Sök i Ratio Lex

Angående eftergift i vissa fall av fordran på återbetalning av belopp, som utgivits såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet

1952-04-04 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:209, Angående eftergift i vissa fall av fordran på återbetalning av belopp, som utgivits såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

1

Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående eftergift i vissa

fall av fordran på återbetalning av belopp, som utgivits

såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet; given

Stockholms slott den 4 april 1952.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå

riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

östen Undén.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen hemställes om bemyndigande för Kungl. Maj:t att eftergiva

belopp, som utgivits som ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. i sand. Nr 209.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den A april 1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och handelsdepartementen

anmäler ministern för utrikes ärendena fråga om eftergift

i vissa fall av fordran på återbetalning av belopp, som utgivits såsom

ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet, samt anför därvid följande.

1946 års sjömanskommitté, som tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden

den 18 januari och den 1 februari 1946 samt den 22 oktober 1948

för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande sjöfolkets levnadsoch

arbetsförhållanden, avlämnade år 1949 ett betänkande om sjöfolkets

arbetslöshet i utländsk hamn (SOU 1949:51). I betänkandet framhölls

bl. a., att starka skäl talade för att utrikesdepartementet genom vederbörlig

författningsändring bereddes möjlighet att helt eller delvis avskriva belopp,

som utrikesförvaltningen lämnat såsom ekonomiskt understöd till sjömän

från svenska fartyg och andra svenska medborgare i utlandet. Betänkandet

föranledde i denna del icke någon åtgärd av Kungl. Maj:t.

Den av kommittén berörda frågan förelädes 1951 års riksdag. I anledning

av väckta motioner om utredning i syfte att möjliggöra prövning av återkrav

av belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet,

tillstyrkte statsutskottet (utlåtande nr 64) att en närmare undersökning i

ämnet kom till stånd. Denna borde utföras av sjömanskommittén, som sysslat

med dithörande spörsmål. Riksdagen (skr. nr 113) godkände utskottets

utlåtande och anhöll, att skyndsam utredning måtte verkställas angående

införandet av bestämmelser, vilka möjliggöra prövning av återkrav av

belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet, enligt

de jämlikt lagen om fattigvården gällande grunderna för prövning av återkrav

av fattigvård, samt att förslag i ärendet måtte framläggas för 1952

års riksdag.

Kungl. Maj:t uppdrog därefter åt sjömanskommittén att utreda frågan.

Kommittén har nu med skrivelse den 7 februari 1952 såsom eget utlåtande

överlämnat en av en särskild delegation inom kommittén utarbetad promemoria

i ärendet.

I det följande lämnas en redogörelse för innehållet i denna promemoria

och de yttranden, som avgivits däröver.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

3

Promemorian.

Gällande bestämmelser om ekonomiskt bistånd.

Då en svensk medborgare råkar i nöd under vistelse i utlandet, kan han i

flertalet fall icke erhålla svensk socialförsäkringsersättning eller samhällshjälp

i sedvanliga former. Vid olycksfall i arbete under tjänstgöring å

svenskt fartyg utgår olycksfallsförsäkringsersättning. Vid sjukdom erhåller

medlem i erkänd sjukkassa sjukpenning, men i regel kunna övriga sjukförsäkringsförmåner

icke utgå. Vid arbetslöshet lämnas sjömän understöd

från erkänd arbetslöshetskassa och arbetslöshetshjälp enligt kungörelsen

den 29 juni 1950 angående understöd till sjömän vid arbetslöshet i utländsk

hamn, men den av denna kungörelse reglerade understödsverksamheten är

tillsvidare begränsad till tre hamnar; i en fjärde hamn kan allenast understöd

från erkänd arbetslöshetskassa erhållas. Vid varaktig försörjningsoförmåga

lämnas stundom efter särskilda beslut av Kungl. Maj:t (i socialdepartementet)

personliga understöd, vilka bestridas av medel från anslag

under femte huvudtiteln. I alla övriga nödsituationer vid vistelse i utlandet

utgör ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet den enda till huds stående

formen för samhällshjälp. Det ekonomiska biståndet har sålunda i praktiken

den funktion, som inom riket fylles av fattigvårdsinstitutet, nämligen

att utgöra en hjälpmöjlighet för sådana nödställda vilkas hjälpbehov

icke på annat sätt täckas.

