Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering

1952-02-08 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:53, Med förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 53.

1

Nr 53.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda

bestämmelser angående tillfällig vattenreglering;

given Stockholms slott den 8 februari 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939

(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås vissa ändringar i slutbestämmelserna till 1939 års

lag angående tillfällig vattenreglering i syfte att underlätta en avveckling av

lagen. Vidare föreslås höjning av maximibeloppet för regleringsavgift, som

utgår med anledning av tillfällig reglering. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 53.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda

bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 20 oktober 1939 med särskilda

bestämmelser angående tillfällig vattenreglering samt slutbestämmelserna

till lagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

7

Kan vattenregleringen antagas

medföra avsevärt men för den bygd,

som beröres av företaget, eller är den

båtnad, som vinnes, av stor betydelse,

skall för tillgodoseende av sådant allmänt

ändamål beträffande bygden,

som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen,

avgift utgå för företaget med skäligt

belopp, minst två tusen och högst

femton tusen kronor för år, från och

med det halvår, då tillståndet först

tages i anspråk. Om indrivning och

användning av sådan avgift meddelar

Konungen närmare bestämmelser.

I övrigt---äga tillämpning.

Denna lag--— Svensk författ
ningssamling.

Där beslut, som innefattar tillstånd

till tillfällig vattenreglering enligt

denna lag, meddelats innan förordnande

som i 1 § sägs upphör att gälla,

skall, ändå att beslutet icke dessförinnan

vunnit laga kraft, vad i lagen

stadgas alltjämt äga tillämpning

med avseende å regleringen. Har, innan

tiden för meddelat tillstånd gått

till ända, ansökan inkommit om tillstånd

till reglering enligt 3 kap. vattenlagen,

äge vattendomstolen, på an- 1

(Föreslagen lydelse:)

§•

Kan vattenregleringen antagas

medföra avsevärt men för den bygd,

som beröres av företaget, eller är den

båtnad, som vinnes, av stor betydelse,

skall för tillgodoseende av sådant allmänt

ändamål beträffande bygden,

som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen,

avgift utgå för företaget med skäligt

belopp, minst två tusen och högst

tjugu tusen kronor för år, från och

med det halvår, då tillståndet först

tages i anspråk. Om indrivning och

användning av sådan avgift meddelar

Konungen närmare bestämmelser.

I övrigt---äga tillämpning.

Denna lag---Svensk författ
ningssamling.

Där beslut, som innefattar tillstånd

till tillfällig vattenreglering enligt

denna lag, meddelats innan förordnande

som i 1 § sägs upphör att gälla,

skall, ändå att beslutet icke dessförinnan

vunnit laga kraft, vad i lagen

stadgas alltjämt äga tillämpning

med avseende å regleringen. Har, innan

tiden för meddelat tillstånd gått

till ända, ansökan inkommit om tillstånd

till reglering enligt 3 kap. vattenlagen,

äge vattendomstolen, på an
-

1 Senaste lydelse, se beträffande 7 § SFS 1944:200 samt beträffande slutbestämmelserna

1946: 149.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 53.

3

(Gällande lydelse:)

sökan som inkommit inom samma

tid, meddela tillstånd till fortsatt tillfällig

reglering, dock ej för längre tid

ån till dess tre år förflutit från det

förordnandet upphörde att gälla.

Har i ----sålunda gives.

(Föreslagen lydelse:)

sökan som inkommit inom samma

tid, meddela tillstånd till fortsatt tillfällig

reglering, att gälla i avbidan på

prövning av frågan om reglering enligt

vattenlagen, dock högst tre år.

Dår målet angående reglering enligt

vattenlagen år av vidlyftig beskaffenhet

och den tillfälliga regleringen år

av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen,

må tillståndet på ansökan

ytterligare förlängas för högst tre år

i sänder.

Har i---sålunda gives.

Denna lag träder i kraft den 1 ja

nuari 1953.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den il januari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruksoch

handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, fråga om den fortsatta tillämpningen av gällande bestämmelser

angående tillfällig vattenreglering samt anför därvid följande.

Gällande bestämmelser.

Genom lag den 20 oktober 1939 infördes med anledning av krigsutbrottet

vissa särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering. Enligt 1 §

i denna lag äger Kungl. Maj :t vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig,

eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden för viss

tid eller tills vidare förordna, att vad i lagen är stadgat om meddelande av

tillstånd till tillfällig vattenreglering skall äga tillämpning. Förordnande må

dock, under tid då riksdagen är samlad, ej meddelas utan dess samtycke.

Meddelas förordnande, då riksdagen ej är samlad, kräves för att det fortfarande

skall gälla, att det godkännes av nästföljande riksdag. I samband

med lagens utfärdande har Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke genom

särskild kungörelse meddelat dylikt förordnande att gälla tills vidare.

Syftet med ifrågavarande lagstiftning var att snabbt bereda möjlighet till

ökat tillgodogörande av vattenkraft och därigenom till besparingar i förbrukningen

av kol och annat bränsle. Lagen innefattar av denna anledning

betydande lättnader i förhållande till vattenlagens regler beträffande förutsättningarna

och villkoren för sådan vattenreglering, som avses med lagen,

liksom rörande förfarandet.

Vid lagens tillkomst förutsattes, att åtgärder, som skulle medföra varaktiga

olägenheter eller som skulle vara förenade med större kostnader, icke

komme att vidtagas, enär genom lagen åsyftades att vinna endast en tillfällig

ökning av vattenkraften.1 Lagen erhöll emellertid en i vissa hänseenden

vidare tillämpning än sålunda förutsatts, i det med stöd av lagen företogos

även betydande regleringsåtgärder beträffande mycket stora vattenmagasin.

1 Jfr andra kammarens prot. urtima riksdagen 1939 nr 10 s. 12.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

5

Med hänsyn härtill skedde genom lag den 17 juni 1943 vissa ändringar i

lagen för att bättre tillgodose de allmänna och enskilda intressen som kunde

bli lidande genom dylika större regleringsföretag. Vidare ha i samband med

omarbetning av vattenlagens stadganden om regleringsavgifter motsvarande

bestämmelser i 1939 års lag undergått ändring genom lag den 12 maj 1944.

1 sin nuvarande lydelse ha bestämmelserna i 1939 års lag i huvudsak följande

innebörd.

Enligt 2 § i 1939 års lag må — utan hinder av vad i 2 kap. 3 § första stycket

vattenlagen stadgas — för bättre utnyttjande av vattenkraft tillstånd meddelas

till tillfällig reglering av avrinningen ur sjö eller annan vattensamling

eller i vattendrag, därest sådan åtgärd prövas ur allmän och enskild

synpunkt medföra fördel som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter.

Tillståndet gives av vattendomstol och skall enligt 3 § i 1939 års lag

meddelas för viss tid, högst tre år. Efter framställning därom äger vattendomstolen

ändra övriga villkor för tillståndet eller föreskriva nya villkor,

när det finnes påkallat. I fråga om tillfällig reglering som berör någon av

de största sjöarna eller eljest är av synnerlig omfattning skall emellertid

frågan om företagets tillåtlighet underställas Kungl. Maj :ts prövning under

samma förutsättningar som eljest gälla enligt 4 kap. 13 § vattenlagen.

