva författningstexten göras

så klar, att den i sig själv ger erforderlig vägledning och kan tolkas utan

hjälp av oproportionerligt omfattande anvisningar.

Skogsstyrelsen har ifrågasatt lämpligheten och behövligheten av att förrättningsman

enligt förslaget inte skall vara skyldig att nattetid begagna

sig av spårvagn eller buss, och generaltullstyrelsen har uttalat, att en dylik

befrielse åtminstone i vissa fall inte är motiverad, då det gäller buss i långlinjetrafik

på landsbygden. Ifrågavarande bestämmelse har däremot synts

försvarets civilförvaltning välmotiverad, men enligt ämbetsverkets mening

kan skälen för bestämmelsen med samma styrka åberopas till stöd för eu uttrycklig

föreskrift om att skyldighet inte föreligger att nattetid färdas med

tåg, då sovplats på tåget inte kan erhållas.

Kommitténs uttalande om att hänsyn bör tagas till förrättningsmannens

berättigade anspråk på att åtnjuta erforderlig vila och fritid även i samband

med förrättning och tjänsteresa har av överbefälhavaren och länsstyrelsen

i Gotlands län tolkats så, att enligt kommitténs mening förrättningsman vid

fartygsresa mellan Gotland och fastlandet alltid skulle kunna anträda resan

»ett dygn tidigare». Med hänsyn till därvid uppkommande traktamentskostnader

och till förlust av arbetstid har det synts de båda remissmyndigheterna

vara möjligt att alltid medge ersättning för flygresor, åtminstone till

förrättningsmän i rese- och traktamentsklasserna I A och II B. Försvarets

fabriksstyrelse har ansett en skälighetsprövning, huruvida resa i visst fall

skall företagas med flyg eller med fartyg, erbjuda praktiska svårigheter.

Styrelsen har ifrågasatt införandet av en uttrycklig föreskrift, att luftfartyg

får användas enligt vederbörande myndighets beprövande i varje särskilt

fall. Luftfartsstyrelsen har betecknat stadgandet, alt förrättningsman inte

är skyldig att färdas med luftfartyg, som otidsenligt och ägnat att ur psykologiska

synpunkter diskriminera trafikflyget. SACO har föreslagit, att vid

tjänsteresa mellan Gotland och fastlandet förrättningsman skall vara berätligad

att ef ler eget val företaga resan med flyg eller fartyg och därvid åtnjuta

ersättning för resekostnaderna.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Departementschefen. Enligt gällande allmänna resereglemente är ersättningens

storlek på grund av föreskrifterna i 4 § reglementet beroende av en

lämplighetsprövning. Det har gjorts gällande, att dessa betydelsefulla föreskrifter

är alltför allmänt avfattade för att lämna myndigheterna erforderlig

ledning vid en dylik prövning, och önskemål har uttalats om mera konkreta

bestämmelser. Dessa önskemål finner jag i och för sig befogade, men

i likhet med reseersättningskommittén anser jag det inte vara möjligt att i

reglementet meddela bestämmelser för alla de olika fall, där tvekan kan

uppkomma. Kommitténs förslag om utfärdande av anvisningar synes mig

vara ägnat att i många fall underlätta tillämpningen av den i bestämmelserna

uttryckta jämförelseprincipen.

Vad angår spörsmålet om rätt att utfå ersättning för resa med flyg, bör

enligt min mening möjlighet öppnas till införande av en sådan ordning, att

jämförelse med annat färdsätt inte alltid skall behöva äga rum. Beträffande

tjänsteresor med förrättningsman tillhörigt motorfordon äger Kungl. Maj :t

redan nu förordna, att resekostnadsersättning skall utgå även i fall då förrättningsmannen

inte enligt den förenämnda jämförelseprincipen är berättigad

till ersättning för sådant färdsätt. Denna Kungl. Maj :ts befogenhet anser

jag böra utvidgas till att avse även resor med flyg. Frågan, i vilken utsträckning

och på vilket sätt det kan anses befogat att beträffande resor med

flyg medge undantag från kostnadsjämförelse i varje särskilt fall, torde

jag senare få upptaga till prövning. I första hand bör resor till och från Gotland

härvid ifrågakomma.

Enligt departementsförslaget kommer den individuella skälighetsprövningen

att elimineras också i ett annat, ehuru mindre betydelsefullt hänseende,

nämligen genom en uttrycklig bestämmelse att förrättningsman inte

skall vara skyldig att nattetid begagna sig av spårvagn eller buss i lokaltrafik.

Begränsningen till lokaltrafik har föranletts av vad generaltullstyrelsen

har anfört.

5 §.

I 16 § 1929 års allmänna resereglemente har bestämmelser meddelats, som

reglerar frågan, till och från vilka platser ersättning vid tjänsteresa må beräknas.

De i 5 § reglementsförslaget intagna bestämmelserna avses fylla

samma funktion.

Reseersättningskommittén framhåller, att en avsevärd förenkling och förkortning

av ifrågavarande bestämmelser möjliggöres därav, att begreppet

tjänstgöringsområde enligt kommitténs förslag icke skall ha någon betydelse

för rätten att åtnjuta traktamente. Vidare har »stationeringsort» ersatts

med »förrättningsmannens tjänsteställe inom stationeringsorten», och såsom

ett särskilt alternativ har införts »plats, där förrättningsmannen haft

eller har att fullgöra förrättning». Dessa ändringar är konsekvenser av omarbetningen

av de bestämmelser, som för närvarande innehålles i 17 §

1 mom. resereglementet.

För att undvika tvekan rörande tolkningen av det såväl i det nuvarande

som i det föreslagna resereglementet använda begreppet »allmänt uppdrag»

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

39

bör enligt kommittén en definition därav intagas i anvisningarna till paragrafen.

Denna definition anser kommittén böra innehålla, att uppdrag, som

föranleder vistelse på viss plats, skall anses vara allmänt uppdrag, om därav

föranledda resekostnader bestrides av allmänna medel.

Som motivering till den föreslagna bestämmelsen i andra stycket av förevarande

paragraf har kommittén anfört, att det inte har synts kommittén

utan vidare vara klart, att förrättningsmans bostad skall vid beräknandet av

ersättning för en tjänsteresa få tagas till utgångspunkt för resan i sådana

fall, då vederbörande har ett tjänsteställe och ersättningens beräknande på

angivet sätt medför högre kostnad än om resan hade fingerats vara påbörjad

på tjänstestället. I många fall får nämligen vederbörande därigenom ersättning

för den resa, som han eljest dagligen företager för inställelse på sitt

vanliga tjänsteställe och som då inte anses vara tjänsteresa. Den föreslagna

bestämmelsen utgör i viss mån en motsvarighet till nuvarande 16 § tredje

stycket.

I fjärde stycket av sistberörda paragraf stadgas, att förrättningsman ej må

åtnjuta ersättning för resa till ett förrättningsställe, om han före förrättningens

början uppehåller sig där till följd av annat allmänt uppdrag, och

ej heller för resa från förrättningsställe, om han efter förrättningens slut

kvarstannar där på grund av allmänt uppdrag. Kommittén har för sin del

inte funnit tillräcklig anledning att bibehålla ifrågavarande bestämmelse i

själva resereglementet, emedan innehållet i densamma enligt kommitténs

mening följer av bestämmelserna i 5 § första stycket, jämfört med 4 § reglementsförslaget.

Detta förhållande har dock synts kommittén böra understrykas

genom en anvisning till 5 §. Någon ändring i sak har kommittén

således inte åsyftat.

Svea hovrätt, generalpoststyrelsen, vattenfallsstyrelsen och försvarets

fabriksstyrelse har uttalat tvekan om var en tjänsteresa i ersättningshänseende

skall anses påbörjad, om den i verkligheten anträdes från bostaden

och denna är belägen utom förrättningsmannens stationeringsort.

Departementschefen. Beträffande frågan om ersättningens beräknande,

då förrättningsman anträder tjänsteresa från sin bostad och denna är belägen

utom stationeringsorten, vill jag framhålla att enligt 5 § reglementsförslaget

ersättning i princip skall utgå med hänsyn till den faktiska utgångspunkten

för resan och att paragrafen inte innehåller någon särskild begränsning

i fråga om bostadens belägenhet. I detta sammanhang synes det böra

påpekas, att vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser bör med bostad

förstås förrättningsmannens permanenta bostad och att denne således

inte kan göra anspråk på att ersättning skall beräknas för resa från eller till

en mera tillfällig vistelseort, såsom sommarnöje e. d. I övrigt torde jag få

hänvisa till vad kommittén har anfört.

6 §.

Förevarande paragraf motsvarar nuvarande 2 § 1 mom. samt 8 och 15 §§.

För närvarande angives i 2 § 1 mom. vilken resekostnadsersättning som ut
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

går vid olika färdsätt. Såsom färdsätt räknas även fotvandring, och ersättningen

därför utgör 20 öre per kilometer.

Reseersättningskommittén framhåller, att kostnadsfaktorn vid fotvandring

är så obetydlig, att man kan bortse från den, och vidare, att om förflyttning

till fots är påkallad mera regelbundet eller i större omfattning,

detta i de allra flesta fall beror därpå att sådan förflyttning utgör en förutsättning

för arbetets utförande. Ansträngningar av ena eller andra slaget,

som sammanhänger med de allmänna tjänstgöringsförhållandena, bör emellertid

enligt kommitténs mening anses gottgjorda genom lönesättningen.

Inom ett flertal verksamhetsområden, där förrättningar av här angiven karaktär

ofta förekommer, gäller också besparingsreglementen, som inskränker

eller helt eliminerar den i allmänna resereglementet medgivna rätten till

resekostnadsersättning vid fotvandring. Vad åter angår fall, då förflyttning

till fots inte betingas av förrättningens natur, torde fotvandring numera på

grund av kommunikationsnätets utveckling förekomma i betydligt mindre

omfattning än då de nu tillämpade grunderna för resekostnadsersättning

tillkom. Med hänsyn till det anförda och även i viss mån i förenklingssyfte

har kommittén ansett sig böra föreslå, att fotvandring i fortsättningen inte

skall berättiga till resekostnadsersättning. Detta kommer i författningsförslaget

till uttryck därigenom, att det i 2 § 1929 års resereglemente använda

uttrycket »färdsätt» har utbytts mot »färdmedel».

Om resekostnadsersättning vid begagnande av olika slags färdmedel innehåller

betänkandet bl. a. följande.

Tåg. I sammanställningen av olika färdmedel och reseklasser svarar

mot varje reseklass den vagnsklass på tåg, som har samma nummer som

reseklassen. Innebörden härav är, att t. ex. en förrättningsman tillhörande

reseklass II äger åtnjuta resekostnadsersättning högst för resa i II klass. Man

måste nämligen utgå från att en förrättningsman, oavsett vilken reseklass

han tillhör, är skyldig att — om plats enligt hans reseklass inte står att

erhålla — åtnöjas med en lägre standard, som på ett reguljärt trafikmedel

tillhandahålles allmänheten.

Under de överläggningar, som har ägt rum mellan kommittén och representanter

för personalorganisationerna, har den tanken framförts, att regeln

om överensstämmelse mellan reseklass och vagnsklass skulle kompletteras

så, att rätt till resekostnadsersättning efter II klass järnväg skulle inträda

även för förrättningsman tillhörande reseklass III, om resan hade viss minsta

längd. Även om det sålunda framförda förslaget enligt kommitténs mening

inte kan frånkännas ett visst berättigande, har kommittén inte ansett sig

kunna tillmötesgå förslaget. Kommittén har härom anfört följande.

Det säger sig självt, att en längre resa är mera tröttande än en kortare,

och vare sig man ser till tjänstens intressen eller anlägger vad som skulle

kunna kallas den humanitära synpunkten, ter det sig önskvärt, att förrättningsmannen

icke utsättes för större obehag än nödvändigt. Å andra sidan

måste även andra faktorer än resans längd beaktas i sammanhanget, bland

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

vilka kommittén vill framhålla frekvensen av längre resor för olika förrättningsmän.

Det vill synas, som om den civila statsförvaltningens tjänstemän

i de till reseklass III hörande lönegraderna i allmänhet icke särdeles ofta

skulle ha att företaga längre järnvägsresor i tjänsten. Om frågan således

huvudsakligen har betydelse vid resor i samband med byte av stationeringsort

eller till- och frånträdande av förordnanden, synas emellertid knappast

tillräckliga sakskäl föreligga att införa den ifrågasatta bestämmelsen, vilken

skulle i viss mån komplicera ersättningssystemet. Vad angår försvaret,

har man att beakta, att tjänsteresa ofta företages av ett flertal förrättningsmän

samtidigt, varför förslagets genomförande sannolikt skulle för försvarets

del medföra icke obetydliga "praktiska svårigheter. Framhållas må, att

spörsmålet har betydelse icke blott för den fast anställda personalens resor;

enligt kungörelsen om värnpliktsavlöning (1945; 881) skall värnpliktig vid

inryckning till eller utryckning från tjänstgöring hänföras till den för motsvarande

beställningshavare på aktiv stat gällande reseklassen.

