Angående vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning
1952-03-31 · 40 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 39 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1952:221, Angående vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
1
Nr 221.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa
ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag
till enskild väghållning; given Stockholms slott den 31
mars 1952.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, lämna riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande i anledning av de förslag till vissa ändringar
i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning,
som framlagts av föredragande statsrådet.
GUSTAF ADOLF.
Hj. R. Nilson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
De förslag, som framlagts i propositionen, äro huvudsakligen grundade
på en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt skogsstyrelsen verkställd
utredning angående statligt stöd till byggande och underhåll av enskilda
vägar.
I propositionen redovisas först vissa av utredningsmyndigheterna föreslagna
riktlinjer för fortsatt undersökning av behovet av ytterligare enskilda
vägar.
Därefter behandlas vissa frågor rörande byggnadsbidrag till utfartsvägar,
skogsvägar och jordbruksvägar. I syfte att undanröja vissa formella hinder
för beviljande av byggnadsbidrag till vägar, som fylla flera funktioner utan
1—534 58 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 221.
2 Kungl. Maj ds proposition nr 221.
att någon av dessa är tillräckligt dominerande för att ensam utgöra kvalifikationsgrund
för bidragstilldelning, föreslås vissa ändringar i de olika
bidragsförfattningarna beträffande definitionerna av de vagkategorier, till
vilka byggnadsbidrag kan beviljas. Behovet av bidrag till byggande av utfartsvägar
från enstaka eller ett fåtal gårdar anses böra bedömas främst ur
samma synpunkter som stödet till jordbrukets rationalisering. På grund
härav föreslås att dessa vägar hänföras till de bidragsregler, som gälla for
ägovägar enligt kungörelsen angående statligt stöd till jordbruksrationaliseringen.
Vidare förordas viss höjning av bidraget till planeringskostnader
för sådana vägar, som kunna komma i fråga för byggnadsbidrag från sjätte
huvudtitelns bidragsanslag, samt till kostnaderna för åtgärder, som föreskrivas
i riksförsvarets intresse. I övrigt anses nuvarande grunder för byggnadsbidragen
böra bibehållas oförändrade. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag om överflyttning till länsstyrelserna av beslutanderätten i fråga
om bidrag till skogsvägar och vissa jordbruksvägar avstyrkes. I stället förordas
vissa andra åtgärder till befrämjande av större enhetlighet i bidragsgivningen
och ökat samarbete mellan vederbörande myndigheter.
I fråga om bestämmelserna rörande underhållsbidrag föreslås vissa betydelsefulla
ändringar, innebärande en utvidgning av bidragsverksamheten.
Enligt förslaget skall tillämpningsområdet för dessa bestämmelser utsträckas
att omfatta även vissa stamvägar inom tätbebyggelse samt längre
utfartsvägar från enstaka eller ett fåtal gårdar. Vidare förordas en viss
uppmjukning av villkoret för högre underhållsbidrag än normalbidraget.
Därjämte föreslås att iståndsättningsbidrag skall kunna utgå jämväl till
andra ur trafiksäkerhetssynpunkt angelägna åtgärder än de i gällande författning
angivna. Dessutom förutsättes att sådant bidrag skall kunna beviljas
även i samband med omuppskattning av underhållskostnaderna.
Kungl. Maj:ts •proposition nr 221.
3
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 mars 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anmäler statsrådet Hjalmar Nilson fråga om vissa ändringar
i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning och
anför därvid följande.
Inledning.
Gällande bestämmelser angående statsbidrag till byggande och underhåll
av enskilda vägar återfinnas i följande författningar:
kungörelsen 1943:800 angående statsbidrag till enskild väghållning
(ändr. 1944:197, 1945:169, 1946:206 och 1948:263),
kungörelsen 1943:530 angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader
in. in. (ändr. 1945:775, 1947:286, 1950:585 och 1951:200),
kungörelsen 1940:599 angående villkor för statsbidrag från anslaget till
åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. (ändr. 1945:387,
1947:287, 1948:270, 1949:204 och 1950:142),
10—15 och 24—33 §§ kungörelsen 1948: 342 angående statligt stöd till
jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. (ändr. 1951: 413),
kungörelsen 1940:591 angående statsbidrag till byggande av odlingsvägar
i Norrland och Dalarna (ändr. 1944: 100) samt
8—13 §§ kungörelsen 1928: 295 angående villkor för erhållande av statsbidrag
till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 om delning av jord
å landet (ändr. 1947:955, 1948:508 och 1949:189).
Genom beslut den 11 maj 1945 uppdrog Kungl. Maj:t åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och skogsstyrelsen att gemensamt och i samråd med
egnahemsstyrelsen och norrlandskommittén verkställa och till Kungl. Maj:t
inkomma med utredning rörande möjligheten att under ekonomiskt rimliga
former förbättra vägförbindelserna genom landets mera avlägsna skogsområden
ävensom andra i samfärdselhänseende missgynnade bygder samt
med förslag till de bestämmelser rörande bidrag till byggande av enskilda
vägar och i övrigt som på grundval av utredningen funnes erforderliga.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Efter därom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen
gjord framställning förklarade Kungl. Maj:t genom beslut den 10 maj
1946, att utredningsarbetet borde uppdelas i dels den nyss omnämnda undersökningen
om möjligheten att förbättra vägförbindelserna i vissa i samfärdselhänseende
missgynnade bygder, dels en samordning av bestämmelser
och villkor samt handläggning av frågor rörande statsbidrag till enskilda
vägar. Kungl. Maj :t anbefallde därvid styrelserna att vid utarbetandet
av bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning jämväl
pröva frågan om behovet av och formerna för en ändring i stalsbidragsgrunderna.
Det sålunda meddelade utredningsuppdraget föranleddes bland annat
av eu av 1945 års riksdag i skrivelsen nr 6 gjord framställning om en sådan
utredning. I nämnda skrivelse uttalade riksdagen med anledning av motionerna
I: 28, II: 52, I: 241, II: 207 och II: 371, bland annat, att en utbredning
av samfärdselnätet till de glest befolkade trakter, varom här vore fråga,
måste framstå som ett nationellt ganska betydelsefullt krav. Riksdagen
erinrade i detta sammanhang om att man, för att hålla kapitalutläggen
inom så måttliga gränser som möjligt, tidigare diskuterat möjligheten att
genom anläggning av cykelstigar kunna åtminstone nödtorftigt tillgodose
trafikbehoven, samt att det framgått av den utredning, som verkställts i
anledning av framställning av 1937 års riksdag, att även denna synnerligen
enkla typ av samfärdselförbindelser skulle bliva av stor nytta inom vidsträckta
delar av landet.
I de nämnda motionerna framfördes krav på bättre vägförbindelser för
de glest befolkade bygderna, därvid bland annat framhölls behovet av att
särskilda åtgärder vidtoges för åstadkommande av vägar av lämplig standard
till sådana byar, som låge mera avsides och alltjämt vore utan vägar
eller andra kommunikationer, önskemål framfördes även, att statsbidrag
borde utgå till såväl byggande som vägunderhåll och vinterväghållning av
vägar till enstaka gårdar.
I ett flertal motioner vid 1946 och 1947 års riksdagar väcktes förslag om
ändring i olika hänseenden av grunderna för stödet till den enskilda väghållningen.
Dessa motioner överlämnades jämte av riksdagen i detta sammanhang
gjorda uttalanden till de båda utredande verken för beaktande
vid utredningen. I sin redovisning av utredningsuppdraget anföra verken
härom bland annat.
Vid 1946 års riksdag framfördes i motionerna I: 54 och II: 100 förslag
om höjning av den allmänna bidragsprocenten vid byggande, iståndsättning
och underhåll av enskild väg till 75 % samt av den särskilda bidragsprocenten
vid betungande kostnader till 85 %. Under erinran om de nyligen
företagna höjningarna av bidragsprocenten ävensom det av Kungl. Maj:t
åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen lämnade utredningsuppdraget
fann sig riksdagen dock icke för det dåvarande böra vidtaga en
ändring i av motionärerna angiven riktning. Riksdagen, som inhämtat, att
stadgandena om 75 % statsbidrag dittills tillämpats endast i ringa omfatt
-
5
Kungl. Ma.j:ts proposition nr 221.
ning, fann emellertid angeläget, att frågan om behovet av och formerna
för eu ändring av statsbidragsgrunderna bleve prövad i samband med pågående
utredning. I motion II: 115 vid samma års riksdag hemställdes om
utredning av behovet av ombyggnad av vissa revir- och enkronasvägar i
övre Norrland samt om förbättrade villkor för vägunderhåll och vinterväghållning
av dessa vägar. I motionen II: 140 påpekades behovet av broar för
de enskilda vägarna samt ifrågasattes, om icke ett särskilt anslag borde beviljas
för byggande av dylika. En annan möjlighet vore, att sådana direktiv
utfärdades för ingenjörtrupperna, att dessa kunde åtaga sig byggandet av
erforderliga broförbindelser enligt förslag, som godkänts av vederbörande
vägförvaltning. .
Vid 1947 års riksdag hemställdes i motionen II: 153 om utredning av
frågan på vilket sätt och under vilka former statsbidraget skulle utgå för
deltagande i kostnaderna för underhållet av de s. k. enkronasvägarna. Riksdagen
uttalade i anledning av motionen, att möjlighet redan nu förelåge
att erhålla bidrag men ansåg lämpligt, att vid utredningen om behovet av
och formerna för en ändring av statsbidragsgrunderna uppmärksamhet
ägnades jämväl nu nämnda vägar. I motionen II: 154 hemställdes om sådan
ändring i författningen om statsbidrag till den enskilda väghållningen, att
allmän väg, vilken efter vägomläggning avfördes från det allmännas underhållsskyldighet,
men som allt fortfarande ägde betydelse för ortsbefolkningens
eller enskildas vägbehov, måtte tillförsäkras ett statligt underhållsbidrag
med 90 % av de årliga kostnaderna, samt att vägen överlämnades
till de enskilda väghållarna i oskadat skick. Riksdagen fann yrkande!
om en höjning av bidragsprocenten i berörda fall böra prövas i samband
med förevarande utredning.
Även vid 1948, 1949 och 1950 års riksdagar hemställdes i ett stort antal
motioner om ändringar i bestämmelserna rörande statsbidrag till enskild
väghållning. Då liknande förslag redan behandlats i de förut nämnda motionerna
till 1945, 1946 och 1947 års riksdagar, föranledde de emellertid
icke någon åtgärd.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen, vilka i sitt utredningsarbete
biträtts av byråchefen E. V. Sundström under liden maj 1947
—februari 1948 samt därefter av lagmannen T. A. Bexelius, ha med eu
gemensam skrivelse den 20 oktober 1950 överlämnat ett stencilerat betänkande
med utredning angående statligt stöd till byggande och underhåll
av enskilda vägar. De i betänkandet framförda förslagen, vilka äro uttryck
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning i ämnet, ha endast delvis
godtagits av skogsstyrelsen, som i eu särskild skrivelse redovisat sina
åsikter i de fall dessa icke överensstämma med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens.
över det sålunda framlagda utredningsresultatet 1m, efter remiss, yttranden
avgivits av chefen för försvarsstaben, statskontoret, tekniska högskolans
lärarkollegium, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen etter hörande av
samtliga lantbruksnämnder, lantmäteristyrelseu efter hörande av samtliga
överlantmätare, länsstyrelserna i samtliga län utom Gotlands län, samtliga
skogsvårdsstyrelser, Länsvägnämndernas förbund, Riksförbundet landsbygdens
folk, Skogssällskapel i Göteborg, Stiftsjägmästareföreningcn, Svenska
landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska skogs
-
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
och flottningsarbetareförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska vägföreningen,
Sveriges förrättningsmannaförening för enskilda vägar, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund samt Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund.
Jag torde nu få upptaga förevarande fråga till behandling.
Enligt utredningsdirektiven omfattar utredningen två skilda problemområden,
nämligen dels frågan om behovet av vägförbindelser genom i samfärdselhänseende
missgynnade bygder samt möjligheterna att tillfredsställa
detta behov och dels behovet av ändring i formerna för det statliga stödet
till enskild väghållning.
1 fråga om det förstnämnda problemet har utredningsuppdraget lämnats
oavslutat. Den främsta orsaken härtill synes ha varit att själva problemställningen
under utredningens gång blivit avsevärt förskjuten.
Inom det problemområde, vilket utredningen ägnat sitt huvudintresse
— frågan om ändrade grunder för statsbidrag till enskild väghållning —
ha styrelserna i skilda avsnitt behandlat dels grunderna för bidrag till byggande
av olika slag av enskilda vägar och dels grunderna för bidrag till
enskilt vägunderhåll.
I fråga om förslagen till ändrade bestämmelser angående byggnadsbidrag
ha de båda utredande myndigheterna varit helt oense på väsentliga punkter
och stor splittring i uppfattningarna har även kommit till uttryck i remissyttrandena.
Dä de långtgående reformförslag för denna del av statsbidragsverksamheten,
som framlagts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vid behandlingen
inom kommunikationsdepartementet icke befunnits vara av
beskaffenhet att annat än i vissa detaljer böra föranleda ändringar i gällande
bestämmelser, lämnas i det följande endast en mera kortfattad redogörelse
för utredningsresultaten i denna del. Däremot kommer ett mera
utförligt referat att lämnas beträffande frågan om bidrag till underhåll
av enskilda vägar.
Vägbehovet.
Utredningen.
Beträffande den del av utredningsuppdraget, som avser en undersökning
av möjligheten att under ekonomiskt rimliga former förbättra vägförbindelserna
genom landets mera avlägsna skogsområden ävensom andra
i samfärdselhänseende missgynnade bygder, framhålla styrelserna, alt
denna undersökning borde resultera i en plan, som i stora drag utvisar
vägbehovets tillgodoseende inom en viss tidrymd samt förslag beträffande
den tekniska och ekonomiska lösningen av vägfrågorna. För detta ändamål
erfordras emellertid en inventering av vägbehovet. Då utredningen avsetts
omfatta jämväl andra i samfärdselhänseende missgynnade bygder än landets
mera avlägsna skogsområden och behov av mer eller mindre genomgripande
vägförbättringsåtgärder torde föreligga i många områden, där
vägförbindelser redan finnas, skulle en dylik inventering i realiteten komma
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 221.
att gälla hela landet. Oavsett att det skulle vara ett synnerligen vanskligt
företag att utföra en dylik inventering, torde det, framhålla styrelserna,
vara mycket svårt att överblicka dessa spörsmål och angränsande frågor i
ett sammanhang.
