Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen, m. m

1952-04-04 · 56 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 56 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:200, Med förslag till förordning om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

1

flr 200.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning

å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,

m. m.; given Stockholms slott den

4 april 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning om tillfällig begränsning av rätten

till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,

m. m.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För att vinna en önskvärd och betydelsefull komplettering till de av statsmakterna

tidigare vidtagna åtgärderna i kredit- och investeringsbegränsande

syfte föreslås i propositionen en begränsning av möjligheterna för företagare

att genom vidtagande av vinstreglerande dispositioner erhålla anstånd

med beskattningen av de på beskattningsåren 1952 och 1953 belöpande

vinstmedlen.

Sålunda föreslås viss inskränkning i den fria avskrivningsrätten. Förslaget

innebär att nyanskaffade inventarier få under nyssnämnda år avskrivas med

högst 20 procent för år. Beträffande äldre inventarier föreslås icke någon

begränsning i avskrivningsrätten. Möjlighet finnes vidare att i sådana fall,

då inventarier avyttrats samma år som nya sådana anskaffats, göra en extra

avskrivning med belopp motsvarande vad som erhållits genom avyttringen.

Även vid avsevärd värdenedgång, utrangering o. d. kan extra avdrag

erhållas. Slutligen har dispensmöjligheter öppnats för särskilda fall.

Avdrag för avsättning till pensions- och andra personalstiftelser begränsas

i huvudsaklig överensstämmelse med de likartade bestämmelserna i investeringsskatteförordningen.

Avdrag för avsättning till investeringsfonder medges icke under beskattningsåren

1952 och 1953.

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. A’r 200.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kangl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

förordning om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning

å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om begränsning av rätten till fri avskrivning.

1 §•

Beträffande skattskyldig, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen berättigats att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning

å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier

i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna (fri avskrivning),

skall under beskattningsår, för vilket taxering till inkomstskatt verkställes

i första instans år 1953 (beskattningsåret 1952) eller år 1954 (beskattningsåret

1953), gälla vad nedan i andra stycket samt i 2—8 §§ sägs.

Vad i sistnämnda paragrafer stadgas angående maskiner eller andra för

stadigvarande bruk avsedda inventarier har icke avseende å inventarier med

en beräknad varaktighetstid av högst tre år samt ej heller å sådana inventarier,

vilkas värde vid fastighetstaxeringen inräknas i byggnadsvärdet men

ej utföres såsom särskilt maskinvärde.

2 §•

Under beskattningsåret 1952 må avdrag för värdeminskning å inventarier,

som anskaffats under samma beskattningsår, åtnjutas med högst tjugu

procent för år räknat av inventariernas anskaffningsvärde.

Under beskattningsåret 1953 må avdrag för värdeminskning å inventarier,

som anskaffats under beskattningsåren 1952 och 1953, åtnjutas med högst

tjugu procent för år räknat av dessa inventariers anskaffningsvärde.

Vad i första och andra styckena sägs skall gälla oavsett när under beskattningsåret

inventarierna anskaffats.

Har skattskyldig under i första stycket angivet beskattningsår icke tillgodofört

sig eller icke helt tillgodofört sig där omförmält avdrag, må avdraget

eller resterande del därav åtnjutas under beskattningsåret 1953.

3 §.

Har skattskyldig under något av beskattningsåren 1952 och 1953 avyttrat

inventarier, som anskaffats före ingången av beskattningsåret 1952, eller

har skattskyldig under något av nämnda beskattningsår förlorat sådana

inventarier och härför uppburit försäkringsersättning, må avdrag för värdeminskning

å inventarier, som anskaffats under det beskattningsår då försäljningssumman

eller försäkringsersättningen upptagits såsom skattepliktig

intäkt, åtnjutas under samma beskattningsår med belopp motsvarande

sålunda upptågen intäkt.

Åtnjuter skattskyldig jämlikt bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket

kommunalskattelagen anstånd med beskattningen av uppburen ersätt
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

ning på grund av försäkring för förlust av fartyg, må avdrag för värdeminskning

å fartyg, som anskaffats under beskattningsåret 1952 eller 1953,

åtnjutas med belopp, motsvarande vad av nämnda ersättning använts för

fartygsanskaffningen och upptagits såsom intäkt i rörelsen under beskattningsåret.

Om skattskyldig tillgodoförts avdrag i enlighet med bestämmelserna i första

eller andra stycket, skall avdrag enligt 2 § beräknas på därefter återstående

del av anskaffningskostnaden.

4 §•

Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för under

beskattningsåret 1952 eller 1953 anskaffade inventarier betingats därav att

dessa skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller för en konjunktur,

som väntas bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande omständighet,

må avdrag göras för sådant överpris eller sådan merkostnad.

Avdrag enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ skola i sådant fall beräknas på

därefter återstående del av anskaffningskostnaden.

5 §•

Har skattskyldig beträffande under beskattningsåret 1952 eller 1953 anskaffade

inventarier tidigare åtnjutit i punkt 1 av anvisningarna till 41 §

kommunalskattelagen omförmält avdrag å värdet av rättighet till leverans av

inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt, skall avdrag enligt bestämmelserna

i 2 och 3 §§ här ovan beräknas å den verkliga anskaffningskostnaden

minskad med det tidigare åtnjutna avdraget.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om investeringsfond tagits

i anspråk för anskaffning av inventarier under beskattningsåret 1952

eller 1953 och enligt för sådant fall meddelade bestämmelser så skall anses,

som om inventarierna i beskattningsavseende avskrivits med det i anspråk

tagna beloppet.

6 §•

Ådagalägger skattskyldig, att värdet å inventarier, som anskaffats under

beskattningsåret 1952 eller 1953, nedgått avsevärt mer än som motsvarar sammanlagda

beloppet av avdrag som skattskyldig enligt ovanstående bestämmelser

åtnjutit eller äger åtnjuta, må han vid inkomstberäkningen tillgodoräkna

sig härav föranlett större avdrag.

Då inventarier, som anskaffats under beskattningsåret 1952 eller 1953,

avyttras eller såsom för rörelsen obrukbara utrangeras, skall vad i punkt 3 d

av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen sägs äga motsvarande tilllämpning.

7 §■

Har bindande avtal om inventarieförvärv träffats före den 15 februari

1952 och skulle tillämpningen av ovan i denna förordning givna bestämmelser

medföra avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige, äger

riksskattenämnden, på framställning av den skattskyldige, medgiva att avdrag

för värdeminskning må göras med större belopp än enligt nyssnämnda

bestämmelser.

Framställning som i första stycket sägs skall, för att upptagas till prövning,

vara till riksskattenämnden inkommen senast den 31 januari under

taxeringsåret eller, därest skattskyldigs ifrågavarande räkenskapsår avslutas

vid en senare tidpunkt, senast den 28 februari under taxeringsåret.

över beslut, som riksskattenämnden meddelat enligt bestämmelserna i

första stycket, må klagan icke föras.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

8 §•

Avdrag i enlighet med ovan angivna bestämmelser må åtnjutas allenast

i den mån motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna.

Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna verkställt avskrivning med

större belopp än det, varmed han är berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen,

må beskattningsnämnd föreskriva att den skattskyldige tills vidare

icke äger åtnjuta rätt till fri avskrivning.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till pensions- och

andra personalstiftelser.

9 §•

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse, som gjorts under beskattningsåret

1952 eller 1953, medgives med högst det belopp, som — bedömt på

grundval av förhållandena vid utgången av det ifrågavarande beskattningsåret

— erfordras för att jämte framtida avgifter säkerställa de pensioner,

jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, vilka enligt

gjorda utfästelser eller inom vederbörande företag tillämpad sedvänja högst

skola utgå. ., . „

Vid beräkning av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet vid utgången

av det ifrågakommande beskattningsåret sålunda högst må uppgå, skall hänsyn

tagas endast till anställda, som vid ingången av samma beskattningsår

uppnått tjugufem års ålder, och må de framtida avgifterna icke antagas

lägre än de från tjugufem år till pensionsåldern oföränderliga avgifter, som

skolat erfordras för att säkerställa de i första stycket avsedda pensionsförmånerna

för dessa anställda.

Avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse under

beskattningsår, som i första stycket sägs, medgives allenast med belopp,

som erfordras för att säkerställa bindande utfästelser, gjorda före ingången

av beskattningsåret 1952.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till investeringsfonder.

10 §.

Vid 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar må avdrag ej medgivas för avsättning

till annan investeringsfond än sådan som avses i förordningen den

11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssam
Har

skattskyldig på grund av omläggning av räkenskapsår antingen icke

taxerats till inkomstskatt år 1953 eller 1954 eller nämnda båda år taxerats

till sådan skatt för kortare tid än sammanlagt tjugufyra månader, skall

vad i denna förordning sägs äga motsvarande tillämpning jämväl i avseende

å beskattningsår för vilket taxering verkställes i första instans år 1955.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

5

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 april

1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om tillfällig begränsning

i rätten till fri avskrivning, m. m. samt anför därvid följande.

1. Inledning.

Den svenska skattelagstiftningen kan sägas vara i princip så utformad

att till beskattning för en viss tidsperiod upptagas till perioden hänförliga

intäkter efter avdrag för på samma period belöpande omkostnader. Varje

beskattningsår bör alltså, bedömt från denna utgångspunkt, bära allenast

sina egna kostnader.

Från denna allmänna princip ha vissa avsteg gjorts. Särskilt gäller detta

i fråga om den skatteinässiga beräkningen av inkomst av rörelse. Sålunda

medge kommunalskattelagens bestämmelser rörelseidkaren stor frihet att

reglera årsvinsten bl. a. genom nedskrivning av varulager, avskrivning å maskiner

och andra inventarier, avsättning för framtida pensioneringskostnader

och för andra utgifter för anställd personal ävensom genom avsättning

till investeringsfonder. Ett överdrivet utnyttjande av de angivna möjligheterna

till vinstreglerande dispositioner medför att den inkomst, som upptages

till beskattning för viss tidsperiod, avsevärt kan understiga den faktiska

inkomsten under samma period. Mot ett dylikt utnyttjande lämna

skattereglerna med deras nuvarande utformning icke möjligheter till ett

mera verksamt inskridande. Detta torde utgöra en betydande olägenhet i

tider, då av speciella skäl det är angeläget att en beskattning sker av den

på en viss tidrymd belöpande verkliga inkomsten.

Med utgångspunkt från det nu sagda har i en inom finansdepartementets

rättsavdelning upprättad, den 15 februari 1952 dagtecknad promemoria med

förslag till tillfälliga inskränkningar i den fria avskrivningsrätten vid inkomsttaxeringen,

in. in. ifrågasatts vissa inskränkningar i möjligheten att

vidtaga vinstreglerande dispositioner av nyss angivet slag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Vid promemorian fogat författningsförslag torde få såsom Bihang fogas

vid detta protokoll.

över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i

riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, kammarrätten,

riksskattenämnden, kommerskollegium, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Gotlands, Kalmar, Skaraborgs,

Västmanlands, Gävleborgs, Södermanlands, Värmlands, Jämtlands och

Blekinge län ävensom Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Sveriges redareförening, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Kooperativa förbundet, Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare,

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, handelskammaren

i Göteborg, Svenska vattenkraftföreningen, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens

folk, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation

och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

2. Allmän motivering för departementsförslaget.

Promemorian. Sedan i promemorian framhållits vad här inledningsvis

anförts, erinras om att statsmakterna ansett det i rådande läge vara ofrånkomligt

att vidtaga en rad åtgärder i inflationsbekämpande syfte. Vissa av

dessa avsåge att åstadkomma en allmän kreditåtstramning och en dämpning

av den av överkonjunkturen betingade investeringsbenägenheten inom företagarsektorn.

Till dessa åtgärder hörde bland annat skärpning av affärsbankernas

kassareservsbestämmelser och överenskommelserna mellan statsmakterna

och kreditinstituten om en återhållsam kreditgivning samt bestämmelserna

om investeringsskatt, investeringsavgift och tillfälliga bestämmelser

angående varulagervärdering. Av de åtgärder, som särskilt riktade

sig mot den rådande överkonjunkturen inom vissa delar av näringslivet,

finge även nämnas överenskommelserna med skogsindustrierna om särskilda

exportavgifter och lagstiftningen om skyldighet att avsätta vissa skogsinkomster

till investeringskonto för skog. Till åtgärder av sist antytt slag

vore även att hänföra den särskilda beskattningen av konjunkturvinster.

Därefter framhålles, att det kunde ifrågasättas, huruvida ett bibehållande

i full omfattning av de inledningsvis omnämnda möjligheterna till vinstreglerande

dispositioner vore förenligt med det syfte, som statsmakterna velat

vinna med vidtagna åtgärder för att uppnå kreditåtstramning och investeringsbegränsning.

Begränsades den allmänna kreditgivningen för en viss

tidsperiod, syntes nämligen även böra tillses att de på samma tidsperiod belöpande

verkliga inkomsterna gjordes till föremål för beskattning. Det

borde även uppmärksammas, att åtstramningen på den allmänna kredit
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

7

marknaden, särskilt vad anginge de självfinansierande företagen, eljest i

viss mån förlorade sin effekt.

Under hänvisning till det nu återgivna syntes följaktligen, anföres vidare

i promemorian, böra övervägas lämpligheten av inskränkningar i möjligheterna

att vidtaga vinstreglerande dispositioner. Det borde då till en början

erinras om att så redan skett beträffande rätten att få verkställda nedskrivningar

av varulagret godtagna vid inkomsttaxeringen. Bestämmelserna härom

återfunnes i förordningen den 14 december 1951, nr 795, vilken förordning

hade avseende å 1953 och 1954 års taxeringar. De begränsningar, som

därför ytterligare kunde ifrågakomma, skulle avse rätten till fri avskrivning

å maskiner och inventarier samt möjligheterna till avsättningar till

personalstiftelser och investeringsfonder. Det borde uppmärksammas, att införandet

av sådana bestämmelser tillika innebure en önskvärd komplettering

till bestämmelserna i förordningen den 14 december 1951, nr 794, om

investeringsavgift.

1 promemorian anföres därefter följande.

Till förmån för ett genomförande av begränsningar av antydd innebörd

kunna —- förutom vissa mera speciella skäl, vilka senare skola beröras —

även andra omständigheter åberopas.

Såsom förut framhållits överväges för närvarande att för riksdagen framlägga

förslag till beskattning av konjunkturvinster, åtnjutna under år 1951

(motsvarande räkenskapsår). Skulle en sådan lagstiftning genomföras, innebure

detta en skärpt beskattning av onormalt stora inkomster. Det torde

kunna förutses, att om den onormala vinstkonjunkturen blir bestående under

en längre tid, frågan om beskattning jämväl av konjunkturvinster, åtnjutna

år 1952 och följande år, kommer att tagas under övervägande. Genomfördes

en begränsning av möjligheterna till vinstreglerande dispositioner att

gälla under en tid, då en konjunkturvinstbeskattning kunde ifrågasättas,

skulle kunna göras gällande att en sådan beskattning av rörelseidkarna

framstode som mindre angelägen. Betages nämligen dessa möjligheten att

genom vinstreglerande åtgärder undandraga konjunkturvinsterna från beskattning,

skulle detta leda till ett ökat skatteuttag, framförallt hos företag

med stora vinster.

Vid en jämförelse mellan de antydda båda möjligheterna att uppnå en

effektivare beskattning av företagens inkomster under rådande konjunkturläge

bör följande uppmärksammas. En konjunkturvinstbeskattning innebär,

att vinsten hos därav berörda företag göres till föremål för en tillfällig

skärpt beskattning. När ett företag redan på ett tidigt stadium av beskattningsåret

räknar med att bli föremål för en sådan skärpt beskattning,

kan detta förutses i särskilt hög grad stimulera företaget att vidtaga dispositioner

i syfte att nedbringa skattebelastningen. Intresset av att iakttaga återhållsamhet

i fråga om utgifter, som äro vid taxeringen avdragsgilla, blir

obetydligt med tanke på att den ökade vinst, som med en sådan återhållsamhet

skulle uppkomma, till huvudsaklig del får erläggas i skatt. Motsvarande

olägenheter uppkomma icke om anordningen med en begränsning

i rätten till vinstreglerande dispositioner i stället väljes. Företaget har nämligen

i dylikt fall samma intresse som under normala förhållanden att undvika

mindre nödvändiga utgifter; intresset att nedbringa utgifterna kan

t. o. in. antagas bliva särskilt stort, nämligen med tanke på alt de verkliga

vinstmedlen i större omfattning än normalt bliva beskattade och att tillgången

på likvida medel i motsvarande mån minskas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

I promemorian tillägges därefter, att det vore att märka att en anordning

sådan som den sistnämnda även ur taxeringsteknisk synpunkt vore att

föredraga framför en konjunkturvinstbeskattning, något som vore till fördel

för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna. Den normala

taxeringskontrollen, som vore sistnämnda myndigheters mest angelägna

uppgift, komme då ej heller att eftersättas i den omfattning, som eljest

kunde befaras bliva fallet.

Remissyttrandena. Flertalet av de statliga myndigheter, som avgivit yttrande

över promemorian, har tillstyrkt det däri upptagna förslaget eller i

allt fall icke riktat direkta invändningar mot ett genomförande av detsamma.

Vid detta ståndpunktstagande ha i några fall fogats vissa reservationer

och invändningar. Direkt avstyrkande uttalanden ha gjorts av fullmäktige i

riksgäldskontoret, kammarrätten samt länsstyrelserna i Blekinge, Skaraborgs,

Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län.

Förslaget tillstyrkes vidare av Landsorganisationen, Tjänstemännens

centralorganisation och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, men

avstyrkes av samtliga hörda näringsorganisationer. Sveriges lantbruksförbund

och Riksförbundet landsbygdens folk rikta vissa invändningar mot

förslaget men motsätta sig dock icke ett genomförande av detsamma.

Från remissyttrandena torde här följande få återgivas.

Fullmäktige i riksbanken tillstyrka på i promemorian anförda skäl däri

upptaget förslag.

En av fullmäktige, herr Kristensson, med vilken suppleanten herr Kollberg

förenat sig, avstyrker emellertid förslaget under framhållande att ett

genomförande av detsamma medförde ökad skattebörda för aktiebolag och

ekonomiska föreningar och att det syntes ovisst om de ifrågasatta åtgärderna

skulle medverka till den åsyftade kreditåtstramningen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret avstyrka förslaget under framhållande,

bland annat, att den fria avskrivningsrätten gjort det möjligt för bolagen

att utan menliga återverkningar på produktionen bära den hårda skattebelastningen

och att en inskränkning, om än temporär, av denna rätt självfallet

skulle öka skattebördan på näringslivet och kunna, med beaktande

jämväl av övriga företagen berörande åtgärder för stabilisering av penningvärdet,

medföra stora olägenheter för företag, som ej under de gångna åren

av högkonjunktur kunnat tillräckligt konsolidera sin ställning.

En av fullmäktige, herr Örne, anför — efter att ha närmare berört utvecklingen

under senare år — följande.

Det mest bekymmersamma i detta skeende är, att de olika åtgärderna,

som nu inriktas speciellt på företagen, icke äro av beskaffenhet att kunna

hejda penningvärdeförsämringen. De drastiska inskränkningar av kreditgivningen,

som planerats, äro säkerligen steg i rätt riktning. Men felet med

dem är, att de drabba synnerligen ojämnt såsom alla mekaniska ingrepp av

detta slag. Med stort beklagande måste konstateras, att mycket lindriga

ingripanden på ett tidigt stadium, då de första tecknen till inflation började

framträda skulle ha gjort större gagn än alla dem, som nu föreslås och

planeras.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Naturligtvis förbiser jag, då jag yttrar detta, icke alls det inflytande, som

den internationella prisnivåns höjning har utövat på den svenska marknaden.

Det bör dock här påpekas, att icke all prisstegring kan kallas inflation.

Här har den följda politiken i fråga om växelkurserna med säkerhet haft en

stor inverkan, men den skall icke diskuteras i detta sammanhang. Blott

så mycket bör kunna sägas, att både höjningen och sänkningen av den

svenska kronans värde gent emot hårdvalutorna haft vissa skadliga verkningar.

Investeringsavgiften liksom de nu ifrågasatta restriktionerna i fråga om

avskrivningsrätten skulle möjligen ha fått den avsedda verkan, om de hade

konstruerats så, att de gradvis gjordes lindrigare enligt en vid deras antagande

fastställd plan för att efter viss tids förlopp helt upphöra. Alla investerare

skulle i sådant fall ha gjort sitt bästa för att skjuta tilltänkta investeringar

längre fram i tiden. Den allmänna misstron till statens förmåga att

avskaffa ifrågavarande pålagor, sedan de väl hunnit bli inkorporerade på

budgetens inkomstsida, gör dem värdelösa som inflationsbekämpande medel.