Fartyg. Förrättningsman, som tillhör reseklass I, skall enligt nuvarande

bestämmelser äga åtnjuta resekostnadsersättning högst motsvarande avgift

för enskild hytt med högst två liggplatser. Vid resor mellan Gotland och

fastlandet — vilka torde vara de enda fartygsresor inom landet som i praktiken

kommer i fråga — kan den åsyftade graden av bekvämlighet åstadkommas

antingen därigenom, att vederbörande köper I klass biljett till enmanshytt

och betalar tilläggsavgiften 5 kronor eller genom att han köper

biljett till tvåmanshytt i I eller II klass, varvid han har att erlägga en tillläggsavgift

motsvarande under sommarsäsongen fullt och under vintersäsongen

halvt pris för en färdbiljett i vederbörlig klass. Det första alternativet

är det från kostnadssynpunkt fördelaktigaste. Enligt grunderna för 4 §

resereglementet kan förrättningsmannen följaktligen, om enmanshytt finnes

att tillgå, icke göra anspråk på högre ersättning än för resa i sådan hytt.

Om å andra sidan inte enmans- men väl tvåmanshytt är ledig, är förrättningsmannen

berättigad till ersättning för en hel sådan hytt, d. v. s. för två

platser. Enligt kommitténs mening bör emellertid plats i enmanshytt — liksom

vid resa med nattåg sovplats i I klass kupé — anses utgöra den högsta

standard, efter vilken ersättning skall utgå. Kommittén föreslår därför den

ändringen, att för reseklass I upptages »avgift för 1 hytlplats i I klass».

Förrättningsman i reseklass II äger enligt nuvarande bestämmelser rätt

till resekostnadsersättning, högst motsvarande »avgift för hyttplats». Kommittén

framhåller, att uttrycket hyttplats har ett skiftande innehåll, emedan

en hytt kan vara avsedd för ett passagerarantal varierande mellan 1 och 4,

varjämte tvåmanshytter finnes i både I och II klass, representerande två

olika grader av komfort. Av grunderna för 4 § följer, att ersättning utgår

endast för den billigaste hyttplats, som vid tillfället har kunnat erhållas. I

första hand kommer alltså II klass hytt i fråga, men om alla sådana hytter

är belagda, kan förrättningsmannen erhålla gottgörelse för avgift till I klass

hytt och, om därvid bara enmanshytt står till buds, även för sådan hytt. Av

förslaget beträffande reseklass I anser kommittén böra följa, att rätten till

ersättning för förrättningsman i reseklass II begränsas att motsvara avgift

för 1 hytlplats i II klass.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Till förrättningsman i den lägsta reseklassen, klass III, utgår nu resekostnadsersättning

motsvarande avgift högst för »salongsplats». Enligt kommitténs

mening kan varje förrättningsman med fog kräva att under sjöresa

nattetid erhålla bäddad sovplats, om förhållandena medger detta. Såsom

framgår av en i betänkandet lämnad redogörelse kan passagerare med III

klass biljett på gotlandslinjen erhålla sådan plats endast på vissa fartyg

och då i »turistklass», varvid förläggningsförhållandena har synts kommittén

vara obekväma i jämförelse med III klass sovplats på tåg. Kommittén

har därför ansett sig böra tillmötesgå ett vid överläggningarna med statstjänstemännens

organisationer framfört yrkande, att hithörande förrättningsmän

måtte förklaras berättigade till ersättning för hyttplats, och föreslår,

att för dem skall gälla samma bestämmelse som har föreslagits med

avseende på förrättningsmän i reseklass II.

Luftfartyg, spårvagn, buss och bil i linjetrafik. Taxeb

i k Då något av dessa färdmedel har begagnats, bör enligt kommittén ersättning

liksom hittills utgå för en plats. Endast beträffande färd med

taxebil har kommittén funnit erforderligt att därutöver göra några uttalanden.

I nuvarande 2 § stadgas, att avgift för taxebil skall beräknas efter den

lägsta fastställda taxa, som för resan kunnat ifrågakomma. Motiveringen

till stadgandet finner man i prop. 1925: 95 (s. 28). Vid denna tid var biltaxorna

i de flesta fall så konstruerade, att bilens vikt inverkade på avgiften,

och förrättningsman ansågs, där hinder inte mötte, böra använda bil, för

vilken skulle tillämpas den lägsta för orten fastställda tariffen. Då numera

gällande biltaxor inte är differentierade med hänsyn till bilens vikt eller

andra liknande faktorer, har kommittén ansett den ifrågavarande bestämmelsen

kunna uteslutas.

I fråga om färd med taxebil stadgas vidare i 2 §, att jämte ersättning

för avgiften må utgå gottgörelse för andra brukliga utgifter för begagnande

av sådan bil med högst 5 procent å avgiften, dock att sådan gottgörelse endast

må utgå i den mån ersättningen för avgiften icke täcker de verkliga

kostnaderna. De utgifter, som här åsyftas, är drickspenningar. Kommittén

föreslår, att ersättning för utgivna drickspenningar skall utgå med högst 10

procent av kostnaden. Till stöd härför erinrar kommittén, att en resande

väl inte är juridiskt förpliktad att utge drickspenningar men att, om han

det gör, han enligt allmän sed brukar beräkna drickspenningbeloppet till

10 procent av den taxeenliga avgiften, med större eller mindre avrundning

uppåt. Vid inkomsttaxeringen förutsättes också, att trafikchaufför har haft

vissa inkomster av drickspenningar. Å andra sidan har den föreslagna bestämmelsen

så avfattats, att förrättningsman inte skall äga uppbära ersättning

för drickspenningar i vidare mån än han har utgivit sådana. Kostnaden

för drickspenningar bör alltså verifieras genom att den särskilt upptages

på det kvitto över bilkostnaden, som bifogas reseräkningen.

De delar av nuvarande bestämmelser om »samåkning» (8 §), som utgör

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 197.

43

ordningsföreskrifter, har kommittén ansett inte höra hemma i resereglementet.

I förslaget har därför bara intagits en bestämmelse om den ersättning,

som skall utgå, då samåkning äger rum. Bestämmelsens tillämpning

har ansetts kunna begränsas till resor med taxebil. Lydelsen förutsätter,

att en av förrättningsmännen betalar hela resekostnaden. Till skillnad

från vad fallet är i nuvarande 8 § 1 mom. kräves inte, att samtliga resande

deltager i en och samma förrättning; omständigheterna kan enligt kommittén

göra det lämpligt att anordna samåkning även i andra fall. Vidare

har, efter påpekande från personalhåll, den utvidgningen ansetts böra göras,

att om hos staten anställda personer, som inte är förrättningsmän i resereglementets

mening men likväl deltager i förrättning — exempelvis hantlangare

eller skogsarbetare i vissa fall — medföljer i bilen, ersättning skall

kunna utgå även för den merkostnad, som föranledes därav (jfr vad i det

följande sägs angående resor med egen bil).

Egen bil. I 2 § nuvarande resereglemente stadgas, att ersättning vid

resa med »annan automobil» utgår »enligt bestämmelser, utfärdade av

Kungl. Maj :t». Kommittén föreslår, att uttrycket »annan automobil» ersättes

med »egen bil», vilket senare uttryck är det allmänt brukade och täcker

de fall, som i praktiken kommer i fråga. Om likväl i något fall tjänsteresa

skulle företagas med bil, som enligt nuvarande terminologi är »annan bil»

men ej »egen bil», äger förrättningsmännen åtnjuta resekostnadsersättning

såsom vid begagnande av »annat färdmedel», d. v. s. med belopp motsvarande

den styrkta utgiften.

Genom kungörelsen 1951: 131 har bestämmelser utfärdats angående resekostnadsersättning

vid tjänsteresa med egen bil. I dessa bestämmelser,

vilka grundar sig på beslut vid 1951 års riksdag, har kommittén ansett sig

icke böra föreslå någon ändring.

Enligt 2 § 2 mom. 1929 års allmänna resereglemente gäller, att om vid

gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör eller disponeras

av någon av förrättningsmännen, denne äger åtnjuta, förutom resekostnadsersättning

för egen resa, jämväl gottgörelse med 5 öre per kilometer för

varje medresande förrättningsmän. Gottgörelsen har varit bestämd till

nämnda belopp sedan den 1 juli 1931. Bestämmelsen torde ha praktisk betydelse

endast vid resor med egen bil. I propositionen nr 19 till 1951 års riksdag

behandlades bl. a. denna särskilda ersättning. Därvid redogjordes för

uttalanden av vissa myndigheter, enligt vilka ersättningen borde reduceras.

För egen del fann jag mig böra godtaga, att densamma bibehölles i avvaktan

på resultatet av reseersättningskommitténs arbete, även om den förefölle väl

hög. Kommittén anför nu, att ifrågavarande ersättning är större än som

motiveras av den ökning i slitage och bränsleåtgång, som kan föranledas

av att en eller flera personer utom föraren medföljer i bilen, men att den

torde ha avvägts på sätt som skett för att stimulera till anordnande av samåkning.

Mot en nedsättning anser kommittén tala att ersättningsbeloppet har

stått oförändrat sedan år 1931 och att realvärdet följaktligen har inte obe
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

tydligt minskat. Vid kommitténs överläggningar med personalorganisationerna

har dessa bestämt motsatt sig en sänkning. Efter övervägande av olika

synpunkter på frågan och med beaktande av att denna är av förhållandevis

liten ekonomisk betydelse för statsverket, har kommittén inte funnit

tillräckliga skäl föreligga att föreslå ändring på denna punkt.

I den nyssnämnda propositionen redovisades ett uttalande av Statstjänstemännens

riksförbund, att vid tillämpningen av det här berörda stadgandet

borde såsom förrättningsman räknas jämväl medresande, vilken vore stadd

i statens ärenden men på vilken resereglementets bestämmelser inte ägde

tillämpning. Jag förklarade mig anse, att med prövningen av detta förslag

borde anstå, till dess kommitténs förslag förelåge. Detta sistnämnda förslag

innebär, att — liksom vid samåkning med taxebil — sådan hos staten anställd

medresande, som utan att vara förrättningsman deltager i förrättning,

skall i förevarande hänseende likställas med förrättningsman. Vad angår

fall, då samåkning äger rum med andra än statsanställda (och därmed

enligt 1 § 2 mom. reglementsförslaget jämförliga personer), är det enligt

kommitténs mening lämpligast, att frågan om ersättning lämnas oreglerad.

Någon skyldighet att låta sådana deltagare i förrättningen medfölja i bilen

anser kommittén inte böra åvila förrättningsman, utan denne bör själv få

avgöra, huruvida han önskar bereda vederbörande tillfälle härtill eller ej.

Motorcykel. Resekostnadsersättning vid färd med motorcykel har

alltsedan tillkomsten av 1925 års resereglemente utgått såsom vid »annat

färdsätt». Ersättningen utgör alltså f. n. 20 öre per kilometer. Kommittén

uttalar, att i ersättningen otvivelaktigt ingår gottgörelse för kostnaderna men

att man vid avvägningen också har velat uppmuntra förrättningsmännen att

begagna motorcykel i stället för andra, dyrare färdmedel, exempelvis taxebil.

För sin del anser kommittén inte, att särskilt förmånliga ersättningsgrunder

bör tillämpas beträffande motorcykel. Denna uppfattning grundar

sig huvudsakligen på den jämförelse man enligt kommitténs mening måste

anställa med ersättningsgrunderna vid färd med egen bil. Vid sistnämnda

färdsätt innefattar ersättningen inte annat än vad som beräknas motsvara

självkostnaderna. Kommittén anser för sin del nödvändigt, att ersättningsfrågan

vid färd med motorcykel omprövas på grundval av en självkostnadsberäkning.

På kommitténs hemställan har statens sakrevision i december

1951 utfört en dylik beräkning, enligt vilken driftskostnaderna per mil

(fasta och rörliga) skulle för en mindre motorcykel uppgå till följande belopp

vid olika årliga körlängder.

Ärlig körlängd, mil ....... 150 300 500 700 900 1 500 2 000 2 500

Driftskostnader per mil, kr. 2:28 1:36 1:07 0:91 0:83 0:73 0:71 0:68

Av kommitténs redogörelse framgår vidare, att i vissa besparingsreglementen

ersättning vid resa med motorcykel har bestämts till 15 öre per km.

Att, såsom skett i bestämmelserna om ersättning vid färd med egen bil,

fastställa flera ersättningsbelopp, svarande mot olika körlängder, synes

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

kommittén inte vara tillräckligt motiverat. Den årliga körlängd, efter vilken

ersättningen för normalfall skall avpassas, anser kommittén inte böra understiga

500 mil. Liksom i fråga om resor med egen bil bör emellertid ersättningsgrunderna

vid resor med motorcykel enligt kommitténs mening

inte direkt anges i själva resereglementet. Kommittén föreslår därför, att

ersättning skall utgå »enligt bestämmelser, utfärdade av Kungl. Maj :t».

Denna anordning skulle möjliggöra för Kungl. Maj :t att för särskilda förvaltningsområden

eller eljest för fall, då lämplighetsskäl talar för att högre

ersättning medgives utgå än den för normalfall bestämda, lämna sådant

medgivande. Ett dylikt skäl anser kommittén kunna vara, exempelvis, att

man med hänsyn till omständigheterna bör grunda kostnadskalkylen på att

tyngre motorcykel begagnas än den, som sakrevisionen har räknat med i

sin undersökning, eller att förrättningens art gör det motiverat, att motorcykel

med sidvagn användes. Vidare kan det tänkas, att staten har intresse

av att motorcykel användes vid vissa slags förrättningar men att den årliga

körsträckan därvid är kortare än 500 mil.