Avgörande för styrelsernas ställningstagande torde emellertid ha varit,
att frågan om behovet och planeringen av enskilda vägar genom det år
1948 på lantbruk smyndigheterna lagda uppdraget att ombesörja regionplaneringar
på landsbygden kommit att få ett forum, dår dessa vägfrågor
för varje bygd får sin behandling i sammanhang med övriga för bygden
väsentliga problem, som påverka vägnätets utformning. Styrelserna uttala
sålunda, att en inventering av det enskilda vägbehovet endast bör ske i
den mån regionplaneringen inom jordbruket framskrider och i direkt anslutning
till denna planering. Oberoende härav bör emellertid, enligt styrelsernas
mening, till ledning bland annat vid planläggningen av vägnätets
utbyggnad, en mera begränsad undersökning utföras genom vägförvaltningarnas
försorg av ur samhällelig synpunkt väsentliga brister i nuvarande
vägnät. Uppgifter skulle härvid inhämtas med hänsyn till allmän
hälso- och sjukvård, brandskydd, skolväsende, allmän ordning och säkerhet
m. m. Uppgifterna skulle utformas som beskrivningar över de områden,
där en komplettering av vägnätet är angelägen, samt syfta till att klarlägga
var det ifrågavarande vägbehovet finnes men däremot icke det sätt, på vilket
det skall lösas.
Styrelserna ha vidare övervägt möjligheterna att genom användning av
enklare vägtyper på ett mindre kapitalkrävande sätt tillgodose vägbehoven
i avlägsnare trakter. De möjligheter som härvid tidigare prövats ha huvudsakligen
varit anläggning av cykelstigar. Huvuddelen av de cykelstigar, som
i sådant syfte anlagts, förekommer i de båda nordligaste länen. Med stöd
av inhämtade utlåtanden från vägförvaltningarna i Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län ha styrelserna emellertid funnit,
att cykelstigarna i egentlig mening ha ett mycket begränsat användningsområde.
Sin största betydelse anses de ha för skogsbruket såsom kommunikationsleder
för transport av personal, proviant, eldsläckningsmateriel
m. m. Även inom detta område torde de emellertid vara av begränsad betydelse,
vilken dessutom beräknas komma alt minska, allteftersom bilvägnätet
bygges ut. Enligt styrelserna finnes det heller inga skäl för att införa
bidragsmöjlighet till anläggning av för skogsbruket behövlig cykelstig. För
jordbruksdriften äro cykelstigar ej aktuella.
För bebyggelse anses cykelstigar icke kunna tillgodose behovet av ulfartsväg
utan endast utgöra ett komplement till annan utfartsväg. Styrelserna
finna det även mycket tveksamt, om anläggning av cykelstig kan
anses lämplig ens såsom provisorisk lösning av sådana samfärdselbehov. Den
torde i varje fall icke innebära någon besparing. Cykelstigarna ha nämligen
helt andra uppgifter än farvägarna och måste därför som regel utföras med
annan sträckning än dessa, såväl i plan som profil, för att de med minsta
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
möjliga anläggningskostnad skola kunna tjäna avsett ändamål. Utförandet
av en cykelstig kan under sådana förhållanden ej beräknas sedermera underlätta
byggandet av farväg.
Styrelsernas slutsatser i denna fråga ha sammanfattats på följande sätt.
Skall en vägförbindelse numera kunna anses som nöjaktig för en bebyggelse,
torde avståndet till väg, som under större delen av året är framkomlig
för motorfordon, icke få vara stort. När därför väg skall ordnas för
bebyggelse, synes som minimum därför böra gälla, att sådan väg skall vara
möjlig att trafikera med personbil och traktor med släpvagn. Väg, som endast
medger trafik med hästfordon, torde sålunda endast kunna accepteras
som kortare anslutningsväg, och cykelstig synes icke alls kunna godtagas
annat än som komplement till annan vägförbindelse.
Det synes sålunda knappast föreligga större möjligheter att genom enklare
vägtyper tillgodose vägbehoven i mera avlägsna trakter och därigenom
minska det kapitalbehov, som erfordras för en nöjaktig utbyggnad av vägnätet,
om detta är avsett att kunna utnyttjas med bilar. Att detta innebär
ökade svårigheter att inom rimlig tid'' tillgodose vägbehovet, är tydligt.
Det kan emellertid enligt styrelsernas mening icke vara tillrådligt att av
denna anledning förorda en lösning av vägfrågorna, som skulle resultera i
vägbyggnad, vilken redan vid tillkomsten måste anses så otidsenlig, att
behov av ytterligare åtgärder skulle uppstå omedelbart efter vägarnas färdigställande.
Yttranden.
Vad utredningen anfört beträffande vägbehovet och möjligheterna att
skapa vägförbindelser med enkla medel har föranlett uttalanden endast i
ett fåtal av remissyttrandena. I dessa uttalanden framhålles i allmänhet
värdet av att undersökningar rörande vägbehovet utföras. Men även den
motsatta uppfattningen har i detta hänseende framförts.
Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län ställa sig sålunda
tveksamma beträffande värdet av en vägbehovsinventering, enär initiativet
vid byggandet av enskilda vägar dock måste förbehållas de enskilda
intressenterna. Med hänsyn härtill förmodas resultatet av en inventering
komma att bli inaktuellt, innan flertalet av de planerade vägföretagen hunnit
komma till utförande. Skogsvårdsstyrelsen anser vidare, att cykelstigar
kunna på ett utomordentligt sätt tjäna skogsbrukets intressen genom underlättande
av personalens förflyttning och genom den betydelse de äga bland
annat för skogsbrandskyddet. Styrelsen föreslår därför att anläggandet av
cykelstigar måtte stimuleras med statsbidrag.
Byggnadsbidrag.
Gällande bestämmelser.
Nuvarande grunder för statsbidrag till byggande av enskilda vägar äro
olika för skilda vägtyper. Sålunda gäller en fast bidragsprocent för skogsbrukets
stamvägar (50 %), en normalbidragsprocent för jordbrukets ägovägar
(40 %) samt slutligen en maximibidragsprocent för andra skogsvägar
än stamvägar, för odlingsvägar och för enskilda vägar i allmänhet (40, 50
Kungl. Maj.ts proposition nr 221. 9
resp. 60 %). Högre bidrag kan i vissa fall förekomma i fråga om samtliga
vägar utom odlingsvägar.
Från det under sjätte huvudtiteln anvisade anslaget till byggande av
enskilda vägar utgå bidragen till företagen såsom sådana och bestämmas,
i likhet med vad som är fallet beträffande ägovägarna, på grundval av den
kostnad, som arbetet beräknas draga. I fråga om skogsvägsanslaget gäller
däremot bland annat att kostnadsandelar, som belöpa på domänverket eller
ecklesiastik myndighet, äro undantagna från bidragsmöjlighet. Därjämte
uppdelas intressenterna i skogsvägar i tvenne kategorier, för vilka i en del
fall tillämpas skilda bidragssatser. Vidare utgå bidragen till skogsvägar på
grundval av en kostnadsberäkning, för vilken tillämpas medeltalspriser för
en längre följd av år. I fråga om ägoväg kan bidrag f. n. endast utgå till
enskild person.
Bidragsbeviljande myndigheter äro för ägo- och odlingsvägar lantbruksnämnderna,
för skogsvägar Kungl. Maj :t efter förslag av skogsvårdsstyrelserna
och skogsstyrelsen samt för enskilda vägar, som erhålla bvggnadsbidrag
ur sjätte huvudtitelns anslag, länsstyrelserna.
Utredningen.
Motiven för bidragsverksamheten. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
skogsstyrelsen framhålla inledningsvis, att det med hänsyn till såväl näringsliv
som samfärdsel är av stort allmänt intresse att utvecklingen av
ett ändamålsenligt enskilt komplementvägnät till de allmänna vägarna befrämjas.
Ett dylikt stöd kan tänkas ske efter flera olika linjer. Med hänsyn
till de erfarenheter, som vunnits av hittillsvarande bidragsgivning till den
enskilda väghållningen, saknas enligt styrelsernas mening anledning att
ifrågasätta någon annan form för det statliga stödet. Genom statsbidrag
kan det allmänna få inflytande på utvecklingen på området och stimulera
en ordnad och ändamålsenlig enskild väghållning.
För statligt stöd till vägar för skogs- och jordbruk gäller, att nyttan av
företagen minst skall beräknas motsvara kostnaderna. Med hänsyn härtill
skulle det kunna ifrågasättas, om statsbidrag under sådana förhållanden
över huvud taget är erforderligt. Skälet för att så ändock ansetts vara fallet
är bland annat att det för statligt stöd vanligen förutsättes, att lönsamheten
beräknas på lång sikt, samt att kostnaderna väsentligt överstiga de omedelbara
fördelarna av företagets utförande.
För bidrag till byggande av utfartsvägar är endast föreskrivet, att väganläggningen
skall vara för väghållarna synnerligen betungande. Otvivelaktigt
kan det, framhålla styrelserna, göras gällande, att det i de flesta fall
är betungande för den befolkning, som ej är bosatt utmed allmän väg, att
bekosta väganläggningar för att nå kontakt med det allmänna vägnätet.
Många byar och gårdar särskilt i Norrland sakna helt körbara vägförbindelser
med omvärlden och inom så gott som hela landet äro de befintliga
enskilda vägarna i många fall av så otidsenlig beskaffenhet, att genomgripande
förbättringsåtgärder erfordras.
2—mi 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Kr 221.
10
Kungl. May.ts proposition nr 221.
Kostnaden för byggande av utfartsväg kan i en del fall vara större än
fastigheternas nytta av företaget. Vid sådana förhållanden kan väghållningsskyldighet
ej lagligen fastställas på grundval av rådande produktionsbetingelser
och bosättningsförhållanden. Detta torde i de flesta fall medföra,
att företaget i fråga icke kommer till utförande. Ur allmän synpunkt kan
det emellertid, påpeka styrelserna, vara ett väsentligt intresse, att den bebyggelse,
som det därvid är fråga om, kan bibehållas, och för sådant ändamål
torde anläggning av väg ofta utgöra en viktig förutsättning. Styrelserna
framhålla dock i detta sammanhang, att ordnande av en vägförbindelse
endast är ett av många viktiga sociala spörsmål för bebyggelsen. Där väg
saknas, framstår säkerligen avsaknaden härav som den dominerande olägenheten.
Tillskapas vägförbindelse kan avsaknaden av många övriga
sociala förmåner bli mera uppmärksammad. Enbart genom ordnande av
vägförbindelse kan en avlägset belägen bebyggelse ej med säkerhet bibehållas
i längden. Den avfolkning i avlägset belägna bygder, som varit ett
kännetecknande drag under senare tid — och som även förekommit där
staten medverkat till anläggning av utfartsväg — torde sålunda till en del
bero på äldre bebyggelseförhållanden. Med hänsyn härtill anse styrelserna
det angeläget att den statliga bidragsgivningen, som avser bebyggelsens
vägbehov, koncentreras på vägförbindelser, där förutsättningar verkligen
finnas för en varaktig bebyggelse. För statligt stöd bör sålunda förutsättas,
att väganläggningarna utgöra, totalt sett, ekonomiskt försvarbara åtgärder.
Det villkor, som nu är föreskrivet för bidrag till byggande av utfartsvägar,
nämligen att väganläggningen skall vara synnerligen betungande
för väghållarna, bar, enligt vad styrelserna funnit, tolkats som om en betydande
skillnad i allmänhet förelåge i fråga om tillämpningsområdena
för anslagen till utfartsvägar samt till skogs- och ägovägar, i vad avser
företagens lönsamhet. I de flesta fall torde det emellertid, påpeka styrelserna,
finnas anledning att i detta hänseende betrakta de olika slagen
av vägar som tämligen likartade. Detta framträder särskilt då fråga är om
vägar till landsbygdens gårdar, med hänsyn till att dessa i de flesta fall
äro av väsentlig betydelse jämväl som driftvägar för såväl jord- som skogsbruk
eller endera av dessa näringsgrenar. De motiv, som gälla för det statliga
stödet till byggande av vägar för skogs- och jordbruksnäringarna,
kunna således anses tillämpliga även i fråga om statsbidragen till byggande
av utfartsvägar för bebyggelse. För dessa vägar kan det emellertid
vara erforderligt att i större utsträckning än i fråga om skogs- och jordbruksvägar
medräkna icke endast den produktionsekonomiska nyttan utan
därjämte nyttan på grund av persontrafiken, d. v. s. en social nytta, vilken
som regel icke kan resultera i ökade inkomster eller minskade utgifter för
fastigheterna.
I detta sammanhang uttala styrelserna till slut, att det kan synas, som
om de tillmätt den produktionsekonomiska nyttan av vägföretagen alltför
stor vikt, samt att det otvivelaktigt föreligger stora svårigheter att beräkna
Kungl. Maj:is proposition nr 221.
11
denna. De framhålla emellertid samtidigt, att såväl väglagens grund för
fördelning av väghållningsskyldighet mellan olika intressenter som den
statliga bidragsgivningen till skogs- och jordbruksvägar bygger på förutsättningen,
att fastigheternas nytta av en väg i tillfredsställande grad kan
klarläggas. Under senare år ha även stora framsteg gjorts på detta område.
För skogsbrukets vidkommande föreligger redan möjlighet att någorlunda
säkert ange den ekonomiska vinsten av ett vägföretag. Svårare att beräkna
är båtnaden för jordbruket. Enligt vad styrelserna inhämtat, pågå för närvarande
vid tekniska högskolan undersökningar, som bland annat syfta
till att få fram praktiskt enkla beräkningsmetoder för bestämning av den
ekonomiska nyttan för jordbruket av en rationaliseringsåtgärd, varför man
i framtiden skulle kunna hoppas på att erhålla ett säkrare underlag för
vägfrågornas bedömande än som nu är möjligt. Vissa på lönsamheten i
väsentlig grad inverkande faktorer, såsom vinsten av en vägförbättringsåtgärd
med hänsyn till förenklade transporter av mjölk, gödningsämnen,
slaktdjur och dylikt, kunna dock redan nu ungefärligen beräknas. Tills
vidare synes man i övrigt vara hänvisad till allmänna bedömanden av åtgärdernas
lönsamhet för jordbruket. Någon principiell skillnad mellan de
olika vägkategorierna medför detta dock icke.
Förslag till kategoriindelning av vägarna. Då syftet med det statliga stödet
ur vissa synpunkter icke är detsamma för alla slag av enskilda vägar,
ha styrelserna funnit nödvändigt att närmare angiva de olika vägkategorier,
till vilkas byggande statsbidrag bör kunna utgå.
Det under sjätte huvudtiteln anvisade anslaget till bidrag till byggande
av enskilda vägar har sin upprinnelse i ett tidigare anslag till »bidrag till
anläggning av utfartsvägar», varmed ursprungligen avsågs att åstadkomma
körbara förbindelser till avlägset belägna byar eller gårdar. Nu gällande bestämmelser
ha icke heller ansetts utgöra hinder för beviljande av bidrag
från detta anslag till anläggning av utfartsväg från enstaka gårdar. Med
hänsyn till att en angelägenhetsgradering av de olika vägföretagen måst
göras, ha tillgängliga medel dock som regel disponerats för företag, som
betjänat en större bebyggelse.
Beträffande vägföretag, som äro avsedda att tillgodose behovet av utfartsväg
för enstaka eller ett fåtal gårdar, har samfärdselintresset icke samma
allmänna betydelse som då det gäller utfartsväg för en samlad bebyggelse.