Beträffande villkoren för vattenregleringen i övrigt stadgas i 4 § i 1939 års

lag att, om vattenregleringen kan antagas medföra avsevärt men för fisket,

fiskeavgift skall utgå enligt vad i 2 kap. 10 § vattenlagen sägs. Avgiften skall

erläggas från och med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk.

Kan vattenregleringen antagas medföra avsevärt men för den bygd som

beröres av företaget eller är den båtnad som vinnes av stor betydelse, skall

enligt 7 § i 1939 års lag regleringsavgift utgå för företaget med skäligt belopp,

minst tvåtusen och högst femtontusen kronor för år, från och med

det halvår då tillståndet först tages r anspråk. Avgiften skall enligt nämnda

lagrum utgå för tillgodoseende av sådant allmänt ändamål beträffande

bygden som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen.

För skada och intrång genom vattenregleringen skall ersättning utgå enligt

9 kap. vattenlagen. För icke tillgodogjord vattenkraft, som på grund av 1939

års lag tillfälligt tages i anspråk, behöver dock i regel ersättning ej lämnas.

I 8 § stadgas att vattendomstolen, där det kräves för undvikande av dröjsmål

med vattenregleringen, äger att vid meddelande av tillstånd därtill

uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt.

Jämväl fastställandet av fiskeavgift och regleringsavgift må uppskjutas till

lämplig tidpunkt. Kan det antagas, att någon sakägare kommer att lida skada

eller intrång, som medför svårighet för honom att vinna sin utkomst eller

fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall dock ersättning till honom helt

eller delvis fastställas på förhand. Beloppet kan således bestämmas preliminärt.

Härjämte har föreskrivits, att vattendomstolen även eljest i avbidan

på närmare utredning må utdöma belopp, som med hänsyn till omständigheterna

kan anses skäligt, i avräkning på det skadestånd som slutligen

bestämmes. I övrigt skall vattenrättsdomaren tillse, att ersättning bestämmes

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

så snart ske kan. Ersättning, som bestämmes i penningar, må fastställas att

utgå för år eller del av år, så länge regleringen varar, med rätt för vattendomstolen

att höja eller sänka ersättningen, om skäl därtill äro. Vattendomstolens

beslut i ersättningsfråga skall omedelbart gå i verkställighet

som om det vunnit laga kraft, därest sökande begagnat sig av tillståndet till

vattenreglering. Vattendomstolen eller överinstans må dock förordna, att

verkställighet tills vidare ej skall äga rum. Vad som i enlighet med vattendomstolens

beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning

må ej återkrävas.

Anspråk på ersättning för skada eller intrång, som icke av vattendomstolen

förutsetts, skall för att kunna upptagas till prövning anmälas hos

vattenrättsdomaren eller av denne utsett särskilt biträde inom fem år från

det tiden för tillståndet gått till ända. Efterföljes tillfällig reglering av definitiv

reglering, må anspråk med anledning av den förra regleringen framställas

inom den tid som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.

I övrigt stadgas bl. a. i 13 § första stycket i 1939 års lag, att befogenhet att

meddela interimistiska beslut, som i 11 kap. 46 § vattenlagen tillerkänts

vattenrättsdomaren för där angivna fall, skall tillkomma honom jämväl i

fråga om tillfällig vattenreglering.

Enligt lag den 12 april 1946 har till slutstadgandet till 1939 års lag fogats

ett tillägg, avsett att reglera vissa övergångsförhållanden i samband med att

förordnandet om lagens tillämpning upphör att gälla. Innebörden härav

beröres närmare i det följande.

Tidigare behandling av frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939 års

lag.

Frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939 års lag aktualiserades av

vattenfallsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 27 augusti 1945. I denna

skrivelse hemställde styrelsen om ändringar i vattenlagen för att vinna snabbare

prövning av frågor om tillämnade utbyggnads- eller regleringsföretags

tillåtlighet. Styrelsen framhöll därvid önskvärdheten av att vattendomstolen

vid ett tidigt skede av domstolsbehandlingen kunde få vid större anläggningar

meddela preliminära byggnadslov med utdömande i förskott av ersättning

för de skador, som de i samband därmed medgivna byggnadsarbetena

beräknades medföra. I fråga om 1939 års lag yttrade styrelsen, att kraftförsörjningen

under åtskilliga år framåt komme att arbeta under trycket av de

svårigheter, som skapats genom kriget och den fortsatta bränslebristen. Alla

skäl syntes tala för att den tillfälliga lagen inarbetades i vattenlagen och

därmed bleve en för framtiden gällande beståndsdel av denna.

Sedan ett antal myndigheter och sammanslutningar avgivit utlåtande över

vattenfallsstyrelsens framställning, anmälde jag densamma i statsrådet den

23 november 1945. Jag framhöll därvid, att det syntes böra övervägas, huruvida

icke 1939 års lag borde upphävas och en återgång sålunda ske till förkrigsförhållandena

på detta område. Det syntes emellertid föreligga skäl för

en översyn av vattenlagens bestämmelser för att utröna, om icke medgivan
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

de till utbyggnads- eller vattenregleringsföretag skulle kunna meddelas efter

ett snabbare förfarande utan att motstående intressen träddes för nära.

Härvid borde särskild uppmärksamhet ägnas möjligheten att tillämpa deldom

i ansökningsmål. Vid utredningen borde jämväl prövas, huruvida en inarbetning

i viss utsträckning av 1939 års lag i vattenlagen kunde befinnas

ändamålsenlig. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades härefter särskilda

sakkunniga, numera justitierådet A. G. Walin, tillika ordförande, ledamoten

av riksdagens andra kammare K. J. B. Andersson, advokaten N. C.

W. Berggren, ledamoten av riksdagens andra kammare N. O. Jönsson, direktören

C. F. Kleman, numera häradshövdingen K. O. Riben, numera generaldirektören

J. Å. Rusek och ledamoten av riksdagens andra kammare G. T.

Skoglund, för att biträda med utredning av nu angivna frågor. Det skulle

enligt statsrådsprotokollet ankomma på de sakkunniga att i första hand

till behandling upptaga frågan om upphävande av 1939 års lag jämte därav

föranledda spörsmål samt att utan dröjsmål framlägga särskilt förslag

härom.

Till fullgörande av den uppgift, som sålunda i första hand ålagts dem, avgåvo

de sakkunniga med skrivelse den 15 januari 1946 en promemoria med

utkast till lag om tillägg till slutstadgandet till 1939 års lag. Beträffande

frågan om fortsatt giltighet för det enligt 1 § i 1939 års lag meddelade förordnandet

om lagens tillämpning uttalade de sakkunniga, efter en översikt

av det rådande läget på kraftförsörjningsområdet, att det ännu icke vore

möjligt att angiva någon bestämd tidpunkt, då förordnandet borde upphöra

att gälla. För att mildra övergången, när förordnandet om tillämpning av

1939 års lag upphävdes, och samtidigt möjliggöra att förordnandet upphävdes

något tidigare än eljest skulle kunna ske föreslogo de sakkunniga emellertid

vissa övergångsbestämmelser.

