Sök i Ratio Lex

Angående ratifikation av Förenta Nationernas konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide)

1952-02-22 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:71, Angående ratifikation av Förenta Nationernas konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

1

Nr 71.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ratifikation

av Förenta Nationernas konvention om förebyggande

och bestraffning av brottet folkmord (genocide); given

Stockholms slott den 22 februari 1952.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 12

regeringsformen, föreslå riksdagen att godkänna ratifikation av Förenta

Nationernas konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord

(genocide).

GUSTAF ADOLF.

östen Undén.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner ratifikation av Förenta

Nationernas konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord

(genocide), vilken konvention undertecknats av Sverige den 30 december

1949.

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 71.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Utdrag ur protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Ministern för utrikes ärendena anmäler fråga om ratifikation av Förenta

Nationernas konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord

(genocide).

Föredraganden anför: Enligt artikel 13 i Förenta Nationernas stadga skall

generalförsamlingen taga initiativ till utredningar och framlägga förslag i

syfte att främja den internationella rättens fortgående utveckling och dess

kodifiering. Till fullgörande av den uppgift som sålunda pålagts generalförsamlingen

har denna bl. a. tidigt inriktat sina strävanden på att uppbygga

en mellanfolklig straffrättsordning. Detta är framför allt att se mot bakgrunden

av de illgärningar som av det nazistiska Tysklands styresmän förövades

mot andia stater samt mot folkgrupper inom och utom Tyskland. Att förebygga

ett upprepande av sådana gärningar har framstått som ett angeläget

mål för Förenta Nationernas verksamhet.

Det första resultatet av Förenta Nationernas arbete på detta område är

konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide),

med vilken brottsbeteckning avses åtgärder för utrotande av hela

folkgrupper såsom sådana. Initiativet till konventionen togs genom en resolution

av generalförsamlingen av den 11 december 1946. I denna definierades

folkmord såsom förnekandet av hela folkgruppers rätt att leva. Vidare

uttalades, att ett sådant frånkännande av rätten till livet upprörde det

mänskliga samvetet, resulterade i stora förluster för mänskligheten, i det

att de ifrågavarande gruppernas kulturella och andra prestationer ginge till

spillo, samt strede mot Förenta Nationernas anda och syftemål. I resolutionen

förklarades ytterligare folkmord vara ett brott enligt folkrätten och

uppmanades Förenta Nationernas medlemmar att vidtaga erforderlig lagstiftning

för förebyggandet och bestraffandet av detta brott. Slutligen pålade

resolutionen ekonomiska och sociala rådet att låta utarbeta och underställa

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

3

generalförsamlingen en konvention angående folkmord. Såsom den närmaste

följden av resolutionen utarbetades inom Förenta Nationernas sekretariat

ett första utkast till konvention i ämnet under medverkan av tre särskilt

tillkallade experter, nämligen professorerna Henri Donnedieu de Vabres,

Vespasien Pella och Raphaél Lemkin. Detta konventionsutkast remitterades

för yttrande till regeringarna i Förenta Nationernas medlemsstater

och underställdes därefter tillika med de inkomna yttrandena 1947 års generalförsamling.

I anledning härav bekräftade generalförsamlingen genom en resolution av

den 21 november 1947 sin tidigare resolution av den 11 december 1946 samt

uppdrog åt ekonomiska och sociala rådet att fortsätta det påbörjade arbetet

på konventionen. För detta ändamål tillsatte ekonomiska och sociala rådet

en särskild kommitté, bestående av representanter för Frankrike, Förenta

Staterna, Kina, Libanon, Polen, Sovjetunionen och Venezuela. Kommittén

framlade ett nytt förslag till konvention, vilket underställdes 1948 års generalförsamling.

Efter ingående behandling av frågan i församlingens sjätte

(juridiska) utskott beslöt utskottet att förorda en konventionstext, som i

åtskilliga hänseenden innefattade ändringar i förhållande till kommitténs

förslag. Det av utskottet sålunda framlagda konventionsförslaget blev av

generalförsamlingen den 9 december 1948 antaget med 56 röster utan att

någon röst nedlades eller avgavs mot detsamma. Konventionen, vars text är

fogad vid statsrådsprotokollet, blir emellertid icke gällande för någon stat,

förrän den undertecknats och ratificerats eller ock tillträtts av staten i fråga.

Enligt artikel XI i konventionen var denna intill den 31 december 1949 öppen

för undertecknande för envar medlem av Förenta Nationerna och för

envar icke-medlemsstat, till vilken generalförsamlingen riktat inbjudan att

medverka. Undertecknandet skall följas av ratifikation. Efter den 1 januari

1950 står konventionen öppen för tillträde av envar medlem av Förenta Nationerna

och av envar icke-medlemsstat, som mottagit inbjudan därtill enligt

vad förut sagts. Enligt artikel XIII har konventionen bestämts skola

träda i kraft på nittionde dagen efter det att det tjugonde ratifikations- eller

tillträdesinstrumentet deponerats hos generalsekreteraren.

Vid utgången av den tid inom vilken konventionen stod öppen för undertecknande

hade 45 stater undertecknat densamma, däribland Sverige, som

undertecknade den 30 december 1949. Enligt tillkännagivande från generalsekreteraren

uppnåddes det för konventionens ikraftträdande erforderliga

antalet deponerade ratifikations- eller tillträdesinstrument den 14 oktober

1950, i överensstämmelse varmed konventionen trätt i kraft den 12 januari

1951. Intill närvarande dag hava inalles 31 stater ratificerat eller tillträtt

konventionen. Det är emellertid att märka, att tre av de stater som endast

undertecknat konventionen och fem av de stater som ratificerat eller tillträtt

densamma gjort förbehåll mot särskilda stadganden i konventionen, samt

att de rättsliga verkningarna av dessa förbehåll visat sig vara föremål för

delade meningar. Bland de stater vilka utan förbehåll ratificerat konventionen

märkas Danmark, Island och Norge.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Angående konventionens innehåll må här lämnas följande redogörelse.

Efter en inledning, som i korthet klargör den historiska bakgrunden till

konventionen, uttalas i art. I, att de fördragsslutande parterna bekräfta, att

folkmord, vare sig det begås i fredstid eller i krigstid, är ett brott enligt

folkrätten, vilket de förplikta sig att förebygga och bestraffa. Det första ledet

av detta uttalande är ett uttryck för den uppfattningen, att folkmord är

att betrakta såsom ett brott även för stater, som icke äro bundna av konventionen,

och att sålunda en medborgare i en stat, som icke anslutit sig till konventionen,

icke på grund härav skall kunna undgå ansvar för sådant brott.

