Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter

1952-04-04 · 37 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 37 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:214, Med förslag till förordning om ändring i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

1

Nr 214.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i förordningen den 23 oktober 1908

(nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda

förmåner och rättigheter; given Stockholms slott den

4 april 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning om ändring i förordningen den 23

oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att bevillningsavgift ej längre skall utgå för rättighet

till skogsfång och kolningsfrihet på allmänningar liksom ej heller av

vissa handlande och handelsexpediter.

I fråga om bevillningsavgiften för vissa offentliga föreställningar (den

s. k. artistskatten) föreslås en förhöjning av skattesatserna, för utländsk

artist som ger föreställning från 5 till 10 procent av bruttoinkomsten samt

för utländsk artist som medverkar vid föreställning från 10 till 20 procent

av den inkomst som på grund av hans medverkan tillflyter honom. Av artistskatten

skall hälften tillfalla staten och hälften den kommun, inom vilken

föreställning givits. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 214.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128)

angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter.

Härigenom förordnas, dels att 1, 2 och 3 §§, 4 § 3 mom. och 5 § 2 mom.

förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda

förmåner och rättigheter skola upphöra att gälla, dels att de närmast före

1 § och 3 § förordningen upptagna rubrikerna skola utgå, dels ock att 4 §

1, 2, 4, 5, 9, 10 och 12 mom. samt 5 § 1 mom. samma förordning1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

1 mom. Utlänning, som utan att hava förvärvat den i mom. 14 här nedan

omförmälda rätt här i riket giver offentlig föreställning eller tillställning av

vad slag det vara må, vare sig mot inträdesavgift eller mot avgift, som eljest

på ett eller annat sätt fordras, uppbäres eller mottages, skall härför utgöra

särskild bevillningsavgift med tio procent av bruttoinkomsten.

Denna bevillningsavgift---äger rum.

2 mom. Utlänning, som utan att hava förvärvat den i mom. 14 omförmälda

rätt medverkar vid av svensk eller utlänning given offentlig föreställning,

offentligt utförande av musik, såsom kafékonsert och dylikt, eller

vid annan offentlig tillställning skall, oavsett huruvida inträdes- eller annan

avgift därvid uppbäres eller tillställningen är avgiltsfri, erlägga särskild

bevillningsavgift med tjugu procent av den inkomst, som på grund av hans

medverkan tillflyter honom, vare sig denna inkomst utgöres av i penningar

bestämd ersättning, naturaförmåner eller andel av inkomsten å tillställning.

Avgiften skall i varje fall utgå med minst femtio öre för varje dag,

medverkan lämnas av utlänning eller ersättning till honom beräknas. För

avgiftens erläggande svarar tillställningens anordnare.

4 mom. Ansökning om tillstånd till offentligt uppträdande, varom i 1 2

mom. förmäles, skall göras enligt föreskrifter, som av Kungl. Maj :t utfärdas,

och skall sådan ansökning innehålla:

i fält, som avses i 1 mom.:---eller åskådarplatser;

i fall, som avses i 2 mom.:---inkomstens beräknande.

Sökande är---myndigheten begäras.

5 mom. Med ledning av lämnade och eljest tillgängliga upplysningar skall

nämnda myndighet, därest ansökningen bifalles, dels bestämma, enligt vilken

av de i 1—2 mom. härovan angivna grunder bevillningsavgift skall utgöras,

dels ock beträffande föreställning, som avses i 1 mom. a 2) och 1

mom. b) ävensom 2 mom., där ersättningen till medverkande icke skall utgå

med viss andel av inkomsten av föreställningen, fastställa bevillningsavgiftens

belopp.

I andra fall---uppbära densamma.

Därest i ersättning åt utlänning, som avses i 2 inom., ingå naturaförmåner,

skola dessa vid bevillningsavgiftens bestämmande uppskattas till skä
1

Senaste lydelse av 4 § 1 och 10 mom. se 1913:212, av 4 § 12 mom. se 1917:296, av 4 §

2, 4 och 5 mom. samt 5 § 1 mom. se 1920:859 ävensom av 4 § 9 mom. se 1932:278.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungi. Maj.ts proposition nr 214.

ligt belopp i penningar. Om högre värde ej är angivet, skall kost och bostad

därvid upptagas till vardera fem kronor för dag.

9 mom. För bevillningsavgift,---tillståndet omfattar.

Annan enligt denna paragraf utgående bevillningsavgift skall förskottsvis

erläggas till nämnda myndighet, innan tillståndsbevis utfärdas. Därest vederhäftig

borgen eller annan godkänd säkerhet ställes, må myndigheten medgiva

anstånd med erläggande av bevillningsavgift.

Bevillningsavgift, som ----jämte redovisningshandlingar.

Bevillningsavgift, som — — — vederbörande utmätt.

10 mom. Frihet från erläggande av bevillningsavgift enligt denna paragraf

åtnjutes:

a) för utlänningar, vilka driva sitt näringsfång under bar himmel och

uppbära allenast frivillig avgift såsom musikanter och dylika;

b) för amatöridrottsmän vid deltagande i idrottslävlingar; samt

c) då Kungl. Maj :t, till följd av särskilda omständigheter, för visst fall

medgivit befrielse från bevillningsavgift.

12 mom. Av bevillningsavgift, varom stadgas i denna paragraf, tillfaller

hälften staten och hälften den kommun, inom vilken föreställning givits.

5 §■

1 mom. I fråga---i allmänhet.

Samtidigt med---andel därav.

Vid redovisningen över uppbörden av de efter denna förordning utgående

bevillningsavgifter skola såsom verifikationer biläggas dels förteckning upptagande

ej mindre antalet hållna föreställningar samt beträffande var och

en av dem tiden och stället för densamma, de vid föreställningen uppträdande

avgiftspliktiga personernas namn och nationalitet samt, i den mån

avgiften erlagts eller skall erläggas till redogöraren, i förra fallet avgiftens

belopp och tiden för dess inflytande och i senare fallet de åtgärder, som vidtagits

för indrivning av förfallen ogulden avgift, än även föreställning, till

vars hållande under den med redovisningen avsedda tid tillstånd meddelats,

men vilken icke givits, dels avskrifter av utfärdade tillståndsbevis, dels enligt

4 § 5 mom. andra stycket meddelade skriftliga beslut, dels jämlikt 4 §

6 mom. avgivna deklarationer, dels ock bevis, att vederbörande kommuner

tillkommande andelar av bevillningsavgifterna blivit till dem utbetalta.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953, dock att äldre bestämmelser

alltjämt skola gälla beträffande avgifter, som belöpa å tiden dessförinnan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 april

1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om ändring

i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter

för särskilda förmåner och rättigheter samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Enligt 1908 års förordning angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter utgår bevillningsavgift, dels för rättighet till skogsfång

och kolningsfrihet på allmänningar, dels av vissa handlande och handelsexpediter,

dels ock för vissa offentliga föreställningar (s. k. artistskatt).

Fråga om ändring av bestämmelserna i 1908 års förordning har i olika sammanhang

uppkommit.

Sålunda må nämnas, att från vissa främmande staters sida gjorts framställningar

om befrielse från bevillningsavgift för handelsresande från de

ifrågavarande staterna. Vid remissbehandling av dessa framställningar ha

delade meningar framkommit rörande lämpligheten av att slopa avgifterna

i fråga; i flera fall har uttalats att framställningarna lämpligen borde prövas

i samband med en blivande allmän översyn av hithörande bestämmelser.

Från andra håll har i skrivelser till Kungl. Maj :t hemställts om åtgärder

för åstadkommande av en bättre kontroll å utgörandet av nämnda bevillningsavgifter.

Beträffande bevillningsavgifterna för vissa offentliga föreställningar väcktes

i motioner vid 1925 och 1931 års riksdagar förslag om fördubbling av

den avgift, som uttages för medverkan vid sådan föreställning. Dessa motioner

avslogos emellertid av riksdagen. — I kommunalskatteberedningens

betänkande den 18 juli 1942 (SOU 1942:34) föreslogs, att frågan om utlänningars

och i utlandet bosatta svenska medborgares beskattning måtte göras

till föremål för särskild utredning och att i avbidan på resultatet härav de

nu utgående avgifterna för vissa offentliga föreställningar höjdes till det

dubbla. Förslaget har hittills icke föranlett någon åtgärd. — Vidare har i

framställningar till Kungl. Maj :t från vissa yrkesorganisationers sida hemställts

om ändring av bestämmelserna rörande bevillningsavgifterna för vis
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 214. 5

sa offentliga föreställningar i syfte att effektivisera de nämnda bestämmelserna.

Slutligen må erinras om att bevillningsutskottet vid 1946 års riksdag i anledning

av väckta motioner hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t ville —- med beaktande av vad i utskottets

betänkande nr 29 anförts — föranstalta om en allmän översyn av

förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter

samt för riksdagen framlägga det förslag, till vilket utredningen

kunde föranleda. Betänkandet bifölls av riksdagen (skrivelse nr 219).

Vid anmälan av förenämnda riksdagsskrivelse den 30 december 1948 bemyndigade

Kungl. Maj:t dåvarande chefen för finansdepartementet att tillkalla

en särskild utredningsman med uppdrag att verkställa en allmän översyn

av förordningen. I direktiven för utredningsmannen anfördes härvid

bland annat följande.

Vid denna översyn bör eftersträvas att närmare anpassa lagstiftningen

på förevarande område efter nu rådande förhållanden. Beträffande bevillningsavgifterna

för rättighet till skogsfång och kolningsfrihet på allmänningar

torde böra undersökas, huruvida icke dessa avgifter numera äro

av så ringa betydelse, att en avveckling av desamma lämpligen kan ske.

Därest bevillningsavgifterna av vissa handlande och handelsexpediter fortfarande

anses böra uttagas — av de föreliggande framställningarna hos

Kungl. Maj:t i denna fråga framgår att skäl kunna anföras både för och

emot bibehållandet av dessa avgifter — torde en mera effektiv kontroll över

avgifterna böra genomföras. Vidare bör, under nyssnämnda förutsättning,

undersökas om avgifterna till sin storlek äro lämpligt avvägda. Vad slutligen

angår bevillningsavgifterna för vissa offentliga föreställningar bör översynen

i främsta rummet avse dels i vad mån höjning av avgifterna bör ske

och dels vilka ändringar som lämpligen böra vidtagas i fråga om sättet för

inbetalning av avgifterna och kontrollen över deras erläggande.

Med stöd av nämnda bemydigande tillkallades den 1 februari 1949 landskamreraren

G. V. E. Brandel med uppdrag att verkställa ifrågavarande översyn.

Utredningsmannen har den 31 januari 1950 överlämnat en promemoria

med betänkande och förslag i ämnet.

Över ifrågavarande promemoria ha, efter remiss, yttranden avgivits av

arbetsmarknadsstyrelsen, statens utlänningskommission, kammarkollegiet,

kammarrätten, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, kommerskollegium,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län,

1949 års uppbördssakkunniga, 1947 års musikutredning samt näringsrättsutredningen.

Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden från

hande Iskamrarna i Stockholm, Norrköping, Jönköping, Malmö, Göteborg och

Gävle, Sveriges grossistförbund, Svenska handelsagenters förening, Fullmäktige

för svenska handelsresandeföreningar, Sveriges allmänna exportförening,

riksorganisationen av artistarbetsgivare, Musiketablissementens förening,

Folkets parkers centralorganisation, Riksteaterns centralstyrelse,

Svenska teaterförbundet, Svenska musikerförbundet samt Svenska tonkonstnärsförbundet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

II. Bevillningsavgift för rättighet till skogsfång och kolningsfrihet

på allmänningar.

Gällande rätt.

Jämlikt 1 § 1908 års förordning gäller att för rättighet till skogsfång på

kronans mot rekognition till bruk, hyttor eller gruvor upplåtna allmänningar

skall erläggas tjugufem öre för varje stavrum ved eller däremot svarande

aderton tunnor kol; och beräknas denna avgift efter det belopp ved eller kol,

för vilket rekognitionsavgiften enligt privilegier eller resolutioner utgår,

antingen skogsfånget årligen begagnas eller icke.

Enligt 2 § skall för kolningsfrihet på härads- eller sockenallmänningar,

när därför till häradet eller socknen icke erlägges betalning, svarande mot

den, som för rekognitionsskogars eller kronoallmänningars begagnande bör

enligt KF den 4 juni 1752 jämte bevillningen utgöras, avgiften så höjas, att

beloppet bliver enahanda med vad för nyttjanderätt till kronoskogarna erlägges.

Utredningsmannen.

I promemorian har inledningsvis framhållits följande.

Avgiften härleder sig från 1747 års bevillningsförordning, då skyldighet

att erlägga avgift första gången stadgades för dem, som hade rekognitionsskogar

eller kolade på krono- eller häradsallmänning. Den i förordningens

2 § omnämnda 1752 års förordning avser bevillningsförordningen den 4

juni 1752, vari föreskrevs — oavsett viss generell höjning av avgiften — att

den, som kolade å härads- och sockenallmänning icke skulle erlägga lägre

avgift än innehavare av kronoskogar. Avgiften utgick från början med visst

belopp för varje stig kol, men vid 1848 års riksdag bestämdes, att avgiften

skulle utgå efter stavrum ved. Alltsedan 1858 har avgiften utgått med oförändrat

belopp. Rekognitionsavgiften utgår som skogsören för rättigheten till

skogsfång å kronans till bruk, hyttor eller gruvor upplåtna skogar. Avgiften

är till sin natur att betrakta som en arrendeavgift för kronans skogar och

bör därför rätteligen redovisas i statsmedelsbokföringen som inkomster för

domänstyrelsen.

Skogsfångsavgiften beräknades efter det belopp ved eller kol, för vilket rekognitionsavgiften

enligt privilegier eller resolutioner utgick antingen skogsfånget

årligen begagnades eller icke. Skogsfångsavgiften är så intimt förbunden

med rekognitionsavgiften, att medelsredovisningen för avgifterna bör

vara gemensam; och någon åtskillnad i medelsredovisningen för kolningsfriheten

lärer icke heller böra komma i fråga.

För närvarande redovisas samtliga dessa avgifter i länsräkenskaperna —

rekognitionsavgiften under titeln Diverse inkomster samt skogsfångs- och

kolningsfrihetsavgifter som bevillningsavgifter för särskilda förmåner och

rättigheter.