Annat färdmedel. Såsom i det föregående har berörts avser kommittén,

att fotvandring inte längre skall berättiga till resekostnadsersättning

samt att färdmedlet motorcykel skall utbrytas och sammanföras med

egen bil. Å andra sidan räknas i kommitténs förslag hästskjuts såsom »annat

färdmedel». Det huvudsakliga innehållet i denna term kommer alltså att

bli cykel, skidor, hästskjuts samt motor- och roddbåt.

Skälen för medgivande av resekostnadsersättning vid begagnande av cykel,

skidor o. d. har synts kommittén vid jämförelse med övriga färdmedel

inte vara särdeles starka. Vidare framhåller kommittén, att i förevarande

hänseende — liksom då det gäller fotvandring —- för åtskilliga stora förvaltningsområden

gäller besparingsbestämmelser, enligt vilka ersättning

inte alls utgår eller också utgår med högst 10 öre per kilometer. Med hänsyn

till sålunda föreliggande förhållanden har kommittén ansett sig inte kunna

förorda, att i det nya resereglementet stadgas högre resekostnadsersättning

för färd med sådant färdmedel, som drives av förrättningsmannen personligen,

än 10 öre per kilometer. Vad däremot angår sådana fall, då förrättningsmannen

har att till annan utgiva gottgörelse för färdmedlets begagnande,

såsom vid förflyttning med hästskjuts eller med båt, torde enligt

kommittén redan de nu föreskrivna beloppen — 30 resp. 20 öre per kilometer

— vara otillräckliga. Kommittén anser, att ersättning i sådana fall bör

utgå med belopp motsvarande förrättningsmannens styrkta kostnad. Som en

följd av detta förslag har kommittén funnit bestämmelsen i 2 § 1 mom.

sista stycket nuvarande rcsereglemente kunna utgå.

Enligt 15 § 1929 års allmänna rcsereglemente gäller att, där transportmedel

kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsmannen, resekostnadsersättning

utgår endast i fall, då annat transportmedel än järnväg, fartyg, luftfartyg,

spårväg eller omnibus frivilligt tillhandahålles av enskild person eller

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

företag, som varken föranlett förrättningen eller eljest därav beröres. I anslutning

härtill skiljer kommittén i sitt förslag till reglering av samma

spörsmål mellan färdmedel i reguljär trafik och andra färdmedel. Kommittén

anser övervägande skäl tala för att ändring inte äger rum i det förhållandet,

att med reguljärt trafikmedel företagen resa, som är kostnadsfri

för förrättningsmannen på grund av att han innehar av trafikföretaget utfärdat

frikort, inte medför rätt till resekostnadsersättning. Uppmärksamhet

bör emellertid enligt kommittén även ägnas de fall, då resan visserligen

inte är helt kostnadsfri men biljettpriset reduceras genom utnyttjande av

rabattkort. Den nya bestämmelsen har därför av kommittén avfattats så, att

resekostnadsersättning vid begagnande av färdmedel i reguljär trafik inte

utgår med högre belopp än förrättningsmannen har erlagt i avgift för resan.

I fråga om färdmedel, som inte går i reguljär trafik, har den av kommittén

i förenklande syfte företagna omformuleringen av nuvarande 15 § medfört,

att till skillnad från vad nu gäller resekostnadsersättning kommer att utgå,

då färdmedlet kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsmannen av kommun,

som varken har föranlett förrättningen eller eljest beröres därav. Denna

ändring anser kommittén dock knappast ha någon större praktisk betydelse.

Angående ersättning för befordran av redskap, instrument eller annan

dylik icke personlig utrustning samt för anlitande av vägvisare eller bärare

finnes bestämmelser meddelade i 14 § gällande resereglemente. Enligt samma

paragraf ankommer det på Kungl. Maj :t att förordna om ersättning för

befordran av effekter, tillhörande personlig utrustning. Kommittén föreslår,

att paragrafen skall ersättas av ett stadgande, att beträffande ersättning för

transport av bagage gäller vad Kungl. Maj :t därom bestämmer. Med bagage

avser kommittén härvid såväl förrättningsmannens som statens tillhörigheter.

Av vad under remissbehandlingen har framhållits rörande innehållet i

förevarande paragraf torde jag få nämna följande.

Skogsstyrelsen har biträtt förslaget att resekostnadsersättning skall utgå

endast då särskilt färdmedel användes. Arbetarskyddsstyrelsen, rikets allmänna

kartverk och länsstyrelsen i Västerbottens län har å andra sidan påyrkat,

att ersättning skall utgå även vid fotvandring. Ersättningen bör enligt

kartverket utgöra minst 30 öre per kilometer, och samma belopp har

länsstyrelsen föreslagit.

Statstjänarkartellen har ansett det vara motiverat, att resa överstigande

viss längd får företagas i reseklass II även av den, som med hänsyn till sin

lönegradsplacering eljest tillhör reseklass III. Frågan har berörts också av

skogsstyrelsen, som emellertid har förklarat sig inte anse tillräckliga skäl

föreligga för en sådan anordning.

Svea hovrätt har betecknat det som mindre tillfredsställande även från

arbetssynpunkt, att andra tjänstemän än domstolsledamöter, t. ex. stenografer,

under tingsresor inte skall äga rätt att färdas tillsammans med sina

överordnade. Det bör enligt hovrättens mening övervägas, om inte veder
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

47

börande myndighet kunde tilläggas befogenhet att i särskilda fall göra sådana

undantag. Uttalanden av samma innebörd i sak har gjorts av civilförsvarsstyrelsen,

luftfartsstyrelsen och SR.

Kommittéförslaget rörande förmåner vid fartygsresor har i åtskilliga yttranden

blivit föremål för kritik. Följande myndigheter och personalorganisationer

har framlagt olika motförslag, syftande till bibehållande eller i

vissa fall förbättring av nuvarande villkor för förrättningsmän tillhörande

reseklasserna I och II, nämligen Svea hovrätt, överbefälhavaren, arbetarskyddsslyrelsen,

riksräkenskapsverket, lantmåteristyrelsen, skogsstyrelsen,

länsstyrelsen i Gotlands län, telegrafstyrelsen, försvarets fabriksstyrelse, SR

och SACO. Försvarets civilförvaltning har däremot funnit kommitténs förslag

beträffande de båda nämnda reseklasserna vara logiskt följdriktigt.

Generalpoststyrelsen har ansett det kunna ifrågasättas, om den föreslagna

nedsättningen till hälften av ersättningen vid färd med »annat färdmedel»

är befogad i en tid, då priser och kostnader befinner sig i fortgående stegring.

Det kan enligt styrelsen förutses, att förrättningsmän, som hittills — till

fördel för verket — har begagnat sig av här avsedda färdmedel exempelvis

vid inspektioner, kommer att draga sig för det personliga omaket vid en så

ringa ersättning. Enligt rikets allmänna kartverk bör ersättning vid färd

med cykel utgå med högre belopp än enligt förslaget, och länsstyrelsen i

Kronobergs län har uttalat bl. a., att ersättning för begagnande av egen hästskjuts

och egen motorbåt bör bestämmas till 20 öre per kilometer.

Av tre reservanter i statskontoret har uttalats, att inga sakliga skäl föreligger

för att de speciella förmåner som tillkommer förrättningsmän i reseldass

I skall kunna utnyttjas vid s. k. fingerade resor. Reservanterna har

därför föreslagit, att i paragrafen stadgas uttryckligt förbud mot att vid

kostnadsjämförelse enligt 4 § reglementet hänsyn tages till avgift efter högre

vagnsklass eller hyttplats än som verkligen har använts, då resan faktiskt

har ägt rum med tåg eller fartyg, respektive till avgift för plats i I klass, då

resan har företagits med annat färdmedel än sådant som begagnas i reguljär

trafik.

Arbetarskyddsstyrelsen och försvarets fabriksstyrelse har ansett, att i fall,

då bil kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsmän av den som beröres av

förrättningen, gottgörelse bör beredas förrättningsmannen för utgivna

drickspenningar.

1 Med anledning av förslaget rörande den särskilda ersättningen till förrättningsman

vid gemensam färd med honom tillhörigt färdmedel har statskontoret

förklarat sig vidhålla sin tidigare uttalade uppfattning, att dylik ersättning

bör medgivas bara om antalet medresande är två eller flera och

utgå med 5 öre per kilometer. Vissa andra myndigheter har ansett den ifrågavarande

ersättningen böra få åtnjutas också för medresande av andra

kategorier än dem kommittén har angivit, exempelvis representanter för

kommunala förmedlingsorgan (bostadsstyrelsen) samt angivare eller vägvisare,

som medföljer landsfiskal i hans bil (länsstyrelsen i Kronobergs län).

Vattenfallsstyrelsen och SACO har uttalat sig i samma riktning. Däremot

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

liar skogsstyrelsen funnit den av kommittén föreslagna avgränsningen vara

välbetänkt.

Slutligen bär arbetarskyddsstyrelsen och länsstyrelsen i Kronobergs län

i motsats till kommittén ansett behov alltjämt finnas av en särskild bestämmelse

om ersättning för anlitande av vägvisare.

Departementschefen. 6 § i departementsförslaget överensstämmer i allt

väsentligt med kommittéförslaget. Endast i följande hänseenden har jag

funnit anledning till uttalande.

Svea hovrätt in. fl. myndigheter har berört det principiellt betydelsefulla

spörsmålet om undantag från eljest gällande reseklassindelning i fall, då

förrättningsmän tillhörande skilda reseklasser samtidigt företager tjänsteresa.

Jag vill inte förneka, att det vid gemensamma tågresor någon gång

skulle kunna vara från tjänstesynpunkt fördelaktigt, att förrättningsmän

som tillhör en lägre reseklass bereddes möjlighet att färdas tillsammans

med andra i samma förrättning deltagande personer, tillhörande högre

reseklass. Emellertid torde det ingalunda vara regel, att avhandlandet av

tjänstens angelägenheter under själva resan påkallar en dylik anordning.

Något starkare skäl skulle enligt min mening kunna tala för att motsvarande

undantag medgåves i traktamentshänseende. Vare sig det gäller resekostnadsersättning

eller traktamente synes det mig emellertid möta så stora

svårigheter att reglera frågan på ett sätt, som utesluter missbruk, att jag

inte har ansett mig böra lägga de ifrågavarande yttrandena till grund för

något förslag.

De av reservanterna i statskontoret ifrågasatta särskilda bestämmelserna

rörande ersättningens beräknande vid s. k. fingerade resor skulle innebära

ett avsteg från den hittills gällande allmänna regeln, att vid jämförelse

mellan olika färdsätt enligt 4 § reglementet hänsyn må tagas till sådan förmån,

som förrättningsmannen vid »lämpligaste» färdsätt skulle ha ägt åtnjuta

och kunnat begagna. Det synes kunna ifrågasättas, om inte ett fullföljande

av tankegången bakom reservanternas förslag, såvitt det avser

jämförelse mellan resor med exempelvis egen bil, å ena sidan, och tåg, å

den andra, borde leda till att hänsyn skulle få tagas endast till kostnaderna

för tågresa i III klass sittvagn. Även om en förrättningsmän kan tänkas —

med uppoffrande av tid och bekvämlighet — draga viss fördel av den nu

tillämpade ordningen, har jag inte ansett det vara tillräckligt motiverat att

föreslå införandet av de ifrågavarande särbestämmelserna.

I fråga om resekostnadsersättningens storlek vid begagnande av »annat

färdmedel» har jag ansett mig böra förorda kommittéförslaget. I likhet med

kommittén vill jag erinra att enligt åtskilliga besparingsreglementen ersättning

vid nyttjande av cykel eller skidor f. n. inte alls utgår eller också utgår

med högst 10 öre per kilometer. Ehuru förslaget innebär en sänkning i förhållande

till ersättningsbeloppet enligt nuvarande allmänna resereglemente,

kommer det därför att för stora grupper av förrättningsmän medföra oförändrade

eller ökade förmåner.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

Med hänsyn till vad kommittén har anfört anser jag det böra godtagas,

att den särskilda ersättningen vid samåkning bibehålies vid nuvarande belopp.

Jag ansluter mig också till kommitténs förslag rörande avgränsningen

av de kategorier av medresande, för vilka ersättningen skall få åtnjutas.

Någon sådan ytterligare utvidgning, som har ifrågasatts i vissa yttranden,

har jag alltså inte funnit påkallad.

7 §•

Förevarande paragraf innehåller traktamentsbeloppen, de i den allmänna

motiveringen berörda avstånds- och tidsreglerna för bestämmande av rätten

till traktamente samt regler om traktamente vid avbrott i tjänsteresa eller

förrättning på grund av naturhinder, sjukdom m. m.

Såsom undantag från huvudregeln, att traktamente må åtnjutas vid förrättning

utom förrättningsmannens tjänstgöringszon, har reseersättninyskommittén

föreslagit dels den förut nämnda kompletterande bestämmelsen

om rätt till traktamente inom tjänstgöringszonen, då kortaste färdvägen mellan

dennas medelpunkt och förrättningsstället är längre än 8 km, dels ock

ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att, då förhållandena det föranleder,

beträffande särskilda grupper av förrättningsmän förordna, att traktamente

må utgå vid förrättning inom tjänstgöringszonen. Detta bemyndigande föreslår

kommittén främst med tanke på förhållandena inom försvaret, där

tjänstgöringstraktamente under vissa förutsättningar må åtnjutas vid övningar

m. m. inom stationeringsorten.

