Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469)

1952-03-31 · 51 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:216, Med förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

1

Nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i folkbokföringsförordningen den

28 juni 1946 (nr 469); given Stockholms slott den

31 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen

den 28 juni 1946 (nr 469).

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

De i propositionen föreslagna ändringarna i folkbokföringsförordningen

äro i huvudsak föranledda av nödvändigheten att i avvaktan på slutförandet

av pågående översyn av folkbokföringsväsendet åstadkomma vissa förenklingar

inom folkbokföringen. Sålunda föreslås bl. a. ändrade bestämmelser

angående delgivning och verkställighet av beslut i mantalsskrivningsmål.

Sveriges anslutning till världshälsoorganisationen har medfört önskemål

att dödsbevis i princip skola bliva obligatoriska inom hela riket. I propositionen

föreslås en viss utvidgning av den nuvarande skyldigheten att

förete sådant bevis.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. AV 216.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Förslag

till

förordning om ändring i folkbokföringsförordningen

den 28 juni 1946 (nr 469).

Härigenom förordnas att 3 §, 10 § 2 mom., 19 §, 26—27 §§, 50 §, 52 §,

55 § 1 inom., 60 §, 62 § 3 mom., 63 §, 66 § 1 mom., 68 § 1 mom. och 74 §

folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 skola erhålla ändrad lydelse

Föreslagen lydelse:

3 §•

på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

3 §•

För envar---som identitets
beteckning.

10 §.

2 mom. I varje församling skola

vidare föras församlingsregister

och avgångsregister, bestående av

avtryckskort, samt minnesanteckningar

över förelägganden, varom i

27 § förmäles.

Avgångsregistret skall — — —

skola förstöras.

19 §.

1 mom. Om dödsfallet inträffat

inom stad, köping eller municipalsamhälle,

där för allmänna hälso- eller

sjukvården anställd läkare är stationerad,

eller inom annan tättbebyggd

ort, där sådan läkare är stationerad

och beträffande vilken ort

medicinalstyrelsen förordnat om tilllämpning

av förevarande stadgande,

skall, därest särskilda omständigheter

icke göra det omöjligt, vid anmälan

av dödsfallet företes intyg angående

dödsorsaken (dödsbevis), utfärdat

av legitimerad läkare; och bör

sådant bevis såvitt möjligt företes

jämväl om dödsfallet inträffat å annan

ort.

För envar---som identitets
beteckning.

Födelsenummer skall även, där i

särskild författning så föreskrives,

tilldelas här i riket icke kyrkobokförd

person.

10 §.

2 mom. I varje församling skola

vidare föras församlingsregister och

avgångsregister, bestående av avtryckskort,

samt minnesanteckningar

över anmaningar och förelägganden,

varom i 27 § förmäles.

Avgångsregistret skall — — —

skola förstöras.

19 §.

1 mom. Om dödsfallet inträffat

inom stad, köping eller municipalsamhälle,

där för allmänna hälso- eller

sjukvården anställd läkare är stationerad,

eller inom annan tättbebebyggd

ort, där sådan läkare är stationerad

och beträffande vilken ort

medicinalstyrelsen förordnat om tilllämpning

av förevarande stadgande,

skall, därest särskilda omständigheter

icke göra det omöjligt eller fall

föreligger, varom i 2 mom. förmäles,

den som enligt 18 § gör anmälan om

dödsfallet avlämna intyg angående

dödsorsaken (dödsbevis).

Har dödsfallet inträffat å annan

ort ån i första stycket sågs och har

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

3

Nuvarande lydelse:

Kan dödsbevis ej företes, skall

sannolik dödsorsak uppgivas. Har

läkare under sista året före dödsfallet

rådfrågats av eller för den avlidne,

skall tillika lämnas uppgift

om läkarens namn.

2 mom. Läkare, som vårdat avliden

person under hans sista sjukdom

eller som biträtt vid förlossning,

varunder modern eller barnet

avlidit, eller som efter dödsfallet besiktigat

den avlidnes kropp, år skyldig

att så snart ske kan kostnadsfritt

utfärda dödsbevis.

Dödsbevis skall avfattas i maskinskrift

eller tydlig handskrift. Dödsorsak

skall angivas med beteckning

å svenska språket, om medicinalstyrelsen

sådan fastställt; dock må

dödsorsak undantagsvis, där så av

särskilda skäl påkallas, angivas med

statistiskt nummer. Jämte beteckning,

som nu sagts, må angivas latinsk

benämning å dödsorsaken.

26 §.

Vinner pastor kännedom om att i

församlingsboken eller i boken över

obefintliga upptagen person vistas i

annan församling under sådana förhållanden,

att han bör där kyrkobokföras,

skall han härom, med angivande

såvitt möjligt av bostad inom

Föreslagen lydelse:

läkare vårdat den avlidne under hans

sista sjukdom eller biträtt vid förlossning,

varunder modern eller barnet

avlidit, eller efter dödsfallet besiktigat

den avlidnes kropp, skall

vad i samma stycke stadgas om avlämnande

av dödsbevis äga motsvarande

tillämpning.

2 mom. Skyldighet som i 1

mom. avses föreligger icke i fall då

syssloman eller annan å sjukvårdsinrättning

anställd person eller ock

polismyndighet har att i enlighet

med vad därom är särskilt stadgat

till vederbörande pastor översända

dödsbevis.

3 mom. Dödsbevis skall utfärdas

av läkare enligt-av medicinalstyrelsen

fastställt formulär.

4- mom. Den som ej är skyldig

att avlämna dödsbevis skall i stället,

utom i fall varom i 2 mom. förmäles,

uppgiva sannolik dödsorsak. Har läkare

under sista året före dödsfallet

rådfrågats av eller för den avlidne,

skall tillika lämnas uppgift om läkarens

namn.

26 §.

Vinner pastor kännedom om att i

församlingsboken eller i boken över

obefintliga upptagen person vistas i

annan församling under sådana förhållanden,

att han bör där kyrkobokföras,

skall han härom, med angivande

såvitt möjligt av bostad inom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Nuvarande lydelse:

församlingen, utan uppskov underrätta

pastorsämbetet därstädes för

den åtgärd, som i 27 § omförmäles.

Finner pastor---omförmäl
de

kyrkobokföringsinspektören.

27 §.

Då pastor finner anledning till

antagande att en person flyttat till

eller inom församlingen, skall pastor,

därest flyttning ej anmälts, ofördröjligen

förelägga honom att inom viss

tid inställa sig för pastor och lämna

de upplysningar, som erfordras för

bedömande av huruvida ändring

skall ske i hans kyrkobokföring,

vid äventyr att han eljest varder

utan sitt vidare hörande kyrkobokförd,

där han vistas. Har flyttning

skett allenast inom församlingen och

har pastor vunnit kännedom därom

vid för-skrivning eller mantalsskrivning,

må dock, om för den flyttande

avlämnats föreskriven mantalsuppgift

varav flyttningen framgår, pastor

underlåta att meddela föreläggande

som nu sagts, där pastor finner

erforderliga upplysningar kunna

med nödig tillförlitlighet och fullständighet

inhämtas av mantalsuppgiften

och av de vid förrättningen

närvarande; och varde i dylikt fall

så ansett, som hade anmälan om

flyttningen gjorts.

Föreslagen lydelse:

församlingen, utan uppskov underrätta

pastorsämbetet därstädes för

åtgärd som i 27 § omförmäles.

Finner pastor — — — omförmälde

kyrkobokföringsinspektören.

27 §.

1 mom. Då pastor erhåller vetskap

om att någon flyttat till eller

inom församlingen, skall pastor,

därest flyttningen ej anmälts inom

föreskriven tid, genast i den ordning

63 § stadgar anmana honom att inom

viss tid efter delfåendet av anmaningen

fullgöra vad honom enligt 21

eller 23 § åligger. Då så finnes lämpligt

må pastor i stället i tillämpliga

delar förfara på sätt i 2 mom. för

där avsett fall finnes stadgat.

2 mom. Finner pastor anledning

till antagande att en person flyttat

till eller inom församlingen, skall

pastor förelägga honom att inom viss

tid till pastor lämna de upplysningar,

som erfordras för bedömande av

hans kyrkobokföring. Föreläggande,

som här avses, skall tillställas vederbörande

i rekommenderat brev.

Underlåter någon att efterkomma

föreläggande, varom i nästföregående

stycke förmäles, skall pastor i den

ordning 63 § stadgar anmana honom

att för skyldighetens fullgörande inställa

sig för pastor; dock att pastor,

där sannolika skål tala för antagandet

att vederbörande flyttat till eller

inom församlingen samt erforderliga

uppgifter för hans kyrkobokföring

kunnat inhämtas, i stället må utan

hans vidare hörande kyrkobokföra

honom å den fastighet, där han antagits

hava inflyttat.

3 mom. Har flyttning skett allenast

inom församlingen och har

pastor vunnit kännedom därom vid

för-skrivning eller mantalsskrivning,

må pastor utan hinder av vad i 1 och

2 mom. stadgas, om för den flyttande

avlämnats föreskriven mantalsuppgift

varav flyttningen framgår, underlåta

att meddela anmaning eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

5

Nuvarande lydelse:

Föreläggande, som i första stycket

sägs, skall, skriftligen avfattat, tillställas

vederbörande i rekommenderat

brev. Äro flera medlemmar i en

familj och synas de böra på ett ställe

kyrkobokföras, må gemensamt föreläggande

för dem utfärdas och tillställas

huvudpersonen. Den som är

kyrkobokförd i annan församling

skall anmanas uppvisa medborgarkort

för sig och medföljande familjemedlemmar.

50 §.

Vid mantalsskrivningen — — -—- till fastighet.

Det åligger därjämte dels förrättningsmannen

att fullständiga och

rätta den för distriktet upprättade

stommen till mantalslängd, därvid

såvitt möjligt tillses att för envar

hans yrke eller näringsfång noggrant

angives, att anteckna de personer,

vilka böra överföras till boken över

obefintliga, samt att i den mån så

erfordras utfärda förelägganden på

sätt i 27 § om pastor är stadgat, dels

ock pastor eller hans ställföreträdare

att efter förrättningsmannens anvisningar

antingen omedelbart i församlingsliggaren

införa de ändrade

fastighetsbeteckningar, varom upplysning

vunnits, och med avseende å

nämnda liggare eller boken över obefintliga

vidtaga de övriga åtgärder,

vartill anledning förekommit, eller

ock, i den mån så ej kan ske, göra

anteckning därom för senare verkställighet;

dock att med överföring

till bok över obefintliga skall anstå

till efter emottagandet av den i 54 §

2 mom. omförmälda förteckningen.

Föreslagen lydelse:

föreläggande som i samma moment

avses, där pastor finner erforderliga

upplysningar kunna med nödig tillförlitlighet

och fullständighet inhämtas

av mantalsuppgiften och av de

vid förrättningen närvarande; och

varde i dylikt fall så ansett, som hade

anmälan om flyttningen gjorts.

4 mom. Äro flera medlemmar i

en familj och synas de böra på ett

ställe kyrkobokföras, må anmaning

eller föreläggande utfärdas för dem

gemensamt och tillställas huvudpersonen.

50 §.

Vid mantalsskrivningen — — —

till fastighet.

Det åligger därjämte dels förrättningsmannen

att fullständiga och

rätta den för distriktet upprättade

stommen till mantalslängd, därvid

såvitt möjligt tillses att för envar

hans yrke eller näringsfång noggrant

angives, att anteckna de personer,

vilka böra överföras till boken över

obefintliga, samt att i den mån så

erfordras utfärda anmaningar eller

förelägganden på sätt i 27 § om pastor

är stadgat, dels ock pastor eller

hans ställföreträdare att efter förrättningsmannens

anvisningar antingen

omedelbart i församlingsliggaren

införa de ändrade fastighetsbeteckningar,

varom upplysning vunnits,

och med avseende å nämnda liggare

eller boken över obefintliga vidtaga

de övriga åtgärder, vartill anledning

förekommit, eller ock, i den

mån så ej kan ske, göra anteckning

därom för senare verkställighet;

dock att med överföring till bok

över obefintliga skall anstå till efter

emottagandet av den i 54 § 2 mom.

omförmälda förteckningen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Nuvarande lydelse:

52 §.

Mantalsskrivningsförrättarna åligger

■—--erforderlig utredning.

Finner mantalsskrivningsförrättare

på grund av underrättelse som i

första stycket sägs eller eljest anledning

till antagande, som i 27 § sägs,

och har föreläggande, som där avses,

icke redan meddelats av pastor, skall

mantalsskrivningsförrättaren utfärda

sådant föreläggande och därom ofördröj

ligen underrätta pastor.

55 §.

1 mom. Närmare bestämmelser

angående mantalsskrivningen meddelas

av Konungen.

60 §.

Hos riksbyrån skola föras för teckning

över födelsenummer, dödregister,

register över obefintliga och

emigrantregister, bestående av de till

riksbyrån insända personakterna för

döda eller dödförklarade, obefintliga

och utvandrare, dubblettaktregister,

upptagande i särskilda avdelningar

dels personakter, vilka på grund av

skada eller nötning ersatts med nya,

dels ock kopior av personakter, som

upprättats av riksbyrån, samt sökregister,

bestående av avtryckskort,

ordnade efter födelsenummer, över

den i riket kyrkobokförda befolkningen.

62 §.

3 mom. Straff för försummelse

varom i 1 och 2 mom. sägs må ej

ådömas den som innan åtal skett frivilligt

eller efter föreläggande, varom

i 27 § förmäles, fullgör vad honom

åligger.

63 §.

Anmaning, varom i 16 §, 21 §, 24 §

4 mom. eller 44 § förmäles, bör, där

omständigheterna ej till annat föran
-

Föreslagen lydelse:

52 §.

Mantalsskrivningsförrättarna åligger

—---erforderlig utredning.

Erhåller mantalsskrivningsförrättare

på grund av underrättelse som

i första stycket sägs eller eljest vetskap

om eller finner han anledning

till antagande att någon flyttat till

eller inom församling i distriktet,

skall mantalsskrivningsförrättaren i

den mån så erfordras utfärda anmaningar

eller förelägganden på sätt i

27 § om pastor är stadgat och därom

ofördröj ligen underrätta pastor.

55 §.

1 in o in. Närmare bestämmelser

angående mantalsskrivningen meddelas

av Konungen, som jämväl äger

medgiva undantag från de i 46 och

53—54 §§ meddelade föreskrifterna.

60 §.

Hos riksbyrån skola föras förteckning

över födelsenummer, dödregister,

register över obefintliga och

emigrantregister, bestående av de till

riksbyrån insända personakterna för

döda eller dödförklarade, obefintliga

och utvandrare, dubblettaktregister,

upptagande personakter, vilka på

grund av skada eller nötning ersatts

med nya, samt sökregister, bestående

av avtryckskort, ordnade efter födelsenummer,

över den i riket kyrkobokförda

befolkningen.

62 §.

3 m o in. Straff för försummelse

varom i 1 och 2 mom. sägs må ej

ådömas den som innan åtal skett frivilligt

eller efter anmaning eller föreläggande,

varom i 27 § förmäles, fullgör

vad honom åligger.

63 §.

Anmaning, varom i 16 §, 21 §,

24 § 4 mom., 27 § eller 44 § förmäles,

bör, där omständigheterna ej

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

7

Nuvarande lydelse:

leda, tillställas vederbörande i rekommenderat

brev. Då så anses påkallat,

må polismyndighet anlitas för

delgivningen. Infordrad handling må

avlämnas till den, som verkställer

delgivningen. Hörsammas icke anmaningen,

må för skyldighetens utkrävande

anlitas biträde av länsstyrelsen,

som äger förelägga den försumlige

lämpligt vite.

Polisman, som —--varje för
rättning.

Rörande indrivning---sär
skilt

stadgat.

66 §.

1 mom. 1. Äro pastorsämbeten

av olika mening rörande tillämpningen

av denna förordning, skola de inhämta

vederbörande kyrkobokföringsinspektörs

råd i ärendet. Stanna

de likväl i skilda uppfattningar, skall

ärendet av den pastor som först

handlagt det underställas, där fråga

är om rätt kyrkobokföringsort, länsstyrelsen

i länet samt eljest domkapitlet

i stiftet; och skall med vidtagande

av ifrågasatt kyrkobokföringsåtgärd

i ärendet anstå till dess lagakraftägande

beslut föreligger.

2. Uppstå vid skriftväxling, varom

förmäles i 52 §, mellan mantalsskrivningsförrättare

skiljaktiga meningar

om någon persons rätta mantalsskrivningsort,

skall frågan därom

underställas länsstyrelsen i det

län, där den ifrågasatta nya mantalsskrivningsorten

är belägen; och skall

personen kvarstå i det distrikts mantalslängd,

där han senast varit uppförd,

till dess lagakraftägande beslut

föreligger.

Föreslagen lydelse:

till annat föranleda, tillställas vederbörande

i rekommenderat brev. Då

så anses påkallat, må polismyndighet

anlitas för delgivningen. Infordrad

handling må avlämnas till den,

som verkställer delgivningen. Hörsammas

icke anmaningen, må för

skyldighetens utkrävande anlitas biträde

av länsstyrelsen, som äger förelägga

den försumlige lämpligt vite.

Polisman, som — — — varje förrättning.

Rörande indrivning —- -—• — särskilt

stadgat.

66 §.

1 mom. 1. Äro pastorsämbeten

av olika mening rörande tillämpningen

av denna förordning, skola de inhämta

vederbörande kyrkobokföringsinspektörs

råd i ärendet. Stanna

de likväl i skilda uppfattningar, skall

ärendet av den pastor som först

handlagt det underställas, där fråga

är om rätt kyrkobokföringsort, länsstyrelsen

i länet samt eljest domkapitlet

i stiftet; och skall med vidtagande

av ifrågasatt kyrkobokföringsåtgärd

i ärendet anstå till dess lagakraftägande

beslut föreligger eller,

såvitt avser beslut, som enligt bestämmelserna

i 68 § 1 mom. skola

omedelbart verkställas, till dess länsstyrelsens

beslut föreligger.

2. Uppstå vid skriftväxling, varom

förmäles i 52 §, mellan mantalsskrivningsförrättare

skiljaktiga meningar

om någon persons rätta mantalsskrivningsort,

skall frågan därom underställas

länsstyrelsen i det län, där

den ifrågasatta nya mantalsskrivningsorten

är belägen; och skall personen

kvarstå i det distrikts mantalslängd,

där han senast varit uppförd,

till dess lagakraftägande beslut

föreligger eller, såvitt avser beslut,

som enligt bestämmelserna i 68 § 1

mom. skola omedelbart verkställas,

till dess länsstyrelsens beslut föreliggcr.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Nuvarande lydelse:

68 §.

1 mom. Talan mot —--av

länsstyrelserna.

Talan som —• — -— dessa menigheter.

Kammarrätten skall---kam
marrätten

inkommit.

Sedan besvär--- -— eget yttran
de.

74 §.