Till sist vill jag här upprepa mitt så många gånger förut gjorda påpekande,

att enda sättet att ge effektivitet åt kreditrestriktionerna som antiinflationsmedicin

är en fri räntebildning. Medgives icke en sådan, kommer

det ojämna sätt, på vilket restriktionerna drabba låntagarna, och de skador,

som kunna drabba företag, framför allt kanske jordbruken, genom dem,

lätt att framkalla en opinion för deras avskaffande. En höjning av räntan

tvingar den, som vill taga ett lån, att på egen hand noga överväga, om

han icke kan uppskjuta den investering, det är fråga om, till en senare

tidpunkt, men ger den som ovillkorligen måste handla omedelbart, en möjlighet

att trots högre årlig kostnad anskaffa vad han behöver. En höjning

av räntan gör också sparinsättningar och livförsäkringar värdefullare i ägarens

ögon, vilket motverkar hans lust att förbruka dem och ökar hans benägenhet

för nysparande.

Då jag alltså är övertygad om att den höjning av företagsbeskattningen,

som nu är i fråga, icke kommer att bidraga till penningvärdets stabilisering,

men väl kan medföra samhällsskadliga risker för företagen har jag anslutit

mig till fullmäktiges ståndpunkt.

En minoritet inom riksgäldsfullmäktige, herrar Strand, Nilsson och Lindholm,

tillstyrker promemorians förslag under framhållande att ett bibehållande

av föreliggande möjligheter till vinstreglerande dispositioner skulle

motverka statsmakternas åtgärder för att nå en kreditåtstramning och

investeringsbegränsning. Minoriteten framhåller vidare att det framlagda

förslaget självfallet även hade en finanspolitisk sida. Enligt verkställda beräkningar

skulle staten sålunda komma att vid ett genomförande av förslaget

för ifrågavarande två år tillföras sammanlagt nära 600 miljoner kronor

i ökade skatteintäkter. För riksgäldskontorets vidkommande skulle detta

innebära en önskvärd avlastning av upplåningsbehovet.

Riksskattenämnden, som erinrat om att de i promemorian ifrågasatta

föreskrifterna om tillfällig begränsning av möjligheterna till vissa s. k. vinstreglerande

dispositioner vid beräkning av inkomst av rörelse motiverades

med att åtgärderna vore påkallade såsom ett komplement till redan beslutade

åtgärder för motverkande av inflatoriska tendenser, framhåller, att

— därest de av statsmakterna följda riktlinjerna för inflationens bekämpande

alltjämt ansåges böra vara vägledande — de nu föreslagna åtgärder
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

na finge betraktas såsom ett lämpligt komplement till redan vidtagna åtgärder.

Under angiven förutsättning hade nämnden sålunda i princip intet

att erinra mot de framlagda förslagen.

En minoritet inom riksskattenämnden, herrar Larsson och Sivert, har förklarat

sig icke kunna tillstyrka promemorians förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför följande.

Enligt de riktlinjer rörande den ekonomiska målsättningen, som uppdragits

av 1950 års långtidsutredning, bör en skärpt företagsbeskattning tillgripas

som ett komplement till en rad åtgärder i inflationsbekämpande syfte.

I den nu lämnade promemorian lämnas inledningsvis en översikt över

dessa åtgärder. Det framgår därav fullt tydligt hurusom långtidsprogrammet

håller på att realiseras i snabbt tempo. Det framgår också, att skattelagstiftningsprojekten

ofta framtvingas som en omedelbar följd av sådana

ingrepp i pris- och inkomstbildningen, som från början haft ringa eller

intet samband med beskattningen. Ett exempel härpå utgör det nu framlagda

förslaget om tillfälliga inskränkningar i fråga om så kallade vinstreglerande

dispositioner vid den vanliga inkomstbeskattningen. Som motiv

har nämligen främst åberopats behovet att för de självfinansierande

företagen skapa en beskattningsmotvikt till skärpningen av kreditgivningen,

vilken skärpning ju enbart kan verka hämmande på sådana investeringar,

som finansieras genom lån.

Mot den bakgrund, som man sålunda har att bedöma det framlagda förslaget,

kan länsstyrelsen icke finna annat än att detsamma bör kunna godtagas.

I nuvarande ekonomiska läge är det mycket viktigt att tillse, att investeringarna

begränsas även inom den mera kapitalstarka sektorn av näringslivet.

Det skall villigt medgivas, att spörsmålet om mera permanenta

inskränkningar i den fria avskrivningsrätten är mycket komplicerat. Länsstyrelsen

vill därför icke i detta sammanhang uttala någon bestämd åsikt

om företagsbeskattningens allmänna principer. Ett tillfälligt, moderat ingripande

i rådande konjunkturläge behöver dock knappast föranleda starkare

betänkligheter.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som erinrat om att länsstyrelsen i

tidigare sammanhang framhållit att en utveckling i inflationistisk riktning

borde i möjligaste mån stävjas, anför följande.

Den omständigheten att juridiska personer genom rätten till fri avskrivning

å inventarier samt genom avsättningar till personalstiftelser och investeringsfonder

kunnat förskjuta en eljest omedelbar skattskyldighet i tiden

har otvivelaktigt haft till följd en viss överinvestering i inventarier

ävensom ett alltför stort utnyttjande av avsättningsmöjligheterna till stiftelser

och fonder. Enligt länsstyrelsens mening har ett överdrivet utnyttjande

av bestämmelserna främst kunnat förmärkas i familj ebolag och enmansbolag,

medan förhållandena varit bättre beträffande bolag, där aktieägarna

varit flera och där vinsten i huvudsak tillförts dessa genom utdelning.

Mot bakgrunden av det ovan anförda får länsstyrelsen i princip

tillstyrka, att de i promemorian föreslagna bestämmelserna bringas till utförande.

Länsstyrelsen i Kalmar lån anför följande.

Då rätten till fri avskrivning å inventarier på sin tid infördes, hade man

icke anledning att taga i övervägande, vilka följder bestämmelserna kunde

få i tider av sådan konjunktur som den nu rådande. Länsstyrelsen har i sitt

yttrande över förslaget angående investeringsavgift framhållit, att före
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

11

tagare, som haft fördel av den rådande vinstkonjunkturen, varit synnerligen

benägna, att genom investeringar i maskiner och inventarier eller

andra »avskrivningsobjekt» draga fördel av de särskilda möjligheter till

avdrag för investeringar, som nu gällande skattelagar erbjuda. Genom sådana

investeringar vinnes dels att den uppkomna vinsten sparas från beskattning

— om vinsten redovisades till beskattning toge det allmänna ungefär

hälften därav — dels ett skydd mot penningvärdeförsämringen. Länsstyrelsen

framhöll vidare i nyssnämnda yttrande, att det synes erforderligt

för vinnande av den önskvärda begränsningen av investeringsverksamheten,

att den föreslagna investeringsavgiften kompletterades med bestämmelser

angående upphävande av rätten till fri avskrivning å maskiner och inventarier.

Länsstyrelsen, som sålunda redan uttalat sig för en inskränkning

av den fria avskrivningsrätten å inventarier, har icke anledning ändra sin

uppfattning i denna fråga och tillstyrker sålunda det nu framlagda förslaget.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar som sin mening, att betydelsen av den

föreslagna temporära inskränkningen av den fria avskrivningsrätten icke

borde överskattas. Det vore visserligen sannolikt, att under de år den ifrågasatta

inskränkningen i avdragsrätten skulle vara gällande beskattningsunderlaget

kunde komma att ökas, men en sådan ökning kommc att motsvaras

av en minskning i beskattningsunderlaget därpå följande år. Tidsläget

i dag vore även så labilt och rymde så många ovissa faktorer av politisk

och ekonomisk natur att det kunde ifrågasättas, om det vore så välbetänkt

att lägga ytterligare börda på vissa grupper skattskyldiga och rubba

på sedan länge existerande bestämmelser, efter vilka berörda skattskyldiga

inriktat sig. Några olägenheter för näringslivet på längre sikt syntes

emellertid förslaget icke medföra och då en begränsning i avskrivningsrätten

möjligen kunde bidraga till att hämma den inflationistiska utvecklingen,

syntes en lösning av denna fråga i föreslagen riktning ur olika synpunkter

kunna accepteras.

Kommerskollegium — som erinrat om att kollegium tidigare i sina yttranden

beträffande exempelvis förslaget om införande av invcsteringsavgift

och konjunkturvinstbeskattning framhållit, att mera generellt verkande

penningpolitiska medel i första hand syntes böra vidtagas för att skapa en

spärr mot den inflationistiska utvecklingen — säger sig vilja betona denna

synpunkt även i förevarande sammanhang. Kollegium tillägger att å andra

sidan måste också framhållas, att en begränsning av avskrivningsrätten förmodligen

skulle kunna få vissa inflationsdämpande verkningar, och det

finge därför anses följdriktigt att denna fråga övervägdes i samband med

genomförandet av övriga åtgärder i detta syfte.

Kommerskollegium anför därefter följande.

Enligt kollegii mening kan emellertid frågan om de föreslagna åtgärdernas

inflationsdämpande effekt icke entydigt besvaras. Det förefaller å ena

sidan sannolikt att vissa redan starkt konsoliderade företag genom den fria

avskrivningen kunna föranledas till en investeringsverksamhet utan att behovsprövningen

beredes tillräckligt utrymme. Å andra sidan kan emellertid

den likviditetsökning, som en begränsning av investeringsverksamheten

medför, leda till en tendens till stegring av trycket inom andra områden,

exempelvis på lönemarknaden, och därigenom innefatta ett hot mot en

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

stabil utveckling. Vidare förefaller det sannolikt att med den redan nu

starka bolagsbeskattningen en skatteskärpning icke skulle undgå att utlösa

kostnads- och prishöjande verkningar inom produktionen. Det är svårt att

bedöma de motstridiga verkningar en åtgärd som den föreslagna kan medföra

på det penningpolitiska området, och kollegium är därför för sin del

benäget att även ur denna synpunkt förorda en närmare utredning innan

frågan slutgiltigt avgöres.

Den tillspetsning av vinstkonjunkturen som ägt rum har otvivelaktigt

på åtskilliga håll inom näringslivet medfört utrymme för en ökad beskattning,

och kollegium har mot bakgrunden därav icke velat motsätta sig införandet

av en konjunkturskatt. Ur vissa taxeringstekniska synpunkter kan,

som framhålles i promemorian, en begränsning av rätten till vinstreglerande

åtgärder vara att föredraga framför en konjunkturvinstbeskattning. Det

bör emellertid å andra sidan också framhållas, att en dylik begränsning av

avdragsrätten på ett helt annat sätt än konjunkturskatten är ägnad att

verka hämmande på strävande till ökad produktion. Vid sidan av de penningpolitiska

medlen utgör en stegring av produktionen ett av de viktigaste

medlen att skapa balans mellan tillgång och efterfrågan, och därför är i

nuvarande läge en rationalisering och fortgående mekanisering av industrien

en synnerligen angelägen uppgift.

Landsorganisationen — som uttalat sin anslutning till målsättningen i de

föreslagna åtgärderna — framhåller att den svenska industrien i hägnet av

goda konjunkturer och liberala taxeringsbestämmelser kunnat göra omfattande

investeringar för rationalisering och utvidgning av produktionsapparaten

och därigenom stärkt sin ekonomiska motståndskraft. Detta hade

på längre sikt inneburit att näringslivet erhållit större produktionsförmåga

och ökad skattekraft.

Därefter anföres.

Verkningarna på konjunkturutjämningen kan däremot icke visas vara

lika gynnsamma. 1 företag med kraftigt nedskrivna tillgångar förutsätter

ett fortsatt utnyttjande av de fria ned- och avskrivningsbestämmelserna att

man gör nya investeringar i varulager och maskiner. Detta blir särskilt

aktuellt efter en långvarig högkonjunktur. Risken är då stor för att företagens

likvida medel i så stor utsträckning bindes i varulager och anläggningar

alt det vid ett konjunkturomslag blir svårt att upprätthålla sysselsättningen

och vidtaga nödvändiga rationaliseringsåtgärder. En konsolidering

som tagit sig uttryck i effektiviseringsåtgärder innebär visserligen i

och för sig att företaget också får större möjligheter att hålla produktionen

i gång vid ett omslag i konjunkturen. Om konsolideringen tar sig uttryck

i omfattande investeringar kan detta dock som nämnts ske till priset

av en stark begränsning av de likvida medlen. Det är alldeles uppenbart

att nuvarande taxeringsbestämmelser får en starkt expansionsbefrämjande

effekt, som under nuvarande ekonomiska läge får inflationistiska verkningar.

Någon garanti för att de fria värderingsreglerna i beskattningen får

önskvärda konjunkturutjämnande verkningar finns sålunda icke. Ett överdrivet

utnyttjande av rätten till fria avskrivningar leder också till att investeringsverksamheten

tenderar att snedvridas. Investeringar, finansierade

med egna medel och räntefria skattekrediter, äro mycket billiga, vilket

premierar investeringarna i aktiebolag och ekonomiska föreningar, delvis

på bekostnad av investeringar på andra håll. Som landsorganisationen i tidigare

sammanhang yttrat, är det visserligen i och för sig acceptabelt och

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

riktigt att taxeringsreglerna uppmuntrar konsolidering och realkapitalbildning

hos företagen. Hänsyn måste dock tas till de i dagens läge ogynnsamma

verkningarna av dessa bestämmelser.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) säger sig dela den i promemorian

uttalade meningen, att det kunde ifrågasättas huruvida ett bibehållande

i full omfattning av de möjligheter till vinstreglerande dispositioner,

som kommunalskattelagens avskrivningsregler medgåve, kunde vara lämpligt

i en situation, där man på andra vägar sökte åstadkomma en balansering

av samhällsekonomien genom en begränsning av företagens investeringsbenägenhet.

I anslutning härtill understryker TCO att en översyn

av hela skattesystemet syntes vara en uppgift av mycket hög angelägenhetsgrad.

Såsom skattesystemet f. n. vore utformat, gåve det icke möjlighet

till den överblick, som från såväl enskilda personers som företagens

sida vore nödvändig för att skattebestämmelserna icke skulle komma att få

effektivitetsbegränsande följder. Den nuvarande företagsbeskattningen synles

vidare icke tillåta den smidighet och anpassning till rådande konjunktursituation,

som vid olika tillfällen kunde anses vara påkallad ur samhällsekonomisk

synpunkt. Det vore nödvändigt att en översyn av skattesystemet

snarast vidtoges, vari särskild hänsyn borde tagas till nödvändigheten

av att tillskapa sådana finanspolitiska medel, som kunde vara

verksamma hjälpmedel i strävandena att upprätthålla samhällsekonomisk

balans.

Kammarrätten uttalar, att anledning knappast syntes förefinnas till annat

antagande än att investeringsavgiften, såsom med densamma avsetts,

komme att medföra utgallring eller uppskjutande av mindre räntabla investeringar,

i synnerhet som inträffade prishöjningar finge antagas verka

i samma riktning. Därefter lillägges, att någon ytterligare begränsning i anskaffning

av inventarier knappast syntes med hänsyn härtill vara att förvänta

genom de i promemorian föreslagna åtgärderna. Effekten därav syntes

i stället bli den avsedda, nämligen en ökning av inkomstskatten för

berörda skattskyldiga. Då syftet härmed vore att åstadkomma en inflationshäinmande

faktor, ville kammarrätten emellertid ej underlåta att

framhålla, att det sålunda åsyftade resultatet kunde äventyras av motsatta

verkningar som en följd av åtgärder från rörelseidkarna för att kompensera

den ökade beskattningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som säger sig icke kunna på grundval

av det material som tillhandahölles i promemorian bedöma huruvida det

remitterade förslagets genomförande skulle få någon egentlig betydelse för

bekämpandet av inflationsutvecklingen eller ej, uttalar att en revision av

bestämmelserna om den fria avskrivningsrätten och om avsättningar till

vissa stiftelser och till investeringsfonder förefölle icke opåkallad. En sådan

revision borde dock icke ske utan en grundlig utredning av alla med frågan

sammanhängande förhållanden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som avstyrkt promemorians förslag, framhåller

bland annat att reserveringar i form av avskrivningar under goda år

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

i själva verket hade en konjunkturutjämnande effekt, vars betydelse måhända

icke nu framträdde så tydligt men som förvisso skulle bli märkbar

under en lågkonjunktur. Icke minst ur samhällsekonomisk synpunkt vore

det av intresse att företagen genom reservbildningar stärkte sin motståndskraft

för att under försämrade konjunkturförhållanden kunna möta påfrestningarna,

hålla produktionen igång och bereda de anställda en jämnare

sysselsättning.

Även länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter lämpligheten av att genomföra

förslaget under rådande ovissa konjunkturer.

I det av länsstyrelsen i Blekinge län avgivna yttrandet — däri promemorians

förslag avstyrkes — anföres, att avskrivningar å inventarier utöver

vad som motsvarades av den ekonomiska värdeminskningen och utökandet

av avsättningar till pensionsstiftelser m. in. finge anses utgöra en form av

sparande. En minskning av möjligheterna till dylika vinstreglerande åtgärder

medförde minskning av sparmedlen om icke därigenom inflytande skatter

undanhölles konsumtionen. En minskning av föreliggande möjligheter

till vinstreglerande åtgärder av angivet slag kunde möjligen anses försvarbar

i ett för statsverket beträngt läge.

I det av länsstyrelsen i Västernorrlands län avgivna yttrandet anföres

följande.

Förslaget har tillkommit som en länk i raden av åtgärder — bl. a. på

skattelagstiftningens område — som syfta till att bekämpa den rådande

inflationen. Syftet synes sålunda icke i första rummet vara att tillföra statskassan

skatteintäkter. Då likväl en betydande ökning av skatteintäkterna

såväl för stat som kommun torde bliva följden av en lagstiftning enligt förslaget,

synes den största uppmärksamhet böra ägnas åt formerna för sterilisering

av dessa ökade skatteintäkter. Såsom förslaget är utformat saknas

emellertid möjlighet att budgetmässigt fastställa storleken av skatteökningen.

Länsstyrelsen ser med oro på åtgärder, som med angivet ändamål

att verka inflationsbekämpande även innebära ett förskottsuttagande av

framtida skatteintäkter. På grund härav ställer sig länsstyrelsen i princip

avvisande mot dylika åtgärder.

Delegerade för Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Stockholms

handelskammare och Svenska försäkringsbolags riksförbund ha avgivit

yttrande över promemorian, vilket åberopas såsom eget yttrande av

nämnda näringsorganisationer ävensom av Svenska vattenkraftföreningen.

I delegerades yttrande framhålles, att likviditeten inom hela industrien

från april 1950 till april 1951 genomsnittligt försämrats, men att mycket

stora skillnader förelåge mellan olika branscher, delbranscher och företag

av skiftande storleksordning. Den gynnsammaste utvecklingen inom de

olika industrigrenarna under nyss angiven tid visade skogsindustrien. I övrigt

vore det endast inom grafisk industri samt jord- och stenindustri, som

en förbättring hade registrerats. Efter april 1951 hade som bekant näringslivet

fått vidkännas mycket betydande kostnadsstegringar, medan å andra

sidan priserna på många områden visat en fallande tendens. Det kunde

därför anses på förhand givet, att den utredning rörande likviditetsutveck
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

lingen efter april 1951, som planerades inom industriens utredningsinstitut,

komme att ådagalägga, att en betydande ytterligare likviditetsförsämring

inträtt för praktiskt taget hela industrien.

Delegerade framhålla vidare, att de nuvarande vinstutsikterna inom industrien

icke gåve stöd för antagandet att denna utveckling mot sämre

likviditet skulle komma att inom den närmaste framtiden brytas. Inom betydelsefulla

exportområden, såsom i fråga om vissa verkstadsprodukter,

hade konkurrensen från utlandet — icke minst från Västtyskland — under

den senaste tiden gjort sig allt mer kännbar och pressat vinstmarginalerna.

Såvitt anginge den för hemmamarknaden arbetande industrien, kunde man

för stora delar av denna ingalunda tala om någon gynnsam vinstkonjunktur.

Inom textil- och beklädnadsindustrien hölle räntabiliteten tvärtom på

att i många fall bli ganska svag. Vinsterna för skogsindustrien hade försämrats,

och så vore även fallet inom en mängd andra verksamhetsområden.

Delegerade tillägga, att i ett dylikt läge — samtidigt som ändringar i uppbördsförordningen

framtvingade kumulerad skatteinbetalning samt ofrånkomliga

investeringar genom investeringsavgiften fördyrades med 12 procent

— tvinga företagen att till beskattning redovisa större vinster än som

enligt affärsmässiga beräkningsgrunder i verkligheten uppkommit samt

vägra praktiskt taget varje möjlighet till skattefri konsolidering måste befaras

medföra allvarliga likviditetssvårigheter för många företag.

Sveriges grossistförbund vänder sig mot påståendet att näringslivets fortgående

investeringslust skulle vara en verksamt bidragande orsak till inflationen

och framhåller som förbundets mening, att sambandet mellan de

båda företeelserna väl närmast vore det, att fortgående starka inflationistiska

tendenser i ett samhälle kunde stimulera företagen till högre investeringar

än under ett stabilt penningvärde. Inflationsproblemet kunde således

icke lösas genom en nedskrivning av investeringsmöjligheterna utan endast

genom eu allmän fast penningpolitik.

Därefter anföres.

