Sök i Ratio Lex

Angående vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning

1952-03-31 · 40 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 39 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:221, Angående vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

1

Nr 221.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa

ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag

till enskild väghållning; given Stockholms slott den 31

mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, lämna riksdagen

tillfälle att avgiva yttrande i anledning av de förslag till vissa ändringar

i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning,

som framlagts av föredragande statsrådet.

GUSTAF ADOLF.

Hj. R. Nilson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

De förslag, som framlagts i propositionen, äro huvudsakligen grundade

på en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt skogsstyrelsen verkställd

utredning angående statligt stöd till byggande och underhåll av enskilda

vägar.

I propositionen redovisas först vissa av utredningsmyndigheterna föreslagna

riktlinjer för fortsatt undersökning av behovet av ytterligare enskilda

vägar.

Därefter behandlas vissa frågor rörande byggnadsbidrag till utfartsvägar,

skogsvägar och jordbruksvägar. I syfte att undanröja vissa formella hinder

för beviljande av byggnadsbidrag till vägar, som fylla flera funktioner utan

1—534 58 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 221.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj ds proposition nr 221.

att någon av dessa är tillräckligt dominerande för att ensam utgöra kvalifikationsgrund

för bidragstilldelning, föreslås vissa ändringar i de olika

bidragsförfattningarna beträffande definitionerna av de vagkategorier, till

vilka byggnadsbidrag kan beviljas. Behovet av bidrag till byggande av utfartsvägar

från enstaka eller ett fåtal gårdar anses böra bedömas främst ur

samma synpunkter som stödet till jordbrukets rationalisering. På grund

härav föreslås att dessa vägar hänföras till de bidragsregler, som gälla for

ägovägar enligt kungörelsen angående statligt stöd till jordbruksrationaliseringen.

Vidare förordas viss höjning av bidraget till planeringskostnader

för sådana vägar, som kunna komma i fråga för byggnadsbidrag från sjätte

huvudtitelns bidragsanslag, samt till kostnaderna för åtgärder, som föreskrivas

i riksförsvarets intresse. I övrigt anses nuvarande grunder för byggnadsbidragen

böra bibehållas oförändrade. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

förslag om överflyttning till länsstyrelserna av beslutanderätten i fråga

om bidrag till skogsvägar och vissa jordbruksvägar avstyrkes. I stället förordas

vissa andra åtgärder till befrämjande av större enhetlighet i bidragsgivningen

och ökat samarbete mellan vederbörande myndigheter.

I fråga om bestämmelserna rörande underhållsbidrag föreslås vissa betydelsefulla

ändringar, innebärande en utvidgning av bidragsverksamheten.

Enligt förslaget skall tillämpningsområdet för dessa bestämmelser utsträckas

att omfatta även vissa stamvägar inom tätbebyggelse samt längre

utfartsvägar från enstaka eller ett fåtal gårdar. Vidare förordas en viss

uppmjukning av villkoret för högre underhållsbidrag än normalbidraget.

Därjämte föreslås att iståndsättningsbidrag skall kunna utgå jämväl till

andra ur trafiksäkerhetssynpunkt angelägna åtgärder än de i gällande författning

angivna. Dessutom förutsättes att sådant bidrag skall kunna beviljas

även i samband med omuppskattning av underhållskostnaderna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts •proposition nr 221.

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 31 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen

anmäler statsrådet Hjalmar Nilson fråga om vissa ändringar

i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning och

anför därvid följande.

Inledning.

Gällande bestämmelser angående statsbidrag till byggande och underhåll

av enskilda vägar återfinnas i följande författningar:

kungörelsen 1943:800 angående statsbidrag till enskild väghållning

(ändr. 1944:197, 1945:169, 1946:206 och 1948:263),

kungörelsen 1943:530 angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader

in. in. (ändr. 1945:775, 1947:286, 1950:585 och 1951:200),

kungörelsen 1940:599 angående villkor för statsbidrag från anslaget till

åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. (ändr. 1945:387,

1947:287, 1948:270, 1949:204 och 1950:142),

10—15 och 24—33 §§ kungörelsen 1948: 342 angående statligt stöd till

jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. (ändr. 1951: 413),

kungörelsen 1940:591 angående statsbidrag till byggande av odlingsvägar

i Norrland och Dalarna (ändr. 1944: 100) samt

8—13 §§ kungörelsen 1928: 295 angående villkor för erhållande av statsbidrag

till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 om delning av jord

å landet (ändr. 1947:955, 1948:508 och 1949:189).

Genom beslut den 11 maj 1945 uppdrog Kungl. Maj:t åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och skogsstyrelsen att gemensamt och i samråd med

egnahemsstyrelsen och norrlandskommittén verkställa och till Kungl. Maj:t

inkomma med utredning rörande möjligheten att under ekonomiskt rimliga

former förbättra vägförbindelserna genom landets mera avlägsna skogsområden

ävensom andra i samfärdselhänseende missgynnade bygder samt

med förslag till de bestämmelser rörande bidrag till byggande av enskilda

vägar och i övrigt som på grundval av utredningen funnes erforderliga.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Efter därom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen

gjord framställning förklarade Kungl. Maj:t genom beslut den 10 maj

1946, att utredningsarbetet borde uppdelas i dels den nyss omnämnda undersökningen

om möjligheten att förbättra vägförbindelserna i vissa i samfärdselhänseende

missgynnade bygder, dels en samordning av bestämmelser

och villkor samt handläggning av frågor rörande statsbidrag till enskilda

vägar. Kungl. Maj :t anbefallde därvid styrelserna att vid utarbetandet

av bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning jämväl

pröva frågan om behovet av och formerna för en ändring i stalsbidragsgrunderna.

Det sålunda meddelade utredningsuppdraget föranleddes bland annat

av eu av 1945 års riksdag i skrivelsen nr 6 gjord framställning om en sådan

utredning. I nämnda skrivelse uttalade riksdagen med anledning av motionerna

I: 28, II: 52, I: 241, II: 207 och II: 371, bland annat, att en utbredning

av samfärdselnätet till de glest befolkade trakter, varom här vore fråga,

måste framstå som ett nationellt ganska betydelsefullt krav. Riksdagen

erinrade i detta sammanhang om att man, för att hålla kapitalutläggen

inom så måttliga gränser som möjligt, tidigare diskuterat möjligheten att

genom anläggning av cykelstigar kunna åtminstone nödtorftigt tillgodose

trafikbehoven, samt att det framgått av den utredning, som verkställts i

anledning av framställning av 1937 års riksdag, att även denna synnerligen

enkla typ av samfärdselförbindelser skulle bliva av stor nytta inom vidsträckta

delar av landet.

I de nämnda motionerna framfördes krav på bättre vägförbindelser för

de glest befolkade bygderna, därvid bland annat framhölls behovet av att

särskilda åtgärder vidtoges för åstadkommande av vägar av lämplig standard

till sådana byar, som låge mera avsides och alltjämt vore utan vägar

eller andra kommunikationer, önskemål framfördes även, att statsbidrag

borde utgå till såväl byggande som vägunderhåll och vinterväghållning av

vägar till enstaka gårdar.

I ett flertal motioner vid 1946 och 1947 års riksdagar väcktes förslag om

ändring i olika hänseenden av grunderna för stödet till den enskilda väghållningen.

Dessa motioner överlämnades jämte av riksdagen i detta sammanhang

gjorda uttalanden till de båda utredande verken för beaktande

vid utredningen. I sin redovisning av utredningsuppdraget anföra verken

härom bland annat.

Vid 1946 års riksdag framfördes i motionerna I: 54 och II: 100 förslag

om höjning av den allmänna bidragsprocenten vid byggande, iståndsättning

och underhåll av enskild väg till 75 % samt av den särskilda bidragsprocenten

vid betungande kostnader till 85 %. Under erinran om de nyligen

företagna höjningarna av bidragsprocenten ävensom det av Kungl. Maj:t

åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen lämnade utredningsuppdraget

fann sig riksdagen dock icke för det dåvarande böra vidtaga en

ändring i av motionärerna angiven riktning. Riksdagen, som inhämtat, att

stadgandena om 75 % statsbidrag dittills tillämpats endast i ringa omfatt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 221.

ning, fann emellertid angeläget, att frågan om behovet av och formerna

för eu ändring av statsbidragsgrunderna bleve prövad i samband med pågående

utredning. I motion II: 115 vid samma års riksdag hemställdes om

utredning av behovet av ombyggnad av vissa revir- och enkronasvägar i

övre Norrland samt om förbättrade villkor för vägunderhåll och vinterväghållning

av dessa vägar. I motionen II: 140 påpekades behovet av broar för

de enskilda vägarna samt ifrågasattes, om icke ett särskilt anslag borde beviljas

för byggande av dylika. En annan möjlighet vore, att sådana direktiv

utfärdades för ingenjörtrupperna, att dessa kunde åtaga sig byggandet av

erforderliga broförbindelser enligt förslag, som godkänts av vederbörande

vägförvaltning. .

Vid 1947 års riksdag hemställdes i motionen II: 153 om utredning av

frågan på vilket sätt och under vilka former statsbidraget skulle utgå för

deltagande i kostnaderna för underhållet av de s. k. enkronasvägarna. Riksdagen

uttalade i anledning av motionen, att möjlighet redan nu förelåge

att erhålla bidrag men ansåg lämpligt, att vid utredningen om behovet av

och formerna för en ändring av statsbidragsgrunderna uppmärksamhet

ägnades jämväl nu nämnda vägar. I motionen II: 154 hemställdes om sådan

ändring i författningen om statsbidrag till den enskilda väghållningen, att

allmän väg, vilken efter vägomläggning avfördes från det allmännas underhållsskyldighet,

men som allt fortfarande ägde betydelse för ortsbefolkningens

eller enskildas vägbehov, måtte tillförsäkras ett statligt underhållsbidrag

med 90 % av de årliga kostnaderna, samt att vägen överlämnades

till de enskilda väghållarna i oskadat skick. Riksdagen fann yrkande!

om en höjning av bidragsprocenten i berörda fall böra prövas i samband

med förevarande utredning.

Även vid 1948, 1949 och 1950 års riksdagar hemställdes i ett stort antal

motioner om ändringar i bestämmelserna rörande statsbidrag till enskild

väghållning. Då liknande förslag redan behandlats i de förut nämnda motionerna

till 1945, 1946 och 1947 års riksdagar, föranledde de emellertid

icke någon åtgärd.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen, vilka i sitt utredningsarbete

biträtts av byråchefen E. V. Sundström under liden maj 1947

—februari 1948 samt därefter av lagmannen T. A. Bexelius, ha med eu

gemensam skrivelse den 20 oktober 1950 överlämnat ett stencilerat betänkande

med utredning angående statligt stöd till byggande och underhåll

av enskilda vägar. De i betänkandet framförda förslagen, vilka äro uttryck

för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning i ämnet, ha endast delvis

godtagits av skogsstyrelsen, som i eu särskild skrivelse redovisat sina

åsikter i de fall dessa icke överensstämma med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens.

över det sålunda framlagda utredningsresultatet 1m, efter remiss, yttranden

avgivits av chefen för försvarsstaben, statskontoret, tekniska högskolans

lärarkollegium, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen etter hörande av

samtliga lantbruksnämnder, lantmäteristyrelseu efter hörande av samtliga

överlantmätare, länsstyrelserna i samtliga län utom Gotlands län, samtliga

skogsvårdsstyrelser, Länsvägnämndernas förbund, Riksförbundet landsbygdens

folk, Skogssällskapel i Göteborg, Stiftsjägmästareföreningcn, Svenska

landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska skogs
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

och flottningsarbetareförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska vägföreningen,

Sveriges förrättningsmannaförening för enskilda vägar, Sveriges

lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund samt Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund.

Jag torde nu få upptaga förevarande fråga till behandling.

Enligt utredningsdirektiven omfattar utredningen två skilda problemområden,

nämligen dels frågan om behovet av vägförbindelser genom i samfärdselhänseende

missgynnade bygder samt möjligheterna att tillfredsställa

detta behov och dels behovet av ändring i formerna för det statliga stödet

till enskild väghållning.

1 fråga om det förstnämnda problemet har utredningsuppdraget lämnats

oavslutat. Den främsta orsaken härtill synes ha varit att själva problemställningen

under utredningens gång blivit avsevärt förskjuten.

Inom det problemområde, vilket utredningen ägnat sitt huvudintresse

— frågan om ändrade grunder för statsbidrag till enskild väghållning —

ha styrelserna i skilda avsnitt behandlat dels grunderna för bidrag till byggande

av olika slag av enskilda vägar och dels grunderna för bidrag till

enskilt vägunderhåll.

I fråga om förslagen till ändrade bestämmelser angående byggnadsbidrag

ha de båda utredande myndigheterna varit helt oense på väsentliga punkter

och stor splittring i uppfattningarna har även kommit till uttryck i remissyttrandena.

Dä de långtgående reformförslag för denna del av statsbidragsverksamheten,

som framlagts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vid behandlingen

inom kommunikationsdepartementet icke befunnits vara av

beskaffenhet att annat än i vissa detaljer böra föranleda ändringar i gällande

bestämmelser, lämnas i det följande endast en mera kortfattad redogörelse

för utredningsresultaten i denna del. Däremot kommer ett mera

utförligt referat att lämnas beträffande frågan om bidrag till underhåll

av enskilda vägar.

Vägbehovet.

Utredningen.

Beträffande den del av utredningsuppdraget, som avser en undersökning

av möjligheten att under ekonomiskt rimliga former förbättra vägförbindelserna

genom landets mera avlägsna skogsområden ävensom andra

i samfärdselhänseende missgynnade bygder, framhålla styrelserna, alt

denna undersökning borde resultera i en plan, som i stora drag utvisar

vägbehovets tillgodoseende inom en viss tidrymd samt förslag beträffande

den tekniska och ekonomiska lösningen av vägfrågorna. För detta ändamål

erfordras emellertid en inventering av vägbehovet. Då utredningen avsetts

omfatta jämväl andra i samfärdselhänseende missgynnade bygder än landets

mera avlägsna skogsområden och behov av mer eller mindre genomgripande

vägförbättringsåtgärder torde föreligga i många områden, där

vägförbindelser redan finnas, skulle en dylik inventering i realiteten komma

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

att gälla hela landet. Oavsett att det skulle vara ett synnerligen vanskligt

företag att utföra en dylik inventering, torde det, framhålla styrelserna,

vara mycket svårt att överblicka dessa spörsmål och angränsande frågor i

ett sammanhang.