I stället kommer här driftsintresset att träda i förgrunden. Ifrågavarande
vägar anses därför närmast vara jämförbara med driftvägarna för skogsoch
jordbruket. Med hänsyn till att det i första hand är jordbruket, som på
ett avgörande sätt blir bestämmande för bostadsplatsen, bör enligt styrelsernas
mening det statliga stödet till byggande av utfartsväg från enstaka
eller ett fåtal gårdar främst bedömas ur samma synpunkter som stödet till
jordbruksnäringens rationalisering. Styrelserna anse därför, att bidrag till
byggande av dylika vägar bör utgå ur anslaget till jordbruksrationalisering.
Även i sådana fall, där jordbruket endast har till ändamål att fram
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
bringa produkter för gårdens eget behov, är enligt styrelsernas mening det
anförda tillämpligt, enär bidragsverksamheten för jordbrukets rationalisering
även innefattar dylika jordbruk. I detta sammanhang framhålla styrelserna,
att, även om eu väg bereder utfart för bebyggelse, detta icke utgör
hinder för att bidrag till vägen skall kunna utgå ur skogsvägsanslaget, om
detta ur skoglig synpunkt är motiverat. Övriga enskilda vägar, som betjäna
bebyggelseintressena, komma härigenom att bliva ganska likartade. De
anses böra särskiljas från övriga typer av enskilda vägar genom en särskild
benämning. Styrelserna förorda i sådant hänseende beteckningen
byväg. Denna benämning har enligt styrelserna urgammal hävd såsom beteckning
för enskilda utfartsvägar från byar.
Med byväg skulle enligt styrelserna förstås sådan enskild väg, som är
av väsentlig betydelse för en bygds befolkning. Den föreslagna definitionen
understryker dessa vägars uppgift att tillgodose en bygds kommunikationsintressen
i allmänhet till skillnad från övriga enskilda vägar, där speciella
produktionsfrämjande syften stå i förgrunden. Med uttrycket »bygd» bör
förstås i stort sett detsamma, som detta ord i nu gällande bestämmelser
för underhållsbidrag anses innebära, nämligen inom slättland en bebyggelse
med minst fem gårdar och i skogstrakter minst tre, i undantagsfall två
gårdar. Enligt styrelsernas mening är det dock ej erforderligt och knappast
heller lämpligt att i detta sammanhang göra skillnad mellan olika delar
av landet, vilket skulle försvåra gränsdragningen mellan byvägarna och
jordbrukets vägar. Ej heller anse de lämpligt att fixera denna gräns till
ett visst antal gårdar. Styrelserna ha emellertid räknat med att byvägsbegreppet
vid tillämpningen kommer att avse utfartsväg för tre eller flera
gårdar, i undantagsfall två.
Den nuvarande benämningen skogsväg anses böra bibehållas för sådana
enskilda vägar, som äro avsedda för motorfordonstrafik och som tillgodose
skogsbrukets behov av driftvägar. Styrelserna framhålla i detta sammanhang,
att det icke är lämpligt att tala om ett huvudsakligt ändamål med
vägen som angives i gällande bidragskungörelse. Det är bidraget, som kan
ha ett huvudsakligt ändamål att främja skogsnäringen, medan vägens huvudsakliga
betydelse vanligen knappast kan bestämmas med hänsyn till de
sinsemellan icke jämförbara ändamål, som den kommer att betjäna. Skogsväg
bör därför definieras såsom sådan med motorfordon farbar enskild
väg, som är av väsentlig betydelse för utforsling av skogsprodukter.
Slutligen föreslå styrelserna, att för de enskilda vägar, som äro av väsentlig
betydelse för jordbruksdriften, införes den sammanfattande benämningen
jordbruksväg. Detta begrepp, vilket definierats såsom väg, som är
av väsentlig betydelse såsom förbindelseled mellan odlingsområden eller såsom
utfart från en eller flera jordbruksfastigheter, avses innefatta dels för
de inre kommunikationerna på fastigheterna behövliga driftvägar för jordbruket
(egentliga ägovägar) och dels andra driftvägar för jordbruket, nämligen
utfartsvägar för enstaka eller ett fåtal gårdar och vägar till produk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 221. 13
tionsområden utanför den bebyggda fastigheten (en del av de nuvarande
odlingsvägarna).
Med hänsyn till de olikheter som föreligga i fråga om ändamålet med
statsbidraget för de skilda vägtyperna anse styrelserna, att bidragsmedlen
höra, liksom hittills, anvisas under skilda anslag för de olika vägkategorierna.
Behovet av samverkan mellan myndigheterna i frågor rörande byggnadsbidrag.
Styrelserna framhålla att det förhållandet, att ett vägföretag ansetts
ur statsbidragssynpunkt böra rubriceras såsom skogsväg eller jordbruksväg,
icke behöver innebära, att skogs- respektive jordbrukskörslorna bliva
den dominerande trafiken på den nya vägen. Rubriceringen innebär endast,
att vägen vid beviljande av statsbidrag betraktats såsom mest angelägen
med hänsyn till skogsbrukets eller jordbrukets behov. I många fall
— måhända de flesta — tillgodoser en väg mer än ett av de ändamål, som
främst avses med de olika anslagen. Vid beslut om bidrag kommer frågan,
från vilket anslag bidrag skall utgå, i många fall att avgöras av tillgången
på anslagsmedel för olika vägändamål samt företagets angelägenhetsgrad
i jämförelse med övriga företag inom samma vägkategori.
Detta medför att särskilda krav måste ställas pa samverkan mellan de
myndigheter, vilkas verksamhetsområden närmare beröras av den statliga
bidragsgivningen. I sådant syfte förorda styrelserna, att överläggningar i
bidragsärendena komma till stånd mellan de tre närmast berörda lokala
fackmyndigheterna inom länen, d. v. s. vägförvaltningen, skogsvårdsstyrelsen
och lantbruksnämnden. Ett särskilt organ för detta samråd bör dock
icke tillskapas. Initiativ till samråd bör kunna tagas av var och en av
ifrågavarande myndigheter.
Enhetliga normalritningar och beskrivningar för de olika vägtyper, som
äro aktuella, anses böra upprättas. Val av normaltyp bör i varje särskilt
fall göras med hänsyn till det samlade trafikbehovet och oberoende av, från
vilket anslag bidrag skall utgå. Om därvid högre vägklass skulle bliva bestämd
än som erfordras för det ändamål, det ifrågavarande anslaget närmast
är avsett att tillgodose, bör bidraget ändock i sin helhet utgå ur anslaget
i fråga.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening bör det ankomma på
styrelsen alt i samråd med skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen upprätta
ifrågavarande normalritningar m. m. Skogsstyrelsen anser emellertid för
sin del, att de centrala verken böra utarbeta vägbyggnadsnormer var för
sitt område, ehuru samråd bör äga rum.
Väg- och vatlenbyggnadsstyrelsens förslag till bidragsgrunder och administrativ
ordning för bidragsärendenas handläggning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslår, att bidraget för samtliga vägkategorier, som omfattas
av utredningen, konstrueras som ett maximibidrag, varvid detsamma
skulle bestämmas att utgå med högst 60 % av beräknad kostnad. Liksom det
14
Kungl Maj:ts proposition nr 221.
för närvarande i vissa fall är möjligt, skulle bidrag kunna utgå med högre
andel av kostnaderna, när särskilda skäl föranleda därtill. Styrelsen förutsätter,
att möjlighet alltjämt skall finnas att begränsa bidraget till lägre
procenttal än maximibidraget i de fall detta prövas skäligt med hänsyn
till den båtnad vägföretaget medför för intressenterna.
Till komplettering av den sålunda förordade samordningen av bidragsreglerna
för olika kategorier av enskilda vägar har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
även föreslagit vissa åtgärder i samordnande syfte beträffande
det administrativa förfarandet vid bidragsgivningen. Styrelsen föreslår
sålunda, att bidragsbeslut beträffande samtliga tre kategorier av enskilda
vägar -— med undantag av sådana ägovägar som uteslutande utgöra
inre kommunikationsleder på en brukningsdel — skola fattas av länsstyrelsen.
Föredragande i sådana ärenden skulle vara tjänsteman vid länsstyrelsen.
Vägdirektören, länsjägmästaren och lantbruksdirektören eller ställföreträdare
för dessa skulle vara närvarande vid föredragning och äga reservationsrätt.
Även beträffande den förberedande behandlingen av bidragsärendena
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit vissa förändringar
syftande till ökad samordning.
Skogsstyrelsens ståndpunkt beträffande bidragsgrunderna och den administrativa
ordningen. Mot väg- och vattcnbyggnadsstyrelsens förslag i nyss
berörda hänseenden har skogsstyrelsen intagit en helt avvisande inställning.
Skogsstyrelsen föreslår, att nuvarande författningsbestämmelser och
procentsatser för bidrag bibehållas. Såsom skäl härför anför styrelsen bland
annat, att det nu tillämpade systemet för bidrag till skogsvägar visat sig
tillräckligt för att stimulera till vägbyggnader så långt anslagsmedlen räckt
till. Skulle en höjning av maximiprocenten och ett upphävande av kategoridifferentieringen
bland intressenterna genomföras, komme detta vid oförändrad
anslagstilldelning sannolikt att innebära en inskränkning i skogsvägsbyggandet.
De av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påtalade svårigheterna
vid beviljande av bidrag till vägar, som kunna hänföras till mer än
en av de olika kategorierna av enskilda vägar, böra enligt skogsstyrelsens
mening kunna övervinnas med bibehållande av nuvarande bestämmelser
genom att man även för utfartsvägarna tar hänsyn till varje intressents bidragsbehov.
Skogsstyrelsen anser vidare, att den normala maximiprocenten
för bidrag till utfartsvägar kommit att för närvarande alltför schablonmässigt
beviljas. Genom en starkare differentiering mellan dessa vägföretag
med avseende på bidragsprocenten borde därför en tillräcklig utjämning
av bidragsförliållandena för skogsvägar och byvägar kunna uppnås.
I första hand bör man enligt skogsstyrelsen söka åstadkomma önskvärd
samordning av olika vägspörsmål och samråd mellan myndigheter, som
handha verksamhet med olika väganslag, genom att de centrala verken utfärda
anvisningar härom i form av tillämpningsföreskrifter.
Vissa särskilda frågor. Statsbidrag bör enligt styrelserna även framdeles,
liksom hittills, utgå till kostnaderna för upprättande av arbetsplan.
15
Kungl. Alaj:ts proposition nr 221.
För närvarande gälla olika bestämmelser i fråga om statsbidrag till planeringskostnaderna
för å ena sidan byvägar och ägovägar (jordbruksvägar)
samt å andra sidan skogsvägar. Styrelserna förorda, att det statliga stödet
till planläggningen konstrueras såsom ett fristående bidrag med samma
andel av kostnaderna härför beträffande alla tre slagen av enskilda vägar
och att det fastställes till 80 % av kostnaderna. Hinder anses icke möta att
i dessa inräkna kostnad för delningsförrättning.
I samband med godkännande av arbetsplan eller arbetsritning för enskild
väg föreskrives i vissa fall utförande av särskilda åtgärder i
riksförsvarets intresse.
I skrivelse den 14 april 1947 har chefen för försvarsstaben efter samråd
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställt om sådan ändring av gällande
kungörelse angående statsbidrag till enskild väghållning, att statsbidrag
finge utgå å hela kostnaden för sådana åtgärder, vilka i riksförsvarets
intresse föreskreves av vederbörande myndighet i samband med godkännande
av arbetsplan eller arbetsritning för enskilda vägar. Som motiv
härför framhölls, att enär det ur principiell synpunkt icke kunde anses
skäligt att kostnader, som förorsakades av åtgärder i riksförsvarets intresse,
skulle belasta enskilda i viss eller vissa delar av landet, kostnaderna
för de av statsmakterna anbefallda åtgärderna syntes böra helt utgå av
statsmedel. Som ett ytterligare skäl härför åberopades den ojämna fördelningen
av dessa kostnader. Till grund för ersättningens bestämmande borde
läggas den av länsstyrelsen godkända beräknade kostnaden för ifrågavarande
åtgärder. Det syntes icke vara lämpligt att utgå från den verkliga
kostnaden, med hänsyn till att skiljaktiga meningar mellan väghållarna
och den bidragsbeviljande myndigheten i så fall förväntades ofta kunna
uppkomma beträffande verkliga merkostnader för företaget på grund av
dylika åtgärder.
Styrelserna finna det berättigat, att merkostnader, som åsamkas väghållare
på grund av sådana särskilda åtgärder som erfordras i riksförsvarets
intresse i samband med enskild vägs byggande, helt gäldas av statsmedel
och förorda, att bestämmelser av sådant innehåll införas i den
nya statsbidragsförfattningen.
I motion II: 140 vid 1946 års riksdag framhölls behovet av broar på
de enskilda vägarna och hemställdes om utredning av detta speciella
problem. I motionen antyddes tvenne olika möjligheter. Enligt den första
ifrågasattes om icke ett särskilt anslag borde anvisas för brobyggnadsarbetena.
Den andra möjligheten vore att sådana direktiv utfärdades för ingenjörtrupperna,
att dessa kunde åtaga sig byggandet av erforderliga broförbindelser
enligt av vederbörande vägförvaltning godkända broförslag.
Vad först beträffar anslagsfrågan framhålla styrelserna, att ökade utrymmen
för vägbyggnader ytterst äro beroende av den ram, inom vilken anslagen
till enskild väghållning måste rymmas. Frågan om en vidgning av
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 221.
möjligheterna att lämna bidrag till vägbyggnader blir därför närmast en
fråga, som berör avvägningen av nuvarande anslag mot andra anslagsbehov.
Med utgångspunkt härifrån synas några fördelar knappast kunna vinnas
genom en uppdelning av byggnadsanslagen på två olika anslag, ett för
vägar och ett för brobyggnader.
Utförande av brobyggnader genom medverkan av ingenjörtrupp kan, förklara
styrelserna, givetvis ske i en del fall. Efter samråd i denna fråga
med inspektören för ingenjörtrupperna framhålla styrelserna emellertid,
att för sådan medverkan fordras, att arbetena lämpa sig för truppernas utbildningstid
och maskinella utrustning, att de ur övningssynpunkt äro
lämpligt belägna samt att de äro av otvetydigt värde för den militära utbildningen.
Främst nuvarande värnpliktsförhållanden medföra, att det endast
i ett fåtal fall kan bliva möjligt att utnyttja ingenjörtrupp för byggandet
av broar på de enskilda vägarna. Sålunda torde årligen endast 3 å 4 broar av
för den militära utbildningen lämplig storlek kunna komma till utförande
på detta sätt. Härtill kommer att de broar, som ingenjörtrupperna bygga,
böra för alt lämpa sig som övningsobjekt till stor del utgöras av träkonstruktioner.
Livslängden på broarna blir därvid tämligen kort.
Yttranden.
