Sök i Ratio Lex

Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens konferens år 1951 vid dess trettiofjärde sammanträde fattade beslut

1952-02-01 · 38 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 35 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:47, Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens konferens år 1951 vid dess trettiofjärde sammanträde fattade beslut

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

1

Nr 47.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens

yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens

konferens år 1951 vid dess trettiofjärde

sammanträde fattade beslut; given Stockholms

slott den 1 februari 1952.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens

yttrande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1951 vid dess trettiofjärde

sammanträde fattade beslut.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande angående följande av

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1951 antagna

konventioner och rekommendationer, nämligen konventionen (nr 99) angående

ordning för fastställande av minimilöner inom jordbruket jämte den

därtill anslutna rekommendationen (nr 89) i samma ämne, konventionen

(nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde

jämte den därtill anslutna rekommendationen (nr 90) i samma ämne, rekommendationen

(nr 91) angående kollektivavtal samt rekommendationen

(nr 92) angående frivillig förlikning och skiljedom. Svensk ratificering av

de båda konventionerna avstyrkes. Rekommendationerna anses icke böra

föranleda någon åtgärd från svensk sida.

1 Diliang till riksdagens protokoll 19.12. 1 samt. Nr 47.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den t februari

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen

för civildepartementet anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet

Sträng, vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år

1951 vid dess trettiofjärde sammanträde fattade beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde

Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Enligt arbetsorganisationens stadga skall organisationens allmänna konferens

sammanträda vid behov, dock minst en gång varje år.

Organisationens beslutande församling -— den Internationella arbetskonferensen

— har, enligt artikel 19 i stadgan, att beträffande förslag, som äro

uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen

skall beslutet resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd

att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna

i en rekommendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning eller

annorledes, men utan den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad

konvention. Därest beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell

innebörd, t. ex. då det gäller en begäran om utredning, plägar det givas

formen av en resolution.

I fråga om verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem

av organisationen skall inom ett år från avslutandet av ett konferenssammanträde

underställa därå antagna konventioner och rekommendationer

vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande av lagstiftnings-

eller andra åtgärder. Om det till följd av exceptionella omständigheter

ej är möjligt att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år,

skall den fullgöras snarast möjligt och i varje fall icke senare än 18 månader

från sammanträdets avslutande.

Varje medlem har skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns

generaldirektör om de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventioner

vederbörlig myndighet, samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem,

som icke ratificerat viss konvention, skall tid efter annan till Internationella

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

3

arbetsbyråns generaldirektör avgiva redogörelse för såväl lagstiftning och

praxis med avseende å de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning,

vari konventionens bestämmelser genomförts eller avses att genomföras

genom lagstiftning, administrativa åtgärder, kollektivavtal eller annorledes,

med angivande tillika av de omständigheter, som förhindra eller

fördröja ratificeringen av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer

med tillägg, att redovisning skall lämnas även för sådana

jämkningar i rekommendationer, som befunnits eller må befinnas erforderliga

vid antagande eller tillämpning av bestämmelserna i desamma.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konventioner

och rekommendationer, som beslutas av Internationella arbetsorganisationen,

har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån

(artiklarna 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två

officiella exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen

konvention eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas

generalsekreterare samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas

Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen

i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonferensens trettiofjärde sammanträde hölls i Geneve

under tiden den 6—29 juni 1951. I sammanträdet deltogo representanter

för 60 medlemsstater, av vilka 50 sänt fullständiga delegationer, d. v. s.

två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar- och arbetsgivarsidorna.

Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar

och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie

»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggningsämnen:
I.

Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämpning

av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.

1 Genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 april 1951 hade att deltaga i konferensen från

svensk sida utsetts

såsom regeringsombud: generaldirektören och chefen för statskontoret Wilhelm Björck

och statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg samt såsom experter borgmästaren

i Hälsingborg Lars Gunnar Ohlsson, tillika ersättare för regeringsombuden,

fru Inga Thorsson och förste kanslisekreteraren i socialdepartementet Sten-Eric Heinrici;
såsom

arbetarombud: Landsorganisationens jurist advokaten Arnold Sölvén samt såsom

experter sekreteraren i Landsorganisationen Otto Westling, ordföranden i Svenska

fahriksarbetareförhundet Gunnar Mohlne, ombudsmannen i Landsorganisationen fru

Sigrid Ekendahl och förste sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Otto

Nordenskiöld; samt

såsom arbelsgioarombud: direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar Bergenström

samt såsom experter verkställande direktören i Sveriges verkstadsförening

Matts Bergom Larsson, verkställande direktören i Svenska lantarbetsgivareföreningen

Gideon Saemund, verkställande direktören i Sveriges textilindustriförbund Kaj Åberg och

direktörsassistenten i Svenska arbetsgivareföreningen Sven Hydén.

Därjämte hade redaktören Sven Backlund utsetts att i egenskap av tolk biträda delegationen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

IV. Målsättning och minimistandard för den sociala tryggheten (första

behandling).

V. Förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, innefattande frågor

rörande kollektivavtal, frivillig förlikning och skiljedom (andra

behandling).

VI. Samverkan mellan offentliga myndigheter, arbetsgivar- och arbetarorganisationer

(första behandling).

VII. Lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde (andra behandling).

VIII. Ordning för fastställande av minimilöner inom jordbruket (andra

behandling).

IX. Semester inom jordbruket (första behandling).

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internationella

arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1952; budgeten fastställdes

till 6 470 639 U.S. dollars.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänföra sig till punkterna

V, VII och VIII på dagordningen, äro av beskaffenhet att i enlighet med

förenämnda artikel 19 av Internationella arbetsorganisationens stadga skola

underställas riksdagen, nämligen

1) Konvention (nr 99) angående ordning för fastställande av minimilöner

inom jordbruket.

2) Rekommendation (nr 89) angående ordning för fastställande av minimilöner

inom jordbruket.

3) Konvention (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete

av lika värde.

4) Rekommendation (nr 90) angående lika lön för män och kvinnor för

arbete av lika värde.

5) Rekommendation (nr 91) angående kollektivavtal.

6) Rekommendation (nr 92) angående frivillig förlikning och skiljedom.

Texterna till förenämnda konventioner och rekommendationer torde få

såsom bilagor (Bil. A—F) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I särskild bilaga lämnas en förteckning över samtliga vid konferenssammanträdet

antagna resolutioner (Bil. G).

Jag övergår härefter till att behandla nyssnämnda konventioner och rekommendationer,

över vilka delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet avgivit yttrande.

Konvention (nr 99) och rekommendation (nr 89) angående ordning för

fastställande av minimilöner inom jordbruket.

Sedan denna fråga varit föremål för en första behandling vid Internationella

arbetskonferensens 33 :e sammanträde år 1950, varvid till grund för

diskussionen lades av vissa medlemsstater — bland dem Sverige — avgivna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

5

svar å ett av Internationella arbetsbyrån utarbetat frågeformulär, hade frågan

uppförts på dagordningen för 1951 års konferenssammanträde för slutligt

avgörande.

Det för behandling av vid konferensen förekommande jordbruksfrågor

tillsatta utskottet uttalade sig enhälligt för genomförandet av en internationell

reglering, syftande till att införa eller upprätthålla en lämplig ordning

för fastställandet av minimilöner inom jordbruket. Endast på en viktig

punkt yppade sig skiljaktiga meningar, nämligen i fråga om formen för

regleringen. Arbetsgivarnas representanter i utskottet fasthöllo vid sin under

frågans törsta behandling vid 1950 års konferens intagna ståndpunkt, att

den internationella regleringen hellre borde taga form av en rekommendation

än av en konvention. En i detta syfte framlagd motion avslogs emellertid

av utskottet, och de av arbetsbyrån utarbetade konventions- och rekommendationstextcrna

antogos med smärre ändringar.

Till belysning av innehållet i konventionen (Bil. A) må följande

anmärkas.

Konventionen innehåller vissa principer angående införande eller upprätthållande

av en lämplig ordning, enligt vilken minimilöner kunna fastställas

för arbetare, anställda i jordbruksföretag och därmed sammanhörande likartade

verksamhetsgrenar, medan till nationella myndigheter överlämnas att

fatta beslut rörande den närmare utformning av ordningen för fastställande

av minimilöner, som befinnes mest lämplig med hänsyn till i vederbörande

land rådande förhållanden, ävensom beträffande de personkategorier, som

skola omfattas av konventionens bestämmelser. I konventionen medgives, att

betalning delvis får utgå in natura med vissa reservationer i fråga om arten

av sådan betalning samt det värde, som skall åsättas densamma. Konventionen

understryker särskilt nödvändigheten av att tillfälle beredes arbetare

och arbetsgivare att deltaga i utformandet av ordningen för fastställandet

av minimilöner samt följa verksamhetens bedrivande. Medlemsstaterna

anmodas att årligen tillställa arbetsbyrån en allmän redogörelse för

den fastställda ordningens tillämpning och resultaten därav.

Rekommendationen (Bil. B) innehåller detaljerade principer för

fastställande av minimilöner inom jordbruket samt angiver utförligt sättet

för arbetsgivares och arbetares deltagande i den lönefastställande verksamheten.

Vidare förordas, att minimilönesatserna böra på lämpligt sätt

förlänas publicitet samt att ett tillräckligt antal kvalificerade inspektörer

bör anställas för att tillse, att arbetarna faktiskt erhålla de löner, vartill de

äro berättigade.

Konventionen antogs av konferensen med 116 röster mot 31, medan 27 delegater

nedlade sina röster. De svenska regeringsombuden avstodo från att

rösta, medan arbetaromhudet röstade för och arbetsgivarombudet mot konventionens

antagande.

Rekommendationen antogs med 131 röster mot 3 med 44 nedlagda röster.

De svenska regerings- och arbetsgivarombuden avstodo från att rösta, under

det att arbetaromhudet röstade för rekommendationens antagande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

Över förevarande konvention och rekommendation har delegationen för

det internationella socialpolitiska samarbetet inhämtat yttranden från socialstyrelsen,

lantbruksslyrelsen, Svenska lantarbetareförbundet och Svenska

lantarbetsgivaref öreningen.

Socialstyrelsen erinrar därom, att styrelsen i skrivelse till delegationen år

1949 med yttrande över arbetsbyråns rapport angående fastställande av minimilöner

inom jordbruket bl. a. anfört, att de stora fackliga organisationerna

på arbetsmarknaden varit och alltjämt torde vara principiellt avvisande

till tanken på en minimilönelagstiftning. Bland de skäl av allmän och principiell

räckvidd, som i vårt land anfördes mot arbetslönernas fastställande

genom statligt ingripande i form av ett minimilönesystem, hade åberopats,

att minimilöner lätt bleve även maximilöner. Minimilöner, som ju i regel

måste sättas låga, kunde därför befinnas stundom verka nedtryckande på

lönenivån i allmänhet. Officiellt fastställda minimilöner syntes i viss mån

också medverka till en sådan stelhet i lönesystemet, som hindrade näringslivets

anpassning efter växlande förhållanden. Man hade i vårt land vant

sig vid att lita till det högt utvecklade förhandlings- och kollektivavtalsväsen,

som åstadkommits av parterna gemensamt och där partsorganisationerna

själva bure ansvaret för lönebildningen. Sverige borde med hänsyn

till detta förhållande icke kunna anses ha något intresse av en lagstiftning

om minimilöner. Detta gällde också i fråga om jordbruket, där organisationsoch

kollektivavtalsväsendet numera nått en betydande utveckling och styrka.

För Sveriges vidkommande förelåge icke något behov av en konvention

respektive rekommendation i ämnet. Under åberopande av vad styrelsen sålunda

anförde i sitt år 1949 avgivna yttrande anser sig styrelsen böra avstyrka

anslutning från svensk sida till ifrågavarande konvention och rekommendation.

Lantbruks styreis en åberopar likaledes ett år 1949 till delegationen i ärendet

avgivet yttrande, vari styrelsen bl. a. anfört, att jordbrukets arbetsmarknad

kunde sägas vara tämligen väl organiserad på såväl arbetsgivar- som

arbetstagarsidan. Kollektivavtalens bestämmelser syntes vidare bliva normerande

även för icke fackligt organiserade jordbruksarbetare. Enligt lantbruksstyrelsens

mening vore för Sveriges vidkommande en lagstiftning rörande

minimilöner åt jordbrukets arbetare varken behövlig eller önskvärd.

Den ståndpunkt styrelsen intagit i detta yttrande hade styrelsen icke funnit

anledning frångå. Styrelsen understryker, att nuvarande system med frivilliga

kollektivavtal mellan arbetsmarknadsparterna måste anses överlägset

en reglering av lönerna genom lagstiftningsåtgärder från statsmakternas

sida.

För Sveriges vidkommande avstyrker sålunda lantbruksstyrelsen en ratificering

av konventionen i fråga.

