Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa liv ränt et ag are enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, m. m

1952-02-08 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1952:81, Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa liv ränt et ag are enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

1

Nr 81.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den

3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel

åt vissa liv ränt et ag are enligt lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i

arbete, m. m.; given Stockholms slott den 8 februari

1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till förordning angående ändrad lydelse

av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel

åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen

föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1 propositionen föreslås förhöjda tillägg av statsmedel till vissa livräntetagare

enligt 1901 års olycksfallsersättningslag, nämligen dels till skadade

under 67 år, vilkas arbetsförmåga blivit nedsatt med minst 30 procent, och

dels till änkor under 67 år. Förhöjningen, som är avsedd att genomföras

fr. o. in. den 1 juli 1952, föreslås avvägd på sådant sätt, att livräntan och

tillägget tillhopa komma att uppgå till samma belopp, som i genomsnitt

utgår i livränta och tillägg till personer, vilka äro berättigade till livränta

enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag i dess ursprungliga lydelse. Som

exempel på förslagets verkningar kan nämnas, att den årliga livräntan

inklusive tillägg därå kommer att höjas för en helinvalid under 67 år från

] —Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 81.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj. ts proposition nr 81.

1 350 till 2 156 kronor och för en änka från 405 kronor till 606 kronor

38 öre.

Vidare hemställes om bemyndigande för Kungl. Maj :t att, efter prövning

av omständigheterna i varje särskilt fall, ikläda staten betalningsskyldighet

för sådana livräntor enligt 1901 års lag, som icke äro säkerställda genom

försäkring.

I avbidan på förevarande proposition har anslaget till Vissa tillägg å

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för budgetåret 1952/53

i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkten 77) upptagits

med ett endast preliminärt beräknat belopp. För ändamålet äskas nu ett

förslagsanslag av 3 400 000 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

3

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg

av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 3 juni 1938 om livräntetillägg

av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901

angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1

Den, som äger rätt till livränta

enligt lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete, äger erhålla årligt

livräntetillägg, motsvarande 125

procent av livräntan; dock att, i fråga

om livränta till skadad arbetare, tilllägg

ej utgår för livränta, som understiger

90 kronor, samt att tillägg ej

heller utgår för livränta, som grundas

på försäkring enligt 2b § i lagen.

Livräntetilläggen bestridas--

§•

Den som enligt lagen den 5 juli

1901 angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete äger

rätt till livränta med ett belopp av

minst 90 kronor om året skall, såframt

livräntan ej grundas på försäkring

enligt 2b § i lagen, erhålla

tillägg därå i enlighet med vad nedan

sägs.

För tid intill utgången av den månad,

under vilken livräntetagaren

fyllt 67 år, skall livränt etillägg et utgå

med så stort belopp, att detsamma

jämte livräntan motsvarar vad som

skulle hava utgått i livränta, därest

lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete i dess ursprungliga

lydelse ägt tillämpning

samt den skadades årliga arbetsförtjänst

utgjort 1 617 kronor.

För tid efter utgången av den månad,

under vilken livräntetagaren

fyllt 67 år, skall livräntetilläggct utgå

med 125 procent av livräntans belopp.

— av riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1952.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 februari

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om förhöjda tillägg

av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, m. m. samt anför.

I en den 4 juli 1951 inkommen skrivelse har Svenska metallindustriarbetareförbundet

hemställt om åtgärder för att åstadkomma förbättrade

livräntor åt personer, som skadats genom olycksfall i arbete före år 1918.

Sedan riksförsäkringsanstalten yttrat sig över denna framställning och

därvid föreslagit tre alternativa lösningar av problemet, har ärendet varit

föremål för ytterligare remissbehandling. Redan i årets statsverksproposition

(femte huvudtiteln, punkten 77) har jag tillkännagivit min avsikt att

föreslå Kungl. Maj :t att förelägga riksdagen förslag till höjning av vissa

av de ersättningar, som utgå för de äldre olycksfallen. I avbidan härpå har

anslaget till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete

in. m. för budgetåret 1952/53 i statsverkspropositionen upptagits med ett

allenast preliminärt beräknat belopp. Jag anhåller nu att få upptaga detta

ärende till närmare behandling.

Gällande bestämmelser.

Den första mera allmänna regleringen av rätten till ersättning vid olycksfall

i arbete kom till stånd genom lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, som trädde i kraft den

1 januari 1903. I denna lag — som alltjämt gäller för olycksfall som inträffat

under tiden fram till den 1 januari 1918 — stadgades skyldighet

för vissa enskilda arbetsgivare, huvudsakligen sådana som utövade industriell

verksamhet, att utgiva ersättning till arbetare, som skadats till följd

av olycksfall i arbetet. Utövade staten eller kommun verksamhet, som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 81. 5

omfattades av lagen, ålåg ersättningsskyldighet även staten eller kommunen.

Därest olycksfall medfört bestående förlust eller minskning av

arbetsförmågan, skulle i ersättning utgivas en årlig livränta, i förra fallet

å 300 kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarade mot arbetsförmågans

minskning. Livränta skulle dock ej utgå, därest arbetsförmågan

ej blivit nedsatt med minst en tiondel. Hade olycksfallet inom två år medfört

döden, skulle änka erhålla en årlig livränta å 120 kronor, så länge

hon levde ogift, och varje barn en årlig livränta å 60 kronor, till dess det

fyllt 15 år; livräntor till efterlevande fingo dock sammanlagt ej uppgå till

högre belopp än 300 kronor för år.

Arbetsgivare kunde genom att i riksförsäkringsanstalten försäkra sina

arbetare mot olycksfall i arbetet fritaga sig från ersättningsskyldighet

enligt lagen. Var arbetsgivare i anledning av inträffat olycksfall skyldig

att utgiva livränta enligt lagen, kunde han vidare genom inköp i riksförsäkringsanstalten

av dylik livränta befria sig från betalningsskyldigheten.

I övrigt kunde ersättningsskyldigheten fastställas genom avtal eller genom

dom av allmän domstol eller skiljemän. Avtal, som avsåg att i stället för

fastställd livränta åt skadad arbetare ett visst belopp på en gång skulle

erläggas, var ej gällande i annat fall än då livräntans belopp understeg

45 kronor om året.

Arbetsgivare, som utövade annan verksamhet än som avsågs i lagen,

kunde genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda vederbörande

ersättning enligt de i lagen stadgade grunderna för skada till följd av

olycksfall, som härflöt från utövningen av ifrågavarande verksamhet. Jämväl

arbetare ägde genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig

ersättning enligt lagen för skada till följd av olycksfall i arbetet, evad

han var stadd i sådant arbete som avsågs i lagen eller ej.

Livräntorna enligt 1901 års lag ha höjts vid flera olika tillfällen. Vid

1918 års riksdag beslöts viss höjning av de livräntor, för vilkas utgivande

staten såsom arbetsgivare bar ansvaret. Sedan beslut om ytterligare höjning

av dessa livräntor fattats vid 1921 års riksdag, utfärdades den författning

i ämnet, som efter en däri år 1930 vidtagen ändring fortfarande

gäller, nämligen kungörelsen den 10 juni 1921 angående förhöjning av vissa

till i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor

m. m. (nr 410; ändr. 172/1930).

Enligt denna kungörelse må arbetare, som skadats genom olycksfall i

statens tjänst och som jämlikt 1901 års lag är berättigad till livränta av

statsmedel, utöver livräntan uppbära tilläggsersättning med ett årligt belopp

motsvarande 125 procent av livräntan. Änka och barn efter arbetare, som

avlidit genom olycksfall i statens tjänst, äga likaledes uppbära tilläggsersättning

med ett årligt belopp motsvarande 125 procent av de livräntor,

vartill de enligt lagen äro berättigade. Tilläggsersättning enligt samma

grunder utgår slutligen till personer, som visserligen icke äro berättigade

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

till livränta enligt lagen men som i anledning av olycksfall eller kroppsskada

tillerkänts livränta eller årligt understöd av statsmedel enligt grunderna

i lagen. Enligt kungörelsen i dess ursprungliga lydelse gällde i fråga

om tillägg till invalidlivränta, att endast arbetare, som var berättigad till

livränta med ett årligt belopp av minst 90 kronor d. v. s. vars arbetsförmåga

genom olycksfallet nedsatts med minst 30 procent, ägde uppbära tilläggsersättning.

Denna begränsning borttogs genom den år 1930 genomförda

ändringen i kungörelsen.

Frågan om höjning av de livräntor, som enligt 1901 års lag utgå till

andra än i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, regleras

i förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livråntetillägg av statsmedel

åt vissa liv ränt et ag are enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete. Enligt denna förordning äger den,

som har rätt till livränta enligt 1901 års lag och som icke uppbär tilläggsersättning

enligt 1921 års kungörelse, erhålla ett årligt livråntetillägg,

motsvarande 125 procent av livräntan. Tillägg utgår dock icke å invalidlivränta,

som understiger 90 kronor och ej heller å livränta, som grundas

på försäkring, som arbetare enligt 24 § i lagen själv tagit i riksförsäkringsanstalten.

Livräntetilläggen bestridas helt av statsmedel.

