Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

59 sidor, varav 59 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 59 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:22, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

1

Nr 22.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål;

given Stockholms slott den 21 december 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel

i vissa brottmål.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det i propositionen framlagda lagförslaget avser att bereda vidgade möjligheter

att utnyttja tvångsmedel vid förundersökning angående spioneri,

sabotage och vissa andra mot rikets säkerhet riktade brott. Förslaget har

utformats såsom tilläggs- och undantagsbestämmelser till rättegångsbalken,

vars regler bli tillämpliga i den mån särbestämmelser ej meddelas. Innebörden

av förslaget är i huvudsak, att möjlighet gives till viss förlängning av

anhållningstiden samt att på vissa punkter en komplettering göres av bestämmelserna

i 27 kap. rättegångsbalken rörande beslag och telefonavlyssning.

Tillämpningen av de i lagen meddelade särskilda tvångsmedelsbestämmelserna

skall i den mån den handhaves av polis- och åklagarmyndigheterna

vara underkastad domstolskontroll.

Lagens giltighetstid begränsas till den 30 juni 1953.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 22.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning vid förundersökning angående
brott

som avses i 8 kap. 1, 4 eller 5 §, 6 § första stycket eller 7 §, 9 kap. 1,

2 eller 6 § eller 19 kap. 4 § strafflagen,

brott som avses i 19 kap. 1, 2 eller 3 § samma lag, där brottet innefattar

gärning varom i 4 § nämnda kap. sägs,

försök eller förberedelse till brott som ovan nämnts eller

brott som avses i 8 kap. 10 § eller 9 kap. 7 § samma lag.

2 §•

Utan hinder av vad i 24 kap. 12 § rättegångsbalken stadgas om den tid,

inom vilken häktningsframställning sist skall avlåtas, må för den ytterligare

utredning av häktningsfrågan, som finnes oundgängligen erforderlig, med

framställningen anstå sist till trettionde dagen efter den, då beslut om anhållande

meddelades eller då den anhållne enligt 8 § nämnda kap. inställdes

till förhör.

3 §•

Beslag må läggas å sådant skriftligt meddelande som omförmäles i 27 kap.

2 § andra punkten rättegångsbalken, ändå att å brottet kan följa lindrigare

straff än straffarbete i två år.

4 §.

Förordnande enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken om kvarhållande av försändelse

må, där det kan befaras att inhämtande av rättens beslut skulle

medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse

för utredningen, meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

I sådant fall skall anmälan som avses i tredje stycket av samma paragraf

göras hos den som meddelat förordnandet; denne har jämväl den prövningsskyldighet

som där omförmäles.

5 §•

Tillstånd enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken till avhörande av telefonsamtal

må meddelas, ändå att å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete

i två år.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

3

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, att expedieringen av

samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen misstänkes

för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom,

inställes eller fördröjes eller att telefonapparaten avstänges för samtal eller

att uppgift från telefonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller beställts

till och från nämnda telefonapparat, äge rätten, på yrkande av undersökningsledaren

eller åklagaren, meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd till avhörande av telefonsamtal eller till åtgärd

som avses i andra stycket må bestämmas till högst en månad från den

dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av telefonsamtal

eller till åtgärd som avses i andra stycket skulle medföra sådan

tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen,

må förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren

eller åklagaren.

6 §.

Har i sådant fall som avses i 2 § häktningsframställning ej avlåtits sist å

tionde dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne

enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken inställdes till förhör, eller har

undersökningsledaren eller åklagaren förordnat om beslag med stöd av 3 §

denna lag eller förordnat att sådant beslag skall bestå eller meddelat förordnande

jämlikt 4 eller 5 §, skall skriftlig anmälan därom, med angivande av

skälen, ofördröj ligen göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga

ärendet till prövning. Finner rätten att skäl till fortsatt anhållande icke

finnes eller att förordnandet icke bör äga bestånd, skall rätten meddela beslut

om den anhållnes frigivande eller upphäva förordnandet.

7 §•

I fråga om verkställighet av rättens beslut enligt denna lag, så ock angående

fullföljd av talan däremot skall vad i rättegångsbalken är stadgat för

det fall, att rätten i brottmål utlåtit sig angående häktning eller åtgärd, som

avses i 25—28 kap. samma balk, äga motsvarande tillämpning.

8 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller till

och med den 30 juni 1953.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 oktober 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,

Hjälmar Nilson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga rörande tvångsmedel

vid utredning om brott mot rikets säkerhet samt anför därvid följande.

Genom beslut den 7 juli 1950 uppdrog Kungl. Maj:t åt statspolisintendenten

att utreda frågan om erforderliga åtgärder för att i ett skärpt läge möjliggöra

en intensifiering av polisverksamheten för hindrande och uppdagande

av spioneri m. m. jämte därmed sammanhängande organisatoriska, personella

och ekonomiska spörsmål. Till fullgörande av detta uppdrag överlämnade

statspolisintendenten med skrivelse den 1 februari 1951 en promemoria

med förslag till organisation av den ifrågavarande polisverksamheten

m. in. vid ett skärpt läge. I promemorian hemställdes därjämte om utarbetande

av en särskild tvångsmedelslagstiftning enligt vissa i promemorian

angivna riktlinjer.

Frågan om ökat skydd mot spioneri och annan landsskadlig verksamhet

var även föremål för behandling vid innevarande års riksdags vårsession. I

motioner av herr Andrén m. fl. (1:1) samt av herr Hjalmarson m. fl. (II: 4)

hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om

skyndsam utredning angående beredskapslagstiftning, avsedd att vid krig

eller krigsfara skapa vidgade möjligheter att ingripa mot verksamhet, som

hotade rikets yttre eller inre säkerhet, samt om framläggande för riksdagen

av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. På hemställan av första

lagutskottet i dess utlåtande nr 23 avslog riksdagen motionerna. Såsom skäl

för sitt avstyrkande av motionerna anförde utskottet, att utredning om en

beredskapslagstiftning — avseende bl. a. vissa tvångsmedel — redan påginge

inom Kungl. Maj :ts kansli.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1951 tillkallade che
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

5

ten för inrikesdepartementet samma dag ledamöterna av riksdagens första

kammare numera landshövdingen J. F. Domö och landshövdingen K. J. Olsson

samt ledamöterna av riksdagens andra kammare medicine licentiaten

O. B. von Friesen, lantbrukaren N. G. Hansson i Skegrie och metallarbetaren

A. S. Hedqvist att tills vidare inom departementet deltaga i överläggningar

rörande viss beredskapslagstiftning.

Efter överläggningar i juni 1951 med nämnda personer —- med undantag

av landshövdingen Olsson, som var förhindrad närvara — upprättades inom

justitiedepartementet en promemoria, dagtecknad den 26 juli 1951, med förslag

till skärpt lagstiftning om tvångsmedel vid utredning rörande brott

mot rikets säkerhet. Vid promemorian fogat förslag till lag med särskilda

bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål torde få fogas såsom bilaga

till detta protokoll (Bilaga B).

Över promemorian med därvid fogat lagförslag ha efter remiss yttranden

avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, Göta

hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,

hovrätten för Nedre Norrland, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Värmlands och Norrbottens län, statspolisintendenten,

rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, förste stadsfiskalerna i

samma städer, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges

häradshövdingar samt föreningen Sveriges stadsdomare. överståthållarämbetet

har tillika överlämnat yttrande av polismästaren i Stockholm. Vid de av

länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus samt Värmlands län avgivna utlåtandena har fogats yttrande av vederbörande

landsfogde, varjämte länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs

och Bohus län bifogat yttrande av poliskammaren i Malmö resp. Göteborg.

Förste stadsfiskalen i Stockholm har åberopat en skrivelse av stadsfiskalen

W. Ryhninger.

Sedan den i promemorian behandlade frågan ytterligare beretts inom

justitiedepartementet, anhåller jag nu att få upptaga densamma.

Översikt av gällande bestämmelser om brott mot rikets yttre och inre säkerhet.

Under de senaste årtiondena har genomförts ett flertal ändringar i strafflagens

bestämmelser rörande brott mot rikets yttre och inre säkerhet. Genom

ändringarna ha successivt nya former av landsskadlig verksamhet belagts

med straff. Senast vid 1948 års riksdag underkastades bestämmelserna

en genomgripande revision på grundval av ett av straffrättskommittén avgivet

förslag. Med anledning av ett av riksdagen framfört önskemål om en

utvidgning av straffskyddet förberedas för närvarande inom straffrättskommittén

vissa ytterligare reformer på förevarande område.

Bestämmelser om straff för brott som rikta sig mot rikets yttre säkerhet

finnas nu upptagna i 8 kap. strafflagen. Där straffbelägges i 1 § högförräderi.

Sådant brott föreligger vid gärning, som syftar till angrepp mot sta
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

tens integritet eller som innebär tvång mot de högsta statsorganen. I lagrummet

beskrives gärningen såsom handling med uppsåt att riket eller del

därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt

bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende

av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, eller handling

med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta

domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras. Fullbordat

brott föreligger, så snart handling företagits som innebär fara för

uppsåtets förverkligande. Straffet är straffarbete på livstid eller, om faran

var ringa, straffarbete mellan fyra och tio år.

I 8 kap. 2 och 3 §§ behandlas trolöshet i förhandling med främmande

makt resp. egenmäktighet i förhandling med främmande makt. För den

förra gärningen är straffet straffarbete på livstid eller från och med två

till och med tio år. För det senare brottet anges straffet till fängelse eller

straffarbete i högst två år; var riket i krig skall dock dömas till straffarbete

i högst fyra år. Innebar brottet fara för rikets självbestäinningsrätt

eller dess fredliga förhållanden till främmande makt, skall dömas till

straffarbete från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig,

från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

Spioneribrottet behandlas i 8 kap. 4—6 §§. Det egentliga spioneribrottet

innebär att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen

anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande förhållande, vars

uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret eller

för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden

eller eljest för rikets säkerhet. Såsom exempel på föremål för

sådan uppgift nämnes i 4 § försvarsverk, vapen, förråd, import och export.

Spioneri föreligger även, om någon med uppsåt som nyss nämnts

obehörigen framställer eller tar befattning med skrift, teckning eller annat

föremål som innefattar uppgift av sagda beskaffenhet. Två olika grader av

det egentliga spioneribrottet finnas, spioneri och grovt spioneri. För spioneri

är straffet straffarbete i högst sex år eller, om brottet är ringa, fängelse.

För grovt spioneri skall dömas till straffarbete mellan fyra och tio

år eller på livstid. Vid bedömande huruvida spioneri är grovt skall särskilt

beaktas om gärningen var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn

till pågående krig eller rörde förhållande av synnerlig vikt eller om den

brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts

honom.

Mildare former av spioneri äro de i 8 kap. 6 § upptagna brottstyperna

obehörig befattning med hemlig uppgift (6 § första stycket), som icke förutsätter

uppsåt att gå främmande makt tillhanda och som straffas högst

med straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst med straffarbete

i fyra år, samt vårdslöshet med hemlig uppgift (6 § andra stycket), där

straffet är fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst straffarbete

i två år.

I 8 kap. 7 § straffbelägges s. k. olovlig underrättelseverksamhet. Frågan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

om den straffrättsliga regleringen av sådan verksamhet har upprepade

gånger varit föremål för riksdagens prövning. Sin nuvarande lydelse har

ifrågavarande paragraf erhållit enligt lag den 18 juni 1949. Brottet definieras

så, att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket

bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller

andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan

medföra men för annan främmande makts säkerhet, eller här i riket till

dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig. För olovlig

underrättelseverksamhet straffas även den som, med uppsåt att gå främmande

makt tillhanda, här i riket hemligen eller med användande av svikliga

medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter om

annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar medverkan,

som ej är allenast tillfällig. Straffet för olovlig underättelseverksamhet

är högst straffarbete i två år.

Den som offentligen skymfar främmande makts flagga eller vapen eller

annat dess höghetstecken eller med våld, hot därom, smädelse eller annan

missfirmlig gärning förgriper sig mot främmande makts statsöverhuvud eller

representant här i riket eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande

makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där

finnes, dömes enligt 8 kap. 8 § för kränkande av främmande makt till fängelse

eller till straffarbete i högst fyra år. Om brottet är ringa är straffet

allenast böter.

Att utan Konungens tillstånd här i riket värva folk till främmande krigstjänst

eller därmed jämförlig tjänst eller förmå folk att olovligen begiva

sig ur riket för att taga sådan tjänst är enligt 8 kap. 9 § straffbart såsom

olovlig värvning. Straffet är fängelse eller böter eller, om riket var i krig,

straffarbete i högst två år.

Slutligen straffbelägges i 8 kap. 10 § tagande av utländskt understöd,

innebärande att man av främmande makt eller någon som handlar i dess

intresse mottar penningar eller annan egendom för att genom utgivande

eller spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen

om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse. Straffet

är fängelse eller straffarbete i högst två år.

De i 8 kap. 1, 2, 4 och 5 §§, 6 § första stycket och 7 § upptagna brotten

äro straffbara redan på försöks- och förberedelsestadiet (8 kap. 11 §).

Utan Kungl. Maj :ts tillstånd får allmän åklagare ej väcka åtal för brott,

som avses i 8 kap. 7—9 §§, ej heller för försök eller förberedelse till brott

enligt 7 § (8 kap. 13 §).

Sådana brottsliga handlingar som rikta sig mot rikets inre säkerhet,

s. k. högmålsbrott, behandlas i 9 kap. strafflagen. Det viktigaste av dessa

brott, nämligen uppror, är upptaget i 1 §. Upprorsbrottet står i nära anslutning

till högförräderibrottet enligt 8 kap. 1 §. Den betydelsefullaste

skiljaktigheten ligger i uppsåtet. Uppror föreligger om någon, med uppsåt

att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel

omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling,

som innebär fara för uppsåtets förverkligande, och handlingen ej är att

bedöma som högförräderi. För uppror ådömes straffarbete på livstid eller,

om faran var ringa, straffarbete mellan fyra och tio år.

Den som förövar misshandel å Konungens person eller å regent som är

satt i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet

skall enligt 9 kap. 2 § dömas för majestätsbrott till straffarbete på livstid

eller från och med sex till och med tio år. Förövas sådan gärning mot annan

medlem av konungahuset, är straffet straffarbete i högst sex år; om

brottet är grovt, dömes till straffarbete från och med sex till och med tio

år eller på livstid. Om majestätsbrott innebär berövande av livet, skall alltid

dömas till livstids straffarbete.

Missfirmelse mot kunglig person, missfirmelse mot riksstyrelsen eller

mot riksdagen och skymfande av rikssymbol straffbeläggas i 9 kap. 3—5

§§. Straffet är fängelse eller böter.

Enligt 9 kap. 6 § skall för väpnat hot mot laglig ordning dömas, om

någon, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller medborgerlig

frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat

eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning

eller övar det i vapens bruk. För dylik gärning är straffet straffarbete från

och med sex till och med tio år.

S. k. olovlig kårverksamhet innebär att man bildar eller deltar i sammanslutning,

som måste anses vara avsedd att utgöra ett sådant maktmedel

som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd

förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller att man för sådan sammanslutning

tar befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning,

upplåter lokal eller mark för sammanslutningens verksamhet eller

understödjer sammanslutningen med penningar eller på annat sätt.

Detta förfarande straffbelägges i 9 kap. 7 §, som för brottet stadgar högst

straffarbete i två år.

Ytterligare en brottstyp har upptagits i 9 kap., nämligen svikande av

försvars plikt (självstympning o. dyl.), som enligt 8 § medför högst straffarbete

i två år eller, om riket var i krig, högst straffarbete i fyra år.

I fråga om de i 9 kap. 1, 2, 6 och 8 §§ upptagna brotten straffbelägges

även försök; förberedelse är likaledes straffbar beträffande samma brott

med undantag för brott enligt 8 § (9 kap. 9 §). De brott som rikta sig mot

kunglig person få i allmänhet av allmän åklagare åtalas endast med tillstånd

av Kungl. Maj :t (9 kap. 10 §).

I 19 kap. strafflagen ha sammanförts s. k. allmänfarliga brott. Bland

dessa har i 4 § upptagits sabotage. Sådant brott föreligger, om någon förstör

eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar,

folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande av

allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd, som ej innefattar

allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill, allvarligt

hindrar eller stör användningen av sådan egendom. Därjämte före
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

ligger sabotage, där någon eljest genom skadegörelse eller annan åtgärd som

nyss sagts allvarligt hindrar eller stör den allmänna samfärdseln eller användningen

av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller

av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller

kraft. Straffet för sabotage är straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Om

brottet är grovt, skall för grovt sabotage dömas till straffarbete från och

med två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet

är grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets säkerhet,

för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet. Försök

eller förberedelse till sabotage är ävenledes straffbelagt (19 kap. 11 §).

Av brotten i 19 kap. strafflagen må vidare nämnas mordbrand (1 och

2 §§), allmänfarlig ödeläggelse (3 §), spridande av gift eller smitta (6 §)

och förgöring (framkallande av allmän fara för djur eller växter medelst

gift eller genom att sprida elakartad sjukdom etc., 7 §).

I samband med 1948 års revision av strafflagen moderniserades även

strafflagstiftningen för krigsmakten. De militära straffbestämmelserna infördes

därvid i allmänna strafflagen i två nya kap., 26 och 27 kap. I 26 kap.

givas bestämmelser om brott av krigsmän, medan 27 kap. upptar särskilda

bestämmelser för krig, beredskapstillstånd m. in. Bland de i 27 kap. upptagna

brotten må särskilt nämnas krigsförräderi, som behandlas i 27 kap.

1 §. Det må anmärkas att Kungl. Maj :t enligt 27 kap. 16 § äger befogenhet

att, i den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller

andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, förordna

att vad i 8, 26 och 27 kap. stadgas för det fall att riket är i krig

jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffande brott som förövas under

annan tid.

Rättegångsbalkens bestämmelser om tvångsmedel i brottmål.

Förfarandet vid förundersökning i brottmål och de medel som därvid få

komma till användning ha noggrant reglerats i den nya rättegångsbalken,

som trädde i kraft den 1 januari 1948. Bestämmelser rörande förfarandet

i allmänhet vid förundersökningen finnas i 23 kap. Det stadgas där att förundersökning

skall inledas, så snart anledning förekommer, att brott som

faller under allmänt åtal förövats. Förundersökningen har till uppgift att

utröna vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl

föreligga för åtal mot honom. Under förundersökningen skall målet så beredas,

att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.

Uppgiften ankommer på polis- och åklagarmyndigheterna. Förundersökningen

skall inledas av polismyndighet eller åklagaren; om den

inletts av polismyndighet skall aklagaren övertaga ledningen så snart någon

skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes

påkallat. Under förundersökningen får förhör hållas med envar som antas

kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Den som icke är anhållen

eller häktad är icke skyldig att kvarstanna för förhör längre än sex

timmar, i undantagsfall tolv timmar (23 kap. 9 §). När förundersökningen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

fortskridit så långt att någon skäligen misstänkes för brottet, skall han, då

han höres, underrättas om misstanken (23 kap. 18 §).

Bestämmelser om åklagare och polismyndighet finnas i 7 kap. rättegångsbalken.

Åklagarväsendet står under högsta ledning av riksåklagaren. Under

honom utövas ledningen av statsåklagarna (landsfogdar och förste stadsfiskaler).

För de åklagare som lyda under dem användes beteckningen

distriktsåklagare. Med polismyndighet avses, förutom åklagare som har befattning

med polisväsendet, i stad där polismästare finnes polismästaren och

befattningshavare i befälsställning vid polisväsendet, vilken enligt den för

honom gällande instruktionen äger handla i polismästarens ställe, samt i

annan stad, där åklagaren icke har befattning med polisväsendet, den som

närmast under polischefen har inseende över polisväsendet.

Om tvångsmedel som få användas vid förundersökningen meddelas bestämmelser

i 24—28 kap. rättegångsbalken. I de nämnda kapitlen i rättegångsbalken

behandlas i huvudsak följande särskilda tvångsmedel, nämligen

i 24 kap. häktning och anhållande, i 25 kap. reseförbud, i 26 kap. kvarstad

och skingringsförbud, i 27 kap. beslag samt i 28 kap. husrannsakan,

kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Häktning och anhållande. Häktning får enligt bestämmelserna

i 24 kap. ske, om någon på sannolika skäl misstänkes för brott, varå

straffarbete kan följa, och det skäligen kan befaras, att den misstänkte avviker

eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff eller genom

undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller

det finnes anledning antaga att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Kan straffarbete ej följa på brottet men väl fängelse, får den misstänkte

häktas om han ej har stadigt hemvist inom riket och det skäligen kan befaras

att han avviker. Om å brottet icke kan följa lindrigare straff än straffarbete

i två år, skall häktning ske, om det ej är uppenbart att anledning

därtill saknas. I fall då det kan antagas att den misstänkte kommer att dömas

endast till böter eller mistning av befattning å viss tid, får häktning ej

ske. Oberoende av brottets beskaffenhet kan häktning ske, om den misstänkte

är okänd och undandrar sig att uppgiva namn och hemvist eller anledning

förekommer att hans uppgift därom är osann, likaså om han saknar

hemvist inom riket och det skäligen kan befaras att han genom att begiva

sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Häktning kan endast beslutas av rätten.

