Angående befrielse från betalningsskyldighet till kronan för G. M. Wadner m. m
1952-04-04 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1952:225, Angående befrielse från betalningsskyldighet till kronan för G. M. Wadner m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
1
Nr 225.
Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående befrielse
från betalningsskyldighet till kronan för G. M. Wadner
m. m.; given Stockholms slott den 4 april 1952.
Kungl. Maj:t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag föreslå riksdagen bifalla de
förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Torsten Nilsson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I den föreliggande propositionen underställes riksdagens prövning (punkten
1) fråga om befrielse från betalningsskyldighet. Vidare hemställes
(punkten 2) om bemyndigande att medgiva förenklat avek ri vn ings f örfarande
beträffande vissa fordringar inom försvaret.
64a 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 225.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
Utdrag av protokollet över för svar särenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4
april 1952.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten
Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Noruu,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statrådet Torsten Nilsson, fråga om befrielse
från ersättningsskyldighet m. m. och anför härutinnan följande.
1.
Genom utslag av kammarrätten den 10 januari 1951 på besvär av översten
G. M. Wadner över försvarets civilförvaltnings resolution i anmärkningsmål
den 28 februari 1950 förpliktades Wadner att ersätta statsverket 8 093 kronor
25 öre, avseende ur avvecklingsanslag utbetalad lön till reservutnämnd
kapten, vilken efter be re ds kap »ti d e n s slut av Wadner obehörigen bibehållits
i tjänstgöring som hemvärnsofficer vid Linköpings försvarsområde.
De närmare omständigheterna framgå av följande redogörelse för den
anmärkning, som revisionen hos civilförvaltningen framställde i förevarande
mål.
Sedan förutvarande innehavaren av arvodesbefattningen såsom hemvämsofficer
vid Linköpings försvarsområde entledigats från och med den 1 mars
1945, ställdes genom militärområdesorder den 6 mars 1945 reservutnämnde
kaptenen G. Lindgren till befälhavarens för sagda försvarsområde förfogande
från och med den 1 april 1945 och tills vidare för upprätthållande av befattningen
såsom hemvärnsofficer vid Linköpings försvarsområde, vilket hade
gemensam personal med Norrköpings försvarsområde. Nyssnämnda befattning
såsom hemvärnsofficer vid dåmera sammanslagna Linköpings och Norrköpings
försvarsområden tillsattes från och med den 10 augusti 1945. Såsom
ordinarie innehavare av befattningen förordnades enligt militärområdesorder
den 16 juli 1945 majoren G. C. K. B. Peyron. Nyssnämnda militärområdesorder
den 6 mars 1945, varigenom Lindgren ställts till försvarsområdesbefälhavarens
förfogande såsom hemvärnsofficer, måste därmed anses ha upphört
att gälla. Då någon senare order icke utfärdades, på grund av vilken Lindgren
kunde tagas i anspråk för fortsatt tjänstgöring vid försvarsområdet, hade
Lindgren bort hemförlovas snarast efter den 16 juli 1945. Enligt försvarsområdesorder
den 7 september 1945 beordrades Lindgren att vara »kontrollofficer»
från och med den 10 september 1945 och tills vidare, och enligt
försvarsområdesorder den 18 juni 1946 anbefalldes Lindgren att tjänstgöra
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
såsom »biträdande hemvärnsofficer» från och med den 1 juli 1946 med placering
i Linköping. Emellertid upptog personalförteckningen för budgetåret
1946/47 för Linköpings-Norrköpings försvarsområde (från och med den 1
januari 1947 Norrköpings-Linköpings försvarsområde) endast en befattning
såsom hemvärnsofficer och icke någon befattning såsom biträdande hemvärnsofficer.