Utöver vad som följer av det nu anförda äga vissa livräntetagare enligt

1901 års lag uppbära tillägg av statsmedel enligt förordningen den 2 juni

1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen

om försäkring för olycksfall i arbete in. in. Till innehållet i denna förordning

återkommer jag i det följande.

Den 1 januari 1918 avlöstes 1901 års lag av lagen den 17 juni 1916

(nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, vilken efter ett flertal däri

företagna ändringar fortfarande äger giltighet. Enligt denna lag är i princip

varje arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete. Kostnaderna

för försäkringen bestridas, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,

genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivarna. Försäkringen

äger rum i riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,

som för ändamålet bildats av arbetsgivare. Arbetsgivare

är berättigad både att för olycksfall i arbete försäkra arbetare, som ej omfattas

av den obligatoriska försäkringen, och att försäkra arbetare för

olycksfall utom arbetet.

Om en arbetare skadats eller avlidit till följd av olycksfall i arbetet, skall

ersättning utgå enligt vissa i lagen upptagna bestämmelser. Av de olika

ersättningsformer, som kunna ifrågakomma, äro endast två av intresse i

detta sammanhang, nämligen invalid- och änkelivränta. Invalidlivränta

utgår till den skadade själv under förutsättning att olycksfallet — sedan

därav förorsakad sjukdom upphört — medfört bestående förlust eller nedsättning

av hans arbetsförmåga. I sistnämnda fallet kräves dock, att arbets
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

förmågan är nedsatt med minst en tiondel. Änkelivränta utgår till änka

efter arbetare, som avlidit till följd av olycksfall i arbetet.

Enligt en av de grundläggande principerna i lagen är livräntans storlek

beroende av den skadades beräknade årliga arbetsförtjänst under tiden

närmast före olyckstillfället. Ju högre arbetsförtjänsten då varit, desto

högre blir livräntan. De närmare bestämmelser, varigenom denna princip

utformats och enligt vilka livräntan således i varje enskilt fall skall beräknas,

ha under lagens giltighetstid ändrats vid flera tillfällen, varje gång

till de försäkrades förmån. Enligt lagens ursprungliga lydelse, som var

gällande från ikraftträdandet den 1 januari 1918 till den 1 januari 1920,

fick vid livräntornas bestämmande hänsyn icke tagas till den del av den

årliga arbetsförtjänsten, som översteg 1 800 kronor. Å andra sidan skulle

arbetsförtjänsten alltid anses uppgå till minst 300 kronor, även om den i

verkligheten var lägre. Invalidlivräntan utgjorde vid fullständig förlust av

arbetsförmågan 2/3 av den årliga arbetsförtjänsten, beräknad med iakttagande

av de nyss angivna maximi- och minimireglerna, samt vid nedsättning

av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarade mot nedsättningen.

Livräntan till en helinvalid var följaktligen lägst 200 kronor och

högst 1 200 kronor om året. Änkelivräntan utgjorde 1/4 av den årliga arbetsförtjänsten

och uppgick således till lägst 75 och högst 450 kronor om året.

Såsom förut nämnts ha de regler, enligt vilka livräntans storlek i varje

särskilt fall beräknas, ändrats vid upprepade tillfällen, varje gång i förmånlig

riktning för ersättningstagarna. Anledning saknas att i detta sammanhang

i detalj redogöra för de förbättringar, som sålunda genomförts

i lagstiftningen. Nämnas må endast, att den maximala livräntan f. n. utgör

för helinvalider i åldern 18—67 år 6 600 kronor om året, vartill kan komma

ett årligt vårdbidrag å högst 1 800 kronor, samt för änkor 2 400 kronor

om året. Med hänsyn till att försäkringen baserats på avgifter, uträknade

efter försäkringsmässiga grunder och bekostade av arbetsgivarna, ha de

genomförda förbättringarna icke ansetts böra göras tillämpliga på redan

inträffade olycksfall, och varje försäkrad får därför uppbära ersättning

enligt de regler, som gällde när olycksfallet inträffade. Detta jämte den

höjning av lönenivån, som efter hand ägt rum, har medfört att ersättningarna

äro lägre ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger.

För att utjämna den skillnad mellan ersättningar i äldre och yngre

skadefall, som uppkommit på detta sätt, antogs vid 1950 års riksdag den

förut omnämnda förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel

u vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete

in. m. Enligt denna förordning utgivas procentuella tillägg av statsmedel

- - i fortsättningen benämnda ersättningstillägg — hl. a. å livräntor enligt

1901 års olycksfallsersättningslag och 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Undantagna äro dock livräntor, som grundas på frivillig försäkring, även
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

som invalidlivräntor till personer, vilkas arbetsförmåga blivit nedsatt med

mindre än 30 procent.

I fråga om livräntor till personer under 67 år är tillägget differentierat

på sådant sätt, att den procentsats, efter vilken tillägget utgår, blir högre

ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger och ju svårare invaliditeten är.

Gränsdragningen mellan de olika tidsperioderna har därvid i princip skett

så, att alla, som fått sina livräntor bestämda efter samma regler, hänföras

till en och samma ersättningsgrupp. Från denna princip har dock gjorts

undantag såtillvida, att personer, som uppbära livräntor enligt 1901 års

lag, erhålla ersättningstillägg enligt samma grunder som personer, vilka

erhålla livräntor enligt 1916 års lag i dess ursprungliga lydelse. Livräntor,

som grunda sig på olycksfall under åren 1903—1919, ha med andra ord

sammanförts till en ersättningsgrupp. För de invalider under 67 år, som

tillhöra denna grupp, utgår ersättningstillägget med 100 procent, om arbetsförmågan

blivit nedsatt med mera än 75 procent, med 70 procent, om arbetsförmågan

blivit nedsatt med över 50 men högst 75 procent och med 50 procent,

om arbetsförmågan blivit nedsatt med minst 30 men högst 50 procent.

Till änkor efter män, som dött till följd av olycksfall under nyssnämnda

tidsperiod, utgår ersättningstillägg med 50 procent till dess vederbörande

fyllt 67 år. Efter fyllda 67 år minskas tillägget för såväl invaliderna som

änkorna till 20 procent av livräntans belopp.

Såvitt angår livräntor enligt 1901 års lag beräknas ersättningstilläggen

icke blott på livräntornas ursprungliga belopp utan även på de tillägg

därå, som utgå enligt förut omnämnda kungörelse den 10 juni 1921 (nr

410) och förordning den 3 juni 1938 (nr 216).

Av det anförda framgår, att en helinvalid under 67 år, som har rätt till

livränta enligt 1901 års lag, f. n. erhåller sammanlagt (300 + 125 % av

300 + 100 % av 675 =) 1 350 kronor om året. För en änka.under 67 år är

livräntan enligt 1901 års lag jämte tillägg (120 + 125 % av 120 + 50 % av

270 =) 405 kronor om året. En helinvalid under 67 år, som är berättigad

till ersättning enligt 1916 års lag i dess ursprungliga lydelse, erhåller f. n.

livränta jämte tillägg med sammanlagt högst (1 200 + 100 % av 1 200 =)

2 400 kronor om året, och en änka, som ej fyllt 67 år, uppbär under motsvarande

förutsättningar högst (450 + 50 % av 450 =) 675 kronor om året.

Svenska metallindustriarbetareförbundets framställning.

Förbundet anför bl. a.

En jämförelse mellan ersättningarna till livräntetagare enligt 1901 års

resp. 1916 års lag visar, att de förra äro mycket sämre ställda. Enligt förarbetena

till bestämmelserna om ersättningstillägg var den enligt 1916 års

lag beräknade årliga arbetsförtjänsten för manliga invalider, som skadats

1918 och 1919, i medeltal 1 582 resp. 1 651 kronor. Motsvarande medel
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

livräntor för dessa fall bli vid helinvaliditet ca 1 080 kronor och vid 50 procents

invaliditet ca 540 kronor. Enligt 1901 års lag äro motsvarande belopp

med förhöjning enligt 1938 års bestämmelser endast 675 och 337: 50

kronor.

Eftersom ersättningstilläggen å livräntor enligt 1901 års lag utgå efter

samma procenttal som tilläggen i fall enligt 1916 års lag från åren 1918—

1919, medföra ersättningstilläggen icke, att de nyss angivna skillnaderna

mellan livräntebeloppen minskas utan tvärtom att de ökas. För invalider

under 67 år stiger livräntan enligt 1916 års lag vid helinvaliditet från 1 080

till 2 160 kronor och vid 50 procents invaliditet från 540 till 810 kronor;

livräntorna enligt 1901 års lag stiga i motsvarande fall från 675 till 1 350

resp. från 337:50 till 506:25 kronor.

Vid invaliditetsgrader under 30 procent utgår icke något ersättningstillägg.

Livränta enligt 1901 års lag utgör vid 25 procents invaliditet —- t. ex. då ena tummen är amputerad — ett så obetydligt belopp som 75

kronor om året. Medellivräntan enligt 1916 års lag för fall från åren 1918—

1919 torde vara ca 270 kronor.