Avgifterna uppdebiteras i räkenskaperna länsvis och utgå för närvarande

med följande belopp:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

7

För skogs- fång

För kolnings- frihet

Summa

Uppsala län.......

................... 52:37

52: 37

Värmlands län .. .

................... 126:28

126: 28

Örebro län.......

................... 296:80

296: 80

Kopparbergs län ..

................... 327: —

327: —

Gävleborgs län ....

................... 4:85

38: 79

43: 64

Summa för riket 807: 30

38:79

846: 09

Utredningsmannen har i anslutning till det nyss sagda uttalat att skogsfångs-

och kolningsfrihetsavgifterna utginge med så ringa belopp, att de

ekonomiskt saknade praktisk betydelse såväl för statsverket som för de avgiftspliktiga.

Det vore därför mest rationellt att avskriva avgifterna för framtiden.

I promemorian har emellertid samtidigt erinrats om att Kungl. Maj :t vid

1943 års riksdag framlagt en proposition angående avtal rörande gruvskogarna

i riket. Dessa skogar vore upplåtna till bergshanteringens understöd

mot skyldighet för innehavaren att erlägga rekognitionsavgift och bevillningsavgift.

Propositionen åsyftade att avveckla nuvarande rättsförhållanden

med avseende å några sådana skogar och bereda nyttjanderättshavarna

tillfälle att förvärva äganderätten till skogarna. Riksdagen förklarade sig

dock icke kunna bifalla propositionen utan hemställde, att Kungl. Maj :t

måtte låta företaga utredning rörande möjligheterna att i kronans hand återföra

vederbörande nyttjanderättshavares rätt till skogarna samt för riksdagen

framlägga det förslag i ämnet som kunde föranledas av utredningen.

I detta läge syntes, enligt utredningsmannen, icke vara på sin plats att

omedelbart föreslå ifrågavarande bevillningsavgifters avskrivning — låt vara

att beloppen vore obetydliga — utan man borde avvakta utredningens resultat.

En omläggning av avgifternas medelsredovisning borde dock enligt

utredningsmannen omedelbart genomföras på sådant sätt, att skogsfångsavgift

och avgift för kolningsfrihet samtidigt med rekognitionsavgiften i

statsmedelsredovisningen överfördes från länsräkenskaperna till domänstyrelsens

medelsförvaltning. I samband därmed borde bestämmelserna i §§ 1

—2 förordningen intagas i en särskild författning, som utöver gällande författningsbestämmelser

borde innefatta föreskrifter om avgifternas redovisning

som inkomster för domänstyrelsen.

Remissyttranden.

Utredningsmannens principiella uttalande att det vore mest

rationellt att för framtiden avskriva skogsfångs- och kolningsfrihetsavgifterna

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden. Domänstyrelsen

har sålunda framhållit, att ifrågavarande bevillningsavgifter vore

föråldrade och illa anpassade efter nutida förhållanden samt att de helt

hade förlorat den betydelse de en gång haft såsom inkomstkälla för kronan.

De utginge med belopp, som voro så ringa, att de i många fall icke stode i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj ds proposition nr 214.

rimlig proportion till besvären med deras uppbörd och redovisning. Då avgifterna

numera måste anses sakna praktisk betydelse för statsverket och en

höjning av dem icke vore ifrågasatt, syntes det naturligt att en avveckling av

desamma skedde.

Oavsett denna principiella inställning ha likväl flertalet remissmyndigheter

i likhet med utredningsmannen ansett sig böra förorda att man avvaktade

resultatet av den av 1943 års riksdag begärda utredningen, innan

ståndpunkt toges till frågan, huruvida avgifterna borde avskrivas.

Kammarkollegiet har sålunda anfört.

Vad först angår bevillningsavgifter för rättighet till skogsfång på kronans

rekognitionsskogar, vilka avgifter anknyta till rekognitionsskyldigheten, synes

det kollegiet önskvärt, att såväl dessa bevillningsavgifter som rekognitionsavgifterna

avskrivas. Avgifterna, som utgöra en relikt från ett äldre

statshushållningssystem, uppgå till ett relativt obetydligt belopp — bägge

slagen av avgifter uppgå årligen till sammanlagt allenast omkring 1 000 kronor

— och någon höjning av avgifterna lärer numera icke kunna eller i vart

fall icke böra ifrågasättas. Då emellertid avgifterna torde kunna bliva av viss

betydelse vid en kommande förhandling med skogsinnehavarna rörande återförande

av skogarna till kronans fria disposition, anser sig kollegiet icke för

närvarande böra föreslå någon avskrivning av avgifterna.

Den av riksdagen begärda utredningen om ett sådant återförande av skogarna

till kronans disposition har ännu icke påbörjats. Statsrådet och chefen

för jordbruksdepartementet har i sitt svar den 27 mars 1946 (§ 4) på

en interpellation i riksdagens andra kammare rörande verkställande av

nämnda utredning in. in. anfört, att tiden ännu icke vore inne att företaga

utredningen, detta med hänsyn till dels att ett antal administrativa processer

påginge rörande rätt för gruvägare att erhålla utsyning av brännved

ävensom virke, avsett att evalveras i elektrisk kraft, dels och att tveksamhet

förelåge om rätten för gruvägare att bibehålla skog till gruva, som för

närvarande ej bearbetades, vilken sistnämnda fråga kunde antagas komma

att bliva föremål för rättegång.

Kollegiet vill erinra om att Kungl. Maj ds regeringsrätt den 7 november

1949 meddelat utslag i berörda administrativa mål. För att den av riksdagen

begärda utredningen må kunna komma till stånd inom en ej för avlägsen

framtid, synes det angeläget, att också den andra frågan —■ om rätt för gruvägare

att bibehålla skogen, oaktat gruvdrift ej pågår — vinner sin lösning.

Det synes kollegiet därför kunna ifrågasättas, huruvida icke kronan bör

väcka rättegång om återförande till kronans fria disposition av sådan skog.

Vad angår bevillningsavgifter för kolningsfrihet på härads- och sockenallmänningar,

vilka avgifter också till sin natur äro skatter, redovisar utredningsmannen

dylik bevillningsavgift allenast för Gävleborgs län med

ett belopp av 38 kronor 79 öre. Avgiften, som lärer avse Torsåkers gruvallmänning,

torde emellertid utgöra skogsfångsbevillning (jfr prop. nr 139 till

1943 års riksdag, s. 4). Bevillningsavgift för kolningsfrihet å härads- och

sockenallmänningar synes sålunda numera icke utgå.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat att det för länsstyrelsen skulle ha

varit mest tilltalande, om länsstyrelsen redan nu hade kunnat tillstyrka avgifternas

avskrivning. Innan den av riksdagen ifrågasatta utredningen bli
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

9

vit slutförd, syntes avgifterna dock ej böra avföras, då dessa kunde vara

bevismedel till styrkande av kronans rätt till gruvskogarna.

I vissa yttranden har dock ifrågasatts huruvida icke avgifterna kunde avskrivas

utan att man avvaktade nämnda utredning.

Domänstyrelsen har sålunda framhållit att då avgifterna — i motsats till

vad som gällde beträffande rekognitionsavgiften — hade karaktären av skatt

och sålunda vore av offentligrättslig natur, syntes en eventuell avveckling

av desamma icke kunna påverka rättsläget med avseende å gruvskogarna

och därmed möjligheterna att förverkliga det av 1943 års riksdag uttalade

önskemålet. Riksdagens ställningstagande utgjorde följaktligen icke tillräckligt

skäl för ett uppskjutande av de åtgärder, som i övrigt ansåges påkallade

beträffande ifrågavarande avgifter.

Kommerskollegium har uttalat att avgifterna med hänsyn till sin ringa

betydelse icke torde kunna påverka en framtida uppgörelse angående gruvskogarna.

Det kunde särskilt vara anledning fråga sig om avgifterna ens

täckte kostnaderna för uppbörd och redovisning av desamma. Kollegium

vore sålunda för sin del närmast benäget att förorda deras slopande utan

hinder av den begärda utredningen angående gruvskogarna.

Överståthållarämbetet, som under hand inhämtat att en utredning icke

vore att förvänta inom den närmaste tiden, har förordat, att åtgärder vidtoges

för att snarast avveckla ifrågavarande avgifter.

Det av utredningsmannen, under förutsättning av avgifternas bibehållande

tills vidare, framlagda förslaget till omläggning av redovisningen

av desamma har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av kommerskollegium

samt flertalet av de hörda länsstyrelserna.

Kammarkollegiet, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen samt länsstyrelsen

i Uppsala län ha däremot avstyrkt förslaget i denna del. Riksräkenskapsverket

har sålunda anfört.

Utredningsmannens förslag att avgifternas redovisning skulle överflyttas

från länsstyrelserna till domänstyrelsen kan ämbetsverket icke biträda. Såvitt

ämbetsverket kunnat utröna, påföras ifrågavarande bevillningsavgifter

endast i sammanlagt 15 å 20 poster, varför uppbörden och redovisningen i

och för sig icke kan vara betungande för länsstyrelserna. Då avgifterna enligt

ämbetsverkets uppfattning närmast ha karaktär av skatt, synes det naturligare,

att länsstyrelserna handhava uppbörden och redovisningen än att

dessa bestyr överflyttas på domänstyrelsen. Anledning synes vidare saknas

att företaga en omläggning av redovisningen nu, då fråga är om avgifternas

avskaffande.

Departementschefen.

Bestämmelserna angående bevillningsavgift för rättighet till skogsfång

och kolningsfrihet på allmänningar torde få anses föråldrade och illa anpassade

efter nutida förhållanden. Avgifterna utgå med så ringa belopp att

de ekonomiskt sakna praktisk betydelse för såväl statsverket som de avgiftsskyldiga.

Någon höjning av avgifterna torde icke böra ifrågakomma.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Avgiften för skogsfång uppgår för närvarande till cirka 850 kronor per år;

någon avgift för kolningsfrihet torde, som kammarkollegiet framhållit,

över huvud icke numera utgå. Jag delar den av utredningsmannen samt

remissmyndigheterna framförda principiella uppfattningen att det i och för

sig får anses vara mest rationellt att avskriva avgifterna för framtiden.

Utredningsmannen har emellertid — närmast såvitt gäller skogsfångsbevillningen

— erinrat om att riksdagen i en den 15 juni 1943 dagtecknad

skrivelse, nr 306, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avtal

rörande gruvskogarna i riket hemställt, att Kungl. Maj :t måtte låta företaga

utredning rörande möjligheterna att i kronans hand återföra vederbörande

nyttjanderättshavares rätt till ifrågavarande skogar samt för riksdagen

framlägga det förslag i ämnet, som kunde föranledas av nämnda

utredning. Den av riksdagen begärda utredningen har emellertid ännu icke

kunnat påbörjas. I detta läge har utredningsmannen icke ansett sig böra

föreslå ifrågavarande bevillningsavgifters omedelbara avskrivning utan har

i promemorian förordat att man borde avvakta utredningens resultat.

I remissyttrandena ha uttalats olika uppfattningar rörande lämpligheten

av att omedelbart avskriva skogsfångsbevillningen. Avgörande för remissmyndigheternas

ståndpunktstagande härvidlag torde i främsta rummet ha

varit frågan, huruvida skogsfångsbevillningen kunde förväntas bli av betydelse

vid kommande förhandlingar med skogsinnehavarna rörande återförande

av skogarna till kronans fria disposition. I anledning härav vill jag

framhålla att innehavare av gruvskog är skyldig utgiva dels rekognitionsavgift,

dels bevillningsavgift. Rekognitionsavgiften är till sin natur en nyttjanderättsavgift

under det att bevillningsavgiften har karaktären av skatt.

Ehuru kronans äganderätt till gruvskogarna torde vara obestridd synes

emellertid icke nu böra ifrågakomma att föreslå rekognitionsavgiftens avskrivande,

då densamma såsom en civilrättslig avgift synes böra beaktas

vid en framtida uppgörelse med nyttjanderättshavarna. Avgiften markerar

därjämte kronans äganderätt till ifrågavarande skogar. En eventuell avskrivning

av bevillningsavgiften torde däremot på intet sätt kunna påverka

rättsläget med avseende å gruvskogarna och därmed möjligheterna att förverkliga

det av 1943 års riksdag uttalade önskemålet. Jag har under hand

införskaffat uttalande från kammarkollegiet — som i sitt remissutlåtande

utgått från att såväl bevillningsavgiften som rekognitionsavgiften i förekommande

fall samtidigt skulle avskrivas — att kollegiet biträder den uppfattning

åt vilken jag nu givit uttryck.

Ur statsfinansiella synpunkter saknas anledning att motsätta sig avgiftens

avskrivning.

Vad vidare beträffar bevillningsavgiften för kolningsfrihet på härads- eller

sockenallmänningar torde, som jag tidigare anfört, någon dylik avgift över

huvud icke numera utgå. Några skäl för bibehållande av bestämmelserna i

denna del torde icke förefinnas.

I enlighet med vad jag sålunda anfört förordar jag, att bestämmelserna i

1908 års förordning angående bevillningsavgift för rättighet till skogsfång

och kolningsfrihet på allmänningar skola upphävas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 214.

11

III. Bevillningsavgift av vissa handlande och handelsexpediter

(handelsresande).

Gällande rätt.

Jämlikt 3 § 1908 års förordning skall utlänning eller sådan i utlandet

bosatt svensk undersåte, som icke har att under året erlägga kommunal

inkomstskatt, då han reser omkring i landet och för egen räkning eller såsom

utskickad för annans räkning till inledande av handel, med eller utan

varuprov bjuder ut eller sluter handel om utländska varor att framdeles

från utlandet levereras, vid ankomsten till riket till närmaste magistrat avlämna

skriftlig uppgift, huru länge han ämnar här kvarstanna. För rättigheten

att idka dylik handel skall han därvid förskottsvis erlägga en avgift

av etthundra kronor för den första tidrymden av trettio på varandra följande

dagar, räknade från och med den dag avgiften erlägges, evad han vill

under hela denna tidrymd eller blott en del därav begagna sig av rättigheten.

