Sök i Ratio Lex

Angående frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan

1952-02-01 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:54, Angående frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 54.

1

Nr 54.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående frågor

om befrielse från betalningsskyldighet till kronan;

given Stockholms slott den 1 februari 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Riksdagen har genom skilda beslut för tidigare budgetår bemyndigat

Kungl. Maj:t att avgöra vissa frågor om befrielse från betalningsskyldighet

till kronan. I den föreliggande propositionen hemställes (punkt 1) om bemyndigande

för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning jämväl för budgetåret

1952/53 medgiva befrielse från ersättningsskyldighet till kronan. Vidare

underställas riksdagens prövning (punkterna 2—12) 11 frågor om befrielse

från betalningsskyldighet. Slutligen begäres (punkterna 13 och 14) bemyndigande

att medgiva avskrivning av vissa fordringar.

1—iså 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 54.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majrts proposition nr 54.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlandek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Anderson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, vissa frågor om

befrielse från ersättningsskyldighet m. m. och anför härutinnan följande.

Kiksdagen har i skrivelse 1946:565 bemyndigat Kungl. Maj:t att i enlighet

med vissa i skrivelsen närmare angivna riktlinjer pröva frågor om befrielse

från skyldighet att återbetala löne- och pensionsbelopp, som utbetalats i

strid mot under riksdagens medverkan tillkomna bestämmelser. I överensstämmelse

med riksdagens uttalande, att redogörelse bör lämnas riksdagen

för av Kungl. Maj:t meddelade beslut om befrielse från återbetalningsskyldighet,

varom bär är fråga, kommer att i annat sammanhang till vederbörligt

utskott överlämnas en förteckning över samtliga av Kungl. Maj:t under år

1951 i detta avseende meddelade beslut.

1.

Vid anmälan av propositionen 1948: 46 (punkt 1 av utdrag av protokollet

över försvarsärenden för den 23 januari 1948) lämnade föredragande departementschefen

en närmare redogörelse för hur frågan om bemyndigande för

Kungl. Maj:t att i viss utsträckning avgöra ärenden om befrielse från ersättningsskyldighet

dittills bedömts av riksdagen. I propositionen 1951:57

(punkt 1 av utdrag av protokollet över försvarsärenden för den 26 januari

1951) hemställde föredragande departementschefen att bemyndigande av enahanda

slag som riksdagen tidigare lämnat i detta avseende måtte utverkas

även för budgetåret 1951/52. I anledning av denna hemställan lämnade riksdagen

i skrivelse 1951:84 Kungl. Maj:t bemyndigande att under budget

året 1951/52 avgöra dels frågor om befrielse från i judiciell ordning ålagd

ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller skada å egendom

tillhörig krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande av fordran som

grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg

etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerra, allt i den mån kronans

fordran i det särskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Med stöd av detta och tidigare erhållet bemyndigande har Kungl. Maj:t

under år 1951 medgivit befrielse från ersättningsskyldighet på sätt framgår

av en förteckning, vilken torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll

(motsvarande förteckningar över de tidigare, med stöd av riksdagens bemyndiganden,

avgjorda ärendena återfinnas såsom bilagor till propositionerna

1946: 82, 1947: 56, 1948: 46, 1949:145, 1950: 74 samt 1951: 57). Vid dessa ärendens

behandling har beaktats vad riksdagen framhållit i skrivelse 1945: 55.

Ehuru här avsedda ärenden numera icke uppgå till samma betydande antal

som under åren närmast efter beredskapstidens slut, synas dock såväl ärendenas

art som deras antal motivera det förenklade behandlingssätt, som vinnes

om dessa frågor i viss utsträckning kunna avgöras av Kungl. Maj:t. Med

hänsyn härtill bör enahanda bemyndigande utverkas även för budgetåret

19o2/53. Jag hemställer alltså att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1952/53 avgöra

dels frågor om befrielse från i judiciell ordning ålagd ersättningsskyldighet

till kronan på grund av förlust av eller

skada å egendom tillhörig krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande

av fordran, som grundar sig på kronans regressrätt

mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i

ämnet gällande ansvarsreglema, allt i den mån kronans fordran

i det särskilda fallet icke överstiger femtusen kronor.

2

Vid tjänstgöring som korridorpost i Svea livgardes kasern den 22 februari

1944 riktade värnpliktige nr 3161—1—42 P. A. Kraft på skämt ett gevär mot

värnpliktige nr 6445—1—42 T. B. Andeborg varvid ett skarpt skott avgick ur

geväret och träffade Andeborg i buken, i följd varav denne tillfogades skada

av livsfarlig art.

Händelsen blev föremål för domstols prövning. Regementskrigsrätten vid

Svea livgarde, där vederbörande åklagare och Andeborg under åberopande

av att Kraft vore vållande till skottskadan förde talan mot Kraft, dömde

genom utslag den 15 maj 1944 Kraft dels för vårdslöshet i fullgörande av

tjänsteplikt att hållas i vaktarrest femton dagar dels ock för vållande till

svår kroppsskada att hållas i fängelse två månader. Med verkställigheten a*

fängelsestraffet skulle villkorligt anstå. Kraft förpliktades att utgiva ersättning

till kronan för kostnader för sjukhusvård m. m. åt Andeborg med 827

kronor 86 öre jämte 5 % ränta från den 24 april 1944 ävensom att ersätta

kronan dess kostnader i målet med 60 kronor. Kraft förpliktades vidare att

utgiva ersättning till Andeborg för sveda och värk till och med den 24 april

1944 med 1 200 kronor. Krigshovrätten, där Kraft besvärade sig i fråga om

skadeståndet till Andeborg, prövade genom utslag den 10 april 1945 rättvist

på det sätt ändra krigsrättens utslag att det belopp Kraft hade att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

utgiva till Andeborg i ersättning för sveda och värk till och med den 24

april 1944 liedsattes till 900 kronor.

Uti en den 25 april 1950 dagtecknad skrift har Kraft anhållit om befrielse

från den ersättningsskyldighet som på grund av krigsrättens förenämnda

utslag åvilar honom gentemot kronan. Kraft har härvid anfört att han saknade

ekonomisk möjlighet att betala ersättningsbeloppet.

Försvarets civilförvaltning, som i ärendet inhämtat utlåtande från sekundchefen

för Svea livgarde, har i sitt den 12 juni 1951 avgivna utlåtande anfört

i huvudsak följande.

Kraft, som vore gift och i sitt äktenskap hade två minderåriga barn, hade

för närvarande en månadslön av 603 kronor. Han häftade icke i skuld till

annan än kronan och Andeborg. Han hade icke erlagt något av sin skuld

till Andeborg. Väl hade sökanden gjort sig skyldig till en allvarlig förseelse.

Med hänsyn till skadans uppkomst och sökandens ålder vid tiden därför

samt sökandens i förhållande till hans ekonomiska ställning omfattande försörjningsplikt

syntes en viss eftergift — som även skulle öka hans möjlighet

att tillgodose Andeborg — av kronans fordran emellertid kunna anses befogad.

Civilförvaltningen hade därför intet att erinra mot bifall till ansökningen

i så måtto, att sökanden, därest han inom viss av Kungl. Maj:t fastställd

tid till ämbetsverket inbetalade 200 kronor, finge vara befriad från

vidare ersättningsskyldighet såvitt nu är i fråga.

Statskontoret har i ett den 1 augusti 1951 avgivet utlåtande förklarat sig

med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter hysa betänkligheter

mot att den ådömda betalningsskyldigheten till någon del efterskänkes. Skulle

skäl dock anses föreligga att i viss utsträckning tillmötesgå ansökningen,

borde enligt ämbetsverkets mening betalningsskyldigheten icke nedsättas till

lägre belopp än 400 kronor.

Departementschefen.

Kraft har ådragit sig en i förhållande till hans ekonomiska ställning betydande

ersättningsskyldighet till såväl kronan som enskild målsägande. I

likhet med försvarets civilförvaltning anser jag, att Krafts ersättningsskyl

dighet till kronan bör nedsättas för att underlätta för honom att erlägga

skadeståndet till den enskilde målsäganden. Jag förordar därför att Kraft,

därest han inom tid som det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma

till kronan inbetalar 200 kronor, befrias från vidare ersättningsskyldighet till

kronan i förevarande hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att värnpliktige nr 3161—1—42 P. A. Kraft, därest han inom tid

som Kungl. Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar

ett belopp av 200 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till kronan på grund av regementskrigs

vättens vid Svea livgarde utslag den 15 maj 1944.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

3.

5

Under vakttjänstgöring vid Signalregementet den 18 april 1949 sutto dåvarande

volontärerna V. E. Hallenbo och L. Y. Pihl tillsammans med en

tredje volontär i vaktlokalen och sysslade med sina pistoler, som de fått ut

endast kort tid förut. Hallenbo gjorde härvid en mantelrörelse med sin

pistol och därefter en avfyring. Han hade emellertid underlåtit att dessförinnan

på föreskrivet sätt ur vapnet avlägsna det med skarpa patroner fyllda

magasinet med påföljd att ett skott avfyrades och träffade Phils pistol. Kulan

splittrades mot pistolkolven och Pihl, som hade pistolen i sin högra hand,

fick fingrarna skadade.

Olyckshändelsen blev föremål för domstols prövning. Södra Roslags

häradsrätt, där vederbörande åklagare och Pihl under åberopande av att

Hallenbo vore vållande till skottskadan förde talan mot Hallenbo, fann i

dom den 17 mars 1951, med hänsyn till Hallenbos oerfarenhet i bruket av

pistol och till de förhållanden i övrigt under vilka skottet avgått, att straffet

kunde bestämmas i disciplinbot och dömde honom för tjänstefel till disciplinstraff

av disciplinbot för åtta dagar. Hallenbo ålades utgiva skadestånd till

kronan dels för reparation av den av Pihl innehavda pistolen med 34 kronor

30 öre, dels ock för vård av Pihl med 1 272 kronor eller tillhopa 1 306 kronor

30 öre jämte 5 % ränta därå från den 20 januari 1951. Hallenbo ålades

vidare att ersätta kronan dess kostnader i målet med 115 kronor. Hallenbo

ålades härjämte att till Pihl utgiva skadestånd för sveda och värk med 1 000

kronor jämte ränta ävensom 15 kronor i kostnadsersättning. Domen har

vunnit laga kraft.

I en den 28 april 1951 dagtecknad skrift har Hallenbo anhållit att av nåd

bliva befriad från den på grund av olyckshändelsen utdömda ersättningen

till kronan. Hallenbo har därvid anfört bland annat följande. Han vore

född den 28 april 1929 och son till en jordbrukare. Båda hans föräldrar levde

men saknade förmögenhet. Han vore uttagen till officersutbildning och

genomginge för närvarande kurs på försvarets läroverk. Han hade korprals

lön som efter skatteavdrag utgjorde kontant 198 kronor per månad och hade

hittills icke kunnat samla något sparkapital, varför han vore helt beroende

av sin avlöning för sin fortsatta utbildning. Enbart skadeersättningen till

Pihl komrne sålunda att belasta hans ekonomi för lång tid framåt, då enda

utvägen för honom vore att göra avsättning månadsvis för detta.

