Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet m. m

1953-02-13 · 316 sidor, varav 312 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 312 av 316 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:103, Med förslag till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

1

Nr 103.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet m. m.; given Stockholms slott den

13 mars 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;

samt

2) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 103.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1 syfte att förebygga skadlig verkan av konkurrensbegränsning har enligt

lagen den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet

dels anordnats offentlig registrering av kartellavtal och andra

liknande konkurrensbegränsande överenskommelser, dels skapats möjlighet

till utförande av särskilda undersökningar angående förekomsten av konkurrensbegränsning

och därav föranledd inverkan på pris-, produktions-,

omsättnings- eller transportförhållanden här i riket. Registrerings- och undersökningsverksamheten

har anförtrotts kommerskollegium, där för ändamålet

inrättats en särskild byrå, monopolutredningsbyrån; övervakningen

av bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet har dock undantagits

från byråns behörighet och i stället uppdragits åt bank- och fondinspektionen

respektive försäkringsinspektionen.

Den i propositionen föreslagna lagen om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet avser att förstärka det skydd

mot skadlig verkan av konkurrensbegränsning, som 1946 års lag erbjuder.

Det föreslås i enlighet därmed att ett näringsfrihetsråd upprättas med uppgift

att i fråga om konkurrensbegränsning, som bringas under dess bedömning,

genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av densamma. Med

skadlig verkan av konkurrensbegränsning skall därvid förstås, att konkurrensbegränsningen

på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,

hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar

eller hindrar annans näringsutövning (1 §). Härjämte föreslås förbud mot

fasta bruttopriser samt vissa slag av anbudskarteller (2 och 3 §§). Förbuden

skall ej vara ovillkorliga. Undantag från förbuden föreslås sålunda

kunna beviljas av näringsfrihetsrådet om konkurrensbegränsningen kan antagas

främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del kommer konsumenterna

till godo, eller i övrigt bidrager till en ändamålsenlig ordning, eller

om eljest särskilda skäl föreligger (4 §). överträdelse av förbuden medför

straffansvar.

Förhandling för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning

får enligt förslaget äga rum 1) då mellan företagare slutits kartellavtal

eller annan liknande överenskommelse eller eljest i samförstånd tillämpas

gemensamt förfarande samt 2) då inom viss näringsgren en företagare

eller en grupp företagare, vilken sammanhålles av gemensamma ägarintressen

i företagen, svarar för en väsentlig del av företagsamheten i landet

eller del av landet (5 §). I förslaget har urskilts vissa fall då det ansetts särskilt

angeläget att hindra skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Sådana

fall är, att företagare samverkar eller tillämpar gemensamt förfarande

rörande prissättning eller uppdelning av marknad, där samarbetet är ägnat

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

3

att väsentligt påverka prisbildningen, samt att en kartell eller en ensamföretagare

(respektive en däremot svarande grupp av företagare) i sin verksamhet

missgynnar viss eller vissa företagare (6 §).

Näringsfrihetsrådet skall enligt förslaget bestå av ordförande och åtta

ledamöter (7 §). Ordföranden och två ledamöter skall förordnas av Kung].

Maj :t för viss tid bland personer, som icke kan anses företräda vare sig

företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen (8 §). De övriga

sex ledamöterna föreslås bli förordnade av Kungl. Maj :t. för tre år i sänder.

Tre av dem skall utses bland personer, som kan anses företräda företagarintressen,

och tre bland personer, som kan anses företräda allmänna konsument-

och löntagarintressen (9 §). Vid sidan av näringsfrihetsrådet skall

enligt förslaget inrättas en befattning såsom ombudsman för näringsfrihetsfrågor.

Denne förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid. Han föreslås skola

ha domarerfarenhet (14 §). Erforderliga utredningar och undersökningar

skall enligt förslaget utföras av kommerskollegium (monopolutredningsbyrån)

respektive bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen.

Framställning om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av

konkurrensbegränsning förutsättes enligt förslaget i regel böra göras av

ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor (16 §). Har förhandling påkallats,

skall näringsfrihetsrådet bereda sökanden samt motsidan tillfälle att vid

sammanträde inför rådet framlägga sina synpunkter på frågan huruvida

de för förhandling stadgade betingelserna föreligger (18 §). Ger vad som

förekommit vid sammanträdet vid handen att betingelserna för förhandling

är uppfyllda har näringsfrihetsrådet att besluta om förhandling (19 §).

Förhandlingen skall äga rum vid sammanträde med parterna inför näringsfrihetsrådet

(20 §). Har förhandling avslutats utan att den skadliga verkan

av konkurrensbegränsningen kunnat undanröjas, skall det enligt förslaget

åligga rådet att göra anmälan till Kungl. Maj:t, när Saken finnes vara av

större vikt (21 §). Näringsfrihetsrådets beslut föreslås icke få överklagas

(24 §). Enligt förslaget skall lagen icke äga tillämpning å överenskommelse

mellan arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor

(28 §). Icke heller köp och försäljning av fast egendom eller upplåtelse

av nyttjanderätt till fast egendom föreslås komma att omfattas av den

nya lagen. ''

Enligt förslaget skall den nya lagen träda i kraft den 1 januari 1954 utom

såvitt angår förbuden mot bruttoprissystem och anbudskarteller, vilka

föreslås träda i tillämpning först den 1 juli 1954. Näringsfrihetsrådet beredes

därigenom tillfälle att under första halvåret 1954 pröva ansökningar

om dispens från förbuden.

I den föreslagna nya lagstiftningen har det icke ansetts erforderligt att

upptaga särskilda bestämmelser rörande butikshandeln på nybyggnadsområden

i tätorter. Det förordas i stället att Kungl. Maj:t i särskilt cirkulär

uppdrager åt länsstyrelserna att under viss tid, förslagsvis tre år, följa utvecklingen

såvitt angår butiksbeståndet inom blivande bostadsområden samt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

fördelningen av planerade affärslokaler mellan skilda företagare och olika

företagsformer. I cirkuläret föreslås skola angivas att länsstyrelserna, om

så påkallas, skall inleda förhandlingar med berörda parter för att söka

undanröja missförhållanden, som kan yppas, ävensom allmänt verka för

att konkurrensen om tillgängliga butikslokaler blir så fri som möjligt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

5

F ö r s I a g

till

Lag

om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom

näringslivet.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

I syfte att i vissa fall motverka konkurrensbegränsning inom näringslivet

skall, på sätt nedan stadgas, dels gälla förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning,

dels ankomma på näringsfrihetsrådet att i fråga om konkurrensbegränsning,

som bringas under dess bedömning, genom förhandling

söka undanröja skadlig verkan därav.

Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning förstås, att konkurrensbegränsningen

på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,

hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar

eller hindrar annans näringsutövning.

Om förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning.

2 §■

Utan tillstånd av näringsfrihetsrådet må företagare, där ej annat är särskilt

stadgat, varken av företagare inom senare försäljningsled betinga sig,

att vid försäljning av förnödenhet här i riket visst pris icke må underskridas,

eller till ledning för prissättningen inom senare försäljningsled i riket

eljest angiva visst pris, med mindre därvid kommer till uttryck att priset får

underskridas.

3 §•

Ej må företagare utan tillstånd av näringsfrihetsrådet träffa eller tillämpa

överenskommelse att samråd eller annan samverkan mellan olika företagare

skall äga rum innan någon av dem avgiver anbud å försäljning av förnödenhet

eller utförande av tjänst här i riket.

4 §.

I bistånd, som i 2 och 3 §§ sägs, må meddelas endast om konkurrensbegränsningen

kan antagas främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del

komma konsumenterna till godo, eller i övrigt bidraga till en ur allmän

synpunkt ändamålsenlig ordning, eller om eljest särskilda skäl äro därtill.

Missbrukas tillståndet eller hava efter dess meddelande inträtt väsentligt

ändrade förhållanden, må tillståndet av näringsfrihetsrådet återkallas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av

konkurrensbegränsning.

5 §:■

Förhandling, varom i 1 § stadgas, må äga rum, då konkurrensbegränsning

i undra fall än som avses i 2 och 3 §§ består däri att

1) mellan företagare slutits kartellavtal eller annan liknande överenskommelse

eller eljest i samförstånd tillämpas gemensamt förfarande, som berör

pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden eller

2) inom viss näringsgren en företagare eller en grupp av företagare, vilken

sammanhålles av gemensamma ägarintressen i företagen, svarar för en

väsentlig del av företagsamheten i landet eller del av landet.

Förhandling må ej, med mindre Konungen lämnat tillstånd, gälla verkan

utom riket av konkurrensbegränsning. Tillstånd må meddelas endast i den

mån det påkallas av hänsyn till överenskommelse med främmande makt.

6 §•

Vid förhandling, varom i 1 § stadgas, skall särskilt eftersträvas att

hindra

1) att företagare, på sätt i 5 § 1) sägs, samverka eller tillämpa gemensamt

förfarande rörande prissättning eller uppdelning av marknad, där samarbetet

är ägnat att väsentligt påverka prisbildningen;

2) att samverkan eller gemensamt förfarande, som avses i 5 § 1), föranleder

missgynnande av viss eller vissa företagare; samt

3) att företagare eller grupp av företagare, som avses i 5 § 2), i sin verksamhet

missgynnar viss eller vissa företagare.

Om näringsfrihetsrådet och ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

7 §•

Näringsfrihetsrådet skall bestå av ordförande och åtta ledamöter.

8 §•

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland

personer, som icke kunna anses företräda vare sig företagarintressen eller

konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och en av ledamöterna, vilken

förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga och i domarvärv

erfarna. Den andre ledamoten skall äga särskild insikt i näringslivets

förhållanden.

För vardera ledamoten förordnar Konungen två ersättare, som uppfylla

de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

9 §•

Övriga ledamöter förordnas av Konungen för tre år i sänder. Tre av dem

skola utses bland personer, som kunna anses företräda företagarintressen,

och tre bland personer, som kunna anses företräda allmänna konsument- och

löntagarintressen.

För envar av ledamöterna förordnas enligt samma regler erforderligt antal

ersättare.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

7

10 §.

Avgår ledamot eller ersättare, som avses i 9 §, förordnar Konungen annan

för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

11 §•

Ej må uppdrag såsom ordförande eller ledamot utövas av den som är

omyndig eller i konkurstillstånd.

12 §.

Näringsfrihetsrådet är beslutfört, då ordföranden, de båda ledamöter, som

avses i 8 §, samt en företrädare för företagarintressena och en företrädare

för konsument- och löntagarintressena äro närvarande. I besluts fattande

skola lika antal företrädare för företagarintressena samt konsument- och löntagarintressena

deltaga.

Utan hinder av vad i första stycket sägs äger ordföranden å rådets vägnar

dels handlägga och avgöra ärenden av mindre vikt, dels i övriga ärenden

företaga förberedande åtgärder.

13 §.

Beträffande jäv mot ordförande och ledamöter skall i tillämpliga delar

gälla vad om domarjäv är stadgat.

14 §.

Konungen förordnar för viss tid en ombudsman för näringsfrihetsfrågor.

Denne skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren.

Om förfarandet inför näringsfrihetsrådet m. m.

15 §.

Ansökan om tillstånd, som avses i 2 och 3 §§, skall göras skriftligen. I ansökningen

skola angivas de skäl, varå den grundas, samt de övriga omständigheter

sökanden vill åberopa i ärendet, över ansökningen skall ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor höras.

Tillstånd må ej återkallas utan att tillståndshavaren erhållit tillfälle att

yttra sig.

16 §.

Om förhandling, som i 1 § sägs, göres framställning av ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor.

Har ombudsmannen i visst fall beslutat att icke påkalla förhandling, må

framställning därom göras jämväl av företagare, som omedelbart beröres av

konkurrensbegränsningen i fråga, eller av sammanslutning av konsumenter

eller löntagare.

17 §.

Framställning om förhandling skall göras skriftligen. I framställningen

skola angivas de skäl, varå den grundas.

18 §.

Har förhandling påkallats, skall näringsfrihetsrådet bereda sökanden samt

motsidan tillfälle att vid sammanträde inför rådet framlägga sina synpunkter

på frågan, huruvida de för förhandling stadgade betingelserna föreligga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Till sammanträdet skall ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor kallas även

om han ej är sökande. Är uppenbart att framställningen ej förtjänar avseende,

må den avslås utan att sammanträde inför rådet hålles.

Före sammanträde må i den utsträckning rådet prövar erforderligt muntlig

eller skriftlig förberedelse äga rum.

19 §.

Giver vad som vid sammanträde enligt 18 § förekommit vid handen, att

betingelserna för förhandling äro uppfyllda, har näringsfrihetsrådet att besluta

om förhandling.

20 §.

Förhandling skall äga rum vid sammanträde med parterna inför näringsfrihetsrådet

eller, om så prövas lämpligt och ärendet ej är av synnerlig vikt,

dess ordförande. Rådet eller ordföranden må ock överlägga enskilt med part.

Förhandlingen skall städse avslutas vid sammanträde med parterna inför

rådet.

21 §.

Har förhandling avslutats utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning

kunnat undanröjas, åligger det näringsfrihetsrådet, där saken finnes

vara av större vikt, att härom göra anmälan till Konungen.

22 §.

Näringsfrihetsrådet äger i där anhängigt ärende förelägga part vid vite

att inställa sig inför rådet samt att tillhandahålla rådet handelsböcker, korrespondens

och övriga handlingar, vilka kunna vara av betydelse i ärendet.

Vad sålunda stadgats innebär icke skyldighet att röja yrkeshemlighet

av teknisk natur.

23 §.

Näringsfrihetsrådets sammanträden för handläggning av ärenden enligt

denna lag skola vara offentliga. Kan det antagas att till följd av offentligheten

yx-keshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet försvåras, äger

rådet förordna, att sammanträde skall hållas inom stängda dörrar.

Rådet äger förordna, att vad som förekommit vid sammanträde inom

stängda dörrar icke får uppenbaras.

Överläggning till beslut skall hållas inom stängda dörrar, där rådet ej finner

det kunna ske offentligt.

24 §.

Över näringsfrihetsrådets beslut i ärenden enligt denna lag må klagan ej

föras.

25 §.

Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor liksom ock näringsfrihetsrådet

äger av övervakningsmyndighet, som avses i lagen den 29 juni 1946 om övervakning

av konkurrensbegränsning inom näringslivet, påkalla biträde för

utredning i fråga, som kan vara av betydelse för förhandling enligt denna

lag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 103.

9

Allmänna bestämmelser.

26 §.

Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt

säljer viss förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan,

utövar rörelse, avseende in- eller utlåning av penningar eller handel med

in- eller utländskt mynt eller med värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell art,

upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras myndighets

tillstånd.

Med företagare likställes sammanslutning av företagare.

27 §.

Med överenskommelse jämställas i denna lag i tillämpliga delar stadgar,

antagna av sammanslutning av företagare, samt av sådan sammanslutning

eljest utfärdade bestämmelser eller föreskrifter.

28 §.

Denna lag äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare

och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.

Ansvarsbestämmelser m. m.

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller 3 § är stadgat straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse.

30 §.

Röjer någon utan giltigt skäl vad som enligt näringsfrihetsrådets förordnande

icke får uppenbaras, straffes han med dagsböter.

31 §.

Brott, som i 29 § sägs, må av allmän åklagare åtalas endast efter anmälan

eller medgivande av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

32 §.

Åtal mot ordföranden eller ledamot i näringsfrihetsrådet eller ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor för ämbetsbrott skall upptagas av Svea hovrätt.

33 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954 utom såvitt angår de i 2 och

3 §§ stadgade förbuden, vilka träda i tillämpning den 1 juli samma år.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1987 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla följande ändrade

lydelse.

20 §.

Handling som inkommit till övervakningsmyndighet, varom förmäles i

lagen om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet, eller till

näringsfrihetsrådet eller ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor må, i

•den mån handlingen innehåller upplysningar om yrkesutövares affärs- eller

driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända honom till men, icke

i andra fall än Konungen bestämmer utlämnas förrän tjugu år förflutit

från handlingens datum. Vad nu sagts gälle ock hos myndigheten upprättad

handling, dock ej kartellregister.

På framställning av vederbörande yrkesutövare eller övervakningsmyndighet,

som avses i första stycket, äger Konungen, om särskilda skäl därtill

äro, förordna, att kartellregister, såvitt angår däri intagna uppgifter rörande

viss överenskommelse, icke må utlämnas tidigare än tjugu år efter det

anteckning om överenskommelsen gjorts i registret. Har framställning om

sådant förordnande gjorts, må, innan ärendet blivit av Konungen avgjort,

kartellregister i den del framställningen avser icke utlämnas. Vad nu sagts

gälle ock handlingarna i ärendet; om utlämnande av sådan handling efter

ärendets avgörande äge vad i första stycket stadgats motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

1 Senaste lydelse se SFS 1946: 449.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

11

Utdrag av protokollet över liandelsärenden hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

13 februari 1953.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning

till motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 juni 1946 tillkallade dåvarande

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, sakkunniga

för att utreda frågan om behovet att undanröja enskild nyetableringskontroll

inom näringslivet och vissa olämpliga konkurrensmetoder såsom bojkott,

exklusivavtal och prisdifferentiering. Utredningsmännen antog benämningen

nyetableringssakkunniga. Deras uppdrag utvidgades genom Kungl. Maj :ts

beslut den 12 november 1948 till att avse även frågan om behovet av lagstiftning

för att motverka ur samhällelig synpunkt skadliga kartellavtal m. m.

De sakkunniga har den 20 september 1951 avgivit betänkande (SOU 1951:

27 och 28) med förslag bl. a. till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning

inom näringslivet.

Betänkandet är undertecknat av dåvarande statssekreteraren, numera generaldirektören

fil. dr Richard Sterner, ordförande, organisationschefen i

Kooperativa förbundet, fil. lic. Mauritz Bonow, verkställande direktören i

Sveriges köpmannaförbund Gustaf Borgström, verkställande direktören i

Sveriges grossistförbund Einar Kördel, andre ordföranden i Landsorganisationen

i Sverige Einar Norrman, andre direktören i Sveriges industriförbund

Kurt Söderberg samt ordföranden i Skånes speceri- och livsmedelshandlareförbund,

handlanden Gunnar Wahlberg. I överläggningarna med

utredningsmännen har såsom särskilda sakkunniga deltagit direktören

i Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening (KeLiFa) K. E. Gillberg,

förre verkställande direktören i Mjölkcentralen, lantmännens mjölkförsälj

ningsförening u. p. a., Carl Utterström samt förutvarande verkställan
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

de direktören i Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, numera

verkställande direktören i Svenska tidningsutgivareföreningen J.-O. Modig.

De sakkunnigas förslag är icke enhälligt. Reservation har avgivits av herrar

Borgström, Kördel och Söderberg, i vilken reservation herrar Modig och

Utterström instämt. Dessa personer har avstyrkt införande av lagstiftning

på området. Särskilt yttrande har därjämte avgivits av herr Gillberg, vilken

förordat en lagstiftning av annan art än den av majoriteten föreslagna.

Över betänkandet har utlåtanden inkommit från Svea hovrätt, hovrätten

för Västra Sverige, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

statskontoret, bank- och fondinspektionen, lantbruksstyrelsen, statens

jordbruksnämnd, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, försäkringsinspektionen,

statens handels- och industrikommission, statens priskontrollnämnd,

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges

lantbruksförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges redareförening, Svenska

bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges allmänna

exportförening, Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk (RLF), Svenska reklamförbundet, Svenska annonsörers

förening, Skånes speceri- och livsmedelshandlareförbund, AB Turitz & Co,

Åhlén & Holm AB, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag,

SABO. Vidare har byggnadsstyrelsen och Svenska stadsförbundet

yttrat sig över de sakkunnigas förslag i viss del, nämligen vad angår butikshandeln

på nya bostadsområden. Beträffande den enskilda nyetableringskontrollen

inom vederbörande organisationers verksamhetsområden har yttranden

avgivits av Svenska bokhandlareföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen,

Auktoriserade annonsbyråers förening. Föreningen Sveriges

filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening, Sveriges biografägareförbund,

Elektriska engrossistföreningen och Elektriska installatörsorganisationernas

riksförbund EIO. Vid kommerskollegiets yttrande har fogats utlåtanden

från samtliga handelskamrar med undantag för Smålands och Blekinge

samt Skånes handelskammare. Sveriges industriförbund har vid sitt yttrande fogat

utlåtanden av Gjuterikonventionen och f. d. juslitierådet S. Bellinder. Sveriges

grossistförbund har bifogat yttranden av Sveriges urgrossisters förening

och Elgrossisternas förening. Vid det av Sveriges köpmannaförbund avgivna

yttrandet har fogats utlåtanden av Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksförbund,

Sveriges färghandlares riksförbund, Sveriges järnhandlareförbund,

Sveriges möbelhandlares centralförbund, Sveriges speceri- & lanthandlareförbund,

Bohusläns köpmannaförbund, Speceriminuthandlareföreningen i

Göteborg, Hallands köpmannaförbund, Jönköpings läns köpmannaförbund,

Södermanlands köpmannaförbund, Västerbottens södra köpmannaförbund,

Upplands köpmannaförbund, Stockholms köpmannaförbund, Örebro läns

köpmannaförbund samt Västergötlands köpmannaförbund.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Efter det remissvaren inkommit har detta lagstiftningsärende dryftats

med representanter för några av de största näringsorganisationerna samt

med företrädare för konsument- och löntagarintressena. Vad angår näringsorganisationerna

har några huvudpunkter rörande det resultat, vartill

man vid diskussion med deras företrädare kommit, särskilt upptecknats.

Jag anhåller nu att få upptaga ärendet till behandling.

II. Tidigare utredningar och lagstiftning ni. m.

Frågan om åtgärder mot konkurrensbegränsningar inom näringslivet, föranledda

av enskilda monopolistiska sammanslutningar, uppmärksammades

av statsmakterna redan före första världskriget. Sålunda tillkallades år 1911

eu förberedande undersökningskommission, den s. k. kartell- och trustutredningen.

Till följd av krigsutbrottet kom utredningens arbete dock ej att fullföljas

i avsedd omfattning.

Inflationen under och efter första världskriget medförde i vårt land liksom

i många andra länder ett ökat intresse för frågan om de monopolistiska

sammanslutningarnas verkningar med avseende å konsumentpriserna. I anledning

av riksdagsmotioner tillsattes år 1920 den s. k. trustlagstiftningskommittén

med uppdrag bl. a. att utarbeta förslag till en provisorisk lagstiftning

på området. Ehuru kommittén avgav betänkande redan år 1921,

kom frågan om lagstiftning att anstå till år 1925, då lagen den 18 juni 1925

om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar

utfärdades. Lagen gav Kungl. Maj:t befogenhet att uppdraga åt ämbetsmyndighet

eller en eller flera särskilda sakkunniga att företaga undersökning

av företag eller sammanslutning, som kunde antagas vara av monopolistisk

natur. Utredningsmyndigheten erhöll vidsträckt rätt att inhämta alla uppgifter,

som erfordrades för undersökningsarbetet. Lagen kom till användning

blott i ett fåtal fall, nämligen för undersökningar rörande kvarnföretagen,

jästtillverkningen, sockertillverkningen, porslinstillverkningen samt

bränn- och smörj olj ef öretagen.

Verkningarna av den ekonomiska krisen under 1930-talets början aktualiserade

på nytt, främst av arbetsmarknads- och försörjningspolitiska skäl,

konkurrensbegränsningens betydelse inom näringslivet. I enlighet härmed

fick 1936 års näringsorganisationssakkunniga i uppdrag att verkställa utredning

angående utbredningen inom näringslivet av organiserad samverkan

mellan företagarna samt att avgiva de förslag, vartill utredningen kunde

giva anledning. De sakkunniga avgav betänkande år 1940 (SOU 1940:35).

1 betänkandet lämnas en redogörelse för olika organisationsföreteelser inom

vårt näringsliv, bl. a. för år 1937 inom svenskt näringsliv gällande konkurrensbegränsningar.

Med hänsyn till de ändrade förhållanden, som inträtt i

och med andra världskrigets utbrott, fann näringsorganisationssakkunniga

sig emellertid ej böra framlägga förslag till åtgärder utan begränsade sig till

att i korthet redovisa de linjer, efter vilka deras överväganden rörande eventuella

statliga åtgärder rört sig.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 103.

De förslag till åtgärder som skisserats av näringsorganisationssakkunniga

upptogs, ehuru i begränsad omfattning, och bearbetades av kommissionen

för ekonomisk efterkrigsplanering i ett av kommissionen den 21 september

1945 avgivet delbetänkande (SOU 1945: 42). I huvudsaklig överensstämmelse

med det i betänkandet framlagda förslaget utfärdades följande år lagen

den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Denna lag ersatte den förut nämnda lagstiftningen av år 1925.

1946 års lag föreskriver, att »i syfte att förebygga skadlig verkan av konkurrensbegränsning

inom näringslivet» övervakning skall ske på sätt i lagen

närmare stadgas dels genom registrering av konkurrensbegränsande

överenskommelser, dels ock genom särskilda undersökningar (1 §). övervakningen

utövas av myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer (övervakningsmyndighet).

I fråga om registrering av konkurrensbegränsande överenskommelser

(2—5 §§) stadgas skyldighet att efter anmaning av övervakningsmyndighet

anmäla kartellavtal eller annan liknande konkurrensbegränsande

överenskommelse, som berör pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden

här i riket. Skyldigheten åvilar den som yrkesmässigt

säljer viss förnödenhet eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt utför

viss tjänst, ävensom den som yrkesmässigt utövar rörelse avseende in- eller

utlåning av penningar eller handel med in- eller utländskt mynt eller med

värdepapper, överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell

art, upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller utövar sådan hotelleller

pensionatsrörelse, för vilken fordras myndighets tillstånd. Med yrkesutövare

likställer lagen sammanslutning av yrkesutövare. Konkurrensbegränsande

överenskommelser, som anmälts eller vid särskild undersökning kommit

till övervakningsmyndighets kännedom, skall införas i ett särskilt register

(kartellregister). Detta är i princip offentligt. Beträffande särskild

undersökning (6—8 §§) föreskrives, att därest övervakningsmyndighet beträffande

viss verksamhet finner anledning att befara skadlig verkan av

konkurrensbegränsning eller eljest särskilda skäl föreligger därtill, myndigheten

äger besluta att verksamheten skall göras till föremål för undersökning

i vad avser förekomsten av konkurrensbegränsning och därav föranledd

inverkan på pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållandena

här i riket. För undersökningens utförande ger lagen övervakningsmyndigheten

en omfattande befogenhet att inhämta alla erforderliga upplysningar.

Till övervakningsmyndighet har utsetts kommerskollegium, där för ändamålet

inrättats en särskild byrå, monopolutredningsbyrån; övervakningen

av bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet har dock undantagits

från byråns behörighet och i stället anförtrotts bank- och fondinspektionen

respektive försäkringsinspektionen. Förutom den registrerings- och undersökningsverksamhet,

som följer av lagen, avsågs enligt förarbetena, att övervakningsmyndigheten

skulle verkställa en allmän, fortlöpande analys av

marknadsförhållandena i syfte att klarlägga de strukturella förändringarna

inom näringslivet och den ofullständiga konkurrensens roll härvidlag. Av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

15

statsfinansiella skäl har personal ej kunnat anställas för denna verksamhet,

som därför fått anstå tills vidare.

Till grund för 1946 års lag ligger den i vårt land liksom i flertalet europeiska

länder allmänt omfattade åskådningen, att förekomsten av konkurrensbegränsning

icke i och för sig ger anledning till ingripanden från

samhällets sida, utan att det är först då missbruk eller skadliga verkningar

kan konstateras, som åtgärder av ett eller annat slag bör bli aktuella. Anledningen

till att övervakningsmyndigheten endast givits befogenhet att

registrera konkurrensbegränsande överenskommelser och att verkställa undersökningar,

däremot icke att föreslå eller fatta beslut om ingripanden,

är att söka främst i den betydelse offentlighetsprincipen tillmätts såsom

ett vapen i kampen mot skadliga verkningar av konkurrensbegränsning.

Efterkrigsplaneringskommissionen framhöll bl. a. i det betänkande, som ligger

till grund för lagen, att publicering på bred bas — med vederbörlig hänsyn

till yrkesutövares legitima intresse av skydd för affärshemligheter —

borde komma att verka såsom en hämsko på eventuella tendenser till missbruk.

Genom publiciteten kunde vidare potentiella konkurrenters uppmärksamhet

komma att fästas på områden med oskälig prisbildning. Det framhölls

emellertid i förarbetena till lagen, att man även måste räkna med att

situationer kan uppstå, då staten måste ingripa. Det bedömdes därvidlag

vara av vikt att de exekutiva befogenheterna hölles isär från den utredande

och övervakande verksamheten. Befogenheten att avgöra huruvida sådana

omständigheter förelåge, att ingripande skulle ske eller underlåtas, liksom

att bestämma arten av ingripandet ansågs därför böra tillkomma Kungl.

Maj :t. Det förutsattes att i dylika fall även riksdagens medverkan stundom

kunde bliva erforderlig. Vidare framhölls att beslut om ingripanden av mera

allvarlig natur i allmänhet icke borde fattas utan att förhandlingar föregått

med vederbörande företag eller sammanslutning. Dylika förhandlingar borde

i regel anförtros åt en särskild förhandlingskommission. Av tänkbara

former för ingripanden nämndes bl. a. tullsänkningar, igångsättande av

konkurrerande statliga företag samt statligt övertagande av den monopoliserade

näringsgrenen.

I det av kommerskollegiets monopolutredningsbyrå förda kartellregistret

har under tiden fram till den 1 januari 1953 registrerats tillhopa 823 kartellavtal

och andra konkurrensbegränsande överenskommelser. 613 avtal

eller omkring 75 procent av hela antalet är slutna mellan företagare inom

samma tillverknings- eller försäljningsled (horisontella avtal). Huvuddelen

av dem, 406 avtal, förekommer på industriens område. Grosshandeln beröres

av 43 horisontella avtal, detaljhandeln av 39, hantverket av 68 samt jordbruksnäringen

av 29 dylika avtal. 210 avtal eller omkring 25 procent av

hela antalet registrerade avtal är slutna mellan företagare inom olika tillverknings-

eller distributionsled (vertikala avtal). Huvuddelen av dem gäller

mellan parter tillhörande två olika handelsled, t. ex. industrien—grosshandeln,

medan ett mindre antal sträcker sig över tre led och några enstaka

över fyra led. Av de vertikala avtalen berör 134 industrien, 112 grosshandeln,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

101 detaljhandeln, 39 hantverket samt 34 jordbruksnäringen. En sammanställning

visar att av hela antalet horisontella och vertikala avtal 66 procent

berör industrien, 19 procent grosshandeln, 17 procent detaljhandeln, 13

procent hantverket samt 8 procent jordbruksnäringen.

I sin registreringsverksamhet har monopolutredningsbyrån hittills anmodat

vederbörande företagare att för registrering anmäla alla konkurrensbegränsande

avtal, som förelåg den 1 augusti 1946, då lagen trädde i kraft, eller

som därefter ingåtts. De anmälda avtalen har registrerats oavsett om de vid

tidpunkten för registreringen varit gällande eller ej. I början av år 1950

infordrade monopolutredningsbyrån upplysning från vederbörande företagare

huruvida de då såsom gällande Registrerade avtalen upphävts eller ändrats

efter registreringstillfället. Utan att sådan skyldighet förelegat har företagare

även sedermera i stor utsträckning självmant till byrån anmält att

registrerade avtal upphävts eller ändrats, varom i dylika fall anteckning införts

i registret. En av monopolutredningsbyrån utförd sammanställning

utvisar att av hela antalet den 1 januari 1953 i registret införda avtal 286

eller omkring 35 procent antecknats icke ha gällt vid registreringstillfället

eller senare ha upphävts. Av hela antalet registrerade avtal, som berör industrien,

har 188 antecknats vara upphävda (35 procent). Motsvarande siffror

är: för grosshandeln 84 avtal (54 procent), för detaljhandeln 51 avtal

(36 procent), för hantverket 66 avtal (62 procent) och för jordbruksnäringen

12 avtal (19 procent). I kartellregistret har härutöver i fråga om ett

mindre antal registrerade avtal antecknats att avtalen ändrats. I flertalet

fall torde ändringarna innebära en uppmjukning i riktning mot större konkurrensfrihet.

Monopolutredningsbyrån har i sitt registreringsarbete hittills ej haft

tillfälle att genomgå hela näringslivet. Kartellregistret är därför ännu icke

fullständigt. Vid kartläggningen av avtalsbeståndet har byrån eftersträvat

att i görligaste mån upptaga varje särskild bransch för sig till fullständig

genomgång. Bland de områden som gjorts till föremål för en dylik mera

fullständig undersökning märkes följande: järn- och stålindustrien; tillverkningen

av järnvägsmateriel; elbranschen och elinstallationsbranschen;

värme- och sanitetsbranschen jämte rörinstallationsbranschen; tegelindustrien;

kalkindustrien; jordbruksredskaps- och jordbruksmaskinbranscherna;

cyklar och sportartiklar; urbranschen; optikerbranschen; kontorsmaskinbranschen;

glasindustrien; stenindustrien; grus och murbruk; möbelbranschen;

trävaror och snickerier; pappers- och pappersmasseindustrien; jordbrukets

livsmedelsprodukter; textil- och beklädnadsbranscherna; skobranschen;

garveribranschen; bryggeribranschen; frisörbranschen; tvätteribranschen;

begravningsbranschen; film- och biografbranschen. I fråga om vissa

branscher har befunnits angeläget att registrera enstaka avtal utan att branschen

i anslutning därtill kunnat genomgås i sin helhet. Bland dylika branscher

må nämnas: järn- och stålmanufakturbranschen; metallvarubranschen;

byggnadsmaterielbranschen; hushållsmaskiner och hushållsartiklar;

grafiska branschen; livsmedelsindustrien; kemisk-tekniska industrien. Vissa

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

områden har ännu icke kunnat ägnas någon uppmärksamhet från byråns

sida. Av dessa må här nämnas transportväsendet, gruvindustrien, skeppsvarv

och båtbyggerier, fria yrken, hotell och restauranger.

Tre särskilda undersökningar har slutförts och publicerats av monopolutredningsbyrån.

Undersökningarna har avsett jordbruksmaskinbranschen,

grosshandeln med planglas samt radiatorbranschen. En undersökning rörande

diskbänksbranschen har färdigställts men ännu ej publicerats. Härjämte

är under arbete utredningar rörande grosshandeln med rör för byggnadsändamål,

grosshandeln med järn och balkar samt möbelbranschen.

Huruvida och i vilken omfattning de offentliggjorda särskilda undersökningarna

medfört ökad konkurrens inom de undersökta branscherna är

svårt att angiva, då säkra iakttagelser i detta hänseende knappast står till

buds. Emellertid torde böra omnämnas att samtliga i kartellregistret införda

avtal inom jordbruksmaskinbranschen (8 avtal) under branschutredningens

gång eller vid dess publicering upphävts. Vad radiatorbranschen beträffar

kvarstår visserligen det centrala konkurrensbegränsande avtalet, radiatorkonventionen.

Avtalet har emellertid under branschundersökningen

ändrats i den riktningen att ökad konkurrens möjliggjorts. Inom diskbänksbranschen

har under branschutredningens gång gällande prisöverenskommelser

radikalt ändrats, vilket synes ha haft till följd, att samarbetet inom

branschen i prisfrågor upphört. Vad angår handeln med planglas hade flertalet

tidigare inom branschen gällande, i kartellregistret intagna avtal upphört

vid tiden för den särskilda undersökningens offentliggörande. Vissa

återstående avtal inom branschen har vidare uppmjukats.

1 det av bank- och fondinspektionen förda kartellregistret har under tiden

till den I januari 1953 införts 22 avtal, av vilka 14 upphört att gälla, samt

i det av försäkringsinspektionen förda registret 36 avtal, av vilka 2 upphört

att galla. Uppgifterna i försäkringsinspektionens register, vilka införskaffats

år 1947, är för närvarande föremål för översyn.

Vad angår gällande rätt i övrigt, alltså utanför ramen av 1946 års lagstiftning,

berör nyetableringssakkunniga förhållandet mellan näringsfrih

e t c n och avtalsfriheten. Därvid erinras om att näringsfrihetsforordningen

den 18 juni 1864 omedelbart endast berör det allmännas förhållande

till näringsfriheten. Förordningen ger däremot icke skydd mot sådana

av enskilda åstadkomna konkurrensbegränsningar, t. ex. konkurrensbegränsande

avtal, som innebär faktiska begränsningar av rätten till fri näringsutövning.

Det framhålles vidare, att den sedan gammalt rådande avtalsfriheten

i vårt land liksom i allmänhet i nordisk och tysk rätt i konfliktsituationer

givits företräde framför näringsfriheten. Varken i doktrin eller

rättspraxis, som dock endast i begränsad omfattning kommit att syssla med

dessa spörsmål, synes sålunda ens ha ifrågasatts att avtal, som leder till faktiska

begränsningar av den fria konkurrensen, på denna grund i något fall

skulle jämlikt allmänna rättsgrundsatser vara ogiltiga. I anslutning härtill

faster nyetableringssakkunniga uppmärksamheten vid att avtalsfrihetens

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition nr 103.

princip i Sverige lika litet som annorstädes är helt undantagslös. Den framförallt

mot slutet av 1800-talet rådande betänksamheten mot inskränkningar

i den förmögenhetsrättsliga avtalsfriheten har efter hand på olika områden

fått vika för ett mera socialt betraktelsesätt; enligt detta får rättsordningen

gripa in till stöd för svagt ställda grupper eller över huvud för att främja

vissa social- och näringspolitiska syftemål.

I fråga om den gällande rättens ställning till olika konkurrensmetoder

anmärker nyetableringssakkunniga, att frågan om rättsenligheten av sådana

metoder som organiserat priskrig, prisdifferentiering

och liknande åtgärder icke veterligen dragits under domstols prövning samt

att dessa konkurrensmetoder i Sverige utan vidare allmänt torde ha ansetts

fullt giltiga. Ej heller exklusivavtalens rättsliga giltighet har ifrågasatts.

Beträffande bojkott erinrar nyetableringssakkunniga, att detta begrepp

ej är entydigt utan ofta har växlande innebörd för olika personer och

i olika sammanhang, samt anför:

Emellertid brukar med bojkott eller det därmed synonyma uttrycket

blockad allmänt förstås, att man avbryter eller vägrar att upptaga ekonomisk

förbindelse av ett eller annat slag med en eller flera andra (de bojkottade).

Ofta anses dock bojkottbegreppet ha en mindre vid omfattning,

t. ex. att bojkott avser endast ett organiserat uppträdande eller ett uppträdande

av flera i samverkan för att åstadkomma ett avbrytande av de ekonomiska

förbindelserna. Stundom lägges huvudvikten vid att en person uppmanar

en eller flera till att icke inlåta sig i eller att avbryta ekonomisk förbindelse

med tredje man. Bojkott- eller blockadåtgärder förekomma icke

blott som en konkurrensmetod i samband med monopolistisk verksamhet

utan även i andra sammanhang.---Avsikten med bojkotten är i regel

att tvinga den bojkottade till visst uppträdande, men bojkotten kan också

ha annat syfte, t. ex. att utöva hämnd, bestraffning etc. Vanligt är att vid

en bojkott de ekonomiska förbindelserna icke avskäras för alla fall, d. v. s.

är absolut, utan att den bojkottande uppställer vissa villkor. En fabrikant

eller grossist vägrar t. ex. en detaljhandlare sedvanlig rabatt; arbetare kräva

t. ex. högre lön eller förbättring av arbetsförhållandena. I det förstnämnda

exemplet kan bojkotten stundom framträda mera såsom en form av prisdifferentiering

än som en bojkott i egentlig mening.

Beträffande frågan om den svenska rättens ställning till bojkottåtgärder

hävdar nyetableringssakkunniga, att en bojkottåtgärd icke i och för sig ger

upphov till skadeståndsskyldighet. Det skulle emellertid, då något klart

prejudikat härom icke föreligger, å andra sidan ej kunna helt uteslutas

att en bojkott av utpräglat otillbörlig karaktär under vissa omständigheter

kan ge upphov till utomobligatorisk skadeståndsskyldighet.

Den svenska lagstiftningen mot illojal konkurrens samt den svenska patentlagen

har nyetableringssakkunniga funnit sakna föreskrifter av betydelse

i förevarande sammanhang; dock erinras om 17 § patentlagen, enligt vilket

stadgande patent kan exproprieras för upplåtelse till allmänhetens fria

begagnande eller för statens räkning.

Avslutningsvis beröres den s. k. Havanastadgan (s. 78—80 i betänkandet)

för en internationell handelsorganisation (ITO), vilken riksdagen år 1950

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

19

bemyndigat Kungl. Maj:t att ratificera. I stadgans kapitel V återfinnes bestämmelser

om s. k. restriktiva affärsmetoder. Enligt stadgan skall medlemmarna

bekämpa dylika metoder, så snart dessa har skadliga verkningar på

utvidgningen av produktion eller handel och lägger hinder i vägen för uppnående

av organisationens syften. Svensk ratificering av stadgan har ännu

icke skett.

Rörande främmande rätt på området ber jag att få hänvisa till en redogörelse

för Trust- och kartellagstiftninge n i några främmande

länder, vilken torde få såsom bilaga A fogas vid detta protokoll.

III. Behovet av vidgad lagstiftning.

Betänkandet.

Inom näringslivet förekommer, framhåller nyetableringssakkunniga, konkurrensbegränsningar

av många olika slag. Icke sällan är konkurrensen

inom en och samma näringsgren inskränkt genom flera särskilda konkurrensbegränsningar

på ett sådant sätt att de olika begränsningarna inbördes

förstärker varandra.

En ofta förekommande form av konkurrensbegränsning är att sinsemellan

fristående företagare inom en näring träffar överenskommelse om att begränsa

den inbördes konkurrensen (kartellavtal). I flertalet fall avser överenskommelsen

prissättningen (priskarteller). Mången gång underbygges

emellertid prisbindningen genom marknadsdelningsavtal, som tillförsäkrar

envar av de särskilda kartellmedlemmarna en viss andel av försäljningen

(kvoteringsavtal) eller anvisar envar av dem ett visst försäljningsområde.

Ett särskilt slag av marknadsdelningsavtal är s. k. specialiseringsavtal, enligt

vilka kartellparterna överenskommit att envar specialisera sig på vissa

särskilda tillverkningar. Med s. k. anbudskarteller brukar förstås ett avtalsbundet

samarbete vid avgivande av anbud. I samarbetet ingår ofta antagande

av gemensamma kalkylationsnormer och dylikt. Försäljningskartellen

brukar betecknas såsom den längst drivna formen av kartell samarbete. Den

innebär att kartellparterna överlämnat försäljningen av sina produkter till

ett gemensamt försäljningsorgan.

Horisontella avtal av de slag, som nyss angivits, kompletteras icke sällan

av vertikala överenskommelser, d. v. s. överenskommelser mellan företagare

inom olika tillverknings- eller försäljningsled. Enligt dylika vertikala avtal

bindes i många fall de priser återförsäljarna skall uttaga av sina kunder och

i samband därmed fastställes också i allmänhet olika rabatter för skilda

grupper av återförsäljare och förbrukare. Graderingen av rabatter och andra

förmåner kan ibland vara utformad på sådant sätt, att vissa köpare erhåller

förhållandevis sämre villkor än andra, utan att detta är betingat av företagsekonomiska

skäl (diskrimination). Exklusivavtal innebär att en leverantör

eller grupp av leverantörer samt en återförsäljare eller grupp av återförsäljare

träffar avtal om att leverantörsparten skall sälja endast till återförsäl
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

jarparten eller återförsäljarparten köpa endast från leverantörsparten. Genom

den exklusiva bundenheten, som ibland kan avse båda sidorna i avtalet

(dubbelsidigt exklusivavtal), utsättes utanför avtalet stående företagare

likaledes för dislcrimination. En särskild art av exklusivavtal utgör de s. k.

nyetableringsavtalen, som i många branscher träffats mellan en organisation

av återförsäljare eller liknande företagare och företrädare för de huvudsakliga

leverantörerna till branschen om att leverantörerna endast skall sälja

varor till sådana nya företagare i branschen, som blivit godkända av särskilda,

enligt avtalet upprättade nyetableringsnämnder. I några fall utövas

sådan nyetableringskontroll enbart av leverantörsorganisationerna.

Vertikal prisbindning, innebärande att leverantören fastställer det pris

som återförsäljarna skall uttaga av sina kunder (fast bruttopris), förekommer

i mycket stor utsträckning utan att formlig överenskommelse därom

träffats mellan leverantören och hans återförsäljare. Prisbindningen blir

vanligen tillräckligt effektiv redan därigenom att leverantören tillkännager

att ett visst pris skall iakttagas vid återförsäljning. Följer återförsäljaren ej

det av leverantören fastställda priset, kan han som en yttersta åtgärd avstängas

från leveranser.

Ett konkurrensbegränsande samarbete av såväl vertikal som horisontell

natur kan även i övrigt förekomma utan att vare sig skriftligt eller muntligt

avtal därom förekommer. Vanligen beror samarbetet i dylika fall antingen

på att det stora flertalet företagare inom branschen finner förenligt med

sin fördel att följa ett ledande företags priser (prisledarskap) eller försäljningspolitik

i övrigt, eller sammanhänger förhållandet med att inom en

bransch en viss affärspraxis utbildats, som frivilligt iakttages av det övervägande

flertalet företagare i branschen.

Ett särskilt slag av konkurrensbegränsning är slutligen för handen, då

ett företag eller en grupp av finansiellt förenade företag kommit att få en

så betydande ställning på en marknad att väsentliga konkurrenter till företaget

eller gruppen saknas (ensamföretagare).

Det har icke synts nyetableringssakkunniga erforderligt att utarbeta en

fullständig systematisk översikt av alla gällande kartellavtal. De framhåller,

att en sådan översikt sannolikt skulle ge intryck av en ännu mera

omfattande privat konkurrensbegränsning än den som redovisats för år

1937 i näringsorganisationssakkunnigas betänkande. Skillnaden skulle emellertid

helt eller delvis bero på att redovisningen nu är mera fullständig. I anslutning

härtill understrykes att uppgifterna hos näringsorganis-ationssakkunniga

visar att det även på 1930-talet förekom konkurrensbegränsning i

mycket betydande utsträckning. Vad gäller industrien skulle sålunda enligt

näringsorganisationssakkunnigas beräkningar nära 40 procent av den totala

avsaluproduktionen för hemmamarknaden ha varit bunden enbart av sådan

konkurrensbegränsning, som beror på kartellavtal och ensamföretagare.

Ehuru förekomsten av importkonkurrens härvid icke beaktats synes denna

siffra dock innebära en underskattning, om den skall fattas såsom uttryck

för all konkurrensbegränsning inom näringslivet. Bortsett från att redovis
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ningen av kartellavtal var ofullständig, var nämligen bl. a. bruttoprisbindningar

inom handeln till stor del icke medräknade liksom icke heller t. ex.

prisledarskap.

Betiäffande speciellt antalet ensamföretagare framhåller de sakkunniga

att varje sifferuppgift härom måste bli mer eller mindre godtycklig. Det

upplyses, att år 1938 enligt Svensk industrikalender av totalt 4 671 redovisade

varuslag 895 (19 procent) utgjordes av specialiteter, som tillverkades

av endast ett i kalenderns tillverkningsregister redovisat företag. För år

1947 var motsvarande siffror 5 361 och 933 (17 procent). I intetdera fallet

hade hänsyn kunnat tagas till den stora mängd småföretag, som icke medtagits

i kalenderns redovisning. Om dessa kunnat beaktas, hade antalet

»ensamtillverkningar» säkerligen tett sig lägre. En stor del av dessa »ensamtillverkningar»

konkurrerade sannolikt också med importerade varor.

Utgår man från en mindre specificerad varulista kommer man till helt

andra resultat. Det upplyses sålunda att näringsorganisationssakkunniga

redovisat 49 ensam tillverkare — sålunda ej ensamtillverkningar — för år

1937, vilka svarade för 16 procent av hela avsaluproduktionen för hemmamarknaden.

Emellertid dominerade härvidlag i fråga om produktionsvärdet

statsmonopolen för sprit och tobak, det statskontrollerade Svenska sockerfabriks

AB, Svenska mejeriernas riksförenings smörproduktion samt Sveriges

slakteriförbunds svinslakterier. Bortsett från dessa företag utgjorde

de återstående ensamföretagens andel i den övriga avsaluproduktionen för

hemmamarknaden blott 4 procent, oaktat att i denna siffra inräknats företag,

som var utsatta för importkonkurrens. Storleksordningen av problemet

anses av de sakkunniga sedan 1937 ha förblivit ungefärligen oförändrad.

I anslutning härtill anför de sakkunniga emellertid att man ej bör underskatta

betydelsen av att stora företag kan vinna en stark ställning på marknaden.

Även företag, som behärskar mindre än hälften av tillverkningen,

kan icke sällan få ett dominerande inflytande. Ett sådant förhållande kan

uppstå t. ex. om de återstående företagen endast visar begränsad vilja att konkurrera,

eller om de var för sig är oförmögna att tillgodose mer än en ringa

del av behovet och har otillräcklig leveranskapacitet för större kunder eller

om kunder i fråga om vissa specialiteter eller för särskild service är nödsakade

att till en del köpa från det ledande töretaget. Icke heller är den omständigheten,

att import förekommer eller att utländska tillverkare skulle

ha möjlighet att sälja på den svenska marknaden, alltid liktydig med att det

verkligen förefinnes cn aktuell eller potentiell konkurrens.

Slutligen fiamhåller de sakkunniga beträffande ensamföretagen, att frågan

om förekomsten av en konkurrensbegränsning i detta såväl som i andra

fall väl måste skiljas från spörsmålet i vad mån densamma leder till skadlig

verkan. Att förekomsten av stora företag, särskilt i ett litet land som Sverige,

kan medföra en konkurrensbegränsning, innebär ju inte att storföretagsamhet

i och för sig utgör något ont. Det är tvärtom allmänt erkänt, att stora

företagsenheter i många fall utgör en förutsättning för rationell produktion.

Det ar t. ex. väl bekant, att den strukturförändring, som inträtt inom t. ex.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

cementindustrien i Sverige i och med att denna till övervägande del kommit

att bli behärskad av en enda koncern, åtföljts av en betydande rationalisering,

vars frukter även kommit förbrukarna till godo.

De sakkunniga har i betänkandets kapitel 4—7 jämte därtill hörande bilagor

framlagt ett omfattande material, som belyser konkurrensbegränsning

av olika slag i nutida svenskt näringsliv. Av de angivna kapitlen ger kapitel

4 en allmän orientering om hur konkurrensbegränsningar i olika fall tar

sig ut. De tre övriga kapitlen har ägnats vissa i de sakkunnigas direktiv berörda

viktigare specialfrågor, som huvudsakligen avser varudistributionen

(bruttoprissystemet, enskild nyetableringskontroll samt butikshandeln på

nybyggnadsområden i tätorter). Till dessa särskilda frågor återkommer

jag i annat sammanhang.

Huvuddelen av kapitel 4 upptages av en beskrivning av konkurrensförhållandena

inom femton olika branscher,1 flertalet tillhörande industrien.

Envar av de särskilda branschredogörelserna avslutas med de sakkunnigas

värdeomdömen. Sakuppgifterna grundar sig väsentligen på kommerskollegiets

kartellregister och kompletterande upplysningar inhämtade bl. a. vid de

överläggningar med företrädare för olika branscher, som de sakkunniga anordnat.

De sakkunniga inskärper att eftersom redogörelserna icke inbegriper

någon egentlig ekonomisk analys, de anförda omdömena icke kan göra

anspråk på att vara uttömmande och att de av samma skäl i allmänhet icke

heller är särskilt kategoriskt formulerade. Det framlagda materialet är

därför i första hand avsett att ge grund för ett allmänt omdöme om i va<

mån förekommande konkurrensbegränsningar i sådan utsträckning kan anses

ge anledning till betänkligheter, att det föreligger behov av ytterligare

åtgärder från samhällets sida. I anslutning till diskussionen om vissa speciella

fall har de sakkunniga dessutom givit uttryck åt sin principiella uppfattning

om hur olika typer av konkurrensbegränsningar bör betraktas.

Dessa omdömen är dock icke avsedda att föregripa den framtida värdering,

som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att åligga ett särskilt statligt

organ (näringsfrihetsnämnden). I det följande vill jag i korthet återge

de viktigaste av de synpunkter, som de sakkunniga framlagt rörande de olika

branscherna.

Gjutericonventionen är en sammanslutning av de mer betydande tillverkarna

av vissa gjutgodsartiklar. Medlemmarna har dels genom inbördes

avtal och dels genom överenskommelser med olika åter försälj ar sammanslutningar

genomfört en gemensam prissättning av artiklarna. Priserna är

bundna såväl horisontellt som vertikalt. Den vertikala prissättningen är

förknippad med bestämmelser om gemensamma rabatter för olika återförsälj

are.

1 Gjutericonventionen; värme- och sanitetsbranschen; importhandeln med varm valsat järn,

träskruv, bultartiklar, trådspik m. m. samt byggnadssmide; non-ferrometallindustrien; jordbruksmaskinbranschen;

träbearbetningsmaskiner; elektriska branschen; radiobranschen; tegelindustrien;

pappersindustrien; margarinindustrien; tillverkningen av explosiva varor; begravningsbranschen

samt urbranschen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj:ts proposition nr 103.

23

De sakkunniga ifrågasätter starkt, om icke denna privata reglering medverkat

till att försvåra såväl import som konkurrens från fristående tillverkare

inom landet. Särskilt de för bl. a. järnhandlarna gällande bonusbestämmelserna

enligt vilka återförsäljaren får en särskild årsomsättningsrabatt,

beräknad efter de sammanlagda köpen från samtliga konventionsmedlemmar,

anses ha denna verkan. Bestämmelserna uppmuntrar nämligen

till »köptrohet» mot konventionen. Som till sin typ mindre önskvärd

betecknar de sakkunniga en numera hävd bestämmelse, varigenom förinånsrabatten

till järnhandlarna gjordes beroende av anslutning till järnhandlarförbundet.

Enligt de sakkunniga torde järnhandelsbranschens struktur i icke ringa

utsträckning ha påverkats av de konkurrensbegränsande överenskommelserna

inom branschen. Om prisbindningar gäller allmänt, att de lätt hindrar

företag med lägre kostnader att konkurrera i prishänseende samtidigt som

de skyddar företag med högre kostnader. De sakkunniga påpekar, att prisbindningar

visserligen icke hindrar konkurrens i fråga om varornas kvalitet;

men att en sådan konkurrens ej tillgodoser konsumentens berättigade önskemål

att även kunna mot ett lägre pris förvärva en något enklare vara.

Inom värme- och sanitetshranschen finns en mängd konkurrensbegränsande

avtal. Installatörerna har två riksomfattande branschorganisationer,

vilka bl. a. reglerar grunderna för den allmänna prissättningen inom yrket.

Tidigare har funnits flera lokala anbudskarteller, av vilka de flesta nu upplösts.

De lokala kartellerna förstärktes med enskild nyetableringskontroll.

De sakkunniga har beträffande dessa karteller uttalat, att de icke kan anses

vara ur allmän synpunkt lämpliga.

Inom rörbranschen finns åtskilliga avtal, varav en del dock under senare

år upphört. Mot de tidigare avtalen har de sakkunniga riktat allvarliga

erinringar. Framför allt gäller detta de avtal, som träffats mellan

grossistorganisationer och återförsälj ar grupper, innebärande att de senare

icke får driva egen tillverkning eller öka medlemsantalet i sina inköpsorganisationer

eller skapa nya sådana. Dubbelsidiga exklusivavtal, som träffats

med in- och utländska tillverkare, har också väckt betänkligheter. Såsom

principiellt olämpliga betecknar de sakkunniga främst sådana avtal, som

dels förpliktar utländska tillverkare att tillämpa av svensk tillverkare angivna

priser och dels ger vissa organiserade grossister ensamrätt att importera

varor från samma utländska tillverkare. Ej heller anses det önskvärt,

att — på sätt som skett •— importhandeln genom avtal med utländska

karteller reserveras för medlemmar av viss branschorganisation. Mot det

förhållandet, att enskilda utländska leverantörer ofta anlitar blott vissa

svenska återförsäljare, kan däremot enligt de sakkunnigas mening i och för

sig ingen kritik riktas.

De flesta inhemska tillverkare av gjutna värmeledningspannor är anslutna

till den s. k. pannkonventionen. Tidigare fastställde konventionen

bl. a. såväl bruttopriser som rabatter å konventionsartildarna. Konventionen

med därtill anknutna avtal har i regleringshänseende i stort sett samma

innebörd som gjutericonventionen. Regleringssystemet har visserligen numera

väsentligt uppluckrats, men enligt de sakkunnigas mening är den alltjämt

tillämpade prisbindningen effektiv, om sammanhållningen är god inom

kartellen.

Förhållandena inom radiatorbranschen regleras av en pris- och kvoteringskartell,

benämnd radiatorkonventionen. De sakkunniga anser sannolikt,

att konventionens bestämmelser om kvotering tillkommit för att hindra överproduktion.

Uteslutet är emellertid icke, att konventionen i stället genom

sin prisreglering uppmuntrat andra företag att upptaga radiatortillverkning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Konventionen har vid olika tillfällen avtalat med vissa företag, att de mot

kontant ersättning skall avstå från att tillverka radiatorer. Dessa avtal kan

enligt de sakkunniga ha motiverats av överkapacitet inom branschen. De

betecknas likväl av de sakkunniga som principiellt betänkliga.

Importhandeln med vissa slag av varmvalsat järn (balk, plåt samt stång-,

armerings- och bandjärn) behärskas av Svenska järn- och balkgrossisters

förening (JBG), som genomfört ett system av prisbindningar. Genom exklusivavtal

med en internationell kartell av tillverkare hade JBG under 1930- talet tillförsäkrat sig ensamrätt till import av ifrågavarande material och

genom ett antal återförsälj ar avtal reglerades priserna på den svenska marknaden.

Dessa konkurrensbegränsningar har visserligen till stor del numera

upphört eller uppmjukats, men de har enligt de sakkunniga medverkat till

att ge JBG-medlemmarna eu dominerande ställning inom importhandeln.

De, sakkunniga anser det tänkbart, att förekomsten av en utländsk kartell

delvis föranlett det gemensamma uppträdandet från svensk sida. Samtidigt

har emellertid det avtal, som träffats med den utländska kartellen,

banat väg för en konkurrensbegränsning — i form av exklusivbestämmelser

och prisbindningar — som knappast varit till fördel för de svenska förbrukarna.

Enligt de sakkunniga har exklusivbestämmelserna försvagat viljan

till effektivitetskonkurrens, och i den mån rationaliseringar ändå skett

måste bestämmelserna ha varit ägnade att undandraga förbrukarna nyttan

härav.

Tillverkningen av träskruv är nästan helt koncentrerad till ett företag,

nämligen Aug. Stenman AB. Detta förhållande är närmast följden av utländska

kartellers målmedvetna strävan att draga in den svenska skruvindustrien

i en internationell konkurrensbegränsning. Det anses att Stenmanbolagets

politik letts av dess utländska moderbolag. Detta kan fastslås

ha varit fallet beträffande skruvexporten till Amerikas förenta stater, som

helt avstannade åren 1937—1949.

De sakkunniga klandrar icke att utländskt kapital är placerat i svenska

företag men anser det önskvärt, att svenska företag — oavsett om de behärskas

av svenska eller utländska intressen — icke blir indragna i sådan

internationell konkurrensbegränsning, som inskränker handlingsfriheten på

exportmarknaden.

Särskild uppmärksamhet ägnas ett exklusivavtal, som Stenmans ingått

med det av järnhandlarförbundet och vissa järnhandlare ägda Jernbolaget.

De sakkunniga anser detta avtal betänkligt dels därför att Jernbolaget däri

förbundit sig att icke upptaga vissa tillverkningar och ej föra andra fabrikat

av skruvar och byggnadssmide än Stenmans, och dels därför att Stenmans

åtagit sig att å vissa varor ge Jernbolaget rabatter, som överstiger i övrigt

gällande grossistförmåner men icke får utnyttjas i konkurrenssyfte utan

skall oavkortad behållas av Jernbolaget. Enligt de sakkunniga är det troligt,

att avtalet försvårar för andra tillverkare att komma in på järnhandelsmarknaden.

Den svenska tillverkningen av halv- och helfabrikat av andra oädla metaller

än järn, non-ferrometaller, behärskas av ett företag, AB Svenska Metallverken.