Det nu anförda visar enligt förbundets mening, att en höjning av livräntorna

enligt 1901 års lag är motiverad och skulle stå i god överensstämmelse

med den genomförda graderingen av ersättningstilläggen till

livräntor enligt 1916 års lag. Närmast borde övervägas sådan höjning, att

paritet nåddes med medellivräntorna enligt 1916 års lag i skadefall från

åren 1918—1919. Detta skulle medföra en avsevärd förbättring för åtskilliga

livräntetagare, som i decennier varit ogynnsamt ställda.1 Eftersom

beståndet av dessa livräntor vore mycket begränsat och minskade för varje

år, bleve kostnaderna för statsverket av ringa storlek.

Vidare borde övervägas dels en garanti från statens sida för sådana

livräntor enligt 1901 års lag, som skulle utgivas av den skadades arbetsgivare

vid olyckstillfället och som icke vore säkerställda genom försäkring,

och dels en höjning av den i lagen angivna gränsen (45 kronor om

året) för livräntor, som finge utbytas mot engångsbelopp.

Riksförsäkringsanstaltens förslag.

I sitt utlåtande över metallindustriarbetareförbundcts framställning framhåller

riksförsäkringsanstalten, att en jämförelse mellan livräntorna enligt

1916 års lag och 1901 års lag ger vid handen, alt de senare, även då tillläggsersättningen

å 125 procent medräknats, i regel uppgå till väsentligt

lägre belopp än de förra. Genom att i förordningen om ersättningstillägg

(nr 295/1950) stadgats samma procentuella tillägg för livräntorna enligt

1901 års lag jämte tillägg därå enligt kungörelsen nr 410/1921 och förordningen

nr 216/1938 som för livräntorna enligt 1916 års lag i fråga om de

under åren 1918—1919 inträffade olycksfallen, hade disproportionen ytterligare

ökats. Då med hänsyn till dessa förhållanden de enligt 1901 års lag

1 En vid förbundets framställning fogad tablå redovisar 178 före år 1918 skadade personer

födda åren 1869—1902. Av dessa ha 23 en invaliditetsgrad av 30 % eller däröver.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

utgående livräntorna, förekommande tillägg inräknade, framstode såsom

otillräckliga, funne riksförsäkringsanstalten skäligt, att ersättningstagarna

enligt denna lag bereddes förhöjda tillägg av statsmedel.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening böra emellertid vissa livräntor

undantagas från den ifrågasatta förbättringen.

Härom anföres.

Med hänsyn till den långa tid, som numera förflutit efter skadans

ådragande, torde personer, vilka enligt 1901 års lag uppbära livränta efter

jämförelsevis låga invaliditetsgrader, i regel ha nått sådan anpassning,

att skadan är av relativt underordnad betydelse för deras försörj ningsmöjligheter.

På grund härav och då beträffande rätt till tillägg enligt

förordningen nr 295/1950 stadgats, att tillägg skall utgå endast om arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst 30 procent, anser sig anstalten böra

föreslå, att samma gränsdragning tillämpas för det nu ifrågasatta tilllägget.

Denna gränsdragning bör enligt anstaltens mening gälla även för

livränta, som utgår på grund av skada, åsamkad i statens tjänst. Då livräntetagare,

som uppnått 67 års ålder, äga ovillkorlig rätt till allmän ålderspension

jämte indextillägg därå, torde tillräckliga skäl ej föreligga att tillerkänna

dem ersättningsförbättring. Vidare torde, i likhet med vad som

stadgats i förordningen nr 216/1938, förbättring ej böra medgivas för livränta,

som grundats på frivillig försäkring enligt 24 § 1901 års lag.

Å andra sidan föreslår riksförsäkringsanstalten, att personer, som

i särskild ordning tillerkänts livränta eller årligt

understöd av statsmedel enligt grunderna för 1901

års lag böra — i likhet med vad som stadgats beträffande rätten till

tillägg enligt förordningen nr 295/1950 — komma i åtnjutande av ifrågavarande

ersättningsförbättring.

Till ledning för bedömandet av frågan, efter vilka grunder

ersättningsför bättringen bör fastställas, har riksförsäkringsanstalten

verkställt vissa undersökningar rörande löneläget före

år 1920. Härom yttrar anstalten.

I första hand har anstalten ur socialvårdskommitténs betänkande angående

de år 1950 genomförda ersättningsförbättringarna, infört i proposition

nr 97/1950, inhämtat (prop. s. 74, tab. 1), att medeltalen av manliga

invaliders enligt 1916 års lag beräknade årsförtjänster i sådana under

åren 1918—1919 hos andra arbetsgivare än staten i samtliga yrken inträffade

skadefall, som medfört invaliditet, utgjorde 1 582 respektive 1 651

kronor eller i genomsnitt 1 617 kronor. Av uppgifter, som legat till grund

för nämnda tabell, framgår, att arbetsförtjänsten i inemot 15 procent av

samtliga i densamma avsedda skadefall för nämnda år beräknats till belopp,

uppgående till högst 1 250 kronor, och i övriga fall till högre belopp.

Ur »Lönestatistisk årsbok för Sverige 1929» har vidare inhämtats, att löneinkomsten

för år för manliga arbetare inom industri och hantverk m. m.

under åren 1913, 1916 och 1917 beräknats ha utgjort respektive 1 241, 1 479

och 1 773 kronor. För åren 1903—1912 finnas ej motsvarande uppgifter,

ej heller för åren 1914 och 1915. Vad åren 1903—1912 beträffar, torde

inkomsten ha varit lägre än år 1913.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Med ledning bl. a. av nu angivna värden för den årliga arbetsförtjänsten

har riksförsäkringsanstalten utarbetat tre alternativa förslag till förbättring

av ersättningarna enligt 1901 års lag. Förslagen redovisas i en särskild

tablå, i vilken för fullständighetens skull även upptagits livräntor, som

enligt anstaltens mening icke böra förbättras, d. v. s. invalidlivräntor till

skadade med mindre än 30 procents invaliditet samt invalid- och änkelivräntor

till personer över 67 år. Tablån har följande utseende.1

I fråga om de olika alternativen anför riksförsäkringsanstalten.

Alternativ I har grundats på en förhöjning av det nu utgående tillägget

å 125 procent av grundlivräntan till 175 procent därav, alternativ II på en

förhöjning av sagda tillägg till 200 procent av grundlivräntan och i alternativ

III har framräknats en sådan förhöjning, att den sammanlagda ersättningen

av livränta och tillägg motsvarar vad som skulle utgått om olycksfallet

inträffat 1918 eller 1919 och reglerats enligt 1916 års lag och förordningen

nr 295/1950 på grundval av en arbetsförtjänst, som överensstämt

med den förut angivna genomsnittliga arbetsförtjänsten under nyssnämnda

år, 1 617 kronor. Beträffande änka har dock i sistnämnda alternativ

sådan jämkning vidtagits, att den relation mellan livränta åt änka

och helinvalid, som fastställts i 1901 års lag och som bibehållits vid fastställande

av nu utgående tilläggsförmåner, alltjämt är för handen. Jämväl

i alternativ I och II har förutsatts att tillägg enligt förordningen nr 295/1950

skall utgå på den förhöjda livräntan. Vid jämförelse med ersättningar,

som utgå jämlikt 1916 års lag och förordningen nr 295/1950 enligt för

olycksfall under åren 1918—1919 gällande beräkningsgrunder, representerar

alternativ I de ersättningsbelopp, som skulle utgå vid en årlig arbetsförtjänst

å 1 237 kronor 50 öre och alternativ II ersättningsbeloppen vid

en årlig arbetsförtjänst å 1 350 kronor, för änka dock i båda fallen med

nyssnämnda jämkning. Såsom av tablån framgår, skulle för livräntetagare,

som ej uppnått 67 års ålder, ersättningen enligt de olika alternativen höjas,

vid helinvaliditet från nu utgående 1 350 kronor för år till respektive 1 650,

1 800 och 2 156 kronor för år, vid en invaliditet å 50 procent från 506

kronor 25 öre för år till respektive 618 kronor 75 öre, 675 kronor och 808

kronor 50 öre för år samt för änka från 405 kronor för år till respektive

495, 540 och 646 kronor 80 öre för år. Den procentuella ökningen vid tilllämpning

av de olika alternativen motsvarar för den enskilde ersättningstagaren

respektive omkring 22, 33 och 60 procent av nu utgående ersättning.

Riksförsäkringsanstalten uppskattar de årliga kostnaderna enligt de olika

alternativen med de av anstalten förordade inskränkningarna i rätten till

förhöjning till i runt tal 71 000 kronor vid alternativ I, 107 000 kronor vid

alternativ II och 191 000 kronor vid alternativ III. I samband härmed

framhåller anstalten, att kostnaderna i fortsättningen givetvis komma att

minska till följd av den fortlöpande avgång, som sker genom att livräntctagarna

uppnå 67 års ålder eller avlida.

Vid valet mellan de olika alternativen bör enligt riksförsäkringsanstaltens

mening beaktas, att de årliga arbetsförtjänsterna för

dem, som skadats under åren 1903—1917, sannolikt ofta ej oväsentligt

1 Se tablån å sid. 12.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tablå.

Nu utgående ersättning enl. 1901

års lag (tilläggsersättningar inräknade)

Ersättningsbelopp i kr. för år vid förhöjning enl.

ökning i kr.

Alt.