Svenska lantarbetareförbundet hänvisar till ett år 1950 till delegationen avgivet

yttrande i ärendet, vari framhållits att förbundet hyste den bestämda

uppfattningen, att ett införande i Sverige av de i konventionen föreslagna

reglerna icke skulle skapa bättre förutsättningar än nuvarande system att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

fastställa minimilöner inom jordbruket. Då fråga nu vore om ett definitivt

ställningstagande för eller emot ratifikation av den inom arbetsorganisationen

i slutgiltigt skick antagna konventionen och rekommendationen, ville

förbundet, med hänvisning till vad som tidigare anförts i denna fråga, avstyrka

att konventionen om ordning för fastställandet av minimilöner inom

jordbruket ratificerades av Sverige. På grund av detta sitt ställningstagande

avstode förbundet från att uttala sig om de olika bestämmelserna i konventionen

och rekommendationen.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anmärker, att föreningen i ett år 1950

avgivet yttrande över av Internationella arbetsbyrån utarbetat förslag till

konvention och rekommendation i ämnet såsom sin uppfattning uttalat, att

förslaget bestämt borde avvisas såsom för vårt lands vidkommande omotiverat

och onyttigt. Såsom bakgrund till detta sitt ställningstagande hade föreningen

framhållit, att det svenska jordbrukets arbetsgivare och arbetare

i betydande omfattning vore sammanslutna i organisationer, som hade till

huvudsaklig uppgift att tillvarataga parternas intressen på löneområdet samt

att de kollektivavtal, som organisationerna upprättade, i stort sett hade blivit

normerande även för de löner, som avtalats mellan oorganiserade arbetsgivare

och arbetare. Ytterligare hade föreningen påpekat, att löneutvecklingen,

särskilt under det senaste årtiondet, varit sådan att de svenska lantarbetarna

förts fram till en levnadsstandard som låge betydligt över den som

jordbruksarbetarna i flertalet främmande länder f. n. åtnjöte. Föreningen

hade vidare framhållit, att organisationerna med sin kännedom om förhållandena

vid jordbruket och sin allmänna ekonomiska erfarenhet hade visat

sig äga förutsättningar för att självständigt avväga och fastställa lantarbetarlönen

på sådant sätt, att såväl parternas som näringslivets intressen blivit

tillgodosedda. Föreningen hade avslutningsvis framhållit, att man vid ett

genomförande av det föreslagna systemet skulle ha anledning räkna med en

stelhet i lönesättningen och över huvud taget en minskad smidighet i anpassningen

till näringslivets växlande förhållanden, som skulle vara till men

för både arbetare och arbetsgivare. Uppenbart vore även, att en statlig lönesättning

skulle begränsa partsorganisationernas verksamhet och betydelse

och därmed minska de enskilda parternas möjlighet att genom sina organisationer

öva inflytande på utvecklingen.

Med hänsyn till att den av arbetskonferensen numera antagna konventionen

och rekommendationen i allt överensstämde med de vid 1950 års arbetskonferens

framlagda förslagen i ämnet och då föreningen ej funne sig ha

anledning frångå sitt tidigare ståndpunktstagande i frågan, anser föreningen,

alt Sverige icke bör ratificera konventionen eller tillämpa rekommendationen.

För egen del har delegationen på de i yttrandena till delegationen anförda

skälen hemställt, att konventionen angående ordning för fastställande av

minimilöner inom jordbruket icke måtte ratificeras av Sverige samt att rekommendationen

i ämnet med hänsyn till i vårt land rådande förhållanden

icke måtte föranleda någon åtgärd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

Departementschefen.

Med hänsyn till de i ärendet uttalade mycket bestämda erinringarna mot

ett frångående av hittills i vårt land tillämpade metoder för lönesättningen

inom jordbruket finner jag i likhet med delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet, att konventionen angående ordning för fastställande

av minimilöner inom jordbruket icke bör ratificeras av Sverige samt

att rekommendationen i ämnet ej bör föranleda någon åtgärd från svensk

sida.

Konvention (nr 100) och rekommendation (nr 90) angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

Jämväl frågan om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde

hade varit föremål för en första behandling vid 1950 års konferens.

Till grund för diskussionerna vid sistnämnda konferens låg en av arbetsbyrån

utarbetad rapport med ett frågeformulär till medlemsstaternas regeringar

rörande den tilltänkta internationella regleringens utformning samt

ett av byrån med ledning av regeringarnas svar å frågeformuläret framlagt

textförslag. Inom det för frågans behandling tillsatta utskottet yppade sig

starka meningsskiljaktigheter rörande särskilt följande tre punkter, nämligen

om formen för den internationella regleringen, om möjligheterna för medlemsstaterna

att trygga tillämpningen av regleringens principer, därest de

offentliga myndigheterna icke ingrepe på löneområdet, samt om definitionen

av uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde».

Vid 1950 års konferens utformades förslag till texter, vilka skulle läggas

till grund för frågans behandling år 1951. Däremot tog man vid konferensen

år 1950 icke ställning till den internationella regleringens form, d. v. s. huruvida

likalönsfrågan borde göras till föremål för en konvention eller en rekommendation

eller eventuellt bådadera. Vid 1951 års konferens skulle sålunda

beslut fattas rörande både den internationella regleringens form och

dess definitiva innehåll.

I fråga om regleringens form gingo meningarna starkt isär inom vederbörande

konferensutskott. Arbetargruppen avböjde att låta hela regleringen

taga form av en konvention men uttalade sig klart för en konvention i

själva principfrågorna med en kompletterande rekommendation beträffande

tillämpningsföreskrifterna. Arbetsgivargruppen ville i allmänhet icke sträcka

sig längre än till en rekommendation. Inom regeringsgruppen intogo Sverige,

Danmark och Norge tillsammans med övriga länder, där man enligt

principen om arbetsmarknadens frihet avböjer samhällsingripande genom

lagstiftning i lönefrågan, den ståndpunkten, att den internationella regleringen

icke borde få form av en konvention. Däremot voro dessa länder beredda

att tillstyrka en långtgående rekommendation för att därigenom understryka

sin uppfattning om det rättvisa och riktiga i likalönsprincipen såsom

sådan. Samma hållning intog en grupp regeringsrepresentanter från s. k.

underutvecklade länder, där ett omedelbart genomförande av likalönsprinci
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

9

pen i form av en konvention uppgavs vara omöjligt på grund av därmed förenade

ekonomiska konsekvenser. Vid en inom utskottet företagen omröstning

uppnåddes majoritet för antagandet av en konvention, kompletterad med en

rekommendation.

Beträffande innehållet i konventionen (Bil. CJ må följande anmärkas.

Konventionen definierar i artikel 1 uttrycket »lön» samt föreskriver, att

uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde» skall hänföra

sig till lönesatser, som fastställas utan åtskillnad på grund av arbetstagarens

kön. Enligt bestämmelserna i artikel 2 förbinda sig vidare medlemsstaterna

att med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är förenligt med

gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och, i den mån sagda

ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om lika lön för män

och kvinnor för arbete av lika värde. Denna princip må kunna tillämpas

genom lagstiftning, genom i lag fastställd eller erkänd ordning för bestämmande

av lön, genom kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare eller

genom angivna utvägar i förening. Utskottet förkastade ett förslag att medlemsstaterna

skulle åläggas tillämpa principen genom lagstiftning. Majoriteten

inom utskottet ansåg det emellertid önskvärt, att i olika länder gängse

metoder för fastställande av löner respekterades.

Konventionen föreskriver vidare i artikel 3 första punkten, att, såframt

genomförandet av dess bestämmelser därigenom underlättas, åtgärder skola

vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften på grundval

av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter (the work to be performed).

Denna artikel, som berör sättet för arbetsuppgiftens värdering, blev föremål

för en ingående debatt inom utskottet. De meningsskiljaktigheter, som rådde

mellan arbetar- och arbetsgivargrupperna beträffande denna artikel koncentrerades

kring frågan, huruvida värderingen skulle gälla den föreliggande

arbetsuppgiften (the work to be performed) eller den utförda arbetsprestationen

(the work performed). Den senare formuleringen — som föreslogs

från arbetsgivarhåll — skulle ha öppnat möjlighet för att i arbetsvärderingen

inlägga en uppskattning även av de extra produktionskostnader, som ett

användande av kvinnlig arbetskraft enligt gjorda erfarenheter ansåges medföra.

I den slutliga, av konferensen antagna texten användes såsom nämnts

uttrycket »the work to be performed», och därmed angives, att värderingen

skulle avse den föreliggande arbetsuppgiften. I punkt 3 av samma artikel

stadgas, att skillnader i lönesatser, vilka motsvara — utan hänsynstagande

till kön — differenser, som fastställts vid en sådan objektiv värdering av

den arbetsuppgift, som skall utföras (the work to be performed), icke

må anses såsom oförenliga med likalönsprincipen. Även i fråga om denna

punkt av artikel 3 önskade man på arbetsgivarhåll, att värderingen skulle

avse den utförda prestationen (the work performed). Anledningen till att

man inom arbetargruppen motsatte sig arbetsgivargruppens formulering och

att majoriteten av regeringsrepresentanterna därvid förenade sig med arbetargruppen

var, att man i en konventionstext vägrade godtaga andra be
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

dömningsgrunder för den kvinnliga arbetskraften i allmänhet än de som

äro brukliga för den manliga arbetskraften.

I fråga om innehållet i konventionen må vidare nämnas, att utskottet ansåg,

att hänsyn borde tagas till i olika länder gällande metoder för fastställande

av löner. Konventionen stadgar därför i punkt 2 av artikel 3, att de

metoder, som böra anlitas vid en objektiv värdering av arbetsuppgiften, må

kunna bestämmas av de för fastställande av lönesatser ansvariga myndigheterna

eller, där lönesatserna fastställas genom kollektivavtal, av vederbörande

parter.

Slutligen föreskriver konventionen i artikel 4, att medlemsstaterna skola

på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer

för genomförandet av konventionens bestämmelser.

Rekommendationen (Bil. D) behandlar metoderna för likalönsprincipens

tillämpning. Till en början angivas vissa områden, inom vilka de

offentliga myndigheterna efter hörande av vederbörande arbetsgivar- och

arbetstagarorganisationer böra vidtaga direkta åtgärder för principens tilllämpning,

nämligen inom den centrala statsförvaltningen ävensom sådana

verksamhetsområden, där lönesättningen regleras eller kontrolleras av det

allmänna. Vidare förordas, att därest så med gällande ordning för fastställande

av lönesatser är förenligt, åtgärder vidtagas genom lagstiftning för en

allmän tillämpning av principen.

Rekommendationen innehåller därefter bestämmelser rörande åtgärder

från det allmännas sida för att trygga eller främja principens successiva

tillämpning. Medlemsstaterna anmodas att, där så är lämpligt, vidtaga åtgärder

för att i samråd med vederbörande arbetsgivares och arbetstagares

organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objektiv

värdering, genom arbetsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift som

skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar utan

avseende å kön.

Olika åtgärder föreslås för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet

samt för att i skilda hänseenden likställa dem med manliga arbetstagare.

Sålunda förordas, att arbetstagare av båda könen erhålla samma eller

likvärdig tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning

och arbetsförmedling samt att kvinnorna uppmuntras att begagna de möjligheter

som i nämnda hänseenden stå till buds. Välfärds- och sociala åtgärder,

svarande mot kvinnliga arbetstagares behov — särskilt sådana med försörjningsplikt

— böra vidtagas, och kostnaderna härför böra bestridas på

sådant sätt, att icke anställandet av kvinnliga arbetstagare hindras. Likställighet

mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga om tillträde till

yrken eller befattningar bör främjas, med vederbörligt beaktande av bestämmelserna

i internationella regleringar och i nationell lagstiftning angående

skydd för kvinnors hälsa och välfärd.

Slutligen framhålles, att intet bör underlåtas för att inför den allmänna

opinionen klargöra skälen för att principen om lika lön för män och kvinnor

för arbete av lika värde bör genomföras.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

11

Vid behandlingen av denna fråga i konferensens plenarsammanträde framlade

regeringsombuden för Australien, Danmark, Indien, Storbritannien och

Sverige ett förslag att konventionen måtte utbytas mot en rekommendation.

Detta förslag förkastades dock med 103 röster mot 08. Konventionen

antogs därefter av konferensen med 105 röster mot 33 med 40 nedlagda

röster. Rekommendationen antogs med 146 röster mot 18, medan 19 ombud

avstodo från att rösta. Av de svenska ombuden nedlade regeringsombuden

sina röster i fråga om såväl konventionen som rekommendationen, medan

arbetarombudet röstade för och arbetsgivarombudet mot antagandet av konventionen

och rekommendationen.