Försvarets civilförvaltning har i ett den 15 maj 1951 avgivet utlåtande anfört

i huvudsak följande.

Med hänsyn till omständigheterna i samband med ifrågavarande olyckshändelse,

sökandens bristfälliga utbildning beträffande handhavande av pistol,

hans i övrigt väl vitsordade tjänstgöring samt i betraktande jämväl av hans

förhållandevis svaga ekonomiska ställning finner sig försvarets civilförvaltning

böra tillstyrka att sökanden befrias från sin betalningsskyldighet till

kronan. Det bör enligt civilförvaltningens mening även fästas vikt vid den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 54.

omständigheten, att ett utkrävande av här ifrågavarande belopp skulle väsentligt

minska sökandens möjlighet att erlägga det belopp, som ålagts honom

att utgiva till den skadade Pihl.

Statskontoret har i utlåtande den 30 juni 1951 anslutit sig till vad försvarets

civilförvaltning anfört och hemställt.

Departementschefen.

Med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall vill jag icke motsätta

mig att Hallenbo i enlighet med myndigheternas förslag befrias från

ersättningsskyldighet till kronan på grund av ifrågavarande olycka. Ett

särskilt skäl härtill utgör den omständigheten att Hallenbo har att erlägga

ett för honom betungande skadestånd till den vid olyckan skadade Pihl. Jag

hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att furiren V. E. Hallenbo befrias från honom på grund av

Södra Pioslags häradsrätts dom den 17 mars 1951 gentemot

kronan åvilande ersättningsskyldighet.

4.

Kryssaren Gotland befann sig på expedition i utländska farvatten under

tiden den 27 november 1949—den 6 mars 1950 och den 17 maj— den 29 juni

1950. Som

månad 1949 flaggförrådskonstapeln A. A. Håkansson. I samband med inventering

och avslutande av kassan före kryssarens avgång till utländska farvatten

upptäcktes den 25 november 1949 en brist å 1 200 kronor i kassaredogörarens

förskottskassa. Med. fartygschefens tillstånd hade Håkansson täckt

denna brist med lånade medel. Bristen, som anmäldes till försvarets civilförvaltning

i en av Håkansson den 18 januari 1950 från Jamaica avsänd

skrivelse, hade icke antecknats i inventeringsprotokollet. I mars månad 1950

hade konstaterats ett, som det sedermera visade sig skenbart, överskott å

1 200 kronor, varvid Håkansson, i tanke att den tidigare bristen berott på

något misstag vid inventeringen, återbetalade lånet å 1 200 kronor medelst

överskottsmedlen. Under sommaren 1950 hade vidare genom felräkning uppstått

ett underskott på 38 kronor 9 öre. I samband med hos försvarets civilförvaltning

verkställd förhandsgranskning och bokföring av till kryssarens

utlandsexpedition vintern 1949—50 hörande räkenskaper konstaterades att

redovisning saknades för 1 500 kronor.

I en den 17 augusti 1950 dagteoknad skrift har Håkansson hemställt att av

nåd bliva befriad från betalningsskyldigheten för de 1 538 kronor, som brustit

i hans redovisning som kassaredogörare ombord på kryssaren Gotland. Håkansson

har härvid anfört bland annat följande. Då han tillträdde kommenderingen

som kassaredogörare på kryssaren Gotland hade han icke haft kassatjänst

på många år. De första månaderna blevo mycket pressande på grund av hans

opaginerad Kontrollera mot PDF

(

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

dåliga rutin ocli det jäktiga arbetet i samband med fartygets rustande för

vinterlångresan. Bristerna måste bero på felräkning av bonom. Under den tid

fartyget varit utomlands hade kassans omsättning varit mycket stor. — Enligt

en framställningen bifogad tablå skulle omsättningen för denna tid utgjort

i runt tal 2,8 miljoner kronor.

Chefen för kryssaren Gotland har med överlämnande av Håkanssons ansökan

till föi-svarets civilförvaltning i ett den 17 augusti 1950 avgivet yttrande

tillstyrkt Håkanssons framställning och därvid anfört bland annat följande.

Han hade icke funnit skäl misstänka att några som helst o egentligheter förekommit.

Tjänsten som kassaredogörare på ett fartyg av Gotlands storlek vore

mycket betungande. Särskilt gjorde sig detta märkbart under expedition till

utländska farvatten, bland annat på grund av svårigheter vid växling av

främmande valutor.

Försvarets civilförvaltning har med överlämnande av framställningen i ett

den 13 februari 1951 avgivet yttrande anfört i huvudsak följande.

Granskning av räkenskaperna och övriga undersökningar hade av erviiför

valtningen företagits utan att dock giva någon klarhet beträffande uppkomsten

av bristerna. Det kunde emellertid konstateras, att sökanden icke på ett

tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden. I likhet med fartygschefen

ansåge emellertid civilförvaltningen, att anledning ej funnes att misstänka

oegentligheter. Hänsyn borde även tagas till sökandens bristande rutin vid

tillträdandet av kassaredogörarskapet samt de pressande arbetsförhållandena

för kassaredogörare ombord å större fartyg, särskilt före och under expedition

till utländska farvatten. Under dylik expedition omfattade redovisningen

flera olika valutor varjämte växling av stora belopp till personalen ofta måste

ske under brådskande omständigheter. Med hänsyn till det anförda syntes

det skäligt, att sökanden befriades från skyldighet att ersätta den brist å

300 kronor, som uppkommit under kryssarens utlandsexpedition. Tillräckliga

skäl syntes icke föreligga att ersätta sökanden den av honom täckta bristen

å 38 kronor 9 öre. Yad beträffade den redan före dessa expeditioner konstaterade

bristen å 1 200 kronor, vilken sökanden ersatt för att i mars 1950 bereda

sig täckning härför ur det då konstaterade skenbara överskottet, hade

ingen utredning angående dess uppkomst kunnat förebringas. Av principiella

skäl kunde civilförvaltningen icke tillstyrka, att sökanden helt befriades från

sin skyldighet att ersätta nämnda brist, även om ämbetsverket med hänsyn

till sökandens bristande rutin samt de ekonomiska svårigheter, som skulle

vara förbundna med ett erläggande av hela beloppet, icke ville motsätta sig

att viss nedsättning av sökandens betalningsskyldighet komme till stånd.

För sin del föresloge civilförvaltningen en nedsättning till hälften. Civilförvaltningen

tillstyrkte sålunda, att Håkansson, därest han inom viss av Kungl.

Maj:t fastställd tid inbetalade 600 kronor, i övrigt befriades från sin skyldighet

att ersätta de brister om sammanlagt 1 500 kronor i kryssaren Gotlands

kassa, som ansökningen avsåge.

Statskontoret har i ett den 7 mars 1951 avgivet utlåtande anfört, att statskontoret

med hänsyn till förevarande omständigheter icke ville motsätta sig

att Håkanssons betalningsskyldighet nedsattes på sätt försvarets civilförvaltning

förordat.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Iiungl. May.ts proposition nr 54.

8

Departementschefen.

Jag ansluter mig till vad försvarets civilförvalitning och statskontoret anfört

och finner sålunda, att Håkanssons ersättningsskyldighet till kronan i

förevarande fall bör nedsättas till ett belopp av 600 kronor under förutsättning

att beloppet inbetalas inom viss tid. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj:t att bestämma denna tid.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att flaggförrådskonstapeln A. A. Håkansson, därest han inom

tid som Kungl. Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning

inbetalar ett belopp av 600 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till kronan i förevarande fall.

5.

Genom krigshovrättens utslag den 10 maj 1949 förpliktades kaptenen vid

marinintendenturkåren N. O. O. Högland och förre underofficeren av 2. graden

K. A. Guldbäck att solidariskt till kronan utgiva, jämte ränta, 5 362 kronor

36 öre, vilka medel Guldbäck förskingrat av biljettintäkter från filmverksamheten

vid Stockholms örlogsstation, samt att ersätta kronan dess kostnad

å målet vid krigsrätt med 450 kronor.

De närmare omständigheterna voro följande.

Guldbäck hade under tiden den 13 augusti 1943—den 18 september 1945

tjänstgjort som föreståndare för filmverksamheten vid Stockholms örlogsstation

med skyldighet att redovisa uppburna medel till Högland, som tjänstgjorde

som kassaförvaltare. Under ifrågavarande tjänstgöring hade Guldbäck

av biljettintäkterna förskingrat sammanlagt 5 362 kronor 36 öre samt därvid

för att dölja förskingringarna dels i åtskilliga fall underlåtit att till kassaförvaltaren

avgiva föreskriven redovisning, dels i några fall å biljettredovisningshandlingar

falskeligen tecknat biljettförsäljares namn och dels undanstuckit

till honom överlämnade biljettserier.

Stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation, där kronan yrkade förpliktande

för Högland att solidariskt med Guldbäck till kronan utgiva 5 362

kronor 36 öre, dömde genom utslag den 27 februari 1947 Högland för oförstånd

och försummelse i fullgörande av tjänsteplikt att undergå vaktarrest i

tio dagar men fann den av kronan förda ersättningstalan mot Högland icke

kunna bifallas.

Krigshovrätten fann i sitt nyssberörda utslag att Högland genom sin uraktlåtenhet

i fråga om kontrollen av Guldbäcks redovisningar uppenbarligen

hade möjliggjort förskingringarna och sålunda icke kunde undgå ersättningsskyldighet

härför.

Högland ansökte om tillstånd att fullfölja talan mot krigshovrättens utslag

men Kungl. Maj:t fann genom utslag den 5 augusti 1950 ej skäl att bifalla

hans ansökan.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr -~>4.

I en den 20 september 1950 dagtecknad skrift har Högland anhållit att av

nåd bliva befriad från den honom enligt krigshovrättens berörda utslag åvilande

skadeståndsskyldigheten. Högland har därvid anfört i huvudsak följande.

Han är född 1896 och ingår i pensionsåldern den 1 april 1952. Han är

gift och har två minderåriga barn. Varken han eller hans hustru äger någon

privatförmögenhet. Han bidrager med 600 kronor om året till försörjning av

åldrig moder. Skulle han efter inträffad pensionsålder av pensionsförmånerna

avbetala skadeståndet, bleve hans ekonomi så rubbad, att oöverstigliga

svårigheter att försörja familjen och modem måste uppstå för honom.

Försvarets civilförvaltning, som från chefen för marinintendenturkåren införskaffat

utredning rörande Höglands ekonomiska ställning, har i ett den 5

december 1950 avgivet utlåtande anfört i huvudsak följande.