Det åligger länsstyrelserna, domkapitlen

och kammarrätten att

slcyndsamligen låta sina beslut i de

i 65, 66, 67 och 68 §§ avsedda mål,

på sätt i 33 kap. nya rättegångsbalken

stadgas om delgivning genom

rättens försorg, tillställas envar person,

vars rätt därav beröres, ävensom

vederbörande kommun och fattigvårdssamhälle.

Bevis om delgivningen

bör vid anfordran tillhandahållas

vederbörande.

Föreslagen lydelse:

68 §.

1 mom. Talan mot----av

länsstyrelserna.

Länsstyrelses beslut skall, där icke

beslutet jämväl innefattar hänvisning

av målet till annan länsstyrelse

för fortsatt prövning av folkbokföringsfrågan,

omedelbart bringas i

verkställighet; dock att länsstyrelsen

må för visst fall förordna att med

verkställigheten skall anstå till dess

beslutet vunnit laga kraft.

Talan som---— dessa menig
heter.

Kammarrätten skall---kam
marrätten

inkommit.

Sedan besvär — —- — eget yttrande.

74 §.

1 mom. Av länsstyrelserna, domkapitlen

och kammarrätten meddelade

beslut i de i 65, 66, 67 och 68 §§

avsedda mål skola genom den myndighets

försorg, som meddelat beslutet,

skyndsamt delgivas envar person,

vars rätt därav beröres, ävensom

vederbörande kommun och fattigvårdssamhälle.

Bevis om delgivningen

bör vid anfordran tillhandahållas

vederbörande.

2 mom. Delgivning, varom i 1

mom. förmäles, skall, om ej myndigheten

finner den böra verkställas på

annat sätt, ske genom beslutets översändande

med posten i rekommenderat

brev med mottagningsbevis. Genom

anteckning å försändelsen samt

å mottagningsbeviset skall finnas utmärkt

att försändelsen må utkvitteras

endast av adressaten personligen.

Har den, med vilken delgivning

skall ske, icke kunnat anträffas eller

har försändelsen av annan anledning

icke blivit utlöst, skall beslutet anslås

å en för allmänheten tillgänglig

plats inom myndighetens ämbetslokal.

Meddelande om att beslutet sålunda

anslagits skall därjämte med

posten i vanligt brev sändas till den,

med vilken delgivning skall ske, un
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

§

Nuvarande lydelse:

Länsstyrelses eller domkapitels beslut

i här avsedda mål må ej till vederbörande

pastor eller mantalsskrivningsförrättare

översändas för

verkställighet förrän beslutet vunnit

laga kraft.

Föreslagen lydelse:

der hans senast kända adress. Delgivning

skall anses hava skett, då

vad här föreskrivits blivit fullgjort.

I övrigt skall i tillämpliga delar

gälla vad i 33 kap. rättegångsbalken

stadgas om delgivning.

3 mom. Domkapitels beslut i

här avsedda mål samt sådant länsstyrelses

beslut, som icke skall omedelbart

verkställas, må ej till vederbörande

pastor eller mantalsskrivningsförrättare

översändas för verkställighet

förrän beslutet vunnit laga

kraft.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1952. Uti de i 65, 66, 67 och

68 §§ avsedda mål eller ärenden, däri talan anhängiggjorts eller fråga väckts

före denna förordnings ikraftträdande, skall vad i denna förordning stadgas

lända till efterrättelse i avseende å beslut, som därefter meddelas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

31 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om vissa

ändringar i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469) m. m.

samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 februari 1949 tillkallade

dåvarande chefen för finansdepartementet den 9 mars samma år särskilda

sakkunniga med uppdrag att verkställa en allmän översyn av folkbokföringsväsendet.

Genom beslut den 29 juni 1951 förordnade Kungl. Maj:t

att nämnda sakkunniga, vilka antagit benämningen 1949 års folkbokföringssakkunniga,

skulle upphöra med sin verksamhet med utgången av juni månad

1951. Kungl. Maj :t uppdrog samma dag åt statens organisationsnämnd

att slutföra det av de folkbokföringssakkunniga påbörjade arbetet i vad avsåge

organisatoriska frågor inom folkbokföringsväsendet ävensom inkomma

med de förslag i övrigt till förenkling av folkbokföringsväsendet, nämnden

funne lämpligt. Samtidigt bemyndigades chefen för finansdepartementet

att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att inom finansdepartementet slutföra

de folkbokföringssakkunnigas arbete i de delar, som ej omfattades av

det åt organisationsnämnden givna uppdraget ävensom att i övrigt i anslutning

till nämndens berörda uppdrag framlägga erforderliga författningsförslag.

Med stöd av sistnämnda bemyndigande tillkallade jag den 30 juni 1951

assessorn i kammarrätten S. F. von Otter med uppdrag att tills vidare såsom

sakkunnig inom finansdepartementet biträda med utredning av vissa frågor

rörande folkbokföringsväsendet.

Utredningsmannen har såsom ett led i utredningsarbetet med skrivelse

•den 21 november 1951 avlämnat en promemoria med förslag till vissa ändringar

i folkbokföringsförordningen m. m. med därvid fogade författnings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

förslag. Beträffande de i promemorian behandlade frågorna har samråd i

viss utsträckning ägt rum mellan utredningsmannen och statens organisationsnämnd.

Över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av riksförsäkringsanstalten,

kammarrätten, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket,

överståthållarämbetet — med överlämnande av yttrande från mantalsdirektören

i Stockholm — länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,

Kalmar, Blekinge — med överlämnande av yttrande från häradsskrivaren

i Karlshamns fögderi — Malmöhus — med överlämnande av yttranden

från kronokamreraren i Malmö och häradsskrivaren i Hörby fögderi —

Göteborgs och Bohus — med överlämnande av yttrande från häradsskrivaren

i Mölndals fögderi — Skaraborgs —- med överlämnande av yttranden från

domkapitlet i Skara och styrelsen för föreningen Skaraborgs läns häradsskrivare

— Örebro — med överlämnande av yttranden från kronokamreraren

i Örebro samt från häradsskrivarna i Edsbergs, Hallsbergs och Örebro

fögderier — Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län — med

överlämnande av yttranden från häradsskrivarna i Bodens, Kalix och Piteå

fögderier — kronokamreraren i Göteborg, domkapitlen i Linköping, Lund

och Stockholm, besvärssakkunniga (såvitt angår vissa processuella frågor),

Sveriges häradsskrivarförening, föreningen Sveriges kronokamrerare och

Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse. Domkapitlens utlåtanden

åtföljdes av yttranden från bl. a. ett antal kyrkobokföringsinspektörer.

I promemorian framhålles, att de i densamma framlagda ändringsförslagen

vore tillkomna allenast i avsikt att undanröja en del av de brister, med vilka

det nuvarande folkbokföringssystemet vore behäftade. Förslagen finge

anses ha karaktären av ett provisorium i avvaktan på de slutliga förslag,

vilka kunde väntas framkomma som resultat av det inom finandsdepartementet

och statens organisationsnämnd bedrivna översynsarbetet.

Remissinstanserna tillstyrka i allmänhet att utredningsmannens förslag

lägges till grund för ändrad lagstiftning i ämnet eller lämna förslaget i huvudsak

utan erinran. Dock framställas i flera remissvar anmärkningar beträffande

såväl vissa av de grundläggande bestämmelserna i förslaget som

dess detaljer.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller i sitt yttrande bl. a., att

syftemålet att i avvaktan på slutresultatet av översynen åstadkomma vissa

förenklingar inom folkbokföringen uppnåtts genom det föreliggande förslaget.

I några yttranden framföras vissa allmänna synpunkter i fråga om den

fortsatta översynen. Föreningen Sveriges kronokamrerare anför sålunda, att

ett av huvudmotiven för folkbokföringsreformen varit att åstadkomma en

effektivare folkregistrering. En undersökning om i vad mån reformen på

denna viktiga punkt lett till målet syntes åtminstone för de större städernas

vidkommande giva till resultat, att så knappast skett. Bakgrunden härtill

vore, att allmänhetens medverkan till den åsyftade förbättringen i alltför

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

stor omfattning uteblivit, såvitt gällde flyttningar mellan kommuner. En

ändring vore därför synnerligen behövlig; icke minst vore det de större

städerna, som drabbades av följderna av felaktigheter i kyrkobokföringen^

De åtgärder, som närmast borde övervägas för åstadkommande av ett bättre

tillstånd, syntes vara införande av straffbestämmelser för den, som uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet lämnade oriktiga uppgifter till ledning

vid kyrkobokföring eller mantalsskrivning, meddelande av vägledning åt

allmänheten, hyresvärdar och arbetsgivare rörande dem åliggande anmälningsskyldighet

och ansvar för dess fullgörande samt en effektiv kontroll

över att kyrkobokförarna företoge de undersökningar till förebyggande av

felaktiga kyrkobokföringsåtgärder, som författningarna föreskreve. Jämsides

därmed kunde det vara orsak att på nytt upptaga frågan om anordnande

av civil folkregistrering — eventuellt vid sidan av den kyrkliga — i

de större städerna, särskilt städer med mera än en församling.

Kgrkobokföringsinspektören i Skara stifts första inspektionsområde yttrar,

att sedan de nya bestämmelserna beträffande kyrko- och folkbokföringen

nu tillämpats under en tid av snart fem år, de flesta kyrkobokförare

hunnit sätta sig in i de olika detaljerna och uppnått en viss rutin i

arbetet. Det tidigare missnöjet hade därför efterträtts av en viss belåtenhet

med det nya systemets effektivitet. Ingen kunde med rätta förneka, att arbetet

å pastorsexpeditionen avsevärt utökats sedan nu gällande kyrkobokföringskungörelse

trätt i kraft, varför det vore av stor betydelse, att allt som

kunde göras för att förenkla kyrko- och folkbokföringsarbetet, också

gjordes.

Departementschefen. Jag får till en början erinra om dåvarande chefens

för finansdepartementet uttalande till statsrådsprotokollet den 25 februari

1949 vid anmälan av frågan om översyn av gällande bestämmelser rörande

folkbokföringsväsendet, att det icke kunde bestridas, att folkbokföringsreformen

medfört en större ökning av arbetsbördan för de myndigheter, som

handhade folkbokföringsväsendet, än man från början räknat med. Kostnaderna

för folkbokföringsarbetet vore till följd härav betydande. Vid översynen

borde därför helt allmänt eftersträvas att söka åvägabringa förenklingar

i arbetet.

Såsom nyss berörts uppdrog Kungl. Maj :t genom beslut den 29 juni 1951

åt statens organisationsnämnd att slutföra det av de folkbokföringssakkunniga

påbörjade arbetet i vad avsåge organisatoriska frågor. Kungl. Maj :t har

vidare genom beslut den 14 december samma år uppdragit åt organisationsnämnden

att verkställa organisationsundersökningar vid länsstyrelserna. De

båda uppdragen äga ett sådant inbördes samband att de organisatoriska

frågor, som beröra folkbokföringen, icke kunna lösas förrän resultatet av

organisationsundersökningarna vid länsstyrelserna föreligger och blivit föremål

för bearbetning. När så kan bliva fallet är för närvarande omöjligt att

bedöma. Med hänsyn härtill synes det vara motiverat att — trots önskvärd
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

13

heten av att icke utbryta vissa detaljfrågor ur det stora sammanhanget —

utan avvaktan på översynsarbetets slutförande genomföra vissa förenklingar.

De av utredningsmannen framlagda ändringsförslagen synas mig i stort

sett vara ägnade att medföra en lättnad i arbetet för de myndigheter, som

handha folkbokföringen. Då så är fallet har jag intet att erinra emot att utredningsmannens

förslag lägges till grund för ändrad lagstiftning i ämnet.

Under remissbehandlingen av utredningsmannens förslag ha från olika

myndigheter framförts krav på mera vittgående ändringar än de av utredningsmannen

föreslagna. I den mån jag ansett mig icke kunna i detta sammanhang

taga ställning till de sålunda framförda problemen synas desamma

böra tagas i övervägande under den alltjämt pågående utredningen.

Utredningsmannen har föreslagit, att den mantalsskrivning av juridiska

personer, som nu förekommer, skall slopas ävensom att vissa förenklingar

i fråga om allmänhetens uppgiftsskyldighet i samband med mantalsskrivningen

skola genomföras. Förslaget har i dessa delar i flertalet remissyttranden

tillstyrkts i huvudsak eller lämnats utan erinran. Jag har dock funnit

vissa detaljer böra bliva föremål för närmare överväganden, varför jag

ansett mig icke böra i detta sammanhang taga ställning till nu ifrågavarande

ändringar. Min avsikt är att, sedan utredningsmannens förslag blivit ytterligare

bearbetat, föreslå proposition i ämnet till 1953 års riksdag. Till följd

härav kommer jag i det följande icke att behandla de delar av utredningsmannens

förslag, som beröra mantalsskrivningen av juridiska personer och

allmänhetens uppgiftsskyldighet i samband med mantalsskrivningen. Vad

beträffar förslaget i övrigt skall jag nu övergå till att redogöra för det närmare

innehållet i detsamma. Jag kommer därvid först att behandla de frågor,

som föranleda ändring i gällande bestämmelser i folkbokföringsförordningen.

Därefter skall jag beröra frågan om anstånd med utfärdandet av

medborgarkort och främlingskort samt med upprättandet av vissa förteckningar

och register.

II. Födelsenummer.

Enligt 3 § folkbokföringsförordningen skall för envar i riket kyrkobokförd

person finnas ett av länsbyrå eller riksbyrån fastställt födelsenummer,

vilket är avsett att i förening med uppgift om födelsetid användas såsopni

identitetsbeteckning.

Utredningsmannen framhåller, att person i värnpliktsåldern, som ej vore

här i riket kyrkobokförd, enligt inskrivningsförordningen ägde rätt att bliva

inskriven såsom värnpliktig. Därest sådan person icke varit kyrkobokförd

bär efter den 1 januari 1947, hade han ej tilldelats födelsenummer. Enligt

cn av de folkbokföringssakkunniga den 8 maj 1951 avgiven promemoria

angående folkbokföringsmyndigheternas medverkan dels vid inskrivning

och redovisning av värnpliktiga dels ock vid registreringen av på sjömans
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

hus inskrivna personer skulle emellertid födelsenumret ersätta det nu förekommande

militära registreringsnumret beträffande sådana som i framtiden

bleve inskrivna. Härav följde att möjlighet måste finnas att tilldela en här

i riket icke kyrkobokförd person födelsenummer. Numret syntes lämpligen

böra efter därom hos riksbyrån gjord framställning tilldelas den värnpliktige

av nämnda myndighet. Den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen

hade utformats så att, därest det i en framtid skulle befinnas lämpligt

att även andra här icke kyrkobokförda personer än värnpliktiga skulle

i denna ordning kunna tilldelas födelsenummer, någon ny ändring av stadgandet

icke skulle behöva ske.

Någon erinran emot förslaget har icke anförts av någon remissinstans.

För egen del tillstyrker jag, att utredningsmannens förslag i nu förevarande

hänseende genomföres.

III. Anmälningar till kyrkobokföringen m. m.

A. Anmälan om dödsfall.

Gällande bestämmelser. I 18 § folkbokföringsförordningen föreskrives att

dödsfall skyndsamt skall anmälas hos pastor. Har dödsfallet inträffat inom

stad, köping eller municipalsamhälle, där för allmänna hälso- och sjukvården

anställd läkare är stationerad, eller inom annan tättbebyggd ort,

där sådan läkare är stationerad och beträffande vilken ort medicinalstyrelsen

förordnat om tillämpning av förevarande stadgande, skall enligt 19 §

samma förordning, därest särskilda omständigheter icke göra det omöjligt,

vid anmälan av dödsfallet företes intyg angående dödsorsaken (dödsbevis),

utfärdat av legitimerad läkare. Sådant bevis bör såvitt möjligt företes jämväl

om dödsfallet inträffat å annan ort. Om dödsbevis icke kan företes, skall

vid anmälan av dödsfallet sannolik dödsorsak angivas.

Syftet med dödsbevisen är att de skola dels tjäna som underlag för införandet

av dödsorsak i vederbörande församlings död- och begravningsbok

och dels ligga till grund för den av statistiska centralbyrån upprättade statistiken

över dödsorsaker. Föreskrifter angående insamlandet av uppgifter

för sistnämnda ändamål ha lämnats i kungörelse den 16 december 1949 (nr

702) med vissa bestämmelser angående befolkningsstatistiken, vilken trätt

i kraft den 1 januari 1950.

Enligt 4 § ifrågavarande kungörelse skall vederbörande länsbyrå före utgången

av varje kalendermånad till statistiska centralbyrån överlämna under

nästföregående kalendermånad från pastor till länsbyrån översända underrättelser

angående dödsfall. Denna avisering skall ske å avtryckskort,

hämtat i församlingsregistret, i enlighet med av riksbyrån för folkbokföringen

i cirkulär nr 20 (juli 1948) och nr 27 (april 1950) lämnade föreskrifter.

Dödsbevis, vilka till pastor inlämnats under en kalendermånad, skola

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216. 15-

enligt 6 § nyssnämnda kungörelse av pastor före utgången av påföljande

kalendermånad överlämnas till statistiska centralbyrån (särskilda bestämmelser

gälla dock för Stockholm och Göteborg). Har i sådan underrättelse

om dödsfall, som länsbyrå enligt 4 § skall översända till centralbyrån, anteckning

skett om dödsorsak, vilken icke styrkts genom dödsbevis eller uppgift

från polismyndighet, skall centralbyrån, i den mån så är erforderligt,

översända underrättelsen till vederbörande tjänsteläkare för granskning.

Tjänsteläkaren skall å underrättelsen göra anteckning om dödsorsaken,

varvid dödsorsak, som anses tillförlitligen utrönt, utmärkes med B (bevisad)

och sannolik dödsorsak angives med S. Underrättelsen skall av tjänsteläkaren

återställas till centralbyrån inom en månad efter det densamma*

kommit honom tillhanda.

Framlagda ändringsförslag. I världshälsoorganisationens den 24 juli 1948''

antagna reglemente nr 1 angående sjukdoms- och dödsorsaksnomenklaturer

m. m. föreskrives bl. a. användandet av ett formulär till dödsbevis, som

de anslutna länderna ha att följa så strikt som möjligt vid inhämtande av

uppgifter om dödsorsakerna.

Statistiska centralbyrån och medicinalstyrelsen anförde i sitt den 20 maj

1949 till chefen för inrikesdepartementet avgivna gemensamma yttrande

över nämnda reglemente, att vissa svårigheter att genomföra reglementets

föreskrifter förelåge till följd av att 20 procent av dödsfallen på landsbygden

inträffade under sådana omständigheter, att av läkare utfärdat dödsbevis

för närvarande icke kunde krävas. Ämbetsverken ansåge emellertid,

att tiden nu vore mogen att utsträcka dödsbevisens tillämpningsområde även

till de delar av landet, där de nu icke vore obligatoriska.