Över denna konvention och rekommendation har delegationen för det

internationella socialpolitiska samarbetet inhämtat yttranden från socialstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, Likalönskommittén, Landsorganisationen,

Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens centralorganisation

(TCO) och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

Socialstyrelsen erinrar om att styrelsen vid avgivande av förslag till

svar å de frågor, som uppställts i Internationella arbetsbyråns rapport i

fråga om likalönsprincipen, redogjort för frågans läge i Sverige. Styrelsen

ansåge sig kunna konstatera, att likalönsprincipen vore accepterad — ehuru

ej i praktiken helt genomförd —- på statsförvaltningens område samt vidare

i fråga om de kommunala tjänstemännen så till vida som att enhetliga löneskalor

tillämpades för män och kvinnor samt dessutom på några få avsnitt

av den kollektivavtalsreglerade arbetsmarknaden. I övrigt förelåge stora

ojämnheter i löneläget mellan manliga och kvinnliga arbetstagare. Även med

beaktande av vad som åtgjorts och alltjämt åtgöres i vårt land i riktning mot

bättre anpassning till en likalönsprincip, ansåge sig styrelsen knappast kunna

tillråda, att vårt land gåve sitt förord till en internationell reglering av mera

tillförbindande slag på detta område.

Styrelsen framhåller vidare, att styrelsen år 1950 avgivit yttrande till delegationen

över det förslag till konvention och rekommendation i ämnet, som

arbetsbyrån utarbetat. Styrelsen hade därvid anfört, att en konvention icke

syntes kunna tillstyrkas för Sveriges vidkommande, och begränsat sig till

att behandla alternativet av en rekommendation i ämnet. I sådant avseende

åberopades, att numera för statsförvaltningens vidkommande riktpunkten

torde vara ett genomförande av likalönsprincipen i största möjliga utsträckning.

De i förslaget till rekommendationen anbefallda åtgärderna berörde

emellertid också områden, där fria förhandlingar ägde rum och där statsmakterna

eljest icke ägde befattning med lönesättningen. Att för sådana områden

lämna bindande utfästelser låt vara i den uttunnade formen av en

rekommendation att verka för likalönsprincipens genomförande ansåges

knappast möjligt, enär varje direkt påverkan från statsmakternas sida på de

kommunala organen eller de fackliga organisationerna skulle strida mot

svensk tradition. Styrelsen underströk emellertid, att utvecklingen på den

svenska arbetsmarknaden syntes gå i riktning mot en utjämning av löneskillnaden

mellan manlig och kvinnlig arbetskraft. Styrelsen gjorde också

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

vissa erinringar mot den i rekommendationen anbefallda metodiken att för

tillämpning av likalönsprincipen anlita en objektiv arbetsvärdering. Det

påpekades, att en arbetsvärdering enligt objektiva normer ännu icke kunde

anses existera och att ett konsekvent genomförande på individuella tjänster

och befattningar av en sådan metod för lönebestämningen syntes komma

att föranleda en genomgripande omgestaltning av det för stora arbetstagargrupper

nu gängse kollektivavtalssystemet.

Styrelsen har icke funnit anledning att ändra sin uppfattning i frågan,

sedan densamma sålunda senast var föremål för styrelsens yttrande. Styrelsen

anser sig därför för närvarande icke kunna förorda anslutning från

svensk sida till den nu i ämnet föreliggande konventionen med åtföljande

rekommendation.

Arbetsmarknadsstyrelsen hänvisar till år 1949 och 1950 avgivna yttranden

i ärendet, vari styrelsen deklarerat sin principiella uppfattning, att arbetsmarknadens

parter skulle vara fria och av lagstiftning obundna i sitt avtalsarbete.

Denna ståndpunkt vidhölle styrelsen, och styrelsen funne därför,

att Sverige ej kunde ratificera konventionen. Styrelsen ansåge, att en lagstiftning

i dessa frågor icke vore förenlig med det hävdvunna kravet på

obundenhet i parternas löneförhandlingar. Däremot kunde en rekommendation

med allmänna riktlinjer för hur en utjämning av obefogade olikheter

i lönesättningen för manlig och kvinnlig arbetskraft skulle kunna uppnås

vara av värde icke minst ur opinionsbildande synpunkt.

I sitt nu avgivna yttrande framhåller styrelsen, att punkterna 6, 7 och 8 i

rekommendationen innefattade riktlinjer för hur likalönsprincipens genomförande

kunde underlättas. Styrelsen hade i sitt yttrande år 1950 anslutit

sig till de synpunkter, som rekommendationen i detta avseende omfattade.

Utan att taga ställning till i övrigt föreslagna åtgärder ville styrelsen sålunda

framhålla rekommendationens värde som pådrivande faktor, när det gällde

att öppna vägen för kvinnorna till nya arbetsområden och vidgade utbildningsmöjligheter

och därmed även till ökade förutsättningar för en utjämning

av löneolikheterna mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.

Likalönskommittén sammanfattar sitt uttalande på följande sätt.

Enligt meddelade direktiv skall kommittén utreda frågan om likalönsprincipens

genomförande inom den egentliga statsförvaltningen och det statsunderstödda

kommunala skolväsendet, d. v. s. inom det statligt reglerade

lönesystemet.

I första hand har kommittén att klarlägga likalönsprincipens innebörd.

Självfallet måste detta problem vara det primära. Först sedan likalönsprincipen

klart definierats, kan man avgöra, i vad mån denna princip är genomförd

i det statliga lönesystemet, om den bör helt genomföras och hur detta

i så fall skall ske.

En definition av likalönsprincipen bör enligt kommitténs mening ske från

rent teoretisk (begreppsmässig) utgångspunkt och utan hänsyn till de synpunkter,

som kunna nödvändiggöra modifikationer vid principens tillämpning

i praktiken. Den oklarhet, som råder om likalönsprincipens innebörd,

och de skiftande definitioner, som framkommit, synas bero på att definitionen

av själva principen influerats av den lönesättning, som man för tillfället

varit beredd att tillämpa. Enligt kommitténs mening bör man klart

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

13

hålla isär likalönsproblemets två skilda moment: att ge en begreppsmässigt

riktig definition av likalönsprincipen och att bestämma i vilken utsträckning

man vill genomföra denna princip.

Rent begreppsmässigt betyder principen om lika lön för man och kvinna

helt enkelt, att man vid lönesättning icke tar någon hänsyn till om arbetstagaren

är man eller kvinna. Kommitténs uppfattning av likalönsprincipens

innebörd överensstämmer sålunda med den i konventionens artikel 2 lämnade

definitionen av begreppet »lika lön för män och kvinnor för arbete av

lika värde» såsom innebärande, att lönesatser fastställas utan åtskillnad

på grund av arbetstagarens kön. Likalönsprincipen betyder enligt kommitténs

mening, att den enskilda kvinnan får samma lön som den enskilde mannen,

om hon fullgör samma arbete, och icke blir lidande på att hon tillhör

en statistiskt lätt avgränsbar grupp, för vilken måhända kan påvisas eif

ogynnsammare genomsnittstal för exempelvis frånvarofrekvens eller yrkesbeständighet.

Så fort man över huvud taget reducerar den enskilda kvinnans

arbetslön på grund av faktorer, som icke ha samband med det av henne själv

utförda arbetet, kan enligt kommittén icke göras gällande, att lönesättningen

sker enligt principen om lika lön för man och kvinna.

Av det sagda framgår, att definitionen av likalönsprincipen bör utgå från

den enskilde individen. Varje definition av likalönsprincipen som tar till utgångspunkt

likställighet i lönehänseende mellan gruppen män och gruppen

kvinnor är enligt kommitténs mening oriktig ur begreppsmässig synpunkt;

den skulle ju betyda, att arbetstagarens egenskap av man eller kvinna i och

för sig finge inverka höjande eller sänkande på lönen. Det är av vikt, att

man vid själva definitionen av principen avstår från att behandla kvinnorna

som grupp, även om man i praktiken icke helt och icke omedelbart kan

komma bort från tidigare generella lönesättningsmetoder.

I konventionens rubrik har åt likalönsprincipen givits formuleringen »lika

lön för män och kvinnor för arbete av lika värde». Vad begreppet arbete av

lika värde innebär synes närmare framgå av konventionens artikel 3, enligt

vilken arbetets värde bör fastställas genom »objektiv värdering» av den arbetsuppgift

som skall utföras. Att det sålunda är arbetsuppgiften och icke arbetstagaren

som skall värdesättas innebär självfallet även att arbete, vilket

utföres endast eller huvudsakligen av kvinnor, skall lönesättas efter samma

grunder som gälla för arbete, vilket endast eller huvudsakligen utföres av

män.

För det statliga lönesystemet skulle kommittén vilja ge likalönsprincipen

formuleringen »lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift»,

vilket synes överensstämma med den definition av likalönsprincipen, som

lämnats i konventionen.

Vilka krav ställer då principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig

arbetsuppgift på det statliga lönesystemet? I vilken utsträckning äro

dessa krav f. n. uppfyllda, dvs. i vad mån är likalönsprincipen genomförd?
1)

Först och främst innebär givetvis likalönsprincipen, att lika lön skall

utgå i samma befattning. Detta är också numera fallet inom såväl den egentliga

statsförvaltningen som det statsunderstödda kommunala skolväsendet.

2) För att principen om lika lön i samma befattning skall bli icke endast

i formell utan även i reell överensstämmelse med likalönsprincipen krävs

även, att befattningar med samma arbetsuppgifter placeras i samma lönegrad

och icke differentieras på högre manliga och lägre kvinnliga. I detta

avseende föreligger avvikelse från likalönsprincipen i fråga om vissa tjänster

vid fångvårdsanst al terna (vaktfru, första vaktfru) och statens sinnessjukhus

(sköterska, första sköterska, översköterska, föreståndarinna, första fö
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

reståndarinna). Oriktigheten av denna lönedifferentiering mellan män och

kvinnor med samma arbetsuppgifter har i olika sammanhang påtalats; ändring

i de kvinnliga tjänsternas lönegradsplacering har dock ansetts böra

anstå i avvaktan på den utredning av likalönsfrågan i dess helhet, som

kommittén haft att verkställa.

3) Den tredje — och viktigaste — konsekvensen av principen om lika lön

för likvärdig arbetsuppgift synes vara, att »kvinnliga» befattningar (härmed

avses nu och i fortsättningen befattningar, som uteslutande eller huvudsakligen

innehavas av kvinnor) skola lönegradsplaceras endast med hänsyn till

arbetsuppgifterna och efter samma grunder som »manliga» befattningar

(dvs. befattningar, som uteslutande eller huvudsakligen innehavas av män).

På denna punkt föreligger det betydelsefullaste avsteget från likalönsprincipen

inom det statliga lönesystemet. Kommittén har kunnat konstatera, att

vissa »kvinnliga» befattningar erhållit en lägre lönegradsplacering än den,

vartill arbetsuppgifterna bort berättiga. Ett specialfall utgöra de »kvinnliga»

befattningarna under 9 lönegraden. Medan det praktiskt taget icke

finnes några »manliga» ordinarie eller extra ordinarie tjänster i lägre lönegrad

än 9, äro under denna lönegrad placerade ett stort antal »kvinnliga»

tjänster, vilkas arbetsuppgifter torde få anses likvärdiga med (i några fall

t. o. m. mera kvalificerade än) de göromål, som åligga vissa grupper av

manliga tjänstemän i 9 lönegraden.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att likalönsprincipen, dvs.

principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift, icke

är genomförd i det svenska statliga lönesystemet och att detta således icke

f. n. står i överensstämmelse med konventionen. Sedan detta faktum fastslagits,

uppställa sig frågorna, om likalönsprincipen bör genomföras i det

statliga lönesystemet och vilka åtgärder som i så fall skulle erfordras.

Kommittén ämnar i sitt betänkande belysa och diskutera de invändningar,

som gjorts och göras mot likalönsprincipen. Härvid kommer kommittén att

bl. a. framlägga undersökningar om de kvinnliga statstjänstemännens frånvarofrekvens,

yrkesbeständighet och pensioneringskostnader. Kommittén har

emellertid kommit till den uppfattningen, att det slutliga målet bör vara

likalönsprincipens fullständiga genomförande i det statliga lönesystemet.

Av kommitténs betänkande kommer att framgå, vilka allmänna förskjutningar

i de »kvinnliga» tjänsternas löneställning, som likalönsprincipens

genomförande skulle påkalla. Däremot kan det självfallet icke ankomma

på kommittén att bedöma, i vilken takt det är möjligt att omändra det

statliga lönesystemet till full överensstämmelse med likalönsprincipen och

sålunda med konventionen om »lika lön för män och kvinnor för arbete av

lika värde».

Landsorganisationen anför följande.

Det är synnerligen oklart vad en svensk ratificering av konventionen

skulle innebära. I artikel 2 säges nämligen: »Varje medlem bör, på sätt

som är förenligt med gällande metoder för fastställande av lönesatser, främja

och i den mån detta är i överensstämmelse med nämnda metoder med

avseende å alla arbetstagare säkerställa tillämpningen av principen om lika

lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.» Vidare säges att principen

må kunna tillämpas genom lag eller kollektivavtal. — Denna text synes

innebära att en ratificering inte medför något åtagande att ändra gällande

ordning för fastställande av lönesatser. Den skulle alltså i och för sig vara

förenlig med den i vårt land och av landsorganisationen ständigt hävdade

principen att lönesättningen ej bör göras till föremål för lagstiftning. Den

form av lika lön, som konventionen avser, är emellertid sådan, att trots

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

15

detta någon svensk ratifikation knappast bör ifrågakomma för närvarande.

Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning, som, med tanke på förhållandena

i vårt land, konstaterat, alt lönesättning efter kön är en principiell

orimlighet, har också framhållit, att »fastställandet av lönesatser utan åtskillnad

på grund av arbetstagares kön» (konventionens definition på lika

lön för arbete av lika värde) förutsätter en mycket betydande omläggning

av de svenska kollektivavtalens lönesystem. En riktig avvägning av lönen

efter arbetsinsatsens värde fordrar nämligen en betydligt ökad grad av individuell

differentiering av lönerna med hänsyn till alla de förhållanden, som

vid sidan av produktionsresultatet per arbetad timme bestämmer detta värde,

närvarofrekvensen, anställningstid i yrket och företaget, mångsidig användbarhet

för olika slags arbeten och andra yrkeskvalifikationer. Man torde

inte kunna räkna med att en sådan omläggning av de löneberäkningsmetoder,

som tillämpas inom de svenska kollektivavtalens ram, kommer till

stånd annat än genom en tidskrävande utvecklingsprocess. Härvid må påpekas,

att en strävan till sådan ökad differentiering av lönesättningen på

sina håll börjat framträda även som ett resultat av den fulla sysselsättningen.

Så länge enhetliga lönesatser för stora grupper gälla som allmän

regel i avtalen, blir det dock en praktisk nödvändighet (trots den principiella

orimligheten av lön efter kön) att fastställa olika lönesatser för män

och kvinnor för att i stort sett erhålla en löneavvägning, som gör lönekostnaden

för arbetets utförande lika stor vare sig män eller kvinnor utför arbetet.

I detta läge har landsorganisationen funnit det riktigare att genom

en generell minskning av löneklyftan främja en utjämning mellan manliga

och kvinnliga löner i allmänhet; en tillämpning av konventionens definition

på lika lön skulle däremot — även om den principiellt är eftersträvansvärd

— vara till fördel endast för ett fåtal kvinnliga arbetare men i övrigt snarast

verka ofördelaktigt för kvinnorna genom att hindra eller begränsa deras

möjligheter att erhålla arbete på eftersträvade arbetsområden. Landsorganisationen,

som begreppsmässigt kan ansluta sig till konventionens definition

»lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde», kan med hänsyn

till det nu anförda om den praktiska tillämpningen av konventionen

icke tillstyrka konventionens ratificering från svensk sida.

I rekommendationen rörande åtgärder för likalönsprincipens genomförande

påyrkas först dess tillämpning i allmän tjänst och i av samhället

ägda eller kontrollerade företag. Under förutsättning av en sådan utformning,

att lönesättningen verkligen anknyter till arbetsinsatsens varierande

värde, skulle landsorganisationen välkomna åtgärder från samhällets sida

för likalönsprincipens mera systematiska tillämpning på ifrågavarande område.

I den mån rekommendationen går ut på lagstiftning rörande den allmänna

arbetsmarknadens löner avstyrkes den av landsorganisationen.

Såsom ovan anförts utgör rekommendationens punkt 4 b) — en successiv

minskning av skillnaden i lönesatserna för män ocli kvinnor för arbete av

lika värde — den framgångslinje, som landsorganisationen för närvarande

främst söker stimulera. I representantskapets senaste lönepolitiska rekommendation,

liksom i flera tidigare, uppmanas fackförbunden att vid de förestående

avtalsförhandlingarna genomföra en sådan minskning.

I punkt 5 rekommenderas »objektiv värdering, genom arbetsanalys eller

på annat sätt, av den arbetsuppgift, som skall utföras». Landsorganisationen

vill med anledning härav framhålla, alt frågan om riktig löneavvägning

mellan män och kvinnor icke endast sammanhänger med värdet av de

olika arbetsuppgifterna ulan med det olika personliga förhållningssätt till

arbetet, som män och kvinnor enligt erfarenhet i allmänhet ådagalägga. 1

den mån eu mera systematisk arbetsvärdering kommer i tillämpning, något

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 47.

som i och för sig kan tänkas bli fallet, kan den få en viss betydelse för kvinnolönefrågans

lösning.

I punkt 6 rekommenderas en serie åtgärder för befrämjande av kvinnans

likställighet på arbetsmarknaden. Någon översikt av behovet av reformer i

det rådande tillståndet på detta område i vårt land synes icke i detta sammanhang

behöva lämnas. Landsorganisationen får endast framhålla, att ett

särskilt organ — arbetsmarknadens kvinnonämnd — tillsatts gemensamt

av landsorganisationen och arbetsgivareföreningen för att följa och befrämja

utvecklingen i önskvärd riktning.

Beträffande punkterna 7 och 8 har landsorganisationen ingen erinran.

Svenska arbetsgivareföreningen erinrar, att de spörsmål som behandlas

1 konventionen i Sverige regleras av arbetsmarknadsparterna själva och

alltså icke böra göras till föremål för lagstiftning. Det vore sålunda — såvitt

föreningen kunde finna — för Sveriges del uteslutet att tillträda konventionen.

Definitionen på begreppet lön i artikel 1 föranledde icke någon föreningens

erinran.

Föreningen motsatte sig, att statsmakterna — såsom förutsattes i artikel

2 — skulle trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde. Föreningen och landsorganisationen vore

eniga om att frågan om en lämplig löneavvägning mellan män och kvinnor

skulle på sedvanligt sätt lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens

parter utan statsingripande.

Föreningen vore för närvarande icke beredd att avgiva någon deklaration

rörande lämpligheten av att lägga arbetsvärdering till grund för löncsättning.

Frågan om arbetsvärderingens utnyttjande vid lönesättning vore

sedan någon tid tillbaka föremål för arbetsmarknadsparternas uppmärksamhet.

Vad sålunda uttalats rörande konventionen gällde i tillämpliga delar även

rekommendationen. Föreningen ville slutligen erinra om att arbetsmarknadens

topporganisationer inrättat ett särskilt organ, benämnt arbetsmarknadens

nämnd för kvinnofrågor, som bland annat hade till uppgift att

följa utvecklingen på de områden, som omnämndes i punkt 6 i rekommendationen.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att en ratificering av konventionen

icke skulle stå i överensstämmelse med svensk praxis rörande arbetsmarknaden.

Visserligen angåves i konventionens artikel 2, fortsätter organisationen,

att likalönen skulle genomföras på sätt som vore förenligt med

gällande ordning för fastställande av lönesatser på grundval av nationell lagstiftning,

i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön eller

genom kollektivavtal eller genom några av dessa principer i förening. Den

svenska arbetsmarknaden kännetecknades av att statsmakterna icke genom

lagstiftningsåtgärder ingrepe på något sätt i lönesättningen. Ej heller hade

statsmakterna någon möjlighet att påverka kollektivavtalens utformning

eller verka för att innehållet i desamma utformades på ett speciellt sätt. Organisationen

hade i andra sammanhang, när det gällt andra internationella

konventioner, hävdat den uppfattningen, att en ratificering på grundval av

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

17

kollektivavtal principiellt icke vore en lämplig ordning för internationell

lagstiftning. Det torde vara omöjligt för arbetsbvrån att kontrollera, att en

konvention i så fall koinme att efterlevas. Det måste också vara särdeles

svårt i en sådan fråga som likalönsfrågan. Med hänsyn till svensk arbetsmarknadspraxis

funne organisationen sålunda, att en ratificering av konventionen

icke borde ifrågakomma. De principer, som uppställdes i konventionen,

borde emellertid i stor utsträckning kunna vara vägledande för arbetsmarknadens

parter och för åtgärder från statsmakternas sida på det område,

där staten fastställde lönerna.

Organisationen säger sig icke ha något att erinra mot den i artikel 1 givna

definitionen av likalönsprincipen. Ej heller kunde bestämmelsen i artikel

3 (jämfört med rekommendationens punkt 5) i och för sig föranleda någon

erinran, men organisationen ville samtidigt framhålla, att ett genomförande

av likalönsprincipen på svensk arbetsmarknad icke ensidigt syntes kunna

grundas på den arbetsvärderingsprincip som angåves i artikel 3. När större

erfarenheter vunnits rörande arbetsvärderingen som sådan, borde ett användande

härav verksamt kunna bidraga till likalönsfrågans lösning.

I fråga om de i rekommendationen intagna bestämmelserna om likalönsprincipens

genomförande och de åtgärder, som i detta avseende krävdes,

vore de uppställda bestämmelserna i stort sett i överensstämmelse med vad

som från tjänstemannaorganisationerna i olika sammanhang hävdats i anslutning

till diskussionen om likalönsfrågan. Organisationen ville härvid

särskilt understryka de i punkt 6 intagna bestämmelserna om att åtgärder

skola vidtagas för att ge arbetstagare av båda könen samma tillgång till yrkesvägledning

eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och arbetsförmedling

m. m.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund utgår ifrån att konventionen icke kommer

att ratificeras för Sveriges del, då ett statligt ingripande av den art som

avses i konventionen icke torde vara tänkbart i vårt land, där arbetsmarknadens

parter gjorde anspråk på fri förhandlings- och avtalsrätt. Konventionen

och rekommendationen torde emellertid, fortsätter förbundet, komma

att bli av väsentlig betydelse vid framtida ställningstagande till däri behandlade

frågor såväl när det gällde den statliga som den kommunala och

privata arbetsmarknaden. För den händelse riksdagen vid ifrågavarande

ärendes behandling i princip anslöte sig till rekommendationens innehåll

måste detta innebära, att riksdagen även accepterade innebörden av den

konvention, vars tillämpning rekommendationen avsåge.

Förbundet anser definitionen i konventionens artikel 1 a) och b) vara

fullt tillfredsställande utformad. Bestämningen av uttrycket »lön;-, som av

arbetsgivaren utgives till arbetstagaren, till att avse lönesatser, som fastställts

utan åtskillnad på grund av arbetstagarens kön, täckte helt den lika

lön för lika eller likvärdiga arbetsuppgifter, som förbundet åsyftade i sitt år

1949 avgivna svar till delegationen. Med hänsyn till vad förbundet framhållit

angående konventionens och rekommendationens betydelse även för en

icke ratificerande medlem, förväntade förbundet, att riksdagen vid sin behandling

av de frågor, som sammanhängde med artikel 2 punkt 1 koinme

2 Ilihiinij till riksdagens protokoll 19M. 1 samt. Nr 47.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

alt intaga en positiv hållning. Enligt förbundets uppfattning borde det vara

en självklar sak, att riksdagen anslöte sig till rekommendationens punkt

1 a), innebärande tryggandet av tillämpningen av principen om lika lön för

män och kvinnor för arbete av lika värde beträffande samtliga anställda

inom den centrala statsförvaltningen. Vid 1925 års riksdag genomfördes

likalönen inom statsförvaltningen i princip; ett reellt genomförande torde

vara det sätt, varpå Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen

bäst främjade tillämpningen för andra grupper av principen om

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde enligt konventionens

definition i artikel 1.

Att en objektiv värdering sker av den arbetsuppgift, som skall utföras (the

work to be performed) genom arbetsanaiys eller på annat sätt enligt metoder,

varom överenskommelse träffas mellan arbetsgivares och arbetstagares

organisationer, utan avseende ä arbetstagares kön (konventionens artikel

3, rekommendationens punkt 5) anser förbundet vara en framkomlig väg.

Förbundet erinrar dock om sitt uttalande i tidigare yttrande, att rörlighet

och anpassning efter aktuella förhållanden måste anses vara i hög grad nödvändiga

krav på system för arbetsvärdering.

Förbundet godtager rekommendationens punkt 6 a) och b) att yrkesvägledning

och arbetsförmedling böra utövas fullt objektivt och oavsett kön

endast med hänsyn till individens anlag, intressen och begåvning samt att

män och kvinnor böra ha samma tillgång till yrkesutbildning. Till punkt

ö c) ansluter sig förbundet i princip och uttalar, att förbundet vid upprepade

tillfällen och i olika sammanhang framhållit angelägenheten av att

välfärds- och sociala åtgärder vidtagas för att för arbetstagare underlätta

hemarbete och barneftersyn samt vården om sjuka och gamla. Förbundet

understryker, att vid planeringen av välfärds- och sociala åtgärder icke

bör förloras ur sikte, att vården om barn samt gamla och sjuka anhöriga

tillkommer arbetstagare av båda könen och att den ansvarsbörda, som traditionsmässigt

ålägges kvinnorna, bör reduceras till riktiga proportioner.

Beträffande punkt 6 d) påpekar förbundet, att enligt den svenska regeringsformens

bestämmelser likställighet råder mellan män och kvinnor i

avseende å tillträde till statliga tjänster och befattningar. Förbundet vill dock

icke underlåta att i avseende å bestämmelser angående skydd för kvinnors

hälsa och välfärd uttala, att förbundet liksom tidigare hävdar, att särbestämmelser

eller särlagstiftning beträffande kvinnor i princip icke skola förekomma.

Till rekommendationens punkt 7) och 8) ansluter sig förbundet helt.

