Sök i Ratio Lex

Angående befrielse från betalningsskyldighet till kronan för G. M. Wadner m. m

1952-04-04 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:225, Angående befrielse från betalningsskyldighet till kronan för G. M. Wadner m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

1

Nr 225.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående befrielse

från betalningsskyldighet till kronan för G. M. Wadner

m. m.; given Stockholms slott den 4 april 1952.

Kungl. Maj:t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag föreslå riksdagen bifalla de

förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nilsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I den föreliggande propositionen underställes riksdagens prövning (punkten

1) fråga om befrielse från betalningsskyldighet. Vidare hemställes

(punkten 2) om bemyndigande att medgiva förenklat avek ri vn ings f örfarande

beträffande vissa fordringar inom försvaret.

64a 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 225.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Utdrag av protokollet över för svar särenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4

april 1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Noruu,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statrådet Torsten Nilsson, fråga om befrielse

från ersättningsskyldighet m. m. och anför härutinnan följande.

1.

Genom utslag av kammarrätten den 10 januari 1951 på besvär av översten

G. M. Wadner över försvarets civilförvaltnings resolution i anmärkningsmål

den 28 februari 1950 förpliktades Wadner att ersätta statsverket 8 093 kronor

25 öre, avseende ur avvecklingsanslag utbetalad lön till reservutnämnd

kapten, vilken efter be re ds kap »ti d e n s slut av Wadner obehörigen bibehållits

i tjänstgöring som hemvärnsofficer vid Linköpings försvarsområde.

De närmare omständigheterna framgå av följande redogörelse för den

anmärkning, som revisionen hos civilförvaltningen framställde i förevarande

mål.

Sedan förutvarande innehavaren av arvodesbefattningen såsom hemvämsofficer

vid Linköpings försvarsområde entledigats från och med den 1 mars

1945, ställdes genom militärområdesorder den 6 mars 1945 reservutnämnde

kaptenen G. Lindgren till befälhavarens för sagda försvarsområde förfogande

från och med den 1 april 1945 och tills vidare för upprätthållande av befattningen

såsom hemvärnsofficer vid Linköpings försvarsområde, vilket hade

gemensam personal med Norrköpings försvarsområde. Nyssnämnda befattning

såsom hemvärnsofficer vid dåmera sammanslagna Linköpings och Norrköpings

försvarsområden tillsattes från och med den 10 augusti 1945. Såsom

ordinarie innehavare av befattningen förordnades enligt militärområdesorder

den 16 juli 1945 majoren G. C. K. B. Peyron. Nyssnämnda militärområdesorder

den 6 mars 1945, varigenom Lindgren ställts till försvarsområdesbefälhavarens

förfogande såsom hemvärnsofficer, måste därmed anses ha upphört

att gälla. Då någon senare order icke utfärdades, på grund av vilken Lindgren

kunde tagas i anspråk för fortsatt tjänstgöring vid försvarsområdet, hade

Lindgren bort hemförlovas snarast efter den 16 juli 1945. Enligt försvarsområdesorder

den 7 september 1945 beordrades Lindgren att vara »kontrollofficer»

från och med den 10 september 1945 och tills vidare, och enligt

försvarsområdesorder den 18 juni 1946 anbefalldes Lindgren att tjänstgöra

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

såsom »biträdande hemvärnsofficer» från och med den 1 juli 1946 med placering

i Linköping. Emellertid upptog personalförteckningen för budgetåret

1946/47 för Linköpings-Norrköpings försvarsområde (från och med den 1

januari 1947 Norrköpings-Linköpings försvarsområde) endast en befattning

såsom hemvärnsofficer och icke någon befattning såsom biträdande hemvärnsofficer.