Anhållande är ett provisoriskt frihetsberövande i avbidan på häktning

Därest mot någon förekomma skäl till häktning, kan han sålunda i avbidan

på rättens beslut därom anhållas. Äro ej fulla skäl till häktning, får den

misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synnerlig vikt att han i

avbidan på ytterligare utredning tages i förvar. Beslut om anhållande meddelas

av undersökningsledaren eller åklagaren. Anhållningsbeslut kan meddelas

även om den misstänkte ej anträffats eller eljest ej är tillstädes. Så

snart beslutet om anhållande verkställts, skall anmälan göras hos anhållningsmyndigheten.

Därefter skall den anhållne så snart ske kan för förhör

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

11

inställas inför anhållningsmyndigheten eller för polisman, åt vilken uppdragits

att hålla förhöret med honom. Detsamma gäller då någon av polisman

eller annan gripits såsom misstänkt för brott. Den som anhålles skalJ

erhålla besked om det brott misstanken avser. Den anhållnes husfolk eller

närmaste anhöriga skola även, så snart det kan ske utan men för utredningen,

underrättas om anhållandet.

Anhållandet får i regel bestå endast under kort period. I 24 kap. 12 §

stadgas att anhållningsmyndigheten, om ej den anhållne frigives, sist dagen

efter den, då beslut om anhållande meddelades eller den anhållne inställdes

till förhör, skall till rätten avlåta framställning om hans häktande. Om emellertid

för prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning finnes erforderlig,

kan med framställningen anstå; dock skall den avlåtas så snart ske

kan och senast å femte dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades

eller den anhållne inställdes för förhör. Om ej framställning till rätten

göres i enlighet med det sagda, skall den anhållne omedelbart frigivas.

När rätten fått häktningsframställning från anhållningsmyndigheten,

skall rätten så snart ske kan hålla förhandling i häktningsfrågan. Om ej

synnerligt hinder möter, skall förhandlingen hållas senast å fjärde dagen

efter det framställningen inkommit. Utsättes huvudförhandling att hållas

inom en vecka, sedan framställningen inkom, får emellertid, om ej rätten

finner särskild förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

Häktningsförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan

avbrott, till dess frågan kan avgöras. Uppskov får ej äga rum utan synnerliga

skäl. Utan den misstänktes begäran får uppskov ej ske längre än fyra

dagar. Uppskjutes förhandlingen skall anhållandet fortfara, om ej rätten

bestämmer annat.

Sedan häktning beslutats, skall rätten, om åtal cj redan väckts, utsätta

tid inom vilken åtal skall väckas. Denna tid får ej bestämmas längre än

som finnes oundgängligen erforderligt. Om den utsatta tiden överstiger

två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess

åtal väckts, med högst två veckors mellanrum hålla förhandling och därvid

särskilt tillse att utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Förlängning

av utsatt tid kan medgivas av rätten. Om åtal icke väckes inom den

utsatta tiden eller begäran om förlängning icke inkommer, skall rätten omedelbart

förordna om den häktades frigivande.

Reseförbud. Detta innebär förbud för misstänkt att utan tillstånd

lämna honom anvisad vistelseort. Sådant förbud kan enligt bestämmelser

som meddelas i 25 kap. utfärdas, om någon är skäligen misstänkt för brott

varå frihetsstraff kan följa och det med hänsyn till brottets beskaffenhet,

den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras

att han avviker eller annorledes undandrar sig lagföring eller straff men det

eljest ej förekommer anledning att anhålla eller häkta honom. I vissa fall

kan reseförbud även meddelas oberoende av brottets beskaffenhet. Reseförbud

meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Om reseförbud

överträdes eller därmed förenat villkor ej fullgöres, skall den misstänkte

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

omedelbart anhållas eller häktas, om det ej är uppenbart att skäl därtill ej

förekomma.

Kvarstad och skingringsförbud. Om någon är skäligen misstänkt

för brott och det skäligen kan befaras att han genom att avvika eller

genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrar sig att gälda

böter, värdet av förverkad egendom eller annan ersättning till det allmänna

eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antagas

komma att på grund av brottet ådömas honom, får enligt vad som stadgas

i 26 kap. kvarstad läggas å så mycket av hans lösa egendom som svarar

mot skulden eller, om det är tillfyllest, egendomen ställas under förbud att

säljas eller skingras, s. k. skingringsförbud. Skingringsförbud kan även meddelas

å fast egendom. Beslut om kvarstad eller skingringsförbud meddelas

av rätten. I avbidan på rättens beslut om kvarstad eller skingringsförbud

får undersökningsledaren eller åklagaren taga lös egendom i förvar. Då fara

är i dröjsmål, får sådan åtgärd vidtagas även av polisman.

Beslag. Medan kvarstad och skingringsförbud avse att säkra ett visst

förmögenhetsvärde, avser beslag omhändertagande av vissa bestämda föremål,

som skäligen kunna antagas äga betydelse för utredning om brott eller

vara genom brott någon avhända eller på grund av brott förverkade. Beslag

får enligt de bestämmelser som meddelas i 27 kap. äga rum oberoende av

brottets svårhetsgrad eller beskaffenhet. Åtskilliga inskränkningar beträffande

befogenheten att taga i beslag gälla emellertid. Sålunda får enligt 27

kap. 2 § beslag ej läggas å skriftlig handling, om dess innehåll kan vara

sådant att befattningshavare eller annan enligt de regler som meddelas i

36 kap. rättegångsbalken ej må höras såsom vittne därom och handlingen

innehaves av honom eller av den till vars förmån tystnadsplikten gäller. Ej

heller må, såvida det icke är fråga om brott varå ej kan följa lindrigare straff

än stralfarbete i två år, hos den misstänkte eller vissa honom närstående

beslag läggas å skriftligt meddelade mellan den misstänkte och någon honom

närstående eller mellan sådana närstående inbördes. Särskilda bestämmelser

ha även meddelats om beslag å brev, telegram eller annan försändelse, som

linnes i postverkets eller telegrafverkets vård. Sådan handling får tagas i

beslag endast om å brottet kan följa straffarbete samt försändelsen hos

mottagaren skulle vara underkastad beslag.

Beslag kan beslutas av rätten beträffande föremål, som företes vid rätten

eller eljest är tillgängligt för beslag, samt av undersökningsledaren eller

åklagaren. Även annan, som med laga rätt griper eller anhåller misstänkt eller

verkställer häktning, husrannsakan eller kroppsvisitation, äger lägga beslag

å föremål som därvid påträffas. År fara i dröjsmål, får även eljest polisman

verkställa beslag, dock ej i fråga om försändelse i post- eller telegrafverkets

vård. Beslag som ej verkställts av rätten, undersökningsledaren eller

åklagaren är endast provisoriskt; anmälan skall skyndsamt göras hos undersökningsledaren

eller åklagaren.

Om beslag verkställts utan rättens förordnande, äger den som drabbats

av beslaget begära rättens prövning därav.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

13

Beslag skall, såvida åtal ej redan väckts, inom viss tid följas av åtal.

Härom stadgas i 27 kap. 7 §. När rätten förordnar om beslag eller fastställer

verkställt beslag, skall den utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas.

Tiden må därvid ej bestämmas längre än som finnes oundgängligen erforderligt.

I annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes.

Om tiden finnes otillräcklig, äger rätten, om framställning därom

göres före utgången av tiden, medgiva förlängning.

För att möjliggöra beslag av försändelse, som väntas inkomma till post-, telegraf-,

järnvägs- eller annan befordringsanstalt, har i 27 kap. 9 § befogenhet

givits rätten att efter framställning av undersökningsledaren eller åklagaren

förordna att dylik försändelse, när den inkommer, skall kvarhållas till dess

frågan om beslag blivit avgjord. Förordnande härom skall meddelas att

gälla viss tid, högst en månad, från den dag då förordnandet delgavs anstaltens

föreståndare. I förordnandet skall intagas underrättelse att meddelande

om åtgärden icke må utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren

lämnas avsändaren, mottagaren eller annan. När försändelse på grund

av förordnandet kvarhållits, skall föreståndaren utan dröjsmål göra anmälan

hos den som begärt förordnandet, varvid denne har att omedelbart

pröva om beslag skall äga rum.

Om den, från vilken beslag sker, ej är närvarande vid beslaget, skall han

enligt 27 kap. 11 § ofördröjligen underrättas därom och hur det förfarits

med det beslagtagna. Har försändelse hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan

befordringsanstalt tagits i beslag, gäller dock en särskild bestämmelse.

I sådant fall skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren

och, om avsändaren är känd, även denne underrättas.

Beträffande behandlingen av beslagtaget föremål ha meddelats vissa föreskrifter,

av vilka här må nämnas bestämmelserna i 27 kap. 12 § rörande

beslag av post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild

handling. Sådan handling får icke närmare undersökas, brev eller annan

enskild handling ej heller öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren

eller åklagaren. Dock får sakkunnig eller annan som anlitas för utredningen

angående brottet eller eljest därvid höres, efter anvisning av sådan myndighet

granska handlingen. Äger den som verkställer beslaget ej närmare

undersöka handlingen, skall den av honom förseglas. I lagrummet stadgas

även beträffande post- eller telegrafförsändelse, att avskrift eller utdrag därav

ofördröjligen skall tillställas mottagaren, om det kan ske utan men för

utredningen.

I 27 kap. 16 § meddelas bestämmelser om telefonavlyssning. Ingrepp

i telefonhemlighcten får företas blott i vissa strängt begränsade fall.

Sålunda får avhörande av telefonsamtal medgivas endast när fråga är om

brott av så allvarlig beskaffenhet, att därå icke kan följa lindrigare straff än

straffarbete i två år. Rätt att besluta om åtgärden tillkommer endast rätten,

som kan upptaga frågan blott på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.

Beslutet får avse tillstånd till avhörande av samtal till och från telefonapparat

som innehaves av den som skäligen kan misstänkas för brottet

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom. Tillståndet skall

meddelas att gälla viss tid, högst en vecka, från den dag, då tillståndet delgavs

telefonanstaltens föreståndare. Beträffande granskning av uppteckning

som ägt rum vid samtals avhörande, skall vad i 27 kap. 12 § stadgas

om undersökning och granskning av enskild handling äga tillämpning. I den

mån uppteckningen innehåller något, som ej är av betydelse för utredningen,

skall den efter granskningen omedelbart förstöras.

Under förarbetena till nya rättegångsbalken ifrågasattes att möjlighet

skulle beredas undersökningsledaren eller åklagaren att från telefonanstalt

erhålla uppgift å telefonsamtal, växlade eller beställda mellan apparat, som

kunde antagas ha begagnats eller komma att begagnas av den misstänkte,

och annan apparat. Något stadgande härom kom dock icke att inflyta i rättegåugsbalken,

enär processlagberedningen och föredragande departementschefen

ansågo att frågan om sådan åtgärd kunde regleras i administrativ

ordning (se prop. 1942: 5 s. 509). Sedermera kom emellertid att i 1929 års

telefonreglemente (§ 2 i lydelse jämlikt kungörelse den 26 september 1948)

inflyta ett stadgande av innehåll, bland annat, att uppgift om namn å de personer

och nummer å de apparater, mellan vilka samtal utväxlats, icke finge,

där ej i lag annorlunda stadgades, delges andra än dem, mellan vilka samtalet

utväxlats eller som vore innehavare av de vid samtalet använda telefonapparaterna.

Samma stadgande återfinnes i 3 § i nu gällande telefonreglemente

den 16 mars 1951, nr 132.

Husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Husrannsakan får enligt bestämmelserna i 28 kap., om det förekommer

anledning att brott förövats, äga rum i »hus, rum eller slutet förvaringsställe»

för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag, eller

eljest till utrönade av omständighet som kan äga betydelse för utredningen

om brott. Det fordras att frihetsstraff skall kunna följa å brottet. I regel får

sådan husrannsakan företagas blott hos den som misstänkes för brottet.

Husrannsakan kan även företagas för eftersökande av den som skall gripas,

anhållas eller häktas eller hämtas till förhör; sådan husrannsakan får verkställas

hos den misstänkte eller hos annan, om synnerlig anledning förekommer

att den sökte uppehåller sig där.

Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklagaren

eller rätten. Kan husrannsakan antagas bli av stor omfattning eller

medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden företages, bör, om

ej fara är i dröjsmål, åtgärden icke vidtagas utan rättens förordnande. Utan

förordnande av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten äger polisman

företaga husrannsakan, om ålgärden har till syfte att eftersöka den som

skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse

vid rätten eller att verkställa beslag å föremål som på bar gärning följts eller

spårats, likaså eljest om fara är i dröjsmål.

Även för kroppsvisitation och kroppsbesiktning fordras att frihetsstraff

skall kunna följa å brottet. Förekommer anledning att brott av sådan svårhetsgrad

förövats, kan kroppsvisitation eller kroppsbesiktning företagas för

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

eftersökande av föremål som är underkastat beslag eller eljest till utrönande

av omständighet som kan äga betydelse för utredning om brottet. Beträffande

rätt att besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning gäller i stort sett

detsamma som för husrannsakan. Åtgärden beslutas sålunda av undersökningsledaren,

åklagaren eller rätten; om fara är i dröjsmål, kan åtgärden

också beslutas av polisman.

Tvångsmedelslagstiftningen och dess tillämpning under det andra världskriget.

Den 10 juni 1938 utfärdade Kungl. Maj:t en hemligstämplad kungörelse,

den s. k. säkerhetskungörelsen. Enligt denna kungörelse skulle finnas en

allmän säkerhetstjänst i syfte att vid krig eller krigsfara förhindra överbringandet

av krigsunderrättelser till obehöriga. I kungörelsen angavs genom

en detaljerad uppräkning vad som skulle anses såsom krigsunderrättelser.

Säkerhetstjänstens verksamhet var enligt kungörelsen uppdelad i två

grenar, innefattande den ena övervakning av post-, telegraf-, telefon- och

radiotrafik samt trafiken å järnvägar och väg-, sjö- och luftförbindelser,

och den andra för dylik övervakning erforderlig spaning efter misstänkta

personer. Säkerhetstjänsten skulle handhavas av en av Kungl. Maj :t särskilt

förordnad säkerhetschef. Denne, som lydde omedelbart under Kungl. Maj :t,

hade ansvaret för och ledningen av säkerhetstjänsten inom hela riket. Vidare

skulle finnas säkerhetschefen underlydande övervakningschefer till

det antal Kungl. Maj :t bestämde. Övervakningschef utsågs av Kungl. Maj :t,

som tillika bestämde verksamhetsområde för sådan chef (övervakningsområdet).

Övervakningschef ålåg alt efter de av säkerhetschefen angivna huvudlinjerna

närmare planlägga säkerhetstjänsten inom övervakningsområdet

samt tillse att tjänsten bedrevs med erforderlig omsorg och kraft.

Beträffande de befogenheter, som skulle tillkomma säkerhetstjänstens befattningshavare

vid verksamhetens utövande, innehöll säkerhetskungörelsen

däremot i övrigt icke några bestämmelser. I kungörelsen utsädes, att angående

befogenhet för personalen vid säkerhetstjänsten att förordna om beslag,

skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan samt om övervakning av

meddelanden, som befordrades med post, telegraf, telefon och radio eller

annorledes, ävensom om kvarhållande av misstänkt person skulle gälla

vad därom kunde varda särskilt stadgat.

Redan innan kriget brutit ut, sattes säkerhetskungörelsen delvis i kraft,

och från den 12 april 1940 var den i sin helhet i tillämpning.

Vid tiden för krigsutbrottet reglerades de tvångsmedel, som kunde användas

vid förberedande utredningar rörande brott, dels i 19 § strafflagens

promulgationsförordning och dels i lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel

i brottmål. I 19 § strafflagens promulgationsförordning funnos bestämmelser

om häktning och kvarhållande av misstänkt person. De tvångsmedel

som reglerades i 1933 års lag voro beslag, skingringsförbud samt husoch

kroppsrannsakan. Befogenhet att besluta om ifrågavarande tvångsmedel

tillkom länsstyrelse, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom polis
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

mästare och polisintendent, som var chef för kriminalavdelning i stad, samt

domstol i mål som där handlades. Viss rätt att begagna tvångsmedel tillkom

även underordnade polismän. Bestämmelserna om häktning och kvarhållande

av misstänkt person överensstämde, med den skiljaktighet som föranledes

av att numera endast rätten kan besluta om häktning, i huvudsak

med de nu gällande reglerna om häktning och anhållande i rättegångsbalken.

Beträffande beslagsreglerna må nämnas att 1933 års lag saknade motsvarighet

till stadgandena i 27 kap. 9 och 16 §§ rättegångsbalken rörande kvarhållande

av försändelse som väntas inkomma till post eller annan befordringsanstalt

och om avlyssning av telefonsamtal.

De i säkerhetskungörelsen förutsatta bestämmelserna om allmänna säkerhetstjänstens

befogenheter meddelades i lagen den 14 oktober 1939 om

särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19

kap. strafflagen m. in. samt i lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel

vid krig eller krigsfara in. in. Båda dessa lagar erhöllo provisorisk karaktär

och skulle gälla till utgången av mars 1941. Giltighetstiden för 1939 års lag

förlängdes ej. Däremot förlängdes 1940 års lag successivt, sista gången genom

lag den 26 maj 1944, enligt vilken 1940 års lag ägde fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1945.

Genom 1939 års lag tillkommo vissa i förhållande till då gällande rätt nya

tvångsmedel, som skulle få användas vid utredning rörande vissa brott, särskilt

sådana brott som avsågos i 8 och 19 kap. strafflagen och varå kunde

följa straffarbete. De nya tvångsmedel som infördes genom lagen voro kvarhållande

av post- och tclegrafförsändelser samt avlyssnande av telefonsamtal

och inhämtande av uppgift å beställda eller utväxlade telefonsamtal.

1940 års tvångsmedelslag innefattade mycket mera vittgående befogenheter

än den år 1939 utfärdade lagen. De i 1940 års lag angivna åtgärderna

fingo tillgripas i den mån så fanns erforderligt för att hindra eller uppdaga

brott mot 8 kap. strafflagen eller sådana brott mot 19 kap. samma lag, vilka

kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser

med främmande makt. Sedermera utökades denna förteckning med

brott mot den år 1940 tillkomna lagen om straff för sabotage. Åtgärderna

fingo emellertid därutöver användas även i den mån det var erforderligt för

att hindra att förhållande, vars meddelande till främmande makt kunde föranleda

skada som nyss nämnts, kom till obehörigas kännedom eller för att

vinna utredning om obehörigt utforskande av sådant förhållande eller om

överbringande till obehörig av meddelande därom. Under de nu angivna

förutsättningarna kunde enligt 1940 års lag beslut meddelas om beslag,

skingringsförbud samt hus- eller kroppsrannsakan. Vidare kunde beslutas

att expediering av post-, telegraf-, järnvägs- eller annan törsändelse skulle

inställas eller fördröjas eller försändelsens innehåll granskas och censureras

samt att expediering av telefonsamtal skulle inställas eller fördröjas eller

samtal avlyssnas eller telefonapparat för viss tid eller tills vidare avstängas

för samtal. Genom lag den 21 mars 1941 tillädes att det jämväl kunde

beslutas att uppgift skulle lämnas från telefonanstalt å utväxlade eller

beställda samtal.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

17

Vidare gav 1940 års lag möjlighet att där det befanns erforderligt för ändamål

som förut nämnts gripa och kvarhålla personer, vilka misstänktes

för att förbereda, utöva eller främja sådan verksamhet, mot vilken lagen

riktade sig.

Åtgärd som beslutats med stöd av 1940 års lag fick enligt vad som uttryckligen

stadgades icke upprätthållas längre än som erfordrades för att

vinna det med åtgärden avsedda ändamålet. Därutöver funnos i lagen vissa

särskilda kontrollföreskrifter. I fråga om förfarandet vid beslag och skingringsförbud

samt hus- och kroppsrannsakan, som kunde komma att äga rum

med stöd av lagstiftningen, ägde sålunda flertalet bestämmelser i den för

vanliga förhållanden avsedda 1933 års lag motsvarande tillämpning. Detta

innebar bl. a. att om brott som föranlett beslag eller skingringsförbud ej åtalats

inom en månad från åtgärdens verkställande, beslaget eller skingringsförbudet

skulle hävas, såvida ej länsstyrelsen eller, efter bemyndigande av

Kungl. Maj :t, annan myndighet medgivit att åtgärden finge bestå under viss

ytterligare tid. I samband med förlängningen av lagens giltighetstid år 1943

infördes bestämmelser rörande ökad kontroll å förordnanden om granskning

av postförsändelser och om avlyssnande av telefonsamtal. Om dylikt beslut

meddelats, skulle sålunda anmälan därom med angivande av skälen för beslutet

utan dröjsmål göras hos justitiekanslern, som hade att upphäva detsamma,

om han fann att det icke borde äga bestånd. Enligt den ursprungliga

lydelsen av 1940 års lag skulle kvarhållen person, om han ej inom trettio

dagar från första dagen av kvarhållandet förklarats häktad, frigivas, såvida

ej justitiekanslern medgivit att han finge kvarhållas under viss ytterligare

tid, högst trettio dagar. Vid lagens förlängning 1941 ändrades dessa bestämmelser.

Ändringen innebar att den tid kvarhåilande finge ske utan medgivande

av justitiekanslern förkortades till femton dagar samt att justitiekanslern

skulle äga giva tillstånd till fortsatt kvarhåilande under högst femton

dagar varje gång sådant tillstånd hos honom begärdes. Den sammanlagda

längsta tiden för kvarhåilande, sextio dagar, bibehölls dock. Samtidigt

med lagens förlängning för tiden den 1 juli 1944—den 30 juni 1945 förkortades

den längsta tiden för kvarhåilande till trettio dagar och stadgades att,

då någon med stöd av lagen kvarhållits mer än fem dygn, anmälan därom

ofördröj ligen skulle göras hos justitiekanslern.