Flertalet myndigheter och sammanslutningar, som i sina yttranden berört
utredningens förslag rörande indelning av vägarna i ändamålskategorier
samt bibehållande av skilda bidragsanslag, ha funnit
dessa förslag lämpliga. Avvikande mening i anslagsfrågan har uttalats
av länsstyrelsen i Kronobergs län samt överlantmätarna i Stockholms och
Uppsala lön, vilka ansett att bidragsmedlen, med hänsyn till svårigheten att
entydigt bestämma en viss vägs ändamål, böra anvisas under ett gemensamt
anslag. Tekniska högskolans lärarkollegium föreslår en kategoriindelning i
»egentliga ägovägar» och »kombinerade vägar» samt att särskilda anslagsposter
inrättas för jordbrukets och skogsbrukets »egentliga ägovägar».
Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län anser, att definitionen av skogsvägar
bör inbegripa dessa vägars funktioner såsom transportleder för en rationellt
bedriven skogsvård.
Samtliga remissinstanser ansluta sig i princip till uppfattningen att det
vore värdefullt, om man kunde ernå en ökad samverkan mellan de lokala
fackmyndigheterna vid utformningen av det enskilda vägnätet. De båda
verkens divergerande förslag rörande bidragsreglerna och formerna
för bidragsärendenas handläggning ha upptagits till ingående behandling
i synnerhet av många bland de lokala myndigheter, som närmast
beröras av förslagen.
Bland de centrala verk och myndigheter, som tagit ställning till förslaget
om ändrade bidragsregler, förordar domänstyrelsen enhetliga bidragsgrunder,
medan lantbrnksstyrelsen, tekniska högskolans lärarkollegium och
statskontoret anse, att nu gällande regler böra bibehållas. Statskontoret
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
framhåller därvid, att det icke är uteslutet, alt viss kostnadsbesparing skulle
kunna vinnas för det allmänna genom en starkare differentiering av bidragen
mellan olika byvägsföretag.
De flesta av länsstyrelserna ha i fråga om bidragsreglerna anslutit sig
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag, medan flertalet skogsvårdsstyrelser
funnit skogsstyrelsens förslag vara lämpligast. Bland lantbruksnämnderna
och överlantmätarna äro tillstyrkandena ungefär jämnt fördelade
på de båda förslagen.
Av hörda intressesammanslutningar anse Länsvägnämndernas förbund,
Riksförbundet landsbygdens folk, Stifts jägmästareföreningen, Svenska
landstingsförbundet, Svenska vägföreningen och Sveriges skogsägareförbund
att enhetliga bidragsregler böra gälla för samtliga vägkategorier, medan
Skogssällskapct i Göteborg, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,
Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund uttala sig för bibehållande av nuvarande bidragssystem.
Beträffande formerna för samordning av bidragsärendenas handläggning
anser lantbruksstyrelsen, att beslutanderätten såsom ett provisorium
bör överlämnas till länsstyrelsen men att samverkan mellan fackmyndigheterna
bör organiseras i enklare former än vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit. Domänstyrelsen föreslår, att domänverket beredes inflytande
på sådana bidragsärenden som beröra kronojorden. Lantmäteristyrelsen
framhåller vikten av att den administrativa ordningen utformas
på sådant sätt, att fastighetsbildningssynpunkter bli väl beaktade.
Bland de lokala myndigheterna har väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag beträffande bidragsärendenas handläggning rönt en mera begränsad
anslutning. Ungefär halva antalet länsstyrelser samt flertalet av de vägförvaltningar,
från vilka särskilt yttrande överlämnats av länsstyrelserna, anse
att den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utformade handläggningsordningen
bör genomföras, övervägande antalet lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser
liksom återstående del av länsstyrelserna föredraga det avskogsstyrelsen
förordade friare samarbetet mellan myndigheterna i bidragsärenden.
Nästan samtliga överlantmätare anse, att den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagna administrativa ordningen är lämpligast men
att den bör förändras i flera avseenden, bland annat vad angår lantmäteriorganisationens
inflytande vid ärendenas behandling.
Länsvägnämndernas förbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska
landstingsförbundet, Svenska vägf öreningen och Sveriges lantbruksförbund
ha uttalat sig för att den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna
administrativa ordningen i princip genomföres.
Sammanslutningarna inom skogsnäringen framträda däremot i denna
fråga såsom förespråkare för skogsstyrelsens förslag under framhållande,
att byggandet av skogsvägar ----- och även jordbruksvägar — intimt sammanhänger
med andra ralionaiiseringsåtgärder på skogsbrukets respektive
18
Kungl. Maj ds proposition nr 221.
jordbrukets område och att dessa vägbyggnadsärenden därför böra handläggas
av de myndigheter, som handha rationaliseringsarbetet i övrigt.
Svenska landskommunernas förbund har i sitt yttrande tagit upp frågan
om kommunernas rätt till statsbidrag för enskild väghållning.
Underhållsbidrag.
Gällande bestämmelser.
Statsbidrag till underhåll av enskilda vägar utgår för närvarande endast
från anslag under sjätte huvudtiteln.
Underhållsbidrag kan avse såväl vägunderhåll som vinterväghållning
eller ock ettdera av dessa slag av underhåll och utgår: a) där vägen befares
av andra än väghållare i större omfattning eller eljest på sådant
sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras; samt b) där vägen är
av betydelse för en bygds befolkning och det nödiga underhållet av vägen
på grund av vägens längd eller annan omständighet måste anses vara för
väghållarna synnerligen betungande. Underhållsbidrag beviljas av länsstyrelsen,
att tills vidare och intill dess annorledes i vederbörlig ordning
beslutas, årligen utgå med sextio procent av den kostnad, vartill underhållet
av vägen skäligen uppskattas. I undantagsfall, där väghållningen kan anses
vara i särskilt hög grad betungande för väghållarna, kan det årliga bidraget
av länsstyrelsen bestämmas till sjuttiofem procent av den uppskattade kostnaden.
Där det för trafiksäkerheten anses nödigt, äger länsstyrelsen, i
samband med att årligt underhållsbidrag första gången beviljas till viss
väg, medgiva att för iståndsättning av bro eller färja, för ombyggnad av
trumma å vägen eller för uppsättande av räcke eller varningsmärke utmed
vägen eller för iståndsättning av dylikt räcke ett särskilt bidrag må utgå
med högst sextio procent av den beräknade kostnaden för dylikt arbete.
Sedan ansökan om underhållsbidrag inkommit till länsstyrelsen, skola
handlingarna i ärendet överlämnas till vägförvaltningen i länet för utredning,
såvida ansökningen icke är av beskaffenhet att böra omedelbart avslås.
Utredningen skall verkställas vid särskild förrättning av därtill förordnad
tjänsteman vid vägförvaltningen. Vid förrättningen skall förrättningsmannen
i enlighet med av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfärdade
anvisningar dels verkställa utredning, huruvida underhållsbidrag bör utgå
till vägen, dels uppskatta den kostnad, vartill det årliga vägunderhållet och
vinterväghållningen samt i förekommande fall iståndsättningsarbeten å
vägen skäligen må uppgå, dels ock angiva de åtgärder, som må tarvas för
vägens sättande i farbart skick, över förrättning skall upprättas protokoll.
Där underhållsbidrag beviljats, skall länsstyrelsen med väghållarna eller,
om för vägföretaget finnes särskild styrelse, med denna sluta kontrakt
angående väghållarnas skyldigheter. Underhållsbidrag utbetalas av länsstyrelsen
i efterskott för kalenderår.
Vägförvaltningen har att ombesörja kontroll av underhållet på bidrags
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
vägarna. Ny förrättning skall företagas minst vart femte år samt dessemellan
om länsstyrelsen finner anledning antaga att den verkliga underhållskostnaden
understiger den beräknade eller om väghållare så påfordrar.
Eftersättes underhållet kan länsstyrelsen innehålla underhållsbidraget och
under vissa förutsättningar gå väghållarna förlustiga bidragsrätten.
Det statsunderstödda enskilda vägnätets utveckling.
Längden av landets allmänna vägar är i runt tal 90 000 km. Det statsunderstödda
enskilda vägnätets längd uppgår redan nu till mer än eu
tredjedel härav. Inom de olika länen varierar omfattningen från i runt tal
tio till sjuttiofem procent av längden allmänna vägar inom respektive län.
Det torde vara omöjligt att tillförlitligt ange hur stort det statsunderstödda
enskilda vägnätet kommer att vara när alla — enligt nu tillämpade
bestämmelser — bidragsberättigade vägar ingå däri. Någon tendens till
minskning av den årligen nytillkommande våglängden har icke kunnat förmärkas,
varför denna icke ger stöd för något antagande om den slutliga
omfattningen. Den hittillsvarande utvecklingen synes emellertid i stort
ha skett på så sätt, att nya vägar företrädesvis tillkommit i närheten av
redan bidragsbeviljade vägar, från vilka verksamheten sålunda kommit att
sprida sig inom allt vidare områden. Stora områden finnas emellertid, som
äro i det närmaste oberörda av bidragsverksamheten. Skall en prognos
göras i fråga om statens årliga kostnader för detta vägnät, då det —- vid
nu gällande bestämmelser och den tillämpning av dessa, som är bruklig —
nått sin slutliga omfattning, synas dessa kostnader enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kunna antagas komma att uppgå till 20 å 30 miljoner
kronor. Till jämförelse kan nämnas att bidragsanslaget till underhåll av
enskilda vägar för innevarande budgetår uppgår till 6,5 miljoner kronor.
Motiven för nuvarande bidragsverksamhet.
Då underhållsbidrag till enskilda vägar infördes år 1939, skedde detta
av flera skäl. 1935 års vägsakkunniga hade upptagit frågan härom till behandling
i samband med sin utredning rörande grunderna för förändring av
enskild väg till allmän (SOU 1939: 1). Den ökade förekomsten av främmande
motorfordonstrafik på de enskilda vägarna ansågs påkalla, att lättnad
i väghållningsbördan i vissa fall bereddes väghållarna genom statsbidrag
till vägunderhållet. De vägar, vilka därvid i första hand borde ifrågakomma,
voro de som i större omfattning hade att uppbära främmande trafik.
Detta fall kallades normalfallet för statsbidrag. Billighetsskäl ansågs
emellertid tala för att bidrag även utgick i två undantagsfall, nämligen då
en väg antingen var av väsentlig betydelse för en bygds befolkning eller
på grund av sin längd eller annan omständighet var synnerligen betungande
att underhålla.
Föredragande departementschefen anslöt sig (prop. 1939: 212, s. 33) till
vad de sakkunniga föreslagit i fråga om karaktären av de vägar, till vilka
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
bidrag skulle kunna utgå. I första hand borde bidrag således ifrågakomma
till de allmänneligen befarna enskilda vägarna. Departementschefen ansåg
emellertid, att det av de sakkunniga angivna villkoret borde förtydligas.
Till väghållare borde sålunda ej räknas sådana intressenter, som erlade
betalning för sitt nyttjande av vägen, och i den främmande trafiken borde
ej få inräknas sådana vägfarande, som vore stadda i ärende till väghållarna.
Möjlighet till bidrag i förcnämnda två undantagsfall ansåg departementschefen
skulle kunna leda väl långt, och dessutom syntes villkoren vara
något oklara. Departementschefen föreslog därför, att de båda villkoren
skulle sammanslås. De i propositionen utformade bestämmelserna i denna
fråga godtogos av statsutskottet. Vid den fortsatta behandlingen av frågan
i riksdagen uttalades emellertid farhågor för att de föreslagna villkoren
skulle leda till en alltför restriktiv tillämpning. Det var härvid innebörden
av uttrycket »trafik av andra än väghållarna» som intresset kom att avse.
Till främmande trafikanter ansågs, i motsats till vad departementschefen
föreslagit, även böra räknas sådana, som hade ärende till väghållarna, varför
de sakkunnigas ifrågavarande villkor borde bliva gällande. Detta blev
även riksdagens beslut.
Utredningens förslag.
Biilragsverksamhetens omfattning.
Efter att närmare ha analyserat grunderna för gällande bestämmelser
rörande bidrag till underhåll av enskilda vägar ha väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och skogsstyrelsen funnit skäl föreligga för en viss utvidgning
av ifrågavarande bidragsverksamhet. Till denna uppfattning ha styrelserna
kommit med utgångspunkt från följande fyra av styrelserna uppställda
huvudsyften med bidragsverksamheten:
1. att lämna väghållare skälig ersättning för upplåtelse av enskild väg
för trafik, varav han ej själv har nytta,
2. att göra gränsen mindre skarp ur väghållningssynpunkt mellan allmänna
och enskilda vägar,
3. att stimulera utvecklingen av det vägnät, som erfordras för att bebyggelse
skall erhålla nära tillgång till nöjaktiga vägförbindelser med omvärlden,
samt
4. att lindra väghållningsbördan, där den är synnerligen betungande.
Inledningsvis framhålla styrelserna, att en klar åtskillnad bör göras mellan
de rena driftvägarna och de vägar, vilka betjäna samfärdseln. För de
förra äro enligt styrelsernas mening underhållskostnaderna att betrakta
som driftkostnader, vilka — i likhet med andra driftkostnader -—- helt böra
bestridas av den produktion vägarna betjäna. Underhållsbidraget bör endast
avse vägar, vilka betjäna samfärdseln, vare sig denna består av annan
trafik än den, som i egentlig bemärkelse närmast är att anse som väghållarnas
egen, eller den föranledes av en bebyggelses behov av trafik med om
-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 221.
världen. Vidare bör denna bidragsverksamhet -— med undantag endast för
skärgårdsöar eller därmed jämförliga platser — regelmässigt avse vägar,
vilka utgöra en del av ett sammanhängande vägnät.
Med utgångspunkt från de förut angivna fyra huvudsyftena med bidragsverksamheten
ha styrelserna närmare angivit de villkor för bidrag
till underhåll av enskilda vägar, som enligt styrelsernas mening böra uppställas.
Styrelserna ha därvid anfört i huvudsak följande.
1. Bidrag bör i första hand kunna utgå, då enskild väg i större omfattning
begagnas för motorfordonstrafik av andra än väghållarna (främmande
trafik). Med främmande trafik avses därvid sådan trafik, som ej direkt
har till ändamål att gagna väghållarna eller dem, som jämte dessa äro
ålagda att bestrida kostnaderna för vägens underhåll. Detta skäl för bidrag
blir starkare ju större den främmande trafiken är. Att för bidragsgivning,
i likhet med vad för närvarande gäller, fordra att denna trafik skall förekomma
i större omfattning eller eljest vara av beskaffenhet, att underhållet
avsevärt försvåras, anse styrelserna utgöra en begränsning, som icke står i
överensstämmelse med ifrågavarande motiv. Avgörande bör vara om vägen
i fråga verkligen utgör en samfärdselled, vars upplåtande för annan trafik
än den, som betjänar väghållarna, i och för sig kan anses vara av sådan
betydelse, att vägen bör upplåtas härför. Finnes annan allmän eller statsunderstödd
enskild väg, som lika väl eller bättre kan tillgodose det aktuella
trafikbehovet, bör bidrag icke utgå enligt den nämnda motiveringen. Detta
har ansetts kunna uttryckas så, att vägen skall vara av väsentlig betydelse
för den främmande trafiken.