Om verksamheten utan avbrott fortsättes utöver de första trettio dagarna,

skall han erlägga femtio kronor för varje i omedelbar anslutning därtill

kommande tidrymd av femton dagar. Avgifterna skola inbetalas till magistraten

inom det län, där han vid betalningstiden uppehåller sig. Kvitton

å erlagda avgifter meddelas å särskilda tryckta blanketter, s. k. handelspass.

Den utlänning eller med utlänning likställde svenske undersåte, som

utbjuder eller sluter handel om utländska varor, skall å den ort, varest han

först utövar sin verksamhet i landet, innan handel därstädes inledes, i stad

inför borgmästare, stadsfiskal eller poliskommissarie eller ock å polisvaktkontor

samt å landet inför vederbörande landsfiskal eller ordförande i socknens

kommunalnämnd styrka, att han behörigen erlagt den stadgade avgiften,

och skall bevis om sådan anmälan på begäran meddelas; åliggande

det handlanden eller handelsexpediten att på anfordran uppvisa kvitton å

erlagd avgift. Beträdes någon, som antingen ej erlagt avgift eller ock underlåtit

att före handelns inledande hos vederbörande myndighet förete bevis

om avgiftens erläggande med att idka sådan handel, straffas han med böter

från och med etthundra till och med femhundra kronor.

Där i fråga om avgiften andra grunder än de nyss nämnda finnas böra

gälla i förhållande till viss främmande stat, ankommer det på Kungl. Maj :t

att utfärda i anledning därav erforderliga föreskrifter. Sådana föreskrifter,

som avse lägre avgifter, gälla beträffande ett flertal stater enligt kungörelsen

den 15 juni 1935 med särskilda grunder i fråga om utgörande i vissa fall av

bevillningsavgift enligt 3 § förenämnda förordning.

Utredningsmannen.

Beträffande bakgrunden till de nuvarande bestämmelserna om bevillningsavgift

av vissa handlande och handelsexpediter (handelsresande) har

i promemorian anförts följande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 214.

I bevillningsförordningarna t. o. m. år 1830 omnämnas icke utländska

handlande, som försälja varor efter prov. Där stadgas att »judar och italienare,

som med särskilt tillstånd resa omkring i landet och avyttra nipper

eller idka diversehandel» böra erlägga viss avgift.

I 1835 års bevillningsförordning ändrades stadgandet så att »judar och

utlänningar, som resa omkring i landet och efter eller utan medhavande

prov för egen räkning eller såsom utskickade för andra utbjuda eller sluta

handel om utländska varor eller eljest driva handel» skulle erlägga viss avgift.

I 1841 års bevillningsförordning uteslötos orden »driva handel» varigenom

man ville undanröja den missuppfattningen, att utlänning, som erlagt stadgad

bevillningsavgift som resande för handel med utländska varor, vore

berättigad att utan bevillning kringföra varor i landet och därmed driva

verklig handel.

Skillnaden mellan verklig handelsrörelse samt handlandes och handelsexpediters

kringresande i landet för att bjuda ut eller sluta avtal om sådana

var.or som skulle från utlandet införas ansågs böra komma till klarare uttryck,

för att bevillningsförordningens bestämmelser om skyldighet att erlägga

bevillning för vardera verksamheten skulle varda tillämpade. På grund

härav ändrades näringsfrihetsförordningen genom förordningen den 20 juni

1879 med bestämmelser om behörighet för utlänning att driva handel i riket.

Samtidigt utsträcktes avgiftsplikten att omfatta även i utlandet bosatta

svenska undersåtar i syfte att förhindra, att bestämmelserna skulle kringgås

genom anlitande av i utlandet bosatta svenska undersåtar som handelsresande

och handelsexpediter.

I samband med den tid efter annan ändrade skattelagstiftningen hava bestämmelserna

sedermera undergått en del redaktionella ändringar, innan

författningen erhållit sin nuvarande utformning.

Före förordningens tillkomst framkommo tid efter annan yrkanden om

höjning av avgiften för handelsresandenas och handelsexpediternas verksamhet,

enär avgiften ansågs vara alltför låg, jämfört med skatten för motsvarande

inkomster av här i riket beskattade inkomstkällor. Från auktoritativt

håll ifrågasattes dock under lagstiftningsarbetet, om försäljning under

utbud här i riket genom utländska handelsresande eller handelsexpediter av

varor, som skulle från utlandet införas, vore att betrakta som beskattningsbar

inkomstkälla.

Utredningsmannen har framhållit att den sammanlagda bevillningsavgiften

av vissa handelsresande under budgetåren 1938/39 (sista året före

andra världskriget), 1945/46, 1946/47 samt 1947/48 uppgått till följande belopp

nämligen 182 600, 19 555, 25 335 respektive 16 300 kronor. Avgiftens

fortgående tillbakagång tydde på att verksamheten alltmera förlorat i betydelse.

I promemorian har vidare uttalats, att man hade gjort gällande, att avgiften

— som icke vore av allmän skatts natur utan en licensavgift, som

uttoges för rätt att utöva viss verksamhet — vore erforderlig som kontroll

över utländska handelsresande i riket och för att förhindra utbud och försäljning

av utländska mindervärdiga varor under illojal konkurrens från

utlandet. Någon kontroll över att alla avgiftspliktiga fullgjorde sin betalningsskyldighet

existerade dock icke och avgiften utginge med alltför lågt

belopp för att verka återhållande på illojal konkurrens. Det torde vara

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 214.

13

utom all fråga att avgiften åtminstone med nuvarande konstruktion icke

kunde anses vara effektiv för de syften man sålunda önskat främja. Det

skulle alstra berättigat missnöje hos utövarna av lojal verksamhet om avgiften

höjdes för att förhindra illojal konkurrens, som undantagsvis kunde

förekomma å något håll. Andra utvägar borde väljas för att komma till

rätta med sådana utslag av osunda affärsförhållanden. Ur statsfinansiell

synpunkt saknade avgiften med nuvarande storlek praktisk betydelse. Korporationer,

som tidigare stött framställningar till statsmakterna om skärpt

kontroll över utländska handelsresandes verksamhet, ägnade numera frågan

föga uppmärksamhet, sedan den mera betydelsefulla varuförsäljningen

mellan olika länder omlagts och systemet med fasta handelsagenter vunnit

vidsträcktare tillämpning.

Utredningsmannen har understrukit att av 6 och 16 §§ statsskatteförordningen

och 53 och 68 §§ kommunalskattelagen framginge, att svensk eller

utländsk handelsresande, som vore bosatt här i riket eller som stadigvarande

vistades härstädes utan att vara här bosatt, vore skattskyldig för hela sin inkomst

av verksamhet genom utbud för försäljning här i riket av varor, som

skulle från utlandet införas — oavsett skyldigheten att erlägga bevillningsavgift

— medan den som ej vore här i riket bosatt och icke heller här stadigvarande

vistades endast hade att erlägga den mycket måttliga fixerade

bevillningsavgiften för enahanda verksamhet. Det vore, har vidare framhållits,

endast i de nordiska länderna, som utländska handelsresande vore pliktiga

erlägga bevillningsavgifter för sin verksamhet. För förbindelserna med

andra länder, där bevillningsavgifter icke uttoges, hade skyldigheten att erlägga

sådan avgift alstrat en lättförklarlig irritation. Sålunda hade från ett

land, som eljest ej pålade avgifter för utländska handelsresandes verksamhet,

ställts i utsikt att göra undantag för Sverige och uttaga avgifter för

svenska handelsresande. Från ett par länder förelåge för närvarande framställningar,

att handelsresande från dessa länder måtte befrias från skyldigheten

att erlägga bevillningsavgifter i Sverige. Utredningsmannen har härom

anfört följande.

Från Schweiz och Holland föreligga framställningar, att handelsresande

från dessa länder måtte befrias från skyldigheten att erlägga bevillningsavgifter

i Sverige. Över dessa framställningar, som ännu icke varit föremål

för slutlig prövning, har kommerskollegium avgivit utlåtande till herr statsrådet

och chefen för handelsdepartementet. Kollegium har i princip uttalat

sig för bevillningsavgiftens fullständiga slopande och huvudsakligen anfört

följande. Utländska handelsresande och handelsexpediter borde under utövning

av sin verksamhet ej underkastas mer ingående kontroll än den

som utövas mot utlänningar, tillhörande andra yrkesgrupper. I den mån

utländska handelsresandes verksamhet vore av betydelse för utvidgning och

stärkande av handelsförbindelserna med andra länder innebure avgiften en

inadvertens, då ju stora kostnader pläga nedläggas på att uppmuntra de

mellanfolkliga handelsförbindelserna. Som skäl för slopande av avgiften för

de schweiziska och holländska handelsresandenas del hade i framställningarna

anförts, att dylika avgifter icke uttagas av svenska handelsresande, som

besöka Schweiz eller Holland. Då emellertid sådana avgifter över huvud taget

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

icke uttagas i andra länder än de skandinaviska, skulle detta skäl motivera,

att endast handelsresande från sistnämnda länder betungades med dessa avgifter,

och att avgiften i övrigt slopades. Även om man såge bort från övriga

skäl, som enligt kollegiums mening motiverade ett fullständigt slopande av

avgiften, ansåge kollegium, att det knappast kunde vara lämpligt att lägga

denna avgift på handelsresande från vissa länder men undantaga andra

länders handelsresande från avgiftens erläggande.

Utredningsmannen har slutligen anfört att avgiftens nuvarande konstruktion

vore behäftad med väsentliga brister; det vore emellertid skäligen ändamålslöst

att verkställa en undersökning rörande tekniska förändringar av

avgiften såsom pålaga, då ingenting av betydelse syntes kunna andragas för

avgiftens bibehållande, medan vägande skäl talade för dess slopande. Bestämmelserna

om skyldighet för handelsresande att erlägga nu ifrågavarande

avgift borde upphävas. Utredningsmannen har för detta fall ansett

sig kunna utgå från att överenskommelse skulle kunna åvägabringas om

befrielse för svenska handelsresande från i övriga nordiska länder utgående

bevillningsavgift för verksamhet, varom nu vore fråga.

Remissyttranden.

Utredningsmannens förslag att upphäva bestämmelserna om skyldighet

för vissa handelsresande att erlägga bevillningsavgift har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av samtliga de myndigheter som uttalat sig över förslaget

i denna del nämligen, riksräkenskapsverket, kommerskollegium, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län samt

närings rättsutredningen.

Kommerskollegium har sålunda uttalat att de organisationer, som yttrat

sig till kollegium i denna fråga — nämligen handelskamrarna i Stockholm,

Norrköping, Jönköping, Malmö, Göteborg och Gävle, exportföreningen, grossistförbundet,

handelsagenternas förening samt fullmäktige för svenska

handelsresandeföreningar — samtliga hade förordat ett slopande av ifrågavarande

avgifter. Kollegium hade redan tidigare vid flera tillfällen i princip

uttalat sig för fullständigt slopande av de bevillningsavgifter, som för närvarande

erlades av utländska handelsresande. Bl. a. hade kollegium därvid

i likhet med utredningsmannen särskilt framhållit, att dessa avgifter inte

fyllde någon funktion med avseende å kontrollen av handelsresandena och

att de utgjorde ett onaturligt hinder för de kommersiella förbindelserna med

andra länder. Kollegium hade sålunda framhållit, att det syntes som en inadvertens

att avgiftsbelägga utländska handelsresande, som representerade en

för landet mycket väsentlig sida av dessa förbindelser, medan man samtidigt

nedlade kostnader på att stimulera och uppmuntra handelsförbindelserna

med andra länder. Kollegium ville sålunda för sin del biträda utredningsmannens

förslag beträffande dessa avgifter.

Näringsrättsutredningen har anfört.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 214.

15

Den särskilda bevillningsavgiften för vissa utländska handlande och handelsexpediter

torde ursprungligen ha tillkommit för att i fråga om utländska

handelsresande, som blott en kortare tid vistades i landet, få bevillningsplikten

ersatt med en fast avgift. Skyldigheten att erlägga inkomstbevillning

utbyttes alltså för deras del av tekniska skäl mot en avgift, vars storlek

var beroende på hur lång tid handelsresandens uppehåll varade. Anordningen

innebar allenast en förenkling i uppbördsförfarandet gentemot en viss

grupp bevillningspliktiga. Sedan numera skattskyldigheten till stat och kommun

på sätt utredningsmannen påpekat lagts efter andra riktlinjer, har avgiften

i fråga förlorat sin natur av skatt och utgör i realiteten en licensavgift,

som utgår för rätten att idka viss verksamhet.

Uttagande av en särskild avgift av utländska handelsresande är en för de

skandinaviska länderna egenartad företeelse. Det är därför ganska naturligt,

att den ej sällan väckt en viss irritation i våra handelspolitiska mellanhavanden

med främmande länder. Redan vid förhandlingarna om den franska handelstraktaten

1865 väckte förekomsten av denna avgift, vartill motsvarighet

saknades i Frankrike, opposition från de franska underhandlarnas sida,

och Frankrike förbehöll sig i 15 art. av traktaten rätt att ålägga svenska

handelsresande vid deras vistelse i Frankrike motsvarande avgiftsplikt. Enahanda

föreskrifter intogs i 1881 års ännu gällande handelstraktat med Frankrike

(17 art.). Såsom påtryckningsmedel för att framtvinga en sänkning av

de svenska avgifterna begagnade sig Frankrike i början av 1880-talet av berörda

rätt, vilket också föranledde att avgifterna i Sverige nedsattes. Även

sedermera har vid olika tillfällen den egenartade svenska beskattningen av

utländska handelsresande bragts på tal vid våra traktatförhandlingar, bl. a.

vid de svensk-engelska förhandlingarna i början av 1930-talet, då även en

viss lindring genomdrevs, i det att från avgiftsplikten uttryckligen undantogos

personer i chefs- och liknande ställning i vederbörande utländska företag-

(2 § i KK 30 juni 1933, nr 463; sedermera ersatt med KK 15 juni 1935

nr 309). J

Såsom av utredningen framgår föreligga även nu framställningar från

vissa staters sida om befrielse från avgiftsplikten för handelsresande från

ifrågavarande länder.