Till Lindgren utbetalades lön för tiden den 1 juli 1946—den 31 mars

1947 med tillhopa 8 093 kronor 25 öre, vilket belopp debiterades anslag, som

särskilt anvisats för avveckling av den förstärkta försvarsberedskapen. Hemvärnet

hade emellertid icke varit underkastat förstärkt försvarsberedskap,

varför någon avveckling av dylik beredskap för hemvärnets del icke kunnat

ifrågakomma. Icke heller hade för ifrågavarande budgetår några medel anvisats

å avvecklingsanslag för avlönande av en biträdande hemvärnsofficer vid

försvarsområdesstaben. Då alltså dels något bemyndigande att bibehålla

Lindgren i tjänstgöring vid försvarsområdet under förevarande tid icke lämnats,

dels för försvarsområdesstaben för budgetåret 1946/47 gällande organisation

icke medgåve anställande av en biträdande hemvärnsofficer samt dels i

förevarande fall icke heller varit fråga om avveckling av den förstärkta försvarsberedskapen

och till följd därav medel icke funnits för ifrågavarande

ändamål anvisade, hade utbetalningarna varit obehöriga. Wadner var såsom

försvarsområdesbefälhavare ansvarig för det felaktiga beslutet om Lindgrens

kvarbeordrande i tjänst och därmed tillika ansvarig för utbetalningen av

ifrågavarande lönemedel.

I en den 7 februari 1951 dagtecknad skrift har Wadner anhållit att av nåd

bliva befriad från skyldigheten att till statsverket inbetala omförmälda 8 093

kronor 25 öre. Wadner har härvid anfört bland annat att, även om det med en

formell tolkning av bestämmelserna kunde anses att han handlat i strid mot

utfärdade föreskrifter, synnerligen förmildrande omständigheter likväl kunde

åberopas vid bedömandet av lians handlingssätt, främst att han ansett sig ha

haft militärbefälhavarens indirekta medgivande att kvarhålla kapten Lindgren

och vidare att han handlat av pliktkänsla och av omtanke om hemvärnet,

utan att han själv haft någon personlig fördel av sitt handlingssätt. Wadner

har vidare uppgivit, att varken han eller hans hustru äger någon personlig

förmögenhet och att de ha endast hans pension jämte tillfälliga obetydliga

extrainkomster att leva av.

Försvarets civilförvaltning har i utlåtande den 18 april 1951 anfört följande.

Av handlingarna i förevarande ärende syntes framgå, att såväl nuvarande

rikshemvärnschefen som förutvarande hemvärnschefen ansett behov föreligga

av en extra hemvärnsofficer vid Norrköpings-Linköpings (tidigare LinköpingsNorrköpings)

försvarsområdesstab. Enligt vederbörlig personalförteckning

för budgetåret 1948/49 skulle jämväl fr. o. m. den 1 juli 1948 tjänster för två

hemvämsofficerare finnas inrättade vid sagda stab. Med hänsyn härtill samt

i anslutning till bifogat, från chefen för armén införskaffat yttrande tillstyrkte

civilförvaltningen bifall till ansökningen.

I det åberopade yttrandet från chefen för armén har anförts, att då Wadner

icke vunnit några personliga fördelar genom sin åtgärd utan syntes ha

handlat i god tro och velat gagna hemvärnets sak, framställningen tillstyrktes.

Kammarrätten har i ett den 26 juni 1951 avgivet utlåtande med hänsyn till

förekomna omständigheter tillstyrkt bifall till ansökningen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Statskontoret har enligt utlåtande den 20 februari 1952 icke velat motsätta

sig bifall till framställningen.

Departementschefen.

För Wadners framställning om befrielse från ersättningsskyldighet tala

flera omständigheter. Sålunda har han icke haft någon personlig fördel av att

Lindgren hållits kvar i tjänst och han har uppenbarligen handlat med tanke

på hemvärnets bästa. Att behov av ytterligare en hemvärnsofficer förelegat

vid staben stödes av det förhållandet att från och med budgetåret 1948/49 två

tjänster för sådan officer funnits inrättade vid staben. Jag kan emellertid icke

tillstyrka att Wadner helt befrias från ersättningsskyldighet men föreslår att

skulden nedsättes till 500 kronor, därest beloppet erlägges inom viss av Kungl.

Maj:t bestämd tid. Jag hemställer alltså att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva

att översten G. M. Wadner, därest han inom tid som Kungl.

Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar 500

kronor, befrias från återstående betalningsskyldighet till kronan

jämlikt kammarrättens utslag den 10 januari 1951.

2.

