Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående upphävande av förordningen den 14 december 1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt, m. m

1952-11-21 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:252, Med förslag till förordning angående upphävande av förordningen den 14 december 1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

1

Nr 252.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående upphävande av förordningen den 14

december 1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser

om värdering av varulager vid taxering till statlig och

kommunal inkomstskatt, m. m.; given Stockholms

slott den 21 november 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) förordning angående upphävande av förordningen den 14 december

1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid

taxering till statlig och kommunal inkomstskatt; samt

2) förordning med bestämmelser om värdering av varulager vid 1954 års

taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Vid 1951 års riksdag beslöts vissa inskränkningar i rätten att nedskriva

varulager vid 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar. Bestämmelserna riktade

sig främst mot spekulativa lagerinvesteringar.

I propositionen framhålles att konjunkturavmattningen föranlett företagen

att i görligaste mån söka förhindra lagerökningar och att med hänsyn

härtill något egentligt behov av nyssnämnda bestämmelser visat sig icke

föreligga beträffande år 1952. Förslag framlägges därför om bestämmelsernas

upphävande. Samtidigt föreslås att nya bestämmelser meddelas, som

riktar sig mot lagerökningar under år 1953. Skulle utvecklingen utvisa att

ej heller dessa bestämmelser befinnes erforderliga, skall enligt vad som

framhålles i propositionen förslag om deras avskaffande framdeles framläggas.

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 252.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen den 14 decem-<

ber 1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser om värdering av

varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att förordningen den 14 december 1951 (nr 795)

med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering till statlig

och kommunal inkomstskatt skall omedelbart upphöra att gälla.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

3

Förslag

till

förordning med bestämmelser om värdering av varulager vid 1954

års taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Ha skattskyldigs tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i

rörelse (varulager) vid utgången av det beskattningsår, för vilket taxering

till statlig och kommunal inkomstskatt verkställes av beskattningsnämnd i

första instans år 1954, ökat vid jämförelse med varulagret vid närmast föregående

beskattningsårs utgång (jämförelselagret), skall vid beräkning av

nettointäkt av rörelse för förstnämnda beskattningsår gälla vad nedan i denna

förordning sägs.

2 §> .

Lagerökning anses föreligga, om vid jämförelse värdet av lagret vid utgången

av beskattningsåret finnes överstiga värdet av jämförelselagret. Det

utgående varulagret skall därvid upptagas till anskaffningsvärdet eller till

återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets utgång, därest sistnämnda värde

är lägre. Värdet å jämförelselagret skall beräknas efter de priser, som tilllämpats

vid uppskattningen av det utgående lagrets värde, därvid tillika skall

gälla att om motsvarighet i det utgående lagret saknas till tillgångar, som ingått

i jämförelselagret, värdet av sistnämnda tillgångar skall beräknas efter

priserna vid beskattningsårets utgång.

3 §•

Föreligger lagerökning och har varulagret vid beskattningsårets utgång

i räkenskaperna upptagits till lägre belopp än som motsvarar summan av

det i beskattningshänseende gällande värdet å jämförelselagret och värdet å

lagerökning beräknad på sätt i 2 § sägs, skall vid beräkning av nettointäkten

av rörelse tillägg göras med skillnadsbeloppet, dock att tillägg må ske högst

med ett belopp motsvarande värdet av lagerökningen. Om investeringsfond

tagits i anspråk under beskattningsåret för nedskrivning av varulager utan

att de ianspråktagna fondmedlen återförts till beskattning, skall det belopp,

varmed tillägg eljest skulle göras, minskas med beloppet av de ianspråktagna

fondmedlen.

Oaktat vad i första stycket sägs, skall tillägg varom där talas icke göras

med högre belopp än det, varmed bokförda värdet av lagret vid beskattningsårets

utgång må understiga hälften av det lägre utav anskaffnings- och återanskaffningsvärdena

å samma lager vid nämnda tidpunkt.

4 §.

Vad i denna förordning stadgas må icke i något fall föranleda, att varulagret

vid inkomsttaxeringen åsättes ett lägre värde än som vid en tillämpning

av kommunalskattelagens bestämmelser skulle ifrågakonnnit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 november

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga huruvida särskilda bestämmelser

för värdering av varulager bör gälla vid 1953 och 195b års inkomsttaxeringar,

m. m. samt anför därvid följande.

