Med förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering
1952-02-08 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1952:53, Med förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering
Dokumentets text
Knngl. Maj:ts proposition nr 53.
1
Nr 53.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering;
given Stockholms slott den 8 februari 1952.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939
(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås vissa ändringar i slutbestämmelserna till 1939 års
lag angående tillfällig vattenreglering i syfte att underlätta en avveckling av
lagen. Vidare föreslås höjning av maximibeloppet för regleringsavgift, som
utgår med anledning av tillfällig reglering. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 53.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 63.
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 20 oktober 1939 med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering samt slutbestämmelserna
till lagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:)
7
Kan vattenregleringen antagas
medföra avsevärt men för den bygd,
som beröres av företaget, eller är den
båtnad, som vinnes, av stor betydelse,
skall för tillgodoseende av sådant allmänt
ändamål beträffande bygden,
som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen,
avgift utgå för företaget med skäligt
belopp, minst två tusen och högst
femton tusen kronor för år, från och
med det halvår, då tillståndet först
tages i anspråk. Om indrivning och
användning av sådan avgift meddelar
Konungen närmare bestämmelser.
I övrigt---äga tillämpning.
Denna lag--— Svensk författ
ningssamling.
Där beslut, som innefattar tillstånd
till tillfällig vattenreglering enligt
denna lag, meddelats innan förordnande
som i 1 § sägs upphör att gälla,
skall, ändå att beslutet icke dessförinnan
vunnit laga kraft, vad i lagen
stadgas alltjämt äga tillämpning
med avseende å regleringen. Har, innan
tiden för meddelat tillstånd gått
till ända, ansökan inkommit om tillstånd
till reglering enligt 3 kap. vattenlagen,
äge vattendomstolen, på an- 1
(Föreslagen lydelse:)
§•
Kan vattenregleringen antagas
medföra avsevärt men för den bygd,
som beröres av företaget, eller är den
båtnad, som vinnes, av stor betydelse,
skall för tillgodoseende av sådant allmänt
ändamål beträffande bygden,
som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen,
avgift utgå för företaget med skäligt
belopp, minst två tusen och högst
tjugu tusen kronor för år, från och
med det halvår, då tillståndet först
tages i anspråk. Om indrivning och
användning av sådan avgift meddelar
Konungen närmare bestämmelser.
I övrigt---äga tillämpning.
Denna lag---Svensk författ
ningssamling.
Där beslut, som innefattar tillstånd
till tillfällig vattenreglering enligt
denna lag, meddelats innan förordnande
som i 1 § sägs upphör att gälla,
skall, ändå att beslutet icke dessförinnan
vunnit laga kraft, vad i lagen
stadgas alltjämt äga tillämpning
med avseende å regleringen. Har, innan
tiden för meddelat tillstånd gått
till ända, ansökan inkommit om tillstånd
till reglering enligt 3 kap. vattenlagen,
äge vattendomstolen, på an
-
1 Senaste lydelse, se beträffande 7 § SFS 1944:200 samt beträffande slutbestämmelserna
1946: 149.
Knngl. Maj.ts proposition nr 53.
3
(Gällande lydelse:)
sökan som inkommit inom samma
tid, meddela tillstånd till fortsatt tillfällig
reglering, dock ej för längre tid
ån till dess tre år förflutit från det
förordnandet upphörde att gälla.
Har i ----sålunda gives.
(Föreslagen lydelse:)
sökan som inkommit inom samma
tid, meddela tillstånd till fortsatt tillfällig
reglering, att gälla i avbidan på
prövning av frågan om reglering enligt
vattenlagen, dock högst tre år.
Dår målet angående reglering enligt
vattenlagen år av vidlyftig beskaffenhet
och den tillfälliga regleringen år
av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen,
må tillståndet på ansökan
ytterligare förlängas för högst tre år
i sänder.
Har i---sålunda gives.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1953.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den il januari 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruksoch
handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, fråga om den fortsatta tillämpningen av gällande bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering samt anför därvid följande.
Gällande bestämmelser.
Genom lag den 20 oktober 1939 infördes med anledning av krigsutbrottet
vissa särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering. Enligt 1 §
i denna lag äger Kungl. Maj :t vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig,
eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden för viss
tid eller tills vidare förordna, att vad i lagen är stadgat om meddelande av
tillstånd till tillfällig vattenreglering skall äga tillämpning. Förordnande må
dock, under tid då riksdagen är samlad, ej meddelas utan dess samtycke.
Meddelas förordnande, då riksdagen ej är samlad, kräves för att det fortfarande
skall gälla, att det godkännes av nästföljande riksdag. I samband
med lagens utfärdande har Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke genom
särskild kungörelse meddelat dylikt förordnande att gälla tills vidare.
Syftet med ifrågavarande lagstiftning var att snabbt bereda möjlighet till
ökat tillgodogörande av vattenkraft och därigenom till besparingar i förbrukningen
av kol och annat bränsle. Lagen innefattar av denna anledning
betydande lättnader i förhållande till vattenlagens regler beträffande förutsättningarna
och villkoren för sådan vattenreglering, som avses med lagen,
liksom rörande förfarandet.
Vid lagens tillkomst förutsattes, att åtgärder, som skulle medföra varaktiga
olägenheter eller som skulle vara förenade med större kostnader, icke
komme att vidtagas, enär genom lagen åsyftades att vinna endast en tillfällig
ökning av vattenkraften.1 Lagen erhöll emellertid en i vissa hänseenden
vidare tillämpning än sålunda förutsatts, i det med stöd av lagen företogos
även betydande regleringsåtgärder beträffande mycket stora vattenmagasin.
1 Jfr andra kammarens prot. urtima riksdagen 1939 nr 10 s. 12.
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
5
Med hänsyn härtill skedde genom lag den 17 juni 1943 vissa ändringar i
lagen för att bättre tillgodose de allmänna och enskilda intressen som kunde
bli lidande genom dylika större regleringsföretag. Vidare ha i samband med
omarbetning av vattenlagens stadganden om regleringsavgifter motsvarande
bestämmelser i 1939 års lag undergått ändring genom lag den 12 maj 1944.
1 sin nuvarande lydelse ha bestämmelserna i 1939 års lag i huvudsak följande
innebörd.
Enligt 2 § i 1939 års lag må — utan hinder av vad i 2 kap. 3 § första stycket
vattenlagen stadgas — för bättre utnyttjande av vattenkraft tillstånd meddelas
till tillfällig reglering av avrinningen ur sjö eller annan vattensamling
eller i vattendrag, därest sådan åtgärd prövas ur allmän och enskild
synpunkt medföra fördel som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter.
Tillståndet gives av vattendomstol och skall enligt 3 § i 1939 års lag
meddelas för viss tid, högst tre år. Efter framställning därom äger vattendomstolen
ändra övriga villkor för tillståndet eller föreskriva nya villkor,
när det finnes påkallat. I fråga om tillfällig reglering som berör någon av
de största sjöarna eller eljest är av synnerlig omfattning skall emellertid
frågan om företagets tillåtlighet underställas Kungl. Maj :ts prövning under
samma förutsättningar som eljest gälla enligt 4 kap. 13 § vattenlagen.