Det förefaller oss utomordentligt egendomligt att man i nuvarande läge

velat framlägga ett förslag, avsett att bidraga till, såsom det uttryckes i promemorian,

en dämpning av den av överkonjunkturen betingade investeringsbenägenheten

inom företagarsektorn. Åtskilliga tecken tyda ju för närvarande

på, att den högkonjunktur, som nu rått under en lång följd av år,

nått sin kulmen och är på tillbakagång. Den uppgång i exportpriserna på

vara trävaruprodukter, som ägde rum i fjol, kulminerade hösten 1951 och

man har för innevarande år att emotse betydligt reducerade försäljningspriser

ävensom på många håll en minskad efterfrågan. Parallellt härmed

synes världsmarknadskonjunkturen för en av våra andra större exportnäringar,

nämligen verkstadsindustrien, vara på nedåtgående. Konkurrensen

har här hårdnat betydligt icke minst på grund av Tysklands återuppträdande

på världsmarknaden. Inom flera av våra stora konsumtionsvarubranscher,

särskilt textil- och skobranscherna, råder för närvarande ganska

betydande avsättningssvårigheter med därav följande driftsinskränkningar.

Att under sådana förhållanden med den motivering, som angivits i prome
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

morian, föreslå en kraftig inskränkning i avskrivningsrätten under de två

närmaste åren synes oss tyda på en bristande kännedom om det nuvarande

konjunkturläget.

Skånes handelskammare framhåller, att handelskammaren tidigare i andra

sammanhang ställt sig kritisk till den nuvarande konjunkturpolitiken i

den män denna litat till beskattningsåtgärder i stället för penningpolitiska

åtgärder. Framför allt hade handelskammaren opponerat sig mot att de produktiva

investeringarna gjorts till skatteobjekt. Till tanken att använda

skattelagstiftningens avskrivningsregler som konjunkturpolitiskt instrument

ställde sig handelskammaren ävenledes avvisande; dessa regler borde utformas

uteslutande på grundval av en skälig avvägning av de fiskaliska och

företagsekonomiska intressena på längre sikt.

Handelskammaren anför därefter följande.

Då handelskammaren reser motstånd mot en fortsatt utbyggnad av de

inflationsbekäinpande åtgärderna på skatteområdet, gör handelskammaren

detta icke enbart av principiella skäl. Handelskammaren kan i detta sammanhang

ytterligare peka på de påtagliga förändringar i konjunkturläget,

som de senaste månaderna kommit till stånd. Även om betydande risker för

en fortsatt inflation otvivelaktigt alltjämt äro för handen — de sedan årsskiftet

träffade löneuppgörelserna ha givit desamma ökad näring — förefaller

det som om tecknen på ett konjunkturomslag å sistone blivit alltmera

framträdande. Råvarupriserna på världsmarknaden har sålunda det senaste

året visat en fortgående nedgång. Moodys internationella råvaruindex, som

för jämnt ett år sedan uppnådde toppsiffran 535, har härefter sjunkit till

433 d. v. s. med 20 %. Av denna nedgång hänför sig 6 % till sistförflutna

februari månad. De skärpta kreditrestriktionerna ha i sin mån bidragit till

att bromsa efterfrågan. Tilltagande avsättningssvårigheter ha gjort sig gällande

icke blott inom livsmedels-, sko- och beklädnadsindustrierna, utan

även inom vissa grenar av den mekaniska verkstadsindustrien. Även för de

grenar av exportindustrien, som hittills haft förmånen av god efterfrågan

och höga exportpriser, såsom massa- och trävaruindustrierna, torde topppunkten

ha passerats och tecken på en viss avmattning visat sig. Slutligen

är att uppmärksamma att den stegrade inhemska kostnadsnivån i stigande

grad lämnar sin medverkan till att hålla tillbaka intresset för nya investeringar.

Samtliga nu angivna faktorer synas handelskammaren utgöra en maning

till statsmakterna att ställa sig avvaktande och att för år 1952 tills

vidare avhålla sig från nya ingripanden med syfte att lägga en hämsko på

näringslivets investeringar.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare framhåller, att sett

från synpunkten att avskrivningsreglerna möjligen stimulerat företagens investeringar

skulle en begränsning av den fria avskrivningsrätten vara berättigad,

i synnerhet om man av statsfinansiella skäl ansåges nödsakad omedelbart

uttaga den skatt, som belöpte på beskattningsårets verkliga inkomst.

Men man finge icke glömma att det för företagen, där det ekonomiska handlandet

i sina verkningar omspände tidsperioder av vida mer än ett år, vore

ekonomiskt orimligt att utgå ifrån ett enda år. Endast genom att betrakta

resultaten för en följd av år kunde man få begrepp om rörelsens verkliga

resultat.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

I det av Kooperativa förbundet avgivna yttrandet — däri promemorians

förslag avstyrkes — erinras om att förbundet i tidigare sammanhang förklarat

sig kunna understödja förslaget om investeringsskatt och att förbundet

icke heller hade velat motsätta sig förslaget om investeringsavgift och

de tillfälliga bestämmelserna om värdering av varulager, vilket sistnämnda

skedde under trycket av att dessa skatteregler skulle ersätta bestämmelserna

om investeringsskatt. Förbundet framhåller, att bestämmelserna i det nu

remitterade förslaget i realiteten innebure att de till investeringsskatten hörande

reglerna skulle bli gällande parallellt med bestämmelserna om en

investeringsavgift för inkomståren 1952 och 1953.

I det av Sveriges lantbruksförbund avgivna yttrandet framhålles bland annat,

att redan med nu gällande bestämmelser vore kapitalbildningen via beskattade

vinstmedel synnerligen försvårad och på grund därav i alltför liten

utsträckning använd. De föreslagna reglerna komme sannolikt att medföra

att de ekonomiska föreningarna, som för närvarande i allmänhet arbetade

med för litet kapital, såge sig nödsakade att anskaffa erforderligt kapital

genom att, i den mån icke lånevägen kunde anlitas, av de enskilda jordbrukarna

utkräva högre andelskapital. Att i sålunda ökad utsträckning bygga

föreningarnas finansiering på av medlemmarna tillskjutet belopp vore emellertid

oförmånligt för både föreningarna och särskilt ur skattesynpunkt för

deras medlemmar. De föreslagna bestämmelserna innebure därför en mycket

besvärande begränsning av möjligheterna till en sund kapitalbildning

och konsolidering inom jordbrukets ekonomiska föreningar.

Vidare framhålles att jordbruksorganisationens industriella verksamhet i

regel vore av färskt datum och flertalet företag att hänföra till gruppen nystartade

företag. De investeringar, som gjordes i jordbrukets föreningsrörelse,

borde rubriceras som önskvärda investeringar, då de i regel medförde

ökad och förbilligad livsmedelsproduktion till förmån för både konsumenter

och producenter. De föreslagna bestämmelserna komme därför, särskilt

om de bleve bestående en längre tid, vilket med hänsyn till tidigare erfarenheter

av liknande provisoriska bestämmelser kunde befaras, att försvåra och

hindra en fortsatt utbyggnad av livsmedelsindustrien jämte anläggningar

för lämplig fördelning och distribution av jordbrukets och skogsbrukets produkter

och förnödenheter.

Förbundet tillägger, att det vore väl medvetet om att särskilt i nuvarande

läge även samhällsekonomiska överväganden vore på sin plats och att det

slutliga ställningstagandet till förslaget måste framkomma som resultatet

av en avvägning mellan det samhällsekonomiska intresset att bekämpa inflationen

och det företagsekonomiska intresset att åstadkomma gynnsamma

arbetsförhållanden för näringslivet. Ur allmänekonomiska synpunkter syntes

för närvarande den utan jämförelse mest angelägna uppgiften för den

ekonomiska politiken vara att råda bot för den pågående inflationen. Förbundet

vill icke bestrida, att den nu föreslagna begränsningen av avskrivningsrätten

vore ägnad att verka i denna riktning men ville understryka att

den endast utgjorde eu del av de komplex av åtgärder, som härför erfordraBihang

till riksdagens protokoll t.952. 1 samt. Nr 200.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

des. En sänkning av den direkta företagsbeskattningen kombinerad med en

rimlig begränsning av avskrivningsrätten skulle enligt förbundets mening

vara en ur allmän synpunkt mera verksam och för näringslivet mindre besvärande

åtgärd. Härigenom skulle nämligen företagen beredas möjlighet

att i väsentligt ökad omfattning konsolidera sig med hjälp av beskattade

vinstmedel, varigenom statens inkomster av företagsbeskattningen sannolikt

snarare komme att öka än minska jämfört med förhållandena för närvarande.

Samtidigt skulle företagens behov av en konsolidering genom avskrivningar

minskas och de missförhållanden, som kunde karakteriseras såsom

jakt på avskrivningsobjekt och som vore klart inflationsdrivande, kunna

förebyggas.

Riksförbundet landsbygdens folk åberopar som eget yttrande vad lantbruksförbundet

i förevarande sammanhang anfört.

I anledning av vad i promemorian anförts därom, att om det däri upptagna

förslaget genomfördes, det skulle kunna göras gällande att en konjunkturvinstbeskattning

av under år 1952 och följande år åtnjuten inkomst komme

att framstå som mindre angelägen, ha i vissa remissyttranden uttalanden

gjorts. Följande må återgivas. •

Riksskattenämnden framhåller, att det merarbete för taxeringsmyndigheter,

som kunde föranledas av de ifrågasatta nya bestämmelserna, uppvägdes

av en väsentligt större lättnad genom konjunkturskattetaxeringens bortfallande.

överståthållarämbetet och ett flertal länsstyrelser understryka önskvärdheten

av bestämmelser, som gjorde en eventuell konjunkturvinstbeskattniug

för inkomst under beskattningsåren 1952 och 1953 överflödig.

Länsstyrelsen i Södermanlands län erinrar om att i promemorian antytts

att en konjunkturvinstbeskattning för beskattningsåren 1952 och 1953 kunde

bli aktuell och framhåller i anslutning därtill, att enligt länsstyrelsens

åsikt innebure förslaget till konjunkturskatt och det i promemorian upptagna

förslaget var för sig en sådan skatteskärpning, att bestämmelserna

icke borde tillämpas samtidigt. Det skulle i flertalet fall bli alltför betungande

för företagen, i synnerhet för nystartade och relativt unga företag, för

vilka det under den första verksamhetstiden ofta vore av direkt avgörande

betydelse att de bereddes möjlighet till konsolidering av sin ställning. Därest

de i promemorian föreslagna bestämmelserna komme att gälla vid 1953 och

1954 års taxeringar, borde med en eventuellt tilltänkt konjunkturskatt vid

samma taxeringar få anstå.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att ett alldeles särskilt intresse knöte

sig till den i promemorian framkastade tanken, att det skulle vara möjligt

att ersätta konjunkturbeskattningen med regler om begränsningar i

vinstreglerande åtgärder. Länsstyrelsen funne detta förslag ytterst värdefullt.

Vid fortsatta överväganden härav syntes det dock vara nödvändigt att

åstadkomma mera generellt verkande bestämmelser, vilka icke ■— som de

nu föreslagna -—- riktade sig i huvudsak enbart gentemot sådan företagsamhet,

som bedreves i aktiebolags- eller föreningsform.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 200.

19

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som vitsordar den förenkling i taxeringsförfarandet

som promemorians förslag innebär i förhållande till en konjunkturvinstbeskattning,

påpekar att en begränsning av den fria avskrivningsrätten

skulle drabba icke enbart de företag, som redovisade en onormalt

stor konjunkturvinst, utan även i samma utsträckning andra företag,

där någon konjunkturvinst icke förelåge men som i stället väl behövde utnyttja

den fria avskrivningen i och för företagets konsolidering. Inskränkningen

i den fria avskrivningsrätten skulle således i endast begränsad utsträckning

drabba de onormala konjunkturvinsterna men med hela sin hårdhet

företag, vilka arbetade under ej så gynnsamma omständigheter.

Vad beträffar vissa övriga i remissyttrandena anförda synpunkter, skall

en redogörelse för desamma lämnas senare i samband med behandlingen av

förslagets olika detaljer.

Departementschefen. Vid 1951 års höstriksdag beslöts, att en särskild avgift

skulle uttagas vid vissa investeringar och att skärpta regler i fråga om

varulagervärderingen skulle gälla vid inkomsttaxeringen. Ifrågavarande bestämmelser,

som skola tillämpas vid 1953 och 1954 års taxeringar, återfinnas

i förordningarna den 14 december 1951, nr 794 och 795. De innebära, att

vissa investeringar — dock ej sådana i varulager — föranleda uttagande av

en särskild avgift, i princip beräknad till 12 procent av investeringskostnaden,

respektive att möjligheterna att genom en låg värdesättning av varulagret

erhålla uppskov med beskattningen av vinstmedel begränsats. Man

har med andra ord i skattelagstiftningens form sökt åstadkomma en investeringsbegränsning.

Detta innebar i princip icke någon nyhet utan var närmast

ett fortsättande på den väg, som man slog in på vid antagandet av

de vid 1952 års taxering tillämpliga bestämmelserna om investeringsskatt.

I proposition nr 220/1951, däri förslag till bestämmelserna om investeringsavgift

och om lagervärdering underställdes riksdagen, framhöll jag,

att den då rådande utpräglade högkonjunkturen inom företagarsfären utgjorde

det allvarligaste hotet mot strävandena att uppnå ekonomisk balans.

De av vinstkonjunkturen framkallade expansionssträvandena rymde enligt

min mening avsevärda risker för en inflationistisk utveckling. Åtgärder mot

den starka investeringsbenägenheten inom företagarsektorn voro därför påkallade.

De nu antydda bestämmelserna utgöra allenast ett led i den rad av åtgärder

som statsmakterna vidtagit i inflationsbekämpande syfte. Jag hänvisar

härutinnan i första hand till vad jag i avseende å den ekonomiska

politiken anfört i den förut omnämnda propositionen nr 220 samt i den till

årets statsverksproposition fogade finansplanen. Särskilt vill jag emellertid

erinra om den överenskommelse rörande riktlinjerna för den fortsatta kreditpolitiken

som för någon tid sedan träffades mellan riksbanken och kreditinstituten.

De inledningsvis omnämnda bestämmelserna om investeringsavgift

och varulagervärdering åsyfta — i likhet med nämnda kreditöverens
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

kommclse — att åstadkomma en investerings- och kreditbegränsning och

därigenom skapa ökade förutsättningar för en stabilisering av penningvärdet.

I departementspromemorian har ifrågasatts tillfälliga bestämmelser, avsedda

att gälla under samma tid som bestämmelserna om investeringsavgift

och varulagervärdering, i syfte att begränsa möjligheterna att genom s. k.

vinstreglerande dispositioner erhålla ett uppskov med beskattningen av

vinstmedel som influtit under beskattningsåren 1952 och 1953. Såsom motiv

för en sådan åtgärd har därvid i första hand åberopats den synpunkten,

att om den allmänna kreditgivningen begränsas för en viss tidsperiod, så

bör man också tillse att de på samma tidsperiod belöpande verkliga inkomsterna

göras till föremål för beskattning. Åtstramningen på den allmänna

kreditmarknaden skulle eljest, särskilt vad angår de självfinansierande

företagen, i viss mån förlora sin effekt.

Detta i promemorian gjorda uttalande är i och för sig ovedersägligen

riktigt. Åtgärderna att avskriva inventarier, att göra avsättningar till

pensionsstiftelser samt att avsätta medel till investeringsfonder innebära, att

ett belopp motsvarande den inkomstskatt, som belöper på de för sagda ändamål

anlitade vinstmedlen, står till den skattskyldiges förfogande för fortsatta

investeringar. Till den del avskrivningarna göras med större belopp

än som motsvarar ekonomisk värdeförslitning och avsättningarna till pensionsstiftelser

avse s. k. framtida kostnader liksom när fråga är om avsättningar

till investeringsfonder, kan alltså med fog ifrågasättas huruvida ett

bibehållande i nuvarande läge av gällande bestämmelser är ur samhällets

synpunkt önskvärt.

Det må i detta sammanhang påpekas, att den förut omnämnda förordningen

om varulagervärdering just innebär en begränsning av möjligheterna

till vinstreglerande dispositioner i form av nedskrivning å lager och att ett

genomförande av de nu ifrågasatta åtgärderna följaktligen skulle innebära

en komplettering av tidigare beslutade åtgärder på skattelagstiftningens

plan i kreditbegränsande syfte och sålunda icke något i och för sig nytt.

Men de ifrågasatta bestämmelserna skulle därjämte komplettera reglerna

om investeringsavgift, nämligen ur följande synpunkter. Investeringsavgiften

utgör som förut nämnts tolv procent av investeringskostnaden. En högre

procentsats har ansetts icke böra väljas, bland annat med hänsyn till att

förordningen om investeringsavgift måst givas en i princip generell utformning,

i följd varav avgiften drabbar även mera angelägna investeringar. En

konsekvens härav har emellertid blivit att avgiften i vissa fall möjligen icke

får avsedd verkan, nämligen när fråga är om företag med betydande vinstmedel

och god likviditet. För sådana företag kan utsikten att genom utnyttjande

av den fria avskrivningen undgå betydande omedelbara inkomstskatter

te sig som en större fördel än möjligheten att genom ett uppskov

med investeringen undslippa investeringsavgiften. Även i detaljhänseenden

av en viss räckvidd skulle bestämmelserna om investeringsavgift erhålla en

önskvärd komplettering, om promemorians förslag genomfördes. Här må

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

21

exempelvis erinras om att därest ett företag gör vissa investeringar, vilka

likaväl kunnat göras av en för ändamålet tillskapad personalstiftelse, har

företaget att härför erlägga investeringsavgift, men undslipper detta om

ett motsvarande belopp först avsättes till en sådan stiftelse, varefter stiftelsen

— som icke är pliktig erlägga investeringsavgift — utför investeringen.

Med det sagda har jag berört de synpunkter, varå promemorians förslag i

huvudsak bygger. Jag torde nu få övergå att behandla vissa andra med förslaget

sammanhängande frågor, vilket lämpligen kan ske med utgångspunkt

från de i vissa remissyttranden riktade invändningar mot detsamma. Spörsmålet

om den fria avskrivningsrättens samband med bolagsbeskattningen i

dess helhet kommer jag emellertid att beröra först i ett senare sammanhang.

I åtskilliga yttranden har pekats på de förändringar i konjunkturläget,

som ägt rum under den senaste tiden. Därvid har framhållits bland annat

att råvarupriserna på världsmarknaden visat en fortgående nedgång, att avsättningssvårigheter

gjort sig gällande inom vissa branscher, att en viss

avmattning i avseende å efterfrågan och priser beträffande massa- och trävaruprodukter

konstaterats samt att en viss likviditetsförsämring inträtt

för industrien. Tillika har uttalats att man i ett så svårbedömt läge som det

nu rådande icke borde vidtaga åtgärder, vilka försvårade näringslivets konsolidering

och utsatte det för ett ökat skattetryck.

Som jag förut framhållit karakteriserades läget vid tidpunkten för anmälan

i statsrådet den 19 oktober 1951 av proposition nr 220, trots vissa

ojämnheter, på det hela taget av en högt uppdriven vinstkonjunktur. När

jag den 22 februari i år i statsrådet anmälde fråga om beskattning av inkomster

föranledda av den rådande överkonjunkturen, påpekade jag — som

framgår av proposition nr 79 till innevarande års riksdag — att en tillspetsning

av vinstkonjunkturen framträdde med särskild styrka mot slutet av

år 1951. Denna vinstutveckling hade framkallats genom en exceptionell internationell

konjunktur av klart inflationistisk karaktär. Jag framhöll samtidigt,

att vinstkonjunkturen i huvudsak varit koncentrerad till vissa speciella

områden medan jämsides härmed inom andra delar av näringslivet

vissa tendenser till avmattning förelåge.

Jag har för avsikt att inom kort — vid anmälan av proposition rörande

slutligt riksstatsförslag för budgetåret 1952/53 — taga upp till närmare belysning

det aktuella ekonomiska läget i anslutning till en redovisning av

den reviderade nationalbudgetkalkyl för år 1952 som för närvarande utarbetas

inom nationalbudgetdelegationcn. I avvaktan på denna mera utförliga

redogörelse vill jag i detta sammanhang blott i största korthet antyda

det rådande lägets karaktär.

Den ekonomiska utvecklingen under den hittillsvarande delen av år 1952

har på det internationella planet inneburit en viss avmattning av konjunkturen.

Å andra sidan kan man icke bortse från riskerna för en fortsatt inflationistisk

utveckling, då man alltjämt har att räkna med en högt uppdriven

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

rustningskonjunktur, som underbygger inflationstendenserna. Vad den interna

ekonomien beträffar är det visserligen sant att avmattningstendenser

gjort sig gällande på vissa håll inom näringslivet med försämrade avsättningsmöjligheter

o. s. v. Det dominerande draget är dock en fortsatt och

väl hävdad högkonjunktur inom många områden av företagarsektorn, som

skapar risker för en inflationistisk utveckling. De avmattningstendenser som

framträtt ha icke varit av den styrka och omfattning att de kunna sägas

innebära att överkonjunkturen inom näringslivet allmänt sett brutits. Konjunkturbilden

är sålunda splittrad. Det är icke möjligt att nu förutsäga vilken

riktning den fortsatta utvecklingen kommer att taga. Den avmattning

i den internationella konjunkturen som inträtt under senare tid innebär att

det prisuppdrivande trycket utifrån på den interna ekonomien lättar och att

sålunda förutsättningarna för en ekonomisk stabilisering i vårt land ökat.