Konventionen är med andra ord avsedd att bliva normgivande för folkrätten

även utanför kretsen av de till konventionen anslutna staterna. Däremot utsäger

art. I intet om den utsträckning, i vilken folkmord även före konventionens

tillkomst varit att anse såsom ett brott mot folkrätten. I detta sammanhang

må särskilt påpekas, att enligt art. I folkmord, som förövas under

fredstid, jämställes med folkmord begånget under krigstid, något som saknar

motsvarighet i Niirnbergdomstolens stadga.

Den nämnda definitionen av folkmord har fått sin plats i art. II. Enligt

denna förstås med folkmord, att någon, i avsikt att helt eller delvis förinta

en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan,

dödar medlemmar av gruppen, tillfogar medlemmar av gruppen svår

kroppslig eller själslig skada, uppsåtligen påtvingar gruppen levnadsvillkor

avsedda att helt eller delvis medföra dess fysiska undergång, genomför åtgärder

avsedda att förhindra födelser inom gruppen eller med våld överför

barn från gruppen till annan grupp. Det utmärkande för folkmord är

sålunda, att brottet, ehuru det omedelbara objektet därför utgöres av

mänskliga individer, ytterst riktar sig mot den folkgrupp som dessa tillhöra,

i det att det är gärningsmannens avsikt att helt eller delvis förinta

denna.

De folkgrupper vilka skyddas av konventionen beskrivas i art. II såsom

nationella, etniska, rasmässigt bestämda eller religiösa grupper. Uttrycket

nationell grupp tar i första hand sikte på en grupp, som är sammanhållen

av medborgarskap i någon viss stat. Åtgärder syftande till förintandet

av alla medborgare i en stat utgöra sålunda folkmord, och detsamma

gäller t. ex. åtgärder som en stat, efter att ha ockuperat en del av

en annan stats område, vidtager för att förinta där kvarblivna medborgare i

den senare staten. Enbart det förhållandet att medlemmarna av en viss

grupp besitta medborgarskap i en stat, till vilken gruppen genom sin härstamning

eller sitt språk eller eljest har anknytning, är emellertid icke avgörande

för huruvida en nationell grupp skall anses föreligga. Den danska

minoriten i den tyska delen av Slesvig och den tyska minoriteten i S0n^

derjylland måste sålunda betraktas som nationella grupper i konventionens

mening. Konventionen skyddar emellertid även grupper, vilka icke kännetecknas

av sin anknytning till någon annan bestående stat än den, inom

vars område gruppen är bosatt. Sådana grupper innefattas under uttrycken

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

5

etnisk grupp och rasmässigt bestämd grupp. Såsom exempel på en grupp,

som är på en gång etnisk och rasmässigt bestämbar, må nämnas samerna i

Sverige och deras stamfränder i Norge och Finland. Då därefter även upptagas

religiösa grupper, avses grupper, för vilka det utmärkande är trosbekännelsen,

t. ex. den muhammedanska delen av befolkningen i Jugoslavien.

Uppenbart är, att en grupp kan urskilja sig från den övriga befolkningen

i flera hänseenden. I många stater bildar sålunda det judiska befolkningselementet

en grupp, som kännetecknas såväl genom sin ras som genom sin

trosbekännelse.

Under förarbetena till konventionen framfördes även förslaget, att konventionen

skulle omfatta jämväl politiska grupper. Detta förslag, mot vilket

bl. a. invändes att begreppet politisk grupp icke utmärktes av tillräcklig

fasthet samt att införandet av politiska grupper i konventionen skulle

kunna giva staterna anledning till inblandning i varandras inre politiska

angelägenheter, blev emellertid icke godtaget.

Enligt definitionen i art. II syftar folkmord med ett senare berört undantag

till det fysiska förintandet av en folkgrupp eller av en del därav. Den

första av de i artikeln uppräknade gärningsformerna är sålunda dödande

av medlemmar av gruppen. Därefter följer tillfogande av svår kroppslig

eller själslig skada. I detta sammanhang anger jämväl uttrycket själslig

skada skadegörelse på folkgruppens hälsa. Uttrycket infördes nämligen i

konventionstexten efter förslag av Kina, som motiverade förslaget med att

konventionen borde beakta även den på kinesiskt territorium av japanerna

tillämpade metoden att förleda befolkningen till missbruk av narkotika.

Den därnäst i art. II angivna gärningsformen är att påtvinga gruppen livsvillkor,

som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis.

Härunder falla t. ex. sådana åtgärder som att gruppen underkastas ett

ransoneringssystem beträffande livsviktiga födoämnen, vilket gör det omöjligt

för gruppens medlemmar att någon längre tid uppehålla livet, eller att

gruppen deporteras till en trakt, vars klimat är ägnat att medföra samma

verkan. Vidare upptages gärningsformen att genomföra åtgärder avsedda att

förhindra födelser inom gruppen. Såsom exempel på sådana åtgärder må

nämnas sterilisering av gruppens medlemmar eller åtskiljande av dess

män och kvinnor genom inspärrande i olika läger eller deportering till olika

förvisningsorter. Slutligen har i art. II som en särskild form av folkmord

upptagits överförande med våld av barn från gruppen till en annan grupp.

Denna bestämmelse, vars bakgrund är att söka i bortförandet av ett stort antal

barn från Grekland till denna stats grannländer, jämställer med det fysiska

förintandet av en folkgrupp dess utplånande såsom sådan genom att

dess barn bortföras för att uppfostras i en främmande miljö. Under förarbetena

till konventionen framkommo även förslag om att i konventionen

skulle upptagas bestämmelser mot s. k. kulturellt folkmord, varmed avsågs

utplånandet av en folkgrupps kulturella särart genom förintandet av gruppens

bibliotek och historiska minnesmärken, alstren av dess konstnärliga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

skapande o. s. v. Någon bestämmelse härom kom emellertid icke att inflyta

i konventionen, främst emedan stadganden av ifrågavarande slag ansågos

icke böra upptagas i detta sammanhang utan i stället höra hemma

i konvention angående skydd för minoriteter.

I nrt. 111 stadgas att, utom för folkmord sådant detta brott definierats i

art. II, straff skall inträda även för stämpling till folkmord, omedelbar och

offentlig uppmaning till folkmord, försök till folkmord och delaktighet i folkmord.

Tydligt är nämligen, att konventionen icke skulle fylla sina uppgift,

om däri endast stadgades, att den som i egenskap av huvudgärningsman förövat

fullbordat folkmord skulle straffas. Begreppen stämpling, uppmaning,

försök och delaktighet äro i olika staters straffrättssystem utformade på

olika sätt. Under hänvisning härtill framhölls vid behandlingen av denna

artikel i generalförsamlingens sjätte utskott av den svenske representanten,

att artikeln icke finge anses ålägga varje särskild stat någon längre gående

förpliktelse beträffande bestämningen av det straffbara området vid folkmord

än som vore förenligt med den innebörd de nyssnämnda straffrättsliga

begreppen hade enligt ifrågavarande stats egen lagstiftning. Enligt den sålunda

uttryckta uppfattningen, mot vilken icke några gensägelser restes, innebär

följaktligen det förhållandet att konventionens originalspråk äro

franska och engelska icke, att de fransk- och engelskspråkiga staternas

straffrättssystem upphöjts till norm för artikelns tolkning även inom andra

stater.