Befogenhet att föranstalta om åtgärder som avsågos i 1940 års lag tillkom

länsstyrelse, landsfogde och polismästare samt i Stockholm dessutom förste

stadsfiskalen och den polisintendent, som var chef för kriminalavdelningen.

Kungl. Maj :t kunde emellertid uppdraga beslutanderätt i nu förevarande fall

åt befattningshavare, som kunde anses jämställd med de befattningshavare

inom åklagarväsendet och polisväsendet som nu nämnts. Underordnade befattningshavare

voro enligt 1940 års lag, i den mån Kungl. Maj :t förordnade

därom, berättigade att, då dröjsmål kunde medföra fara, besluta om användning

av ifrågavarande tvångsmedel. I sistnämnda fall skulle dock anmälan

om beslutet utan dröjsmål göras hos högre myndighet, som snarast

möjligt hade att pröva om åtgärden skulle bestå. Något sådant Kungl. Maj:ts

förordnande meddelades emellertid aldrig.

‘1 Hiliang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 22.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av 1940 års lag utfärdades

i en kungörelse av den 9 januari 1940. Denna kungörelse gällde till och med

den 31 mars 1941, då den ersattes av en ny kungörelse av i huvudsak samma

innehåll, vilken sistnämnda kungörelse sedermera successivt förlängdes

till och med den 30 juni 1945, då den upphörde att gälla.

1940 års lag skulle äga tillämpning blott därest Kungl. Maj:t förordnat

därom. Förordnande om tillämpning av lagen fick meddelas vid krig eller

krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.

Sådant förordnande meddelades samtidigt med lagens utfärdande.

Allmänna säkerhetstjänstens uppgift var enligt säkerhetskungörelsen, såsom

förut nämnts, att vid krig eller krigsfara förhindra överbringandet av

krigsunderrättelser till obehöriga. Genom 1940 års tvångsmedelslag skedde

emellertid i själva verket en utvidgning av säkerhetstjänstens verksamhetsområde.

Betydelsen av lagen ansågs nämligen sträcka sig längre än till endast

ett angivande av de befogenheter som tillkommo säkerhetstjänsten vid utövande

av dess uppgifter enligt säkerhetskungörelsen. Säkerhetstjänsten ansågs med

stöd av 1940 års lag äga befogenhet att tillämpa de däri angivna tvångsmedlen

ej blott till förhindrande av obehörigt överbringande av krigsunderrättelser i

den betydelse detta uttryck ägde enligt säkerhetskungörelsen utan även för

att hindra att förhållande, som kunde skada rikets vänskapliga förbindelser

med främmande makt, kom till obehörigas kännedom. Säkerhetstjänsten

fick sålunda till uppgift dels att förhindra och uppdaga spioneri- och sabotagebrott

och vissa därmed jämförliga brott och dels att genom övervakning

av trafikmedlen förhindra obehörig spridning av uppgifter om förhållanden,

som kunde skada rikets försvar eller folkförsörjningen eller rikets vänskapliga

förbindelser med främmande makt. Till fullgörande av sin berörda

uppgift utövade säkerhetstjänsten under kriget en mycket omfattande både

individuell och allmän kontroll över post-, telegram- och telefontrafiken

samt person- och godstrafiken med järnväg, båt och flyg. Vid utövande av

den allmänna kontrollen fungerade säkerhetstjänsten i praktiken såsom ett

allmänt censurorgan.

Omedelbart efter krigets slut vidtogos åtgärder för säkerhetstjänstens avveckling.

I propositionen nr 284 till 1946 års riksdag framlade Kungl. Maj :t

förslag angående fortsatt verksamhet för hindrande och uppdagande av

spioneri in. in. I propositionen uttalades att en sådan organisation som allmänna

säkerhetstjänsten, vilken tillkommit för att stödja den ordinära

polismakten under vissa exceptionella förhållanden och vilken organisatoriskt

skilde sig från polisväsendet i övrigt, icke borde bestå under normala

förhållanden. Övervägande skäl talade för att ifrågavarande verksamhet

under fredstid borde vara en uppgift för de ordinära polis- och åklagarmyndigheterna.

Med hänsyn till de särskilda krav som ställdes på detta arbete

och då kostnaderna för den spaningsverksamhet som vore förenad därmed

icke borde helt falla på kommunerna, borde emellertid dessa myndigheter

vid utförandet av det egentliga spaningsarbelet i allmänhet anlita biträde av

statspolispersonal. Enär spionage- och underrättelseverksamheten ofta hade

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

19

förgreningar i skilda delar av riket, borde vidare inom polisorganisationen

möjlighet finnas till central överblick över verksamheten och till samordnande

av de erforderliga polisåtgärderna. Av denna anledning borde uppdragas

åt statspolisintendenten att sörja för den behövliga samordningen på

området. Föredragande statsrådet uttalade i propositonen att han hade för

avsikt att, om riksdagen godkände förslaget att taga statspolisorganisationen

i anspråk för verksamheten, utse två för medborgarsinne kända personer,

med vilka statspolisintendenten kunde samråda i principiella spörsmål och

andra frågor av betydelse. Sedan det i propositionen framlagda förslaget bifallits

av riksdagen, förordnade Kungl. Maj :t den 29 juni 1946 att vad i lag

eller författning funnes föreskrivet om säkerhetstjänsten eller dess personal,

uppgifter och befogenheter skulle upphöra att gälla med utgången av

juni 1946. 1940 års tvångsmedelslag hade som förut nämnts upphört att

gälla redan med utgången av juni 1945.

Den 12 januari 1945 beslöt Kungl. Maj :t tillsätta en parlamentarisk kommission

med uppdrag att verkställa en allsidig utredning rörande vissa

förhållanden i samband med uppdagandet att en befattningshavare i statens

utlänningskommission utlämnat vissa uppgifter till en svensk medborgare,

som bedrivit olovlig underrättelseverksamhet. I direktiven för utredningen

framhölls att i den allmänna diskussion som föranletts av detta uppdagande

riktats kritik också mot säkerhetstjänsten, varför en undersökning syntes

påkallad även för säkerhetstjänstens del. Hemställan om sådan undersökning

hade för övrigt gjorts av säkerhetschefen själv. Enligt direktiven skulle

kommissionen vara oförhindrad att till granskning upptaga även andra frågor

angående säkerhetstjänstens verksamhet än sådana som ägde samband

med den nämnde befattningshavarens förehavanden. Till fullgörande av

sitt uppdrag avlämnade kommissionen tre betänkanden, av vilka det tredje

(SOU 1948: 7) behandlade säkerhetstjänstens verksamhet.

Den kritik som i den allmänna diskussionen riktades mot säkerhetstjänstens

verksamhet avsåg i främsta rummet tillämpningen av de befogenheter

som enligt 1940 års tvångsmedelslag tillkoinmo säkerhetstjänstens befattningshavare.

Denna kritik framkom ej blott i anslutning till de särskilda

händelser som närmast föranledde undersökningskommissionens tillsättande

utan jämväl — bl. a. i riksdagen — i andra sammanhang. Kommissionen

lämnade i sitt nämnda betänkande en utförlig redogörelse för säkerhetstjänstens

verksamhet, såväl vad angår kontrollen över trafikmedlen som beträffande

spaningsverksamheten. I samband härmed upptog kommissionen

till behandling klagomål som från enskilda personer framförts rörande åtgärder

från säkerhetstjänstens sida i vissa särskilda fall. På grundval av

den verkställda utredningen gjorde kommissionen i sitt betänkande vissa

uttalanden rörande säkerhetstjänstens verksamhet. Dessa uttalanden voro,

särskilt såvitt angår den allmänna kontrollverksamheten, delvis av kritisk

innebörd. Till en del riktade sig kommissionens kritik mot den obestämda

och vaga avfattningen av 1940 års tvångsmedelslag, varigenom osäkerhet

uppstod rörande omfattningen av de ingripanden som kunde ske med

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

stöd av lagen. Kommissionens sammanfattande uttalanden rörande undersökningsresultatet

återfinnas, beträffande kontrollen över trafikmedlen i

betänkandet å s. 221—235 och beträffande säkerhetstjänstens spaningsverksamhet

in. m. å s. 420—429.

Stats polisintendentens promemoria.

Såsom nämnts framlades i en av statspolisintendenten upprättad, den

1 februari 1951 överlämnad promemoria förslag om utarbetande av en

tvångsmedelslagsliftning enligt vissa i promemorian angivna riktlinjer.

I promemorian framhölls att framför allt den bristande tillgången på

tvångsmedel begränsat möjligheterna att frambringa bevis för brottslig

verksamhet mot rikets säkerhet. Nu gällande lagstiftning vore härutinnan

otillfredsställande. Reglerna för telefon-, post- och telegramkontroll vore

enligt statspolisintendentens mening verklighetsfrämmande och opraktiska

och utgjorde icke något nämnvärt tillskott till polisens möjligheter att framskaffa

bevis. Gällande regler motsvarade icke tillnärmelsevis de krav som i

nu rådande utrikespolitiska läge kunde uppställas.

Beträffande trafikmedelskonlrollen uttalades i promemorian, att redan

förefintligheten av möjlighet till sådan kontroll vore ägnad att hindra användande

av trafikmedlen i illegalt syfte. Ur preventiv synpunkt hade detta

stor betydelse. Erfarenheter från det andra världskriget visade dessutom att

trafikmedelskontroll avsevärt ökade utsikterna till resultat av den yttre

övervakningen. I brist på de upplysningar som genom sådan kontroll kunde

erhållas om personliga kontakter, sammanträffanden och avsikter måste

polisen nu väsentligen förlita sig på övervakningsarbete. Övervakningsarbetet

krävde synnerligen stor skicklighet vid utförandet. Riskerna för misslyckande

vore under alla förhållanden mycket stora, övervakningen krävde

dessutom stora personalresurser. Urvalet av övervakningsobjekten bleve,

utan de kompletterande upplysningar som kunde erhållas genom trafikmedelskontrollen,

mycket vanskligt och resultatet ofta slumpartat.

I fortsättningen framhölls i promemorian, att den nuvarande ordningen,

enligt vilken beslut om användande av tillgängliga tvångsmedel i väsentlig

grad meddelades av domstol, vore ur många synpunkter oläglig. Härom anfördes

bl. a. följande.

Domstolarna besitta vanligen icke den allmänna kunskap om bakomliggande

förhållanden, som är en grundförutsättning för nu ifrågavarande

spörsmåls rätta bedömande. Särskilt i mera tillspetsade situationer måste

tvångsmedlen — ofta nattetid och utom vanlig tjänstetid •— snabbt kunna

beslutas. Det torde icke vara möjligt om beslutanderätten skall tillkomma

domstolarna. Härtill kunna läggas de risker ur sekretesssynpunkt, som äro

förbundna med den hos myndigheter ej sällan förekommande mindre noggranna

förvaringen av hemliga handlingar.

Vidare underströks i promemorian, att användande av effektivare processuella

tvångsmedel icke borde anstå till det ögonblick, då krigsfaran vore

akut. Vid den tidpunkten hade den fientliga verksamheten (spioneri, orga
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

21

niserandet av femtekolonnen, förberedelserna för sabotage) sannolikt redan

i det väsentliga uppnått sina syftemål. 1940 års tvångsmedelslag hade kunnat

bringas i tillämpning vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga

av krig föranledda förhållanden. Det kunde ifrågasättas om icke

sådana förhållanden redan inträtt. Om man utginge från att så vore fallet,

funnes icke anledning att i nuläget ställa mindre krav på processuella

tvångsmedel än som ansetts nödvändigt vid tiden för lagens tillkomst. Endast

i förening med skärpta tvångsmedel kunde den dyrbara insatsen av

polispersonal väntas giva fullt utbyte.

I anslutning till det anförda föreslog statspolisintendenten att en lagstiftning

snarast måtte genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med 1940

års tvångsmedelslag. Brottskategorierna borde emellertid utökas med 9 kap.

1, 2 och 6 §§ strafflagen. Härjämte borde vissa formella ändringar göras,

framför allt på grund av nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Eftersom

riket icke befunne sig i krig, vore emellertid vissa modifikationer att

tillråda. Sålunda borde den längsta tiden för anhållande bestämmas till

trettio dagar. När någon med stöd av bestämmelserna skulle kvarhållas mer

än fem dagar, borde anmälan härom ofördröj ligen göras hos justitiekanslern,

som skulle pröva huruvida åtgärden vore befogad. Från polis- och

åklagarmyndigheternas sida vore det ett bestämt önskemål att åtgärder enligt

tvångsmedelslagstiftningen underkastades en noggrann kontroll. Med

hänsyn härtill föreslog statspolisintendenten — utöver vad nyss anförts

om kontroll av anhållningsbeslut —- att polis- och åklagarmyndigheternas

samtliga beslut i ärenden rörande trafikmedelskontroll under fred omedelbart

skulle underställas justitiekanslern för prövning. Det syntes vara en

angelägen uppgift för de personer, med vilka statspolisintendenten skulle

samråda i frågor av större vikt, att taga del av dessa beslut. Genom sistnämnda

förfarande säkrade man på grund av rådets sammansättning frågornas

bedömande jämväl ur medborgerliga synpunkter. Under krig borde

konirollförfarande av detta slag icke förekomma.

Behandlingen vid 1951 års riksdags vårsession av frågan om en beredskaps
lagstiftning.

I de inledningsvis omförmälda, vid innevarande års riksdags vårsession

väckta motionerna, vari hemställdes om skyndsam utredning angående en

beredskapslagstiftning, uttalades bl. a. att det allvarliga utrikespolitiska läget

ånyo aktualiserat behovet av ett stärkt skydd mot landsförrädisk verksamhet.

Under sådana förhållanden syntes det trängande att upptaga till

närmare undersökning de frågor som sammanhängde med behovet av lagstiftningsåtgärder,

innebärande vidgade befogenheter för myndigheterna att

inskrida mot verksamhet som hotade rikets yttre eller inre säkerhet.

I de yttranden över motionen som första lagutskottet inhämtade från

skilda myndigheter vitsordades genomgående behovet av en utredning på förevarande

område. Särskilt i det av överbefälhavaren avgivna yttrandet underströks

att utredningen även borde omfatta vad som i lagstiftningshänse
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

ende borde göras för att i nuläget erhålla större möjligheter att ingripa mot

verksamhet som hotade rikets yttre och inre säkerhet.

Första lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 23),

att intresset att trygga statens yttre och inre säkerhet i tider av krig eller krigsfara

uppenbarligen krävde mer ingripande lagregler än dem som komme

i fråga för mera fredliga förhållanden. Någon meningsskiljaktighet torde,

framhöll utskottet vidare, icke råda därom, att en lagstiftning i huvudsak

motsvarande den som gällde under det senaste världskriget bleve nödvändig

för den händelse att läget skulle undergå en skärpning. Skulle riket komma

i krig eller ett med krig jämförligt tillstånd inträda, torde ännu mera ingripande

lagregler bli ofrånkomliga. Med den försämring som det världspolitiska

läget de senare åren undergått hade man tyvärr att räkna med som en

praktisk möjlighet att vårt land kunde komma att bli indraget i krigiska förvecklingar

eller att i vart fall landets säkerhet kunde bli hotad. Det vore

under sådana förhållanden angeläget att de lagstiftnings- och andra åtgärder,

som för sådana fall bleve erforderliga, redan nu förbereddes.

Frågan föranledde debatter i båda kamrarna (I kamm. prot. 1951: 16 s.

94—109, II kamm. 1951: 16 s. 88—108). Såsom nämnts avslogs det i motionerna

framställda yrkandet med motivering att utredning i ämnet redan

påginge.

Justitiedepartementets promemoria.

Såsom i inledningen anmärkts har inom justitiedepartementet upprättats

en den 26 juli 1951 dagtecknad promemoria med förslag till skärpt lagstiftning

om tvångsmedel vid utredning rörande brott mot rikets säkerhet.

I promemorian uttalas till en början, att det med hänsyn till de synpunkter

som framförts bl. a. av statspolisintendenten syntes befogat att nu vidtaga

en viss skärpning av tvångsmedelslagstiftningen. Vid utformningen

av lagregler i detta syfte borde självfallet beaktas de erfarenheter som vunnits

vid tillämpningen av 1940 års tvångsmedelslag.

Det i promemorian framlagda förslaget begränsar sig till en utvidgning

av gällande lagstiftning rörande individuella ingripanden.

Det framhålles i promemorian att en allmän kontrollverksamhet

ej borde ske utan mycket noggranna överväganden av de ömtåliga spörsmål

som uppkomme i sammanhanget. Frågan därom syntes vara att hänföra

till sådana åtgärder som borde förberedas för att eventuellt sättas i

tillämpning, om en ytterligare allvarlig skärpning av läget skulle inträda.

Vidare har i promemorian förutsatts att bekämpandet av spioneri och liknande

brott skulle liksom för närvarande handhavas av de ordinära polisoch

åklagarmyndigheterna med biträde vid spaningsverksamheten av statspolisen

och att den utvidgning av tvångsmedelslagstiftningen som i nuvarande

läge kunde befinnas erforderlig således skulle helt anknyta till den

bestående organisationen.

Beträffande den tekniska utformningen av de erforderliga lagbestämmelserna

uttalas i promemorian att lagstiftningen borde utformas såsom

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

23

tilläggs- och undantagsbestämmelser till rättegångsbalken. Härigenom ernådde

man bl. a. att balkens stadganden bleve tillämpliga i allt, varom särbestämmelser

ej meddelats. Vid utformandet av tvångsmedelsbestämmelserna

syntes det angeläget, framhålles vidare i promemorian, att undvika de

vaga och obestämda formuleringar som 1940 års lag begagnade vid angivandet

av förutsättningarna för ingripande. Användningen av tvångsmedlen

borde liksom enligt rättegångsbalken uttryckligen anknyta till förefintligheten

av misstanke o in brott. En lagstiftning i ämnet borde sålunda

i detta hänseende konstrueras i överensstämmelse med föregångaren

till 1940 års tvångsmedelslag, d. v. s. lagen den 14 oktober 1939 om särskilda

tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 kap. eller 19 kap.

stratt lagen m. in. Med hänsyn till straffbestämmelsernas nuvarande utformning

borde enligt promemorian kompletterande stadganden rörande användande

av tvångsmedel meddelas rörande följande brott, nämligen högförräderi

(8 kap. 1 £), spioneri (8 kap. 4 och 5 §§), obehörig befattning med

hemlig uppgift (8 kap. 6 § första stycket), olovlig underrättelseverksamhet

(8 kap. 7 §), uppror (9 kap. 1 §), majestätsbrott (9 kap. 2 §), väpnat hot

mot laglig ordning (9 kap. 6 §) samt sabotage (19 kap. 4 §). Samtliga dessa

brott vore av sådan svårhetsgrad att straffarbete inginge i strafflatituden.

De ökade möjligheterna till ingripande borde avse även försök och förberedelse,

som beträffande alla ifrågavarande brott straffbelagts.

Vad angår de särskilda punkter där avsteg från rättegångsbalkens bestämmelser

kunde ifrågakonnna har i promemorian först upptagits frågan

om möjlighet till förlängning av anhållningstiden. Härom anföres

i promemorian:

Enligt de gällande bestämmelserna rörande häktning och anhållande skall

framställning om häktande av anhållen person avlåtas till rätten senast dagen

efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne inställdes

till förhör; fristen kan dock förlängas till fem dagar, om för prövning

av häktningsfrågan ytterligare utredning finnes erforderlig (24 kap.

12 §). Utredningen av brott om vilka nu är fråga kräver ofta avsevärd tid,

beroende på att de i allmänhet äro av komplicerad beskaffenhet med ett flertal

personer inblandade. Enligt 1940 års tvångsmedelslag medgavs också en

avsevärd förlängning av tiden; ursprungligen tilläts kvarhållande ända upp

till sextio dagar, vilken tid dock sedermera förkortades till trettio dagar. Av

den statistik rörande anhållanden under kriget av säkerhetstjänsten eller

på dess föranstaltande, som redovisats i undersökningskommissionens betänkande

(s. 246), framgår att möjligheten till kvarhållande under längre

tidrymd än fem dagar utnyttjades i ett ganska stort antal fall. Statistiken

visar hl. a. att tiden för kvarhällandet i allmänhet varit längre i de fall som

lett till åtal. Undersökningskommissionen har icke gjort något särskilt uttalande

i anslutning till den ifrågavarande statistiken. Med hänsyn till behovet

av en skärpt övervakning av spioneri- och sabotagebrott synes det

önskvärt att möjlighet till utsträckning av anhållningstiden åter införes.

Såsom förutsättning torde böra anges alt längre tid än den i 24 kap. 12 §

rättegångsbalken angivna finnes oundgängligen erforderlig för ytterligare utredning

av häktningsfrågan. På sätt föreslagits av statspolisintendenten synes

längsta anhållningstiden böra bestämmas till trettio dagar.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

I promemorian föreslås vidare vissa kompletteringar av rättegångsbalkens

bestämmelser i 27 kap. rörande beslag

och telefonavlyssning. Beträffande regeln i 27 kap. 2 §

andra punkten angående beslag å vissa skriftliga meddelanden föreslås den

jämkningen att vid förundersökning angående de förut uppräknade brotten

beslag skall få ske, oavsett att å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete

i två år. I fråga om kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 §

anföres i promemorian att inhämtande av förhandstillstånd av rätten under

vissa förhållanden kunde innebära omgång och tidsutdräkt som kunde försvåra

utredningsresultatet. I sådana fall där ett snabbt ingripande vore av

nöden för att icke utredningsresultatet skulle äventyras borde därför beslutanderätten

anförtros undersökningsledaren eller åklagaren. Anmälan

som avsåges i 27 kap. 9 § tredje stycket borde för sådant fall göras hos den

som meddelat förordnandet.