Riksdagens revisorer ha i olika sammanhang (senast i berättelsen om den

år 1948 verkställda granskningen, § 7) framhållit angelägenheten av att omarbetning

av gällande regler om avskrivning av kronans fordringar kommer

till stånd. I avvaktan på en dylik omarbetning har i propositionerna 1950: 74

och 1951:57 hemställts om bemyndigande att medgiva försvarets civilförvaltning

att i samråd med vederbörande ämbetsverk, som med avseende å

varje fordran vore att betrakta som huvudman, utan hinder av gällande bestämmelser

avskriva vissa av försvarets civilförvaltning i särskilda framställningar

angivna fordringar. Riksdagen lämnade (i skrivelser 1950: 107 respektive

1951:84) de sålunda begärda bemyndigandena. I propositionen 1952:54

(punkt 14 av utdrag av protokollet över försvarsärenden för den 1 februari

1952) hemställde jag om enahanda bemyndigande avseende vissa av civilförvaltningen

i skrivelse den 7 augusti 1951 anmälda indrivningsärenden. Vid

anmälan av propositionen framhöll jag tillika att förslag till bestämmelser

angående förenklad avskrivning av vissa fordringar numera utarbetats och att

förslaget efter remiss, till vederbörande myndigheter torde komma att föreläggas

riksdagen. Ifrågavarande förslag, avgivet av försvarets civilförvaltning

med skrivelse den 28 mars 1951, bör lämpligen upptagas till behandling i

detta sammanhang.

I skrivelsen den 28 mars 1951 anförde försvarets civilförvaltning i huvudsak

följande.

Civilförvaltningen ville erinra om det huvudsakliga innehållet av gällande

regler om avskrivning av kronans utestående fordringar, sådana dessa tilllämpats

i praxis. Enligt förordningen den 11 december 1830 angående extra
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

ordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål medgåves förvaltningsmyndigheterna

rätt att bevilja extraordiuarie avskrivning av förlust av

penningar eller persedlar. Såsom villkor angåves bland annat, att »tillgång

till förlustens ersättning brister hos den eller dem, som därtill

äro lagligen förpliktade». I praxis hade emellertid 1830 års förordning givits

så snäv tillämpning att avskrivning ansetts kunna ske allenast i sådana

fall, där varje rättslig möjlighet att utfå kronans fordran finge anses utesluten.

I kungörelsen den 29 september 1911 angående extraordinarie avskrivning

av vissa kronans utestående fordringar hade meddelats föreskrifter avinnebörd

i huvudsak, att vederbörande förvaltningsmyndighet finge, där fordringens

kapitalbelopp icke överstege 1 000 kronor, verkställa avskrivning avfordringen,

då gäldenären åtminstone två gånger med minst fem års mellanrum

blivit förgäves eftersökt av offentlig myndighet eller fordringen icke vid

två utmätningsförsök med minst fem år mellan varje kunnat indrivas.

.Det finge enligt civilförvaltningens mening anses ställt utom fråga att

dessa författningsbestämmelser, som tillkommit under andra samhällsförhållanden

än de nuvarande, vore otidsenliga och utgjorde ett oöverkomligt hinder

för en rationell handläggning av ärenden av ifrågavarande slag.

Inom advokatfiskalskontoret hade organiserats en särskild indrivningsdetalj,

till vilken ärenden rörande indrivning av kronans utestående fordringar

som skola redovisas under fjärde huvudtiteln överlämnades från försvarets

centrala förvaltningsmyndigheter. I stor utsträckning grundades dessa fordringar

på lagakraftvunna domar eller andra exekutionsurkunder. Många fordringar

vore emellertid icke exigibla utan framginge av räkningar av olika slag

m. m. över 8 000 indrivningsärenden, av vilka några få avsåge fordringar som

uppkommit för mer än fyrtio år sedan, befunne sig för närvarande under

handläggning. En mycket betydande del av ärendena härrörde från beredskapsåren

1939—1945. Tillströmningen av ärenden till indrivningsdetaljen

vore emellertid alltjämt avsevärd. Sålunda hade under år 1949 diarieförts

2 817 och under år 1950 1 314 nya ärenden. Under de senaste åren hade antalet

ärenden, som blivit slutligt behandlade så att de kunnat redovisas med full

likvid eller föreslås till avskrivning hos vederbörande centrala förvaltningsmyndighet,

uppgått till 600—800 per år. Detta antal understege sålunda

väsentligen antalet av under varje år nytillkommande ärenden.