Bestämmelser om ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet givas i

förordningen den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskickningar och konsulat.

I § 53 mom. 1 stadgas att — därest kostnaden för sjömans sjukvård,

underhåll eller fortskaffning enligt lag eller på grund av överenskommelse

med främmande stat skall bestridas med statsmedel — det åligger konsul

att lämna sjömannen det bistånd, vartill denne sålunda är berättigad. De

förmåner varom här är fråga bestå dels av sjukhusvård, läkarbehandling

och läkemedel för sjöman som lider av könssjukdom i smittsamt skede och

som därvid från svenskt fartyg kvarlämnas i utlandet, dels av resa med

underhåll till hemorten för sjöman vars anställning upphört i utlandet till

följd av att svenskt fartyg genom sjöolycka gått förlorat eller efter sådan

olycka förklarats icke vara iståndsättligt. Beträffande ekonomiskt bistånd

som lämnats enligt detta moment uppkommer icke fråga om återkrav.

Enligt § 53 mom. 2 skall konsul, därest kostnaden för sjömans sjukvård,

underhåll eller fortskaffning enligt lag eller särskild författning skall bestridas

av svensk redare men sjömannen icke av redaren undfått vad sålunda

tillkommer honom, försträcka sjömannen erforderligt belopp. Beloppet

ersättes regelmässigt av vederbörande redare.

Öar svensk sjöman råkat i nöd utan att sådana omständigheter äro för

handen som avses i mom. 1 eller 2 och utan att bistånd av utländsk konsul

eller ortens myndigheter kunnat utverkas för honom, må konsul enligt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

mom. 3 samma paragraf, om skälig anledning förefinnes för bispringande

av sjömannen, lämna honom försträckning för avhjälpande av de mest

trängande behoven. Den hjälp som vid akut nödsituation således kan lämnas

svensk sjöman må även lämnas utländsk sjöman som utan eget förvållande

skilts från svenskt fartyg utom riket (§ 53 mom. 4), svensk befälhavare

eller sådan ombord å fartyg anställd person som icke tillhör den

egentliga besättningen (§ 55) samt annan svensk medborgare (§ 56). I samtliga

fall, då ekonomiskt bistånd lämnas enligt nu angivna stadganden,

skall biståndsbeloppet återbetalas av biståndstagaren. Denne skall lämna

konsuln skriftlig förklaring om anledningen till sin nödställda belägenhet

samt förbindelse om återbetalning ävensom ett medgivande att ersättning

för det mottagna beloppet utan biståndstagarens vidare hörande må utgå

av intjänta avlöningsmedel eller andra hans tillgångar.

Ekonomiskt bistånd lämnas i vissa fall även för att täcka begravningskostnader.

Utlandsmyndighet, som utgivit ekonomiskt bistånd, erhåller gottgörelse

för sitt utlägg från det å tredje huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till

Gottgörelse för kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare.

Anslaget, som för budgetåret 1951/52 upptagits till 200 000 kronor, disponeras

av chefen för arvs- och ersättningsbyrån å utrikesdepartementets

rättsavdelning. Ärendena angående indrivning av fordringar för ekonomiskt

bistånd handläggas å samma byrå.

Generella regler för avskrivning av statens fordringar givas i förordningen

den 11 december 1830 angående behandlingen av extra ordinarie avskrivningsfrågor

och anmärkningsmål samt i kungörelsen den 29 september

1911 angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående

fordringar. I utrikesdepartementets praxis ha dessa författningar icke

bedömts vara tillämpliga på fordringar för ekonomiskt bistånd. Icke heller

i annan författning lämnas föreskrift, som möjliggör prövning av återkrav

av belopp, utgivet såsom ekonomiskt bistånd.

Biståndsverksamhetens omfattning.

Bland de personer, som söka ekonomiskt bistånd, äro skilda kategorier

representerade. Icke sällan inträffar, att turister och andra resenärer i

främmande länder råka i penningförlägenhet och på den utländska vistelseorten

sakna möjlighet att på egen hand anskaffa de medel, som erfordras

för hemresan och uppehället under denna. I dessa fall är nödsituationen

oftast betingad av oförsiktigt planerat uppehåll i utlandet eller oförutsedda

händelser; behov av samhällshjälp på längre sikt föreligger däremot

icke. Fall förekomma likväl, då personer inom nu ifrågavarande kategori

till följd av olycksfall, sjukdom eller dylikt åsamkas så betydande utgifter

att de icke äro i stånd att ersätta erhållet belopp förrän efter längre tid

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 5

eller att de alls icke bli i stånd härtill. Särskilt kan detta inträffa, om vederbörande

under längre tid blir arbetsoförmögen. Självfallet förekomma

även bland detta biståndsklientel personer som jämväl i Sverige med längre

eller kortare mellanrum måste hänvända sig till samhällets hjälporgan.