För egen del har delegationen anfört följande. Av de till delegationen

avgivna yttrandena över konventionen angående lika lön för män och kvinnor

för arbete av lika värde framginge, att samtliga hörda myndigheter och

organisationer vore av den uppfattningen, att konventionen icke borde tillträdas

av Sverige. Delegationen anslöte sig till denna uppfattning, framför

allt med hänsyn till att en ratificering av konventionen skulle innebära ett

frångående av den hittills allmänt godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens

parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar

träffa överenskommelser om löneförhållanden.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Moj.ts proposition nr 47.

19

I fråga oin rekommendationen uttalas, att densamma i punkt (> innehåller

vissa riktlinjer rörande sysselsättnings- och socialpolitiska åtgärder

för underlättandet av likalönsprincipens tillämpning, vilka i stort sett sainmanfölle

med dem som från svenskt håll hävdats under den tidigare konferensbehandlingen

av likalönsspörsmålet. Det torde kunna förutsättas, att

dessa riktlinjer liksom rekommendationens övriga bestämmelser, i den mån

detta kunde befinnas lämpligt och önskvärt, komme att beaktas av arbetsmarknadens

parter, bl. a. av arbetsmarknadens nämnd för kvinnofrågor,

vilken nyligen upprättats av Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen

gemensamt. Vad beträffade frågan huruvida rekommendationens

bestämmelser borde beaktas vid lönesättningen för statsanställda, torde

överväganden härutinnan lämpligen böra ske i samband med att ställning

tages till Likalönskommitténs i en nära framtid förväntade utredning. Med

hänsyn till vad sålunda anförts ävensom till den av delegationen intagna

ståndpunkten till frågan om svensk ratificering av konventionen i ämnet

funne delegationen några särskilda åtgärder från statsmakternas sida med

anledning av rekommendationen icke för närvarande påkallade.

Departementschefen.

I fråga om en svensk anslutning Lill konventionen angående lika lön för

män och kvinnor för arbete av lika värde har jag samma uppfattning som

delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet och jag avstyrker

följaktligen, att konventionen ratificeras av Sverige.

Rekommendationen i ämnet uppdrager bl. a. vissa riktlinjer i fråga om

"åtgärder, ägnade att främja könens likställighet på arbetsmarknaden. I likhet

med arbetsmarknadsstyrelsen vill jag framhålla rekommendationens

värde som pådrivande faktor, när det gäller att skapa ökade förutsättningar

för en utjämning av löneolikheterna mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.

Vad rekommendationen härvidlag i detalj innehåller bör övervägas av arbetsmarknadens

parter, särskilt det organ — arbetsmarknadens nämnd för

kvinnofrågor — som tillsatts av Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen

gemensamt. Några åtgärder från statsmakternas sida med

anledning av rekommendationen finner jag med hänsyn härtill icke för närvarande

påkallade.

Vad slutligen beträffar frågan huruvida här förevarande internationella

reglering bör särskilt beaktas i samband med lönesättningen för statsanställda,

finner jag i likhet med delegationen, att bedömandet av denna fråga bör

anstå till dess den statliga kommitté — Likalönskommittén — som sysslar

med hithörande spörsmål redovisat resultatet av sitt utredningsarbete.

Rekommendation (nr 91) angående kollektivavtal samt rekommendation

(nr 92) angående frivillig förlikning och skiljedom.

Frågan om eu internationell reglering av kollektivavtal samt frivillig

förlikning och skiljedom hade varit föremål för en första behandling vid

1950 års sammanträde med arbetskonferensen. På grundval av de diskus
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

sioner, som förts i frågan vid nämnda sammanträde, hade arbetsbyrån utarbetat

förslag till två särskilda rekommendationstexter, ett beträffande

kollektivavtal och ett beträffande frivillig förlikning och skiljedom, vilka

tillställts medlemsstaternas regeringar för yttrande. Dessa texter förelädes

1951 års konferens, med beaktande av de mot texterna från olika regeringar

framförda erinringarna. Båda textförslagen hänvisades till samma

konferensutskott.

Vad först beträffar utskottsbehandlingen av rekommendationen

angående kollektivavtal (Bil. E) må följande anföras.

Utskottet konstaterade, att djupgående skiljaktigheter förefunnes mellan

olika länder i fråga om de system och den praxis, som tillämpades beträffande

kollektivavtal. Med hänsyn härtill sökte utskottet utforma vissa principer,

vilka vore tillräckligt smidiga för att kunna allmänt godtagas och

vilka skulle kunna bringas i tillämpning i vissa länder av arbetsmarknadens

parter, i andra länder genom lagstiftning.

Arbetsbyrån hade med hänsyn till förhandlingarna vid 1950 års konferens

samt till innehållet i de från regeringarna mottagna svaren föreslagit,

att den internationella regleringen skulle erhålla form av en rekommendation.

Ehuru inom utskottet vissa röster höjdes för konventionsformen, ansåg

likväl majoriteten, att eu rekommendation vore lämpligare inom ett

område, där relationerna mellan arbetsmarknadens parter i ett stort antal

länder bestämdes av frivilliga överenskommelser snarare än av lagstiftningsåtgärder.

Denna åsikt vann stöd av konferensen.

Rekommendationens bestämmelser — vilka äro avsedda att genomföras

av de berörda parterna eller av de offentliga myndigheterna i enlighet med

vad som må befinnas lämpligt med hänsyn till de nationella förhållandena

— kunna sammanfattas på följande sätt.

Anordningar böra träffas, antingen på överenskommelsens väg eller genom

lagstiftning, i enlighet med vad som må befinnas lämpligt med hänsyn

till landets förhållanden, för förande av förhandlingar om samt avslutande,

revision eller förlängning av kollektivavtal eller för att vara parterna till

hjälp vid förhandlingar om samt avslutande, revision eller förlängning av

kollektivavtal. Dylika anordningars organisatoriska uppbyggnad, deras arbetssätt

och uppgifter böra bestämmas genom överenskommelser mellan

parterna eller genom den nationella lagstiftningen.

Med uttrycket »kollektivavtal» avses i rekommendationen varje skriftligen

upprättat avtal rörande arbetsförhållanden och anställningsvillkor,

vilket slutits mellan eu arbetsgivare, en grupp av arbetsgivare eller en eller

flera arbetsgivarorganisationer, samt en eller flera representativa arbetarorganisationer,

eller, om sådana organisationer icke finnas, av arbetarnas

i enlighet med den nationella lagstiftningen vederbörligen valda och befullmäktigade

representanter. Vad i denna definition förekommer bör i intet

avseende tolkas såsom innebärande erkännande av någon arbetarsammanslutning,

som bildats eller finansieras av arbetsgivare eller deras representanter

eller står under dessas bestämmande inflytande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

1 fråga om kollektivavtals verkningar föreskriver rekommendationen, att

kollektivavtal bör vara bindande för undertecknarna därav ävensom för

dem, ä vilkas vägnar avtalet, är slutet. Arbetsgivare och arbetare, som äro

bundna av ett kollektivavtal, böra icke kunna i anställningsavtal intaga

bestämmelser, som äro stridande mot vad i kollektivavtalet föreskrives;

sådana bestämmelser böra anses ogiltiga och automatiskt ersatta av motsvarande

bestämmelser i kollektivavtalet. Bestämmelser i anställningsavtal,

vilka äro för arbetarna mera förmånliga än de i ett kollektivavtal upptagna,

böra likväl icke anses strida mot kollektivavtalet. Dessa bestämmelser

rörande kollektivavtals verkningar böra icke anses påkalla lagstiftningsåtgärder,

om ett effektivt iakttagande av bestämmelserna i kollektivavtal

är säkerställt av parterna. Rekommendationen stadgar vidare, att

bestämmelserna i ett kollektivavtal böra äga tillämpning å alla arbetare,

som tillhöra därav berörda kategorier och äro anställda i de av avtalet omfattade

företagen, såvida icke annat uttryckligen stadgas i avtalet.

I fråga om utvidgning av kollektivavtalets tillämpningsområde stadgas

följande. Där med beaktande av hävdvunnet bruk i fråga om kollektivavtal

så befinnes lämpligt böra åtgärder, vilka skola bestämmas genom den nationella

lagstiftningen och anpassas efter förhållandena i varje land, vidtagas

för att utvidga tillämpningen av samtliga eller vissa bestämmelser i

ett kollektivavtal till att omfatta alla arbetsgivare och arbetare inom avtalets

industriella och geografiska tillämpningsområde. Rekommendationen

förordar, att den nationella lagstiftningen må göra utvidgningen av ett

kollektivavtals tillämpningsområde beroende av, bland andra, följande villkor,

nämligen att avtalet redan omfattar berörda arbetsgivare och arbetare

till ett antal, som enligt vederbörande myndighets uppfattning är tillräckligt

representativt, att framställning om utvidgning av avtalets tillämpningsområde

i regel skall göras av en eller flera arbetar- eller arbetsgivarorganisationer,

vilka äro parter i avtalet samt alt tillfälle bör beredas de arbetsgivare

och arbetare, på vilka avtalet efter utvidgning skulle komma att bli

tillämpligt, att före en dylik utvidgning avgiva yttrande.

Tvister rörande tolkning av kollektivavtal böra avgöras genom ett lämpligt

förfarande, som fastställts antingen genom överenskommelse mellan

parterna eller genom lagstiftning.

övervakningen av kollektivavtals tillämpning bör säkerställas av de arbetsgivar-

och arbetarorganisationer, som äro parter i avtalen, eller av organ,

som för detta ändamål redan finnas i vederbörande land eller som

upprättas i sådant syfte.

Slutligen stadgar rekommendationen, att den nationella lagstiftningen,

bland annat, må kunna innehålla bestämmelser rörande dels skyldighet för

arbetsgivare, som äro bundna av kollektivavtal, alt vidtaga lämpliga åtgärder

för att bringa till vederbörande arbetares kännedom texterna till

de kollektivavtal, vilka äro tillämpliga å deras företag, dels registrering eller

deposition av kollektivavtal samt alla däri sedermera vidtagna ändringar,

dels ock eu minimiperiod, under vilken kollektivavtal, såvida icke an
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Knngl. Maj.ts proposition nr 47.

norlunda stadgas i avtalet, skola anses vara bindande, därest icke avtalet

tidigare ändras eller upphäves av parterna.

Då den av utskottet antagna texten framlades inför konferensen förklarades

från arbetsgivargruppens sida, att arbetsgivarna icke kunde stödja

förslaget till rekommendation, emedan dess bestämmelser i viss mån inkräktade

på friheten att sluta kollektivavtal. Rekommendationen antogs enhälligt

med 152 röster, medan 29 ombud avstodo från att rösta. De svenska

regerings- och arbetaroinbuden röstade för rekommendationen, medan arbetsgivarombudet

nedlade sin röst.

Vad härefter angår utskottsbehandlingen av reko in mendatio n e n

angående frivillig förlikning och skiljedom (Bil. F) må

nämnas, att utskottet till grund för sitt arbete lade det av arbetsbvrån utarbetade

textförslaget men vidtog två viktiga ändringar i detsamma. För det

första antog utskottet ett av det sydafrikanska regeringsombudet framlagt

förslag att en artikel, i vilken förordades att vederbörande arbetsgivare och

arbetare borde vara representerade ä alla stadier i förlikningsförfarandet,

skulle utgå. Härigenom sökte utskottet förläna texten större smidighet men

klargjorde samtidigt, att det ingalunda vore meningen att utesluta parterna

från deltagande i förfarandet. För det andra beslöt utskottet, i syfte att

understryka förliknings- och skiljedomsförfarandenas fakultativa karaktär,

att till texten foga ett stadgande av innebörd, att bestämmelserna i rekommendationen

i intet avseende finge tolkas såsom innebärande eu begränsning

i rätten till arbetsnedläggelse.

Rekommendationens bestämmelser — vilka äro avsedda att genomföras

av de berörda parterna eller av de offentliga myndigheterna i enlighet med

vad som må befinnas lämpligt med hänsyn till de nationella förhållandena

— kunna sammanfattas på följande sätt.

Anordningar för frivillig förlikning, lämpade efter förhållandena i vederbörande

land, böra ställas till förfogande för att bidraga till förebyggande

och biläggande av tvister rörande arbetsförhållanden. I de fall då i de frivilliga

förlikningsanordningarna representation beredes parterna, böra arbetsgivare

och arbetare vara företrädda till lika antal. Förlikningsförfarandet

bör vara avgiftsfritt och inriktat på att nå snabba avgöranden; varje

eventuell tidsfrist för förhandlingarna bör fastställas på förhand och göras

så kort som möjligt. Förhandlingsförfarandet bör kunna inledas antingen

på initiativ av endera av parterna i tvisten eller cx officio av vederbörande

förlikningsorgan.

Då en tvist hänskjutits till förlikningsförfarande med samtycke av alla

berörda parter, böra dessa anmodas att avhålla sig från att vidtaga arbetsinställelse

under den tid förfarandet pågår, överenskommelser, som parterna

må träffa under förlikningsförfarandet eller såsom ett resultat därav,

böra upprättas skriftligen och anses såsom likvärdiga med kollektivavtal,

ingångna på vanligt sätt.