I förslaget behandlades först den verkan som, efter det förordnande enligt

l § upphört att gälla, skulle tillkomma ett tidigare meddelat tillstånd till tillfällig

vattenreglering, för vilket tiden vid nämnda tidpunkt ännu icke gått

till ända. I detta hänseende föreslogs en bestämmelse, att lagen skulle gälla

oaktat beslutet icke dessförinnan vunnit laga kraft. Vidare föreslogo de sakkunniga

en särskild bestämmelse för det fall, att den som erhållit reglcringstillstånd

enligt 1939 års lag tillika begärde tillstånd till permanent reglering

enligt vattenlagen. Syftet med denna bestämmelse var att möjliggöra sådan

förlängning av förstnämnda tillstånd som erfordrades för att den tillfälliga

regleringen utan avbrott skulle kunna avlösas av den permanenta. Enligt

förslaget skulle i dylikt fall tillstånd kunna lämnas till fortsatt reglering

enligt 1939 års lag, dock ej för längre tid än till dess tre år förflutit från

det förordnandet om lagens tillämpning upphörde att gälla. Till sist upptog

förslaget en bestämmelse, som gav vattendomstolen möjlighet att jämväl i

vissa andra fall, när ansökan enligt 1939 års lag inkommit innan förordnandet

om lagens tillämpning upphörde att gälla, meddela tillstånd efter denna

tidpunkt i enlighet med vad i lagen sägs. Såsom förutsättning härför, utöver

vad 1939 års lag innehåller, upptogs, att meddelande av tillstånd till

tillfällig reglering skulle vara av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framkommo vissa erinringar

mot detsamma. Bl. a. hemställde Sveriges industriförbund och svenska

vattenkraftföreningen om sådan ändring i förslaget, att möjligheten att

förlänga meddelade regleringstillstånd i fall då ansökan om permanent reglering

ingivits komme att stå öppen utan tidsbegränsning.

På grundval av de sakkunnigas förslag framlades vid 1946 års riksdag en

proposition (nr 154) med förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i 1939

års lag. Beträffande den möjliga tidpunkten för upphävande av 1939 års lag

yttrade jag i propositionen följande.

Såsom redogörelsen visar har 1939 års lag varit till utomordentlig nytta

för landets kraftförsörjning under krisåren. Den verkställda utredningen och

yttranden över promemorian giva också vid handen, att det icke ännu är

möjligt att sätta lagen ur tillämpning. Det är emellertid uppenbart, att detta

bör ske så snart förhållandena det medgiva. Lagen är otvivelaktigt förknippad

med vissa olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt, även om dessa efter

1943 års ändringar reducerats i hög grad. Och för vattendomstolarna medför

lagen ett extra arbete som med hänsyn till deras arbetsbalans i övrigt är

menligt. Frågan om att sätta lagen ur tillämpning torde dock kunna upptagas

till närmare övervägande tidigast under förra hälften av år 1947. Man

lärer därför få räkna med att det av Kungl. Maj :t med riksdagens medverkan

givna förordnandet om lagens tillämpning måste få gälla åtminstone

till den 1 juli 1947.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till särskilda övergångsbestämmelser

ansåg jag i huvudsak välgrundat. Med anledning av det förut nämnda,

av Sveriges industriförbund och svenska vattenkraftföreningen framförda

ändringsförslaget anförde jag vidare:

Vad nämnda sammanslutningar anfört har---icke övertygat mig

om lämpligheten av att frångå de sakkunnigas förslag. Det är angeläget, att

de tillfälliga regleringarna avvecklas och ersättningsfrågorna slutgiltigt regleras

inom rimlig tid, och sådan tidsbegränsning som de sakkunniga föreslagit

är otvivelaktigt ägnad att i sin mån framtvinga en allvarlig strävan från

sökandens sida att avsluta den utredning som erfordras för att erhålla tillstånd

till permanent reglering enligt vattenlagen. Självfallet böra också vattendomstolarna

vara försedda med arbetskrafter så att de kunna avdöma

målen. En betydande förstärkning har på senare tid ägt rum.

Det i propositionen upptagna lagförslaget blev av riksdagen antaget, och

lag i ämnet utfärdades den 12 april 1946 (nr 149).

Det ifrågavarande tillägget till slutstadgandet i 1939 års lag är av följande

lydelse.

Där beslut, som innefattar tillstånd till tillfällig vattenreglering enligt denna

lag, meddelats innan förordnande som i 1 § sägs upphör att gälla, skall,

ändå att beslutet icke dessförinnan vunnit laga kraft, vad i lagen stadgas

alltjämt äga tillämpning med avseende å regleringen. Har, innan tiden för

meddelat tillstånd gått till ända, ansökan inkommit om tillstånd till reglering

enligt 3 kap. vattenlagen, äge vattendomstolen, på ansökan som inkommit

inom samma tid, meddela tillstånd till fortsatt tillfällig reglering, dock ej för

längre tid än till dess tre år förflutit från det förordnandet upphörde att

gälla.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

9

Har i annat fall ansökan om tillstånd enligt denna lag inkommit till vattendomstolen

innan förordnande som i 1 § sägs upphör att gälla, äge vattendomstolen

jämväl därefter meddela tillstånd i enlighet med vad i lagen

stadgas, om det finnes vara av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen,

och skola lagens bestämmelser alltjämt äga tillämpning å reglering, vartill

tillstånd sålunda gives.

Vid 1947 års riksdag väcktes av herr Pettersson i Ersbacken m. fl. en motion

(II: 21), vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta att 1939 års lag

angående tillfällig vattenreglering skulle upphävas från och med den 1 juli

1947.

I sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 29) underströk andra lagutskottet

vikten av att lagen snarast sattes ur kraft. Utskottet förklarade sig

vara medvetet om att, med hänsyn till den stigande efterfrågan på elektrisk

kraft och bränsleläget över huvud, åtgärder som verkade hindrande eller

försvårande för kraftförsörjningen alltjämt måste undvikas. På grund av

de övergångsstadganden som införts i 1939 års lag vid 1946 års riksdag och

med hänsyn till de förslag till ändringar i vattenlagen som väntades från

den år 1945 tillsatta utredningen kunde emellertid med viss sannolikhet

antagas, att ett upphävande av förordnandet om lagens tillämpning knappast

konnne att få några för kraftproduktionen menliga följder av betydelse.

På hemställan av utskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t ville till övervägande upptaga frågan, huruvida

det jämlikt 1 § i 1939 års lag meddelade förordnandet om lagens tilllämplighet

kunde upphävas.

Förslag om ändrade bestämmelser rörande deldom m. m.

De år 1945 tillsatta sakkunniga ha den 12 september 1947 avgivit eu promemoria

innefattande bl. a. förslag rörande utsträckt möjlighet att meddela

deldom i vattenmål och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Enligt

detta förslag skulle — huvudsakligen på grundval av en praxis som

redan utbildat sig vid vattendomstolarna — ill kap. 66 § vattenlagen upptagas

bestämmelser dels om meddelande av särskilt byggnadslov beträffande

företag vartill tillstånd begärts hos vattendomstolen, dels om uppskov

med sådana frågor om ersättning m. in. som icke med erforderlig säkerhet

kunna bedömas på förhand och dels om deldom angående rättegångskostnad.

I samband bärmed ha föreslagits vissa ändringar beträffande befogenhet

för vattenrättsdoinare att förordna om provisoriska åtgärder samt beträffande

verkställighet av dom i vattenmål.