Dess ställning stärkes ytterligare av att företaget sedan andra världskrigets

slut är anknutet till en europeisk priskartell, vars deltagare ömsesidigt

förbundit sig att respektera de olika ländernas hemmamarknadspriser.

På den SA''enska marknaden förekommer bruttoprisbindning jämte rabattdifferentiering.

Tills helt nyligen berodde rabattens storlek i viss mån

på vilken förening återförsäljaren tillhörde, vilket de sakkunniga funnit

olämpligt. Vidare har några större metallgrossister förbundit sig att köpa

hela sitt behov av vissa kopparprodukter från Metallverken. De får dock

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

25

importera mindre mängder för att kunna vidmakthålla sina utländska förbindelser

samt hindra de utländska företagen att söka sig andra företrädare

på den svenska marknaden. De sakkunniga anser, att dessa exklusivbestämmelser

kan medföra ur samhällelig synpunkt olämpliga verkningar,

eftersom svårigheten för andra inhemska tillverkare och utländska leverantörer

att tävla på den svenska marknaden blir större.

Mellan Metallverken och Elektromekano, som ingår i ASEA-koncernen,

gällde förut ett pris- och marknadsdelningsavtal rörande vissa kopparprodukter.

Härom uttalar de sakkunniga att det i princip måste anses mindre

tillfredsställande, att ett större företag genom ett kartellavtal kan påverka

de priser, som dess konkurrenter får betala för en viktig råvara.

Inom jordbruksmaskinbranschen har konkurrensen enligt de sakkunniga

under 1930- och 1940-talen i hög grad hämmats genom organiserad samverkan

mellan grupper av tillverkare och återförsäljare. Också här finns

prisbindningar av olika slag. Till följd härav har i flera fall svårigheter uppstått

för utomstående produktions- och distributionsföretag att hävda sig på

marknaden. En nu upphävd bestämmelse avsåg att helt omöjliggöra priskonkurrens

på den svenska marknaden från utländsk tillverkares sida. Monopolutredningsbyrån

har i sin specialutredning om jordbruksmaskinbranschen

anfört, att de effektivaste av de i samarbetet deltagande företagen

kunnat tillgodogöra sig höga vinster samtidigt som de ekonomiskt svagare

företagen fått sina kostnader täckta jämte en mindre vinst. Härom uttalar

de sakkunniga bl. a., att en konkurrensbegränsning, som icke endast skyddar

företag med höga kostnader utan även hindrar företag med lågia kostnader

att hålla lägre priser, kan motverka rationaliseringar och försvåra för

konsumenterna att få del av de rationaliseringsvinster, som trots allt förekommer.

Av monopolutredningsbyråns undersökning drar de sakkunniga

vidare den slutsatsen, att det varit möjligt att bättre anpassa priserna till

kostnaderna än som skedde på 1930-talet, när kartellerna hade större frihet

att påverka prisbildningen.

De ledande svenska tillverkarna av träbearbetningsmaskiner bär inbördes

avtal om specialisering, produktionsuppdelning, marknadsdelning, försäljningskvotering

och prissättning. Enligt de sakkunniga underlättar en sådan

samverkan ofta en rationalisering, som är fördelaktig också ur allmän synpunkt.

Varje företag får nämligen tillfälle att inrikta sig på vissa produkter

i långa serier. Emellertid framhålles, att specialiseringskarteller ej sällan är

»orena» och innebär en mer eller mindre stel kvotering. De överenskommelser,

som slutits med finska och norska företag i syfte att reservera den

svenska marknaden för svenska företag, finner de sakkunniga icke önskvärda.

Konkurrensförhållandena inom elektriska branschen har enligt de sakkunniga

i hög grad påverkats av det samarbete, som yttrat sig i internationella

karteller, avtal mellan svenska och utländska tillverkare, avtal mellan

svenska tillverkare inbördes samt överenskommelser om distributionen av

elektrisk materiel. Under senare år har dock flera avtal upphört att gälla.

Bland de avtal, som belyses av de sakkunniga, märkes överenskommelser

mellan två kabeltillverkare om uppdelning av den svenska marknaden i lika

delar och om gemensam prissättning, kvotering och samarbete vid avgivande

av anbud samt vidare ett marknadsdelningsavtal mellan tillverkare

av kondensatorer. Om dessa avtal uttalar de sakkunniga, att de torde ha

ett konkurrensbegränsande syfte, som ej är till gagn för förbrukarna. Ett

avtal om specialisering och tekniskt samarbete mellan de båda storkoncernerna

i branschen, ASEA och L. M. Ericsson, synes däremot icke föranleda

anmärkning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Mellan huvudsammanslutningarna av elgrossister och installatörer gällde

tidigare ett avtal, vari bl. a. rabattsatserna för olika kunder var fastställda.

Installatörerna, som var mest gynnade i rabatthänseende, hade bl. a. förbundit

sig att följa de av grossisterna fastställda bruttopriserna, rabatterna och

försäljningsvillkoren samt att göra sina inköp direkt eller indirekt hos de

organiserade grossisterna. I likhet med 1947 års elbranschkommitté finner

de sakkunniga avtalet betänkligt främst därför att det var ägnat att utestänga

utomstående importörer och grossister från marknaden. Härigenom

försvårades uppkomsten av nya importföretag varjämte priskonkurrensen

från utlandet i viss mån minskades.

Flertalet svenska leverantörer av radioapparater är anslutna till en överenskommelse

om bl. a. bruttoprissystem samt gemensam rabattsättning och

kundklassindelning. Enligt de sakkunnigas åsikt uppmuntrar rabattsystemet

knappast återförsäljarna till att avpassa sina order efter vad som ur företagsekonomisk

synpunkt är lämpligast. Vidare måste det anses betänkligt,

att systemet är ägnat att binda återförsäljarna vid vissa leverantörer.

Inom tegelindustrien finns en branschorganisation, bestående av distriktvis

sammanslutna tegelbruk. Denna fastställer minimipriser för varje distrikt

eller försäljningsområde efter förslag av medlemmarna inom distriktet.

Medlem får sälja även utanför sill distrikt, om han respekterar prisbestämmelserna

i det distrikt, där försäljningen sker. Vidare har ett antal

lokala försäljningsorganisationer bildats, som omhänderhar tegelbrukens

försäljning och i regel fördelar leveranserna mellan bruken efter vissa kvottal.

Såsom skäl härför har åberopats bl. a. att korstransporter undvikes. De

sakkunniga vill icke bestrida fördelen härav, men dessa överenskommelser

har utformats på ett sådant sätt att verkningarna åtminstone på något

längre sikt i vissa hänseenden kan bli mindre tillfredsställande.

Beträffande praktiskt taget alla viktigare slag av papper och pappersprodukter

har konkurrensbegränsande överenskommelser träffats såväl i tillverknings-

som distributionsledet. Det avtalsbundna samarbetet har dock

på senare tid uppmjukats i viktiga hänseenden.

Enligt de sakkunnigas uppfattning var de på 1930-talet förekommande

konkurrensbegränsningarna inom pappersbranschen i viss mån betänkliga.

En del avtal har visserligen sedan dess hävts eller uppmjukats, men andra

avtal har tillkommit och kartellöverenskommelserna är därför i stort sett

lika många som förut. Även i de fall där det privata regleringssystemet har

ringa eller ingen betydelse för den nuvarande prissättningen kan det enligt

de sakkunniga icke uteslutas att branschen velat behålla systemet för

framtida »behov». Det kan nämligen vara svårt att återupptaga en gång

raserade regleringar. Beträffande vissa kvoteringsbestämmelser i fråga om

tidningspapper uttalas, att de i vissa marknadslägen kan leda till minskad

el fektivi te t skonkurrens.

Också inom distributionsledet finns bestämmelser, som kan ha mindre

goda verkningar. Sålunda kan de horisontella prisbindningarna för pappersvaror

inom den organiserade bok- och pappershandeln inge vissa betänkligheter.

I allmänhet är det enligt de sakkunniga lämpligare om priser och

marginaler icke är bundna, enär bundenheten minskar effektivitetskonkurrensen

inom distributionen.

Inom margarinindustrien har de flesta tillverkarna sammanslutit sig i ett

försäljningsbolag, Margarinbolaget. De inom denna bransch förekommande

konkurrensbegränsningarna har enligt de sakkunniga under senare år ej

nämnvärt utnyttjats för att skydda företag med höga kostnader utan snarare

för att underlätta rationaliseringar. Detta har i allt fall gällt sedan konsumentkooperationen

börjat uppträda på marknaden. De sakkunniga erin
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103. 27

rar också om det starka inflytande, som staten utövat på prisbildning och

branschstruktur.

Konkurrensen inom sprängämnesbranschen är begränsad genom att tillverkningen

behärskas av några få stora företag. Begränsningen förstärkes

genom den av säkerhetsskäl betingade offentliga regleringen samt vissa privata

regleringar. Utvecklingen till stordrift kan ha underlättats genom de

offentliga och privata regleringarna. De senare har delvis tillkommit för att

underlätta specialisering inom tillverkningsledet, men deras räckvidd är

större. Enligt de sakkunnigas uppfattning medför redan den offentliga regleringen,

att det på detta område icke kan finnas fri konkurrens. Behovet av

kartellöverenskommelser bör därför vara mindre än i andra fall. Vissa av

avtalsbestämmelserna är också ägnade att väcka betänkligheter. Detta gäller

bl. a. det skydd, som Nitroglycerin AB erhållit genom att AB ExpressDvnainit

förbundit sig att sälja endast till egna eller närstående gruvor och

att av Nitroglycerin inköpa hela den kvantitet, som kan behövas utöver

egen tillverkning.

Inom begravningsbrnnschen finns i viss begränsad utsträckning ett konkurrensbegränsande

samarbete. Detta hade i början av 1940-talet väsentligt

större omfattning än för närvarande. Efter år 1940 gäller endast två

avtal. Det ena avser fabrikanternas prissättning på likkistor, de! andra reglerar

grossisternas prissättning på svepningar.

De sakkunniga betonar svårigheten att få till stånd priskonkurrens inom

denna bransch. Konkurrensbegränsningarna kan därför lätt få menliga verkningar.

Sådana har också enligt de sakkunniga i viss mån framträtt. Särskilt

vissa tidigare gällande exklusiv-, rabatt- och nyetableringsavtal mellan

begravningsentreprenörerna och grossist- och fabrikantföreningen har

medfört avsevärd risk för skadlig verkan. Den sanering i konkurrensfrämjande

riktning som skett tillskriver de sakkunniga bl. a. den offentliga uppmärksamhet,

som förhållandena inom branschen väckt.

Utmärkande för den svenska urhandelns organisation är det samarbete,

som förekommer mellan grossisterna och urmakarna. Båda grupperna är

organiserade i två med varandra i viss mån konkurrerande sammanslutningar.

Mellan de båda grossistorganisationerna och respektive urmakarsammanslutning

fanns till för kort tid sedan ett avtalsbundet samarbete.

Avtalen hade närmast prägeln av exklusivavtal. I detaljistledet har prissamverkan

beträffande såväl försäljning som reparationer förekommit.

Mot de åtgärder, som vissa organisationer inom branschen vidtagit i prisreglerande

syfte, finns enligt de sakkunniga anledning till erinran. Detta

gäller särskilt de konkurrensbegränsningar, som stött den i branschen förekommande

marginalsättningen.

De sakkunniga vill vidare ifrågasätta, om ej konkurrensbegränsningarna

inom urbranschen menligt inverkat på distributionen. Alltför många nya

företag torde ha tillkommit. Därmed sjunker omsättningen per butik och

benägenheten att rationalisera försvagas. Kostnaderna kan härigenom ha

blivit onödigt höga.

Den slutsats som nyetableringssakkunniga dragit av det framlagda materialet

är, att ett betydande antal av de förekommande konkurrensbegränsningarna

kan förutsättas ha övervägande skadliga verkningar, och att

det erfordras väsentligt mera energiska åtgärder från det allmännas sida än

hittills för att undanröja missförhållandena. Denna slutsats finner de sakkunniga

icke kunna motsägas av det förhållandet, att vissa konkurrensbegränsningar

kan vara nyttiga eller i varje fall förhållandevis oförargliga ur

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

allmän synpunkt. Den kan icke heller motsägas av det faktum, förklarar

de sakkunniga, att konsekvenserna av en fullständigt fri konkurrens i

särskilda fall skulle kunna bli sådana att de motiverar en modifikation av

de vid fri prisbildning och fri tävlan gällande spelreglerna. Ty även när så

är fallet, finns det ingen garanti att just den utformning och omfattning, som

nu förekommande konkurrensbegränsning erhållit, svarar till mera allmänna

intressen.

Vad som framför allt gör det angeläget att vidtaga ytterligare åtgärder

är enligt de sakkunniga det förhållandet, att konkurrensen i flera fall befunnits

vara hämmad i en utsträckning, som man tidigare icke kunnat göra

sig någon mera konkret föreställning om. I detta hänseende har resultatet

av monopolutredningsbyråns arbete i själva verket inneburit något av en

överraskning även för många av dem, som haft sin uppmärksamhet inriktad

på problemet. I den mån vår kunskap kompletteras med nya uppgifter om

hittills okända kartellavtal och andra konkurrenshinder, kommer intrycket

av konkurrensbegränsningarnas kvantitativa betydelse endast att ytterligare

förstärkas.

De sakkunniga framhåller att i vissa avseenden en förbättring inträtt under

senare år genom att en mängd kartellavtal, som införts i kommerskollegiets

kartellregister, blivit hävda. Denna förbättring tillskrives i främsta rummet

det arbete som utförts på grundval av 1946 års lagstiftning. Även vissa

särskilda kommittéutredningar (1947 års elbranschkommitté, 1947 års byggnadsmaterialutredning)

finner de sakkunniga ha medverkat till att åtskilliga

konkurrensbegränsningar hävts eller ändrats. Även nyetableringssakkunnigas

eget arbete synes dem i flera fall ha medfört liknande resultat.

Vidare erinras om att den allt intensivare diskussionen om förekomsten

av konkurrensbegränsningar föranlett vissa huvudorganisationer inom näringslivet,

i första hand Sveriges industriförbund, att vidtaga åtgärder för

att åstadkomma en »självsanering». Bland annat tillsattes för detta ändamål

våren 1950 inom industriförbundet en särskild kommitté jämte därtill

anknuten kartellbyrå; byråns uppgift är »att efter förhandlingar med vederbörande

kartellparter i förekommande fall tillråda dem att upphäva, respektive

modifiera sitt samarbete så, att befogade anmärkningar mot detta ur

allmän synpunkt icke kunna framställas». Samtidigt som de sakkunniga

framhåller betydelsen av denna självsanering inskärpes att man icke bör

överskatta innebörden av den sålunda inträdda förändringen. Intresset för

självsaneringen torde säkerligen till en del bero på att frågan om en lagstiftning

mot skadlig konkurrensbegränsning blivit aktualiserad. De sakkunniga

fruktar att, om statsmakterna skulle avvisa ett förslag om en sådan lagstiftning,

intresset för en självsanering inom näringslivet skulle komma att

märkbart avtaga.

Skulle man enbart lita till självsanering kan man — menar de sakkunniga

— i varje fall icke komma längre än vad just de företagare, vilka svarar

för en viss konkurrensbegränsning, anser rimligt från utgångspunkten av

egna värderingar. Dessa skiljer sig säkert ofta i avsevärd grad från dem,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

29

som ter sig giltiga ur mera allmänna synpunkter. De sakkunniga befarar

därför, att en självsanering i många fall skulle leda till alldeles otillräckliga

resultat. Ett kartellsamarbete kan också ibland fortsätta efter det en

kartell blivit formellt upplöst. I nuvarande läge med offentlig priskontroll

kan det vidare vara relativt »billigt» att häva en konkurrensbegränsning.

Utan att vilja förringa betydelsen av de självsaneringsåtgärder, som vidtages,

har de sakkunniga därför funnit angeläget understryka, att självsaneringsverksamheten

icke utgör något bärkraftigt argument för statsmakterna

alt avstå från att för egen del vidtaga erforderliga åtgärder. I varje fall

kan konstateras, framhåller de sakkunniga, att det hittills icke inträtt någon

avgörande förändring i fråga om konkurrensförhållandena.

En annan fråga som nyetableringssakkunniga tagit upp i detta sammanhang

är om det behöves monopolkontroll även när det

finnes priskontroll. Denna fråga har de sakkunniga — sedan de

i korthet berört sambandet mellan åtgärder mot skadlig konkurrensbegränsning

och priskontrollen — besvarat jakande. Motiveringen för sitt ställningstagande

har de sakkunniga sammanfattat i fyra punkter.

1) Priskontrollen kan av kontrolltekniska skäl icke alltid vara fullt effektiv.

2) En konkurrensbegränsnings skadeverkan kan ligga icke bara i att

priserna bli höga i förhållande till verkliga kostnader utan även i att kostnaderna

bli alltför höga. Konkurrensbegränsningen kan inverka på själva

strukturen inom en bransch. Visserligen har priskontrollen vissa befogenheter

att ingripa även i sådana fall. Den har sålunda instruktion att vid bestämmande

av priser särskilt rätta sig efter kostnaderna inom mera effektiva

företag inom en bransch. Men i praktiken möta ofta stora svårigheter,

bl. a. av försörjningspolitisk natur, att utnyttja en sådan befogenhet.

3) Den organisation, som föreslås i betänkandet, ger bl. a. möjlighet att

med vida större konsekvens och effekt än som hittills förekommit använda

publiciteten som ett »vapen» mot olämplig konkurrensbegränsning.

4) Just under nuvarande förhållanden torde motståndet mot att undanröja

skadlig konkurrensbegränsning vara svagare än eljest. Ett viktigt skäl

för denna uppfattning är att det aktuella motivet för att bibehålla en kartell

kan vara svagare i de fall priskontrollen är effektiv och hindrar kartellen att

uttaga så höga priser, som den skulle önska, samtidigt som möjligheterna

till priskonkurrens äro begränsade. Ett annat viktigt skäl är, att det under

en högkonjunktur icke behöver vålla några mera svårlösbara sysselsättningsproblem,

om genom friare konkurrens ett mera effektivt företag

tränger ut företag, som arbetar med högre kostnader.

Nyetableringssakkunniga har slutligen diskuterat, huruvida man skulle

kunna nöja sig med att bygga ut monopolutredningsbyrån

men ej lagstiftningen. Det framhålles att utan tvivel åskilligt

skulle kunna vinnas på denna väg. De sakkunniga förklarar sig också vara

ense om att en förstärkning av byrån under alla förhållanden är i hög grad

av behovet påkallad.

Emellertid anser de sakkunniga, att det icke är tillräckligt att endast

bygga ut monopolutredningsbyrån. Även om man skulle kunna förutse goda

verkningar av en dylik åtgärd, kan man dock icke förvänta sig att ett till
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

räckligt mått av konkurrensfrihet därigenom skulle komma till stånd. De

positiva resultat, som vunnits genom monopolutredningsbyråns verksamhet,

har nämligen enligt de sakkunnigas bestämda uppfattning till väsentlig del

sammanhängt med en föreställning att man hade att vänta ytterligare och

mera direkta samhälleliga ingripanden. De goda verkningar som skulle kunna

vinnas enbart genom en utbyggnad av byrån befarar de sakkunniga också

i hög grad ojämna. Sådana företagare, som har en mera utpräglad ansvarskänsla

och som särskilt känner behov av att åtnjuta goodwill hos allmänheten,

skulle säkerligen mer än andra vinnlägga sig om att undanröja

den sorts konkurrensbegränsning, som väcker offentlig kritik. Även storleken

av den vinstminskning, som i vissa fall skulle följa om en konkurrensbegränsning

blev hävd, torde enligt de sakkunniga vara av betydelse i sammanhanget.

Av detta skäl kunde det komma att visa sig särskilt svårt att

bli av med en del mera betydelsefulla och skadliga konkurrensbegränsningar.

Det framhålles också att intresset för publiciteten kring konkurrensbegränsningar

så småningom skulle komma att avtaga. Skulle vederbörande

företagare dessutom anse sig kunna lita på att statsmakterna icke kommer

att företaga några ytterligare ingrepp, måste lockelsen att vidmakthålla

ifrågavarande konkurrensbegränsningar i många fall bli stor. Ådagalägger

vissa företagare att man med framgång kan ignorera offentligheten, kan även

andra frestas att följa exemplet.

I anslutning härtill erinrar de sakkunniga om att utredningsmyndigheten

enligt 1946 års lagstiftning endast har att framlägga ett sakligt material.

Däremot skall den icke verkställa någon värdering av de konkurrensbegränsande

företeelser, som belysts genom registrering eller genom specialundersökningar.

Vidare är utredningsmyndigheten förhindrad att vidtaga eller

ens planera och framlägga förslag till åtgärder. — Vid tillkomsten av 1946

års lag förutsattes att staten i särskilda fall skulle ingripa genom speciella

åtgärder av olika slag. Vissa sådana speciella ingrepp har visserligen skett

men i mycket ringa utsträckning. Enligt de sakkunniga beror detta säkerligen

helt eller delvis därpå att det icke finns något statligt organ för uppgifterna

i fråga.

Reservanterna.

Reservanterna erinrar inledningsvis om att konkurrensbegränsning icke

är en ny företeelse på det näringspolitiska området i vårt land. Utvecklingen

har dock växlat från perioder med en relativt stark intensifiering av samarbetet

till tider av stillestånd. Denna böljegång har även avspeglats i den

växlande uppmärksamhet, som från samhällets sida ägnats dessa företeelser.

I anslutning till en kort rekapitulation av tidigare utredningar på området

framhålles, att i en av de utredningar som ägde rum på 1930-talet —- utredningen

om folkförsörjning och arbetsfred — uttalas en från den gängse

uppfattningen avvikande åsikt, i det att däri direkt förordades särskilda

statliga åtgärder för samarbetets stärkande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Mcij.ts proposition nr 103.

Till en början fäster reservanterna uppmärksamheten vid de olika vägar,

på vilka det konkurrensbegränsande samarbetet inom näringslivet vuxit

fram. Det erinras om att upprinningen till ett samarbete mellan företagen

inom samma bransch i många fall utgjorts av behovet av rationalisering eller

att avsikten med samarbete varit att gemensamt organisera informationsarbete,

forskning, yrkesutbildning, standardisering eller andya tekniska

frågor. Initiativ till sammanslutning kan också ha tagits för att få ett utåt

representativt organ för kontakt med myndigheter eller för att eljest hävda

näringens synpunkter i den offentliga debatten. Ett samarbete för behandling

av dylika ur konkurrenssynpunkt neutrala frågor kan helt visst ej sällan

ha utvecklats till att omfatta även avtal om priser o. d. En liknande roll

har sannolikt arbetsgivareföreningarna i många fall spelat. Det erinras

vidare om att samarbetet inom näringslivet i betydande utsträckning vunnit

anhängare bland mindre och medelstora företag inom handel och hantverk.

Därvid har syftet med samarbetet mycket ofta varit att stärka konkurrenskraften

i förhallande till ofta kollektivistiskt organiserade storföretag.

Då de mindre företagarna i stor utsträckning befinner sig socialt och

ekonomiskt på samma nivå som arbetarna, har det fallit sig helt naturligt

tör dem att försöka skapa avtal, som skyddar priset för den egna arbetskraften,

på samma sätt som arbetarna genom sina organisationer skaffat

motsvarande skydd. De mindre företagen med sin för näringslivets differentiering

betydelsefulla individualism har härigenom lättare kunnat hävda sin

ställning.

I detta sammanhang betonar reservanterna också den inverkan, som utövats

genom statens ekonomiska politik under och efter det andra världskriget.

Det erinras om att de offentliga regleringarna och priskontrollen ofta

lett till samarbete och avtal inom branscher, där något sådant tidigare icke

förekommit eller varit endast svagt utvecklat. Det framhålles också att den

varuknapphet, som krigs- och krisförhållandena medfört, i och för sig

framkallat en begränsning av konkurrensen. Begränsningen har ytterligare

skärpts genom statliga ingripanden för de tillgängliga varornas fördelning

samt av övriga krisregleringar. I detta sammanhang bör beaktas också betydelsen

av jordbrukets efter 1930-talets kris starkt växande föreningsrörelse.

Reservanterna finner slutligen den ekonomiska statliga politiken

bära ansvaret även för det höga och alltjämt växande skattetrycket, som

törsvårar bildandet av nya företag och därmed direkt minskar möjligheten

till uppkomsten av en konkurrens, som måhända skulle bli effektivare än

V!rje..annan åtSäl''d- Den inverkan, penningvärdets bristande stabilitet haft

på möjligheten till konkurrens och de svårigheter som av denna anledning

uppkommit för att erna ett rättvisande mått på värdet av vad näringslivet

kan prestera, får icke heller förbises. I en tid av inflation, när köpkraften

överstiger tillgången på varor och således säljarna har övertaget

på marknaden, är det oundvikligt att konkurrensen försvagas. Riktigheten

av den kritiska uppfattning, som gjort gällande att själva konkurrensviljan

inom näringslivet skulle ha försvagats, ifrågasättes därför starkt. Om

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

något allmänt omdöme på detta vanskliga område skulle vedervågas innebär

vad som skett, förklarar reservanterna, att samarbetet i många fall,

särskilt där staten varit tillskyndare eller motpart, fått ökad styrka och

ofta tett sig såsom den nödvändiga utvägen ur tidens speciella svårigheter.

Samverkan har, utan nämnvärd reaktion eller ock med klar sanktion från

samhällets sida, tagit sin fastaste gestalt i arbetsgivarnas och arbetstagarnas

organisationer. Mot bakgrunden härav och med kännedom om den statliga

ekonomiska politikens inverkan är det enligt reservanterna icke rimligt att

förmena näringslivets övriga grenar rätten att söka sig fram på samma

vägar.

Reservanterna uttalar sig skarpt kritiskt beträffande de sakkunnigas uttalande

i anslutning till branschredogörelserna i betänkandets kapitel 4. De

framhåller bl. a., att det enligt deras uppfattning är hart när omöjligt att

på grundval av ett dylikt material göra ens preliminära uttalanden om

konkurrensbegränsningarnas skadliga verkan. Den av de sakkunniga använda

metoden att redan på grundval av det nu befintliga materialet, som

endast skildrar konkurrensbegränsningarnas utanverk, betygsätta olika konkurrensbegränsningars

verkningar ur allmän synpunkt finner reservanterna

därför betänklig. Härtill kommer, att de sakkunnigas omdömen ofta hänför

sig till numera upphävda bestämmelser, oaktat meningen med dem varit att

belysa det nuvarande behovet av ytterligare åtgärder. Reservanternas betänkligheter

ökas i avsevärd mån därigenom, att de sakkunniga tydligen avsett

att omdömena skall tjäna till ledning för näringsfrihetsnämnden eller

i varje fall i viss mån beaktas av denna. Reservanterna inskärper vikten av

att de uttalanden, som de sakkunniga gjort i kapitel 4, icke utan ingående

utredningar läggs till grund för en bedömning av förekommande konkurrensbegränsningars

verkningar ur allmän synpunkt.

Det skall dock utan vidare medges, anför reservanterna, att konkurrensbegränsningar

förekommer, som ur samhällelig synpunkt kan betecknas såsom

icke önskvärda. I likhet med de sakkunnigas majoritet anser reservanterna,

att sådana konkurrenshinder bör bekämpas och avlägsnas samt väsentligt

friare konkurrensförhållanden eftersträvas. Men vid den värdesättning,

som ett dylikt omdöme generellt eller i det individuella fallet förutsätter,

måste förfaras med stor försiktighet, liksom över huvud när det

gäller att taga ställning till många av de ofta synnerligen komplicerade

problem kartellväsendet erbjuder. Då de sakkunniga förklarat att någon

avgörande förändring icke inträtt och att därför ytterligare åtgärder erfordras,

har man enligt reservanternas mening underskattat betydelsen av

vad som hänt på detta område. Det är möjligt att »någon avgörande» förändring

icke kunnat med någon säkerhet konstateras. Men detta vore i och

för sig att ställa för stora anspråk på en utveckling, som omfattar endast

några få år, av vilka flertalet kännetecknats av en hård statlig reglering.

Det viktigaste är att söka bilda sig en uppfattning om utvecklingens tendens.

Reservanterna upplyser, att under tiden mars 1950 till januari 1951 an
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

33

talet hos monopolutredningsbyrån registrerade avtal som hävts stigit från

23 procent till 33,3 procent av hela antalet registrerade avtal. Vid båda tidpunkterna

hade cirka 15 procent av avtalen modifierats. Härmed skulle sålunda

av de i kartellregistret införda avtalen inemot hälften ha antingen

upphävts eller uppmjukats i riktning mot friare konkurrensförhållanden. Till

betydande del tillskrives detta resultat den verksamhet för en självsanering

inom näringslivet, som stötts av de större intresseorganisationerna och som

tagit sig uttryck bl. a. i tillskapandet av industriförbundets kartellkommitté.

Mot bakgrund härav och med hänsyn till de goda resultaten av dels elbranschkommitténs

verksamhet, dels den enda av monopolutredningsbyriln

dittills verkställda specialundersökningen (jordbruksmaskinbranschen)

förklarar sig reservanterna ha fått det intrycket, att tendensen oförtydbart

går mot en uppmjukning av avtalsbundenheten och pekar hän mot en

skärpt kritik från näringslivets sida av konkurrensbegränsning över huvud

taget och särskilt dess mindre tilltalande sidor. Reservanterna framhåller i

anslutning härtill, att bättre effektivitet emellertid måste ges åt monopolutredningsbyråns

arbete genom en avsevärd utvidgning av dess organisation;

detta är påkallat för att icke blott kartellregistret skall kunna bearbetas väsentligt

hastigare än hittills utan också för att specialundersökningar skall

kunna utföras i ökad omfattning och en allmän analysverksamhet upptagas.

Sin uppfattning i denna del uttrycker reservanterna i följande ordalag:

Överhuvud ter det sig för oss som ett eftersträvansvärt mål på detta område

att minska konkurrensens bundenhet, att öka friheten och att stegra

icke blott företagens utan även samhällets intresse för betydelsen av en

på progressiv verksamhet inställd konkurrens. En utveckling i denna riktning

kräver en helhjärtad medverkan av näringslivets alla framstegsvänliga

krafter och en ökad insikt hos statsmakterna om vikten att undvika

åtgärder, som leda till nya eller underlätta kvarhållandet av redan förefintliga

inskränkningar i konkurrensen.

Reservanterna tillbakavisar med skärpa påståendet, att självsaneringen

skulle upphöra eller få minskad effekt om en vidgad lagstiftning icke nu

genomfördes. De förklarar sig visserligen icke vilja förneka att hotet från

en ny tvingande lagstiftning på det ekonomiska området självfallet mötes

med olustkänslor från de grupper, som närmast skulle drabbas därav. Men

denna reaktion har ingalunda varit det enda skälet till det betydande intresset

för en sanering av konkurrensbegränsningarna. Den tendens mot en

uppmjukning av avtalsbundenheten, som gjort sig gällande, tyder i stället

på en vaknande insikt hos företagarvärlden, måhända närmast företrädd

inom den yngre generationen, om nödvändigheten att i främsta rummet genom

egna insatser verka för en ökning av konkurrensen och avstående från

avtal, som har samhällsskadlig effekt.

Kännedomen om kartellavtalens verkliga betydelse för pris- och produktionsförhållandena

inom de företagarbranscher, där de förekommer, är,

framhåller reservanterna vidare, trots det på sista tiden utförda arbetet

ännu ofullständig. Om vissa uppenbart skadeverkande konkurrensbegränsande

metoder undantages måste omdömena på detta område därför ofta bli

8 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

starkt hypotetiska. Den fasta grundval, som är nödvändig för flertalet värderingar,

saknas ännu i avsevärd grad och luckan kommer knappast att

fyllas förrän specialundersökningar av olika näringsgrenar företagits i betryggande

omfattning. Det kan därför befaras att en lagstiftning kan komma

att utformas och tilllämpas på ett sätt som gör mera skada än nytta.

Härtill kommer, förklarar reservanterna, de stora rent juridiskt-tekniska

svårigheter utformningen av en lagstiftning av denna art måste möta.

Sitt ställningstagande till frågan om behovet av en utvidgad eller ny lagstiftning

sammanfattar reservanterna på följande sätt:

Först sedan det med tillräcklig klarhet kunnat visas, att den utvecklingslinje,

som bygger på redan bestående lagstiftning med en förstärkning av

monopolutredningsbyråns arbetskrafter och på fortsatta undersökningar av

elbranschkommitténs typ samt på näringslivets egen reaktion mot på detta

område förefintliga missförhållanden, ej räcker till för uppgiften, böra

andra åtgärder ifrågasättas. Vi anse icke, att denna situation nu föreligger

utan tvärtom att de faktorer, som här äro verksamma, skola visa sig äga

förmåga att på frivillighetens väg åstadkomma den ytterligare rättelse som

erfordras. Detta arbete har redan nått sådan betydelse, att kravet på en ny

tvingande lagstiftning åtminstone för närvarande måste te sig i hög grad

främmande för de företagare, som skulle drabbas därav. Det kan icke gärna

begäras, att de skulle förstå behovet av att underkastas eu under vissa omständigheter

i deras näringsutövining djupt ingripande lagstiftning för att

vinna ett syfte, som de själva eller deras organ äro i full färd med att av

egen kraft förverkliga och som ännu för några år sedan ansågs kunna tillfredsställande

främjas genom den lag, som då genomfördes under enhällig

anslutning från alla intresserade parter.

Den i dagens läge klokaste ståndpunkten är därför enligt vår mening att

energiskt fullfölja alla strävanden för att inom näringslivets hela område

vidga insikten om nödvändigheten av friare konkurrens och särskilt att avstå

från konkurrenshindrande åtgärder, som kunna anses vara ur allmän

synpunkt skadliga. Skulle dessa strävanden icke inom rimlig tid ge positivt

resultat i dan utsträckning vi hoppas, kan tiden vara inne att ånyo pröva

frågan, huruvida målet lämpligen kan nås genom andra åtgärder.

Den aktuella världssituationen med dess ytterligt labila karaktär, där utvecklingen

på det politiska eller ekonomiska området icke med någon säkerhet

kan förutses ens på kortaste sikt, talar enligt vår uppfattning också för

önskvärdheten att nu intaga en avvaktande hållning.

Herr Gillbergs yttrande.

Herr Gillberg förordar i likhet med de sakkunniga ytterligare statliga åtgärder

mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning men tänker sig därvid

en lagstiftning av annat innehåll och annan omfattning än enligt de sakkunnigas

förslag.

Vid sitt ståndpunktstagande förklarar herr Gillberg sig ha utgått från

att inom näringslivet både konkurrens och samarbete är verksamma och viktiga

faktorer. Konkurrensen är den mest pådrivande faktorn i det ekonomiska

framåtskridandet och tack vare konkurrensen ökas näringslivets samlade

effektivitet. Samarbetet och därav följande konkurrensbegränsning är å

andra sidan ofta att betrakta som uttryck för den strävan till trygghet, som

i våra dagars samhälle förefinnes hos praktiskt taget alla grupper: arbetare

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

och företagare, jordbrukare och hantverkare, tjänstemän och fria yrkesutövare.

Gtvecklingen finner herr Gillberg under de senaste decennierna uppenbarligen

ha gått i den riktningen, att trygghetskravet blivit alltmer accentuerat.

Även det organiserade samarbetet är emellertid ägnat att öka

näringslivets effektivitet och kommer härigenom att bil till en utvecklingsbefrämjande

faktor. På betydande områden är sådant samarbete ett villkor

för att uppnå de fördelar, som är förenade med stordrift inom produktion

och distribution. Detta är en annan orsak till att samarbetssträvandena vunnit

anklang bland företagare inom de mest skilda branscher.

Att så skett innebär icke att konkurrensen spelat ut sin roll. De sakkunniga

har enligt herr Gdllbergs uppfattning överdrivit betydelsen av samarbetet

och därav följande konkurrensbegränsning. Detta kan enligt herr Gillberg

delvis förklaras därav, att det organiserade samarbetet är lättare att

konstatera än konkurrensen.

Samtidigt som de sakunniga, i anslutning till den uppfattning som kommit

till uttryck såväl i näringsorganisationssakkunnigas betänkande som i

efterkrigsplaneringskommissionens förslag, givit samarbetet inom näringslivet

principiellt erkännande, har emellertid framhållits att konkurrensbegränsning

i åtskilliga fall har samhällsskadlig verkan, vilket påkallar ytterligare

åtgärder från statsmaktens sida. Herr Gillberg anser att det icke heller

torde kunna bestridas att olämpliga former av samarbete förekommit.

Även om han icke vill ansluta sig till de sakkunnigas betygsättning av olika

slag av konkurrensbegränsning, delar han dock uppfattningen, att organiserat

samarbete inom näringslivet i vissa fall fått en utformning som ur samhällsnyttans

synpunkt icke varit försvarlig.

Emellertid anser herr Gillberg, att de sakkunniga påtagligt övervärderar

effekten av en lagstiftning mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Effekten

skulle huvudsakligen begränsas till att vissa hinder för en friare konkurrens

undanröjes. Graden av den konkurrens, som skulle följa därav beror

emellertid på andra omständigheter, främst konkurrensviljan hos företagarna

och de anställda samt statens allmänna ekonomiska politik,

vilken i sin tur är av väsentlig betydelse för konkurrensviljan. En förstärkning

av konkurrensviljan finner herr Gillberg icke kunna framtvingas medelst

en aldrig så omfattande och välskriven lag medan däremot statens allmänna

ekonomiska politik utövar ett betydande inflytande på företagarnas

vilja till konkurrens. Den ekonomiska politiken anser han i synnerhet under

det senaste decenniet ha haft en sådan inriktning, att den förorsakat

en avtrubbning av konkurrensen. Det erinras i detta sammanhang om byggnadsregleringen

och andra liknande åtgärder, importrestriktionerna och därav

föranledda kvoteringar, den statliga prisregleringen och utformningen

av beskattningslagstiftningen. Herr Gillberg erinrar vidare om penningpolitikens

betydelse för utvecklingen av konkurrensförhållanden. I samband

härmed framhålles, att inflationstrycket betyder avsevärt mer för prisstegringar

och kostnadsökningar än konkurrensbegränsning till följd av företagarnas

åtgöranden. Med hänsyn till den avgörande betydelse, som statens;

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

allmänna ekonomiska politik har för konkurrensen, finner herr Gillberg

det kunna ifrågasättas om ytterligare lagstiftning på nu ifrågavarande område

är befogad. Starka skäl kan anföras för att statens ansträngningar i

stället borde koncentreras på att skapa gynnsammare förutsättningar för

den konkurrensvilja, som finns inom näringslivet.

Då herr Gillberg icke desto mindre stannat för att förorda ytterligare statligt

inskridande beror detta främst på hans uppfattning, att det i ett rättssamhälle

måste anses tillkomma statsmakten att sörja för att missbruk av

samarbetet inom näringslivet förhindras respektive beivras. På detta område

— liksom på andra områden av samhällslivet — måste det vara statens

både rättighet och skyldighet att skapa skydd mot företeelser som uppenbarligen

skadar samhällsintressena. Konkurrensbegränsning med samhällssltadlig

verkan anser herr Gillberg därför icke kunna undgå att föranleda

åtgärder från statsmaktens sida.

De åtgärder som redan vidtagits i syfte att förhindra samhällsskadlig konkurrensbegränsning

finner herr Gillberg icke kunna anses vara tillräckliga.

Visserligen har sedan 1946 års lagstiftning trätt i kraft ett stort antal konk

u rr e n s b eg i'' än s an d e avtal upphört eller modifierats. Emellertid kan det icke

bortses från att 1946 års lag endast innehåller bestämmelser om registrering

och utredning samt att lagen sålunda icke anordnar någon bedömning

av de konkurrensbegränsande företeelserna och ännu mindre möjliggör direkta

ingripanden mot konkurrensbegränsningar, som kan anses vara samliällsskadliga.

Den näringslivets självsanering, som under de senaste åren kommit till

stånd, finner herr Gillberg vara utomordentligt välbetänkt. Emellertid anser

han det kunna ifrågasättas om självsaneringen kan utgöra tillräckligt

skäl för statsmakten att avstå från ytterligare ingripanden. Med hänsyn

till de skilda förhållandena inom näringslivet kan det bli svårt att bedriva

självsaneringen efter principer, som tillfredsställer rimliga krav på enhetlighet.

Bl. a. föreligger risk för att konjunkturförhållandena, som otvivelaktigt

påverkar företagarnas intresse för organiserat samarbete, kommer att inverka

på deras inställning till den avveckling av sådant samarbete, som ingår

i självsaneringen. Herr Gillberg framhåller vidare att en i näringslivets

egen regi driven självsanering knappast, även om den blir mycket ingripande,

kan undgå att misstänkliggöras av dem, som a priori hyser misstro mot

enskilt näringsliv och gärna söker angreppspunkter på detta. För att undgå

dessa misstänkliggöranden skulle man från näringslivets sida behöva vara

beredd att »sanera» praktiskt taget allt samarbete, som ger upphov till konkurrensbegränsning.

Härigenom skulle emellertid även sådant samarbete,

som borde fortbestå, råka i farozonen. En dylik utveckling skulle vara

mindre tillfredsställande, icke minst ur näringslivets egen synpunkt. I den

mån som företagarna ställer sig helt avvisande till lagstiftning mot samhällsskadlig

konkurrensbegränsning aktualiseras otvivelaktigt risken för

denna utveckling.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

37

Remissyttrandena.

Värdet av fri konkurrens inom näringslivet betygas av de hörda myndigheterna

och organisationerna. Den uppfattning, som ligger till grund för vår

hittillsvarande lagstiftning på området, nämligen att det endast är ur samhällelig

synpunkt skadliga konkurrensbegränsningar som bör motverkas,

har icke rönt motsägelse i remissvaren. De goda verkningarna av 1946 års

lagstiftning vitsordas allmänt. Likaså erkännes allmänt betydelsen av de

åtgärder som av de enskilda näringsorganisationerna vidtagits i syfte att

undanröja konkurrensbegränsningar av skadlig natur. Samtidigt hälsar man

på många håll med tillfredsställelse, att näringslivets självsaneringsverksamhet

fått en bredare bas genom tillskapandet i slutet av år 1951 av ett för

näringslivets huvudorganisationer gemensamt organ, benämnt näringslivets

konkurrensnämnd.

I fråga om behovet av en vidgad lagstiftning går meningarna däremot

starkt isär. Å ena sidan hävdas att behov av en sådan lagstiftning är för

handen och att lagstiftningsåtgärder därför nu bör vidtagas. Å andra sidan

göres gällande att ytterligare lagstiftningsåtgärder icke behövs eller att i

varje fall tiden icke är mogen för ett ståndpunktstagande till denna fråga.

Följande remissinstanser intar en positiv ståndpunkt tillförslaget

om en vidgad lagstiftning, nämligen kommerskollegium, statens priskontrollnämnd,

statens jordbruksnämnd, bostadsstyrelsen, bank- och fondinspektionen,

Kooperativa förbundet, Landsorganisationen, Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund (HSB), Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga

bostadsföretag, Svensk industriförening, Sveriges charkuteri- och slakteriidkares

riksförbund samt Skånes speceri- och livsmedelshandlareförbund.

Kommerskollegium framhåller inledningsvis, att vid utgången av år 1951

i kartellregistret införts cirka 700 konkurrensbegränsande överenskommelser,

av vilka närmare 35 procent vid samma tid upphört att gälla. Utöver

registreringsverksamheten har monopolutredningsbyrån som förut nämnts

slutfört eller till väsentlig del utfört fyra särskilda undersökningar.

Omfattningen av den publicitet, som kommit de registrerade avtalen och

de särskilda undersökningarna till del, samt det ökade allmänna intresse,

som härigenom uppstått för konkurrensfrågor, finner kommerskollegium

säkerligen ha starkt bidragit till näringslivets självsanering.

Även om sannolikt icke oväsentliga förbättringar kommit till stånd genom

att ett flertal konkurrensbegränsningar sålunda av olika anledningar blivit

hävda, anser kommerskollegium att man dock icke bör överskatta betydelsen

härav. Den förändring som inträffat torde, även om en ändrad syn på konkurrensen

i viss mån varit av betydelse, till någon del bero på att frågan om

utvidgad lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning blivit aktualiserad.

Även andra omständigheter synes i detta sammanhang vara av vikt, såsom

t. ex. att den offentliga priskontrollen och det inflationistiska tryck, som

småningom inträtt, föranlett att prisavtalen saknade större betydelse föi

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

kartellparterna. Detta förhållande har enligt kollegiets mening avsevärt underlättat

den självsanering, som eftersträvas av vissa huvudorganisationer

inom näringslivet. Att man trots allt bibehåller åtskilliga prisöverenskommelser

eller, ehuru avtalen upphävts, låter organisationerna kvarstå

finner kollegium böra ses som ett uttryck för framtidsplanering. Kollegium

hälsar självsaneringsverksamheten inom näringslivet med tillfredsställelse

men understryker, att man i det nuvarande konjunkturläget dock icke beträffande

framtiden kan draga mera bestämda slutsatser av de resultat

denna verksamhet nu uppnått. Härtill kommer att enligt kollegiets mening

ett formellt upphävande av avtal icke i och för sig behöver innebära att fri

konkurrens återställes. Bundenheten på marknaden kan nämligen kvarstå

i avtalslösa former, exempelvis genom gemensamt organiserad statistisk

information, prisledarskap och s. k. tyst samförstånd. Dylika former av

avtalslöst samarbete torde få anses ha särskilda förutsättningar i tider, då

förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på varumarknaden är gynnsamt

för säljaren. Kollegium förklarar sig för närvarande sakna material

för ett bedömande av frågan, vilka verkningar på konkurrensen och marknadsförhållandena

det formella upphävandet av vissa kartellavtal kommit

att medföra.

Att erfarenheterna av 1946 års lagstiftning med vissa reservationer kan

betecknas som i stort sett gynnsamma finner kollegium starkt tala för det

berättigade i det krav, som från många håll framförts på en snabbt genomförd

effektivisering av monopolutredningsbyrån. Kollegium finner emellertid

för sin del en sådan åtgärd icke vara tillfyllest.

Kommerskollegium erinrar om att reservanterna starkt framhävt sambandet

mellan å ena sidan konkurrensbundenheten inom näringslivet samt å

andra sidan den allmänna ekonomiska och sociala politik som statsmakterna

fört under de senaste två årtiondena. Dylika synpunkter finner kollegium

värda allvarligt beaktande men anser icke att sambandet mellan ifrågavarande

företeelser är sådant, att konkurrensbundenheten inom näringslivet kan

uppfattas som en verkan av statsmakternas allmänna ekonomiska politik.

Snarare kunde sägas att nu nämnda företeelser ömsesidigt har påverkat

varandra och verksamt bidragit till utveckling mot ökat organiserat samarbete

och minskning av konkurrensen. Kollegium förordar sådana åtgärder

från det allmännas sida att gynnsamma betingelser skapas för en företagsamhet

byggd på fri konkurrens. Detta kan otvivelaktigt beräknas stimulera

konkurrensviljan bland företagarna. Härvid kan man enligt kollegium emellertid

icke låta bero, enär konkurrensbegränsande samarbete inom näringslivet

visat sig förekomma även när statsmakternas ekonomiska politik skapat

gynnsamma yttre betingelser för näringsfrihet och fri konkurrens. I anslutning

härtill erinrar kollegium om att åtskilliga kartellavtal tillkommit under

slutet av ISOOAalet och under 1900-talets första årtionde. Å andra sidan

finner kollegium att monopolutredningsbyråns hittills verkställda specialundersökningar

givit vid handen, att konkurrensviljan icke är helt död ens

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

39

i de starkast organiserade karteller. S. k. prisfusk och andra oegentligheter

gentemot parternas gjorda överenskommelser är långt ifrån ovanliga. De

höga bötes- och skadeståndsbelopp, som i många fall stipuleras för brott

mot överenskommelserna, utgör likaledes ett uttryck för behovet att hålla

den potentiella konkurrensviljan bland kartellmedlemmarna nere. Enligt

kollegiets mening tyder dylika företeelser på att det även bland företagare,

som är parter i kartellavtal, alltjämt finns en latent konkurrensvilja, vilken

i vissa lägen kan utgöra ett verkligt hot mot kartellernas bestånd. Detta

framgår bl. a. av de utförda specialundersökningarna. I nu nämnda och

liknande förhållanden ser kollegium vissa förutsättningar för att direkta

lagstiftningsåtgärder gentemot samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning

skulle kunna vara ägnade att utlösa konkurrens viljan i handling.

Härtill kommer att en dylik lagstiftning kan väntas verka direkt stimulerande

på outsiders, som för närvarande ofta kämpar en ojämn och hård

kamp på grund av kartellernas diskriminerande politik.

Statens priskontrollnämnd ansluter sig till de sakkunnigas principiella

uppfattning att största möjliga utrymme bör skapas för en fri och effektiv

konkurrens mellan olika företag och företagsformer. Nämnden ser i en sådan

konkurrens en garanti för att konsumenternas och samhällets intressen

av ekonomiskt framåtskridande med höjd produktivitet och stigande levnadsstandard

blir tillgodosedda. På lång sikt är det ur samhällsekonomiska

synpunkter av utomordentlig vikt att den långt gående bundenheten på prisbildningens

område upphör. För att produktionen och distributionen skall

kunna finna nya och rationellare vägar i ett samhälle, som befinner sig i

en ständig utveckling med stora förändringar i levnadsvanorna, måste företagen

ha möjlighet till individuell anpassning på prisbildningens område.

Det är därför enligt nämndens mening angeläget att åtgärder som stödjer

konkurrensviljan snarast möjligt kommer till stånd.

Den inom näringslivet påbörjade självsaneringen hälsar priskontrollnämnden

med tillfredsställelse. Det vore enligt nämnden dock oklokt att

blunda för att konkurrensbegränsningarna i vissa fall uppbäres av betydande

ekonomiska intressen hos de deltagande.

Priskontrollnämnden anser det sannolikt, att man icke kan komma till

rätta med samhällsskadliga konkurrensbegränsningar enbart med utredningar

och därmed förenad publicitet och kanske icke heller med priskontroll.

Detta finner nämnden särskilt gälla sådana konkurrensbegränsande

åtgärder som leveransavstängning mot konkurrensvilliga företag, kvoteringar

mellan företag, olika former av sanktioner mot återförsäljare, som

underskrider fastställda bruttopriser m. in. Nämnden förordar därför ytterligare

åtgärder.

Statens jordbruksnämnd förklarar sig dela de sakkunnigas uppfattning,

att inom näringslivet i stor utsträckning förekommer konkurrensbegränsande

åtgärder, som måste anses såsom samhällsskadliga. Det är uppenbart, förklarar

nämnden, att åtgärder i en eller annan form bör vidtagas för att eliminera

de skadliga verkningarna av dessa konkurrensbegränsningar. Det

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

är enligt nämnden svårt att bedöma, vilka följder den nyligen inrättade

konkurrensnämnden inom näringslivet skali få på hävandet av konkurrensbegränsningar.

Även om denna nämnd, vilket jordbruksnämnden hoppas,

blir framgångsrik i sitt saneringsarbete, anser jordbruksnämnden likväl

att särskilda lagstiftningsåtgärder bör vidtagas, liksom skett i ett flertal

andra länder. Sådana åtgärder anser nämnden kunna ge ett värdefullt

stöd åt konkurrensnämndens och liknande organs verksamhet för frivilligt

upphävande av konkurrensbegränsningar. Åtgärderna torde därjämte effektivt

komma att motverka alt hävda konkurrensbegränsningar återinföres.

Bostadsstijrelsen framhåller, att konkurrensbegränsning kan medföra ett

flertal verkningar av olika slag. Åtskilliga exempel från byggnadsproduktionen

kan påvisas, där det är synnerligen komplicerat att mot varandra väga

och värdera positiv och negativ verkan med hänsyn till samhällsintresset,

som i angivna sammanhang enligt styrelsen är att identifiera med konsumenternas,

de bostadsbehövandes, intresse av goda och billiga bostäder.

Omfattande erfarenhet ger vid handen, att konkurrensregleringar på området

förekommer, som övervägande eller uteslutande verkar till förmån

för ekonomiska särintressen och där ingripande från samhällets sida kan

vara motiverat. Utredningen har klarlagt, anför styrelsen, att konkurrensbegränsningar

med samhällsskadlig verkan bör mötas med nya effektiva

åtgärder och därjämte med en intensifiering av de strävanden till ökad

konkurrensfrihet, som nu pågår genom initiativ av såväl samhälleliga som

enskilda organ. Styrelsen anser i likhet med de sakkunniga att den beredvillighet

till dylika åtgärder, som må vara att vänta från företagarnas sida,

bör kompletteras med möjlighet att anlita statliga tvångsmedel.

Kooperativa förbundet förklarar, att den konsumentkooperativa rörelsen

i Sverige under sin frammarsch alltmer insett och framhävt betydelsen av

ekonomisk frihet inom näringslivet. Med ekonomisk frihet har den då förstått

frihet för olika företag och olika företagsformer att existera vid sidan

av varandra och göra sig gällande i öppen tävlan i förhållande till sin effektivitet.

De stora samhälleliga fördelarna av den ekonomiska friheten skulle framträda

än klarare, framhåller förbundet, om icke det enskilda företagslivet

med självtagen rätt inkräktat på den genom åtgärder till begränsning och

reglering av konkurrensen. Syftet med dessa åtgärder har varit att betrygga

existensen och skapa tillfredsställande utsikter till vinst för företagen,

utan hänsyn till deras effektivitet. I stället för att vidmakthålla tävlingslusten

och hålla näringslivet friskt och sunt har företagen slutit avtal och

vapenvila i effektivitetskampen. Sedan dessa konlcurrensbegränsande åtgärder

på senare år i enlighet med Kooperativa förbundets önskan tvingats

fram inför offentligheten, har det framstått med full klarhet hur allmänt

förekommande kartellbildningar och andra monopolistiska metoder är inom

företagslivet.

Kooperationen har, förklarar förbundet, vänt sig mot konkurrensbegräns
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ningarna inom företagslivet i första rummet därför att deras skadliga verkningar

drabbar konsumenterna. På ett stort antal områden av produktionen,

där konkurrensen lamslagits genom det enskilda företagslivets monopolistiska

åtgärder, har kooperationen återställt förutsättningarna för den

fria tävlan genom att grunda egna effektiva företag med uppgift att återupprätta

priskonkurrensen. De praktiska erfarenheter som den konsumentkooperativa

rörelsen gjort i vårt land under sina ingripanden mot för konsumentintresset

skadliga konkurrensbegränsningar bestyrker, förklarar

förbundet, i hög grad dess förmåga att av egen kraft komma till rätta med

monopolistiska maktövergrepp från det enskilda företagslivets sida. I fortsatta

ingripanden från konsumentkooperationens och andra konkurrensvilliga

krafters sida ser kooperationen det väsentligen verksamma medlet

för att motverka privata konkurrensbegränsningar med skadliga verkningar

för konsumentintresset. Denna det konkurrensvilliga företagslivets självverksainhet

för att leda näringslivet in på friska och sunda banor, där det

gjort avsteg från dessa, måste enligt förbundets uppfattning beredas behövligt

utrymme för att kunna göra sig gällande utan långvarig tidsutdräkt

och med största möjliga kraft. Organisatorisk reglering av företagslivet genom

därför avpassad lagstiftning och andra statliga åtgärder finner förbundet

icke kunna leda till samma samhällsnyttiga resultat. Konsumentkooperationen

har därför från första början framhållit att lagstiftningen

och den statliga politiken mot privatmonopolen i allmänhet icke bör vara

av sådan reglerande art utan inriktad på att betrygga fullt handlingsutrymme

för konsumentkooperationen och de företag i övrigt, som uppriktigt strävar

efter att återställa konkurrensen. Lagstiftningen skall vara sådan, att

den undanröjer hinder för den fria konkurrensen, vilka åstadkommits av

privata sammanslutningar, utan att pålägga nya sådana av statlig art.

Sedan förbundet utförligt exemplifierat kooperativa ingripanden mot monopolistiska

maktmissbruk framhåller förbundet, att det helt allmänt kan

sägas, att kooperationens förmåga att fylla sin uppgift att såsom allmänintressets

väktare i det praktiskt-ekonomiska livet verka för upprätthållande

av konkurrens och effektivitet inom näringslivet och därmed göra

sin insats för en sund och livaktig utveckling inom folkhushållet först och

främst är beroende av att dess rätt som företagsform att utveckla sig fritt

och på lika villkor med övriga företagsformer vinner fullt beaktande. Det

betonas i anslutning härtill att statliga regleringar av näringslivet, som

betingas av särskilda omständigheter, oavsiktligt kan inkräkta på denna

rätt.

Förbundet framhåller att ju större möjligheter, som lägges i det privata

näringslivets hand att genomföra konkurrensbegränsningar av skilda slag

och ju flera omständigheter, som samverkar till att inom dessa konkurrens

begränsningar samla även de konkurrensvilliga elementen inom det enskilda

företagslivet, desto större blir också möjligheterna att utnyttja konkurrensbegränsningarna

till att lägga hinder i vägen för kooperationens verksamhet

och utbredning samt för dess förmåga till aktioner i syfte att främ
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ja konkurrensfriheten. Dylika aktioner har, förklarar förbundet, i allmänhet

varit framgångsrika på områden, där de tagit sin utgångspunkt i upprättandet

av egna produktionsföretag och där sålunda kooperationen själv

haft full bestämmanderätt från produktions- till distributionsstadiet. Men

fastän den kooperativa egenproduktionen befinner sig i ständig tillväxt finns

alltjämt enligt förbundet många områden, där den kooperativa varuförmedlingen

är helt beroende av privata leverantörer och, där dessa är sammanslutna

i konkurrensbegränsande organisationer, alltså hänvisad till att förmedla

monopolprissatta varor till konsumtionsföreningarnas medlemmar.

I vissa fall är kooperationen till följd av exklusivavtal till och med förvägrad

att överhuvud förmedla den monopolprissatta varan. Det framhålles

också att, då kartellavtal mellan företag även med de mest ohöljda monopolsyften

har lagligt bindande verkan, kooperationens ingripanden i syfte att

få till stånd priskonkurrens och fri tävlan i branschen i vissa fall kan försvåras

eller förhindras, nämligen när det gäller förvärv av fabriker eller

företag, som är anslutna till karteller.

Förbundet anser därför, att likaväl som det bör vara en angelägenhet avstor

vikt för staten att utforma och tillämpa sina egna regleringar så att

de i minsta möjliga grad ger stöd och uppmuntran åt privata regleringar

inom näringslivet, bör det ligga i förgrunden av dess intresse att med lämpliga

åtgärder inskrida mot privata konkurrensbegränsningsmetoder, som

uppenbart strider mot rättsmedvetandet och i växande grad utnyttjas för

att hämma kooperationens handlingsfrihet utanför och oberoende av de

privata regleringarna. Vikten ur samhällsintressets synpunkt att så snabbt

och fullständigt som möjligt komma till rätta med de skadliga konkurrensbegränsningarna

i vårt folkhushåll finner förbundet vara påtaglig.

Landsorganisationen erinrar om att organisationen redan i sitt yttrande

över det av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering år 1945 avgivna

betänkandet särskilt framhållit betydelsen av att man vid sidan av

den registrerande myndigheten tillsatte en nämnd, som på ett mer kontinuerligt

sätt än tillfälliga kommissioner kunde tjäna som initiativtagare till

åtgärder för att undanröja samhällsskadliga inskränkningar i konkurrensen.

Landsorganisationen finner det vara alldeles uppenbart, att det förekommer

former av konkurrensbegränsning, som kan vara ändamålsenliga

i det att de t. ex. möjliggör kostnadsbesparingar i produktionen genom eliminering

av korstransporter, specialisering med längre serier etc. Verkningarna

av skilda konkurrensbegränsningar är enligt organisationen över

huvud mycket skiftande. Detta beror ej endast på deras olikartade karaktär

utan även på hur de tillämpas i varje särskilt fall. Målsättningen bör självfallet

vara att undanröja endast de samhällsskadliga konkurrensbegränsningarna.