Bestämmelserna i 27 kap. 16 § om telefonavlyssning vore enligt promemorian

i behov av komplettering i flera hänseenden, såvitt anginge här ifrågavarande

brott. Härom anföres följande.

Tillstånd till telefonavlyssning får enligt den gällande avfattningen av 27

kap. 16 § rättegångsbalken meddelas endast i samband med utredning rörande

brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år.

Denna avgränsning synes, i likhet med vad förut anförts beträffande beslag

enligt 27 kap. 2 § andra punkten, i nuvarande läge för snäv när det gäller

här ifrågavarande brottstyper. Tvångsmedlet bör få komma till användning

beträffande samtliga de förut uppräknade brotten, oavsett att å vissa av dem

kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Vidare synes det i vissa

fall kunna innebära ett hinder för brottsutredningens effektivitet att förordnande

om telefonkontroll får avse endast samtals avhörande. Om det

finnes vara av synnerlig vikt för utredningen, bör det även vara tillåtet att

inställa eller fördröja expedieringen av samtal eller att avstänga telefonapparaten.

Understundom torde det även kunna vara av betydelse för utredningen

att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller uppgift å telefonsamtal,

som utväxlats eller beställts mellan den misstänktes apparat och

annan apparat. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen1 anses

denna fråga emellertid kunna regleras i administrativ ordning. Giltighetstiden

för förordnande om telefonkontroll är enligt 27 kap. 16 § högst en

vecka. Med hänsyn till den ofta komplicerade beskaffenheten hos de brottsutredningar

varom här är fråga synes maximitiden för tillståndets giltighet

böra förlängas till en månad. Även beträffande telefonkontrollen torde

brottsutredningens effektivitet understundom kunna bli lidande av att tillstånd

måste inhämtas av rätten. Under samma förutsättning, som förut

angivits i fråga om förordnande jämlikt 27 kap. 9 § om kvarhållande av

försändelse, bör förordnande om telefonkontroll få meddelas av undersökningsledaren

eller åklagaren.

Beträffande de övriga i rättegångsbalken reglerade tvångsmedlen, nämligen

reseförbud, kvarstad och skingringsförbud, husrannsakan, kroppsvisitation

och kroppsbesiktning, föreslås i promemorian icke några ändringar.

1 Hänvisningen avser uttalandena under förarbetena till nya rättegångsbalken, se ovan s. 14.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

Det uttalas att dessa tvångsmedel i nuvarande läge torde fylla sin funktion

även såvitt anginge den mot rikets säkerhet riktade brottsliga verksamheten.

En fråga, som i promemorian ägnats särskild uppmärksamhet, gäller

kontrollen över tillämpningen av den föreslagna utvidgade

tvångs medelslagstift ningen. Rörande denna fråga

anföres att en granskning av vidtagna åtgärder syntes böra ske genom särskilt

kontrollorgan i samtliga de fall, där utvidgade befogenheter tillerkändes

undersökningsledaren och åklagaren. Med anknytning till de grundsatser

som tillämpats vid utformningen av rättegångsbalkens tvångsmedelsbestämmelser

borde övervakningen anförtros åt rätten. Beträffande den föreslagna

möjligheten till förlängning av anhållningstiden syntes kontrollen böra insättas

så snart anhållningstiden överskrede tio dagar. Om undersökmngsledaren

eller åklagaren kvarhölle den anhållne mer än tio dagar utan att

häktningsframställning ingåves till rätten, skulle alltså anmälan därom med

angivande av skälen omedelbart göras hos rätten. Likaså skulle anmälan

hos rätten ofördröj ligen göras när undersökningsledaren eller åklagaren

med stöd av de föreslagna särskilda bestämmelserna meddelat förordnande

om beslag å skriftlig handling eller om kvarhållande av försändelse eller

om telefonkontroll. Rätten skulle skyndsammast möjligt upptaga anmalan

till prövning och, om rätten funne den anmälda åtgärden obefogad, omedelbart

meddela beslut om den anhållnes frigivande resp. upphäva förordnandet.

I promemorian anföres att av domförhetsreglerna i 1 kap. 4 och 11 §§

rättegångsbalken torde följa att vid handläggning av anmälan varom nu

vore fråga häradsrätt vore domför utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren

domare. Några föreskrifter om att rätten i anledning av inkommen

anmälan skall hålla förhandling (jfr 24 kap. 13 § och 27 kap. 6 §) ha, med

hänsyn till arten av de förundersökningar det här gäller, ej ansetts böra

föreslås.

Enligt 49 kap. 4 § skall talan mot underrätts beslut under rättegången

i brottmål angående häktning eller åtgärd, som avses i 25—28 kap., föras

särskilt genom besvär. Samma regel gäller enligt 54 kap. 3 § beträffande

talan mot hovrätts beslut, som ej är slutligt, i där uppkommen eller dit

fullföljd fråga av dylik beskaffenhet. Vad sålunda stadgats — liksom vad

i övrigt enligt rättegångsbalken gäller beträffande fullföljd av talan mot

beslut rörande tvångsmedel — föreslås skola äga motsvaiande tillämpning

i fråga om fullföljd av talan mot rättens beslut enligt den i promemorian

föreslagna särskilda lagstiftningen.

Slutligen föreslås i promemorian, att bemyndigande skall givas Kungl.

Maj :t att i administrativ ordning utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter

till de förordade särskilda lagbestämmelserna.

Det vid promemorian fogade lagförslaget är avsett att träda i kraft den

1 januari 1952. Giltighetstiden har ansetts tills vidare böra begränsas till

ett år i sänder. För att frågan om förlängning av lagen skall kunna upptagas

vid riksdagens vårsession år 1953 har dock giltighetstiden nu föreslagits

skola utlöpa först den 30 juni 1953.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 22.

De personer, med vilka enligt vad förut anmärkts samråd ägt rum vid

upprättande av lagförslaget, ha anslutit sig till detsamma, dock utan att de

i alla detaljfrågor fattat någon definitiv ståndpunkt.

Yttrandena.

I de avgivna remissyttrandena tillstyrkes så gott som enhälligt, att en

lagstiftning enligt de i promemorian uppdragna riktlinjerna nu genomföres.

Behovet i rådande läge av en skärpning av tvångsmedelsbestämmelserna

såvitt angår brott mot rikets säkerhet understrykes starkt på

flera håll. Sålunda uttalar hovrätten över Skåne och Blekinge, att det för

hovrätten vore uppenbart, att redan det nuvarande läget krävde ett energiskt

ingripande mot sådan brottslig verksamhet, som riktade sig mot

rikets säkerhet, samt att rättegångsbalkens tvångsmedelsbestämmelser vore

otillräckliga för detta ändamål. De hänsyn till rättssäkerhet och individuell

frihet, som uppbure nämnda bestämmelser, måste under sådana förhållanden

vika i skälig utsträckning. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att

så snart misstanke förelåge — i synnerhet i rådande utrikespolitiska läge —

om brott av denna beskaffenhet, måste tillräckliga möjligheter föreligga för

att samhället skulle kunna frambringa bevis för brottslig verksamhet mot

rikets säkerhet. De föreslagna lagbestämmelserna vore under dessa förutsättningar

enligt länsstyrelsens mening nödvändiga. Förste stadsfiskalen i

Göteborg ger följande karakteristik av polis- och åklagarmyndigheternas arbete

för bekämpande av de brott, varom nu är fråga.

Den verksamhet, som erfordras till skydd mot spioneri och andra brott

mot rikets yttre och inre säkerhet, karakteriseras av att myndigheterna ställas

inför uppgifter av väsentligen preventiv art. Även om en handling är

att betrakta som ett fullbordat spioneribrott i lagens mening, kommer den

skadebringande effekten därav icke — såsom fallet är vid brott i allmänhet

- till synes i samband med utförandet av själva handlingen. Denna omständighet

medför att uppgiften måste inriktas icke blott på att upptäcka

förövaren av brottet utan även att uppdaga, huruvida brott över huvud taget

agt rum. Med hänsyn härtill samt de skickligt kamuflerade former under

\ilka

ekonomiska resurser bedrives ävensom de vitala intressen som stå på spel

måste skyddet upprätthållas genom anlitande av delvis andra tekniska

metoder och tillämpning av mera vittgående processuelta tvångsmedel än

vid undersökningen rörande vanliga brott.

Svea hovrätt anlör, att det låge nära till hands att ställa frågan, huruvida

det allmänna läget — oaktat krigstillstånd ej rådde i grannländerna eller

ens i Europa — likväl kunde anses jämförligt med förhållandena under andra

världskriget, och besvarar frågan sålunda.

En jämförelse möter svårigheter redan på den grund att under sistnämnda

tid tillämpades även mera vittgående extraordinära ingripanden i form av

en allmän kontroll. Ett objektivt bedömande är vanskligt även från andra

synpunkter, bl. a. med hänsyn till att det utrikespolitiska läget är ett annat

än tidigare var fallet. Att förhållandena påkalla skärpt vaksamhet mot åtgärder,

som hota rikets yttre eller inre säkerhet, är emellertid tydligt, och det

finnes icke anledning att ifrågasätta riktigheten av de uttalanden, som gjorts

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

av, bland andra, överbefälhavaren och statspolisintendenten. Någon närmare

utredning återgives, av lätt insedda skäl, visserligen icke i promemorian.

Att emellertid Kungl. Maj :t — som ägnar fortlöpande uppmärksamhet

åt beredskapsåtgärder i skilda hänseenden och har de största möjligheterna

att överblicka det allmänna läget — låtit för granskning framlägga förslag

till lagbestämmelser, avsedda att omedelbart tillämpas, utgör i och för sig

ett starkt stöd för antagandet att de föreslagna reglerna äro erforderliga till

skydd för statsintressen av största vikt och låta sig väl inpassa såsom ett

led i beredskapen i det hela. Ett sådant antagande överensstämmer med den

uppfattning som kan hysas även från en mera begränsad synvinkel.

Hovrätten för Nedre Norrland är av den uppfattningen, att de skärpta lagbestämmelser,

som föreslagits i promemorian, icke borde givas begränsad

giltighetstid. Hovrätten framhåller, att de brott, vilkas utredande och beivrande

den föreslagna lagen avsåge att underlätta, vore av det slag, att de

syntes motivera särskilda åtgärder även om de beginges under en tid, då det

utrikespolitiska läget icke direkt gave anledning till oro för rikets säkerhet.

Hänsynen till den enskilde borde, när det gällde dessa brott, under alla förhållanden

vika för samhällets berättigade krav på användande av effektiva

maktmedel för brottsutredningen.

Bland remissinstanserna saknas icke representanter för den åsikten, att

det föreliggande lagförslaget icke täcker behovet. Länsstyrelsen i Norrbottens

län förklarar sig visserligen vara fullt medveten om att förslaget endast

avsåge s. k. individuell kontroll och att spörsmålet om en allmän kontroll

borde utformas i annan ordning. Länsstyrelsen framhåller emellertid,

att gränsen mellan allmän och enskild kontroll är tämligen skiftande. Man

kunde sålunda misstänka, att en person skreve brev med anlitande av poste

restante utan att man kände till, hur han benämnde adressaten. Ehuru avsikten

endast vore att undersöka en viss persons brevväxling, kunde förhållandet

dock framtvinga en allmän kontroll av poste restante-posten vid en

postanstalt. Enligt de föreslagna reglerna syntes sådan kontroll omöjlig att

verkställa. Länsstyrelsen anser även, att de i rättegångsbalken uppställda

kraven på viss grad av misstanke såsom förutsättning för användande av

tvångsmedel borde -- utom såvitt anginge anhållande och häktning — mildras

eftersom efterspanandet av brott mot rikets säkerhet niaste insättas langt

tidigare än då ett brott uppdagats.

I flera yttranden betonas — delvis i anslutning till uttryck för tvekan om

den föreslagna lagstiftningens tillräcklighet i nuläget — angelägenheten av

att förberedelser med det snaraste vidtas för genomförande av åtgärder, som

kunna anses påkallade vid en eventuell ytterligare skärpning av läget. Bland

dem som framföra denna synpunkt kan nämnas Svea hovrätt, som särskilt

påpekar, att lagstiftaren härvid ställes inför besvärliga och ömtåliga intresseavvägningar,

vilka slutgiltigt låta sig hellre göra i farans stund än i förväg.

Denna omständighet finge enligt hovrättens mening dock ej hindra, att

trängande lagstiftningsuppgifter vunne sin lösning eller alt full beredskap

städse upprätthölles i avseende å blivande åtgärder.

Av de börda myndigheterna och sammanslutningarna är det blott ad vo
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

katsamfundets styrelse, som anför betänkligheter mot en lagstiftning i nuvarande

läge enligt förslagets grunder. Styrelsen ifrågasätter" lagstiftningens

behövlighet under rådande förhållanden och anser, att förslaget i vissa hänseenden

innehåller bestämmelser, mot vilka ur rättssäkerhetssynpunkt vägande

erinringar kunna framställas. Rättegångsbalken ställde en rad straffprocessuella

tvångsmedel till myndigheternas förfogande, och om polismyndigheterna

skulle anse sig för närvarande sakna tillräckliga resurser att

effektivt bekämpa brottslig verksamhet av det slag varom här vore fråga,

syntes det kunna ifrågasättas, huruvida orsaken härtill verkligen låge däri

att de nuvarande straffprocessuella tvångsmedlen skulle vara otillräckliga

eller inettektiva. Det vore troligt att förklaringen snarare vore att söka i

andra omständigheter, t. ex. i bristen på personal. I varje fall hade icke förebragts

någon utredning, som verkligen visade att de nuvarande tvångsmedlen

vore behäftade med sådana brister, att en skärpt lagstiftning vore i nuvarande

läge påkallad.

Vad angår frågan om kretsen av brott, å vilka den ifrågasatta

lagstiftningen bör göras tillämplig, ha i yttrandena framkommit flera förslag

om utvidgning i jämförelse med det i promemorian framlagda lagförslaget.

Hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen och landsfogden i Göteborgs

och Bohus län, statspolisintendenten, förste stadsfiskalcn i Stockholm samt

stadsfiskalen Ryhninger anse, att ytterligare brott enligt 8 kap. strafflagen

borde medtagas, i första hand tagande av utländskt understöd enligt 10 §.

Rörande det i sistnämnda lagrum avsedda förfarandet framhåller stadsfiskalen

Ryhninger, att detsamma i viss mån kunde anses vara en försvagad

form av högförräderi, i den mån sådan verksamhet toge sig uttryck i fjärrstyrd

propaganda här i landet. Med hänsyn å ena sidan till den betydande

fara, som sadan brottslig verksamhet otvivelaktigt innebure för vårt lands

säkerhet, och å andra sidan till de avsevärda svårigheter, som kunde uppkomma

vid uppspårandet och utredningen av sådant brott, syntes det vara

ett vitalt intresse, att den utvidgade tvångsmedelslagstiftningens bestämmelser

bleve tillämpliga även å denna form av brottslighet. Överbefälhavaren

och landsfogden i Malmöhus län yrka, att trolöshet i förhandling med främmande

makt enligt 8 kap. 2 § upptages i brottsförteckningen; överbefälhavaren

föreslår vidare egenmäktighet i förhandling med främmande makt

enligt 8 kap. 3 §.

Beträffande 9 kap. strafflagen ha Göta hovrätt, statspolisintendenten,

landsfogden i Malmöhus län och stadsfiskalen Ryhninger förordat att brottsförteckningen

utökas med olovlig kårverksamhet enligt 7 §. Statspolisintendenten

erinrar om att han i sin promemoria den 1 februari 1951 ansett sig

kunna avstå från att yrka, att lagstiftningen skulle omfatta olovlig kårverksamhet.

Han fäster emellertid uppmärksamheten på vissa under senare

tid inträffade vapenstölder från militära förråd. Även om kårverksamheten

ur här ifrågavarande synpunkter bleve verkligt farlig först i det ögonblick

den kunde sägas utgöra förberedelse till högförräderi eller uppror och i så
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

29

dant fall redan enligt förslaget kunde föranleda tillgripande av tvångsmedel,

syntes det dock uppenbart, att man, därest dessa icke kunde insättas förrän

i det skede då viss utredning redan vunnits om syftet med verksamheten,

riskerade att den med befogenheterna avsedda hjälpen komme för sent för

att man i tid skulle kunna oskadliggöra en sådan organisation.

En utvidgning av lagstiftningens tillämplighet såvitt angår 19 kap. strafflagen

påyrkas av hovrätten för Nedre Norrland, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen,

länsstyrelsen i Norrbottens län, statspolisintendenten, landsfogden

i Malmöhus län och stadsfiskalen Ryhninger. Det framhålles, att de

straffbelagda gärningar som anges i 19 kap. 1, 2 och 3 §§ kunna rikta sig

mot sådana objekt som avses i 19 kap. 4 §, varvid dock straff icke torde böra

utmätas enligt sistnämnda lagrum utan gärningarna bestraffas såsom mordbrand,

resp. grov mordbrand eller allmänfarlig ödeläggelse. Straffsatserna

för dessa brott vore strängare än i 19 kap. 4 §. De i 19 kap. 6 och 7 §§ angivna

brotten — spridande av gift eller smitta samt förgöring — kunde

särskilt som led i en biologisk krigföring medföra samma allvarliga följder

som sabotage även i sådana fall, då gärningen i fråga icke riktade sig mot

sabotageobjekt, som avsåges i 19 kap. 4 §.

Göta hovrätt, civilförsvarsstyrelsen och landsfogden i Malmöhus län anse,

att de skärpta tvångsmedelsbestämmelserna borde gälla även krigsförräderi

enligt 27 kap. 1 § strafflagen; även 27 kap. 4 § (samröre med fienden) borde

enligt landsfogdens mening medtagas.

Förste stadsfiskalen i Stockholm och stadsf iskalen Ryhninger ifrågasätta,

huruvida icke lagen borde vara tillämplig å andra grova brott, såsom mord,

upplopp etc., om de förövas av politiska motiv.

Förslaget om förlängning av anhållningstiden (1 §i promemorians

lagförslag) har i allmänhet icke föranlett några väsentliga erinringar

i yttrandena. Advokatsamfundets styrelse ställer sig dock i överensstämmelse

med sin allmänna inställning till lagförslaget avvisande och

anför:

Styrelsen måste beteckna det såsom ur rättssäkerhetssynpunkt stötande,

om polis- och åklagarmyndigheter skulle tillerkännas befogenhet att under

så avsevärd tid som här föreslagits beröva en person dennes frihet. Det kan

tänkas att den anhållne är oskyldig till det brott för vilket han misstankes,

och det synes vara ett rimligt krav att frågan om det fortsatta frihetsberövande!

inom kort tid göres till föremål för rättens avgörande efter förhandling

inför rätten. Ur sistnämnda synpunkt är den i 5 § i förslaget upptagna

kontrollregeln icke tillfyllest, eftersom det — enligt vad som uttalas i motiven

— icke synes vara meningen att rätten skall hålla förhandling i anledning

av sådan anmälan som avses i 5 §. När det i promemorian säges att

utredningen av brott, om vilka nu är fråga, ofta kräver avsevärd tid, beroende

på att de i allmänhet äro av komplicerad beskaffenhet med ett flertal

personer inblandade, är detta uttalande säkerligen riktigt, men detsamma

gäller om många andra brottsutredningar, utan att detta föranlett krav på

undantag från de vanliga reglerna i rättegångsbalken.

Eu jämkning av förslaget i nu ifrågavarande del förordas av förste stadsfiskalen

i Göteborg, som med hänsyn till den karaktär av ett renodlat straff
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

processuellt tvångsmedel som häktningsinstitutet äger enligt nya rättegångsbalkens

bestämmelser icke anser tillräcklig anledning föreligga att utsträcka

anhållningstiden under så lång tidrymd som skett enligt förslaget. Han framhåller

att förhållandena tedde sig annorlunda under den tid då 1940 års

tvångsmedelslag ägde tillämpning, eftersom häktning då innebar inledande

av åtal. Ehuru arten av de brott som avsåges i lagförslaget och därav betingade

utredningssvårigheter otvivelaktigt påkallade en förlängning av gällande

anhållningstid kunde det dock ifrågasättas om denna behövde utsträckas

längre än till förslagsvis tolv dagar, innebärande att häktningsframställning

skulle avlåtas senast å tolfte dagen efter den, då beslut om anhållande

meddelades eller då den anhållne enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken inställdes

till förhör. Förste stadsfiskalen ifrågasätter emellertid jämväl, huruvida

icke behov kunde anses föreligga av en förlängning av den i 23 kap.

9 § rättegångsbalken stadgade tid, varunder någon finge kvarhållas för

förhör.

Förste stadsfiskalen i Stockholm framhåller att syftet med en förlängning

av fristen för avlåtande av häktningsframställning skulle kunna nås på en

annan väg, som måhända skulle innebära vissa fördelar i förhållande till

promemorians förslag, nämligen på det sättet att rätten icke skulle vara

skyldig att hålla förhandling i häktningsfrågan förrän efter trettio dagar.