Rörande tidsreglerna uttalar kommittén, att det inte skulle stå i överensstämmelse

med bestämmelsernas syfte, om olika tider under en och samma

dag, vilka tillsammans men inte var för sig uppgår till den för erhållande

av halvt resp. helt traktamente stadgade minimitiden, skulle få sammanläggas

och frågan om traktamente skulle bedömas med hänsyn till den

sammanlagda tidens längd. På grund härav har kommittén utformat nämnda

regler så, att minimitiderna skall ha förlupit i följd. Nu gäller enligt

17 § resereglementet, att vid tillämpning av tidsreglerna i 2 mom. skall i

dagtid jämväl inräknas nattid, för vilken traktamente till följd av samma

regler inte utgår. Kommittén har inte funnit tillräckliga skäl att bibehålla

denna bestämmelse, vars betydelse har synts kommittén vara tämligen

ringa.

Med tanke på fall, då en förrättning avslutas och en annan påbörjas eller

två förrättningar helt infaller under en och samma dag, har kommittén ansett

erforderligt med en bestämmelse, enligt vilken traktamente för dag

inte i något fall må åtnjutas med högre belopp än som angives i förevarande

paragraf.

Enligt It) § 1929 års resereglemente må, om uppehåll i resa eller förrättning

inträffar genom naturhinder eller styrkt sjukdom eller av annan giltig

anledning, traktamente utgå även under tiden för uppehållet, dock högst

under 15 dygn, så framt icke vederbörande myndighet i särskilt fall annorlunda

bestämmer. Med hänsyn till arten av de anledningar till uppehåll,

•t Dihang till riksdagens protokoll 1 samt. Xr 197.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj:ls proposition nr 197.

varom här är fråga, har kommittén ansett bestämmelsen i stället böra utformas

så, att det skall i fråga om traktamente så anses, som om förrättningsmannen

utförde förrättning där han under tiden för uppehållet har

sitt nattkvarter. På grund härav kommer de vanliga traktamentsreglerna

att gälla. Om förrättningsmannen t. ex. måste intagas på sjukhus inom förrättningszonen,

behandlas traktamentsfrågan som om den påbörjade förrättningen

fortginge. Däremot är det enligt kommitténs mening inte motiverat,

att bestämmelserna i den föreslagna 8 § vinner tillämpning, då förrättning

eller tjänsteresa avbrytes genom att förrättningsmannen intages pa

sjukvårdsinrättning. Kommittén har föreslagit en uttrycklig föreskrift

härom.

Om förrättningsmannen åtnjuter sjukhusvård, skall det enligt gällande

bestämmelser bero på prövning av vederbörande myndighet, huruvida traktamentet

under tiden för sjukhusvistelsen skall nedsättas eller helt upphöra.

Enligt kommitténs mening kan den angivna omständigheten utgöra skäl för

vederbörande myndighet att överväga, huruvida traktamentet bör nedsättas

eller indragas. Då kommittén förutsätter en generell befogenhet för vederbörande

myndighet att av särskilda skäl nedsätta eller indraga traktamentet,

har kommittén inte ansett anledning föreligga att i reglementstexten

särskilt ange det här avsedda fallet.

Nuvarande 19 § innehåller vidare en bestämmelse, att förrättningsxuan,

soin är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta sådan jämväl för

helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar utom bostads- eller

tjänstgöringsorten. Kommittén har inte medtagit någon motsvarande bestämmelse,

emedan enligt kommitténs mening 2 § 1 mom. första stycket

och 7 § 1 mom. reglementsförslaget bör anses innebära, att förrättningsman,

som åtnjuter såväl dag- som nattraktamente eller däremot svarande förmåner,

skall äga uppbära traktamente även för sön- och helgdagsdygn, vilka

infaller under förrättningen.

Rikets allmänna kartverk och vattenfallsstyrelsen har ifrågasatt, om inte

med hänsyn till penningvärdets fluktuationer beslutanderätten rörande traktamentenas

storlek bör tillkomma Kungl. Maj:t. Arbetarskyddsstyrelsen har

funnit det angeläget, att traktamentsbeloppen omprövas i samband med de

ändringar i statstjänstemännens löner, som tid efter annan påkallas avändringarna

i prisnivån.

Principen, att kvalifikationstiderna för rätt till dagtraktamente skall ha

förlupit i följd, är enligt arbetarskyddsstyrelsen och järnvägsstyrelsen riktig

bara om uppehållet mellan de olika tjänsteresorna är så långt, att det tilllåter

förrättningsmannen att intaga måltid.

Överbefälhavaren, arbetarskyddsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

gencraltullstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, Hushållningssällskapens

förbund och SR har uttalat sig för bibehållande av den

nuvarande regeln, att i dagtid skall inräknas nattid, för vilken nattrakta
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

51

mente inte utgår, emedan högst en timme av natten har tagits i anspråk.

Frågan har angivits äga stor betydelse bl. a. för statens järnvägars linjepersonal.

Departementschefen. Vad i remissyttrandena har anförts föranleder mig

inte att ifrågasätta någon ändring i hittills tillämpad ordning för traktamentsbeloppens

fastställande.

Ett tillgodoseende av de uttalanden, som rörande förevarande paragraf

har gjorts av arbetarskyddsstyrelsen och järnvägsstyrelsen, skulle enligt

min mening komplicera traktamentsreglerna i högre grad än frågans vikt

motiverar. Jag har därför funnit mig böra i detta hänseende följa kommittéförslaget.

I likhet med kommittén kan jag inte förorda någon motsvarighet till den

nuvarande bestämmelsen, att nattid i vissa fall får inräknas i kvalifikationstiden

för dagtraktamente. Det synes mig i samband härmed förtjäna framhållas,

att den som påbörjar endagsförrättning före kl. 6 därmed blir underkastad

den mera förmånliga tre—åttatimmarsregeln i stället för sex—tiotimmarsregeln.

8 §•

Rcseersättningskommittén har, som förut har nämnts, ansett det erforderligt

att särskilda traktamentsbestämmelser meddelas för fall, då förrättning

inom viss förrättningszon avbrytes av förrättning på annat håll. Dessa

bestämmelser bör enligt kommittén innehålla, att den, som utför förrättning

inom viss förrättningszon men tillfälligt verkställer förrättning utom zonen

under mindre än åtta hela kalenderdygn i följd, därvid skall äga bibehålla

tidigare utgående traktamente och dessutom åtnjuta traktamente enligt

de grunder, som skulle ha tillämpats, om förrättningszonen hade varit

vederbörandes tjänstgöringszon. En förutsättning härför skall dock vara,

att det inom den ursprungliga förrättningszonen utgående traktamentet är

lägre än helt dagtraktamente. Sammanlagt skall traktamentet för dag inte

få överstiga sistnämnda belopp, medan någon motsvarande begränsning icke

föreslås i fråga om nattraktamente.

Konstruktionen bygger på den förutsättningen, att efter viss tids vistelse

inom en förrättningszon det i reglementet bestämda traktamentsbeloppet

skall —- liksom nu — reduceras efter särskilda av Kungl. Maj :t föreskrivna

grunder. Denna reduktion grundas i sin tur på antagandet, att förrättningsraaunen

har vidtagit särskilda anordningar för att nedbringa sina kostnader

och inrättat sig för en inte alltför kort tids vistelse på orten i fråga. Vad

inkvarteringen beträffar, förutsätter man att han har hyrt ett rum för minst

en månad. Man kan enligt kommittén inte räkna med att förrättningsmannen

vid en hastigt påkommande tillfällig förrättning skall kunna säga upp

rummet med omedelbar verkan eller bli befriad från att erlägga hyran för

den tid han inte begagnar detsamma. Kommittén föreslår därför, att redan

utgående nattraktamente skall få bibehållas, även om förrättningsmannen

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

under den tillfälliga förrättningen åtnjuter oavkortat nattraktamente. Förstnämnda

traktamente anses av de nämnda skälen böra få bibehållas även

för det fall, att frånvaron från förrättningszonen förorsakas av tjänstgöring

inom tjänstgöringszonen.

Rikets allmänna kai-tuerk har funnit kommittéförslaget fullt berättigat

när det gäller dygn, då förrättningsmannen måste övernatta på annan plats

än i sitt vanliga kvarter inom förrättningszonen, men ställt sig mycket tveksamt

till huruvida det är befogat, att högre traktamente för dag än det

nedsatta utgår om nattkvarteret är detsamma. Om bestämmelsen likväl anses

böra kvarstå, bör det enligt kartverket åtminstone fordras att arbetet

utanför förrättningszonen omfattar viss minimitid, förslagsvis fem timmar,

varigenom verkligt missbruk skulle kunna elimineras.

•

Departementschefen. Vad kartverket anfört har inte givit mig anledning

att i sak föreslå ändring i kommittéförslaget i förevarande del.

9 §•

Innehållet i denna paragraf grundar sig på en överarbetning av de bestämmelser

i 18 § nuvarande resereglemente, enligt vilka traktamente för

natt under vissa omständigheter inte utgår eller utgår med reducerat belopp.

Dessa bestämmelser avser dels fall, då förrättningsman av staten beredes

inkvartering kostnadsfritt eller mot viss avgift, dels ock fall, då han på

statens bekostnad innehar sovplats på tåg eller liggplats på fartyg.

Beträffande frågan, huruvida ett av myndighet lämnat erbjudande om inkvartering

bör påverka rätten till nattraktamente, oavsett inkvarteringens

standard, framhåller reseersättningskommittén, att vissa bestämmelser om

minimistandard redan nu gäller bl. a. vid kommenderingar till vissa skolor

och kurser inom försvaret men att det skulle möta mycket stora svårigheter

att för alla de områden, inom vilka allmänna resereglementet tillämpas,

generellt fastställa en inkvarteringsstandard, som skulle anses vara den

lägsta godtagbara. Kommittén uttalar, att bedömningen härav måste variera

med hänsyn tagen till olika faktorer, såsom den allmänna standarden hos

bostäder och hotell i den del av landet, där förrättningen äger rum, de förhållanden,

under vilka förrättningsmannen normalt har att utöva sitt yrke,

förrättningens varaktighet in. in. Vidare erinras, att det logi, som kan erhållas

på hotell eller pensionat och inte minst vid inkvartering hos enskilda,

är av mycket skiftande kvalitet.

Emellertid anser kommittén det vara klart, att med inkvartering inte bör

avses vilket av staten tillhandahållet nattlogi som helst. Man bör rimligtvis

kunna fordra, att bäddad sängplats, tvättanordning, uppvärmning, belysning

och städning ingår i förmånen. Med hänsyn härtill har kommittén ansett

sig böra i den förevarande bestämmelsen begagna uttrycket »godtagbar

inkvartering». Härmed har kommittén endast avsett att markera, att

vissa minimikrav på inkvarteringens kvalitet bör uppställas; den närmare

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

53

utformningen av dessa krav anses, såsom förut nämnts, böra variera med

hänsyn till olika av kommittén exemplifierade faktorer. Kommittén utgår

från att frågan regleras av vederbörande myndigheter efter förhandlingar

med berörda personalorganisationer och att meningsskiljaktigheter härigenom

i stort sett skall kunna undvikas.

Huruvida förrättningsman, som har erbjudits men avvisat viss inkvartering,

det oaktat skall äga uppbära nattraktamente enligt vanliga grunder,

får enligt kommittén bli beroende av om den erbjudna inkvarteringen varit

godtagbar eller inte. I det förra fallet bör, med hänsyn till de kostnader det

medför för staten att hålla rum för här ifrågavarande ändamål, intet natttraktamente

utgå. Om åter den avvisade inkvarteringen inte har varit att

betrakta som godtagbar, anser kommittén, att nattraktamente bör utgå med

hänsyn till de kostnader förrättningsmannen måste vidkännas för att själv

anskaffa logi.

Kommittén uttalar sig vidare om spörsmålet, huruvida förrättningsman,

som har begagnat sig av anvisad inkvartering, oaktat denna icke har varit

att betrakta som godtagbar, skall äga uppbära nattraktamente helt eller

delvis. Mot ett dylikt medgivande talar, att förrättningsmannen inte vidkännes

någon sådan kostnad, för vilken nattraktamentet är avsett. Emellertid

kan enligt kommitténs mening vägande lämplighets- och billighetsskäl

anföras mot den restriktiva lösningen. Enligt gällande bestämmelser,

i vilka kommittén inte föreslår ändring, äger sålunda förrättningsman, som

på natten färdas med tåg på statens bekostnad utan att ha sovplats, åtnjuta

oavkortat nattraktamente. I sådant fall kan man, säger kommittén, med fog

tala om en »icke godtagbar» inkvartering. Kommittén framhåller även, att

ett medgivande för den som begagnar sig av ett erbjudande om en visserligen

bristfällig men dock användbar inkvartering att uppbära nattraktamentet

kan antagas i fall, då annat logi inte står att erhålla i den närmaste omgivningen,

minska benägenheten att företaga särskild resa för erhållande av

nattkvarter. Kommittén har funnit dessa skäl överväga de förenämnda principiella

betänkligheterna och föreslår fördenskull, att nattraktamente skall

utgå i här avsedda fall.