Avgörande för styrelsernas ställningstagande torde emellertid ha varit,

att frågan om behovet och planeringen av enskilda vägar genom det år

1948 på lantbruk smyndigheterna lagda uppdraget att ombesörja regionplaneringar

på landsbygden kommit att få ett forum, dår dessa vägfrågor

för varje bygd får sin behandling i sammanhang med övriga för bygden

väsentliga problem, som påverka vägnätets utformning. Styrelserna uttala

sålunda, att en inventering av det enskilda vägbehovet endast bör ske i

den mån regionplaneringen inom jordbruket framskrider och i direkt anslutning

till denna planering. Oberoende härav bör emellertid, enligt styrelsernas

mening, till ledning bland annat vid planläggningen av vägnätets

utbyggnad, en mera begränsad undersökning utföras genom vägförvaltningarnas

försorg av ur samhällelig synpunkt väsentliga brister i nuvarande

vägnät. Uppgifter skulle härvid inhämtas med hänsyn till allmän

hälso- och sjukvård, brandskydd, skolväsende, allmän ordning och säkerhet

m. m. Uppgifterna skulle utformas som beskrivningar över de områden,

där en komplettering av vägnätet är angelägen, samt syfta till att klarlägga

var det ifrågavarande vägbehovet finnes men däremot icke det sätt, på vilket

det skall lösas.

Styrelserna ha vidare övervägt möjligheterna att genom användning av

enklare vägtyper på ett mindre kapitalkrävande sätt tillgodose vägbehoven

i avlägsnare trakter. De möjligheter som härvid tidigare prövats ha huvudsakligen

varit anläggning av cykelstigar. Huvuddelen av de cykelstigar, som

i sådant syfte anlagts, förekommer i de båda nordligaste länen. Med stöd

av inhämtade utlåtanden från vägförvaltningarna i Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län ha styrelserna emellertid funnit,

att cykelstigarna i egentlig mening ha ett mycket begränsat användningsområde.

Sin största betydelse anses de ha för skogsbruket såsom kommunikationsleder

för transport av personal, proviant, eldsläckningsmateriel

m. m. Även inom detta område torde de emellertid vara av begränsad betydelse,

vilken dessutom beräknas komma alt minska, allteftersom bilvägnätet

bygges ut. Enligt styrelserna finnes det heller inga skäl för att införa

bidragsmöjlighet till anläggning av för skogsbruket behövlig cykelstig. För

jordbruksdriften äro cykelstigar ej aktuella.

För bebyggelse anses cykelstigar icke kunna tillgodose behovet av ulfartsväg

utan endast utgöra ett komplement till annan utfartsväg. Styrelserna

finna det även mycket tveksamt, om anläggning av cykelstig kan

anses lämplig ens såsom provisorisk lösning av sådana samfärdselbehov. Den

torde i varje fall icke innebära någon besparing. Cykelstigarna ha nämligen

helt andra uppgifter än farvägarna och måste därför som regel utföras med

annan sträckning än dessa, såväl i plan som profil, för att de med minsta

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

möjliga anläggningskostnad skola kunna tjäna avsett ändamål. Utförandet

av en cykelstig kan under sådana förhållanden ej beräknas sedermera underlätta

byggandet av farväg.

Styrelsernas slutsatser i denna fråga ha sammanfattats på följande sätt.

Skall en vägförbindelse numera kunna anses som nöjaktig för en bebyggelse,

torde avståndet till väg, som under större delen av året är framkomlig

för motorfordon, icke få vara stort. När därför väg skall ordnas för

bebyggelse, synes som minimum därför böra gälla, att sådan väg skall vara

möjlig att trafikera med personbil och traktor med släpvagn. Väg, som endast

medger trafik med hästfordon, torde sålunda endast kunna accepteras

som kortare anslutningsväg, och cykelstig synes icke alls kunna godtagas

annat än som komplement till annan vägförbindelse.

Det synes sålunda knappast föreligga större möjligheter att genom enklare

vägtyper tillgodose vägbehoven i mera avlägsna trakter och därigenom

minska det kapitalbehov, som erfordras för en nöjaktig utbyggnad av vägnätet,

om detta är avsett att kunna utnyttjas med bilar. Att detta innebär

ökade svårigheter att inom rimlig tid'' tillgodose vägbehovet, är tydligt.

Det kan emellertid enligt styrelsernas mening icke vara tillrådligt att av

denna anledning förorda en lösning av vägfrågorna, som skulle resultera i

vägbyggnad, vilken redan vid tillkomsten måste anses så otidsenlig, att

behov av ytterligare åtgärder skulle uppstå omedelbart efter vägarnas färdigställande.

Yttranden.

Vad utredningen anfört beträffande vägbehovet och möjligheterna att

skapa vägförbindelser med enkla medel har föranlett uttalanden endast i

ett fåtal av remissyttrandena. I dessa uttalanden framhålles i allmänhet

värdet av att undersökningar rörande vägbehovet utföras. Men även den

motsatta uppfattningen har i detta hänseende framförts.

Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län ställa sig sålunda

tveksamma beträffande värdet av en vägbehovsinventering, enär initiativet

vid byggandet av enskilda vägar dock måste förbehållas de enskilda

intressenterna. Med hänsyn härtill förmodas resultatet av en inventering

komma att bli inaktuellt, innan flertalet av de planerade vägföretagen hunnit

komma till utförande. Skogsvårdsstyrelsen anser vidare, att cykelstigar

kunna på ett utomordentligt sätt tjäna skogsbrukets intressen genom underlättande

av personalens förflyttning och genom den betydelse de äga bland

annat för skogsbrandskyddet. Styrelsen föreslår därför att anläggandet av

cykelstigar måtte stimuleras med statsbidrag.

Byggnadsbidrag.

Gällande bestämmelser.

Nuvarande grunder för statsbidrag till byggande av enskilda vägar äro

olika för skilda vägtyper. Sålunda gäller en fast bidragsprocent för skogsbrukets

stamvägar (50 %), en normalbidragsprocent för jordbrukets ägovägar

(40 %) samt slutligen en maximibidragsprocent för andra skogsvägar

än stamvägar, för odlingsvägar och för enskilda vägar i allmänhet (40, 50

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221. 9

resp. 60 %). Högre bidrag kan i vissa fall förekomma i fråga om samtliga

vägar utom odlingsvägar.

Från det under sjätte huvudtiteln anvisade anslaget till byggande av

enskilda vägar utgå bidragen till företagen såsom sådana och bestämmas,

i likhet med vad som är fallet beträffande ägovägarna, på grundval av den

kostnad, som arbetet beräknas draga. I fråga om skogsvägsanslaget gäller

däremot bland annat att kostnadsandelar, som belöpa på domänverket eller

ecklesiastik myndighet, äro undantagna från bidragsmöjlighet. Därjämte

uppdelas intressenterna i skogsvägar i tvenne kategorier, för vilka i en del

fall tillämpas skilda bidragssatser. Vidare utgå bidragen till skogsvägar på

grundval av en kostnadsberäkning, för vilken tillämpas medeltalspriser för

en längre följd av år. I fråga om ägoväg kan bidrag f. n. endast utgå till

enskild person.

Bidragsbeviljande myndigheter äro för ägo- och odlingsvägar lantbruksnämnderna,

för skogsvägar Kungl. Maj :t efter förslag av skogsvårdsstyrelserna

och skogsstyrelsen samt för enskilda vägar, som erhålla bvggnadsbidrag

ur sjätte huvudtitelns anslag, länsstyrelserna.

Utredningen.

Motiven för bidragsverksamheten. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

skogsstyrelsen framhålla inledningsvis, att det med hänsyn till såväl näringsliv

som samfärdsel är av stort allmänt intresse att utvecklingen av

ett ändamålsenligt enskilt komplementvägnät till de allmänna vägarna befrämjas.

Ett dylikt stöd kan tänkas ske efter flera olika linjer. Med hänsyn

till de erfarenheter, som vunnits av hittillsvarande bidragsgivning till den

enskilda väghållningen, saknas enligt styrelsernas mening anledning att

ifrågasätta någon annan form för det statliga stödet. Genom statsbidrag

kan det allmänna få inflytande på utvecklingen på området och stimulera

en ordnad och ändamålsenlig enskild väghållning.

För statligt stöd till vägar för skogs- och jordbruk gäller, att nyttan av

företagen minst skall beräknas motsvara kostnaderna. Med hänsyn härtill

skulle det kunna ifrågasättas, om statsbidrag under sådana förhållanden

över huvud taget är erforderligt. Skälet för att så ändock ansetts vara fallet

är bland annat att det för statligt stöd vanligen förutsättes, att lönsamheten

beräknas på lång sikt, samt att kostnaderna väsentligt överstiga de omedelbara

fördelarna av företagets utförande.

För bidrag till byggande av utfartsvägar är endast föreskrivet, att väganläggningen

skall vara för väghållarna synnerligen betungande. Otvivelaktigt

kan det, framhålla styrelserna, göras gällande, att det i de flesta fall

är betungande för den befolkning, som ej är bosatt utmed allmän väg, att

bekosta väganläggningar för att nå kontakt med det allmänna vägnätet.

Många byar och gårdar särskilt i Norrland sakna helt körbara vägförbindelser

med omvärlden och inom så gott som hela landet äro de befintliga

enskilda vägarna i många fall av så otidsenlig beskaffenhet, att genomgripande

förbättringsåtgärder erfordras.

2—mi 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Kr 221.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 221.

Kostnaden för byggande av utfartsväg kan i en del fall vara större än

fastigheternas nytta av företaget. Vid sådana förhållanden kan väghållningsskyldighet

ej lagligen fastställas på grundval av rådande produktionsbetingelser

och bosättningsförhållanden. Detta torde i de flesta fall medföra,

att företaget i fråga icke kommer till utförande. Ur allmän synpunkt kan

det emellertid, påpeka styrelserna, vara ett väsentligt intresse, att den bebyggelse,

som det därvid är fråga om, kan bibehållas, och för sådant ändamål

torde anläggning av väg ofta utgöra en viktig förutsättning. Styrelserna

framhålla dock i detta sammanhang, att ordnande av en vägförbindelse

endast är ett av många viktiga sociala spörsmål för bebyggelsen. Där väg

saknas, framstår säkerligen avsaknaden härav som den dominerande olägenheten.

Tillskapas vägförbindelse kan avsaknaden av många övriga

sociala förmåner bli mera uppmärksammad. Enbart genom ordnande av

vägförbindelse kan en avlägset belägen bebyggelse ej med säkerhet bibehållas

i längden. Den avfolkning i avlägset belägna bygder, som varit ett

kännetecknande drag under senare tid — och som även förekommit där

staten medverkat till anläggning av utfartsväg — torde sålunda till en del

bero på äldre bebyggelseförhållanden. Med hänsyn härtill anse styrelserna

det angeläget att den statliga bidragsgivningen, som avser bebyggelsens

vägbehov, koncentreras på vägförbindelser, där förutsättningar verkligen

finnas för en varaktig bebyggelse. För statligt stöd bör sålunda förutsättas,

att väganläggningarna utgöra, totalt sett, ekonomiskt försvarbara åtgärder.

Det villkor, som nu är föreskrivet för bidrag till byggande av utfartsvägar,

nämligen att väganläggningen skall vara synnerligen betungande

för väghållarna, bar, enligt vad styrelserna funnit, tolkats som om en betydande

skillnad i allmänhet förelåge i fråga om tillämpningsområdena

för anslagen till utfartsvägar samt till skogs- och ägovägar, i vad avser

företagens lönsamhet. I de flesta fall torde det emellertid, påpeka styrelserna,

finnas anledning att i detta hänseende betrakta de olika slagen

av vägar som tämligen likartade. Detta framträder särskilt då fråga är om

vägar till landsbygdens gårdar, med hänsyn till att dessa i de flesta fall

äro av väsentlig betydelse jämväl som driftvägar för såväl jord- som skogsbruk

eller endera av dessa näringsgrenar. De motiv, som gälla för det statliga

stödet till byggande av vägar för skogs- och jordbruksnäringarna,

kunna således anses tillämpliga även i fråga om statsbidragen till byggande

av utfartsvägar för bebyggelse. För dessa vägar kan det emellertid

vara erforderligt att i större utsträckning än i fråga om skogs- och jordbruksvägar

medräkna icke endast den produktionsekonomiska nyttan utan

därjämte nyttan på grund av persontrafiken, d. v. s. en social nytta, vilken

som regel icke kan resultera i ökade inkomster eller minskade utgifter för

fastigheterna.

I detta sammanhang uttala styrelserna till slut, att det kan synas, som

om de tillmätt den produktionsekonomiska nyttan av vägföretagen alltför

stor vikt, samt att det otvivelaktigt föreligger stora svårigheter att beräkna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 221.

11

denna. De framhålla emellertid samtidigt, att såväl väglagens grund för

fördelning av väghållningsskyldighet mellan olika intressenter som den

statliga bidragsgivningen till skogs- och jordbruksvägar bygger på förutsättningen,

att fastigheternas nytta av en väg i tillfredsställande grad kan

klarläggas. Under senare år ha även stora framsteg gjorts på detta område.

För skogsbrukets vidkommande föreligger redan möjlighet att någorlunda

säkert ange den ekonomiska vinsten av ett vägföretag. Svårare att beräkna

är båtnaden för jordbruket. Enligt vad styrelserna inhämtat, pågå för närvarande

vid tekniska högskolan undersökningar, som bland annat syfta

till att få fram praktiskt enkla beräkningsmetoder för bestämning av den

ekonomiska nyttan för jordbruket av en rationaliseringsåtgärd, varför man

i framtiden skulle kunna hoppas på att erhålla ett säkrare underlag för

vägfrågornas bedömande än som nu är möjligt. Vissa på lönsamheten i

väsentlig grad inverkande faktorer, såsom vinsten av en vägförbättringsåtgärd

med hänsyn till förenklade transporter av mjölk, gödningsämnen,

slaktdjur och dylikt, kunna dock redan nu ungefärligen beräknas. Tills

vidare synes man i övrigt vara hänvisad till allmänna bedömanden av åtgärdernas

lönsamhet för jordbruket. Någon principiell skillnad mellan de

olika vägkategorierna medför detta dock icke.

Förslag till kategoriindelning av vägarna. Då syftet med det statliga stödet

ur vissa synpunkter icke är detsamma för alla slag av enskilda vägar,

ha styrelserna funnit nödvändigt att närmare angiva de olika vägkategorier,

till vilkas byggande statsbidrag bör kunna utgå.

Det under sjätte huvudtiteln anvisade anslaget till bidrag till byggande

av enskilda vägar har sin upprinnelse i ett tidigare anslag till »bidrag till

anläggning av utfartsvägar», varmed ursprungligen avsågs att åstadkomma

körbara förbindelser till avlägset belägna byar eller gårdar. Nu gällande bestämmelser

ha icke heller ansetts utgöra hinder för beviljande av bidrag

från detta anslag till anläggning av utfartsväg från enstaka gårdar. Med

hänsyn till att en angelägenhetsgradering av de olika vägföretagen måst

göras, ha tillgängliga medel dock som regel disponerats för företag, som

betjänat en större bebyggelse.

Beträffande vägföretag, som äro avsedda att tillgodose behovet av utfartsväg

för enstaka eller ett fåtal gårdar, har samfärdselintresset icke samma

allmänna betydelse som då det gäller utfartsväg för en samlad bebyggelse.