Det bör härvid ankomma på statsmakterna, anför landsorganisationen,

att övervaka att näringsfrihet och konkurrens ej kringgärdas genom

sådana avtal eller andra konkurrensbegränsningar, som försvårar en effektivisering

inom näringslivet eller leder till monopolvinster på förbrukarnas

bekostnad. Avtalsfriheten bör icke få sträcka sig så långt att även dylika

konkurrensbegränsningar kan erhålla lagligt skydd.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Landsorganisationen ansluter sig till förslaget om utvidgning och effektivisering

av monopolutredningsbyrån. Reservanternas uppfattning, att det

för närvarande saknas sådana utredningar, som kan ligga till grund för

väldokumenterade konklusioner om olika kartellavtals betydelse, förklarar

organisationen sig icke dela. Beträffande självsaneringen hävdar landsorganisationen,

att det visserligen är betydelsefullt att en mer medveten strävan

än tidigare gjort sig gällande från företagens sida att undanröja olämpliga

konkurrensbegränsningar. Goda resultat av en monopolkontroll, alldeles

oavsett hur den är organiserad, förutsätter också att det existerar en viss

konkurrensvilja inom näringslivet. Det kan emellertid icke enligt landsorganisationen

anses till fyllest enbart med företagens egna åtgärder. Man kan

icke räkna med att företagen i alla situationer skall visa samma intresse för

ökad konkurrens. Helt säkert skulle enbart självsanering leda till mycket

ojämna och ofta orättvisa resultat bl. a. beroende på att konkurrensviljan är

olika stark på skilda håll inom näringslivet. Övervakningen bör därför, hävdar

landsorganisationen, skötas av ett organ, som icke företräder något speciellt

gruppintresse.

Landsorganisationen understryker att statsmakterna i görligaste mån bör

söka påverka de allmänna betingelserna för en friare konkurrens.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) framhåller att när man såsom

nyttiga ur samhällelig synpunkt karakteriserar sådana återverkningar

av konkurrensbegränsning, som exempelvis minskade distributionskostnader,

det bör observeras att dessa fördelar då i allmänhet bedömes endast på

kort sikt. På längre sikt åter kan en dylik konkurrensbegränsande företeelses

verkningar bli i hög grad skadliga ur samhällets synpunkt till följd av

den fastlåsning av produktionsbetingelserna som ofta sker. Detta leder i

sin tur till att kostnadsnivån får en ogynnsam utveckling. Såsom TCO ser

problemet, synes man därför i de flesta fall, där någon form av konkurrensbegränsning

föreligger, ha anledning att ifrågasätta om icke dessa har samhällsskadliga

följder. Med denna bakgrund synes det TCO uppenbart, att det

ur samhällets synpunkt är i hög grad angeläget, att de konkurrensbegränsande

företeelserna fortlöpande är under kontroll av samhället och att sådana

företeelser elimineras i den mån de är skadliga.

TCO instämmer i vad nyetableringssakkunniga anfört därom, att det icke

ur samhällets och konsumenternas synpunkt är tillfyllest med den verksamhet

som monopolutredningsbyrån utför, utan att andra mera effektiva åtgärder

måste vidtagas, om den fria konkurrensens krafter skall kunna göra

sig gällande i någon större utsträckning. Emellertid finner sig TCO böra

understryka, att den fria konkurrensen för närvarande icke enbart förhindras

av konkurrensbegränsande företeelser bland producenter och distributörer.

Enligt TCO:s uppfattning är sålunda en annan grundläggande förutsättning,

att den ekonomiska politiken i samhället utformas på ett sådant

sätt, att den stimulerar en fri konkurrens inom näringslivet. Det är enligt

TCO:s uppfattning uppenbart, att de förhållanden, under vilka de svenska

företagen under krigs- och efterkrigsåren haft att arbeta, i vissa avseenden

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

har verkat i

åstadkomma konkurrens i samhället väl ligger i de allmänna ekonomiska

betingelserna och undanröjandet av vissa samhälleliga konkurrensbegränsande

företeelser, är därmed icke givet, att man enbart på detta sätt kan

åstadkomma det önskvärda resultatet. Härtill fordras, hävdar TCO, att även

näringslivets egna konkurrensbegränsande företeelser i den mån de är samhällsskadliga

undanröjes. Detta förutsätter enligt TCO:s uppfattning, att en

lagstiftning tillskapas, som möjliggör kontroll av de konkurrensbegränsande

företeelserna och även undanröjande av dem i den mån de är samhällssk

ad liga.

Svensk industriförening förklarar sig i sin egenskap av småindustriorganisation

under de senaste åren ha mottagit otaliga rapporter från småindustrier,

som råkat illa ut till följd av privata konkurrensbegränsningar.

Föreningen gör med skärpa gällande att därest icke en sådan mur av diskrimineringar

i fråga om priser och rabatter, leveranstider o. s. v., nyetableringskontroll,

bruttoprissystem och andra konkurrensbegränsande företeelser

i det oändliga hade legat och ligger som en tung mara över åtskilliga

småindustriföretag, skulle denna i och för sig i alla fall konkurrenskraftiga

grupp industriföretagare varit dels mycket konkurrenskraftigare än vad

fallet nu är, dels kunnat producera många flera varor och till billigare priser

än vad nu kan ske. I fråga om den inom näringslivet påbörjade självsaneringsverksamheten

förklarar sig föreningen icke kunna frigöra sig från

en ganska deciderad misstro. Föreningen finner nämligen denna verksamhet

utgöra ett mer eller mindre av omständigheterna frampressat initiativ

i avledande syfte. För sin del hävdar föreningen att lagstiftningsåtgärder

är nödvändiga och brådskande och en absolut förutsättning för att några

påtagliga resultat mot de konkurrensbegränsande företeelserna skall kunna

åstadkommas.

Svenska riksbyggen framhåller, mot bakgrunden av erfarenheter som

företaget haft i sin byggnadsverksamhet av konkurrensbegränsningar inom

värme-, sanitets- och elektriska installationsbranscherna samt i fråga om

vissa slag av byggnadsmaterial, att behov av samhällelig kontroll över konkurrensbegränsningen

otvivelaktigt föreligger.

Sveriges allmännyttiga bostadsföretag uttalar, att de till organisationen

anslutna företagen, som representerar en avsevärd del av landets totala

bostadsproduktion, fått åtskilliga belägg — i många fall av stor ekonomisk

räckvidd — för den skadliga inverkan, som kartellväsendet fört med sig

inom byggnadsbranschen. Organisationen delar därför de sakkunnigas uppfattning,

att ytterligare offentliga åtgärder erfordras för att nå resultat, som

verksamt kan förhindra konkurrensbegränsningens skadliga verkningar.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund anser det ligga i sakens

natur, att en lagstiftning på det nu ifrågavarande området kommer att

medföra betänkliga konsekvenser. Genom densamma skulle statsmakterna

få anledning till en fortgående kontroll och närgången granskning av näringslivets

verksamhetsförhållanden och organisationsföreteelser, som rätt

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

45

mycket kom att likna ett förmynderskap. Å andra sidan kan ej heller förnekas,

att det inom näringslivet existerar vissa former av ekonomisk samverkan,

som medför långt gående konsekvenser för andra medborgargrupper

och för samhället i dess helhet. Dessa samarbetsformer har vuxit fram

under nuvarande lagstiftning och för att komma till rätta med dem föreligger

enligt förbundet faktiskt behov av tvingande föreskrifter. Såsom

exempel på en dylik form av ekonomisk samverkan vill förbundet hänvisa

till de kartellavtal med sina medlemmar, som jordbrukets ekonomiska föreningar

använder sig av. Förbundet åberopar i detta hänseende särskilt de

i slakteriföreningarnas stadgar införda bestämmelserna om leveransplikt

lör föreningsmedlemmarna. Dessa bestämmelsers efterlevnad säkerställes

genom dryga straffböter. Verkan av bestämmelserna om leveranstvång förklarar

förbundet bli, att konkurrerande privata företagare icke kan fortsätta

sin verksamhet sedan huvudparten av lantbrukare genom intensiv propaganda

bringats att skriva in sig såsom medlemmar i slakteriföreningarna.

Dessa privata företagare har icke dukat under i öppen konkurrens; de har

berövats sina utkomstmöjligheter och i många fall även större delen av sina

tillgångar genom föreningarnas maktställning på grund av de angivna kartellavtalen.

Får denna utveckling fortsätta ohämmat, uppstår inom en nära

framtid ett allenarådande monopol inom viktiga områden av vårt näringsliv.

Förbundet anser på grund härav en lagstiftning mot sådana former av

ekonomisk samverkan, vilka till ytterlighet inskränker eller helt utestänger

varje slag av konkurrens, vara befogad och behövlig.

Eu viss tvekan om nödvändigheten och lämpligheten av lagstiftningsåtgärder

torde kunna utläsas ur det av Hyresgästernas sparkasse- och byggnads

föreningars riksförbund (HSB) avgivna, i det hela dock positiva yttrandet.

Förbundet anser, att det skulle ha varit önskvärt med en närmare undersökning

av i vilken utsträckning förekommande konkurrensbegränsningar

kan antagas ha en för samhället skadlig verkan och vilken effekt de föreslagna

åtgärderna kunde väntas medföra. Enligt förbundet förefaller det nämligen

ej på något sätt klarlagt om kostnaderna för dessa åtgärder står i rimlig

proportion till de resultat, som väntas kunna bli uppnådda. Förbundet finner

det stå ldart, att man icke genom lagstiftning eller på annat sätt kan

driva utvecklingen tillbaka mot ett mer eller mindre liberalt konkurrenssamhälle.

Den ökade koncentrationen inom näringslivet måste accepteras,

varmed även följer att prisbildningen kommer att ske under mer monopolistiska

former. Detta skärper betydelsen av att ökad kännedom om konkurrensbegränsningarnas

inverkan på det ekonomiska livet vinnes för att

möjliggöra ett bedömande av arten och graden av eventuell skadlig verkan.

Den föreslagna lagstiftningen synes förbundet komma att bidraga till en sådan

ökad kännedom.

Lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF) vill icke bestrida behovet av lagstiftning men förordar

att en avvaktande hållning intages för att större erfarenhet

skall vinnas.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Lantbrnksstijrelsen förklarar sig icke i och för sig ha något att erinra

mot att en lagstiftning införes mot konkurrensbegränsande åtgärder med

samhällsskadlig verkan. En fortsatt gynnsam utveckling för att undanröja

konkurrensbegränsningar skulle enligt styrelsens uppfattning kunna väntas,

om monopolutredningsbyråns resurser förstärktes. Därmed skulle det

nämligen i än högre grad än hittills bli möjligt att inför offentligheten klarlägga

omfattningen av nu förekommande konkurrensbegränsningar, att

analysera deras verkningar och att därmed än mera rikta den offentliga

uppmärksamheten på här ifrågavarande problem. Lantbruksstyrelsen —

som förklarar sig icke kunna godtaga de sakkunnigas lagförslag — föreslår

därför att 1946 års lag tillämpas intill dess större erfarenhet vunnits

angående densamma och att monopolutredningsbyrån utbygges.

Sveriges lantbruksförbund framhåller såsom sin uppfattning att med hänsyn

till de konkurrensbegränsande åtgärder, som företagits inom näringslivet

och som de sakkunniga klarlagt, en lagstiftning i frågan icke i och för sig

synes opåkallad. Förbundet vill dock icke underkänna de betydande verkningar,

som den inom såväl industrien som handeln igångsatta frivilliga

saneringen på konkurrensbegränsningarnas område lett till och än mer kan

förmodas leda till. De hittills nådda resultaten kanske väl delvis får tillskrivas

den pådrivande verkan, som tillvaron av nyetableringssakkunniga

haft, men å andra sidan är det säkerligen helt felaktigt att söka förneka

förekomsten av en mycket djupt rotad konkurrensvilja inom företagarvärlden.

Kartellerna och branschorganisationerna torde enligt förbundets

mening helt säkert få svårt att hindra sådana typer av företagare från att

igångsätta och upprätthålla en samhällsnyttig konkurrens, sedan huvudorganisationerna

inom industrien och handeln skapat egna organ, som

verkar i den riktningen. Förbundet finner så mycket större anledning framhålla

denna verksamhet, som den kan möjliggöra en tids avvaktande hållning

från samhällets sida, under vilken tid ytterligare penetrering av ifrågavarande

vidlyftiga lagstiftningsarbete kan ske. För jordbruket och dess organisationers

del anser förbundet att lagstiftningen i stort sett kan sägas

vara onödig och möjligen kan komma att förorsaka administrativt dubbelarbete.

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) framhåller att konkurrensbegränsningen

är ett ytterst väsentligt problem, varpå en lösning måste erhållas

för att icke effektiviteten och framåtskridandet i näringslivet skall lida

avbräck. Det torde därför vara oundgängligt att statsmakterna ständigt har

sin uppmärksamhet riktad på frågorna. Förbundet hyser den uppfattningen,

att mycket kunnat vinnas och fortfarande står att vinna genom en registrerings-

och undersökningsverksamhet i enlighet med 1946 års lag. Likaså

finns anledning förvänta att näringslivet genom egna ansträngningar skall

kunna åstadkomma avsevärda förbättringar. Emellertid anser förbundet

det ligga i sakens natur att styrkan i näringslivets intresse för självsanering,

åtminstone i viss utsträckning, beror på det intresse, som från statsmakternas

sida visas för frågan. Från denna utgångspunkt vill förbundet som

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungi. Maj.ts proposition nr 103.

sin uppfattning framhålla att lagstiftningsåtgärder, som går utöver de möjligheter

1946 års lag erbjuder, på lång sikt måste anses erforderliga. Förbundet

— som tar avstånd från den utformning de sakkunniga givit sitt lagförslag

— finner några risker ur samhällets synpunkt vid ett uppskov och

ytterligare utredning icke vara att befara. Den uppmärksamhet, som nu

trån olika håll kommit att riktas mot förevarande problem, borgar nämligen

för att ansträngningar kommer att göras för att åstadkomma tillfredsställande

resultat.

En med de tre sistnämnda remissinstanserna i det väsentliga likartad inställning

till frågan om behovet av ytterligare lagstiftning torde kunna utläsas

ur det av AB. Turitz & Co avgivna yttrandet. Bolaget förklarar, att

det enligt bolagets uppfattning och erfarenhet är uppenbart att karteller

samt avtal om konkurrensbegränsning och bruttopriser tagit en sådan omfattning

och fungerar under sådana former att de priser konsumenterna får

betala i många fall ligger högre än vad som skulle vara fallet i en helt fri

marknad. Det samarbete beträffande prissättning, som existerar mellan

fabrikant- och distributionsleden, verkar hindrande eller i varje fall fördröjande

på varudistributionens rationalisering och måste i många fall anses

ha bidragit till att distributionen stelnat i kostnadsstegrande former

eller i vart fall i former, som icke medger önskvärd anpassning av kostnaderna

till den med höjningen av levnadsstandarden sammanhängande ökningen

av konsumtionen. Det område av ekonomisk verksamhet, för vilket

man här vill lagstifta, anser bolaget emellertid ännu icke vara moget härlör.

Den snabba tillväxten och utvecklingen av industri och handel, som

ägt rum under de senaste femton åren och som vuxit fram i en så gott som

obruten säljarens marknad, kan det vara lärorikt att följa och bedöma även

under en lågkonjunktur, innan man stiftar lagar mot konkurrensbegränsning.

Det erinras om att vetskapen om att en dylik lagstiftning förberedes

väckt eftertanke inom berörda företagargrupper och sammanslutningar.

Bolaget rekommenderar därför, att man låter det nu framlagda lagförslaget

vila och avvaktar i vad mån vederbörande själva ålägger sig en om medborgerlig

solidaritet vittnande återhållsamhet. Till denna slutsats förklarar

sig bolaget ha kommit även av det skälet att det är bekant, att även

statens organ i olika sammanhang intimt samarbetat med kartellartade

sammanslutningar, betjänat sig av deras organisationer och gått fram på

samma vägar som det enskilda näringsliv, vars överenskommelser man nu

vill kriminalisera.

En negativ ståndpunkt till frågan om behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder

intages av ett icke ringa antal av de myndigheter och

organisationer, som yttrat sig i denna fråga. Några olika huvudriktningar

kan urskiljas.

Flertalet av dessa remissinstanser hävdar att ytterligare lagstiftningsåtgärder

tills vidare bör anstå. Denna uppfattning

kommer till uttryck i de yttranden, som avgivits av Svea hovrätt, fyra re
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

servanter inom statens priskontrollnämnd, handelskamrarna i Göteborg,

Visby, Gävle, Sundsvall och Luleå, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

redareförening, Svenska bankföreningen, Gjuter konventionen, Svenska reklamförbundet,

Svenska annonsörers förening samt Sveriges husmodersföreningars

riksförbund. Till grund för sin uppfattning anför dessa myndigheter

och organisationer väsentligen, att verkningarna av 1946 års lag och

resultaten av näringslivets självsaneringssträvanden bör avvaktas; i vissa

av yttrandena understrykes även att våra kunskaper om konkurrensbegränsningarna

och deras skadliga verkningar ännu ej är tillräckliga för att

utarbeta en mera långtgående lagstiftning på området. Flera av de angivna

organisationerna betonar vidare starkt, att de allmänna betingelserna för

en fri konkurrens inom näringslivet i första hand måste förbättras samt att

monopolutredningsbyrån bär utbyggas.

Svea hovrätt erinrar om att tanken att i lagstiftning införa möjligheter

att tvångsvis ingripa mot konkurrensbegränsande överenskommelser berörts

i förarbetena till 1946 års lag men att denna idé då förkastats av statsmakterna.

Hovrätten anför vidare:

Det kan under sådana omständigheter göras gällande att något nytt bör

ha tillkommit för att statsmakterna nu skola frångå den ståndpunkt som

enligt vad nyss anförts intogs 1946. Huruvida det av de sakkunniga framlagda,

synnerligen omfattande materialet innehåller sådana nya fakta synes

dock vara tveksamt. Mot att nu ånyo upptaga frågan om lagstiftning rörande

tvångsåtgärder kan också andragas att 1946 års lag ännu verkat blott några

år och att den administrativa apparat, som vid dess antagande förutsattes,

icke blivit till fullo utbyggd. Ändock tyckes den verksamhet som påbörjats

med stöd av 1946 års lag redan utvisat goda resultat. Nära en tredjedel av

inregistrerade överenskommelser ha upphävts eller uppmjukats. Dessa omständigheter

tala — om vanliga grundsatser vid lagstiftning skola tillämpas

— för att man under ytterligare någon tid avvaktar utvecklingen innan vidare

åtgärder vidtagas. Uteslutet synes icke vara att de av problemet berörda

näringsidkarna, vilka nyligen mera allvarligt inriktat sina strävanden

på en bättre ordning, skola på grundvalen av gällande lagstiftning komma

till rätta med rådande och uppkommande missförhållanden genom egna

utrednings- och förhandlingsorgan.

Handelskammaren i Göteborg erinrar likaledes om att 1946 års lag endast

under en relativt kort tid kunnat utöva inflytande på utvecklingen.

Även om någon klar bild av denna icke kan fastställas ännu, finner handelskammaren

det böra vara tillåtet att konstatera, att en fortgående avveckling

av ett avsevärt antal konkurrensbegränsningar ägt rum, oaktat

monopolutredningsbyrån icke blivit utbyggd i avsedd omfattning. Under

dessa omständigheter måste det enligt handelskammarens mening föreligga

alldeles särskilda skäl för att nu omedelbart införa en ny lagstiftning med

vittgående och svårbedömbara verkningar. Handelskammaren kan för sin

del icke finna, att de sakkunniga anfört tillräckliga skäl härför. En naturligare

utväg är, anser kammaren, att med utgångspunkt från den redan

existerande lagstiftningen utbygga monopolutredningsbyrån till den storlek,

som angivits som önskvärd vid införande av 1946 års lag. Därefter

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

49

kunde man slutföra kartellregistreringen och utföra de särskilda undersökningar,

som befinnes mest påkallade, samtidigt som näringslivets egna

åtgärder till befrämjande av friare konkurrens får tillfälle att visa sin effekt.

Först sedan monopolutredningsbyrån fått tillfälle att fullt utbyggd

arbeta någon tid under samverkan med näringslivets egna organ, bör frågan

om införande av ny lagstiftning upptagas till omprövning.

Handelskammaren förklarar sig vara av den bestämda uppfattningen att,

även om en ny lagstiftning ej skulle komma att genomföras, en fortsatt

avveckling av särskilt de mera stötande bestämmelserna i vissa avtal samt

av hela överenskommelser alltjämt kommer att äga rum i tillfredsställande

omfattning. De sakkunnigas farhågor för att, även om vissa skadliga överenskommelser

formellt upphävts, regleringarna kommer att kvarstå genom

tyst samförstånd mellan parterna, finner handelskammaren överdrivna. Har

parterna icke längre den fasta förpliktelse, som ett skriftligt avtal utgör,

torde enligt handelskammaren möjligheterna för bestämmelsernas upprätthållande

ganska snart försvinna. De farhågor, som uttalats av de sakkunniga,

för att näringslivets eget intresse för hävande av konkurrensbegränsande

avtal skulle upphöra eller minska, därest de sakkunnigas förslag ej

skulle leda till en ny lagstiftning, finner kammaren däremot måhända ej

sakna fog. Emellertid framhåller handelskammaren att självsaneringsarbetet

i allmänhet till ej oväsentlig del är ett uttryck för den tendens till

handelns frigörande i liberaliserande anda, som otvivelaktigt gör sig gällande

och vilken kan återföras till en växande insikt hos näringsidkarna

själva om de olägenheter på lång sikt, som konkurrensbegränsande avtal

kan medföra.

Näringslivets egna åtgärder anser handelskammaren bli av avgörande betydelse

för bibehållande och återinförande av fri konkurrens. I den mån

viljan till fri konkurrens saknas hos näringsutövarna själva kan en aldrig

så väl utformad lagstiftning icke ersätta densamma. Handelskammaren finner

det därför av utomordentlig vikt att konkurrensviljan hos företagarna

stimuleras och stärkes. Den allmänna debatt, som uppstått om konkurrensfrågorna

i samband med monopolutredningsbyråns verksamhet och de sakkunnigas

betänkande, finner handelskammaren i och för sig synnerligen

värdefull. Med all skärpa måste emellertid framhållas, att statens och myndigheternas

åtgärder har en avgörande betydelse för att återställa fri konkurrens.

De regleringar på näringslivets område, som tillkom under senaste

världskriget och som delvis alljämt består, har ej blott främjat

organisationsväsendets utveckling utan har även i hög grad medverkat till

och underlättat att konkurrenshindrande överenskommelser åstadkommits

och bibehållits. Även lagstiftningen i allmänhet och icke minst skattepolitiken

torde utöva ett starkt inflytande på näringsidkarnas möjligheter och

benägenhet att frigöra sig från konkurrensbegränsningar. Enligt handelskammarens

mening är åtgärder i syfte att avveckla dessa förhållanden mera

angelägna än att man inför lagbestämmelser för att hindra skadliga konkurrensbegränsningar,

då det gäller att skapa önskvärd fri konkurrens inom

näringslivet.

4 Bilumg till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 103.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Handelskammaren slutar:

Handelskammaren är livligt medveten om nödvändigheten av upprätthållandet

av fri konkurrens inom näringslivet och även om de brister i detta

avseende som onekligen för närvarande finnas. I näringslivets frihet ingår

emellertid icke blott friheten för företagarna och företagsformerna att konkurrera

med varandra utan även friheten att sammansluta sig för tillvaratagande

av gemensamma ekonomiska och tekniska intressen. Den kraftiga

utveckling som företagsamheten i vårt land visat under den förra delen av

1900-talet har, såvitt handelskammaren kan bedöma, bl. a. varit beroende

både på den fria konkurrensens stimulerande inverkan och på det samarbete

i olika former mellan företagarna som ägt rum. Vad det gäller är enligt

handelskammarens uppfattning att åstadkomma en sådan avvägning, att

den fria konkurrensen bibehålies och skyddas, utan att därmed sådan samverkan

mellan näringsidkarna, som är nyttig för det hela hindras eller försvåras.

Handelskammaren hyser den meningen, att motarbetandet av skadlig

samverkan i konkurrenshindrande syfte i första hand bör ske genom

upplysning och på frivillig väg. Först sedan det klarlagts, att på denna

väg tillfredsställande resultat ej kunna nås, bör en lagstiftning tillgripas.

I likhet med handelskammaren i Göteborg lägger handelskammaren i

Sundsvall, som ävenledes förordar att monopolutredningsbyrån snarast utbygges,

stor vikt vid de allmänna betingelserna för konkurrens. Det framhålles

att den första förutsättningen för konkurrensen är att dessa allmänna

betingelser för näringslivet är sådana att konkurrensen uppmuntras och

inte, som nu är fallet, bindes genom olika statliga åtgärder. I rådande inflationsförhållanden

har kartellerna, anser handelskammaren, en nyttig

inverkan genom att prisstegringarna vanligen kommer långsammare inom

kartellbundna branscher än inom branscher, som kännetecknas av fri konkurrens.

På vissa områden har vidare det allmänna reglerat konkurrensen

mellan företagen. Samarbetet mellan företagen kan här sägas vara en förutsättning

för att regleringen skall fungera. Det vore därför uppenbart meningslöst

och obefogat att förbjuda ett sådant samarbete så länge regleringen

fortsätter. Förutsättningen för en inbördes fri konkurrens, d. v. s.

samhällsekonomisk balans, måste först skapas innan en lagstiftning kan

genomföras.

Kunskapen om verkningarna av konkurrensbegränsningen finner handelskammaren

vidare vara otillräcklig för att genomföra en lagstiftning. Det

betonas att de sakkunniga utfört många och i vissa fall ganska ingående

undersökningar av konkurrensbegränsningarnas omfattning och verkningar

i olika branscher, men det oaktat icke i något fall visat att samhällsskadlig

verkan faktiskt uppkommit. De sakkunniga har fått nöja sig med att påstå,

att det kan förutsättas att många av konkurrensbegränsningarna har övervägande

skadliga verkningar samtidigt som många andra är nyttiga.

Handelskammaren hyser stark tilltro till näringslivets förmåga att genom

egna frivilliga åtgärder för en självsanering komma tillrätta med förekommande

skadliga konkurrensbegränsningar. Kammaren anför:

Fn lagstiftning måste betecknas som en sista utväg, om man inte kan

komma tillrätta med kartellfrågorna på annat sätt. Det är önskvärt ur alla

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

paiters synpunkt att frågor av denna karaktär kan lösas på frivillighetens

väg. Detta har tidigare lyckats i många fall. Saltsjöbadsavtalet mellan arbetsgivar-

och arbetstagarparterna har exempelvis eliminerat behovet av lagstiftning

på de områden, som där behandlats. I fråga om reklamkontroll har

vidare näringslivet själv genom olika opinionsnämnder, bl. a. i handelskamrarnas

regi, lyckats skapa normer för bedömningen av illojal reklam och

andra illojala konkurrensmetoder, vilket visat sig vara ett mycket smidigare

sätt att lösa de besvärliga bedömningsfrågor som här uppstått, än genom

en omfattande lagstiftning. Enligt handelskammarens uppfattning bör det

lyckas för det nyligen bildade samarbetsorgan, som skall arbeta för en

självsanering inom näringslivet på kartellområdet, att komma fram till klara

normer för hur olika typer av konkurrensbegränsningar böra bedömas. De

normer, som ett sådant organ skapar, kommer att få en helt annan genklang

hos näringsidkarna och accepteras av dessa på ett annat sätt än en

lagstiftning med den föreslagna utformningen. Detta nybildade organ måste

rimligen ges en chans att visa, vilka resultat det kan komma till, innan en

slutlig lagstiftning på detta område genomföres.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att ett särskilt drag i samarbetssträvandena

bland mindre och medelstora företagare inom detaljhandeln

varit en önskan att skydda ersättningen för den egna arbetskraften på samma

sätt som de ofta socialt jämställda kroppsarbetargrupperna genom sina

organisationer skaffat sig ett motsvarande skydd.

En lagstiftnings möjligheter att skapa förutsättningar för en stärkt konkurrensvilja

finner förbundet icke vara annat än en teoretisk konstruktion.

Däremot är det enligt förbundet en praktisk realitet att statens allmänna

politik, särskilt inom det regleringssamhälle som vuxit fram under de sista

årtiondena, påverkat konkurrensen i avtrubbande riktning. Staten har genom

sin ekonomiska politik medverkat till ökad bundenhet och lagt så

stora hinder i vägen för konkurrensens fria spel, att det framstår såsom

ett fullständigt oundgängligt villkor för att konkurrensbegränsningarna

skall kunna lättas, att denna politik i väsentliga hänseenden omlägges eller

uppmjukas. I ett samhälle där penningvärdet undergår ständiga förskjutningar

och där prisbildningen är statligt reglerad samt vinstöverskotten

hårt beskäres, varigenom enskild kapitalbildning försvåras eller omöjliggöres,

kan konkurrensen icke finna den atmosfär, i vilken den kan befästas

och utvecklas. Så länge det allmänna läget i vårt land anses motivera

att regleiingar bibehålies pa snart sagt alla områden av det ekonomiska

livet, finner förbundet tiden förvisso icke vara mogen för att tillgripa eu

lagstiftning av det slag som föreslagits, över huvud kan enligt förbundets

uppfattning intet förord givas åt tanken att genom lagstiftning tvinga näringslivets

företagare att medverka till »skydd» mot åtgärder, som de funnit

lämpliga och rimliga för att, ofta enligt statligt mönster, trygga sina intressen.

De sakkunnigas omdöme att konkurrensen inom vida områden »är i hög

glad hämmad», finner köpmannaförbundet utgöra en beskrivning av konkurrensens

läge inom näringslivet, som i sin nyanslöshet är i hög grad

missvisande. Missbruk har icke visats förekomma. De i betänkandet lämnade

redogörelserna innehåller överhuvud icke sådant material eller så
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

dana ekonomiska analyser, förklarar förbundet, att de kan läggas till grund

för omdömen angående verkningarna ur allmän synpunkt av de beskrivna

konkurrensbegränsningarna. Även om olämpliga avtal och samarbetsformer

förekommer, är hela detta svårbehandlade område ännu alltför ofullständigt

undersökt och särskilt tillvaron av samhällsslcadliga konkurrenshinder så

bristfälligt dokumenterad, att det nödvändiga underlaget tillsvidare saknas

för att bedöma om bär verkligen föreligger behov av lagstiftningsåtgärder.

Att under sådana förhållanden i ett slags panikartad stämning ingripa mot

näringslivets utövare skulle, anför förbundet, sannolikt medföra en större

och mera förblivande samhällsskada än den man förmenar sig böra undanröja

med lagprojektet.

Köpmannaförbundet understryker att, vilken uppfattning man än må ha

om behovet av en ytterligare lagstiftning, alla skäl talar för att under rimlig

tid avvakta de resultat i avtalsmildrande och konkurrensbefrämjande

riktning, som kan bli följden av dels den utvidgning av monopolutredningsbyrån,

som även förbundet energiskt tillstyrker, dels ock den numera

väl organiserade självsaneringsverksamheten inom näringslivet. Det är

omöjligt att inse, förklarar förbundet, att ett dröjsmål med denna frågas

vidare behandling skulle innebära någon som helst olägenhet eller fara för

viktiga allmänna intressen eller på ett fördärvbringande sätt materialisera

den samhällsskadlighet, som enligt de sakkunnigas föreställning skulle

rymmas i många organisationers och deras överenskommelsers verkningar.

Förutom att en avvaktande hållning till lagförslaget ger tillfälle att samla

ny erfarenhet på hela detta ytterligt komplicerade område anser förbundet

att den tid som härigenom vinnes kan ge tillfälle till att under ledning av

i lagstiftningsarbete på näringsrättens fält fullt kompetenta personer en

förmån som de sakkunniga i stort sett saknat — undersöka innebörden i

detta sammanhang av samhällsskadlighetens begrepp. Enligt förbundets

uppfattning bär detta begrepp i de sakkunnigas tolkning fått en starkt

känslomässig och nära nog mytisk betoning.

Den viktigaste och mest grundläggande åtgärden för att åstadkomma naturliga

förhållanden på konkurrensområdet är även enligt Svenska bankföreningen,

att från statsmakternas sida tillskapas de erforderliga allmänna

förutsättningar för en utvecklingsfrämjande konkurrens. Sådana förutsättningar

finner föreningen nu i påfallande grad saknas, då tidens lösen alltmer

blivit regleringar av olika slag, statliga eller korporativa. Särskilt från statens

sida har enligt föreningen under senare tid vidtagits en rad åtgärder, som

direkt eller indirekt verkat starkt hämmande på konkurrensviljan. Föreningen

erinrar i detta sammanhang om den statliga priskontrollen, hyresregleringen,

utrikeshandelns reglering och dirigering ävensom skattepolitikens

utformning. Den verkligt fria konkurrensen kräver för att komma till

sin rätt, uttalar föreningen, en frihet för näringslivet självt av en helt annan

innebörd än den, som för närvarande är det beskärd. Så länge staten själv

går i täten med åtgärder i motsatt riktning, kan enligt föreningen det icke

förväntas, att konkurrensens viktigaste drivfjäder, konkurrens viljan, skall

nå högsta grad av aktivitet.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

53

Svenska reklamförbundet understryker, att kunskapen om konkurrensbegränsningarnas

art och omfattning är alltför ringa för att motivera lagstiftning.

Ett ställningstagande kräver ingående utredningar om konkurrensbegränsningarnas

inverkan på priser, produktion och branschstruktur. Dylika

undersökningar bör anförtros monopolutredningsbyrån. En dylik verksamhet

i förening med en konsekvent politik från statens sida med sikte

på en friare ekonomi anser förbundet kunna väntas leda till upplösning av

många samarbetsavtal inom näringslivet. Därest ingående och objektiva

utredningar ger vid handen att viss form av konkurrensbegränsning måste

anses konsumentskadlig och näringslivet icke självt mäktat inskrida däremot

på ett tillräckligt verksamt sätt, anser reklamförbundet att lagstifning

kan vara befogad.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund finner det ytterst önskvärt,

att statsmakterna följer utvecklingen på konkurrensbegränsningens område

och i den utsträckning, som kan anses erforderlig, kompletterar och stöder

de åtgärder, som av näringslivet självt vidtages för att undanröja förefintliga

missförhållanden. Till grund för sin uppfattning att ytterligare lagstiftning

på detta område bör anstå framhåller föreningen, att avgörandet bör grundas

på de erfarenheter, som vunnits sedan monopolutredningsbyrån hunnit

helt utbyggas och prövas. En förnyad prövning bör enligt förbundet också

bygga på erfarenheter från ett mindre exceptionellt konjunkturläge än det

nuvarande.

Några av de myndigheter och organisationer, som intager en negativ

ståndpunkt till frågan om behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder, betonar

starkare än de föregående, att samhällets intresse av

skydd mot skadlig konkurrensbegränsning även i

fortsättningen kan tillgodoses på grundval av 1946

års lag eller i allt fall utan mera väsentliga ändringar

i denna. Detta är fallet beträffande hovrätten för Västra Sverige,

Stockholms handelskammare, handelskamrarna i Borås, Norrköping,

Karlstad och Örebro, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges

industriförbund samt Sveriges allmänna exportförening. Flertalet av

dem förordar att monopolutredningsbyrån utbygges.

Hovrätten för Västra Sverige finner icke att man ur de sakkunnigas betänkande

kan utläsa att något större behov av ytterligare åtgärder mot konkurrensbegränsning

skulle vara för handen. Hovrätten erinrar om att redan

vidtagna statliga åtgärder gjort god nytta och att en icke ringa verksamhet

för självsanering inom näringslivet kommit till synes och medfört resultat.

Emellertid har monopolutredningsbyrån visat sig sakna resurser för att i

tillräcklig omfattning utöva sin granskande verksamhet. Då samtliga sakkunniga

också är ense om behovet av att byrån förstärkes, finner hovrätten

det ligga närmast till hands aitt utbygga det redan befintliga organet och

något vidga dess befogenheter.

Stockholms handelskammare framhåller, att konkurrensen inom näringslivet

liksom inom samhället i övrigt visserligen begränsats genom samver
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

kan i olika former och att en förstärkning av konkurrensviljan blivit ett

angeläget önskemål. Men den bild av de konkurrensbegränsande företeelserna,

som givits i nyetableringssakkunnigas betänkande, finner handelskammaren

likväl vara alltför onyanserad. Med den kännedom handelskammaren

har om svenskt näringsliv förklarar handelskammaren sig våga påstå,

att detta trots förekomsten av samverkan i olika hänseenden i allt

väsentligt alltjämt är präglat av fri konkurrens. För att bedöma konkurrensbegränsningarna

och behovet av åtgärder däremot anser handelskammaren,

att en analys av själva konkurrensbegreppet varit erforderlig. De sakkunniga

har emellertid icke klarlagt begreppets innebörd. De har visserligen i

princip accepterat konkurrensbegränsningarnas berättigande men icke beaktat

det förhållandet, att samverkan i själva verket kan utgöra en förutsättning

för eller en följd av konkurrens liksom icke heller att samarbete i

vissa hänseenden kan vara ägnat att skärpa konkurrensen i andra. Först

genom samverkan mellan flera var för sig svaga parter vinnes den styrka,

som möjliggör jämbördig konkurrens med starkare parter. Att den enskilde

själv äger välja, om han vill utöva sin näring eller eljest hävda sina intressen

ensam eller i samverkan med andra, måste i själva verket anses

utgöra en konsekvens av den frihet i skilda hänseenden, som vår rättsordning

tillerkänner den enskilde. Den rätt för den enskilde att i förhållande

till staten fritt utöva näring, att genom avtal reglera sina inbördes förhållanden

och till skydd för det egna intresset sammansluta sig, som kan sammanfattas

i begreppen näringsfrihet, avtalsfrihet och föreningsfrihet, kan

emellertid utnyttjas på sådant sätt, att den kommer i strid med själva de

idéer, på vilka dessa frihetsbegrepp bygger. Handelskammaren framhåller,

att de sakkunniga från sin utgångspunkt för bedömningen av konkurrensbegränsningar,

nämligen med hänsyn till verkningarna ur samhällelig synpunkt,

dock icke i något fall visat, att samarbetet medfört generellt sett

skadliga verkningar. Att konkreta exempel på samarbetets skadliga effekt

icke kunnat redovisas är enligt handelskammarens mening i själva verket

icke anmärkningsvärt. Kammaren anför härom:

Den konkurrensbegränsande samverkans faror ur det allmännas och företagsamhetens

synpunkter kunna nämligen icke mätas med hänsyn till verkningarna

i varje särskilt fall. De ligga på ett helt annat plan. De bestå främst

i att själva konkurrensviljan kan komma att successivt uppluckras, rådande

förhållanden bevaras och progressiviteten i tävlande och handling hindras.

Detta är i sin tur ägnat att hämma utvecklingsmöjligheterna och framåtskridandet

inom såväl näringslivet som samhället i dess helhet. Konkurrensbegränsningarna

kunna dämpa initiativ och riskvillighet och försvåra

möjligheterna att mäta företagens effektivitet. Här nämnda verkningar låta

sig emellertid icke i det konkreta fallet vägas mot de privata eller samhällsekonomiska

vinster som samverkan, i varje fall på kort sikt, obestridligt

kan tänkas medföra. Härav följer också att eventuella åtgärder för stärkande

av konkurrensvilja i första hand bör direkt inriktas på själva orsakerna till

det konkurrensbegränsande samarbetet.

Den av de sakkunniga anvisade vägen att komma till rätta med det konkurrensbegränsande

samarbetet finner handelskammaren icke vara fram
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

55

komlig. Härför kräves i stället att nuvarande företags- och konkurrenshämmande

detaljregleringar snarast möjligt kan avlösas av mera generellt verkande

medel. Samhällets intresse att övervaka den konkurrensbegränsande

samverkan är enligt handelskammaren redan nu — genom 1946 års lag —- väl tillgodosett. Monopolutredningsbyråns verksamhet anser handelskammaren

emellertid böra intensifieras genom att dess ekonomiska och personella

resurser ökas.

Handelskammaren i Norrköping förklarar sig likaledes vara övertygad om

att en utvidgning av monopolutredningsbyrån skall visa sig vara en tillräcklig

åtgärd från det allmännas sida för att tillgodose behovet av en vidgad

kännedom om konkurrensbegränsningarna och för att skapa erforderliga

möjligheter för att komma till rätta med eventuella avarter på konkurrensbegränsningens

område.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation uttalar, att enligt dess

mening de sakkunniga alltför negativt och schematiskt och synbarligen med

förutfattad mening bedömt samarbetet inom näringslivet. Detta utsättes —

med vissa undantag — för en i vissa fall överdriven och starkt generaliserande

kritik, allt uppenbarligen i syfte att motivera den lagstiftning, vilken

de sakkunniga som resultat av sina överväganden förordat. Organisationen

förklarar sig vara av den bestämda uppfattningen att samarbete i olika former

mellan yrkesmännen är en nödvändig förutsättning för småföretagens

utveckling och effektivisering i tekniskt, ekonomiskt och därmed också i

socialt hänseende. De åtgärder till självförsvar och självhjälp i form av

ökat samarbete, som efter hand vidtagits inom yrke efter yrke, har i själva

verket utgjort en nödvändig förutsättning för yrkenas bestånd. Det är självfallet

anser organisationen, att detta samarbete ej minst under 1930-talets

depression jämväl berört ekonomiskt vitala frågor. Inom vissa yrken förekommer

sålunda samarbete avseende gemensamma kalkyleringsmctoder,

prisrekommendationer och liknande. Antalet inom hantverket registrerade

avtal utgjorde år 1951 36, varav omkring 2/3 uppsagts eller av annan orsak

upphört att gälla. För den som något närmare känner till läget inom vissa

yrkesgrupper förefaller det enligt organisationen närmast som om ökat samarbete

för att åstadkomma rationella kalkyleringsmctoder etc. vore av behovet

påkallat i betydligt större utsträckning än den som hittills kommit

till stånd. Organisationen finner det stå klart, att utomordentliga svårigheter

föreligger, då det gäller att inom yrkesområden med i vissa fall flera

tusen enskilda yrkesutövare nå fram till sådana ökade insikter i företagsledning

och prispolitik, att en dräglig standard beredes åtminstone flertalet

inom branschen verksamma företag. Emellertid förklarar organisationen, att

vad sålunda sagts givetvis icke betyder att alla företeelser i fråga om företagens

samarbete kan godkännas. Det är ofrånkomligt att avtal och överenskommelser

kunnat slutas, som icke ur allmän synpunkt kan accepteras.

I den mån de innebär ett otillbörligt utnyttjande av monopol- eller liknande

ställning är de till skada för samhället och näringslivet och bör bekämpas.

Erfarenheten under senaste år visar också, framhåller organisationen, att

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

näringslivet är berett på att på ett effektivt sätt komma till rätta med

dylika företeelser. Organisationen upplyser i anslutning härtill att den för

ändamålet tillsatt en särskild kommitté för översyn av konkurrensbegränsande

avtal inom hantverkssektorn samt att organisationen anslutit sig till

näringslivets konkurrensnämnd. Organisationen håller före, att man fortfarande

vet alltför litet om förhållandena på detta område för att tiden

ännu skulle vara mogen för en lagstiftning. Väsentligt fördjupad erfarenhet

anser organisationen därför nödvändig, innan man över huvud taget skall

tänka sig att lagstiftningsvägen ingripa på området. Man vet ingenting om

de nu kända avtalens ekonomiska innebörd eller eventuella skadlighet eller

nytta ur allmän synpunkt. I varje enskilt fall erfordras härför omfattande

undersökningar av produktion, distribution, finansiering etc. För hantverkets

del torde man, förklarar organisationen, våga det generella omdömet

att hittills förekommande avtal på något undantag när endast avsett att

trygga en någorlunda rimlig ekonomisk standard för yrkesmännen. Statsmakternas

ekonomiska politik under och efter kriget har enligt organisationen

direkt eller indirekt medfört åtskilliga av de företeelser i form av minskad

konkurrens, bunden prisbildning etc., som påtalats i betänkandet (priskontrollen;

byggnadsrestriktionerna; kvoterings- och licensförfarandet; det

höga skattetrycket). Innan lagstiftningsåtgärder förordas, anser organisationen

därför rimligt, att i första hand sådana åtgärder vidtages av statsmakterna

att en ökad konkurrens icke direkt eller indirekt motarbetas.

Sveriges industriförbund understryker, att konkurrensens främjande bör

vara en av statsmakternas mest angelägna ekonomiskt-politiska uppgifter.

Statens åtgöranden på olika områden har emellertid ofta präglats av synnerligen

ringa förståelse för detta ansvar och bristande insikter om dess återverkningar

på konkurrensen. En mera konkurrensvänlig inställning från

statens sida måste innebära att konkurrenshämmande statliga regleringar av

olika slag så snart ske kan avskaffas, att beskattningsreglerna utformas

under större hänsynstagande till det riskvilliga kapitalet samt icke minst

en sådan ekonomisk politik, att inflationen hejdas och förtroendet för penningvärdet

återställes. Utan att dylika krav uppfylles blir de möjligheter

till ökad konkurrens, som upphävandet av karteller och liknande avtal i och

för sig kan medföra, av mera begränsad betydelse. Detta är i själva verket

den centrala punkten i hela konkurrensproblemet. Lagstiftning för konkurrensens

främjande framstår vid sidan därav, framhåller förbundet, som

ett medel av relativt underordnad vikt.

Ur det förslag de sakkunniga framlagt utläser industriförbundet, att de

sakkunniga på varumarknadens område vill återställa en praktiskt taget

fullt fri konkurrens i ett samhälle, som på en rad andra områden utmärkes

av en långt gående kollektivisering. Denna stödes eller i varje fall erkännes

av statsmakterna och har satt djupa spår på många olika avsnitt i vårt

ekonomiska liv. Det är enligt förbundets uppfattning orealistiskt att föreställa

sig att man på detta enstaka område skulle kunna vrida klockan tillbaka

och i ett slag övergå från en stark konkurrensbundenhet till nära

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

57

nog fullständig konkurrensfrihet samtidigt som kollektiviseringen inom

andra områden av samhällslivet skulle tillåtas fortbestå.

Industriförbundet förklarar sig ej vilja förneka, att konkurrensbegränsningarna

i vissa fall drivits för långt och att samarbetet mellan företagen

understundom kan förefalla olämpligt eller i varje fall diskutabelt ur allmän

synpunkt. Om utbredningen och verkningarna av olämpligt samarbete

är emellertid meningarna synnerligen delade. Förbundet framhåller, att de

sakkunniga utgått från att skadliga verkningar är förbundna med »ett betydande

antal av de nu förekommande konkurrensbegränsningarna» samt anför

med anledning därav:

Mot detta antagande må helt allmänt framhållas, att det svenska näringslivet,

icke minst industrien, under de båda senaste decennierna uppvisat en

framstegstakt, isom tidigare aldrig torde ha överträffats. Detta gäller vare

sig man betraktar den rent kvantitativa utvecklingen eller man tillika inbegriper

sådana faktorer som upptagande av nya eller bättre tillverkningar,

ökad differentiering inom produktion etc. Denna utveckling har ägt rum

inom en period, som mer än någon annan utmärkes av ett långt gående

tekniskt och ekonomiskt samarbete inom många branscher. I åtskilliga

fall har detta samarbete säkerligen verkat direkt effektivitetsbefrämjande.

Under alla förhållanden är det högst osannolikt, att den antydda utvecklingen

inom näringslivet kunnat äga rum, om företagens samarbete under denna

tid i större utsträckning varit »samhällsskadlig».

Industriförbundet erinrar vidare om att mera ingående utredningar, som

belyser frågan om konkurrensbegränsningars skadlighet, på senare tid företagits

endast i ett par enstaka fall (monopolutredmngsbyråns undersökningar

inom jordbruksmaskinbranschen och radiatorbranschen). I fråga om

de »utredningar», som intagits i betänkandets kapitel 4 och som ligger till

grund för de sakkunnigas slutsatser, instämmer förbundet i reservanternas

kritik, att de sakkunniga i intet fall utfört några särskilda undersökningar

av vare sig allmänekonomisk eller distributionsekonomisk natur. Det kritiska

omdöme som de sakkunniga i olika sammanhang ansett sig kunna

fälla rörande åtskilliga i betänkandet beskrivna konkurrensbegränsningar

finner förbundet därför vara att betrakta såsom på det hela taget värdelösa.

Av betänkandet finner industriförbundet vidare framgå, att de sakkunniga

underskattar betydelsen av den konkurrens, som mycket ofta förekommer

även inom ramen av karteller och liknande sammanslutningar. Även där

konkurrensbegränsning medför skadliga eller diskutabla verkningar, kan

dessa enligt förbundet icke sällan mer eller mindre uppvägas av fördelar

ur allmän synpunkt, som möjliggöres av samarbetet — främst utbyte av

tekniska och ekonomiska erfarenheter — och som utan detta samarbete

svårligen kunnat vinnas. Det torde vidare kunna hävdas att icke så få

avtalstyper i allmänhet har övervägande goda verkningar eller i allt fall

är tämligen indifferenta ur allmän synpukt (specialiseringsavtal, rena rabattavtal

mellan fabrikanter, vissa områdeskarteller, särskilt för tyngre

varor). Försäljningsbolag och liknande organ fullgör, framhålles det slut
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ligen, sådana positiva insatser för att nedbringa distributionskostnaderna,

att de svårligen kan presumeras vara samhällsskadliga.

Industriförbundet uppger sig härmed ingalunda vilja visa eller giva sken

av att skadliga konkurrensbegränsningar icke alls förekommer inom näringslivet.

Däremot vill förbundet understryka, att de sakkunniga icke kunnat

styrka eller ens göra sannolikt att deras omdömen och värderingar rörande

vissa viktigare konkurrensbegränsningar grundas på ett tillräckligt

och objektivt hållbart material. Det är därför nödvändigt, framhåller förbundet

att, innan ytterligare åtgärder på detta område överväges, spörsmålet

om skadliga konkurrensbegränsningars utbredning och verkningar

ej minst på längre sikt betydligt mera ingående belyses.

Av de sakkunnigas betänkande framgår utan vidare, förklarar industriförbundet,

att avtalsbundenheten inom stora delar av näringslivet är stadd

på kraftig retur och att förutsättningar för en friare konkurrens härigenom

skapats på åtskilliga områden. Detta förhållande tillskriver förbundet främst

verkningarna av 1946 års lag. Mot bakgrunden av dessa erfarenheter finner

förbundet det självfallet att de medel, som redan står till buds inom

ramen av nuvarande lagstiftning, även i fortsättningen bör utnyttjas och

detta i ökad utsträckning. Detta förutsätter, framhåller förbundet, i första

hand en utbyggnad av monopolutredningsbyrån för att åstadkomma snabbare

registrering av kartellavtalen, för att utföra särskilda undersökningar

i ökat antal och icke minst för att igångsätta sådan analysverksamhet som

avsågs redan i förarbetena till 1946 års lag. Även flera undersökningar av

elbranschutredningens typ finner förbundet med fördel kunna komma till

användning. Redan den omständigheten att monopolutredningsbyrån mer än

fem år efter sin tillkomst ej fått tillfälle att verka i den omfattning och på

det sätt, som då förutsattes, finner förbundet i och för sig borde vara tillräckligt

skäl för att icke nu skrida till ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Effekten av nu gällande lagstiftning i konkurrensfrämjande riktning har

enligt industriförbundet kraftigt förstärkts genom den av förbundet och

vissa andra organisationer särskilt under de senaste åren bedrivna verksamheten

för självsanering. Allt tyder också på att man ännu icke på långt när

uttömt de möjligheter, som finns att på frivillig väg nedriva förefintliga kartellavtal.

Sveriges allmänna exportförening ansluter sig till reservanternas linje att

det i första hand bör ankomma på näringslivet och dess organisationer att

bekämpa osunda konkurrensbegränsningar. Därest ytterligare åtgärder för

att tillvarataga berättigade samhälleliga intressen skulle visa sig erforderliga,

bör enligt föreningen i första hand en utbyggnad av monopolutredningsbyrån

i enlighet med grunderna för 1946 års lag komma ifråga. Något verkligt

behov av ny lagstiftning på ifrågavarande område förefinnes enligt föreningens

mening över huvud icke.

Sveriges grossistförbund och Åhlén & Holm AB lägger väsentlig tonvikt

på att lagstiftningsåtgärder icke är ägnade att leda

till resultat på förevarande område.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Sveriges grossistförbund förklarar sig inledningsvis icke kunna underlåta

alt påtala den tendentiösa skildring av samarbetet inom näringslivet, som

pi äglar betänkandets framställning. Den bild, som tecknas av näringslivets

samarbete, koncentreras på de negativa och diskutabla sidorna, men undervärderar

eller bortser från de positiva och progressiva. Resultatet har därför

blivit en vrångbild av samarbetet. Utan stöd av erforderligt utredningsmaterial

och utan att egentligen i något fall ha rört sig med annat än antaganden

stämplar man sålunda det mesta såsom samhällsskadligt. Av samma

tendentiösa art tinner förbundet de sakkunnigas uttalande vara, att utvecklingen

gar mot alltmera försvagad konkurrens och att konkurrensbegränsningarna

under senare tid skulle ha tilltagit i styrka.

Grossistförbundet erinrar i anslutning härtill om den starka stegring av

Produktion och levnadsstandard som ägt rum under 1930- och 1940-talen,

under vilken tidrymd samarbetet inom näringslivet varit särskilt starkt utvecklat.

Det framhålles att man enligt förbundets uppfattning vid bedömningen

av den samhällsskadliga effekten även måste taga hänsyn till i vad

män den begränsning av konkurrensen som förekommit i mera väsentlig

mån återverkat på framstegstakten i samhället.

Emellertid förklarar förbundet, att vad sålunda anförts icke får tolkas

såsom ett försvar för det samarbete som innebär olämplig konkurrensbegränsning.

Förbundet förklarar sig tvärtom principiellt helt bekänna sig till

den uppfattning de sakkunniga givit uttryck åt, nämligen att en friare konkurrens

och ökad rörlighet bör eftersträvas inom näringslivet. Efter krigets

slut och icke minst under påverkan från amerikansk sida har, anför förbundet,

uppfattningen om konkurrens och samarbete undergått vissa förändringar,

vartill i vårt land bl. a. bidragit 1946 års lagstiftning och tillsättandet

av nyetableringssakkumniga. En ökad konkurrens mötes därför numera,

förklarar förbundet, av en helt annan förståelse från företagarnas

sida än tidigare. Förutsättningarna för en uppluckring av konkurrensbegränsningarna

finner förbundet likaledes nu betydligt större än förr.

Med utgångspunkt från den syn på konkurrensproblemet, som grossisttörbundet

sålunda angivit, kunde det måhända, anför förbundet, ligga nära

till hands att förorda en lagstiftning som medel att befordra den friare konkurrens

och ökade rörlighet, som förbundet anser i hög grad önskvärd. Då

förbundet icke desto mindre bestämt motsätter sig en lagstiftning, förklarar

förbundet detta bero bl. a. därpå, att all sannolikhet talar för att samarbetet

inom näringslivet har både positiva och negativa verkningar samt att i

dagens ekonomisk t-poli t iska läge ett samarbete dessutom i många fall är

ofrånkomligt.

Syftet med lagen skall vara att åstadkomma en ökad konkurrens. En förutsättning

för ökad konkurrens är emellertid att den uppbäres av förståelse för

betydelsen av fri tävlan. En ökad förståelse för fri konkurrens finner förbundet

visserligen vara på frammarsch, men förbundet anser det vara fel

att tro, att man kan tvinga fram en konkurrens vilja genom lagstiftning. En

lagstiftning, som ej uppbäres av förståelse från deras sida, gentemot vilka

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

den är avsedd att tillämpas, kan ofta ej genomföras mot vederbörandes vilja.

Enligt förbundets åsikt, utgör denna omständighet ett bestämt skäl mot en

utvidgad lagstiftning över huvud taget i dagens läge. Samarbetet kan, om

lagstiftningen icke stödes av en allmän uppfattning, lätt »gå under jorden».

Praktiskt är detta möjligt i alla de fall, där de samarbetande är till antalet

få. I sådana fall åter, där de samarbetande är många och där ett gemensamt

uppträdande i pris och andra frågor är beroende av avtal försedda

med vitesbestämmelser, har en lagstiftning givetvis större utsikter att leda

till resultat. Men ofta drabbas härigenom, förklarar förbundet, de mindre

samhällsskadliga företeelserna, under det att de svåraste fallen kommer

undan. En annan följd av en lagstiftning, som genomföres mot näringslivets

uppfattning, torde enligt förbundets uppfattning bli, att företagarna tvingas

in i en motsatsställning gentemot dem, som skall tillämpa lagen. I strävandena

för en ökad konkurrens är emellertid, anför förbundet, näringslivets

positiva medverkan nödvändig.

Åhlén & Holm AB anser, att om de sakkunniga ägnat större uppmärksamhet

åt de betingelser, under vilka ett konkurrerande näringsliv arbetar, de

måhända funnit att man svårligen kan tvinga fram konkurrens genom lagstiftning.

Så länge de grundläggande orsakerna till konkurrensbegränsning

består, torde det enligt bolagets uppfattning vara praktiskt taget omöjligt

att genom en förbudslagstiftning rensa bort dess följdfenomen. För att råda

bot på konkurrensbegränsningens problem bör man enligt bolaget angripa

den fundamentala orsaken, nämligen att näringslivet arbetar i ett ekonomiskt

klimat, som icke är gynnsamt för en fri konkurrens.

Departementschefen.

Ett betydelsefullt drag i det samtida näringslivets utveckling har varit den

inskränkning av den fria konkurrensen, som på olika vägar kommit till

stånd. Ehuru föreställningen om det önskvärda i fri tävlan i det hela behärskat

tänkesätten, har utvecklingen gått i den riktningen att företagen

ofta ej i full utsträckning konkurrerar med varandra. Inskränkningarna i

konkurrensen har i många fall kommit till stånd genom att man träffat

avtal — kartellavtal eller andra -—- att i olika avseenden utesluta eller

minska konkurrensen. En faktisk begränsning av denna har också ej sällan

vållats på det sätt att inom flera branscher, där kanske från början ett stort

antal företag konkurrerat med varandra, ett eller ett par företag kommit

att behärska marknaden och alltså erhållit en mer eller mindre fullständig

monopolställning.

Av nyetableringssakkunnigas betänkande framgår att — bortsett från

monopolfallen — kartellavtal och andra konkurrensbegränsande överenskommelser

ingalunda utgör den enda typen av konkurrensbegränsning. Konkurrensbegränsande

samverkan inom näringslivet av horisontell natur,

d. v. s. mellan företagare inom samma tillverknings- eller distributionsled,

kan sålunda förekomma utan att formliga avtal, vare sig skriftliga eller

muntliga, är för handen. Som exempel härpå åberopas att mindre företag

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

61

inom en bransch rättar sig efter ett större företags prissättning (s. k. prisledarskap).

Vad angår de vertikala konkurrensbegränsningarna, d. v. s. sådana

som föreligger mellan företagare i olika led, t. ex. mellan fabrikanter

och detaljister, framhålles att ett s. k. bruttoprissystem — enligt vilket

priserna i återförsäljningsledet bestämmes av leverantören -— kan åstadkommas

utan överenskommelse mellan därav berörda parter. Det räcker

■ofta med att fabrikanten låter förstå att endast den handlande kan påräkna

leverans, som är beredd att iakttaga ett av fabrikanten bestämt detaljistpris.

Frågan om statens förhållande till de privata konkurrensbegränsningarna

togs i vårt land, liksom i flera andra europeiska länder, upp till övervägande

under åren efter första världskriget. Särskild lagstiftning i ämnet kom till

stånd år 1925 — lagen den 18 juni samma år om undersökning angående

monopolistiska företag och sammanslutningar. Denna lag innebar dock endast

att Kungl. Maj :t fick befogenhet att i särskild ordning föranstalta om

undersökning av sådana företag och sammanslutningar. Lagstiftningen kom

till användning blott i ett fåtal fall.

Sedan frågan om en ny lagstiftning mot konkurrensbegränsning förberetts

genom näringsorganisationssakkunnigas utredningsarbete åren 1936—1940

utfärdades den 29 juni 1946, i enlighet med förslag av efterkrigsplaneringskommissionen,

den nu gällande lagen om övervakning av konkurrensbegränsning

inom näringslivet. 1946 års lag syftar till att förebygga skadlig

verkan av konkurrensbegränsningarna. Den föreskriver i första hand att

kartellavtal och andra liknande konkurrensbegränsande överenskommelser

efter anmaning skall registreras i ett kartellregister, som i princip är offentligt.

Lagen ger härjämte möjlighet att genomföra särskilda undersökningar

av viktigare fall där konkurrensbegränsningar föreligger. Undersökningsrapporterna

skall i regel offentliggöras. Registrerings- och undersökningsverksamheten

har uppdragits åt kommerskollegium, där en särskild

monopolutredningsbyrå inrättats, övervakningen av bank- och fondväsendet

samt försäkringsväsendet omhänderhaves dock av bank- och fondinspektionen

resp. försäkringsinspektionen. Till grund för 1946 års lag ligger uppfattningen

att offentligheten kring konkurrensbegränsningar skall verka

hämmande på eventuella tendenser till missbruk och även rikta möjliga

konkurrenters uppmärksamhet på områden med oskälig prisbildning. Man

räknade dock vid lagens utfärdande även med att sådana fall kunde förekomma

då staten måste ingripa. Detta borde ske i första hand genom förhandlingar

mellan en för ändamålet tillsatt kommitté och vederbörande företag.