Till Lindgren utbetalades lön för tiden den 1 juli 1946—den 31 mars
1947 med tillhopa 8 093 kronor 25 öre, vilket belopp debiterades anslag, som
särskilt anvisats för avveckling av den förstärkta försvarsberedskapen. Hemvärnet
hade emellertid icke varit underkastat förstärkt försvarsberedskap,
varför någon avveckling av dylik beredskap för hemvärnets del icke kunnat
ifrågakomma. Icke heller hade för ifrågavarande budgetår några medel anvisats
å avvecklingsanslag för avlönande av en biträdande hemvärnsofficer vid
försvarsområdesstaben. Då alltså dels något bemyndigande att bibehålla
Lindgren i tjänstgöring vid försvarsområdet under förevarande tid icke lämnats,
dels för försvarsområdesstaben för budgetåret 1946/47 gällande organisation
icke medgåve anställande av en biträdande hemvärnsofficer samt dels i
förevarande fall icke heller varit fråga om avveckling av den förstärkta försvarsberedskapen
och till följd därav medel icke funnits för ifrågavarande
ändamål anvisade, hade utbetalningarna varit obehöriga. Wadner var såsom
försvarsområdesbefälhavare ansvarig för det felaktiga beslutet om Lindgrens
kvarbeordrande i tjänst och därmed tillika ansvarig för utbetalningen av
ifrågavarande lönemedel.
I en den 7 februari 1951 dagtecknad skrift har Wadner anhållit att av nåd
bliva befriad från skyldigheten att till statsverket inbetala omförmälda 8 093
kronor 25 öre. Wadner har härvid anfört bland annat att, även om det med en
formell tolkning av bestämmelserna kunde anses att han handlat i strid mot
utfärdade föreskrifter, synnerligen förmildrande omständigheter likväl kunde
åberopas vid bedömandet av lians handlingssätt, främst att han ansett sig ha
haft militärbefälhavarens indirekta medgivande att kvarhålla kapten Lindgren
och vidare att han handlat av pliktkänsla och av omtanke om hemvärnet,
utan att han själv haft någon personlig fördel av sitt handlingssätt. Wadner
har vidare uppgivit, att varken han eller hans hustru äger någon personlig
förmögenhet och att de ha endast hans pension jämte tillfälliga obetydliga
extrainkomster att leva av.
Försvarets civilförvaltning har i utlåtande den 18 april 1951 anfört följande.
Av handlingarna i förevarande ärende syntes framgå, att såväl nuvarande
rikshemvärnschefen som förutvarande hemvärnschefen ansett behov föreligga
av en extra hemvärnsofficer vid Norrköpings-Linköpings (tidigare LinköpingsNorrköpings)
försvarsområdesstab. Enligt vederbörlig personalförteckning
för budgetåret 1948/49 skulle jämväl fr. o. m. den 1 juli 1948 tjänster för två
hemvämsofficerare finnas inrättade vid sagda stab. Med hänsyn härtill samt
i anslutning till bifogat, från chefen för armén införskaffat yttrande tillstyrkte
civilförvaltningen bifall till ansökningen.
I det åberopade yttrandet från chefen för armén har anförts, att då Wadner
icke vunnit några personliga fördelar genom sin åtgärd utan syntes ha
handlat i god tro och velat gagna hemvärnets sak, framställningen tillstyrktes.
Kammarrätten har i ett den 26 juni 1951 avgivet utlåtande med hänsyn till
förekomna omständigheter tillstyrkt bifall till ansökningen.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
Statskontoret har enligt utlåtande den 20 februari 1952 icke velat motsätta
sig bifall till framställningen.
Departementschefen.
För Wadners framställning om befrielse från ersättningsskyldighet tala
flera omständigheter. Sålunda har han icke haft någon personlig fördel av att
Lindgren hållits kvar i tjänst och han har uppenbarligen handlat med tanke
på hemvärnets bästa. Att behov av ytterligare en hemvärnsofficer förelegat
vid staben stödes av det förhållandet att från och med budgetåret 1948/49 två
tjänster för sådan officer funnits inrättade vid staben. Jag kan emellertid icke
tillstyrka att Wadner helt befrias från ersättningsskyldighet men föreslår att
skulden nedsättes till 500 kronor, därest beloppet erlägges inom viss av Kungl.
Maj:t bestämd tid. Jag hemställer alltså att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva
att översten G. M. Wadner, därest han inom tid som Kungl.
Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar 500
kronor, befrias från återstående betalningsskyldighet till kronan
jämlikt kammarrättens utslag den 10 januari 1951.
2.