Genom beslut den 10 juni 1949 har Kungl. Maj:t föreskrivit, med godtagande

för Sveriges del av världshälsovårdsorganisationens ifrågavarande

reglemente i övrigt, att mot detsamma skulle göras vissa reservationer rörande

utformningen och tillämpningen av nomenklaturen i fråga. Härjämte

skulle för organisationen tillkännagivas, att Sverige med hänsyn till landets

stora utsträckning och det relativt ringa antalet läkare ville i avbidan på

närmare undersökning hålla öppna spörsmålen, huruvida insamlandet av

uppgifter om dödsorsaker inom rikets landsbygd kunde ske efter i reglementet

angivna detaljerade nomenklatur samt huruvida dödsbevis kunde

göras obligatoriska inom landets hela territorium. Genom samma beslut

uppdrog Kungl. Maj :t tillika åt medicinalstyrelsen att i samråd med vederbörande

läkarorganisationer och med beaktande särskilt av förhållandena

i de glesbebyggda delarna av riket låta närmare utreda frågan, huruvida

även för landsbygdens del övergång till en mera detaljerad nomenklatur

och införande av obligatoriska dödsbevis kunde ske. Kungl. Maj :t uppdrog

slutligen åt medicinalstyrelsen att i samråd med statistiska centralbyrån

och statens sjukhusutredning av år 1943 utarbeta en svensk, reviderad upplaga

av världshälsovårdsorganisationens nomenklatur samt de nya blanketter

för bl. a. dödsbevis, som föranleddes av en övergång till nämnda nomenklatur.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Såsom ett led i det åt medicinalstyrelsen anförtrodda utredningsuppdraget

underställde styrelsen genom skrivelse den 30 september 1949 förste

provinsialläkarföreningen och svenska provinsialläkarföreningen frågan om

införande av obligatoriska dödsbevis för prövning. I skrivelsen framhölls,

att möjligheten att övergå till en mera detaljerad dödsorsaksnomenklatur

helt vore beroende på möjligheten att göra dödsbevis utfärdat av läkare

obligatoriskt. Om så skedde, innebure detta att ytterligare cirka 9 000 utredningar

om dödsorsak skulle behöva årligen verkställas. I skrivelsen anfördes

vidare:

Arbetet härmed torde i allt väsentligt komma att åvila provinsialläkarna.

Det blir emellertid olika betungande, allt efter den undersökning av den döde,

som kräves. Bedömningen torde därför göras alternativt under förutsättning

att likbesiktning kräves respektive icke kräves. I senare fallet skulle

dödsbeviset grunda sig på uppgift från trovärdig person och läkarens bidrag

närmast bestå i en bedömning av sannolikheten av de lämnade upplysningarna.

Redan en sådan bedömning är emellertid av stort värde, särskilt

vid användningen av det nya formuläret till dödsbevis. Såvitt möjligt

skall nämligen hela det orsakssammanhang, som lett till döden, där anges.

Till ledning vid bedömningen av frågan bifogades även tvenne tabeller,

den ena visande bl. a. antalet provinsialläkardistrikt inom de särskilda länen

med visst antal dödsfall, som år 1946 registrerats av prästerskapet utan

tillgång till dödsbevis (med »sannolik dödsorsak»), den andra visande, huru

dessa fall fördelade sig på de särskilda provinsialläkardistrikten enligt

indelningen den 1 juli 1949. Av tabellerna framginge, att det genomsnittliga

antalet fall med »sannolik dödsorsak» vore 15 per provinsialläkardistrikt

och år (ungefär ett dödsbevis per månad) och att de län, som starkast skulle

komma att beröras av en övergång till obligatoriska dödsbevis, vore Gotlands,

Blekinge och Skaraborgs. I dessa och flera andra län funnes ett

eller flera distrikt med minst 50 fall per år (ungefär ett dödsbevis per

vecka). Sammanlagda antalet dödsfall med »sannolik dödsorsak» uppgick

enligt utredningen till 8 357.

Förste provinsialläkarföreningen uttalade i sitt svar till medicinalstyrelsen

— efter att ha inhämtat yttrande från ett antal förste provinsialläkare —

att det syntes vara ur flera synpunkter värdefullt och innebära ett stort

socialmedicinskt framsteg, om dödsbevisen gjordes obligatoriska inom hela

riket. På grund av tjänsteläkarnas stora arbetsbörda syntes man dock icke

för närvarande böra fordra obligatorisk likbesiktning i och för utfärdande

av dödsbevis för person, vilkens föregående sjukdom och död varit för läkaren

okänd. Endast i sådant fall, då någon som helst uppfattning om orsaken

till en människas död icke stode att erhålla, borde likbesiktning ske.

Svenska provinsialläkarföreningen framhöll, att det vore sannolikt att

med den föreslagna reformen i någon mån skulle vinnas en ökad statistisk

tillförlitlighet i fråga om dödsorsaker på landsbygden. Det syntes nämligen

bliva lättare att utreda orsakerna till ett dödsfall i omedelbar anslutning till

dettas inträffande än om det skulle ske långt senare. På vederbörande läkare

borde ankomma att vid anmälan om dödsfallet fatta avgörande huruvida lik
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

besiktning skulle ske eller ej. Under förutsättning bl. a. att hänsyn toges

till de sålunda framförda synpunkterna, tillstyrkte föreningen förslaget.

Efter slutfört utredningsuppdrag har medicinalstyrelsen i underdånig

skrivelse den 17 september 1951 föreslagit införande av obligatoriska dödsbevis

även på landsbygden. Till undvikande av missförstånd framhåller

styrelsen i berörda skrivelse, att utfärdandet av dödsbevis icke måste föregås

av likbesiktning. Blanketten till dödsbevis, vilken av styrelsen fastställts

den 23 februari 1951 att tillämpas från och med den 15 april samma år förutsatte,

att dödsorsaksuppgiften kunde grunda sig även på uppgift av annan

trovärdig person än läkare. Med anledning av vad i vissa yttranden anförts

ville styrelsen även framhålla, att det saknades tillräcklig anledning för det

allmänna att ikläda sig kostnader för läkarens resa för likbesiktning i andra

fall än där så redan för närvarande skedde, d. v. s. för utredning om brott.

En likbesiktning gåve för övrigt i och för sig föga upplysning om dödsorsaken,

såvida det icke vore fråga om dödsfall till följd av yttre skador. Att

dödsbevisen gjordes obligatoriska kunde sålunda sägas innebära, att dödsorsaken

komme att utredas omedelbart sedan dödsfallet inträffat i stället

för såsom nu ofta flera månader efteråt eller i samband med granskning

av avtryckskorten från församlingsregistret. Att en dylik ordning komme

att medföra åtskilliga fördelar låge i öppen dag.

Styrelsen anför vidare:

För närvarande gäller, att dödsbevis skall utfärdas av »legitimerad läkare».

Därest härmed skulle avses att utesluta till läkarkonstens utövande

behöriga men dock icke legitimerade läkare, vill medicinalstyrelsen framhålla,

att ett sådant krav på den utfärdande läkaren varken kan anses sakligt

påkallat eller möjligt att i praktiken upprätthålla. Ej heller har sådant

krav gällt före 1947. Antalet behöriga men icke legitimerade läkare är statt

i oavbruten tillväxt och det är oundgängligt att i så många hänseenden som

möjligt likställa dem med legitimerade läkare. Medicinalstyrelsen får därför

föieslå, att »legitimerad läkare» ersättes med »läkare», varmed i andra författningar

a\ses en var som är behörig att i Sverige utöva läkarkonsten.

Andra momentet första stycket stadgar skyldighet för läkare att kostnadsfritt

utfärda dödsbevis. I princip samma skyldighet ehuru återgiven med

andra ord finnes nu stadgad i § 59 mom. 3 allmänna läkarinstruktionen den

19 december 1930 (nr 442). Denna dubblering synes mindre tillfredsställande,

säl skilt som icke läkarinstruktionens stadgande exakt överensstämmer

med folkbokföringsförordningens. Antingen bör läkarinstruktionen i förevarande

hänseende endast innehålla en hänvisning till folkbokföringsförordningen

eller också bör stadgandet i förordningen utgå och ordagrant överföras

till läkarinstruktionen. Medicinalstyrelsen finner för sin del den sistnämnda

lösningen vara att föredraga, då det är önskvärt att för läkarna underlätta

läsningen av läkarinstruktionen.---------------

Andra momentet sista stycket föreskriver, hur dödsbevis skall skrivas och

och ifyllas. Nu gällande anvisningar ha fastställts samtidigt med formuläret

till dödsbevis och återfinnas på blankettens baksida. Det synes styrelsen

lämpligt, alt alla anvisningar av hithörande slag kunna omarbetas vid behov

utan att detta skall behöva föranleda någon ändring i folkbokföringsförordningen.

I anslutning härtill föreslår medicinalstyrelsen, att ifrågavarande

2 Ililumg till riksdagens protokoll 11)52. 1 samt. A''r 216.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

stycke utgår och ersättes av föreskrift om att dödsbevis skall utfärdas enligt

av medicinalstyrelsen meddelade föreskrifter. Att beviset skall avfattas

i maskinskrift eller tydlig handskrift omfattas även härav (se dödsbevisets

rubrik). Denna föreskrift gäller för övrigt alla av läkare utfärdade intyg

och utlåtanden (se medicinalstyrelsens cirkulär den 3 december 1946 M. F.

nr 208) och sålunda icke endast dödsbevis.

Utredningen. Utredningsmannen framhåller att ur statistisk synpunkt och

med hänsyn till den medicinska forskningen införandet av obligatoriska

dödsbevis även å de delar av landsbygden, där sådana bevis enligt nu gällande

bestämmelser icke behövde företes, uppenbarligen skulle innebära ett

framsteg. Visserligen kunde förslaget komma att medföra en ökning av arbetsbördan

för vissa läkare, men samtidigt skulle även en minskning i arbetsbördan

följa därigenom att översändande av dödsfallsavier från statistiska

centralbyrån till vederbörande tjänsteläkare icke syntes bliva behöv- •

lig i samma utsträckning som för närvarande.

En fråga, som icke syntes ha tagits i beaktande i samband med uppgörandet

av medicinalstyrelsens förslag men som i detta sammanhang icke

borde lämnas å sido, vore huruvida införandet av obligatoriska dödsbevis

komme att förorsaka allmänheten extra besvär och kostnader. Att så bleve

fallet syntes icke kunna undvikas. För närvarande kunde anmälan om dödsfall

ske hos pastor utan att dödsbevis därvid företeddes. De efterlevande behövde

i sådana fall ej ha besvär med att vända sig till någon läkare för att

få bevis om dödsfallet och de ådroge sig inga utgifter för läkares besök eller

för anskaffande av dödsbevis. Efter ett eventuellt genomförande av förslaget

komme i vissa fall pastor att få upplysa vederbörande om att dödsbevis

skulle anskaffas. Förslaget utginge visserligen från att uppgift om

dödsorsaken skulle kunna lämnas av »annan trovärdig person än läkare»,

men de efterlevande måste då vända sig till en sådan person, vilken i sin

tur skulle söka kontakt med vederbörande tjänsteläkare i och för lämnandet

av de erforderliga uppgifterna.

I promemorian framhålles dock att, enär allmänheten numera i allt större

utsträckning torde tillkalla läkare i samband med sjukdom och dödsfall,

olägenheterna för allmänhetens del av införande av obligatoriska dödsbevis

bleve obetydliga. Emellertid betonas angelägenheten av att allmänheten icke

komme att åsamkas oskäliga kostnader för anskaffande av dödsbevis. Det

borde enligt utredningsmannens mening ankomma på medicinalstyrelsen

att utfärda erforderliga föreskrifter om när likbesiktning skulle få förekomma

samt angående storleken av de ersättningar vederbörande tjänsteläkare

skulle äga betinga sig i olika fall.

Även om införandet av obligatoriska dödsbevis kunde tänkas komma att

medföra ökade krav på tillmötesgående från prästerskapets sida, bl. a. därigenom

alt dessa komme att uppträda såsom trovärdiga uppgiftslämnare, anser

utredningsmannen den eventuella nackdelen härav väl uppvägas av fördelen

för pastor att vid införandet i kyrkoböckerna av dödsorsak kunna

grunda uppgiften härom å innehållet i ett dödsbevis. Under band hade från*

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

ett flertal präster inhämtats att förekomsten av obligatoriska dödsbevis

väsentligt skulle underlätta deras arbete och att införandet av desamma

skulle hälsas med största tillfredsställelse.

Enligt utredningsmannens mening borde även vid ställningstagandet till

denna fråga beaktas att förslagets genomförande skulle innebära en betydelsefull

rationalisering ur statistiska centralbyråns synpunkt i det att översändandet

av dödsfallsavier från centralbyrån till vederbörande tjänsteläkare

komine att bliva i det närmaste överflödigt.

Utredningsmannen föreslår sålunda införandet av en för hela riket gällande

bestämmelse att, därest särskilda omständigheter icke göra det omöjligt,

vid anmälan om dödsfall skall företes dödsbevis. Endast för det fall

att dödsbevis icke kan företes skall sannolik dödsorsak uppgivas.

Mot de av medicinalstyrelsen i övrigt framlagda förslagen finner utredningsmannen

icke anledning till erinran.

Utredningsmannen framhåller vikten av att dödsfallsanmälan, framförallt

då den avlidne åtnjutit folkpension, icke blir fördröjd därför att vederbörande

först skall anskaffa dödsbevis. Ut statsfinansiell synpunkt vore

det nämligen ytterst angeläget att pastor snarast möjligt efter ett inträffat

dödsfall finge meddelande härom för att han i sin tur ofördröjligen skall kunna

underrätta länsbyrån och sistnämnda myndighet pensionsstyrelsen. I

praktiken ginge det ej att upprätthålla kravet på att dödsfall skyndsamt

skall anmälas hos pastor och att dödsbevis därvid skall företes. Enär det

alltså vore önskvärt att anpassa föreskrifterna efter det praktiska livets

krav föreslås i promemorian införande av en bestämmelse, av vilken skall

framgå att dödsbevis må kunna företes även efter det dödsfallsanmälan gjorts.

Utredningsmannen erinrar vidare om att författningen för närvarande icke

innehölle något stadgande om hur pastor skall förfara, därest en person underläte

att förete dödsbevis. Ehuru denna fråga syntes vara av ytterst ringa

betydelse borde dock föreskrivas, att pastor först skall påminna vederbörande

om hans skyldighet samt att han därefter, om påminnelsen icke haft

åsyftad verkan, skall anmana honom i enlighet med bestämmelserna i 63 §

folkbokföringsförordningen.

Yttranden. Förslaget om införande av obligatoriska dödsbevis tillstyrkes i

princip eller lämnas utan erinran av kammarrätten, statistiska centralbyrån,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge,

Malmöhus, Göteborgs och Bobus, Örebro och Västernorrlands län, ävensom

av domkapitlen i Skara, Lund och Stockholm.

Statistiska centralbyrån yttrar, att förslagets genomförande syntes komma

att medföra betydande fördelar ur statistisk synpunkt. Det årliga antalet

dödsfall, vid vilka dödsorsaken icke kunnat antecknas såsom bevislig,

hölle sig för närvarande mellan 7 000 och 8 000, medan det totala antalet

dödsfall uppginge till mellan 70 000 och 75 000 per år. Siffrorna syntes berättiga

till antagandet, att dödsorsak i åtskilliga fall styrkts med dödsbevis,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

ehuru detta icke varit obligatoriskt. Å andra sidan syntes kunna förmodas,

att dödsbevis från läkare, som vårdat den avlidne, skulle ha kunnat erhållas

i ytterligare ett antal fall, om bestämmelserna föranlett därtill. Med hänsyn

härtill och till synpunkter, som utredningsmannen framhållit, syntes icke

behöva befaras, att landsbygdens befolkning komrne att bliva alltför betungad

genom den föreslagna förändringen. Liknande uttalanden göras av

länsstyrelserna i Blekinge och Västernorrlands län samt av domkapitlet i

Stockholm.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför, att fördelarna av införandet av

obligatoriska dödsbevis givetvis komme att motverkas av de olägenheter

och kostnader, som åtgärden komme att medföra för allmänheten. Dessa

kunde dock icke tänkas bliva av sådan storleksordning att de borde hindra

förslagets genomförande.

Kgrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra inspektionsområde yttrar,

att förslaget om införande av obligatoriska dödsbevis måste hälsas med

tillfredsställelse. Fördelarna för alla berörda myndigheter av säkrast möjliga

kännedom om dödsorsak vore uppenbara och syntes ej ytterligare behöva

framhävas. Redan nu avlämnades — utan att skyldighet härför förelåge

— inom inspektionsområdets landsbygdsförsamlingar dödsbevis i stor

utsträckning, varför ett stadgande om obligatoriska dödsbevis i enlighet med

den utformning, bestämmelserna härom givits i författningsförslaget ej syntes

komma att medföra några olägenheter från allmänhetens synpunkt. Liknande

uttalande göres av kgrkobokföringsinspektören i Lunds stifts östra

inspektionsområde.

En viss tveksamhet om lämpligheten av förslagets genomförande har kommit

till uttryck i de yttranden, som avgivits av bl. a. länsstyrelserna i Skaraborgs

och Kopparbergs län. Sistnämnda länsstyrelse framhåller, att den

föreslagna utvidgningen av skyldigheten att förete dödsbevis uppenbarligen

vore föranledd av Sveriges deltagande i världshälsoorganisationen och därmed

sammanhängande behov av att samordna den svenska dödsfallsstatistiken

med dödsfallsstatistiken för övriga till organisationen anslutna stater

men syntes icke motiverad av mera påtagliga olägenheter av hittills tillämpat

system. Länsstyrelsen ifrågasätter om det huvudsakligen för åstadkommande

av bättre katalogisering av dödsorsakerna kunde anses föreligga tillräckliga

skäl att pålägga landsbygdens befolkning ökade utgifter i förhållande

till vad som nu gällde.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att ett genomförande av förslaget

oundvikligen måste medföra olägenheter för en del av länets befolkning,

framför allt för lappbefolkningen och för dem, som äro bosatta på avsevärt

avstånd från ort med läkare och som kanske lång tid av året på grund av

naturhinder äro isolerade. Att tillkalla läkare i samband med sjukdom och

dödsfall ställde sig många gånger svårt för dessa personer.

Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts norra inspektionsområde framhåller,

att den föreslagna bestämmelsen syntes komma att förorsaka allmänheten

extra besvär och kostnader. Det vore troligt och naturligt, att

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

missnöjet häröver från allmänhetens sida närmast komme att rikta sig mot

pastor. Å andra sidan komme införandet av obligatoriska dödsbevis också

i de rena landsförsamlingarna att medföra en större säkerhet för att den

egentliga dödsorsaken bleve fastställd.

De yttranden, som avgivits av domkapitlet i Linköping samt av Allmänna

svenska prästföreningens centralstyrelse gå närmast i avstyrkande riktning.