Beträffande villkoren för vattenregleringen i övrigt stadgas i 4 § i 1939 års
lag att, om vattenregleringen kan antagas medföra avsevärt men för fisket,
fiskeavgift skall utgå enligt vad i 2 kap. 10 § vattenlagen sägs. Avgiften skall
erläggas från och med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk.
Kan vattenregleringen antagas medföra avsevärt men för den bygd som
beröres av företaget eller är den båtnad som vinnes av stor betydelse, skall
enligt 7 § i 1939 års lag regleringsavgift utgå för företaget med skäligt belopp,
minst tvåtusen och högst femtontusen kronor för år, från och med
det halvår då tillståndet först tages r anspråk. Avgiften skall enligt nämnda
lagrum utgå för tillgodoseende av sådant allmänt ändamål beträffande
bygden som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen.
För skada och intrång genom vattenregleringen skall ersättning utgå enligt
9 kap. vattenlagen. För icke tillgodogjord vattenkraft, som på grund av 1939
års lag tillfälligt tages i anspråk, behöver dock i regel ersättning ej lämnas.
I 8 § stadgas att vattendomstolen, där det kräves för undvikande av dröjsmål
med vattenregleringen, äger att vid meddelande av tillstånd därtill
uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor till senare tidpunkt.
Jämväl fastställandet av fiskeavgift och regleringsavgift må uppskjutas till
lämplig tidpunkt. Kan det antagas, att någon sakägare kommer att lida skada
eller intrång, som medför svårighet för honom att vinna sin utkomst eller
fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall dock ersättning till honom helt
eller delvis fastställas på förhand. Beloppet kan således bestämmas preliminärt.
Härjämte har föreskrivits, att vattendomstolen även eljest i avbidan
på närmare utredning må utdöma belopp, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses skäligt, i avräkning på det skadestånd som slutligen
bestämmes. I övrigt skall vattenrättsdomaren tillse, att ersättning bestämmes
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
så snart ske kan. Ersättning, som bestämmes i penningar, må fastställas att
utgå för år eller del av år, så länge regleringen varar, med rätt för vattendomstolen
att höja eller sänka ersättningen, om skäl därtill äro. Vattendomstolens
beslut i ersättningsfråga skall omedelbart gå i verkställighet
som om det vunnit laga kraft, därest sökande begagnat sig av tillståndet till
vattenreglering. Vattendomstolen eller överinstans må dock förordna, att
verkställighet tills vidare ej skall äga rum. Vad som i enlighet med vattendomstolens
beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning
må ej återkrävas.
Anspråk på ersättning för skada eller intrång, som icke av vattendomstolen
förutsetts, skall för att kunna upptagas till prövning anmälas hos
vattenrättsdomaren eller av denne utsett särskilt biträde inom fem år från
det tiden för tillståndet gått till ända. Efterföljes tillfällig reglering av definitiv
reglering, må anspråk med anledning av den förra regleringen framställas
inom den tid som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.
I övrigt stadgas bl. a. i 13 § första stycket i 1939 års lag, att befogenhet att
meddela interimistiska beslut, som i 11 kap. 46 § vattenlagen tillerkänts
vattenrättsdomaren för där angivna fall, skall tillkomma honom jämväl i
fråga om tillfällig vattenreglering.
Enligt lag den 12 april 1946 har till slutstadgandet till 1939 års lag fogats
ett tillägg, avsett att reglera vissa övergångsförhållanden i samband med att
förordnandet om lagens tillämpning upphör att gälla. Innebörden härav
beröres närmare i det följande.
Tidigare behandling av frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939 års
lag.
Frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939 års lag aktualiserades av
vattenfallsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 27 augusti 1945. I denna
skrivelse hemställde styrelsen om ändringar i vattenlagen för att vinna snabbare
prövning av frågor om tillämnade utbyggnads- eller regleringsföretags
tillåtlighet. Styrelsen framhöll därvid önskvärdheten av att vattendomstolen
vid ett tidigt skede av domstolsbehandlingen kunde få vid större anläggningar
meddela preliminära byggnadslov med utdömande i förskott av ersättning
för de skador, som de i samband därmed medgivna byggnadsarbetena
beräknades medföra. I fråga om 1939 års lag yttrade styrelsen, att kraftförsörjningen
under åtskilliga år framåt komme att arbeta under trycket av de
svårigheter, som skapats genom kriget och den fortsatta bränslebristen. Alla
skäl syntes tala för att den tillfälliga lagen inarbetades i vattenlagen och
därmed bleve en för framtiden gällande beståndsdel av denna.
Sedan ett antal myndigheter och sammanslutningar avgivit utlåtande över
vattenfallsstyrelsens framställning, anmälde jag densamma i statsrådet den
23 november 1945. Jag framhöll därvid, att det syntes böra övervägas, huruvida
icke 1939 års lag borde upphävas och en återgång sålunda ske till förkrigsförhållandena
på detta område. Det syntes emellertid föreligga skäl för
en översyn av vattenlagens bestämmelser för att utröna, om icke medgivan
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
de till utbyggnads- eller vattenregleringsföretag skulle kunna meddelas efter
ett snabbare förfarande utan att motstående intressen träddes för nära.
Härvid borde särskild uppmärksamhet ägnas möjligheten att tillämpa deldom
i ansökningsmål. Vid utredningen borde jämväl prövas, huruvida en inarbetning
i viss utsträckning av 1939 års lag i vattenlagen kunde befinnas
ändamålsenlig. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades härefter särskilda
sakkunniga, numera justitierådet A. G. Walin, tillika ordförande, ledamoten
av riksdagens andra kammare K. J. B. Andersson, advokaten N. C.
W. Berggren, ledamoten av riksdagens andra kammare N. O. Jönsson, direktören
C. F. Kleman, numera häradshövdingen K. O. Riben, numera generaldirektören
J. Å. Rusek och ledamoten av riksdagens andra kammare G. T.
Skoglund, för att biträda med utredning av nu angivna frågor. Det skulle
enligt statsrådsprotokollet ankomma på de sakkunniga att i första hand
till behandling upptaga frågan om upphävande av 1939 års lag jämte därav
föranledda spörsmål samt att utan dröjsmål framlägga särskilt förslag
härom.
Till fullgörande av den uppgift, som sålunda i första hand ålagts dem, avgåvo
de sakkunniga med skrivelse den 15 januari 1946 en promemoria med
utkast till lag om tillägg till slutstadgandet till 1939 års lag. Beträffande
frågan om fortsatt giltighet för det enligt 1 § i 1939 års lag meddelade förordnandet
om lagens tillämpning uttalade de sakkunniga, efter en översikt
av det rådande läget på kraftförsörjningsområdet, att det ännu icke vore
möjligt att angiva någon bestämd tidpunkt, då förordnandet borde upphöra
att gälla. För att mildra övergången, när förordnandet om tillämpning av
1939 års lag upphävdes, och samtidigt möjliggöra att förordnandet upphävdes
något tidigare än eljest skulle kunna ske föreslogo de sakkunniga emellertid
vissa övergångsbestämmelser.