Vad särskilt angår bestämmelsen om att straff jämväl skall drabfia omedelbar

och offentlig uppmaning till folkmord, må framhållas, att konventionen

även tar sikte på gärningar, som förövas medelst tryckt skrift.

Slutligen må angående denna artikel anmärkas, att under förarbetena

förslag väcktes om att vissa former av förberedelse till folkmord skulle

förklaras straffbara. Förslaget härom blev emellertid icke antaget dels på

grund av de praktiska svårigheterna att beskriva vilka förberedelsehandlingar

som skulle bestraffas, och dels på grund av att bestämmelserna om

straff för stämpling, uppmaning, försök och delaktighet ansågos till fyllest,

när det gällde att bekämpa folkmord på tidigare stadier än det fullbordade

brottets.

I art. IV fastslås, att personer, som göra sig skyldiga till folkmord, skola

bestraffas, vare sig de äro grundlagsenligt ansvariga styresmän, ämbets- och

tjänstemän eller enskilda personer. I betraktande av brottets beskaffenhet är

det tydligt, att folkmord såsom fullbordat brott knappast kan förövas annat

än av personer, som äro utrustade med regeringsmakt, eller med sådana

personers samtycke. Med hänsyn till att enligt art. III exempelvis även

stämpling till folkmord samt offentlig uppmaning till folkmord skola bestraffas,

har det emellertid ansetts att jämte grundlagsenligt ansvariga styresmän

samt ämbets- och tjänstemän även enskilda personer borde vara

underkastade straff för folkmord. Genom uttrycket grundlagsenligt ansvariga

styresmän ha från området för konventionen undantagits statsöverhuvud

vilka enligt sina länders grundlagar icke kunna ställas till ansvar,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

såsom förhållandet är beträffande flertalet monarker. Även parlamentsledamöter

äro i många länder tillförsäkrade straffrättslig immunitet, särskilt

beträffande handlingar och uttalanden, som tillkomma under utövande

av uppdraget såsom parlamentsledamot. En parlamentsledamot kan

uppenbarligen varken sägas vara styresman eller ämbetsman. Icke heller

synes det riktigt att i detta sammanhang beteckna honom såsom enskild

person. Frånvaron av en särskild hänvisning till parlamentsledamöter i

konventionstexten berättigar därför till slutsatsen att konventionen icke

omfattar denna kategori. Konventionen skulle sålunda icke ålägga en till

densamma ansluten stat förpliktelse att bestraffa en parlamentsledamot,

som under en debatt i parlamentet uttalar sig för åtgärder, avsedda att leda

till förintandet av en folkgrupp, eller som röstar för genomförandet av sådana

åtgärder. Detta synes för övrigt även bäst överensstämma med den

undantagsställning som i konventionen tillerkänts statsöverhuvud utan konstitutionellt

ansvar. I generalförsamlingens juridiska utskott fäste den svenske

representanten uppmärksamheten vid frågan och drog därvid den nu

angivna slutsatsen ur konventionstexten. Någon gensaga mot detta uttalande

framkom icke.

Angående art. IV må ytterligare nämnas, att under förarbetena till konventionen

förslag även väcktes om att däri borde upptagas ett stadgande av

innebörd, att ingen skulle kunna uppnå befrielse från ansvar för folkmord

genom att hänvisa till påbud i sitt lands lagstiftning eller till överordnads befallning.

Förslaget blev emellertid icke antaget. Följden härav torde vad beträffar

verkan av överordnads befallning vara, att hithörande situationer

bliva att bedöma enligt allmänna straffrättsliga grundsatser. Dessa kunna

väntas leda till att exempelvis en ämbetsman med stor möjlighet att själv utforma

sin myndighetsutövning, såsom en provinsguvernör, icke undgår ansvar

för folkmord, medan däremot sådant ansvar icke drabbar en funktionär

med ringa eller ingen marginal för självständigt handlande, såsom en

korpral. Frågan om verkan av en konflikt mellan konventionen och en stats

inre lagstiftning vid prövningen av huruvida ansvar för folkmord skall kunna

utkrävas av en dess medborgare torde i viss mån bliva att bedöma efter

synpunkter liknande dem som komma till användning, då det gäller att bedöma

verkan av överordnads befallning. Frågeställningen rymmer emellertid

även längre gående perspektiv, vilka här likväl icke behöva upptagas till

behandling, eftersom det framstår såsom uteslutet att svensk lagstiftning

skulle kunna påbjuda eller auktorisera folkmord. Framhållas må emellertid,

att till grund för hela det inom Förenta Nationerna bedrivna arbetet på en

konsolidering och utbyggnad av den internationella straffrätten bl. a. lagts

tanken, alt ansvar för folkrättsbrott skall kunna utkrävas av enskilda individer

oberoende av innehållet i de olika staternas interna strafflagstiftning.

Enligt art. V förplikta sig de fördragsslutande parterna att var och en i

överensstämmelse med sin grundlag genomföra den lagstiftning som erfordras

för alt konventionen skall kunna tillämpas och i synnerhet att stadga

verksamma straff för folkmord. Artikelns avfattning gör det möjligt att till
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

träda konventionen även för stater, vilkas interna lagstiftning vid tidpunkten

för tillträdet ännu icke i allo överensstämmer med konventionen. I sådana

fall innebär tillträdet, att staterna i fråga åtaga sig förpliktelsen att

inom rimlig tid genomföra av konventionen påkallade lagändringar. I konventionen

fastställes icke vilka straff, som skola inträda för folkmord, i vidare

mån än att straffen sägas skola vara verksamma. Uppenbart är emellertid

i betraktande av syftet med konventionen, att det skall vara fråga om

stränga straffsanktioner.

I nrt. VI föreskrives, att personer, som anklagas för folkmord, skola lagföras

vid behörig domstol i den stat på vars område gärningen begåtts,

eller vid den internationella straffdomstol som må vara behörig i förhållande

till de av konventionens parter vilka erkänt dess domsrätt. Hänvisningen

till en internationell straffdomstol får ses mot bakgrunden av att frågan

om upprättandet av en permanent sådan domstol, vilken väcktes på ett tidigt

stadium av Förenta Nationernas arbete för den internationella rättens

utveckling, alltjämt befinner sig under utredning. För den händelse en domstol

av åsyftat slag kommer till stånd, medger avfattningen av nu förevarande

artikel, att domstolens kompetens, med verkan för de stater som erkänna

domstolen, bestämmes till att omfatta även beivrandet av folkmord,

utan att någon ändring av konventionen mot folkmord skall behöva ske.