I uttrycket väsentlig betydelse har dessutom inlagts den innebörden, att
en väg av ringa längd bör kunna erhålla bidrag om den främmande trafiken
har större omfattning men däremot ej om denna är ringa. Längre
vägar böra kunna tilldelas bidrag oavsett trafikintensitetens storlek.
Såsom tidigare nämnts har i förevarande sammanhang från begreppet
främmande trafik undantagits trafik av sådana, som ha ärende till väghållarna.
Styrelserna ha lämnat följande närmare förklaring härtill.
Det torde vara av betydelse att i detta sammanhang en klar åtskillnad
göres mellan sådan främmande trafik som den förut angivna och den, som
visserligen kan bedrivas av annan än vägintressent men ändock närmast
är att anse som väghållarnas egen trafik. Om sådan åtskillnad ej göres,
blir nämligen det nu anförda motivet för bidrag i realiteten helt beroende
av en för frågan så ovidkommande faktor som det sätt på vilket väghållarna
ordna behövliga transporter till eller från fastigheterna. Det är icke ovanligt
att skog säljes på rot och avhämtas av uppköparen. Den trafik, som
föranledes härav, kan ur de synpunkter varom nu är fråga icke betraktas
i vidare mån ha karaktär av främmande trafik än om fastighetsägaren med
egna fordon transporterar virket till avsättningsorten. Det kan i detta sammanhang
framhållas, alt det pris som kan erhållas vid försäljning av skog
på rot torde vara beroende av huruvida väg finnes, på vilken uttransporlerna
kan äga rum. Någon principiell skillnad föreligger knappast heller
mellan transporter av nu nämnd art och den trafik, som förorsakas av
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
mjöikbil, förnödenhetsbilar av olika slag el. dyl., såframt de utmed transportvägen
boende ha nytta av denna trafik. I förhållande till riksdagens förut
omnämnda uttalande om vad som borde förstås med uttrycket »andra än
väghållare» innebär det nu anförda en begränsning. Avsikten är dock ej
att åstadkomma en begränsning av bidragsverksamheten. Genom det motiv,
som anföres under punkten 3 och som omspänner vägar med sådan trafik,
som riksdagen torde ha åsyftat när förenämnda uttalande gjordes, blir det
emellertid möjligt att åt uttrycket trafik av andra än väghållare ge en
mera klar innebörd.
2. Det andra av styrelserna åsyftade fallet, där bidrag anses böra kunna
utgå, är då enskild väg är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet.
Därvid avses vägar, vilka närma sig allmän vägs karaktär på grund av
bebyggelsens omfattning, oberoende av om denna kan anses såsom tätbebyggelse
eller ej. Någon begränsning av bidragsrätten till endast längre
vägar ha styrelserna i förevarande fall icke tänkt sig. Till här berörda väggrupp
räknas även sådana vägar, som på grund av bebyggelsens omfattning
redan prövats böra ersättas med allmän väg. Inom områden med tätare
bebyggelse avses villkoret böra äga tillämpning på s. k. stamvägar. Gällande
villkor för underhållsbidrag ha som regel ansetts medgiva bidrag till dylika
vägar endast i de fall vägarna i större omfattning varit nyttjade av andra
än väghållarna. Den anförda motiveringen medför således en utvidgning
av bidragsmöjligheterna, då fråga är om sådan bebyggelse. Erforderlig väg
för utfart från dylikt område innefattas även i villkoret.
Styrelserna ha vidare i detta sammanhang anfört bland annat följande.
De uttalanden om underhållsbidragets inverkan på enskilda vägars förändring
[ill allmänna, som gjordes i samband med införandet av detta
bidrag, kunna närmast anses innebära, att bidragsformen varit avsedd att
för vägintressenterna göra övergången mera mjuk mellan allmänna och
typiskt enskilda vägar. Detta har emellertid endast till en del kommit till
uttryck i den nuvarande bidragsförfattningen. Förhållandena äro visserligen
väsentligt olika i fråga om å ena sidan vägar, som närma sig allmän
vägs karaktär på grund av den främmande trafikens storlek, och å andra
sidan sådana vägar, som icke trafikeras på detta sätt men ändock stå de
allmänna nära på grund av att de betjäna en större allmänhet. Det synes
motiverat att bidrag skall kunna beviljas även till vägar av denna senare
art. Staten synes sålunda böra taga del i underhållet av väg, som är till
nytta för så många, att tillkomsten av ytterligare ett antal intressenter
skulle göra det motiverat att förändra vägen till allmän.
3. De vägar, till vilka bidrag bör kunna utgå med stöd av det tredje av
de förut angivna motiven, utgöras av vägar ingående i ett lämpligt utbildat
komplementvägnät till de allmänna vägarna. Den betydelsefulla utvidgning
av bidragssystemets tillämpningsområde, som styrelserna med utgångspunkt
från detta motiv funnit sig böra föreslå, grundar sig bland annat på
följande överväganden.
Då fråga är om väg, som ej trafikeras i större omfattning av andra än
väghållare, föreskriva nuvarande bestämmelser att bidrag må utgå, om
underhållet är synnerligen betungande och vägen är av väsentlig betydelse
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
för en bygd. Omfattningen av de vägar, som kunna erhålla bidrag enligt
detta villkor, blir bland annat beroende av innebörden av begreppet bygd.
Redan från början gavs detta begrepp en tämligen vid tolkning, innebärande
alt som bygd skulle räknas en samling av minst fem gårdar inom
jordbrukstrakter och tre, i undantagsfall två gårdar inom skogsbygderna.
Det torde emellertid, yttra styrelserna, vara tveksamt, om den trafikmässiga
betydelsen kan vara av nämnvärd storlek då fråga är om vägar, vilka
betjäna en bebyggelse av så ringa omfattning som tre eller två gårdar. Det
har därför även kommit att framstå som orättvist, att de som ensamma
haft att ombesörja underhållet av sina utfartsvägar icke kunnat komma
i åtnjutande av statsbidrag. I anslutning till utredningsuppdraget ha även
upprepade framställningar gjorts om en ändring i detta hänseende. Sett
mot bakgrunden av de motiv, vilka anförts för statsbidrag, föreligga enligt
styrelsernas mening ej heller skäl att göra åtskillnad mellan olika bebyggelser.
Statsbidraget kan visserligen fylla flera uppgifter, då fråga är om väg,
som betjänar flera fastigheter, än då vägen endast är till gagn för en väghållare.
Men vissa och väsentliga uppgifter äro oberoende av om väghållarna
äro en eller flera. Därför anse styrelserna det icke berättigat att begränsa
bidragsverksamheten till vägar, som betjäna en hel bygd. Tillämpningsområdet
bör utvidgas så, att all bebyggelse, på vilken allmänna villkor
för bidrag kunna tillämpas och som icke är i tillfredsställande grad tillgodosedd
med väg, kan innefattas däri.
Särskilt mot bakgrunden av den betydande utvidgning av bidragsverksamheten,
som innefattas i det här behandlade tredje motivet, ha styrelserna
ställt frågan, huruvida det kan vara tillrådligt att genomföra en sådan
utvidgning, innan en något så när säker uppfattning kunnat erhållas
beträffande den slutliga omfattningen av bidragsverksamheten vid nu tilllämpade
bestämmelser. Styrelserna anse emellertid, att nu rådande förhållanden
icke böra få bli bestående på grund av betänkligheter i detta hänseende.
Den begränsning, som kan befinnas nödvändig, anses sålunda böra
åstadkommas på annat sätt än genom uteslutning från bidragsgivningen
av vägarna till enstaka eller ett fåtal gårdar.
Efter att därefter ha diskuterat olika tänkbara metoder för en begränsning
av bidragsverksamheten ha styrelserna stannat vid den lösningen av
frågan, att flertalet vägar av ringa längd skulle uteslutas från möjlighet till
bidrag. Såsom framgår av vad tidigare anförts under punkterna 1 och 2
har eu dylik begränsning dock icke ansetts böra tillämpas i fråga om vägar,
som i större omfattning begagnas för främmande trafik, och ej heller då
fråga är om vägförbindelse, som närmar sig allmän vägs karaktär eller
som redan prövats böra ersättas med allmän väg.
Flertalet av de vägar, på vilka det under punkten 3 angivna motivet är
tillämpligt, torde kunna karakteriseras såsom vanliga landsbygdsvägar.
Som förutsättning för bidrag till denna vägkategori föreslå styrelserna, att
vägen skall vara av betydande längd. Då av det tidigare anförda framgår
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
att rena driftvägar ej skola ifrågakomma, kommer villkoret att avse vägar,
vilka äro behövliga för bebyggelse såsom samfärdselled eller för utfart.
Bebyggelsens omfattning inverkar däremot ej. Den kan således utgöras
av enstaka gårdar.
Med uttrycket betydande längd har avsetts att få den erforderliga begränsningen
av bidragsverksamheten. Beträffande vägar med någorlunda
normala förutsättningar för väghållningen skulle en våglängd av cirka en
kilometer eller mera kunna anses motsvara en betydande våglängd. Är fråga
om väg, som ansluter till annan enskild väg, bör dock våglängden vanligen
kunna anses som betydande, även om denna något understiger en kilometer.
Styrelserna framhålla emellertid samtidigt, att viss hänsyn bör tagas till de
variationer i fråga om förutsättningarna för väghållningen, som sammanhänga
med bebyggelsestrukturen inom skilda delar av landet.
4. De förut angivna villkoren för underhållsbidrag kunna endast ofullständigt
innefatta vägar, beträffande vilka väghållningsbördan har en storlek
utöver det vanliga. Styrelserna föreslå därför att såsom en fjärde förutsättning
för bidrag i bidragsförfattningen angives att bidrag må utgå till
väg, där det nödiga underhållet måste anses vara synnerligen betungande.
Detta villkor kan under angiven förutsättning i första hand bliva tillämpligt
på vägar till enstaka eller ett fåtal gårdar. Villkoret är avsett att ge utrymme
för en skälighetsprövning, varvid hänsyn bör tagas såväl till antalet
fastigheter som till bärkraften hos dessa.
Då fråga är om bidrag enligt något av de båda sistnämnda villkoren, bör
enligt styrelserna hänsyn tagas till om underhållet på grund av kontrakt
fullgöres av annan än fastighetsägaren.
De här behandlade fyra statsbidragsvillkoren ha i betänkandet föreslagits
erhålla följande författningsmässiga utformning:
Underhållsbidrag till enskild väg må utgå
a) där vägen är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet eller för
trafik av andra än väghållare; eller
b) där vägen är av väsentlig betydelse såsom samfärdselled eller utfart
för en bebyggelse och vägen är av betydande längd eller det nödiga underhållet
av vägen måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande.
Underhållsbidragets storlek.
Det nuvarande normalbidraget, 60 %, anse styrelserna i stort sett väl
avvägt för flertalet fall. Med hänsyn såväl härtill som till de skäl, vilka
föranlett styrelserna att icke förorda någon höjning av bidragsprocenten
till byvägar, bör enligt deras mening en generell höjning icke ifrågakomma
vare sig av normalbidraget eller av det högre bidrag av 75 %, som under
vissa omständigheter kan beviljas.
Styrelserna förorda däremot en viss uppmjukning av nuvarande villkor
Kungl. Maj:ts proposition nr 221. 25
för högre statsbidrag än 60 %. Sådant bidrag bör enligt styrelsernas mening
kunna utgå, så snart synnerliga skäl därtill föreligga.
Med hänsyn till den avsevärda minskning av väghållarnas egen insats,
som uppkommer då bidragsandelen ökas från 60 till 75 %, föreslår styrelserna
tillika, att möjlighet införes att differentiera bidraget mellan dessa
procenttal. Den högre bidragsgränsen, 75 %, skulle därvid förändras till
en maximiprocent. För att erhålla en mera enhetlig praxis i fråga om de
fall, då högre bidrag bör utgå, föreslås vidare att länsstyrelserna skola, i
likhet med vad som förutsatts i fråga om byggnadsbidrag, inhämta vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens yttrande, innan beslut i sådant ärende meddelas.
I händelse av meningsskiljaktighet mellan länsstyrelsen och vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen skulle ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:t för
avgörande. I syfte att förenkla handläggningen av bidragsärenden förordas
slutligen att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med länsstyrelserna
skall undersöka möjligheten att i anvisningar meddela generella
bestämmelser för beviljande av högre bidrag.
Iståndsättningshidrag.
För närvarande kan — i samband med att underhållsbidrag första
gången beviljas viss väg — särskilt bidrag utgå även till vissa specificerade
förbättringsarbeten, som anses erforderliga för trafiksäkerheten, nämligen
för iståndsättning av bro eller färja, för ombyggnad av trumma i vägen eller
för uppsättning av räcke eller varningsmärke utmed vägen eller iståndsättning
av dylikt räcke. Enligt uttalande i 1947 års statsverksproposition må
till iståndsättning av bro även hänföras sådan ombyggnad, som icke drager
större kostnad än 10 000 kronor. Det särskilda iståndsättningsbidraget utgår
från samma anslag som underhållsbidraget.
önskemål ha i olika sammanhang framkommit, att det särskilda bidraget
skulle kunna utgå till samtliga slag av iståndsättningsåtgärder.
Med anledning härav framhålla styrelserna såsom betänkligt att låta
arbeten, som till sin natur äro att direkt hänföra till byggande av väg, bestridas
med medel från underhållsanslaget och sålunda undandragas en
angelägenhetsprövning inom ramen för anslaget till byggnadsbidrag. Styrelserna
anse sig emellertid böra föreslå den utvidgningen av tillämpningsområdet
för det särskilda iståndsättningsbidraget, att bidrag skall kunna
utgå till samtliga ur trafiksäkerhetssynpunkt angelägna, mindre förbättringsarbeten.
Såsom exempel på arbeten, vilka skulle komma att omfattas
av denna utvidgning av bidragssystemet, nämna styrelserna profilförbättring
vid järnvägskorsning, omläggning av väganslutning och vägrätning
i samband med brobyggnad. Såsom skäl för en sådan utvidgning
av bidraget bar anförts bl. a., att de nuvarande bestämmelserna medförde,
alt man vid uppskattningsförrättningarna ofta droge sig för att kräva
andra förbättringsarbeten än sådana, till vilka iståndsättningshidrag kunde
3—6 3 4 5 2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 221.
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
utgå, även om fråga vore om arbeten, vilka för en relativt ringa kostnad
skulle medföra en väsentlig förbättring av vägens standard.
Styrelserna anse det emellertid icke lämpligt att göra bidragsmöjligheterna
till här avsedda åtgärder obegränsade. I annat fall skulle nämligen
iståndsättningsbidrag kunna komma att beviljas även för sådana arbeten,
som med hänsyn till sin omfattning närmast äro att likställa med byggnadsarbeten.
Styrelserna ha undersökt storleken av de iståndsättningshidrag
som utgått till vägar, vilka under 1948 erhållit underhållsbidrag.