I åtskilliga yttranden har berörts frågan om de kostnader, som införandet

av obligatoriska dödsbevis kan komma att förorsaka allmänheten. Statistiska

centralbyrån anför, att den utredning angående dödsorsaker, som provinsialläkarna

hittills haft att göra i tjänsten efter framställningar från centralbyrån,

i stället komme att utföras med rätt till arvode för dödsbevis.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att förslagets genomförande med

nödvändighet skulle komma att för landsbygsbefolkningen i många fall medföra

betydande utgifter, om föreskrifterna angående obligatoriska dödsbevis

komme att tillämpas så, att vederbörande läkare icke ansåge det för utfärdande

av bevis vara tillfyllest med de uppgifter han erhölle per telefon

eller i brev utan krävde personlig inställelse av den som lämnade uppgift

om dödsfallet för att läkaren av denne skulle kunna inhämta mera ingående

upplysningar rörande omständigheterna vid dödsfallet. Behovet av att så

snart som möjligt efter dödsfall vinna utredning om dödsorsaken kunde länsstyrelsen

vitsorda. Länsstyrelsen ville emellertid ifrågasätta om icke nöjaktig

utredning kunde erhållas om man i huvudsak bibehölle nuvarande

ordning men medgåve rätt för pastor att — om han för angivande av den

sannolika dödsorsaken så funne erforderligt — sedan han från anmälaren

inhämtat uppgifter om den avlidnes sista levnad och omständigheterna vid

hans död, underställde vederbörande läkare dessa uppgifter. Pastor skulle

sålunda i dylika fall i samråd med läkaren ange den troliga dödsorsaken.

Sådant samråd med pastor och vederbörande läkare syntes i de flesta fall

kunna ske per telefon. Skulle det föreliggande förslaget om obligatoriska

dödsbevis genomföras, syntes det med hänsyn till kostnaderna för likbesiktning

i de fall, då sådan besiktning erfordrades för utfärdande av dödsbevis,

vara nödvändigt att såsom en motsvarighet till gällande bestämmelser om

statsbidrag till mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader

utfärda bestämmelser även angående statsbidrag till kostnader för likbesiktning.

Fastställande av den ersättning läkare skulle äga betinga sig

för likbesiktning borde ankomma på Kungl. Maj :t och icke på medicinalstyrelsen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län utlalar en viss tveksamhet angående lämpligheten

av förslagets genomförande med hänsyn till alt eu obligatorisk

skyldighet att förete dödsbevis kunde föranleda dröjsmål med anmäl an om

dödsfall. I några yttranden bar särskilt framhållits vikten av att dödsfallsanmälan

icke fördröjes därigenom att dödsbevis först skall anskaffas.

Kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift framhåller, att det inträffat

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

att läkares dröjsmål med att insända dödsbevis vållat den avlidnes närmaste

anhöriga besvär vid fastställande av tid för jordfästning eller begravning.

Enär av utredningsmannens förslag framginge att vitesföreläggande skulle

kunna komma till användning för att framtvinga avlämnande av dödsbevis,

borde pastor ha rätt att inom viss tid erhålla sådant. I dessa synpunkter

instämmer domkapitlet i Stockholm. Kyrkoherden i Kungsholms

pastorat i Stockholm B. Ramsten framhåller, att det vad sjukhusen beträffade

vore av största vikt att vederbörande läkare utfärdade dödsbevis

omedelbart eller snarast möjligt efter dödsfallet.

Beträffande frågan huruvida tvångsmedel i form av vitesföreläggande

borde komma till användning, då anmaning att förete dödsbevis icke efterkommes

ställer sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tveksam. Någon

olägenhet av att vitesföreläggande hittills icke kunnat tillgripas hade icke

försports och frågan vore ju av ytterst ringa betydelse. Kyrkobokföring sinspektören

i Skara stifts första inspektionsområde anför, att om dödsbeviset

icke inom viss tid, förslagsvis 10 dagar, bleve inlämnat till pastor, borde

pastor påminna vederbörande om hans skyldighet. Då intet vitalt intresse

bleve tillbakasatt, därest dödsbevis i något enstaka fall icke komme att

företes, syntes det innebära större våld än nöden krävde att tillgripa vitesföreläggande.

Utredningsmannens förslag att ur 19 § folkbokföringsförordningen utmönstra

de i 2 mom. införda föreskrifterna om skyldighet för läkare att utfärda

dödsbevis och om hur sådant bevis skall skrivas avstyrkes av kammarrätten

under motivering att bestämmelserna närmast vore avsedda att tjäna

till ledning för vederbörande kyrkobokföringsmyndigheter.

Departementschefen. Frågan om införande av obligatoriska dödsbevis även

å rikets landsbygd har blivit aktuell i anledning av Sveriges anslutning till

världshälsoorganisationen och i samband därmed uppkommande behov av

att samordna den svenska dödsfallsstatistiken med dödsfallsstatistiken för

övriga till organisationen anslutna stater. Av utredningen framgår, att dödsbevis

redan nu i stor utsträckning avlämnas även i de delar av rikets landsbygd,

där de icke äro obligatoriska. Endast en mindre del av dödsfallen inträffa

under sådana omständigheter att av läkare utfärdat dödsbevis icke

rimligen kan krävas. Några betänkligheter synas sålunda icke kunna resas

emot att dödsbevis bliva obligatoriska inom de delar av landsbygden, där de

för närvarande regelmässigt förekomma. Med hänsyn härtill och då det ur

kyrkobokföringssynpunkt är betydelsefullt att dödsbevis i största möjliga

utsträckning avlämnas, har jag intet att erinra emot att som regel skall gälla

att av läkare utfärdat dödsbevis skall avlämnas till pastor.

I några remissyttranden ha anförts betänkligheter mot förslaget av bl. a.

den anledningen att dess genomförande skulle komma att förorsaka extra

besvär och kostnader framför allt för personer, vilka äro bosatta i mera avlägset

belägna trakter av landet. Det synes icke böra komma ifråga att ålägga

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

sådana personer en ovillkorlig skyldighet att avlämna dödsbevis. Ej heller

finnes det enligt min mening tillräckliga skäl att ålägga landsbygdens befolkning

någon skyldighet att avlämna dödsbevis i de fall, då läkare icke

anlitats i samband med dödsfallet. För landsbygdens del torde således böra

gälla, att avlämnande av dödsbevis skall vara obligatoriskt endast därest

läkare vårdat den avlidne under hans sista sjukdom eller biträtt vid förlossning,

varunder modern eller barnet avlidit, eller efter dödsfallet besiktigat

den avlidnes kropp. Enär det även i fortsättningen skall åligga sådan

läkare att kostnadsfritt utfärda dödsbevis, kommer genomförandet av en

dylik ordning icke att förorsaka allmänheten några extra kostnader.

Statistiska centralbyrån har i sitt yttrande erinrat om att det enligt sjukhusstadgan

åligger syssloman vid lasarett att till pastorsämbetet i orten översända

dödsbevis avseende å lasarettet avliden person. Likaså föreligger skyldighet

för vederbörande tjänsteman att till pastor översända dödsbevis

avseende person, som avlidit å annan likartad sjukvårdsinrättning eller å

sinnessjukhus. I 19 § folkbokföringsförordningen finnes emellertid icke något

stadgande som undantager efterlevande till den, som avlidit å sådan inrättning,

från skyldighet att avlämna dödsbevis. Vidare åligger det i vissa

fall polismyndighet att enligt 8 § kungörelsen den 16 december 1949 (nr

702) med vissa bestämmelser angående befolkningsstatistiken till pastor

översända dödsbevis. För de nu nämnda fallen bör en undantagsbestämmelse

införas av innehåll att skyldighet att avlämna dödsbevis icke skall

föreligga för efterlevande.

Utredningsmannens erinran om vikten av att utfärdande av dödsbevis icke

får föranleda dröjsmål med anmälan om dödsfall vill jag för min del ytterligare

understryka.

I anslutning till vad i ett yttrande anförts om att viss tid borde stipuleras,

inom vilken dödsbevis skall ha utfärdats, får jag erinra om att det enligt

59 § 3:o allmänna läkarinstruktionen åligger läkare att, när någon avlidit,

vilken läkaren vårdat närmast före dödsfallet, »ofördröjligen» och kostnadsfritt

utfärda dödsbevis. Att stadga viss tid, inom vilken dödsbevis skall

ha utfärdats torde, bl. a. med hänsyn till förekommande obduktioner, icke

vara möjligt. Vad sjukhusen beträffa finnes, såsom jag tidigare berört, särskilda

föreskrifter om skyldighet för syssloman eller annan tillhörande

sjukhusets personal att tillställa pastor dödsbevis.

För närvarande finnes icke reglerat hur pastor skall förfara, därest en

person, som är skyldig avlämna dödsbevis, underlåter att göra detta. Utredningsmannen

föreslår — under framhållande att frågan dock syntes äga

ytterst ringa betydelse — att pastor skall beredas möjlighet att, sedan påminnelse

skett, i sådana fall tillgripa tvångsmedel. Med hänsyn till att föreskrifterna

om obligatoriska dödsbevis enligt det av mig förordade förslaget

erhållit en mindre tvingande karaktär än enligt utredningsmannens förslag,

finner jag mig icke böra biträda vad utredningsmannen i detta avseende före
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 216.

slagit. Genom den av mig föreslagna formuleringen av 19 § 1 mom. första

stycket torde bliva klarlagt, att dödsbevis icke nödvändigtvis måste avlämnas

vid just det tillfälle, då anmälan om dödsfall sker.

I övrigt har föreslagits att det för närvarande i 19 § förekommande uttrycket

»legitimerad läkare» skall ersättas av »läkare». Häremot har jag intet

att erinra.

Förslaget om att från folkbokföringsförordningen till allmänna läkarinstruktionen

överföra i förordningen förekommande stadganden om skyldighet

för läkare att i visst fall kostnadsfritt utfärda dödsbevis biträder jag.

Likaså biträder jag förslaget att ur förordningen utbryta stadgandet om hur

dödsbevis skall skrivas och ifyllas.

B. Anmälan om flyttning.

Gällande bestämmelser. Flyttning skall i princip anmälas ofördröjligen

och senast inom fjorton dagar efter det flyttningen skett. I 27 § folkbokföringsförordningen

ha meddelats vissa föreskrifter hur pastor skall förfara,

då han funnit anledning till antagande att en person flyttat till eller inom

församlingen men flyttningsanmälan ej avlämnats. Pastor skall i sådant fall

förelägga vederbörande att inom viss tid inställa sig för pastor och lämna

de upplysningar, som erfordras för bedömande av huruvida ändring skall ske

i hans kyrkobokföring, vid äventyr att han eljest varder utan sitt vidare hörande

kyrkobokförd, där han vistas. Om flyttning skett allenast inom församlingen

och pastor vunnit kännedom därom vid för-skrivning eller mantalsskrivning,

må dock, om för den flyttande avlämnats föreskriven mantalsuppgift

varav flyttningen framgår, pastor underlåta att meddela föreläggande

som nu sagts, där pastor finner erforderliga upplysningar kunna med

nödig tillförlitlighet inhämtas av mantalsupgpiften och av de vid förrättningen

närvarande. Föreläggande, som här avses, skall meddelas skriftligen

och tillställas vederbörande i rekommenderat brev.

Utredningen. Utredningsmannen framhåller, att de ifrågavarande bestämmelserna

äro tillkomna för att för pastor underlätta den bokföringsmässiga

flyttningen av personer, vilka försummat att anmäla sin flyttning. För

att folkbokföringsmyndigheterna skola äga möjlighet att snabbt och effektivt

fullgöra sina åligganden — framför allt under tiden för mantalsskrivningsarbetets

bedrivande — vore det ett oeftergivligt krav att arbetet kunde

ske under så smidiga former som möjligt. De nuvarande bestämmelserna

hade i praktiken visat sig i vissa hänseenden giva upphov till en försening

av mantalsskrivningsarbetet — föranledd av den skriftväxling som i stor

utsträckning måste förekomma mellan myndigheter och allmänhet. Vissa

tvångsmedel måste finnas för att förmå försumliga personer och i all synnerhet

tredskande sådana att fullgöra sin anmälningsskyldighet. Föreläggande

för vederbörande att inom viss tid inställa sig för pastor i och för lämnande

av erforderliga upplysningar vore ett tvångsmedel, som hitintills ut
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

25

nyltjats och som även i framtiden borde komma till användning. Den nuvarande

bestämmelsen om alt vederbörande, »vid äventyr att han eljest varder

utan sitt vidare hörande kyrkobokförd, där han vistas», skulle inställa sig

för pastor, vore emellertid snarare till förfång för arbetet än motsatsen. Av

ganska naturliga skäl ansåge nämligen den person, som finge ett föreläggande

av vilket framginge att han, om han ej brydde sig om att efterkomma detsamma,

ändock kunde få sin kyrkobokföring ordnad, att han trots ordalagen

i föreläggandet icke behövde inställa sig för pastor. Ifrågavarande äventyr

framstode såsom än mer obefogat, enär det såsom regel icke vore möjligt

för pastor att — annat än efter ytterligare utredning — kyrkobokföra

en person, om vilken man hade blott knapphändiga uppgifter.

Utredningsmannen föreslår, för att råda bot på ifrågavarande olägenheter,

dels att bestämmelsen om äventyret skall slopas dels ock att pastor, då han

finner anledning till antagande att en person flyttat till eller inom församlingen,

därest flyttning ej anmälts, ofördröjligen i den ordning 63 § folkbokföringsförordningen

stadgar skall anmana vederbörande att inom viss

tid inställa sig för pastor och lämna de upplysningar, som erfordras för att

bedöma huruvida ändring skall ske i kyrkobokföringen. Hörsammas icke

amnaningen skall pastor äga rätt att, därest han ändock kan inhämta för

kyrkobokföringen erforderliga uppgifter, utan vidare hörande av den försumlige

kyrkobokföra honom där han vistas.

Hänvisningen till 63 § innebär att anmaning'' skall tillställas vederbörande

i rekommenderat brev. Blir sådan anmaning icke hörsammad må för skyldighetens

utkrävande biträde anlitas av länsstyrelsen, som äger förelägga

lämpligt vite. Därest särskilda omständigheter föreligga, kan pastor i stället

för att översända anmaningen i brev anlita polismyndighet för delgivningen.

Polisman, som delgiver anmaning, har rätt att av den försumlige

få ersättning med fem kronor för varje förrättning.

I motiven till den föreslagna ändringen anför utredningsmannen:

Det ur såväl folkbokföringsmyndigheternas som allmänhetens synpunkt

enklaste och mest ändamålsenliga tillvägagångssättet i fall som här avses

torde vara följande. Pastor översänder i rekommenderat brev till vederbörande

person en anmaning att inom viss tid inställa sig för pastor för lämnande

av för kyrkobokföringen erforderliga upplysningar. Av anmaningen

bör framgå att personen, därest han innehar flyttningsbetyg, skall medföra

detta. Hörsammas icke anmaningen bör pastor, omedelbart efter det

tidsfristen gått till ända, utfärda ny anmaning, vilken bör delgivas genom

polismans försorg. Om detta förhållande samt om att polismannen äger uppbära

5 kr. i gottgörelse för delgivningen bör klar upplysning lämnas i den

först utsända anmaningen. Då polisman delgiver anmaning bör han även

medföra en blankett, å vilken skall ifyllas alla de uppgifter som kunna

vara erforderliga för vederbörandes kyrkobokföring så att icke densamma

fördröjes ytterligare, därest vederbörande även i fortsättningen skulle underlåta

att hörsamma anmaningen.

Pastor hör sålunda även i fortsättningen äga möjlighet alt, därest han har

härför erforderliga uppgifter, kyrkobokföra eu person utan hans vidare hörande.

Meddelande om sålunda företagen kyrkobokföring bör givetvis alltid

tillställas vederbörande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Utredningsmannen erinrar om den stora praktiska betydelsen av stadgandet

att pastor i visst fall, nämligen då flyttning skett allenast inom församlingen,

med ledning av avgiven mantalsuppgift finge ändra en persons

kyrkobokföring. Begränsningen till flyttningar inom en och samma församling

hade sin förklaring däri att vid sådan flyttning flyttningsbetyg ej behövde

avlämnas — alla erforderliga uppgifter funnes redan inom församlingen.

Utredningsmannen föreslår, att stadgandets tillämpningsområde skall utsträckas

till att gälla även de fall, då två eller flera församlingar tillhöra

samma kommun, på landet eller i stad. En sådan utvidgning skulle, framhåller

utredningsmannen, uppenbarligen medföra en avsevärd lättnad för

folkbokföringsmyndigheterna bl. a. därigenom att antalet anmaningar att

anmäla flyttning komme att nedbringas; i stället för att utfärda anmaning

och bevaka att denna bleve hörsammad borde det såsom regel vara

tillräckligt att pastor rekvirerade personakt från utflyttningsförsamlingen.

De under mantalsskrivningstiderna å pastorsexpeditionerna förekommande

köerna av personer, vilka anmäla flyttning, skulle även minska därest ett

sådant förfarande komme att tillämpas. Oaktat alla påpekanden om att

flyttning skall anmälas inom fjorton dagar samt att anmälningsskyldigheten

icke är fullgjord genom avlämnandet av mantalsuppgift, syntes det vara en

vitt spridd missuppfattning att, om mantalsuppgift lämnats, någon särskild

flyttningsanmälan icke behövde göras. Genom en utvidgning av den nuvarande

bestämmelsens tillämpningsområde skulle uppenbarligen ett irritationsmoment

försvinna.

Yttranden. Utredningsmannens förslag, såvitt detsamma avser tillskapandet

av ökade möjligheter för pastor att tillgripa tvångsmedel gentemot försumliga

personer har föranlett vissa erinringar från statistiska centralbyrån.

Övriga remissinstanser, som berört detta spörsmål, ha i huvudsak tillstyrkt

förslaget eller lämnat det utan erinran.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att bestämmelsen om att pastor skall

förelägga en person att inom viss tid inställa sig hos honom »vid äventyr

att han eljest varder utan sitt vidare hörande kyrkobokförd där han vistas»

otvivelaktigt i vissa fall vållat folkbokföringsmyndigheterna olägenheter.

Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om tillräckliga skäl föreligga

att förutsätta personlig inställelse vid anmaning enligt 27 § folkbokföringsförordningen.

Enligt 15 § samma förordning kunde även skriftlig anmälan

godtagas. Det måste anses otidsenligt, att en person, som kanske av rent

förbiseende glömt anmäla flyttning, förväntades skola taga arbetstid i anspråk

eller åsamkas reseutgifter för en flyttningsanmälan. Därtill komme, att

pastorsexpeditionerna som regel blott vore öppna viss tid på dagen eller viss

tid någon dag i veckan. Anmaning enligt 27 § borde därför i första hand ske

genom översändande av ett mindre formulär, å vilket vederbörande kunde

ifylla nödiga uppgifter, och med en anmodan att insända flyttningsbetyg om

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

sådant funnes. Vägrade vederbörande att efterkomma en sådan anmaning,

kunde nästa anmaning delgivas genom polisman, såsom utredningsmannen

föreslagit. Polismannens uppdrag borde i dylikt fall lämpligen även omfatta

ett försök att få blanketten undertecknad vid delgivningstillfället, varefter

densamma skulle biläggas delgivningsbeviset. Länsstyrelsen i Norrbottens län

anser sig å andra sidan icke kunna tillstyrka förslaget om att polismyndigheten,

vilken redan nu vore hårt belastad med arbete, skall anlitas för delgivning

av anmaningar av detta slag. Länsstyrelsen föreslår i stället att vederbörande

mot visst, kraftigt tilltaget vite skall föreläggas att verkställa sin

flyttningsanmälan.