Enligt kommunalskattelagens allmänna bestämmelser skall inkomst av

rörelse beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Detta innebär, att inkomsten

skall bestämmas med beaktande bland annat av den i räkenskaperna

gjorda värdesättningen av in- och utgående varulager. Denna värdesättning

skall frångås endast om särskilda omständigheter därtill föranleder.

Man har brukat kalla detta rätt till fri varulagervärdering.

Denna rätt inskränktes i viss omfattning genom den av 1951 års riksdag

vid dess höstsession antagna förordningen den 14 december 1951 (nr 795)

med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid taxering till statlig

och kommunal inkomstskatt.

Innebörden av dessa bestämmelser är i korthet följande. En jämförelse göres

mellan lagersituationen vid utgången av beskattningsåret 1951 och —

vid 1953 års taxering — utgången av beskattningsåret 1952 samt — vid 1954

års taxering — utgången av beskattningsåret 1953. Lagren vid angivna tillfällen

omräknas efter det lägsta av anskaffnings- och återanskaffningsvärdena

vid det ifrågavarande beskattningsårets utgång. Befinnes därvid lagerökning

föreligga, blir de tillfälliga bestämmelserna gällande, eljest ej. Såsom

huvudregel gäller då, att nedskrivning ej får ske av lagerökningen. Skulle så

likväl ha skett i räkenskaperna, skall taxeringsmyndigheterna avvika från

deklarationen och göra ett tillägg vid taxeringen. Detta tillägg får dock aldrig

överstiga ett belopp motsvarande lagerökningens storlek. Ej heller får tillägget

överstiga vad som skulle föranledas av en nedvärdering av hela det utgående

lagret till hälften av det lägre av anskaffnings- och återanskaffningsvärdena.

De nu i korthet återgivna bestämmelserna har tillkommit som ett

led i den förda ekonomiska politiken. De har däremot icke åsyftat att tillföra

det allmänna ökade skatteintäkter. Jag får härutinnan erinra om följande

Inskränkningen i den fria lagervärderingen förordades i proposition nr

220 till 1951 års riksdag, i vilken proposition riksdagen förelädes förslag

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

5

jämväl till antagande av nu gällande förordning om investeringsavgift. Å sid.

38—57 i nämnda proposition utvecklade jag utförligt min syn på det ekonomiska

läget. Det torde i detta sammanhang få erinras om att läget vid tiden

för propositionens framläggande karakteriserades, trots vissa ojämnheter,

på det hela taget av en högt uppdriven vinstkonjunktur, särskilt inom exportindustrierna

och skogsindustrien. Vinstkonjunkturen och den därav

starkt stimulerade investeringsbenägenheten inom näringslivet inrymde risker

för inflationistisk utveckling.

Jag angav närmare, hur den ekonomiska politiken syntes i skilda hänseenden

böra utformas och förordade bland annat en kreditbegränsande penningpolitik

och uttagandet av en särskild avgift på kostnaden för vissa investeringar.

Bestämmelserna om investeringsavgift, vilka återfinns i förordningen den

14 december 1951, nr 794, erhöll en i princip generell utformning. Avgift

skall uttagas vid vissa i förordningen närmare angivna investeringar inom

förvärvskällorna jordbruksfastighet, rörelse och — i speciella fall — annan

fastighet. Investeringsavgiften beräknas till 12 procent av investeringskostnaden

och utgör en vid taxeringen avdragsgill omkostnad. Är fråga om reparationer

å byggnad beräknas dock avgiften på grundval av investeringskostnaden

efter ett schablonmässigt avdrag, avsett att motsvara normal reparationskostnad.

Vidare stadgas om ett avgiftsfritt bottenbelopp för varje

avgiftsskyldig å 10 000 kronor, vilket belopp i vissa fall kan höjas till 15 000

kronor.

Från avgiftsskyldighet är systembolagen och vissa andra direkt uppräknade

juridiska personer fritagna. Vidare gäller vissa undantagsbestämmelser

när en investering finansierats genom statligt bidrag eller lån eller med utnyttjande

av statlig lånegaranti, då fråga är om ersättningsanskaffning efter

brand, haveri och liknande samt då investeringen tillkommit för civilförsvarseller

beredskapsändamål eller för produktion eller distribution av elektrisk

kraft.