Såsom enda alternativ till lagföring vid internationell straffdomstol upptager

art. VI, att personer som anklagas för folkmord skola lagforas vid behörig

domstol i den stat på vars område gärningen begåtts. Tolkad efter sin ordalydelse

skulle denna bestämmelse kunna uppfattas såsom innebärande att, såvitt

gällde de enskilda staternas domstolar, endast domstol i den stat på vars

område folkmord förövats skulle vara behörig att beivra brottet. En sådan

restriktiv innebörd får emellertid icke inläggas i stadgandet. Detta avser

nämligen endast att fastslå en skyldighet för staterna att beivra folkmord,

som förövas på deras områden. Konventionen lägger sålunda icke hinder i

vägen för att en stat låter inför sina domstolar lagfora exempelvis medborgare

i samma stat, vilka gjort sig skyldiga till folkmord annorstädes än inom

statsområdet, eller personer, vilka utanför statsområdet förövat sådant brott,

riktat mot folkgrupper med medborgarskap i den ifrågavarande staten. Att

detta är konventionens innebörd framgår bl. a. av ett på yrkande av den

svenske representanten tillkommet uttalande i den rapport från generalförsamlingens

sjätte utskott som låg till grund för konventionstextens antagande.

I nära samband med art. VI står art. VII, vari stadgas, att folkmord icke

skall betraktas såsom politiskt brott, när fråga uppkommer om utlämning,

samt att de fördragsslutande parterna förplikta sig att i hithörande fall

medgiva utlämning i överensstämmelse med sina gällande lagar och traktater.

Den enda förpliktelse som denna artikel ålägger staterna är, att icke

hänföra folkmord till politiska brott, för vilka enligt de flesta staters lagstiftning

utlämning icke medgives. I övrigt medger konventionen staterna

full frihet vid utformandet av lagstiftning och traktater angående utläm
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

9

ning. Sålunda inskränker konventionen bl. a. icke staternas rätt att vägra

utlämning av sina egna medborgare.

I art. VIII föreskrives, att envar fördragsslutande part må hemställa till

vederbörande organ inom Förenta Nationerna om att vidtaga sådana åtgärder

enligt Förenta Nationernas stadga som dessa organ finna ägnade att

förebygga och undertrycka folkmord. Denna artikel tillägger icke Förenta

Nationernas organ någon kompetens utöver den som redan tillkommer dem

enligt Förenta Nationernas stadga.

I sådant hänseende må till en början erinras om att i art. It i stadgan

bl. a. föreskrives, att generalförsamlingen äger dryfta varje fråga rörande

upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, som hänskjutes till

densamma av någon medlem av Förenta Nationerna eller av säkerhetsrådet

eller, enligt närmare angivna förutsättningar, av stat som ej är medlem av

Förenta Nationerna. Tydligt är, att folkmord i de flesta fall, antingen direkt

eller genom sina återverkningar i olika hänseenden, måste anses vara

av natur att innefatta fara för upprätthållandet av internationell fred och

säkerhet. Med stöd av art. It i stadgan kunna sålunda frågor angående

folkmord hänskjutas till generalförsamlingen. För sådant fall sträcka sig

emellertid, enligt vad i art. It vidare föreskrives, generalförsamlingens befogenheter

icke längre än till att församlingen äger framlägga rekommendationer

till vederbörande stat eller stater eller såväl till säkerhetsrådet

som till vederbörande stat eller stater. Beslut om vidtagande av verkliga

åtgärder i anledning av en fråga som berör upprätthållandet av internationell

fred och säkerhet ankommer däremot på säkerhetsrådet enligt de

bestämmelser rörande dettas verksamhet som meddelas i kap. VI och VII i

stadgan.

Ytterligare må framhållas att, för den händelse folkmord i något enstaka

fall icke skulle anses ännu hava medfört fara för upprätthållandet av internationell

fred och säkerhet, generalförsamlingen enligt art. 14 i stadgan

äger befogenhet att föreslå åtgärder för fredligt tillrättaläggande av varje

sakläge, oavsett dess ursprung, som församlingen anser vara ägnat att skada

den allmänna välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna

emellan, däri inbegripet saklägen uppkomna genom kränkning av de bestämmelser

i stadgan som angiva Förenta Nationernas ändamål och grundsatser.

Även om konventionen, såsom förut sagts, icke i och för sig tillägger Förenta

Nationernas organ någon befogenhet som icke redan förut tillkommer

dem enligt stadgan, är konventionen likväl av betydelse för tolkningen av

en väsentlig bestämmelse i stadgan, nämligen föreskriften i art. 2 mom. 7)

att ingen bestämmelse i stadgan berättigar Förenta Nationerna att ingripa

i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet.

Denna föreskrift har icke sällan åberopats, då Förenta Nationernas behörighet

att upptaga någon viss fråga bestritts. I vad gäller folkmord är det till en

början tydligt alt, sedan en stat anslutit sig till konventionen, en kränkning

av denna är i förhållande till övriga konventionsstater att anse som eu inter
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

nationell fråga. Det är emellertid vidare att märka, att i art. I av konventionen

folkmord betecknas som ett brott mot folkrätten. Härmed ge signatärmakterna

uttryck åt uppfattningen att oberoende av konventionen en anklagelse

för folkmord icke kan avvisas såsom en inblandning i den anklagade

statens inre förhållanden.

Medan i art. IV meddelats föreskrifter angående forum för lagföring av

individer, som anklagas för folkmord, stadgas i art. IX, att tvister mellan de

fördragsslutande staterna angående tolkningen, tillämpningen eller uppfyllandet

av konventionen, däri inbegripet tvister som angå en stats ansvarighet

för folkmord, skola hänskjutas till internationella domstolen, där någon

av de tvistande parterna så fordrar. Artikeln innefattar in. a. o. en förklaring

enligt art. 36 i internationella domstolens stadga, varigenom de fördragsslutande

parterna tillerkänna domstolen obligatorisk behörighet i tvister

angående konventionens tolkning och efterlevnad.

Betydelsen härav framstår särskilt klart i betraktande av att, på sätt i det

föregående understrukits, folkmord såsom fullbordat brott knappast kan

förövas annat än av personer i regeringsställning eller med sådana personers

samtycke. Erinras må vidare i detta sammanhang om bestämmelserna

i art. 94 i Förenta Nationernas stadga. Enligt dessa är varje medlem av

Förenta Nationerna förpliktad att ställa sig till efterrättelse internationella

domstolens beslut i mål, vari medlemmen är part. Därest någon part i ett

mål underlåter att fullgöra förpliktelser, som ålagts parten genom ett av

domstolen meddelat utslag, kan motparten hänvända sig till säkerhetsrådet

vilket, om det finner nödvändigt, äger framlägga förslag eller fatta beslut

om vidtagande av åtgärder för utslagets verkställande. På denna väg kan

sålunda säkerhetsrådet komma att befatta sig även med fall av folkmord,

som icke innefatta fara för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.