Erfordrades ytterligare åtgärder borde dessa vidtagas inom ramen

för de möjligheter, som eljest står statsmakterna till buds.

I det av kommer skollegiets monopolutredningsbyrå förda kartellregistret

hade den 1 januari 1953 införts 823 konkurrensbegränsande överenskommelser.

Omkring 75 procent av dem utgörs av horisontella avtal samt återstående

25 procent av vertikala avtal. 66 procent av samtliga registrerade

avtal berör — enbart eller delvis — industrien; 19 procent berör gross
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

handeln, 17 procent detaljhandeln, 13 procent hantverket samt 8 procent

jordbruksnäringen. Som registreringsverksamheten ännu ej kunnat utsträckas

till alla delar av näringslivet är registret långtifrån fullständigt —

inom stora områden har anmaning om registrering av konkurrensbegränsningar

hittills ej kunnat utsändas.

I registret har införts alla till byrån anmälda avtal, som varit i kraft efter

den 1 augusti 1946, då registreringslagen trädde i kraft. Under årens

lopp har emellertid ett stort antal av de registrerade avtalen upphört eller

lått annat innehåll. Sålunda har tillhopa 286 registrerade avtal enligt

anmälan upphört. Ytterligare ett trettiotal registrerade avtal har — såvitt

av kartellregistret framgår — ändrats. Flertalet ändringar synes ha inneburit

att konkurrensbegränsningen mildrats. Av företagna särskilda undersökningar

har hittills tre offentliggjorts. I samband med undersökningarna har

det visat sig att praktiskt taget samtliga konkurrensbegränsande avtal inom

berörda områden upphävts eller väsentligt uppmjukats.

Mot bakgrunden av sammanställningar angående konkurrensförhållandena

inom olika branscher samt redogörelser för bruttoprissystem och enskild

nyetableringskontroll uttalar de sakkunniga, att ett betydande antal

av konkurrensbegränsningarna inom näringslivet — även om det också finns

nyttiga eller i varje fall oskadliga konkurrensbegränsningar — kan förutsättas

ha övervägande skadliga verkningar. Det fordras väsentligt mera

energiska åtgärder än hittills för att i görligaste mån avlägsna dessa missförhållanden.

Ett tillräckligt mått av konkurrensfrihet kan icke skapas endast

därigenom att monopolutredningsbyrån ges ökade personella resurser.

Härför behövs en lagstiftning, som ger statsmakterna vidgade möjligheter

att undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Från dessa utgångspunkter

föreslås en ny lagstiftning av innebörd att — allt under det

den nuvarande registreringen bibehålies — åt ett nyinrättat statsorgan,

näringsfrihetsnämnden, uppdrages att i första hand förhandlingsvägen och

i andra hand genom tvångslörelägganden undanröja konkurrensbegränsningar

med skadlig verkan.

Reservanterna hävdar, att många konkurrensbegränsningar är långtifrån

skadliga, och påpekar att särskilt bland mindre och medelstora företag det

konkurrensbegränsande samarbetet ofta haft syftet att stärka vederbörandes

tävlingsmöjligheter i förhållande till kollektivistiskt organiserade storföretag.

Vad angår de skadliga verkningarna av konkurrensbegränsningar

har det enligt reservanternas mening icke med tillräcklig klarhet kunnat

ådagaläggas, att man ej med enklare medel än en ny lagstiftning skulle

kunna åstadkomma rättelse av missförhållandena. Detta syfte borde kunna

vinnas redan genom en utbyggnad av monopolutredningsbyrån och fortsatta

undersökningar genom särskilda kommittéer samt med utnyttjande av näringslivets

egen reaktion mot skadliga konkurrensbegränsningar. Först sedan

det visat sig att positiva resultat icke inom rimlig tid uppnås inom ramen

för den bestående lagstiftningen, är enligt reservanterna tiden inne att ånyo

pröva frågan om andra åtgärder. En längre gående lagstiftning befarar re
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

63

servanterna kunna skapa en motsatsställning mellan samhälle och näringsliv

med följder som helt kan motverka lagens syfte. Enligt deras mening

stärkes icke heller konkurrensviljan inom näringslivet genom lagstiftningsåtgärder.

De betonar vidare alt våra kunskaper om kartellavtalens verkliga

betydelse ännu är ofullständiga. Tillräckligt underlag skulle därför ännu

saknas för flertalet av de värderingar, som måste utföras. De befarar att en

lagstiftning kan komina att utformas och tillämpas på ett sätt som gör mera

skada än nytta.

Herr Gillberg förordar till skillnad från reservanterna ytterligare lagstiftningsåtgärder

— ehuru av annan art än de sakkunniga föreslagit. Effekten

av en lagstiftning har dock enligt denne reservant överskattats av de sakkunniga.

Genom ytterligare lagstiftning kan endast vissa hinder för en friare

konkurrens undanröjas, medan graden av konkurrens beror främst på konkurrensviljan

hos företagarna samt statens allmänna ekonomiska politik,

som i sin tur är av väsentlig betydelse just för konkurrensviljan. Då herr

Gillberg det oaktat anser, att statsmakterna icke kan underlåta att vidtaga

lagstiftningsåtgärder mot konkurrensbegränsning med skadlig verkan, motiverar

han i första hand detta med att staten i ett rättsamhälle måste ha

både rättighet och skyldighet att på förevarande område — liksom på andra

områden av samhällslivet — skapa skydd mot uppenbarligen skadliga företeelser.

Meningarna hos de i ärendet hörda myndigheterna och organisationerna

går starkt i sär. Flertalet av de statliga remissmyndigheterna, löntagarnas

riksorganisationer, konsumentkooperationen, de kooperativa och allmännyttiga

bostadsföretagens riksorganisationer jämte enstaka företagarorganisationer

ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning att behov av en vidgad

lagstiftning är för handen. Andra statliga myndigheter, handelskamrarna

samt praktiskt taget samtliga hörda riksorganisationer inom näringslivet

ställer sig avvisande till tanken. Flertalet inom den avstyrkande gruppen

förordar, att frågan om ytterligare lagstiftningsåtgärder tills vidare ställes

på framtiden i avvaktan på att man med större säkerhet skall kunna avläsa

verkningarna av 1946 års lag och näringslivets egna strävanden till

självsanering. Åtskilliga av dessa remissinstanser understryker starkt, att

vår kännedom om konkurrensbegränsningarnas skadliga verkningar ännu

är alltför ofullständig för att kunna läggas till grund för en mera vittgående

lagstiftning. Av större vikt än att genomföra en ny lagstiftning är enligt

deras uppfattning att de allmänna betingelserna för en fri konkurrens förbättras.

Några av de myndigheter och organisationer, som avstyrker förslaget

om en vidgad lagstiftning, lägger tonvikten därpå att samhällets intresse

av skydd mot skadlig konkurrensbegränsning kan tillgodoses på grundval av

den redan befintliga lagstiftningen; andra menar däremot att lagstiftningsåtgärder

över huvud icke leder till resultat på det förevarande området.

I likhet med nyetableringssakkunniga, vars uppfattning biträtts av många

ämbetsmyndigheter samt de stora konsument- och löntagargrupperna, an
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ser jag att det erfordras ytterligare lagstiftningsåtgärder för att hindra

skadlig verkan av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Det avgörande skälet för denna ståndpunkt är enligt min mening vad man

numera vet om konkurrensbegränsningarnas omfattning och natur. Rörande

utsträckningen av olika konkurrensbegränsningar må till en början erinras

att redan enligt näringsorganisationssakkunnigas på 1930-talet gjorda utredning

ungefär 25 % av den totala avsaluproduktionen på hemmamarknaden

var bunden genom olika slag av konkurrensbegränsande avtal. Monopolutredningsbyråns

registrerings- och undersökningsverksamhet har sedermera

givit vid handen, att konkurrensbegränsningarna är flera och mer

omfattande än man förut räknat med. Olika slag av konkurrensbegränsningar

griper i stor utsträckning in i varandra och förstärker varandras effekt.

Härigenom försvåras f. ö. i hög grad möjligheten att bedöma verkningarna

av särskilda konkurrensbegränsande avtal och konkurrensmetoder.

Den offentlighet kring konkurrensbegränsningarna, som vunnits genom

1946 års lagstiftning, har av allt att döma haft goda verkningar. Ett stort

antal avtal har redan nu upphävts eller ändrats på ett sådant sätt att betingelser

för friare konkurrensförhållanden skapats. Förväntningarna om

en gynnsam effekt av denna lagstiftning har därför i icke ringa utsträckning

infriats. En bidragande orsak till registreringssystemets framgång har otvivelaktigt

varit den medverkan, som lämnats av näringslivets egna krafter i

den verksamhet för en »självsanering» av konkurrensförhållandena inom

näringslivet, som påbörjats under de senaste åren. Denna verksamhet är ett

tecken på att viljan till fri konkurrens alltjämt hålles levande bland våra

företagare.

Enligt min mening är det emellertid uppenbart, att varken den av monopolutredningsbyrån

åstadkomna publiciteten eller näringslivets egen saneringsverksamhet

kan åstadkomma att ens flertalet av de enskilda konkurrensbegränsningar,

som framstår såsom olämpliga ur allmän synpunkt,

verkligen avlägsnas. Vad angår effekten av publiciteten måste det av lätt

insedda skäl befaras att denna med tiden något avtrubbas. I fråga om näringslivets

egen saneringsverksamhet kan man, såsom från åtskilliga håll

framhållits, merendels icke komma längre än vad just de företagare, som

svarar för en viss konkurrensbegränsning, anser rimligt från sina egna

värderingar. Icke heller kan man bortse från att om tanken på en skärpt

lagstiftning mot konkurrensbegränsningar avföres från dagordningen intresset

för fortsatt självsanering kan komma att mattas.

Även om man genomför en ny lagstiftning är det tydligt att det stöd, som

kan erhållas från de konkurrensvilliga krafterna inom näringslivet, är av

mycket stort värde. Liksom på så många andra områden av samhällslivet

uppnås ett gott resultat lättast genom ett förtroendefullt samarbete mellan

staten och de enskilda. Det är därför min förhoppning, att de krafter som

nu stöder självsaneringsverksamheten även i fortsättningen skall verka för

en friare konkurrens inom näringslivet. Mera generellt må i detta sammanhang

understrykas, att i den mån konkurrensviljan tränges tillbaka detta

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103. 65

i själva verket innebär, att grunden i viss män undermineras för den fria

företagsamheten.

Åtskilliga av dem, som ställt sig avvisande till tanken på en vidgad lagstiltning,

har framhävt sambandet mellan förekomsten av konkurrensbegränsningar

inom näringslivet samt statsmakternas allmänna ekonomiska

och sociala politik, vilken ansetts i många fall verka avtrubbande på konkurrensviljan.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande att det därför

i dagens läge vore viktigare att staten genom åtgärder på sitt område sörjde

för bättre betingelser för ökad konkurrens inom näringslivet än att

lagstiftningen mot skadlig konkurrensbegränsning skärptes. Att ett visst

samband finns mellan konkurrensbundenheten inom näringslivet och den

allmänna ekonomiska politiken kan väl icke förnekas. Många av de av

krisförhållandena betingade regleringarna, som tillkom under kriget och

i vissa fall ännu består, har nödvändigtvis haft konkurrensbegränsande

verkningar och därigenom troligen också verkat avtrubbande på konkurrensviljan.

Såsom kommerskollegium i sitt remissyttrande erinrat har emellertid

konkurrensbegränsande samarbete inom näringslivet förekommit även

under tidigare skeden då konkurrensbegränsningarna icke rimligen kunnat

skyllas på statsmakternas åtgöranden. Betydelsen av det påstådda sambandet

bör därför icke överdrivas och man bör icke låta sig förledas att tro, att

enbart ändrade yttre förutsättningar skulle komma konkurrensbegränsningarna

inom näringslivet att upphöra.

I anslutning till vad som anförts av flera av de remissmyndigheter, som

tillstyrkt en utvidgad lagstiftning, vill jag emellertid här understryka vikten

av att statsmakterna vid sina åtgöranden på skilda områden icke släpper

ur sikte önskemålet att tillgodose den fria konkurrensen. Då särskilda

regleringar erfordras av sociala, sanitära, polisiära eller andra skäl, bör de

utformas på ett sådant sätt, att bestämmelserna icke onödigtvis hämmar

en fri tävlan eller erbjuder lämpligt underlag för enskilda konkurrensbegränsningar.

Såsom ett skäl mot att nu genomföra en längre gående lagstiftning har

från flera håll anförts, att kännedomen om de skadliga verkningarnas förekomst

och betydelse ännu är alltför ringa för att lämna säker vägledning

för frågans bedömande och lagens närmare utformning. Jag vill gärna medge,

att vår kunskap i dessa stycken i många hänseenden är långt ifrån fullkomlig.

Med hänsyn till ämnets omfattning och svårtillgänglighet torde fullständiga

insikter på detta område i och för sig vara mycket svåra att uppnå.

Genom de utredningar, som verkställts av monopolutredningsbyrån eller på

grundval av 1925 års lagstiftning, och tack vare näringsorganisationssakkunnigas

och nyetableringssakkunnigas material är vår kännedom dock

ingalunda så ringa, som man velat göra gällande. Erfarenheterna från utländsk

rätt — jag erinrar i detta sammanhang om att Amerikas förenta

stater sedan lång tid har en mycket ingripande lagstiftning på området _

kan också tjäna till ledning. Enligt min mening räcker därför våra kun5

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr J03.

skaper om dessa förhållanden som underlag för en längre gående lagstiftning

än den gällande registrerings- och utredningslagen.

Förslaget att monopolutredningsbyrån bör förstärkas har icke avvisats

från något håll. Emellertid har reservanterna liksom de remissmyndigheter,

som tagit avstånd från den föreslagna lagstiftningen, hävdat att en utbyggnad

av byrån i dagens läge vore en tillräcklig åtgärd. Denna uppfattning

kan jag icke biträda. Som förut antytts kan publiceringsmetodens så att

säga avskräckande effekt icke i längden antagas förbli lika stark som

under den första tiden. Oavsett detta är emellertid den bedömning av det

av monopolutredningsbyråns utredningsmaterial, som erfordras för att avgöra

om en viss konkurrensbegränsning är skadlig eller ej, så krävande att

härför erfordras särskilda organisatoriska föranstaltningar. Redan på denna

grund finner jag en lagstiftning utöver 1946 års lag vara påkallad.

Allmänt vill jag slutligen framhålla, att det synes egendomligt att, ehuru

från praktiskt taget alla håll förekomsten av skadliga verkningar av konkurrensbegränsningarna

vitsordas, statsmakterna likväl skulle helt underlåta

att — i vidare mån än som skett genom 1946 års registreringslag —

med lagstiftningens hjälp söka motverka dylika verkningar. Såsom i en

reservation till nyetableringssakkunnigas betänkande riktigt framhållits

måste staten på detta utomordentligt viktiga område liksom inom andra

områden av samhällslivet ha både rättighet och skyldighet att skapa skydd

mot företeelser som uppenbarligen skadar samhällsintresset. De svårigheter,

som tvivelsutan möter på ett nytt lagstiftningsområde, liksom de vanskligheter,

varmed bedömningen av en konkurrensbegränsnings samhällsskadlighet

ofta måste vara förenade, kan helt visst böra föranleda till särskild

varsamhet och måttfullhet vid bestämmandet av lagstiftningens omfattning

och närmare utformning, men så som förhållandena enligt det omfattande

utredningsmaterialet visat sig vara, kan jag dock icke finna det försvarligt

att helt avstå från vidare lagstiftningsåtgärder på området.

IV. Lagstiftningens allmänna uppläggning.

Betänkandet.

Då man i Sverige liksom i flertalet andra europeiska länder är i huvudsak

ense om att icke all konkurrensbegränsning är skadlig och att endast konkurrensbegränsning

med skadliga eller olämpliga verkningar bör förhindras,

har de sakkunniga funnit uppenbart, att man ej kan genomföra en direkt

kriminalisering. Det kan icke bliva fråga om att utforma en

lagstiftning så, att kartellavtal eller annan konkurrensbegränsning skulle

betraktas såsom stridande mot lagen utan att först ha underkastats prövning

och värdering i det enskilda fallet. Teoretiskt kunde det eventuellt

synas möjligt att utarbeta en mera nyanserad lagstiftning på sådant sätt,

att det också utan sådan lagtolkning i det enskilda fallet skulle vara möj
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ligt att låta vederbörande monopolparter själva ta ansvaret för hur de uppträder.

De sakkunniga har dock efter ingående överväganden funnit, att

detta i praktiken icke låter sig göra. Det framhålles i anslutning härtill att

man, åtminstone hittills, icke heller i något annat land lyckats genomföra

en sådan uppgift.

De sakkunniga har vidare ställt frågan, om det över huvud erfordras en

lagstiftning av tvingande innebörd och om det ej skulle vara möjligt att

i stället gå fram väsentligen på frivillighetens väg — med en lagstiftning

grundad på enbart förhandling. Detta kunde ske därigenom att i

lagstiftningen upptogs vissa värderingsgrunder att användas för bedömning

av olika konkurrensbegränsningar samt att åt visst eller vissa organ uppdrogs

att verkställa bedömningen och att genom förhandling med vederbörande

söka undanröja konstaterad skadlig verkan. I den mån förhandlingen

icke ledde till godtagbart resultat kunde frågan i offentlig anmälan hänskjutas

till statsmakterna.

Det angivna »mjukare» alternativet skulle innebära en i hög grad ökad

offentlighet åt skadliga konkurrensbegränsningar och därmed ett väsentligt

mera effektivt utnyttjande av offentlighetsprincipen än enligt 1946

års lagstiftning. För den händelse förhandling ej ledde till resultat, skulle

frågan om vidtagande av sådana offentliga åtgärder, som förutsetts enligt

förarbetena till 1946 års lag, vara på ett helt annat sätt förberedd än vad

som nu är fallet. De sakkunniga framhåller, att offentlighetsprincipen under

dylika förhållanden skulle komma att få en väsentligt starkare återhållande

effekt än vad som nu förekommer. Alternativet skulle vidare representera

ett logiskt andra skede i utvecklingen av en monopolkontroll.

Även om man ej på en gång skulle nå hela den avsedda effekten kunde man

dock komma ett stycke längre än hittills. Under tiden skulle man samla

nya praktiska erfarenheter, som kunde bli vägledande för frågans fortsatta

behandling.

Trots de skäl som sålunda anförts förklarar de sakkunniga sig ha kommit

till den bestämda uppfattningen, att det icke är tillfyllest att enbart

lita till förhandlingsmetoden. Härför åberopas väsentligen samma skäl

som anförts mot alternativet att uteslutande utnyttja den nu gällande lagstiftningen.

Det är icke rimligt att resultatet av statsmakternas strävan i

sista hand skall bli beroende av inställningen hos dem, som svarar för en

viss konkurrensbegränsning. Allmänt sett måste det också anses otillfredsställande,

om samhällsmakten lämnar vissa konkurrensbegränsningar utan

vidare åtgärd, trots att ett ansvarigt offentligt organ enligt vissa i lag angivna

värderingsgrunder funnit att desamma medför skadlig verkan. Starkast

betonas emellertid att en lagstiftning, som är utformad efter förhandlingsalternativet,

kan verka på ett fullt tillfredsställande sätt blott under

förutsättning av frivillig samverkan, grundad på en någorlunda gemensam

uppfattning i värderingsfrågan. Denna förutsättning finner de sakkunniga

icke föreligga. De anför:

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Av avgörande betydelse för majoritetens ställningstagande i denna fråga

är det förhållandet, att det vid förhandlingarna inom kommittén icke lyckats

att nå en ens någorlunda enhetlig uppfattning angående omfattningen

av det behov, som föreligger att häva inskränkningar i konkurrensen. Ännu

tydligare har den stora olikheten i uppfattning om skadlig verkan kommit

till uttryck vid de meningsutbyten som nyetableringssakkunniga anordnat

med representanter för olika branscher. Det har härvid regelbundet

med stor bestämdhet hävdats av dem, som svarat för en viss konkurrensbegränsning,

att densamma ingalunda kunnat vara skadlig ur allmän

synpunkt utan tvärtom varit till nytta för både enskilda och allmänna intressen

— och detta även när det för utomstående tett sig särskilt sannolikt,

att ifrågavarande privata ingrepp i näringsfriheten vållat skadlig verkan.

En dylik inställning är både mänsklig och naturlig. Även de,

som äro kritiskt inställda mot andra konkurrensbegränsningar, bruka

dock vara beredda alt hävda, att just den modifikation i den fria

konkurrensen, som de själva åstadkommit, intar en av speciella förhållanden

betingad särställning och därför bör bedömas efter helt andra grunder

än övriga ingrepp i konkurrensfriheten. Om man också kan räkna med att

förhandlingsmetoden ofta skulle kunna ge goda resultat måste dock en sådan

inställning i värderingsfrågan hos de parter, som skulle förmås till

medgivanden, i många fall verka i hög grad hinderligt. Och hindren skulle

otvivelaktigt bli än mer svåröverkomliga, om inte heller de privata företagarnas

huvudorganisationer annat än till en del biträtt den uppfattning

om behovet att undanröja konkurrensbegränsning, som lagstiftningen gett

uttryck åt. Det skulle föreligga allvarlig risk för att förhandlingsorganet

efterhand skulle tvingas till reträtter och i väsentligt större utsträckning,

än som svarar till i lagen angivna värderingsnormer, få acceptera olika monopolparters

uppfattning om i vad mån en viss konkurrensbegränsning är

skadlig eller icke.

Givetvis kunde man tänka sig den möjligheten, att värderingsnormerna i

lagstiftningen redan från början gjordes så »milda», att de i stor utsträckning

kunde någorlunda godtagas även av dem som svara för olika konkurrensbegränsningar.

Men då skulle förhandlingsorganet endast i ett förhållandevis

ringa antal fall kunna konstatera, att skadlig verkan föreligger, och

i enlighet härmed upptaga en förhandling. En sådan ordning vore otillfredsställande;

det vore då bättre om man åtnöjde sig med nuvarande lagstiftning

förenad med en förstärkning av monopolutredningsbyrån.

De sakkunniga har i enlighet härmed funnit ofrånkomligt att föreslå en

tvingande lagstiftning, som grundas på principen förhandling och

föreläggande. De anför härom:

De tvingande bestämmelserna bör icke ha den innebörden, att en företagare

eller grupp av företagare, som medverkar i en konkurrensbegränsning,

skall kunna dömas till ansvar redan av detta skäl. Frågan om ansvar bör ej

kunna uppkomma annat än om företagaren medverkar i en konkurrensbegränsning

även efter det att densamma vid en av offentligt organ i det särskilda

fallet verkställd prövning befunnits medföra verkningar, som enligt

i lagen angivna grunder äro att anse såsom skadliga. De tvingande bestämmelserna

böra därför utformas så, att de ge ifrågavarande organ rätt att,

om eu förhandling icke leder till godtagbart resultat, utfärda ett föreläggande,

som häver eller modifierar ett kartellavtal eller annan konkurrensbegränsning.

Först om vederbörande skulle bryta mot det meddelade föreläggandets

föreskrifter och fortsätta att tillämpa ifrågavarande konkurrensbegränsning,

skall han kunna dömas till straff. Frågan huruvida vederbö
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

69

rande gjort sig skyldig till brott mot meddelat föreläggande skall icke handläggas

av det förutnämnda organet utan av de allmänna domstolarna och

enligt vanliga straffrättsliga regler.

På angivna grunder har sålunda den slutsatsen nåtts, att kontrollen över

konkurrensbegränsningarna bör utövas av ett organ, som har befogenhet

både att förhandla och göra straffrättsligt sanktionerade förelägganden. De

sakkunniga föreställa sig, att flertalet ärenden komma att avgöras redan

på förhandlingsstadiet i den mån frågan inte redan dessförinnan fått en

tillfredsställande lösning genom att vederbörande monopolparter självmant

undanröjt en konkurrensbegränsning, som eljest hade kunnat komma upp

till behandling inom organet, över huvud taget får både publicitets- och

förhandlingsmetoderna säkerligen en väsentligt ökad effekt, när vederbörande

organ i sista hand har möjlighet att med tvingande verkan föreskriva

åtgärder ägnade att göra konkurrensen mera fri eller konkurrensbegränsningar

mindre skadliga. Behandlingen av ett ärende inom organet blir

också under samma förutsättning mer betydelsefull än som eljest ofta blivit

fallet. Detta förhållande kommer bl. a. att stimulera till en livlig offentS°m

kommer att frän olika hal1 födas med argument och sakupp
I

anslutning härtill understryker de sakkunniga, att man icke får föreställa

sig, att det i alla särskilda fall blir möjligt att genom ett administrativt

organ åstadkomma en fullständig rättelse av förekommande missförhållanden.

En konkurrensbegränsning kan exempelvis sammanhänga med

förekomsten av höga tullar eller annan importbegränsning, offentliga säkerhetsföreskrifter,

hygieniska eller andra offentliga regleringar eller med

svåra strukturella problem berörande en hel bransch. Organet bör, framhåller

de sakkunniga, i dylika fall, då rättelse ej kunnat nås, i offentliga utlåtanden

hänvända sig till Kungl. Maj :t med anmälan. Stundom torde dock

dylika problem kunna lösas genom förhandling mellan organet och myndigheter,

som t. ex. har att övervaka tillämpningen av vissa säkerhetsföreskrifter.

På grundval av dessa överväganden har nyetableringssakkunniga upprättat

förslag till lag om skgdd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning

inom näringslivet. Av praktiska skäl har befunnits lämpligt att i den

föreslagna nya lagen inarbeta — med huvudsakligen blott redaktionella ändi

ingar 1946 ars lag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

I det följande kommer att lämnas en översikt av lagförslagets

innehåll. Till vissa huvudfrågor återkommer jag i ett följande avsnitt av

framställningen. Förslaget innebär att åt ett för ändamålet nyinrättat organ,

näringsfrihctsnämnden, uppdrages:

1) att taga ställning till frågan huruvida viss konkurrensbegränsning

är att anse såsom ur allmän synpunkt skadlig;

2) att om så befinnes vara fallet genom förhandling söka åvägabringa

rättelse;

3) att om en förhandling ej leder till godtagbart resultat förelägga vederböiande

att upphäva eller modifiera konkurrensbegränsningen samt

4) att i offentliga skrivelser till Kungl. Maj:t göra anmälan om sådan

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj ds proposition nr 103.

skadlig konkurrensbegränsning, som ej kunnat undanröjas med hjälp av de

befogenheter, vilka står till nämndens förfogande.

Bryter en företagare mot ett av nämnden meddelat föreläggande upptages

och avgöres frågan om straff vid de allmänna domstolarna.

Näringsfrihetsnämnden föreslås bestå av sju ledamöter. Av ledamöterna

skall två vara lagkunniga och i domarevärv erfarna samt två äga särskild

insikt i ekonomiska frågor. Dessa ledamöter utses för viss tid av Kungl.

Maj :t (fasta ledamöter). En av dem förordnas till ordförande. Övriga tre

ledamöter (tillfälliga ledamöter) skall tillkallas särskilt för varje ärende

och utses inom ett till nämnden knutet råd sålunda, att en av dem representerar

konsument- och löntagareintressen, en företagareintressen samt

en den statliga förvaltningsmyndighet, som företrädes inom rådet och till

vars ämbetsområde ärendet närmast bär anknytning (kommerskollegium,

jordbruksnämnden, bostadsstyrelsen, bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen).

Över beslut av nämnden kan enligt förslaget klagan

föras hos regeringsrätten.

Nämnden skall icke ha rätt att själv ta initiativ till ingripanden. Uppgiften

att förhindra skadlig konkurrensbegränsning är främst ett samhällsintresse.

Initiativ till ingripanden har därför ansetts böra väsentligen komma

från ett samhälleligt organ. De sakkunniga föreslår därför, att det tillsättes

en av nämnden oberoende ombudsman för näringsfrihetsfrågor, som

på detta område får en ställning som i huvudsak liknar en allmän åklagares.

Ärenden skall dock få bringas under nämndens prövning också på talan av

företagare eller sammanslutning av företagare, som beröres av en konkurrensbegränsning,

samt av sammanslutning av konsumenter eller löntagare.

För att det undersöknings- och utredningsarbete, som är en förutsättning

för såväl ombudsmannens som näringsfrihetsnämndens arbete, skal!

få en fullt objektiv karaktär, har de sakkunniga funnit lämpligt och även

ur andra synpunkter ändamålsenligt att detsamma handhas av monopolutredningsbgrån

(resp. bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen)

vid sidan av den registrerings- och undersökningsuppgift, som åligger

myndigheten enligt 1946 års lag.

Konkurrensbegränsning kan uppstå av många olika anledningar och uppträda

i växlande former. De sakkunniga har därför funnit lämpligt, att det

direkt i lagen angives, vilka former av konkurrensbegränsning som kan bli

föremål för nämndens ingripanden.

Nämnden föreslås sålunda få befogenhet att till prövning för eventuell

åtgärd upptaga följande tre fall av konkurrensbegränsning, nämligen

1) då företagare eller till följd av gemensamma ägareintressen eller på

annan liknande grund sammanhållen grupp av företagare svarar för en betydande

del av företagsamheten inom visst område (monopolistfallet);

2) då företagare samverkar på grund av kartellavtal eller annan överenskommelse

eller eljest i tyst samförstånd tillämpar gemensamt förfarande

(kartellfallet);

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

71

3) då företagare i sin försälj ningsverksamhet meddelat föreskrift om

lägsta pris för återförsäljning av förnödenhet (bruttoprisbindning).

Vad gäller det s. k. monopolistfallet har de sakkunniga icke funnit lämpligt

att det uttryckligen anges hur stor del av marknaden, som skall behärskas

av ett enda företag eller en koncern e. d. för att konkurrensbegränsning

skall anses vara för handen. Hänsyn bör enligt de sakkunniga

nämligen tas ej endast till den fria sektorns storlek utan även till effektiviteten

av den konkurrens från in- och utländska företag, som framträder

inom densamma.

Kartellfallet har ansetts höra omfatta ej endast de fall, då konkurrensen

hämmas till följd av formliga avtal, utan även sådan konkurrensbegränsning,

som uppstår till följd av ett i tyst samförstånd tillämpat gemensamt

förfarande. Mången gång tillämpas nämligen ett dylikt gemensamt förfarande

utan att samarbetet fått en avtalsbunden form; i andra fall kan ett

avtal föreligga, utan att det dock är möjligt att påvisa dess förekomst. De

sakkunniga framhåller, att om näringsfrihetsnämnden endast skulle få behandla

sådant gemensamt förfarande, som beror på påvisbara avtal eller

bestämmelser, detta skulle innebära ett gynnande av dold samverkan.

Bruttoprisbindning föreligger icke vid s. k. riktpriser, d. v. s. återförsäljningspriser,

som leverantören endast förordar utan att kräva att återförsäljaren

iakttager dem.

För att ange bestämda riktlinjer för tillämpningen av den föreslagna lagen

har de sakkunniga i lagutkastet upptagit en legal definition av »samhällsskadlig

verkan» av konkurrensbegränsning. Med sådan verkan skall sålunda

vara att förstå

1) att konkurrensbegränsning föranleder höga priser i förhållande till

verkliga kostnader;

2) att konkurrensbegränsning föranleder väsentlig fara för att kostnadssänkning

förhindras eller försvåras eller att kostnadsökning uppstår eller

att eljest teknisk eller ekonomisk utveckling hämmas; eller

3) att konkurrensbegränsning föranleder väsentlig fara för sådan inskränkning

av ekonomisk verksamhet, att försörjningen blir med hänsyn

till rådande förhållanden otillfredsställande.

Av förslagets allmänna läggning följer att ingripande mot en konkurrensbegränsning

endast får ske, då i det särskilda fallet ådagalagts, att en viss

konkurrensbegränsning medför sådan samhällsskadlig verkan som nyss

sagts. I fråga om vissa särskilda former av konkurrensbegränsning har

emellertid ansetts befogat att uppställa en legal presumtion för skadlig verkan,

nämligen

1) då ensamföretagare eller därmed likställd grupp av företagare i försälj

ningsverksamhet missgynnar vissa köpare (diskrimination);

2) då samarbete enligt kartellavtal eller eljest avser prissättning, avgivande

av anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande (diskrimination)

av vissa företagare;

3) då en företagare tillämpar bruttoprisbindning.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Presumtionen är dock ej undantagslös. Den skall hävas, om det kan förebringas

på utredning grundade skäl för antagande att konkurrensbegränsningen

icke medför samhällsskadlig verkan. Den utredning, som här avses,

kan t. ex. gå ut därpå, att ett kartellavtal endast berör en ringa del av

marknaden och att det inom återstående sektor råder en effektiv konkurrens,

eller att det göres sannolikt att den ifrågavarande konkurrensbegränsningen

bidragit till en kostnadssänkande rationalisering, vars frukter till

väsentlig del även kommit konsumenterna till godo.

Näringsfrihetsnämndens befogenhet att meddela förelägganden bör enligt

de sakkunniga närmare preciseras. Föreläggande får sålunda icke ha annat

innehåll än som särskilt angives i den föreslagna lagen. Målet för nämnden

skall alltid vara att återställa den konkurrensfrihet, som gått förlorad.

Huvudregeln måste därför vara, att nämnden icke skall uppträda som ett

priskontrollorgan. De sakkunniga har emellertid funnit sig tvingade att

göra undantag beträffande ensamföretagare och därmed likställda grupper

av företagare (koncerner).

I de fall då en ensamföretagare (koncern) missbrukar sin ställning i

prishänseende och konkurrens icke kan åstadkommas inom området, t. ex.

genom sänkning av tullar, igångsättande av konkurrerande företag e. d., har

de sakkunniga därför föreslagit, alt nämnden ges befogenhet att — dock

endast efter av Kungl. Maj :t meddelat tillstånd — för en tid av högst ett

år genomföra en direkt priskontroll. De sakkunniga förutsätter, att bemyndigande

för nämnden att utfärda prisförelägganden ej meddelas så länge den

statliga allmänna priskontrollen består.

Den föreslagna lagens tillämpningsområde har avgränsats på i allt väsentligt

samma sätt som skett i 1946 års lag. De sakkunniga föreslår i enlighet

härmed att under lagen skall falla såväl statlig och kommunal som

kooperativ och enskild företagsamhet. Fastighets- och hyresmarknaden beröres

dock ej. Arbetsmarknaden har enligt ett särskilt undantagsstadgande

förklarats ej omfattas av lagförslaget. Av naturliga skäl har den föreslagna

lagstiftningen i första hand avsetts bli tillämplig endast på konkurrensbegränsning,

som medför skadlig verkan inom riket. I den mån så erfordras

med hänsyn till överenskommelse med främmande makt (t. ex. genom ratificering

av den s. k. Havanastadgan) bör dock Kungl. Maj:t ha befogenhet

att förordna att lagstiftningen göres tillämplig även på konkurrensbegränsning

med skadlig verkan utom riket.

Reservanterna.

Reservanterna intar en bestämt avvisande hållning mot den allmänna uppläggningen

av de sakkunnigas förslag till lagstiftning. De framhåller att

med den bristande erfarenhet, som föreligger angående innehåll och utformning

av en lagstiftning av denna art, ärendet i dess helhet och särskilt

dess tekniska sida borde ha behandlats med avsevärt större försiktighet än

som skett i de sakkunnigas utredningar och förslag. Att tillskapa en lag av

denna vittsyftande innebörd, som låter sig systematiskt och terminologiskt

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

73

inpassas i hittillsvarande lagstiftning på näringsrättens fält, är enligt reservanterna

en uppgift för vilken hörde ha krävts ett utredningsorgan med helt

annan sammansättning än den de sakkunniga haft.

Reservanterna erinrar om att dåvarande departementschefen i propositionen

om 1946 år lag — i polemik mot kommerskollegium som påyrkat

införande i lagen av bestämmelser om ingripanden — uttalat, att åtgärder

mot missbruk och skadliga verkningar på förevarande område måste lämpas

efter omständigheterna i det enskilda fallet samt att frågan om åtgärder

mot monopolistisk prisbildning och andra skadeverkningar av konkurrensbegränsning

vore av den vikt i den ekonomiska politiken att de borde,

under full offentlighet, avgöras av statsmakterna och icke av en underordnad

myndighet. Att de sakkunniga vid lagens konstruktion ej tagit hänsyn till

dessa anvisningar finner reservanterna vara ägnat att väcka en viss uppmärksamhet.

Därest en lagstiftning eventuellt framdeles skulle visa sig vara av behovet

påkallad, föreslår reservanterna, att denna i första hand utformas enligt

det av de sakkunniga diskuterade förhandlingsalternativet, för vars

avböjande reservanterna icke anser att de sakkunniga givit några övertygande

skäl. En dylik lagstiftning skulle enligt reservanterna kunna innebära,

att monopolutredningsbyrån erhöll befogenhet att förhandla med sådana

företagare inom näringslivet, vilkas verksamhet byrån fann ge anledning

till erinran. Lagen eller eventuellt instruktionen för byrån borde då ange,

på vilka grunder sådan förhandling fick upptagas liksom också förhandlingens

föremål och syfte. Byrån, vars chef i sådant fall borde vara jurist

med domarkompetens, skulle själv äga besluta huruvida förhandling om

visst avtal skulle upptagas eller icke. Skulle upptagen förhandling icke leda

till godtagbart resultat, borde byrån äga rätt besluta att anmäla ärendet

till Kungl. Maj :t. Reservanterna framhåller, att enligt denna lösning en

definition av begreppet samhällsskadlig konkurrensbegränsning visserligen

bleve oumbärlig, men att någon mera i detalj utformad legal definition

ingalunda skulle komma att erfordras. Om en mera vittgående lagstiftning

till äventyrs framdeles visade sig av behovet påkallad, skulle de

på angivet sätt vunna erfarenheterna enligt reservanternas uppfattning innebära

en säkerligen välbehövlig förenkling av lagstiftarens uppgift. Därest en

utvidgad lagstiftning på det nu ifrågavarande området skulle bli aktuell,

anser reservanterna emellertid, att även andra alternativ borde prövas. Ett

av dessa är att åt lagstiftningen ge en utformning, som anknyter till den

bestående rättsordningen och där de ordinarie domstolarna i stället för ett

nytt organ av näringsfrihetsnämndens typ inkopplas som forum för att utöva

den lagtillämpande och dömande myndigheten. Enligt reservanternas

mening borde en dylik lagstiftning gå ut på att ett särskilt åklagarorgan

inrättades med uppgift att på grundval av föreliggande material bedöma,

om skadlig verkan av viss konkurrensbegränsning föreligger. Misslyckas

den förhandling, som därefter upptages, skulle saken av åklagaren eller av

i frågan engagerad enskild part hänskjutas till domstol, som skulle ha att

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

avgöra huruvida och i så fall på vad sätt ingripande skall ske. Endast vissa

domstolar, för ändamålet utrustade med ekonomisk expertis, borde vara

forum för dessa mål och endast en instans för överklagande ifrågasättes.

Herr Gillbergs yttrande.

De sakkunnigas förslag till lagstiftning finner herr Gillberg vara i väsentliga

stycken otillfredsställande. Ett förverkligande av detta förslag inger

så stora betänkligheter att han bestämt avstyrker det. En lagstiftning med

ett mera begränsat innehåll och i annan utformning skulle däremot icke

föranleda sådan olägenheter för samhället eller näringslivet, att dessa skulle

väga tyngre än de fördelar, som lagstiftningen skulle medföra genom att

hindra vissa slag av konkurrensbegränsning.

Att i stället för en tvingande lagstiftning införa allenast ett lagstadgat

förhandlingsförfarande finner herr Gillberg mindre lämpligt. I detta fall

kräves en värdering i varje särskilt fall med hänsyn till konkurrensbegränsningens

samhällsskadliga verkan. Företagarna kan därför icke på förhand

veta vad som är tillåtet eller icke tillåtet. Ett förhandlingsförfarande mellan

en statlig myndighet och företagare blir vidare, anför herr Gillberg, enligt

vad erfarenheten givit vid handen, ofta illusoriskt. Vägras ett frivilligt

godkännande tvingas företagaren till eftergift under hot om ytterligare åtgärder

från statens sida. Herr Gillberg finner därför ett förhandlingsförfarande

vara otillfredsställande ur rättssäkerhetens synpunkt och även med

hänsyn till de praktiska konsekvenserna för näringslivet. I valet mellan en

tvingande lagstiftning, utformad enligt de sakkunnigas förslag, och ett förhandlingsförfarande

är dock det sistnämnda att föredraga.

De sakkunniga har vid utformningen av sitt lagförslag enligt herr Gillbergs

uppfattning icke tagit tillbörlig hänsyn till svårigheten att på en gång

utforma och genomföra en lagstiftning av den art, som det här är fråga om

och beträffande vilken praktisk erfarenhet saknas. Det bristande hänsynstagande

till själva utgångsläget finner herr Gillberg desto mer anmärkningsvärt

som förhållandena inom de områden av svenskt näringsliv, som skulle

komma att beröras av de sakkunnigas förslag, ingalunda är så dåliga, som

de sakkunniga vill låta påskina. Tv även om det kan konstateras att konkurrensbegränsning

med samhällsskadlig verkan förekommit, kan knappast

bestridas att den kombination av konkurrens och samarbete, som förekommer

i vårt land, givit i stort sett utomordentligt goda resultat och i hög

grad medverkat till den ökning av näringslivets effektivitet, som faktiskt

ägt rum. Herr Gillberg anser därför att lagstiftningen måste begränsas så

att den riktar sig mot särskilt angivna slag av klart samhällsskadlig konkurrensbegränsning

på alla områden men icke blir ett hot mot annat samarbete

och icke heller möter andra olägenheter. Utformningen måste enligt

herr Gillberg bli sådan att den omistliga förutsättning för ekonomisk verksamhet,

som rättssäkerheten utgör, icke äventyras.

De konkurrensstimulerande faktorer, som är verksamma inom näringsli
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 103.

75

vet, anser herr Gillberg böra tillmätas en större betydelse än vad de sakkunniga

givit dem. Han vill i detta sammanhang hänvisa till konkurrensen

mellan svensk och utländsk produktion, vilken är betydande till följd av

den förhållandevis liberala utrikeshandelspolitik, som normalt eftersträvas

av den svenska statsmakten. Vidare hänvisas till förekomsten av olika

företagsformer som tävlar med varandra, t. ex. konsumentkooperativa och

privata företag, samt till den konkurrens, vilken är för handen mellan

producenter av olika varor, som kan ersätta varandra. Ytterligare framhålles

att inom näringslivet finns ett icke obetydligt antal personer, vilkas

handlande mera bestämmes av frihetssträvan än av förkärlek till statlig eller

enskild konkurrensbegränsning. Dessa personers inflytande är desto större,

som en friare konkurrens inom en bransch icke förutsätter stöd från en

majoritet av företagarna inom denna. Det kan vara tillräckligt, att några

få — i många fall kanske endast en — vägrar ansluta sig exempelvis till en

kartell för att denna icke skall komma till stånd. Med hänsyn till betydelsen

av dylika konkurrensstimulerande faktorer finner herr Gillberg lämpligt,

att vid en lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning i själva lagtexten

intages en bestämmelse om att vid bedömning av konkurrensbegränsning

och verkningarna därav hänsyn skall tagas till de konkurrensfrämjande

faktorer, som gör sig gällande och som måste ingå i totalbilden för att denna

skall bli rättvisande.

I stället för en lagstiftning av den generella typ, som de sakkunniga föreslagit,

förordar herr Gillberg en speciallagstiftning beträffande särskilda

fall av konkurrensbegränsning. Sina synpunkter på de olika fallen sammanfattar

han på följande sätt:

1) Ensamföretagen bör undantagas från lagstiftningen. I denna form

uppträdande samhällsskadlig konkurrensbegränsning bör i stället behandlas

från fall till fall genom särskilda utredningar och åtgärder.

2) I fråga om »kartellfallet» bör följande differentiering ske:

a) Nyetableringskontroll inom branscher med aktiv konkurrens mellan

självständiga sektorer bör vara tillåten.

b) Nyetableringskontroll inom branscher, där aktiv konkurrens mellan

dylika sektorer icke finns, bör inskränkas till en av leverantörerna gemensamt

verkställd bedömning, i huvudsak inriktad på kreditprövning.

c) Bojkottåtgärder med samhällsskadlig verkan bör kunna förbjudas.

d) Exklusivavtal — d. v. s. avtal om att stå i uteslutande affärsförbindelse

med viss eller vissa företagare — med samhällsskadlig verkan bör

kunna förbjudas.

e) Priskarteller inom branscher, där aktiv konkurrens med utanförstående

parter — svenska eller utländska — icke finns, bör, därest de har samhällsskadlig

verkan, kunna upplösas.

3) Frågan om lagstiftning mot bruttoprissystemet bör anstå i avvaktan

på utvecklingen av konkurrensförhållandena.

4) Prisdiskrimination med samhällsskadlig verkan bör kunna förbjudas.

En lagstiftning utformad efter dessa riktlinjer finner herr Gillberg utan

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

olägenhet kunna anförtros åt de allmänna domstolarna. Det torde därvid

vara lämpligt, anför han, att endast rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg

och Malmö blir första instans — eventuellt rådhusrätterna i de städer där

hovrätt finns.

Rem issy ttr andena.

Samtliga de myndigheter och organisationer, som funnit ett omedelbart

behov av en vidgad lagstiftning föreligga, intar — med undantag för

Svensk industriförening samt Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund

— en positiv inställning till den allmänna uppläggningen

av den lagstiftning, som de sakkunniga

föreslår. Bank- och fondinspektionen, bostadsstyrelsen, Skånes speceri-

och livsmedelshandlareförbund, Svenska riksbyggen samt Sveriges allmännyttiga

bostadsföretag lämnar förslaget utan erinran i principiella hänseenden.

Statens priskontrollnämnd och Tjänstemännens centralorganisation

(TCO) framhåller uttryckligen att de finner väsentligt att prövningsorganet

får möjlighet att utfärda tvingande förelägganden — endast härigenom

synes förutsättningar finnas för att genom förhandlingar kunna hindra

skadeverkningar.

Pris kontrollnämnden anför:

Det är givet, att förhandlingarna sannolikt skulle kunna bedrivas effektivare,

om förhandlingsorganet finge möjlighet att utfärda föreläggande

på det sätt, som de sakkunnigas majoritet föreslagit. Priskontrollnämnden

vill därför ge sitt förord för detta förslag med hänsyn till att det måste

komma att innebära ett verksamt stöd för konkurrensviljan. Priskontrollnämnden

tillmäter denna angelägenhet en utomordentlig vikt. De fall, där

man inte lyckas nå tillfredsställande resultat genom förhandlingar, torde

sannolikt vara sådana, där betydande ekonomiska intressen av ett bibehållande

av konkurrensbegränsningen gör sig gällande och där det måhända

föreligger särskilt starka skäl för ingripande. Det skulle i sådana fall

framstå som särskilt stötande, därest möjlighet att komma till rätta med

desamma inte förefunnes. Avsaknaden av sådana möjligheter skulle också

ge upphov till stora ojämnheter i samhällets åtgärder mot konkurrensbegränsningarna.

Sammanfattningsvis understryker priskontrollnämnden, att man här rör

sig på ett utomordentligt viktigt men för administration och lagstiftning

nytt område, där det gäller att pröva sig fram till en tillfredsställande lösning,

samt att man därför sannolikt får räkna med att nå resultat endast

genom en kombination av olika åtgärder. Nämnden förordar, att man prövar

en anordning av i stort sett följande art: 1) förstärkning av monopolutredningsbyrån;

2) tills vidare bibehållen priskontroll med särskilt uppdrag

att uppmärksamma monopolpriser; 3) inrättande av ett förhandlingsorgan,

utformat exempelvis i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas

förslag, med befogenhet att utfärda förelägganden; samt 4) omprövning

av såväl lagstiftning som organisation, sedan erfarenheter vunnits

av några års tillämpning.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

77

Statens jordbruksnämnd har i stort sett intet att erinra mot principerna

för den lagstiftning de sakkunniga föreslagit. Emellertid framför nämnden

vissa allmänna anmärkningar. Nämnden förklarar sig sålunda vid granskning

av lagutkastet och motiven till detta allmänt ha fått den uppfattningen,

att lagutkastet i vissa hänseenden är avfattat på sådant sätt,

att stora svårigheter skulle uppkomma vid tillämpningen. Vidare finner

nämnden i flera avseenden bristande överensstämmelse föreligga mellan

lagtext och motiv. Av särskild vikt anser nämnden vara, att lagutkastet innehåller

klara riktlinjer för såväl näringslivet som det tillämpande organet.

Ett företag bör sålunda på förhand med viss grad av säkerhet kunna

med ledning av lagtexten bedöma, om en åtgärd eller ett avtal kan komma

att föranleda ingripande eller icke. Nämnden betonar att genomgående sådan

överensstämmelse mellan lagtext och motiv bör föreligga, att det tilllämpande

organet skall kunna få klarhet i lagtextens innebörd och objektiva

hållpunkter. Nämnden föreslår därför att lagutkastet överarbetas. Då

den föreslagna överarbetningen närmast är av teknisk natur torde densamma

enligt nämnden böra uppdragas åt juridiska och ekonomiska experter.

En komplettering av den föreslagna lagen med generella förbud

mot vissa särskilda former av konkurrensbegränsning

föreslås av Kooperativa förbundet. Efter att ha framhållit att den

av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om »den omvända bevisbördan»

enligt de sakkunniga i praktiken kommer ganska nära ett förbud,

anför förbundets styrelse:

Även när det rör sig om sådana flagranta övergrepp mot konkurrensfriheten,

som innefattas i den legala presumtionen, är eventuellt ingripande

emellertid beroende av anmälan (från part eller näringsfrihetsombudsmannen)

i varje särskilt fall. Det synes därför styrelsen, som om verkningskraften

av den ifrågasatta lagstiftningen skulle kunna stärkas, om den —

fortfarande utan att stadga generellt förbud mot konkurrensbegränsningal''

— skulle kunna kompletteras med förbud mot konkurrensbegränsningar

av vissa angivna slag, vilka i huvudsak redan nu i lagförslaget avses att

drabbas av bestämmelsen om legal presumtion beträffande skadlig verkan.

Ansvaret för tolkningen av sådana förbudsbestämmelser överflyttas därigenom

på företagarna själva, vilka ha att tillse, att avtal om företagssamarbete

ej innehålla sådana klausuler, som komma i strid mot lagen.

Förutsättningen för ett anlitande av denna »partiella förbudslinje» är givetvis

— såsom också de sakkunniga, efter allt att döma, uppmärksammat

vid sin diskussion av de olika alternativen — att de konkurrensbegränsningar,

som skulle bli föremål för särskild lagstiftning äro, var och en i

sitt slag, enhetliga och lätt bestämbara. En alltför nyanserad lagstiftning

av förbudskaraktär, med talrika undantag, kan naturligtvis vålla avsevärda

praktiska svårigheter vid tillämpningen och lätt bli ineffektiv.

Man torde knappast med berättigande kunna invända, att en sådan »partiell

förbudslinje» skulle sönderbryta den ifrågasatta lagstiftningens enhetlighet

och därmed reducera dess effektiva värde. Ett avskiljande av de här

berörda slagen av konkurrensbegränsning skulle sannolikt öka näringsfrihetsnämndens

och inonopolutredningsbyråns arbetseffekt i betydlig grad

och bidraga till större vaksamhet från företagarnas sida beträffande konkurrensbegränsningar

i allmänhet.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Bland de av Kooperativa förbundet åsyftade generella förbuden berörs i

första hand frågan om förbud mot leveransvägran av vissa

ensamföretagare. Förbundet erinrar om att det i olika sammanhang

framhållit den genomgripande effektiviteten i en monopollagstiftning

av att leveransvägran och prisdiskriminering radikalt förbjödes och att ett

generellt leveransåläggande stadgades i lag. Då de sakkunniga efter ingående

diskussion i stället för att gå den sålunda anvisade vägen stannat för att

föreslå en legal presumtion för samhällsskada i vissa fall, hade de lagtekniska

svårigheter, som är förbundna med förbudslinjen, fällt avgörandet.

Ett stadgande om generell leveransskyldighet skulle enligt de sakkunniga

ha krävt allt för många undantag och särbestämmelser för att tillgodose

producenternas berättigade intresse att utan monopolistiska biavsikter upprätta

egen försäljningsapparat eller välja sina återförsäljare bland dem, som

arbetar mest effektivt.

Ett av de effektivaste medlen för en ensamföretagare att upprätthålla sin

ställning och utestänga konkurrens inom sitt område från andra företagare

är emellertid enligt förbundets uppfattning, att ensamföretagaren eller den

dominerande företagaren binder återförsäljaren med avtal, som innehåller bestämmelser

om förmånspriser och ensamrätt till försäljningen. En lagstiftning,

som stadgade ett generellt leveransåläggande för ensamföretagare och

företag med en dominerande ställning på marknaden, skulle enligt förbundet

utgöra en effektiv åtgärd för att hindra de särskilt skadliga verkningar

av missbruk av monopolistisk maktställning, som sålunda berörts.

Generellt förbud föreslås även mot bruttopris bindning. Förbundsstyrelsen

finner de samhällsskadliga verkningarna av bruttoprissystemet

ligga i öppen dag och anför härutinnan:

Styrelsen är sålunda av den meningen, att ett stadgande i lagen, innebärande

generellt förbud mot bruttoprisbindningar (bruttoprissättning i

form av lägstpriser), skulle innebära ett förenklat förfarande i förhållande

til! det, som föreslagits av de sakkunniga. Straffrättsliga sanktioner skulle

då visserligen behöva införas i lagen, men det är osannolikt, att åtal mot

lagbrott skulle behöva väckas annat än i sällsynta fall. Utformningen av

lagföreskriften skulle nämligen kunna göras så enkel och klar, att den

täckte väsentligen alla i praktiken förekommande bruttoprisbindningar.

Förbudet skulle givetvis icke drabba »riktpriser» (av tillverkaren föreslagna

priser, som finge fritt underskridas), varmed de fördelar för kalkyleringsarbetet

i butikshandeln bleve bevarade, som bruttoprissättningen erbjuder.

Beträffande slutligen kartellavtalen anser Kooperativa förbundet

det kunna starkt ifrågasättas, om ej sådana klart monopolistiska karteller

som anbudskarteller, pris karteller och k v o terings

kartell er skulle kunna helt förbjudas,. Till

denna grupp skulle möjligen kunna hänföras även alla områdeskarteller.

Förbundet framhåller, att ett förbud mot vissa skadliga grupper av karteller

ej skulle utesluta prövning av andra typer av kartellavtal enligt lagens

syfte och allmänna arbetsmetoder. Ett förbud skulle givetvis ej heller lägga

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

79

hinder i vägen för företagssamarbete med sådant nyttigt syfte som forskning

och rationalisering.

Även Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation

(TCO) ifrågasätter en komplettering av den föreslagna lagstiftningen med

vissa generella förbud, ehuru de ej vill motsätta sig den allmänna utformning

de sakkunniga föreslagit.

Landsorganisationen anför:

Onekligen finns det omständigheter, som talar för en speciallagstiftning.

Sålunda tvingas man att i lagstiftningen ge klara direktiv om vilka konkurrensbegränsande

åtgärder, som icke är tillåtna, vilket ger företagarna

en större känsla av rättssäkerhet. Man behöver ej heller såsom vid ett prövningsförfarande

riskera att ett godkännande av en viss konkurrensbegränsning

i ett visst fall skall betraktas som prejudikat för att liknande konkurrensbegränsningar

skall vara att betrakta såsom icke samhällsskadliga utan

särskild prövning, oavsett hur de tillämpas i praktiken. Vidare är vissa konkurrensbegränsningar

så utformade, att de i och för sig tenderar att försvåra

eu effektivisering av näringslivet. Hit hör t. ex. den alldeles övervägande

delen av existerande bruttoprisbildningar. Det ligger då nära till

hands att i lagstiftningen införa ett allmänt förbud mot en tillämpning av

just ifrågavarande inskränkningar i konkurrensen. Härigenom kan man

undvika tidsödande prövningsarbete och förhandlingar. Särskilt gäller det i

sådana fall, där antalet konkurrensbegränsningar är mycket stort, t. ex.

bruttoprisbildningar.

Nyetableringssakkunniga har gått en medelväg genom att för vissa former

av konkurrensbegränsning införa en omvänd bevisbörda. — — —

Dessa i förhållande till en speciallagstiftning uppmjukade bestämmelser

kan visserligen synas rimliga och rättvisa med hänsyn till att det för samtliga

former av konkurrensbegränsning alltid kan påvisas något fall där

tillämpningen icke medför samhällsskadlig verkan. Speciallagstiftning torde

dock av skäl som ovan anförts vara att föredraga för sådana former

av konkurrensbegränsning, som till alldeles övervägande del kan visas

medföra samhällsskadlig verkan.

Landsorganisationen vill dock ansluta sig till det av de nyetableringssakkunniga

avgivna förslaget på denna punkt med hänsyn till att ett prövningsförfarande

under alla omständigheter behöver tillämpas för övriga former

av konkurrensbegränsning. Enbart speciallagstiftning för ett begränsat

antal konkurrensbegränsningar kommer nämligen efterhand att bli tämligen

ineffektiv. Konkurrensmetoderna är synnerligen mångskiftande och förändras

snabbt från en tidsperiod till en annan. Prövningen vid speciallagstiftning

kommer att i huvudsak ske efter rent tekniskt-juridiska grunder,

vilket försvårar en realbedömning av olika konkurrensbegränsningar. Lagstiftningen

skulle därför lätt kunna kringgås på väsentliga punkter. Den

övervakande myndigheten bör av denna anledning ges en självständig prövningsrätt.

Efterhand som erfarenheterna av den föreslagna verksamheten

växer fram, bör emellertid ånyo prövas, huruvida icke vissa former av konkurrensbegränsning

direkt skulle kunna förbjudas i lagstiftningen.

1Tjänstemännens centralorganisation (TCO) yttrar:

En lagstiftning, enligt vilken konkurrensbegränsande handlingar motverkas

genom generella regler, är rent principiellt förenad med vissa fördelar,

som inte gälla för en lagstiftning av typen skälighetsprövning. Bland annat

tår en sådan lagstiftning relativt snabbt återverkningar inom näringslivet,

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

och företagarna veta i och med lagens ikraftträdande med större bestämdhet,

vilka typer av konkurrensbegränsning som äro otillåtna. Vid en skälighetsprövning

däremot kan någon sådan klarhet inte vinnas förrän ett

avsevärt antal fall varit under prövning och en praxis utformats, enligt vilken

företagarna få en uppfattning om vilka former av konkurrensbegränsning

som icke äro tillåtna. Därmed kan en icke oväsentlig tidsutdräkt mellan

"lagens ikraftträdande och mera väsentliga förändringar inom näringslivet

i konkurrensbefrämjande syfte befaras. En lagstiftning med generellt

verkande regler har å andra sidan den nackdelen gentemot skälighetslagstiftningen,

att under lagen falla alla avtal av en viss typ, alldeles oavsett

om de äro skadliga eller inte. En sådan lagstiftning kan därför komma att

drabba synnerligen ojämnt.

Sedan organisationen betonat att, till följd av reglerna om legal presumtion,

skillnaden mellan den sålunda utformade skälighetslagstiftningen och

en lagstiftning med generella förbud icke är betydande, anföres vidare:

Även om sålunda enligt TCO:s uppfattning de sakkunnigas förslag i viss

mån kan sägas vara en lagstiftning efter generella regler, torde en väsentlig

fördel med en generellt verkande lagstiftning icke ha vunnits, nämligen

snabbheten i återverkningarna inom näringslivet. TCO vill icke motsätta

sig, att de sakkunnigas förslag lägges till grund för lagstiftningens utformning,

men ifrågasätter, huruvida icke en kombination av en generell

lagstiftning och skälighetslagstiftning skulle visa sig mest ändamålsenlig.

Den generella lagstiftningen skulle i så fall avse de fall av konkurrensbegränsning,

där man i lagtexten klart kan beskriva de omständigheter, under

vilka samhällsskadlig verkan är för handen och någon skälighetsprövning

med hänsyn härtill ej är nödvändig. Detta torde exempelvis vara fallet i

fråga om bruttoprissättningar.

Kommerskollegium intar i den här berörda frågan en motsatt ståndpunkt

samt finner, vid valet mellan en förbudslagstiftning med generell kriminalisering

av samtliga eller ett begränsat antal klart definierade typer av

konkurrensbegränsande handlingar samt en lagstiftning med skälighetsprövning

in casu, övervägande skäl tala för en lagstiftning av den senare

typen. Icke heller statens priskontrollnämnd finner det nu lämpligt att i

en särskild lagstiftning införa ett generellt förbud mot konkurrensbegränsningar

eller vissa särskilda typer av konkurrensbegränsande åtgärder. Den

ekonomiska effekten av konkurrensbegränsningar måste enligt nämndens

mening bedömas i varje särskilt fall.