De sakkunniga ha i promemorian uttalat att, därest i vattenlagen infördes

bestämmelser om deldom m. in. i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit,

1939 års lag torde böra upphävas; dock ha de sakkunniga förklarat

sig förutsätta, att frågan, huruvida detta borde ske samtidigt med att ändringarna

i vattenlagen trädde i kraft, framdeles bleve föremål för närmare

övervägande med hänsyn till den aktuella situationen på kraftförsörjningens

område. I det av de sakkunniga upprättade lagförslaget bär under denna

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

förutsättning bland övergångsbestämmelserna upptagits ett stadgande, enligt

vilket 1939 års lag upphäves, utan att någon reservation gjorts beträffande

tidpunkten. Visst förbehåll har dock gjorts för att möjliggöra tillämpning

av de vid 1946 års riksdag antagna tilläggsbestämmelserna till lagens

slutstadgande. De sakkunniga ha framhållit att, om det skulle befinnas nödvändigt

att tills vidare bibehålla 1939 års lag även efter det ändringarna i

vattenlagen trätt i kraft, vissa jämkningar i förstnämnda lag måhända

borde vidtagas för att anpassa den efter vattenlagen i dess ändrade lydelse.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget har efter remissbehandling varit

föremål för övervägande inom justitiedepartementet och ligger till grund för

ett förslag till lag om ändring i vattenlagen, som avses skola efter lagrådets

hörande föreläggas 1952 års riksdag.

Promemoria med förslag om upphävande av 1939 års lag.

I samband med behandlingen inom justitiedepartementet av de sakkunnigas

förslag angående deldom i vattenmål m. in. har i en den 10 november

1950 dagtecknad promemoria upptagits frågan om den fortsatta tillämpningen

av 1939 års lag. Efter en redogörelse för gällande rätt m. m. innehåller

promemorian en översikt av pågående tillfälliga regleringar inom de

olika vattendomstolarnas domsområden, sammanställd på grundval av uppgifter

från vattenrättsdomarna och avseende läget i april 1950. Av översikten

framgår att de tillfälliga regleringar som vid denna tidpunkt pågingo inom

Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolars domsområden

voro av relativt begränsad omfattning och att de i allmänhet kunde

beräknas bli ersatta med tillstånd enligt vattenlagen inom de närmaste åren.

Däremot förekommo inom Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolars

domsområden ett betydande antal tillfälliga regleringar av stor omfattning.

Vad beträffar Mellanbygdens vattendomstol handlades dock de

flesta av dessa tillfälliga regleringsmål enligt särskilt förordnande av befattningshavare

vid Norrbygdens vattendomstol. Av översikten framgick, att beträffande

flertalet av de vid Norrbygdens vattendomstol anhängiga tillfälliga

regleringsmålen — de sålunda vid Mellanbygdens vattendomstol formellt anhängiga

målen inbegripna — tidpunkten för meddelande av dom enligt vattenlagen

vore oviss.

Enligt uppgift i promemorian omfattade de i hela landet pågående tillfälliga

långtidsregleringarna hösten 1950 en sammanlagd magasinsvolym av

omkring 4 100 miljoner kubikmeter, vartill kommo de enligt 1939 års lag

medgivna korttidsregleringarna, vilka icke medförde möjlighet till uttagande

av större vattenmängd utan innebure omvandling av lågvärdig energi

till högvärdig.

I promemorian återgavs vidare en av centrala driftledningens riksdriftbyrå

den 5 maj 1950 upprättad prognos beträffande kraftbalansen i Sverige

1950—1955. Enligt denna prognos beräknades att balans mellan vattenkraftproduktion

och belastning skulle inträffa våren 1951 och att den önskvärda

marginalen mellan vattenkrafttillgång och belastning skulle uppkomma år

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

11

1953. Med en belastningsökning, som vore något större än den varpå denna

prognos grundats, skulle med föreliggande utbyggnadsprogram balans uppnås

omkring 1952, medan tillfredsställande marginal för att klara belastningen

även under torrår ej skulle uppnås under första hälften av 1950- talet.

I promemorian framhöllos följande allmänna synpunkter på frågan om

den fortsatta tillämpningen av 1939 års lag:

1939 års lag har tillkommit för att möta en akut krissituation. Den innebär

— även efter 1943 års lagändringar — ett intrång i den enskildes rättssfär,

som näppeligen kan försvaras under normala förhållanden. När utbyggnaden

av vattenkraften, till följd av de senaste årens forcering, nu

fortskridit så långt, att balans mellan tillgång och efterfrågan snart kan

skönjas, synes det berättigat att allvarligt överväga en avveckling av lagen.

Det är visserligen sannolikt att utbyggnaden även i fortsättningen kommer

att bedrivas i forcerad takt med därav följande behov att utan större tidsutdräkt

kunna genomföra nya vattenregleringar. Förutsättningar komma

emellertid att finnas att på ett effektivare sätt än hittills tillgodose kraven

på en snabb behandling av tillståndsprövningen. Av särskild betydelse är

härvidlag den förstärkning av vattendomstolsorganisationen som på senare

år beslutats. Vidare kommer----att i vattenlagen uttryckligen lag
fästas

möjligheten för vattendomstolen att medgiva byggnadslov och uppskov

med svårbedömda frågor.

I promemorian uttalades vidare att från kraftintressets målsmän numera

ej torde kunna riktas några mera allvarliga invändningar mot att 1939 års

lag upphörde att gälla, såvitt anginge sådana regleringsföretag som vore avsedda

att i framtiden igångsättas. Däremot hade det framhållits såsom

mycket betydelsefullt att de regleringar, som påginge med stöd av 1939 års

lag, vid ett upphävande av lagen ej behövde avbrytas utan kunde successivt

ersättas med regleringstillstånd enligt vattenlagen. I kalkylerna rörande den

framtida kraftförsörjningen hade räknats med att dessa regleringar i huvudsak

skulle bli bestående. Ett längre eller kortare avbrott i utövandet av

regleringarna vore dessutom ur nationalekonomisk synpunkt betänkligt med

hänsyn till de stora kapitalbelopp som med tanke på för framtiden bestående

förhållanden nedlagts på byggnadsarbeten och åtgärder till förebyggande

av skada.

Efter erinran om det år 1946 till slutstadgandet i 1939 års lag fogade

tillägget anfördes härefter i promemorian:

Avfattningen av de ifrågavarande tilläggsbestämmelserna synes giva vid

handen, att man närmast tänkt sig den ordningen för lagens avveckling att

till en början förordnandet om tillämpningen av lagen skulle återkallas och

att först vid en senare tidpunkt själva lagen skulle upphävas. I sitt år 1947

avgivna förslag ha de sakkunniga emellertid räknat med att 1939 års lag

skulle upphävas med det förbehållet att lagen alltjämt skulle äga tillämpning

i den omfattning som framginge av slutstadgandet. Skäl kunna visserligen

anses tala för att man tills vidare bibehåller själva lagen såsom en

beredskapsåtgärd och att alltså Kungl. Maj :t under ytterligare ett antal år

framåt får befogenhet att i avvaktan på riksdagens sammanträdande förordna

om tillämpning av lagen. Strävandena böra dock inriktas på att sna
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

rast få lagen helt ur världen. Om en ny kris av för folkförsörjningen allvarlig

natur skulle inträda, torde det vara möjligt att utan större tidsutdräkt

åter genomföra en tillfällig lagstiftning likartad med 1939 års lag.