Såsom utredningsmannen påpekat, saknar avgiften i fråga numera statsfinansiellt

praktiskt taget betydelse. Ur intern näringspolitisk synpunkt

finnes ej heller anledning att påyrka avgiftens bibehållande. Även om ett

borttagande av avgiften i fråga skulle något öka frekvensen av utländska

handelsresandes besök, kan därav knappast befaras någon menlig inverkan

för det svenska näringslivet. Och ur synpunkten av ett främjande av det

internationella varuutbytet och ett borttagande av onödiga hinder för den

mellanfolkliga handeln bör åtgärden att avskaffa avgiften hälsas med tillfredsställelse.

Näringsrättsutredningen vill under åberopande av det anförda tillstyrka

förslagets genomförande i berörda del.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat att de utländska handelsresandena

själva — oavsett att avgiften av utredningsmannen rubricerades såsom en

licensavgift — uppfattade avgiften såsom skatt å av dem här i riket bedriven

verksamhet. De antogo, att deras sålunda förvärvade inkomst dubbelbeskattades,

dels här, dels i hemlandet, vilket självfallet vore ägnat att väcka

irritation, så mycket mera som dylika avgifter icke avkrävdes svenska handelsagenter

för liknande verksamhet utomlands, om man undantoge Norge

och Danmark. Då avgifterna för övrigt genom sill obetydlighet saknade

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

nämnvärd betydelse för budgeten, liksom nyttan av desamma, bl. a. för motverkande

av illojal konkurrens, kunde dragas i tvivelsmål, funne länsstyrelsen,

jämväl med hänsyn till önskvärdheten av reciprocitet staterna emellan,

att avgifterna utan större olägenhet kunde avskaffas. Länsstyrelsen biträdde

därför utan tvekan utredningsmannens förslag om deras avskrivning.

Riksräkenskapsverket har i likhet med utredningsmannen utgått ifrån

att -— därest avgiften slopas i Sverige — överenskommelse skulle kunna

träffas om befrielse i övriga nordiska länder för svenska handelsresande

från bevillningsavgift för här avsedd verksamhet. Kommerskollegium samt

överståthållarämbetet ha anfört liknande synpunkter.

Departementschefen.

Av vad utredningsmannen samt remissmyndigheterna anfört framgår, att

ifrågavarande avgiftsskyldighet för utländska handelsresande numera icke

har någon funktion att fylla. Det har även framhållits att avgiften icke sällan

väckt en viss irritation i våra handelspolitiska mellanhavanden med

främmande länder. Sålunda hade framställningar gjorts från vissa stater,

vilka icke själva hade någon motsvarande avgift, om befrielse från avgiftsplikten

för handelsresande från nämnda länder. Ur synpunkten av ett främjande

av det internationella varuutbytet och ett borttagande av onödiga hinder

för den mellanfolkliga handeln vore jämväl ett avskaffande av avgiften

att hälsa med tillfredsställelse.

Utredningsmannens förslag om avgiftens slopande har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av samtliga de remissmyndigheter som uttalat sig i

denna del. Jag ansluter mig till uppfattningen att berörda avgift nu bör avskaffas

samt förordar i enlighet härmed ett upphävande av de i 1908 års

förordning införda bestämmelserna angående bevillningsavgift av vissa

handlande och handelsexpediter.

Jag vill i detta sammanhang nämna att jag genom utrikesdepartementets

förmedling tillskrivit vederbörande myndigheter i de nordiska länderna i

syfte att erhålla befrielse för svenska handelsresande från i nämnda stater

utgående avgifter av motsvarande slag.

Med hänsyn till vissa förberedande förhandlingar med främmande makter

anser jag det vara önskvärt att frågan om upphävandet av avgiftsskyldigheten

erhåller sin lösning i''edan vid innevarande års riksdag.

IV. Bevillningsavgift för vissa offentliga föreställningar

(s. k. artistskalt).

Gällande rätt.

Föreskrifterna angående skyldighet att erlägga bevillningsavgift för deltagande

i offentlig föreställning (s. k. artistskatt) återfinnas huvudsakligen

i 4 § (1_14 mom.) av 1908 års förordning, varvid främst i 1—3 mom. lämnas

de materiella bestämmelserna angående avgiftsplikt och avgiftens stor
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

17

lek. I förordningens 5 och 6 §§ lämnas vidare föreskrifter i fråga om debitering,

uppbörd, redovisning m. in.; dessa sistnämnda paragrafer avse jämväl

de bevillningsavgifter, som utgå dels för rättighet till skogsfång och kolningsfrihet,

dels av vissa handelsresande och vilka avgifters upphävande

jag tidigare förordat.

I vad gäller skyldigheten att erlägga artistskatt gälla olika föreskrifter

för artister, som giva föreställning (1 mom.) och artister, som medverka

vid föreställning (2 inom.). Som en i skattehänseende tredje grupp utbrytas

slutligen sådana artister, vilka driva sitt näringsfång under bar himmel och

uppbära allenast frivillig avgift (3 mom.). Frihet från erläggande av artistskatt

åtnjutes, dels för amatöridrottsmän vid deltagande i idrottstävlingar,

dels då Kungl. Maj :t till följd av särskilda omständigheter för visst fall

medgivit detta (10 inom.). Vad i paragrafen stadgas om utlänning äger ock

tillämpning å i utlandet bosatt svensk undersåte (11 mom.) men däremot

icke å här i riket bosatt utlänning, som i vederbörlig ordning förvärvat lika

rätt med härstädes bosatt svensk undersåte till offentligt uppträdande (14

mom.).

Enligt 1 mom. skall utlänning, som här i riket giver offentlig föreställning

eller tillställning av vad slag det vara må, vare sig mot inträdesavgift eller

mot avgift, som eljest på ett eller annat sätt fordras, uppbäres eller mottages,

härför utgöra särskild bevillningsavgift med fem procent av bruttoinkomsten.

Denna bevillningsavgift skall utgå: a) vid konsert, opera- eller annan

musikalisk, dramatisk eller litterär föreställning, cirkus- eller varietéföreställning,

så ock vid annan med någon av de nu nämnda jämförlig föreställning

ävensom vid bal, maskerad eller annan dylik tillställning, då bruttoinkomsten

kan antagas komma att överstiga femhundra kronor, efter den

verkliga bruttoinkomsten, dock alltid med minst tio kronor, samt då bruttoinkomsten

kan antagas icke komma att överstiga femhundra kronor, efter

beräknad bruttoinkomst, med lägst tio och högst tjugufem kronor; b) för

anställande eller anordnande av karusell- eller annan konståkning, målskjutning,

ringkastning-eller kraftprov samt för förevisande av människor,

djur, naturalier eller andra föremål eller av panorama, biografbilder, vaxkabinett,

optiska eller mekaniska konststycken eller vid annan med de nu

nämnda jämförlig tillställning, som icke är att hänföra under a), efter beräknad

bruttoinkomst, med lägst fem och högst femtio kronor för varje dag,

sådan föreställning eller förevisning äger rum.

Jämlikt 2 mom. skall utlänning, som medverkar vid av svensk eller utlänning

given offentlig föreställning, offentligt utförande av musik, såsom

kafékonsert och dylikt, eller vid annan offentlig tillställning, oavsett huruvida

inträdes- eller annan avgift därvid uppbäres eller tillställningen är avgiftsfri,

erlägga särskild bevillningsavgift med tio procent av den inkomst,

som på grund av hans medverkan tillflyter honom, vare sig denna inkomst

utgöres av i penningar bestämd ersättning, naturaförmåner eller andel av

inkomsten å tillställning. Avgiften skall i varje fall utgå med minst femtio

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. t samt. Nr 214.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

öre för varje dag, medverkan lämnas av utlänning eller ersättning till honom

beräknas. För avgiftens erläggande svarar tillställningens anordnare.

Bevillningsavgift enligt 1 eller 2 mom. skall icke utgå av artister som

skola erlägga avgift enligt 3 mom. nämligen, utländska positivspelare, musikanter,

förevisare av djur eller annat, akrobater och dylika, vilka driva

sitt näringsfång under bar himmel och uppbära allenast frivillig avgift. För

rättigheten att utöva sådan verksamhet skall för varje person erläggas särskild

bevillningsavgift med femton kronor för varje kalendermånad; och

utgår denna bevillningsavgift med nämnda belopp, även om under samma

månad uppträdande äger rum å olika orter.

Enligt 4 mom. skall ansökning om tillstånd till offentligt uppträdande

göras enligt föreskrifter, som av Kungl. Maj :t utfärdas, och innehåller momentet

tillika uppgift om vad dylik ansökning skall innehålla. Här ifrågavarande

föreskrifter ha av Kungl. Maj :t meddelats i kungörelsen den 31 december

1913 angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte

att här i riket giva offentlig föreställning m. in. eller att därvid

medverka. I kungörelsen stadgas, bland annat, att utlänningar och i utlandet

bosatta svenska undersåtar endast efter tillstånd av polismyndighet äro

berättigade att här i riket giva offentliga föreställningar. För utlänning, som

är här i riket bosatt och som ställt säkerhet för utskylder till stat och

kommun under tre år, är sådant tillstånd däremot icke erforderligt utan för

honoin gäller vad som är stadgat för här i landet bosatt svensk undersåte.

1 ordningsstadgan för rikets städer liksom i kungörelsen den 10 juni 1932

angående tillämpning för riket i dess helhet av vissa bestämmelser i ordningsstadgan

föreskrives anmälningsskyldighet för här i riket bosatt svensk

undersåte, som vill giva offentlig föreställning: därvid erfordras för vissa

fall tillstånd av polismyndigheten.

Vidare lämnas i paragrafen föreskrifter angående avgiftens fastställande

(5 inom.), kontroll av bruttoinkomst vid offentlig föreställning (6—8 mom.)

och avgiftens inbetalning (9 mom.); i 5 mom. föreskrives sålunda bland

annat att därest i ersättning åt utlänning som avses i 2 mom. ingå naturaförmåner

skola dessa vid bevillningsavgiftens bestämmande uppskattas till

skäligt belopp i penningar varvid, om högre värde ej är angivet, kost och

bostad skall upptagas till vardera en krona för dag. Av avgift enligt 1 och

2 mom. skola fyra tiondelar tillfalla kronan och sex tiondelar den kommun,

inom vilken föreställning givits; avgift enligt 3 mom. tillfaller odelad

kronan (12 mom).

Utredningsmannen.

I promemorian har inledningsvis framhållits att spörsmålet om främmande

artisters beskattning för inkomst av offentliga föreställningar utgjorde

en del av problemet om utlänningars och i utlandet bosatta svenskars

beskattning, och att det därför icke slutgiltigt kunde lösas utan att prövas

i samband med utlänningars beskattning över huvud taget. Utredningsmannens

uppdrag omfattade icke att verkställa någon utredning om behovet av

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

19

ändringar i skattelagstiftningen, men de svenska artisternas naturliga missnöje

över att deras beskattning vore hårdare än främmande artisters gåve

anledning beröra vissa brister i skattelagarna och beskattningsväsendet. Beskattningsväsendet

saknade sålunda enligt utredningsmannen konstitutiva

former för samarbete emellan beskattningsmyndigheterna och de myndigheter,

som ombesörjde kontroll över utlänningar, som vistades här i riket; kontrollen

över utlänningarnas rörelseverksamhet innebure intet bedömande av

verksamheten ur beskattningssynpunkt. Ej heller inrymde vårt beskattningsväsendes

organisation möjligheter till undersökning och utredning i frågor

om beskattning av verksamhet, som utövades under tillfällig vistelse här i

riket särskilt under senare halvåret, då något taxeringsarbete av taxeringsnämnderna

ej fortginge och möjlighet därför saknades till önskvärd nödig

personlig kontakt med de skattskyldiga, som kanske lämnat landet. En genomgripande

omläggning av beskattningsväsendet för utlänningars beskattning

vore av nöden.

Utredningsmannen har vidare anfört.

Artistskatten är ett komplement till inkomstbeskattningen och utgår som

källskatt och slutlig skatt för främmande artisters inkomst av offentliga föreställningar.

Genom undantagsbestämmelsen i 7 § statsskatteförordningen

och 54 § kommunalskattelagen befrias den, som erlagt bevillningsavgift enligt

förordningens bestämmelser från skatteplikt för inkomst av de offentliga

föreställningar, bevillningsavgiften avser att träffa. Detta innebär, att

inkomsten skulle varit föremål för beskattning, därest undantagsbestämmelserna

icke funnits.

Statsmakternas direktiv för artistskattens utformning har städse inneburit,

att främmande artister skola beskattas åtminstone lika högt som

svenska artister men ej så högt, att beskattningen verkar hindrande för kulturellt

mera värdefulla artistframträdanden. Med vårt tunga skattetryck,

som under senare år avsevärt höjts särskilt för högre inkomsttagare, och

då artistskatten under tiden lämnats oförändrad, har detta direktiv blivit

skäligen verklighetsfrämmande. Artistskatten är så låg, att främmande artister

numera ej önska begagna sig av författningarnas möjlighet att erhålla

befrielse från att utgöra bevillningsavgift för inkomst av offentliga föreställningar

under villkor att i stället erlägga inkomstskatt till stat och kommun

för samma inkomst.

Uppbördsresultatet för artistskatten, uppdelat efter verksamhet, som omförmäles

i mom. 1—3, visar följande belopp för nedannämnda budgetår.

Mom. 1 Mom. 2 Mom, 3

kronan kommunen kronan kommunen

(med delbelopp för Stockholms stad)

1938/39 .......... 1 951: 15 2 936: 76

( _

1945/46.......... 812: 41 1 218: 61

( -

1946/47 .......... 912: 52 1 368: 78

( -

426:16 639: 66

( -

86 014: 15

128 277: 68

2 009: —

27 948:17

41 297: 29

105 231:64

157 226: 98

1 005: —

39 045: 15

58 281: 40

124 558: 75

184 745: 25

544: —

41 316: 06

61 059: 91

179112:87

264 368: 88

315: —

58 475:66

86 198: 69

1917/48

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Beträffande de i 4 § 3 mom. omnämnda föreställningarna under

bar himmel mot frivillig ersättning har utredningsmannen uttalat,

att härför utgående bevillningsavgift uppginge till så ringa belopp att den

saknade betydelse som statlig inkomstkälla. Avgiften hade redan från början

tillkommit mera i ordningens intresse än ur beskattningssynpunkt och

med nuvarande penningvärde vore den låga avgiften icke heller av betydelse

för de skattskyldiga själva. Avgiften borde icke vidare utgå.