Hijresgästernas sparkasse- och bgggnadsföreningars riksförbund (HSB)

förordar att lagstiftningen tills vidare ges provisorisk

karaktär. Förbundet anför:

Det förefaller betänkligt att, innan ökad kunskap vunnits, stifta en permanent

lag som mycket djupgående kommer att ingripa i näringslivet. Till

detta kommer att det kan anses tveksamt, om den föreslagna lagens principiella

uppläggning ur juridisk synpunkt är tillfredsställande utformad. Här

bör i första hand uppmärksammas den frågan, om man icke ur rättssäkerhetssynpunkt

måste fordra, att lagens tillämpning skall kunna ske efter

klart fastlagda rättsgrunder som lagtexten klargör. Så är icke förhållandet

med förslaget, och det är möjligt att man på nuvarande utvecklingsstadium

har svårt att skapa en dylik lagutformning. Med hänsyn till dessa omstän
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

81

digheter synes en provisorisk lagstiftning av i förslaget tänkt karaktär, fastställd

att gälla under exempelvis fem år, vara att föredraga. Under denna tid

skulle en kommitté kunna fortsätta att arbeta för att med ledning av de

efter hand vunna erfarenheterna av den provisoriska lagens tillämpning

framlägga förslag till permanent lag med fasta juridiska-och principiella

gränsdragningar för tillåtna och otillåtna kartellöverenskommelser.

Kommerskollegium förordar att lagstiftningen tills vidare begränsas till

att avse ett förhand lin g sförfarande utan förbindelse

med tvingande förelägganden.

Kollegium erinrar om att de sakkunniga starkt framhållit effektiviteten i

och för sig av ett förhandlingsförfarande. Även om kollegium skulle vara

böjt för att antaga, att det i vissa lägen vore ändamålsenligt att tvingande

rättsmedel stod till förfogande, bör man dock enligt kollegium se tiden an

och avvakta erfarenheterna av mindre långtgående åtgärder. Till stöd härför

framhålles i första hand, att tillämpningen av en tvingande lagstiftning av

föreslagen typ skulle komma att ställa mycket stora krav på det utredande

organets — monopolutredningsbyråns — kapacitet. Man kan icke, även om

byrån utbygges, räkna med att dess effektivitet omedelbart skulle ökas i

proportion till utbyggnaden, då den nyanställda personalen måste växa in

i de ofta mycket speciella och svåra arbetsuppgifterna. För den utbyggnad

av monopolutredningsbyrån, som de sakkunniga förordat, torde därför krävas

betydligt längre tid än de sakkunniga räknat med. För den föreslagna

organisationen torde jämväl gälla att den först efter ganska avsevärd tid

kan beräknas ha vunnit sådan erfarenhet att den kan fungera på avsett

sätt. Kollegium anser det även vara tveksamt, om den omfattande tredelade

organisationen, som föreslagits, är nödvändig, och om den verkligen skulle

komma att utan svårare friktioner kunna fullgöra sina uppgifter på sätt de

sakkunniga tänkt sig. Även resultaten av den pågående självsanerings verksamheten

finner kollegium böra avvaktas, innan slutlig ställning tages till

frågan om en tvingande lagstiftning. Då kollegium å ena sidan kommit till

den bestämda uppfattningen, att man på detta svårbedömbara och ur rättslig

synpunkt oprövade område bör gå fram med försiktighet, men å andra sidan

anser att de konkurrensbegränsande företeelserna i allt fall är av sådan

omfattning och betydelse att ytterligare åtgärder är påkallade, har kollegium

funnit övervägande skäl tala för ett förhandlingsförfarande i huvudsaklig

överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, dock, åtminstone tills vidare,

utan förbindelse med straffrättsligt sanktionerade förelägganden. Förhandlingarna

anser kollegium därvid böra äga rum i stort sett på grundval av

de värderingar och efter de riktlinjer, som anges i betänkandet.

Frågan om sambandet mellan den allmänna priskontrollen

och de nu föreslagna åtgärderna beröres närmare av några av de bär ifrågavarande

remissinstanserna.

Statens priskontrollnämnd framhåller, att endast den fortsatta erfarenheten

kan utvisa hur långt det är möjligt att med priskontrollmetoder nå

värdefulla resultat på detta område. Enligt nämndens mening är det dock

värt att under en övergångsperiod anställa vissa försök med sådana meto(>

llihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Vr 103.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

der. De av nyetableringssakkunniga föreslagna åtgärderna innefattar möjlighet

till priskontroll endast i det s. k. monopolistfallet, en möjlighet som

även i detta fall är kringgärdad av särskilda begränsningar. Priskontrollnämnden

förutsätter att den kommer att utöva priskontrollen även i detta

fall, så länge den allmänna priskontrollen består. Priskontrollnämnden vill

vidare förorda, att möjligheten för näringsfrihetsnämnden att vidtaga prisreglerande

ingrepp även i andra fall av konkurrensbegränsningar än de av

nyetableringssakkunniga föreslagna — närmast även vid kartellbindningar

och bunden bruttoprissättning — överväges, innan de befogenheter, som

prisregleringslagen inrymmer, avskaffas.

Ledamoten av priskontrollnämnden docenten Östlind har biträtt nämndens

yttranden men därutöver anfört, att han finner det angeläget att

frågan om möjligheten av priskontroll på områden med stark konkurrensbegränsning

prövas på ett mera ingående sätt än vad de sakkunniga gjort,

i varje fall innan den nuvarande prisregleringen avvecklas. Östlind framhåller,

att enligt de sakkunnigas förslag priskontroll som regel icke skulle

kunna begagnas i fråga om konkurrensbegränsning genom horisontella och

vertikala karteller, branschföreningar eller dylikt, d. v. s. de former för

begränsning av priskonkurrens, som ostridigt för närvarande spelar den

dominerande rollen och vilkas betydelse ökats. Den samhällsskadliga sidan

av konkurrensbegränsning i dessa former tror Östlind icke kan tillfredsställande

bemästras enbart genom den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen.

Därvid förklarar sig Östlind stödja sig på sina erfarenheter

från sitt ledamotskap i priskontrollnämnden. Östlind är vidare av den meningen,

att priskontroll i vissa fall kan vara ett rationellare medel än den

föreslagna lagstiftningen för att hindra vissa icke önskade verkningar av

konkurrensbegränsning på produktionsinriktning, produktions- och distributionseffektivitet

samt inkomstfördelning.

Landsorganisationen framhåller likaledes att förslaget om en vidgad monopollagstiftning

intimt sammanhänger med den nuvarande priskontrollens

framtida utformning. Ännu är det självfallet osäkert, huruvida en tilltänkt

lagstiftning kommer att vinna åsyftad effekt. I den mån så icke skulle vara

fallet kan man ha anledning överväga att kvarhålla eller införa priskontroll

utöser de fall som föreslagits av de sakkunniga. Under alla omständigheter

bör priskontrollen, förklarar landsorganisationen, ej avvecklas i större omfattning,

förrän den föreslagna organisationen för kontroll av samhällsskadliga

konkurrensbegränsningar utbyggts i tillbörlig grad.

Svenska riksbgggen och Sveriges allmänngttiga bostadsföretag uttalar sig

i samma riktning.

Kommerskollegium erinrar om att inom breda konsumentgrupper den

uppfattningen gör sig gällande, att den nuvarande priskontrollen är en

nödvändig institution också för framtiden, då det nuvarande knapphetstillståndet

upphört. Till grund för denna uppfattning åberopas bl. a. att

den garanti för konsumenterna, som ligger i den fria konkurrensen, blivit

allt mindre tillfredsställande genom avtalsbundenheten inom näringsli
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr J03.

vet. Då kollegium i fri konkurrens ser det effektivaste skyddet för konsumenternas

berättigade intressen icke blott för stunden utan framför allt på

lång sikt, enär densamma verkar kostnadssänkande och utvecklingsfrämjande,

finner kollegium det angeläget, att man i fråga om åtgärder mot konkurrensbegränsning

inrättar sig så att den statliga priskontrollen och det

statliga kommissionsväsendet kan avvecklas så snart mera normala ekonomiska

förhållanden inträder.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anlägger liknande synpunkter.

Det torde redan här böra anmärkas att vissa av de myndigheter och organisationer

som har en positiv inställning till den allmänna uppläggningen

av de sakkunnigas förslag till lagstiftning, i fråga om vissa huvudfrågor

intar en avvikande hållning i förhållande till de sakkunniga. Statens jordbruksnämnd

samt bank- och fondinspektionen förordar sålunda att näringsfrihetsnämnden

ges karaktären av specialdomstol i stället för administrativt

organ. Kommerskollegium förordar att upprättandet av en särskild

näringsfrihetsnämnd får anstå och att lagstiftningens handhavande i stället

uppdrages åt kollegium. Bank- och fondinspektionen, Landsorganisationen

och Tjänstemännens centralorganisation (TCO) föreslår att förhandlingsuppgiften

lägges på ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Bank- och

fondinspektionen yrkar slutligen att det s. k. monopolistfallet undantages

från lagstiftningen. Till dessa huvudfrågor återkommer jag i följande avsnitt.

Svensk industriförening föreslår en lagstiftning, som allmänt

förbjuder och kriminaliserar skadlig konkurrensb

e gränsnin g. Föreningen förklarar sig vilja lösa frågan när konkurrensbegränsningar

skall anses olagliga eller icke på ett betydligt enklare men

samtidigt också radikalare sätt än de sakkunniga gjort, nämigen så att det i

nära anslutning till det amerikanska systemet fastslås, att i princip konkurrensbegränsningar

såsom sådana skall anses olagliga samt att i lagtexten

sedan endast införes några enkla definitioner vilka företeelser som med

denna utgångspunkt skall träffas av lagens verkningar. Farhågorna för

skadliga verkningar på grund av upplösning av s. k. nyttiga och ej samhällsskadliga

karteller anser föreningen ha betydligt överdimensionerats. Föreningen

finner det vara ren övertro, att ett rationaliseringsbefrämjande samarbete

icke skulle kunna upptagas mellan en grupp företagare utan att samarbetet

skulle behöva taga konkurrensbegränsningens form. Vad det s. k.

monopolistfallet beträffar, anser föreningen icke, att den omständigheten att

en företagare kommit att svara för en betydande del av företagsamheten inom

ett visst område skall anses liktydig med konkurrensbegränsning och bedömas

därefter. Detta fall finner föreningen därför böra uteslutas från de företeelser,

som i egenskap av konkurrensbegränsningar skall träffas av en lagstiftnings

verkningar. Däremot bör, i stället för det s. k. monopolistfallet,

införas en särskild bestämmelse, varigenom diskriminerande åtgärder från

leverantörers sida fastställes vara en typisk konkurrensbegränsning. Lagstiftningen

bör enligt föreningen handhavas av domstol med riksåklagareämbetet

som åtalsmyndighet.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kiingl. Maj:ts proposition nr 103.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund avstyrker en lagstiftning

efter de grunder de sakkunniga föreslagit och förordar en lagstiftning

med särskilda förbud mot vissa former av samverkan. Förseelser mot

lagen bör enligt förbundet åtalas och behandlas vid allmän domstol. Fråga

om åtal bör väckas av kommerskollegiets monopolutredningsbyrå.

Praktiskt taget samtliga myndigheter och organisationer, som intagit eu

avvisande hållning till frågan om behovet av en vidgad lagstiftning eller som

ej funnit omedelbart behov därav förefinnas, avstyrker bestämt eu

lagstiftning av den allmänna läggning, som föreslagits

av de sakkunniga. Flertalet av dem finner icke heller den utformning lagstiftningen

fått i förslaget kunna godtagas.

Svea hovrätt förklarar sig sålunda icke kunna tillstyrka en lagstiftning av

det sakliga innehåll, som upptagits i betänkandet. Hovrätten finner i varje

fall lagförslaget behäftat med så allvarliga tekniska brister, att det i föreliggande

skick knappast kan läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Hovrätten erinrar om att man i vårt land i uppkomna konfliktlägen på det

hela taget givit avtalsfriheten företräde framför näringsfriheten och icke ingripit

mot de begränsningar, som genom avtalsfriheten åstadkommits i näringsfriheten.

Det föreliggande förslaget finner hovrätten böra betraktas

mot denna bakgrund. Hovrätten anför vidare:

Alltjämt erkännes hos oss avtalsfriheten som en av de bärande principerna

för rättsordningen. Det är visserligen riktigt, att den enskildes avtalsfrihet

under de senaste årtiondena minskat på en mängd områden, antingen

för att bereda svagare parter i avtalsförhållanden skydd mot obilliga

avtalsvillkor eller för att tillgodose allmänna intressen framför enskilda

avtalsslutande parters. Vid dylik lagstiftning har man emellertid — om här

bortses från krigs- och krislagstiftning — som regel varit angelägen att begränsa

avtalsfriheten i tydligt angivna fall. Lagen har ansetts skola giva

klart besked. Det föreliggande förslaget måste anses utgöra ett avsteg från

denna lagstiftningsprincip och innebär i verkligheten att avtalsfriheten sättes

ur kraft inom en avsevärd och till sina gränser ganska obestämd del av

näringslivet. För att ett frångående av den hittills gällande grundsatsen om

avtalsfrihet på detta vidsträckta område skall från rättsliga synpunkter

kunna tillstyrkas måste enligt hovrättens mening tungt vägande skäl vara

att anföra.

Hovrätten framhåller, att det är uppenbart att samverkan mellan företagarna

kan drivas så långt att såväl andra samhällsgrupper som samhället

självt blir lidande på ett otillbörligt sätt. Å andra sidan är det emellertid

lika tydligt att en alldeles fri konkurrens, där företagarna med alla till

buds stående lagliga medel bekämpar varandra, måste medföra ogynnsamma

verkningar. Var gränsen mellan fri konkurrens och samverkan skall dragas

finner hovrätten knappast kunna avgöras med ledning av objektiva

kriterier, då här snarast är en fråga om avvägning mellan olika intressen,

där ytterst de politiska instanserna får fälla avgörandet. Emellertid understryker

hovrätten att det avgörande, varom här är fråga, icke helt kan

frigöras från rättsliga överväganden. Hovrätten anför i anslutning härtill

några synpunkter, som den finner icke böra förbises:

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 103.

85

Otvivelaktigt är sålunda att lagstiftaren visat en ökad benägenhet att

giva rättsligt stöd åt den faktiska samverkan som i olika former förekommer

på skilda områden, Så är särskilt förhållandet inom den förevarande

rättsområde näraliggande arbetsrätten, där bl. a. föreningsrätten vunnit lagligt

skydd. Sverige har vidare, sedan riksdagen godkänt landets anslutning

till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna, i realiteten förbundit sig att iakttaga de i

art. It i nämnda konvention inskrivna reglerna att envar skall äga rätt till

föreningsfrihet, däri inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar

för att skydda sina intressen, samt att utövandet av dessa rättigheter

icke må underkastas andra inskränkningar än sådana som äro

angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle äro nödvändiga med hänsyn

till bl. a. skyddandet av annans fri- och rättigheter. En lagstiftning, som

går utöver dessa låt vara vagt angivna gränser, bör sålunda icke genomföras

i vårt land.

Delade meningar råder, framhåller hovrätten vidare, icke endast om var

gränsen mellan fri konkurrens och tillåten samverkan bör gå utan även om

det sätt, på vilket denna gräns skall uppdragas, därvid de sakkunniga föreslår

att gränsen stakas ut av ett administrativt organ, som enligt vissa lagregler

bedömer fall efter fall. Hovrätten anför härom:

Därest en dylik väg skall följas för bedömande av tillåtligheten av de inom

näringslivet förekommande konkurrensbegränsande företeelserna måste

höga krav ställas på det organ, som får uppgiften sig anförtrodd. Den bedömning

av olika konkurrensbegränsningar, som måste ske, bör enligt hovrättens

mening icke tillgå på det sätt de sakkunniga föreslagit, nämligen i

ett kvasijudiciellt förfarande, där tillämpningen av vissa i lagen angivna

bevispresumtioner ofta torde bli utslagsgivande. Skall prövningen bliva

materiellt tillfredsställande, är det nödvändigt att organet icke är bundet av

formella regler. På avgörandet måste komma att inverka ett stort antal olika

faktorer, och det torde visa sig omöjligt att sammanfatta dem i bindande

regler på annat sätt, än att vissa allmänt hållna normer för värderingen angivas,

och myndigheten måste nödvändigt givas fria händer att under beaktande

av allt som blivit anfört och under hänsynstagande till uppställda

värderingsnormer taga ställning till frågan, huruvida den ifrågavarande

konkurrensbegränsningen kan tillåtas eller ej. Under angivna omständigheter

måste ställas så höga fordringar på den dömande myndighetens oväfd

och oberoende ställning, att endast en domstol torde kunna uppfylla dessa

krav.

Hovrätten finner slutligen anledning påpeka, att de civilrättsliga verkningarna

av en lagstiftning av den föreslagna arten icke närmare berörts. De

sakkunniga synes enligt hovrätten ha förutsatt att konkurrensbegränsande

företeelser i civilrättsligt hänseende framgent skulle behandlas på enahanda

sätt som hittills, så länge något offentligt ingripande icke kommit till

stånd. Hur saken däremot skulle ställa sig efter ett ingripande finner hovrätten

vara mera oklart och framhåller att åtskilliga svårlösta situationer

av civilrättslig art kan uppkomma i anledning av lagstiftningen. Även det

läge, vari utomstående tredje man kan komma, anser hovrätten vara förtjänt

av beaktande. Innan avtalsfriheten inskränkes på sätt, som föreslagits

av de sakkunniga, finner hovrätten det därför angeläget att åtminstone nå
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

gon uppmärksamhet ägnas åt de civilrättsliga konsekvenserna av lagstiftningen.

Även hovrätten för Västra Sverige uttalar såsom sin uppfattning, att det

framlagda lagförslaget icke är ägnat att läggas till grund för en lagstiftning

i ämnet. Den av de sakkunniga föreslagna näringsfrihetsnämnden finner

hovrätten icke kunna anses vara något lämpligt organ för handhavande av

de utomordentligt svåra och viktiga uppgifter, som enligt förslaget tillägges

nämnden. Det är framför allt nämndens funktion att meddela förelägganden,

som hovrätten finner uppenbart olämplig. Hovrätten betonar i detta

sammanhang, att ett oskickligt ingripande mot näringslivet ju kan ha de

allvarligaste följder för samhällsekonomien.

Lantbruksstyrelsen finner lagutkastet i vissa avseenden avfattat på sådant

sätt, att svårigheter måste uppkomma vid tillämpningen ej minst på

grund av att i flera fall bristande överensstämmelse synes föreligga mellan

lagtext och motiv. I följd härav skulle det, anför styrelsen, även för fullt

lojala näringsidkare bli svårt att få full klarhet om lagtextens innebörd liksom

objektiva hållpunkter för bedömande av vad som ur samhällets synpunkt

kan anses berättigat eller befogat.

Från flera håll inom näringslivet uttalas farhågor för att lagstiftningens

utformning kan föranleda rättsosäkerhet och godtycke vid tilllämpningen.

Stockholms handelskammare anför:

Den utformning som lagstiftningen sålunda givits har-----kommit

att medföra större osäkerhet och olägenheter och även orättvisor än vad som

blivit följden om vissa särskilda slag av konkurrensbegränsning generellt

förbjudits. Eftersom lagstiftningen är avsedd att kunna användas på varje

företeelse, som kan karakteriseras som konkurrensbegränsning, ha förutsättningarna

för ingripande blivit ytterst allmänt angivna. Även om i lagförslagets

1 § gjorts ett försök att konkretisera begreppet »samhällsskadlighet»,

har denna konkretion fått en så allmän innebörd, att det icke är möjligt

att med någon grad av säkerhet objektivt avgöra, när förutsättningar

för ingripande äro för handen. Den reella innebörden av den föreslagna lagen

måste anses vara, att den ger den övervakande myndigheten en generell

och oinskränkt befogenhet att upptaga konkurrensbegränsande företeelser

till behandling och efter rent subjektiv bedömning av verkningarna ur

»allmän» synpunkt utfärda de i lagen stipulerade, med straff sanktionerade

föreläggandena.

Om en rättslig reglering av de konkurrensbegränsande företeelserna skall

ifrågakomma, måste enligt handelskammarens mening därav i varje fall

krävas, att den ger de myndigheter som skola tillämpa lagreglerna fasta

riktlinjer för avgörandena. Det är lagstiftarens sak att göra de grundläggande

värderingarna, icke de rättstillämpande myndigheternas. Särskilt angeläget

är detta, då motsättningarna avse olika samhällsgruppers mot varandra

stridande intressen.

Bedömningen av viss konkurrensbegränsning avses omfatta icke blott en

prövning av om den medför skadliga konsekvenser i förhållande till den

eller de personer eller grupper av företagare, gentemot vilka åtgärden direkt

riktats, utan även en avvägning av om denna eventuellt skadliga effekt kan

uppvägas av den vinst som kan uppkomma för andra företagare eller grupper

av företagare samt slutligen i vad mån denna vinst kommer konsumen
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

87

terna till godo. Samverkan kan bedömas medföra fördelar på kort sikt men

på längre sikt vara ägnad att leda till minskad effektivitet inom näringslivet.

I andra fall kan ett motsatt förhållande vara fallet. Korsningar mellan dessa

olika alternativ äro också möjliga. Det är enligt handelskammarens mening

alldeles uppenbart, att den slutliga avvägningen blir beroende på vilken

samhällsåskådning och vilken uppfattning om syftet med och den lämpligaste

formen för utövande av näringsverksamhet, som företrädas av de personer

som vid varje tillfälle ha att avgöra dessa frågor. Redan det förhållandet,

att samtliga företrädare för det enskilda näringslivet inom de sakkunniga

tagit avstånd från så gott som alla majoritetens allmänna bedömanden

av samhällsskadligheten hos skilda i betänkandet upptagna former av

konkurrensbegränsning, bekräftar denna handelskammarens uppfattning.

Även flertalet övriga handelskammare framhåller liknande synpunkter.

Handelskammaren i Örebro betonar att de maktbefogenheter, som enligt förslaget

tillagts näringsfrihetsnämnden, lämnar denna vidsträckta möjligheter

att dirigera näringslivet mot allt annat än fria banor. Kammaren anför

vidare:

Det är i och för sig olyckligt att det organ, som är huvudsakligen avsett

att förhandlingsvägen vinna åsyftat resultat, skall utrustas med befogenheter

att även utöva i realiteten dömande funktioner. Dessutom ger utformningen

av den av majoriteten förordade lagtexten såsom sådan skäl till

mycket starka betänkligheter. Man torde utan överdrift kunna våga påståendet,

att de presumtionsregler, som här utformats, och de straffsanktioner,

som knutits till den i vaga och obestämda ordalag hållna lagtexten,

där huvudvikten ligger vid lagtolkarens subjektiva omdöme, föga passa in

i vår eller över huvud västerländsk rättsuppfattning.

Handelskammaren i Sundsvall befarar, att näringsfrihetsnämnden skall

komma till olika slutsatser vid olika tidpunkter, beroende dels på att dess

sammansättning troligen kommer att variera och dels på att nämndledamöterna

vid sin bedömning lätt kan påverkas av mer eller mindre tillfälliga

idéströmningar.

Sveriges grossistförbund anför:

Icke minst på föreliggande komplicerade område med så starkt divergerande

uppfattningar inom olika samhällsgrupper måste man i en lag fordra

preciserade regler för lagens tillämpning. Såsom lagstiftningen utformats,

bli företagarna hänvisade till ett subjektivt bedömande från nämndens sida,

vilket måste skapa osäkerhet och risker för rättslöshet. Man kan icke heller

komma ifrån, att rent politiska överväganden och vederbörandes subjektiva

uppfattning av samhällsintresset måste bli avgörande vid bedömandet.

Sveriges köpmannaförbund finner ett djupt oroande drag i lagförslagets

tekniska uppbyggnad ligga i den föreslagna skälighetsprövningen av varje

särskilt fall samt anför:

Rent ytligt sett kan till förmån för tillämpande av en sådan individuell

skälighetsprövning sägas, att den kan ta hänsyn till varje avtal för sig och

de särskilda omständigheter, som känneteckna dess verkningar. Men denna

fördel uppväges icke av de mycket stora nackdelar prövningsmetoden medför.

---— En lagstiftning byggd på den av majoriteten föreslagna prövningsmetoden

måste-----vålla stor osäkerhet vid tillämpningen och för

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

företagarna innebära svårigheter att bedöma hållbarheten hos vidtagna åtgärder

och planera för framtiden. Rättsosäkerhet och godtycke konime att

följa i systemets spår.

Svenska bankföreningen anför:

Att i den föreslagna nämndens hand lägga avgörandet, huruvida en viss

konkurrensbegränsande åtgärd är »samhällsskadlig» eller icke, innebär en

utomordentlig fara för osäkerhet i tillämpningen. Visserligen innehåller lagförslaget

vissa definitioner på vad som skall anses såsom »samhällsskadlig

verkan», men dessa definitioner äro så vida och vaga, att allt efter allmän

samhällsuppfattning eller rent personliga värderingar snart sagt varje konkurrensbegränsande

åtgärd kan hänföras dit.---Under en så elastisk

begreppsbeskrivning kunna med god vilja inrymmas så gott som alla företeelser

med konkurrensbegränsande syfte, de må för parterna själva te sig

aldrig så oskyldiga. Till yttermera visso uppställas vissa legala presumtioner

för att en samhällsskadlig verkan uppstår, och dessa presumtioner omfatta

praktiskt taget alla aktuella fall av konkurrensbegränsning. Det åligger

således näringsidkaren att bevisa, att samhällsskadlighet i lagens mening

icke föreligger; en bevisning som i de flesta fall torde var ogörligt att

på ett bindande "sätt fullgöra. Att ett på sådant sätt upplagt processförfarande

skulle medföra en allmän rättsosäkerhet på detta område synes vara

uppenbart.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anlägger liknande synpunkter.

Åhlén & Holm AB anser att den lösning, som de sakkunniga föreslagit,

är synnerligen betänklig ur synpunkten av intresset att upprätthålla fri

konkurrens. Bolaget anför bland annat:

Bakom betänkandets mångordighet ligger hela tiden den olyckliga tanken

att det skulle finnas någon sorts kriterier med vars hjälp man skulle kunna

skilja mellan »goda» och »dåliga» karteller, d. v. s. fastställa vissa former

av kartellsamarbete som i det enskilda fallet är skadliga ur allmän synpunkt

och vissa som skulle kunna betraktas som nyttiga. Man ser kartellerna

som en sorts lämplighetsfråga, som kan avgöras genom en bedömning

av skäl för och emot i varje enskilt fall för sig. Det förefaller emellertid

oss som om utredningen själv med full evidens gjort uppenbart, att det saknas

verkliga hållpunkter för en sådan bedömning. Sett på kort sikt torde

väl en kartell ofta medföra fördelar även ur allmänna synpunkter, medan

däremot de långsiktiga skadeverkningarna av den uteblivna konkurrensen,

i form av konservering av det bestående, hindrad självförnyelse, hämmade

utvecklingsmöjligheter och utestängd nytillkommande konkurrens, är betydligt

svårare att mäta. Enligt vår uppfattning finns det endast en måttstock,

med vars hjälp man skulle kunna avgöra, om en kartell är skadlig

eller inte och det är att låta företagen passera konkurrensens renande skärseld.

Vi betvivlar att ett ämbetsverk, det må ha tillgång till än så kvalificerad

personal, skulle utgöra någon lämplig ersättare härför. Vi anser det

vara ett absolut ofrånkomligt krav på en lagstiftning på detta område, att

företagarna på förhand verkligen genom lagens klara ord kan skaffa sig

kunskap om vad som är tillåtet och vad som är förbjudet.

Sveriges lantbruksförbund varnar för de oförutsedda konsekvenser, som

kan uppstå om man försöker i en enda lag generellt täcka så vitt skilda och

s. 89 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 103.

89

svårbedömbara företeelser som monopol, karteller, bruttopriser, diskrimination

m. m., bestämma dessa begrepps relation till begreppet samhällsskadlighet

och anvisa lämpliga botemedel. Förbundet anser, att lagen genom sin

generella utformning kan befaras i vissa avseenden bli tillämpad i enlighet

med klara ordalag men på sätt som med rätta kan tolkas såsom eftergift för

vissa gruppers intressen eller vissa tillfälliga stämningar bland medborgarna.

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) anser sig icke kunna tillstyrka

lagförslaget i fråga om vare sig de materiella bestämmelserna eller organisationen.

Förbundet anför härom:

Förslaget har i stor utsträckning givits en sådan karaktär, att det skall

ankomma på den föreslagna näringsfrihetsnämnden att från fall till fall avgöra,

huruvida ett visst förhållande är att betrakta såsom övervägande samhällsskadligt

eller icke. Det måste betraktas såsom synnerligen otillfredsställande,

att näringslivet och de enskilda företagarna icke med någorlunda

säkerhet på förhand skola kunna bedöma, inom vilka gränser de få bedriva

sin verksamhet utan ingripanden från en myndighets sida. Den vaga och

tänjbara utformningen av lagstiftningen kan befaras medföra en känsla av

rättsosäkerhet i all synnerhet som det föreslagna övervakningsorganet i

praktiken får en karaktär av på en gång motpart och dömande organ. Vad

särskilt jordbruket beträffar har visserligen av såväl utredningsmajoritet

som minoritet klart understrukits den särställning, som under alla förhållanden

måste tillkomma jordbruket och dess organisationer till följd av

jordbruksregleringens utformning, men utformningen av lagreglerna synes

lämna rum för en tillämpning av lagstiftningen, som går helt utanför dess

syfte och kan tänkas komma att träffa förhållanden," som i det allmänna

medvetandet framstå såsom fullt oantastliga.

De myndigheter och organisationer, som ställer sig avvisande till den föreslagna

lagstiftningen, har olika meningar angående den väg

man bör gå om ytterligare lagstiftningsåtgärder skulle anses erforderliga.

Svea hovrätt hävdar att — sedan statsmakterna tagit ställning till frågan

huruvida ytterligare lagstiftningsåtgärder är påkallade och därvid till äventyrs

funnit sådana åtgärder omedelbart behövliga — frågan hur denna lagstiftning

skall utformas bör göras till föremål för förnyad och mera

ingående utredning. I nuvarande läge förklarar sig hovrätten icke

kunna taga bestämd ställning till frågan om den lagstiftningsmetod, som är

mest ändamålsenlig, och framhåller att för en lagstiftning, som i syfte att

upprätthålla fri konkurrens inskränker rådande avtalsfrihet, olika alternativ

erbjuder sig. Hovrätten anför härom:

Valet mellan dessa alternativ blir i första hand beroende av lagstiftningens

större eller mindre omfattning. Om lagstiftningen begränsas till att avse

bestämda företeelser, som anses skadliga, kunna dessa omedelbart beskrivas

i lagtexten. Vill man däremot med lagen nå allehanda företeelser inom näringslivet,

vilka blott skola beivras om och i den mån de i det särskilda

fallet visat sig medföra ogynnsamma verkningar, måste rekvisiten avfattas

i allmänna ordalag. Sannolikt blir det då också nödvändigt att föreskriva,

att prövning skall ske av varje särskilt fall, innan lagstiftningens sanktionssystem

får träda i tillämpning.---

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Det alternativ, som får anses ligga närmast till hands, är att utforma en

lagstiftning av principiellt samma typ som lagen med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens, d. v. s. att införa regler, i vilka noggrant beskrivna

förfaranden kriminaliserats. På detta sätt skulle lagstiftaren åtkomma de

verkligt allvarliga missbruken och säkerligen också hindra en utveckling i

försämrande riktning. De sakkunniga ha avböjt denna metod främst av det

skälet att brottbeskrivningarna icke skulle kunna få sådan konkretion, att

tolkning under straffansvar skäligen finge åläggas näringsidkarna. Möjligheten

att in concreto kriminalisera sådana extrema former av konkurrensbegränsning,

som man vill bekämpa, synes dock vara förtjänt av närmare

undersökning.--------— De civilrättsliga konsekvenserna vid ingripandet bliva

lättare att överblicka om denna metod begagnas.---—

En möjlighet, som ofta användes på andra områden, vore att tillämpa

ett tillståndssystem, exempelvis så utformat, att alla konkurrensbegränsande

överenskommelser skulle anmälas hos myndighet och att de bleve

giltiga, endast om de godkänts eller eventuellt icke blivit föremål för erinran

inom viss tid.

Även Sveriges industriförbund inskärper att om utvecklingen blir sådan,

att kravet på en skärpt lagstiftning framdeles icke med fog kan avvisas,

lagstiftningsfrågan bör tagas upp till förnyat och förutsättningslöst övervägande.

Därvid måste det med hänsyn till problemens invecklade juridiska

natur oundgängligen krävas, att lagstiftningsfrågan blir ingående undersökt

av en utredningskommitté, som förfogar över högt kvalificerad juridisk

sakkunskap.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund uttalar sig likaledes för förnyad

utredning angående vilken form lagstiftningen bör få.

I vissa yttranden förordas, att man i allt väsentligt skall sätta sin lit till

förhandlingslinjen. Olika uppfattningar gör sig gällande om den

närmare utformningen av förhandlingsförfarandet.

Sveriges grossistförbund föreslår att särskilda statliga ko inni

i 11 é e r tillsättes för överarbetning och eventuell komplettering av monopolutredningsbyråns

undersökningar och med uppgift att träda i förhandling

med avtalsparterna i syfte att träffa anordningar för en ökad konkurrens.

Specialundersökningarna bör därvid, framhåller förbundet, inriktas

icke blott på det enskilda näringslivet ntan även på offentliga regleringar,

på arbetsmarknadens förhållanden och även på konkurrensregleringarna

inom jordbruksområdet. Man skulle, hävdar förbundet, vid ett dylikt förfaringssätt

kunna bygga på den samförståndslösning, som uppnåddes vid

tillkomsten av 1946 års lag, med den därav följande väsentliga fördelen, att

man då borde kunna räkna med näringslivets förståelse och positiva medverkan.

En lösning enligt detta förslag — d. v. s. en kombination av offentliggörande

av konkurrensbegränsande företeelser, specialutredningar, statliga

kommittéer och näringslivets egen självsaneringsverksamhet — bör

enligt förbundets uppfattning ge vida bättre resultat än en mot näringslivets

bestämda uppfattning genomförd tvångslagstiftning.

Hovrätten för Västra Sverige förordar att monopolutredningsbyrån

utbygges med ett f örbandlingsorgan. Hovrätten an fö r:

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Därest hovrätten skulle våga uttala något positivt i frågan om de statliga

åtgärder, som borde vidtagas mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning,

skulle hovrätten vara benägen att förorda, att kommerskollegii monopolutredningsbyrå

förses med ett förhandlingsorgan och erhåller en vidgad

befogenhet att förhandla med företagen inom näringslivet, samt att såsom

tredje led i byråns verksamhet normalt skulle ingå anmälan till Kungl.

Maj :t av ärenden, i vilka förhandling skett, utan att påstådda missförhållanden

kunnat undanröjas genom överenskommelser. Det bör därefter bli

Kungl. Maj :ts angelägenhet att — med hjälp av den utredningsapparat,

som står Kungl. Maj :t till buds — i varje särskilt fall komma till rätta med

det föreliggande spörsmålet. Vanligen torde läget vara sådant, att riksdagens

medverkan är erforderlig, för att man skall råda bot på det missförhållande,

som anses råda. Först sedan man, genom ingripande på sådan

väg, i konkreta fall vunnit ökade insikter angående verkningarna härav å

samhällsekonomien samt om lämpligheten av dylika ingripanden ur andra

synpunkter, bör, om så visar sig nödvändigt, ifrågakomma att åt statlig

myndighet giva generella maktbefogenheter av det slag, som de sakkunniga

förordat. Därest en utbyggnad av monopolutredningsbyrån skulle ske i den

omfattning, som nyss förutsatts, torde böra övervägas att utbryta byrån ur

kommerskollegium och låta byrån få en självständig ställning.

Även statskontoret förordar att det ytterligare undersökes, om icke vissa

förhandlingsbefogenheter kunde tillerkännas monopolutredningsbyrån. Handelskammaren

i Luleå anser, att en näringsfrihetsnämnd kanske kan behöva

inrättas som förhandlande organ, men vill i dylikt fall förorda att de!

först överväges, om icke dessa förhandlingar kan skötas av monopolutredningsbyrån;

det är ju dess personal, som har den bästa kunskapen om de

förhållanden, varom förhandlingarna skall ske.

Stockholms handelskammare förklarar att det givetvis är möjligt att

komplettera den nu tillämpade övervakningen med något slag av offentlig

förhandling, som åsyftar modifiering eller hävande av konkurrensbegränsande

avtal. Enligt kammaren bör förhandlingarna i så fall icke åvila monopolutredningsbyrån

utan en fristående myndighet, möjligen kommerskollegium.

Handelskammaren i Visby förordar att, om Kungl. Maj :t på grundval

av en utav monopolutredningsbyrån gjord specialundersökning skulle

finna förhållandena i det undersökta fallet icke tillfredsställande, det innan

beslut om ingripande av mera allvarlig natur fattas borde uppdragas åt en

förlikningskommission, måhända av permanent karaktär, att upptaga förhandlingar

med vederbörande företag eller sammanslutning. Handelskammaren

framhåller, att i dylikt fall icke skulle erfordras någon mera i detalj

utformad definition av begreppet samhällsskadlig konkurrensbegränsning,

utan att man skulle kunna nöja sig med en mera allmänt hållen definition.

Handelskammaren i Norrköping och Sveriges redareförening uttalar sin

anslutning till ett förslag av chefen för Sveriges industriförbunds kartellbyrå,

Aine Irsten, om undanröjande av konkurrensbegränsningar genom

samarbete mellan monopolutredningsbyrån och näringslivets konkurrensnämnd.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Förbud mot vissa direkt i lagstiftningen såsom

samhällsskadliga angivna förfaranden i konkurrensbegränsande

syfte (särskilda generella lörbud) förordas av handelskamrarna

i Göteborg, Gävle, Sundsvall och Luleå, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Svenska bankföreningen, Riksförbundet Landsbygdens folk

(RLF), Ählén & Holms AB samt Svenska reklamförbundet. Några av dem

framhåller uttryckligen att en sådan lagstiftning bör handhavas av de allmänna

domstolarna. Det förutsättes allmänt, att genomförandet av en lagstiftning

av denna art kräver ytterligare utredningsarbete. Svenska bankföreningen

framhåller särskilt, att det är ett oeftergivligt villkor, att framstående

juridisk sakkunskap därvid får göra sig gällande. Det betonas också

av flertalet, att en lagstiftning av denna art endast bör komma till stånd,

sedan det visat sig, att den nuvarande lagstiftningen och på grundval därav

vidtagna frivilliga åtgärder icke lett till resultat.

En avvisande hållning även gentemot en lagstiftning av den sålunda angivna

typen intages däremot av Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund.

Sveriges grossistförbund anför:

Av olika skäl avstyrka vi i nuvarande läge även en på detta sätt utformad

lagstiftning. Med hänsyn till den ringa kännedom vi ha om konkurrensbegränsningarnas

verkningar, finnes i dag näppeligen någon möjlighet

att utskilja vissa företeelser, som äro klart samhällsskadliga och därför

böra förbjudas. Även om enstaka sådana kunde påvisas, skulle det för övrigt

te sig stötande att på detta sätt fördöma vissa åtgärder men låta andra

kanske vida mera samhällsskadliga gå fria från en lagstiftning.

Sveriges köpmannaförbund yttrar:

Sannolikt komme en sådan lag att tillgodose rättssäkerheten på ett bättre

sätt än en lag enligt det av de sakkunniga föreslagna alternativet. Men det

torde komma att bjuda hart när oöverstigliga svårigheter att finna klara

och motsägelsefria definitioner på de avtal, som skulle förbjudas. I varje

fall fordras en vida bättre kännedom om i vårt land förekommande avtal

och deras verkningar än den vi tills vidare äga.

Särskild lagstiftning till skydd för näringsfrihetens

princip och den enskildes tria rätt till näringsu

t övning har ifrågasatts av Stockholms handelskammare, som anför:

Handelskammaren har underkänt majoritetens ståndpunkt, att ett konkurrensbegränsande

samarbete skulle kunna rättsligt prövas ur synpunkten

av dess större eller mindre grad av »samhällsskadlighet» med hänsyn

till de i varje särskilt fall uppkommande verkningarna. Ett ur principiella

synpunkter helt annat spörsmål är, om samarbetet fått sådana konsekvenser

ur näringsfrihetens synpunkt, att på grund härav åtgärder i ett eller annat

hänseende te sig påkallade. Näringsfrihetsprincipen åberopas visserligen i

olika sammanhang även av de sakkunniga som motiv för deras förslag, men

endast sekundärt.'' Och i andra hänseenden---har näringsfriheten

helt skjutits åt sidan av huvudmotivet, nämligen konkurrensbegränsningarnas

verkningar »ur allmän synpunkt». Det är i själva verket obestridligt

att samverkan — liksom på sitt sätt själva konkurrensen — under stundom

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

tagit sig med hänsyn till rättsmedvetandet stötande uttryck eller i varje

fall lett till att den enskilde näringsidkarens ekonomiska rörelsefrihet kringskurits

på ett sätt, som måste anses vara otillfredsställande ur principiell

synpunkt. Liksom lagstiftaren redan genom lagen mot illojal konkurrens

ingripit, då konkurrensen gått längre än vad som anses vara godtagbart,

bör det givetvis icke vara uteslutet att ingripa även mot dylika faktiska

yttringar av konkurrensbegränsning. Den reaktion, som uppkommit mot

konkurrensbegränsningar, torde — icke minst inom näringslivet självt _

ofta ha föranletts av att de uppfattats som inskränkningar i den personliga

friheten. Det kan därför ifrågasättas, om icke konkurrensbegränsningsproblemet,

även om det därigenom får en avsevärt mer begränsad innebörd,

skulle kunna rättsligt angripas just med hänsyn till dess inverkan på den

personliga friheten. I fråga om sådana metoder för konkurrensbegränsande

samarbete, som kunna vara ägnade att medföra för den enskilde individens

ekonomiska rörelsefrihet uppenbart stötande konsekvenser, kan således

ifrågasättas rätt för domstol att efter prövning i varje särskilt fall förordna

om modifiering eller upphävande.

Att själva metoderna på konkurrensbegränsningen borde kunna angripas,

hävdade redan 1936 års näringsorganisationssakkunniga, som ifrågasatte,

huruvida icke vissa slag av konkurrensmetoder skulle förbjudas,

exempelvis bojkott, exklusivavtal och prisdifferentiering. Till denna ståndpunkt

synes även kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering ha anslutit

sig. Frågan om lagstiftningsåtgärder på detta område böra och kunna

genomföras maste emellertid bli beroende på ytterligare utredningar, vilka

i så fall med hänsyn till hithörande spörsmåls ytterst komplicerade’natur

enligt handelskammarens mening måste anförtros åt högt kvalificerade

jurister.

Departementschefen.

Då man övervägt de olika linjer, efter vilka en lagstiftning mot konkurrensbegränsning

kan utformas, har de sakkunniga, som förut nämnts, avböjt

tanken att stadga direkt förbud med ty åtföljande straff. Man vill ju

endast komma åt sådana konkurrensbegränsningar, som har skadlig verkan,

och det anses möta för stora svårigheter att utforma ett förbud, som tydligt

träffar just fallen med skadlig verkan och inga andra. Ej ens om en

kriminalisering inskränktes till vissa huvudgrupper av konkurrensbegränsningar

med sådan verkan, har det ansetts tekniskt genomförbart att vinna

en säker och för den enskilde företagaren lätt iakttagbar gräns mellan straffbelagda

konkurrensbegränsningar och tillåtna sådana.

Å andra sidan har de sakkunniga allvarligt övervägt, huruvida det ej

skulle vara möjligt att gå fram helt på frivillighetens väg och alltså ej införa

de lagbestämmelser om tvingande förelägganden som slutligen upptagits

i deras förslag. Detta skulle kunna ske genom att den nuvarande registrerings-

och utredningslagen kompletterades med lagregler, varigenom en offentligen

reglerad förhandlingsprocedur komme till stånd. Man skulle då

ha ett statsorgan med uppgift att först efter vissa grunder bedöma verkningarna

av olika konkurrensbegränsningar och sedan i fall, där verkningarna

befunnits samhällsskadliga, enbart genom förhandling söka undanröja

dessa verkningar.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

När de sakkunniga, trots de obestridliga fördelarna med en lagstiftning av

denna typ, ej funnit sig kunna stanna härvid, har det väsentligen berott på

att lösningen ansetts förutsätta en någorlunda gemensam uppfattning statsmakterna

och näringslivet emellan beträffande frågan, när skadlig verkan

ur samhällelig synpunkt skall anses vara för handen. Under sina överläggningar

med olika företrädare för näringslivet har de sakkunniga funnit det

omöjligt att vinna någon enighet i detta hänseende. Eftersom den angivna

förutsättningen sålunda icke förelegat, har de ansett ofrånkomligt, att man

inför en lagstiftning med tvingande bestämmelser.

Från angivna utgångspunkter har de sakkunniga funnit den lämpligaste

formen för en lagstiftning vara att kombinera ett förhandlingsförfarande

av den typ, som förut antytts, med möjlighet för det underhandlande organet

att, om förhandlingarna ej leder till resultat, förelägga vederbörande

att häva eller modifiera konkurrensbegränsningen i fråga. I den föreslagna

lagstiftningen åligger det i enlighet härmed ett särskilt organ, benämnt näringsfrihetsnämnden,

att i fråga om konkurrensbegränsningar, som bringas

under nämndens prövning, först bedöma om skadlig verkan är för handen,

därefter, om så anses vara fallet, genom förhandling söka undanröja skadan

samt slutligen, om förhandlingen icke ger resultat, meddela tvingande

föreläggande med syfte att avlägsna de skadliga verkningarna. Underlåtenhet

att rätta sig efter nämndens förelägganden är straffbelagd. Kan den

skadliga verkan icke hävas med hjälp av de befogenheter, som sålunda står

till buds, åligger det nämnden att anmäla förhållandet till Kungl. Maj :t i

offentlig skrivelse. Ärendet är då, om man vill vidtaga sådana särskilda åtgärder

från statsmakternas sida som avsetts i förarbetena till 1946 års lag,

så långt möjligt förberett härför. Genom förfarandet inför nämnden och

nämndens skrivelse kommer vidare i dylika fall offentlighetens ljus att med

särskild skärpa riktas mot området. Över nämndens beslut skall enligt förslaget

besvär få anföras hos regeringsrätten. Straff för underlåtenhet att

ställa sig nämndens förelägganden till efterrättelse skall utdömas av allmän

domstol.

De samhälleliga intressena skulle enligt förslaget inför näringsfrihetsnämnden

bevakas av en ombudsman för näringsfrihetsfrågor, som har tänkts

få en ställning, i huvudsak motsvarande den som åklagaren intager vid en

domstol. På ombudsmannen skall i allmänhet ankomma att taga initiativ

till ingripanden, ehuru det dock skall stå öppet även för företagare och sammanslutningar

av konsumenter eller löntagare att bringa ärenden under

nämndens prövning. Erforderliga utredningar och undersökningar tänkes

enligt förslaget utförda av monopolutredningsbyrån (respektive bank- och

fondinspektionen samt försäkringsinspektionen); byrån skall alltjämt ha

att föra kartellregistret.

Nämndens behörighet att ingripa har enligt de sakkunnigas förslag begränsats

till tre huvudgrupper av konkurrensbegränsningar, nämligen 1) då

ett företag eller en grupp av sinsemellan osjälvständiga företag svarar för

en betydande del av företagsamheten inom visst område (monopolistfallet),

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

2) då två eller flera juridiskt och affärsmässigt självständiga företag samverkar

på grund av avtal eller eljest i tyst samförstånd tillämpar gemensamt

förfarande (kartellfallet) samt 3) då en företagare i sin försälj ningsverksamhet

bestämmer det lägsta pris, som får tillämpas vid återförsäljning av

varan (bruttoprisfallet).

I princip skall enligt förslaget ingripande endast äga rum då det i det

särskilda fallet visats, att konkurrensbegränsningen föranleder skadlig verkan.

Emellertid har de sakkunniga beträffande tre betydande grupper av

konkurrensbegränsningar funnit anledning föreslå att skadlig verkan skall

anses föreligga, såframt ej på utredning grundade skäl finnes för motsatt

antagande (legal presumtion för skadlig verkan). De konkurrensbegränsningar

som omfattas av den föreslagna presumtionsregeln är följande: 1) då

löretag, som ar att hänföra under monopolistfallet, i sin för sälj ningsverksamhet

missgynnar vissa företagare, 2) då kartellsamarbete eller i tyst samförstånd

tillämpat gemensamt förfarande avser prissättning, avgivande av

anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande av vissa företagare samt

3) då företagare bestämmer lägsta återförsäljningspriser för sina varor

(= bruttoprissystem).

I betänkandet har särskilt inskärpts att näringsfrihetsnämndens verksamhet

skall gå ut på att åstadkomma fri konkurrens. För att förhindra

att förelägganden användes i prisreglerande syfte har nämndens befogenhet

att meddela förelägganden enligt förslaget begränsats till att avse vissa

angivna typfall. Emellertid har förordats att prisregleringsbeslut skulle få

meddelas beträffande ensamföretagare; här tänkes nämnden under vissa

förutsättningar få genomföra en tidsbegränsad priskontroll.

Reservanterna har avvisat en lagstiftning av den art, som föreslagits av

de sakkunniga, och icke heller ansett sig kunna godtaga lagens tekniska

utformning. De har särskilt framhållit, att departementschefen i propositionen

rörande 1946 års lag uttalat, att frågor om åtgärder mot konkurrensbegränsning

i enskilda fall borde avgöras av statsmakterna och icke av en underordnad

myndighet. Skulle en lagstiftning framdeles bli erforderlig, bör

enligt reservanternas uppfattning i första hand en förhandlingslinje utan

tvingande lagbestämmelser väljas; därvid kunde monopolutredningsbyrån

anförtros förhandlingsuppgiften. Alternativt föreslår reservanterna att lagstiftningen

ges en utformning, som anknyter till den bestående rättsordningen,

med de allmänna domstolarna som ansvariga för lagtillämpningen.

Herr Gillberg finner likaledes den föreslagna lagen otillfredsställande.

Även ett lagstadgat förhandlingsförfarande utan tvingande bestämmelser

anses av honom olämpligt. I stället förordar han en förbudslagstiftning av

mera begränsad art. Lagen bör sålunda rikta sig mot särskilt angivna slag

av klart samhällsskadlig konkurrensbegränsning, som skulle vara belagda

med stralt. Lagstiftningens handhavande bör anförtros de allmänna domstolarna,

ehuru behörigheten att upptaga målen i första instans av lämplighetsskäl

inskränkes till rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Praktiskt taget alla myndigheter och organisationer, som anser behov fin
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

nas av en vidgad lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning, har också

ställt sig positiva till den allmänna utformningen av de sakkunnigas förslag.

Några av dem — Kooperativa förbundet, Landsorganisationen och Tjänstemännens

centralorganisation — har dock ifrågasatt en skärpning av förslaget

i den riktning att vissa former av konkurrensbegränsning bli generellt

förbjudna. Kommerskollegium har däremot för sin del förordat, att bestämmelserna

om tvingande förelägganden får utgå och att lagstiftningen sålunda

begränsas till att avse ett lagstadgat förhandlingsförfarande; detta tänkes

i stort sett anordnat på grundval av de värderingar och efter de riktlinjer,

som angivits av de sakkunniga.

Det enskilda näringslivets riksorganisationer bildar å andra sidan i sina

remissvar en nästan obruten front mot de sakkunnigas lagförslag. En kritisk

hållning intar också vissa statliga myndigheter — däribland Svea hovrätt

och hovrätten för Västra Sverige — samt de övriga organisationer, som

ställt sig avvisande till tanken på en utvidgad lagstiftning. Svea hovrätt har

för sin del särskilt framhållit att den föreslagna lagen måste anses utgöra

ett avsteg från den hittills tillämpade lagstiftningsprincipen, att begränsningar

av avtalsfriheten bör avse tydligt angivna fall. Bedömningen av konkurrensbegränsningar

bör enligt hovrättens mening icke heller, såsom de

sakkunniga föreslagit, ske i ett kvasijudiciellt förfarande, där tillämpningen

av vissa presumtionsregler ofta kan bli utslagsgivande. Hovrätten har

vidare anmärkt på att de civilrättsliga verkningarna av föreläggandena icke

närmare utretts av de sakkunniga. Flertalet av det enskilda näringslivets organisationer

fruktar att den föreslagna lagstiftningen skulle ge anledning

till rättsosäkerhet och godtycke.

Inom den grupp remissmyndigheter, som avvisar de sakkunnigas förslag,

har flera olika uppfattningar kommit till uttryck i frågan hur en skärpt

lagstiftning bör utformas, om en sådan ändå kommer till stånd. Två huvudmeningar

gör sig främst gällande. Enligt den ena bör lagen upptaga generella

förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsande förfaranden, vilka bedömes

såsom skadliga. Enligt den andra meningen bör man i första hand pröva

den av de sakkunniga diskuterade förhandlingslinjen utan tvingande bestämmelser.

Olika förslag har därvid framförts angående förhandlingsförfarandets

närmare utformning.

För min del vill jag till en början erinra om att nyetableringssakkunniga

karakteriserat ett legalt värderings- och förhandlingsförfarande som ett logiskt

andra utbyggnadsskede av 1946 års lagstiftning. Då de avböjt att stanna

vid detta mindre långtgående alternativ har motiveringen främst varit,

att det saknades en någorlunda gemensam uppfattning om värderingen av

de skadliga verkningar, isom är förbundna med olika former av konkurrensbegränsning;

en ren förhandlingslinje — utan tvångsmedel — skulle därför

ej bli effektiv. Härtill må anmärkas att en lagstiftning, som endast grundas

på ett värderings- och förhandlingsförfarande, självfallet icke kan bli effektiv

i den meningen att man med dess hjälp kan undanröja all konkurrens
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

97

begränsning med skadlig verkan. Å andra sidan är det uppenbart att även en

lagstiftning av denna typ ger en väsentligt starkare effekt än nu gällande

lag.

Till stöd för tanken att här iakttaga en viss återhållsamhet må till en

början allmänt erinras, att man rör sig på ett synnerligen vanskligt lagstiftningsområde,

där beprövade och riktiga befunna förebilder i det hela saknas,

detta både materiellt och rent tekniskt sett. Lagstiftning mot konkurrensbegränsningar

har visserligen kommit till stånd i ett flertal länder med

förhållanden liknande eller ej alltför olika de svenska, men man kan knappast

påstå att någon av dessa lagar visat sig utgöra den odisputabelt riktiga lösningen.

Eu sådan omständighet bör visserligen icke få åberopas som motiv

för att lämna konstaterade missförhållanden inom ett betydelsefullt samhällsområde

utan åtgärd, men den utgör enligt min mening ett tungt vägande

skäl att vid valet mellan flera lösningar välja en utväg som — samtidigt

som den skapar möjlighet till en allsidig undersökning och bedömning i offentlighetens

ljus av olika konkurrensbegränsningsfall — i det hela håller

frågan om tvångsmässigt ingripande öppen för senare övervägande. Från

dessa utgångspunkter har jag kommit till den slutsatsen att man för närvarande

bör begränsa sig till att införa ett lagstadgat värderings- och förhandlingsförfarande,

detta dock på ett par punkter kompletterat med direkt

törbud mot vissa mera stötande former av konkurrensbegränsning.

Framhållas må ytterligare att en lagstiftning, där ett reglerat värderingsoch

förhandlingsförfarande utgör huvudmomentet, mera synes ägnad att

knyta an till det redan pågående värdefulla arbetet mot skadlig konkurrensbegränsning

— särskilt näringslivets s. k. självsanering — än en lagstiftning

där tvångsmässigheten reellt överväger. Med den av mig antydda lösningen

synes goda utsikter vara för handen för ett positivt samarbete mellan statsmakterna

och det enskilda näringslivet till undanröjande av skadliga konkurrensbegränsningar.

Härpå tyder att vid förhandlingar, som under vintern

1952—53 inom handelsdepartementet förts med företrädare för det enskilda

näringslivets riksorganisationer inom detaljhandeln, grosshandeln, hantverket,

industrien och jordbruksnäringen, överensstämmelse i väsentliga stycken

konstaterats i fråga om värderingen av olika konkurrensbegränsningar.

De sakkunnigas främsta skäl mot att stanna vid en förhandlingslagstiftning,

den bristande enigheten i värderingsfrågan, synes därför i dagens läge icke

äga samma styrka som tidigare.

Som ett praktiskt skäl för tanken att nu stanna vid ett mera begränsat

alternativ må vidare erinras om kommerskollegiets påpekande, att tilllämpningen

av en tvingande lagstiftning skulle komma att ställa mycket

stora krav på det utredande organet, krav som organet icke så snart kan

tänkas i stånd att möta; för att skapa en utredningsapparat med erforderlig

kapacitet fordras nämligen enligt kollegiets mening betydligt längre tid

än de sakkunniga räknat med. Icke utan skäl kan det därför ifrågasättas,

om det psykologiskt vore lyckligt att omedelbart genomföra en tvingande

lagstiftning, som under sin första och mest kritiska tid på grund av utred7

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 103.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kangl. Maj:ts proposition nr 103.

ningsorganets bristande kapacitet kunde vinna tillämpning endast i begränsad

omfattning. Allmänhetens förväntningar på lagstiftningen skulle

säkerligen i detta fall bliva högre än de omedelbara resultaten kunde tänkas

motsvara. Företagare, som i anledning av vissa konkurrensbegränsande

åtgärder drabbades av lagen, skulle icke utan skäl kunna anse sig orättvist

behandlade i jämförelse med sådana konkurrenter, som på grund av

statsorganens bristande kapacitet kunde fortsätta att tillämpa liknande konkurrensbegränsande

förfaranden.

Såsom skäl mot att stanna vid en ren förhandlingslagstiftning har av de

sakkunniga åberopats, att det ju med en sådan lätt kan inträffa, att vederbörande

företagare utan vidare avböjer att avskaffa eller ändra en konkurrensbegränsning,

trots att förhandlingsorganet funnit den klart skadlig.

Att samhällsmakten alltså skulle nödgas lämna en konkurrensbegränsning

utan åtgärd, som ett offentligt organ enligt vissa i lag angivna värderingsnormer

funnit olämplig, måste anses stötande. Den framställda anmärkningen

är även enligt min mening vägande. Emellertid är jag av den uppfattningen,

att om förhandlingsorganet förmår vinna önskvärt förtroende,

trycket av dess auktoritet jämte den offentlighet, som uppstår kring ett uttalande

av organet, kommer att medföra att man kan påräkna att dess rekommendationer

väcker gensvar. Även om lagstiftningen icke upptager bestämmelser

om tvångsförelägganden, saknar statsmakterna, såsom anförts

redan i förarbetena till 1946 års lag, ju ej helt möjligheter att ingripa på

andra sätt. Vidare är att märka att, om vid tillämpningen av en förhandlingslagstiftning

missförhållanden påvisas utan att rättelse med till buds stående

medel kan vinnas, man uppenbarligen kommer att ha en fastare grundval

för lagstiftningens komplettering med tvingande lagbestämmelser än i

nuvarande läge. Vetskapen härom måste enligt min uppfattning likaledes

verka starkt återhållande på dem, som är ansvariga för konkurrensbegränsningar,

vilka av förhandlingsorganet anses skadliga.

Det har från vissa håll anmärkts, att den skälighetsbedömning av varje

enskilt fall, som ingår såsom ett led i förfarandet, både enligt de sakkunnigas

förslag och vid en ren förhandlingslagstiftning, innebär en svaghet.

Företagarna kan under sådana förhållanden icke på förhand veta vad som

är att anse såsom ej önskvärt. Jag delar uppfattningen, att det angivna förhållandet

utgör en viss nackdel. Från många motståndare till nyetableringssakkunnigas

förslag har nu förordats, att man i stället skulle gå vägen att

uppställa generella förbud mot vissa bestämda konkurrensbegränsande förfaranden

med skadlig verkan. Av dem som förordat sådana generella förbud

har emellertid icke någon lämnat anvisning hur man skulle kunna

utforma desamma; det är uppenbarligen ytterst vanskligt att formulera förbuden

så att å ena sidan alla mera väsentliga former av skadlig konkurrensbegränsning

drabbas och å andra sidan övriga konkurrensbegränsningar

går fria. Liksom de sakkunniga har jag funnit det ogörligt att utforma

en lagstiftning, uteslutande byggd på generella förbud, så länge man, som

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungi. Maj ds proposition nr 103.

i vårt land är fallet, vill undvika att trätfa annan konkurrensbegränsning

än sådan med skadlig verkan.