En jämförelse mellan artiklarna VIII och IX ger vid handen, att en fördragsslutande

stat, då det gäller att inskrida mot folkmord förövat av annan

fördragsslutande stat, äger valfrihet mellan att hänvända sig till internationella

domstolen eller till annat vederbörande organ inom Förenta Nationerna.

Det föreligger heller icke något hinder mot att en fördragsslutande stat

väljer båda vägarna. Därest en och samma anklagelse för folkmord exempelvis

skulle bringas inför såväl säkerhetsrådet som internationella domstolen,

kan det tänkas att förfarandet inför endera av dessa båda instanser

förklaras vilande i avbidan på den andras beslut.

Artiklarna X—XIX reglera ett antal tekniska spörsmål gemensamma för

internationella konventioner i allmänhet, såsom angående undertecknande,

ratifikation, ikraftträdande och uppsägning. För några hithörande bestämmelser

har tidigare redogjorts. I övrigt äro nu ifrågavarande artiklar icke

av beskaffenhet att påkalla några kommentarer.

Såsom av det förut sagda framgår, är konventionen riktad mot en av de

mest avskyvärda av de brottstyper, till vilka det nazistiska Tysklands styresmän

gjorde sig skyldiga. För den händelse världen ånyo skulle nödgas be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

11

vittna folkmord, avser konventionen att garantera att förövarna bliva effektivt

bestraffade. Jämsides härmed syftar konventionen även till att förebygga

folkmord. Det måste visserligen antagas, att personer som ha för avsikt

att begå folkmord i regel utgå från att deras allmänna politiska planer skola

ha sådan framgång, att de icke skola kunna nås av någon vare sig nationell

eller internationell straffrättskipning. Konventionen kan med hänsyn

härtill icke väntas komma att utöva någon avskräckande inverkan på sådana

personer. Det är emellertid att märka, att konventionens bestämmelser

omfatta även tidiga stadier av förverkligandet av planer på folkmord.

På grund härav öppnar konventionen möjligheter för en så tidigt inträdande

internationell reaktion, att brottets fullbordan kan tänkas bliva förhindrad.

Med hänsyn såväl till det ämne konventionen behandlar som till dess rättsliga

utformning framstår konventionen som ett bidrag till den konsolidering

och utbyggnad av den internationella rättsordningen som står inskriven

på Förenta Nationernas program. Konventionens text har också godtagits

av en enhällig generalförsamling. Önskvärdheten av att även Sverige genom

att ratificera konventionen bidrager till att göra densamma rättsligt

bindande behöver icke särskilt understrykas.

En inom justitiedepartementet verkställd jämförelse mellan konventionen

och vårt lands strafflagstiftning synes giva vid handen, att den senare icke

i alla avseenden uppfyller de krav som uppställas i konventionen beträffande

möjligheterna att bestraffa brott, om vilka här är fråga. Vad angår ansvarigheten

för statsrådsledamot är innehållet i ansvarighetslagen för statsrådets

ledamöter ej alldeles klart, särskilt i fråga om bestämmelserna i § 5

andra stycket. Allmänna strafflagens bestämmelser, som reglera ämbets- och

tjänstemäns samt enskilda personers ansvarighet, torde relativt väl täcka de

enligt konventionen straffbara gärningarna. Det kan emellertid sättas i

fråga om straffskalorna äro lämpade även för det fall, att ett brott är att

bedöma såsom folkmord, samt huruvida bestämmelserna om försök och

stämpling äro så omfattande, att de fullt tillgodose konventionens krav. Såsom

förut sagts erfordras icke, att redan vid tiden för tillträdet full överensstämmelse

råder mellan den svenska lagstiftningen och konventionen.

För närvarande pågår översyn av såväl reglerna om statsrådsansvarigheten

som den allmänna strafflagstiftningen. Resultatet härav kan väntas föreligga

inom en tämligen snar framtid. I samband med ny lagstiftning på dessa

områden torde frågan om en anpassning till konventionsbestämmelserna

kunna beaktas.

Konventionen har även beröring med den svenska lagstiftningen om utlämning

av förbrytare. Den enda tvingande förpliktelse som konventionen

i sådant hänseende ålägger den inre lagstiftningen är emellertid, att folkmord

icke skall få räknas såsom politiskt brott, i den mån utlämning för

politiska brott icke medgives. Den ännu gällande svenska lagen den 4 juni

1913 angående utlämning av förbrytare innehåller i 7 § ett sådant förbud

mot utlämning för politiskt brott. Någon definition på politiskt brott lämnas

emellertid icke i lagtexten. Vid sådant förhållande möter intet binder för att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

vid tillämpningen av lagen iakttaga konventionens förbud mot att betrakta

folkmord såsom politiskt brott, vilket f. ö. torde väl överensstämma även med

svensk rättsuppfattning. I den blivande nya lagstiftningen om utlämning

torde förhållandet kunna förväntas bliva särskilt beaktat i lagtexten.

Under åberopande av det sålunda anförda får jag föreslå att den här bilagda

konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord

(genocide) måtte föreläggas riksdagen för godkännande och hemställer

alltså

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen

att godkänna ratifikation av konventionen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Ljungdahl.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

13

Bilaga.

Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord

(genocide).

Konvention om förebyggande

och bestraffning

av brottet folkmord

(genocide).

De fördragsslutande

parterna,

som tagit under

övervägande den

förklaring, som Förenta

Nationernas generalförsamling

antog genom sin

resolution 96 (I) den 11

december 1946 av innehåll,

att folkmord är ett

brott enligt folkrätten,

strider mot Förenta Nationernas

anda och syftemål

samt fördömes av

den civiliserade världen;

som fastställa,

att folkmord i all historisk

tid har tillfogat mänskligheten

stora förluster; och

som äro övertygade

om att mellanfolkligt

samarbete är nödvändigt

för att befria

mänskligheten från en så

avskyvärd hemsökelse;

ö verenskomma

härmed följande:

Artikel I.

De fördragsslutande

parterna bekräfta, att

folkmord, vare sig det

förövas i fredstid eller i

krigstid, är ett brott enligt

folkrätten, vilket de

förplikta sig att förebygga

och bestraffa.

Convention on the Prevention

and Punishment

of the Crime of

Genocide

The Contracting Parties,

Having considered the

declaration made by the

General Assembly of the

United Nations in its resolution

96 (I) dated 11 December

1946 that genocide

is a crime under international

law, contrary to

the spirit and aims of the

United Nations and condemned

by the civilized

world;

Recognizing that åt all

periods of history genocide

has inflicted great

losses on humanity; and

Being convinced that,

in order to liberate mankind

from such an odious

scourge, international cooperation

is required;

Hereby agree as hereinafter

provided:

Article I

The Contracting Parties

confirm that genocide,

whether committed in

time of peace or in time of

war, is a crime under international

law which

they undertake to prevent

and to punish.