Han anför härom närmare:

Ur synpunkten av den enskildes rättssäkerhet torde--— möjligen

vissa erinringar kunna riktas mot promemorians förslag. Det innebär ju

nämligen, att rätten, sedan den efter i 5 § omförmäld anmälan prövat anhållandet

och fastställt detta, icke har någon möjlighet att ompröva denna

fråga förrän i samband med en eventuell häktningsframställning. Den anhållne

kan alltså berövas friheten ytterligare tjugu dagar utan att rätten,

även om den anhållne själv till rätten gör framställning därom, kan ingå i

prövning av hans framställning. Fn sådan anordning, enligt vilken ansvaret

för ett frihetsberövande först lägges å administrativ myndighet, därefter

överföres till rätten och sedermera återföres till förstnämnda myndighet

för att slutligen återigen påläggas rätten, torde innebära en nyhet i svensk

rätt och kan, särskilt vid en jämförelse med de vida längre gående garantier

för den enskildes rättssäkerhet, som i rättegångsbalken lämnats i fråga om

övriga, ur den enskildes synpunkt mindre ingripande tvångsmedel, måhända

tyckas innebära en alltför långt gående eftergift för statliga intressen. Den

kan möjligen dessutom få den säkerligen ej avsedda konsekvensen, att den

påverkar rätten att uppställa alltför stränga krav för ett fortsatt anhållande.

Enligt min mening vore det kanske därför lyckligare om rätten, sedan

frågan om fortsatt anhållande en gång underställts rätten, i fortsättningen

finge ensam bära ansvaret härför. De nackdelar, som äro förknippade med

en alltför tidig häktningsförhandling, skulle ju — — — kunna undvikas

därigenom att rätten genom ändrad lagstiftning fick möjlighet att framflytta

tiden för häktningsförhandlingen till trettio dagar från häktningsframställningen

eller kanske rentav ålades att, om ej särskilda skäl tala i

motsatt riktning, föranstalta därom.

Rådhusrätten i Malmö ifrågasätter, huruvida icke en förlängning av anhållningstiden

borde föranleda en komplettering av reglerna i 4 kap. 12 §

strafflagen om avräkning av häktningstid, så att möjlighet skapades att

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

31

förordna om avräkning även av anhållningstiden, då denna överstege den

i 24 kap. 12 § rättegångsbalken angivna.

I detta sammanhang kan även anmärkas, att Svea hovrätt framkastar

spörsmålet, om icke särskilda bestämmelser vore påkallade beträffande

misstänkts rätt till försvarare. Härom anför hovrätten följande.

Till skillnad mot vad som gällde under senaste världskriget äger numera

enligt vad därom stadgas i 21 kap. rättegångsbalken den för brott misstänkte

i princip rätt till biträde av försvarare, och denna rätt är ovillkorlig

ej blott såvitt angår häktad utan även beträffande misstänkt, som är anhållen.

Med avseende å brott, som angivas i 1 § i den föreslagna lagen, inställer

sig dock med hänsyn till behovet av sekretess och faran för störningar

i utredningens fortgång en viss tvekan huruvida en så vidsträckt

rätt bör tillkomma den misstänkte. Detta gäller i synnerhet under utredningens

tidigaste skede. Denna tvekan berör närmast den misstänktes rätt

att själv utse försvarare. Det synes därför förtjäna att övervägas, huruvida

i den föreslagna lagen erfordras åtminstone en bestämmelse av innehåll,

att försvarare för den som är misstänkt för brott av ifrågavarande beskaffenhet

må utses allenast av rätten. Härmed kan synas följa en avsevärd inskränkning

i den rätt, som eljest är tillagd den misstänkte, men å andra

sidan måste betonas nödvändigheten av skydd för de statsintressen som stå

på spel.

Det i promemorian framlagda förslaget om vidgad möjlighet till

beslag å vissa skriftliga meddelanden mellan närstående

(2 § i förslaget) är enligt advokatsamfundets styrelse ägnat att ingiva

vissa betänkligheter. Styrelsen framhåller att, ehuru straffarbete ingår

i strafflatituden för alla de brott som avses med förslaget, den straffrättsliga

reaktionen ofta kan antagas komma att inskränka sig till ett kortvarigt frihetsstraff

eller t. o. in. stanna vid böter. Vid sådant förhållande vore det

icke välbetänkt att genom en regel av så vittgående innebörd som den föreslagna

motverka det med bestämmelsen i 27 kap. 2 § andra punkten rättegångsbalken

avsedda syftet att skydda förtroligheten mellan nära anhöriga.

Det vore möjligt, tillägger styrelsen, att en viss utvidgning av beslagsrätten

borde övervägas. Styrelsen hemställer emellertid, att det måtte undersökas,

huruvida det icke vore möjligt att på något sätt begränsa rätten så, att icke

svaga misstankar om eu måhända lindrig brottslighet toges till intäkt för

ett vidlyftigt undersökande av förtroliga brev mellan närstående.

i några yttranden har den frågan väckts, huruvida icke det ifrågavarande

stadgandet i lagförslaget borde utsträckas till att gälla jämväl beslag som

avses i 27 kap. 2 g första punkten rättegångsbalken. Frågan beröres av

hovrätten över Skåne och Blekinge, statspolisintendenten, rådhusrätten i

Malmö och stadsfiskalcn Ryhninger. Statspolisintendenten anför, att befattningshavares

tystnadsplikt måhända i övervägande omfattning avsåge att

tillgodose allmänna sekretessanspråk. Stora kategorier befattningshavare

hade emellertid all iakttaga tystnadsplikt även till förmån för enskilda

intressen. Det syntes knappast rimligt, att den förpliktelse mot den enskilde,

som på grund av ett förtroendeförhållande borde åvila det allmänna, skulle

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

drivas så långt, att myndigheterna därav skulle se sig hindrade att i förekommande

fall tillvarataga statens säkerhet. Det sagda syntes äga tillämpning

även beträffande andra i 36 kap. 5 § rättegångsbalken avsedda kategorier

än befattningshavare. Endast i fråga om försvarare syntes man böra hysa

större tveksamhet. Stadsfiskalen Ryhninger framhåller bl. a., att den möjlighet

att på administrativ väg lösa en befattningshavare från hans tystnadsplikt

som funnes ofta vore förenad med alltför stor tidsutdräkt för att ha

praktiskt värde i brådskande fall.

En fråga som ej rör tvångsmedlen men som sammanhänger med det nu

omförmälda spörsmålet rörande beslagsrätt enligt 27 kap. 2 § första punkten

rättegångsbalken upptages av Göta hovrätt, som ifrågasätter om det icke

vore lämpligt att utsträcka skyldigheten enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken

att avgiva vittnesutsaga till mål om sådant brott, som avsåges i den nu föreslagna

lagen, oavsett att å brottet kunde följa lindrigare straff än straffarbete

i två år. Hovrätten framhåller emellertid, att en bestämmelse av sådant

innehåll icke läte sig väl infoga i den föreslagna lagen utan borde meddelas

i annat sammanhang. Även statspolisintendenten berör denna fråga men

anser i likhet med hovrätten att den faller utom ramen för det framlagda

förslaget.

Vad angår förslaget om rätt för undersökningsledare och

åklagare att förordna om kvarhållande av försändelser

(3 § i förslaget) ställer advokatsamfundets styrelse sig tveksam bl. a. av

det skälet, att man hade anledning befara att undersökningsledare och åklagare

komme att visa sig ganska benägna att på tämligen svaga grunder anse

att inhämtande av rättens beslut skulle medföra »tidsutdräkt eller annan

väsentlig olägenhet för utredningen». Styrelsen framhåller, att det i själva

verket endast i undantagsfall torde vara nödvändigt att vidtaga den ifrågavarande

åtgärden så snabbt, att man icke skulle kunna avvakta beslut av en

så lättillgänglig myndighet som rätten, vilken vid handläggning av dessa

ärenden bestode av en domare. Då det emellertid vore tänkbart att fall kunde

förekomma, där ett så skyndsamt ingripande vore erforderligt, att rättens

beslut icke kunde avvaktas, förklarar styrelsen sig icke vilja direkt avstyrka

den föreslagna bestämmelsen, trots att densamma ur principiell synpunkt

icke vore tilltalande. Styrelsen säger sig vid detta ställningstagande ha fäst

väsentlig vikt vid det förhållandet, att underrättelse om beslag av post- eller

annan försändelse skall lämnas så snart det kan ske utan men för utredningen.

Beträffande förutsättningarna för undersökningsledares och åklagares befogenhet

att meddela förordnande om kvarhållande av försändelse — liksom

förordnande enligt 4 § i förslaget — uttalar Göta hovrätt, att tidsutdräkt,

särskilt om den vore kort, icke under alla omständigheter behövde innebära

väsentlig olägenhet för utredningen. Vidare syntes inhämtande av rättens

beslut icke kunna medföra annan olägenhet än sådan som kunde följa av

den tidsutdräkt som åtgärden i regel måste draga med sig. Det syntes därför

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

lämpligare stadga, att förordnande finge meddelas av undersökningsledaren

eller åklagaren, där det kunde befaras att inhämtande av rättens beslut skulle

medföra tidsutdräkt som vore av väsentlig olägenhet för utredningen.

Förste stadsfiskalen i Malmö anför, att för den undersökningsledare eller

åklagare, som ville undandraga sig ansvar, här anvisades en möjlighet att

vid minsta tvekan om behörighet att besluta angiven åtgärd hänskjuta frågan

till rätten. Sådant hänskjutande skulle föranleda dröjsmål, i de flesta

fall till men för utredningen. Med hänsyn till de stora intressen det här

gällde, syntes det lämpligast, att åt undersökningsledaren eller åklagaren

anförtroddes att självständigt bedöma, huruvida angivna åtgärder borde vidtagas.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, i anslutning till förevarande stadgande

i förslaget, införande av granskning av post- och andra försändelser utan

meddelande av beslagsbeslut. Frågan utvecklas närmare av ämbetet på följande

sätt:

Det ligger------i sakens natur, att förefintligheten av beslagsförut
sättningar

regelmässigt kan konstateras först sedan brevs innehåll granskats.

Knappast någonsin lärer vid de former av brottslighet, varom här är

fråga, av yttre kännetecken å kuvert eller liknande kunna bedömas om rätt

till beslag föreligger. Om den rätt i vissa fall att kvarhålla försändelse för

eventuellt beslag, som avses i 27 kap. 9 § rättegångsbalken och här är av

största intresset, skall vara av någon reell betydelse, måste därför förutsättas

att kvarhållande kan ske av hela eller större delen av till en adressat

under viss tid ankommande post, bland vilken med skäl kan antagas befinna

sig försändelse av betydelse för brottsutredning, samt att beslag och

granskning får ske av samtliga dessa försändelser. Härvid måste följden

bli att beslaget beträffande flertalet, ibland kanske alla, försändelser omedelbart

måste hävas på grund av att skäl för beslag ej föreligga. Hävandet

torde innebära att försändelserna vidarebefordras med posten till adressaten.

Skyldighet att underrätta mottagaren och, om avsändaren är känd, även

denne torde föreligga även beträffande upphävda beslag, så snart detta kan

ske utan men för utredningen.

Om ett förfarande av nu angivet slag låter sig förena med 27 kap. 9 §

rättegångsbalken —- och detta synes ämbetet tå förutsättas om stadgandet

skall kunna tjäna sitt syfte — måste detsamma anses innebära en onödig

och oriktig omväg över beslagsinstitutet i fråga om de försändelser, vilka

efter granskning vidarebefordras. Riktigare och ur flera synpunkter mera

tilltalande vore i sådant fall att, på i övrigt gällande villkor, uttryckligen

medgiva granskning utan beslag av postförsändelser, bland vilka med skäl

kan antagas befinna sig försändelse av betydelse för utredning om bär avsedda

brott. En sådan granskningsrätt som komplement till beslagsåtgärder

synes i princip icke skilja sig från den enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken

för vissa fall medgivna telefonavlyssningen.

Även andra förslag i syfte att göra granskningen av försändelser mera

effektiv ha framkommit. Poliskammaren i Malmö framhåller sålunda att

med de föreslagna reglerna tydligen icke kunde undvikas situationer, då

försändelser komme att försenas i sådan grad alt kontrollen röjdes. Därest

rätten__t. ex. i det fall som avsåges i 2 § i promemorians förslag — upp
hävde

ett förordnande om beslag av eu försändelse, som kvarhållits under

i? Dihang till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 22.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

postbefordran, skulle försändelsen vidarebefordras till adressaten, varvid det

kunde bli svårt att dölja kvarhållandet. Det kunde ifrågasättas om icke i

dylikt fall måste medgivas möjlighet att inställa expedierandet av försändelsen.

Poliskammaren påpekar också att reglerna om åtal inom viss tid såsom

förutsättning för fortbeståndet av beslag svårligen läte sig tillämpa beträffande

beslagtagna brev.

Stadsfiskalen Ryhninger har upptagit frågan om underrättelseskyldighet

vid beslag i allmänhet och föreslår att i den nya tvångsmedelslagstiftningen

måtte intagas en bestämmelse, som med avvikelse från stadgandet i 27 kap.

11 § första punkten rättegångsbalken medgåve att, då beslag skedde i samband

med brott som avsåges i lagen, vederbörande skulle underrättas om beslaget

först då så kunde ske utan men för utredningen. Behov av en dylik

avvikelse från rättegångsbalkens regler förelåge särskilt med hänsyn till att

vid utredning rörande brott mot rikets säkerhet insamlandet av bevis i regel

skedde i samband med spaningsarbete^ Han anför i detta sammanhang följande

exempel.

I enlighet med nu gällande tvångsmedelslagstiftning kan personal från säkerhetstjänsten

under spaningsarbete vidtaga hemlig husrannsakan hos den

misstänkte och därunder göra iakttagelser av värde för utredningen. Om det

skulle visa sig nödvändigt att i samband därmed medtaga något föremål för

närmare undersökning, kan detta emellertid ej ske med mindre än att föremålet

tages i beslag. Enligt nuvarande bestämmelser måste i sådant fall den

misstänkte omedelbart underrättas om åtgärden och därigenom blir spaningsarbetet

känt för honom. Om vid husrannsakan hos en för spioneri

misstänkt person anträffas filmrullar, äger polisen ej medtaga dessa rullar

för undersökning med mindre än att de tagas i beslag och den misstänkte

underrättas. I ett annat fall kan grundad anledning till misstanke föreligga,

att medlemmarna i en spioneriorganisation korrespondera med varandra

med användande av osynlig skrift. Därest i dylikt fall vid husrannsakan i

en av medlemmarnas bostad eller av denne begagnat laboratorium kemikalier

anträffas, som kunna misstänkas användas för detta ändamål, har undersökningsledaren

icke rätt att låta taga prov av dessa kemikalier för analys

och undersökning i och för konstaterande av det osynliga bläckets art

eller för utrönande av vilket slag av framkallningsvätska, som användes,

utan att beslag sker och den misstänkte underrättas.

Ytterligare ett uppslag framföres av förste stadsfiskalen i Stockholm, som

i anslutning till sitt förut omförmälda förslag om införande av befogenhet

eller skyldighet för rätten att uppskjuta häktningsförhandling, föreslår en

möjlighet för rätten att meddela uppskov med förhandling vid prövning av

frågor rörande andra tvångsmedel än häktning, bl. a. beslag. Vid sådan förhandling

som avsåges i 25 kap. 5 §, 26 kap. 2 och 4 §§ samt 27 kap. 6 §

rättegångsbalken kunde rätten givetvis komma att ingå på frågan, om överhuvud

straffbart förfarande förelåge och på bevisspörsmål, vilket, om det

skedde på ett tidigt stadium, ur säkerhetspolisens synpunkt finge anses

lika ovälkommet som en för tidig häktningsförhandling.

De i promemorian föreslagna särskilda reglerna om avlyssning av

telefonsamtal m. in. (4 § i förslaget) föranleda vissa erinringar av

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

35

advokatsamfundets styrelse, som förklarar sig icke ha blivit helt övertygad

om att något aktuellt behov av ändrade regler förelåge men dock icke vill

motsätta sig de i första stycket i förslagets 4 § upptagna bestämmelserna

om befogenhet för rätten att meddela tillstånd till inställande eller fördröjande

av telefonsamtal eller avstängande av telefonapparat och ej heller den

i andra stycket föreslagna utsträckningen av giltighetstiden för tillstånd

som avses i första stycket. Däremot kan styrelsen icke biträda vare sig förslaget

att tillstånd till avlyssnande av telefonsamtal skall vid misstanke om

brott, varom här är fråga, kunna meddelas utan hänsyn till brottets svårhetsgrad,

eller förslaget att förläna undersökningsledare och åklagare rätt

att förordna om sådant tillstånd som avses i första stycket. Vad beträffar

uppmjukningen av kravet på viss svårhetsgrad hos brottet hänvisar styrelsen

till vad styrelsen anfört om motsvarande spörsmål i fråga om beslag å

skriftliga meddelanden mellan närstående, vilket syntes äga motsvarande

tillämpning å spörsmålet om avlyssnande av telefonsamtal. I fråga om den

föreslagna befogenheten för undersökningsledare och åklagare att meddela

tillstånd till avlyssning kunde enligt styrelsens mening anläggas i huvudsak

samma synpunkter som beträffande rätten att förordna om kvarhållande

av försändelse enligt i 27 kap. 9 § rättegångsbalken. Att styrelsen det

oaktat här kommit till ett annat resultat berodde därpå att föreskrift saknades

om att den, vars telefonapparat blivit föremål för åtgärd av nu ifrågavarande

slag, skulle erhålla underrättelse därom så snart det kunde ske

utan men för utredningen. Styrelsen ville icke — i varje fall icke för tillämpning

i fredstid -— tillstyrka en ordning, som gjorde det möjligt för polis- och

åklagarmyndigheter att utan rättens i förväg lämnade medgivande avlyssna

enskildas telefonsamtal, utan att dessa någonsin finge veta om att de varit

föremål för en sådan åtgärd. Infördes en föreskrift om skyldighet för vederbörande

myndighet att, så snart det kunde ske utan men för utredningen,

underrätta den av åtgärden berörde därom, skulle frågan komma i ett annat

läge. Styrelsen vore emellertid medveten om att vägande invändningar kunde

resas mot en dylik underrättelseplikt.

En utvidgning av förslaget i fråga om telefonkontroll förordas av förste

stadsfiskalen i Göteborg. Han påpekar det hinder för genomförande av en

effektiv telefonkontroll, som ligger i rättegångsbalkens krav att den, gentemot

vilken åtgärden företages, skall vara skäligen misstänkt för brott.

Detta innebure, anföres det, att telefonavlyssning icke kunde tagas i anspråk

för insamlande och kontroll av bevismaterial på det egentliga spaningsstadiet

utan först sedan undersökningen fortskridit därhän, att någon

framstode såsom skäligen misstänkt. Under sådana förhållanden torde ifrågavarande

för ett framgångsrikt spaningsarbete ytterst betydelsefulla institut

väsentligen komma att sakna praktisk betydelse. Förste stadsfiskalen

ifrågasätter, huruvida icke — efter förebild av vad som föreskrivits angående

husrannsakan i 28 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken — till 4 § i

det föreliggande lagförslaget kunde fogas en bestämmelse av innehåll, att

tillstånd till avhörande av telefonsamtal finge meddelas jämväl beträffande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

annan telefonapparat än som innehas eller kan antagas komma att begagnas

av den misstänkte, såvida synnerlig anledning förekommer att utredning

om brottet därigenom kan vinnas.

Göta hovrätt föreslår att, därest bestämmelse om rätt för undersökningsledare

eller åklagare att erhålla uppgift å telefonsamtal, som utväxlats eller

beställts mellan den misstänktes apparat och annan apparat funnes påkallad,

bestämmelsen måtte upptagas i den nu behandlade lagen och ej, såsom i promemorian

ifrågasatts, meddelas i administrativ ordning. Hovrätten hänvisar

därvid till lydelsen av 3 § telefonreglementet den 16 mars 1951. Även landsfogden

i Värmlands län anser att bestämmelse i ämnet borde meddelas i

lagen.

Frågan om kontrollen över tillämpningen av den föreslagna

utvidgade tvångsmedelslagstiftningen (5 § i

förslaget) har i yttrandena ägnats ett livligt intresse. Allmänt kommer den

uppfattningen till uttryck att en effektiv kontroll är påkallad. Rörande

behovet av och syftet med ett kontrollförfarande anför justitiekanslersämhetel

följande.

Att kontroll bör åvägabringas torde vara tydligt. Anledningen härtill är

kanske dock icke främst att söka i den uppfattningen, att polis- och åklagarmyndigheternas

åtgärder ofta skulle vara i behov av korrigering. Den erfarenhet

justitiekanslersäinbetet förvärvade av myndigheternas handhavande

av tvångsmedlen under den tid justitiekanslern fungerade som mera allmänt

kontrollorgan i ifrågavarande hänseende, d. v. s. under senare skedet

av den sist förflutna krigstiden, giver närmast vid handen, att åtgärder av

förevarande slag i allmänhet blevo föremål för allsidigt övervägande. Det

torde också av olika skäl kunna förväntas, att nämnda myndigheter med en

utvidgning av deras befogenheter att anlita tvångsmedel komma att vinnlägga

sig om särskild omsorg vid prövningen av hithörande frågor. Ä andra

sidan kan vid en helt okontrollerad verksamhet på detta ömtåliga område

missbruk oförmärkt insmyga sig och — vad som kanske är viktigare — den

föreställningen i allt fall lätt uppkomma, att tvångsmedlen icke i allo handhavas

på sätt som bör ske.

Advokatsamfundets styrelse uttalar i denna fråga, att det icke utan fog

kunde sägas, att kontrollspörsmålet vore den viktigaste frågan i detta sammanhang,

ty om blott en betryggande kontroll kunde anordnas, bortfölle

åtskilliga av de betänkligheter som med hänsyn till den enskildes krav på

rättssäkerhet eljest måste resas mot en lagstiftning av förevarande slag.