Alt. I

motsv. åri. arbetsförtjänst

å kr. 1 237: 50

Alt. II

motsv. årl. arbetsförtjänst

å kr. 1 350: —

Alt III

motsv. årl. arbetsförtjänst

å kr. 1 617: —

I

II

III

Inv.

grad

Livr.

125 %

tillägg

Ersätt-

nings-

tillägg

S:a

Livr.

175 %

tillägg

Ersätt-

nings-

tillägg

S:a

Livr.

200 %

tillägg

Ersätt-

nings-

tillägg

S:a

Livr. +

tillägg

Ersätt-

nings-

tillägg

S:a

Livräntetagare,

som ieke fyllt 67

år.

x) 10

30

—

37: 50

—

67: 50

30

—

52: 50

—

82: 50

30

—

60

—

—

90

_

107: 80

_

107: 80

15

_

22: 50

40: 30

x) 15

45

—

56: 25

—

101: 25

45

—

78: 75

—

123: 75

45

—

90

—

—

1-35

161: 70

—

161: 70

22

50

33: 75

60: 45

x) 25

75

—

93: 75

—

168: 75

75

—

131: 25

—

206: 25

75

—

150

—

—

225

269: 50

—

269: 50

37

50

56: 25

100: 75

30

90

—

112: 50

101: 25

303: 75

90

—

157: 50

123: 75

371: 25

90

._

180

—

135: —

405

323: 40

161: 70

485: 10

67

50

101: 25

181: 35

50

150

—

187: 50

168: 75

506: 25

150

—

262: 50

206: 25

618: 75

150

—

300

—

225: —

675

539: —

269: 50

808: 50

112

50

168: 75

302: 25

66 •/,

200

—

250: —

315: —

765: —

200

—

350: —

385: —

935: —

200

—

400

—

420: —

1 020

—

718: 67

503: 07

1 221: 74

170

—

255: —

456: 74

100

300

—

375: —

675: —

1 350: —

300

—

525: —

825: —

1 650: —

300

—

600

—

900: —

1 800

—

1 078: —

1 078: —

2 156: —

300

—

450: —

806: —

Änka

120

—

150: —

135: —

405: —

120

—

210: —

165: —

495: —

120

—

240

—

180: —

540

—

431:20

215: 60

646: 80

90

—

135: —

241: 80

x) Vid invaliditet, understigande 30 %, utgår tillägg endast, där skadan ådragits för statens räkning.

Livräntetagare, som uppnått 67 års ålder.

invaliditet, understigande 30 %, gälla ovan för motsvarande fall angivna belopp.

}För ir

30

90: —

112: 50

40: 50

243: —

90: —

157: 50

49: 50

297: —

90: —

180: —

54: —

324; —

323: 40

64: 68

388; 08

54: —

81: —

145: 08

50

150: —

187'' 50

G7- 50

405: —

150-

202*50

82- 50

495*

150*

300*

QO-

54D-

539*

1 07* 80

646* 80

QO-

135*

241* 80

66 »/*

200: —

250: —

90: —

540: —

200: —

350: —

110: —

660: —

200! —

400: —

120:’ —

720: —

718! 67

143! 73

862:40

120! —

iso!—

322: 40

100

300: —

375: —

135: —

810: —

300: —

525: —

165: —

990: —

300: —

600; —

180: —

1 080: —

1 078: —

215: 60

1 293: 60

180: —

270: —

483: 60

Änka

120: —

150: —

54: —

324: —

120: —

210: —

66: —

396: —

120: —

240: —

72: —

432: —

431: 20

86: 24

517: 44

72: —

108: —

193. 44

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

13

understigit de arbetsförtjänster, som fastställts i skadefall under åren 1918

—1919. Av uttalande i den förut åberopade lönestatistiska årsboken 1929

syntes framgå, att de däri upptagna löneinkomsterna med hänsyn till bl. a.

bristfälligheter i själva beräkningssättet torde något överstiga de faktiska

inkomsterna. Det kunde även erinras om att den ifrågasatta ersättningsförbättringen

hade extraordinär karaktär samt skulle komma att vidtagas

kort tid efter den år 1950 införda förhöjningen. Dessa omständigheter

syntes tala för en viss återhållsamhet. Med hänsyn till det anförda har

riksförsäkringsanstalten vid övervägande av de olika alternativen för sin

del stannat för att förorda ersättningsförbättring enligt alternativ II. Anstalten

tillägger, att systemet för beräknande av tillägg enligt alternativ I och

II ur administrativ synpunkt vore att föredraga framför systemet enligt

alternativ III.

Vad härefter angår frågan, huruvida staten bör garantera

utbetalandet av sådana livräntor enligt 1901

års lag, som icke äro säkerställda genom försäkring,

anför riksförsäkringsanstalten.

Bl. a. till följd av den i 21 § 1901 års lag givna möjligheten att ingå avtal

i fråga om ersättning enligt lagen torde ej sällan hithörande fall vara ur

olika synpunkter svårbedömliga. Även sådana fall, där frågan om ersättning

enligt lagen ej tidigare prövats, torde, enligt vad de remitterade handlingarna

utvisa, förekomma. I dessa senare fall. där ersättningsanspråken

för övrigt numera äro preskriberade, torde oftast icke vara möjligt att med

någon säkerhet avgöra, huruvida och i vad mån rätt till ersättning enligt

lagen förelegat. I betraktande härav torde enligt anstaltens mening någon

generell garanti från statens sida i förevarande avseende icke böra införas.

Med hänsyn till att staten redan påtagit sig utgivandet av tilläggsersättningar

av skilda slag för livräntor enligt lagen, synas emellertid några

principiella skäl icke kunna anföras emot att staten i vissa fall, där särskilda

omständigheter tala härför, jämväl övertager utgivandet av fastställd

livränta, som den betalningsskyldige icke kan utgiva. Hithörande

ärenden torde få prövas från fall till fall, varvid särskilt torde böra beaktas,

förutom när livränta senast utbetalats av arbetsgivaren, sådana omständigheter,

som skadans svårighetsgrad samt den livränteberättigades arbetsförmåga

och ekonomiska ställning.

Vidkommande slutligen den av metallindustriarbetareförbundet ifrågasatta

höjningen av den i 1901 års lag angivna gränsen för utbyte

av fastställd livränta mot kapital, finner riksförsäkringsanstalten

lämpligt, att en viss höjning av gränsen medgives. I anslutning

till det villkor i fråga om livräntans storlek, som förordats för rätt till

ersättningsförbättring, föreslår anstalten en sådan gränsdragning, att utbyte

må kunna ske av livränta, vars belopp understiger 90 kronor för år.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

Remissyttrandena.

Över metallindustriarbetareförbundets framställning och riksförsäkringsanstaltens

i anledning därav framlagda förslag ha remissyttranden avgivits

av statskontoret, försäkringsrådet, pensionsstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, telegrafstyrelsen, generalpoststyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen i Sverige. Landsorganisationen

har i sin tur inhämtat yttrande i ärendet från metallindustriarbetareförbundet.

En förhöjd kompensation av statsmedel åt personer,

som uppbära livräntor enligt 1901 års lag, anses i remissyttrandena allmänt

befogad. Försäkringsrådet är dock icke reservationslöst för ett bifall till

metallindustriarbetareförbundets framställning.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att det trots de förbättringar,

som vid skilda tillfällen vidtagits, alltjämt råder ett uppenbart missförhållande

mellan de livräntor, som utgå enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag,

och de, som utgå på grund av olycksfall i arbete före år 1918.

Föreningen ansåge sig följaktligen icke böra motsätta sig att åtgärder vidtoges,

som kunde åstadkomma en utjämning härvidlag. Då föreningen i

det föreliggande ärendet intoge denna ståndpunkt, ville den dock framhålla,

att den icke härmed velat göra något principuttalande av innebörd,

att den skulle vara beredd att frångå sin tidigare vid skilda tillfällen intagna

ståndpunkt, att ersättning för olycksfall i arbete borde utgå enligt

försäkringsmässiga grunder. Försämringen av penningvärdet vore emellertid

numera sådan, att det skulle vara obilligt att icke söka åstadkomma en

viss utjämning, desto mera som i annat fall samhällets hjälpverksamhet

i åtskilliga fall måste anlitas av de berörda livräntetagarna.

Landsorganisationen uttalar, att behovet av en effektiv höjning av livräntorna

enligt 1901 års lag sedan länge gjort sig gällande och med det

starkt försämrade penningvärdet kommit att framstå som särskilt angeläget.

I jämförelse med skadefall efter år 1917 hade ifrågavarande livräntetagare

varit uppenbart underkompenserade för det inkomstbortfall, som

tillskyndats dem genom olycksfallen. Det vore naturligt, att ersättningsförbättring

bereddes dem av statsmedel.

Försäkringsrådet (majoriteten) anför.

I förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa

ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i

arbete m. in. ha livräntor enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete beretts kompensation av statsmedel

med samma procentuella tillägg som de enligt 1916 års lag på grund

av olycksfall under 1918—1919 utgående livräntorna.