Den fortsatta utvecklingen kommer därmed att i mera avgörande grad än

tidigare vara beroende av våra egna åtgöranden. Det måste därför bli en huvuduppgift

för den närmaste tidens ekonomiska politik att effektivt förhindra

uppkomsten av interna inflationsskapande krafter och att uppnå en

ny ekonomisk stabilitet. En stram ekonomisk politik måste sålunda föras

även i fortsättningen och det kan icke ifrågakomma annat än att konsekvent

fullfölja det program för stabilisering av penningvärdet som uppställts.

Då såsom jag förut framhållit en inskränkning i möjligheterna till

vinstreglerande dispositioner är av väsentlig betydelse för uppnående av en

konsekvent genomförd kredit- och investeringsbegränsning synes mig starka

skäl tala för ett genomförande av departementspromemorians förslag.

Denna min uppfattning grundas även därå att de ifrågasatta bestämmelserna

framstå, vilket jag tidigare även påpekat, såsom ett önskvärt komplement

till investeringsavgiften.

Jag får i detta sammanhang framhålla, att — såsom i departementspromemorian

något berörts och i vissa remissyttranden understrukits — de nuvarande

permanenta skattereglerna på ifrågavarande område äro i behov

av en snar omprövning. Det är nämligen uppenbart att bestämmelserna i

fråga och främst de som reglera avskrivningsrätten i vissa konjunkturlägen

på ett ur samhällets synpunkt icke önskvärt sätt stimulera investeringar

och därigenom kunna verka inflationsdrivande. Då ett sådant konjunkturläge

nu råder, synes det mig angeläget att genom tillfälliga bestämmelser

undanröja möjligheten av sådana oförmånliga verkningar. Jag återkommer

längre fram till frågan om avskrivningsreglernas framtida utformning

men vill nu framhålla att ett genomförande av de ifrågasatta provisoriska

bestämmelserna skulle å ena sidan vara förenligt med det syfte, som

vid den antydda revisionen borde vara vägledande, men å andra sidan icke

stå hindrande i vägen för den utformning av de framtida avskrivningsreglerna,

som vid en närmare undersökning skulle visa sig ur olika synpunkter

mest ändamålsenlig.

I åtskilliga remissyttranden har mot förslagets genomförande invänts,

att det med hänsyn till risken för ett konjunktur omslag icke vore lämpligt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

23

att införa bestämmelser som förringade företagens möjligheter och intresse

av att genom reservbildningar stärka sin motståndskraft inför ett försämrat

konj unkturläge.

Även enligt min mening är detta en synpunkt som vid ett ställningstagande

till promemorians förslag måste beaktas. En avvägning måste med

andra ord göras mellan, å ena sidan, det sist angivna intresset och, å andra

sidan, det förut berörda önskemålet att så modifiera rätten till vinstreglerande

dispositioner att denna rätt icke motverkar de av statsmakterna vidtagna

åtgärderna för stabilisering av penningvärdet.

Jag vill då framhålla, att promemorians förslag om en begränsning i avskrivningsrätten

är mycket försiktigt utformat. Främst bör sålunda observeras

att begränsningen icke till någon del riktar sig mot inventarier, som

anskaffats före ingången av beskattningsåret 1952. Det är uppenbart att de

inventarier, som kunna komma att anskaffas under åren 1952 och 1953,

blott är en ringa del av de inventarier beträffande vilka reglerna om fri avskrivning

gälla. Vidare måste den föreslagna procentsatsen, 20 procent, varmed

nyanskaffade inventarier föreslagits skola få avskrivas, anses vara ytterst

måttfullt avvägd. Den genomsnittliga ekonomiska värdenedgången å

förevarande tillgångar torde ligga väsentligt under 20 procent, varför utrymme

för en viss konsolidering genom avskrivning å nyanskaffade inventarier

förefinnes även vid ett genomförande av promemorians förslag. Jag

återkommer längre fram till hithörande spörsmål men vill redan nu framhålla,

att jag är beredd förorda den ytterligare uppmjukning som från

några håll påkallats och som innebär att extra avdrag får göras då inventarier

avyttrats under samma år som nya sådana anskaffats.

Med hänvisning till det nu sagda får jag som min mening uttala att övervägande

skäl tala för att de i departementspromemorian föreslagna åtgärderna

genomföras. Jag får tillika framhålla, att ett förslag av sådan innebörd,

med hänsyn till dess betydelse ur konjunkturpolitisk synpunkt, måste

anses uppfylla de grundlagsenliga förutsättningarna för att kunna framläggas

efter utgången av den tid, inom vilken propositioner rörande nästkommande

budgetårs inkomster regelmässigt skola avlämnas.

Slutligen torde jag i detta sammanhang få uppehålla mig vid det i promemorian

gjorda uttalandet, att om en konjunkturvinstbeskattning av inkomst

under år 1952 och följande år komme att i och för sig framstå som

motiverad, skulle en sådan beskattning likväl te sig mindre angelägen om

promemorians förslag genomfördes. För härav föranledda uttalanden i remissyttrandena

hänvisas till den tidigare lämnade redogörelsen.

Om den tillfälliga inskränkningen i avskrivningsrätten visserligen icke

i egentlig mening innebär en skatteskärpning utan endast är en fråga

om tidpunkten för beskattning av vissa inkomster, innebär anordningen

å andra sidan att de berörda företagen under en viss tidsperiod få erlägga

en större inkomstskatt än som eljest hade ifrågakommit. Med hänsyn härtill

torde icke — under förutsättning att någon exceptionell tillspetsning av

vinstkonjunkturen icke kommer att inträda —■ böra ifrågakomma att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

samtidigt med ett införande av en begränsning i avskrivningsrätten uttaga

en konjunkturskatt. Jag har därvid icke förbisett, att de skattskyldiga, vilka

skulle beröras av ifrågavarande båda anordningar, icke genomgående

bleve desamma. Med hänsyn till att detta dock bleve fallet för ett stort antal

företag, skulle uttagande av konjunkturskatt samtidigt med att modifierade

avskrivningsregler gällde, för åtskilliga bli alltför betungande.

Att även taxeringstekniska skäl tala för departementspromemorians förslag

framför en fortsatt konjunkturvinstbeskattning, har framhållits i promemorian

och starkt understrukits i de remissyttranden där denna fråga

berörts.

3. Avskrivning å inventarier.

Promemorian. I promemorian framhålles till en början, att huvudregeln

om rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för anskaffande av

inventarier innebure, att anskaffningskostnaden genom värdeminskningsavdrag

fördelades såsom omkostnad på det antal år, varunder tillgången beräknades

vara ekonomiskt användbar. Mot en sådan utformning av bestämmelserna

rörande avdragsrätt funnes i förevarande sammanhang givetvis

intet att erinra.

Vissa skattskyldiga, nämligen aktiebolag, ekonomiska föreningar, ömsesidiga

försäkringsbolag och sparbanker, kunde emellertid av beskattningsmyndigheterna

berättigas åtnjuta s. k. fri avskrivning å inventarier. Denna

bestämmelse, vilken infördes genom beslut vid 1938 års riksdag, åsyftade

att göra det möjligt för berörda skattskyldiga att med större frihet fördela

avskrivningen å olika beskattningsår, infallande under tiden för tillgångens

ekonomiska varaktighet. Det hade med andra ord ansetts lämpligt att

vid taxeringen medgiva avdrag i överensstämmelse med den skattskyldiges

egna bedömanden sådana dessa toge sig uttryck i bokföringsmässiga åtgärder.

Vid 1938 års lagstiftning hade förutsetts, att bestämmelserna understundom

skulle kunna missbrukas; någon mer preciserad föreskrift med

stöd av vilken den fria avskrivningsrätten skulle kunna vid missbruk indragas

meddelades emellertid ej. Det förutsattes dock att en ur näringslivets

och det allmännas synpunkt önskvärd praxis i avseende å utnyttjandet av

den fria avskrivningsrätten skulle utbilda sig.

Vidare framhålles i promemorian, att det torde vara ett numera allmänt

känt förhållande, att reglerna om fri avskrivningsrätt i avsevärd omfattning

utnyttjats på ett sätt, som knappast hade förutsetts vid lagstiftningens tillkomst.

Frågan, hur den fria avskrivningsrätten borde för framtiden utformas,

vore ett spörsmål som krävde ingående överväganden. Det kunde å

ena sidan med fog göras gällande, att denna avskrivningsrätt varit av stor

betydelse för en i och för sig önskvärd konsolidering av det svenska näringslivet

och att den fria avskrivningsrätten även för framtiden kunde spela en

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

25

betydelsefull roll i sådant hänseende. Å andra sidan torde gälla att ett fritt

utnyttjande av den fria avskrivningsrätten i sådana konjunkturlägen som

det nu rådande icke ur det allmännas synpunkt gåve tillfredsställande resultat.

Det vore därför önskvärt med en närmare undersökning ur nu antydda

synpunkter angående hur den fria avskrivningsrätten borde för framtiden

regleras. Vid en sådan undersökning borde särskilt prövas om bestämmelserna

kunde utformas så, att gränserna för avskrivningsrättens utnyttjande

gjordes rörliga med möjlighet till anpassning efter de krav, som föranleddes

av för varje tidsperiod rådande konjunkturläge. Något förslag till en definitiv

utformning av reglerna om rätt till fri avskrivning kunde icke i promemorian

framläggas. Med hänsyn till vad inledningsvis anförts syntes en tillfällig

modifikation i den fria avskrivningsrätten emellertid nu böra övervägas.

En eventuell modifikation av avskrivningsrätten borde, efter vad i promemorian

därefter anföres, gälla vid 1953 och 1954 års taxeringar samt avse

inventarier, som anskaffats under motsvarande beskattningsår. Däremot

syntes den fria avskrivningsrätten alltjämt böra gälla beträffande inventarier,

som anskaffats före beskattningsåret 1952. Härför talade taxeringstekniska

skäl; det skulle vara förenat med praktiska svårigheter att i efterhand

avgöra huru stor del av tidigare avskrivningar, som belöpte å de olika inventarierna

och följaktligen även vilket avskrivningsunderlag, som beträffande

det särskilda inventariet skulle anses outnyttjat. Beträffande inventarier,

som anskaffats före ingången av det beskattningsår, för vilket taxering

ägde rum år 1951, syntes vidare gälla att avskrivningsunderlaget i betydande

omfattning redan vore utnyttjat. Annorlunda vore visserligen läget

beträffande inventarier som anskaffats under beskattningsåret 1951, enär

avskrivningarna å dessa inventarier på grund av bestämmelserna om investcringsskatt

i många fall torde ha begränsats. Då det emellertid stått de

skattskyldiga fritt att även beträffande under sistnämnda beskattningsår anskaffade

inventarier utnyttja den fria avskrivningsrätten, om än mot erläggande

av investeringsskatt, och så även i icke obetydlig omfattning kunde

antagas ha skett, skulle komplicerade och svårtillämpade regler behöva uppställas,

därest de ifrågasatta inskränkningarna i avskrivningsrätten skulle

vinna tillämpning jämväl å berörda inventarier.

I promemorian framhålles, att vid en prövning av frågan hur en inskränkning

av rätten till fri avskrivning borde utformas, skulle kunna göras gällande,

att detta lämpligast åstadkommes genom ett temporärt återkallande

av den fria avskrivningsrätten beträffande nyanskaffade inventarier. Detta

skulle innebära en återgång till planenlig (bunden) avskrivning, varigenom

bestämmelserna i punkt 3 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

skulle bli tillämpliga. Mot en sådan anordning kunde emellertid vissa erinringar

framställas. De, som åtnjutit fri avskrivning, skulle tvingas upprätta

fullständiga värdeminskningsplaner, vilket skulle medföra ökat arbete såväl

för de skattskyldiga som vid taxeringskontrollcn. Därtill komme att vid

planenlig (bunden) avskrivning överensstämmelse icke behövde råda mellan

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

räkenskapsmässiga och taxeringsmässiga värdeminskningsavdrag, något som

i och för sig vore ägnat att komplicera taxeringsförfarandet. Med hänsyn

härtill syntes önskvärt att pröva, huruvida inskränkningen i den fria avskrivningsrätten

kunde uppnås på annat sätt och med bibehållande av överensstämmelsen

mellan i bokföringen gjorda och vid taxeringen tillåtna avdrag.

Därefter anföres att en tänkbar utväg vore att beträffande skattskyldiga

med rätt till fri avskrivning modifiera denna avskrivningsrätt så att det årliga

värdeminskningsavdraget å nyanskaffade inventarier begränsades till

20 procent av anskaffningsvärdet, vilken procentsats skulle tillämpas beträffande

alla nyanskaffade inventarier med längre varaktighetstid än tre år.

Skulle avdraget under beskattningsåret 1952 icke ha utnyttjats, borde avdraget

få förskjutas till beskattningsåret 1953. Skulle skattskyldig under

något av de nu ifrågakommande beskattningsåren ha i räkenskaperna verkställt

avdrag med mer än 20 procent, borde han därigenom anses ha förverkat

rätten till fri avskrivning. Reglerna för bunden avskrivning skulle sålunda

bli omedelbart tillämpliga och den skattskyldige ha att upprätta fullständiga

avskrivningsplaner.

Det tillägges, att i vissa fall kunde den ifrågasatta inskränkningen i avskrivningsrätten

möjligen anses leda till obilliga resultat, nämligen om en

skattskyldig tidigare träffat avtal om inventarieförvärv och ett utnyttjande

av möjligheterna till en omedelbar avskrivning å tillgången i fråga ingått

som ett väsentligt led i finansieringen av förvärvet. Det skulle därför kunna

övervägas, huruvida möjlighet borde för sådana fall öppnas för den skattskyldige

att efter dispens erhålla rätt till ett större avdrag å anskaffningskostnaden.

Sådan dispens, som kunde förutses allenast undantagsvis vara

tillräckligt motiverad, skulle lämpligen kunna lämnas av riksskattenämnden.

Remissyttrandena. Utöver vad från remissyttrandena tidigare återgivits

har den föreslagna begränsningen av den fria avskrivningsrätten föranlett

i huvudsak följande uttalanden.

Huvudargumentet mot den föreslagna begränsningen är i det övervägande

antalet avstyrkande yttranden, att någon inskränkning i rätten till fri avskrivning

icke borde äga rum, med mindre samtidigt frågan om bolagsbeskattningen

i dess helhet omprövades. Till stöd för denna ståndpunkt har

man åberopat olika uttalanden i samband med höjningen av skattesatsen

för bolag och ekonomiska föreningar.

Sålunda framhålla delegerade för Sveriges industriförbund m. fl., att det

föreliggande förslaget borde ses mot bakgrunden av de uttalanden rörande

bibehållande av nuvarande avskrivningsinöjligheter, som vid den år 1947

företagna skärpningen av företagsbeskattningen gjordes såväl av 1945 års

statsskatteberedning som av dåvarande finansministern och riksdagen.

Delegerade erinra vidare om, att 1945 års statsskatteberedning behandlat

frågan, huruvida en skärpning av bolagsbeskattningen kunde äga rum utan

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

att verka hämmande på företagsamheten och utan att utgöra hinder för bolagens

konsolidering.

Delegerade åberopa följande uttalande av statsskatteberedningen.

»Därvid må erinras om den aktiebolagen — liksom även ekonomiska föreningar,

ömsesidiga försäkringsbolag och sparbanker — tillkommande rätten

till fri avskrivning å inventarier, varigenom möjlighet förefinnes för vederbörande

företag att sörja för sin konsolidering. Även genom värderingen av

inneliggande varulager kunna skapas dolda reserver och så sker också i stor

utsträckning. Slutligen må erinras om lagstiftningen angående rätt till avdrag

för avsättning till investeringsfond, genom vilken lagstiftning möjlighet

beredes till uppskov med vidtagande av dispositioner av olika slag.---

Med hänsyn till dessa möjligheter för aktiebolagen att konsolidera sin ställning

och att skapa dolda reserver finner beredningen icke sannolikt, att en

viss skärpning av bolagsbeskattningen skulle kunna befaras medföra hämmande

verkningar med avseende å företagsamheten.»

Delegerade framhålla vidare, att i promemorian två av de av skatteberedningen

omförmälda möjligheterna till konsolidering föreslagits skola för en

tvåårsperiod upphävas. Den tredje angivna konsolideringsmöjligheten hade

redan genom 1951 års förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering

av varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt betydligt

inskränkts. Den på förslag av statsskatteberedningen genomförda

skärpningen av företagsbeskattningen kvarstode däremot. Den hade till och

med ytterligare skärpts genom förordningen om investeringsavgift. Vidare

hade den starka penningvärdeförsämringen under senare år i mycket hög

grad skärpt den progressiva beskattning av aktiebolagens utdelade vinster

och av de under enskild firma bedrivna företagens vinster, som i form av

statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt uttoges av fysiska personer, ett

förhållande som 1949 års skatteutredning särskilt understrukit. Slutligen

förelåge också proposition om uttagande hos vissa företag av en extraskatt

på s. k. konjunkturvinster.

I propositionen nr 212 till 1947 års riksdag, anföra delegerade vidare,

hade dåvarande finansministern understrukit statsskatteberedningens nyss

återgivna synpunkter samt vidare framhållit, att svensk skattelagstiftning

och praxis i fråga om lagervärdering och avskrivning på inventarier även

då det gällde andra företag än aktiebolag vore sådan, att företagens utveckling

i hög grad befrämjades. Ett företag, vars ägare strävade efter expansion,

kunde i stor utsräckning, utan att fördenskull överskrida gränsen för det

lagligt tillåtna, finansiera denna expansion med vinster, vilka inginge såsom

dolda fonder i företagets egna kapital. Så länge företaget icke avvecklades

kunde dessa kvarligga obeskattade. Några remissinstanser hade framdragit

detta förhållande såsom en orättvisa gentemot löntagarna, vilken framträdde

särskilt starkt vid en hög skatteprogressivitet. I den mån alternativet

skulle vara en lägre progressivitet i skatteskalan, skulle detta dock uppenbarligen

vara ännu ofördelaktigare för den stora massan av löntagarna. Ej heller

borde den slutsatsen dragas att möjligheterna till dold fondering hos enskilda

företag borde borttagas, »då detta skulle relativt sett missgynna de på en

gång sparsamma och aktivt risktagande, uppbyggande och nydanande före
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

tagarna, något som otvivelaktigt vore till skada för näringslivets utveckling».

Finansministern hade ytterligare framhållit, att vad sålunda anförts

i ännu högre grad gällde om den företagsamhet, som bedreves inom aktiebolagen.

Trots den s. k. dubbelbeskattningen på bolagen vore det mycket

vanligt, att man av skatteskäl gåve sina företag bolagsform. Härigenom

ökades nämligen möjligheterna till skattefri fondcring av överskottsvinster,

som icke omedelbart användes i ägarens konsumtion. Finansministern hänvisade

därvid till de av statsskatteberedningen påpekade konsolideringsmöjligheterna,

vilka möjligheter i synnerligen hög grad reducerade bolagsbeskattningens

betydelse för sådana företag, för vilkas bristande expansionsmöjligheter

man uttryckt särskilt stor oro. Den företagstyp, som man

i det sammanhanget särskilt skjutit fram, vore den där en enskild man med

stor teknisk och företagsekonomisk begåvning strävade att på grundval av

nya initiativ och idéer bygga upp ett företag från en blygsam början med

hjälp av självfinansiering. Man hade velat göra gällande, att bolagsbeskattningen

skulle hindra en sådan företagares möjligheter att slå sig fram och

konkurrera med de äldre och redan konsoliderade storföretagen. Det rakt

motsatta förhållandet syntes i stor utsträckning gälla; dessa mindre företag

erhölle, i den mån de företoge nya investeringar, undan för undan möjlighet

till stora avskrivningar, som reducerade den beskattningsbara vinsten.

Delegerade framhålla vidare, att under frågans behandling i riksdagen

hade dåvarande finansministern anfört, att om en bolagsskatt å 40 procent

vore hög, vore de avskrivningsregler, som de svenska bolagen finge tillämpa,

desto mildare, och man finge, såsom finansministern uttryckte sig, »väl

väga det ena mot det andra». Vid samma tillfälle hade vidare på därom

framställd förfrågan från regeringspartiets sida vitsordats att den högre bolagsskatten

vore av beredning, regering och utskott motiverad med ständigt

påvisande av att den fria avskrivningsrätten existerade, varav kunde

dragas den slutsatsen, att om den vid någon senare tidpunkt skulle avlägsnas

man måste taga upp hela frågan om bolagsbeskattningen i det sammanhanget.