De ha därvid funnit att bidragsbeloppen för iståndsättning i de flesta fall
understigit 5 000 kronor per väg.
Enligt styrelsernas mening bör den övre bidragsgränsen lämpligen sättas
vid detta belopp. Härutöver bör liksom hittills bidrag kunna utgå till iståndsättning
och ombyggnad av bro. Storleken av bidraget till iståndsättningsarbetena
anses i fortsättningen böra vara oförändrat eller högst 60 %. Detta
innebär, framhålla styrelserna, att de totala kostnaderna för de bidragsberättigade
iståndsättningsåtgärderna vid maximal bidragsprocent kunna
uppgå till något mer än 8 000 kronor, vartill kommer kostnaden för iståndsättning
och ombyggnad av bro. I likhet med vad som föreslagits beträffande
byggande, böra även vid iståndsättningsarbeten åtgärder, som vidtagas
i riksförsvarets intresse, helt gäldas av statsmedel.
Med hänsyn bl. a. till förändringarna i penningvärdet avses den övre
bidragsgränsen icke skola fastställas i författningen utan genom anvisningar
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Slutligen föreslå styrelserna, att iståndsättningsbidrag skall kunna beviljas
jämväl i samband med omuppskattning av underhållskostnaderna,
alltså även efter det underhållsbidrag beviljats första gången. Som skäl
härför anföra styrelserna bl. a. följande. Nu gällande bestämmelse medför
att ombyggnaden av sådana vägtrummor samt brobanor av trä, vilka
vid tidpunkten för första uppskattningsförrättningen icke befinna sig i
sämre skick, än att de väl kunna fylla sin funktion under en femårsperiod,
ofta medräknas bland iståndsättningsåtgärderna enbart av den anledningen,
att ett engångsbidrag sedermera ej kan utgå. En dylik ordning kan enligt
styrelsernas mening knappast anses rationell, annat än möjligen då fråga
är om obetydliga kostnader.
För iståndsättningsbidraget föreslå styrelserna följande författningsbestämmelse:
»Till
åtgärder som prövas erforderliga ur trafiksäkerhetssynpunkt å väg,
till vilken underhållsbidrag beviljats, må särskilt bidrag (iståndsättningsbidrag)
utgå med högst sextio procent av den beräknade kostnaden för
dylika åtgärder.»
Bidragsberättigade underhållsåtgärder.
I gällande bidragsförfattning har beträffande innebörden av begreppen
vägunderhåll och vinterväghållning hänvisning gjorts till definitionen av
27
Kungl. Maj:ts •proposition nr 221.
dessa begrepp i lagen om enskilda vägar. De åtgärder, som avse vägunderhållet,
d. v. s. underhållet den tid marken är bar, äro i lagen angivna genom
en exemplifiering. I fråga om vinterväghållningen har däremot preciserats
vilka arbeten och åtgärder denna omfattar. Häri ingår emellertid icke en
sådan åtgärd som sändning av vägbana vid halka. Motortrafikens utveckling
har medfört att behov uppkommit att i många fall sanda jämväl enskilda
vägar för att trafiken skall kunna framgå vintertid. I de bidragsberättigade
underhållsåtgärderna torde även sändning i vissa fall redan
nu ha inräknats. Enligt styrelsernas mening bör hinder ej möta mot att
kostnad för sändning inräknas i bidragsberättigad kostnad, där sändning i
särskilda fall är erforderlig.
Yttranden.
Ett stort antal av de myndigheter och sammanslutningar, som tagit
ställning till utredningens förslag rörande underhålls- och iståndsättningsbidrag,
ha utan närmare kommentarer tillstyrkt förslagens genomförande.
Flera remissyttranden innehålla emellertid också en närmare granskning
av dessa förslag.
Länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Älvsborgs
och Värmlands län samt Svenska landstingsförbundet, vilka tillstyrka
de föreslagna reglerna för underhållsbidrag, understryka särskilt lämpligheten
i förslaget av att även ensamtliggande fastigheter skola kunna erhålla
bidrag till underhållet av sina utfartsvägar.
Länsstyrelsen i Hallands län anser däremot, att nu gällande bestämmelser
om underhållsbidrag böra bibehållas oförändrade. Länsstyrelsen påpekar,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som följer bidragsverksamheten
ute i länen, äger möjlighet att genom tillämpningsbestämmelser
hindra de misstolkningar, som kunna ha föranlett utredningens ändringsförslag.
Denna utväg borde enligt länsstyrelsens mening väljas i stället för
en omformulering av alla nu gällande begrepp, beträffande vilka åtskilliga
värdefulla prejudikat föreligga.
Vägförvaltningen i Östergötlands län uttalar i sitt av länsstyrelsen biträdda
yttrande viss tvekan, huruvida underhållet av väg till ensamt belägen
gård som regel kan antagas vara betungande för vägliållaren. Därjämte
anser vägförvaltningen, att regeln om bidrag då vägunderhållet är
synnerligen betungande bör begränsas genom något tillägg om viss våglängd.
Man kan förutse, att bidragsverksamheten enligt sistnämnda regel
eljest kommer att få mycket stora proportioner.
Överlantmätarna i Skaraborgs, Gävleborgs och Västerbottens län påpeka
att de föreslagna formuleringarna av grunderna för underhållsbidrag äro
alltför olika de regler, som föreslagits för byggnadsbidrag. Varje väg som
bygges med statligt stöd måste förutsättas vara ekonomiskt eller socialt
riktig på lång sikt. Snabb avskrivning av byggnadskapitalet med åtföljande
vägförfall är alltså ej önskvärd. Därför borde staten ej investera kapital i
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
vägbyggen utan att som regel även bidra till det framtida underhållet. Nu
föreslagna regler ge icke möjlighet att med säkerhet avgöra pa vad sätt
de olika bidragsinstituten täcka varandra.
Länsstyrelserna i Kopparbergs och Jönköpings län samt vägförvaltningcn
i Kalmar län anse att, liksom nu gällande bidragsregler äro otydliga och
därför faktiskt tillämpas olika, sakna även de föreslagna reglerna den entydighet
som skulle vara önskvärd.
De normal- och maximiprocenttal för underhållsbidraget, som föreslagits
i utredningen, anses vara för låga av hl. a. lantbruksnämnden i Västerbottens
län, Riksförbundet landsbygdens folk och Svenska skogs- och flottningsarbetareförbnndet.
I dessa yttranden framhålles att sociala skäl stundom
göra bidrag med 80 till 90 % av underhållskostnaderna berättigade.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län och lantbruksnämnden i Gävleborgs län
förmena, att underhållsbidraget borde differentieras även under 60-procentsgränsen.
Man skulle därmed vinna att anslagsmedlen kunde räcka
till ett större antal vägar, överlantmätaren i Gävleborgs län anser, att bidragen
böra differentieras mellan olika väghållare, för att dessas faktiska
fördel av underhållsbidraget skall bli lika. överlantmätaren framhåller sålunda,
att en avlägsen fastighet, som från början haft ett lågt inköpsvärde,
eljest kan skänka sin ägare en oförtjänt vinst genom den värdestegring
som uppkommer, då vägförbindelse till fastigheten börjar uppehållas med
hjälp av statsbidrag.
Länsstyrelsen i Västerbottens län håller före att, med de relativt små
variationerna i underhållskostnader som förefinnas vägarna emellan,
böra bidragsandelarna bestämmas efter fasta procentsatser —- antingen 60
eller 75 %.
Flertalet länsstyrelser anse att det innebär en onödig omgång, därest
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande måste inhämtas, innan högre
underhållsbidrag än 60 % får beviljas. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför
härom.
Beträffande ordningen för bestämmande av bidrag över den normala 60- procentsgränsen har utredningen icke förebragt några bärande skäl varför
fråga om detta högre bidrag skulle underställas väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
prövning. Det av utredningen åberopade skälet att åvägabringa
en enhetlig praxis torde knappast ha någon större relevans på grund av
de ofta förekommande specifika förhållanden, som inverka på prövningen i
det särskilda fallet. Enligt länsstyrelsens mening kommer den föreslagna
ordningen endast att inverka tyngande på förvaltningsapparaten.
Den föreslagna maximeringen av bidraget till iståndsättning av väg har
föranlett invändningar i åtskilliga yttranden. Länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Skaraborgs, Jämtlands och Västerbottens län, lantbruksnämnderna
i Stockholms och Västerbottens län, skogsvårdsstyrelsen i
Västerbottens län, Sveriges lantbruksförbund och Svenska vägf öreningen
påpeka att iståndsättningsbidrag om högst 5 000 kronor i många fall, då
det gäller långa vägar, skulle bli alltför obetydliga. De föreslå i stället, att
29
Kungl. Majrts proposition nr 221.
bidraget skall maximeras till visst belopp per längdenhet väg, eventuellt i
lorening med ett fixt grundbelopp.
Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår följande regler för iståndsättningsbidrag.
Bidrag till iståndsättning eller ombyggnad av bro bör utgå på en beräknad
kostnad av högst 10 000 kronor.
Bidrag till iståndsättning av färja, ombyggnad av trummor samt uppsättning
eller iståndsättning av skyddsräcken och varningsmärken utgår
liksom nu efter den för ifrågavarande arbeten totalt beräknade kostnaden.
Bidrag till övriga iståndsättningsåtgärder utgår på en beräknad totalkostnad
av högst 1 krona per sträckmeter väg, då sådant bidrag befinnes
nödvändigt för att underhållsbidrag skall kunna sedermera utgå.
Därjämte föreslås att, där arbete med vägs iståndsättning är för vägliållarna
i särskilt hög grad betungande, iståndsättningsbidrag kan av länsstyrelsen
beviljas med högst 75 % av den beräknade kostnaden.
Länsstyrelserna i Kronobergs och Södermanlands län anse, att iståndsättningsbidraget
överhuvud icke bör maximeras utan nu gällande ordning
bibehållas.
Bland trafiksäkerhetsåtgärder, till vilka iståndsättningsbidrag bör utgå,
vill länsstyrelsen i Västerbottens län inräkna förstärkning av vägar över
myrmark med bindjord. Länsstyrelsen i Jämtlands län nämner i detta sammanhang
anordnandet av mötesplatser.
Länsstyrelsen i Stockholms län och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
anse att iståndsättningsbidrag bör kunna utgå även till åtgärder,
som för framtiden underlätta och förbilliga underhållet. Som exempel
anför länsstyrelsen vägbeläggningsarbeten samt riksförbundet sådana förbättringar
av väg i plan och profil, som möjliggöra mekanisering av underhållet.
Statskontoret, slutligen, intar beträffande utredningens samtliga förslag
till utvidgning av np gällande regler för underhållsbidrag den ståndpunkten,
att efterfrågan på bidragsmedel redan har sådan omfattning att åtgärder
som syfta till ytterligare stimulans av bidragsverksamheten icke för närvarande
äro möjliga att realisera.
Föredraganden.
Den utredning, vars resultat här redovisats, har behandlat i huvudsak
följande frågor, nämligen behovet av ytterligare enskilda vägar, särskilt
i de i kommunikationshänseende missgynnade delarna av landet, möjligheterna
att i dessa trakter tillgodose vägbehovet genom anläggande av enskilda
vägar av enklare typ, behovet av större enhetlighet i grunderna för
statsbidrag till byggande av olika kategorier av enskilda vägar samt avvägningen
av statsbidragsprocenlens storlek och bidragssystemets tilllämpningsområdc,
i vad avser såväl byggnads- som underhållsbidrag. Flera
av dessa frågor ha visat sig svåra alt lösa. Trots alt utredningen tagit förhållandevis
lång tid i anspråk, ha några definitiva resultat icke uppnåtts
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
i fråga om den del av utredningen, som rör vägbehovet, och beträffande
statsbidragsgrunderna ha de båda utredande organen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och skogsstyrelsen, på väsentliga punkter stannat i olika
meningar. På grund av denna beskaffenhet hos utredningsresultatet är jag
icke i tillfälle att nu framlägga förslag till någon fullständig lösning av hela
det problemkomplex, som innefattades i de av Kungl. Maj :t meddelade utredningsdirektiven.
I vissa delar har dock utredningen lett till värdefulla
resultat, som synas vara ägnade att läggas till grund för förslag till riksdagen.
Jag övergår nu att redogöra för mina ställningstaganden till utredningens
förslag.
Såsom förut nämnts ha utredningsorganen icke fullföljt de ursprungliga
avsikterna att närmare undersöka vägbehovet i de trakter, som kunna anses
eftersatta i kommunikationshänseende. En sådan undersökning, innefattande
en fullständig behovsinventering med erforderliga kostnadsberäkningar,
skulle, såsom styrelserna påpekat, behöva omspänna nästan hela landet
och skulle säkerligen bli både kostsam och personalkrävande. En långtidsplan
för utvidgning och förbättring av det enskilda vägnätet skulle givetvis
kunna vara av ett visst värde såsom underlag vid avvägningen av medelstilldelningen
å statsbidragsanslagen till byggande av enskilda vägar
samt vid fördelningen av bidragsmedel mellan länen. Det torde emellertid
knappast vara möjligt att på förhand säkert bedöma de statsfinansiella och
arbetsmarknadspolitiska förutsättningarna för att planmässigt genomföra
ett byggnadsprogram av den omfattning det här kan bli fråga om. Härtill
komma svårigheterna att i de särskilda fallen på längre sikt bedöma intressenternas
benägenhet att medverka till arbetenas utförande. Betydelsen
av ett dylikt program såsom underlag för anslagsberäkningen bör därför
icke överskattas. För min del anser jag att man, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utredningsorganen nu föreslagit nöja sig med att göra
en begränsad undersökning av vägbehovet genom att från olika lokala organ
i varje län insamla uppgifter om de väsentliga brister i vägnätsförhållandena,
som anses föreligga, samt med ledning av dessa uppgifter upprätta
beskrivningar över de områden, där en komplettering av vägnätet befinnes
erforderlig. En mera fullständig inventering av vägbehovet synes däremot
böra ske endast successivt i anslutning till den planeringsverksamhet, som
kan komma att bedrivas inom jordbruket och på andra områden.
Av vad styrelserna anfört i ämnet synes framgå att anläggandet av cykelstigar
endast i undantagsfall kan utgöra en lämplig lösning av kommunikationsfrågan
i vägfattiga och glesbebyggda trakter samt att det statliga
stödet till byggande av enskilda vägar även i sådana trakter i allmänhet bör
avse för motorfordonstrafik framkomliga vägar. Denna uppfattning, till
vilken jag ansluter mig, torde böra påkalla uppmärksamhet vid beräkningen
och fördelningen av bidragsanslagen.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
I samband med behandlingen av frågorna om byggnadsbidrag har i betänkandet
föreslagits, att de enskilda vägar, som omfattas av utredningen,
skulle indelas i följande tre kategorier, nämligen byvägar, skogsvägar och
j ordbruksvägar.
Med byväg avse styrelserna sådan enskild väg, som är av väsentlig betydelse
som samfärdselled för en bygds befolkning. Avsikten är att användningen
av sjätte huvudtitelns anslag till bidrag till byggande av enskilda
vägar skulle begränsas till de sålunda definierade byvägarna.