Statistiska centralbyrån framhåller, att om anmaning skall ersätta det

nuvarande föreläggandet syntes förutsättningarna för att åtgärden skall få

vidtagas böra anknytas till verkligen konstaterad försummelse av anmälningsplikt.

Anmaningen vore ett tvångsmedel, för vilket lydnad borde krävas,

och det syntes därför icke lämpligt att till en anmaning ansluta en verkan,

som innebure att kyrkobokföringen kunde ordnas ex officio, om den

anmanade icke fullgjorde sin skyldighet. Anmaningsförfarande enligt 63 §

borde sålunda komma i fråga blott då pastor verkligen har vetskap om att

en person flyttat till eller inom församlingen.

I sådana fall, där pastor blott har anledning antaga att en person flyttat

till eller inom församlingen, syntes pastor böra i rekommenderat brev förelägga

vederbörande att inom viss tid inställa sig för pastor och meddela erforderliga

upplysningar. Hörsammades icke föreläggandet skulle pastor antingen

utan vederbörandes vidare hörande äga kyrkobokföra honom eller, om

så erfordrades, låta genom polisen delgiva honom anmaning att fullgöra sin

anmälningsskyldighet. Sådant föreläggande skulle enligt centralbyråns mening

innehålla upplysning vilken av dessa båda åtgärder pastor kunde ha för

avsikt att vidtaga därest föreläggandet icke bleve hörsammat.

Förslaget om att pastor skall äga möjlighet att med ledning av avgiven

mantalsuppgift ändra en persons kyrkobokföring tillstyrkes eller lämnas

utan erinran i flertalet yttranden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför att den föreslagna utvidgningen

av stadgandet måste komma att innebära en avsevärd lättnad för

allmänheten utan att därmed försvåra pastors arbete.

Kronokamreraren i Malmö framhåller, att ett genomförande av förslaget

syntes kunna medverka till en effektivare och snabbare för-skrivning och

mantalsskrivning samt vidare åstadkomma bättre överensstämmelse mellan

kyrkobokföring och mantalsskrivning. För en stad av Malmös storlek vore

de föreslagna ändringarna särskilt värdefulla med hänsyn till att inom staden

funnes icke mindre än elva olika församlingar. Länsstyrelsen i Malmöhus

län anser det önskvärt, att mantalsuppgiften skall kunna ersätta flyttningsanmälan

även inom vidare gränser än blott kommunen och ifrågasätter

med hänsyn härtill om icke avgiven mantalsuppgift borde kunna tjäna

som flyttningsanmälan även vid flyttning mellan kommuner inom samma

län.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Domkapitlet i Linköping anser förslagets genomförande komma att medföra

en välbehövlig förenkling.

En viss tveksamhet angående lämpligheten av att nu genomföra förslaget

kommer till synes i yttranden från statistiska centralbyrån och länsstyrelsen

i Södermanlands län. Länsstyrelsen anför:

Även om fortfarande i princip skulle föreligga skyldighet att anmäla flyttning*

kunde risk föreligga, att genom den föreslagna ändringen av 27 ''§ i

folkbokföringsförordningen känslan av denna skyldighet skulle avtrubbas

och allmänheten i allt större utsträckning bibringas en uppfattning, att anmälan

om flyttning över huvud taget icke är nödvändig och att ändring av

kyrkobokföring av pastor ordnas i samband med mantalsskrivningen. En

dylik utveckling skulle för länsbyråerna kunna medföra en sådan arbetsanhopning

till tiden för för-skrivningarna, att arbetet därstädes kunde helt

äventyras. Stora ansträngningar hava gjorts för att så mycket som möjligt

över hela året fördela arbetet med aktualiseringen av personplåtarna, och

resultat av dessa ansträngningar har icke uteblivit. Utan att vilja förringa

värdet av den förenkling av anmälningsförfarandet, som förslaget otvivelaktigt

innebär, vill dock länsstyrelsen på angivna skäl ifrågasätta lämpligheten

av den föreslagna eftergiften i anmälningsskyldigheten.

Förslaget avstyrkes under samma motivering, som den av länsstyrelsen i

Södermanlands län anförda, av bl. a. länsstyrelsen i Blekinge län och förste

mantalsassistenten vid uppbördsverket i Göteborg. Den sistnämnde anför,

att den allmänt spridda missuppfattningen att flyttningsanmälan vore fullgjord

genom avlämnande av mantalsuppgift bl. a. föranledde att antalet anmaningar

under mantalsskrivningstiden bleve stort och att mantalsskrivningsarbetet

fördröjdes. I Göteborg tillämpades under mantalsskrivningstiden

redan nu att, om av mantalsuppgiften framginge den tidigare bostaden

och denna varit belägen inom staden, personalen på uppbördsverket anmälde

flyttning för vederbörande, såvida ej flyttningen tidigare blivit anmäld.

Detta hade föranlett en icke önskvärd koncentration av flyttningsåtgärderna

inom kontoret under mantalsskrivningstiden. I yttrandet anföres

vidare:

Under år 1951 flyttade inom Göteborgs stad cirka 34 000 personer (23 693

flyttningsblanketter). Av hela antalet flyttningar verkställdes 40 % under

årets tre sista månader. Av de under november månad till tekniska avdelningen

inkommande flyttningsblanketterna (inom staden) 4 384 st., avsågo

3 693 st. tid före 2/n 1951. Av de under december månad inkomna 1469

blanketterna avsågo 408 st. tiden före 2/n 1951.

Under år 1949 belöpte på fjärde kvartalet 32,2 % av hela årets flvttningar

och under år 1950 32,3 %.

Detta visar en tendens till ökning av flyttningsanmälningarna under årets

fjärde kvartal.

Teoretiskt skulle man kunna tänka sig att samtliga årets flyttningsanmälningar

så småningom konnne att ske under årets fjärde kvartal.

Avslutningsvis framhålles, att enda botemedlet vore att genom effektivare

åtgärder förmå allmänheten att i rätt tid anmäla sin flyttning.

Frågan huruvida icke skärpta straffbestämmelser borde införas för försummelse

att fullgöra anmälan om flyttning har tagits upp av domkapitlet

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

29

i Linköping och av föreningen Sveriges kronokamrerare. Dessa remissinstanser

anse det erforderligt att man — för vinnande av ett effektivare fullgörande

av anmälningsskyldigheten — inför en bestämmelse, att den, som

uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att i föreskriven ordning

fullgöra sin anmälningsskyldighet eller som lämnar oriktiga uppgifter, skall

drabbas av straffansvar.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen i promemorian framhållit

äro de framlagda ändringsförslagen tillkomna i syfte att i avvaktan på

slutförandet av översynen av utredningsarbetet undanröja vissa mera påtagliga

brister. För att icke riskera att föregripa resultatet av denna

översyn har jag ansett mig böra i detta sammanhang inskränka mig till att

behandla endast de förslag som väckts av utredningsmannen beträffande

bestämmelserna om flyttningsanmälan. De vidare syftande ändringsförslag,

som framkommit vid remissbehandlingen, torde få närmare prövas i samband

med översynen.

Vad först beträffar frågan om tillskapandet av möjlighet för pastor att

tillgripa tvångsmedel gentemot personer, som underlåta att fullgöra sin anmälningsskyldighet,

anser jag i likhet med statistiska centralbyrån, att anmaningsförfarande

enligt 63 § bör tillgripas allenast då konstaterad försummelse

föreligger. Har pastor vetskap om att en person flyttat till eller inom

församlingen torde i allmänhet sådant anmaningsförfarande böra tillgripas.

Pastor bör dock ha möjlighet att, där så finnes lämpligt, i stället använda

ett förfarande med föreläggande.

Beträffande de fall, där pastor endast har anledning antaga att en person

flyttat till eller inom församlingen synes mig lämpligt att pastor i första

hand förelägger vederbörande att inkomma med erforderliga uppgifter.

Enligt den nuvarande avfattningen av stadgandet i 27 § skall vederbörande

»inställa sig för pastor» för att lämna de upplysningar, som äro erforderliga

för bedömande av kyrkobokföringsfrågan. Ett krav på personlig inställelse

synes dock icke kunna upprätthållas, när pastor blott tror sig veta att vederbörande

skall kyrkobokföras i församlingen och han i anledning därav utfärdar

föreläggande. Efterkonnnes icke sådant föreläggande och tillgripes

till följd därav anmaningsförfarande, synes det däremot motiverat att alltjämt

kräva personlig inställelse.

Statistiska centralbyrån har föreslagit, att utfärdat föreläggande skall

innehålla upplysning om att vederbörande, därest han ej efterkommer detsamma,

utan sitt vidare hörande kan bliva kvrkobokförd å viss fastighet

respektive att anmaning kommer att delgivas honom i särskild ordning.

Genom att i föreläggandet upplysa den presumerat försumlige om att han,

även om han ej bryr sig om att fullgöra sin anmälningsskyldighet, kan få

sin kyrkobokföring ordnad, kommer man emellertid enligt min mening

att i huvudsak rycka undan grunden för den föreslagna, av praktiska skäl

förestavade ändringen av författningsrummet. .lag vill således — ehuru

pastor alltjämt bör ha möjlighet att utan den försumliges vidare hörande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

kyrkobckföra honom — icke förorda ett stadgande av innebörd att föreläggande

skall innehålla sådan upplysning som centralbyrån ifrågasatt. Ej

heller bör det skriftliga föreläggandet innehålla upplysning av detta slag.

Jag har däremot intet att erinra emot att föreläggandet innehåller upplysning

om att vederbörande kan förvänta sig en genom polismans försorg

delgiven anmaning för den händelse han underlåter att efterkomma föreläggandet.

Då såsom länsstyrelsen i Norrbottens län anfört det icke kan anses

lämpligt att delgivning under alla förhållanden skall ske genom polismyndigheten,

anser jag mig dock icke kunna ansluta mig till utredningsmannens

tanke att i författningstexten skall införas ett stadgande om polisdelgivning.

Något sådant stadgande synes enligt min mening icke heller erforderligt

med hänsyn till avfattningen av 63 §. I nämnda författningsrum stadgas,

såsom tidigare framhållits, att anmaning bör, där omständigheterna ej till

annat föranleda, tillställas vederbörande i rekommenderat brev men att, om

så anses påkallat, polismyndighet må anlitas för delgivningen.

Den av mig föreslagna omformuleringen av 27 § första stycket har föranlett

vissa ändringar även uti 10 § 2 mom., 26, 50 och 52 §§, 62 § 3 mom.

samt 63 §.

I 27 § andra stycket föreskrives för närvarande bl. a., att vederbörande

skall anmanas att uppvisa medborgarkort för sig och medföljande familjemedlemmar.

Jag kan icke finna skäl föreligga att författningstexten skall

belastas med föreskrifter av detta slag. I den mån särskilda upplysningar

anses böra givas i samband med ett föreläggande, synes detta böra framgå

av formuläret till föreläggande. Sådant formulär ävensom formulär till anmaning

synes mig böra fastställas av riksbyrån för folkbokföringen.

Utredningsmannens förslag att pastor med ledning av avgivna mantalsuppgifter

i vissa fall skall kunna ändra vederbörandes kyrkobokföring även

vid fall av flyttning mellan församlingar inom samma kommun har i flertalet

yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Med hänsyn emellertid till

de skäl, som anförts för de i några yttranden gjorda avstyrkandena, anser

jag mig för närvarande icke kunna biträda förslaget i denna del. Med ett

definitivt ståndpunktstagande till denna fråga bör anstå till dess slutresultatet

av översynsarbetet föreligger. I

I några yttranden har ifrågasatts en skärpning av de nuvarande bestämmelserna

om straff för underlåtenhet att fullgöra föreskriven anmälningsoch

uppgiftsskyldighet. Likaså har önskemål uttalats om vidtagande av åtgärder

för skapande av större överensstämmelse mellan kyrkobokföring och

mantalsskrivning. Dessa spörsmål liksom en del andra i remissyttrandena

berörda frågor synas mig vara av den art att de böra tagas under övervägande

vid det pågående utredningsarbetet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

31

IV. Mantalsskrivningsförfarandet.

Gällande bestämmelser. Folkbokföringsförordningen innehåller utförliga

bestämmelser om förfarandet vid mantalsskrivningen. Sålunda stadgas

bl. a. i 46 §, att länsbyrå till ledning för mantalsskrivningen skall tillhandahålla

mantalsskrivningsförrättare stomme till mantalslängd i två exemplar.

Vid mantalsskrivningsförrättningen skall enligt i mantalsskrivningskungörelsen

den 25 augusti 1947 (nr 654) meddelade föreskrifter komplettering

ske av det ena stomexemplaret. Sedermera skola i den mån så erfordras

för mantalsskrivningsarbetet de i nämnda stomexemplar tillskrivna uppgifterna

överföras till det andra stomexemplaret. Den »första stommen» skall

efter mantalsskrivningsförrättningens slut insändas till länsbyrån, som med

ledning av de i stommen införda uppgifterna skall rätta det tryckande registret.

Mantalsskrivningsförrättaren skall tills vidare behålla den »andra

stommen» och däri införa de beslut rörande mantalsskrivningen, som föranledas

av skriftväxlingsförfarandet. Senast den 25 januari under mantalsåret

skall den »andra stommen» insändas till länsbyrån. Sedan det tryckande

registret blivit vederbörligen aktualiserat skall länsbyrå trycka och

senast den 25 februari, med återställande av stommarna, till mantalsskrivningsförrättarna

översända mantalslängd i erforderligt antal exemplar. Mantalsskrivningsförrättaren

skall därefter kontrolläsa mantalslängderna mot

stommarna och i samtliga exemplar införa eventuella rättelser, varefter mantalslängden

skall underskrivas av mantalsskrivningsförrättaren. Mantalslängd

upprättas i två huvudskrifter samt erforderligt antal avskrifter. Av

huvudskrifterna skall mantalsskrivningsförrättaren behålla det ena exemplaret

under det att det andra exemplaret genom vederbörande länsstyrelses

försorg skall insändas till riksarkivet för förvaring i kammararkivet. Tryckningen

av stommar och mantalslängder sker i tre tryckningsomgångar; i

första omgången de två stomexemplaren, i andra omgången en huvudskrift

jämte eventuellt erforderlig avskrift samt i tredje omgången ytterligare

en huvudskrift jämte eventuell avskrift. Av tekniska skäl är det icke möjligt

att i samma tryckningsomgång framställa två huvudskrifter.

Utredningen. Utredningsmannen framhåller att, såvitt avser själva förfarandet

vid mantalsskrivningen, under det hittills bedrivna utredningsarbetet

undersökts olika förenklingsmöjligheter. Med hänsyn till det pågående arbetet

med översyn av folkbokföringsväsendet och de noggranna undersökningar,

som erfordras för att åstadkomma en rationell mantalsskrivning, har

utredningsmannen dock ansett det lämpligast att detta spörsmål upptages till

behandling och löses i ett senare sammanhang.

Yttranden. Vad utredningsmannen i detta avseende anfört har som regel icke

föranlett några uttalanden i de avgivna remissyttrandena. Länsstyrelsen i

Stockholms län anför emellertid.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

. 32

För mantalsskrivning av fysiska personer upprättas av länsbyrån stommar

till mantalslängd i två exemplar. Stommarna rättas och kompletteras vid

mantalsskrivningsförrättningarna och den efterföljande skriftväxlingen, varefter

mantalslängderna tryckas. Då stommarna i regel tryckas så nära mantalsskrivningsförrättningen

som möjligt, äro i de flesta fall rättelserna av

så ringa omfattning, att stommarna utan olägenhet borde kunna användas

såsom mantalslängder. Om inom något mantalsskrivningsdistrikt rättelserna

skulle vara så omfattande, att en omtryckning anses böra äga rum, torde så

kunna ske efter samråd mellan mantalsskrivningsförrättaren och länsbyrån.

Länsstyrelsen vill ifrågasätta huruvida icke förfarandet skulle kunna förenklas

på angivet sätt, varigenom utgifterna för papper och arbetskostnader

avsevärt skulle begränsas.

Liknande uttalande göres av kronokamreraren i Örebro.

Departementschefen. Genom folkbokföringsförordningen regleras för närvarande

ett flertal detaljer angående bl. a. mantalsskrivningsförfarandet.

I direktiven till de folkbokföringssakkunniga uttalades bl. a., att den detaljreglering

av förfarandet, som vid folkbokföringsförordningens utarbetande

ansågs lämplig, kommit att i viss mån framstå såsom hinderlig då det gällt

att på ett praktiskt och lämpligt sätt komma till rätta med vissa organisatoriska

och tekniska frågor. Vid översynen borde därför övervägas, huruvida

icke en del detaljfrågor med fördel kunde utbrytas ur folkbokföringsförordningen

för att i stället regleras genom administrativ lagstiftning eller

genom riksbyråns avgöranden.

Det torde icke kunna råda mer än en mening om att mantalsskrivningsförfarandet

bör göras så enkelt som möjligt. Såsom i några remissyttranden

framhållits torde vissa möjligheter föreligga att redan nu genomföra en

del förenklingar. I varje fall synes det lämpligt, att man under det pågående

utredningsarbetet äger möjlighet att söka sig fram på olika vägar för att

därigenom erhålla underlag för bedömande av hur det slutliga förfarandet

bör utformas. Bl. a. synes böra prövas det system för tryckning av mantalslängder,

varom länsstyrelsen i Stockholms län uttalat sig. Jag finner mig

med hänsyn härtill böra föreslå, att Kungl. Maj :t medgives rätt att utfärda

från folkbokföringsförordningen avvikande föreskrifter såvitt avser upprättande

av längder m. m. Stadgande härom har införts i 55 § 1 mom.

V. Det hos riksbyrån för folkbokföringen förda

dubblettaktregistret.

Gällande bestämmelser m. m. För envar i riket kyrkobokförd person skall

personakt finnas upprättad. För nyfödd upprättas sådan akt av vederbörande

pastor men för den, som invandrat i riket och blivit här bosatt, av riksbyrån

för folkbokföringen efter rekvisition av pastor. Enligt 60 § folkbokföringsförordningen

skall hos riksbyrån föras bl. a. dubblettaktregister, upptagande

— förutom personakter, vilka på grund av skada eller nötning er
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

33

satts med nya — kopior av personakter som upprättats av riksbyrån. Sistnämnda

myndighet skall således, då personakt för invandrare upprättas,

skriva ut såväl ett huvudexemplar, vilket översändes till pastor, som en

kopia, vilken skall ingå i dubblettaktregistret.

Riksbyrån har i underdånig skrivelse den 5 oktober 1951 framhållit, att

det icke längre vore ur praktiska synpunkter erforderligt att föra ett av

personaktskopior bestående register. Den i 60 § folkbokföringsförordningen

härom intagna bestämmelsen syntes med hänsyn härtill böra utgå. Riksbyrån

anför i anslutning härtill att, enligt vad folkbokföringskommittén avsett,

kopiorna skulle överlämnas till befolkningsstatistiska avdelningen för

statistisk bearbetning och därefter återgå till folkbokföringsavdelningen och

där bilda ett immigrantregister.1 Med hänsyn till registrets begränsade omfång

hade kommittén räknat med att arbetet med kortplaceringarna inom

detta skulle komma att bliva mycket obetydligt. I praktiken hade emellertid

personaktslcopiorna kommit till användning endast som immigrantregister.