I förslaget behandlades först den verkan som, efter det förordnande enligt
l § upphört att gälla, skulle tillkomma ett tidigare meddelat tillstånd till tillfällig
vattenreglering, för vilket tiden vid nämnda tidpunkt ännu icke gått
till ända. I detta hänseende föreslogs en bestämmelse, att lagen skulle gälla
oaktat beslutet icke dessförinnan vunnit laga kraft. Vidare föreslogo de sakkunniga
en särskild bestämmelse för det fall, att den som erhållit reglcringstillstånd
enligt 1939 års lag tillika begärde tillstånd till permanent reglering
enligt vattenlagen. Syftet med denna bestämmelse var att möjliggöra sådan
förlängning av förstnämnda tillstånd som erfordrades för att den tillfälliga
regleringen utan avbrott skulle kunna avlösas av den permanenta. Enligt
förslaget skulle i dylikt fall tillstånd kunna lämnas till fortsatt reglering
enligt 1939 års lag, dock ej för längre tid än till dess tre år förflutit från
det förordnandet om lagens tillämpning upphörde att gälla. Till sist upptog
förslaget en bestämmelse, som gav vattendomstolen möjlighet att jämväl i
vissa andra fall, när ansökan enligt 1939 års lag inkommit innan förordnandet
om lagens tillämpning upphörde att gälla, meddela tillstånd efter denna
tidpunkt i enlighet med vad i lagen sägs. Såsom förutsättning härför, utöver
vad 1939 års lag innehåller, upptogs, att meddelande av tillstånd till
tillfällig reglering skulle vara av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framkommo vissa erinringar
mot detsamma. Bl. a. hemställde Sveriges industriförbund och svenska
vattenkraftföreningen om sådan ändring i förslaget, att möjligheten att
förlänga meddelade regleringstillstånd i fall då ansökan om permanent reglering
ingivits komme att stå öppen utan tidsbegränsning.
På grundval av de sakkunnigas förslag framlades vid 1946 års riksdag en
proposition (nr 154) med förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i 1939
års lag. Beträffande den möjliga tidpunkten för upphävande av 1939 års lag
yttrade jag i propositionen följande.
Såsom redogörelsen visar har 1939 års lag varit till utomordentlig nytta
för landets kraftförsörjning under krisåren. Den verkställda utredningen och
yttranden över promemorian giva också vid handen, att det icke ännu är
möjligt att sätta lagen ur tillämpning. Det är emellertid uppenbart, att detta
bör ske så snart förhållandena det medgiva. Lagen är otvivelaktigt förknippad
med vissa olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt, även om dessa efter
1943 års ändringar reducerats i hög grad. Och för vattendomstolarna medför
lagen ett extra arbete som med hänsyn till deras arbetsbalans i övrigt är
menligt. Frågan om att sätta lagen ur tillämpning torde dock kunna upptagas
till närmare övervägande tidigast under förra hälften av år 1947. Man
lärer därför få räkna med att det av Kungl. Maj :t med riksdagens medverkan
givna förordnandet om lagens tillämpning måste få gälla åtminstone
till den 1 juli 1947.
Det av de sakkunniga framlagda förslaget till särskilda övergångsbestämmelser
ansåg jag i huvudsak välgrundat. Med anledning av det förut nämnda,
av Sveriges industriförbund och svenska vattenkraftföreningen framförda
ändringsförslaget anförde jag vidare:
Vad nämnda sammanslutningar anfört har---icke övertygat mig
om lämpligheten av att frångå de sakkunnigas förslag. Det är angeläget, att
de tillfälliga regleringarna avvecklas och ersättningsfrågorna slutgiltigt regleras
inom rimlig tid, och sådan tidsbegränsning som de sakkunniga föreslagit
är otvivelaktigt ägnad att i sin mån framtvinga en allvarlig strävan från
sökandens sida att avsluta den utredning som erfordras för att erhålla tillstånd
till permanent reglering enligt vattenlagen. Självfallet böra också vattendomstolarna
vara försedda med arbetskrafter så att de kunna avdöma
målen. En betydande förstärkning har på senare tid ägt rum.
Det i propositionen upptagna lagförslaget blev av riksdagen antaget, och
lag i ämnet utfärdades den 12 april 1946 (nr 149).
Det ifrågavarande tillägget till slutstadgandet i 1939 års lag är av följande
lydelse.
Där beslut, som innefattar tillstånd till tillfällig vattenreglering enligt denna
lag, meddelats innan förordnande som i 1 § sägs upphör att gälla, skall,
ändå att beslutet icke dessförinnan vunnit laga kraft, vad i lagen stadgas
alltjämt äga tillämpning med avseende å regleringen. Har, innan tiden för
meddelat tillstånd gått till ända, ansökan inkommit om tillstånd till reglering
enligt 3 kap. vattenlagen, äge vattendomstolen, på ansökan som inkommit
inom samma tid, meddela tillstånd till fortsatt tillfällig reglering, dock ej för
längre tid än till dess tre år förflutit från det förordnandet upphörde att
gälla.
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
9
Har i annat fall ansökan om tillstånd enligt denna lag inkommit till vattendomstolen
innan förordnande som i 1 § sägs upphör att gälla, äge vattendomstolen
jämväl därefter meddela tillstånd i enlighet med vad i lagen
stadgas, om det finnes vara av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen,
och skola lagens bestämmelser alltjämt äga tillämpning å reglering, vartill
tillstånd sålunda gives.
Vid 1947 års riksdag väcktes av herr Pettersson i Ersbacken m. fl. en motion
(II: 21), vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta att 1939 års lag
angående tillfällig vattenreglering skulle upphävas från och med den 1 juli
1947.
I sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 29) underströk andra lagutskottet
vikten av att lagen snarast sattes ur kraft. Utskottet förklarade sig
vara medvetet om att, med hänsyn till den stigande efterfrågan på elektrisk
kraft och bränsleläget över huvud, åtgärder som verkade hindrande eller
försvårande för kraftförsörjningen alltjämt måste undvikas. På grund av
de övergångsstadganden som införts i 1939 års lag vid 1946 års riksdag och
med hänsyn till de förslag till ändringar i vattenlagen som väntades från
den år 1945 tillsatta utredningen kunde emellertid med viss sannolikhet
antagas, att ett upphävande av förordnandet om lagens tillämpning knappast
konnne att få några för kraftproduktionen menliga följder av betydelse.
På hemställan av utskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t ville till övervägande upptaga frågan, huruvida
det jämlikt 1 § i 1939 års lag meddelade förordnandet om lagens tilllämplighet
kunde upphävas.
Förslag om ändrade bestämmelser rörande deldom m. m.
De år 1945 tillsatta sakkunniga ha den 12 september 1947 avgivit eu promemoria
innefattande bl. a. förslag rörande utsträckt möjlighet att meddela
deldom i vattenmål och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Enligt
detta förslag skulle — huvudsakligen på grundval av en praxis som
redan utbildat sig vid vattendomstolarna — ill kap. 66 § vattenlagen upptagas
bestämmelser dels om meddelande av särskilt byggnadslov beträffande
företag vartill tillstånd begärts hos vattendomstolen, dels om uppskov
med sådana frågor om ersättning m. in. som icke med erforderlig säkerhet
kunna bedömas på förhand och dels om deldom angående rättegångskostnad.
I samband bärmed ha föreslagits vissa ändringar beträffande befogenhet
för vattenrättsdoinare att förordna om provisoriska åtgärder samt beträffande
verkställighet av dom i vattenmål.