Det förutsättes därför att 1939 års lag, samtidigt med genomförandet av

de nya deldomsbestämmelserna, upphäves med förbehåll om fortsatt tilllämpning

i viss omfattning av lagen. Närmast till hands ligger väl att avfatta

detta förbehåll i överensstämmelse med slutstadgandet till lagen. Det måste

emellertid övervägas huruvida det rådrum, som medgives enligt slutstadgandet,

med hänsyn till rådande förhållanden är tillfyllest. Såvitt nu kan överblickas

torde proposition på grundval av de sakkunnigas år 1947 avgivna

förslag komma att utarbetas för att föreläggas 1952 års riksdag, i samband

varmed alltså även ett ställningstagande till den fortsatta giltigheten av 1939

års lag bör ske. Om tidpunkten för ikraftträdandet av de nya bestämmelserna

om deldom in. in. fastställes till den 1 januari 1953 och 1939 års lag

samtidigt upphäves, kommer fristen att gälla till omkring den 1 januari

1956. Att det skall bli möjligt för vattendomstolarna — det är här närmast

fråga om de båda nordliga vattendomstolarna — att inom denna tidrymd

taga ställning till frågan om regleringstillstånd enligt vattenlagen beträffande

alla mera betydelsefulla nu pågående tillfälliga regleringar, kan måhända

ifrågasättas. Trots de vidtagna förstärkningarna av organisationen

får man räkna med en viss eftersläpning vid avarbetningen av målen. Vill

man ha fullt säker garanti för att några för kraftförsörjningen menliga avbrott

i utövandet av regleringarna ej skola uppkomma, torde ej annan utväg

stå till buds än att möjligheten att i avbidan på regleringstillstånd enligt

vattenlagen förlänga redan meddelade tillfälliga tillstånd förklaras skola

stå öppen utan särskild tidsbegränsning. Såsom förut anmärkts framfördes

denna tanke redan vid behandlingen av frågan år 1946. Departementschefen

avvisade dock förslaget under betonande av att det vore angeläget att

de tillfälliga regleringarna avvecklades och ersättningsfrågorna reglerades

inom rimlig tid. Det lärer också vara nödvändigt, om det skall bli möjligt

att inom överskådlig tid få den tillfälliga lagen ur världen, att både domstolarna

och parterna ha en viss press på sig. En bestämd tidsgräns torde

därför ej kunna undvaras, och till stöd för ett frångående av den frist som

stadgades år 1946 måste uppenbarligen föreligga starka skäl. Det kan ej

för närvarande med bestämdhet påstås att fristen är otillräcklig. Om vattendomstolarna

i fortsättningen få sådana personalresurser som motsvara arbetsbördan

— man får förutsätta att denna fråga ägnas allvarlig uppmärksamhet

— och sökandeparterna anstränga sig att utan tidsutdräkt inkomma

med erforderligt utredningsmaterial, synes det ej för optimistiskt att antaga

att de flesta av de för närvarande gällande tillstånden enligt 1939 års lag

skola kunna före den 1 januari 1956 utbytas mot tillstånd enligt vattenlagen.

På grund av det anförda föreslogs i promemorian att 1939 års lag skulle

upphävas från och med den 1 januari 1953 med det förbehåll att lagen alltjämt

skulle gälla i den omfattning som framginge av slutstadgandet. Vid

promemorian fanns i enlighet härmed fogat förslag till lag om upphävande

av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående

tillfällig vattenreglering.

Yttranden över promemorian.

över promemorian med därvid fogat lagförslag ha efter remiss yttranden

avgivits av vattenöverdomstolen och — efter hörande av vederbörande vat
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 53,

13

tenrättsingenjörer — samtliga vattenrättsdomare ävensom av kammarkollegiet,

kommerskollegiet, vattenfallsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens bränslekommission,

länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, svenska

vattenkraftföreningen, Sveriges industriförbund samt riksförbundet landsbygdens

folk. Vid kommerskollegiets utlåtande ha fogats yttranden av handelskamrarna

i Karlstad, Gävle, Sundsvall och Luleå. Fiskeristyrelsen har

överlämnat yttranden från överinspektören och chefen för fiskeristyrelsens

tillsynsavdelning, föreståndaren för sötvattenslaboratoriet samt fiskeriintendenterna

i nedre norra och övre norra distrikten. Länsstyrelsen i Kronobergs

län har bifogat yttrande från Sydsvenska kraftaktiebolaget. Vid det

av länsstyrelsen i Värmlands län avgivna utlåtandet ha fogats yttranden från

Värmlands elektricitetsförening in. b. p. a. och Uddeholms Aktiebolag. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län har överlämnat yttranden från länets hushållningssällskaps

fiskerinämnd, föreningsnämnden i Ångermanlands län

samt Ångermanälvens och Indals älvs flottningsföreningar.

I flertalet av de avgivna yttrandena förordas förslaget att 1939 års lag i

samband med införandet i vattenlagen av nya bestämmelser om deldom

m. m. sättes ur tillämpning från och med den 1 januari 1953. Det framhålles

att 1939 års lag vore av kristidslags natur och medförde betydande olägenheter

i olika avseenden, att kraftförsörjningsläget numera förbättrats

och att införandet i vattenlagen av bestämmelser om deldom gåve möjlighet

till en snabb behandling av kraftverks- och regleringsmålen.

En avvisande eller i varje fall avvaktande hållning till förslaget intages

emellertid av vattenfallsstyrelsen och bränslekommissionen.

Vattenfallstyrelsen förklarar i sitt yttrande att från styrelsens sida icke

funnes något att erinra mot ett upphävande av 1939 års lag från och med

den 1 januari 1953 under förutsättning att de provisoriska regleringar, vartill

tillstånd enligt lagen lämnats, hunne omvandlas till permanenta regleringar,

innan härför stadgad tidsfrist gått till ända, eller alltså före den 1

januari 1956. Styrelsen är emellertid tveksam i detta hänseende. Styrelsen

anför:

Även med en betydande förstärkning av domstolarnas arbetskraft och

med hårt uppdriven arbetstakt från domstolars, sakkunnigas och sökandeparters

sida förefaller det vattenfallsstyrelsen osäkert, om slutbehandlingen

kommer att före angiven tidpunkt medhinnas ens beträffande flertalet av

de stora regleringsmål, varom fråga är. Vattenfallsstyrelsen förutsätter härvid,

att vattendomstolarnas arbete jämväl måste inriktas på handläggning

av andra, redan anhängiggjorda eller tillkommande mål av annan natur men

av brådskande beskaffenhet.

I och med att ett upphävande av 1939 års lag är omedelbart bestämmande

för den tidsfrist, som står till buds för avveckling av enligt lagen igångsatta

regleringar, måste ett upphävande av lagen alltså ingiva farhågor för att avvecklingen

icke skall på ett tillfredsställande sätt medhinnas. Detta är så

mycket allvarligare, som landets belastningsökning, vilken — — — varit

långt större än väntat, gör det synnerligen ovisst, när balans mellan tillgång

och efterfrågan på elkraft kan uppstå. Med hänsyn härtill finner vat
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

tenfallsstyrelsen det vanskligt att nu lämna sin tillstyrkan till upphävande

av 1939 års lag. Det skulle då ligga nära till hands att förorda ett upphävande

av lagen vid den tidpunkt promemorian föreslagit men samtidigt begära

sådan lagändring, att möjligheten att förlänga redan lämnade regleringstillstånd

kommer att stå öppen utan tidsbegränsning. Tidigare från

vattenkrafthåll i sådan riktning föreslagen ändring av utformningen av

övergångsbestämmelserna till 1939 års lag har dock av vederbörande departementschef

bestämt avvisats, och annan utväg synes då icke stå till buds

än ett bibehållande av 1939 års lag intill dess det säkrare än nu kan bedömas,

att avvecklingen verkligen kommer att medhinnas. I varje fall synes

böra anstå med lagens upphävande intill dess vattendomstolarnas personalresurser

blivit i behövlig omfattning förstärkta.