I fråga om beskattningen av de artister, som för närvarande erlägga artistskatt

enligt 1 eller 2 mom. i förordningen, har utredningsmannen föreslagit

olika regler beroende på huruvida vederbörande är här i riket bosatt

eller icke.

Beträffande utländska artister, bosatta i riket, har i promemorian

sålunda erinrats om att utlänning, som vore här bosatt, vore skattskyldig

för all sin inkomst, dock att inkomst av offentliga föreställningar

beskattades medelst artistskatt.

Det vore oegentligt att icke inkomster av nämnda föreställningar medräknades

för här i riket bosatta utlänningar, när deras beskattningsbara

inkomst uppskattades för progressiv beskattning, detta så mycket mer som

enligt kungörelsen den 31 december 1913 skattekontroll vore anordnad, så

att inkomst icke undginge beskattning. För utländska artister bosatta här

i landet kunde och borde därför utan tidsutdräkt genomföras en beskattning,

som vore likformig med beskattningen av i riket bosatta svenska artister.

Utländska artister, bosatta här i riket, borde sålunda enligt utredningsmannen

icke erlägga artistskatt utan i stället taxeras och beskattas för

inkomst av offentliga föreställningar enligt allmänna skattelagarna, vare sig

skattskyldig gåve eller medverkade vid sådan föreställning.

I fråga om beskattningen av utländska artister, icke bosatta

i riket, har i promemorian understrukits att beskattningsorganisationen

icke vore avpassad för beskattning av inkomst, som åtnjötes under utövande

av förvärvsverksamhet under tillfällig vistelse här i riket av personer,

som ej vore här bosatta. Man kunde därför icke undvika att uttaga källskatt

och slutlig skatt i någon form som artistskatt för inkomster av offentliga

föreställningar, som gåves här i riket av härstädes icke bosatta artister.

Det vore emellertid önskvärt, att artistskatten konstruerades i överensstämmelse

med grundprinciperna i skattelagstiftningen, så att nettoinkomsten

uppskattades som beskattningsbar inkomst i stället för bruttoinkomsten

och progressiv skatteskala tillämpades för beskattningen.

Utredningsmannen har funnit ofrånkomligt att även framgent vid beskattningen

göra åtskillnad mellan artister, som själva giva offentliga föreställningar

här i riket, och artister som medverka vid sådana föreställningar.

I promemorian har sålunda uttalats att svårigheterna att tillämpa nyss

nämnda grundprinciper vore särskilt stora beträffande artistskatt, som enligt

1 mom. utginge för artister, som gåve offentliga föreställningar. Någon

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 214.

överblick över omkostnadernas storlek för att bestämma nettoinkomsten av

en föreställning vore ofta icke möjlig. Man vore därför nödsakad beräkna

skatten med procent å bruttoinkomsten. Progressiv skatteskala kunde under

sådana förhållanden icke ifrågakomma. Den avgift, som utginge, vore numera

i verkligheten sannolikt mera betungande än vid förordningens tillkomst,

enär omkostnadernas stegring måste antagas ha medfört lägre nettoinkomster

även om bruttoinkomsterna vore lika för föreställningar nu och

tidigare. I anslutning till det sagda har utredningsmannen förordat att den

som gåve föreställning jämväl framgent borde utgiva artistskatt efter nu

gällande bestämmelser eller med fem procent av bruttoinkomsten.

Beträffande artistskatt som enligt 2 mom. skall erläggas av artister som

medverka vid offentliga föreställningar har i promemorian å andra sidan

uttalats, att det icke syntes uteslutet, att beskattningsprinciperna om

nettoinkomsten som beskattningsbar inkomst med progressiv skatteskala

som grund för beskattningen kunde tillämpas. Utredningsmannen har sålunda

förordat att här avsedda artister horde erlägga artistskatt med lägst

fem, högst fyrtio procent av den skattskyldiges såsom dagarvode beräknade,

beskattningsbara inkomst. I promemorian har härom närmare anförts följande.

Ärendenas natur betinga emellertid en snabb och enkel handläggning med

summariskt förfaringssätt. Och för nettoinkomstens — den beskattningsbara

inkomstens — uppskattning böra endast komma i fråga sådana avdrag,

som kunna fastställas utan omständligt taxeringsförfarande. Som beskattningsbar

inkomst synes sålunda böra anges bruttoinkomsten med utförda

avdrag för kostnader för resor, för — möjligen maximerad — provision,

som erlägges för förmedling av anställning, samt för direkta utgifter i samband

med föreställning. Däremot må avdrag icke medges för anskaffande

och avskrivning å tillbehör och rekvisita samt för ökade levnadskostnader

på grund av kortvarigare vistelse å olika orter. En sådan konstruktion av

den beskattningsbara inkomsten bör icke hindra, att artistskatten göres progressiv.

Främmande artisters gager uppgå understundom till högst avsevärda belopp.

Under senaste budgetåret har sålunda i Stockholm gage utgått med

14 500 kronor för en enda föreställning och med 90 000 kronor för ett halvårsengagemang.

Avvägningen av skatteskalorna för bestämmande av artistskattens storlek

är väl icke ekonomiskt helt betydelselös ur samhällssynpunkt, men en ändring

av skattens konstruktion skulle främst åsyfta att åstadkomma ett jämnare

skattetryck för inländska och främmande artister och för främmande

artister inbördes. Skatteskalan för artistskatten lärer böra ges lägre skattesatser

än de, som gälla för progressionen enligt statsskatteförordningen,

med hänsyn till det mera summariska förfarandet vid fastställandet av beskattningsbara

inkomsten för artistskatten, och då artistskatten hänför sig

till inkomster, som förvärvas under tillfällig vistelse här i riket under kortare

tid.

Utredningsmannen föreslår 5 % som lägsta och 40 % som högsta skattcprocent

å skattskyldigs beskattningsbara inkomst — beräknad som dagarvode

— enligt följande skatteskala och gruppindelning:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Grupp 1 5 /

» 2 10 %

» 3 20 *

» 4 30 %

» 5 40 %

å bruttoinkomst intill 20 kr.

» » fr. o. m. 20 kr. intill 60 kr.

» » » > » 60 > » 300 »

» » > > » 300 » » 1000 »

» » > » » 1 000 » och däröver.

I promemorian har framhållits att de i förordningen föreskrivna värdena

för kost och logi vore för låga för att kunna bibehållas. Förmånernas

värde borde upptagas i förhållande till de medverkandes totalavlöning. I

promemorian har föreslagits följande värden för de tidigare återgivna fem

arvodesgrupperna nämligen, för kost 3, 10, 20, 25 respektive 30 kronor

samt för logi 2, 5, 10, 15 respektive 20 kronor eller sålunda sammanlagt 5,

15, 30, 40 respektive 50 kronor.

Beträffande uppbörden av artistskatten har utredningsmannen anfört

följande.

Under strävandena att finna former för en förenkling av förfarandet för

uppbörd av artistskatten har utredningsmannen beaktat möjligheten att för

uppbörden av artistskatt för utlänningar, som giva föreställningar i riket,

nyttja organisationen för uppbörd av nöjesskatt enligt Kungl. förordningen

om nöjesskatt den 21 december 1945. Härigenom skulle ett väsentligt förenklat

uppbördsförfarande åvägabringas utan — till synes — större olägenheter.

Då utredningsmannen ändock icke framlägger förslag härom, har härtill

bidragit den omständigheten, att utlänningar numera endast undantagsvis

giva offentliga föreställningar här i riket, varför verkningarna av uppbördens

omläggning skulle bli" skäligen betydelselösa. I detta sammanhang

må också åter framhållas, att utredningsmannen funnit översynen av förordningen

endast kunna innebära ett provisoriskt undanröjande av förordningens

mest påtagliga brister.

Förskottsbetalningen av artistskatten för främmande artister, som medverka

vid offentliga föreställningar, erlägges i regel i samband med att vederbörande

myndighet lämnar tillstånd för artist att uppträda. Uttalade önskemål

om förenkling av sättet för inbetalning av skatt för artister, som medverka

vid ett flertal föreställningar i en följd efter fastställd resplan inom

större områden, skulle kunna tillmötesgås, om samma myndighet finge

uppdraget att ombesörja uppbörd för samtliga de planerade föreställningarna.

Utredningsmannen föreslår utlänningskommissionen för detta uppdrag,

därest ämbetsverket lämpligen kan övertaga bestyret efter ifrågasatt omorganisation.

Efter behörig granskning överlämnar utlänningskommissionen

skattebeloppen till vederbörande polisiära myndighet. Kan uppdraget ej lämnas

utlänningskommissionen må Ö. Ä. ifrågasättas som uppbördsmyndighet

eller — efter den rättssökandes fria val — länsstyrelsen i något av de län,

där föreställning skall givas enligt resplanen.

I fråga om kontrollen över de skattskyldigas fullgörande av skatteplikten

har utredningsmannen uttalat att kontrollen för närvarande finge

anses vara effektiv under förutsättning att myndigheterna fullgjorde den

tillsyn, vartill gällande bestämmelser beredde dem möjligheter. Kontrollförfarandet

vore visserligen omständligt men medförde icke större olägenheter

och torde dessutom böra tagas under omprövning vid den utredning om utlänningskontrollen

över huvud taget, som för närvarande påginge.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

23

I anslutning till sitt förslag att här i riket bosatta utländska artister skola

beskattas enligt allmänna skattelagarna har utredningsmannen föreslagit

sådan ändring av 1 § i 1913 års kungörelse, att här i riket bosatt utlänning

bleve berättigad att utan ställande av uppbördssäkerhet giva offentlig föreställning

eller därvid medverka under samma villkor, som gällde för bär i

riket bosatt svensk undersåte.

I promemorian har slutligen — under förutsättning att artistskatten bleve

progressiv — föreslagits sådan ändring av bestämmelserna om artistskattens

fördelning, att sex tiondelar skulle tillfalla kronan och

fyra tiondelar den kommun, inom vilken föreställning givits.

Remissyttranden.

Utredningsmannens förslag att utländska artister, som ge föreställning

under bar himmel mot allenast frivillig avgift,

icke vidare skola erlägga artistskatt har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av samtliga remissmyndigheter som uttalat sig över förslaget i denna

del nämligen, arbetsmarknadsstyrelsen, kammarrätten, riksräkenskapsverket,

kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Örebro län samt 1949 års

uppbörds sakkunniga.

Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda uttalat att de utlänningar, vilka

mot frivillig avgift under bar himmel gåve vissa offentliga föreställningar,

icke vidare borde erlägga någon artistskatt. De inkomster, som genom avgifterna

för dylika tillställningar tillfördes statskassan vore, som utredningen

visat, försvinnande små, varför deras avskaffande icke hade någon som

helst betydelse för statsverket. Flertalet av de utlänningar, som hittills haft

att vidkännas avgifterna, hade mycket svag ekonomi, vadan befrielsen från

avgifterna säkerligen för dem skulle kännas som en lättnad. I den mån de

här vore bosatta torde de ock beskattas i vanlig ordning.

1949 års uppbördssakkunniga ha ifrågasatt, huruvida möjligen tillståndsbevis

till nu ifrågavarande föreställning borde beläggas med en mindre

stämpelavgift.

Förslaget om att här i riket bosatta utländska artister

icke skola erlägga artistskatt utan i stället taxeras och beskattas för inkomst

av offentliga föreställningar enligt allmänna skattelagarna har i huvudsak

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissmyndigheter dock

med undantag för länsstyrelserna i Malmöhus och Gävleborgs län som uttalat

tveksamhet inför förslaget.

Kammarrätten har sålunda framhållit att grundsatsen om härstädes bosatt

utländsk artists fulla likställighet i beskattningshänseende med svensk undersåte

redan i princip vore knäsatt, låt vara att likställigheten gjorts beroende

av ställandet av utskyldsborgen, en prestation som de utländska artisterna

med nuvarande höga skattetryck funnit med sin fördel förenligt att

icke vidare fullgöra. Mot bakgrunden härav hade kammarrätten icke något

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

att erinra mot att generell likställighet i beskattningshänseende mellan härstädes

bosatta främmande artister och svenska artister tillskapades.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har understrukit att artistskatten

för närvarande vore så låg i förhållande till skatten vid inkomsttaxering, att

det som regel vore betydligt förmånligare för en artist att erlägga artistskatt

än inkomstskatt. Länsstyrelsen kunde även vitsorda att fall förekommit, där

utlänningar, som sedan länge varit bosatta här i landet, till synes undvikit

att förvärva lika rätt med härstädes bosatt svensk undersåte till offentligt

uppträdande i avsikt att komma i åtnjutande av sådan skattefördel. Såsom

utredningsmannen framhållit syntes det därför vara angeläget att den ursprungliga

avsikten med artistskatten, nämligen att beskatta främmande

artister åtminstone lika högt som inländska, snarast ånyo förverkligades.

I alldeles särskilt hög grad gällde detta här i riket bosatta utländska artister.

Den av utredningsmannen föreslagna lösningen, att dessa i stället

för artistskatt skulle erlägga inkomstskatt till stat och kommun vore lika

enkel som naturlig och tillstyrktes helt av länsstyrelsen. Ett sådant arrangemang

kunde icke förväntas föranleda några komplikationer och sedan källskatten

införts vore någon skatteflykt icke att befara.

1949 års uppbördssakkunniga ha anfört.

De sakkunniga finna utredningsmannens förslag, att här i riket bosatta

utlänningar icke skola erlägga artistskatt utan beskattas i vanlig ordning

för sin inkomst, innebära en nödvändig rättelse av nuvarande missförhållanden

och tillstyrka därför förslaget. Visserligen kan en följd härav bli att

en eller annan utlänning, vilken för närvarande erlägger en skatt om åtminstone

10 procent å sin inkomst, skulle kunna undgå att utgöra skatt.

Flertalet här i riket bosatta utländska artister åtnjuta emellertid inkomst

av tjänst och i sådana fall har arbetsgivaren att verkställa löneavdrag, därest

arbetsinkomsten utgör den huvudsakliga inkomsten av tjänst. Utgör inkomsten

bisyssla, torde även — om de sakkunnigas slutliga förslag genomföres

— löneavdrag komma att ske. Det skulle således endast vara artister,

vilka påföras preliminär B-skatt och som utflytta från riket innan skatten

kunnat uttagas, som skulle kunna undgå skattebetalning. De sakkunniga

anse icke denna omständighet böra hindra en sådan omläggning, som innebär

att här riket bosatta utländska artister behandlas på samma sätt som

här i riket bosatta svenska artister.