De sakkunniga ha i promemorian uttalat att, därest i vattenlagen infördes
bestämmelser om deldom m. in. i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit,
1939 års lag torde böra upphävas; dock ha de sakkunniga förklarat
sig förutsätta, att frågan, huruvida detta borde ske samtidigt med att ändringarna
i vattenlagen trädde i kraft, framdeles bleve föremål för närmare
övervägande med hänsyn till den aktuella situationen på kraftförsörjningens
område. I det av de sakkunniga upprättade lagförslaget bär under denna
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
förutsättning bland övergångsbestämmelserna upptagits ett stadgande, enligt
vilket 1939 års lag upphäves, utan att någon reservation gjorts beträffande
tidpunkten. Visst förbehåll har dock gjorts för att möjliggöra tillämpning
av de vid 1946 års riksdag antagna tilläggsbestämmelserna till lagens
slutstadgande. De sakkunniga ha framhållit att, om det skulle befinnas nödvändigt
att tills vidare bibehålla 1939 års lag även efter det ändringarna i
vattenlagen trätt i kraft, vissa jämkningar i förstnämnda lag måhända
borde vidtagas för att anpassa den efter vattenlagen i dess ändrade lydelse.
Det av de sakkunniga framlagda förslaget har efter remissbehandling varit
föremål för övervägande inom justitiedepartementet och ligger till grund för
ett förslag till lag om ändring i vattenlagen, som avses skola efter lagrådets
hörande föreläggas 1952 års riksdag.
Promemoria med förslag om upphävande av 1939 års lag.
I samband med behandlingen inom justitiedepartementet av de sakkunnigas
förslag angående deldom i vattenmål m. in. har i en den 10 november
1950 dagtecknad promemoria upptagits frågan om den fortsatta tillämpningen
av 1939 års lag. Efter en redogörelse för gällande rätt m. m. innehåller
promemorian en översikt av pågående tillfälliga regleringar inom de
olika vattendomstolarnas domsområden, sammanställd på grundval av uppgifter
från vattenrättsdomarna och avseende läget i april 1950. Av översikten
framgår att de tillfälliga regleringar som vid denna tidpunkt pågingo inom
Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolars domsområden
voro av relativt begränsad omfattning och att de i allmänhet kunde
beräknas bli ersatta med tillstånd enligt vattenlagen inom de närmaste åren.
Däremot förekommo inom Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolars
domsområden ett betydande antal tillfälliga regleringar av stor omfattning.
Vad beträffar Mellanbygdens vattendomstol handlades dock de
flesta av dessa tillfälliga regleringsmål enligt särskilt förordnande av befattningshavare
vid Norrbygdens vattendomstol. Av översikten framgick, att beträffande
flertalet av de vid Norrbygdens vattendomstol anhängiga tillfälliga
regleringsmålen — de sålunda vid Mellanbygdens vattendomstol formellt anhängiga
målen inbegripna — tidpunkten för meddelande av dom enligt vattenlagen
vore oviss.
Enligt uppgift i promemorian omfattade de i hela landet pågående tillfälliga
långtidsregleringarna hösten 1950 en sammanlagd magasinsvolym av
omkring 4 100 miljoner kubikmeter, vartill kommo de enligt 1939 års lag
medgivna korttidsregleringarna, vilka icke medförde möjlighet till uttagande
av större vattenmängd utan innebure omvandling av lågvärdig energi
till högvärdig.
I promemorian återgavs vidare en av centrala driftledningens riksdriftbyrå
den 5 maj 1950 upprättad prognos beträffande kraftbalansen i Sverige
1950—1955. Enligt denna prognos beräknades att balans mellan vattenkraftproduktion
och belastning skulle inträffa våren 1951 och att den önskvärda
marginalen mellan vattenkrafttillgång och belastning skulle uppkomma år
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
11
1953. Med en belastningsökning, som vore något större än den varpå denna
prognos grundats, skulle med föreliggande utbyggnadsprogram balans uppnås
omkring 1952, medan tillfredsställande marginal för att klara belastningen
även under torrår ej skulle uppnås under första hälften av 1950- talet.
I promemorian framhöllos följande allmänna synpunkter på frågan om
den fortsatta tillämpningen av 1939 års lag:
1939 års lag har tillkommit för att möta en akut krissituation. Den innebär
— även efter 1943 års lagändringar — ett intrång i den enskildes rättssfär,
som näppeligen kan försvaras under normala förhållanden. När utbyggnaden
av vattenkraften, till följd av de senaste årens forcering, nu
fortskridit så långt, att balans mellan tillgång och efterfrågan snart kan
skönjas, synes det berättigat att allvarligt överväga en avveckling av lagen.
Det är visserligen sannolikt att utbyggnaden även i fortsättningen kommer
att bedrivas i forcerad takt med därav följande behov att utan större tidsutdräkt
kunna genomföra nya vattenregleringar. Förutsättningar komma
emellertid att finnas att på ett effektivare sätt än hittills tillgodose kraven
på en snabb behandling av tillståndsprövningen. Av särskild betydelse är
härvidlag den förstärkning av vattendomstolsorganisationen som på senare
år beslutats. Vidare kommer----att i vattenlagen uttryckligen lag
fästas
möjligheten för vattendomstolen att medgiva byggnadslov och uppskov
med svårbedömda frågor.
I promemorian uttalades vidare att från kraftintressets målsmän numera
ej torde kunna riktas några mera allvarliga invändningar mot att 1939 års
lag upphörde att gälla, såvitt anginge sådana regleringsföretag som vore avsedda
att i framtiden igångsättas. Däremot hade det framhållits såsom
mycket betydelsefullt att de regleringar, som påginge med stöd av 1939 års
lag, vid ett upphävande av lagen ej behövde avbrytas utan kunde successivt
ersättas med regleringstillstånd enligt vattenlagen. I kalkylerna rörande den
framtida kraftförsörjningen hade räknats med att dessa regleringar i huvudsak
skulle bli bestående. Ett längre eller kortare avbrott i utövandet av
regleringarna vore dessutom ur nationalekonomisk synpunkt betänkligt med
hänsyn till de stora kapitalbelopp som med tanke på för framtiden bestående
förhållanden nedlagts på byggnadsarbeten och åtgärder till förebyggande
av skada.
Efter erinran om det år 1946 till slutstadgandet i 1939 års lag fogade
tillägget anfördes härefter i promemorian:
Avfattningen av de ifrågavarande tilläggsbestämmelserna synes giva vid
handen, att man närmast tänkt sig den ordningen för lagens avveckling att
till en början förordnandet om tillämpningen av lagen skulle återkallas och
att först vid en senare tidpunkt själva lagen skulle upphävas. I sitt år 1947
avgivna förslag ha de sakkunniga emellertid räknat med att 1939 års lag
skulle upphävas med det förbehållet att lagen alltjämt skulle äga tillämpning
i den omfattning som framginge av slutstadgandet. Skäl kunna visserligen
anses tala för att man tills vidare bibehåller själva lagen såsom en
beredskapsåtgärd och att alltså Kungl. Maj :t under ytterligare ett antal år
framåt får befogenhet att i avvaktan på riksdagens sammanträdande förordna
om tillämpning av lagen. Strävandena böra dock inriktas på att sna
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
rast få lagen helt ur världen. Om en ny kris av för folkförsörjningen allvarlig
natur skulle inträda, torde det vara möjligt att utan större tidsutdräkt
åter genomföra en tillfällig lagstiftning likartad med 1939 års lag.