Då en tvist hänskjutits till skiljedom för slutligt avgörande med samtycke

av alla berörda parter, böra dessa anmodas att avhålla sig från att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

23

vidtaga arbetsinställelse under den tid skiljedomsförfarandet pågår samt

att godtaga skiljedomen.

Slutligen stadgas, såsom redan i det föregående framhållits, att bestämmelserna

i rekommendationen i intet avseende inå tolkas såsom innebärande

en begränsning i rätten till arbetsnedläggelse.

Rekommendationen antogs av konferensen enhälligt med 17(> röster med

2 nedlagda röster. Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationens

antagande.

Över förevarande båda rekommendationer bär delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet inhämtat yttranden från socialstyrelsen,

Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens

centralorganisation.

Socialstyrelsen hänvisar till ett år 1950 avgivet yttrande rörande av arbetsbyrån

utarbetade förslag till rekommendationer i ämnet. Styrelsen hade därvid

anfört, att någon anledning till särskild erinran från svensk sida icke syntes

föreligga mot de båda rekommendationsförslagen utom i ett avseende,

nämligen beträffande förslaget till rekommendation angående kollektivavtal,

punkt 3, tredje stycket. I nämnda stycke föreskreves nämligen, att bestämmelser

i ett anställningskontrakt, som vore fördelaktigare för arbetarna än

de, som föreskreves i ett kollektivavtal, icke skulle anses strida mot kollektivavtalet.

Som styrelsen närmare utvecklat i yttrandet, måste den föreslagna

föreskriften anses stå i strid med grunderna för vår lagstiftning om

kollektivavtal och den i enlighet med denna lagstiftning utbildade rättspraxis.

Styrelsen hade — i syfte att få betänkligheterna mot anslutning till

en blivande rekommendation i ämnet hävda — föreslagit, att ifrågavarande

föreskrift skulle uppmjukas genom ett tillägg av förslagsvis följande lydelse:

»------, där ej parterna vid kollektivavtalets träffande utgått från att sådan

avvikelse ej är medgiven» eller »-----där ej av kollektivavtalets orda
lydelse

eller omständigheterna vid dess träffande annat framgår.»

1 den antagna rekommendationen har, fortsätter styrelsen, ifrågavarande

föreskrift (punkt 3, stycke 3) upptagits i oförändrad lydelse. Emellertid

hade som ett nytt fjärde stycke i samma punkt tillfogats: »Om ett effektivt

iakttagande av bestämmelserna i kollektivavtal är säkerställt av parterna,

bör vad i föregående stycken stadgats icke anses påkalla lagstiftningsåtgärder.

» Detta tillägg innebure som synes icke någon uppmjukning av föreskriften

under tredje stycket såvitt anginge en redan existerande lag, som strede

mot den ifrågavarande föreskriften.

Under åberopande av det anförda tillstyrker styrelsen, att Sverige förklarar

sig berett följa de båda ifrågavarande rekommendationerna, dock med

reservation för föreskriften under punkt 3, stycke 3.

Landsorganisationen anmärker, att rekommendationen angående kollektivavtal

innehåller vissa bestämmelser, som äro oförenliga med här i landet

tillämpad ordning. Så vore exempelvis fallet med bestämmelsen i punkt 1,

att de där avsedda organen icke blott skulle äga att biträda parterna vid slutande

av kollektivavtal utan också själva kunna direkt avsluta sådant av
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

tal. Än mera gällde det sagda om det i punkt 2 uppställda representativitelsvillkorot

för arbetarorganisations rätt att ingå kollektivavtal. Oförenlig

med svenska kollektivavtalsrättsliga principer vore ytterligare bl. a. bestämmelsen

i punkt 5 om allmängiltigförklaring av kollektivavtal.

Vad anginge rekommendationen i övrigt saknades med hänsyn till den

svenska lagstiftningen på området anledning för vårt land att vidtaga några

ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Vad sist sagts gällde, yttrar Landsorganisationen slutligen, även rekommendationen

om frivillig förlikning och skiljedom.

Svenska arbetsgivareföreningen anför beträffande rekommendationen angående

kollektivavtal följande.

I den inledande bestämmelsen I 1. 1) säges, alt anordningar lämpade efter

de i varje enskilt land rådande förhållandena böra träffas antingen på överenskommelsens

väg eller genom lagstiftning i enlighet med vad som må befinnas

lämpligt med hänsyn till landets förhållanden för förande av förhandlingar

etc. På grund av förbehållen i denna bestämmelse och då det

gäller en rekommendation, synes behov av ändring av vår kollektivavtalslagstiftning

ej uppkomma genom rekommendationen. Föreningen vill dock erinra

om följande avvikelser från svensk kollektivavtalsrätt.

Enligt rekommendationens definition på kollektivavtal [rekommendationens

del II, punkt 2, 1)] fordras såsom ett alternativ att på arbetarsidan representativ

arbetarorganisation är avtalsslutande part. Den svenska kollektivavtalslagen

kräver ej, att organisationen är representativ.

Under III 3. 3) upptages följande stadgande »Bestämmelser i anställningsavtal,

vilka äro för arbetarna mera förmånliga än de i ett kollektivavtal

upptagna böra icke anses strida mot kollektivavtalet». Någon motsvarande

bestämmelse finnes ej i svensk rätt och bör ej heller upptagas. Det är av

stor vikt, att man håller sig enbart till huvudregeln som föreskriver att bestämmelser

i enskilt arbetsavtal, som strida mot kollektivavtalet, äro ogiltiga.

Eu bestämmelse i anställningsavtalet, som är för arbetaren mera förmånlig

än kollektivavtalet, kan nämligen vara stridande mot kollektivavtalet.

Om en sådan anställningsklausul tillätes bryta kollektivavtalets regel,

skulle kollektivavtalet få alltför liten betydelse. Ett exempel må anföras. För

en grupp arbetstagare träffas för första gången ett kollektivavtal, innebärande

i huvudsak förbättrade villkor för de anställda. Parterna äro överens om

att vissa förmåner skola bortfalla för att förbättringar i andra hänseenden

skola möjliggöras. Enligt rekommendationen skulle arbetstagarna kunna

vägra att avstå från de åsyftade förmånerna.

Bestämmelserna om att ett kollektivavtals tillämpningsområde bör kunna

utvidgas genom myndighets beslut (IV.) äro främmande för svensk rätt.

Däremot kan kollektivavtal mången gång bilda underlaget för en sedvänja,

som är rättsligt bindande.

Beträffande rekommendationen angående frivillig förlikning och skiljedom

erinrar föreningen i anslutning till avd. I, punkt 3, 1) av rekommendationen,

att den svenska lagstiftningen icke föreskriver några särskilda tidsfrister

för förhandlingar. Dylika regler äro ej heller önskvärda enligt föreningens

uppfattning.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att de i rekommendationen

angående kollektivavtal intagna reglerna icke på alla punkter överens
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

25

stämma med svensk lagstiftning på området. Det kunde sålunda påpekas,

att bestämmelsen i punkt 2 om att arbetstagarorganisation skall vara representativ

för att förutsättning skall föreligga för att ingå kollektivavtal

icke överensstämde med svensk rätt. Vidare kunde bland annat nämnas

bestämmelserna i avd. IV om utvidgning av kollektivavtals tillämpningsområde.

Organisationen funne icke skäl föreligga att med anledning av föreliggande

rekommendation om kollektivavtal vidtaga några ändringar i gällande

svensk rätt. Detsamma gällde beträffande rekommendationen om frivillig

förlikning och skiljedom.

För egen del uttalar delegationen i anslutning till de avgivna yttrandena,

att rekommendationen angående kollektivavtal på flera punkter vore oförenlig

med i Sverige tillämpad ordning. Detta gällde framför allt i fråga om

bestämmelsen, att i rekommendationen avsedda organ själva skulle kunna

sluta kollektivavtal (punkt 1:1), representativitetsvillkoret för arbetarorganisationers

rätt att ingå kollektivavtal (punkt 2: 1), stadgandet att bestämmelser

i anställningsavtal, vilka vore för arbetarna mera förmånliga än de i

ett kollektivavtal upptagna, icke borde anses strida mot kollektivavtalet

(punkt 3: 3) samt bestämmelserna om utvidgning av kollektivavtals tillämpningsområde

(punkt 5). Skäl torde icke föreligga att vidtaga sådana ändringar

i gällande svensk lagstiftning eller praxis, att rekommendationens nu

angivna bestämmelser uppfylldes. Vad anginge rekommendationen i övrigt

torde med hänsyn till den svenska lagstiftningen på området anledning saknas

alt för vart lands del vidtaga några ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Det sist sagda gäller enligt delegationens mening jämväl rekommendationen

angående frivillig förlikning och skiljedom.

Departementschefen.

Med hänvisning till vad delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet anfört finner jag anledning icke föreligga för Sveriges del

att vidtaga några åtgärder med anledning av rekommendationen angående

kollektivavtal eller rekommendationen angående frivillig förlikning och skiljedom.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition

med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,

av Internationella arbetsorganisationens konferens år 1951

vid dess trettiofjärde sammanträde antagna konventioner och

rekommendationer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

./. O. W i dman.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Knngl. Maj:ts proposition nr 47. (Bilagor).

Bilaga A.

Konvention (nr 99) angående ordning för fastställande

av minimilöner inom jordbruket.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående ordning för fastställande

av minimilöner inom jordbruket, vilken fråga utgör den åttonde punkten

på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av eu internationell

konvention,

antager denna den tjugoåttonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett

följande konvention, som skall benämnas »konvention angående ordning

för fastställande av minimilöner (jordbruk), 1951» [Minimum Wage Fixing

Machinery (Agriculture) Convention, 1951].

Artikel i.

1. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, som ratificerar

denna konvention, förbinder sig att införa eller upprätthålla en lämplig ordning

för fastställande av minimilönesatser för arbetare, anställda i jordbruksföretag

och därmed sammanhörande likartade verksamhetsgrenar.

2. Varje medlem, som ratificerar denna konvention, äger att, efter samråd

med vederbörande mest representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationer,

där sådana finnas, bestämma å vilka företag, verksamhetsgrenar och arbetstagarkategorier

den i föregående moment avsedda ordningen för fastställande

av minimilöner skall tillämpas.

3. Vederbörande myndighet må från tillämpningen helt eller delvis av

bestämmelserna i denna konvention utesluta arbetstagarkategorier, å vilkas

anställningsvillkor nämnda bestämmelser icke äro tillämpliga, exempelvis

medlemmar av jordbrukarens familj, som äro anställda hos honom.

Artikel 2.

1. Genom nationell lagstiftning, kollektivavtal eller skiljedom må medgivas,

att minimilön delvis får utgå in natura i sådana fall, då detta överensstämmer

med sedvänja eller eljest är önskvärt.

2. I de fall, då det medgivits att minimilön delvis får utgå in natura, skola

lämpliga åtgärder vidtagas för att garantera

a) att förmånerna i fråga äro till gagn för arbetaren och hans familj

och ägnade att tillgodose deras personliga behov; samt

b) att det värde, som åsättes sådana förmåner, överensstämmer med

rätt och billighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:In proposition nr 47. (Bilagor).

Artikel 3.

1. Varje medicin, som ratificerar denna konvention, äger att, med iakttagande

av i följande moment stadgade villkor, besluta rörande ordningen för

fastställande av minimilöner ävensom meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter.

2. Innan beslut fattas, skall ingående samråd äga rum med vederbörande

mest representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana

finnas, ävensom i övrigt med personer, som på grund av sitt yrke eller sin

verksamhet äro särskilt skickade härför och vilka vederbörande myndighet

finner lämpligt att i sådant syfte anlita.

3. Vederbörande arbetsgivare och arbetare skola medverka vid fastställandet

av minimilöner eller konsulteras eller äga rätt att yttra sig därom,

under de former och i den utsträckning den nationella lagstiftningen bestämmer,

dock städse på lika villkor.

4. Fastställda minimilönesatser skola vara bindande för vederbörande arbetsgivare

och arbetare och må icke underskridas.

5. Vederbörande myndighet skall, om så är erforderligt, kunna medgiva

individuella undantag från minimilönesatserna i syfte att förhindra begränsning

av sysselsättningsmöjligheterna för arbetare, vilkas arbetsförmåga är

nedsatt av fysiska eller psykiska orsaker.

Artikel i.

1. Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall vidtaga nödiga

åtgärder för att bringa gällande minimilönesatser till vederbörande arbetsgivares

och arbetares kännedom samt övervaka, att de löner, som utbetalas,

icke understiga sagda minimilönesatser; dylika åtgärder skola avse sådan

tillsyn och övervakning och sådana påföljder, som anses erforderliga och

lämpliga med hänsyn till inom jordbruket rådande förhållanden i vederbörande

land.

2. Arbetare, för vilken minimilönesatserna gälla, och som uppburit lön,

understigande dessa satser, äger att, inom tid, som kan vara fastställd i den

nationella lagstiftningen, genom rättsliga åtgärder eller annorledes återvinna

det honom undanhållna beloppet.