I stället kommer här driftsintresset att träda i förgrunden. Ifrågavarande

vägar anses därför närmast vara jämförbara med driftvägarna för skogsoch

jordbruket. Med hänsyn till att det i första hand är jordbruket, som på

ett avgörande sätt blir bestämmande för bostadsplatsen, bör enligt styrelsernas

mening det statliga stödet till byggande av utfartsväg från enstaka

eller ett fåtal gårdar främst bedömas ur samma synpunkter som stödet till

jordbruksnäringens rationalisering. Styrelserna anse därför, att bidrag till

byggande av dylika vägar bör utgå ur anslaget till jordbruksrationalisering.

Även i sådana fall, där jordbruket endast har till ändamål att fram
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

bringa produkter för gårdens eget behov, är enligt styrelsernas mening det

anförda tillämpligt, enär bidragsverksamheten för jordbrukets rationalisering

även innefattar dylika jordbruk. I detta sammanhang framhålla styrelserna,

att, även om eu väg bereder utfart för bebyggelse, detta icke utgör

hinder för att bidrag till vägen skall kunna utgå ur skogsvägsanslaget, om

detta ur skoglig synpunkt är motiverat. Övriga enskilda vägar, som betjäna

bebyggelseintressena, komma härigenom att bliva ganska likartade. De

anses böra särskiljas från övriga typer av enskilda vägar genom en särskild

benämning. Styrelserna förorda i sådant hänseende beteckningen

byväg. Denna benämning har enligt styrelserna urgammal hävd såsom beteckning

för enskilda utfartsvägar från byar.

Med byväg skulle enligt styrelserna förstås sådan enskild väg, som är

av väsentlig betydelse för en bygds befolkning. Den föreslagna definitionen

understryker dessa vägars uppgift att tillgodose en bygds kommunikationsintressen

i allmänhet till skillnad från övriga enskilda vägar, där speciella

produktionsfrämjande syften stå i förgrunden. Med uttrycket »bygd» bör

förstås i stort sett detsamma, som detta ord i nu gällande bestämmelser

för underhållsbidrag anses innebära, nämligen inom slättland en bebyggelse

med minst fem gårdar och i skogstrakter minst tre, i undantagsfall två

gårdar. Enligt styrelsernas mening är det dock ej erforderligt och knappast

heller lämpligt att i detta sammanhang göra skillnad mellan olika delar

av landet, vilket skulle försvåra gränsdragningen mellan byvägarna och

jordbrukets vägar. Ej heller anse de lämpligt att fixera denna gräns till

ett visst antal gårdar. Styrelserna ha emellertid räknat med att byvägsbegreppet

vid tillämpningen kommer att avse utfartsväg för tre eller flera

gårdar, i undantagsfall två.

Den nuvarande benämningen skogsväg anses böra bibehållas för sådana

enskilda vägar, som äro avsedda för motorfordonstrafik och som tillgodose

skogsbrukets behov av driftvägar. Styrelserna framhålla i detta sammanhang,

att det icke är lämpligt att tala om ett huvudsakligt ändamål med

vägen som angives i gällande bidragskungörelse. Det är bidraget, som kan

ha ett huvudsakligt ändamål att främja skogsnäringen, medan vägens huvudsakliga

betydelse vanligen knappast kan bestämmas med hänsyn till de

sinsemellan icke jämförbara ändamål, som den kommer att betjäna. Skogsväg

bör därför definieras såsom sådan med motorfordon farbar enskild

väg, som är av väsentlig betydelse för utforsling av skogsprodukter.

Slutligen föreslå styrelserna, att för de enskilda vägar, som äro av väsentlig

betydelse för jordbruksdriften, införes den sammanfattande benämningen

jordbruksväg. Detta begrepp, vilket definierats såsom väg, som är

av väsentlig betydelse såsom förbindelseled mellan odlingsområden eller såsom

utfart från en eller flera jordbruksfastigheter, avses innefatta dels för

de inre kommunikationerna på fastigheterna behövliga driftvägar för jordbruket

(egentliga ägovägar) och dels andra driftvägar för jordbruket, nämligen

utfartsvägar för enstaka eller ett fåtal gårdar och vägar till produk
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221. 13

tionsområden utanför den bebyggda fastigheten (en del av de nuvarande

odlingsvägarna).

Med hänsyn till de olikheter som föreligga i fråga om ändamålet med

statsbidraget för de skilda vägtyperna anse styrelserna, att bidragsmedlen

höra, liksom hittills, anvisas under skilda anslag för de olika vägkategorierna.

Behovet av samverkan mellan myndigheterna i frågor rörande byggnadsbidrag.

Styrelserna framhålla att det förhållandet, att ett vägföretag ansetts

ur statsbidragssynpunkt böra rubriceras såsom skogsväg eller jordbruksväg,

icke behöver innebära, att skogs- respektive jordbrukskörslorna bliva

den dominerande trafiken på den nya vägen. Rubriceringen innebär endast,

att vägen vid beviljande av statsbidrag betraktats såsom mest angelägen

med hänsyn till skogsbrukets eller jordbrukets behov. I många fall

— måhända de flesta — tillgodoser en väg mer än ett av de ändamål, som

främst avses med de olika anslagen. Vid beslut om bidrag kommer frågan,

från vilket anslag bidrag skall utgå, i många fall att avgöras av tillgången

på anslagsmedel för olika vägändamål samt företagets angelägenhetsgrad

i jämförelse med övriga företag inom samma vägkategori.

Detta medför att särskilda krav måste ställas pa samverkan mellan de

myndigheter, vilkas verksamhetsområden närmare beröras av den statliga

bidragsgivningen. I sådant syfte förorda styrelserna, att överläggningar i

bidragsärendena komma till stånd mellan de tre närmast berörda lokala

fackmyndigheterna inom länen, d. v. s. vägförvaltningen, skogsvårdsstyrelsen

och lantbruksnämnden. Ett särskilt organ för detta samråd bör dock

icke tillskapas. Initiativ till samråd bör kunna tagas av var och en av

ifrågavarande myndigheter.

Enhetliga normalritningar och beskrivningar för de olika vägtyper, som

äro aktuella, anses böra upprättas. Val av normaltyp bör i varje särskilt

fall göras med hänsyn till det samlade trafikbehovet och oberoende av, från

vilket anslag bidrag skall utgå. Om därvid högre vägklass skulle bliva bestämd

än som erfordras för det ändamål, det ifrågavarande anslaget närmast

är avsett att tillgodose, bör bidraget ändock i sin helhet utgå ur anslaget

i fråga.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening bör det ankomma på

styrelsen alt i samråd med skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen upprätta

ifrågavarande normalritningar m. m. Skogsstyrelsen anser emellertid för

sin del, att de centrala verken böra utarbeta vägbyggnadsnormer var för

sitt område, ehuru samråd bör äga rum.

Väg- och vatlenbyggnadsstyrelsens förslag till bidragsgrunder och administrativ

ordning för bidragsärendenas handläggning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslår, att bidraget för samtliga vägkategorier, som omfattas

av utredningen, konstrueras som ett maximibidrag, varvid detsamma

skulle bestämmas att utgå med högst 60 % av beräknad kostnad. Liksom det

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl Maj:ts proposition nr 221.

för närvarande i vissa fall är möjligt, skulle bidrag kunna utgå med högre

andel av kostnaderna, när särskilda skäl föranleda därtill. Styrelsen förutsätter,

att möjlighet alltjämt skall finnas att begränsa bidraget till lägre

procenttal än maximibidraget i de fall detta prövas skäligt med hänsyn

till den båtnad vägföretaget medför för intressenterna.

Till komplettering av den sålunda förordade samordningen av bidragsreglerna

för olika kategorier av enskilda vägar har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

även föreslagit vissa åtgärder i samordnande syfte beträffande

det administrativa förfarandet vid bidragsgivningen. Styrelsen föreslår

sålunda, att bidragsbeslut beträffande samtliga tre kategorier av enskilda

vägar -— med undantag av sådana ägovägar som uteslutande utgöra

inre kommunikationsleder på en brukningsdel — skola fattas av länsstyrelsen.

Föredragande i sådana ärenden skulle vara tjänsteman vid länsstyrelsen.

Vägdirektören, länsjägmästaren och lantbruksdirektören eller ställföreträdare

för dessa skulle vara närvarande vid föredragning och äga reservationsrätt.

Även beträffande den förberedande behandlingen av bidragsärendena

har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit vissa förändringar

syftande till ökad samordning.

Skogsstyrelsens ståndpunkt beträffande bidragsgrunderna och den administrativa

ordningen. Mot väg- och vattcnbyggnadsstyrelsens förslag i nyss

berörda hänseenden har skogsstyrelsen intagit en helt avvisande inställning.

Skogsstyrelsen föreslår, att nuvarande författningsbestämmelser och

procentsatser för bidrag bibehållas. Såsom skäl härför anför styrelsen bland

annat, att det nu tillämpade systemet för bidrag till skogsvägar visat sig

tillräckligt för att stimulera till vägbyggnader så långt anslagsmedlen räckt

till. Skulle en höjning av maximiprocenten och ett upphävande av kategoridifferentieringen

bland intressenterna genomföras, komme detta vid oförändrad

anslagstilldelning sannolikt att innebära en inskränkning i skogsvägsbyggandet.

De av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påtalade svårigheterna

vid beviljande av bidrag till vägar, som kunna hänföras till mer än

en av de olika kategorierna av enskilda vägar, böra enligt skogsstyrelsens

mening kunna övervinnas med bibehållande av nuvarande bestämmelser

genom att man även för utfartsvägarna tar hänsyn till varje intressents bidragsbehov.

Skogsstyrelsen anser vidare, att den normala maximiprocenten

för bidrag till utfartsvägar kommit att för närvarande alltför schablonmässigt

beviljas. Genom en starkare differentiering mellan dessa vägföretag

med avseende på bidragsprocenten borde därför en tillräcklig utjämning

av bidragsförliållandena för skogsvägar och byvägar kunna uppnås.

I första hand bör man enligt skogsstyrelsen söka åstadkomma önskvärd

samordning av olika vägspörsmål och samråd mellan myndigheter, som

handha verksamhet med olika väganslag, genom att de centrala verken utfärda

anvisningar härom i form av tillämpningsföreskrifter.

Vissa särskilda frågor. Statsbidrag bör enligt styrelserna även framdeles,

liksom hittills, utgå till kostnaderna för upprättande av arbetsplan.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Alaj:ts proposition nr 221.

För närvarande gälla olika bestämmelser i fråga om statsbidrag till planeringskostnaderna

för å ena sidan byvägar och ägovägar (jordbruksvägar)

samt å andra sidan skogsvägar. Styrelserna förorda, att det statliga stödet

till planläggningen konstrueras såsom ett fristående bidrag med samma

andel av kostnaderna härför beträffande alla tre slagen av enskilda vägar

och att det fastställes till 80 % av kostnaderna. Hinder anses icke möta att

i dessa inräkna kostnad för delningsförrättning.

I samband med godkännande av arbetsplan eller arbetsritning för enskild

väg föreskrives i vissa fall utförande av särskilda åtgärder i

riksförsvarets intresse.

I skrivelse den 14 april 1947 har chefen för försvarsstaben efter samråd

med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställt om sådan ändring av gällande

kungörelse angående statsbidrag till enskild väghållning, att statsbidrag

finge utgå å hela kostnaden för sådana åtgärder, vilka i riksförsvarets

intresse föreskreves av vederbörande myndighet i samband med godkännande

av arbetsplan eller arbetsritning för enskilda vägar. Som motiv

härför framhölls, att enär det ur principiell synpunkt icke kunde anses

skäligt att kostnader, som förorsakades av åtgärder i riksförsvarets intresse,

skulle belasta enskilda i viss eller vissa delar av landet, kostnaderna

för de av statsmakterna anbefallda åtgärderna syntes böra helt utgå av

statsmedel. Som ett ytterligare skäl härför åberopades den ojämna fördelningen

av dessa kostnader. Till grund för ersättningens bestämmande borde

läggas den av länsstyrelsen godkända beräknade kostnaden för ifrågavarande

åtgärder. Det syntes icke vara lämpligt att utgå från den verkliga

kostnaden, med hänsyn till att skiljaktiga meningar mellan väghållarna

och den bidragsbeviljande myndigheten i så fall förväntades ofta kunna

uppkomma beträffande verkliga merkostnader för företaget på grund av

dylika åtgärder.

Styrelserna finna det berättigat, att merkostnader, som åsamkas väghållare

på grund av sådana särskilda åtgärder som erfordras i riksförsvarets

intresse i samband med enskild vägs byggande, helt gäldas av statsmedel

och förorda, att bestämmelser av sådant innehåll införas i den

nya statsbidragsförfattningen.

I motion II: 140 vid 1946 års riksdag framhölls behovet av broar på

de enskilda vägarna och hemställdes om utredning av detta speciella

problem. I motionen antyddes tvenne olika möjligheter. Enligt den första

ifrågasattes om icke ett särskilt anslag borde anvisas för brobyggnadsarbetena.

Den andra möjligheten vore att sådana direktiv utfärdades för ingenjörtrupperna,

att dessa kunde åtaga sig byggandet av erforderliga broförbindelser

enligt av vederbörande vägförvaltning godkända broförslag.

Vad först beträffar anslagsfrågan framhålla styrelserna, att ökade utrymmen

för vägbyggnader ytterst äro beroende av den ram, inom vilken anslagen

till enskild väghållning måste rymmas. Frågan om en vidgning av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

möjligheterna att lämna bidrag till vägbyggnader blir därför närmast en

fråga, som berör avvägningen av nuvarande anslag mot andra anslagsbehov.

Med utgångspunkt härifrån synas några fördelar knappast kunna vinnas

genom en uppdelning av byggnadsanslagen på två olika anslag, ett för

vägar och ett för brobyggnader.

Utförande av brobyggnader genom medverkan av ingenjörtrupp kan, förklara

styrelserna, givetvis ske i en del fall. Efter samråd i denna fråga

med inspektören för ingenjörtrupperna framhålla styrelserna emellertid,

att för sådan medverkan fordras, att arbetena lämpa sig för truppernas utbildningstid

och maskinella utrustning, att de ur övningssynpunkt äro

lämpligt belägna samt att de äro av otvetydigt värde för den militära utbildningen.

Främst nuvarande värnpliktsförhållanden medföra, att det endast

i ett fåtal fall kan bliva möjligt att utnyttja ingenjörtrupp för byggandet

av broar på de enskilda vägarna. Sålunda torde årligen endast 3 å 4 broar av

för den militära utbildningen lämplig storlek kunna komma till utförande

på detta sätt. Härtill kommer att de broar, som ingenjörtrupperna bygga,

böra för alt lämpa sig som övningsobjekt till stor del utgöras av träkonstruktioner.

Livslängden på broarna blir därvid tämligen kort.

Yttranden.

