Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor

1952-01-18 · 43 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 43 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:35, Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

1

Nr 35.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändring i förordningen den 26 juni 1931

(nr 280) om erkända sjukkassor; given Stockholms

slott den 18 januari 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till förordning angående ändring i förordningen

den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att den övre åldersgränsen för individuellt inträde

i erkänd sjukkassa höjes från 50 till 55 år samt att möjligheterna till

kollektivt inträde i sådan kassa vidgas. Med inträde skall härvid enligt

förslaget likställas övergång från mindre till mera omfattande sjukhjälp.

Vidare föreslås, att sjukpenningens maximibelopp höjes från 6 till 14 kronor

och dess minimibelopp från 1 krona till 2 kronor, att försäkringsskyddet

utvidgas till att omfatta utgifter för viss tandvård samt att bestämmelserna

om moderskapshjälp vid återinträde uppmjukas. Härutöver föreslås

vissa nya eller ändrade bestämmelser om lokalsjukkassornas verksamhetsområden,

om samarbetet mellan olika kassor, om kassornas rättighet

och skyldighet att bedriva annan verksamhet än sådan som avses i

sjukkasseförordningen samt om tillsynen över kassorna.

Ändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1952. 1

1 —Bilxang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. nr 35.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Härigenom förordnas, dels att 4—6, 8—11, 15, 22, 27, 30, 32, 39, 39 a, 40

och 42 §§ förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt framgår av det följande, dels ock att i samma

förordning skall införas en ny paragraf, betecknad 6 a §, av nedan angivet

innehåll.

(Gällande lydelse:)

4

Understödsförening, som avser att

utöva verksamhet såsom lokalsjukkassa,

skall för att kunna

antagas till erkänd sjukkassa till

verksamhetsområde hava viss eller

vissa närgränsande kommuner och

bestå av minst etthundra medlemmar.

Då särskilda omständigheter

därtill föranleda, må jämväl förening,

vars verksamhetsområde omfattar

allenast viss del av kommun eller

som består av mindre än etthundra,

dock minst femtio, medlemmar, antagas.

Förening, som------1

(Föreslagen lydelse:)

§•

Understödsförening, som avser att

utöva verksamhet såsom lokalsjukkassa,

skall för att kunna

antagas till erkänd sjukkassa till

verksamhetsområde hava viss eller

vissa närgränsande kommuner och

bestå av minst etthundra medlemmar.

Då särskilda omständigheter

därtill föranleda, må jämväl förening,

som består av mindre än etthundra,

dock minst femtio, medlemmar, antagas.

unna antagas.

5

För ett och samma landstingsområde

eller en och samma stad må allenast

en centralsjukkassa samt för

en och samma kommun eller del därav

allenast en lokalsjukkassa antagas.

Har centralsjukkassa---— •

Sökes antagande — —---- 1

§•

För ett och samma landstingsområde

eller en och samma stad må allenast

en centralsjukkassa samt för

en och samma kommun allenast en

lokalsjukkassa antagas.

— — icke antagas,

lämplig förening.

1 Senaste lydelse av 5, 6 och 42 §§ se SFS 1938:98, av 9, 30, 32 och 39 §§ se SFS 1944:764,

av 15 och 22 §§ se SFS 1937:340 samt av 27 och 39 a §§ se SFS 1949:133.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

6 §.

Understödsförening skall-------skall verkställas.

Avser föreningen att driva verksamhet

såsom lokals j u k k a ss

a, skola stadgarna härutöver innehålla,

att föreningen skall vara pliktig

utöva nödig sjukkontroll och uppbära

medlemsbidrag för den centralsjukkassa,

vilken medlemmarna tillhöra,

samt i övrigt tillhandagå nämnda

kassa vid fullgörande av dess uppgifter.

Stadgarna för -------förordning föreskrives.

6 a §.

Lokalsjukkassa har att på begäran

av den centralsjukkassa, vartill den

är ansluten, tillhandagå denna vid

fullgörandet av dess uppgifter. Beslutar

centralsjukkassa att utgiva vederlag

för sålunda erhållet biträde,

skall beslutet underställas tillsynsmyndigheten

för godkännande.

Centralsjukkassa år pliktig att enligt

bestämmelser, som utfärdas av

tillsynsmyndigheten, utan ersättning

biträda ansluten lokalsjukkassa vid

dennas bokförings- och statistikarbete

samt jämväl i övrigt bistå lokalsjukkassan

i dennas arbete.

Utöver vad som följer av vad nu

sagts åligger det erkänd sjukkassa

att enligt av tillsynsmyndigheten utfärdade

bestämmelser för annan sådan

kassas räkning utgiva sjukhjälp

och moderskapshjälp, utöva sjukkontroll

samt uppbära medlemsavgifter.

Även i övrigt skola kassorna

genom samarbete underlätta tillämpningen

av denna förordning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:)

8

Erkänd sjukkassa är pliktig att

inom sitt verksamhetsområde, jämväl

såvitt angår andra än kassans

medlemmar, biträda vid handhavandet

av annan statlig social försäkrings-

eller understödsverksamhet.

För sitt biträde skall kassan erhålla

skäligt vederlag, vilket bestämmes av

Konungen.

I fråga om verksamhet av nu angiven

art, som utövas av annan än

staten, stånde erkänd sjukkassa fritt

att mot skäligt vederlag åtaga sig särskilda

arbetsuppgifter inom sitt verksamhetsområde.

Medför åtagandet

ekonomiska förpliktelser för kassan,

skall dock tillsynsmyndighetens tillstånd

inhämtas.

Utöver vad------— erki

(Föreslagen lydelse:)

§•

I den mån Konungen så förordnar,

är erkänd sjukkassa pliktig att inom

sitt verksamhetsområde, jämväl såvitt

angår andra än kassans medlemmar,

biträda vid handhavandet av

annan statlig social försäkrings- eller

understödsverksamhet.

Därest överenskommelse, som Koningen

träffar med främmande stat,

berör erkänd sjukkassa, är kassan

pliktig att utöva verksamhet i enlighet

med vad överenskommelsen innehåller.

För verksamhet, som erkänd sjukkassa

utövar jämlikt första och andra

styckena, må kassan, där det finnes

påkallat till följd av den kassan

sålunda anförtrodda verksamhetens

omfattning, erhålla ersättning enligt

de grunder Konungen bestämmer.

Med tillsynsmyndighetens medgivande

äger erkänd sjukkassa inom

sitt verksamhetsområde mot skäligt

vederlag biträda vid social försäkrings-

eller understödsverksamhet,

som bedrives av annan än staten.

sjukkassa.

9 §.

Till medlem —-----kassans verksamhetsområde.

Person, som —---- —- — sin mantalsskrivningsort.

Inträde i erkänd sjukkassa må vidare

beviljas allenast den, som fyllt

femton men icke femtio år, har god

hälsa och icke är behäftad med lyte,

vilket medför eller skäligen kan för
-

inträde i erkänd sjukkassa eller

övergång från mindre till mera omfattande

sjukhjälp i sådan kassa må

beviljas allenast den, som fyllt femton

men icke femtiofem år, har god

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

5

(Gällande lydelse:)

väntas medföra väsentlig nedsättning

av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård

i större utsträckning. Vad

nu sagts gäller icke vid inträde i centralsjukkassa

genom indirekt anslutning

på sätt i 11 § sägs eller vid bildande

av lokalsjukkassa av anledning,

varom i 19 § förmäles, eller vid

överlåtelse å erkänd sjukkassa av annan

understödsförenings rörelse eller

viss del därav på sätt i 59 eller 66 §

lagen om understödsföreningar sägs,

ej heller för det fall, att med tillsynsmyndighetens

begivande inträde i

sjukkassa beviljas medlemmar av

förening eller annan sammanslutning,

vilken därom träffat överenskommelse

med kassan.

10

Med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna

skall rätt till inträde

i lokalsjukkassa tillkomma

envar inom kassans verksamhetsområde

bosatt man eller kvinna, vars

ålder icke överstiger fgrtio eller, där

inträde sökes inom tolv månader från

det kassan antagits till erkänd sjukkassa,

fyrtiofem år.

Vad sålunda -— — —---angiven

(Föreslagen lydelse:)

hälsa och icke är behäftad med lyte,

vilket medför eller skäligen kan förväntas

medföra väsentlig nedsättning

av arbetsförmågan eller påkalla

läkarvård i större utsträckning. Vad

nu sagts gäller icke vid inträde i

centralsjukkassa genom indirekt anslutning

på sätt i 11 § sägs eller vid

bildande av lokalsjukkassa av anledning,

varom i 19 § förmäles, eller

vid överlåtelse å erkänd sjukkassa

av annan understödsförenings rörelse

eller viss del därav på sätt i 59

eller 66 § lagen om understödsföreningar

sägs, ej heller för det fall,

att med tillsynsmyndighetens begivande

inträde i sjukkassa eller övergång

från mindre till mera omfattande

sjukhjälp i sådan kassa beviljas

medlemmar av sammanslutning

eller anställda hos viss arbetsgivare

enligt därom träffad överenskommelse

mellan kassan samt sammanslutningen

eller arbetsgivaren.

§•

Med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna

skall rätt till inträde

i lokalsjukkassa tillkomma

envar inom kassans verksamhetsområde

bosatt man eller kvinna.

grund.

11 §.

Rätt till inträde i central- Rätt till inträde i centralsjukkassa

skall tillkomma dels sjukkassa skall tillkomma dels

envar medlem av lokalsjukkassa in- envar medlem av lokalsjukkassa inom

verksamhetsområdet (indi- om verksamhetsområdet (indi
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:)

rekt ansluten medle m), dels

ock med de i 9 och 16 §§ stadgade

inskränkningarna envar å ort inom

verksamhetsområdet, för vilken lokalsjukkassa

icke finnes, bosatt person

vars ålder icke överstiger fyrtio

eller, där inträde sökes inom tolv

månader från det kassan antagits

till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år

(direkt ansluten medle m).

Centralsjukkassa skall---- —

(Föreslagen lydelse:)

rekt ansluten medle in), dels

ock med de i 9 och 16 §§ stadgade

inskränkningarna envar person, som

är bosatt å sådan ort inom verksamhetsområdet,

för vilken lokalsjukkassa

icke finnes (direkt ansluten

medle m).

angiven grund.

15 §.

Flyttar medlem —------— i centralsjukkassan.

Sker överflyttning —- •—----andra kassan.

Om flyttning--- —- ■— — — flyttningen skett.

Har medlemmen — —• ■— —• — —- förut tillhört.

Vad ovan — —-----lokalsjukkassa finnes.

Där överenskommelse i sådant

hänseende av Konungen träffats med

främmande stat, skola bestämmelserna

angående överflyttning äga

motsvarande tillämpning beträffande

i överenskommelsen avsedd person.

Flyttar medlem------ur kassan.

22 §.

Sjukvårdsersättning skall utgivas

vid varje sjukdom, som enligt läkares

utsago kräver vård av läkare,

samt, där ej nedan annorlunda sägs,

motsvara två tredjedelar av det belopp,

vartill den sjukes utgifter för

läkarvård, kostnaderna för läkares

resa häri inräknade, uppgått;

dock att, där utgifterna för vården

överstigit det belopp, vartill desamma

bort uppgå enligt av Konungen fastställd

taxa för sådan vård, som kan

meddelas av envar legitimerad läkare,

ersättningen för dessa utgifter

Sjukvårdsersättning skall utgivas

vid varje sjukdom, som enligt läkares

utsago kräver vård av läkare,

samt, där ej nedan annorlunda sägs,

motsvara två tredjedelar av det be-- lopp, vartill den sjukes utgifter för

läkarvård, kostnaderna för läkares

resa häri inräknade, uppgått;

dock att, där utgifterna för vården

överstigit det belopp, vartill desamma

bort uppgå enligt av Konungen fastställd

taxa, ersättningen för dessa utgifter

skall motsvara två tredjedelar

av sistnämnda belopp, Är uppenbart,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

7

(Gällande lydelse:)

skall motsvara två tredjedelar av sistnämnda

belopp. Är uppenbart, att

den sjuke utan fog sökt mer än en

läkare vid samma sjukdomsfall, vare

kassan pliktig utgiva ersättning enligt

vad nu sagts allenast med avseende

å utgifterna för den vård, som

lämnats av den först rådfrågade läkaren.

Styrkes med —-----till

Då särskilda omständigheter därtill

föranleda, må tillsynsmyndigheten

medgiva erkänd sjukkassa befrielse

beträffande samtliga eller vissa

medlemmar från skyldigheten att utgiva

ersättning, som i första och andra

styckena avses; dock att kassan i

sådant fall skall utgiva annat understöd,

som med hänsyn till omständigheterna

kan anses lämpligt och

skäligt.

Erkänd sjukkassa må erhålla tillsynsmyndighetens

tillstånd att bidraga

till sina medemmars sjukvård i

vidare omfattning än i första och

andra styckena sägs. Tillstånd att

ersätta större andel av utgifter till

läkarvård än i första stycket sägs

må dock ej lämnas, med mindre särskild

anledning därtill föreligger.

(Föreslagen lydelse:)

att den sjuke utan fog sökt mer än

en läkare vid samma sjukdomsfall,

vare kassan pliktig utgiva ersättning

enligt vad nu sagts allenast med avseende

å utgifterna för den vård, som

lämnats av den först rådfrågade läkaren.

Sjukvårdsersättning enligt vad i

första stycket sägs skall ock utgivas

för utgifter till tandläkarvård,

avseende sådan behandling som angives

i en av Konungen fastställd

förteckning och som meddelas vid

centraltandpoliklinik, tandlåkarhögskola

eller allmänt sjukhus.

Taxa, som i första stycket sägs,

skall avse vård, som kan meddelas

av varje legitimerad läkare, ävensom

tandläkarvård, varom förmåles i

andra stycket.

användning.

Då särskilda omständigheter därtill

föranleda, må tillsynsmyndigheten

medgiva erkänd sjukkassa befrielse

beträffande samtliga eller vissa

medlemmar från skyldigheten att utgiva

ersättning, som i första, andra

och fjärde styckena avses; dock att

kassan i sådant fall skall utgiva annat

understöd, som med hänsyn till

omständigheterna kan anses lämpligt

och skäligt.

Erkänd sjukkassa må erhålla tillsynsmyndighetens

tillstånd att bidraga

till sina medemmars sjukvård i

vidare omfattning än i första, andra

och fjärde styckena sägs. Tillstånd

att ersätta större andel av utgifter

till läkar- och tandläkarvärd än i

första och andra styckena sägs må

dock ej lämnas, med mindre särskild

anledning därtill föreligger.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

27 §.

1 varje erkänd sjukkassa skall för

sjukdom, som avses i 23 § första

stycket, kunna erhållas försäkring

till sjukpenning å en, två tre och

fyra kronor, dock äger kassa att för

försäkring till högre sjukpenning än

en krona i sina stadgar uppställa sådana

särskilda villkor, som påkallas

för uppnående av ett skäligt förhållande

mellan sjukpenning samt medlems

arbetsinkomst och ekonomiska

ställning.

Sjukpenning vid sjukdom, som

nyss sagts, (hel sjukpenning)

skall vara bestämd i hela krontal eller

i hela krontal, ökade med 50 öre.

Utfästes sjukpenning vid annan sjukdom,

skall den vara i skälig mån

lägre än hel sjukpenning (nedsatt

sjukpenning).

Erkänd sjukkassa må icke utgiva

högre sjukpenning än sex kronor,

där ej tillsynsmyndigheten lämnar

medgivande därtill.

Barntillägg utgår-------

Barntillägg utbetalas-----

För sjukdom, som avses i 23 §

första stycket, skall varje erkänd

sjukkassa meddela försäkring till

sjukpenning å två, tre, fyra, fem, sex,

åtta, tio, tolv och fjorton kronor

(hel sju k penning). Försäkring

till högre sjukpenning än två

kronor må dock ej meddelas, därest

sjukpenningens belopp skulle bliva

högre ån som kan anses skäligt med

hänsyn till medlemmens arbetsinkomst

och ekonomiska ställning.

Är utfåst sjukpenning, som överstiger

två kronor, till följd av ändrade

förhållanden uppenbarligen

högre ån nyss sagts, åligger det kassan

att, efter uppsägning av utfästelsen,

minska sjukpenningen till skäligt

belopp. Ändras förhållandena

därefter ånyo så, att högre sjukpenning

kan anses skälig, äger medlemmen,

oaktat de i 9 § tredje stycket

angivna förutsättningarna ej år o

uPPfyHda, erhålla sjukpenningen

höjd, dock högst till belopp, varmed

den utgick före minskningen.

Erkänd sjukkassa må ej utfåsta

hel sjukpenning med annat belopp

än i första stycket sägs. Utfästes

sjukpenning vid annan sjukdom än

som avses i 23 § första stycket skall

den vara i skälig mån lägre än hel

sjukpenning (nedsatt sjukpenning).

nyssnämnda belopp.

•— det utgår.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

30 §.

Medlem av —---—--i kassan.

Lämnar erkänd — —----medlems barn.

Väntetid må icke tillämpas vid inträde

i centralsjukkassa såsom indirekt

ansluten medlem och ej heller

vid överfyttning, vid återinträde eller

vid bildande av lokalsjukkassa av

anledning, som i 19 § sägs.

Har utfästelse

I intet ---

Väntetid må icke tillämpas vid inträde

i centralsjukkassa såsom indirekt

ansluten medlem och ej heller

vid överflyttning, vid återinträde, vid

bildande av lokalsjukkassa av anledning,

som i 19 § sägs, eller vid höjning

av sjukpenning enligt 21 § andra

stycket.

—--i kassan.

etthundratjugu dagar.

32 §.

Centrals j u k kassa skall

vid barnsbörd utgiva mode rskapshjälp

åt kvinnlig medlem,

som omedelbart före barnsbörden

varit medlem av erkänd sjukkassa

under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio

dagar.

Moderskapshjälp utgår -----

Centralsjukkassa må på ansökan

av kvinnlig medlem, som vid tiden

för ansökningen varit medlem av erkänd

sjukkassa under oavbrutet

minst tvåhundrasjuttio dagar och

som genom intyg av läkare, barnmorska,

distriktssköterska eller vid

mödra- eller barnavårdscentral anställd

sjuksköterska gör sannolikt

att hon befinner sig i havandeskap,

längre framskridet än i sjunde månaden,

såsom förskott å henne tillkommande

moderskapshjälp omedelbart

utbetala sextio kronor.

Centralsjukkassa skall

vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp

åt kvinnlig medlem,

som omedelbart före barnsbörden

varit medlem av erkänd sjukkassa

under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio

dagar eller, därest hon vunnit

återinträde inom nämnda tid,

omedelbart före utträdet varit medlem

av sådan kassa under oavbrutet

minst samma tid.

— — nyss nämnts.

Centralsjukkassa må på ansökan

av kvinnlig medlem, som vid tiden

för ansökningen varit medlem av erkänd

sjukkassa under oavbrutet

minst tvåhundrasjuttio dagar eller,

därest hon vunnit återinträde inom

nämnda tid, omedelbart före utträdet

varit medlem av sådan kassa under

oavbrutet minst samma tid och

som genom intyg av läkare, barnmorska,

distriktssköterska eller vid

mödra- eller barnavårdscentral anställd

sjuksköterska gör sannolikt,

att hon befinner sig i havandeskap,

längre framskridet än i sjunde må
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

naden, såsom förskott å henne tillkommande

moderskapshj älp omedelbart

utbetala sextio kronor.

Där till------utbekomma beloppet.

Moderskapshjälp må — — —--- — stycket sägs.

39 §.

Räkenskapsavslutning skall vara

verkställd, för lokalsjukkassa senast

den 1 april och för centralsjukkassa

senast den 30 april året efter det räkenskaperna

avse. Senast å dag, som

i vartdera fallet nämnts, skola räkenskaperna

med tillhörande handlingar

samt den av styrelsens ledamöter

underskrivna förvaltningsberättelsen

för granskning överlämnas till kassans

revisorer.

Revisorernas berättelse skall avlämnas

till styrelsen, beträffande lokalsjukkassa

senast den 15 april och

beträffande centralsjukkassa senast

den 15 maj året efter det revisionen

avser. Berättelsen skall framläggas

vid ordinarie föreningssammanträde,

som hålles av lokalsjukkassa senast

den 30 april och av centralsjukkassa

senast den 15 juni varje år.

Handlingar, som avses i 77 § första

stycket lagen om understödsföreningar,

skola för varje år av styrelsen ingivas

till tillsynsmyndigheten inom

en månad efter föreningssammanträde,

som i nästföregående stycke

sägs, dock senast den 30 juni. Handlingarna

skola jämväl innefatta uppgifter

för beräkning av kassan tillkommande

statsbidrag.

Räkenskapsavslutning skall vara

verkställd, för lokalsjukkassa senast

den 1 mars och för centralsjukkassa

senast den 31 mars året efter det räkenskaperna

avse. Senast å dag, som

i vartdera fallet nämnts, skola räkenskaperna

med tillhörande handlingar

samt den av styrelsens ledamöter

underskrivna förvaltningsberättelsen

för granskning överlämnas till kassans

revisorer.

Revisorernas berättelse skall avlämnas

till styrelsen, beträffande lokalsjukkassa

senast den 15 mars och

beträffande centralsjukkassa senast

den 15 april året efter det revisionen

avser. Berättelsen skall framläggas

vid ordinarie föreningssammanträde,

som hålles av lokalsjukkassa senast

den 31 mars och av centralsjukkassa

senast den 15 maj varje år.

Handlingar, som avses i 77 § första

stycket lagen om understödsföreningar,

skola för varje år av styrelsen

ingivas till tillsynsmyndigheten beträffande

lokalsjukkassa senast den

15 april och beträffande centralsjukkassa

senast den 31 maj. Handlingarna

skola jämväl innefatta uppgifter

för beräkning av kassan tillkommande

statsbidrag.

39 a §.

1 avseende å förandet av erkänd

sjukkassas räkenskaper må särskilda

föreskrifter meddelas av tillsyns
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

11

(Gällande lydelse:)

Utan särskilt bemyndigande äger

centralsjukkassa granska ansluten

lokalsjukkassas räkenskaper och övriga

handlingar samt inventera dess

medel och värdehandlingar.

Representant för------

40

Det tillkommer----— —

Anmäler lokalsjukkassa för registrering

beslut om ändring av kassans

stadgar, skall tillsynsmyndigheten,

där så ske kan, inhämta yttrande

i ärendet från styrelsen för centralsjukkassa,

till viken förstnämnda

kassas medlemmar äro anslutna.

42

(Föreslagen lydelse:)

myndigheten att gälla utöver dem,

som kassan jämlikt bokföringslagen

har att iakttaga. Lokalsjukkassa har

härjämte att i fråga om bokföring

och kassarörelse följa de anvisningar,

som lämnas av centralsjukkassan.

Utan särskilt bemyndigande äger

centralsjukkassa granska ansluten

lokalsjukkassas räkenskaper och övriga

handlingar samt inventera dess

medel och värdehandlingar. Sådan

granskning och inventering skall

verkställas i den utsträckning tillsynsmyndigheten

bestämmer.

ansluten lokalsjukkassa.

§•

av verksamheten.

Tillsynsmyndigheten äger fastställa

för kassornas verksamhet erforderliga

formulär; och kassa är pliktig

att i föreskriven ordning begagna

formulären.

Beslut om ändring av lokalsjukkassas

stadgar skall insändas till vederbörande

centralsjukkassa, som

har att med eget yttrande så snart

ske kan vidarebefordra beslutet till

tillsynsmyndigheten för registrering.

§•

Finnes erkänd sjukkassas verksamhetsområde

till följd av ändrad

kommunindelning eller av annan anledning

icke längre vara sådant att

de i 4 § stadgade villkoren för antagande

till erkänd sjukkassa äro uppfyllda,

åligger det kassan att vidtaga

den åtgärd för uppfyllandet av berörda

villkor, som tillsynsmyndigheten

anvisar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

(Gällande lydelse:)

Finner tillsynsmyndigheten, att

anledning till anmärkning mot erkänd

sjukkassas verksamhet föreligger,

äger tillsynsmyndigheten, där

vad sålunda förekommit ej enligt 78 §

lagen om understödsföreningar bör

medföra där stadgad påföljd, meddela

kassan anvisning att vidtaga

den åtgärd eller förändring av kassans

verksamhet, som prövas erforderlig,

därvid tillsynsmyndigheten

skall bestämma viss skälig tid inom

vilken anvisad åtgärd skall hava vidtagits.

Finnes sjukkassan icke tillbörligen

ställa sig sålunda meddelad anvisning

till efterrättelse, må antagandet

återkallas.

Har anvisning -

Återkallande av

(Föreslagen lydelse:)

Föreligger eljest anledning till anmärkning

mot erkänd sjukkassas

verksamhet, äger tillsynsmyndigheten,

där vad sålunda förekommit ej

enligt 78 § lagen om understödsföreningar

bör medföra där stadgad påföljd,

meddela kassan anvisning att

vidtaga den åtgärd eller förändring

av kassans verksamhet, som prövas

erforderlig.

Meddelas anvisning enligt första

eller andra stycket, skall tillsynsmyndigheten

bestämma viss skälig

tid inom vilken anvisad åtgärd skall

hava vidtagits. Finnes sjukkassan

icke tillbörligen ställa sig anvisningen

till efterrättelse, må antagandet

återkallas,

återkalla antagandet.

- lämnad anvisning.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1952.

Medlem av erkänd sjukkassa, som

vid utgången av juni 1952 är försäkrad

för hel sjukpenning till annat

belopp än som avses i 27 § första

stycket i dess nya lydelse, må utan

hinder av vad i tredje stycket av

samma paragraf är stadgat, alltjämt

vara försäkrad för samma belopp.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

13

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 januari

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar

Nilsson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och inrikesdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga

om vissa ändringar i sjukkasseförordningen samt anför.

Inledning.

I enlighet med riksdagens beslut vid höstsessionen år 1950 har genom

lag den 8 december 1950 (nr 621) förordnats, att lagen den 3 januari 1947

(nr 1) om allmän sjukförsäkring — som ursprungligen var avsedd att

träda i kraft den 1 juli 1950 — icke skall träda i kraft förrän å den senare

tidpunkt, som framdeles bestämmes av statsmakterna. Då frågan härom

anmäldes i statsrådet — jag hänvisar till propositionen nr 252 år 1950 —

framhöll min företrädare i ämbetet bl. a., att ett uppskov med reformens

genomförande aktualiserade frågan om en effektivisering av den av de

erkända sjukkassorna handhavda frivilliga sjukförsäkringen.

Pensionsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för de erkända sjukkassorna,

har den 2 mars 1951 framlagt ett förslag till en genomgripande

revision av förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor

ävensom till vissa kompletterande ändringar i lagen den 24 mars 1938

(nr 96) om understödsföreningar. Vid förslagets uppgörande har styrelsen

strävat efter att i görligaste mån — icke minst i formellt hänseende —

anpassa sjukkasseförordningen till lagen om allmän sjukförsäkring; dock

har styrelsen ansett sig böra föreslå endast sådana ändringar, som ej eller

allenast i ringa utsträckning medföra ökade kostnader för statsverket.

över pensionsstyrelsens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av

medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, Svenska sjukkasseförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska

landstingsförbundet, Socialförsäkringsbolagens förening, Sveriges läkarförbund,

Sveriges tandläkarförbund samt Försäkringsanstalterna Folket och

Samarbete (Folksam). Dessutom ha skrivelser i ärendet inkommit från

åtskilliga sjukkassor och andra sammanslutningar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Sedermera har jag, såsom anmärkts i årets statsverksproposition, femte

huvudtiteln, punkt 95, med stöd av erhållet bemyndigande den 28 december

1951 tillkallat särskilda sakkunniga för att ompröva olika spörsmål, som

sammanhänga med den allmänna sjukförsäkringen. Enligt direktiven skola

de sakkunniga bl. a. sträva efter att åstadkomma en samordning mellan

nämnda försäkring samt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen. Utredningen

skall enligt direktiven bedrivas med all möjlig skyndsamhet.

Med hänsyn härtill anser jag mig icke nu böra förorda en så genomgripande

revision av bestämmelserna rörande den frivilliga sjukförsäkringen

som pensionsstyrelsen tänkt sig. Vissa frågor, som angå denna försäkring

och som aktualiserats genom pensionsstyrelsens förslag, synas mig

dock vara av den beskaffenhet att de böra lösas utan hinder av igångsättandet

av den nyss berörda utredningen. Några av dessa frågor beröra

medborgarna mera direkt, såsom frågorna om den övre åldersgränsen för

individuellt inträde i erkänd sjukkassa, om möjligheterna till kollektivt

inträde däri, om sjukpenningens maximi- och minimibelopp, om rätt till

ersättning för utgifter för tandvård samt om rätt till moderskapshjälp för

den som, efter att ha upphört att vara sjukkassemedlem, vinner återinträde

i kassan. Övriga spörsmål, som nu torde böra behandlas, syfta till

att få till stånd en bättre administrativ och organisatorisk ordning samt

avse lokalsjukkassornas verksamhetsområden, samarbetet olika kassor

emellan, kassornas rättighet och skyldighet att bedriva annan verksamhet

än sådan som avses i sjukkasseförordningen ävensom tillsynen över

kassorna.

I övrigt torde behandlingen av pensionsstyrelsens ifrågavarande förslag

få anstå. Av de där — utöver vad som framgår av det föregående -— berörda

frågorna anser jag mig i detta sammanhang endast böra något uppehålla

mig vid frågan om ersättning för sjukhusvård. Av pensionsstyrelsens

utredning framgår att landsting och städer utanför landsting, i syfte att

bereda sjukhuspatient som av godtagbar anledning erhåller vård å sjukhus

inom främmande sjukvårdsområde lindring i vårdavgiften, överenskommit

att sådan patient själv endast skall erlägga en mindre avgift till ifrågavarande

sjukhus. Denna avgift har, såvitt angår städernas sjukhus, fastställts

till samma belopp, som skulle ha uttagits om vederbörande vårdats

på sjukhus inom det egna sjukvårdsområdet. För landstingens sjukhus

har avgiften däremot fastställts till ett enhetligt belopp nämligen tre kronor

per dag vid vård å allmän sal. Detta belopp överstiger i vissa fall kostnaderna

för vård å hemortssjukhus. Eftersom enligt gällande förordning

sjukkassorna icke äro skyldiga att utgiva högre ersättning än som utgår

för vård å hemortssjukhus, kan det alltså inträffa, att patient, som avses i

överenskommelsen, icke erhåller full ersättning från sin sjukkassa för

sjukhuskostnaderna. Pensionsstyrelsen har därför föreslagit sådan ändring

i sjukkasseförordningen, att ersättning i de åsyftade fallen skall utgå med

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

hela det belopp, som patienten själv har att betala enligt överenskommelsen.

Den nuvarande lagstiftningen hindrar emellertid icke, att kassorna själva

besluta härom. Så har redan skett i viss utsträckning och det torde vara

att förvänta, att kassorna mera allmänt komma att begagna sig av denna

möjlighet. Någon författningsändring i detta hänseende synes därför ej

vara nödvändig.

Jag anhåller nu att få lämna en närmare redogörelse för detta ärende,

i den mån detsamma enligt min mening bör prövas. Därvid upptager jag

frågorna till behandling i den ordning de äro reglerade i sjukkasseförordningen.

De erkända lokalsjukkassomas verksamhetsområden.

Gällande bestämmelser.

Den statsunderstödda frivilliga sjukförsäkringen uppbäres av understödsföreningar,

vilka av pensionsstyrelsen antagas till erkända sjukkassor, bestående

av lokalsjukkassor eller centralsjukkassor. För att en understödsförening

skall kunna antagas till lokalsjukkassa kräves enligt 4 § första

stycket sjukkasseförordningen bl. a., att föreningens verksamhetsområde

består av viss eller vissa närgränsande kommuner. Denna regel är dock

icke ovillkorlig. Om särskilda omständigheter föranleda därtill, kan nämligen

även förening, som har en del av en kommun till verksamhetsområde,

vinna erkännande som lokalsjukkassa.

För en och samma kommun eller del därav får enligt 5 § första stycket

endast finnas en lokalsjukkassa. Verksamhetsområdena få sålunda icke

sammanfalla med varandra.

S jukförsäkringslagen.

I lagen om allmän sjukförsäkring har systemet med lokal- och centralsjukkassor

bibehållits. Enligt lagens 3 § skall varje lokalsjukkasseområde

omfatta en eller flera kommuner. Från denna regel kan dispens ej meddelas,

och den nuvarande möjligheten att bilda lokalsjukkassa för endast

en del av en kommun har således slopats.

Pensionsstyrelsens förslag.

Pensionsstyrelsen upplyser, att de flesta erkända lokalsjukkassor såsom

ett led i förberedelserna till sjukförsäkringslagens genomförande anpassat

sina verksamhetsområden till den kommunindelning, som gäller fr. o. in.

den 1 januari 1952. Sedan beslut fattats att uppskjuta lagens ikraftträdande,

ställde sig emellertid en del kassor mer eller mindre ovilliga till

att vidtaga en dylik anpassning. Detta gällde närmast sådana kassor, för

vilka det kunde ifrågakomma att överlåta verksamheten på annan kassa

inom det nya kommunområdet. Olika skäl brukade från dessa kassors sida

anföras för ett bibehållande av den nuvarande indelningen men önske
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

målen i denna riktning torde ofta ha sin djupaste grund i traditionshänsyn

eller i kassafunktionärers oro för vad som för deras vidkommande — i

fråga om inflytande, löneförmåner m. m. —• kunde följa av en kassasammanslagning.

Enligt pensionsstyrelsens mening föreligga icke några bärande skäl för

att bibehålla möjligheten för lokalsjukkassa att bedriva verksamhet inom

mindre område än en kommun. Styrelsen föreslår därför sådan ändring i

4 § sjukkasseförordningen, att förening, vars verksamhetsområde omfattar

endast viss del av kommun, icke skall kunna antagas till lokalsjukkassa.

Bestämmelserna i nämnda paragraf avsåge emellertid endast förutsättningarna

för antagande till erkänd sjukkassa och ägde sålunda icke tilllämpning

på redan antagna kassor, vilkas verksamhetsområden omfattade

eller efter genomförandet av den beslutade kommunindelningsreformen

och eventuella senare kommunindelningsändringar komme att omfatta del

av kommun. För att ernå anpassning av samtliga lokalsjukkassors verksamhetsområden

till den vid varje tidpunkt gällande kommunindelningen

erfordrades sålunda ytterligare en bestämmelse, som gåve tillsynsmyndigheten

befogenhet att påfordra erforderliga åtgärder av sådana kassor, vilkas

verksamhetsområden icke överensstämde med kommunindelningen. En bestämmelse

av sådant innehåll borde intagas i 41 §.

Som en följd av den föreslagna ändringen i 4 § föreslår pensionsstyrelsen

slutligen en däremot svarande jämkning i 5 §.

Remissyttrandena.

Vad pensionsstyrelsen sålunda föreslagit har ej mött gensaga.

Departementschefen.

Under förarbetena till lagen om allmän sjukförsäkring anfördes, att

lokalsjukkassorna borde vara så stora, att en tillräcklig riskfördelning

vunnes samt möjlighet öppnades att bekosta utgifterna för särskild expedition

och en därstädes anställd tjänsteman. En ur dessa synpunkter lämplig

indelning i lokalsjukkasseområden ansågs kunna vinnas, om varje kommun

efter kommunindelningsreformens genomförande finge utgöra ett

lokalsjukkasseområde. Det förutsattes emellertid, att om någon eller några

kommuner icke skulle erhålla ur sjukförsäkringssynpunkt tillräcklig storleksordning

en sammanslagning av flera kommuner finge ske till ett lokalsjukkasseområde.

De flesta lokalsjukkassorna ha numera anpassat sina verksamhetsområden

så att dessa sammanfalla med den nya kommunindelningen. Att så

skett beror helt naturligt främst på att man velat öppna möjlighet för

kassorna att bli antagna till lokalsjukkassor i sjukförsäkringslagens bemärkelse,

men en bidragande orsak till de beslut som fattats i kassorna

är otvivelaktigt, att man ansett en dylik anpassning vara till gagn även för

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

den frivilliga försäkringen. Fördelarna härav ligga också i öppen dag.

Genom att kassorna bli större och färre till antalet, blir riskfördelningen

jämnare och kassornas ekonomiska ställning starkare, det inre arbetet kan

rationaliseras på olika sätt, samarbetet mellan olika kassor göras mera

smidigt och pensionsstyrelsens tillsynsverksamhet underlättas.

På ett och annat håll har man emellertid icke velat frångå den nuvarande

indelningen. Som skäl för denna inställning har anförts, att en utvidgning

av lokalsjukkassornas verksamhetsområden skulle kunna försvåra kontakten

mellan vederbörande kassa och medlemmarna. Detta skäl synes emellertid

icke böra tillmätas avgörande betydelse. Kommunikationerna äro nu

bättre än tidigare och kassornas administration kännetecknas av en större

smidighet än förr. Bl. a. anlitas postgirot numera i stor utsträckning för

in- och utbetalningar. Om avståndet till kassans expedition likväl i något

fall skulle vara till nackdel för någon del av medlemsstocken, kan denna

olägenhet avhjälpas genom att avdelningskontor inrättas eller ortsombud

utses för viss eller vissa delar av verksamhetsområdet.

Med hänsyn till vad nu anförts tillstyrker jag att pensionsstyrelsens förslag

genomföres. Såsom pensionsstyrelsen uttalat kräver förslagets genomförande

dels vissa ändringar i 4 och 5 §§ sjukkasseförordningen och dels

en helt ny bestämmelse, som ger pensionsstyrelsen möjlighet att ingripa

mot kassa, vars verksamhetsområde icke överensstämmer med kommunindelningen.

Med hänsyn till att en kommunindelningsändring kan beröra

även centralsjukkassas verksamhetsområde, bör denna bestämmelse utformas

på sådant sätt att ingripande kan ske jämväl mot dylik kassa. Bestämmelsen

synes lämpligen böra införas i 42 § sjukkasseförordningen.

Samarbetet mellan erkända sjukkassor.

Gällande bestämmelser.

Enligt 6 § andra stycket sjukkasseförordningen åligger det lokalsjukkassa

att utöva nödig sjukkontroll och uppbära medlemsbidrag för den

centralsjukkassa, vilken medlemmarna tillhöra, samt att i övrigt tillhandagå

nämnda kassa vid fullgörande av dess uppgifter. En bestämmelse härom

skall vara intagen i varje lokalsjukkassas stadgar.

I övrigt innehåller sjukkasseförordningen icke några föreskrifter om

skyldighet för sjukkassor att samarbeta med varandra.

S jukförsäkringslagen.

Enligt 87 § sjukförsäkringslagen har lokalsjukkassa att på begäran av

den centralsjukkassa, vartill den är ansluten, utöva nödig sjukkontroll och

att för centralsjukkassans räkning utbetala sjukhjälp. I fråga om den frivilliga

försäkringen är lokalsjukkassan dessutom skyldig att enligt centralsjukkassans

bestämmande för dess räkning meddela sådan försäkring och

handhava uppbörden av avgifterna för densamma. Centralsjukkassa är å

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. I samt. nr 35.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

sin sida enligt 88 § första stycket pliktig att utan ersättning biträda ansluten

lokalsjukkassa vid dennas bokförings- och statistikarbete och att

jämväl i övrigt bistå lokalsjukkassan i dennas arbete. Lagen innehåller

härutöver i 59 § ett allmänt stadgande om skyldighet för såväl centralsom

lokalsjukkassa att enligt bestämmelser, som meddelas av tillsynsmyndigheten,

utgiva sjukhjälp och utöva sjukkontroll för annan kassas räkning.

I stadgandet föreskrives dessutom, att kassorna även i övrigt skola

genom samarbete underlätta tillämpningen av sjukförsäkringslagen.

Pensionsstyrelsens förslag.

Enligt vad pensionsstyrelsen uttalar är det vanligt, att lokalsjukkassa

erhåller vederlag för utövande av sjukkontroll, uppbärande av medlemsavgifter

och utförande av andra arbetsuppgifter för vederbörande centralsjukkassas

räkning. Det hade emellertid förekommit, att länscentralsjukkassas

ombudsförsamling, vilken till största delen utsåges vid lokalsjukkassornas

årsmöten, mot centralsjukkassastyrelsens bestämda mening beslutat

att centralsjukkassan för biträde av angiven art skulle lämna lokalsjukkassorna

vederlag, som icke stått i rimligt förhållande till arbetets

omfattning och som uppgått till större belopp än den i centralsjukkassans

avgifter ingående förvaltningskostnadsdelen medgivit. Till förebyggande

härav syntes det önskvärt, att beslut av centralsjukkassa om utgivande av

vederlag för biträde, som ansluten lokalsjukkassa lämnat, underställdes

tillsynsmyndigheten för godkännande. Stadgandet om skyldighet för lokalsjukkassa

att tillhandagå centralsjukkassan vid fullgörande av dess uppgifter

syntes med hänsyn härtill böra kompletteras med en föreskrift om

sådant underställande.

Pensionsstyrelsen erinrar i fortsättningen om att bestämmelser saknas

i sjukkasseförordningen angående skyldighet för centralsjukkassa att biträda

ansluten lokalsjukkassa och angående samarbete mellan de olika

erkända kassorna. För befrämjandet av en god medlemsvård syntes det

angeläget att bestämmelser i nämnda båda hänseenden intoges i sjukkasseförordningen.

Remissyttrandena.

Pensionsstyrelsens förslag i detta hänseende har lämnats utan erinran.

Departementschefen.

Jag delar pensionsstyrelsens uppfattning, att sjukkasseförordningen bör

innehålla mera utförliga bestämmelser om skyldighet för de erkända sjukkassorna

att samarbeta med varandra än vad som f. n. är fallet. Dessa

bestämmelser böra utformas med ledning av motsvarande regler i sjukförsäkringslagen.

Med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört om att länscentralsjukkassornas

ombudsförsamling ibland beslutat utgiva oskäligt

stort vederlag för biträde, som lämnats av ansluten lokalsjukkassa, kan

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

jag tillstyrka, att beslut om dylikt vederlag skall underställas tillsynsmyndigheten

för godkännande. Bestämmelser i nu angivna hänseenden

synas böra upptagas i en ny paragraf, betecknad 6 a §, vilken således bl. a.

kommer att ersätta det nuvarande stadgandet i 6 § andra stycket.

De erkända sjukkassornas skyldighet och rättighet att bedriva annan

verksamhet.

Gällande bestämmelser.

Enligt 8 § sjukkasseförordningen är erkänd sjukkassa pliktig att inom

sitt verksamhetsområde, jämväl såvitt angår andra än kassans medlemmar,

biträda vid handhavandet av annan statlig social- eller understödsverksamhet.

För sitt biträde härvid skall kassan erhålla skäligt vederlag, som bestämmes

av Konungen. Utövas verksamhet av nu angiven art av annan än

staten, står det erkänd sjukkassa fritt att mot skäligt vederlag åtaga sig

särskilda arbetsuppgifter inom sitt verksamhetsområde. Om åtagandet medför

ekonomiska förpliktelser för kassan, skall tillsynsmyndighetens samtycke

dock inhämtas. Utöver vad nu sagts får erkänd sjukkassa ej utöva

annan verksamhet än som avses i sjukkasseförordningen.

I detta sammanhang må nämnas, att 15 § sjukkasseförordningen, som

handlar om överflyttning från en kassa till en annan, i sjätte stycket innehåller

en regel, enligt vilken överflyttningsbestämmelserna — för den händelse

Konungen träffat överenskommelse därom med främmande stat —

skola äga motsvarande tillämpning beträffande person, som avses i överenskommelsen.

Sjukförsäkringslagen.

I 58 § första stycket sjukförsäkringslagen stadgas, att allmän sjukkassa

ej må bedriva annan verksamhet än som föreskrives eller medgives i lagen.

Enligt samma paragrafs andra stycke är allmän sjukkassa i den mån

Konungen så förordnar pliktig att inom sitt verksamhetsområde, jämväl

såvitt angår andra än kassans medlemmar, biträda vid handhavandet av

annan statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet ävensom att

tillställa socialregistret behövliga uppgifter. För sitt biträde vid ifrågavarande

försäkrings- eller understödsverksamhet må kassan, om det finnes

påkallat till följd av den kassan sålunda anförtrodda verksamhetens omfattning,

erhålla ersättning enligt de grunder Konungen bestämmer.

I motsats till sjukkasseförordningen innehåller sjukförsäkringslagen icke

någon bestämmelse om rätt för kassa alt åtaga sig arbetsuppgifter för sådan

social försäkrings- eller understödsverksamhet, som ej bedrives av staten.

Pensions styrelsens förslag.

Pensionsstyrelsen föreslår, alt bestämmelserna i sjukkasseförordningen

om skyldighet för erkänd sjukkassa att biträda vid statlig social försäkringseller

understödsverksamhet erhålla samma utformning som motsvarande

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

bestämmelser i 58 § andra stycket sjukförsäkringslagen, dock med det

undantaget, att föreskriften om skyldighet att tillställa socialregistret uppgifter

såsom obehövlig icke medtages.

Vidare finner pensionsstyrelsen erforderligt, att en föreskrift intages i

sjukkasseförordningen om skyldighet för erkänd sjukkassa att utöva sjukförsäkringsverksamhet,

varom Konungen träffat överenskommelse med

främmande stat. Enligt vad styrelsen uttalar har erfarenheten nämligen

visat, att det vid dylik överenskommelse kan vara nödvändigt att avvika

från sjukkasseförordningen såväl beträffande den främmande statens medborgare

som beträffande medlemmar i erkänd sjukkassa, vilka vistas i den

främmande staten. I samband härmed föreslås, att 15 § sjätte stycket utgår.

De nuvarande bestämmelserna om rättighet för erkänd sjukkassa att

åtaga sig arbetsuppgifter rörande social försäkrings- eller understödsverlcsamhet,

som utövas av annan än staten, böra enligt pensionsstyrelsens mening

bibehållas, ehuru de sakna motsvarighet i lagen om sjukförsäkring.

Med hänsyn till att dylikt åtagande regelmässigt torde kunna medföra

ekonomiska förpliktelser, syntes föreskriften dock böra omarbetas så, att

tillsynsmyndighetens medgivande alltid bleve erforderligt.

Remissyttrandena.

Pensionsstyrelsens förslag har ej heller i detta hänseende föranlett någon

kritik.

De partemen tscliefen.

I fråga om de erkända sjukkassornas skyldighet resp. rättighet att biträda

vid annan social försäkrings- eller understödsverksamhet innebär pensionsstyrelsens

förslag icke någon annan saklig ändring i förhållande till vad

som nu gäller än att medgivande från tillsynsmyndigheten föreslås bli

obligatoriskt, om sjukkassa vill biträda vid dylik verksamhet, som bedrives

av annan än staten. Mot denna inskränkning i kassornas frihet har någon

erinran icke framställts under remissbehandlingen. Även jag anser förslaget

böra genomföras.

För att göra det möjligt att i överenskommelse med främmande makt

rörande ömsesidighet i fråga om sjukförsäkringsförmåner intaga föreskrifter,

som avvika från sjukkasseförordningen, har pensionsstyrelsen vidare

föreslagit skyldighet för sjukkassorna att utöva verksamhet i enlighet med

vad dylik överenskommelse innehåller. En bestämmelse av denna innebörd

synes motiverad och jag tillstyrker därför, att även detta förslag genomföres.

Om så sker skulle sjukkassorna t. ex. kunna åläggas att utgiva sjukhjälp

till egna medlemmar, som insjukna utomlands, enligt andra grunder

än som angivas i sjukkasseförordningen, eventuellt enligt bestämmelser

som gälla för sjukkassor i det främmande landet. Vidare skulle svenska

sjukkassor kunna åläggas att utbetala sjukhjälp till sjukkassemedlemmar

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

från främmande stat, vilka insjukna här i riket, med rätt att återfå utgivet

belopp av vederbörande kassa i utlandet; de svenska kassorna skulle med

andra ord kunna fungera som ombud för sjukkassor i annat land. I detta

sammanhang må nämnas, att visst förberedelsearbete redan verkställts i

syfte att åstadkomma överenskommelser med Danmark, Island och Norge

om sjukhjälp till sjukkassemedlem, som insjuknar vid tillfällig vistelse

i grannlandet. Därvid har man bl. a. diskuterat möjligheten att föreskriva

skyldighet för erkänd sjukkassa att icke blott utgiva utan också själv

svara för viss sjukhjälp till sjukkassemedlem från grannland, vilken insjuknar

inom den svenska kassans verksamhetsområde. Enligt min mening

bör den nu förevarande bestämmelsen utformas på ett sådant sätt, att

det icke blir uteslutet att ålägga de erkända sjukkassorna dylik skyldighet,

givetvis under förutsättning att svenska sjukkassemedlemmar erhålla motsvarande

förmåner, om de insjukna i grannlandet. Skulle en överenskommelse

av detta innehåll anses böra komma till stånd -—- till denna fråga

anser jag mig icke nu kunna taga ställning — bör det naturligen tillses,

att enskilda kassor icke härigenom iklädas några betungande skyldigheter.

Genomföres en ändring i överensstämmelse med vad nu anförts synes

sjätte stycket av 15 § kunna utgå.

Villkoren för inträde i erkänd sjukkassa.

Gällande bestämmelser.

Enligt 9 § tredje stycket sjukkasseförordningen får inträde i erkänd

sjukkassa endast beviljas den, som fyllt 15 men icke 50 år, har god hälsa

och icke är behäftad med lyte, vilket medför eller skäligen kan förväntas

medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i

större utsträckning. De nu angivna inträdesvillkoren gälla dock icke i vissa

uppräknade fall, bl. a. då med tillsynsmyndighetens medgivande inträde

beviljas medlemmar av förening eller annan sammanslutning, vilken träffat

överenskommelse därom med kassan.

För rätt till inträde i lokalsjukkassa stadgas i 10 § en åldersgräns av 40

eller, om inträde sökes inom 12 månader från det kassan antagits till erkänd

sjukkassa, 45 år. Samma åldersgräns gäller enligt 11 § i fråga om rätt till

direkt inträde i centralsjukkassa.

Nämnas må i detta sammanhang, att sjukkasseförordningen icke innehåller

några bestämmelser rörande förutsättningarna för att sjukkassemedlem

skall få övergå till mera omfattande sjukhjälp än den han tillförsäkrat

sig vid inträdet.

Pensions styrelsens förslag.

Pensionsstyrelsen föreslår, alt högsta åldersgränsen för rätt till inträde

i erkänd sjukkassa höjes från 40 till 55 år samt att möjlighet öppnas för

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

de kassor, som så önska, att med tillsynsmyndighetens medgivande intaga

föreskrift i stadgarna om rätt till inträde även för personer, som fyllt

55 år men icke 60 år.

I sin motivering härtill framhåller pensionsstyrelsen, att flertalet kassor

genom bestämmelser i stadgarna höjt högsta inträdesåldern till 50 år. Härefter

anföres.

Begränsningen av tillträdesrätten till den statsunderstödda sjukförsäkringen

har stadgats i syfte att förebygga att kassorna utsatte sig för alltför

betungande risker. De senaste årtiondena ha kännetecknats bl. a. av en fortskridande

dödlighetsförbättring, vilken medfört ett ökat kvarstannande i

aktivt arbete även av personer i de högre levnadsåldrarna. Detta förhållande,

som kan förutsättas ha sin grund i ett alltmer förbättrat hälsotillstånd hos

befolkningen, utgör enligt pensionsstyrelsens mening ett starkt skäl för att

högsta inträdesåldern i kassorna höjes utöver den nu gällande. Ett ytterligare

skäl härför synes vara, att statsmakternas år 1946 fattade beslut

om införande av obligatorisk sjukförsäkring torde ha medfört, att åtskilliga

personer i avvaktan på ikraftträdandet av denna reform underlåtit att

före uppnåendet av högsta föreskrivna inträdesåldern ansöka om medlemskap

i erkänd sjukkassa. Sedan den obligatoriska sjukförsäkringen uppskjutits,

ha dessa personer förlorat möjligheten att på individuell väg vinna

medlemskap i erkänd sjukkassa. Det synes rimligt, att åtgärder vidtagas,

så att möjlighet till inträde åter öppnas för dylika personer.

Pensionsstyrelsen framhåller emellertid vikten av att kassorna, därest

den föreslagna höjningen av inträdesåldern kommer till stånd, med största

noggrannhet pröva ansökningar om inträde från personer i de högre levnadsåldrarna,

främst i syfte att hindra att höjningen av åldersgränsen leder

till ett dåligt medlemsurval. Vidare borde av tillsynsmyndigheten tillses,

att i kassornas stadgar intoges bestämmelser om särskilda tilläggsavgifter

för sjukpenningförsäkrade medlemmar, som vid inträdet fyllt 50 (resp. 55)

år. Dylika tilläggsavgifter upptogos redan nu för medlemmar med inträdesålder

av 40 år och däröver.

Pensionsstyrelsen erinrar i fortsättningen om att sjukkasseförordningen

saknar bestämmelser om förutsättningarna för att sjukkassemedlem skall

äga övergå från mindre till mera omfattande sjukhjälp. I kassornas stadgar

hade emellertid intagits föreskrifter, enligt vilka sådan övergång finge

beviljas endast under förutsättning att de för inträde angivna villkoren i

fråga om ålder och hälsotillstånd vore uppfyllda. Pensionsstyrelsen föreslår

att en bestämmelse härom intages i 9 § sjukkasseförordningen.

I samband härmed föreslår pensionsstyrelsen vidare, att 9 § omarbetas

så, att icke blott inträde utan även övergång till mera omfattande sjukhjälp

kan beviljas kollektivt, oaktat villkoren i fråga om ålder och hälsotillstånd

ej äro uppfyllda, samt att anställda hos viss arbetsgivare i detta hänseende

likställas med medlemmar av förening eller annan sammanslutning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

23

Remissyttrandena.

Beträffande åldersgränsen för rätt till inträde i erkänd sjukkassa

anför Svenska sjukkasseförbundet.

För en höjning av åldersgränsen för individuellt inträde till 55 år talar

bl. a. att, såvitt är för förbundet känt, personer i åldrarna mellan 50 och

55 år i allmänhet icke uppvisa nämnvärt högre sjuklighet än den som

förekommer hos personer, som enligt de för närvarande gällande bestämmelserna

i avseende å högsta inträdesålder uppfylla villkoren för inträde.

Med hänsyn till angelägenheten av att så många som möjligt av de personer,

vars hälsotillstånd icke kan förväntas leda till anspråk på sjukhjälp

i onormal utsträckning, kunna tillförsäkras medlemskap av erkänd sjukkassa,

vill förbundet tillstyrka förslaget om en höjning av åldersgränsen

för inträde till 55 år att obligatoriskt tillämpas i samtliga ex-kända sjukkassor.

Vad beträffar den föreslagna möjligheten för kassor, som så önska,

att med tillsynsmyndighetens medgivande i stadgarna införa bestämmelser

om rätt till inträde jämväl för personer i åldrar mellan 55 och 60 år må

framhållas, att öppnandet av en dylik möjlighet måste förväntas komma

att leda till att olika högsta åldersgränser komma att gälla för inträde i

olika kassor. Härigenom skulle en önskvärd enhetlighet i detta viktiga

avseende icke kunna förverkligas. Enligt förbundets uppfattning bör icke

lagstiftningen så utformas att en persons möjlighet att ansluta sig till försäkringen

blir beroende av inom vilken sjukkassas verksamhetsområde,

personen är bosatt. Ett ytterligare skäl, som talar emot en högre åldersgräns

än 55 år, utgör det förhållandet att sjukligheten för personer, som

uppnått 55 års ålder, enligt tillgänglig sjukstatistik visar en bestämd tendens

att öka.

Även medicinalstyrelsen anser, att åldersgränsen för rätt till inträde bör

vara densamma i alla kassor. Med hänsyn till att sjukdomsfrekvensen stege

raskt efter 50-årsåldern borde gränsen sättas vid 55 år. Läkarundersökning

borde vara obligatorisk för alla inträdessökande över 50 år, helst över

45 år, och läkarintyget för inträde borde utfärdas enligt formulär, som

fastställts av pensionsstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter, om man icke skulle kunna höja

inträdesåldern ännu mera än pensionsstyrelsen föreslagit. Enligt förbundets

mening måste det principiellt sett anses önskvärt att alla personer oavsett

ålder kunde beredas medlemskap i erkänd sjukkassa. Denna liberalare

regel hade ju också föreslagits skola gälla för kollektivt ansluten medlem.

Självfallet måste den i de högre åldrarna ökade sjukhjälpsrisken kompenseras

med högre avgifter.

Sveriges läkarförbund, som icke har något att erinra mot de föreslagna

höjningarna av inträdesåldern, påpekar, att några speciella möjligheter att

pröva ansökningar från äldre personer med större noggrannhet än som

kan ske beträffande andra ansökningar ej torde stå till buds. En höjning

av åldersgränsen måste under alla omständigheter leda till ett ur risksynpunkt

sämre medlemsurval, medförande ökade utgifter för sjukvårds
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

ersättning och sjukpenning. Då man ginge att höja inträdesåldern måste

man ha denna konsekvens fullt klar för sig.

Vad angår pensionsstyrelsens förslag att vidga möjligheterna till k o 1- 1 ek t i vt inträde och kollektiv övergång till mera omfattande sjukhjälp

uttalar Svenska sjukkasseförbundet, att ett genomförande av förslaget

i denna del skulle bereda kassorna möjligheter att på ett effektivt sätt öka

medlemsanslutningen. Särskilt det förhållandet att det vore möjligt att till

sjukkassorna kollektivt ansluta anställda vid olika företag skulle enligt

förbundets uppfattning komma att visa sig vara av mycket stor betydelse.

Inom den sjukförsäkringsverksamhet, som bedreves exempelvis av vissa

försäkringsbolag, förekomme numera i alltmera ökad omfattning kollektiv

anslutning till försäkringen av anställda genom förmedling av vederbörande

arbetsgivare eller de anställdas organisationer. Det förefölle rimligt, att de

erkända sjukkassorna icke av formella skäl hindrades tillämpa motsvarande

förfaringssätt för vinnande av ökad medlemsanslutning. Det vore i

högsta grad önskvärt att de ändrade bestämmelserna erhölle en utformning,

vilken vid tillämpningen möjliggjorde en smidig anpassning av kollektivanslutningsförfarandet

efter de skiftande förhållanden, som förelåge

eller som kunde komma att uppstå beträffande särskilt sammansättningen

av de persongrupper som borde kunna komma i fråga för dylik anslutning.

Det vore endast att hälsa med största tillfredsställelse att bestämmelser

förutsattes införda i sjukkasseförordningen möjliggörande kollektiv övergång

från mindre till mera omfattande sjukhjälp enligt samma principer

som för kollektivanslutningen.

En mera kritisk ståndpunkt intager Sveriges läkarförbund, som finner

det tvivelaktigt, om de praktiska skäl, vilka tala för kollektivanslutning

utan iakttagande av eljest gällande villkor i fråga om ålder och hälsotillstånd,

verkligen äro så starka, att de väga tyngre än den orättvisa gentemot

de individuellt anslutna, som nämnda förfaringssätt innebär.

Folksam anför.

Om det i nuvarande penningpolitiska läge icke är möjligt att tillgodose

sjukkasserörelsens önskemål om höjt statsbidrag, återstår för att nå resultat

endast den utvägen att övertyga en större del av medborgarna om att

det är i deras intresse, att de avstå en större del än hittills av sina inkomster

för att skaffa sig ett bättre skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom. För att

nå största möjliga effekt torde det emellertid vara nödvändigt att man

arbetar efter delvis andra principer än de, som nu tillämpas inom sjukkasserörelsen.

Det förefaller som om det mest brännande behovet av ökat skydd skulle

gälla arbetstagare utan sjuklön och mindre företagare, som äro jämställda

med dessa i ekonomiskt avseende och beträffande en sjukdoms inverkan

på förvärvsmöjligheten. Den förstnämnda gruppen ger utomordentliga

förutsättningar för kollektiva lösningar av försäkringsfrågan. Erfarenheten

visar att mycket stort intresse också förefinnes inom denna grupp för

dylika lösningar. I Folksam är f. n. 1 milj. arbetstagare kollektivt försäk
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Mctj:ts proposition nr 35.

rade för olycksfall utom arbetet, i många fall även för sådana ryggåkommor,

som icke berättiga till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen,

och i mindre utsträckning för sjukdom i allmänhet. Den sistnämnda försäkringsformen

upptogs för något år sedan försöksvis i större skala än

tidigare, då det stod klart att lagen om allmän sjukförsäkring icke omedelbart

skulle träda i kraft och då det på många håll uppenbarligen var ett

allmänt önskemål om omedelbara positiva åtgärder.

Enligt Folksams erfarenhet fordra kollektiva försäkringar en betydande

smidighet i fråga om premier, villkor o. s. v. och att skilda önskemål

grundade på gruppens särart i det ena eller andra avseendet kunna tillgodoses.

Det är vidare Folksams uppfattning att det är betydelsefullt, att

man så långt möjligt anpassar premierna till det självkostnadspris, som är

befogat för de olika grupperna. Därigenom uppnår man bl. a. den betydande

fördelen av en positiv medverkan från gruppens sida, när det gäller att

tillse att utnyttjandet av försäkringen hålles inom sunda gränser.

Det är antagligt att de i produktionen verksamma har en mindre sjukrisk

än genomsnittet av befolkningen eller i alla händelser en mindre

anmälningsfrekvens, och att sålunda självkostnadspriset för en sjukpenningförsäkring

åt grupper exempelvis av arbetstagare kan bli lägre än

för den del av den nuvarande sjukförsäkringen, för vilken statsbidraget

ej har någon effekt. Det mest angelägna i dagens läge synes vara att man

begagnar denna utväg, som ger helt andra möjligheter än en stor höjning

av det sällan utnyttjade maximibeloppet, att något så när tillfredsställande

försäkra stora grupper, för vilka sjukförsäkring är särskilt nödvändig.

Då det med hänsyn till statsunderstödet sannolikt icke kan bli lägre

avgifter i kollektiv sjukförsäkring, som icke skall omfatta sjukvårdsersättning,

än i de lägre sjukpenningklasser, som nu anlitas vid individuell

anslutning, bör man vid normal aktivitet från sjukkasserörelsens sida

kunna räkna med att även de kollektivt försäkrade, genom individuell

anslutning till sjukkassan, solidariskt deltaga i totalitetens risk för sjukdom

i den utsträckning man rimligen kan fordra. Lika naturligt som det

är att man i den statsunderstödda sjukkassan vid tämligen låga försäkringsbelopp

utgår från lika avgifter (med undantag endast för medlemmar med

sen inträdesålder) lika rimligt synes det vara att vid högre kompensationsgrader

konstaterbara riskskillnader mellan olika grupper får taga sig uttryck

i differentierade premier.

Folksam uttalar slutligen som sin uppfattning, att ett effektivare utnyttjande

av den kollektiva försäkringsformen — vid sidan av en målmedveten

anslutning av individuella medlemmar i sjukkassorna och en

effektiv påverkan på medlemmarna att anpassa sjukpenningen efter det

ökade behovet — bör kunna medföra eu betydande förbättring av anslutning

och sjukpenningstandard. Då en kollektiv försäkring erfordrade en

smidighet, som icke syntes kunna inrymmas i en sjukkasseförordning,

borde sjukkassorna på det ena eller andra sättet beredas tillfälle att under

samma fria former och på samma betingelser som enskilda försäkringsgivare

bedriva anskaffning av dylika försäkringar vid sidan av sin vanliga

av sjukkasseförordningen reglerade och av staten understödda verksamhet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

Departementschefen.

För närvarande äger varje person i åldern 15—40 år rätt att vinna

inträde i erkänd sjukkassa under förutsättning att vissa andra inträdesvillkor

äro uppfyllda. Den övre åldersgränsen kan emellertid genom beslut

av kassorna höjas till högst 50 år. Så har också skett i stor utsträckning.

Pensionsstyrelsens förslag innebär, att den övre åldersgränsen fastställes

generellt till 55 år med rätt för de kassor, som så önska och som

erhålla tillsynsmyndighetens medgivande därtill, att höja gränsen till 60 år.

De skäl, som pensionsstyrelsen anfört för höjning av inträdesåldern,

synas mig bärande, och jag tillstyrker därför att en höjning kommer till

stånd. I likhet med sjukkasseförbundet och medicinalstyrelsen anser jag

emellertid, att en och samma åldersgräns bör gälla i alla kassor. Med tanke

på att risken för sjukdomar stiger avsevärt, sedan 50-årsåldern passerats,

och då åldersgränsen för rätt att vinna tillträde till frivillig försäkring

enligt lagen om allmän sjukförsäkring satts vid 55 år, synes det lämpligt

att fastställa även nu ifrågavarande gräns till 55 år.

Med anledning av medicinalstyrelsens förslag om obligatorisk läkarundersökning

av inträdessökande, som uppnått viss ålder, har jag inhämtat, att

inträdesansökningar från äldre personer redan nu regelmässigt underställas

förtroendeläkare hos centralsjukkassa eller medicinalstyrelsens

representant i centralsjukkassas styrelse. Jag förutsätter, att så kommer

att ske även i fortsättningen, och anser det under sådana omständigheter

icke erforderligt att i sjukkasseförordningen intaga en föreskrift om obligatorisk

läkarundersökning. Ej heller synes det erforderligt att föreskriva, att

läkarintyg skall utfärdas enligt formulär, som fastställts av pensionsstyrelsen

i samråd med medicinalstyrelsen. I det följande kommer jag nämligen

att föreslå, att tillsynsmyndigheten skall äga fastställa alla formulär,

som äro erforderliga för kassornas verksamhet. Att tillsynsmyndigheten, då

fråga är om formulär till läkarintyg, skall samråda med medicinalstyrelsen

följer av kungörelsen den 31 december 1915 (nr 597) angående ordningen

för fastställande av formulär till vissa läkarintyg m. m.

Sjukkasseförordningen innehåller icke några bestämmelser om förutsättningarna

för övergång från mindre till mera omfattande sjukhjälp men

enligt kassornas stadgar gälla samma villkor för dylik övergång som för

inträde. Denna stadgeföreskrift synes vara av så grundläggande betydelse

att den, såsom pensionsstyrelsen föreslagit, bör upptagas i själva förordningen

och då lämpligen i dess 9 §. Härvid bör dock undantag göras för

det fall, att fråga är om höjning av sjukpenning, som tidigare nedsatts

med tillämpning av de nya överförsäkringsregler, som jag ämnar föreslå

skola införas i 27 §. Till denna senare fråga återkommer jag vid behandlingen

av spörsmålet om sjukpenningens storlek.

De i 9 § sjukkasseförordningen stadgade inträdesvillkoren i fråga om

ålder och hälsotillstånd behöva icke vara uppfyllda, då inträde i sjukkassa

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

sker kollektivt. Dylikt inträde får enligt nu gällande bestämmelser beviljas

medlemmar av förening eller annan sammanslutning, under förutsättning

att föreningen eller sammanslutningen träffat överenskommelse därom med

vederbörande kassa samt tillsynsmyndigheten godkänt överenskommelsen.

Pensionsstyrelsen har föreslagit sådan ändring i dessa bestämmelser att

övergång från mindre till mera omfattande sjukhjälp likställes med inträde

samt att de möjligheter, som sålunda komma att föreligga för medlemmar

av förening eller annan sammanslutning att kollektivt vinna inträde i

erkänd sjukkassa eller tillförsäkra sig större förmåner från sådan kassa,

vidgas till att omfatta även anställda hos viss arbetsgivare. För egen del

anser jag, att ett genomförande av förslaget i denna del är förenat med

fördelar. Särskilt det förhållandet, att medlemmar av en sammanslutning

icke kunnat på kollektiv väg uppflyttas till högre sjukpenningklass medan

andra medlemmar av samma sammanslutning, vilka tidigare icke varit

omtänksamma nog att ingå i sjukkassa, haft möjlighet att kollektivt vinna

inträde för en relativt hög sjukpenning, har på sina håll väckt en berättigad

irritation. Det har också framstått som otillfredsställande att icke

personer, som äro anställda hos samma arbetsgivare, alltid kunna betraktas

som ett kollektiv i förordningens bemärkelse. De nu berörda olägenheterna

avhjälpas genom pensionsstyrelsens förslag. På grund härav tillstyrker jag,

att förslaget genomföres.

Ersättning för utgifter för viss tandvård.

Gällande bestämmelser.

Enligt 22 § första stycket sjukkasseförordningen utgiva sjukkassorna

sjukvårdsersättning vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago kräver

vård av läkare. Ersättningen motsvarar Va av den sjukes utgifter för läkarvården

dock högst 2/3 av det belopp, vartill utgifterna bort uppgå enligt en

av Kungl. Maj :t fastställd läkarvårdstaxa. I utgifterna inräknas kostnader

för läkares resa. Med läkare avses i förevarande sammanhang endast den

som äger behörighet att inom riket utöva läkarkonsten. Sjukvårdsersättning

utgår således icke för behandling, som meddelas av tandläkare.

Vissa framställningar.

I en den 1 februari 1950 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj :t har Sveriges

sjukhustandläkareförening hemställt om utredning rörande möjligheterna

att införa rätt till ersättning från erkänd sjukkassa för viss tandvård.

Förbundet finner det inkonsekvent, att viss tand- och munkirurgisk

behandling, vilken utföres av såväl läkare som tandläkare, skall vara

bidragsgill endast om den utföres av läkare. För patienterna framstode det

som ologiskt och oförklarligt, att de väl kunde erhålla sjukkasseersättning

för t. ex. en operation av käkeysta, som utfördes vid ett lasaretts öronavdelning,

medan ersättning icke utginge om tandläkaren vid samma lasa
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

retts tandvårdsavdelning -— kanske efter remiss från öronavdelningen eller

från annan läkare inom eller utom lasarettet — utförde ingreppet i fråga.

Detta problem hade under de senaste åren i hög grad poängterats genom

inrättandet av särskilda tandvårdsavdelningar vid centrallasaretten. Dylika

avdelningar för speciell tandvårdsverksamhet hade hittills inrättats vid tolv

centrallasarett och utgjorde författningsenligt en förutsättning för statsbidrag

till den av landstingen handhavda folktandvården. Dessa tandvårdsavdelningar

(centraltandpolikliniker) vore i första hand avsedda för

behandling av komplicerade fall, vilka ej kunde behandlas å distriktstandpoliklinikerna.

De hade visat sig fylla ett stort behov såsom remissinstans

för läkare och privatpraktiserande tandläkare vid svårare fall av

sjukdomar i tänder, munhåla och käkar. Föreståndare för dylik centralpoliklinik

förutsattes ha förvärvat särskild utbildning bl. a. i tandkirurgi

och käkortopedi. Vid flertalet övriga centrallasarett, vid större länslasarett

liksom vid motsvarande sjukhus i städerna utanför landsting tjänstgjorde

såsom konsulter tandläkare, vilka besutte särskild erfarenhet i tandkirurgi

och käkortopedi. Förbundet vore av den uppfattningen, att ett fullständigt

inordnande av all tandläkarbehandling under sjukkasseförordningen

skulle medföra icke önskvärda konsekvenser särskilt beträffande statsanslag

och premiesättning, men ansåge, att vissa ingrepp, som voro av den

art att de borde utföras av vid sjukhus verksam specialist, borde kunna

ersättas enligt förordningen.

Liknande synpunkter ha framförts i en den 20 september 1950 dagtecknad

skrivelse, som ledamoten av riksdagens andra kammare, fröken Märta

Öberg, överlämnat till socialdepartementet.

Pensionsstyrelsens förslag.

Pensionsstyrelsen framhåller, att förhållandena särskilt genom tandläkarbristen

äro sådana, att frågan om tandvårdens ställning i sjukförsäkringen

ännu icke är mogen för definitiv lösning. Det borde likväl ej vara uteslutet,

att åtgärder nu vidtoges för att ersättning från sjukförsäkringen skulle utgå

i de förhållandevis få fall, som avsåges i de båda föreliggande, väl motiverade

framställningarna. Pensionsstyrelsen föreslår därför, att i 22 § sjukkasseförordningen

intages en föreskrift om att sjukvårdsersättning skall

utgå, när vid sjukdom, som kräver vård av tandläkare med särskild utbildning

i tandkirurgi, käkprotetik och käkortopedi, vården meddelats vid centraltandpoliklinik

eller allmänt sjukhus.

Remissyttrandena.

Pensionsstyrelsens förslag att sjukvårdsersättning i vissa fall skall utgå

vid sjukdom, som kräver vård av tandläkare, tillstyrkes eller lämnas utan

erinran i yttrandena. Vissa meningsskiljaktigheter föreligga dock om hur

den vård, som skall medföra rätt till ersättning, lämpligen bör avgränsas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposiiion nr 35. 29

»

Enligt vad medicinalstyrelsen uttalar, kommer den av pensionsstyrelsen

föreslagna formuleringen att lämna rum för tvekan i tillämpningen. Risk

förelåge för att utlåtanden i åtskilliga fall koimne att inhämtas från medicinalstyrelsen.

Enligt styrelsens mening vore det ur administrativ synpunkt

angeläget att en dylik ordning undvekes. Bl. a. på grund härav föreslår

medicinalstyrelsen en sådan formulering av ifrågavarande stadgande, att

sjukvårdsersättning utgår för »tandvård, som meddelas vid centraltandpoliklinik,

tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus, då vården avser

behandlingsformer, som finnas angivna i förteckning varom särskilt stadgas».

Denna förteckning borde innefatta sådan tandvård, som avses i 2 §

folktandvårdstaxan, vilken paragraf borde erhålla en häremot svarande

formulering.

Anmärkas må i detta sammanhang, att 2 § folktandvårdstaxan den 7

december 1951 (nr 757) innehåller ett stadgande, enligt vilket behandling

av tandskador av mera svårartad beskaffenhet, som utföres å centralpoliklinik,

icke faller under taxan utan i stället ersättes enligt särskilda bestämmelser,

fastställda av vederbörande huvudman för polikliniken.

Sveriges tandläkarförbund finner den av pensionsstyrelsen föreslagna

avgränsningen olycklig ur såväl patienternas som tandläkarkårens synpunkt

samt anför härom.

Pensionsstyrelsens förslag innebär, att ersättning från sjukkassa skulle

begränsas dels till vissa vårdformer, dels till vissa lokaler. Vad först de av

pensionsstyrelsen åsyftade vårdformerna beträffa äro dessa icke tillfredsställande

avgränsade. Den föreliggande formuleringen giver utrymme till

feltolkningar och utvidgningar. Därest vissa delar av tandvården skola medföra

rätt till ersättning från sjukkassa, böra de behandlingsformer, för

vilka rätt till ersättning sålunda skall komma att medgivas, inskränkas till

vissa avgränsade ingrepp av i huvudsak kirurgisk karaktär, nämligen operation

av käkcysta, amputation av rotspets å tand, utmejsling av retinerad

tand samt anläggande av fixationsförband (med reposition) av brott å

käkben.

Pensionsstyrelsens förslag, att behandlingen för att berättiga till ersättning

från sjukkassa skall vara utförd å vissa lokaler, centraltandpoliklinik

eller allmänt sjukhus, samt endast av där anställda tandläkare, måste förbundet

beteckna såsom orimligt. I tandläkarexamen ingår utbildning i ovannämnda

vårdformer och flertalet tandläkare behandla i sin dagliga praxis

fall av hithörande slag. Dessutom må erinras om att åtskilliga tandläkare,

som ha särskild utbildning i tandkirurgi, käkprotctik och käkortopedi, ha

sin verksamhet förlagd utanför centraltandpoliklinikerna och sjukhusen,

bland annat lärarna vid tandkirurgiska avdelningarna å tandläkarhögskolorna.

Om här avsedd vård begränsas till centraltandpolikliniker och sjukhus,

blir följden, att patienter, som bo långt ifrån behandlingsplatsen och som

önska få erfoderlig behandling ersatt av sjukkassa, få vidkännas resekostnader

och tidsförlust, i stället för att på hemorten bliva behandlade på

vederbörande distriktstandpoliklinik eller av privatpraktiserande tandläkare.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer förbundet, att bestämmelserna

utformas så, att de behandlingsformer, som böra komma i fråga

för ersättning, klart avgränsas samt att varje svensk legitimerad tandläkare

erhåller rätt att utfärda sådant sjukkasseintyg, som medger patienten rätt

till ersättning.

Även Sveriges läkarförbund ifrågasätter, om ersättningen bör begränsas

till de fall, då behandlingen meddelas vid centraltandpoliklinik eller allmänt

sjukhus. Särskilt för personer, bosatta på långt avstånd från centraltandpoliklinik

eller allmänt sjukhus eller där centraltandpolikliniker ej

funnes inrättade, skulle begränsningen medföra nackdelar, varför möjligheterna

att även i andra fall bevilja ersättning syntes böra noggrant prövas.

Departementschefen.

Enligt gällande bestämmelser äga de erkända sjukkassorna ersätta kostnader

för tandvård endast om vården meddelats av läkare och föranletts

av sjukdom. Ersättning för tandvård i vanlig mening utgår således icke

även om den skulle ha meddelats av läkare. När lagen om allmän sjukförsäkring

antogs år 1946, ansågs tiden icke mogen att ändra dessa regler och

lagen gavs därför i förevarande hänseende samma sakliga innehåll som

sjukliasseförordningen. Det förutsattes emellertid, att frågan om tandvårdens

ställning senare skulle omprövas.

Det har icke från något håll ifrågasatts, att denna fråga i hela dess vidd

skulle lösas i nu förevarande sammanhang. Pensionsstyrelsens förslag avser

endast att bestämmelserna om sjukvårdsersättning utvidgas till att avse

även sjukdom, som kräver vård av tandläkare med särskild utbildning i

tandkirurgi, käkprotetik och käkortopedi, dock endast under förutsättning

att vården meddelas vid centraltandpoliklinik eller allmänt sjukhus.

Mot den föreslagna begränsningen till sjukdom, som kräver vård av

tandläkare med viss specialutbildning, ha såväl medicinalstyrelsen som Sveriges

tandläkarförbund anmärkt, att den skulle lämna rum för tvekan i

tillämpningen och lätt kunna ge upphov till feltolkningar. Medicinalstyrelsen

har för sin del förordat, att de behandlingsformer, som avses, i stället

uppräknas i en särskild förteckning. Även jag anser denna metod vara att

föredraga, och jag förordar därför, att den kommer till användning. Det

torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda ifrågavarande förteckning,

som i huvudsak endast bör upptaga svårare former av sjukdom i tänder,

munhåla och käkar, motsvarande vad som avses i 2 § folktandvårdstaxan.

Den andra av pensionsstyrelsen föreslagna begränsningen — dvs. att behandlingen

skall ha meddelats å centraltandpoliklinik eller allmänt sjukhus

— har avstyrkts av Sveriges tandläkarförbund, som ansett, att sjukvårdsersättning

bör utgå oavsett var behandlingen ägt rum. Emellertid är det här

fråga om en nyhet på sjukförsäkringens område, varför det torde vara

anledning att gå fram med försiktighet. Med hänsyn härtill och då det i

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 35.

detta sammanhang endast gäller att i avbidan på genomförandet av den

inledningsvis omnämnda utredningen vidtaga vissa begränsade jämkningar

i sjukkasseförordningen, är jag icke beredd att förorda, att ersättningsmöjligheterna

utsträckas längre än pensionsstyrelsen föreslagit. Med behandling

å centraltandpoliklinik och allmänt sjukhus bör dock — såsom medicinalstyrelsen

förordat -—- likställas behandling vid tandläkarhögskola.

Sjukpenningens storlek.

Gällande bestämmelser.

Enligt 27 § sjukkasseförordningen får erkänd sjukkassa ej utgiva högre

sjukpenning än sex kronor, såvida icke tillsynsmyndigheten lämnat sitt

medgivande därtill.

I förordningen skiljes mellan hel sjukpenning och nedsatt sjukpenning.

Hel sjukpenning utgår vid sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan

eller kräver fullständig avhållsamhet från arbete, och skall vara

bestämd i hela krontal eller i hela krontal ökade med 50 öre. I varje kassa

skall försäkring till hel sjukpenning å en, två, tre och fyra kronor kunna

erhållas. Kassorna äga dock att för försäkring till högre sjukpenning än en

krona i sina stadgar uppställa sådana särskilda villkor, som påkallas för att

uppnå ett skäligt förhållande mellan sjukpenning samt medlems arbetsinkomst

och ekonomiska ställning.

Någon skyldighet att utgiva nedsatt sjukpenning är ej föreskriven, men

de kassor som så önska kunna utfästa dylik sjukpenning för sjukdom, som

ej medför fullständig förlust av arbetsförmågan och ej heller kräver fullständig

avhållsamhet från arbete. Nedsatt sjukpenning skall vara i skälig

mån lägre än hel sjukpenning.

Pensionsstijrelsens förslag.

Pensionsstyrelsen föreslår, att sjukpenningens maximibelopp

höjes från sex till fjorton kronor samt anför som skäl härför.

Den medlemmarna tillförsäkrade genomsnittliga sjukpenningen uppgick

år 1940 till 2: 23 kronor, år 1945 till 2: 21 kronor, år 1948 till 2: 24 kronor

och år 1949 till 2: 25 kronor (preliminärt belopp). Männen äro genomsnittligt

tillförsäkrade högre sjukpenning än kvinnorna, nämligen år 1948 resp.

2: 64 och 1: 86 kronor.

Av de anförda beloppen framgår, att den genomsnittliga sjukpenningen

trots det sjunkande penningvärdet icke nämnvärt förändrats. Försäkringens

effektivitet har sålunda minskat. Sjukpenningens otillräcklighet, särskilt

vad angår familjeförsörjare, anfördes såsom ett av huvudskälen för den

obligatoriska sjukförsäkringen (se bl. a. departementschefens uttalande i

prop. 312/1946, sid. 129).

En av orsakerna till den nuvarande sjukpenningförsäkringens bristande

effektivitet är otvivelaktigt den nu gällande begränsningen av sjukpenningens

storlek, vilken begränsning under åx-ens lopp biivit allt snävare

genom penningvärdets fall. De angivna beloppen för den genomsnittliga

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Mcij:ts proposition nr 35.

sjukpenningen synas visserligen tala för att begränsningen icke skulle vara

av större betydelse. Förhållandet torde emellertid i många fall vara, att en

sjukkassemedlem, som finner sig icke kunna erhålla en för honom tillräcklig

sjukpenning i erkänd sjukkassa, anser sjukvårdsförsäkringen såsom

det för honom huvudsakliga och inskränker sig i fråga om sjukpenningförsäkringen

till ett lågt belopp. Icke sällan torde sådan medlem tillförsäkra

sig högre sjukpenning genom försäkring i annat försäkringsorgan.

Nuvarande begränsning av sjukpenningen torde också utgöra ett hinder

för ökad medlemsanslutning. För närvarande är sålunda sjukpenningförsäkringen

icke lämpad för en arbetsgivare, som i försäkringens form önskar

bidraga till de anställdas försörjning under sjukdom. Pensionsstyrelsen vill

i detta sammanhang nämna, att, enligt vad styrelsen erfarit, vissa fackorganisationer

söka verka för att bestämmelser om arbetsgivarbidrag till

anställdas sjukförsäkringsavgifter i erkänd sjukkassa intagas i kollektivavtal.

Såväl arbetsgivares som arbetstagares inställning till denna fråga

måste i hög grad vara beroende av sjukpenningförsäkringens effektivitet.

Man kan inte heller bortse från att sjukpenningens låga maximibelopp försätter

de erkända sjukkassorna i ett ogynnsamt läge i förhållande till andra

försäkringsorgan. Härvid må också beaktas, att statsbidraget i vad avser

sjukpenningförsäkringen utgår med 50 öre för varje dag kassa utgivit sjukpenning

om minst en krona och sålunda är förhållandevis lågt i de högre

sjukhj älpsklasserna.

Efter den höjning av sjukpenningen inom olycksfallsförsäkringen, som

genomfördes den 1 januari 1949, har olikheten mellan nämnda sjukpenning

och sjukpenningen inom den statsunderstödda sjukförsäkringen blivit än

större. Vid sammanträde med sjukkasserepresentanter den 6 och 7 februari

1951 förklarade sig dessa förorda en höjning av sjukpenningens maximibelopp

inom sjukförsäkringen till fjorton kronor. Även pensionsstyrelsen

finner starka skäl tala för en sådan höjning.

Även i fråga om sjukpenningens minimibelopp föreslår pensionsstyrelsen

en höjning, nämligen från en krona till två kronor. Som skäl

härför anför styrelsen, att en så låg sjukpenning som en krona icke torde

innebära någon nämnvärd hjälp för en försäkrad. Däremot åsamkades

kassorna för avgiftsuppbörd, sjukkontroll, sjukhjälpsutbetalning, redovisning

etc. samma förvaltningskostnader oavsett sjukpenningens storlek.

Sjukpenningens storlek vore vidare utan betydelse för det statsbidrag som

utbetalades.

Vad angår intervallerna mellan sjukhj älpsklasserna

anser pensionsstyrelsen, att något behov av 50-öresintervall icke längre föreligger

samt att intervallerna böra fastställas till två kronor, då sjukpenning

utgår med högre belopp än sex kronor.

I fråga om sjukpenningens storlek innebär alltså pensionsstyrelsens förslag,

att försäkring för sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan

eller kräver fullständig avhållsamhet från arbete, skall kunna erhållas i

varje erkänd sjukkassa för sjukpenning å två, tre, fyra, fem, sex, åtta, tio,

tolv och fjorton kronor.

De nuvarande bestämmelserna om nedsatt sjukpenning ha en
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

ligt vad pensionsstyrelsen uppgiver medfört vissa tillämpningsvårigheter,

särskilt då det gällt att bedöma anspråk på sjukpenning från andra än

löntagare. De kassor, som i sina stadgar haft bestämmelser om nedsatt sjukpenning,

hade numera borttagit dessa ur stadgarna. Med hänsyn härtill och

då lagen om allmän sjukförsäkring icke innehölle någon bestämmelse om

sjukpenning vid nedsatt arbetsförmåga föreslår pensionsstyrelsen att föreskrifterna

härom i sjukkasseförordningen skola utgå.

Pensionsstyrelsen finner det slutligen erforderligt, att gällande bestämmelser

till förhindrande av överförsäkring utvidgas och

kompletteras. För närvarande ägde kassorna att för försäkring till högre

sjukpenning än en krona uppställa sådana särskilda villkor som påkallades

för att uppnå ett skäligt förhållande mellan sjukpenning samt medlems

arbetsinkomst och ekonomiska ställning. En bestämmelse av motsvarande

innebörd borde göras obligatorisk för samtliga kassor. Enligt gällande föreskrifter

hade kassorna icke någon möjlighet att påkalla sänkning av en

sjukpenning, som med hänsyn till medlems ändrade ekonomiska förhållanden

uppenbarligen vore för hög. Sålunda kunde t. ex. en medlem, som

erhållit högsta sjukpenning under tid då han hade en förhållandevis hög

arbetsinkomst, behålla denna sjukpenning även efter det han slutat sitt

arbete. Detta missförhållande skulle bli än mer markant om sjukpenningskalan

höjdes på föreslaget sätt. Kassorna borde därför åläggas att i dylika

fall uppsäga försäkringen i vad den avsåge sjukpenning till för högt belopp.

Denna regel borde emellertid kompletteras med en föreskrift, som gåve

medlem, vilkens försäkring nedsatts, möjlighet att, om de ekonomiska förhållandena

ånyo ändrades, återgå till den tidigare sjukpenningen även om

de i 9 § angivna förutsättningarna för uppflyttning icke vore för handen.

Väntetid enligt 30 § borde icke heller tillämpas i dylikt fall.

Remissyttrandena.

Svenska sjukasseförbundet finner den föreslagna sjukpenningskalan tillfredsställande

konstruerad. Den föranledde emellertid till frågan på vad sätt

man skulle kunna uppnå, att den eftersträvade höjningen av sjukpenningnivån

koinme till stånd. Olika utvägar kunde tänkas. Sålunda skulle avgifterna

för försäkringen för vissa medlemskategorier reduceras, därest

arbetsgivare i ökad omfattning iklädde sig betalningsskyldighet för del av

anställdas avgifter för försäkringen, överläggningar mellan arbetsgivarnas

och de anställdas organisationer borde kunna klarlägga i vad mån denna

väg vore framkomlig. Därest grunderna för statsbidraget ändrades så att

bättre relation än enligt den, som erhölles vid eu tillämpning av gällande

statsbidragsbestämmelser, åstadkommes mellan sjukpenningbelopp och

statsbidrag, skulle möjligheterna till en höjning av sjukpenningnivån mera

allmänt ökas. Förbundet skulle därför med största tillfredsställelse se att

frågan om en ändring av nämnda grunderna upptoges till övervägande så

3 — Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. nr 35.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

snart ske kunde och att i samband därmed också prövades i vilken utsträckning

statsbidraget kunde höjas. Utan en mera avsevärd höjning av statsbidraget

funnes enligt förbundets mening ringa utsikter till uppnående av

den höjning av sjukpenningbeloppen, vartill det föreliggande förslaget ville

öppna de formella möjligheterna.

Folksam anför bl. a.

Såsom huvudsakligt motiv för den föreslagna höjningen av sjukpenningens

maximibelopp anger pensionsstyrelsen, att det nuvarande maximibeloppet

på grund av att det anses för lågt icke endast skulle motverka

anslutning utan också medföra, att man vid anslutning icke ens tecknar sig

för högsta möjliga belopp utan för ett lägre.

Särskilt den senare delen av motiveringen synes vara en generalisering

av undantagsfall. Med minst lika stor framgång skulle man kunna motivera

en sänkning av maximibeloppet från den utgångspunkten, att många

icke teckna någon försäkring alls, då de icke ha råd att teckna försäkring

med högsta nu tillåtna belopp. Det av tillsynsmyndigheten framförda

påståendet, att sjukkassemedlemmar »i många fall», då de icke kunna

erhålla tillräckligt hög sjukpenning i erkänd sjukkassa, inskränka sjukpenningen

där till ett lågt belopp och »icke sällan» tillförsäkra sig högre

sjukpenning i annat försäkringsorgan, saknar varje underlag, när man icke

kan bedöma pris, kvalitet, service osv. inom de olika försäkringsformerna.

Den enda nämnvärda effekten av en höjning av maximibeloppen utan

andra parallella åtgärder torde väl bli, att en större eller mindre del av de

medlemmar, som nu ha ett sjukpenningbelopp av 6 kr och möjligen några

till som icke tidigare gjort sig besvär för höjning med någon krona, komma

att höja sin sjukpenning mer eller mindre kraftigt samt att i fortsättningen

en mindre grupp nyanslutna kommer att teckna sig för högre sjukpenning

än 6 kr. För att bedöma betydelsen härav för den stora frågan om sjukkassans

effektivitet, borde en redogörelse för utvecklingen under senare

år av nyanslutningen till och flyttningen mellan olika sjukpenningklasser

varit av värde. De i pensionsstyrelsens skrivelse nämnda genomsnittsbeloppen

kunna icke ge någon annan uppfattning än att man under det senaste

årtiondet icke gjort några framsteg mot högre sjukpenning trots penningvärdets

försämring.

Det föreslagna nya maximibeloppet 14 kr synes man ha stannat inför

, endast på grund av överensstämmelsen med olycksfallsförsäkringslagens

högsta belopp (utan hustrutillägg) vid tidpunkten för förslagets utarbetande.

Vid första ändring av detta belopp — en höjning har ju för övrigt

föreslagits av socialvårdskommittén i dess nyligen avgivna slutbetänkande

— bortfaller motiveringen för det nu föreslagna maximibeloppet.

Folksam vill icke bestrida, att skäl för en större eller mindre höjning

kunna föreligga. Man behövde endast hänvisa till penningvärdets försämring

under de 20 år som gått, sedan det nuvarande maximibeloppet fastställdes.

Det vore emellertid beklagligt om någon på grund av den anförda

motiveringen för höjningen skulle få den uppfattningen, att förslaget i och

för sig skulle ha någon nämnvärd inverkan på sjukkasserörelsens effektivitet.

Eftersom sjukkasserörelsens företrädare, enligt vad som framginge

av skrivelsen, vid samråd under hand med pensionsstyrelsen i sjukpenning
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

frågan starkt understrukit behovet av ökat statsunderstöd, syntes också de

dela uppfattningen att maximihöjningen i och för sig knappast komme att

ha någon effekt. Det låge väl utanför möjligheternas gräns att uppskatta

den höjning av statsbidraget, som vore nödvändig för att uppnå önskad

effekt. Det förefölle emellertid sannolikt att statsbidragets höjning skulle

behöva vara proportionsvis större än den föreslagna höjningen av sjukpenningbeloppet.

Om maximibeloppet sattes så högt, att man hade anledning

räkna med att det endast utnyttjades i ringa grad, uppkomme risk för ett

mindre gott urval.

Ett lämpligt etappmål för sjukkasserörelsen vore ■— yttrar Folksam

vidare — att i första hand söka få flertalet medlemmar försäkrade inom

ramen för den allmänna sjukförsäkringens obligatoriska belopp, justerade

med hänsyn till penningvärdesförsämringen sedan 1946. Från denna utgångspunkt

vore det motiverat, att maximibeloppet motsvarade den för

försörjaren i normalfamiljen avsedda totala sjukpenningen, lämpligen uppjusterad

till 10 kr (motsvarande en årsavgift av ca 200 kr vid oförändrat

statsunderstöd). Det syntes kunna ifrågasättas, om icke detta belopp i det

nuvarande läget vore ett mera realistiskt maximibelopp inom den för alla

tillgängliga statsunderstödda sjukkassan än det av pensionsstyrelsen föreslagna.

För kollektiv försäkring i de friare former, som tidigare berörts,

borde sjukkassorna vara suveräna att själva bestämma lämpligt belopp i

varje särskilt fall.

Folksam anser, att den nuvarande möjligheten till nedsatt sjukpenning

bör bibehållas och att det är angeläget att den också utnyttjas av kassorna.

Som skäl härför anföres.

Inom olycksfallsförsäkringen — såväl den statliga som den enskilda —

medgives allmänt nedsatt sjukpenning (lägst till en fjärdedel) vid begränsad

arbetsförmåga. Erfarenheten bl. a. från Folksams verksamhet visar, att

den graderade sjukpenningen varit av värde för olycksfallsskadade, vilka

etappvis återvunnit arbetsförmågan och vilka på arbetsplatsen beretts deltidstjänst

med reducerad lön under tillfrisknandet. Man kan visserligen

invända, att en graderad ersättning har mindre betydelse inom sjukförsäkringen,

där den faktiska sjukpenningnivån f. n. är betydligt lägre än

inom olycksfallsförsäkringen. I den mån nivån stiger — en sådan utveckling

är ju avsedd med förslagen om höjning av maximisjukpenningen och

om rätt till kollektiv anslutning — ökar emellertid värdet av en graderad

sjukpenning. För en person, som försäkrat sig för en sjukpenning av

exempelvis 10 kr, måste det vara av ekonomisk betydelse att icke ersättningen

helt upphör, när han konstaterats ej längre vara helt arbetsoförmögen,

utan att han, om partiell arbetsoförmåga därefter kvarstår, kan

erhålla eu visserligen reducerad sjukpenning, till dess han tillfrisknat.

Även Sveriges läkarförbund är av den uppfattningen, att bestämmelserna

om nedsatt sjukpenning icke böra borttagas utan i stället ges en starkare

ställning än för närvarande. Pensionsstyrelsens förslag slode icke i god

överensstämmelse med förhållandena i fråga om normala läkningsförlopp

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

och med den aktuella utvecklingen beträffande terapien. Mellan total arbetsförmåga

och total förlust av arbetsförmågan funnes många mellanstadier.

Ej sällan vore det önskvärt att i terapeutiskt syfte ordinera en patient att

i begränsad utsträckning utföra antingen sitt ordinarie arbete eller också

annat arbete; för sådana fall, då arbetsterapien medförde en begränsad

inkomst, skulle det vara synnerligen önskvärt att nedsatt sjukpenning

kunde utgå. Den omständigheten, att arbetsterapien kommit att tillmätas

allt större värde på olika medicinska områden, gjorde det viktigt att ej

genom ekonomiska restriktioner försvåra dess utnyttjande. Det vore vidare

uppenbart, att det för läkaren i många fall, som visserligen krävde undersökning,

behandling och viss återhållsamhet i yrkesutövningen, icke funnes

anledning föreskriva full avhållsamhet från arbete och icke heller intyga,

att full arbetsoförmåga förelegat. Som exempel på sådana fall kunde nämnas,

att husmödrar i allmänhet vid sjukskrivning i någon utsträckning

kunde utföra husliga sysslor; de borde således enligt de föreslagna bestämmelserna

i allmänhet ej kunna erhålla sjukpenning. Den omständigheten,

att den nedsatta sjukpenningen ej kommit att tillämpas i större utsträckning

kunde ej anses utgöra tillräckligt skäl för att helt borttaga möjligheten

att differentiera sjukpenningen. Enligt läkarförbundets bestämda

uppfattning borde man söka åstadkomma en utveckling i rakt motsatt riktning

mot den av pensionsstyrelsen förordade. Härför talade även ekonomiska

skäl och arbetsmarknadssynpunkter; man borde söka uppmuntra ett

flitigare utnyttjande av möjligheten till partiellt deltagande i arbete med

bibehållen partiell sjukpenning.

Departementschefen.

En av de mest framträdande bristerna hos den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen

är, att sjukkassemedlemmarna i stor utsträckning äro försäkrade

för en så låg sjukpenning, att det skydd mot inkomstbortfall vid

sjukdom, som försäkringen avser att lämna, är otillräckligt. Att försäkringen

saknar erforderlig effektivitet i detta hänseende framgår med all

tydlighet av det siffermaterial, som pensionsstyrelsen åberopat och som

visar, att den genomsnittliga sjukpenningen endast uppgår till något mer

än två kronor per sjukdag. En höjning av sjukpenningnivån framstår därför

såsom i högsta grad önskvärd. Härför kräves först och främst, att tekniska

förutsättningar skapas för alla som så önska att försäkra sig för en

dagsersättning, som med hänsyn till försörjningsplikt, arbetsinkomst och

ekonomiska förhållanden i övrigt svarar mot deras behov. Den av pensionsstyrelsen

föreslagna sjukpenningskalan, vilken i princip lämnar försäkringstagarna

fri valrätt mellan en sjukpenning å två, tre, fyra, fem, sex,

åtta, tio, tolv och fjorton kronor, synes fylla de anspråk, som skäligen

kunna ställas i detta hänseende. Jag tillstyrker därför att denna skala lagfästes

och göres obligatorisk i alla kassor. Om så sker kommer sjukpen
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

ningens nuvarande minimibelopp att höjas från en krona till två kronor

och dess maximibelopp från sex till fjorton kronor.

En höjning av sjukpenningskalan medför emellertid icke i och för sig

att sjukpenningnivån blir högre. Härför kräves också, att medlemmarna

mera allmänt begagna sig av de möjligheter, som stå till buds att försäkra

sig för en högre sjukpenning än nu. Det är givet, att en utveckling

i denna riktning skulle främjas, om statsbidraget till kassorna ökades och

medlemmarnas egna utgifter för de högre dagsersättningarna i motsvarande

mån kunde hållas nere. Såsom framgår av den förut anmärkta punkten

av årets statsverksproposition har jag dock ansett mig icke kunna

tillstyrka, att statsbidraget till den frivilliga försäkringen nu höjes. Andra

utvägar torde få prövas för att åstadkomma den önskvärda höjningen av

sjukpenningbeloppen. Jag vill här endast peka på de vidgade möjligheter

till kollektivt inträde och kollektiv övergång från mindre till mera omfattande

sjukhjälp, som föreslagits i det föregående. Genom samverkan mellan

sjukkassor, arbetsgivare och fack organisationer böra på denna väg resultat

kunna uppnås.

Enligt gällande bestämmelser kunna kassorna utfästa nedsatt sjukpenning

vid sjukdom, som endast medför partiell arbetsoförmåga. Pensionsstyrelsen

har föreslagit att denna möjlighet borttages. Vid remissbehandlingen

har visst motstånd mött mot ett genomförande av förslaget i denna

del. Ifrågavarande spörsmål synes icke vara av någon större praktisk betydelse;

det har upplysts, att försäkring för nedsatt sjukpenning numera

icke meddelas av någon kassa. Då emellertid några avgörande skäl icke

förebragts för att bestämmelserna om nedsatt sjukpenning i förevarande

sammanhang utmönstras ur sjukkasseförordningen, anser jag att förordningen

i detta hänseende kan lämnas orubbad.

De regler som pensionsstyrelsen föreslagit för att hindra överförsäkring,

synas väl motiverade och jag tillstyrker därför, att förslaget i denna del

genomföres. Det bör sålunda åligga varje sjukkassa att tillse, att försäkring

icke meddelas till högre sjukpenning än som kan anses skäligt med hänsyn

till medlemmens arbetsinkomst och ekonomiska ställning, samt att vidtaga

erforderliga åtgärder för nedsättning av sjukpenning, som till följd

av ändrade förhållanden uppenbarligen är för hög. Härvid bör dock undantag

göras för de fall, då det endast är fråga om försäkring till sjukpenningens

minimibelopp. Därest sjukpenningen nedsatts enligt vad nyss sagts

och förhållandena sedermera ånyo skulle ändras så att en högre sjukpenning

framstår som skälig, bör medlemmen ha möjlighet att få sjukpenningen

höjd intill dess ursprungliga belopp, även om de i 9 § angivna

villkoren för övergång från mindre till mera omfattande sjukhjälp ej äro

uppfyllda och utan att vara underkastad den väntetid, som enligt 30 §''

eljest gäller vid sådan övergång.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Moderskapshjälp vid återinträde.

Gällande bestämmelser.

Enligt 32 § sjukkasseförordningen skall centralsjukkassa vid barnsbörd

utgiva moderskapshjälp med minst 110 kronor åt kvinna, som omedelbart

före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst

270 dagar. Under vissa i paragrafen angivna förutsättningar kan förskott

å moderskapshjälpen på ansökan av kvinnan utbetalas till henne. En av

dessa förutsättningar är, att hon vid tiden för ansökningen varit medlem

av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar.

I 18 § sjukkasseförordningen föreskrives, att sjukkassemedlem, som försummar

sin avgiftsbetalning till kassan, skall anses ha utträtt ur denna

vid utgången av andra månaden efter den, under vilken betalningen senast

skolat fullgöras. Den som utträtt på detta sätt kan dock inom 12 månader

efter utträdet vinna återinträde i kassan oavsett att de eljest gällande

inträdesvillkoren ej äro uppfyllda. En förutsättning för återinträde är dock

att vederbörandes hälsotillstånd ej försämrats och att samtliga avgifter för

den förflutna tiden erläggas.

Tidigare ifrågasatta ändringar.

I en motion vid 1950 års riksdag (II: 69) hemställdes om sådan ändring

i sjukkasseförordningen, att moderskapshjälp skulle kunna utgå även till

kvinna, som utträtt ur erkänd sjukkassa men vunnit återinträde, såframt

hon före återupplivandet av sitt medlemskap tillhört kassan under oavbrutet

minst 270 dagar. Som skäl för en dylik ändring anfördes i motionen, att

kvinnliga medlemmar, varom det vore fråga, ansåge den nuvarande tilllämpningen

av sjukkasseförordningen som en orättvisa mot dem, enär de

tidigare tillhört kassan men av skäl, som de måhända icke rått för, kommit

att stå utanför en tid.

Över motionen inhämtades yttranden från pensionsstyrelsen och Svenska

sjukkasseförbundet. Pensionsstgrelsen anförde bl. a., att avsikten med ifrågavarande

väntetidsbestämmelse i första hand vore att förebygga, att

moderskapsförsäkringen utnyttjades i spekulationssyfte och att förslaget —

i varje fall, i den form det erhållit i motionen — icke vore förenligt med

förutsättningarna för försäkringen. Även sjukkasseförbundet avstyrkte

under hänvisning till spekulationsmöjligheterna den föreslagna ändringen.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 26) över motionen bl. a.

följande.

Vid återinträde kunna onekligen, som motionärerna med exempel belyst,

inträffa fall, där tillämpningen av bestämmelsen verkar stötande. Goda skäl

tala för att den, som tidigare under längre tid lojalt fullgjort sina förpliktelser

mot kassan och vars utträde ur kassan berott på förhållanden, som

vederbörande ej förmått bemästra, efter återinträdet i kassan återinsättes

i sina fulla rättigheter utan att behöva avvakta utgången av viss tid. En

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 35.

uppmjukning av bestämmelsen till förmån för dem, som befinna sig i

detta läge, torde enligt utskottets mening därför kunna ifrågasättas. Någon

omedelbar författningsändring kan utskottet dock ej förorda. Utskottet har

i stället närmast övervägt att föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl.

Maj:t hemställa om förslag till sådan ändring av sjukkasseförordningen att

motionens syfte tillgodoses. Med hänsyn till att förordningen är avsedd att

upphöra att gälla den 1 juli 1951 för att då ersättas av nya bestämmelser

anser sig utskottet dock ej böra förorda någon skrivelse i ämnet.

Utlåtandet utmynnade i en hemställan, att motionen ej måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd. Sedan under riksdagsdebatten rörande utskottsutlåtande!

å regeringens vägnar uttalats, att ett ytterligare uppskov med

ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring vore nödvändigt, gjordes

från utskottshåll det tillägget till utskottets motivering, att, därest sjukkasseförordningen

skulle vara i kraft även efter den 1 juli 1951, utskottet

förutsatte att Kungl. Maj:t utan att riksdagen genom skrivelse föranledde

därtill toge det i motionen väckta spörsmålet under övervägande. Riksdagen

godkände utlåtandet med detta tillägg.

Pensionsstyrelsens förslag.

Vid förnyat övervägande har pensionsstyrelsen funnit sig icke böra göra

någon erinran mot den av riksdagen ifrågasatta uppmjukningen av bestämmelserna

om moderskapshjälp. Pensionsstyrelsen upplyser att flertalet av

centralsjukkassorna önskade att ändringen kornme till stånd. Från dessa

kassors sida hade bl. a. framhållits, att utvidgningen icke skulle komma

att bli av större ekonomisk betydelse för kassorna.

Pensionsstyrelsen föreslår därför, att till 32 § sjukkasseförordningen

fogas ett tillägg, varigenom centralsjukkassa ålägges att utgiva moderskapshjälp

jämväl till kvinnlig medlem, som vunnit återinträde i kassan

inom 270 dagar före barnsbörden och omedelbart före utträdet varit medlem

av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst samma tid. I samband

härmed föreslår pensionsstyrelsen vidare en sådan ändring i paragrafen,

att förskott å moderskapshjälp skall kunna utgå även till kvinna, som

vunnit återinträde i kassan inom 270 dagar före ansökan om sådant förskott

och som omedelbart före utträdet varit medlem av kassa under

oavbrutet minst samma tid.

Remissyttrandena.

Pensionsstyrelsens förslag har ej föranlett någon erinran.

Departementschefen.

Bestämmelsen att moderskapshjälp endast utgår till kvinna, som omedelbart

före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa under minst

270 dagar i eu följd, har närmast tillkommit för alt hindra missbruk

av försäkringen. Om bestämmelsen icke funnits skulle nämligen kvinnor,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

som av en eller annan anledning icke anse sig ha behov av att vara sjukförsäkrade,

efter inträdd graviditet kunna söka medlemskap i erkänd sjukkassa

enbart i syfte att erhålla moderskapshjälp för att sedermera, så snart

hjälpen utbetalats utgå ur kassan. Meningarna torde icke vara delade om

att spekulation av detta slag bör förhindras. Ur denna synpunkt är bestämmelsen

i fråga väl motiverad, när det gäller nytillträdande medlemmar.

Saken ligger emellertid något annorlunda till, då det är fråga om medlemmar,

som på grund av försummad avgiftsbetalning mist sitt medlemskap

men inom den härför stadgade fristen av 12 månader vinna återinträde i

kassan. Med hänsyn till att avgifterna erläggas för mycket växlande perioder

och medlemmarna vanligtvis icke erhålla något meddelande från kassan

innan de på grund av underlåten betalning anses ha utträtt ur denna,

torde nämligen utträde till följd av betalningsförsummelse i många fall bero

på ren glömska att erlägga avgifterna. Visserligen är det möjligt för kvinnor,

som med avsikt utträtt ur försäkringen, att efter iråkad graviditet

vinna återinträde men dessa fall måste uppenbarligen vara mycket fåtaliga,

i all synnerhet som graviditeten måste ha inträtt inom 12 månader från

utträdet för att möjlighet till återinträde skall föreligga. I praktiken torde

man därför kunna bortse från spekulationsrisken i dessa fall. Med hänsyn

till vad nu anförts tillstyrker jag, att förevarande bestämmelser uppmjukas

på sätt pensionsstyrelsen föreslagit.

Vissa bestämmelser om tillsyn å erkända sjukkassor.

Gällande bestämmelser.

I 39 § sjukkasseförordningen äro vissa tidpunkter fastställda, inom vilka

de erkända sjukkassornas räkenskaper skola vara avslutade och vissa

andra åtgärder vidtagna. Sålunda föreskrives, att räkenskapsavslutningen

skall vara verkställd för lokalsjukkassa senast den 1 april och för centralsjukkassa

senast den 30 april året efter det räkenskaperna avse. Revisorernas

berättelse skall avlämnas till styrelsen beträffande lokalsjukkassa

senast den 15 april och beträffande centralsjukkassa senast den 15 maj.

Berättelsen skall därefter framläggas vid ordinarie föreningssammanträde,

som hålles av lokalsjukkassa senast den 30 april och av centralsjukkassa

senast den 15 juni. Inom en månad efter föreningssammanträdet, dock

senast den 30 juni, skola vissa i 77 § första stycket understödsföreningslagen

omförmälda handlingar ingivas till tillsynsmyndigheten. Dessa handlingar

skola även innefatta uppgifter för beräkning av kassan tillkommande

statsbidrag.

Enligt 39 a § äger centralsjukkassa utan särskilt bemyndigande granska

ansluten lokalsjukkassas räkenskaper och övriga handlingar samt inventera

dess medel och värdehandlingar. Vidare äger representant för centralsjuk
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35. 41

kassa närvara vid förenings- och styrelsesammanträden i ansluten lokalsjukkassa.

Enligt 40 § ankommer det på tillsynsmyndigheten att övervaka, att

erkänd sjukkassas verksamhet står i överensstämmelse med sjukkasseförordningen

och i övrigt utövas på ett ändamålsenligt sätt. Tillsynsmyndigheten

har även att tillhandagå kassorna med råd och upplysningar

såväl i fråga om åtgärder, som erfordras för antagande, som beträffande

hur verksamheten lämpligen bör inrättas. Då lokalsjukkassa för registrering

anmäler beslut om stadgeändring skall tillsynsmyndigheten, där så

kan ske, inhämta yttrande i ärendet från den centralsjukkassa, till vilken

lokalsjukkassans medlemmar äro anslutna.

Pensionsstyrelsens förslag.

Med hänsyn till bl. a. tillsynsmyndighetens arbete med utbetalning av

statsbidrag och upprättande av statistik finner pensionsstyrelsen det önskvärt,

att de i 39 § berörda handlingarna ingivas till tillsynsmyndigheten

tidigare än som nu är föreskrivet. Flertalet lokalsjukkassors bokföring

ombesörjdes f. n. av vederbörande centralsjukkassor medelst bokföringsmaskiner,

och denna centraliserade maskinella bokföring beräknades vara

genomförd i alla lokalsjukkassor fr. o. in. år 1952. Med hänsyn till den

förenkling av kassornas bokslutsarbete, som följde härav, syntes utan

olägenhet kunna föreskrivas, att räkenskaperna skulle vara avslutade i

lokalsjukkassa senast den 1 mars och i centralsjukkassa senast den 31

mars. I anslutning härtill föreslås vidare, att tidpunkterna för övriga åtgärder

ändras så, att revisionsberättelse skall avlämnas senast den 15 mars

resp. den 15 april, revisionsberättelsen framlägges vid ordinarie föreningssammanträde

senast den 31 mars resp. den 15 maj samt de förut berörda

handlingarna ingivas till tillsynsmyndigheten senast den 15 april resp.

den 31 maj.

För att den centraliserade maskinella bokföringen skall kunna genomföras

och bedrivas efter enhetliga grunder anser pensionsstyrelsen det

erforderligt, att tillsynsmyndigheten får befogenhet att med avseende å

bokföringen meddela särskilda föreskrifter utöver dem, som kassorna jämlikt

bokföringslagen ha att iakttaga, samt att lokalsjukkassorna härutöver

åläggas att i fråga om bokföring och kassarörelse följa de anvisningar, som

lämnas av vederbörande centralsjukkassa. Bestämmelser av denna innebörd

— vilka ha sin motsvarighet i 78 § första stycket sjukförsäkringslagen

— föreslås skola intagas i 39 a g.

I anslutning härtill förordar pensionsstyrelsen, att de nuvarande föreskrifterna

i 39 a § förses med ett tillägg, innebärande skyldighet för centralsjukkassa

att i den utsträckning tillsynsmyndigheten bestämmer granska

ansluten lokalsjukkassas räkenskaper och övriga handlingar samt inventera

4-—Bilmng till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. nr 35.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

dess medel och värdehandlingar. Tillägget motsvarar med viss mindre

ändring 88 g andra stycket andra punkten lagen om allmän sjukförsäkring.

Enligt vad pensionsstyrelsen upplyser torde det f. n. icke förekomma

något för alla kassor gemensamt formulär. För att åstadkomma enhetlighet

i detta hänseende och minska kassornas kostnader för blanketter föreslår

pensionsstyrelsen — i överensstämmelse med vad som gäller enligt 98 §

andra stycket sjukförsäkringslagen —- att tillsynsmyndigheten får befogenhet

att fastställa för kassornas verksamhet erforderliga formulär samt att

kassorna åläggas att begagna dessa. En föreskrift härom föreslås intagen

i 40 g.

Pensionsstyrelsen framhåller slutligen, att förfarandet vid anmälan om

ändring av lokalsjukkassas stadgar skulle förenklas, om anmälningen först

sändes till vederbörande centralsjukkassa, som sedan med eget yttrande

vidarebefordrade den till tillsynsmyndigheten. Härigenom skulle också vinnas

att anmälan inkomme till tillsynsmyndigheten i föreskrivet skick, vilket

nu ofta ej vore fallet. På grund härav föreslås, att ifrågavarande bestämmelse

i 40 g ändras i enlighet med vad nu sagts.

Remissyttrandena.

Förslaget har i detta hänseende lämnats utan erinran.

Departementschefen.

De ändringar i förevarande paragrafer, som pensionsstyrelsen föreslagit,

synas alla vara ägnade att rationalisera arbetet inom kassorna och effektivisera

tillsynen över deras verksamhet. De föreslagna bestämmelserna

äro till största delen hämtade från sjukförsäkringslagen och ha således

nyligen varit föremål för överväganden. Med hänsyn härtill och då någon

erinran mot förslagen i övrigt icke framställts under remissbehandlingen,

tillstyrker jag, att de genomföras.

I detta sammanhang må nämnas, att pensionsstyrelsen den 21 december

1951 avgivit ett förslag till vissa ändringar i understödsföreningslagen.

Remissbehandlingen av detta förslag, som går ut på en skärpning av gällande

bestämmelser om revision, är ännu icke avslutad, och jag har därför

icke kunnat taga ståndpunkt till detsamma i nu förevarande sammanhang.

Jag överväger emellertid att i särskild proposition underställa årets riksdag

ett förslag i ämnet.

De ändringar i gällande lagstiftning, som föranledas av vad jag föreslagit

i det föregående, ha inom socialdepartementet sammanfattats i ett

förslag till förordning angående ändring i sjukkasseförordningen. Förslaget

torde icke tarva någon specialkommentar.

Ändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1952. Före denna

tidpunkt böra kassorna kunna medhinna att fatta beslut om de stadgeändringar,

som nödvändiggöras av författningsrevisionen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 35.

Enligt den föreslagna lydelsen av 27 § skall hel sjukpenning alltid utgå

med två, tre, fyra, fem, sex, åtta, tio, tolv eller fjorton kronor. Medlemmar,

som vid ikraftträdandet äro försäkrade för sjukpenning till annat belopp,

böra dock även i fortsättningen kunna bibehållas vid denna sjukpenning.

En föreskrift härom har upptagits i övergångsbestämmelserna.

I anslutning till de föreslagna ändringarna i sjukkasseförordningen erfordras

vissa ändringar i kungörelsen den 26 juni i931 (nr 282) angående

statsbidrag åt sjukkassor.

Enligt 2 § denna kungörelse får statsbidrag ej beräknas för medlem, som

under någon del av det år, statsbidraget avser, varit tillförsäkrad högre

sjukpenning än sex kronor. Detta gäller dock ej för det fall, att kassa på

grund av medgivande enligt 22 § tredje stycket sjukkasseförordningen

utgiver högre sjukpenning än sex kronor. Därest sjukpenningbeloppen ändras

på sätt jag förordat böra dessa bestämmelser utgå. Vidare torde, därest

bland sjukhjälpsförmånerna skall ingå även ersättning för utgifter till viss

tandläkarvård, statsbidrag böra beräknas för kassornas utgifter i anledning

härav enligt samma grunder som gälla för läkarvård. En härav betingad

ändring bör företagas i 5 § kungörelsen.

På sätt angivits under punkt 95 av femte huvudtiteln i årets statsverksproposition

äro de ändringar avseende sjukförsäkringen som jag nu förordat

icke av beskaffenhet att påverka statsbidraget till sjukkassorna under

nästa budgetår i sådan utsträckning att en särskild uppräkning av anslaget

av denna anledning är motiverad.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förenämnda, inom

socialdepartementet upprättade förslag till förordning angående ändring i

förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1952:16 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 26 juni 1931 s. 1 i texten