Det förutsättes därför att 1939 års lag, samtidigt med genomförandet av
de nya deldomsbestämmelserna, upphäves med förbehåll om fortsatt tilllämpning
i viss omfattning av lagen. Närmast till hands ligger väl att avfatta
detta förbehåll i överensstämmelse med slutstadgandet till lagen. Det måste
emellertid övervägas huruvida det rådrum, som medgives enligt slutstadgandet,
med hänsyn till rådande förhållanden är tillfyllest. Såvitt nu kan överblickas
torde proposition på grundval av de sakkunnigas år 1947 avgivna
förslag komma att utarbetas för att föreläggas 1952 års riksdag, i samband
varmed alltså även ett ställningstagande till den fortsatta giltigheten av 1939
års lag bör ske. Om tidpunkten för ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
om deldom in. in. fastställes till den 1 januari 1953 och 1939 års lag
samtidigt upphäves, kommer fristen att gälla till omkring den 1 januari
1956. Att det skall bli möjligt för vattendomstolarna — det är här närmast
fråga om de båda nordliga vattendomstolarna — att inom denna tidrymd
taga ställning till frågan om regleringstillstånd enligt vattenlagen beträffande
alla mera betydelsefulla nu pågående tillfälliga regleringar, kan måhända
ifrågasättas. Trots de vidtagna förstärkningarna av organisationen
får man räkna med en viss eftersläpning vid avarbetningen av målen. Vill
man ha fullt säker garanti för att några för kraftförsörjningen menliga avbrott
i utövandet av regleringarna ej skola uppkomma, torde ej annan utväg
stå till buds än att möjligheten att i avbidan på regleringstillstånd enligt
vattenlagen förlänga redan meddelade tillfälliga tillstånd förklaras skola
stå öppen utan särskild tidsbegränsning. Såsom förut anmärkts framfördes
denna tanke redan vid behandlingen av frågan år 1946. Departementschefen
avvisade dock förslaget under betonande av att det vore angeläget att
de tillfälliga regleringarna avvecklades och ersättningsfrågorna reglerades
inom rimlig tid. Det lärer också vara nödvändigt, om det skall bli möjligt
att inom överskådlig tid få den tillfälliga lagen ur världen, att både domstolarna
och parterna ha en viss press på sig. En bestämd tidsgräns torde
därför ej kunna undvaras, och till stöd för ett frångående av den frist som
stadgades år 1946 måste uppenbarligen föreligga starka skäl. Det kan ej
för närvarande med bestämdhet påstås att fristen är otillräcklig. Om vattendomstolarna
i fortsättningen få sådana personalresurser som motsvara arbetsbördan
— man får förutsätta att denna fråga ägnas allvarlig uppmärksamhet
— och sökandeparterna anstränga sig att utan tidsutdräkt inkomma
med erforderligt utredningsmaterial, synes det ej för optimistiskt att antaga
att de flesta av de för närvarande gällande tillstånden enligt 1939 års lag
skola kunna före den 1 januari 1956 utbytas mot tillstånd enligt vattenlagen.
På grund av det anförda föreslogs i promemorian att 1939 års lag skulle
upphävas från och med den 1 januari 1953 med det förbehåll att lagen alltjämt
skulle gälla i den omfattning som framginge av slutstadgandet. Vid
promemorian fanns i enlighet härmed fogat förslag till lag om upphävande
av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering.
Yttranden över promemorian.
över promemorian med därvid fogat lagförslag ha efter remiss yttranden
avgivits av vattenöverdomstolen och — efter hörande av vederbörande vat
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 53,
13
tenrättsingenjörer — samtliga vattenrättsdomare ävensom av kammarkollegiet,
kommerskollegiet, vattenfallsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens bränslekommission,
länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, svenska
vattenkraftföreningen, Sveriges industriförbund samt riksförbundet landsbygdens
folk. Vid kommerskollegiets utlåtande ha fogats yttranden av handelskamrarna
i Karlstad, Gävle, Sundsvall och Luleå. Fiskeristyrelsen har
överlämnat yttranden från överinspektören och chefen för fiskeristyrelsens
tillsynsavdelning, föreståndaren för sötvattenslaboratoriet samt fiskeriintendenterna
i nedre norra och övre norra distrikten. Länsstyrelsen i Kronobergs
län har bifogat yttrande från Sydsvenska kraftaktiebolaget. Vid det
av länsstyrelsen i Värmlands län avgivna utlåtandet ha fogats yttranden från
Värmlands elektricitetsförening in. b. p. a. och Uddeholms Aktiebolag. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län har överlämnat yttranden från länets hushållningssällskaps
fiskerinämnd, föreningsnämnden i Ångermanlands län
samt Ångermanälvens och Indals älvs flottningsföreningar.
I flertalet av de avgivna yttrandena förordas förslaget att 1939 års lag i
samband med införandet i vattenlagen av nya bestämmelser om deldom
m. m. sättes ur tillämpning från och med den 1 januari 1953. Det framhålles
att 1939 års lag vore av kristidslags natur och medförde betydande olägenheter
i olika avseenden, att kraftförsörjningsläget numera förbättrats
och att införandet i vattenlagen av bestämmelser om deldom gåve möjlighet
till en snabb behandling av kraftverks- och regleringsmålen.
En avvisande eller i varje fall avvaktande hållning till förslaget intages
emellertid av vattenfallsstyrelsen och bränslekommissionen.
Vattenfallstyrelsen förklarar i sitt yttrande att från styrelsens sida icke
funnes något att erinra mot ett upphävande av 1939 års lag från och med
den 1 januari 1953 under förutsättning att de provisoriska regleringar, vartill
tillstånd enligt lagen lämnats, hunne omvandlas till permanenta regleringar,
innan härför stadgad tidsfrist gått till ända, eller alltså före den 1
januari 1956. Styrelsen är emellertid tveksam i detta hänseende. Styrelsen
anför:
Även med en betydande förstärkning av domstolarnas arbetskraft och
med hårt uppdriven arbetstakt från domstolars, sakkunnigas och sökandeparters
sida förefaller det vattenfallsstyrelsen osäkert, om slutbehandlingen
kommer att före angiven tidpunkt medhinnas ens beträffande flertalet av
de stora regleringsmål, varom fråga är. Vattenfallsstyrelsen förutsätter härvid,
att vattendomstolarnas arbete jämväl måste inriktas på handläggning
av andra, redan anhängiggjorda eller tillkommande mål av annan natur men
av brådskande beskaffenhet.
I och med att ett upphävande av 1939 års lag är omedelbart bestämmande
för den tidsfrist, som står till buds för avveckling av enligt lagen igångsatta
regleringar, måste ett upphävande av lagen alltså ingiva farhågor för att avvecklingen
icke skall på ett tillfredsställande sätt medhinnas. Detta är så
mycket allvarligare, som landets belastningsökning, vilken — — — varit
långt större än väntat, gör det synnerligen ovisst, när balans mellan tillgång
och efterfrågan på elkraft kan uppstå. Med hänsyn härtill finner vat
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
tenfallsstyrelsen det vanskligt att nu lämna sin tillstyrkan till upphävande
av 1939 års lag. Det skulle då ligga nära till hands att förorda ett upphävande
av lagen vid den tidpunkt promemorian föreslagit men samtidigt begära
sådan lagändring, att möjligheten att förlänga redan lämnade regleringstillstånd
kommer att stå öppen utan tidsbegränsning. Tidigare från
vattenkrafthåll i sådan riktning föreslagen ändring av utformningen av
övergångsbestämmelserna till 1939 års lag har dock av vederbörande departementschef
bestämt avvisats, och annan utväg synes då icke stå till buds
än ett bibehållande av 1939 års lag intill dess det säkrare än nu kan bedömas,
att avvecklingen verkligen kommer att medhinnas. I varje fall synes
böra anstå med lagens upphävande intill dess vattendomstolarnas personalresurser
blivit i behövlig omfattning förstärkta.