Styrelsen har i sitt yttrande åberopat en av centrala driftledningens riksdriftbyrå

den 13 mars 1951 upprättad promemoria, i vilken uttalats att

kraftbelastningen under år 1950 stigit i en långt snabbare takt än beräknat

och överstigit föregående års belastning med omkring 1 600 miljoner kilowattimmar.

Skulle belastningsökningen i fortsättningen bli av denna storleksordning,

finge man räkna med att nuvarande underutbyggnad komme

att föreligga åtminstone fram till senare hälften av 1950-talet, medförande

risk för elransonering samt betydande ångkraftkörning och därmed import

av bränsle. Även om en så kraftig belastningsökning kanske icke vore sannolik,

finge man dock räkna med möjligheten därav.

Bränslekommissionen anför för sin del följande:

Det nuvarande försörjningsläget beträffande tillgången till importerade

fossila bränslen inger farhågor att reglering av förbrukningen av åtminstone

vissa av dessa bränslen icke kan undvikas i varje fall under bränsleåret

1951/52. Vid sådant förhållande måste alla möjligheter till bränsleimport

tillvaratagas och sparsamhet iakttagas vid förbrukningen av importbränslen

för kraftproduktion. Härav följer att ett önskemål om så stor vattenkraftproduktion

som möjligt redan från denna synpunkt sett föreligger. Härjämte

är att märka att enligt det utbyggnadsprogram för vattenkraften i landet,

som för närvarande föreligger, balans mellan tillgång och belastning tidigare

beräknats inträda under år 1951. Emellertid har under senare delen

av 1950 och den hittills förflutna delen av 1951 belastningen stigit i

långt snabbare takt än beräknat. Denna belastningsökning härrör från praktiskt

taget alla förbrukningsområden, sålunda ej endast industrien utan

även samfärdsel och detalj förbrukning. Med hänsyn bl. a. till detta förhållande

synes det föga sannolikt att belastningsökningen under de närmaste

åren icke skulle bli av ungefärligen samma storleksordning som hittills.

Man måste därför räkna med att tidpunkten för inträdandet av balans mellan

tillgång och efterfrågan på elektrisk kraft förskjutes flera år framåt.

Till dess kan sålunda ångkraftproduktionen i betydande omfattning komma

att bli nödvändig och förorsaka ett särskilt behov av importbränsle. Upphävandet

av lagen skulle genom de därigenom minskade möjligheterna att utnyttja

vattenkraft ytterligare kunna öka förbrukningen för kraftproduktion.

Såväl vattenfallsstyrelsen som bränslekommissionen framhålla att, då avsikten

vore att lagen skulle upphävas först den 1 januari 1953, ett definitivt

ställningstagande till frågan kunde anstå till år 1952. Även i det av

länsstyrelsen i Kronobergs län avgivna yttrandet betonas, att det slutliga

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

15

avgörandet finge bli beroende på den närmaste tidens utveckling i fråga om

bränsle- och kraftförsörjningen i landet.

I vissa yttranden tillstyrkes förslaget om lagens sättande ur kraft ehuru

med den reservationen, att tills vidare endast förordnandet om lagens tilllämpning

borde upphävas, medan själva lagen borde bibehållas såsom en

bercdskapsåtgärd. Denna ståndpunkt intages av kammarkollegiet, kommerskollegiet,

svenska vattenkraftföreningen och Sveriges industriförbund. Till

stöd för ståndpunkten anföres att läget för närvarande vore så labilt att

svårigheter när som helst kunde uppstå, icke minst beträffande försörjningen

med fossila bränslen. Fiskeristgrelsen tillstyrker visserligen lagens upphävande

men understryker att en ny lagstiftning på området under rådande

politiska och ekonomiska osäkerhetstider snart nog kunde bli aktuell.

Frågan om möjligheten att inom den föreslagna tidsfristen ersätta pågående

tillfälliga regleringar med regleringstillstånd enligt vattenlagen uppmärksammas,

förutom av vattenfallsstyrelsen, i ett flertal av de avgivna yttrandena.

Vattenöverdomstolen framhåller att den tidrymd, som enligt förslaget

skulle stå till buds härför, kunde antagas bli tillräcklig endast om

för vattendomstolarna i fortsättningen kunde påräknas juridisk och teknisk

personal i den omfattning som motsvarade arbetsbördan. Även vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol betonar betydelsen av att vattendomstolarna

få tillräckliga personalresurser. Det vore icke tillrådligt att i nuvarande

läge försöka förmå vattendomstolen att — av hänsyn huvudsakligen

till något slags estetiskt skäl — meddela tillstånd enligt vattenlagen

mer eller mindre oberoende av om målen vore i sådant skick att sökandena

efter normal bedömning kunde anses ha gjort sig förtjänta av att få sådana

tillstånd eller oberoende av i vad mån i och för sig viktigare arbetsuppgifter

härigenom skulle komma att eftersättas. När en bygd fått tåla olägenheterna

av tillfälliga regleringar, borde den — när de tillfälliga regleringarna

skulle avlösas av bestående — åtminstone ha den säkerheten, att den slutliga

prövningen skedde med en besinning och omsorg som fullt ut neutraliserade

bristerna i tillvägagångssättet. Jäkt och tidsnöd borde icke få äventyra

prövningen. Kammarkollegiet, kommerskollegiet, svenska vattenkraftföreningen

och Sveriges industriförbund anse likaledes den föreslagna tidsfristen

otillräcklig.

Vattenråttsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol ifrågasätter huruvida

anledning finnes att bibehålla sista stycket i slutstadgandet till 1939 års lag.

Han framhåller att ett belastande av vattendomstolarna med nya ansökningar

enligt nämnda stycke icke syntes vara att tillråda. Sådana ansökningar

skulle visserligen bifallas endast om de funnes vara av avsevärd betydelse

för kraftförsörjningen. Men även om sistnämnda förutsättning prövades

icke föreligga, måste inkomna ansökningar behandlas, och en sådan

behandling kunde komma att innefatta åtskilliga svårbedömda moment och

bli av tidsödande och vidlyftig beskaffenhet.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår all sista stycket i slutstadgandet

slopas. Länsstyrelsen föreslår vidare, atl minimi- och maximibeloppen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

för regleringsavgift enligt 7 § i 1939 års lag höjas, förslagsvis till 4 000 resp.

30 000 kronor. Till stöd härför anför länsstyrelsen, att penningvärdet undergått

sådan försämring, att minimi- och maximibeloppen numera måste anses

vara alltför låga. Länsstyrelsen påpekar, att det förekommit att regleringsavgift

fastställts till det högsta medgivna beloppet.

Departementschefen.