Riksdagens revisorer ha i olika sammanhang (senast i berättelsen om den
år 1948 verkställda granskningen, § 7) framhållit angelägenheten av att omarbetning
av gällande regler om avskrivning av kronans fordringar kommer
till stånd. I avvaktan på en dylik omarbetning har i propositionerna 1950: 74
och 1951:57 hemställts om bemyndigande att medgiva försvarets civilförvaltning
att i samråd med vederbörande ämbetsverk, som med avseende å
varje fordran vore att betrakta som huvudman, utan hinder av gällande bestämmelser
avskriva vissa av försvarets civilförvaltning i särskilda framställningar
angivna fordringar. Riksdagen lämnade (i skrivelser 1950: 107 respektive
1951:84) de sålunda begärda bemyndigandena. I propositionen 1952:54
(punkt 14 av utdrag av protokollet över försvarsärenden för den 1 februari
1952) hemställde jag om enahanda bemyndigande avseende vissa av civilförvaltningen
i skrivelse den 7 augusti 1951 anmälda indrivningsärenden. Vid
anmälan av propositionen framhöll jag tillika att förslag till bestämmelser
angående förenklad avskrivning av vissa fordringar numera utarbetats och att
förslaget efter remiss, till vederbörande myndigheter torde komma att föreläggas
riksdagen. Ifrågavarande förslag, avgivet av försvarets civilförvaltning
med skrivelse den 28 mars 1951, bör lämpligen upptagas till behandling i
detta sammanhang.
I skrivelsen den 28 mars 1951 anförde försvarets civilförvaltning i huvudsak
följande.
Civilförvaltningen ville erinra om det huvudsakliga innehållet av gällande
regler om avskrivning av kronans utestående fordringar, sådana dessa tilllämpats
i praxis. Enligt förordningen den 11 december 1830 angående extra
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Maj.ts proposition nr 225.
ordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål medgåves förvaltningsmyndigheterna
rätt att bevilja extraordiuarie avskrivning av förlust av
penningar eller persedlar. Såsom villkor angåves bland annat, att »tillgång
till förlustens ersättning brister hos den eller dem, som därtill
äro lagligen förpliktade». I praxis hade emellertid 1830 års förordning givits
så snäv tillämpning att avskrivning ansetts kunna ske allenast i sådana
fall, där varje rättslig möjlighet att utfå kronans fordran finge anses utesluten.
I kungörelsen den 29 september 1911 angående extraordinarie avskrivning
av vissa kronans utestående fordringar hade meddelats föreskrifter avinnebörd
i huvudsak, att vederbörande förvaltningsmyndighet finge, där fordringens
kapitalbelopp icke överstege 1 000 kronor, verkställa avskrivning avfordringen,
då gäldenären åtminstone två gånger med minst fem års mellanrum
blivit förgäves eftersökt av offentlig myndighet eller fordringen icke vid
två utmätningsförsök med minst fem år mellan varje kunnat indrivas.
.Det finge enligt civilförvaltningens mening anses ställt utom fråga att
dessa författningsbestämmelser, som tillkommit under andra samhällsförhållanden
än de nuvarande, vore otidsenliga och utgjorde ett oöverkomligt hinder
för en rationell handläggning av ärenden av ifrågavarande slag.
Inom advokatfiskalskontoret hade organiserats en särskild indrivningsdetalj,
till vilken ärenden rörande indrivning av kronans utestående fordringar
som skola redovisas under fjärde huvudtiteln överlämnades från försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter. I stor utsträckning grundades dessa fordringar
på lagakraftvunna domar eller andra exekutionsurkunder. Många fordringar
vore emellertid icke exigibla utan framginge av räkningar av olika slag
m. m. över 8 000 indrivningsärenden, av vilka några få avsåge fordringar som
uppkommit för mer än fyrtio år sedan, befunne sig för närvarande under
handläggning. En mycket betydande del av ärendena härrörde från beredskapsåren
1939—1945. Tillströmningen av ärenden till indrivningsdetaljen
vore emellertid alltjämt avsevärd. Sålunda hade under år 1949 diarieförts
2 817 och under år 1950 1 314 nya ärenden. Under de senaste åren hade antalet
ärenden, som blivit slutligt behandlade så att de kunnat redovisas med full
likvid eller föreslås till avskrivning hos vederbörande centrala förvaltningsmyndighet,
uppgått till 600—800 per år. Detta antal understege sålunda
väsentligen antalet av under varje år nytillkommande ärenden.