En inskränkning av kontrollförfarandet förordas av förste stadsfiskalen i

Göteborg, som i anslutning till sitt förut omförmälda förslag om begränsning

av längsta tidsfristen för avlåtande av häktningsframställning till tolv dagar

uttalar, att med sålunda genomförd begränsning anledning saknades att

införa särskild kontroll i detta avseende.

Beträffande frågan av vilket organ kontrollen skall handhavas komma

delade meningar till uttryck. Bland dem som uttryckligen ansluta sig till

promemorians förslag att kontrollen skall anförtros åt rätten märkas Göta

hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt föreningen Sveriges hä
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

37

radshövdingar. Föreningen gör dock den reservationen, att det vid ett skärpt

utrikespolitiskt läge, då ingripanden av här ifrågavarande slag kunde väntas

förekomma i ett stort antal, borde övervägas att inrätta ett särskilt kontrollorgan,

enär det dels kunde bli svårt för domstolarna att medhinna utövandet

av denna granskning dels ock med hänsyn till behovet av en enhetlig

prövning måste anses önskvärt att granskningen utövades av en enda

myndighet.

Lämpligheten av att göra rätten till kontrollorgan ifrågasättes av justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, statspolisintendenten, förste stadsfiskalen

i Göteborg, polismästaren i Stockholm, poliskammaren i Malmö

och advokatsamfundets styrelse. Invändningarna gå i huvudsak ut på att

domstolarna icke vore närmare förtrogna med de arbetsuppgifter, som på

ifrågavarande område ålåge polis- och åklagarmyndigheterna, och att det

med hänsyn härtill och till domstolarnas arbetssätt vore lämpligare att lägga

kontrollen i händerna på annat organ. I anslutning härtill framhålles, att värdet

ur rättssäkerhetssynpunkt av kontroll genom rätten väsentligt reducerades

genom att förhandling inför rätten icke skulle äga rum. Vidare kommer

den uppfattningen till uttryck, att kontrollen borde centraliseras i syfte

att få till stånd en enhetlig praxis vid tillämpningen av den utvidgade

tvångsmedelslagstiftningen.

Justitiekansler sämbetet föreslår att kontrollen lägges å en mera administrativt

betonad myndighet och utvecklar närmare de berörda synpunkterna

på följande sätt:

Lägges kontrollen å rätten, synes böra tagas i beräkning, att domstolarna

— som i sin vanliga verksamhet till grund för beslutade åtgärder helt naturligt

måste kräva fullt betryggande utredning — skulle bli benägna att

uppställa större fordringar för att godkänna en beslutad åtgärd än som är

förenligt med polisarbetet i de utredningar varom här är fråga och som

också överensstämmer med lagstiftningens rätta innebörd. Att bestämt förutsäga,

huru domstolarna skola bedöma till dem hänskjutna spörsmål, är

naturligtvis icke möjligt, och det kan självfallet ej heller uteslutas utan är

tvärtom snarare sannolikt, att utgången kan växla hos olika domstolar. Men

därest ett generellt uttalande skall göras, synes det ligga närmast till hands

att befara, att domstolarna snarare anlägga ett betraktelsesätt sådant som

det angivna än ett motsatt. En kontroll, lagd hos domstolarna, torde också

på grund av det mera formbundna arbetssätt, som utmärker domstolarna,

kännas tyngande för polis- och åklagarmyndigheterna och därigenom i sin

mån verka hämmande å dem.

Om ämbetet således räknar med risk för en viss minskning i effektiviteten

av polisarbetet, därest övervakningen uppdrages åt domstolarna, är det

måhända å andra sidan möjligt, att den enskildes rättssäkerhet kan främjas,

om tillsynen ankommer å ett organ, som på grund av sin ställning mera

än domstolarna är i tillfälle att vidtaga åtgärder till komplettering av utredningen.

Om exempelvis anlitande av visst tvångsmedel framstår såsom

önskvärt men tvekan råder om dess fortsatta bestånd, föreställer sig ämbetet,

alt det är lättare för en administrativ kontrollmyndighet än för en domstol

att med vederbörande befattningshavare inom polis- eller åklagarväsendet

öppet diskutera behovet av åtgärden och överlägga om ytterligare

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

utredning till vinnande av säkrare hållpunkter för att bedöma frågan om åtgärdens

bestånd. Under kriget förfor ämbetet på nu antytt sätt och underkastade

i själva verket beslut om användning av olika tvångsmedel en ingående

granskning, förhörde sig vid de regelmässigt förekommande muntliga

överläggningarna om behovet av vidtagna åtgärder och den verkan för utredningen,

som inträdde, därest en beslutad åtgärd hävdes, etc. Oftast nåddes

enighet vid överläggningarna. I särskilda fall torde härigenom tiden för

anhållande ha begränsats och någon gång ett anhållande undvikits. Och från

kontrollen å censurförfarandet kunna anföras åtskilliga exempel, där den

beslutande myndigheten efter förd överläggning med ämbetet självmant

återkallade sitt beslut eller begränsade tiden för åtgärden. Det är med dessa

erfarenheter för ögonen, som ämbetet anser det kunna sättas i fråga om

icke även ur den enskildes synpunkt en mera administrativt betonad myndighet

faktiskt kan vara att föredraga såsom kontrollorgan. Samma möjlighet

att bringa en sådan myndighets beslut under omprövning som vid

klagan över domstols avgörande skulle dock sannolikt icke komma att stå

till buds.

Lägges tillsynen å domstolarna, kan tillämpningen, såsom redan antytts,

bli ganska växlande. Visserligen är väl sannolikt, att endast ett relativt begränsat

antal domstolar komma att syssla härmed, enär den brottsliga verksamhet

som avses försiggår endast "å vissa platser. Men under alla omständigheter

kan vilken domstol som helst komma att få taga ställning till

hithörande frågor, och så måste antagas bil fallet med åtskilliga domstolar,

kanske även i högre instans. Anförtros uppgiften åt ett enda organ, förvärvar

detta så småningom erfarenhet av utredningar av det slag varom här är

i råga. Statspolisintendenten har i sin promemoria framhållit »den allmänna

kunskap om bakomliggande förhållanden, som är en grundförutsättning

för nu ifrågavarande spörsmåls rätta bedömande». Ämbetet kan för sin del

från sin befattning med tillämpningen av de tidigare tvångsmedelslagarna

betyga värdet av en sådan allmän kännedom för möjligheten att riktigt

avväga de olika intressen som här stå mot varandra.

Förslaget^ att uppdraga kontrollen över undersökningsledares och åklagares

beslut åt domstolarna är icke närmare motiverat i promemorian. Det

anföres allenast, att övervakningen torde, med anknytning till de grundsatser

som tillämpats vid utformningen av rättegångsbalkens tvångsmedelsbestämmelser,

böra anförtros åt rätten. Härvid synes emellertid kunna framhållas,

att övervakningen skall avse åtgärder på ett tidigt stadium i utredningsarbetet

samt att befogenheten därav icke låter sig bedömas med den

grad av säkerhet som nu är fallet, då domstolarna taga befattning med

tvångsmedlen. Domaren kommer att än mer fjärma sig från sin egentliga

uppgift att efter fullständig utredning i en sak på ett objektivt sätt skilja

mellan två parter och närma sig den ena partens, åklagarens, eller rent av

polisens. Ett tydligt avsteg från en av de viktigaste grundsatserna i rättegångsbalken

har också gjorts i förslaget, då bestämmelserna så utformats,

att någon förhandling icke skall äga rum i anledning av anmälan om vidtagna

åtgärder. Det torde kunna förväntas, att en domare skall känna sig

ganska främmande för en prövning allenast på det av åklagaren eller förundersokmngskdaren

förebragta materialet och även föga tilltalad därav.

I sjäha verket förefaller denna avvikelse från den ackusatoriska principen

\ara ett tecken på att övervakningsuppgiften icke helt väl passar tillsammans

med rättegångsbalkens regler. Ur utredningens synpunkt är anordningen

åter till fördel, då en förhandling säkerligen skulle kunna allvarligt

liamma effektiviteten i polisarbetet och även eljest bli till men för utredningen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

39

Riksåklagarämbetet förordar, ati kontrollen lägges hos justitiekanslern, och

understryker särskilt, att kontrollmyndigheten, därest den icke har närmare

kännedom om de speciella problem som uppkomma vid bekämpandet av de

landsskadliga brotten, saknar möjlighet att tillfredsställande bedöma befogenheten

av en åtgärd, som vidtagits av polis- eller åklagarmyndighet och

därför blir benägen att utan vidare godtaga åtgärden. Härigenom förringades

enligt ämbetets mening kontrollens värde ur rättssäkerhetssynpunkt. Det

kunde vidare ifrågasättas, huruvida icke en kontroll, anordnad i enlighet

med lagförslaget, skulle innebära risk för en sådan ur rättssäkerhetssynpunkt

icke önskvärd utveckling. Ämbetet framhåller även, att ehuru kontrollen

över tvångsmedlens handhavande naturligen främst måste tillgodose

rättssäkerheten, borde vid kontrollens utövande även beaktas intresset av

att tvångsmedlen verkligen beredde polis- och åklagarmyndigheterna möjlighet

till ett effektivt ingripande mot de brott, som här vore i fråga. Det

syntes ämbetet icke vara uteslutet, att i ett eller annat fall en domare, som

utan att vara tillräckligt insatt i hithörande frågor hade att bedöma befogenheten

av en av polis- eller åklagarmyndighet beslutad tvångsåtgärd,

kunde vara benägen att upphäva åtgärden, även om denna vore befogad. Mot

en kontroll genom justitiekanslern kunde icke numera, då denne ej längre

fungerade såsom högste åklagare, riktas den invändningen, att han icke skulle

intaga en i förhållande till åklagarväsendet fullt fri och obunden ställning.

Svea hovrätt har för sin del förordat att kontrollen anförtros överordnad

åklagarmyndighet. Hovrätten anser att inga allvarligare principiella invändningar

kunna riktas mot rätten såsom kontrollorgan, såvitt angår åtgärder

enligt 2, 3 och 4 §§ i den föreslagna lagen. Beträffande den i 1 §

föreslagna möjligheten till förlängning av anhållningstiden kunde emellertid

starkare invändningar riktas mot övervakning genom rättens försorg.

Därmed ålades rätten en prövning av annat slag än som i allmänhet förekomme

i den dömande verksamheten. För anhållande krävdes icke, såsom

vid häktning, sannolika skäl för misstanke om brottet, och rörande den

grad av misstanke, som borde föreligga, lämnade lagen icke annat besked än

att fulla skäl till häktning icke vore erforderliga. Enligt grunderna för

24 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken torde det emellertid böra vara

så, att det tedde sig sannolikt att häktningsskäl vore för handen vid anhållningstidens

slut. En förlängning av tiden finge säkerligen till följd, att

anhållande kunde beräknas ske på svagare grunder än då endast normal

anhållningstid stode till förfogande. Vidare torde vid prövningen av anhållandet

ofta komma att åberopas en hel del omständigheter av polisiär natur,

rörande vilka domstolen, om den skulle bedöma grunderna för anhållandet,

i brist på ingående kännedom om sådana faktorer bleve hänvisad att fästa

avgörande vikt vid allmänna uttalanden i den föreliggande anmälningen.

Rättens prövning bleve därvid ej sällan sådan, att den icke motsvarade krav

som eljest ställdes på domstolsavgöranden. Härtill komme att prövningen

förutsattes skola ske utan föregående förbandling. Av dessa förhållanden

måste dragas don slutsatsen att skäl talade mot att förlägga kontrollen till

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

domstol. Skyldighet för domstolarna att handha ifrågavarande kontroll syntes

till och med kunna innebära viss risk för att förtroendet för domstolarna

påverkades i ogynnsam riktning.

Stats polisintendenten och förste stads f iskalen i Göteborg föreslå justitiekanslern

såsom kontrollorgan. Den senare medger dock, att ett kontrollförfarande

i rättens hand torde vara ägnat att tillgodose såväl allmänhetens

som det allmännas intresse. Alternativt justitiekanslern eller riksåklagaren

förordas av överståthållarämbetet och polismästaren i Stockholm.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt advokatsamfundets styrelse

anse, att frågan om kontroll med inslag av medborgarrepresentanter borde

prövas. Länsstyrelsen uttalar, att erfarenheterna från tillämpningen av 1940

års tvångsmedelslag otvetydigt gåve vid handen att behov av medborgarinsyn

förelåge. Det vore enligt länsstyrelsens mening icke utan vidare klart att

den nämnd med vilken statspolisintendenten hade att samråda i frågor av

större vikt utgjorde någon säker garanti ur denna synpunkt. Samfundsstyrelsen,

som ifrågasätter om icke kontrollen kunde anförtros åt en för

ändamålet särskilt tillsatt nämnd, bestående av representanter för rättsväsendet

samt lekmän, understryker att det icke vore alldeles oundgängligt,

att varje åtgärd av polis- och åklagarmyndigheterna bleve föremål för en

omedelbar kontroll; det viktigaste vore, att polis- och åklagarmyndigheternas

åtgöranden förr eller senare bleve granskade av ett organ, som hade möjlighet

att få de föreliggande frågorna allsidigt belysta.

Flera landsfogdar framföra det förslaget, att rådhusrätten i residensstaden

i varje län skulle fungera såsom kontrollorgan.

Vad angår den närmare utformningen av ett kontrollförfarande i rättens

hand uttalar Göta hovrätt, att det beträffande kontroll över åtgärder enligt

1 § i lagförslaget icke funnes någon anledning att avvika från den princip,

som i övrigt syntes utmärka de föreslagna kontrollföreskrifterna, eller att

kontrollen skulle sätta in så snart en åtgärd vidtoges som ginge utöver vad

rättegångsbalken medgåve. Anmälan till rätten borde sålunda göras, om ej

häktningsframställning avlåtits sist å femte dagen efter den, då beslut om

anhållande meddelades eller då den anhållne enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken

inställdes till förhör. Justitiekanslcrsämbetet anser, att därest det

remitterade förslagets ståndpunkt i fråga om övervakningen av tvångsmedlens

handhavande följdes, det borde tagas under övervägande att införa

möjlighet för rätten att i fråga om anhållande föreskriva, att ärendet inom

viss tid ånyo skulle anmälas. En liknande tanke kommer till uttryck hos

föreningen Sveriges häradshövdingar, som uttalar att den misstänkte borde

äga samma rätt att när som helst påkalla prövning av beslut om anhållande,

som han, därest han häktades, ägde i fråga om häktningsbeslutet. Väl ägde

den misstänkte fullfölja talan mot rättens beslut i anledning av undersökningsledarens-åklagarens

anmälan, men en rätt för den misstänkte att ånyo

få frågan om anhållande prövad i första instans torde leda till ett snabbare

avgörande. En rätt för den misstänkte att påkalla rättens prövning av beslut

om anhållande kunde begränsas så, att den inträdde först efter utgången av

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

viss tid, exempelvis fyra eller tio dagar eller efter det rätten meddelat beslut

i anledning av undersökningsledarens-åklagarens anmälan. Ett dylikt stadgande

torde dock vara onödigt, om domstolen tillädes rätt att uppskjuta

handläggningen av prövningsframställning tills undersökningsledarensåklagarens

anmälan inkommit. Föreningen tillägger, att den som drabbades

av beslut av undersökningsledare eller åklagare enligt 3 § i förslaget borde

äga rätt att påkalla rättens prövning därav på sätt eljest gällde enligt 27 kap.

6 § rättegångsbalken. Huruvida enahanda rätt borde införas i fråga om förordnande

om telefonavlyssning o. dyl. vore däremot mera tveksamt. Göta

hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och föreningen Sveriges häradshövdingar

påpeka, att det uttryckligen borde framgå att rätten alltid vore

skyldig att meddela beslut i anledning av åklagarens eller undersökningsledarens

anmälan, således även då rätten ej funne anledning till anmärkning

mot åtgärden. Rådhusrätten i Göteborg föreslår, att det uttryckligen

måtte angivas, att anmälan till rätten skulle vara skriftlig.

I justitiekanslersämbetets yttrande har vidare betonats angelägenheten av

att de ofta svårbedömda och ömtåliga avgöranden, som krävdes av rätten

vid utövande av kontrolluppgiften, komme att träffas av domare med tillräcklig

erfarenhet, icke av de unga vikarier, som under vissa tider av året

brukade tjänstgöra å domarbefattningar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i sitt yttrande upptagit spörsmålet

om offentlighet hos rättens beslut, särskilt såvitt angår telefonavlyssning

och övriga i lagförslagets 4 § angivna åtgärder, och anför närmare härom:

Å ena sidan är uppenbart, att dessa tvångsmedel bli ineffektiva, så snart

som den misstänkte får kännedom om att desamma utövas mot honom. Lika

klart är å andra sidan, att den misstänktes rätt till överklagande blir illusorisk,

om han icke erhåller sådan kännedom; och det måste vara ett starkt

intresse för den misstänkte att kunna värja sig mot obefogade ingrepp av

ifrågavarande allvarliga beskaffenhet. Hovrätten får i detta sammanhang

erinra om den i 39 § sekretesslagen lagfästa principen om ovillkorlig rätt

för part att taga del av dom eller beslut.

Här föreligger ett svårlöst avvägningsproblem, som för övrigt torde uppstå

redan vid tillämpningen av rättegångsbalkens regler om telefonavlyssning.

Rättegångsbalkens bestämmelser i ämnet äro synnerligen restriktiva och deras

tillämpning torde ha ifrågakommit i ytterst få fall. De nu föreslagna

reglerna däremot möjliggöra telefonavlyssning i icke ringa omfattning. Ett

ställningstagande till det här uppställda problemet torde under sådana förhållanden

vara ofrånkomligt. Frågan torde böra regleras i lag. Rättegångsbalken

och dess förarbeten synas icke giva någon ledning.

För hovrätten är det icke möjligt att på föreliggande material taga bestämd

ställning till frågan. De skäl, som leda till en utvidgning av möjligheterna

att använda ifrågavarande tvångsmedel, tala för att deras användning

i viss utsträckning bör få ske i hemlighet. Med förslagets i förhållande

till 1940 års tvångsmedelslag restriktiva karaktär är emellertid knappast

förenligt att den misstänkte blir utsatt för telefonavlyssning längre tid —

eventuellt efter upprepade förordnanden enligt 4 § — utan att erhålla kännedom

därom.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

Vad angår den i förslaget upptagna bestämmelsen om fullföljd av

talan mot rättens beslut (6 § i förslaget) framhåller Göta hovrätt,

att genom bestämmelsen icke reglerats vare sig spörsmålet, huruvida

rättens beslut som avsåges i lagen skulle gå i verkställighet utan hinder av

förd klagan (jfr 30 kap. 12 § rättegångsbalken), eller frågan om möjlighet

for hovrätt att göra ändring i underrätts beslut utan kommunikation av besvären

(jfr 52 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken). Hovrätten framhåller,

att det syntes uppenbart att beslut måste kunna verkställas genast,

liksom också att kommunikation av besvären skulle kunna underlåtas, dels

då fråga vore om åtgärd som avsåges i 1 § i lagen, vare sig talan i detta fall

fördes av den anhållne eller av undersökningsledaren eller åklagaren, dels

ock då undersökningsledaren eller åklagaren klagade över att underrätt i

anledning av inkommen anmälan upphävt förordnande enligt 2, 3 eller 4 §.

Bestämmelser i dessa ämnen borde därför upptagas i lagen. Samma påpekande

göres av hovrätten för Västra Sverige.

I anslutning till förslagets bestämmelse om befogenhet för Kungl. Maj :t

att meddela tillämpningsföreskrifter till lagen (7 § i förslaget)

upptar överståthållarämbetet frågan om tystnadsplikt i fråga om sådant

som inhämtats genom granskning av försändelse eller avlyssning av telefonsamtal.

Ämbetet anför:

I 5 § andra stycket av tillämpningskungörelsen till 1940 års tvångsmedelslag

föreskrevs, att vad som inhämtats genom granskning av försändelse eller

av uppteckning av eller uppgift å telefonsamtal eller genom avlyssnande av

sådant samtal icke finge yppas i vidare mån än som erfordrades för vinnande

av det med undersökningen avsedda ändamålet. En liknande föreskrift

torde böra utfärdas jämväl i samband med den nu avsedda lagstiftningen.

Inflyter densamma i en tillämpningskungörelse, följer emellertid av 7 kap.

3 § tryckfrihetsförordningen att meddelare till tryckt skrift av otillåten uppgift

i regel icke kan lagforas för sin försummelse. Han åtnjuter till och med

anonymitetsskydd. Erinras må att jämväl den för polispersonal i allmänhet

gällande tystnadsplikten icke är stadgad i lag utan i den administrativt utfärdade

polisinstruktionen.

Till undvikande av den angivna konsekvensen föreslår ämbetet, att tystnadsplikten

i förevarande fall fastställes i lagen.

Vad slutligen angår den formella utformningen av den föreslagna lagstiftningen

har hovrätten för Nedre Norrland, som på sätt förut anmärkts

anser att lagstiftningen ej borde göras tidsbegränsad, ifrågasatt huruvida

icke bestämmelserna borde införas i rättegångsbalken, en anordning som

enligt hovrättens mening icke skulle möta större tekniska svårigheter. Beträffande

bestämmelsernas avfattning ha i övrigt i några yttranden påkallats

vissa jämkningar av redaktionell natur.

Departementschefen.