Höglands taxerade inkomst enligt 1949 års taxering uppginge till 13 100

respektive 13 980 kronor. Enligt uppgift ägde varken sökanden eller hans

hustru någon förmögenhet. Han bidroge till försörjningen av åldrig moder

med 600 kronor för år. Med hänsyn till Höglands förhållandevis svaga ekonomiska

ställning samt den korta tid, som åt ersto de till pensionsåldern, ansåge

sig civilförvaltningen kunna tillstyrka, att sökanden, därest han till ämbetsverket

inbetalade visst belopp, befriades från återstående ersättningsskyldighet.

Sökanden hade enligt civilförvaltningens mening gjort sig skyldig till så

allvarliga försummelser i fråga om kontrollen och tillsynen av biljettredo visningarna

och biljettintäkterna vid Stockholms örlogsstations film verksamhet,

att det belopp vartill hans skadeståndsskyldighet kunde komma att nedsättas

icke borde sättas alltför lågt. Civilförvaltningen föresloge för sin del att beloppet

fastställdes till 1 000 kronor. Villkor för befrielse från återstående

ersättningsskyldighet borde vara, att nämnda belopp inbetalades till civilförvaltningen

före viss, av Kungl. Maj:t fastställd tidpunkt.

Statskontoret bär i utlåtande den 23 december 1950 anfört som följer.

Med hänsyn till att sökanden grovt brustit i honom åliggande skyldighet

att kontrollera Guldbäcks redovisningar, varigenom uppenbarligen ifrågavarande

förskingringar möjliggjorts, och då av domskälen framgår, att sökanden

vid icke mindre än sex tillfällen inlåtit sig på privata affärer med Guldbäck,

hyser statskontoret allvarliga betänkligheter mot ett bifall till förevarande

framställning. Därest Kungl. Maj:t emellertid skullo finna skäl föreligga att

tillmötesgå ansökningen, bör enligt ämbetsverkets mening skadeståndet icke

nedsättas till lägre belopp än 2 000 kronor.

Departementschefen.

I likhet med de hörda myndigheterna finner jag, att- Högland gjort sig

skyldig till en så allvarlig försummelse, att fullständig befrielse från ersättningsskyldigheten

icke bör ifrågakomma. Med hänsyn till Höglands relativt

begränsade ekonomiska tillgångar och honom åvilande försörjningsplikt

finner jag mig emellertid böra föreslå, att hans ersättningsskyldighet nedsättcs.

En sådan nedsättning lärer icke påverka möjligheten för kronan att

göra hela sin återstående fordran gällande mot Guldbäck. I vad mån det

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

föreligger faktisk möjlighet att utfå denna fordran av Guldbäck kan icke

bedömas med ledning av handlingarna i ärendet.

Med beaktande av i ärendet föreliggande omständigheter förordar jag att

Högland, därest han inom tid som det torde få ankomma på Kungl. Maj:t

att bestämma inbetalar 1 500 kronor, befrias från vidare betalningsskyldighet

till kronan i förevarande hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kaptenen N. O. O. Högland, därest han inom tid som

Kungl. Maj :t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar

ett belopp av 1 500 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet

till kronan på grund av krigshovrättens utslag den

10 maj 1949.

6.

Genom dom den 22 juni 1950, som vunnit laga kraft, dömde Stockholms

rådhusrätt kontorsbudet Lars Roland, Görling för vållande till eldskada å

annans egendom att till kronan utgiva sjuttio dagsböter om fyra kronor.

Görling förpliktades att såsom skadestånd till kronan utgiva 46 442 kronor

54 öre jämte ränta.

De närmare omständigheterna voro följande.

Görling hade under kvällen den 30 november 1948 i syfte att tillbringa

natten på vinden till en stallbyggnad, tillhörande kronan och belägen inom

Svea artilleriregementes kasernområde vid Valhalla vägen i Stockholm, genom

att krypa ned genom en taklucka olovligen berett sig tillträde till vinden.

Där hade han för att lysa sig tänt ett medfört stearinljus, vilket efter eu

stund kommit att antända pa vinden förvarat hö. Elden hade spritt sig och

förorsakat avsevärda skador på såväl stallbyggnaden som i densamma förvarade,

kronan tillhöriga höbalar.

Kronan förde vid rådhusrätten skadeståndstalan mot Görling och yrkade

att han skulle utgiva ersättning med 35 000 kronor för den brunna byggnaden.

9 000 kronor för röjning av densamma, 11 625 kronor 83 öre för i byggnaden

befintligt förstört hö samt 353 kronor 57 öre för kronan tillhöriga vid branden

förstörda persedlar eller med tillhopa 55 979 kronor 40 öre, varifrån kronan

medgav avdrag med 9 536 kronor 86 öre, motsvarande vad kronan med anledning

av branden tillgodogjort sig av ett belopp, som utbetalats av det försäkringsbolag,

hos vilket Görlings fader tecknat ansvarighetsförsäkring.

I en den 22 september 1950 dagteeknad skrivelse har advokaten Yalborg

Lundgren i egenskap av försvarare för Görling hemställt att Görling måtte

av nåd befrias från att utgiva det skadestånd vartill rådhusrätten förpliktat

honom. Advokaten Lundgren har härvid anfört följande.

Hem önskade särskilt framhålla, att överläkaren Helge Knöös vid sin

undersökning av Görling funnit honom vid tiden för gärningarnas begående

lida av sådana rubbningar som avsåges i 5 kapitlet 5 § strafflagen. Medicinalstyrelsen

hade i sitt utlåtande icke funnit tillräckliga skäl föreligga för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

ett sådant antagande. I samband med sistnämnda uttalande hade emellertid

framhållits att ärendet vore av sådan karaktär, att åtalseftergift borde kunna

meddelas. Det kunde möjligen antagas att medicinalstyrelsen tänkt sig en

sådan utveckling av ärendet och därför, måhända också med hänsyn till Görling

själv och hans framtid som för närvarande tedde sig betydligt ljusare

än tidigare, ansett tillräckliga skäl icke föreligga för ett utlåtande, som skulle

kunna ligga till grund för en straffriförklaring. För de personer, vilka under

senare år varit i tillfälle följa Görlings kamp för att nå balans och anpassning

i samhället, hade det emellertid stått fullt klart att hans pressade tillstånd

vid den tid då branden skedde måste ha bidragit på ett avgörande sätt

till den ovarsamhet han då lade i dagen. Enär Görling numera väl skötte ett

arbete och hade god omvårdnad av en socialassistent, för vilken han hade

fullt förtroende, samt den sociala prognosen för honom i övrigt syntes vara

god, syntes det honom ådömda skadeståndet vara ett allt överskuggande

spöke. Det vore också fara värt att denna betungande skadeståndsskyldighet

som Görling, mänskligt att döma, aldrig komme att bli i stånd att infria komme

att betaga honom hans arbetslust.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningen ha i ett den 17 april

1951 avgivet utlåtande anfört i huvudsak följande.

Om Görlings ekonomiska förhållanden har uppgivits, att han, som är ogift

och född år 1931, innehar anställning såsom varabud mot månadslön av 280

kronor jämte fri kost, att han icke har några tillgångar, att han häftar även

för andra skulder, som han iklätt sig för att få medel att betala studiemateriel

och kursavgifter i sammanhang med en påbörjad aftonkurs vid Stockholms

tekniska institut samt att han icke kan påräkna något understöd från anhöriga.

Från polisutredningen i målet har inhämtats, bland annat, att sökanden

medan branden ännu pågick hos polisen själv anmälde sig såsom vållande

till branden.

Med hänsyn till omständigheterna vid brandens uppkomst, det straff som

ådömts sökanden och vad som upplysts om hans ålder och psykiska beskaffenhet

samt i betraktande av att han med största sannolikhet icke kommer

att kunna erlägga ens någon del av skadeståndet, vilja försvarets civilförvaltning

och arméförvaltningen icke motsätta sig bifall till ansökningen.

Statskontoret har i ett den 23 maj 1951 avgivet utlåtande anfört, att ämbetsverket

icke ville motsätta sig att sökanden befriades från återstående

ersättningsskyldighet, därest han under en förhållandevis lång tidsperiod

genom månatliga inbetalningar till kronan gäldade ett belopp av förslagsvis

1 000 kronor.

Departementschefen.

Görling bär genom sitt obetänksamma handlande ådragit sig betydande

ersättningsskyldighet till kronan. Av handlingarna i målet framgår att Görling

vid tidpunkten för branden var endast 17 år och på grand av olyckliga

familjeförhållanden befann sig i ett psykiskt pressat tillstånd. Han synes

emellertid numera ha börjat anpassa sig i samhället. Så länge han har att

fullgöra den stora skadeståndsskyldighoten torde han dock få svårt att skapa

sig en dräglig tillvaro. Med hänsyn härtill förordar jag, att Görling befrias

från honom i förevarande hänseende åvilande skadeståndsskyldighet, därest

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

han inom tid som det torde ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma inbetalar

200 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Lars Roland Görling, därest han inom tid som Kungl.

Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp

av 200 kronor, befrias från återstoden av honom på grund

av Stockholms rådhusrätts dom den 22 juni 1950 åvilande skadeståndsskyldighet

mot kronan.

i.

Genom rådhusrättens i Eskilstuna dom den 24 februari 1941, vilken vunnit

laga kraft, ålades ingenjörerna Evald Konrad Ytterell och Erik Martin Gustafsson

att solidariskt till kronan utgiva dels 22 728 kronor jämte ränta så

som skadestånd för icke fullgjort leveransavtal dels ock 500 kronor i rättegångskostnader.

De närmare omständigheterna voro följande.

Genom kontrakt den 3 december 1938 mellan arméförvaltningens dåvarande

tygdepartement, å ena, samt handelsbolaget Malmköpings Aduceringsverk,

Ytterell & Gustafsson, å andra sidan, förband sig handelsbolaget att för

departementets räkning tillverka och leverera 25 000 st. hylsämnen av aducergods

till stridsvinggranater mot en ersättning av 2 kronor 75 öre per stvck.

Materielen skulle, för att leveransen skulle anses i rätt tid fullgjord, vara

färdig och hos departementets kontrollkontor anmäld för avsändning med

minst 2 000 st. hylsämnen per månad med början den 15 januari 1939. Tygdepartementet

förbehöll sig rätt att, därest leverans ej vore fullgjord inom

två månader efter leveranstidens utgång, på leverantörens bekostnad och

utan att leveransen förut till tävlan utbjödes, på annat håll låta utföra leveransen

eller den bristande delen därav samt att annullera kontraktet. Bland villkoren

i övrigt stadgades, att leverantören skulle kostnadsfritt tillhandahålla

det antal hylsämnen, som under tillverkningens gång kasserades på grund

av materialfel hos projektilhylsa. Sedan förseningar av delleveranser förekommit

under hela år 1939, anmodade dåvarande tygdepartementets kontrollkontor

i skrivelse den 3 november 1939 handelsbolaget att inkomma med

förklaring till förseningarna och uppgift å beräknad tidpunkt för slutleveransens

verkställande. Som svar härpå anhöll aktiebolaget Aduceringsgods, som

uppgav sig ha övertagit Malmköpings Aduceringsverks rörelse, om uppskov

med leveranserna och hemställde, att tygdepartementet måtte lämna aktiebolaget

tillfälle att fullgöra resterande leverans mot mellanvarande kontrakt.