Vidare förekomma bland biståndstagarna sådana svenska medborgare

som arbetat i vederbörande utländska stat och som i uppkommen nödsituation

icke äga påräkna hjälp av myndigheterna i den utländska staten.

Sådant behov av hjälp uppkommer bland annat i anslutning till politiska

och ekonomiska kriser som medföra att tidigare verksamhet omöjliggöres

och att tillgångar i vistelselandet gå förlorade. I många av dessa fall kan

ersättning för det ekonomiska biståndet sedermera erhållas genom att biståndstagaren

får nya förvärvsmöjligheter men stundom inträffar, att biståndstagarens

ålder eller hälsotillstånd medför varaktig försörjningsoförmåga.

Slutligen utgöres en stor grupp biståndstagare av sjömän. Visserligen

torde det ofta förhålla sig så -— framhåller kommittén — att en biståndstagande

sjöman genom mera försiktig livsföring kunnat undvika det nödläge,

som föranlett biståndet, men i många fall är detta helt oförvållat. Särskilt

gäller detta vid längre eller återkommande sjuklighet samt vid arbetslöshet.

Har det ekonomiska biståndet kommit att avse mera betydande

belopp, har det ofta visat sig vara förenat med stora svårigheter för sjömannen

att ersätta beloppet.

Storleken av utrikesdepartementets utgifter för ekonomiskt bistånd, återbetalda

biståndsbelopp samt den av ifrågavarande biståndsverksamhet föranledda

nettobelastningen av anslaget till gottgörelse för kostnader för

sjöfolk och nödställda svenska medborgare under budgetåren 1940/41—

1950/51 framgår av följande sammanställning:

Budgetår:

Utgifter för

ekonomiskt

bistånd till

nödställda:

Återbetalda

belopp:

Anslagets netto- belastning för eko- nomiskt bistånd till

nödställda:

1940/41

118 048

101 724

16 324

1941/42

102 no

87 606

14 504

1942/43

374 269

150 401

223 868

1943/44

221 504

94 347

127 157

1944/45

259 052

141 799

117 253

1945/46

541 392

63 752

477 640

1946/47

590 824

108 720

482 104

1947/48

353 560

217 602

135 958

1948/49

321 481

155 316

166 165

1949/50

259 941

200 096

59 845

1950/51

230 129

210 106

20 023

Summa kr.

3 372 310

1 531 469

1 840 841

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Med undantag för budgetåret 1942/43 föreligga uppgifter om biståndens

fördelning på dels sjömän, dels övriga nödställda. Under de i sammanställningen

angivna budgetår för vilka sålunda uppgifter i detta avseende finnas

ha utgifterna för bistånd till sjömän uppgått till 1 753 909 kronor, varav

651 237 kronor återbetalts. För övriga nödställda uppgå utgifterna till

1 244 132 kronor och återbetalningarna till 729 831 kronor. Den kraftiga

ökning som framträdde i biståndsutgifterna under åren 1943—1947 var en

följd av det andra världskriget.

De fordringar för ekonomiskt bistånd som arvs- och ersättningsbyrån bär

att återkräva av biståndstagare äro synnerligen skiftande såväl beträffande

beloppet som i fråga om anledningen till det ekonomiska biståndet och biståndstagarens

betalningsförmåga. Beloppen variera från kostnaden för

biljett för färd med färjan Köpenhamn—Malmö som beskickningen i Köpenhamn

nödgas täcka i några fall per månad till summor å åtskilliga tusentals

kronor vilka varit erforderliga vid långvariga sjukdomsfall.