Kommerskollegium har framhållit, att förslaget i denna del tillstyrkts av

samtliga de organisationer som till kollegium yttrat sig angående artistskatten,

nämligen Riksorganisationen av artistarbetsgivare, Musiketablissementens

förening, Folkets parkers centralorganisation, Riksteatern, Teaterförbundet,

Musikerförbundet och Tonkonstnärsförbundet.

I vissa yttranden, vari utredningsmannens förslag sålunda i huvudsak

tillstyrkts eller lämnats utan erinran, har ifrågasatts, huruvida det kunde

förväntas medföra mera avsevärda svårigheter att avgöra om en utländsk

artist vore här i riket bosatt.

1949 års uppbördssakkunniga ha uttalat att frågan om bosättningen finge

bedömas enligt vad som gällde vid taxering. I regel borde detta icke vara

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

25

förenat med större svårigheter. Uppkomme tvekan kunde man utgå ifrån

att den tillståndsgivande myndigheten sökte samråd, länsstyrelsen i landskansliet

med taxeringsavdelningen på landskontoret samt magistrat eller

polismästare (poliskammare) med den lokala skattemyndigheten i staden.

Avskrift av meddelade beslut borde tillställas vederbörande lokala skattemyndighet.

Särskilt gällde detta beslut, enligt vilka artistskatt ej skulle

utgå. Dylika beslut borde tillställas den lokala skattemyndigheten å den ort,

där utlänningen ansåges bosatt. Länsstyrelsen i Värmlands län har framhållit

att fråga om bosättning här i riket torde uppkomma i ett ganska

ringa antal fall, enär vederbörandes vistelse i riket oftast vore av kort varaktighet.

I de fall, då vistelsen uppginge till tre månader och däröver,

borde lämpligen taxeringsintendenten i tillståndsmyndighetens län underrättas

om skattebeslutet för att kunna vidtaga de åtgärder, som framdeles

i det särskilda fallet kunde finnas påkallade. Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida

bestämmelse om sådan underrättelse borde av praktiska skäl lämnas.

Länsstyrelsen i Uppsala län — som understrukit att utredningsmannen

icke berört frågan huru borde förfaras med de utländska artister, som vistades

här stadigvarande — har framhållit, att allenast sådana artister borde

undantagas från s. k. artistskatt, vilka med företeende av debetsedel å preliminärskatt

för löpande år eller bevis om mantalsskrivning i viss kommun

för samma år styrkte, att vederbörande hade fast bostad här i landet. Härmed

vore ock utsagt, på vad sätt lämpligen borde förfaras, då yrkande om befrielse

från avgiftspåföring framställdes från sådana utlänningar, vilka uppgåve

sig här stadigvarande vistas. Om ock i den mån de genom preliminär

debetsedel eller intyg från lokal skattemyndighet kunde styrka, att de beskattades

i annan ordning, borde deras yrkande kunna bifallas, i annat fall

ej. Det låge nämligen i sakens natur, att, då myndigheterna måste träffa sina

avgöranden i omedelbart samband med föreställningarnas anordnande, handläggningen

av avgiftspåföringen måste ske genom en snabb och enkel procedur,

som ej gåve rådrum för prövning av några som helst osäkerhetsmoment,

än mindre angående exempelvis vistelsetidens längd eller andra

därmed jämförliga frågor, som krävde utredning i ett eller annat avseende.

Arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat att utländsk artist borde anses vara

här i riket bosatt, därest vistelsen varat tolv månader i sträck eller under

två års tid uppgått till längre tid än sammanlagt tolv månader.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Gävleborgs län ha, som jag tidigare framhållit,

uttalat tveksamhet inför förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Malmöhus

län, som väl funnit förslaget lämpligt ur rättvisesynpunkt, har sålunda

ifrågasatt huruvida förslaget ginge att helt genomföra.

Regeln om när en person skulle anses vara bosatt här i riket hade ofta

visat sig vara ganska svår att tillämpa. Frågan om en utländsk artist skulle

taxeras här efter vanliga regler eller utgöra bevillningsavgift måste ofta avgöras

redan vid hans ankomst till riket. Det kunde då inträffa, att myndigheterna

(lokal skattemyndighet och tillståndsgivande myndighet) stannade

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. iMaj.ts proposition nr 214.

i olika beslut. För att undvika något dylikt kunde det ifrågasättas, om ej

länsstyrelserna, som hade nära kontakt med de lokala skattemyndigheterna,

borde få bestämma skatteformen. Även med en sådan anordning kunde det

emellertid tänkas att svårigheter kunde uppstå. Om en utländsk artist vid

sin första anställning lämnade sådana uppgifter, att han borde anses vara

bosatt här i riket, finge han utgöra preliminär skatt. Sedermera lämnade

han landet tidigare än som från början avsetts. Med hänsyn härtill kunde

han numera ej anses ha varit bosatt härstädes. Han borde då ej taxeras här

och den redan uppburna preliminärskatten skulle återbetalas. Att efter

hans avresa kunna utfå någon artistskatt av honom torde vara ogörligt.

Möjligen kunde man tänka sig, att så stor del av den preliminära skatten,

som motsvarade vad som skulle erlagts i artistskatt, genom myndighets beslut

omfördes till sådan skatt. Även för sådana fall som det sist nämnda

torde det vara lämpligt, att länsstyrelserna fungerade såsom den beslutande

myndigheten vid bestämmandet av skatteformen. Ville man helt undgå nu

berörda svårigheter, vore det bäst att icke göra någon skillnad å utländska

artister utan uttaga bevillningsavgift av samtliga och då efter en progressiv

skala.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat att det här rörde sig om ett

mycket rörligt klientel och att man ofta icke på förhand kunde avgöra huru

långvarig vistelsen här i riket kunde bli. Frågan om en gränsdragning mellan

här i riket bosatta och bär i riket icke bosatta artister kunde knappast

lösas utan medverkan i någon form av lokal skattemyndighet. Enligt de

föreslagna bestämmelserna uppkomme ej sällan fall, då fråga bleve om återbetalning

av erlagd artistskatt på grund av att inkomsttaxering i efterhand

påfördes vederbörande samt om eventuell avräkning av artistskatt såsom

preliminärt erlagd skatt. I sistnämnda fall komplicerades frågan ytterligare

därigenom att kommunandelen av artistskatten redan kunde ha blivit tillgodoförd

kommunen. Länsstyrelsen funne väl den av utredningsmannen

föreslagna lösningen principiellt riktig men kunde i avbidan på den ytterligare

utredning angående förslagets verkningar i praktiken, som vore ofrånkomlig,

icke nu avgiva något slutligt omdöme om densamma. Då emellertid

länsstyrelsen ansåge angeläget att åtminstone en provisorisk ändring komme

till stånd, som undanröjde de mest iögonfallande olikheterna mellan

beskattningen av utländska och svenska artister, ifrågasatte länsstyrelsen

huruvida icke en sådan provisorisk ändring kunde vinnas genom en höjning

av den nu utgående bevillningsavgiften. Härigenom skulle måhända

kunna förväntas, att här i riket bosatt utlänning skulle finna med sin fördel

förenligt att själv vidtaga åtgärd i syfte att i vanlig ordning bliva beskattad

här i riket.

Utredningsmannens förslag att här i riket icke bosatta utländska

artister som giva föreställning skola erlägga artistskatt

enligt oförändrade grunder, d. v. s. med fem procent av bruttoinkomsten,

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissmyn
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 214.

27

digheter nämligen arbetsmarknadsstyrelsen, riksräkenskapsverket, kommerskollegium

jämte hörda organisationer, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Malmöhus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län

samt 1949 års uppbörds sakkunniga.

I ett par av de yttranden vari förslaget sålunda i huvudsak tillstyrkts eller

lämnats utan erinran ha dock framförts vissa detalj erinringar mot detsamma.

1949 års uppbördssakkunniga ha sålunda uttalat att den föreslagna

procentsatsen syntes låg jämförd med de skattesatser, som föresloges

för utlänningar, som medverkat vid offentlig föreställning. Detta skulle

kunna föranleda, att utlänningar, som eljest skulle allenast medverka vid

offentlig föreställning, i stället själva gåve sådan föreställning för att därigenom

erhålla lägre skatt. Att en viss risk härför kunde föreligga syntes

uppenbart. Länsstyrelsen i Stockholms län har, med enahanda motivering,

ifrågasatt, huruvida icke samma procentsats borde gälla för utländsk artist

som gåve föreställning som för utländsk artist, vilken medverkade vid

föreställning.

I vissa yttranden har förslaget i denna del avstyrkts eller har påfordrats

närmare utredning.

Kammarrätten har sålunda uttalat att det för ett ställningstagande på

förevarande punkt hade varit av stort intresse att utförligare uppgifter lämnats

om främmande länders lagstiftning. I avsaknad av dylik utredning

kunde kammarrätten icke yttra sig beträffande förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har åberopat ett yttrande av

poliskammaren i Göteborg vari ifrågasatts, huruvida icke — bland annat

med hänsyn till den ringa storleken av de avgifter som enligt promemorian

erlades av artister som gåve föreställning — kunde föreskrivas att för varje

offentlig föreställning skulle finnas en föreståndare, som vore här i riket

bosatt och att här icke bosatta utlänningar alltid skulle anses såsom medverkande.

Alternativt har länsstyrelsen föreslagit att möjligheterna för en

progressiv artistskatt närmare borde utredas.

Överståthållarämbetet har framhållit att enligt ämbetets mening talade

starka skäl för att skatten borde beräknas efter en enhetlig princip oavsett

om utlänning gav eller medverkade vid föreställning. Ämbetet har härom

närmare anfört följande.

Vad utredningsmannen anfört synes icke innefatta tillräckliga skäl för

att använda olika metoder för beräkning av artistskatten. Enligt ämbetets

mening tala tvärtom starka skäl för att skatten bör beräknas efter en enhetlig

princip. Att såsom utredningsmannen föreslagit införa en progressiv

beskattning för medverkande artister och samtidigt bibehålla beskattningen

med fem procent av bruttoinkomsten för de artister, som giva föreställning,

torde innebära allvarliga risker för att den för närvarande obetydliga kretsen

av artister, som giva föreställning, kommer att starkt öka, enär beskattningen

för sistnämnda kategori otvivelaktigt kommer att ställa sig förmånligare

än för medverkande artister. Ett sätt att motverka den berörda

tendensen vore att uttaga bevillningsavgift efter en högre procentsats än

fem, men ämbetet håller före, alt i stället nettoprincipen bör göras tillämplig

även på de främmande artister, som giva föreställning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposilion nr 214.

Utredningsmannens förslag till progressiv artistskatt för här i riket

icke bosatta utländska artister som medverka vid föreställning

har i huvudsak lämnats utan erinran av överståthållarämbetet

samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Överståthållarämbetet har sålunda uttalat att ämbetet i princip funne det

riktigt att skatten beräknades efter progressiv skala. De i skatteskalan upptagna

skattesatserna funne ämbetet tillfredsställande avvägda.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört.

Den av utredningsmannen föreslagna progressiva artistskatten för medverkande

skulle utgå på bruttoinkomsten efter avdrag endast för vissa angivna

utgiftsslag''. Då skalan utformats bland annat med hänsyn härtill och

då det givetvis varit angeläget med ett någorlunda summariskt förfarande,

har länsstyrelsen härutinnan icke funnit något alt erinra. Det må dock

ifrågasättas, om avdrag borde medgivas även för provision. För artist, som

reser med egen impressario, kan det tänkas ligga nära till hands att fingera

hög provision till denne för att därigenom spara artistskatt. Någon skyldighet

för impressarion att erlägga artistskatt för vad han uppbär lär icke föreligga,

såvida han icke själv står som anordnare av föreställningen och då

skulle skatten enligt förslaget icke vara progressiv.

Kammarrätten har uttalat tveksamhet inför förslaget i denna del. Kammarrätten

har sålunda ifrågasatt huruvida icke en ändring borde komma

till stånd så, att även för en utländsk artist skatt skulle beräknas endast

å den behållna inkomsten. Det kunde dock bli förenat med praktiska svårigheter

för den prövande myndigheten att fastställa, vilka avdrag som borde

medgivas vid inkomstberäkningen. Den skatteskala, som utredningsmannen

framlagt, syntes utgöra resultatet av en avvägning mellan olika intressen.

En konstruktion av skatteskalan på det sätt utredningsmannen tänkt sig

syntes i och för sig icke oförenlig med kravet på en relativt lindrig beskattning

av enklare varietéartister och en hårdare beskattning av de högt betalda

artisterna. Av olika skäl, icke minst med hänsyn till frågans internationella

betydelse, syntes det dock välbetänkt att vid den föreslagna omläggningen

framgå med en viss försiktighet. Den synpunkten, att förslagets genomförande

skulle tillföra staten ökade skatteintäkter, vilkas omfattning likväl

under alla förhållanden måste bliva jämförelsevis blygsam, borde icke

få komma i konflikt med intresset av att det kulturellt mera värdefulla

artistutbytet länderna emellan hölles levande. Över huvud taget ville det

förefalla kammarrätten, att skälen för och emot den föreslagna omläggningen

bort bliva mera allsidigt och ingående belysta än som skett i den

remitterade promemorian. Likaså hade det för frågans bedömande varit

önskvärt att även på förevarande punkt erhålla närmare upplysningar om

lagstiftningen i främmande länder.

Förslaget om en progressiv artistskatt har avstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen,

riksräkenskapsverket, kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län samt

1949 års uppbördssakkunniga.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 214.

Kommerskollegium har sålunda framhållit att det i och för sig givetvis

\ore önskvärt, att beskattningen av svenska och utländska artister vore så

likartad som möjligt och att inte de senare finge en gynnad ställning. Å

andra sidan vore det uppenbart, att en beskattning i enlighet med förslaget

inte ledde till ett enhetligt och rättvist resultat. Kollegium kunde därför för

sin del inte förorda ett progressivt skattesystem enligt de riktlinjer utredningsmannen

föreslagit. Kollegium har härom närmare anfört följande.