1 skrivelse den 8 december 1939 förklarade sig tygdepartementet i anledning

därav vilja låta anstå med hävande av kontraktet under förutsättning, att

aktiebolaget till den 15 februari 1940 levererade 300 st. provämnen för departementets

godkännande. Detta villkor uppfyllde aktiebolaget icke. Då det

stod klart, att ifrågavarande leverans icke skulle komma att slutföras inom

avtalad tid och då tygdepartementet slutit avtal med annan firma om bearbetning

av de hylsämnen, som Malmköpings Aduceringsverk skulle leverera,

nödgades tygdepartementet den 27 december 1939 från annat håll beställa

hylsämnen för att täcka den ifrågavarande leveransen. Av de hos Malmköpings

Aduceringsverk till ett pris av 2 kronor 75 öre per styck beställda

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

13

25 000 hylsämnena, som skulle varit slutlevererade den 15 januari 1940, hade

intill den 2 oktober 1940 levererats allenast 10 403, varav endast 6 060 kunnat

slutgiltigt godkännas. De från annat håll beställda hylsämnena betingade

ett pris av 3 kronor 95 öre per styck, varför den merkostnad, tygdepartementet

fått vidkännas till följd av att ifrågavarande leverans icke blivit i

vederbörlig ordning fullgjord uppgick till tillhopa 22 728 kronor. Efter stämning

ålade rådhusrätten i Eskilstuna genom ovan berörda dom Ytterell och

Gustafsson att till kronan solidariskt utgiva detta belopp i skadestånd.

I den 18 januari 1951 dagteeknade skrivelser ha Ytterell och Gustafsson,

var för sig, hemställt att av nåd bliva befriade från dem i förevarande fall

åvilande ersättningsskyldighet. Båda ha därvid anfört att det vid företagen

utmätning visat sig att de saknade utmätningsbara tillgångar. Deras ekonomi

hade till följd av deras befattning med firma Malmköpings Aduceringsverk

blivit så undergrävd att de icke heller för framtiden syntes ha möjlighet fullgöra

sin betalningsskyldighet i förevarande hänseende.

Enligt intyg av vederbörande kommunalkamrerare hade Ytterell för år

1950 taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av

15 050 kronor och till kommunalskatt för ett belopp av 16 620 kronor.

Ytterell har uppgivit, att han, som är gift och har fyra barn i åldern 9—14 år,

icke har några som helst tillgångar förutom möbler och har skulder till

belopp av 2 800 kronor.

Gustafsson har enligt inkomstlängden för år 1950 taxerats till statlig inkomstskatt

för ett belopp av 3 770 kronor och till kommunalskatt för ett belopp

av 4 000 kronor. Gustafsson, som är gift och har ett barn, har uppgivit,

att hans skulder överstiga tillgångarna.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningen (tygavdelningen) ha den

13 mars 1951 avgivit gemensamt utlåtande. Härav inhämtas bland annat

följande.

De försök att genom utmätning indriva kronans fordran som åberopades

av sökandena hade senast verkställts, beträffande Gustafsson den 7 juni 1948

och beträffande Ytterell den 20 januari 1943.

Ämbetsverken anförde vidare att vad i ärendet upplysts om sökandenas

ekonomiska förhållanden syntes giva vid handen, att det skulle bli kännbart

för dem att betala även en mindre del av skulden. Det torde ligga utom de

praktiska möjligheternas ram för dem att gälda hela beloppet.

Enligt civilförvaltningens mening ledde en avvägning av de olika

synpunkter, som i förevarande fall gjorde sig gällande, närmast till den ståndpunkten,

att nedsättning borde kunna medgivas, dock icke i vidare mån än

att betalning av återstående belopp ekonomiskt tedde sig i icke ringa grad

kännbart för sökandena. Civilförvaltningen hade därför icke något att erinra

mot bifall till ansökningarna i så måtto, att sökandena — därest de eller

någon av dem inom en viss kort tid, förslagsvis ett halvt år från erhålleu

del av Kungl. Maj:ts beslut i ärendet, till civilförvaltningen inbetalade 2 000

kronor — finge vara befriade från vidare betalningsskyldighet i förevarande

avseende.

Arméförvaltningens tygavdelning ville för sin del hänvisa till de

omständigheter, bland annat bristen på kvalificerad arbetskraft, som försvårat

ett rättidigt fullgörande av ifrågavarande leverans på den i och för sig relativt

korta leveranstiden, ävensom till det förhållandet att sökandena uppen
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

barligen eftersträvat att i görligaste mån fullgöra avtalet. Med hänsyn här

till och då kronan efter det mer än tio år förflutit sedan domen den 24

februari 1941 vunnit laga kraft i följd av sökandenas svaga ekonomiska ställning

ännu icke kunnat utfå någon del av sin fordran trots härutinnan vederbörligen

vidtagna åtgärder, finge tygavdelningen tillstyrka bifall till sökandenas

framställning.

Statskontoret har i utlåtande den 5 maj 1951 anfört följande.

Ehuru statskontoret med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter

hyser tvekan, om tillräckliga skäl kunna anses föreligga för efterskänkande

till någon del av det ådömda skadeståndsbeloppet, vill ämbetsverket icke

motsätta sig, att sökandena medgivas befrielse från återstående betalningsskyldighet,

därest de inom en viss kortare tid inbetala 10 000 kronor.

Departementschefen.

Yissa olyckliga yttre omständigheter av natur att de icke kunnat på förhand

tagas med i beräkningen, bl. a. svårigheten att under rådande beredskapsförhållanden

skaffa kvalificerad arbetskraft, synas ha medverkat till

att Ytterell och Gustafsson ådragit sig betydande ersättningsskyldighet gentemot

kronan. Detta förhållande liksom Ytterells och Gustafssons relativt

svaga ekonomiska ställning synes mig tala för ett tillmötesgående i viss

utsträckning av framställningarna. Jag förordar därför att Ytterell och

Gustafsson, därest de eller någon av dem inom tid som det torde få ankomma

på Kungl. Maj:t att bestämma till försvarets civilförvaltning inbetalar 2 000

kronor, befrias från vidare ersättningsskyldighet i förevarande fall.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att ingenjörerna E. K. Ytterell och E. M. Gustafsson må, därest

de eller någon av dem inom tid som Kungl. Maj:t bestämmer

till försvarets civilförvaltning inbetalar 2 000 kronor, befrias från

återstående skadeståndsskyldighet till kronan på grund av rådhusrättens

i Eskilstuna dom den 24 februari 1941.

8.

Med anledning av ett förre ammunitionsapteraren Erik Gunnar Johannisson

övergånget olycksfall förpliktades flaggjunkaren Magnus Strandberg

genom rådhusrättens i Karlskrona dom den 21 mars 1950, som vunnit laga

kraft, aitt utgiva vissa ersättningar. Sålunda skulle Strandberg till kronan

utgiva dels 9 525 kronor 72 öre, som kronan för tiden till och med den 18

november 1949 erlagt till Johannisson, och dels livränta, som kronan ålagts

utgiva till Johannisson, för tiden från och med den 19 november 1949 med

3 192 kronor om året, dock med avdrag för från riksförsäkringsanstalten utgående

livränta. Strandberg skulle vidare utgiva till riksförsäkringsanstalten

dels 2 636 kronor 33 öre, som anstalten för tiden till och med den 18 januari

1946 erlagt till Johannisson, och dels livränta, som anstalten tillerkänt Johan
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

nisson, för tiden från och med den 19 januari 1946 med 1 560 kronor om året.

Härjämte ålades Strandberg ersätta kronans och riksförsäkringsanstaltens

kostnader å målet med 1 044 kronor 50 öre.

De närmare omständigheterna vid olycksfallet voro följande.

Marinförvaltningen anmodade i skrivelse den 21 november 1944 chefen

för Blekinge kustartilleriförsvar att låta från denne underställt artilleriammunitionsförråd

avföra bland annat ett antal spetsanslagsrör, vilka skulle

kasseras och sänkas, dock att ett sådant rör genom chefens försorg skulle

översändas till sjöhistoriska museet i desarmerat skick. I skrivelsen framhölls,

att beträffande sådana effekter, som vore avsedda att förstöras, finge

— efter av marinförvaltningen i varje särskilt fall lämnat medgivande — viss

kvantitet undantagas för utbildnings- eller andra ändamål, varvid framställning

om sådant undantagande snarast skulle inlämnas till marinförvaltningen

med angivande av de eventuella åtgärder för ammunitionens oskadliggörande,

som avsåges bliva vidtagna. I egenskap av arbetsledare vid kustartilleriförsvarets

apteringsverkstad å Espeskär erhöll Strandberg order att vidtaga i

skrivelsen angivna åtgärder och fick i samband härmed del av skrivelsen.

För att åt kronan tillvarataga mässing, som annars skulle gått förlorad, lät

Strandberg i strid mot föreskrifterna i skrivelsen Johannisson desarmera

samtliga spetsanslagsrör. Under det Johannisson den 20 januari 1945 var

sysselsatt med att desarmera sprängkapseln till ett av rören, detonerade kapseln,

varvid Johannissons vänstra hand skadades.

Genom utslag den 13 februari 1945 fann regementskrigsrätten vid Karlskrona

kustartilleriregemente, att Strandberg handlat i strid mot föreskrifterna

i marinförvaltningens skrivelse genom att låta Johannisson desarmera

rören, och dömde Strandberg för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt

till disciplinstraff.

I dom den 10 april 1946 av Stockholms rådhusrätt ålades kronan att i

anledning av den skada, som vid nämnda olyckshändelse åsamkats Johannisson,

till denne utgiva dels ersättning för sveda och värk samt för lyte och

stadigvarande men och dels livränta, som bestämdes till 3 192 kronor för år.

De belopp som kronan i sådant avseende utgivit till Johannisson uppgingo

den 18 november 1949 till sammanlagt 9 525 kronor 72 öre.

Vidare har riksförsäkringsanstalten till Johannisson utgivit sjukpenning

samt ersättning för läkarintyg m. m. med belopp som för tiden till och med

den 18 januari 1946 utgjorde sammanlagt 2 636 kronor 33 öre samt tillerkänt

Johannisson livränta för tiden från och med den 19 januari 1946 med

1 560 kronor för år.

Efter yrkande från kronans och riksförsäkringsanstaltens sida förpliktades

Strandberg genom nyss omförmälda dom den 21 mars 1950 av rådhusrätten

i Karlskrona att till kronan och anstalten utgiva i det föregående angivna

belopp.