Avsaknaden av möjlighet att meddela eftergift av återkrav av biståndsbelopp

har medfört, att dylika krav fått riktas även mot biståndstagare

som helt saknat betalningsförmåga. I den mån det blivit känt att

bristande betalningsförmåga föreligger, har chefen för arvs- och ersättningsbyrån

regelmässigt medgivit anstånd med skuldens betalning med stöd

av den befogenhet härtill som ansetts tillkomma honom. Härigenom torde

i stort sett ha kunnat undvikas att biståndstagare till följd av skuldens indrivning

kommit att sakna erforderliga medel för sitt uppehälle och föranletts

att söka hjälp hos fattigvårdsorgan. Förnyat krav har emellertid

—- i sista hand för avbrytande av preskription — sedermera fått framställas.

Har biståndstagaren endast haft mindre betalningsförmåga, har l>etalningen

av skulden underlättats genom att beloppets gäldande fördelats på

ett lämpligt antal månader. I detta sammanhang nämnes i promemorian,

att krav för helt obetydliga belopp vanligen framställes allenast en gång;

ger detta krav icke resultat, ha vidare efterforskningar och mera omfattande

åtgärder bedömts bliva alltför kostsamma i förhållande till det obetydliga

beloppet. För den händelse den som mottagit ett bagatellbelopp

ånyo skulle erhålla ekonomiskt bistånd och därvid komma att sammanlagt

häfta i skuld för belopp som utgöra tillräckligt motiv för mera omfattande

åtgärder verkställes emellertid indrivning av hela skulden.

Kommitténs förslag om eftergiftsregler.

Kommittén anser det vara oförenligt med grunderna för modem svensk

sociallagstiftning, att ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet återkräves

i de fall, då biståndstagarens ekonomiska förhållanden äro sådana att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

7

återbetalning i ett motsvarande fattigvårdsfall icke skulle krävas. Ekonomiskt

bistånd, förbundet med återbetalningsskyldighet, lämnas endast i sådana

fall, då fattigvård kunnat erhållas, därest biståndstagaren vistats inom

riket. Den omständigheten att han vistats utom riket bör rimligtvis icke föranleda,

att andra grunder gälla beträffande återkrav av hjälpbeloppet. Kommittén

förordar därför att regler införas, vilka möjliggöra eftergift av återkrav

av belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd. Dessa regler torde —- såsom angivits i riksdagens skrivelse med begäran om utredning i ämnet

— böra utformas på sådant sätt att fattigvårdslagens grunder för eftergift

av återkrav av fattigvård komma att gälla jämväl för ekonomiskt bistånd.

Reglerna böra enligt kommitténs uppfattning gälla icke blott de fordringar

som uppkomma efter reglernas införande utan även äldre fordringar.

Kommittén framhåller att — förutom det sociala skälet för införande av

sådana regler — även administrativa skäl föreligga för denna åtgärd. Enligt

nu gällande ordning nödgas utrikesdepartementets arvs- och ersättningsbyrå

nedlägga icke obetydligt arbete på att vidmakthålla fordringar

för ekonomiskt bistånd vilka till följd av biståndstagarens ekonomiska situation

icke kunna indrivas. I åtskilliga av dessa fall kan det anses uppenbart,

att biståndstagaren icke någonsin kommer att bli i stånd att betala

sin skuld.

Vad gäller fattigvårdsstyrelses befogenhet att eftergiva krav för fattigvård

stadgas i 62 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården att fattigvårdsstyrelse

äger att av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning därför,

i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift. Möjligheten att uttaga ersättning

begränsas av den i lagens 65 § givna regeln att anspråk på ersättning

för fattigvårdskostnad icke må bifallas, där den ersättningsskyldige genom

att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att

sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga

skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket. Denna regel är närmast avsedd

för Konungens befallningshavande — hos vilken talan om utbekommande

av ersättning anhängiggöres — vid avgörandet av dessa mål men regeln

anses även böra tjäna fattigvårdsstyrelse till ledning vid bedömandet av

fråga huruvida fordran bör eftergivas. I övrigt saknas helt regler eller

anvisningar för fattigvårdsstyrelses prövning om eftergift.

Om nu rådande praxis för tillämpningen av bestämmelserna om återkrav

respektive eftergift av fattigvård gjorde socialvårdskommittén i sitt

betänkande med förslag till lag om socialhjälp m. m. (SOU 1950: 11)

följande uttalande mot bakgrunden av verkställd utredning om återbetalningsskvldighetens

praktiska betydelse:

Beslut angående eftergivande av fordran äro sällsynta, men det är å

andra sidan ej heller vanligt att regelbunden prövning av krav företages,

Over huvud taget synes återkrav framför allt företagas när vederbörandes

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 209.

ekonomi särskilt förbättrats samt mot dödsbo. Emellertid hör det uppenbarligen

mera till undantagen att krav framställes senare än tre år efter

understödets utgivande.