Flertalet myndigheter och sammanslutningar, som i sina yttranden berört

utredningens förslag rörande indelning av vägarna i ändamålskategorier

samt bibehållande av skilda bidragsanslag, ha funnit

dessa förslag lämpliga. Avvikande mening i anslagsfrågan har uttalats

av länsstyrelsen i Kronobergs län samt överlantmätarna i Stockholms och

Uppsala lön, vilka ansett att bidragsmedlen, med hänsyn till svårigheten att

entydigt bestämma en viss vägs ändamål, böra anvisas under ett gemensamt

anslag. Tekniska högskolans lärarkollegium föreslår en kategoriindelning i

»egentliga ägovägar» och »kombinerade vägar» samt att särskilda anslagsposter

inrättas för jordbrukets och skogsbrukets »egentliga ägovägar».

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län anser, att definitionen av skogsvägar

bör inbegripa dessa vägars funktioner såsom transportleder för en rationellt

bedriven skogsvård.

Samtliga remissinstanser ansluta sig i princip till uppfattningen att det

vore värdefullt, om man kunde ernå en ökad samverkan mellan de lokala

fackmyndigheterna vid utformningen av det enskilda vägnätet. De båda

verkens divergerande förslag rörande bidragsreglerna och formerna

för bidragsärendenas handläggning ha upptagits till ingående behandling

i synnerhet av många bland de lokala myndigheter, som närmast

beröras av förslagen.

Bland de centrala verk och myndigheter, som tagit ställning till förslaget

om ändrade bidragsregler, förordar domänstyrelsen enhetliga bidragsgrunder,

medan lantbrnksstyrelsen, tekniska högskolans lärarkollegium och

statskontoret anse, att nu gällande regler böra bibehållas. Statskontoret

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

framhåller därvid, att det icke är uteslutet, alt viss kostnadsbesparing skulle

kunna vinnas för det allmänna genom en starkare differentiering av bidragen

mellan olika byvägsföretag.

De flesta av länsstyrelserna ha i fråga om bidragsreglerna anslutit sig

till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag, medan flertalet skogsvårdsstyrelser

funnit skogsstyrelsens förslag vara lämpligast. Bland lantbruksnämnderna

och överlantmätarna äro tillstyrkandena ungefär jämnt fördelade

på de båda förslagen.

Av hörda intressesammanslutningar anse Länsvägnämndernas förbund,

Riksförbundet landsbygdens folk, Stifts jägmästareföreningen, Svenska

landstingsförbundet, Svenska vägföreningen och Sveriges skogsägareförbund

att enhetliga bidragsregler böra gälla för samtliga vägkategorier, medan

Skogssällskapct i Göteborg, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund uttala sig för bibehållande av nuvarande bidragssystem.

Beträffande formerna för samordning av bidragsärendenas handläggning

anser lantbruksstyrelsen, att beslutanderätten såsom ett provisorium

bör överlämnas till länsstyrelsen men att samverkan mellan fackmyndigheterna

bör organiseras i enklare former än vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslagit. Domänstyrelsen föreslår, att domänverket beredes inflytande

på sådana bidragsärenden som beröra kronojorden. Lantmäteristyrelsen

framhåller vikten av att den administrativa ordningen utformas

på sådant sätt, att fastighetsbildningssynpunkter bli väl beaktade.

Bland de lokala myndigheterna har väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

förslag beträffande bidragsärendenas handläggning rönt en mera begränsad

anslutning. Ungefär halva antalet länsstyrelser samt flertalet av de vägförvaltningar,

från vilka särskilt yttrande överlämnats av länsstyrelserna, anse

att den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utformade handläggningsordningen

bör genomföras, övervägande antalet lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser

liksom återstående del av länsstyrelserna föredraga det avskogsstyrelsen

förordade friare samarbetet mellan myndigheterna i bidragsärenden.

Nästan samtliga överlantmätare anse, att den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslagna administrativa ordningen är lämpligast men

att den bör förändras i flera avseenden, bland annat vad angår lantmäteriorganisationens

inflytande vid ärendenas behandling.

Länsvägnämndernas förbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska

landstingsförbundet, Svenska vägf öreningen och Sveriges lantbruksförbund

ha uttalat sig för att den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna

administrativa ordningen i princip genomföres.

Sammanslutningarna inom skogsnäringen framträda däremot i denna

fråga såsom förespråkare för skogsstyrelsens förslag under framhållande,

att byggandet av skogsvägar ----- och även jordbruksvägar — intimt sammanhänger

med andra ralionaiiseringsåtgärder på skogsbrukets respektive

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj ds proposition nr 221.

jordbrukets område och att dessa vägbyggnadsärenden därför böra handläggas

av de myndigheter, som handha rationaliseringsarbetet i övrigt.

Svenska landskommunernas förbund har i sitt yttrande tagit upp frågan

om kommunernas rätt till statsbidrag för enskild väghållning.

Underhållsbidrag.

Gällande bestämmelser.

Statsbidrag till underhåll av enskilda vägar utgår för närvarande endast

från anslag under sjätte huvudtiteln.

Underhållsbidrag kan avse såväl vägunderhåll som vinterväghållning

eller ock ettdera av dessa slag av underhåll och utgår: a) där vägen befares

av andra än väghållare i större omfattning eller eljest på sådant

sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras; samt b) där vägen är

av betydelse för en bygds befolkning och det nödiga underhållet av vägen

på grund av vägens längd eller annan omständighet måste anses vara för

väghållarna synnerligen betungande. Underhållsbidrag beviljas av länsstyrelsen,

att tills vidare och intill dess annorledes i vederbörlig ordning

beslutas, årligen utgå med sextio procent av den kostnad, vartill underhållet

av vägen skäligen uppskattas. I undantagsfall, där väghållningen kan anses

vara i särskilt hög grad betungande för väghållarna, kan det årliga bidraget

av länsstyrelsen bestämmas till sjuttiofem procent av den uppskattade kostnaden.

Där det för trafiksäkerheten anses nödigt, äger länsstyrelsen, i

samband med att årligt underhållsbidrag första gången beviljas till viss

väg, medgiva att för iståndsättning av bro eller färja, för ombyggnad av

trumma å vägen eller för uppsättande av räcke eller varningsmärke utmed

vägen eller för iståndsättning av dylikt räcke ett särskilt bidrag må utgå

med högst sextio procent av den beräknade kostnaden för dylikt arbete.

Sedan ansökan om underhållsbidrag inkommit till länsstyrelsen, skola

handlingarna i ärendet överlämnas till vägförvaltningen i länet för utredning,

såvida ansökningen icke är av beskaffenhet att böra omedelbart avslås.

Utredningen skall verkställas vid särskild förrättning av därtill förordnad

tjänsteman vid vägförvaltningen. Vid förrättningen skall förrättningsmannen

i enlighet med av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfärdade

anvisningar dels verkställa utredning, huruvida underhållsbidrag bör utgå

till vägen, dels uppskatta den kostnad, vartill det årliga vägunderhållet och

vinterväghållningen samt i förekommande fall iståndsättningsarbeten å

vägen skäligen må uppgå, dels ock angiva de åtgärder, som må tarvas för

vägens sättande i farbart skick, över förrättning skall upprättas protokoll.

Där underhållsbidrag beviljats, skall länsstyrelsen med väghållarna eller,

om för vägföretaget finnes särskild styrelse, med denna sluta kontrakt

angående väghållarnas skyldigheter. Underhållsbidrag utbetalas av länsstyrelsen

i efterskott för kalenderår.

Vägförvaltningen har att ombesörja kontroll av underhållet på bidrags
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

vägarna. Ny förrättning skall företagas minst vart femte år samt dessemellan

om länsstyrelsen finner anledning antaga att den verkliga underhållskostnaden

understiger den beräknade eller om väghållare så påfordrar.

Eftersättes underhållet kan länsstyrelsen innehålla underhållsbidraget och

under vissa förutsättningar gå väghållarna förlustiga bidragsrätten.

Det statsunderstödda enskilda vägnätets utveckling.

Längden av landets allmänna vägar är i runt tal 90 000 km. Det statsunderstödda

enskilda vägnätets längd uppgår redan nu till mer än eu

tredjedel härav. Inom de olika länen varierar omfattningen från i runt tal

tio till sjuttiofem procent av längden allmänna vägar inom respektive län.

Det torde vara omöjligt att tillförlitligt ange hur stort det statsunderstödda

enskilda vägnätet kommer att vara när alla — enligt nu tillämpade

bestämmelser — bidragsberättigade vägar ingå däri. Någon tendens till

minskning av den årligen nytillkommande våglängden har icke kunnat förmärkas,

varför denna icke ger stöd för något antagande om den slutliga

omfattningen. Den hittillsvarande utvecklingen synes emellertid i stort

ha skett på så sätt, att nya vägar företrädesvis tillkommit i närheten av

redan bidragsbeviljade vägar, från vilka verksamheten sålunda kommit att

sprida sig inom allt vidare områden. Stora områden finnas emellertid, som

äro i det närmaste oberörda av bidragsverksamheten. Skall en prognos

göras i fråga om statens årliga kostnader för detta vägnät, då det —- vid

nu gällande bestämmelser och den tillämpning av dessa, som är bruklig —

nått sin slutliga omfattning, synas dessa kostnader enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

kunna antagas komma att uppgå till 20 å 30 miljoner

kronor. Till jämförelse kan nämnas att bidragsanslaget till underhåll av

enskilda vägar för innevarande budgetår uppgår till 6,5 miljoner kronor.

Motiven för nuvarande bidragsverksamhet.

Då underhållsbidrag till enskilda vägar infördes år 1939, skedde detta

av flera skäl. 1935 års vägsakkunniga hade upptagit frågan härom till behandling

i samband med sin utredning rörande grunderna för förändring av

enskild väg till allmän (SOU 1939: 1). Den ökade förekomsten av främmande

motorfordonstrafik på de enskilda vägarna ansågs påkalla, att lättnad

i väghållningsbördan i vissa fall bereddes väghållarna genom statsbidrag

till vägunderhållet. De vägar, vilka därvid i första hand borde ifrågakomma,

voro de som i större omfattning hade att uppbära främmande trafik.

Detta fall kallades normalfallet för statsbidrag. Billighetsskäl ansågs

emellertid tala för att bidrag även utgick i två undantagsfall, nämligen då

en väg antingen var av väsentlig betydelse för en bygds befolkning eller

på grund av sin längd eller annan omständighet var synnerligen betungande

att underhålla.

Föredragande departementschefen anslöt sig (prop. 1939: 212, s. 33) till

vad de sakkunniga föreslagit i fråga om karaktären av de vägar, till vilka

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

bidrag skulle kunna utgå. I första hand borde bidrag således ifrågakomma

till de allmänneligen befarna enskilda vägarna. Departementschefen ansåg

emellertid, att det av de sakkunniga angivna villkoret borde förtydligas.

Till väghållare borde sålunda ej räknas sådana intressenter, som erlade

betalning för sitt nyttjande av vägen, och i den främmande trafiken borde

ej få inräknas sådana vägfarande, som vore stadda i ärende till väghållarna.

Möjlighet till bidrag i förcnämnda två undantagsfall ansåg departementschefen

skulle kunna leda väl långt, och dessutom syntes villkoren vara

något oklara. Departementschefen föreslog därför, att de båda villkoren

skulle sammanslås. De i propositionen utformade bestämmelserna i denna

fråga godtogos av statsutskottet. Vid den fortsatta behandlingen av frågan

i riksdagen uttalades emellertid farhågor för att de föreslagna villkoren

skulle leda till en alltför restriktiv tillämpning. Det var härvid innebörden

av uttrycket »trafik av andra än väghållarna» som intresset kom att avse.

Till främmande trafikanter ansågs, i motsats till vad departementschefen

föreslagit, även böra räknas sådana, som hade ärende till väghållarna, varför

de sakkunnigas ifrågavarande villkor borde bliva gällande. Detta blev

även riksdagens beslut.

Utredningens förslag.

Biilragsverksamhetens omfattning.

Efter att närmare ha analyserat grunderna för gällande bestämmelser

rörande bidrag till underhåll av enskilda vägar ha väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och skogsstyrelsen funnit skäl föreligga för en viss utvidgning

av ifrågavarande bidragsverksamhet. Till denna uppfattning ha styrelserna

kommit med utgångspunkt från följande fyra av styrelserna uppställda

huvudsyften med bidragsverksamheten:

1. att lämna väghållare skälig ersättning för upplåtelse av enskild väg

för trafik, varav han ej själv har nytta,

2. att göra gränsen mindre skarp ur väghållningssynpunkt mellan allmänna

och enskilda vägar,

3. att stimulera utvecklingen av det vägnät, som erfordras för att bebyggelse

skall erhålla nära tillgång till nöjaktiga vägförbindelser med omvärlden,

samt

4. att lindra väghållningsbördan, där den är synnerligen betungande.

Inledningsvis framhålla styrelserna, att en klar åtskillnad bör göras mellan

de rena driftvägarna och de vägar, vilka betjäna samfärdseln. För de

förra äro enligt styrelsernas mening underhållskostnaderna att betrakta

som driftkostnader, vilka — i likhet med andra driftkostnader -—- helt böra

bestridas av den produktion vägarna betjäna. Underhållsbidraget bör endast

avse vägar, vilka betjäna samfärdseln, vare sig denna består av annan

trafik än den, som i egentlig bemärkelse närmast är att anse som väghållarnas

egen, eller den föranledes av en bebyggelses behov av trafik med om
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

världen. Vidare bör denna bidragsverksamhet -— med undantag endast för

skärgårdsöar eller därmed jämförliga platser — regelmässigt avse vägar,

vilka utgöra en del av ett sammanhängande vägnät.

Med utgångspunkt från de förut angivna fyra huvudsyftena med bidragsverksamheten

ha styrelserna närmare angivit de villkor för bidrag

till underhåll av enskilda vägar, som enligt styrelsernas mening böra uppställas.

Styrelserna ha därvid anfört i huvudsak följande.

1. Bidrag bör i första hand kunna utgå, då enskild väg i större omfattning

begagnas för motorfordonstrafik av andra än väghållarna (främmande

trafik). Med främmande trafik avses därvid sådan trafik, som ej direkt

har till ändamål att gagna väghållarna eller dem, som jämte dessa äro

ålagda att bestrida kostnaderna för vägens underhåll. Detta skäl för bidrag

blir starkare ju större den främmande trafiken är. Att för bidragsgivning,

i likhet med vad för närvarande gäller, fordra att denna trafik skall förekomma

i större omfattning eller eljest vara av beskaffenhet, att underhållet

avsevärt försvåras, anse styrelserna utgöra en begränsning, som icke står i

överensstämmelse med ifrågavarande motiv. Avgörande bör vara om vägen

i fråga verkligen utgör en samfärdselled, vars upplåtande för annan trafik

än den, som betjänar väghållarna, i och för sig kan anses vara av sådan

betydelse, att vägen bör upplåtas härför. Finnes annan allmän eller statsunderstödd

enskild väg, som lika väl eller bättre kan tillgodose det aktuella

trafikbehovet, bör bidrag icke utgå enligt den nämnda motiveringen. Detta

har ansetts kunna uttryckas så, att vägen skall vara av väsentlig betydelse

för den främmande trafiken.