I en den 23 oktober 1950 dagtecknad skrift har Strandberg anhållit att

av nåd bliva befriad från skyldigheten att utgiva ifrågavarande skadestånd

och rättegångskostnader. Strandberg har härvid anfört bland annat följande.

Regementskrigsrätten, som genom sitt utslag den 13 februari 1945 funnit

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 54.

honom skyldig till tjänsteförsummelse vid fullgörande av tjänsteplikt, hade

utmätt straffet till disciplinstraff av a itc st utan bevakning i fyra dagar, varav

syntes framgå att rätten funnit omständigheterna synnerligen mildrande.

Strandberg hade då ej haft anledning räkna med att detta utslag indirekt

skulle medföra sådana konsekvenser, att hela hans existens äventyrades. Han

funne det honom ådömda skadeståndet icke stå i någon rimlig proportion

till den ringa tjänsteförsummelse han begått. — Han vore född 1876 och

gift. I pension och folkpension åtnjöte han en sammanlagd årlig inkomst

av 5 733 kronor. Något egentligt kapital ägde han ej utan alla hans besparingar

vore nedlagda i en honom tillhörig fastighet, taxeringsvärderad till

26 000 kronor och intecknad för 12 000 kronor. Fastigheten inrymde endast

en lägenhet som disponerades av Strandberg och hans hustru. Ett exekverande

av rådhusrättens dom skulle bland annat medföra, att fastigheten försåldes

på exekutiv auktion varigenom hans och hans hustrus enda egentliga

tillgång som de genom ett sparsamt levnadssätt under en lång följd av år

strävat ihop ginge förlorad.

Riksförsäkringsanstalten, som införskaffat en handlingarna i målet bilagd

utredning rörande Strandbergs ekonomiska förhållanden, vilken bestyrker de

av Strandberg lämnade uppgifterna, har i ett den 7 mars 1951 avgivet utlåtande

anfört bland annat följande.

Med hänsyn till de omständigheter, varunder olycksfallet inträffat, och

även i betraktande av Strandbergs nuvarande förhållanden vill riksförsäkringsanstalten

för sin del icke motsätta sig, att Strandberg befrias från all

ersättningsskyldighet gentemot riksf örsäkringsanstalten i före varande fall.

Statskontoret har i utlåtande den 4 april 1951 icke velat motsätta sig, att

sökanden befrias från återstående ersättningsskyldighet, därest han inom viss

av Kungl. Maj:t fastställd tid till kronan inbetalar ett belopp av 1 000 kronor,

i det närmaste motsvarande kronans och riksförsäkringsanstaltens kostnader

i målet mot sökanden.

Departementschefen.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Strandberg gjort sig skyldig till

försummelse i tjänsten. Han har därigenom ådragit sig omfattande ersättningsskyldighet

till kronan och riksförsäkringsanstalten. Vid straffmät

ningen synes dock försummelsen ha bedömts icke vara av svårare art. På

grund härav samt med hänsyn till Strandbergs höga ålder, hans relativt svaga

ekonomiska ställning och hans långa, i övrigt väl vitsordade tjänstgöring

finner jag mig böra föreslå, att ersättningsskyldigheten begränsas till afl

avse det belopp om 1 044 kronor 50 öre som Strandberg ålagts utgiva i ersättning

för rättegångskostnader. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t alt

bestämma om tid för inbetalning av beloppet.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

att flaggjunkaren Magnus Strandberg, därest han inom tid som

Kungl. Maj:t bestämmer erlägger 1044 kronor 50 öre, befrias

från återstående ersättningsskyldighet på grund av rådhusrättens

i Karlskrona dom den 21 mars 1950.

9.

Under värnpliktstjänstgöring vid Värmlands regemente skadades värnpliktige

nr 1172—2—44 Alf Gunnar Rödin den 5 oktober 1945. Riksförsäkringsanstalten

har enligt 1927 års militärersättningsförordning utanordnat sjukpenning

och livränta m. m. till Rödin. Den ersättning anstalten utgivit till

Rödin för tiden till och med den 19 januari 1951 utgör 8 580 kronor 74 öre.

Den nuvarande livräntan till Rödin utgår med 1 260 kronor för år motsvarande

en nedsättning av arbetsförmågan med 40 %.

Genom utslag den 16 november 1945 dömde regementskrigsrätten vid Värmlands

regemente värnpliktige nr 489—2—44 Samuel John Emanuel Arvidsson

för tjänsteförsummelse och vållande till Rödins kroppsskada att undergå

disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar. Enär Arvidsson vållat Rödins

kroppsskada, äger riksförsäkringsanstalten regressfordran mot Arvidsson för

ersättningen till Rödin.

Omständigheterna vid olyckan voro följande.

Arvidsson hade under skjutningar med kulsprutegevär den 5 oktober 1945

å regementets ena skjutbana fått order att olja in ett kulsprutegevär. Arvidsson

hade därvid iakttagit, att vapnet i fråga var osäkrat, och oriktigt antagit,

att vapnet var oladdat, varför han gjort en avfyring med detsamma. Härvid

hade etit skott gått av och träffat Rödin i vänstra låret så att allvarliga skador

uppkommit.

I en den 1 juli 1950 dagtecknad skrift har Arvidsson genom ombud hemställt

att av nåd bliva befriad från återbetalningsskyldighet till riksförsäkringsanstalten

för vad anstalten redan utbetalat till Rödin ävensom att för

all framtid bliva befriad från återbetalningsskyldighet till anstalten i förevarande

hänseende. Arvidsson, som är född 1924, har härvid framhållit bland

annat följande.

Han befunne sig i mycket små ekonomiska omständigheter. Han vore sou

till en lantbrukare, som ägde en egendom om 15 tunnland åker. Egendomen

födde fem kor och en häst. Arvidsson vore hemmason och hjälpte sin fader

med gårdens skötsel. Han åtnjöte härför en kontant lön av 900 kronor om

året och fritt vivre. Arvidsson saknade varje som helst förmåga att återbetala

den ersättning, som riksförsäkringsanstalten utanordnat, och vore

tyngd av bekymmer för den ekonomiska press, som alltid svävade över hans

huvud genom riksförsäkringsanstaltens krav. Han komme icke att någonsin

kunna åtnjuta bärgning för sig själv, än mindre för en familj, om han gifte

sig, så länge denna ekonomiska press hängde över honom.

Grunden till den sorgliga händelsen vore ju faktiskt, att Arvidsson endast

fullgjorde en given order under sin värnpliktstjänstgöring samt att, när han

2—)8/ sa ]i ihan g till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 54.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

vid fullgörandet av denna order iakttog vad han själv ansåg vara största försiktighetsmått,

olyckan ville att just dessa försiktighetsmått åstadkomma

skadan.

Riksförsäkringsanstalten, som införskaffat en handlingarna bilagd utredning

rörande Arvidssons ekonomiska förhållanden utvisande att de av Arvidsson

lämnade uppgifterna äro riktiga, har den 10 januari 1951 avgivit utlåtande

i ärendet. Enligt utlåtandet ville anstalten, med hänsyn till vad som

upplysts om Arvidssons ekonomiska förhållanden och i betraktande av de

omständigheter varunder olycksfallet inträffat, för sin del icke motsätta sig

att Arvidsson befriades från all ersättningsskyldighet gentemot riksförsäkringsanstalten

i förevarande fall.

Statskontoret har i utlåtande den 27 januari 1951 icke velat motsätta sig

bifall till vad riksförsäkringsanstalten föreslagit.

Departementschefen.

Med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall vill jag icke motsätta

mig att Arvidsson i enlighet med myndigheternas förslag befrias från all

honom regressvis åvilande ersättningsskyldighet till riksförsäkringsanstalten

på grund av ifrågavarande olyckshändelse. Jag hemställer alltså, att Kungl,

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Samuel John Emanuel Arvidsson befrias från honom på

grund av ifrågavarande olycksfall regressvis åvilande ersättningsskyldighet

till riksförsäkringsanstalten.

10.

Under värnpliktstjänstgöring vid Västernorrlands regemente skadades

värnpliktige nr 321—67—40 Domeij den 30 maj 1941. Riksförsäkringsanstalten

har enligt 1927 års militärersättningsförordning utanordnat sjukpenning och

livränta m. m. till Domeij. Den ersättning anstalten utgivit till Domeij för

tiden till och med den 19 september 1951 utgör 2 833 kronor 89 öre. Livräntan

till Domeij utgår nu med 240 kronor för år.

I anledning av det inträffade dömdes vicekorpralen Gustav Arne Granell

av krigsrätten vid Västernorrlands regemente genom utslag den 9 juni 1941

till disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar för vårdslöshet vid fullgörande

av tjänsteplikt. På grund av den vårdslöshet, som enligt utslaget ligger Domeij

till last, äger riksförsäkringsanstalten regressfordran mot Granell för ersättningen

till Domeij.

Genom regementskrigsrättens utslag den 30 oktober 1941 ålades Granell att

till Domeij utgiva ersättning för sveda och värk med 250 kronor.

Omständigheterna vid olyckan voro följande.

Under vakttjänst förevisade Granell för en värnpliktig den pistol med

vilken Granell var utrustad. Granell som trodde att vapnet var oladdat

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

gjorde en mantelrörelse och därefter en avfyring. Därvid brann ett skott av

och träffade Domeij i högra benet. Granell hade ej erhållit någon utbildning

i handhavandet av pistol.

I en den 22 mars 1951 dagtecknad skrivelse har Granell anhållit att av

nåd bliva befriad från ifrågavarande ersättningsskyldighet till riksförsäkringsanstälten.

Han har därvid anfört att han till Domeij erlagt det honom enligt

krigsrättsutslaget den 30 oktober 1941 tillkommande skadeståndet å 250 kronor.

Ersättningsskyldigheten till riksförsäkringsanstalten såge han sig emellertid

ingen möjlighet att fullgöra enär han icke hade någon annan tillgång

än den arbetsinkomst, som han kunde förskaffa sig som lagerbiträde.

Riksförsäkringsanstalten, som införskaffat en ärendet bilagd utredning

angående Granells ekonomiska förhållanden, har den 1 augusti 1951 avgivit

utlåtande över framställningen.

Av den ekonomiska utredningen inhämtas, att Granell, som är född år

1920, är gift men icke har några barn. Han uppbär som lagerbiträde en lön

av 133 kronor i veckan. Hans hustru uppbär såsom sjukvårdsbiträde en lön

av 530 kronor i månaden. Han har skulder för på avbetalning inköpta kläder

med 200 kronor, som han avbetalar med 40 kronor i månaden.

Riksförsäkringsanstalten har anfört, att anstalten med hänsyn till vad som

framkommit vid den ekonomiska utredningen och i betraktande av de omständigheter,

varunder olycksfallet inträffat, icke för sin del vill motsätta

sig, att Granell befrias från all ersättningsskyldighet gentemot riksförsäkringsanstalten

i förevarande fall.