De tidigare återgivna stadgandena om eftergift av fattigvård böra enligt

kommitténs mening utgöra mönster i fråga om sådana regler för ekonomiskt

bistånd. Vid tillämpningen av reglerna om eftergift av ekonomiskt

bistånd synes mera allmänt gällande praxis beträffande fattigvårdsfordringar

böra analogivis tjäna till förebild i motsvarande fall.

Kommittén har i detta sammanhang undersökt huruvida andra institut

i fattigvårdslagen än de hittills berörda böra erhålla motsvarigheter i fråga

om ekonomiskt bistånd, då regler införas som möjliggöra eftergift av

återkrav av sådant bistånd enligt samma grunder som eftergift av återkrav

av fattigvård. Kommittén bär funnit, att detta icke är påkallat. Beträffande

detta spörsmål torde få hänvisas till promemorian.

Befogenhet att medgiva eftergift av återkrav av ekonomiskt bistånd

bör tillkomma ett organ inom utrikesdepartementet. Kommittén förordar

att uppgiften att handlägga dessa ärenden anförtros utrikesdepartementets

understödsnämnd. Denna nämnd handhar den hjälpverksamhet bland sjömän

i utlandet, som regleras av kungörelsen den 29 juni 1950 (nr 473) angående

understöd till sjömän vid arbetslöshet i utländsk hamn. Nämnden

äger därför förtrogenhet med förhållandena för den stora grupp biståndstagare,

som utgöres av sjömän. Redan nu har nämnden att fatta beslut om

eftergift av återkrav av det i arbetslöshetshjälpen till sjömän utomlands

ingående utfyllnadsbeloppet, vilket har fattigvårdskaraktär och eftergives

enligt samma grunder som fattigvård. I vissa fall har den arbetslöse tidigare

erhållit ekonomiskt bistånd. Frågan om eftergift av utfyllnadsbelopp

och av ekonomiskt bistånd bör dä prövas gemensamt.

Utrikesdepartementets understödsnämnd består av tre ledamöter, varav

en ordförande, jämte suppleanter för envar av ledamöterna, samtliga utsedda

av ministern för utrikes ärendena. Vid nämndens inrättande har förutsatts,

att chefen för utrikesdepartementets arvs- och ersättningsbyrå bör

vara ordförande samt att av de två övriga ledamöterna den ene bör vara

representant för arbetsmarknadsstyrelsen med erfarenhet från dess verksamhet

som tillsynsmyndighet för erkända arbetslöshetskassor och den

andre representant för sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa. Anförtros

uppgiften att besluta om eftergift av ekonomiskt bistånd åt nämnden,

förordar kommittén att den utökas med en ledamot jämte suppleant med

insikter rörande fattigvården i landet, vilka böra föreslås av socialstyrelsen.

Regler om eftergift av återkrav av ekonomiskt bistånd torde böra stadgas

i en särskild förordning.

Förordningen bör utformas på sådant sätt, att indrivningen av sådana

fordringar för ekonomiskt bistånd, vilkas betalning äger rum utan påtagliga

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 209.

9

svårigheter för biståndstagaren, icke försvåras. För att onödig omgång

skall undvikas bör chefen för arvs- och ersättningsbyrån äga befogenhet att

— liksom hittills enligt praxis — besluta att med fortsatta indrivningsåtgärder

tillsvidare skall anstå, då beloppet är ringa eller då det icke står

i rimligt förhållande till indrivningskostnaderna. Erfarenheterna ha givit

vid handen att mera omfattande indrivningsarbete icke är motiverat, om

beloppet understiger 100 kronor. Frågan om eftergift av ekonomiskt bistånd

bör prövas av nämnden endast i de fall, då skulden är mera avsevärd

och gäldenärens ekonomiska omständigheter befinnas vara sådana, att

han måste antagas icke kunna utan svårighet betala skulden.

