Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

1952-03-31 · 160 sidor, varav 153 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 153 av 160 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:213, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

1

Nr 213.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 31

mars 1952.

Kungl. Maj :i vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370);

2) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om

statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om

statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379);

5) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945

(nr 896);

6) förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;

7) förordning med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär

skatt; samt

8) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om

kvarlåtenskapsslcatt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

1-487 52

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 213.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts •proposition nr 213.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen grundar sig på 1949 års skatteutrednings betänkande angående

den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:51) och avser en

omläggning i vissa avseenden av fysiska personers beskattning med verkan

från och med den 1 januari 1953. I vilken utsträckning önskemålet om en

allmän skattesänkning därvid kan förverkligas blir beträffande den statliga

inkomstskatten beroende av vilken uttagningsprocent som bestämmes för

skatten. Frågan härom lämnas emellertid i detta sammanhang öppen; den

kommer att upptagas till prövning i samband med framläggande av propositionen

angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret

1952/53.

Med de ändringar i skatteutredningens förslag som förordas i propositionen

kan inkomstbortfallet för staten vid en skattereform av förevarande

innehåll beräknas för helt år till omkring 630 miljoner kronor vid en utlagning

med 100 procent av den statliga inkomstskattens grundbelopp och

till omkring 360 miljoner kronor vid en uttagning med 110 procent av

samma grundbelopp.

I propositionen föreslås, att de statliga ortsavdragen för gifta skattskyldiga

skola bestämmas till följande belopp: i ortsgrupp I 3 360 kronor, i

ortsgrupp It 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp IV

3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild),

som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet

barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, föreslås skola

åtnjuta ortsavdrag med följande belopp: i ortsgrupp I 2 520 kronor, i ortsgrupp

II 2 640 kronor, i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880

kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Om barnet icke stått under den

skattskyldiges vårdnad skall nu nämnt ortsavdrag åtnjutas endast om den

skattskyldige icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

För ensamstående skattskyldig föreslås, att den nu förekommande reduceringen

av det statliga ortsavdraget vid stigande inkomst skall upphöra

att gälla. Ortsavdraget skall alltså enligt förslaget utgå med fast belopp

även för ensamstående, nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp

II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor

och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Beträffande fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser föreslås,

att den statliga inkomstskattens grundbelopp skall beräknas enligt

två progressiva skiktskalor (s. 65), den ena avsedd för sådana skattskyldiga,

vilkas ortsavdrag beräknas enligt de för gift skattskyldig gällande

grunderna, och den andra avsedd för övriga hithörande skattskyldiga.

Grundbeloppet skall enligt skalorna beräknas till 12 procent av den beskattningsbara

inkomsten så länge denna icke överstiger i den förra skalan

8 000 kronor och i den senare skalan 4 000 kronor. Den högsta skattesatsen

är i båda skalorna 65 procent.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Den nuvarande sambeskattningen av äkta makar föreslås alltjämt skola

bibehållas. För det beskattningsår, varunder makar ingått äktenskap, skola

de dock kommunalt och statligt taxeras såsom av varandra oberoende skattskyldiga.

Vid beräkningen av kommunalt och statligt ortsavdrag föreslås

makarna skola tillgodotoras hälften var av det gemensamma ortsavdraget.

I den mån sådant avdrag icke kan utnyttjas av den ena maken skall det

tillgodoräknas den andra maken. Vid taxeringen till statlig inkomstskatt

skall därefter skatten fördelas mellan makarna efter förhållandet mellan

deras beskattningsbara inkomster, icke såsom för närvarande i förhållande

till deras taxerade inkomster.

Det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna med egen inkomst av rörelse

eller av eget arbete föreslås vid taxering till statlig inkomstskatt skola, i

den mån inkomsten därtill förslår, utgå med högst 300 kronor eller, om

den gifta kvinnan haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt

barnbidrag förelegat, med 300 kronor jämte 10 procent av nämnda inkomst,

sammanlagt dock högst med 1 000 kronor. Tillika föreslås att gift man,

som haft inkomst av jordbruksfastighet eller av rörelse och vars hustru

utfört arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, skall,

om och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, vid taxering

till statlig inkomstskatt äga rätt till avdrag med 300 kronor. De nu nämnda

avdragen må dock för makarna tillsammans icke överstiga 300 respektive

1 000 kronor. Någon ändring i bestämmelserna om gift kvinnas förvärvsavdrag

vid taxering till kommunalskatt föreslås icke.

I propositionen föreslås vidare viss sänkning av den statliga förmögenhetsskatten.

I detta avseende förordas dels en höjning av gränsen för skattskyldigheten

från nuvarande 30 000 kronor till 50 000 kronor och dels

vissa ändringar i skiktskalan för förmögenhetsskatten (s. 125).

Det föreslås vidare, att bestämmelserna om den s. k. 80-procentspärren,

vilka för närvarande ha provisorisk karaktär, skola göras definitiva. I

samband härmed föreslås även att den statliga förmögenhetsskatten i viss

utsträckning skall kunna tagas i anspråk vid skattereduktionen.

De föreslagna ändringarna beträffande förmögenhetsbeskattningen ha

föranlett även en justering av skattepliktsgränsen och skalan för kvarlåtenskapsskatten.

Förslaget om fördelning av ortsavdrag och skatt mellan makar, vilka

båda ha inkomst, har givit anledning till vissa ändringar i uppbördsförordningen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition nr 213.

F ö r s 1 a g

till

lag om ändring i kommimaiskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 52 § 1 mom. och 65 § kommunalskattelagen den

28 september 1928 ävensom anvisningarna till 46 § punkt 3 och 48 § samma

lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras

en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst.

Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives,

helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens skattepliktiga inkomst,

må bristen avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Underskott

å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som uppkommit

för endera maken, må avräknas från den andra makens inkomst i

samma kommun av förvärvskälla av samma slag. Ortsavdrag beräknas för

en var av makarna till hälften av det belopp, som i 48 § 2 mom. andra

stycket sägs, dock att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej

kunnat utnyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas

å den andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 50 § 2 mom. andra

eller tredje stycket sägs, beräknas för vardera maken för sig under iakttagande

av att avdraget för makarna tillsammans icke må överstiga det i

50 § 2 mom. andra stycket angivna högsta beloppet.

Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas

ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.

65 §.

Frågan, huruvida —--före taxeringsåret.

I fråga om skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret,

skola de för gift skattskyldig gällande bestämmelserna äga tillämpning först

vid taxering för det därpå följande beskattningsåret.

Har eljest under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har

betydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift

skattskyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret,

vara bestämmande för taxeringen.

Anvisningar

till 46 §.

3. Om en person varit gift eller om gift kvinna levt tillsammans med sin

man, bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §.

1 Senaste lydelse av 52 § 1 mom. se 1951:761, av 65 § se 1945:897 samt av anvisningarna

till 48 § se 1950:252.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.

till 48 §.

Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket bosatt,

skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som här i riket

stadigvarande vistats. Frågan om en person varit gift eller om en gift person

levt tillsammans med sin make, liksom ock frågan huruvida skattskyldig

haft barn eller icke bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §. Rätt till

allmänt barnbidrag anses föreligga från och med den dag barnet fötts eller

rätten eljest inträtt till och med den dag barnet fyllt 16 år eller rätten eljest

upphört. Med barn avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande

för frågan, huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande,

som rått under större delen av beskattningsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om eftertaxering

för år 1953 eller tidigare år.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om

statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom., 8 § 1 inom., 9 §, 10 § 1 mom. och

11 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som

under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året

haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan

hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor eller, om

hon haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat,

med 300 kronor jämte 10 procent av nämnda inkomst, sammanlagt

dock högst med 1 000 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och som under större

delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst

av jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges hustru utfört

arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må mannen, om

och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, åtnjuta avdrag

med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga

300 kronor eller, om den gifta kvinnan haft hemmavarande barn för vilket

rätt till allmänt barnbidrag förelegat, 1 000 kronor.

8 §•

1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt

ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som angivas

i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp III

3 680 kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Skattskyldig, som---stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med

andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregående

stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige

helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad och för vil
-

1 Senaste lydelse av 9 § 2 och 3 mom. se 1951:423, av 9 § 5 mom. se 1951:329 samt

av 10 § 1 mom. se 1951: 180.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Eungl. Maj:ts proposition nr 213.

ket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag med följande

belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 520 kronor, i ortsgrupp II 2 640 kronor,

i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i ortsgrupp

V 3 000 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för

vilket allmänt barnbidrag utgått men vilket icke stått under hans vårdnad,

äger han, därest han helt eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta

ortsavdrag efter vad i detta stycke sägs, dock endast om den skattskyldige

icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs (ensamstående)

äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i

ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840

kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

9 §-

1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande

av vad nedan i 11 § stadgas, fastställas enligt de i 2 och 3 mom. angivna

grunder.

2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara inkomsten

av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs--- 3 000 kronor.

Vad härefter —--beskattningsbar inkomst.

3 mom. För annan skattskyldig än som i 2 mom. avses utgör den taxerade

inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.

4 mom. Skatteplikt till statlig inkomstskatt inträder

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del

av beskattningsåret: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår

till minst 20 kronor;

för annan skattskyldig: då den beräknade beskattningsbara inkomsten

uppgår till minst 100 kronor.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon

och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av nedan

angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter ortsavdrag med belopp som beräknats enligt

8 § 1 mom. andra stycket och som varit här i riket bosatt under hela

eller någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 12 procent

av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

8 000

men

icke

10 000

kr.

960 kr. för

lOOuO

»

»

12 000

»

1280

» »

12 000

»

»

16 000

»

lriBO

» »

16 000

»

n

20 000

»

2 680

» »

20 000

»

»

30 000

»

3 880

» »»

30 O00

K

»

40 000

»

7 380

)) »

40 0< i0

»)

»

60 000

»

11380

» ))

60 000

»

»

100 000

»

20 380

» »

100 000

»

»

150 000

»

40 380

» »

150 000

»

200 0U0

»

67 880

» n

200 000

kr.

97 880

» »

8 000 kr.

och

16 %

av återstoden;

10 0U0

»

»

20 %

» ))

12 000

»

»

25 %

» » ;

16 000

»

>,

30 %

» » ;

20 000

»

))

35 ®

» » ;

30 000

»

»

40 %

.. .. ;

40 00O

»

»

45 %

» » ;

60 000

»

»

50 %

» » •

100 0<J0

»

»

55 %

» » ;

150 0OO

)»

»

60 %

» » ’

200 000

»

»

65 %

» »

För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke sägs

utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor: 12 procent

av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

4 000

men

icke

6 000

kr

6 000

»

))

8 000

»

8 000

»

»

10 000

»

10 000

»

»

12 000

»

12 000

»

»

16 000

»

16 000

»

»

20 000

»

20 000

»

»

30 000

»

30 000

»

»

40 000

»

40 000

»

»

60 000

»

60 000

»

»

100 000

»

100 OuO

»

»

150 000

»»

150 000

200 000

»

kr.

))

200 000

»

480 kr.

för

4 000 kr. och

16

%

av återstoden;

800

»

»

6 000

» »

20

%

» » ;

1200

»

»

8 000

)) *)

24

%

)> )) ;

1680

»

»

10 000

» »

27

%

» » ;

2 220

))

))

12 000

» »

30

%

» » ;

3 420

)»

»

16 000

» )l

34

%

»» >, ;

4 780

»

»

20 000

» n

38

%

» » ;

8 580

»

O

30 000

» »

42

%

» » j

12 780

»

O

40 000

n »

46

%

» a ;

21980

»

»

60 000

» »

50

%

» » ;

41980

»

»

100 000

» »

55

%

» » ;

69 480

u

150 000

j> n

60

%

» )) ;

99 480

»

»

200 000

» »

65

%

» »

Ändå att statlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 procent av

grundbeloppet, må likväl icke den å någon del av den beskattningsbara

inkomsten belöpande skatten uppgå till högre belopp än som motsvarar

65 procent av denna inkomstdel.

Med familjestiftelse---ekonomiska intressen.

11 §•

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras

en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma

inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt

eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens inkomst, må bristen avräknas

å den andra makens inkomst. Ortsavdrag beräknas för en var av

makarna till hälften av det belopp, som i 8 § 1 mom. andra stycket sägs,

dock att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej kunnat utnyttjas

å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas å den

andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra stycket

sägs, beräknas för vardera maken för sig under iakttagande av att av
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ls proposition nr 213.

draget för maltarna tillsammans icke må överstiga det i nämnda stycke

angivna högsta beloppet. Skatten beräknas å det sammanlagda beloppet

av makarnas beskattningsbara inkomster och fördelas å makarna efter

förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster.

Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas

ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 213

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om

statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 1 §, 8 §, 10 §, 11 § 1 mom. och 12 § förordningen

den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Till staten--- — givna bestämmelser.

Angående taxeringsmyndigheter — —- — i taxeringsförordningen.

Vid taxeringen till förmögenhetsskatt skola bestämmelserna i 3 §, 4 §

tredje stycket, 64 § 2 mom. och 65 § kommunalskattelagen äga motsvarande

tillämpning. I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna

förordning meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade

bestämmelser äga tillämpning vid taxeringen till förmögenhetsskatt, skola

likaledes anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända

till efterrättelse.

8 §•

Har skattskyldig hemmavarande barn, som icke fyllt 21 år, skall, därest

barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke

uppgår till minst 20 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets

förmögenhet. I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i

sådant fall jämväl barnets förmögenhet.

10 §.

Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra

statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke

överstiger 50 000 kronor.

Ej heller--— 5 000 kronor.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo,

utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt

omförmäld familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr.: 250 kr. för 100 000 kr. ock 8 °/oo av återstoden;

150 000 » » 200 000 » : 650 » » 150 000 » » 10 °/oo » » ;

200 000 •> » 400 000 » : 1150 » » 200 000 » » 13 °/oo » -> ;

400 000 » » 1000 000 » : 3 750 » » 400 000 » » 16 °/oo » » ;

1000 000 kr. ; 13 350 » » 1000 000 » » 18 °/oo » »

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

12 §.

1 mom. För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans,

beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid

boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga förmögenhet.

Har därvid skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas

å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen

avräknas å den andra makens förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten

beräknas för makarna gemensamt under hänsyntagande, vid tilllämpning

av 9 § tredje och fjärde styckena, till makarnas sammanlagda

nettoinkomst. Frågan om skatteplikt enligt 10 § bedömes med hänsyn till

makarnas sålunda bestämda beskattningsbara förmögenhet. Skatt beräknas

likaledes efter nämnda förmögenhet samt fördelas å makarna efter deras

skattepliktiga förmögenheter.

2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i

fråga om taxering till statlig förmögenhetsskatt anses såsom av varandra

oberoende skattskyldiga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 20 § 1 mom. och 86 § taxeringsförordningen

den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

20 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga--— (självdeklaration), näm
ligen:
1)

aktiebolag och ekonomisk förening;

2) annan juridisk — — — 100 kronor;

3) fysisk person,---kronor; samt

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som i 3 § 1

inom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt angives, vid beskattningsårets

utgång haft ett värde överstigande 50 000 kronor eller, såvitt angår

1 Senaste lydelse av 26 § 1 inom. so 1051:330 samt av 86 § so 1952:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj ds proposition nr 213.

sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000

kronor.

Vid bedömandet ----statlig förmögenhetsskatt.

I fråga om gift person skall för senare beskattningsår än det, varunder

äktenskapet ingåtts, vid bedömande av deklarationsskyldigheten hänsyn

tagas, förutom till hans egen inkomst och förmögenhet, även till boets och

den andra makens inkomst och förmögenhet, såvida makarna under större

delen av beskattningsåret levt tillsammans. Har skattskyldig barn, skall

hänsyn tagas jämväl till barnets förmögenhet, därest han enligt förordningen

om statlig förmögenhetsskatt skall taxeras därför.

Vid tillämpning---—- riket bosatta.

Avlider skattskyldig ------den avlidne.

86 §.

För varje -— ----77 § 4 inom.

Hos särskild — ---egen uppbördsförvaltning.

De beslutade--— skattskyldiges namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt

dels i avseende å statlig inkomstskatt uppskattad inkomst av olika förvärvskällor,

medgivet avdrag för underskott å förvärvskälla, sammanräknad

nettoinkomst, medgivna allmänna avdrag som icke avse underskott å

förvärvskälla, taxerad inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag samt beskattningsbar

inkomst med angivande tillika, där det ej framgår av längdens

uppställning, av den punkt i 10 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,

enligt vilken skatten skall beräknas;

dels i — ---beskattningsbar inkomst;

dels ock ■—--här ovan.

Sådan anteckning — --- 1 200 kronor.

I förmögenhetslängden ---— beskattningsbara förmögenheten.

Närmare föreskrifter----— Kungl. Maj :t.

Taxeringslängderna underskrivas —--och ledamöter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

13

Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945

(nr 896).

Härigenom förordnas, att 4 § 2 inom., 5 §, 15 § och 53 § 1 mom. ävensom

anvisningarna till 53 § uppbördsförordningen den 31 december 19451

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

2 mom. I skattetabellerna skola i särskilda kolumner upptagas skattebelopp

för följande grupper av skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare, där makan

har en sammanräknad nettoinkomst å minst tvåtusen kronor;

2) annan gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare än

under 1) sägs;

3) ogift inkomsttagare, som har hemmavarande eller av honom helt

eller delvis underhållet barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger

(ogift inkomsttagare med barn);

4) annan ogift inkomsttagare än under 3) sägs (ogift inkomsttagare utan

barn).

Gift, med maken sammanlevande kvinna, vars make har inkomst, skall

hänföras till under 3) upptagen grupp av skattskyldiga, därest hon har

hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, samt

eljest till under 4) upptagen grupp av skattskyldiga.

Gift, med maken sammanlevande kvinna, som har egen inkomst men

vilkens make icke uppbär inkomst, skall likställas med gift manlig inkomsttagare.

Ogift skattskyldig —--manlig inkomsttagare.

Under 3) omnämnd inkomsttagare, som icke har vårdnaden om barnet

men som sammanlever med den, under vars vårdnad barnet står, skall hänföras

til! under 4) angiven grupp av skattskyldiga.

Med ogift---eller hemskild.

5 §•

Vid beräkning — — — högre utdebitering.

Förhållandena den---femton år.

Skall under inkomståret preliminär A-skatt enligt tabell börja utgå för

skattskyldig, för vilken skatt icke tidigare sålunda beräknats, skall i fråga

om skattskyldigs civilstånd det förhållande, som kan antagas komma att

ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret, samt, vad an
-

1 Senaste lydelse av här berörda författningsbestämmelser se 1951:421.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

går frågan om den skattskyldige hav hemmavarande eller av honom helt eller

delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, förhållandet

vid den tidpunkt, då debetsedel jämlikt 42 § sista stycket översändes

till skattskyldig, vara avgörande för till vilken i 4 § 2 mom. avsedd

grupp av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Härvid skall iakttagas,

att i sistnämnda författningsrum med barn icke avses barn, som före den

1 november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter

den 1 november under inkomståret.

15 §.

Vid beräkning---femton år.

Vid preliminär taxering, som sker under inkomståret, skall hänsyn tagas

i fråga om skattskyldigs civilstånd till det förhållande, som kan antagas

komma att ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret,

samt, vad angår frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av

honom helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag

föreligger, till förhållandet vid den tidpunkt, då taxeringen verkställes.

Härvid skall iakttagas, att med barn icke avses barn, som före den 1

november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter

den 1 november under inkomståret.

Har skattskyldig--— dylikt avdrag.

53 §.

1 mom. Jämkning av preliminär skatt skall av den lokala skattemyndigheten

verkställas under inkomståret

1) därest skattskyldig--- — efter inkomståret;

2) därest skattskyldig visar eller, såvitt hans ortsavdrag är beroende av

makes inkomst, gör sannolikt att ändring skett i förhållande, vartill hänsyn

skall tagas vid bestämmande av ortsavdrag för honom vid den taxering, som

skall verkställas under året näst efter inkomståret;

3) därest skattskyldig ----skatt; eller

4) därest skattskyldig--- — preliminär A-skatt.

Jämkningen skall-- — slutliga skatt.

Där icke---tjugufem kronor.

Erhåller lokal — ---må erfordras.

Innan jämkning---är obehövligt.

Anvisningar

till 53 §.

Har skattskyldig----må betingas.

Lokal skattemyndighet —--skatt uttages.

Den bevisning, som skattskyldig måste prestera för att erhålla jämkning,

är icke lika i de i 1 mom. under 2)—4) omnämnda fallen. Begäres jämkning

jämlikt 1 mom. 2) på grund av sådan ändring i makes inkomst, som

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

påverkar den skattskyldiges ortsavdrag, eller jämlikt 1 inom. 3), behöver

vederbörande endast göra sannolikt, att de ifrågavarande förhållandena

komma att vara för handen; mera kan han tydligen i dessa fall icke heller

åstadkomma. I övriga fall har han däremot att styrka, att de berörda omständigheterna

verkligen föreligga.

Vid beslut---den skattskyldige.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock alt förordningen

skall tillämpas redan dessförinnan såvitt fråga är om åtgärder, som erfordras

för att uppbörd av preliminär skatt i enlighet med förordningens bestämmelser

skall kunna äga rum från 1953 års ingång.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Förslag

till

förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av

beskattningsåret eller som här stadigvarande vistats, så ock oskift dödsbo

efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller här stadigvarande vistades,

äger under de förutsättningar och i den omfattning nedan sägs åtnjuta

avkortning av påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt eller restitution

av redan erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening.

2 §•

1 mom. Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt

denna förordning skola avse det belopp, varmed den skattskyldige på grund

av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt

samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel

sammanlagt överstiga SO procent av den för honom samma år enligt förordningen

om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp,

varmed avdrag för allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må

hava vid taxeringen medgivits. Avkortningen och restitutionen må dock tillhopa

icke överstiga sammanlagda beloppet av den statliga inkomstskatten

och förmögenhetsskatten, därvid likväl den statliga förmögenhetsskatten

icke må nedbringas till lägre belopp än som motsvarar den skatt, som skulle

utgått å femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.

Vid fastställande av det belopp, för vilket avkortning eller restitution sålunda

må åtnjutas, skall i förekommande fall med taxerad inkomst förstås

ett med motsvarande tillämpning av föreskrifterna i 9 § fjärde stycket förordningen

om statlig förmögenhetsskatt beräknat belopp.

2 mom. För äkta makar, vilka under hela beskattningsåret eller större

delen därav levt tillsammans, skall, såvitt angår senare beskattningsår än

det under vilket äktenskapet ingåtts, rätten att åtnjuta avkortning eller

restitution bedömas med hänsyn till båda makarnas sammanlagda inkomst

och skatter. Det belopp, som enligt föregående punkt må avkortas

eller restitueras, fördelas å makarna i förhållande till de belopp, varmed

vardera maken skulle ägt atnjuta avkortning eller restitution, därest hänsyn

tagits endast till den makens inkomst och skatter. 3

3 §.

Vid tillämpning av denna förordning skall, där avkortning kan ske, sådan

i första hand äga rum. Kan avkortning icke ske eller kan sådan ske

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

allenast till viss del, skall det enligt 2 § bei''äknade beloppet, i den mån det

ej kunnat avkortas och det täckes av erlagt skattebelopp, återbetalas till den

skattskyldige. Å sålunda återbetalat belopp utgår icke ränta.

4 §.

Den som enligt denna förordning vill åtnjuta avkortning av påförd skatt

eller restitution av erlagd skatt eller båda dessa förmåner har att därom göra

ansökan hos länsstyrelsen i det län, inom vilket han taxerats till statlig inkomstskatt

för det taxeringsår varom fråga är, eller, därest han taxerats

till sådan skatt i Stockholms stad, till överståthållarämbetet.

Ansökan skall vara nämnda myndighet tillhanda före utgången av kalenderåret

näst efter taxeringsåret, vid äventyr att avkortning eller restitution

enligt denna förordning icke må beviljas. Därest de i 2 § angivna förutsättningarna

för åtnjutande av avkortning eller restitution föreligga först efter

det kammarrätten eller Kungl. Maj:t meddelat utslag angående sökandens

taxering för ifrågavarande taxeringsår, skall ansökningen vara myndigheten

tillhanda inom ett år efter det kammarrättens utslag vunnit laga kraft eller

Kungl. Maj :ts utslag meddelats.

Ansökan göres å blankett, vartill formulär fastställes av riksskattenämnden.

5 §•

Finnes ansökning böra bifallas, skall länsstyrelsen eller överståthållarämbetet

antingen meddela förordnande om avkortning eller tillställa sökanden

honom tillkommande restituerat belopp över postgiro eller ock vidtaga

båda dessa åtgärder.

G §.

Därest, efter det förordnande om avkortning eller restitution enligt denna

förordning meddelats, skattskyldigs taxering för ifrågavarande taxeringsår

så ändras, att avkortningen eller restitutionen bör beräknas till annat belopp

än som skett eller att avkortning eller restitution icke skall ifrågalcomma,

åligger det myndighet, som har att vidtaga debiteringsåtgärd i anledning av

den ändrade taxeringen, att vidtaga jämväl sådan ändring i debiteringen,

som föranledes av de ändrade grunderna för beräkning av avkortningen eller

restitutionen. Det åligger länsstyrelsen eller överståthållarämbetet att lämna

nyssnämnda myndighet härför erforderliga uppgifter.

7 §.

Beträffande besvär över beslut rörande tillämpning av denna förordning

skall gälla vad i uppbördsförordningen är stadgat angående klagan över debitering

av slutlig skatt.

8 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda närmare bestämmelser för tillämpning av denna

förordning.

2—137 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 213.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 21S.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954, då förordningen

den 26 juli 1947 (nr 584) med provisoriska bestämmelser om begränsning

av skatt i vissa fall skall upphöra att gälla; dock att sistnämnda förordning

alltjämt skall äga tillämpning i fråga om skatt, som påförts på

grund av taxering åren 1949—1953 eller på grund av eftertaxering för

nämnda år.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

19

Förslag

till

förordning med bestämmelser om begränsning i vissa fall av

preliminär skatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fysisk person, som är här i riket bosatt eller här stadigvarande vistas,

så ock oskift dödsbo efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller

här stadigvarande vistades, må beviljas nedsättning av preliminär B-skatt

under de förutsättningar och i den omfattning nedan sägs.

2 §.

Vid debitering av preliminär B-skatt må skatten nedsättas med det belopp,

varmed avkortning eller restitution av motsvarande slutliga skatt kan

beräknas bliva medgiven enligt 2 § förordningen den 1952 (nr

) med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall.

Jämväl efter verkställd debitering må nedsättning av preliminär B-skatt

ske med belopp som i föregående stycke angives. 3 4 5

3 §.

Skattskyldig, som vill erhålla nedsättning av preliminär B-skatt enligt

denna förordning, skall göra ansökan därom hos den lokala skattemyndighet,

som har att påföra den skattskyldige statlig inkomstskatt för inkomståret.

Ansökan skall i fall, som avses i 2 § första stycket, vara den lokala skattemyndigheten

tillhanda senast den 1 december året näst före inkomståret.

I annat fall skall ansökan göras senast före utgången av april månad året

näst efter inkomståret.

4 §•

Ansökan, varom i 3 § förmäles, skall göras å blankett enligt formulär,

som fastställes av riksskattenämnden.

Vid ansökan skall fogas preliminär självdeklaration, där den skattskyldige

icke tidigare avgivit sådan deklaration för inkomståret. Ingives ansökningen

efter det den skattskyldige avlämnat allmän självdeklaration för inkomståret,

skall i stället avskrift av sistnämnda deklaration fogas vid ansökningen.

5 §•

Beslut över ansökan enligt 3 § meddelas av den lokala skattemyndigheten.

Beslutet skall skyndsamt tillställas den skattskyldige ävensom vederbörande

länsstyrelse.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

0 §•

Innebär beslut som avses i 5 § att preliminär B-skatt, som förfaller till

betalning efter det beslutet meddelats, skall utgöras med annat belopp än

det som tidigare utfärdad debetsedel utvisar, skall den lokala skattemyndigheten

ofördröj ligen utfärda och till den skattskyldige översända ny debetsedel

upptagande den ändrade skatten.

Det åligger länsstyrelsen att utan dröjsmål förordna om avkortning av

den skatt, som enligt beslutet icke skall erläggas.

7 §•

Innebär beslut som avses i 5 § att preliminär B-skatt icke vidare skall

utgå för inkomståret, åligger det länsstyrelsen att utan dröjsmål antingen

förordna om avkortning av den del av skatten, som överstiger vad den skattskyldige

enligt nämnda beslut har att erlägga i preliminär skatt, eller,

därest den skattskyldige redan inbetalt preliminär skatt med större belopp

än vad han enligt sagda beslut är skyldig att erlägga, till den skattskyldige

återbetala det överskjutande beloppet.

Å belopp, som återbetalas, utgår icke ränta.

8 §.

Den som icke åtnöjes med lokal skattemyndighets beslut enligt denna

förordning äger i beslutet söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vilka

skola hava inkommit till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då

klaganden erhöll del av beslutet.

Över länsstyrelsens beslut enligt denna förordning må klagan icke föras.

9 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,

meddelas av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 22 april 1949 (nr

175) med provisoriska bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär

skatt; dock att sistnämnda förordning alltjämt skall äga tillämpning

i fråga om preliminär skatt för år 1952 eller tidigare år.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 213.

21

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)

om kvariåtenskapsskatt.

Härigenom förordnas, att 9 §, 17 §,18 §, 20 §, 21 § och 28 § förordningen

den 26 juli 1947 om kvariåtenskapsskatt skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

9 §•

Kvarlåtenskap är fri från skatt enligt denna förordning, därest värdet

av kvarlåtenskapen icke överstiger 50 000 kronor.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Kvarlåtenskapsskatten utgör:

när kvarlåtenskapen icke överstiger 70 000 kronor: 5 procent av det belopp

varmed kvarlåtenskapen överstiger 50 000 kronor; samt

när kvarlåtenskapen överstiger

70000

men

icke

100 000 kr.

1 000 kr. för

70 000 kr. och 10 %

av äterstoden

100 000

n

>>

200 000

)>

4 000

» »

100 000 » »

15 %

» »

200 000

»

)>

300 000

»

19 000

» »

200 000 » »

20 %

» »

300 000

»

»

500 000

»

39 000

» »

300 000 » »

25 %

» n

500 000

»

»

1 000 000

»

89 000

» »

500 000 » »

30 %

» »

1000000

»

»

2 000 000

»

239 000

)) »

1 000 000 » »

35 %

» »

2 000 000

»

»

5 000 000

»

589 000

» »

2 000 000 » »

40 %

») »

5 000 000 kr.

1 789 000

>» »

5 000 000 » »

50 %

» »

Vid tillämpning — — — hundratal kronor.

17 §.

Gåva är fri från skatt enligt denna förordning, då gåvans värde icke överstiger

50 000 kronor. För annan gåva beräknas skatten på sätt nedan sägs.

För gåva till den, som vid tiden för gåvan är närmast till arv efter givaren,

så ock för gåva till avkomling efter arvinge som nyss sagts, skall kvarlåtenskapsskatten

beräknas enligt den i 9 § intagna tariffen och med hänsyn

tagen till givarens förmögenhet, gåvans värde däri inräknat, vid tiden för

gåvan. Skatten skall beräknas allenast å det belopp, varmed gåvans värde

överstiger 50 000 kronor, och utgå efter den eller de procentsatser som skolat

tillämpas, därest skatt skolat uttagas för hela förmögenheten och nyssnämnda

belopp utgjort den högst beskattade delen därav. Därest givaren var

gift, skall vad i detta stycke sägs om givarens förmögenhet i stället avse den

del av makarnas förmögenhet, som enligt 15 § 1 mom. arvsskatteförordningen

beräknas vid bodelning eller boskifte tillfalla givaren, dock att givarens

förmögenhet icke må beräknas till lägre belopp än gåvan.

För annan---efter givaren.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

18 §.

Vid beräknande huruvida gåva, som avses i 17 § andra stycket, uppgår

till skattepliktigt belopp skall sammanläggning ske av den ifrågavarande

gåvan och alla av samme givare inom loppet av tio år dessförinnan bortgivna,

förut icke beskattade gåvor av det slag som i nyssnämnda författningsrum

avses; och skall därvid, om under nämnda tid förekommit gåva eller

gåvor som förut beskattats, gåvan eller gåvorna till ett belopp av 50 000

kronor anses såsom en icke beskattad gåva. Skatten för gåvornas sammanlagda

belopp bestämmes såsom om fråga vore om en gåva och beräknas

med hänsyn till givarens på sätt i 17 § andra stycket sägs beräknade förmögenhet

eller hans andel i makarnas förmögenhet vid tiden för den senaste

gåvan.

Vid beräknande---är fråga.

Vid sammanläggning---skall utgå.

20 §.

Har förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad att premiebetalningen

skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller för

vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel

av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas därest premiebetalningen

lika fördelats på tio år från avtalets slutande, och är försäkringens

ägare svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning, inträder

under dennes livstid skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för

gåva då på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren,

dock endast om för försäkringen erlagts premier till ett sammanlagt belopp

överstigande 50 000 kronor.

I nu ■—■ -—• — motsvarande tillämpning.

21 §.

Efterlämnar svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var

bosatt här i riket, livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, och har

icke enligt 20 § för försäkringen erlagts kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva,

inträder, om premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning fullgjorts

inom tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts premier till

sammanlagt belopp överstigande 50 000 kronor, vid dödsfallet skyldighet att

för försäkringen erlägga skatt såsom för kvarlåtenskap.

Efterlämnar den---erlagda premierna.

Vid skattens bestämmande skall sammanlagda beloppet av de erlagda

premierna, i den män detsamma överstiger 50 000 kronor, läggas till den i

7 § angivna kvarlåtenslcapen samt skatten beräknas enligt den i 9 § intagna

tariffen å sammanlagda värdet av kvarlåtenslcapen och nämnda premiebelopp;

skolande därvid iakttagas, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen

sålunda ökas, icke i något fall må överstiga värdet av vad som tillfallit förmånstagaren.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

Skall jämlikt 104 § andra stycket lagen om försäkringsavtal viss del av

försäkringsbeloppet tillfalla efterlevande make och understiger den återstående

delen av försäkringsbeloppet summan av de erlagda premierna, föreligger

icke skattskyldighet för större del av premiebeloppet än som motsvarar

den återstående delen av försäkringsbeloppet minskad med 50 000 kronor.

Är efterlevande---boets behållning.

28 §.

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom

förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhållen

vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldighets

inträde, lämna skriftlig uppgift härom till vederbörande beskattningsmyndighet

och därvid enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av

Konungen, jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande;

dock skall nu stadgad skyldighet icke gälla, där summan av

de för försäkringen eller, där fråga är om flera försäkringar, för desamma erlagda

premierna ej överstiger 50 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.

Äldre bestämmelser skola dock fortfarande gälla beträffande kvarlåtenskap

efter den, som avlidit före den 1 januari 1953, samt beträffande gåva,

därest före nämnda dag gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande

giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. Likaledes

skola äldre bestämmelser gälla beträffande livförsäkring, på grund av

vilken utbetalning till förmånstagaren skett före nämnda dag, eller beträffande

livförsäkring efter den som avlidit före samma dag.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den SI

mars 1952.

Närvaran cl e:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående omläggning

av den statliga direkta beskattningen m. m. samt anför därvid följande.

I. INLEDNING.

Vid 1949 års riksdag väcktes ett antal motioner angående det gällande

skattesystemets verkningar i olika avseenden. Motionerna hänvisades till

bevillningsutskottet, som i sitt utlåtande nr 18 föreslog riksdagen att i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av skatterna till staten och

dessas verkningar. Riksdagens båda kamrar beslöto i enlighet med utskottets

hemställan.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndiganden den 22 april och den 10 jnni

1949 tillkallade därefter dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet

Wigforss, särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa en översyn

av statsskatterna och deras verkningar. De sakkunniga, som antagit benämningen

1949 års skatteutredning, ha varit ledamoten av riksdagens andra

kammare G. A. Olsson i Gävle, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens

första kammare F. L. Franzon, ledamöterna av riksdagens andra kammare

E. R. Hagberg i Malmö, S. H. Henriksson, C. A. D. Jonsson i Skedsbygd och

E. H. Kärrlander, ledamoten av riksdagens första kammare B. E. F. Petrén,

sekreteraren i landsorganisationens utredningsavdelning L. G. Rehn, ledamoten

av riksdagens andra kammare O. E. Sandberg, bankdirektören G. Söderlund

samt ledamoten av riksdagens andra kammare E. O. Åkerström.*

I de för utredningen meddelade direktiven anfördes bland annat att det

för alla gemensamma syftet med utredningen tydligen vore att skapa större

klarhet om statsbeskattningens verkningar i olika avseenden. Detta gällde

såväl skatternas avvägning med hänsyn till vad som kallas skattebetalarnas

bärkraft som det samlade skattetryckets och enskilda skatteformers inverkan 1

1 Uppgifterna avse slcatteutredningens sammansättning vid tiden för uppdragets slutförande.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

på näringslivet, på sparande, arbetsvilja och företagsamhet. Önskemålet att

komma fram till en lättnad i skattebelastningen vore lika självklart som nödvändigheten

att väga detta önskemål mot vikten av de behov, som föranledde

att skatterna nttoges.

I direktiven anknöts i detta avseende till vad bevillningsutskottet anfört

i sitt nyssnämnda utlåtande. Vidare anfördes i direktiven bl. a.

En fråga som icke beröres i utskottsutlåtande och riksdagsskrivelse, men

som utredningen måste ägna uppmärksamhet är det samband som råder

mellan nu åsyftade översyn av den statliga beskattningen och den redan

igångsatta undersökningen om höjning av ortsavdragen vid den kommunala

beskattningen. En lättnad i kommunalskatten för huvudmassan av

mindre inkomsttagare har ansetts mera trängande än övriga skattefrågor.

I direktiven för denna undersökning har förutsatts att behov kunde yppas

av statliga bidrag till kommunerna för att i vissa fall underlätta en höjning

av avdragen, varjämte en ökning av statsutgifterna för barnbidrag tagits i

sikte såsom ersättning för barnavdragens slopande också vid den kommunala

beskattningen. Vid avvägningen av den statliga beskattningen är det

sålunda nödvändigt att hänsyn tages till de förslag som kunna framläggas

rörande kommunalskatten. Det torde emellertid visa sig att ytterligare anledning

till kontakt mellan de båda utredningarna kommer att föreligga.

1 direktiven för den kommunala skatteutredningen uttalas att arbetet om

möjligt bör slutföras så snabbt att förslag i ärendet kan föreläggas för 1950

års riksdag. Då en önskvärd höjning av de kommunala ortsavdragen icke

gärna kan bli möjlig utan att den kommunala utdebiteringen höjes, skulle

detta medföra höjning av kommunalskatten för inkomsttagare över en viss

inkomstnivå. Detta lär kunna undvikas endast genom statliga åtgärder. En

utväg vore direkta bidrag av statsmedel. En annan utväg för att undvika

höjning av den samlade skattebördan är att samtidigt med en höjning av

de kommunala ortsavdragen genomföra en revision av den statliga inkomstskatteskalan

som toge hänsyn till den höjda kommunalskatten. Detta förutsätter

emellertid antingen att arbetet med översyn av det statliga skattesystemet

skulle vara slutfört redan i början av nästa år eller också att

frågan om provisoriska jämkningar i skalorna för den statliga inkomstskatten

tages upp till särskild behandling för att eventuellt kunna föreläggas

1950 års riksdag. Det torde få bli den nya utredningens sak att i

.samarbete med kommittén för kommunalskatten överväga de nu nämnda

frågorna.

De sakkunnigas uppdrag utvidgades sedermera till att gälla även frågan

om principerna för beskattning av äkta makar. I detta avseende anförde jag

till statsrådsprotokollet den 17 mars 1950 följande.

Med hänsyn till de krav på ändrade bestämmelser rörande beskattningen

av äkta makar, som framkommit såväl inom riksdagen som i andra sammanhang,

utverkade dåvarande chefen för finansdepartementet den 14 juni

1946 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga med

uppdrag att verkställa utredning av dithörande frågor. De med stöd av bemyndigandet

tillkallade sakkunniga (sambeskattningssakkunniga) ha den

2 september 1949 avgivit betänkande i ämnet. De sakkunnigas majoritet har

därvid förordat bibehållandet av sambeskattningen av äkta makar efter i

huvudsak samma grunder som de vilka för närvarande gälla. I flera punkter

föreslås emellertid ändringar av de nuvarande bestämmelserna.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

Vid betänkandet ha fogats särskilda yttranden av två av de sakkunniga.

I det ena av dessa yttranden förordas ett system med särbeskattning av äkta

makar, därvid tillika framhålles att en dylik reform givetvis förutsätter ytterligare

överväganden samt en överarbetning av gällande ortsavdragsregler. I

det andra yttrandet förordas ett bibehållande i princip av sambeskattningen,

därvid denna dock föreslås ordnad på annat sätt än vad för närvarande gäller.

Sålunda föreslås, att skatten skall uträknas på grundval av ett belopp,

motsvarande hälften av makarnas sammanlagda inkomster, varefter skattebeloppet

fördubblas och fördelas mellan makarna i förhållande till deras

taxerade inkomster.

Över sambeskattningssakkunnigas betänkande ha remissyttranden avgivits

av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. I de flesta yttrandena

har betänkandet kritiserats i olika hänseenden och i många yttranden

har framställts yrkande om att frågan måtte göras till föremål för ytterligare

utredning. I flera yttranden har bland annat framhållits, att utformningen

av beskattningen av äkta makar måste påverka skattefördelningen

mellan olika inkomstgrupper och att frågan därför måste ses i ett större

sammanhang.

Med hänsyn till den sålunda framkomna kritiken bör sambeskattningssakkunnigas

betänkande enligt min mening icke nu läggas till grund för

proposition i ämnet. Då spörsmålet om beskattningen av äkta makar emellertid

alltjämt är eu av de mest aktuella skattefrågorna, bör en förnyad utredning

i ämnet utan dröjsmål igångsättas.

Av den redan verkställda utredningen framgår, huru begränsat valet

av tänkbara lösningar är, så länge problemet om äkta makars beskattning

behandlas isolerat från frågan om utformningen av ortsavdragen för äkta

makar respektive för ensamstående. Vid den förnyade utredningen bör därför

sistnämnda fråga samtidigt göras till föremål för omprövning. Vid sådant

förhållande kommer emellertid utredningen att delvis omfatta samma

frågor, som redan äro föremål för utredning genom de enligt Kungl. Maj :ts

bemyndigande den 22 april 1949 tillkallade sakkunniga med uppdrag att

verkställa en översyn av skatterna till staten och deras verkningar (1949 års

skatteutrcdning). Det är därför enligt min mening mest praktiskt, att den

fortsatta utredningen av frågan om äkta makars beskattning uppdrages

åt sistnämnda sakkunniga.

Vid den förnyade utredning i ämnet, som i enlighet härmed bär komma

till stånd, bör med utgångspunkt från den samlade skattesumma, som finnes

böra uttagas av de skattskyldiga, prövas olika möjligheter att lösa frågan

om äkta makars beskattning. Sålunda bör en närmare undersökning

komma till stånd bland annat angående möjligheterna att lösa frågan enligt

särbeskattningslinjen. Man synes därvid böra utgå från att samtliga

skattskyldiga skola tillerkännas ett lika stort ortsavdrag och att make skall

äga rätt att utnyttja avdrag, som andre maken på grund av bristande inkomst

icke kan utnyttja. Den skärpta beskattning av ensamstående, vilken

följer av att ortsavdraget för dessa skattskyldiga minskar allt eftersom inkomsten

ökar, kan vid ett så anordnat särbeskattningssystem icke bibehållas.

Vid utredningen bör vidare prövas eu modifierad sambeskattningslinje,

innebärande att makarnas sammanlagda inkomst vid skattläggningen i

lämplig proportion uppdelas mellan makarna och skatt beräknas särskilt

å vardera delen av inkomsten. Emellertid synes en dylik överflyttning av

inkomst från den ena maken till den andre icke böra tillåtas i obegränsad

omfattning utan allenast intill visst angivet belopp.

Skatteutredningen bör givetvis vara oförhindrad att söka en lösning av

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

sambeskattningsproblemet även efter andra linjer än de här angivna. Vilket

system som än förordas måste emellertid beaktas angelägenheten av

att systemet låter sig väl förena med källskattens avdragsregler.

För att tagas i övervägande vid fullgörande av uppdraget ha till de

sakkunniga överlämnats bland annat 1946 års riksdags skrivelse nr 436 i

anledning av väckta motioner om sambandet mellan socialpolitik och beskattning

samt 1950 års riksdags skrivelse nr 360 angående enskilda inkomsttagares

ekonomiska förhållanden m. m.

De sakkunniga ha den 30 november 1951 avgivit betänkande angående

den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:51).

Vid betänkandet fogade, av de sakkunniga utarbetade författningsförslag

torde få såsom Bihang 1 fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret

(särskilt yttrande av statskommissarien Kull), kammarrätten, statistiska

centralbyrån, riksräkenskapsverket (särskilt yttrande av byråchefen Faxelius),

riksskattenämnden (särskilt yttrande av herrar Sivert och Lysell),

kommerskollegium, socialstyrelsen (särskilt yttrande av byråcheferna von

Ilofsten och Twengström samt t. f. byråchefen Jansson), överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, Sveriges häradsskrivarförening, föreningen Sveriges kronokamrerare,

taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, landsorganisationen i

Sverige, tjänstemännens centralorganisation, riksförbundet landsbygdens

folk, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, svenska bankföreningen,

svenska sparbanksföreningen, Stockholms handelskammare,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, kooperativa förbundet,

yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund och Fredrika-Bremer-förbundet.

Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare

ha yttrat sig gemensamt och därvid åberopat ett av näringslivets

skattedelegation avgivet utlåtande.

Vid kommerskollegiets utlåtande ha fogats ett av handelskamrarna i

Malmö och Jönköping avgivet gemensamt yttrande samt ett yttrande av

handelskammaren i Göteborg.

Såsom av de ursprungliga direktiven för skatteulredningen framgått har

ett nära samband förelegat mellan utredningens arbete och den vid 1950

års riksdag genomförda kommunala ortsavdragsreformen. Skatteutredningen

har i sitt betänkande understrukit detta samband och ansett att den

kommunala ortsavdragsreformen borde ses såsom ett första led i eu sänkning

av de direkta skatterna.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

På grund härav kommer framställningen i det följande att även beröra

frågan om en justering av de nya kommunala ortsavdragen i anledning

av den penningvärdeförsämring, som ägt rum sedan dessa avdrag fastställdes

på våren 1950. Härom har inom finansdepartementet upprättats en den

5 januari 1952 dagtecknad promemoria, vari ifrågasatts en höjning av de

kommunala ortsavdragen med 20 %.

Över denna promemoria ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Västerbottens

län, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation,

svenska landskommunernas förbund samt svenska stadsförbundet.

Vid överståthållarämbetets utlåtande har fogats ett av stadskollegiet i

Stockholm avgivet yttrande.

IL ALLMÄNNA SYNPUNKTER PÅ FRÅGAN OM SÄNKNING

AV DE DIREKTA STATLIGA SKATTERNA.

Skattentredningen.

I betänkandet redovisas vissa undersökningar rörande skatternas verkningar

på arbetsvilja, företagsamhet, sparande, deklarationsmoral o. s. v.

Vidare behandlas frågorna om penningvärdeförsämringens inverkan på

skatterna, om sambandet mellan beskattningen och de sociala förmånerna

och om förhållandet mellan direkt och indirekt beskattning.

Beträffande skatternas verkningar konstaterar utredningen att man bär

rör sig på ett område som påverkas av psykologiska faktorer och där de

olika verkningarna svårligen låta sig fastställas eller värderas på något

objektivt sätt. I mycket är man hänvisad till uppgifter som icke låta sig

kontrolleras. Vid vilken gräns de marginella skattesatserna för exempelvis

arbetsinkomst högst kunna sättas för att icke verka nedsättande på arbetsviljan

eller eljest medföra skadliga verkningar måste alltid i sista hand

bli en omdömesfråga. Utredningen säger därför att den är medveten om

att dess uttalanden i dessa avseenden ytterst måste bii en värdering på

subjektiv grund.

För att få material för en undersökning har man emellertid sökt utnyttja

de olika källor för upplysning som lämpligen kunnat ifrågakomma. Sålunda

ha överläggningar ägt rum med representanter för industriföretag

och banker, för arbetsmarknadens organisationer, för kooperativa förbundet

och svenska lantbruksförbundet samt även för andra intressesammanslutningar

och yrkesorganisationer. Vidare har man genom medverkan av

företagsnämnderna vid vissa större industriföretag fått del av de olika meningar,

som framförts inom företagsnämnderna vid diskussion av hithö
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

rande spörsmål. Från vissa bankers notariatavdelningar ha upplysningar

lämnats om erfarenheter av allmän natur vid förvaltning av förmögenheter.

Utredningen har också låtit utföra en gallupundersökning i syfte att få en

uppfattning om allmänhetens faktiska kännedom rörande skatterna och

den allmänna inställningen till inkomstbeskattningens betydelse för villigheten

att utföra extraarbete in. m. Vidare ha gjorts sammanställningar ur

amerikansk och fransk litteratur rörande skatternas psykologiska verkningar.

Överläggningar ha också ägt rum med representanter för taxeringsmyndigheterna

och i betänkandet redovisas bland annat resultatet av en

rundfråga till samtliga taxeringsintendenter och taxeringsrevisorer i riket.

Man har även låtit utföra en undersökning rörande förhållandet mellan

bostadshyra och taxerad inkomst för de två kategorierna rörelseidkare och

löntagare i Stockholm i syfte att utröna om det existerar någon skillnad i

detta förhållande mellan de båda kategorierna av sådan betydenhet, att

den möjligen kan uppfattas som ett stöd för det ofta hörda påståendet att

rörelseidkarna skulle vara för lågt taxerade i jämförelse med löntagarna.

Utredningen har funnit att den livliga diskussionen kring skattefrågorna

under senare år medfört att skattebetalarna i allmänhet alltmera uppmärksammat

skatternas betydelse. Ingen torde sålunda vilja förneka att ett

skattetänkande växt fram, som i fråga om utbredning icke haft någon motsvarighet

under åren före kriget. För den enskilde yttrar sig detta ofta i

spekulationer över hur stor del av inkomsten som han får behålla sedan

skatten betalats. Allt vanligare har emellertid blivit att intresset koncentrerats

på hur stor del av en inkomstökning som går bort i skatt. Därmed

har i diskussionen införts begreppet marginalskatt såsom ett uttryck för

skattebelastningen på den översta delen av inkomsten.

Ett visst mått av »skattetänkande», alltså benägenhet att vidtaga dispositioner

för att nedbringa de egna skatteutgifterna, följer uppenbarligen

med all beskattning, säger utredningen. Även om de direkta skatterna kunde

sänkas högst betydligt, skulle likväl detta så att säga normala »skattetänkande»

kvarstå. Steget häremellan och de utbredda och delvis överdrivna

spekulationer kring skatterna, som på senare år kommit till synes, är dock

avsevärt. Särskild uppmärksamhet påkallar den företeelse, som skulle

kunna kallas »marginalskattetänkande» och som siktar på en frivillig begränsning

av inkomster och förmögenheter. Om en dylik inställning mera

allmänt eller inom vissa för produktionen betydelsefulla kretsar vinner insteg

och blir bestående, ligger däri onekligen en fara för den allmänna välfärden.

Utredningen har emellertid funnit att problemet om »skattetänkandet»

är så sammanvävt med åtskilliga faktorer som ligga utanför skattetryckets

område, att man knappast kan komma till rätta med dessa företeelser enbart

genom en sänkning av den statliga direkta beskattningen. En betydelsefull

faktor har sålunda varit övergången till källskatteuppbörd, vilken

på grund av sin genomgripande natur och stora räckvidd kommit att ak
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

tualisera skattespörsmålen och på ett påtagligt sätt göra skatternas verkliga

storlek uppenbar för de enskilda. Vidare kan beskattningens tekniska

utformning ofta ge upphov till ett visst skattetänlcande. Det mest framträdande

exemplet härpå är sambeskattningen. Även det med skatternas uttagande

sammanhängande spörsmålet om tillämpning av ett skattefritt

existensminimum hör till de frågor, som gjort att skatterna blivit föremål

för mera allmän uppmärksamhet.

Den utförda gallupundersökningen anses visa att skattebetalarna i allmänhet

ha en tämligen oklar uppfattning om skatternas verkliga storlek,

inte bara när det rör skatterna i allmänhet utan även när det gäller den

egna skatten. Tendensen synes vara att man uppskattar den egna marginalskatten

för lågt.

Beträffande skatternas inverkan på arbetsviljan har man till en början

sökt något klarlägga den nedre gränsen för de eventuellt negativa verkningarna.

Undersökningarna ha avsett inkomstförhållandena under åren

närmast före 1951. Föreställningen om ett mera allmänt »skattetänkande»

i form av en frivillig inkomstbegränsning hos arbetare och tjänstemän i

industriföretag i då ordinära inkomstlägen har icke kunnat verifieras genom

undersökningarna. I den mån en minskad arbetsinsats för dessa kategorier

kunnat iakttagas, torde den väsentligen få tillskrivas andra förhållanden

än skattetrycket. Sålunda har kunnat konstateras att källskatten,

när den trädde i funktion år 1947, i många fall föranledde en omedelbar

reaktion från de anställdas sida. Härtill bidrogo åtskilliga omständigheter.

De skattelättnader för lägre inkomsttagare, som följde av 1947 års skattereform,

kommo sålunda icke till synes samtidigt med att källskatten infördes

utan först ett år därefter. Vid den tidpunkt då omläggningen till källskatt

skedde voro inkomsterna i stigande. Denna inkomststegring medförde

att skatten på den löpande inkomsten blev mera kännbar än tidigare och

att utrymme kunde finnas för införsel på grund av äldre skatter samtidigt

med avdrag för källskatt. Till följd av källskattetabellernas konstruktion

kunde vidare inträffa att en mindre ökning av inkomsten, exempelvis genom

övertidsarbete, helt eller i det närmaste konsumerades av ökad preliminär

skatt.

Den reaktion, som härigenom vållades och som bland annat tog sig uttryck

i yttranden om att det inte lönade sig med övertidsarbete för skatternas

skull, var till stor del en följd av bristande kunskap om källskattesystemets

rätta innebörd. I allmänhet såg man inte längre än till det omedelbara

avdraget. Som en allmän iakttagelse har emellertid redan under år

1949 kunnat konstateras, att förstahandsverkningarna av källskattesystemet

börjat övervinnas och att systemet alltmera vunnit förståelse bland

skattebetalarna.