Artikel ö.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall årligen lämna Internationella

arbetsbyrån en allmän redogörelse, innehållande upplysningar

om den fastställda ordningen och dess tillämpning. Redogörelsen skall även

meddela kortfattade uppgifter å de verksamhetsgrenar samt det ungefärliga

antal arbetare, som äro underkastade ifrågavarande reglering, de fastställda

minimilönesatserna samt övriga viktigare åtgärder, som må hava

vidtagits beträffande minimilöner.

Artikel (i.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 7.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 47. (Bilagor).

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel <S’.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirektör

i enlighet med mom. 2 av artikel 35 av Internationella arbetsorganisationens

stadga, skola angiva

a) de områden, med avseende å vilka vederbörande medlem förbinder

sig att utan ändringar tillämpa bestämmelserna i konventionen;

b) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbinder sig att

tillämpa konventionens bestämmelser med vissa jämkningar samt innebörden

av dessa jämkningar;

c) de områden, med avseende å vilka konventionen icke skall tillämpas

samt skälen härför;

d) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbehåller sig att

efter ytterligare överväganden framdeles fatta beslut.

2. De i mom. la) och b) av denna artikel omnämnda förbindelserna skola

anses såsom eu integrerande del av ratifikationen och medföra med densamma

identiska verkningar.

3. Medlem må genom förnyad förklaring helt eller delvis återkalla förbehåll,

som inrymts i hans ursprungliga förklaring enligt mom. 1 b), c)

eller d) av denna artikel.

4. Medlem må, under den tidrymd, då förevarande konvention enligt bestämmelserna

i artikel 10 kan uppsägas, tillställa generaldirektören ny förklaring,

som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven förklaring

och klargör läget med hänsyn till de avsedda områdena.

Artikel 9.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirektör

i enlighet med mom. 4 eller 5 av artikel 35 av Internationella arbetsorganisationens

stadga, skola angiva huruvida konventionens bestämmelser

skola tillämpas inom vederbörande område utan ändring eller med vissa

jämkningar; därest i förklaringen angives, att konventionens bestämmelser

skola tillämpas med vissa jämkningar, skall förklaringen innehålla närmare

uppgifter rörande dessa.

2. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må

genom senare förklaring helt eller delvis avstå från rätten att åberopa varje

i eu tidigare förklaring angiven jämkning.

3. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet

må, under den tidrymd, då denna konvention enligt bestämmelserna i artikel

10 kan uppsägas, tillställa Internationella arbetsbyråns generaldirektör

förklaring, som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven

förklaring och klargör läget med hänsyn till ifrågavarande konventions tilllämpning.

Artikel 10.

1. Medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma

genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör

för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter

det den registrerats.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

29

2. Medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter

utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av

den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande

tioårsperiod.

Artikel il.

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga

medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av

alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som delgivits honom av

organisationens medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen

av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,

har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen

träder i kraft.

Artikel 12.

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt

artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas

generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation, förklaring

och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna

i föregående artiklar.

Artikel 13.

Närhelst Internationella arbetsbyråns styrelse finner det erforderligt,

skall styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna

konferens en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning

uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 14.

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,

helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft ipso jure medföra omedelbar uppsägning

av förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 10

här ovan stadgas;

b) skall från dag, då den nya, reviderade konventionen träder i

kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera

den nya, reviderade konventionen.

Artikel 15.

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika

vitsord.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 47. (Bilagor).

Ii Unga B.

Rekommendation (nr 89) angående ordning för fastställande

av minimilöner inom jordbrnket.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den (i juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående ordning för fastställande

av minimilöner inom jordbruket, vilken fråga utgör den åttonde punkten

på konferensens dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

avsedd att komplettera konventionen angående ordning för fastställande

av minimilöner (jordbruk), 1951,

antager denna den tjugoåttonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett

följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation

angående ordning för fastställande av minimilöner (jordbruk), 1951», [Minimum

Wage Fixing Machinery (Agriculture) Recommendation, 1951].

Konferensen förordar, att varje medlem, så snart förhållandena i varje

enskilt land det medgiva, tillämpar följande bestämmelser samt till Internationella

arbetsbyrån, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att

bestämma, insänder redogörelse angående de åtgärder, som vidtagits för

att genomföra desamma.

I.

1. Vid fastställandet av minimilönesatser böra vederbörande organ städse

beakta nödvändigheten av att tillförsäkra arbetarna en skälig levnadsstandard.

2. Bland de förhållanden, som böra beaktas vid bestämmande av minimilönesatser,

må nämnas följande: levnadskostnaderna, ett skäligt värde å utförda

tjänster, de löner, som utgå för likartat eller jämförbart arbete enligt

kollektivavtal inom jordbruket, samt den allmänna lönenivån för arbete

av jämförlig beskaffenhet i andra inom området utövade verksamhetsgrenar,

där arbetarna äro tillfredsställande organiserade.

II.

3. Ordningen för fastställande av minimilöner inom jordbruket bör, oberoende

av sin form, bygga på undersökningar av förhållandena inom jordbruk

och därmed sammanhörande likartade verksamhetsgrenar, ävensom

samråd med de närmast berörda parterna, d. v. s. arbetsgivare och arbetare

eller deras mest representativa organisationer, där sådana finnas. Båda

parters mening bör inhämtas i alla frågor rörande minimilöners fastställande

samt hänsyn i lika mån tagas därtill.

4. I syfte att förläna större auktoritet åt de lönesatser, som må fastställas,

bör, i de fall då den beslutade ordningen för fastställande av minimilöner

så medgiver, tillfälle beredas vederbörande arbetare och arbetsgivare

att omedelbart och på lika villkor medverka vid fastställandet av minimilöner

genom representanter, utsedda i lika antal eller i varje fall utrustade

med samma antal röster.

5. För att arbetsgivarnas och arbetarnas representanter skola åtnjuta

förtroende av dem, vilkas intressen de företräda, böra vederbörande arbetsgivare

och arbetare, i den mån förhållandena så medgiva, äga att i det

i punkt 4 härovan åsyftade fallet medverka vid utseendet av partsrepresen
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Knngl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

tanterna; i varje tall böra förefintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer

anmodas att avgiva förslag å medlemmar av organ för minimilöners

fastställande.

6. I det fall, då ordningen för fastställande av minimilöner förutsätter

medverkan av opartiska personer, antingen för meddelande av skiljedom

eller i annat sytte, böra dessa utses bland män eller kvinnor, vilka besitta

erforderliga förutsättningar för uppgiften och som icke äga sådant intresse

i jordbruk eller någon gren därav, att deras opartiskhet skulle kunna sättas

i fråga.

in.

7. Föreskrifter böra meddelas rörande revision av fastställda minimilönesatser

med lämpliga tidsmellanrum.

IV.

8. För att bereda verksamt skydd för vederbörande arbetares löner böra

åtgärder, som åsyfta att bereda trygghet mot utbetalning av lägre löner än

de som finnas angivna i minimilönesatserna, innefatta:

a) anordningar för att giva publicitet åt gällande minimilönesatser

och särskilt för att, på sätt som må befinnas mest lämpligt med hänsyn

till nationella förhållanden, därom hålla arbetsgivare och arbetare underrättade

;

b) offentlig kontroll å de löner, som faktiskt utbetalas;

c) straff för åsidosättande av gällande lönesatser samt åtgärder till

förebyggande av sådant åsidosättande.

9. Ett tillräckligt antal kvalificerade inspektörer bör anställas med i huvudsak

enahanda befogenheter, som föreskrivas i konventionen angående

arbetsinspektion, 1947; nämnda inspektörer böra genom undersökningar

bland vederbörande arbetsgivare och arbetare utröna, huruvida de faktiskt

utbetalade lönerna överensstämma med gällande minimilönesatser och, om

så skulle vara erforderligt, vidtaga de åtgärder, som kunna vara påkallade

vid fall av åsidosättande av den fastställda lönesatsen.

10. För att sätta inspektörerna i tillfälle att utöva sina åligganden på

bästa sätt, bör arbetsgivare, där vederbörande myndighet så finner lämpligt

eller erforderligt, förpliktas att föra fullständiga och noggranna anteckningar

över av honom utbetalade löner; arbetsgivaren bör även kunna

åläggas att tillhandahålla arbetarna avlöningsböcker eller annan motsvarande

handling, ägnad att möjliggöra kontroll av de faktiskt utbetalade lönernas

överensstämmelse med gällande lönesatser.

11. I de fall, då arbetarna icke allmänt äga möjlighet att personligen genom

rättsliga åtgärder eller annorledes göra gällande sin rätt till det lönebelopp,

som tillkommer dem enligt gällande minimilönesatser, böra andra

åtgärder vidtagas, som kunna anses ägnade att tillgodose detta syfte.

Bilaga C.

Konvention (nr 100) angående lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den (i juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

och beslutat antaga vissa förslag med avseende å principen angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, vilken fråga utgör

den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell

konvention,

antager denna den tjugonionde dagen i juni månad år nittonhundrafeintioett

följande konvention, vilken skall benämnas »konvention angående lika

lön, 1951» (Equal Remuneration Convention, 1951).

Artikel 1.

I denna konvention

a) innefattar uttrycket »lön» den fastställda grund- eller minimilön samt

de tillägg av olika slag, som direkt eller indirekt, kontant eller in natura,

av arbetsgivaren utgivas till arbetstagaren på grund av dennes anställning;

b) hänför sig uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika

värde» till lönesatser, som fastställts utan åtskillnad på grund av arbetstagarens

kön.

Artikel 2.

1. Varje medlem skall med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är

förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och,

i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2. Denna princip må kunna tillämpas genom

a) lagstiftning;

b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön;

c) kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare; eller

d) under a)—c) angivna utvägar i förening.

Artikel 3.

1. Åtgärder skola vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften

på grundval av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter, såframt

genomförandet av konventionens bestämmelser därigenom underlättas.

2. De metoder, som böra anlitas vid sådan värdering, må kunna bestämmas

av de för fastställande av lönesatser ansvariga myndigheterna eller, där

lönesatserna fastställas genom kollektivavtal, av vederbörande parter.

3. Skillnader i lönesatser, vilka motsvara — utan hänsynstagande till kön

— differenser, fastställda vid en sådan objektiv värdering av den arbetsuppgift,

som skall utföras, må icke anses oförenliga med principen om lika lön

för män och kvinnor för arbete av lika värde.

Artikel 4.

Varje medlem skall på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar-

och arbetarorganisationer för genomförandet av bestämmelserna i

denna konvention.

Artiklarna 5—14.

Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 6—15 av konventionen (nr

99) angående ordning för fastställande av minimilöner inom jordbruket, dock

att då i artiklarna 8 mom. 4, 9 mom. 3 och 14 mom. 1 a) av sistnämnda

konvention hänvisas till artikel 10, detta i förevarande konvention motsvaras

av i artiklarna 7 inom. 4, 8 mom. 3 och 13 mom. 1 a) upptagna hänvisningar

till artikel 9.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

33

liilagu l).

Rekommendation (nr 90) angående lika lön för män

och kvinnor för arbete av lika värde.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag med avseende å principen angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, vilken fråga utgör

den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

avsedd att komplettera konventionen angående lika lön, 1951,

antager denna den tjugonionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett

följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående

lika lön, 1951» (Equal Remuneration Recominendation, 1951).

Då konventionen angående lika lön, 1951, fastslår vissa allmänna principer

rörande lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,

då konventionen föreskriver, att tillämpningen av principen om lika lön

för män och kvinnor för arbete av lika värde skall främjas eller tryggas på

sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser i

vederbörande land,

då det är önskvärt att lämna vissa anvisningar för den successiva tillämpningen

av de i konventionen fastslagna principerna,

då det vidare är önskvärt, att samtliga medlemmar vid tillämpningen av

dessa principer beakta den ordning härutinnnan, som med fördel tillämpats

i vissa länder,

förordar konferensen, att varje medlem bör, med beaktande av konventionens

artikel 2, tillämpa följande bestämmelser samt till Internationella arbetsbyrån,

i enlighet med vad styrelsen därom må komma att bestämma,

insända redogörelse angående de åtgärder, som vidtagits för att genomföra

desamma.

1. Efter hörande av vederbörande arbetstagarorganisationer eller, där sådana

saknas, vederbörande arbetstagare, böra lämpliga åtgärder vidtagas

a) för att trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde beträffande samtliga anställda inom den

centrala statsförvaltningen; och

b) för att främja principens tillämpning beträffande anställda inom

delstats-, provins- eller lokala myndigheter, där dessa äga bestämmanderätt

över lönesättningen.