Det torde därför enligt delegerades mening icke kunna bestridas, att näringsföretagen

varit i sin fulla rätt, då de hävdat, att dessa och liknande

uttalanden måste tolkas såsom klara utfästelser om att någon begränsning

av de berörda konsolideringsmöjligheterna icke skulle ifrågakomma annat

än i samband med en kompenserande sänkning av företagsbeskattningen.

Liknande uttalanden ha avgivits av övriga näringslivets organisationer

samt jämväl av några av de myndigheter, som avstyrkt förslaget.

Jämväl vissa av de myndigheter, vilka tillstyrkt förslagets genomförande,

ha uttryckligen betonat, att någon mer vittgående begränsning av den fria

avskrivningsrätten icke borde ske förrän en översyn vidtagits av bolagsbeskattningen.

Med hänsyn framför allt till den föreslagna begränsningens

tillfälliga karaktär och med beaktande av att begränsningen endast skulle

gälla nyanskaffade inventarier ha dessa remissinstanser likväl ansett sig

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200. 29

kunna tillstyrka förslaget. Från dessa yttranden torde här få återgivas följande.

Riksskattenämnden anför.

När avvägning av den statliga beskattningen av aktiebolag senast skedde

— år 1947 -— togs hänsyn bland annat till de möjligheter till konsolidering,

som den fria avskrivningen sålunda erbjuder aktiebolagen. Det kan därför

ifrågasättas, om en begränsning av den fria avskrivningsrätten nu bör genomföras

utan att aktiebolagsbeskattningen i dess helhet upptages till omprövning.

Emellertid bör i detta avseende uppmärksammas, att de nu föreslagna

åtgärderna äro av tillfällig natur och ingå som ett led i en serie

åtgärder med syfte att motverka inflationen. Vid sådant förhållande och då

de vid tillkomsten av 1947 års lagstiftning gjorda uttalandena måste anses

ha avseende på de mera permanenta och för normalare tider avsedda beskattningsreglerna,

finner riksskattenämnden att de år 1947 gjorda uttalandena

icke kunna av vederbörande skattskyldiga åberopas gentemot de nu

föreslagna tillfälliga lagstiftningsåtgärderna. Härvid bör även uppmärksammas,

att den föreslagna begränsningen av avskrivningsrätten över huvud

icke har avseende å tillgångar, anskaffade före år 1952 (eller motsvarande

beskattningsår), samt att avskrivning å därefter anskaffade tillgångar

avses skola få ske enligt grunder, som torde medge såväl avskrivning för

verklig värdeminskning som även i en del fall en viss konsolidering.

Det i promemorian gjorda påståendet, att den fria avskrivningsrätten kommit

att utnyttjas på ett sätt, som man vid lagstiftningens genomförande

icke förutsett, och att den stundom missbrukats har vitsordats såsom riktigt

av åtskilliga remissinstanser.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller i detta sammanhang,

att under den senaste högkonjunkturen kunnat konstateras, att den fria

avskrivningsrätten i en del fall använts på ett sätt som icke kunde ha varit

överensstämmande med lagstiftarens mening. Sålunda hade i vissa fall

inköpts dyrbara maskiner och andra anläggningstillgångar, som kanske

icke varit alldeles nödvändiga för verksamheten men som ändock anskaffats

för att kunna användas som avskrivningsunderlag i syfte att nedbringa

vinsterna. Det hade t. o. m. förekommit, att i pressen utannonserats till försäljning

aktiebolag »med goda avskrivningsobjekt».

Länsstyrelsen i Södermanlands län håller likaså före, att den omständigheten

att juridiska personer genom rätten till fri avskrivning å inventarier

samt genom avsättningar till personalstiftelser och investeringsfonder kunnat

förskjuta en eljest omedelbar skattskyldighet i tiden otvivelaktigt haft

till följd en viss överinvestering i inventarier ävensom ett alltför stort utnyttjande

av avsättningsmöjligheterna till stiftelser och fonder.

Andra remissinstanser göra däremot gällande, att även om dylikt utnyttjande

i vissa fall förekommit, denna omständighet icke borde föranleda till

att den fria avskrivningsrätten inskränktes. Kooperativa förbundet framhåller

särskilt, att av förarbetena till lagstiftningen framginge, att man då hade

klart för sig att en friare avskrivningsrätt — det gällde både inventarier och

lager — enligt sakens natur kunde medföra ett uppskjutande av beskattningen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Skånes handelskammare, som säger sig icke vara blind för att reglerna

om fri avskrivningsrätt för maskiner och inventarier de sista åren måhända

emellanåt utnyttjats på ett sätt, som icke förutsetts vid lagstiftningens tillkomst,

framhåller att detta framför allt torde sammanhänga med de förändrade

förhållanden, som inträtt till följd av den fortgående penningvärdeförsämringen.

I samma mån som penningvärdet försämrats och anskaffningskostnaderna

stigit för de nya maskiner, som erfordrats för att ersätta

dem, som efter hand förslitits eller blivit omoderna, hade av företagsekonomiska

skäl allt större avskrivningar måst göras för att icke det i rörelsen

nedlagda realkapitalet skulle successivt försvinna. Utvecklingen hade ådagalagt

att de stora avskrivningar som gjorts i stort sett varit företagsekonomiskt

motiverade. Hade avskrivningarna ej varit större än som erfordrats

för bibehållande av det i rörelsen nedlagda realkapitalet torde ej heller ur

fiskalisk synpunkt någon erinran kunnat riktas däremot. I avsaknad av rätt

till avskrivningar å återanskaffningsvärdet hade den fria avskrivningsrätten

i praktiken kommit att fungera som en regulator, genom vilken företagen

haft möjlighet att gardera sig emot att mer eller mindre fiktiva nominella

vinster gjorts till föremål för beskattning och emot att bolagets eget kapital

skattevägen reducerats.

Den fria avskrivningsrättens stora betydelse för företagens konsolidering

har allmänt vitsordats. De remissinstanser, vilka tillstyrkt förslaget, ha i

regel ansett, att en tillfällig begränsning av den fria avskrivningsrätten i och

för sig icke behövde medföra några vådor i avseende å företagens konsolidering.

I andra yttranden återigen har gjorts gällande, att även en temporär

inskränkning av denna rätt kunde under vissa förhållanden innebära

fara för att företagen skulle få svårigheter att genomföra rationaliseringssträvandena

eller råka i betalningssvårigheter.

Från remissyttrandena i denna del må här följande återgivas.

Kommerskollegium anför.

De förväntningar, som vid införandet av den fria avskrivningsrätten knötos

till denna reform, måste enligt kollegii mening anses ha i betydande grad

infriats. De uttalanden av departementschefen, som förekommo i Kungl.

Maj :ts proposition i ämnet till 1938 års riksdag, nämligen att förslagets genomförande

kunde förväntas verksamt bidraga till näringslivets konsolidering

och dess förmåga att vid sämre konjunkturer bereda sysselsättning

åt sina anställda, inneburo, såvitt kollegium kan finna, en riktig bedömning.

Det har sålunda visat sig att denna reform kommit att utgöra ett verksamt

medel till näringslivets konsolidering, och i den mån den tagit sig uttryck

i ökad rationalisering och mekanisering av produktionen, har den otvivelaktigt

medfört större möjligheter för näringslivet att möta ett konjunkturomslag.

Skånes handelskammare anför, att den fria avskrivningsrätten otvivelaktigt

lämnat ett betydelsefullt bidrag till den omfattande förnyelse och rationalisering

av den svenska industrien, som kommit till stånd under efterkrigsåren

till båtnad för icke blott företagarna och de anställda utan för

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

hela vårt nationella välstånd; rationaliseringen hade möjliggjort den höjning

av industriens produktivitet, vilken utgjort förutsättningen för den

allmänna standardhöjningen. Den fria avskrivningsrätten hade jämväl bidragit

till den utbyggnad av vår sjöfart, som inträtt under samma tid. Att

den fria avskrivningsrätten emellanåt lett till en snedvridning av företagens

investeringspolitik borde å andra sidan icke fördöljas; då detta förekommit

hade det emellertid varit i undantagsfall. Att märka vore likväl, att den

fria avskrivningsrätten icke berövat staten några skatteinkomster utan endast

inneburit en jämnare fördelning av dessa mellan olika inkomstår, i

det att bolagen genom att fritt disponera sina bruttovinster kunnat framvisa

en mera konstant beskattningsbar vinst. Denna vinstutjämning olika

år emellan, vilken medfört att skatteunderlaget företett mindre svängningar

än eljest varit fallet, torde jämväl ha varit till gagn för statsmakterna.

Svenska sparbanksföreningen betraktar den fria avskrivningsrätten såsom

en för de senare årens företagsfinansiering oundgänglig faktor. Utan

denna avskrivningsrätt skulle den på grund av inkomtsutjämningen minskade

möjligheten att på fondmarknaden erhålla nytt kapital ha verkat hämmande

på företagens modernisering och utbyggnad. Sparbanksföreningen

ville därför varna för de negativa verkningar på det industriella framsteget,

som en inskränkning i den fria avskrivningsrätten skulle medföra.

Denna fara hade under den tid, som förflutit sedan promemorians avlämnande,

ytterligare tilltagit genom att den på världsmarknaden nu skärpta

konkurrensen kunde beräknas medföra ett starkt ökat förnyelsebehov inom

vårt lands näringsliv.

Sveriges redareförening erinrar om det bekymmersamma läge, vari den

svenska rederinäringen hade kommit efter det första världskriget, då bolagen

ej ägt rätt till fri avskrivning. Den år 1938 införda fria avskrivningsrätten

hade därför för den svenska rederinäringen varit av utomordentligt

stor betydelse. Rederiföretagen hade tack vare denna avskrivningsrätt kunnat

ersätta sina under det senaste världskriget förlorade fartyg, nyanskaffa

fartyg såsom ersättning för äldre, utrangera tonnage ävensom utvidga den

svenska handelsflottan. Särskilt betydelsefull vore denna rätt för rederinäringen,

som under mera normala förhållanden måste räkna med att under

en lång period ha endast ett eller ett par goda år, medan däremot de

övriga åren i perioden vore svaga eller mycket dåliga.

Nyss återgivna synpunkter ha jämväl kommit till uttryck i flertalet övriga

näringsorganisationers yttranden.

Riksskattenämnden har däremot understrukit, att rörelseidkarna icke

kunde ha några berättigade anspråk på skattekredit såsom självändamål;

härvid borde särskilt beaktas att de juridiska personerna icke vore till sin

natur tillfälliga, varför krediten i verkligheten bleve praktiskt taget obegränsad

till tiden. I princip borde även rörelseidkande juridiska personer

betala på året belöpande skatter i likhet med vad som gällde för andra

skattskyldiga. Den fria avskrivningsrätten vore sålunda befogad endast i

den mån den avsåge att tillgodose kravet på en rimlig konsolidering av ro
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

relsen i fråga. Emellertid borde observeras, att i tider av starkt sjunkande

penningvärde med stegrade återanskaffningskostnader den fria avskrivningsrätten

icke gåve möjlighet till konsolidering i samma utsträckning

som vid fast penningvärde.

Det har vidare framhållits, att de föreslagna bestämmelserna skulle komma

att under den tid förordningen avsåge verka mycket ojämnt för olika

skattskyldiga.

Sålunda framhåller kammarrätten, att vissa skattskyldiga, exempelvis sådana,

för vilka anskaffning av inventarier under åren 1952 och 1953 icke

vore aktuell, och sådana, som hade från tidigare år kvarstående avskrivningsunderlag

att utnyttja, i allmänhet icke komme att beröras av bestämmelserna.

För andra däremot, särskilt sådana som nödgades utbyta inventarier,

komme bestämmelserna att medföra en stark skärpning av inkomstskatten.

Jämväl Skånes handelskammare anser, att de ifrågasatta inskränkningarna

i den fria avskrivningsrätten måste träffa ytterst ojämnt, allteftersom

vederbörande bolag vore mer eller mindre konjunkturkänsliga. Såvitt handelskammaren

kunde bedöma bleve det i första hand de industriföretag,

som komme att träffas, vilka på grund av den skärpta utländska konkurrensen

vore i behov av att göra investeringar i modernare, effektivare maskiner

för att därigenom kunna möta denna konkurrens. Dessa företag

komme att i betydande mån berövas möjligheterna att med egna vinstmedel

finansiera den erforderliga rationaliseringen, vilken därjämte komme

att ytterligare fördyras. De företagna och planerade åtgärderna för att strypa

överkonjunkturen komme med andra ord att kunna få den icke avsedda

effekten, att de framför allt ginge ut över de industrier, vilka hade att kämpa

med svårigheter att hävda sig i konkurrensen.

I några remissyttranden har vidare invänts, att företagen icke borde betagas

den möjlighet till resultatutjämning, som den fria avskrivningsrätten

innebure. I dessa uttalanden har, bland annat, erinrats om att vid genomförandet

av lagstiftningen om rätt till fri avskrivning uttalats, att de skattskyldiga

därigenom skulle erhålla en annars icke förefintlig möjlighet till

kompensation i skattehänseende för år, varunder verksamheten utvisat förlust.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser vidare önskvärt, att denna möjlighet

till kvittning mellan vinster och förluster icke i onödan begränsades, och

ifrågasätter, om man icke nu borde införa regler för en öppen resultatutjämning

på sätt som tillämpats i flera andra länder, exempelvis Norge och

England. Den nuvarande oenhetliga konjunkturbilden och de ovissa framtidsutsikterna

utgjorde ytterligare argument härför.

En synpunkt, som jämväl framkommit i åtskilliga remissyttranden, är

den, att den fria avskrivningsrätten vore av särskild betydelse i tider med

fallande penningvärde, eftersom svensk beskattningsrätt icke medgåve avskrivning

å innehavda inventariers återanskaffningsvärde.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

33

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra sålunda i detta sammanhang,

att syftet med den fria avskrivningsrätten finge anses hava varit

att bereda företagen viss möjlighet till skattefri konsolidering. Därmed kunde

icke förstås enbart rätten till fullt betryggande riskavskrivningar samt

till åtgärder för skyddande av det i företaget nedlagda realkapitalet mot en

av penningvärdeförsämring föranledd minskning utan även en viss möjlighet

att öka detta realkapital. Det vore självklart, att om det sålunda åsyftade

resultatet skulle vinnas, måste en fördelning av avskrivningarna även i tider

med fast penningvärde ske så, att avskrivningarna verkställdes med större

belopp än som motsvarade den å det ifrågavarande beskattningsåret belöpande

värdeminskningen å den tillgång, varom vore fråga. De måste med

andra ord koncentreras till avskrivningsperiodens första del. Endast härigenom

vunnes den avsedda konsoliderande effekten, men allenast —- något

som i rådande läge särskilt borde beaktas — under den ytterligare förutsättningen

att återanskaffningspriset för den ifrågavarande tillgången vid varaktighetstidens

slut icke överstege anskaffningskostnaden för den utrangerade.

Jag övergår härefter till att redogöra för de invändningar, som riktats

mot utformningen av den ifrågasatta lagstiftningen.

Frågan om vilka inventarier, som borde omfattas av

de föreslagna bestämmelserna, har berörts i några utlåtanden.

Handelskammaren i Göteborg påpekar, att denna fråga kunde bli föremål

för tveksamhet. Det vore icke osannolikt, att de skattskyldiga och skattemyndigheterna

kunde ha olika uppfattning om vilka inventarier, som hade

längre varaktighetstid än tre år. Med den konstruktion förslaget hade kunde

här uppkomma gränsfall, som gåve anledning till svårigheter.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, huruvida man icke borde begränsa

bestämmelserna att avse inventarier med en anskaffningskostnad

överstigande exempelvis 500 kronor, detta i all synnerhet med tanke på

den stränga påföljd, som stadgades i sista stycket av 1 § i förslaget.

Fullmäktige i riksbanken förordar, att kontorsinventarier och liknande

måtte få av smärre rörelseidkare avdragas utan hänsyn till de föreslagna

bestämmelserna.

Det i promemorian framlagda förslaget, att begränsningen i princip skulle

gälla allenast under åren 1 9 5 2 och 1 95 3 anskaffade inventarier

med en varaktighetstid av mer än tre år, har i allmänhet lämnats

utan erinran. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att för den

föreslagna lösningen talade icke blott den omständigheten, att det rent praktiskt

skulle vara svårt att i efterhand bestämma avskrivningsunderlaget för

inventarier, som anskaffats dels före och dels efter ingången av år 1952, utan

framför allt det förhållandet, att det ur rättvise- och likformighetssynpunkt

måste le sig stötande, att företag, som vid 1951 års taxering utnyttjat den

8 Bihang till riksdagens protokoll 19.r>2. 1 sand. Nr 200.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

fria avskrivningsrätten, skulle komma i bättre ställning än företag, som

icke begagnat sig av denna rätt.

Några remissinstanser anse de föreslagna bestämmelserna icke böra gälia

i sådana fall, då avtal om förvärv av inventarier träffats

under år 19 51 eller tidigare, överståthållarämbetet påpekar

sålunda att begränsningen av den fria avskrivningsrätten å inventarier i dylika

fall komme att leda till obilliga resultat och den föreslagna lagstiftningen

få en i viss mån retroaktiv verkan. I författningsförslaget hade detta beaktats

på så sätt, att om synnerliga skäl därtill föranledde, möjlighet öppnats

för den skattskyldige att efter dispens erhålla rätt till ett större avdrag

å anskaffningskostnaden. I promemorian hade uttalats, att sådan dispens

torde kunna förutses allenast undantagsvis vara tillräckligt motiverad, överståthållarämbetet

ansåge emellertid, att i de här avsedda fallen ej alltför

stränga krav i bevisningshänseende borde ställas på de skattskyldiga.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare betonar angelägenheten

av att hänsyn tages till att de inventarieförvärv, som baserades på redan

ingångna avtal, icke bliva föremål för begränsad avskrivningsrätt, då

det kunde förutsättas att omedelbar avskrivning ingått som ett väsentligt

led i finansieringen av förvärvet.

Beträffande den föreslagna dispensbestämmelsen har ytterligare

framhållits av riksskattenämnden, som icke hade något att erinra mot

att dispensprövningen ålades nämnden, att enligt promemorian skulle dispens

från de föreslagna bestämmelserna medgivas endast under viss angiven

förutsättning. Dispensbestämmelsen i själva författningsförslaget hade emellertid

fått sådan avfattning, att dispens kunde medges även under andra

förutsättningar. Riksskattenämnden ansåge det — icke minst med hänsyn

till de skattskyldigas intresse av att erhålla klarhet i förevarande avseende

— angeläget att möjligheterna till dispens närmare angåves i författningstexten.

Det torde vidare vara lämpligt att föreskriva, att dispens skulle sökas

inom viss tid, så avpassad att medgiven dispens kunde iakttagas vid bokslutet.

Eljest kunde avskrivning, som verkställts i räkenskaperna, komma

att överstiga vad som godkändes vid taxeringen, varigenom skattskyldig

kunde förlora rätten till fri avskrivning.

Några myndigheter och organisationer ha påpekat, att enligt de föreslagna

bestämmelserna särskilt stora svårigheter för företagen kunde uppstå, då

i samband med ett företags inventarieförvärv företagets äldre inventarier

avyttrades.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förordar att sådana skattepliktiga intäkter,

som av den skattskyldige uppburits under beskattningsåret genom avyttring

av inventarier eller på grund av försäkring för förlust av inventarier,

måtte få användas för direkt avskrivning å under året anskaffade inventarier,

varefter avdrag med 20 procent finge ske å därefter återstående anskaffningsvärde.

Liknande synpunkter framföras av Skånes handelskammare och handelskammaren

i Göteborg.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Även kammarrätten framhåller, att de föreslagna bestämmelserna skulle

medföra, att för skattskyldig, som under 1952 eller 1953 försålt tidigare avskrivna

inventarier, bleve däri förefintlig dold reserv beskattad, då möjligheten

att överflytta densamma till de nyanskaffade inventarierna i huvudsak

bortfölle. Skattskyldiga, som med hänsyn till verksamhetens ändamålsenliga

bedrivande icke kunde undgå att ifrågavarande år företaga utbyte av

inventarier, komme därför att få vidkännas, förutom kostnaderna för anskaffningen

och investeringsavgift, en höjning av inkomstskatten.

Sveriges redareförening framhåller, att rederibolagen borde vara berättigade

att använda vinst å försålt eller förlorat tonnage till nedskrivning å

nyanskaffat ersättningstonnage eller annat tonnage i vederbörande bolags

flotta. Denna s. k. nettometod hade sedan länge varit tillåten till och med

vid bunden avskrivning.

I några yttranden har ifrågasatts huruvida den för avskrivning å under

1952 och 1953 anskaffade inventarier föreslagna procentsatsen vore

lämpligt avvägd.

Överståthållarämbetet framhåller sålunda, att med hänsyn till att företagen

enligt lagstiftningen om investeringsavgift vore skyldiga att under åren

1952 och 1953 erlägga investeringsavgift med tolv procent av anskaffningskostnaden

å under dessa år anskaffade inventarier, syntes den föreslagna

procentsatsen vara väl snävt tilltagen. En höjning till förslagsvis 25 procent

torde vara motiverad.