I fråga om livräntorna enligt 1901 års lag hade socialvårdskommittén

vid utarbetandet av sitt förslag till förordningen framhållit, hurusom de

utginge med enhetliga belopp, oberoende av den skadades tidigare arbetsförtjänst,

samt i anslutning därtill förklarat, att, ehuru dessa livräntor

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

sålunda bestämts enligt andra grunder än livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen,

de ifrågavarande tilläggen lämpligen borde bestämmas efter

samma grunder som tilläggen till livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen

(prop. nr 97: 1950 s. 81).

Försäkringsrådet finner icke, att efter tillkomsten av 1950 års ersättningstilläggsförordning

några omständigheter inträffat, som giva anledning

till annat bedömande i fråga om förstärkning av livräntor enligt 1901

års lag. Obestridligt vore emellertid, att den nivåskillnad, som alltjämt

funnes mellan livräntor enligt 1901 års lag och senare olycksfallslivräntor

på grund av respektive lagars skiljaktiga metoder för utmätande av livränta,

icke vore oväsentlig. Icke minst med hänsyn till den långa tid de

enligt 1901 års lag utgående livräntorna i flertalet fall torde ha inneburit

en väsentlig underkompensation jämfört med vad som skulle ha utgått, om

den skadades årliga arbetsförtjänst fått utgöra ersättningsunderlag, kunde

därför ett höjande av ersättningsnivån måhända framstå såsom befogat.

En reservant (försäkringsrådet Gei jer) har — under hänvisning till vad

han anfört i en tidigare reservation, återgiven å s. 32—33 i prop. 97/1950 —

förordat, att den nu förevarande framställningen icke måtte föranleda

någon åtgärd men att i stället frågan om en på behovsprövning beroende

rimlig hjälp till alla invalider, särskilt till dem som f. n. icke åtnjuta någon

extra ersättning för sitt lyte, måtte, i den mån det statsfinansiella läget

det medgåve, bringas till lösning.

Förslaget att från ersättningsförbättring undantaga

vissa livräntor enligt 1901 års lag — nämligen sådana,

som utgå till skadade med lägre invaliditetsgrad än 30 procent eller till

personer över 67 år eller som grunda sig på frivillig försäkring enligt 24 §

i lagen — tillstyrkes eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser utom

landsorganisationen och metallindustriarbetareförbundet, vilka såtillvida

intaga en från de övriga i ärendet hörda avvikande ståndpunkt att de

anse, att skäl saknas för att undantaga livräntor på grund av lägre invaliditetsgrad

än 30 procent.

Landsorganisationen anför rörande denna fråga.

Det må vara riktigt alt man i de lägre invaliditetsgraderna som regel

bör kunna räkna med en bättre tillvänjning till skadan än vid större nedsättning

av arbetsförmågan. Mot begränsningen kan å andra sidan åberopas

hänsyn till den väsentliga underkompensation som dock även här ifrågavarande

ersättningstagare under decennier fått vidkännas till följd av det

tidigare försäkringsskyddets bristfällighet. Vid en begränsning till grader

över 30 procent skulle endast en relativt obetydlig del av hela ersättningsklientelet

komma i åtnjutande av den föreslagna förbättringen; av metallindustriarbetareförbundets

utredning framgår t. ex. att ej ens en sjundedel

av de till detta förbund hörande livräntetagarna (23 av 178) komma upp

till 30 procents invaliditet. Det må också erinras om att här ifrågavarande

ersättningstagare i lägre invaiiditetsgrader — i motsats till de i statens

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 81,

tjänst skadade, för vilka ersättningsförbättring tidigare hade genomförts —

undantogos från livräntetilläggen 1938 liksom också från ersättningstillläggen

1950.

Mot förslaget, att ersättningsförbättring bör beredas även personer,

som i särskild ordning tillerkänts livränta eller

årligt understöd av statsmedel enligt grunderna i

1901 års lag, har någon erinran icke framställts.

Vad härefter angår frågan, efter vilka grunder ersättningsförbättringen

bör utgå, har riksförsäkringsanstaltens alternativ I icke förordats i

något yttrande.

Alternativ II tillstyrkes utan närmare motivering av pensionsstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, telegrafstyrelsen och

Svenska arbetsgivareföreningen.

Alternativ III förordas av statskontoret, försäkringsrådet, landsorganisationen

och metallindnstriarbetareförbundet.

Statskontoret hänvisar till sitt utlåtande över det förslag till tillägg av

statsmedel åt vissa ersättningstagare, som år 1949 framlades av socialvårdskommittén

och som ligger till grund för 1950 års förordning om ersättningstillägg,

samt anför.

I utlåtandet framhöll statskontoret bl. a., att de föreslagna tilläggen skulle

medföra en betydande höjning av de äldre invalidlivräntorna. Dessa skulle

emellertid alltjämt komma att avsevärt understiga motsvarande ersättningar

efter 1948 års ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, varjämte

ojämnheter i stor utsträckning fortfarande skulle bestå mellan ersättningar,

hänförliga till olika tidpunkter. Enligt statskontorets mening borde de

föreslagna tilläggen ha avvägts så, att ersättningstagarna i princip finge

uppbära samma belopp, oavsett vid vilken tidpunkt skadefallet inträff al.

Därest det statsfinansiella läget skulle lägga hinder i vägen för en dylik

uppräkning, syntes en höjning till den nivå, efter vilken ersättningar bestämdes

närmast före 1949, böra övervägas.

I anslutning till detta ställningstagande till frågan om förhöjning av

ifrågavarande äldre livräntor vill statskontoret icke motsätta sig en reglering

i enlighet med riksförsäkringsanstaltens alternativ III. En dylik uppräkning

av ersättningarna i äldre fall bragte enligt ämbetsverkets mening

dessa i en skäligare relation till de livräntebelopp, som i jämförliga fall

utginge enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag genom tillämpningen av

1950 års förordning om ersättningstillägg. De merutgifter, som skulle uppkomma

för statsverket vid ett bifall till det av statskontoret förordade

alternativet syntes icke bliva så betydande, att ämbetsverket ur kostnadssynpunkt

funnit sig böra tveka om lämpligheten av att nu genomföra en

dylik mera rättvisande avvägning av utgående livränteförmåner enligt

äldre och nyare bestämmelser.

Försäkringsrådet anför som skäl för sin ståndpunkt att förorda alternativ

III.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Ktingl. Maj:ts proposition nr 81.

Det torde kunna antagas, alt de ersättningar, som skulle komma att

höjas, enligt vad här ifrågasattes, till övervägande del äro grundade på

olycksfall, som inträffat under de senare åren av perioden" 1903—1917,

något som inom ett fåtal år i ännu högre grad kommer att vara förhållandet.

Med hänsyn härtill synes det ur förevarande synpunkt knappast berättigat

att till grund för de ersättningsförbättringar, som nu äro i fråga,

välja en lönenivå, som icke oväsentligt understiger den vid periodens slut

rådande. Även en årlig arbetsförtjänst av 1 350 kronor, som upptagits i

det av riksförsäkringsanstalten förordade alternativ II, torde vara för låg,

för så vitt det betraktas som riktigast att lönenivån omkring slutet av

tidsperioden lägges^ till grund. Om den i riksförsäkringsanstaltens alternativ

III nyttjade årliga arbetsförtjänsten 1 617 kronor gäller däremot ej

blott, som förut nämnts, att den motsvarar visst statistiskt genomsnitt från

1018—1919 utan även att den mycket nära överensstämmer med medeltalet

mellan 1916 och 1917 års löner för manlig arbetare inom industri

och hantverk m. in. enligt 1929 års lönestatistiska årsbok, nämligen medeltalet

mellan 1 479 och 1 773 kronor eller 1 626 kronor.

De genom årsboken tillgängliga uppgifterna om samtliga arbetares inom

industri m. fl. yrken löneinkomster 1916—1919 (s. 48) rubba icke det

intrycket, att riksförsäkringsanstaltens alternativ III i högre grad än

alternativen I och II motsvarar en höjning av den storleksordning, som

här kan ifrågakomma.

Administrationssynpunkter synas icke rimligen kunna åberopas till förmån

för det ena eller andra alternativet. Det rör sig ju här om ett snabbt

minskande, relativt fåtaligt ersättningsklientel. Härtill kommer, att med

en och samma årliga arbetsförtjänst och ett fåtal förekommande invaliditetsgrader

från 30 procent och däröver endast ett ringa antal ersättningsbelopp

skola uträknas.

Den av riksförsäkringsanstalten som skäl för alternativ II framförda

synpunkten att de årliga arbetsförtjänsterna för dem, som skadats under

giltighetstiden för 1901 års lag, d. v. s. under åren 1903—1917, sannolikt

ofta understigit de arbetsförtjänster, som fastställts i skadefall åren 1918

1919, tilimätes om landsorganisationen icke någon avgörande betydelse

såsom motiv mot ett genomförande av alternativ III. Det förhölle sig med

all sannolikhet så att det stora flertalet av de livräntor, som skulle komma

att omfattas av ersättningsförbättringen, hänförde sig till olycksfall under

de senare åren av lagens giltighetstid, där således förtjänstnivån kunde

antagas ha legat helt nära medeltalet av den beräknade arbetsförtjänsten

1 skadefall under åren 1918—1919. Landsorganisationen kunde inte heller

biträda anstaltens mening att återhållsamhet i nu ifrågavarande avseende

skulle vara motiverad av den omständigheten att den ifrågasatta uppregleringen

konmie att vidtagas kort tid efter genomförandet av systemet

med ersättningstillägg. Sättet för dessa tilläggs beräkning i fråga om de

äldre livräntorna hade, såsom anstalten framhållit, ytterligare framhävt

den disproportion som bestode mellan dessa livräntor och livräntorna enligt

gällande lag. Det administrativa merbesvär, som anstalten antydde skulle

vara förbundet med alternativ III, kunde lika litet åberopas som skäl mot

2 - Bihang til! riksdagens protokoll 11)52. 1 sand. Nr 81.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

den i och för sig rimligare och rättvisare regleringen i enlighet med detta

alternativ. Den årliga merkostnad, som alternativ III medförde i jämförelse

med alternativ II, vore också av så ringa storleksordning att statsfinansiella

hänsyn inte kunde tillmätas betydelse, särskilt som det här vore fråga om

en grupp av ersättningstagare, vilken undan för undan decimerades.