I uttrycket väsentlig betydelse har dessutom inlagts den innebörden, att

en väg av ringa längd bör kunna erhålla bidrag om den främmande trafiken

har större omfattning men däremot ej om denna är ringa. Längre

vägar böra kunna tilldelas bidrag oavsett trafikintensitetens storlek.

Såsom tidigare nämnts har i förevarande sammanhang från begreppet

främmande trafik undantagits trafik av sådana, som ha ärende till väghållarna.

Styrelserna ha lämnat följande närmare förklaring härtill.

Det torde vara av betydelse att i detta sammanhang en klar åtskillnad

göres mellan sådan främmande trafik som den förut angivna och den, som

visserligen kan bedrivas av annan än vägintressent men ändock närmast

är att anse som väghållarnas egen trafik. Om sådan åtskillnad ej göres,

blir nämligen det nu anförda motivet för bidrag i realiteten helt beroende

av en för frågan så ovidkommande faktor som det sätt på vilket väghållarna

ordna behövliga transporter till eller från fastigheterna. Det är icke ovanligt

att skog säljes på rot och avhämtas av uppköparen. Den trafik, som

föranledes härav, kan ur de synpunkter varom nu är fråga icke betraktas

i vidare mån ha karaktär av främmande trafik än om fastighetsägaren med

egna fordon transporterar virket till avsättningsorten. Det kan i detta sammanhang

framhållas, alt det pris som kan erhållas vid försäljning av skog

på rot torde vara beroende av huruvida väg finnes, på vilken uttransporlerna

kan äga rum. Någon principiell skillnad föreligger knappast heller

mellan transporter av nu nämnd art och den trafik, som förorsakas av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

mjöikbil, förnödenhetsbilar av olika slag el. dyl., såframt de utmed transportvägen

boende ha nytta av denna trafik. I förhållande till riksdagens förut

omnämnda uttalande om vad som borde förstås med uttrycket »andra än

väghållare» innebär det nu anförda en begränsning. Avsikten är dock ej

att åstadkomma en begränsning av bidragsverksamheten. Genom det motiv,

som anföres under punkten 3 och som omspänner vägar med sådan trafik,

som riksdagen torde ha åsyftat när förenämnda uttalande gjordes, blir det

emellertid möjligt att åt uttrycket trafik av andra än väghållare ge en

mera klar innebörd.

2. Det andra av styrelserna åsyftade fallet, där bidrag anses böra kunna

utgå, är då enskild väg är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet.

Därvid avses vägar, vilka närma sig allmän vägs karaktär på grund av

bebyggelsens omfattning, oberoende av om denna kan anses såsom tätbebyggelse

eller ej. Någon begränsning av bidragsrätten till endast längre

vägar ha styrelserna i förevarande fall icke tänkt sig. Till här berörda väggrupp

räknas även sådana vägar, som på grund av bebyggelsens omfattning

redan prövats böra ersättas med allmän väg. Inom områden med tätare

bebyggelse avses villkoret böra äga tillämpning på s. k. stamvägar. Gällande

villkor för underhållsbidrag ha som regel ansetts medgiva bidrag till dylika

vägar endast i de fall vägarna i större omfattning varit nyttjade av andra

än väghållarna. Den anförda motiveringen medför således en utvidgning

av bidragsmöjligheterna, då fråga är om sådan bebyggelse. Erforderlig väg

för utfart från dylikt område innefattas även i villkoret.

Styrelserna ha vidare i detta sammanhang anfört bland annat följande.

De uttalanden om underhållsbidragets inverkan på enskilda vägars förändring

[ill allmänna, som gjordes i samband med införandet av detta

bidrag, kunna närmast anses innebära, att bidragsformen varit avsedd att

för vägintressenterna göra övergången mera mjuk mellan allmänna och

typiskt enskilda vägar. Detta har emellertid endast till en del kommit till

uttryck i den nuvarande bidragsförfattningen. Förhållandena äro visserligen

väsentligt olika i fråga om å ena sidan vägar, som närma sig allmän

vägs karaktär på grund av den främmande trafikens storlek, och å andra

sidan sådana vägar, som icke trafikeras på detta sätt men ändock stå de

allmänna nära på grund av att de betjäna en större allmänhet. Det synes

motiverat att bidrag skall kunna beviljas även till vägar av denna senare

art. Staten synes sålunda böra taga del i underhållet av väg, som är till

nytta för så många, att tillkomsten av ytterligare ett antal intressenter

skulle göra det motiverat att förändra vägen till allmän.

3. De vägar, till vilka bidrag bör kunna utgå med stöd av det tredje av

de förut angivna motiven, utgöras av vägar ingående i ett lämpligt utbildat

komplementvägnät till de allmänna vägarna. Den betydelsefulla utvidgning

av bidragssystemets tillämpningsområde, som styrelserna med utgångspunkt

från detta motiv funnit sig böra föreslå, grundar sig bland annat på

följande överväganden.

Då fråga är om väg, som ej trafikeras i större omfattning av andra än

väghållare, föreskriva nuvarande bestämmelser att bidrag må utgå, om

underhållet är synnerligen betungande och vägen är av väsentlig betydelse

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

för en bygd. Omfattningen av de vägar, som kunna erhålla bidrag enligt

detta villkor, blir bland annat beroende av innebörden av begreppet bygd.

Redan från början gavs detta begrepp en tämligen vid tolkning, innebärande

alt som bygd skulle räknas en samling av minst fem gårdar inom

jordbrukstrakter och tre, i undantagsfall två gårdar inom skogsbygderna.

Det torde emellertid, yttra styrelserna, vara tveksamt, om den trafikmässiga

betydelsen kan vara av nämnvärd storlek då fråga är om vägar, vilka

betjäna en bebyggelse av så ringa omfattning som tre eller två gårdar. Det

har därför även kommit att framstå som orättvist, att de som ensamma

haft att ombesörja underhållet av sina utfartsvägar icke kunnat komma

i åtnjutande av statsbidrag. I anslutning till utredningsuppdraget ha även

upprepade framställningar gjorts om en ändring i detta hänseende. Sett

mot bakgrunden av de motiv, vilka anförts för statsbidrag, föreligga enligt

styrelsernas mening ej heller skäl att göra åtskillnad mellan olika bebyggelser.

Statsbidraget kan visserligen fylla flera uppgifter, då fråga är om väg,

som betjänar flera fastigheter, än då vägen endast är till gagn för en väghållare.

Men vissa och väsentliga uppgifter äro oberoende av om väghållarna

äro en eller flera. Därför anse styrelserna det icke berättigat att begränsa

bidragsverksamheten till vägar, som betjäna en hel bygd. Tillämpningsområdet

bör utvidgas så, att all bebyggelse, på vilken allmänna villkor

för bidrag kunna tillämpas och som icke är i tillfredsställande grad tillgodosedd

med väg, kan innefattas däri.

Särskilt mot bakgrunden av den betydande utvidgning av bidragsverksamheten,

som innefattas i det här behandlade tredje motivet, ha styrelserna

ställt frågan, huruvida det kan vara tillrådligt att genomföra en sådan

utvidgning, innan en något så när säker uppfattning kunnat erhållas

beträffande den slutliga omfattningen av bidragsverksamheten vid nu tilllämpade

bestämmelser. Styrelserna anse emellertid, att nu rådande förhållanden

icke böra få bli bestående på grund av betänkligheter i detta hänseende.

Den begränsning, som kan befinnas nödvändig, anses sålunda böra

åstadkommas på annat sätt än genom uteslutning från bidragsgivningen

av vägarna till enstaka eller ett fåtal gårdar.

Efter att därefter ha diskuterat olika tänkbara metoder för en begränsning

av bidragsverksamheten ha styrelserna stannat vid den lösningen av

frågan, att flertalet vägar av ringa längd skulle uteslutas från möjlighet till

bidrag. Såsom framgår av vad tidigare anförts under punkterna 1 och 2

har eu dylik begränsning dock icke ansetts böra tillämpas i fråga om vägar,

som i större omfattning begagnas för främmande trafik, och ej heller då

fråga är om vägförbindelse, som närmar sig allmän vägs karaktär eller

som redan prövats böra ersättas med allmän väg.

Flertalet av de vägar, på vilka det under punkten 3 angivna motivet är

tillämpligt, torde kunna karakteriseras såsom vanliga landsbygdsvägar.

Som förutsättning för bidrag till denna vägkategori föreslå styrelserna, att

vägen skall vara av betydande längd. Då av det tidigare anförda framgår

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

att rena driftvägar ej skola ifrågakomma, kommer villkoret att avse vägar,

vilka äro behövliga för bebyggelse såsom samfärdselled eller för utfart.

Bebyggelsens omfattning inverkar däremot ej. Den kan således utgöras

av enstaka gårdar.

Med uttrycket betydande längd har avsetts att få den erforderliga begränsningen

av bidragsverksamheten. Beträffande vägar med någorlunda

normala förutsättningar för väghållningen skulle en våglängd av cirka en

kilometer eller mera kunna anses motsvara en betydande våglängd. Är fråga

om väg, som ansluter till annan enskild väg, bör dock våglängden vanligen

kunna anses som betydande, även om denna något understiger en kilometer.

Styrelserna framhålla emellertid samtidigt, att viss hänsyn bör tagas till de

variationer i fråga om förutsättningarna för väghållningen, som sammanhänga

med bebyggelsestrukturen inom skilda delar av landet.

4. De förut angivna villkoren för underhållsbidrag kunna endast ofullständigt

innefatta vägar, beträffande vilka väghållningsbördan har en storlek

utöver det vanliga. Styrelserna föreslå därför att såsom en fjärde förutsättning

för bidrag i bidragsförfattningen angives att bidrag må utgå till

väg, där det nödiga underhållet måste anses vara synnerligen betungande.

Detta villkor kan under angiven förutsättning i första hand bliva tillämpligt

på vägar till enstaka eller ett fåtal gårdar. Villkoret är avsett att ge utrymme

för en skälighetsprövning, varvid hänsyn bör tagas såväl till antalet

fastigheter som till bärkraften hos dessa.

Då fråga är om bidrag enligt något av de båda sistnämnda villkoren, bör

enligt styrelserna hänsyn tagas till om underhållet på grund av kontrakt

fullgöres av annan än fastighetsägaren.

De här behandlade fyra statsbidragsvillkoren ha i betänkandet föreslagits

erhålla följande författningsmässiga utformning:

Underhållsbidrag till enskild väg må utgå

a) där vägen är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet eller för

trafik av andra än väghållare; eller

b) där vägen är av väsentlig betydelse såsom samfärdselled eller utfart

för en bebyggelse och vägen är av betydande längd eller det nödiga underhållet

av vägen måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande.

Underhållsbidragets storlek.

Det nuvarande normalbidraget, 60 %, anse styrelserna i stort sett väl

avvägt för flertalet fall. Med hänsyn såväl härtill som till de skäl, vilka

föranlett styrelserna att icke förorda någon höjning av bidragsprocenten

till byvägar, bör enligt deras mening en generell höjning icke ifrågakomma

vare sig av normalbidraget eller av det högre bidrag av 75 %, som under

vissa omständigheter kan beviljas.

Styrelserna förorda däremot en viss uppmjukning av nuvarande villkor

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221. 25

för högre statsbidrag än 60 %. Sådant bidrag bör enligt styrelsernas mening

kunna utgå, så snart synnerliga skäl därtill föreligga.

Med hänsyn till den avsevärda minskning av väghållarnas egen insats,

som uppkommer då bidragsandelen ökas från 60 till 75 %, föreslår styrelserna

tillika, att möjlighet införes att differentiera bidraget mellan dessa

procenttal. Den högre bidragsgränsen, 75 %, skulle därvid förändras till

en maximiprocent. För att erhålla en mera enhetlig praxis i fråga om de

fall, då högre bidrag bör utgå, föreslås vidare att länsstyrelserna skola, i

likhet med vad som förutsatts i fråga om byggnadsbidrag, inhämta vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens yttrande, innan beslut i sådant ärende meddelas.

I händelse av meningsskiljaktighet mellan länsstyrelsen och vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen skulle ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:t för

avgörande. I syfte att förenkla handläggningen av bidragsärenden förordas

slutligen att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med länsstyrelserna

skall undersöka möjligheten att i anvisningar meddela generella

bestämmelser för beviljande av högre bidrag.

Iståndsättningshidrag.

För närvarande kan — i samband med att underhållsbidrag första

gången beviljas viss väg — särskilt bidrag utgå även till vissa specificerade

förbättringsarbeten, som anses erforderliga för trafiksäkerheten, nämligen

för iståndsättning av bro eller färja, för ombyggnad av trumma i vägen eller

för uppsättning av räcke eller varningsmärke utmed vägen eller iståndsättning

av dylikt räcke. Enligt uttalande i 1947 års statsverksproposition må

till iståndsättning av bro även hänföras sådan ombyggnad, som icke drager

större kostnad än 10 000 kronor. Det särskilda iståndsättningsbidraget utgår

från samma anslag som underhållsbidraget.

önskemål ha i olika sammanhang framkommit, att det särskilda bidraget

skulle kunna utgå till samtliga slag av iståndsättningsåtgärder.

Med anledning härav framhålla styrelserna såsom betänkligt att låta

arbeten, som till sin natur äro att direkt hänföra till byggande av väg, bestridas

med medel från underhållsanslaget och sålunda undandragas en

angelägenhetsprövning inom ramen för anslaget till byggnadsbidrag. Styrelserna

anse sig emellertid böra föreslå den utvidgningen av tillämpningsområdet

för det särskilda iståndsättningsbidraget, att bidrag skall kunna

utgå till samtliga ur trafiksäkerhetssynpunkt angelägna, mindre förbättringsarbeten.

Såsom exempel på arbeten, vilka skulle komma att omfattas

av denna utvidgning av bidragssystemet, nämna styrelserna profilförbättring

vid järnvägskorsning, omläggning av väganslutning och vägrätning

i samband med brobyggnad. Såsom skäl för en sådan utvidgning

av bidraget bar anförts bl. a., att de nuvarande bestämmelserna medförde,

alt man vid uppskattningsförrättningarna ofta droge sig för att kräva

andra förbättringsarbeten än sådana, till vilka iståndsättningshidrag kunde

3—6 3 4 5 2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 221.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

utgå, även om fråga vore om arbeten, vilka för en relativt ringa kostnad

skulle medföra en väsentlig förbättring av vägens standard.

Styrelserna anse det emellertid icke lämpligt att göra bidragsmöjligheterna

till här avsedda åtgärder obegränsade. I annat fall skulle nämligen

iståndsättningsbidrag kunna komma att beviljas även för sådana arbeten,

som med hänsyn till sin omfattning närmast äro att likställa med byggnadsarbeten.

Styrelserna ha undersökt storleken av de iståndsättningshidrag

som utgått till vägar, vilka under 1948 erhållit underhållsbidrag.