För att i någon mån tillgodose de framställda önskemålen kan det emellertid

förtjäna övervägas att för några grupper av konkurrensbegränsningar,

som på det stora hela kan betecknas såsom ej önskvärda, komplettera en

förhandlingslagstiftning med generella förbud. Efter genomgång av utredningsmaterialet

har jag emellertid endast funnit ett par fall där en kriminalisering

är tillrådlig. Efterhand som tillämpningen av en förhandlingslagstiftning

ger större överblick kan det måhända bli möjligt att särskilja flera

fall och, om så befinnes önskvärt, göra dem till föremål för ytterligare generella

förbud.

Även ur andra synpunkter innebär en komplettering av förhandlingslagstiftningen

med vissa generella förbud en viss fördel. På de områden, som

omfattas av de generella förbuden, blir lagstiftningen uppenbarligen mer effektiv

än enligt de sakkunnigas föreläggande-linje. Värderings- och förhandlingsorganet

befrias vidare här från att pröva ett kanske "betydande antal

fall av likartad karaktär. Därigenom ökas i motsvarande mån dess möjligheter

att till granskning upptaga andra konkurrensbegränsningar.

Farhågorna för att en lagstiftning, grundad på skälighetsbedömning av

enskilda fall, skall ge anledning till oklarhet och osäkerhet bör enligt min

mening icke överdrivas. Med ledning av lagstiftningens motiv och de vägledande

avgöranden, som inom kort torde stå till buds, bör det småningom

inom vida områden bli möjligt att med tämligen stor visshet avgöra, vilka

förfaranden som är att anse såsom ej önskvärda. Det bör också erinras om

att även vid en lagstiftning, helt byggd på generella förbud, en rad svårbedömbara

gränsfall skulle komma att uppstå. Icke minst erfarenheterna från

lagtillämpningen i Amerikas förenta stater talar här sitt tydliga språk.

Det av reservanterna anförda uttalandet i propositionen rörande 1946

års lag att frågor om åtgärder mot skadliga verkningar av konkurrensbegränsning

borde avgöras av statsmakterna och icke av en underordnad myndighet,

synes mig icke kunna åberopas mot tanken att för detta ändamål

inrätta en särskilt kvalificerad instans, som har att efter bestämda normer

bedöma hithörande frågor.

På grund av de överväganden, för vilka jag här redogjort, har jag låtit

inom departementet upprätta förslag till lag om motverkande i vissa fält av

konkurrensbegränsning inom näringslivet. Förslaget, vilket torde få fogas

till protokollet såsom bilaga B, förutsätter i motsats till de sakkunnigas

lagförslag att 1946 års lag bibehålies. Av den föreslagna nya lagen föranledes

en jämkning i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att

utbekomma allmänna handlingar. Ett förslag till lag angående ändrad lydelse

av 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar torde som bilaga C få fogas till protokollet.

Såsom grundval för den nya lagstiftningen har, på sätt framgår av det

sagda, förhandlingslinjen godtagits. Inom denna ram ansluter sig departe
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kiingl. Maj:ts proposition nr 103.

mentsförslaget till sin allmänna uppbyggnad och på flertalet väsentliga

punkter till de sakkunnigas lagförslag. Eu nyhet är dock att för två fall generella

förbud föreslagits.

Förbuden avser bruttoprissystemet och vissa slag av anbudskarteller. I

båda fallen har öppnats möjlighet till dispens från förbuden. Överträdelse

av förbuden skall medföra straffansvar. Fråga härom förutsättes handlagd

av de allmänna domstolarna i samma ordning som gäller för brottmål i

allmänhet. Till den närmare motiveringen av förbuden och deras utformning

återkommer jag i annat sammanhang.

På grunder, som Kooperativa förbundet självt i sitt yttrande antytt, har

jag funnit det icke tillrådligt att följa förbundets i och för sig tänkvärda

önskemål att kriminalisera försäljningsvägran av ensamföretagare. Det skulle

nämligen av lätt insedda skäl bli nödvändigt att kringgärda ett dylikt

förbud med många undantag och begränsningar, vilka skulle beröva förbudsbestämmelsen

nödig klarhet, därför också minska dess effektivitet samt

slutligen göra den mycket svårtolkad för företagarna.

Liksom enligt de sakkunnigas förslag skall enligt departementsförslaget

ankomma på ett särskilt organ — i departementsförslaget benämnt näringsfrihetsrådet

— att i fråga om konkurrensbegränsningar, som bringas under

dess prövning, bedöma verkningarna samt, om dessa befinnes skadliga, genom

förhandling söka häva eller modifiera desamma. Befogenhet för rådet

att meddela förelägganden upptager departementsförslaget däremot icke. Avslutas

förhandling utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning kunnat

undanröjas skall emellertid rådet, när saken finnes vara av större vikt,

göra anmälan om förhållandet till Kungl. Maj:t.

De sakkunnigas förslag om inrättande av en befattning såsom ombudsman

för näringsfrihetsfrågor har bibehållits i departementsförslaget. Även

enligt detta skall i allmänhet ankomma på ombudsmannen att taga initiativ

till förhandlingar. Erforderliga utredningar och undersökningar föreslås

liksom enligt sakkunnigförslaget ankomma på kommerskollegium (monopolutredningsbyrån),

respektive bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen.

Rådets behörighet att ingripa har enligt departementsförslaget bestämts

på samma sätt som i sakkunnigförslaget. Departementsförslaget berättigar

sålunda näringsfrihetsrådet att till prövning upptaga de två huvudgrupper

av konkurrensbegränsningar, som tidigare betecknats som monopolistfallet

och kartellfallet. I fråga om avgränsningen av monopolistfallet har dock

genomförts en mindre inskränkning i förhållande till sakkunnigförslaget.

Den tredje gruppen fall, som organet enligt de sakkunnigas förslag skulle

upptaga till prövning, avsåg bruttoprisbindning. Då bruttoprisbindning enligt

departementsförslaget generellt förbjudits, har denna grupp här utgått.

Ger de i ett visst ärende förebragta omständigheterna vid handen att betingelserna

för förhandling är uppfyllda, skall det enligt departementsförslaget

åligga näringsfrihetsrådet att anordna förhandling. Bestämmelser om

legal presumtion för skadlig verkan har icke upptagits i departementsför
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

slaget. Avgörande för ståndpunktstagandet har härvidlag i främsta rummet

varit, att det vid en förhandlingslagstiftning av naturliga skäl knappast finnes

utrymme för legala presumtionsregler. I departementsförslaget har i

stället upptagits snarlika bestämmelser, som utmärker vissa särskilda slag

av konkurrensbegränsningar såsom sådana, vilka rådet i första hand skall

eftersträva att hindra. Dessa bestämmelser synes mig ägnade att skänka

stadga åt lagtillämpningen och tjäna till ledning för de företagare, som vill

ställa sig lagens syfte till efterrättelse och sålunda undvika att nödgas inställa

sig hos rådet för förhandling. Med den uppläggning lagstiftningen enligt

departementsförslaget är avsedd att erhålla synes det mig ej vara anledning

att — som i ett yttrande ifrågasatts — endast giva densamma provisorisk

karaktär.

Till hittills ej redovisade mera väsentliga skiljaktigheter mellan de sakkunnigas

förslag och departementsförslaget vill jag återkomma i samband

med redogörelsen för de särskilda huvudfrågorna.

Såvitt för närvarande kan överblickas är tiden ej mogen för en avveckling

av den allmänna priskontrollen. Det får därför förutsättas att den

här föreslagna lagen tills vidare kommer att tillämpas vid sidan av prisregleringslagen.

I priskontrollnämndens nu gällande direktiv har nämnden

anbefallts att särskilt uppmärksamma fall, där anledning till antagande finnes,

att prissättningen är monopolistiskt bestämd. Det ligger i sakens natur

att nämnden även i fortsättningen får sin uppmärksamhet riktad på områden,

där det finns anledning antaga att monopol eller andra konkurrensbegränsningar

åstadkommer höga priser. I den mån det efter den nya lagens

ikraftträdande anses påkallat att häva en konkurrensbegränsning för

att därigenom åstadkomma friare tävlan och sålunda förutsättningar för en

automatisk prisreglering genom priskonkurrens, bör emellertid självfallet

åtgärder i detta syfte vidtagas i den ordning som stadgas i den nya lagen.

Nämnden bör därför, när den stöter på konkurrensbegränsningar med ur

dess synpunkt skadliga verkningar, anmäla förhållandet till ombudsmannen

för näringslrihetsfrågor, och på denne får ankomma att företaga erforderliga

ingripanden.

V. Vissa huvudfrågor.

a) Begreppet skadlig verkan av konkurrensbegränsning.

Betänkandet.

De sakkunniga betonar, att det är verkningarna av en konkurrensbegränsning,

som skall bedömas och icke syftet. En skadlig verkan kan tänkas

uppstå även om sådan icke medvetet åsyftas. Icke sällan kan det för övrigt

vara väsentligt svårare att konstatera syftet än verkningarna. I lagförslagets

motivering ligger även att verkningarna skall bedömas med hänsyn till sitt

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

värde ur allmän synpunkt. Härmed avses, att frågan i första hand skall betraktas

med utgångspunkt från konsumenternas intressen. Enskilda företagares

intressen av att icke hindras i utövningen av sin näring skall jämväl

beaktas, men detta intresse skall — i förekommande fall enligt de i lagstiftningen

angivna presumtionsreglerna — bedömas med utgångspunkt

från konsumenternas behov.

Angående den närmare innebörden av den i lagförslagets 1 § angivna

definitionen av samhällsskadlig verkan anför de sakkunniga:

Vad gäller den första punkten (konkurrensbegränsning föranleder höga

priser i förhållande till verkliga kostnader), är det givet, att det ofta kan vara

svårt att bedöma, huruvida priset är högt i förhållande till verkliga kostnader.

Utgångspunkten bör här vara en lönsamhetsberäkning. En dylik kan dock

inbegripa ett flertal komplicerade problem. Att säga att en sådan beräkning

i stort sett bör avse förhållandet mellan den »verkliga» nettovinsten

(inkl. s. k. dold vinst) och ett på återanskaffningsprincipen grundat värde

ä i företaget nedlagt eget kapital, är snarare ett sätt att uttrycka problemet

än att angiva dess lösning. Emellertid har denna fråga ingående analyserats

i samband med den s. k. Haganderkommitténs arbete.1 Utan att ta

ställning till alla detaljer i denna utredning vilja de sakkunniga förorda,

att i densamma framlagda huvudprinciper för lönsamhetsberäkningar i

förekommande fall komma till användning även i här förevarande sammanhang.

I fråga om företag, som i en del av sin verksamhet uppträda i

konkurrens med andra — t. ex. vid produktion av vissa varor eller allmänt

på exportmarknaden — men i övrigt på grund av konkurrensbegränsning

intaga en skyddad ställning, bör man särskilt söka bedöma lönsamheten

för "den del av verksamheten, som beröres av ifrågavarande konkurrensbegränsning.

Dessa rekommendationer avse emellertid endast själva beräkningsmetodiken.

När det sedan gäller att bedöma i vad mån resultatet av beräkningen

tyder på skadlig verkan, bör bl. a. beaktas, att en konkurrensbegränsning

inte sällan kan innebära, att företagsrisken blir mindre än eljest..

Vidare bör särskilt uppmärksammas, huruvida konkurrensbegränsningen

är att betrakta såsom mer eller mindre ofrånkomlig, eller om det finns

möjlighet att häva densamma.

Det förra fallet representeras av följande typexempel. Ett företag har monopolställning

på marknaden. Det finns icke möjlighet att häva denna monopolställning

eller det anses i varje fall icke lämpligt att söka häva densamma.

Företaget utnyttjar icke sin dominerande ställning för att framtvinga

ytterligare konkurrensbegränsning, och icke heller uppträder det

diskriminativt mot andra företag. Den enda frågan gäller, huruvida priserna

äro höga i förhållande till kostnaderna. Om så befinnes vara fallet, har

näringsfrihetsnämnden enligt det följande icke någon annan möjlighet att

ingripa än genom att förhandlingsvägen söka förmå företaget att sänka sina

priser till en viss lägre nivå eller i sista hand — efter särskilt tillstånd av

Kungl. Maj :t — genom s. k. intermittent priskontroll. Näringsfrihetsnämnden

tar därmed själv ett direkt ansvar för prisnivån. Det ligger i sakens natur,

att ett dylikt direkt ingrepp alltid måste vara grundat på ett utredningsresultat,

som anger att räntabiliteten är hög i förhållande till företagarrisken.

Det senare fallet återigen avser t. ex. horisontella prisbindningar åstad
-

1 Statens Priskontrollnämnd, 31 mars 1950. Meddelande nr 1251.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

103

komna genom samarbete mellan olika företag. Här är det sålunda alltid

fråga om medvetet åstadkomna »konstlade» konkurrenshinder. Det finns

alltså i detta fall ett alternativ till den förefintliga konkurrensbegränsningen

— nämligen att den fria konkurrensen återställes. Och det är endast detta

alternativ, som kommer i fråga för näringsfrihetsnämnden att använda,

för den händelse att åtgärd från dess sida befinnes vara av behovet påkallad.

I sådana fall har ett eventuellt ingrepp från näringsfrihetsnämndens sida

icke den innebörden, att nämnden tar ett direkt ansvar för att priserna

skola justeras till någon viss bestämd och av nämnden angiven nivå. Innebörden

av dess åtgärd är ju i stället, att de spelregler, som i stort sett

anses böra tillämpas i ett fritt näringsliv, åter få komma till heders. En

tillämpning av dessa spelregler kan onekligen ofta medföra vissa risker för

lönsamheten. Men det har alltid framhållits som ett huvudargument för en

fri tävlan mellan företagen, att just risken för dålig lönsamhet — liksom

möjligheten att nå en god lönsamhet — ofta kan vara en nödvändig sporre

för en fortsatt utveckling av den ekonomiska effektiviteten.

Eftersom sålunda de åtgärder, som skola följa på ett konstaterande av

skadlig verkan, i här ifrågavarande fall icke betyda någon reglering utan i

stället gå ut på hävande av en privat reglering, synas icke samma krav som

i föregående fall behöva upprätthållas på att räntabiliteten skall ha visats

vara onormalt hög för att skadlig verkan skall anses föreligga. Det svnes

vanligen vara tillräckligt att ådagalägga, att priserna genom denna medvetet

åstadkomna »konstlade» konkurrensbegränsning blivit högre i förhållande

till kostnaderna än vid fri konkurrens.

Råder inflationstryck, kan förekomma, att priserna även vid fri konkurrens

skulle komma att vara höga i förhållande till kostnaderna. Om

det emellertid framstår som sannolikt att konkurrensbegränsningen ytterligare

stärker prisstegringstendenserna, bör den betraktas såsom skadlig.

Det kan också vara anledning att fråga, hur man bör förfara, om det

trots förekomsten av en kartell icke förefinnes höga vinster och det samtidigt

ter sig sannolikt, att de priser, som skulle komma till synes vid fri

konkurrens, inte bara skulle bli lägre utan dessutom så låga, att det komme

afl uppstå påtaglig förlust. Om förhållandet beror på depression, kan

det givetvis i vissa fall vara anledning att anse, att konkurrensbegränsningen

icke i det aktuella läget vållar skadlig verkan. Såsom tidigare "framhållits,

kan det nämligen i vissa fall vara skäl att på detta sätt beakta

de allmänna konjunkturförutsättningarna. Sådana undantag från den nyss

berörda regeln böra emellertid företagas först efter omsorgsfull prövning.

Det är nämligen angeläget, att den här föreslagna lagen icke utnyttjas för

att ytterligare stimulera benägenheten att bekämpa depressioner genom

restriktiva åtgärder i stället för genom expansionsbefrämjande. Den risken

kunde eljest föreligga, att en sådan lagstiftning i klar motsats till sitt syfte

i verkligheten bleve använd för att stödja en bunden prisbildning.

Av stor praktisk betydelse är dessutom det förhållandet, att lönsamheten

vanligen är olika vid olika företag inom en kartell.---Konkurrensbe
gränsningens

huvudsakliga verkan kan nämligen just ligga i att den ger

mindre effektiva företag ett skydd, som befriar dem från tvånget att genom

rationalisering söka sänka sina kostnader, och samtidigt ger eu god och

säker vinst åt mera effektiva företag mot villkor, att dessa icke i prisavseende

utnyttja sin konkurrensöverlägsenhet.

Redan vid bedömning enligt denna första punkt kunna sålunda uppenbara

sig problem, som närmare beröras i den andra punkten, enligt vilken

en konkurrensbegränsning betecknas såsom skadlig, om den vållar väsent
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

lig fara för oförmånlig påverkan av förhållandet mellan resultat och kostnader,

d. v. s. effektiviteten. Så sker om den är ägnad att hålla tillbaka tekniska

och organisatoriska framsteg eller att allmänt hämma tävlingslusten

på ett oförmånligt sätt; vidare om branschens effektivitet hålles nere genom

att mindre effektiva företag få ett konstlat skydd, såsom t. ex. kan bli fallet

om en kartell i sin prissättning i allt för hög grad beaktar förhållandena

inom företag med särskilt höga kostnader; likaså om konkurrensbegränsningen

uppmuntrar till nyetablering och utbyggnad, varigenom kapaciteten

inom branschen kan ökas utöver behovet; eller om den direkt lämnar utrymme

för en stegring i kostnadsnivån, som vid fri konkurrens inte skulle

vara möjlig. Om konkurrensbegränsningen går ut på diskrimination mot

vissa företag, så att dessa icke bli i stånd att göra sig gällande i förhållande

till sin effektivitet, bör även detta bedömas såsom skadligt i enlighet med

denna punkt.

Vad gäller tredje punkten (väsentlig fara för sådan inskränkning av ekonomisk

verksamhet att försörjningen blir med hänsyn till rådande förhållanden

otillfredsställande) torde det fall, att en vara blir allmänt knapp på

grund av konkurrensbegränsning, vara ovanligt. Mindre ovanligt däremot

kan vara, att det uppstår en underförsörjning i förhållande till efterfrågan

i fråga om kvaliteter i lägre prislägen. Saken skall emellertid bedömas med

hänsyn till »rådande förhållanden». Häri ligger bl. a., att det skall bedömas

i vad mån det skulle funnits förutsättningar att producera och sälja

mer, därest konkurrensen icke varit hämmad. Råder t. ex. överskott på

arbetskraft, finnas uppenbarligen i varje fall förutsättningar för en större

produktion. Det kan förekomma att en konkurrensbegränsning medverkar

till att ett visst överskott av arbetskraft uppstår — t. ex. genom att priserna

bli höga och efterfrågan därigenom hålles tillbaka eller, mera indirekt,

genom att en priskartell så förbättrar förtjänstmöjligheterna inom en

bransch, att nyetablering gynnas, varigenom branschen får en överkapacitet,

som sedan föranleder förluster och måhända att vissa företag nedläggas,

eventuellt efter att först ha inköpts av kartellen. En överenskommelse

mellan företagare om produktionsbegränsning behöver dock icke betraktas

såsom samhällsskadlig i lagens mening, när den betingas av avsättningssvårigheter

— såvida det inte kan göras sannolikt, att avsättningssvårigheterna

bero på konkurrensbegränsning, som leder till att t. ex. priserna

bli höga. Råder allmän varuknapphet, måste givetvis också detta beaktas.

1 så fall kan regeln endast tillämpas, när på visst varuområde på

grund av konkurrensbegränsning framträder en mer än i allmänhet utpräglad

brist.

Reträffande såväl andra som tredje punkten av de föreslagna grunderna

för omdömet skadlig verkan är att märka, att sådan verkan angivits föreligga

redan då väsentlig fara är för handen för där angivna missförhållanden.

Förslagets läggning i denna del är främst betingad av de bevisningssvårigheter,

som ofta göra sig gällande i frågor av denna karaktär. Om t. ex.

en konkurrensbegränsning genom att påverka priserna vållat eller är i färd

med att vålla en överexpansion inom en bransch och därmed onödigt höga

kostnader, är ofta ej möjligt att tilifullo ådagalägga ett sådant förhållande

med erforderlig tydlighet, eftersom det icke går att direkt påvisa hur branschens

struktur skulle ha gestaltat sig, därest det icke förekommit någon

konkurrensbegränsning. Därest lagstiftningen skall kunna få avsedd verkan

måste det därför i många här ifrågavarande fall icke ställas större krav

på utredningen än att en viss konkurrensbegränsning visas medföra väsentlig

fara för sådan minskad effektivitet eller inskränkning av ekonomisk

verksamhet, som avses i berörda punkter. Med uttrycket »väsentlig» har

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

105

avsetts att angiva, att faran skall ha en hög grad av intensitet; fråga skall

alltså vara om en påtaglig och nära liggande risk för uppkomsten av sådana

missförhållanden, varom här är fråga.

Reservanterna.

Den gränsdragning som skett genom att frågan om verkan av en konkurrensbegränsning

i första hand skall betraktas med utgångspunkt från konsumenternas

intressen, finner reservanterna vara alltför snäv. Genom den

angivna avgränsningen faller vissa viktiga synpunkter bort. Såsom dunkelt

betecknar reservanterna uttalandet att enskilda företagares intressen av att

icke hindras i utövningen av sin näring även skall beaktas men bedömas

med utgångspunkt från konsumenternas behov.

Sina allmänna anmärkningar sammanfattar reservanterna på följande

sätt:

I lagutkastets 1 § har nu ett försök gjorts att definiera, vad som avses

med uttrycket samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

I 4 § anges, när offentligt ingripande i syfte att förhindra sådan

samhällsskadlig verkan får ske. Slutligen upptar 5 § vissa presumtionsregler.

Dessa tre paragrafer måste ses som en enhet för att innebörden alls skall

kunna förstås. Rent lagtekniskt måste utredigeringen av stadgandena betecknas

som otillfredsställande. För förståelse av stadgandena kräves emellertid

även en ingående kännedom om de vidlyftiga motiv till dessa, som betänkandet

innehåller. Då man nödgas karakterisera dessa motiv som oskarpa

och delvis varandra motsägande, kan slutsatsen icke bli annan än den, att de

nu föreliggande lagreglerna med därtill hörande motiv icke fylla måttet

utan under alla förhållanden måste underkastas en sorgfällig överarbetning.

Den tilltänkta lagstiftningen kan icke anses motsvara vad i vårt land kräves

i fråga om rättssäkerhet och likhet inför lagen. Det torde för regeringsrätten

bli en olöslig uppgift att i förevarande hänseende söka skipa rättvisa

inom näringslivet med ledning av föreliggande lagtext och motiv. En huvudanmärkning

mot majoritetens förslag blir sålunda, att man icke, såsom bort

ske på ett hittills oreglerat rättsområde, försökt taga sikte på fall av allvarliga

missbruk utan i stället genom vaga formuleringar sökt täcka så många

fall som möjligt.

I fråga om de särskilda punkterna av lagförslagets 1 § anmärker reservanterna

till punkt 1) att de sakkunniga här icke lyckats åstadkomma

en nöjaktig precisering av begreppet »samhällsskadlighet», något som avsetts

och uppenbarligen är av nöden, om bestämmelsen icke skall leda till rättsosäkerhet

och godtycke. Reservanterna framhåller att de tillämpande myndigheterna

vid en prövning efter de linjer de sakkunniga i betänkandet angivit

möter en rad frågor, som de måste taga ställning till. Till belysning

härav anföres:

De förutsättningar, under vilka näringslivet arbetar, ändras ständigt och

en jämförelse av pris- och kostnadsrelationer under olika perioder blir därför

i många fall av tvivelaktigt värde för den bedömning, som här skall göras.

Inom åtskilliga branscher har ett avtalsbundet samarbete praktiserats

så länge, att det måste bli svårt att med någon större grad av sannolikhet

förutse den prissättning, som komme att utbildas efter samarbetets eventu
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ella upphörande. Detta samarbete kan ha medfört eller underlättat kostnadsbesparingar

både på produktions- och försäljningssidan, t. ex. i form

av en förbättring av branschens struktur, och samarbetets upphörande och

den intensifierade konkurrens, som sannolikt därav följer, måste i åtskilliga

fall antagas komma att icke oväsentligt höja företagens kostnader. Varje

kvantitativ uppskattning härvidlag är emellertid i flertalet fall dömd att

misslyckas.

Näringsfrihetsnämnden skall vidare enligt motiven beakta, att kostnadsläget

och därmed lönsamheten vanligen är olika vid olika företag inom en

kartell. Det är givetvis i princip riktigt att företag med höga omkostnader

icke böra tillåtas att bestå i skyddet av en kartell, men vilka krav på »effektivitet»

som skola ställas vid nu ifrågavarande bedömning är icke lätt att

ange.

Särskilt anmärkningsvärt är, att de tillämpande myndigheterna skola ha

skyldighet att söka karakterisera det allmänna konjunkturläget och, allt

efter dettas beskaffenhet, mer eller mindre strikt tillämpa, kanske till och

med bortse från den nu ifrågavarande bedömningsgrunden, d. v. s. att prissättningen

är hög i förhållande till verkliga kostnader. Härtill kommer, att

även ett riktigt bedömande in casu av »det aktuella läget» kan ha förlorat

sin giltighet, innan ärendet prövas av regeringsrätten.

Till 1 § punkt 3) anmärker reservanterna, att de icke har sig bekant

och att det icke heller i de sakkunnigas motivering antytts, vilka konkreta

fall som givit de sakkunniga anledning att upptaga denna bestämmelse.

Reservanterna anser att densamma utan nämnvärd olägenhet kan utgå.

Uttrycket »väsentlig fara» finner reservanterna tvivelaktigt redan

ur rent språklig synpunkt och knappast täcka den grad av fara, som angivits

i motiven. De kan icke heller ur saklig synpunkt godtaga, att »väsentlig

fara» för en skadlig verkan skall anses till fyllest för ingripande. Lagstiftningens

tillämpningsområde får härigenom en alltför oklar avgränsning. Reservanterna

framhåller, att bestämmelsen genom uttryckets begagnande i

själva verket innebär en bevisregel till nackdel för den konkurrensbegränsande

åtgärdens upphovsmän och att verkan härav förstärkts genom de regler

om legal presumtion för att samhällsskadlig verkan förefinnes, vilka upptagits

i lagförslaget. Sin kritik uttrycker reservanterna i följande ordalag:

Det må medges, att fara för skada i vissa speciella fall redan i och för sig

kan innebära skada. Om t. ex. en byggnad underminerats genom grävningsarbete,

kan faran för ras minska byggnadens försäljningsvärde och en skada

sålunda åsamkas byggnadens ägare. I situationer av denna typ blir gränsen

mellan fara och skada tämligen flytande. Den fara, som avses i 1 § lagförslaget,

är emellertid uppenbarligen av annan typ. Om exempelvis en åtgärd

är ägnad att hämma teknisk utveckling, är ju härmed ingen skada skedd,

om tekniska framsteg faktiskt icke bli tillbakahållna. Det torde icke överensstämma

med vedertagen juridisk terminologi att beteckna en fara av sist

angivet slag såsom skada. Det bör fastslås, att vad majoriteten vill förhindra

är att skada i vedertagen mening uppkommer. Det kan icke vara ett självändamål

att förhindra fara för skada.

Det sagda innebär självfallet icke, att det skulle vara ändamålslöst att

ingripa redan då fara för skada föreligger. Men det synes vara av vikt, att man

gör klart för sig vilken funktion ett sådant ingripande fyller. Man vinner

genom detta alt de situationer, där skada verkligen inträffar, kunna förväntas

bli färre. Men därtill kommer en betydelsefull effekt på det bevisrättsliga

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

107

planet. Huruvida skada i ett givet fall uppstått eller ej blir nämligen utan

betydelse, och de svårigheter, som kunna vara förenade med att bevisa skada,

bortfalla. Det är enligt motiven sistnämnda synpunkt som främst betingat

majoritetens förslag om ett ingripande redan på farostadiet.

Utgångspunkten för bedömande av varje bevisrättslig regel är, att man

vid bevisbedömningen aldrig kan komma till ett hundraprocentigt säkert

resultat. Risken för misstag finnes alltid. Om man nu, när det är skada i

vedertagen mening man i verkligheten vill förhindra, uppställer regeln, att

ingripande kan ske redan vid fara, är detta visserligen ingen bevisregel i teknisk

mening utan en materiell regel. Men den fyller praktiskt sett samma

funktion som en ytterligt långtgående bevislättnad för den som påstår, att

skada uppkommit.

Herr Gillbergs yttrande.

Den i lagförslagets 1 § införda definitionen av sainhällsskadlig verkan av

konkurrensbegränsning finner herr Gillberg väl inbegripa företeelser, som

bör undvikas och motarbetas. En annan sak är huruvida det är lämpligt eller

möjligt att till grund för rättstillämpningen lägga bestämmelser, utformade

på detta sätt. Tillämpningen av sådana bestämmelser skulle komma att nödvändiggöra

en bedömning av komplicerade förhållanden inom mycket stora

delar av svenskt näringsliv. Det ifrågasättes, huruvida en sådan bedömning

är möjlig att utföra i praktiken. Den på en sådan bedömning grundade lagtillämpningen

får dessutom till följd en dirigering av den ekonomiska verksamheten

i vårt land, som skulle gå vida utöver vad som eljest brukar ske

medelst lagstiftning. Betänkligheterna mot utformningen av definitionen

finner herr Gillberg bli särskilt stora därför att de sakkunnigas förslag till

lagstiftning icke riktar sig mot vissa särskilda slag av konkurrensbegränsning

utan mot praktiskt taget all konkurrensbegränsning.

Ehuru det första fallet — konkurrensbegränsning som föranleder höga

priser i förhållande till verkliga kostnader — är det minst komplicerade fallet

måste man, framhåller herr Gillberg, även i detta fall räkna med tillämpningssvårigheter.

Detta beror på att förhållandena inom näringslivet ingalunda

är statiska.

Än större svårigheter finner herr Gillberg uppkomma vid de övriga i 1 §

angivna fallen samt anför härutinnan:

Att avgöra huruvida en konkurrensbegränsning förhindrar eller försvårar

kostnadssänkning eller åstadkommer kostnadsökning, förutsätter en ingående

kännedom om den kostnadsmässiga och tekniska situationen inom den

berörda branschen. Det samma gäller bedömningen av konkurrensbegränsningens

inverkan på »teknisk eller ekonomisk utveckling». Även med den

sakkunskap, som de inom branschen verksamma företagarna besitta, kunna

felbedömningar icke undvikas, som företagarna själva få taga de ekonomiska

konsekvenserna av. Risken för sådana felbedömningar skulle bli än

större, därest kostnadsfrågorna och den framtida utvecklingen i stället

skulle bedömas av statliga organ, som, hur de än konstruerades, icke skulle

vara lika sakkunniga som företagarna inom branschen och som icke heller

skulle göra sina bedömningar under trycket av det ekonomiska ansvar, som

åvilar företagarna.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Det måste likaledes bli utomordentligt svårt, ofta alldeles omöjligt, att

avgöra, huruvida konkurrensbegränsning medför det i 1 § 3) beskrivna slaget

av samhällsskadlig verkan.

Även mot bestämningen »väsentlig fara för» intager herr Gillberg en starkt

kritisk hållning, och anför härom:

Detta måste öka svårigheterna att tillämpa dessa bestämmelser. De senaste

fem årens praktiska erfarenheter beträffande risken av att ställa prognoser

på det ekonomiska området tala knappast för, att det står i mänsklig förmåga

att med den säkerhet, varmed lagtillämpning rimligtvis bör ske, avgöra, när

»väsentlig fara» för uppkomsten av de i 1 § 2) och 3) angivna situationerna

föreligger. Härför skulle erfordras en, hittills icke existerande, förmåga att

förutse effekten av en hel rad komplicerade faktorer, som äro verksamma

inom samhällslivet.

Under alla förhållanden bör därför bedömningen av den verkan, som konkurrensbegränsning

medför, baseras på redan inträdda faktiska förhållanden,

som tillförlitligen kunna påvisas.

Remissyttrandena.

Den av de sakkunniga föreslagna definitionen av begreppet »samhällsskadlig

verkan» har i sin allmänna utformning icke rönt gensagor

från någon av de myndigheter och organisationer, som ställt sig positiva

till de sakkunnigas lagförslag; dock förordar kommerskollegium att skydd

mot konkurrensbegränsning beredes näringsidkare även i fall då konsumentintresset

icke direkt beröres. Kollegium föreslår därför att ett tillägg till den

ifrågavarande paragrafen göres i detta syfte.

Såsom sammanfattande omdöme uttalar kollegium, att den i lagförslaget

givna definitionen synes godtagbar och för övrigt så ändamålsenligt utformad,

som utan stöd av mera djupgående erfarenheter låtit sig göra. Kollegium

avstyrker reservanternas förslag att utesluta punkt 3) (väsentlig fara

för sådan inskränkning av ekonomisk verksamhet att försörjningen blir otillfredsställande).

Att en viss osäkerhet angående innebörden av definitionen

kan göra sig märkbar under den första tiden av lagens giltighet finner kollegium

väl icke osannolikt men kollegium anser de befarade olägenheterna

härav överdrivna. Kollegium anför:

Det ligger i sakens natur att en oantastlig legal definition av begreppet

samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning är synnerligen svår för

att icke säga omöjlig att göra.----Majoritetens förslag till definition

torde få ses som ett försök att giva i och för sig önskvärda utgångspunkter

för den avgränsning mellan skadliga och icke skadliga överenskommelser,

som lagtillämpningen måste innebära. Det får sedan bli rättstillämpningens

sak att efter ingående prövning av särskilda fall och med utnyttjande av

successivt vunna erfarenheter giva definitionerna ett fastare och mera bestämt

innehåll. Man bör heller icke enligt kollegii mening bortse från möjligheten

att låta vid rättstillämpningen vunna erfarenheter komma till uttryck

i ändring av lagtexten. I främmande rätt på detta område föreligger

icke sådana preciserade definitioner, som kritikerna av majoritetsförslaget

synas efterlysa, utan där äro definitionerna ofta tvärtom mera allmänt formulerade

än i de sakkunnigas förslag.---- Kollegium har sig icke be
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

109

kant, att dessa förhållanden inom respektive länder medfört sådana allvarliga

olägenheter, som på många håll befaras kunna uppkomma, om lagförslaget

förverkligas.

Kollegium erinrar i anslutning härtill om att i den nu gällande övervakningslagen

begreppet konkurrensbegränsning icke definierats. Emellertid

bär det genom den kunskap som efterhand vunnits genom kartellregistrering

numera blivit möjligt att ge begreppet ett så konkret innehåll, att det med

ett eller annat undantag icke längre möter påfallande svårigheter att avgöra

vilka avtal som är registreringspliktiga.

Statens jordbruksnämnd förklarar sig dela de sakkunnigas uppfattning,

att utgångspunkten för en bedömning av om priserna skall anses vara höga

eller icke bör vara en lönsamhetsberäkning. Nämnden har icke heller i och

för sig något att erinra mot de sakkunnigas uttalande om att direkt ingrepp

gentemot företag med monopolställning alltid måste grundas på ett utredningsresultat,

som visar att räntabiliteten är hög icke endast i förhållande

till kostnaderna utan även i förhållande till företagarrisken. Nämnden

framhåller emellertid i anslutning härtill, att den föreslagna bedömningen

torde vara svår att göra efter objektiva grunder samt att en viss generositet

vid tillämpningen i dessa fall torde vara påkallad.

Gentemot de sakkunnigas uttalande om att viss hänsyn bör tagas till konjunkturläget,

framställer jordbruksnämnden erinringar. Nämnden anför

härutinnan:

I sådana fall, då de höga priserna icke föranletts av att ett företag har

monopolställning, skall enligt motivet i regel undersökas, huruvida priserna

genom den medvetet åstadkomna konstlade konkurrensbegränsningen blivit

högre i förhållande till kostnaderna än vid fri konkurrens. Vid denna bedömning

borde hänsyn tagas även till konjunkturläget. Det uttalas sålunda,

att vid inflationstryck det kunde förekomma, att priserna även vid fri konkurrens

skulle komma att vara höga i förhållande till kostnaderna. Men om

det i ett sådant läge framstode som sannolikt, att konkurrensbegränsning

ytterligare stärkte prisstegringstendenserna, borde den betraktas som skadlig.

Enligt dessa uttalanden i motiven, till vilka ingen motsvarighet finnes

i lagtexten, skulle den tillämpande myndigheten sålunda söka konstruera

fram vilka priser, som vid fri konkurrens skulle komma att tillämpas under

det rådande konjunkturläget. Ett sådant bedömande torde vara nästan

omöjligt att verkställa och på bedömandet skulle med nödvändighet inverka

den subjektiva uppfattning av politiska och ekonomiska ting, som olika

ledamöter i det tillämpande organet hade. Enligt nämndens uppfattning bör

lagtexten i förevarande fall bibehållas, medan däremot uttalandena i motiven

böra ändras. Det enda avgörande vid bedömningen bör vara, om priserna

ur lönsamhetssynpunkt rent kalkylmässigt äro höga i förhållande till

kostnaderna vid en drift, som är normalt rationell inom branschen. Om i en

kartell t. ex. ingå ett företag med låga kostnader och andra företag, vars

kostnader till följd av bristande rationalisering äro höga, bör alltså jämförelsen

ske med det förstnämnda företaget. Uppfattas efter sådan bedömning

priserna vara höga och ha dessa satts av företag, som tillämpa konkurrensbegränsning,

bör samhällsskadlig verkan anses föreligga. En annan

sak är sedan, om näringsfrihetsombudsmannen eller nämnden med hänsyn

till särskilda omständigheter — exempelvis inflationstryck — anser sig böra

avstå från att göra några ingripanden mot företagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Av de myndigheter och institutioner, som ställt sig avvisande till den av

de sakkunniga föreslagna lagstiftningen, har flera som grund för sin avvisande

ställning hänvisat bl. a. till att definitionen av begreppet »samhällsskadlig

verkan» är alltför vagt utformad och därför icke lämnar erforderlig

ledning för lagstiftningens tillämpning. Stockholms handelskammare anför

i detta hänseende:

Att bedöma om priserna äro höga »i förhållande till verkliga kostnader»

utgör icke någon rättslig prövning. Eftersom i motiven hänvisas till den

form för lönsamhetsberäkningar inom priskontrollnämnden som utarbetats

inom den s. k. Haganderdelegationen, må även erinras om, att dessa beräkningar

icke äro och icke varit avsedda för tillämpning annat än i ett övergångsskede

med en av knapphetsläge motiverad statlig prisreglering samt

att beräkningarna bland annat icke ge utrymme för de risktaganden som

utgöra en väsentlig förutsättning för företagsamhet och framåtskridande

över huvud. Och även om lönsamhetsundersökningarna skulle äga rum i

enlighet med Haganderdelegationens anvisningar, har därmed icke erhållits

någon ledning för bedömande av det på så sätt framräknade resultatet. Att

i ett samhälle, där vinstintresset alltjämt accepteras som en drivfjäder till

ökade insatser och högre levnadsstandard, med några anspråk på rättssäkerhet

fastställa, vilken grad av räntabilitet som skall anses vara »onormalt

hög» är i regel uteslutet. Än större svårigheter möta, då det gäller att

ådagalägga, om priserna genom konkurrensbegränsning »blivit högre i förhållande

till kostnaderna än vid fri konkurrens». I dylika fall saknas ofta

jämförelsematerial. Konkurrensbegränsningen har dessutom måhända verkat

kostnadssänkande i sådan grad, att konkurrensens tvångsvisa återställande

kan vara ägnat att, åtminstone på kort sikt, snarare driva upp än

pressa ned priserna.

Liknande synpunkter framföres av handelskamrarna i Gävle och Borås.

Även Sveriges köpmannaförbund ger uttryck åt denna uppfattning samt betonar

därvid särskilt svårigheten att beräkna de »verkliga» kostnaderna för

en viss vara i raden av de många produkter ett företag vanligen tillverkar.

Svea hovrätt anser definitionen vara alltför ensidig samt anför:

Hovrätten har i det föregående framhållit huru känslig avvägningen är

mellan sådana konkurrensbegränsande företeelser som böra tolereras och

sådana som skola motverkas. Uppenbarligen kan detta spörsmål icke avgöras

under ensidigt hänsynstagande till konsumentintressen. Även andra

samhällsintressen måste i detta sammanhang vinna beaktande. De sakkunniga

torde själva ha varit medvetna härom. Enligt motivuttalanden skola

nämligen konkurrensbegränsningar tillkomna på statens tillskyndan vara

undantagna från lagens tillämplighet, i det de förutsättas icke ha samhällsskadlig

verkan. Enär dessa konkurrensbegränsningar i stor utsträckning

tillkommit av andra skäl än hänsynen till konsumenterna, få de sakkunniga

antagas vara beredda att godtaga även andra samhällsintressen som motivering

för att konkurrensbegränsning tolereras. Jämväl kostnadsökning som

föranledes av patenträtt skall icke räknas såsom belastande vid avgöranden

huruvida samhällsskadlig verkan föreligger. Med den nyetableringskontroll,

som enligt de sakkunnigas redogörelse utövas i fråga om tidningsförsäljning,

åsyftas exempelvis i främsta rummet att i tryckfrihetens intresse möjliggöra

att publikationer av alla slag finnas att tillgå överallt. En dylik kon
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

in

kurrensbegränsning kan, även om den skulle medföra någon kostnadsfördyring

för tidningsköparen, icke utan vidare anses samhällsskadlig. Av

intresse är att de sakkunniga själva vid bedömande av om nyetableringskontrollen

inom bokhandeln är samhällsskadlig eller ej som kriterium valt

huruvida bokspridningen bland breda befolkningslager och till avlägsna

trakter i tillräcklig grad underlättas. Vid en prövning av frågan huruvida

en prisstegrande konkurrensbegränsning verkar skadligt ur sarnhällets synpunkt

måste även allmänna produktionssynpunkter få anläggas. Ur hela

samhällets synvinkel kan det måhända i många fall te sig gynnsammare

med ett något högre konsumentpris som ger en företagare tillräckligt stor

marginal för att driva fortsatt forskning än ett något iägre konsumentpris

som icke ger företagaren dessa möjligheter. Vid bedömningen kunna överväganden,

som syfta till förändringar i en hel näringsgrens struktur, komma

att spela in.

Frågan om samhällsskadlig verkan synes hovrätten vara ytterst komplicerad.

Det kan ifrågasättas om över huvud några allmängiltiga kriterier

härpå kunna uppställas. Längre än till vissa allmänna riktlinjer torde man

icke komma. I förevarande paragraf synas emellertid endast några av de

faktorer som äro av betydelse ha blivit redovisade. Bedömningen måste,

såsom inledningsvis framhållits, ske mera fritt. Garantierna mot rättsosäkerhet

få sökas på annat håll än i definitioner av samhällsskadligheten.

De sakkunnigas förslag om att redan väsentlig fara för uppkomsten

av de i punkterna 2) och 3) av den ifrågavarande paragrafen angivna

missförhållandena skall anses innebära samhällsskadlig verkan beröres endast

av ett fåtal av de myndigheter och organisationer, som intagit en positiv

hållning till lagstiftningen. Av dem har kommerskollegium och jordbruksnämnden

uttalat sig till förmån för att definitionen utformas i huvudsaklig

överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Kommerskollegium anför:

Vad gäller anmärkningarna mot begreppet »väsentlig fara för skada»

synas dessa grunda sig på en bedömning utifrån den allmänna skadeståndslärans

skadebegrepp. Det synes kollegium emellertid icke riktigt att på

detta sätt utan vidare överföra regler och betraktelsesätt från ett rättsområde

till ett annat utan att ge akt på de väsentliga olikheter, som föreligga.

Det är nämligen icke här fråga om att förhindra uppkomsten av skada

i den allmänna skadeståndslärans mening utan fastmer att hindra att de

ekonomiska tillgångarna inom landet disponeras på ett sätt, som icke är

ur konsumenternas och därmed samhällets synpunkt ändamålsenligt. Någon

skadeståndsplikt föreligger icke för avtalsparterna ens i det fall då det kunnat

konstateras, att en viss ltonkurrensbegränsande handling redan medfört

samhälls skadliga verkningar. Inga företagare kunna sålunda bli skadeståndspliktiga

av det skäl att de deltagit i konkurrensbegränsande samarbete.

Den risk för rättsosäkerhet som begreppet »väsentlig fara» i detta

sammanhang ansetts kunna medföra torde få hänföras till de fall, då åtgärd

vidtages mot en konkurrensbegränsande överenskommelse och det sedermera

synes, som om några olämpliga verkningar av överenskommelsen icke

skulle ha uppstått ens på lång sikt. Rättsosäkerheten skulle med andra ord

föranledas av de stora svårigheter, som enligt kritiken måste föreligga för

bedömningen av hur en konkurrensbegränsande överenskommelse, som för

stunden icke är skadlig, kan komma att verka på lång sikt. De av monopol
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

utredningsbyrån verkställda specialundersökningarna erbjuda i vissa fall

goda möjligheter att iakttaga hur den väsentliga fara, som uppstår just med

tillkomsten av en branschs kartellering, sedermera successivt utkristalliserar

sig i påtagliga skadeverkningar icke blott i fråga om högt pris i förhållande

till verklig kostnad utan jämväl beträffande snedvridning av branschens

kostnadsstruktur samt överdimensionering av produktionsapparaten.

Statens jordbruksnämnd föreslår att uttrycket »väsentlig» ersättes med

ordet »påtaglig». Nämnden anför härom:

Jordbruksnämnden delar de sakkunnigas uppfattning, att lagstiftningen

torde bli ineffektiv, om man för ingrepp alltid måste avvakta att påvisbara

skadliga effekter inträffat. Såsom i motiven uttalas, bör emellertid för att

samhällsskadlig verkan skall anses föreligga faran för de i lagtexten angivna

effekterna ha en hög grad av intensitet. Enligt nämndens uppfattning

torde detta icke tillräckligt klart framgå av ordet »väsentlig».

Statens priskontrollnämnd förordar däremot, att uttrycket »föranleder

väsentlig fara» får utgå ur definitionen på samhällsskadlig verkan. Det synes

nämnden icke innebära någon väsentlig olägenhet med hänsyn till lagstiftningens

syfte, om definitionen göres mera precis, vilket enligt nämndens

uppfattning icke minst med hänsyn till bevisreglerna framstår som

angeläget.

De myndigheter och organisationer, som ställt sig avvisande till den av

de sakkunniga föreslagna lagstiftningen, har i sin kritik av definitionen på

samhällsskadlig verkan i flera fall vänt sig även mot uttrycket »väsentlig

fara».

Svea hovrätt förklarar sålunda att, om de sakkunnigas förslag godtages,

hovrätten i varje fall måste vända sig mot att samhällsskada skall utan vidare

anses föreligga då »väsentlig fara» för en viss utveckling uppkommit;

från samhällsskadlig verkan måste särhållas förmodanden avseende framtiden.

Mot beteckningen »samhällsskadlig» framställes på vissa håll anmärkningar.

Sveriges industriförbund förordar sålunda att samhällsskadlig

utbytes mot en mera neutral benämning på de företeelser, som lagen avser

att förbjuda.

Även Svenska reklamförbundet anlägger dylika synpunkter och anser

det icke välbetänkt att i lagstiftningen bruka ett så affektbetonat uttryck

som »samhällsskadlig» med den pariastämpel och »bad will», som det medför

i allmänhetens ögon.

Departementschefen.

I vårt land råder i stort sett enighet om att konkurrensbegränsningar icke

i och för sig behöver vara av ondo; de bör därför motverkas endast i den

mån de ger upphov till skadliga verkningar. Av så mycket större vikt blir

då att avgöra vilka verkningar som skall anses skadliga. På den punkten

går meningarna av naturliga skäl ofta isär. Olika uppfattningar gör sig

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

gällande både beträffande frågan under vilka allmänna förutsättningar skadlig

verkan skall anses föreligga och därom, hur dylika allmänna grunder

bör tillämpas på enskilda fall.

För att säkerställa en enhetlig och följdriktig tillämpning av den föreslagna

lagen har de sakkunniga i 1 § upptagit en definition av begreppet skadlig

verkan. De har därvid utgått från att frågan om verkningarna i första

hand bör betraktas ur synpunkten av konsumenternas intresse. Även enskilda

företagares intresse av att icke hindras i utövningen av sin näring bör

naturligen beaktas, men bedömningen bör då ske med utgångspunkt från

konsumenternas behov.

De sakkunnigas definition upptager tre särskilda fall av skadlig verkan.

Det första fallet hänför sig till konkurrensbegränsningens inverkan på priset:

föranleder en konkurrensbegränsning priser, som är höga i förhållande

till de verkliga kostnaderna, innebär detta skadlig verkan. Grundläggande

vid denna bedömning bör enligt de sakkunniga vara förhållandet mellan

nettovinsten, inberäknat s. k. dold vinst, och det i företaget nedlagda egna

kapitalet, värderat i enlighet med den s. k. återanskaffningsprisprincipen. En

sådan lönsamhetsberäkning inbegriper många besvärliga problem. Emellertid

har dessa frågor behandlats av den s. 1c. Haganderkommittén. Utan att ta

ställning till detaljerna i kommitténs utredning förordar de sakkunniga, att

de av kommittén framlagda principerna tillämpas. I den mån endast en del

av ett företags verksamhet beröres av konkurrensbegränsning, bör lönsamheten

för denna del av verksamheten bedömas för sig.

På grundval av lönsamhetsberälcningens resultat har man att bedöma om

priset är att anse såsom högt i förhållande till kostnaderna. De sakkunniga

anser, att man vid denna bedömning bör beakta, om konkurrensbegränsningen

är mer eller mindre ofrånkomlig eller om det finns möjlighet att

häva densamma. Det förra är oftast förhållandet i fråga om de konkurrensbegränsningar,

som är att hänföra till monopolistfallet; det senare gäller i

allmänhet om konkurrensbegränsningar, som omfattas av kartellfallet.

Håller en ensamföretagare höga priser, har näringsfrihetsnämnden — om

konkurrens ej kan åstadkommas t. ex. genom import eller igångsättande av

ett konkurrerande företag — ej annan möjlighet att ingripa än att förhandlingsvägen

söka förmå vederbörande att sänka priserna eller, såframt detta

ej lyckas, att utfärda ett föreläggande, som för en tid av ett år reglerar företagets

priser (intermittent priskontroll). De sakkunniga framhåller, att det

senare innebär, att nämnden tar ett eget ansvar för prisnivån. Ett dylikt direkt

ingrepp måste därför alltid vara grundat på ett utredningsresultat, som

visar att räntabiliteten är hög i förhållande till kostnaderna.

I fråga om kartellfallets konkurrensbegränsningar har näringsfrihetsnämnden

däremot aldrig att själv ta ansvaret för priserna. Befinnes priserna

■sara höga, har nämnden i stället att söka förmå vederbörande att frivilligt

upphava kartellen eller, om detta ej lyckas, att förelägga kartellparterna att

upphäva konkurrensbegränsningen. Nämnden har alltså endast att tillse,

att det åter blir fri konkurrens.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. ATr 103.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

På grund därav anser de sakkunniga, att man i fråga om kartellfallets

konkurrensbegränsningar icke behöver upprätthålla samma krav som i monopolistfallet

på alt räntabiliteten skall ha visats vara onormalt hög. De

finner det i stället vanligen höra vara tillräckligt, att det ådagalägges, att

priserna blivit högre i förhållande till kostnaderna än vad de skulle ha blivit

vid fri konkurrens.

Stundom är det så att priserna även vid fri konkurrens skulle komma

att förbli höga, exempelvis om det råder ett inflationstryck. Enligt de sakkunniga

bör konkurrensbegränsningen i detta fall betraktas såsom skadlig,

om det framstår såsom sannolikt, att den ytterligare stärker prisstegringstendenserna.

I andra fall kan åter förekomma att priserna vid fri konkurrens icke

endast skulle bli lägre än kartellpriserna utan så låga, att påtaglig förlust

skulle uppkomma. Beror förhållandet på depression, kan det enligt de sakkunniga

då i vissa fall vara skäl att på det sättet beakta de allmänna konjunkturförutsättningarna,

att konkurrensbegränsningen i det aktuella läget

ej anses vålla skadlig verkan. Emellertid tillrådes varsamhet härvidlag; det

är nämligen angeläget att den föreslagna lagen icke ökar benägenheten att

bekämpa depressioner genom tillbakahållande åtgärder i stället för genom

utvecklingsfrämj ande.

Lönsamheten är vanligen olika vid olika företag inom en kartell. Har

vissa företag i en kartell så höga kostnader, att vinsten blir låg, kan deras

priser ändå, framhåller de sakkunniga, vara att anse såsom alltför höga.

Konkurrensbegränsningen kan nämligen ge mindre effektiva företag ett

skydd, som befriar dem från tvånget att genom rationalisering söka nedbringa

kostnaderna. Samtidigt får de mera effektiva företagen en god och

säker vinst på det villkoret, att de icke utnyttjar sin konkurrensöverlägsenhet

genom att sänka priserna.

Det andra fall av skadlig verkan, som de sakkunnigas definition upptager,

hänför sig till konkurrensbegränsningens inverkan på effektiviteten inom

näringslivet: föranleder en konkurrensbegränsning väsentlig fara för att kostnadssänkning

förhindras eller försvåras eller att kostnadsökning uppstår eller

att eljest teknisk eller ekonomisk utveckling hämmas, innebär detta en

skadlig verkan. Konkurrensbegränsningen inverkar i dessa fall på ett ogynnsamt

sätt på förhållandet mellan resultatet och kostnaderna, d. v. s. effektiviteten.

Såsom exempel nämner de sakkunniga, att konkurrensbegränsningen

kan komma att hålla tillbaka tekniska och organisatoriska framsteg

eller allmänt hämma konkurrensviljan på ett oförmånligt sätt, att effektiviteten

inom en bransch hålles nere genom att mindre effektiva företag får ett

konstlat skydd, att nyetablering och utbyggnad inom en bransch uppmuntras

så att branschens kapacitet ökas utöver behovet, eller att en sådan höjning

av kostnadsnivån möjliggöres, som ej skulle kunna ske vid fri konkurrens.

Även sådan diskrimination, som får till följd att vissa företag blir ur

stånd att göra sig gällande i förhållande till sin effektivitet, anser de sakkunniga

böra bedömas såsom skadlig ur här angiven synpunkt.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Knngl. Maj.ts proposition nr 103.

Definitionens tredje fall avser försörjningen: om en konkurrensbegränsning

föranleder väsentlig fara för sådan inskränkning av ekonomisk verksamhet,

att försörjningen blir med hänsyn till rådande förhållanden otillfredsställande,

utgör detta en skadlig verkan. Såsom det här mest aktuella

lallet nämner de sakkunnniga, att det uppstår viss underförsörjning i fråga

om kvaliteter i lägre prislägen. Det framhålles att överenskommelse om produktionsbegränsning,

som betingas av avsättningssvårigheter, ej bör betraktas

såsom skadlig. Råder allmän varubrist, bör även detta beaktas.

Reservanterna hävdar för sin del att den omständigheten, att de sakkunniga

velat betrakta frågan om de skadliga verkningarna med utgångspunkt

i första hand endast från konsumenternas intressen, innebär att vissa viksynpunkter

fallit bort. Såväl lagtext som motiv finner reservanterna

vara otillfredsställande; man har icke, såsom bort ske på ett hittills oreglerat

rättsområde, försökt taga sikte främst på de allvarliga missbruken utan i

stället genom vaga formuleringar sökt täcka så många fall som möjligt.

Beträffande den första bedömningsgrunden, om prisets förhållande till

kostnaderna, anser reservanterna, att de sakkunniga icke lyckats åstadkomma

en nöjaktig begreppsprecisering. En jämförelse mellan pris- och kostnadsrelationerna

under olika perioder måste i många fall bli av tvivelaktigt

värde. Särskilt anmärkes att det i sådana branscher, där avtalsbundet samarbete

förekommit sedan länge, måste bli svårt att med någon större grad

av sannolikhet förutse prissättningen efter samarbetets upphörande. Att näringsfrihetsnämnden

i vissa fall skulle bedöma det allmänna konjunkturläget

och med ledning därav anpassa lagtillämpningen, finner reservanterna

anmärkningsvärt. Definitionens tredje avsnitt, avseende försörjningen, bör

utgå, då något konkret fall av det här berörda slaget icke kunnat påvisas.

Reservanterna vänder sig slutligen med skärpa mot att i definitionens andra

och tredje punkter redan »väsentlig fara» för där angivna missförhållanden

förklarats innebära skadlig verkan i lagens mening.

Herr Gillberg medger för sin del att de företeelser, som upptagits i definitionen,

är sådana, som bör undvikas och motarbetas. Han ifrågasättei* emellertid,

huruvida det över huvud är möjligt att i praktiken utföra en sådan

bedömning, som förutsättes enligt definitionen, detta med hänsyn till de

komplicerade förhållanden det här gäller. Särskilt stora svårigheter är enligt

hans mening förbundna med tillämpningen av definitionens andra

punkt, om effektiviteten; härför kräves nämligen en ingående kännedom

om den kostnadsmässiga och tekniska situationen inom branschen.

De remissinstanser, som intager en positiv ställning till de sakkunnigas

lagförslag, har icke framställt erinringar mot definitionens allmänna utformning.

Emellertid förordar kommerskollegium, som funnit definitionen

ä övrigt vara ändamålsenligt utformad, ett sådant tillägg, att skydd för näringsidkare

mot konkurrensbegränsning ges också i fall, då konsumentintresset

icke direkt beröres.

De myndigheter och organisationer åter, som ogillar lagförslaget, har ofta

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

som motivering åberopat bl. a. att definitionen av skadlig verkan är allt för

vagt utformad och därför ej kan lämna ledning vid lagtillämpningen. I flera

fall har man även vänt sig mot uttrycket »väsentlig fara». Svea hovrätt har

för sin del särskilt anmärkt, att definitionen är alltför ensidig i så måtto

att endast några av de faktorer blivit redovisade, som är av betydelse i sammanhanget.

Hovrätten ifrågasätter om man över huvud i detta hänseende

kan komma längre än till uppställandet av vissa allmänna riktlinjer.

Jag vill gärna medge att det är svårt att i en allmän formel på ett täckande

och träffande sätt ange under vilka förutsättningar en ur samhällelig synpunkt

skadlig verkan av konkurrensbegränsning skall anses föreligga. Även

om man, såsom Svea hovrätt framhållit, knappast kan komma längre än till

vissa allmänna riktlinjer, är det dock för lagens rätta handhavande av stor

vikt att dylika riktlinjer så tydligt som möjligt uppdrages i lagtexten. Vid

de överläggningar, som inom handelsdepartementet ägt rum med vissa företrädare

för näringslivet, har rått enighet om att det främst är de prishöjande

och effektivitetshämmande verkningarna av konkurrensbegränsning, som

man bör vara angelägen att hindra och som därför bör utmärkas såsom

skadliga. I anslutning till ett av kommerskollegium framställt förslag

har det därjämte befunnits vara av vikt, att näringsutövare, som hindras i

sin näringsutövning av enskilda företagares konkurrensbegränsande åtgärder,

i viss utsträckning erhåller en självständig rätt till skydd i lagen. Också

den verkan av en konkurrensbegränsning att annans näringsutövning försvåras

eller hindras bör därför betecknas såsom skadlig. I sakens natur ligger

att icke varje sådan verkan av konkurrensbegränsning, som i och för

sig kunde hänföras under något av de tre fallen, praktiskt bör bedömas såsom

ur samhällelig synpunkt skadlig. Lagstiftningen avser enligt de allmänna

tankegångar, som ligger till grund för densamma, väsentligen att

förhindra verkliga missbruk och missförhållanden. Klart är vidare, att

emellanåt andra samhälleliga hänsyn än önskemålet om största möjliga konkurrens

kan både motivera åtgärder av konkurrensbegränsande effekt och

ursäkta sådana verkningar, som passar in på något av de tre fallen i definitionen.

Det nu sagda synes mig även böra komma till uttryck i definitionen.

Den inskränkningen bör därför göras, att de angivna inverkningarna skall

beröras av lagen blott i den mån konkurrensbegränsningen på ett ur allmän

synpunkt otillbörligt sätt föranleder desamma.

I anslutning till det sagda vill jag framhålla, att den omständigheten att

en konkurrensbegränsning ej ansetts i lagens mening skadlig och att förhandling

därför icke upptages, ej får så tolkas att konkurrensbegränsningen

på något sätt fått samhällets godkännande.