General poststyrelsen har icke tagit ståndpunkt till vilket alternativ som

vore att föredraga.

Vad riksförsäkringsanstalten anfört i fråga om garanti från statens

sida för sådana livräntor enligt 1901 års lag,

som icke äro säkerställda genom försäkring, har godtagits

i remissyttrandena. Med hänsyn till vad anstalten uttalat om möjligheten

att från fall till fall pröva hithörande frågor, har landsorganisationen

ansett sig icke böra upptaga metallindustriarbetareförbundets ursprungliga

förslag om en generell statlig garanti för dylika livräntor. För egen del

uttrycker metallindustriarbetareförbundet endast den förhoppningen, att

behandlingen av de enskilda fallen skall ske med största välvilja.

Vad slutligen angår den ifrågasatta höjningen av gränsen för

utbyte av invalidlivränta mot kapital har frågan härom

endast berörts av statskontoret, försäkringsrådet, landsorganisationen och

metallindustriarbetareförbundet, vilka icke haft något att erinra mot riksförsäkringsanstaltens

förslag i denna del.

Departementschefen.

Den gren av socialförsäkringen, som avser att bereda skydd mot de

ekonomiska följderna av olycksfall i arbete, reglerades i vårt land första

gången genom 1901 års lag angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1903 och gällde till

den 1 januari 1918, då den ersattes av 1916 års ännu gällande lag om

försäkring för olycksfall i arbete. Den nya lagen innebar avsevärda förbättringar

i förhållande till vad som gällt tidigare, men den gavs icke tillbakaverkande

kraft; och fortfarande finnas åtskilliga personer, som på

grund av olycksfall under åren 1903—1917 uppbära livränta enligt 1901 års

lag eller i särskild ordning tillerkänts livränta av statsmedel enligt lagens

grunder. En sammanställning avseende de livräntor, som i november 1951

utgingo till ifrågavarande kategori skadade, invalidlivräntorna,

visar följande.

Invaliditetsgrad

Antal skadade

födda år 1884

eller tidigare

födda år 1885

eller senare

10— 29 %.....

1 394

1 665

30— 50 %.....

410

482

51— 75 %.....

98

125

76—100 %.....

44

26

1 946

2 298

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

I fråga om änkelivräntorna var vid nyssnämnda tidpunkt förhållandet

det, att änkelivränta utgick till 285 kvinnor, födda 1884 eller

tidigare, och till 68 kvinnor, födda 1885 eller senare.

De livräntor, som utgå enligt 1901 års lag, äro efter nutida förhållanden

synnerligen blygsamma. Den som skadats så svårt, att han blivit helt oförmögen

till arbete, får sålunda jämlikt lagen icke högre livränta än 300

kronor om året och detta oavsett hur stor hans arbetsinkomst varit före

olycksfallet. Om skadan är mindre, jämkas livräntan i förhållande till

invaliditetsgraden; vid lägre invaliditetsgrad än 10 procent utgår ingen som

helst livränta. Har olycksfallet medfört döden, erhåller efterlevande änka

en livränta å 120 kronor om året, d. v. s. 40 procent av livräntan vid helinvaliditet.

Å vissa livräntor enligt 1901 års lag utgå emellertid numera tillägg av

statsmedel enligt tre särskilda författningar, nämligen kungörelsen den

10 juni 1921 (nr 410) samt förordningarna den 3 juni 1938 (nr 216) och

den 2 juni 1950 (nr 295).

1921 års kungörelse avser sådana livräntor, som utgå på grund av olycksfall

i statens tjänst eller som tillerkänts vederbörande av statsmedel enligt

grunderna i lagen. 1938 års förordning åter gäller livräntor, som utgå på

grund av olycksfall i icke statligt arbete. Enligt båda författningarna utgör

tillägget 125 procent av livräntans belopp. Att märka är dock, att tillägg

enligt 1938 års förordning icke utgives å invalidlivräntor, som uppgå till

mindre än 90 kronor om året, d. v. s. till skadade med mindre än 30 procents

invaliditet.

Tillägg enligt 1950 års förordning — s. k. ersättningstillägg — utgå icke

blott å livräntor enligt 1901 års lag utan jämväl å ersättningar enligt ett

flertal andra därmed besläktade författningar. Såvitt angår livräntor enligt

1901 års lag utgör tillägget 100 procent för skadade, vilkas arbetsförmåga

till följd av olycksfallet blivit nedsatt med över 75 procent, 70 procent för

skadade, vilkas arbetsförmåga blivit nedsatt med över 50 men högst 75 procent,

och 50 procent för skadade, vilkas arbetsförmåga blivit nedsatt med

minst 30 men högst 50 procent, ävensom för änkor. Efter fyllda 67 år

minskas dock tilläggen till 20 procent för alla de nu berörda kategorierna.

Det är att märka, att ifrågavarande tillägg beräknas icke blott på livräntans

belopp utan även på tillägg därå enligt 1921 års kungörelse eller 1938 års

förordning.

Följande sammanställning visar, hur stor den årliga livräntan enligt 1901

års lag, inklusive samtliga tillägg, f. n. är för vissa grupper ersättningsberättigade

under 67 år.

Skadade med 30 % invaliditet

» » 50 % »

303: 75

506: 25

765:

1 350:—

405: —

» 66=/.! % »

» 100 % »

Änkor

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Såsom förut nämnts trädde den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen

av år 1916 i kraft den 1 januari 1918. En av de grundläggande principerna

i denna lag är, att storleken av de försäkrades förmåner är beroende av

den skadades arbetsförtjänst under året närmast före olycksfallet. De regler,

enligt vilka arbetsförtjänsten beräknas, ha under lagens giltighetstid

vid flera tillfällen ändrats, varje gång i förmånlig riktning för de försäkrade,

och även i andra avseenden har lagen förbättrats. Förbättringarna

ha emellertid icke i något fall givits retroaktiv verkan, och varje försäkrad

får därför uppbära ersättning enligt den lydelse lagen hade, när

olycksfallet inträffade. Detta i förening med den höjning av lönenivån, som

efter hand ägt rum, har medfört att ersättningarna äro lägre ju längre

tillbaka i tiden olycksfallet ligger.

Livräntorna enligt 1901 års lag ha i detta ärende jämförts med de livräntor,

som utgå enligt 1916 års lag på grund av olycksfall, som inträffat

under åren 1918—1919, d. v. s. de två år, under vilka olycksfallsförsäkringslagen

gällde i sin ursprungliga lydelse. Jag anser mig därför böra något

redogöra för de regler, som då gällde för bestämmande av livräntor till

skadade och efterlevande änkor. Såsom nyss nämnts äro försäkringsförmånernas

storlek enligt 1916 års lag beroende av den skadades arbetsförtjänst

under året närmast före olycksfallet. Enligt den lydelse, lagen

hade under nyssnämnda båda år, fick hänsyn emellertid icke tagas till

den del av den årliga arbetsförtjänsten, som översteg 1 800 kronor. Invalidlivräntan

utgjorde vid fullständig invaliditet 2/3 av den sålunda maximerade

arbetsförtjänsten, d. v. s. högst 1 200 kronor för år, och vid partiell

invaliditet det lägre belopp, som svarade mot nedsättningen av arbetsförmågan.

Vid lägre invaliditetsgrad än 10 procent utgick dock icke någon

livränta. Änkelivräntan var V* av den årliga arbetsförtjänsten, d. v. s. högst

450 kronor om året, vilket motsvarar 37,5 procent av livräntan till en helinvalid.

I genomsnitt uppgick den beräknade årliga arbetsförtjänsten för

dem, som skadades under dessa båda år, icke till det belopp å 1 800

kronor, som högst fick beaktas vid livräntans bestämmande; den beräknade

medelinkomsten för manliga invalider, som drabbades av olycksfall

hos annan arbetsgivare än staten, var endast 1 617 kronor. Med utgångspunkt

från denna genomsnittssiffra kommer man fram till en årlig livränta

å 1 078 kronor för helinvalider och 404 kronor 25 öre för änkor.