I fråga om nattraktamente för natt, då förrättningsmannen på statens bekostnad

innehar sovplats på tåg eller liggplats på fartyg, innefattar kommitténs

förslag endast den ändringen, att varaktigheten av vistelsen på förrättnings-

eller överiiggningsort preciseras. Kommittén har funnit sådan oklarhet

råda angående tolkningen av den nuvarande bestämmelsen i ämnet,

att densamma bör kompletteras genom angivandet av en minimitid. Därvid

får det enligt kommittén anses naturligt att välja samma tidrymd, en timme,

som i andra fall än de här åsyftade skall överskridas för att rätt till natttraktamente

skall föreligga.

Svea hovrätt har erinrat, att enligt nuvarande praxis nattraktamente inte

utbetalas till häradshövdingar, tingsnotarier eller domsagobiträden, som åtnjuter

kostnadsfri inkvartering i tingshus. Om ändring i denna praxis ej är

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

avsedd, böx- enligt hovrättens mening uttrycket »statlig myndighet» i paragrafens

första stycke ändras till »offentlig myndighet».

Försvarets civilförvaltning har ansett det böra klart framgå av författningstexten,

att denna bara åsyftar fall, då förrättningsman erbjudes inkvartering

i kronan tillhörig byggnad eller av kronan eljest för stadigvarande

ändamål disponerad lokal. Civilförvaltningen har nämligen funnit

formuleringen inte utesluta fall, då myndighet har beställt rum åt vederbörande

på exempelvis hotell eller pensionat.

Järnvägsstgrelsen har uttalat att begreppet »godtagbar» är svävande och

bör utbytas mot en formulering, som klarare anger de krav som kan ställas

på ifrågavarande inkvartering. Enligt vattenfallsstyrelsen skulle en exemplifiering

av nämnda begrepp vara av värde. Styrelsen har förklarat sig anse,

att godtagbar inkvartering bör utgöras av enkelrum med utrustning som ett

normalt hotell- eller pcnsionatsrum på orten jämte service i fråga om bäddning,

städning o. s. v. Kommitténs förslag, att fastställandet av eu inkvarterings

standard i största möjliga utsträckning skall ske efter förhandlingar,

varvid hänsyn skall tagas till vissa av kommittén angivna faktorer,

har överbefälhavaren och lotsstyrelsen motsatt sig. Enligt överbefälhavarens

mening bör det i särskilda generella bestämmelser fastställas, vad som skall

anses utgöra godtagbar inkvartering. Sådan inkvartering bör motsvara normal

hotellstandard och i detalj bör bestämmas beträffande rummets beskaffenhet,

inredning in. in. Kammarrätten har åter funnit det önskvärt, att

standardfrågan i största möjliga utsträckning regleras förhandlingsvägen.

Rikets allmänna kartverk har uttalat tvekan om det befogade i att förrättningsman,

som har utnyttjat en icke godtagbar inkvartering, skall äga

åtnjuta nattraktamente. Utan att framställa erinran mot denna princip i

och för sig har överbefälhavaren, statens lönenämnd och järnvägsstyrelsen

uttalat sig för att förrättningsinannen i sådana fall skall ha att erlägga någon

avgift för inkvarteringen.

Departementschefen. Kommitténs förslag i fråga om rätt till nattraktamente

i de fall då myndighet erbjuder förrättningsinannen inkvartering

kan jag inte till alla delar biträda. Med hänsyn till ändamålet med traktamente

kan jag nämligen inte tillstyrka att helt nattraktamente i vissa fall

skall få uppbäras av den som har begagnat sig av dylik inkvartering. Enligt

min mening bör en närmare anslutning till nu gällande bestämmelser i ämnet

eftersträvas. Sålunda bör såsom huvudregel gälla, att nattraktamente,

om myndighet erbjuder förrättningsmannen inkvartering, inte utgår med

högre belopp än det myndigheten betingar sig för inkvarteringen.

Liksom kommittén anser jag emellertid, att undantag från nämnda huvudregel

skall kunna göras i vissa fall då den erbjudna inkvarteringen inte

håller viss standard. Oreducerat traktamente bör sålunda enligt min mening

utgå, om den tillhandahållna inkvarteringen inte är av sådan beskaffenhet

att den skäligen borde ha godtagits och förrättningsmannen ej heller

har begagnat sig av erbjudandet. Vid bedömandet av huruvida viss inkvartering

är av angivna beskaffenhet eller inte torde ledning kunna erhållas

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

55

av kommitténs uttalanden. I tillämpningsföreskrifterna till resereglementet

bör också, såsom kommittén har förutsatt, meddelas vissa riktlinjer för

dessa bedömanden. Det synes mig böra övervägas, huruvida inte i samband

därmed skulle kunna anges vissa allmänna minimikrav på inkvartering.

I likhet med kommittén finner jag det vara lämpligt och önskvärt, att myndigheternas

beslut i förevarandc frågor föregås av förhandlingar med vederbörande

personalorganisationer.

Med anledning av vad Svea hovrätt anfört har i departementsförslaget

uttrycket »statlig myndighet» utbytts mot »myndighet».

Andra stycket av förevarande paragraf överensstämmer med kommitténs

förslag, vartill jag torde få hänvisa.

10 §.

Det nu gällande resereglementet innehåller i 20 samt 22—24 §§ bestämmelser

om fördelning i vissa fall av kostnaderna för förrättningar, om förskott

till förrättningsman för bestridande av reseutgifter, om innehållet i

reseräkning samt om tid, inom vilken reseräkning skall inges. Då det enligt

reseersättningskommittén bör undvikas, att själva reglementet tynges av

ordnings- och redovisningsföreskrifter, har kommittén intagit de stadganden

i nämnda ämnen, som den ansett vara erforderliga, i de föreslagna tillläggsbestämmelserna.

Därvid har kommittén — i anslutning till ett av decentraliseringsutredningen

tidigare framlagt förslag — uteslutit föreskriften

i 24 § andra stycket reglementet om särskild, ettårig preskriptionstid

för fordran avseende resekostnadsersättning och traktamente. Det kan enligt

kommitténs mening starkt sättas i fråga, om den förevarande bestämmelsen

i praktiken fyller någon funktion, som motiverar dess bibehållande.

Kommitténs förslag om avskaffande av den särskilda ettårspreskriptionen

har avstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statskontoret, generaltullstyrelsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kronobergs och Skaraborgs län samt domänstyrelsen.

Generaltullstyrelsen och länsstyrelsen i Kronobergs län har dock föreslagit,

att rätten att meddela dispens skall överflyttas från Kungl. Maj :t till vederbörande

myndigheter.

Departementschefen. Övervägande skäl talar enligt min mening för kommittéförslaget,

vilket jag följaktligen tillstyrker.

Slutbestämmelsen.

Det föreslagna allmänna resereglementet bör lämpligen träda i kraft den

1 juli 1952. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela de övergångsbestämmelser,

som kan befinnas erforderliga.

I detta sammanhang torde jag något få beröra vissa bestämmelser i det

nuvarande resereglementet, vilka saknar motsvarighet i dcpartementsförslagcl.

Dessa bestämmelser är följande.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 197-

5 §. Enligt första stycket utgår inte resekostnadsersättning för färd, som

inte överstiger en kilometer. Jag anser det inte vara tillräckligt motiverat

att bibehålla denna bestämmelse, vars betydelse inte torde stå i proportion

till arbetet med att kontrollera dess efterlevnad och som i en del fall, l. ex.

då förrättning påkallar medförandet av ett omfattande bagage, torde kunna

verka obilligt.

I andra stycket stadgas, att vid färd, som annorledes än med järnväg,

fartyg, spårväg eller omnibus äger rum inom stads, köpings eller därmed

jämförligt samhälles planlagda område, resekostnadsersättning — med undantag

för visst fall — icke må utgå, med mindre Kungl. Maj :t eller, enligt

Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet prövar skäligt medge

sådan ersättning. Vad sålunda stadgats synes mig i vissa fall innebära

en mindre rationell begränsning. Enligt min mening bör inte i reglementet

meddelas någon bestämmelse, som generellt utesluter förrättningsman från

rätt till resekostnadsersättning vare sig vid färd inom visst område eller vid

begagnande av visst slags färdmedel, utan uppkommande frågor om vilken

resekostnadsersättning som under olika förhållanden skall utgå bör avgöras

genom tillämpning av 4 § reglementet och i anslutning därtill meddelade

föreskrifter. En förutsättning för att ersättning skall få utgå för bilresor

inom samhälle måste dock vara, att myndigheter och förrättningsmän iakttager

en tillbörlig återhållsamhet. Dylik ersättning bör sålunda tillkomma

förrättningsman endast då användandet av bil medför en så påtaglig tidsvinst,

att det utan tvekan kan sägas vara till fördel för tjänsten. Sådana

omständigheter torde föreligga bara i undantagsfall. Jag vill understryka,

att om någon mera allmän tendens till avvikelse från dessa riktlinjer skulle

komma att göra sig märkbar, detta enligt min mening utgör anledning att

ompröva frågan om bibehållande av den friare bedömningen i förevarande

hänseende.

6 § innehåller i första stycket, att resekostnadsersättning inte utgår för

längre väg än som verkligen har tillryggalagts, där ej enligt gällande taxa

avgift har erlagts för viss minimiväglängd. Stadgandet torde vara obehövligt,

då dess innehåll följer av 4 och 6 §§ reglementsförslaget.

Bestämmelsen i andra stycket, att vid beräkning av resekostnadsersättning

överskjutande del av kilometer räknas såsom hel kilometer, förutsätter

en exakthet vid bestämmandet av tjänsteresornas längd, som sällan synes

kunna uppnås. Det ligger enligt min mening i sakens natur, att den tillryggalagda

sträckan i praktiken måste anges uppskattningsvis.

7 §. Här föreskrives, att om till kostnadens nedbringande tur- och retureller

annan dylik biljett har kunnat användas och detta har låtit sig på förhand

beräkna, resekostnadsersättning inte må utgå med högre belopp än

som vid användande av sådan biljett skulle ha tillkommit förrättningsmannen.

Detta är en sådan omständighet, som skall beaktas vid fastställandet

jämlikt 4 § reglementsförslaget av förrättningsmannens ersättning. Något

särskilt stadgande därom erfordras inte i reglementet.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

57

9 § innehåller, att förrättningsman, där han inte enligt gällande taxa är

befriad från erläggande av bro-, väg- eller färj avgift, är berättigad till gottgörelse

för av honom erlagd dylik avgift. Kommittén har upjdyst, att avgift

av här ifrågavarande slag numera, såvitt angår det allmänna vägväsendet,

upptages endast vid en färja i landet, nämligen den vid Stegeborg,

samt att avgiftssystemet kommer att avvecklas även där. Vid sådant förhållande

finner jag anledning inte föreligga att bibehålla bestämmelsen

i fråga.

11 § innehåller en bestämmelse, att för plats i sovvagn utgår gottgörelse

endast om förrättningsmannen nattetid har begagnat sådan plats. Enligt

4 § reglementsförslaget skall ersättning i princip utgå med hänsyn tagen

till det färdsätt, som verkligen har använts, men å andra sidan får vid

s. k. fingerad resa hänsyn i förekommande fall tagas till kostnad för sovplatsbiljett.

Med hänsyn härtill bör bestämmelsen enligt min mening utgå.

12 §. Innebörden av denna paragraf är i huvudsak, att förrättningsman,

som för fram- och återresa använder ett och samma fortskaffningsmedel,

är berättigad till ersättning för utgivna väntpenningar, dock endast i den

mån resekostnadsersättningen inte därigenom kommer att uppgå till högre

belopp än om han hade anlitat nytt fortskaffningsmedel för återresan. Paragrafen

är obehövlig, dels emedan väntpenningarna måste anses utgöra en

del av avgiften för färdmedlets begagnande, dels med hänsyn till innehållet

i 4 § reglementsförslaget.

13 §. Det stadgas här, att resekostnadsersättning inte utgår för sådan

förflyttning till fots eller medelst resdon, drivet av förrättningsmannen personligen,

som till följd av förrättnings natur måste äga rum under själva

förrättningen. Jag får erinra, att enligt mitt förslag resekostnadsersättning

över huvud taget inte skall utgå vid förflyttning till fots. I övrigt anser

jag, att inskränkningen i fråga bör avlägsnas med hänsyn till sin oklara

innebörd och sin ringa praktiska betydelse.

21 §. Beträffande här intagna bestämmelser om traktamente till befattningshavare,

vilken för förrättning äger uppbära arvode av den som har

påkallat förrättningen, uttalade redan 1918 års sakkunniga, att bestämmelserna

syntes ha till största delen förlorat sin praktiska betydelse. Såvitt

jag har mig bekant kan de numera betraktas som inaktuella, varför de inte

bör bibehållas.