Styrelsen har i sitt yttrande åberopat en av centrala driftledningens riksdriftbyrå
den 13 mars 1951 upprättad promemoria, i vilken uttalats att
kraftbelastningen under år 1950 stigit i en långt snabbare takt än beräknat
och överstigit föregående års belastning med omkring 1 600 miljoner kilowattimmar.
Skulle belastningsökningen i fortsättningen bli av denna storleksordning,
finge man räkna med att nuvarande underutbyggnad komme
att föreligga åtminstone fram till senare hälften av 1950-talet, medförande
risk för elransonering samt betydande ångkraftkörning och därmed import
av bränsle. Även om en så kraftig belastningsökning kanske icke vore sannolik,
finge man dock räkna med möjligheten därav.
Bränslekommissionen anför för sin del följande:
Det nuvarande försörjningsläget beträffande tillgången till importerade
fossila bränslen inger farhågor att reglering av förbrukningen av åtminstone
vissa av dessa bränslen icke kan undvikas i varje fall under bränsleåret
1951/52. Vid sådant förhållande måste alla möjligheter till bränsleimport
tillvaratagas och sparsamhet iakttagas vid förbrukningen av importbränslen
för kraftproduktion. Härav följer att ett önskemål om så stor vattenkraftproduktion
som möjligt redan från denna synpunkt sett föreligger. Härjämte
är att märka att enligt det utbyggnadsprogram för vattenkraften i landet,
som för närvarande föreligger, balans mellan tillgång och belastning tidigare
beräknats inträda under år 1951. Emellertid har under senare delen
av 1950 och den hittills förflutna delen av 1951 belastningen stigit i
långt snabbare takt än beräknat. Denna belastningsökning härrör från praktiskt
taget alla förbrukningsområden, sålunda ej endast industrien utan
även samfärdsel och detalj förbrukning. Med hänsyn bl. a. till detta förhållande
synes det föga sannolikt att belastningsökningen under de närmaste
åren icke skulle bli av ungefärligen samma storleksordning som hittills.
Man måste därför räkna med att tidpunkten för inträdandet av balans mellan
tillgång och efterfrågan på elektrisk kraft förskjutes flera år framåt.
Till dess kan sålunda ångkraftproduktionen i betydande omfattning komma
att bli nödvändig och förorsaka ett särskilt behov av importbränsle. Upphävandet
av lagen skulle genom de därigenom minskade möjligheterna att utnyttja
vattenkraft ytterligare kunna öka förbrukningen för kraftproduktion.
Såväl vattenfallsstyrelsen som bränslekommissionen framhålla att, då avsikten
vore att lagen skulle upphävas först den 1 januari 1953, ett definitivt
ställningstagande till frågan kunde anstå till år 1952. Även i det av
länsstyrelsen i Kronobergs län avgivna yttrandet betonas, att det slutliga
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
15
avgörandet finge bli beroende på den närmaste tidens utveckling i fråga om
bränsle- och kraftförsörjningen i landet.
I vissa yttranden tillstyrkes förslaget om lagens sättande ur kraft ehuru
med den reservationen, att tills vidare endast förordnandet om lagens tilllämpning
borde upphävas, medan själva lagen borde bibehållas såsom en
bercdskapsåtgärd. Denna ståndpunkt intages av kammarkollegiet, kommerskollegiet,
svenska vattenkraftföreningen och Sveriges industriförbund. Till
stöd för ståndpunkten anföres att läget för närvarande vore så labilt att
svårigheter när som helst kunde uppstå, icke minst beträffande försörjningen
med fossila bränslen. Fiskeristgrelsen tillstyrker visserligen lagens upphävande
men understryker att en ny lagstiftning på området under rådande
politiska och ekonomiska osäkerhetstider snart nog kunde bli aktuell.
Frågan om möjligheten att inom den föreslagna tidsfristen ersätta pågående
tillfälliga regleringar med regleringstillstånd enligt vattenlagen uppmärksammas,
förutom av vattenfallsstyrelsen, i ett flertal av de avgivna yttrandena.
Vattenöverdomstolen framhåller att den tidrymd, som enligt förslaget
skulle stå till buds härför, kunde antagas bli tillräcklig endast om
för vattendomstolarna i fortsättningen kunde påräknas juridisk och teknisk
personal i den omfattning som motsvarade arbetsbördan. Även vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol betonar betydelsen av att vattendomstolarna
få tillräckliga personalresurser. Det vore icke tillrådligt att i nuvarande
läge försöka förmå vattendomstolen att — av hänsyn huvudsakligen
till något slags estetiskt skäl — meddela tillstånd enligt vattenlagen
mer eller mindre oberoende av om målen vore i sådant skick att sökandena
efter normal bedömning kunde anses ha gjort sig förtjänta av att få sådana
tillstånd eller oberoende av i vad mån i och för sig viktigare arbetsuppgifter
härigenom skulle komma att eftersättas. När en bygd fått tåla olägenheterna
av tillfälliga regleringar, borde den — när de tillfälliga regleringarna
skulle avlösas av bestående — åtminstone ha den säkerheten, att den slutliga
prövningen skedde med en besinning och omsorg som fullt ut neutraliserade
bristerna i tillvägagångssättet. Jäkt och tidsnöd borde icke få äventyra
prövningen. Kammarkollegiet, kommerskollegiet, svenska vattenkraftföreningen
och Sveriges industriförbund anse likaledes den föreslagna tidsfristen
otillräcklig.
Vattenråttsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol ifrågasätter huruvida
anledning finnes att bibehålla sista stycket i slutstadgandet till 1939 års lag.
Han framhåller att ett belastande av vattendomstolarna med nya ansökningar
enligt nämnda stycke icke syntes vara att tillråda. Sådana ansökningar
skulle visserligen bifallas endast om de funnes vara av avsevärd betydelse
för kraftförsörjningen. Men även om sistnämnda förutsättning prövades
icke föreligga, måste inkomna ansökningar behandlas, och en sådan
behandling kunde komma att innefatta åtskilliga svårbedömda moment och
bli av tidsödande och vidlyftig beskaffenhet.
Även länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår all sista stycket i slutstadgandet
slopas. Länsstyrelsen föreslår vidare, atl minimi- och maximibeloppen
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
för regleringsavgift enligt 7 § i 1939 års lag höjas, förslagsvis till 4 000 resp.
30 000 kronor. Till stöd härför anför länsstyrelsen, att penningvärdet undergått
sådan försämring, att minimi- och maximibeloppen numera måste anses
vara alltför låga. Länsstyrelsen påpekar, att det förekommit att regleringsavgift
fastställts till det högsta medgivna beloppet.
Departementschefen.