Som framgår av det sagda, har avkall från bestämmelsernas tillämpningsområde

föreskrivits allenast i speciella fall och hänseenden. Den generella

utformningen sammanhänger med önskemålet att, inom i förordningen

angivna gränser, erhålla en effekt likartad den som skulle följa av en

räntehöjning.

I ett väsentligt hänseende har emellertid avsteg från denna princip gjorts.

Av skäl, för vilka redogjorts i förenämnda proposition nr 220, ansågs nämligen

icke möjligt att uttaga investeringsavgift vid investeringar i varulager.

Det framstod emellertid såsom angeläget att söka ernå en begränsning även

av lagerinvesteringarna, icke minst med hänsyn till konjunkturinstitutets

konstaterande att en mycket stor del av den ökning av resurserna under år

1951, som utgjorde resultatet av stegrad produktion inom landet och den

förmånliga utvecklingen under nämnda år av bytesrelationerna med utlandet,

tagit sig uttryck i ökade lager. I sådant läge genomfördes den inledningsvis

omnämnda inskränkningen i den fria lagervärderingen och därmed åsyf
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

tades att eliminera den stimulans till lagerinvesteringar, som låg däri att

genom nedvärdering av nytillkommet lager uppskov erhölls med beskattningen

av vinstmedel. Anordningen utgjorde alltså på visst sätt ett komplement

till bestämmelserna om investeringsavgift. Den hade därjämte betydelse ur

kreditpolitisk synpunkt.

I sistnämnda hänseende må erinras om vad som förekom i samband med

den vid 1952 års vårriksdag beslutade tillfälliga inskränkningen i den fria

avskrivningsrätten samt i rätten till avdrag vid taxeringen för avsättningar

till pensionsstiftelser och investeringsfonder. Därvid framhölls —- jag hänvisar

till vad som anfördes i proposition nr 200/1952 — att det knappast

syntes förenligt med den förda kreditpolitiken att bibehålla företagen vid

sedvanliga möjligheter till vinstreglerande dispositioner, med stöd av vilka

vederbörande temporärt undginge att skatta för den vinst som faktiskt belöpte

på beskattningsåren 1952 och 1953. Tillika erinrades om att den år

1951 beslutade inskränkningen i den fria lagervärderingen just innebar en

begränsning av möjligheten att utnyttja bestämmelserna om varulagervärdering

för dylikt ändamål.

Näringslioets skattedelegation, som tillsatts av Sveriges industriförbund,

Svenska bankföreningen, Stockholms handelskammare och Svenska försäkringsbolags

riksförbund för beredande av frågor rörande skattelagstiftning,

har i en den 16 oktober 1952 dagtecknad skrivelse hemställt, att Kungl.

Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag om ett omedelbart upphävande

av förordningarna om investeringsavgift och om begränsning av rätten till

fri varulagervärdering.

Skattedelegationen har, sedan i dess skrivelse erinrats om motiven för införandet

av nyssnämnda bestämmelser, framhållit att konjunkturläget nu

vore ett helt annat än vid bestämmelsernas tillkomst. Någon »högt uppdriven

vinstkonjunktur» kunde man inte längre tala om. Tvärtom gåve konjunktur-

och konkurrensläget inom mycket stora och för landets ekonomi

särskilt betydelsefulla delar av industrien liksom inom rederinäringen anledning

till aktuella bekymmer och oro för framtiden. Alldeles särskilt vore

det den höga kostnadsnivå, vilken vi hade här i landet i jämförelse med

många av våra viktigaste konkurrentländer på världsmarknaden, som ingåve

allvarliga bekymmer för framtidsutvecklingen. Även den gynnsamma

utvecklingen av produktion och produktivitet, som varit ett utmärkande

drag för hela efterkrigstiden, hade brutits under innevarande år. Totalresultatet

av den industriella produktionen för året syntes i stället för ökning

komma att visa en viss nedgång.

Vidare erinras i framställningen om utvecklingen inom området för utrikeshandeln

samt påpekas att den exceptionella likviditet inom näringslivet,

som vinstkonjunkturen givit upphov till och som ansetts utgöra ett särskilt

starkt motiv för den här ifrågavarande formen av investeringsbegränsande

åtgärder, hade i mycket hög grad försämrats och på många håll redan förbytts

i allvarliga likviditetsbckymmer. Därefter framhålles att nu angivna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr 252.