Convention. pour la pré"

vention et la répression

du crime de génocide

Les Parties contractantes,

Considérant que l’Assemblée

générale de l’Organisation

des Nations Unies,

par sa résolution 96 (I) en

date du 11 décembre 1946,

a déclaré que le génocide

est un crime du droit des

gens, en contradiction

avec 1’esprit et les fins

des Nations Unies et que

le monde civilisé condamne;
Reconnaissant

qu’å toutes

les périodes de l’histoire

le génocide a infligé

de grandes pertes å l’humanité;
Convaincues

que pour

libérer 1’humanité d’un

fléau aussi odieux, la coopération

internationale

est nécessaire;

Conviennent de ce qui

suit:

Article Premier

Les Parties contractantes

confirment que le

génocide, qu’il soit commis

en temps de paix ou

en temps de guerre, est

un crime du droit des

gens, qu’elles s’engagent

å prévenir et å punir.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Artikel II.

I denna konvention förstås

med folkmord envar

av följande gärningar förövad

i avsikt att helt eller

delvis förinta en nationell,

etnisk, rasmässigt bestämd

eller religiös grupp

såsom sådan nämligen,

a) att döda medlemmar

av gruppen;

b) att tillfoga medlemmar

av gruppen svår

kroppslig eller själslig skada;
c)

att uppsåtligen påtvinga

gruppen levnadsvillkor,

som äro avsedda

att medföra dess fysiska

undergång helt eller delvis;
d)

att genomföra åtgärder,

som äro avsedda

att förhindra födelser inom

gruppen;

e) att med våld överföra

barn från gruppen

till annan grupp.

Artikel III.

Följande gärningar skola

vara straffbara:

a) folkmord;

b) stämpling till folkmord;
c)

omedelbar och offentlig

uppmaning till folkmord;
d)

försök till folkmord;

e) delaktighet i folkmord.

Artikel IV.

Personer, som göra sig

skyldiga till folkmord eller

annan i artikel III

uppräknad gärning, skola

bestraffas, vare sig de

äro grundlagsenligt ansvariga

styresmän, ämbets-

och tjänstemän eller

enskilda personer.

Article II

In the present Convention,

genocide means any

of the following acts committed

with intent to destroy,

in whole or in part,

a national, ethnical, racial

or religious group, as

such:

(a) Killing members of

the group;

(b) Causing serious bodily

or mental harm to

members of the group;

(c) Deliberately inflicting

on the group conditions

of life calculated

to bring about its physical

destruction in whole

or in part;

(d) Imposing measures

intended to prevent births

within the group;

(e) Forcibly transferring

children of the group to

another group.

Article III

The following acts shall

be punishable:

(a) Genocide;

(b) Conspiracy to commit

genocide;

(e) Direct and public

incitement to commit genocide;
(d)

Attempt to commit

genocide;

(e) Complicity in genocide.

Article IV

Persons committing genocide

or any of the other

acts enumerated in article

III shall be punished,

whether they are constitutionally

responsible rulers,

public officials or

private individuals.

Article II

Dans la présente Convention,

le génocide s’entend

de l’un quelconque

des actes ci-aprés, commis

dans 1’intention de

détruire, en tout ou en

partie, un groupe national,

ethnique, racial ou

religieux, comme tel:

a) Meurtre de membres

du groupe;

b) Atteinte grave å

1’intégrité physique ou

mentale de membres du

groupe;

c) Soumission intentionnelle

du groupe å des conditions

d’existence devant

entrainer sa destruction

physique totale ou partielle;
d)

Mesures visant å

entraver les naissances

au sein du groupe;

e) Transfert forcé d’enfants

du groupe å un

autre groupe.

Article III

Seront punis les actes

suivants:

a) Le génocide;

b) L’entente en vue de

commettre le génocide;

c) L’incitation directe

et publique å commettre

le génocide;

d) La tentative de génocide;
e)

La complicité dans

le génocide.

Article IV

Les personnes ayant

commis le génocide ou

l’un quelconque des autres

actes énumérés å 1’article

III seront punies, qu’elles

soient des gouvernants,

des fonctionnaires ou des

particuliers.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

15

Artikel V.

De fördragsslutande

parterna förplikta sig att

i överensstämmelse med

vars och ens grundlag genomföra

den lagstiftning

som erfordras för att möjliggöra

en tillämpning av

denna konventions bestämmelser,

och i synnerhet

att stadga verksamma

straff, som skola

drabba personer, vilka göra

sig skyldiga till folkmord

eller andra i artikel

III uppräknade gärningar.

Artikel VI.

Personer, som anklagas

för folkmord eller

annan i artikel III uppräknad

gärning, skola lagföras

vid behörig domstol

i den stat på vars

område gärningen begåtts,

eller vid den internationella

straffdomstol

som må vara behörig i

förhållande till de av denna

konventions parter

vilka erkänt dess domsrätt.

Artikel VII.

Folkmord och övriga i

artikel III uppräknade

gärningar skola icke betraktas

såsom politiska

brott, när fråga uppkommer

om utlämning. De

fördragsslutande parterna

förplikta sig att i hithöhörande

fall medgiva utlämning

i överensstämmelse

med sina gällande

lagar och traktater.

Artikel VIII.

Envar fördragsslutande

part äger hemställa till

vederbörande organ inom

Förenta Nationerna att

Artide V

The Contracting Parties

undertake to enact,

in accordance with their

respective Constitutions,

the necessary legislation

to give effect to the provisions

of the present Convention

and, in particular,

to provide effective penalties

for persons guilty of

genocide or of any of the

other acts enumerated in

artide III.

Artide VI

Persons charged with

genocide or any of the

other acts enumerated in

artide III shall be tried

by a competent tribunal

of the State in the territory

of which the act

was committed, or by

such international penal

tribunal as may have

jurisdiction with respect

to those Contracting Parties

which shall have accepted

its jurisdiction.

Artide VII

Genocide and the other

acts enumerated in artide

III shall not be considered

as political crimes

for the purpose of extradition.

The Contracting Parties

pledge themselves in such

cases to grant extradition

in accordance with their

laws and treaties in force.

Artide VIII

Any Contracting Party

may call upon the competent

organs of the United

Nations to take such ac
-

Article V

Les Parties contractantes

s’engagent å prendre,

conformément å leurs

constitutions respectives,

les mesures législatives

nécessaires pour assurer

1’application des dispositions

de la présente Convention,

et notamment å

prévoir des sanetions pénales

efficaces frappant

les personnes coupables

de génocide ou de l’un

queleonque des autres actes

énumérés å l’article

III.