Statskontoret har i ett den 11 augusti 1951 avgivet utlåtande för sin de!

ansett omständigheterna i förevarande ärende icke vara av sådan beskaffenhet,

att de motiverade ett helt efterskänkande av kronans fordran. Ämbetsverket

föresloge för sin del att Granell, därest han före viss av Kungl. Maj:t

bestämd tid inbetalade ett belopp av lägst 500 kronor, befriades från återstående

ersättningsskyldighet.

Departementschefen.

Av handlingarna i malet framgår att Granell för den vakttjänstgöring varunder

olyckshändelsen inträffade hade utrustats med pistol utan att han

tidigare erhållit utbildning i handhavandet av detta vapen. "Viss person kan

icke, i allt fall numera, göras ansvarig för detta förhållande, vilket bidragit

till olyckshändelsen. Vidare synes mig den omständigheten att Granell till

den skadade Domeij utbetalat ådömt skadestånd böra uppmärksammas. Enligt

vad som under hand inhämtats väntar Granells hustru nedkomst i maj

månad detta år. Hon torde därför åtminstone under det närmaste året icke

kunna nämnvärt bidraga till familjens uppehälle. Under hänvisning till det

anförda förordar jag i likhet med riksförsäkringsanstalten, att Granell befrias

från all ersättningsskyldighet gentemot riksförsäkringsanstalten i föro
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

varande fall. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva,

att Gustav Arne Granell befrias från honom på grund av ifrågavarande

olyckshändelse regressvis åvilande ersättningsskyldighet

till riksförsäkringsanstalten.

11.

Genom Svea hovrätts dom den 27 april 1951 förpliktades kronan och underofficerskåren

vid Göta pansarlivgarde att ersätta maskinisten S. G. "W. Jansson

hans kostnader för anskaffande av ett utlåtande från statens provningsamstalt

med 1 143 kronor 60 öre. Utlåtandet hade av Jansson åberopats i fullföljd

talan mot rådhusrättens i Enköping dom den 21 november 1950 i mål

mellan kronan och underofficerskåren, å ena, samt Jansson, å andra sidan.

I en den 21 september 1951 dagtecknad skrift har underofficerskåren anhållit

att av nåd bliva befriad från betalningsskyldighet till kronan, som utbetalat

ersättning till Jansson i anledning av hovrättens dom.

Underofficerskåren har härvid anfört följande.

Vid Göta pansarlivgarde inträffade den 25 december 1947 ett missöde i

det att den byggnad vari regementets underofficersmäss är inrymd vattenskadades

på grund av att vissa ledningar i den värmetekniska anläggningen i

nämnda byggnad vattenfyllts och frusit sönder. Härvid förstördes ett underofficerskåren

tillhörigt tobakslager till ett värde av 208 kronor. På grund av

de skador, som uppstått i byggnaden, blev det ett avbräck i mässrörelsen,

vilket förorsakade en minskad inkomst av denna, beräknad till 352 kronor.

Räkning å ifrågavarande skadeersättning tillställdes fortifikationsförvaltningen.

Sedermera framställde kronan i samband med åtal skadeståndsanspråk mot

Jansson som då var maskinist vid regementet. Vid målets handläggning inför

rätten kom underofficerskåren att jämte kronan stå såsom målsägare. Genom

rådhusrättens i Enköping dom den 21 november 1950 förpliktades Jansson

att utbetala skadeståndsersättning till kronan med 10 696 kronor 36 öre samt

till underofficerskåren med 559 kronor. Genom Svea hovrätts dom den 27

april 1951 upphävdes rådhusrättens dom och ogillades åklagarens och målsägandenas

mot Jansson i målet förda talan. Genom hovrättens dom förpliktigades

kronan och underofficerskåren solidariskt att ersätta Jansson hans

kostnader för anskaffande av utlåtande från statens provningsanstalt med

1 143 kronor 60 öre.

När underofficerskåren i vederbörlig ordning hänvände sig till fortifikationsförvaltningen

med framställning om skadeersättning, var kåren av den

uppfattningen, att frågan om ersättning skulle handläggas såsom ett mellanhavande

mellan denna myndighet och kåren.

Från fortifikationsförvaltningen meddelades emellertid ingenting i ärendet,

och först genom en kallelse till rådhusrätten i Enköping fick kåren kännedom

om att ärendet hänskjutits till domstol och att kåren därvid upptagits

såsom särskild målsägare. Underofficerskåren kunde givetvis i detta skede

ha underlåtit att föra någon talan i målet. Att detta ej blev fallet, berodde

givetvis bland annat på den omständigheten, att man ansåg sig kunna räkna

med att kronan skulle stå för eventuella kostnader i målet, eftersom det var

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition nr 54. 21

till fortifikationsförvaltningen som kåren hade vänt sig med ersättningsanspråket.

Därest kåren nu skulle nödgas att med kronan dela berörda kostnader med

571 kronor 80 öre, skulle det innebära ett ytterligare ekonomiskt bakslag för

kåren utöver den förlust som åsamkats genom vattenskadan.

Fortifikationsförvaltningen, som i ärendet inhämtat yttrande från advokatfiskalen

hos försvarets civilförvaltning, har med överlämnande av ansökningen

den 20 november 1951 avgivit yttrande.

Advokatf iskalen har i sitt den 9 oktober 1951 avgivna yttrande anfört

bland annat följande.

Det belopp, 1143 kronor 60 öre, som kronan och underofficerskåren förpliktats

att solidariskt ersätta Jansson, hade av fortifikationsförvaltningen

utbetalts till Janssons ombud, varefter advokatf iskalen på uppdrag av fortifikationsförvaltningen

anmodat underofficerskåren att till kronan inbetala

hälften av nämnda belopp eller 571 kronor 80 öre. Därvid hade man utgått i från

att, oaktat frågan huru ifrågavarande kostnader skulle fördelas mellan kronan

och underofficerskåren icke blivit av domstol prövad, underofficerskårens andel

i kostnaderna under inga omständigheter kunde vara större än kronans.

Någon invändning från underofficerskårens sida om hälftendelning syntes

icke ha framställts. Jämlikt 31 kapitlet 7 § rättegångsbalken hade emellertid

underofficerskåren kunnat påyrka domstols prövning av frågan huru kostnaderna

mellan kronan och underofficerskåren skulle fördelas. Därest en sådan

prövning kommit till stånd, vore det tänkbart att såsom grund för fördelningen

ansetts gälla den andel kronan och underofficerskåren ägt i själva saken och

att kostnaderna fördelats på sådant sätt att kronan haft att svara för ett

mångdubbelt större belopp än underofficerskåren.

Under åberopande av det anförda och då kronan kunde behöva åberopa

förenämnda utlåtande från statens provningsanstalt som bevismedel i samband

med framställande av ersättningskrav mot entreprenören för ifrågavarande

anläggning, tillstyrkte advokatfiskalen bifall till underofficerskårens

framställning.

Fortifikationsförvaltningen tillstyrkte under åberopande av vad advokatfiskalen

anfört bifall till framställningen.

Statskontoret har i utlåtande den 28 november 1951 med hänsyn till föreliggande

omständigheter icke velat motsätta sig bifall till framställningen.

Departementschefen.

På grund av vad i ärendet upplysts angående tillkomsten av kronans

fordran hos underofficerskåren anser jag starka billighetsskäl tala för bifall

till kårens framställning. I likhet med myndigheterna finner jag sålunda att

underofficerskåren vid Göta pansarlivgarde bör befrias från betalningsskyldighet

till kronan i förevarande fall.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att underofficerskåren vid Göta pansarlivgarde befrias från kåren

på grund av Svea hovrätts dom den 27 april 1951 regressvis åvilande

ersättningsskyldighet till fortifikationsförvaltningen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

12.

Under tjänstgöring som kompanikvartermästare vid ett stabskompani nr

Västerbottens regemente förlorade fanjunkaren i Västerbottens regementes

reserv E. 11. Forsberg mellan den 12 och den 13 oktober 1950 på outrett sätt

500 kronor av till honom utlämnat förskott å 2 670 kronor 50 öre avsett för

utbetalning av penningbidrag till utryckande värnpliktiga.

De närmare omständigheterna voro följande.

Forsberg avhämfade den 12 oktober 1950 omkring kl. 16.30 å regementets

kassaavdelning 2 670 kronor 50 öre för utbetalning av penningbidrag till utryckande

värnpliktiga och påbörjade omedelbart därefter utbetalningarna.

Dessa pågingo till omkring kl. 18.00 varefter uppehåll gjordes till omkring

kl. 02.00 natten till den 13 oktober, då utbetalningarna, åter påbörjades och

utan uppehåll pågingo till kl. 08.00. Forsberg hade därefter förskottsmedlen

i ett kassaskrin av plåt med låsanordning. Skrinet placerade han i ett manskapsskåp

som låstes. På kvällen den 13 oktober, när Forsberg slutat tjänstgöringen

för dagen, medförde han kassaskrinet till sin bostad för att göra en

preliminär översyn av kassan. Påföljande dag upptäckte han, att det saknades

en bunt med femkronorssedlar, sammanlagt 500 kronor. Härom underrättade

Forsberg omedelbart kompanichefen. Forsberg, som hela tiden ensam

ombesörjt utbetalningarna och ensam handhaft kassan, uppgav sig vara säker

på att felräkning icke förekommit vid mottagandet av pengarna å kassaavdelningen,

enär han själv genomräknat beloppet. Under utbetalningarna hade

det hänt att Forsberg gång efter annan varit nödsakad lämna sin plats för

att lämna upplysning rörande någon detalj å annat ställe i expeditionsrummet.

Éhuru Forsberg när han lämnat sin plats brukat lägga igen locket till kassaskrinet

men icke låsa detta, vore det möjligt, att han vid något tillfälle glömt

att lägga igen locket, varför det enligt Forsbergs förmenande kunde tänkas,

att någon i ett obevakat ögonblick tillägnat sig sedelbunten ur kassaskrinet.

Forsberg uppgav, att pengarna under inga omständigheter förkommit medan

kassaskrinet förvarades i hans bostad.

Sedan försvarets civilförvaltning i beslut den 5 juni 1951 icke funnit, att

beloppet förkommit under sådana omständigheter, att Forsberg därigenom

skulle kunna undgå ersättningsskyldighet, och därför anmodat Forsberg att

inbetala beloppet till regementets kassaavdelning, har Forsberg i skrivelse

den 27 juni 1951 hemställt, att civilförvaltningens beslut måtte undanröjas

och kronan vidkännas förlusten. Som skäl härför har Forsberg anfört bland

annat följande. Han hade vid ifrågavarande tillfälle tjänstgjort i en följd,

med korta uppehåll för måltider, från kl. 05.00 den 12 oktober till kl. 21.00

den 13 oktober. Han var under hela avrustningstiden sjukskriven i hemmet

på grund av brännskada i ena foten. Då någon ersättare med tillräcklig erfarenhet

att tjänstgöra som kompanikvartermästare icke funnits att tillgå,

hade Forsberg likväl föredragit att själv ombesörja avrustnings- och avvecklingsarbetet.