7

utveckling — därvid icke minst likviditetsförsämringen inom företagssektorn

— säkerligen helt eliminerat riskerna för expansionstendenser i fråga

om investeringsverksamheten. Härtill komme emellertid, att den starkt åtstramande

effekt på penning- och kapitalmarknaden, som utvecklingen fört

med sig, ytterligare skärpts genom de nya former för kreditpolitiken, som

tillämpades sedan början av år 1952. Därmed förelåge en effektiv spärr för

expansionstendenser på investeringsområdet. Den psykologiska effekten av

utvecklingen hade vidare i icke ringa omfattning föranlett omprövning och

nedskärning av tidigare beslutade investeringar.

Skattedelegationen har därefter ingående uppehållit sig vid förhållandena

inom skogsindustrien och därvid närmare belyst den av fallande priser samt

minskade försäljningar och leveranser markerade utvecklingen.

Därefter framhålles, att det vore uppenbart att denna utveckling komme

icke blott att medföra en väsentlig försämring av skogsindustriens vinstresultat

utan även att leda till en betydande minskning av exportkvantiteterna

och därmed till en i genomsnitt mycket stor lagerökning vid innevarande

års slut, jämfört med lagerställningen ett år tidigare. Visserligen hade driftsinskränkningar

vidtagits eller planerats i viss utsträckning för att i någon

mån eliminera konsekvenserna för lagerhållningen av avsättningssvårigheterna,

men dessa driftsinskränkningar motsvarade säkerligen endast en

mindre del av den minskning i exportkvantiteterna, som kunde förutses.

Därest företagen icke vidtoge ytterligare avsevärda driftsinskränkningar under

återstoden av året -— en åtgärd som de givetvis med hänsyn till sysselsättningen

av arbetskraften i det längsta sökte undvika —- nödgades man

alltså räkna med att lagerhållningen av färdiga produkter vid årets slut

bleve abnormt stor. Att mera exakt ange ökningens storlek vore för dagen

omöjligt, men det kunde nämnas, att enligt en inom cellulosaföreningen uppgjord

approximativ beräkning utgjorde lagerökningen för kemisk massa vid

september månads utgång ungefär 350 000 ton.

Sedan skattedelegationen framhållit, att varken investeringsavgiften eller

begränsningen av nedskrivningsrätten för varulager för skogsindustriens del

hade någon som helst uppgift att fylla såsom investeringshämmande faktor

eller alltså ur den synpunkt som motiverade bestämmelsernas tillkomst, anföres

bland annat följande.

Vad angår den ökning av lagerhållningen för färdiga produkter, som

nämnts i del föregående, ligger det i sakens natur att den ställer stora krav

på företagens likviditet. Denna ogynnsamma konsekvens skulle ytterligare

starkt skärpas, om de tillfälliga bestämmelserna rörande varulagervärderingen

skulle bli tillämpliga i detta fall och alltså leda till ökad skatt, trots

att lagerökningen uteslutande har sin grund i avsättningssvårigheter, medan

bestämmelserna i fråga tillkommit i uttryckligt angivet syfte att verka hämmande

å överdrivna inköp av lagertillgångar. Då företagen vid årets ingång

i allmänhet hade små lager av färdiga varor, skulle det såsom praktiska

resultat av huvudregeln i § 2 av förordningen framkomma, att i det

närmaste hela färdigvarulagret måste upptagas till anskaffningsvärdet, eller

till återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets utgång, därest sistnämnda

värde är lägre. Redan företagsekonomiskt måste det betecknas såsom be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 252.

tänkligt att tillämpa eu dylik värderingsnorm just för innevarande år under

dess enastående prisfall och stora avsättningssvårigheter i förening med allvarliga

bekymmer för det kommande årets prisutveckling för skogsindustriens

huvudprodukter. Än mer omotiverad ter sig en värdering efter denna

norm, när de skäl, som på sin tid anfördes för bestämmelsen i fråga, reellt

icke äga giltighet i avseende å en lagerökning av förevarande slag. I vad mån

stadgandet i förordningens 3 § andra stycket om rätt att under alla omständigheter

nedskriva lagret till 50 procent av det aktuella värdet kan komma

att mildra huvudregelns konsekvenser är ovisst och blir beroende på förhållandena

i det särskilda fallet. En sådan moderation skulle emellertid i

varje fall endast innebära, att en del av den prisfallsmarginal, som har skapats

för råvarulagret, överflyttades till färdiglagret, och detta synes i nuvarande

läge icke vara en tillfredsställande lösning.