De åtgärder, som nu måste vidtagas för att förutsättningarna för avskrivning
enligt gällande bestämmelser skulle uppfyllas, vore tidsödande och kostsamma.
De fordringar, som det härvid vore fråga om, vore till övervägande
delen av sådan art, att utsikterna för kronan att få likvid måste bedömas vara
små. Likväl bunde dessa ärenden i hög grad arbetskraft på indrivningsdetaljen
till nackdel för ett energiskt indrivningsarbete beträffande de fordringar,
som kunde anses ha ekonomiskt värde. För närvarande inflöte visserligen till
statsverket ganska betydande belopp i de ärenden, som handlades av indrivningsdetaljen.
Sålunda hade under budgetåret 1948/49 inkasserats cirka 61 000
kronor och under budgetåret 1949/50 cirka 72 000 kronor. Det syntes emellertid
i hög grad sannolikt, att dessa siffror skulle ej obetydligt höjas, om arbetet
med indrivning av en mängd ekonomiskt värdelösa fordringar kunde elimineras.
Det förtjänade framhållas, att icke blott indrivningsdetaljen utan även
andra myndigheter besvärades av indrivningsåtgärder och efterforskningsarbete
i avseende å dylika fordringar utan att något ekonomiskt resultat uppnåddes.
Den enda lösningen syntes civilförvaltningen ligga i eu uppmjukning av
bestämmelserna om avskrivning av fordringar. Denna uppmjukning borde få
formen av ett bemyndigande för civilförvaltningen att i samråd med veder
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
börande centrala förvaltningsmyndigheter besluta om avskrivning av fordringar
upp till ett förhållandevis högt belopp i de fall, då det fortsatta bevakandet
tedde sig utsiktslöst eller i allt fall icke lönande ur ekonomisk synpunkt,
allt såvida icke särskilda omständigheter föranledde till att fordringen
fortfarande ansåges böra bevakas. Strängare bedömningsgrunder torde sålunda
böra tillämpas beträffande fordringar, som grundade sig på brottslig
gärning eller eljest på lagakraftägande dom eller utslag.
Det förutsattes givetvis, att prövningen av fordringars ekonomiska värde
och av utsikterna att för framtiden indriva desamma skulle göras på ett omsorgsfullt
sätt. Det syntes därvid icke vara lämpligt att binda avskrivningsrätten
vid vissa formella förutsättningar med avseende på konstaterandet av
gäldenärs betalningsoförmåga. Kravet på utredningens grundlighet borde
givetvis skärpas ju mera beloppet närmade sig den övre gränsen för avskri vningsrätten.
Enligt civilförvaltningens mening syntes det icke behöva möta
några statsfinansiella betänkligheter, om ämbetsverket bemyndigades att i
samråd med vederbörande förvaltningsmyndighet avskriva fordringar, vilkas
kapitalbelopp vart för sig icke överstege 500 kronor.
Genom den föreslagna anordningen skulle väsentliga fördelar stå att vinna.
Sålunda skulle arbetsbalansen å indrivningsdetaljen kunna avarbetas och det
fortsatta arbetet måhända medhinnas utan en eljest ofrånkomlig ökning avpersonalen.
Ett mera intensivt arbete skulle kunna nedläggas på bevakande
av sådana fordringar, vilkas indrivande ur olika synpunkter framstode såsom
angeläget. Hänsyn borde därvid tagas till bland annat allmänpreventiva synpunkter.
Det vore icke lämpligt att bland gäldenärerna den känslan uppkomme,
att i vederbörlig ordning fastställd ersättningsskyldighet eliminerades
genom schematiskt vidtagna avskrivningar i samband med indrivningen.
Under åberopande av det anförda hemställde civilförvaltningen, att Kungl.