Den nuvarande benämningen skogsväg skulle enligt styrelsernas förslag
i bidragshänseende bibehållas för sådana med motorfordon farbara enskilda
vägar, som äro av väsentlig betydelse för utforsling av skogsprodukter.
Med skogsväg förstås enligt 1 § kungörelsen 1943: 530 angående statsbidrag
till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m. sådan med motorfordon
farbar enskild väg, som har till huvudsakligt ändamål att främja utforsling
av skogsprodukter. Styrelserna, som finna denna formulering mindre
lämplig, framhålla att det är bidraget, som kan ha ett huvudsakligt ändamål
att främja skogsnäringen, medan vägens ändamål ofta icke är begränsat
till huvudsakligen skogskörslor. Denna synpunkt har kommit till uttryck
i den av styrelserna föreslagna definitionen av skogsvägsbegreppet.
Den här omförmälda skillnaden mellan vägens och bidragets ändamål
har också beaktats i det förslag till definition av begreppet jordbruksväg,
som styrelserna framlagt. Till jordbruksväg skulle enligt styrelserna hänföras
väg, som är av väsentlig betydelse såsom förbindelseled mellan odlingsområden
eller såsom utfart från en eller flera jordbruksfastigheter.
Uttrycket jordbruksväg är avsett att vara en utvidgning av begreppet
ägoväg, sådant detta definierats i 10 § kungörelsen 1948:342 angående
statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. in., och skulle
därvid omfatta även sådana odlingsvägar, som icke kunna betecknas som
byvägar eller skogsvägar, samt utfartsvägar från enstaka eller ett fåtal
gårdar.
I överensstämmelse härmed ha styrelserna förutsatt, att byvägsbegreppet
icke skall inbegripa utfartsväg från enstaka eller ett fåtal gårdar. För
närvarande föreligger i och för sig icke något hinder att bevilja bidrag
till sådana vägar från sjätte huvudtitelns bidragsanslag men dessa vägar
få i regel stå tillbaka för andra ur samfärdselsynpunkt mera angelägna
vägföretag. Styrelserna anse, att frågor om bidrag till byggande av utfartsvägar
för enstaka eller ett fåtal gårdar främst böra bedömas ur samma synpunkter
som stödet till jordbruksnäringens rationalisering och att dessa
vägar därför i bidragshänseende böra sammanföras med ägovägarna.
Av skäl som framgå av vad jag kommer att anföra i det följande förutsätter
jag -— i motsats till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit
— att bidragsbestämmelserna för de olika kategorierna av enskilda
vägar även i fortsättningen skola redovisas i skilda författningar. Vad
styrelserna anfört angående definitionerna av de olika vägkategorierna
synes emellertid påkalla vissa ändringar av gällande föreskrifter i ämnet.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
De erinringar, som framförts i betänkandet mot att i den nuvarande
definitionen av skogsväg vägens huvudsakliga ändamål angivits såsom kvalifikationsgrund
för bidragstilldelning, synas mig böra beaktas. Jag föreslår,
att denna definition ändras i överensstämmelse med styrelsernas
förslag till bestämning av skogsvägsbegreppet. Jag förordar vidare, att motsvarande
ändringar vidtagas i kungörelserna angående statligt stöd till jordbruksrationaliseringen
och statsbidrag till enskild väghållning. Betydelsen
av dessa ändringar ligga, såsom torde framgå av betänkandet, framför allt
däri, att vart och ett av de tre bidragsanslagen därefter utan formella hinder
i författningarna kunna tagas i anspråk för bidrag till vägar, som samtidigt
tillgodose flera ändamål, av vilka intet är så helt dominerande att
det ensamt utgör kvalifikationsgrund för bidragstilldelning. Valet av anslag
kommer härvid att bestämmas av den funktion hos vägen, som vid prövningen
av bidragsfrågan framstår som mest betydelsefull.
Den samordning med ägovägarna, som styrelserna föreslagit i fråga om
bidrag till byggande av utfartsvägar från enstaka eller ett fåtal gårdar, synes
mig ägnad att skapa ökat beaktande av bidragsbehovet för dessa vägar.
På grund härav och under hänvisning till den ändring i kungörelsen angående
statligt stöd till jordbruksrationaliseringen som jag nyss förordat
föreslår jag, att den i 10 § nämnda kungörelse angivna definitionen av ägoväg,
nämligen väg, som är helt eller huvudsakligen avsedd att tjäna de inre
förbindelserna å en eller flera brukningsdelar, erhåller följande ändrade
bestämning: »väg, som prövas vara av väsentlig betydelse såsom inre förbindelse
å en eller flera brukningsdelar eller såsom förbindelseled till odlingsområde
eller såsom utfart för enstaka eller ett fåtal jordbruksfastigheter
(jordbruksväg)». Denna definition innefattar, i överensstämmelse med
utredningsmyndigheternas förslag, även de odlingsvägar, som icke kunna
betecknas som utfartsvägar eller skogsvägar. Beträffande innebörden av
uttrycket »ett fåtal» får jag hänvisa till vad härom anförts i betänkandet.
I anslutning till denna ändring torde det av utredningsmyndigheterna
föreslagna byvägsbegreppet böra införas i kungörelsen 1943:800 angaende
statsbidrag till enskild väghållning såsom bestämning av tillämpningsområdet
för det i denna kungörelse avsedda byggnadsbidraget. För närvarande
gäller enligt ifrågavarande kungörelse att byggnadsbidrag må utgå
till anläggning av väg, där sådan anläggning måste anses vara för väghållarna
synnerligen betungande. I överensstämmelse med utredningsförslaget
förordar jag nu, att nämnda bestämmelse ändras till att avse väg,
som är av väsentlig betydelse såsom samfärdselled för en bygds befolkning.
Enligt vad jag erfarit innebär denna ändring i stort sett endast en anpassning
till den tillämpning, som den nu gällande bestämmelsen i praktiken
redan erhållit.
En väsentlig del av innehållet i det föreliggande betänkandet har ägnats
åt frågan om hur större enhetlighet skall åstadkommas i grunderna för
byggnadsbidrag till de olika kategorierna av enskilda vägar, önskemålet
33
Kungl. May.ts -proposition nr 221.
om en sådan enhetlighet betingas framför allt av det förhållandet att de
enskilda vägarna, även i de fall då de hänföras till olika bidragskategorier,
ofta i viss utsträckning fylla likartade funktioner. Det är huvudsakligen
i denna fråga som de båda utredande myndigheterna blivit oense.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen föreligga för närvarande
ganska väsentliga skiljaktigheter i bidragsreglerna mellan byvägar
samt skogsbrukets och jordbrukets vägar. Detta gäller icke blott beträffande
bidragsandelens storlek utan även i fråga om bestämmandet av det
kostnadsunderlag, på vilket statsbidrag skall beräknas. Därjämte skilja sig
skogsvägarna från byvägarna också därutinnan, att statsbidraget för skogsvägarnas
del i vissa fall differentieras mellan intressenterna i samma företag,
varvid dessa uppdelas i två behovsgrupper, för vilka tillämpas olika
procenttal. Slutligen finnas vissa olikheter i fråga om möjligheten för statlig
eller ecklesiastik myndighet, som ingår såsom väghållare i enskilt vägföretag,
att erhålla bidrag in. in.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har föreslagit, att statsbidraget för
samtliga vägkategorier, varom här är fråga, skulle konstrueras som ett
maximibidrag, varvid detsamma skulle bestämmas att utgå med högst 60 %
av den kostnad, som vägföretaget beräknas draga. I vissa fall, da särskilda
skäl föranleda därtill, skulle bidraget, liksom för närvarande, kunna bestämmas
till en större andel av kostnaderna än 60 %. För att befrämja en
enhetlig bedömning av bidragsfrågorna har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
därjämte föreslagit vissa åtgärder i samordnande syfte beträffande
det administrativa förfarandet vid bidragsgivningen. Förslaget innebär i
huvudsak, att bidragsbeslut beträffande samtliga de tre förut omförmälda
vägkategorierna — med undantag av de egentliga ägovägarna skulle
meddelas av länsstyrelsen på föredragning av tjänsteman vid länsstyrelsen.
Föredragningen skulle ske i närvaro av vägdirektören, länsjägmästaren och
lantbruksdirektören eller deras ställföreträdare, vilka skulle äga reservationsrätt.
Skogsstyrelsen, vilken som förut nämnts icke velat biträda dessa förslag,
anser att de nu gällande bidragsreglerna böra i huvudsak bibehållas oförändrade.
Såsom skäl för sin uppfattning har styrelsen anfört bland annat,
att dessa regler visat sig tillräckliga för att stimulera till byggande av enskilda
vägar, så långt anslagsmedlen räckt till. Det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagna systemet anses komma att leda till eu obehövlig
höjning av bidragsnivån för skogs- och jordbrukets vägbyggande, vilken
vid oförändrad anslagstilldelning sannolikt skulle resultera i en inskränkning
av byggnadsverksamheten.
Hland remissinstanserna ha uppfattningarna i dessa frågor visat sig
vara mycket splittrade. Beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
rörande bidragsreglerna äro de positiva yttrandena i någon Övervikt,
medan styrelsens förslag angående den administrativa ordningen rönt
mindre anslutning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3-4
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Även om erinringar i vissa hänseenden synas kunna riktas mot vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens förslag rörande samordning av bidragsreglerna
och av bidragsärendenas handläggning, utgör förslaget dock otvivelaktigt
en lösning av frågan, som nära ansluter sig till det i utredningsdirektiven
uttalade syftemålet. Med hänsyn till de skäl mot en ändring av
nu gällande regler, som framförts av skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen
samt åtskilliga andra myndigheter och organisationer, framför allt på
skogs- och jordbrukets område, anser jag mig emellertid, efter samråd med
chefen för jordbruksdepartementet, icke böra förorda några åtgärder i den
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna riktningen med avseende
på normerna för beräkning av bidrag till skogs- eller jordbruksvägar. Ej
heller finner jag under sådana förhållanden påkallat att gå närmare in på
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag rörande den administrativa ordningen.
Innan en så genomgripande reform, som styrelsen tänkt sig, aktualiseras,
bör man enligt min mening, på sätt som föreslås i det följande,
söka att finna en godtagbar lösning av samordningsfrågan med enklare
medel. Om de nuvarande olikheterna i reglerna för bidragsberäkningen
bibehållas, synes det i varje fall finnas skäl för att beakta de möjligheter
till utjämning i bidragshänseende mellan de olika vägkategorierna, som
föreligga inom ramen för gällande bidragssystem. Jag syftar härvid på
den kritik som, bland andra, skogsstyrelsen riktat mot att bidrag till utfartsvägar
för närvarande i många fall beviljas på ett alltför schematiskt
sätt. Särskilt i fråga om sådana byvägar, som kunna beräknas komma att
i större utsträckning jämväl fungera som driftvägar, bör enligt min mening
vid beräkningen av bidragsandelen vederbörlig hänsyn tagas till vägföretagets
batnadsvärde för väghallarna. Maximalt bidrag bör i princip
kunna komma i fråga endast beträffande vägar, hos vilka betydelsen såsom
samfärdselled för befolkningen är dominerande. Även i sistnämnda
fall kan emellertid ibland ett lägre bidrag vara motiverat, exempelvis då
vägbyggnadskostnaden är ringa i förhållande till antalet väghållare. En
bestämmelse av den här angivna innebörden synes böra införas i bidragskungörelsen
för byvägar. Bestämmelsen bör i mån av behov preciseras genom
anvisningar av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
För att ökad enhetlighet och förbättrad samordning skall erhållas vid
bidragsärendenas handläggning böra i bidragsförfattningarna införas föreskrifter
om skyldighet för vederbörande lokala myndigheter att i erforderlig
mån samråda vid handläggningen av bidragsärendena och vid planläggningen
av det enskilda vägnätet. Dessa föreskrifter böra kompletteras genom
anvisningar som utfärdas av de berörda centralmyndigheterna. Jag
förutsätter att såväl central- som lokalmyndigheter ägna samordningsfrågan
skärpt uppmärksamhet samt att myndigheterna för Kungl. Maj:t framlägga
de förslag till ytterligare författningsändringar som kunna visa sig
erforderliga. Sedan någon tids erfarenhet vunnits, bör samordnings- och
den därmed sammanhängande organisationsfrågan prövas på nytt i hela
dess vidd.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Då det icke från utredningsmyndigheternas sida och i allmänhet ej
heller i remissyttrandena gjorts gällande, att den nuvarande bidragsnivån
skulle vara för låg för att statsbidragsverksamheten skall kunna fylla sin
uppgift att stimulera utvecklingen av ett ändamålsenligt enskilt vägnät,
anser jag mig icke ha anledning att ifrågasätta nagon ändxing i detta hänseende.
I två speciella fall har emellertid i betänkandet föreslagits en höjning av
statsbidraget. Det ena fallet gäller bidrag till kostnaden för upprättande av
arbetsplan. Styrelserna ha, i anslutning till vad som därutinnan redan gäller
i fråga om skogsväg, föreslagit, att planeringsbidrag för samtliga vägkategorier
skall kunna utgå med 80 % av kostnaden. Jag vill såtillvida biträda
detta förslag, att jag förordar att för byvägarnas del dylikt bidrag må utgå
med 75 % av kostnaden. I kostnadsunderlaget böra få inräknas utgifter för
delningsförrättning till den del bidrag härtill ej utgår i annan ordning. Det
andra av de åsyftade fallen avser bidrag till kostnaderna för särskilda åtgärder,
som föreskrivas i riksförsvarets intresse. I anslutning till en framställning
i ämnet från chefen för försvarsstaben ha styrelserna föreslagit,
att statsbidrag till sådana åtgärder må kunna utgå med belopp motsvarande
hela den beräknade kostnaden. Förslaget har avseende jämväl på
iståndsättningsåtgärder av denna natur. Häremot har jag i princip intet
att erinra. Jag förutsätter emellertid att, för det fall att sådan åtgärd av
större ekonomisk omfattning undantagsvis kan bli aktuell, bidragsfragan
underställes central myndighets prövning.
Jag övergår härefter till utredningsmyndigheternas förslag rörande statsbidrag
till underhåll av enskilda vägar.
Sådant bidrag utgår, i motsats till byggnadsbidrag, endast från anslag
under sjätte huvudtiteln och kan enligt 2 § kungörelsen 1943: 800 angående
statsbidrag till enskild väghållning beviljas i följande fall:
a) där vägen befares av andra än väghållare i större omfattning eller
eljest på sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras; samt
b) där vägen är av väsentlig betydelse för en bygds befolkning och det
nödiga underhållet av vägen på grund av vägens längd eller annan omständighet
måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande.
Styrelserna ha föreslagit vissa ändringar av dessa bidragsvillkor syftande
till en utvidgning av bidragsverksamheten. Enligt utredningsförslaget
skulle statsbidrag utgå
a) där vägen är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet eller för
trafik av andra än väghållare; eller
b) där vägen är av väsentlig betydelse såsom samfärdselled eller utfart
för eu bebyggelse och vägen är av betydande längd cllei det nödiga underhållet
av vägen måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande.