Denna användning hade jämte andra omständigheter gjort det opraktiskt,

att de överlämnades till annan avdelning för statistisk bearbetning. För sådant

ändamål hade erforderliga uppgifter kunnat tillhandahållas på annat

sätt.

Såsom immigrantregister hade personaktskopiorna så gott som uteslutande

kommit till nytta i riksbyråns arbete till förebyggande av att för en och

samma person upprättades mer än en personakt. De gångna årens invandringssiffror

hade varit flerfaldigt större än vad man tidigare räknat med,

antalet personaktskopior överstege nu betydligt 100 000, vilket bl. a. fått till

följd att arbetet med slagning och kortplacering i dubblettaktregistret blivit

tidsödande och tungrott. Slagningen hade också numera överflyttats till ett

särskilt kortregister och ehuru detta varit i bruk endast kort tid, hade redan

en icke obetydlig arbetsbesparing kunnat konstateras.

Ej heller för rekonstruktionsändamål vore det erforderligt att personaktskopior

bevarades.

Utredningen. Utredningsmannen erinrar om att det för närvarande i stor

utsträckning praktiserades att pastor, då han till riksbyrån översände rekvisition

av personakt för en immigrant, vid densamma fogade en av honom

för den invandrade upprättad personakt. Riksbyrån utskreve ny personakt,

som översändes till pastor, varjämte byrån behölle den av pastor upprättade

akten såsom kopia. Hade vid rekvisitionen icke fogats någon akt, upprättade

riksbyrån två akter, varav den ena, originalet, översändes till pastor och den

andra, kopian, insattes i dubblettaktregistret. Akterna kostade för närvarande

ca 80 kr. per 1 000 st. Slopandet av ifrågavarande dubblettaktregister

skulle, räknat efter antalet immigranter år 1950, vilket utgör 27 940, innebära

en besparing av ca 2 000 kronor i rena blankettkostnader. Utskriften

av ny personakt, i de fall då pastor bifogat sådan vid sin rekvisition, även- * 3

1 SOU 1914: 52 s. 229.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 216.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

som insorteringen av dubblettakterna i registret krävde en icke obetydlig

arbetsinsats. För registret toges även i anspråk ett betydande arkivutrymme.

Enär den av riksbyrån föreslagna ändringen av 60 § folkbokföringsförordningen

skulle medföra en ur kostnads- och arbetssynpunkt avsevärd rationalisering

och då registret numera ej fyllde någon funktion, föreslår utredningsmannen

att bestämmelsen om att dubblettaktregister skall föras över

bl. a. invandrare måtte upphävas.

Yttranden. Utredningsmannens förslag har icke föranlett erinran från någon

remissinstans.

Departementschefen. Jag finner mig böra biträda utredningsmannens förslag

i denna del.

VI. Klagan och underställning m. m.

A. Delgivning av beslut i folkbokföringsmål.

Gällande bestämmelser och deras tillämpning. Enligt 74 § folkbokföringsförordningen

åligger det länsstyrelserna, domkapitlen och kammarrätten att

låta sina beslut i folkbokföringsmål på sätt i 33 kap. rättegångsbalken stadgas

om delgivning genom rättens försorg, tillställas vederbörande. Närmare

bestämmelser angående sådan delgivning ha intagits i kungörelsen den 10

juli 1947 om delgivning i mål och ärenden vid domstol (delgivningskungörelsen).

Denna kungörelse gäller emellertid uttryckligen endast allmän domstol,

domstol i vattenmål, ägodelningsrätt, expropriationsdomstol samt arbetsdomstolen.

Utredningen. Utredningsmannen framhåller, att följden av att närmare föreskrifter

angående delgivning av beslut i folkbokföringsmål icke meddelats

blivit den, att den praxis i fråga om delgivning av sådana beslut, vilken

utvecklat sig under åren närmast före folkbokföringsreformens genomförande,

alltjämt följdes. Sålunda tillämpades med stöd av bestämmelserna i cirkuläret

den 5 november 1943 till statliga och kommunala myndigheter om

postverkets anlitande för delgivning av myndighets beslut in. in. det förfaringssättet,

att besluten tillställdes vederbörande med allmänna posten i rekommenderat

brev med mottagningsbevis. Av kammarrätten meddelade beslut

i mål av detta slag expedierades till vederbörande länsstyrelse, som ombesörjde

delgivningen.

I promemorian erinras om att inom besvärssakkunniga för närvarande

påginge utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed

sammanhängande frågor. Enär det emellertid icke ginge att överblicka, när

nämnda sakkunniga kunde bli färdiga med sitt arbete, syntes det angeläget

att, utan att avvakta resultatet av detta, i folkbokföringsförordningen infördes

för mantalsskrivningsprocessen lämpade delgivningsbestämmelser. Dessa

borde i huvudsak ansluta sig till nu rådande praxis inom detta område.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

35

En fråga som krävde sin lösning vore hur man skall förfara, dåi den

person som skall bliva delgiven ett beslut, icke kunde anträffas med delgivningen.

För närvarande tillämpades att kungörelse om beslutet infördes

i allmänna tidningarna, varjämte handlingen ansloges å för allmänheten

tillgänglig plats inom länsstyrelsen.

Utredningsmannen ifrågasätter, huruvida icke nämnda kungörelseförfarande

vore alltför omständligt och dyrbart. Förfarandet inverkade dessutom

fördröjande på slutförandet av processer i folkbokföringsfrågor.

Med hänsyn härtill föreslås av utredningsmannen, att de nuvarande bestämmelserna

om delgivning ersättas med ett stadgande av innebörd att beslut

i folkbokföringsmål av vederbörande länsstyrelse, domkapitel eller kammarrätten

skola tillställas vederbörande med allmänna posten i rekommenderad

försändelse med mottagningsbevis. Någon anledning att bibehålla nuvarande

praxis att kammarrättens beslut skola delgivas vederbörande genom

länsstyrelsens försorg har utredningsmannen icke ansett föreligga. Vidare

föreslås införandet av en föreskrift om att beslut varom här vore fråga, därest

adressaten icke utlöst försändelsen, skall anses delgivet i och med att beslutet

anslagits å en för allmänheten tillgänglig plats inom länsstyrelsen.

Yttranden. Förslaget tillstyrkes i huvudsak eller lämnas utan erinran i de

yttranden, där förevarande fråga särskilt behandlats. En länsstyrelse motsätter

sig dock de föreslagna bestämmelserna om delgivning genom beslutets

anslående.

Kammarrätten anför, att de föreslagna bestämmelserna, såvitt kammarrätten

kunnat finna, i huvudsak vore väl lämpade för folkbokföringsmål.

En detalj granskning av bestämmelserna föranledde dock till vissa erinringar.

Sålunda funne kammarrätten med hänsyn till att kammarrätten vore sista

instans i folkbokföringsmål, föreskriften om skyldighet för kammarrätten

att låta i 74 § folkbokföringsförordningen omförmäld handling åtföljas av

mottagningsbevis icke tjäna något egentligt ändamål. Dessutom komme föreskriften

att åsamka kammarrätten avsevärd arbetsbelastning. Kammarrätten

ville därför föreslå, att i författningsrummet måtte stadgas, att mottagningsbevis

icke vore erforderligt i fråga om delgivning av kammarrättens

beslut i nu avsedda mål. Kammarrätten anför vidare, att kammarrätten i utlåtande

den 26 april 1939 över 1936 års uppbördskommittés betänkande uttryckt

önskemål om att bestämmelser bleve utfärdade angående delgivning

av beslut i mål rörande eu persons behöriga »folkbokföringsort och rätta

mantalsskrivningsort». Av bestämmelserna borde vidare, enligt kammarrättens

samtidigt uttalade uppfattning, framgå med vem delgivning borde ske

och hur den skulle äga rum. Kammarrätten uttalar härefter bl. a.

1 anslutning till detta uttalande vill kammarrätten nu ifrågasätta, om icke

i 74 § folkbokföringsförordningen utöver vad som i promemorian härutinnan

föreslagits borde intagas bestämmelse, motsvarande det ovannämnda i 33

kap. 5 § nya rättegångsbalken förekommande stadgandet »om ej rätten finner

den böra verkställas på annat sätt». Det må dessutom framhållas, att

den föreslagna författningstexten icke reglerar vissa konfliktsituationer, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 G

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

kunna uppkomma i samband med kammarrättens prövning av frågan huruvida

delgivning skett i behörig ordning. Kammarrätten, som givetvis icke är

i tillfälle att närmare angiva de fall, som därvid kunna ifrågakomma, vil!

som exempel nämna det fall, då fråga uppkommer huruvida delgivning med

kommun eller fattigvårdssamhälle skett i behörig ordning. Oftast är det i

sådant fall fråga om den som mottagit delgivning varit behörig därtill. I delgivningskungörelsen

har hänvisning skett till nya rättegångsbalkens bestämmelser

om delgivning med annan person än den för delgivning sökte. Det

vore önskvärt, att av kammarrätten nu åsyftade fall i görligaste mån bleve

reglerade i 74 § folkbokföringsförordningen. Detta kunde enklast ske genom

hänvisning i författningsrummet till nya rättegångsbalken i tillämpliga

delar.

I promemorian har under den allmänna motiveringen föreslagits införande

av föreskrift om delgivning genom anslag inom vederbörande myndighets

ämbetslokal beträffande den som icke utlöser till honom i vederbörlig ordning

översänd försändelse. De i anslutning härtill föreslagna författningsbestämmelserna

hava utformats så, att de icke täcka det fall då den som sökes

för delgivning har känt hemvist inom riket men icke utlöser försändelsen.

Då den allmänna motiveringen får anses avse jämväl sistberörda fall och

detta enligt kammarrättens mening också bör regleras genom ifrågavarande

bestämmelser, får kammarrätten hemställa, att de föreslagna delgivningsbestämmelserna

måtte kompletteras i enlighet med vad nu anförts. I

samband härmed må framhållas, att föreskrift lämpligen bör givas att anslag,

varom nu är fråga, skall finnas uppsatt under löpande besvärstid eller

tid för ingivande av påminnelser till kammarrätten i underställningsmål.

Kammarrätten uttalade i utlåtandet den 26 april 1939 tillika önskemål,

att föreskrift borde givas därom, att bevis om delgivning i folkbokföringsmål

skulle vid anfordran tillhandahållas, och i 74 § folkbokföringsförordningen

har sådan bestämmelse också meddelats. Stadgandet återfinnes icke i förslaget

till ändrad lydelse av nämnda författningsrum. Något motiv för utelämnandet

har icke anförts i promemorian och vill kammarrätten av skäl

vartill kammarrätten senare återkommer, föreslå att stadgandet icke måtte

utgå.

Slutligen får kammarrätten beträffande förslaget i nu förevarande del

framhålla, att delgivningsbestämmelserna i 74 § folkbokföringsförordningen

enligt ordalydelsen i författningsrummet gälla beslut i de i 65, 66, 67 och

68 §§ samma förordning avsedda mål. I nämnda hänseende föreslås i promemorian

icke någon ändring. Kammarrätten ifrågasätter, om icke delgivningsbestämmelser

böra föreskrivas jämväl beträffande beslut angående föreläggande

och utdömande av vite samt angående ersättning till den som enligt

beslut av länsstyrelse eller kammarrätten inkallats till vittnesförhör i mål,

som avses i folkbokföringsförordningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar, att kungörande av beslut i mantalsskrivningsmål

i allmänna tidningarna icke hade någon uppgift att fylla.

Det föreslagna förenklade kungörelseförfarandet syntes med hänsyn till omständigheterna

i dessa mål fullt tillräckligt. Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län anför, att en utformning av delgivningsreglerna på sätt i promemorian

föreslagits i huvudsak komme att motsvara nu rådande praxis.

Besvärssakkunniga finna, trots att vissa invändningar mot förslaget kunna

göras, icke tillräckliga skäl att motsätta sig den föreslagna ändringen.

De sakkunniga framhålla, att bestämmelserna i 33 kap. rättegångsbalken

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 216.

37

icke i allo omedelbart kunde efterkommas utan krävde vissa praktiska tilllämpningsföreskrifter.

Sådana hade för domstolsväsendets del utfärdats i

delgivningskungörelsen den 10 juli 1947. Enär motsvarande bestämmelser

icke blivit meddelade för delgivning av länsstyrelses, domkapitels eller kammarrättens

beslut i folkbokföringsmål, hade stadgandet i 74 § 1 mom. folkbokföringsförordningen

delvis blivit en död bokstav. De ifrågavarande myndigheterna

hade i brist på tillämpliga regler vidhållit den praxis, som utvecklats

före folkbokföringsförordningens tillkomst. Det syntes de sakkunniga

ligga närmast till hands att de svårigheter, som uppkommit, undanröjdes

genom att de felande tillämpningsföreskrifterna utfärdades. Utan någon

egentlig motivering hade emellertid i promemorian föreslagits, att 74 §

1 mom. folkbokföringsförordningen skulle ändras och i paragrafen i huvudsak

nuvarande praxis lagfästas. Det förnämsta skälet för den i promemorian

intagna ståndpunkten syntes vara att det för länsstyrelser, domkapitel

och kammarrätt kunde vara opraktiskt att just i fråga om beslut i folkbokföringsmål

men icke beträffande andra tillämpa rättegångsbalkens delgivningsregler.

De sakkunniga yttra vidare:

Det ämne varom här är fråga kommer, såvitt de sakkunniga nu kunna

bedöma, att omfattas av den allmänna lagstiftning, med vars utarbetande

de sakkunniga äro sysselsatta. Folkbokföringsförordningens delgivningsregler

komma sålunda, om de sakkunnigas linje accepteras, att framdeles ersättas

av allmänna, för förvaltningen i dess helhet gällande stadganden.

När de sakkunnigas förslag kan komma att föreligga, kan icke på nuvarande

stadium beräknas. Vid överväganden rörande delgivning i besvärsförfarandet

ha de sakkunniga preliminärt stannat för en ordning, som nära ansluter

sig till vad enligt rättegångsbalken gäller för delgivning inom domstolsväsendet,

därvid de sakkunniga dock icke tagit ställning till den tekniska

detaljutformningen av delgivningsförfarandet. Från denna utgångspunkt

kan den i promemorian föreslagna ändringen anses vara ett steg

bakåt.

En påtaglig olägenhet av eu återgång i enlighet med förslaget till äldre

regler vore att för de specialfall, som beaktats i 33 kap. rättegångsbalken,

t. ex. delgivning med juridiska personer, föreskrifter komme att saknas.

Endast för det fall, att den, med vilken delgivning skall ske, saknade känt

hemvist inom riket och upplysning ej heller kunnat vinnas, var han uppehölle

sig, hade i 74 § 1 mom. tredje stycket av förslaget intagits en uttrycklig

särregel.

De sakkunniga anföra därjämte, att det oavsett hur delgivningsförfarandet

anordnades, enligt de sakkunnigas uppfattning hl. a. ur effektivitetssynpunkt

vore angeläget att varje myndighet ålades att själv ombesörja delgivning

av sina egna beslut. Förslaget vore i denna del att hälsa med tillfredsställelse.

Förslaget om delgivning av beslut i folkbokföringsmål genom beslutets

anslående inom länsstyrelsens ämbetslokal anser sig länsstyrelsen i Norrbottens

län böra avstyrka. Länsstyrelsen vill i stället föreslå att delgivning

i de fall det här vore fråga om, vilka enligt länsstyrelsens mening icke vore

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

så många, finge ske genom polismans försorg. Därest enligt intyg från polisman

vederbörande vore okänd på i handlingarna förekommande ort,

borde beslutet, ändock att delgivning icke kunnat ske, anses såsom lagakraftvunnet.

Departementschefen. Länsstyrelses och kammarrättens beslut i mål angående

rätt kyrkobokförings- eller mantalsskrivningsort skola liksom av domkapitel

meddelade beslut i vissa kyrkobokföringsfrågor enligt gällande bestämmelser

delgivas på sätt i 33 kap. rättegångsbalken stadgas om delgivning

genom rättens försorg. Enligt 33 kap. 5 § rättegångsbalken skall delgivning

genom rättens försorg inom riket ske genom posten, om ej rätten

finner den böra verkställas på annat sätt. Närmare föreskrifter om delgivning

genom posten har med stöd av nämnda lagrum lämnats i delgivningskungörelsen.

Såsom i promemorian framhållits är emellertid den sistnämnda

avsedd att tillämpas allenast av de allmänna domstolarna samt vissa specialdomstolar.

De i delgivningskungörelsen intagna föreskrifterna äro av

den art att de, med hänsyn till folkbokföringsmålens speciella karaktär,

icke lämpligen böra tillämpas vid delgivning av beslut i sådana mål. Det

synes mera ändamålsenligt att delgivningen verkställes under enklare men

ändock betryggande former. Vissa föreskrifter angående delgivning under

sådana former ha lämnats i det i promemorian omnämnda cirkuläret den

5 november 1943 till statliga och kommunala myndigheter om postverkets

anlitande för delgivning av myndighets beslut in. in., vari Kungl. Maj:t

framhållit lämpligheten av att myndigheterna i de fall, då annat tillvägagångssätt

icke vore särskilt föreskrivet eller eljest av omständigheterna påkallat,

i görligaste mån för bl. a. delgivning anlita postverket. Sålunda översänd

försändelse skall kunna rekommenderas, varjämte även mottagningsbevis

skall kunna begäras. Finnes så påkallat må å försändelsen utmärkas,

att den må utkvitteras endast av adressaten personligen.

Vid delgivning av beslut i folkbokföringsmål tillämpades, före det nya

rättegångsbalken — och därmed även bestämmelsen i 74 § folkbokföringsförordningen

— trädde i kraft, de i nyssnämnda cirkulär givna föreskrifterna.

Även därefter ha emellertid, eftersom för de administrativa domstolarna

avsedda tillämpningsföreskrifter saknats, beslut i folkbokföringsmål delgivits

i enlighet med de i cirkuläret lämnade föreskrifterna. Utredningsmannen

har nu föreslagit sådan ändring av 74 § folkbokföringsförordningen, att

gällande bestämmelse alt delgivning skall ske enligt nya rättegångsbalkens

regler upphäves och att i stället åt författningsrummet gives en avfattning,

som i huvudsak innebär ett lagfästande av nuvarande praxis. De remissinstanser

som berört denna fråga ha i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat

det utan erinran. Besvärssakkunniga ha dock, ehuru de icke velat motsätta

sig förslaget, ansett det ligga närmast till hands om i administrativ

ordning sådana föreskrifter utfärdades att rättegångsbalkens delgivningsbestämmelser

kunde bliva tillämpliga även å beslut i folkbokföringsmål.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

39

Såsom jag förut framhållit innebära de nu av utredningsmannen framlagda

förslagen endast partiella ändringar i avvaktan på den genomgripande

översynen av folkbokföringsväsendet. Med hänsyn härtill och eftersom besvärssakkunniga

ännu icke framlagt förslag angående den allmänna utformningen

av det administrativa besvärsinstitutet, anser jag det lämpligt att

man — i avvaktan på en mera definitiv lösning av frågan — i folkbokföringsförordningen

inför vissa allmänna, för folkbokföringen avpassade delgivningsbestämmelser.