De åtgärder, som nu måste vidtagas för att förutsättningarna för avskrivning

enligt gällande bestämmelser skulle uppfyllas, vore tidsödande och kostsamma.

De fordringar, som det härvid vore fråga om, vore till övervägande

delen av sådan art, att utsikterna för kronan att få likvid måste bedömas vara

små. Likväl bunde dessa ärenden i hög grad arbetskraft på indrivningsdetaljen

till nackdel för ett energiskt indrivningsarbete beträffande de fordringar,

som kunde anses ha ekonomiskt värde. För närvarande inflöte visserligen till

statsverket ganska betydande belopp i de ärenden, som handlades av indrivningsdetaljen.

Sålunda hade under budgetåret 1948/49 inkasserats cirka 61 000

kronor och under budgetåret 1949/50 cirka 72 000 kronor. Det syntes emellertid

i hög grad sannolikt, att dessa siffror skulle ej obetydligt höjas, om arbetet

med indrivning av en mängd ekonomiskt värdelösa fordringar kunde elimineras.

Det förtjänade framhållas, att icke blott indrivningsdetaljen utan även

andra myndigheter besvärades av indrivningsåtgärder och efterforskningsarbete

i avseende å dylika fordringar utan att något ekonomiskt resultat uppnåddes.

Den enda lösningen syntes civilförvaltningen ligga i eu uppmjukning av

bestämmelserna om avskrivning av fordringar. Denna uppmjukning borde få

formen av ett bemyndigande för civilförvaltningen att i samråd med veder
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

börande centrala förvaltningsmyndigheter besluta om avskrivning av fordringar

upp till ett förhållandevis högt belopp i de fall, då det fortsatta bevakandet

tedde sig utsiktslöst eller i allt fall icke lönande ur ekonomisk synpunkt,

allt såvida icke särskilda omständigheter föranledde till att fordringen

fortfarande ansåges böra bevakas. Strängare bedömningsgrunder torde sålunda

böra tillämpas beträffande fordringar, som grundade sig på brottslig

gärning eller eljest på lagakraftägande dom eller utslag.

Det förutsattes givetvis, att prövningen av fordringars ekonomiska värde

och av utsikterna att för framtiden indriva desamma skulle göras på ett omsorgsfullt

sätt. Det syntes därvid icke vara lämpligt att binda avskrivningsrätten

vid vissa formella förutsättningar med avseende på konstaterandet av

gäldenärs betalningsoförmåga. Kravet på utredningens grundlighet borde

givetvis skärpas ju mera beloppet närmade sig den övre gränsen för avskri vningsrätten.

Enligt civilförvaltningens mening syntes det icke behöva möta

några statsfinansiella betänkligheter, om ämbetsverket bemyndigades att i

samråd med vederbörande förvaltningsmyndighet avskriva fordringar, vilkas

kapitalbelopp vart för sig icke överstege 500 kronor.

Genom den föreslagna anordningen skulle väsentliga fördelar stå att vinna.

Sålunda skulle arbetsbalansen å indrivningsdetaljen kunna avarbetas och det

fortsatta arbetet måhända medhinnas utan en eljest ofrånkomlig ökning avpersonalen.

Ett mera intensivt arbete skulle kunna nedläggas på bevakande

av sådana fordringar, vilkas indrivande ur olika synpunkter framstode såsom

angeläget. Hänsyn borde därvid tagas till bland annat allmänpreventiva synpunkter.

Det vore icke lämpligt att bland gäldenärerna den känslan uppkomme,

att i vederbörlig ordning fastställd ersättningsskyldighet eliminerades

genom schematiskt vidtagna avskrivningar i samband med indrivningen.

Under åberopande av det anförda hemställde civilförvaltningen, att Kungl.