Länsstyrelsen i Jämtlands lån och Kooperativa förbundet förorda en höjning

av procentsatsen till 30 procent.

Jämväl Sveriges lantbruks förbund har funnit den i promemorian föreslagna

procentsatsen alltför låg. Priserna på inventarier hade under de senaste

åren starkt stegrats och i många fall stigit till tre eller fyra gånger förkrigspriset.

Med hänsyn härtill och till föreliggande risk för prisfall inom

den närmaste framtiden innebure en så låg avskrivningsprocent som 20

procent en allvarlig fara för företagen. En begränsning till 50 procent i enlighet

med bestämmelserna i förordningen med tillfälliga bestämmelser om

värdering av varulager syntes mera motiverad.

Liknande erinringar ha framställts av länsstyrelsen i Södermanlands län

och handelskammaren i Göteborg. Handelskammaren framhåller, att tilllämpningen

av bestämmelserna givetvis förenklades genom användandet av

en enda procentsats, men samtidigt bleve systemet i hög grad stelt och kunde

medföra åtskilliga obilliga resultat. Visserligen skulle dispens kunna förekomma,

men blott i alldeles speciella undantagsfall. Dispensförfarandet

måste medföra tidsutdräkt och kunde troligen ej tillämpas i alla de fall,

där en höjning av avskrivningsgränsen åtminstone ur företagarnas synpunkt

vore berättigad.

Riksskattenämnden föreslår, att den föreslagna möjligheten till dispens

utsträckes att omfatta även sådana fall, då inventarier av visst slag på

grund av hastigt försämrade konjunkturer inom branschen sjönke i värde

snabbare än som motsvarade del medgivna avdraget å 20 procent per år.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser den föreslagna procentsatsen icke vara

obillig mot de skattskyldiga. Detta framginge redan därav, att den normala

avskrivningsprocenten för maskiner vid fastighetstaxering av industrifastigheter

sällan — ens i de skattskyldigas yrkanden — brukade överstiga omkring

6 procent per år. Enligt vad som framginge av föreliggande prejudikat

från regeringsrätten i fråga om planenliga avdrag vid inkomsttaxeringen

för värdeminskning å inventarier i rörelse hade i flertalet fall avskrivningarna

begränsats till högst 10 procent av anskaffningsvärdet. Endast i ett fåtal

undantagsfall hade avskrivningar medgivits med 20 procent eller däröver.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att reglerna för avskrivning borde

utformas på samma sätt som vid taxeringen till investeringsskatt, d. v. s.

att en avskrivning å 10 procent av anskaffningskostnaden generellt tillätes

och att procentsatsen 20 endast skulle ifrågakomma för vissa slag av rörelse,

där förslitningen av inventarier vore särskilt stor.

Ett par remissinstanser ha ifrågasatt, huruvida icke beträffande företag

med fri avskrivning vid taxering under ifrågavarande år avdrag borde få

ske allenast för avskrivning, som motsvarade den faktiska

värdeminskning en.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län att förslaget i tekniskt

hänseende syntes medföra en alltför långtgående schablonisering. Betänkligheterna

mot en övergång till planenlig avskrivning syntes överdrivna.

Det kunde dessutom ifrågasättas, om ett fastlåsande av den bokföringsmässiga

avskrivningen vid 20 procent kunde förenas med aktiebolagens värderingsregler.

Det torde finnas åtskilliga exempel på maskiner med endast

omkring fyraårig varaktighetstid. Ä andra sidan syntes 20 procent vara åtskilligt

för hög avskrivning å sådana betydande investeringsobjekt som exempelvis

kraftverksmaskiner och ledningar. Enligt länsstyrelsens mening

vore det att föredraga att bunden avskrivning tillfälligt infördes å under vederbörande

beskattningsår nyanskaffade inventarier, d. v. s. att avdrag finge

ske enligt plan för den å beskattningsåret belöpande faktiska värdeminskningen.

Jämväl länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om icke det

alternativt framställda förslaget, att temporärt återkalla den fria avskrivningen

beträffande nyanskaffade inventarier, vore att föredraga. Visserligen

nödgades de skattskyldiga då upprätta särskilda avskrivningsplaner, men

icke på andra inventarier än sådana, som anskaffats under något av beskattningsåren

1952 och 1953. Detta torde dock icke bereda företagen mera

besvär än vad saken vore värd. Det finge nämligen antagas, att de skattskyldiga

regelmässigt komme att göra samma avskrivning i bokföring som

avdrag i deklaration; så länge beloppen hölle sig inom de 20 procenten,

uppstode inga komplikationer. Först om och när avdrag med högre procentsats

ifrågasattes, kunde möjligen svårigheter uppkomma. Dessa torde dock

icke bliva större än att de kunde bemästras av taxeringsnämnderna. Ur

kontrollsynpunkt syntes det i förslaget förordade alternativet vara mindre

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

tillfredsställande därigenom, att taxeringsmyndigheterna knappast torde

kunna kontrollera avskrivningsunderlagets storlek i förhållande till värdeminskningsavdraget

utan att först inhämta upplysningar från den skattskyldige.

Detta måste framstå såsom en betydande olägenhet. Vidare torde

uppstå svårigheter, när de skattskyldiga önskade förskjuta ett avdrag från

beskattningsåret 1952 till 1953. Övervägande skäl talade därför enligt länsstyrelsens

mening för att skattskyldiga borde åläggas upprätta värdeminskningsplaner

för båda de berörda åren.

Gentemot den föreslagna bestämmelsen om förverkande av r ät ten

till fri avskrivning ha flera remissinstanser riktat invändningar. Sålunda

finner kammarrätten det över huvud vara tveksamt, om bestämmelsen

vore behövlig; i varje fall syntes den skattskyldige icke böra berövas

rätten till fri avskrivning jämväl å inventarier anskaffade före år 1952.

Taxeringstekniska svårigheter torde icke få hindra att i här avsedda fall

olika avskrivningssystem tillämpades jämsides.

Industriförbundet anser innebörden av det föreslagna stadgandet vara

oklar. Uttrycket »förverkat» kunde möjligen föranleda den tolkningen, att

den skattskyldige för all framtid genom en dylik bokföringsåtgärd skulle

gå den fria avskrivningsrätten förlustig. Påföljden bleve emellertid med

denna tolkning orimligt hård och stadgandet finge straffrättslig karaktär,

vilket väl icke kunde ha avsetts. Mången gång kunde det bero på ett ursäktligt

förbiseende, om ett fel insmöge sig vid t. ex. beräkningen av i deklarationen

uppgivet anskaffningsvärde å en tillgång, så att avskrivningen å

tillgången kommit att överstiga vad som enligt 1 § medgåves såsom avdrag

vid inkomsttaxeringen. Vilken anledningen till felet än vore, borde detta

självfallet rättas av taxeringsmyndigheterna och därav föranledd höjning

ske av taxeringen. Men om den skattskyldige i samband med avgivande av

sin deklaration det närmast följande eller ett senare år företoge i punkt 4

av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen föreskriven utredning för

åstadkommande av överensstämmelse mellan värdeminskningsavdragen vid

beskattningen och avdragen enligt räkenskaperna, borde den skattskyldige

icke rimligen förvägras rätt att återgå till fri avskrivning, därest förutsättningarna

härför i övrigt vore för handen.

Liknande synpunkter ha anförts av Kooperativa förbundet och de hörda

handelskam rarna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lön anser det icke vara rimligt, att rätten till

fri avskrivning för all framtid skulle förverkas, om ett bolag såsom omkostnad

bokfört en tillgång med ett obetydligt anskaffningsvärde men en varaktighetstid

överstigande 3 år. Påföljden syntes i varje fall böra begränsas

till viss tid. förslagsvis 3 eller 5 år.

Bestämmelse av liknande innebörd har jämväl föreslagits av riksskattenämnden,

som tillika ifrågasätter, om icke föreskrift borde meddelas, huruvida

och under vilken förutsättning rätten till fri avskrivning skulle kunna

återbekommas.

I regel ha de föreslagna bestämmelserna ansetts icke förorsaka några

svårigheter ur taxcringsteknisk syn p u n k t. Länsstyrelsen i

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Värmlands län understryker, att knappast vare sig tolknings- eller tillämpningsspörsmål

kunde uppstå, eftersom bestämmelserna vore lika entydiga

som klara i sin utformning.

Riksskattenämnden framhåller dock, att uppmärksamhet komme att krävas

från beskattningsmyndigheternas sida för kontroll av att bestämmelserna

efterföljdes, vilket innebure ett visst merarbete för myndigheterna.

I några remissyttranden har även frågan om överprisavdrag berörts.

Sålunda framhåller kammarrätten, att av 1 § första stycket i den föreslagna

förordningen syntes framgå att inskränkningen i fråga syntes gälla

allenast värdeminskningsavdrag i egentlig mening och följaktligen icke omfattade

rätten till överprisavdrag. Kammarrätten tillägger, att därest för

skattskyldig med rätt till fri avskrivning överprisavdrag skulle inkluderas

i det till 20 procent maximerade värdeminskningsavdraget, komme sådana

skattskyldiga i sämre läge än skattskyldiga utan rätt till fri avskrivning.

En annan tolkning syntes dock icke utesluten, varför det vore lämpligt med

ett klargörande uttalande på denna punkt.

Riksskattenämnden anför däremot, att det syntes överensstämma med

grunderna för den föreslagna lagstiftningen att —• även om sådana omständigheter

förelåge att den skattskyldige enligt reglerna för bunden avskrivning

skulle ägt tillgodonjuta överprisavdrag — den skattskyldige likväl icke

finge åtnjuta avdrag för värdeminskning med mera än 20 procent av anskaffningsvärdet.

Departementschefen. Lagstiftningen om fri avskrivningsrätt genomfördes

genom beslut vid 1938 års riksdag i samband med en allmän översyn av

bestämmelserna om avskrivning å inventarier. Till grund för propositionen

(nr 258/1938) i ämnet, låg närmast ett av 1936 års skattekommitté avgivet

betänkande (SOU 1937:42). Av detta liksom av övriga förarbeten till lagstiftningen

framgår att med denna åsyftades att undanröja med tidigare

bestämmelser ofta uppkommande tvistigheter mellan de skattskyldiga och

taxeringsmyndigheterna rörande värdeminskningsavdragens beräkning. Den

år 1938 valda utformningen av ifrågavarande beskattningsregler, vilken i

det väsentliga fortfarande är gällande, innebär att förutsättningen för de

antydda tvistigheterna i avsevärd mån minskats. Vad särskilt angår den

fria avskrivningsrätten, motiverades reglerna härom icke blott av hänsyn till

önskemålet att undvika tvistigheter mellan skattskyldiga och taxeringsmyndigheter

genom tillskapandet av en slags presumtion för de i räkenskaperna

gjorda avskrivningarnas riktighet. Man beaktade även önskemålet att så

utforma avskrivningsreglerna att dessa skulle stimulera näringslivets konsolidering.

Av förarbetena framgår att man även uppmärksammat att den

fria avskrivningsrätten kunde komma att utnyttjas i en icke avsedd utsträckning

och att möjlighet för taxeringsmyndigheterna att i sådana fall

ingripa borde finnas. Med hänsyn till svårigheterna att utfinna ur skilda syn
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

39

punkter ändamålsenliga bestämmelser upptogs emellertid icke något preciserat

stadgande härom. Men det förutsattes — jag hänvisar härutinnan till

bevillningsutskottets betänkande nr 32/1938 — att en ur näringslivets och det

allmännas synpunkt önskvärd praxis skulle utbilda sig.

I departementspromemorian har erinrats härom och tillika framhållits att

reglerna om fri avskrivningsrätt erfarenhetsmässigt i icke obetydlig omfattning

utnyttjats på ett sätt, som knappast varit förutsett. Då det är tveksamt

huruvida något mera verksamt inskridande mot påtagligt överdrivna avskrivningsåtgärder

med bestämmelsernas nuvarande utformning kan göras

från taxeringsmyndigheternas sida, torde redan denna omständighet utgöra

ett skäl för en översyn av reglerna för den fria avskrivningsrätten.

Jag åberopar även vad jag tidigare anfört därom, att det torde vara angeläget

att undersöka huruvida ifrågavarande bestämmelser skulle kunna så

utformas att den fria avskrivningsrättens utnyttjande anpassades efter vad

som ur samhällets synpunkt är i olika konjunkturlägen önskvärt. Vid en

sådan utredning måste givetvis även beaktas näringslivets önskemål om

sådan fasthet i skattereglerna att ett tillfredsställande bedömande rörande

finansieringen av inventarieförvärv m. m. kan verkställas; en avvägning

mellan de senast båda antydda synpunkterna kan bli erforderlig. Även frågan

om underlaget för avskrivningsrätten — anskaffningsvärdet eller återanskaffningsvärdet

— och bestämmelserna om investeringsfonder böra i ett

sådant sammanhang omprövas liksom spörsmålet huruvida vid sidan av

inkomstskatten bör finnas en särskild skatteform, som riktar sig mot företagens

utgifter och som i vissa konjunkturlägen kan befinnas böra sättas i

tillämpning.

Jag vill understryka, att syftet med den nu antydda utredningen i och

för sig icke skulle vara att uppnå en skärpt beskattning av näringsverksamheten

utan endast att finna en ur skilda synpunkter ändamålsenligare reglering

av densamma. Jag får emellertid vid ett senare tillfälle slutligt anmäla

denna fråga.

Av vad jag förut anfört framgår, att när den fria avskrivningsrätten infördes

år 1938, åsyftades att möjliggöra för företagen att med större frihet

fördela avskrivningarna å olika beskattningsår, därvid man tillika ville

öppna vissa konsolideringsmöjligheter. Att på längre sikt tillföra skattskyldiga,

vilka bleve berättigade utnyttja den fria avskrivningsrätten, en

skattelindring åsyftades i och för sig uppenbarligen ej. Något sådant hade

för övrigt icke varit rimligt med hänsyn till att bolagen beskattades efter

samma skattesats, oavsett huruvida i det enskilda fallet sådana tillgångar,

varå avskrivningsreglerna kunde tillämpas, funnes eller ej.

Den fria avskrivningsrätten är alltså till sin egentliga natur en fråga om

beskattningsår. En annan sak är att avskrivningsrätten i praktiken understundom

så utnyttjats alt den för skattskyldiga, som haft möjlighet att därav

begagna sig, framstått som eu möjlighet till skattelindring. Detta är även

anledningen till den sammankoppling av den fria avskrivningsrätten med

bolagsbeskattningen i dess helhet, som vid några tillfällen gjorts. Det iir ett

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

åberopande av sistnämnda omständighet, som utgör huvudargumentet i

flertalet avstyrkande remissyttranden över det nu ifrågavarande förslaget.

Det synes i förevarande sammanhang icke vara erforderligt att taga någon

ställning till frågan om bärkraften i denna argumentering med hänsyn till

att fråga nu är om en tillfällig åtgärd vilken ingår som ett väsentligt led i

den av det rådande konjunkturläget betingade ekonomiska politiken. Genomförandet

av en ur samhällets synpunkt önskvärd åtgärd kan icke rimligen

hindras av uttalanden, som gjorts i tidigare sammanhang under andra

betingelser än de nu rådande.

I ett flertal remissyttranden har promemorians förslag kritiserats från

synpunkten av näringslivets konsolideringsbehov.

Denna invändning har jag tidigare berört och därvid framhållit den måttfullhet

med vilken förslaget utformats. Före år 1952 anskaffade inventarier

skola sålunda enligt förslaget fortfarande få fritt avskrivas och avskrivning

föreslås skola beträffande nyanskaffade inventarier i samtliga fall få ske

med 20 procent för år, vilket genomsnittligen motsvarar betydligt mer än den

ekonomiska förslitningen. Med hänsyn till konsolideringssynpunkterna är

jag därjämte beredd att föreslå en uppmjukning av promemorians förslag,

nämligen för de fall då såväl inköp som försäljning av inventarier gjorts

under beskattningsåret. I dessa fall synes böra godtagas en anordning enligt

vilken vad som vid försäljningen influtit må användas för avskrivning å

de nyanskaffade tillgångarna, varefter å återstående avskrivningsunderlag

avskrivning må göras med högst 20 procent under ettvart av beskattningsåren

1952 och 1953. En sådan metod behöver icke komplicera lagstiftningens

tillämpning, då de erforderliga uppgifterna äro från företagets räkenskaper

lätt tillgängliga. Däremot bör icke ifrågakomma att så utforma bestämmelserna,

att skattskyldig, som under beskattningsåret 1952 icke utnyttjat

denna särskilda möjlighet till avskrivning, skulle vara berättigad att beskattningsåret

1953 göra en motsvarande avskrivning. Följande exempel

må lämnas till belysande av den föreslagna bestämmelsens innebörd.

Ett företag avyttrar år 1952 inventarier för ett belopp av 50 000 kronor

samt inköper samma år andra inventarier för en sammanlagd kostnad av

125 000 kronor. Företaget äger vid 1953 års taxering göra avdrag, såvitt

angår de nyanskaffade inventarierna, dels med 50 000 kronor och dels med

20 procent av (125 000 — 50 000 =) 75 000 kronor d. v. s. med 15 000

kronor. Vid 1954 års taxering må avdrag å ifrågavarande inventarier göras

med allenast 15 000 kronor.

Den nu förordade uppmjukningen i promemorians förslag synes även böra

gälla för det fall, då inventarier gått förlorade och försäkringsersättning i

anledning härav uppburits.

Den särskilda regeln om rätt att å kostnader för nyanskaffade inventarier

avskriva belopp motsvarande vad som influtit vid försäljning av inventarier

respektive uppburits vid förlust av sådana, bör gälla allenast om de avyttrade

eller förlorade inventarierna anskaffats före ingången av beskattningsåret

1952.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

41

Däremot bör beträffande inventarier, som anskaffats efter ingången av

beskattningsåret 1952, gälla dels — såsom i promemorian föreslagits — att

skattskyldig, som för sistnämnda beskattningsår icke tillgodofört sig avdrag

med 20 procent å nyanskaffade inventarier, äger under beskattningsåret 1953

tillgodoföra sig avdraget eller resterande del därav, dels att om skattskyldig

visar att nyanskaffade inventarier undergått en avsevärt större värdenedgång

än som svarar mot verkställda och på året belöpande värdeminskningsavdrag,

han skall äga tillgodoräkna sig härav föranlett större avdrag, dels

att, om nyanskaffade inventarier avyttrats eller utrangerats, de vid bunden

avskrivning för sådant fall tillämpliga bestämmelserna skola gälla, dels ock

att om sådana omständigheter undantagsvis skulle föreligga att skattskyldig

med bunden avskrivning skulle ägt tillgodonjuta särskilt överprisavdrag,

sådant avdrag vid tillämpningen jämväl av de nu ifrågavarande bestämmelserna

bör kunna medgivas, varav å andra sidan följer att värdeminskningsavdragen

skola beräknas på därefter återstående del‘av anskaffningskostnaden.

Godtages detta, synes icke erforderligt att — såsom riksskattenämnden

ifrågasatt — utsträcka den i promemorian föreslagna dispensmöjligheten att

avse jämväl sådana fall, då inventarier av visst slag på grund av hastigt försämrade

konjunkturer inom branschen sjunka i värde snabbare än som

motsvarar medgivet avdrag å 20 procent för år.

Såsom riksskattenämnden påpekat bör uttryckligen anges huru de fall

skola bedömas, då avdrag tidigare skett å leveranskontrakt rörande inventarierna

i fråga. Har sådant avdrag medgivits vid 1952 eller tidigare års

taxering, synas värdeminskningsavdragen böra beräknas på anskaffningskostnaden

minskad med belopp som svarar mot kontraktsnedskrivningen.

Jag får i detta sammanhang framhålla att frågan om avdrag för nedskrivning

å kontrakt, vilket spörsmål regleras av i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

upptagna bestämmelser, ligger utanför de nu ifrågasatta

reglerna om modifikation i den fria avskrivningsrätten. Detta innebär att

sådant avdrag kan ifrågakoinma även vid 1953 och 1954 års taxeringar. Av

vad jag nyss sagt framgår vidare, att om kontraktsavdrag medgivits vid

1953 års taxering, värdeminskningsavdraget skall vid 1954 års taxering

beräknas på grundval av anskaffningskostnaden minskad med ett mot kontraktsnedskrivningen

svarande belopp.

Slutligen torde få uppmärksammas stadgandet i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen

om rätt att på flera beskattningsår fördela skattepliktig inkomst

i form av uppburen försäkringsersättning för förlust av fartyg. Det synes

skäligt meddela en bestämmelse av innebörd, att om skattskyldig jämlikt

nämnda bestämmelse åtnjuter anstånd med beskattningen av sådan försäkringsersättning,

särskilt avdrag får göras för värdeminskning å nyanskaffat

fartyg, nämligen med belopp motsvarande vad av ersättningen använts för

nyanskaffningen och under beskattningsåret upptagits såsom intäkt i rörelsen.

Såsom eu allmän förutsättning för alt avdrag i enlighet med de nu ifråga
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Mcij. ts proposition nr 200.

varande bestämmelserna skall medges, bör föreskrivas att en motsvarande

avskrivning gjorts i räkenskaperna.