Som en betydelsefull faktor när det gäller att bedöma arbetarnas och

industritjänstemännens villighet till ökade arbetsprestationer framhålles

vidare den förbättrade ekonomiska standarden. Genom den allmänna lyft
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.

ning av inkomstnivån, som ägt rum under senare år, har det för allt större

grupper av inkomsttagare blivit möjligt att utbyta inkomst mot fritid. Särskilt

bland ungdomen synas de förbättrade inkomstförhållandena ha lett

till att man funnit sig kunnat avstå från extraarbeten för att i stället utnyttja

fritiden.

Om sålunda något mera utbrett skattetänkande knappast kunnat konstateras

hos löntagare med årsinkomst motsvarande vad en industriarbetare

ordinärt uppbar under åren före 1951, så har beträffande högre inkomstskikt

bedömningen måst bli betydligt osäkrare. Av undersökningarna

har emellertid utredningen bibragts den uppfattningen, att de marginella

skattesatserna för inkomstskatten icke lämna tillräckligt utrymme för premiering

av arbetsinsatsen. Delvis är detta en följd av penningvärdets försämring.

Den menliga inverkan på arbetsviljan, som kan följa härav,

låter sig icke mätas men bör icke förringas, säger utredningen. På grund

härav finner utredningen det vara ett trängande önskemål att skatteskalan

för den statliga inkomstskatten omarbetas och att därvid vissa lättnader

av mera allmän räckvidd beredas.

I fråga om beskattningens inverkan på företagsamheten har utredningen

funnit kritiken lämna rum för åtskilliga invändningar. Att beskattningen

i mera allmän utsträckning skulle medföra ett minskat intresse att hålla

omkostnaderna nere inom företagen har icke bekräftats av de tillgängliga

uppgifterna. En sådan tendens torde väl tidigare ha gjort sig gällande,

närmast såsom en följd av krigskonjunkturskatten, men säges numera vara

i avtagande.

Utredningen finner att den rätt, som kan finnas för företagen att själva

bestämma underlaget för sin beskattning genom vissa reglerande åtgärder,

spelar eu mycket stor roll i detta sammanhang. De liberala avskrivningsregler,

som gällt beträffande lagervärdering m. in., ha givit en mycket vidsträckt

möjlighet till skattefri fondering inom företagen. Utvidgningar och

nyinvesteringar ha kunnat i stor utsträckning finansieras med obeskattade

vinstmedel. De skadliga verkningar, som en hög företagsbeskattning

eljest kunde befaras medföra, torde väsentligt ha dämpats genom den relativa

frihet, som rått på detta område.

Utredningen finner det icke givet att den nuvarande beskattningen i

någon allmän omfattning verkat hämmande på företagandet. Produktionsresultaten

synas icke ge belägg för en sådan uppfattning. Den starka efterfrågan

på arbetskraft, som alltjämt gör sig gällande, tyder icke heller på

någon stagnation eller bristande lönsamhet inom företagsamheten i stort.

Även om menliga verkningar kunnat påvisas i enstaka fall, kan icke därav

dragas några mera allmänna slutsatser. Det »skattetänkande», som kan

förekomma inom näringslivet, är dessutom ofta i så hög grad betingat av

skattelagstiftningens tekniska utformning, att det icke kan entydigt återföras

på skattetrycket.

Beträffande nyföretagandet kan beskattningen bereda vissa svårigheter.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Detta gäller dock knappast det nyföretagande, som försiggår inom storindustriens

ram. Icke heller vid verksamhet av mindre omfattning, hantverk

o. dyl., torde nyföretagandet nämnvärt ha påverkats av beskattningen. Problemet

skulle snarare gälla enskilda personers möjligheter att på egen hand

starta ett företag och genom egen insats låta det utvecklas till en större

rörelse. Härvid bör dock icke förbises — säger utredningen — att nyföretagandet

på grund av utvecklingen numera ofta måste bli koncentrerat till

de stora företagen, vilka ensamma ha de tekniska och ekonomiska resurser

som krävas. Att beskattningen skulle vara den väsentliga faktor, som

hindrar nya företag att konsolidera sig och hävda sig i konkurrens med

äldre kan därför knappast göras gällande. Med större rätt torde kunna

påstås, alt den höga marginalbeskattningen av inkomst och förmögenhet

minskat tillgången till riskvilligt kapital på ett sätt som kan vara till men

för vissa typer av nyf öre tagande.

I fråga om sparandet torde det ligga till så, att det totala bruttosparandet

i samhället i stort sett upprätthållits men att en allt större del därav

utgöres av sparande inom företagen, medan däremot det enskilda sparandet

under år 1950 och början av år 1951 visat en tendens att gå tillbaka.

Beträffande företagssparandet finner utredningen att ett relativt högt

skattetryck icke behöver verka ensidigt minskande utan kan tvärtom i

många fall ha en stimulerande effekt. Detta sammanhänger med den skattekredit,

som kan påräknas för viss del av företagssparandet, nämligen

det som sker genom reservbildning i lager och inventarier. Ett högt skattetryck

ger skattefriheten ett större värde; det får därför antagas, att företagen

i största utsträckning sökt tillvarataga sina möjligheter i detta avseende.

Beträffande det enskilda sparandet måste däremot skattetrycket uppfattas

som en enbart reducerande faktor. Det är ofrånkomligt, säger utredningen,

att en hög direkt beskattning måste ge mindre utrymme för enskilt

sparande än en lägre beskattning, liksom att denna verkan inte endast

är knuten till förmögenhetsbeskattningen utan i hög grad även till

inkomstbeskattningen. Att de skattehöjningar, som genomfördes år 1947,

lett till minskad kapitalbildning i högre inkomstskikt och bland ägarna

till större förmögenheter lär icke kunna bestridas. En viss kapitalkonsumtion

torde ha kunnat konstateras bland förmögenhetsägarna såsom en följd

av förmögenhetsbeskattningen.

Om man inom beskattningen vill bereda bättre utrymme för enskilt sparande,

är man — såvitt utredningen kunnat finna — främst hänvisad till

att ge lättnader av mera allmän natur. En sänkning av den nuvarande inkomstskatten

bör här kunna få en gynnsam effekt. Härutöver erfordras

emellertid enligt utredningens mening även vissa lättnader i förmögenhetsbeskattningen.

Undersökningen har också omfattat frågan om beskattningens inverkan

på deklarationsmoralen. Otvivelaktigt måste ett högt skattetryck alltid in
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

nebära påfrestningar i detta avseende, säger utredningen. Härigenom begränsas

i verkligheten utrymmet för den direkta beskattningen: utöver

en viss höjd kan denna icke drivas utan att de väsentliga värden, som ligga

i en god deklarationsmoral, råka i fara.

En försämring av deklarationsmoralen innebär närmast, att de skattskyldiga

mer än tidigare tillgripa falskdeklaration. Ett högt skattetryck

kan emellertid mötas även av formellt legala åtgärder, vilka utjämna eller

mildra dess verkningar för de enskilda. Av särskild betydelse är härvid

skattesystemets utformning. Om systemet bygger på principen om skatteförmågau,

torde däri ligga att det icke bör vara alltför schematiskt eller

fixerat. Möjlighet måste finnas att i en mängd skiftande fall beakta den

individuella skatteförmågan. Emellertid kan då svårligen undvikas att de

olika anpassningsvägar, som för sådant ändamål öppnas, kunna utnyttjas

på ett sätt som ehuru formellt oåtkomligt likväl faller utanför syftet med

bestämmelserna. Faran för att dessa anpassningsmöjligheter utnyttjas mer

eller mindre illojalt är måhända ringa så länge skattetrycket hålles relativt

lågt. Systemet kan då fungera tämligen väl. Om däremot skattetrycket

stiger över en viss höjd, bli lätt påfrestningarna på systemet för stora och

risk uppkommer för dylikt missbruk.

Med sin utpräglade strävan att beakta de olika faktorer, som kunna inverka

på skatteförmågan, erbjuder den svenska skattelagstiftningen onekligen

stora möjligheter till skatteflykt i formellt legal form. Utredningen

har funnit att dessa möjligheter numera utnyttjas på ett sätt som gör att

beskattningen drabbar högst ojämnt.

Bristerna kunna här icke avhjälpas endast genom ändringar i skattelagstiftningen,

säger utredningen. I viss mån är detta givetvis möjligt, men

det kan icke bortses från att kravet på likformighet och rättvisa i beskattningen

redan nu drivit denna lagstiftning ut i så vidlyftiga detaljregleringar,

att en fortsatt utveckling i sådan riktning måste inge starka betänkligheter.

För att råda bot på en försämring av deklarationsmoralen reses ofta

kravet på en förbättrad taxeringskontroll. Även här finnas dock gränser

för vad som är lämpligt och möjligt att genomföra. Bortsett från faran

i att driva taxeringskontrollen alltför långt anser utredningen att kontrollen

icke är något osvikligt medel för alt komma till rätta med en vikande

deklarationsmoral. EU skattesystem som grundas på allmän självdeklaration

får alltid förutsätta eu viss lojalitet från medborgarnas sida. Om

.systemet i alltför hög grad skall behöva lita till taxeringskontrollen, torde

detta blotta en svaghet hos systemet.

Mot det allmännas intresse att åstadkomma en riktig taxering står den

enskildes intresse av rättssäkerhet. Även om utredningen icke vill förneka

att taxeringskontrollen alltid måste utgöra ett nödvändigt komplement

till skattesystemet och att kravet på en effektiv kontroll måste ställas

högre i den mån skattetrycket växer, så anser utredningen likväl att det

3—137 as Hiha»g till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 213.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

endast i begränsad omfattning av tänkbart att genom ökad kontroll möta

en försämring av deklarationsmoralen. Ä andra sidan måste det vara av

den största betydelse att deklarationsmoralen i möjligaste mån upprätlhålles.

En mera djupgående försämring därav kan icke uppfattas annat

än som eu allvarlig fara för skattesystemet.

Med stöd av sina undersökningar finner utredningen det antagligt, att

trycket av den direkta beskattningen numera nått den kritiska gränsen i

detta avseende. Den likformighet, som bör utgöra dess grund, riskerar

härigenom att bli mer eller mindre en fiktion. Förhållandet är enligt utredningens

mening av största betydelse icke blott för frågan om den direkta

beskattningens framtida utformning och höjd utan även för avvägningen

mellan direkt och indirekt beskattning.

Beträffande penningvärdeförsämringens betydelse för beskattningen

konstaterar utredningen, att de nuvarande statliga ortsavdragen liksom

skalan för den statliga inkomstskatten äro avvägda närmast efter förhållandena

under år 1946. Levnadskostnadsindex i 1935 års serie — utan

skatter och sociala förmåner — har från år 1946 och till mitten av år

1951 stigit med 44 enheter eller 29 96. Den penningvärdeförsämring, som

återspeglas häri, har inneburit eu skatteskärpning. En försämring av penningvärdet

måste nämligen — när grunderna för skatteberäkningen kvarligga

oförändrade — medföra skatteskärpning på två olika sätt: dels förlora

ortsavdragen relativt i värde, dels pressas den nominellt högre men

reellt oförändrade inkomsten upp i högre progressionsskikt.

Av det materiel som utredningen framlägger framgår afl den av penningvärdeförsämringen

förorsakade ökningen i skattetrycket är betydligt

kraftigare för de lägre inkomstskikten än för de högre. Detta beror på att

ortsavdragen betyda relativt mer för de lägre än för de högre skikten.

Förskjutningen i penningvärdet har ägt rum huvudsakligen under den

allra senaste tiden av utredningsarbetet, under första halvåret 1951. Förutsättningarna

för de skattesänkningar, som planerats under utredningen,

ha därigenom i viss mån rubbats, säger utredningen. Förskjutningen i

penningvärdet är så betydande, att även en ganska långt-gående sänkning

av skattesatserna icke innebär någon reell skattesänkning annat än i den

mån penningvärdet återställes. Utredningen framhåller att de förändringar

i penningvärdet, som inträffat under utredningsarbetets slutskede, ytterligare

inskärpa vikten av eu sådan omarbetning av skatteskalorna, att den

skattehöjning som i realiteten följer av penningvärdeförsämringen i möjligaste

mån undvikes. I

I diskussionen rörande det s. k. iröskelproblemet Did de sociala förmånerna

har även beskattningslrågan dragits in. Vissa riksdagsskrivelser som

rört dessa förhållanden ha hänvisats till utredningen. På grund härav ha

undersökningarna utsträckts även till att gälla frågan om sambandet mel
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

,Kungl. Maj:ts proposition nr 213,

35

lan beskattningen och de sociala förmånerna. Emellertid finner utredningen

dessa frågor till stor del vara av socialpolitisk natur. Delvis ha de hänskjutits

till andra kommittéer, överhuvudtaget äro de av den natur, att

de böra ses ur andra synpunkter än enbart beskattningens. Utredningens

resonemang i denna del har därför icke kunnat utmynna i några definitiva

förslag utan har i stort sett avsett endast att belysa frågornas läge och

omfattning samt möjligheterna att komma tillrätta med mindre lämpliga

verkningar.

Utredningen gör här till en början eu kartläggning av de sociala förmåner,

som i sammanhanget äro av betydelse. Folkpensionsförmånerna

ha härvid avskilts från resonemangen, eftersom frågan beträffande dessa

förmåner prövades av 1950 års folkpensionsrevision. Diskussionen om

»tröskelproblemet» har därefter ansetts kunna begränsas till de tre bidragsformerna

studiestipendier, bostadsrabatter och ferieresor. Sammanfattningsvis

säger utredningen följande.

Verkningarna av en inkomsttröskel vid sociala bidrag sammankopplas

ofta med verkningarna av skatteprogressionen. Denna sammankoppling

får i diskussionen ofta följande form: icke nog med att bidraget förloras

genom att inkomstgränsen överskrides, dessutom träffas inkomstökningen

av en marginalbeskattning, som ytterligare reducerar vinsten av inkomstökningen.

Uppenbarligen är det här icke fråga om någon särskild art av

progressionsverkan; vad som kommer till synes är icke annat än den allmänna

verkan av skatteprogressionen. Icke heller lär det vara möjligt att

ordna progressionen annorlunda för en bidragstagare än för andra skattskyldiga.

Progressionseffekten i detta fall är sålunda endast en del av ett

större problem, nämligen frågan om den direkta beskattningens verkningar

i allmänhet. Huruvida något skall kunna göras för att lindra den med

»tröskelproblemet» sammankopplade verkan av skatteprogressionen blir

alltså beroende av i vad mån det överhuvud belinnes möjligt att genomföra

lättnader i beskattningen.

Ett samband mellan gränsdragningen för vissa sociala bidrag och beskattningen

föreligger även på annat sätt: redan den formella omständigheten

att inkomstgränsen för bidraget kan vara bestämd till en viss beskattningsbar

inkomst bildar ett sådant samband. Skulle denna omständighet

få den verkan att bidragstagaren strävar att hålla sin beskattningsbara

inkomst nere och därför avstår från en inkomstökning, så är denna

verkan tydligen eu följd av gränskonstruktionen. Frågan är då icke en beskattningsfråga

utan en fråga av socialpolitisk natur.

Här tillkommer emellertid ytterligare en faktor: om inkomstökningen

får till följd att bidragstagaren går miste om förmånen, så kan detta vara

eu förlust icke endast av förmånen utan även av skattefriheten för förmånen.

Till denna del är tröskelproblemet onekligen eu beskatlningsfråga.

Det kan då ifrågasättas att »tröskelproblemet» skulle kunna något reduceras

genom en inskränkning av den nuvarande skattefriheten för vissa

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 tKungl. Maj:ts proposition nr 21S.

sociala förmåner. Denna fråga har utredningen diskuterat. Man har emellertid

därvid funnit sig icke kunna rekommendera någon inskränkning i

den nuvarande skattefriheten. Emellertid har man funnit att frågan om beskattningen

av vissa sociala bidrag för närvarande är oklar. Denna fråga

hör därför enligt utredningens mening upptagas till närmare undersökning.

Efter vilka riktlinjer en lösning här bör sökas synes ovisst. En tänkbar

möjlighet har dock synts utredningen vara att förlägga alla av barnförsörjningen

beroende bidrag utanför beskattningen. Sedan numera barnförsörj

ningskostnader na i princip frikopplats från beskattningen, kunde

det synas konsekvent att alla sådana sociala bidrag, vilka äro avsedda att

komma barn till godo eller för vilkas åtnjutande barnförsörjningskostnaderna

äro bestämmande, undantagas från skatteplikt. Möjligen skulle

härigenom en säkrare grund kunna läggas för den skatterättsliga behandlingen

av de sociala bidragen.

Lösningen av »tröskelproblemet» torde emellertid få sökas på annat

håll, säger utredningen; problemet kan icke angripas såsom eu beskattningsfråga

utan är till sin natur eu social fråga om gränsdragningen för

förmånerna. I och med att en inkomstspärr måste upprätthållas torde

»tröskeln» icke lämpligen kunna utjämnas på annat sätt än genom att bidragen

utgå med gradvis minskade belopp vid högre inkomster. Beträffande

familjebostadsbidragen har frågan fallit under prövning av 1951 års bostadsutredning.

I samband med sina undersökningar har emellertid skatteutredningen

framlagt visst material, som enligt utredningens uppfattning

torde kunna bidraga till att belysa olika möjligheter för inkomstgränsernas

läge och konstruktion. 1

1 fråga om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning påvisas

i betänkandet hur under den senaste tiden en förskjutning ägt rum, så att

de indirekta skatterna, som före kriget utgjorde 60 % och ännu året 1949/

50 omkring 50 % av skatterna, sjunkit så att de enligt det beräknade budgetutfallet

för åren 1950/51 och 1951/52 utgöra respektive 47 och 42 %

av den samlade statliga skatteintäkten.

I betänkandet beröres frågan om förutsättningarna för en ökad indirekt

beskattning. I det svenska skattesystemet har en viss strävan kunnat förmärkas

— säger utredningen — att i största möjliga omfattning begagna

direkt beskattning. Den principiellt avvisande inställning till indirekt beskattning,

som kunnat förmärkas, har otvivelaktigt grundats på uppfattningen

att sådana skatter skulle i särskilt hög grad drabba skattskyldiga

med låg inkomst och stor försörjningsbörda. Denna uppfattning var högst

befogad så länge de direkta skatterna voro låga, mätta med nuvarande

mått, under det att de indirekta skatterna utgjordes av spannmålstullar

och andra liknande avgifter på nödvändighetsvaror, vilka i särskilt hög

proportion ingingo i de lägsta inkomsttagarnas och de största familjernas

förbrukning. Det är visserligen alltjämt klart, säger utredningen, att de

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungt. Maj:ts proposition nr 213.

indirekta skatter, som för närvarande uttagas, taga en procentuellt större

andel av de lägre än av de högre inkomsterna, samtidigt som de direkta

skatterna på grund av sin progressivitet taga en större del av inkomsten

ju högre denna är. Men att utbyta en del av dessa indirekta skatter mot

direkta vore trots detta ingen fördel för de lägre inkomsttagarna, om dessa

även måste betala den erforderliga ökningen av de direkta skatterna. Frågan

om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning har därför kommit

i ett nytt läge i och med att den direkta och progressiva beskattningen

kommit upp till sin nuvarande höjd och socialpolitiken fått sin nuvarande

omfattning. Tidigare gällde frågan fördelningen av skatterna på stora eller

små inkomsttagare. Nu gäller den något annat, nämligen följande: eftersom

ett visst skatteuttag är nödvändigt även i lägre inkomstskikt, vilken

form bör då ges åt detta skatteuttag, den direkta eller den indirekta?

Utredningen framhåller vidare att man ingalunda kan sätta likhetstecken

mellan en ökad indirekt beskattning och en ökad belastning på de

små inkomstlagarna. Allt beror på hur skatten användes. Om den användes

för en nedsättning av den direkta skatten i de lägre inkomstskikten och

eu förstärkning av de sociala förmånerna för de minsta inkomsttagarna

och för barnfamiljerna, innebär den påtagligen en omfördelning i inkomstutjämnande

riktning. Eu övergång till indirekta skatter är sålunda väl

tänkbar utan att den behöver innebära någon omfördelning mellan inkomstklasserna.

Vid valet mellan de två skatteformerna bör då bland annat beaktas,

att den indirekta skatten ur rättvisesynpunkt har den fördelen, att den

även träffar dem, som genom ofullständig taxering orättmätigt undgå eu

del av den direkta skatten, så att skattebelastningen kan bli i motsvarande

mån lägre på de lojala skattebetalarna. En annan fördel är att den indirekta

skatten gynnar sparandet medan den direkta starkare bidrager till »skattetänkande».

Av stor betydelse äro vidare de administrativa synpunkterna.

För närvarande kan med visst fog sägas, att administrationen är alltför

hårt ansträngd med direkt beskattning.

Utredningen finner alltså att förutsättningarna för avvägningen mellan

direkt och indirekt beskattning numera äro så väsentligt annorlunda än

i tidigare skeden, att en allvarlig prövning av denna fråga bör komma till

stånd. Främst bör upptagas till närmare utredning frågan huruvida praktiska

möjligheter finnas, att vid en utvidgad användning av den indirekta

skatteformen förebygga eller kompensera en icke önskvärd ökning av

skattetrycket på vissa mindre bemedlade folkgrupper och hur dessa åtgärder

i sa fall böra utformas. Vidare böra olika direkta och indirekta skaltcforiners

administrativa kostnader och olägenheter samt riskerna för ofullständig

skattebetalning i de olika fallen undersökas och jämföras. Sedan

dessa undersökningar utförts, torde det bli möjligt att bättre än nu bedöma

avvägningen mellan de olika skatteformerna. Utredningen föreslår

alt dessa undersökningar komma till utförande, för att möjliggöra ett slut
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. May.ts proposition nr 213.

ligt ställningstagande till frågan om en ökad användning av indirekta skattemetoder.

Ett sådant ställningstagande måste anknytas till konkret utformade

förslag.1

Undersökningen om de direkta skatternas verkningar har givit utredningen

stöd för den uppfattningen, att en lättnad i den direkta beskattningen

för närvarande är ett samhällsintresse av största betydelse. Främst

med hänsyn till arbetsvilja och deklarationsmoral anser utredningen det

angeläget, att det nuvarande trycket av den direkta beskattningen mildras.

I första hand bör ifrågakomma en lindring av den statliga inkomstskatten.

Vidare bör bland annat med hänsyn till sparandet en viss sänkning ske

även av den statliga förmögenhetsskatten.

Utredningen framhåller, att en förenkling i beskattningsförfarandet är

ett mycket starkt behov. En sådan förenkling är önskvärd inte bara ur

skattebetalarnas synpunkt utan även med hänsyn till det allmännas intresse

av att taxeringsapparaten skall kunna fungera tillfredsställande.

Emellertid lär det icke vara möjligt att uppnå några förenklingar av verklig

betydelse, så länge trycket av den direkta beskattningen ligger vid nuvarande

höga nivå. Det synes ofrånkomligt, att ett högt skattetryck måste

åtföljas av långt drivna krav på rättvisa och likformighet vid beskattningen.

Då dessa krav uppenbarligen äro svåra att förena med kravet på enkelhet

i beskattningen, är det även ur denna synpunkt angeläget att den direkta

beskattningens tryck nedbringas till eu lägre nivå.

Vid en sänkning av de direkta skatterna är man i hög grad bunden av

det faktiska läget, säger utredningen. Skattens nivå är för närvarande så

hög, att en rationell lösning ofta kan hindras därav: även en mindre höjning

som vid en förnyad avvägning framkommer för någon grupp, måste

inge betänkligheter. De många synpunkter och intressen som göra sig gällande

vid avvägningen, icke minst av familj ebeskattningen, gripa in i varandra

på ett sådant sätt, att man inte kan hoppas kunna komma fram till

en lösning som kan betecknas såsom den »riktiga». Det slutliga avgörandet

måste alltid bli en skälighetsawägning.

Med de förskjutningar, som ägt rum i penningvärdet, har det visat sig

omöjligt för utredningen att på ett mera konkret sätt sammanknyta förslaget

om skattelättnader med en viss ram för de statliga utgifterna. Det

intäktsbortfall för staten, som beräknas uppkomma genom de föreslagna

skattesänkningarna, angives av utredningen i varje särskilt fall uträknat

på skatteunderlaget vid 1949 års taxering, d. v. s. på 1948 års inkomster

och förmögenheter. En omräkning på 1950 års taxering har icke ansetts

erforderlig med hänsyn till det stora arbete, som detta skulle ha inneburit

och med hänsyn till att skillnaden i skatteunderlag mellan dessa båda års

*) Beträffande utformningen av förevarande avsnitt i betänkandet bär ledamoten Åkerström

i särskilt yttrande föreslagit en mera utförlig motivering i vissa delar (se betänkandet

sid. 303—314).

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kuns/l. Maj:in proposition nr 218. 39

taxeringar icke är av sådan storlek, att den i nämnvärd grad skulle påverka

beräkningarna. De verkligt betydande skillnaderna framkomma först

vid 1952 års taxering.

Betydelsen av de skattesänkningar, som föreslås, är givetvis svår att bedöma,

säger utredningen. I den mån den direkta beskattningen i sin nuvarande

form kan lia medfört skadliga verkningar, torde man få räkna

med att dessa genom en skattesänkning kunna övervinnas först på längre

sikt. Emellertid torde få antagas, att en skattesänkning även av ganska

begränsad omfattning kan ha eu stimulerande effekt på arbetsvilja och

företagsamhet, vilken i någon mån kan kompensera det omedelbara skattebortfallet

genom sänkningar. Utredningen har emellertid icke velat i någon

högre grad bygga på ett sådant antagande. Kostnadsberäkningarna ha skett

helt oberoende därav.

Remissyttrandena.

Önskemålet om en sänkning av de direkta skatterna understrykes

i de flesta remissyttrandena.

Statskontoret anser det vara av största betydelse att åtgärder vidtagas i

syfte att bereda lättnader av såväl den statliga inkomstskatten som förmögenhetsskatten

och finner det föreliggande förslaget till reformering av

det statliga beskattningssystemet vara i stort sett väl avvägt.

Övcrståthållarämbetet och länsstyrelserna instämma genomgående i

skatteutredningens uttalande om att en lättnad i den direkta beskattningen

för närvarande är ett samhällsintresse av största betydelse. Myndigheterna

ritsorda allmänt riktigheten av vad betänkandet innehåller om de nuvarande

direkta skatternas ogynnsamma verkningar på arbetsvilja, skattemoral

och intresse för sparande.

Som exempel på den inställning som rent allmänt präglar länsstyrelsernas

yttranden kan återgivas vad länsstyrelsen i Gävleborgs lön anfört:

Länsstyrelsen delar uppfattningen, att den nuvarande direkta beskattningen

verkar hämmande på sparande, arbetsamhet och initiativlust. Deklarationsmoralen

synes undan för undan försämras, med bland annat

ökad skatteövervältning olika befolkningsgrupper emellan som följd. De

föx-eslagna lättnaderna i beskattningen äro enligt länsstyrelsens mening

steg i rätt riktning för att åstadkomma en förbättring. De goda psykologiska

verkningarna av en påtaglig skattesänkning i nuvarande situation fä

icke underskattas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

Liksom utredningsmännen har länsstyrelsen funnit, att skattetrycket till

följd av den genom penningvärdesförsämringen och skatteskalornas konstruktion

stegrade progressionen medfört skadliga verkningar i form av

minskad sparvil ja, minskade arbetsinsatser och försämrad deklarationsinoral.

Skattetänkandet har utbrett sig mer och mer. Även små inkomsttagare,

som reflektera över skattesystemets verkningar, föredraga i stor

utsträckning att avböja extra arbete med hänvisning till all ersättningen

härför, efter avdrag för marginalskatten, icke kan anses vara tillräcklig

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:is proposition nr 213.

kompensation för förlorad fritid. Beträffande de länsstyrelsens tjänstemän,

som åtnjuta ersättning för övertidsarbete, har länsstyrelsen den erfarenheten,

att man i regel hellre vill ha arbetet ersatt genom kompensationsledighet

än i pengar. Löneklassuppflyttningar och lönegradsändringar inom

reglerad befordringsgång giva efter skatteavdragen så litet netto, att, om

de tidigare fattats som en uppmuntran i arbetet, de numera i stället medföra

missräkning. Att deklarationsmoralen avsevärt försämrats på de senare

åren har kunnat konstateras såväl i besvärsmål till prövningsnämnden

som vid arbetet i taxeringsnämnderna. Som exempel kan anföras att

föräldrar söka överflytta en del av sina inkomster på barnen, inkomster,

å vilka kontrolluppgift förutsättes icke komma att lämnas, deklareras ej,

överenskommelser träffas mellan köpare och säljare av virke samt mellan

arbetsgivare och arbetare om avlämnande av kontrolluppgifter till lägre

belopp än de verkliga, som villkor för köp av brännved uppställes att köparen

icke för taxeringsmyndigheterna får yppa säljarens namn, traktamentsersättning

utgår även i fall, där skäl för sådan ersättning icke föreligger.

Allmänheten har mer och mer uppmärksammat progressionen vid

beskattningen och söker undgå de hårda verkningarna därav genom deklarationsfusk

eller andra transaktioner i samband med taxeringen.

Vad länsstyrelsen sålunda anfört och vad utredningsmännen konstaterat

vid sin undersökning om skattetryckets verkningar, föranleder länsstyrelsen

att helt biträda utredningsmännens uttalande att trycket av den direkta

beskattningen antagligen numera nått den kritiska gränsen. En allmän

skattelindring är därför enligt länsstyrelsens åsikt nödvändig inom den

allra närmaste tiden, särskilt om penningvärdesförsämringen fortsätter.

Skall man kunna stimulera det för näringslivets behov och utveckling viktiga

sparandet, ingiva folket den uppfattningen, att det lönar sig att genom

arbete öka sina inkomster samt förbättra deklarationsmoralen torde, förutom

åtgärder för stabilisering och helst förbättring av penningvärdet, en

skattesänkning även av ganska måttlig omfattning säkert komma att medföra

goda verkningar.

Landsorganisationen framhåller att dess anslutning i huvudsak till förslaget

inte får tolkas som ett principiellt förordande av en sänkning av den

totala beskattningen. Reformen som sådan syntes vara en angelägen uppgift,

medan frågan om den totala beskattningen tills vidare borde stå öppen.

Landsorganisationen finner emellertid att utredningen gjort troligt att den

nuvarande direkta inkomstbeskattningen nått en sådan höjd att ogynnsamma

följder för skattemoralen och produktionen börjat framträda. En

sänkning av den direkta skatten för fysiska personer förefölle därför välmotiverad.

Kooperativa förbundets styrelse har gjort eu jämförelse mellan sitt yttrande

över 1945 års statsskatteberednings förslag och de slutsatser, som

1949 års skatteutredning kommit till. Styrelsen anför:

En sådan jämförelse ger otvivelaktigt vid handen att de farhågor om

vissa negativa verkningar av 1947 års statsskattesystem, som styrelsen på

sin tid gav uttryck åt, av utredningen konstaterats vara befogade. Redan

med hänsyn härtill är det naturligt att grundtanken i det nu föreliggande

skatteförslaget har styrelsens fulla stöd.

Frågan om de ekonomiska förutsättningarna för en sänkning

av den direkta beskattningen beröres i vissa remissyttranden.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

41

Landsorganisationen kan här ansluta sig till vad finansministern uttalat

härom i ärets statsverksproposition: reformen kunde tänkas bli

genomförd samtidigt som uttagningsprocenten höjdes; den finge härigenom

mera formen av eu beskattningsomläggning än av en skattesänkning.

Landsorganisationen understryker emellertid starkt att skatteutredningens

förslag inte får bedömas isolerat från målsättningen för den ekonomiska

politiken som helhet. Härom anför landsorganisationen hland

annat:

Utredningen bär underlåtit att ställa sina förslag i relation till denna

målsättning och att pröva huruvida dessa över huvud taget äro förenliga

med långtidsutredningens riktlinjer, som statsmakterna i huvudsak har

godtagit. Det i och för sig rimliga förslaget att i realiteten återställa 1947

års beskattning av fysiska personer kompletteras inte med några förslag,

som tillförsäkrar samhället bibehållna skatteintäkter. Utredningen synes

inte fästa något avseende vid att sedan 1947 förskjutningar i den ekonomiska

utvecklingen och i målsättningen för den ekonomiska politiken inträffat,

som motiverar eu skärpning av den totala beskattningen. Landsorganisationen

finner inte, att utredningen visat lämpligheten av att i nuvarande

läge sänka statens skatteintäkter. Detta konstaterande hindrar

emellertid inte, att landsorganisationen tar ställning till utredningens förslag.

Landsorganisationen anser det dock angeläget understryka, att dessa

förslag utgör delproblem i ett långt större sammanhang och att ett förverkligande

av dessa förslag bör åtföljas av överväganden om ianspråktagande

av andra skattekällor, främst inom företagssektorn. Landsorganisationen

anser det mycket troligt, att eu allsidig prövning av hela frågan

om statens skattebehov, sett mot bakgrunden av kraven på (ten ekonomiska

politiken, kommer att leda till den slutsats, som finansministern antyder i

årets statsverksproposition, nämligen att statskassan måste kompenseras

för inkomstbortfallet genom en ökning av andra ordinarie inkomster än den

statliga inkomstskatten för fysiska personer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner att en beskattningsomläggning i

enlighet med förslaget borde vara önskvärd även om den beräknade skattesänkningen

på grund av statsfinansiella skäl icke kunde fullt ut genomföras.

Länsstyrelsen yttrar:

Beskattningens höjd måste givetvis i hög grad bestämmas med utgångspunkt

från storleken av de statsutgifter, som avses skola täckas genom

skattemedel, ävensom från angelägenheten av att få till stånd en i största

möjliga utsträckning överbalanserad budget. Det nu av kommittén framlagda

förslaget medför eu minskning av statens inkomster efter 1948 års

pris- och inkomstläge med omkring 265 miljoner kronor. Det är naturligtvis

vanskligt att beräkna vad denna skattesänkning skulle innebära

med hänsyn till 1952 års inkomster och priser, men approximativt har

räknats med åtminstone 400 miljoner, det vill säga en ökning av inkomstbortfallet

med omkring 51 %. Länsstyrelsen anser sig icke böra förutspå,

huruvida utrymme ur rent ekonomiska synpunkter finnes för att i denna

omfattning minska ramen för statens inkomster. Däremot finner länsstyrelsen,

att den i betänkandet lämnade utredningen är tillräcklig för att

visa, att oberoende av frågan om storleken av de skattebelopp, som skattesystemet

avser alt vinna, tidpunkten är inne att företaga en omprövning av

skattesystemet.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ta proposition nr 213.

I många yttranden göres gällande att de föreslagna sänkningarna — vid

ett uttag med 100 % av inkomstskattens grundbelopp — icke äro tillräckliga

för sitt syfte eller i varje fall med hänsyn till utvecklingen efter förslagets

avgivande blivit otillräckliga. Sålunda anför exempelvis länsstyrelsen

i Västernorrlands lån:

Det är naturligt om den ytterligare skärpning som inflationen medfört

för de flesta skattebetalare nu framstår som olidlig. Länsstyrelsen instämmer

i utredningens förslag till sådan ändring av skatteskalorna, att den

av inflationen framtvingade skärpningen av inkomst- och förmögenhetsskatten

elimineras. Såsom förhållandena utvecklat sig under den korta

tid som förflutit sedan utredningen framlade sitt betänkande synes det numera

tvivelaktigt, om de föreslagna skatteskalorna vid den tidpunkt då

de skola tagas i bruk eller tidigast år 1953 äro tillfyllest för åstadkommande

av denna eliininering. Deras konstruktion synes emellertid utan olägenhet

kunna tillåta en uttagningsprocent, avsevärt lägre än 100. Länsstyrelsen

vill därför förorda, att utredningens förslag till skatteskalor för inkomstoch

förmögenhetsskatt antages i oförändrat skick och att uttagningsprocenten

för inkomstskatten sä avpassas, att det samlade reella skattetrycket

äterföres till 1947 års nivå.

Frågan om beskattningen och de sociala förmånerna har i allmänhet

icke berörts i remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner det önskvärt att eu närmare utredning

kommer till stånd för att skapa enhetliga skatterättsliga regler

beträffande de sociala förmånerna, varvid även det s. k. tröskelproblemet

skulle beaktas, liksom frågor angående uppbörd av källskatt. Uttages icke

källskatt av skattepliktiga förmåner uppkommer i regel kvarstående skatt

för den skattskyldige. LänsstyTelsen framhåller att sådan kvarstående skatt

på de små belopp varom här är fråga dels är kostsam för det allmänna att

uppbära och indriva och dels föranleder irritation hos den skattskyldige. I

I fråga om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning

tillstyrka remissmyndigheterna allmänt att en utredning kommer till

stånd rörande förutsättningarna för en ökad användning av indirekta

skatter.

Statskontoret framhåller emellertid att den lättnad av den direkta beskattningen,

som innefattas i förslaget, måste anses vara ett samhällsintresse

av sådan betydelse att förslagets genomförande icke bör få anstå

i avvaktan på den ifrågasatta utredningen.

Riksråkcnskapsverkct påpekar i detta sammanhang att de indirekta skatternas

andel av den samlade skatteintäkten, som i betänkandet uppskattats

till 42,2 % för budgetåret 1951/52, enligt numera föreliggande beräkningar

kommer att sjunka än mera, till knappa 40 % för såväl detta som nästa

budgetår.

Riksskattenämnden anför:

En sänkning av den direkta statsbeskattningen torde — då någon väsentlig

nedgång av det allmännas utgifter för närvarande icke lärer vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

4:;

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

möjlig — förutsätta ökad användning av indirekta skatter, vilka äro jämförelsevis

lätt administrerade. Även om vissa principiella erinringar kunna

framställas mot de indirekta skatterna, torde dessa erinringar på grund av

den ekonomiska och samhälleliga utvecklingen ha väsentligt förlorat i betydelse.

Genom den inträdda utjämningen av inkomsterna och de ökade

möjligheterna att anordna den indirekta beskattningen så att den icke huvudsakligen

drabbar de minst bärkraftiga — i vilket sammanhang man

torde böra beakta bland annat frågan om avvägningen av folkpensionernas

och barnbidragens storlek -- lära de tidigare framförda invändningarna

mot indirekt ''beskattning numera icke kunna tillmätas avgörande betydelse.

Riksskattenämnden vill i detta sammanhang särskilt anmärka, att

den ofta framförda invändningen mot indirekta skatter av mera generellt

verkande natur, nämligen att de skulle sä till vida vara otjänliga att de

genom kollektivavtalen vältrades över på arbetsgivarna, icke lärer vara av

avgörande natur. Man bör nämligen beakta att — särskilt efter övergången

till källskattesystemet och då löntagarna mera allmänt kalkylera med den

å en viss inkomstökning belöpande s. k. marginalskatten —- det även i fråga

om direkta skatter föreligger eu strävan hos arbetstagarna att lönevägen

skaffa kompensation för skatteutgifterna. I denna del lärer skillnaden sålunda

icke längre vara stor mellan direkta och indirekta skatter, något

som torde ha framgått bland annat vid årets centrala löneförhandlingar.

Landsorganisationen yttrar:

Utredningen påvisar, att de indirekta skatterna svarar för en avsevärt

mindre del av den totala beskattningen än under förkrigs- och krigsåren.

De argument, som utredningen anför till förmån för en återgång till skärpt

indirekt beskattning, förtjänar enligt landsorganisationens mening starkt

beaktande. Att indirekta skatter i sig själva med nödvändighet skulle utgöra

en mindre social beskattningsform, är en felsyn, som utredningen

— och i synnerhet herr Åkerström i sitt särskilda yttrande — på ett övertygande

sätt tillbakavisar. Avkastningen av indirekta skatter kan användas

på ett sätt, som gynnar just de små inkomsttagarna. Eu ur löntagarsynpunkt

synnerligen väsentlig fördel med indirekt skatt är dess egenskap

att försvåra systematiskt skattefusk. Vissa av skatteutredningen verkställda

undersökningar av skattemoralen ger en skrämmande bild av karaktären

och omfattningen av skattefusket inom olika befolkningsgrupper, vilkas

skatteförmåga oftast torde vara större än löntagarnas. Hög direkt beskattning

verkar otvivelaktigt försämrande på skattemoralen. Inte minst av

denna anledning finner landsorganisationen lämpligt, att frågan om en

skärpning av den indirekta beskattningen på den direktas bekostnad prövas

närmare, varvid doek förutsattes, att samtidigt kompenserande sociala

åtgärder för de lägsta inkomsttagarna genomföres.

Liknande synpunkter framhållas av tjänstemännens centralorganisation:

TCO är av den principiella uppfattningen alt det nuvarande skattetrycket

i vad gäller den direkta beskattningen av fysiska personer för närvarande

är alltför högt, och organisationen kan till denna del till fullo

instämma i de synpunkter, som ha anförts av skatteutredningen. TCO vill

vidare kraftigt understryka, att organisationen i fråga om avvägningen

mellan indirekta och direkta skatter vill förorda en övergång till indirekta

skatter i större utsträckning än för närvarande. Anledningen härtill är alt

skattetrycket i fråga om den direkta beskattningen för närvarande synes

vara alltför högt, icke minst mot bakgrunden av de menliga följder på

deklarations- och skattemoral som härav följa. Organisationen är av den

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj ds proposition nr 218.

uppfattningen att härigenom betydande skattebelopp undandragas det allmänna.

Skattesystemets utformning i förening med det höga skattetrycket

torde nämligen bland annat medföra, att vissa inkomsttagargrupper i praktiken

ha tekniska möjligheter att undandraga sig eu betydande del av den

skattebörda, som med hänsyn till de verkliga inkomstförhållandena rätteligen

borde åvila dem. Härigenom kommer skattebördan för andra grupper

— främst löntagarna — att bli i motsvarande grad större. De utredningar,

som 1949 års skatteuiredning har låtit utföra för belysande av denna fråga,

anser organisationen klart ge vid handen, att förhållandena för närvarande

äro till betydande nackdel för i första hand löntagarna.

De administrativa svårigheterna vid nuvarande beskattning

samt möjligheterna att genomföra förenklingar i be skattnings

förfarandet beröras i åtskilliga remissvar.

Riksskattenämnden framhåller att den direkta beskattningen numera

ligger på en sådan nivå, att beskattningens administration kommit att utgöra

ett allvarligt problem. Härom anför nämnden:

Ur de synpunkter, riksskattenämnden närmast har att företräda, är det

emellertid de administrativa svårigheterna, som närmast påkalla ett ingående

övervägande av den i betänkandet avhandlade frågan om bibehållandet

av den direkta beskattningen vid dess nuvarande nivå. Såsom framgår

av betänkandet förekomma skatteflyktsåtgärder för närvarande i eu

sådan omfattning, att såväl kontrollmöjligheter som taxeringsorganisationen

måste väsentligt utbyggas, om icke det allmänna årligen skall gå miste

om mycket avsevärda belopp och betänkliga skador av samhällsmoralisk

natur uppkomma. Behovet av åtgärder i nämnda avseende är väsentligt

beroende av det direkta skattetrycket. Visserligen lärer en utbyggnad av

kontrollapparaten ändock böra komma till stånd, men denna utbyggnad

torde kunna göras tämligen begränsad, om åtminstone någon sänkning

av de direkta skatterna kan genomföras. Utom till de kostnader, som en

mera betydande utbyggnad av beskattningsorganisationen skulle draga,

måste i förevarande hänseende stor vikt fästas vid de åligganden av kontrollteknisk

natur, som därvid måste stadgas för de skattskyldiga, och det

allmänna missnöje, som därav kan orsakas. De psykologiska faktorerna

böra i förevarande sammanhang icke underskattas. — ---Ytterligare ett

skäl mot bibehållandet av en hög direkt beskattning är, att en mera genomgripande

förenkling av denna beskattning torde förutsätta en minskning

av skattetrycket. Så länge detta är så högt som för närvarande, torde

de schabloniseringar, som förenklingsåtgärder i allmänhet innebära,

komma att väcka stark opposition och på den grund vara svåra att genomföra.

Länsstyrelsen i Siockholtns lån anför:

Länsstyrelsen vill icke underlåta peka på några områden, där enligt

länsstyrelsens mening enklare regler redan i nuvarande läge borde kunna

införas. Främst är här att märka de många, smärre avdrag som nu medgivas

från inkomst av tjänst (resor, verktyg, facklitteratur, expenser

m. m.), vilka av den skattskyldige skola specificeras och underkastas

minutiös kontroll av taxeringsmyndigheterna. Infördes i stället ett schablonavdrag,

jämförelsevis generöst tilltaget men maximerat i förhållande

till arbetsinkomsten, skulle åtskillig arbetskraft kunna frigöras för viktigare

kontrolluppgifter. Vidare borde tiden nu vara inne att avskaffa ut
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 o.

skyldsavdraget under »Allmänna avdrag» för att i stället vid skatteskalornas

reglerande taga hänsyn till det så bortfallna avdraget. Detta, som

ursprungligen tillkom för att mellan skattskyldiga i kommuner med olika

kommunalt skattetryck så långt möjligt jämnt fördela statsskattetrycket,

har numera förlorat sin egentliga betydelse och vållar onödigt besvär för

såväl skattskyldiga som myndigheter. Slutligen må erinras om strävandena

att förenkla inkomstberäkningen beträffande inkomst av enfamiljshus.

-----Länsstyrelsen vill i detta sammanhang nämna, att kanske

hälften av alla besvär till länets prövningsnämnd avse tvister antingen

om inkomster och utgifter för annan fastighet eller om utgiftsposter i förvärvskällan

tjänst. Det synes icke rimligt, att det allmänna vidkännes avsevärda

kostnader för skipande av exakt rättvisa i tvister, vilka i ett större

sammanhang måste te sig bagatellartade och som uppenbarligen skulle

kunna undgås genom schablonregler utan att därmed oskäliga bördor pålades

någon.

Länsstyrelsen i Värmlands län understryker det starka behov av förenkling

i beskattningen, varom utredningen i detta sammanhang talar. Om

uppgifter — såsom nu sker — undan för undan skola läggas på taxeringsnämnderna

och deras ordförande är tiden snart inne — säger länsstyrelsen

— då det icke längre torde bli möjligt att få personer utanför landsstatstjänstemännens

krets villiga att åtaga sig sådana uppdrag.

Departementschefen.

Det för olika politiska uppfattningar gemensamma syfte som låg bakom

tillsättandet av 1949 års skatteutredning var att skapa större klarhet om

statsbeskattningens verkningar i olika avseenden. Detta gällde såväl skatternas

avvägning med hänsyn till skattebetalarnas bärkraft som det samlade

skattetryckets och enskilda skattereformers inverkan på näringslivet, på

sparande, arbetsvilja och företagsamhet. I direktiven för utredningen uttalade

dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, bland

annat, att önskemålet att komma fram till en lättnad i beskattningen vore

lika självklart som nödvändigheten att väga delta önskemål mot vikten av

de behov som föranledde att skatterna uttogos.

Av de undersökningar, som skatteutredningen utfört rörande de direkta

skatternas verkningar, finner sig utredningen såsom i det föregående i

korthet redovisats ha funnit stöd för uppfattningen att eu lättnad i den

direkta beskattningen för närvarande är ett samhällsintresse av största betydelse.

Detta utredningens uttalande har allmänt understrukits i remissyttrandena.

Främst med hänsyn till arbetsvilja och deklarationsmoral anser

utredningen det angeläget att det nuvarande trycket av den direkta beskattningen

mildras. I första hand bör enligt utredningen ifrågakomma eu

lindring av den statliga inkomstskatten. Vidare bör bland annat med hänsyn

till sparandet eu viss sänkning ske även av den statliga förmögenhetsbeskattningen.

Resultatet av utredningens undersökningar rörande den statliga beskattningens

verkningar präglas med nödvändighet av osäkerhet. Svårigheterna

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition m 213.

alt nå fram till eu objektiv bedömning på ifrågavarande område äro uppenbara.

Även om det är tveksamt huruvida den nuvarande direkta inkomstbeskattningen

nu nått en sådan höjd att ogynnsamma verkningar på skattemoralen

och produktionen börjat framträda, kan det dock icke bestridas att

denna beskattning känns betungande för stora grupper i samhället. En sänkning

av den direkta statsskatten för fysiska personer framstår därför som angelägen.

Jag underströk redan i finansplanen till årets statsverksproposition,

att ett genomförande vid 1052 års riksdag av en skattereform byggd på

utredningens förslag skulle vara i hög grad önskvärt. Förutom det värde

som en allmän skattesänkning innefattar för skattebetalarna skulle genom

skattereformen vinnas bland annat en bättre avvägning av skattebördan

mellan olika grupper skattskyldiga. Det i och för sig självklara önskemålet

om en sänkning av statsskatterna bör emellertid enligt min mening

få tillgodoses endast i den mån det framstår som förenligt med kraven på

sundhet i statsfinanserna och på en rationell utformning av skatte- och

finanspolitiken i enlighet med den allmänna målsättningen för den ekonomiska

politiken.

Med det nyss anförda kommer jag In på frågan om de ekonomiska förutsättningarna

för en sänkning av statsskatterna i nuvarande läge. Jag

erinrar om att den minskade skatteintäkten för staten vid ett genomförande

av utredningens förslag har på skatteunderlaget vid 1049 års taxering

beräknats till omkring 2G5 miljoner kronor. Omräknat till del inkomstläge,

som förutsetts vid budgetberäkningarna i statsverkspropositionen för

budgetåret 1952/53, kommer beloppet att uppgå till cirka 500 miljoner

kronor (varav cirka 480 miljoner kronor belöper på den statliga inkomstskatten).

En justering av beräkningarna i enlighet med det skatteunderlag,

som -— efter vad jag inhämtat riksräkenskapsverket kommer att i

dagarna redovisa, väntas ge än högre belopp. Såsom jag i det följande

närmare motiverar, anser jag det nödvändigt att vidtaga vissa ändringar i

utredningens förslag, vilka komma att leda till ytterligare inkomstbortfall.

I statsverkspropositionen utvecklade jag närmare att kostnaderna för eu

skattereform rimligtvis måste ställas mot överskottet av ordinarie statsinkomster

på driftbudgeten med bortseende från tillfälliga inkomster, sammanhängande

med finanspolitiska åtgärder mot överkonjunkturen. I statsverkspropositionen

angav jag överskottet på driftbudgeten av ordinarie

statsinkomster till 541 miljoner kronor. Sedan dess har en betydande utgiftspost

tillkommit i budgeten, nämligen kostnaderna för höjda löner och

pensioner till statstjänstemännen. Till täckning av beräknat överskridande

av anslagsmedlen för vissa löne- och pensionsförmåner och av beräknade

kostnader för ändrad lönegradsplacering m. m. ha anvisats respektive

äskats tillhopa 268 miljoner kronor. I denna summa ha icke inräknats de

kostnadsstegringar, som uppkomma genom nyligen träffade kollektivavtal

för vissa statsanställda arbetare. Härjämte kommer ett visst inkomstbortfall

att uppstå inom affärsverken på grund av att lönestegringarna där

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

icke i sin lielhet kunnat täckas genom taxeliöjningar. Vidare tillkomma

vissa andra utgiftsökningar i förhållande till beräkningarna i statsverkspropositionen.

Anmärkas må härjämte, att av det i statsverkspropositionen

redovisade budgetöverskottet hänföra sig mellan 200 och 300 miljoner

kronor till kommunala skattemedel, vilka sålunda i själva verket representera

eu fordran på statsverket från kommunernas sida. De höjda utgifterna

motvägas givetvis av ökade skatteinkomster, som uppkomma därigenom

att inkomststegringarna blivit större än vad som antogs vid budgetberäkningarna

till årets statsverkspröposition. Budgetläget kan dock

icke säkert överblickas förrän längre fram i vår i samband med framläggandet

av propositionen med slutligt förslag till statsreglering. Bortfallet

av statsinkomster genom den av skatteutredningen föreslagna skattereformen

kommer, om reformen träder i kraft den 1 januari 1953, att

under det första budgetåret, 1952/53, begränsas till eu tredjedel av vad

inkomstminskningen motsvarar för helt år. Först under budgetåret 1953/54

komma de statsfinansiella konsekvenserna av skattesänkningen att göra

sig gällande i sin helhet. Det är knappast möjligt att nu med någon säkerhet

bedöma hur statsinkomster och statsutgifter då komma att gestalta sig.

En betydelsefull faktor som påverkar statsinkomsterna i sänkande riktning

pekade jag emellertid på redan i finansplanen, nämligen skatteutbetalningarna

till kommunerna. Dessa komma att mellan budgetåren

1952/53 och 1953/54 stiga med omkring 600 miljoner kronor.

I ett ekonomiskt läge, där kravet på överbalansering av budgeten icke

behövde hävdas med samma styrka som för närvarande, kunde det kanske

vara möjligt att genomföra en skattesänkning helt i överensstämmelse med

utredningens förslag. Med hänsyn till behovet att fortsätta en stram ekonomisk

politik är det emellertid nödvändigt att upprätthålla ett icke alltför

litet budgetöverskott. Det är dessutom inte möjligt att bortse från

faran av statsfinansiella svårigheter under den närmaste framtiden. Vissa

reserverade inkomstkällor måste finnas för att möta en dylik situation.

En i år beslutad skattesänkning för fysiska personer får byggas på en så

fast grund, att den icke redan påföljande år behöver tagas tillbaka. Den

psykologiska verkan av ett dylikt handlande skulle säkerligen bli förödande.

Det är därför nödvändigt att noga överväga både om en skattesänkning är

möjlig och hur stor den kan bli, utan att den ekonomiska politiken försvagas

och alltför stora risker för framtiden skapas.

Trots den tveksamhet som sålunda kan råda i fråga om genomförande

av skattereformen, framstår dock önskemålet om cn skattesänkning med

sädan styrka, att man enligt min mening bör överväga att redan nu genomföra

skattereformen även om det icke skulle visa sig möjligt att göra detta

annat än i begränsad omfattning. Jag vill därför förorda, att utredningens

förslag i huvudsak lägges till grund för förslag till innevarande års riksdag.

Ett dylikt förslag har synts mig vara av sådan vikt att det får anses

uppfylla de grundlagsenliga förutsättningarna för att kunna framläggas

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 21S.

efter utgången av den tid, inom vilken propositioner rörande nästkommande

budgetårs inkomster regelmässigt skola avlämnas.

1 utredningens förslag torde dock, såsom ovan antytts, modifikationer

böra vidtagas i vissa hänseenden. Härtill återkommer jag i det följande.

.Tåg vill emellertid redan här framhålla att det för närvarande — såsom

många remissmyndigheter understrukit — föreligger ett så starkt behov av

förenklingar vid beskattningen, att kraven härpå icke kunna skjutas åt

sidan. Vid en reform av detta slag måste därför tillses, att beskattningsförfarandet

icke belastas med ytterligare detaljregleringar i vidare mån

än som befinnes oundvikligt. Det blir nödvändigt att inom vissa gränser

arbeta med schabloner.