Det är tydligt att man här måste välja ett summariskt förfarande, då ärendenas

natur kräver en snabb och enkel handläggning. Å andra sidan är det

emellertid också uppenbart, att ett sådant förenklat avdragssystem, som här

föreslås, måste komma att giva ett långt ifrån rättvisande resultat. Vidare

vill Kollegium i likhet med tonkonstnärsförbundet framhålla, att skatten

endast berör en del av artistens samlade inkomst, nämligen de i Sverige förvärvade

arvodena, och skatten kan sålunda icke sättas i relation till vederbörandes

verkliga inkomstnivå.

I detta sammanhang kan det vara anledning att något dröja vid ett problem,

^ som berördes av 1944 års allmänna skattekommitté i dess betänkande

angående beskattning av realisationsvinster in. m. samt ackumulerade inkomster.

Däri framhölls bl. a., att en av grundprinciperna för den nuvarande

progressiva inkomstskatten vore att skattskyldiga med samma skatteförmåga

skulle betala lika stor skatt, och denna princip kunde icke följdriktigt genomföras,

såvida icke hänsyn toges till den skattskyldiges genomsnittliga inkomster

under en längre tid än den nuvarande ett-åriga beskattningsperioden.

I anslutning till detta uttalande — som särskilt tog sikte på de fria yrkesutövarna

— må framhållas att de olägenheter som här anförts i fråga om

den ett-åriga beskattningsperioden tå en betydande skärpa, om en progressiv

beskattning skall tillämpas på de korta beskattningsperioder, som kan

komma i fråga beträffande utländska artister med tillfälliga engagemang.

Riksräkenskapsverket har uttalat att en progressiv beskattning av här

ifrågavarande inkomster ur vissa synpunkter finge anses motiverad. Å andra

sidan kunde ej bortses från att det kunde vara förenat med svårigheter att

i det enskilda fallet framräkna ett beskattningsbart belopp, på vilket en

progressiv skatteskala lämpligen läte sig tillämpa, beroende på bland annat,

att skatten skulle kunna tillämpas på en tillfällig dagsinkomst. Vid beräkning

av avdrag för resor med mera kunde tveksamhet uppstå, huruvida

den skattskyldige hade rätt att för sina resor använda flyg, tåg, båt eller

annat transportmedel, ävensom huruvida ersättning skulle utgå för resor

från och till utländsk ort eller endast för resor inom riket. I de fall, då den

skattskyldige icke under en sammanhängande tid medverkat vid offentlig

föreställning torde det vidare vara svårt att bestämma skattens storlek

med hänsyn till att fråga kunde uppstå, huruvida värdet av naturaförmåner

skulle beräknas för hela engagementstiden eller endast för sådana

dagar, då den skattskyldige medverkat vid föreställning. Den föreslagna skatteskalan

syntes leda till ett förhållandevis alltför lågt skatteuttag i de inkomstlägen,

som enligt vad riksräkenskapsverket inhämtat vore normala

för utländska musiker och varietéartister. Beträffande verkligt höga gager

komme däremot den föreslagna skattesatsen av 40 ''/, å belopp över 1 000

kronor sannolikt att medföra eu övervältring av skatten på den betalande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

publiken. Det finge ej heller anses uteslutet, alt en så hög skattesats kunde

förhindra utbytet i fråga om vissa framstående musiker.

Arbetsmarknadsstyrelsen har framhållit att därest den föreslagna skatten

i verkligheten skulle betalas av de utländska artisterna, vore det uppenbart,

att framstående sådana icke skulle acceptera engagemangserbjudanden

i Sverige. I själva verket vore det emellertid så, att skatten, vare sig den

vore hög eller låg, icke komme att utgå från artisterna utan betalas antingen

av arrangören eller helt eller delvis läggas på biljettpriset och sålunda till

sist betalas av allmänheten. Praxis vore nämligen, att internationella artister

krävde och även erhölle ett visst fixerat nettogage plus fri artistskatt.

Beträffande de utländska artister, vilka medverkade hos stats- eller kommunalunderstödda

konsert- eller orkesterföreningar, vore det vidare uppenbart,

att skatten komme att utgå från de anslag, som föreningarna erhölle

av allmänna medel. Då skatten alltså komme att förfela sitt syfte, ansåge

styrelsen det motiverat, att skatt i detta sammanhang ej uttoges.

Länsstyrelserna i Uppsala, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs

län samt 1949 års uppbördssakknnniga ha samtliga givit uttryck åt

den uppfattningen, att svårigheter skulle uppstå för tillståndsmyndigheten

att fastställa den beskattningsbara inkomsten; vid artistskattens påföring

borde intet förekomma som vore ägnat att försvåra eller komplicera handläggningen.

Länsstyrelsen i Örebro län har sålunda anfört.

Skall exempelvis en artist, som kommer från Amerika med flyg, ha möjlighet

att vid sin första föreställning här i landet göra avdrag för hela denna

kostnad, och det oavsett om han i Sverige endast giver en föreställning

eller har för avsikt att göra en längre turné i Europa, eller skall avdrag endast

medgivas för hans resor inom landet? Anställningsprovisionen för ett

flertal framträdanden kan utgå med ett sammanlagt belopp. Skall i så fall

detta fördelas och därvid hänsyn tagas till huruvida olika artistarvoden utgå

vid skilda föreställningar t. ex. med hänsyn till publikfrekvensen. Det är

anordnaren, som svarar för artistskattens inbetalning. Han skall på heder

och samvete lämna erforderliga uppgifter för skattens bestämmande. Det

synes dock ej in dj ligt att av honom kräva alla de uppgifter, som behövas

för fastställande av det beskattningsbara beloppet. Vidare är att märka, att

dessa ärenden inom länsstyrelserna handläggas å landskanslierna. Deras

personal saknar emellertid den erfarenhet, som kräves för att bedöma skäligheten

av yrkade avdrag. Det synes sålunda ej möjligt, att, därest nuvarande

ordning för skattens utgörande skall bibehållas, införa de avsedda

reglerna för fastställande av artistens beräknade nettoarvode. Då slutligen

för flertalet artister det avgörande torde vara, hur stor nettobehållning de

erhålla, anser länsstyrelsen det ej erforderligt att med så komplicerade beräkningsgrunder

söka ernå en mera rättvis »beskattning.

I de remissyttranden, vari förslaget om progressiv artistskatt sålunda avstyrkts,

har regelmässigt givits uttryck åt den uppfattningen att skatten liksom

för närvarande borde beräknas efter en enhetlig procentsats å vederbörandes

bruttoinkomst; i flertalet yttranden har en höjning av procentsatsen

till 20 procent ansetts vara påkallad.

Kommerskollegium har uttalat att från vissa av de av kollegium hörda

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

organisationerna hade man förordat en viss höjning av artistskatten, medan

från andra håll anförts, att en höjning skulle komma att stanna på de engagerande

musikföretagen och att följden sålunda skulle bli en ytterligare beskattning

av de svenska arrangörerna. I anslutning härtill har kollegium

framhållit, att någon nämnvärd betydelse som inkomstkälla icke kunde tillmätas

dessa avgifter. I stort sett komme nämligen dessa skatteintäkter från

de utländska artisterna att motsvaras av skatteminskningar på grund av avdrag

vid taxeringen av vederbörande svenska arrangörer. Frågan om en

höjning kunde anses befogad eller inte blev närmast beroende av huruvida

den nuvarande skattesatsen ställde de utländska artisterna i en avsevärt

bättre ställning än de inhemska. Det vore givetvis svårt att utan en närmare

utredning angående inkomst- och skatteförhållanden för svenska och utländska

artister bedöma vilken skattesats som kunde anses lämplig för att

inte de svenska artisterna skulle bliva missgynnade. En viss höjning syntes

emellertid befogad och de organisationer, som tillstyrker en sådan, hade

stannat för en procentsats om 20 procent.

1949 års uppbördssakkunniga ha framhållit att olika meningar hade uttalats

bland de sakkunniga, huruvida en skatteförhöjning vore av behovet

påkallad, därvid särskilt framhållits, att antalet utlänningar, för vilka artistskatt

framdeles skulle erläggas, komme att nedgå avsevärt, om utredningsmannens

förslag rörande här i riket bosatta utländska artister genomfördes.

Vidare finge icke helt bortses från att en alltför hög artistskatt skulle

kunna föranleda mera framstående utländska artister att under sina turnéer

icke besöka Sverige, vilket ur kulturell synpunkt mången gång vore att

beklaga. Flertalet av de sakkunniga ansåge dock övervägande skäl tala för en

viss höjning av artistskatten. Det syntes nämligen angeläget att den skatt

i riket icke bosatta artister hade att erlägga icke alltför mycket skilde sig

från den skatt, som drabbade här i riket bosatta artister i liknande inkomstlägen.

De sakkunniga förordade att skatten såsom för närvarande beräknas

efter en enhetlig procentsats å bruttoinkomsten, förslagsvis 20 procent.

Riksräkenskapsverket har uttalat att skattesatsen lämpligen kunde bestammas

till 20 procent. Länsstyrelserna i Stockholms, Värmlands, Örebro

och Kopparbergs län ha givit uttryck åt samma uppfattning.

Lansstyrelsen i Uppsala län har framhållit att artistskatten borde beräknas

efter 20 % vid ersättning understigande 50 kronor per dag samt vid

liogre dagsersättning efter 25 %. Med en dylik beräkning syntes skatten

komma att bliva tillräckligt hög, för att orättvisan i förhållande till landets

egna skattedragare i allt väsentligt skulle försvinna, varjämte hänsyn tagits

till att skatten, ehuru källskatt, vore definitiv samt förty vid påläggandet

tarvade försiktighet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat att — med undantag för Danmark

och Norge av utredningen icke framginge i vilken utsträckning artistskatt

utginge i de länder, med vilka Sverige hade förbindelser på förevarandc

område. Styrelsen ville som sin åsikt framföra, att därest det skulle visa

sig, att flertalet länder icke ulloge artistskatt, sådan lämpligen icke heller

borde uttagas i Sverige. Därest man emellertid funne, att arlistskatt skulle

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

uttagas i Sverige, ansåge styrelsen, att denna borde utgå efter en enhetlig

procentsats. Skulle eu höjning befinnas önskvärd, föresloge styrelsen, att denna

icke borde överstiga 20 %.

Beträffande frågan om värderingen av åtnjutna naturaförmåner

ha i yttrandena framkommit delvis olika uppfattningar.

Kammarrätten har uttalat att i och för sig intet vore att erinra mot en

progressiv skala som anslöte sig till skatteskalan för artistskatten. De för de

högsta grupperna föreslagna värdena vore dock väl högt beräknade. Överståthållarämbetet,

som jämväl funnit de föreslagna värdena för de högre

inkomstgrupperna vara alltför höga, har förordat att värdet av kost och logi

borde uppskattas till, i grupp 1 respektive 3 och 2 kronor, i grupp 2 respektive

10 och 5 kronor samt i grupperna 3—5 respektive 20 och 10 kronor.

1949 års uppbördssakkunniga ha uttalat att en höjning av värdena å kost

och logi syntes motiverad. Så många värdegrupper, som utredningsmannen

föreslagit, syntes dock icke erforderliga. De sakkunniga ha förordat, att värdet

per dag å kost och logi fastställdes till förslagsvis 10 och 5 kronor. Om

dagsinkomsten beräknades överstiga 100 kronor, syntes skäligt att beloppen

höjdes till 20 respektive 10 kronor. Länsstyrelsen i Stockholms län har givit

uttryck åt i huvudsak samma uppfattning som uppbördssakkunniga.

Riksräkenskapsverket har framhållit att nu gällande värden å åtnjutna

naturaförmåner borde väsentligt höjas; någon uppdelning i olika grupper

syntes dock knappast påkallad. Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat att

förmånerna borde upptagas till sitt objektiva värde. Ett medelvärde borde

fastställas, som utan större felbedömning kunde tillämpas i samtliga fall;

sagda medelvärde kunde förslagsvis fastställas till fem kronor för kost och

fyra kronor för logi allt per dag räknat. Medelvärdet borde givetvis tid efter

annan ändras. Länsstyrelsen i Örebro län har framhållit att värdet å naturaförmånerna

icke skäligen borde sättas lägre än fem kronor per dag. Länsstyrelsen

i Värmlands län har uttalat att en skälig förhöjning av värdet

borde ske.

Utredningsmannens förslag beträffande uppbörden av artistskatten

för utlänningar som medverka vid föreställningar har avstyrkts

av samtliga de remissmyndigheter som uttalat sig i denna del, nämligen

riksräkenskapsverket, statens utlänningskommission, överståthållarämbelct,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Malmöhus län samt 1949 års uppbördssakkunniga.

I yttrandena från riksräkenskapsverket samt länsstyrelsen

i Uppsala län ha samtidigt framförts alternativa förslag hur uppbörden

lämpligen kunde ordnas.

1949 års uppbördssakkunniga ha erinrat om att artistskattens belopp regelmässigt

fastställes i samband med tillståndsgivningen samt erlägges samtidigt

som tillståndsbeviset löses. Då utredningsmannen förutsatt att tillstånd

till föreställningarna liksom hittills skulle lämnas av vederbörande länsstyrelse,

magistrat eller poliskammare (polismästare) kunde någon förenkling

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

icke åstadkommas med ett system, där skatten skulle erläggas i särskild

ordning. Överståthällarämbctet samt länsstyrelsen i Stockholms län ha givit

uttryck åt samma uppfattning.

Statens utlänningskommission har framhållit att kommissionen enligt

förslaget finge en arbetsuppgift, som vore vitt skild från dess uppgifter i övrigt.

Redan av denna grund vore kommissionen synnerligen tveksam huruvida

kommissionen borde åläggas den ifrågasatta arbetsuppgiften. Då vidare

utlänningar i stor utsträckning kunde vistas och arbeta här i riket utan att

kommissionen hade att bevilja tillstånd av något slag för dem och då kommissionen

givetvis icke heller beviljade några tillstånd för svenska artister

bosatta i utlandet, avstyrkte kommissionen utredningsmannens förslag i

denna del. Kommissionen har härom närmare anfört följande.

hn.;*nl,;,<!n1''n- ll]! aU ifrågasätta ett överlämnande av ovannämnda arbetsuppgilt

till kommissionen kunde möjligen vara lämpligheten av att hop
THi-a

uPPehalls* eller arbetstillståndsgivningen med artistskatteuppbörden.