I några remissyttranden har invänts att man icke borde inskränka den

fria avskrivningsrätten med hänsyn till att s. k. öppen resultatsutjämning

mellan olika beskattningsår icke vore medgiven.

Härtill får jag genmäla att detta spörsmål torde i förevarande sammanhang

vara av mindre räckvidd. Fråga är ju allenast om en tillfällig modifikation

i avskrivningsrätten och denna modifikation berör över huvud taget

icke avskrivningen å äldre inventarier.

Såsom i promemorian föreslagits, torde böra öppnas en möjlighet till

dispens från de ifrågasatta bestämmelserna. I promemorian har därvid åsyftats

de fall, då ett utnyttjande av möjligheterna till omedelbar avskrivning

ingått som*ett väsentligt led i finansieringen av ett inventarieförvärv varom

avtal träffats före den 15 februari 1952, d. v. s. den dag då departementspromemorian

offentliggjordes. För att dispens skall i sådana fall medgivas

bör tillika gälla, att den skattskyldiges likviditet eller ekonomiska ställning

i övrigt är sådan att ett verkligt behov av dispens kan anses föreligga.

Dispensförfarandet bör uppdragas åt riksskattenämnden, vars beslut icke

böra kunna överklagas.

Av skäl som riksskattenämnden i sitt yttrande anfört synes böra föreskrivas

när dispensansökan, för att bli upptagen till prövning, senast skall

ingivas. Det synes lämpligt ange att sådan ansökan skall inges senast den

31 januari taxeringsåret, dock att skattskyldig, vars räkenskapsavslut äger

rum efter sistnämnda dag, bör äga inge ansökan senast den 28 februari taxeringsåret.

I vissa remissyttranden har ifrågasatts att avskrivningen skulle beräknas

efter en högre procentsats än den i promemorian föreslagna. Med hänsyn till

att inventarier med kortare varaktighetstid än tre år omedelbart få helt

avskrivas och då högre värdeminskningsavdrag än med 20 procent allenast

i undantagsfall ifrågakommer, anser jag mig böra biträda promemorians

förslag. Jag har därvid även beaktat att starka skäl tala för en enhetlig procentsats

och att följaktligen icke heller någon lägre procentsats än den i

promemorian föreslagna bör gälla för inventarier med längre varaktighetstid

än 5 år.

Det nu sagda innebär även att jag, på i promemorian anförda skäl, icke

vill förorda s. k. bunden avskrivning å under åren 1952 och 1953 anskaffade

inventarier utan finner det i promemorian förordade alternativet med en

inskränkning i den fria avskrivningsrätten vara att föredraga.

Jag får i detta sammanhang framhålla, att det föreslagna värdeminskningsavdraget

å tjugu procent bör stå i relation till beskattningsårets längd.

Skulle detta vara kortare eller längre än tolv månader, bör avdraget jämkas

i enlighet därmed.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 200.

Enligt gällande bestämmelser åtnjutes vid fri avskrivning avdrag för värdeminskning

i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna. I

promemorian har starkt understrukits angelägenheten av att jämväl under

den tid, då den ifrågasatta begränsningen i den fria avskrivningsrätten avsåges

skola gälla, överensstämmelse skulle råda mellan skatte- och bokföringsmässiga

avskrivningar. Även enligt min mening är det angeläget tillse

att sådan överensstämmelse kommer att föreligga.

För vinnande av garanti härför har i promemorian föreslagits att skattskyldig,

som i räkenskaperna gjort större avskrivning än som kunde medges

enligt de föreslagna bestämmelserna, därigenom skulle ha förverkat

rätten till fri avskrivning.

Häremot ha riktats vissa erinringar i remissyttrandena. Jag hänvisar

härutinnan till den tidigare lämnade redogörelsen.

De sålunda gjorda erinringarna synas mig såtillvida böra beaktas, att det

föreslagna stadgandet erhåller den utformningen, att beskattningsnämnd må

— om den skattskyldige i räkenskaperna gjort avskrivning med större belopp

än som kunnat medges såsom avdrag vid taxeringen — föreskriva,

att vederbörande tills vidare icke är berättigad åtnjuta rätt till fri avskrivning.

En sådan bestämmelse skulle stå i viss överensstämmelse med stadgandet

i punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, enligt vilket

stadgande där angiven skattskyldig efter därom hos beskattningsnämnd

framställt yrkande kan berättigas att tills vidare åtnjuta fri avskrivning.

Innebörden av den av mig förordade bestämmelsen är, att beskattningsnämnderna

skola i varje särskilt fall pröva, huruvida tillräckliga skäl förekommit

för ett återkallande av den fria avskrivningsrätten. Uppenbart är att

mera obetydliga avvikelser icke böra föranleda sådant återkallande liksom

att så ej heller bör ske då den skattskyldige kan ha haft vissa om än icke

tillräckliga skäl antaga att de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna skulle

vid taxeringen godtagas. Det bör tilläggas, att om den fria avskrivningsrätten

återkallats, äro beskattningsnämnderna självfallet berättigade medge

den skattskyldige att vid ett senare tillfälle återgå till fri avskrivning.

Skattskyldig kan genom omläggning av räkenskapsår undgå taxering antingen

år 1953 eller 1954. Det synes icke godtagbart att skattskyldig genom

ett sådant förfarande skulle kunna kringgå de föreslagna bestämmelserna.

Jag förordar därför, att beträffande skattskyldig, som så förfarit eller som

genom omläggning av räkenskapsår åren 1953 och 1954 taxerats för en

kortare tidrymd än sammanlagt 24 månader, skola de föreslagna bestämmelserna

gälla jämväl vid 1955 års taxering.

4. Avsättning till pensions- eller annan personalstiftelse.

Promemorian. I den remitterade promemorian anföres beträffande avsättning

till pensionsstiftelse, att enligt punkt 2 första stycket av anvisningarna

till 29 § kommunalskattelagcn avdrag mcdgåves vid inkomsttaxeringen

för avsättning till pensionsstiftelse med högst det belopp som erfordrades

för alt säkerställa de pensioner jämte dyrtidstiIlägg eller andra

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom vederbörande

företag tillämpad sedvänja högst skulle utgå. Enligt de vid innevarande

års taxering gällande bestämmelserna om investeringsskatt finge

— utan att taxering till sådan skatt därav föranleddes — avdrag till pensionsstiftelse

göras högst med belopp som måste avsättas för att stiftelsens

förmögenhet vid beskattningsårets utgång skulle uppgå till det belopp, som

erfordrades för att jämte framtida avgifter säkerställa de pensioner jämte

dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda

utfästelser eller inom vederbörande företag tillämpad sedvänja högst skulle

utgå. Detta innebure, att avsättning till pensionsstiftelse föranledde taxering

till investeringsskatt till den del avsättningen avsåge att täcka framtida

kostnader för pensionering.

Därefter anföres, att av skäl, som i promemorian inledningsvis anförts,

syntes böra övervägas att begränsa rätten till avdrag vid 1953 och 1954 års

taxeringar för avsättningar till pensionsstiftelser. En begränsningsregel syntes

lämpligen kunna utformas efter samma princip, som låge till grund för

lagstiftningen om investeringsskatt. En sådan begränsning syntes även önskvärd

i avvaktan på den översyn av bestämmelserna om avdragsrätt för avsättning

till pensionsstiftelser, som — under åberopande av iakttaget missbruk

— vid flera tillfällen efterlysts från taxeringsmyndigheternas sida.

I promemorian har vidare erinrats, att enligt gällande bestämmelser avdrag

medgåves vid inkomsttaxeringen även för avsättning till annan personalstiftelse

än pensionsstiftelse. Enligt bestämmelserna om investeringsskatt påfördes

taxering till sådan skatt, därest avsättningen till dylik stiftelse överstege

vad som erfordrades för att säkerställa bindande utfästelser, gjorda

före ingången av beskattningsåret 1951.

Det syntes böra övervägas, att vid 1953 och 1954 års taxeringar medgiva

avdrag allenast för sådana avsättningar till nu ifrågavarande personalstiftelser,

som erfordrades för att säkerställa bindande utfästelser, gjorda före

ingången av beskattningsåret 1951.

Det kunde i detta sammanhang påpekas, tillägges i promemorian, att om

en sådan inskränkning icke vidtoges, möjligheter förelåge att i vissa hänseenden

kringgå bestämmelserna om investeringsavgift. Det borde tillika uppmärksammas,

att ett förbud mot avsättning till personalstiftelse icke betoge

den skattskyldige rätt att direkt göra den utgift, vartill de till personalstiftelsen

eljest avsatta medlen avsetts skola utnyttjas, och härför — i den mån

avdragsreglerna så medgåve — erhålla avdrag vid inkomsttaxeringen.

Remissyttrandena. I stort sett ha remissinstanserna intagit samma ställning

gentemot de ifrågasatta tillfälliga bestämmelserna om avdrag för

avsättning till pensions- eller andra personalstiftelser som gentemot förslaget

i övrigt.

Från de olika remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Landsorganisationen, som ansluter sig till förslaget att begränsa rätten till

skattefria avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser vid taxe
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

45

ringarna 1953 och 1954, framhåller att ett bibehållande av avdragsrätten

även för framtida pensioneringskostnader uppenbarligen skulle göra övriga

åtgärder helt eller delvis illusoriska. Landsorganisationen ville därmed icke

ha sagt att möjligheten till stimulans av pensionering av anställda inom

företagen genom vissa skattelättnader borde frångås. Avdragsbestämmelserna

borde emellertid utformas så att detta syfte tillgodosåges utan att

missbruk av avdragsrätten uppmuntrades. En översyn av bestämmelserna

borde därför snarast komma till stånd.

Även länsstyrelsen i Gotlands län har betonat angelägenheten av att en

översyn av bestämmelserna på hithörande område snarast komme till stånd,

så att det bleve möjligt för taxeringsmyndigheterna att ingripa mot det utnyttjande

av pensionsstiftelserna i skatteflyktssyfte som förekomme.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser den föreslagna skärpningen

av nu gällande bestämmelser motiverad icke blott i investeringsbegränsande

syfte utan framför allt på grund av att företagen de senaste åren ofta

visat tendens att missbruka rätten att avsätta medel till såväl pensions- som

personalstiftelse. Särskilt gällde detta familjebolagens avsättningar, som enligt

länsstyrelsens erfarenhet givit anledning till allvarliga betänkligheter.

Verkställdes avsättningarna i lojalt syfte, d. v. s. för att bereda de anställda

eu tryggad ålderdom, funnes all anledning uppmuntra sådana avsättningar,

men skedde de i huvudsak för att bereda bolagen skattekrediter, måste däremot

reageras.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller följande i fråga om kontrollen i

beskattningshänseende av medel, som avsatts till pensionsstiftelser.

Pensionsstiftelserna utgöra särskilda rättssubjekt och äro skattskyldiga,

endast om de ha inkomst av fastighet. Som regel stå pensionsstiftelserna

ej heller under någon tillsyn av offentlig myndighet. I vissa fall hava företagen

redovisat avsättningarna till pensionsstiftelserna på så sätt, att företagets

skuld till pensionsstiftelsen (lika med pensionsstiftelsens förmögenhet)

framgår av företagets utgående balansräkningar. I andra fall och det

torde vara det vanligaste, framgå av företagets bokföring endast de avsättningar

och utbetalningar, som verkställts till pensionsstiftelsen, medan pensionsstiftelsens

storlek samt placeringen och förvaltningen av medlen icke

redovisas för beskattningsmyndigheterna. Dessa torde därför i dagens läge i

mycket stor utsträckning sakna närmare kännedom om förekomsten av

pensionsstiftelser eller om pensionsstiftelsernas förvaltning. Det finnes därför

anledning antaga att under tidigare år av vinstmedel gjorda skattefria

avsättningar till pensionsstiftelser kommit att tillföras pensionsstiftelser,

som kanske nu upplösts utan att de avsatta medlen kommit att beskattas.

Det synes ur skattesynpunkt erforderligt, att sådana bestämmelser utfärdas

angående de fria pensionsstiftelserna, att kontroll erhålles över avsättningarna

till dessa stiftelser och över medlens förvaltning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår ytterligare begränsning av de avdragsgilla

möjligheterna till avsättning till pensionsstiftelser och framhåller

därvid att etl uppenbart missbruk av dessa fonder kunnat konstateras. I

familjebolagen användes de huvudsakligen för avsättning av medel för pensionering

av aktieägare och deras anhöriga. Effekten av den föreslagna bo
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

gränsningen i avdragsrätten för avsättningar till pensionsstiftelser syntes i

dylika företag kunna elimineras genom att pensionsbeloppen höjdes. Ett ingripande

från beskattningsnämndernas sida mot ett dylikt förfarande kunde

förväntas allenast där ett alldeles uppenbart missbruk förelåge. Det kunde

därför ifrågasättas, att pensionsutfästelserna på något sätt begränsades.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar den föreslagna begränsningen

vad angår s. k. familjebolag, då nämnda rätt otvivelaktigt i vissa fall missbrukats.

Beträffande begränsning av övriga företags rätt till dylikt avdrag

ställde sig länsstyrelsen tveksam med hänsyn till önskvärdheten och betydelsen

av att genom avsättning till dylika stiftelser de anställdas möjlighet

att utbekomma dem tillerkända pensioner och övriga förmåner tryggades.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:

Enligt kommunalskattelagen ha företagen möjlighet att skattefritt täcka

även framtida kostnader för pensionering. En sådan avdragsrätt kan vid

första påseendet synas alltför generös. Att märka är dock, att en effektivt

genomförd pensionering är mycket kapitalkrävande icke minst under tider

med sjunkande penningvärde. Med hänsyn till de anställdas intressen måste

företagen därför under goda vinstår göra avsättningar, som i någon mån

kompensera minskade möjligheter under sämre betingelser. Ur dessa synpunkter

ha de nuvarande beskattningsreglerna en utjämnande funktion att

fylla. Allt fler personalgrupper ha också efter hand tillförsäkrats tryggare

pensionsförhållanden. Även inom arbetarpensioneringen har under senare

år gjorts framsteg. Enligt länsstyrelsens mening vore det ur social synpunkt

olyckligt, om denna gynnsamma utveckling skulle avbrytas eller försvåras.

Vad ovan anförts har avseende å företagen i allmänhet, vilka få förutsättas

lojalt sörja för sina anställdas pensionering. Det kan emellertid förekomma,

särskilt i fråga om företag i aktiebolagsform med ett fåtal aktieägare,

att avdragsreglerna för pensionsavsättningar utnyttjas på ett sätt, som

icke står i god överensstämmelse med lagstiftningens anda. Att åtgärder böra

vidtagas till förhindrande av missbruk finner länsstyrelsen uppenbart. Men

frågan om sådana åtgärder torde få upptagas i annat sammanhang.

Andra remissinstanser äro emellertid mer tveksamma. Sålunda har TCO

anfört, att enligt dess uppfattning vore det synnerligen angeläget, att även

den föreslagna begränsningen av avdragsrätten utformades på ett sådant

sätt, att pensionering av de anställda icke försvårades. TCO ville därför anmäla

sin tveksamhet inför de föreslagna bestämmelserna i vad gällde begränsning

av rätten till avdrag för avsättning till pensions- eller annan personalstiftelse

men ansåge att, därest det befunnes nödvändigt att i viss

mån söka ernå en begränsning även i detta avseende, bestämmelserna såsom

de utformats kunde godtagas.

Från näringsorganisationernas sida ha de föreslagna bestämmelserna rörande

avsättning till ifrågavarande stiftelser avstyrkts.

Delegerade för Sveriges industriförbund in. fl. framhålla, att pensionsförmånerna

numera allmänt erkändes vara en del av de anställdas löneförmåner.

I den mån avsättningarna avsåge att täcka på beskattningsåret belöpande

och eftersläpande förpliktelser gent emot de anställda eller m. a. o. täcka

på företaget belöpande premier för tiden fram till beskattningsårets utgång,

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

47

vore det i realiteten en eftersläpande löneskydd som därigenom täcktes. Denna

skuld hade antingen uppkommit av den anledningen, att företagets inkomster

under tidigare år icke varit tillräckliga för täckande av den del därav,

som belöpt å dessa år, eller/och att löneskulden ökat genom ökade pensionsförpliktelser.

Ökningen av pensionsförpliktelserna hade i sin tur berott

på förbättrade pensionsförmåner eller/och ökning av antalet pensionsberättigade.

Att ökningen av pensionskostnaderna från 1949 till 1951 vore så betydande

och allmänt förekommande hade sin naturliga förklaring däri, att

en omläggning och förbättring av de anställdas pensionering i stor utsträckning

ägt rum just under de två sistförflutna åren, därvid även till hög ålder

komna tjänstemannagrupper tillförsäkrats pension, samt att antalet tjänstemän

ökats genom nyanställningar. Detta hade skett samtidigt med att penningvärdeförsämringen

och den därav framtvingade höjningen av grundlönen

medfört en allmän höjning av pensionsbeloppen i kronor räknat.

Vidare anföra delegerade, att i den mån avsättningar skedde inom den i

kommunalskattelagen angivna ramen kunde uppenbarligen, under förutsättning

att pensionsstiftelsens medel icke användes för annat än avsett ändamål,

något missbruk av avdragsrätten icke anses föreligga, även om företaget

under år med goda vinster verkställde större avsättningar än som motsvarade

de på beskattningsåret och åren dessförinnan belöpande pensionskostnaderna.

Tvärtom vore ett dylikt förfarande önskvärt ur såväl företagsekonomisk

som allmän synpunkt och till gagn icke minst för de pensionsberättigade.

Sveriges köpmannaförbund gör gällande, att taxeringsmyndigheterna redan

nu hade möjligheter att kontrollera, att endast behöriga avdrag skedde.

Hade de anställda erhållit bindande pensionsutfästelser, borde det också

vara ett samhällsintresse, att dylika pensioner säkerställdes genom tillräckliga

avsättningar. Dessutom infördes nu gällande bestämmelser så sent som

1950 och tillämpades första gången vid 1951 års taxering. Det vore ett rimligt

krav från de skattskyldigas sida, att skattereglerna ej oupphörligen ändrades.

De ändringar som gjordes borde framgå som resultatet av noggranna

och planmässiga överväganden och böra ske i samband med en allmän översyn

av skattereglerna, ej som föga genomtänkta provisorier.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som i princip tillstyrkt förslaget, förutsätter

dock därvid, att bestämmelserna om avsättningar till andra personalstiftelser

än pensionsstiftelser något uppmjukades. I promemorian hade framhållits,

att avsättningar endast borde godtagas i den mån de erfordrades för

att säkerställa utfästelser, gjorda före ingången av beskattningsåret 1951.

Skärpningen skulle sålunda drabba företagaren enligt samma regel, som

gällde för investeringsskatten. Denna skatt toge emellertid sikte på ett tidigare

taxeringsår, 1951. Det syntes då skäligt att såvitt anginge 1953 och 1954

års taxeringar medgiva avdrag för avsättningar, som täcktes av förpliktelser

vid ingången av beskattningsåret 1952.

Samma synpunkt har framförts av Vusternorrlands och Jämtlands läns

handelskammare.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Departementschefen. Promemorians förslag i nu förevarande del har utarbetats

i nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i förordningen

om investeringsskatt.

Vad angår avsättning till pensionsstiftelse, innebär förslaget att avdrag

skall medges för sådan avsättning med belopp, som erfordras för att stiftelsens

förmögenhet skall motsvara de kostnader för pensionering av anställda,

som belöpa på beskattningsåret och tidigare år. Däremot medges ej

avdrag för avsättning som avser att täcka framtida kostnader.

Angående beräkningen av stiftelsens förmögenhet och övriga därmed sammanhängande

frågor torde jag här allenast få hänvisa till vad jag anförde i

propositionen nr 33 till 1951 års riksdag med förslag till investeringsskatt.

Vad där sagts äger här motsvarande tillämplighet.

Jag får erinra om att det s. k. investeringsskattetaket, d. v. s. den gräns

intill vilken avsättning kunde göras utan att uttagande av investeringsskatt

därav föranleddes, tillskapades för att förhindra att syftet med bestämmelserna

om investeringsskatt vid nedskrivning å lagerökning eller avskrivning

å nyanskaffade inventarier i realiteten förfelades, nämligen på så sätt att

berörda skattskyldiga gjorde avsättning till pensionsstiftelse i stället för att

verkställa nedskrivning å lager eller avskrivning å inventarier.

De synpunkter, som vid utformningen av investeringsskatteförordningens

bestämmelser på angivet sätt ansåges avgörande, äro i lika mån tillämpliga

i förevarande sammanhang. Modifieras den fria avskrivningsrätten, bör

även tillses att övriga möjligheter till vinstreglerande dispositioner av annat

slag begränsas; lagstiftningen skulle eljest i motsvarande mån mista sin

effekt.

Av det förut sagda framgår att promemorians förslag medger, om än icke

i samma utsträckning som kommunalskattelagens bestämmelse, att pensionsstiftelsens

förmögenhet genom avdragsgilla avsättningar uppbringas

till avsevärt belopp. En skärpning av bestämmelserna utöver vad i promemorian

föreslagits har därför från några håll ifrågasatts.