På grund av den under senare tid ökade spänningen i det utrikespolitiska

läget har det blivit nödvändigt att på skilda områden vidtaga beredskaps
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

43

åtgärder. Dessa taga helt naturligt i väsentlig omfattning sikte på förhållandena

vid krigstillstånd eller ett med krigstillstånd jämförligt läge. På en del

områden är det emellertid nödvändigt att man för närvarande ej endast

planlägger med tanke på en krigssituation utan även vidtager åtgärder med

direkt syftning på de redan föreliggande förhållandena. Detta lärer gälla bl. a.

i fråga om skyddet mot spioneri och annan sådan brottslig verksamhet, som

hotar rikets yttre eller inre säkerhet. På detta område torde sålunda redan i

det nu rådande läget en viss förstärkning av beredskapen vara motiverad.

Om den mot rikets säkerhet riktade brottsligheten skulle lämnas alltför fritt

spelrum, skulle det för vårt land kunna medföra verkningar av mycket allvarlig

karaktär.

Såsom i inledningen antytts ha förberedande åtgärder vidtagits för lösande

av de organisatoriska, personella och ekonomiska problem, som sammanhänga

med en intensifiering av polisverksamheten för hindrande och uppdagande

av spioneri m. m. Även lagstiftningen rörande tvångsmedlen har

emellertid, såvitt angår dess tillämpning å förevarande område, befunnits

böra överses med hänsyn till de skärpta krav som i det rådande läget måste

uppställas. Med anledning härav har inom justitiedepartementet upprättats

ett lagförslag, som syftar till att bereda polis- och åklagarmyndigheterna

vidgade möjligheter att utnyttja tvångsmedel vid förundersökning rörande

brott mot rikets säkerhet.

Vid utformningen av förslaget har hänsyn tagits till erfarenheterna från

tillämpningen av tvångsmedelslagarna under det andra världskriget. Införande

av en sådan allmän kontroll över kommunikationsmedlen, som då tilllämpades,

ifrågasättes icke i förslaget, utan detta begränsar sig till individuella

ingripanden från de ordinära polis- och åklagarmyndigheternas sida

på grundval av misstanke om brott. Med denna begränsning av förslaget har

detsamma kunnat utformas såsom tilläggs- och undantagsbestämmelser till

rättegångsbalken, vars regler bli tillämpliga i den mån särbestämmelser ej

meddelas. Innebörden av förslaget är i huvudsak, att möjlighet gives till viss

förlängning av anhållningstiden samt att på vissa punkter en komplettering

göres av bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken rörande beslag och telefonavlyssning.

De representanter för olika partier inom riksdagen, med vilka samråd

ägt rum, ha såsom förut angivits funnit, att en dylik lagstiftning bör genomföras,

och samma ståndpunkt har nästan genomgående kommit till uttryck

i de över förslaget avgivna remissyttrandena. Det synes mig också tydligt,

att cn lagstiftning enligt förslagets grunder i nuvarande läge är av behovet

påkallad. Det är med beklagande jag sålunda på grund av tidsläget anser

mig böra föreslå jämkningar i de regler till skydd för den enskildes intressen

som nyligen, under allmän anslutning, upptagits i vår nya rättegångsbalk,

och jag förstår till fullo de betänkligheter mot förslaget, som ur denna

synpunkt anförts av advokatsamfundets styrelse. Hänsynen till rikets säkerhet

väger emellertid så tungt att vissa enskilda intressen nödgas vika därför.

•lag vill betona den viktiga begränsning som ligger i förslagets anknytning

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 22.

till rättegångsbalkens regler rörande viss grad av misstanke om brott såsom

törutsättning för ingripande. Invändningarna mot förslaget med hänsyn till

dess verkningar ur rättssäkerhetssynpunkt torde också — vilket har vitsordats

av samfundsstyrelsen — förlora i tyngd genom att, såsom i förslaget

är avsett, ett särskilt förfarande anordnas för att hålla tillämpningen av

lagen under kontroll.

Det är å andra sidan tydligt, att den föreslagna lagstiftningen icke är tillfyllest

för ett läge, då krig råder eller allvarlig krigsfara hotar. För en sådan

situation måste övervägas mera ingripande åtgärder, bl. a. införande av

en mer eller mindre omfattande allmän kontroll över kommunikationsmedlen.

Denna fråga är föremål för utredning inom justitie- och inrikesdepartementen.

Jag tillstyrker således, att promemorians förslag, med de jämkningar som

tramgå av det följande, nu lägges till grund för lagstiftning. Därest en väsentlig

avspänning i det utrikespolitiska läget skulle inträda, bör dock återgång

ske till den för normala förhållanden avsedda regleringen i rättegångsbalken.

I enlighet med promemorians förslag bör därför lagstiftningen få

begränsad giltighetstid.

Vad angår frågan å vilka brott den särskilda tvångsmedelslagstiftningen

bör göras tillämplig har i den upprättade promemorian utvalts vissa för rikets

säkerhet särskilt farliga brott enligt 8, 9 och 19 kap. strafflagen. Brottsförteckningen

i förslaget upptager sålunda högförräderi (8 kap. 1 §), spioneri

(8 kap. 4 och 5 §§), obehörig befattning med hemlig uppgift (8 kap.

6 § första stycket), olovlig underrättelseverksamhet (8 kap. 7 §), uppror

(9 kap. 1 §), majestätsbrott (9 kap. 2 §), väpnat hot mot laglig ordning (9

kap. 6 §) samt sabotage (19 kap. 4 §) ävensom försök och förberedelse till

dessa brott. I remissyttrandena har icke framförts något förslag om begränsning

av den angivna ramen, medan däremot från flera håll påyrkats att utvidgning

skulle ske. Såvitt angår 27 kap. strafflagen är det emellertid tydligt,

att däri upptagna brott ej äro aktuella i samband med den nu tilltänkta

lagstiftningen, som icke omedelbart tager sikte på beredskapstillstånd och

krig utan avser nu rådande förhållanden. Däremot synes mig promemorians

urval i vissa andra avseenden vara något för snävt. Sålunda torde tillräcklig

anledning saknas att från lagstiftningen utesluta tagande av utländskt understöd

(8 kap. 10 §) och olovlig kårverksamhet (9 kap. 7 §). I fråga om 19

kap. bör uttryckligen angivas, att lagstiftningen är tillämplig å mordbrand

och allmänfarlig ödeläggelse (1—3 §§), i den mån sådan gärning riktar sig

mot egendom eller verksamhet som avses i 4 § och således innefattar sabotagebrott,

ehuru 4 § ej åberopas vid brottsrubriceringen.

I promemorian har till en början föreslagits det avsteget från rättegångsbalkens

bestämmelser, att fristen för avlåtande av framställning om häktande

av anhållen person må, oavsett vad som stadgas i 24 kap. 12 §, förlängas

till trettionde dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades

eller då den anhållne inställdes för förhör. En dylik förlängning av anhåll
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

45

ningstiden, som hade motsvarighet i 1940 års tvångsmedelslag, är påkallad av

den ofta komplicerade och svårutredda beskaffenheten av de brott varom nu

är fråga. Förste stadsfiskalen i Stockholm har ifrågasatt huruvida icke samma

syfte kunde nås på en annan väg, nämligen genom införande av möjlighet

och eventuellt även skyldighet för rätten att medgiva uppskov med häktningsförhandling.

Såsom ett väsentligt skäl för att välja denna utväg har

han anfört, att enligt promemorians förslag rätten, sedan den efter anmälan

från vederbörande undersökningsledare eller åklagare prövat anhållandet

och fastställt detta, icke hade någon möjlighet att ompröva frågan förrän i

samband med en eventuell häktningsförhandling. Såsom framgår av det följande

är emellertid avsikten, att ingripande från kontrollorganet skall kunna

ske även efter det anmälningen först blivit prövad. Under sådana förhållanden

och då den av förste stadsfiskalen i Stockholm föreslagna anordningen

skulle kunna medföra en icke önskvärd förskjutning av ledningen av förundersökningsarbetet

från undersökningsledaren till rätten, anser jag detta

förslag ej böra genomföras. Icke heller anser jag mig kunna biträda det av

förste stadsfiskalen i Göteborg framlagda förslaget att utan särskilt kontrollförfarande

tillåta en mera begränsad utsträckning av tidsfristen för avlåtande

av häktningsframställning jämte viss förlängning av den i 23 kap. 9 §

rättegångsbalken stadgade tid, varunder någon får kvarhållas för förhör.

Promemorians förslag i denna del torde sålunda böra genomföras i oförändrat

skick.

Enligt 4 kap. 12 § strafflagen kan rätten i vissa fall vid utdömande av

straff förordna, att straffet skall anses till viss del eller helt och hållet verkställt

genom den dömdes hållande i häkte. Rådhusrätten i Malmö har ifrågasatt,

huruvida icke detta stadgande i förevarande sammanhang borde ändras,

så att möjlighet skapas att förordna om avräkning även av anhållningstiden,

när denna överstiger den i 24 kap. 12 § rättegångsbalken angivna tiden.

Jag anser mig dock ej nu kunna upptaga detta spörsmål, ehuru det

otvivelaktigt är värt beaktande. Det må framhållas att anhållningstiden redan

enligt nuvarande bestämmelser i rättegångsbalken kan bli tämligen lång,

om nämligen uppskov meddelas i häktningsförhandlingen.

Ej heller anser jag mig nu kunna upptaga den av Svea hovrätt väckta

frågan om inskränkning i den misstänktes rätt att själv utse försvarare.

Denna fråga, som är av grannlaga och ömtålig beskaffenhet, har icke enbart

avseende å tvångsmedlen utan bör prövas i ett vidare sammanhang.

På sätt i promemorian förordats bör upptagas en bestämmelse, som utvidgar

möjligheten enligt 27 kap. 2 § andra punkten rättegångsbalken att

lägga beslag å meddelanden mellan närstående, så att beslag får äga rum

oavsett att å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. En

motsvarande avvikelse från första punkten, som rör befattningshavare och

andra personer som avses i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, torde vara mindre

angelägen. Frågan härom synes i varje fall ej böra upptagas utan samband

med eu omprövning av vittneshindren enligt sistnämnda paragraf, en fråga

som ej lämpligen bör behandlas i sammanhang med nu ifrågavarande lagförslag.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

Jag biträder vidare det i promemorian upptagna förslaget om införande

av befogenhet för undersökningsledare och åklagare att meddela förordnande

om kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken.

Såsom förutsättning för utövande av dylik befogenhet har i promemorian

uppställts, att inhämtande av rättens beslut skulle medföra tidsutdräkt eller

annan väsentlig olägenhet för utredningen. Denna formulering har föranlett

viss kritik bl. a. från Göta hovrätt. Avfattningen torde också böra något

jämkas till tydligt utmärkande av att, där fråga är om tidsutdräkt, denna

skall vara av beskaffenhet att medföra väsentlig olägenhet för utredningen.

I motsats till hovrätten anser jag däremot att möjligheten att åberopa även

annan olägenhet än tidsutdräkt bör kvarstå. En skyldighet att alltid inhämta

tillstånd av rätten torde understundom kunna medföra svårigheter för förundersökningen,

vilka ej taga sig uttryck enbart i tidsförlust.

I remissyttrandena ha framkommit förslag om utvidgning av beslagsreglerna

i vissa andra avseenden. Såsom förste stadsfiskalen i Stockholm påpekat

skulle det medföra vissa fördelar, om vidgad möjlighet kunde beredas

rätten att uppskjuta förhandling rörande fråga om beslag (liksom fråga om

reseförbud, kvarstad eller skingringsförbud), som underställts rättens prövning.

Vidare kan, såsom från annat håll framhållits, skyldigheten enligt

27 kap. 11 § första punkten att lämna underrättelse om verkställt beslag i

vissa fall vara oläglig för förundersökningen. Frågan om jämkningar i dessa

regler torde emellertid få prövas i samband med den förut omförmälda

utredningen rörande åtgärder vid en ytterligare skärpning av läget. Detsamma

gäller det av överståthållarämbetet väckta förslaget om införande av

granskning av post- och andra försändelser utan beslag. Bestämmelserna

om åtal inom viss tid såsom förutsättning för beslag synas ej påkalla någon

ändring. Enligt 27 kap. 7 § skall rätten, när den förordnar om beslag eller

fastställer beslag, utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas om så ej redan

skett. Tiden må ej bestämmas längre än som finnes oundgängligen erforderligt.

Har beslag verkställts av annan än rätten, skall åtal väckas inom

en månad efter beslaget. Såväl denna tid av en månad som den tid rätten

må ha fastställt för åtals väckande kan på ansökan förlängas av rätten om

så finnes erforderligt.

Frågan hur man skall förfara med kvarhållna eller beslagtagna postförsändelser

vid upphävande av åtgärden torde, i den mån särskilda bestämmelser

finnas erforderliga, kunna regleras i administrativ ordning. Det är

tydligt att det ofta är av stor vikt för förundersökningsarbetet, att åtgärden

ej kommer till den misstänktes eller annans kännedom. Något förslag av

innebörd att expedieringen av kvarhållna försändelser, som ej bli föremål

för beslag, skall kunna inställas anser jag icke böra framläggas.

I fråga om telefonkontroll enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken innebär

promemorians förslag utvidgning i flera hänseenden. I likhet med vad som

föreslagits beträffande beslag å meddelanden mellan närstående förordas i

promemorian, att telefonavlyssning skall få komma till användning i avseende

å samtliga med lagförslaget avsedda brott, oavsett att å vissa av dem

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 22.

47

kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Därjämte skall det enligt

förslaget vara tillåtet att inställa eller fördröja expedieringen av samtal till

och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan

antagas komma att begagnas av honom eller att helt avstänga telefonapparaten.

Giltighetstiden för förordnande om telefonkontroll föreslås förlängd

från högst en vecka till högst en månad. Slutligen skall förordnande, förutom

av rätten, kunna meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

Jag vill tillstyrka att reglerna i 27 kap. 16 § rättegångsbalken kompletteras

i de angivna hänseendena. Härvid bör dock förutsättningen för att undersökningsledaren

eller åklagaren skall få meddela beslut om telefonkontroll

jämkas i enlighet med vad jag tidigare förordat beträffande kvarhållande av

postförsändelse. Såsom anföres i promemorian torde det understundom kunna

vara av betydelse för utredningen, att undersökningsledaren eller åklagaren

erhåller uppgift å telefonsamtal, som utväxlats eller beställts mellan den

misstänktes apparat och annan apparat. Med hänsyn till att dylik åtgärd

får anses vara av mindre ingripande natur har rått viss tvekan, huruvida

åtgärden förutsätter stadgande i lag eller om frågan kan regleras i administrativ

ordning. I anslutning till den ståndpunkt i detta hänseende som

numera kommit till uttryck i telefonreglementet torde utlämnande av uppgift

å utväxlade eller beställda samtal ej böra medgivas utan stöd i lag. Det

föreliggande lagförslaget bör sålunda kompletteras i detta hänseende.

Förste stadsfiskalen i Göteborg har föreslagit, att möjlighet skulle beredas

att förordna om telefonkontroll å annan apparat än den som innehaves

eller kan antagas komma att begagnas av den misstänkte. En dylik utvidgning

kan möjligen sägas stå i linje med principerna för reglerna om beslag

och husrannsakan, vilka tvångsmedel kunna drabba annan än den misstänkte,

men synes ändock, med hänsyn till det allvarliga ingrepp i privatlivet

som telefonkontroll utgör, ej böra ifrågakomma under nuvarande förhållanden.

Såsom framhållits i promemorian och starkt understrukits i ett flertal remissyttranden

är det angeläget, att polis- och åklagarmyndigheternas handliavande

av de särskilda tvångsmedelsbestämmelserna underkastas en tillfredsställande

kontroll. I promemorian har föreslagits, att övervakningen

skall handhavas av rätten. Detta förslag har i de flesta remissyttrandena

lämnats utan erinran, men ett antal instanser har förordat, att kontrollen i

stället skulle utövas av administrativ myndighet, antingen — såsom enligt

1940 års tvångsmedelslag i det senare skedet av dess giltighetstid — av

justitiekanslern eller av riksåklagaren, som numera är högste chef för åklagarväsendet.

Från några håll har framförts tanken, att granskning skulle

äga rum genom cn nämnd eller annat dylikt organ med lekmannainslag.

Vid valet av kontrollorgan synes det mig angeläget att så nära som möjligt

ansluta till det kontrollsystem som redan finnes i rättegångsbalken. Enligt

denna har rätten i stor utsträckning tillagts funktionen att kontrollera

liandhavandet av de straffprocessuella tvångsmedlen, i den mån det ej förbehållits

rätten att redan i första hand meddela beslut därom. Rätten kan

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

sålunda pröva beslut som meddelats av annan än rätten om reseförbud och

beslag. Kan husrannsakan antagas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig

olägenhet för den, hos vilken åtgärden röretages, gäller att det ankommer

på rätten att meddela förordnandet. Ett uttryck för samma kontrollfunktion

utgör föreskriften att anhållningsmyndighet inom viss, ganska

snävt angiven tid skall till rätten göra häktningsframställning rörande anhållen

person. Kommer häktning sedermera ej till stånd, skall rätten förordna

att den anhållne skall friges. Slutligen må erinras om den allmänna

kontroll rätten enligt 23 kap. 19 § och 45 kap. 11 § äger i fråga om förundersöknings

fullständighet. Enligt dessa lagrum kan rätten sålunda antingen

med anledning av anmälan från den misstänkte eller ex officio vidtaga åtgärd

för komplettering av förundersökning. Med den ställning rätten sålunda

redan intar synes det ligga nära till hands att anförtro rätten jämväl den

kontroll som erfordras i anledning av den nu föreslagna utvidgningen av

åklagares och polismyndighets befogenheter med avseende å vissa straffprocessuella

tvångsmedel. Härigenom vinnes den säkraste garantien för att

rättssäkerhetssynpunkten verkligen blir tillgodosedd vid kontrollen. Mot en

domstolskontroll har visserligen invänts, att domstolarna skulle stå främmande

för polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet och att en enhetlig

kontroll skulle främjas genom att granskningen finge ske genom ett centralt

administrativt organ. Ehuru dessa invändningar måhända ha ett visst

fog för sig, finner jag dem ej vara avgörande. Vad beträffar tanken att införa

kontroll genom en medborgarrepresentation vid sidan av företrädare

för rättsväsendet är jag i motsats till advokatsamfundets styrelse av den

åsikten, att kontrollorganet måste vara i permanent funktion och att därför

stora svårigheter skulle uppstå för en dylik nämnd att fullgöra sin uppgift.

På grund av det anförda finner jag övervägande skäl tala för promemorians

förslag, att åtgärder, som med stöd av de särskilda tvångsmedelsbestämmelserna

vidtagas av undersökningsledarc eller åklagare, skola anmälas

till rätten, som har att pröva befogenheten av desamma. Självfallet måste

tillses, att dessa ärenden vid rätten handläggas av befattningshavare med

tillräckliga kvalifikationer. Där fråga är om förlängning av anhållningstiden

bör, för beredande av nödig tid för fullständigande av utredningen, anmälningsskyldigheten

icke inträda förrän efter en anhållningstid av tio dagar.

Såsom påpekats av rådhusrätten i Göteborg bör uttryckligen föreskrivas,

att anmälan skall vara skriftlig. Från landsfogdehåll har ifrågasatts att

en särskild forumregel skulle meddelas, innebärande att kontrollen centraliseras

till rådhusrätten i residensstaden i varje län. En dylik anordning

skulle emellertid påkalla ändrade forumbestämmelser över huvud taget för

handläggningen av brott mot rikets säkerhet och kan följaktligen redan av

denna anledning ej nu ifrågakomma.

Vad angår de närmare formerna för rättens handläggning av dessa ärenden

är, såsom jämväl framhållits i promemorian, häradsrätt därvid domför

utan nämnd och rådhusrätt domför med en lagfaren ledamot. I enlighet med

vad som uttalats i promemorian bör icke meddelas någon föreskrift om atl

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

49

rätten i anledning av inkommen anmälan skall hålla förhandling. Detta

hindrar givetvis ej åt! rätten, där så linnes påkallat och det kan ske utan att

äventyra ändamålet med den åtgärd anmälningen avser, hör den misstänkte

eller annan som åtgärden avser. Rätten hör alltid meddela formligt beslut i

anledning av inkommen anmälan, även om den anmälda åtgärden lämnas

utan anmärkning. Av rättens ställning såsom kontrollorgan följer att den

även efter det att beslut meddelats på grund av inkommen anmälan är

berättigad att ingripa, eventuellt efter framställning från den misstänkte

eller annan som beröres av åtgärden. Rätten torde här böra lämnas frihet att

förfara efter omständigheterna, och någon närmare reglering av frågan i lagtexten

synes ej erforderlig. Den i promemorian föreslagna avfattningen av

lagtexten torde dock böra något jämkas till utmärkande av att en fortlöpande

kontroll från rättens sida är avsedd, låt vara att den normalt icke torde

komma att utövas annat än i anledning av inkommen anmälan.

Hovrätten över Skåne och Rlekinge har fäst uppmärksamheten på spörsmålet

om offentlighet hos rättens beslut i de ärenden det här gäller. Det

ligger i sakens natur, att användandet av vissa tvångsmedel, t. ex. telefonkontroll,

måste ske utan att den misstänkte äger kännedom därom. Enligt 23

kap. 18 § rättegångsbalken gäller också som en allmän grundsats vid förundersökningen,

att den misstänkte och hans försvarare först när det kan

ske utan men för utredningen äga taga kännedom om vad vid förundersökningen

förekommit. Det sagda måste tvdligtvis i praktiken medföra inskränkning

i den misstänktes möjlighet att överklaga exempelvis ett av

rätten meddelat beslut rörande telefonkontroll. Vad angår det av hovrätten

omnämnda stadgandet i 39 § sekretesslagen vill jag framhålla, att detta stadgande

icke i och för sig innefattar någon allmän grundsats om att part alltid

äger rätt att utbekomma domstols beslut och således icke läror kunna åberopas

såsom stöd för att den misstänkte i strid mot vad som gäller enligt

rättegångsbalken kan göra anspråk på att utfå ett av domstol meddelat beslut

om användande av tvångsmedel.