Maj :t ville utverka riksdagens medgivande att bemyndiga ämbetsverket att,

i samråd med vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter, utan hinder av

gällande författningsbestämmelser angående avskrivning av kronans fordringar

besluta om avskrivning av till ämbetsverkets advokatfiskal för bevakande

och indrivning överlämnad fordran till belopp ej överstigande 500

kronor, beträffande vilken antingen omständigheterna gåve vid handen, att

vederbörande icke kunde betala sin skuld och ämbetsverket bedömde möjligheterna

att framdeles uttaga betalning såsom små eller obefintliga eller ock

åtgärder för fordringens indrivande bedömdes förenade med arbete och kostnader

i sådan utsträckning, att dylika åtgärder ej vore ekonomiskt lönande,

samt åtgärderna icke detta oaktat ansåges påkallade av andra än ekonomiska

förhållanden.

Statens sakrevision —- som i utlåtande den 18 juni 1951 erinrat om bland

annat, att exempelvis telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen enligt för dem

gällande instruktioner hade betydligt vidsträcktare fullmakt att ur vederbörande

räkenskaper avföra icke betalda avgifter av olika slag än som nu

begärdes av civilförvaltningen — har tillstyrkt bifall till framställningen.

Riksräkenskapsverket har i utlåtande den 12 december 1951 förklarat sig

icke ha något att erinra mot bifall till framställningen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 7

Departementschefen.

Det av riksdagen åt Kungl. Maj:t budgetårsvis lämnade bemyndigandet att

i viss utsträckning medgiva befrielse från ersättningsskyldighet omfattar endast

en mera begränsad typ av ärenden och medger icke att det stora flertalet

av de fordringar av bagatellartad karaktär, som försvarets civilförvaltning

har att bevaka, kunna bil föremål för ett förenklat och snabbare avskrivnmgsförfarande.

För att något minska den stora balansen av sådana ärenden har

Kungl. Maj:t genom de inledningsvis nämnda propositionerna inhämtat riksdagens

medgivande att bemyndiga civilförvaltningen avskriva vissa av ämbetsverket

angivna fordringar. Antalet fordringsärenden, som alltjämt bevakas

av advokatfiskalskontoret, är likväl så stort att, om åtgärder för rationalisering

av avskrivningsförfarandet icke vidtagas, en ökning av den med dessa

ärenden sysselsatta personalen synes ofrånkomlig. De med en sådan ökning

förenade kostnaderna skulle emellertid icke stå i rimlig proportion till vad

därigenom skulle vinnas. Starka skäl synas mig i stället tala för att bestämmelserna

om avskrivning av fordringar uppmjukas. Därigenom skulle den nu

befintliga arbetskraften i större utsträckning än tidigare kunna koncentreras

på sådana fordringar, vilkas indrivande ur främst ekonomiska synpunkter

framstår såsom angeläget. I avvaktan på en omarbetning av gällande regler om

avskrivning av fordringar bör civilförvaltningen därför erhålla ett generellt

bemyndigande att utan hinder av gällande författningsbestämmelser avskriva

vissa smärre fordringar. Vad civilförvaltningen därutinnan föreslagit synes

mig innebära en lämplig avvägning. Jag förutsätter därvid att prövningen av

de mindre fordringarna icke göres schablonmässigt utan att jämväl beträffande

dessa hänsyn tages till utsikterna att för framtiden kunna indriva dem

samt till omständigheterna i övrigt.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att Kungl. Maj:t må bemyndiga försvarets civilförvaltning att

i samråd med vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter,

utan hinder av gällande författningsbestämmelser angående avskrivning

av kronans fordringar, besluta om avskrivning av till

ämbetsverkets advokatfiskal för bevakning och indrivning överlämnad

fordran till belopp ej överstigande 500 kronor, beträffande

vilken antingen omständigheterna giva vid handen, att

vederbörande icke kan ibetala sin skuld och enligt ämbetsverkets

bedömande ingen eller ringa möjlighet föreligger att framdeles

uttaga betalning, eller ock åtgärder för fordringens bevakande

och indrivande bedömas förenade mod arbete och kostnader i

sådan utsträckning, att åtgärderna ej äro ekonomiskt lönande,

allt såvitt dylika åtgärder ändock icke anses påkallade av andra

än ekonomiska förhållanden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna 1—2 hemställt förordnar Hans

Maj:t Konungen, att till. riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

A. Broberg.

Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:418 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning för skada å fiske på grund av militär verksamhet. a1 i texten
  2. SU 1952:198 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från betalningsskyldighet till kronan för G. M. Wadner m. m. s. 8 i texten