Den föreslagna bestämmelsen innefattar fyra alternativa bidragsvillkor,
vilka i vissa fall delvis täcka varandra. Styrelsernas uttalanden om dessa
villkor synas kunna sammanfattas på följande sätt.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
1. I överensstämmelse med vad som redan nu gäller anses bidrag böra
utgå till vägar, som i större omfattning uppbära främmande motorfordonstrafik.
Detta bär i författningsförslaget uttryckts så, att bidrag må utgå
till väg, som är av väsentlig betydelse för trafik av andra än vägliållarna.
till skillnad från motsvarande nu gällande villkor avses bestämmelsen dock
icke åsyfta sådan främmande trafik, som är avsedd att gagna väghållarna.
Detta fall anses i stället bli täckt i huvudsak genom det tredje bidragsvillkoret.
Ej heller innefattar bestämmelsen väg, vars längd är ringa och vars
främmande trafik är av mindre omfattning. Däremot skulle den äga tilllämpning
på dels väg, vars längd är ringa men vars främmande trafik är
av större omfattning, och dels — ehuru detta icke kommit till klart uttryck
i författningstexten —- längre väg med främmande trafik oavsett
intensiteten av denna trafik.
Med orden »av väsentlig betydelse» avses bland annat den begränsningen,
att bidrag icke skall utgå enligt den angivna motiveringen, om det finnes
annan vägförbindelse, som lika väl eller bättre kan tillgodose det aktuella
bidragsbehovet.
2. Delvis i anslutning till de motiv, som ligga till grund för gällande
bidragsbestämmelser, ha styrelserna föreslagit, att bidrag skall utgå till
väg, som är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet. Härmed avses
allmänneligen befarna vägar, vilka tjäna som utfart eller samfärdselled för
större bebyggelse, d. v. s. enskilda vägar, som till sin funktion stå de allmänna
vägarna nära.
Det föreslagna bidragsvillkoret avses omfatta såväl korta som långa
vägar. Bidrag skulle med stöd av denna bestämmelse kunna utgå bland
annat till s. k. stamvägar (uppsamlingsvägar) inom tätbebyggelse ävensom
till sådana vägar, vilka redan prövats böra ersättas med allmän väg.
3. Det tredje bidragsvillkoret, vilket avser väg, som är av väsentlig betydelse
såsom samfärdselled eller utfart för en bebyggelse och är av betydande
längd, innefattar en viktig utvidgning av bidragssystemets tillämpningsområde.
Avsikten är att vägar, som ingå i ett lämpligt utbildat komplementvägnät
till de allmänna vägarna, skola kunna komma i fråga till
underhållsbidrag oavsett omfattningen av den bebyggelse de betjäna. Den
begränsningen har ansetts nödvändig att vägen skall vara av betydande
längd. I normala fall skall en väglängd av cirka en kilometer kunna anses
motsvara en betydande längd. Ansluter vägen till annan enskild väg skulle
dock även en sträcka, som något understiger en kilometer, räknas som betydande.
Viss hänsyn skall också kunna tagas till de variationer i fråga
om förutsättningarna för väghållningen, som sammanhänga med de ekonomiska
förhållandena inom skilda delar av landet.
4. Vad slutligen angår det fjärde bidragsvillkoret, vilket avser väg, vars
nödiga underhåll måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande,
synes det av styrelsernas uttalanden framgå att med uttrycket »synnerligen
betungande» ej avses underhållskostnadernas absoluta storlek utan deras
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
relativa storlek i förhållande dels till den båtnad, som vägen medför för
väghållarna, dels till fastigheternas ekonomiska bärkraft. Villkoret skulle
i första hand kunna bli tillämpligt på kortare vägar till enstaka eller ett
fåtal gårdar. Avsikten med bestämmelsen är att ge utrymme för en skälighetsprövning.
Såsom allmänt villkor för de föreslagna bestämmelsernas tillämplighet
har angivits att de icke — lika litet som motsvarande nu gällande bestämmelser
— äro avsedda att gälla utpräglade driftvägar. Däremot utgör den
omständigheten att en väg i byggnadsbidragshänseende närmast är att
hänföra till skogsväg eller ägoväg i för sig intet hinder för att underhållsbidrag
skall kunna beviljas till vägen. Det har vidare förutsatts, att bidragsberättigade
vägar skola vara farbara med motorfordon. Undantag från
denna regel har dock ansetts böra göras i fråga om vissa skärgårds- och
vintervägar.
Såsom framgår av det anförda innebär styrelsernas förslag en ganska
betydande utvidgning av tillämpningsområdet för bestämmelserna om underhållsbidrag.
Sålunda skulle enligt förslaget tillkomma i huvudsak följande
vägkategorier, nämligen dels vissa stamvägar inom eller till tätbebyggelse
och dels inom jordbruksbygderna i stort sett alla vägar betjänande
en till fyra gårdar och inom skogsbygderna alla vägar betjänande en och två
gårdar, i de båda sistnämnda fallen dock med undantag av kortare vägar.
Någon egentlig utredning om de statsfinansiella konsekvenserna av en
sådan utvidgning av bidragsverksamheten föreligger icke, men vid en av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställd stickprovsundersökning beträffande
ett mindre område i mellersta Sverige med både jordbruks- och
skogsbygd har utvidgningen uppskattats medföra en ökning av bidragskostnaderna
med 10 ä 20 % vid den tidpunkt, då det statsunderstödda vägnätet
nått sin slutliga omfattning.
Den föreslagna förändringen, som i stort sett icke föranlett några erinringar
i remissyttrandena, synes mig innebära ett socialt sett betydelsefullt
steg mot en utjämning av väghållningskostnaderna för den del av
befolkningen, som får bära den tyngsta bördan i detta hänseende. Med
hänsyn härtill anser jag mig böra tillstyrka styrelsernas förslag i denna del.
Den av styrelserna utarbetade författningstexten utgör, liksom är fallet
även beträffande nu gällande bestämmelser i ämnet, icke någon fullständig
precisering av de avsedda bidragsvillkorens innebörd. Med hänsyn till
ämnets komplicerade natur synes en sådan precisering komma att på ett
olämpligt sätt tynga författningstexten och torde för övrigt kunna komma
att medföra hinder för en smidig tillämpning i praktiska detaljfrågor. Jag
har därför icke ansett mig böra framställa någon erinran mot formuleringen
av författningsförslaget men förutsätter att kompletterande anvisningar i
ämnet utfärdas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Till utredningsmyndigheternas motivering har jag endast ett par synpunkter
att tillägga. De i författningsförslaget angivna orden »stor allmän
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
het», »bebyggelse» och »väghållarna» böra enligt min mening anses äga
tillämpning främst på den bofasta befolkningen. I fråga om exempelvis
sommargästbebyggelse synes en restriktiv tillämpning av bidragsvillkoren
vara motiverad. Därjämte anser jag att, med hänsyn till den skiftande
innebörd som synes kunna givas åt begreppet stamväg i tättbebyggt samhälle,
viss försiktighet bör iakttagas vid tillämpningen av det bidragsvillkor,
som avser väg »av väsentlig betydelse för en stor allmänhet». Om tvekan
uppstår i sådana fall, böra länsstyrelserna inhämta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande. Jag vill i detta sammanhang också understryka
att, om nyssnämnda bidragsvillkor icke anses tillämpligt på väg
inom tättbebyggt samhälle, bör i sådant fall ej heller det tredje i författningsförslaget
angivna villkoret kunna komma i fråga som grund för beviljande
av bidrag.
Enligt gällande bestämmelser må underhållsbidrag beviljas att tills
vidare och intill dess annorledes i vederbörlig ordning beslutas årligen utgå
med 60 % av den kostnad, vartill underhållet av vägen skäligen uppskattas. I
undantagsfall, där väghållningen kan anses vara i särskilt hög grad betungande
för väghållarna, må det årliga bidraget bestämmas till 75 % av
den uppskattade kostnaden.
Utredningsmyndigheterna ha icke ifrågasatt annan ändring av dessa
bestämmelser än en uppmjukning av villkoret för bidrag över 60 %. Uttrycket
»i undantagsfall, där väghållningen kan anses vara i särskilt hög
grad betungande för väghållarna» föreslås sålunda skola ersättas med
orden »när synnerliga skäl äro därtill». Därjämte föreslås att möjlighet införes
att differentiera det högre bidraget genom att göra detta till ett
maximibidrag (»högst sjuttiofem procent»). Det förutsättes i förslaget att
högre bidrag än 60 % icke skall få beviljas med mindre väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande inhämtats samt att frågan skall hänskjutas
till Kungl. Maj :ts prövning om länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äro av olika mening. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall utfärda
anvisningar om regler för beviljande av högre bidrag.
I några remissyttranden har ifrågasatts höjning av de gällande normaloch
maximiprocenttalen för underhållsbidraget. För egen del vill jag i
denna fråga ansluta mig till den uppfattningen att de begränsade anslagsmedel,
som kunna ställas till förfogande, i första hand böra utnyttjas för
att utsträcka det statliga stödet till så många som möjligt av dem som för
närvarande själva helt få bära kostnaderna för sina vägförbindelser med
yttervärlden. Jag vill dock icke motsätta mig utredningsmyndigheternas
förslag om en uppmjukning av villkoret för bidrag med 75 %, enligt vilket
sådant bidrag skulle kunna utgå »när synnerliga skäl äro därtill». Jag förutsätter
emellertid, att bestämmelsen även med denna avfattning skall tilllämpas
med erforderlig försiktighet. I likhet med länsstyrelsen i Västerbottens
län finner jag däremot avgörande praktiska skäl tala emot att införa
den av styrelserna föreslagna möjligheten till differentiering av det
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
högre bidraget, och jag är med hänsyn bland annat härtill heller icke beredd
att tillstyrka utredningens förslag om att ärenden rörande högre bidrag
skulle underkastas central prövning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
m. fl. har ifrågasatt den ändringen, att underhållsbidraget skulle kunna
bestämmas även till procenttal understigande 60-procentsgränsen. En sådan
differentiering synes mig innebära att bidragssystemet ytterligare kompliceras
utan att därmed i praktiken komma att vinnas några mera väsentliga
besparingar i bidragsmedel. Jag anser mig därför icke böra tillstyrka
detta förslag.
Enligt gällande bestämmelser äger länsstyrelsen, i samband med att årligt
underhållsbidrag första gången beviljas till viss väg, medgiva att bidrag
med högst 60 % av den beräknade kostnaden må utgå till vissa iståndsättningsåtgärder
av betydelse för trafiksäkerheten. Utredningsmyndigheterna
ha föreslagit den utvidgningen av tillämpningsområdet för nämnda
bidrag, att iståndsättningsbidrag skulle kunna utgå jämväl till andra ur trafiksäkerhetssynpunkt
angelägna mindre förbättringsarbeten än de i gällande
bestämmelser angivna. Samtidigt skulle emellertid för bidraget fastställas
en övre gräns av 5 000 kronor per företag. Oberoende härav skulle
bidrag till iståndsättning eller ombyggnad av bro, liksom för närvarande,
kunna utgå å en särskilt bestämd högre kostnad. Med hänsyn bland annat
till ändringarna i penningvärdet skulle den förutnämnda bidragsgränsen
icke fixeras i författningen utan genom anvisningar från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Slutligen ha styrelserna föreslagit, att iståndsättningsbidrag
skall kunna beviljas jämväl i samband med omuppskattning av underhållskostnaderna,
alltså även efter det underhållsbidrag beviljats första
gången. Författningsförslaget har följande lydelse: »Till åtgärder som prövas
erforderliga ur trafiksäkerhetssynpunkt å väg, till vilken underhållsbidrag
beviljats, må särskilt bidrag (iståndsättningsbidrag) utgå med högst
sextio procent av den beräknade kostnaden för dylika åtgärder».
Styrelsernas förslag att iståndsättningsbidrag skall kunna utgå även till
andra ur trafiksäkerhetssynpunkt angelägna åtgärder än de i gällande bestämmelse
angivna har icke givit mig anledning till erinran och jag har
heller intet att invända mot att iståndsättningsbidrag må kunna beviljas
jämväl i samband med omuppskattning av underhållskostnaderna. Den
föreslagna bidragsgränsen av 5 000 kronor innebär, att de totala kostnaderna
för bidragsberättigade åtgärder, förutom broar, vid maximal bidragsprocent
kunna uppgå till något mer än 8 000 kronor. I betänkandet har
meddelats att det genomsnittliga bidragsbeloppet för iståndsättningsåtgärder
år 1948 uppgick till omkring 840 kronor och att större bidrag än 5 000
kronor detta år endast förekom i IV2 % av samtliga fall. Med hänsyn härtill
anser jag, att nyssnämnda bidragsgräns bör kunna tillämpas utan större
olägenhet. I ett par remissyttranden har ifrågasatts att även vissa andra
arbeten än sådana som betingas av trafiksäkerhetsskäl skulle i bidragshänsecnde
få hänföras till iståndsättningsåtgärder. Med hänsyn till nödvändig
-
40
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 221.
heten av att hålla en bestämd gräns mellan iståndsättnings- och byggnadsbidrag
anser jag mig icke böra biträda dessa förslag.
Vad slutligen angår utredningsmyndigheternas förslag att till vinterväghållning
skulle i bidragshänseende även få räknas sändning mot ishalka
förordar jag, att en författningsändring av denna innebörd vidtages.
Utöver vad här föreslagits synas vissa redaktionella och andra ändringar
av mindre väsentlig innebörd böra vidtagas i bidragsförfattningarna. Dessa
ändringar synas icke vara av beskaffenhet att behöva underställas riksdagen.
Vissa i betänkandet samt i några remissyttranden berörda frågor angående
konsekvenserna i statsbidragshänseende av kommunala engagemang
i enskild väghållning har jag funnit böra ytterligare övervägas med
beaktande bland annat av de förslag, som kunna komma att framläggas av
allmänna statsbidragsutredningen.
De föreslagna författningsändringarna torde lämpligen böra träda i
kraft den 1 januari 1953. Det bidragsanslag, som redan i början kan komma
att påverkas i någon mera väsentlig omfattning av reformen, är underhållsanslaget.
Eftersom de medel, som i årets statsverksproposition äskats
under nämnda anslag, avse kalenderåret 1952, skulle emellertid de nya
bestämmelserna med den här föreslagna tidpunkten för ikraftträdandet
icke komma att rubba förutsättningarna för denna anslagsberäkning.
Under åberopande av det anförda hemställer jag,
att Kungl. Maj :t måtte bereda riksdagen tillfälle att avgiva
yttrande i anledning av de förslag till vissa ändringar i gällande
bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning,
som jag i det föregående framlagt.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Hård af Segerstad.
Stockholm 1052. K. L. BeckmaDs Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1952:429 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning. a1 i texten
- SU 1952:218 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning jämte i ämnet v s. 1 i texten