På grundval av de överväganden, som sålunda ägt rum, har i departementsförslaget

definitionen av begreppet skadlig verkan blivit något annorlunda

formulerad än i sakkunnigförslaget. I departementsförslaget uttalas

sålunda, att med skadlig verkan av konkurrensbegränsning skall förstås, att

densamma »på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbild
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller

hindrar annans näringsutövning» (1 § andra st.). Det i sakkunnigförslaget

upptagna tredje fallet, inverkan på försörjningen, har av skäl, som jag senare

kommer att beröra, ansetts kunna utgå.

Det första ledet av definitionen, som alltså avser att prisbildningen otillbörligt

påverkas, motsvarar väsentligen första punkten i de sakkunnigas

definition, ehuru stadgandet i departementsförslaget fått en något knappare

avfattning. Även enligt departementsförslaget bör den allmänna utgångspunkten

för bedömningen naturligen vara prisets förhållande till kostnaderna.

I likhet med vad de sakkunniga förutsatt kan det härvid, åtminstone till

att börja med, vara lämpligt att tillämpa de grunder, som utarbetats under

Haganderkommitténs arbete och den 29 december 1949 anbefallts för tilllämpning

hos de prisreglerande myndigheterna. Då dessa grunder avser bedömning

för annat ändamål än här kommer i fråga, är det emellertid uppenbart

att näringsfrihetsrådet bör ha full frihet att taga ställning till uppkommande

spörsmål och eventuellt utarbeta och tillämpa de grunder rådet

självt finner mest lämpliga.

Vad angår horisontella prisbindningar, åstadkomna genom samarbete

mellan olika företag t. ex. i form av priskarteller, bär flera avstyrkande remissinstanser

speciellt kritiserat de sakkunnigas uttalande, att jämförelse

bör ske mellan de bundna priserna och priserna vid fri konkurrens •— en

sådan jämförelse har ansetts praktiskt omöjlig att verkställa. Jag finner anmärkningarna

ej sakna berättigande. I enlighet med vad som anförts av

jordbruksnämnden synes det därför lämpligare, att bedömningen kommer

att avse, om priserna ur lönsamhetssynpunkt rent kalkylmässigt sett är höga

i förhållande till kostnaderna vid en drift, som ter sig rationell med hänsyn

till förhållandena inom branschen. Ingår t. ex. i en kartell dels välrationaliserade

företag med låga kostnader och dels mindre effektiva företag med

höga kostnader, bör jämförelsen sålunda ske med företagen inom den bättre

gruppen. Också när det gäller ensamföretagare bör enligt min mening i

princip samma betraktelsesätt tillämpas, ehuru naturligen en mera fri prövning

blir nödvändig. I vissa fall torde jämförelse med liknande tillverkningar

av annat slag kunna lämna vägledning. Såväl när det gäller kartellfallet

som beträffande monopolistfallet bör tillbörlig hänsyn tagas till företaganisken.

Pa sätt jordbruksnämnden framhållit kan det i fråga om ensamföretagare

stundom vara påkallat med en viss generositet vid tillämpningen.

Uppenbart är att vid prissättningen en viss marginal för konsolidering, rationalisering

och forskningsarbete måste finnas. Vid tillämpningen av den

här förordade bedömningsmetoden synes det i allmänhet bli föga utrymme

att särskilt beakta konjunkturläget. Skulle emellertid alldeles särpräglade

konjunkturer föreligga, bör naturligen hänsyn till detta förhållande kunna

tagas vid prövningen.

Andra ledet i departementsförslagets definition, som avser att verkningsförmågan

otillbörligt hämmas, motsvarar i huvudsak andra punkten i sak
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

kunnigförslagets definition. Ehuru prisbildningen i det alldeles övervägande

antalet fall torde påverkas när effektiviteten hämmas, har jag ansett

det vara av visst värde att låta de två leden framstå såsom självständiga

i förhållande till varandra. Dels torde härigenom på ett klarare sätt komma

till uttryck, att effektivitetssynpunkten är av omedelbar betydelse för

lagtillämpningen, och dels torde det finnas fall, där effektiviteten hämmas

av en konkurrensbegränsning utan att därför en otillbörlig påverkan på

prisbildningen kan skönjas.

Såsom de sakkunniga framhållit hämmas effektiviteten, om en konkurrensbegränsning

hindrar tekniska och organisatoriska framsteg eller allmänt

avtrubbar tävlingslusten inom en viss näringsgren; likaså om den

ger mindre effektiva företag ett konstlat skydd t. ex. på det sätt att prissättningen

inom cn kartell i allt för hög grad beaktar förhallandena inom

företag med höga kostnader. Eu konkurrensbegränsning verkar vidare, som

de sakkunniga anfört, hämmande på effektiviteten om den uppmuntrar

till nyetablering eller en ökning av branschens kapacitet utöver behovet

eller om den direkt lämnar utrymme för en stegring av kostnadsnivån, som

inte skulle vara möjlig vid fri konkurrens. Som en viss överkapacitet utgör

en normal företeelse inom näringslivet och kanske i vissa hänseenden också

är önskvärd, bör enligt min mening den bedömning av behovet, som här

förutsättcs äga rum, ske med försiktighet. Överkapaciteten bör, för att

skadlig verkan skall anses föreligga, vara så stor att den i ej oväsentlig mån

överstiger det behov, som rimligen kan förutses.

Med den här förordade kortare utformningen av det andra ledet i definitionen

synes det knappast erforderligt att — lika litet som så ansetts påkallat

i första fallet, påverkan å prisbildningen — utmärka att skadlig verkan

skall föreligga redan vid fara för hämning av effektiviteten. Att man som

förutsättning för förhandling icke alltid skall behöva kräva redan inträffade

konkreta skadliga effekter förefaller mig å andra sidan självklart —

det kan mycket väl tänkas fall då t. ex. en sträng kartellering kan sägas

hämma verkningsförmågan hos en näringsgren fastän det ännu ej utkristalliserats

påtagliga skadeverkningar i fråga om produktionens inriktning.

Det tredje ledet i departementsförslagets definition, som avser att annans

näringsutövning otillbörligt försvåras eller hindras, saknar motsvarighet i

sakkunnigförslaget. Såsom jag i det föregående anfört, reglerar 1864 års näringsfrihetsförordning

omedelbart endast statsmakternas förhållande till

näringsfriheten, låt vara-att förordningen därutöver är att fatta även som

allmän manifestation av näringsfrihetens princip. Förordningen behandlar

icke förhållandena enskilda medborgare emellan och innebär sålunda icke

något skydd gentemot dylika av enskilda åstadkomna spärrar, t. ex. i form

av konkurrensbegränsande avtal, som utgör faktiska inskränkningar av

näringsfriheten. Icke heller eljest har näringsfriheten annat än i viss, mycket

begränsad utsträckning erhållit legalt stöd. Med hänsyn till den utbredning,

som konkurrensbegränsningarna vunnit inom vårt näringsliv, är

det enligt mitt förmenande därför icke opåkallat, att rätten till fri närings
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

119

utövning även gentemot hinder, åstadkomna av enskilda, vinner åtminstone

det begränsade skydd, som den nu ifrågasatta lagen kan ge. Vid tillämpningen

av 1946 års lag har det visat sig, att det just är enskilda företagare,

och nästan aldrig konsumenter eller konsumentsammanslutningar, som

vänder sig till kommerskollegii monopolutredningsbyrå för att få hjälp mot

olägenheter av konkurrensbegränsande åtgärder. Genom att i definitionen

upptaga även otillbörligt försvårande eller hindrande av annans näringsutövning

såsom en skadlig verkan i lagens mening anser jag därför, att man

på ett mera realistiskt sätt än enligt sakkunnigförslaget låter lagstiftningen

anknyta till det aktuella läget.

Nyetableringssakkunniga har i annat sammanhang erinrat om att en fullt

fri konkurrens bl. a. förutsätter, att alla företagare kan tävla på lika villkor,

så att de blir i tillfälle att göra sig gällande i förhållande till sin ekonomiska

effektivitet. Ser man det så har den nya bedömningsgrunden betydelse lika

mycket för konsumenterna som för de omedelbart träffade företagarna. Om

konkurrensbegränsningar hindrar nya företag att göra sig gällande inom näringslivet

eller hämmar redan bestående företag i deras utveckling, måste

detta på lång sikt verka konserverande på näringslivets struktur och försvåra

framväxten av nya effektiva företagsformer. En viss stelhet i näringslivet

kan härigenom i det långa loppet uppstå.

Av särskild betydelse i de hänseenden, som här angivits, är de systematiskt

anordnade hinder för annans näringsutövning, som föreligger vid exklusivavtal,

där på ena eller båda sidorna står en sammanslutning av företagare.

Andra exempel bjuder samfällda bojkottaktioner, genomförda av en

hel grupp företagare, och diskriminerande försäljningsbestämmelser, som

tillämpas av en ensamföretagare eller en kartell, samt slutligen organiserad

nyetableringskontroll. Till de särskilda problem, som föranleds av diskrimination

och nyetableringskontroll, återkommer jag i det följande.

Sådan skadlig verkan, som avses med tredje punkten av sakkunnigförslaget

— försörjningsfallet — synes av allt att döma vara sällsynt. I flertalet

fall torde den åsyftade underförsörjningen vara en följd av att effektiviteten

inom näringsgrenen i fråga hämmats. Någon motsvarighet till de sakkunnigas

tredje fall har jag därför ej ansett nödvändigt att upptaga i departementsförslaget.

I bestämningen »på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt», som jag förut

i korthet berört, ligger enligt dess naturliga betydelse främst att varjehanda

förhållanden av samhällelig natur, som motiverar eller ursäktar

konkurrensbegränsningen i fråga, skall beaktas i sammanhanget. Vid bedömningen

huruvida en viss konkurrensbegränsning är av skadlig natur

eller ej måste här följaktligen göras en avvägning mot andra samhälleliga

intressen, som också är förtjänta av hänsyn och som möjligen kan

göra konkurrensbegränsningen tillbörlig. Ett patent har ofta en prishöjande

verkan men i patentets natur ligger, att denna prishöjande verkan icke

i och för sig kan anses vara otillbörlig ur allmän synpunkt. Annorlunda kan

dock förhållandet bli om patenträtten användes t. ex. för att framtvinga

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

eller understödja annan konkurrensbegränsning. Med den statliga jordbruksregleringen

sammanhängande konkurrensbegränsningar kan t. ex. verka

prishöjande utan att detta är att anse såsom otillbörligt, eftersom jordbruksregleringen

avser att skydda vissa samhälleliga intressen också med

risk av högre priser. Till den närmare gränsdragningen härvidlag återkommer

jag i annat sammanhang.

b) Olika former av konkurrensbegränsning och bedömningen därav.

1. Allmänt.

Betänkandet.

I anslutning till begreppet konkurrensbegränsning framhåller de sakkunniga

inledningsvis, att det med hänsyn till det moderna näringslivets struktur

torde vara uppenbart, att konkurrensbegränsande företeelser måste få

en betydande omfattning. En i alla avseenden fullt fri konkurrens inom näringslivet

torde icke någonsin ha existerat vare sig i vårt land eller annorstädes.

I ett modernt näringsliv är storföretag nödvändiga företeelser. T. o. m.

en butik i ett avgränsat bostadsområde har en viss monopolställning. Konsumenternas

kunskaper om förhållandet mellan kvalitet och priser är oftast

mycket ofullständiga. Är produkterna på en marknad mycket heterogena

och ostandardiserade, kan en effektiv priskonkurrens försvinna, eftersom

kunderna icke kan jämföra olika priser.

De sakkunniga betonar, att i vissa fall avgränsningssvårigheter kan uppstå

och exemplifierar detta på följande sätt:

En fullständigt fri konkurrens måste bl. a. förutsätta, att alla företagare

kunna tävla på lika villkor, så att de bli i tillfälle att göra sig gällande i förhållande

till sin ekonomiska effektivitet. Men detta kan inte innebära, att

en företagare, som t. ex. köper sina förnödenheter i småposter och därigenom

vållar relativt höga leveranskostnader, skall få slippa betala denna merkostnad.

Inom vissa gränser kan det emellertid vara omöjligt att avgöra hur

stor den merkostnad är, som på ifrågavarande sätt vållas leverantörerna,

och därmed kommer också definitionen av »lika villkor» — och alltså även avfri

konkurrens — i ett sådant fall att inbegripa en viss obestämbarhetsmarginal.

Om en fabrikant med ofullständigt utnyttjad kapacitet tillförsäkrar

sig en större kund genom att bevilja honom ett förmånligt pris, som dock —- utom att täcka de löpande kostnaderna — även ger honom ett väsentligt bidrag

till betalning av fasta kostnader, kan det ofta vara svårt att avgöra i

vad mån förmånen till den större kunden varit oberättigat stor, särskilt om

man även beaktar de ökade möjligheter att rationellt planera tillverkningen

och producera i långa serier, som ifrågavarande order kan ge.

Det bör erinras om att konkurrensen ofta kan vara mycket intensiv och

ändå i avgörande hänseenden ofullständig. Konkurrensen i fråga om vissa

varaktiga konsumtionsvaror kan till väsentlig del avse smärre nyheter i

fråga om t. ex. utstyrsel och stil, vilka starkt understrykas i reklamen. Om

sådana »innovationer» föranleda tätare produktionsomläggningar, än som

erfordras för produktens utveckling till större fullkomning, kunna kostnaderna

och därmed priserna bli högre, än som eljest vore erforderligt. Under

alla förhållanden kan priskonkurrensen härvid försvagas till förmån för en

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

»innovationskonkurrens», som bedrivs under starkt reklamtryck på konsumenterna.

Omvänt kan en begränsning i fråga om viss servicekonkurrens -—

t. ex. budskickning — tänkas stärka pris- och kvalitetskonkurrensen. En

standardisering innebär en inskränkning i konkurrensen såtillvida som antalet

»kvaliteter», dimensioner och utföranden i fråga om en viss vara begränsas.

Därigenom kunna emellertid nya förutsättningar skapas både fölen

billigare produktion och distribution och för en effektiv priskonkurrens.

En annan sak är, att det samtidigt även kan bli större möjligheter att reglera

priserna genom horisontella och vertikala bindningar.

De avgränsningssvårigheter, varpå sålunda lämnats några exempel, finner

de sakkunniga dock vanligen kunna övervinnas. Som åtgärder skall

ifrågakomma endast då konkurrensbegränsning föranleder skadlig verkan,

har det ej ansetts erforderligt att i hela dess vidd undersöka frågan om hur

begreppet konkurrensbegränsning i alla enskilda fall skall definieras. Det

erinras om att någon definition av begreppet ej heller upptagits i 1946 års

lag. En fullt täckande och träffande definition anser de sakkunniga med

hänsyn till begreppets natur knappast kunna givas. I allt fall skulle en dylik

definition med nödvändighet komma att bli så vag till sin utformning,

att densamma skulle ge föga ledning.

Konkurrensbegränsningar har i regel främst betydelse för den del av ett

företags verksamhet, som har samband med försäljningen. I en kartell

samarbetar företagen i fråga om prissättningen av de produkter de marknadsför

eller uppdelar försäljningen sinsemellan efter vissa grunder. En

ensamföretagare är den ende eller i varje fall mest betydande företagaren,

som säljer en viss vara. Emellertid förekommer även konkurrensbegränsningar,

som i första hand berör företagens inköpsverksamhet. Köpare av

en viss produkt kan sammansluta sig för att tvinga dem, som producerar en

viss vara, att sälja den för ett lägre pris än de skulle ha betingat sig vid

fri konkurrens mellan olika köpare (s. k. köparkartell). Ett företag kan vara

det enda eller nästan enda, som köper en viss vara, vilken tillverkas av flera

producenter. Ensamföretaget kan därigenom bli i tillfälle att pressa ned priserna.

Medan en konkurrensbegränsning som avser försälj ningsverksamhet ofta

föranledei högre priser än vid fri konkurrens medför en konkurrensbegränsning

som har samband med inköpsverksamheten tvärtom i regel lägre priser.

De sakkunniga har därför övervägt om icke en konkurrensbegränsning

på köparsidan rent av borde uttryckligen undantagas från lagstiftningen.

Något fall då skadlig verkan vållats av att t. ex. en köparkartell framtvingat

för låga priser har de sakkunniga sålunda icke kunnat finna. Det framhålles

att den definition av begreppet skadlig verkan, som upptagits i lagförslaget,

icke heller utformats pa ett sadant sätt, att det skulle vara möjligt

att ingripa för att höja priserna. I den mån statsmakterna finner skäl att

upprätthålla en viss prisnivå, som icke får underskridas — vilket är fallet

t. ex. på jordbrukets område •— bör detta äga rum i annan ordning än med

tillhjälp av en lagstiftning om motverkande av skadlig konkurrensbegränsning.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Då de sakkunniga trots det anförda ej funnit anledning att låta den föreslagna

lagen avse endast konkurrensbegränsningar på säljarsidan beror

detta därpå, att de ansett även konkurrensbegränsningar på köparsidan i

vissa fall ha den karaktären, att de bör kunna förhindras. Såsom exempel

därpå nämner de sakkunniga bl. a. en sådan samverkan mellan flera köpare,

som går ut på att förmå en leverantör att icke på vanliga villkor sälja

sina varor till en kund, som konkurrerar eller vill konkurrera med de samverkande

köparna.

Remissyttrandena.

Frågan om en närmare bestämning av begreppet konkurrensbegränsning

bär särskilt berörts endast av Sven hovrätt, som hävdar, att en klarare gräns

är önskvärd. Hovrätten anför:

Redan i den nuvarande lagstiftningen av 1946 talas om konkurrensbegränsning.

Under förarbetena till 1946 års lag gjordes vissa uttalanden om

vad som skulle förstås med konkurrensbegränsande överenskommelser. Området

för lagstiftningen är emellertid nu avsett att utvidgas, så att till konkurrensbegränsning

kommer att räknas även t. ex. det fall att företagare »i

tyst samförstånd tillämpa gemensamt förfarande». Under sådana omständigheter

framstår som önskvärt att gränsen mellan sådana företeelser, som

skola anses konkurrensbegränsande, och sådana, som icke äro av dylik beskaffenhet,

bleve klarare angiven än som skett i betänkandet (se s. 517—

518). Sålunda kan, med hänsyn till Vissa uttalanden (se s. 530) om att verkningarna

och icke syftet tillmätts avgörande betydelse, frågas om en åtgärd,

vidtagen för annat ändamål men med verkningar som till någon del kunna

anses vara av konkurrensbegränsande art, må komma att hemfalla under

lagstiftningen. Samverkan förekommer numera företagare emellan i många

skiftande former. Det är därför praktiskt icke utan betydelse att det klarlägges

huruvida ingripande kan föranledas av att sådan samverkan såsom

icke avsedd biverkan har konkurrensbegränsande effekt i något hänseende.

Att konkurrensbegränsning föreligger avses enligt 4 § vara förutsättning för

näringsfrihetsnämndens behörighet.

Departementschefen.

Enligt departementsförslaget liksom enligt sakkunnigförslaget är det mot

konkurrensbegränsningar som näringsfrihetsorganet skall ingripa. En närmare

bestämning av vad som skall förstås med konkurrensbegränsning finner

jag i likhet med de sakkunniga varken erforderlig eller lämplig. Förhållandena

är, såsom de sakkunniga framhållit, alltför skiftande för att en

definition av detta begrepp skall kunna utformas på ett sätt som ger nämnvärd

ledning. Ej heller i 1946 års lag befanns någon definition påkallad. Den

närmare begreppsbestämningen torde också i fortsättningen kunna överlämnas

åt rättstillämpningen.

Svea hovrätt har i sitt remissyttrande ställt spörsmålet, huruvida en åtgärd,

vidtagen för annat ändamål men med verkningar som till någon del

är av konkurrensbegränsande art, kan hemfalla under lagstiftningen. Med

anledning härav bör framhållas, att avgörandet om konkurrensen i ett visst

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

123

fall är begränsad eller ej enligt sakens natur uteslutande hänger på det faktiska

läget. Huruvida vederbörande haft för avsikt att åstadkomma en

begränsning av konkurrensen eller om konkurrensbegränsningen utgör en

icke avsedd biverkan av ett samarbete i helt andra syften, är därför enligt

min mening utan egentlig betydelse. Är konkurrensen faktiskt begränsad

bör saken kunna bringas under näringsfrihetsrådets prövning alldeles

oberoende av om konkurrensbegränsningen ifråga varit åsyftad eller

ej.

I likhet med de sakkunniga finner jag det icke vara lämpligt att lagstiftningen

inskränkes till att uteslutande avse konkurrensbegränsning, som

sammanhänger med försäljning. Det torde knappast heller låta sig göra att

från lagstiftningen avskilja de former av konkurrensbegränsning, som uteslutande

rör köparsidan (»köparkarteller»). Med avseende på hithörande

företeelser torde i allmänhet föreligga ett sådant samband mellan köp och

försäljning att en differentiering efter den antydda linjen icke är vare sig

lämplig eller genomförbar.

2. Kartellfallet (bl. a. anbudskarteller).

Betänkandet.

Den grupp konkurrensbegränsningar, som betecknats »kartellfallet», omfattar

såsom av den tidigare översikten framgår sådana konkurrensbegränsningar,

där företagare samverkar på grund av kartellavtal eller annan överenskommelse

eller eljest i tyst samförstånd tillämpar gemensamt förfarande.

Till stöd för att till denna grupp hänförts icke blott avtalsbunden samverkan

utan även samverkan i tyst samförstånd anför de sakkunniga:

De sakkunniga har funnit sig icke kunna stanna vid att endast sådan

konkurrensbegränsade samverkan, som har sin grund i en formlig överenskommelse,

får upptagas till prövning av nämnden. Om överenskommelsen är

hemlig och dess existens ej kan bevisas, synes nämligen detta icke böra utgöra

hinder för att en genom faktisk samverkan åstadkommen konkurrensbegränsning

upptages till behandling enligt lagen. Det synes därför böra

vara tillräckligt, att vederbörande företagare uppträda gemensamt, som om

en överenskommelse om organiserad samverkan hade förelegat. Kan det sålunda

ådagaläggas, att vederbörande uppträda gemensamt, t. ex. i fråga om

prispolitik, i sitt förhållande till köpare eller leverantörer eller annorledes,

och att detta gemensamma uppträdande innebär en konkurrensbegränsning,

synes denna konkurrensbegränsning böra kunna upptagas till bedömning,

utan att det nödvändigtvis behöver kunna visas, att det gemensamma uppträdandet

beror på vare sig skriftligt eller muntligt avtal. I vissa här avsedda

fall kanske något dylikt avtalsförhållande i själva verket ej ens förefinnes.

De sakkunniga ha därför under denna punkt funnit erforderligt att även

upptaga sådan konkurrensbegränsning, som beror på att företagare »i tyst

samförstånd tillämpa gemensamt förfarande». Tankegången härvid är sålunda

den, att en av flera företagare gemensamt åstadkommen konkurrensbegränsning

i och för sig innebär ett förhållande, som bör kunna bli föremål

för eventuell beivran från nämndens sida. Har betryggande kunskap

erhållits om konkurrensbegränsningens existens, bör bevisfrågan ej ytter
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ligare kompliceras genom att det härutöver skulle krävas vittnesbörd om det

sätt, på vilket samverkan kommit till stånd. Givetvis kan det ej sällan vara

svårt att ådagalägga, att en faktisk samverkan förekommer, därest inga överenskommelser

äro kända. Men i de fall, där det dock är möjligt att konstatera

en konkurrensbegränsande samverkan, trots att det inte går att påvisa

vare sig skriftliga eller muntliga avtal eller bestämmelser, skall man inte

från början ha frånhänt sig möjligheten att kunna ingripa, om det visar sig,

att konkurrensbegränsningen vållar skadlig verkan. Att så göra vore att direkt

premiera en dold samverkan.

Av avgörande betydelse i detta sammanhang är bl. a., att villigheten att

redovisa konkurrensbegränsande överenskommelser kan komma att i många

fall väsentligt minskas, om en lag av föreslagen karaktär antages av statsmakterna.

Det synes därför angeläget, att näringsfrihetsnämnden får befogenhet

att upptaga en gemensamt upprätthållen konkurrensbegränsning till

behandling, när dess existens kan konstateras genom studium av vederbörande

företags prispolitik eller uppträdande i övrigt.

De sakkunniga understryker, att det här avsedda fallet icke endast tar

sikte på horisontell konkurrensbegränsning utan även avser vertikal sådan.

Någon värdering av verkningarna av olika konkurrensbegränsningstyper

inom kartellfallet har icke utförts av de sakkunniga i annan mån än att de

i anslutning till de lämnade redogörelserna för konkurrensbegränsning

åskådliggjort hur bedömningen i enskilda fall kan utföras. Därvid framhålles

dock att det tillgängliga materialet icke varit tillräckligt djupgående

för att underbygga mera definitiva och kategoriska slutsatser (betänkandet

kapitel 4—6).

Såsom av redogörelsen för lagstiftningens allmänna läggning redan framgått

har de sakkunniga emellertid funnit befogat att i fråga om vissa särskilda

former av konkurrensbegränsning uppställa en legal presumtion för

skadlig verkan. I fråga om de till kartellfallet hänförliga konkurrensbegränsningarna

föreslår de sakkunniga sålunda, att presumtion för skadlig verkan

skall gälla då samarbete — som betingas av kartellavtal eller annan överenskommelse

eller sker i tyst samförstånd —- avser prissättning, avgivande

av anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande av viss eller vissa företagare.

Till motivering av presumtionsregeln anför de sakkunniga:

Av den allmänna läggningen i de sakkunnigas förslag följer, att ingripande

endast får äga rum, då i det särskilda fallet ådagalagts, att en konkurrensbegränsning

medför ur samhällets synpunkt skadlig verkan. Det ligger

emellertid i sakens natur, att det i flera fall icke är möjligt att med full

tydlighet bevisa, vare sig att skadlig verkan vållas eller att sådan verkan

icke vållas. I flera dylika fall torde näringsfrihetsnämnden böra avstå från

att vidtaga åtgärd. Det skulle dock för lagstiftningens effektivitet vara äventyrligt,

om nämnden skulle underlåta att ingripa mot alla de konkurrensbegränsningar,

beträffande vilka endast med övervägande sannolikhet kan

ådagaläggas, att skadlig verkan följer. Av detta skäl har, såsom förut angivits,

den föreslagna lagen givits den utformningen, att redan en väsentlig

fara för att en konkurrensbegränsning medför höga kostnader, motverkar

kostnadssänkning eller vållar en med hänsyn till rådande förhållanden otillfredsställande

försörjning, innebär skadlig verkan.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

125

Som tidigare framgått, synes därjämte i många fall den synpunkten böra

beaktas, att en enskild konkurrensbegränsning i sig själv kan innebära ett

sådant ingrepp i näringsfriheten, att det mera är detta ingrepp, som bör motiveras,

än en eventuell åtgärd, som skulle gå ut på att häva eller modifiera

ifrågavarande hinder för konkurrensen. Det har därför ansetts befogat att i

lagförslaget upptaga vissa regler om legal presumtion för att samhänsskadlig

verkan förefinnes.

De sakkunniga framhåller, att i de fall som omfattas av presumtionsregeln

det är fråga om konkurrenshinder, som tillkommit på grund av medvetna

åtgärder, samt anför:

I dessa fall synes vad som nyss framhållits med fog kunna göras gällande,

nämligen att om den fria konkurrensen, som under den tid som nu kan överblickas

utgör den erkända grunden för den ekonomiska organisationen inom

större delen av näringslivet och under normala förhållanden är den enda

garantien för att priser icke skola bli för höga och för att en verklig tävlan

kommer till stånd inom näringslivet, hävts genom direkta och medvetna

ingrepp, så måste också kunna anföras övertygande skäl för att dessa ingrepp

icke medföra ur samhällelig synpunkt skadlig verkan.

Presumtionen är enligt de sakkunnigas förslag icke undantagslös utan

skall kunna hävas om det kan förebringas på utredning grundade skäl för

uppfattningen, att den förevarande konkurrensbegränsningen icke medför

skada ur allmän synpunkt. Den angivna regeln innebär icke, betonar de sakkunniga,

att de som ivrar för ifrågavarande konkurrensbegränsning själva

skall vara i stånd att framlägga sådan utredning, som erfordras; man måste

räkna med den möjligheten, att dessa personer kan ha otillräckligt utredningsmaterial

till förfogande eller vara dåliga talesmän för sin egen sak.

De sakkunniga framhåller, att de icke ansett sig böra föreslå någon begränsning

i fråga om det slag av särskilda omständigheter, som kan medföra

presumtionens hävande. Sålunda anges två grupper av fall vilka skulle utgöra

de viktigaste av sådana situationer, där det i allmänhet är föga sannolikt

att någon skadlig verkan kan vållas. Den ena gruppen utgöres av de

fall, då ett konkurrensbegränsande samarbete endast berör en ringa del av

marknaden och den samverkande gruppen av företag i verkligheten är utsatt

för effektiv konkurrens, antingen från inhemska företag eller från utlandet.

Den andra gruppen av fall utgöres av sådana, då det kan anföras på

utredning grundade sannolika skäl för uppfattningen, att konkurrensbegränsningen

bidragit till en kostnadssänkande rationalisering, vars frukter

till väsentlig del även kommit konsumenterna till godo. I fråga om den sistnämnda

gruppen framhåller de sakkunniga, att det ibland kan förekomma

såsom när det gäller jordbruksprodukter — att konsumenternas vinst

av en rationalisering allenast indirekt tillföres dem.

Beträffande rationaliseringsfallet inskärper de sakkunniga vikten av att

rationaliseringsvinsten icke tillätes mer eller mindre helt stanna hos dem

som svarar för konkurrensbegränsningen. Denna skulle nämligen då komma

att framstå som mindre väl förenlig med allmänintresset enligt principen

att skadlig verkan inträder, då priserna är höga i förhållande till verkliga

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

kostnader. De sakkunniga anger följande.riktlinjer för bedömningen av hithörande

fall:

Förhållandet kan t. ex. vara, att rationaliseringen genomförts för mycket

länge sedan och att element av fortsatt effektivisering därefter varit mindre

framträdande. Om den en gång genomförda rationaliseringen beror på vissa

redan verkställda investeringar kan i sådana fall inte sällan ifrågasättas, om

den behöver vidmakthållas för att bevara den rationalisering som redan

gjorts. Om rationaliseringsarbetet däremot icke stagnerat utan tvärtom fortsätter,

bör detta givetvis räknas till förmån för monopol- eller kartellparten.

Det är emellertid alltid av vikt att man söker bedöma hur betydande det

konstruktiva arbete, som utförts och utföres till följd av en viss samverkan,

är i förhållande till de restriktiva insatser, som samtidigt kunna förekomma.

Det fallet torde nämligen icke vara ovanligt, att en kartell dels arbetar

för en strukturrationalisering men dels också utnyttjar den maktställning,

som man vunnit genom samarbetet för att på otillbörligt sätt hävda de egna

intressena gentemot konsumenterna. Även ett specialiseringsavtal kan sålunda

ge producenterna en maktställning, som stundom kan missbrukas.

För övrigt äro inte alla specialiseringsavtal »rena»; det kan förekomma att

ett sådant avtal delvis har karaktär av ett vanligt kvoteringsavtal. Är det

konstruktiva elementet obetydligt i förhållande till det restriktiva, kan det

icke häva presumtionen om skadlig verkan. Äro båda elementen väsentliga,

måste ansträngningarna inriktas på att så omforma ifrågavarande reglering,

att det restriktiva elementet i görligaste mån undanröjes. I den mån en rationalisering

godtages såsom grund för att häva en presumtion om skadlig

verkan, måste emellertid även kunna ådagaläggas, att konsumenterna erhålla

väsentlig del i de gjorda rationaliseringsvinsterna. Detta utesluter naturligtvis

inte, att också företagarna få nytta av rationaliseringen; det måste anses

legitimt, att företagareparten, genom att få viss del i rationaliseringsvinsten,

uppmuntras till fortsatt effektivisering.

Därest icke något av de nyss omnämnda två fallen föreligger, framhåller

de sakkunniga, att regeln om presumtionens hävande måste tillämpas med

försiktighet. I dylika fall har nämligen icke kunnat påvisas, att konkurrensbegränsningen

endast täcker en obetydlig del av marknaden och icke heller

att den möjliggjort en rationalisering, vars frukter även kommit konsumenterna

till godo. Det torde sålunda ur samhälleliga synpunkter i allmänhet

icke finnas positivt skäl att vidmakthålla ifrågavarande konkurrensbegränsning,

utan endast det negativa att den icke vållar skada. Under sådana förhållanden

synes relativt stränga krav på bevisningen om att skadlig verkan

icke vållats, böra upprätthållas. Gäller det t. ex. en priskartell, räcker det

ej att ådagalägga, att priserna icke är höga i förhållande till kostnaderna.

Det måste dessutom kunna visas, att konkurrensbegränsningen varken medför

eller konserverar höga kostnader.

Reservanterna.

Reservanterna anser spörsmålet om presumtionsreglerna ha en så central

betydelse för den tilltänkta lagens tolkning och tillämpning att de funnit

anledning att ingående granska dem ur juridisk synpunkt. De anför:

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i03.

127

Man har i svensk rätt varit utomordentligt restriktiv i fråga om regler,

som lägga bevisbördan för att skada icke'' uppkommit på den förmente

skadevållaren. Det är visserligen ett särskilt i nyare svensk skadeståndsrätt

icke ovanligt förhållande, att vållande till viss skada icke behöver visas

utan att det åligger den förmente skadevållaren att exculpera sig (t. ex.

vid automobiltrafik) eller att skadeståndsskyldighet inträder oberoende av

culpa (s. 1c. strikt skadeståndsansvar). Men härifrån böra noga särhållas

regler som gå ut på att skada såsom grundläggande förutsättning för viss

sanktion icke behöver visas. Exempel på dylik omkastning av bevisbördan

saknas visserligen icke helt. Bortsett från nu angivna fall och enstaka andra

av lika speciell typ torde man på olika rättsområden konsekvent ha fasthållit

vid principen, att skada måste visas ha uppkommit för att till skadan

anknuten sanktion skall kunna inträda. Detta gäller icke blott sak- och

personskada utan även allmän ekonomisk skada, som ofta kan vara mycket

svår att påvisa.

Det torde sålunda kunna påstås, att redan en presumtionsregel i fråga

Om förefintligheten av skada betecknar ett avsteg från den princip, som i

allmänhet upprätthållits i svensk rätt. Ännu mera markant blir givetvis

detta avsteg, om man betänker, att skada i lagens mening innebär icke endast

verklig skada utan även enbart fara för skada.

Varje bevisrättslig reglering måste betraktas ur synpunkten, vilken fördelning

den medför av de oriktiga avgöranden man alltid måste räkna med.

Ju mindre som lcrävs för att ett visst faktum skall kunna läggas till grund

för avgörandet, desto större blir risken för att så sker trots att detta faktum

i verkligheten icke föreligger.

Gentemot uttrycket »på utredning grundade skäl» anmärker reservanterna

att det innebär ett märkligt undantag från den i svensk rätt numera

lagfästa fria bevisprövningens princip, ett undantag för vars berättigande

intet som helst skäl kan anföras.

Sitt ståndpunlctstagande till de föreslagna reglerna om legal presumtion

sammanfattar reservanterna på följande sätt:

Den föregående framställningen torde visa, att de föreslagna bestämmelserna

genom en lcumulation av åtskilliga bevislättnader för den som påkallar

ingripande måste anses höggradigt effektiva. Men en sådan effektivitet kan

icke vinnas annat än på rättssäkerhetens bekostnad. Lika många fördelar

som majoritetens förslag erbjuder ur effektivitetssynpunkt, lika många

svaga punkter uppvisar det ur rättssäkerhetssynpunkt. Var och en av de

förut angivna punkterna torde medföra en beaktansvärd risk för misstag till

nackdel för den, gentemot vilken ingripande påkallas. Tillsammantagna

synas de motivera omdömet, att risken för misstag i denna riktning är betydande.

ö

Hur risken för oriktiga avgöranden bör fördelas är ytterst beroende på

rättspolitiska värderingar. Härutinnan inskränka vi oss till att ånyo understryka,

att fråga är om ett hittills oreglerat rättsområde. Det måste vara

en klolc rättspolitik att vid ingripande genom lagstiftning på ett sådant område

gå försiktigt fram. Man kan icke med stöd av erfarenheten bedöma

verkningarna av att ingripande stundom sker även gentemot oslcadliga,

ofarliga eller rent av nyttiga konkurrensbegränsningar. I ett sådant läge

borde det även från majoritetens utgångspunkter ha tett sig rimligt att åtminstone

stanna, vid en reglering av bevisbördan, som fördelat risken för

misstag i båda riktningarna någorlunda jämnt.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Herr Gillbergs yttrande.

Den utvidgning av lagstiftningens område som skett därigenom att till

kartellfallet även hänförts konkurrensbegränsning, som uppkommit genom

att företagare »i tyst samförstånd tillämpa gemensamt förfarande», finner

herr Gillberg olämplig. Utvidgningen skulle nämligen medföra betydande

rättsosäkerhet och stora praktiska olägenheter för både myndigheterna och

näringslivet. Det är därför nödvändigt att lagstiftningen icke omfattar andra

fall av gemensamt förfarande än sådana, som grundar sig på skriftligt eller

muntligt avtal. Herr Gillberg fortsätter:

Därest flera säljare hålla samma pris på en vara, skulle detta enligt majoritetens

mening kunna betraktas som uttryck för »gemensamt förfarande».

Det bör emellertid bemärkas, att den nationalekonomiska doktrinen betecknar

en dylik prissättning som det ideala resultatet av fri konkurrens. När

sådan konkurrens finnes, hålla företagarna samma priser utan vare sig

avtalat eller tyst samförstånd.

I fråga om värderingen av olika slag av karteller anför herr Gillberg

vissa allmänna synpunkter, överenskommelser om rabatter, grundrabatter

eller kvantietsrabatter eller bäggedera, kan icke i och för sig anses ha samhällsskadlig

verkan. Genom att rabattkonkurrensen elimineras blir effekten

tvärtom den att pris- och kvalitetskonkurrensen sltärpes. Mera komplicerade

problem uppstår genom priskartellerna. De medför en bundenhet, som

på kort sikt kan föranleda högre priser än vad som skulle bli fallet under

fri konkurrens och som på längre sikt kan medföra en konservering av förhållandena

inom branschen med åtföljande högre kostnader. Å andra sidan

får det icke förbises, att en priskartell också kan medföra en, låt vara relativ,

stabilitet, som kan vara en förutsättning för branschens utveckling och

som dessutom kan ha gynnsamma verkningar på distributionskostnaderna.

1 fråga om priskartellerna finner herr Gillberg det särskilt viktigt att beakta

om det inom branschen i fråga förekommer aktiv konkurrens. Finns

dylik kan det knappast hävdas att samhällsskadlig verkan av samarbetet

uppkommer. I fråga om branscher där det utanför kartellen icke finns konkurrerande

faktorer hänvisar herr Gillberg i första hand till den spänning

och därav följande latenta konkurrens, som alltid gör sig gällande inom en

kartell. Missbrukar en dylik kartell emellertid sin ställning därigenom att

den bevisligen håller för höga priser i jämförelse med kostnaderna, bör den

bedömas såsom samhällsskadlig och därför kunna upplösas. Ett sådant förhållande

anses i regel framgå därav, att de mest effektiva företagen inom

kartellen gör stora vinster medan de mindre effektiva hålles vid liv, trots att

en koncentration av produktion, resp. distribution till de effektiva företagen

lämpligen bort ske. I anslutning härtill tar herr Gillberg avstånd från

de sakkunnigas förslag om att priskartellerna skall bedömas mot bakgrunden

av det rådande konjunkturläget.

Områdes- och kvotkarteller finner herr Gillberg kunna vara ägnade att

minska försäljnings- och distributionskostnaderna och i kombination med

specialiseringsavtal även kunna bidraga till att sänka tillverkningskostna
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

derna. Emellertid är de i allmänhet kombinerade med prisbestämmelser, som

i regel utgör det centrala i konkurrensbegränsningen.

Försaljningskctrtellerna, som representerar den mest utbyggda typen av

samverkan mellan sinsemellan självständiga företag, syftar i regel, anför

herr Gillberg, till att förbilliga distributionen och standardisera de framställda

produkterna. Till följd härav har de enligt hans mening på det hela

taget visat sig samhällsnyttiga. Även i fråga om dessa karteller inskärper

herr Gillberg betydelsen av förekomsten av aktiv konkurrens och hävdar att,

då sådan förekommer, något ingripande mot försäljningskarteller icke bör

ifrågakomma. Om däremot aktiv konkurrens icke skulle förekomma, ifrågasätter

han om icke en dylik kartell närmast är att jämställa med ett ensamföretag.

I fråga om presumtionsreglerna instämmer herr Gillberg till alla delar

i vad reservanterna anfört.

Remissyttrandena.

Endast ett fåtal av remissinstanserna berör frågan om avgränsningen

av kartellfallet och det är därvid uteslutande begreppet »tyst

samförstånd» som berörts. Statens jordbruksnämnd understryker i detta

sammanhang, i anslutning till vad de sakkunniga i sin motivering anfört,

att det icke räcker med bevisning om att företagen faktiskt tillämpar samma

priser och leveransvillkor m. in. Därutöver måste föreligga övertygande bevisning

om att den gemensamma prissättningen verkligen skett på grund av

tyst samförstånd.

Svea hovrätt anser det betänkligt att bygga ett offentligt ingripande på

ett så obestämt förhållande som att företagare »i tyst samförstånd tillämpa

gemensamt förfarande».

Spörsmålet om värderingen av verkningarna av olika typfall av

karteller beröres likaledes endast av ett fåtal remissinstanser.

Stockholms handelskammare anför i detta hänseende:

Om den konkurrensbegränsande samverkan, som de sakkunnigas majoritet

har hävdat, skall bedömas med hänsyn till de konkreta verkningarna

ur samhällsnyttans synpunkt, kan det knappast bestridas, att åtskilliga,

om inte flertalet, av de åtgärder varom här är fråga, knappast kunna betraktas

som »samhällsskadliga». Även om kartellproblemet enligt handelskammarens

mening icke bör angripas ur denna synpunkt, torde dock böra

erinras om att biand den mångfald typer av samarbete, som här förekommer,

kunna utskiljas allmänna intresseföreningar inom näringslivets skilda

branscher, avtal om gemensam forskning och standardisering, om konditioner

och formerna för lämnande av service i olika hänseenden, vilka

uppenbarligen alla ha i hög grad fördelaktiga verkningar. Även då det gäller

avtal om gemensam prissättning, marknadsdelning och specialisering av tillverkningen,

torde verkningarna många gånger vara ur kortsiktig effektivitetssynpunkt

fördelaktiga. Detsamma kan självfallet också gälla avtal om

produktionsbegränsning, vilken avtalstyp dock torde vara ytterst sällsynt i

vart land, om indelning av landet i avsättningsområden eller om gemensam

försäljning och gemensamma inköp. Om alla dessa former av avtal gäller,

!) Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

att de äro i hög grad beroende av de förhållanden som rådde vid deras tillkomst,

samt att dess verkningar ur »samhällsnyttans» synpunkt påverkas

av det ekonomiska läge som vid varje särskilt tillfälle råder inom branschen.

Handelskammaren i Gävle ansluter sig till herr Gillbergs synpunkter i

fråga om priskartellerna.

Handelskammaren framhåller härutöver att, med den utformning de sakkunnigas

lagförslag erhållit, det övervägande antalet priskarteller —• även

de uppenbart gagneliga — icke skulle undgå att upplösas. Enär enligt handelskammarens

uppfattning det stora flertalet priskarteller icke tillhör den

»samhällsskadliga» kategorien utan varit till gagn för marknadens stabilisering,

medlemsföretagens rationalisering etc. samt för de anställda och allmänheten,

anser kammaren att ett massutplånande av kartellerna måste betecknas

såsom för nationalhushållet olyckligt.

Den gemensamma prissättning, som äger rum inom järnhandelsbranschen,

beröres av Sveriges järnhandlareförbund och Sveriges köpmannaförbund.

Det betonas att sådan gemensam prissättning, som äger rum inom

olika järnhandlareföreningar och i ett visst fall av en för flera dylika föreningar

gemensam priskommitté, endast avser vissa varor. Den gemensamma

prissättningen motiveras av att järnhandelns sortiment är så omfattande,

att det skulle bereda de största svårigheter för den enskilde järnhandlaren

att själv kalkylera alla varor. Till en del har systemet också betingats av

en inom järnhandeln tidigare ofta förekommande konkurrens med orimligt

låga priser på enstaka varor för att locka till sig kunder (»lockbeten»).

Inför den utomordentligt starka och omfattande konkurrens, för vilken den

specialiserade fackhandeln inom järnbranschen är föremål, omöjliggöres

varje slag av monopolistisk prissättning. Förbunden betonar att en gemensam

ansvarsmedveten prissättning skapar de bästa garantierna för att varorna

icke prissättas oskäligt högt.

Sveriges färghandlares riksförbund uttalar att central prissättningsverksamhet

i den form den bedrives inom färghandeln, där den tillkommit i

samarbete med priskontrollnämnden, är en garanti för sakkunnig och objektiv

behandling av branschens ofta svårbemästrade prisfrågor och ett

skydd mot godtycklig individuell kalkylering.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund framhåller att de

gemensamma prislistorna ingalunda bidrager till att konservera högre pxåser

än vad marknadsläget kan anses motivera. De är en borgen för att prissättningen

sker efter riktiga principer och kan betecknas som en informationstjänst,

som yrkesorganisationerna lämnar sina medlemmar. Prislistorna är

enligt förbundet att anse som en rekommendation. Deras tillämpning framtvingas

ej genom några som helst ekonomiska förpliktelser utan det är helt

fråga om en frivillig efterlevnad.

De av de sakkunniga föreslagna presumtionsreglerna har tilldragit

sig ett betydande intresse. Flertalet av de remissinstanser som är positivt

inställda till lagförslaget har uttryckligen biträtt de sakkunnigas uppfattning

i denna fråga.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Kommerskollegium — som samtidigt behandlar de för monopolistfallet

och bruttoprisbindningsfallet föreslagna presumtionsreglerna — anför:

En för praktiskt taget samtliga kritiker av lagförslaget gemensam invändning

mot bevispresumtionen är, att den på ett sätt som vore mer eller

mindre främmande för svensk rättsuppfattning och lagstiftning skulle lägga

orimliga bördor ifråga om bevisning på den enskilde och att den vore ägnad

att medföra risk för rättsosäkerhet och godtycke. Denna kritik synes i de

liesta iall utga från ett betraktelsesätt, som skulle vara tillämpligt, om här

vore fråga om eu strafflag. Inom straffrätten är det en ovillkorlig regel, att

bevisbördan ifråga om den tilltalades skuld ligger på åklagaren. Förfarandet

inior näringsfrihetsnämnden är emellertid icke jämförbart med en straffprocess.

Har gäller det ju i stället eu administrativ myndighets prövning

av frågan, huruvida en konkurrensbegränsning skall få bestå eller icke. Lagförslaget

är icke heller konstruerat som en strafflag utan syftar till att giva

normer för ett administrativt förfarande mot konkurrensbegränsande företeelser.

Att i en sådan lagstiftning införa regler om bevispresumtioner kan,

enligt kollegii mening, icke i och för sig anses såsom stötande för rättskänslan

eller eljest olämpligt på sätt kritikerna av förslaget velat hävda. En

ofrånkomlig förutsättning för presumtionernas berättigande måste dock, enligt

kollegii uppfattning, vara, alt de äro grundade på en rättvis avvägning

mellan de olika intressen som beröras av lagstiftningen och att de äro av

avgjord betydelse för att lagstiftningen skall kunna fylla sin åsyftade funktion.

För en mera ingående bedömning av presumtionernas innebörd synes det

nödvändigt att något dröja vid de former av konkurrensbegränsning för vilka

de enligt vad tidigare sagts aro avsedda att gälla. Gemensamt för dessa

fall är, enligt sakkunnigmajoritetens uppfattning, att de avse konkurrensbegränsningar,

som ansetts vara i allmänhet samhällsskadliga. — — —

Vad beträffar de till kartellfallet hänförliga typerna av konkurrensbegränsning,

för vilka presumtionen avsetts gälla, framstår måhända risken

for samhällsskadlig effekt icke så omedelbart som i monopolistfallet. Vad de

sakkunniga anfört angående här åsyftade typer av konkurrensbegränsning

torde få anses visa, att de i det stora flertalet fall måste betraktas som samhällsskadliga.

Även 1936 års näringsorganisationssakkunniga ha funnit vissa

typer av ifrågavarande konkurrensbegränsningar vara olämpliga. Det kan

här även framhållas, att det omkullkastande av bevispresumtionerna, varom

nedan skall talas, företrädesvis torde komma till användning beträffande

konkurrensbegränsningar, som äro hänförliga till kartellfallet.---

Ytterligare en fråga, som förtjänar intresse, är i vilken utsträckning konkurrensbegränsningar

kunna beräknas falla under presumtionsreglerna. En

statistisk bearbetning ur denna synpunkt av de i kartellregistret införda avtalen

har givit via handen att ca 88 % av avtalen avse samarbete rörande

prissättning, avgivande av anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande

av viss eller vissa företagare. Enbart avtal innehållande bestämmelser

om gemensam prissättning utgöra ca 75 % av de presumtiva fallen motsvarande

ca 65 % av hela antalet registrerade avtal. Sannolikheten talar för att

avtalsbeståndet i dess helhet är sammansatt på liknande sätt.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anför:

Den utformning, som lagstiftningen härmed fått, blir i praktiken ungefär

densamma, som en lagstiftning med generella förbud i de uppräknade fallen,

kompletterad med en regel om ait förbuden icke träda \ kraft förrän

Provning i det enskilda fallet skett. Om därvid konstateras, att samhälls
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 10S.

skadlig verkan inte kan anses föreligga, häves förbudet i det enskilda tallet.

Mot denna bakgrund kan man sålunda beteckna den föreslagna lagstiftningen

som en generellt verkande lagstiftning av mildrad karaktär. Därmed kan

enligt TCO:s uppfattning några större invändningar mot reglerna om den

legala presumtionen ur rättslig synpunkt icke göras.

Statens priskontrollnämnd ställer som villkor för sin anslutning till presumtionsreglerna

att uttrycket »föranleder väsentlig fara för» på sätt nämnden

föreslagit får utgå ur definitionen på samhällsskadlig verkan. Nämnden

är medveten om att även med en sådan precisering presumtionsreglerna

kommer att ställa vederbörande företagare i en svår om också inte helt omöjlig

position. Med hänsyn till lagstiftningens syfte och till att det i dessa fall

ofta rör sig om frihetsinskränkningar för de av konkurrensbegränsningarna

berörda, mot vilka inskränkningar samhället har anledning att reagera, förklarar

sig'' nämnden dock kunna under den angivna förutsättningen förorda

de föreslagna bevisreglerna.

Landsorganisationen finner i fråga om presumtionens hävande rimligt,

att det endast behöver visas övervägande skäl för antagande att samhällsskadlig

verkan icke föreligger. Utredningssvårigheterna finner organisationen

nämligen vid den omvända bevisbördan vara lika stora som i övriga

fall. Med undantag för en dylik uppmjukning av reglerna för bevisföringen

ansluter sig landsorganisationen till de allmänna principer, som

innefattas i de sakkunnigas förslag.

Statens jordbruksnämnd framställer erinringar mot de regler, som de sakkunniga

föreslagit skola gälla för presumtionens hävande, samt anför:

Det torde vara riktigt, att lagstiftningen skulle bli i stor utsträckning ineffektiv

om presumtionsregler ej infördes. Emellertid är det av största vikt att

kravet på den motbevisning som kräves för att presumtionen skall hävas, ej

sättes alltför högt. Enligt lagförslaget skall presumtionen gälla »såframt ej

på utredning grundade skäl finnas för antagande att sa ej är fallet». Detta

uttryckssätt är svårtolkat och i motiven synas vissa uttalanden ha gjorts,

vilka icke överensstämma med lagtexten. Uttrycket »på utredning^ grundade

skäl» tyder å ena sidan på att motbevisningen ej behöver vara så stark

som »sannolika skäl», men å andra sidan godtages endast skäl, som grundas

på utredning. Det är svårt att inse varför sistnämnda rekyisit införts.

Jordbruksnämnden kan i stort sett instämma i den kritik, som reservanterna

riktat mot formuleringen av detta stadgande och de uttalanden i motiven,

som givits till ledning för tolkningen. Såsom reservanterna påvisat ha

i motiven gjorts uttalanden, som ej överensstämma med lagtexten. Särskilt

anmärkningsvärt synes härvid vara att »övertygande» skäl i vissa fall måste

kunna anföras för att konkurrensbegränsande åtgärder icke skola anses medföra

ur samhällelig synpunkt skadlig verkan.

De myndigheter och organisationer som avvisat de sakkunnigas förslag till

lagstiftning tar också i regel uttryckligen avstånd från de föreslagna presumtionsreglerna.

Svea hovrätt hänvisar till vad hovrätten i annat sammanhang anfört om

att bevisningen svårligen kan bindas vid nagra formella presumtionsregler.

Hovrätten förklarar sig redan på grund härav förhindrad tillstyrka pre
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

sumtionsreglerna. I det väsentliga instämmer hovrätten i den kritik mot

bestämmelserna, som reservanterna riktat mot dessa. Hovrätten betecknar

det som eu orimlig fördelning av bevisbördan, då det här fordras av företagaren,

att han skall motbevisa en presumtion om att konkurrensbegränsningen

icke föranleder väsentlig fara för eu viss framtida utveckling, vilken

redan i och för sig ofta torde vara svår att bedöma.

Stockholms handelskammare yttrar:

Den utomordentligt svåra bevisbörda som i praktiken lägges på den part,

mot vilken ingripande ifrågasättes, är i själva verket ägnad att föranleda

ökad rättsosäkerhet och risk för enligt lagens grundtanke oberättigade ingrepp.

Enligt lagförslagets 1 § kan ingripande ske, om en konkurrensbegränsning

— av vilket slag som helst — åstadkommer »väsentlig fara» i

vissa avseenden. I de fall då 5 § är tillämplig, d. v. s. då det presumeras,

att vissa speciella slag av åtgärder äro samhällsskadliga, måste en part för

att kunna freda sig visa, att det icke finnes ens »väsentlig fara» i de skilda

hänseenden som nämnas i 1 §. Detta bevistema är utomordentligt svårt, icke

minst med hänsyn till obestämdheten i den grundläggande definitionen på

begreppet »samhällsskadlig». I själva verket torde presumtionen, för den

som träffas av den, innebära en nära nog lika stor olägenhet som en direkt

förbudsregel. Under sådana förhållanden borde definitionen i 5 § på de

skilda förhållanden, under vilka presumtionen inträder, ha gjorts avsevärt

mer restriktiv och avgränsad till alldeles särskilt skadliga konkurrensbegränsande

företeelser.

Presumtionstekniken utgör enligt handelskammarens mening i själva verket

ett sätt att öka makten och möjligheten att utöva godtycke hos den

myndighet som har att tillämpa lagen. Myndigheten blir praktiskt taget alltid

berättigad att göra ett ingripande, då presumtionsförutsättningarna äro för

handen, men å andra sidan knappast någonsin tvingad därtill.

Flertalet av de övriga myndigheter och organisationer, som avstyrkt presumtionsreglerna

har i mer eller mindre skarpa vändningar åberopat, att

dessa regler strider mot rättssäkerheten. Handelskammaren i Göteborg förklarar

sålunda, att den tillämpade principen »strider mot vedertagna begrepp

inom svensk rättsordning» och att densamma »skulle komma att

leda till mycket olyckliga verkningar». Handelskammaren i Visby finner

bevisregeln »icke vara rimlig och i överensstämmelse med gällande rättsuppfattning».

Handelskammaren i Norrköping anser densamma innebära

»ett flagrant avsteg från de rättssäkerhetens principer, varå vår rättsordning

är grundad». Handelskammaren i Gävle talar om »rättsvidriga presumtionsregler»

och förklarar »att en omkastad bevisbörda redan ifråga om

styrkandet huruvida fara för samhällsfarlig skada kan anses för handen»

innebär »en nyhet inom svensk rätt, som helt enkelt måste betecknas som

häpnadsväckande och som innebär allvarlig nackdel ur rättssäkerhetssynpunkt

och måste medföra stora risker för oriktiga avgöranden». Sveriges

köpmannaförbund förklarar, att de sakkunniga »på ett uppseendeväckande

sätt brutit mot den eljest i svensk rätt bärande principen, att det är den som

påstår att skada uppkommit, som skall visa att så verkligen skett».

Sveriges järnhandlareförbund vill med skärpa vända sig mot den s. k.

omvända bevisbördan i vissa fall »där det alltså skulle åvila den förment

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

brottslige att bevisa att sådan brottslighet icke föreligger». Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation finner den omvända bevisbördan te sig

orimlig. Svenska bankföreningen talar om den »för vårt rättssystem främmande,

omvända bevisregeln». Sveriges lantbruks förbund förklarar att genom

eu bevisbörderegel, som låser bevisbördan vid ena parten, givetvis svårigheter

kan uppkomma att uppnå klarhet i vissa fall och att därför en farlig

rättsosäkerhet med rätta kan befaras som eu följd av den föreslagna regeln.

Departementschefen.

Av min föregående redogörelse har framgått, att näringsfrihetsnämnden

enligt de sakkunnigas förslag skall ha behörighet att till prövning upptaga

tre olika grupper av konkurrensbegränsningar. En av dessa grupper har

benämnts »kartellfallet». Sakkunnigförslaget hänför till denna grupp alla

sådana konkurrensbegränsningar, som har sin grund i att företagare samverkar

på grund av kartellavtal eller annan överenskommelse eller eljest i

tyst samförstånd tillämpar gemensamt förfarande. Härvid avses såväl horisontell

som vertikal konkurrensbegränsning. Då de sakkunniga med avtalsbunden

samverkan likställt i tyst samförstånd tillämpat gemensamt förtärande,

har skälet varit, att en av flera företagare gemensamt åstadkommen

konkurrensbegränsning bör kunna bli föremål för ingripande från nämndens

sida oavsett hur konkurrensbegränsningen kommit till stånd. I flertalet

fall ligger ett känt avtal till grund för samverkan, i vissa fall finns måhända

ett hemligt avtal, vars existens dock ej kan klart påvisas, i andra fall slutligen

saknas kanske varje form av avtal. Har emellertid betryggande kunskap

erhållits om att en konkurrensbegränsning är för handen, bör enligt de

sakkunniga bevisfrågan icke ytterligare kompliceras genom krav på utredning

om på vad sätt samverkan kommit till stånd.

Avser ett konkurrensbegränsande samarbete prissättning, avgivande av

anbud, uppdelning av marknad eller missgynnande av viss eller vissa företagare,

skall samarbetet enligt de sakkunnigas förslag presumeras vara

skadligt. Som skäl för presumtionsregeln har anförts, att lagstiftningens effektivitet

skulle äventyras om man ej har en sådan regel. Det vore betänkligt

om näringsfrihetsnämnden nödgades underlåta att ingripa mot alla sådana

konkurrensbegränsningar, beträffande vilka endast med övervägande

sannolikhet kunnat visas, att skadlig verkan följer. I de fall, som omfattas

av presumtionsregeln, har konkurrensbegränsningen ansetts i sig själv innebära

ett sådant ingrepp i näringsfriheten, att det mera är detta ingrepp,

som bör motiveras, än en åtgärd med syfte att häva eller modifiera hindret

för konkurrensen.

Presumtionsregeln i sakkunnigförslaget är icke ovillkorlig. Presumtionen

kan hävas därest på utredning grundade skäl finns för antagande, att skadlig

verkan av konkurrensbegränsningen ej är för handen. Särskilt två omständigheter

bör enligt de sakkunniga föranleda att presumtionen i all
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

135

mänhet brytes. Den ena är att det trots konkurrensbegränsningen finns en

effektiv konkurrens på den berörda marknaden; den andra är att konkurrensbegränsningen

bidrager till en kostnadssänkande rationalisering, vars

frukter till väsentlig del direkt eller indirekt kommer konsumenterna till

godo.

Reservanterna har i denna del främst vänt sig mot presumtionsreglerna,

som de anser medföra betydande risk för misstag till nackdel för den,

gentemot vilken ingripande påkallas. Herr Gillberg ogillar förslaget om att

lagstiftningen skall omfatta även sådan konkurrensbegränsning, som har sin

grund i ett i tyst samförstånd tillämpat gemensamt förfarande. Det påpekas

att den nationalekonomiska doktrinen betecknar det förhållandet,

att flera säljare håller samma pris på en vara, som det ideala resultatet av

lri konkurrens och att, när sådan konkurrens finns, företagarna håller

samma priser utan vare sig avtalat eller tyst samförstånd.