1939 års lag angående tillfällig vattenreglering tillkom för att det skulle
bli möjligt att snabbt tillgodose det ökade behov av elektrisk kraft som uppkom
efter krigsutbrottet, särskilt genom minskningen av importen av kol
och annat bränsle. I jämförelse med det i vattenlagen stadgade förfarandet
för tillståndsprövningen innebär 1939 års lag mycket betydande lättnader.
För att tillfällig vattenreglering skall få medgivas fordras endast, att åtgärden
prövas ur allmän och enskild synpunkt medföra fördel som väsentligt
överväger därmed förenade olägenheter. Prövningen av uppkomna ersättningsfrågor
kan i stor utsträckning uppskjutas till senare tidpunkt. Vidare
har vattenrättsdomaren genom lagen fått en vidsträckt befogenhet att medgiva
provisoriska åtgärder.
I likhet med ett flertal andra av de lagar av kristidslags natur som tillkommo
under kriget skola bestämmelserna i 1939 års lag äga tillämpning
först sedan Kungl. Maj :t förordnat därom. Sådant förordnande — vartill
samtycke även skall inhämtas av riksdagen — får meddelas vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden. Samtidigt med lagens utfärdande meddelade Kungl.
Maj :t efter inhämtande av riksdagens samtycke förordnande om lagens tilllämpning.
Detta förordnande har sedermera utan avbrott varit gällande.
Under trycket av den kraftiga forcering av vattenfallens utbyggnad som
blev nödvändig under kriget erhöll 1939 års lag en i viss mån vidsträcktare
tillämpning än som förutsattes vid dess antagande, i det att med stöd av
lagen verkställdes mycket omfattande regleringar, vilka avsågos skola bibehållas
i avbidan på prövning enligt de ordinära bestämmelserna i vattenlagen.
1939 års lag kom sålunda att användas ej blott för åtgärder av rent
tillfällig natur utan även i ändamål alt på ett tidigare stadium än som var
möjligt vid prövning enbart efter vattenlagens bestämmelser tillskapa bestående
stora regleringsmagasin. De ändringar i 1939 års lag som vidtogos
år 1943 hade bl. a. till syfte att anpassa lagens bestämmelser efter denna
ändrade tillämpning. Ändringarna avsågo att skapa bättre möjligheter för
det allmännas organ att göra sig hörda i mål rörande tillfällig vattenreglering,
att möjliggöra utdömande av fiske- och regleringsavgifter samt att påskynda
utdömandet av ersättning till enskilda skadelidande.
Vid krigets slut stod det klart att det ej var möjligt att omedelbart avveckla
1939 års lag. Jag fann det nödvändigt att till särskild utredning upptaga
spörsmålet, hur avvecklingen skulle ske samt om och i vad mån det var
påkallat att göra lagen beslående för framtiden genom inarbetning av densamma
i vattenlagen. Särskilda sakkunniga för ändamålet tillkallades i no
-
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
vember 1945. Såsom en första åtgärd för att förbereda avvecklingen genomfördes
år 1946, på grundval av ett av de sakkunniga framlagt förslag, en
lagändring innebärande att till slutstadgandet i 1939 års lag fogades ett
tillägg med huvudsakligt syfte att förhindra ett tvärt avbrytande av pågående
tillfälliga regleringar vid upphävandet av förordnandet om lagens
tillämpning. Tillägget innehåller till en början den bestämmelsen att, därest
tillstånd till tillfällig vattenreglering meddelats innan förordnandet om lagens
tillämpning upphör att gälla, vad i lagen stadgas alltjämt skall äga
tillämpning med avseende å regleringen. Denna grundsats gäller även för
den händelse tillståndsbeslutet ej vunnit laga kraft vid förordnandets upphävande.
Därjämte kan en förlängning av redan meddelat tillstånd ske under
förutsättning att ansökan om ständig reglering inkommer innan tillståndet
utgår, dock att förlängning ej får ske för längre tid än till dess tre år förflutit
från det förordnandet upphörde att gälla. Slutligen stadgas i ett sista
stycke att vattendomstolen, där i annat fall ansökan om tillfällig reglering
inkommit före tidpunkten för förordnandets upphävande, jämväl därefter
äger meddela tillstånd enligt lagen, om det finnes vara av avsevärd betydelse
för kraftförsörjningen.
Efter genomförandet av denna lagändring har frågan om den fortsatta
tillämpningen av 1939 års lag vid flera tillfällen varit föremål för prövning.
Bl. a. har riksdagen år 1947 gjort en framställning i ämnet. Kraftförsörjningsläget
har emellertid varit sådant, att tidpunkten för lagens avveckling
successivt måst uppskjutas. Enligt min mening är det dock nödvändigt att
nu allvarligt överväga huruvida icke möjlighet finnes att bringa denna kristidslag
ur världen. Det kan icke gärna anses försvarligt att alltjämt bibehålla
en provisorisk lagstiftning för ett forcerat genomförande av omfattande
vattenregleringsföretag, som avses skola bli bestående för framtiden
och som innebära långtgående ingrepp i enskild rätt och allmänna intressen.
Förutsättningarna för en avveckling av lagen äro också nu gynnsammare
än tidigare. Kraftförsörjningsläget är visserligen — trots den starka
forceringen av utbyggnadsverksamheten — alltjämt ansträngt och synes under
den senaste tiden ha visat tendenser till skärpning genom en väsentlig
stegring av kraftbehovet. Vattendomstolarnas arbetskapacitet har emellertid
ökats genom vissa förstärkningar av organisationen. Det är vidare,
såsom förut anmärkts, min avsikt att för 1952 års riksdag framlägga förslag
till ändringar i vattenlagen, med syfte att möjliggöra ett snabbare genomförande
av vattenkraft- och vattenregleringsföretag, i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av de sakkunniga år 1947 framlagt förslag till ändrade
bestämmelser om deldom m. in. I likhet med de sakkunniga har jag
funnit att vissa betydelsefulla element i 1939 års lag — den summariska
tillåtlighetsprövningen, systemet med generellt uppskjutande av prövningen
av ersättningsfrågor samt den vidsträckta befogenheten för vattenrättsdomaren
att medgiva provisoriska åtgärder — innebära så stora risker ur
rättssäkerhetssynpunkt, att de icke höra inflyta i en permanent lagstiftning.
Avsikten är emellertid att i vattenlagen — med nära anknytning till
i! ftihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 53.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
det system med uppdelning av prövningen av större ansökningsmål genom
särskilda deldomar som i stor utsträckning redan tillämpas vid vattendomstolarna
— skola upptagas bestämmelser som medgiva dels att särskilt beslut
må av vattendomstolen meddelas i själva byggnadsfrågan beträffande
ett ifrågasatt företag och dels att i samband med tillstånd till utförande av
ett företag uppskov må meddelas beträffande sådana frågor om ersättning
m. in. som icke med erforderlig säkerhet kunna bedömas på förhand. Därest
det ifrågavarande förslaget vinner riksdagens bifall, får man garanti för att
tillstånd till erforderliga byggnadsarbeten kan meddelas på ett relativt tidigt
stadium av behandlingen av ett brådskande ansökningsmål och att företagets
genomförande ej behöver uppehållas för ett slutgiltigt lösande av alla
uppkommande frågor rörande ersättning o. dyl.
Jag vill nämna att en avveckling av 1939 års lag blivit förberedd på så
sätt, att vattendomstolarna under senare år övergått till en mera restriktiv
tillämpning av lagen och beträffande nya vattenregleringsföretag sökt redan
från början inrikta prövningen på en tillämpning av vattenlagens bestämmelser.