Såsom allmän regel beträffande delgivning av beslut i folkbokföringsmål

bör därvid gälla att beslutet skall delgivas vederbörande genom dess översändande

i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Försändelsen synes

böra utkvitteras av adressaten personligen, något som även bör framgå såväl

av försändelsen som av mottagningsbeviset. Därest den person, med vilken

delgivning skall ske, icke kunnat anträffas eller översänd försändelse av

annan anledning icke blivit utlöst, bör beslutet anslås inom myndighetens

ämbetslokal; något kungörande av beslutet i allmänna tidningarna bör, enär

ett sådant förfaringssätt i dessa fall saknar varje praktisk betydelse, icke

komma i fråga. Lämpligt torde dock vara, att vederbörande under sin senast

kända adress i vanligt brev tillställes ett meddelande om att beslutet anslagits.

Härjämte bör i folkbokföringsförordningen stadgas att i övrigt rättegångsbalkens

regler om delgivning i tillämpliga delar skola gälla.

Vid författningstextens utformning har jag beaktat en del av de detaljerinringar,

som framställts i vissa remissyttranden. Jag kan däremot icke

förorda, att på sätt kammarrätten föreslagit särskilda bestämmelser skola

meddelas beträffande delgivning av beslut angående föreläggande eller utdömande

av vite samt angående ersättning till den som inkallats till vittnesförhör

i folkbokföringsmål. Ej heller kan jag finna det nödvändigt att i

förordningen införa en särskild föreskrift om bur länge ett beslut skall finnas

anslaget inom myndighetens ämbetslokal. Vad beträffar frågan huruvida

kammarrätten skall vara befriad från skyldighet att begära mottagningsbevis

vid expediering av dess beslut anser jag skäl icke föreligga att

frångå den i rättegångsbalken lagfästade principen att bevis om verkställd

delgivning skall utfärdas. Likaså synes mig skäl saknas att såsom kammarrätten

i sitt yttrande ifrågasatt i förordningen införa någon uttrycklig föreskrift

om skyldighet för länsstyrelse att i underställningsmål till kammarrätten

insända vederbörliga delgivningsbevis; att så skall ske eller att uppgift

om delgivningsdagen på annat sätt skall meddelas kammarrätten synes

redan nu följa av ordalagen i 08 § 2 mom. andra stycket folkbokföringsförordningen.

B. Verkställighet av beslut i folkbokföringsmål.

Gällande bestämmelser. I 66 § 1 mom. och 74 § andra stycket folkbokföringsförordningen

meddelas bestämmelser av innehåll att vissa åtgärder

icke må företagas eller beslut verkställas förrän lagakraftägande beslut föreligger

i ärendet. Sålunda stadgas i 66 § 1 mom. första punkten att, i fall då

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

pastorsämbeten stannat i olika uppfattningar rörande tillämpningen av folkbokföringsförordningen

och ärendet i följd därav underställts domkapitel

eller länsstyrelse, med vidtagande av den ifrågasatta kyrkobokföringsåtgärden

skall anstå till dess lagakraftägande beslut föreligger. Vidare stadgas i

66 § 1 mom. andra punkten att, därest frågan om en persons rätta mantalsskrivningsort

underställts länsstyrelses prövning, personen skall kvarstå i

det distrikts mantalslängd, där han senast varit uppförd, till dess lagakraftägande

beslut föreligger.

I 74 § andra stycket stadgas slutligen, att länsstyrelses eller domkapitels

beslut i de i 65, 66, 67 och 68 §§ avsedda mål icke må till vederbörande

pastor eller mantalsskrivningsförrättare översändas för verkställighet förrän

beslutet vunnit laga kraft.

Framlagda ändringsförslag. Folkbokföringssakkunniga anförde i underdånig

skrivelse den 21 juni 1949, att någon motsvarighet till stadgandet att

beslut i mål och ärenden, varom här vore fråga, skulle ha vunnit laga kraft

innan verkställighet finge ske, icke funnits i 1894 års mantalsskrivningsförordning

eller 1915 års kyrkobokföringsförordning. Ej heller hade 1936 års

uppbördskommittés eller folkbokföringskommitténs förslag innehållit några

uttryckliga bestämmelser i ämnet. Stadgandet hade erhållit sin nuvarande

avfattning efter förslag av departementschefen, som uttalat att folkbokföringskommitténs

förslag syntes bygga på den enligt departementschefens

mening riktiga principen att länsstyrelses eller domkapitels beslut i dit fullföljt

eller i underställt folkbokföringsmål icke skulle bringas i verkställighet

genom beslutets antecknande i mantalslängd eller kyrkobok, förrän beslutet

vunnit laga kraft. Denna princip hade departementschefen ansett

böra tydligare än som skett i kommittéförslaget komma till uttryck i författningstexten.

De erfarenheter, som vunnits under den tid de nya bestämmelserna tilllämpats,

hade givit vid handen, att desamma kommit att medföra väsentligen

ökat arbete för vederbörande myndigheter. Sålunda måste bl. a. kammarrätten

utfärda lagakraftbevis i alla de fall, då mantalsskrivningsmål icke

överklagats.

Även med hänsyn till taxeringsarbetets bedrivande samt i viss mån med

hänsyn till utfärdandet av debetsedlar å preliminär skatt, vore det fördelaktigt

om beslut i mantalsskrivningsmål finge gå i verkställighet omedelbart

efter avkunnandet.

Vad beträffade den preliminära skatten vore det av vikt att den lokala

skattemyndigheten snabbt finge underrättelse om ändring i fråga om en

persons mantalsskrivningsort. Detta gällde främst om vederbörande efter

att ha varit mantalsskriven i en ort med låg kommunalskatt förklarats skola

i stället mantalsskrivas i ort med hög skatt. Ju förr debetsedel å preliminär

skatt kunde utfärdas i den nya kommunen desto mindre bleve den kvarstående

skatt, som vederbörande finge betala. Även med hänsyn till alla de

rättsverkningar, som vore beroende av var en person vore för visst år man
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

41

talsskriven, syntes av den enskilde med fullt fog kunna krävas, att beslut

i frågor rörande hans rätta mantalsskrivningsort ginge i verkställighet snarast

efter beslutets meddelande.

En återgång till tidigare tillämpade principer i fråga om verkställighet av

beslut i mantalsskrivningsmål skulle emellertid å andra sidan medföra vissa

nackdelar. Det kunde måhända anses olämpligt att i sådana fall, då kammarrätten

efter besvär ändrade en länsstyrelses beslut i fråga om en persons

mantalsskrivningsort, såväl länsstyrelsens som kammarrättens beslut

ginge i verkställighet med därav följande verkningar i fråga om beskattningsort

m. in. Häremot kunde dock invändas, att allenast ett fåtal av alla

mantalsskrivningsmål bleve föremål för kammarrättens prövning. Därtill

komme, att ändringsprocenten syntes vara relativt låg i de mantalsskrivningsmål,

som behandlades i kammarrätten.

De sakkunniga ansågo sig böra föreslå, att sådan ändring vidtoges av

gällande bestämmelser i folkbokföringsförordningen att ei blott av länsstyrelse

utan även av domkapitel meddelade beslut i mantalsskrivningsmål

finge verkställas oaktat de icke vunnit laga kraft.

Efter remiss avgåvos yttranden över de sakkunnigas förslag av socialstyrelsen,

pensionsstyrelsen, kammarrätten, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet

(med bifogat yttrande från mantalsverket), länsstyrelserna i

Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus (med bifogade

yttranden från kronokamreraren i Göteborg och häradsskrivaren i Norrvikens

fögderi), Älvsborgs (med bifogat yttrande från fattigvårdsstyrelsen i

Trollhättan), Gävleborgs och Norrbottens län, Allmänna svenska prästföreningens

centralstyrelse, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska socialvårdsförbundet, föreningen Sveriges kronokamrerare,

Sveriges häradsskrivarförening och socialvårdskommittén.

Förslaget tillstyrktes i huvudsak eller lämnades utan erinran av samtliga

remissinstanser. Kammarrätten framhöll, att fördelarna av en övergång

till det föreslagna systemet vore påtagliga. Kammarrätten uttryckte emellertid

även farhågor för att det föreslagna systemet i vissa fall skulle kunna

få till följd att en person bleve dubbelt mantalsskriven eller helt utesluten

vid mantalsskrivning. Risken härför kunde dock elimineras om i 74 § infördes

bestämmelser, som hindrade en eventuell dubbelskrivning eller uteslutning

vid folkbokföring. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalade att erfarenheten

givit vid handen, att det vanligen mycket omständliga och tidsödande

remissförfarandet i mantalsskrivningsmål förorsakade att ett stort antal

mål kunde avgöras först då mantalsåret började närma sig sitt slut. Av synnerlig

vikt vore att länsstyrelses beslut i mantalsskrivningsmål i största möjliga

utsträckning komme vederbörande mantalsskrivningsförrättare tillhanda

i god tid före ingången av det nya mantalsårct. Den av de sakkunniga

föreslagna ändringen skulle bidraga till att så bleve fallet. Länsstyrelsen

i Gävleborgs län uttalade, alt de nuvarande bestämmelserna medfört åtskilliga

olägenheter. De mera sällan förekommande fall, i vilka ändring meddelades

av högre instans, syntes icke utgöra skäl för bibehållande av nu
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

varande bestämmelser på området. Då den beslutande myndigheten i de flesta

fall kunde överblicka, huruvida vid besvär ändring i högre instans möjligen

kunde komma att äga rum, ansåge länsstyrelsen att bestämmelserna

borde givas sådan utformning att beslut genast finge verkställas, därest den

beslutande myndigheten icke i beslutet förordnade om att verkställighet icke

finge ske förrän beslutet vunnit laga kraft. Sveriges liäradsskrivarförening

fann det synnerligen angeläget att de sakkunnigas förslag snarast vunne

beaktande. Socialvårdskommittén fann de av de sakkunniga anförda skälen

övertygande samt framhöll dessutom att ju mer det sociala välfärdssystemet,

som i stor utsträckning vore anknutet till folkbokföringen, utbyggdes desto

mera angeläget bleve det för den enskilde medborgaren att en ordning som

den föreslagna genomfördes.

Förslaget föranledde ingen annan åtgärd än att detsamma jämte de däröver

avgivna remissyttrandena överlämnades till folkbokföringssakkunniga

för att tagas i beaktande vid det fortsatta översynsarbetet.

Utredningen. I promemorian framhålles, att en av de av folkbokföringssakkunniga

påtalade olägenheterna numera i stort sett eliminerats genom

vissa praktiska åtgärder från kammarrättens sida. Länsstyrelserna erhölle

sålunda numera månatligen besked angående de beslut, som blivit överklagade

hos kammarrätten, och kunde sluta sig till vilka beslut som efter fatalietidens

utgång vunnit laga kraft. Enligt vad som inhämtats inträffade det

också numera ytterligt sällan att någon länsstyrelse ansåge sig behöva införskaffa

lagakraftbevis. Enär den nu tillämpade ordningen fungerade tillfredsställande,

kunde ett av argumenten för de folkbokföringssakkunnigas förslag

anses ha förlorat i styrka.

De av folkbokföringssakkunniga i övrigt angivna skälen för en ändring av

de nuvarande bestämmelserna syntes dock alltjämt äga samma aktualitet

som tidigare. Behovet av de föreslagna ändringarna hade även vitsordats av

så gott som samtliga remissinstanser.

Utredningsmannen föreslår med hänsyn härtill, att de av folkbokföringssakkunniga

ifrågasatta ändringarna nu genomföras. Vid utformningen av

den föreslagna författningstexten hade beaktats vad kammarrätten framhållit

angående risken för att en person skulle kunna bliva dubbelt mantalsskriven

eller utesluten vid mantalsskrivningen. Att såsom länsstyrelsen i

Gävleborgs län föreslagit, införa en bestämmelse av innebörd att det skulle

ankomma på vederbörande myndighet att för varje särskilt fall avgöra

huruvida beslutet skulle gå i verkställighet omedelbart eller ej, har utredningsmannen

icke ansett innebära någon fördel.

Yttranden. Förslaget att beslut i folkbokföringsmål skola kunna gå i verkställighet

oaktat besluten icke vunnit laga kraft tillstyrkes eller lämnas utan

erinran i samtliga de yttranden, vari denna fråga berörts. Kammarrätten anser

sig dock icke böra underlåta att framhålla, att därest ändringsprocenten vid

kammarrättens avgörande av folkbokföringsmål skulle väsentligt ökas, detta

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216. 43

förhållande kunde medföra, atl en återgång till det nuvarande systemet måste

äga rum.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att nuvarande bestämmelser

förutsatte ett tidsödande anteckningsförfarande, om betryggande

kontroll skulle erhållas över delgivningarna. Länsstyrelsen hade för att

möjliggöra en erforderlig överblick i detta avseende upprättat en särskild

blankett. Nackdelarna av den föreslagna reformen komme att visa sig i de

fall, där kammarrätten ändrade länsstyrelsens beslut, vilket dock förekomme

så sällan, att det icke borde hindra ändringens genomförande.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi uttalar, att ändringen vore ägnad att

undanröja de, icke minst för de lokala skattemyndigheterna, kännbara olägenheterna

av den nuvarande ordningen.

Besvärssakkunniga ifrågasätta huruvida den av utredningsmannen föreslagna

regelns avfattning kunde anses fullt tillfredsställande. Föreskriften

vore utformad som ett åläggande att för verkställighet översända beslut

till vissa myndigheter. Enär folkbokföringsförordningen utginge från den

allmänna grundsatsen att beslut, som icke vunnit laga kraft, icke heller vore

verkställbara, borde i regel i första hand utsägas, att de ifrågavarande besluten

skola gå i omedelbar verkställighet, varefter kunde följa stadgande om

att besluten omgående skola översändas till pastor respektive mantalsskrivningsförrättare.

De sakkunniga upplysa vidare i anslutning till vad länsstyrelsen i Gävleborgs

län föreslagit i sitt yttrande över folkbokföringssakkunnigas tidigare

berörda skrivelse, att de, såvitt nu kunde överblickas, ämnade föreslå införande

av ett allmänt stadgande av innebörd att, då beslut skola gå i omedelbar

verkställighet, den beslutande myndigheten ävensom efter besvär besvärsmyndigheten

skall äga besluta att med verkställigheten skall anstå i

avvaktan på laga kraft.

Departementschefen. Av de utredningar som föreligga i ämnet synes framgå,

att avsevärda olägenheter äro förenade med att beslut i folkbokföringsmål

icke kunna gå i verkställighet förrän de vunnit laga kraft. De vid två

olika tillfällen i denna fråga avgivna remissyttrandena giva ytterligare

belägg för att av praktiska skäl en ändring är påkallad. Jag finner mig

med hänsyn härtill böra i princip biträda utredningsmannens ändringsförslag

vad beträffar verkställighet av länsstyrelses beslut i folkbokföringsmål.

I likhet med besvärssakkunniga och på de av dem anförda skälen

anser jag emellertid att den ändringen bör vidtagas i utredningsmannens författningsförslag,

att folkbokföringsförordningen kommer att innehålla en

uttrycklig föreskrift om att de ifrågavarande besluten skola omedelbart

verkställas. Vidare bör, såsom länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslagit, ett

stadgande införas att länsstyrelse må kunna förordna att beslutet icke skall

gå i omedelbar verkställighet. De av detta mitt ståndpunktstagande föranledda

författningsbestämmelserna ha införts i 08 § 1 mom.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Utredningsmannen har föreslagit att jämväl domkapitlets beslut

i folkbokföringsmål skola gå i omedelbar verkställighet. Såsom motiv härför

har anförts lämpligheten av att likartade bestämmelser gällde i fråga

om alla mål, som handläggas i enlighet med folkbokföringsförordningens

föreskrifter. Enär det nuvarande systemet, såvitt kunnat konstateras, icke

medför några olägenheter i nu ifrågavarande ärenden, synes icke anledning

föreligga att på denna punkt frångå huvudprincipen att meddelade beslut

skola före verkställandet ha vunnit laga kraft. Jag finner mig sålunda

icke kunna tillstyrka förslaget i denna del.

VII. Vissa anståndsfrågor.

Enligt 5 § 3 mom. första stycket folkbokföringsförordningen skall varje

roteombud årligen i god tid före för-skrivningen tillställas en av länsbyrån

tryckt roteför teckning upptagande fastigheterna inom roten med deras

ägare och innehavare samt de fysiska och juridiska personerna inom

roten. Enligt andra stycket i samma moment skall i församling, där roteombud

ej finnes, pastor erhålla en mot roteförteckningen svarande förteckning

över församlingens befolkning.

Sedan genom kungörelse den 27 juni 1947 (nr 311) angående uppskov

med tillämpningen av vissa bestämmelser i folkbokföringsförordningen förordnats,

att ovannämnda förteckningar icke skulle upprättas under år

1947, har Kungl. Maj :t med stöd av 9 § förordningen den 28 juni 1946 (nr

470) om ikraftträdande av folkbokföringsförordningen förordnat, att sådana

roteförteckningar över fastigheter och över juridiska personer, varom förmäles

i 5 § 3 mom. första stycket folkbokföringsförordningen, samt sådana

förteckningar över befolkningen, varom stadgas i samma moment andra

stycket, icke skulle upprättas under åren 1948—1951, ävensom att — därest

med avseende å församling, som indelats i flera rotar, svårigheter på grund

av särskilda omständigheter skulle möta att upprätta roteförteckningar över

fysiska personer, upptagande envar allenast befolkningen inom roten -—

vederbörande länsbyrå ägde, såvitt anginge nämnda år, tillställa varje roteombud

en förteckning över församlingens hela befolkning.

Hos varje länsbyrå skall enligt 57 § folkbokföringsförordningen föras

bl. a ett nu in mer register över fysiska personer. Detta skall bestå av

avtryckskort, vilka ordnats efter personernas födelsenummer. Vidare skall

enligt 60 § samma förordning hos riksbyrån föras ett sökregister, bestående

av avtryckskort över den i riket bokförda befolkningen; även i sistnämnda

register skola korten vara ordnade efter personernas födelsenummer.

Avsikten var ursprungligen att dessa register skulle uppläggas snarast

möjligt i samband med folkbokföringsreformens genomförande. I enlighet

med av riksdagen årligen fattade beslut har emellertid därmed fått anstå.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

I direktiven till 1949 års folkbokföringssakkunniga uttalade dåvarande

chefen för finansdepartementet bl. a. att uppskovet med upprättandet av

sökregister och nummerregister sammanhängde med att tvekan uppkommit

huruvida värdet av registren vore så stort att det kunde anses tillräckligt motiverat

att upplägga och föra desamma. Vid översynen av folkbokföringsväsendet

borde ånyo denna fråga övervägas.