De ha därvid funnit att bidragsbeloppen för iståndsättning i de flesta fall

understigit 5 000 kronor per väg.

Enligt styrelsernas mening bör den övre bidragsgränsen lämpligen sättas

vid detta belopp. Härutöver bör liksom hittills bidrag kunna utgå till iståndsättning

och ombyggnad av bro. Storleken av bidraget till iståndsättningsarbetena

anses i fortsättningen böra vara oförändrat eller högst 60 %. Detta

innebär, framhålla styrelserna, att de totala kostnaderna för de bidragsberättigade

iståndsättningsåtgärderna vid maximal bidragsprocent kunna

uppgå till något mer än 8 000 kronor, vartill kommer kostnaden för iståndsättning

och ombyggnad av bro. I likhet med vad som föreslagits beträffande

byggande, böra även vid iståndsättningsarbeten åtgärder, som vidtagas

i riksförsvarets intresse, helt gäldas av statsmedel.

Med hänsyn bl. a. till förändringarna i penningvärdet avses den övre

bidragsgränsen icke skola fastställas i författningen utan genom anvisningar

från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Slutligen föreslå styrelserna, att iståndsättningsbidrag skall kunna beviljas

jämväl i samband med omuppskattning av underhållskostnaderna,

alltså även efter det underhållsbidrag beviljats första gången. Som skäl

härför anföra styrelserna bl. a. följande. Nu gällande bestämmelse medför

att ombyggnaden av sådana vägtrummor samt brobanor av trä, vilka

vid tidpunkten för första uppskattningsförrättningen icke befinna sig i

sämre skick, än att de väl kunna fylla sin funktion under en femårsperiod,

ofta medräknas bland iståndsättningsåtgärderna enbart av den anledningen,

att ett engångsbidrag sedermera ej kan utgå. En dylik ordning kan enligt

styrelsernas mening knappast anses rationell, annat än möjligen då fråga

är om obetydliga kostnader.

För iståndsättningsbidraget föreslå styrelserna följande författningsbestämmelse:
»Till

åtgärder som prövas erforderliga ur trafiksäkerhetssynpunkt å väg,

till vilken underhållsbidrag beviljats, må särskilt bidrag (iståndsättningsbidrag)

utgå med högst sextio procent av den beräknade kostnaden för

dylika åtgärder.»

Bidragsberättigade underhållsåtgärder.

I gällande bidragsförfattning har beträffande innebörden av begreppen

vägunderhåll och vinterväghållning hänvisning gjorts till definitionen av

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts •proposition nr 221.

dessa begrepp i lagen om enskilda vägar. De åtgärder, som avse vägunderhållet,

d. v. s. underhållet den tid marken är bar, äro i lagen angivna genom

en exemplifiering. I fråga om vinterväghållningen har däremot preciserats

vilka arbeten och åtgärder denna omfattar. Häri ingår emellertid icke en

sådan åtgärd som sändning av vägbana vid halka. Motortrafikens utveckling

har medfört att behov uppkommit att i många fall sanda jämväl enskilda

vägar för att trafiken skall kunna framgå vintertid. I de bidragsberättigade

underhållsåtgärderna torde även sändning i vissa fall redan

nu ha inräknats. Enligt styrelsernas mening bör hinder ej möta mot att

kostnad för sändning inräknas i bidragsberättigad kostnad, där sändning i

särskilda fall är erforderlig.

Yttranden.

Ett stort antal av de myndigheter och sammanslutningar, som tagit

ställning till utredningens förslag rörande underhålls- och iståndsättningsbidrag,

ha utan närmare kommentarer tillstyrkt förslagens genomförande.

Flera remissyttranden innehålla emellertid också en närmare granskning

av dessa förslag.

Länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Älvsborgs

och Värmlands län samt Svenska landstingsförbundet, vilka tillstyrka

de föreslagna reglerna för underhållsbidrag, understryka särskilt lämpligheten

i förslaget av att även ensamtliggande fastigheter skola kunna erhålla

bidrag till underhållet av sina utfartsvägar.

Länsstyrelsen i Hallands län anser däremot, att nu gällande bestämmelser

om underhållsbidrag böra bibehållas oförändrade. Länsstyrelsen påpekar,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som följer bidragsverksamheten

ute i länen, äger möjlighet att genom tillämpningsbestämmelser

hindra de misstolkningar, som kunna ha föranlett utredningens ändringsförslag.

Denna utväg borde enligt länsstyrelsens mening väljas i stället för

en omformulering av alla nu gällande begrepp, beträffande vilka åtskilliga

värdefulla prejudikat föreligga.

Vägförvaltningen i Östergötlands län uttalar i sitt av länsstyrelsen biträdda

yttrande viss tvekan, huruvida underhållet av väg till ensamt belägen

gård som regel kan antagas vara betungande för vägliållaren. Därjämte

anser vägförvaltningen, att regeln om bidrag då vägunderhållet är

synnerligen betungande bör begränsas genom något tillägg om viss våglängd.

Man kan förutse, att bidragsverksamheten enligt sistnämnda regel

eljest kommer att få mycket stora proportioner.

Överlantmätarna i Skaraborgs, Gävleborgs och Västerbottens län påpeka

att de föreslagna formuleringarna av grunderna för underhållsbidrag äro

alltför olika de regler, som föreslagits för byggnadsbidrag. Varje väg som

bygges med statligt stöd måste förutsättas vara ekonomiskt eller socialt

riktig på lång sikt. Snabb avskrivning av byggnadskapitalet med åtföljande

vägförfall är alltså ej önskvärd. Därför borde staten ej investera kapital i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

vägbyggen utan att som regel även bidra till det framtida underhållet. Nu

föreslagna regler ge icke möjlighet att med säkerhet avgöra pa vad sätt

de olika bidragsinstituten täcka varandra.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Jönköpings län samt vägförvaltningcn

i Kalmar län anse att, liksom nu gällande bidragsregler äro otydliga och

därför faktiskt tillämpas olika, sakna även de föreslagna reglerna den entydighet

som skulle vara önskvärd.

De normal- och maximiprocenttal för underhållsbidraget, som föreslagits

i utredningen, anses vara för låga av hl. a. lantbruksnämnden i Västerbottens

län, Riksförbundet landsbygdens folk och Svenska skogs- och flottningsarbetareförbnndet.

I dessa yttranden framhålles att sociala skäl stundom

göra bidrag med 80 till 90 % av underhållskostnaderna berättigade.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län och lantbruksnämnden i Gävleborgs län

förmena, att underhållsbidraget borde differentieras även under 60-procentsgränsen.

Man skulle därmed vinna att anslagsmedlen kunde räcka

till ett större antal vägar, överlantmätaren i Gävleborgs län anser, att bidragen

böra differentieras mellan olika väghållare, för att dessas faktiska

fördel av underhållsbidraget skall bli lika. överlantmätaren framhåller sålunda,

att en avlägsen fastighet, som från början haft ett lågt inköpsvärde,

eljest kan skänka sin ägare en oförtjänt vinst genom den värdestegring

som uppkommer, då vägförbindelse till fastigheten börjar uppehållas med

hjälp av statsbidrag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län håller före att, med de relativt små

variationerna i underhållskostnader som förefinnas vägarna emellan,

böra bidragsandelarna bestämmas efter fasta procentsatser —- antingen 60

eller 75 %.

Flertalet länsstyrelser anse att det innebär en onödig omgång, därest

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande måste inhämtas, innan högre

underhållsbidrag än 60 % får beviljas. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför

härom.

Beträffande ordningen för bestämmande av bidrag över den normala 60- procentsgränsen har utredningen icke förebragt några bärande skäl varför

fråga om detta högre bidrag skulle underställas väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

prövning. Det av utredningen åberopade skälet att åvägabringa

en enhetlig praxis torde knappast ha någon större relevans på grund av

de ofta förekommande specifika förhållanden, som inverka på prövningen i

det särskilda fallet. Enligt länsstyrelsens mening kommer den föreslagna

ordningen endast att inverka tyngande på förvaltningsapparaten.

Den föreslagna maximeringen av bidraget till iståndsättning av väg har

föranlett invändningar i åtskilliga yttranden. Länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands, Skaraborgs, Jämtlands och Västerbottens län, lantbruksnämnderna

i Stockholms och Västerbottens län, skogsvårdsstyrelsen i

Västerbottens län, Sveriges lantbruksförbund och Svenska vägf öreningen

påpeka att iståndsättningsbidrag om högst 5 000 kronor i många fall, då

det gäller långa vägar, skulle bli alltför obetydliga. De föreslå i stället, att

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majrts proposition nr 221.

bidraget skall maximeras till visst belopp per längdenhet väg, eventuellt i

lorening med ett fixt grundbelopp.

Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår följande regler för iståndsättningsbidrag.

Bidrag till iståndsättning eller ombyggnad av bro bör utgå på en beräknad

kostnad av högst 10 000 kronor.

Bidrag till iståndsättning av färja, ombyggnad av trummor samt uppsättning

eller iståndsättning av skyddsräcken och varningsmärken utgår

liksom nu efter den för ifrågavarande arbeten totalt beräknade kostnaden.

Bidrag till övriga iståndsättningsåtgärder utgår på en beräknad totalkostnad

av högst 1 krona per sträckmeter väg, då sådant bidrag befinnes

nödvändigt för att underhållsbidrag skall kunna sedermera utgå.

Därjämte föreslås att, där arbete med vägs iståndsättning är för vägliållarna

i särskilt hög grad betungande, iståndsättningsbidrag kan av länsstyrelsen

beviljas med högst 75 % av den beräknade kostnaden.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Södermanlands län anse, att iståndsättningsbidraget

överhuvud icke bör maximeras utan nu gällande ordning

bibehållas.

Bland trafiksäkerhetsåtgärder, till vilka iståndsättningsbidrag bör utgå,

vill länsstyrelsen i Västerbottens län inräkna förstärkning av vägar över

myrmark med bindjord. Länsstyrelsen i Jämtlands län nämner i detta sammanhang

anordnandet av mötesplatser.

Länsstyrelsen i Stockholms län och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

anse att iståndsättningsbidrag bör kunna utgå även till åtgärder,

som för framtiden underlätta och förbilliga underhållet. Som exempel

anför länsstyrelsen vägbeläggningsarbeten samt riksförbundet sådana förbättringar

av väg i plan och profil, som möjliggöra mekanisering av underhållet.

Statskontoret, slutligen, intar beträffande utredningens samtliga förslag

till utvidgning av np gällande regler för underhållsbidrag den ståndpunkten,

att efterfrågan på bidragsmedel redan har sådan omfattning att åtgärder

som syfta till ytterligare stimulans av bidragsverksamheten icke för närvarande

äro möjliga att realisera.

Föredraganden.

Den utredning, vars resultat här redovisats, har behandlat i huvudsak

följande frågor, nämligen behovet av ytterligare enskilda vägar, särskilt

i de i kommunikationshänseende missgynnade delarna av landet, möjligheterna

att i dessa trakter tillgodose vägbehovet genom anläggande av enskilda

vägar av enklare typ, behovet av större enhetlighet i grunderna för

statsbidrag till byggande av olika kategorier av enskilda vägar samt avvägningen

av statsbidragsprocenlens storlek och bidragssystemets tilllämpningsområdc,

i vad avser såväl byggnads- som underhållsbidrag. Flera

av dessa frågor ha visat sig svåra alt lösa. Trots alt utredningen tagit förhållandevis

lång tid i anspråk, ha några definitiva resultat icke uppnåtts

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

i fråga om den del av utredningen, som rör vägbehovet, och beträffande

statsbidragsgrunderna ha de båda utredande organen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och skogsstyrelsen, på väsentliga punkter stannat i olika

meningar. På grund av denna beskaffenhet hos utredningsresultatet är jag

icke i tillfälle att nu framlägga förslag till någon fullständig lösning av hela

det problemkomplex, som innefattades i de av Kungl. Maj :t meddelade utredningsdirektiven.

I vissa delar har dock utredningen lett till värdefulla

resultat, som synas vara ägnade att läggas till grund för förslag till riksdagen.

Jag övergår nu att redogöra för mina ställningstaganden till utredningens

förslag.

Såsom förut nämnts ha utredningsorganen icke fullföljt de ursprungliga

avsikterna att närmare undersöka vägbehovet i de trakter, som kunna anses

eftersatta i kommunikationshänseende. En sådan undersökning, innefattande

en fullständig behovsinventering med erforderliga kostnadsberäkningar,

skulle, såsom styrelserna påpekat, behöva omspänna nästan hela landet

och skulle säkerligen bli både kostsam och personalkrävande. En långtidsplan

för utvidgning och förbättring av det enskilda vägnätet skulle givetvis

kunna vara av ett visst värde såsom underlag vid avvägningen av medelstilldelningen

å statsbidragsanslagen till byggande av enskilda vägar

samt vid fördelningen av bidragsmedel mellan länen. Det torde emellertid

knappast vara möjligt att på förhand säkert bedöma de statsfinansiella och

arbetsmarknadspolitiska förutsättningarna för att planmässigt genomföra

ett byggnadsprogram av den omfattning det här kan bli fråga om. Härtill

komma svårigheterna att i de särskilda fallen på längre sikt bedöma intressenternas

benägenhet att medverka till arbetenas utförande. Betydelsen

av ett dylikt program såsom underlag för anslagsberäkningen bör därför

icke överskattas. För min del anser jag att man, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad utredningsorganen nu föreslagit nöja sig med att göra

en begränsad undersökning av vägbehovet genom att från olika lokala organ

i varje län insamla uppgifter om de väsentliga brister i vägnätsförhållandena,

som anses föreligga, samt med ledning av dessa uppgifter upprätta

beskrivningar över de områden, där en komplettering av vägnätet befinnes

erforderlig. En mera fullständig inventering av vägbehovet synes däremot

böra ske endast successivt i anslutning till den planeringsverksamhet, som

kan komma att bedrivas inom jordbruket och på andra områden.

Av vad styrelserna anfört i ämnet synes framgå att anläggandet av cykelstigar

endast i undantagsfall kan utgöra en lämplig lösning av kommunikationsfrågan

i vägfattiga och glesbebyggda trakter samt att det statliga

stödet till byggande av enskilda vägar även i sådana trakter i allmänhet bör

avse för motorfordonstrafik framkomliga vägar. Denna uppfattning, till

vilken jag ansluter mig, torde böra påkalla uppmärksamhet vid beräkningen

och fördelningen av bidragsanslagen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

I samband med behandlingen av frågorna om byggnadsbidrag har i betänkandet

föreslagits, att de enskilda vägar, som omfattas av utredningen,

skulle indelas i följande tre kategorier, nämligen byvägar, skogsvägar och

j ordbruksvägar.

Med byväg avse styrelserna sådan enskild väg, som är av väsentlig betydelse

som samfärdselled för en bygds befolkning. Avsikten är att användningen

av sjätte huvudtitelns anslag till bidrag till byggande av enskilda

vägar skulle begränsas till de sålunda definierade byvägarna.