Sedan skattedelegationen framhållit, att konjunkturförsämringen och

dess konsekvenser vore mest påtagliga inom cellulosaindustrien, påpekas

att liknande tendenser kunde spåras inom ett flertal andra av de mest betydelsefulla

verksamhetsområdena. I allmänhet vore det här den alltmer hårdnande

konkurrensen på exportmarknaderna från länder med väsentligt

lägre löne- och andra kostnader än i vårt land, som, även om det aktuella

läget ännu icke hunnit alltför starkt påverkas, ingåve allvarliga bekymmer

för framtiden.

Slutligen anföres att faran vore i nuvarande läge icke att söka i någon

överdriven investeringsbenägenhet inom företagaresfären utan i risken för

att vårt näringslivs produktionsförmåga och konkurrenskraft gentemot utlandet

kunde komma att visa sig otillräckliga för att upprätthålla och stärka

levnadsstandarden inom landet. Om man i detta läge bibehölle sådana i och

för sig numera onödiga belastningar på näringslivet som investeringsavgiften

och inskränkningen i rätten till lagernedskrivningar och därmed ytterligare

beskure möjligheterna även till sådana investeringar, som vore starkt

önskvärda för stärkande av produktionsförmåga och konkurrenskraft, kunde

konsekvenserna bli allvarliga.

I detta sammanhang får jag även anmäla, att vissa ifrågavarande ämne

berörande framställningar inkommit jämväl från andra håll. Sålunda har

Sveriges grossistförbund i en den 5 november 1952 dagtecknad skrivelse -—

under åberopande främst av önskvärdheten av en rationalisering av varudistributionen

och behovet av nya och förbättrade lagerlokaler — yrkat att

investeringsavgiften omedelbart upphäves eller att bestämmelserna i allt fall

så ändras att avgiften ej drabbade ur samhällsekonomisk synpunkt angelägna

investeringar. Förbundet har även instämt i näringslivets skattedelegations

yrkande att varulagervärderingsbestämmelserna skulle upphävas.

Vidare har Sveriges segelfartygsförening i skrivelse den 20 september 1952

gjort framställning om sådan ändring i bestämmelserna att investeringsavgift

ej skall utgå vid investeringar i fartyg under 500 bruttoton. Sveriges redareförening

har den 22 augusti 1952 hemställt att förordningen om investeringsavgift

så ändras, att rederier, som anskaffade fartyg om högst 2 000

bruttoton, undantoges från avgiftsskyldighet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

9

Slutligen liar A.B. Foderkompaniet den 13 november 1952 hemställt, att

investeringsavgift ej skall uttagas å kostnaden för uppförande av spannmålssilo

med därtill hörande maskiner.

I de svar, som vid interpellationsdebatten den 5 innevarande månad lämnades

i andra kammaren av statsministern och i första kammaren av mig

på föranledande av vissa frågor, gavs en utförlig framställning av regeringens

syn på det ekonomiska läget och utformningen för den närmaste framtiden

av den ekonomiska politiken. Jag får erinra om att därvid uttalades,

att enligt regeringens mening det vore erforderligt att behålla de hittills använda

medlen för upprätthållande av samhällsekonomisk balans. Under tiden

sedan nyssnämnda uttalande gjordes har intet inträffat, som kan föranleda

att frånfalla detsamma.

Vad först angår investeringsavgiften vill jag understryka, att detta finanspolitiska

medel ingått såsom ett viktigt led i den serie av åtgärder, som vidtagits

under år 1952 för att bringa balans i samhällsekonomien och hålla

investeringsverksamheten i näringslivet inom ramen för de tillgängliga resurserna.

Även om numera den privata investeringsviljan är mindre stark

än tidigare och läget över huvud stabiliserats till följd av den förda politikens

efterfrågebegränsande verkningar och de tidigare under året rådande

avmattningstendenserna på världsmarknaderna, befinner sig investeringarna

alltjämt på en hög nivå. Sålunda må nämnas, att enligt konjunkturinstitutets

undersökningar volymen av industriens maskinanskaffningar i år

varit ungefär dubbelt så stor som motsvarande anskaffningar under de sista

förkrigsåren. Vidare kan framhållas, att önskemålen om byggnadstillstånd

för industrien trots kraftigt nedskurna planer fortfarande överstiger den hittillsvarande

kvoten. Det är därför alltjämt nödvändigt att bibehålla de åtgärder,

som vidtagits för att begränsa de privata investeringarna. Tecken på

en fortsatt nedgång av investeringsvolymen på det privata området saknas

visserligen icke, men de uppgifter, som hittills föreligger, ger icke något säkert

stöd för antagandena om en tillbakagång av sådan omfattning, att det

framstår såsom tillrådligt att förorda ett avskaffande av investeringsavgiften

för beskattningsåret 1953. önskemålen om ökat bostadsbyggande och vidgade

offentliga investeringar får dessutom ofrånkomligen såsom konsekvens

behovet att åvägabringa nedpressningar på andra håll.