Folkbokföringssakkunniga anförde i skrivelse till chefen för finansdepartementet

den 19 maj 1949, att under de preliminära diskussioner, som inom

de sakkunniga förts i fråga om dessa register, de sakkunniga funnit ett

flertal skäl tala såväl för som emot ett uppläggande av registren. Frågans

behandling syntes emellertid kräva att förnyade beräkningar gjordes beträffande

de kostnader, som ett uppläggande av registren skulle medföra,

ävensom den betydelse registren skulle få, om de upplades. De sakkunniga

ansågo att slutlig ståndpunkt till frågan borde fattas först i samband med

behandlingen av det betänkande, som de sakkunniga hade för avsikt att,

sedan översynsarbetet avslutats, framlägga för Kungl. Maj :t.

I 1950, 1951 och 1952 års statsverkspropositioner har det pågående översynsarbetet

anförts såsom skäl för ett ytterligare uppskjutande av uppläggningen

av dessa register.

Enligt 20 § folkbokföringsförordningen skall envar i riket kyrkobokförd

person, som fyllt 15 år, inneha ett av vederbörande länsbyrå för honom utfärdat

medborgar kort eller främlingskort med uppgifter

angående hans namn, födelsetid, födelsenummer, födelsehemort och kyrkobokföringsort,

vilka uppgifter skola avtryckas från personens plåt i det tryckande

registret. Konungen äger förordna att kortet skall innehålla jämväl

andra uppgifter angående personen.

Enligt 4 § förordningen om ikraftträdande av folkbokföringsförordningen

skulle ifrågavarande kort vara utfärdade före den 1 juli 1947. På förslag av

statistiska centralbyrån har Kungl. Maj:t sedermera med stöd av 9 § samma

förordning ytterligare utsträckt denna tid, först till den 1 juli 1948, sedan

till den 1 juli 1949 samt därefter till den 1 juli 19501.

Efter framställning från folkbokföringssakkunniga har slutligen tiden

för kortens utfärdande utsträckts till den 1 juli 19532. De sakkunniga uttalade

i berörda framställning, att de sakkunniga enligt sina direktiv hade

att åvägabringa förenklingar i arbetet med folkbokföringen. Såsom en mera

speciell uppgift hade de sakkunniga att till förnyat övervägande upptaga

frågan om medborgarkortens och främlingskortens utformning och användningsområden.

De sakkunniga hade vid behandling av sistnämnda fråga blivit

medvetna om en stark spänning mellan dessa båda led i utredningsuppdraget

med hänsyn till svårigheterna att giva korten en sådan utformning,

att folkbokföringssystemet icke ytterligare komplicerades. Vid frågans behandling

hade de sakkunniga även översett den anförda motiveringen för

medborgarkortens införande.

1 Jfr SFS 1947: 311, 1948: 310, 1949: 8.

2 Jfr SFS 1950: 238.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

De sakkunniga anförde vidare, att medborgarkortet enligt folkbokföringskommitténs

förslag haft karaktären av en allmän legitimationshandling, vilken

därjämte skulle komma till viss användning såsom hjälpmedel i folkbokföringsförfarandet.

Vid överprövningen av kommittéförslaget hade emellertid

med stark motivering avvisats tanken att förläna medborgarkorten

giltighet såsom legitimationshandlingar. Huvmfvikten hade sålunda kommit

att vila på kortens motivering ur folkbokföringssgnpunkt, ehuru en utvidgning

av användningsområdet framhållits såsom önskvärd i den mån erfarenheterna

inom det mera begränsade användningsområdet föranledde därtill.

I folkbokföringen skulle medborgarkortet användas såsom flyttningsbetyg

och därigenom medföra befrielse från nuvarande skyldighet att anmäla

flyttningen jämväl hos pastor i utflyttningsorten för utfående av sådant betyg.

Det skulle vidare nyttjas såsom flyttningsavis, d. v. s. såsom hjälpmedel

för pastor vid rekvisition av personakt och vid länsbyrås underrättande

om anmäld flyttning, och sålunda medföra minskning i pastorsämbetenas

skrivarbete. En ytterligare lättnad i prästernas arbetsbörda hade förväntats

inträda på grund av att kortet ansetts kunna fylla behovet av vissa åldersbetyg

för styrkande av ålder och födelseort.

För att kunna användas såsom flyttningsavis måste medborgarkortet avhändas

den flyttande, då flyttningen anmäldes; den flyttande skulle i stället

i sinom tid erhålla nytt medborgarkort från länsbyrån. I vissa fall förelåge

emellertid skyldighet för pastor att rekvirera personakt utan tillgång till vare

sig medborgarkort eller flyttningsbetyg. Då såsom motivering för medborgarkortens

införande framhållits, att allmänheten därigenom skulle kunna

befrias från skyldigheten att uttaga flyttningsbetyg, låge därbakom den förutsättningen,

att folkbokföringssystemets säkerhet krävde, att sådan handling

företeddes vid anmälan om flyttning. Skulle praxis slå in på den utvecklingslinjen,

att flyttning i viss utsträckning komrne att registreras utan att

medborgarkort avlämnas, hade därmed antingen införts ett osäkerhetsmoment

i folkbokföringen eller ock ådagalagts den berörda förutsättningens

ohållbarhet. Denna fråga måste därför ytterligare utredas, innan medborgarkort

kunde utfärdas.

I den mån de sakkunniga icke längre kunde såsom självklart utgå från ätt

medborgarkorten vore tillräckligt motiverade ur folkbokföringssynpunkt

komplicerades även de sakkunnigas uppdrag att söka anpassa medborgarkortens

utformning för andra användningsområden. Detta uppdrag omfattade

icke längre enbart en utformningsfråga. Jämsides med utredningen om

medborgarkortens nödvändighet ur folkbokföringssynpunkt måste nämligen

angelägenheten av de andra ändamål, som medborgarkorten skulle tjäna,

omsorgsfullt prövas ur synpunkten, huruvida en hållbar motivering för

utfärdande av medborgarkort alltjämt förelåge. Detta krävde ingående samråd

med de myndigheter och sakkunniga, vilka önskade utnyttja medborgarkorten

för sina syften.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 216.

Utredningen. Enär frågan om de förhållanden, om vilka r o t e f ö r teckningarna

borde innehålla upplysning, icke vore slutgiltigt behandlad,

föreslår utredningsmannen, att uppskov på obestämd tid måtte medgivas

med tillämpningen av de tidigare berörda bestämmelserna om roteförteckningar

in. in., beträffande vilka årliga uppskov hittills meddelats.

I promemorian framhålles, att länsbyråerna för närvarande förde de i 57 §

folkbokföringsförordningen föreskrivna alfabetiska adressregistren. Därjämte

fördes hos flertalet länsbyråer ett »hjälpregister» bestående av avtryckskort

ordnade efter födelsetid. Anledningen till att detta register ej blivit upplagt

efter födelsenummer vore den, att uppläggningen påbörjades redan innan

födelsenummer inpräglats på personplåtarna. Något utbyte av korten

hade ej skett efterhand som inpräglingen ägt rum; detta med hänsyn till

den väntade uppläggningen av nummerregistret.

Utredningsmannen anför att hjälpregistren hos länsbyråerna för närvarande

fyllde i huvudsak samma funktion som nummerregistren skulle gjort

och att något behov av register upplagda efter födelsenummer hittills ej

visat sig föreligga.

Såvitt man kunnat bedöma, syntes det för närvarande icke föreligga något

större behov av ett centralt fört sökregister över hela befolkningen.

Möjlighet funnes att i förekommande fall efterforska personer hos samtliga

länsbyråer. I varje fall stode de fördelar, som förekomsten av ett sökregister

skulle innebära — såvitt man för närvarande kunde bedöma — icke tillnärmelsevis

i proportion till de kostnader, som uppläggningen och skötseln

av registret skulle åsamka statsverket. Frågan huruvida tillräckliga skäl

förelåge för uppläggande av ifrågavarande register syntes lämpligen böra

lösas först i samband med det slutliga ställningstagandet till övriga av översynen

beroende frågor.

Med hänsyn härtill föreslår utredningsmannen att med uppläggningen av

de i 57 § folkbokföringsförordningen omförmälda nummerregistren och det

i 60 § samma förordning omförmälda sökregistret tillsvidare skall anstå. I

I promemorian framhålles, att det under översynsarbetets gång framstått

allt tydligare, att förekomsten av medborgarkort icke kunde vara av

den avgörande betydelse för folkbokföringsreformens fullständiga genomförande,

som man ursprungligen tänkt sig. Vissa möjligheter funnes bl. a. att

i folkbokföringen utnyttja andra allmänt förekommande identitets- eller liknande

handlingar.

Utredningsmannen redogör närmare för de olika skäl, som kunna tala

för eller emot ett införande av medborgarkort, samt för de kostnader, som

kortens utfärdande kunna beräknas åsamka statsverket. Med det användningsområde,

som korten enligt bestämmelserna i folkbokföringsförordningen

förutsättas skola ha, beräknas kostnaderna — under förutsättning att

några större krav icke skola uppställas på papperskvalitet och säkerhetstryck

— uppgå till ca 900 000 kr. vid utfärdandet och därefter ca 160 000

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

kr. årligen. I den mån högre krav komnie att ställas på papperskvalitet

m. in., något som bleve ofrånkomligt därest korten skulle få karaktären av

allmän legitimationshandling, komme kostnaderna att stiga avsevärt.

Enär medborgarkorten och främlingskorten icke vore motiverade enbart

ur folkbokföringssynpunkt och då det icke vore klarlagt, huruvida andra

motiv av tillräcklig styrka förelåge för deras utfärdande, föreslår utredningsmannen

att uppskov därmed meddelas tillsvidare.

Yttranden. Vad utredningsmannen i denna del föreslagit har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av samtliga de remissinstanser, som närmare berört

dessa spörsmål. Kronokamreraren i Göteborg anför dock, under åberopande

av ett av förste mantalsassistenten vid uppbördsverket avgivet yttrande,

att nummerregistren borde uppläggas så snart ske kunde. I Göteborg

hade nämligen, sedan samtliga barnplåtar i staden kompletterats med fastighets-

och postadresser och i samband därmed åldersklasserna 1930—1951

i det vid uppbördsverket förda hjälpregistret omsorterats till nummerföljd,

upptäckts ett antal dubbla födelsenummer; på 10 årsklasser motsvarande

cirka 50 000 kort hade konstaterats ungefär 150 dubbla födelsenummer. Förekomsten

av dubbla födelsenummer i dessa årsklasser gåve anledning till

antagande, att fel kunde förekomma även inom andra årsklasser. Med hänsyn

härtill och till födelsenumrets betydelse ur identifieringssynpunkt kunde

det ifrågasättas om icke nummerregistren nu borde läggas upp.

Departementschefen. Jag har intet att erinra emot utredningsmannens förslag

att tillsvidare uppskjuta tillämpningen av bestämmelserna om roteförteckningar

in. in.

Jag övergår härefter till frågan om länsbyråernas nummerregister

samt det centrala so k registre t.

Vad först nummerregistret beträffar skall detta bestå av avtryckskort

över den i länet bosatta befolkningen. Korten skola vara ordnade inbördes

efter personernas födelsetid och födelsenunnner. I de hjälpregister, vilka

för närvarande föras såsom ersättning för nummerregistren och i stort sett

fylla samma funktion som dessa, äro korten däremot ordnade blott efter

födelsetid. Korten för de personer, vilka äro födda år 1947 och tidigare,

sakna i regel uppgift om födelsenummer frånsett dock de fall, där flyttning,

civilståndsändring el. dyl. föranlett ändring av registerplåten och insättning

av nytt avtryckskort i hjälpregistret. Hjälpregistret är, liksom nummerregistret

är avsett att bliva, ett slagregister med vars hjälp personer lätt

skola kunna identifieras, därest uppgift saknas om fullständigt namn men

födelsetiden är känd. Ur arbetssynpunkt torde för närvarande vara likgiltigt

om registret är ordnat enbart efter personernas födelsetid eller därjämte

efter födelsenummer. Anledningen härtill är bl. a. den, att man hitintills icke

haft någon nämnvärd praktisk användning av dessa nummer.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Enligt den av folkbokföringssakkunniga den 8 maj 1951 avgivna promemorian

angående folkbokföringsmyndigheternas medverkan dels vid inskrivning

och redovisning av värnpliktiga dels ock vid registreringen av på sjömanshus

inskrivna personer skall dock beträffande sådana värnpliktiga, som

i framtiden bliva inskrivna, födelsenumret användas såsom registreringsnummer.

Genomföres detta förslag, vilket beräknas kunna ske under innevarande

år, komma de nya bestämmelserna att tillämpas första gången år

1953 på värnpliktiga tillhörande åldersklassen 1934. Utredningsmannen

framhåller i sin promemoria i samband med behandlingen av frågan om

uppskov med utfärdandet av medborgarkorten, att födelsenumret i förening

med uppgift om födelsetid kunde förväntas komma att tjäna såsom registreringsgrund

vid den registrering som skedde i olika sammanhang, t. ex. inom

civilförsvaret, inom försäkringsväsendet o. s. v. Utredningsmannen erinrar

vidare om att, enligt vad han erfarit, nykterhetskommittén kunde väntas

tramlägga ett alternativt förslag till lösning av frågan om inköpsregistrering,

vilket komme att bygga på födelsenumreringen. Jag anser för min del

frågan om nummerregistrets upprättande vara beroende av i vad mån födelsenumrets

användningsområde kan komma att vidgas; enbart den omständigheten

att numret kommer att användas vid redovisning av militär

personal medför dock intet behov av registrets upprättande.

Vad sökregistret beträffar har vid olika tillfällen satts i fråga huruvida

upprättandet av detsamma över huvud taget är av behovet påkallat. Med

hänsyn härtill och till de dryga kostnader, som ett upprättande och förande

av detta register skulle åsamka statsverket, synes därmed böra anstå tillsvidare.

I anslutning till frågan om nummerregistrens upprättande har i ett yttrande

erinrats om att man konstaterat förekomsten av dubbla födelsenuinmer,

d. v. s. att två personer med samma födelsetid erhållit samma nummer.

Så länge födelsenumren icke fylla någon praktisk funktion saknar detta

förhållande egentlig betydelse. I och med att dessa nummer komma att tjäna

såsom registreringsgrund inom olika områden synes det emellertid otillfredsställande

om två personer skola kunna registreras under samma nummer.

Med hänsyn härtill torde det vara ofrånkomligt att en kontroll av födelsenumren

företages. En viss sådan kontroll kan erhållas genom nummerregistrens

uppläggande men kommer då endast att omfatta inom ett och

samma län bosatta personer. Genom sökregistrets upprättande skulle kunna

erhållas en rikskontroll.

Även utan uppläggande av de ifrågavarande registren är det emellertid

möjligt att — genom utnyttjande av materialet för 1950 års folkräkning —

åstadkomma en effektiv kontroll avseende hela befolkningen. Denna kontroll

torde dock icke kunna genomföras förrän tidigast i slutet av första halvåret

1953.

Såsom jag tidigare framhållit torde beträffande värnpliktiga av åldersklassen

1934, vilka skola inskrivas under år 1953, födelsenumret komma

alt tjäna såsom registreringsgrund. Avsikten är att länsbyråerna före den 15

4 Bilwng till riksdagens protokoll 1952. t samt. Nr 210.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Iiungl. Maj ds proposition nr 216.

april 1953 skola ha tryckt och till vederbörande militära myndigheter översänt

inskrivningskort för dessa värnpliktiga. Innan så sker synes det enligt

min mening vara nödvändigt att beträffande denna åldersklass en kontroll

av födelsenumren skett. En sådan är också möjlig att utföra utan nämnvärda

kostnader. För särskilt ändamål skola nämligen innevarande år i

samband med annat tryckningsarbete tryckas avtryckskort för alla som äro

födda år 1934. Avsikten är att, sedan dessa kort använts för sitt särskilda

ändamål, korten över kvinnor skola översändas till civilförsvarsmyndigheterna.

De över männen upprättade korten kunna efter utsorteringen ordnas

efter vederbörandes födelsetid och födelsenummer. Därigenom erhålles å

varje länsbyrå ett nummerregister över män tillhörande åldersklassen 1934,

genom vilket kan kontrolleras huruvida några dubbla födelsenummer förekomma

inom länet. Teoretiskt kan vidare inom varje länsbyrå med hjälp

av det å länsbyrån förda avgångsregistret kontrolleras huruvida två män finnas,

vilka erhållit samma nummer ur den länsbyrån tilldelade nummerserien,

varigenom en rikskontroll erhålles av hela åldersklassen. Detta förfaringssätt

torde dock bliva arbetskrävande, eftersom hela sorteringen måste

utföras manuellt. Mera rationellt torde därför vara att avtryckskorten för

hela åldersklassen, som omfattar ca 40 000 män, i och för hålkortsbearbetning

insändas till statistiska centralbyråns maskincentral. Kostnaderna fölen

sådan bearbetning, vilka preliminärt beräknas uppgå till ca 1 600 kr.,

synas mig böra belasta anslaget till folkbokföringen: Viss tillfällig personal

vid länsstyrelserna m. m.

Enär någon kontroll av födelsenumren för övriga åldersklasser för närvarande

icke är av behovet påkallad, synes frågan härom böra anstå yttei ligan.

ett år.

Under åberopande av det anförda tillstyrker jag utredningsmannens förslag

att det tills vidare skall anstå med upprättandet av länsbyråernas nummerregister

och det centrala sökregistret.

Såsom i promemorian framhållits utgjorde det huvudsakliga motivet för

införande av in e d b o r g a r k o r t och främlingskort att desamma

skulle äga betydelse såsom hjälpmedel i folkbokföringen. Deras värde

såsom sådant hjälpmedel har emellertid numera starkt satts i fråga, varför

ett uppskov med utfärdandet redan på denna grund är motiverat.

Underlag saknas för bedömande, huruvida ur andra synpunkter behov

föreligger av mcdborgarkort. Denna fråga kommer att bliva föremål för utredning

under det fortsatta översynsarbetet. Med hänsyn härtill saknar jag

anledning att för närvarande taga ställning till vilka fördelar och nackdelar,

som kunna vara förenade med förekomsten av en handling av ifrågavarande

slag.

Jag biträder utredningsmannens förslag att föreskrifter skola utfärdas om

uppskov tills vidare med utfärdandet av medborgarkort och främlingskort.

De erforderliga föreskrifterna i samtliga här behandlade anståndsfrågor

torde böra utfärdas i administrativ ordning.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. HIaj:ts proposition nr 216.

51

VIII. Ikraftträdande.

Departementschefen. Utredningsmannen har förordat, att de föreslagna

ändringarna i folkbokföringsförordningen skola träda i kraft den 1 juli 1952.

Vidare har förordats, att de föreslagna bestämmelserna om delgivning och

verkställighet av beslut i folkbokföringsmål skola lända till efterrättelse i

avseende å beslut, som därefter meddelas. Mot förslaget i denna del har jag

intet att erinra.

IX. Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga ett inom finansdepartementet

i överensstämmelse med det anförda upprättat förslag till förordning

oim ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1916 (nr £69).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birgit Warholm.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:285 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i folkbokföring sför ordning en den 28 juni 1946 a1 i texten
  2. 3LU 1952:23 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 s. 1 i texten