Den nuvarande benämningen skogsväg skulle enligt styrelsernas förslag

i bidragshänseende bibehållas för sådana med motorfordon farbara enskilda

vägar, som äro av väsentlig betydelse för utforsling av skogsprodukter.

Med skogsväg förstås enligt 1 § kungörelsen 1943: 530 angående statsbidrag

till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m. sådan med motorfordon

farbar enskild väg, som har till huvudsakligt ändamål att främja utforsling

av skogsprodukter. Styrelserna, som finna denna formulering mindre

lämplig, framhålla att det är bidraget, som kan ha ett huvudsakligt ändamål

att främja skogsnäringen, medan vägens ändamål ofta icke är begränsat

till huvudsakligen skogskörslor. Denna synpunkt har kommit till uttryck

i den av styrelserna föreslagna definitionen av skogsvägsbegreppet.

Den här omförmälda skillnaden mellan vägens och bidragets ändamål

har också beaktats i det förslag till definition av begreppet jordbruksväg,

som styrelserna framlagt. Till jordbruksväg skulle enligt styrelserna hänföras

väg, som är av väsentlig betydelse såsom förbindelseled mellan odlingsområden

eller såsom utfart från en eller flera jordbruksfastigheter.

Uttrycket jordbruksväg är avsett att vara en utvidgning av begreppet

ägoväg, sådant detta definierats i 10 § kungörelsen 1948:342 angående

statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. in., och skulle

därvid omfatta även sådana odlingsvägar, som icke kunna betecknas som

byvägar eller skogsvägar, samt utfartsvägar från enstaka eller ett fåtal

gårdar.

I överensstämmelse härmed ha styrelserna förutsatt, att byvägsbegreppet

icke skall inbegripa utfartsväg från enstaka eller ett fåtal gårdar. För

närvarande föreligger i och för sig icke något hinder att bevilja bidrag

till sådana vägar från sjätte huvudtitelns bidragsanslag men dessa vägar

få i regel stå tillbaka för andra ur samfärdselsynpunkt mera angelägna

vägföretag. Styrelserna anse, att frågor om bidrag till byggande av utfartsvägar

för enstaka eller ett fåtal gårdar främst böra bedömas ur samma synpunkter

som stödet till jordbruksnäringens rationalisering och att dessa

vägar därför i bidragshänseende böra sammanföras med ägovägarna.

Av skäl som framgå av vad jag kommer att anföra i det följande förutsätter

jag -— i motsats till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit

— att bidragsbestämmelserna för de olika kategorierna av enskilda

vägar även i fortsättningen skola redovisas i skilda författningar. Vad

styrelserna anfört angående definitionerna av de olika vägkategorierna

synes emellertid påkalla vissa ändringar av gällande föreskrifter i ämnet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

De erinringar, som framförts i betänkandet mot att i den nuvarande

definitionen av skogsväg vägens huvudsakliga ändamål angivits såsom kvalifikationsgrund

för bidragstilldelning, synas mig böra beaktas. Jag föreslår,

att denna definition ändras i överensstämmelse med styrelsernas

förslag till bestämning av skogsvägsbegreppet. Jag förordar vidare, att motsvarande

ändringar vidtagas i kungörelserna angående statligt stöd till jordbruksrationaliseringen

och statsbidrag till enskild väghållning. Betydelsen

av dessa ändringar ligga, såsom torde framgå av betänkandet, framför allt

däri, att vart och ett av de tre bidragsanslagen därefter utan formella hinder

i författningarna kunna tagas i anspråk för bidrag till vägar, som samtidigt

tillgodose flera ändamål, av vilka intet är så helt dominerande att

det ensamt utgör kvalifikationsgrund för bidragstilldelning. Valet av anslag

kommer härvid att bestämmas av den funktion hos vägen, som vid prövningen

av bidragsfrågan framstår som mest betydelsefull.

Den samordning med ägovägarna, som styrelserna föreslagit i fråga om

bidrag till byggande av utfartsvägar från enstaka eller ett fåtal gårdar, synes

mig ägnad att skapa ökat beaktande av bidragsbehovet för dessa vägar.

På grund härav och under hänvisning till den ändring i kungörelsen angående

statligt stöd till jordbruksrationaliseringen som jag nyss förordat

föreslår jag, att den i 10 § nämnda kungörelse angivna definitionen av ägoväg,

nämligen väg, som är helt eller huvudsakligen avsedd att tjäna de inre

förbindelserna å en eller flera brukningsdelar, erhåller följande ändrade

bestämning: »väg, som prövas vara av väsentlig betydelse såsom inre förbindelse

å en eller flera brukningsdelar eller såsom förbindelseled till odlingsområde

eller såsom utfart för enstaka eller ett fåtal jordbruksfastigheter

(jordbruksväg)». Denna definition innefattar, i överensstämmelse med

utredningsmyndigheternas förslag, även de odlingsvägar, som icke kunna

betecknas som utfartsvägar eller skogsvägar. Beträffande innebörden av

uttrycket »ett fåtal» får jag hänvisa till vad härom anförts i betänkandet.

I anslutning till denna ändring torde det av utredningsmyndigheterna

föreslagna byvägsbegreppet böra införas i kungörelsen 1943:800 angaende

statsbidrag till enskild väghållning såsom bestämning av tillämpningsområdet

för det i denna kungörelse avsedda byggnadsbidraget. För närvarande

gäller enligt ifrågavarande kungörelse att byggnadsbidrag må utgå

till anläggning av väg, där sådan anläggning måste anses vara för väghållarna

synnerligen betungande. I överensstämmelse med utredningsförslaget

förordar jag nu, att nämnda bestämmelse ändras till att avse väg,

som är av väsentlig betydelse såsom samfärdselled för en bygds befolkning.

Enligt vad jag erfarit innebär denna ändring i stort sett endast en anpassning

till den tillämpning, som den nu gällande bestämmelsen i praktiken

redan erhållit.

En väsentlig del av innehållet i det föreliggande betänkandet har ägnats

åt frågan om hur större enhetlighet skall åstadkommas i grunderna för

byggnadsbidrag till de olika kategorierna av enskilda vägar, önskemålet

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. May.ts -proposition nr 221.

om en sådan enhetlighet betingas framför allt av det förhållandet att de

enskilda vägarna, även i de fall då de hänföras till olika bidragskategorier,

ofta i viss utsträckning fylla likartade funktioner. Det är huvudsakligen

i denna fråga som de båda utredande myndigheterna blivit oense.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen föreligga för närvarande

ganska väsentliga skiljaktigheter i bidragsreglerna mellan byvägar

samt skogsbrukets och jordbrukets vägar. Detta gäller icke blott beträffande

bidragsandelens storlek utan även i fråga om bestämmandet av det

kostnadsunderlag, på vilket statsbidrag skall beräknas. Därjämte skilja sig

skogsvägarna från byvägarna också därutinnan, att statsbidraget för skogsvägarnas

del i vissa fall differentieras mellan intressenterna i samma företag,

varvid dessa uppdelas i två behovsgrupper, för vilka tillämpas olika

procenttal. Slutligen finnas vissa olikheter i fråga om möjligheten för statlig

eller ecklesiastik myndighet, som ingår såsom väghållare i enskilt vägföretag,

att erhålla bidrag in. in.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har föreslagit, att statsbidraget för

samtliga vägkategorier, varom här är fråga, skulle konstrueras som ett

maximibidrag, varvid detsamma skulle bestämmas att utgå med högst 60 %

av den kostnad, som vägföretaget beräknas draga. I vissa fall, da särskilda

skäl föranleda därtill, skulle bidraget, liksom för närvarande, kunna bestämmas

till en större andel av kostnaderna än 60 %. För att befrämja en

enhetlig bedömning av bidragsfrågorna har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

därjämte föreslagit vissa åtgärder i samordnande syfte beträffande

det administrativa förfarandet vid bidragsgivningen. Förslaget innebär i

huvudsak, att bidragsbeslut beträffande samtliga de tre förut omförmälda

vägkategorierna — med undantag av de egentliga ägovägarna skulle

meddelas av länsstyrelsen på föredragning av tjänsteman vid länsstyrelsen.

Föredragningen skulle ske i närvaro av vägdirektören, länsjägmästaren och

lantbruksdirektören eller deras ställföreträdare, vilka skulle äga reservationsrätt.

Skogsstyrelsen, vilken som förut nämnts icke velat biträda dessa förslag,

anser att de nu gällande bidragsreglerna böra i huvudsak bibehållas oförändrade.

Såsom skäl för sin uppfattning har styrelsen anfört bland annat,

att dessa regler visat sig tillräckliga för att stimulera till byggande av enskilda

vägar, så långt anslagsmedlen räckt till. Det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslagna systemet anses komma att leda till eu obehövlig

höjning av bidragsnivån för skogs- och jordbrukets vägbyggande, vilken

vid oförändrad anslagstilldelning sannolikt skulle resultera i en inskränkning

av byggnadsverksamheten.

Hland remissinstanserna ha uppfattningarna i dessa frågor visat sig

vara mycket splittrade. Beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag

rörande bidragsreglerna äro de positiva yttrandena i någon Övervikt,

medan styrelsens förslag angående den administrativa ordningen rönt

mindre anslutning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3-4

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Även om erinringar i vissa hänseenden synas kunna riktas mot vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens förslag rörande samordning av bidragsreglerna

och av bidragsärendenas handläggning, utgör förslaget dock otvivelaktigt

en lösning av frågan, som nära ansluter sig till det i utredningsdirektiven

uttalade syftemålet. Med hänsyn till de skäl mot en ändring av

nu gällande regler, som framförts av skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen

samt åtskilliga andra myndigheter och organisationer, framför allt på

skogs- och jordbrukets område, anser jag mig emellertid, efter samråd med

chefen för jordbruksdepartementet, icke böra förorda några åtgärder i den

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna riktningen med avseende

på normerna för beräkning av bidrag till skogs- eller jordbruksvägar. Ej

heller finner jag under sådana förhållanden påkallat att gå närmare in på

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag rörande den administrativa ordningen.

Innan en så genomgripande reform, som styrelsen tänkt sig, aktualiseras,

bör man enligt min mening, på sätt som föreslås i det följande,

söka att finna en godtagbar lösning av samordningsfrågan med enklare

medel. Om de nuvarande olikheterna i reglerna för bidragsberäkningen

bibehållas, synes det i varje fall finnas skäl för att beakta de möjligheter

till utjämning i bidragshänseende mellan de olika vägkategorierna, som

föreligga inom ramen för gällande bidragssystem. Jag syftar härvid på

den kritik som, bland andra, skogsstyrelsen riktat mot att bidrag till utfartsvägar

för närvarande i många fall beviljas på ett alltför schematiskt

sätt. Särskilt i fråga om sådana byvägar, som kunna beräknas komma att

i större utsträckning jämväl fungera som driftvägar, bör enligt min mening

vid beräkningen av bidragsandelen vederbörlig hänsyn tagas till vägföretagets

batnadsvärde för väghallarna. Maximalt bidrag bör i princip

kunna komma i fråga endast beträffande vägar, hos vilka betydelsen såsom

samfärdselled för befolkningen är dominerande. Även i sistnämnda

fall kan emellertid ibland ett lägre bidrag vara motiverat, exempelvis då

vägbyggnadskostnaden är ringa i förhållande till antalet väghållare. En

bestämmelse av den här angivna innebörden synes böra införas i bidragskungörelsen

för byvägar. Bestämmelsen bör i mån av behov preciseras genom

anvisningar av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

För att ökad enhetlighet och förbättrad samordning skall erhållas vid

bidragsärendenas handläggning böra i bidragsförfattningarna införas föreskrifter

om skyldighet för vederbörande lokala myndigheter att i erforderlig

mån samråda vid handläggningen av bidragsärendena och vid planläggningen

av det enskilda vägnätet. Dessa föreskrifter böra kompletteras genom

anvisningar som utfärdas av de berörda centralmyndigheterna. Jag

förutsätter att såväl central- som lokalmyndigheter ägna samordningsfrågan

skärpt uppmärksamhet samt att myndigheterna för Kungl. Maj:t framlägga

de förslag till ytterligare författningsändringar som kunna visa sig

erforderliga. Sedan någon tids erfarenhet vunnits, bör samordnings- och

den därmed sammanhängande organisationsfrågan prövas på nytt i hela

dess vidd.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Då det icke från utredningsmyndigheternas sida och i allmänhet ej

heller i remissyttrandena gjorts gällande, att den nuvarande bidragsnivån

skulle vara för låg för att statsbidragsverksamheten skall kunna fylla sin

uppgift att stimulera utvecklingen av ett ändamålsenligt enskilt vägnät,

anser jag mig icke ha anledning att ifrågasätta nagon ändxing i detta hänseende.

I två speciella fall har emellertid i betänkandet föreslagits en höjning av

statsbidraget. Det ena fallet gäller bidrag till kostnaden för upprättande av

arbetsplan. Styrelserna ha, i anslutning till vad som därutinnan redan gäller

i fråga om skogsväg, föreslagit, att planeringsbidrag för samtliga vägkategorier

skall kunna utgå med 80 % av kostnaden. Jag vill såtillvida biträda

detta förslag, att jag förordar att för byvägarnas del dylikt bidrag må utgå

med 75 % av kostnaden. I kostnadsunderlaget böra få inräknas utgifter för

delningsförrättning till den del bidrag härtill ej utgår i annan ordning. Det

andra av de åsyftade fallen avser bidrag till kostnaderna för särskilda åtgärder,

som föreskrivas i riksförsvarets intresse. I anslutning till en framställning

i ämnet från chefen för försvarsstaben ha styrelserna föreslagit,

att statsbidrag till sådana åtgärder må kunna utgå med belopp motsvarande

hela den beräknade kostnaden. Förslaget har avseende jämväl på

iståndsättningsåtgärder av denna natur. Häremot har jag i princip intet

att erinra. Jag förutsätter emellertid att, för det fall att sådan åtgärd av

större ekonomisk omfattning undantagsvis kan bli aktuell, bidragsfragan

underställes central myndighets prövning.

Jag övergår härefter till utredningsmyndigheternas förslag rörande statsbidrag

till underhåll av enskilda vägar.

Sådant bidrag utgår, i motsats till byggnadsbidrag, endast från anslag

under sjätte huvudtiteln och kan enligt 2 § kungörelsen 1943: 800 angående

statsbidrag till enskild väghållning beviljas i följande fall:

a) där vägen befares av andra än väghållare i större omfattning eller

eljest på sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras; samt

b) där vägen är av väsentlig betydelse för en bygds befolkning och det

nödiga underhållet av vägen på grund av vägens längd eller annan omständighet

måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande.

Styrelserna ha föreslagit vissa ändringar av dessa bidragsvillkor syftande

till en utvidgning av bidragsverksamheten. Enligt utredningsförslaget

skulle statsbidrag utgå

a) där vägen är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet eller för

trafik av andra än väghållare; eller

b) där vägen är av väsentlig betydelse såsom samfärdselled eller utfart

för eu bebyggelse och vägen är av betydande längd cllei det nödiga underhållet

av vägen måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande.