Artide VI

Les personnes accusées

de génocide ou de l’un

queleonque des autres actes

énumérés å 1’article

III seront traduites devant

les tribunaux compétents

de l’Etat sur le

territoire duquel l’acte a

été commis, ou devant la

cour criminelle internationale

qui sera compétente

å l’égard de celles des

Parties contractantes qui

en auront reconnu la juridiction.

Artide VII

Le génocide et les

autres aetes énumérés å

1’article III ne seront pas

considérés comme des crimes

politiques pour ce

qui est de 1’extradition.

Les Parties contractantes

s’engagent en pareil

cas å accorder 1’extradition

conformément å leur

législation et aux traités

en vigueur.

Artide VIII

Toute Partie contractante

pcut saisir les organes

compétents des

Nations Unics afin que

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

vidtaga sådana åtgärder

enligt Förenta Nationernas

stadga, som dessa

organ anse ägnade att

förebygga och undertrycka

gärningar, innefattande

folkmord eller någon

av övriga i artikel III

uppräknade gärningar.

Artikel IX.

Tvister mellan de fördragsslutande

parterna

angående tolkningen, tilllämpningen

eller uppfyllandet

av denna konvention,

däri inbegripet

tvister, som angå en stats

ansvarighet för folkmord

eller annan i artikel III

uppräknad gärning, skola

hänskjutas till Internationella

domstolen, där

någon av de tvistande

parterna så fordrar.

Artikel X.

Denna konvention, vars

engelska, franska, kinesiska,

ryska och spanska

texter äga lika vitsord,

skall dagtecknas den

9 december 1948.

Artikel XI.

Denna konvention skall

intill den 31 december

1949 vara öppen för undertecknande

för envar

medlem av Förenta Nationerna

och för envar

icke-medlemsstat, till vilken

generalförsamlingen

har riktat inbjudan att

underteckna.

Konventionen skall

ratificeras, och ratifikationsinstrumenten

skola

deponeras hos Förenta

Nationernas generalsekreterare.

tion under the Charter of

the United Nations as

they consider appropriate

for the prevention and

suppression of acts of genocide

or any of the other

acts enumerated in article

III.

Article IX

Disputes between the

Contracting Parties relating

to the interpretation,

application or fulfilment

of the present

Convention, including

those relating to the responsibility

of a State for

genocide or för any of the

other acts enumerated in

article III, shall be submitted

to the International

Court of Justice åt

the request of any of the

parties to the dispute.

Article X

The present Convention,

of which the Chinese,

English, French, Russian

and Spanish texts are

equally authentic, shall

bear the date of 9 December

1948.

Article XI

The present Convention

shall be open until 31 December

1949 for signature

on behalf of any Member

of the United Nations

and of any non-member

State to which an invitation

to sign has been addressed

by the General Assembly.

The present Convention

shall be ratified, and

the instruments of ratification

shall be deposited

with the Secretary-General

of the United Nations.

ceux-ci prennent, conformément

å la Charte des

Nations Unies, les mesures

qu’ils jugent appropriées

pour la prévention

et la répression des actes

de genocide ou de l’un

quelconque des autres

actes énumérés å l’article

III.

Article IX

Les différends entre les

Parties contractantes relatifs

å 1’interprétation,

1’application ou l’exécution

de la présente Convention,

y compris ceux

relatifs å la responsabilité

d’un Etat en matiére de

génocide ou de l’un quelconque

des autres actes

énumérés å 1’article III,

seront soumis å la Cour

internationale de Justice,

å la requéte d’une partie

au différend.

Article X

La présente Convention

dont les textes anglais,

chinois, espagnol,

francais et russe, feront

également foi, portera la

date du 9 décembre 1948.

Article XI

La présente Convention

sera ouverte jusqu’au 31

décembre 1949 å la signature

au nom de tout

Membre des Nations Unies

et de tout Etat non membre

å qui 1’Assemblée générale

aura adressé une

invitation å cet effet.

La présente Convention

sera ratifiée et les instruments

de ratification seront

déposés auprés du

Secrétaire général des

Nations Unies.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Efter den 1 januari

1950 kan denna konvention

tillträdas av envar

medlem av Förenta Nationerna

och av envar

icke-medlemsstat, som

mottagit inbjudan därtill

enligt vad ovan sagts.

Tillträdesinstrumenten

skola deponeras hos Förenta

Nationernas generalsekreterare.

Artikel XII.

Envar fördragsslutande

part äger när som helst

genom ett till Förenta

Nationernas generalsekreterare

riktat tillkännagivande

utsträcka denna

konventions tilllämplighet

till alla eller några

av de områden för vilkas

förbindelser med

främmande makter den

fördragsslutande parten

är ansvarig.

After 1 January 1950,

the present Convention

may be acceded to on

behalf of any Member

of the United Nations

and of any non-member

State which has received

an invitation as aforesaid.

Instruments of accession

shall be deposited

with the Secretary-General

of the United Nations.

Article XII

Any Contracting Party

may åt any time, by

notification addressed to

the Secretary-General of

the United Nations, extend

the application of

the present Convention

to all or any of the territories

för the conduct of

whose foreign relations

that Contracting Party

is responsible.

A partir du ler janvier

1950, il pourra étre adhéré

å la présente Convention

au nom de tout Membre

des Nations Unies et de

tout Etat non membre

qui aura re$u 1’invitation

susmentionnée.

Les instruments d’adhésion

seront déposés auprés

du Secrétaire général

des Nations Unies.

Article XII

Toute Partie contractante

pourra, å tout moment,

par notification adressée

au Secrétaire général

des Nations Unies,

étendre 1’application de

la présente Convention å

tous les territoires ou å

l’un quelconque des territoires

dont elle dirige

les relations extérieures.

Article XIII

Dés le jour ou les vingt

premiers instruments de

ratification ou d’adhésion

auront été déposés, le

Secrétaire général en dressera

procés-verbal. Il

transmettra copie de ce

procés-verbal å tous les

Etats Membres des Nations

Unies et aux non

membres visés par 1’article

XI.

La présente Convention

entrera en vigueur le

quatre-vingt-dixiéme jour

qui suivra la date du

dépöt du vingtiéme instrument

de ratification

ou d’adhésion.

Toute ratification ou

adhésion effectuée ultéricurcmcnt

å la derniére

Artikel XIII.

Generalsekreteraren

skall å den dag, då de första

tjugu ratifikations- eller

tillträdesinstrumenten ha

deponerats, upprätta ett

protokoll häröver och

översända ett exemplar

därav till envar medlem

av Förenta Nationerna

och till envar av de ickemedlemsstater

som avses

i artikel XI.

Denna konvention skall

träda i kraft nittio dagar

efter dagen för deponerandet

av det tjugonde

ratifikations- eller

tillträdesinstrumentet.