Vid remissbehandlingen av den förut omförmälda, inom justitiedepartementet
i november 1950 upprättade promemorian har också uttalats en
tämligen enhällig anslutning till det däri framlagda förslaget att 1939 års
lag i samband med införandet i vattenlagen av nya bestämmelser om deldom
in. m. sättes ur tillämpning från och med den 1 januari 1953. På två
punkter ha emellertid allvarliga betänkligheter framförts.
För det första har från några håll rests motstånd mot att icke blott förordnandet
om lagens tillämpning skulle avvecklas utan också lagen själv
skulle upphävas. Även enligt min mening är det nödvändigt att här gå försiktigt
fram. En allvarlig kris kan lätt bli följden, om en exceptionell torrperiod
i likhet med vad som skedde vintern 1947/48 åter skulle inträda.
Vidare måste man räkna med att de labila utrikespolitiska förhållandena
kunna medföra nya hastigt inträdande svårigheter för bränsleimporten.
Med hänsyn till dessa omständigheter finner jag det nödvändigt att såsom
en beredskapsåtgärd alltjämt bibehålla 1939 års lag. Ur den anförda synpunkten
möter emellertid ej hinder mot att Kungl. Maj :t återkallar förordnandet
om lagens tillämpning. Det går då att snabbt åter sätta lagen
i funktion för att vid en eventuellt inträdande akut skärpning av läget
möjliggöra provisoriska åtgärder, t. ex. i form av ett hårdare utnyttjande
av redan befintliga regleringsmagasin.
Den andra punkten där betänkligheter framförts avser möjligheterna att
bibehålla de regleringar som redan genomförts med stöd av 1939 års lag.
Då frågan om den fortsatta tillämpningen av lagen behandlades vid 1946
års riksdag, förutsattes att det skulle vara möjligt att under en treårsperiod
efter upphävandet av förordnandet om lagens tillämpning ersätta flertalet
pågående tillfälliga regleringar med tillstånd enligt vattenlagen. Ett av Sveriges
industriförbund och svenska vattenkraftföreningen framfört förslag,
att möjligheten att förlänga meddelade regleringstillstånd i sådana fall, där
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
ansökan om permanent reglering ingivits, skulle stå öppen utan tidsbegränsning,
avvisades med hänsyn till angelägenheten av att de tillfälliga
regleringarna avvecklades och ersättningsfrågorna slutgiltigt reglerades
inom rimlig tid. Det har emellertid visat sig, att flera av de stora regleringar
i Norrland som igångsatts med stöd av 1939 års lag äro av synnerligen
komplicerad natur och att domstolsbehandlingen av desamma kräver
en avsevärd tid. I rådande läge bör man knappast taga risken att en eller
annan av dessa stora regleringar måste avbrytas. Dock synes det ej försvarligt
att släppa all tidsbegränsning. Utan en så långtgående eftergift bör
det kunna göras en sådan ändring i övergångsbestämmelserna, att en smidigare
anpassning efter kraftförsörjningsläget möjliggöres. Som huvudregel
bör sålunda gälla, att när ansökan om tillstånd till reglering enligt vattenlagen
inkommit, tillstånd till fortsatt tillfällig reglering skall få meddelas
att gälla i avbidan på prövning av frågan om reglering enligt vattenlagen,
dock högst den i 1939 års lag stadgade tiden tre år. Förlängt tillstånd, för
en tid av högst tre år i sänder, bör emellertid få meddelas, om målet angående
reglering enligt vattenlagen är av vidlyftig beskaffenhet och den tillfälliga
regleringen är av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen.
Om det förut berörda förslaget till ändringar i vattenlagen samt den nu
förordade ändringen i slutstadgandet till 1939 års lag vinna riksdagens bifall,
är det min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att förordnandet om tillämpning
av 1939 års lag upphäves samtidigt med ikraftträdandet av dessa lagändringar.
Självfallet förutsätter jag då, att det aktuella kraftförsörjningsläget
icke lägger hinder i vägen för en dylik åtgärd.
I några remissyttranden har föreslagits upphävande av sista stycket i slutstadgandet,
som medger att under vissa förhållanden tillstånd till ny tillfällig
reglering må meddelas efter upphävande av förordnandet om lagens tilllämpning.
Med hänsyn till det ansträngda kraftförsörjningsläget har jag
dock ej funnit skäl att tillmötesgå detta förslag.
Med den förordade ändringen av övergångsförhållandena får man räkna
med att bestämmelserna i 1939 års lag i fråga om redan genomförda regleringar
komma att bli aktuella under avsevärd tid framåt, även om förordnandet
om lagens tillämpning nu upphäves. Under sådana förhållanden anser
jag mig böra upptaga den av länsstyrelsen i Jämtlands län väckta frågan
om höjning av minimi- och maximibeloppen för regleringsavgift enligt
7 § i 1939 års lag. I denna paragrafs ursprungliga lydelse stadgades att vad
i 4 kap. vattenlagen vore föreskrivet om särskilda villkor beträffande större
vattenkraftanläggningar och vattenregleringar icke skulle äga tillämpning
i fråga om tillfällig vattenreglering. I samband med 1943 års ändringar i
1939 års lag infördes emellertid stadgande om att beträffande vattenreglering,
som kunde antagas medföra avsevärt men för bygden eller genom vilken
vunnes båtnad av stor betydelse, regleringsavgift skulle utgå för företaget
med skäligt belopp, minst tvåtusen och högst femtontusen kronor. Bestämmelsen
jämkades något, dock ej i fråga om minimi- och maximibeloppen,
i sammanhang med de ändringar i vattenlagens föreskrifter rörande
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
regleringsavgitter som genomfördes år 1944. Såsom nyssnämnda länsstyrelse
påpekat förekomma tillfälliga regleringar av så betydande omfattning, att
den stadgade latituden ansetts böra utnyttjas ända intill maximigränsen.
Med hänsyn till den senaste tidens utveckling i fråga om penningvärdet synes
det befogat att det högsta beloppet för regleringsavgift vid tillfällig reglering
bestämmes till tjugutusen kronor. Minimigränsen torde böra bibehållas.
Därest 1939 års lag, såsom jag förordat, kommer att tills vidare bibehållas
såsom en beredskapslag, kan det ifrågasättas, huruvida icke lagen är i behov
av översyn även på vissa andra punkter. Denna fråga torde dock ej behöva
upptagas i detta sammanhang.
De i det föregående föreslagna ändringarna i 1939 års lag torde böra träda
i kraft samtidigt med de nya deldomsbestämmelserna i vattenlagen eller
den 1 januari 1953.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939
(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Olle Hellberg.
1 Bilagan, vilken är av samma lydelse som det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 53.
21
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 januari
1952.
Närvarande:
justitieråden Ekberg,
Strandberg,
Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.
Enligt lagrådet den 14 januari 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 11 januari 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939
(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
e. o. hovrättsassessorn P. G. Bergsten.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 februari 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruksoch
handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, lagrådets den 28 januari 1952 avgivna utlåtande över det
till lagrådet den 11 januari 1952 remitterade förslaget till lag om ändring i
lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering.
Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Axel Nilsson.
Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
513461
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1952:127 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939 a1 i texten
- 3LU 1952:13 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 20 oktober 1939 s. 1 i texten