Utbetalningarna hade på grund av olämpliga lokaler skett under

svåra förhållanden.

Försvarets civilförvaltning har i yttrande den 28 augusti 1951 anfört

följande.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Försvarets civilförvaltning har från chefen för Västerbottens regemente

infordrat utredning angående sökandens ekonomiska förhållanden. Av ifrågavarande

utredning framgår, att sökanden, som är född år 1910, är anställd

som kontorist i lönegrad Ca 13 vid lotsverket, att han är gift och i äktenskapet

har fyra minderåriga barn samt att hans skulder enligt hans egen uppgift

uppgå till 3 000 kronor.

Sökanden har enligt civilförvaltningens mening gjort sig skyldig till försummelse

vid sitt handhavande av förskottsmedlen genom att icke tillse att

kassaskrinet varit låst eller utom räckhåll för obehöriga, när han varit nödsakad

att avlägsna sig till annat ställe i expeditionsrummet. Med hänsyn till

sökandens svaga ekonomiska ställning och hans vid ifrågavarande tillfälle

stora arbetsbörda samt till att utbetalningarna till de värnpliktiga synbarligen

skett under svåra förhållanden, anser sig civilförvaltningen emellertid böra

tillstyrka viss nedsättning av ersättningsskyldigheten. Civilförvaltningen föreslår

sålunda, att sökanden befrias från återstående ersättningsskyldighet,

därest han till ämbetsverket inom viss, av Kungl. Maj:t fastställd tid inbetalar

förslagsvis 100 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 3 oktober 1951 anfört, att, ehuru vissa

omständigheter måhända skulle kunna anses tala för en nedsättning, statskontoret

dock av principiella skäl ansåge sig för sin del icke kunna tillstyrka

bifall till framställningen.

Departementschefen.

I likhet med försvarets civilförvaltning anser jag att Forsbergs ersättningsskyldighet

med hänsyn såväl till omständigheterna vid förlusten av beloppet

som till hans ekonomiska förhållanden bör nedsättas. Jag förordar därför,

att Forsberg, därest han inom tid som det torde få ankomma på Kungl. Maj:t

att bestämma till kronan inbetalar 200 kronor, befrias från vidare ersättningsskyldighet

i förevarande hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att fanjunkaren E. H. Forsberg, därest han inom tid som

Kungl. Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar

200 kronor, befrias från vidare ersättningsskyldighet enligt för

svarets civilförvaltnings beslut den 5 juni 1951.

13.

Genom brev den 22 juni 1944 till dåvarande statens arbetsmarknadskommission

meddelade Kungl. Maj:t bestämmelser rörande ersättning för

vissa oriktigt utbetalda familjebidrag m. m. att gälla fr. o. m. den 1 juli

1944 t. o. m. den 30 september 1945. Bestämmelserna inneburo bland

annat följande. Ersättning kunde utgå till kommun för icke i vanlig

ordning gottgjord oriktig utbetalning av familjebidrag enligt 1940 eller

1942 års krigsfamiljebidragsförordningar samt hemortslön enligt den senare

förordningen. Förutsättning för ersättning var, att denna föranletts av när
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 5d.

mare angivet felaktigt förfarande av militär myndighet, vilket familjebidragsnämnden

icke skäligen bort inse ha förelegat. Ändock att fråga icke var om

sådant felaktigt förfarande kunde ersättning utgå för oriktig utbetalning som

skett före den 1 mars 1943, därest det med hänsyn till omständigheterna i

det särskilda fallet måste anses uppenbart, att familjebidragsnämnden icke

kunnat undgå den oriktiga utbetalningen. Förutsättning för ersättning var

vidare, bland annat, att familjebidragsnämnden på statsverket överlät sin

fordringsrätt mot värnpliktig, dennes familjemedlem eller annan betalningsmottagare

samt att familjebidragsnämnden förband sig att lämna statsverket

erforderligt biträde vid dess utkrävande av fordringsrätt, som överlåtits å

statsverket. Fråga om ersättning skulle avgöras av dåvarande statens arbetsmarknadskommission,

vilken hade att bevaka kronans rätt mot den värnpliktige

samt mot familjemedlem eller annan betalningsmottagare. Statsverkets

återkravsrätt mot betalningsmottagare borde icke göras gällande, där ej jämväl

ansvarstalan ansågs böra föras eller eljest särskilda skäl därtill föranledde,

och ej heller i vidare mån än att de kostnader, som kunde förutsättas bliva

förbundna med återkravsrättens utövande, stodo i skäligt förhållande till vad

som kunde förväntas bliva återbetalt. Vid bedömande av huruvida återkrävs - rätten borde göras gällande fick hänsyn jämväl tagas till de ömmande omstän

digheter, som kunde föreligga i fråga om den återbetalningsskyldiges förhållanden.

Arbetsmarknadskommissionen ägde inom sitt område utfärda de ytterligare

föreskrifter och anvisningar i ämnet, som kunde befinnas erforderliga.

Med stöd av sistnämnda bemyndigande utfärdade statens arbetsmarknadskommission

den 15 november 1944 anvisningar angående ersättning av statsmedel

för familjebidrag och hemortslön, som oriktigt utbetalats. Här uttalades

i fråga om återkravsåtgärder bland annat, att familj ebidragsnämndens

skyldighet att lämna statsverket erforderligt biträde vid dess utkrävande av

fordringsrätt, som överlåtits å statsverket, i första hand innebure, att familjebidragsnämnd

dels sökte förmå vederbörande till frivillig återbetalning, dels

ock fortfarande tillvaratoge förefintliga möjligheter vid innehållande enligt

38 § krigsfamiljebidragsförordningen. Härmed åsyftades 38 § i 1932 års krigsfamiljebidragsförordning,

vilket stadgande nu motsvaras av 38 § i 1946 års

familj ebidragsförordning. Enligt dessa bestämmelser må, om familjebidrag

uppburits med för högt belopp eller för längre tid än som vederbort, i avräkning

å vad som för mycket utgått innehållas skäligt belopp av därefter förfallande

bidrag.

Genom brev den 30 juni 1947 till försvarets socialbyrå angående riksdagens

skrivelse nr 399 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag

för budgetåret 1947/48 till avveckling av beredskapen m. m., såvitt rör fråga

om oriktigt utbetalade familjebidrag in. m., förordnade Kungl. Maj.t — under

erinran att åliggandet att vara tillsynsmyndighet enligt gällande familjebidragsförordning

överförts från statens arbetsmarknadskommission till försvarets

socialbyrå — att de genom beslutet den 22 juni 1944 meddelade bestämmelserna

rörande ersättning till kommun för oriktigt utbetalade familje
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kung}. Maj.ts proposition nr 54.

bidrag m. m. skulle äga giltighet jämväl efter den 30 september 1945 och tills

vidare, med den ändringen att, i fall där felaktigt förfarande icke läge vare

sig militär myndighet eller kommun till last, ersättning skulle kunna utgå

för oriktig utbetalning, som skett före den 1 juli 1946.

Försvarets socialbyrå har i skrivelse den 21 april 1951 hemställt, att Kungl.

Maj:t måtte meddela föreskrift att vid de utbetalningar av familjebidrag avseende

tid före den 1 juli 1946, som jämlikt omförmälda brev den 22 juni

1944 och den 30 juni 1947 gottgjorts av statsmedel, må bero.

Socialbyrån har framhållit, att i fråga om förevarande, redan beviljade

ersättningar frivilliga inbetalningar knappast mera syntes förekomma. Såsom

framginge av brevet den 22 juni 1944 borde återkravsrätt mot betalningsmottagaren

icke göras gällande, där ej jämväl ansvarstalan ansåges böra föras

eller eljest särskilda skäl därtill föranledde. I betydande omfattning vore

ansvar numera preskriberat. Att nu göra en mera allmän förnyad undersökning

rörande de olika förutsättningarna för återkrav hos berörda värnpliktiga

och mottagare borde icke ifrågakomma redan av den anledningen, att kostnaderna

därför måste förutsättas bliva avsevärt högre än det belopp, som

möjligen skulle kunna återvinnas.

Socialbyrån har härefter närmare berört förutsättningarna för statsbidrag

för s. k. tekniskt felaktiga utbetalningar av familjebidrag och härom anfört

i huvudsak följande.

I de fall då felaktigt förfarande ej låge militär myndighet till last men

familjebidragsnämnden ej heller felat syntes återkravsrätt mot värnpliktig

eller betalningsmottagare i allmänhet icke föreligga. I fråga om dylika tekniska

felaktigheter ävensom i vissa andra fall kunde återkravsrätt endast

grundas på att vederbörande insett eller bort inse att felaktighet förelupit

vid utbetalningen av bidraget. En dylik fråga kunde ofta avgöras endast

efter domstols prövning.

Socialbyrån har anfört vissa andra omständigheter som föranleda svårigheter

att göra efterkrav gällande, och härom närmare anfört följande.

I vissa fall föreligger icke återbetalningsskyldighet, enär den värnpliktige

och (eller) betalningsmottagaren varit i god tro vid bidragets utkvitterande.

Beträffande de fall där ett återkrav skulle grundas på att den värnpliktige

eller betalningsmottagaren anses ha brustit i sin skyldighet att fullgöra

honom åvilande anmälningsskyldighet rörande förhållanden, som påverka

bidrag, kan erinras att, om vederbörande påstår att skyldigheten fullgjorts,

det kan vara svårt eller till och med omöjligt att visa eller ens göra sannolikt

att påståendet är oriktigt.

Möjli gheten till återvinning begränsas vidare därav att hänsyn skall tagas

till »ömmande omständigheter». Härvid kommer framförallt vederbörandes

ekonomiska förhållanden i betraktande. Men hänsyn torde också böra tagas

till andra förhållanden, exempelvis att den värnpliktige visserligen gjort sig

skyldig till viss försumlighet men att bidraget kommit frånskild hustru till

godo, vilken — även om hon kan anses ha förmåga att återbetala -—- icke är

skyldig göra detta.

Även om i vissa fall såväl återbetalningsskyldighet som viss förmåga

att fullgöra denna skulle föreligga, skulle enligt socialbyråns mening ett verk

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

ställande numera av återkrav i nu förevarande äldre fall i allmänhet vara

ägnat att väcka reaktion hos den allmänna opinionen; man torde anse, att

man icke bör längre vidhälla dessa krav från beredskapsåren.

Vad angår möjligheten för vederbörande myndighet att jämlikt 38 § farniljebidragsförordningen

innehålla viss del av utgående familjebidrag har socialbyrån

anfört, att denna fråga aktualiserats genom att äldre värnpliktiga numera

inkallades till repetitionsövningar och i samband därmed beviljades familjebidrag.