Maj :t ville utverka riksdagens medgivande att bemyndiga ämbetsverket att,
i samråd med vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter, utan hinder av
gällande författningsbestämmelser angående avskrivning av kronans fordringar
besluta om avskrivning av till ämbetsverkets advokatfiskal för bevakande
och indrivning överlämnad fordran till belopp ej överstigande 500
kronor, beträffande vilken antingen omständigheterna gåve vid handen, att
vederbörande icke kunde betala sin skuld och ämbetsverket bedömde möjligheterna
att framdeles uttaga betalning såsom små eller obefintliga eller ock
åtgärder för fordringens indrivande bedömdes förenade med arbete och kostnader
i sådan utsträckning, att dylika åtgärder ej vore ekonomiskt lönande,
samt åtgärderna icke detta oaktat ansåges påkallade av andra än ekonomiska
förhållanden.
Statens sakrevision —- som i utlåtande den 18 juni 1951 erinrat om bland
annat, att exempelvis telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen enligt för dem
gällande instruktioner hade betydligt vidsträcktare fullmakt att ur vederbörande
räkenskaper avföra icke betalda avgifter av olika slag än som nu
begärdes av civilförvaltningen — har tillstyrkt bifall till framställningen.
Riksräkenskapsverket har i utlåtande den 12 december 1951 förklarat sig
icke ha något att erinra mot bifall till framställningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 225. 7
Departementschefen.
Det av riksdagen åt Kungl. Maj:t budgetårsvis lämnade bemyndigandet att
i viss utsträckning medgiva befrielse från ersättningsskyldighet omfattar endast
en mera begränsad typ av ärenden och medger icke att det stora flertalet
av de fordringar av bagatellartad karaktär, som försvarets civilförvaltning
har att bevaka, kunna bil föremål för ett förenklat och snabbare avskrivnmgsförfarande.
För att något minska den stora balansen av sådana ärenden har
Kungl. Maj:t genom de inledningsvis nämnda propositionerna inhämtat riksdagens
medgivande att bemyndiga civilförvaltningen avskriva vissa av ämbetsverket
angivna fordringar. Antalet fordringsärenden, som alltjämt bevakas
av advokatfiskalskontoret, är likväl så stort att, om åtgärder för rationalisering
av avskrivningsförfarandet icke vidtagas, en ökning av den med dessa
ärenden sysselsatta personalen synes ofrånkomlig. De med en sådan ökning
förenade kostnaderna skulle emellertid icke stå i rimlig proportion till vad
därigenom skulle vinnas. Starka skäl synas mig i stället tala för att bestämmelserna
om avskrivning av fordringar uppmjukas. Därigenom skulle den nu
befintliga arbetskraften i större utsträckning än tidigare kunna koncentreras
på sådana fordringar, vilkas indrivande ur främst ekonomiska synpunkter
framstår såsom angeläget. I avvaktan på en omarbetning av gällande regler om
avskrivning av fordringar bör civilförvaltningen därför erhålla ett generellt
bemyndigande att utan hinder av gällande författningsbestämmelser avskriva
vissa smärre fordringar. Vad civilförvaltningen därutinnan föreslagit synes
mig innebära en lämplig avvägning. Jag förutsätter därvid att prövningen av
de mindre fordringarna icke göres schablonmässigt utan att jämväl beträffande
dessa hänsyn tages till utsikterna att för framtiden kunna indriva dem
samt till omständigheterna i övrigt.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva
att Kungl. Maj:t må bemyndiga försvarets civilförvaltning att
i samråd med vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter,
utan hinder av gällande författningsbestämmelser angående avskrivning
av kronans fordringar, besluta om avskrivning av till
ämbetsverkets advokatfiskal för bevakning och indrivning överlämnad
fordran till belopp ej överstigande 500 kronor, beträffande
vilken antingen omständigheterna giva vid handen, att
vederbörande icke kan ibetala sin skuld och enligt ämbetsverkets
bedömande ingen eller ringa möjlighet föreligger att framdeles
uttaga betalning, eller ock åtgärder för fordringens bevakande
och indrivande bedömas förenade mod arbete och kostnader i
sådan utsträckning, att åtgärderna ej äro ekonomiskt lönande,
allt såvitt dylika åtgärder ändock icke anses påkallade av andra
än ekonomiska förhållanden.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 225.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna 1—2 hemställt förordnar Hans
Maj:t Konungen, att till. riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
A. Broberg.
Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1952:418 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning för skada å fiske på grund av militär verksamhet. a1 i texten
- SU 1952:198 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från betalningsskyldighet till kronan för G. M. Wadner m. m. s. 8 i texten