Det synes vara lämpligt att i förordningen stadgas visst belopp, till vilket

skulden minst skall uppgå, för att ärendet skall falla under nämndens

prövning. Detta belopp torde kunna fastställas till 200 kronor. I övriga fall

bör eftergiftsfrågan endast prövas av nämnden, därest chefen för arvsoch

ersättningsbyrån till följd av erhållna upplysningar finner skäl att

hänskjuta frågan till nämnden.

Nämnden bör särskilt beakta, att eftergift bör beslutas i fall, då sådana

förhållanden föreligga för biståndstagaren, att, därest han erhållit fattigvård

i stället för ekonomiskt bistånd, anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad

jämlikt 65 § fattigvårdslagen icke kunnat vinna bifall.

Liksom beträffande ärenden som nu ankomma på nämnden torde det

i fråga om eftergiftsärenden få förutsättas, att klagan icke bör kunna föras

över nämndens beslut. I enlighet med allmänt gällande administrativ praxis

torde det vara nämnden obetaget att på förekommen anledning till förnyad

prövning upptaga fråga som tidigare prövats av nämnden.

Förslag till förordning i ämnet i enlighet med nu angivna riktlinjer

har bifogats promemorian.

Återverkan på medelsbehovet.

Införandet av de förordade eftergiftsreglerna torde främst komma att

innebära att av nuvarande fordringar för ekonomiskt bistånd den stora

del som i praktiken är värdelös avskrives.

Därjämte förutser kommittén en viss mindre utgiftsstegring — uppskattad

till högst 10 000 kronor årligen — genom att skäl till eftergift

kommer att befinnas föreligga i fall, där återbetalning av ekonomiskt bistånd

nu äger rum. Någon uppräkning av anslaget till gottgörelse för

kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare torde icke bli

erforderlig till följd av en så begränsad ökning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Yttranden.

Över kommitténs promemoria ha yttranden avgivits av socialstyrelsen,

kommerskollegium, statskontoret, riksräkenskapsverket och Svenska sjöfolksförbundet.

Kommerskollegium har tillika överlämnat yttrande från

Svenska maskinbefälsförbundet.

Socialstyrelsen uttalar, att avsaknaden av bestämmelser om eftergift av

återkrav av ekonomiskt bistånd medfört både sociala och administrativa

olägenheter. Ämbetsverket, som tillstyrker förslaget till förordning, finner

det riktigt och naturligt, att detta bygger på de jämlikt lagen om fattigvården

gällande grunderna för prövning av återkrav av fattigvård.

Jämväl kommerskollegium, maskinbefälsförbundet och sjöfolksförbundet

tillstyrka med liknande motivering kommitténs förslag.

Statskontoret erinrar, att ämbetsverket tidigare givit uttryck åt den uppfattningen,

att myndigheterna borde äga medgiva bortskrivning eller eftergivande

av kronans fordringar dels då varje rättslig möjlighet till dessas

utfående vore utesluten, dels då fordran med hänsyn till gäldenärens ålder

och bristande anträffbarhet kommit utanför alla praktiska indrivningsmöjligheter,

dels ock i de fall, då bevakningskostnadema icke stode i rimlig

proportion till fordringsbeloppet. Någon författningsenlig reglering av avskrivningsfrågan

i anslutning till dessa överväganden har emellertid icke

kommit till stånd. I vissa fall har dock en förenklad handläggning av

frågor om befrielse från ersättningsskyldighet uppnåtts därigenom, att

Kungl. Maj:t erhållit riksdagens bemyndigande att meddela beslut över

framställningar på detta område. Sålunda har Kungl. Maj:t alltsedan

budgetåret 1945/4(5 ägt avgöra dels frågor om befrielse från i judiciell

ordning ålagd ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av

eller skada å egendom tillhörig krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande

av fordran som grundar sig på kronans regressrätt mot förare

av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglema,

allt i den mån kronans fordran i det särskilda fallet icke överstiger

5 000 kronor.