En fråga som sammanhänger med det nu berörda spörsmålet rör tystnadsplikten

för personer, som taga befattning med åtgärder av här avsedd

beskaffenhet. I den mån denna fråga icke redan är behandlad i lag (jfr

27 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken) är den i huvudsak av beskaffenhet

att kunna regleras i administrativ ordning, överståthållarämbetet

har framhållit, att bestämmelser i lag äro erforderliga för alt skyddet mot

obehörigt yppande även skall oinfatta meddelande i form av tryckt skrift.

.Tåg anser dock ej påkallat atl i nu förevarande sammanhang upptaga denna

fråga, som väl väsentligen torde aktualiseras först om en ytterligare utvidgad

tvångsmedelslagstiftning skulle komma till stånd.

Den i promemorians lagförslag upptagna föreskriften om tillämpning

av vissa regler i rättegångsbalken rörande fullföljd av talan mot rättens

beslut torde få anses innefatta jämväl hänvisning till motsvarande regler

rörande möjlighet för hovrätt att göra ändring i underrätts beslut utan

kommunikation av besvären (52 kap. 7 §). Eu motsvarande bestämmelse

j Bihang tilI riksdagens protokoll 1952. 1 samt. A’r 22.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

bör emellertid upptagas även beträffande verkställighet av rättens beslut

(30 kap. 12 §).

Såsom i promemorian föreslagits bör i lagen intagas bemyndigande för

Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till lagen.

I fråga om den formella avfattningen torde det i promemorian framlagda

lagförslaget böra underkastas vissa jämkningar. Bl. a. bör vidtagas den

ändringen, att i en inledande paragraf angives å vilka brott lagen äger tilllämpning.

Härigenom undgås de tyngande hänvisningar som förekomma i

förslagets 2—4 §§.

Lagen torde böra träda i kraft dagen efter det densamma utkommit från

trycket i Svensk författningssamling och gälla till och med den 30 juni

1953.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i

vissa brottmål.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över detta lagförslag,

av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

1 Denna bilaga, vilken frånsett vissa smärre jämkningar av redaktionell natur är likalydande

med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

51

Bilaga B.

Vid den remitterade promemorian fogat förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har någon anhållits såsom misstänkt för brott, som avses i 8 kap. 1, 4 eller

5 §, 6 § första stycket eller 7 §, 9 kap. 1, 2 eller 6 § eller 19 kap. 4 § strafflagen,

eller för försök eller förberedelse därtill, må, utan hinder av vad i

24 kap. 12 § rättegångsbalken stadgas om tiden för avlåtande av häktningsframställning,

för den ytterligare utredning av häktningsfrågan, som finnes

oundgängligen erforderlig, med avlåtande av sådan framställning anstå sist

till trettionde dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då

den anhållne enligt 8 § sistnämnda kap. inställdes till förhör.

2 §•

Vid förundersökning angående brott som avses i 1 § denna lag må beslag

läggas å sådant skriftligt meddelande som omförmäles i 27 kap. 2 § andra

punkten rättegångsbalken, oavsett att å brottet kan följa lindrigare straff än

straffarbete i två år.

3 §•

Förordnande om sådant kvarhållande av försändelse som i 27 kap. 9 §

rättegångsbalken sägs må vid förundersökning angående brott varom förmäles

i 1 § denna lag meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren,

där det kan befaras att inhämtande av rättens beslut skulle medföra tidsutdräkt

eller annan väsentlig olägenhet för utredningen. Har förordnande

om kvarhållande sålunda meddelats av undersökningsledaren eller åklagaren,

skall anmälan som avses i tredje stycket av förstnämnda paragraf göras

bos den som meddelat förordnandet.

4 §.

Tillstånd till avhörande av telefonsamtal enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken

må beträffande brott som avses i 1 § denna lag meddelas oavsett att

å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Finnes det vara

av synnerlig vikt för utredningen rörande sådant brott att expedieringen

av samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen

misstänkes för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom,

inställes eller fördröjes eller att telefonapparaten avstänges för samtal,

äge rätten, på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren, meddela

tillstånd jämväl till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd som avses i första stycket må bestämmas till

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

högst en månad från den dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd skulle medföra tidsutdräkt

eller annan väsentlig olägenhet för utredningen, må förordnande om

åtgärd enligt vad i första stycket sägs i rättens ställe meddelas av undersökningsledaren

eller åklagaren.

5 §•

Har i fall som avses i 1 § häktningsframställning ej avlåtits sist å tionde

dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne

enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken inställdes till förhör, eller har undersökningsledaren

eller åklagaren förordnat om beslag enligt 2 § denna lag eller

förordnat att sådant beslag skall bestå eller meddelat förordnande jämlikt

3 eller 4 §, skall anmälan därom, med angivande av skälen, ofördröjligen

göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga anmälan till prövning.

Finner rätten därvid, att skäl till fortsatt anhållande icke finnes, eller att

förordnandet icke bör äga bestånd, skall rätten omedelbart meddela beslut

om den anhållnes frigivande eller upphäva förordnandet.

<3 §•

I fråga om fullföljd av talan mot rättens beslut enligt denna lag skall vad

i rättegångsbalken är stadgat för det fall att rätten i brottmål utlåtit sig angående

häktning eller åtgärd, som avses i 25—28 kap. samma balk, äga

motsvarande tillämpning.

7 §•

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952 och gäller till och med den

30 juni 1953.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

53

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 7 december

1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 14 november 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 12 oktober 1951, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till tag med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn P. G. Bergsten.

Justitierådet Strandberg, med vilken justitierådet Ekberg och regeringsrådet

Björkholm instämde, yttrade:

Att beträffande de allvarliga, rikets yttre och inre säkerhet hotande brott,

å vilka det remitterade förslaget har avseende, ökade möjligheter för brottens

uppdagande och beivrande böra beredas polis- och åklagarmyndigheterna

har allmänt vitsordats i yttrandena över den inom justitiedepartementet

upprättade promemorian. Mot den principiella uppfattning, som

sålunda kommit till uttryck och som jämväl ligger till grund för det till

lagrådet remitterade förslaget, synes någon befogad erinran ieke kunna

göras. Såsom departementschefen framhållit, väger hänsynen till rikets

säkerhet så tungt, att vissa enskilda intressen, till skydd för vilka nya

rättegångsbalken upptager åtskilliga regler, nödgas vika därför. Det bör

emellertid tillses, att hithörande bestämmelser — vilka avses skola gälla

under de förhållanden som nu råda — i görligaste mån utformas så, att de,

samtidigt som behovet av ett effektivt förundersökningsarbete tillgodoses,

icke inkräkta på den enskildes rättssäkerhet i vidare mån än som kan anses

nödvändigt och försvarligt. Tillika är angeläget, att en tillfredsställande

kontroll anordnas över polis- och åklagarmyndigheternas liandhavande av

de särskilda tvångsmedelsåtgärder, som ställas till deras förfogande.

Enligt 2 § i förslaget må — utan hinder av vad i 24 kap. 12 § rättegångsbalken

stadgas om den lid, inom vilken häktningsframställning sist skall

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 22.

avlåtas — för den ytterligare utredning av häktningsfrågan, som finnes

oundgängligen erforderlig, med framställningen anstå sist till trettionde dagen

efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne

enligt 8 § nämnda kap. inställdes till förhör. Såsom departementschefen

framhållit, är en förlängning av den nuvarande anhållningstiden påkallad

av den ofta komplicerade och svårutredda beskaffenheten av de brott, varom

nu är fråga. Hur långt tiden bör utsträckas kan naturligen vara föremål

för delade meningar. Denna fråga sammanhänger nära med spörsmålet om

utformningen av den nödiga kontrollen över polis- och åklagarmyndigheternas

handhavande av anhållningsinstitutet. I detta hänseende innebär förslaget,

att kontrollen över anhållandet skall åvila rätten. Enligt fi § skall

sålunda, om häktningsframställning ej avlåtits sist å tionde dagen efter

den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne enligt 24

kap. 8 § rättegångsbalken inställdes till förhör, skriftlig anmälan därom,

med angivande av skälen, ofördröj ligen göras hos rätten, som har att skyndsamt

upptaga ärendet till prövning. Finner rätten därvid att skäl till fortsatt

anhållande icke finnes, skall rätten meddela beslut om den anhållnes

frigivande. Beträffande de närmare formerna för rättens handläggning av

sådana ärenden uttalades i departementspromemorian, att någon föreskrift

om att rätten i anledning av inkommen anmälan skulle hålla förhandling

icke, med hänsyn till arten av de förundersökningar det här gällde, ansetts

böra föreslås. Detta uttalande hade avseende å samtliga de ifrågavarande

tvångsmedlen. Departementschefen framhåller i anslutning härtill, att detta

ej hindrar, att rätten, där så finnes påkallat och det kan ske utan att äventyra

ändamålet med den åtgärd anmälningen avser, hör den misstänkte eller

annan som åtgärden avser. Av rättens ställning såsom kontrollorgan följer,

yttrar departementschefen vidare, att den även efter det att beslut meddelats

på grund av inkommen anmälan är berättigad att ingripa, eventuellt efter

framställning från den misstänkte eller annan, som beröres av åtgärden.

Såsom skäl för att göra rätten till kontrollorgan anför departementschefen

huvudsakligen dels att det är angeläget att så nära som möjligt ansluta

till det kontrollsystem, som redan finnes i rättegångsbalken, dels att genom

en sådan anordning den säkraste garantien vinnes för att rättssäkerhetssynpunkten

verkligen blir tillgodosedd vid kontrollen. Att de sålunda angivna

skälen böra vara avgörande synes riktigt. Såvitt angår de i 3—5 §§

av förslaget omförmälda tvångsmedlen, är intet att erinra mot de i 6 § upptagna

kontrollbestämmelserna. Vad däremot beträffar det föreslagna utsträckandet

av anhållningstiden synes saken mera tveksam. De invändningar

mot att rätten i detta hänseende göres till kontrollorgan, vilka på

sätt remissprotokollet utvisar framställts av åtskilliga myndigheter, måste

i betraktande av den utformning anhållningsinstitutet erhållit enligt förslaget

tillmätas stor betydelse. Särskilt må härutinnan hänvisas till de av

justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet och Svea hovrätt avgivna yttrandena.

Den prövning, som rätten enligt förslaget har att företaga beträffande

ett anhållande, är i själva verket av helt annat slag än den som enligt

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 22.

55

rättegångsbalken äger rum i anledning av gjord häktningsframställning.

Med hänsyn till arten av de brott, om vilka här är fråga, kunna de skäl till

misstanke om brott, på vilka anhållandet grundats, ofta vara av den beskaffenheten

att de vid den tidiga tidpunkt då rättens prövning skall äga rum

ej redovisats eller ens kunnat närmare redovisas i något förunder sökningsprotokoll.

Vanligen torde, såvida förhandling ej äger rum, rättens prövning

bliva inskränkt till en granskning av de skäl, som angivits i den skriftliga

anmälningen enligt 6 §. Ur rättssäkerhetssynpunkt synes en kontroll i sådana

former vara av föga värde, och dess överensstämmelse med rättegångsbalken

är allenast skenbar. Det är att märka, att enligt nämnda balk anhållandet

icke, såsom fallet är med häktning, beror på rättens prövning.

Genom det sätt, på vilket anhållandet reglerats i förslaget, skulle i verkligheten

skapas en ny typ av tvångsmedel. För att en effektiv kontroll med

tillgodoseende av rättssäkerhetens krav skall kunna utövas från rättens

sida, torde det vara ofrånkomligt, att förhandling obligatoriskt äger

rum inför rätten. Att på ett så tidigt stadium som det här gäller anordna

en sådan förhandling kan emellertid ur andra synpunkter vara olämpligt.

En förhandling förutsätter uppenbarligen, att den anhållne eller åtminstone

för honom utsedd försvarare är närvarande; och vid förhandlingen

måste, om den skall bliva av något värde, materialet från förundersökningen

framläggas. Ur utredningens synpunkt kan emellertid vara äventyrligt

att på detta stadium förebringa det material, över vilket polisen förfogar.

Det må i detta sammanhang erinras om att enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken

tillfälle att taga kännedom om vad vid förundersökningen förekommit

skall lämnas den misstänkte och hans försvarare först då det kan ske

utan men för utredningen.

På nu anförda skäl anser jag mig icke kunna tillstyrka förslaget sådant

det i nu förevarande delar utformats. Uti de ovan berörda remissyttrandena

har förordats, att den erforderliga kontrollen skulle läggas å administrativ

myndighet. Mot en sådan ordning kan emellertid invändas, att den skulle i

hög grad avvika från vad enligt rättegångsbalken gäller om kontrollen över

de straffprocessuella tvångsmedlen. Därjämte bör beaktas att kontroll i administrativ

väg måste utövas av en central myndighet, vilket kan medföra

svårigheter av olika slag i sådana fall, då förundersökning äger rum på

mera avlägsna orter. Att förlägga kontrollen till administrativ myndighet

torde därför icke böra ifrågakomma, med mindre man cj på annan väg kan

nä det syfte som avses med den föreslagna lagstiftningen.

Det synes härutinnan böra övervägas, huruvida man icke, utan förringande

av lagstiftningens effektivitet, kan nå en lösning av det föreliggande

spörsmålet, vilken — utan att kontroll över anhållandet uppdrages åt rätten

— avhjälper de brister, varmed förslaget enligt vad i det föregående sagts

måste anses behäftat. Det kan sålunda med fog ifrågasättas, huruvida en

så avsevärd förlängning av anhållningstiden som förslaget innebär verkligen

är av behovet påkallad. Någon övertygande motivering i detta hänseende synes

icke ha förebragts. Såsom redan i det föregående uttalats, är visserli
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

gen en förlängning av tiden för anhållandet vid nu ifrågavarande brott av

nöden. På sätt framhållits i det av förste stadsfiskalen i Göteborg avgivna

remissyttrandet torde emellertid tillräcklig anledning icke föreligga att

utsträcka anhållningstiden så mycket som skett enligt förslaget. Väl kunde

enligt lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara

m. in. tiden för kvarhållande av den som misstänktes för brott av där

avsett slag utsträckas ända till sextio dagar (tiden förkortades under lagens

sista giltighetstid till trettio (lagar). En jämförelse med vad sålunda gällde

är emellertid missvisande redan av den anledningen att under den tid berörda

lag ägde tillämpning häktning tillika innebar inledande av åtal. Enligt

nya rättegångsbalken har däremot häktning reglerats såsom ett i förhållande

till åtalet fullt självständigt institut, vilket förhållande sammanhänger

med att förundersökningen om brottet i regel måste vara avslutad, innan

åtalet väckes, och att det ofta är nödvändigt, att den misstänkte berövas

sin frihet redan under pågående förundersökning. För bifall till en framställning

om häktning erfordras ej att tillfyllestgörande bevisning om att

den misstänkte förövat brottet förebringas. Vad som skall styrkas är allenast

sådana omständigheter, att han kan sägas vara på sannolika skäl misstänkt

för brottet. Häktning kan därför i många fall, särskilt i mera omfattande

eller invecklade mål, komma att bestå under lång tid, till dess åklagaren

hunnit anskaffa sådan utredning och bevisning, att därå enligt hans

mening kan grundas en fällande dom. Vad angår de med förslaget avsedda

brotten torde ertorderligt rådrum för utredningen före häktningsförhandlingen,

åtminstone under nu rådande förhållanden, stå till buds, därest anhållningstiden

utsträckes från nuvarande fem till femton dagar. Härmed torde

böra kombineras en uppmjukning i annat hänseende av reglerna i rättegångsbalken.

Enligt 24 kap. 13 § nämnda balk skall rätten, då framställning

om häktning inkommit, så snart ske kan och, om synnerligt hinder ej möter,

sist å Ijärde dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Att utsträcka

denna tid synes icke tillrådligt med hänsyn till angelägenheten av

att rättens kontrollerande verksamhet träder i funktion inom en ej alltför

lång tid efter anhållandet. Däremot synas skäl föreligga att till åtta dagar

utsträcka den enligt 24 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken gällande

längsta tiden, fyra dagar, varmed uppskov med häktningsförhandling må äga

rum utan den misstänktes begäran. Härigenom skulle åklagarmyndigheten,

itall så ertordras, kunna erhålla ytterligare tid för anskaffande av utredning,

innan rätten meddelar beslut i häktningsfrågan.

Jag — som icke har något att erinra mot förslaget i övrigt — hemställer

därför dels att i 2 § ordet »trettionde» ersättes med »femtonde» samt att till

paragrafen fogas ett nytt stycke av det innehåll att i stället för den i 24 kap.

15 § första stycket rättegångsbalken stadgade tiden av fyra dagar skall gälla

en tid av åtta dagar dels att 0 § omformuleras så, att den kommer att avse

allenast de fall då undersökningsledaren eller åklagaren förordnat om beslag

med stöd av 3 § eller förordnat att sådant beslag skall bestå eller meddelat

förordnande jämlikt 4 eller 5 §.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

57

Justitierådet Ljunggren anförde, att han i stort sett gillade de av justitierådet

Strandberg framförda synpunkterna men att han med hänsyn till föreliggande

förhållanden ansåge sig icke böra avstyrka det remitterade förslaget

i de av justitierådet Strandberg berörda delarna.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 22.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 december 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 7 december

1951 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 12 oktober 1951 remiterade

förslaget till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa

brottmål.

Föredraganden anför följande.

Det remitterade förslaget har inom lagrådet icke föranlett annan erinran

än såvitt angår utformningen av anhållningsinstitutet vid de brott, varå

förslaget äger tillämpning. Enligt det remitterade förslaget utsträckes den

tid, inom vilken framställning om häktande av anhållen person senast skall

ingivas till rätten, från fem till trettio dagar, dock med skyldighet för åklagarmyndigheten

att, därest framställningen icke avlåtits inom tio dagar,

anmäla förhållandet till rätten, som har att pröva huruvida fortsatt anhållande

är befogat. Tre av lagrådets ledamöter ha, med anknytning till vissa

remissyttranden, riktat invändningar mot att rätten i detta hänseende göres

till kontrollorgan. Dessa ledamöter ha vidare ansett att tillräckligt rådrum

för förundersökningen skulle stå till buds, därest anhållningstiden utsträcktes

till femton dagar. I syfte att åklagaren, om så erfordrades, skulle kunna

erhålla ytterligare tid för anskaffande av utredning innan rätten meddelade

beslut i häktningsfrågan, har emellertid därjämte föreslagits, att den enligt

rättegångsbalken gällande längsta tiden, fyra dagar, varmed uppskov i häktningsförhandling

må äga rum utan den misstänktes begäran, utsträckes till

åtta dagar. Någon befattning med anhållningsfrågan innan häktningsframställningen

ingives skulle enligt detta förslag icke tillkomma rätten.

Det inom lagrådet framlagda förslaget medför i jämförelse med det remitterade

förslaget å ena sidan att tiden från anhållandet till dess rätten får

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

59

ärendet under sin prövning förlänges, medan å andra sidan den tid, inom

vilken åklagaren skall vara beredd att avlåta häktningsframställning, förkortas.

Detta innebär enligt min mening en mindre tillfredsställande avvägning

av effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkterna, vilka båda måste i

möjligaste mån tillgodoses. Önskemålet om en förlängning av anhållningstiden

upp till trettio dagar för att främja en effektivisering av förundersökningsarbetet

vinner starkt stöd av erfarenheterna från sådan brottslig verksamhet,

varom här är fråga, och med en betryggande kontroll på ett tidigt

stadium synes detta önskemål kunna efterkommas. Beträffande de närmare

skälen för mitt ställningstagande till frågan om kontrollens anordnande får

jag hänvisa till remissprotokollet. De nämnda lagrådsledamöterna ha särskilt

fäst avseende vid att rättens kontroll avses skola utövas utan skyldighet

för rätten att hålla förhandling. Kritiken på denna punkt synes emellertid

överdriven. Jag vill erinra om att redan enligt rättegångsbalken vissa

befogenheter i avseende å tvångsmedlen, som med hänsyn till rättssäkerhetens

krav tillagts rätten, bland annat medgivande av telefonavlyssning, utövas

utan att förhandling är föreskriven. Vidare vill jag understryka att

rätten, såsom framhållits i remissprotokollet, är oförhindrad att höra den

anhållne, när rätten finner det påkallat och anser att det kan ske utan att

förundersökningsarbetet äventyras. Tydligt är att redan förefintligheten av

skyldighet för åklagaren att till rätten redovisa skälen för fortsatt anhållande

tvingar honom till försiktighet. Och oavsett om förhandling kommer till

stånd eller ej måste det för en misstänkt som blivit anhållen innebära en väsentlig

trygghet, att anhållandet står under kontroll av domstol. Den anhållnes

krav på rättsskydd synes 111ig väga tyngre än betänkligheterna ur

domstolssynpunkt.

Jag anser mig således böra vidhålla det remitterade förslaget.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget med vissa redaktionella jämkningar

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:60 Skrivelse till Konungen i anledning a/o dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, dels ock s. 8 i texten
  2. 1LU 1952:6 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, dels ock i ämnet väckta s. 1 i texten