Å de livräntor, som utgå enligt 1916 års lag på grund av olycksfall

under åren 1918—1919, utgivas ersättningstillägg jämlikt 1950 års förordning

med samma procenttal, som gälla i fråga om tillägg å livräntor

enligt 1901 års lag. Inklusive dylikt tillägg uppgår således medellivräntan

på grund av olycksfall under åren 1918 och 1919 — beräknad efter en årlig

arbetsförtjänst å 1 617 kronor — till följande belopp för livräntetagare

under 67 år.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Skadade med 30 % invaliditet ............ 485: It)

» » 50 % » 808: 50

» » 66=/3 % » ............ 1 221: 74

» » 100 % » ............ 2 156: —

Änkor ................................... 606: 38

Svenska metallindustriarbetareförbundet har nu hemställt om förhöjda

tillägg av statsmedel å de livräntor, som utgå enligt 1901 års lag. Som skäl

härför har förbundet anfört, att dessa livräntor, inklusive nuvarande tilllägg,

äro avsevärt lägre än de livräntor jämte tillägg, som på grund av

olycksfall under åren 1918—1919 i genomsnitt utgå enligt 1916 års lag.

Riksförsäkringsanstalten, som hörts i ärendet, har funnit förbundets framställning

böra beaktas och framlagt tre alternativa förslag till frågans lösning.

Ärendet har därefter remissbehandlats, varvid alla myndigheter och

organisationer som hörts ansett en höjning av tilläggen å dessa livräntor

vara motiverad. Försäkringsrådet har dock framfört vissa betänkligheter

häremot av den anledningen, att efter tillkomsten av 1950 års förordning

om ersättningstillägg icke inträffat några omständigheter som kunde ge

anledning till att nu bedöma frågan om tillägg å dessa livräntor annorlunda

än år 1950.

Med anledning av denna invändning vill jag framhålla, att syftet med

ersättningstilläggen är att i viss mån utjämna de skillnader i ersättningsnivån,

som uppkommit till följd av den förut omnämnda principen, att

varje ersättningstagare får uppbära ersättning enligt den lagstiftning som

gällde vid tiden för olycksfallet. Tilläggen ha därför avvägts så, att de

procentuellt sett äro större ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger.

Gränsdragningen mellan olika tidsperioder har härvid skett på sådant sätt,

att alla, som fått sina förmåner bestämda enligt samma regler, hänförts

till samma ersättningsgrupp. Härifrån har undantag dock gjorts såtillvida,

att personer, som uppbära ersättning på grund av olycksfall före år 1920,

erhålla tillägg enligt samma procenttal oavsett om ersättningen utgår enligt

1901 års lag eller enligt 1916 års lag. Såsom framgår av det i det

föregående anförda siffermaterialet har denna sainmanföring av alla före

år 1920 inträffade olycksfall lett till att den disproportion, som redan förut

fanns mellan å ena sidan livräntorna enligt 1901 års lag jämte tillägg därå

enligt 1921 års kungörelse eller 1938 års förordning samt å andra sidan

livräntorna enligt 1916 års lag på grund av olycksfall under åren 1918 och

1919, i stället för att minskas ytterligare ökats. Eftersom detta förhållande

numera belysts på ett helt annat sätt än som skedde vid tillkomsten av

1950 års förordning och det ur saklig synpunkt är motiverat att utjämna

skillnaden mellan ifrågavarande båda ersättningskategorier, bör enligt min

mening en dylik utjämning nu genomföras.

Gemensamt för alla de tre alternativa förslag till förbättring av ifråga
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr SI.

varande livräntor, som framlagts av riksförsäkringsanstalten, är att vissa

kategorier av livräntetagare — nämligen dels alla, som uppnått 67 års

ålder, och dels skadade under 67 år med lägre invaliditetsgrad än 30 procent

— föreslås undantagna från förbättringen. Någon invändning mot att den

förra gruppen uteslutes har icke framställts i ärendet. Däremot ha landsorganisationen

och Svenska metallindustriarbetareförbundet ansett skäl

saknas att undantaga den senare gruppen.

Med hänsyn till att allmän ålderspension jämte indextillägg därå utan

behovsprövning utgår till alla medborgare över 67 år, biträder jag förslaget

att från den ifrågasatta förbättringen skola uteslutas livräntetagare, som

uppnått denna ålder. I fråga om yngre livräntetagare med låga invaliditetsgrader

måste det antagas, att dessa livräntetagare under den långa tid, som

förflutit sedan skadan inträffade, åtminstone i regel hunnit anpassa sig så

att skadan numera spelar föga roll för deras försörjningsmöjligheter. Denna

synpunkt torde ha tillmätts avgörande betydelse då frågan om ersättningstillägg

prövades vid 1950 års riksdag; dylika tillägg utgå nämligen endast,

om arbetsförmågan blivit nedsatt med minst 30 procent. Vid övervägande

av denna fråga har jag kommit till den uppfattningen, att riksförsäkringsanstaltens

förslag icke heller i detta hänseende bör frångås.

I överensstämmelse med vad som gäller i fråga om rätt till ersättningstillägg

har riksförsäkringsanstalten vidare föreslagit, att den nu ifrågasatta

förbättringen icke skall avse livränta, som grundas på frivillig försäkring

som arbetare tecknat enligt 24 § i 1901 års lag, men däremot livränta

eller årligt understöd av statsmedel, som enligt särskilt beslut utgives

enligt grunderna i lagen. Häremot har någon invändning icke framställts

och för egen del ansluter jag mig till förslaget i denna del.

Vad angår förhöjningens storlek innebär riksförsäkringsanstaltens alternativ

I, att de tillägg, som nu utgå enligt 1921 års kungörelse och 1938 års

förordning höjas från 125 till 175 procent av livräntans belopp. Alternativ

II innebär en höjning av ifrågavarande tillägg till 200 procent. I båda

fallen förutsättes, att ersättningstillägg enligt 1950 års förordning skola

utgå å de sålunda förhöjda tilläggen. Vid tillämpning av alternativ I kommer

man med en viss mindre avvikelse i fråga om änkelivräntorna fram

till samma totala ersättning, som skulle ha utgått enligt 1916 års lag och

1950 års förordning, därest olycksfallet inträffat under åren 1918—1919

och den skadades årliga arbetsförtjänst beräknats till 1 237 kronor 50 öre.

Alternativ II åter representerar vad som under motsvarande förutsättningar

skulle ha utgått vid en årlig arbetsförtjänst av 1 350 kronor. Vad slutligen

alternativ III beträffar, innebär detta alternativ en sådan förhöjning av nu

utgående tillägg till livräntorna enligt 1901 års lag, att den totala ersättningen

kommer att motsvara vad som enligt 1916 års lag och 1950 års

förordning om ersättningstillägg skulle ha utgått, om olycksfallet inträffat

under åren 1918—1919 och den skadades årliga arbetsförtjänst överens
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kanyl. Maj.ls proposition nr 81.

stämt med den förut angivna genomsnittliga arbetsförtjänsten under dessa

båda år eller 1 617 kronor. Även i detta fall föreslås dock en viss avvikelse

i fråga om änkelivräntorna. Avvikelsen innebär, att änka sammanlagt

får uppbära 40 procent i stället för 37,5 procent av vad en helinvalid erhåller,

d. v. s. att relationen i 1901 års lag mellan änkelivränta och livränta

till helinvalid bibehålies i fråga om den totala ersättningen.

Riksförsäkringsanstalten har för sin del förordat alternativ II. I remissyttrandena

ha meningarna varit delade, huruvida detta alternativ eller

alternativ III bör väljas; alternativ I har icke förordats i något yttrande.

För egen del anser jag, att övervägande skäl tala för alternativ III, och

jag tillstyrker därför, att detta genomföres. Anledning saknas emellertid

enligt min mening att sätta änkor, som uppbära livräntor enligt 1901 års

lag, i bättre ställning än änkor, som erhålla livräntor enligt 1916 års lag

på grund av olycksfall under åren 1918—1919, och den av riksförsäkringsanstalten

förordade avvikelsen till förmån för de förra synes därför icke

böra genomföras. De totala ersättningarna på grund av olycksfall under

åren 1903—1917 böra med andra ord genomgående motsvara vad som i

medeltal utgår på grund av olycksfall under åren 1918—1919.

Den av mig förordade förbättringen av livräntorna enligt 1901 års lag

synes ur författningsinässig synpunkt böra ske genom ändringar i 1938 års

förordning och 1921 års kungörelse. Ett förslag till ändring i nämnda förordning

har upprättats inom socialdepartementet. I detta förslag har den

i första stycket av 1 § förekommande bestämningen av livräntetilläggets

storlek till 125 procent av livräntan borttagits och i stället efter berörda

stycke införts två nya stycken med närmare regler om den nu förordade

förhöjningen. Enligt vad i det föregående anförts bör här stadgas, att för

tid intill utgången av den månad, under vilken livräntetagaren fyllt 67 år,

livräntetillägg skall utgå med så stort belopp, att detsamma jämte livräntan

motsvarar vad som skulle ha utgått i livränta, därest lagen den 17

juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete i dess ursprungliga lydelse

ägt tillämpning samt den skadades årliga arbetsförtjänst utgjort 1 617 kronor,

samt att för tid efter utgången av den månad, under vilken livräntetagaren

fyllt 67 år, livräntetillägget skall utgå med 125 procent av livräntans

belopp. Motsvarande jämkningar böra vidtagas i 1921 års kungörelse. Denna

författning har utfärdats i administrativ ordning och jämkningarna däri

torde få utfärdas på samma sätt. Emellertid har inom socialdepartementet

upprättats ett utkast till kungörelse om ändring i 1921 års kungörelse,

vilket torde få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Angående detta utkast må endast nämnas att det utformats med beaktande

av att barnlivräntor enligt 1901 års lag icke längre förekomma och att dyrtidstillägg

å övriga livräntor enligt lagen ej numera torde utgå.

Ändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1952.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

I sin förut omnämnda framställning har Svenska metallindustriarbetareförbundet

tagit upp två särskilda frågor, som angå livräntorna enligt 1901

års lag. Den första av dem sammanhänger med att i lagen någon försäkringsplikt

icke föreskrivits. Ersättningsskyldigheten åvilade i stället arbetsgivaren

direkt. Lagen öppnade dock möjlighet för de arbetsgivare, som så

önskade, att fritaga sig från denna skyldighet genom att försäkra sina

arbetare i riksförsäkringsanstalten eller genom att därstädes inköpa livräntor

åt personer, vilka blivit berättigade till sådan ersättning. Dessa

möjligheter begagnades i stor utsträckning, men åtskilliga livräntor utbetalas

alltjämt direkt av arbetsgivare. Förbundets framställning går ut

på att staten skall ikläda sig garanti för ifrågavarande livräntor.

I sitt utlåtande över förbundets framställning har riksförsäkringsanstalten

ansett sig icke kunna förorda en generell garanti från statens sida i

detta hänseende. Däremot har anstalten tillstyrkt, att staten i vissa fall,

där särskilda omständigheter föreligga, övertager betalningsskyldigheten

för fastställd livränta, som icke är säkerställd genom försäkring och som

vederbörande arbetsgivare ej kan utgiva. För egen del ansluter jag mig till

detta förslag, vilket allmänt godtagits under remissbehandlingen. Hithörande

frågor böra alltså prövas från fall till fall. Prövningen torde få ankomma

på Kungl. Maj :t.

Den andra frågan, som beröres i metallindustriarbetareförbundets framställning,

gäller ett i 21 § i 1901 års lag upptaget stadgande, enligt vilket

avtal om utbyte av fastställd livränta åt skadad arbetare mot ett visst

engångskapital icke är gällande i annat fall än då livräntans belopp understiger

45 kronor om året. Förbundet har hemställt, att en höjning av denna

gräns måtte övervägas. Vid remissbehandlingen har man i de yttranden,

där frågan uppmärksammats, icke ställt sig avvisande härtill. Frågan synes

emellertid icke vara av någon större betydelse för dem, som beröras därav,

och jag anser tillräckliga skäl ej föreligga att ändra lagstiftningen i detta

hänseende.

Innan jag övergår till att behandla anslagsfrågan vill jag erinra om vad

som tidigare anförts därom, att i lagstiftningen på detta område tid efter

annan vidtagits ändringar till förmån för de försäkrade. Förändringarna ha

dock ej givits retroaktiv verkan, vilket medfört att ersättningsnivån är

lägre för tidigare olycksfall än för senare. Det huvudsakliga syftet med

de år 1950 införda ersättningstilläggen var att åstadkomma en utjämning

härvidlag. Även de förbättringar, som jag nu förordat för livräntetagare

enligt 1901 års lag, ha samma utjämnande syfte. Emellertid har på senare

tid penningvärdet undergått betydande förändringar; och enligt min mening

utgör penningvärdets fall motiv till att pröva huruvida ej olika kategorier,

som uppbära ersättning i anledning av yrkesskada, i en eller annan form

bör beredas kompensation för stegrade levnadskostnader. Det är min avsikt

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 81. 25

att inom kort föranstalta om utredning av denna fråga. Jag räknar dock

icke med att ett förslag i ämnet kan föreläggas årets riksdag.

Såsom anmärkts inledningsvis har anslaget till Vissa tillägg å ersättningar

i anledning av olycksfall i arbete m. m. för budgetåret 1952/53 i

årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 77) upptagits med

ett endast preliminärt beräknat belopp av 3 300 000 kronor. Utgifterna

under motsvarande anslag för budgetåret 1950/51 utgjorde ca 3 414 000

kronor. För innevarande budgetår är anslaget upptaget till 3 150 000 kronor.

Riksförsäkringsanstalten har (skrivelser den 22/8 och 16/10 1951) anfört,

att medelsbehovet under anslaget — vid oförändrade grunder för tilläggen

— komme att successivt minska på grund av avgång bland ersättningstagarna

och sänkning av utgående livräntor med anledning av minskning

av den tidigare invaliditeten. Under hänvisning till belastningen å anslaget

under budgetåret 1950/51 har anstalten emellertid föreslagit, att anslaget,

om oförändrade grunder skola gälla, för nästa budgetår anvisas med samma

belopp som för innevarande budgetår. Såsom förut nämnts har anstalten

beräknat kostnaderna för en förbättring i huvudsakligen den omfattning

som av mig i det föregående förordats av livräntor enligt 1901 års lag till

191 000 kronor. Ifrågavarande kostnader böra bestridas från samma anslag

som de nuvarande tilläggen eller i regel anslaget till Vissa tillägg å

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. Jag förordar, att

detta anslag för nästa budgetår upptages till 3 400 000 kronor.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom socialdepartementet upprättat förslag till förordning

angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om

livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli

1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;

dels medgiva, att livräntor, som förhöjts enligt kungörelsen den 10 juni

1921 (nr 210) angående höjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare

med flera av statsmedel utgående livräntor in. in., må fr. o. m. den

1 juli 1952 ytterligare höjas på sätt departementschefen föreslagit i det

föregående;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att efter prövning av omständigheterna i

varje särskilt fall ikläda staten betalningsskyldighet för sådana enligt

nyssnämnda lag den 5 juli 1901 fastställda livräntor, som icke äro säkerställda

genom försäkring;

3 — liilmng till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 81.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

dels ock till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete

m. m. för budgetåret 1952/53 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 3 400 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

27

Bilaga.

\

Utkast

till

kungörelse om ändring i kungörelsen den 10 juni 1921 (410) angående höjning

av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel

utgående livräntor m. m.

Härigenom förordnas, att §§ 1—3 kungörelsen den 10 juni 1921 angående

höjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera av

statsmedel utgående livräntor m. m. skola erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

§

Arbetare, som på grund av genom

olycksfall i statens tjänst åsamkad

skada jämlikt lagen den 5 juli 1901

angående ersättning för skada till

följd av olycksfall i arbete är berättigad

till livränta av statsmedel, må

utöver till honom på grund härav utgående

livränta från och med år

1931 uppbära tilläggsersättning med

ett årligt belopp motsvarande 125

procent av samma ränta.

(Föreslagen lydelse:)

1.

Den som på grund av olycksfall i

statens tjänst jämlikt lagen den 5

juli 1901 angående ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete

är berättigad till livränta av statsmedel

äger erhålla tillägg därå i enlighet

med vad nedan sägs.

§

Änkor och barn efter arbetare, som

genom olycksfall i statens tjänst ljutit

döden, må likaledes utöver livränta

av statsmedel, vartill de åro

berättigade enligt förenämnda lag av

den 5 juli 1901, från och med år

1921 uppbära tilläggsersättning med

ett ärligt belopp motsvarande 125

procent av samma ränta.

2.

Uppgår livräntan till minst 90 kronor

för år, skall tillägget därå intill

utgången av den månad, under vilken

livräntetagaren fyllt 67 år, utgå

med så stort belopp, att detsamma

jämte livräntan motsvarar vad som

skulle hava utgått i livränta, därest

lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete i dess ursprungliga

lydelse ägt tillämpning

samt den skadades årliga arbetsförtjänst

utgjort 1 617 kronor.

1 andra fall än som avses i första

stycket skall livräntctillägget utgå

med 125 procent av livräntans belopp.

Senaste lydelse § 1 se SFS 1930: 172.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

§ 3.

Personer, vilka, utan att vara berättigade

till livränta enligt nämnda

lag, såsom ersättning i anledning av

olycksfall eller ådragen kroppsskada

tillerkänts eller kunna komma att

tillerkännas livränta eller årligt understöd

av statsmedel enligt de i samma

lag angivna grunder, må härutöver

uppbära tilläggsersättning med

belopp och under villkor i övrigt,

som i §§ 1 och 2 angivas, dock att

dglik förhöjning icke må äga rum

beträffande livränta eller understöd,

varå dyrtidstillägg åtnjutes.

Den som, utan att vara berättigad

till livränta enligt förenämnda lag

den 5 juli 1901, såsom ersättning i

anledning av olycksfall eller ådragen

kroppsskada tillerkänts eller kan

komma att tillerkännas livränta eller

årligt understöd av statsmedel enligt

de i samma lag angivna grunder, må

härutöver uppbära tilläggsersättning

med belopp och under villkor i övrigt,

som i § 2 angivas.

Denna kungörelse träder i kraft

den 1 juli 1952.

Iduns tr., Esselte, Sthlm 52

216165

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1952:129 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom. förordningen den 22 juni 193 s. 15 i texten
  2. 2LU 1952:25 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 s. 6 i texten