2. Efter hörande av vederbörande arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer

böra lämpliga åtgärder vidtagas för att snarast möjligt trygga tillämpningen

av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika

värde i fråga om alla andra verksamhetsområden än de i punkt 1 nämnda,

beträffande vilka lönesättningen regleras eller kontrolleras av det allmänna,

särskilt såvitt avser

a) fastställandet av miniini- eller andra lönesatser inom sådana industrier

och tjänsteområden, där dylika lönesatser fastställas av offentlig

myndighet;

b) industrier och företag, som drivas eller kontrolleras av det allmänna;

samt

It Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 47.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34:

Kungl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

c) där så befinnes lämpligt, arbeten, som utföras enligt bestämmelser i

kontrakt, däri offentlig myndighet är part.

3. 1) Därest så med gällande ordning för fastställande av lönesatser är

förenligt, böra åtgärder genom lagstiftning vidtagas för en allmän tillämpning

av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2) Vederbörande offentliga myndighet bör vidtaga alla erforderliga och

lämpliga åtgärder för att arbetsgivare och arbetstagare må erhålla fullständig

kännedom om sådana lagbestämmelsers innebörd samt i fall av behov

råd i fråga om bestämmelsernas tillämpning.

4. Därest efter hörande av vederbörande arbetstagares och arbetsgivares

organisationer, där sådana finnas, ett omedelbart genomförande av principen

om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde icke befinnes

möjligt såvitt avser de i punkterna 1, 2 eller 3 angivna verksamhetsområdena,

böra lämpliga anordningar snarast möjligt vidtagas eller påkallas i syfte

att uppnå en successiv tillämpning av principen, exempelvis genom åtgärder

som innebära

a) en minskning av skillnaden i lönesatserna för män respektive kvinnor

för arbete av lika värde;

b) införandet av lika lönetillägg för män och kvinnor, vilka utföra

arbete av lika värde, där ett system med lönetillägg tillämpas.

5. Där så befinnes lämpligt för att underlätta lönesättningen i enlighet

med principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,

bör varje medlem i samråd med vederbörande arbetsgivares och arbetstagares

organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objektiv

värdering, genom arbetsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift

som skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar

utan avseende å kön; sådana metoder böra tillämpas i enlighet med bestämmelserna

i artikel 2 av konventionen.

6. För att underlätta tillämpningen av principen om lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde böra, där så befinnes erforderligt, lämpliga

åtgärder vidtagas för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet; i

sådant syfte

a) bör tillses, att arbetare av båda könen erhålla samma eller likvärdig

tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och arbetsförmedling;
b)

böra kvinnor uppmuntras att begagna förefintliga möjligheter till

yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och arbetsförmedling;
c)

böra välfärds- och sociala åtgärder, svarande mot kvinnliga arbetstagares

behov, särskilt sådana med försörjningsplikt, vidtagas och kostnaderna

bestridas antingen genom anslag å statsbudgeten eller genom fonder

för social trygghet eller välfärdsfonder, upprättade inom företagen genom

avsättningar för arbetarnas räkning utan avseende å kön; och

d) bör likställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga

om tillträde till yrken eller befattningar främjas, med vederbörligt beaktande

av bestämmelserna i internationella regleringar och i nationell lagstiftning

angående skydd för kvinnors hälsa och välfärd.

7. Ingenting bör underlåtas för att inför den allmänna opinionen klargöra

skälen för att principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika

värde bör genomföras.

8. önskvärda utredningar för att främja principens tillämpning böra företagas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

35

Bilaga E.

Rekommendation (nr 91) angående kollektivavtal.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående kollektivavtal, vilken fråga

inbegripes under den femte punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

vars bestämmelser äro avsedda att genomföras av de berörda parterna

eller av de offentliga myndigheterna, i enlighet med vad som må

befinnas lämpligt med hänsyn till de nationella förhållandena,

antager denna den tjugonionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett

följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående

kollektivavtal, 1951» (Collective Agreements Recommendation, 1951).

I. Anordningar för förhandlingar om kollektivavtal.

1. 1) Anordningar, lämpade efter de i varje enskilt land rådande förhållandena,

böra träffas, antingen på överenskommelsens väg eller genom lagstiftning,

i enlighet med vad som må befinnas lämpligt med hänsyn till landets

förhållanden, för förande av förhandlingar om samt avslutande, revision

eller förlängning av kollektivavtal eller för att vara parterna till hjälp

vid förhandlingar om samt avslutande, revision eller förlängning av kollektivavtal.

2) Dylika anordningars organisatoriska uppbyggnad, deras arbetssätt

och uppgifter böra bestämmas genom överenskommelser mellan parterna

eller genom den nationella lagstiftningen, i enlighet med vad som må befinnas

lämpligt med hänsyn till landets förhållanden.

II. Definition av begreppet kollektivavtal.

2. 1) I denna rekommendation avses med uttrycket »kollektivavtal» varje

skriftligen upprättat avtal rörande arbetsförhållanden och anställningsvillkor,

vilket slutits mellan en arbetsgivare, en grupp av arbetsgivare eller en

eller flera arbetsgivarorganisationer, å ena, samt en eller flera representativa

arbetarorganisationer, eller, om sådana organisationer icke finnas, avarbetarnas

i enlighet med den nationella lagstiftningen vederbörligen valda

och befullmäktigade representanter, å andra sidan.

2) Vad i denna definition förekommer bör i intet avseende tolkas såsom

innebärande erkännande av någon arbetarsammanslutning, som bildats

eller finansieras av arbetsgivare eller deras representanter eller stå under

dessas bestämmande inflytande.

III. Kollektivavtals verkningar.

3. 1) Kollektivavtal bör vara bindande för undertecknarna därav ävensom

för dem, å vilkas vägnar avtalet är slutet. Arbetsgivare och arbetare,

som äro bundna av ett kollektivavtal, böra icke kunna i anställningsavtal

intaga bestämmelser, som äro stridande mot vad i kollektivavtalet föreskri

ves.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

2) Bestämmelser i sådana anställningsavtal som strida mot ett kollektivavtal

böra anses ogiltiga och automatiskt ersatta av motsvarande bestämmelser

i kollektivavtalet.

3) Bestämmelser i anställningsavtal, vilka äro för arbetarna mera

förmånliga än de i ett kollektivavtal upptagna, böra icke anses strida mot

kollektivavtalet.

4) Om ett effektivt iakttagande av bestämmelserna i kollektivavtal är

säkerställt av parterna, bör vad i föregående stycken stadgats icke anses påkalla

lagstiftningsåtgärder.

4. Bestämmelserna i ett kollektivavtal böra äga tillämpning å alla arbetare,

som tillhöra därav berörda kategorier och äro anställda i de av avtalet

omfattade företagen, såvida icke annat uttryckligen stadgas i avtalet.

IV. Utvidgning av kollektivavtals tillämpningsområde.

ä. 1) Där med beaktande av hävdvunnet bruk i fråga om kollektivavtal så

befinnes lämpligt böra åtgärder, vilka skola bestämmas genom den nationella

lagstiftningen och anpassas efter förhållandena i varje land, vidtagas

för att utvidga tillämpningen av samtliga eller vissa bestämmelser i ett kollektivavtal

till att omfatta alla arbetsgivare och arbetare inom avtalets industriella

och geografiska tillämpningsområde.

2) Den nationella lagstiftningen må göra utvidgningen av ett kollektivavtals

tillämpningsområde beroende av, bland andra, följande villkor;

a) att kollektivavtalet redan omfattar berörda arbetsgivare och arbetare

till ett antal, som enligt vederbörande myndighets uppfattning är tillräckligt

representativt;

b) att framställning om utvidgning av avtalets tillämpningsområde i

regel skall göras av en eller flera arbetar- eller arbetsgivarorganisationer,

vilka äro parter i avtalet;

c) att tillfälle bör beredas de arbetsgivare och arbetare, på vilka avtalet

efter utvidgning skulle komma att bli tillämpligt, att före en dylik utvidgning

avgiva yttrande.

V. Tolkning av kollektivavtal.

0. Tvister rörande tolkning av kollektivavtal böra avgöras genom ett lämpligt

förfarande, som fastställts antingen genom överenskommelse mellan

parterna eller genom lagstiftning, i enlighet med vad som må befinnas lämpligt

med hänsyn till landets förhållanden.

VI. Övervakning av kollektivavtals tillämpning.

7. Övervakningen av kollektivavtals tillämpning bör säkerställas av de

arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som äro parter i avtalen, eller av

organ, som för detta ändamål redan finnas i vederbörande land eller som

upprättas i sådant syfte.

VII. Diverse bestämmelser.

8. Den nationella lagstiftningen må, bland annat, kunna innehålla bestämmelser

rörande

a) skyldighet för arbetsgivare, som äro bundna av kollektivavtal, att

vidtaga lämpliga åtgärder för att bringa till vederbörande arbetares kännedom

texterna till de kollektivavtal, vilka äro tillämpliga å deras företag;
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47. (Bilagor).

37

b) registrering eller deposition av kollektivavtal samt alla däri sedermera

vidtagna ändringar;

c) en minimiperiod, under vilken kollektivavtal, såvida icke annorlunda

stadgas i avtalet, skola anses vara bindande, såframt icke avtalet

tidigare ändras eller upphäves av parterna.

Bilaga F.

Rekommendation (nr 92) angående frivillig förlikning och skiljedom.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående frivillig förlikning och

skiljedom, vilken fråga innefattas i den femte punkten på sammanträdets

dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

vars bestämmelser iiro avsedda att genomföras av de berörda parterna

eller av de offentliga myndigheterna, i enlighet med vad som må befinnas

lämpligt med hänsyn till de nationella förhållandena,

antager denna den tjugonionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett

följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående

frivillig förlikning och skiljedom, 1951» (Voluntary Conciliation and Arbitration

Recommendation, 1951).

I. Frivillig förlikning.

1. Anordningar för frivillig förlikning, lämpade efter förhållandena i vederbörande

land, böra ställas till förfogande för att bidraga till förebyggande

och biläggande av tvister mellan arbetsgivare och arbetare rörande arbetsförhållanden.

2. I de fall, då i de frivilliga förlikningsanordningarna representation beredes

parterna, böra arbetsgivare och arbetare vara företrädda i lika antal.

3. 1) Förlikningsförfarandet bör vara avgiftsfritt och inriktat på att nå

snabba avgöranden; sådana tidsfrister för förhandlingarna, som må föreskrivas

i den nationella lagstiftningen, böra fastställas på förhand och göras

så korta som möjligt.

2) Åtgärder böra vidtagas för att möjliggöra, alt förhandlingsförfarandet

kan inledas antingen på initiativ av endera av parterna i tvisten eller ex

officio av vederbörande förlikningsorgan.

4. Om en tvist hänskjutits till förlikningsförfarande med samtycke av alla

berörda parter, böra dessa anmodas att avhålla sig från att vidtaga arbetsinställelse

under den lid förfarandet pågår.

5. Alla överenskommelser, som parterna må träffa under förlikningsförfarandet

eller såsom ett resultat därav, böra upprättas skriftligen och anses

såsom likvärdiga med kollektivavtal, ingångna på vanligt sätt.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

II. Frivillig skiljedom.

6. Om en tvist hänskjutits till skiljedom för slutligt avgörande med samtycke

av alla berörda parter, böra dessa anmodas att avhålla sig från att

vidtaga arbetsinställelse under den tid skiljedomsförfarandet pågår samt att

godtaga skiljedomen.

III. Allmänt.

7. Bestämmelserna i denna rekommendation må i intet avseende tolkas

såsom innebärande en begränsning i rätten till arbetsnedläggelse.

Bilaga G.

Resolutioner.

I. Resolution angående vidmakthållandet och återställandet av internationell

fred och säkerhet.

II. Resolution angående medlemskap för Förbundsrepubliken Tyskland i

Internationella arbetsorganisationen.

III. Resolution angående förnyat medlemskap för Japan i Internationella

arbetsorganisationen.

IV. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om minimistandard för den sociala

tryggheten.

\. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om målsättning och högre standard

för den sociala tryggheten.

VI. Resolution angående åtgärder i syfte att vid nästa allmänna konferenssammanträde

arbetet på den sociala trygghetens område må kunna

tillfredsställande slutföras.

\ II. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågor rörande samverkan inom företagen

ävensom rörande samverkan mellan de offentliga myndigheterna, arbetsgivar-

och arbetarorganisationer inom olika näringsgrenar samt på

det nationella planet.

VIII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om semester inom jordbruket.

IX. Resolution angående antagande av budget för 34:e budgetåret (1952)

och fördelning av utgifterna för samma år på olika medlemsstater.

X. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till

arbetsbyråns tjänstepensionsfond avseende år 1952.

XI. Resolution angående förlängda förordnanden för en ledamot och en

ställföreträdande ledamot av den administrativa domstolen.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

320327

Doktrin (1)

  1. Niklas Selberg, Erik Sjödin, Inrangering av gula fackföreningar i svensk kollektiv arbetsrätt, SvJT 2023 s. 335, på s. 345 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:93 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om samman/öring av samfälld vagmark med angränsande fastighet m. m. s. 11 i texten
  2. 2LU 1952:21 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens konferens år s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 2023 s. 335 Niklas Selberg, Erik Sjödin, Inrangering av gula fackföreningar i svensk kollektiv arbetsrätt s. 345 i texten