Om jag sålunda icke kan förorda att man i dagens läge avskaffar investeringsavgiften

för beskattningsåret 1953, må emellertid betonas, att blickfältet

för dagen är mycket kort. Läget kan snabbt ändras och nytt material

framkomma, som ger anledning till en omprövning av frågan. Skulle det

under loppet av år 1953 visa sig, att investeringsavgiften ej är behövlig, emedan

den privata investeringsviljan påtagligt försvagats eller därför att det

med tanke på den allmänna ekonomiska situationen blir önskvärt att stimulera

investeringarna i näringslivet, kommer jag att omedelbart ånyo anmäla

denna fråga. Av det sagda framgår emellertid, att jag icke anser det böra

2 Dihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 252.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

ifrågakomma att bestämmelserna om investeringsavgift upphäves för beskattningsåret

1952.

I detta sammanhang får jag erinra om att, såsom tidigare påpekats, reglerna

om investeringsavgift erhållit en generell utformning. Detta ligger

helt i linje med motivet för lagstiftningen. Att föreskriva undantag för ur

samhällets synpunkt mera angelägna investeringar bör icke ifrågakomma

redan med tanke på att taxeringsmyndigheterna saknar möjlighet att på ett

tillfredsställande sätt tillämpa en sådan föreskrift. Att införa en rad uttryckliga

undantagsbestämmelser eller tillskapa ett särskilt dispensinstitut

skulle — samtidigt som en sådan anordning stode i strid med en grundläggande

princip i lagstiftningen -—- medföra att lagstiftningen finge ett icke

godtagbart drag av godtycke. Jag vill erinra om att bevillningsutskottet och

riksdagen tidigare vid några tillfällen givit uttryck för denna mening, nämligen

i anslutning till behandlingen av motionsvis gjorda yrkanden om undantag

från investeringsavgift i ett stort antal fall, där förvisso fråga oftast

varit om samhällsgagneliga investeringar.

Met det nu sagda har jag angivit skälet till att jag icke heller anser mig

kunna biträda väckta förslag om uppmjukningar i förordningen om investeringsavgift.

På ett något annat plan ligger frågan om inskränkningen i rätten till fri

varulagervärdering. När bestämmelserna om investeringsavgift antogs hösten

1951, ansågs det vara nödvändigt att såsom ett komplement härtill vidtaga

åtgärder för att motverka spekulativa lagerinvesteringar. Utvecklingen

under år 1952 har emellertid visat, att det knappast varit erforderligt med

speciella regler mot spekulativa lagerökningar. Konjunkturavmattningen

har föranlett företagen att i görligaste mån söka förhindra en ansvällning

av lagren. Inskränkningen i den fria varulagervärderingen torde endast i

mindre mån ha varit av betydelse härvidlag. Samtidigt som utvecklingen

sålunda karakteriserats av spontana strävanden från företagens sida att

nedbringa lagren, har avsättningssvårigheterna verkat i riktning mot lagerökning.

Särskilt har detta gällt skogsindustrierna, där det ogynnsamma exportläget

medfört en betydande ökning av lagren. Även i andra branscher

har läget varit likartat. Det skulle -— utifrån de motiv som låg till grund för

lagstiftningen — te sig obilligt att för beskattningsåret 1952 bibehålla berörda

inskränkningar i rätten till fri varulagervärdering beträffande de företag,

som genom att uppehålla driften bevarat sysselsättningsmöjligheten

för den anställda personalen. De tillfälliga varulagervärderingsbestäinmelserna

riktar sig i princip icke mot dylika lagerökningar, vilka knappast kan

betecknas som spekulativa. Dä bestämmelserna med nödvändighet måste ha

en generell utformning, skulle de likväl bli tillämpliga i nyssnämnda fall.

Förut har framhållits, att motivet för ifrågavarande bestämmelser jämväl

varit i viss mån ett annat. Begränsningen i rätten till fri lagervärdering

kan nämligen ses även som ett komplement till kreditpolitiken och med

syfte att göra denna mer verksam gentemot självfinansierande företag eller

företag med betydande vinstmedel. Det torde emellertid vara ovedersägligt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 252.

11

att utvecklingen under detta år lett till att både likviditeten och vinstmöjligheterna

i allmänhet starkt nedgått för företagen. Även om frågan ses utifrån

nämnda motiv, synes sålunda knappast några starkare skäl kunna åberopas

för ett bibehållande av inskränkningen i den fria lagervärderingen

för beskattningsåret 1952.

För egen del finner jag därför övervägande skäl tala för alt kommunalskattelagens

allmänna bestämmelser rörande varulagervärderingen skall bli

tillämpliga vid 1953 års taxering. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra

om att de permanenta bestämmelserna på ifrågavarande område för

närvarande ligger under omprövning hos företagsbeskattningskommittén

och att jag med det förut anförda icke tagit någon ställning till spörsmålet

om den framtida utformningen av bestämmelserna rörande varulagervärderingen.

Om jag sålunda förordar, att de tillfälliga varulagervärderingsbestämmelserna

icke görs tillämpliga för beskattningsåret 1952, återstår att taga

ställning till frågan om vilka regler som bör gälla för beskattningsåret

1953. Jag har redan tidigare framhållit, att det för dagen tillgängliga materialet

för en konjunkturbedömning närmast tyder på en stabilisering av det

ekonomiska livet. I varje fall synes några påtagliga tendenser till en lagerökning,

betingad av inflationistiska förväntningar, icke finnas. Det torde under

dessa omständigheter saknas anledning att ingripa med åtgärder i speciellt

syfte att motverka lagerökningar. Erfarenheterna från efterkrigsåren med

dess snabba kastningar mellan skiftande konjunkturlägen talar dock för att

en viss beredskap upprätthålles i fråga om möjligheterna till ingripanden på

detta område, så att nya tendenser till inflationistiska lagerdispositioner

snabbt kan bekämpas. Med hänsyn härtill anser jag mig böra förorda att bestämmelserna

i 1951 års förordning om varulagervärdering i huvudsak får

kvarstå i vad avser beskattningsåret 1953. Den författningsmässiga regleringen

av frågan synes av vissa tekniska skäl lämpligast böra genomföras på

så sätt att 1951 års förordning om varulagervärdering helt upphäves samtidigt

med att en ny förordning antages avseende beskattningsåret 1953. En

sådan förordning bör taga sikte på lagerökningar från utgången av beskattningsåret

1952 till utgången av beskattningsåret 1953. I övrigt synes bestämmelserna

böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse med bestämmelserna

i 1951 års förordning.

Jag vill än en gång understryka, att en förordning om begränsning i rätten

till fri varulagervärdering för beskattningsåret 1953 bör tillämpas allenast

därest utvecklingen visar, att detta är betingat av konjunkturpolitiska

skäl. Eftersom det är önskvärt att redan nu förelägga riksdagen förslag till

sådan förordning, vill jag framhålla, att jag vid den framtida tidpunkt, då

utvecklingen under år 1953 kan med större säkerhet bedömas, kommer att

överväga huruvida det kan befinnas obehövligt med särskilda åtgärder mot

spekulativa lagerökningar. Skulle övervägandet leda härtill kommer jag att

förorda att riksdagen förelägges förslag till förordningens upphävande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Beträffande den statsfinansiella innebörden av ett upphävande av 1951

års förordning må framhållas, att detta spörsmål får anses vara av underordnad

betydelse vid ett ställningstagande till den nu ifrågasatta åtgärden.

Att ett visst bortfall av skatteunderlag, som emellertid icke låter sig närmare

beräknas, därav föranledes, är emellertid ofrånkomligt.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) förordning angående upphävande av förordningen den 14- december

1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser om värdering av varulager vid

taxering till statlig och kommunal inkomstskatt; samt

2) förordning med bestämmelser om värdering av varulager vid 1954 års

taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Otto Winther.

627924. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:449 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphävande av förordningen den 14 december 1951 a1 i texten
  2. BevU 1952:60 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphävande av förordningen den lb december 1951 s. 1 i texten