Det statsfinansiella läget gör, att man måste räkna med möjligheten att

skattereformen, såsom nyss antytts, till en början endast kan genomföras

i begränsad omfattning. Som jag anförde i finansplanen kan man tänka

sig att visserligen genomföra skattereformen med verkan från och med

den 1 januari 1953 men samtidigt höja uttagningsprocenten för att tills

vidare begränsa inkomstbortfallet för staten. Frågan om vilken uttagningsprocent

som skall fastställas för 1953 kan emellertid ännu icke med säkerhet

bedömas utan får prövas i samband med framläggandet av propositionen

angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1952/53,

då det statsfinansiella läget bättre kan överblickas. Jag tager alltså icke i

detta sammanhang ställning till frågan om uttagningsprocentens höjd.

De individuella verkningarna av en skatteomläggning i enlighet med de

förslag jag i det följande framlägger belysas i en vid denna proposition

fogad tabellbilaga, Bihang 2. Tabellerna ha räknats ut för en uttagning av

den statliga inkomstskatten dels med 100, dels med 110 procent. Till skillnad

från de tabeller som framlades av skatteutredningen (bilaga 10 till

betänkandet) har jämförelse här skett mellan den statliga skatt som uttages

preliminärt under 1952 och den statliga skatt som skulle utgå enligt propositionen.

Inkomstminskningen för staten vid en skatteomläggning enligt propositionen

kan —- med ledning av de uppgifter som i dagarna under hand erhållits

från riksräkenskapsverket avseende skatteunderlaget för 1952/53 — för

helt år beräknas till omkring 630 miljoner kronor vid en uttagning med 100

procent av den statliga inkomstskattens grundbelopp och till omkring 360

miljoner kronor vid en uttagning med 110 procent av samma grundbelopp.

Nämnda belopp få icke uppfattas annat än som ungefärliga. Bland annat

kan icke med någon säkerhet bedömas vad de föreslagna ändringarna i förmögenhetsbeskattningen

komma att betyda, då utfallet härutinnan väsentligt

blir beroende av de taxeringsvärden som fastställas år 1952.

Jag vill slutligen i detta sammanhang även något beröra frågan om avvägningen

mellan direkta och indirekta skatter i den statliga beskattningen.

Skatteutredningen har för sin del erinrat om att man i det svenska skattesystemet

kunnat förinärka en principiellt avvisande inställning till in
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

direkt beskattning, en inställning som tidigare även varit högst befogad.

En ökad användning av indirekta skatter är emellertid enligt utredningen

nu väl tänkbar utan att den behöver innebära någon omfördelning mellan

inkomstklasserna. Utredningen anför sammanfattningsvis, att förutsättningarna

för avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning numera

äro så väsentligt annorlunda än i tidigare skeden att en allvarlig prövning

av denna fråga bör komma till stånd. Utredningen föreslår därför, att undersökningar

utföras i syfte att möjliggöra ett slutligt ställningstagande till

frågan om en ökad användning av indirekta skattemetoder.

Som jag förutskickade i årets finansplan har jag för avsikt att inom den

närmaste tiden föreslå Kungl. Maj :t igångsättande av en utredning rörande

vägarna för att bereda statskassan kompensation för det inkomstbortfall

som uppkommer vid ett genomförande av skattereformen. I samband därmed

torde även de av skatteutredningen anförda synpunkterna beträffande

avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning närmare få övervägas.

Beträffande frågan om ökad användning av indirekta skattemetoder vill

jag särskilt peka på behovet av nya statsinkomster för att trygga en fortsatt

social reformpolitik. På den ifrågavarande utredningen bör således ankomma

att pröva spörsmålet på vad sätt finansiella möjligheter för ett

vidgat socialt reformarbete skola åvägabringas. Jag vill i sammanhanget

erinra om att det rådande statsfinansiella läget, som tvingar till den yttersta

återhållsamhet med nya statsutgifter, nödvändiggjort att även i och för sig

behjärtansvärda förbättringar av sociala förmåner fått avvisas i budgetförslaget

för budgetåret 1952/53. Med den inriktning nämnda utredning sålunda

torde erhålla kommer dess resultat knappast att öva inverkan på

möjligheterna för den här avhandlade skattesänkningen.

III. ÖVERSIKT AV SKATTEUTREDNINGENS ÄNDRINGSFÖRSLAG.

För närvarande är det statliga ortsavdraget för gift skattskyldig bestämt

till fast belopp, oberoende av inkomstens storlek. För ensamstående skattskyldig

minskar däremot ortsavdraget med stigande inkomst för att slutligen

helt bortfalla. Utredningen föreslår den ändringen, att systemet med reducering

av ortsavdraget för ensamstående skall upphöra. Ändringen är av teknisk

natur. Meningen är att den avvägning mellan ensamståendes och giftas

beskattning, som nu sker genom ortsavdragens reducering, i stället skall

åstadkommas genom att två olika skatteskalor skola begagnas vid beräkning

av den statliga inkomstskatten, den ena avsedd för gift person och

den andra avsedd för ensamstående.

Sedan avdrag för barn numera avskaffats vid beskattningen och ersatts

med allmänna barnbidrag äro makar med barn och makar utan barn i prin
4—437

ss Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 213.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majds proposition nr 213.

cip likställda vid taxeringen. Utredningen har diskuterat frågan, huruvida

denna likställighet bör bibehållas och funnit sig icke böra föreslå någon

ändring i detta avseende.

I fråga om äkta makars beskattning har utredningen prövat olika möjligheter

till en lösning. Sålunda redovisas i betänkandet dels ett särbeskaltningssystcm

och dels ett sambeskattningssystem grundat på en tudelning

av makars inkomst. Ingendera metoden har dock ansetts möjlig att lägga

till grund för lagstiftning, även om den sistnämnda metoden i modifierad

form ansetts kunna få betydelse för avvägningen av ensamståendes och

giftas skatt enligt de två skatteskalorna.

Undersökningarna ha övertygat utredningen om att sambeskattningen

bör bibehållas såsom metod för makars beskattning. Olika möjligheter ha

prövats att inom det nuvarande sambeskattningssystemet tillrättalägga eller

mildra de olägenheter som ansetts förenade därmed. Av de frågor, som

därvid kräva en lösning, visar sig den om s. k. förvärvsavdrag för gift

kvinna vara den mest svårlösta. Sådant förvärvsavdrag utgår för närvarande

med ett belopp motsvarande hälften av den gifta kvinnans inkomst av

rörelse eller eget arbete, dock högst med 1 000 kronor. Bestämmelsen är

provisorisk. Enligt utredningens mening kan förvärvsavdraget icke bibehållas

i skattesystemet — och än mindre höjas — utan att fråga måste

uppkomma om att samtidigt införa ett liknande avdrag för gifta kvinnor,

vilka deltaga i mannens jordbruk eller rörelse men vilka enligt gällande

bestämmelser icke självständigt taxeras för värdet av sitt däri nedlagda

arbete. En sådan utvidgning av förvärvsavdraget har emellertid av praktiska

skäl icke kunnat förordas. Det nuvarande förvärvsavdraget har,

främst på denna grund, ansetts vara behäftat med så stora olägenheter,

att det bör avlägsnas ur skattesystemet eller åtminstone väsentligt

beskäras. Förutsättningar för en sådan reform ha ansetts föreligga, om

den genomföres i samband med den sänkning och omläggning av den statliga

inkomstbeskattningen, som utredningen i övrigt föreslår. För att möjliggöra

en övergång visar det sig dock nödvändigt att behålla förvärvsavdraget

till någon mindre del. För att detta skall kunna ske utan att fog för

ett motsvarande avdrag för jordbrukar- och rörelseidkarhustrur skall uppkomma

och därigenom syftet med reformen förfelas, bör avdraget dock

icke bestämmas högre än till 300 kronor, fast belopp. Avdraget kommer härigenom

att överensstämma med det förvärvsavdrag, som utgår vid den

kommunala beskattningen.

Beträffande makars beskattning i övrigt föreslås den tekniska ändringen,

att makar vid ortsavdragsberäkningen skola tillgodoföras hälften var av

ortsavdraget. I den mån sådant avdrag icke kan utnyttjas av ena maken,

skall det tillgodoräknas den andra. Vid den statliga taxeringen fördelas

därefter skatten mellan makarna i förhållande till deras beskattningsbara

inkomster, icke såsom nu i förhållande till deras taxerade inkomster. Vidare

föreslås, att makar för beskattningsår, varunder de ingått äktenskap, alltid

skola taxeras såsom av varandra oberoende skattskyldiga.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213. 51

Utredningens ställningstagande till sambeskattningen och förvärvsavdraget

har emellertid grundats på den viktiga förutsättningen, att skattesatsen

för den statliga inkomstskatten samtidigt bestämmes enhetligt till

12 % för makar upp till en taxerad inkomst av 12 000 kronor i högsta ortsgrupp.

I lägsta ortsgrupp går motsvarande gräns vid 11 360 kronor. Skatteprocenten

föreslås sålunda bli proportionell inom hela detta inkomstskikt;

först vid taxerade inkomster ovanför denna gräns skall den vara progressiv.

För att denna även ur andra synpunkter önskvärda reform skall kunna

genomföras vid beskattningen erfordras emellertid en höjning av makars

ortsavdrag från nuvarande 3 000 kronor till 4 000 kronor i högsta ortsgrupp.

Utredningen föreslår alltså, att de statliga ortsavdragen för gift skattskyldig,

vilka för närvarande äro 2 500—3 000 kronor beroende på ortsgrupp,

höjas till 3 360—4 000 kronor. För ensamstående skattskyldig föreslås

icke någon häremot svarande höjning av ortsavdraget; i lägre ortsgrupper

än den högsta skall dock enligt förslaget en viss mindre höjning

ske även av de ensamståendes ortsavdrag.

För beräkningen av den statliga inkomstskatten föreslås följande två

skiktskalor: I

Skatt i % av vidstående del av

Beskattningsbar

beskattningsbar inkomst för

inkomst, kr.

gift skatt- skyldig

ensamstående

skattskyldig

ej över 4 000

12

12

4 000— 6 000

12

16

6 000— 8 000

12

20

8 000— 10 000

16

24

10 000— 12 000

20

27

12 000— 16 000

25

30

16 000— 20 000

30

34

20 000— 30 000

35

38

30 000— 40 000

40

42

40 000— 60 000

45

46

60 000—100 000

50

50

100 000—150 000

55

55

150 000—200 000

60

60

över 200 000

65

65

I förening med den kommunala ortsavdragsreform, som trätt i kraft

den 1 januari 1952, skulle utredningens förslag komma att medföra väsentliga

sänkningar i total skatt för alla skattskyldiga. Skattesänkningarna äro

procentuellt större för de lägre inkomstskikten än för de högre. Även om

förslaget ses isolerat och sålunda hänsyn tages endast till den statliga inkomstskatten,

medför det sänkningar i praktiskt taget alla inkomstlägen.

Att en mindre ökning i statsskatt för ensamstående uppkommer i vissa

lägen, där minskningen i total skatt är betydande, bär ansetts uppvägas av

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kangl. Maj.ts proposition nr 213.

fördelen, att skattesatsen i botten kunnat bestämmas enhetligt till 12 %

även för de ensamstående.

I fråga om beskattningen av änklingar och änkor föreslår utredningen,

att dessa skola medgivas ortsavdrag såsom gifta vid taxering för det beskattningsår,

under vilket andra maken avlidit, samt för det därpå följande

beskattningsåre t.

Utredningen föreslår även vissa lättnader i förmögenhetsbeskattningen.

I detta avseende förordas en höjning av gränsen för skattskyldigheten från

nuvarande 30 000 kronor till 40 000 kronor samt vidare vissa ändringar i

den gällande skatteskalan för förmögenhetsskatten. Förmögenhetsskattens

belopp vid olika beskattningsbara förmögenheter enligt gällande ordning

och enligt förslaget framgår av följande tabell. I

Förmögenhetsskatt i kronor

Besk. förm.

kr.

Enl. gällande

Enl. för-

ordning

slaget

40 000

60

0

50 000

120

50

70 000

240

150

100 000

420

300

150 000

920

800

200 000

1 520

1 300

250 000

2 270

1 950

300 000

3 020

2 600

400 000

4 820

3 900

500 000

6 620

5 500

750 000

11 120

9 500

1 000 000

15 620

13 500

2 000 000

33 620

31 500

5 000 000

87 620

85 500

I fråga om barns förmögenhetsbeskattning föreslås den ändringen i nu

gällande bestämmelser att förmögenhetsskatten skall beräknas gemensamt

för föräldrar och hemmavarande barn under 16 år. Sedan barnet fyllt 16 år

skall någon skattskyldighet för barnets förmögenhet icke åligga föräldrarna.

Det föreslås, att bestämmelserna om den s. k. 80 procent-spärren, vilka

för närvarande ha provisorisk karaktär, göras definitiva. Då det visat sig att

spärren i vissa fall icke medför den åsyftade begränsningen av skatterna

till 80 % av inkomsten föreslås den tekniska utvidgningen att även den statliga

förmögenhetsskatten skall kunna i viss utsträckning tagas i anspråk

vid skattereduktionen.

I fråga om kvarlåtenskapsskatten föreslår utredningen icke annan ändring

än att gränsen för skattskyldigheten — liksom vid förmögenhetsbeskattningen

— liöjes från nuvarande 30 000 kronor till 40 000 kronor. En

mindre justering av det nedersta skiktet i skatteskalan har därvid måst

göras.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 213.

Beträffande juridiska personer liar utredningen icke funnit motiverat

att bibehålla den nuvarande skillnaden mellan aktiebolag och ekonomiska

föreningar vid den statliga inkomstbeskattningen. Skatten utgör för närvarande

för aktiebolagen 40 % och för de ekonomiska föreningarna 32 %

av den beskattningsbara inkomsten. Utredningen föreslår, att skattesatsen

även för de ekonomiska föreningarna — med undantag för jordbrukets

kreditkassor — skall bestämmas till 40 %.

Den minskade skatteintäkten för staten vid genomförande av utredningens

förslag har på skatteunderlaget vid 1949 års taxering beräknats

till omkring 265 milj. kronor.

Reservationer till utredningens förslag.

Utredningens förslag är inte i alla delar enhälligt. Det är enhälligt i fråga

om skatteskalorna för inkomstskatten. De reservationer som anförts gälla

i huvudsak frågorna om förvärvsavdrag för gift kvinna, förmögenhetsskatten

och kvarlåtenskapsskatten.

Herr Hagberg föreslår sålunda att yrkeskvinnor med barn under 14 år

skola medgivas förvärvsavdrag -— utöver 300-kronorsavdraget — med 25 %

av inkomsten, dock högst med 1 000 kronor. Herrar Sandberg och Petrén

föreslå att avdraget — 300-kronorsavdraget inräknat — skall utgöra 10 %

av inkomsten, högst 800 kronor, för yrkeskvinnor utan barn och 20 % av

inkomsten, högst 1 600 kronor, för yrkeskvinnor med barn under 16 år.

I de nu nämnda reservationerna föreslås dessutom att 300-kronorsavdraget

skall tillkomma även hustrur som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse.

Herrar Henriksson och Rehn vilja däremot icke utvidga avdraget till

sistnämnda kategori men höja förvärvsavdraget för yrkeskvinnor till 10 %

av inkomsten, högst 1 000 kronor, samt avväga ortsavdragen annorlunda

än enligt förslaget.

Herr Jonsson vill icke höja förvärvsavdraget för yrkeskvinnor men utvidga

det föreslagna 300-kronorsavdraget till att gälla även för hustrur

som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse.

Annan utformning av förmögenhetsbeskattningen samt avskaffande av

kvarlåtenskapsskatten påyrkas i olika reservationer av herrar Hagberg,

Jonsson, Petrén, Sandberg och Söderlund.

Herrar Franzon, Hagberg och Söderlund föreslå uppflyttning även av

sparbanker och övriga kreditinstitut i skattesats 40 %, medan herr Jonsson

reserverar sig mot den föreslagna skattehöjningen för ekonomiska föreningar.

Remi ssy it randen a.

1 remissyttrandena har förslaget i allmänhet tillstyrkts i sina huvuddrag.

Även om erinringar gjorts i olika detaljer — och i vissa remissvar

även mot de grundläggande bestämmelserna i förslaget — ha de hörda

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 21o.

myndigheterna och sammanslutningarna på ett i allmänhet tämligen positivt

sätt anslutit sig till förslaget i stort och ansett att det bör läggas till

grund för lagstiftning.

Erinringarna röra i första hand frågan om särskilt avdrag för förvärvsarbetande

gift kvinna, det s. k. förvärvsavdraget. Vidare ha olika meningar

gjort sig gällande beträffande förmögenhetsbeskattningens höjd och utformning,

beträffande bibehållandet av kvarlåtenskapsskatten samt i fråga om

den föreslagna höjningen av skattesatsen för ekonomiska föreningar.

Riksräkcnskapsverket konstaterar att utredningens förslag i skilda

skattetekniska hänseenden innebär framsteg i förhållande till vad som nu

gäller. Riksräkenskapsverket syftar här på sådana moment i förslaget som

att bottenskiktet i skatteskalan avsevärt breddats, att ortsavdraget för

makar fördelats med hälften på envar av makarna, att ortsavdragen gjorts

fasta också för ensamstående och att samtaxeringen för det första äktenskapsåret

slopats.

Departementschefen.

I anslutning till denna översikt vill jag endast anföra att jag, såsom framgått

av mitt tidigare yttrande, finner förslaget i stort sett lämpat att läggas

till grund för lagstiftning. I det följande kommer jag att behandla de olika

ändringsförslagen var för sig.

IV. FYSISKA PERSONERS INKOMSTBESKATTNING.

1. PRINCIPEN FÖR ÄKTA MAKARS BESKATTNING.

Enligt 20 § kommunalskattelagen må vid inkomstberäkningen avdrag icke

ske för värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts

av andre maken. Det sålunda meddelade förbudet mot avdrag för lön till

make medför, när fråga är om en av makarna gemensamt bedriven verksamhet,

en gemensam beskattning av dem, s. k. faktisk sambeskattning.

Beskattningen av äkta makar, som leva tillsammans och som båda taxeras

för inkomst, bygger på principen om sambeskattning. Makarna taxeras

visserligen envar för sin inkomst och mannen därjämte för boets gemensamma

inkomst, men ortsavdrag och beskattningsbar inkomst beräknas för

dem gemensamt. Likaså bedömes skatteplikten med hänsyn till makarnas

sammanlagda inkomst. Allmänna avdrag, som helt eller delvis icke kunna

utnyttjas på den därtill närmast berättigade makens skattepliktiga inkomst,

må avräknas från den andra makens inkomst. Denna ömsesidiga kvittningsrätt

gäller sålunda bl. a. för underskott på förvärvskälla.

Vid taxeringen till kommunalskatt fördelas den beskattningsbara inkomsten

på makarna efter förhållandet mellan deras taxerade inkomster. Vid

taxering till statlig inkomstskatt sker däremot icke någon fördelning på

s. 55 Kontrollera mot PDF

Ivungl. Maj:ts proposition nr 213. 55

makarna av den gemensamma beskattningsbara inkomsten; i stället fördelas

den därå uträknade skatten på makarna efter förhållandet mellan

deras taxerade inkomster.

Vid ändring av civilstånd är det förhållande, som rått under större

delen av beskattningsåret, bestämmande för taxeringen. Regeln har tolkats

så, att den 1 juli ansetts vara avgörande tidpunkt; ändring som skett den

1 juli eller senare under beskattningsåret har icke tillerkänts betydelse

för taxeringen.

Sambeskattningen får sålunda betydelse för äkta makars inkomstbeskattning

främst i följande avseenden: 1) skattepliktsgränsen är gemensam,

2) ortsavdrag beräknas gemensamt, 3) underskottsavdrag och allmänna

avdrag, vilka ej kunna utnyttjas av ena maken, få överföras till andra

maken samt 4) beskattningsbar inkomst beräknas för makarna gemensamt.

Skatteutredningen.

I betänkandet redovisas till en början ett särbe skattnings alternativ (s.

163—181). Härvid borde man enligt direktiven utgå från att samtliga skattskyldiga

skola ha ett lika stort ortsavdrag och att make skall ha rätt att

utnyttja avdrag, som andra maken på grund av bristande inkomst inte kan

utnyttja. En gift man, vars hustru saknade inkomst, skulle alltså få utnyttja

hustruns hela ortsavdrag; om hon själv kunde utnyttja någon del

därav skulle eu avräkning av ortsavdrag ske mellan makarna, så att mannen

finge utnyttja vad hon icke kunde tillgodogöra sig. Detta i direktiven angivna

sätt att ordna makarnas ortsavdrag i ett särbeskattningssystem har

utredningen funnit vara den enda praktiskt möjliga lösningen. Redan därmed

har man emellertid i systemet infört ett moment av sambeskattning,

säger utredningen. Genom denna avräkning av ortsavdrag mellan makar

förloras väsentligt de praktiska fördelar vid taxering och källskatteberäkning,

som man i allmänhet föreställer sig vara förenade med särbeskattning.

Härigenom skapas också ett »tröskelproblem» för makarna: eftersom den

första delen av hustruns inkomst motsvaras av en minskning av mannens

ortsavdrag, blir marginalskatten på denna första del ofta betydligt högre

än på den inkomst hon därutöver kan tjäna.

Vid den vidare uppläggningen av särbeskattningssys temet har utredningen

funnit sig efter hand nödgad att göra så många ytterligare eftergifter

mot sambeskattningsprincipen, att resultatet -— enligt vad utredningen

finner — måste få ett tycke av halvmesyr. En allvarlig olägenhet

med särbeskattningsformen är att den öppnar möjligheter för makar att

vinna skattelättnader genom eu mer eller mindre konstlad uppdelning av

inkomsten mellan makarna. Vid undersökning av denna fråga har utredningen

till en början funnit att det nuvarande förbudet mot avdrag för

lön till make måste bibehållas även i särbeskattningssystemet. Trots en sä

väsentlig inskränkning i särbeskattningsprincipen kvarstår likväl en så

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. May.ts proposition nr 213.

stor risk för snedvridning av beskattningen genom inkomstöverflyttningar

mellan makar, att systemet enligt utredningens mening inte kan tänkas

förverkligat utan alt det förses med en spärr, enligt A-ilken särbeskattningen

på visst sätt brytcs, när inkomsten för vardera maken överstiger

visst belopp.

Det har icke befunnits praktiskt möjligt att i särbeskattningssystemet

lösa frågan om den s. k. faktiska sambeskattningen, främst av gifta jordbrukare

och rörelseidkare. I och med att man behåller förbudet mot avdrag

för lön till make, kommer mannen i dessa fall att alltjämt bli beskattad

för hustruns arbete i den gemensamma verksamheten.

Såsom en betänklig följd av systemet har även framhållits, att ett särbeskattningssystem

inom den kostnadsram, som man över huvud taget ansett

sig kunna räkna med, i många fall skulle leda till skattehöjningar för

förvärvsarbetande hustrur i förhållande till nu utgående skatter. För att undvika

dylika skattehöjningar, skulle även särbeskattningssystemet behöva

fördes med ett förvärvsavdrag. Därmed skulle emellertid ett av systemets

väsentliga syften ha gått förlorat, säger utredningen. Det hade nämligen

varit önskvärt att vid särbeskattningen kunna undvara det nuvarande förvärvsavdraget,

som utgör ett av sambeskattningens svåraste problem och

som rätteligen icke heller hör hemma i ett särbeskattningssystem, eftersom

jämvikten i skattebörda mellan ett gift par, där endast mannen har

inkomst, och ett gift par, där båda makarna ha inkomst, i särbeskattningssystemet

tillgodoses genom att skatteprogressionen blir lindrigare för det

senare paret.

Vidare har undersökts en sambeskaltningslinje med skatteberäkningen

grundad på Utdelning av makarnas inkomst (s. 181—190). Utredningen

har emellertid funnit, att en sådan metod konsekvent genomförd skulle i

högre inkomstlägen gynna gifta inkomsttagare i förhållande till ogifta,

på ett sätt som icke motiveras av de faktiska förhållandena. Inkomstbortfallet

för staten vid ett dylikt system — begränsat till inkomstbeskattningen,

och utan något förvärvsavdrag för gift kvinna -— har på skatteunderlaget

vid 1949 års taxering beräknats till 158 milj. kronor. Då har

emellertid icke något gjorts för de ensamstående. Eftersom i detta system

förhållandet mellan gifta och ogifta är fixerat på ett visst sätt, kan en

skattelättnad icke beredas de ensamstående utan att även äkta makar få

en sänkning utöver den som ligger redan i tudelningsmetoden. Mot systemet

har utredningen vidare invänt, att det vidgar klyftan mellan makar

och ensamstående på ett sätt som hårt drabbar änklingar och änkor.

Även olika möjligheter att modifiera tudelningsprincipen ha prövats.

Någon tillfredsställande lösning efter principiell linje har man emellertid

därvid icke kunnat finna.

Utredningen har vidare diskuterat möjligheterna att med bibehållande

av den nuvarande sambeskattningen vidtaga vissa reformer ägnade att tillrättalägga

och mildra de olägenheter, som nu anses förenade med sambe
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

skattningen (s. 190—198). Tre frågor komma därvid i förgrunden: avvägningen

av skattebördan mellan ensamstående och äkta makar, storleken

och utformningen av gift kvinnas förvärvsavdrag samt det tekniska förfarandet

vid fördelning av skatt mellan makar.

Av dessa frågor har utredningen funnit den om gift kvinnas förvärvsavdrag

vara den mest svårlösta. Inom utredningen ha undersökts flera

möjligheter att utvidga det nuvarande förvärvsavdraget för att därigenom

mildra sambeskattningseffekten för två var för sig förvärvsarbetande makar.

En sådan utvidgning måste emellertid enligt utredningens mening ge anledning

till krav på ett motsvarande förvärvsavdrag till jordbrukarnas och

rörelseidkarnas hustrur. Med hänsyn till svårigheterna att här finna en

praktiskt möjlig lösning och då även vägande skäl kunna tala emot att förvärvsavdraget

på detta sätt utbygges och att en generell skattelättnad ges

för en ny stor grupp, har utredningen slutligen sökt finna en lösning, som

kunde ge möjlighet att helt eller till väsentlig del avskaffa det nuvarande

förvärvsavdraget för gift kvinna (s. 199—202). Utredningen har därvid

även velat beakta kraven på att beskattningen icke ytterligare kompliceras

utan i stället i möjligaste mån förenklas.

Undersökningarna ha övertygat utredningen om att sambeskattningen

bör bibehållas såsom metod för äkta makars beskattning. Det nuvarande

förvärvsavdraget är emellertid enligt utredningens mening behäftat med

så stora olägenheter, att det bör avlägsnas ur skattesystemet eller åtminstone

väsentligt beskäras. För att underlätta detta bör den statliga inkomstskatten

för äkta makar beräknas efter en proportionell skattesats upp till

en för makarna sammanlagd taxerad inkomst av omkring 12 000 kronor.

En sådan ändring av statsskatteskalan, vilken utredningen funnit önskvärd

även ur andra synpunkter, förutsätter emellertid, att de statliga ortsavdragen

för äkta makar höjas. Ortsavdragen böra därvid bestämmas —

i högsta ortsgrupp — till 4 000 kronor för två makar (—höjning med

1 000 kronor).

Remissyttrandena.

Utredningens åsikt att sambeskattningen bör bibehållas såsom metod

för äkta makars beskattning accepteras eller lämnas utan erinran av så

gott som alla de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna. Undersökningen

anses i allmänhet ha tillräckligt tydligt visat att särbeskattningslinjen

är behäftad med så stora olägenheter att den icke kan anses praktiskt

framkomlig.

Socialstyrelsen ansluter sig till sambeskattningsprincipen och anser dess

utformning enligt förslaget vara avgjort att föredraga framför det nuvarande

systemet.

överståthållarumbeiet finner att förslaget måste anses utgöra cn så tillfredsställande

lösning av den segslitna och svårbemästrade frågan om äkta

makars beskattning som för närvarande är möjlig att åstadkomma. De

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majäs proposition nr 213.

förenklingar i taxeringsförfarandet, som ernås genom förslaget i denna del,

äro enligt ämbetets mening så betydande att ämbetet vill understryka angelägenheten

av att förslaget härutinnan snarast möjligt lagfästes.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Vid avgivande av yttrande i januari 1950 över sambeskattningssakkunnigas

förslag har länsstyrelsen uttalat sig till förmån för bibehållande av

sambeskattningsprincipen men samtidigt starkt understrukit, att problemet

enligt länsstyrelsens mening främst borde skärskådas ur synpunkten att

det gällde att finna en riktigare fördelning av skattebördan mellan gifta

och ensamstående. Utredningen synes ha valt den av länsstyrelsen förordade

utgångspunkten för sina överväganden. Då det nu klarare analyserats, huru

sambeskattningssystemet fungerar i jämförelse med de ensamståendes

skattetryck, kan länsstyrelsen i stort sett acceptera utredningens ställningstagande,

enär en lämplig avvägning synes ha uppnåtts.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser alt utredningsmännens redogörelse

för olika tänkbara principer för äkta makars beskattning samt konsekvenserna

av dessa olika principer i högsta grad bidragit att klarlägga dessa

svårlösta frågor. Liksom utredningsmännen har länsstyrelsen den uppfattningen,

att sambeskattningen bör bibehållas som metod för äkta makars

beskattning.

Liknande uttalanden göras av andra länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Stockholms län liksom även Sveriges liäradsskrivarförening

anse dock att en särbeslcattning upp till en för makarna sammanlagd

taxerad inkomst av 12 000 kronor hade varit att föredraga, bl. a. ur källskattesynpunkt.

Länsstyrelsen anför:

Länsstyrelsen vill icke förneka, att mycket talar för den av utredningen

förordade lösningen, men det synes å andra sidan obestridligt, att samma

fördelar skulle kunna vinnas vid särbeskattning av inkomsttagare under

ovannämnda inkomstgräns, därest den statliga inkomstskatten för dessa

beräknas efter proportionell skattesats. Särskilt bör framhållas, att den

olägenhet med särbeskattningsformen, som ligger i möjligheter till konstlad

uppdelning av inkomsten mellan makar och som utredningen med viss

kraft understrukit, med denna konstruktion av särbeskattningen skulle

bortfalla.

Infördes särbeskattning för makar med inkomst under 12 000 kronor,

skulle detta icke nödvändigtvis medföra olägenheter för makar, av vilka

blott den ene har inkomst. En skälig avvägning skulle nämligen kunna

åstadkommas antingen genom att för sådant fall medgiva ett högre ortsavdrag

än för ensamstående eller också genom att frågan beaktades vid

konstruktionen av skatteskalorna. Slutligen må också påpekas, att skattebördan

även enligt detta system skulle kunna regleras på lämpligt sätt

genom ett s. k. förvärvsavdrag.

Särbeskattningslinjen skulle även vara till fördel för beräknandet av

källskatt (A-skatt) för äkta makar. Blott ett system, där den enskilda

makens skattebörda regleras utan hänsyn till andre makens inkomst,

lämpar sig för uppbörd av källskatt.

Av de kvinnosammanslutningar som yttrat sig över förslaget vidhåller

yrkeskvinnors samarbetsförbund sin i remissyttrande över sambeskatt
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

ningssakkuimigas förslag uttalade mening att särbeskattningssystemet i

princip måste anses vara det riktiga. Förbundet ifrågasätter om icke utredningen,

eventuellt med längre tid till sitt förfogande, skulle haft möjligheter

att draga upp riktlinjer för en framtida lösning enligt särbeskattningsalternativet.

Med hänsyn härtill bedömer förbundet utredningens förslag

helt mot bakgrund av nu gällande skattesystem. Efter att ha gjort vissa erinringar

mot förslagets avvägning av skattebördan mellan äkta makar och

ensamstående samt mot den föreslagna sänkningen av gift kvinnas förvärvsavdrag

fortsätter förbundet:

I betraktande av att utredningens förslag till fysiska personers inkomstbeskattning

som helhet erbjuder obestridliga fördelar i förhållande till nu

gällande bestämmelser ansluter sig förbundet härtill, dock under bestämd

förutsättning, att förvärvsavdraget utformas i enlighet med herrar Petréns

och Sandbergs ovan angivna yrkanden samt under uttrycklig hänvisning

till av oss gjorda uttalanden angående avvägningen av skattebördan mellan

äkta makar och ensamstående.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, som i yttrande över sambeskattningssakkunnigas

förslag hemställde om en ny utredning på grundval

av metoden sambeskattning enligt tudelningsprincip, föreslår i sitt nu

avgivna remissyttrande en förnyad utredning med uppgift att utarbeta ett

förslag på särbeskattningsgrund.

Fredrika-Bremer-förbundet anser att utredningen givit övertygande skäl

för sambeskattningsmetoden och ansluter sig i princip till utredningens

förslag om äkta makars beskattning.

Departementschefen.

Det kan konstateras att remissinstanserna på ett i stort sett otvetydigt

sätt givit sin anslutning till skatteutredningens mening att sambeskattningen

bör bibehållas såsom metod för äkta makars beskattning. Då frågan

härom länge utgjort ett tvisteämne anser jag det vara ett betydande framsteg

att en så relativt stor enighet kunnat uppnås i denna punkt. Tydligen

gäller här i särskilt hög grad att de principiella synpunkterna måste fogas

efter vad som är praktiskt genomförbart. Så länge diskussionen förts på

det principiella planet har det därför visat sig svårt att nå fram till positiva

resultat. Av remissyttrandena att döma har emellertid skatteutredningens

i betänkandet redovisade särbeskattningssystem ansetts tillräckligt tydligt

visa att en lösning enligt denna linje icke låter sig förverkligas.

Även jag finner att utredningen på ett tillräckligt uttömmande sätt redovisat

de undersökningar, som den haft i uppdrag att utföra, och att utredningen

därmed även givit övertygande skäl för sin uppfattning om att sambeskattningen

får anses tekniskt nödvändig. Då en av de hörda kvinnoorganisationerna

nu föreslagit en förnyad utredning med uppgift att utarbeta

ett förslag på särbeskattningsgrund, är sålunda detta ett yrkande

som jag icke kan biträda.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 218.

60

Länsstyrelsen i Stockholms län liksom även Sveriges häradsskrivarförening

har ifrågasatt om icke särbeskattning borde införas för makar med

inkomst under 12 000 kronor. Emellertid torde skillnaden mellan ett dylikt

system och det av skatteutredningen föreslagna bli ytterst ringa. En make

som utnyttjar sin hälft av makarnas ortsavdrag och som tillsammans med

andra maken har inkomst understigande 12 000 kronor, kommer enligt utredningens

förslag att åtnjuta samma statliga ortsavdrag som en ogift person

och även påföras statsskatt till samma belopp som en ogift person.

Skulle däremot maken icke kunna utnyttja sitt ortsavdrag helt, sker en

avräkning av ortsavdrag mellan makarna; den enas taxering blir då beroende

av den andras, vilket måste försvåra källskatteberäkningen. Såsom

skatteutredningen funnit måste emellertid detta resultat uppkomma även

vid särbeskattning; man blir också där nödgad att i fråga om ortsavdragsberäkningen

göra den ena makens taxering beroende av den andras. Det

lär nämligen icke vara möjligt — såsom länsstyrelsen antytt — att för en

make, som är ensam inkomsttagare, tillämpa ett visst högre ortsavdrag

eller en viss lägre skattesats än för en gift person, vars make också har

inkomst, eftersom man här har att göra med en hel serie mellanfall, där

den ena makens inkomst kan variera från något tiotal kronor upp till ortsavdragets

fulla på honom belöpande belopp. Skillnaden mellan särbeskatlning

under 12 000 kronor och sambeskattning enligt utredningens förslag

torde sålunda, såvitt jag kan finna, i praktiken mera vara en fråga om

rubricering än en fråga av saklig betydelse. Jag vill dock erinra om att

skatteutredningen även gjort undersökningar om möjligheterna att åstadkomma

en kombination mellan sambeskattning och särbeskattning men

funnit sig böra övergiva tanken därpå med hänsyn till de komplikationer,

som måste uppkomma vid övergången mellan de båda systemen.

Den med sambeskattningen förknippade frågan om gift kvinnas förvärvsavdrag

har jag för avsikt att upptaga i ett senare avsnitt av denna proposition.

2. ORTSAVDRAG OCH SKATTESKALOR.

Genom 1947 års skattelagstiftning frigjordes den statliga beskattningen

i princip från hänsyn till barnförsörjningskostnaden. De tidigare utgående

familjeavdragen för barn avskaffades sålunda helt vid statsbeskattningen.

I stället infördes genom en fristående författning skattefria allmänna

barnbidrag att utgå fr. o. m. år 1948. Barnbidragen bestämdes till

260 kronor årligen för varje barn. Reformen har sedermera, fr. o. m. år

1952, fullföljts även vid den kommunala beskattningen. I samband därmed

höjdes bidragsbeloppet till 290 kronor. Barnbidragen utgå fr. o. in.

kvartalet efter det, varunder barnet fötts eller rätt till barnbidrag eljest

uppkommit, t. o. in. det kvartal, varunder barnet fyllt 16 år.

Ortsavdrag vid den statliga beskattningen utgå för närvarande till gifta

skattskyldiga med fasta belopp, olika för de fem ortsgrupperna, varvid

spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp utgör omkring 16 %. Av
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 61

draget beräknas för äkta makar gemensamt och utgör i ortsgrupperna I—V

respektive 2 500, 2 825, 2 750, 2 875 och 3 000 kronor.

För ensamstående skattskyldig utgår det statliga ortsavdraget icke med

fast belopp utan avdraget reduceras vid stigande inkomst för att slutligen

helt bortfalla. Ortsavdragets belopp, innan reduktionen påbörjats, är i

ortsgrupperna I—V respektive 1 600, 1 700, 1 800, 1 900 och 2 000 kronor.

Spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp är här 20 %. Reduktionen

av ortsavdraget börjar, när det beskattningsbara beloppet överstiger

1 000 kronor. Detta innebär, att reduktionen inträder, när den taxerade

inkomsten i de olika ortsgrupperna överstiger respektive 2 600, 2 700, 2 800,

2 900 och 3 000 kronor. Reduktionen sker sedan med 12,5 % av det ursprungliga

avdraget för varje 1 000 kronors ökning av den taxerade inkomsten

och är därigenom avslutad vid taxerade inkomster av respektive

10 600, 10 700, 10 800, 10 900 och 11 000 kronor. Vid en taxerad inkomst

uppgående till dessa eller högre belopp åtnjuter alltså en ensamstående

skattskyldig icke något ortsavdrag.

Den statliga inkomstskatten för fysiska personer är i sin helhet rörlig.

Grundbeloppet bestämmes efter en progressiv skiktskala, där den högsta

skattesatsen är 70 % och träffar den del av den beskattningsbara inkomsten

som överstiger 200 000 kronor. Emellertid begränsas skattens rörlighet så

till vida, att skatten — för den händelse uttagningsprocenten bestämmes

högre än till 100 % av grundbeloppet — icke får i något skikt överstiga

70 % av den beskattningsbara inkomsten.

Skalan för grundbeloppet vid den statliga inkomstskatten bestämdes år

1947 på följande sätt.

Beskattningsbar

Skatt på vidstående

Skatt på över-

inkomst

beskattnings- bara inkomst

skjutande belopp

inom skiktet

kr.

kr.

%

0

0

10

] 000

100

11

2 000

210

12

3 000

330

14

4 000

470

16

6 000

790

18

8 000

1 150

20

10 000

1 550

24

12 000

2 030

28

14 000

2 590

32

16 000

3 230

36

20 000

4 670

40

30 000

8 670

45

40 000

13 170

50

60 000

23 170

55

100 000

45 170

60

200 000

105 170

70

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten på grundval av ett

visst års taxering är efter övergången till källskatteuppbörd beroende av

vilket procenttal, som gällt för uttagande av motsvarande preliminära skatt.

På 1949—1951 års taxeringar har statlig inkomstskatt uttagits med 100 %

av grundbeloppet. Med hänsyn till de beslut, som fattats om procenttalet

för uttagande av preliminär skatt för budgetåren 1950/51 (SFS 274/1950)

och 1951/52 (SFS 392/1951), kommer skatten även på 1952 och 1953 års

taxeringar att utgå med 100 % av grundbeloppet.

Emellertid har i samband med den år 1950 beslutade höjningen av de

kommunala ortsavdragen viss jämkning gjorts i den statliga inkomstskatteskalan.

Motiven härtill voro följande.

Då en höjning av de kommunala ortsavdragen måste medföra en krympning

av det kommunala skatteunderlaget och såsom följd därav en höjning

av den kommunala utdebiteringen, har ortsavdragsreformen icke kunnat

förverkligas utan statligt ekonomiskt stöd. Detta stöd har givits i två

former. Sålunda utgå direkta statsbidrag till kommunerna i den omfattning,

att den sammanlagda utdebiteringen till kommun och landsting icke

på grund av reformen skall behöva höjas med mera än högst en krona.

För den härefter kvarstående utdebiteringshöj ningen — inom en krona —

kompenseras de skattskyldiga genom jämkning av den statliga inkomstskatteskalan.

Ifrågavarande jämkning i statsskatteskalan vidtogs genom förordning

den 20 april 1951, nr 180. Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1952;

bestämmelserna tillämpas för uppbörd av preliminär skatt under år 1952

men vid taxering först år 1953.

Statsskatteskalans utseende före och efter den sålunda beslutade jämkningen

framgår av följande tabell.

Beskattningsbar

Skalan före

Skalan efter

inkomst, skiktet

mellan

jämkningen

jämkningen

(tusental

kr.)

%

%

0—

1

10

10

1—

2

11

11

2—

3

12

12

3—

4

14

14

4—

6

16

16

6—

8

18

17

8—

9

20

19

9—

10

20

20

10—

12

24

23

12—

14

28

27

14—

16

32

32

16—

18

36

35

18—

20

36

36

20—

30

40

39

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj-.ts

•proposition

nr 213.

Beskattningsbar

Skalan före

Skalan efter

inkomst, skiktet

niplla n

jämkningen

jämkningen

UIClKtU

(tusental kr.)

%

%

30— 40

45

45

40— 50

50

49

50— 60

50

50

60— 80

55

54

80—100

55

55

100—150

60

59

150—200

60

60

200—250

70

69

250—

70

70

Skatteutredningen.

Utredningen har diskuterat frågan om hänsynstagande till barnförsörjningskostnaden

vid beskattningen (s. 155—159), närmast i samband med

fördelningen av de skattskyldiga på de två av utredningen föreslagna

skatteskalorna. Därvid har kunnat ifrågasättas att låta barnförsörjningskostnaderna

bli avgörande för fördelningen. Till den mildare skalan skulle

då hänföras endast skattskyldiga med barn under viss ålder medan den

strängare skalan skulle begagnas för makar utan sådana barn, liksom för

ensamstående utan barn. Genom en dylik differentiering, grundad på två

olika skatteskalor, skulle emellertid någon hänsyn till antalet barn icke

kunna tagas. Den relativa skatteskärpning, som skulle inträda för makar,

vilka kunna ha kostnader för barn över den ålder, som fixerades, eller vilka

tidigare haft kostnader och underkastat sig uppoffringar för sina numera

vuxna barn, har också talat emot en differentiering av ifrågavarande slag.

Utredningen har därför funnit sig icke böra frångå den år 1947 godtagna

principen, enligt vilken någon skillnad vid beskattningen numera icke

göres mellan makar med barn och makar utan barn.

Utredningen har icke funnit sig kunna föreslå någon begränsning i den

nuvarande dyrortsgrupperingen vid beskattningen utan har i sitt förslag

bibehållit ortsavdragens gradering i fem ortsgrupper.

I ett särskilt yttrande (s. 277, 278) har herr Jonsson föreslagit, att vid

skattegrupperingen ortsgrupp I omedelbart avskaffas och sammanslås med

nuvarande ortsgrupp II samt att med intervaller på ett år den kvarstående

lägsta ortsgruppen sammanföres med den närmast högre, varigenom

ortsgrupperingen skulle successivt avskaffas inom relativt kort tid. I

I enlighet med sitt förslag rörande utformningen av äkta makars beskattning

förordar utredningen att de statliga ortsavdragen för makar höjas,

till 4 000 kronor i högsta ortsgrupp. Spännvidden mellan högsta och lägsta

ortsgrupp förulsättes alltjämt böra vara omkring 16 %.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Beträffande ensamstående skattskyldiga föreslår utredningen att den nuvarande

reduceringen av ortsavdragen vid stigande inkomst skall upphöra.

Avdragen föreslås skola bestämmas till belopp motsvarande hälften av

ortsavdraget för makar. Spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp,

som för närvarande är 20 %, skulle härigenom minskas till 16 %.

De av utredningen föreslagna ortsavdragen, jämförda med nu utgående

statliga ortsavdrag samt de kommunala ortsavdragen efter den år 1950 beslutade

höjningen, redovisas i följande tabell.

Ortsgrupp

Nuvarande statliga orts- avdrag, kronor

Av utredningen föreslagna

statliga ortsavdrag, kronor

Kommunala ortsavdrag, kronor

(efter höjning år 1950)

Ensamstående

(före redu- cering)

Gift

Ensamstående

Gift

Ensamstående

Gift

i

1600

2 500

1680

3 360

1180

1680

ii

1700

2 625

1760

3 520

1230

1760

in

1800

2 750

1840

3 680

1290

1840

IV

1900

2 875

1920

3 840

1340

1920

V

2 000

3 000

2 000

4 000

1400

2 000

I särskilt yttrande (s. 271—275) förorda herrar Henriksson och Rehn

en något annan avvägning av ortsavdragen mellan ensamstående och makar

än den av majoriteten föreslagna. För avvägningen föreslås två alternativ.

Alternativ 1 innebär följande: ortsavdraget för ensamstående höjes

med 80 kronor; ortsavdraget för makar sänkes med 140 kronor. Alternativ

2, vilket framföres såsom huvudalternativ, innebär endast en höjning

av ensamståendes ortsavdrag med 150 kronor. (Härvid föreslås dock

såsom i praktiken lämpligast att ortsavdraget för ensamstående bestämmes

160 kronor högre än enligt majoritetsförslaget, så att det i mellersta ortsgrupp

skulle bli 2 000 kronor; samtidigt skulle ortsavdraget för gifta avrundas

uppåt med 20 kronor till 3 700 kronor, d. v. s. 4 000 kronor inklusive

det generella förvärvsavdraget om 300 kronor. Förslaget äger samband

med frågan om gift kvinnas förvärvsavdrag och syftar till att två ensamstående

inkomsttagare skola bli jämställda med två inkomsttagare som

äro gifta med varandra.

För den vidare avvägningen av skattebördan mellan ensamstående och

äkta makar föreslår utredningen två skatteskalor. Skalorna ha avvägts så

att de vid beskattningsbara inkomster intill 10 000 kronor för äkta makar

och 5 000 kronor för ensamstående medföra en skatt, som för ensamstående

är hälften av vad äkta makar ha att betala på en dubbelt så stor inkomst.

Detta innebär att tudelningsmetoden i praktiken genomförts upp

till en taxerad inkomst för makar -— i högsta ortsgrupp — av 14 000 kronor.

De föreslagna skalorna, jämförda med förhållandena före 1951 års jämkning

av skalan, redovisas i följande tablå.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

65

Inkomstskatteskalorna.

Beskattnings- bar inkomst

tusental

kronor

SkatteskHla för gift

Skatteskala för ensamstående

förutvarande

skala

%

Av utredningon

föreslagen

skala

%

Förutvarande

skala om redu- ceringen av

ortsavdragen

lägges in i

skalan

%

Av utredningen

föreslagen

skala

%

1

2

3

4

5

0-

1

10

12

lo 0

12

i—

2

ii

12

13-6

12

2-

3

12

12

15 7

12

3—

4

14

12

18-4

12

4-

5

16

12

19-7

16

5-

6

16

12

21 8

16

6-

7

18

12

22''8

20

7—

8

18

12

24''4

20

8-

9

20

16

27-8

24

9—

10

20

16

24 0

24

It) -

12

24

20

27 6

27

12-

14

28

25

316

30

11—

16

32

25

35 6

30

16 —

18

36

30

36'' o

34

18 —

20

36

30

39-6

34

20—

25

40

35

40 o

38

25—

30

4''»

35

418

38

30—

40

45

40

4o 9

42

40-

60

50

45

50 5

46

60-

100

55

50

55-2

50

100

150

6o

55

60 o

55

150

200

60

60

60 4

60

200—

70

65

700

65

I fråga om skalornas rörlighet ifrågasättes icke annan princip än den

nu gällande. För den händelse uttagningsprocenten bestämmes högre än

till 100 % av grundbeloppet föreslås, att skatten icke i något skikt skall

överstiga den högsta skattesatsen i skalorna, d. v. s. 65 %.

Departementspromemorian angående ifrågasatt höjning av de kommunala

ortsavdragen.

Såsom inledningsvis omnämnts har inom finansdepartementets rättsavdelning

under januari 1952 utarbetats en promemoria angående ifrågasatt

höjning av de kommunala ortsavdragen.

I promemorian erinras till en början om att 1949 års skatteutredning

understrukit det nära sambandet mellan sitt förslag och den vid 1950 års

riksdag genomförda kommunala ortsavdragsreformen, vilken enligt utredningens

mening borde ses såsom ett första led i en sänkning av de direkta

skatterna.

Vidare anföres i promemorian bl. a.

5—437 52 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 213.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Med hänsyn till den penningvärdeförsämring, soin ägt rum efter det

beslutet om höjning av de kommunala ortsavdragen fattades på våren 1950,

torde frågan om avvägningen av de kommunala ortsavdragen nu böra upptagas

till förnyat bedömande. Genom 1950 års riksdagsbeslut1 fastställdes

de kommunala ortsavdragen till följande belopp.

i ii in iv v

Äkta makar ............ 1 680 1 760 1 840 1 920 2 000

Ensamstående ......... 1 180 1 230 1 290 1 340 1 400

I jämförelse med de tidigare ortsavdragen hade i mellersta ortsgrupp en

höjning skett med ca 100 %. I lägsta ortsgrupp uppgick höjningen till ca

125 % och i högsta ortsgrupp till ca 90 %. Denna olikhet mellan ortsgrupperna

berodde på att spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp samtidigt

minskats från 30 till 16 %.

De nya ortsavdragen skola tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1952. Den

preliminära skatt, som erlägges under 1952, skall alltså bestämmas med

beaktande av de höjda ortsavdragen.

De tidigare ortsavdragen hade varit oförändrade alltsedan de fastställdes

år 1928. Sålunda hade icke ens den försämring av penningvärdet, som

ägt rum sedan år 1928, beaktats med avseende å ortsavdragen. De redan

från början alltför små ortsavdragen hade härigenom blivit än mer otillfredsställande.

Ur kommunernas synpunkt hade utvecklingen i själva verket

medfört att uttaxeringen skedde på ett större skatteunderlag än som

rätteligen bort föreligga.

Genom att skillnaden mellan verkligt existensminimum och det existensminimum,

som i form av ortsavdrag beaktades vid taxering, undan för

undan ökat ställdes statsmakterna inför särskilda problem, då det gällde

att på en gång genomföra den erforderliga höjningen av de kommunala

ortsavdragen. Å ena sidan krävdes en mycket betydande ökning av avdragen

för att så långt möjligt närma dessa till ett mera verklighetsbetonat

existensminimum. Å andra sidan stod det klart att en mera väsentlig höjning

av avdragen icke vore möjlig att åstadkomma, utan att staten i en

eller annan form trädde emellan och lämnade kommunerna hjälp.

I första hand sökte man nå fram till kommunala ortsavdrag av samma

storlek som de statliga. Verkställda undersökningar gåvo emellertid vid

handen att minskningen av det kommunala skatteunderlaget skulle bli så

betydande att en sådan höjning för det dåvarande icke vore möjlig att

genomföra. De belopp, som slutligen fastställdes, motsvara ungefär 2U av

de statliga. Till grund för denna avvägning ligga sålunda inga principiella

överväganden utan endast kostnadssynpunkter.

Beträffande grunderna för de statsbidrag, som skola utgå till kommunerna

i anledning av ortsavdragsreformen, erinras i promemorian om att

1 Jfr ortsavdragskommittdns betänkande SOU 1950:5, propositionen 241/1950 och be
villningsutskottets

betänkande nr 57/1950.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

bidragen i princip skola täcka av ortsavdragsreformen föranledda utdebiteringshöjningar

utöver en krona per skattekrona. Vid sitt ställningstagande

till ersättningsfrågan hade ortsavdragskommittén fäst särskilt avseende

vid att kommunerna faktiskt utnyttjat ett större skatteunderlag än

som rätteligen bort ifrågakomma, därest ortsavdragen undan för undan

höjts med belopp motsvarande den under senare år inträdda penningvärdeförsämringen.

För ett återställande av ortsavdragen till deras ursprungliga

reella värde skulle, framhöll kommittén, i genomsnitt erfordras en utdebiteringshöjning

av 0: 80 kronor. För denna höjning skulle alltså i princip

icke utgå särskild ersättning av staten.

Socialstyrelsens levnadskostnadsindex — utan skatter och sociala förmåner

— i 1935 års serie var år 1950 (i medeltal) 168. Under år 1951

skedde en ökning av indextalet, under första kvartalet till 188, under andra

kvartalet till 195 och under tredje kvartalet till 200. Indexet har alltså

efter det ortsavdragsreformen beslöts och fram till oktober 1951 stigit med

32 enheter eller med cirka 20 %.

Den penningvärdeförsämring, som återspeglas häri, har inneburit att

ortsavdragen förlorat relativt i värde redan innan de börjat tillämpas. Den

skattelättnad för de lägre inkomstskikten, som man avsett att lämna, har

sålunda till en del uteblivit.

Även ur en annan synpunkt har penningvärdeförsämringen fått ogynnsamma

verkningar med avseende å ortsavdragens avvägning. Om man i

ortsavdragen främst ser en metod att från beskattning undantaga sådana

inkomststagare, vilka på grund av alltför låg inkomst sakna ekonomisk

förmåga att erlägga skatt, är det uppenbart att de avdragsbelopp, som fastställdes

år 1950, icke tåla vid någon minskning. Redan från början stod

det nämligen klart, att ortsavdragen även efter höjningen 1950 mycket

ofullständigt skulle kunna fylla denna uppgift. En jämförelse mellan de

kommunala ortsavdragen och de av centrala uppbördsnämnden fastställda

normalbeloppen för existensminimum visar vilken betydande eftersläpning

som alltjämt föreligger.

På grund av det anförda föreslås i promemorian en höjning av de kommunala

ortsavdragen till åtminstone deras reella värde 1950. Med utgångspunkt

från stegringen av levnadskostnadsindex ifrågasättes en höjning av

avdragsbeloppen med 20 å 25 %. De höjda beloppen, vid en 20-procentig I

ökning, skulle

bli följande.

I

ii

III

IV

v

Äkta makar ...