Vissa skäl kunde anföras för att innehållande skulle ske. Emellertid

syntes de skäl som kunde anföras mot ett innehållande väga tyngre. Socialbyrån

har härom anfört i huvudsak följande.

De värnpliktiga, för vilka de ekonomiska förhållandena äro bäst, söka icke

eller beviljas i vart fall icke familjebidrag, och för dessa kan följaktligen

innehållande icke ifrågakomma. I vissa fall ha bidrag felaktigt utgått för personer

— exempelvis föräldrar eller frånskild hustru -— som numera icke äro

familjemedlemmar, medan ett innehållande skulle drabba den värnpliktiges

nuvarande hustru och minderåriga barn. Icke heller torde det böra ifrågakomma

att, även om den värnpliktige tidigare, kanske 1942 eller 1943, uppburit

för högt bostadsbidrag, helt eller delvis innehålla det bostadsbidrag,

som nu beviljas.

Slutligen må framhållas att, därest innehållande kommer att ske, dylikt

förfarande torde bliva delvis slumpartat. Härvid må framhållas, att olika

familjebidragsnämnder ha helt olika organisatoriska förutsättningar för att

kunna iakttaga föreliggande återkrav utan att bidragens bestämmande och

utbetalande oskäligen fördröjas, samt att i de fall, där den värnpliktige flyttat

från en kommun till en annan, fråga om innehållande över huvud taget icke

torde uppkomma.

Enligt socialbyråns framställning avse de beslut om ersättning, för vilka

redogörelse lämnats i det föregående, så gott som uteslutande oriktiga utbetalningar

som hänföra sig till tiden för den förstärkta försvarsberedskapen

och dennas avveckling, d. v. s. tiden före den 1 juli 1946. Till en mycket

ringa del är dock fråga också om oriktiga utbetalningar som avse tiden den

1 juli 1946—den 31 december 1947. Huru stor denna del är anses icke utan

ett synnerligen omfattande arbete kunna närmare angivas.

Socialbyrån har anfört, att man vid bedömandet av fråga om återkrav möjligen

borde göra skillnad mellan å ena sidan utbetalningar som avse tid före

den 1 juli 1946 och å andra sidan sådana som avse tid därefter. För en dylik

skillnad kunde tala bland annat den längre tid, som förflutit beträffande förstnämnda

utbetalningar, tjänstgöringens olika art samt de i vissa avseenden

olika system, som rått i fråga om underrättelseförfarandet mellan truppregistreringsmyndigheter

och familjebidragsnämnder rörande de värnpliktigas

tjänstgöringsförhållanden.

Såsom närmare framgår av -socialbyråns skrivelse och därvid fogade handlingar

uppgå de i förevarande ordning utbetalade ersättningarna — efter avdrag

av återbetalade belopp — till omkring 1 200 000 kronor. Socialbyrån

har erinrat om att familjebidrag och hemorislön för tiden för den förstärkta

försvarsberedskapen och dennas avveckling utanordnats med sammanlagt

omkring 1 500 000 000 kronor.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Statskontoret bär i ett den 6 juni 1951 avgivet utlåtande anfört, att de

kostnader och det administrativa besvär, som kunde förutsättas bliva förbundna

med ytterligare bevaknings- och indrivningsåtgärder, enligt statskontorets

mening knappast syntes komma att stå i skäligt förhallande till vad

som kunde beräknas bliva återbetalt. I betraktande därav och med hänsyn

jämväl till de inskränkningar, som av statsmakterna fastställts beträffande

frågan, i vilken omfattning statsverket borde utöva sin regressrätt, ville ämbetsverket

icke motsätta sig bifall till den föreliggande framställningen, vilken

syntes förutsätta riksdagens medverkan.

Departementschefen.

Enligt de redogörelser för verksamheten på ifrågavarande område som för

olika tidsperioder lämnats, äro numera samtliga de ärenden avgjorda, som

avse utgivna bidrag under tiden för den förstärkta försvarsberedskapen och

dennas avveckling. Anledning finnes till antagande, att några ytterligare

ärenden som avse denna tdd icke skola uppkomma. De av socialbyrån anförda

skälen för att nu icke göra återkrav gällande beträffande före den 1

juli 1946 oriktigt utbetalade familjebidrag synas mig bärande. Jag finner

också i likhet med statskontoret, att de kostnader och det administrativa besvär

som skulle bli förbundna med ytterligare återvinningsåtgärder knappast

skulle komma att stå i rimlig proportion till de medel som kunde bliva åter:

betalda.

Under hänvisning till det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Maj -t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att vid de av statsmedel med stöd av Kungl. Maj:ts beslut

den 22 juni 1944 och den 30 juni 1947 gottgjorda oriktiga utbetalningar

av familjebidrag m. m., som avse tid före den 1 juli

1946, må bero.

14.

I propositionerna 1950: 74 (punkt 10 av utdrag av protokollet över försvarsärenden

för den 3 februari 1950) och 1951: 57 (punkt 11 av utdrag av

protokollet över försvarsärenden för den 26 januari 1951) hemställde min

företrädare i ämbetet om bemyndigande att medgiva försvarets civilförvaltning

att i samråd med vederbörande ämbetsverk, som med avseende å varje

fordran vore att betrakta som huvudman, utan hinder av gällande bestämmelser

avskriva vissa av försvarets civilförvaltning i framställningar den 9

augusti 1949 respektive den 18 juli 1950 angivna fordringar. Riksdagen lämnade

(i skrivelser 1950:107 respektive 1951:84) de sålunda begärda bemyndigandena.

Civilförvaltningen anmälde samtidigt i nämnda skrivelser, att

ämbetsverket hade för avsikt att underställa Kungl. Maj:ts prövning och avgörande

jämväl frågan om avskrivning av do ytterligare fordringar av ifrågavarande

slag som i fortsättningen kunde uppkomma.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

I skrivelse den 7 augusti 1951 har försvarets civilförvaltning med överlämnande

av en promemoria jämte förteckning över 142 indrivningsärenden

å ett fordringsbelopp av sammanlagt 1 263 kronor 77 öre hemställt om bemyndigande

att, då beträffande dessa fordringar förelåge sådana omständigheter

att avskrivning syntes böra ske, i samråd med vederbörande centrala

förvaltningsmyndighet utan hinder av gällande bestämmelser avskriva de i

förteckningen upptagna fordringarna. Foidringsbeloppen variera mellan 1

krona 10 öre och 44 kronor 60 öre samt avse i allmänhet förkommen materiel.

Departementschefen.

Enligt vad min företrädare i ämbetet framhöll i propositionen 1950: 74

medgiva icke gällande avskrivningsregler avskrivning av fordran varom

här är fråga utan att ytterligare tidskrävande och kostsamma åtgärder i

syfte att indriva fordringarna först vidtagits utan resultat. Icke heller kan

åt Kungl. Maj:t budgetårsvis lämnat bemyndigande att avgöra frågor om avstående

av fordringsrätt anses omfatta även dessa ärenden. Förslag till bestämmelser

angående förenklad avskrivning av vissa fordringar har numera

utarbetats och torde efter remiss till vederbörande myndigheter komma att

föreläggas riksdagen. I avvaktan på riksdagens godkännande av ett dylikt

förenklat avskrivningsförfarande finner jag emellertid, att civilförvaltningen

bör lämnas medgivande att i samråd med det ämbetsverk, som med avseende

å varje särskild fordran är att betrakta såsom huvudman, avskriva de i förevarand©

framställning avsedda fordringarna.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva försvarets civilförvaltning

att — beträffande envar fordran i samråd med det ämbetsverk

som är att betrakta som huvudman med avseende å

fordringen — utan hinder av gällande bestämmelser avskriva i

civilförvaltningens framställning den 7 augusti 1951 avsedda

fordringar till ett sammanlagt belopp av 1 263 kronor 77 öre.

Med bifall till vad föredragande departementschefen sålunda,

med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna 1—14 hemställt förordnar Hans Maj.t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Per Kowrtzman.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

29

Bilaga.

Förteckning över av Kungl. Maj:t under år 1951 avgjorda, helt eller

delvis bifallna ärenden angående befrielse från ersättningsskyldighet.

Sökande

Grund för ersättnings-

Av domstol utdömt

Kungl. Majits beslut

skyldighet

belopp

Dag

Beslutets innebörd

1

2

3

4

5

Furiren vid Stock- holms örlogssta- tion P. K. Nestor

Skador & en kronan

tillhörig cement- ponton

223 kr. 61 öre för

skadorna och 25

kr. för rättegångs- kostnader

%

Befrielse mot inbe- talning av ersätt- ningen för rätte- gångskostnaderna

Värnpliktige S. G.

Bäckström

Skador å bilmotor

(sönderfruset mo- torblock)

526 kr. 50 öre

Hel befrielse

Överfuriren vid Upp- lands regemente

G. E. Persson

Skador ä en kronan

tillhörig värmeled- ning

900 kr. jämte 5 %

ränta för skadorna

och 135 kr. 55 öre

för rättegångs- kostnader

,7/s

Befrielse mot inbe- talning av 150 kr

av skadeståndet

samt ersättning

för rättegångs- kostnaderna

Förre flaggkorpralen

K. S. T. Meuller

Förkommet tersur

och förskingrade

medel m. m.

3 633 kr. 90 öre (in- betalat 650 kr.)

‘Va

Befrielse mot inbe- talning av ytter- ligare 1 500 kr.

Sammansättaren vid

Carl Gustafs stads

gevärsfaktori L. L.

Genom eldsvåda

uppkomna skador

i en oljebod

375 kr.

®/u

Hel befrielse

Åhlbin

Förre furiren vid

Göta trängkär B.

Skador å en kronan

tillhörig bil m. m.

3 304 kr. 60 öre j ämte

5 % ränta

»/it

Befrielse mot inbe- talning av 800 kr.

E. G. Åström

Värnpliktige K. Gr. I.

Persson

Förkommen bilpre- senning

80 kr.

»/n

Hel befrielse

Folkskolläraren K.

G. V. Ericsson och

civilanställde

Skador å en kronan

tillhörig lastbil

m. in.

2 721 kr. 25 öre (soli- dariskt ansvar)

16/u

Hel befrielse

chauffören N. 0- E.

Jakobsson

G. A. Hedlund

Från kronans förråd

olovligen till gripet

gods

2 813 kr. för godset

och 30 kr. för rät- tegångskostnader

2l/l2

Befrielse mot inbe- talning av 1 500 kr.

Förre uppbördsrnan- nen N. G. B. Åker- lund

Av Åkerlund till

förre kontoristen

B. H. Hall över- lämnade och av

denne försking- rade uppbördsme- del

540 kr. 35 öre jämte

5 % ränta (solida- riskt ansvar)

2 V12

Befrielse mot inbe- talning av 200 kr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. SU 1952:198 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från betalningsskyldighet till kronan för G. M. Wadner m. m. s. 9 i texten
  2. Rskr. 1952:149 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag. a1 i texten