Den föreslagna bestämmelsen innefattar fyra alternativa bidragsvillkor,

vilka i vissa fall delvis täcka varandra. Styrelsernas uttalanden om dessa

villkor synas kunna sammanfattas på följande sätt.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

1. I överensstämmelse med vad som redan nu gäller anses bidrag böra

utgå till vägar, som i större omfattning uppbära främmande motorfordonstrafik.

Detta bär i författningsförslaget uttryckts så, att bidrag må utgå

till väg, som är av väsentlig betydelse för trafik av andra än vägliållarna.

till skillnad från motsvarande nu gällande villkor avses bestämmelsen dock

icke åsyfta sådan främmande trafik, som är avsedd att gagna väghållarna.

Detta fall anses i stället bli täckt i huvudsak genom det tredje bidragsvillkoret.

Ej heller innefattar bestämmelsen väg, vars längd är ringa och vars

främmande trafik är av mindre omfattning. Däremot skulle den äga tilllämpning

på dels väg, vars längd är ringa men vars främmande trafik är

av större omfattning, och dels — ehuru detta icke kommit till klart uttryck

i författningstexten —- längre väg med främmande trafik oavsett

intensiteten av denna trafik.

Med orden »av väsentlig betydelse» avses bland annat den begränsningen,

att bidrag icke skall utgå enligt den angivna motiveringen, om det finnes

annan vägförbindelse, som lika väl eller bättre kan tillgodose det aktuella

bidragsbehovet.

2. Delvis i anslutning till de motiv, som ligga till grund för gällande

bidragsbestämmelser, ha styrelserna föreslagit, att bidrag skall utgå till

väg, som är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet. Härmed avses

allmänneligen befarna vägar, vilka tjäna som utfart eller samfärdselled för

större bebyggelse, d. v. s. enskilda vägar, som till sin funktion stå de allmänna

vägarna nära.

Det föreslagna bidragsvillkoret avses omfatta såväl korta som långa

vägar. Bidrag skulle med stöd av denna bestämmelse kunna utgå bland

annat till s. k. stamvägar (uppsamlingsvägar) inom tätbebyggelse ävensom

till sådana vägar, vilka redan prövats böra ersättas med allmän väg.

3. Det tredje bidragsvillkoret, vilket avser väg, som är av väsentlig betydelse

såsom samfärdselled eller utfart för en bebyggelse och är av betydande

längd, innefattar en viktig utvidgning av bidragssystemets tillämpningsområde.

Avsikten är att vägar, som ingå i ett lämpligt utbildat komplementvägnät

till de allmänna vägarna, skola kunna komma i fråga till

underhållsbidrag oavsett omfattningen av den bebyggelse de betjäna. Den

begränsningen har ansetts nödvändig att vägen skall vara av betydande

längd. I normala fall skall en väglängd av cirka en kilometer kunna anses

motsvara en betydande längd. Ansluter vägen till annan enskild väg skulle

dock även en sträcka, som något understiger en kilometer, räknas som betydande.

Viss hänsyn skall också kunna tagas till de variationer i fråga

om förutsättningarna för väghållningen, som sammanhänga med de ekonomiska

förhållandena inom skilda delar av landet.

4. Vad slutligen angår det fjärde bidragsvillkoret, vilket avser väg, vars

nödiga underhåll måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande,

synes det av styrelsernas uttalanden framgå att med uttrycket »synnerligen

betungande» ej avses underhållskostnadernas absoluta storlek utan deras

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

relativa storlek i förhållande dels till den båtnad, som vägen medför för

väghållarna, dels till fastigheternas ekonomiska bärkraft. Villkoret skulle

i första hand kunna bli tillämpligt på kortare vägar till enstaka eller ett

fåtal gårdar. Avsikten med bestämmelsen är att ge utrymme för en skälighetsprövning.

Såsom allmänt villkor för de föreslagna bestämmelsernas tillämplighet

har angivits att de icke — lika litet som motsvarande nu gällande bestämmelser

— äro avsedda att gälla utpräglade driftvägar. Däremot utgör den

omständigheten att en väg i byggnadsbidragshänseende närmast är att

hänföra till skogsväg eller ägoväg i för sig intet hinder för att underhållsbidrag

skall kunna beviljas till vägen. Det har vidare förutsatts, att bidragsberättigade

vägar skola vara farbara med motorfordon. Undantag från

denna regel har dock ansetts böra göras i fråga om vissa skärgårds- och

vintervägar.

Såsom framgår av det anförda innebär styrelsernas förslag en ganska

betydande utvidgning av tillämpningsområdet för bestämmelserna om underhållsbidrag.

Sålunda skulle enligt förslaget tillkomma i huvudsak följande

vägkategorier, nämligen dels vissa stamvägar inom eller till tätbebyggelse

och dels inom jordbruksbygderna i stort sett alla vägar betjänande

en till fyra gårdar och inom skogsbygderna alla vägar betjänande en och två

gårdar, i de båda sistnämnda fallen dock med undantag av kortare vägar.

Någon egentlig utredning om de statsfinansiella konsekvenserna av en

sådan utvidgning av bidragsverksamheten föreligger icke, men vid en av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställd stickprovsundersökning beträffande

ett mindre område i mellersta Sverige med både jordbruks- och

skogsbygd har utvidgningen uppskattats medföra en ökning av bidragskostnaderna

med 10 ä 20 % vid den tidpunkt, då det statsunderstödda vägnätet

nått sin slutliga omfattning.

Den föreslagna förändringen, som i stort sett icke föranlett några erinringar

i remissyttrandena, synes mig innebära ett socialt sett betydelsefullt

steg mot en utjämning av väghållningskostnaderna för den del av

befolkningen, som får bära den tyngsta bördan i detta hänseende. Med

hänsyn härtill anser jag mig böra tillstyrka styrelsernas förslag i denna del.

Den av styrelserna utarbetade författningstexten utgör, liksom är fallet

även beträffande nu gällande bestämmelser i ämnet, icke någon fullständig

precisering av de avsedda bidragsvillkorens innebörd. Med hänsyn till

ämnets komplicerade natur synes en sådan precisering komma att på ett

olämpligt sätt tynga författningstexten och torde för övrigt kunna komma

att medföra hinder för en smidig tillämpning i praktiska detaljfrågor. Jag

har därför icke ansett mig böra framställa någon erinran mot formuleringen

av författningsförslaget men förutsätter att kompletterande anvisningar i

ämnet utfärdas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Till utredningsmyndigheternas motivering har jag endast ett par synpunkter

att tillägga. De i författningsförslaget angivna orden »stor allmän
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

het», »bebyggelse» och »väghållarna» böra enligt min mening anses äga

tillämpning främst på den bofasta befolkningen. I fråga om exempelvis

sommargästbebyggelse synes en restriktiv tillämpning av bidragsvillkoren

vara motiverad. Därjämte anser jag att, med hänsyn till den skiftande

innebörd som synes kunna givas åt begreppet stamväg i tättbebyggt samhälle,

viss försiktighet bör iakttagas vid tillämpningen av det bidragsvillkor,

som avser väg »av väsentlig betydelse för en stor allmänhet». Om tvekan

uppstår i sådana fall, böra länsstyrelserna inhämta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

yttrande. Jag vill i detta sammanhang också understryka

att, om nyssnämnda bidragsvillkor icke anses tillämpligt på väg

inom tättbebyggt samhälle, bör i sådant fall ej heller det tredje i författningsförslaget

angivna villkoret kunna komma i fråga som grund för beviljande

av bidrag.

Enligt gällande bestämmelser må underhållsbidrag beviljas att tills

vidare och intill dess annorledes i vederbörlig ordning beslutas årligen utgå

med 60 % av den kostnad, vartill underhållet av vägen skäligen uppskattas. I

undantagsfall, där väghållningen kan anses vara i särskilt hög grad betungande

för väghållarna, må det årliga bidraget bestämmas till 75 % av

den uppskattade kostnaden.

Utredningsmyndigheterna ha icke ifrågasatt annan ändring av dessa

bestämmelser än en uppmjukning av villkoret för bidrag över 60 %. Uttrycket

»i undantagsfall, där väghållningen kan anses vara i särskilt hög

grad betungande för väghållarna» föreslås sålunda skola ersättas med

orden »när synnerliga skäl äro därtill». Därjämte föreslås att möjlighet införes

att differentiera det högre bidraget genom att göra detta till ett

maximibidrag (»högst sjuttiofem procent»). Det förutsättes i förslaget att

högre bidrag än 60 % icke skall få beviljas med mindre väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

yttrande inhämtats samt att frågan skall hänskjutas

till Kungl. Maj :ts prövning om länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

äro av olika mening. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall utfärda

anvisningar om regler för beviljande av högre bidrag.

I några remissyttranden har ifrågasatts höjning av de gällande normaloch

maximiprocenttalen för underhållsbidraget. För egen del vill jag i

denna fråga ansluta mig till den uppfattningen att de begränsade anslagsmedel,

som kunna ställas till förfogande, i första hand böra utnyttjas för

att utsträcka det statliga stödet till så många som möjligt av dem som för

närvarande själva helt få bära kostnaderna för sina vägförbindelser med

yttervärlden. Jag vill dock icke motsätta mig utredningsmyndigheternas

förslag om en uppmjukning av villkoret för bidrag med 75 %, enligt vilket

sådant bidrag skulle kunna utgå »när synnerliga skäl äro därtill». Jag förutsätter

emellertid, att bestämmelsen även med denna avfattning skall tilllämpas

med erforderlig försiktighet. I likhet med länsstyrelsen i Västerbottens

län finner jag däremot avgörande praktiska skäl tala emot att införa

den av styrelserna föreslagna möjligheten till differentiering av det

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

högre bidraget, och jag är med hänsyn bland annat härtill heller icke beredd

att tillstyrka utredningens förslag om att ärenden rörande högre bidrag

skulle underkastas central prövning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län

m. fl. har ifrågasatt den ändringen, att underhållsbidraget skulle kunna

bestämmas även till procenttal understigande 60-procentsgränsen. En sådan

differentiering synes mig innebära att bidragssystemet ytterligare kompliceras

utan att därmed i praktiken komma att vinnas några mera väsentliga

besparingar i bidragsmedel. Jag anser mig därför icke böra tillstyrka

detta förslag.

Enligt gällande bestämmelser äger länsstyrelsen, i samband med att årligt

underhållsbidrag första gången beviljas till viss väg, medgiva att bidrag

med högst 60 % av den beräknade kostnaden må utgå till vissa iståndsättningsåtgärder

av betydelse för trafiksäkerheten. Utredningsmyndigheterna

ha föreslagit den utvidgningen av tillämpningsområdet för nämnda

bidrag, att iståndsättningsbidrag skulle kunna utgå jämväl till andra ur trafiksäkerhetssynpunkt

angelägna mindre förbättringsarbeten än de i gällande

bestämmelser angivna. Samtidigt skulle emellertid för bidraget fastställas

en övre gräns av 5 000 kronor per företag. Oberoende härav skulle

bidrag till iståndsättning eller ombyggnad av bro, liksom för närvarande,

kunna utgå å en särskilt bestämd högre kostnad. Med hänsyn bland annat

till ändringarna i penningvärdet skulle den förutnämnda bidragsgränsen

icke fixeras i författningen utan genom anvisningar från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Slutligen ha styrelserna föreslagit, att iståndsättningsbidrag

skall kunna beviljas jämväl i samband med omuppskattning av underhållskostnaderna,

alltså även efter det underhållsbidrag beviljats första

gången. Författningsförslaget har följande lydelse: »Till åtgärder som prövas

erforderliga ur trafiksäkerhetssynpunkt å väg, till vilken underhållsbidrag

beviljats, må särskilt bidrag (iståndsättningsbidrag) utgå med högst

sextio procent av den beräknade kostnaden för dylika åtgärder».

Styrelsernas förslag att iståndsättningsbidrag skall kunna utgå även till

andra ur trafiksäkerhetssynpunkt angelägna åtgärder än de i gällande bestämmelse

angivna har icke givit mig anledning till erinran och jag har

heller intet att invända mot att iståndsättningsbidrag må kunna beviljas

jämväl i samband med omuppskattning av underhållskostnaderna. Den

föreslagna bidragsgränsen av 5 000 kronor innebär, att de totala kostnaderna

för bidragsberättigade åtgärder, förutom broar, vid maximal bidragsprocent

kunna uppgå till något mer än 8 000 kronor. I betänkandet har

meddelats att det genomsnittliga bidragsbeloppet för iståndsättningsåtgärder

år 1948 uppgick till omkring 840 kronor och att större bidrag än 5 000

kronor detta år endast förekom i IV2 % av samtliga fall. Med hänsyn härtill

anser jag, att nyssnämnda bidragsgräns bör kunna tillämpas utan större

olägenhet. I ett par remissyttranden har ifrågasatts att även vissa andra

arbeten än sådana som betingas av trafiksäkerhetsskäl skulle i bidragshänsecnde

få hänföras till iståndsättningsåtgärder. Med hänsyn till nödvändig
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 221.

heten av att hålla en bestämd gräns mellan iståndsättnings- och byggnadsbidrag

anser jag mig icke böra biträda dessa förslag.

Vad slutligen angår utredningsmyndigheternas förslag att till vinterväghållning

skulle i bidragshänseende även få räknas sändning mot ishalka

förordar jag, att en författningsändring av denna innebörd vidtages.

Utöver vad här föreslagits synas vissa redaktionella och andra ändringar

av mindre väsentlig innebörd böra vidtagas i bidragsförfattningarna. Dessa

ändringar synas icke vara av beskaffenhet att behöva underställas riksdagen.

Vissa i betänkandet samt i några remissyttranden berörda frågor angående

konsekvenserna i statsbidragshänseende av kommunala engagemang

i enskild väghållning har jag funnit böra ytterligare övervägas med

beaktande bland annat av de förslag, som kunna komma att framläggas av

allmänna statsbidragsutredningen.

De föreslagna författningsändringarna torde lämpligen böra träda i

kraft den 1 januari 1953. Det bidragsanslag, som redan i början kan komma

att påverkas i någon mera väsentlig omfattning av reformen, är underhållsanslaget.

Eftersom de medel, som i årets statsverksproposition äskats

under nämnda anslag, avse kalenderåret 1952, skulle emellertid de nya

bestämmelserna med den här föreslagna tidpunkten för ikraftträdandet

icke komma att rubba förutsättningarna för denna anslagsberäkning.

Under åberopande av det anförda hemställer jag,

att Kungl. Maj :t måtte bereda riksdagen tillfälle att avgiva

yttrande i anledning av de förslag till vissa ändringar i gällande

bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning,

som jag i det föregående framlagt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Hård af Segerstad.

Stockholm 1052. K. L. BeckmaDs Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:429 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning. a1 i texten
  2. SU 1952:218 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande statsbidrag till enskild väghållning jämte i ämnet v s. 1 i texten