......... 2 020

2 120

2 200

2 300

2 400

Ensamstående

......... 1 420

1 480

1 550

1 610

1 680

I vilken utsträckning det kommunala skatteunderlaget kommer att påverkas

av en sådan höjning anses i promemorian icke kunna närmare fastställas

utan en ingående statistisk undersökning av förhållandena i de

olika kommunerna. Med hänsyn till att frågan om förändringarna i skatte
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition m 213.

underlaget vid höjningar av ortsavdragen redan blivit allsidigt belyst i samband

med ortsavdragsreformen, torde det emellertid icke vara erforderligt

att ånyo verkställa undersökningar i detta hänseende. Om man höjer ortsavdragen

med 20 ä 25 % så innebär ju detta endast att man återställer den

inbördes relation mellan inkomstnivå och avdragsnivå, som rådde vid tiden

för de nya ortsavdragens fastställande.

Ett problem som ägnades särskild uppmärksamhet vid ortsavdragsreformens

genomförande var frågan huruvida höjningen av ortsavdragen

skulle medföra en övervältring av skattebördan från icke fastighetsägare

till fastighetsägare och från fysiska personer till juridiska personer. I detta

avseende framhöll ortsavdragskommittén bl. a. att då en utdebiteringsstegring

av en krona — vilket genom de föreslagna statsbidragen så att

säga utgjorde den maximala övervältringen — endast obetydligt översteg

den skattehöjning, som i genomsnitt skulle inträda, därest ortsavdragen

återställdes till sitt reella värde före kriget, kunde en övervältring av denna

omfattning enligt kommitténs mening knappast sägas innebära en orättvisa

mot fastighetsägarna och de juridiska personerna. Genom att ortsavdragen

förblivit oförändrade trots penningvärdets fall hade nämligen i

själva verket en förskjutning av skattebördan ägt rum från fastighetsskatteunderlaget

och de juridiska personernas skatteunderlag över på de

fysiska personernas inkomstskatteunderlag.

I promemorian framhålles att penningvärdeförsämringen efter det ortsavdragen

fastställdes år 1950 på liknande sätt medfört en viss förskjutning

av skattebördan från det fasta skatteunderlaget över på inkomstskatteunderlaget.

Ett återställande av ortsavdragens reella värde innebär

sålunda icke att inkomstskatteunderlaget minskas till nackdel för det övriga

skatteunderlaget. Det innebär i stället att skattebelastningen kommer

att fördelas på de olika slagen av skatteunderlag på ett riktigare sätt.

I detta sammanhang påpekas att de höjningar av ortsavdragen, som beslötos

1950, icke medfört så stora kommunala utdebiteringsstegringar som

man från början räknat med. Detta torde väsentligen ha berott på storleken

av den allmänna nominella ökningen av penninginkomsterna och på

den starka vinstökningen hos bolagen. Båda dessa omständigheter ha gjort

kommunernas skatteunderlag mindre känsliga för höjningar av de kommunala

ortsavdragen än som vid förarbetena till ortsavdragsreformen kunnat

beräknas.

En höjning av de kommunala ortsavdragen med 20 % motsvarande penningvärdeförsämringen

under 1951 bör enligt promemorian genomföras

utan särskilda bidrag från staten till kommunerna. De speciella förhållanden,

som kunde åberopas för statsbidrag vid ortsavdragsreformens genomförande,

föreligga icke vid en höjning av avdragen, som endast avser att

återställa avdragens reella värde.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 69

Om den kommunala orisavdragsreformen såsom ett led i sänkningen av

direkta skatterna anföres i promemorian vidare.

Skatteutredningen har — såsom tidigare nämnts — betraktat den kommunala

ortsavdragsreformen såsom ett första led i en sänkning av de direkta

skatterna. Bl. a. ur denna synpunkt har utredningen vid alla jämförelser

med nuvarande ordning i fråga om sammanlagd kommunal och

statlig inkomstskatt utgått från den kommunala inkomstbeskattning, som

gällde t. o. in. år 1951. Vid jämförelsen har sålunda »nuvarande kommunalskatt»

genomgående beräknats med ledning av de gamla kommunala

ortsavdragen, medan däremot »den nya kommunalskatten» beräknats på

grundval av de nya ortsavdragen.

De nya kommunala ortsavdragen började tillämpas den 1 januari 1952.

Redan innevarande år komma sålunda de skattskyldiga i åtnjutande av

den skattelättnad, som de höjda avdragen medföra. 1949 års skatteutrednings

förslag kan tidigast genomföras från och med ingången av år 1953.

Då de båda skattereformerna sålunda icke kunnat sättas i kraft samtidigt

komma säkerligen de skattskyldiga vid bedömandet av verkningarna av

statsskattereformen, därest en sådan genomföres fr. o. m. den 1 januari

1953, att bortse från den skattelindring, som de redan tidigare kommit i

åtnjutande av.

En skattskyldig, som till äventyrs får högre statsskatt efter en statsskattereform,

torde knappast kunna övertygas om att han totalt fått en

lägre skatt, därför att den skattelindring, som han tidigare erhållit i fråga

om kommunalskatten, är större än höjningen av statsskatten.

Av tabell 6 i bilaga 10 till skatteutredningens betänkande framgår att

vissa ökningar i statsskatten uppkomma för ensamstående skattskyldiga

i de två lägsta inkomstskikten. Tabellen har uträknats vid en uttagningsprocent

av 100. Vid en uttagningsprocent av 110 skärpes förhållandet

givetvis ytterligare.

Om emellertid en höjning av de kommunala ortsavdragen med 20 %

genomföres samtidigt med skatteutredningens förslag skulle nu ifrågavarande

höjningar av statsskatten kompenseras genom en samtidig sänkning

av kommunalskatten. Förhållandet belyses i vissa vid promemorian fogade

tabeller. I tabellerna göres bl. a. en jämförelse mellan å ena sidan den

totala skatt, som en ensamstående skattskyldig har att erlägga för år 1952

(d. v. s. med tillämpning av de nya kommunala ortsavdragen) och å andra

sidan den totala skatt som den skattskyldige skulle ha att erlägga om dels

de kommunala ortsavdragen höjdes med 20 % och dels skatteutredningens

förslag genomfördes vid en uttagningsprocent av antingen 100 eller 110.

Tabellerna visa i detta avseende följande.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Ensamstående, ortsgrupp III.

Års-

inkomst

kr.

Total skatt vid uttagningsprocent 100

Total skatt vid uttagningsprocent 110

År 1952

(uttag- ningspro- cent 100)

Efter skatte- utredningens

förslag och

med 20 %

förhöjda

kommunala

ortsavdrag

Skillnac

i skatt

År 1952

(uttag- ningspro- cent 100)

Efter skatte- utredniugens

förslag och

med 20 %

förhöjda

kommunala

ortsavdrag

Skillnad i skatt

kr.

%

kr.

%

2 000

56

28

— 28

— 50o

56

28

— 28

—

50-o

9 000

249

236

— 13

— 5''2

249

246

— 3

—

1*2

4 0i i0

473

453

— 20

— 4 2

473

474

+ 1

+

0''2

5 000

712

670

— 42

- 5 9

712

701

— 11

—

1-6

6 000

976

887

— 89

— 9-1

976

929

— 47

—

4-8

8 000

1547

1371

— 176

— 11-4

1547

1440

— 107

—

6-9

10 ooo

2146

1 918

— 228

— 106

2 146

2 019

— 127

—

59

12 000

2 814

2 527

— 287

— 10-2

2 814

2 667

— 147

—

5 2

15 0110

3 820

3 543

— 277

— 7-3

3 820

3 752

— 68

—

1*8

18 000

4 970

4 659

— 311

— 6-8

4 970

4 946

— 24

—

0*5

20 000

5 812

5 413

— 999

— 6-9

5812

5 754

— 58

—

ro

25 000

8 028

7 490

— 538

— 6-7

8 028

7 983

— 45

—

0 6

30 000

10 313

9 731

— 582

— 5''6

10 313

10 393

+ 80

+

0*8

40 000

15 218

14 364

— 855

— 5-6

15 218

15 379

+ 161

+

it

50 000

20 501

19 307

— 1 194

— 5*8

20 501

20 707

+ 206

+

lo

Remissyttrandena.

Frågan o in hänsynstagande till barnförsörjningskostnaderna

vid beskattningen beröres i allmänhet icke i remissyttrandena.

Den av skatteutredningen här intagna ståndpunkten — att vid beskattningen

bibehålla den formella likställigheten mellan familjer med barn

och familjer utan barn i enlighet med den år 1947 godtagna principen —

lämnas sålunda i stort sett utan erinran.

Kammarrätten anser dock att det bör övervägas att återinföra familj eavdrag

för barn vid beskattningen och anför härom:

Ett obestridligt faktum torde vara, att de nuvarande barnbidragen endast

delvis kompensera skillnaden i skatteförmåga mellan barnfamiljer och

familjer utan barn. Härigenom intaga barnfamiljerna i förhållande till de

barnlösa familjerna en missgynnad ställning, som synes sakna varje rimlig

grund. Sä länge barnbidragen icke utgå med belopp av sådan storleksordning,

att skillnaden i skatteförmåga mellan de båda familjetyperna utjämnas,

måste barnfamiljerna anses äga ett berättigat krav på att hänsyn

tages till berörda skillnad vid beskattningen. Enligt kammarrättens

mening bör därför den lättnad i den statliga inkomstbeskattningen, som

kan av statsmakterna medgivas, i första hand komma barnfamiljerna till

godo. Effektivt synes detta kunna ske genom återinförande av ett system

med familjeavdrag för barn. Kammarrätten förbiser härvid icke, att en

betydande del av de skattskyldiga icke kan tillgodogöra sig nämnda avdrag,

men förutsätter, att försörjningsbördan hos dessa skattskyldiga lättas

genom lämpligt avvägda barnbidrag, i vilket sammanhang kammarrätten

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 213. 71

icke vill underlåta att påpeka det särskilt trängande behov, som föreligger

beträffande ensamstående familjeförsörjare.

Liknande synpunkter anföras av läns styrelser na i Kronobergs och Norrbottens

län.

Frågan beröres även i en vid socialstyrelsens yttrande fogad reservation,

vari byråchefen von Hofsten, med instämmande av byråchefen Twengström

och t. f. byråchefen Jansson, anför bl. a.:

Vid en jämförelse mellan familjer med olika barnantal framstår det

ännu tydligare att förslaget icke alls är avvägt på ett sådant sätt, att samma

skatteförmåga leder till samma skatt. Barnantalet har ju numera icke

något inflytande på beskattningen utan barnbidraget anses i alla inkomstklasser

svara mot barnkostnaderna. Icke desto mindre innebär emellertid

ett stigande barnantal en sänkt levnadsstandard. Detta förhållande blir

allt mera utpräglat ju högre inkomsten är. Till följd av de starkt ökade

penninglönerna har betydelsen härav ökat starkt.

Resonemanget belyses av följande tablå, varav framgår vilken procentuell

ökning av den för konsumtion disponibla inkomsten, som barnbidraget

i en fyrabarnsfamilj — 1 160 kronor — utgör efter genomförandet av

utredningens förslag.

TavpraH

Total skatt

Disponibel in-

Barnbidraget för

4 barn (1 160 kr.)

X it Ad au

i n knmst

enligt för-

komst (taxerad

innebär en ökning

in nuiuoLf

kr.

slaget, kr.

inkomst minus

av den disp. inkoms-

(ortsgr. Ill)

skatt), kr.

ten med nedan-

2 000

_

2 000

stående procent

58

3 000

106

2 894

40

4 000

216

3 784

31

5 000

421

4 579

25

6 000

638

5 362

22

8 000

1 071

6 929

17

10 000

1 505

8 495

14

12 000

1 938

10 062

12

15 000

2 656

12 344

9

18 000

3 526

14 474

8

20 000

4 191

15 809

7

25 000

5 983

19 017

6

30 000

8 020

21 980

5

40 000

12 332

27 668

4

50 000

17 034

32 966

4

Grovt kan man räkna med att den för konsumtion disponibla inkomsten

skulle behöva öka till ungefär det dubbla, för att en fyrabarnsfamilj skall

kunna uppehålla samma levnadsstandard som en familj bestående av makar

utan barn. Antagandet innebär, att fyra barn förutsätts behöva äta

lika mycket, slita lika mycket kläder, kräva lika mycket utrymme etc.

som två vuxna personer. Procenttalen i tabellen är som synes mycket lägre

än 100. Redan i de genomsnittliga inkomstlägena innebär barnbidragen

ett jämförelsevis obetydligt tillskott till hushållsekonomien. Det är därför

icke möjligt att säga, att exempelvis cn fyrabarnsfamilj med 8 000 kro
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

nors inkomst har lika hög skatteförmåga som en barnlös familj med

samma inkomst. Den förras skatteförmåga måste anses vara väsentligt

mindre än den senares. Ju högre upp man kommer på inkomstskalan,

desto mera markant blir detta förhållande.

Det lärer icke vara möjligt att genom beskattningen eller genom en höjning

av barnbidragen genomföra en fullständig utjämning av barnkostnaderna.

Det bör emellertid icke fördöljas, att den utjämning av barnkostnaderna,

som sker för närvarande och som kommer att ske enligt det

framlagda förslaget, är väsentligt sämre än den som avsågs då barnbidragsreformen

genomfördes år 1947. Därest icke barnbidragen kan höjas väsentligt,

framstår ett återinförande av hänsynen till barnantalet i beskattningen

som en angelägen reform.

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår att dyrortsgrup per ingen i

förenklingssyfte avskaffas. Enligt en numera alltmera utbredd mening

vore dyrortsgrupperingen icke längre påkallad. En reform av detta slag

skulle särskilt för de lokala skattemyndigheterna medföra en stor lättnad

och borde lämpligen kunna genomföras i samband med de av utredningen

föreslagna ändringarna.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför beträffande ledamoten Jonssons i

Skedsbygd reservation, att länsstyrelsen visserligen icke vore beredd att nu

taga ställning till frågan om ortsgrupperingens avskaffande men dock ville

understryka att det i flera fall visat sig vara mycket svårt att draga en gräns

mellan den lägsta och näst lägsta dyrortsgruppen. Prövningsnämnderna i

vissa län torde också ha funnit — säger länsstyrelsen — att i många fall

samma värden måst åsättas förmåner i åtminstone den första och andra

ortsgruppen. Skäl syntes sålunda finnas för en närmare undersökning härutinnan.

Sveriges lantbruksförbund biträder i princip reservanten Jonssons yrkande

och förordar en avsevärd reducering av den nuvarande spännvidden

mellan ortsgrupperna.

Förslaget om att utbyta den nuvarande reduceringen av ensamståendes

ortsavdrag mot ett system med fasta ortsavdrag även för denna

grupp tillstyrkes eller lämnas utan erinran i remissyttrandena.

Att ortsavdraget för en ensamstående bestämmes till belopp motsvarande

hälften av makars ortsavdrag har icke heller givit anledning till erinran.

I vissa yttranden påpekas att denna avvägning äger ett direkt samband

med frågan om storleken av gift kvinnas förvärvsavdrag. Sålunda

anför tjänstemännens centralorganisation:

Mot bakgrunden av denna sin uppfattning hälsar organisationen med

tillfredsställelse 1949 års skatteutrednings förslag till utformning av ortsavdragen

för gifta i förhållande till icke gifta personer, där principen är

den att ortsavdraget för de förra sammanlagt är jämnt dubbelt så stort

som för den senare kategorien. I detta sammanhang vill TCO emellertid

fästa uppmärksamheten vid att i den mån som ett förvärvsavdrag tillåtes

ske för förvärvsarbetande hustru, komma äkta makar att i avdragshänseende

behandlas något gynnsammare än två ensamstående. En viss juste
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.

ring av ensamståendes ortsavdrag — exempelvis en höjning med halva det

föreslagna förvärvsavdraget 300 kronor — kan med hänsyn härtill ifrågasättas,

såsom föreslagits i herrar Henrikssons och Rehns yttrande.

De föreslagna skatteskalorna ha ur teknisk synpunkt granskats

och lämnats utan erinran av statistiska centralbyrån. Mot systemet med

två olika skatteskalor ha föreningen Sveriges kr o nokamrer are liksom Sveriges

häradsskrivarförening erinrat att risken för feldebitering därigenom

måste öka. Vissa länsstyrelser ha berört samma förhållande men ansett

att fördelarna av förslaget i detta avseende uppväga olägenheterna.

Förslaget om en enhetlig skattesats av 12 % upp till en beskattningsbar

inkomst av 8 000 kronor för makar och 4 000 kronor för ensamstående har

genomgående tillstyrkts i remissyttrandena.

Sålunda anför länsstyrelsen i Malmöhus län:

Vid en bedömning av de föreslagna skatteskalorna ur skatteförmågesynpunkt

kan länsstyrelsen icke finna annat än att nämnda skalor böra

kunna godtagas. Länsstyrelsen vill därjämte särskilt understryka betydelsen

av att ett genomförande av förslaget om en proportionell i stället

för progressiv beskattning relativt högt upp i inkomstskikten kommer att

medföra att den s. k. marginalskattediskussionen i fråga om de breda folklagrens

biinkomster mister sin aktualitet, vilket är synnerligen önskvärt.

I vissa yttranden frainföres emellertid önskemål om en höjning av

gränsen för den enhetliga skattesatsen utöver vad utredningen föreslagit.

Härom yttrar riksskattenämnden:

Beträffande utformningen av skatteskalan för äkta makar vill riksskattenämnden

emellertid ifrågasätta, om icke övre gränsen för det inkomstskilct,

inom vilket skatten utgår proportionellt —- enligt förslaget

8 000 kronors beskattningsbar inkomst — borde höjas något. Då makar

båda hava inkomster, varå löneavdrag för preliminär skatt sker enligt

tabell, komma dessa avdrag nämligen att motsvara den å inkomsten belöpande

slutliga skatten endast inom det bottenskikt av (den sammanlagda)

inkomsten, där skatten utgår proportionellt. Det vore därför önskvärt,

om detta inkomstskikt sträckte sig så högt, att därinom fölle den sammanlagda

inkomst, som de stora grupperna av var för sig förvärvsarbetande

makar pläga uppnå. Ur denna synpunkt torde den gräns, där progressiviteten

enligt den föreslagna skatteskalan för makar inträder — vid taxerade

inkomster å sammanlagt It 360—12 000 kronor -— ligga alltför lågt

med hänsyn till den stegring i inkomsterna, som numera inträtt eller kan

beräknas inom kort inträda. Det torde nämligen icke vara ovanligt att

även inom de kroppsarbetande och därmed jämförliga grupperna makars

arbetsinkomst numera uppgår till sammanlagt 14 000 å 15 000 kronor. Den

av de sakkunniga föreslagna gränsen var sålunda att anse som låg redan

vid den tidpunkt, då de sakkunniga för sin del togo ställning Ull frågan,

och måste med hänsyn till den därefter inträdda förskjutningen i löneläget

anses vara i behov av någon höjning. Riksskattenämnden vill därför

föreslå, att möjligheterna att genomföra en dylik höjning närmare

undersökas. Därvid måste naturligen beaktas frågan om och i vad mån

en dylik jämkning av skiktgränsen av fiskala skäl kan kräva smärre jämkningar

av de föreslagna skatteprocenttalen.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Även tjänstemännens centralorganisation invänder att den föreslagna

gränsen för den enhetliga skattesatsen med hänsyn till nuvarande inkomstförhållanden

bestämts alltför lågt. Gränsen borde enligt organisationens

mening sättas vid lägst en beskattningsbar inkomst av 10 000—12 000 kronor.

I dessa inkomstlägen befunne sig just personer med viss yrkesutbildning.

Det kunde icke anses riktigt att skattesystemet utformades så att

det motverkade den stimulans till längre utbildning som möjligheterna till

högre inkomst innebure. Detta skulle i hög grad bli följden om övergången

från proportionalitet till progressivitet i skatteskalan skedde i det förhållandevis

låga inkomstläge som utredningen föreslagit.

Att skatteskalorna avvägts på ett sådant sätt att skatten för två makar

med sammanlagd beskattningsbar inkomst upp till 10 000 kronor blir

dubbelt så stor som skatten för en ensamstående med hälften av makarnas

inkomst (»sambeskattning enligt tudelningsprincip») har i stort sett

godtagits i remissyttrandena. Riksräkenskapsverket anför härom:

I sitt utlåtande över sambeskattningssakkunnigas betänkande ställde

sig riksräkenskapsverket positivt till en utformning av sambeskattningen

enligt tudelningsprincipen. För de inkomstskikt, där det stora flertalet

skattskyldiga höra hemma, bygger det föreliggande förslaget på denna

princip. Såtillvida finner riksräkenskapsverket följaktligen ingen anledning

till erinran. De skäl, som föranlett avsteg från principen i fråga för

de högre inkomstskiktens del, äro väl teoretiskt icke alldeles övertygande.

Riksräkenskapsverket anser sig dock icke ha tillräcklig anledning att motsätta

sig vad som härvidlag föreslås.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker att tudelningsmetoden

skall gälla upp till en viss inkomstgräns men ifrågasätter om icke gränsen

borde sättas något högre än enligt förslaget, exempelvis vid en beskattningsbar

inkomst för makar av 14 000 kronor. Eventuellt kunde härvid

sammanjämkning ske av skatteskalorna, exempelvis för makar till 18 %

vid en beskattningsbar inkomst av 10 000—12 000 kronor och till 22 % vid

en beskattningsbar inkomst av 12 000—14 000 kronor samt för ensamstående

till 18% vid en beskattningsbar inkomst av 5 000—6 000 kronor och

till 22 % vid en beskattningsbar inkomst av 6 000—8 000 kronor. I

I fråga om avvägningen av den statliga inkomstskatten i övrigt

påtalas i vissa remissyttranden att förslaget icke medger full utjämning

av den genom penningvärdeförsämringen inträffade skatteskärpningen

efter år 1946 samt att detta förhållande blir särskilt framträdande

för de ensamstående.

Landsorganisationen anför:

Utredningens målsättning har i stort sett kommit att bli att återföra den

genom den under senare år inträffade penningvärdeförsämringen skärpta

inkomstbeskattningen till den av 1947 års skattereform avsedda nivån.

Denna målsättning är givetvis tämligen godtycklig och bör enligt landsorganisationens

mening snarast uppfattas som ett provisorium. Penning
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 7i

värdeförsämringen har på avgörande punkter omintetgjort effekten av 1947

års skattereform. Den reella skatteökning, som pris- och inkomststegringen

medfört vid oförändrad realinkomst, har härvid blivit proportionsvis

starkast i de lägre inkomstskikten. Det synes därför riktigt att genom

en omläggning av beskattningssystemet söka motverka denna effekt och

som en första etapp återställa det av 1947 års reform åsyftade reella beskattningsläget.

1949 års skatteutredning anser sig kunna vinna detta mål

bäst genom en förändring av ortsavdragssystemet och en omläggning av

skatteskalorna, varvid skattesatsen bestämmes enhetligt till 12 % upp till

en statligt taxerad inkomst av 12 000 kronor för makar och 6 000 kronor

för ensamstående. Utredningen påpekar visserligen själv, att inte heller

en enhetlig skattesats ger full proportionalitet, så länge ortsavdragen ingår

i skattesystemet. Fördelen är emellertid, att en konstant marginalskatt upp

till de angivna beloppen vinnes, vilket inte minst ur sambeskattningssynpunkt,

men även ifrån andra utgångspunkter kan vara av betydelse. Landsorganisationen

har observerat, att det föreslagna systemet innebär, att gifta

inkomsttagare med årsinkomster mellan 6 500 och 10 400 kronor — sålunda

just de grupper, inom vilka den övervägande delen av landsorganisationens

medlemmar torde befinna sig — härigenom inte helt fått den

reella skattebelastning återställd, som 1947 års skattereform syftade till.

Detta är eu följd av att den enhetliga skattesatsen för inkomster upp till

12 000-kronorsgränsen har måst sättas högre än den som kunde ha tilllämpats

vid en även i detta inkomstskikt progressiv skatteskala. Merbelastningen

för dessa grupper stannar emellertid vid ett tiotal miljoner kronor.

Med hänsyn härtill och till de uppenbara fördelar, som en enhetlig

skattesats innebär, vill landsorganisationen inte motsätta sig utredningens

förslag.

En annan konsekvens av utredningens förslag är, att den reella skattebelastningen

för ensamstående, i synnerhet för de lägsta inkomstgrupperna,

blir inte oväsentligt högre än som åsyftades med 1947 års reform. För

mycket låga inkomster (upp till 4 000 kronor) blir skattebelastningen

t. o. m. något större än för närvarande (efter kommunalskattereformen).

Landsorganisationen anser, att även för de ensamstående principiellt en

sänkning av den reella skattebelastningen till den nivå som åsyftades i

1947 års beslut borde ha eftersträvats. Denna synpunkt på avvägningen

mellan beskattningen för gifta och ensamstående får än större betydelse,

om förvärvsavdraget för gifta kvinnor höjes utöver det av utredningen föreslagna

beloppet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att förslaget i vad det berör de

lägsta inkomstskikten, framför allt ogifta, icke är tillfredsställande utan

bör omarbetas. Härom anför länsstyrelsen:

Man kunde ha väntat att skatteutredningens egna beräkningar och slutsatser

bort föranleda till förslag i första hand om återställande av det läge

i fråga om skattetrycket, som man med 1947 års skattesystem avsåg att

erhålla, och med utgångspunkt härifrån till förslag i andra hand om den

skattelindring och de övriga förbättringar som befinnas möjliga och lämpliga.

En förhöjning av ortsavdragens belopp — med 30 % eller det procenttal,

som härför befunnits riktigt — för bevarande eller återställande av dessa

avdrags realvärde samt eu motsvarande omräkning av inkomstskikten i

skatteskalan hade framstått som eu naturlig första åtgärd som utgångspunkt

för den fortsatta utredningen.

Endast för skattskyldiga, som äro gifta eller med dem i beskattnings
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kurgl. Maj:ts proposition nr 213.

hänseende likställda, innebär utredningens förslag en höjning av ortsavdragen,

som ungefär motsvarar ett återställande av deras realvärde, medan

förslaget för övriga kategorier i ortsavdragshänseende innebär ett bibehållande

i huvudsak av de nuvarande avdragen. I förening med ändrade

skatteskalor och andra ändringar i nuvarande bestämmelser innebär utredningens

förslag en fullständig omfördelning av skattebördan, medförande

skattelindring för samtaxerade äkta makar och för ensamstående

utan försörjningsskyldighet (utom för de lägsta inkomsterna) men skatteskärpning

för de ogifta med barn, en skärpning som i högre inkomstlagen

blir betydande.

Att någon nämnvärd förhöjning i ortsavdragen för ogifta icke föreslagits

synes bero på att utredningen funnit att denna kategori främst utgöres av

ungdom, som i allmänhet icke bör befrias från denna skattskyldighet. För

de övriga skattskyldiga, som kunna falla inom denna kategori inkomsttagare

och som alltså drabbas av samma skatteskärpning, anser utredningen

att frågan om befrielse från eller lättnad i beskattningen bör ordnas

på annat sätt, såsom genom sociala bidrag eller enligt reglerna om

befrielse vid existensminimum.

Även om man skulle med utredningens förslag kunna åstadkomma de

lättnader i beskattningen, som anses skäliga och möjliga, har resultatet av

förslaget i den utformning det givits, som ovan framhållits och såsom även

utredningen konstaterat, blivit en skatteskärpning i första hand för de

lägsta inkomsterna framför allt för ogifta personer och då främst för ogifta

med barn. Skatteutredningen försvarar detta med att höjningen av de

kommunala ortsavdragen för dessa inkomstskikt medfört så betydande

skattelättnader, att en skärpning av den statliga inkomstskatten kan här

vara försvarad, när en sådan skärpning icke kan undgås i det system, som

utredningen utarbetat. Såsom länsstyrelsen redan antytt, har emellertid

höjningen av de kommunala ortsavdragen — till följd av den fortgående

förskjutningen uppåt av inkomsterna i syfte att motverka penningvärdeförsämringen

och även till följd av en höjd utdebitering — även för relativt

låga inkomster icke lett till ett på debetsedlarna avläsbart resultat. Och

även om så skulle varit fallet, leder ett bibehållande i princip av de statliga

ortsavdragens belopp oförändrade till att personer, som tidigare undgått

statlig beskattning på grund av den låga inkomsten, enligt utredningens

förslag träffas av en statlig inkomstskatt, som till på köpet är högre än

den skatt, som de nu ha att erlägga. Skatt till staten träffar alltså enligt

förslaget personer med så låg inkomst, att denna, omräknad till 1947 års

realvärde, ansetts vara för låg för att drabbas av statlig inkomstskatt.

Slutligen kan nämnas att länsstyrelsen i Skaraborgs län låtit utföra en

provtaxering med tillämpning av de av utredningen föreslagna ortsavdragen

och skatteskalorna för ett sextiotal samtaxeringsfall i Mariestad för

taxeringsåret 1951. Det har därvid klarlagts — säger länsstyrelsen — att

som regel lindring i beskattningen uppkommer såväl för mannen som för

hustrun. En lämplig avvägning av skatten makarna emellan syntes även

bli en följd av de föreslagna bestämmelserna. Uppdelningen av ortsavdraget

mellan makarna hade särskilt för hustrun med hennes i regel lägre

inkomst haft en gynnsam verkan för henne. Jämväl i fråga om ensamståendes

taxering hade länsstyrelsen för ett antal skattskyldiga verkställt

provtaxering för år 1951. Resultatet av denna undersökning hade icke givit

länsstyrelsen anledning till erinran mot förslaget i denna del.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 77

Mot clen i departementspromemorian ifrågasatta höjningen

med 20% av de kommunala ortsavdragen ha de över promemorian

hörda myndigheterna icke haft något att erinra. Myndigheterna ha därvid

— i den mån de yttrat sig därom — varit av den uppfattningen att

en sådan höjning av ortsavdragen bör kunna genomföras utan statligt bidrag.

De sammanslutningar, som företräda kommunernas intressen, ha

däremot motsatt sig att höjningen genomföres utan statlig kompensation

till kommunerna.

Kammarrätten finner det angeläget att den nuvarande betydande differensen

mellan normalbeloppen för existensminimum och de kommunala

ortsavdragen på föreslaget sätt åtminstone i någon mån minskas och anser

det principiellt riktigt att den föreslagna höjningen av ortsavdragen

genomföres utan särskilt bidrag från staten till kommunerna.

Överståthållarämbetet, liksom även länsstyrelsen i Västerbottens län,

ifrågasätter om den föreslagna höjningen med 20 % är tillräcklig med hänsyn

till att indextalet stigit även under fjärde kvartalet 1951 och måhända

kan komma att stiga ytterligare under 1952.

Av det vid överståthållarämbetets remissvar fogade yttrandet av Stockholms

stadskollegium framgår att den föreslagna höjningen av de kommunala

ortsavdragen beräknats för stadens del betyda en ökning av den

kommunala utdebiteringen med 20 å 25 öre per skattekrona.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Den inom departementet utarbetade promemorian om höjda kommunala

ortsavdrag äger nära sammanhang med statsskattereformen. De problem,

som här aktualiseras, kunna ur viss synvinkel sägas innefatta en intressetvist

mellan stat och kommun. Länsstyrelsen anser för sin del, att

kommunerna själva måste taga konsekvensen av att de kommunala ortsavdragen

till följd av priskurvans fortsatta uppgång blivit otillräckliga.

Det torde för övrigt kunna förutsättas, att den förlust i skattekronor, som

uppstår genom den nya ortsavdragsförhöjningen, kompenseras av att den

taxerade inkomstsumman stiger med motsvarande belopp. Erhålles icke

sådan kompensation, nedgår visserligen skatteunderlaget, men anledning

torde saknas att för denna nedgång giva kommunerna annat statligt stöd

än det, som må kunna ifrågakomma enligt Kungl. förordningen den 18 maj

1951 angående skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner.

Landsorganisationen anser att det vore riktigast om ortsavdragen höjdes

väsentligt mera än med 20 %, detta med tanke på att ortsavdragen borde

ange storleken av verkligt existensminimum. Olika skattetekniska skäl

omöjliggjorde emellertid — såsom senare års skatteutredningar påvisat —

en alltför stor höjning. Landsorganisationen ville dock förorda en höjning

med lägst 25 %.

Tjänstemännens centralorganisation anför:

En uppräkning av de kommunala ortsavdragen enligt föreliggande förslag

synes TCO rimlig med hänsyn till den försämring i penningvärdet,

som ägt rum sedan riksdagen fattade sitt beslut. TCO förutsätter härvid

att reformen genomföres samtidigt med 1949 års skatteutrednings förslag.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Det kan visserligen göras gällande, att en sådan uppräkning av de kommunala

ortsavdragen kan komma att innebära en omfördelning av den

totala skattebördan beroende på att en sådan reform kan i vissa fall nödvändiggöra

en viss högre kommunal utdebitering än vad som skulle bli

fallet om ortsavdragen inte uppräknades. Emellertid synes det TCO, som

om en sådan omfördelning av skattebördan blir av endast obetydlig omfattning,

och vill organisationen med hänsyn härtill icke motsätta sig reformens

genomförande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför:

På grund av den knappa remisstiden har det inte varit möjligt för styrelsen

att införskaffa och bearbeta det material, som skulle erfordrats för

att belysa verkningarna av den ifrågasatta förhöjningen av ortsavdragen.

Med ledning av uppgifter från ett par kommuner har emellertid kunnat

konstateras, att skatteunderlagsbortfallet genom förhöjningen kommer

att bli mycket betydande, uppskattningsvis minst 50 % av det genom

ortsavdragsreformen föranledda skatteunderlagsbortfallet. Det är uppenbart

att ett skatteunderlagsbortfall av denna storleksordning ur kommunalekonomislc

synpunkt blir mycket kännbart, och speciellt gäller detta

de kommuner, som ha ett svagt skatteunderlag. Dessa kommuner skulle

nämligen få en relativt sett betydligt större reducering av sitt skatteunderlag

än vad fallet skulle bli för de bättre ställda kommunerna. Ett genomförande

av förslaget kommer därför att leda till att de redan nu mycket

stora ojämnheterna i den kommunala beskattningen ytterligare förstoras.

Detta kan enligt styrelsens mening icke vara rimligt. Förhöjningen av ortsavdragen

synes därför under inga förhållanden kunna genomföras utan att

denna ojämnhet i verkningarna på något sätt utjämnas.

Även styrelsen för svenska stadsförbundet motsätter sig bestämt att den

föreslagna höjningen genomföres utan att den skatteförlust som kommer

att drabba kommunerna helt täckes av statsmedel. Styrelsen anser en sådan

gottgörelse av statsmedel vara desto rimligare som statens utgifter för

1950 års ortsavdragsreform visat sig uppgå allenast till en mindre del av

vad som då beräknades.

Departementschefen.

Efter 1947 års statsskattereform är frågan om barnförsörjningskostnadernas

beaktande icke längre någon beskattningsfråga utan en fråga av socialpolitisk

natur. Denna omläggning har nyligen fullföljts även vid den

kommunala beskattningen. Skatteutredningen har icke ansett sig böra föreslå

någon avvikelse från den sålunda godtagna principen i fråga om kostnaderna

för barn. Jag ansluter mig till detta ställningstagande och kan sålunda

icke dela den av några remissmyndigheter framförda meningen att man

borde överväga att på nytt införa barnavdrag i en eller annan form vid beskattningen.

Icke heller anser jag det möjligt att nu taga upp frågan om någon ändring

i princip av den gällande dyrortsgrupperingen vid beskattningen. Denna

fråga torde bli beroende av ytterligare undersökningar om variationerna i

dyrhetsgrad mellan olika orter. Resultatet av dessa undersökningar bör icke

lämpligen föregripas genom en minskning redan nu av antalet ortsgrupper

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

vid taxeringen eller av spännvidden mellan ortsgrupperna. Man kan emellertid

utgå från att hela frågan kommer att prövas vid nästa års riksdag.

.lag finner mig kunna biträda skatteutredningens förslag beträffande de

statliga ortsavdragen. Sålunda anser jag det vara eu fördel, att den nuvarande

reduceringen av ensamståendes ortsavdrag avlägsnas ur skattesystemet

och att ortsavdragen även för denna grupp bestämmas till fasta belopp. Därmed

försvinner en splittring av systemet, som försvårat dess överskådlighet.

Anordningen med två olika skatteskalor är enligt min mening att föredraga.

Icke heller har jag någon erinran mwt den av utredningen föreslagna inbördes

avvägningen av ensamståendes och makars ortsavdrag. Att förhållandet

mellan ortsavdragen nu ändras så att ensamståendes avdrag kommer att

motsvara endast hälften av makars avdrag har av skatteutredningen satts i

direkt samband även med den samtidigt föreslagna nedskärningen av gift

kvinnas förvärvsavdrag till 300 kronor. Skulle frågan om förvärvsavdraget

för gift kvinna icke kunna lösas i enlighet med utredningens förslag, kunde

sålunda anledning finnas att taga också ortsavdragens avvägning under förnyad

prövning. Om så skall behöva ske blir tydligen beroende av i vilken

grad man finner sig böra avvika från förslaget rörande förvärvsavdraget.

Om förvärvsavdraget utvidgas endast i den omfattning som jag i det följande

föreslår, har jag icke ansett att förhållandet mellan ortsavdragen skall behöva

påverkas därav. Det är enligt min mening av visst värde att detta förhållande

bibehålies i enlighet med utredningens förslag. Mycket talar nämligen

för att makars ortsavdrag bör bestämmas till dubbelt så stort belopp

som ortsavdraget för en ensamstående. Visserligen har en jämförelse med

sociallagstiftningen liksom även med tillämpningen av existensminimum vid

indrivning kunnat ge visst stöd för att ensamståendes ortsavdrag avpassas

till belopp motsvarande omkring två tredjedelar av makars ortsavdrag. Jag

är emellertid benägen att i detta avseende godtaga skatteutredningens mening

om att denna avvägning icke utan vidare kan överföras på beskattningen.

Såsom skatteutredningen påvisat i sitt betänkande, ha de lägsta inkomstskikten

av ensamstående en mycket olikartad sammansättning och

bestå till stor del av ungdomar, vilka ännu icke i egentlig mening trätt ut i

förvärvslivet utan bo i sina föräldrahem, biträda föräldrarna i deras jordbruk

o. s. v. Det synes under sådana förhållanden föga lämpligt att låta de

mera ömmande fallen bland ensamstående med låga inkomster alltför starkt

påverka ortsavdragens storlek. I stället torde dessa fall böra i princip tillgodoses

genom sociala bidrag eller i enlighet med bestämmelserna om tilllämpning

av särskilt avdrag för existensminimum vid taxeringen.

Även de av skatteutredningen föreslagna två skatteskalorna synas lämpligt

avvägda och föranleda icke någon erinran från min sida. Av stort värde

anser jag vara alt en enhetlig skattesats bestämmes för ett första inkomstskikt

av sådan bredd att det kommer alt omfatta den stora mängden av

gifta och ensamstående skattskyldiga. De olägenheter, som ha kunnat vara

förenade med den statliga inkomstskattens marginalskatteverkan, bli häri
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

genom väsentligt reducerade. I några remissyttranden har det gjorts gällande,

att gränsen för den enhetliga skattesatsen bort sättas högre än enligt

utredningens förslag. Man har ansett att den av skatteutredningen valda

gränsen visserligen kunnat vara lämplig vid tiden för förslagets utarbetande,

men att den på grund av den aktuella inkomstutvecklingen numera vore

för låg. Skatteutredningen torde emellertid i detta avseende ha gått så långt

som det överhuvudtaget är möjligt att göra för närvarande. En höjning av

gränsen för den enhetliga skattesatsen förutsätter en omarbetning av båda

skatteskalorna och lär då icke kunna förverkligas utan att inkomstbortfallet

för staten vid övergången icke längre kan hållas inom en ram, som i detta

sammanhang kan anses realistisk.

De båda skatteskalorna ha avvägts på ett sådant sätt att skatten för två

makar med sammanlagd beskattningsbar inkomst upp till 10 000 kronor

blir dubbelt så stor som skatten för en ensamstående med hälften av makarnas

inkomst. Inom denna gräns har sålunda i praktiken åstadkommits vad

utredningen benämnt sambeskattning enligt tudelningsprincip. I remissyttrandena

har man i något fall ansett, att den sålunda genomförda principen

bort sträcka sig något högre upp i inkomstskikten, förslagsvis till en

beskattningsbar inkomst av 14 000 kronor. Detta skulle innebära en oförmånligare

avvägning av skatten för ensamstående. Skillnaden i skatt för en

gift man och en ogift man, båda med samma inkomst, skulle avsevärt skärpas.

En alltför stor »ungkarlsskatt» medför emellertid alltid olägenheter av

betänkligt slag. Hur mycket mera den ogifte bör betala i skatt än den gifte

blir tydligen alltid mer eller mindre en skälighetsfråga. Jag finner emellertid

icke tillräcklig anledning att i denna punkt frångå skatteutredningens

förslag.

En olägenhet med ortsavdragens och skatteskalornas avvägning är otvivelaktigt

att denna medför vissa mindre höjningar i statlig inkomstskatt

för ensamstående skattskyldiga i vissa låga inkomstskikt. Sålunda höjes

statsskatten — såsom av Tabell 1 (Bihang 2) framgår — med 12 kronor vid

en årsinkomst av 3 000 kronor och med 5 kronor vid en årsinkomst av

4 000 kronor. Detta är en följd av att skattesatsen bestämts enhetligt till

12 % i bottenskikten. Skatteutredningen, som haft anledning utarbeta sina

förslag i direkt anslutning till den kommunala ortsavdragsreformen, har

ansett att resultatet i detta avseende liksom eljest bör ses gemensamt för

statlig och kommunal skatt. Eftersom utredningen betraktat den kommunala

ortsavdragsreformen såsom ett första led i en sänkning av de direkta

skatterna, har den vid alla jämförelser med nuvarande förhållanden i fråga

om sammanlagd kommunal och statlig inkomstskatt utgått från den kommunala

inkomstbeskattning som gällde till och med år 1951 och som

ligger till grund även för 1952 års taxering, d. v. s. förhållandena före tilllämpningen

av de nya kommunala ortsavdragen. Nyssnämnda höjningar i

statsskatt för ensamstående skattskyldiga framkomma icke vid en sådan

jämförelse; i stället visar jämförelsen betydande minskningar i total skatt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rungt. Majds proposition nr 218. 8l

även för ensamstående i dessa inkomstlägen. Vid sådant förhållande har

skatteutredningen icke funnit utfallet av skatteskalorna på denna punkt

höra hindra systemets genomförande.

Emellertid komma skattelättnaderna på grund av den kommunala ortsavdragsreformen

att göra sig märkbara redan under år 1952, medan skatteutredningens

förslag kan genomföras tidigast från och med år 1953. Då

de båda skattereformerna sålunda icke sättas i kraft samtidigt, kan ur

de skattskyldigas synpunkt höjningen av statsskatten i vissa skikt framstå

såsom en skatteskärpning.

Hur önskvärt det än hade varit att denna olägenhet av det föreslagna

skattesystemet kunnat undvikas, är det enligt min mening icke möjligt att

avhjälpa den genom åtgärder inom systemets ram. Det kan sålunda icke

ifrågakomma att avhjälpa denna verkan genom en sänkning av procentsatsen

i botten av skatteskalan för ensamstående eller genom en höjning

av de föreslagna statliga ortsavdragen för ensamstående. I båda fallen blir

det fråga om ingrepp, varigenom man skulle offra väsentliga värden hos

systemet och vilka skulle betänkligt rubba förutsättningarna för att över

huvud taget kunna förverkliga systemet.

Däremot skulle en justering av de kommunala ortsavdragen innebära

en lösning även av förevarande spörsmål därigenom att de ensamstående i

de inkomstlägen, varom nu är fråga, då skulle få en viss sänkning i total

skatt. En sådan justering är påkallad för att återställa de kommunala

ortsavdragen till det reella värde, som åsyftades när de senast bestämdes

år 1950. På grund härav har inom finansdepartementet utarbetats en promemoria,

vari man ifrågasatt en höjning av ortsavdragen med 20 %. För

promemorians innehåll har tidigare redogjorts. De sammanslutningar, som

företräda kommunernas intressen, ha i sina yttranden över promemorian

icke ansett sig kunna acceptera en dylik höjning av ortsavdragen under

annan förutsättning än att kommunerna beredas kompensation av staten

för minskning i skatteunderlag. I detta avseende kan jag emellertid icke

biträda annan mening än den, som tämligen allmänt företrätts av de hörda

myndigheterna, nämligen att en höjning av ortsavdragen bör genomföras

utan särskild statlig kompensation till kommunerna. Såsom en länsstyrelse

anfört, bör det kunna förutsättas att den förlust i skattekronor, som uppstår

genom den ifrågasatta ortsavdragsförhöjningen, blir automatiskt kompenserad

genom att den taxerade inkomstsumman på grund av inkomststegringen

stiger med motsvarande belopp. Skulle sådan kompensation icke

erhållas och skatteunderlaget sålunda nedgå, finnes i princip icke anledning

att för denna nedgång medgiva kommunen annat statligt stöd än det

som må kunna ifrågakomma enligt förordningen den 18 maj 1951 angående

skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner. Jag finner det

sålunda uteslutet att för en höjning av ortsavdragen i den begränsade omfattning

varom här är fråga tillgripa den omfattande apparat, som är förenad

med särskilda bidrag från staten till kommunerna. Då det cmeller
ti—137

52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 213.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.

tid med hänsyn till kommunernas inställning icke synts möjligt att överbrygga

den intressemotsättning som här föreligger, har jag icke funnit mig

kunna i detta sammanhang framlägga något förslag om en höjning av de

kommunala ortsavdragen.

Under sådana förhållanden lär det icke kunna undvikas att den nu föreslagna

omläggningen av beskattningen kommer att medföra en viss höjning

i statsskatt för ensamstående i vissa låga inkomstlägen. Jag har

emellertid icke ansett denna höjning vara av sådan storlek att den bör

hindra förslagets genomförande. Härvid torde även höra beaktas att de mera

ömmande fallen ofta falla inom tillämpningen för avdrag för existensminimum

vid taxeringen.

3. SÄRSKILT AVDRAG FÖR FÖRVÄRVSARBETANDE HUSTRU.

Enligt gällande bestämmelser äger gift kvinna, som levt tillsammans

med sin man och under större delen av beskattningsåret varit här i riket

bosatt, om hon under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete åtnjuta

avdrag vid taxering till kommunalskatt med 300 kronor och vid

taxering till statlig inkomstskatt med hälften av nämnda inkomst, dock

högst med 1 000 kronor.

Detta s. k. förvärvsavdrag infördes år 1919 vid den statliga och år 1920

vid den kommunala beskattningen. Avdragets belopp bestämdes år 1928

till 200 kronor vid båda slagen av beskattning. År 1938 upphävdes avdraget

helt vid den statliga beskattningen. År 1947 återinfördes det vid

den statliga beskattningen i sin nuvarande form. Samtidigt höjdes avdraget

vid den kommunala beskattningen från 200 till 300 kronor.

Att avdraget upphävdes vid den statliga beskattningen år 1938 hade

sin grund i att familjeavdraget för hustru samtidigt höjdes, så att det

kom att uppgå till ungefär samma belopp som grundavdraget för ensamstående.

Ett av de skäl som åberopats för förvärvsavdraget — nämligen

att en förvärvsarbetande hustru genom detta särskilda avdrag i förening

med familj eavdraget skulle få ungefär samma avdrag som om hon varit

ogift — förlorade därigenom sin giltighet.

Att avdraget återinfördes vid den statliga beskattningen år 1947 berodde

likaledes väsentligen på en förskjutning i förhållandet mellan ensamståendes

och giftas ortsavdrag. Under åren 1938—1947, då förvärvsavdrag

saknades vid den statliga beskattningen, var ortsavdraget för två

makar dubbelt så stort som ortsavdraget för en ensamstående (före reduktion).

År 1947 ändrades denna avvägning så att ortsavdraget för en

ensamstående bestämdes till omkring 2/s av ortsavdraget för två makar.

Härav följde såsom ett i och för sig icke åsyftat resultat alt sambeskatlningens

skattestegrande effekt skärptes, där bada makarna hade inkomst.

I avvaktan på en definitiv lösning av denna fråga, som då var under be
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 83

handling av sambeskattningssakkunniga, infördes år 1947 det nuvarande

statliga förvärvsavdraget för att motverka nämnda skatteskärpande effekt.

Dåvarande departementschefen underströk härvid att det återinförda förvärvsavdraget

under alla omständigheter endast vore ett provisorium, som

icke finge verka prejudicerande på sambeskattningsfrågans definitiva

lösning.

Om syftet med förvärvsavdraget ha rått delade meningar. När det infördes

år 1919, betecknades det av departementschefen såsom ett avdrag

för omkostnader för intäkternas förvärvande. I allmänhet torde det också

ha uppfattats såsom ett kostnadsavdrag. 1921 års kommunalskattekommitté

ville emellertid i avdraget se ett medel att mildra sambeskattningens

verkningar för äkta makar, vilka båda hade förvärvsarbete. I propositionen

nr 212 till 1947 års riksdag angav dåvarande departementschefen två skäl

för avdraget: »Motiven---äro dels att förvärvsarbetet måste förut
sättas

åsamka den gifta kvinnan och hennes familj åtskilliga merkostnader,

dels att samhället behöver utnyttja den kvinnliga arbetskraften på

arbetsmarknaden och vill uppmana därtill genom att göra beskattningen

på det kvinnliga förvärvsarbetet mindre betungande.»

Enligt nu gällande ordning medgives avdraget från kvinnans »inkomst

av rörelse eller av eget arbete». Häri ligger i första hand den inskränkningen,

att en hustru, som biträtt sin man i dennes förvärvsverksamhet,

icke får något avdrag. Regeln innebär vidare bl. a., att en gift kvinna,

som själv driver jordbruk, icke erhåller något förvärvsavdrag, vare sig

hon arbetat i jordbruket eller icke. Från kvinnans egen inkomst av rörelse

medgives däremot avdrag, och så torde ske även om hennes arbetsinsats

i rörelsen varit ringa. Även rörelse, som utövas i hemmet, medför

rätt till avdrag (exempel: hemsömmerska).

Skatteutredningen.

Skatteutredningen har funnit att det nuvarande förvärvsavdraget för

gift kvinna icke är odelat till fördel för en rättvis och likformig beskattning

utan att det har åtskilliga avigsidor av såväl principiell som praktisk

natur (s. 199). Utredningen konstaterar att dessa olägenheter växa i betydelse

ju högre avdraget bestämmes. Sedan avdraget år 1947 väsentligt

höjts har också, enligt vad utredningen erfarit, en tendens kunnat förmärkas

hos de skattskyldiga att genom konstlade medel komma i åtnjutande

av avdraget. Som exempel nämnes att en rörelse, som i realiteten

bedrives av mannen eller vari båda makarna arbeta, formellt överföres på

hustrun i syfte att tillföra henne förvärvsavdrag.

Den allvarligaste olägenheten med förvärvsavdraget i dess nuvarande

skick har utredningen dock funnit vara att det måste medföra anspråk på

ett motsvarande avdrag vid faktisk sambeskattning, främst i alla de fall,

då en hustru deltager i mannens jordbruk eller rörelse.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Sambeskattningssakkunniga hade föreslagit en utvidgning av förvärvsavdraget

även till fall av faktisk sambeskattning. Deras förslag till lösning

av denna fråga byggde på en individuell prövning och värdesättning

av den gifta kvinnans arbetsinsats. I denna del mötte emellertid deras

förslag vid remissbehandlingen en ingående kritik, vilken —- enligt vad

skatteutredningen funnit — fick särskild tyngd genom att de myndigheter,

som ha ansvaret för taxeringarna, nästan enstämmigt ställde sig avvisande

till eller gjorde allvarliga erinringar mot förslaget. Skatteutredningen

har ansett denna kritik böra skänkas det största beaktande. I

själva verket bär den enligt utredningens mening på ett klart sätt visat

att en lösning av frågan enligt de av sambeskattningssakkunniga föreslagna

grunderna icke är praktiskt genomförbar.

Utredningen har då diskuterat möjligheterna att tillgodose ifrågavarande

kategori av gifta kvinnor genom ett fast förvärvs avdrag till visst

lägre belopp att medgivas efter generella grunder. I sambeskattningssystemet

skulle sålunda finnas två olika slag av avdrag, dels ett större av

samma typ som det nuvarande att utgå till hustru med eget förvärvsarbete

och dels ett mindre, fast avdrag att utgå till hustru, som deltager i

mannens förvärvsarbete. Någon värdering av hustruns arbete i mannens

verksamhet skulle icke ske. Beskattningsnämnderna skulle endast ha

att taga ställning till frågan om hon överhuvud deltagit i verksamheten

eller icke.

Även mot en lösning i denna förenklade form har utredningen funnit

mycket vägande invändningar kunna göras. I ett system med två olika

slag av förvärvsavdrag uppkomma åtskilliga spörsmål, bl. a. om gränsdragningen

mellan de olika avdragen (s. 194, 19a). På grund av sin generella

natur skulle det lägre avdraget komma att tillämpas för en mycket

stor grupp av äkta makar. Utredningen har ifrågasatt om en sådan utveckling

är lycklig och om icke snarare skattelagstiftningen bör länkas

in mot en ordning med enklare linjer och färre individuella avdrag.

Mot bakgrunden av dessa betänkligheter har utredningen lagt fram sitt

förslag om höjning av ortsavdragen för äkta makar, annan avvägning av

ortsavdragen mellan äkta makar och ensamstående och en enhetlig skattesats

upp till en årsinkomst för makar av 12 000 å 13 000 kronor. Förslaget

har syftat till en lösning, som kunde göra det möjligt att undvara förvärvsavdraget.

Förhållandet mellan äkta makars och ensamståendes ortsavdrag

har därför återförts till vad som gällde innan förvärvsavdraget infördes

år 1947.

Utredningen har emellertid funnit sig böra bibehålla ett fast förvärvsavdrag

för de gifta yrkeskvinnorna av 300 kronor. Skälen för detta ställningstagande

utvecklas i betänkandet (s. 200, 201). Utredningen har ansett

att ett avdrag av denna storlek icke bör kunna grunda några rättmätiga

anspråk på ett motsvarande avdrag för jordbrukarnas och rörelseidkarnas

hustrur, vilka dock mestadels utföra sitt arbete i hemmet. Icke

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213. 85

heller har ett dylikt avdrag synts vara av sådan storlek att det kunde i

vidare omfattning locka till sådana åtgärder som att rörelser formellt överfördes

på hustrur o. s. v.

I särskilt yttrande föreslår herr Hagberg (s. 270, 271) att rätten till

ett avdrag å 300 kronor utsträckes till att gälla även jordbrukarhustrur

och hustrur till rörelseidkare samt att förvärvsarbetande gifta kvinnor med

barn under 14 år skola medgivas förvärvsavdrag med 25 % av inkomsten,

dock minst med 300 kronor och högst med 1 000 kronor.

I särskilt yttrande av herrar Henriksson och Rehn (s. 271—275) föreslås

en utvidgning av det av majoriteten föreslagna förvärvsavdraget å

300 kronor, så att avdrag skall medgivas gifta yrkeskvinnor med 10 % av

inkomsten (räknat från botten, vilket tillsammans med huvudförslagets

300 kronor innebär att 333 kronor alltid bli helt skattefria) och att avdraget

maximeras till 1 000 kronor, vilket belopp uppnås vid en hustruinkomst

av 7 000 kronor.