Med hänsyn till beskaffenheten av de fordringar som grundar sig på

berörda, av utlandsmyndigheterna utgivna ekonomiska bistånd synes det

statskontoret motiverat att åtgärder vidtagas i syfte att underlätta ett

efterskänkande av dessa fordringar. Att i särskild författning reglera

detta spörsmål lärer emellertid icke vara erforderligt. Enligt ämbetsverkets

mening bör, i likhet med vad som gäller beträffande förutberörda fordringar

på grund av förlust av eller skada å egendom, tillhörig krigsmakten,

Kungl. Maj:t erhålla bemyndigande att besluta om efterskänkande

av fordringar av nu ifrågavarande art intill ett belopp av förslagsvis 2 000

kronor för varje särskilt fall. Ett dylikt bemyndigande bör dock kunna över
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

11

flyttas på utrikesdepartementet såvitt avser fordringar å förslagsvis högst 500

kronor. Medverkan av departementets understödsnämnd torde i sistnämnda

fall böra krävas, i den mån fråga icke är om så ringa belopp, att kostnaderna

för dess indrivande icke skulle stå i rimligt förhållande till

fordringens värde. Ett bemyndigande i enlighet med vad sålunda förordats

torde endast böra avse framdeles uppkommande fordringar.

Frågan om befrielse från betalningsskyldighet för de nuvarande

fordringarna lärer därför i särskild ordning få underställas riksdagens

prövning.

Riksräkenskapsverket uttalar, att intet synes vara att erinra mot att

införandet av de förordade eftergiftsreglema skulle komma att medföra

att av de nu utestående fordringarna för ekonomiskt bistånd den stora del,

som i praktiken är värdelös, avskrives. Ämbetsverket finner sig med hänsyn

till den förebragta motiveringen böra tillstyrka förslaget att det under

vissa förutsättningar må bero på prövning av utrikesdepartementets understödsnämnd,

huruvida statens fordran på utgivet bistånd av här ifrågavarande

slag må eftergivas. Beträffande det föreslagna bemyndigandet för

chefen för arvs- och ersättningsbyrån att besluta att krav på återbetalning

icke skall framställas, då det gäller så ringa belopp att kostnaderna för

dess indrivning icke stå i rimligt förhållande till dess storlek, ifrågasätter

riksräkenskapsverket huruvida icke detta bemyndigande kan vidgas till

att avse beslut om eftergift.

Departementschefen.

Enligt gällande lagstiftning kan fattigvård icke utgivas utomlands. Däremot

kan svensk utlandsmyndighet under vissa förutsättningar lämna ekonomiskt

bistånd, då sjöman från svenskt fartyg eller annan svensk medborgare

befinner sig i nödsituation. Den nödställde är — utom i fall beträffande

sjömän då staten eller redaren enligt lag är skyldig bestrida kostnaderna

— återbetalningsskyldig för biståndsbeloppet. Enligt gällande författningar

föreligger icke möjlighet att ur sociala synpunkter pröva, huruvida

eftergift av återbetalningskravet bör äga rum.

I anledning av i detta ämne väckta motioner hemställde 1951 års riksdag

om utredning angående införandet av bestämmelser, vilka möjliggöra

prövning av återkrav av belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd från

utlandsmyndighet, enligt de jämlikt fattigvårdslagen gällande grunderna

för prövning av återkrav av fattigvård.

Det synes vara lämpligt att ifrågavarande utredning, som verkställts genom

1946 års sjömanskommitté, nu förelägges riksdagen. Kommittén har

funnit det oförenligt med grunderna för modern svensk sociallagstiftning,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 209.

att ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet återkräves i de fall då biståndstagarens

ekonomiska förhållanden äro sådana, att återbetalning i ett

motsvarande fattigvårdsfall icke skulle krävas. Kommittén har därför föreslagit

att fordran för belopp, som lämnats såsom ekonomiskt bistånd av

utlandsmyndighet, skall kunna eftergivas enligt i huvudsak samma grunder,

som om beloppet utgivits såsom fattigvård.

Statskontoret har i utlåtande över förslaget förordat, att bemyndigande

utverkas för Ivungl. Maj:t att besluta om efterskänkande av fordringar av nu

ifrågavarande slag intill visst belopp i huvudsaklig överensstämmelse med

vad som gäller beträffande vissa fordringar på grund av förlust eller skada

å egendom, tillhörig krigsmakten. I övriga remissutlåtanden har kommitténs

förslag tillstyrkts.

För egen del ansluter jag mig till den av kommittén och flertalet remissinstanser

företrädda uppfattningen. Den hittillsvarande ordningen, enligt

vilken fordran för belopp som lämnats av utlandsmyndighet såsom

bistånd åt nödställda ej kunnat eftergivas, bar icke varit tillfredsställande.

I åtskilliga fall har sådant bistånd samma sociala funktion som fattigvårdshjälp.