Ilatifikation eller tillträde,

som äger rum

efter sistnämnda dag,

Article XIII

On the day when the

first twenty instruments

of ratification or accession

have been deposited, the

Secretary-General shall

draw up a procés-verbal

and transmit a copy

thereof to each Member of

the United Nations and

to each of the non-member

States contemplated

in article XI.

The present Convention

shall come into force

on the ninetieth day following

the date of deposit

of the twentieth instrument

of ratification or

accession.

Any ratification or accession

effectcd subsequent

to the latter date shall

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 71.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

skall träda i kraft nittio

dagar efter deponerandet

av ratifikations- eller tillträdesinstrumentet.

Artikel XIV.

Denna konvention skall

förbliva i kraft under en

tidrymd av tio år från

dagen för dess ikraftträdande.

Den skall därefter förbliva

i kraft under en

tidrymd av fem år i

sänder för de fördragsslutande

parter som icke ha

uppsagt densamma minst

sex månader före den

löpande periodens utgång.

Uppsägning skall verkställas

genom skriftligt

tillkännagivande till Förenta

Nationernas generalsekreterare.

Artikel XV.

Därest till följd av uppsägningar

antalet parter

i denna konvention skulle

nedgå under sexton, skall

konventionen upphöra

att gälla från och med

den tidpunkt, då den

senaste av dessa uppsägningar

fick giltig verkan.

Artikel XVI.

Hemställan om ändring

av denna konvention

kan göras när som helst

av envar fördragsslutande

part i form av skriftligt

tillkännagivande till

generalsekreteraren.

Generalförsamlingen

skall avgöra, vilka åtgärder

som eventuellt

skola vidtagas i anledning

av en sådan hemställan.

become effective on the

ninetieth day following

the deposit of the instrument

of ratification or accession.

Article XIV

The present Convention

shall remain in effect

for a period of ten years

as from the date of its Corning

into force.

It shall thereafter remain

in force for successive

periods of five years

for such Contracting Parties

as have not denounced

it åt least six months

before the expiration of

the current period.

Denunciation shall be

effected by a written notification

addressed to the

Secretary-General of the

United Nations.

Article XV

If, as a result of denunciations,

the number of

Parties to the present

Convention should become

less than sixteen, the

Convention shall cease to

be in force as from the

date on which the last

of these denunciations

shall become effective.

Article XVI

A request for the revision

of the present Convention

may be made åt

any time by any Contracting

Party by means of a

notification in writing addressed

to the SecretaryGeneral.

The General Assembly

shall decide upon the

steps, if any, to be taken

in respect of such request.

date prendra effet le quatre-vingt-dixiéme

jour qui

suivra le dépöt de l’instrument

de ratification

ou d’adhésion.

Article XIV

La présente Convention

aura une durée de dix ans

å partir de la date de son

entrée en vigueur.

Elle restera par la suite

en vigueur pour une période

de cinq ans et ainsi

de suite, vis-å-vis des

Parties contractantes qui

ne 1’auront pas dénoncée

six mois au moins avant

Fexpiration du terme.

La dénonciation se fera

par notification écrite adressée

au Secrétaire général

des Nations Unies.

Article XV

Si, par suite de dénonciations,

le nombre des

Parties å la présente Convention

se trouve ramené

å moins de seize, la Convention

cessera d’étre en

vigueur å partir de la date

å laquelle la derniére de

ees dénonciations prendra

effet.

Article XVI

Une demande de revision

de la présente Convention

pourra étre formulée

en tout temps par

toute Partie contractante,

par voie de notification

écrite adressée au Secrétaire

général.

L’Assemblée générale

statuera sur les mesures

å prendre, s’il y a lieu, au

sujet de cette demande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

19

Artikel XVII.

Förenta Nationernas

generalsekreterare skall

underrätta alla Förenta

Nationernas medlemmar

och de icke-medlemsstater,

som avses i artikel

XI, om följande:

a) underskrifter, ratifikationer

och tillträdesanmälningar,

som mottagits

enligt artikel XI;

b) tillkännagivanden,

som mottagits enligt artikel

XII;

c) den dag, å vilken

denna konvention träder

i kraft enligt artikel XIII;

d) uppsägningar, som

mottagits enligt artikel

XIV;

e) konventionens urkraftträdande

enligt artikel

XV;

f) tillkännagivanden,

som mottagits enligt artikel

XVI.

Artikel XVIII.

Originalexemplaret av

denna konvention skall

deponeras i Förenta Nationernas

arkiv.

Bestyrkta avskrifter av

konventionen skall översändas

till alla Förenta

Nationernas medlemmar

och till de icke-medlemsstater,

som avses i artikel

XI.

Artikel XIX.

Denna konvention skall

inregistreras av Förenta

Nationernas generalsekreterare

vid den tidpunkt,

då den träder i

kraft.

Artide XVII

The Secretary-General

of the United Nations

shall notify all Members

of the United Nations and

the non-member States

contemplated in article

XI of the following:

(a) Signatures, ratifications

and accessions received

in accordance with

article XI;

(b) Notifications received

in accordance with

article XII;

(c) The date upon which

the present Convention

comes into force in accordance

with article XIII;

(d) Denunciations received

in accordance with

article XIV;

(e) The abrogation of

the Convention in accordance

with article XV;

(/) Notifications received

in accordance with

article XVI.

Article XVIII

The original of the present

Convention shall be

deposited in the archives

of the United Nations.

A certified copy of the

Convention shall be transmitted

to eacli Member

of the United Nations and

to each of the non-member

States contemplated in

article XI.

Article XIX

The present Convention

shall be registered by

the Secretary-General of

the United Nations on the

date of its coming into

force.

Article XVII

Le Secrétaire général

des Nations Unies notifiera

å tous les Etats

Membres des Nations

Unies et aux Etats non

membres visés par l’article

XI:

a) Les signatures, ratifications

et adhésions re?ues

en application de

1’article XI;

f«i b) Les notifications recues

en application de

1’article XII;

c) La date å laquelle la

présente Convention entrera

en vigueur, en application

de 1’article XIII;

d) Les dénonciations recues

en application de

1’article XIV;

e) L’abrogation de la

Convention, en application

de 1’article XV;

/) Les notifications recues

en application de

1’article XVI.

Article XVIII

L’original de la présente

Convention sera déposé

aux archives de 1’Organisation

des Nations

Unies.

Une copie certifiée conforme

sera adressée å

tous les Etats Membres

des Nations Unies et aux

Etats non membres visés

par 1’article XI.

Article XIX

La présente Convention

sera enregistrée par

le Secrétaire général des

Nations Unies å la date

de son entrée en vigueur.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. KU 1952:24 Betänkande med förslag till skrivelse om en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella ansvarighet. s. 3 i texten
  2. UU 1952:5 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ratifikation av Förenta Nationernas konvention om förebyggande och bestraffning av br a1 i texten