I särskilt yttrande av herr Jonsson (s. 276, 277) förordas att förvärvsavdrag

med 300 kronor skall medgivas såväl vid den kommunala som den

statliga beskattningen jämväl i alla de fall då taxeringsnämnd konstaterat,

att den gifta kvinnan deltagit i mannens förvärvsverksamhet och därigenom

bidragit till makarnas inkomst.

I särskilt yttrande av herrar Petrén och Sandberg (s. 283, 284) ansluta

sig dessa ledamöter till majoritetens uppfattning att ett fast förvärvsavdrag

å 300 kronor för förvärvsarbetande gift kvinna bör fastställas. Dessutom

föreslås att förvärvsarbetande hustru med barn under 16 år får rätt

att avdraga 20 % av sin inkomst upp till 8 000 kronor samt att annan förvärvsarbetande

hustru får rätt att avdraga 10 % av inkomsten upp till

samma gräns. Maximiavdraget för förvärvsarbetande hustru med barn blir

då 1 600 kronor och för annan förvärvsarbetande hustru 800 kronor. I

dessa förvärvsavdrag skall det lägre fasta avdraget på 300 kronor vara inräknat.

Vidare föreslås att 300-kronorsavdraget skall utgå till alla förvärvsarbetande

gifta kvinnor, alltså även till dem som deltaga i mannens

jordbruk eller rörelse.

Remissyttrandena.

Yttrandena beträffande gift kvinnas förvärvsavdrag kunna till en början

särskiljas i två grupper: dels de yttranden, vari utredningens förslag tillstyrkts

eller lämnats utan erinran eller vari man ansett att även det av

utredningen föreslagna avdraget å 300 kronor borde avskaffas och dels de

yttranden vari yrkats utvidgning av det föreslagna förvärvsavdraget antingen

så att det skulle utgå med högre belopp till alla yrkeskvinnor eller

till endast yrkeskvinnor med barn eller så att det skulle omfatta även

hustrur som deltaga i mannens verksamhet.

Av de hörda myndigheterna kunna till den första gruppen hänföras kam
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 , Kv.ngl. Maj ds proposition nr 218.

marrätten, statskontoret, koinmerskollegium, socialstyrelsens majoritet,

riksskattenämnden, överståthållarämbetet och elva länsstyrelser.

Till förmån för en utvidgning av förvärvsavdraget ha uttalat sig riksräkenskapsverket

och tio länsstyrelser.

Av de sammanslutningar, som yttrat sig i förevarande fråga, har bl. a.

näringslivets skattedelegation ansett sig kunna godtaga förslaget, medan

de flesta — däribland landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation

och kvinnoförbunden — påyrkat en utvidgning av förvärvsavdraget

utöver förslaget.

Av de myndigheter, som tillstyrkt en lösning i överensstämmelse med

förslaget, yttrar överståthållarämbetet:

överståthållarämbetet delar utredningens principiella uppfattning, att

förvärvsavdrag för gift kvinna saknar berättigande i vårt skattesystem. Utredningen

har emellertid såsom en övergångsform förordat, att ett motsvarande

avdrag till någon mindre del behålles och på grund härav föreslagit

att avdraget bestämmes till högst 300 kronor även vid den statliga

beskattningen, överståthållarämbetet vill icke motsätta sig att man —- för

att i vissa lägen förhindra skatteökning för gifta kvinnor -— vid övergången

till de nya skatteskalorna tills vidare bibehåller ett sålunda bestämt

avdrag. Detta får således icke karaktären av egentligt förvärvsavdrag.

För att förhindra missuppfattning hos de skattskyldiga om avdragets

karaktär bör berörda förhållande komma till uttryck i de blivande nya

deklarationsformulären med tillhörande anvisningar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

Vad angår s. k. förvärvsavdrag för gift kvinna kan länsstyrelsen helt

instämma i de motiv som föranlett skatteutredningens ståndpunktstagande

till detta spörsmål. Framför allt vill länsstyrelsen understryka skatteutredningens

uttalande att en utvidgning av förvärvsavdraget till att omfatta

gifta kvinnoi*, vilka deltaga i mannens jordbruk eller rörelse, icke är praktiskt

genomförbar, huru önskvärd en dylik utvidgning än i och för sig kan

te sig. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke det av skatteutredningen

föreslagna förvärvsavdraget för gift kvinna med inkomst av egen

rörelse eller eget arbete borde begränsas till sådana gifta kvinnor av ifrågavarande

kategori, som under beskattningsåret haft minderåriga barn.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner alt de sakkunniga grundligt vägt

fördelar och olägenheter vid olika system för äkta makars beskattning och

kommit till en godtagbar lösning. Med särskild tillfredsställelse finner länsstyrelsen

att de sakkunniga sökt undvika invecklade och svårtillämpliga

regler. Den föreslagna nedsättningen av det s. k. förvärvsavdraget och

dettas omkonstruering vid statsbeskattningen syntes av denna anledning

väl motiverad.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:

I likhet med skatteutredningen finner länsstyrelsen, att sambeskattningen

bör kunna bibehållas såsom metod för makars beskattning. Att

träffa absolut rättvisa i förevarande spörsmål torde vara uteslutet. Genom

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

den föreslagna anordningen synes man emellertid kunna nå det eftersträvade

målet att komma till rätta med de mest påtagliga olägenheter, som

vidlåda de nuvarande reglerna för sambeskattning. Det hade emellertid

varit önskvärt, att utredningen kommit fram till en sådan lösning av frågan

som helt hade avskaffat förvärvsavdraget. För jordbrukares och företagares

hustrur, som icke deklarerat egen inkomst och som biträda mannen

i dennes förvärvsverksamhet, kommer det alltid att framstå såsom

en orättvisa, att dydikt avdrag icke tillerkännes dem, detta så mycket mer

som ett stort antal gifta kvinnor, som deklarera egen arbetsinkomst, icke

torde ha längre arbetstid än de. Det bör även framhållas, att det icke alltid

är av behovet påkallat, att förvärvsavdrag tillerkännes gift kvinna, som

icke har anställd hemhjälp och som sålunda själv utför sitt arbete i hemmet.

Anställningen kan vara av kortvarig beskaffenhet eller s. k. halvtidstjänstgöring.

Länsstyrelsen är emellertid av den uppfattningen, att

dessa olägenheter icke böra få verka hindrande på ett genomförande av

utredningens förslag på denna punkt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån anför:

Länsstyrelsen biträder för sin del den av utredningen intagna ståndpunkten,

att det av olika skäl icke är möjligt att medgiva hustru, som deltager

i mannens verksamhet, s. k. förvärvsavdrag. Därigenom bliva bl. a.

alla jordbrukarhustrur och alla hustrur till smärre yrkesutövare uteslutna

från förmånen av sådant avdrag, även om de utföra en fullvärdig arbetsprestation

inom mannens rörelse. Med hänsyn till de stora grupper i realiteten

förvärvsarbetande kvinnor, som sålunda bliva uteslutna från möjligheten

att tillgodonjuta förvärvsavdrag, anser sig länsstyrelsen icke kunna

biträda det av vissa reservanter framförda yrkandet, att förvärvsavdraget

för gifta kvinnor skall sättas högre än vad utredningen föreslagit.

I samma riktning uttala sig länsstyrelserna i Kalmar, Älvsborgs. Skaraborgs

och Västernorrlands län.

Riksskattenämnden anför:

Riksskattenämnden delar de sakkunnigas uppfattning, att man i princip

bör eftersträva en sådan utformning av äkta makars beskattning, att

anledning till medgivande av särskilt s. k. förvärvsavdrag bortfaller. Ett

avdrag av denna art är ägnat att komplicera beskattningen och dess verkningar

bliva synnerligen ojämna. Riksskattenämnden utgår från att det

begränsade förvärvsavdrag, som de sakkunniga föreslå skall bibehållas, hör

betraktas såsom ett provisorium.

Riksskattenämnden vill framhålla att, dä avdrag sålunda föreslås skola

tills vidare utgå för förvärvsarbetande hustru, ett dylikt avdrag ur rättvisesynpunkt

rätteligen borde medges jämväl i fråga om hustru som arbetar

i mannens jordbruk eller rörelse. Med hänsyn till de betydande tillläinpningssvårigheterna

ävensom till det föreslagna avdragets ringa belopp

och då riksskattenämnden, som nyss nämnts, utgår från att avdraget överhuvud

endast skall medgivas såsom ett provisorium, anser nämnden emellertid

att de sakkunnigas ståndpunkt i denna dol kan accepteras.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner för åstadkommande av full rättvisa

riktigt att också sådan hustru som biträtt mannen i dennes jordbruk eller

rörelse medgives avdrag med 300 kronor vid såväl kommunal- som stats
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

taxeringen eller, om detta icke låter sig göra, att förvärvsavdraget avskaffas

för samtliga hustrur.

Näringslivets skcittedelegation anför bl. a.:

Vad härefter angår de svårbemästrade skattetekniska problem, som

sammanhänga med avvägningen av skattebördan mellan äkta makar och

ensamstående, förvärvsavdrag för gift kvinna m. in., har utredningen enligt

vår mening framlagt övertygande skäl för att någon bättre —- och samtidigt

praktikabel — lösning än den av utredningen förordade svårligen

står att ernå inom ramen för gällande skattesystem.

I fråga om det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna synes det oss icke

Vara praktiskt möjligt att uppdraga åt beskattningsmyndigheterna att i

varje särskilt fall uppskatta värdet av det arbete, hustrun utför i mannens

jordbruk eller rörelse. Och att icke medgiva jordbrukar hustrur och därmed

likställda men väl andra förvärvsarbetande gifta kvinnor ett så högt

förvärvsavdrag, att det kan anses kompensera de merkostnader, vilka ofta

— men ingalunda alltid — föranledas av hustruns förvärvsarbete utom

hemmet, är ur principiella synpunkter betänkligt. Däremot kan det enligt

vår mening även ur dessa synpunkter anses godtagbart att medgiva

allenast de gifta kvinnor, vilka bedriva egen rörelse eller inneha tjänsteanställning

hos utomstående, ett relativt begränsat schablonavdrag. I det

övervägande antalet fall är nämligen deras inkomstförvärv, särskilt då

minderåriga barn finnas i familjen, förbundet med vissa såsom utgift i

förvärvskällan icke avdragsgilla merkostnader, till vilka motsvarighet

regelmässigt saknas, då fråga är om exempelvis sådant arbete, som hustrun

utför i mannens jordbruk.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som förordat eu utvidgning

av förvärvsavdraget ha åtskilliga inskränkt sig till att yrka

en höjning av det föreslagna förvärvsavdraget endast för yrkeskvinnor

med barn och då utan utvidgning till hustrur vilka deltaga i mannens

verksamhet.

Länsstgrelsen i Kronobergs län ifrågasätter — med hänsyn till de skattelindringar

som föreslås för äkta makar — om det föreslagna avdraget å

300 kronor kan anses erforderligt i de fall, där försörjningsplikt mot barn

icke föreligger. För hustrur med barn syntes däremot det nu utgående

avdraget böra bibehållas.

Länsstgrelsen i Malmöhus län hyser med hänsyn till arbetsmarknadsskälen

sympati för att avdragsrätten gives en för den förvärvsarbetande

hustrun mera påtaglig form än vad ändrade ortsavdragsregler kunna

skänka och skulle därför gärna sett en lösning enligt det huvudalternativ

som framförts av ledamöterna Henriksson och Rehn i deras reservation.

Emellertid borde förvärvsavdraget med hänsyn till sitt syfte i första hand

fylla uppgiften att lätta skattetrycket för gift kvinna med barn. Avdraget

borde vidare begränsas till inkomst av tjänst och där medgivas endast

om den uppburna ersättningen motsvarades av en väsentlig arbetsprestation.

Från dessa utgångspunkter förordar länsstyrelsen att förvärvsavdrag

för gift kvinna bibehålies endast såvitt gäller förvärvskällan inkomst av

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

tjänst och därvid begränsas till sådana fall då hemmavarande barn under

viss ålder, förslagsvis 14 år, finnas och då inkomsten uppgår till lägst 500

kronor och motsvaras av en väsentlig egen arbetsinsats. Avdraget borde

utgå med 20 % av inkomsten, dock högst med 1 000 kronor.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Utredningen har tydligen stått inför valet att antingen helt slopa avdraget

eller också att anordna ett schablonavdrag inom ganska snäva gränser.

Länsstyrelsen tror för sin del icke det är möjligt att giva en schablon

sådan utformning att varje anledning till kritik uteslutes. Vill man tillåta

högre avdrag än av utredningen förordade 300 kronor, torde det emellertid

vara ändamålsenligt att inskränka avdragsrätten till de mest ömmande

fallen. Härvid komma familjer med barn i första hand i blickpunkten.

Invändningen att barnkostnaderna beaktas genom barnbidragen torde

kunna tillbakavisas med att det för gift kvinna med förvärvsarbete merendels

blir fråga om stora merkostnader, vilka barnbidragen icke kunna

täcka. Länsstyrelsen anser i likhet med utredningen, att det av praktiska

skäl bör vara uteslutet att giva förvärvsavdrag åt hustrun inom förvärvskällan

jordbruk. I detta avseende synes därför någon utvidgad användning

av förvärvsavdraget icke böra komma i fråga.

Arbetsmarknadspolitiska skäl tala dock för att de gifta kvinnorna genom

viss skattelättnad uppmuntras att i ökad omfattning söka sig arbete utanför

sina hem. Brist råder f. n. exempelvis på läroverkslärare och sköterskor.

I stark känsla av frågans vanskliga natur anser länsstyrelsen, att det

vid förslagets fortsatta bearbetning borde övervägas, huruvida icke det berörda

300-kronorsavdraget vid den statliga taxeringen må kunna utvidgas

på så sätt, att gift kvinna med hemmavarande barn erhåller ett ytterligare

förvärvsavdrag med högst 700 kronor, om och i den mån hennes inkomst

av eget arbete eller av rörelse därtill förslår. Avdraget torde i så fall lämpligen

få sättas till viss bråkdel, exempelvis 10 96, av inkomsten på sätt

herrar Henriksson och Rehn föreslagit i sin reservation till utredningens

förslag.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår ett högre förvärvsavdrag

för gifta kvinnor med barn.

Landsorganisationen föreslår att förvärvsavdraget för gift kvinna, som

bär inkomst av rörelse eller eget arbete och vårdnadsskyldigheten för minst

ett barn under 14 år, bestämmes till 20 % av denna inkomst och med avdraget

maximerat till 1 500 kronor. Landsorganisationen anser, att motsvarande

bör gälla även för ogift kvinna med barn. Vissa kostnader uppkomme

givetvis också för gifta kvinnor med förvärvsverksamhet och utan

vårdnadsskyldighet för barn. Dessa kostnader vore emellertid av naturliga

skäl lägre. Landsorganisationen anser därför, att förvärvsavdraget för

denna grupp bör kunna begränsas till det av utredningen föreslagna beloppet,

d. v. s. 300 kronor. Landsorganisationen fortsätter:

Ett särskilt problem i detta sammanhang utgör den stora gruppen avhustrur

till jordbrukare och rörelseidkare. Samma motivering som för

kvinnor med förvärvsarbete utanför hemmet torde knappast kunna åberopas

av denna grupp. Kostnaderna uppstå just genom att arbetet är för
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

lagt utanför hemmet, vilket i regel innebär, att skötseln av hem och barn

försvåras. Deltagande i makens verksamhet som jordbrukare eller rörelseidkare

kan däremot i regel ske på ett sätt, som gör de här åsyftade olägenheterna

mindre kännbara.

För eu höjning av det föreslagna förvärvsavdraget för alla

gifta yrkeskvinnor — alltså ej endast kvinnor med barn — uttalar

sig länsstyrelsen i Södermanlands län, som framhåller att det nuvarande

avdraget är en faktor att räkna med när det gäller tillgången på arbetskraft.

Länsstyrelsen anser därför skäligt att åtminstone det nuvarande avdraget

blir bestående. Undantag borde göras endast för sådana fall, då

hustrun icke tagit någon som lielst del i den verksamhet, varom fråga vore.

Länsstyrelsen åsyftade därvid närmast uppdrag som styrelseledamot och

delägarskap i rörelse.

Kooperativa förbundets styrelse anför:

När det gäller den omstridda frågan, huruvida förvärvsavdrag skall

kunna medgivas också för gifta kvinnor, vilka deltaga i mannens jordbruk

eller rörelse men icke kunna taxeras för värdet av sitt däri nedlagda arbete,

har skatteutredningen stannat för att sådant avdrag icke bör medgivas.

Denna lösning torde av praktiska skäl få uppfattas som den riktiga.

Emellertid medför förslaget, bl. a. på grund av det låga förvärvsavdraget,

att skatteökning börjar inträda för makar så snart deras gemensamma inkomst

överstiger 12 000 kronor. Måhända borde därför, särskilt i betraktande

av den fortgående försämringen av penningvärdet, gränsen för den

proportionella skatten för makar kunna sättas högre än vid 12 000 kronor.

Eu annan utväg är att höja förvärvsavdraget för hustru med egen

taxerad inkomst upp till dess nuvarande nivå, som är hälften av inkomsten,

högst 1 000 kronor. Häremot talar visserligen att orättvisan ökas gentemot

de förvärvsarbetande hustrurna som icke taxeras. Men å andra sidan

skulle det säkerligen verka psykologiskt olyckligt på intresset hos de gifta

kvinnorna att åtaga sig förvärvsarbete, om man nu borttoge ett avdrag,

som allmänheten vant sig vid.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län liksom även tjänstemännens centralorganisation

föreslå förvärvsavdrag i huvudsaklig överensstämmelse med

ledamöterna Petréns och Sandbergs reservation, dock utan att upptaga den

i reservationen föreslagna utvidgningen av avdraget till hustrur, vilka deltaga

i mannens jordbruk eller rörelse. I samma riktning uttalar sig yrkeskvinnors

samarbets förbund.

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill differentiera avdraget med hänsyn

till om arbetet utförts inom eller utom hemmet. Länsstyrelsen anför:

Länsstyrelsen föreslår, att förvärvsarbetande gift kvinna med hemmavarande

barn under 14 år medgives förvärvsavdrag om arbetet utförts i

hemmet med 10 % av arbetsinkomsten och om arbetet utförts utom hemmet

med 20 % av samma inkomst samt att avdragen maximeras i första

fallet till 600 kronor och i senare fallet till 1 200 kronor. För ensamstående

kvinna bör under nyssnämnda förutsättningar vid arbete utom hemmet

utgå förvärvsavdrag med den lägre procenten. Förvärvsavdraget bör

ifrågakomma allenast från inkomst av eget arbete och av rörelse. Liksom

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

enligt nuvarande bestämmelser bör förvärvsavdrag icke vara tillåtet då

hustrun biträder mannen i hans verksamhet. Ej heller bör avdrag kunna

medgivas då hustruinkomsten icke utgör ersättning för faktiskt utfört arbete

t. ex. då den utgår i form av sjuklön och dylikt.

Riksräkenskapsverket anser att avdraget för förvärvsarbetande hustrur

med barn bör bibehållas vid lägst nuvarande maximibelopp, 1 000 kronor,

men med sänkt kvotdel av inkomsten, varigenom avdragets verkningar

skulle sträcka sig högre upp i inkomstskikten. Beträffande avdragets utvidgning

till hustru, som biträder mannen i dennes förvärvsverksamhet, anser

riksräkenskapsverket den i betänkandet diskuterade lösningen med ett

fast avdrag om 300 kronor vara värd en noggrann prövning. Riksräkenskapsverket

framhåller bl. a.:

Åven från mera praktisk skattesänkningssynpunkt synes det vara till

men att beskära förvärvsavdraget så hårt som utredningen föreslagit. Utredningen

uttalar, att dess förslag, i förening med den kommunala ortsavdragsreformen,

komma att medföra väsentliga sänkningar i total skatt

för alla skattskyldiga. Som tabell 3 i bilaga 10 visar, komma sänkningarna

att bli minst väsentliga för sambeskattade äkta makar i vissa inkomstskikt.

För makar med en årsinkomst av 8 000 kronor och med helt utnyttjat förvärvsavdrag

stannar sålunda skattelättnaden vid 3,7 %. Och denna lättnad

hänför sig till kommunalskatten; i vissa lägen kommer statsskatten till

och med att stiga några kronor. Om uttagningsprocenten skulle bestämmas

till 110 i stället för 100, som det i den nämnda tabellen har räknats

med, skulle lättnaden i en del fall helt utebli. Det är i sammanhanget att

observera, att ett avsevärt antal sambeskattade makar torde befinna sig

just i de inkomstskikt, som det här är fråga om.

I det av byråchefen von Hofsten avgivna särskilda yttrandet framhålles

följande;

I själva verket innebär förslaget, att de förvärvsarbetande gifta kvinnorna

i skattehänseende komma i ett relativt sämre läge än för närvarande.

Skattelättnaden blir nämligen för dem mindre än för övriga kategorier.

Detta framgår av följande resonemang.

För en gift kvinna med förvärvsarbete utgör skatten på hennes arbete

skillnaden mellan de båda makarnas sammanlagda skatt, om hon har förvärvsarbete,

och den skatt som utgår på mannens inkomst, om hon ej har

förvärvsarbete. Dessa belopp anges ej i betänkandet men kan för vissa inkomstlägen

uträknas. Detta har skett i följande tabell.

Skatt härpå om

Mannens

hustrun ej

För-

Hustruns

inkomst

Skatt härpa

För-

inkomst.

förvärvsarbetar

an dr.

För när-

Enligt för-

ande

kr.

För när-

Enligt för-

«

varande

slaget

%

varande

slaget

4 000

366

216

— 41

2 000

219

313

+ 43

4 000

633

746

+ 18

8 000

1 218

l 071

— 12

2 000

254

325

+ 28

10 000

1 709

1 505

— 12

5 000

1 083

l 024

— 5

10 000

2 724

2 519

— 8

15 000

3 098

2 656

— 14

15 000

5 616

5 152

-- 8

20 000

4 851

4 191

— 14

10 000

3 863

3 617

g

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj ds ''proposition nr 213.

Av tabellen framgår att åtminstone i dessa inkomstlagen skatteminskningen

enligt förslaget blir mindre för förvärvsarbetande hustrur än för

familjer där blott mannen har förvärvsarbete.

På grund av dessa skäl finner jag utredningens förslag i vad gäller sambeskattningen

oantagbart. Som ett minimikrav framstår det av herrar

Henriksson och Rehn i eu reservation framlagda förslaget.

Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruks förbund och Sveriges

köpmannaförbund yrka, att förvärvsavdrag skall medgivas även hustrur

som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse.

Departementschefen.

I det nu gällande systemet mildras sambeskattningen för de gifta yrkeskvinnorna

vid statsbeskattningen genom att de medgivas rätt till avdrag

med hälften av sin inkomst, dock högst med 1 000 kronor. Detta s. k. förvärvsavdrag

utgår inte till en hustru, som deltager i mannens verksamhet

t. ex. jordbruk eller rörelse, ehuru hon faktiskt sambeskattas med mannen.

Att hustrur, sorn arbeta i mannens jordbruk eller rörelse, inte ha rätt till

något förvärvsavdrag har länge varit en med det nuvarande förvärvsavdraget

förenad tvistefråga; man har gjort gällande att förvärvsavdraget av rättviseskäl

borde utvidgas även till denna kategori av gifta kvinnor. En sådan utvidgning

föreslogs också i den tidigare utredningen av sambeskattningssakkunniga.

Deras förslag byggde på eu individuell prövning och värdesättning

av den gifta kvinnans arbetsinsats. Förslaget mötte emellertid i denna del

en stark kritik. Eu stor del av remissmyndigheterna ansåg det icke praktiskt

möjligt att åstadkomma en dylik värdering inom taxeringens ram.

Skatteutredningen har icke heller ansett denna väg framkomlig. Även jag

finner det av praktiska skäl uteslutet att införa en ordning, enligt vilken beskattningsnämnderna

i varje särskilt fall skulle behöva värdera en hustrus

arbetsinsats i jordbruk eller rörelse.

På grund av de svårigheter som här möta att på en gång skapa rättvisa

och bibehålla ett rationellt taxeringsförfarande har skatteutredningen sökt nå

fram till en lösning, vilken kunde göra det möjligt att avskaffa det nuvarande

förvärvsavdraget. Utredningen har emellertid icke ansett sig kunna helt

undvara avdraget utan föreslår att ett avdrag å 300 kronor skall bibehållas

för yrkeskvinnorna. Utredningen har ansett att ett avdrag av denna storlek

icke bör kunna grunda några rättmätiga anspråk på ett motsvarande avdrag

för jordbrukarnas och rörelseidkarnas hustrur, vilka dock mestadels utföra

sitt arbete i hemmet.

Skatteutredningens förslag i denna del är emellertid icke enhälligt. Fem

ledamöter av utredningen ha icke ansett det nuvarande förvärvsavdraget för

yrkeskvinnor kunna beskäras så hårt som till 300 kronor utan ha velat

giva avdrag till denna kategori med högre belopp. Därmed har också frågan

om ett förvärvsavdrag till hustrur som deltaga i jordbruk eller rörelse krävt

ett annat ställningstagande. Fyra ledamöter av utredningen ha ansett att sådant

avdrag bör medgivas med 300 kronor efter generella grunder.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. May.ts proposition nr 212.

Dessa reservationer till utredningens förslag visa, att frågan om äkta

makars beskattning icke skulle kunna lösas i enighetens tecken om utredningens

förslag nu framlades ograverat. I det läge, vari frågan sålunda

kommit, förordar jag i det följande dels att förvärvsavdraget till yrkeskvinnor

på visst sätt utvidgas utöver vad utredningen föreslagit och dels att förvärvsavdrag

efter vissa generella grunder införes även för hustrur vilka deltaga

i mannens jordbruk eller rörelse.

I flera remissyttranden har föreslagits, att en höjning av förvärvsavdraget

utöver 300 kronor skall medgivas för gifta yrkeskvinnor, vilka ha

hemmavarande barn under viss ålder. Jag finner mig kunna biträda en lösning

efter denna linje. Även om barnförsörjningskostnaderna numera i princip

icke beaktas vid beskattningen utan tillgodoses genom bidrag av social

natur, är det tydligt att det kan finnas ett behov av att differentiera förvärvsavdraget

med hänsyn till förekomsten av barn. I realiteten torde det vara

just för mödrar med hemmavarande barn som någon verklig kostnadsökning

uppkommer genom förvärvsarbetet. De ha i allmänhet särskilda utgifter

för barnens omhändertagande under moderns frånvaro från hemmet

o. s. v. Det är sålunda här icke fråga om barnförsörjningskostnader i egentlig

mening utan närmast om särskilda kostnader för intäkternas förvärvande.

En förhöjning av förvärvsavdraget för dessa kvinnor får därför endast

till uppgift att åstadkomma en viss jämvikt i skattebördan mellan dem

och andra förvärvsarbetande hustrur, vilka icke ha dylika särskilda utgifter.

Beträffande den åldersgräns för barn, som bör läggas till grund för förvärvsavdragets

bestämmande, har jag funnit 16-årsåldern böra vara avgörande.

Denna gräns kan visserligen synas tämligen hög och i remissyttrandena

har också en lägre ålder nämnts, nämligen 14 år. Jag finner emellertid

icke tillräckliga skäl att avvika från den gräns beträffande barns ålder, som

sedan länge varit vedertagen vid beskattningen. Lagtekniskt visar det sig

här angeläget — bland annat med hänsyn till den i det följande behandlade

frågan om beskattningen av ogifta med barn -— att rätten till förhöjt förvärvsavdrag

samordnas med rätten till barnbidrag för barnet, vilket i praktiken

innebär att 16-årsåldern blir avgörande.

Jag ansluter mig sålunda till skatteutredningens mening att ett fast förvärvsavdrag

om högst 300 kronor skall beräknas för gifta kvinnor med inkomst

av rörelse eller eget arbete. Beträffande sådana gifta kvinnor med

barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, förordar jag att förvärvsavdraget,

i den mån inkomsten därtill förslår, skall utgöra 300 kronor

jämte 10 % av inkomsten, sammanlagt dock högst 1 000 kronor.

Det 10-procentiga avdraget bör sålunda enligt min mening räknas från

botten av inkomsten, varigenom det börjar verka omedelbart när inkomsten

överstiger 300 kronor. Detta innebär att, i den mån inkomsten därtill förslår,

333 kronor alltid bli helt skattefria och att maximum för avdraget nås vid en

hustruinkomst av 7 000 kronor. Delta beräkningssätt överensstämmer i princip

med vad som förordats i ledamöterna Henrikssons och Rehns särskilda

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

yttrande. Jag påpekar att ledamöterna Petrén och Sandberg i princip förordat

ett annat beräkningssätt, vid vilket det 10-procentiga avdraget börjar

verka först vid en inkomst av 3 000 kronor och varigenom maximum i detta

fall skulle nås först vid 10 000 kronor. Det bör emellertid enligt min mening

vara till fördel att någon förhöjning av förvärvsavdraget inträder även vid

inkomster mellan 300 och 3 000 kronor.

Frågan huruvida avdraget bör begränsas till fall, då inkomsten motsvaras

av en väsentlig arbetsprestation, har berörts bland annat av länsstyrelsen i

Malmöhus län. Länsstyrelsen har föreslagit att avdrag skall ifrågakomma

endast då den gifta kvinnans inkomst uppgår till visst belopp och motsvaras

av en väsentlig egen arbetsinsats. Då emellertid avdraget nu betydligt inskränkes

i förhållande till vad hittills gällt, torde icke finnas tillräckliga skäl

att rubba dess hittillsvarande karaktär av schablonavdrag. Jag vill alltså

icke förorda en ordning, som i många fall skulle kräva en prövning av arbetsinsatsens

storlek. Avdraget torde liksom hittills böra medgivas från inkomst

av rörelse eller av eget arbete.

Icke heller finner jag möjligt att, såsom länsstyrelsen i Norrbottens län

ifrågasatt, differentiera avdraget med hänsyn till om arbetet utförts inom

eller utom hemmet. En dylik åtskillnad medför avsevärda komplikationer i

praktiken. Även om verksamheten bedrives i hemmet kan den till viss del

eller för viss tid förläggas utanför hemmet, en rörelse kan bedrivas i samma

fastighet som bostaden o. s. v. över huvud taget finner jag det angeläget att

förvärvsavdraget, när det nu betydligt nedskäres, icke skall behöva mer än

nödvändigt kompliceras eller ge anledning till praktiska problem av helt

ny art.

Såsom nyss nämnts är jag av den uppfattningen att förvärvsavdraget för

en hustru, vilken deltager i mannens jordbruk eller rörelse, icke kan grundas

på en värdering i varje särskilt fall av hustruns arbetsinsats. Däremot

torde det vara tekniskt möjligt att konstruera avdraget såsom ett schablonavdrag

att utgå efter vissa generella grunder. Om förvärvsavdraget -— såsom

jag föreslår — bestämmes til] ett fast belopp av 300 kronor, bör någon värdering

i allmänhet icke behöva förekomma. I den mån hustrun över huvud

taget deltager i mannens arbete torde man nämligen för det mesta kunna

utgå från att hennes arbetsinsats motsvarar minst 300 kronors värde. Om

hustruns arbetsinsats i något fall varit så ringa att den icke motsvarar ett

värde av 300 kronor, bör hon icke anses ha deltagit i arbetet. Något avdrag

bör alltså i dessa fall icke ifrågakomma. Beskattningsnämnderna torde

sålunda i praktiken vanligen endast ha att taga ställning till frågan, huruvida

hustrun i nu angiven mening deltagit i mannens verksamhet eller icke.

Beträffande inkomst av jordbruksfastighet torde denna fråga i allmänhet

kunna avgöras av taxeringsnämnderna på ett tämligen enkelt sätt med

ledning av deras kännedom om de lokala förhållandena. Om faktisk medverkan

från hustruns sida verkligen förekommit, bör avdrag medgivas oberoende

av om hustruns deltagande i arbetet varit betingat av ekonomiska

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Rungl. Majds proposition nr 213.

orsaker, brist på annan arbetskraft eller annan omständighet. Även arbete

i hem och hushåll bör kunna kvalificera hustrun till förvärvsavdrag under

förutsättning att hland husliållsmedlemmarna ingått driftspersonal.

Beträffande inkomst av rörelse torde däremot taxeringsnämnderna icke

alltid med ledning av sin lokalkännedom kunna avgöra om hustrun faktiskt

deltagit i arbetet eller icke. Frågan om vilken utredning, som här kan erfordras,

torde i mycket bli beroende av rörelsens natur.

Förvärvsavdrag för gift kvinna, som biträder mannen i dennes verksamhet,

bör medgivas endast efter yrkande. Då inkomsten i dessa fall deklareras

av mannen följer därav att yrkande om avdrag skall göras i hans deklaration

och att avdraget skall medgivas vid hans taxering.

Då jag i fråga om kategorien gifta yrkeskvinnor icke föreslår någon utvidgning

av 300-kronorsavdraget annat än vid den statliga beskattningen,

avser mitt förslag om ett förvärvsavdrag för hustru, vilken biträder mannen

i jordbruk eller rörelse, likaledes endast den statliga beskattningen. Den nuvarande

bestämmelsen om gift kvinnas förvärvsavdrag vid taxering till kommunalskatt

beröres sålunda icke av de nu föreslagna ändringarna.

Om två olika förvärvsavdrag nu införas, kan det givetvis inträffa att båda

avdragen skulle kunna tillämpas samtidigt. Så blir fallet exempelvis om en

hustru under beskattningsåret dels biträtt mannen i dennes jordbruk eller

rörelse och dels haft egen inkomst av tjänst. Emellertid torde dubbelt avdrag

icke böra medgivas. Avdraget är ett schablonavdrag, som tillkommer

den gifta kvinnan vare sig hon arbetat under hela beskattningsåret eller

endast under någon del av året. Det finnes då icke anledning att medgiva

dubbelt avdrag därför att detta arbete råkar fördela sig på två olika förvärvskällor.

Jag föreslår sålunda den begränsningen, att förvärvsavdrag för gift

kvinna icke må för makarna tillsammans överstiga 300 respektive 1 000

kronor. Beträffande kvinnor utan barn bör denna maximering icke föranleda

någon tvekan: om mannen erhållit avdrag med 300 kronor på grund

av hustruns medverkan i jordbruk eller rörelse, kan något avdrag därutöver

icke ifrågakomma för hustruns del. Beträffande gifta kvinnor, som haft

hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, innebär

maximeringen att mannen kan medgivas avdrag med 300 kronor på

grund av hustruns medverkan i jordbruk eller rörelse och att hustrun därutöver

kan erhålla avdrag med 300 kronor jämte Bo procent av sin inkomst

av rörelse eller av eget arbete, sammanlagt dock högst med 700 kronor.

Maximum uppnås då när huslruns egen inkomst uppgår till 4 000

kronor.

I några remissyttranden bär uttalats den meningen att avdrag av förevarande

slag borde medgivas även ogift kvinna med barn, varmed också

förstås änkor och frånskilda hustrur med barn. Då jag emellertid har för

avsikt att i det följande föreslå visst förhöjt ortsavdrag för kategorien ogift

skattskyldig med barn, har jag icke funnit skäl att utvidga förvärvsavdragets

tillämpningsområde även till denna kategori.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

Inkomstbortfallet för staten i anledning av de utvidgningar av förvärvsavdraget,

som ovan föreslagits, har beräknats till omkring 16 milj. kronor,

varav omkring 4 milj. kronor belöper på den tioprocentiga förhöjningen av

avdraget för gifta yrkeskvinnor med barn och omkring 12 milj. kronor på

det särskilda avdraget för hustru som biträder mannen i dennes jordbruk

eller rörelse.

Det kan icke förnekas att de nu föreslagna bestämmelserna om förvärvsavdrag

innebära en komplicering av gällande bestämmelser och därmed också

en ytterligare belastning av deklarations- och taxeringsförfarandet. Anledningen

härtill är i första hand att avdraget nu utvidgas till sådana hustrur

som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse, varigenom man tvingas att

laborera med två olika slag av avdrag vid taxeringen. Icke minst med hänsyn

till avdragets ringa ekonomiska betydelse i dessa fall — för jordbrukare och

rörelseidkare i allmänhet kommer det vid grundbeloppsnivå att motsvara

36 kronor i skatt — har ifrågavarande utvidgning av avdraget kunnat inge

starka betänkligheter. På grund av de starka intressemotsättningar, som

gjort sig gällande i denna fråga, synes det emellertid — om skatteutredningens

förslag över huvud taget skall kunna förverkligas — icke stå till

buds annan lösning av frågan än den jag nu föreslagit.

Då emellertid denna lösning, på grund av de uppenbara olägenheter som

äro därmed förenade, icke kan betraktas såsom slutgiltig, anser jag att bestämmelserna

om gift kvinnas förvärvsavdrag vid den statliga beskattningen

alltjämt böra betraktas såsom provisoriska. 4

4, SÄRSKILDA FRÅGOR RÖRANDE ÄKTA MAKARS BESKATTNING.

Skatteutredningen.

Beträffande den tekniska metoden för skattens fördelning mellan makar

föreslår utredningen den ändringen, att makar vid ortsavdragsberäkningen

skola tillgodoföras hälften var av ortsavdraget. I den mån sådant avdrag

icke kan utnyttjas av ena maken, skall det tillgodoräknas den andra. Vid

den statliga taxeringen fördelas därefter skatten mellan makarna i förhållande

till deras beskattningsbara inkomster, icke såsom nu i förhållande

till deras taxerade inkomster.

Beträffande skälen för omläggningen torde få hänvisas till betänkandet

(s. 196—198). Det föreslås att ändringen skall genomföras såväl vid den

kommunala som den statliga beskattningen. Skatteplikten för äkta makar

förutsättes därefter böra bedömas för vardera maken för sig efter dennes

beskattningsbara inkomst. Särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga avses

likaledes böra beräknas för varje make för sig, under iakttagande likväl

av att sådant avdrag för makarna tillsammans icke må överstiga maximibeloppet

3 000 kronor.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

Utredningen föreslår vidare att makar för det beskattningsår, varunder

de ingått äktenskap, alltid skola taxeras såsom av varandra oberoende skattskgldiga.

Förslaget har föranletts av praktiska skäl (se betänkandet s. 207).

Om äkta makar skola samtaxeras i skilda ortsgrupper föreslår utredningen

(s. 206) att ortsavdrag för makarna skall beräknas efter den högre

ortsgruppen.

Remissyttrandena.

Den föreslagna metoden för skattens fördelning mellan makar

bär tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar i detta sammanhang tillfredsställelse

med den föreslagna bestämmelsen om att extra avdrag på grund av nedsatt

skatteförmåga må tillerkännas makarna var för sig. Enligt den nu gällande

lagstiftningen — säger länsstyrelsen — måste sådant avdrag medgivas

makarna gemensamt, vilket många gånger haft till följd att den ena maken,

som kanske varit i behov av den största skattenedsättningen, icke kunnat

tillgodoföras så stort avdrag, som maken skäligen bort komma i åtnjutande

av. Genom den föreslagna ändringen skulle sådana fall icke längre behöva

uppkomma.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser förslaget i denna del innebära förenkling

vid uträknande av beskattningsbara inkomster för makar samt dessutom

medföra att hustrur i stor omfattning bli befriade från skatt. Länsstyrelsen

påpekar emellertid att arbetet med debetsedlar åt dessa hustrur

icke alltid blir överflödigt, eftersom i vanliga fall pensionsavgift måste påföras

båda makarna, om hustrun haft inkomst, önskligt vore därför att

pensionsavgifterna kunde inarbetas i den statliga inkomstskatten eller,

om detta icke läte sig göra, att debiteringen av pensionsavgifterna kunde

grundas på beskattningsbar inkomst i stället för taxerad inkomst.

Beträffande verkningarna av den föreslagna fördelningsregeln vid beräkningen

av preliminär skatt anför föreningen Sveriges kronokamrerare

följande:

Med hänsyn till beräkningen av preliminär A-skatt för makar synes sambeskattningsförslaget

teoretiskt sett kunna minska men icke undanröja de

nuvarande olägenheterna. Enär beskattningen göres proportionell upp till

en sammanlagd inkomst, som i högsta ortsgruppen utgör 12 000 kronor,

förefaller möjlighet finnas att erhålla en riktigare beräkning av A-skatten.

Genom makes rätt att från sin taxerade inkomst avräkna den del av halva

ortsavdraget, som andra maken icke kan utnyttja, begränsas emellertid det

område, där tabellen slår rätt, till att gälla de fall, då båda makarna ha inkomst,

som överstiger halva ortsavdraget. Eu ytterligare begränsning av

nämnda område uppkommer genom hustruns förvärvsavdrag; eftersom avdraget

skall avräknas före ortsavdraget, innebär detta, att hustruns inkomst

måste överstiga halva ortsavdraget plus förvärvsavdraget för att mannens

skatteuttag skall bli rätt. Skatteuttaget för makar i högsta ortsgruppen kan

alltså riktigt angivas i A-skattctabellen för de fall, där sammanlagda inkomsten

understiger 12 000 kronor samt mannens inkomst överstiger 2 000

7 -137 82 Bihang till riksdagens protokoll Jf)52. I sand.. AV 212.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl. Majds proposition nr 21H.

kronor och hustruns 2 300 kronor. Det sagda gäller dock endast under

förutsättning att tabellen förses med en kolumn för gift man, där han tillgodoräknats

halva ortsavdraget, och en kolumn för gift kvinna, där hon

likaledes tillgodoräknats halva ortsavdraget och därjämte förvärvsavdraget.

Ilar endast ena maken inkomst, och skall denne således tillgodoräknas hela

ortsavdraget, är icke någon av nyssnämnda kolumner tillämplig, eftersom

ju skatteuttaget blir för högt. Av denna anledning behövs således en särskild

kolumn för make, som ensam åtnjuter inkomst; i själva verket kan

det ifrågasättas, om icke i angivna fall en särskild kolumn bör användas

för gift man och en särskild kolumn för hustru, eftersom ju skatten med

hänsyn till hustruns förvärvsavdrag blir olika.

Här måste emellertid påpekas att tillämplig kolumn i skattetabellen skall

angivas vid debetsedelns utfärdande. För att nyssnämnda riktigare skatteberäkning

skall bli möjlig fordras därför att den lokala skattemyndigheten

i förväg skall bedöma, huruvida båda makarna eller endast én av dem

kommer att under inkomståret uppbära inkomst av tjänst. Denna möjlighet

saknas dock i stort sett; även om lokala skattemyndigheten för varje

särskilt fall skulle rätta sig efter makarnas senaste taxering samt utfärda

debetsedlar och angiva kolumn med hänsyn till om ena eller båda makarna

blivit taxerade för inkomst av tjänst, finnes ingen säkerhet för att

samma förhållande kommer att råda under det aktuella inkomståret. En

sådan detaljundersökning skulle för övrigt i hög grad komplicera och

tynga arbetet. Då härtill kommer att i huvudsak samma felaktigheter som

nu komma att vidlåda A-skatteberäkningen för makar dels i de fall, där

sammanlagda inkomsten understiger den gräns, där progressionen sätter

in, samtidigt som makens inkomst understiger halva ortsavdraget resp.

halva ortsavdraget jämte förvärvsavdrag, dels i samtliga fall, där sammanlagda

inkomsten överstiger denna gräns, torde det av praktiska skäl bli

nödvändigt att också efter ett genomförande av förslaget använda A-skattetabeller

av principiellt samma konstruktion som nu. Den proportionella

skatten i de lägre inkomstskikten kommer således i praktiken icke att medföra

nämnvärd förbättring av källskatteuttaget.

Utom den nu behandlade möjligheten att uppnå en bättre beräkning av

A-skatten bör framhållas, att övergången från ett rörligt högre förvärvsavdrag

för hustru till ett fast lägre dylikt avdrag något minskar felberäkningen

av A-skatten. Med bortseende från andra felkällor nedgår felmarginalen

för den inkomst, på vilken skatten beräknas, med maximalt 700 kronor

(skillnaden mellan högst t 000 kronor och 300 kronor).

Även förslaget om att makar skola taxeras oberoende av varandra

för det beskattningsår, under vilket de ingått äktenskap,

tillstyrkes av remissmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser dock att bestämmelserna om särskilt

avdrag för nedsatt skatteförmåga borde kunna tillämpas för nygift

skattskyldig, om andra maken icke haft egen inkomst eller obetydlig sådan.

För det fall att hustrun icke haft någon inkomst under det första året av

äktenskapet skulle ju eljest mannen icke erhålla något avdrag för henne.

Länsstyrelsen i Norrbottens län berör samma spörsmål och anför i denna

del;

Genomförande av den föreslagna reformen härutinnan kommer att medföra

en välkommen förenkling av taxeringsförfarandet, särskilt i de fall,

då makarna skolat samtaxeras inom skilda taxeringsdi strikt.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 218. 99

Därest äktenskapet bestått större delen av beskattningsåret och endast

en av makarna hatt inkomst, inträder emellertid, jämfört med nuvarande

bestämmelser, en försämring i skattehänseende därigenom att något ortsavdrag

för den andra maken icke skall utgå. Länsstyrelsen anser denna

konsekvens betänklig och stridande mot likformighetsprincipen vid taxeringen.

Om makarna t. ex. ingått äktenskap strax i början av beskattningsåret

och den ena maken salunda under så gott som hela beskattningsåret

försörjt den andra maken, torde det icke vara rätt att förstnämnda make

taxeras som ensamstående och alltså erhåller allenast hälften av det ortsavdrag,

som tillkommer gift senare år än det då äktenskapet ingåtts.

Länsstyrelsen ifrågasätter därför, huruvida icke makar, som varit gifta

större delen av beskattningsåret, böra efter särskilt yrkande, t. ex. i deklarationen,

taxeras såsom äkta makar även för det beskattningsår då äktenskapet

ingåtts.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anför härom:

Förbundet skulle helst sett, alt sambeskattning ej skolat ske av makar,

som ingått äktenskap liden 1 november—31 december året före inkomståret.

Upphäver man sambeskattningsregeln för dem som gift sig första

hälften av inkomståret, torde det ej innebära några större vådor att göra

det av eu för de båda manaderna november—december. Det oftast meningslösa

underrättandet hit och dit vållar enbart onödigt besvär. Skälet att i

vissa fall skattelindrande ortsavdrag ej heller kan erhållas just då den nybildade

familjen har kapitalutgifter förefaller sakna relevans.

Förslaget rörande or t sa vdragets beräkning vid sam taxering

av makar i skilda orts grupper har icke berörts i remissyttrandena.

Departementschefen.

Vad skatteutredningen föreslagit rörande uppdelning av ortsavdrag och

fördelning av statlig inkomstskatt mellan makar föranleder icke någon

erinran från min sida. Ej heller har jag något all invända mot alt skatteplikten

för äkta makar bedömes för vardera maken för sig eller alt avdrag

lör nedsatt skatteförmåga i förekommande fall beräknas för makar på sätt

utredningen föreslagit.

Såsom föreningen Sveriges kronokamrerare påpekat torde förslaget icke

i någon högre grad kunna undanröja de olägenheter vid källskatteberäkningen,

som äro förenade med den nuvarande sambeskattningen av makar.

Härutinnan torde man — eftersom en övergång till särbeskattning icke

befunnits genomförbar — få liksom hittills pröva de förbättringar som

kunna uppnås inom uppbördssystemets ram. Jag kan i detta sammanhang

erinra om alt källskattetabellerna från och med i år innehålla en s. k. sambeskattningstabell,

som vid olika inkomstkombinationer för äkta makar

visar den slutliga skatten i procent av årsinkomsten och som alltså bör

underlätta för sambeskattade makar att hos arbetsgivaren begära det avdrag

för preliminär skatt som bäst motsvarar deras slutliga skall.

Även om sålunda den föreslagna metoden för skattens fördelning mellan

makarna icke kan bringa källskattelragan lör äkla makar i något princi
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj ds proposition nr 213

piellt nytt läge, torde dock fördelningsmetoden — såsom skatteutredningen

belyst i tabellbilagan till sitt betänkande — medföra en lämpligare fördelning

av skatten mellan makarna än vad nu är fallet.

Omläggningen nödvändiggör emellertid vissa ändringar i uppbördsförordningen,

varom jag nu framlägger förslag. Man har här närmast att

taga ställning till hur det praktiskt bör förfaras vid uttag av preliminär

A-skatt för äkta makar, vilka båda ha inkomst.

Antalet kolumner i källskattetabellerna har med nu gällande beskattningsregler

kunnat inskränkas till endast tre. Dessa avse 1) ogift person

utan barn samt gift kvinna med egen inkomst, 2) gift man och 3) ogift

person med barn. Verkställda undersökningar ha givit vid handen, att

vid en omläggning av äkta makars beskattning i enlighet med vad som

nu föreslås — och med de regler för gift kvinnas förvärvsavdrag som jag

tidigare förordat — den preliminära skatten för gift kvinna med egen inkomst

bör alltjämt kunna beräknas efter samma kolumn som för ogift

person utan barn. Om den gifta kvinnan har hemmavarande barn — och

sålunda kan ha rätt till högre förvärvsavdrag än 300 kronor — synes dock

lämpligare att man för henne tillämpar samma kolumn som för ogift

person med barn.

För en gift man, vars hustru saknar inkomst eller har en relativt obetydlig

inkomst, kan skalten liksom för närvarande beräknas enligt kolumn

2 i skattetabellen. Om däremot även hustrun har inkomst till så stort belopp

att hon helt eller väsentligen kan utnyttja sin hälft av ortsavdraget,

skulle preliminär skatt komma att uttagas med avsevärt för lågt belopp

av mannen, såvida denne alltjämt hänfördes till kolumn 2. Skatten i

kolumn 2 måste nämligen beräknas under antagande att mannen utnyttjar

hela det gemensamma ortsavdraget. Om hustrun har inkomst över visst

belopp, måste därför den preliminära skatten för mannen beräknas efter

annan kolumn än kolumn 2. Det kunde ligga nära till hands att i sådant

fall hänföra mannen till samma kolumn som ogift person utan barn, sålunda

till kolumn 1. Enligt vad undersökningarna visa skulle detta utfalla

tämligen väl i inkomstlägen under cirka 10 000 kronor för mannen men

däremot medföra ett för stort skatteuttag om hans inkomst är högre. Det

blir därför erforderligt att förse skattetabellerna med ytterligare en kolumn

avseende gift man, vars hustru har högre årsinkomst än 2 000 kronor. Eu

kolumnindelning efter dessa grunder ger — såvitt man kan bedöma av

de nu gjorda undersökningarna — godtagbara resultat. Det ligger emellertid

i sakens natur att en skattetabell icke kan medföra ett tillfredsställande

skatteuttag annat än för makar med sådana inkomstkombinationer som

normalt förekomma. Vid mera ovanliga inkomstkombinationer — exempelvis

en mycket låg inkomst för mannen och en relativt hög inkomst för

hustrun — eller vid relativt höga inkomster för båda makarna kommer

iiksoin för närvarande att krävas viss medverkan av makarna vid skatte
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

uttagets bestämmande för att detta skatt kunna bringas i god överensstämmelse

med den slutliga skatten. För det fall att hustrun är ensam inkomsttagare

bör liksom för närvarande gälla att hon i förevarande avseende skall

likställas med gift manlig inkomsttagare.

Ett särskilt spörsmål blir hur den tillämpliga kolumnen skall kunna

angivas vid debetsedelns utfärdande. Såsom föreningen Sveriges kronokamrerare

påpekat måste det här uppstå vissa svårigheter att på förhand

bedöma makarnas inkomstförhållanden under ett visst inkomstår. Första

gången detta skall ske, sålunda på hösten 1952, lär annan möjlighet icke

stå till buds än att avgöra frågan med ledning av den inkomstlängd som

upprättats vid den senaste taxeringen, i detta fall 1952 års taxering. Denna

inkomstlängd avser inkomstförhållandena under år 1951. Någon säkerhet

finnes givetvis icke för att samma inkomstförhållanden som rått för två

makar under 1951 också skola råda under 1953. På debetsedeln kan sålunda

komma att angivas eu kolumn, vilken på grund av ändringar i makarnas

inkomstförhållanden lämpar sig mindre väl för användning under det

aktuella inkomståret. Skulle det preliminära skatteuttaget härigenom

komma att bli avsevärt felaktigt, har emellertid den skattskyldige möjlighet

att efter hänvändelse till lokal skattemyndighet få annan kolumn tilllämpad

vid skatteuttaget. För senare inkomstår kan den lokala skattemyndigheten

i allmänhet följa de anteckningar om tillämplig kolumn, som

gjorts på debetkorten, i den mån skattemyndigheten icke genom anmälan

från den skattskyldige eller på annat sätt får kännedom om att den skattskyldiges

inkomstförhållanden ändrats.

Den ur taxeringssynpunkt önskvärda ändringen att makar taxeras oberoende

av varandra för det beskattningsår, under vilket de ingått äktenskap,

möter icke någon erinran från min sida. Jag kan icke tillstyrka att denna

regel — såsom två remissmyndigheter ifrågasatt — skall kunna uppmjukas

genom undantag i särskilda fall. Å andra sidan kan jag, med hänsyn till

de olägenheter som i enskilda fall onekligen kunna vara förenade med bestämmelsen,

icke finna det lämpligt att dess verkningsområde utsträckcs

även till tiden 1 november—31 december året före inkomståret. Jag finner

sålunda icke skäl att frångå skatteutredningens förslag i denna punkt.

Ej heller har jag någon erinran mot utredningens förslag om beräkning

av ortsavdrag för makar vilka samtaxeras inom olika kommuner. 5

5. B E S K A T T NI N G E N AV OGIFT SKATTSKYLDIG MED BARN.

Före 1947 års skattereform var en ogift person med barn under 18 år förmånligare

ställd vid beskattningen än en ensamstående skattskyldig, dels

därigenom att hans grundavdrag icke reducerades vid stigande inkomst utan

utgick med fast belopp och dels genom att han hade rätt till familjeavdrag

för varje barn. Med ogift person jämställdes i detta avseende änkling, änka

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

eller frånskild. Rätten till oreducerat grundavdrag och till familjeavdrag

(barnavdrag) gällde oberoende av om barnet vistades bos den skattskyldige

eller om denne endast bidrog till barnets underhåll. Föräldrar, som under

beskattningsåret icke varit gifta med varandra eller som levt åtskilda, fingo

vardera endast halvt barnavdrag.

När barnavdragen år 1947 avskaffades för äkta makar vid den statliga

beskattningen och ersattes med barnbidrag, uppkom fråga huruvida denna

reform borde för ogifta personer med barn medföra icke blott att de ginge

miste om barnavdragen utan även att deras rätt till oreducerat ortsavdrag

upphörde eller inskränktes. Då reformen i princip innebar, att någon hänsyn

till barnförsörjningskostnaderna icke längre skulle tagas vid beskattningen,

kunde konsekvensen kräva, att så icke heller skedde för de

ogiftas del.

Frågan löstes så att rätten till oreducerat ortsavdrag bibehölls för ogifta

med barn.