1939 års lag angående tillfällig vattenreglering tillkom för att det skulle

bli möjligt att snabbt tillgodose det ökade behov av elektrisk kraft som uppkom

efter krigsutbrottet, särskilt genom minskningen av importen av kol

och annat bränsle. I jämförelse med det i vattenlagen stadgade förfarandet

för tillståndsprövningen innebär 1939 års lag mycket betydande lättnader.

För att tillfällig vattenreglering skall få medgivas fordras endast, att åtgärden

prövas ur allmän och enskild synpunkt medföra fördel som väsentligt

överväger därmed förenade olägenheter. Prövningen av uppkomna ersättningsfrågor

kan i stor utsträckning uppskjutas till senare tidpunkt. Vidare

har vattenrättsdomaren genom lagen fått en vidsträckt befogenhet att medgiva

provisoriska åtgärder.

I likhet med ett flertal andra av de lagar av kristidslags natur som tillkommo

under kriget skola bestämmelserna i 1939 års lag äga tillämpning

först sedan Kungl. Maj :t förordnat därom. Sådant förordnande — vartill

samtycke även skall inhämtas av riksdagen — får meddelas vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden. Samtidigt med lagens utfärdande meddelade Kungl.

Maj :t efter inhämtande av riksdagens samtycke förordnande om lagens tilllämpning.

Detta förordnande har sedermera utan avbrott varit gällande.

Under trycket av den kraftiga forcering av vattenfallens utbyggnad som

blev nödvändig under kriget erhöll 1939 års lag en i viss mån vidsträcktare

tillämpning än som förutsattes vid dess antagande, i det att med stöd av

lagen verkställdes mycket omfattande regleringar, vilka avsågos skola bibehållas

i avbidan på prövning enligt de ordinära bestämmelserna i vattenlagen.

1939 års lag kom sålunda att användas ej blott för åtgärder av rent

tillfällig natur utan även i ändamål alt på ett tidigare stadium än som var

möjligt vid prövning enbart efter vattenlagens bestämmelser tillskapa bestående

stora regleringsmagasin. De ändringar i 1939 års lag som vidtogos

år 1943 hade bl. a. till syfte att anpassa lagens bestämmelser efter denna

ändrade tillämpning. Ändringarna avsågo att skapa bättre möjligheter för

det allmännas organ att göra sig hörda i mål rörande tillfällig vattenreglering,

att möjliggöra utdömande av fiske- och regleringsavgifter samt att påskynda

utdömandet av ersättning till enskilda skadelidande.

Vid krigets slut stod det klart att det ej var möjligt att omedelbart avveckla

1939 års lag. Jag fann det nödvändigt att till särskild utredning upptaga

spörsmålet, hur avvecklingen skulle ske samt om och i vad mån det var

påkallat att göra lagen beslående för framtiden genom inarbetning av densamma

i vattenlagen. Särskilda sakkunniga för ändamålet tillkallades i no
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

vember 1945. Såsom en första åtgärd för att förbereda avvecklingen genomfördes

år 1946, på grundval av ett av de sakkunniga framlagt förslag, en

lagändring innebärande att till slutstadgandet i 1939 års lag fogades ett

tillägg med huvudsakligt syfte att förhindra ett tvärt avbrytande av pågående

tillfälliga regleringar vid upphävandet av förordnandet om lagens

tillämpning. Tillägget innehåller till en början den bestämmelsen att, därest

tillstånd till tillfällig vattenreglering meddelats innan förordnandet om lagens

tillämpning upphör att gälla, vad i lagen stadgas alltjämt skall äga

tillämpning med avseende å regleringen. Denna grundsats gäller även för

den händelse tillståndsbeslutet ej vunnit laga kraft vid förordnandets upphävande.

Därjämte kan en förlängning av redan meddelat tillstånd ske under

förutsättning att ansökan om ständig reglering inkommer innan tillståndet

utgår, dock att förlängning ej får ske för längre tid än till dess tre år förflutit

från det förordnandet upphörde att gälla. Slutligen stadgas i ett sista

stycke att vattendomstolen, där i annat fall ansökan om tillfällig reglering

inkommit före tidpunkten för förordnandets upphävande, jämväl därefter

äger meddela tillstånd enligt lagen, om det finnes vara av avsevärd betydelse

för kraftförsörjningen.

Efter genomförandet av denna lagändring har frågan om den fortsatta

tillämpningen av 1939 års lag vid flera tillfällen varit föremål för prövning.

Bl. a. har riksdagen år 1947 gjort en framställning i ämnet. Kraftförsörjningsläget

har emellertid varit sådant, att tidpunkten för lagens avveckling

successivt måst uppskjutas. Enligt min mening är det dock nödvändigt att

nu allvarligt överväga huruvida icke möjlighet finnes att bringa denna kristidslag

ur världen. Det kan icke gärna anses försvarligt att alltjämt bibehålla

en provisorisk lagstiftning för ett forcerat genomförande av omfattande

vattenregleringsföretag, som avses skola bli bestående för framtiden

och som innebära långtgående ingrepp i enskild rätt och allmänna intressen.

Förutsättningarna för en avveckling av lagen äro också nu gynnsammare

än tidigare. Kraftförsörjningsläget är visserligen — trots den starka

forceringen av utbyggnadsverksamheten — alltjämt ansträngt och synes under

den senaste tiden ha visat tendenser till skärpning genom en väsentlig

stegring av kraftbehovet. Vattendomstolarnas arbetskapacitet har emellertid

ökats genom vissa förstärkningar av organisationen. Det är vidare,

såsom förut anmärkts, min avsikt att för 1952 års riksdag framlägga förslag

till ändringar i vattenlagen, med syfte att möjliggöra ett snabbare genomförande

av vattenkraft- och vattenregleringsföretag, i huvudsaklig överensstämmelse

med ett av de sakkunniga år 1947 framlagt förslag till ändrade

bestämmelser om deldom m. in. I likhet med de sakkunniga har jag

funnit att vissa betydelsefulla element i 1939 års lag — den summariska

tillåtlighetsprövningen, systemet med generellt uppskjutande av prövningen

av ersättningsfrågor samt den vidsträckta befogenheten för vattenrättsdomaren

att medgiva provisoriska åtgärder — innebära så stora risker ur

rättssäkerhetssynpunkt, att de icke höra inflyta i en permanent lagstiftning.

Avsikten är emellertid att i vattenlagen — med nära anknytning till

i! ftihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 53.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

det system med uppdelning av prövningen av större ansökningsmål genom

särskilda deldomar som i stor utsträckning redan tillämpas vid vattendomstolarna

— skola upptagas bestämmelser som medgiva dels att särskilt beslut

må av vattendomstolen meddelas i själva byggnadsfrågan beträffande

ett ifrågasatt företag och dels att i samband med tillstånd till utförande av

ett företag uppskov må meddelas beträffande sådana frågor om ersättning

m. in. som icke med erforderlig säkerhet kunna bedömas på förhand. Därest

det ifrågavarande förslaget vinner riksdagens bifall, får man garanti för att

tillstånd till erforderliga byggnadsarbeten kan meddelas på ett relativt tidigt

stadium av behandlingen av ett brådskande ansökningsmål och att företagets

genomförande ej behöver uppehållas för ett slutgiltigt lösande av alla

uppkommande frågor rörande ersättning o. dyl.