Utlänningar, som äro medborgare i Norge, Danmark, Island, Finland,

®el»ieri> Irland> Lichtenstein, Nederländerna, Schweiz, Brittiska

riket, Amerikas förenta stater, Canada, Luxemburg, Nya Zeeland och Monaco

och inneha giltiga hemlandspass äga inresa i Sverige och vistas här i

tre manader utan visering.

Uppehållstillstånd^ vilket utlänning är skyldig inneha, därest han vistas

bär i riket över 3 månader, beviljas numera icke endast av utlänningskommissionen

utan även i mycket stor utsträckning av polismyndigheterna.

Jämlikt 47 § kungörelsen den 15 juni 1945 med föreskrifter i anledning

av utlänningslagen aro vissa utlänningar befriade från skyldigheten att hava

arbetstillstånd. Detta galler bl. a. danska, finska, isländska och norska medborgare

samt medborgare eller statslös förutvarande medborgare i Estland,

Lettland eller Litauen som innehar svenskt främlingspass.

Riksräkenskapsverket har uttalat att enligt ämbetsverkets mening kunde

de kommunala myndigheter, som handhade uppbörden av nöjesskatten,

lämpligen ombesörja uppbörden även av artistskatten, såväl då den härrörde

från artister, vilka gåve föreställning, som då den erlades av medverkande

artister. Då nämnda myndigheter redan vore engagerade i samband

med offentliga föreställningar för uppbörd av nöjesskatt, torde det ytterligare

besväret med uppbörd av ifrågavarande skatt ej bliva särskilt betungande.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt huruvida icke vederbörande

landsfiskal skulle kunna få befogenhet att fatta beslut om avgiftspåföring

och meddelande av tillståndsbevis. Länsstyrelsen har härom närmare anfört

följande.

För att tillfredsställa uttalade önskemål om förenkling av sättet för inbetalning

av avgifterna, då utlänningar medverka vid ett flertal föreställningar

i en följd efter fastställd resplan inom ett större område, har utredningsmannen

föreslagit utlänningskommissionen, såsom ett centralt uppbördsorgan,

»som efter behörig granskning skulle överlämna skattebeloppen

till vederbörande polisiära myndighet». Utredningsmannens projekt

synes emellertid knappast välbetänkt med hänsyn till de praktiska konsekvenser

detsamma medför, enär avgifternas fastställande bör ske från före
3

Bihang till riksdagens protokoll I0Ö2. 1 sainl. .Vr 214.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

ställning till föreställning i omedelbart sammanhang med deras anordnande.

Det är nämligen ej alls säkert — såsom ock av erfarenheten bestyrkts — att

samma artister, som i förväg förbundit sig deltaga i en turné, även fullfölja

densamma. Sjukdom kan liksom mångahanda andra orsaker föranleda,

att resan för en eller flera av artisterna måste avbrytas. Skulle ett

centralt organ anförtros en dylik uppgift, bleve följden ett omständigt restitutionsförfarande

på grund av inträffande förändringar, vilket ej vore till

fördel vare sig för anordnarna av tillställningarna eller statsverket. Medlen

skola ej heller, såsom utredningsmannen synes antaga, överlämnas till de

polisiära organen, som ej hava något med medlen att skaffa, utan till vederbörande

redogörare, på landet landsfiskalen, i stad stadsfogden ellei, då

sådan tjänsteman ej finnes, magistraten. Med anlitande av utlänningskommissionen

som ej är polismyndighet, följer jämväl den olägenheten, att särskilt

tillstånd från sådan myndighet måste anskaffas, vilket med hittillsvarande

ordning erhållits samtidigt med avgifternas fastställande och erläggande,

något''som varit ett kraftigt verkande medel att framtvinga avgifternas

inbetalning i rätt tid. Enligt länsstyrelsens mening innebär sålunda

utlänningskommissionens anlitande snarare en försämring än en förbättring

i hittills rådande förhållanden.

Länsstyrelsen, som finner det behövligt, att vid bevillningsavgifternas uttagande

enkelhet och bekvämlighet främjas, tillåter sig ifrågasätta, huruvida

ej, när det gäller avgiftspåföring och meddelande av tillståndsbevis, landsfiskalen

i orten skulle kunna, såsom polismyndighet, i likhet med poliskammare

eller magistrat i stad, anlitas, varigenom ärendena skulle kunna

behandlas vida snabbare och med större säkerhet att arrangörerna i tid

erhålla sina tillståndsbevis, då de hava att hänvända sig till blott en myndighet

på orten. Då en dylik reform synes av omständigheterna säl skilt påkallad,

får länsstyrelsen här nedan lämna en närmare redogörelse över den

omständliga procedur vid handläggningen, vartill nu gällande föreskrifter

ofta föranleder.

Inbetalning av bevillningsavgiften sker i allmänhet per post samma dag

ansökan om tillstånd ingives till länsstyrelsen. Sker inbetalningen över ghc,

kan emellertid kontroll, att beloppet influtit, ske tidigast dagen efter jlen,

då ansökan inkommit. Då ansökningarna i allmänhet ingivas endast några

dagar, innan tillställningen skall äga rum, har det inträffat, att uppsättande

och utskrift av länsstyrelsens resolution beträffande tillstånd och fastställande

av bevillningsavgift kunnat ske först samma dag vederbörande arrangör

skulle avhålla nöjestillställningen. Då vidare tillstånd meddelas och

bevillningsavgift fastställes genom en och samma resolution, är handlingen

i fråga belagd med stämpelavgift. Medel för stämpelavgiftens förskottsvisa

erläggande medsändes vanligen ej. Följden härav blir, att resolutionen ofta

måste tillställas arrangören mot postförskott å stämpelavgiften. Enahanda

blir förhållandet, då arrangören av okunnighet om bestämmelserna underlåtit

erlägga bevillningsavgiften i förskott. Ofta kan anordnare av nöjestillställning°i

sin ansökan till länsstyrelsen ej uppgiva adress i den ort, där

tillställningen skall äga rum. 1 sådant fall måste resolutionen av länsstyrelsen

sändas till landsfiskal eller exekutionsbiträde å den ort, där tillställningen

skall givas, för att genom dennes försorg tillställas nöjesanordnaren

mof erläggande av stämpelavgift och bevillningsavgift, för det fall inbetalning

av sistnämnda avgift icke redan skett till länsstyrelsen. Till länsstyrelsen&erlagd

bevillningsavgift utanordnas, sedan tillstånd meddelats och bevillningsavgiftens

storlek fastställts, till landsfiskalen å den ort, där tillställningen

skall äga rum. Denne har att i månadsrälcningen uppdebitera och

till länsstyrelsen återleverera den statsverket tillkommande andelen. Av det

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

ovan sagda framstår det som sannolikt, att meddelande av tillstånd samt

fastställande och uppbörd av bevillningsavgift skulle kunna ske mera effektivt

och utan onödiga omgångar, om landsfiskal ägde befogenhet handlägga

dylika ärenden.

Frågan om fördelning av artistskatten mellan stat och kommun

har berörts endast i ett mindre antal yttranden. Remissmyndigheternas

ståndpunkttagande härvidlag är väsentligen beroende på deras uppfattning,

huruvida progressiv artistskatt i enlighet med utredningsmannens förslag

bör utgå eller icke.

Överståthållarämbctet samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som

tillstyrkt förslaget om progressiv artistskatt, ha jämväl lämnat förslaget i

nu förevarande del utan erinran. Överståthållarämbetet har sålunda anfört.

Den föreslagna artistskatten torde vara avsedd att ersätta den vanliga inkomstskatten

till stat och kommun. Den ökning av artistskatten, som följer

av att den göres progressiv, bör därför i huvudsak tillfalla staten. Då den

föreslagna fördelningsnormen, innebärande att staten erhåller sex tiondelar

av skatten och kommunen återstoden, syntes giva som resultat, att artistskatt

kommer att utgå till stat och kommun med belopp, som ungefärligen

motsvara vad som skulle tillkomma dem, om vanlig inkomstskatt i stället

uttoges, har ämbetet intet att erinra emot förslaget i förevarande de!.

Kammarrätten har — vid en omläggning av artistbeskattningen i den

i iktning utredningsmannen föreslagit — funnit en ändrad fördelning av

artistskatten mellan stat och kommun vara principiellt befogad. Utredningen

gave emellertid icke tillräcklig vägledning för bedömande av, huruvida de i

promemorian förordade ändrade proportionerna för skattens fördelningkunde

anses riktiga.

Riksräkenskapsverket har uttalat att om skatten beräknades och uppbures

på sätt ämbetet föreslagit syntes det ligga närmast till hands, att

hälften tillfölle kronan och hälften vederbörande kommun.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit att — därest proportionell

artistskatl utginge med 20 % •— nu gällande föreskrifter om fördelning

av skatten mellan kronan och vederbörande kommun icke behövde ändras.

Länsstyrelsen i Uppsala län har givit uttryck åt samma uppfattning.

Departementschefen. Som framgår av vad jag tidigare anfört har utredningsmannen

förordat att här i riket bosatta utländska artister icke skola

erlägga artistskatt utan i stället taxeras och beskattas enligt allmänna

skattelagarna. I likhet med utredningsmannen och remissinstanserna anser

jag det vara principiellt riktigt att ifrågavarande artister taxeras och beskattas

enligt samma regler som här bosatta svenska artister. Det synes

emellertid i många fall kunna komma att medföra icke oväsentliga praktiska

svårigheter att avgöra huruvida en utländsk artist är att anse såsom här i

riket bosalt eller icke. På sätt länsstyrelsen i Gävleborgs län framhållit skulle

det därför bli nödvändigt med särskilda bestämmelser såväl om återbetalning

av erlagd artistskatt på grund av all inkomsttaxering i efterhand på
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

fördes vederbörande som om avräkning av artistskatt såsom preliminärt

erlagd skatt. Ett sådant avräkningsförfarande skulle uppenbarligen bli

komplicerat bl. a. med hänsyn till svårigheten att avskilja den kommunala

delen av skatten. En lösning av dessa frågor torde kräva ytterligare överväganden.

Vissa möjligheter synas erbjuda sig att i samband med ett ställningstagande

till av 1949 års uppbördssakkunniga ifrågasatta ändringar i

uppbördsförordningen jämväl upptaga nu ifrågavarande spörsmål till bedömande.

Med hänsyn härtill torde de nuvarande reglerna tills vidare få bibehållas.

Jag vill emellertid framhålla att därest skattesatserna för artistskatten

förhöjas på sätt jag i det följande föreslår de nuvarande ojämnheterna

i beskattningen av svenska och utländska artister i åtskillig mån

komma att utjämnas.

Utredningsmannens förslag att här i riket icke bosatta utländska artister,

som ge föreställning, skola erlägga artistskatt enligt oförändrade grunder

har i huvudsak tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Även enligt min uppfattning

synes det lämpligt att bibehålla nu gällande föreskrifter, dock att

den skattesats enligt vilken artistskatten skall utgå torde böra förhöjas

från fem till tio procent med hänsyn till den skattehöjning som ägt rum

under tiden efter tillkomsten av 1908 års förordning.

Förslaget att uttaga progressiv artistskatt av här i riket icke bosatta utländska

artister, som medverka vid föreställning, har avstyrkts i flertalet

remissyttranden. För egen del finner jag det i och för sig önskvärt att beskattningen

av svenska och utländska artister blir så likformig som möjligt.

Det torde dock å andra sidan jämväl få anses angeläget att förfarandet

vid artistskattens påföring icke kompliceras. Därest artistskatten göres

progressiv komma vederbörande myndigheter nödvändigtvis att ställas inför

mången gång svårbedömbara spörsmål, som icke lämpligen kunna avgöras

inom den tid som regelmässigt kan förväntas stå till buds vid påförandet av

artistskatt. Med hänsyn till de praktiska svårigheter, som sålunda torde bli

ofrånkomliga vid en övergång till uttagande av progressiv artistskatt, kan

jag icke tillstyrka införandet av en dylik skatt. Artistskatten torde sålunda,

liksom för närvarande, jämväl framgent böra beräknas efter en enhetlig

procentsats. Den nuvarande skattesatsen, tio procent, synes dock alltför låg

med hänsyn till för svenska artister nu rådande skattebelastning. Som förordats

av ett flertal remissinstanser synes skattesatsen för artistskatten böra

förhöjas, lämpligen till tjugu procent.

Jämväl vad beträffar värderingen av åtnjutna naturaförmåner synes det

angeläget att undvika alltför invecklade regler. Nämnda förmåner skola

givetvis alltid uppskattas till sitt verkliga värde. Det synes dock praktiskt

att i författningen bibehålla den nuvarande bestämmelsen om visst minimivärde,

som icke får underskridas men som samtidigt utan större felbedömning

kan tillämpas i flertalet fall, därest icke omständigheterna ge vid

handen att förmånerna påtagligen böra åsättas ett högre värde. Ett dylikt

minimivärde synes för närvarande böra fastställas till fem kronor för kost

och fem kronor för logi, allt för dag räknat.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 214.

Enligt vad utredningsmannen uttalat får kontrollen över de skattskvldigas

fullgöiande av skatteplikten anses vara effektiv med nuvarande regler.

Utredningsmannens förslag till viss omläggning av uppbördsförfarandet i

vad gäller artister som medverka vid ett flertal föreställningar har avstyrkts

•iv remissinstanserna. Med hänsyn till vad sålunda förekommit synes det

nuvarande uppbördsförfarandet i varje fall tills vidare böra bibehållas.

Därest förslaget om en förhöjning av skattesatserna för artistskatten genomföres,

torde influtna skattebelopp i fortsättningen böra fördelas med

hälften till vardera stat och kommun.

Mot utredningsmannens förslag att slopa skattskyldigheten för utländska

artister, som ge föreställning under bar himmel mot allenast frivillig avgift,

har jag icke någon erinran.

Det av mig nu förordade förslaget medför vissa ändringar i 4 och 5 SS i

1908 års förordning.

V. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till förordning om ändring i förordningen den 23 oktober

1908 (nr 128) angånde bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda förslag till förordning

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet

Karl-Ingmar Edstrand.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:235 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 23 oktober 1908 a1 i texten
  2. BevU 1952:44 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 23 oktober 1908 s. 1 i texten