Enligt gällande bestämmelser åtnjuter sålunda en ogift person (änkling,

änka eller frånskild) oreducerat ortsavdrag, om han haft barn, som han

helt eller delvis underhållit och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat.

Denna förmån tillkommer honom, oavsett om barnet står under hans

vårdnad eller icke. Om barnet icke står under hans vårdnad, är dock rätten

till oreducerat ortsavdrag beroende av ett villkor: han erhåller icke denna

förmån, om han levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

Vid den kommunala beskattningen göres — efter ortsavdragsreformen

år 1950 — icke någon skillnad mellan ogifta med barn och ulan barn.

Avdrag för husföreståndarinna. Sedan länge har vid beskattningen särskilt

avdrag medgivits en ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild)

med minderåriga barn, som haft husföreståndarinna anställd för barnens

vård. Avdraget infördes år 1919 vid den statliga beskattningen och år 1920

vid den kommunala. Det bestämdes till samma belopp som avdraget för

hustru. Denna överensstämmelse har sedan obrutet bibehållits vid den

kommunala beskattningen. Vid den statliga beskattningen frångicks den

däremot genom författningsändringarna år 1938, genom vilka avdraget för

husföreståndarinna bestämdes till hälften av familjeavdraget för hustru.

Sänkningen motiverades med att barnavdragen samtidigt blivit icke obetydligt

höjda samt att skäl icke förelåge, att skattskyldig skulle för husföreståndarinna

erhålla familjeavdrag med samma höga belopp som för

hustru. År 1947 återställdes emellertid pariteten mellan husföreståndarinneavdraget

och hustruavdraget vid den statliga beskattningen. Till stöd

härför anfördes bl. a., att då kostnaderna för husföreståndarinna mestadels

icke torde understiga kostnaderna för hustru, det ur skatteförmågesynpunkt

vore oriktigt att fastställa avdraget för husföreståndarinna lägre

än familj eavdraget för hustru. Därvid framhölls särskilt, att en skattskyldig,

som vid hustruns frånfälle nödgades skaffa sig husföreståndarinna

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj ris proposition nr 213.

för vård av barn, i regel komme i ett sämre ekonomiskt läge än under

hustruns livstid och att det för en sådan skattskyldig måste kännas särskilt

betungande att få en sänkning av ortsavdraget.

Enligt nu gällande regler äger sålunda en ogift skattskyldig (änkling,

änka eller frånskild) att åtnjuta statligt ortsavdrag enligt de för gift skattskyldig

gällande grunderna, om han haft husföreståndarinna hos sig anställd

och haft hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag

förelegat.

Skatteutredningen.

Utredningen har funnit att ifrågavarande bestämmelser i praktiken på

grund av sin schematiska karaktär emellanåt leda till mindre tillfredsställande

resultat och anför härom bl. a. följande. Den förmån, som erhålles

genom det oreducerade avdraget, kan ibland synas för hög. Sålunda kan

under vissa förhållanden en ogift barnafader, som betalar underhållsbidrag

till ett barn, genom det oreducerade ortsavdraget få en skattelättnad,

som överstiger vad han betalar för barnet. I annan riktning kunna

bestämmelserna verka för exempelvis en frånskild man, som underhåller

flera barn i ett tidigare äktenskap. Eftersom hänsyn icke tages

till antalet barn, får han vid beskattningen icke större skattelättnad

än en person, som utbetalar underhåll till endast ett barn. Om han

gifter om sig, bortfaller helt den hänsyn till barnförsörjningskostnaden,

som dessförinnan tagits, även om han alltjämt är underhållsskyldig

mot barnen i det tidigare äktenskapet. I viss utsträckning kan

dock hans underhållsskyldighet bli beaktad vid taxeringen genom den

möjlighet som finnes att medgiva särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga

åt person, som haft att underhålla andra närstående än barn,

för vilka han uppburit barnbidrag.

Beträffande den särskilda bestämmelsen att en ogift skattskyldig, som

helt eller delvis underhållit barn vilket icke stått under hans vårdnad,

har rätt till oreducerat ortsavdrag endast under det villkoret att han icke

levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet, har utredningen

funnit viss tvekan kunna råda om hur bestämmelsen skall uppfattas, när

den sammanställes med regeln om rätt till avdrag för husföreståndarinna.

Om en man och en kvinna leva tillsammans i »samvetsäktenskap» och

ha ett gemensamt barn, som står under kvinnans vårdnad, är det enligt

den gällande bestämmelsen tydligt, säger utredningen, att endast kvinnan —

vårdnadshavare!1. — har rätt till oreducerat ortsavdrag. Därmed torde dock

icke vara sagt, att mannen skall beskattas som ensamstående. Om kvinnan

betraktas som hans husföreståndarinna, kan för hans del ifrågakomma att

tillämpa avdrag för husföreståndarinna. Att de båda reglerna på detta

sätt kollidera har — enligt vad utredningen inhämtat — vållat viss

oklarhet i tillämpningen. Beskattningsnämnderna synas härutinnan förfara

olika.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

I fråga om avdrag för husföreståndarinna föreslår utredningen i princip

icke någon ändring av de nu gällande bestämmelserna. Ogift skattskyldig

(änkling, änka eller frånskild) med hemmavarande minderåriga barn bör

sålunda enligt utredningens mening, om han haft husföreståndarinna anställd,

vid beskattningen likställas med gift skattskyldig. Han bör då icke

endast medgivas ortsavdrag med samma belopp som en gift person utan

även hänföras till den för gift person tillämpliga skatteskalan. Härvid bör

emellertid krävas, att beträffande husföreståndarinnan ett anställningsförhållande

verkligen föreligger. Avdraget bör därför enligt utredningens

mening icke ifrågakomma i andra fall än då husföreståndarinnan beskattas

för lön från den skattskyldige, kontant eller i natura.

Sedan sålunda »husföreståndarinnefallen» avskilts från den grupp av

skattskyldiga, varom nu är fråga, finner utredningen den återstående delen

av dessa skattskyldiga bestå av två kategorier, dels vårdnadshavare d. v. s.

änklingar, änkor, frånskilda och ogifta, som ha barn under sin vårdnad,

och dels icke vårdnadshavare d. v. s. personer — vanligen ogifta eller frånskilda

— som betala underhållsbidrag Lill barn, vilka icke äro under deras

vårdnad. Den första av dessa kategorier uppbär barnbidrag, den andra icke.

Utredningen har icke funnit det möjligt att bereda dessa kategorier lättnad

vid beskattningen genom att för dem tillämpa skatteskalan för gift

person i stället för skatteskalan för ensamstående (s. 220, 221).

Beträffande den kategori som uppbär barnbidrag —- vårdnadshavare —

har det synts utredningen mest konsekvent att icke vid beskattningen medgiva

dem någon särställning endast på den grund att de ha barn. Lika litet

som någon skillnad numera göres vid beskattningen av makar med barn

och makar utan barn bör, säger utredningen, en ensamstående med barn,

för vilket han uppbär barnbidrag, behandlas annorlunda än en ensamstående

utan barn. Att äkta makar enligt förslaget skola beskattas efter en

annan skatteskala än ensamstående beror icke på att makarna kunna ha

barn att försörja utan endast på att de äro gifta.

Beträffande den andra kategorien — icke vårdnadshavare — har utredningen

funnit vissa skäl tala för att de vid beskattningen skola beredas

en lättnad: de ha kostnader för barn men uppbära icke något barnbidrag.

Att för dem åstadkomma någon mera nyanserad avvägning av skattebörda n

lär dock icke vara möjligt, säger utredningen, så länge hänsyn icke tages

antingen till barnens antal eller till underhållets faktiska belopp. Ingendera

av dessa båda utvägar har utredningen dock velat förorda.

Såsom den lämpligaste lösningen av beskattningsfrågan för icke vårdnadshavare

synes utredningen under dessa förhållanden endast kvarstå

möjligheten att beakta det utgivna underhållsbidraget genom särskilt avdrag

för nedsatt skatteförmåga vid taxeringen. Sådan möjlighet har utredningen

ansett finnas redan enligt den nu gällande lagstiftningen.

Beträffande ogifta skattskyldiga med barn har utredningen sålunda

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

kommit till det resultatet, afl dylika skattskyldiga med anställd husföreståndarinna

böra liksom för närvarande beskattas på samma sätt som gifta

personer, afl skattskyldiga, som ha barn under sin vårdnad och sålunda

uppbära barnbidrag, icke böra på denna grund beskattas annorlunda än ensamstående

skattskyldiga i allmänhet samt att skattskyldiga, vilka bidraga

till barns underhåll utan att ha vårdnaden om barnen, böra med tillämpning

av nu gällande bestämmelser medgivas skäligt avdrag för nedsatt skatteförmåga

vid taxeringen.

Remissyttrandena.

Skatteutredningens förslag om beskattning av ogift person (änkling,

änka eller frånskild) med barn har i de flesta remissyttrandena antingen

icke berörts eller lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter emellertid om det kan anses

lämpligt alt genom avdrag för nedsatt skatteförmåga taga hänsyn till barnförsörj

ningskostnaden beträffande sådan ogift skattskyldig, som icke har

barn i sin vårdnad. Principen att någon hänsyn till barn försörj ni ngskoslnaden

icke skall tagas vid beskattningen borde snarare konsekvent genomföras

även i fråga om denna grupp. Länsstyrelsen anför härom:

Länsstyrelsen vill inte hävda, att hänsynen till förenklade taxeringsregler

bör vara helt utslagsgivande när det gäller att bedöma utredningens

ställningstagande i sistnämnda fråga. Länsstyrelsen kan emellertid icke

finna, att den förordade lösningen är nödvändig ens ur materiella synpunkter.

Länsstyrelsen vill erinra om att lika starka skäl kunna åberopas

för en ökad differentiering i fråga om ogift skattskyldig, som har barnet

i sin vårdnad. En skattskyldig av nämnda kategori äger, om han haft

husföreståndarinna anställd, erhålla ortsavdrag enligt samma regler som

gift skattskyldig. Om den skattskyldige nödgas anlita utvägen att under

arbetstid lämna barnet till barnkrubba eller inackordera barnet i annans

hem, lärer nämnda regler ej kunna tillämpas, ej heller står utvägen att

medgiva avdrag för nedsatt skatteförmåga då till buds. Dessa verkningar

inträffa, oberoende av om den skattskyldige befinner sig i ett högre eller

lägre inkomstläge. Därest en lösning via avdraget för nedsatt skatteförmåga

tillgripes, uppnås däremot förr eller senare alltid den gräns, då beskattningsmyndigheten

på grund av inkomstens storlek anser sig böra ur

skälighetssynpunkt vägra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Vad särskilt

angår ogift, som ej har barnet i sin vårdnad, måste också framhållas de

svårigheter, som föreligga att införskaffa utredning till grund för avdragets

beviljande, särskilt i de många fall då underhållsbidraget uttages genom

införsel. Länsstyrelsen anser sig därför böra ifrågasätta huruvida icke

principen att någon hänsyn till barn försörj ningskostnaden icke skall tagas

vid beskattningen konsekvent tillämpas även såvitt angår ogifta skattskyldiga

med barn. Därest så blir fallet, bör givetvis den nuvarande bestämmelsen

angående extra avdrag för barn, för vilka barnbidrag ej åtnjutits,

helt ulgå, vilket får verkan jämväl beträffande gifta skattskyldiga med

barn i åldern 16 till 18 år eller med barn i tidigare äktenskap eller utom

äktenskap.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påtalar att förslaget beträffande ogifta

med barn skulle leda till skärpning i beskattningen.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

106

Härom anför länsstyrelsen:

För ogift skattskyldig med barn i sin vårdnad, för vilket uppbäres allmänt

barnbidrag, innebär förslaget ingen förändring med avseende å ortsavdragen

men däremot att dessa skattskyldiga, om husföreståndarinna ej

finnes, beskattas efter samma skatteskala som ensamstående. Verkningarna

härav framgå av följande uppställning.

Ensamstående

T-iy

Ortsgrupp 5

Ogift med barn

Knligt nuvarande

+

1 ct.\ .

inkomst

Beskattnings- bar inkomst

Nuv.

skatt

Skatt enligt

förslaget

+

regler

besk. bar . .,

. . . skatt

inkomst

skatt enl.

förslaget

3 GOD

1 000

100

120

+

20

1 000 100

120

+

20

4 0U0

2 000

210

240

30

2 250 240

240

+

0

5 GOG

3 000

330

360

+

30

3 500 400

360

—

40

6 00G

4 000

470

480

+

10

4 750 590

480

—

no

8 000

6 000

790

800

+

10

7 250 1 015

800

—

215

10 000

8 000

1 150

1 200

+

50

9 750 1 500

1 200

—

300

12 000

10 000

1 550

1 680

+

130

12 000 2 030

1 680

—

350

(). S. V.

För ensamstående som har barn men icke i sin vårdnad avses att detta

skall beaktas genom ett avdrag för nedsatt skatteförmåga. Huruvida detta

kommer att likformigt beaktas i taxeringsnämnderna, kan betvivlas, men

uttalandet föranleder icke någon erinran från länsstyrelsens sida. För

jämförelsens skull må erinras att någon lättnad i beskattningen däremot

som regel icke medgives den, som har barn i sin vårdnad och uppbär allmänt

barnbidrag, om icke denna försörjningsbörda vid många barn kan

anses vara så stor att beskattningen bör lindras.

Den förestående jämförelsen visar att, medan ensamstående skattskyldiga

utan underhållsskyldighet nästan undantagslöst få en skattelättnad,

som i högre inkomstlagen blir relativt stor, innebär förslaget för ensamstående

med barn i sin vårdnad en skatteskärpning emot vad nu gäller. Motivet

torde i viss mån vara att åstadkomma förenkling med hänsyn till källskatteuppbörden,

och utredningen har särskilt framhållit att det icke är

möjligt att med hjälp av de två skatteskalorna bereda särskilda skattelättnader

för ogifta skattskyldiga med barn (s. 221). Förhållandet blir detsamma

för änkling eller änka under senare år efter dödsfallet än det andra

och för frånskild med barn i sin vårdnad. Utredningen utgår ifrån att,

om man vill bereda dessa kategorier lättnad, detta måste ske på annat

sätt. Länsstyrelsen måste för sin del beklaga det resultat vartill utredningen

kommit för denna grupp, som dock till följd av sin försörjningsbörda

i de flesta fall måste anses ha minskad skattekraft. Det måste förefalla

i hög grad obilligt att för dessa skattskyldiga genomföra en skärpning

av beskattningen medan förslaget i övrigt avser att bereda en skattclindring.

Ehuru förslaget medför en förenkling vid uppbörden av preliminär

skatt och Aid taxering, anser sig länsstyrelsen kunna biträda förslaget

i denna del endast under den förutsättning att hänsyn till merkostnader

för barn vid beskattningen tages förslagsvis på det sätt, som länsstyrelsen

här nedan kommer att närmare angiva.---

Länsstyrelsen föreslår för vinnande av enhetligare och rättvisare behandling

i skattehänseende av fält, där hänsyn måste tagas till förekomsten av

hemmavarande barn i viss ålder, att särskild kostnad för tillsyn av barn

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 213.

—- föranledd av att föräldrarna resp. ogift fader eller moder, som har barn

i sin vårdnad, av förvärvsarbete hindras att själva hava vårdnaden av barnet

— bedömes såsom vid taxeringen i princip avdragsgill utgift för inkomstens

förvärvande, som alltså får avdragas i förvärvskällan. Krav på

att utgiftens belopp skall uppgivas i deklaration och kunna styrkas bör

uppställas. Avdraget bör dels bestämmas i förhållande till förvärvsinkomstens

storlek, dels maximeras. Om avdragsrätten begränsas förslagsvis

till 30 % av förvärvsinkomsten och till maximum 2 000 kronor, uppnås

maximiavdraget vid 6 000 kronors inkomst. Med en sådan bestämmelse

skulle för ogifta (frånskild, änkling, änka) med anställd husföreståndarinna

den beskattningsbara inkomsten redan i de allra flesta fall bli densamma

som enligt nu gällande regler och enligt utredningens förslag.

I fråga om avdrag för husföreståndarinna anser riksräkenskcipsverket

att detta avdrag eventuellt bör utmönstras i samband med eu

utvidgning av gift kvinnas förvärvsavdrag till att gälla även ogifta med

barn. Riksräkenskapsverket hade i sitt yttrande över sambeskattningssakkunnigas

betänkande förordat att förvärvsavdrag icke skulle medges kvinnor

utan barn, vilkas kostnader på grund av förvärvsarbetet kunde antagas

merendels vara rätt begränsade. I nämnda yttrande, som nu åberopas, hade

riksräkenskapsverket vidare anfört bl. a.:

Riksräkenskapsverket vill här ytterligare föreslå, att förvärvsavdragct

bygges ut till att gälla också ensamstående skattskyldiga med barn och

att i samband därmed det nuvarande husföreståndarinneavdraget slopas.

Motiveringen för husföreståndarinneavdraget, så som de sakkunniga återge

den, är i huvudsak densamma som för förvärvsavdraget: att förvärvsarbete

åsamkar den skattskyldige extrakostnader, som böra beaktas vid beskattningen.

I praktiken synes emellertid husföreståndarinneavdraget stundom

ha annan effekt. Som det nu är kan en förmögen icke förvärvsarbetande

änka, som har minderåriga barn, få husföreståndarinneavdrag, om hon

av bekvämlighetsskäl anställer en husföreståndarinna, medan en förvärvsarbetande

änka, som exempelvis anlitar daghem för barnen, icke kan få

det. Det vill synas, som om det materiellt skulle vara mer motiverat att

gc avdrag åt den senare än åt den förra — och vad som här föreslås innebär

just, att den senare men icke den förra skulle få avdrag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att man — för att motverka tendensen

till sammanlevnad utan äktenskap — möjligen borde stadga lägre ortsavdrag

för husföreståndarinna än för hustru.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför om husföreståndarinneavdraget

följande:

I ett särskilt fall har utredningen trots sin häremot uttalade principiella

inställning dock föreslagit att hänsyn vid beskattningen tages till barnförekomst,

nämligen för det fall att ogift, resp. änkling etc. med hemmavarande

barn i sin vårdnad haft husföreståndarinna hos sig anställd. För

detta fal! föreslås dels ett högre ortsavdrag, dels en i högre inkomstlägen

lindrigare skatteskala. Även om man ansluter sig till de skäl, som föranlelt

utredningen att för hithörande fall föreslå bibehållande av nuvarande bestämmelser,

är man dock i den principiella behandlingen i förhållande till

andra skattskyldiga av samma kategori uppenbart inkonsekvent. En järn
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Majds proposition nr 213.

förelse mellan beskattningen för en ogift med barn i del fali att husföreståndarinna

finnes anställd och det, då så icke är förhållandet, giver också

vid handen att resultatet icke kan anses lyckligt. En ogift med hemmavarande

barn och exempelvis 8 000 kronor taxerad inkomst får i ortsgrupp

5, då han har husföreståndarinna, en beskattningsbar inkomst av 4 000

kronor med 480 kronor i skatt, medan den beskattningsbara inkomsten,

om husföreståndarinna icke anställts, uppgår till 6 000 kronor med 800

kronor i skatt. Vid 14 000 kronor taxerad inkomst blir skillnaden i skatt

940 kronor och i högre inkomstlagen ännu mer betydande. Detta är icke

rimligt.

Viss erinran har gjorts mot skatteutredningens uttalande att husföreståndarinneavdrag

icke borde ifrågakomma i andra fall än då ett verkligt

anställningsförhållande förelåge och sålunda husföreståndarinnan beskattades

för lön från den skattskyldige. Länsstyrelsen i Norrbottens län kan

icke biträda detta uttalande. Länsstyrelsen skriver härom:

Om man följer utredningsmännens förslag uppkommer skatteskärpning

för ett mycket stort antal ogifta skattskyldiga män, vilka leva i s. k. samvetsäktenskap

och ha egna hemmavarande barn eller barn med den

kvinna, med vilken de sammanbo. Även i de fall, då ett husföreståndarinneskap

i egentlig bemärkelse föreligger, inträder skatteskärpning om de ekonomiska

villkoren för husföreståndarinnan äro sådana, att hon icke åsättes

taxering. Att så icke sker kan även ha sin orsak däri, att anställningsförhållandet

icke förevarit hela beskattningsåret och inkomsten på den grund

är mindre än normal årsinkomst. Det är ock oklart om villkoret om husföreståndarinnans

beskattning skall vara uppfyllt såväl vid kommunal- som

statsbeskattningen. I detta sammanhang får länsstyrelsen påpeka, att man

icke av författningstexten kan utläsa villkoret om husföreståndarinnans

beskattning.

Då ogift skattskyldig med husföreståndarinna och hemmavarande minderåriga

barn merendels torde ha eu försörjningsbörda fullt jämförlig med

barnfamiljernas, anser länsstyrelsen, att den skattskyldige, oberoende av

om något anställningsförhållande föreligger mellan denne och husföreståndarinnan

och oberoende av om hon åsättes taxering, bör medgivas ortsavdrag

som gift och beskattas enligt skatteskalan för gift.

I eidighet med den praxis, som åtminstone tillämpas inom detta län,

bör dock avdrag för husföreståndarinna få ske allenast i de fall, då den

uppgivna husföreståndarinnan så gott som uteslutande ägnat sig åt skötseln

av den skattskyldiges hem och barn.

Departementschefen.

Kategorien ogifta skattskyldiga med barn omfattar så många och olikartade

typfall att det uppenbarligen måste föreligga mycket stora svårigheter

att reglera deras beskattning på ett tillfredsställande sätt. I denna kategori

ingå även änklingar’, änkor och frånskilda med försörjningsplikt mot barn.

Denna försörjningsplikt kan gälla barn, som äro under vederbörandes egen

vårdnad, och den kan avse underhållsbidrag av varierande belopp till ett

eller flera barn, som stå under annans vårdnad. Inom kategorien falla

även de s. k. samvetsäktenskapen.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 218. 109

Skatteutredningen har föreslagit en ordning som — om man till en

början bortser från husföreståndarinnefallen — kan sägas väl överensstämma

med 1947 års principbeslut om avskaffande av barnavdragen vid

beskattningen. I de fall, då vederbörande uppbär barnbidrag för barnet,

skulle sålunda någon särställning på grund av barnförsörjningskostnaden

icke beredas honom råd beskattningen. I de fall åter, då han icke uppbär

barnbidrag för barnet, skulle hans på grund av försörjningsplikten nedsatta

skatteförmåga beaktas genom tillämpning av bestämmelserna om särskilt

avdrag för nedsatt skatteförmåga vid taxeringen. Denna ordning kan

också sägas överensstämma med vad som numera gäller vid den kommunala

beskattningen.

Emellertid skulle — såsom länsstyrelsen i Västerbottens län påpekat —

skattertredningens förslag leda till vissa höjningar i statsskatt för ogifta

med barn. Ser man reformen på det sätt utredningen gjort och sålunda

jämför total skatt före den kommunala ortsavdragsreforinen med total

skatt efter dels den kommunala ortsavdragsreforinen och dels en omläggning

av statsbeskattningen enligt utredningens förslag, inträda visserligen

skattesänkningar även för kategorien ogifta med barn, utom i inkomstlägena

mellan 10 000 och 30 000 kronor där även vid en sådan jämförelse

vissa skattehöjningar framkomma. Om emellertid statsskatten bedömes för

sig — vilket man kan ha viss anledning att göra eftersom den kommunala

och den statliga reformen icke sammanfalla i tiden -— kan det icke bortses

från att ogifta med barn komma att få en icke oväsentlig skatteskärpning.

Skulle uttagningsprocenten bestämmas högre än till 100 blir höjningen så

stor, att man enligt min mening icke kan taga denna konsekvens av utredningsförslaget.

Jag finner det sålunda nödvändigt att frågan om beskattningen av ogifta

med barn löses på annat sätt än utredningen förordat. Vid övervägande

av de utvägar, som härvid stå till buds, bär jag funnit möjligheterna mycket

begränsade. Skatteutredningen liar påvisat att frågan icke kan lösas med

hjälp av de två skatteskalorna. Icke heller kan jag förorda ett system, enligt

vilket avdrag i viss utsträckning skulle medgivas för faktiska barnkostnader

efter individuell prövning. Det blir här nödvändigt att liksom

hittills använda en schablon. Jag föreslår att frågan löses genom att ogifta

(varmed jämställas änklingar, änkor eller frånskilda) med barn tillerkännas

ortsavdrag med 50 procent högre belopp än ensamstående skattskyldiga.

Man skulle sålunda för denna kategori medgiva ett och ett halvt ortsavdrag,

vilket även kan synas skäligt ur den synpunkten att det här är fråga om

en grupp som slår familjerna nära.

Ortsavdraget för ogift skattskyldig med barn skulle i enlighet härmed

utgöra i ortsgrupp I 2 520 kronor, i orlsgrupp II 2 040 kronor, i ortsgrupp

in 2 700 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor.

Verkningarna av en sådan förhöjning av ortsavdragen för ogifta med

barn redovisas i Tabell Ga (Bihang 2). Förhöjningen torde för staten betyda

ett inkomstbortfall av 5 å 0 miljoner kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Hungl. Maj ds proposition nr 213.

Vid denna lösning av frågan har man enligt man mening icke tillräcklig

anledning att frångå den ordning som i övrigt nu gäller för ifrågavarande

skattskyldiga. Förhöjningen av ortsavdragen kommer att motsvara den förmån

som för närvarande tillkommer dem i form av oreducerade ortsavdrag.

Förmånen bör sålunda alltjämt utgå såväl till de ogifta skattskyldiga vilka

ha barn under sin vårdnad som till dem vilka endast betala underhållsbidrag

till barn, i sistnämnda fallet dock endast om den skattskyldige icke

levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

I fråga om avdrag för husföreståndarinna har riksräkenskapsverket ansett

det böra övervägas att utmönstra avdraget. En länsstyrelse har ifrågasatt

om icke avdraget borde bestämmas lägre än för hustru, närmast med

tanke på att makar som leva i fri förbindelse icke borde alltför mycket

gynnas vid beskattningen.

Husföreståndarinneavdraget torde närmast vara avsett för en änkling

— eller änka — som har barn under sin vårdnad och som till följd av andra

makens död måst anställa en husföreståndarinna. Tydligen tala mycket

starka skäl för att man i detta läge icke försätter vederbörande i en sämre

situation vid beskattningen än om han vore gift. Med hänsyn till dessa

så att säga normalfall, där avdraget har ett verkligt behov att fylla, finner

jag icke anledning föreslå någon ändring i den nu gällande principen.

Emellertid kan — såsom skatteutredningen påpekat — husföreståndarinneavdraget

i vissa fall råka i kollision med de bestämmelser som i övrigt

gälla för ogift skattskvldig med barn. Om så skall behöva ske beror huvudsakligen

på vilken tolkning som gives åt begreppet husföreståndarinna.

Om den kvinna, varom fråga är, genom förvärvsarbete utom hemmet har

egen arbetsinkomst till så stort belopp att hon effektivt kan utnyttja hela

eller större delen av eget ortsavdrag torde hon icke böra betraktas som husföreståndarinna:

hon är ju då under en stor del av dagen hindrad att fullgöra

en husföreståndarinnas uppgifter. Man har då att i stället tillämpa de

regler som eljest gälla för ogifta skattskyldiga med barn. Med en sådan

tillämpning torde de båda reglerna utan allvarligare komplikationer kunna

fungera vid sidan av varandra. Icke heller torde med en sådan tolkning

någon rubbning behöva ske i den praxis som, enligt vad som upplysts, i detta

avseende följes i Norrbottens län. 6

6. BESKATTNINGEN AV ÄNKLINGAR OCH ÄNKOR.

Om skattskyldig avlider skall — jämlikt 53 § 3 inom. kommunalskattelagen

och 6 § 3 mom. förordningen om statlig inkomstskatt — för det beskattningsår,

då dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom taxeras

såväl för inkomst, vilken den avlidne haft, som för inkomst, vilken ingått

till dödsboet efter dödsfallet. Därvid skall för dödsboet tillämpas vad som

enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen och förordningen om statlig

inkomstskatt skolat gälla för den avlidne.

s. 111 Kontrollera mot PDF

111

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Jämlikt 65 § kommunalskattelagen bedömes frågan om en person varit

gift eller om en person levt tillsammans med sin make efter det förhållande

som rått under större delen av beskattningsåret. Bestämmelsen äger motsvarande

tillämpning vid taxering till statlig inkomstskatt.

För eu person, som blivit änkling eller änka under beskattningsåret, blir

beskattningen enligt dessa regler beroende av huruvida andra makens dödsfall

inträffat under förra eller senare hälften av beskattningsåret. Har dödstallet

inträffat under beskattningsårets förra hälft, torde sålunda i tillämpningen

den efterlevande erhålla ortsavdrag såsom ogift person och taxeras

oberoende av dödsboet. Har däremot dödsfallet inträffat under senare halvåret

medgives den efterlevande ortsavdrag såsom gift; i förekommande fall

samtaxeras han då med dödsboet.

Skatteutredningen.

Utredningen finner beträffande änklingar och änkor att dessa ofta träffas

av en skärpning i beskattningen genom andra makens död. Skärpningen

beror vanligen på att den skattskyldige förlorat sitt ortsavdrag såsom gift

och i stället fått ortsavdrag såsom ensamstående med ett i förhållande till

hans inkomst reducerat belopp. Då samtidigt hans ekonomiska situation

kan komma att försämras på grund av dödsfallet, genom ökade utgifter

för hemhjälp o. s. v., måste skatteskärpningen för den som drabbas därav

olta te sig högst orättfärdig. Enligt utredningens mening är denna fråga

av så stor betydelse, att den kräver en lösning i eu eller annan form. Härtill

kommer den omständigheten, att utredningen beträffande änklingar

och änkor med barn under sin vårdnad icke funnit sig i det föreslagna

systemet kunna bibehålla den i princip förmånligare ställning vid beskattningen

som hittills tillkommit dem i jämförelse med övriga ensamstående.

Vill man bereda änklingar och änkor eu skattelättnad i samband med

andra makens död torde detta böra ske — säger utredningen — icke genom

eu omreglering av äkta makars beskattning, utan genom att låta dem behålla

sitt ortsavdrag såsom gifta under viss tid efter dödsfallet. Utredningen

föreslår i detta avseende, att änkling eller änka skall medgivas ortsavdrag

såsom gift skattskyldig vid taxering till kommunalskatt eller statlig inkomstskatt

för det beskattningsår, under vilket andra maken avlidit, samt

för det därpå följande beskattningsåret. Vid tillämpning av en sådan bestämmelse

anser utredningen statsskatten böra beräknas enligt den för gift

skattskyldig avsedda skatteskalan. Om vederbörande av annan anledning

— omgifte eller rätt till husföreståndarinncavdrag — redan åtnjuter ortsavdrag

såsom gift skattskyldig, bör emellertid regeln icke medföra någon

ytterligare förmån.

Utredningen bar icke avsett all låta den nu föreslagna bestämmelsen påverka

frågan om samtaxering mellan makar för det beskattningsår, under

vilket ena maken avlidit. Denna fråga anses sålunda alltjämt böra avgöras

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Rungt. Maj:ts proposition nr 213.

i överensstämmelse med rådande praxis. Icke heller avser utredningen att

genom den föreslagna bestämmelsen göra någon ändring i den rätt till ortsavdrag,

som kan tillkomma ett dödsbo enligt stadgandena i 49 § och i 53 §

3 inom. kommunalskattelagen.

Remissyttrandena.

Utredningens förslag om beskattning av änklingar och änkor har icke

mött någon erinran i remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter emellertid om icke bestämmelsen

borde kompletteras med en bestämmelse om att makar alltid skola

särbeskaltas för det år, under vilket äktenskap upplösts genom ena makens

död.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:

Mot bakgrunden av att utredningen även föreslår den ändrade bestämmelsen,

att makar alltid skola taxeras såsom ensamstående för det beskattningsår,

då äktenskapet ingås, synes emellertid — för erhållande av viss

samstämmighet beträffande taxeringen vid äktenskapens början och deras

upplösning genom dödsfall — den åsyftade skattelindringen för änklingar

och änkor på kanske lämpligare sätt än utredningen föreslagit kunna ske

så att dessa skattskyldiga medgivas ortsavdrag som gift för det beskattningsår,

dödsfallet inträffat, och avdrag för nedsatt skatteförmåga för det

följande året, därest och i den mån skattelindring bedömes erforderlig

ytterligare ett år. Härigenom erhålles ock för det senare året möjlighet till

ett efter förmågan att betala skatt bättre avpassat avdrag än ett stereotypt

ortsavdrag. Vid en sådan anordning torde reglerna för särskilt avdrag vid

väsentligt nedsatt skatteförmåga böra kompletteras med anvisningar i

nämnda avseende.

Departementschefen.

Skatteutredningen har motiverat sitt förslag rörande änklingars och

änkors beskattning delvis med att utredningen beträffande änklingar och

änkor, som ha barn under sin vårdnad, icke funnit sig i det föreslagna

systemet kunna bibehålla den i princip förmånligare ställning vid beskattningen

som för närvarande tillkommer dem i jämförelse med ensamstående

skattskyldiga.

Emellertid kommer denna fråga i annat läge sedan jag nu förordat att

ogifta skattskyldiga med barn — och sålunda även änklingar och änkor

med barn — skola tillgodoräknas ett och ett halvt ortsavdrag vid beskattningen.

Att härutöver vid ortsavdragsberäkningen införa en särbestämmelse för

änklingar och änkor bör enligt min mening icke ifrågakomma. Det är av

vikt att man vid ortsavdragens bestämmande och vid de skattskyldigas fördelning

på de två skatteskalorna begränsar sig till ett fåtal grupper, som

kunna lätt åtskiljas utan särskilda undersökningar.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 113

Det psykologiskt lämpliga i skatteutredningens förslag kan för övrigt

ifrågasättas. En änkling eller änka som, sedan en tid av omkring två år

förflutit efter andra makens död, far en skatteskärpning genom att hans

ortsavdrag sänkes och genom att han överföres till den för ogift skattskylgällande

skatteskalan, torde ofta ha svårt att förstå en sådan förändring.

Även av principiella skäl maste man hysa betänkligheter mot att i

ortsavdragshänseende gynna denna kategori framför andra ensamstående

skattskyldiga. Omständigheterna kunna vara högst växlande i de olika

fallen och det är icke alltid så, att den efterlevandes skatteförmåga minskat

genom dödsfallet. I de fall då ett verkligt behov av skattelindring föreligger

bör det enligt min mening vara möjligt att tillgodose detta genom tilllämpning

av gällande regler om särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Av nu anförda skäl framlägger jag icke något förslag om särskilda bestämmelser

rörande beskattningen av änklingar och änkor.

V. FYSISKA PERSONERS FÖRMÖGENHETSBESKATTNING.

1. DEN STATLIGA FÖRMÖGENHETSSKATTEN.

_ Skatt På förmögenhet infördes år 1910. Den uttogs till en början på det

sätt, att Veo av den skattepliktiga förmögenheten inräknades i det till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. Till grund för denna anordning

låg resonemanget, att förmögenhetsavkastning borde bära en skattebörda,

som var en tredjedel större än skattebördan för inkomst av arbete.

På grund härav lades till den taxerade inkomsten eu tredjedel av förmögenhetens

eftei 5 % beräknade avkastning eller alltså Vco av förmögenheten.

_ Vid sidan av denna kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatt uttogs

för åren 1934—1938 en särskild skatt å förmögenhet enligt för varje år utfärdade

tillfälliga förordningar.

År 1938 omlades förmögenhetsbeskattningen. Den andel av förmögenheten,

som inräknades i det taxerade beloppet, sänktes därvid från Voo till Vioo.

Samtidigt infördes permanenta bestämmelser om en särskild skatt å förmögenhet.

Denna skatt, som erlades av fysiska personer, oskifta dödsbon,

familjestiftelser ocli utländska bolag, utgick i den mån förmögenheten översteg

20 000 kronor och beräknades efter en progressiv skiktskala. Den lägsta

skattesatsen — för förmögenheter mellan 20 000 och 40 000 kronor_var 1

promille och den högsta skattesatsen -— för förmögenheter överstigande 1

miljon kronor —- 6 promille. Härtill knöts en reduktionsregel i syfte att

mildra förmögenhetsbeskattningen vid ringa eller ingen inkomst.

År 1947 frigjordes förmögenhetsbeskattningen helt från inkomstbeskattningen.

Förmögenhetsskatten utgår därefter — såsom i kapitel II omnämnts

— enligt följande skiktskala:

8—vi~ 5a Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 213.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Beskattningsbar förmögenhet Skatt

kr. °/oo

— 30 000 O

30 000—100 000 6

100 000—150 000 10

150 000—200 000 12

200 000—300 000 15

300 000— 18

Även den nuvarande förmögenhetsskatten reduceras vid låg inkomst.

Reduktionsregeln innebär, att den beskattningsbara förmögenheten icke beräknas

högre än till 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock

minst till 50 % av den skattepliktiga förmögenheten.

Enligt 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt är fader eller moder

till hemmavarande omyndigt barn skattskyldig jämväl för barnets förmögenhet,

om barnet icke självt taxeras till statlig inkomstskatt med en

beskattningsbar inkomst av minst 10 kronor.

Skatteutredn ingen.

Såsom framgått av skatteutredningens uttalanden om skatternas verkningar

hyser utredningen den uppfattningen, att vissa lättnader böra beredas

icke blott vid inkomstbeskattningen utan även vid förmögenhetsbeskattningen.

Enligt utredningens mening har förmögenhetsbeskattningen

i 1947 års utformning blivit i vissa lägen alltför hård till sina verkningar.

En revision av skatteberäkningen anses motiverad även av

penningvärdets fall och av det allmänna intresset att större utrymme beredes

åt sparandet.

För att genomföra lättnader av mera allmän art vid förmögenhetsbeskattningen

anser utredningen att man kan överväga i huvudsak tre åtgärder:

dels en höjning av den gräns, vid vilken skatteplikten inträder, dels ändringar

i förmögenhetsskatteskalan och dels införande av en rätt att vid

inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt.

Skatteplikt inträder för närvarande, när den beskattningsbara förmögenheten

överstiger 30 000 kronor. En höjning av gränsen anser utredningen

motiverad av de förändringar i penningvärdet, som ägt rum sedan den bestämdes.

För sparandet synes en sådan höjning ha reell och psykologisk

betydelse. Utredningen föreslår därför, att gränsen för skattepliktens inträde

höjes till 40 000 kronor.

Utredningen har därefter diskuterat möjligheten att genomföra ytterligare

lättnader i förmögenhetsbeskattningen genom en rätt att vid den

statliga inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt (s. 237

—240). Utredningen finner att de skattelättnader som därigenom skulle

beredas väsentligen skulle komma de högre förmögenhetsskikten till godo,

eftersom fördelen av avdragsrätten måste växa med förmögenheterna och

inkomsterna. Oavsett vilken inställning man har till detta resultat, är det

tydligt — säger utredningen — att avdragsrätten, genomförd med oför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 213. U5

ändrad förmögenhetsskatteskala, skulle väsentligt omfördela det skattetryck

på förmögenhetsägarna, som framgått ur 1947 års beslut.

Utredningen har även övervägt möjligheten att genomföra avdragsrätten i

kombination med en skärpt förmögenhetsskatteskala, varigenom skattelättnaderna

skulle kunna fördelas på ett jämnare sätt.

Utredningen har emellertid icke funnit lämpligt att för ifrågavarande

syfte anlita metoden med avdragsrätt utan föreslår i stället en sänkning av

förmögenhetsbeskattningen genom ändringar i skatteskalan. I detta avseende

har utredningen stannat för följande förslag.

Gällande skala

Besk. förm.

°/oo

1 000-tal kr.

30—100

6

100—150

10

150—200

12

200—300

15

300—

18

Av utredningen föreslagen skala

Besk. förm.

1 000-tal kr. Z00

40— 100 5

100— 200 10

200— 400 13

400—1 000 16

1 000— 18

I särskilt yttrande har herr Jonsson (s. 279, 280) beträffande gränsen för

skattepliktens inträde anslutit sig till utredningens förslag om en höjning till

40 000 kronor i vad det avser ensamstående personer men föreslagit att gränsen

för äkta makar skall höjas till 60 000 kronor. Vidare har herr Jonsson i

stället för den av utredningen föreslagna förmögenhetsskatteskalan förordat

följande skala.

Beskattningsbar förmögenhet

kr.

■±u uuu
resp.

60 000 100 000 5

100 000— 150 000 6

150 000— 200 000 8

200 000— 300 000 10

300 000— 500 000 12

500 000—1 000 000 14

1 000 000— 16

_ 1 särskilt yttrande av herrar Hagberg, Petrén och Sandberg (s. 289_297)

föreslås likaledes att skattepliktsgränsen för äkta makar bestämmes till

60 000 kronor. Vidare föreslås rätt att vid taxering till statlig inkomstskatt

göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt. Reservanterna

anse emellertid att enbart införandet av en dylik avdragsrätt skulle i

vissa lägen, särskilt då en stor förmögenhet är förenad med en betydande

inkomst, leda till en skattelindring som relativt sett kan anses för stor. De

föreslå därför att avdragsrätten kombineras med följande skala för förmögenhetsskatten.

Beskattningsbar för- mögenhet (1 000-tal kr.)

%0

40 (60)—100

5

100—150

10

150—200

14

200—300

18

över 300

22

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Slutligen föreslår herr Söderlund (s. 298—300) i särskilt yttrande att

rätt till avdrag för påförd förmögenhetsskatt skall medgivas vid taxering till

statlig inkomstskatt, varvid skalan för förmögenhetsskatten föreslås tills

vidare böra bibehållas i enlighet med majoritetens förslag.

Beträffande föräldrars skattskyldighet för omyndiga barns förmögenhet

föreslår utredningen att skattskyldigheten göres beroende uteslutande av

barnens ålder (s. 242—247). Eftersom barnbidrag utgår intill 16 år och —

i motsats till de tidigare barnavdragen — oberoende av om barnet har egen

inkomst eller förmögenhet har det synts utredningen skäligt att alltid låta

hemmavarande barns förmögenhet beskattas tillsammans med föräldrarnas

intill denna åldersgräns för barnen men däremot efter fyllda 16 år alltid

behandla barnen som självständiga skattesubjekt. Beträffande formen för

den sambeskattning, varom här blir fråga, föreslår utredningen att barnets

förmögenhet taxeras hos föräldrarna och skatten påföres dem i sådana fall,

då barnet icke självt påföres statlig inkomstskatt. Beträffande de fall, då

barnet självt betalar statlig inkomstskatt, har utredningen däremot funnit

sig nödsakad föreslå en formell samtaxering innebärande att den beskattningsbara

förmögenheten beräknas gemensamt för föräldrar och barn, varefter

skatten fördelas efter vars och ens beskattningsbara förmögenhet.

Remissyttrandena.

Skatteutredningens uppfattning att vissa lättnader böra genomföras

även i förmögenhetsbeskattningen har icke mött någon invändning i remissyttrandena.

De erinringar, som framkommit, syfta alla till större lättnader än de

föreslagna, antingen genom en ytterligare mildring av förmögenhetsskatteskalan

eller genom en ytterligare höjning av skattepliktsgränsen eller

genom införande vid inkomsttaxeringen av en rätt till avdrag för påförd

förmögenhetsskatt.

Kammarrätten uttalar:

Av tabellerna 8 b och c å sidorna 397 och 398 i skatteutredningens betänkande

framgår, att det alltjämt kan inträffa tall, da den totala marginalskatten

uppgår till mer än 100 % av förmögenhetsavkastningen, även om

denna icke är onormalt låg. Att dylika lägen kunna uppkomma måste med

nödvändighet inverka hämmande på sparandet. Icke minst i det allmännas

intresse bör det vara angeläget, att sådana olägenheter undvikas.

Enligt kammarrättens mening bör varje förmögenhetsägare, oavsett i

vilket inkomst- och förmögenhetsläge han befinner sig, regelmässigt få behålla

någon del av avkastningen på en förmögenhetsökning, sedan den

totala marginalskatten avräknats. Undantag härifrån bör måhända ske i

sådana fall där avkastningen är onormalt låg.

Liknande uttalanden göras av socialstyrelsen, överståthållarämbetet, åtskilliga

länsstyrelser och svenska sparbanksföreningen.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 117

Beträffande gränsen för skatteplikten anser sparbanksföreningen att

skattefriheten bör sträcka sig väsentligt högre upp än till 40 000 kronor,

helst till åtminstone 60 000 kronor. Den nuvarande gränsen vid 30 000

kronor hade nämligen visat sig vara för låg från början och borde icke ha

understigit 40 000 kronor.

Riksskattenämnden anför:

De sakkunnigas förslag innebär en viss sänkning av förmögenhetsskatten.

Riksskattenämnden anser för sin del, att man kan diskutera om

icke ytterligare någon sänkning borde vidtagas. Riksskattenämnden hyser

nämligen den uppfattningen att, i den mån beskattningen avser en indragning

till det allmänna av viss del av själva förmögenheten, det av flera

skäl är lämpligare att genomföra en dylik åtgärd genom arvsbeskattning

än genom årlig förmögenhetsbeskattning. Nämnden har vid sitt ställningstagande

även beaktat, att det är vanskligt att åstadkomma en rättvis förmögenhetsuppskattning.

Såsom exempel kan anföras, att värderingen av

icke börsnoterade aktier näppeligen kan göras likformig, även om den

största omsorg nedlägges å värderingen, att vissa tillgångar, som ofta äga

betydande förmögenhetsvärde, exempelvis konstsamlingar och goodwillvärden,

icke äro föremål för förmögenhetsbeskattning och slutligen att vissa

skattskyldiga genom arrangemang av olika slag helt eller delvis kunna

undgå beskattningen. Möjligheterna att genom tekniska reformer bringa

förmögenhetsskatten att drabba jämnare torde vara begränsade. Med hänsyn

härtill synes önskvärt, att skattesatserna hållas relativt låga, varigenom

de ojämnheter, som icke kunna undvikas, bli mindre framträdande. För

övrigt må anmärkas, att förmögenhetsskatten ofta torde vara mest kännbar

för ägarna av medelstora förmögenheter med låg avkastning, medan

däremot de mycket stora förmögenhetsägarna i viss utsträckning bereda

sig möjlighet att genom olika arrangemang minska skattens verkningar.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser önskvärt att lindringen av förmögenhetsskatten

blir något större än enligt utredningens förslag och ansluter

sig till vad ledamoten Jonsson i Skedsbygd föreslagit därom i sitt

särskilda yttrande. I

I åtskilliga remissyttranden förordas att gränsen för skatteplikten

bestämmes högre för äkta makar än för ensamstående.

Härom anför riksskattenämnden:

De sakkunnigas förslag om gränsen för skattepliktens inträde synes icke

stå i god överensstämmelse med förslaget i övrigt. Om äkta makar skola

samtaxeras vid förmögenhetsbeskattningen, torde nämligen konsekvensen

kräva att skattepliktsgränsen för makar sättes högre än för en ensamstående.

Riksskattenämnden förordar att så måtte ske. Anses detta — efter den

av de sakkunniga föreslagna höjningen av skattepliktsgränsen för ensamstående

— medföra alltför stort inkomstbortfall, kan ifrågasättas, om ej

JO 000 kronor bör bibehållas såsom gräns för ensamstående och gränsen

för makar höjas till förslagsvis 50 000 kronor.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner all sarnbeskattningen för makar,

vilken av utredningen med övertygande skäl befunnits oundviklig, vid övergången

från icke beskattningsbart (ill beskattningsbart belopp kan åstad
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

komma mycket otillfredsställande resultat. En utväg att åtminstone minska

denna olägenhet vore att bestämma minimum för makar till väsentligt högre

belopp än för ensamstående.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner likaledes att en enhetlig skattepliktsgräns

alltid måste medföra ett tröskelproblem för äkta makar, som skola

samtaxeras, och anser att en bättre lösning skulle vinnas om gränsen för

äkta makar bestämdes till 60 000 kronor, vilket även borde innebära en

värdefull stimulans till ökat sparande i de lägre förmögenhetsskikten.

I samma riktning uttala sig statskontoret samt länsstyrelserna i Malmöhus,

Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Jämtlands län.

Den i vissa reservationer till betänkandet föreslagna metoden att mildra

förmögenhetsbeskattningens verkningar genom att medgiva rätt att vid

inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd förmögenhet,sskatt

har i allmänhet icke vunnit anslutning hos de hörda myndigheterna.

Riksräkenskapsverket anför:

I fråga om den årliga förmögenhetsbeskattningen föreslår utredningen

en viss justering nedåt av skatteskalan. Härigenom och genom justeringen

av inkomstskatteskalan inskränkes området för de inkomst- och förmögenhetskombinationer,

vid vilka ökat sparande minskar den skattskyldiges behållna

inkomst. Bland annat i syfte att än ytterligare inskränka detta område

föreslås i ett par reservationer, att skattskyldig vid taxeringen till statlig

inkomstskatt skall få åtnjuta avdrag för påförd förmögenhetsskatt. Häremot

har utredningens majoritet anfört taxeringstekniska och andra skäl.

Riksräkenskapsverket vill därutöver peka på det mindre tillfredsställande

i att med en dylik avdragsrätt den reella skattebelastningen på en viss förmögenhet

i princip blir större, ju mindre den skattskyldiges inkomst är,

något som utförligt exemplifieras i tabell 4 vid det särskilda yttrandet nr 5.

Ehuru det får anses önskvärt, att de angivna för sparviljan menliga konsekvenserna

av förmögenhetsbeskattningen i möjligaste mån förebyggas,

böra sålunda enligt riksräkenskapsverkets mening andra former härför

sökas.

överståthållarämbetet anser att den ytterligare lindring av förmögenhetsskattens

marginalskatteverkan, som vore erforderlig, lämpligast borde

åstadkommas genom en omarbetning av den föreslagna förmögenhetsslcatteskalan.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner det mera angeläget att ytterligare

skattelättnader beredas personer med inkomst i inkomstklasserna över

gränsen för den föreslagna proportionella beskattningen än att förmögenhetsägama

beredas lättnader utöver de föreslagna.

Endast en av de hörda myndigheterna, nämligen länsstyrelsen i Norrbottens

län, har uttalat sig till förmån för en avdragsrätt av ifrågavarande

slag. Länsstyrelsen anför:

Enligt länsstyrelsens åsikt kommer förmögenhetsbeskattningen — även

om utredningsmännens ändringsförslag godkännes — att i förening med

den progressiva inkomstskatten leda till för hård beskattning. En lindring

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 119

härutinmm genom rätt till avdrag för förmögenhetsskatten vore därför behovhg

bland annat ur rättvisesynpunkt, och det merarbete, som en avdragsratt

skulle medföra for taxeringsmyndigheterna och vid källskatteberäkmngen,

torde icke vara av någon större omfattning. Det får i varje fall icke

vara ett avgörande skäl för att bibehålla en för hård och orättvist verkande

förmögenhetsbeskattning.

Av utredningsmännen har herr Hagberg in. fl. ock reserverat sig mot

majoritetens uppfattning och på ett övertygande sätt klarlagt det berätti§a°e_

avdragsrutt for förmögenhetsskatt. Detta föranleder länsstyrelsen att

betratiande denna avdragsrätt och i samband därmed föreslagen skärpning

av skattesatsen för förmögenhetsskatter i de högre förmögenhetsskikten

ansluta sig till reservanternas förslag.

En omfattande argumentering till stöd för en avdragsrätt av förevarande

slag framföres i det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet,

vilket åberopats av ett flertal sammanslutningar inom näringslivet. Skattedelegationen

påtalar till en början att den progressiva förmögenhetsskatten

enligt utredningens förslag alltjämt skall staplas ovanpå den statliga inkomstskatten.

Denna kumulering av två progressiva skatter resulterade i

ytterst oregelbundna och höga marginalskattesatser, vilka vore oväsentligt

lägre än nu gällande motsvarande marginalskattesatser. Att medgiva det av

reservanter inom utredningen yrkade avdraget för förmögenhetsskatt och

därigenom uppbygga ett logiskt skattesystem med rimligare och mindre

oregelbundna marginalskattesatser borde icke vara ägnat att väcka några

som helst betänkligheter, eftersom det här vore fråga om att eliminera

beskattningseffekter, vilka även av bevillningsutskottets majoritet år 1947

betecknats som olägliga.

Delegationen utvecklar i det följande närmare sin uppfattning om den

teoretiska motiveringen för förmögenhetsskatten, om dess tekniska utformning

samt om dess skadliga verkningar i samhällsekonomiskt hänseende.

Enligt delegationens mening förelåge utomordentligt starka skäl för den

mening, varåt ledamoten av utredningen herr Söderlund givit uttryck i

sitt särskilda yttrande. Det vore, såsom nämnde ledamot anfört, icke ägnat

väcka förvåning att ett flertal stater, trots i allmänhet ansträngda statsfinanser,

avstått från alt uttaga någon årlig förmögenhetsskatt.

Om en sådan skatt likväl ansåges tills vidare böra bibehållas, borde den

dock icke rimligen staplas ovanpå den statliga inkomstskatten. Skattesystemets

grundläggande konstruktion borde självfallet utbyggas under

hänsynstagande i främsta rummet till normalfallen. Man vore därför, såsom

i nyssnämnda särskilda yttrande framhållits, berättigad kräva, att

skattesystemet konsekvent utformades under beaktande av att denna skatt,

i anslutning till den ursprungliga motiveringen för densamma, i normaltallen

förutsattes skola gäldas av avkastningen. För vinnande av detta

resultat borde, enligt vad i samma yttrande närmare utvecklats, förmögenhetsskatten

avdragas vid taxering till statlig inkomstskatt.

Delegationen fogar vid sitt yttrande två tabeller utvisande den totala

skatt och den marginalskatt, som skulle uppkomma vid eu beskattning i

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. May.ts proposition nr 213.

enlighet med herr Söderlunds av delegationen förordade reservation. Vid

tabellernas utarbetande hade använts samma beräkningsgrunder som i den

vid utredningens betänkande fogade tabellbilagan.

Tabellerna kommenteras av delegationen på följande sätt:

Av tabellerna framgår bland annat, att den största skattelindringen i förhållande

till nuvarande ordning inträder vid en förmögenhet av 3 milj. kronor

och eu inkomst av 250 000 kronor. Den utgör 40 932 kronor i det att den

totala skattebördan nedbringas från nuvarande 197 192 kronor till 156 260

kronor. Det är på grund av ovannämnda och likartade resultat som herrar

Hagberg, Petrén och Sandberg i sitt särskilda yttrande anföra, att avdragsrätten

i vissa lägen skulle leda till en skattelindring, som relativt sett kunde

anses för stor, och därför föreslå att avdragsrätten förbindes med en höjning

av skattesatsen för förmögenheter över 300 000 kronor. Vid bedömande

av denna invändning bör det till en början beaktas, att marginalskattesatsen

enligt nuvarande ordning i det ovan angivna fallet utgör vid en förräntning

av 2 % icke mindre än 163 %, vilken enligt utredningens förslag

nedbringas till allenast 159,5 %>, men enligt herr Söderlunds reservation till

101 %. Vid en förräntning av 4 % äro motsvarande marginalskatter såsom

av tabellen framgår 118 %, 114,5 % och 80 %. En reform, varigenom marginalskattesatsen

nedbringas från 163 % till 101 % resp. från 118 % till 80 %,

skulle således även enligt de ovannämnda tre reservanternas mening innebära

en för stor skattelindring. Exemplet visar emellertid, att avdragsrätten,

såsom herr Söderlund anfört, självfallet icke innebär annat än att de skattskyldiga,

som nu hårdast drabbas av oformligheterna i skattesystemet, få

största fördelen av att de avlägsnas.