Jag vill nämna att en avveckling av 1939 års lag blivit förberedd på så

sätt, att vattendomstolarna under senare år övergått till en mera restriktiv

tillämpning av lagen och beträffande nya vattenregleringsföretag sökt redan

från början inrikta prövningen på en tillämpning av vattenlagens bestämmelser.

Vid remissbehandlingen av den förut omförmälda, inom justitiedepartementet

i november 1950 upprättade promemorian har också uttalats en

tämligen enhällig anslutning till det däri framlagda förslaget att 1939 års

lag i samband med införandet i vattenlagen av nya bestämmelser om deldom

in. m. sättes ur tillämpning från och med den 1 januari 1953. På två

punkter ha emellertid allvarliga betänkligheter framförts.

För det första har från några håll rests motstånd mot att icke blott förordnandet

om lagens tillämpning skulle avvecklas utan också lagen själv

skulle upphävas. Även enligt min mening är det nödvändigt att här gå försiktigt

fram. En allvarlig kris kan lätt bli följden, om en exceptionell torrperiod

i likhet med vad som skedde vintern 1947/48 åter skulle inträda.

Vidare måste man räkna med att de labila utrikespolitiska förhållandena

kunna medföra nya hastigt inträdande svårigheter för bränsleimporten.

Med hänsyn till dessa omständigheter finner jag det nödvändigt att såsom

en beredskapsåtgärd alltjämt bibehålla 1939 års lag. Ur den anförda synpunkten

möter emellertid ej hinder mot att Kungl. Maj :t återkallar förordnandet

om lagens tillämpning. Det går då att snabbt åter sätta lagen

i funktion för att vid en eventuellt inträdande akut skärpning av läget

möjliggöra provisoriska åtgärder, t. ex. i form av ett hårdare utnyttjande

av redan befintliga regleringsmagasin.

Den andra punkten där betänkligheter framförts avser möjligheterna att

bibehålla de regleringar som redan genomförts med stöd av 1939 års lag.

Då frågan om den fortsatta tillämpningen av lagen behandlades vid 1946

års riksdag, förutsattes att det skulle vara möjligt att under en treårsperiod

efter upphävandet av förordnandet om lagens tillämpning ersätta flertalet

pågående tillfälliga regleringar med tillstånd enligt vattenlagen. Ett av Sveriges

industriförbund och svenska vattenkraftföreningen framfört förslag,

att möjligheten att förlänga meddelade regleringstillstånd i sådana fall, där

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

ansökan om permanent reglering ingivits, skulle stå öppen utan tidsbegränsning,

avvisades med hänsyn till angelägenheten av att de tillfälliga

regleringarna avvecklades och ersättningsfrågorna slutgiltigt reglerades

inom rimlig tid. Det har emellertid visat sig, att flera av de stora regleringar

i Norrland som igångsatts med stöd av 1939 års lag äro av synnerligen

komplicerad natur och att domstolsbehandlingen av desamma kräver

en avsevärd tid. I rådande läge bör man knappast taga risken att en eller

annan av dessa stora regleringar måste avbrytas. Dock synes det ej försvarligt

att släppa all tidsbegränsning. Utan en så långtgående eftergift bör

det kunna göras en sådan ändring i övergångsbestämmelserna, att en smidigare

anpassning efter kraftförsörjningsläget möjliggöres. Som huvudregel

bör sålunda gälla, att när ansökan om tillstånd till reglering enligt vattenlagen

inkommit, tillstånd till fortsatt tillfällig reglering skall få meddelas

att gälla i avbidan på prövning av frågan om reglering enligt vattenlagen,

dock högst den i 1939 års lag stadgade tiden tre år. Förlängt tillstånd, för

en tid av högst tre år i sänder, bör emellertid få meddelas, om målet angående

reglering enligt vattenlagen är av vidlyftig beskaffenhet och den tillfälliga

regleringen är av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen.

Om det förut berörda förslaget till ändringar i vattenlagen samt den nu

förordade ändringen i slutstadgandet till 1939 års lag vinna riksdagens bifall,

är det min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att förordnandet om tillämpning

av 1939 års lag upphäves samtidigt med ikraftträdandet av dessa lagändringar.

Självfallet förutsätter jag då, att det aktuella kraftförsörjningsläget

icke lägger hinder i vägen för en dylik åtgärd.

I några remissyttranden har föreslagits upphävande av sista stycket i slutstadgandet,

som medger att under vissa förhållanden tillstånd till ny tillfällig

reglering må meddelas efter upphävande av förordnandet om lagens tilllämpning.

Med hänsyn till det ansträngda kraftförsörjningsläget har jag

dock ej funnit skäl att tillmötesgå detta förslag.

Med den förordade ändringen av övergångsförhållandena får man räkna

med att bestämmelserna i 1939 års lag i fråga om redan genomförda regleringar

komma att bli aktuella under avsevärd tid framåt, även om förordnandet

om lagens tillämpning nu upphäves. Under sådana förhållanden anser

jag mig böra upptaga den av länsstyrelsen i Jämtlands län väckta frågan

om höjning av minimi- och maximibeloppen för regleringsavgift enligt

7 § i 1939 års lag. I denna paragrafs ursprungliga lydelse stadgades att vad

i 4 kap. vattenlagen vore föreskrivet om särskilda villkor beträffande större

vattenkraftanläggningar och vattenregleringar icke skulle äga tillämpning

i fråga om tillfällig vattenreglering. I samband med 1943 års ändringar i

1939 års lag infördes emellertid stadgande om att beträffande vattenreglering,

som kunde antagas medföra avsevärt men för bygden eller genom vilken

vunnes båtnad av stor betydelse, regleringsavgift skulle utgå för företaget

med skäligt belopp, minst tvåtusen och högst femtontusen kronor. Bestämmelsen

jämkades något, dock ej i fråga om minimi- och maximibeloppen,

i sammanhang med de ändringar i vattenlagens föreskrifter rörande

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

regleringsavgitter som genomfördes år 1944. Såsom nyssnämnda länsstyrelse

påpekat förekomma tillfälliga regleringar av så betydande omfattning, att

den stadgade latituden ansetts böra utnyttjas ända intill maximigränsen.

Med hänsyn till den senaste tidens utveckling i fråga om penningvärdet synes

det befogat att det högsta beloppet för regleringsavgift vid tillfällig reglering

bestämmes till tjugutusen kronor. Minimigränsen torde böra bibehållas.

Därest 1939 års lag, såsom jag förordat, kommer att tills vidare bibehållas

såsom en beredskapslag, kan det ifrågasättas, huruvida icke lagen är i behov

av översyn även på vissa andra punkter. Denna fråga torde dock ej behöva

upptagas i detta sammanhang.

De i det föregående föreslagna ändringarna i 1939 års lag torde böra träda

i kraft samtidigt med de nya deldomsbestämmelserna i vattenlagen eller

den 1 januari 1953.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939

(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

1 Bilagan, vilken är av samma lydelse som det vid propositionen fogade lagförslaget, har

här uteslutits.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

21

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 januari

1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 14 januari 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 11 januari 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939

(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

e. o. hovrättsassessorn P. G. Bergsten.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruksoch

handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, lagrådets den 28 januari 1952 avgivna utlåtande över det

till lagrådet den 11 januari 1952 remitterade förslaget till lag om ändring i

lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående

tillfällig vattenreglering.

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer

föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

513461

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:127 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939 a1 i texten
  2. 3LU 1952:13 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939 s. 1 i texten