25 §. Enligt denna paragraf skall såsom tjänstefel anses, om mot bättre

vetande i reseräkning lämnas oriktig uppgift i syfte att utbekomma högre

ersättning än som enligt reglementet bör utgå. I propositionen nr 85 till

1944 års riksdag behandlades frågan om införande av en motsvarande föreskrift

i bestämmelserna om ersättning för flyttningskostnad, men dåvarande

chefen för finansdepartementet förklarade sig inte anse erforderligt, att

en uttrycklig bestämmelse meddelades därom, att lämnande av oriktiga uppgifter

skulle anses som tjänstefel. Någon dylik bestämmelse kom inte heller

att inflyta i den nu gällande flyttningsersättningskungörelsen. Under erinran

härom och med understrykande av att lämnandet av felaktig uppgift

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

under sådana omständigheter och i sådant syfte, som anges i förevarande

paragraf, är att betrakta som försök till bedrägeri och tjänstefel, anser jag

det inte erforderligt, att bestämmelsen i fråga intages i det nya resereglementet.

II. Stationeringsort och omplaceringstraktamente.

De allmänna reglerna om stationeringsort för statens tjänstemän finnes

meddelade i 9 § 1 mom. Saar och innehåller, att där ej tjänstemans stationeringsort

blivit av Kungl. Maj :t bestämd och denna ej heller framgår av

omständigheterna, vederbörande myndighet skall bestämma stationeringsorten

med iakttagande av de närmare bestämmelser Kungl. Maj :t meddelar.

Sådana närmare bestämmelser har intagits bland tilläggsbestämmelserna till

Saar.

Genom prop. 1946: 274 inhämtade Kungl. Maj :t riksdagens bemyndigande

att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen hade förordats

besluta om särskilda förmåner åt befattningshavare, som efter omplacering

från en stationerings- eller förläggningsort till en annan inte hade kunnat

anskaffa familjebostad på den nya stationerings- eller förläggningsorten. I

propositionen uttalades, att förmånerna i fråga borde omfatta rätt att åtnjuta

lön enligt den för den tidigare stationeringsorten gällande ortsgruppen

samt tjänstgöringstraktamente. Det syntes vara till fyllest, att traktamentet

som regel utginge med det reducerade belopp, som enligt vederbörlig

traktamentstabell från och med 16 :e dygnet gällde för befattningshavare utan

eget hushåll. Därvid förutsattes, att gottgörelse för dubbelhyra enligt flyttningsersättningskungörelsen

inte skulle utgå för tid, varunder tjänstgöringstraktamente

uppbures. Förmånerna syntes i regel inte böra få åtnjutas under

längre tid än sex månader. Utformningen av de närmare förutsättningarna

för att utfå förmånerna borde få ankomma på Kungl. Maj :t. Sedan riksdagen

genom skrivelse nr 430 hade lämnat det begärda bemyndigandet, utfärdades

kungörelsen 1947: 18 angående omplaceringstraktamente åt vissa

befattningshavare i statens tjänst.

Reseersättningskommittén.

Kommittén uttalar, att föreskrifterna i kungörelsen angående omplaceringstraktamente

reellt sett utgör en komplettering av bestämmelserna om

stationeringsort och innebär, att verkningarna av en omstationering i princip

upphäves för den tid den genom kungörelsen medgivna förmånen utgår.

Rätten att åtnjuta omplaceringstraktamente har emellertid förknippats

med villkor, vilkas uppfyllande i praktiken har vållat besvärligheter. Sålunda

kan förmånen författningsenligt inte utgå till tjänsteman, som med

anledning av omstationering har avflyttat med familjen från sin bostad på

den förutvarande stationeringsorten och därefter i avvaktan på att erhålla

familjebostad på den nya stationeringsorten har hyrt bostad för familjen

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

på en tredje ort. Vidare har den tidrymd av sex månader, under vilken omplaceringstraktamente

regelmässigt utgår, befunnits alltför snäv. Bland annat

med häsyn till här antydda förhållanden har detta särskilda traktamente

ansetts innebära en otillräcklig kompensation för de merkostnader,

som en omstationering på grund av svårigheterna att få bostad numera vanligen

medför.

Av det anförda finner kommittén framgå, att det man har velat vinna

genom införandet av rätten till omplaceringstraktamente, d. v. s. en neutralisering

av de genom bostadsläget framkallade olägenheterna, även kan

vinnas genom en omarbetning av gällande bestämmelser om stationeringsort.

Denna omarbetning går i korthet ut på att man under vissa förutsättningar

framskjuter tidpunkten för ändringen av stationeringsorten. En sådan

anordning innebär, att särskilda bestämmelser om omplaceringstrakfamente

inte blir erforderliga. Vid det förhållandet, att stationeringsorten

kan bibehållas, kan nämligen traktamentsförmånerna regleras på samma

sätt som vid förrättningar i allmänhet. Den förenkling, som härigenom åstadkommes,

synes kommittén bli till fördel både för vederbörande myndigheter

och för de enskilda tjänstemännen.

Om den närmare innebörden av de särskilda bestämmelser om stationeringsort,

som kommittén anser böra ersätta de nu gällande, anför kommittén

bl. a. följande.

Befordran eller förflyttning till tjänst på annan ort innebär, att tjänstemannen

definitivt lämnar sin dittillsvarande stationeringsort. Med hänsyn

härtill bör omstationering i princip ske från och med den dag, då den nya

tjänsten skall tillträdas. På grund av svårigheterna att få bostad kan emellertid

en sådan regel skäligen icke tillämpas undantagslöst. I anslutning

till vad som nu gäller enligt kungörelsen 1947: 18 i fråga om omplaceringstraktamente

bör den gamla stationeringsorten få bibehållas intill dess lämplig

bostad kunnat anskaffas på den nya orten. Vederbörande myndighet bör

därför i förekommande fall äga medgiva sådant anstånd med ändring av

stationeringsorten. En förutsättning för att anstånd skall kunna av myndigheten

medgivas bör vara, att tjänstemannen vidtager alla de åtgärder,

som skäligen böra åligga honom, för att anskaffa lämplig bostad. Myndigheternas

befogenhet i förevarande hänseende bör vidare begränsas till att avse

högst ett år.

Av kommitténs uttalanden i övrigt beträffande frågor om stationeringsort

torde här endast de böra beröras, som avser tjänstemän utan fast stationeringsort.

I 33 § Saar stadgas, att tjänsteman, för vilken fast stationeringsort

ej bestämts, må av vederbörande myndighet tilldelas tjänstgöringstraktamente

under högst 90 dagar efter förändring av tjänstgöringsort. Härmed

korresponderar en föreskrift i tilläggsbestämmelserna till Saar, att för

tjänsteman, som vid visst verk anställts för tjänstgöring utan fast stationeringsort,

den ort skall vid varje särskild tidpunkt utgöra stationeringsort,

där tjänstgöringen fullgöres. Anställning utan fast stationeringsort förekommer,

såvitt kommittén har kunnat finna, endast inom fångvården, försvaret,

tullverket, landsfogde- och landsfiskalsorganisationerna samt post
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

verket. Den personal som beröres därav är huvudsakligen yngre tjänstemän

med aspiranttjänstgöring eller tjänstgöring, som ofta skiftar från ort till

annan. Kommittén har för sin del funnit bestämmelser om anställning utan

fast stationeringsort inte vara erforderliga. Enligt kommitténs mening bör

lönen även för här ifrågavarande tjänstemän lämpligen anknytas till en fast

stationeringsort, och i den mån särskilda traktamentsbestämmelser anses

påkallade för viss personalgrupp, bör sådana bestämmelser utfärdas inom

ramen för den befogenhet härtill, som kommitténs förslag till allmänt resereglementc

med tilläggsbestämmelser inrymmer. Kommittén har sålunda vid

utarbetandet av sitt förslag till bestämmelser om stationeringsort utgått från

att alla tjänstemän skall ha fast stationeringsort.

Yttrandena.

Kommitténs förslag om anstånd med omstationering i vissa fall har uttryckligen

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av överbefälhavaren, statskontoret,

skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs län, generalpoststyrelsen,

telegrafstyrelsen, försvarets fabriksstyrelse och SR. Därjämte har domkapitlet

i Uppsala förklarat sig förutsätta, att samma ändring företages i

de prästerliga avlöningsförfattningarna, emedan det är synnerligen angeläget

att de prästerliga befattningshavare, som saknar tjänstebostad, erhåller

en mot omplaceringstraktamentet svarande förmån. Enligt telegrafstyrelsens

mening skulle det kunna tänkas, att maximitiden för erhållande av

traktamente i någon mån inskränktes beträffande tjänstemän utan eget

hushåll, för vilka svårigheten att erhålla godtagbar bostad i regel torde vara

mindre än för tjänstemän med familj. Generalpoststyrelsen har ansett att

lörslaget, ehuru rationellt, kommer att innebära en avsevärd ökning av

traktamentskostnaderna i samband med förflyttningar. Riksräkenskapsverket

har ifrågasatt om tillräckliga skäl föreligger för en sådan höjning av

traktamentsförmånerna, som förslaget innebär, och liknande synpunkter

har försvarets civilförvaltning anlagt. Enligt ämbetsverkets erfarenhet har

kritiken mot gällande bestämmelser angående omplaceringstraktamente

främst riktat sig mot att förmånen inte utgår för längre tid än sex månader.

Civilförvaltningen har också funnit det tveksamt, om den tänkta anordningen

över huvud taget kan anses lämplig för försvarets del, bl. a. emedan på

de militära staberna skulle läggas inte bara beslutanderätten i flertalet

frågor rörande förskjutning av omstationeringstidpunkten utan också hela

kontrollen av de förutsättningar, som skall utgöra villkor för att sådan förskjutning

skall äga rum. Enligt civilförvaltningens mening bör kungörelsen

angående omplaceringstraktamente bibehållas men omarbetas så, att omplaceringstraktamente

utan Kungl. Maj :ls medgivande kan utgå under

minst 12 månader. Därvid bör man också uppmjuka den nuvarande förutsättningen,

att familjen kvarblir på den tidigare stationeringsorten.

Förslaget att varje tjänsteman i fortsättningen skall ha fast stationeringsort

har berörts i två yttranden. Från generalpoststyrelsens sida har förslaget

inte föranlett någon erinran, men styrelsen har sagt sig ämna över
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G1

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

väga utfärdandet av generella föreskrifter om nedsättning av resekostnadscrsättning

och traktamente för den »reservpersonal», utgörande ca 3 000 huvudsakligen

yngre, ogifta tjänstemän, som f. n. inte har fast stationeringsort.

Vidare har styrelsen ansett skäl tala för att deltagare i vissa av verket

anordnade utbildningskurser får vidkännas vissa beskärningar av traktamentsrätten.

Lotsstyrclsen har upplyst, att anställning utan fast stationeringsort

inte sällan förekommer vid fyrstaten för vissa extra tjänstemän,

som anställes med tjänstgöringsskyldighet inom visst lotsdistrikt och vid

behov anlitas på de olika fyrplatserna inom distriktet. Tjänstgöringstraktamente

utgår inte till dylika tjänstemän. Lotsstyrelsen har ansett de nuvarande

bestämmelserna vara väl lämpade för lotsverkets förhållanden, under

det att den av kommittén föreslagna ordningen i många fall knappast skulle

framstå som naturlig eller tillfredsställande. Styrelsen har därför avstyrkt

förslaget.

Departementschefen.

Under de år som har förflutit, sedan kungörelsen angående omplaceringstraktamente

tillkom, har det i ett stort antal fall befunnits skäligt att genom

särskilda medgivanden förlänga den i kungörelsen angivna maximitiden

för åtnjutande av förmånen i fråga eller dispensera från villkoret, att

vederbörandes familj skall ha kvarblivit på den tidigare stationeringsorten.

Vissa tolkningssvårigheter har vidare föranlett utfärdandet av ett cirkulär

(1950:531) till statsmyndigheterna om kungörelsens tillämpning, i stort

sett grundat på ett av reseersättningskommittén framlagt förslag. En i och

för sig erforderlig omarbetning av själva bestämmelserna har emellertid

inte kommit till stånd, emedan den har ansetts lämpligen böra samordnas

med översynen av allmänna reseregleinentet och bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente.

Reseersättningskominitténs föreliggande förslag innebär en omläggning i

systematiskt hänseende och i samband därmed en utvidgning av kretsen av

ersättningsberättigade tjänstemän, vissa höjningar av traktamentsbeloppen

och fördubbling av den tid, under vilken omplaceringstraktamente kan utgå

utan Kungl. Maj :ts särskilda medgivande. Vidare förordas i kommittéförslaget

borttagande av det nyssnämnda villkoret angående familjens kvarblivande

på den förutvarande stationeringsorten.

Mot principlösningen, att de formella förutsättningarna för medgivande

av traktamente i samband med befordran eller förflyttning till annan ort

skall tillskapas genom anstånd med omstationering, har jag ingenting att

erinra. I övrigt anser jag mig emellertid böra förorda vissa avvikelser från

kommitténs förslag.

Omplaceringstraktamente kan enligt nuvarande bestämmelser utgå endast

till befattningshavare med eget hushåll. Tillräckliga skäl synes mig

knappast föreligga för att den särskilda förmån det här gäller skall tillerkännas

även andra tjänstemän. Dessa torde nämligen få anses skäligen till
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

godosedda genom möjligheten att erhålla 1''lyttningsersättning. Då jag vidare

delar försvarets civilförvaltnings uppfattning, att kritiken mot gällande

bestämmelser har riktat sig mera mot att omplaceringstraktamente

normalt inte kan utgå för längre tid än sex månader än mot traktamentets

storlek, bör enligt min mening nuvarande grunder så till vida bibehållas

att efter en tid av tre månader till tjänsteman, som har erhållit anstånd

med omstationering, det för tjänsteman utan eget hushåll tillämpliga

traktamentsbeloppet skall utgå.