Det synes därför med häns.yn till biståndstagaren icke vara rimligt

att beloppet återkräves i sådana fall, då krav på återbetalning av fattigvård

under i övrigt lika förhållanden icke skulle framställas. Även administrativa

skäl tala för att eftergift av fordran för ekonomiskt bistånd i nu

ifrågavarande fall skall kunna beviljas under i stort sett samma förutsättningar

som i detta hänseende gälla beträffande fattigvårdsfordringar. Jag

tillstyrker därför att regler som möjliggöra sådan eftergift införas i huvudsaklig

överensstämmelse med vad kommittén förordat.

Kommitténs förslag, att beslut om eftergift i här berörda fall skall meddelas

av utrikesdepartementets understödsnämnd, som av denna anledning

bör förstärkas med en ledamot jämte suppleant med insikter rörande fattigvårdsfrågor,

finner jag böra godtagas. Såsom riksräkenskapsverket anfört

synes det dock böra ankomma på chefen för utrikesdepartementets arvsoch

ersättningsbyrå att meddela beslut om eftergift, när beloppet icke står

i rimligt förhållande till indrivningskostnaderna.

Statskontoret har i anslutning till sitt nyss återgivna förslag uttalat, att

frågan om befrielse från betalningsskyldighet för redan uppkomna fordringar

bör underställas riksdagen i särskild ordning. Enligt vad jag inhämtat,

kan antalet fordringar beträffande vilka skäl att överväga eftergift

föreligga beräknas uppgå till minst tretusen, avseende ett oguldet belopp

av tillhopa omkring 1,8 milj. kronor. En redogörelse till riksdagen för omständigheterna

i varje enskilt fall synes av praktiska skäl icke kunna ifrågakomma.

Understödsnämnden bör därför — om riksdagen icke anför erinran

häremot — bemyndigas meddela beslut om eftergift även beträffande

sådana fordringar, som redan uppkommit.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

13

Jag förutsätter, att understödsnämnden vid handläggningen av här berörda

frågor noggrant iakttager den praxis, som utbildats beträffande prövningen

av fattigvårdsärenden, och att eftergift icke medgives i större utsträckning

än som förekommer i fråga om sistnämnda ärenden.

Då de fordringar, som föreslås kunna efterskänkas, till övervägande delen

äro sådana, där återbetalning icke torde kunna påräknas, synes införandet

av eftergiftsbefogenheten icke medföra någon nämnvärd minskning

av de belopp statsverket erhåller genom återbetalning av biståndsfordringar.

I detta sammanhang torde få erinras, att Kungl. Maj:t i proposition nr

86 till innevarande års riksdag på föredragning av statsrådet och chefen

för handelsdepartementet föreslagit riksdagen att till ersättningar för de

förutvarande ombordanställda m. fl. å motorfartyget »Ningpo» å tillläggsstat

II till riksstaten för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag

av 370 000 kronor. Departementschefen hänvisade härvid till den

nu ifrågavarande av 1946 års sjömanskommitté verkställda utredningen

samt framhöll att frågan om återkrav från statens sida av de belopp för

vilka medlemmarna av m/s »Ningpos» besättning kunde vara återbetalningsskyldiga

med anledning av ekonomiskt bistånd, mottaget efter fartygets

krigsförlisning, torde få prövas i samband med den vidare behandlingen

av kommitténs förslag.

De ifrågavarande biståndsbelopp för vilka berörda sjömän äro återbetalningsskyldiga

uppgå enligt utrikesdepartementets räkenskaper till sammanlagt

65 076 kronor. Med hänsyn till karaktären av de av Kungl. Maj:t

föreslagna ersättningarna synas desamma icke böra tagas i anspråk för

täckande av sagda fordringar för ekonomiskt bistånd. Vidare torde, då

fråga är om eftergift av nu nämnda fordringar, böra bortses från att sådan

ersättning, som föreslagits av Kungl. Maj:t, utbetalats till vederbörande

biståndstagare.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen.

att bemyndiga Kungl. Maj:t att eftergiva belopp, som utgivits

som ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet, i

huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående

förordat.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sture Johanson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:416 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring i 3 § lagen om rätt till fiske m. m. a1 i texten
  2. SU 1952:196 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående eftergift i vissa fall av fordran på återbetalning av belopp, som utgivits såsom ekonomiskt bistånd s. 1 i texten