Jag kan visserligen för egen del i och för sig biträda uppfattningen, att

ett genomförande av promemorians förslag icke utesluter ett utnyttjande i

vissa fall av de föreslagna bestämmelserna för vinstreglerande dispositioner

av en i detta sammanhang icke önskvärd omfattning. Då emellertid frågan

om en ytterligare skärpning, exempelvis på det sätt som föreslagits i proposition

nr 79 till innevarande års riksdag med förslag till konjunkturvinstbeskattning,

bör vägas mot önskemålet att icke inkräkta på de anställdas

intresse av att företagen skola beredas möjligheter att under vinstår kunna

göra stiftelseavsättningar av tillräcklig omfattning, har jag för egen del

stannat för att förorda det i promemorian upptagna förslaget. Det må tillläggas,

att anledningen till den strängare regeln i förslaget till konjunkturskatt

givetvis är att sistnämnda skatt åsyftar att träffa den verkliga konjunkturvinsten;

konjunkturskatten avser däremot icke att i och för sig förhindra

vinstreglerande dispositioner.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att promemorians förslag icke

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

49

inkräktar på företagens möjligheter att göra direkta avdragsgilla utbetalningar

av pensioner eller pensionsavgifter. Å andra sidan må framhållas,

att när fråga är om beräkning av den förmögenhet, som är avgörande för

vad som skall medgivas såsom avdragsgill avsättning till pensionsstiftelse,

hänsyn givetvis icke bör tagas till pensionsförpliktelser till den del dessa

äro täckta genom inbetalningar till försäkringsanstalter, inklusive till särskild

pensionsfond hos Svenska personal-pensionskassan. Något uttryckligt

stadgande härom torde icke vara påkallat. Jag erinrar om att något sådant

ej upptogs i investeringsskatteförordningen, där förhållandena i detta hänseende

vore helt likartade.

Det må tilläggas att åtskilliga remissinstanser, under åberopande av iakttaget

missbruk, understrukit angelägenheten av en snar översyn av kommunalskattelagens

bestämmelser rörande avdragsrätt för avsättning till

pensionsstiftelser. Jag delar uppfattningen att en sådan översyn bör komma

till stånd men får vid ett senare tillfälle återkomma till denna fråga.

Vad slutligen angår förslaget om att avdrag för avsättningar under beskattningsåren

1952 och 1953 till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse

skall medges allenast med belopp, som erfordras för att säkerställa

bindande utfästelser, gjorda före ingången av beskattningsåret 1951, har mot

detta förslag invänts att i stället för sist angivna tidpunkt skulle gälla ingången

av beskattningsåret 1952.

Promemorians förslag i detta hänseende torde få ses mot bakgrunden av

önskemålet att förhindra att ett företag — genom att göra en bindande utfästelse

om avsättning till personalstiftelse, vilken därefter med stöd av

överförda medel verkställer en investering — skall undgå den investeringsavgift,

som uttagits därest bolaget direkt gjort investeringen i fråga. Å andra

sidan torde bindande utfästelser om sådana avsättningar kunna ha gjorts utan

avsikt att kringgå bestämmelserna om investeringsavgift. Då frågan under

alla förhållanden torde vara av begränsad räckvidd, vill jag icke motsätta

mig den ifrågasatta uppmjukningen.

Vid omläggning av beskattningsår böra de nu ifrågavarande bestämmelserna

erhålla tillämpning i motsvarande omfattning som för sådant fall föreslagits

beträffande bestämmelserna om inskränkningen i den fria avskrivningsrätten.

5. Avsättning till investeringsfond.

Promemorian. Under erinran att enligt förordningen om investeringsskatt

sådan skatt uttoges, därest vid 1952 års taxering avdrag medgåves för avsättning

till annan investeringsfond än särskild fond för ersättande av förlorade

inventarier och särskild fond för ersättande av förlorade lagertillgångar,

har i promemorian uttalats, att det torde böra övervägas, att vid 1953

och 1954 års taxeringar helt vägra avdrag för avsättning till andra investe4

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 200.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ringsfonder än de s. k. eldsvådefonderna. Alternativt skulle kunna övervägas

att väl medge sådant avdrag, men kräva att medel motsvarande fondavsättningen

insattes på spärrat konto. Med hänsyn till att intresset för

fondavsättningar under dylikt villkor torde vara ringa och då vissa administrativa

olägenheter vore förenade med en sådan anordning, syntes förstnämnda

alternativ vara att föredraga.

Remissyttrandena. Flertalet hörda myndigheter tillstyrka eller lämna

utan erinran promemorians förslag i nu förevarande del. Samtliga näringsorganisationer

avstyrka detsamma liksom vissa remissinstanser, som tillstyrkt

promemorians förslag i övriga delar. Såsom främsta skäl för genomförandet

av förslaget i nu förevarande del har i de remissyttranden, däri

förslaget tillstyrkts, anförts, att verkningarna av övriga föreslagna lagstiftningsåtgärder

delvis icke bleve de åsyftade, om man bibehölle den möjlighet

till vinstreglerande dispositioner, som avsättning till investeringsfonder innebure.

I de avstyrkande yttrandena har framför allt invänts, att de föreslagna

bestämmelserna stode i strid med syftet med förordningen om investeringsfonder.

Från remissyttrandena må följande återgivas.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att gällande lagstiftningen om skattefrihet

för avsättningar till vissa investeringsfonder inom det enskilda näringslivet,

avsedda att tagas i bruk vid inträdande depression, finge bedömas

som ett led i de allmänna strävandena att åstadkomma en önskvärd konjunkturutjämning

samt anför därefter följande.

—---Trots de år 1947 vidtagna uppmjukningarna i bestämmelserna

om avsättningar till investeringsfonder ha dessa ännu en tämligen begränsad

omfattning. Ehuru en relativt kraftig ökning ägde rum år 1950, uppgick

sålunda det totala beloppet för kvarstående avsättningar den 31 december

nämnda år endast till 215,4 milj. kronor. Antalet företag, som verkställt dessa

avsättningar, var 657. I fråga om investeringsfonder, för vilka förordningen

den 2 maj 1947 gäller, kan man därför icke tillämpa uttalandet i förevarande

promemoria, att möjligheterna till vinstreglerande dispositioner i

många fall utnyttjats vida utöver vad som förutsetts vid bestämmelsernas

tillkomst. Tvärtom ha rörelseidkarna under efterkrigstidens högkonjunktur

endast i förhållandevis begränsad omfattning verkställt avsättningar till sådana

investeringsfonder.

Ur de synpunkter arbetsmarknadsstyrelsen har att företräda framstår det

alltjämt som önskvärt, att under högkonjunktur avsättningar göras till

investeringsfonder, som äro avsedda att tagas i anspråk under tider av sysselsättningssvårigheter.

Med hänsyn härtill anser sig styrelsen icke kunna

tillstyrka, att vid 1953 och 1954 års taxeringar avdrag vägras för avsättningar

till investeringsfonder, varom här är fråga. Under alla förhållanden torde

det vara anledning att ytterligare avvakta utvecklingen på här berörda område,

innan åtgärder av ifrågasatt slag vidtagas; detta desto mera som avsättningarna

till investeringsfonder hittills varit av den begränsade omfattning

för vilken här redogjorts. I fråga om den i promemorian framförda

tanken att medge avdrag men kräva att medel motsvarande fondavsättningen

insattes å spärrat konto delar styrelsen uppfattningen, att intresset för fondavsättningar

under dylikt villkor torde vara ringa.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

51

För den händelse statsmakterna ändock icke skulle anse sig kunna medgiva

avsättningar till investeringsfonder i den ordning nu gällande förordning

föreskriver, vill styrelsen ifrågasätta, huruvida icke det av riksbanksfullmäktige

i remissyttrande över SOU 1945: 49 framförda förslaget borde prövas.

Enligt detta förslag skulle icke hela fondavsättningen utan enbart mot

skatten å gjord avsättning svarande belopp insättas i riksbanken. Fullmäktige

uttalade sig bland annat för en prövning av möjligheten att låta den

å fondavsättningen belöpande skatten erläggas av den skattskyldige, varvid

beloppet skulle insättas å spärrat konto. När den skattskyldige sedan

finge tillstånd att taga investeringsfonden i anspråk och investeringen sålunda

komnie till stånd, skulle skatteavsättningen återbetalas. Enligt riksbanksfullmäktige

skulle ur teknisk synpunkt den här skisserade lösningen

icke medföra några större svårigheter.

Landsorganisationen, som icke anser sig kunna ansluta sig till förslaget

i denna del, anför, att dessa avsättningar vore önskvärda som underlag för

en utjämning av konjunkturen. Möjligheterna till missbruk vore ej heller så

stora, eftersom avsättningarnas belopp begränsades till en viss lägre procent

av årsvinsten. För den händelse det kunde befaras att avsättningar till investeringsfonder

skulle företagas i syfte att erhålla skattekredit under de berörda

beskattningsåren, skulle man kunna införa en bestämmelse om insättning

på spärrkonto av den del av fonderna, som utgjordes av villkorlig

skattekredit.

Departementschefen. När 1947 års förordning om investeringsfonder antogs

av riksdagen, motiverades bestämmelserna i huvudsak därmed att man

ville stimulera avsättningar i tider av högkonjunktur för att skapa förutsättningar

för investeringar och därmed ökad sysselsättning vid vikande

konjunkturer och lågkonjunktur. Man ville med andra ord vidtaga åtgärder

i syfte att utjämna de av en konjunkturomsvängning föranledda växlingarna

i produktion och sysselsättning.

För att stimulera företagen att verkställa fondavsättningar föreskrevs en

omedelbar avdragsrätt för till investeringsfonder avsatta medel. Någon föreskrift

att fondmedlen skulle insättas å spärrat konto eller eljest hållas avskilda

ansågs icke kunna meddelas. Härav har följt att företagen genom en

fondavsättning, vilken alltså till sin innebörd närmast är en bokföringsåtgärd,

erhålla uppskov med beskattningen av mot fondavsättningen svarande

vinstmedel. De medel, som eljest skulle erlagts i skatt, stå med andra ord till

företagens fria förfogande. Någon garanti finnes ej för att fondmedlen äro

i en lågkonjunktur tillgängliga att användas för det med avsättningen avsedda

ändamålet.

När bestämmelserna om investeringsskatt antogos, ansågs erforderligt

att uttaga sådan skatt jämväl vid avsättningar till investeringsfonder. Genomföras

de av mig i det föregående förordade bestämmelserna om en tillfällig

modifikation i den fria avskrivningsrätten och i rätten till avdrag för

avsättning till pensionsstiftelse, föreligger samma situation som då investeringsskattebestämmelserna

antogos. I konsekvens med det bedömande som

då gjordes, anser jag mig nu böra föreslå att även rätten till fondavsätt
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ningar tillfälligt indrages. Utan att taga någon ställning till frågan huruvida

den permanenta lagstiftningen om investeringsfonder är att anse som för

mera normala konjunkturlägen i allo lämpligt utformad eller ej, måste enligt

min mening i nu rådande läge intresset av att förhindra ifrågavarande

möjlighet till vinstreglerande dispositioner väga tyngre än det önskemål,

som man avsett att tillgodose med investeringsfondsbestämmelserna.

Jag delar uppfattningen, att en anordning med ett spärrkontoförfarande

kan förutses medföra ett mycket ringa intresse för fondavsättningar.

Då jag icke heller i övrigt har någon erinran att göra mot promemorians

förslag i nu förevarande hänseende, förordar jag att detsamma genomföres.

Har räkenskapsåret omlagts, bör i avseende å förevarande bestämmelser

motsvarande gälla som beträffande bestämmelserna om begränsning i avskrivningsrätten

och av rätten till avdrag för avsättning till pensionsstiftelser.

6. Det ekonomiska utfallet.

Promemorian. I promemorian framhålles, att det vore förenat med betydande

svårigheter att söka verkställa en ungefärlig beräkning av den ökning av

skatteintäkterna, som skulle föranledas av ett genomförande av de i promemorian

ifrågasatta inskränkningarna i rätten till vissa vinstreglerande dispositioner.

En sådan ökning vore i första hand beroende av inkomstförhållandena

under beskattningsåren 1952 och 1953, eftersom benägenheten att vidtaga

sådana dispositioner vore beroende av tillgången på vinstmedel utöver

vad som erfordrades för utdelning m. m. Å andra sidan borde beaktas att

den redan genomförda begränsningen i rätten att nedskriva varulager ävensom

de genom investeringsskatten försvårade möjligheterna att under år

1951 verkställa vinstreglerande dispositioner, vore omständigheter som kunde

leda till ökad benägenhet att under åren 1952 och 1953 utnyttja enligt

gällande bestämmelser tillgängliga möjligheter att nedskriva inventarier

samt göra avsättningar till personalstiftelser och investeringsfonder.

Vad angår den ifrågasatta begränsningen i avseende å rätten till fri a vskrivning

å inventarier framhålles att med stöd av vissa inom

konjunkturinstitutet och nationalbudgetdelegationen gjorda beräkningar

skulle investeringarna i maskiner och inventarier under år 1952 inom det

enskilda näringslivet kunna antagas uppgå till ca 3,7 miljarder kronor, räknat

efter 1951 års priser.

Därefter anföres.

Med utgångspunkt härifrån skulle kunna antagas att 1,5 miljarder kronor

hänföra sig till ny- och ersättningsanskaffningar hos aktiebolag och ekonomiska

föreningar enligt följande beräkningar.

Milj. kr

Sammanlagd investeringskostnad............................. 3 700

Härav underhållsarbeten .................................... 1 300

Återstår 2 400

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200. 53

Milj. kr

Avgår investeringar som hänföra sig till annan förvärvskälla än

rörelse .................................................. 500

Återstår 1 900

Härav antages belöpa å aktiebolag och ekonomiska föreningar .... 1 500.

Om av sistnämnda belopp hälften motsvarar sådan anskaffningskostnad,

som avskrives i huvudsaklig överensstämmelse med den faktiska förslitningen,

medan återstoden omedelbart skulle ha bortskrivits med stöd av den

fria avskrivningsrätten, skulle de föreslagna bestämmelserna medföra att

skatteunderlaget under år 1952 skulle öka med 80 % av 750 miljoner kronor

eller med 600 miljoner kronor.

Dessa beräkningar skulle antyda, att statsskatten på inkomst under år

1952 komme att öka med ca 240 miljoner kronor.

Därest det nu angivna skulle vara tillämpligt jämväl å förhållandena under

år 1953, skulle detta innebära att skatteunderlaget sistnämnda år komme

att öka med (600 miljoner kronor— 150 miljoner kronor =) 450 miljoner

kronor, motsvarande en uträknad skatt av ca 180 miljoner kronor.

I promemorian understrykes ytterligare att de nyss återgivna beräkningarna

byggde på högst ovissa premisser och att vid utförandet av desamma

icke beaktats den begränsning i inventarieanskaffningen, som kunde följa

av en inskränkning i den fria avskrivningsrätten.

Därefter framhålles, att den fiskaliska effekten av ett genomförande av de

ifrågasatta inskränkningarna i rätten till avdrag för avsättning till

pensions- och personalstiftelser likaledes vore svårbedömd.

En ökning av skatteunderlaget under ett vart av åren 1952 och 1953 med ca

150 miljoner kronor och av statsskatten med ca 60 miljoner kronor kunde

måhända innebära en rimlig uppskattning.

Vad slutligen anginge avsättningarna till investeringsfonder,

anföres i promemorian, kunde — med hänsyn till att avsättningarna under

år 1950 uppginge till omkring 75 miljoner kronor men att, å andra

sidan, avsättningarna nämnda år vore osedvanligt höga — avskrivningsunderlaget

vid ett genomförande av det i denna promemoria framlagda förslaget

antagas komma att öka med ca 60 miljoner kronor, motsvarande ett ökat

uttag av statsskatt med ca 24 miljoner kronor.

Slutligen framhålles att sammanfattningsvis skulle de verkställda beräkningarna

innebära ett ökat skatteunderlag för år 1952 med omkring 810

miljoner kronor och för år 1953 med omkring 660 miljoner kronor, innebärande

en ökad statsskatt å 324 resp. 264 miljoner kronor.

Departementschefen. Uppenbarligen är det ogörligt att verkställa någon

mera exakt beräkning av den fiskaliska effekt, som skulle följa av ett genomförande

av vad jag i det föregående förordat. De i promemorian redovisade

beräkningarna kunna emellertid läggas till grund för ett ungefärligt

bedömande av denna effekt.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Det bör anmärkas, att det belopp å 3,7 miljarder kronor, varpå promemorians

beräkningar grunda sig, blott avser egentliga nyinvesteringar för näringslivet

i dess helhet. Däremot inkluderas i nämnda belopp icke sådana

investeringar, som innebära att ett företag från ett annat övertager begagnade

maskiner och inventarier. Främst bland transportföretagen och särskilt

inom rederinäringen förekommer en andrahandsmarknad, som icke

är helt obetydlig. Då den i promemorian föreslagna modifikationen i den

fria avskrivningsrätten skulle beröra jämväl förvärv av begagnade inventarier,

borde härav rätteligen föranledas en viss uppräkning av de i promemorian

angivna siffrorna för skatteunderlagets ökning. Å andra sidan torde

de av mig förordade uppmjukningarna i promemorians förslag innebära ett

måhända motsvarande bortfall i ökat skatteunderlag..

Vidare bör understrykas att, såsom i promemorian framhållits, vid de

gjorda beräkningarna hänsyn icke tagits till den investeringsbegränsning,

som skulle kunna förutses följa av ett genomförande av promemorians förslag.

Ej heller har beaktats den investeringsbegränsning, som följer av de

skärpta reglerna för kreditgivning.

Med hänsyn till det sist sagda ävensom till de ovissa premisser i övrigt,

varå promemorians beräkningar grunda sig, synes försiktigheten bjuda att

icke räkna med större ökning av statsskatten under de ifrågakommande

båda åren än 250 respektive 200 miljoner kronor.

7. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till förordning om tillfällig begränsning av rätten till

fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,

m. m.

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

i Ur protokollet:

Karl-Ingmar Edstrand.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

55

Bihang.

I departementspromemorian upptaget förslag

till

förordning angående tillfälliga bestämmelser om avdrag vid inkomsttaxeringen

för avskrivning å maskiner och andra

inventarier, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skattskyldig, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

berättigats att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning å

maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse avsedda inventarier i

enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna, äger under beskattningsår,

för vilket taxering verkställes av beskattningsnämnd i första

instans år 1953 eller 1954, åtnjuta årligt avdrag för värdeminskning å under

beskattningsåret anskaffade inventarier med högst tjugu procent av anskaffningsvärdet

å samma inventarier, därest motsvarande avskrivning då skett

i räkenskaperna.

Har skattskyldig under det första av nyss angivna båda beskattningsår

icke tillgodofört sig avdrag som ovan sägs, må avdraget eller resterande del

därav åtnjutas under det andra av nyssnämnda beskattningsår under förutsättning

av motsvarande avskrivning i räkenskaperna.

Vad nu sagts har icke avseende å rätten till avdrag för avskrivning å inventarier

med en beräknad varaktighetstid av högst tre år.

Riksskattenämnden må, om synnerliga skäl därtill föranleda, medgiva att

skattskyldig må verkställa avdrag för värdeminskning med större belopp än

som följer av vad i första stycket sägs.

Skattskyldig, som i räkenskaperna verkställt avskrivning med belopp,

överstigande vad som enligt denna paragraf må medgivas såsom avdrag vid

inkomsttaxeringen, har därigenom förverkat rätten till fri avskrivning, i

följd varav de i punkt 3 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen

upptagna bestämmelserna bliva å honom tillämpliga.

2 §•

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse, som verkställts under de beskattningsår,

för vilka taxering verkställes av beskattningsnämnd i första

instans åren 1953 och 1954, medgives med högst det belopp, som — bedömt

på grundval av förhållandena vid utgången av ettvart av nyssnämnda båda

beskattningsår — erfordras för att jämte framtida avgifter säkerställa de

pensioner, jämte dyrtidstillägg eller därmed jämförliga tillägg, vilka enligt

gjorda utfästelser eller inom vederbörande företag tillämpad sedvänja högst

skola utgå.

Vid beräkning av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets

utgång högst må uppgå, skall hänsyn tagas endast till anställda,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

som vid beskattningsårets ingång uppnått tjugufem års ålder, och må de

framtida avgifterna icke antagas lägre än de från tjugufem år till pensionsåldern

oföränderliga avgifter, som skolat erfordras för att säkerställa de i

första stycket avsedda pensionsförmånerna för dessa anställda.

Avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse under

beskattningsår, som i första stycket sägs, medgives allenast med belopp,

som erfordras för att säkerställa bindande utfästelser, gjorda före ingången

av det beskattningsår för vilket taxering av beskattningsnämnd i första

instans verkställes år 1952.

3 §.

Avdrag för avsättning till annan investeringsfond än särskild fond för ersättande

av förlorade inventarier och särskild fond för ersättande av förlorade

lagertillgångar medgives icke vid 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

527360. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1952:52 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra in s. 1 i texten