Erforderliga bestämmelser i ämnet torde få intagas i tilläggsbestämmelserna

till avlöningsrcglementet och resereglementet.

Tjänstemännens huvudorganisationer har vid de förut nämnda överläggningarna

biträtt vad jag här har förordat.

Allmänt sett förefaller mig skäl tala för avskaffande av anordningen, att

vissa grupper av tjänstemän saknar fast stationeringsort. Det torde emellertid

böra närmare övervägas, huruvida inom visst eller vissa förvaltningsområden

föreligger sådana speciella förhållanden, att anordningen i fråga

likväl bör kvarstå för deras vidkommande. Vilket resultat dessa överväganden

än må leda till, behöver det inte påverka avfattningen av allmänna resereglementet

eller 33 § Saar. Skulle för något område fast stationeringsort

för varje tjänsteman anses icke böra föreskrivas, torde erforderliga bestämmelser

om traktamente till tjänsteman utan fast stationeringsort få meddelas

i särskild ordning.

III. Traktamente till personal i försvarets reserver.

Enligt reservbefälskungörelserna för armén, marinen och flygvapnet (1943:

815—817) äger personal i reserv, som har eget hushåll och fullgör densamma

enligt vederbörlig kungörelse åliggande tjänstgöring utom bostadsorten

under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas,

uppbära lön efter den ortsgrupp, till vilken vederbörandes mantalsskrivningsort

hänföres, ävensom reservbefälstraktamente. Detta traktamente utgår

efter tjänstegrad med lägst 5 och högst 8 kronor för dygn — utan uppdelning

på natt och dag — och får åtnjutas för högst 60 dygn under en och

samma tjänstgöringsperiod. Personal utan eget hushåll uppbär lön efter

den ortsgrupp, till vilken förläggningsorten för det förband, vid vilket tjänstgöringen

äger rum, är hänförd. Sistnämnda personal har inte rätt till reservbefälstraktamente.

Vid tjänstgöring utom den ort, till vilken vederbörande har inkallats till

tjänstgöring, äger de för personal på aktiv stat gällande bestämmelserna om

Ijänstgöringstraktamente motsvarande tillämpning för reservpersonalen.

De grunder, för vilka här har redogjorts, har godkänts av 1943 års riksdag

efter förslag i propositionen nr 143. Bestämmelser av samma innehåll har

sedermera, i enlighet med av riksdagen lämnat bemyndigande, meddelats

i kungörelsen angående väg- och vattenbyggnadskåren (1951:497). Den särskilda

traktamentsförmånen benämnes där befälstraktamente.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

I skrivelse den 6 juni 1947 har Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden

och Svenska reservunderofficersförbundet hemställt om

viss höjning av reservbefäl straktamentena. Efter remissbehandling har framställningen

överlämnats till reseersättningskommittén för att av kommittén

tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Med anledning härav

har kommittén inkommit med den av mig förut omnämnda skrivelsen angående

traktamente m. in. för personal i försvarets reserver. Rörande innehållet

i denna skrivelse och i de yttranden över densamma, som har inhämtats

från försvarets civilförvaltning, överbefälhavaren och statskontoret,

torde jag få anföra följande.

Reseersättningskommittén.

I fråga om lönen anser kommittén, att den bör för all personal i reserv

utgå efter bostadsortens ortsgrupp, emedan det är bostadsortens dyrortsförhållanden

som normerar de vanliga utgifterna. Som bostadsort bör anses

kyrkobokföringsorten, vilken enligt kommitténs mening torde bättre än

mantalsskrivningsorten svara mot de faktiska bosättningsförhållandena.

Vad härefter angår traktamente, framhåller kommittén, att reservpersonalen

hittills visserligen i princip har ansetts böra kompenseras för de särskilda

utgifter, som uppkommer vid tjänstgöring utom bostadsorten, men

att utgifterna i fråga beträffande personal utan eget hushåll inte har ansetts

vara av sådan betydelse, att kompensation bör beredas denna kategori.

Kommittén anser emellertid för sin del, att utgifterna vid tjänstgöring utom

bostadsorten är i stort sett desamma för reservpersonal utan eget hushåll

som för andra tjänstemän utan eget hushåll. Enligt kommitténs mening

kan det sålunda inte förutsättas, att reservpersonalen frånträder eller uthyr

sin ordinarie bostad under tiden för fredstjänstgöring, som avses i reservbefälskungörelserna.

Kommittén ansluter sig därför till ett av försvarsväsendets

lönenämnd på sin tid gjort uttalande, att med avseende på rätten

att åtnjuta traktamente åtskillnad inte bör göras mellan reservpersonal med

och utan eget hushåll.

De merkostnader, som åsamkas reservpersonal under tjänstgöring vid

vilken det vanliga kvarteret inte kan bibehållas, torde enligt kommittén

inte avsevärt skilja sig från dem, som personal på aktiv stat nödgas vidkännas

vid tjänstgöring utom stationeringsorten. Kommittén förordar därför,

att i stället för nu gällande särskilda bestämmelser om reservbefälstraktamente

de allmänna traktamentsbestämmelserna i princip göres tilllämpliga

på reservpersonal såväl med som utan eget hushåll även vid tjänstgöring

på den ort, till vilken vederbörande har inkallats, om denna ort är

så belägen att det vanliga kvarteret inte kan bibehållas såsom nattkvarter.

Reservbefälstraktamentets belopp har i propositionen 1943: 143 motiverats

bl. a. därmed, alt reservpersonalen på förhand äger kännedom om den

tjänstgöring, varom fråga är, såväl till omfattning som beträffande tid och

plats. Denna omständighet bör även enligt kommitténs mening tagas i betraktande

vid avvägningen av traktamentsersättningens storlek. Härom an
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

för kommittén, att då det bör vara möjligt för vederbörande att vidtaga

åtgärder för att nedbringa de särskilda kostnaderna redan från tjänstgöringens

början, anledning inte synes föreligga att medge högre traktamentsersättning

för de första femton dygnen än för tiden därefter. Däremot

uttalar kommittén, att förhandskännedomen om tjänstgöringen inte

motiverar någon nedsättning av de s. k. 16:e-dygnstraktamentena. Dessa

traktamentsbelopp är nämligen avvägda med hänsyn till att vederbörande

vid längre tids tjänstgöring på en och samma ort har haft viss tid till förfogande

för att träffa anstalter för nedbringande av kostnaderna för inkvartering

och förplägnad.

Beträffande bestämmelsen, att reservbefälstraktamente inte får utgå för

längre tid än 60 dygn under en och samma tjänstgöringsperiod, har i propositionen

1943: 143 framhållits, att denna undantagsbestämmelse har betydelse

bara för vissa personalkategorier vid marinen, för vilka längre fredstjänstgöringsperioder

än 60 dagar kan ifrågakomma. Kommittén förklarar

sig inte anse det troligt, att reservpersonalen har större möjligheter än annan

personal att nedbringa kostnaderna vid tjänstgöring av angiven varaktighet.

Enligt kommitténs mening bör bestämmelsen därför utgå.

Yttrandena.

Överbefälhavaren, som i ärendet har hört försvarsgrenscheferna, har förklarat

sig dela kommitténs synpunkter och tillstyrka dess förslag, även om

kommitténs motiv för traktamentsbeloppens bestämmande inte kan anses

helt bärande; enligt överbefälhavarens mening har nämligen reservpersonalen

i allmänhet inte större förhandskännedoin om tid och plats för tjänstgöringen

än den aktiva personalen och därför inte större möjligheter än

denna att planlägga sina bostads- och utspisningsförhållanden. I yttrandet

har framhållits, att förslaget medför förenklingar, som underlättar handläggningen

av ifrågavarande ärenden. Beträffande lönen bär överbefälhavaren

uttalat, att denna bör beräknas efter högsta ortsgrupp för den reservpersonal,

som mera stadigvarande har sin verksamhet förlagd till utlandet.

Försvarets civilförvaltning har förklarat sig biträda kommitténs förslag

rörande lönens beräknande och har funnit det ur skilda synpunkter vara

att föredraga, att de allmänna traktamentsbestämmelserna i princip göres

tillämpliga på reservpersonalen, framför att systemet med särskilda reservbefälstraktamenten

bibehålies. Enligt civilförvaltningens mening gör sig

emellertid de skäl alltjämt gällande, som har motiverat att reservpersonalen

under tjänstgöring kommer i åtnjutande av traktamente efter mera restriktiva

grunder än som tillämpas beträffande motsvarande förmån till

den aktiva personalen. Ämbetsverket — som delar kommitténs uppfattning

att traktamente bör utgå även till anställningshavare utan eget hushåll —

har ansett det vara tillräckligt, att traktamentet för all reservpersonal vid

tjänstgöring inom inkallelseortens tjänstgöringszon bestämmes till belopp,

som gäller för tjänstemän utan eget hushåll. Mot upphävandet av begränsningen

till 60 dygn har civilförvaltningen inte ansett något vara att erinra.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Civilförvaltningen har föreslagit införandet av bestämmelser därom, att

den som är inkallad till annan ort än bostadsorten men kan bibehålla sitt

vanliga nattkvarter skall erhålla kompensation för resorna mellan detta och

tjänstgöringsplatsen, dock inom ramen för nattraktamentets belopp.

Enligt av civilförvaltningen gjorda beräkningar skulle kommitténs förslag

medföra att traktamentskostnaderna fördubblas, under det att civilförvaltningens

förslag skulle innebära en ökning av nämnda kostnader med 60

å 70 procent.

Statskontoret har anfört, att de nu gällande ersättningsgrunderna måste

betraktas som förhållandevis restriktiva. Ämbetsverket har emellertid förklarat

sig dela den av civilförvaltningen uttalade uppfattningen, att skälen

för att beträffande reservpersonalen tillämpas mera restriktiva grunder än

för den aktiva personalen alltjämt gör sig gällande. I enlighet härmed har

statskontoret biträtt civilförvaltningens förslag i vad det avser traktamente

till personal med eget hushåll. Däremot har statskontoret ansett tillräckliga

skäl inte finnas att för personal utan eget hushåll medge traktamente efter

enahanda grunder som för personal med eget hushåll. Statskontoret har

erinrat om reseersättningskommitténs uttalande, att det inte torde kunna

förutsättas att reservpersonalen frånträder eller uthyr sin ordinarie bostad

under tiden för fredstjänstgöringen, men anfört, att några direkta merkostnader

för förplägnad som regel knappast synes kunna beräknas uppkomma.

Mot bakgrunden härav har statskontoret föreslagit, att reservpersonal, som

inte har eget hushåll, under fredstjänstgöringen endast tillförsäkras det för

natt utgående s. k. 16 :e-dygnstraktamentet.

I övrigt har statskontoret anslutit sig till vad civilförvaltningen har anfört

i sitt yttrande.

Departementschefen.

Jag anser det vara lämpligt, att såsom reseersättningskommittén har föreslagit

traktamentsförhållandena för personal i försvarets reserver under

författningsenligt åliggande tjänstgöring närmare anpassas efter de allmänt

gällande bestämmelserna om traktamente. Jag förordar alltså i princip, att

åtgärder vidtages i detta syfte. Detta innebär bl. a., att traktamente vid

tjänstgöring på inkallelseorten skall kunna utgå även till personal utan

eget hushåll. På de skäl som försvarets civilförvaltning och statskontoret

har anfört finner jag det emellertid motiverat, att förmånerna begränsas i

högre grad än enligt kommittéförslaget. För min del anser jag statskontorets

förslag innebära en lämplig avvägning av kompensationen för de merkostnader,

som i allmänhet kan beräknas uppkomma för reservpersonalen

vid fredstjänstgöring. Jag tillstyrker detta förslag och vill därvid framhålla,

att detsamma, ehuru mera restriktivt än kommittéförslaget, medför betydande

förbättringar från den berörda personalens synpunkt. Vid bifall till

vad jag nu har anfört kommer sålunda att utgå s. k. 16:e-dygnstraktamente

med belopp, som gäller för tjänstemän utan eget hushåll. Reservpersonal

5 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 197.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

utan eget hushåll kommer dock endast att erhålla dylikt traktamente för

natt. Den nuvarande begränsningen till 60 dygn upphäves.

Det torde kunna förekomma, att en anställningshavare anses lämpligen

kunna begagna sitt vanliga kvarter som nattkvarter även om det är beläget

ganska långt från tjänstgöringsplatsen. Med tanke på sådana fall synes det

mig vara motiverat att införa rätt till resekostnadsersättning enligt allmänna

resereglementet vid färd mellan tjänstgöringsplatsen och det vanliga

kvarteret. Jag förordar emellertid den begränsningen, att ersättning får utgå

endast om kvarteret är beläget utom tjänstgöringszonen. Vidare bör resekostnadsersättningen

icke få överstiga nattraktamentets belopp.

Mot kommitténs förslag rörande den ortsgrupp, efter vilken reservpersonalens

löner skall beräknas, bär jag inte funnit anledning till erinran. Någon

särbestämmelse för reservpersonal, som har sin civila verksamhet förlagd

till utlandet, finner jag inte påkallad.