Den enligt tabellerna högsta marginalskatten vid tillämpningen av herr

Söderlunds reservation uppgår till 101 %. Vid exempelvis den av oss tidigare

omnämnda inkomst- och förmögenhetskombinationen ■— förmögenhet

500 000 kronor och inkomst 80 000 kronor —- uppgår den vid en förräntning

av 2 % till 96 %, Aid en förräntning av 3 % till 83,s %, Aid en förräntning

av 3''/3 % till 79 % och vid en förräntning av 4 % till 76 %. Den skattelindring,

som enligt nämnda reservation inträder, innebär i realiteten intet

annat än att marginalskatterna vid någorlunda normal förräntning principiellt

icke tillåtas överstiga 100 %, samt att de icke på långt när förete

sådana oregelbundenheter som de uat utredningen förordade. Marginalskatter,

ÖAerstigande den inkomst varå de belöpa, kunna dock icke rimligen

anses utgöra ett sådant resultat som man hör eftersträva vid utformningen

av skattesystemet. Man kan därför icke med fog påstå, att de aAT herr Söderlund

och oss sålunda förordade, å bilagorna A och B redovisade marginalskatterna

skulle understiga vad som kan anses skäligt och rimligt.

Delegationen fortsätter:

Samma tankegång som ligger till grund för den ovanberörda uppfattningen,

att dessa skattesatser i vissa lägen skulle medföra för stor skattelindring,

kommer till uttryck i den av utredningens majoritet framställda

invändningen mot ifrågaAarande avdragsrätt, då det i betänkandet anföres,

att denna — genomförd med oförändrad förmögenhetsskatteskala — skulle

väsentligt omfördela det skattetryck på förmögenhetsägarna, som framgår

ur 1947 års beslut.

I anledning av denna invändning må erinras, att 1945 års skatteberedning,

ATars betänkande ligger till grund för gällande skattesystem, såsom vi

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

i det på sin lid avgivna yttrandet över nämnda betänkande framhöllo, icke

aktat nödigt att förebringa någon som helst utredning för att belysa den

sammanlagda skattebörda, det av beredningen föreslagna skattesystemet

medförde i de individuella fallen. Beredningen framlade sitt förslag utan

att, såvitt av betänkandet framgår, ha undersökt, vilka marginalskatter,

som framkomme genom kumulationen av de progressiva skatter å inkomst

och förmögenhet, beredningen förordat. Det var således ett i hög grad bristfälligt

material, som utgjorde grundvalen för den uppfattning i frågan om

omfördelningen av skattetrycket på förmögenhetsägarna, som dåvarande

finansministern och andra representanter för regeringspartiet läto komma

till uttryck i nämnda betänkande.

När skattereformen sedermera behandlades i bevillningsutskottet vid

1947 års riksdag, underströk utskottet, såsom vi förut framhållit, olägenheten

av de höga marginalskattesatserna samt undersökte flera möjligheter

för åstadkommande av rättelse härutinnan. Utskottet anförde emellertid:

»Vid övervägande av dessa olika möjligheter till nedbringande av marginalskatten

har utskottet med hänsyn till de betydande intäktsbortfall, som

därigenom skulle uppkomma, icke ansett sig kunna förorda någon av

dessa». En av dessa möjligheter som utskottet undersökt var avdragsrätten

för förmögenhetsskatten vid inkomstberäkningen. Det intäktsbortfall, som

därigenom skulle uppkomma, hade, såsom i herr Söderlunds reservation

anföres, beräknats i de till 1947 års riksdag väckta motionerna I: 296 och

II: 436 till högst 30 milj. kronor på grundval av då tillgängligt skatteunderlag

enligt inom bevillningsutskottet i anledning av dessa motioner verkställda

beräkningar till »rätteligen» omkring 56 milj. kronor samt enligt

de genom utredningens försorg numera verkställda beräkningarna på

grundval av 1949 års skatteunderlag till 35 å 36 milj. kronor. Om de av utredningen

föreslagna skatteskalorna läggas till grund för beräkningen,

blir intäktsbortfallet enligt utredningens beräkningar omkring 30 milj.

kronor eller föga mer än hälften av det på grundval av felaktiga beräkningar

angivna intäktsbortfall, utskottet i sitt ovan citerade yttrande

åsyftar.

»Det skattetryck på förmögenhetsägarna, som framgår ur 1947 års beslut»,

har således grundats på siffermaterial, vilket vid ärendets behandling

på kommittéstadiet varit i hög grad ofullständigt och vid den slutligen avgörande

behandlingen i riksdagen i hög grad felaktigt och vilseledande.

Under sådana förhållanden synes oss den av utredningen åberopade omständigheten,

att avdragsrätten skulle innebära en väsentlig omfördelning

av det skattetryck på förmögenhetsägarna, som kommer till uttryck i 1947

års ifrågavarande beslut, icke med fog kunna åberopas såsom skäl mot den

sakligt välgrundade reform, vi ovan förordat.-----

I samband med den av utredningen framställda invändningen, att

»varje ytterligare form av avdrag måste komplicera laxeringsförfarandet

och försvåra källskattcberäkningen» åberopar utredningen direktiven för

1950 års skattelagsakkunniga. Vad finansministern i dessa direktiv riktar

sig mot är emellertid bestämmelser, som »äro ägnade att försvåra beräkningen

av källskatten». Så kan emellertid icke anses vara fallet beträffande

det av oss förordade avdraget, vilket komme att medgivas omkring 200 000

skattskyldiga. Avdraget komme tvärtom att främja en bättre överensstämmelse

mellan preliminär och slutlig skatt, såvitt angår det övervägande

antalet till förmögenhetsskatt skattskyldiga, vilka erlägga preliminär

A-skatt. För närvarande torde nämligen förmögenhetsskatten och även

inkomstskatten å förmögenhetens avkastning av dessa skattskyldiga i stor

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 218

utsträckning erläggas i form av kvarstående skatt. Eftersom avdraget för

förmögenhetsskatten vid inkomstberäkningen skulle föranleda, att vid debitering

av den slutliga skatten den på löneinkomsten enligt skattetabellerna

uttagna preliminära inkomstskatten lämnar överskott, komme den kvarstående

skatten att i motsvarande mån minskas. De ur källskattesynpunkt

anförda skälen mot den av oss förordade reformen sakna uppenbarlisen

allt fog.

Slutligen vilja vi beträffande den tekniska utformningen av ifrågavarande

avdragsrätt framhålla, att den skattskyldige icke lämpligen synes

böra tillgodoräkna sig avdraget för förmögenhetsskatten i sin allmänna

självdeklaration utan debiteringsförrättaren torde i samband med att ortsavdraget

tillgodoföres denne även böra verkställa avdrag från den taxerade

inkomsten för den i samma års förmögenhetsskattelängd påförda förmögenhetsskatten.

På motsvarande sätt förfares vid debitering av preliminär skatt.

Om avdraget icke i sin helhet kan utnyttjas av den make, som är skattskyldig

för förmögenheten, bör återstående del tillgodoföras andre maken.

Förslaget rörande omyndiga barns förmögenhetsbeskattning

har i remissyttrandena givit anledning till åtskillig kritik. Denna avser

huvudsakligen dels den skatteskärpning som i jämförelse med nuvarande

förhållanden skulle inträda i sådana fall, då barnen äro under 16 år och

ha inkomster av sådan storlek att de själva beskattas för sin förmögenhet

och dels det relativt invecklade beskattningsförfarande som enligt förslaget

skulle erfordras när barnen ha egen skatteplikt till statlig inkomstskatt.

Förslaget avstyrkes av kammarrätten, länsstyrelserna i Kronobergs,

Kalmar, Skaraborgs och Norrbottens län samt vissa sammanslutningar.

Länsstyrelsen i Kalmar lån anför:

Mot detta förslag kan göras flera invändningar. Utredningen har icke

kunnat pavisa nagra bärande skäl för förslaget. Då det gäller sambeskattning

av äkta makar, har man åtminstone försökt motivera denna beskattningsform

med den rättsliga och faktiskt ekonomiska gemenskap, som

skulle vara rådande makar emellan. Beträffande förhållande emellan föräldrar

och barn har icke ens påståtts, att sådan gemenskap skulle vara

rådande. Någon större skattekraft torde barnets förmögenhet icke äga enbart

av den anledningen, att föräldrarna till äventyrs äga någon förmögenhet.

Om det resultat anses otillfredsställande, att barnet icke blir beskattat

för förmögenhet, då dess kapitalinkomst eller annan inkomst icke är så

stor, att densamma enligt vanliga regler uppgår till skattepliktigt belopp,

så gör man här åter en eftergift åt den oriktiga tanken, att förmögenheten

såsom sådan skulle ha någon skattekraft. Det upprättade förslaget medför

också den konsekvensen, att barnets förmögenhet blir skattefri under i

övrigt lika förhållanden endast av den anledning att barnet uppnår 16 års

ålder. Förmögenhetens skattekraft torde väl dock icke bli lägre enbart därför,

att barnet uppnår högre levnadsålder. Det är också ur juridisk synpunkt

en inadvertens att, då barnet civilrättsligt genom sin förmyndare

råder över förmögenheten, skatten på denna förmögenhet skulle bli beroende

av storleken av förmögenheten hos en annan person, med vilken

barnet civilrättsligt icke har någon förmögenhetsgemenskap. Enligt länsstyrelsens

mening ha icke några hållbara skäl företetts för ändringen i

barns förmögenhetsbeskattning, varför länsstyrelsen avstyrker förslaget i

denna del.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. May.ts proposition nr 213.

Beträffande det tekniska förfarandet i fall då barnet har egen skatteplikt

till statsskatt anmärker länsstyrelsen i Östergötlands län att den föreslagna

formella samtaxeringen i sin praktiska tillämpning kommer att vålla

taxeringsmyndigheterna mycket besvär och tidsspillan. Med hänsyn härtill

ifrågasätter länsstyrelsen om icke förslaget kunde förenklas så att föräldrarna

även i dessa fall påfördes hela förmögenhetsskatten.

Riksskattenämnden konstaterar beträffande beskattningsförfarandet att

detta i vissa fall innebär samtaxering icke av två personer — såsom vid samtaxering

av äkta makar — utan av ett flertal skattskyldiga, något som ur

teknisk synpunkt icke vore önskvärt. Nämnden ifrågasätter därför om icke

regeln angående särskild taxering av barn under 16 år till förmögenhetsskatt

kunde begränsas till att avse allenast sådana fall, då yrkande därom

framställdes. Föräldrarna torde i de flesta fall icke ha något intresse av eu

uppdelning av skatten och det syntes innebära onödigt arbete att i samtliga

fall verkställa en dylik uppdelning.

Länsstyrelsen i Södermanlands lån kan icke dela utredningens mening att

de fall, då barn under 16 år ha egen skatteplikt till statlig inkomstskatt, äro

relativt fåtaliga. Skatteskärpningen torde därför komma att drabba åtskilligt

flera skattskyldiga än utredningen förutsatte. Någon anledning att begränsa

ifrågavarande skattskyldighet till barn under 16 år funnes icke

enligt länsstyrelsens mening. Skattskyldigheten borde avse alla barn.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser att myndighetsåldern alltjämt

bör vara avgörande för skatteplikten och påpekar att skattskyldigheten för

föräldrarna bortfaller tidigare, om barnen upphöra att vara »hemmavarande».

Departementschefen.

Skatteutredningen har ansett att förmögenhetsbeskattningen i 1947 års

utformning blivit i vissa lägen alltför hård till sina verkningar. Utredningen

har funnit en revision av skatteberäkningen vara motiverad också av penningvärdets

fall och av det allmänna intresset att större utrymme beredes

åt sparandet. För egen del finner jag särskilt med hänsyn till penningvärdets

fall en justering av förmögenhetsbeskattningen nu motiverad. Beträffande

de metoder, som därvid böra väljas, är jag ense med skatteutredningen

om att såväl en höjning av gränsen för skatteplikten som vissa ändringar

av förmögenhetsskatteskalan böra ifrågakomma.

I åtskilliga remissyttranden har förordats en högre gräns för skatteplikten

än den av utredningen föreslagna, 40 000 kronor. Flera av remissinstanserna

ha därvid —• i likhet med fyra ledamöter av utredningen —

velat bestämma gränsen högre för äkta makar än för ensamstående. Enligt

min mening kunna vissa skäl tala för att ett högre belopp än 40 000

kronor fritages från beskattning. Däremot är jag icke benägen att frångå

den hittills gällande ordningen med en enhetlig skattepliktsgräns för alla

skattskyldiga.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Om gränsen sättes relativt högt och förmögenhetsskatten till en början

utgår med 5 promille, såsom utredningen föreslagit, kan något verkligt

behov av en högre skattepliktsgräns för äkta makar än för ensamstående

knappast föreligga. Det är visserligen riktigt att en gemensam skattepliktsgräns

under särskilda förhållanden kan leda till att makar få erlägga förmögenhetsskatt,

oaktat de före giftermålet var för sig icke haft sådan skattskyldighet.

Detta är dock en följd av sambeskattningen och såsom sådan

icke mera anmärkningsvärd än alt makar, vilka före äktenskapet var för

sig betalat förmögenhetsskatt, efter giftermålet kunna få betala en högre

sammanlagd förmögenhetsskatt än tidigare.

Icke heller torde det vara så vanligt att äkta makar ha förmögenhet av

skattepliktig storlek vid äktenskapets ingående. I allmänhet förvärvas förmögenheterna

under äktenskapet genom arv eller annorledes. Om skattepliktsgränsen

bestämmes olika för makar och ensamstående, får detta till

följd att en relativ skärpning i förmögenhetsbeskattningen inträder i de talrika

fall, då skattepliktig förmögenhet föreligger när äktenskap upplöses

genom ena makens död. En sådan relativ skärpning i förmögenhetsbeskattningen

för änklingar och änkor får emellertid betraktas såsom ett icke

önskvärt resultat.

I systematiskt hänseende är det otvivelaktigt en fördel att skattepliktsgränsen

är enhetligt bestämd. En differentiering av gränsen medför en förskjutning

av skattebeloppen i alla förmögenhetslägen. Skatteberäkningen

skulle alltså ske enligt två olika skattetariffer och skatten skulle icke utan

vidare kunna utläsas ur en och samma tabell.

Då jag sålunda av olika skäl icke kan biträda önskemålen om en annan

skattepliktsgräns för äkta makar än för ensamstående vid förmögenhetsbeskattningen,

vill jag å andra sidan icke motsätta mig att den gemensamma

gränsen bestämmes något högre än vad skatteutredningen föreslagit.

Den omständigheten att taxeringsvärdena vid årets fastighetstaxering

genomsnittligt torde ha höjts mer än vad penningvärdeförsämringen

skulle föranlett kan också motivera en sådan höjning av det skattefria beloppet.

Såsom lämplig gräns i detta avseende förordar jag 50 000 kronor.

För att uppnå en smidigare övergång från första till andra skiktet i

skatteskalan förordar jag tillika att det andra skiktet i den av skatteutredningen

föreslagna skalan uppdelas och att skattesatsen bestämmes till

8 promille för den del av beskattningsbar förmögenhet som ligger mellan

100 000 och 150 000 kronor.

Med dessa modifikationer i skatteutredningens förslag skulle skalan för

förmögenhetsskatten få följande utseende.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Beskattningsbar förmögenhet,

kr

— 50 000

Skatt

%

0

5

8

10

13

16

18

50 000— 100 000

100 000— 150 000

150 000— 200 000

200 000— 400 000

400 000—1 000 000

1 000 000—

De av skatteutredningen föreslagna lättnaderna i förmögenhetsbeskattningen

ha på skatteunderlaget vid 1949 års taxering beräknats medföra

ett inkomstbortfall för staten av 22,6 milj. kronor.1 Med de ytterligare lättnader,

som nu föreslås, kan inkomstbortfallet beräknas stiga med ytterligare

omkring 9 milj. kronor. Vilket verkligt inkomstbortfall dessa skattelättnader

komma att representera vid tiden för deras genomförande är i hög

grad beroende på utfallet av den nu pågående allmänna fastighetstaxeringen

och bar icke ansetts möjligt att här uppskattningsvis angiva.

I vissa reservationer till skatteutredningens förslag har föreslagits en

omläggning av förmögenhetsbeskattningen på det sätt att avdrag skulle medgivas

för påförd förmögenhetsskatt vid taxering till statlig inkomstskatt.

Då jag nu föreslagit vissa i förhållande till förmögenhetsskattens avkastning

mycket betydande sänkningar av skatten genom dels en höjning av

skattepliktsgränsen och dels en omarbetning av skatteskalan torde därav

framgå att jag icke ansett en avdragsrätt av detta slag böra ifrågakomma.

De yrkanden som framställts beträffande en dylik avdragsrätt gå olika

långt. En ledamot av skatteutredningen har sålunda ansett att, även om

avdragsrätten genomfördes, skalan för förmögenhetsskatten borde tills

vidare bibehållas i enlighet med det av utredningens majoritet framlagda

förslaget. En avdragsrätt av denna omfattning skulle otvivelaktigt innebära

en mycket väsentlig rubbning av grunderna för den år 1947 beslutade förmögenhetsskatten.

Då jag icke har för avsikt att föreslå någon mera genomgripande

omfördelning av skattetrycket mellan förmögenhetsägarna anser

jag mig icke behöva närmare ingå på detta särskilda förslag.

Enligt ett annat yrkande, som företrädes av tre ledamöter inom skatteutredningen,

borde avdragsrätten genomföras i kombination med vissa höjningar

av skattesatserna i den nu gällande förmögenhetsskatteskalan. Man

skulle på detta sätt ha en möjlighet att förverkliga principen om avdragsrätt

utan att i full utsträckning taga den konsekvens, som eljest är en

naturlig följd av avdragsrätten, nämligen att den bereder större fördel ju

högre upp i inkomst- och förmögenhetsskikten den tillämpas.

1 Den uträknade statliga förmögenhetsskatten för fysiska personer har varit på 1949

års taxering 114,3 milj. kronor, på 1950 års taxering 118,3 milj. kronor och på 1951 års

taxering 128,1 milj. kronor.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

För min del kan jag emellertid icke heller biträda eu omläggning av

detta slag. När systemet med en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt

övergavs år 1947 motiverades detta bl. a. med att tyngden av inkomstbeskattningen

och förmögenhetsbeskattningen kunde avvägas bättre var

för sig om de frigjordes från varandra. Om en avdragsrätt nu infördes

skulle detta innebära att inkomstskatten och förmögenhetsskatten ånyo

gjordes beroende av varandra. Avkastningen av förmögenhetsskatten skulle

icke längre vara ett uttryck för vad denna skatt i realiteten inbringade,

eftersom den samtidigt minskat den statliga inkomstskatten. Avdragsrätten

skulle sålunda otvivelaktigt innebära en systematisk komplicering.

Om en förmögenhetsskatt uttages och den i vissa avseenden befinnes

böra mildras har man, enligt min mening, att söka medlen härför inom

förmögenhetsbeskattningens egen ram. Att låta en viss del av skatten flyta

tillbaka i form av minskad inkomstskatt är en omväg, som torde böra undvikas.

Botemedlen mot skattens eventuellt oförmånliga verkningar äro då

att söka i en mildring av skatteskalan. Med de ingalunda oväsentliga uppmjukningar

av förmögenhetsbeskattningen som innefattas i skatteutredningens

förslag med de av mig nu föreslagna kompletteringarna anser jag

att man i detta avseende uppnått en rimlig avvägning av skatten.

Skatteutredningen har föreslagit att föräldrars skattskyldighet för hemmavarande

barns förmögenhet skall göras beroende uteslutande av barnens

ålder och har i detta avseende ansett 16-årsgränsen böra vara avgörande.

Förslaget har framförts i syfte att åstadkomma en lämpligare ordning än

den nu gällande, enligt vilken skattskyldigheten åligger föräldrarna till

dess barnet fyllt 21 år, såvida icke barnet självt taxeras till statlig inkomstskatt

med beskattningsbar inkomst. Den nuvarande regeln har ansetts medföra

ojämna verkningar. Skatten för en mindre förmögenhet, som tillhör

ett barn, kan sålunda, om förmögenheten beskattas hos barnets föräldrar,

utgå efter en väsentligt högre skattesats än skatten för en större förmögenhet,

som till följd av avkastningens storlek eller andra omständigheter

beskattas hos barnet.

Skatteutredningens förslag skulle göra beskattningen av barnets förmögenhet

oberoende av de mer eller mindre tillfälliga växlingarna i barnets

inkomst och därmed också undandraga de skattskyldiga möjligheten

att själva disponera över författningsbestämmelsen.

Skatteutredningen har i första hand prövat möjligheten att genomföra

regeln på det enkla sättet att barnets förmögenhet, så snart barnet icke

fyllt 16 år, skulle redovisas av föräldrarna och taxeras hos endera av dem

på samma sätt som nu sker när barnet icke självt påföres statlig inkomstskatt.

Denna väg har icke befunnits framkomlig, eftersom — när det gäller

barn med större förmögenhet — det tydligen i vissa fall skulle vara obilligt

att påföra exempelvis barnets fader en skatt, för vilken han saknade laglig

möjlighet att erhålla täckning ur barnets förmögenhet eller inkomst. Utredningen

har därför funnit sig nödsakad att för alla de fall, då barnet har

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 213.

egen skatteplikt till statsskatt, föreslå en formell samtaxering av förmögenhet

mellan föräldrar och barn, innebärande att den beskattningsbara förmögenheten

beräknas för dem gemensamt och den därå uträknade skatten

sedermera fördelas mellan dem efter vars och ens förmögenhet (jämför

bihang 1, exemplet i anvisningarna till 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt)

.

Förfarandet skulle — såsom riksskattenämnden påpekat — innebära

samtaxering, icke av två personer, såsom vid samtaxering av äkta makar,

utan av ett flertal skattskyldiga, något som ur teknisk synpunkt icke är

önskvärt. Vissa remissmyndigheter ha på grund härav avstyrkt förslaget.

Även enligt min mening har den föreslagna regeln kommit att innebära en

komplikation som gör att den icke kan betecknas såsom någon rationell

lösning. Icke heller synes det lämpligt att — såsom riksskattenämnden

ifrågasatt — låta den formella samtaxeringen i dessa fall bli beroende på

framställning av någon av barnets föräldrar. Beskattningsresultatet blir

nämligen i vissa fall olika om den ena eller andra metoden användes och

de skattskyldiga skulle därigenom föranledas att verkställa förhandsberäkningar

av tämligen invecklat slag för att pröva vilken metod som skulle

ställa sig förmånligast.

På grund av de invändningar, som sålunda kunna riktas mot utredningens

förslag om barns förmögenhetsbeskattning, har jag icke funnit

lämpligt att framlägga förslaget.

Bestämmelsen i 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt bör

emellertid numera anknyta till en beskattningsbar inkomst av minst 20

kronor för barnet. I samband med sådan justering av författningstexten

bör nu även den redaktionella ändringen vidtagas, att i 1 § tredje stycket

samma förordning hänvisning göres till 65 § kommunalskattelagen även

i vad sistnämnda paragraf berör frågor om barn. 2

2. DEN S. K. 80-PROCENTSPÄRREN.

I samband med 1947 års skattereform tillkom såsom ett provisorium en

spärregel, enligt vilken de totala direkta stats- och kommunalskatterna maximerats

till 80 % av inkomsten. En liknande spärregel gällde även tidigare

men avsåg då en begränsning endast av statliga skatter. Genom de nya bestämmelserna,

givna i förordningen den 26 juli 1947 med provisoriska bestämmelser

om begränsning av skatt i vissa fall, har spärrens verkningsområde

betydligt utvidgats. Regeln äger tillämpning endast för fysisk person

och oskift dödsbo. Enligt bestämmelserna skall avkortning eller restitution

äga rum av det belopp, varmed skatterna för visst taxeringsår överstiga 80 %

av den för samma år till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med

det vid taxeringen medgivna avdraget för utskylder. Till skatter hänföras

härvid statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt, allmän kommunalskatt,

landstingsmedel och tingshusmedel, således även fastighetsskatt.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ls proposition nr 213.

Spärren är emellertid så till vida begränsad, att skattereduktion får ske

högst med ett belopp motsvarande den statliga inkomstskatten. Om det belopp

varmed skatten skall reduceras för att nedbringas till 80 % av inkomsten

icke täckes av statlig inkomstskatt, kunna sålunda skatterna likväl komma

att överstiga de 80 procenten.

Spärren tillämpas även vid beräkning av preliminär B-skatt (SFS 1949

nr 175).

Skatteutredningen.

Utredningen (s. 247—250) har inhämtat vissa uppgifter från länsstyrelserna

om spärregelns tillämpning.

Uppgifterna visa att 80-procentspärren tillämpats i omkring 350 fall vid

1949 års taxering. Sammanlagt har på grund av ansökningarna avkortats

eller restituerats omkring 6 miljoner kronor. Den särskilda inskränkningen

av skattereduktionen till endast statlig inkomstskatt har fått betydelse i

omkring 40 av dessa fall. Det skattebelopp, som härigenom undantagits från

restitution eller avkortning, uppgår sammanlagt till omkring 300 000 kronor.

I några fall har det sålunda undantagna beloppet varit relativt stort i förhållande

till det belopp som kunnat restitueras eller avkortas. Det torde då

särskilt vara fråga om fall, där den skattskyldige haft mycket stora tillgångar

i fastigheter men en i förhållande därtill låg inkomst.

Då uppgifterna från länsstyrelserna sålunda visa att 80-procentspärren

på grund av ifrågavarande inskränkning i vissa fall icke medger en begränsning

av skatterna till 80 % av inkomsten men detta varit avsikten med

spärren och denna avsikt utan större olägenheter synes kunna förverkligas

genom att skattereduktionen tillätes omfatta även förmögenhetsskatten,

finner utredningen en sådan utvidgning av spärrbestämmelserna vara

skälig. Vid utvidgningen vill utredningen dock fästa det villkoret, att förmögenhetsskatten

icke därigenom må nedbringas till lägre belopp än som

motsvarar skatten på 50 % av den skattepliktiga förmögenheten. 80-procentspärren

skulle nämligen eljest i vissa fall leda till en rubbning av grunderna

för den statliga förmögenhetsskatten.

Utredningen föreslår tillika att bestämmelserna om 80-procentspäi''ren,

vilka för närvarande äro provisoriska, göras definitiva.

Remissyttrandena.

Förslaget tillstyrkes eller lämnas utan erinran i remissvaren.

Bland de myndigheter, som särskilt berört denna fråga, ha läns styrelser na

i Södermanlands och Östergötlands län uttryckt sin tillfredsställelse med

den föreslagna ändringen. Förstnämnda länsstyrelse upplyser att, enligt vad

den funnit, förmögenhetsskatten i många fall varit av den omfattning att

spärren i sin nuvarande utformning icke medgivit den åsyftade begränsningen

av skatterna till 80 % av inkomsten.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Departementschefen.

Mot förslaget i denna del har jag intet att erinra.

I samband med att 1947 års förordning (nr 584) med provisoriska bestämmelser

om begränsning av skatt i vissa fall nu ersättes med en förordning

utan provisorisk karaktär bör även den nu gällande förordningen

den 22 april 1949 (nr 175) med provisoriska bestämmelser om begränsning

i vissa fall av preliminär skatt ersättas med en ny författning, likaledes

av definitiv karaktär.

3. KVARLÅTENSKAPSSKATTEN.

I samband med ändringarna år 1947 på inkomst- och förmögenhetsbeskattningens

område utbyggdes arvs- och gåvobeskattningen med en ny

skatteform, kvarlåtenskapsskatt. Sådan skatt beräknas på behållningen i

dödsbo efter avdrag för makes giftorättsandel. Skatten utgår på den del av

kvarlåtenskapens värde, som överstiger 30 000 kronor, enligt följande skiktskala.

Ivvarlåtenskap kr.

— 30 000

30 000— 50 000

50 000— 100 000

100 000— 200 000

200 000— 300 000

300 000— 500 000

500 000—1 000 000

1 000 000—2 000 000

2 000 000—5 000 000

5 000 000—

Kvarlåtenskapsskatt %

0

5

10

15

20

25

30

35

40

50

Skattskyldigheten åligger dödsboet. Vid beräkning av den skattepliktiga

kvarlåtenskapen avräknas vad den avlidne genom arv, testamente eller gåva

erhållit inom fem år före dödsfallet. För att vinna erforderligt samband

mellan gåvobeskattningen och kvarlåtenskapsskatten har föreskrivits, att

kvarlåtenskapsskatt skall utgå även vid gåva. Skattskyldigheten åligger därvid

givaren. Vid gåva till person, som är närmast till arv efter givaren eller till

sådan persons avkomling, tages vid skatteberäkningen hänsyn till givarens

förmögenhet, så att skatten på gåvan i dessa fall utgår efter den eller de

procentsatser, som skola tillämpas, om skatt uttagits för hela förmögenheten

och gåvans belopp utgjort den högst belastade delen av förmögenheten.

Skatteutredningen.

Utredningen konstaterar att kvarlåtenskapsskatten är en ny skatteform i

Sverige och att den tid, som förflutit sedan den började tillämpas, ännu är

för kort för att man skall kunna draga några säkrare slutsatser om dess

9—437 62 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 213.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

verkningar. Utredningen har därför icke heller ansett erforderligt att i betänkandet

redogöra för den diskussion om skatten, som förts såväl under

remiss- och riksdagsbehandlingen av förslaget som under tiden därefter.

Några ändringar i grunderna för kvarlåtenskapsskatten föreslås icke. Däremot

har utredningen ansett den föreslagna höjningen av skattepliktsgränsen

vid förmögenhetsbeskattningen böra åtföljas av en motsvarande höjning

av gränsen för beräkning av kvarlåtenskapsskatt.

Då det första beskattade skiktet i skatteskalan för kvarlåtenskapsskatten

alltjämt torde böra omfatta 20 000 kronor, föreslår utredningen att skalan

ändras på följande sätt:

Gällande skala Av utredningen föreslagen skala

Kvarlåtenskap

1 000-tal kr.

%

Kvarlåtenskap

1 000-tal kr.

%

30— 50

5

40— 60

5

50— 100

10

60— 100

10

100— 200

15

100— 200

15

200— 300

20

200— 300

20

300— 500

25

300— 500

25

500—1 000

30

500—1 000

30

1 000—2 000

35

1 000—2 000

35

2 000—5 000

40

2 000—5 000

40

5 000—

50

5 000—

50

I särskilda yttranden ha ledamöterna herrar Jonsson (s. 280—282),

Petrén och Sandberg (s. 284, 285) samt Hagberg och Söderlund (s. 300, 301)

yrkat att kvarlåtenskapsskatten skall avskaffas.

Remissyttrandena.

Den av skatteutredningen föreslagna höjningen av skattepliktsgränsen

och jämkningen av skalan för kvarlåtenskapsskatten har icke i och för sig

föranlett någon erinran i remissyttrandena.

Ett stort antal remissmyndigheter ha emellertid ansett att kvarlåtenskapsskatten

borde helt avskaffas eller ersättas med annan skatteform, närmast

en skärpt arvslottsbeskattning. Detta föreslås av statskontoret, riksräkenskapsverket,

socialstgrelsen, överståthållarämbetet, elva länsstyrelser och

åtskilliga av näringslivets organisationer.

Departementschefen.

I likhet med skatteutredningens majoritet finner jag icke skäl föreslå

några ändringar i grunderna för kvarlåtenskapsskatten.

Den höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen till

50 000 kronor, som jag tidigare föreslagit, torde dock böra åtföljas av en

motsvarande höjning av gränsen för beräkning av kvarlåtenskapsskatt. Då

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

det första beskattade skiktet i skatteskalan för kvarlåtenskapsskatten alltjämt

synes böra omfatta 20 000 kronor, föreslår jag att skalan ändras på

följande sätt.

Kvarlåtenskap Skatt

kr.

%

- 50

000

0

50

000—

- 70

000

5

70

000—

- 100

000

10

100

000—

- 200

000

15

200

000—

• 300

000

20

300

000—

• 500

000

25

500

000—

1 000

000

30

1

000

000—

2 000

000

35

2

000

000—

5 000

000

40

5

000

000—

50

VI. JURIDISKA PERSONERS INKOMSTBESKATTNING.

Den statliga inkomstskatten är för juridiska personer i sin helhet en fast

skatt och utgör för närvarande

a) för svenska aktiebolag, svenska försäkringsanstalter i den mån de

icke driva livförsäkringsrörelse, samt sådana utländska juridiska personer,

som ej beskattas i likhet med fysiska personer,

40 % av den beskattningsbara inkomsten;

b) för svenska ekonomiska föreningar, sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa,

Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa, hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan och

bostadskreditföreningar,

32 % av den beskattningsbara inkomsten;

c) för försäkringsanstalter i den mån de driva livförsäkringsrörelse,

10 % av den beskattningsbara inkomsten; samt

d) för övriga juridiska personer,

15 % av den beskattningsbara inkomsten.

Beträffande de ekonomiska föreningarnas beskattning må här erinras

om följande.

För de ekonomiska föreningarna föreslog 1945 års statsskatteberedning

samma skattesats som för aktiebolagen, 40 %. Även i propositionen nr 212

år 1947 föreslogs samma skattesats för ekonomiska föreningar som för

aktiebolag. 1947 års bevillningsutskott förordade emellertid att skattesatsen

för de ekonomiska föreningarna skulle bibehållas vid vad den tidigare varit,

32 %. Härom anförde utskottet, att det utan tvivel kunde antagas, att

föreningarnas medlemmar i genomsnitt hade lägre inkomster än aktiebolagens

delägare. Bland de ekonomiska föreningarna torde även — sade

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

utskottet — finnas ett stort antal med små inkomster och många av dessa

hade ej heller till syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen.

Särskilt med tanke på sådana fall syntes det önskvärt, att en något lägre

skattesats fastställdes för de ekonomiska föreningarna än för aktiebolagen.

Visserligen kunde praktiska skäl tala för att skattesatsen bestämdes lika

för de båda kategorierna. En viss risk kunde eljest finnas för att aktiebolag

kunde komma att ombildas till ekonomiska föreningar uteslutande i syfte

att erhålla en lindrigare beskattning. Även vid nystartande kunde skattesynpunkter

bli avgörande för valet av företagsform. Utskottet fann dock,

att dessa synpunkter vägde mindre tungt än önskemålet om att bibehålla

skattesatsen vid 32 % för föreningarna.

Även för Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningar

föreslog utskottet — med enahanda avvikelse från

propositionen — en skattesats av 32 %.

Förslaget godkändes av riksdagen med den utvidgningen, att jämväl

sparbankerna fördes till samma grupp som de ekonomiska föreningarna.

Skatteutredningen.

Utredningen har övervägt frågan huruvida den nuvarande skillnaden i

skattesats för ekonomiska föreningar och för aktiebolag bör bibehållas (s.

259—264) samt yttrar därom. Frågan är närmast av principiell natur.

Den verksamhet, som bedrives i de båda företagsformerna, är sa likartad

att någon rationell grund för en olika behandling är svår att finna. Tvärtom

bör det vara ett önskemål att den ena företagsformen icke beredes förmåner

vid skatteberäkningen framför den andra. Med den konsolidering, som

de kooperativa föreningarna uppnått och med de för dem i övrigt gällande

moderata beskattningsreglerna torde de skäl, som år 1947 åberopades för

en differentiering, icke numera vara bärande. Enligt utredningens mening

bör därför likställighet mellan de båda kategorierna nu genomföras, på det

sätt att skattesatsen även för de ekonomiska föreningarna bestämmes till

40 %.

Till den grupp, för vilken den statliga inkomstskatten beräknas till 32 %,

höra — förutom de ekonomiska föreningarna — sparbankerna, sparbankernas

säkerhetskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningarna, svenska bostadskreditkassan

och bostadskreditföreningarna. I enlighet med det ovan förda resonemanget

har utredningen i första hand prövat förutsättningarna för att

höja skattesatsen till 40 % för hela denna grupp. Emellertid har utredningen

icke funnit tillräckliga skäl att låta höjningen omfatta även jordbrukets

kreditkassor och sparbankerna. Någon höjning har då icke heller ifrågasatts

för övriga nämnda kreditinstitut. Verksamheten har i dessa fall ansetts vara

av samma slag och i väsentliga drag skilja sig från den verksamhet, som

vanligen utövas av ekonomiska föreningar.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 213.

133

Utredningens förslag begränsas härigenom till en höjning av skattesatsen

till 40 % för de ekonomiska föreningarna med undantag av jordbrukets

kreditkassor.

I särskilt yttrande ha herrar Franzon, Hagberg och Söderlund förordat en

höjning av skattesatsen till 40 % jämväl för jordbrukets kreditkassor och

de övriga i 10 § 2 mom. b) förordningen om statlig inkomstskatt omnämnda

penninginrättningarna.

Remissyttrandena.

Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha många antingen

icke ingått på frågan om de juridiska personernas beskattning eller

också lämnat förslaget i denna del utan erinran.

I den mån frågan närmare berörts i remissyttrandena har den emellertid

föranlett starkt divergerande meningar.

Kommerskollegium understryker de av utredningen anförda skälen för

en höjning av de ekonomiska föreningarna i paritet med aktiebolagens och

finner att den ena företagsformen ur rättvise- och konkurrenssynpunkt

uppenbarligen icke bör beredas förmåner vid beskattningen framför den

andra.

Till förmån för förslaget uttala sig även Sveriges köpmannaförbund och

Sveriges grossistförbund.

Åtskilliga remissinstanser tillstyrka förslaget men anse att undantag icke

bort göras för jordbrukets kreditkassor och ej heller för sparbankerna eller

de ovan nämnda övriga kreditinstituten. Till denna grupp — vilken sålunda

anslutit sig till den av herrar Franzon, Hagberg och Söderlund anförda

reservationen -—- höra statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelsen

i Västernorrlands län, de av näringslivets skattedelegation företrädda

organisationerna samt några av de hörda handelskamrarna.

Överståthållarämbetet anser sig sålunda icke kunna förorda en lägre

skattesats för ifrågavarande penninginrättningar än den som skall gälla för

ekonomiska föreningar i allmänhet. Om de förra ansåges av särskilda skäl

höra gynnas vid beskattningen, borde detta ske endast på det sättet att

viss skattefrihet medgåves dem för uppläggande av reserver.

Å andra sidan ifrågasättes i vissa remissyttranden om icke ytterligare

kategorier av föreningar borde undantagas från den föreslagna skattehöjningen.

Kammarrätten har sålunda i princip icke något att erinra mot förslaget

men vill ifrågasätta om icke undantag borde göras även för de s. k. fastighetsföreningarna.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför:

Mot utredningens förslag att skattesatsen för nämnda ekonomiska

föreningar bestämmes till 40 % har länsstyrelsen i princip intet att erinra.

Emellertid finnas inom länet ett icke obetydligt antal vatten- och/eller avloppsföreningar,

vilkas huvudsakliga syfte icke är att främja medlemmarnas

ekonomiska intressen. Nämnda föreningars verksamhet omfattar som

regel endast ett mycket begränsat antal fastigheter. Föreningarnas huvudsakliga

tillgång utgöres av s. k. anläggningsarbeten, varå värdeminskningsavdrag

icke torde kunna medgivas. Föreningarna kunna därför ej annat än

i undantagsfall konsolidera sin ställning på annat sätt än genom uttaxering

å medlemmarna. För att undvika höjd uttaxering under år, då förening

måste ikläda sig större utgifter för reparationer och underhåll, är föreningen

därför nödsakad årligen uttaxera avgifter överstigande de årliga

driftskostnaderna. Föreningens härigenom uppkomna inkomst liksom räntan

å hopsamlat kapital är skattepliktig. Höjd skattesats å dessa nästan

utan undantag små och kapitalfattiga föreningars inkomst skulle fördröja

föreningarnas konsolidering. Länsstyrelsen anser det därför önskvärt att

skattesatsen om möjligt icke höjes för dessa och med dem jämställda

föreningar.

I avstyrkande riktning uttala sig länsstyrelsen i Blekinge län, riksförbundet

landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund samt kooperativa

förbundet.

Riksförbundet landsbygdens folk yttrar:

Förbundet får på det allvarligaste avstyrka förslaget till ökning av skattesatsen

för de ekonomiska föreningarna. Härvid synes endast böra påpekas

att de ekonomiska föreningarna icke på något sätt äro likställda med aktiebolagen.

Genom den nya föreningslagen har dessutom möjligheten att bilda

ekonomiska föreningar inskränkts, varigenom sådana sammanslutningar,

som till sin verksamhet ha likhet med aktiebolagen, icke kunna utnyttja

föreningsf ormen.

Sveriges lantbruksförbund anför bland annat:

Skatteutredningen talar om att ökad konsolidering skett inom föreningsrörelsen.

För jordbrukets ekonomiska föreningar är detta så tillvida

riktigt, att föreningarnas eget kapital totalt ökats ej obetydligt. Denna ökning

har dock knappast kunnat hålla jämna steg med ökningen av omsättningssummorna,

vilka stegrats såväl till följd av ökad omsättningsvolym

som till följd av prisstegringarna. Det egna kapitalet har under de senaste

åren inom de affärsdrivande föreningarna i genomsnitt uppgått till omkring

27 % utav de bokförda värdena för tillgångar, och detta procenttal visar på

sistone en tendens till nedgång till följd av nyss berörda förhållanden. De

dolda reserveringarna torde i allmänhet vara relativt små och äro utan

tvivel väsentligt mindre än i allmänhet inom industribolagen, som dels

förfoga över större objekt i form av anläggningar och varulager, dels i

större utsträckning därigenom kunnat utnyttja möjligheter till en skattefri

konsolidering. Genom investeringsbegränsningarna ha jordbrukets föreningar

vidare förhindrats att förnya och utbygga sina anläggningar i normal

omfattning, varför ett stort eftersatt byggnadsbehov inom nära framtid

kommer att göra sig gällande. Då dessa anskaffningar måste göras till

mycket högre kostnader än värdena på nuvarande anläggningar, kommer

det egna kapitalet, varöver föreningarna nu förfoga, att i stor utsträckning

visa sig otillräckligt.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj.ts proposition nr 213.

135

Måhända ännu viktigare i nu förevarande sammanhang är emellertid,

att det egna kapitalet hos jordbrukets föreningar till huvudsaklig del (cirka

80 %) utgöres av insatskapital och till liten del består av genom vinster uppsamlade

fonder. Insatskapitalet är emellertid i föreningar icke på samma

sätt fast bundet vid företaget som fallet är med aktiekapitalet hos bolagen.

Såväl föreningslagen som föreningarnas stadgar förutsätta nämligen, att

insatserna skola återbetalas vid medlems avgång ur föreningarna, vilken

avgång regelmässigt äger rum, när medlem frånträder sitt jordbruk eller

avlider. Insatskapitalets vidmakthållande förutsätter därför, att nya medlemmar

inträda och betala insatser i de avgångnas ställe. Det måste sålunda

omsättas för varje generation eller under loppet av cirka 25 år.

Med hänsyn till insatskapitalets nu berörda obeständighet ger dess storlek

vid en viss tidpunkt inte något bestämt uttryck för graden av dessa

företags konsolidering, och det är i hög grad önskvärt att företagens finansiella

underlag i större utsträckning än vad nu är fallet baseras på en

successiv uppsamling av vinstmedel i form av fonder. Erfarenheten har

emellertid visat, att denna väg för konsolidering stöter på mycket stort

motstånd inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse till följd av de

skattekonsekvenser detta skulle medföra redan vid nuvarande skatteprocent.

Detta sammanhänger med att föreningarnas medlemmar i genomsnitt

ha relativt låga inkomster och att ett tillkommande inkomstbelopp därigenom

blir lägre beskattat hos medlemmarna än eu motsvarande vinst skulle

bli hos föreningarna. Nämnda motstånd kommer utan varje tvivel att bli

ännu större, om skal teprocenten liöjes. För föreningarna är det på längre

sikt olyckligt att strävanden till ökad fondbildning på detta sätt motverkas.

Till förklaring av dessa förhållanden och skillnaden gentemot aktiebolagen

må ytterligare följande framhållas. Föreningarna äro till skillnad

från aktiebolagen icke kapitalassociationer med eget vinstintresse eller

intresse att ge hög avkastning på det engagerade kapitalet. Deras kapital

har endast till uppgift att finansiera verksamheten, och vad jordbrukets

ekonomiska föreningar beträffar äro de gemensamma tjänsteorgan för jordbrukarna

med uppgift att i främsta rummet åstadkomma förbättrad avsättning

för medlemmarnas produkter och förbilligade inköp av produktionsförnödenheter

samt att utföra andra tjänster. Det ligger därför i dessa företags

hela verksamhetsprincip att arbeta med liten vinstmarginal, varigenom

de tillföra jordbrukarna ökade inkomster respektive minskade kostnader.

Därmed öka de också skatteunderlaget hos jordbrukarna. Deras

verksamhetsprinciper möjliggöra emellertid också för dem att i viss grad

själva reglera produkt- respektive förnödenhetspriserna till jordbrukarna

och därmed de egna vinsterna. Höga skattesatser skärper deras strävan att

arbeta med små vinster och hämmar deras konsolidering genom fondavsättningar.

I stället söka föreningarna, såsom förut visats, ernå mera eget

kapital genom insatsbelalning från medlemmarna med de olägenheter detta

erbjuder ur andra synpunkter.

En höjning av sked teprocenten för föreningarna kommer sålunda att

starkt motverka eu sund konsolideringssträvan hos jordbrukets föreningar

och kommer med all sannolikhet icke att leda till någon ökning av skatteintäkterna.

Förbundet är däremot övertygat om att eu sänkt skattesats

skulle få till följd eu ökning av skatteunderlaget hos i varje fall jordbrukets

föreningar och håller före, att skatteintäkterna från denna grupp av företag

därigenom skulle ökas i stället för alt minskas. Likartade förhållanden

torde göra sig gällande inom flera andra föreningsgrupper. Det må visserligen

kunna sägas, att själva den verksamhet, som bedrives i aktiebolagsoch

föreningsform är sä likartad, all någon rationell grund för olika be
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Mai ds proposition nr 213.

handling ur skattesynpunkt svårligen kan angivas. Men detta får dock icke

utgöra hinder för en fristående bedömning av skattefrågan för föreningarnas

egen del, och en sådan bedömning leder till annan slutsats än den som

skatteutredningen kommit till. Det finnes dessutom mindre anledning likställa

föreningar och aktiebolag nu, sedan den nya föreningslagen dragit

en mera bestämd gräns mellan ekonomiska föreningar och andra företagsformer.

Vidare må hänvisas till att skatteutredningen berört tanken på

lägre skattesats även för bolag, som ej hunnit bilda reservfond av tillfredsställande

storlek. Skulle likheten i skattesats för aktiebolag och föreningar

emellertid i och för sig anses vara en viktig angelägenhet, så kan förbundet

icke finna, att den rådande skattesatsen för bolagen nödvändigt skall vara

utslagsgivande och »normgivande. Även bolagsbeskattningen synes i så fall

kunna upptagas till omprövning. För föreningarnas del får Lantbruksförbundet

i varje fall, från de utgångspunkter som enligt deras uppfattning

böra vara avgörande för frågans bedömning, avstyrka en höjning av skatteprocenten.

Kooperativa förbundet har i denna fråga uttalat:

I fråga om skattesatsernas höjd för aktiebolag och ekonomiska föreningar

önskar styrelsen framhålla följande. Styrelsen har alltid på rent

principiella grunder företrätt den uppfattningen, att olika företag och företagsformer

böra i skattehänseende, i näringspolitiskt hänseende och i övrigt

ha möjligheter att tävla på lika villkor. Sådan fri tävlan på lika villkor utgör

en av de starkaste garantierna för att konsument- och samhällsintressena

tillvaratagas på bästa sätt. Ur denna synpunkt är det naturligt, att styrelsen

icke kan förorda någon diskriminering i skattehänseende riktad mot

vare sig den ena eller den andra företagsformen. Likställighet bör så långt

detta överhuvud taget är tekniskt genomförbart eftersträvas vid behandlingen

av olika företagsformer i skattehänseende. Det ter sig tämligen

naturligt att verkställa en jämförelse mellan större ekonomiska föreningars

produktionsverksamhet och företagsverksamhet bedriven i aktiebolagsform,

varför någon differentiering i skattesatsens höjd mellan större ekonomiska

föreningar och aktiebolag i dylika fall icke synes böra förekomma. Problemet

ställer sig åtskilligt annorlunda om en jämförelse skulle verkställas

mellan ekonomiska föreningar, exempelvis konsumtionsföreningar, som

driva detaljhandelsverksamhet i tävlan med av enskilda personer ägda

detaljhandelsföretag av motsvarande storleksordning. Redan med nu gällande

skattelagstiftning torde det klart kunna ådagaläggas, att belastningen

i skattehänseende på konsumtionsföreningarna och deras föreståndare

sammanlagt väsentligen torde överstiga vad en enskild handlande utger i

skatt för inkomster "från en handelsverksamhet av motsvarande storleksordning.

Om de ekonomiska föreningarna genomgående enligt det nu föreliggande

förslaget skola beskattas med 40 % liksom aktiebolagen, kommer

den nyss påtalade ojämnheten i konkurrensbetingelserna mellan kooperativa

föreningar och enskilda detaljhandelsföretag att ytterligare skärpas.

Detta är ägnat att inge allvarliga betänkligheter. Dessa bli så mycket större

som i de senast beslutade tillfälliga skatteformerna den undre gränsen för

skatteplikt fastställts så, att enskilda småföretag i viss utsträckning torde

gynnas.

I anledning av vad som anförts i den av herrar Franzon, Hagberg och

Söderlund avgivna reservationen framhåller svenska sparbanksföreningen

i sitt yttrande bland annat:

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Sparbankerna bedriva ingalunda penningrörelse i syfte alt gynna någon

viss grupp medborgare. Inte blott står det var och en fritt att begagna de

tjänster, sparbankerna kunna erbjuda, utan sparbankerna göra även som

bekant allt de kunna för att så många som möjligt skola få del av dessa

tjänster. Ett påstående att sparbankernas insättare eller låntagare skulle

kunna anses på något sätt jämställda med aktieägare saknar därför allt

fog. Sparbanksföreningen har i en promemoria till 1949 års skatteutredning

närmare utvecklat föreningens synpunkter på sparbankernas beskattning

och därvid bland annat framhållit den väsentliga skillnad mellan

affärsbanker och sparbanker, som ligger däri att sparbankernas »synliga

reserver», d. v. s. reservfonden, som normalt skall bilda underlag för inlåningsrätten

jämlikt 25 § sparbankslagen, måste uppbyggas av sparbankerna

själva under tryck av den därpå belöpande skatten, medan affärsbankerna

kunna vidga underlaget för sin inlåningsrätt även genom ökning

av aktiekapitalet. Sparbankerna äro därför i själva verket relativt ogynnsamt

ställda i beskattningshänseende även om skattesatsen för deras del

bibehålies vid 32 % i enlighet med skatteutredningens förslag. Sparbanksföreningen

hemställer på denna punkt om bifall till skatteutredningens

förslag.

Slutligen kan nämnas att statistiska centralbyrån i anledning av förslaget

om att sammanföra aktiebolag och ekonomiska föreningar till gemensam

skattesats framhållit det från statistisk synpunkt angelägna i att aktiebolagen

längdföras och summeras särskilt i inkomstlängden.

Departementschefen.

Skatteutredningens förslag rörande skattesatsen för juridiska personer

har i remissyttrandena mött erinringar av mycket varierande slag. Då jag

har för avsikt att inom en nära framtid låta ytterligare utreda vissa med

juridiska personers beskattning sammanhängande spörsmål har jag funnit

lämpligast att låta med förevarande fråga tills vidare anstå. Jag är sålunda

icke beredd att nu framlägga något förslag i ämnet utan kommer att upptaga

detta i ett senare sammanhang.

DEPARTEMENTSCHEFENS HEMSTÄLLAN.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade

förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370);

2) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947

(nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947

(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379);

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

5) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31

december 1945 (nr 896);

6) förordning med bestämmelser om begränsning av skatt

i vissa fall;

7) förordning med bestämmelser om begränsning i vissa

fall av preliminär skatt; samt

8) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947

(nr 581) om kvarlåtenskapsskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Birgit Warholm.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

139

Bihang. 1.

Förslag

till

lag om ändring i komimmalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom., 52 § 1 mom. och 65 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 46 § 3. och 48 §

samma lag1 skola erhålla följande ändrade lydelse.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk —--nedan sägs.

Skattskyldig, som — — — 2 000 kronor.

Skattskyldig, som under hela eller någon del av beskattningsåret varit

änkling eller änka och som vid andra makens död levt tillsammans med denne,

äger att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet inträffat,

och för det därpå följande beskattningsåret åtnjuta ortsavdrag med belopp

som i föregående stycke sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig

anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller

frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag

förelegat, att åtnjuta kommunalt ortsavdrag med belopp som i andra stycket

sägs.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs äger åtnjuta

kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 180

kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor, i ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp

IV 1 340 kronor och i ortsgrupp V 1 400 kronor.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras

en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst.

Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives, helt eller

delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens skattepliktiga inkomst, må bristen

avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Ortsavdrag beräknas

för en var av makarna till hälften av det belopp, som i 48 § 2 mom. andra

stycket sägs, dock att, om ortsavdrag helt eller delvis ej kan utnyttjas å den

ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas å den andra makens taxerade

inkomst. Avdrag, som i 50 § 2 mom. andra eller tredje stycket sägs, be
*)

Senaste lydelse av 48 § 2 mom., 52 § 1 mom. och anvisningarna till 48 § se 1950: 252.

Senaste lydelse av 65 § se 1945:897.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.

räknas för vardera maken för sig under iakttagande av att avdraget för makarna

tillsammans icke må överstiga det i 50 § 2 mom. andra stycket angivna beloppet.

Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas

ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.

65 §.

Frågan, huruvida — — — före taxeringsåret.

I fråga om skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret,

skola de för gift skattskyldig gällande bestämmelserna äga tillämpning först

vid taxering för det därpå följande beskattningsåret.

Angående rätt i vissa fall för änkling eller änka att åtnjuta ortsavdrag såsom

gift skattskyldig stadgas i 48 § 2 mom. tredje stycket.

Har eljest under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har betydelse

för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift skattskyldig,

skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret,

vara bestämmande för taxeringen.

Anvisningar

till 46 §.

3. Om en person varit gift eller om gift kvinna levt tillsammans med sin

man, bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §.

till 48 §.

Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall

på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som här i riket stadigvarande

vistats. Frågan om en person varit gift eller om en gift person levt

tillsammans med sin make, liksom ock frågan huruvida skattskyldig haft barn

eller icke bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §. Rätt till allmänt barnbidrag

anses föreligga från och med den dag barnet fötts eller rätten eljest

inträtt till och med den dag barnet fyllt 16 år eller rätten eljest upphört.

Med barn avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande för

frågan, huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande, som

rått under större delen av beskattningsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om eftertaxering

för år 1953 eller tidigare år.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

141

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig

inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom., 8 § 1 mom., 9 §, 10 § och 11 § 1 mom.

förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skola erhålla följande

ändrade lydelse.

4 §•

2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under större

delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst

av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan hennes inkomst

därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor.

8§-

I mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela

beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt ortsavdrag,

vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som angivas

i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680

kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Skattskyldig, som under hela eller någon del av beskattningsåret varit änkling

eller änka och som vid andra makens död levt tillsammans med denne,

äger att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet inträffat,

och för det därpa följande beskattningsåret åtnjuta ortsavdrag med belopp

som i föregående stycke sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig

anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller

frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag

förelegat, att atnjuta statligt ortsavdrag med belopp som i andra stycket sägs.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs äger åtnjuta

statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 680

kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV

1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor. 9

9 §•

1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande av

vad nedan i 11 § stadgas, fastställas enligt de i 2 och 3 mom. angivna grunder.

2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela eller nagon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara inkomsten

av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag.

*) Senaste lydelse av 9 § 2 och 3 mom. se 1951:423, av 9 § 5 mom. se 1951:329, av 10 8 1 mom.

se 1951:180 samt av 10 § 2 mom. se 1949: 67 och 1950: 309.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj ds yr oposition nr 213.

Finnes skattskyldigs — — — beskattningsbar inkomst.

3 mom. För annan skattskyldig än som i 2 mom. avses utgör den taxerade

inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.

4 mom. Skatteplikt till statlig inkomstskatt inträder

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av

beskattningsåret: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår till

minst 20 kronor;

för annan skattskyldig: då den beräknade beskattningsbara inkomsten

uppgår till minst 100 kronor.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon

och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av nedan

angivna grundbelopp.

För skattskyldig fysisk person, som avses i 8 § 1 mom. andra, tredje eller

fjärde stycket och som varit bär i riket bosatt under hela eller någon del av

beskattningsåret, utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 12 procent

av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

8

000

men

icke

10

0001

kr.

:

960 kr.

för

8

O

o

o

och

16

0/

/o

av

återstoden;

10

000

»

»

12

000

»

: 1

280

»

»

10

000

»

»

20

%

»

» ;

12

000

»

»

16

000

»

: 1

680

»

»

12

000

»

»

25

%

»

» ;

16

000

»

»

20

000

»

: 2

680

»

»

16

000

»

»

30

0/

/o

»

» ;

20

000

»

»

30

000

»

: 3

880

»

»

20

000

»

»

35

%

»

» ;

30

000

»

»

40

000

»

: 7

380

»

»

30

000

»

»

40

%

»

» ;

40

000

»

»

60

000

»

: 11

380

»

»

40

000

»

»

45

%

»

» ;

60

000

»

»

100

000

»

: 20

380

»

»

60

000

»

»

50

%

»

» ;

100

000

»

»

150

000

»

: 40

380

»

»

100

000

»

»

55

%

»

» ;

150

000

»

»

200

000

»

: 67

880

»

»

150

000

»

»

60

%

»

» ;

200

000

kr.

: 97

880

»

»

200

000

»

»

65

%

»

»

För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke sägs

utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor: 12 procent

av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

4 000 men icke 6 000 kr.: 480 kr. för 4 000 kr. och 16 % av återstoden;

6 000 » » 8 000 » : 800 » » 6 000 » » 20 % » » ;

8 000 » » 10 000 » : 1200 » » 8 000 » » 24 % » » ;

10 000 » » 12 000 » : 1 680 » » 10 000 » » 27 % »

12 000 » » 16 000 » : 2 220 » » 12 000 » » 30 % »

»

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

16 000 men icke 20 000 kr,

20 000 »

30 000 »

40 000 »

60 000 »

100 000 »

150 000 » » 200 000 » : 69 480 »

200 000 kr. : 99 480 »

»

20

000

»

»

38

%

»

»

»

30

000

»

»

42

%

»

»

»

40

000

»

»

46

0/

Jo

»

»

»

60

000

»

»

50

0/

JO

»

»

»

100

000

»

»

55

0/

Jo

»

»

»

150

000

»

»

60

0/

Jo

»

»

»

200

000

»

»

65

0/

Jo

»

»

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 213.

3 420 kr. för 16 000 kr. och 34 % av återstoden;

» 30 000 » : 4 780 »

» 40 000 » : 8 580 »

» 60 000 » : 12 780 »

» 100 000 » : 21 980 »

» 150 000 » : 41 980 »

Ändå att statlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 procent av

grundbeloppet, ma likväl icke den å någon del av den beskattningsbara inkomsten

belöpande skatten uppgå till bögre belopp än som motsvarar 65 procent

av denna inkomstdel.

Med familjestiftelse — — — ekonomiska intressen.

2 mom. Den statliga inkomstskatten utgör:

a) för svenska aktiebolag, andra svenska ekonomiska föreningar än jordbrukets

kreditkassor, svenska försäkringsanstalter som icke äro aktiebolag samt sådana

utländska juridiska personer som ej beskattas enligt 1 mom.:

fyrtio procent av den beskattningsbara inkomsten, i den mån skatten icke

skall beräknas enligt c) bär nedan;

b) för jordbrukets kreditkassor, sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa,

Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningar:

trettiotvå procent av den beskattningsbara inkomsten;

c) för försäkringsanstalter — — — inkomsten; samt

d) för andra — — — beskattningsbara inkomsten.

Vid tillämpning — — — å livförsäkringsrörelsen.

11 §.

I mom. Äkta makar som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras

en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst.

Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt eller delvis ej

kunnat utnyttjas å den ena makens inkomst, må bristen avräknas å den andra

makens inkomst. Ortsavdrag beräknas för en var av makarna till hälften av det

belopp, som i 8 § 1 mom. andra stycket sägs, dock att, om ortsavdrag helt eller

delvis ej kan utnyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas

å den andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra stycket

sägs, beräknas för

makarna tillsammans icke må överstiga det i nämnda stycke angivna beloppet.

Skatten beräknas efter det sammanlagda beloppet av makarnas beskattnings
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Eungl. Maj:ts proposition nr 213.

bara inkomster och fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara

inkomster.

Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas

ortsavdrag för dem efter den högre ortsgrappen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om

eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig

förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 1 §, 8 §, 10 §, 11 § 1 mom. och 12 § förordningen

den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad lydelse samt

att till 8 § skola fogas anvisningar, allt på sätt nedan angives.

1§-

Till staten — — — givna bestämmelser.

Angående taxeringsmyndigheter---i taxeringsförordningen.

Vid taxeringen till förmögenhetsskatt skola bestämmelserna i 3 §, 4 § tredje

stycket, 64 § 2 mom. och 65 § kommunalskattelagen äga motsvarande tillämpning.

I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna förordning

meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade bestämmelser

äga tillämpning vid taxeringen till förmögenhetsskatt, skola likaledes

anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända till

efterrättelse.

8 §•

Har skattskyldig hemmavarande barn under 16 år skall den skattskyldige

taxeras jämväl för barnets förmögenhet. I den skattskyldiges skattepliktiga

förmögenhet inbegripes i sådant fall jämväl barnets förmögenhet.

Uppgår i fall, som i första stycket sägs, barnets till statlig inkomstskatt

beräknade beskattningsbara inkomst till minst 20 kronor, skall dock barnet

taxeras för sin förmögenhet. Vid sådan taxering skall frågan om skatteplikt

enligt 10 § bedömas med hänsyn till sammanlagda beloppet av de för föräldrar

och barn beräknade beskattningsbara förmögenheterna. Skatt beräknas likaledes

efter nämnda sammanlagda belopp samt fördelas å föräldrar och barn

efter förhållandet mellan de beskattningsbara förmögenheterna.

(Se vidare anvisningarna.)

10 §.

Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

145

statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke

överstiger 40 000 kronor.

Ej heller — — — 5 000 kronor.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo,

utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt

omförmäld familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

40 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100000 men icke 200 000 kr.: 300kr.för 100000 kr. och 10 °/00 av återstoden;

200000 »

» 400 000

» : 1 300 »

»

200000

»

»

13 %o »

400000 »

» 1000 000

» : 3 900 »

»

400000

»

»

16 7oo »

1000000 kr.

: 13 500 »

»

1000000

»

»

18 7oo »

12 §.

1 mom. För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans,

beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid

boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga förmögenhet.

Har därvid skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas

å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen avräknas

å den andra makens förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten beräknas

för makarna gemensamt under hänsynstagande, vid tillämpning av

9 § tredje och fjärde styckena, till makarnas sammanlagda nettoinkomst.

Fragan om skatteplikt enligt 10 § bedömes med hänsyn till makarnas sålunda

bestämda beskattningsbara förmögenhet. Skatt beräknas likaledes efter nämnda

förmögenhet samt fördelas å makarna efter deras skattepliktiga förmögenheter.

2 mom. Akta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i fråga

om taxering till statlig förmögenhetsskatt anses såsom av varandra oberoende

skattskyldiga.

Anvisningar

till 8 §.

Till ledning vid tillämpning av bestämmelserna i andra stycket anföres

följande exempel:

I en familj utgör den skattepliktiga förmögenheten för mannen 20 000

kronor och för hustrun 10 000 kronor. Mannens sammanräknade nettoinkomst

är 10 000 kronor. Jämlikt 12 § beräknas den beskattningsbara förmögenheten

för makarna gemensamt till 30 000 kronor. Makarna ha två hemmavarande

barn under 16 år. Det ena barnet har en skattepliktig förmögenhet av 130 000

kronor och en sammanräknad nettoinkomst av 3 000 kronor. Dess beskatt10—437

52 Bihang till riksdagens protokoll 11)52. 1 sand. Nr 213.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

ningsbara förmögenhet beräknas med tillämpning av bestämmelsen i 9 § tredje

stycket till 90 000 kronor. Det andra barnet bär en skattepliktig förmögenhet

av 80 000 kronor och en sammanräknad nettoinkomst av 3 000 kronor. Dess

beskattningsbara förmögenhet beräknas till 80 000 kronor. Då det sammanlagda

beloppet av de för föräldrar och barn beräknade beskattningsbara förmögenheterna

utgör 200 000 kronor och sålunda överstiger 40 000 kronor,

föreligger skatteplikt enligt 10 § för såväl föräldrarna som barnen. Skatt beräknas

efter nämnda sammanlagda belopp till 1 300 kronor. Härav belöper

30 000

200 000

. 80 000

och
-

eller 195 kronor å föräldrarna,

90 000

200 000

eller 585 kronor å det ena barnet

200 000

eller 520 kronor å det andra barnet. Den å föräldrarna belöpande

skatten skall jämlikt bestämmelse i 12 § fördelas å dem efter deras skattepliktiga

förmögenheter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om

eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall.

1§-

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av

beskattningsåret eller som här stadigvarande vistats, så ock oskift dödsbo efter

person, som vid dödsfallet var här bosatt eller här stadigvarande vistades,

äger under de förutsättningar och i den omfattning nedan sägs åtnjuta avkortning

av påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt eller restitution

av redan erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening.

2§.

1 mom. Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt

denna förordning skola avse det belopp, varmed den skattskyldige pa grund

av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt

samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel

sammanlagt överstiga 80 procent av den för honom samma år enligt förordningen

om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp,

varmed avdrag för allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må

hava vid taxeringen medgivits. Avkortningen och restitutionen må dock tillhopa

icke överstiga sammanlagda beloppet av den statliga inkomstskatten

och förmögenhetsskatten, därvid likväl den statliga förmögenhetsskatten icke må

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

147

nedbringas till lägre belopp än som motsvarar skatten å femtio procent av den

skattepliktiga förmögenheten.

Vid fastställande av det belopp, för vilket avkortning eller restitution sålunda

må åtnjutas, skall i förekommande fall med taxerad inkomst förstås

ett med motsvarande tillämpning av föreskrifterna i 9 § fjärde stycket förordningen

om statlig förmögenhetsskatt beräknat belopp.

2 mom. För äkta makar, vilka taxeras enligt bestämmelserna i 52 § 1 mom.

kommunalskattelagen, bedömes rätten att åtnjuta avkortning eller restitution

med hänsyn till båda makarnas sammanlagda inkomst och skatter. Det

belopp, som enligt föregående punkt må avkortas eller restitueras, fördelas

å makarna i förhållande till de belopp, varmed vardera maken skulle ägt åtnjuta

avkortning eller restitution, därest hänsyn tagits endast till den makens

inkomst och skatter.

3 §•

Vid tillämpning av denna förordning skall, där avkortning kan ske, sådan

i första hand äga rum. Kan avkortning icke ske eller kan sådan ske allenast

till viss del, skall det enligt 2 § beräknade beloppet, i den mån det ej kunnat

avkortas och det täckes av erlagt skattebelopp, återbetalas till den skattskyldige.

Å sålunda återbetalat belopp utgår icke ränta.

4 §.

Den som enligt denna förordning vill åtnjuta avkortning av påförd skatt

eller restitution av erlagd skatt eller båda dessa förmåner har att därom göra

ansökan hos länsstyrelsen i det län, inom vilket han taxerats till statlig inkomstskatt

för det taxeringsår varom fråga är, eller, därest han taxerats till sådan

skatt i Stockholms stad, till överståthållarämbetet.

Ansökan skall vara nämnda myndighet tillhanda före utgången av kalenderåret

näst efter taxeringsåret, vid äventyr att avkortning eller restitution

enligt denna förordning icke må beviljas. Därest de i 2 § angivna förutsättningarna

för åtnjutande av avkortning eller restitution föreligga först efter

det kammarrätten eller Kungl. Maj :t meddelat utslag angående sökandens

taxering för ifrågavarande taxeringsår, skall ansökningen vara myndigheten

tillhanda inom ett år efter det kammarrättens utslag vunnit laga kraft eller

Kungl. Maj :ts utslag meddelats.

Ansökan göres å blankett, vartill formulär fastställes av Kungl. Maj:t.

5?.

Finnes ansökning böra bifallas, skall länsstyrelsen eller överståthållarämbetet

antingen meddela förordnande om avkortning eller tillställa sökanden

honom tillkommande restituerat belopp över postgiro eller ock vidtaga båda

dessa åtgärder.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

6 §•

Därest, efter det förordnande om avkortning eller restitution enligt denna

förordning meddelats, skattskyldigs taxering för ifrågavarande taxeringsår

så ändras, att avkortningen eller restitutionen bör beräknas till annat belopp

än som skett eller att avkortning eller restitution icke skall ifrågakomma,

åligger det myndighet, som har att vidtaga debiteringsåtgärd i anledning av

den ändrade taxeringen, att vidtaga jämväl sådan ändring i debiteringen,

som föranledes av de ändrade grunderna för beräkning av avkortningen eller

restitutionen. Det åligger länsstyrelsen eller överståthållarämbetet att lämna

nyssnämnda myndighet härför erforderliga uppgifter.

7 §* . .

Beträffande besvär över beslut rörande tillämpning av denna förordning

skall gälla vad i uppbördsförordningen är stadgat angående klagan över debitering

av slutlig skatt.

8§.

Kungl. Maj :t äger utfärda närmare bestämmelser för tillämpning av denna

förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954, från och med vilken

dag förordningen den 26 juli 1947 med provisoriska bestämmelser om begränsning

av skatt i vissa fall (nr 584) skall upphöra att gälla; dock att sistnämnda

förordning alltjämt skall äga tillämpning i fråga om skatt, som påförts på

grund av taxering åren 1949—1953 eller på grund av eftertaxering för nämnda år.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom., 92 § 1 mom. och 96 § 2 mom. taxeringsförordningen

den 28 september 19281 skola erhålla följande ändrade lydelse.

26 §.

1 mom. Nedannämnda — — — (självdeklaration), nämligen:

1) aktiebolag och ekonomisk förening;

2) annan juridisk — — — 100 kronor;

3) fysisk person, — — — kronor; samt

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som i 3 § 1 mom.

förordningen om statlig förmögenhetsskatt angives, vid beskattningsårets utgång

haft ett värde överstigande 40 000 kronor eller, såvitt angår sådan juridisk

person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000 kronor.

Vid bedömandet — — — statlig förmögenhetsskatt.

I fråga om gift person skall för senare beskattningsår än det, varunder

*) Senaste lydelse av 26 § 1 mom. se 1951:330. Senaste lydelse av 92 § 1 mom. och 96 § 2 mom.

se 1947:578.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:Is proposition nr 213.

äktenskapet ingåtts, deklarationsskyldigheten bedömas med hänsyn jämväl

till boets och den andra makens inkomst och förmögenhet, såvida makarna

under större delen av beskattningsåret levt tillsammans. Har skattskyldig

hemmavarande barn, som den 1 november året näst före taxeringsåret icke fyllt

16 år, skall hänsyn tagas jämväl till barnets förmögenhet.

Vid tillämpning — — — riket bosatta.

Avlider skattskyldig — — — den avlidne.

92 §.

1 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens

bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövningsdistrikt,

skola genom vederbörande taxeringsintendents försorg, så snart ske

kan efter det inkomst- och förmögenhetslängderna för året med tillhörande

handlingar inkommit till länsstyrelsen och senast den 31 juli, till den mellankommunala

prövningsnämnden översändas de självdeklarationer och andra

handlingar, som avgivits till ledning vid den skattskyldiges taxering för inkomst

eller förmögenhet dels i kommun, till vilken dylik förvärvskälla är att

hänföra, dels ock, därest han inom annan kommun är skattskyldig till statlig

inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, i denna kommun. Har den skattskyldige

under beskattningsåret varit gift, skola till den mellankommunala

prövningsnämnden jämväl översändas de självdeklarationer och andra handlingar,

som avgivits till ledning vid den andra makens taxering för inkomst

eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest 52 § 1 mom. kommunalskattelagen

eller 11 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 12 § 1 mom.

förordningen om statlig förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas taxering.

Är 8 § andra stycket förordningen om statlig förmögenhetsskatt tillämplig

a den skattskyldiges eller hans hemmavarande barns taxering för förmögenhet,

skola likaledes de för barnen avgivna självdeklarationerna med därtill hörande

handlingar översändas till nämnden. Samtidigt härmed skola överlämnas

utdrag av inkomst- och förmögenhetslängderna samt taxeringsnämndernas

protokoll, såvitt angår ifrågavarande taxeringar.

96 §.

2 inom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens

bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövningsdistrikt,

skall den mellankommunala prövningsnämnden taga befattning med

den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet i de kommuner,

till vilka dylik förvärvskälla är att hänföra, samt, om han i annan kommun

är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, i denna

kommun. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit gift, skall den

mellankommunala prövningsnämnden taga befattning jämväl med den andra

makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest

52 § 1 mom. kommunalskattelagen eller 11 § 1 mom. förordningen om statlig

opaginerad Kontrollera mot PDF

ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

inkomstskatt eller 12 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt

är tillämplig å makarnas taxering. Är 8 § andra stycket förordningen om statlig

förmögenhetsskatt tillämplig vid den skattskyldiges eller hans hemmavarande

barns taxering för förmögenhet, skall nämnden likaledes taga befattning med

barnens taxering för inkomst eller förmögenhet.

Föreligger i — — — tvisten avser.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)

om kvarlåtenskapsskatt.

Härigenom förordnas, att 9 §, 17 §, 18 §, 20 §, 21 § och 28 § förordningen

den 26 juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

9§-

Kvarlåtenskap är fri från skatt enligt denna förordning, därest värdet av

kvarlåtenskapen icke överstiger 40 000 kronor.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Kvarlåtenskapsskatten utgör:

när kvarlåtenskapen icke överstiger 60 000 kronor: 5 procent av det belopp

varmed kvarlåtenskapen överstiger 40 000 kronor; samt

när kvarlåtenskapen överstiger

60000 men icke

100 000 kr.

: 1000 kr. för

60000 kr. och 10 % av

återstoden;

100000

»

»

200000 »

: 5000

»

»

100000

»

»

15 % »

»

9

200000

»

»

300000 »

: 20000

»

»

200000

»

»

20 % »

»

9

300000

»

»

500000 »

: 40000

»

»

300000

»

»

25 % »

»

9

500000

»

»

1000000 »

: 90000

»

»

500000

»

»

30 % »

»

9

1000000

»

»

2000000 »

: 240000

»

»

1000000

»

»

35 % »

»

9

2000000

»

»

5000000 »

: 590000

»

»

2000000

»

»

40 % »

»

9

5000000

kr.

:1790000

»

»

5000000

»

»

50 % »

»

•

Vid tillämpning — — — hundratal kronor.

17 §.

Gåva är fri från skatt enligt denna förordning, då gåvans värde icke överstiger

40 000 kronor. För annan gåva beräknas skatten på sätt nedan sägs.

För gåva till den, som vid tiden för gåvan är närmast till arv efter givaren,

så ock för gåva till avkomling efter arvinge som nyss sagts, skall kvarlaten
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

151

skapsskatten beräknas enligt den i 9 § intagna tariffen och med hänsyn tagen

till givarens förmögenhet, gåvans värde däri inräknat, vid tiden för gåvan.

Skatten skall beräknas allenast å det belopp, varmed gåvans värde överstiger

40 000 kronor, och utgå efter den eller de procentsatser som skolat tillämpas,

därest skatt skolat uttagas för hela förmögenheten och nyssnämnda belopp

utgjort den högst beskattade delen därav. Därest givaren var gift, skall vad

i detta stycke sägs om givarens förmögenhet i stället avse den del av makarnas

förmögenhet, som enligt 15 § 1 mom. arvsskatteförordningen beräknas vid

bodelning eller boskifte tillfalla givaren, dock att givarens förmögenhet icke

må beräknas till lägre belopp än gåvan.

För annan — — — efter givaren.

18 §.

Vid beräknande huruvida gåva, som avses i 17 § andra stycket, uppgår

till skattepliktigt belopp skall sammanläggning ske av den ifrågavarande

gåvan och alla av samme givare inom loppet av tio år dessförinnan bortgivna,

förut icke beskattade gåvor av det slag som i nyssnämnda författningsrum

avses; och skall därvid, om under nämnda tid förekommit gåva eller gåvor

som förut beskattats, gåvan eller gåvorna till ett belopp av 40 000 kronor

anses såsom en icke beskattad gåva. Skatten för gåvornas sammanlagda belopp

bestämmes såsom om fråga vore om en gåva och beräknas med hänsyn

till givarens på sätt i 17 § andra stycket sägs beräknade förmögenhet eller

hans andel i makarnas förmögenhet vid tiden för den senaste gåvan.

Vid beräknande — — — är fråga.

Vid sammanläggning — — — skall utgå.

20 §.

Har förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad att premiebetalningen

skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller för

vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av

sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas därest premiebetalningen

lika fördelats på tio år från avtalets slutande, och är försäkringens

ägare svensk medborgare eller bär i riket bosatt utlänning, inträder under

dennes livstid skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva då

på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren, dock

endast om för försäkringen erlagts premier till ett sammanlagt belopp överstigande

40 000 kronor.

I nu — — — motsvarande tillämpning.

21 §.

Efterlämnar svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var bosatt

hår i riket, livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, och har icke enligt

20 § för försäkringen erlagts kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva, inträder,

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Haj:ts proposition nr 213.

om premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning fullgjorts inom

tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts premier till sammanlagt

belopp överstigande 40 000 kronor, vid dödsfallet skyldighet att för försäkringen

erlägga skatt såsom för kvarlåtenskap.

Efterlämnar den — — — erlagda premiema.

Vid skattens bestämmande skall sammanlagda beloppet av de erlagda

premiema, i den mån detsamma överstiger 40 000 kronor, läggas till den i

7 § angivna kvarlåtenskapen samt skatten beräknas enligt den i 9 § intagna

tariffen å sammanlagda värdet av kvarlåtenskapen och nämnda premiebelopp;

skolande därvid iakttagas, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen sålunda

ökas, icke i något fall må överstiga värdet av vad som tillfallit förmånstagaren.

Skall jämlikt 104 § andra stycket lagen om försäkringsavtal viss del av

försäkringsbeloppet tillfalla efterlevande make och understiger den återstående

delen av försäkringsbeloppet summan av de erlagda premierna, föreligger

icke skattskyldighet för större del av premiebeloppet än som motsvarar den

återstående delen av försäkringsbeloppet minskad med 40 000 kronor.

Är efterlevande — — — boets behållning.

28 §.

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom

förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhållen

vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldighets

inträde, lämna skriftlig uppgift härom till vederbörande beskattningsmyndighet

och därvid enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen,

jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande;

dock skall nu stadgad skyldighet icke gälla, där summan av de för försäkringen

eller, där fråga är om flera försäkringar, för desamma erlagda premierna ej

överstiger 40 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.

Äldre bestämmelser skola dock fortfarande gälla beträffande kvarlåtenskap

efter den, som avlidit före den 1 januari 1953, samt beträffande gåva,

därest före nämnda dag gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande

giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. Likaledes

skola äldre bestämmelser gälla beträffande livförsäkring, på grund av

vilken utbetalning till förmånstagaren skett före nämnda dag, eller beträffande

livförsäkring efter den som avlidit före samma dag.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

153

Bihang 2.

TABELLER.

Beräkningsgrunder.

Vid skatteuträkningen har angiven årsinkomst minskats med 200 kronor

avseende kostnader för intäkternas förvärvande och andra allmänna avdrag

än för kommunala utskylder. För äkta makar, vilka båda haft inkomst,

har detta avdrag å 200 kronor beräknats gemensamt och tillgodolörts

mannen, utom i tabell 7 där det fördelats med 100 kronor på vardera

maken.

Det vid statlig taxering medgivna avdraget för kommunalutskijlder har

beräknats med tillämpning av de nya, år 1950 beslutade kommunala ortsavdragen.

Den kommunala utdebiteringen har antagits vara 11 kronor per

skattekrona.

Skatt år 1952 avser den på inkomståret 1952 belöpande skatten (preliminär

skatt för år 1952). Skatten har alltså beräknats med tillämpning av

den jämkade statsskatteskalan.

Beträffande gift skattskyldig har inkomsten förutsatts vara intjänad av

mannen ensam, om icke av tabellen framgår att även hustrun är inkomsttagare.

I senare fallet har hustruns inkomst förutsatts vara förenad med

rätt till förvärvsavdrag för gift kvinna.

Med total marginalskatt i tabell 8 avses kommunal och statlig inkomstskatt.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. May.ts proposition nr 213.

Tabell 1. Statlig inkomstskatt dels år 1952 och dels enligt propositionen vid eu

uttagningsprocent av 100. Ortsgrnpp III.

Gift

Ensamstående

Årsinkomst

Skatt

Skatt

Skillnad

i skatt

Skatt

Skatt

Skillnad i skatt

ar 1952

är 1952

kr.

kr.

kr.

%

kr.

kr.

kr.

%

1

2

3

4

5

6

7

8

9

2 000

_

_

3 000

—

—

—

—

83

95

+

12

+ 14-5

4 000

83

—

—

83

—

100-O

197

202

+

5

2-6

5 000

179

95

—

84

—

46''9

326

308

—

18

— 5-5

6 000

283

202

—

81

—

28-6

480

415

—

65

— 13 5

8 000

532

415

—

117

—

22-o

831

678

—

153

— 18-4

10 000

819

629

—

190

—

23-2

1210

1004

—

206

— 17 o

12U00

1122

842

—

280

—

25-0

1658

1392

—

266

— 16o

15 000

1663

1230

—

433

—

26-0

2 334

2 077

—

257

— Ilo

18 000

2 328

1770

—

558

—

24 o

3154

2 862

—

292

— 9*8

20 000

2 862

2 215

—

647

—

22-6

3 776

3 396

—

380

— 10-1

25 000

4 407

3 457

—

950

—

21-6

5 442

4 921

—

521

— 9 6

30 000

6 128

4 944

—

1 184

—

19 3

7 177

6 612

—

565

— 7-9

40 000

9 772

8156

—

1616

—

16-5

10 982

10 142

—

840

— 7-6

50 000

13 847

11758

—

2 089

—

15i

15 165

13 985

—

1180

— 7-8

60 000

18 215

15 763

—

2 452

—

13''5

19 560

18 079

—

1481

— 7-6

80 000

27 454

24 150

—

3 304

—

12-o

28 906

26 640

—

2 266

— 7-8

100 000

37 129

33 050

—

4 079

—

Ilo

38 608

35 540

—

3 068

- 7-9

200 000

89 342

82 484

—

6 858

—

7-7

90 956

85 152

—

5 804

— 64

300 000

148 669

139 051

—

9 618

—

6-5

150 552

141 808

—

8 744

— 5-8

400 000

210 969

196 901

—

14 068

—

6-7

212 852

199 658

—

13 194

- 6-2

Tabell 2. Statlig inkomstskatt dels år 1952 och dels enligt propositionen Tid en

uttagningsprocent av 110. Ortsgrupp III.

Gift

Ensamstående

Årsinkomst

Skatt

Skatt

Skillnad i skatt

Skatt

Skatt

Skillnad i skatt

år 1952

enl. prop.

år 1952

enl. prop.

kr.

kr.

kr.

%

kr.

kr.

kr.

%

1

2

8

4

6

6

7

8

9

2 000

_

_

_

3 000

—

—

—

—

83

104

+

21

+ 25''8

4 000

83

—

- 83

—

100-o

197

222

+

25

+ 12-7

5000

179

104

- 75

—

41-9

326

339

+

13

+ 4''0

6 000

2H3

222

— 61

—

21-6

480

457

—

23

— 4*8

8 000

532

457

— 75

—

14-1

831

746

—

85

— 10-2

10 000

819

692

— 127

—

15-5

1210

1104

—

106

— 8-8

12 000

1122

927

— 195

—

17-4

1658

1531

—

127

- 7-7

15 000

1663

1353

— 310

—

18-6

2 334

2 285

—

49

— 2-1

18 000

2 328

1947

— 381

—

16-4

3 154

3 148

—

6

— 0’2

20 000

2 862

2 437

— 425

—

14-8

3 776

3 736

—

40

— i-i

25 000

4 407

3 803

— 604

—

13-7

5 442

5 413

—

29

— 0’5

30 O00

6 128

5 438

— 690

—

11-8

7 177

7 273

+

96

+ 1-8

40 000

9 772

8 972

— 800

—

8-2

10 982

11 157

+

175

+ 1''0

50 000

13 847

12 934

- 913

—

6-6

15 165

15 384

+

219

+ 1-4

60 000

18 215

17 339

— 876

—

4 8

19 560

19 887

+

327

+ 1-7

80 000

27 454

26 565

— 889

—

3-2

28 906

29 304

+

398

+ 1-4

100 000

37 129

36 355

— 774

—

2-1

38 608

39 094

+

486

+ 1’8

200 000

89 342

90 489

+ 1 147

+

1*3

90 956

93 406

+

2 450

+ 2-7

300 000

148 669

148 339

— 330

—

0-2

15U 552

151 256

+

704

+ 0-5

400 000

210 969

206 189

-4 780

—

2-3

212 852

209 106

—

3 746

— 1*8

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 213. 155

Tabell 3. Statlig inkomstskatt för iikta makar utan barn dels år 1952 och dels enligt

propositionen vid en uttagningsprocent av 100. Hustrun antages utnyttja

förvärvsavdrag. Ortsgrupp III.

Årsinkomst

Hustrun

utnyttjar nu 500 kr. i

avdrag

förvärvs-

Hustrun utnyttjar nu 1 000 kr.

avdrag

i förvärvs-

(för

Skatt

Skatt

Skillnad i skatt

Skatt

Skatt

Skillnad

i skatt

enl. prop.

ar 1952

enl. prop.

gemensamt)

kr.

kr.

kr.

%

kr.

kr.

kr.

%

1

2

3

4

5

6

7

8

9

2 000

3 000

—

—

—

—

—

—

_

—

4 000

36

—

—

36

— lOOo

—

—

—

—

5 000

128

62

—

66

— 51''6

75

62

—

13

— 17-3

6 000

227

169

—

58

- 25-6

170

169

—

1

— 0*6

8 000

459

383

—

76

— 16''6

389

383

—

6

— 1-5

10 000

742

596

—

146

— 19-7

662

596

—

66

— 10-0

12 000

1042

810

—

232

— 22-s

957

810

—

147

— 15-4

15 000

1555

1 187

—

368

— 23 7

1450

1187

—

263

-18-1

18 000

2 201

1703

—

498

— 22-6

2 066

1703

—

363

-17''6

20 0O0

2 712

2 148

—

564

— 20'' 8

2 552

2148

—

404

-15-8

25 000

4 238

3 376

—

862

— 203

4 058

3 376

—

682

— 16-8

30 0"0

5 945

4 850

—

1095

— 18-4

5 750

4 850

—

900

— 15-7

40 000

9 560

8 048

—

1 512

— 15-8

9 335

8 048

—

1287

— 13-8

50 000

13617

11637

—

1980

— 14-5

13 372

11637

—

1735

— 13-0

60 000

17 980

15 642

—

2 338

— 13-0

17 733

15 642

—

2 091

— 11-8

80000

27 200

24 015

—

3185

— 11 7

26 930

24 015

—

2 915

— 10-8

100 000

36 870

32 915

—

3 955

— 107

36 595

32 915

—

3 680

— 10-1

200 000

89 060

82 322

—

6 738

— 7-6

88 760

82 322

—

6 438

— 7-3

300 000

148 340

138 876

—

9 464

— 6''4

147 990

138 876

—

9114

— 6-2

400 000

210 640

196 726

—

13914

— 6-6

210 290

196 726

—

13 564

— 6-6

Tabell 4. Statlig inkomstskatt för äkta makar utan barn dels år 1952 och dels enligt

propositionen vid en uttagningsprocent av 110. Hustrun antages utnyttja

förvärvsavdrag. Ortsgrupp III.

Årsinkomst

(för

makarna

gemensamt)

Hustrun utnyttjar nu 500 kr. i förvärvs- avdrag

Hustrun utnyttjar nu 1 000 kr. i förvärvs- avdrag

Skatt

år 19 2

kr.

Skatt

enl. prop.

kr.

Skillnad i skatt

Skatt

år 1952

kr.

Skatt

enl. prop.

kr.

Skillnad i skatt

kr.

%

kr.

%

l

2

3

4

5

(i

7

8

9

2 000

3 000

4 000

5 000

6 000

8 000

10 000

12 000

15 000

18 000

20 000

25 000

30 000

40 000

50 000

60 000

80 0i »0

1O0 0O0

200 000

300 000

400 000

36

128

227

459

742

1 042

1 555

2201

2 712

4 238

5 945

9 560

13 617

17 980

27 200

36 870

89 060

148 340

210 640

69

186

421

656

891

1 306

1873

2 362

3 714

5 334

8 853

12 800

17 206

26 417

36 207

90 314

148 164

206 014

1 1 r-( in CO C. C X X r-( 70

It II 1 ! 1 il 1 1 1 II 1 1 + 1 T

— 100-O

— 46-1

— 18-1

— 8''3

— 11-6

— 14-5

— 16-0

— 14-9

— 12-9

— 12-4

— 10-3

— 7-4

— 6-0

— 4''3

— 2-9

— 1-8

+ 14

— Öl

— 2-2

75

170

389

662

957

1450

2 066

2 552

4 058

5 750

9 335

13 372

17 733

26 930

36 595

88 760

147 990

210 290

69

186

421

656

891

1306

1873

2 362

3714

5 334

8 853

12 800

17 206

26 417

36 207

90 314

148 164

206 014

— 6

+ 16

+ 32

— 6

— 66

— 144

— 193

— 190

— 344

— 416

— 482

— 572

— 527

— 513

— 388

+ 1 554

+ 174

— 4 276

— 8-o

+ 9-4

+ 8-2

— 0-9

— 6-9

— 9-9

— 9-3

— 7-4

— 8-5

— 7-2

— 5-2

— 4-3

— 3-o

— 1-9

— 1-1

+ 1-8

+ Öl

— 2o

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj.-ts proposition nr 213.

Tabell 5. Statlig inkomstskatt för äkta makar med barn under 16 år dels år 1652

och dels enligt propositionen vid en uttagningsprocent av 100 och 110. Hustrun

antages utnytfa förvärvsavdrag. Ortsgrupp III.

Årsinkomst och dennas

fördelning på makarna

Skatt

är 1962

kr.

Uttagningsprocent 100

Uttagningsprocent 110

Skatt

enl. prop.

kr.

Skillnad

i

skatt

Skatt

enl. prop.

kr.

Skillnad

i skatt

kr.

%

kr.

%

1

2

3

4

5

6

7

8

M H

4 000

4 000+ 0

83

—

- 83

—

100-o

—

—

83

- lOO-o

3 500 + 500

61

—

— 61

—

100-o

—

—

61

— 100o

3 000+ 1000

36

—

- 36

—

100o

—

—

36

— 1(0-0

2 500+ 1 500

11

—

— 11

—

100o

—

—

11

- 100o

2 000+ 2 000

—

—

—

—

—

—

- :

6 000

6 000+ 0

283

202

- 81

—

28-6

222

—

61

- 21-6

5 500 + 500

257

163

— 94

—

36''6

180

—

77

— 30o

5000+ 1 000

227

157

— 70

—

30-8

173

—

54

— 23-8

4 000+ 2 000

170

145

— 25

—

14-7

160

—

10

— 5-9 ''

3 000+ 3 000

170

133

— 37

—

21-8

147

—

23

— 13-5

8 000

8 000+ 0

532

415

— 117

—

22''0

457

—

75

— 14-1

7 000+ 1000

459

371

- 88

—

19-2

408

—

51

— ll-l

6 000+ 2 000

389

359

- 30

—

7-7

395

+

6

+ T6

5 000+ 3 000

389

347

- 42

—

108

381

—

8

— 2l

4 000+ 4 000

389

335

— 54

—

13-9

368

—

21

- 54

10 000

10 000+ 0

819

629

- 190

—

23-2

692

—

127

— 156

9 000+ 1 000

742

584

— 158

—

213

643

—

99

— 13-3

8 000 + 2 000

662

572

- 90

—

13 6

630

—

32

— 4‘8 .

7 000+ 3 000

662

560

— 102

—

15-4

616

—

46

— 69

5 000+ 5 000

662

536

— 126

—

19o

590

—

72

— 10-9

15 000

15 000+ 0

1663

1230

— 433

—

26o

1353

—

310

— 18-6

14 000+ 1000

1 555

1 171

— 384

—

24''7

1288

—

267

— 17-2

12 000+ 3 000

1 450

1 139

— 311

—

21 +

1 253

—

197

— 13-6

10 000+ 5 U00

1450

1 107

- 343

—

23 7

1218

—

232

— 16 o

7 500+ 7 500

1 450

1075

- 375

—

25-9

1183

—

267

— 18-4

20 000

20 000+ 0

2 862

2 215

— 647

—

22-6

2 437

—

425

— 14''8

19 000+ 1000

2 712

2123

- 589

—

21-7

2 335

—

377

- 13-9

17 000+ 3 000

2 552

2 073

— 479

—

18-8

2 280

—

272

— 10-7

14 000+ 6 000

2 552

1 998

- 554

—

2T7

2197

—

355

- 13-9

10 000 + 10 000

2 552

1973

— 579

—

227

2170

—

382

— 15-o

30 000

30 000 + 0

6128

4 944

-1184

—

19-3

5 438

—

690

— 11-3

28 000+ 2 000

5 750

4 780

- 970

—

169

5 257

—

493

— 8-6

24 000+ 6 000

5 750

4 640

— 1110

—

19-3

5103

—

647

— 11-3

20 0D0 + 10 000

5 750

4 605

- 1 145

—

19-9

5 065

—

685

— Ilo

15 000 + 15 000

5 750

4 605

— 1145

—

19-9

5 065

—

685

— 11-9

40 000

40 000+ 0

9 772

8156

-1616

—

16-5

8 972

—

800

- 8-2

38 000+ 2 000

9 335

7 968

— 1367

—

14-6

8 765

—

570

- 6-1

34 000+ 6 000

9 335

7 808

-1527

—

16-4

8 589

—

746

- 8-0

28 000 + 12 000

9 335

7 768

-1567

—

16-8

8 545

~

790

— 8''5

20 000 +20 000

9 335

7 768

-1567

—

16-8

8 545

—

790

— 8-5

50 000

50 000 + 0

13 847

11 758

-2 089

—

15*i

12 934

—

913

- 6-6

47 0O0 + 3 000

13 372

11 502

-1870

14-0

12 652

—

720

— 5-4

42 000+ 8 000

13 372

11 328

- 2 044

15-3

12 461

—

911

- 6-8

35 000 + 15 000

13 372

11328

— 2 044

—

15-3

12 461

—

911

- 6-8

25 000 + 25 000

13 372

11328

-2 044

15''3

12 461

—

911

— 6-8

100 000

100 000 + 0

37 129

33 050

— 4 079

11-0

36 355

—

774

— 2-1

97 000+ 3 000

36 595

32 765

— 3 830

10-5

36 042

—

553

— 1-6

90 000 + 10 000

36 595

32 565

-4 030

Ilo

35 822

—

773

— 2-1

75 000 + 25 000

36 595

32 565

— 4 030

Ilo

35 822

—

773

— 2-1

50 000+50 000

36 595

32 565

— 4 030

~~

Ilo

35 822

773

- 21

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 157

Tabell 6 a. Statlig: inkomstskatt för ogift (även änkling, änka eller fränskild) med

barn under It» år dels år 1!K»2 och dels enligt propositionen vid en

_nttagningsprocent av 100 och 110. Ortsgrnpp 111.

Årsinkomst

Skatt

år 1952

kr.

Uttagningsprocent 100

Uttagningsprocent 110

Skatt

enl. prop.

kr.

Skillnad i skatt

Skatt

enl. prop.

kr.

Skillnad i skatt

kr.

%

kr.

%

1

2

3

4

5

6

7

8

2 000

3 000

83

—

—

83

—

lOOo

—

— 83

—

100. o

4 000

179

91

—

88

—

49-2

100

— 79

—

44-i

5 000

283

198

—

85

—

30 o

218

— 65

—

23-o

6 000

400

305

—

95

—

23-8

335

— 65

—

16-3

8 000

675

531

—

144

—

21-3

584

— 91

—

13-5

10 000

970

820

—

150

—

15 5

902

— 68

—

7-o

12 000

1290

1176

—

114

—

8-8

1 294

+ 4

+

03

15 000

1867

1829

—

38

—

2o

2011

+ 144

+

7-7

18 000

2 578

2 586

+

8

+

0-3

2 845

+ 267

+

10-4

20 000

3147

3 120

—

27

—

0-9

3 432

+ 285

+

9-1

25 0O0

4 740

4 593

—

147

—

3 i

5 052

+ 312

+

6-6

30 000

6 475

6 262

—

213

—

3 3

6 888

+ 413

+

6-4

40 000

10 172

9 756

—

416

—

4*i

10 732

t 560

+

5-6

50 000

14 283

13 562

—

721

—

5o

14918

+ 635

+

4-4

60 000

18 660

17 656

—

1004

—

5''4

19 422

+ 762

+

4-1

80 0(10

27 934

26 180

—

1754

—

fi’3

28 798

+ 864

+

3-1

100 000

37 618

35 080

—

2 538

—

67

38 588

+ 970

+

2-6

200 000

89 876

84 600

—

5 276

—

5*9

92 808

+ 2 932

+

3 3

300 000

149 292

141210

—

8 0«2

—

5-4

150 658

+ 1 366

+

0-9

400 000

211592

199 060

—

12 532

—

5 9

208 508

— 3 084

1-6

Talteil C b. Statlig inkomstskatt för ogift (även änkling, änka eller frånskild) med

barn under 1(1 år dels år 1952 och dels enligt 1949 års skatteutrednings förslag1)

vid eu uttagningsprocent av 100 och 110. Ortsgrnpp III.

Årsinkomst

Skatt

år 1952

kr.

Uttagning8proccnl

100

Uttagningsprocent 110

Skatt enligt

utrednin- gens förslag

kr.

Skillnad

i skatt

Skatt enligt

utrednin- gens förslag

kr.

Skillnad i skatt

kr.

%

kr.

%

1

2

3

4

5

6

7

8

2 000

3 000

83

95

+ 12

+ 14 5

104

+ 21

+ 25‘3

4 000

179

202

+ 23

+ 12-8

222

+ 43

+ 24-o

5 000

283

308

+ 25

+ 8-8

339

+ 56

+ 19 8

6 000

400

415

+ 15

+ 3''8

457

+ 57

+ 143

8 000

675

678

+ 3

+ 04

746

+ 71

+ 10-5

10 000

970

1004

+ 34

+ 3''5

1 104

+ 134

+ 13-8

12 000

1 290

1 392

+ 102

+ 7-9

1531

+ 241

+ 18-7

15 000

1867

2 077

+ 210

+ 11-2

2 285

+ 418

+ 22-4

18 000

2 578

2 862

+ 284

+ ll-o

3148

+ 570

+ 22l

20 000

3 147

3 396

+ 219

+ 7-9

3 736

+ 589

+ 18-7

25 000

4 740

4 921

+ 181

+ 3-8

5 413

+ 67.3

+ 14 2

BO 000

6 475

6 612

8 137

+ 2-1

7 273

+ 793

+ 12-8

40 000

10172

10 142

— 30

— 0-3

11 157

+ 985

+ 9''7

50 000

14 283

13 985

— 298

— 2 i

15 384

+ 1 101

+ 7-7

60 000

18 660

18 079

- 581

— 3-1

19 887

+ 1 227

4- b''6

80 000

27 934

26 610

— 1294

— 4-6

29 304

+ 1370

+ 4 9

100 000

37618

35 510

— 2 078

— ÖB

39 094

+ 1 476

+ 3-9

200 000

89 876

85 152

— 4 724

— 5-8

93 406

+ 3 530

+ 39

300 000

149 292

141808

- 7 484

— 5 o

151 256

+ 1 964

+ 1-3

400 000

211592

199 658

— 11 934

— 5-6

209 106

— 2 486

— 1*2

]) Tab. 6 b jämförd mod tub. 6 a avser att visa skillnaden i förovarande avsoondo mollan skattontredningons

förslag och propositionen.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Ma):ts proposition nr 213.

Tabell 7. Statlig inkomstskatt för äkta makar ntan barn före och efter giftermålet

_enligt propositionen. Ortsgrnpp III._

Årsinkomst och dennas

fördelning pa makarna.

(För hustrun har beräk- nats förvärysaydrag med

högst 300 kr.)

Uttagningsprocent 100

Uttagningsprocent 110

Skatt före

giftermålet

kr.

Skatt efter

giftermålet

kr.

Ökning eller

minskning

i skatt

kr.

Skatt före

giftermålet

kr.

Skatt efter

giftermålet

kr.

Ökning eller

minskning

i skatt

kr.

1

2

3

4

5

6

7

m n

4 000

4 000+ 0

202

—

— 202

222

—

- 222

3 500+ 500

158

—

— 158

174

—

— 174

3 000+ 1 000

106

—

— 106

116

—

— 116

2 500+ 1500

52

—

— 52

57

—

— 57

2 000+ 2 000

—

—

—

—

—

—

6 000

6 000+ 0

415

202

— 213

457

222

— 235

5 500 + 500

372

169

— 203

409

186

— 223

5 000+ 1 000

319

169

— 150

351

186

— 165

4 000+ 2 000

212

169

— 43

234

186

— 48

3 000+ 3 000

212

169

— 43

232

186

- 46

8 000

8 000+ 0

678

415

- 263

746

457

— 289

7 000+ 1000

550

383

— 167

605

421

— 184

6 000-) 2 000

426

383

— 43

469

421

— 48

5 000+ 3 000

425

383

— 42

467

421

— 46

4 000+ 4 000

424

383

— 41

468

421

— 47

10 000

10 000+ 0

1004

629

— 375

1 104

692

- 412

9 000+ 1000

844

596

— 248

928

656

— 272

8 000+ 2 000

693

596

— 97

762

656

— 106

7 000+ 3 000

656

596

— 60

721

656

— 65

5 0l»0+ 5 0O0

638

596

— 42

702

656

— 46

15 000

— 932

15 000+ 0

2 077

1230

— 847

2 285

1353

14 000+ 1 000

1861

1 187

— 674

2 047

1306

— 741

12 000 + 3 000

1520

1187

— 333

1 671

1 306

— 365

10 000+ 5 000

1341

1 187

— 154

1475

1306

— 169

7 500+ 7 500

1242

1187

— 55

1366

1306

- 60

20 000

20 000+ 0

3 396

2 215

— 1181

3 736

2 437

— 1299

19 000+ 1000

3 15S

2 148

-1008

3 472

2 362

— 1 no

17 000+ 3 000

2 728

2 148

— 580

3 000

2 362

— 638

14 000+ 6 000

2 287

2 148

— 139

2 516

2 362

— 154

10 000 + 10 000

2 044

2148

+ 104

2 248

2 362

+ 114

30 000

30 000 + 0

6 612

4 944

— 1668

7 273

5 438

— 1 835

28 000+ 2 000

5 9*9

4 850

— 1 119

6 566

5 334

— 1232

24 000+ 6 000

5 060

4 850

— 210

5 566

5 334

— 232

20 000 + 10 000

4 445

4 850

+ 405

4 890

5 334

+ 444

15 U00 +15 000

4 202

4 850

+ 648

4 622

5 334

+ 712

40 000

40 000 + 0

10 142

8156

— 1986

11 157

8 972

— 2185

3*000+ 2 000

9 433

8 048

— 1385

10 376

8*53

— 1523

34 000+ 6 000

8 425

8 048

- 377

9 267

8 853

— 414

28 000 + 12 000

7 383

8 048

+ 665

8121

8 853

+ 732

20 0U0 + 20 000

6 846

8 048

+ 1202

7 532

8 853

+ 1321

50 000

50 000+ 0

13 985

11758

— 2 227

15 384

12 934

- 2 450

47 000+ 3 000

12 904

11637

— 1267

14 194

12 800

— 1394

42O00+ 8 000

11 621

11637

+ 16

12 783

12 800

+ 17

35 000 + 15 000

10 438

11 637

+ 1 199

11481

12 800

+ 1319

25 000 + 25 00O

9 910

11637

+ 1727

10 900

12 800

+ 1 900

100 000

100 000+ 0

35 540

33 050

- 2 490

39 094

36 355

— 2 739

97 UOO + 3 000

34;.56

32915

— 1441

37 791

36 207

— 1 584

90 000 + 10 000

32 157

32915

+ 758

35 373

36 2 >7

+ 834

75 000 + 25 000

29415

32 915

+ 3 5o0

32 356

36 207

+ 3 851

50 000 + 50 000

28 054

32 915

+ 4 861

30 858

36 207

+ 5 349

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Ilungl. Maj.ts proposition nr 213.

Tabell 8. Den totala marginalskattens storlek vid enbart arbetsinkomst.

Ortsgrupp III.

Årsinkomst

kr.

Marginalskatt för

Gift

Ensa i stående

år 1952

enligt propositionen 1 vid

en uttagningsprocent av

år 1952

enligt propositionen 2 vid

en uttagningsprocent av

100

110

100

no

1

2

3

4

5

6

7

2 000

6-6

6s

6-6

Ilo

11 0

Ilo

3 0>0

14o

Ilo

Ilo

20 o

21''8

22-9

4 000

20-o

ilo

Ilo

23 i

21-8

22-9

5 000

20-9

21-8

22-9

25-8

21-8

22-9

6 000

21-s

21-8

22-9

27 o

21 8

22-9

8 000

25-4

21-8

22-9

29-7

25-4

26-8

10 000

26''3

218

22-9

31-9

29 o

30-8

12 000

27-1

21-8

22''9

36-8

32-6

34-8

15 000

31-7

254

26''8

35-s

35 s

377

18 000

35-s

336

35-8

41-9

38o

40''7

20 000

39-8

33-5

35-8

42-5

384

41l

25H00

43-4

38o

40-7

46-1

452

48-6

30 000

46l

42 5

45-7

46-1

45-2

48’6

40 000

51-6

47''0

50-6

51-5

48-8

52-6

50 000

55l

516

55-6

55i

52-4

56-5

60 000

56-0

51-6

55-6

56 o

524

56 5

8'' 1000

59-6

56-o

60-5

59-6

56o

60-5

100 000

60-5

56''0

60-5

60-5

56o

60 5

200 000

65‘0

650

69-5

65-0

65o

69-5

300 000

74o

69 5

69-5

74.0

69-5

69-5

400 000

74-o

69 5

69-5

74 o

69-5

69-5

1 Marginalskatten konstant i inkomstskiktet

4 110 — 13 100 kr.

2 »

n i)

»

2 110—6 610 » .

Tabell 9. Statlig förmögenhetsskatt enligt gällande ordning

och enligt propositionen.

Besk. form.

kr.

Förmögenhetsskatt i kronor

Minskning i skatt

Enligt

gällande

ordning

Enligt

propositionen

kr.

%

1

2

3

4

5

40 000

60

0

60

100 o

50 000

120

0

120

100 o

70 000

240

100

140

58-8

100 0O0

420

250

170

40-6

150 000

920

650

270

29''8

200 000

1 520

1 150

370

24-3

250 000

2 270

1800

470

20-7

300 000

3 020

2 450

570

18 9

400 000

4 820

3 750

1070

22-2

500 000

6 620

5 350

1 270

19 2

750 000

11 120

9 350

1 770

15-9

1 000 000

15 620

13 350

2 270

14-5

2 000 000

33 620

31 350

2 270

6-8

5 000 000

87 620

85 350

2 270

2 6

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................................. 2

Författningsförslag................................................................ 4

I. Inledning.................................................................... 24

II. Allmänna synpunkter på frågan om sänkning av de direkta statliga skatterna 28

III. Översikt av skatteutredningens ändringsförslag................................ 49

IV. Fysiska personers inkomstbeskattning ........................................ 54

1. Principen, för äkta makars beskattning................................ 54

2. Ortsavdrag och skatteskalor............................................ 60

3. Särskilt avdrag för förvärvsarbetande hustru ........................ 82

4. Särskilda frågor rörande äkta makars beskattning .................. 96

5. Beskattningen av ogift skattskyldig med barn ...................... 101

6. Beskattningen av änklingar och änkor................................ 110

V. Fysiska personers förmögenhetsbeskattning.................................... 113

1. Den statliga förmögenhetsskatten...................................... 113

2. Den s. k. 80-procentspärren............................................ 127

3. Kvarlåtenskapsskatten.................................................. 129

VI. Juridiska personers inkomstbeskattning ...................................... 131

Departementschefens hemställan.................................................... 137

Bihang 1. Skatteutredningens författningsförslag.............................. 139

Bihang 2. Tabeller.............................................................. 153

Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1952:50 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten