Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m

121 sidor, varav 118 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 118 av 121 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:40, Med förslag till lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 40.

1

Är 40.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

sammanföring av samfälld vägmark med angränsande

fastighet m. m.; given Stockholms slott den 18

januari 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet

m. in.;

2) lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen

om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet

in. in.; samt

3) lag om ändrad lydelse av 8 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)

angående lagfart å fång till fast egendom.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Huvudsyftet med den genom propositionen framlagda lagstiftningen är att

skapa lämpliga former för att sådan samfälld vägmark, som ej längre erfordras

för något gemensamt behov, skall kunna tillföras fastighets enskilda

ägovälde. Den i lagstiftningen upptagna formen härför är sammanföring.

Detta institut innebär, att vägmärken sammanföres med angränsande fastighet,

i vilken den därefter ingår. Efter sammanföringen skall vägmärken vara

fri från inteckningar och andra gravationer, som dittills besvärat den, och i

stället svara för samma gravationer och inteckningar som den fastighet, med

vilken den sammanförts. Delägare i vägmärken är berättigad till ersättning

för sin andel i densamma, om han framställer anspråk därpå. Fråga om

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 40.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

sammanföring skall prövas vid lantmäteriförrättning. Förfarandet vid denna

är i flera hänseenden enklare än det vid förrättning enligt jorddelningslagen.

För vägmark, som enligt vissa byggnadsreglerande planer är avsedd till

trafikled eller annan allmän plats, föreslås ett särskilt institut, inlösen. Rätt

att inlösa sådan mark tillkommer vederbörande kommun eller samhälle. Den

inlösta vägmärken skall anses avstyckad och vara fri från inteckningar och

andra gravationer, som dittills besvärat den. I övrigt skall i fråga om inlösen

i allt väsentligt gälla bestämmelser av samma innehåll som för sammanföring.

Vad som stadgas om vägmark skall äga motsvarande tillämpning på mark

avsedd till avloppsdike ävensom på bäck och annat dylikt mindre vattendrag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

3

Forsla gtill
-

Lag

om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet in. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på mark, vilken vid lantmäteri- eller mätningsförrättning

undantagits till väg för gemensamt behov, så ock på annan

vägmark, som är samfälld för två eller flera fastigheter.

Vad i lagen stadgas om vägmark skall äga motsvarande tillämpning på

mark avsedd till avloppsdike ävensom på bäck och annat dylikt mindre vattendrag.

2 §•

I denna lag förstås med fastighet vad som enligt gällande bestämmelser

skall redovisas i fastighetsregister såsom särskild fastighet.

Med ägare av fastighet jämställes den, som innehar fastighet under ständig

besittningsrätt eller såsom fideikommiss.

Om sammanföring.

3 §.

Vägmark må sammanföras med angränsande fastighet, såframt behov av

marken ej föreligger vare sig till väg eller för annat gemensamt ändamål

eller ock sådant behov blir tillgodosett utan att vägmärken bibehålies såsom

samfälld. Gränsar vägmärken till område, vilket utgör gemensam ägolott

för två eller flera fastigheter eller avsatts till gemensamhetsskog eller vid

lantmäteri- eller mätningsförrättning lämnats oskiftat utan att hava undantagits

för gemensamt ändamål, må vägmärken sammanföras med de fastigheter

som äga del i området genom att tilläggas detta.

Sammanföring må ej avse vägmark, varom sägs i 20 §.

Vägmark, som skall redovisas i fastighetsregister fört enligt de för stad

meddelade bestämmelserna, må ej sammanföras med fastighet, som skall

upptagas i annat register, och ej heller med fastighet, som hör till annan

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. ilIaj:ts proposition nr 40.

församling än vägmärken. Annan vägmark må sammanföras allenast med

fastighet, som hör till samma socken och samma förvaltningsområde som

vägmärken. Med tomt må ej sammanföras vägmark, som ej ingår i tomtindelning.

4 §•

Sammanföring må ske endast i den mån därigenom lämpligare fastighetsindelning

vinnes eller fastighetsindelningens överensstämmelse med fastställd

generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning främjas. År

vägmärken så belägen att den kan sammanföras med mer än en fastighet,

skall sammanföring verkställas så att lämpligast möjliga fastighetsindelning

erhålles.

Besväras vägmärken av servitut, må sammanföring ej äga rum, med

mindre innehavaren av servitutet lämnar medgivande därtill eller det är

uppenbart, att sammanföringen icke kan lända till förfång för den fastighet,

till vars förmån servitutet gäller.

5 §•

Fråga om sammanföring prövas vid lantmäteriförrättning. Rätt att påkalla

sådan förrättning tillkommer ägaren av fastighet, till vilken vägmärken

gränsar.

Förrättningen verkställes, i fråga om vägmark i stad eller i samhälle

eller annan ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall föras,

av den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig att där förrätta

avstyckningar samt eljest av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt,

där vägmärken är belägen.

Ansökning om sammanföringsförrättning göres skriftligen, om förrättningen

skall verkställas av lantmätare, hos denne och eljest hos byggnadsnämnden,

som överlämnar ansökningen till förrättningsmannen. I ansökningen

skola angivas sökandens fastighet och den vägmark, om vars sammanföring

är fråga. Redovisas vägmärken i fastighetsregister fört enligt de

för stad meddelade bestämmelserna, bör samfällighetens beteckning på registerkartan

angivas; eljest bör hänvisas till karta och beskrivning som upprättats

vid jorddelningsförrättning.

Gränsar annan fastighet än sökandens till den vägmark, som avses i ansökningen,

bör uppgift lämnas om fastighetens beteckning samt ägarens

namn och adress. Är fråga om väg, som är eller tidigare varit allmän, eller

ingår vägmärken i samfällighet, för vilken finnes känd styrelse eller annan

förvaltare, skall detta angivas i ansökningen. Finnes ej känd styrelse eller

förvaltare för samfälligheten, böra i ansökningen uppgivas de fastigheter

som äga del i samfälligheten samt fastighetsägarnas namn och adresser eller,

om vägmärken är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare,

en av fastigheterna med i orten boende ägare samt dennes namn och adress.

I ansökningen bör ock uppgivas servitutsinnehavare, vilkens rätt må vara

beroende av förrättningen, jämte hans adress.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

5

6 §.

Innan förrättning företages, skall förrättningsmannen utfärda kungörelse

om tid och ställe för första sammanträdet. Kungörelsen skall minst fjorton

dagar förut uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där den vägmark

och de fastigheter som beröras av förrättningen äro belägna, samt,

där särskilda förhållanden därtill föranleda, införas i en eller flera av ortens

tidningar. Härjämte skall förrättningsmannen minst fjorton dagar före sammanträdet

för befordran med posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse

till sammanträdet till envar, vilken enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga

uppgifter är ägare till fastighet som har del i samfälligheten. Finnes

känd styrelse eller annan förvaltare för samfälligheten, erfordras allenast

kallelse till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där

han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för

att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan

ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller

förvaltare, och är vägmärken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda

ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig.

Delgives kallelse på sistnämnda sätt, skall uppgift om vilken delägare

kallelsen tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen, och skall kungörelsen

anslås i socken- eller rådstugan eller på annan lämplig plats inom

kommunen.

Inom tid som i första stycket sägs skall förrättningsmannen ock avsända

kallelse dels till sökanden, dels till ägaren av annan fastighet än sökandens,

därest fastigheten angränsar den med ansökningen avsedda vägmärken, dels

till ägaren av fastighet som gränsar till annan än i ansökningen avsedd del

av samfälligheten, därest förrättningsmannen avser att väcka fråga om delens

sammanföring med fastigheten, dels ock till de i ansökningen uppgivna

eller för förrättningsmannen eljest kända innehavare av servitut, vilkas rätt

må vara beroende av förrättningen.

I kungörelse och kallelse, som i denna paragraf avses, böra angivas den

vägmark ansökningen avser ävensom sökandens namn och den fastighet,

med vilken vägmärken enligt ansökningen skall sammanföras. Därjämte

skola sakägare anmanas att vid sammanträdet förete tillgängliga åtkomsthandlingar

samt kartor och lantmäterihandlingar, som därvid kunna lända

till upplysning. Vidare skall erinras därom, att vid förrättningen fråga må

väckas om sammanföring av vägmark, som ingår i samfälligheten, med annan

fastighet än sökandens. Härutöver skall i kungörelsen och kallelse till

ägare av fastighet som har del i samfälligheten eller till ledamot av styrelse

för eller till förvaltare av samfälligheten angivas vad delägare i densamma

har att iakttaga, därest han önskar framställa ersättningsanspråk, varom i 10

§ sägs, varjämte kallelse till ägare av fastighet, vilken beröres av fråga om

sammanföring som förrättningsmannen avser att väcka, skall innehålla meddelande

härom.

Särskild underrättelse om tid och ställe för första sammanträdet skall

minst fjorton dagar förut av förrättningsmannen avsändas, därest vägmar
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Mctj.ts proposition nr 40.

ken ingår eller tidigare ingått i allmän väg, till väghållaren i orten samt,

därest vägmärken är belägen i stad eller inom ort, där skyldighet att söka

byggnadslov eljest föreligger, till byggnadsnämnden.

Är sakägare, som i andra stycket sägs, å okänd ort eller så fjärran,

att han ej kan bevaka sin rätt vid förrättningen, och är icke någon förordnad

eller eljest veterligen behörig att för honom tala och svara, åligge förrättningsmannen

att för förordnande av god man för sakägaren göra sådan anmälan,

som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken.

7 §•

Uteblir annan än sökanden från lagligen kungjord förrättning, vare det ej

hinder för förrättningens företagande.

Uteblir sökanden utan att hava anmält laga förfall eller visar sig, att sökanden

ej äger påkalla förrättning om sammanföring, och uppkommer ej enligt

9 § första stycket fråga om sammanföring av vägmark med annan fastighet

än sökandens, inställes förrättningen och ersätte sökanden alla i ärendet

uppkomna kostnader.

Därest samtliga sakägare infinna sig, må förrättningen företagas utan

hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning, som i

6 § sägs.

8 §■

Vid förrättningen skola de för laga skifte i 2 kap. 4 och 9—11 §§ ävensom

3 kap. 4 § första och andra styckena samt 6—9 §§ lagen om delning

av jord å landet meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Avser sammanföringen vägmark i stad eller i samhälle eller annan

ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall föras, skall tillika

iakttagas vad i 5 kap. 2 § sista stycket lagen om fastighetsbildning i stad

stadgas.

Därest förrättning uppskjutes från ett sammanträde till annat, skall, där

ej vid det förra tillkännagivits tid och ställe för det senare, förrättningsmannen

därom i god tid genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom

överenskommelse träffats vid sammanträde, underrätta dem, som inställt

sig vid förrättningen.

9 §•

Gränsar i samfälligheten ingående vägmark förutom till sökandens fastighet

jämväl till annan fastighet och begär senast vid första sammanträdet

denna fastighets ägare sammanföring, må frågan härom omedelbart prövas

vid förrättningen.

Förrättningsmannen må ock vid första sammanträdet väcka fråga om

sammanföring av vägmark ingående i samfälligheten. Sålunda väckt fråga

må omedelbart prövas, om ägaren av den fastighet, med vilken vägmärken

avses att sammanföras, blivit kallad eller ändock är tillstädes, men skall

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

7

eljest uppskjutas till nytt sammanträde, till vilket förrättningsmannen har

att i god tid kalla ägaren.

Sammanföring av vägmark med fastighet, vars ägare icke påkallar eller

medgiver sammanföringen, må ske endast såframt densamma ej länder till

olägenhet för ägaren och må icke avse mark, som ingår i tomtindelning.

10 §.

Delägare i samfälligheten vare berättigad till ersättning för sin andel i

vägmärken av ägaren till den fastighet, med vilken marken sammanföres.

Yrkande härom skall dock, vid påföljd att delägaren eljest går förlustig sin

rätt, framställas innan utlåtande, varom i 14 § sägs, blivit meddelat.

Ersättningens storlek bestämmes, där överenskommelse ej träffas, av förrättningsmannen,

som i härför erforderlig omfattning skall utreda och i

protokollet anteckna de fastigheter som äga del i samfälligheten, den andel

som tillkommer envar av dem samt fastigheternas ägare. Vid ersättningens

bestämmande skall ej medräknas värdet av den förbättring vägmärken

må hava vunnit genom arbete eller kostnad, som nedlagts av ägare till den

fastighet, med vilken vägmärken sammanföres.

Ersättningen skall gäldas inom tre månader från det beslut om sammanföringen

vunnit laga kraft.

11 §•

Yppas tvist om äganderätten till vägmärken och har frågan betydelse för

förrättningens behöriga verkställande, skall den underställas ägodelningsrättens

prövning. I underställt mål skola föreskrifterna i 21 kap. lagen om

delning av jord å landet rörande underställning enligt 3 kap. 12 § samma

lag äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Finnes nödigt att gräns för samfälligheten bestämmes, må sammanföringsförrättningen

ej avslutas förrän gränsen blivit i laga ordning bestämd. Gränsbestämningen

må i den mån så kan ske företagas till gemensam handläggning

med sammanföringsförrättningen.

Är fråga om sammanföring av vägmark som ingår i tomtindelning och

fordras tomtmätning för bedömande huruvida sammanföringen främjar

tomtindelningens genomförande, skall sammanföringsförrättningen vila till

dess tomtmätning skett. Är fråga väckt om ändring i tomtindelning av betydelse

för sammanföringen, skall förrättningen ock vila till dess frågan

slutligen avgjorts.

13 §.

Den vägmark, om vars sammanföring fråga är, skall med den noggrannhet

omständigheterna påkalla och, om så finnes lämpligt, med ledning av

befintligt kartmaterial av förrättningsmannen utmärkas på karta.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

14 §.

Förrättningsmannen skall meddela utlåtande med besked, huruvida sammanföring

skall äga rum eller icke. Beslutas sammanföring, skall utlåtandet

tillika, med hänvisning till karta och därå tecknad beskrivning, angiva

huru sammanföringen skall ske ävensom, där ersättning enligt 10 § skall

utgå, innehålla bestämmelse om det belopp, som tillkommer varje ersättningsberättigad,

jämte erinran om den tid, inom vilken ersättningen skall

gäldas. Utlåtandet skall städse innehålla besked rörande fördelningen av förrättningskostnaden.

15 §.

Sedan gränser, som tillkommit genom sammanföringen, blivit, i den mån

så finnes erforderligt, utstakade och utmärkta samt alla till förrättningen

hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, skall förrättningen avslutas å sammanträde

med sakägarna eller annorledes å dag, som vid sammanträde angivits

eller om vilken sakägare, som inställt sig vid förrättningen, underrättats

genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom överenskommelse

träffats vid sammanträde. Vid avslutandet skall tillkännagivas vad som

skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad skall ett exemplar

av förrättningshandlingarna utgivas eller med posten avsändas till

den av sakägarna, som dessa eller, där de ej åsämjas, förrättningsmannen

utser att förvara handlingarna. Hos den utsedde äge envar sakägare rätt att

granska handlingarna och taga avskrift av dem.

16 §.

Talan mot sammanföringsförrättning må föras hos ägodelningsrätten genom

besvär, som skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar

från den dag, då förrättningen blivit avslutad. Avser förrättningen vägmark

belägen i stad eller inom ort, där skyldighet att söka byggnadslov eljest föreligger,

må byggnadsnämnden föra talan mot förrättningen.

Förrättningsmannen skall inom tid som nyss sagts insända förrättningsakten

till fastighetsregisterföraren. Hava besvär anförts, skall ägodelningsdomaren

ofördröj ligen och sist inom sex dagar härom underrätta registerföraren

samt infordra förrättningsakten från denne. I fråga om förfarandet

i målet och talan mot däri meddelat beslut gälle i tillämpliga delar vad beträffande

avslutad jorddelningsförrättning är stadgat.

Har jäv mot förrättningsmannen ogillats, skall beträffande fullföljd av

talan vad för sådant fall är stadgat i lagen om delning av jord å landet äga

motsvarande tillämpning.

17 §.

Då beslut om sammanföring vunnit laga kraft, ingår vägmärken i den

eller de fastigheter, varmed den sammanförts, fri från all rätt, som dittills

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 9

besvärat den. Sådan rätt skall orubbad gälla i återstoden av den besvärade

egendomen.

Sedan sammanföring skett, må talan om bättre rätt till den sammanförda

vägmärken ej föras.

18 §.

Har sakägare före förrättningens avslutande framställt begäran därom,

vare förrättningsmannen skyldig att inom fyrtiofem dagar från det förrättningen

vunnit laga kraft emot stadgad ersättning till honom utgiva eller

med posten avsända ett exemplar av kartan med därå tecknat bevis om lagakraftvinnandet.

19 §.

Kostnaden för förrättningen skall gäldas av sökanden. Har fråga väckts

om sammanföring jämväl med annan fastighet än sökandens, skall kostnaden

gäldas av fastighetsägarna eller någon av dem efter ty prövas skäligt.

Om inlösen.

20 §.

Vägmark, som enligt fastställd generalplan i stad eller i samhälle eller

annan ort på landet, där byggnadslagens bestämmelser för stad skola äga

motsvarande tillämpning, eller enligt stadsplan är avsedd till trafikled eller

annan allmän plats, äger kommunen eller samhället inlösa, såframt sådant

förhållande, som enligt 3 § första stycket utgör förutsättning för sammanföring,

föreligger.

I fråga om inlösen skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag stadgas

om sammanföring. Vid bestämmande av yrkad ersättning för vägmark skall

jämväl föreskriften i 143 § byggnadslagen äga motsvarande tillämpning.

Fråga om sammanföring av vägmark, ingående i den av inlösningsförrättningen

berörda samfälligheten, må vid förrättningen väckas i den ordning

9 § stadgar.

Då beslut om inlösen av vägmark vunnit laga kraft, skall vägmärken anses

vara avstyckad och vare den fri från all rätt, som dittills besvärat den.

Sådan rätt skall orubbad gälla i återstoden av den besvärade egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

Förslag
till
Lag
angående

säkerhet, för utbekommande av viss ersättning enligt lagen

om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m«

Härigenom förordnas som följer.

Har vid förrättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark

med angränsande fastighet m. in. blivit bestämt, att ägare av fastighet, med

vilken mark sammanförts, skall gälda ersättning för marken, äge den ersättningsberättigade,

där hans fordran ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen,

att ur fastigheten, ändå att den kommit i annans hand, njuta

betalning med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken

tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 40.

11

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)

angående lagfart A fang till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 8 § förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

8 §■

Sökes lagfart-----------blivit lagfaret.

Har det fång, varmed lagfaras skall,

skett i enlighet med gällande författningar

om jords eller lägenhets avstående

för allmänt behov eller om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område eller om ändring eller

utrivning av vattenverk eller enligt

vattenlagen, vare för lagfarts beviljande

ej av nöden att med föregående

fång lagfares, eller att åtkomststyrkes,

på sätt i 7 § är föreskrivet.

Har det fång, varmed lagfaras skall,

skett i enlighet med gällande författningar

om jords eller lägenhets avstående

för allmänt behov eller om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område eller om ändring eller

utrivning av vattenverk eller enligt

vattenlagen eller lagen om sammanföring

av samfälld vägmark med

angränsande fastighet m. in., vare för

lagfarts beviljande ej av nöden att

med föregående fång lagfares, eller

att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § är

föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1952.

1 Senaste lydelse, se SFS 1918; 570.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 november 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

samt statsrådet Hjalmar Nilson anmäler chefen för

justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om sammanföring med

fastighet av samfälld vågmark m. m. samt anför därvid följande. I

I skrivelse den 21 april 1936, nr 172, har riksdagen anhållit, att Kungl.

Maj :t ville låta verkställa en förutsättningslös utredning rörande frågan om

åtgärder för att möjliggöra att mark, som använts till vägar, vilka blivit

nedlagda, emedan de ej längre varit behövliga som allmänna vägar eller som

enskilda utfartsvägar, måtte kunna på enklare och billigare sätt än för det

dåvarande förvärvas av ägarna till de fastigheter, som gränsade intill vägmärken.

Utredning i ämnet har härefter verkställts inom justitiedepartementet och

redovisats i en i oktober 1938 föreliggande promemoria angående lagstiftning

om sammanföring med fastighet av vägmark (Justitiedepartementets promemorior

1938: 2). Vid promemorian funnos fogade förslag till dels lag om

sammanföring med fastighet av väg in. in. och dels lag om säkerhet för utbekommande

av ersättning enligt lagen om sammanföring med fastighet av

väg m. m.

Sedan yttranden över promemorian år 1938 efter remiss avgivits av ett

stort antal myndigheter och sammanslutningar, har ärendet överlämnats till

fastighetsbildningssakkunniga. Med skrivelse den 15 november 1950 ha de

sakkunniga — under förklaring att de i ärendet samrått med lantmäteristyrelsen,

därvid enighet uppnåtts på alla punkter — avgivit promemoria med

förslag till lag om sammanföring med fastighet av samfälld vägmark in. in.

(Bihang). Jag anhåller nu att till behandling få upptaga de frågor, som beröras

i denna promemoria.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

13

Huvudpunkterna i de framlagda förslagen.

Av 1 9 3 8 års promemoria framgår, att det i betydande utsträckning

förekommer att samfälld mark, som vid jorddelningsförrättning avsatts

för tillgodoseende av behovet av väg, blivit onyttig för sitt ändamål. Det är

tydligt, att förekomsten av sådan vägmark — som alltjämt är oskiftad och

tillhör samma fastigheter som förut — ofta innebär olägenheter ur fastighetsindelningssynpunkt.

Promemorian ger ock vid handen, att likartade

olägenheter kunna uppkomma då en allmän väg nedlagts eller erhållit ändrad

sträckning. Enligt vad som i promemorian anförts möta icke obetydliga

svårigheter att i fastighetsindelningen återinföra vägmark, som sålunda blivit

onyttig för sitt ändamål, framför allt därför att de enligt gällande fastighetsbildningslagstiftning

förefintliga förfaringssätten härför äro alltför omständliga

och kostsamma i förhållande till vägmärkens merendels ringa värde.

Behov ansågs därför enligt promemorian föreligga av en lagstiftning med

syfte att möjliggöra att nu avsedd vägmark genom ett enkelt och billigt

förfarande skall kunna sammanföras med angränsande fastighet.

Det i 1938 års promemoria framlagda lagförslaget innebar, att fastighetsägare

skulle medgivas rätt att med sin fastighet sammanföra angränsande

samfälld väg, som blivit onyttig för sitt ändamål och ej erfordrades för annat

gemensamt behov. Genom sammanföringen skulle vägen anses ingå i

den fastighet, med vilken den sammanförts. Sammanförd väg skulle vara

fri från ansvar för inteckning eller tunga, som tidigare åvilat den, och skulle

i stället vara belastad med samma inteckning eller tunga som den fastighet,

med vilken den sammanförts. Lagstiftningen skulle gälla både på landet och

i stad. Från lagstiftningens tillämpningsområde undantogs dock vägmark,

som enligt vissa byggnadsreglerande planer skulle ingå i gata, torg, park

eller annan allmän plats eller vissa trafikområden in. in. Med hänsyn till

vägmärkens vanligen ringa värde skulle ersättning utgå endast efter därom

framställt yrkande. Fråga om sammanföring skulle prövas vid särskild

förrättning, som efter förordnande skulle företagas av lantmätare eller vederbörande

mätningsman. Ett tämligen summariskt förfarande föreslogs. En

påbörjad sammanföringsförrältning skulle kunna utvidgas att omfatta sainmanföring

av vägmark med annan till samma väg gränsande fastighet än

sökandens, om yrkande därom framställdes.

I de yttranden, som avgivits över 1938 års promemoria, har allmänt

vitsordats behovet av lagstiftning i ämnet. Likaså ha huvudpunkterna i 1938

års förslag i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I några yttranden

har dock framhållits, att förslaget påtagligt missgynnade delägarna i samfälld

vägmark, samt uttalats, att tvångsåtgärder av ifrågasatt slag endast

borde få vidtagas i sådana former, att jordägaren garanterades en efter objektiv

prövning fastställd ersättning för den mark som toges i anspråk. Att

märka vore, att lagförslaget förutsattes bli tillämpligt även inom områden

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

med höga markpriser, såsom beträffande tomtindelad mark i stad. Bl. a.

med hänsyn till nu antydda uppfattning har i vissa yttranden förordats, att

sammanföringsförfarandet ej skulle göras tillämpligt beträffande samfälld

vägmark i stad eller i samhälle, utan att det i stället skulle stadgas en rätt

för staden eller samhället att inlösa sådan mark. Åtskilliga remissinstanser

ha förordat, att vägmark borde kunna sammanföras icke blott med fastighets

enskilda område utan även med mark, samfälld för flera jordregisterfastigheter.

I fråga om förfarandet ha i flera remissyttranden uttalanden

gjorts i den riktningen att förrättningsmannen borde erhålla befogenhet att

ex officio besluta om förrättningens omfattning. Även beträffande förfarandet

i övrigt ha av ett stort anlal remissinstanser framställts önskemål om

jämkningar i skilda hänseenden.

Fas tig h et s b Hd n i n g s s ak ku n nigas förslag innebär en

överarbetning av 1938 års förslag, därvid de under remissbehandlingen av

detta förslag framkomna synpunkterna prövats samt efter år 1938 gjorda

ändringar i lagstiftningen inom angränsande rättsområden och framlagda

förslag till sådana ändringar beaktats. Sakkunnigförslaget kan sägas helt

hålla sig inom ramen för den i ärendet tidigare förebragta utredningen.

Den av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna lagstiftningen skall äga

tillämpning på vägmark, vilken vid lantmäteri- eller mätningsförrättning

undantagits för gemensamt behov eller eljest är samfälld för två eller flera

fastigheter men blivit onyttig för såväl avsett ändamål som annan gemensam

användning. Under lagstiftningen skall vidare under nyssnämnda förutsättningar

falla mark avsedd till avloppsdike ävensom naturligt vattendrag.

Lagstiftningen skall gälla både på landet och i stad.

Två olika former för reglering upptagas, nämligen sammanföring och inlösen.

Institutet sammanföring äger tillämpning å all vägmark eller därmed

likställd mark med undantag av sådan som enligt vissa byggnadsreglerande

planer skall ingå i trafikled eller annan allmän plats. Sammanföring

må ske med vägmärken angränsande fastighet eller, under vissa förutsättningar,

med fastigheter som äga del i vägmärken angränsande samfällighet.

Sammanföringen innebär, att marken skall anses ingå i den fastighet, med

vilken den sammanförts, samt vara fri från ansvar för inteckningar m. in.,

som tidigare åvilat den, och i stället svara för samma inteckningar in. in.

som den fastighet, med vilken den sammanförts.

Frågan om sammanföring skall prövas vid förrättning. Förrättningsman

skall vara på landet lantmätare och i stad eller i samhälle eller annan ort, där

fastighetsregister såsom för stad skall föras, vederbörande mätningsman.

Rätt att påkalla sammanföring tillkommer ägare av fastighet som angränsar

marken. I syfte att få till stånd en prövning i ett sammanhang beträffande

viss samfällighet ha föreslagits regler, enligt vilka dels ägare till annan

samfälligheten angränsande fastighet än sökandens kan begära sammanföring

med honom tillhörig fastighet dels ock förrättningsmannen kan upptaga

fråga om utsträckning av förrättningen till mark utöver vad som för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

15

anledes av framställda yrkanden. Fråga om utsträckning av förrättningen

skall väckas senast vid första sammanträdet.

Vid förrättningen — som skall kungöras enligt regler likartade dem som

gälla för förrättning enligt jorddelningslagen och vid vilken i övrigt åtskilliga

stadganden om förfarandet vid laga skifte i tillämpliga delar skola lända

till efterrättelse — skall prövas om förutsättningarna för sammanföring

föreligga. Utöver de förutsättningar som i det föregående omnämnts ha föreslagits

regler i syfte att trygga att lämpligast möjliga fastighetsindelning erhålles.

Särskilda regler i detta syfte föreslås i fråga om områden, för vilka

gälla plan enligt byggnadslagen.

Ersättning för sammanförd vägmark skall utgå endast i den mån yrkande

därom framställes. Yrkandet skall göras senast vid första sammanträdet vid

äventyr att förrättningsmannen eljest icke är pliktig att upptaga yrkandet

till prövning. Ersättningen skall gäldas inom viss tid efter det av sammanföringen

föranledd registrering vidtagits. Erlägges ej ersättningen inom den

stadgade tiden, äger den ersättningsberättigade att under viss tid därefter

njuta betalning ur den fastighet, med vilken marken sammanförts, med samma

förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild

ränteägare för avgäld av fast egendom.

Förrättningsmannen skall avgiva utlåtande med beslut huruvida sammanföring

skall äga rum eller icke. Om sammanföring beslutas, skall utlåtandet

tillika angiva hur sammanföringen skall ske ävensom innehålla yttrande

om den ersättning, som skall utgå.

Talan mot förrättningen — som ej skall bli föremål för fastställelseprövning

— får fullföljas genom besvär till ägodelningsrätten.

Det andra i lagstiftningen upptagna institutet, inlösen, skall vinna

tillämpning på mark, som enligt fastställd generalplan i stad eller i samhälle

eller annan ort på landet, där byggnad.slagens bestämmelser för stad

skola äga motsvarande tillämpning, eller enligt fastställd stadsplan ingår i

trafikled eller annan allmän plats. Inlösen innebär, att den inlösta marken

skall anses vara avstyckad samt att den skall vara fri från inteckningar

in. m., som tidigare åvilat den. Rätt till inlösen tillkommer endast vederbörande

kommun eller samhälle. I fråga om inlösen skall i tillämpliga delar

gälla vad som stadgats om sammanföring. Vissa avvikelser och särbestämmelser

föreslås dock; särskild förmånsrätt tillkommer sålunda ej löseskillingen.

Utlåtande över fastighetsbildningssakkunnigas promemoria har efter

remiss avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förklarat sig icke

ha funnit anledning framställa någon erinran mot det framlagda förslaget.

Departementschefen.

Förekomsten av samfälligheter, som ursprungligen avsatts för alt tillgodose

behovet av väg men som ej längre erfordras för detta ändamål, föranleder

ofta nog oregelbundenheter i fastighetsindelningen. På sätt framgår

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

av de i ärendet företagna utredningarna äro olägenheterna härav påtagliga.

Det är därför i hög grad önskvärt, att dylika samfälligheter återföras i fastighetsindelningen

genom att förenas med angränsande fastigheter.

Då det gäller att bedöma, huruvida i detta syfte krävas särskilda lagstiftningsåtgärder,

är att beakta, att redan gällande fastighetsbildningslagstiftning

erbjuder vissa möjligheter att återföra vägmark i fastighetsindelningen.

I detta hänseende kan pekas på instituten laga skifte och ägoutbyte.

En annan möjlighet är att vägmärken överlåtes och därefter avstyckas och

sammanlägges med angränsande fastighet. I sistnämnda fall möta emellertid,

åtminstone då det är ett stort antal delägare i samialligheten, ofta svårigheter

att få till stånd en överlåtelse. Och om laga skifte och ägoutbyte

gäller — frånsett att dessa institut äro så utformade att de i fall som de

förevarande stundom ej kunna leda till en lämplig fastighetsindelning —

att förfarandet är omständligt och i förhållande till vägmärkens värde i

regel alltför kostsamt. I ärendet har också allmänt vitsordats att behov av

särskild lagstiftning föreligger. Någon ändring häri torde ej ha skett efter

remissbehandlingen av 1938 års promemoria. Visserligen ha under år 1951

på förslag av fastighetsbildningssakkunniga vidtagits ändringar av reglerna

i 8 kap. jorddelningslagen om ägoutbyte. Efter dessa ändringar torde i större

utsträckning än tidigare genom detta institut kunna ernås en lämplig fastighetsindelning

i nu avsedda fall, men den olägenheten kvarstår dock att

ägoutbyte, särskilt då det gäller samfälligheter, innefattar ett tämligen omfattande

och tungrott förfarande. Jag finner det sålunda tydligt, att det

föreligger behov av lagstiftning i ämnet.

Riktpunkten för en sådan lagstiftning bör vara att skapa en form, genom

vilken mark varom här är fråga kan på lämpligt ,sätt föras in i fastighetsindelningen

utan att arbetet och kostnaderna bli oproportionerligt stora i

förhållande till markens som regel ringa värde. Självfallet få dock strävandena

efter enkelhet ej leda till att rättssäkerhetskravet icke blir tillbörligen

beaktat.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att lagstiftningens tillämpningsområde

bör begränsas till sådan mark som är samfälld för två eller flera fastigheter.

Svårigheterna att uppnå en lösning på någon av de vägar som nu

stå till buds äga nämligen avseende i stort sett endast på samfälld mark.

Den nyss angivna riktpunkten för lagstiftningen föranleder, att densamma

bör avse allenast sådan mark, vilken i det alldeles övervägande antalet

fall har obetydligt värde. Med hänsyn härtill anser jag liksom de sakkunniga

att endast mark avsedd till väg och dike, varmed bör jämställas även

å- och bäckfåror, bör inbegripas under lagstiftningen. Med de sakkunnigas

lösning, att från sammanföringsinstitutets tillämpningsområde undantaga

mark, som enligt vissa planer skall ingå i trafikled eller annan allmän

plats, och för sådan mark skapa en särskild form, varigenom kommunen

eller samhället äger inlösa marken, synes hinder icke möta att göra lagstiftningen

utan undantag tillämplig såväl på landet som i stad. Att jag av

andra skäl dock endast med viss tvekan kan godtaga det föreslagna inlösningsinstitutet

skall jag beröra längre fram.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

n

Självfallet skall en allmän förutsättning för att de föreslagna instituten

skola vinna tillämpning vara att marken är onyttig för såväl avsett ändamål

som annan gemensam användning.

Såsom förut nämnts innebär sammanföringsinstitutet enligt

förslaget att den sammanförda vägmärken skall anses ingå i den fastighet,

med vilken den sammanföres, samt att den efter sammanföringen skall

vara fri från inteckningar och andra gravationer, som tidigare åvilat den, och

i stället svara för samma inteckningar och gravationer som den fastighet,

med vilken den sammanförts. Mot vad sålunda föreslagits har jag i princip

intet att erinra.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att delägare i samfälligheten alltid

skall äga rätt att erhålla ersättning för sin andel i den mark som frångår

samfälligheten. Likaså delar jag förslagets ståndpunkt att ersättning skall

utgå endast till delägare, som framställt anspråk därpå, samt att utgående

ersättning skall tillfalla delägaren och ej innehavare av inteckning i dennes

fastighet. Däremot finner jag den upptagna preklusionsregeln att ersättningsyrkande

skall framställas vid första sammanträdet vid äventyr att förrättningsmannen

eljest icke är pliktig att upptaga yrkandet till prövning

vara alltför vag. Valet synes då stå mellan att antingen såsom i 1938 års förslag

ha en till första sammanträdet knuten absolut preklusionstid eller ock

medge delägare rätt att begära ersättning under hela tiden medan förrättningen

pågår. Självfallet är det ur synpunkten att få ett enkelt förfarande

önskvärt med den i 1938 års förslag upptagna korta preklusionstiden. Denna

skulle väl för sådana fall varom nu är fråga kunna godtagas om det vid

utfärdande av kungörelse och kallelser till förrättningen vore klart vilken

mark förrättningen skall omfatta. Men nu innebär förslaget — något som

jag strax skall återkomma till — att vid första sammanträdet fråga skall

kunna väckas om utsträckning av förrättningen till annan mark än den

som avses med den ursprungliga ansökningen. Med hänsyn härtill kan en

regel att ersättningsanspråk skall framställas senast vid första sammanträdet

icke anses bereda delägarna önskvärt rådrum för att avgöra vilken ståndpunkt

de skola intaga i ersättningsfrågan. Jag finner därför, att hänsynen

till delägarna kräver en mindre snäv preklusionsregel. Ersättningsanspråk

bör således kunna framställas intill dess att förrättningsmannen avgiver

sitt utlåtande.

Önskvärdheten av att i ett sammanhang få hela den samfällda vägmärken

sammanförd med angränsande fastigheter är uppenbar. Sakkunnigförslaget

innehåller också möjlighet att utsträcka förrättningen på föranledande såväl

av annan fastighetsägare än sökanden som av förrättningsmannen. På förrättningsinannens

initiativ skall sammanföring kunna ske även mot den

berörde fastighetsägarens bestridande, om sammanföringen icke skulle lända

honom till skada. Jag anser övervägande skäl tala för att detta förslag genomföres.

En ur fastighetsindelningssynpunkt önskvärd sammanföring bör nämligen

icke kunna hindras av att ägaren till en fastighet, som gränsar till vägmärken,

utan bärande skäl motsätter sig sammanföring med sin fastighet.

2 Iiihang till riksdagens protokoll 1 samt. Xr 40,

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 40.

För att man så fort som möjligt skall få förrättningens omfattning bestämd,

bör såsom de sakkunniga föreslagit fråga om utsträckning av förrättningen

väckas senast vid första sammanträdet.

Förfarandet har i förslaget utformats i huvudsaklig överensstämmelse med

jorddelningslagens regler. De betydelsefullaste avvikelserna äro att vid sammanföringsförrättning

gode män aldrig skola biträda samt att förrättningen

ej skall undergå fastställelseprövning. Häremot har jag intet att erinra.

I fråga om tidpunkten för rättsverkningarnas inträde ha de sakkunniga

föreslagit den ur principiell synpunkt betydelsefulla nyheten att verkningarna

utom i visst avseende knytas icke till förrättningens lagakraftvinnande

utan till den registrering som vid en senare tidpunkt skall göras i anledning

av lagakraftvinnandet. Den bakom förslaget liggande tanken att fastighetsregistret

alltid skall utvisa den gällande fastighetsindelningen synes i och

för sig värd att allvarligt övervägas. Denna fråga torde emellertid böra prövas

först i ett större sammanhang. Jag anser därför att, i överensstämmelse

med eljest gällande grundsatser, dessa förrättningars rättsverkningar böra

inträda redan i och med lagakraftvinnandet.

Det föreslagna institutet inlösen innebär att den inlösta vägmärken

skall anses avstyckad samt vara fri från inteckningar och andra gravationer

som tidigare åvilat den. I fråga om inlöseninstitutet skall i allt

väsentligt gälla vad som föreslagits beträffande sammanföring. Detta innebär

bl. a. att ersättning ej utgår med mindre delägare i vägmärken framställer

anspråk därpå; ersättningen tillfaller delägaren och ej innehavare av

inteckning som belastar hans fastighet. Som tidigare nämnts skall inlöseninstitutet

vinna tillämpning å mark, som enligt vissa byggnadsreglerande

planer skall ingå i trafikled eller annan allmän plats. Att märka är att i

dessa fall lösningsrätt redan föreligger för kommunen på grund av stadganden

i byggnadslagen. Enligt denna lag skall i fråga om förfarandet

expropriationslagens regler gälla, vilket bl. a. innebär, att innehavare av

inteckning erhåller den del av löseskillingen som belöper på inteckningen.

Vilken form av inlösen, som kommer att tillämpas, blir helt beroende på

kommunens val. Av det nu anförda framgår att inteckningshavarnas ställning

blir olika beroende på vilken väg för inlösen som väljes. Tydligt är att

mot en sådan ordning invändningar kunna göras. Med hänsyn till vägmärkens

som regel ringa värde torde emellertid den anförda omständigheten i

praktiken vara utan nämnvärd betydelse. Då härtill kommer, att förfarandet

enligt byggnadslagen är omständligt och kostsamt samt att det föreligger

behov av en enklare ordning i de fall varom nu är fråga, anser jag mig

kunna biträda de sakkunnigas förslag på denna punkt. I

I enlighet med det anförda ha inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet

m. m. och till lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning

enligt samma lag. Lagförslagen överensstämma i huvudsak med de

sakkunnigas lagförslag. Det torde med hänsyn härtill ej vara erforderligt

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

19

att jag i fortsättningen uppehåller mig vid andra punkter än sådana, beträffande

vilka jag ej kan ansluta mig till de sakkunniga. Vad jag vidare

har att anföra torde lämpligen kunna anknytas till de särskilda stadgandena

i lagförslagen.

Förslaget till lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande

fastighet m. m.

1 §•

Av vad jag förut anfört framgår, att jag ansluter mig till de sakkunnigas

mening om lagens tillämpningsområde. Det torde sålunda böra stadgas, att

lagen äger tillämpning på mark, vilken vid lantmäteri- eller mätningsförrättning

undantagits till gemensam väg, så ock på annan vägmark, som är samfälld

för två eller flera fastigheter. Därtill bör fogas den bestämmelsen att

vad i lagen stadgas om vägmark skall äga motsvarande tillämpning på mark

avsedd till avloppsdike ävensom på naturligt vattendrag. Under sistnämnda

uttryck inbegripes ej blott själva strömfåran utan även den mark vid

stranden, som jämte strömfåran ingår i samfälligheten.

Bestämmelser av angiven innebörd ha upptagits i förevarande paragraf.

Förutsättningarna för att de i lagen angivna instituten sammanföring och

inlösen skola vinna tillämpning — vilka i de sakkunnigas förslag jämväl

angivits i 1 § — ha i departementsförslaget flyttats till de avsnitt av lagen

som behandla respektive institut.

2 §.

Detta lagrum överensstämmer med 1 § andra stycket i de sakkunnigas

förslag.

3 §•

I första stycket av denna paragraf torde böra angivas den allmänna förutsättningen

för att institutet sammanföring skall vinna tillämpning.

Såsom jag tidigare framhållit skall den allmänna förutsättningen för att

sammanföring skall kunna ske vara att marken är onyttig för såväl avsett

ändamål som annan gemensam användning. I de sakkunnigas uttalanden

om innebörden härav kan jag i allt väsentligt instämma.

Emellertid ha de sakkunniga framhållit, att vägmark i vissa fall borde

kunna anses onyttig även om marken faktiskt användes för vägändamål.

Inginge samfälld vägmark i allmän väg, borde marken i detta sammanhang

anses vara i sin egenskap av samfällighet onyttig för de fastigheter, som

ägde del däri. Den allmänna vägen vore nämligen tillgänglig för trafik, oberoende

av den rådande fastighetsindelningen. Samfälld vägmark, som ingår

i allmän väg, borde därför enligt vad de .sakkunniga uttalat alltid, oaktat

marken användes för avsett ändamål, i förevarande sammanhang betraktas

såsom onyttig. Enligt min mening bör man, om också detta de sak
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2U

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

kunnigas uttalande i och för sig äger giltighet, härvid beakta, att viss väg exempelvis

på grund av vägomläggning kan indragas såsom allmän väg men

att behov kan finnas att bibehålla vägen såsom enskild väg. Det är tydligt,

att det ej kan vara någon lämplig ordning att först sammanföra samfälld

vägmark med en angränsande fastighet och senare taga samma mark i anspråk

för vägändamål med stöd av lagen om enskilda vägar. Viss försiktighet

torde därför böra iakttagas, innan samfälld vägmark, som ingår i en

faktiskt begagnad allmän väg, betraktas såsom onyttig.

Vidare ha de sakkunniga beträffande frågan, huruvida samfälld mark,

som ursprungligen avsatts till ett öppet dike, kan anses onyttig, då diket

ersatts av täckta ledningar, uttalat, att så borde vara fallet, om anläggningen

utförts efter syneförrättning enligt vattenlagen eller om rätten att

utföra underhållsarbeten blivit på annat sätt säkerställd. I anledning härav

vill jag endast framhålla, att det givetvis även måste krävas, att markens

sammanföring icke medför, att förutsättningarna för någon delägare att

erhålla avlopp för vatten från hans fastighet rubbas.

Den sålunda förordade innebörden i onyttighetskravet torde komma att

framgå med önskvärd tydlighet, om i lagtexten förutsättningen för sammanföring

angives vara, att vägmärken ej erfordras för tillgodoseende vare

sig av behov av väg eller av annat för delägarna i vägmärken gemensamt

behov eller ock behov som nu avses blir tillgodosett utan att vägmärken bibehålies

såsom samfälld.

Vid sammanföringsförrättning skall förrättningsmannen ex officio pröva

huruvida vägmärken är onyttig för gemensamt ändamål. Frågan om

vägens behövlighet kan emellertid samtidigt vara föremål för prövning även

i annan ordning, t. ex. vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar. Uppenbarligen

är det önskvärt att de avgöranden, som träffas i olika ordning,

ej strida mot varandra. Att direkt samordna förrättningarna torde ej

låta sig göra, utan män torde böra begagna den utvägen att låta den ena

förrättningen vila i avvaktan på att den andra slutligen avgjorts. Med hänsyn

till de olika förrättningarnas karaktär kan någon tvekan ej råda om

att det är sammanföringsförrättningen som bör vila. Detta torde ligga så i

sakens natur att särskilt stadgande därom ej kan anses erforderligt.

I andra stycket torde böra angivas den inskränkning i sammanföringsinstitutets

tillämpningsområde som ligger däri, att — såsom tidigare framhållits

— sammanföring ej må avse vägmark, som kan bli föremål för inlösen

enligt lagen.

Tredje stycket bör reglera de fall då det föreligger ett absolut hinder att

sammanföra viss vägmark med viss fastighet. I fråga om de fall då sådant

hinder måste anses vara för handen är jag i princip ense med de sakkunniga.

Dessas förslag i fråga om möjligheten till sammanföring över förvaltningsgränser

bygger emellertid på att ett av dem i annat sammanhang

framlagt förslag beträffande rätten att sammanlägga fastigheter över olika

slag av förvaltningsgränser blivit genomfört. Så har emellertid ännu ej skett.

Med hänsyn till vad nu anförts torde förevarande stycke böra givas det inne
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 40

21

hållet, att vägmark, som skall redovisas i fastighetsregister fört enligt de

för stad meddelade bestämmelserna, ej må sammanföras med fastighet, som

skall upptagas i annat register, och ej heller med fastighet som hör till annan

församling än vägmärken, att övrig vägmark ej må sammanföras med

fastighet som hör till annan socken eller annat förvaltningsområde än vägmärken

samt att vägmark, som ej ingår i tomtindelning, ej må sammanföras

med tomt.

4 §•

I förevarande paragraf, som motsvarar 3 § i de sakkunnigas förslag, böra

angivas de förutsättningar för sammanföring som skola vara för handen

i det särskilda fallet. I de sakkunnigas förslag ha först upptagits två specialregler

i detta hänseende. För det första stadgas, att vägmark, som ingår

i tomtindelning, allenast må sammanföras i den mån tomtindelningens genomförande

därigenom främjas. Vidare föreslås, att bestämmelsen i 19

kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen samt fastighetsbildningslagens motsvarande

bestämmelse skola äga tillämpning beträffande sammanföring.

Nämnda lagrum innehåller i huvudsak att inom område, för vilket enligt

fastställd plan särskilda bestämmelser med avseende å markens bebyggande

gälla, avstyckning ej må verkställas så att områdets ändamålsenliga

bebyggande försvåras. I sakkunnigförslaget gives därefter en allmän regel

att sammanföring i övrigt skall verkställas så att lämpligast möjliga fastighetsindelning

erhålles.

De sakkunnigas förslag synes vila på den tanken att sammanföring alltid

är ur fastighetsindelningssynpunkt fördelaktig. Också enligt min mening

torde så åtminstone som regel vara fallet. Som emellertid sammanföringen

innebär ett tvångsförfarande, synes det mig vara riktigast att i lagen

uttryckligen angives, att nämnda förhållande skall vara en förutsättning

för sammanföring. Utformas stadgandet härom så att sammanföring

må ske endast i den mån därigenom lämpligare fastighetsindelning vinnes

eller fastighetsindelningens överensstämmelse med fastställd generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning främjas, kommer det att omfatta

jämväl de fall som åsyftas med de i de sakkunnigas förslag upptagna

specialreglerna. Härutöver synes det påkallat med en föreskrift, som ger

ledning för det fall att vägmärken gränsar till mer än en fastighet och förutsättningar

föreligga för markens sammanföring med envar av fastigheterna.

Föreskriften torde böra innehålla, att sammanföring skall verkställas

så att lämpligast möjliga fastighetsindelning erhålles. En sådan regel

synes visserligen ej giva någon direkt ledning exempelvis i det fall att två

stadsägor och ett mellan dem beläget område vägmark tillhopa skola bilda

en tomt. Utan särskilt stadgande torde dock vara klart, att om i ett dylikt

fall ägarna till båda .stadsägorna påkalla sammanföring, vägmärken bör

fördelas mellan stadsägorna; härigenom undvikes bl. a. att den lösningsrätt

som föreligger enligt 40 § byggnadslagen rubbas. Någon egentlig saklig

skillnad mellan vad jag sålunda förordat och de sakkunnigas förslag torde

oj föreligga.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

5 §■

Denna paragraf motsvarar 4 § i sakkunnigförslaget.

Den av mig förordade lydelsen av lagrummet innehåller endast i ett avseende

saklig avvikelse från sakkunnigförslaget. I huvudsaklig överensstämmelse

med vad som gäller jämlikt 2 kap. 1 § jorddelningslagen i dess lydelse

enligt lag den 1 juni 1951 bör nämligen behörig förrättningsman vara

distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt, där vägmärken är belägen,

eller, i fråga om vägmark i stad eller i samhälle eller annan ort på landet,

där fastighetsregister såsom för stad skall föras, den som på grund av

tjänst eller förordnande är behörig att där förrätta avstyckningar.

6 §•

Denna paragraf, som motsvarar 5 § i sakkunnigförslaget, upptager regler

om kungörande av och kallelse till förrättningen. Bestämmelserna överensstämma

frånsett vissa redaktionella jämkningar med de sakkunnigas

förslag; dock har, med hänsyn till att enligt jorddelningslagen även efter de

däri år 1951 genomförda ändringarna en kungörelse- och kallelsetid av minst

fjorton dagar gäller, bestämmelse om samma tid upptagits i nu förevarande

lag. Härutöver har, på sätt jag vid 9 § skall utveckla, ett visst tillägg till

paragrafen upptagits.

7 §•

Lagrummet överensstämmer i sak med 6 § i sakkunnigförslaget.

8 §•

Den i första stycket av denna paragraf — som motsvarar 7 § i sakkunnigförslaget

— upptagna hänvisningen till 3 kap. 4 § jorddelningslagen torde

böra inskränkas att avse endast första och andra styckena i detta lagrum.

Förhållanden, varom stadgas i de senare styckena, ha nämligen, i den utsträckning

så är påkallat för sammanföringsförrättningar, reglerats i 7 §

av det nu föreliggande lagförslaget.

Andra stycket i paragrafen, vilket reglerar sättet för kallelse till ett senare

förrättningstillfälle, torde böra så jämkas, att förrättningsmannen skall, där

ej vid sammanträde tid och ställe för nästa sammanträde tillkännagivits,

därom i god tid genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom överenskommelse

träffats vid sammanträde, underrätta dem, som inställt sig vid

förrättningen. Härigenom vinnes närmare överensstämmelse med 3 kap.

11 § och 16 kap. 1 § jorddelningslagen.

9 §.

I förevarande paragraf upptagas regler om utvidgning av förrättningen

utöver vad som följer av ansökningen. Bestämmelser av motsvarande innehåll

äro införda i 8 § sakkunnigförslaget.

Förrättningsmannens initiativrätt avser att möjliggöra, att förrättningen

erhåller en lämpligare omfattning än vad som föranledes av ansökningen

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

eller vid förrättningen framställda yrkanden. Sammanföring må emellertid

ej ske på förrättningsmannens initiativ, såframt icke sökanden eller annan

sakägare vidhåller framställt yrkande om sammanföring. Bestämmelsen i

andra stycket, att förrättningsmannen äger väcka fråga om sammanföring

av vägmark ingående i samfälligheten, har samma innebörd som motsvarande

stadgande i de sakkunnigas förslag. Förrättningsmannens initiativrätt

omfattar alltså dels sammanföring av annan del av samfälligheten än

sådan som avses med framställt yrkande och dels sammanföring av vägmark,

vars sammanföring påkallats av sakägare, med annan fastighet än

sakägarens.

Jag vilt i detta sammanhang betona att förrättningsmannen bör begagna

sin initiativrätt med varsamhet; det bör sålunda föreligga påtagliga fördelar

med hänsyn till fastighetsindelningen för att förrättningsmannen skall utsträcka

en förrättning, under vilken yrkande om sammanföring framställts

endast beträffande en ringa del av samfälligheten, att avse hela eller stora

delar av samfälligheten. Även med hänsyn till kostnadsfrågan är det påkallat

att förrättningsmannen iakttager försiktighet. Om nämligen på hans

initiativ förrättningen utvidgas men densamma i denna del ej leder till

sammanföring, komma de kostnader som förorsakas av utvidgningen att

drabba de sakägare, som påkallat sammanföring.

I de sakkunnigas förslag har, såsom en förutsättning för att sammanföring

skall få ske på initiativ av förrättningsmannen, upptagits att sammanföringen

skall medföra väsentlig förbättring av fastighetsindelningen. Efter de

jämkningar, som under departementsbehandlingen gjorts beträffande de allmänna

förutsättningarna för sammanföring, får sådan åtgärd äga rum

endast i den mån lämpligare fastighetsindelning vinnes. Vid sådant förhållande

synas skäl knappast föreligga att för sammanföring på förrättningsmannens

initiativ stadga en särskild förutsättning som ej mera avsevärt

skulle skilja sig från vad som alltid skall krävas för att sammanföring skall

vara tillåten. I detta sammanhang torde emellertid böra erinras om att

enligt vad jag tidigare förordat sammanföring på förrättningsmannens initiativ

får äga rum endast såframt den ej länder till skada för ägaren av

den fastighet, med vilken vägmärken skall sammanföras.

Ofta torde förrättningsmannen under sitt förberedande arbete finna, att

utsträckning av förrättningen är önskvärd, och bestämma sig för att väcka

fråga därom. I dylikt fall är det till undvikande av uppskov önskvärt att

särskild underrättelse redan i samband med kungörelsen avsändes till fastighetsägare,

som beröras av utsträckningen. Bestämmelse härom har upptagits

i 0 §, vilket föranleder eu mindre jämkning i förevarande paragraf.

Det i andra stycket sista punkten av sakkunnigförslaget upptagna stadgandet

om skyldighet för förrättningsmannen att göra anmälan till domstol för

förordnande av god man för bortovarande sakägare synes höra äga tillämpning

å alla de sakägare, som enligt (i g tredje stycket skola särskilt underrättas.

Stadgandet torde därför lämpligen böra upptagas såsom ett fjärde

stycke i (i §. Eu hänvisning till detta stycke i förevarande lagrum synes

lä mplig.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Knngl. Maj. ts proposition nr 40.

I 9 § sakkunnigförslaget har upptagits en föreskrift att om någon menar

att den vägmark, om vars sammanförande är fråga, icke kan anses onyttig

för gemensam användning och att sammanföring därför icke bör äga rum,

yrkande härom skall för att vinna beaktande framställas senast vid första

sammanträdet. Ett dylikt stadgande synes gå mindre väl samman med den

i lagen gällande principen att förrättningsmannen ex officio skall pröva om

vägmärken är onyttig. Stadgandet synes därför böra utgå.

10 §.

I förevarande lagrum, som reglerar delägarnas rätt till ersättning, torde

uttryckligen böra angivas att delägare i samfälligheten är berättigad till ersättning

för sin andel i vägmärken av ägaren till den fastighet, med vilken

marken sammanföres. Såsom jag tidigare framhållit bör dock ersättning utgå

allenast till delägare som framställer yrkande därom medan förrättningen

ännu pågår. Föreskriften härom torde kunna givas den utformningen att

yrkande om ersättning skall, vid påföljd att delägaren eljest går förlustig

sin rätt, framställas innan utlåtande meddelats.

Under hänvisning till vad jag tidigare anfört om tidpunkten för rättsverkningarnas

inträde bör dagen för ersättningens erläggande bestämmas med

utgångspunkt från tiden då beslutet om sammanföring vinner laga kraft.

I övrigt överensstämmer förevarande paragraf i sakligt hänseende med de

sakkunnigas förslag.

11 §•

Utom i det fall att tvist uppstår mellan delägarna om den andel i vägmärken

som tillkommer envar av dem bör, såsom de sakkunniga uttalat, underställning

ske även när tvist yppats huruvida vägmärken är samfälld eller ej.

För att detta skall komma till tydligt uttryck ha ordalagen i de sakkunnigas

förslag till lagtext något jämkats.

12 §.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör det överlåtas åt förrättningsmannen

att bedöma huruvida det är nödigt för prövning av sammanföringsfrågan att

gräns för samfälligheten bestämmes. Erfordras gränsbestämning, bör uppenbarligen

frågan härom vara slutgiltigt avgjord innan sammanföringsförrättningen

avslutas. I likhet med de sakkunniga anser jag, att gränsbestämning

även i de fall densamma sålunda aktualiseras i samband med sammanföringsförrättning

bör handläggas enligt samma regler som eljest skolat tilllämpas.

Gränsbestämningen bör sålunda vara en från sammanföringsförrättningen

fristående förrättning. Hänsyn torde emellertid böra tagas till

det faktiska samband som råder mellan de båda förrättningarna. Hinder

synes sålunda ej möta att anse ansökan om sammanföring innefatta ansökan

om sådan gränsbestämning som erfordras för att genomföra sammanföringen.

Praktiska skäl tala för att i den mån så kan ske de båda förrätt
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

25

ningarna företagas till gemensam handläggning. I sistnämnda hänseende

torde böra upptagas en särskild regel. Genom denna vinnes bl. a., att för de

båda förrättningarna kan föras gemensamt protokoll och användas gemensam

karta.

De synpunkter som anlagts i fråga om gränsbestämning gälla i stort sett

också beträffande tomtmätning. Det synes dock knappast lämpligt, att tomtmätning

och sammanföringsförrättning till någon del företagas till gemensam

handläggning. I enlighet härmed har i departementsförslaget i förevarande

hänseende stadgats, att därest fråga är om sammanföring av mark som

ingår i tomtindelning och tomtmätning fordras för bedömande huruvida

sammanföringen främjar tomtindelningens genomförande, sammanföringsförrättningen

skall vila till dess tomtmätning skett.

15 §.

I förevarande paragrafs första stycke meddelas bestämmelser om avslutande

av förrättningen. Sakkunnigförslaget anknyter i denna del närmast

till reglerna i 19 kap. 21 § jorddelningslagen om avslutande av

avstyckningsförrättning. Sammanföringsförrättningens karaktär synes emellertid

vara sådan, att det torde vara lämpligare att söka överensstämmelse

med de regler om avslutandet, som gälla för övriga slag av förrättningar

enligt jorddelningslagen och som upptagas i 16 kap. 1 § denna

lag. Det bör sålunda i förevarande paragraf föreskrivas, att förrättningen

skall avslutas å sammanträde med sakägarna eller annorledes å dag, som

vid sammanträde angivits eller om vilken sakägare som inställt sig vid förrättningen

underrättats genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom

överenskommelse träffats vid sammanträde.

16 §.

Har jäv mot förrättningsmannen ogillats, torde jorddelningslagens regler

om fullföljd av talan i dylikt fall böra äga motsvarande tillämpning. En särskild

regel härom synes erforderlig.

17 §.

Såsom jag tidigare anfört skall sammanföringen medföra, att den sammanförda

vägmärken skall vara fri från inteckningar och andra gravationer,

som tidigare åvilat den. Detta torde böra gälla även allmänna utskylder och

sådana fordringar, som åtnjuta förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket

handelsbalken. Efter sammanföringen skall vägmärken i stället svara för

samma inteckningar och gravationer som den fastighet, med vilken den sammanförts.

För att sistnämnda rättsverkan skall inträda torde ej erfordras

någon särskild lagregel. Sammanföringen innebär nämligen icke att en ny

fastighet bildas utan allenast att en redan befintlig fastighets område på

marken utökas. Samtliga rättsverkningar skola — i enlighet med vad jag

förut förordat — inträda i och med lagakraftvinnandct. Med hänsyn till vad

nu anförts torde i första stycket av förevarande paragraf böra stadgas, att

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj. ts proposition nr 40.

då beslut om sammanföring vunnit laga kraft, vägmärken ingår i den eller

de fastigheter, varmed den sammanförts, fri från all rätt, som dittills besvärat

den. I detta sammanhang torde därjämte böra stadgas, att sådan rätt

orubbad skall gälla i återstoden av besvärad egendom.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör talan om bättre rätt till den sammanförda

vägmärken ej få föras, sedan sammanföring skett. Regel härom torde

böra upptagas i ett andra stycke i denna paragraf.

Med den inställning jag intagit till frågan om tidpunkten för rättsverkningarnas

inträde synes det ej erforderligt att i lagen meddela föreskrift om

att registrering skall ske. Frågan om registreringen torde lämpligen kunna

regleras i administrativ ordning.

18 §.

Den senaste tidpunkten för utlämnande av karta — varom stadgas i detta

lagrum — bör bestämmas till fyrtiofem dagar från det förrättningen vunnit

laga kraft.

20 §.

I enlighet med vad jag framhållit vid 1 § bör i förevarande paragraf, som

reglerar institutet inlösen, upptagas den allmänna förutsättningen att vägmärken

är onyttig. Vidare torde det böra klart angivas att lösningsrätten

tillkommer kommunen eller samhället. Med hänsyn härtill torde i första

stycket böra stadgas, att vägmark, som enligt fastställd generalplan i stad

eller i samhälle eller annan ort på landet, där byggnadslagens bestämmelser

för stad skola äga motsvarande tillämpning, eller enligt stadsplan är avsedd

till trafikled eller annan allmän plats, må inlösas av kommunen eller samhället,

såframt sådant förhållande är för handen, som enligt 3 § första

stycket utgör förutsättning för sammanföring.

I andra stycket torde böra föreskrivas, att vad i lagen stadgas om sammanföring

i tillämpliga delar skall gälla i fråga om inlösen. Härutöver torde

i detta stycke böra upptagas de båda av de sakkunniga föreslagna specialreglerna,

att vid bestämmande av yrkad ersättning föreskriften i 143 §

byggnadslagen skall äga motsvarande tillämpning samt att vid inlösningsförrättning

fråga om sammanföring må väckas i den ordning 9 § stadgar.

I tredje stycket torde böra angivas, att då beslut om inlösen av vägmark

vunnit laga kraft, vägmärken skall anses vara avstyckad. Genom inlösningen

bildas sålunda en särskild fastighet. Beträffande verkningarna med avseende

å inteckningar och andra gravationer synes — i anslutning till vad

jag vid 17 § förordat — böra stadgas, att då beslut om inlösen vunnit laga

kraft, den inlösta vägmärken skall vara fri från all rätt, som dittills besvärat

den, samt att sådan rätt orubbad skall gälla i återstoden av besvärad

egendom.

Ikraftträdandebestämmelsen.

Lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1952.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

27

Förslaget till lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning

enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande

fastighet m. m.

I likhet med de sakkunniga anser jag att något behov ej föreligger att

tillerkänna den som är berättigad till ersättning på grund av inlösen enligt

sammanföringslagen någon särskild förmånsrätt. Förevarande lag bör därför

avse endast ersättning för sammanförd vägmark. För att detta skall klart

framgå ha smärre jämkningar vidtagits i de sakkunnigas lagförslag.

Jämväl denna lag bör träda i kraft den 1 juli 1952.

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligga nu förslag till

1) lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet

in. m.; samt

2) lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen

om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet

m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

1 Lagförslaget under 2), som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget i

samma ämne, har här uteslutits.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

Förslag

till

Lag

om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på mark, vilken vid lantmäteri- eller mätningsförrättning

undantagits till gemensam väg, så ock på annan vägmark,

som är samfälld för två eller flera fastigheter.

Vad i lagen stadgas om vägmark skall äga motsvarande tillämpning på

mark avsedd till avloppsdike ävensom på naturligt vattendrag.

2 §•

I denna lag förstås med fastighet vad som enligt gällande bestämmelser

skall redovisas i fastighetsregister såsom särskild fastighet. Med

ägare av fastighet jämställes den, som innehar fastighet under ständig besittningsrätt

eller såsom fideikommiss.

Om sammanföring.

3 §•

Därest vägmark ej erfordras för tillgodoseende vare sig av behov av väg

eller av annat för delägarna i vägmärken gemensamt behov eller ock behov

som nu avses blir tillgodosett utan att vägmärken bibehålies såsom samfälld,

må den sammanföras med angränsande fastighet. Gränsar vägmärken

till område, vilket utgör gemensam ägolott för två eller flera fastigheter eller

avsatts till gemensamhetsskog eller vid lantmäteri- eller mätningsförrättning

lämnats oskiftat utan att hava undantagits för gemensamt ändamål,

må sammanföring ske med de fastigheter, som äga del i området.

Sammanföring må ej avse vägmark, varom sägs i 20 §.

Vägmark, som skall redovisas i fastighetsregister fört enligt de för stad

meddelade bestämmelserna, må ej sammanföras med fastighet, som skall

upptagas i annat register, och ej heller med fastighet, som hör till annan

församling än vägmärken. Övrig vägmark må ej sammanföras med fastighet,

som hör till annan socken eller annat förvaltningsområde än vägmärken.

Med tomt må ej sammanföras vägmark, som ej ingår i tomtindelning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

4 §.

Saramanföring må ske endast i den män därigenom lämpligare fastighetsindelning

vinnes eller fastighetsindelningens överensstämmelse med fastställd

generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning främjas. Är

vägmärken så belägen att den kan sammanföras med mer än en fastighet,

skall sammanföring verkställas så att lämpligast möjliga fastighetsindelning

erhålles.

5 §•

Fråga om sammanföring prövas vid lantmäteriförrättning. Rätt att påkalla

sådan förrättning tillkommer ägaren av fastighet, till vilken vägmärken

gränsar.

Förrättningen verkställes av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt,

där vägmärken är belägen, eller, i fråga om vägmark i stad eller i samhälle

eller annan ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall

föras, av den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig att där

förrätta avstyckningar.

Ansökning om sammanföringsförrättning göres skriftligen, om förrättningen

skall verkställas av lantmätare, hos denne och eljest hos byggnadsnämnden,

som har att överlämna ansökningen till förrättningsmannen. I

ansökningen bör den vägmark angivas, om vars sammanföring är fråga.

Redovisas vägmärken i fastighetsregister fört enligt de för stad meddelade

bestämmelserna, bör samfällighetens beteckning på registerkartan angivas;

eljest bör hänvisas till karta och beskrivning som upprättats vid jorddelningsförrättning.

Gränsar annan fastighet än sökandens till den vägmark, som avses i ansökningen,

bör uppgift lämnas om fastighetens beteckning samt ägarens

namn och adress. Är fråga om väg som är eller tidigare varit allmän eller

ingår vägmärken i samfällighet, för vilken finnes känd styrelse eller annan

förvaltare, skall detta angivas i ansökningen. Finnes ej känd styrelse eller

förvaltare för samfälligheten, bör i ansökningen uppgivas vilka fastigheter

som äga del i denna samt namn och adress på ägarna till dessa fastigheter,

eller, om vägmärken är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda

ägare, en av fastigheterna med i orten boende ägare samt dennes namn och

adress.

6 §.

Innan förrättning företages, skall förrättningsmannen utfärda kungörelse

om tid och ställe för första sammanträdet. Kungörelsen skall minst fjorton

dagar förut uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där den vägmark

och de fastigheter som beröras av förrättningen äro belägna, samt,

där särskilda förhållanden därtill föranleda, införas i en eller flera av ortens

tidningar. Härjämte skall förrättningsmannen minst fjorton dagar före sammanträdet

för befordran med posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse

till sammanträdet till envar, som enligt senaste mantalslängd eller eljest till
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

gängliga uppgifter är ägare till fastighet som har del i den samfällighet varom

är fråga. Finnes känd styrelse eller annan förvaltare för samfälligheten,

erfordras allenast kallelse till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och

vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna

ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill,

eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd

styrelse eller förvaltare, och är vägmärken samfälld för flera än tio fastigheter

med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara

för dem alla tillgänglig. Delgives kallelse på sistnämnda sätt skall uppgift

om vilken delägare kallelsen tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen,

och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan eller på annan

lämplig plats inom kommunen.

I kungörelse och kallelse, som i denna paragraf avses, bör angivas vilken

vägmark ansökningen avser ävensom sökandens namn och den fastighet,

med vilken vägmärken enligt ansökningen skall sammanföras. Därjämte

skola sakägare anmanas att vid sammanträdet förete tillgängliga åtkomsthandlingar

samt kartor och lantmäterihandlingar, som därvid kunna lända

till upplysning. Vidare skall erinras därom, att vid förrättningen må väckas

fråga om sammanföring av vägmark, som ingår i samfälligheten, med annan

fastighet än sökandens. Slutligen skall angivas vad delägare i samfälligheten

har att iakttaga, därest han önskar framställa ersättningsanspråk, varom

i 10 § sägs.

Särskild underrättelse om tid och ställe för första sammanträdet skall

minst fjorton dagar förut av förrättningsmannen avsändas dels till sökanden,

dels till ägaren av annan fastighet än sökandens, därest fastigheten angränsar

den med ansökningen avsedda vägmärken, dels till ägaren av fastighet

som gränsar till annan del av samfälligheten, därest förrättningsmannen

avser att väcka fråga om delens sammanföring med fastigheten, dels till väghållaren,

därest vägmärken ingår eller tidigare ingått i allmän väg, dels

ock till byggnadsnämnden, därest vägmärken är belägen i stad eller inom

ort, där skyldighet att söka byggnadslov eljest föreligger.

Är sakägare, som i tredje stycket sägs, å okänd ort eller så fjärran, att

han ej kan bevaka sin rätt vid förrättningen, och är icke någon förordnad

eller eljest veterligen behörig att för honom tala och svara, åligge förrättningsmannen

att för förordnande av god man för sakägaren göra sådan anmälan,

som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken.

7 §■

Uteblir annan än sökanden från lagligen kungjord förrättning, vare det ej

hinder för förrättningens företagande.

Uteblir sökanden utan att hava anmält laga förfall eller visar sig, att sökanden

ej äger påkalla förrättning om sammanföring, och uppkommer ej enligt

9 § första stycket fråga om sammanföring av vägmark med annan fastighet

än sökandens, inställes förrättningen och ersätte sökanden alla i ärendet

uppkomna kostnader.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

31

Därest samtliga sakägare infinna sig, må förrättningen företagas utan

hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning, som i

6 § sägs.

8 §.

Vid förrättningen skola de för laga skifte i 2 kap. 4 och 9—11 §§ ävensom

3 kap. 4 § första och andra styckena samt 6—9 §§ lagen om delning av

jord å landet meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Avser sammanföringen vägmark i stad eller i samhälle eller annan

ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall föras, skall tillika

iakttagas vad i 5 kap. 2 § sista stycket lagen om fastighetsbildning i stad

stadgas.

Därest förrättning uppskjutes från ett sammanträde till annat, skall, där

ej vid det förra tid och ställe för det senare tillkännagivits, förrättningsmannen

därom i god tid genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom

överenskommelse träffats vid sammanträde, underrätta dem, som inställt

sig vid förrättningen.

9 §•

Gränsar samfälligheten förutom till sökandens fastighet jämväl till annan

fastighet och begär senast vid första sammanträdet denna fastighets

ägare sammanföring, må frågan härom omedelbart prövas vid förrättningen.

Förrättningsmannen må ock vid första sammanträdet väcka fråga om sammanföring

av vägmark ingående i samfälligheten. Sålunda väckt fråga må

omedelbart prövas, om ägaren av den fastighet, med vilken vägmärken avses

att sammanföras, är tillstädes eller till honom avsänts underrättelse, som i

6 § tredje stycket sägs, men skall eljest uppskjutas till nytt sammanträde,

om vilket förrättningsmannen har att i god tid genom tjänsteskrivelse underrätta

ägaren. Därvid skall vad i 6 § fjärde stycket sägs äga motsvarande

tillämpning.

Sammanföring av vägmark med fastighet, vars ägare icke påkallar eller

medgiver sammanföringen, må ske endast såframt densamma ej länder till

skada för ägaren.

10 §.

Delägare i samfälligheten vare berättigad till ersättning för sin andel i

vägmärken av ägaren till den fastighet, med vilken marken sammanföres.

Yrkande härom skall dock, vid påföljd att delägaren eljest går förlustig sin

rätt, framställas innan utlåtande, varom i 14 § sägs, blivit meddelat.

Ersättningens storlek bestämmes, där överenskommelse ej träffas, av förrättningsmannen,

som i härför erforderlig omfattning skall utreda och i

protokollet anteckna vilka fastigheter som äga del i samfälligheten, den andel

som tillkommer envar av dem samt fastigheternas ägare. Vid ersättningens

bestämmande skall ej medräknas värdet av den förbättring vägmärken

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

må hava vunnit genom arbete eller kostnad, som nedlagts av ägare till den

fastighet, med vilken vägmärken sammanföres.

Ersättningen skall gäldas inom tre månader från det beslut om sammanföringen

vunnit laga kraft.

11 §•

Yppas tvist om äganderätten till vägmärken och har frågan betydelse för

förrättningens behöriga verkställande, skall den underställas ägodelningsrättens

prövning. I underställt mål skola föreskrifterna i 21 kap. lagen

om delning av jord å landet rörande underställning enligt 3 kap. 12 § samma

lag äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Finner förrättningsmannen nödigt att gräns för samfälligheten bestämmes,

må sammanföringsförrättningen ej avslutas förrän gränsen blivit i laga

ordning bestämd. Gränsbestämningen må i den mån så kan ske företagas till

gemensam handläggning med sammanföringsförrättningen.

Är fråga om sammanföring av vägmark som ingår i tomtindelning och

fordras tomtmätning för bedömande huruvida sammanföringen främjar

tomtindelningens genomförande, skall sammanföringsförrättningen vila till

dess tomtmätning skett. Är fråga väckt om ändring i tomtindelning av betydelse

för sammanföringen, skall förrättningen ock vila till dess frågan

slutligen avgjorts.

13 §.

Den vägmark, om vars sammanföring fråga är, skall med den noggrannhet

omständigheterna påkalla och, om så befinnes lämpligt, med ledning av befintligt

kartmaterial av förrättningsmannen utmärkas på karta.

14 §.

Förrättningsmannen skall meddela utlåtande med beslut, huruvida sammanföring

skall äga rum eller icke. Beslutas sammanföring, skall utlåtandet

tillika, med hänvisning till karta och därå tecknad beskrivning, angiva

huru sammanföringen skall ske ävensom, där ersättning enligt 10 § skall

utgå, innehålla bestämmelse om ersättningens storlek jämte erinran om den

tid, inom vilken ersättningen skall gäldas. Utlåtandet skall städse innehålla

besked rörande fördelningen av förrättningskostnaden.

15 §.

Sedan gränser, som tillkommit genom sammanföringen, blivit, i den mån

så befinnes erforderligt, utstakade och utmärkta samt alla till förrättningen

hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, skall förrättningen avslutas å sammanträde

med sakägarna eller annorledes å dag, som vid sammanträde angivits

eller om vilken sakägare, som inställt sig vid förrättningen, underrättats

genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom överenskommelse

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

33

träffats vid sammanträde. Vid avslutandet skall tillkännagivas vad som

skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad skall ett exemplar

av förrättningshandlingarna utgivas eller med posten avsändas till

den av sakägarna, som dessa eller, där de ej åsämjas, förrättningsmannen

utser att förvara handlingarna. Hos den utsedde äge envar sakägare rätt att

granska handlingarna och taga avskrift av dem.

16 §.

Klagan över sammanföringsförrättning må föras hos ägodelningsrätten

genom besvär, som skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar

från den dag, då förrättningen blivit avslutad. Avser förrättningen vägmark

belägen i stad eller inom ort, där skyldighet att söka byggnadslov eljest föreligger,

må klagan över förrättningen föras jämväl av byggnadsnämnden.

Förrättningsmannen skall inom tid som nyss sagts insända förrättningsakten

till fastighetsregisterföraren. Hava besvär anförts, skall ägodelningsdomaren

ofördröj ligen och sist inom sex dagar härom underrätta registerföraren

samt infordra förrättningsakten från denne. I fråga om förfarandet

i målet och talan mot däri meddelat beslut gälle i tillämpliga delar vad härom

är stadgat beträffande avslutad jorddelningsförrättning.

Har jäv mot förrättningsmannen ogillats, skall beträffande fullföljd av

talan vad för sådant fall är stadgat i lagen om delning av jord å landet äga

motsvarande tillämpning.

17 §.

Då beslut om sammanföring vunnit laga kraft, ingår vägmärken i den

eller de fastigheter, varmed den sammanförts, fri från all rätt, som dittills

besvärat den. Sådan rätt skall orubbad gälla i återstoden av besvärad egendom.

Sedan sammanföring skett, må talan om bättre rätt till den sammanförda

vägmärken ej föras.

18 §.

Har sakägare framställt begäran därom vid förrättning, vare förrättningsmannen

skyldig att inom fyrtiofem dagar från det förrättningen vunnit laga

kraft emot stadgad ersättning till honom utgiva eller med posten avsända

ett exemplar av kartan med därå tecknat bevis om lagakraftvinnandet.

19 §■

Kostnaden för förrättningen skall gäldas av sökanden eller, där fråga

uppkommit om sammanföring jämväl med annan fastighet än sökandens,

fördelas mellan fastighetsägarna på sätt förrättningsmannen prövar skäligt.

S Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr it).

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Om inlösen.

20 §.

Vägmark, som enligt fastställd generalplan i stad eller i samhälle eller

annan ort på landet, där byggnadslagens bestämmelser för stad skola äga

motsvarande tillämpning, eller enligt stadsplan är avsedd till trafikled eller

annan allmän plats, äger kommunen eller samhället inlösa, såframt sådant

förhållande är för handen, som enligt 3 § första stycket utgör förutsättning

för sammanföring.

I fråga om inlösen skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag stadgas

om sammanföring. Vid bestämmande av yrkad ersättning för vägmark skall

jämväl föreskriften i 143 § byggnadslagen äga motsvarande tillämpning.

Fråga om sammanföring av vägmark, ingående i den av inlösningsförrättningen

berörda samfälligheten, må vid förrättningen väckas i den ordning

9 § stadgar.

Då beslut om inlösen av vägmark vunnit laga kraft, skall vägmärken anses

vara avstyckad och vare den fri från all rätt, som dittills besvärat den.

Sådan rätt skall orubbad gälla i återstoden av besvärad egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

35

Bihcing.

Promemoria

med förslag till lag om sammanföring med fastighet av samfälld

Tä^mark m. m.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Såsom närmare framgår av inledningen till denna promemoria har inom

Kungl. Justitiedepartementet år 1938 upprättats en promemoria med förslag

till lag om sammanföring med fastighet av väg m. in. Sedan detta förslag

gjorts till föremål för sedvanlig remissbehandling har ärendet överlämnats

till fastighetsbildningssakkunniga. Även de sakkunnigas överväganden ha

lett till att särskild lagstiftning i ärendet får anses erforderlig. På grundval

av 1938 års förslag har därför, under beaktande av de i remissyttrandena

framställda erinringarna och yrkandena, upprättats ett överarbetat lagförslag

i ämnet ävensom förslag till vissa följdförfattningar. Dessa förslag,

jämte redogörelse för remissyttrandena och de sakkunnigas motiv, överlämnas

härmed vördsamt. Därvid återställas tillika de till ärendet hörande handlingarna.

De sakkunniga ha i ärendet samrått med lantmäteristyrelsen, därvid enighet

uppnåtts på alla punkter.

Vid beredningen av detta ärende ha de sakkunniga biträtts av lantmätaren

Åke Bysjö.

I behandlingen av ärendet ha de sakkunnigas samtliga ledamöter deltagit.

Stockholm den 15 november 1950.

För fastighetsbildningssakkunniga

HARALD MALMBERG.

Hjalmar Nordfelt.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

Lagförslag.

Förslag

till

Lag

om sammanforing med fastighet av samfälld vägmark m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

l 5-

Vägmark, vilken vid lantmäteri- eller mätningsförrättning undantagits för

gemensamt behov eller eljest är samfälld för två eller flera fastigheter men

blivit onyttig för såväl avsett ändamål som annan gemensam användning,

må, på de villkor och i den ordning som i denna lag sägs, göras till föremål

för sammanforing eller inlösen.

Med fastighet förstås i denna lag vad som enligt därom gällande bestämmelser

skall redovisas i fastighetsregister såsom särskild fastighet. Med ägare

av fastighet jämställes den, som innehar fastighet under ständig besittningsrätt

eller såsom fideikommiss.

Vad i denna lag är stadgat om vägmark skall äga motsvarande tillämpning

beträffande mark avsedd till avloppsdike ävensom beträffande naturligt vattendrag.

Om sammanforing.

2 §.

I denna lag avsedd vägmark må, med de undantag som angivas i andra

och tredje styckena, sammanföras med angränsande fastighet. Gränsar vägmärken

till område, vilket utgör gemensam ägolott för två eller flera fastigheter

eller avsatts till gemensamhetsskog eller vid lantmäteri- eller mätningsförrättning

lämnats oskiftat utan att ha undantagits för gemensamt

ändamål, må sammanforing ske med de fastigheter, som äga del i området.

Vägmark, som i 20 § avses, må ej göras till föremål för sammanforing. Ej

heller må vägmark, som ej ingår i tomtindelning, sammanföras med tomt.

Vägmark, som skall redovisas i fastighetsregister fört enligt de för stad

meddelade bestämmelserna, må ej sammanföras med fastighet, som skall

upptagas i annat register. Övrig vägmark må ej sammanföras annat än med

fastighet upptagen i jordregistret för länet.

3 §•

Vägmark som ingår i tomtindelning må allenast sammanföras i den mån

tomtindelningens genomförande därigenom främjas.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

37

Vad i 19 kap. 13 § 2 mom. lagen om delning av jord å landet och 5 kap 8 §

1 inom. lagen om fastighetsbildning i stad stadgas om avstyckning skall äga

motsvarande tillämpning beträffande sammanföring.

I övrigt skall sammanföring verkställas så, att lämpligast möjliga fastighetsindelning

erhålles.

4 §.

Sammanföring må påkallas av ägare till fastighet, vartill vägmärken gränsar,

och skall förrättas av lantmätare eller, i fråga om vägmark i stad eller

i samhälle eller annan ort på landet, där fastighetsregister såsom för stad

skall föras, av den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig att

där förrätta avstyckningar. Ansökan göres skriftligen hos vederbörande

distriktslantmätare, om sammanföringen skall förrättas av lantmätare, och

eljest hos vederbörande byggnadsnämnd, som har att överlämna ansökningen

till förrättningsmannen.

I ansökningen bör den vägmark angivas, om vars sammanförande fråga

är. Redovisas vägmärken i fastighetsregister fört enligt de för stad meddelade

bestämmelserna bör den berörda sainfällighetens beteckning på registerkartan

angivas; eljest bör hänvisas till karta och beskrivning som upprättats

vid jorddelningsförrättning.

Gränsar annan fastighet än sökandens till den vägmark, som avses i ansökningen,

bör uppgift lämnas om fastighetens beteckning samt ägarens

namn och adress. År fråga om väg som är eller tidigare varit allmän eller

om vägmark för vilken finnes känd styrelse eller annan förvaltare, skall

detta angivas i ansökningen. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare för vägmärken,

bör i ansökningen uppgivas vilka fastigheter som äga del i denna

samt namn och adress å ägarna till dessa fastigheter, eller, om vägmärken

är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, en av fastigheterna

med i orten boende ägare samt dennes namn och adress.

5 §•

Innan sammanföring företages, skall förrättningsmannen utfärda kungörelse

om tid och ställe för förrättningen. Kungörelsen skall minst åtta dagar

före förrättningen uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där

den vägmark och de fastigheter som beröras av förrättningen äro belägna,

samt, där särskilda förhållanden därtill föranleda, införas i en eller flera

av ortens tidningar. Härjämte skall förrättningsmannen minst åtta dagar

före förrättningen för befordran med posten avlämna tjänsteskrivelser med

kallelse till förrättningen till envar, som enligt senaste taxeringslängd eller

eljest tillgängliga uppgifter är ägare till fastighet som har del i den vägmark

varom fråga är. Finnes känd styrelse eller annan, som är satt att förvalta

vägmärken, erfordras allenast kallelse till ledamot av styrelsen eller

till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten,

delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger

behörighet härtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom.

Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, och är vägmärken samfälld

för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av

delägarna att vara för dem alla tillgänglig. Delgives kallelse på sistnämnda

sätt skall uppgift om vilken delägare kallelsen tillställts intagas i kungörelsen

om förrättningen, och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan

eller på annan lämplig plats inom kommunen.

I kungörelse och kallelse, som i denna paragraf avses, hör angivas vilken

vägmark ansökningen avser ävensom sökandens namn och den fastighet,

med vilken vägmärken avses bliva sammanförd. Därjämte skola sakägare

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

anmanas att vid förrättningen förete tillgängliga åtkomsthandlingar samt

kartor och lantmäterihandlingar, som därvid kunde lända till upplysning.

Vidare skall erinras därom, att fråga om sammanföring av väginark, som

utgör del av den ifrågavarande samfälligheten, med annan fastighet än sökandens,

må väckas vid förrättningen. Slutligen skall angivas vad delägare

i vägmärken har att iakttaga, därest han önskar framställa ersättningsanspråk

varom i 10 § sägs.

Särskild underrättelse om tid och ställe för förrättningen skall minst åtta

dagar därförut av förrättningsmannen avsändas dels till sökanden, dels,

därest annan fastighet än sökandens angränsar den vägmark, om vars sammanföring

fråga är, till ägaren av sådan fastighet, dels, om vägmärken ingår

eller tidigare ingått i allmän väg, till väghållaren, dels ock, om vägmärken

är belägen i stad eller inom ort, där skyldighet att söka byggnadslov eljest

föreligger, till byggnadsnämnden.

6 §.

Uteblir annan än sökanden från lagligen kungjord förrättning, vare det

ej hinder för förrättningens företagande.

Uteblir sökanden utan att hava anmält laga förfall eller visar sig att sökanden

ej ägt behörighet att påkalla sammanföring och uppkommer ej enligt

8 § första stycket fråga om sammanföring av vägmark med annan fastighet

än sökandens, inställes förrättningen och ersätte sökanden alla i ärendet

uppkomna kostnader.

Därest samtliga sakägare infinna sig må förrättning företagas utan hinder

av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning, som i 5 §

sägs.

7 §•

Vid sammanföring skola de för laga skifte i 2 kap. 4 och 9—It §§ samt

3 kap. 4 och 6—9 §§ lagen om delning av jord å landet meddelade föreskrifterna

i tillämpliga delar lända till efterrättelse, såvitt icke i denna lag är

annorlunda stadgat. Avser sammanföringen vägmark i stad eller ort på

landet, för vilken bestämmelserna i 5 kap. lagen om fastighetsbildning i stad

gälla, skall iakttagas vad i 2 § sista stycket sagda kapitel stadgas.

Kan sammanföringen ej slutbehandlas vid ett förrättningstillfälle skall,

där ej annat överenskommes, förrättningsmannen i god tid genom tjänsteskrivelser

om tid och ställe för nästa sammanträde underrätta dem, som

inställt sig vid förrättningen.

8 §•

Gränsar samfällighet, som beröres av ansökan om sammanföring, jämväl

till annan fastighet än sökandens och begäres senast vid första förrättningstillfället

sammanföring även av ägaren till sådan fastighet, må frågan härom

omedelbart prövas vid förrättningen.

Förrättningsmannen må vid första förrättningstillfället väcka fråga om

sammanföring av mark, tillhörande den av förrättningen berörda samfälligheten,

utöver vad som föranledes av framställda yrkanden. Sådan sammanföring

må ske om den medför väsentlig förbättring av fastighetsindelningen

utan skada för ägaren av den fastighet, varmed sammanföring sker.

Frågan må omedelbart prövas om fastighetens ägare är tillstädes men skall

eljest uppskjutas till nytt sammanträde, om vilket förrättningsmannen har

att i god tid genom tjänsteskrivelse underrätta ägaren. År denne å okänd

ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt vid förrättningen, och är

icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom tala och

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

39

svara, åligge förrättningsmannen att för förordnande av god man för ägaren

göra sådan anmälan, som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken.

9 §.

Menar någon att den vägmark, om vars sammanförande fråga är, icke

kan anses onyttig för gemensam användning och att sammanföring förty

icke bör äga rum, skall yrkande härom för att vinna beaktande framställas

senast vid första sammanträdet.

10 §.

Är fråga väckt om sammanföring av vägmark, må delägare däri fordra

ersättning för sin andel i vägmärken med vad därtill hör av ägaren till den

fastighet, med vilken marken är avsedd att sammanföras. Yrkande härom

skall framställas senast vid första sammanträdet, vid äventyr att förrättningsmanen

eljest icke är pliktig att upptaga yrkandet till prövning.

Ersättningens storlek bestämmes, där överenskommelse ej träffas, av förrättningsmannen,

som i härför erforderlig omfattning skall utreda och i protokollet

anteckna vilka fastigheter som äga del i vägmärken, den andel som

tillkommer en var av dem samt fastigheternas ägare. Vid ersättningens bestämmande

skall ej medräknas värdet av den förbättring vägmärken må

hava vunnit genom arbete eller kostnad, som nedlagts av ägare till den fastighet,

med vilken vägmärken sammanföres.

Ersättningen skall gäldas inom nittio dagar från det sammanföringen

enligt vad i 17 § sägs blivit registrerad.

11 §•

Yppas tvist om delaktigheten i vägmärken och har frågan betydelse för

förrättningens behöriga verkställande, skall den underställas ägodelningsrättens

prövning. I underställt mål skola föreskrifterna i 21 kap. lagen om

delning av jord å landet rörande underställning enligt 3 kap. 12 § samma

lag äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Finner förrättningsmannen nödigt att bestämma gräns för den samfällighet,

som beröres av sammanföringen, må sådan gränsbestämning företagas

till gemensam handläggning med sammanföringen under iakttagande

av de föreskrifter om gränsbestämning, som med hänsyn till vägmärkens

belägenhet gälla enligt lagen om delning av jord å landet eller enligt lagen

om fastighetsbildning i stad. Sammanföringen må därvid ej avslutas förrän

gränsen blivit slutgiltigt bestämd.

Är fråga om sammanföring av vägmark som ingår i tomtindelning och

fordras tomtmätning för bedömande huruvida och i vad mån tomtindelningens

genomförande främjas av sammanföringen, förelägge förrättningsinannen

sökanden att inom viss tid begära sådan tomtmätning, och skall

förrättningen vila till dess tomtmätningen skett. Är fråga väckt om ändring

i tomtindelning av betydelse för sammanföringen skall förrättningen ock vila

till dess frågan slutligen avgjorts.

13 §.

Den vägmark, om vars sammanföring fråga är, skall med den noggrannhet

omständigheterna påkalla och, om så befinnes lämpligt, med ledning av

befintligt kartmaterial av förrättningsmannen utmärkas på karta.

14 §.

Efter överläggning med sakägarna skall förrättningsmannen pröva ärendet

och meddela utlåtande med beslut, huruvida sammanföring skall äga

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

rum eller icke, jämte besked rörande fördelningen av förrättningskostnaden.

Beslutas sammanföring skall utlåtandet tillika, med hänvisning till karta och

därå tecknad beskrivning, angiva huru sammanföringen skall ske, ävensom,

där ersättning enligt 10 § skall utgå, innehålla beslut om ersättningens storlek

jämte erinran om den tid, inom vilken ersättningen skall gäldas.

15 §.

Sedan gränser, som tillkommit genom sammanföringen, blivit i den mån

så befinnes erforderligt utstakade och utmärkta samt alla till förrättningen

hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, skall förrättningen avslutas med tillkännagivande

vad som skall iakttagas vid fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad skall ett exemplar

av förrättningshandlingarna utgivas eller med posten avsändas till den

av sakägarna, som av dessa eller, där de ej åsämjas, av förrättningsmannen

därtill utses. Hos den utsedde äge envar sakägare rätt att granska handlingarna

och taga avskrift av dem.

16 §.

Mot beslut eller åtgärd under sammanföringsförrättning må talan föras

genom besvär, som skola ställas till ägodelningsrätten och ingivas till ägodelningsdomaren

inom trettio dagar från det förrättningen avslutats.

Förrättningsmannen skall inom tid som nyss sagts insända förrättningsakten

till vederbörande fastighetsregisterförare. Hava besvär anförts, skall

ägodelningsdomaren ofördröj ligen och sist inom sex dagar härom underrätta

registerföraren samt infordra förrättningsakten från denne. I fråga

om förfarandet i målet och talan mot däri meddelat beslut gälle i tillämpliga

delar vad härom är stadgat beträffande avslutad jorddelningsförrättning.

Rätt att anföra besvär, såväl mot beslut eller åtgärd under sammanföringsförrättning

som mot beslut i mål rörande sådan förrättning, tillkomme

i stad och annan ort, där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, jämväl

byggnadsnämnden.

17 §.

Skall enligt beslut, som vunnit laga kraft, sammanföring äga rum, må

talan om bättre rätt till den sammanförda vägmärken ej vidare föras och

åligge det fastighetsregisterföraren att skyndsamt registrera sammanföringen,

teckna bevis om dagen härför på handlingarna och kartan samt återställa

akten till förrättningsmannen.

Då sammanföring registrerats skall vägmärken ifråga anses ingå i den

fastighet eller, i fall som avses i 2 § första stycket andra punkten, de fastigheter,

varmed den sammanförts, samt vara fri från ansvar för inteckning,

besvär eller last, som tidigare åvilat den, och i stället svara för samma inteckning,

besvär eller last som den eller de fastigheter, varmed den sammanförts.

18 §•

Har sakägare framställt begäran därom vid förrättningen vare förrättningsmannen

skyldig att emot stadgad ersättning till honom utgiva eller

med posten avsända ett exemplar av kartan med därå tecknat registreringsbevis

inom fyrtiofem dagar från det sammanföringen registrerats.

s. 41 Kontrollera mot PDF

• Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

41

19 §.

Kostnaden för förrättningen skall gäldas av sökanden eller, där fråga

uppkommit om sammanföring jämväl med annan fastighet än sökandens,

fördelas mellan vederbörande fastighetsägare på sätt förrättningsmannen

prövar skäligt.

Om inlösen.

20 §.

Där vägmark, som i 1 § sägs, enligt fastställd generalplan i stad eller i

samhälle eller annan ort på landet, där byggnadslagens bestämmelser för

stad skola äga motsvarande tillämpning, eller enligt fastställd stadsplan ingår

i trafikled eller annan allmän plats, må den på begäran av vederbörande

kommun eller samhälle inlösas. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad i

denna lag stadgas om sammanföring. Vid bestämmandet av yrkad ersättning

för vägmärken skall jämväl föreskriften i 143 § byggnadslagen äga motsvarande

tillämpning.

Då inlösen registrerats skall vägmärken i fråga anses vara avstyckad

samt vara fri från ansvar för inteckning, besvär eller last, som tidigare åvilat

den.

Vid inlösen må även fråga om sammanföring av vägmark, tillhörande den

av förrättningen berörda samfälligheten, väckas och prövas i den ordning

8 § stadgar.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

angående säkerhet för utbekommande av ersättning enligt lagen om

sammanföring med fastighet av samfälld vägmark in. m.

Härigenom förordnas som följer.

Har vid förrättning enligt lagen om sammanföring med fastighet av samfälld

vägmark m. m. blivit bestämt, att ersättning jämlikt 10 § sagda lag skall

gäldas av ägare till fastighet, äge den ersättningsberättigade, där hans fordran

ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen, att ur fastigheten, ändå

att den kommit i annans hand, njuta betalning med enahanda förmånsrätt,

som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld

av fast egendom.

Denna lag träder i kraft den

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. •

Förslag

till

kungörelse om ändring i förordningen den 12 maj 1917 (nr 281) med

närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad.1

Förslag

till

kungörelse om ändring i förordningen den 13 juni 1908 (nr 74)

angående jordregister.1

Förslag

till

kungörelse med vissa bestämmelser i anledning av lagen om

sammanföring med fastighet av samfälld vägiuark m. in.1

1 Förslagets text här utesluten.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

43

Motiv.

Inledning.

I två likalydande motioner vid 1936 års riksdag (nr 286 i första kammaren

och nr 471 i andra) hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla

om utredning och förslag rörande lagbestämmelser, varigenom mark,

som vid laga skifte avsatts till väg men som ej längre vore för detta ändamål

behövlig, kunde läggas till fastighet inom vars gränser marken vore belägen.

1 I motionerna framhölls bland annat, att vid laga skiften i stor utsträckning

mark till vägar avsatts för gemensamt behov. Sedermera hade

på grund av ändrade förhållanden vägarna ofta ändrats. Sålunda hade nya

vägar anlagts och de gamla, vid laga skiftet upptagna vägarna såsom obehövliga

nedlagts. Därvid hade den gamla vägmärken ofta lagts under plog och

brukades av ägaren till det hemman inom vars gränser vägen vore belägen.

Emellertid vore ju marken alltjämt oskiftad och om någon delägare i skifteslaget

begärde, att den gamla vägen skulle utstakas, så måste det ske. En

tryggad rätt till vägmärken för respektive hemmansägare kunde icke vinnas

utan stora svårigheter. I de fall, då ett större samhälle vuxit upp och en

långt driven jorddelning ägt rum, vore det praktiskt taget omöjligt — jämväl

med hänsyn till de betydande kostnaderna — att ernå en önskvärd reglering

genom att lägga vägmärken till det hemman, tillsamman med vars

övriga mark den med fördel kunde brukas. Ett påtagligt behov förefunnes

sålunda av ett relativt enkelt förfarande för reglering av frågan.

Spörsmålet berördes jämväl i en annan vid nämnda riksdag väckt motion

(nr 473 i andra kammaren). I denna motion anfördes bland annat, att när

allmän väg indroges eller omlades, osäkerhet lätt uppstode beträffande

rätten att förfoga över den marksträcka, som upphörde att vara allmän väg.

I anledning därav kunde det hända att denna mark finge ligga oanvänd.

Men det kunde också inträffa att ägaren till den vägmärken angränsande

eller omslutande fastigheten, i tro att vägmärken utan vidare tillfölle honom,

toge densamma i besittning. Särskilt torde detta vara vanligt, om han

vid en omläggning av väg släppt till mark för den nya vägsträckan. Märkena

efter den gamla vägen kunde så småningom utplånas och ny ägare till fastigheten

finge måhända ej ens kännedom om att marken använts såsom väg.

Med tiden uppfördes så på denna mark byggnader och andra anläggningar.

Om emellertid vägmärken rätteligen tillhörde annan än fastighetsägaren och

denne andre sedermera gjorde anspråk på vägmärken, kunde fastighetsägaren

nödgas att med stor förlust avträda densamma eller att betala orimliga

belopp för att få behålla den.

I fortsättningen erinrades i sistnämnda motion om att jorddelningslagen

innehölle i förhållande till äldre lag förbättrade regler om ägoutbyte ävensom

att genom bestämmelser i lagen om vägrätt och i expropriationslagen

vore sörjt för att i många fall, då allmän väg indroges eller flyttades, rätten

till den gamla vägen utan vidare frånginge vägdistriktet. Men därmed hade

1 Jfr lagutskottets utlåtanden nr 13 vid 1907 års riksdag och nr 21 vid 1912 års riksdag

samt jordbruksutskottets utlåtande nr 52 vid 1911 års riksdag.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. 1Maj. ts proposition nr 40.

dock icke det förut berörda osäkerhetstillståndet bragts ur världen eller

skydd mot uppkomsten av nya sådana fall i avsevärd mån åstadkommits.

Härom anfördes i motionen vidare bland annat.

»Vägdistriktet kan ha förvärvat ej blott vägrätt eller nyttjanderätt utan

äganderätt. Det kan vara tredje man, exempelvis en by, som äger marken,

och, framför allt, oklarhet kan råda beträffande vem som är rätte ägaren.

Det sistnämnda lärer särskilt lätt kunna inträffa, där vägen är så gammal

att man ej vet hur den först uppkommit. Vill då den, som äger kringliggande

jord, taga den nedlagda vägen i besittning och införliva den med sin fastighet,

är han i en prekär belägenhet. Han kan svårligen med köpeanbud uppsöka

alla tänkbara pretendenter på äganderätten. Tillhör han själv deras

krets, är hans förmenta äganderätt dock problematisk, och risk föreligger

att annan framdeles lyckas frånvinna honom området. Fastställelsetalari

vid domstol kan han näppeligen föra, innan ännu någon annan på något sätt

gjort gällande rätt till området. Hävd lärer han icke kunna vinna och ej ens

den utväg, som anvisas i 10 § andra stycket i lagfartsförordningen, torde stå

honom till buds. — Även om emellertid frågan om äganderätten till den

nedlagda vägen är klar, kunna dock, om äganderätten tillkommer en samfällighet,

t. ex. en hel by, de medel, som måste anlitas för att ägarna av de

angränsande fastigheterna skola kunna förvärva vägmärken och sålunda

med erforderlig trygghet nedlägga kostnader på densamma, gestalta sig

mycket omständliga och dyrbara. Detsamma gäller i det fall, att fråga är

om en vid skifte för delägarnas gemensamma behov avsatt väg, vilken faktiskt

ej längre begagnas för sitt ändamål eller kanske redan från början

existerat såsom väg endast på papperet i skifteshandlingarna. Sistnämnda

företeelse torde vara rätt vanlig. Dylika vägar hava ofta fallit i glömska och

vägmärken lärer ej sällan hava av jordägarna och även vid upprättande av

stycknings- och byggnadsplaner betraktats såsom ingående i de enskilda

fastigheter, över vilka vägen går fram. Även här kan sålunda lätt hända,

att vägen blivit bebyggd eller uppodlad. Förefinnes då intet verkligt intresse

för byamännen att använda vägen såsom sådan, borde man söka åstadkomma

överensstämmelse mellan det rättsliga och det faktiska förhållandet till

förekommande av framtida förvecklingar.»

Det anfördes vidare i motionen, att, därest man med nu tillgängliga medel

skulle förverkliga sistnämnda önskemål, syntes man i bästa fall hava

att välja blott mellan tre förfaringssätt, nämligen köp samt avstyckning

för sammanläggning eller skifte å den samfällda vägmärken eller ägoutbyte.

Ingen av dessa utvägar ansåges dock särskilt lockande. I motionen anfördes

i denna del.

»Att uppnå den för ett köp erforderliga enigheten mellan alla byamännen

torde ofta visa sig svårt, vartill kommer att, därest området redan är

bebyggt eller odlat, köparen befinner sig i en situation, som kan utnyttjas

av säljarna till att oskäligt uppdriva priset. Kan köparen få till stånd ett

förfarande enligt lagen om förvaltning av bysamfälligheter, minskas visserligen

olägenheterna i någon mån. Men även i så fall, liksom vid skifte och

ägoutbyte, synes den apparat, som kräves, vara betydligt mer vidlyftig

och kostsam än vad som borde vara nödvändigt med hänsyn till det tämligen

obetydliga intresse, som för vägmärkens ägare står på spel. Kunde man

finna en enklare metod för dylika fall, vore härmed säkerligen mycket

vunnet.»

I motionen antyddes till slut såsom en möjlig utväg att tillskapa en lösningsrätt,

som finge utövas i enkla former, exempelvis liknande dem,

som konimc till användning enligt ensittarlagen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

45

Över motionerna, som hänvisades till andra lagutskottet, inhämtade utskottet

yttrande från lantmäteristyrelsen. Styrelsen framhöll, att genom

jorddelningslagen redan öppnats ganska stora möjligheter att uti fall, som

i motionerna avsåges, åstadkomma nödig ägorcglering. Dessa möjligheter

hade emellertid tyvärr hittills i ganska liten omfattning utnyttjats. Anledningen

härtill vore enligt styrelsens mening att söka huvudsakligen däri,

att vederbörande fastighetsägare vanligen redan disponerade den nedlagda

vägen utan särskild ersättning och därför vore obenägen att väcka en fråga,

som för honom skulle medföra ej obetydliga kostnader för markens förvärvande

samt för lantmäteriförrättning och sammanläggning. Där fråga

vore om allmän väg, beträffande vilken äganderätten vore oviss, komme

därtill risken för långvarig och dyrbar rättegång. Styrelsen anförde vidare.

»Det är alltså ganska förklarligt att något initiativ från fastighetsägares

sida till frågans ordnande sällan tages. Vanligen saknas hos denne insikt

om den risk, som kan vara förenad med att exempelvis uppföra byggnader

å sådan icke till fastigheten hörande vägmark, varom här är fråga. Har

längre tid förflutit, sedan vägen nedlades, utplånas för övrigt vägen ofta på

marken, och därmed försvinner vanligen också minnet av eller vetskapen om

vägens existens. Ej ovanligt är också att en vid jorddelningsförrättning för

delägarnas gemensamma behov undantagen väg av någon anledning aldrig

blivit byggd eller tagits i anspråk för vägändamål, och i sådant fall är det

ännu lättare förklarligt, om ägaren till fastighet, varöver vägen sträcker sig,

saknar kännedom om vägen och därför i god tro disponerar den undantagna

vägmärken, som om han vore ägare till densamma. Synnerligen vanligt

är i dylikt fall, att vägmärken inräknats i skedda upplåtelser från fastigheten

av avsöndrade lägenheter, vilkas ägare sedan fått göra den obehagliga

upptäckten att de uppfört byggnader eller gjort andra anläggningar å mark,

som icke tillhör dem. Att dylika förhållanden medföra ej obetydliga risker

för fastighetskrediten ligger i öppen dag, då byggnaderna ofta representera

huvuddelen av en intecknad fastighets värde. — Vanligen aktualiseras de

här exemplifierade spörsmålen först i samband med lantmäteriförrättning,

som berör fastigheten, och rikets lantmätare torde därför hava förvärvat

god erfarenhet om de olägenheter, som äro förknippade med det nuvarande

låtgåsystemet. Flera överlantmätare och distriktslantmätare hava också vid

skilda tillfällen i skrivelser till lantmäteristyrelsen uttryckt bekymmer över

det nuvarande tillståndet på berörda område samt föreslagit utvägar till

åstadkommande av en bättre ordning.»

Lantmäteristyrelsen berörde härefter de olägenheter av skilda slag, som

ur lantmäterisynpunkt vore förbundna med det sätt, varpå gamla vägar

ombyggdes och nya vägar anlades. Styrelsen anförde därutinnan bland

annat, att det tvivclsutan skulle vara mycket förmånligt med eu omedelbar

reglering på en gång av den oreda i arronderingen, som uppkommit genom

vägbyggnaden, och framhöll särskilt, att förrättningskostnaderna därigenom

skulle bli ofantligt mycket lägre samt möjligheterna till en lämplig ägoanordning

i många fall betydligt större än om regleringen skedde successivt

vid ett stort antal förrättningar. Den förnämsta vinsten vore dock, att en

genomgående ägoreglering verkligen komme till stånd, vilket otvivelaktigt

icke kunde förväntas, då saken vore beroende av enskilt initiativ. Styrelsen

fann emellertid att man genom att införa ett obligatoriskt regleringsförfarande

väl skulle kunna för framtiden förebygga uppkomsten av de åsyftade

missförhållandena, men de redan existerande missförhållanden, som närmast

avsåges i motionerna, kunde icke avhjälpas på denna väg.

Enligt lantmäteristyrclsens mening framgingc det omedelbart av den lämnade

översikten över sakläget att de ifrågavarande motionerna berörde ett

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 40-

problem, som krävde en mera radikal lösning än som vore möjlig genom

anlitande av laga skiftes- eller ägoutbytesinstituten, även om möjligheterna

att vid ägoutbyte ersätta jord med penningar vidgades. I motionen 11:473

hade såsom en utväg antytts tillskapande av en lösningsrätt, som finge utövas

i enkla former exempelvis liknande dem, som komme till användning

enligt ensittarlagen, och onekligen talade mycket därför. Därigenom skulle

utom annat vinnas, att den inlösta vägmärken alltid bleve gravationsfri,

och att alltså i detta hänseende hinder mot sammanläggning av vägmärken

med vederbörande fastighet icke förefunnes. Sammanläggningsförfarandet

kunde då göras obligatoriskt. Förrättningsproceduren borde vidare i görligaste

mån förenklas och därigenom förbilligas.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande (nr 28) att utskottet av vad som

anförts i motionerna samt i lantmäteristyrelsens yttrande funne framgå, att

starka skäl talade för att åtgärder vidtoges för att underlätta att mark, som

använts till vägar, vilka blivit nedlagda, emedan de ej längre varit behövliga

som allmänna vägar eller som enskilda utfartsvägar, på ett enkelt och billigt

sätt skulle kunna förvärvas av ägarna till de fastigheter, som gränsade

intill vägmärken. Enligt utskottets mening borde frågan om de åtgärder,

som i sådant hänseende kunde tillgripas, göras till föremål för en förutsättningslös

utredning.

I skrivelse (nr 172) hemställde riksdagen om utredning i överensstämmelse

med vad utskottet föreslagit.

Yttranden över riksdagens skrivelse inhämtades från Svenska vägstgrelsernas

förbund och Svenska vägföreningen, vilka biträdde förslaget om en

utredning i ämnet. Förbundet framhöll därvid, att för vägstyrelserna, som

dagligen komme i beröring med ifrågavarande problem, behovet av klara

och enkla linjer för denna markfrågas lösning under årens lopp mer och

mer tydligt framstått. De möjligheter, som för närvarande stode till buds

ifråga om vägmarks överlämnande, medförde ur kostnadssynpunkt i många

fall orimliga konsekvenser. Förbundet förordade att förslag i ämnet fortast

möjligt bragtes under riksdagens prövning. Vägföreningen uttalade, att det

syntes som om den i motionen II: 473 antydda utvägen, nämligen att skapa

en under enkla former utövad inlösningsrätt, skulle vara framkomlig och

lämplig.

Inom justitiedepartementet upprättades härefter en promemoria angående

lagstiftning om sammanföring med fastighet av vägmark (Justitiedepartementets

promemorior 1938: 2). Vid promemorian funnos fogade förslag till

lag om sammanföring med fastighet av väg m. m. samt förslag till lag om

säkerhet för utbekommande av ersättning enligt lagen om sammanföring

med fastighet av väg m. m. Lagförslagen, som åtföljdes av förklarande noter,

hade utarbetats efter samråd med lantmäteristyrelsen. För innehållet i

dessa lagförslag kommer närmare redogörelse att lämnas i det följande.

Lagförslagen bifogas såsom bilaga A.

Över promemorian ha, efter remiss, yttranden år 1938 avgivits av ägodelningsdomarna

i Södertörns, Östersysslets, Västernärkes, Hedemora, Västerbergslags,

Västra Hälsinglands, Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds,

Skövde, Åse, Viste, Barne och Laske, Borås samt Jämtlands västra domsagor,

av ägodelningsdomarna i Stockholm, Trosa, Norrköping, Västervik,

Malmö, Hälsingborg, Trelleborg, Halmstad, Göteborg, Karlstad, Kristinehamn,

Örebro, Västerås, Sala, Sundsvall och Östersund, av lantmäteristyrelsen,

samtliga länsstyrelser samt av föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, Svenska vägstyrelsernas förbund, Svenska

vägföreningen och Svenska stadsförbundet. Lantmäteristyrelsen har vid sitt

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts proposition nr 40.

47

utlåtande fogat yttranden från samtliga överlantmätare, av vilka flertalet

överlämnat yttranden från lantmätare i länet. Några länsstyrelser ha inhämtat

yttranden från länsarkitekt, vägingenjör, vägstyrelse m. fl.

År 1942 överlämnades ärendet till fastighetsbildningssakkunniga.

Huvudpunkterna i 1938 års förslag.

Rörande utgångspunkterna för en lagstiftning med det syfte, som motionärerna

vid 1936 års riksdag velat tillgodose, har i 1938 års promemoria

anförts i huvudsak följande.

Av vad i ärendet förekommit framginge, att icke ringa svårigheter mötte

att återinföra vägmark, som blivit onyttig för sitt ändamål, i fastighetsindelningen.

Framför allt vore de utvägar gällande lagstiftning i sådant hänseende

erbjöde i regel alltför omständliga och kostsamma i förhållande till

vägmärkens merendels ringa värde. De ofta förekommande förändringarna

i vägnätet vore, såsom ock lantmäteristyrelsen framhållit, jämväl i så måtto

förbundna med betydande olägenheter som vid framdragandet av ny väg

eller rätning av äldre väg avskures markbitar, vilka oftast vore mera lämpade

att brukas tillsammans med intilliggande fastigheter än med de fastigheter,

vartill de hörde. Med hänsyn härtill låge det måhända närmast till

hands att för åstadkommande av en rationell ägoanordning överväga införandet

av ett obligatoriskt ägoregleringsförfarande i omedelbar anslutning

till vägföretagets genomförande. Då sistnämnda fråga emellertid borde ses

i ett större sammanhang, syntes en lagstiftning i ämnet, på sätt i riksdagens

skrivelse avsetts, för närvarande böra inriktas på att tillskapa ett förfarande,

varigenom möjliggjordes att väg, som till följd av vägrätning eller

eljest blivit obehövlig för avsett ändamål, kunde på ett enkelt och billigt

sätt sammanföras med angränsande fastighet. De påtalade svårigheterna

för förvärv och införlivande med intilliggande fastigheter förelåge emellertid

endast beträffande väg, som vid skifte eller annan jorddelningsförrättning

undantagits för gemensamt behov eller eljest vore samfälld för flera

fastigheter. Med hänsyn härtill borde lagstiftningen icke göras tillämplig å

varje nedlagd väg utan begränsas att avse allenast samfälld väg.

Det i promemorian framlagda förslaget innebar, att genom en särskild

lag skulle medgivas rätt för fastighetsägare att med sin fastighet sammanföra

samfälld vägmark, som blivit onyttig för sitt ändamål eller annat gemensamt

behov och som lämpligen kunde förenas med fastighetsägaren tillhörig

mark. Förfarandet skulle medföra en automatisk sammanläggning av

vägmärken med vederbörande fastighet. Sammanförd vägmark skulle därvid

anses befriad från ansvar för inteckning eller tunga, som tidigare åvilat

vägen, och för framtiden i stället vara belastad med samma inteckning eller

tunga som den fastighet, varmed den sammanförts.

Lagstiftningen skulle äga tillämpning ej blott på den egentliga landsbygden

utan även i stad. För att förebygga en ur plansynpunkt olämplig

fastighetsindelning hade det dock synts nödvändigt att från lagens tillämpning

undantaga vägmark, som enligt fastställd byggnadsreglerande plan eller

godkänd avstyckningsplan inginge i gata, torg, park eller annan allmän

plats eller vissa angivna särskilda trafikområden in. m.

Förslaget angav under vilka förutsättningar sammanföring finge ske och

hur i förekommande fall vägmärken skulle fördelas mellan fastigheter, som

vore belägna på ömse sidor om vägen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Vägmärkens värde antogs i regel vara så obetydligt i förhållande till hela

värdet av de fastigheter, som ägde del i vägen, att dess avskiljande i realiteten

icke komme att förorsaka någon nämnvärd minskning i värdet av

sådan fastighet. Ersättningsfrågan hade därför ansetts bli av underordnad

betydelse och ersättning skulle enligt förslaget utgå endast efter därom

framställt yrkande.

Förslaget avsåg att åstadkomma sammanföring av vägmark med fastighet

genom ett tämligen summariskt förfarande, vilket endast skulle kräva relativt

blygsamma kostnader. Ifrågasatt sammanföring skulle prövas vid förrättning,

som efter förordnande företoges av lantmätare eller, i fråga om

väg i stad eller samhälle, för vilket fördes fastighetsregister såsom för stad,

av den som vore behörig att förrätta avstyckningar i staden eller samhället.

Sådan förrättning finge påkallas genom skriftlig ansökan hos överlantmätaren

av ägare till fastighet, varmed sammanföring finge ske. Om tid och ställe

för första sammanträdet skulle utfärdas kyrkokungörelse och skriftliga underrättelser.

Om för vägen funnes känd styrelse eller förvaltare, skulle underrättelse

om sammanträdet tillställas ledamot av styrelsen eller förvaltaren

och eljest en av delägarna i vägen. Därjämte skulle bland annat sökanden

och i vissa fall byggnadsnämnden särskilt underrättas. Förrättningen skulle

verkställas utan biträde av gode män.

Låge längs den nedlagda vägen flera fastigheter, med vilka sammanföring

kunde ifrågakomma, hade det ansetts önskvärt att möjliggöra prövning av

fråga om sammanföring med dessa fastigheter i sammanhang med prövningen

av det yrkande, som föranlett förrättningen. Med hänsyn härtill stadgades

att annan fastighetsägare än sökanden ägde rätt att vid förrättningens

första sammanträde ansluta sig till förrättningen genom att framställa yrkande

om sammanföring av vägmark jämväl med sin fastighet. Funne förrättningsmannen

sådant yrkande lämpligen böra prövas vid förrättningen,

skulle denna uppskjutas i avbidan på att nytt förordnande utfärdades och

det nya yrkandet genom kungörelse och underrättelser gjordes känt för vederbörande

intressenter i vägen.

Med hänsyn till villkoret att vägen skulle vara onyttig för sitt ändamål

eller för annat gemensamt behov hade talerätt vid förrättningen ansetts böra

tillkomma envar, som kunde ha ett befogat intresse av att vägen bibehölles

för gemensamt behov. Bestridande av sammanföringen skulle dock, för att

vinna beaktande, framställas redan vid första sammanträdet. Likaså måste

yrkande om ersättning framställas vid detta sammanträde av delägare, som

ville göra anspråk därpå.

Förekomme tvist om äganderätt till vägen eller om fastighets delaktighet

däri, skulle frågan härom underställas ägodelningsrätts prövning.

Förrättningen hade med hänsyn till sin ur lantmäteriteknisk synpunkt

synnerligen enkla beskaffenhet icke ansetts böra bli föremål för någon fastställelseprövning

utan skulle, därest klagan däremot ej fördes, vinna laga

kraft. För att framtida tvist ej skulle kunna uppkomma stadgades i lagförslaget

att talan om bättre rätt till väg som sammanförts ej finge föras sedan

beslut om sammanföring vunnit laga kraft. Sedan så skett skulle anteckning

angående sammanföringen verkställas i vederbörligt fastighetsregister.

Så snart denna registrering utförts vore sammanföringen fullbordad.

Ofta förekomme att samfällt dike genom omläggning av dikessystem blivit

onyttigt och därvid förelåge samma behov av sammanföring med angränsande

fastighet som beträffande samfälld väg. Med hänsyn härtill skulle

enligt förslaget lagreglerna beträffande väg äga motsvarande tillämpning i

fråga om samfällt dike, som blivit onyttigt för sitt ändamål eller för annat

gemensamt behov.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

49

Då det jämväl vore ett allmänt intresse att väg, som blivit onyttig för sitt

ändamål, sammanfördes med angränsande fastighet, kunde vid underlåtenhet

att inom föreskriven tid gälda ersättning för sammanförd vägmark icke

lämpligen knytas den påföljden, att rätten till sammanföring skulle anses

försutten. För att bereda den ersättningsberättigade viss trygghet för att

utfå den honom tillerkända ersättningen hade i stället — enligt samma princip,

som tidigare vunnit tillämpning i samband med jorddelningslagstiftningen

och lagstiftningen om ägofred — i ett särskilt lagförslag upptagits en

bestämmelse, innebärande att ersättningstagaren skulle tillerkännas förmånsrätt

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken för sin fordran.

Remissyttrandena.

Behovet av lagstiftningsåtgärder i det syfte, varom här är fråga, har allmänt

vitsordats i de över 1938 års förslag avgivna yttrandena. Många remissmyndigheter

ha uttryckt sin tillfredsställelse över att frågan tagits upp till

behandling. Endast länsstyrelsen i Kalmar län — som dock ej haft någon

principiell erinran mot förslaget — har anfört, att något särskilt behov av

en sådan lagstiftning veterligen ej försports inom länet.

Vad angår utformningen av en lag i ämnet ha huvudpunkterna i 1938 års

förslag i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I några fall har dock

såsom ett allmänt omdöme uttalats, att förslaget icke tillfredsställde de

framförda önskemålen om ett enkelt och billigt förfarande och att en mera

radikal lösning av problemet borde kunna åstadkommas. Vidare ha — ehuru

av andra skäl — länsstyrelsen och överlantmätaren i Älvsborgs län intagit

en utpräglat kritisk ståndpunkt till förslaget och ansett att detta icke borde

läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Den nämnde överlantmätaren —

som inledningsvis uttalat att det vore utomordentligt önskvärt om man genom

ny lagstiftning kunde skapa ett förenklat men ändock ur rättssäkerhetsoch

fastighetsredovisningssynpunkt fullt betryggande förfarande för brytande

av onyttiga samfälligheter — har funnit delägarna i samfälld vägmark,

som skulle sammanföras, påtagligt missgynnade och uttalat att tvångsåtgärder

av ifrågasatt slag endast borde få vidtagas i sådana former, att jordägaren

garanterades en efter objektiv prövning fastställd ersättning för den

mark, som toges i anspråk. Överlantmätaren — till vars ståndpunkt länsstyrelsen

anslutit sig — har härom anfört i huvudsak följande.

Det framförda lagförslaget hade ensidigt inriktats på att tillgodose de fastighetsägares

intressen, vilka kunde ha nytta av att få inlösa samfälld vägmark.

Frågan om ersättning för inlöst vägområde hade ansetts bliva av underordnad

betydelse och ersättningens utgående hade gjorts beroende på yrkande

därom, vilket dessutom för all vinna beaktande måste framställas på

första sammanträdet. De antydda stadgandena skulle i förening med det

summariska sättet för markägares kallande till förrättningen medföra, att

frågan om ersättnings utgående bleve i mycket överlämnad till slumpens

avgörande. Påståendet att vägens värde i regel vore obetydligt i förhållande

till värdet av de fastigheter, som ägde del i vägen, innehölle en viss sanning

och kunde åberopas till stöd för att göra den avskilda marken automatiskt

fri från penninginteckningar, men kunde icke berättiga till att låta sakägarens

rätt till ersättning träda tillbaka. Vid bedömning av ersättningsfrågan

bleve det nämligen icke vägmärkens relativa värde i förhållande till huvudfastigheterna,

som spelade in, utan dess värde i och för sig. Detta värde behövde

ingalunda vara obetydligt därför att det uppginge till en ringa del av

4 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 40.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

huvudfastighetens värde. Lagförslaget hade förutsatts bliva tillämpligt även

inom områden med höga markpriser, till och med beträffande tomtindelad

mark i stad. Att förslagets bestämmelser i sådana fall skulle kunna begagnas

till goda kap på bekostnad av dem, som ägde vägen, vore uppenbart.

Lantmäteristyrelsen har föreslagit, att sammanföringsförfarandet icke

skulle göras tillämpligt beträffande samfälld vägmark i stad eller samhälle

utan att i stället skulle stadgas rätt för staden eller samhället att inlösa sådan

mark. Till stöd för detta förslag har styrelsen andragit i huvudsak följande.

Till grund för det i vissa avseenden ganska summariska förfaringssätt,

som föreslagits i promemorian, låge den uppfattningen, att samfälld väg,

som blivit onyttig för sitt ändamål, såsom regel vore utan egentligt värde

för fastighet som hade del däri. Denna uppfattning vore otvivelaktigt riktig.

Varken vid överlåtelse av fastighet eller vid åsättande av taxeringsvärde å

fastighet torde annat än i mycket sällsynta undantagsfall hänsyn tagas till

fastighetens andel i samfällda vägar. I undantagsfall kunde emellertid samfälld

vägmark representera ganska stora värden. Så vore i regel fallet med

vägmark i stad eller samhälle, särskilt om den fölle inom byggnadskvarter,

då vederbörande tomtägare bleve tvungna att lösa till sig vägmärken för

tomtindelningens rättsliga genomförande. Det kunde knappast anses försvarligt

att beträffande sådan värdefull vägmark göra rätten till ersättning

beroende av att yrkande om ersättning framställdes vid första sammanträdet.

I stad eller annat samhälle, där den för städerna gällande ordning

för bebyggande skulle iakttagas, funnes ofta ett stort antal samfällda vägar,

som blivit onyttiga genom tillkomsten av gator, och i fråga om vilka det vore

önskvärt att inlösen mera i stort kunde åvägabringas. Detta kunde icke ske

på annat sätt än att man läte staden eller samhället uppträda såsom inlösare

av vägmärken för att sedermera tillhandahålla densamma i den mån

så erfordrades för ändamålsenlig fastighetsbildning. Något principiellt skäl

mot att sålunda inkoppla samhället såsom mellanhand vid inlösen av mark

torde icke förefinnas, då stadsplanelagen upptagit denna princip. Något skäl

för att från samhällets inlösningsrätt undantaga vägmark, som enligt fastställd

stadsplan eller stomplan eller godkänd avstyckningsplan skulle ingå

i gata, torg, park eller annan allmän plats eller i specialområden, förelåge

uppenbarligen ej. Tvärtom skulle det i hög grad bidraga till ordning och

reda, att samhället inlöste sådan mark. Någon anledning att förbinda inlösen

med villkor om sammanföring med viss fastighet skulle icke heller

föreligga i detta fall, utan inlöst vägmark skulle utgöra särskild fastighet,

vilken genom inlösningsförfarandet vore fri från ansvar för inteckning eller

tunga, som förut belastat den. Sträckte sig vägen genom flera fastigheter,

med vilka vägmärken vore avsedd att sedermera sammanläggas, skulle de

särskilda vägsträckorna inom envar av fastigheterna kunna inlösas för sig

och på grund därav registreras såsom särskilda fastigheter. Inom samhälle,

för vilket fördes fastighetsregister såsom för stad, skulle, om av inlöst väg

viss del fölle inom område, som skulle upptagas i bihang C till fastighetsregistret,

sagda del kunna vid förrättningen inlösas för sig och utan föregående

avstyckning upptagas i bihanget. Det sålunda antydda förfarandet

skulle för städer och samhällen otvivelaktigt medföra stora fördelar framför

det i promemorian föreslagna, vilket måste leda till ett stort antal förrättningar

och därför ställa sig ganska dyrbart. Styrelsen vore också övertygad

om att städerna och samhällena ganska allmänt skulle komma att

begagna sig av det antydda förfarandet för att undanröja det besvärliga

hinder för fastighetsbildningen, som de samfällda vägarna överallt utgjorde.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Synpunkter, liknande dem, som legat till grund för lantmäteristyrelsens

förslag, ha framförts också i ett par andra yttranden. Sålunda har länsarkitekten

i Stockholms län funnit det anmärkningsvärt att, då väg vore belägen

inom stad eller stadsliknande samhälle, icke staden eller samhället i första

hand skulle äga rätt att inlösa vägmärken för att därefter låta den sammanföras

med respektive tomter. Vidare har överlantmätaren i Malmöhus

län anfört, att det finge anses lämpligt att exempelvis det samhällsorgan, som

handhade ordnandet av för allmänt behov avsedda områden, kunde erhålla

full brukningsrätt genom äganderätt till områdena på det enkla sätt, som

lagförslaget innebure.

Den i promemorian intagna ståndpunkten att lagstiftningen borde begränsas

till att avse allenast samfälld väg har givit anledning till viss kritik och

föranlett yrkanden om en utvidgning av den föreslagna lagens tillämpningsområde.

Sålunda har länsstyrelsen i Blekinge lån uttalat, att även om vägen

ägdes av endast en ägare — t. ex. ett vägdistrikt, som fått expropriera till

vägen erforderlig mark — borde ifrågavarande förenklade förfarande för

sammanföring kunna med fördel tillämpas. Överlantmätaren i Västmanlands

län har framställt förslag av samma innebörd. Överlantmätaren i Kronobergs

län har funnit att om väg, som tillhörde fastighet enskilt, undantoges

från den nya lagen, komme ägare av avsöndrad eller avstyckad lägenhet,

som berördes av sådan väg, i sämre ställning än ägare av fastighet, som

berördes av samfälld väg. Även om den förre för rimlig ersättning lyckades

förvärva vägmärken, bleve kostnaderna för avstyckning, sammanläggning

och relaxering av inteckningar betydande. Starka skäl syntes därför taia för

att även väg, som tillhörde fastighet enskilt, komme att omfattas av den nya

lagen.

Det har vidare föreslagits, att lagförslaget skulle utsträckas till att omfatta

jämväl markbitar, som vid nyanläggning eller omläggning av väg avskurits

från sitt tidigare sammanhang och icke lämpligen kunde brukas för sig.

Dessa områden hade i regel så ringa värde, att den uppkommande värdeminskningen

icke kunde anses vara av någon betydelse för inteckningshavares

rätt. I varje fall kunde denna rätt skyddas genom en bestämmelse om

att områdets värde endast finge utgöra viss procent av värdet av den fastighet,

varifrån marken finge inlösas. Dessa eller liknande synpunkter ha

framförts av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Västmanlands

län ävensom av överlantmätarna i Kalmar, Skaraborgs och Västmanlands

län.

Å andra sidan har lantmäteristyrelsen uttalat, att den ståndpunkt, som intagits

i promemorian i avseende å den föreslagna lagstiftningens begränsning,

icke borde frångås. Möjligheten att åstadkomma ändamålsenlig ägoreglering

och i samband därmed erforderligt bestämmande av gräns för område,

som vore föremål för vågrätt, sammanhängde med flera större frågekomplex,

som väntade på sin lösning i annat sammanhang.

Fastighetsbildningssakkunniga.

I likhet med flertalet remissmyndigheter finna de sakkunniga obestridligt,

att en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med 1938 års förslag i ett

stort antal fall skulle komma att avlägsna hinder, som för närvarande omöjliggöra

eller komplicera önskvärda förändringar i fastighetsindelningen. Én

lagstiftning i ämnet synes kunna skapa möjligheter till enkla och rationella

lösningar i situationer, där ur praktisk synpunkt framkomliga utvägar för

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kangl. Maj.ts proposition nr 40.

närvarande saknas eller där en lösning med nu tillgängliga medel skulle

kräva oskäligt höga kostnader för allmänheten och orimligt stor tidsinsats

av lantmäteripersonalen.

I fråga om den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde ha vid

remissbehandlingen framförts önskemål om ett förenklat förfarande jämväl

för gränsreglering beträffande fastigheter, vilkas ägor sönderskurits av en

nyanlagd eller rätad väg. Det är otvivelaktigt av stor vikt att ett sådant regleringsförfarande

tillskapas och bringas till obligatorisk användning i samband

med att vägföretag utföras. Detta spörsmål tillhör också dem, varpå de sakkunniga

ha sin uppmärksamhet riktad. Det äger emellertid icke något direkt

samband med det ämne, varom nu är fråga. I anslutning till den uppfattning,

som kommit till uttryck i 1938 års promemoria finna de sakkunniga, att

spörsmålet bör behandlas i annat sammanhang. Därest det av fastighetsbildningssakkunniga

nyligen framlagda förslaget om ändring av bestämmelserna

rörande ägoutbyte genomföres, skulle för övrigt vinnas i viss mån vidgade

möjligheter att bemästra spörsmålet inom jorddelningslagens ram.

Vad härefter angår det från några håll framförda förslaget, att även vägmark,

som tillhör fastighet enskilt, borde få sammanföras med angränsande

fastighet på samma villkor och i samma ordning som samfälld vägmark,

synas några bärande skäl härför icke ha anförts. Blir väg, som tillhör en

enskild fastighet, onyttig för sitt ändamål, kan fastighetsägaren disponera

över denna mark utan hinder av den tidigare användningen. Önskar ägare

av angränsande fastighet förvärva marken, möter principiellt icke större

svårigheter härför än beträffande annan mark, vartill fastigheten gränsar.

Skulle den onyttiga vägmärken till äventyrs vara belastad av jorddelningsservitut

eller intecknat servitut avseende rätt för annan fastighet att använda

marken för vägändamål, må enligt 1907 års lag om servitut domstol

förklara servitutet förfallet. Har däremot förutvarande väghållningsdistrikt

i undantagsfall genom köp, åtföljt av avsöndring eller avstyckning, eller

genom expropriation förvärvat vägmark, utgör denna en självständig fastighet,

och det torde kunna förutsättas att uppgörelse om försäljning av

sådan fastighet eller del därav kan åstadkommas, när fråga därom väckes.

Anledning att tillgripa tvångsmedel synes under sådana omständigheter

icke föreligga. De sakkunniga ansluta sig följaktligen till den i 1938 års förslag

intagna ståndpunkten, att lagstiftningen icke bör avse vägmark, som

tillhör fastighet enskilt eller utgör fastighet för sig.

De av länsstyrelsen och överlantmätaren i Älvsborgs län framförda erinringarna

mot en lagstiftning med föreslaget innehåll avse till en del det

sätt, varpå delägarna i den samfällda vägen skulle erhålla underrättelse

om sammanföringsförrättningen, men rikta sig framför allt mot bestämmelserna

att ersättning för sammanförd vägmark skulle utgå allenast till

delägare, som vid förrättningens första sammanträde framställde anspråk

härpå. I förstnämnda hänseende — vari kritik framställts även i andra yttranden

—• torde invändningarna icke kunna frånkännas berättigande och

en viss förstärkning av underrättelseförfarandet torde vara motiverad. Härtill

återkommer framställningen i det följande. Med anledning av invändningarna

i övrigt må anföras följande. Vägmark som blivit onyttig torde i

de allra flesta fall ha ett mycket obetydligt värde för de fastigheter, som ha

andel däri. I undantagsfall torde emellertid värdet per ytenhet av vägmärken

kunna uppgå till ett icke obetydligt belopp. Detta kan särskilt väntas

inträffa då vägmark ingår i område, som enligt fastställd plan skall utgöra

byggnadskvarter. I sistnämnda fall lärer å andra sidan i regel endast vara

fråga om relativt små arealer onyttig vägmark. Vidare må framhållas, att

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

53

ju mindre den enskilde fastighetsägarens andel i vägen är, desto mindre blir

uppenbarligen hans intresse av att ersättning utgår för hans andel i vägmärken.

Det synes icke vara befogat att för varje sammanföring kräva en

fullständig utredning i syfte att fastslå vilka andelsbelopp, som tillkomma

envar delägare. Enbart en sådan utredning komme i många fall att kräva

större kostnader än hela värdet av den sammanförda vägmärken. Förutsättningen

för att ett sammanföringsförfarande skall kunna åstadkommas för

kostnader, som stå i rimlig proportion till de värden vägmärken i regel representerar,

måste otvivelaktigt vara, att utredningsarbetet rörande andelsförhållandena

i vägen så långt möjligt begränsas. 1938 års förslag har också

syftat härtill och förutsatt att utredning icke skulle verkställas i vidare mån

än som föranleddes av framställda ersättningsanspråk. Andelsägarnas intressen

beträffande onyttig vägmark synas icke vara av sådan storleksordning,

att omsorgen om dem bör få hindra ur såväl enskild som allmän synpunkt

önskvärda rationaliseringsåtgärder beträffande fastighetsindelningen.

Med hänsyn härtill synas de anförda betänkligheterna icke böra föranleda,

att 1938 års förslag förkastas beträffande ersättningsfrågans lösning.

Det av lantmäteristyrelsen väckta förslaget om rätt för stad eller samhälle

att inlösa samfälld vägmark synes innebära ett beaktansvärt uppslag, vilket

i det följande kommer att upptagas till behandling.

De sakkunniga övergå härefter till en kring vissa mera väsentliga frågor

grupperad redogörelse för den närmare innebörden av 1938 års förslag, remissmyndigheternas

uttalanden samt de sakkunnigas egen ståndpunkt i

nämnda frågor.

Sammanföring av andra samfälligheter än vägar och diken.

Såsom tidigare nämnts avsåg sammanföringsförfarandet enligt 1938 års

förslag i första hand samfälld väg, men därjämte skulle de för väg givna

reglerna äga motsvarande tillämpning i fråga om samfällt dike.

I ett stort antal yttranden har diskuterats, huruvida icke den ifrågasatta

lagstiftningen borde omfatta även andra samfälligheter än vägar och diken.

Å ena sidan har hävdats, att behov ofta förelåge att på ett enkelt sätt

kunna sammanföra även annan samfälld mark, som blivit onyttig för avsett

ändamål, med den fastighet varmed marken lämpligen kunde sambrukas.

Ä andra sidan har lämpligheten av en sådan utvidgning av den ifrågasatta

lagstiftningens tillämpningsområde blivit ifrågasatt.

Förstnämnda ståndpunkt har intagits av överlantmätaren i Östergötlands

län, som funnit de skäl, vilka anförts beträffande sammanföring av väg

eller dike, i icke ringa grad gälla även i fråga om andra samfällda områden.

Ett på detta sätt vidgat tillämpningsområde för blivande lagbestämmelser

syntes nödvändigt om icke lagbestämmelserna i praktiken skulle förfela sitt

syftemål. Det föreliggande lagförslaget skulle exempelvis medföra den konsekvensen,

att en för utfart från samfällt lertag vid skifte avsatt väg kunde

sammanföras med angränsande fastighet, medan däremot möjlighet att sammanföra

lertaget icke förefunnes.

Även överlantmätaren i Jämtlands län har framhållit, att grustag, stenbrott

in. in., som icke mer kunde utnyttjas för det avsedda ändamålet, ofta

bildade enklaver, som utan att vara till nytta för ägarna försvårade brukandet

av de fastigheter, inom vilka de låge, och ofta nog hindrade en rationell

fastighetsindelning.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Överlantmätaren i Malmöhus län har gjort gällande, att det varit ändamålsenligare

att avgränsa lagens tillämpningsområde icke med hänsyn till

samfällighetens ändamål utan med hänsyn till dess värde. Med värde borde

i detta sammanhang förstås värdet ur produktiv synpunkt i det skick samfälligheten

hade, då det allmänna behovet upphörde.

önskvärdheten av bestämmelser, som medgåve sammanföring av annan

samfälld mark än vägar och diken har framhållits av ytterligare några överlantmätare,

åtskilliga lantmätare, ävensom av överståthållarämbetet, länsstyrelsen

i Östergötlands län, föreningen Sveriges häradshövdingar samt

ägodclningsdomaren i Norrköping.

Den motsatta ståndpunkten har intagits av överlantmätaren i Värmlands

län, som funnit en utvidgning av lagens tillämpningsområde vara förenad

med vissa risker. Bl. a. skulle det bliva synnerligen svårt att draga en gräns

uppåt med avseende på samfälligheternas storlek och värde. En i och för sig

synnerligen önskvärd utvidgning av möjligheten att komma till rätta med

andra onödiga samfälligheter än de av lagförslaget omfattade, borde ske

genom uppmjukning av bestämmelserna om utbyte av jord mot pengar vid

laga skiften och ägoutbyten.

Överlantmätaren i Kopparbergs län har framhållit, att då lagen å ena

sidan komme att vara av tvångskaraktär men å andra sidan ersättning för

marken komme att utgå endast i den mån sådan begärdes — detta sistnämnda

för att proceduren skulle bli så enkel och billig som möjligt — borde

lagens tillämplighet begränsas till sådana områden, som hade ringa värde

i samfällighetsgruppens hand. Detta vore ej alltid fallet åtminstone beträffande

utnyttjade grus- och sandtag. Sådana områden kunde ofta ha värde

såsom tomtmark. Så kunde däremot knappast vara fallet i fråga om sådana

oformliga figurer som vägar och diken.

Lantmäteristyrelsen har förklarat sig icke vara böjd att biträda yrkandet

om att sammanföringsförfarandet borde göras tillämpligt å andra samfälligheter

än väg och dike. I den förevarande lagstiftningen borde icke medtagas

andra områden än sådana, beträffande vilka man av erfarenhet visste att

de allmänt förorsakade stora besvärligheter och i fråga om vilka kunde

anses föreligga presumtion för att deras värde vore obetydligt. Den enda

utvidgning, som skulle kunna tagas under övervägande, vore att låta vid

väg belägen upplagsplats, grustag eller annat dylikt för vägens nyttjande

eller underhåll avsett samfällt område, som blivit onyttigt för sitt ändamål

på samma gång som vägen, medfölja vägen då inlösen eller sammanföring

av denna komme i fråga. Finge så ej ske, kunde måhända förhandenvaron

av dylika platser stundom förhindra inlösen av vägmark, enär vägen kunde

vara behövlig för att komma till och från platserna. Emellertid borde framhållas,

att dylika platser stundom kunde vara av ganska stor omfattning

och att de i undantagsfall kunde representera ej oväsentliga värden i andra

avseenden än som föranlett deras undantagande för gemensamt behov. Låge

exempelvis ett större uttömt grustag inom område, där tätare bebyggelse

förekomme eller vore att förvänta, skulle det knappast vara förenat med

rättvisa och billighet att beröva delägarna i grustaget det förväntningsvärde,

som grustaget representerade. Skulle även dylikt område få inlösas eller

sammanföras, borde därför såsom villkor uppställas, att det för delägarna

icke vore av större ekonomiskt intresse att bibehållas vid äganderätten till

området. Hela lagskrivningen komme vidare att avsevärt kompliceras om

—- vilket väl med hänsyn till områdenas direkta samhörighet med vägen

bleve nödvändigt —- redan i 1 § infördes stadganden angående dylikt område.

För sin del ansåge lantmäteristyrelsen det icke nödigt att medtaga

sagda områden.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

55

Det föreligger utan tvivel i och för sig ett behov av att erhålla enklare

och mera användbara medel att överföra också andra onyttiga samfälligheter

än vägar och diken till angränsande fastigheter. Sådana samfälligheter,

t. ex. samfällda sandtag, grustag eller upplagsplatser, kunna emellertid,

såsom lantmäteristyrelsen framhållit, stundom ha stort omfång och bland

annat med hänsyn härtill förhållandevis högt värde. Det synes därför knappast

vara lämpligt att söka inrymma dem under den nu ifrågasatta lagstiftningen.

Det synes under alla förhållanden lämpligt att avvakta erfarenheter

från tillämpningen av en lagstiftning rörande vägar och diken innan en utvidgning

av ifrågasatt slag företages. I berörda hänseende anse sig alltså

de sakkunniga icke böra nu ifrågasätta någon utvidgning av 1938 års

förslag. Däremot ha de sakkunniga funnit anledning överväga huruvida icke

den tillämnade lagen borde jämställa vissa naturliga vattendrag med samfällda

avloppsdiken. Till denna fråga återkommer framställningen i specialmotiveringen.

Sammanföring med annat än fastighet.

Enligt 1938 års förslag skulle sammanföring få ske endast med fastighet.

Med fastighet skulle avses vad som enligt gällande bestämmelser skall såsom

särskild fastighet redovisas i fastighetsregister. Därav följde, att sammanföring

med samfällighet icke skulle kunna äga rum. Att sammanföring i

dylikt fall uteslutits har motiverats därmed, att något behov av en lösningsrätt

av förevarande slag icke kunde anses föreligga för delägarna i samfälligheten.

Av yttrandena framgår emellertid, att behov av sammanföring med

mark, som är gemensam för flera jordregisterfastigheter, i vissa fall anses

föreligga.

Överiantmätaren i Göteborgs och Bohus län har härom anfört, att, då

sammanföring med en samfällighet förklarats ej skola bliva tillåten, med

samfällighet främst torde ha avsetts vid skifte avsatt samfällighet. Beträffande

dylika samfälligheter vore emot lagförslagets ståndpunkt knappast något

att erinra. Vad åter anginge andra samfälligheter, såsom mark gemensam

för två eller flera jordregisterfastigheter, vilka antingen helt låge i

samfällighet eller endast hade vissa ägor — vanligen skogsmark — gemensamma,

syntes berörda lagstadgande vara onödigt strängt. För att uppnå den

i lagförslaget åsyftade sammanföringen skulle antingen skifte eller sammanläggning

vara en nödvändig förberedelse i dylika fall. Det hade gjorts

gällande, att något behov av lösningsrätt av det slag, varom här vore fråga,

icke kunde anses föreligga för delägarna i samfälligheterna. Denna motivering

vore knappast allmängiltig. Om ett planområde — vari inginge mark

gemensam för två fastigheter med olika ägare vilka gemensamt skulle exploatera

marken — genomlöptes av samfälld vägmark, som blivit onyttig

för sitt ändamål och vars införlivning med de kringgränsande ägorna finge

anses utgöra ett villkor för planens genomförande, förelåge för delägarna

i den gemensamma marken ett lika stort behov att få lösa den onyttiga

markremsa, som genomlöpte deras mark, som för övriga fastighetsägare

att få införliva motsvarande mark med sina fastigheter. Det kunde ifrågasättas,

huruvida icke lagstiftningen i nu nämnda hänseende borde uppmjukas.

Även överlantmätarna i Älvsborgs, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens

län ha ifrågasatt huruvida icke sammanföring borde få ske med mark,

som är gemensam för flera jordregisterfastigheter.

Å andra sidan har lantmäteristyrelsen uttalat, att ehuru visst fog icke

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

saknades för dessa yrkanden det likväl icke syntes vara lämpligt att medgiva

sammanföring i andra fall än då sammanläggning vore tillåten.

I anslutning till nu berörda fråga må här upptagas några spörsmål, som

uppmärksammats i remissyttrandena men som icke närmare berörts i 1938

års promemoria. Här avses i första hand frågan, huruvida sammanföring

bör få ske med område, som ingår i ännu icke rättsligen bildad tomt, när —

efter fastställd tomtindelning — lagfart beviljats å området. Härom har ägodelningsdomaren

i Västernärkes domsaga anfört:

»Förslaget utgår från att sammanföring under vissa villkor kan ske inom

tomtindelat område. Sammanföring skall ske med fastighet, och med fastighet

avses vad som skall såsom särskild fastighet redovisas i fastighetsregister.

Väg kan alltså, i den mån tomtindelningens genomförande därigenom

främjas, sammanföras med angränsande stadsäga, och detta även om enligt

tomtindelningen endast del av stadsäga skall ingå i tomten. Men om i sistnämnda

fall lagfart sökts särskilt å det område av stadsägan, som skall

ingå i tomten — för vilket fall området anses genom tomtindelningen avstyckat

och således ej längre hör till stadsägan — synes området ej längre

utgöra fastighet enligt den givna definitionen. Ehuru tomtindelningen även

i detta fall skulle främjas genom sammanföring, synes sådan ej kunna ske.

Måhända borde möjlighet härtill givas.»

Samma önskemål har uttalats av ägodelningsdomaren i Hedemora domsaga

och överlantmätaren i Gävleborgs län ävensom av lantmäteristgrelsen,

som emellertid påpekat, att ett genom tomtindelning avstyckat, uti ännu

icke rättsligen bildad tomt ingående område, varå lagfart meddelats, i realiteten

vore en särskild fastighet, ehuru området enligt gällande föreskrifter

rörande fastighetsregistreringen icke skulle registreras såsom sådan i annat

fall än då tomtindelningen av någon anledning förfallit. Lantmäteristyrelsen,

som av flera skäl ifrågasatte lämpligheten av de sålunda gällande registreringsbestämmelserna,

hade under utarbetande en framställning om

ändring av sagda bestämmelser därhän, att sedan lagfart meddelats å område,

varom här vore fråga, området skulle i avvaktan på tomtindelningens

rättsliga genomförande registreras såsom särskild fastighet. En sådan ändring

skulle automatiskt få till följd att det ifrågavarande önskemålet beträffande

sammanföring av vägmark med dylikt område bleve uppfyllt. Någon

ändring i det förevarande lagförslaget skulle alltså under angiven förutsättning

icke erfordras.

Överlantmätaren i Uppsala län, som synes ha utgått från att sammanföring

enligt förslaget finge ske i förevarande fall, har gjort gällande, att sådan

sammanföring kunde medföra konsekvenser i fråga om lösningsrätten

till del av tomt. Sammanföringen måste nämligen medföra höjning av värdet

å tomtdel och denna värdehöjning kunde bliva så stor, att den rubbade

de förutsättningar för inlösen, vilka eljest skulle hava gällt.

Även frågan huruvida sammanföring bör få ske med sämjedelad mark

har diskuterats i remissyttrandena, därvid i viss mån olika uppfattningar

kommit till synes.

Ägodelningsdomaren i Hedemora domsaga har uttalat att det i många fall

komme att kännas som en brist att sämjedelningslott vore utesluten från

rätten till sammanföring. Möjligen kunde man tänka sig att på ansökan av

ägare till sämjedelningslott med område invid vägen sammanföring finge

ske med hela fastigheten.

Även överlantmätaren i Kopparbergs län hävdar, att det inom stora delar

av länet komme att verka oförmånligt, om sämjedelningslott uteslötes från

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

57

lösningsrätten i fråga. Det vore emellertid knappast att förvänta att en delägare

i ett sämjedelat hemman komme att visa sig sinnad att påkalla förrättning,

därest vägmärken vid förrättningen sammanfördes med hemmanet

i dess helhet och icke med sökandens sämjelott, intill vilken vägmärken

vore belägen. Större betänkligheter borde emellertid icke möta mot sammanföring

av vägmark o. d. med fastighet, bildad genom sämjedelning, än

mot avstyckning från sådan fastighet. Rättsförhållandet mellan de sämjevis

utbrutna fastigheterna syntes icke därigenom äventyras. Vid ett eventuellt

laga skifte säkrade bestämmelsen om delningsgrund i 9 kap. 2 § första

stycket jorddelningslagen innehavarens rätt till inlösningsområdet.

Överlantmätaren i Västmanlands län har funnit hinder ur praktisk synpunkt

ej möta mot att ett vägområde sammanfördes med en sämjedelningslott

och således vid ett eventuellt laga skifte inräknades i dess ägoinnehav.

Vid införing i fastighetsregistret finge dock ägoområdet införlivas med registerfastigheten

i dess helhet. Att det tillhörde en sämjedelningslott skulle

komma till synes endast i förrättningshandlingarna.

Lantmäteristijrelsen har uttalat, att visst fog icke saknades för yrkandena

att sammanföring av vägmark skulle få ske med särskilt lagfaren, genom

sämjedelning före den 1 januari 1928 utbruten kvotdel av fastighet,

men att det dock icke syntes vara lämpligt att medgiva sammanföring i

andra fall än då sammanläggning vore tillåten.

Beträffande frågan, huruvida möjlighet bör beredas att sammanföra samfälld

vägmark även med vissa områden, som icke uppfylla den i förslaget

givna definitionen på fastighet, finna de sakkunniga sammanföring vara

önskvärd och jämväl utan olägenhet kunna ske dels med område, vilket vid

lantmäteriförrättning utlagts såsom för två eller flera fastigheter gemensam

ägolott eller avsatts till gemensamhetsskog och dels med område, som

vid lantmäteriförrättning — utan att ha undantagits för gemensamt ändamål

— lämnats oskiflat för två eller flera fastigheter.

Jämväl önskemålet om sammanföring med tomtdel, som särskilt lagfarits,

kan otvivelaktigt anses i och för sig befogat. Såsom lantmäteristyrelsen

påpekat, kunna emellertid skäl åberopas för cn sådan ändring i gällande

registreringsbestämmelser, att dylika tomtdelar bli i fastighetsregistret

redovisade såsom särskilda fastigheter i avvaktan på tomtindelningens

rättsliga genomförande. En sådan ändring skulle, såsom styrelsen jämväl

framhållit, få till följd att önskemålet om sammanföring av vägmark med

tomtdel bleve uppfyllt. Denna lösning av spörsmålet synes de sakkunniga

vara att föredraga framför en utvidgning av den särskilda lagens fastighetsbegrepp.

Den berörda ändringen av registreringsbestämmelserna synes

emellertid utan större olägenhet kunna anslå i avbidan på cn mera allmän

översyn av sagda bestämmelser.

Uppenbarligen skulle det, såsom i remissyttrandena framhållits, i många

fall och särskilt i vissa delar av landet te sig som en brist om sammanföring

ej kunde få ske med sämjedelningslott, som tillkommit före den 1 januari

1928. De sakkunniga hålla likväl före, att sämjedelningslott och fastighet

icke böra likställas i det avseende, varom nu är fråga. Vid blivande

legal delning kunna nämligen komplikationer uppstå rörande fördelningen

av vägstycken, som sammanförts med sämjedelningslott. Vidare är att märka

att de sakkunniga, såsom redan tidigare anmälts, överväga förslag om

registrering eller legalisering i någon form av dessa — i vissa hänseenden

under hägnet av gällande rätt på privat väg tillkomna äganderättsliga

enheter. Därest efter genomförandet av ett sådant förslag sämjedelnings
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

lotter bli upptagna som registerfastigheter, blir den nu ifrågasatta lagstiftningen

automatiskt tillämplig på sämjedelningslotterna. På i huvudsak

dessa skäl finna sig de sakkunniga icke böra förorda att redan nu möjlighet

beredes till sammanföring av vägmark med sämjedelningslott.

Förrättningens omfattning.

Tidigare har nämnts att en påbörjad sammanföringsförrättning enligt 1938

års förslag skulle kunna utvidgas till att omfatta jämväl sammanföring av

vägmark med annan till samma väg gränsande fastighet än sökandens, detta

under förutsättning att yrkande därom framställdes vid första sammanträdet.

Förrättningen skulle därvid uppskjutas i avvaktan på utvidgat förordnande.

Sedan detta erhållits skulle handläggningen av förrättningen fortsättas

vid sammanträde, som kungjorts i samma ordning som första sammanträdet.

Ett flertal remissmyndigheter, däribland lantmäteristyrelsen, ha ifrågasatt

lämpligheten av dessa bestämmelser. Enligt lantmäteristyrelsens mening

borde i stället stadgas, att där till sökandens fastighet hörande mark

gränsade till väg endast på ena sidan, vid förrättningen jämväl finge prövas

fråga om sammanföring av vägmark med fastighet liggande på motsatta

sidan.

Ägodelningsdomaren i Skövde domsaga har ifrågasatt, huruvida ej anslutningsyrkanden

kunde upptagas och behandlas utan uppskov, varvid det

för vägägarens del vore tillräckligt, om han i kallelsen till det första sammanträdet

erhölle besked om möjligheten härtill. Åtskilliga överlantmätare

och distriktslantmätare ha likaledes ansett, att det ej vore nödvändigt att

uppskjuta förrättningen för utfärdande av nytt förordnande och ny kungörelse

på grund av att nytt yrkande om sammanföring framställts, då ju delägarna

i vägen genom kallelseförfarandet erinrats om att sådant yrkande

kunde framkomma. I

I andra yttranden har framhållits, att avsevärda fördelar skulle vinnas

om en successiv avveckling av onyttig vägmark kunde undvikas och regleringsåtgärderna

i stället utföras i ett sammanhang beträffande hela vägen

eller en för sig belägen del av densamma. Härigenom skulle den totala kostnaden

både för sakägarna och för statsverket avsevärt nedbringas och därjämte

vinnas ökade möjligheter till en lämplig ägoanordning, bättre ordning

och reda samt betydande lättnader ur redovisningssynpunkt. Det har

därför ansetts önskvärt att förrättningsmannen erhölle befogenhet att ex

officio besluta om förrättningens omfattning. Uttalanden i sådan riktning ha

gjorts av ägodelningsdomaren i Västernärkes domsaga, överlantmätaren och

länsstyrelsen i Malmöhus län, överlantmätarna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Värmlands och Norrbottens län samt länsarkitekten i Västerbottens

län.

Överlantmätaren i Västernorrlands län har ifrågasatt huruvida icke rätt

att påkalla utvidgning av förrättningen borde tillerkännas jämväl ägare av

andel i vägen, så att förrättningen kunde utvidgas till en för vägens ägare

önskvärd omfattning, men har samtidigt påpekat, alt detta skulle föra med

sig, att ägare av fastighet skulle kunna tvingas att inlösa vägområde, något

som finge anses strida mot lagförslagets principer. Samma hinder mötte att

konstruera förrättningen så, att den efter ansökning antingen av vederbörande

fastighetsägare eller ock av en eller flera ägare av andel i vägen kunde

omfatta exempelvis alla onyttiga vägar inom visst skifteslag.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 40.

59

Flera skäl tala onekligen för att, när fråga om sammanföring blivit väckt,

förrättningen borde utsträckas till att i ett sammanhang omfatta hela samfälligheten

eller lämpligt avgränsad del därav. Härigenom skulle vägmärken

kunna på lämpligaste sätt fördelas mellan de angränsande fastigheterna

och såväl tidsutdrälct som kostnader skulle bli mindre än om regleringen

finge genomföras successivt i den mån ansökan därom framställdes

beträffande vägens skilda delar. Vidare skulle betydande fördelar vinnas beträffande

fastighetsredovisningen.

Ägarna till fastigheter, som angränsa vägen, kunna måhända i regel förväntas

ha intresse av att vägmark sammanföres med deras fastigheter, men

det kan icke förutsättas att så alltid kommer att bliva fallet. Skulle en reglering

obligatoriskt omfatta all onyttig vägmark eller en viss genom beslut

avgränsad del därav, bleve det därför nödvändigt att tvångsvis förelägga fastighetsägare

att inlösa smärre markområden. Även om de ersättningsbelopp,

som därvid kunde ifrågakonuna, otvivelaktigt i regel bleve ganska obetydliga,

synes en generell föreskrift om sådan skyldighet att inlösa mark i varje fall

icke böra ifrågasättas, förrän praktisk erfarenhet vunnits om sammanföringsinstitutets

verkningar. Det är emellertid av vikt att frivillig anslutning

till en påbörjad förrättning så långt som möjligt underlättas. De sakkunniga

biträda därför för sin del förslaget, att anslutningsyrkande skall få

framställas vid förrättningens första sammanträde.

Emellertid synes anledning föreligga att redan nu överväga, huruvida icke

i viss utsträckning tvångsanslutning vid sammanföringsförrättning bör kunna

ifrågasättas. Det kan nämligen befaras, att sammanföringar, som komma

till stånd genom frivillig ansökan, stundom kunna komma att medföra resultat,

som rent av innebära en försämring av den rådande fastighetsindelningen,

och detta särskilt inom områden med långt driven parcellering.

Framställda sammanföringsyrkanden kunna tydligen leda till att spridda

delar av vägmärken sammanföras med angränsande fastigheter, medan

däremellan liggande mindre stycken av den onyttiga vägmärken komma att

förbliva samfällda. Ett sådant resultat av en sammanföringsförrättning

skulle uppenbarligen kunna medföra avsevärd oreda i fråga om fastighetsredovisningen

och därjämte kunna i skilda sammanhang förorsaka onödigt

och betungande arbete i samband med andra förrättningar å fastigheter,

som gränsa till eller äga andel i den samfällda marken. Skulle sådan

mark vid en senare tidpunkt överföras till enskild fastighet, komme detta,

såsom förut berörts, att medföra ökade kostnader och ökad tidsutdräkt såväl

för enskilda som för det allmänna. Olägenheter kunna även förorsakas

därigenom att ett markstycke av här åsyftat slag sannolikt ofta komme att

lämnas utan vård och tillsyn. Av nu angivna skäl synes det kunna ifrågasättas,

huruvida icke förrättningsmannen borde givas befogenhet att vid första

sammanträdet även väcka fråga om sammanföring, som icke begärts av vederbörande

fastighetsägare, därest väsentlig förbättring av fastighetsindelningen

därigenom vunnes. Allt efter omständigheterna i det särskilda fallet

kunde därvid ifrågakomma, antingen att med fastighet skulle sammanföras

större del av vägmärken i fråga än som påyrkats eller ock att mark från

den av förrättningen berörda samfällighet^ skulle sammanföras med fastighet,

vars ägare icke alls framställt begäran om sammanföring. Hade sådan

fråga väckts, skulle fastighetens ägare, såvitt han icke därigenom lede skada,

ha att underkasta sig alt vägmärken sammanfördes med hans fastighet och

jämväl vara skyldig att erlägga den ersättning för den sammanförda vägmärken,

som kunde ifrågakomma. Skulle däremot sammanföringen kunna skada

fastighetens ägare, skn 1 le frågan förfalla.

En regel av nu angivet innehåll skulle icke med fog kunna betecknas som

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

någon märkligare nyhet på fastighetsbildningsrättens område. Tvärtom uppvisar

jorddelningslagen analoga stadganden i fråga om såväl laga skifte som

ägoutbyte. Vid dessa förrättningar kan en markägare utan egen ansökan

och även mot sitt bestridande åläggas ej blott att deltaga i kostnaderna för

förrättningen utan även att betala ersättning för mark, som han kan ha fått

sig tillerkänd utöver den han lämnat i utbyte. Med hänsyn till de skyldigheter,

som sålunda redan åvila en fastighetsägare, och med hänsyn till de

enligt de sakkunnigas mening starka sakskäl, som ovan åberopats, synas

betänkligheter icke böra möta mot att införa skyldighet för en fastighetsägare

att jämväl vid begärd sammanföringsförrättning i de angivna speciella

fallen underkasta sig en mindre reglering av sin fastighets omfattning.

Såsom redan framhållits måste emellertid tillses, att fastighetsägaren

icke förorsakas någon skada. En sammanföring bör exempelvis anses förorsaka

skada, om den skulle åsamka fastighetsägaren kostnader, som med

hänsyn till hans ekonomiska förhållanden kunna anses betungande.

De sakkunniga ha ovan förordat förslaget, att anslutningsyrkande skulle

få framställas vid första sammanträdet under en sammanföringsförrättning.

Beträffande reglerna för behandlingen av ett sådan yrkande är uppenbart,

att förrättningen bleve fördröjd och fördyrad om anslutningsyrkandet icke

finge omedelbart prövas vid förrättningen. Något behov för delägarna i vägen

att erhålla uppskov i förrättningen på grund av att en fastighetsägare

yrkar utvidgning av denna torde heller icke finnas. Ett vid förrättningens

första sammanträde framställt yrkande om sammanföring av vägmark med

annan fastighet än sökandens bör därför omedelbart kunna upptagas till

prövning. Likaså bör av förrättningsmannen väckt fråga om sammanföring,

som icke begärts av fastighetens ägare, omedelbart kunna prövas under

förutsättning att fastighetsägaren infunnit sig vid sammanträdet. I annat

fall bör avgörandet uppskjutas till ett påföljande sammanträde, till vilket

fastighetsägaren kallats genom en i god tid före sammanträdet avsänd tjänsteskrivelse,

vari självfallet bör påpekas vad saken gäller. Väcker förrättningsmannen

fråga om sammanföring med en fastighet i ägarens närvaro men

förklarar sig ägaren icke vara beredd att omedelbart taga ställning till saken,

bör han ock lämnas skäligt rådrum och avgörandet i regel uppskjutas

till ett följande sammanträde.

I händelse av bifall till de sakkunnigas nu framlagda förslag bör vid kungörandet

av sökt förrättning lämnas erinran därom, att vid förrättningen

må väckas fråga om sammanföring av vägmark, som utgör del av den ifrågavarande

samfälligheten, med annan fastighet än sökandens.

Sammanföring eller inlösen av vägmark inom vissa planområden.

Såsom tidigare nämnts skulle enligt 1938 års förslag från lagens tillämpning

undantagas vägmark, som enligt fastställd byggnadsreglerande plan

eller godkänd avstyckningsplan inginge i gata, torg, park eller annan allmän

plats eller i vissa angivna, för särskilda ändamål avsedda områden.

Denna undantagsbestämmelse hade ansetts nödvändig för att förebygga en

ur plansynpunkt olämplig fastighetsindelning.

De sakkunniga erinra om att 19 kap. 13" § jorddelningslagen i då gällande

lydelse angav, hurusom vid avstyckning hänsyn skulle tagas till bland

annat planer och andra bestämmelser rörande byggnadsverksamheten, och

att nämnda lagrum enligt 1938 års förslag skulle äga motsvarande tillämpning''

beträffande sammanföring av vägmark.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 40.

61

I åtskilliga yttranden ha invändningar rests mot den nyss angivna undantagsbestämmelsen.

Behovet av skydd mot en olämplig fastighetsindelning

har ansetts bliva fullt tillgodosett genom hänvisningen till 19 kap. 13 §

jorddelningslagen. Att behov av sammanföring kan föreligga även inom områden,

varom bär är fråga, har framhållits av hland andra överståtliållarämbetet,

länsarkitekten i Västerbottens län, flera överlantmätare och föreningen

Sveriges häradshövdingar. Nämnde länsarkitekt ansåg att särskilt

inom de mindre, sakta växande samhällena säkerligen flerfaldiga gånger

komme att uppstå fall, då ett sammanförande kunde vara önskvärt och

lämpligt även beträffande mark inom område av ifrågavarande slag. I det

ganska vanliga fall, där samhället vore ägare av den mark, som vägen skulle

sammanföras med, syntes ett sammanförande vara en lämplig åtgärd, som

i hög grad skulle underlätta planens genomförande. Ett annat likaledes

ganska vanligt fall uppstode, då en fastighet huvudsakligen vore utlagd till

kvartersmark och en samfälld väg inom eller invid densamma ginge någorlunda

vinkelrätt emot de kvarteren skiljande gatorna. Finge sammanföringen

här endast avse kvartersmark, skulle ett antal små vägbitar bli kvarliggande

som vägmark. Detta bleve lätt till obehag för markägarna och kunde även

förorsaka olägenheter vid fastighetsredovisningen. Även i detta fall vore

sammanförandet av all vägmark en mycket lämplig åtgärd, särskilt som

fråga om avstående av gatumark ändock reglerades på för samhället lämpligt

sätt. Med hänsyn till nämnda förhållanden syntes förslaget böra kompletteras

med föreskrift om att sammanföring kunde få ske även inom berörda

områden, om så befunnes lämpligt. För att denna rätt icke skulle användas

i alltför stor utsträckning kunde det möjligen ifrågasättas om icke

tillstånd av länsstyrelsen borde krävas.

Överlantmätaren i Stockholms län har upplyst, att beträffande områden

inom länet med godkänd avstyckningsplan synnerligen ofta förekomme, att

tomtexploatören "sedan området blivit slutexploaterat utan ersättning överlämnade

förefintliga trafikleder och öppna platser till en av tomtplatsköparna

bildad sammanslutning. Understundom utgjorde dessa vägar och

öppna platser stamfastighetens återstod, i andra fall åter avstyckades de

samtliga till särskild fastighet. Om i en dylik fastighet inginge del av en

för flera fastigheter samfälld väg, som blivit onyttig för sitt ändamål, syntes

densamma böra få sammanföras med fastigheten. Om del av sådan vägmark

inginge i en fastigheten tillhörig öppen plats, som vore avsedd exempelvis

för anläggande av en tennisplan, kunde det inträffa att, sedan tennisplanen

med stora kostnader blivit iordningställd, någon delägare i vägen

påfordrade dess utstakande och utmärkande, varigenom tennisplanen skulle

spolieras, eller ock gjorde anspråk på ersättning med måhända orimligt

högt belopp, som villaägareföreningen såsom ägare till tennisplanen nödgades

utbetala för att rädda de därå nedlagda kostnaderna.

Överlantmätaren i Kalmar län har åberopat, att det ofta förekomme, att

traktens idrottsförening med äganderätt ville förvärva ett å byggnads- eller

avstyckningsplan upptaget idrottsoinråde, hl. a. för att kunna säkerställa

anläggningarnas bevarande åt idrottsrörelsen och för att bereda möjligheter

till lån mot inteckning i anläggningarna. Därest en onyttig samfälld väg

löpte genom området borde hela området på ett enkelt sätt kunna förenas

i en band. Likartade förhållanden kunde även förekomma vid utvidgning

av en kyrkogård i enlighet med fastställd byggnads- eller avstyckningsplan.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har såsom ett skäl för slopande av undantagsbestämmelsen

i fråga framhållit, alt det föreslagna sammanföringsförfarandet

bleve mindre omständligt än ett expropriationsförfarande och

komme att snabbare leda till resultat.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Såsom tidigare nämnts har lantmäteristijrelsen i fråga om onyttig samfälld

vägmark i städer och vissa samhällen föreslagit, att staden eller samhället

skulle erhålla rätt att genom ett särskilt förfarande inlösa marken.

Sammanföringsförfarandet skulle då icke göras tillämpligt inom stad eller

sådant samhälle. Därest nämnda yrkande icke vunne bifall, borde enligt

styrelsens uppfattning den undantagsbestämmelse, varom nu är fråga, utgå

ur förslaget. Från enskilda fastighetsägares sida förelåge visserligen enligt

styrelsens mening ytterligt sällan något legitimt intresse av att förvärva

ifrågavarande mark. För stad eller annat samhälle, där den för städerna

gällande ordningen för bebyggande skulle iakttagas, anvisade stadsplanelagen

annat rättsmedel för åtkomst av mark, som inginge i gata eller annan

allmän plats, nämligen expropriationsförfarande. Det kunde emellertid

på grund av hänvisningen i förslaget till 19 kap. 13 § jorddelningslagen

med fog ifrågasättas, om undantagsregeln överhuvud taget vore behövlig.

Genom denna omöjliggjordes lagens tillämpning inom ifrågavarande områden

i de speciella fall, då sådan tillämpning verkligen kunde anses sakligt

motiverad, exempelvis beträffande idrottsområde.

Enligt 25 § byggnadslagen skall stadsplan utmärka tre olika slag av områden:

för det första byggnadskvartcr, vidare gator, torg, parker och andra

allmänna platser samt slutligen s. k. specialområden, såsom järnvägs- och

andra särskilda trafikområden, skydds- eller säkerhetsområden för vissa

anläggningar, hamnområden, idrottsområdcn, begravningsplatser och vattenområden.

Ett bibehållande av 1938 års förslag skulle nu innebära, att sammanföring

finge ske beträffande samfälld vägmark inom byggnadskvartcr men

icke inom övriga i stadsplan redovisade områden. Det i 1938 års promemoria

anförda skälet för angivna begränsning av den tilltänkta lagens tilllämpningsområde

var, att man eljest skulle riskera ur plansynpunkt försämrad

fastighetsindelning. Såsom i vissa remissyttranden påpekats, torde

emellertid detta skäl icke vara bärande, om bestämmelserna rörande avstyckning

i 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen (samt 5 kap. 8 § 1 mom.

fastighetsbildningslagen) göras tillämpliga även i fråga om sammanföring.

Tvärtom torde i många fall planens genomförande underlättas och markens

användning för avsett ändamål tryggas samt ökad ordning och reda beträffande

fastighetsförhållandena inom planområdet vinnas, därest den åsyftade

begränsningen av lagens tillämpningsområde slopades.

Emeliertid finna de sakkunniga, såsom i det föregående angivits, anledning

till övervägande upptaga det av lantmäteristyrelsen framförda förslaget,

att vid sidan av institutet sammanföring i förevarande lag skulle stadgas

en särskild rätt för stad eller samhälle att i en förenklad ordning inlösa samfälld

vägmark, som blivit onyttig för delägarna i samfällighet^.

Det av lantmäteristyrelsen väckta förslaget om ett särskilt inlösenförfarande

avsåg all mark inom stad eller samhälle. Detta finna de sakkunniga

för sin del vara att gå för långt. Till en början är att märka, att utvecklingen

under senare år gått därhän att städer och samhällen i allt större utsträckning

kommit att, förutom den stadsmässiga bebyggelsen, innesluta

även stora områden av ren landsbygdskaraktär. När den pågående reformeringen

av kommunindelningen slutförts, lärer detta förhållande bli än

mera framträdande, enär åtskilliga landskommuner torde komma att i sin

helhet införlivas med städer, köpingar och andra samhällen. Det torde saknas

anledning att tillägga stad eller samhälle lösningsrätt till vägmark av

ifrågavarande slag belägen inom rena landsbygdsområden. Inom sådana om
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

63

råden bör vägmärken liksom eljest på landet få sammanföras med angränsande

fastighet. Rätten för stad eller samhälle att inlösa vägmarlc bör med

andra ord i princip begränsas att avse mark, som ingår i stadsplan.

Härnäst inställer sig frågan, om inlösningsrätten bör avse all mark, som

ingår i stadsplan, eller begränsas till visst eller vissa av de olika slags

områden som enligt vad ovan angivits utmärkts i stadsplan.

Vad då först angår vägmark inom områden avsedda till byggnadskvarter

må först erinras om att byggnadskvarter regelmässigt skall indelas i tomter,

innan marken tages i anspråk för byggnadsändamål. Nybyggnad får ej företagas

i strid med tomtindelning eller på tomt, som icke "är rättsligen bestående.

I fråga om tomtbildningen gäller i huvudsak följande. Administrativt

bildade tomter uppkomma genom att tomtindelning fastställes. Därmed har

emellertid icke åstadkommits någon ändring beträffande den tidigare gällande

rättsliga fastighetsindelningen, utan i lagfarts- och inteckningshänseende

m. m. består denna alltjämt oförändrad. För att en nybildad administrativ

tomt skall bli rättsligen bestående kräves att den införes i den avdelning

av fastighetsregistret, som benämnes tomtboken, eller att, därest den

administrativt bildade tomten omfattar mark från flera rättsliga enheter,

medgivande lämnats till sammanläggning av dessa tomtdelar. Sammanläggning

må ej medgivas förrän sökanden företett karta med protokoll rörande

tomtmätning och jämväl beviljats lagfart å de särskilda områden, som ingå

i tomten. Motsvarar administrativt bildad tomt en stadsäga, införes tomten

omedelbart i tomtboken. Består tomten eljest av mark från endast en rättslig

enhet, införes den i tomtboken så snart tomtens ägare gör framställning

därom. Även i sistnämnda fall skall tomtmätning ha verkställts. Vid tomtmätning

skall i förekommande fall redovisas de särskilda områden, av

vilka tomten bildats.

Till stöd för en inlösningsrätt beträffande områden avsedda till byggnadskvarter

skulle nu kunna andragas, att det får anses genomgående känneteckna

nutida riktlinjer för tätorternas markpolitik att kommunen bör förvärva

mark i största möjliga utsträckning. Mot ett sådant argument kan

emellertid invändas, att den mark, varom i detta lagstiftningsärende är

fråga, torde sakna varje betydelse ur markpolitisk synpunkt. Syftet med

lagförslaget är heller icke alt tillgodose tätorternas markbehov "utan allenast

att på enklast möjliga sätt avlägsna de hinder för en lämplig fastighetsbildning,

som onyttig samfälld vägmark visat sig innefatta. Rent praktiska

synpunkter böra då få avgöra vilken väg som bör väljas. Det synes de sakkunniga

vara tydligt, att starka praktiska skäl tala för att vägmark inom

byggnadskvarter bör få sammanföras med angränsande mark på samma sätt

som på landet. Härutinnan är alt märka, att om den samfällda vägmärken

ingår i område som enligt stadsplanen utgör byggnadskvarter och marken

inom kvarteret i övrigt tillhör en enda fastighet, det uppenbarligen skulle

vara en onödig omgång, om staden först skulle inlösa vägmärken och därefter

överlåta den till markägaren. 1 så fall skulle erfordras lagfart först för staden

och, sedan marken överlåtits till tomtägaren, jämväl för denne. Därjämte

bleve sammanläggning nödvändig vid genomförandet av den rättsliga

tomtbildningen. Om däremot sammanföring medgives, inflyter marken direkt

i stadsägan. Varken lagfart eller sammanläggning erfordras utan all

tomtbildning kan ske från en enda fastighet. I sådana fall, där kvartersmarken

är uppdelad på flera stadsägor eller andra rättsliga enheter och tomtindelning

inom kvarteret ännu ej kommit till stånd, kunna måhända i vissa

fall — företrädesvis om fastighetsindelningen kännetecknas av stark splittring

— svårigheter tänkas uppkomma alt verkställa sammanföring på det

sält, som bäst främjar genomförandet av den blivande tomtindelningen. Ris
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ken härför synes dock obetydlig och den möjligheten står alltid till buds att

låta sammanföringen anstå tills tomtindelningen blivit fastställd.

Vad härefter angår onyttig vägmark inom område avsett för gata, torg,

park eller annan allmän plats skall sådan mark, liksom all annan mark som

ingår i den allmänna platsen, förr eller senare inlösas av staden eller samhället,

som har att iordningställa och till allmänt begagnande upplåta allmän

plats enligt vissa i byggnadslagen angivna regler. Att låta sådan mark

genom sammanföring förvärvas av ägaren till den angränsande marken synes

då ej böra ifrågakomma. I stället synes lämpligt att staden eller samhället

får i en förenklad ordning inlösa vägmärken. En inlösningsrätt föreligger

visserligen redan enligt byggnadslagen, därvid med vissa modifikationer de

allmänna reglerna om expropriation gälla. Särskilt i fråga om samfälld

mark blir emellertid bl. a. fördelningen av expropriationsersättningen en

omständlig och tyngande procedur, icke minst på grund av att sådan mark

ofta besväras av ett flertal inteckningar. Otvivelaktigt skulle därför en på

det nya sanunanföringsinstitutet kopierad inlösningsrätt innefatta påtagliga

praktiska fördelar ur här aktuella synpunkter. De sakkunniga förorda

därför en inlösningsrätt beträffande onyttig samfälld vägmark inom område,

som enligt fastställd stadsplan är avsedd till gata, torg, park eller annan

allmän plats.

Stadsplaneinstitutet kan numera, förutom i stad och annat samhälle, där

den för städerna gällande ordningen för bebyggande skall iakttagas, komma

till användning även för tätort på landet utan samband med municipalbildning.

Enligt de sakkunnigas mening finns då ingen anledning att förbehålla

städer och samhällen den här avsedda inlösningsrätten utan denna bör tillkomma

även landskommun, beträffande område inom kommunen, för vilket

stadsplan blivit fastställd. Vidare bör enligt de sakkunnigas uppfattning,

där byggnadslagens bestämmelser för stad skola tillämpas, inlösningsrätten

gälla även mark, som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled

eller annan allmän plats.

Till frågan om inlösningsrättens närmare utformning återkommer framställningen

i specialmotiveringen.

Vad slutligen angår vägmark som ingår i specialområden är att märka, att

sådana områden kunna vara av olika slag. Vissa specialområden äro närmast

avsedda för enskilda ändamål, t. ex. enskilda trafikområden. Andra

— och det övervägande antalet — avse gemensamma kommunala eller

andra allmänna (statliga) ändamål. De förstnämnda äro icke avsedda att

överföras i allmän ägo men väl de senare. Av samma skäl som anförts beträffande

samfälld vägmark inom byggnadskvarter finna de sakkunniga icke

lämpligt att giva kommunen rätt till inlösen beträffande specialområden avsedda

för enskilda ändamål. Jämväl med avseende å övriga specialområden

torde en rätt till inlösen av vägmark snarast innebära viss nackdel för kommunen

varjämte det uppenbarligen skulle komplicera lagtexten om olika

regler skulle gälla för olika slag av specialområden. Bli reglerna om sammanföring

generellt giltiga beträffande specialområden kan, då mark skall

överlåtas till kommun eller staten för att användas t. ex. som trafikområde,

antingen markägaren begära sammanföring innan överlåtelsen sker och

sedan sälja hela området eller ock försäljningen avse området utom vägmärken,

därvid kommunen själv begär sammanföring efter överlåtelsen. I

intetdera fallet kräves, såsom vid inlösen, särskild lagfart å vägmärken,

eventuellt även sammanläggning.

Såsom förut i denna promemoria framgått anse de sakkunniga, att om

en markägare begärt sammanföring, förrättningen under vissa angivna för
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 40.

65

utsättningar skall kunna utsträckas att avse även fastighet, vars ägare icke

framställt sådan begäran. Om inlösen av samfälld vägmark ingående i gata

eller annan allmän plats begärts, torde under samma förutsättningar förrättningen

utan ansökan böra kunna utsträckas att avse även sammanföring

av vägmark, som tillhör den av förrättningen berörda samfälligheten

men ingår i byggnadskvarter eller specialområde. En sådan utvidgning av

förrättningen torde få anses i hög grad önskvärd, t. ex. i det praktiskt säkerligen

mycket vanliga fallet att en samfälld väg slingrar sig fram delvis

över gatumark, delvis en eller annan meter in över angränsande kvartersmark.

I detta sammanhang må slutligen anmärkas att de sakkunniga haft sin

uppmärksamhet riktad på det fallet, att kommun eller samhälle är ägare

till fastighet inom stadsplanelagt område, vilken fastighet enligt stadsplanen

delvis utgör gatumark och delvis byggnadskvarter. I sådant fall skulle

det otvivelaktigt te sig praktiskt, om sammanföring finge ske av all samfälld

vägmark inom fastigheten, och att särskild förrättning för inlösen av

gatumarken sålunda icke skulle behöva verkställas. Att öppna möjlighet

därtill skulle emellertid enligt de sakkunnigas mening komplicera lagtexten

på ett icke önskvärt sätt. De eventuella olägenheter, som utformningen av

2 § andra stycket kan medföra i det här avsedda specialfallet, torde kunna

elimineras genom att inlösningen av gatumark sker allenast successivt i den

mån exploateringen fortskrider. I fall då stadsplan ännu icke fastställts

men upprättande av sådan plan förestår, bör sammanföring av all samfälld

vägmark inom det blivande planområdet lämpligen ske medan de formella

förutsättningarna därför ännu äro för handen.

Ansökan om förrättning, förordnande av förrättningsman samt kungörande

av första sammanträdet.

Sammanföringsförrättning skulle enligt 1938 års förslag påkallas genom

skriftlig ansökan hos överlantmätaren av ägare till fastighet, varmed vägmark

finge sammanföras. I ansökningen borde enligt förslaget så fullständigt

som möjligt uppgivas såväl de fastigheter, vilka ägde del i vägen, som

de, vilka gränsade till denna, ävensom ägarnas namn och postadresser. Hade

vägen varit allmän, skulle ansökningen även innehålla upplysning därom.

Vore vägen belägen inom område, för vilket fördes jordregister, skulle vid

ansökningen fogas av lantmätare utfärdat bevis angående vid vilken förrättning

vägen blivit undantagen eller lämnad oskiftad. Beträffande väg, belägen

inom stad eller samhälle för vilket fördes fastighetsregister såsom för

stad, skulle i stället bifogas utdrag beträffande vägen av bihang B till fastighetsregistret.

Särskilt förordnande att verkställa förrättningen skulle utfärdas.

Vad angår rätten att påkalla förrättning har i några yttranden föreslagits

att sådan rätt skulle tillkomma även den, som enligt lagen om samäganderätt

vore att anse såsom delägare i fastighet, samt ägare av mark,

som skulle avstyckas till särskild fastighet. Det har även ansetts behövligt

att samhälle och vägförvaltande organ finge behörighet att ansöka om förrättning.

I vissa yttranden har behandlats frågan, hos vilken myndighet ansökan

borde göras, ävensom det därmed sammanhängande spörsmålet, huruvida

förordnande att verkställa förrättningen överhuvudtaget vore erforderligt.

I förstnämnda hänseende ha överståthållarumbetet, länsarkitekten i Jämt5

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. .Yr JO.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

lands län, Svenska stadsförbundet och ägodelningsdomaren i Örebro förklarat

sig anse, att ansökan beträffande förrättning i stad eller fastighetsregistersamhälle

borde göras hos byggnadsnämnden. Ägodelningsdomaren i Östersund

har uttalat, att om över huvud taget särskilt förordnande erfordrades,

syntes det beträffande stad böra meddelas av byggnadsnämnden.

Emellertid kunde man med fog hålla före, att sådant förordnande icke vore

påkallat. Lantmätare verkställde redan nu på direkt ansökan förrättningar

av mera komplicerad art än nu ifrågavarande, förhållandevis enkla och

summariska förfarande. Ansökning syntes därför utan olägenhet kunna ingivas

direkt till vederbörande förrättningsinan. Samma ståndpunkt har intagits

av överlantmätarna i Gävleborgs och Norrbottens län samt flera distriktslantmätare.

De bestämmelser, som enligt förslaget skulle gälla beträffande ansökningens

innehåll, ha av åtskilliga remissmyndigheter ansetts utan motsvarande

nytta medföra avsevärda olägenheter för sökanden. Sålunda ha över

ståthållarämbetet, överlantmätarna i Stockholms, Gotlands, Kopparbergs och

Jämtlands län samt flera distriktslantmätare funnit skyldigheten för sökanden

att så fullständigt som möjligt uppgiva såväl de fastigheter, som

ägde del i vägen, som de vilka gränsade till denna ävensom ägares namn

och postadresser vara betungande och av tvivelaktigt värde. Överlantmätaren

i Jämtlands län har framhållit, att de vägar, varom här vore fråga,

ofta hade utlagts vid primära laga skiften för ett stort antal fastigheter,

vilka sedermera genom sekundära förrättningar uppdelats. Antalet fastigheter,

vilka ägde del i vägen, kunde därför ofta nog uppgå till flera hundra.

Inom Ragundabottens skifteslag torde exempelvis antalet fastigheter, som

ägde del i vid skiftet avsatta samfälligheter, uppgå till 700 å 800. Det vore

orimligt att begära att en sakägare skulle kunna lämna något så när riktiga

upplysningar härom. Det syntes onödigt att tynga ansökningen med dylika

uppgifter, vilkas riktighet för övrigt bleve tämligen problematisk och vilkas

betydelse för förrättningen vore skäligen ringa. Lantmäteristyrelsen har ansett

det vara till fördel, om sökandens skyldighet i berörda hänseende kunde

inskränkas så, att om vägen vore samfälld för flera än tio fastigheter

med skilda ägare, uppgifter i förevarande avseende behövde lämnas endast

om en i orten boende delägare, till vilken underrättelse om förrättningssammanträde

lämpligen skulle kunna sändas. Vad sålunda föreslagits sammanhängde

med av styrelsen framställda förslag beträffande kallelseförfarandet.

Å andra sidan ha överlantmätaren i Stockholms län och lantmäteristyrelsen

påpekat, att med hänsyn till kallelseförfarandet borde, då för vägen funnes

känd stjTelse eller annan, som vore satt att den förvalta, i ansökningen

lämnas uppgift härom. Lämnades ej sådan uppgift, finge förrättningsmannen

i de flesta fall ej kännedom om förhållandet förrän vid första sammanträdet.

Även föreskriften att till ansökningen skulle fogas bevis eller utdrag ur

fastighetsregistret beträffande vägen har ansetts i onödan fördyra och fördröja

förrättningen. Överståthållarämbetet, överlantmätarna i Södermanlands,

Östergötlands, Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län samt flera

distriktslantmätare ha ansett att bestämmelserna härom borde utgå och

att det vore tillräckligt att i ansökningen lämnades uppgifter dels om vägens

sträckning, dels om vid vilken förrättning vägen blivit undantagen eller

iämnad oskiftad. Lantmäteristyrelsen har också hemställt att ifrågavarande

stadganden måtte utgå men ansett att i stället borde krävas vissa andra

upplysningar, varjämte en prövning av ansökningen borde ske innan förordnande

utfärdades. Styrelsen har framhållit, att nyss åsyftade bevis givetvis

skulle tjäna till att "fullt säkert identifiera den väg, som avsåges i an
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

sökningen, samt utgöra en garanti för att vägen vore sådan att den förevarande

lagen hade avseende å densamma. Därigenom skulle alltså i viss mån

elimineras den risk sökanden löpte att få till ingen nytta bekosta förrättningen,

om denna förklarades icke kunna äga rum. »Riskpremien» bleve

emellertid enligt styrelsens uppfattning för dyr i förhållande till riskens storlek,

och andra utvägar kunde tillgripas för att i görligaste mån minska risken.

Det borde av sökanden krävas endast att han i ansökningen så tydligt

som möjligt, helst genom hänvisning till vid jorddelningsförrättning upprättad

karta och beskrivning, angåve vilken väg som avsåges samt vilken

sträcka därav som skulle inlösas. Över ansökningen borde överlantmätaren

höras för konstaterande av att det icke vore uppenbart att vägen vore sådan,

att lagen ej hade avseende å densamma. I fråga om väg i stad eller fastighetsregistersamhälle

kunde det vara tillräckligt att i ansökningen angåves

under vilken littera vägen i fråga funnes redovisad å registerkartan och

i bihang B till fastighetsregistret. Det vore vidare enligt styrelsens förmenande

förmånligt — särskilt med hänsyn till frågan i vad mån fastighetsförvaltande

myndighet skulle anse sig böra bevaka kronans rätt vid förrättning

— om i ansökningen kunde lämnas uppgift om den ungefärliga längden av

den vägsträcka, som sökanden önskade inlösa.

Överlantmätaren i Stockholms län har gjort gällande att en lantmätare

icke kunde utfärda något bevis angående vid vilken förrättning vägen blivit

undantagen eller lämnad oskiftad med mindre han verkställde undersökning

i länets lantmäterikontor. Skulle beviset utfärdas av en lantmätare,

som icke vore bosatt i residensstaden, nödgades han företaga särskild resa

för undersökningen. Därtill komme att, särskilt när det gällde äldre förrättningar,

det vore svårt att avgöra huruvida viss väg vore undantagen för gemensamt

ändamål eller lämnats oskiftad. Trots att det kunde befaras, att

bevisets utfärdande komme att medföra för den sökande betungande kostnader,

torde ett dylikt bevis icke kunna undvaras om utsikt skulle finnas

till att förrättningen skulle kunna handläggas vid ett enda sammanträde.

Rörande kungörandet av första sammanträdet vid förrättningen innehöll

1938 års förslag i huvudsak följande. Förrättningsmannen skulle om tid och

ställe för första sammanträdet utfärda kungörelse, som sist trettio dagar

därförut skulle uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där vägen

och de fastigheter, som berördes av förrättningen, vore belägna. Funnes för

den samfällda vägen känd styrelse eller annan, som vore satt att den förvalta,

skulle förrättningsmannen med posten underrätta ledamot av styrelsen

eller förvaltaren om sammanträdet. Därest denne ej ägde att själv föra

talan för samfälligheten, vore han ansvarig för att underrättelsen tillställdes

någon som ägde behörighet därtill eller, om sådan ej funnes, bleve för delägarna

känd. Funnes ej känd styrelse eller förvaltare skulle underrättelsen

sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig. I sådant fall

skulle uppgift om vilken delägare som tillställts underrättelsen intagas i

kungörelsen, varjämte denna skulle anslås i socken- eller rådstugan eller på

annan lämplig plats inom kommunen.

I kungörelsen och underrättelsen borde uppgivas den väg som ansökningen

avsåge, den förätlning vid vilken vägen undantagits eller lämnats

oskiftad samt i tillgängliga handlingar angivna delägare i vägen ävensom

sökandens namn och den honom tillhöriga fastighet, varmed vägen skulle

sammanföras. Därjämte skulle angivas alt annan ägare av vägen angränsande

fastighet iin sökanden vid första sammanträdet finge framställa vikande

om sammanföring samt erinras om vad delägare i vägen hade att iakttaga

vid framställandet av ersättningsanspråk.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Förrättningsmannen skulle tillika om sammanträdet särskilt underrätta

sökanden samt, om vägen endast på ena sidan gränsade till sökandens fastighet

och på andra sidan angränsade annan fastighet, varmed sammanföring

finge ske, jämväl ägaren av sistnämnda fastighet. Underrättelse skulle

därjämte tillställas i vissa fall byggnadsnämnden och, om vägen varit allmän,

den myndighet under vars förvaltning vägen stått.

Anginge förrättningen fastighet under allmän myndighets vård och inseende,

skulle förrättningsmannen därjämte underrätta länsstyrelsen om

förrättningen. Föreskrifterna i 3 kap. 2 § jorddelningslagen beträffande förordnande

av allmänt ombud m. m. skulle enligt förslaget äga motsvarande

tillämpning vid sammanföringsförrättning.

Det föreslagna kungörelse- och kallelseförfarandet har allmänt ansetts

alltför omständligt. Beträffande föreskriften att kungörandet skulle ske sist

trettio dagar före första sammanträdet ha sålunda ett stort antal myndigheter

anfört, att anledning saknades att frångå den för kungörande av jorddelningsförrättning

vanliga tiden, fjorton dagar, och beträffande förrättning

i stad eller stadsliknande samhälle har överlantmätarcn i Kronobergs

län påyrkat en kungörelsetid av högst åtta dagar. Även i övrigt ha vissa

lättnader ansetts möjliga, överlantmätaren i Södermanlands län har härom

uttalat, att om alla sakägare och andelsförhållanden vore kända, kungörelse

icke syntes behövlig, utan förrättning ändock kunna få företagas om sakägarna

antingen kallats åtta dagar före sammanträdet eller ändock infunne

sig till detsamma.

Å andra sidan har mot de föreslagna bestämmelserna riktats den allmänna

erinringen, att de icke kunde förväntas medföra, att sakägare med säkerhet

erhölle kännedom om förrättningen. 1 vissa yttranden har därför ifrågasatts,

om icke kungörelsen borde införas i ortstidning. Ägodelningsdomaren

i Hedemora domsaga har för sin del bestämt påyrkat detta och därvid anfört,

att vägmärken säkerligen ej sällan komme att vara av värde, exempelvis

i samhälle, samt att ägare av vägmärken borde givas verkliga möjligheter

att framställa ersättningsanspråk. Även ägodelningsdomaren i Sala har

ifrågasatt annonsering i ortstidning, medan överlantmätaren i Norrbottens

län uttalat att möjligheten härtill icke borde uteslutas, överståthållarämbetet

har beträffande städer och stadsliknande samhällen funnit kungörelse i

den eller de tidningar, i vilka i allmänhet offentliga tillkännagivanden för

ortsbefolkningen infördes, effektivare än kyrkokungörelse. Lantmäteristyrelsen

har ansett annonsering lämplig i stad eller samhälle, men beträffande

landsbygden funnit annonsering alltför dyrbar med hänsyn till de obetydliga

markvärden, varom där vore fråga.

Beträffade kungörelsen har vidare länsstyrelsen i Gävleborgs län liksom

överlantmätarcn i länet yttrat, att det stadgade kungörelseförfarandet icke

borde behöva tillgripas för det fall att samtliga sakägare skriftligen underrättats

om tid och ort för sammanträdet. Överlanlmätaren i Örebro län har

ifrågasatt, om ej kungörelsen alltid borde anslås i socken- eller rådstugan

eller på annan lämplig plats.

I några yttranden har framhållits, att det föreslagna underrättelseförfarandet

måste anses otillräckligt med hänsyn till de intressen, som delägarna

i vägen hade att bevaka vid förrättningen. Överlantmätaren i Älvsborgs län

har härom anfört följande.

Det kallelseförfarande, som skulle tillämpas beträffande vägens ägare,

överensstämde i huvudsak med det, som vid gränsbestämning och ägoutbyte

enligt jorddelningslagen i vissa fall medgåves beträffande delägare i samfälligheter.

Erfarenheterna från jorddelningslagens tillämpning gåve klart vid

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 40.

69

handen, att detta kallelseförfarande vore föga effektivt, såtillvida som i regel

endast en eller annan sakägare nåddes av eller i vart fall efterkomme den

kollektiva kallelsen. Att kallelseförfarandet ändock utan större olägenheter

kunnat användas vid gränsbestämningar och ägoutbyten hade framförallt

sin grund däri, att de föreskrivna reglerna för dylika förrättningar i sig själva

innefattade garantier mot ett åsidosättande av obevakade rättsintressen.

Dessutom vore det vid dylika förrättningar fråga om ett för en hel sakägargrupp

gemensamt intresse, där bevakning från cn sakägares sida automatiskt

komme övriga till godo. Slutligen funnes ju vid dylika förrättningar

möjligheter för en missgynnad part att efter besvär vinna rättelse. Någon

sådan möjlighet hade i det föreliggande lagförslaget ej lämnats öppen för

delägare i vägen, som ej nåtts av kallelse till förrättningen och vars rätt till

ersättning därigenom gått förlorad. Vid gränsbestämningar och ägoutbyten

finge vidare det enklare kallelsesättct tillämpas endast då fråga vore om

mark, samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, eller alltså då

en enskild delägares personliga intresse av förrättningen kunde förutsättas

vara ringa. Enligt lagförslaget skulle däremot motsvarande kallelseförfarande

få tillämpas till och med i ett sådant ytterlighetsfall, som då fråga vore

om mark, samfälld endast för två fastigheter.

Beträffande underrättelsen till delägarna i vägen ha lantmäteristyrelsen

och överlantmätaren i Malmöhus län föreslagit sådan ändring av förslaget,

att överensstämmelse uppnåddes med motsvarande bestämmelser i 7 kap.

1 § jorddelningslagen beträffande mark, som är samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare. Lantmäteristyrelsen har därvid uttalat, att det icke

kunde förnekas att förslagets underrättelseförfarande vore mindre effektivt

och att detta kunde ha sin betydelse just då endast några få delägare i vägen

funnes och alltså värdet av vars och ens andel kanske ej vore så obetydligt.

Även i några andra avseenden har ifrågasatts en utvidgning av underrättelseförfarandet.

Överlantmätaren i Gotlands län har nämligen ansett personliga

kallelser böra sändas till ägare av alla vägen angränsande fastigheter,

varigenom skulle skapas eu viss säkerhet för att dessa personer komme

tillstädes och bleve i tillfälle framställa yrkanden om vägens sammanföring

med fastigheter utmed densamma. Med väg borde i detta sammanhang avses

så lång vägsträcka, som låge inom ett primärt skifteslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har gjort gällande att jämväl

vederbörande länsstyrelse borde erhålla underrättelse om förrättningen.

Föreskriften att i kungörelse och underrättelse borde uppgivas de i tillgängliga

handlingar angivna delägarna i vägen har allmänt ansetts onödigt

betungande. Lantmäteristyrelsen och flera överlantmätare ha uttryckligen

påyrkat, att nämnda föreskrift skulle utgå. I

I anslutning till ullalanden beträffande den i förslaget stadgade skyldigheten

för förrättningsman att underrätta länsstyrelsen om sammanföringsförrättning,

som anginge fastighet under allmän myndighets vård och inseende,

ha i yttrandena framförts erinringar mot alt allmänt ombud alltid

skulle förordnas vid förrättning av förevarande slag, oberoende av vilket

värde saken kunde gälla. Sålunda har överlantmätaren i Gävleborgs län

ansett det böra tagas under övervägande om icke förrättningsmannen borde

åläggas att meddela länsstyrelsen delaktighetens storlek, och om icke länsstyrelsen

borde givas befogenhet att underlåta att ombestyra utseende av

allmänt ombud i sådana fall, då det vore uppenbart alL kostnaderna för representationen

icke stode i rimlig proportion till värdet av fastighetens andel

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

i vägen. Det omständliga och kostsamma förfarandet i liknande fall vid

jorddelningsförrättningar verkade avskräckande.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit, att möjlighet borde

beredas länsstyrelsen att underlåta att vidtaga i 3 kap. 2 § jorddelningslagen

omförmäld åtgärd, då saken i endast ringa mån berörde fastighet under

allmän myndighets vård och inseende. Lantmäteristyrelsen har uttalat, att

det vore beklagligt om fastighetsförvaltande myndighet skulle anse det som

sin plikt att alltid framställa anspråk på ersättning för fastighets andel i

vägmark, oavsett andelens värde. Det rådde nämligen intet tvivel om att ett

dylikt system skulle bli oekonomiskt för kronan, emedan på det hela taget

de inflytande ersättningarna icke skulle täcka kostnaderna för bevakande

av kronans rätt. Vidare skulle därigenom nödvändiggöras fullständig utredning

angående delaktighet i vägmark i många fall, då sådan utredning eljest

kunde underlåtas. Det vore i de flesta fall möjligt för myndighet, som

nyss sagts, att genom de av förrättningsmannen i underrättelsen lämnade

uppgifterna eller genom hänvändelse till vederbörande överlantmätare eller

fastighetsregisterförare eller på annat sätt förskaffa sig en ungefärlig uppfattning

om vad saken gällde, och det vore önskvärt att myndigheten i fall,

då det uppenbarligen skulle vara förlustbringande för kronan att bevaka

sin rätt vid förrättningen, kunde finna sig befogad att icke föranstalta om

allmänt ombud vid förrättningen. Måhända kunde i instruktionsväg något

göras för att realisera detta önskemål.

Sammanföringsförfarandet förutsättes i princip bygga på frivillig medverkan

av ägare till fastighet, varmed mark skall sammanföras. Med hänsyn

härtill bör enligt de sakkunnigas mening ej annan än sådan fastighets

ägare givas behörighet att ansöka om förrättning. Äga två eller flera personer

var sin kvotdel av en fastighet, kräves enligt lagen om samäganderätt

samtliga delägares samtycke för åtgärder, som röra fastighetens förvaltning.

Ansökan om sammanföringsförrättning bör därför biträdas av alla dem,

som samfällt äga en fastighet.

Har ett på marken avgränsat område av en fastighet försålts men ännu

ej avstyckats, kommer en sammanför ing att avse den odelade fastigheten och

icke det försålda området. På grund härav bör fastighetens ägare ansöka

om förrättningen, även om den sammanförda vägmärken har sådant läge

att den sedermera helt eller delvis kommer att avstyckas tillsammans med

det försålda området.

I sin tidigare omnämnda promemoria av den 31 oktober 1949 ha de sakkunniga

föreslagit slopande av bland annat sådana förordnanden, som med

stöd av jorddelningslagen meddelas av överlantmätaren. Beträffande vissa

andra förrättningar, till vilka förordnande kräves, föreslogs däremot icke

någon ändring i detta hänseende, då frågan härom ansågs ur praktisk synpunkt

äga underordnat intresse. Såsom framgår av promemorian hade

emellertid de sakkunniga funnit sig beredda att i princip förorda, att kravet

på särskilda förordnanden för lantmätare att utföra förrättningar avskaffades.

Enligt förevarande lagförslag skall sammanföringsförrättning handläggas

av lantmätare eller i vissa fall av den, som jämlikt lagen om fastighetsbildning

i stad på grund av tjänst eller förordnande är behörig att förrätta

avstyckningar. Kompetensen hos förrättningsman, tillhörande den

sistnämnda gruppen, har alltid i särskild ordning prövats innan denne anställts

eller erhållit ifrågavarande förordnande. Någon anledning att beträffande

sammanföringsförrättning kräva särskilt förordnande från fall

till fall torde därför icke förefinnas. Med hänsyn härtill föreslå de sakkun
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

71

niga, att sådan förrättning skall få företagas efter skriftlig ansökan direkt

hos vederbörande distriktslantmätare, om sammanföringen skall handläggas

av lantmätare, och eljest hos vederbörande byggnadsnämnd, som har

att överlämna ansökningen till förrättningsmannen.

Beträffande kraven på ansökningens innehåll synas avsevärda lättnader

för sökanden i förhållande till 1938 års förslag önskvärda och möjliga. Behov

av fullständiga uppgifter från sökanden angående vilka fastigheter, som äga

del i vägen, torde icke alltid föreligga. Härtill återkommer framställningen

i det följande. Den utredning, som erfordras rörande vägen, torde i sin helhet

med minsta möjliga tidsutdräkt och kostnad kunna utföras av förrättningsmannen

i samband med handläggningen av förrättningen. Att kräva en

förberedande utredning redan då förrättningen sökes, torde därför vara

olämpligt och synes icke heller ur andra synpunkter behövligt. De sakkunniga

anse det vara fullt tillräckligt att ansökningen tydligt anger vilken väg

som åsyftas. Detta torde enklast klarläggas genom hänvisning till karta

och beskrivning, som upprättats vid tidigare jorddelningsförrättning. Är

vägen redovisad i fastighetsregister, som föres enligt bestämmelserna för

stad, torde i ansökningen endast erfordras uppgift om vägens beteckning på

registerkartan. Självfallet kan sakägare, som anser sig ha behov därav, få

hjälp av vederbörande förrättningsman med ansökningens upprättande.

Vad angår förrättningens kungörande kan med rätta anmärkas, att kyrkokungörelsen

icke längre kan antagas utgöra ett verksamt medel att till de

i orten boende sakägarna förmedla kännedom om en förestående förrättning.

Då emellertid denna publiceringsmetod genomgående föreskrivits vid

bland annat alla förrättningar av jämförlig art och frågan om ett effektivare

kungörande måste lösas i ett större sammanhang, torde trots detta kravet

på kyrkokungörelse rörande sammanföringsförrättning i princip böra

bibehållas. Från vissa håll har föreslagits, att kungörelsen därjämte skulle

intagas i ortstidning. En ovillkorlig skyldighet härtill skulle i flertalet fall

medföra onödiga kostnader. Enligt de sakkunnigas uppfattning föreligger

endast undantagsvis behov av annonsering. Sådant behov kan måhända

stundom föreligga om förrättning berör särskilt värdefull mark eller om det

med hänsyn till kända förhållanden synes förrättningsmannen tveksamt

huruvida marken kan anses vara onyttig för vägändamål. Även andra förhållanden

kunna länkas motivera särskilda åtgärder för att ge förrättningen

ökad publicitet. I fråga om förrättning enligt jorddelningslagen skall kungörelse

om sammanträde, när särskilda förhållanden därtill föranleda, införas

i en eller flera av ortens tidningar. De sakkunniga föreslå en sådan

bestämmelse även i fråga om sammanföringsförrättning.

Beträffande kungörandet av förrättning enligt jorddelninglagen och lagen

om enskilda vägar ha de sakkunniga i promemorian den 31 oktober 1949

föreslagit en förkortning från fjorton till åtta dagar av den tid före sammanträde,

då kungörandet senast skall ske. Även i fråga om övriga kallelser

föreslogs samma ändring. Därjämte skulle enligt de sakkunnigas förslag

beträffande alla förrättningar enligt jorddelningslagen införas den för

avstyckningsförrättning redan gällande regeln, att förrättning må företagas

utan att kungörande och kallelse verkställts i föreskriven ordning, därest

sakägarna infinna sig.

De sakkunniga anse alt de sålunda föreslagna reglerna lämpligen kunna

vinna motsvarande tillämpning även i fråga om sammanföringsförrättning.

Vad angår sådan förrättning torde emellertid fullständig utredning rörande

delaktigheten i den samfällda vägen ofta icke komma ifråga. Det är uppenbart

att kungörandet av förrättningen endast bör kunna underlåtas därest

förrättningsmannen verkställt fullständig utredning såväl rörande denna

s. 72 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 40.

72

delaktighet som rörande servitut och andra rättigheter, som eventuellt kunna

belasta vägen, och med ledning av denna utredning kan konstatera, att

alla sakägare infunnit sig. Såsom de sakkunniga anfört i den nyss åberopade

promemorian torde det vidare vara uppenbart, att en sakägare icke kan

anses ha »infunnit sig» vid förrättningen om han väl kommer tillstädes men

förklarar sig på grund av bristande förbercdelselid oförmögen att ingå i

svaromål.

Ersättning för vägmark som sammanföres förutsättes utgå endast till delägare,

som vid förrättningens första sammanträde framställer anspråk härpå.

Särskilt med hänsyn härtill böra delägarna beredas tillfredsställande

möjligheter att erhålla kännedom om detta sammanträde. Har styrelse eller

förvaltare för vägen tillställts kallelse, synes därigenom vara sörjt för att

delägarna erhålla tillfälle att bevaka sina intressen vid förrättningen. Finnes

ej styrelse eller förvaltare och är vägen samfälld för flera än tio fastigheter

med skilda ägare, anse de sakkunniga det vara tillräckligt att en av

delägarna erhåller skriftlig kallelse att vara för dem alla tillgänglig. På envar

delägare lär i sådant fall regelmässigt belöpa en så obetydlig andel i samfälligheten,

att ett längre gående kallelseförfarande bleve onödigt tyngande

med hänsyn till andelarnas ringa värde. Vad angår övriga fall föreslå de

sakkunniga däremot att skriftlig kallelse skall utgå till var och en av delägarna

i samfälligheten. Bestämmelserna om personliga kallelser till delägarna

i den samfällda vägen skulle alltså komma att överensstämma med

gällande bestämmelser i jorddelningslagen om kallelseförfarandet vid gränsbestämning

och ägoutbyte beträffande samfälld mark.

I anslutning härtill bör frågan om ansökningens innehåll ytterligare beröras.

För att underlätta kallelseförfarandet bör i ansökningen upplysningar

lämnas om styrelse eller förvaltare, därest sådan finnes för den samfällda

vägen. Är detta ej fallet, bör angivas vilka fastigheter, som äga del i vägen,

samt ägarnas namn och postadresser, eller, om vägen är samfälld för flera

än tio fastigheter med skilda ägare, en av fastigheterna med i orten boende

ägare samt dennes namn och adress.

Gränsar den samfällda vägmark, som föreslås bliva sammanförd, jämväl

till annan fastighet än sökandens, kan vid förrättningen förväntas uppkomma

fråga huru vägmärken skall fördelas mellan dessa fastigheter. Med hänsyn

härtill bör kallelse tillställas jämväl ägaren av sådan motliggande

fastighet och följaktligen också uppgift om denne fastighetsägares namn och

adress lämnas i ansökningen. I

I syfte att vid jorddelningsförrättning underlätta bevakandet av den rätt,

som tillkommer det allmänna såsom ägare av fastighet, ha i 3 kap. 2 § jorddelningslagen

meddelats särskilda bestämmelser. Angår förrättning fastighet,

som står under allmän myndighets vård och inseende, skall lantmätaren

i god tid insända underrättelse om förrättningen till länsstyrelsen i länet,

vilken har att förordna allmänt omhud eller, därest förordnandet bör

meddelas av annan myndighet, ofördröjligen överlämna underrättelsen till

denna. Sedan allmänt ombud förordnats, skall lantmätaren erhålla meddelande

härom. Därest uppgift om tid och ställe för första sammanträdet

icke lämnats redan i den till länsstyrelsen insända underrättelsen, åligger

det lantmätaren att snarast möjligt genom tjänsteskrivelse underrätta ombudet

härom.

Skulle stadganden av motsvarande innebörd införas beträffande sammanföringsförrättning,

komme detta att medföra synnerligen ogynnsamma konsekvenser.

Såsom tidigare framhållits bör utredningsarbetet rörande andelsförhållandena

i den samfällda vägen så långt möjligt begränsas. Bleve för
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

73

rättningsmannen ålagd särskild underrättelseskyldighet beträffande fastighet,

som står under allmän myndighets vård och inseende, konnne detta

att framtvinga en utredning rörande andelsförhållandena, något som man

velat undvika. För att kunna fullgöra en sådan skyldighet nödgades förrättningsmannen

därjämte i vederbörliga taxeringslängder undersöka, huruvida

någon av de andelsägande fastigheterna förvaltades av allmän myndighet.

Vidare skulle utan tvivel en ovillkorlig skyldighet att förordna allmänt ombud

vid sammanföringsförrättning bli ur ekonomisk synpunkt ogynnsam

för det allmänna. De kostnader, som härigenom uppkomme, skulle säkerligen

i flertalet fall komma att uppgå till högre belopp än de ersättningar,

som kunde ifrågakomma för sammanförd vägmark. Det må i detta sammanhang

också framhållas, att sammanföringens syfte bland annat är att

uppnå eu förbättrad fastighetsindelning. Det allmänna bör enligt de sakkunnigas

förmenande även i sin egenskap av fastighetsägare söka underlätta

erforderliga sammanföringsåtgärder och i varje fall icke betinga sig

någon förmånsställning i förhållande till andra fastighetsägare.

Finnes för väg, vari fastighet under allmän myndighets vård och inseende

har del, styrelse eller förvaltare, erhåller den fastighetsförvaltande myndigheten

— därest delägarnas intressen icke bevakas samfällt av därtill

behörig person — genom styrelsen eller förvaltaren kännedom om förrättningen.

Finnes ej styrelse eller förvaltare, utgår enligt de bestämmelser, som

de sakkunniga funnit sig böra föreslå, skriftlig kallelse till myndigheten,

därest den väg som beröres av förrättningen, är samfälld för upp till högst

tio fastigheter med skilda ägare. I nämnda fall bör enligt de sakkunnigas

mening allmänt ombud endast förordnas i den utsträckning den fastighetsförvaltande

myndigheten finner detta påkallat med hänsyn till det värde

saken kan gälla för det allmänna. I fråga om övriga fall torde man, såsom

tidigare anförts, kunna utgå från att andelens värde i regel är mycket obetydligt.

På grund härav torde för dessa fall böra förutsättas, att den fastighetsförvaltande

myndigheten regelmässigt avstår från att förordna allmänt

ombud.

Specialmotivering till de sakkunnigas lagförslag.

1. Lagen om sammanföring med fastighet av samfälld vägmark m. m.

1 §.

Paragrafens första och andra stycken motsvara 1 § i 1938 års förslag

och dess tredje stycke motsvarar 34 § i samma förslag.

Första stycket.

1938 års lagförslag skulle avse väg, som vid jorddelningsförrättning å landet

eller i stad undantagits för gemensamt behov eller eljest vore samfälld

för flera fastigheter och som blivit onyttig för sitt ändamål eller för annat

gemensamt behov.

Några remissmyndigheter ha uppehållit sig vid frågan om vilken vägmark,

som finge anses undantagen för gemensamt behov eller eljest samfälld

och på grund härav komme att omfattas av de i lagförslaget givna

reglerna. Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, all inom länet liksom

sannolikt inom andra län med gammal bebyggelse funnes allmänna vägar,

vilka icke vore redovisade i några jorddelningshandlingar. Sannolikt låge

de i vissa fall i samma sträckning som uråldriga färdevägar och vore un
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

derstundom anlagda enligt bestämmelse i 25 kapitlet byggningabalken i 1734

års lag eller enligt landslagens föreskrifter. Huru därmed förhölle sig kunde

icke med säkerhet utrönas. Om dessa vägar utlagts på oskiftad mark

eller i vissa fall på skiftad mark mot ersättning, särskilt inom de gamla

odlingsområdena, torde icke kunna fastställas. Vem som vore ägare till

vägmärken kunde ej heller med visshet utredas. Emellertid syntes det uppenbart

att sådana vägar icke borde vara undantagna från lagstiftningens tilllämpningsområde.

Såvitt länsstyrelsen kunde finna skulle dock med föreslagen

formulering lagen icke vara tillämplig på en sådan väg. Då de omförmälda

vägarna icke torde kunna ha tillkommit efter ikraftträdandet av

1891 års väglag, skulle utvidgningen av tillämpningsområdet möjligen kunna

ske genom att angiva, att lagen vore tillämplig jämväl på allmän väg,

som tillkommit före ikraftträdandet av sistnämnda lag utan att vägen vid

jorddelningsförrättning blivit undantagen. Överlantmätaren i Uppsala lån

har upplyst, att vid verkställandet av en mängd laga skiften inom länet

tillämpats ett så otydligt redovisningsförfarande att det vore ytterst svårt

att avgöra huruvida mark, vilken nyttjats som väg, verkligen avsatts för

sådant ändamål eller huruvida marken icke omfattats av delningsförfarandet

och följaktligen vore att anse såsom oskiftad mark. Det finge anses

överensstämma med förslagets grund, att även sådan mark skulle vara inbegripen

inom lagens tillämpningsområde. Därjämte har överlantmätaren i

Stockholms län uttalat, att det i många fall kunde komma att framstå såsom

tveksamt om en väg vore samfälld eller om den tillhörde det hemman

inom vars gränser den vore belägen. Enär avgörandet av sådan fråga vore

av betydelse för förrättningens behöriga verkställande borde underställning

till ägodelningsrätten ske.

I andra yttranden har uppmärksammats frågan, huruvida vägmärken

blivit onyttig för det avsedda ändamålet. Enligt departementspromemorian

bibehölle allmän väg sin egenskap av sådan intill dess annat i vederbörlig

ordning beslutats. Då vägen förklarats skola till viss del erhålla annan sträckning,

torde emellertid i regel något beslut om indragning av vägen i dess

ursprungliga skick icke ha meddelats. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län har i anslutning härtill anfört, att ett dylikt beslut dock syntes nödvändigt,

om icke själva grunden för det ifrågasatta förfarandet ofta skulle

bliva alltför osäker. Det kunde icke heller vara riktigt att frågan om allmän

vägs behövlighet för sitt ändamål avgjordes vid en lantmäteriförrättning

och därtill vid en ganska summarisk sådan. Vägingenjören i Värmlands lån

har ansett vissa betänkligheter kunna anföras mot att sammanföring skulle

kunna ske av en äldre allmän väg, som genom vägomläggning förlorat sin

betydelse för den allmänna samfärdseln, utan att vederbörligt beslut om

vägens indragning förelåge. Numera meddelades visserligen i allmänhet dylika

beslut, enär markägare, som hade intresse av en äldre vägdel, oftast

så länge som möjligt bevakade sin formella rätt, särskilt beträffande vintervägunderhållet.

Det funnes emellertid gränsfall, exempelvis en mindre

omläggning, där vägdistriktet tidvis använde den gamla vägen som upplagsplats

eller gamla vägen kvarlåge som skyddsområde — bankett — med

tanke på framtida breddning av vägen. Det syntes kunna ifrågasättas huruvida

icke beträffande äldre väg länsstyrelsen borde meddela beslut om

vägens indragning från allmänt underhåll innan förrättning enligt nu föreslagen

lag finge äga rum.

Överlantmätaren i Malmöhus län har ifrågasatt om icke det föreslagna

förfarandet i vissa fall borde göras tillämpligt även beträffande vägmark,

som är behövlig för sitt ändamål, och därvid anfört följande. Då en allmän

väg ofta ändrades mer än en gång under en längre tidsperiod, torde lagför
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

75

slaget medföra att i skärningen mellan vägarna ibland komme att kvarstå

små samfällda områden, vilka sedermera måste bliva föremål för sammanföring.

Då sådana områden i regel vore skyddade t. ex. genom vägrätt eller

servitut vid jorddelningsförrättning eller enligt vattenlagen, syntes skäl tala

för, att även sådana samfälligheter skulle kunna sammanföras med angränsande

fastighet. Hade exempelvis den nya vägmärken förvärvats av vägdistriktet

med äganderätt, borde sammanföring ske med vägfastigheten. Innehades

vägen med vägrätt, kunde sammanföring med angränsande fastighet

ske utan olägenhet och till reda för fastighetsredovisningen.

Rörande innebörden av paragrafens första stycke finna fastighetsbildningssakkunniga

— bland annat med hänsyn till de uttalanden, som förekomma

i not 1 till 1 § i 1938 års förslag — anledning att anföra följande.

Enligt lagförslaget kan, såsom framgår av vad tidigare anförts, sammanföring

eller inlösen av vägmark endast ifrågakomma under förutsättning

att vägmärken är samfälld för två eller flera fastigheter. Tillhör vägmark

en fastighets enskilda ägoområde eller har den genom avstyckning, avsöndring

eller expropriation kommit att utgöra en fristående fastighet, blir den

föreslagna lagstiftningen alltså icke tillämplig. Frågan huruvida vägmark

ingår eller tidigare ingått i allmän väg eller omfattats av förrättning enligt

lagen om enskilda vägar saknar i detta hänseende all betydelse. Genom föreskriften

i 5 § tredje stycket att, om vägmärken ingår eller tidigare ingått i

allmän väg, vederbörande vägmyndighet skall underrättas om förrättningen,

torde garanti ha skapats mot att sammanföring sker av annan vägmark än

lagen avser. Det torde nämligen ankomma på vägmyndigheten att tillse att

vid förrättningen i förekommande fall lämnas upplysning om markförvärv

av väghållaren genom expropriation eller på annat sätt.1

Uppstår vid förrättningen tvist huruvida vägmärken är samfälld eller

tillhör den fastighet, inom vars gränser den är belägen, bör tvisten enligt

11 § underställas ägodelningsrättens prövning.

För att sammanföring eller inlösen skall få äga rum fordras, att vägmärken

blivit onyttig för såväl avsett ändamål som annan gemensam användning.

Detta villkor bör i vissa fall anses vara uppfyllt även om marken faktiskt

användes för vägändamål. Ingår samfälld vägmark i allmän väg,

d. v. s. väg som upplåtits för allmän samfärdsel och som hålles genom det

allmännas försorg, bör marken i detta sammanhang anses vara i sin egenskap

av samfällighet onyttig för de fastigheter, som äga del däri. Den allmänna

vägen är nämligen tillgänglig för trafik oberoende av den rådande

fastighetsindelningen och då marken må nyttjas såsom allmän väg utan

hinder av de andelsägande fastigheternas rätt till densamma, kan den icke

heller tjäna något annat gemensamt ändamål. Samfälld vägmark, som ingår

i allmän väg, synes därför i förevarande sammanhang alltid böra betraktas

såsom onyttig. Detta betraktelsesätt torde även få gälla samfälld

vägmark, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan ingår i trafikled

eller annan allmän plats under förutsättning att denna blivit iordningställd

och upplåten för allmänt begagnande.

Andra stycket.

Med ägare av fastighet ha de sakkunniga ansett höra jämställas den, som

innehar fastighet under ständig besittningsrätt eller såsom fideikommiss.

1 Angående äganderätten till mark ingående i allmän väg, se Vägkommissionens den 15 december

11(16 avgivna betänkande, sid. ,‘!5i tf. samt NJA 1910: 7.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Med uttrycket ständig besittningsrätt avses både sådan besittningsrätt, som

enligt lag är att hänföra till fast egendom (jfr 153 § byggnadslagen) och

sådan besittningsrätt, som avses i 1 kap. 17 § jorddelningslagen.

Tredje stycket.

Enligt 1938 års förslag skulle stadgandena om väg äga motsvarande tilllämpning

beträffande samfällt dike, som blivit onyttigt för sitt ändamål

eller för annat gemensamt behov.

I några yttranden har föreslagits, att ifrågavarande bestämmelse skulle

givas en något ökad räckvidd, och därjämte har ett förtydligande av innebörden

ansetts vara erforderligt. Sålunda ha länsstyrelsen och överlantmätaren

i Gävleborgs län föreslagit, att lagen skulle erhålla tillämpning också

beträffande samfälld bäck, å eller annat vattendrag, som igenfyllts eller

torrlagts. Överlantmätaren i Malmöhus län har anfört, att begreppen samfällda

vägar och diken icke vore definierade. Av båda funnes övergångsformer

till andra samfälligheter, beträffande diken exempelvis kanaler,

bäckar, åar, vattningar, dammar, sjöar. — I länet förekomme dessutom ofta

samfälligheter beträffande vilka ändamålet ej tydligt angivits. Överlantmätaren

i Göteborgs och Bohus län har framhållit att det ej vore ovanligt

att ett samfällt dike, som förut varit öppet, igenlagts med rör eller sten och

att dikesmarken därefter kommit att ingå i exempelvis åker eller tomt.

Varken ordalydelsen i lagrummet eller motiven lämnade besked, huruvida

sådan dikesmark, som möjligen någon gång kunde behöva tagas i anspråk

för reparation av täckdiket, vore att anse såsom onyttig för sitt ursprungliga

ändamål och sålunda hänförlig till mark, som kunde bli föremål för

sammanföring.

Genom omläggning av dikessystem eller genom ny dikning bliva ofta

samfälligheter, som undantagits för torrläggningsändamål, onyttiga för såväl

avsett ändamål som annan gemensam användning. Beträffande sådana

samfälligheter föreligger samma behov av sammanföring eller inlösen som

beträffande väg. Såsom i några remissyttranden anförts bör möjlighet erbjudas

att utnyttja ifrågavarande förfarande icke blott beträffande dike

utan även i fråga om naturligt vattendrag. Såväl dike eller kanal som en i

huvudsak torrlagd å- eller bäckfåra bör sålunda kunna bli föremål för sammanföring.

Beträffande den av överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län i detta

sammanhang uppställda frågan, nämligen om samfälld mark, som ursprungligen

avsatts till ett öppet dike, kan anses onyttig då diket ersatts av täckta

ledningar, må framhållas följande. Huru ofta underhållsarbeten behöva utföras

är givetvis beroende av anläggningens beskaffenhet. Det torde emellertid

regelmässigt förflyta avsevärd tid — kanske 30, 40 eller 50 år — innan

reparationer behöva utföras. Tydligen ter det sig då ur praktisk synpunkt

synnerligen önskvärt att sammanföring kunde tillåtas även i de nu åsyftade

fallen. Har anläggningen utförts efter syneförrättning enligt vattenlagen,

innefatta bestämmelserna i 7 kap. sagda lag även rätt för torrläggningssamfälligheten

att hålla anläggningen i stånd oberoende av markägarens

samtycke. I sådana fall, ävensom då rätten att utföra underhållsarbeten

på annat sätt blivit säkerställd, bör enligt de sakkunnigas uppfattning hinder

för sammanföring icke anses föreligga.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

77

2 §•

Paragrafen motsvarar 2 och 3 §§ i 1938 års förslag.

Första stycket.

Rörande innehållet i första stycket hänvisas till vad som anförts i den

allmänna motiveringen av de sakkunnigas förslag.

Andra stycket.

Enligt 1938 års förslag skulle sammanföring ej få ske med tomt, såvida

icke enligt fastställd tomtindelning vägen skulle jämte tomten eller intill

vägen belägen del därav ingå i ny tomt.

Överståthållarämbetet har ansett att sammanföring inom byggnadskvarter

icke borde få äga rum förrän tomtindelning kommit till stånd och har

härom anfört följande.

»En sammanföring av marken med stadsäga inom kvartersområde kan

leda till icke önskvärda följder. Man tänke sig exempelvis det fallet, att

det vid tiden för sammanföringen icke ännu kan ens överblickas, hur tomtindelningen

lämpligen skall genomföras och att sammanföring därför tilllåtes

ske med en stadsäga, som vid den senare tomtindelningen emellertid

finnes böra och då även bestämmes ensam bilda en tomt, medan det med

stadsägan sammanförda vägområdet och en stadsäga, ej tillhörig ägaren

av förstnämnda stadsäga, beslutas skola tillsammans bilda en tomt. Ägaren

av den senare stadsägan finner sig då i följd av sammanföringen försatt

i den belägenheten, att han blir föranlåten tillösa sig det forna vägområdet,

för så vitt han skall kunna komma i full utövning av rätten till tomten. Det

är långt ifrån osannolikt, att den köpeskilling, han nödgas betala, blir väsentligt

större än vad som överlåtaren haft att på sin tid erlägga. Det synes vara

av betydelse, att lagstiftningen får en avfattning, som avvärjer uppkomsten

av sådana situationer.»

Det torde vara uppenbart att genomförandet av stadsplan underlättas

genom att förenklingar åstadkommas i fråga om fastighetsindelningen inom

hyggnadskvarteren. Ofta torde det vara av stort värde att kunna genomföra

sådana förenklingar redan innan förslag till tomtindelning upprättas.

Såsom de sakkunniga tidigare anfört kunna emellertid i vissa fall svårigheter

tänkas föreligga att innan tomtindelning skett verkställa sammanföring

på det sätt, som bäst främjar genomförandet av den kommande tomtindelningen.

Risken för att sammanföring ens i sådana fall skulle komma

att försvåra tomtindelningen har dock ansetts vara obetydlig. Uppställdes

för sammanföring inom byggnadskvarter det villkoret, att tomtindelning

för kvarteret skulle ha fastställts, finge man avstå från vissa av de fördelar

sammanföringsförfarandet eljest skulle medföra. Med hänsyn härtill

och då risken för olägenheter synes vara föga framträdande ha de sakkunniga

icke velat förorda, att ett sådant villkor införes.

Anledning att medgiva sammanföring av vägmark med rättsligen bildad

tomt synes endast kunna föreligga om ny eller ändrad tomtindelning blivit

fastställd och vägmärken enligt denna tillsammans med tomten eller del

därav skall ingå i ny tomt. De sakkunniga ha därför föreslagit att vägmark,

som ej ingår i tomtindelning, ej skall få sammanföras med tomt. Det

torde vara uppenbart att i detta stadgande med tomt endast kan avses sådan,

som blivit rättsligen bildad. Den föreslagna formuleringen innebär icke

någon saklig ändring av motsvarande stadgande i 1938 års förslag.

Såsom framgår av 3 § må vägmark sammanföras med tomt allenast i den

mån tomtindelningens genomförande därigenom främjas.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

I stad kan förekomma att donations jord eller annan jord i äldre tid fördelats

mellan tomterna i staden och att därvid utbruten jordlott alltjämt

är oskiljaktigt förenad med vederbörande tomt. I fastighetsregistret upptages

emellertid sådan jordlott såsom en särskild stadsäga. Stadgandet i 2 §

andra stycket andra punkten medför på grund härav icke hinder mot saminanföring

av vägmark med jord, som är oskiljaktigt förenad med tomt.

Tredje stycket.

Sammanföring skulle enligt 1938 års förslag icke få ske om vägen och

fastigheten vore redovisade i skilda fastighetsregister eller, där de vore

upptagna i jordregister, tillhörde skilda socknar eller andra förvaltningsområden

eller, om de vore redovisade i fastighetsregister enligt de för stad

meddelade bestämmelserna, hörde till skilda församlingar. I kommentaren

härtill uttalades, att sammanläggning enligt gällande bestämmelser icke

finge ske av fastigheter, som tillhörde olika förvaltnings- och registerområden,

och att motsvarande regler borde gälla jämväl beträffande sammanföring.

Lantmäteristyrelsen har ansett innebörden av stadgandet, att sammanföring

ej finge ske, om vägen och fastigheten vore redovisade i skilda fastighetsregister,

ej vara fullt klar. Sannolikt åsyftades det fall, att den ena vore

redovisad i jordregister och den andra i fastighetsregister för stad eller annat

samhälle. Då enligt gällande bestämmelser väg, som vid jorddelningsförrättning

undantagits för delägarnas gemensamma behov, i allmänhet icke

på något sätt särskilt redovisades i jordregistret, måste stadgandet beträffande

detta register förutsätta, att andelarna i vägen vore inbegripna under

respektive fastigheters registrering. Så vore också i regel fallet, men undantag

funnes. Detta sammanhängde med stadgandet i 1 § tredje stycket lagen

den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning

in. in., enligt vilket stadgande, därest av viss fastighet på ena sidan om fastställd

administrativ gräns fölle allenast dess andel med andra fastigheter i

samfälld mark, delning av fastigheten icke skulle äga rum. Styrelsen har

med tre exempel belyst konsekvenserna härav med avseende å fastighetsregistreringen.

Enligt det första exemplet hade av fastighet i en socken med

stad införlivats allenast fastighetens andel i en samfälld väg, vari åtskilliga

andra fastigheter såväl inom som utom det inkorporerade området hade del.

Enligt det andra exemplet hade med staden införlivats en fastighet i socknen

med undantag endast av fastighetens andel i en inom socknens återstående

område belägen väg. Det tredje exemplet avsåg ett fall, då av fastighet i en

socken till annan socken överflyttats allenast dess andel i en samfälld väg.

I dessa tre fall borde i vägen ingående mark kunna sammanföras med därintill

belägen fastighet. Ifrågavarande stadgande borde alltså vara så formulerat,

att hinder för dylik sammanföring icke uppkomme. Då lantmäteristyrelsen

icke vore fullt övertygad om att stadgandet erhållit sådan formulering,

hade styrelsen för vinnande av full klarhet ansett sig böra fästa uppmärksamheten

på dessa undantagsfall.

Gällande lagstiftning rörande sammanläggning av fastigheter innehåller

vissa inskränkningar beträffande rätten att sammanlägga över olika slag

av förvaltningsgränser. De sakkunniga ha emellertid i en den 28 februari

1950 avgiven promemoria dels föreslagit borttagandet av den enda inskränkningen

härav i 4 kap. 1 § andra stycket lagen om fastighetsbildning i stad,

avseende sammanläggning över församlingsgräns, dels framlagt förslag till

sådan ändring av 5 § lagen om sammanläggning av fastigheter å landet att

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

79

förbud endast skulle komma att gälla om fastigheterna tillhörde skilda

domsagor. Däremot har förutsatts att, liksom hittills, fastighet i jordregistersocken

icke skall kunna sammanläggas med fastighet i stad eller i samhälle

eller annan ort på landet, där fastighetsregister såsom för stad skall föras.

Såsom de sakkunniga i nyssnämnda promemoria framhållit torde fastighetsbildningslagens

mening vara att sammanläggning ej får ske av fastigheter,

som tillhöra skilda städer eller samhällen. I detta hänseende ha de

sakkunniga icke föreslagit någon ändring.

De bestämmelser om sammanföring, varom här är fråga, torde i huvudsak

böra ansluta sig till motsvarande bestämmelser beträffande sammanläggning.

Sammanföring kommer emellertid icke att föranleda någon som

helst anteckning i fastighetsbok. Med hänsyn härtill torde anledning att uppställa

hinder för sammanföring över domsagogräns icke föreligga. Sammanföring

över länsgräns torde däremot med hänsyn bland annat till att

jordregistret föres länsvis icke böra ifrågakomma.

De sakkunniga ha därför föreslagit, att vägmark, som skall redovisas i

(bihang till) fastighetsregister av stadstyp, ej må sammanföras med fastighet

upptagen i annat register, och att övrig vägmark ej må sammanföras

annat än med fastighet upptagen i jordregistret för länet (jfr 3 kap. 1 §

fastighetsbildningslagen i dess lydelse enligt lag den 2 juni 1950, nr 209).

Med denna utformning av stadgandet synes det bliva fullt klart, att sammanföring

får ske även i de undantagsfall som uppmärksammats i lantmäteristyrelsens

yttrande.

3 §•

Första och andra styckena.

Paragrafens första och andra stycken motsvara 5 § i 1938 års förslag.

Genom förevarande regler åstadkommes i varje enskilt sammanföringsärende

en prövning, huruvida genomförandet av gällande tomtindelning eller

syftet med gällande planer och bestämmelser rörande byggnadsverksamheten

komine att motverkas genom sammanföring. Prövas en ifrågasatt sammanföring

få sådan hindrande verkan, skall i utlåtande enligt" 14 § meddelas

besked, att sammanföring icke må äga rum.

I fråga om mark, som enligt fastställd byggnadsplan är avsedd till vägar

och andra allmänna platser, stadgar byggnadslagen icke någon skyldighet

för markägare alt avstå äganderätten till marken utan allenast i vissa fall

skyldighet att utan ersättning tåla att marken tages i anspråk och nyttjas

för det avsedda ändamålet. Det har förutsatts att i andra fall en liknande

nyttjanderätt till sådan mark kan komma att upplåtas enligt bestämmelserna

i lagen om enskilda vägar. Marken inom område, som enligt planen

avses till väg eller annan allmän plats, kommer alltså normalt att "kvarbliva

inom gränserna för den eller de fastigheter, från vilka byggnadsmark avskilts.

Med hänsyn till nämnda förhållanden torde det få anses klart, att inom

område, avsett till väg eller annan allmän plats, sammanföring av samfälld

vägmark med angränsande fastighet inom samma område, icke kan

anses motverka syftet med gällande byggnadsplan (avstyckningsplan).

Tvärtom torde i många fall sådan sammanföring komma att underlätta genomförandet

av planen.

Tredje stycket.

Paragrafens tredje stycke motswar 4 § i 1938 års förslag. I sistnämnda

paragraf hade angivits huru sammanföring skulle verkställas. Väg, som vore

belägen inom en och samma fastighets ägor, skulle till hela sin bredd sam
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

manföras med denna fastighet. Vore vägen belägen mellan fastigheter, med

vilka sammanföring finge ske, skulle denna verkställas så att lämplig ägoanordning

erhölles. Slutligen angavs, att vägen till hela sin bredd skulle

sammanföras med angränsande fastighet med vilken sammanföring finge

äga rum, därest den å andra sidan gränsade till fastighet varmed sammanföring

icke finge ske eller till samfälld mark eller till mark, som redovisades

i bihang C till fastighetsregister av stadstyp.

Några överlantmätare ha framhållit att förslaget icke reglerade sådana

fall, där mot varandra stridande yrkanden om sammanföring framställdes

eller där en fastighetsägare påkallade sammanföring samtidigt som en annan

begärde ägoutbyte. Härom har överlantmätaren i Göteborgs och Bohus

län anfört, att det mycket ofta torde vara ur arronderingssynpunkt likgiltigt

med vilkendera fastigheten vägen sammanfördes. Förekomme stridiga yrkanden

om sammanföring eller yrkade den ene fastighetsägaren att få lösa

vägen genom sammanföringsåtgärd under det att den andre ägaren påkallade

ägoutbyte enligt 20 kap. 1 § jorddelningslagen, syntes lagförslaget för

sådana fall icke innehålla några regler för avgörande av företrädesrätten.

Överlantmätaren i Örebro län har ansett, att bestämmelserna, trots sin enkelhet,

komrne att bli svåra att följa. Sålunda kunde exempelvis ofta inträffa,

att vägmärken i fråga sämjevis utbytts mot annan mark, som därefter

begagnades i stället för den till väg ursprungligen avsedda marken, eller

att markägare på ömse sidor om vägen önskade förvärva densamma och därför

överbjöde varandra beträffande ersättningsbeloppet utan hänsyn till

ägoanordningens lämplighet. I förstnämnda fall syntes sammanföringsförrättningen

i regel höra ersättas med en ägoutbytesförrättning oaktat laga

hinder för sammanföring ej kunde påvisas.

Överlantmätarna i Jönköpings och Blekinge län ha ansett att om väg endast

till en del av sin bredd blivit onyttig för sitt ändamål, borde denna del

få sammanföras med angränsande fastighet.

De sakkunniga ha icke ansett erforderligt eller ens önskvärt att i lagtexten

söka i detalj angiva, huru vägmärken skall fördelas mellan de fastigheter,

med vilka den må sammanföras. Det synes vara lämpligare att uppställa

det allmänna kravet, att sammanföring skall verkställas så att lämpligast

möjliga fastighetsindelning erhålles. Denna formulering bör anses

medföra skyldighet iför förrättningsmannen att med utgångspunkt från de

förutsättningar, som föreligga vid förrättningstillfället med hänsyn till därvid

ifrågasatta sammanföringar, åstadkomma en så rationell fastighetsindelning

som förhållandena medgiva. Den av de sakkunniga föreslagna regeln

avses emellertid i huvudsak leda till samma resultat beträffande vägmärkens

fördelning, som åsyftats med de i 1938 års förslag upptagna stadgandena.

Såsom i några remissyttranden framhållits saknas särskild bestämmelse

för det tänkbara fallet, att beträffande samfälld vägmark samtidigt begäres

sammanföring och ägoutbyte. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid

en sådan bestämmelse kunna undvaras och åt praxis överlåtas att efter omständigheterna

i det särskilda fallet lösa det angivna och andra liknande

tänkbara specialfall.

Har en samfälld väg på grund av ändrade förhållanden blivit till en del av

sin bredd onyttig för gemensam användning, synes hinder icke böra möta

att sammanföra den onyttiga vägmärken med angränsande fastighet.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

81

4 §.

Förevarande paragraf motsvarar 8—10 §§ i 1938 års förslag.

Första stycket.

Utöver de spörsmål, som ovan behandlats i den allmänna motiveringen,

ha remissmyndigheterna berört frågan huruvida gode män skulle biträda

vid sammanföringsförrättning eller ej. Av yttrandena framgår att skilda

uppfattningar förelegat om vad 1938 års förslag i detta hänseende skulle anses

innebära. I några yttranden har sålunda anförts, att gode män enligt

förslaget icke skulle i något fall biträda vid förrättningen. I andra yttranden

har däremot uttalats, att genom den i förslaget gjorda hänvisningen till

2 och 3 kap. jorddelningslagen föreskrift finge anses vara meddelad därom,

att gode män alltid skulle biträda.

Överlantmätarna i Östergötlands, Skaraborgs, Västernorrlands och Västerbottens

län ha föreslagit införandet av en bestämmelse, att gode män

skulle biträda vid förrättningen, därest detta påyrkades av sakägare eller

ansåges erforderligt av förrättningsmannen. Överlantmätaren i Västernorrlands

län har för detta yrkande anfört den motiveringen, att vid sammanföringsförrättningar

förekommande frågor — exempelvis värdering av vägområde

med högt tomt- eller industrivärde eller bedömandet huruvida väg

blivit för sitt ändamål onyttig — kunde bliva av den beskaffenheten, att möjlighet

att anlita biträde av gode män borde hållas öppen. Däremot har lantmåteristyrelsen

med anledning av de nämnda yrkandena uttalat, att styrelsen

icke vore övertygad om att det kunde vara behövligt med biträde av gode

män vid förrättningen.

Svenska stadsförbundet har funnit den föreslagna avfattningen innebära,

att såsom förrättningsman i stad eller samhälle skulle kunna ifrågakomma

även annan person än den, som jämlikt fastighetsbildningslagen vore behörig

att där förrätta avstyckningar. Ingen giltig anledning syntes emellertid

föreligga att medgiva sådan valfrihet beträffande förrättningsman för

den åsyftade uppgiften. Det kunde också innebära vådor att härvidlag anlita

annan än den som ägde behörighet att inom respektive stad eller samhälle

förrätta avstyckningar.

De värderings- och bedömningsfrågor, som kunna förekomma vid sammanföring

eller inlösen av vägmark, torde utan svårighet kunna lösas av förrättningsmannen

utan biträde av gode män. Att förrättningen skall försiggå

utan biträde av gode män torde fullt klart framgå av den nu föreslagna lagtexten.

I stad och i samhälle eller annan ort på landet, för vilken skall föras fastighetsregister

såsom för stad, skall förrättningen handläggas av mätningsman

eller av person, som av länsstyrelsen förordnats att förrätta avstyckningar

i staden eller orten. Är den samfällda vägmärken belägen inom stad

eller här avsedd ort på landet, kan alltså lantmätare ifrågakomma såsom

förrättningsman endast under förutsättning att länsstyrelsen för honom utfärdat

sådant förordnande.

När i paragrafen talas om samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister

såsom för stad — eller vad allmänncligen kallas fastighetsregistersamhälle

— avses sådant samhälle betraktat som en enhet. Meningen är sålunda

att mätningsman eller av länsstyrelsen förordnad förrättningsman skall vara

behörig alt förrätta sammanföring inom hela samhället, även om jordregister

skall föras för viss del av samhället.

(> Dihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 40.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 11 och 12 §§ i 1938 års förslag. De frågor, som

beröra paragrafen, ha tidigare behandlats i den allmänna motiveringen. I

anslutning till föreskriften i sista stycket att underrättelse i visst fall skall

tillställas väghållaren må härutöver anföras följande.

Mark, som ingår eller ingått i allmän väg, kan genom expropriation ha förvärvats

av väghållaren. År 1939 infördes genom en ändring i lagen om expropriation

skyldighet för länsstyrelsen att så snart expropriation blivit fullbordad

ofördröj ligen göra anmälan därom till den som för fastighetsregistret.

Sedan sådan anmälan inkommit till denne, införes det avskilda området

i vederbörligt fastighetsregister. Enligt tidigare gällande bestämmelser redovisades

däremot icke den genom expropriationen skedda fastighetsbildningen

i fastighetsregister förrän lagfart beviljats å området. I fråga om exproprierade

vägområden har emellertid ej sällan förekommit att förvärvaren underlåtit

att söka lagfart. Detta har medfört att sådana områden i stor utsträckning

icke finnas redovisade i fastighetsregistren, i vart fall icke i jordregistret.

Så är ock förhållandet med förvärv, som skett genom köp men som icke

fullföljts genom avsöndring eller avstyckning av den förvärvade vägmärken.

Med hänsyn till angivna brist ha de sakkunniga funnit anledning i lagförslaget

upptaga föreskrift, att väghållaren skall underrättas om sammanföring

rörande vägmark, som ingår eller tidigare ingått i allmän väg. Väghållaren

erhåller därigenom möjlighet att vid förrättningen bevaka sådan äganderätt

till vägmark, som kan tänkas föreligga även om fastighetsregistret icke

redovisar någon därmed sammanhängande fastighetsbildning.

I samband med att kronan från och med år 1944 övertog den allmänna

väghållningen på landet övertog kronan jämväl de förutvarande vägdistriktens

rätt till väg med vad därtill hörde ävensom distriktens tillgångar. Även

den rätt till mark, som vägdistrikt genom expropriation eller köp kan ha

förvärvat beträffande förutvarande allmän väg, har sålunda numera övergått

till kronan. I de fall, då annan än kronan numera är väghållare, lärer

i regel den med äganderätt förvärvade vägmärken ha överlåtits på denna

väghållare.

Väghållningen för kronans räkning handhaves i första hand av vägförvaltningarna

i länen. Är stad eller stadsliknande samhälle väghållare, handhaves

väghållningen av den kommunala nämnd eller styrelse, som därtill utsetts,

i regel drätselkammaren. Den i paragrafen föreskrivna underrättelsen till

väghållaren bör lämnas till det organ, som sålunda närmast svarar för väghållningen.

6 §•

Paragrafens första och andra stycken motsvara 15 § i 1938 års förslag.

Enligt detta förslag skulle, om sökanden utan anmält laga förfall utebleve

från" första sammanträdet, förrättningen inställas och sökanden ersätta alla

i ärendet uppkomna kostnader. Däremot skulle annan sakägares utevaro

från lagligen kungjord förrättning icke utgöra hinder för dess företagande.

Överlantmätarna i Stockholms och Jämtlands län ha föreslagit att förrättningen,

om sökanden utebleve, skulle få företagas på yrkande för egen del

av ägare till fastighet, varmed vägen kunde sammanföras.

Lagtexten har av de sakkunniga utformats med hänsyn till att förrättningen

— såsom tidigare anförts — kan komma att utvidgas därest fråga

härom väckes vid första sammanträdet. Uteblir sökanden, skall sålunda för
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. iMaj.ts proposition nr 40.

rättningen fortgå, därest enligt 8 § fråga uppkommer om sammanföring av

vägmark med annan fastighet än sökandens. Vidare har det förhållandet,

att sökanden icke ägt behörighet att påkalla sammanföring, ansetts böra få

samma konsekvenser som om sökanden uteblivit från förrättningen.

Beträffande paragrafens tredje stycke hänvisas till vad de sakkunniga i

sin allmänna motivering anfört om kungörandet av första sammanträdet.

V §•

Paragrafens första stycke motsvarar 13 § i 1938 års förslag. Enligt sistnämnda

paragraf skulle i fråga om förrättningen de i 2 och 3 kap. jorddelningslagen

meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar gälla, där icke i lagen

vore annorlunda stadgat.

Lantmäteristijrelsen har ansett att genom hänvisningen till 3 kap. jorddelningslagen

knappast vore på tillfredsställande sätt sörjt för bestämmelser

avseende tillkännagivande av tid för nytt sammanträde. Då det givetvis icke

kunde ifrågasättas att vid förrättning, varom här vore fråga, beträffande

nytt sammanträde tillämpa ett omständligare kallelseförfarande än i fråga

om första sammanträdet, förefunnes behov av ett särskilt stadgande rörande

sättet för tillkännagivande om sammanträden av förstnämnda två slag. Enklast

och även lämpligast syntes vara att föreskriva, att därvid skulle förfaras

på sätt som vore stadgat i fråga om första sammanträdet.

I första stycket har den i 1938 års förslag givna allmänna hänvisningen

till 2 och 3 kap. jorddelningslagen ersatts med direkta anvisningar om vilka

paragrafer i kapitlen, som vid sammanföring i tillämpliga delar skola lända

till efterrättelse.

I andra stycket har med anledning av lantmäteristyrelsens påpekande införts

bestämmelser om huru underrättelse skall lämnas om nytt sammanträde,

därest förrättningen icke kan omedelbart slutföras. De sakkunniga

ha ansett lämpligt att i första hand möjlighet lämnas till överenskommelse

om sättet för kallelsen. För det fall denna möjlighet icke utnyttjas har det

synts vara tillräckligt med föreskrift att underrättelse skall tillställas de

sakägare, som inställt sig vid första sammanträdet.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 14 § i 1938 års förslag. Rörande dess innehåll

hänvisas till vad ovan anförts i den allmänna motiveringen.

9 §•

Paragrafen motsvarar 16 § i 1938 års förslag.

Länsarkitekten i Jämtlands lön har ansett att rätt att bestrida sammanföring

ej borde gälla samfälld väg, som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan

ingår i mark, avsedd för enskilt bebyggande. Genom fastställandet

av planen syntes sådan väg ha förklarats onyttig för sitt ändamål eller för

annat gemensamt behov och någon ny prövning av denna sak borde ej ske

annat än i samband med planändring.

I övrigt har frågan om den föreslagna lagstiftningens inverkan på gällande

jorddelningsservitut och intecknade servitut tilldragit sig remissmyndigheternas

uppmärksamhet. I flera yttranden har sålunda anförts, att förslaget

ej lämnade upplysning om vilken hänsyn som borde tagas till sådana servitut.

Vidare har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasatt

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

om ej det föreslagna förfaringssättet kunde medföra rättsförluster. Sammanföring

av en onyttig samfälld väg, som besvärades av servitut, avseende

rätt till utfartsväg, kunde lätt medföra att denna rätt bleve värdelös, särskilt

om uppdelning skedde på olika fastigheter. Ägodelningsdomaren i

Skövde domsaga har ifrågasatt om icke någon bestämmelse borde finnas för

att vid sammanföring trygga rätten att hava ledningar av skilda slag utmed

vägen. Överlantmätaren i Blekinge län har ansett, att därest nyttan av vägmärken

kunde säkerställas genom servitut, förrättningsmannen borde äga

meddela beslut om servitut till förmån för i förrättningen ingående fastighet

med samma rättsverkan som vid jorddelningsförrättning. Det vore ändamålsenligt

att redan i lagen uttryckligen medgiva tillskapandet av sådant

servitut. Det syntes nämligen antagligt att servitutsbestämmelser komme att

meddelas även utan uttryckligt medgivande.

Till en början må beträffande förevarande paragraf framhållas, att förrättningsmannen

— oberoende av huruvida yrkande enligt paragrafen framställts

eller icke — har att pröva, huruvida de i 1 § angivna förutsättningarna

för sammanföring föreligga.

Det förhållandet, att samfälld vägmarlc ingår i område, som enligt fastställd

stadsplan eller byggnadsplan skall utgöra kvartersmark, medför icke

i och för sig att vägmärken omedelbart blir onyttig såsom sådan. Ha i planen

upptagna gator och vägar ännu icke blivit anlagda och tillgängliga för de fastigheter,

som ha rätt att nyttja den samfällda vägmärken, kan denna uppenbarligen

befinnas tills vidare behövlig för samfällt ändamål.

Då sammanföringen fullbordats skall vägmärken enligt 17 § andra stycket

anses ingå i den fastighet, med vilken den sammanförts, samt vara fri från

ansvar för inteckning, besvär eller last, som tidigare åvilat den, och i stället

svara för samma inteckning, besvär eller last som den fastighet, med vilken

den sammanförts. Lagförslaget innebär sålunda, att eventuellt befintliga

servitut så snart sammanföringen fullbordats upphöra att gälla, i den man

de avse sammanförd vägmark. Är samfälld vägmark belastad av servitut, innebärande

exempelvis rätt till väg eller rätt att framdraga och hålla ledning

på vägmärken, måste detta förhållande betraktas såsom ett uttryck för att

behov av gemensam användning av marken kan föreligga och medföra att

förrättningsmannen ägnar denna fråga särskild uppmärksamhet.

Fall torde förekomma, då endast någon enstaka fastighet har nytta av

samfälld vägmark, som i övrigt måste anses obehövlig för vägändamål eller

annat gemensamt ändamål. Blir i sådant fall vägbehovet i betryggande former

tillgodosett genom rätt att nyttja annan väg, bör enligt de sakkunnigas

mening°den samfällda vägmärken vara onyttig och sammanföring kunna

ske. Nyssnämnda villkor bör betraktas såsom uppfyllt om vid förrättningen

företes skriftlig upplåtelse av servitut, innefattande rätt till erforderlig väg.

Servitutsrätten kan nämligen beredas sakrättsligt skydd genom inteckning i

den besvärade fastigheten utan ytterligare medverkan av ägaren till denna.

Vad här anförts beträffande rätt till väg torde gälla vare sig rätten att använda

vägen grundar sig på delaktighet i denna eller på servitut, och torde

jämväl äga motsvarande tillämpning i fråga om annan servitutsrätt, som belastar

vägmärken.

Då sammanföring endast kan ifrågakomma om den samfällda vägmärken

är onyttig för såväl avsett ändamål som annan gemensam användning

bör — såsom redan i 1938 års promemoria framhållits — rätt att föra talan

vid förrättningen tillkomma envar, som kan ha ett befogat intresse av att

vägmärken bibehålies för det avsedda ändamålet eller för annat gemensamt

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. ilIaj:ts proposition nr 40.

85

behov. Att i lagen närmare angiva vilka som på angivna grunder må bestrida

sammanföring har icke ansetts vara nödvändigt eller ens lämpligt. Uppenbarligen

är ägare av fastighet, som har andel i vägen, berättigad härtill. Sammanföring

lär därjämte kunna bestridas bland annat av ägare till fastighet,

som genom servitut tillförsäkrats rätt att använda vägmärken eller som

vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar erhållit rätt att begagna

densamma.

10 §.

Förevarande paragraf motsvarar 6, (7), 17, 18 och 32 §§ i 1938 års förslag.

Enligt de däri upptagna bestämmelserna skulle, därest så påfordrades,

ersättning med skäligt belopp utgå till delägare i vägen för mark, som

sammanfördes. Yrkande om ersättning skulle framställas senast vid första

sammanträdet, vid äventyr att, om detta underlätes, någon ersättning icke

utginge. Mötte ej hinder mot sammanföring, skulle förrättningsmannen i

den omfattning, som prövades nödig för bestämmande av begärd ersättning,

utreda och i protokollet anteckna vilka fastigheter, som ägde del i vägen,

den andel, som tillkomme envar av dem, samt fastigheternas ägare.

Enligt vad som anförts vid upprättandet av 1938 års förslag hade det ansetts

vara möjligt att använda ett förhållandevis summariskt förfarande

med hänsyn till att värdet av en onyttig samfälld väg i regel vore så obetydligt

för de fastigheter, som ägde del i vägen, att ersättningsfrågan komme att

bliva av underordnad betydelse vid ifrågavarande förrättningar. I några

yttranden har emellertid — såsom även framgått av den allmänna motiveringen

— understrukits att värdet av vägmärken stundom icke vore obetydligt.

Sålunda har överlantmäiaren i Uppsala län påpekat, att lagen skulle

komma att få tillämpning i många fall, då vägmark skulle ingå i tomt. Det

vore exempelvis mycket vanligt att vägar, vilka vid ägostyckning avsatts

för samfällt ändamål, haft sådant läge, att de sedermera icke kunnat inpassas

i stadsplan utan i stor utsträckning inlagts i kvartersmark. Värdet av sådan

vägmark finge — även om vägen ursprungligen avsatts till samfällt behov

och för särskilt ändamål — icke anses obetydligt. I annat fall skulle

ägaren av den tomt eller tomtdel, varmed vägmärken sanmmanfördes, komma

att göra obehörig vinst genom sammanföringen. Men även ifråga om

annan fastighet än tomt vore förhållandet sådant att den mark, Vilken

sammanfördes, i och med sammanföringen erhölle ett icke ringa värde i

fastigheten. Överlantmätaren i Älvsborgs län har, såsom jämväl förut framgått,

framfört liknande synpunkter och gjort gällande att en officialprövning

av förrättningsföremålets värde vore ett ofrånkomligt moment i en

sammanföringsförrättning. Även överlantmätaren i Gävleborgs län har ansett

ersättning böra utgå oberoende av framställt yrkande. Samfälligheterna

ställdes allt oftare under förvaltning enligt bysamfällighetslagen. Styrelserna

för samfälligheterna torde icke kunna underlåta att påyrka ersättning. Härvid

torde i regel dock icke erfordras utredning angående vilka fastigheter,

som ägde del i vägen.

Beträffande den föreslagna preklusionsbestämmelsen har länsstyrelsen i

Uppsala län ifrågasatt, om icke denna bestämmelse vore väl sträng och om

icke tiden borde utsträckas till förrättningens avslutningssammanträde.

Överlantmätaren i Gävleborgs län har likaledes ifrågasatt, huruvida bärande

skäl förelåge för kravet att ersättningsyrkandet skulle framställas redan vid

törsta sammanträdet. Såsom framgår av ett i den allmänna motiveringen

återgivet yttrande har vidare lantmäteristyrclscn ansett, att beträffande vägmark

inom byggnadskvarter i stad eller samhälle det knappast kunde anses

försvarligt att göra rätten till ersättning beroende av att yrkande därom

framställdes vid första sammanträdet.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

I andra yttranden har däremot ytterligare inskränkningar beträffande

rätten till ersättning för sammanförd mark påyrkats. Därvid har ifrågasatts

om icke ersättningsbeloppen borde begränsas eller föreslagits att ersättning

över huvud taget icke skulle ifrågakomma. Vägstyrelsen i Uppsala låns södra

vägdistrikt har härom anfört, att det, för att ej obefogat höga ersättningsanspråk

från samfällighetsdelägare skulle omintetgöra förrättningens fullföljande,

syntes önskvärt att förrättningsmyndigheten kunde avgöra om och

i vad mån ersättning skäligen borde ifrågakomma. Ägaren av den fastighet,

med vilken området skulle sammanföras, borde skyddas mot oskälig lösen

utan att förrättningen därför finge göras omständlig och draga för stora

kostnader. Vägstyrelsen i Uppsala läns östra vägdistrikt har framhållit att

det icke syntes oskäligt, på grund av det ringa värde vägmark i allmänhet

kunde hava för annan än angränsande fastighet, att sammanförandet skedde

utan att löseskilling erlades för marken. I lagen borde därför intagas bestämmelse

om att löseskilling icke skulle utgå. Förfarandet skulle därigenom

ytterligare förenklas och än mindre anledning till tvister uppstå. Markens

värde för angränsande fastighet kunde nog i många fall icke beräknas till

högre belopp än kostnaderna för sammanföringen och därtill komme rätt

så ofta dryga kostnader för den nya ägaren av vägmärken innan denna mark

kunde rationellt utnyttjas. Länsstyrelsen i Blekinge län har föreslagit rätt

för förrättningsmannen att, även om yrkande om ersättning framställts, utan

vidare utredning avslå yrkandet, om han funne uppenbart, att kostnaderna

för en dylik utredning skulle komma att uppgå till eller överstiga de ersättningsbelopp,

som kunde komma att utdömas till dem, som ägde del i vägen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit det tveksamt, om ersättning

borde utgå. Det förefölle nämligen sannolikt att, därest så skedde,

yrkanden om ersättning komme att framställas i stor utsträckning. Den utredning,

som i så fall erfordrades, komme säkerligen i många fall att bliva

synnerligen omfattande. Den avsedda förenklingen i förfaringssättet syntes

genom den vidlyftiga utredningen utsatt för stor risk att gå förlorad. Härtill

komme att de ersättningsbelopp vilka kunde ifrågakomma, i allmänhet

torde bli rätt obetydliga.

Rörande formerna för ersättningens bestämmande och utbetalande har

viss komplettering av förslaget ansetts önskvärd. Överlantmätaren i Blekinge

län har sålunda föreslagit, att de närvarande delägarna i vägen och ägaren

till den fastighet, varmed vägmärken skulle sammanföras, skulle erhålla

rätt att med laga verkan besluta om ersättningens storlek, därest de vore

ense i frågan. Vidare ha överlantmätarna i Älvsborgs, Gävleborgs och Norrbottens

län förordat sådant tillägg till förslaget, att anspråk på ersättning

kunde framställas kollektivt beträffande sockenallmänning, samfälld mark

under förvaltning m. m., samt att bevakning och uppbärande av ersättning

kunde ske kollektivt. Lantmäteristyrelsen har framhållit, att om fastighet,

som hade del i vägen, ägdes gemensamt av flera personer, envar av dessa

borde vara berättigad att för sin andel i fastigheten yrka ersättning för vägmärken.

I fråga om utredningens omfattning ha några överlantmätare framhållit

att en fullständig fastighetsbildning alltid borde verkställas med hänsyn

till behovet av ordning och reda i fastighetsväsendet. Å andra sidan har överlantmätaren

i Stockholms län föreslagit att i lagtexten skulle införas en erinran

om, att utredning icke finge verkställas med mindre den befunnes oundgängligen

nödvändig.

Det har slutligen ansetts behövligt att närmare angiva vad som skall innefattas

i ersättning, som utgår för sammanförd vägmark. Lantmäteristyrelsen

har i detta hänseende erinrat om att det kunde bli fråga om ersätt
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

87

ning för ej endast den i vägen ingående marken utan även vad därtill hörde,

exempelvis växande skog. Detta borde framgå av lagtexten (jfr 5 § ensittarlagen).

överlantmätaren i Blekinge län har anfört, att det ej sällan

förekomme att ägare till omkringliggande mark uppodlat vägmark till åker.

Det borde — liksom i ensittarlagen — uttryckligt stadgas, att vid uppskattning

av vägmärkens värde icke skulle medräknas värdet av förbättring, vilken

marken vunnit genom arbete eller kostnader, som nedlagts av ägaren

till den inlösande fastigheten. Lantmäteristyrelsen har uttalat att goda skäl

otvivelaktigt kunde anföras för sistnämnda åsikt. Särskilt vad anginge nedlagd

sträcka av allmän väg vore det ganska vanligt, att ägare av kringliggande

mark nedlagt stora kostnader — ofta långt mer än marken vore

värd — på att förvandla vägen till åker, och om detta fått ske opåtalt av

delägarna i vägmärken, syntes det rimligt att inlösaren sluppe betala odlingskostnaden

ännu en gång. Även lantmäteristyrelsen ansåge därför att ett

stadgande av antydd innebörd borde införas.

Otvivelaktigt skulle sammanföring underlättas och kostnaderna för förrättningen

nedbringas om förrättningsmannen tillädes rätt att under vissa

förutsättningar avslå framställt yrkande om ersättning för sammanförd vägmark.

De sakkunniga ha dock icke funnit tillräckliga skäl föreligga att föreslå

bestämmelser av sådan innebörd.

Den kritik som framförts mot att ersättning för sammanförd vägmark

skulle utgå allenast till delägare, som vid förrättningens första sammanträde

framställde anspråk härpå, har redan behandlats i den allmänna motiveringen.

Därvid ha de sakkunniga på anförda skäl anslutit sig till den ståndpunkt,

som härutinnan intagits vid utarbetandet av 1938 års förslag. Med

hänsyn till att vägmärken i de allra flesta fall representerar ett mycket obetydligt

värde för de fastigheter, som äga del däri, kan det enligt de sakkunnigas

mening icke anses motiverat att tynga förfarandet genom ett generellt

medgivande att vid senare tidpunkt än första sammanträdet framställa yrkande

om ersättning. För övrigt torde förrättningen i regel icke komma att

kräva mer än ett sammanträde. Kan emellertid fråga om sammanföring ej

slutbehandlas vid ett enda förrättningstillfälle och visar fastighetsägare vid

följande sammanträde att laga förfall förelegat för honom bör förrättningsmannen

emellertid äga möjlighet att upptaga ett samtidigt framställt ersättningsyrkande

till behandling. Den föreslagna lagtexten avser att giva förrättningsmannen

sådan möjlighet. Även i andra fall, än de i 32 kap. 8 § rättegångsbalken

omförmälda, synes förrättningsmannen böra äga till prövning

upptaga ersättningsyrkanden, vilka framställts senare än vid första

förråt tningssammanträdet. Denna möjlighet bör dock endast begagnas när

synnerliga skäl härför kunna anföras.

'' I första stycket av paragrafen anges att ersättning må fordras för sammanförd

vägmark »med vad därtill hör». Det citerade uttrycket avser att

understryka, att ersättningen skall omfatta jämväl gottgörelse för exempelvis

växande skog, som finnes på den sammanförda marken.

Äger styrelse eller annan förvaltare föra talan för den samfällda marken,

torde styrelsen eller förvaltaren utan särskilt stadgande härom äga

befogenhet att på samtliga delägares vägnar framställa ersättningsyrkande,

träffa sådan överenskommelse angående ersättningens storlek, som avses i

andra stycket av förevarande paragraf, samt uppbära och kvittera ersättningsbeloppet.

De bestämmelser, som givits i 1921 års lag om förvaltning av bysamfälligheter,

innebära hland annat att äga, som ställts under förvaltning för ge
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

mensam räkning, ej må av syssloman avhändas delägarna utan att beslut

därom fattats vid sammanträde med dem och fastställts av rätten. Vid sammanföring

eller inlösen av samfälld vägmark synes emellertid icke kunna

anses vara fråga om något »avhändande» i bysamfällighetslagens mening,

då den nu föreslagna lagstiftningen i förevarande hänseende erhåller tvingande

karaktär. Sysslomannen, eller om flera finnas, de utsedda sysslomännen,

äga att i mål, som röra förvaltningen, tala och svara för delägarna,

därest dessa ej för visst fall annorlunda bestämt. Enligt de sakkunnigas uppfattning

bör då sysslomannen — bortsett från de inskränkningar som kunna

föranledas av nämnda undantagsbestämmelse — äga befogenhet att framställa

ersättningsanspråk vid sammanföringsförrättning.

Såsom lantmäteristyrelsen påpekat bör, om samäganderätt föreligger till

fastighet som har del i vägmark, envar av delägarna vara berättigad att för

sin andel i fastigheten begära ersättning vid sammanföringsförrättning. Uttryckligt

stadgande härom torde icke erfordras.

Såsom framgår av lagtexten (andra stycket) har förutsatts, att överenskommelse

om ersättningens storlek skall kunna träffas. Även om så sker,

skall emellertid förrättningsmannen intaga formellt beslut om ersättningens

storlek i det utlåtande, som han enligt 14 § har att framlägga.

Andra stycket av förevarande paragraf innehåller en direkt anvisning,

att utredning rörande andelsförhållandena i den samfällda marken endast

bör verkställas i den omfattning, som erfordras för att bestämma ersättningens

storlek. Vidare har där upptagits en bestämmelse, enligt vilken värdet

av den förbättring vägmärken må hava vunnit genom arbete eller kostnad,

som nedlagts av ägare till den fastighet, varmed vägmärken sammanföres,

icke skall medräknas vid ersättningens bestämmande. Ordet »ägare» avser

självfallet såväl nuvarande som tidigare ägare av fastigheten.

11 §•

Paragrafen motsvarar 19 § i 1938 års förslag.

Överlantmätaren i Stockholms län har föreslagit ett direkt uttalande i

lagtexten därom, att förrättningsmannen i händelse av tvist om delaktigheten

i vägen skulle ha att verkställa den utredning, som kunde åstadkommas av

tillgängliga handlingar. Det kunde vidare i många fall vara tveksamt om en

väg vore samfälld eller om den tillhörde det hemman, inom vars gränser

den vore belägen. Då denna fråga likaledes vore av betydelse för förrättningen,

syntes underställning till ägodelningsrätten böra ske. Då det enligt

överlantmätarens mening i ett sådant fall icke förelåge någon tvist i egentlig

mening om delaktighet i vägen, ifrågasattes om icke ett förtydligande

i lagen erfordrades.

Överlantmätaren i Gävleborgs län har framhållit, att yttrande från överlantmätaren

så gott som alltid torde komma att infordras. För undvikande

av onödig omgång borde därför förrättningsmannen insända handlingarna

till överlantmätaren.

Att förrättningsmannen vid underställning bör verkställa erforderlig utredning

rörande fastighetsförhållandena och till protokollet anteckna förekommande

omständigheter av betydelse för tvistefrågan torde vara uppenbart.

Uttrycklig föreskrift härom i lagtexten lärer emellertid icke erfordras.

Det torde likaledes utan uttryckligt stadgande härom vara ldart, att förrättningen

skall vila i avvaktan på slutligt avgörande i den fråga, som underställts

ägodelningsrättens prövning.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

89

Vad överlantmätaren i Gävleborgs län beträffande förevarande paragraf

andragit saknar icke visst fog. Då emellertid beträffande sammanföringsförrättning

i stad överlantmätaren icke sällan torde sakna möjlighet att tillhandahålla

någon upplysning i underställt mål och då det över huvud taget

kan förekomma fall, då allenast ett rent juridiskt bedömande ifrågakommer,

synas tillräckliga skäl att frångå procederet vid underställning enligt 3 kap.

12 § jorddelningslagen icke föreligga.

12 §.

Första stycket.

Paragrafens första stycke motsvarar 20 § i 1938 års förslag, enligt vilken

paragraf bestämmande av gräns för vägen i fråga ej skulle äga rum med

mindre förrättningsmannen aktade detta nödigt. Därvid skulle förfaras på

sätt vore stadgat om gränsbestämning i samband med avstyckning. I avbidan

på gränsbestämningens företagande och fastställelse skulle förrättningen

vila.

I några yttranden ha framförts önskemål om ett förtydligande av 1938 års

lagförslag i syfte att klargöra i vilka fall gränsbestämning borde företagas.

Överlantmätaren i Värmlands län har ifrågasatt om icke jämväl bestämning

av andra gränser än gräns för vägen i vissa fall kunde vara erforderlig

i samband med förrättningen. Om exempelvis gränserna för fastighet,

varmed sammanföring skulle ske, vore osäkra eller oklara, där de skure

över vägen, syntes en bestämning av dessa vara erforderlig.

Lantmäteristyrelsen har ansett det lämpligt, att det helt lades i förrättningsmannens

hand att avgöra om gränsbestämning skulle företagas eller

ej. Till stadgandet att gränsbestämning skulle ske om förrättningsmannen

aktade nödigt borde emellertid fogas orden »för förrättningens behöriga

handläggning». Därmed vore grunden för frågans prövning angiven. Hänvisningen

till gränsbestämning i samband med avstyckning komme att medföra,

att den rättspraxis, som utbildats i fråga om sådan gränsbestämning,

bleve gällande även i fråga om gränsbestämning vid sammanföring. Gränsbestämning

borde naturligtvis ej verkställas i annat fall än då den med hänsyn

till de föreliggande omständigheterna vore ofrånkomlig. Enbart det förhållandet

att vägen icke vore synlig på marken borde ej under alla omständigheter

föranleda gränsbestämning. Låge vägen helt inom sökandens fastighet

och kunde vägens sträckning och bredd utrönas med ledning av befintlig

karta med därtill hörande handlingar komme ju vägens gränser genom sammanföringen

att förlora varje betydelse. Om sakägarna godtoge förrättningsmannens

uppfattning och det icke — exempelvis för värdering av å vägmärken

befintlig skog — vore för förrättningens behöriga verkställande nödvändigt

att på marken fastställa väggränsernas sträckning, borde därför något

bestämmande av samma gränser ej ifrågakomma. Då det enligt tidigare

nämnd rättspraxis icke vore tillåtet att förfara på nyss angivet sätt, vore det

erforderligt att införa kompletterande bestämmelser, som möjliggjorde ett

dylikt förfarande.

Det torde ej vara av behovet påkallat att vid sammanföring bereda möjlighet

till bestämning av annan gräns än sådan, som skiljer den samfällda

vägmärken från angränsande fastighet. Att i lagtexten närmare angiva under

vilka förhållanden gränsbestämning bör ske vore enligt de sakkunnigas

uppfattning mindre lämpligt. Såsom lantmäteristyrelsen framhållit bör emellertid

gränsbestämning endast företagas då så befinnes nödigt för sanunanföringens

behöriga handläggning. Det synes böra lämnas åt förrättningsmannen

att från fall till fall pröva huruvida sådana förhållanden föreligga

eller icke.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Gränsbestämning kan enligt gällande rätt handläggas med tillämpning

av antingen bestämmelserna i 7 kap. jorddelningslagen eller bestämmelserna

i 2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad. De sakkunniga ha ansett att det

förhållandet, att en gränsbestämning aktualiserats av sammanföring, icke

bör medföra att förrättningen handlägges enligt andra regler än som skulle

ha tillämpats därest fråga om gränsbestämning eljest hade uppkommit. På

grund härav har föreslagits, att gränsbestämningen alltefter vägmärkens belägenhet

skall handläggas enligt jorddelningslagens eller fastighetsbildningslagens

föreskrifter.

I syfte att förenkla förfarandet och minska kostnaderna ha de sakkunniga

vidare föreslagit att gränsbestämningen skall företagas till gemensam

handläggning med sammanföringen. Detta skulle innebära, att för sammanföring

och gränsbestämning kunde föras gemensamt protokoll och användas

gemensam karta. Företages bestämning av gräns, må — såsom framgår

av lagtexten — sammanföringen icke avslutas förrän gränsen blivit slutgiltigt

bestämd.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att därest förrättningsmannen redan

innan sammanföringen påbörjats kan förutse, att gränsbestämning kommer

att visa sig erforderlig, möjlighet finnes att undvika tidsutdräkt och

nedbringa kostnaderna genom att samtidigt kungöra såväl sammanföring

som gränsbestämning.

Andra stijcket.

Andra stycket av 12 § motsvarar 21 § i 1938 års förslag. Enligt sistnämnda

paragraf skulle utan undantag krävas att tomtmätning skett innan fråga

om sammanföring av vägmark, som inginge i tomtindelning, finge slutbehandlas.

Vore fråga om ändring i tomtindelningen, skulle sammanföringsförrättningen

vila till dess nämnda fråga slutligen prövats.

Överlantmätaren i Kronobergs län har ansett, att för att undvika uppskov

och onödig fördyring av sammanföringsförrättningen borde, där så erfordrades,

tomtmätning ske innan förrättningen söktes. Inginge en stadsäga

och en densamma genomlöpande eller angränsande väg i ett flertal tomter,

skulle givetvis alla av tomtgränserna avskurna vägbitar sammanföras med

stadsägan. I sådant fall syntes det vara onödigt att betunga fastighetsägaren

med kostnad för upprättande av tomtkartor över tomterna. I stället syntes

ett utdrag av tomtindelningskartan vara tillfyllest att läggas till grund

för förrättningen. Lantmäteristgrelsen har uttalat att det föreslagna stadgandet

kunde föranleda missförstånd och att tomtmätning enligt detta stadgande

krävdes i långt större omfattning än nödigt vore. Om t. ex. ett tomtindelat

kvarter utgjordes av en enda stadsäga och genom denna ginge en

samfälld väg, erfordrades för vägens sammanföring med stadsägan uppenbarligen

ej någon tomtmätning. Enligt berörda stadgande krävdes emellertid

för sammanföringen att alla tomter, som i sig innefattade någon del av

vägen, undergått tomtmätning. Något sådant hade uppenbarligen ej varit

avsett. Stadgandet borde därför omformuleras så, att det icke komme att

innefatta krav på tomtmätning i större omfattning än som vore nödvändigt

för att med säkerhet avgränsa den vägmark, som enligt de föreslagna lagbestämmelserna

finge sammanföras med envar av de angränsande fastigheterna.

Därjämte har i några yttranden ifrågasatts om icke för tidsvinstens skull

förrättningsmannen borde åläggas att anmäla behovet av tomtmätning och

byggnadsnämnden tillerkännas rätt att utan avvaktan på framställning av

tomtägare bestämma att tomtmätning skulle ske.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

91

Anledning saknas uppenbarligen att påfordra tomtmätning i annat fall än

då sådan erfordras för bedömandet huruvida och i vad mån vägmark enligt

3 § må sammanföras. Styckets första punkt har utformats med hänsyn

härtill.

Då i lagtexten angives, att förrättningen skall vila intill dess tomtmätning

skett, skall härmed förstås att tomtmätningen skall ha vunnit laga kraft

eller att, där besvär anförts, dessa blivit slutligen prövade.

13 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i 1938 års förslag.

Enligt sistnämnda förslag skulle det åligga förrättningsmannen att upprätta

karta och beskrivning över den väg, som skulle sammanföras, därvid

i tillämpliga delar skulle lända till efterrättelse vad om karta och beskrivning

vid avstyckning vore stadgat.

Åtskilliga remissmyndigheter ha påyrkat att de föreslagna bestämmelserna

skulle mildras. Särskilt för det fall vägmärken vore belägen helt inom

gränserna för den fastighet, varmed den skulle sammanföras, har en hänvisning

till befintlig karta ansetts vara tillfyllest. Åtminstone borde det vara

tillräckligt med en kopia av äldre karta eller en kartskiss, som tydligt utvisade

den sammanförda vägmärken.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att kartan till en förrättning givetvis

ej finge bli något självändamål. Dess beskaffenhet borde i varje fall lämpas

efter det föreliggande behovet av noggrann överensstämmelse med förhållandena

på marken. Enligt styrelsens mening borde vid sammanföring ofta

kunna användas karta av mindre noggrannhet än som enligt gällande bestämmelser

krävdes vid avstyckning. Däremot vore det icke tillrådligt att i

något fall helt slopa kartan, emedan därigenom skulle uppstå risk för missförstånd

och förvecklingar, varjämte en enhetlig praxis i berörda avseende

svårligen skulle kunna utbildas. Det borde ankomma på lantmäteristyrelsen

att utfärda närmare föreskrifter i anslutning till det erforderliga stadgandet

rörande karta och beskrivning.

Att ens i undantagsfall helt eftergiva kravet på upprättande av karta vid

sammanföring finna de sakkunniga icke tillrådligt. Å andra sidan synes det

heller icke vara motiverat att liksom vid avstyckning generellt kräva, att

kartan med avseende å noggrannhet skall uppfylla de i gällande mätningsförordning

uppställda föreskrifterna. Det bör enligt de sakkunnigas mening

i de flesta fall vara möjligt att vid sammanföring använda karta, som upprättas

med ledning av äldre, måhända mindre tillförlitligt kartmaterial. Det

måste dock tillses, att läget av gränser, som tillkomma vid sammanföring,

kunna klart angivas på marken med ledning av de upplysningar kartan innehåller.

Företages gränsbestämning i samband med sammanföring, måste

kartan självfallet, åtminstone vad rör den därvid bestämda gränsen, uppfylla

samma krav, som eljest gälla vid gränsbestämning.

Det torde få ankomma på lantmäteristyrelsen att utfärda de närmare anvisningar

rörande kraven på kartans beskaffenhet, som styrelsen finner

erforderliga.

Meddelar förrättningsmannen i utlåtande enligt 14 § besked att sammanföring

icke skall äga rum, torde någon karta i regel icke vara erforderlig.

Förutser förrättningsmannen att sammanföring icke kan komma till stånd

torde därför någon karta i allmänhet icke komma att upprättas.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

14 §.

Paragrafen motsvarar 23 § i 1938 års förslag. Enligt sistnämnda paragraf

skulle förrättningsmannen efter överläggning med sakägarna pröva saken

jämlikt de i lagen stadgade grunderna och därefter för sakägarna framlägga

skriftligt utlåtande. Utlåtandet skulle med hänvisning till karta och beskrivning

angiva arealen av vägområde som skulle sammanföras och fastighet

varmed detta skulle ske samt innehålla uppgift om de ersättningsbelopp

som skulle utgå, erinran om den tid inom vilken ersättningen skulle gäldas

samt beslut rörande fördelning av kostnaderna för förrättningen och i samband

därmed verkställd gränsbestämning.

I anslutning till annan paragraf i förslaget (18 §) hade uttalats, att om

förrättningsmannen vid prövning av frågan, huruvida förutsättningarna för

sammanföring vore för handen, funne så icke vara fallet, han naturligen

hade att meddela beslut att förrättningen icke kunde äga rum samt lämna

besvärshänvisning. I beslutet skulle sökanden åläggas att ersätta alla i ärendet

uppkomna kostnader. Vad sålunda uttalats hade ansetts följa av en i

förslaget (13 §) gjord hänvisning till 3 kap. jorddelningslagen.

Flera överlantmätare ha ansett att direkta bestämmelser borde meddelas

rörande den prövning och det beslut, som föranleddes av att sammanföring

bestredes av någon som menade sig hava nytta av att vägen bibehölles.

Överlantmätaren i Uppsala län har anfört att det i många fall icke mötte

svårighet att avgöra, huruvida väg blivit onyttig. I andra fall ställde det sig

dock säkerligen icke lätt. De vägar, vilka inom ett skifteslag avsatts för samfällt

behov, hade icke alltid samband med varandra och kunde äga lång

utsträckning. Frågan om vägs onyttighet kunde därför icke bedömas enbart

med hänsyn till den del av vägen, som föresloges till sammanföring.

Det borde även uppmärksammas, att på grund av bestämmelser, träffade

vid jorddelningsförrättningar i såväl äldre som nyare tid, rätt till väg funnes

för fastigheter, vilka icke ägde andel i själva vägen. Den officialprövning,

som det enligt förslaget ålåge förrättningsmannen att utöva angående

spörsmålet om vägens onyttighet, kunde bliva mycket krävande. Det kunde

ifrågasättas, huruvida icke i lagen borde inflyta uttryckligt stadgande om

denna prövning. Överlantmätaren i Jönköpings län har uttalat, att förrättningsmannen

enligt förevarande paragraf visserligen skulle verkställa prövning

av »saken», men att det ej framginge med tillräcklig tydlighet att prövningen

skulle omfatta framställt bestridande. I varje fall vore det måhända

lämpligt att utlåtandet även innehölle beslut angående framställt bestridande

av sammanföringen.

Ägodelningsdomaren i Västra Hälsinglands domsaga har i fråga om ersättningsbeloppet

och fördelningen av kostnaderna för förrättningen jämte

gränsbestämning uttalat, att det syntes lämpligt att förrättningsmannen i

dessa hänseenden hade att avgiva utlåtande endast om det visat sig att förening

icke kunnat träffas.

Skriftligt utlåtande med anledning av ifrågasatt sammanföring bör enligt

de sakkunnigas mening framläggas även om det vid prövning av frågan visar

sig att erforderliga förutsättningar för sammanföring icke föreligga. Det

beslut om fördelning av förrättningskostnaden, som alltid erfordras så snart

förrättning påbörjats, bör även i sådant fall intagas i utlåtandet. Vad sålunda

anförts har beaktats vid den nu verkställda överarbetningen av lagtexten.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

93

Såsom de sakkunniga i anslutning till 10 § anfört bör formellt beslut om

ersättningens storlek intagas i utlåtandet även om berörda sakägare träffat

överenskommelse härom.

15 §.

Första stycket.

Paragrafens första stycke motsvarar 24 § och 25 § första stycket 1938 års

förslag.

Enligt 24 § 1938 års förslag skulle förrättningsmannen, där så befunnes

nödigt, på marken utstaka och utmärka genom förrättningen tillkomna ägogränser.

I anslutning därtill uttalades, att sedan sammanföring fullbordats,

skulle de genom förrättningen tillkomna gränserna anses vara i laga ordning

bestämda.

I några yttranden har anförts, att då sammanföringsförrättning icke kunde

anses vara en jorddelningsförrättning i vanlig mening borde i lagtexten

utsägas att vid förrättningen tillkomna gränser skulle anses vara i laga ordning

bestämda sedan förrättningen vunnit laga kraft. Lantmäteristyrelsen

har ansett ett närmare klarläggande av stadgandets innebörd behövligt. Detta

kunde lämpligen åstadkommas genom av styrelsen utfärdade anvisningar.

Ett mycket vanligt fall vore att den fastighet, med vilken vägen skulle sammanföras,

angränsade vägen å ömse sidor samtidigt som den nytillkomna

gränsen utgjorde förlängning av fastighetens gräns mot annan fastighet.

Utstakning borde då så gott som alltid kunna underlåtas. Överlantmätaren i

Södermanlands län har yrkat, att därest samtliga sakägare varit närvarande

vid förrättningen och skriftligen godkänt det avgivna utlåtandet, registrering

skulle äga rum utan avvaktan på besvärstidens utgång. Även överlantmätaren

i Uppsala län har berört samma spörsmål och föreslagit att godkännande

av förrättningen skulle medföra samma verkan som om förrättningen

vunnit laga kraft.

Det torde utan uttryckligt stadgande härom vara klart, att gräns, som tillkommit

genom sammanföring, så snart sammanföringen fullbordats är att

anse såsom en i laga ordning bestämd gräns.

Skulle ett närmare angivande visa sig erforderligt i fråga om den utsträckning,

vari nytillkommande gränser böra utstakas och utmärkas, torde detta

lämpligen kunna ske genom att lantmäteristyrelsen utfärdar anvisningar

härom.

Ett godkännande av avgivet utlåtande rörande sammanföring skulle kunna

medföra en tidsvinst av omkring 30 dagar, därest registrering enligt 17 §

efter sådant godkännande skulle verkställas utan att besvärstidens utgång

avvaktades. Ett sådant förfarande synes emellertid endast kunna ifrågakomma

under förutsättning att samtliga sakägare närvarit vid förrättningen

och skriftligen godkänt utlåtandet. Med hänsyn till att bestämmelser med

denna innebörd säkerligen endast undantagsvis komme att vinna tillämpning

ha de sakkunniga avstått från att framlägga förslag härom.

Andra stycket.

Andra stycket motsvarar 25 § andra stycket i 1938 års förslag. Det däri

uppställda kravet på bevis om utgivande av avskrift av förrättningshandlingarna

har slopats i konsekvens med vad de sakkunniga tidigare föreslagit

beträffande bevis om utlämnande av handlingar och kartor vid förrättningar

enligt jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

16 §.

Paragrafen motsvarar 26 och 28 §§ i 1938 års förslag. I dessa stadgades,

att om talan fullföljdes mot sammanföringsförrättning, ägodelningsdomaren

skulle förelägga förrättningsmannen att inom viss tid insända handlingarna

1 målet. Sedan förrättningen eller utslag, som domstol meddelat med anledning

av anförda besvär, vunnit laga kraft, skulle förrättningsmannen ofördröj

ligen insända konceptakten jämte vederbörligt lagakraftbevis till registerföraren.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett erforderligt att även

vägstyrelse erhölle rätt att föra talan mot förrättningen, såvida ej frågan

huruvida allmän väg blivit onyttig för sitt ändamål komme att avgöras genom

beslut av länsstyrelse. Överlantmätaren i Kronobergs län har ifrågasatt

besvärsrätt för byggnadsnämnd eller sakkunnig enligt 101 § då gällande

byggnadsstadga, då förrättning berörde väg inom tomtindelat område.

Det syntes nämligen av förslaget framgå, att sammanföringen skulle regleras

av den fastighetsindelning, som tillkommit genom tomtindelningen.

Överlantmätaren i Stockholms lån har föreslagit den anordningen, att förrättningsmannen

skulle insända förrättningsakten till ägodelningsdomaren

för att få densamma åtecknad lagakraftbevis, samt att ägodelningsdomaren

därefter skulle översända akten till registerföraren. Lantmåteristgrelsen har

ansett anskaffande av lagakraftbevis böra undvikas. Enligt styrelsens mening

kunde lämpligen förfaras på samma sätt som vid tomtmätning enligt

2 kap. fastighetsbildningslagen. Genom ett Kungl. Maj :ts cirkulär den 31

oktober 1919 till underrätterna och förrättningsmännen för tomtmätning om

laga kraftbevis å tomtkarta hade vederbörande tjänsteman vid underrätt

ålagts att på begäran av förrättningsman för tomtmätning utan lösen meddela

bevis, huruvida klander instämts mot av honom verkställd gränsbestämning

vid tomtmätning, varefter förrättningsmannen hade att förse tomtkartan

med lagakraftbevis. Sedan lagen sedermera ändrats så att klander av tomtmätning

skulle anställas genom besvär hos ägodelningsrätten, finge motsvarande

skyldighet anses åligga ägodelningsdomaren. Även då fråga vore

om besked från ägodelningsdomare till överlantmätare, huruvida besvär anförts

över avstyckning enligt jorddelningslagen, tillämpades enligt praxis

ett liknande förfaringssätt, utan att avgift för sådant besked debiterades.

Med hänsyn till sålunda gällande föreskrifter och tillämpad praxis på andra

fullt jämförliga områden torde utan betänkligheter kunna ordnas på samma

sätt beträffande förrättning, varom här vore fråga. Beskedet från ägodelningsdomaren

borde begäras av förrättningsmannen. Ordet »registerföraren»

borde enligt styrelsens mening lämpligen ersättas av »den som för fastighetsregistret»,

emedan enligt gängse språkbruk med registerföraren avsåges

den, som förde fastighetsregister för stad. Länsstyrelsen i Kronobergs

lön har yrkat att paragrafen skulle kompletteras med föreskrift om den tid,

inom vilken registerföraren senast borde hava verkställt honom däri ålagda

åtgärder.

Finnes ej byggnadsnämnd inom ort, där skyldighet föreligger att söka

byggnadslov, utan har länsstyrelsen med stöd av bestämmelserna i 108 §

2 mom. byggnadsstadgan beslutat att byggnadsnämnds åligganden skola

fullgöras av en sakkunnig person, byggnadsinspektör, och jämväl förordnat

sådan, äger denne uppenbarligen att utöva den besvärsrätt som eljest skulle

ha tillkommit byggnadsnämnd.

Såsom de sakkunniga anfört i sin motivering beträffande 1 g första stycket

avser den föreslagna lagstiftningen icke vägmark, som med äganderätt

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

95

innehaves av väghållaren. Skulle emellertid förrättningsmannen besluta om

sammanföring av sådan vägmark bör besvärsrätt uppenbarligen tillkomma

väghållaren.

Det är angeläget att de åtgärder, som skola vidtagas efter förrättningens

avslutande, medföra minsta möjliga expeditionsarbete för såväl förrättningsmän

som ägodelningsdomare. Med hänsyn härtill torde föreskrift om särskilt

bevis att förrättningen vunnit laga kraft om möjligt böra undvikas.

Beträffande förrättningar enligt jorddelningslagen har genom kungörelse

den 28 maj 1948, nr 255, stadgats, att besvärshandlingarna eller en avskrift av

dessa ofördröjligen och sist inom sex dagar skola tillställas överlantmätaren,

därest besvär inkommit till ägodelningsdomaren eller länsstyrelsen i mål,

där överlantmätaren jämlikt 21 kap. 28 § jorddelningslagen har att avgiva

utlåtande. Nämnda tidsbestämmelse har avsett att möjliggöra att, i de fall

överlantmätaren äger att fastställa avstyckningsförrättning, beslut om fastställelse

skulle kunna meddelas så snart sex dagar förflutit från besvärstidens

utgång, utan att dessförinnan särskilt besked inhämtats från ägodelningsdomaren

huruvida besvär anförts över förrättningen eller ej. Ett motsvarande

förfarande bör med fördel kunna tillämpas ifråga om sammanföringsförrättningar.

Det kan för övrigt antagas, att dessa förrättningar endast

i ett mindre antal fall komma att överklagas. I regel torde en avslutad

förrättning komma att vinna laga kraft. Sedan detta skett skall sammanföi-ingen

registreras. De sakkunniga ha därför föreslagit följande förfarande.

Förrättningsmannen skall före besvärstidens utgång insända förrättningsakten

till den som för fastighetsregistret, d. v. s. överlantmätaren eller av

länsstyrelsen förordnad registerförare. Anföras besvär, skall ägodelningsdomaren

ofördröjligen och sist inom sex dagar underrätta vederbörande

registerförare samt infordra förrättningsakten från denne. Har däremot någon

anmälan icke inkommit inom den angivna tiden, skall registerföraren

verkställa den registrering av sammanföringen, som enligt 17 § skall äga

rum.

Hava besvär anförts, torde ägodelningsdomaren i många fall önska inhämta

utlåtande i målet från över lantmätaren. Om denne för det fastighetsregister,

som beröres av sammanföringen, bör självfallet ägodelningsdomaren

anhålla om yttrande samtidigt som underrättelse lämnas om besvären.

I sådant fall bör förrättningsakten tydligen insändas till ägodelningsdomaren

först tillsammans med överlantmätarens yttrande.

17 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 27 och 29 §§ i 1938 års förslag och

dess andra stycke 33 § i samma förslag.

I 27 § 1938 års förslag stadgades, att talan om bättre rätt till den väg, som

varit föremål för förrättningen, ej finge föras, sedan beslut om sammanföring

vunnit laga kraft. Så snart anteckning verkställts i fastighetsregistret

angående förrättningen skulle vidare, enligt 33 §, den väg, som förrättningen

avsett, anses ingå i den fastighet, varmed vägen sammanförts, varjämte

väg, som sammanförts skulle vara fri från ansvar för inteckning eller

tunga, som tidigare åvilat den, och i stället för framtiden svara för enahanda

inteckning eller tunga som den fastighet, med vilken den sammanförts.

Ett antal remissmyndigheter ha berört frågan, huruvida sammanföringsförrättning

borde vinna laga kraft eller underkastas fastställelseprövning.

Länsstyrelsen i Örebro län, åtskilliga övcrlantmätare samt ägodelningsdoma
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ren i Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds domsaga ha ifrågasatt om

icke sammanföringsförrättning borde bli föremål för prövning och fastställelse.

Det har därvid bl. a. anförts, att viss granskning alltid måste föregå

den registrering, som skulle ske. Därvid kunde framkomma, att grova fel

förelupit vid förrättningen, t. ex. att besvärshänvisning ej lämnats, att sammanföring

skett med fastighet, som blivit felaktigt angiven eller som icke

gränsade mot den samfällda vägmärken, eller att den sammanförda vägmärken

tidigare helt eller delvis avsöndrats eller avstyckats. Tveksamhet

kunde komma att föreligga, huruvida registrering borde ske eller ej. I fall

då registrering ej kunde ske, bleve förrättningen en nullitet. Fastställelseprövning

borde införas i syfte att möjliggöra rättelse av förekommande felaktigheter

innan några rättsverkningar av sammanföringen inträdde. Den

tanken har också framförts, att fastställelseprövningen skulle kunna inskränkas

till att endast avse, huruvida sammanföring skett med rätt fastighet

och huruvida vägmärken hade sådan beskaffenhet att den finge ingå i

sammanföring. Några överlantmätare ha föreslagit, att sammanföringsförrättning

alltid skulle granskas av överlantmätaren med rätt och skyldighet

för denne att hänskjuta prövningen av framställda anmärkningar till ägodelningsrätten,

vilken skulle erhålla befogenhet att undanröja eller återförvisa

förrättningen, därest anledning därtill förelåge. Lantmätcristgrelscn har

däremot uttalat, att den risk, som vore förenad med att förrättningen finge

vinna laga kraft utan föregående granskning, icke vore större än att den

borde tagas.

Några remissmyndigheter ha ansett det vara mindre lämpligt att anknyta

förrättningens rättsverkan till dagen för dess registrering. Överlantmätaren

i Uppsala län har anfört att det låge något av tillfällighet över en sådan

bestämning. Toges såsom utgångspunkt den dag, då förrättningen vunne

laga kraft, skulle bestämningen verka lika vid alia förrättningar. Även ågodelningsdomaren

i Hedemora domsaga har funnit det vara lämpligare om

rättsverkningarna kunde anknytas till laga kraft å förrättningen eller å

domstolsbeslut, varigenom besvär mot densamma ogillats. Den ersättningsberättigade

erhölle i regel ej underrättelse om registreringsåtgärden, vilket

vore av betydelse för bevarande av rätten att utbekomma ersättningen.

Betänkligheterna mot att låta oklandrad sammanföringsförrättning vinna

laga kraft böra enligt de sakkunnigas mening icke överdrivas. Även om i

undantagsfall misstag kunna komma att begås vid handläggning av sammanföringsförrättningar,

synas de därmed förenade riskerna dock icke vara

så framträdande, att en obligatorisk överprövning kan anses motiverad.

De sakkunniga anse alltså att en beslutad sammanföring, som lämnats

oklandrad, bör kunna utan prövning omedelbart registreras.

För att erhålla full säkerhet att varje rättsligen gällande sammanföringkommer

att finnas redovisad i fastighetsregistret bör sammanföringens

rättsverkningar i första hand knytas till tidpunkten för dess registrering. I

ett hänseende torde dock en annan tidpunkt böra väljas. Såsom "tidigare anförts

har i syfte att avskära möjligheterna till framtida tvister föreslagits,

att talan om bättre rätt till sammanförd vägmark ej må föras sedan beslut

om sammanföring vunnit laga kraft. Då en tvist om äganderätt till vägmärken

skall anhängiggöras hos domstol och då en viss tid alltid måste förflyta

från det sainmanföringsbeslutet vinner laga kraft till dess registrering äger

rum, kan nämligen tidpunkten för registreringen icke lämpligen få bliva avgörande

för den preklusion, varom här är fråga.

Det torde stå utom all diskussion att den värdeminskning, som en fastig
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

het undergår genom att vägmark, vari den har del, sammanföres med annan

fastighet, måste anses helt sakna betydelse för den säkerhet, som tillkommer

innehavare av penninginteckning i den förstnämnda fastigheten. Däremot

kan sammanföringen ha stor betydelse för den, som innehar servitutsrätt

beträffande den ifrågavarande vägmärken, vare sig servitutet utgör jorddelningsservitut,

blivit intecknat eller grundar sig på en icke intecknad

upplåtelse. Så snart sammanföringen har fullbordats är nämligen den sammanförda

vägmärken befriad från varje servitut, som tidigare belastat den.

Såsom de sakkunniga förut framhållit (se särskilt s. 84 f.) måste detta

förhållande noggrant beaktas vid prövning av frågan huruvida vägmärken

kan anses onyttig för såväl avsett ändamål som annan gemensam användning.

18 §.

Paragrafen motsvarar 30 § i 1938 års förslag. Enligt däri upptagna bestämmelser

skulle ett exemplar av kartan alltid utlämnas till vederbörande

sakägare.

Lantmäteristyrelsen har uttalat att förrättningen utan nämnvärd olägenhet

skulle kunna förbilligas genom att skyldigheten för sakägare att lösa

kopia av kartan borttoges.

Sakägarna torde i allmänhet utan olägenhet kunna undvara kopia av förrättningskartan.

De sakkunniga ha därför föreslagit att karta skall utlämnas

endast om begäran därom framställts vid förrättningen. Ersättningen

för sådan karta bör icke anses ingå i förrättningskostnaden utan bör såsom

en särskild kostnad påföras den som begärt kartan.

19 §.

Paragrafen motsvarar 31 § i 1938 års förslag. Enligt sistnämnda paragraf

skulle kostnaden för förrättningen, därest vägmark sammanförts med allenast

en fastighet, gäldas av ägaren till denna men eljest fördelas mellan

fastighetsägarna i förhållande till den nytta en var av dem haft av sainmanföringen.

Överståthållarämbetet har anfört, att om en överenskommelse icke kunde

åvägabringas angående beloppet av den ersättning, som kunde utgå till

rättsägare, och förrättningsmannen därför tvingades företaga utredning

angående de fastigheter, vilka ägde del i vägen, och den andel, som belöpte

på envar av dessa, kostnaden härför syntes böra läggas på den, som genom

sin inställning förhindrat överenskommelsen. En sådan bestämmelse skulle

säkerligen visa sig ägnad att underlätta och förkorta förrättningen.

Har endast ifrågasatts sammanföring med fastighet, som tillhör sökanden,

bör hela kostnaden för förrättningen bestridas av denne, oavsett om

sammanföring kommer till stånd eller ej. Väckes vid första sammanträdet

fråga om sammanföring jämväl med annan fastighet än sökandens och

äger sådan sammanföring rum, bör förrättningskostnaden fördelas mellan

ägarna till de fastigheter, varmed vägmärken sammanföres i förhållande

till den nytta envar av dem har av sammanföringen. Kommer däremot i sådana

fall sammanföring icke till stånd med varje fastighet, för vilken frågan

väckts, synes likväl i regel envar av dem, som framställt yrkande om sam7

Dihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 10.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

manföring, böra deltaga i kostnaden för förrättningen efter vad i varje

särskilt fall prövas skäligt. Har förrättningsmannen väckt fråga om sammanföring

med en fastighet, vars ägare icke påkallat sammanföring, och

har frågan förfallit, bör däremot fastighetsägaren icke påföras någon andel

i förrättningskostnaden.

Kostnaden för gränsbestämning, som företagits i samband med sammanföring,

fördelas enligt härom gällande föreskrifter.

20 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i 1938 års förslag.

Såsom i den allmänna motiveringen anförts, har det i förevarande paragraf

avsedda inlösningsförfarandet kopierats på sammanföringsförfarandet.

Vissa avvikelser föreligga dock, såsom av det följande framgår.

Första stycket.

Vid inlösen skall stadgandena om sammanföring i tillämpliga delar iakttagas.

Sökande till förrättningen är enligt förevarande stycket kommun eller

samhälle. Beträffande ersättningens bestämmande upptar stycket likaledes

en specialregel. Härom är att anföra följande.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark, som enligt fastställd

generalplan eller stadsplan är avsedd till trafikled eller annan allmän

plats, äger stad enligt 20 respektive 43 § byggnadslagen nyttja vägmärken

för avsett ändamål utan hinder av den rätt annan kan äga till marken.

Angivna bestämmelse äger, jämlikt 88 och 90 §§ byggnadslagen, motsvarande

tillämpning för vissa samhällen. Vid inlösen jämlikt 18 eller 41 §

byggnadslagen av mark ingående i enskild väg skall jämlikt 143 § byggnadslagen

vid expropriationsersättningens bestämmande hänsyn tagas till angivna

nyttjanderätt och kostnad som nedlagts för trafikledens eller platsens

iordningställande må ej föranleda höjning av ersättningsbeloppet. Enligt de

sakkunnigas mening bör samma regel iakttagas vid inlösen enligt nu ifrågavarande

lag. Föreskrift härom har upptagits i första stycket av 20 §.

Andra stycket.

Det ligger i sakens natur att inlöst vägmark till skilland från sammanförd

vägmark kommer att utbrytas till en särskild fastighet. I förevarande

stycke har detta förhållande ansetts böra komma till uttryck på det sätt,

att inlöst vägmark, sedan registrering skett, skall anses vara avstyckad.

Då vägmärken icke kommer att ingå i annan fastighet, kan heller icke

ifrågakomma att den, såsom vid sammanföring blir fallet, efter fullbordad

inlösen skulle svara för inteckning eller annan belastning.

Sedan registrering verkställts har kommunen eller samhället att söka

lagfart å den inlösta vägmärken.

Tredje stycket.

Beträffande det här givna stadgandet om kombination av inlösnings- och

sammanföringsförrättning hänvisas till vad som anförts i den allmänna

motiveringen.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

99

2. Övriga författningsförslag.

Då registrering av sammanföring skett är sammanföringen fullbordad.

Underlåtenhet att inom föreskriven tid erlägga den ersättning, som skall

utgå enligt det vid förrättningen avgivna utlåtandet, bör icke kunna medföra

att beslutet om sammanföring anses förfallet. I syfte att bereda den

ersättningsberättigade trygghet för sin fordran föreslå de sakkunniga, i

anslutning till 1938 års förslag (jfr ovan s. 49) att den ersättningsberättigade

under viss förutsättning skall äga att njuta betalning för sin fordran

med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Någon anledning att i

sistnämnda lagförslag inbegripa ersättning för vägmark, som enligt 20 §

inlöses av kommun eller samhälle på landet, föreligger uppenbarligen icke.

De sakkunnigas lagförslag föranleder ändring i förordningen den 12 maj

1917 (nr 281) med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad och

förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister. Förslag till

sådana ändringar ha jämväl utarbetats liksom ock förslag till kungörelse

med vissa bestämmelser i anledning av den nya lagen om sammanföring.

Dessa förslag torde icke kräva särskild kommentar.

Därest den nu ifrågasatta lagstiftningen genomföres, erfordras vissa ändringar

— huvudsakligen upptagande bestämmelser om slutlig redovisning

och förvaring av förrättningsakter — i lantmäteriinstruktionen och kungörelsen

den 26 juni 1936 (nr 367) med vissa föreskrifter om mätningsväsendet

och fastighetsregisterväsendet i rikets städer. Förslag härtill ävensom

till de ändringar i annan administrativ författning, som må kunna erfordras,

torde komma att framläggas av lantmäteristyrelsen. Styrelsen torde

också ha att överväga, huruvida de föreslagna ändringarna i registerförordningarna

påkalla särskilda anvisningar rörande registerföringen.

Vidare föranleder sammanföringslagen ändring av lantmäteritaxan. Statsbidrag

till sammanföringsförrättning synes slutligen böra kunna ifrågakomma.

Det torde få ankomma på lantmäteristyrelsen att utforma de administrativa

föreskrifter, som kunna erfordras i angivna hänseenden.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Bilaga A.

1938 års förslag

till

Iso) Lag

om sammanföring med fastighet ar väg m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger avseende å väg, som vid jorddelningsförrättning å landet

eller i stad undantagits för gemensamt ändamål eller eljest är samfälld för

flera fastigheter och som blivit onyttig för sitt ändamål eller för annat gemensamt

behov. Från lagens tillämpning undantages dock vägmark, som

enligt fastställd stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller godkänd avstyckningsplan

skall ingå i gata, torg, park eller annan allmän plats, järnvägs-,

hamn- eller annat trafikområde, skydds- eller säkerhetsområde, idrottsområde,

begravningsplats eller vattenområde.

Med fastighet förstås i denna lag vad som enligt gällande bestämmelser

skall såsom särskild fastighet redovisas i fastighetsregister.

Vad i denna lag är stadgat om ägare avser jämväl den, som innehar fastighet

under ständig besittningsrätt eller såsom fideikommiss.

2 §.

På de villkor och i den ordning, som i denna lag sägs, må väg sammanföras

med angränsande fastighet. Sammanföring må dock ej ske med tomt,

såvida icke enligt fastställd tomtindelning vägen skall jämte tomten eller

intill vägen belägen del därav ingå i ny tomt.

3 §•

Sammanföring må ej ske, om vägen och fastigheten äro redovisade i skilda

fastighetsregister eller, där de äro upptagna i jordregister, tillhöra skilda

socknar eller andra förvaltningsområden eller, om de äro redovisade i fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser, höra till skilda församlingar.

4 §•

Väg, som är belägen inom en och samma fastighets ägor, skall till hela

sin bredd sammanföras med denna fastighet.

Är vägen belägen mellan fastigheter, med vilka sammanföring må ske,

skall denna så verkställas, att lämplig ägoanordning erhålles.

Gränsar vägen å ena sidan till fastighet, varmed sammanföring må äga

rum, och å andra sidan till fastighet, varmed sammanföring ej må ske, eller

till samfälld eller i bihang C till fastighetsregister för stad redovisad mark,

skall vägen till hela sin bredd sammanföras med förstnämnda fastighet.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

101

5 §•

Väg, som ingår i tomtindelning, må ej sammanföras i vidare mån än såvitt

tomtindelningens genomförande därigenom främjas. I övrigt skall vad

i 19 kap. 13 § lagen om delning av jord å landet är stadgat i fråga om avstyckning

äga motsvarande tillämpning beträffande sammanföring.

6 §.

För väg, som sammanföres, skall till dess ägare, där han det yrkar, utgå

ersättning med skäligt belopp.

7 §•

Fråga om rätt till sammanföring samt om den ersättning, som därvid bör

utgå, avgöres vid förrättning i den ordning nedan stadgas.

8 §.

Behörig att påkalla förrättning, som avses i denna lag, vare ägare av

fastighet, med vilken väg må sammanföras.

9 §.

Ansökan om sammanföring göres skriftligen hos överlantmätaren.

I ansökningen böra så fullständigt som möjligt uppgivas såväl de fastigheter,

vilka äga del i vägen, som de vilka gränsa till denna ävensom ägares

namn och postadresser. Är fråga om väg, som varit allmän, skall ansökningen

tillika innehålla upplysning härom.

Vid ansökningen skall fogas, där vägen är belägen inom område för vilket

föres jordregister, av lantmätare utfärdat bevis angående vid vilken förrättning

vägen blivit undantagen eller lämnad oskiftad, eller, där vägen är

belägen inom stad eller samhälle för vilket föres fastighetsregister såsom för

stad, utdrag beträffande vägen av bihang B till fastighetsregistret.

10 §.

Att verkställa förrättning enligt denna lag skall förordnas lantmätare eller,

där fråga är om väg i stad eller samhälle för vilket föres fastighetsregister

såsom för stad, den som jämlikt lagen om fastighetsbildning i stad är på

grund av tjänst eller förordnande behörig att förrätta avstyckningar i staden

eller samhället.

Skall förrättningsakten redovisas till byggnadsnämnd, åligger det överlantmätaren

att om förordnandet underrätta nämnden.

11 §•

Innan förrättning äger rum, åligger det förrättningsmannen att om tid

och ställe för första sammanträdet utfärda kungörelse, som sist trettio dagar

därförut skall uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där vägen

och de fastigheter som beröras av förrättningen äro belägna.

Finnes för den samfällda vägen känd styrelse eller annan, som är satt

att den förvalta, skall förrättningsmannen minst trettio dagar före sammanträdet

med posten avsända underrättelse om sammanträdet till ledamot av

styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv

föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att underrättelsen tillställes

någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan ej finnes, kommer

till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, skall

underrättelsen sändas till en av delägarna alt vara för dem alla tillgänglig.

Delgives underrättelse på sätt, som sist nämnts, skall uppgift om vilken delägare

underrättelsen tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen, och

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig

plats inom kommunen.

I kungörelsen och underrättelsen böra uppgivas den väg som ansökningen

avser, den förrättning vid vilken vägen undantagits eller lämnats oskiftad

samt i tillgängliga handlingar angivna delägare i vägen ävensom sökandens

namn och den honom tillhöriga fastighet, med vilken vägen avsetts skola

sammanföras. Därjämte skall erinras därom att annan ägare av vägen angränsande

fastighet än sökanden må vid förrättningen framställa yrkande

om sammanföring på sätt i 14 § sägs. I kungörelsen och underrättelsen

skall tillika intagas erinran om vad delägare i vägen enligt 17 § har att iakttaga

vid framställande av ersättningsanspråk.

Det åligger förrättningsmannen tillika att inom trettio dagar före första

förrättningssammanträdet om tid och ställe för sammanträdet särskilt underrätta

sökanden samt, där vägen endast å ena sidan gränsar till sökandens

fastighet samt å andra sidan till annan tillhörig fastighet, med vilken sammanföring

må ske, jämväl ägaren av sistnämnda fastighet. Är fråga om väg,

som varit allmän, skall underrättelse därjämte tillställas den myndighet under

vars förvaltning vägen står.

12 §.

Angår förrättningen fastighet, som står under allmän myndighets vård

och inseende, skall förrättningsmannen ofördröj ligen om förrättningen underrätta

länsstyrelsen; och skola i övrigt föreskrifterna i 3 kap. 2 § lagen

om delning av jord å landet äga motsvarande tillämpning.

Är vägen belägen i stad eller samhälle, där den för städerna gällande ordning

för bebyggande skall iakttagas, eller inom område å landet, för vilket

fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller jämlikt äldre lag

fastställts stadsplan eller meddelats särskilda föreskrifter med avseende å

byggnadsverksamhetens ordnande, har förrättningsmannen att minst fjorton

dagar förut om tid och ställe för första sammanträdet underrätta byggnadsnämnden

eller sakkunnig enligt 101 § byggnadsstadgan.

13 §.

I fråga om förrättningen skola de i 2 och 3 kap. lagen om delning av jord

å landet meddelade föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse,

där icke i denna lag är annorlunda stadgat.

14 §.

Är fråga om sammanföring väckt och vill annan ägare av vägen angränsande

fastighet än sökanden jämväl begära sammanföring, framställe yrkande

härom senast vid första sammanträdet, vid äventyr att yrkandet icke

upptages till prövning.

Finner förrättningsmannen att sådant yrkande lämpligen bör prövas vid

förrättningen, skall denna uppskjutas i avbidan på fullgörande av vad i 9—

12 §§ är stadgat.

15 §.

Uteblir sökanden utan anmält laga förfall från första sammanträdet, inställes

förrättningen; och ersätte sökanden alla i ärendet uppkomna kostnader.

Annan sakägares utevaro från lagligen kungjord förrättning vare ej

hinder för dess företagande.

16 §.

Menar någon att han har nytta av att vägen bibehålies och vill han förty

bestrida sammanföringen, skall bestridandet för att vinna beaktande framställas

vid första sammanträdet.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

103

17 §.

Vill delägare i vägen göra anspråk på ersättning enligt 6 §, har han att

därom senast vid första sammanträdet framställa yrkande, vid äventyr att

om detta underlåtes någon ersättning till honom icke utgår.

18 §.

Möter ej hinder mot sammanföring, skall förrättningsmannen, i den omfattning

som prövas nödig för bestämmande av begärd ersättning, utreda och

i protokollet anteckna vilka fastigheter som äga del i vägen, den andel som

tillkommer en var av dem samt fastigheternas ägare.

19 §.

Yppas tvist om delaktighet i vägen och är frågan av betydelse för förrättningens

behöriga verkställande, skall tvisten underställas ägodelningsrättens

prövning; och vile emellertid förrättningen.

Skall underställning ske, insände förrättningsmannen skyndsamt handlingarna

till ägodelningsdomaren; och gälle i övrigt beträffande förfarandet

vad i 21 kap. lagen om delning av jord å landet är stadgat rörande fråga,

som skall underställas ägodelningsrätts prövning.

20 §.

Bestämmande av gräns för vägen skall ej äga rum med mindre förrättningsmannen

det aktar nödigt. Därvid förfares på sätt stadgas om gränsbestämning

i samband med avstyckning. I avbidan på gränsbestämnings företagande

och fastställelse vile förrättningen. Kostnad för gränsbestämning

skall av sökanden förskottsvis gäldas.

21 §.

Ingår vägen enligt fastställd tomtindelning i tomt och har mätning av

denna icke ägt rum på sätt stadgas i 2 kap. lagen om fastighetsbildning i

stad, skall byggnadsnämnden på framställning av tomtägaren förordna om

sådan åtgärd; och vile emellertid förrättningen. Är fråga väckt om ändring

i tomtindelningen, skall förrättningen ock vila till dess frågan slutligen

prövats.

22 §.

Förrättningsmannen åligger att upprätta karta och beskrivning över den

väg, som skall sammanföras; och skall därvid i tillämpliga delar lända till

efterrättelse vad om karta och beskrivning vid avstyckning är stadgat.

23 §.

Efter överläggning med sakägarna varde saken av förrättningsmannen

prövad jämlikt"de i denna lag stadgade grunder; och skall därefter för sakägarna

framläggas skriftligt utlåtande i saken.

Utlåtandet skall innehålla:

uppgift med hänvisning till karta och beskrivning om arealen av vägområde

som skall sammanföras och fastighet varmed detta skall ske;

beloppet av den ersättning som skall utgå till ersättningsberättigad fastighetsägare;
erinran

om den i 32 § föreskrivna tid inom vilken ersättningen skall gäldas;

samt

beslut angående fördelning av kostnaden för förrättningen och i samband

därmed verkställd gränsbestämning.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. iMaj. ts proposition nr 40.

24 §.

Förrättningsmannen skall, där så finnes nödigt, å marken utstaka samt,

på sätt särskilt är föreskrivet, utmärka genom förrättningen tillkomna ägogränser.

25 §.

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande vad sakägare, som är

missnöjd med förrättningen, har att enligt 26 § iakttaga vid fullföljd av

talan mot förrättningen.

Avskrift av förrättningshandlingarna skall vid förrättningens avslutande

eller sist inom femton dagar därefter mot bevis, som bifogas konceptakten,

överlämnas till fastighetsägare, med vars fastighet vägmark sammanförts

och vilken av sakägarna eller, om dessa ej äro ense, av förrättningsmannen

därtill utsetts; och skola handlingarna vara hos den sålunda utsedde tillgängliga

för en var, som åstundar att dem granska eller avskriva. Då förrättningshandlingarna

utgivas efter avslutningssammanträdet, må tillställandet

ske med posten eller genom utmätningsmannen i orten.

26 §.

År sakägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan hos

ägodelningsrätten genom besvär, som skola vara ägodelningsdomaren till

handa senast å trettionde dagen från det förrättningen förklarats avslutad.

Rätt att anföra besvär tillkommer, där fråga är om väg i stad eller samhälle

å landet där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall

iakttagas, jämväl byggnadsnämnden eller sakkunnig enligt 101 § byggnadsstadgan.

Fullföljes talan mot förrättningen, förelägge ägodelningsdomaren förrättningsmannen

att inom viss tid insända handlingarna i målet. I fråga om

förfarandet i mål, som här avses, samt talan mot däri meddelat beslut gälle

vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

27 §.

Sedan beslut om sammanföring vunnit laga kraft, må talan om bättre rätt

till den väg som varit föremål för förrättningen ej föras.

28 §.

Sedan förrättningen eller, i anledning av anförda besvär, av domstol meddelat

utslag vunnit laga kraft, skall förrättningsmannen ofördröj ligen insända

konceptakten jämte vederbörligt laga kraft bevis till registerföraren.

29 §.

Efter det erforderliga anteckningar skett i vederbörligt fastighetsregister,

har registerföraren att om den verkställda registreringen och dagen därför

åteckna konceptakten och förrättningskartan bevis samt därefter skyndsamt

återställa handlingarna till förrättningsmannen.

30 §.

Förrättningsmannen vare skyldig att inom fyrtiofem dagar från det sammanföringen

registrerats till vederbörande sakägare emot stadgad lösen utlämna

ett exemplar av kartan, försett med avskrift av konceptkartan åtecknat

registreringsbevis; och skall i fråga om utlämnandet gälla vad i 25 §

stadgas för det fall att förrättningshandlingarna ej utlämnas vid avslutningssammanträdet.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

105

31 §.

Kostnad för förrättningen skall, där vägen sammanförts med allenast en

fastighet, gäldas av ägaren av denna men eljest fördelas mellan fastighetsägarna

i förhållande till den nytta en var av dem haft av sammanföringen.

Har i samband med förrättningen företagits gränsbestämning, vare ägare

till fastighet, med vilken vägmark sammanförts, skyldig återgälda av sökanden

förskjuten kostnad för gränsbestämningen i den omfattning, som prövas

skälig.

32 §.

Löseskilling, som fastighetsägare ålagts utgiva för vägmark, skall till ersättningstagaren

gäldas inom nittio dagar efter det sammanföringen registrerats

i fastighetsregistret.

33 §.

Då i fastighetsregistret anteckning verkställts angående förrättning enligt

denna lag, skall den väg, som förrättningen avsett, anses ingå i den fastighet

varmed vägen sammanförts.

Väg, som sammanförts, vare fri från ansvar för inteckning eller tunga,

som tidigare åvilat den; och skall vägen för framtiden svara för enahanda

inteckning eller tunga som fastighet, med vilken sammanföring skett.

34 §.

Vad i denna lag är stadgat om väg skall äga motsvarande tillämpning beträffande

samfällt dike, som blivit onyttigt för sitt ändamål eller för annat

gemensamt behov.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

2:o) Lag

om säkerhet för utbekommande av ersättning enligt lagen om sammanföring

med fastighet av väg m. m.

Härigenom förordnas som följer;

Har vid förrättning enligt lagen om sammanföring med fastighet av väg

in. m. blivit bestämt, att ersättning jämlikt 6 § sagda lag skall gäldas av

ägare till fastighet, äge ersättningstagaren där hans fordran ej stätt inne

längre än ett år efter förfallodagen, att ur fastigheten, ändå att den kommit

i annans hand, njuta betalning med enahanda förmånsrätt, som enligt 17

kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast

egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 16 januari

1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 8 december 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen

i statsrådet den 9 november 1951, hade Kungl. Maj:t torordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet

m. m.; samt

2) lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt

lagen om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet

m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn O. Petrén.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om sammanföring av samfälld vägmark med

angränsande fastighet in. m.

1 §•

Lagrådet:

Jämlikt 1 § andra stycket skall vad i lagen stadgas om vägmark äga

motsvarande tillämpning på mark avsedd till avloppsdike ävensom på naturligt

vattendrag. Detta överensstämmer i sak helt med vad fastighetsbildningssakkunniga

föreslagit. I 1938 års lagförslag däremot hänförde sig

motsvarande bestämmelse allenast till dike. I några av yttrandena över

sistnämnda förslag uttalades den meningen att åt föreskriften skulle givas

en något ökad räckvidd. Sålunda ansågo länsstyrelsen och överlantmätaren

i Gävleborgs län, att lagen borde erhålla tillämpning också beträffande

bäck, å eller annat vattendrag, som igenfyllts eller torrlagts. Överlantmätaren

i Malmöhus län framhöll, att begreppet dike icke definierats och att

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

107

övergångsformer funnes, exempelvis kanaler, bäckar, åar, vattningar, dammar

och sjöar. I anslutning till dessa uttalanden anförde de sakkunniga,

att möjlighet borde erbjudas att utnyttja det föreslagna förfarandet icke

blott beträffande dike utan även i fråga om naturligt vattendrag. Såväl

dike eller kanal som en i huvudsak torrlagd å- eller bäckfåra borde sålunda

kunna bliva föremål för sammanföring.

Av det föregående torde framgå, att med ifrågavarande stadgande åsyftas

allenast mindre vattendrag. Denna begränsning har emellertid icke kommit

till uttryck i lagtexten och följer ej heller av det i 3 § angivna villkoret,

att område för att kunna sammanföras med fastighet skall vara onyttigt

för delägarna. Så som detta villkor närmare utformats innefattar det i

många fall icke hinder mot lagens tillämpning å vattendrag, exempelvis

forsar, med stort ekonomiskt värde. Att i dylika fall sammanföring icke

bör kunna ske synes uppenbart. Med hänsyn härtill torde det vara erforderligt,

att i förevarande stadgande uttrycket »naturligt vattendrag» ersättes

av ett uttryck med mera begränsad räckvidd, förslagsvis »bäck och

annat dylikt mindre vattendrag». Förutom bäckar och mindre åar böra

även dammar, tjärnar och andra mindre vattenområden med stillastående

vatten kunna bliva föremål för sammanföring. Det vill synas som om det

av lagrådet föreslagna uttrycket »mindre vattendrag» icke i förevar ande

sammanhang behöver tolkas så snävt, alt det inbegriper endast områden

med rinnande vatten. Skulle emellertid tvekan härutinnan kunna uppkomma,

torde uttrycket »mindre vattenområde» kunna användas i stället.

För övrigt må påpekas, att de stillastående vatten som åsyftas i många fall

genomrinnas av bäckar och åar och att det ofta är svårt att draga en skarp

gräns mellan vad som skall anses som rinnande och som stillastående vatten.

3 §.

Lagrådet:

I fråga om mark avsedd till avloppsdike ha fastighetsbildningssakkunniga

anfört, att samfälligheter, som undantagits för torrläggningsändamål,

ofta bleve genom omläggning av dikessystem eller genom ny dikning onyttiga

för såväl avsett ändamål som annan gemensam användning samt att

beträffande sådana samfälligheter förelåge samma behov av sammanföring

eller inlösen som beträffande väg. Vad angår frågan huruvida samfälld

mark, som ursprungligen avsatts till ett Öppet dike, kan anses onyttig, då

diket ersatts av täckta ledningar, ha de sakkunniga anfört följande. Huru

ofta underhållsarbeten behövde utföras vore beroende av anläggningens

beskaffenhet. Det torde emellertid regelmässigt förflyta avsevärd tid — kanske

30, 40 eller 50 år — innan reparationer behövde utföras. Tydligen tedde

det sig då ur praktisk synpunkt synnerligen önskvärt, att sammanföring

kunde tillåtas i de nu åsyftade fallen. Hade anläggningen utförts efter syneförrättning

enligt vattenlagen, innefattade bestämmelserna i 7 kap. sagda

lag även rätt för torrläggningssamfälligheten att hålla anläggningen i stånd

oberoende av markägarens samtycke. I sådana fall, ävensom då rätten att

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

utföra underhållsarbeten på annat sätt blivit säkerställd, borde enligt de

sakkunnigas uppfattning hinder för sammanföring icke anses föreligga.

I anledning av de sakkunnigas sistnämnda uttalande har departementschefen

framhållit, att det för sammanföring naturligen även måste krävas

att densamma icke medförde, att förutsättningarna för någon delägare att

erhålla avlopp för vatten från hans fastighet rubbades.

Lagrådet anser sig böra understryka vad de sakkunniga och departementschefen

sålunda anfört och vill dessutom betona att, därest ett samfällt dike

alltjämt skall användas av någon delägare däri, det måste anses stå i strid

mot lagens grunder, att tillstånd till sammanföring gives, såvida icke ägaren

till den fastighet, med vilken sammanföring skall ske, lämnat nämnde delägare

sådant medgivande att använda dikesmarken som kan intecknas. Någon

möjlighet att vid förrättningen bilda servitut lärer nämligen icke

finnas.

Enligt första stycket andra punkten i förevarande paragraf må, om vägmärken

gränsar till område, vilket utgör gemensam ägolott för två eller

flera fastigheter eller avsatts till gemensamhetsskog eller vid lantmätericller

mätningsförrättning lämnats oskiftat utan att hava undantagits för

gemensamt ändamål, sammanföring ske med de fastigheter, som äga del i

området. Uppenbart är, att vägmärken härvid ej skall uppdelas mellan

dessa fastigheter utan ingå i det samfällda området. Vad sålunda åsyftas

skulle måhända komma till tydligare uttryck i lagtexten, om där stadgades,

att vägmärken må odelad sammanföras med de fastigheter, som äga del i

området.

4 §•

Lagrådet:

Lagförslaget innebär bland annat, att då beslut om sammanföring eller

inlösen vunnit laga kraft, den vägmark, som avses i beslutet, skall vid sammanföring

ingå i den eller de fastigheter, med vilka den sammanförts, och

vid inlösen anses såsom avstyckad fastighet. I båda fallen skall marken därefter

vara fri från all rätt, som dittills besvärat densamma, och sådan rätt

skall orubbad gälla i återstoden av besvärad egendom. Belastas de fastigheter,

till vilka vägmärken förut hörde, av servitut, skulle alltså detta enligt

nämnda regel komma att upphöra beträffande vägmärken, så snart sammanföring

eller inlösen fullbordats. Mot en sådan ordning är intet att invända,

såvitt servitutet redan tidigare var onyttigt eller det eljest är utan

egentlig betydelse för servitutshavaren, att marken undantages från servitutets

utövning, men betänkligheter möta mot att tillåta ett sådant ingrepp i

servitutshavarens rätt, därest förfång därigenom tillskyndas honom och han

ej samtycker till åtgärden. Detta kan framför allt inträffa i sådana fall, då

servit.utets begagnande är lokaliserat just till den ifrågavarande marken såsom

vid servitut, innebärande rätt att använda marken till utfartsväg för

viss fastighet eller att hålla en kraft- eller avloppsledning på området eller att

där hämta vatten. Nämnda förhållande har också beaktats under förarbetena

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

109

till förslaget. Fastighetsbildningssakkunniga lia sålunda framhållit, att ett

dylikt förhållande måste betraktas såsom ett uttryck för att behov av gemensam

användning av marken kunde föreligga och medföra att förrättningsmannen

ägnade denna fråga särskild uppmärksamhet. Förslagets mening

får därför antagas vara, att sammanföring icke bör tillåtas, därest servitutshavares

rätt ej kan på annat sätt tillvaratagas, exempelvis genom förflyttning

av servitutet eller därigenom att ägaren till den fastighet, med

vilken marken sammanföres, ikläder sig ansvar för servitutet på sådant

sätt, att inteckning till säkerhet för servitutets bestånd kan meddelas i hans

fastighet. Detta förutsätter emellertid en så extensiv tolkning av bestämmelsen

i 3 § första stycket, att den näppeligen är försvarlig. Bevarandet av

ett vägmärken belastande servitut, då dess utövning äventyras genom en

sammanföring, kan nämligen icke gärna betraktas såsom en omständighet,

som gör marken erforderlig för ett delägarnas gemensamma behov. Så kan

svårligen anses vara fallet exempelvis i fråga om ett väg- eller dikesservitut,

som tillförsäkrats ett hemman i annat skifteslag, eller ett till förmån fölen

främmande fastighet gällande servitut att hålla kraftledning på marken.

Att sammanföring eller inlösen, som skulle lända till förfång för innehavare

av servitut, icke får genomföras utan dennes samtycke synes dessutom vara

en så betydelsefull grundsats, att den bör komma till klart uttryck i lagen.

För jämförelse vill lagrådet hänvisa till bestämmelsen i 3 § tredje stycket

lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens fredande. Här stadgas

huvudsakligen, att ansökning om fridlysning av visst område icke må beviljas

mot bestridande av någon, vilken visar sannolika skäl, att han å den

fastighet, vartill området hör, äger nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan

dylik rätt, som uppkommit före ansökningens ingivande och genom fridlysningsåtgärden

skulle lida intrång, utan så är att detta intrång är att anse

såsom oväsentligt.

Lagstiftaren har alltså funnit nödigt att, då fråga är om fridlysning till

skydd för naturminnesmärken, beakta den rätt, som kan tillkomma icke

blott innehavare av servitut utan jämväl andra rättsägare i avseende å den

fastighet, som beröres av åtgärden. Det skulle måhända kunna förefalla

som om en liknande bestämmelse borde upptagas i förevarande lagförslag.

Uteslutet är nämligen ej, att en sammanföring eller en inlösen av mark, varom

här är fråga, kan lända till förfång för annan rättsägare än servitutshavare.

Särskilt är härvid att uppmärksamma den rätt, som en nyttjanderättshavare

kan äga till marken. Det är sålunda tänkbart, att en arrendator

av samfälld mark använder en vattensamling å det område, som man avser

att sammanföra med en angränsande fastighet eller inlösa, till vattning av

betande kreatur. Genom sammanföringen eller inlösningen kommer området

att avskiljas från arrendet, vilket fördyrar jordbruksdriften för honom.

Emellertid torde man vara befogad att antaga, att dylika fall äro mycket

sällsynta och att det allenast undantagsvis kan inträffa, att eu sammanföringsförrättning

kommer att medföra förfång för annan rättsägare än servitutshavare.

Vad beträffar dessa undantagsfall lärer man kunna utgå från

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 40.

att merendels behov av området för gemensam användning kan anses föreligga

och hinder mot sammanföring eller inlösen följaktligen av denna anledning

skall möta. Dessutom är att märka, att vid lantmäteriförrättning i allmänhet

som regel gäller, att — förutom jordägare och vissa med dem jämställda

besittningshavare — allenast servitutshavare äro att betrakta som

sakägare. Nyttjanderättshavares rätt tillgodoses i viss mån på annat sätt.

Vad angår arrende stadgas sålunda i 2 kap. 27 § lagen om nyttjanderätt till

fast egendom, att därest den upplåtna fastighetens ägor till omfång eller

läge genom lantmäteriförrättning så ändras, att avkomsten och nyttan därav

förringas för arrendatorn, denne äger rätt till skälig nedsättning av

arrendeavgiften och under vissa betingelser är berättigad att uppsäga avtalet.

Enär denna regel får anses vara uttryck för en allmän princip, lärer

densamma analogivis äga tillämpning jämväl å andra nyttjanderättsavtal.

Vid nu angivna förhållanden finner lagrådet, att särskilt skydd i detta sammanhang

icke erfordras för andra rättsägare än servitutshavare.

Den bestämmelse, som i nu berört hänseende är behövlig, kan, såvitt fråga

är om sammanföring, lämpligen upptagas såsom ett andra stycke i förevarande

paragraf och förslagsvis erhålla den lydelsen, att därest vägmärken besväras

av servitut, sammanföring ej må äga rum, med mindre innehavaren

av servitutet lämnar medgivande därtill eller det är uppenbart, att sammanföringen

icke kan lända till förfång för den fastighet, till vars förmån servitutet

gäller. Tydligt är, att servitutet måste ha uppkommit, innan ansökning

om sammanföring göres. Även utan uttryckligt stadgande torde sålunda vara

klart, att ett servitut, som tillskapats senare, icke utgör hinder mot sådan

åtgärd.

Införes i förslaget en bestämmelse av nu antytt innehåll i fråga om sammanföring,

lärer densamma komma att gälla även vid inlösen på grund av

den i 20 § intagna föreskriften därom, att vad i lagen är stadgat om sammanföring

skall i tillämpliga delar gälla i fråga om inlösen.

5 §•

Lagrådet:

Andra stycket innehåller bestämmelser om vem som skall verkställa sammanföringsförrättning.

Vad angår vägmark i stad eller i samhälle eller annan

ort på landet, där fastighetsregister såsom för stad skall föras, lärer

stadgandet vara så att förstå, att förrättningsman kan endast den vara, som

på grund av tjänst eller förordande är behörig att där förrätta avstyckningar.

Då bestämmelsen, sådan den är avfattad, icke torde utesluta en annan tolkning,

nämligen att även vederbörande distriktslantmätare kan vara förrättningsman

i nämnda fall, synes för undvikande av missförstånd lagrummet

böra något omformuleras.

Enligt tredje stycket bör i den skriftliga ansökningen om förrättning angivas

den vägmark, om vars sammanföring är fråga. Däremot saknas föreskrift

om att sökandens fastighet bör uppgivas. Visserligen torde det ligga i

sakens natur att så sker, men då lagen i hithörande delar lämnar utförliga

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 40.

111

regler, synes bestämmelse i berörda hänseende böra inryckas i lagrummet.

Det må i detta sammanhang påpekas, att enligt 6 § andra stycket i det remitterade

förslaget i kungörelse och kallelse bör angivas, bland annat, den

fastighet med vilken vägmärken enligt ansökningen skall sammanföras. Då

uppgift såväl om vägmärken som om sökandens fastighet oundgängligen erfordras

samt utan svårighet kan lämnas av sökanden, bör vid avfattandet på

denna punkt av föreskrifterna om ansökningens innehåll ordet »skola» användas

i stället för ordet »böra».

Beaktas lagrådets anmärkning vid 4 §, blir servitutshavare, vilkens rätt

är beroende av sammanföring eller inlösen, att anse såsom sakägare vid förrättningen.

I likhet med vad jämlikt 2 kap. 3 § jorddelningslagen är stadgat

beträffande ansökan om laga skifte synes därför föreskrift böra meddelas

därom, att ansökan om förrättning, som i förslaget avses, bör innehålla uppgift

om sådan servitutshavare jämte lians adress.

6 §•

Lagrådet:

Förevarande paragraf innehåller regler om kungörelse om sammanföringsförrättning

samt om kallelse till och underrättelse om sådan förrättning.

Förslaget skiljer mellan kallelser, som behandlas i de två första

styckena, och särskilda underrättelser, varom föreskrifter meddelas i tredje

stycket. Kallelse skall tillställas ägare till fastighet, som har del i samfälligheten,

eller ledamot av styrelse för eller förvaltare av samfälligheten,

medan sökanden och andra, som ha intresse av förrättningen, skola erhålla

underrättelse därom.

Den gränsdragning, som sålunda skett mellan kallelse och särskild underrättelse,

synes emellertid icke vara riktig. Kallelse har karaktär av anmaning

till inställelse vid förrättningen och bör riktas till envar, som vid

denna intager ställning av sakägare. Särskild underrättelse däremot utgör

allenast ett meddelande om tid och ställe för förrättningen och bör sändas

till annan, som kan ha intresse av förrättningen, vanligen myndighet. Denna

skillnad framträder i bestämmelserna i 7 § sista stycket av förslaget. Där

stadgas nämligen, att därest samtliga sakägare infinna sig, förrättningen

må företagas utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den

ordning, som i 6 § sägs. Bestämmelserna i 3 kap. 1—3 §§ jorddelningslagen

samt 25 och 27 §§ lagen om enskilda vägar kunna tjäna till jämförelse.

I enlighet med vad sålunda anförts bör den ändringen vidtagas i förslaget,

att kallelse skall tillställas — förutom ägare till fastighet, som har del

i samfälligheten, eller representant för denna i enlighet med vad första stycket

innehåller — jämväl dels sökanden, dels ägaren av annan fastighet än

sökandens, därest fastigheten angränsar den med ansökningen avsedda

vägmärken, dels ock ägaren av fastighet, som gränsar till annan än i ansökningen

avsedd del av samfälligheten, därest förrältningsrnannen avser

att väcka fråga om delens sammanföring med fastigheten. Bifalles vad lag
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

rådet hemställt vid 4 §, torde vidare böra upptagas en föreskrift, att kallelser

skola avsändas jämväl till de i ansökningen uppgivna eller för förrättningsmannen

eljest kända innehavare av servitut, vilkas rätt må vara

beroende av förrättningen. Överensstämmelse skulle därigenom vinnas med

motsvarande bestämmelser i fråga om kallelse till sammanträde för laga

skifte.

De föreskrifter, varom nu förmälts, kunna lämpligen inrymmas i ett nytt

andra stycke. Såsom ett tredje stycke torde vid sådant förhållande böra

upptagas bestämmelserna i förslagets andra stycke, varvid i lagtexten tilllika

bör angivas, att kallelse till ägare av fastighet, vilken beröres av fråga

om sammanföring som förrättningsmannen avser att väcka, skall innehålla

meddelande härom.

Av det i förslaget upptagna tredje stycket synas — såsom ett nytt fjärde

stycke — böra i huvudsak bibehållas föreskrifterna att särskild underrättelse

om tid och ställe för första sammanträdet minst fjorton dagar förut

skall, under vissa i lagtexten närmare angivna förutsättningar, av förrättningsmannen

avsändas till väghållaren och byggnadsnämnden. Då det i

fråga om mark, som tidigare ingått men ej längre ingår i allmän väg, icke

numera finnes någon väghållare, synes dock i förtydligande syfte till ordet

»väghållaren» böra fogas orden »i orten». Här åsyftas då kronan eller stad

eller ock, efter Konungens förordnande, köping eller annat samhälle, för

vilket byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning.

9 §•

Lagrådet:

I första stycket stadgas, att om samfälligheten gränsar förutom till sökandens

fastighet jämväl till annan fastighet och denna fastighets ägare

senast vid första sammanträdet begär sammanföring, frågan härom må

omedelbart prövas vid förrättningen. Då emellertid samfälligheten kan

omfatta förutom den ifrågavarande vägmärken även annan mark, synes

bestämmelsen lämpligen böra jämkas på så sätt, att ordet »samfälligheten»

ersättes med uttrycket »i samfälligheten ingående vägmark».

Förrättningsmannen har enligt förslaget fått befogenhet att under vissa

förutsättningar på eget initiativ tvångsvis genomföra sammanföring i större

omfattning än som föranledes av framställda yrkanden. Denna befogenhet

omfattar dels sammanföring med fastighet, vars ägare begärt sådan åtgärd,

av större del av den i samfälligheten ingående vägmärken än som avses i

yrkandet dels ock sammanföring av vägmark från samfälligheten med fastighet,

vars ägare icke alls framställt begäran om sammanföring. Grunden

till dessa stadganden är, att man velat främja en lämplig fastighetsindelning

och förebygga den olägenheten i fråga om fastighetsredovisningen och

därmed sammanhängande förhållanden, som skulle uppkomma om spridda

delar av onyttig vägmark sammanfördes med angränsande fastigheter, medan

däremellan liggande stycken av sådan mark förbleve samfällda.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

113

Vad beträffar den första delen av initiativrätten möta inga egentliga betänkligheter,

såvitt densamma, såsom departementschefen utvecklat, utövas

med tillbörlig aktsamhet, så att förrättningen icke utsträckes att omfatta

stora delar av samfälligheten, som vederbörande ej önskar inlösa. Det kan

ej anses stå i strid med vedertagna rättsprinciper att den, som påkallar åtgärd

av förevarande slag, får finna sig i de mindre jämkningar av gränserna

för det önskade området, som erfordras med hänsyn till en ändamålsenlig

fastighetsindelning. Härutinnan kan hänvisas till bestämmelsen i 8 § tredje

stycket ensittarlagen.

I fråga om förrättningsmannens befogenhet att sammanföra mark med

fastighet, vars ägare icke önskar förvärva någon del av samfälligheten, ställer

sig däremot saken mera tveksam. Då emellertid både den ersättning för

marken, som fastighetsägaren kan komma att få erlägga, och beloppet av

den på honom belöpande delen av förrättningskostnaden i regel torde bliva

förhållandevis obetydliga, anser sig lagrådet kunna godtaga förslaget, dock

med de begränsningar som i det följande beröras. Lagrådet vill emellertid

understryka angelägenheten av att förrättningsmannen utövar sin ifrågavarande

befogenhet med varsamhet och alltså endast såvida betydande fördelar

stå att vinna genom sammanföringens utsträckning utöver vad någon

sakägare yrkat. Enligt förslaget må sådan sammanföring ske endast såframt

densamma ej länder till skada för ägaren. Då åt ordet »skada» här

torde böra givas en räckvidd, som går längre än vad man vanligen inlägger

däri, vill lagrådet föreslå, att det utbytes mot ordet »olägenhet».

Vad förut sagts därom, att för vägmark utgående ersättning kan väntas

i regel uppgå till ett jämförelsevis obetydligt belopp, äger icke tillämpning

på tointindelad mark. Det värde, som även ett mindre område sådan mark

representerar, torde ofta belöpa sig till ett icke ringa belopp. Redan av denna

anledning kan ifrågasättas skäligheten av att tvångsvis verkställa sammanföring.

Härtill kommer emellertid ett annat viktigt skäl, nämligen att förslaget

i denna del icke står i god överensstämmelse med vad som enligt

byggnadslagen gäller för det fall, att enligt tomtindelning särskilda delar av

tomt äro i olika ägares hand. Någon skyldighet föreligger nämligen icke för

någon av delägarna i tomten att lösa den eller de delar därav, som ägas

av annan. Frågan har i stället lösts så, att rätt till inlösen tillerkänts delägare

med företrädesrätt för ägaren av den värdefullaste tomtdelen samt, om

ingen av delägarna inom tid, som utsatts i lagen, begagnat sig av denna rätt,

samhället fått rättighet att inlösa tomten. Från dessa principer skulle enligt

förslaget göras avsteg, när det gäller i tomt ingående vägmark. Genomförande

av förslaget i denna del skulle alltså kunna få till följd, att regler

av helt olika innehåll bleve tillämpliga i fråga om skilda delar av samma

tomt. Delta synes mindre lämpligt. Det är att märka, att någon möjlighet

ej finnes att genom sammanföringsinstitutet förena hela tomten i en hand,

om tomten — frånsett vägmärken — äges av flera personer. Ehuru en sammanföring

i sådant fall väl i viss mån skulle främja fastighetsindelningens

överensstämmelse med tomtindelningen, skulle resultatet i detta avseende

S Hihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 10.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 40-

dock, såsom av det sagda framgår, ofta bliva av ganska begränsad räckvidd.

Med hänsyn härtill och till vad förut sagts om de sannolikt ganska

höga ersättningsbeloppen synas övervägande skäl tala för att tomtindelad

mark icke må kunna sammanföras med fastighet mot ägarens vilja. Lagrådet

får därför förorda ett stadgande av innehåll att sammanföring av vägmark

med fastighet, vars ägare icke påkallar eller medgiver sammanföring,

icke må avse mark, som ingår i tomtindelning. Denna bestämmelse torde

lämpligen böra upptagas i sista stycket av förevarande paragraf. Härigenom

avses naturligtvis ej att göra någon begränsning i förrättningsmanuens befogenhet

att i anledning av framställt yrkande om sammanföring göra de

jämkningar av gränserna för det önskade området, som betingas av en ändamålsenlig

fastighetsindelning.

Därest 6 § ändras på sätt lagrådet föreslagit, måste jämkning ske i andra

stycket av förevarande paragraf. Härvid kan bestämmelsen i sista punkten

såsom onödig utgå.

Justitierådet Ekberg:

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna om förrättningsmannens

befogenhet att ålägga en fastighetsägare, som icke önskar förvärva någon

del av samfälligheten, inlösningsskyldighet mot hans vilja väcka betänkligheter

i olika hänseenden. Särskilt vill jag framhålla följande, som talar emot

införandet av en sådan tvångsanslutning som den här föreslagna.

Visserligen förekomma stadganden om tvångsanslutning redan i vissa

lagar, men för att ett dylikt ingrepp i den enskildes rätt skall vara försvarligt

måste fordras skäl, som ur allmän synpunkt äro tungt vägande. Det synes

tveksamt, huruvida sådana skäl kunna anses förefinnas uti förevarande tall.

Den ifrågasatta lagstiftningens syfte, vinnandet av större reda i fastighetsredovisningen

samt av lättnad i kostnad och arbete vid andra lantmäteriförrättningar,

kan knappast anses vara en angelägenhet av sådan vikt, att

den bör tvångsvis genomföras med uppoffringar från de enskilda fastighetsägarnas

sida.

Härtill kommer, att någon större olägenhet ur allmän synpunkt icke torde

vara att befara, därest sammanföringsinstitutet — frånsett förrättningsmannens

befogenhet att vidtaga mindre jämkningar av gränserna för det område,

som någon önskar lösa — grundas helt på frivillig anslutning från fastighetsägarnas

sida. Risken att en fastighetsägare skall motsätta sig en ur

fastighetsindelningssynpunkt önskvärd sammanföring lärer icke vara stor,

om densamma verkligen leder till nytta för honom. Skulle detta villkor ej

vara fyllt, synes inlösningsskyldighet under inga förhållanden böra åläggas

honom mot hans vilja.

Ehuru sålunda mycket talar för att sammanföring med fastighet, vars

ägare icke påkallar eller medgiver sådan åtgärd, över huvud taget ej må

äga rum, anser jag likväl — om ock med tvekan — hinder icke möta mot

lagfästandet av en tvångsanslutning i den modifierade form, som lagrådet

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

115

tänkt sig. En sådan anordning kan nämligen i vissa fall vara till båtnad

för det allmänna, och det torde kunna förväntas, att om de väsentliga uppmjukningar

av departementsförslaget, som lagrådet förordat, genomföras

och den varsamhet i tillämpningen, som departementschefen förutsätter och

vars nödvändighet lagrådet ytterligare betonat, iakttages, olägenheterna för

de enskilda av detta institut icke skola bliva av någon egentlig praktisk betydelse.

10 §.

Lagrådet:

Oaktat förslaget i viss mån har karaktär av expropriationslagstiftning, ha

icke däri upptagits bestämmelser till skydd vare sig för innehavare av fordringsinteckning

i de fastigheter, varifrån vägmärken avskiljes, eller för innehavare

av nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å sådan fastighet.

Mot dessa avvikelser från vad eljest är brukligt vid dylik lagstiftning

är emellertid intet att erinra under förutsättning att lagrådets anmärkning

vid 4 § till skydd för servitutshavare beaktas. Vad angår innehavare av

penninginteckning torde det nämligen, såsom fastighetsbildningssakkunniga

framhållit i sin motivering till 17 § i sakkunnigförslaget, kunna förutsättas

att det praktiskt taget är utan betydelse för fordringens säkerhet, att marken

frångår stamfastigheten. Av skäl, som angivits i lagrådets yttrande vid

4 §, synas stadganden om ersättning för nyttjanderättshavare eller annan

liknande rättsägare för intrång icke vara erforderliga.

1H §•

Lagrådet:

Enligt bestämmelserna i 1938 års förslag skulle ett exemplar av förrättningskartan

alltid utlämnas till vederbörande sakägare. I anledning härav

uttalade lantmäteristyrelsen i sitt yttrande, att förrättningen utan nämnvärd

olägenhet skulle kunna förbilligas genom att skyldigheten för sakägare

att lösa kopia av kartan borttoges. Fastighetsbildningssakkunniga

ansågo, att sakägarna i allmänhet kunde undvara kartkopia, och föreslogo

därför, att karta skulle utlämnas endast om begäran därom framställts;

de sakkunniga tilläde emellertid, utan motivering, att sådan begäran skulle

framställas »vid förrättningen». Förevarande paragraf i det remitterade

förslaget innehåller ett stadgande av enahanda innehåll.

Skäl synas icke föreligga att göra förrättningsmannens skyldighet att tillställa

sakägare karta beroende av att begäran därom framställes vid förrättningen,

om med detta ord skall förstås förrättningssammanträde. Begränsningen

i nämnda skyldighet torde böra inskränkas därtill, att framställning

göres före förrättningens avslutande, vare sig det sker före, vid eller efter

sammanträde. Jämkning av lagtexten härutinnan förordas därför.

19 S
Lagrådet:
Ifrågavarande

stadgande överensstämmer med fastiglictsbildningssakkunnigas

förslag. De sakkunniga ha i sin motivering beträffande förrättnings
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ta proposition nr 40.

kostnadens gäldande i de fall, då fråga uppkommit om sammanföring jämväl

med annan fastighet än sökandens, framhållit följande synpunkter.

Därest sådan sammanföring ägde rum, borde förrättningskostnaden fördelas

mellan ägarna till de fastigheter, varmed vägen sammanfördes, i förhållande

till den nytta, som envar av dem hade av sammanföringen. Komme

däremot i sådana fall sammanföring icke till stånd med varje fastighet,

för vilken frågan väckts, syntes likväl i regel envar av dem, som framställt

yrkande om sammanföring, böra deltaga i kostnaden för förrättningen efter

vad i varje särskilt fall prövades skäligt. Hade förrättningsmannen väckt

fråga om sammanföring med fastighet, vars ägare icke påkallat sammanföring,

och hade frågan förfallit, borde däremot fastighetsägaren icke påföras

någon andel i förrättningskostnaden.

Lagrådet kan i stort sett gilla de angivna riktlinjerna för gäldande av

förrättningskostnaden. I nära anslutning till de huvudregler, som gälla beträffande

den slutliga fördelningen av kostnader vid syneförrättning rörande

torrläggningsföretag (10 kap. 80 § jämfört med 7 kap. 23 § vattenlagen),

bör den ledande grundsatsen vara, att kostnaden skall bäras av den eller

dem, som haft nytta av förrättningen, i förhållande till storleken av båtnaden

för envar i den mån förrättningen ej fördyrats på grund av uppenbarligen

obefogat yrkande från annan sakägares sida. Har sådant yrkande framställts,

bör den ökning av förrättningskostnaden, som därigenom vållats,

bestridas av den vållande. Den berörda principen leder till att även i andra

än det av de sakkunniga omnämnda fallet, då av förrättningsmannen väckt

fråga om sammanföring med fastighet, vars ägare ej påkallat sådan åtgärd,

förfallit, det kan vara befogat, att en fastighetsägare icke förpliktas att deltaga

i kostnadens gäldande, när vägmärken ej sammanföres med hans fastighet.

Sålunda är det skäligt, att ehuru en ansökning om sammanföring

icke bifalles, ersättningsskyldighet likväl icke ålägges sökanden, när mot

bifall ej mött annat hinder än att det ur fastighetsindelningssynpunkt funnits

lämpligare att vid förrättningen sammanföra vägmärken med annan

fastighet än sökandens samt han icke obehörigen fördyrat kostnaderna för

förrättningen. Detsamma gäller vid avslag på ett av annan än sökanden

framställt yrkande om sammanföring.

Den avfattning, som lagtexten erhållit, är emellertid ej fullt tydlig uti

ifrågavarande hänseende. Ordalagen kunna sålunda föranleda den tolkningen,

att där fråga uppkommit om sammanföring jämväl med annan fastighet

än sökandens, fördelning av förrättningskostnaden mellan fastighetsägarna

skall ske under alla förhållanden. Ett förtydligande av lagtexten

synes därför vara önskvärt. Förslagsvis kan sista ledet i bestämmelsen ersättas

med föreskrift, att där fråga väckts om sammanföring jämväl med

annan fastighet än sökandens, kostnaden skall gäldas av fastighetsägarna

eller någon av dem efter tv prövas skäligt.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

20 §.

117

Lagrådet:

Fastighetsbildningssakkunniga ha i sin motivering till bestämmelserna

om inlösen framhållit, att kommun eller samhälle, som fått inlösa visst område,

hade att söka lagfart å den inlösta vägmärken. För att underlätta för

kommunen eller samhället att erhålla lagfart på området synes, i likhet

med vad som skedde exempelvis vid införandet av ensittarlagen, sådant

tillägg böra göras i 8 § andra stycket lagfartsförordningen, att det för lagfarts

beviljande i förevarande fall ej är av nöden att med föregående fång

lagfares, eller att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § sagda förordning är föreskrivet.

Förslaget till lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersätt’

ning enligt lagen om sammauföring av samfälld vägmark

med angränsande fastighet m. m.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 januari 1952.

N ii r v a rande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

samt statsrådet Hjalmar Nilson anmäler chefen för

justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 16 januari 1952 avgivna

utlåtande över de till lagrådet den 9 november 1951 remitterade förslagen

till lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande

fastighet m. m. samt lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning

enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande

fastighet m. in.

Efter redogörelse för de yttranden utlåtandet innehåller anför föredraganden

följande.

Lydelsen av 1 § andra stycket sammanföringslagen torde böra

jämkas i enlighet med vad lagrådet i första hand föreslagit. Under det sålunda

förordade uttrycket »bäck och annat dylikt mindre vattendrag» synes

kunna inbegripas i varje fall mindre område med i huvudsak stillastående

vatten, som genomflytes exempelvis av en bäck. Att giva stadgandet en formulering,

som mera direkt tager sikte på områden med stillastående vatten,

torde ej vara lämpligt med hänsyn till svårigheten att från mindre och betydelselösa

stillastående vatten avgränsa större och värdefullare sådana, vilka

ej böra omfattas av lagstiftningen.

Vad lagrådet anfört i fråga om 3 § första stycket andra punkten torde

böra beaktas genom en omformulering av lagtexten. Därjämte torde, på sätt

lagrådet föreslagit, i 4 § böra intagas en uttrycklig bestämmelse till skydd

för servitutshavare.

I anledning av vad lagrådet anfört rörande 5 § andra stycket torde detta

höra omformuleras så att det otvetydigt framgår, att behörighet att verkställa

sammanföringsförrättning i fråga om vägmark i stad eller i samhälle

eller annan ort på landet, där fastighetsregister såsom för stad skall föras,

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

tillkommer endast den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig

att där förrätta avstyckningar. Även lagrådets anmärkningar i övrigt beträffande

samma paragraf böra beaktas.

Den omarbetning av 6 §, som lagrådet förordat, synes böra ske.

Den i 9 § i det remitterade förslaget upptagna möjligheten, att med fastighet

sammanföra mark utan att ägaren av fastigheten det påkallar eller

medgiver, är enligt förslaget begränsad till sådana fall, då sammanföringen

ej länder till skada för ägaren. Lagrådet har förordat, att ordet »skada»

måtte utbytas mot det mera omfattande ordet »olägenhet». Häremot har jag

intet att erinra. Lagrådet har vidare hemställt om upptagande av ett stadgande

av innehåll, att sammanföring av mark, som ingår i tomtindelning

ej må ske mot ägarens vilja. Enligt min mening måste det visserligen anses

vara obetydlig risk för att regeln om skyldighet att inlösa mark, så begränsad

som förut angivits, skulle vid tillämpning på tomtindelad mark kunna

leda till resultat, som vore för fastighetsägarna oskäliga. Då emellertid, såsom

framgår av lagrådets yttrande, den föreslagna regeln, såvitt gäller tomtindelad

mark, står i mindre god överensstämmelse med de principer, som kommit

till uttryck i byggnadslagen, och då därtill kommer, att redan byggnadslagen

ger möjlighet att inom tomtindelad mark få till stånd den beslutade

fastighetsindelningen — låt vara att förfarandet i sådant fall är tämligen

omständligt och kostsamt — finner jag mig böra i princip biträda lagrådets

ståndpunkt även i detta avseende. Lagregeln bör enligt min mening utformas

så, att det för sammanföring av tomtindelad mark städse fordras medgivande

av ägaren till den fastighet, med vilken sammanföring skall ske.

De jämkningar i övrigt som lagrådet förordat i fråga om 9 § torde böra vidtagas.

Lagrådets anmärkningar beträffande 18 och 19 §§ torde böra beaktas.

På sätt lagrådet förordat torde visst tillägg böra göras i 8 § andra stycket

lagfartsförordningen för att underlätta för kommun eller samhälle att erhålla

lagfart å område som inlösts enligt 20 § sammanföringslagen.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha jämkningar vidtagits i

förslaget till lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande

fastighet in. in. varjämte upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 8 §

förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom.

Därutöver ha i förstnämnda lagförslag vidtagits vissa smärre jämkningar

av redaktionell natur. Efter den sålunda gjorda överarbetningen föreligga

nu förslag till

1) lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet

in. in.;

2) lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen

om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet

in. in.; samt

3) lag om ändrad Igdelse av 8 § förordningen den 10 juni 1875 (nr 52)

angående lagfart å fång till fast egendom.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kimgl. Maj:ts proposition nr 40.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 40.

121

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Proposition .......................................................... 1

Lagförslag:

Lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet

m. m.......................................................... 3

Lag angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen

om sammanföring av samfälld vägmark med angränsade fastighet m. m. 10

Lag om ändrad lydelse av 8 § förordningen den 10 juni 1875 (nr 42) angående

lagfart å fång till fast egendom .............................. 11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 9 november 1951 12

Huvudpunkterna i de framlagda förslagen ............................ 13

Departementschefen .................................................. 15

Allmän motivering s. 15. — Specialmotivering s. 19.

Till lagrådet remitterade lagförslag .................................. 28

Bihang. Fastighetsbildningssakkunnigas promemoria ................... 35

Lagförslag s. 36. — Motiv s. 43. — Inledning s. 43. — Huvudpunkterna i 1938

års förslag s. 47. — Remissyttrandena s. 49. — Fastighetsbildningssakkunniga

s. 51. — Sammanföring av andra samfälligheter än vägar och diken s. 53. —

Sammanföring med annat än fastighet s. 55. — Förrättningens omfattning s. 58.

—• Sammanföring eller inlösen av vägmark inom vissa planområden s. 60. —

Ansökan om förrättning, förordnande av förrättningsman samt kungörande av

första sammanträdet s. 65. — Specialmotivering s. 73. — 1938 års lagförslag

s. 100.

Lagrådets utlåtande ................................................... ] ()6

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den IS januari 1952 . . 118

9 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 40.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:92 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om samman/öring av samfälld vagmark med angränsande fastighet m. m. a1 i texten
  2. 3LU 1952:7 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. s. 1 i texten