Överläggningar i ämnet har ägt rum med representanter för Centralstyrelsen

för de svenska reservofficersförbunden och Svenska reservunderofficersförbundet.

Därvid har från organisationernas sida yrkats, att reseersättningskommitténs

förslag i fråga om traktamenten till reservbefäl skulle genomföras.

Såsom av det föregående framgår har jag inte ansett mig kunna

helt tillmötesgå detta yrkande.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående har anfört hemställer jag,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen bemyndiga Kungl. Maj :t att

1) utfärda allmänt resereglemente i huvudsaklig överensstämmelse

med det såsom bilaga till statsrådsprotokollet i

ärendet fogade författningsförslaget,

2) utfärda bestämmelser om omstationering samt om

traktamente in. m. till personal i försvarets reserver och i

väg- och vattenbyggnadskåren i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i det föregående har anförts samt

3) utfärda de övergångsbestämmelser, som kan bli erforderliga

i anledning av förenämnda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ingvar Rörs.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

67

Bilaga.

Förslag

till

allmänt resereglemente.

1 KAP.

Vissa grundläggande bestämmelser.

1 §•

1 mom. Med förrättning avses i detta reglemente tjänstgöring eller uppdrag,

som på grund av statlig myndighets föreskrifter eller beslut fullgöres

för statens räkning annorstädes än å förrättningsmannens tjänsteställe. Av

förrättning direkt föranledd resa benämnes i reglementet tjänsteresa.

1 reglementet avses med tjänstgöringszon ett område, som begränsas av

en cirkel med 5 kilometers radie och med förrättningsmannens tjänsteställe

såsom medelpunkt. Med förrättningszon avses ett område, som begränsas av

en cirkel med 5 kilometers radie och med förrättningsstället såsom medelpunkt.

Där ej av omständigheterna framgår vad som utgör förrättningsmans

tjänsteställe eller förrättningsställe, bestämmes detta av vederbörande myndighet

med iakttagande av de närmare föreskrifter Kungl. Maj :t meddelar.

Dygnet räknas från klockan 0. Natt betecknar i reglementet tiden mellan

klockan 0 och klockan 6, dag den övriga delen av dygnet.

2 mom. Har Kungl. Maj :t beträffande visst förvaltningsområde, för vilket

annan än staten är huvudman, meddelat föreskrifter eller beslut, enligt

vilka den, som för huvudmannens räkning fullgör tjänstgöring eller uppdrag,

äger att vid fullgörande av tjänstgöringen eller uppdraget samt vid därav

föranledda resor åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i detta reglemente,

skall vid reglementets tillämpning så anses, som om förvaltningsområdet

vore statligt. Därvid skall vad i reglementet sägs om staten och om

myndighet avse huvudmannen för förvaltningsområdet, respektive honom

underordnat förvaltningsorgan.

2 §•

1 mom. Vid förrättning och tjänsteresa inom riket äger förrättningsman,

i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat, åtnjuta resekostnadsersättning

och traktamente enligt bestämmelserna i detta reglemente.

Vederbörande myndighet äger medgiva, att förrättningsman må åtnjuta

resekostnadsersättning enligt bestämmelserna i reglementet jämväl vid resa,

som han i samband med förrättning företager för att erhålla nattkvarter

eller för att intaga måltid.

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet

äger utfärda erforderliga föreskrifter för reglementets tillämpning

ävensom utfärda bestämmelser och meddela beslut, enligt vilka i vissa fall

resekostnadsersättning och traktamente skola utgå med lägre belopp än i

reglementet sägs eller icke utgå eller traktamente skall helt eller delvis utbytas

mot förmåner av traktamentes natur.

2 mom. Om resekostnadsersättning och traktamente vid tjänsteresa och

förrättning utom riket förordnar Kungl. Maj :t.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

3 §.

I enlighet med bestämmelser, som utfärdas av Kungl. Maj :t, hänföres förrättningsman

till någon av reseklasserna I, II och III samt till någon av

traktamentsklasserna A, B och C.

4 §.

Resekostnadsersättning och traktamente utgå med hänsyn tagen till den

väg och det färdsätt, som verkligen använts; dock må ersättning icke tillgodonjutas

med sammanlagt högre belopp än som skulle hava utgått, därest

förrättningsmannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med avseende

å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda

rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast.

Vad nu sagts innebär icke skyldighet för förrättningsman att färdas med

luftfartyg eller att nattetid begagna sig av spårvagn eller buss i lokaltrafik.

Beträffande tjänsteresor, som företagas med förrättningsman tillhörigt

motorfordon eller med luftfartyg, äger Kungl. Maj :t eller myndighet, som

Kungl. Maj :t bestämmer, förordna, att resekostnadsersättning skall utgå

även i fall, då förrättningsmannen icke enligt bestämmelserna i första stycket

är berättigad till ersättning för sådant färdsätt.

5 §•

För beräknande av resekostnadsersättning och traktamente må tjänsteresa

anses påbörjad respektive avslutad vid förrättningsmannens tjänsteställe

eller hans bostad eller ock å annan plats, där han haft eller har att

fullgöra förrättning eller allmänt uppdrag. Om tjänsteresa påbörjas eller

avslutas annorstädes än nu sagts, skall, där ej Kungl. Maj :t annat föreskriver,

i ersättningshänseende så anses, som om resan hade påbörjats respektive

avslutats vid tjänstestället eller bostaden.

Är förrättningsstället beläget inom tjänstgöringszonen, må dock för färd

mellan bostaden och förrättningsstället resekostnadsersättning icke utgå

med högre belopp än som skulle hava tillkommit förrättningsmannen, om

han i stället färdats mellan tjänstestället och förrättningsstället.

2 KAP.

Resekostnadsersättning.

6 §.

1 mom. Resekostnadsersättning utgår enligt vad i nedanstående uppställning

angives för olika färdmedel och reseklasser.

Reseklass

:

I

II

III

Tåg......................

Avgift för 1 plats i

I klass

Avgift för 1 plats i

II klass

Avgift för 1 plats i

III klass

Fartyg....................

Avgift för 1 hyttplats

i I klass

Avgift för 1 hyttplats i II klass

Luftfartyg, spårvagn, buss

och annan bil i linjetrafik

Avgift för 1 plats

Taxebil ..................

Avgift för 1 person

Egen bil, motorcykel......

Enligt bestämmelser, utfärdade av

Kungl. Maj:t

Annat färdmedel..........

10 öre per km eller den högre ersättning förrättnings- mannen visar sig hava utgivit

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Vid begagnande av färdmedel i reguljär trafik utgår resekostnadsersättning

icke med högre belopp än förrättningsmannen erlagt i avgift för resan.

Då färdmedel av annat slag kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsman av

staten eller av person, företag eller kommun, som föranlett förrättningen

eller eljest beröres därav, utgår icke någon resekostnadsersättning.

Ersättning för plats i I klass å dagtåg må icke utgå i annat fall än då

platsen användes i omedelbart samband med begagnande av dylik plats i

sovvagn.

2 mom. Vid begagnande av taxebil äger förrättningsman utöver vad ovan

angivits utfå såväl ersättning för den merkostnad, som kan hava uppkommit

genom att annan person, som är anställd hos staten och som deltagit

i förrättning, eller annan förrättningsman medföljt i hilen, som ersättning

för utgivna drickspenningar med högst 10 procent av den sammanlagda

kostnaden.

Om vid gemensam färd användes färdmedel, som tillhör någon av förrättningsmännen,

äger denne åtnjuta särskild gottgörelse med 5 öre per kilometer

för varje i föregående stycke avsedd medresande.

3 mom. Om ersättning för transport av bagage gäller vad Kungl. Maj :t

därom bestämmer.

3 KAP.

Traktamente.

7 §.

1 mom. Traktamente må enligt de närmare bestämmelser, som innehållas

i detta kapitel, åtnjutas vid förrättning, som utföres utom förrättningsmannens

tjänstgöringszon, samt vid tjänsteresa i samband med sådan

förrättning. Därest den kortaste färdvägen mellan tjänstgöringszonens medelpunkt

och förrättningsstället är längre än 8 kilometer, äger vederbörande

myndighet medgiva att traktamente må åtnjutas även om förrättningsstället

är beläget inom tjänstgöringszonen.

Kungl. Maj:t äger jämväl, då förhållandena det föranleda, beträffande särskilda

grupper av förrättningsmän förordna, att traktamente må utgå vid

förrättning inom tjänstgöringszonen.

2 mom. Traktamente utgår med de belopp, som angivas i nedanstående

tabell, där ej med stöd av 2 § 1 mom. annorlunda bestämts eller annat följer

av 3 mom.

Trakt amentsklass

Traktamente

för natt

för dag

tillhopa

för dygn

A..................

15: —

20: —

35: —

B..................

13: —

18: —

31: -

C ..................

11: —

16: —

27: —

3 mom. Traktamente må icke åtnjutas för natt, varav högst en timme

tagits i anspråk för tjänsteresa eller förrättning.

Traktamente må icke heller åtnjutas för dag, varav högst tre timmar i följd

sålunda tagits i anspråk. För dag, varav mer än tre men högst åtta timmar

i följd tagits i anspråk, utgår traktamente med hälften av de i 2 mom. angivna

beloppen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Då fråga är om dag, varunder tjänsteresa eller förrättning såväl påbörjats

som avslutats mellan klockan 6 och klockan 19, skola dock vid tillämpning

av bestämmelserna i föregående stycke de däri angivna tiderna tre och

åtta timmar förlängas till sex respektive tio timmar.

Traktamente för dag må icke i något fall åtnjutas med högre belopp än

som angives i 2 mom.

Kungl. Maj :t äger föreskriva undantag från vad i första, andra och tredje

styckena är stadgat.

4 mom. Nödgas förrättningsman på grund av naturhinder eller styrkt

sjukdom eller av annan giltig anledning avbryta tjänsteresa eller förrättning

och uppehålla sig annorstädes än i hemmet eller inom tjänstgöringszonen,

skall i fråga om traktamente så anses, som om förrättningsmannen utförde

förrättning där han under tiden för uppehållet har sitt nattkvarter. Intages

förrättningsmannen på sjukvårdsinrättning, skola dock bestämmelserna i

8 § icke tillämpas.

8 §.

Om förrättningsman, som vid förrättning inom viss förrättningszon åtnjuter

lägre traktamente för natt eller dag än som angives i 7 § 2 mom.,

tillfälligt verkställer förrättning utom zonen under mindre än åtta hela

kalenderdygn i följd, äger han behålla det reducerade traktamentet och

dessutom åtnjuta traktamente enligt de grunder som skulle hava tillämpats,

om nämnda zon varit hans tjänstgöringszon. Traktamente för dag må dock

ej utgå med sammanlagt högre belopp än enligt nyssnämnda författningsrum.

Reducerat traktamente för natt äger förrättningsman behålla jämväl vid

tillfällig tjänstgöring inom tjänstgöringszonen under så lång tid, som i

första stycket sagts.

9 §.

Om myndighet erbjuder förrättningsman inkvartering i lokal, som myndigheten

disponerar, må förrättningsmannen icke åtnjuta traktamente för

natt med högre belopp än det, som myndigheten betingar sig för inkvarteringen.

Mottager han icke erbjudandet, äger han dock uppbära traktamente

utan dylik inskränkning under förutsättning, att inkvarteringen icke är av

sådan beskaffenhet att den skäligen borde hava godtagits.

Traktamente för natt utgår icke, då förrättningsman på statens bekostnad

innehar sovplats på tåg eller liggplats på fartyg; dock skall vad nu sagts

icke gälla beträffande natt, under vilken förrättningsman mer än en timme

uppehåller sig på förrättnings- eller överliggningsort.

Bestämmelserna i denna paragraf skola icke medföra inskränkning i den

rätt att bibehålla traktamente för natt, varom i 8 § stadgats.

4 KAP.

Om reseräkning m. m.

10 §.

Angående ordningen för utbetalande av ersättning enligt detta reglemente

samt om fördelningen i vissa fall av kostnader för sådan ersättning gäller

vad Kungl. Maj :t därom förordnar.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1952.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 197. 71

»

Innehållsförteckning.

I. Allmänna resereglementet.......................................... 3

A. Inledning .................................................... 3

Departementschefen............................................ 6

B. Principiella spörsmål .......................................... 8

1. Syftet med resekostnadsersättning och traktamente.............. 8

2. Enhetligt traktamentsbegrepp ................................ 12

3. Begreppen förrättning, tjänsteresa, tjänstgöringszon och förrätt
ningszon

.................................................. 14

4. Traktamentets beroende av förrättningens varaktighet .......... 19

5. Frågan om besparingsreglementen ............................ 23

6. Traktamentsbeloppen m. m................................... 27

Departementschefen............................................ 29

C. Specialmotivering.............................................. 33

II. Stationeringsort och omplaceringstraktamente ........................ 58

Departementschefen............................................ 61

III. Traktamente till personal i försvarets reserver........................ 62

Departementschefen............................................ 65

Hemställan...................................................... 66

Författningsförslag................................................ 67

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:410 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmänt resereglemente m. m. a1 i texten
  2. SU 1952:194 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmänt resereglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. SU 1952:195 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa ändringar i statens allmänna avlöning sreglemente m. m., i vad propositionen sammanhänger med a1 i texten
  4. SU 1952:186 Utlåtande i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. gjorda framställningar. s. 2 i texten