Remissinstanserna har ifråga om kartellfallet i allmänhet icke närmare

berört andra spörsmål än frågan om presumtionsreglerna. Flertalet av dem,

som stöder sakkunnigförslaget, har uttryckligen biträtt de sakkunnigas förslag

även på denna punkt; några remissinstanser inom denna grupp —- såsom

priskontrollnämnden och jordbruksnämnden — yppar dock en viss

tveksamhet. De myndigheter och organisationer, som avvisar de sakkunnigas

förslag, har i regel mycket bestämt tagit avstånd också från presumtionsreglerna.

Svea hovrätt hänvisar bl. a. till vad hovrätten i annat sammanhang

anfört om att bevisningen ej kan bindas vid formella presumtionsbestämmelser

och betecknar förslagets ordning som en »orimlig fördelning

av bevisbördan». Från en rad näringsorganisationer framhålles med

skärpa att en utomordentligt svår bevisbörda lägges på den, mot vilken ingripande

ifrågasättes; i indignerade ordalag hävdas vidare att presumtionerna

strider mot vedertagen rättsåskådning samt att rättssäkerheten sättes

i fara.

För egen del vill jag i denna del till en början erinra att det icke från

något håll riktats anmärkning mot att prövningsorganet får befogenhet att

upptaga sådana fall av konkurrensbegränsning, som har sin grund i företagares

samverkan på grund av kartellavtal eller annan överenskommelse.

Mot att likställa i t3rst samförstånd tillämpat gemensamt förfarande med sådan

avtalsbunden samverkan har däremot invändningar framställts. Ett

sådant gemensamt förfarande skulle utgöra ett alltför obestämt förhållande

för att man därpå skulle kunna bygga en rätt till ingripande.

Har flertalet företagare inom en näringsgren ett gemensamt intresse av

att iakttaga ett visst konkurrensbegränsande förfarande, ligger det i sakens

natur, att ett samarbete dem emellan för sådant syfte kan upprätthållas utan

att man träffar avtal, muntligt eller skriftligt. Det är därför enligt min mening

oundgängligen nödvändigt att prövningsorganet, såsom de sakkunniga

föreslagit, får behörighet att till prövning upptaga även ett i tyst samförstånd

tillämpat gemensamt förfarande. En allvarlig lucka skulle säkerligen

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

eljest uppstå i fråga om möjligheterna att med lagstiftningens hjälp ingripa

mot skadlig konkurrensbegränsning. Farhågorna att det här skulle röra sig

om ett förhållande av så obestämd natur att det ej lämpligen kunde bli utgångspunkt

för ingripande kan jag icke dela. Betänkligheterna får så mycket

mindre betydelse, om man, som i departementsförslaget avses, icke ger prövningsorganet

rätt att ingripa på annat sätt än genom att uppta förhandling

med vederbörande. Att de, som i tyst samförstånd tillämpar ett gemensamt

förfarande av konkurrensbegränsande natur, får underkasta sig att inför

prövningsorganet förhandla härom kan knappast anses obilligt. I fråga om

avgränsningen av kartellfallet ansluter jag mig alltså till de sakkunnigas

förslag; dock finner jag det överflödigt att särskilt utmärka att det skall

vara fråga om ett i »tyst» samförstånd tillämpat gemensamt förfarande

(5 § 1).

Herr Gillberg har upplyst att det förhållandet att flera säljare håller samma

pris på en vara i den nationalekonomiska doktrinen betecknats såsom

det ideala resultatet av fri konkurrens; när sådan konkurrens finnes, håller

företagarna samma priser utan vare sig avtalat eller tyst samförstånd.

Härtill må endast genmälas att det i nuvarande tidsskede torde vara föga

sannolikt att konkurrerande företagares priser i allmänhet skulle så att säga

av sig själva förbli identiska under någon längre tidsperiod. Redan den omständigheten

att identiska priser föreligger är därför ett starkt indicium på

att viss samverkan i prishänseende upprätthålles. Emellertid vill jag — i

likhet med jordbruksnämnden — i detta sammanhang understryka att ett

i samförstånd tillämpat gemensamt förfarande icke kan anses föreligga redan

på den grund att företagarna faktiskt håller gemensamma priser; därutöver

måste någon ytterligare omständighet ha påvisats, som ger vid handen

att den gemensamma prissättningen äger rum i samförstånd. En sådan

omständighet kan vara att priserna icke blott vid ett givet tillfälle är identiska

utan också tidigare följt varandra. — Ett i samförstånd tillämpat gemensamt

förfarande av konkurrensbegränsande effekt kan naturligen taga

sig andra uttryck än gemensamma priser. Särskild betydelse torde gemensamt

förfarande kunna ha i samband med diskrimination.

De sakkunniga har i fråga om vissa av de ifrågavarande konkurrensbegränsningarna

föreslagit särskilda regler om legal presumtion för skadlig

verkan. Förslaget har i denna del mött energiskt motstånd på många håll,

särskilt inom näringslivets led. I samband med redogörelsen för departementsförslagets

allmänna uppläggning har jag redan anmält, att jag ej funnit

anledning att upptaga presumtionsbestämmelserna i departementsförslaget.

Mitt iståndpunktstagande har därvidlag, såsom jag förut anfört, främst

berott på att jag icke anser legala presumtionsregler lämpliga i en lagstiftning,

som väsentligen endast går ut på förhandling. En bidragande orsak har

emellertid också varit att jag velat avlägsna den källa till betydande irritation

inom näringslivet, som förslaget om dessa bestämmelser utgjort. Till

ledning för näringsfrihetsrådets bedömning har i departementsförslaget såsom

ersättning för presumtionsreglerna upptagits bestämmelser, enligt vilka

några arter av konkurrensbegränsning betecknas såsom sådana, som man i

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

137

första hand skall söka hindra. Det är naturligt att bestämmelserna till sin

omfattning nära ansluter sig till presumtionsreglerna — i båda fallen vill

man ju träffa fall som synes särskilt ägnade att föranleda skadliga verkningar.

Vissa olikheter föreligger dock.

Kommerskollegium har i sitt remissyttrande upplyst, att omkring 88 procent

av de i kartellregistret registrerade konkurrensbegränsande avtalen är

av den karaktär, att de faller under sakkunnigförslagets presumtionsregler;

enbart prisavtalen uppgår till omkring 65 procent av hela antalet registrerade

avtal. Uppenbarligen är det mindre lämpligt, att de nu ifrågavarande

bestämmelserna avser så stora delar av det konkurrensbegränsande samarbetet.

De blir nämligen då mindre ägnade att ge prövningsorganet vägledning

rörande vilka arter av konkurrensbegränsning som man främst har

anledning misstänka för skadliga verkningar. Ett lämpligt sätt att begränsa

bestämmelsernas omfattning har jag ansett vara att icke låta varje samverkan

eller gemensamt förfarande, som gäller prissättning eller uppdelning

av marknad, hänföras till den ifrågavarande gruppen, utan blott de av hithörande

fall där samarbetet är ägnat att föranleda väsentligt inflytande

på priset. Genom denna avgränsning torde i första hand komma att undantagas

samarbete, som berör endast en ringa del av marknaden och som följaktligen

sker allt under det företagen i fråga från annat håll måste räkna

med en effektiv priskonkurrens. Ett samarbete som bidrager till en kostnadssänkande

rationalisering, vars frukter till väsentlig del kommer konsumenterna

till godo, torde också genom den angivna avgränsningen föras å

sido. I båda dessa fall har de sakkunniga, såsom jag tidigare omnämnt, förutsatt

att presumtionen i allmänhet skulle komma att hävas.

På grundval av de överväganden, för vilka sålunda redogjorts, har i departementsförslaget

(6 § 1 och 2) upptagits ett stadgande, enligt vilket vid

förhandling särskilt skall eftersträvas att hindra såvitt nu är i fråga två

fall av konkurrensbegränsning. Det ena avser att företagare samverkar eller

tillämpar gemensamt förfarande rörande prissättning eller uppdelning av

marknad, där samarbetet är ägnat att väsentligt påverka prisbildningen. Det

andra gäller sådan samverkan eller gemensamt förfarande som föranleder

missgynnande av viss eller vissa företagare. Jag erinrar att en förutsättning

i båda fallen naturligen är att skadlig verkan är för handen.

I anslutning till redogörelsen för departementsförslagets allmänna uppläggning

har omnämnts, att flera remissmyndigheter påyrkat generellt förbud

mot vissa former av konkurrensbegränsning, och att jag för min del ansett

dessa yrkanden böra tillmötesgås, bl. a. såvitt angår anbudskarteller.

Med anbudskarteller brukar förstås sådana konkurrensbegränsande avtal

som — inom näringsgrenar där försäljning eller åtagande av visst arbete i

regel sker efter anbudsförfarande •— åsyftar att åvägabringa samarbete mellan

de anbudsgivande företagen. Vanligast synes anbudskarteller vara inom

byggnadsområdet, särskilt inom instailationsbranscherna. I kartellregistret

har registrerats 21 anbudskarteller inom elektriska installationsbranschen,

vilka dock samtliga anmälts vara upphävda, samt 14 inom rörinstal
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

lationsbranschen, till övervägande del likaledes upphävda. Emellertid förekommer

anbudskarteller även på andra områden. I kartellregistret har sålunda

införts anbudskarteller rörande järnvägsvagnar, ångiokomotiv och

ersättningsångpannor för lokomotiv, elektriska lokomotiv och motorvägnar,

vattenturbiner, åskledare, järnöverbyggnader till broar och viadukter, elektriska

maskiner, neonljusanläggningar, hissar, kranar och traverser, stenkrossar,

fabriksskorstenar samt vissa körslor.

En vanlig form av anbudskarteller är, att alla anbudsförfrågningar skall

anmälas till en enligt avtalet utsedd ombudsman. De företagare, som önskar

ingå med anbud, måste också anmäla sina priser till denne, och därvid kontrolleras,

att kalkylerna är rätt beräknade. Ombudsmannen meddelar det

företag, som enligt överenskommen kvotering eller annan grund står i tur

att taga arbetet, det lägsta pris som angivits. Vill företaget i fråga ej åtaga

sig arbetet till detta pris, går erbjudandet att ingiva anbudet till det företag

som därnäst står i tur. Det företag, som anmält lägsta priset, är skyldigt att

utföra arbetet till detta pris, om företaget kommit i tur att ingiva anbud. Vid

avgivande av anbud förekommer att de företagare, som enligt avtalet ej

skall ha arbetet, inger anbud på högre priser (skyddsanbud) än den företagare

som enligt avtalet står i tur. På detta sätt bibringas vederbörande spekulant

felaktigt intrycket att en verklig konkurrens om arbetet eller leveransen

föreligger. Vanligen anges i anbudsavtalen kalkylationsprinciper,

som kartellmedlemmarna har skyldighet att iakttaga.

Från den normaltyp för anbudskarteller, för vilken här redogjorts, finns

betydande avvikelser. I vissa fall innefattar anbudskartellen endast bestämmelser

om gemensamma kalkylationsnormer och kvotering, medan kartellmedlemmarna

får åtaga sig arbeten fritt. Kvoteringen upprätthålles därigenom

att företagare, som åtagit sig arbeten utöver sin kvot, får betala en särskild

avgift för den överskjutande delen (överarbeten). Avgiften stegras ofta

gradvis alltefter överarbetenas storlek. I enstaka fall innefattar anbudskartellen

endast gemensamma kalkylationsnormer.

Såsom skäl för den gemensamma förhandsprövningen av anbud, vilken

ofta utgör ett betydelsefullt led i anbudskartellernas verksamhet, har av företrädare

för dessa åberopats, att kartellparterna härigenom kan minska

sina kostnader för att »räkna på anbud»; kostnaderna i fråga kan bli högst

betydande. Den gemensamma anbudsprövningen ger vidare garanti för att

anbuden blivit rätt räknade. Vid fri anbudsgivning kan lätt förekomma att

lägsta anbudspriset är resultatet av en felräkning, som kan åsamka anbudsgivaren

en betydande direkt förlust. Att anbudet är rätt räknat är i så måtto

en fördel för beställaren som anbudsgivaren då icke är frestad att minska

sina kostnader genom att utföra arbetet på ett sämre sätt. Den gemensamma

anbudsprövningen uppges slutligen underlätta för företagarna att upprätthålla

en jämn sysselsättning.

Det synes emellertid ej kunna förnekas att den gemensamma anbudsprövningen,

hur den än anordnats, i flertalet fall är ägnad att driva upp anbudspriserna.

Detta gäller även i det fal! att kartellens bestämmelser föreskriver

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

139

skyldighet för kartellmedlemmarna att ingiva anbud i enlighet med det lägsta

pris, som anmälts vid förhandsprövningen. I allmänhet torde nämligen

kartellparterna sakna anledning att vid denna förhandsprövning anmäla ett

särskilt lågt pris. Det synes därför svårt att komma ifrån att en anbudskartell

med gemensam anbudsprövning har skadlig verkan. Härtill kommer att

den gemensamma anbudsprövningen enligt mitt förmenande redan i sig själv

måste anses utgöra ett långt gående avsteg från den grundsats om fri konkurrens,

som den enskilda företagsamheten i allmänhet betecknar som

grundvalen för sin verksamhet.

Vid övervägande av det anförda har jag, såsom av det föregående framgår,

funnit anbudskartellerna vara av den karaktär att de i allmänhet ej bör

få förekomma. Ett förbud mot dessa karteller bör dock enligt mitt förmenande

icke omfatta det förhållande att genom en anbudskartell fastställes

gemensamma kalkylationsnormer eller viss kvotering av företagarnas leveranser.

I dessa hänseenden skiljer sig icke anbudskartellerna från prisoch

kvoteringskarteller inom andra näringsgrenar. I den mån en anbudskartell

begränsas härtill bör det vara tillräckligt att förhandling om kartellens

hävande kan påkallas på samma sätt som i fråga om andra konkurrensbegränsningar.

Vad förbudet däremot enligt mitt förmenande bör

rikta sig mot är den förhandsprövning av anbud, som i regel anordnas enligt

anbudskartellerna. Det är denna organiserade form av samverkan vid

avgivande av anbud, som jag finner särskilt ägnad att föranleda skadlig

verkan och vara i viss mån stötande. Av naturliga skäl bör förbudet icke

rikta sig redan mot det förhållandet att en företagare, som avser att avgiva

anbud, samråder med en annan företagare om anbudets innehåll. Förbudet

bör därför endast drabba avtal om ett sådant samråd. I enlighet härmed

har i departementsförslaget (3 §) upptagits ett stadgande om förbud

för företagare att träffa eller tillämpa överenskommelse att samråd eller

annan samverkan mellan olika företagare skall äga rum före det någon av

dem avgiver anbud å försäljning av förnödenhet eller utförande av tjänst

här i riket. Åt begreppet tjänst bör därvid liksom i 1946 års lag givas samma

innebörd som i prisregleringslagen. Jag återkommer härtill i annat sammanhang.

Ehuru avtal om samråd före avgivande av anbud sålunda bör förbjudas

torde dock kunna förekomma undantagsfall, då ett sådant samråd uppenbarligen

icke är skadligt utan tvärtom även ur allmän synpunkt kan äga

fördelar. Så kan t. ex. bli fallet om en gemensam anbudsgivning av produktionstekniska

skäl är mer eller mindre ofrånkomlig eller om ett organiserat

samråd vid anbudsgivning är en förutsättning för en nödvändig fördelning

av produktionen mellan de samverkande företagen. Även andra fall

torde kunna tänkas, då en överenskommelse av eljest förbjudet slag bör

kunna tillåtas. Departementsförslaget stadgar i enlighet härmed rätt för näringsfrihetsrådet

att meddela undantag från förbudet under i lagen angivna

förutsättningar (4 §). Dessa har så uttryckts att undantag skall kunna medgivas,

om konkurrensbegränsningen kan antagas främja kostnadsbesparing
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ar, vilka till väsentlig del kommer konsumenterna till godo, eller i övrigt bidrager

till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig ordning eller om eljest särskilda

skäl därtill är.

För att näringsfrihetsrådet skall få skälig tid att pröva de dispensansökningar,

som särskilt under första tiden torde vara att vänta, synes förbudet

mot anbudskarteller böra träda i kraft senare än lagstiftningen i övrigt,

lämpligen den 1 juli 1954.

3. Monopolistfallet.

Betänkandet.

Beteckningen »monopolistfallet» har de sakkunniga givit den konkurrensbegränsningssituation

som föreligger, då en företagare eller en till följd av

gemensamma ägareintressen eller på annan liknande grund sammanhållen

grupp av företagare svarar för en betydande del av företagsamheten inom

visst område.

Angående avgränsningen av detta konkurrensbegränsningsfall anför

de sakkunniga:

Under denna grupp av konkurrensbegränsningar faller naturligen i första

hand sådan konkurrensbegränsning som föreligger, närhelst ett företag

intar en så betydande ställning på en marknad, att konkurrensen härigenom

faktiskt i större eller mindre utsträckning är begränsad. Samma slag

av konkurrensbegränsning föreligger emellertid också när en grupp av företag,

som äro i finansiellt hänseende förenade med varandra och faktiskt

i åtminstone viss utsträckning uppträda såsom en enhet — i varje fall såtillvida,

att konkurrensen mellan dem är begränsad ■— intar en motsvarande

ställning på marknaden. Detta kan t. ex. gälla om företag, som ingå i

samma koncern, t. ex. i egenskap av moder- eller dotterbolag, eller två dotterbolag,

tillhörande samma ägare. Det kan också i vissa fall gälla om företag,

som ha gemensamma betydande kreditgivare eller förlagsmän, om

det nämligen på grund härav föreligger skäl för antagande (t. ex. i det fall

att kreditgivaren insatt företrädare för sig i företagens styrelser), att detta

förhållande medför en begränsning av konkurrensen dem emellan. Skulle

t. ex. två bolag inom samma bransch båda ha gemensam kreditgivare och

delvis gemensamma styrelseledamöter, kan det ofta te sig rimligt att betrakta

dem såsom ingående i en gemensam grupp av här angivet slag. Med

»företagare» har i här förevarande fall därför ansetts böra likställas »till

följd av gemensamma ägareintressen eller på annan liknande grund sammanhållen

grupp av företagare». Formella förhållanden böra, vid bedömande

av huruvida en sådan gruppbildning förefinnes, ej få vara avgörande;

det är förekomsten av faktisk sammanhållning, som det sålunda gäller att

fästa avseende vid.

De sakkunniga framhåller, att den gruppsamverkan det här är fråga om

icke utgör en sådan frivillig samverkan, till vilken kartellfallet anknyter,

utan en samverkan mellan företag, som väl kan vara i och för sig ur juridisk

synpunkt fullt självständiga men som till följd av ägareförhållanden

eller annan anledning helt eller delvis mist sin affärsmässiga självständighet

i förhållande till varandra.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

141

Någon schematisk regel för hur stor del av marknaden ett

företag eller företagsgrupp skall tillgodose, för afl

konkurrensbegränsning skall anses föreligga, har de

sakkunniga ej funnit lämplig att uppställa. De anför i detta hänseende:

En företagare kan-------i vissa fall intaga en dominerande ställning,

även om han icke svarar för ens större delen av omsättningen på marknaden.

Hans konkurrenter kunna t. ex. var för sig ha otillräcklig kapacitet

för att kunna bjuda effektiv konkurrens annat än i fråga om smärre leveranser.

Eller en företagare kan bjuda en mera rikhaltig sortering än

andra och därmed ha ett försteg framför mera specialiserade konkurrenter;

och detta kan i vissa fall leda till att han får en maktställning gentemot

kunderna och förmår hindra dem att i större utsträckning anlita konkurrerande

leverantörer. Inom vissa branscher kan ett större företag uppträda

såsom »prisledare», i det att övriga företag avstå från effektiv konkurrens

och helt bestämma sina priser och sitt uppträdande i övrigt efter det ledande

företagets politik. Det förekommer också, att en väsentlig del av de

mindre företagen huvudsakligen arbeta såsom underleverantörer till ett

ledande företag inom branschen. Ett företag, som i ett tidigare produktionsled

intar en dominerande ställning, kan vara i stånd att binda konkurrensen

i efterföljande produktions- och distributionsled utan att inom

dessa svara för någon större del av omsättningen.

Ä andra sidan kan ett företag, som behärskar en övervägande del av den

inhemska produktionen på ett visst område på hemmamarknaden, vara utsatt

för eu utländsk konkurrens, som kan vara så effektiv, att faktiskt

ingen mera avsevärd konkurrensbegränsning förefinnes. Detta förutsätter

givetvis bl. a., att något mera avsevärt tullskydd icke existerar och att det

icke heller förekommer någon annan importbegränsning av betydelse, vare

sig av offentlig eller privat karaktär — det senare t. ex. i form av konkurrensbegränsande

avtal med utländska leverantörer.

Men även om det inte finns någon mera betydande konkurrens från utländska

företag, kan det förekomma, att ett företag eller en sammanhållen

grupp av företag, som svarar för en mycket stor del av verksamheten, ändå

inte intar någon särskilt utpräglad monopolställning, nämligen om det inom

den »fria sektorn» finns företag av vikt — vare sig statliga, kooperativa

eller privata — som utöva en särskilt aktiv konkurrens. Det gäller m. a. o.

att söka bedöma inte bara den fria sektorns storlek utan också dess »kvalitet»

ur konkurrenssynpunkt. Liksom det nyss talades om att det kan

finnas stora fria sektorer med låg »konkurrenskvalitet», fästes här uppmärksamheten

vid den motsatta möjligheten. Båda dessa möjligheter tala

för att det icke skulle vara lämpligt att söka generellt fastställa, hur stor

den fria sektorn bör vara, för att fri konkurrens skall anses vara för handen.

Den frågan måste avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet.

I detta sammanhang bör också beaktas, att olika varor eller olika material

kunna ersätta varandra. Samtidigt gäller å andra sidan att vissa märkesvaror,

som genom reklam äro väl inarbetade på marknaden, i viss mån

representera »kvasimonopol», trots att marknaden bjuder andra varor, antingen

märkesvaror eller »anonyma» varor, med identiskt eller nästan identiskt

samma sammansättning och egenskaper i övrigt. Såsom nämnts, är

det icke ovanligt, att just sådana särskilt väl inarbetade märkesvaror kunna

säljas till priser, som te sig höga i förhållande till verkliga kostnader. I

vissa^ särskilt utpräglade fall bör det vara möjligt att upptaga även dylika

förhållanden till åtgärd i enlighet med denna första punkt. —--1 Ett

ytterligare skäl varför man icke lämpligen bör generellt formulera någon

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

regel av den innebörden, att ett företag eller en grupp av företag, som behärskar

någon viss schematiskt angiven del av marknaden, skall anses intaga

en »monopolistisk» ställning, är det förhållandet, att en marknad kan

behärskas av två eller tre större företag, vilka icke organiserat något påvisbart

samarbete men i flera fall ej heller bedriva en lika effektiv konkurrens,

som skulle vara möjlig att åstadkomma, om det funnits fler företag

på marknaden. Även t. ex. duopol (avseende en marknad behärskad av

två av varandra oberoende företag) kan m. a. o. utgöra ett fall av inskränkt

konkurrens.

De sakkunniga framhåller, att någon som helst begränsning icke uppställts

ifråga om arten av det förfarande, som kan föranleda att fråga om

ingripande får upptagas till prövning.

Presumtion för skadlig verkan har icke ansetts böra gälla för monopolistfallets

konkurrensbegränsningar såsom sådana. Den dominerande ställningen

för ett företag eller en företagsgrupp behöver ju, anför de sakkunniga,

icke vara ett resultat av någon medveten handling med syfte att åstadkomma

en begränsning av konkurrensen. På samma skäl som anförts i

samband med kartellfallet föreslås emellertid att den under kartellfallet

närmare belysta regeln om legal presumtion för skadlig verkan skall gälla,

då ensamföretagare eller därmed likställd grupp av företagare i sin försäljningsverksamhet

missgynnar viss eller vissa företagare. De sakkunniga

understryker, att det vanligen erfordras ingående överväganden och undersökningar,

innan det kan konstateras om missgynnande föreligger.

Reservanterna har icke närmare berört här ifrågavarande spörsmål.

Herr Gillbergs yttrande.

Herr Gillberg anser nödvändigt, att ensamföretagare undantages från

den generella lagstiftningen. Till stöd härför åberopas huvudsakligen tre skäl.

På grund av de förhållanden under vilka ensamföretagen i regel uppkommer

och arbetar kan förutsättas, att sådana fall är relativt sällsynta. Reglerna

för ensamföretagen måste bli synnerligen vaga och därför ägnade

att skapa osäkerhet inom näringslivet. Tillämpningen av dessa regler skulle

komma att leda till en statlig reglering av ekonomisk verksamhet, som

går vida utöver vad som åsyftas med en lagstiftning mot samhällsskadlig

konkurrensbegränsning. I sistnämnda hänseende anför herr Gillberg bl. a.:

Det synes vara utomordentligt svårt, att medelst den lagstiftning som

majoriteten föreslår, eliminera eventuell samhällsskadlig verkan av ett

ensamföretag. En sådan eliminering förutsätter en bedömning av ensamföretagets

prispolitik, dess kostnader och inverkan på försörjningen, vilken

bedömning icke kan ske annorledes än genom en mycket ingående,

under lång tid fortlöpande kontroll. Erfarenheten visar, att en sådan kontroll,

som måste innefatta utredningar, avseende långsiktiga verkningar av

det ena eller andra förfarandet, är utomordentligt svår att utföra och

synnerligen tidskrävande. Varken näringsfrihetsnämnden med regeringsrätten

såsom överinstans eller annan statlig myndighet med uppgift att

bedöma konkurrensbegränsning torde vara skickad att utföra sådan kontroll

och att — i anslutning till denna — uppdraga riktlinjer för den

prissättning, produktionsinriktning och rationaliseringspolitik, som ensam
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

143

företaget skulle åläggas att följa för att icke göra sig skyldigt till samhällsskadlig

konkurrensbegränsning. Ett ingripande mot ensamföretaget

skulle i realiteten innebära, att den statliga myndigheten påtoge sig ansvaret

för företagets skötsel, innefattande framtidsplanering, investeringspolitik

o. s. v. -— med de konsekvenser, som ett dylikt ansvar rimligtvis

måste föra med sig.

Ensamtöretagen bör dock enligt herr Gillbergs uppfattning icke helt och

hållet undgå den kontroll, som annan konkurrensbegränsning kan utsättas

för. Det skulle knappast vara riktigt, om konkurrensbegränsning genom ensamföretag

vore undantagen från varje form av samhällelig övervakning, medan

konkurrensbegränsning med till äventyrs liknande verkningar skulle bedömas

strängare om den vore resultatet av ett samarbete mellan två eller

flera inbördes självständiga företag. Den samhälleliga övervakningen av ensamföretagen

finner herr Gillberg emellertid böra äga rum genom särskilda

utredningar, som kan utmynna i förslag till åtgärder, lämpade för det enskilda

fallet. Dessa utredningar bör verkställas antingen av kommerskollegiets

monopolutredningsbyrå i form av s. k. specialundersökningar eller också

genom tillfälliga utredningsorgan med lämplig sammansättning.

Remissyttrandena.

Ett mindre antal remissinstanser intar i likhet med herr Gillberg ståndpunkten,

att monopolistfallet icke bör omfattas av lagstiftningen.

Bank- och fondinspektionen föreslår sålunda, att monopolistfallet skall

bli föremål allenast för registrering och övervakning av ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor, vilken i förekommande fall skulle ha att för Kungl.

Maj :t anmäla behov av ingripande mot monopolist eller närmare undersökning

av dennes förhållanden. Till stöd för sitt ställningstagande till monopolistfallet

anför inspektionen:

Detta fall innefattar i och för sig icke någon konkurrensbegränsning,

för såvitt icke monopolisten åtnjuter ett lagligt monopol; dylika fall åsyftas

emellertid ej med lagstiftningen. Upptagandet av monopolistfallet bland de

konkurrensbegränsande företeelserna kan för den skull med visst fog betecknas

som en extension av lagstiftningen, vilande på det antagande, att

monopolismen till följd av sin faktiska ställning på marknaden kan genom

sin prispolitik eller andra åtgärder vålla samma olägenhet som om ett konkurrensbegränsande

avtal förelegat inom en bransch. Teoretiskt är väl detta

resonemang oklanderligt men något praktiskt exempel på fall, där en

monopolist missbrukar sin ställning på angivet sätt har icke andragits.

Även Stockholms handelskammare hävdar att eventuella åtgärder mot

företag, som intager en så dominerande ställning på den svenska marknaden

att skadliga konsekvenser anses uppkomma för konsumenterna, bör

grundas på specialundersökningar rörande vederbörande företags verksamhet.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Handelskammaren anför:

Det är alldeles uppenbart att en lagtillämpning baserad på de sakkunnigas

uttalanden icke uppdrager några som helst gränser för den kontrollerande

myndighetens åtgärder. Utrymmet för rent subjektiva bedömanden och

politiska hänsynstaganden är snart sagt obegränsat. Det är enligt handelskammarens

mening överhuvud icke möjligt att konkret eller objektivt verkställa

bedömanden av det slag de sakkunniga förordat. Att — för att blott

taga ett exempel — avgöra om den konkurrens som ett par större företag

utövar inbördes är mindre effektiv än den som skulle ha förelegat om

flera företag kämpade på marknaden är en orimlig uppgift. Ofta torde det

för övrigt förhålla sig på det sättet att konkurrensen blir hårdare ju färre

företag som konkurrera.

Handelskammaren i Gävle förordar likaledes övervakning av s. k. monopolistiska

företag och åtgärder mot dem allenast efter Kungl. Maj:ts beslut

i varje särskilt fall. Detta skulle ske genom specialundersökningar utförda

av monopolutredningsbyrån.

Kammaren yttrar:

Att ställa enskilda företag, som uppnått monopolställning, inför hotet

att vid varje särskilt tillfälle bliva föremål för ingripande är enligt handelskammarens

mening orimligt och måste för produktionens del vara störande

och skadligt. Ensamföretagen torde i regel ha vunnit sin ställning genom

uppenbart skicklig ledning, produktionens rationalisering och över huvud

större effektivitet i konkurrensen. Följden av förslagets genomförande skulle

bliva att ett dylikt företag icke genom fortsatt begagnande av sina förutsättningar

vågade arbeta på stärkande av sin särställning, enär risk i så fall

skulle föreligga för att det bleve stämplat såsom samhällsskadligt. En motsvarande

återhållsamhet måste komma att prägla varje företag som äger

möjlighet att genom utvidgande av sina resurser skapa sig en rangställning

på sitt område. På så sätt skulle lagen uppenbarligen i stället för att

motverka konkurrensbegränsning komma att verksamt hindra konkurrensen

från erkänt effektiva företag.

Svensk industriförening ger uttryck åt liknande synpunkter.

Den vaga utformningen av bestämmelserna angående avgränsningen av de

här avsedda konkurrensbegränsningarna kritiseras i vissa yttranden.

Svea hovrätt anför:

Man kan fråga sig, vad som skall förstås med »en betydande del av företagsamheten».

Enligt den tolkning, som de sakkunniga tillhandahålla, avses

därmed att företagarens ställning skall vara så betydande »att konkurrensen

härigenom faktiskt i större eller mindre utsträckning är begränsad».

Denna tolkning innebär, att varje mera framskjutet företag synes kunna

komma in under bestämmelsen. Då även varje företag, som på grund av

geografiska förhållanden har visst faktiskt företräde framför andra i konkurrensen,

omfattas av bestämmelsen, bliva hit hänförliga t. ex. alla lanthandlare,

som icke ha en konkurrent i sitt omedelbara grannskap. Särskilt

betänklig är denna vida definition av monopolistfallet med hänsyn till att

företag av ifrågavarande typ skola kunna underkastas intermittent priskontroll.

Näringsfrihetsnämnden kan på detta sätt komma att få övertaga

ansvaret för prisbildningen inom eu betydande del av näringslivet.

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Statens jordbruksnämnd uttalar:

Redan själva lagtexten har fått en så vid avfattning, att den synes täcka

även fall, där enligt gängse språkbruk monopolism icke kan anses föreligga.

I motiven synes de sakkunniga ha givit begreppet en ännu vidare innebörd.

Monopolism kan sålunda föreligga även i sådana fall, då flera företag

ha gemensamma betydande kreditgivare eller förlagsmän om det nämligen

på grund härav föreligger skäl för antagande, att detta förhållande

medför en begränsning av konkurrensen dem emellan. Vidare uttalas i motiven,

att en företagare kan intaga en dominerande ställning, även om han

icke svarar för den större delen av omsättningen på marknaden. Ännu större

svårigheter vid tillämpningen torde föreligga, om det tillämpande organet

skall söka bedöma, huruvida en företagare skall anses vara monopolist därför

att han »kan bjuda en mera rikhaltig sortering än andra». Liknande tilllämpningssvårigheter

torde uppkomma vid bedömande av om ett företag

skall anses såsom monopolist på den grund, att det faktiskt blivit »prisledare»

inom viss bransch. I motiven uttalas vidare, att ett monopolfall skall

anses föreligga, då en marknad behärskas av två eller tre företag, vilka icke

organiserat något påvisbart samarbete men ej bedriva en lika effektiv konkurrens,

som skulle vara möjlig att åstadkomma om det funnits flera företag

på marknaden. Det torde vara ytterst svårt att avgöra, om den konkurrens,

som ett par större företag inbördes utöva, i visst fall skall kunna

anses mindre effektiv än den, som skulle förelegat, om flera konkurrerande

företag funnits. Av det anförda torde framgå, att genom uttalanden

i motiven utrymme lämnats för vaga och subjektiva bedömanden i frågan,

huruvida ett företag skall anses som monopolist eller inte. Motiven synas

härvid gå längre än lagtexten.

Stockholms handelskammare har samma kritiska inställning.

Svenska reklamförbundet och Svenska annonsörers förening avböjer energiskt

att s. k. kvasimonopol, som i undantagsfall uppstått för vissa genom

reklam väl inarbetade märkesvaror, skall få hänföras under monopolistfallet.

Departementschefen.

Såsom nämnts i annat sammanhang föreslår de sakkunniga, att näringsfrihetsnämnden

skall vara behörig att pröva bl. a. den art av konkurrensbegränsning

som benämnes »monopolistfallet». Enligt deras lagutkast avses

härmed sådan konkurrensbegränsning, som uppkommer då företagare eller

en till följd av gemensamma ägarintressen eller på annan liknande grund

sammanhållen grupp av företagare svarar för en betydande del av företagsamheten

inom visst område.

I sin redogörelse för innebörden av det föreslagna stadgandet anger de

sakkunniga till en början de yttre gränserna för monopolistfallet. Därunder

inrymmes först och främst sådana fall, där ett företag så behärskar en viss

marknad att konkurrensen faktiskt är begränsad. Konkurrensbegränsning

av hithörande slag föreligger emellertid också när flera företag, som i ekonomiskt

hänseende är så förenade med varandra att de i verkligheten är att

betrakta som ett företag, intar en dylik dominerande ställning. Detta kan

enligt de sakkunnigas mening gälla icke endast då företagen ingår i sam10

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ma koncern utan även när de sammanhållas »på annan liknande grund»

_de har t. ex. gemensamma betydande kreditgivare eller förlagsmän. Det

är, framhåller man, ej de formellt juridiska utan de faktiska förhållandena

som avgör, om en inonopolistisk gruppbildning är för handen eller ej.

De sakkunniga betonar svårigheten att uppställa en schematisk regel hur

stor del av marknaden ett företag eller en företagargrupp skall behärska

för att en inonopolistisk konkurrensbegränsning skall anses föreligga. Sålunda

kan en företagare behärska marknaden, ehuru han icke tillgodoser större

delen av omsättningen. Detta kan exempelvis bero på att hans medtävlare

var för sig saknar förmåga att konkurrera annat än i fråga om mindre

leveranser. Eller också kan han erbjuda sina kunder en så rikhaltig sortering,

att han delvis undantränger företag vars urval är begränsat. Ibland

förekommer att mindre företag avstar från att tävla med ett stöl re företag

och i stället helt rättar sig efter dess prissättning. Det kan även vara så,

att förekommande småföretag arbetar huvudsakligen såsom underleverantörer

till ett storföretag. Å andra sidan kan ett företag, som behärskar

en betydande del av tillverkningen inom landet, i så måtto sakna varje

monopolställning, som det är utsatt för effektiv konkurrens av utländska

företagare. Dessutom händer att storföretag trots frånvaron av utländsk konkurrens

ej intar någon utpräglat monopolistisk ställning, exempelvis därför

att andra företag verksamt tävlar på marknaden med samma slags varor

eller ersättningsvaror. Enligt de sakkunnigas mening måste beaktas,

att en väl inarbetad märkesvara i viss mån kan företräda ett »kvasimonopol»,

oaktat andra varor finns som icke nämnvärt skiljer sig från märkesvaran.

Vidare framhålles särskilt, att marknaden kan behärskas av två eller

tre av varandra helt oberoende företag, vilka visserligen icke samarbetar

i konkurrensbegränsande syfte men ej heller konkurrerar med varandra

lika verkningsfullt som om flera företag tunnits. På anförda grunder har

de sakkunniga icke velat snävt begränsa arten av det monopolistiska förfarande,

som skulle kunna föranleda ingripande från myndigheternas sida.

De anser, att frågan får bedömas efter omständigheterna i det särskilda

fallet.

Enligt de sakkunnigas åsikt bör presumtionsregeln om skadlig verkan

icke gälla för monopolistfallet såsom sådant. I regel torde nämligen den dominerande

företagaren eller företagsgruppen icke ha nått sin ställning

genom åtgärder som haft konkurrensbegränsande syfte. Deras monopolställning

är snarare den naturliga följden av en överlägsen konkurrenskraft.

Skulle däremot framkomma att en monopolist i sin försäljningsverksamhet

missgynnar viss eller vissa företagare, bör presumeras att verksamheten

är samhällsskadlig.

Slutligen må nämnas att de sakkunniga närmare övervägt formen för ett

ingripande mot den monopolist, som missbrukar sin ställning i prishänseende.

Enligt förslaget skall, därest sådan konkurrens icke kan åstadkommas

genom sänkning av tullar eller andra åtgärder, näringsfrihetsnämnden

vara berättigad att efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t genomföra en di
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

147

rekt priskontroll under högst ett år. Det förutsattes emellertid, att sådant

tillstånd ej kommer i fråga så länge den statliga allmänna priskontrollen

består.

Herr Gillberg har avstyrkt de sakkunnigas förslag. Enligt hans mening är

monopolistfallet så sällsynt, att lagstiftning är onödig. Dessutom måste

hithörande regler bli alltför svävande och därmed ägnade att skapa osäkerhet

hos näringslivet. Slutligen är det utomordentligt svårt att utan en ingående,

fortlöpande statlig kontroll av monopolistens verksamhet avlägsna

eventuellt samhällsskadliga yttringar. Trots svårigheterna är det emellertid

enligt herr Gillbergs åsikt oriktigt att helt undanta monopolisten från övervakning

från samhällets sida. Övervakningen bör ske i form av särskilda

utredningar, utmynnande i förslag till lämpliga åtgärder i det enskilda

fallet.

Endast ett fåtal av remissinstanserna har ägnat monopolistfallet särskild

uppmärksamhet. I den mån så skett har de ställt sig avvisande till de

sakkunnigas förslag. Sålunda anser bank- och fondinspektionen, att fallet

icke i och för sig innefattar någon konkurrensbegränsning och att den föreslagna

lagstiftningen därför är för vidsträckt. Enligt inspektionens mening

räcker det med att registrera monopolistfallen samt låta ombudsmannen för

näringsfrihetsfrågor övervaka dem med rätt att hos Kungl. Maj :t hemställa

om lämplig åtgärd. Också ett par av handelskamrarna förordar undersökning

i det särskilda fallet framför lagstiftning. Därvid betonas alt eljest utrymmet

för rent subjektiva bedömanden och politiska hänsynstaganden skulle

bli för stort. Vidare göres gällande att den tilltänkta lagstiftningen snarare

skulle hindra en verksam konkurrens mellan erkänt effektiva företag. De

skulle nämligen bli benägna att hålla tillbaka sin konkurrenskraft för att

icke uppnå en monopolställning och därmed riskera att bli stämplade som

samhällsskadliga. Även Svensk industriförening har motsatt sig lagstiftning

på denna punkt. Slutligen anser Svea hovrätt och Statens jordbruksnämnd,

att bestämmelserna är för obestämda för att kunna godtagas. Detta gäller i

ännu högre grad motiven. Följdes dessa, skulle varje mera betydande företag

kunna pressas in under monopolistfallet. Dit kunde hänföras t. ex. alla lanthandlare

som saknar lokal konkurrens.

Det skall villigt erkännas att utformningen av monopolistfallet av flera

skäl är vansklig. Till en början kan man sålunda ej helt avvisa invändningen,

att det här ej är fråga om en konkurrensbegränsning i vanlig mening.

I monopolistfallet föreligger ju i många fall ej några direkta åtgärder

i konkurrensbegränsande syfte. Å andra sidan är det uppenbart att den fullständiga

ellei partiella tranvaro av konkurrens, som föreligger i en monopolsituation,

för konsumenterna kan bli vådligare än kanske flertalet fall

av avtalsmässig konkurrensbegränsning. Erinras må också att en monopolsituation

kan uppkomma genom att flera företagare, som förut haft

kartellavtal sinsemellan, i stället bildar en koncern. Det är därför ett naturligt

och rimligt önskemål att den tilltänkta förhandlingslagstiftningen så

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

långt möjligt skall kunna tillämpas, när man kan konstatera frånvaro av

den fria tävlan, som dock utgör en viss garanti för konsumenternas intressen.

Avgörande för prövningen måste givetvis även i monopolistfallen bli,

huruvida den föreliggande konkurrensbegränsningen medför skadlig verkan

eller ej.

Ofta kan eu monopolist ha nått sin ställning just genom att legitimt utnyttja

den fria konkurrensen. Genom rationaliseringar eller andra kostnadsbesparande

åtgärder har det blivit honom möjligt att bjuda konsumenterna

så fördelaktiga villkor, att han efter band undanträngt sina medtävlare. Vidare

måste en monopolist, för att icke förlora sin ställning på marknaden,

försöka driva sin verksamhet så, att andra företagare finner det meningslöst

att upptaga tävlan med honom. Denna hans strävan kan leda till ytterligare

rationaliseringar, som kommer konsumenterna till godo i form av bättre varor,

prissänkningar in. in. Obestridligt är alltså att denna art av konkurrensbegränsning

ej behöver vara skadlig ur allmän synpunkt.

Å andra sidan medför monopolställningen uppenbara faror för missbruk.

Frånvaron av konkurrens måste i och för sig inbjuda därtill. Sålunda kan

det vara frestande att hålla priserna på en högre nivå än som är rimligt med

hänsyn till kostnaderna. Vidare försvagas lätt vederbörandes benägenhet att

genom olika åtgärder söka pressa ner kostnaderna. En allvarlig olägenhet

föreligger om monopolisten utnyttjar sin makt till att missgynna vissa företagare,

t. ex. genom att vägra några återförsäljare leveranser eller att ge dem

avgjort sämre rabatter än andra. Det betänkliga med ett sådant förfarande

framträder särskilt tydligt i monopolistfallet, eftersom den missgynnade har

svårt att anskaffa varan på annat håll. En närmare redogörelse för innebörden

av en sådan diskriminering lämnas i ett följande avsnitt.

Då denna form av konkurrensbegränsning tydligen kan medföra skadliga

verkningar i olika hänseenden, finner jag det icke tillrådligt att lämna monopolistfallet

utanför lagstiftningen. Herr Gillbergs av åtskilliga remissinstanser

understödda förslag, afl övervakningen från samhällets sida i stället

skulle ske i form av utredningar i de särskilda fallen, synes mig otillräckligt.

Departementsförslaget erbjuder emellertid anknytningspunkter till den av

herr Gillberg tänkta ordningen. Skillnaden är väsentligen, att enligt departementsförslaget

den erforderliga utredningen alltid skall förebringas inför

näringsfrihetsrådet och att rådet har befogenhet att förhandlingsvägen söka

undanröja skadlig verkning av en konkurrensbegränsning. Om förhandlingen

blir resultatlös, kan rådet anmäla saken till Kungl. Maj :t. Det blir sedan

Kungl. Maj ds sak att överväga vilka speciella åtgärder som bör vidtagas.

Helt allmänt vill det synas som om den karaktär av ren förhandlingslinje,

som departementsförslaget erhållit, är ägnad att taga udden av kritiken mot

monopolistfallets upptagande i lagen.

När det sedan gäller att från dessa utgångspunkter närmare bestämma

omfattningen av monopolistfallet, möter uppenbarligen stora vanskligheter.

De sakkunniga har därvid valt att både i själva lagtexten och — än mer —

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

i motiven göra ramen mycket vid. Häremot har från åtskilliga håll riktats

eu bestämd kritik och det synes mig som om kritiken äger ett visst fog.

Vad beträffar själva lagtexten bör på de skäl, de sakkunniga angivit, med

monopolistisk ensamföretagare jämställas en till följd av gemensamma ägareintressen

sammanhållen grupp av företagare. Däremot synes det mig vara

att gå för långt, om man hit också för det fall, då en grupp av företagare

sammanhålles icke av gemensamma ägareintressen utan »på annan liknande

grund», t. ex. beroende av gemensamma kreditgivare eller förlagsmän. En

svår fråga innebär avgörandet, hur stor del av marknaden vederbörande

skall behärska för att förhandling enligt den tilltänkta lagen skall kunna påkallas.

Här är det uppenbarligen ej rimligt att — även om ordet monopolist

närmast för tanken dit — inskränka sig till de lägen, då vederbörande helt

eller nästan helt dominerar marknaden. Man torde böra öppna möjlighet till

förhandling även när vederbörande har en mindre förhärskande ställning

än ett monopol i sa inskränkt mening skulle innebära. Jag har här övei''vägt,

om man ej under alla förhållanden borde kräva, att företagaren eller företagargruppen

i fråga åtminstone svarade för en övervägande del av omsättningen

inom varuområdet. Fall torde emellertid finnas, då en företagare,

utan att svara för mer än t. ex. 40 procent av omsättningen, dock till följd

av teknisk och kommersiell överlägsenhet eller andra omständigheter intager

en ställning av så dominerande natur, att förhandling bör kunna påkallas.

Jag anser mig därför ej som betingelse för förhandling böra föreslå mer

än att vederbörande skall svara för en väsentlig del av företagsamheten inom

viss näringsgren.

De viktigaste monopolistfallen är uppenbarligen sådana, där företagarens

eller företagargruppens starka ställning avser omsättningen i hela landet.

I likhet med de sakkunniga finner jag emellertid att förhandling bör kunna

påkallas också då monopolsituationen gäller del av landet, t. ex. ett landskap

eller län. Däremot kan det rimligen ej vara meningen att — som en remissmyndighet

befarat — man skall kunna påkalla förhandling med den,

som råkar inneha en ensamställning i sitt fack på en mindre ort.

Det skall medges, att även med de preciseringar, som här förordats i jämförelse

med de sakkunnigas lagförslag, gränsen kring monopolistfallet (5 §

första st. under 2) i departementsförslaget) ej kommer att te sig skarp. I

betraktande av att det, som min tidigare redogörelse visar, ej är fråga om

annat ingripande än att påkalla förhandling, synes mig emellertid de sakkunnigas

lagtext kunna med angivna jämkningar godtagas. Jag vill också

erinra om att det organ, näringsfrihetsrådet, som skall avgöra om betingelserna

för förhandling är uppfyllda, avses erhålla en sammansättning, som

torde garantera en mycket omdömesgill prövning.

Som de sakkunniga framhållit är någon monopolism givetvis ej för handen,

så länge vederbörande — trots en i och för sig stark ställning _

bjuds verksam konkurrens från inländskt eller utländskt håll. I fråga om

de sakkunnigas motivering i övrigt vill det synas, som om några av de givna

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

exemplen på monopolistfall icke är sådana att de skäligen kan anses falla

inom ramen för definitionen. Detta gäller enligt min mening det läge då en

företagares överlägsenhet grundas därpå, att han kan erbjuda sina kunder

en så rikhaltig sortering, att han delvis undantränger företag med mera

begränsat urval. Ej heller synes man med stöd av den här förordade bestämmelsen

böra få påkalla förhandling med »kvasimonopol», sådana de beskrives

av de sakkunniga; utanför måste också lämnas det vagt beskrivna

fallet att marknaden behärskas av två eller tre företag, vilka ej ha påvisbart

samarbete men dock icke bedriver en lika effektiv konkurrens som om

det funnits fler företag på marknaden.

På grund av den allmänna uppläggningen av departementsförslaget kan

det ej komma i fråga att däri upptaga nagon motsvarighet till den föreslagna

befogenheten för näringsfrihetsnämnden att genomföra direkt priskontroll.

Vidare har jag redan omnämnt, att jag ej funnit anledning förorda de sakkunnigas

ordning med omvänd bevisbörda rörande förefintligheten av skadlig

verkan i vissa fall, bl. a. då vederbörande monopolist eller monopolistgrupp

missgynnar viss eller vissa töretagare. Som jag senare torde få tillfälle

utveckla vill jag i stället föreslå, att ett sadant förfarande upptages

bland de fall, som man vid förhandling enligt den tilltänkta lagen särskilt

skall eftersträva att hindra (6 § 3).

k. Bruttopi-issystemet.

Betänkandet.

Enligt de sakkunniga utgör bruttoprissystemet en särskild form av vertikal

prisbindning, som innebär att en säljare övar inflytande över prissättningen

i efterföljande distributionsled. Vanligen är det tillverkaren av varan,

som lämnar föreskrifter om återförsäljningspriset; det kan emellertid

även vara en importör, grossist i distribution av inhemska varor eller förädlare.

Det utförsäljningspris, som producenten anger, kan vara antingen ett

rekommenderat pris eller rikt pris, som vid återför sälj ning får under- eller

överskridas, ett maximipris, som får underskridas men ej överskridas, ett

minimipris, som får överskridas men ej underskridas, eller ett fast bruttopris,

som varken får över- eller underskridas. I vårt land liksom i övriga

västeuropeiska länder utgör fasta bruttopriser den vanligaste formen och

den som vanligen åsyftas, när uttrycket bruttopris för närvarande användes

i diskussionen.

Bruttoprissättning av en vara förutsätter i regel en viss individualisering

av varan eller dess förpackning. Vanligen förekommer därför bruttoprissättning

endast för s. k. märkesvaror. Härmed brukar förstås sådana varor,

som säljes under ett visst särpräglat märke. Märkesvarusystemet kan å

andra sidan mycket väl förekomma utan samband med bruttoprissättning.

Socker, mjöl, makaroner, en del konserver, vissa märkesvaror inom textilbranschen

in. fl. säljes sålunda utan bruttoprissättning.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 103.

151

Det av fabrikanten fastställda bruttopriset anger i regel priset vid försäljning

till konsument. Detta blir för bruttoprissatta varor alltså vanligen enhetligt

över hela landet och icke differentierat efter fraktkostnaden för transporten

från producent till återförsäljare.

Bruttoprissystemets tillämpning medför, att återförsäljarna icke kan konkurrera

sinsemellan med priset och att konsumenterna alltså får betala lika

mycket för den bruttoprissatta varan i vilken affär de än köper den.

Fasta bruttopriser (resp. maximi- och minimipriser) måste, för att kunna

genomföras, på ett eller annat sätt kontrolleras av producenten. Vanligen gör

producenten detta själv; i regel kan informell medverkan härvid påräknas

från återförsäljarna och deras organisationer. Organiserad samverkan i

kontrollsyfte har vid olika tider förekommit mellan tillverkare av bruttoprissatta

varor men förekommer för närvarande icke i vårt land.

Oavsett hur kontrollen är organiserad får den sin effekt därigenom, att

återförsäljarna utsätter sig för faran att icke få fortsatta leveranser, om de

säljer till lägre priser än som fastställts av leverantören. Eftersom återförsäljarna

är medvetna härom är ett enkelt påpekande oftast tillräckligt

för att de skall upphöra att »underförsälja». Svårigheterna för en producent

att upprätthålla fastställda bruttopriser torde därför i vårt land numera

vara obetydliga, särskilt under högkonjunkturförhållanden med stark

efterfrågan. Att fabrikanten bestämmer sin varas utförsäljningspris i detaljhandeln

har numera så gått in i det allmänna medvetandet, att återförsäljarna

i fråga om märkesvaror i allmänhet tar för givet att en dylik vara

också är bruttoprissatt. Av detta skäl behöver fabrikanten ofta endast på

ett eller annat sätt bekantgöra utförsäljningspriset, t. ex. genom att sprida

en prislista bland återförsäljarna av varan, för att priset skall komma att

betraktas som ett fast bruttopris.

Om man bortser från bokhandeln, där bokförläggarna bestämt detaljhandelspriset

på böcker ända sedan mitten av 1800-talet, är bruttoprissystemet

en förhållandevis sen företeelse i vårt land. Systemet började ej få fastare

form förrän vid mitten av 1920-talet och synes ännu i början av 1930-talet

ha varit relativt ovanligt. Numera har bruttoprissystemet en betydande utbredning;

av naturliga skäl är förekomsten dock mycket växlande inom

olika branscher. I en typisk speceriaffär beräknas de bruttoprissatta varorna

svara för cirka 40 procent av den totala omsättningen. För självbetjäningsaffärer

beräknas de bruttoprissatta varorna utgöra 55 procent av

försäljningen. Av färghandelns omsättning torde bruttoprissatta varor omfatta

mellan 40—50 procent av omsättningen. I parfymeri- och sjukvårdsaffärer

är praktiskt taget hela sortimentet bruttoprissatt. Inom fotobranschen

är samtliga varor bruttoprissatta.

På grundval av primärmaterial till socialstyrelsens budgetundersökningar

för åren 1948 och 1949 har utförts en beräkning av de bruttoprissatta varornas

andel av konsumenternas totala inköp. Undersökningen visar, att de

bruttoprissatta varornas andel av de varuinköp, som berörde detaljhandeln,

för barnfamiljer uppgick till mellan 24 och 28 procent, utgifter för sprit och

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

tobak undantagna. Av livsmedelsinköpen för 100 undersökta hushåll svarade

de bruttoprissatta varorna för i genomsnitt 35,3 procent.

En av grundorsakerna till bruttoprissystemets framväxt och utveckling

utgör märkesvarusystemets utbredning, som bl. a. inneburit en ökad standardisering

av varor. Konsumenten vet, att en märkesvara är en och densamma,

i vilken butik han än köper den. Märkesvarusystemet skapar sålunda

i och för sig förutsättningar för en mera effektiv priskonkurrens.

Den tendens till skärpt priskonkurrens, som systemet sålunda medför i fråga

om en enskild märkesvara, utlöser lätt en reaktion i form av organiserade

strävanden att binda priserna. Detta sker i första hand genom bruttopriserna.

Denna reaktion är enligt de sakkunniga av många skäl naturlig. Vid fri

konkurrens kan en detaljist genom att sälja vissa särskilt gångbara märkesvaror

i närheten av inköpspriset inge allmänheten den föreställningen, att

hans priser allmänt är låga. Lyckas han på detta sätt att sälja mera även

av varor med hög marginal, kan en sådan spekulation visa sig lönande —

i varje fall på kort sikt. Om emellertid andra detaljister förfar på motsvarande

sätt vid prissättningen av andra märkesvaror, kan det emellertid för

handeln uppstå åtminstone tillfälliga, svårigheter att erhålla full täckning

för de gemensamma omkostnaderna i varje affär.

Fördelningen av de gemensamma omkostnaderna på olika försålda varor

i butikens kalkyl måste naturligen bli i viss mån godtycklig. Detta bidrager

i hög grad till att göra återförsäljarna angelägna om det skydd och den

»garanti för ordning och reda» som bruttoprissystemet kan skänka. En

positiv inställning till bruttoprissystemet hos återförsäljarna främjas ytterligare

av det förhållandet att vid bruttoprissatta varor återförsäljaren slipper

allt kalkyleringsarbete. Arbetet i butiken underlättas om varorna är prismärkta

av leverantören. Prutsystemet med därav föranledda prisförhandlingar

med kunderna undvikes. Härtill kommer att genom den medverkan

till prisbindning i återförsälj arleden, som leverantörerna lämnar vid bruttoprissättning,

det kan bli lättare att genomföra kompletterande horisontella

prisbindningar inom dessa led. Återförsäljarnas organisationer erhåller härigenom

en viktig och central arbetsuppgift, kring vilken det vanligen är

lätt att samla medlemmarna. Själva bruttoprissystemet som sådant gör dessutom

återförsälj armarginalerna till en fråga, som är lämpad att upptaga

till förhandling med leverantörerna och deras organisationer. Sålunda måste

bruttoprissättningen på olika sätt främja utvecklingen av återförsäljarnas

organisationer, som får ett betydande intresse i systemets bevarande och utveckling.

Även leverantörerna anser sig emellertid enligt de sakkunniga i många

fall ha ett intresse av bruttoprissättning. Genom att priskonkurrensen undanröjs

i återförsälj ar ledet, kan de ofta hoppas att försvaga återförsäljarnas

krav på lägre fabrikantpriser. I konkurrensen med andra fabrikanter

är det vidare för varje enskild leverantör ett väsentligt intresse, att just hans

varor betraktas med välvilja av handelns företrädare. Annars riskerar han

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

153

att återförsäljarna kommer att gynna försäljningen av konkurrerande varor.

Om så sker, kan hans egen produkt i värsta fall försvinna ur marknaden.

Emellertid är väl bekant att åtskilliga leverantörer är kritiskt inställda till

bruttoprissystemet. De har dock svårt att bjuda effektivt motstånd, då deras

intresse av att inte tillämpa bruttoprissättning i de flesta fall är vida svagare

än återförsäljarnas av att det blir tillämpat.

Till förmån för bruttoprissystemet brukar, anför de sakkunniga, ofta åberopas

ytterligare en rad argument, som dock sannolikt icke avser faktorer,

som varit i högre grad bestämmande för utvecklingen. Hit hör bl. a. påståendet,

att den enhetliga prisstrukturen uppskattas av konsumenterna. Konsumenten

behöver ej känna sig »lurad», som han lätt gör om han finner att

han kunnat köpa varan till ett lägre pris i en annan affär. Konsumenten

kan vidare spara möda, då han vet att priset är lika i alla affärer. Han

behöver således ej besöka olika affärer för att fråga om priserna. Häremot

kan invändas, att det dock är osäkert om konsumenten ändock icke

skulle föredraga ett system med rena maximipriser, som gav honom möjlighet

att åtminstone på vissa håll erhålla en vara billigare än fabrikanten

tillkännagivit.

En viss roll i diskussionen har det s. k. sociala argumentet spelat. Detta

går ut på att förekomsten av bruttoprissatta varor med högre marginaler

gör det möjligt för handeln att reda sig med mindre pålägg på vissa s. k.

tunga varor, som svarar för en särskilt stor andel av konsumtionen i familjer

med mera begränsade inkomster. De sakkunniga finner dock argumentet

av flera skäl vara av tvivelaktigt värde. Bl. a. tyder verkställda undersökningar

icke på att det skulle föreligga någon signifikativ skillnad i fråga om

de bruttoprissatta varornas relativa betydelse för högre och lägre inkomstgrupper.

Ett vanligt argument är vidare att bruttoprissystemet skulle medföra en

sundare och mera effektiv kvalitetskonkurrens, som skulle ersätta eller rent

av vara överlägsen en tidigare priskonkurrens. Frågan härom sammanhänger

intimt med den om konsumenternas möjligheter att bedöma kvaliteten.

De sakkunniga framhåller, att det i och för sig icke finns någon garanti för

att en bruttoprissättning ger konsumenten förmånligare relationer mellan

priser och kvaliteter än en friare prisbildning. Ett närbesläktat argument

är påståendet, att bruttoprissystem erfordras för att återförsäljarna skall få

bruttoinkomster, som sätter dem i stånd att ge kunderna erforderlig service.

De sakkunniga medger, att en stor del av denna service utan tvivel är

nödvändig. De framhåller emellertid att bruttoprissystemet begränsar konsumentens

möjligheter att välja mellan å ena sidan mera service och högre

priser och å andra sidan mindre service och lägre priser.

Eif skäl som åberopas för bruttoprissystemet är vidare påståendet, att

leverantören behöver själv fastställa priset för att kunna utnyttja det som

försäljningsargument i reklam. Häremot framhåller de sakkunniga att vid

en verkställd undersökning priset i mer än hälften av de undersökta fallen

ej använts såsom argument. Det har ej heller frambragts något skäl varför

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Knngl. Mnj:ts proposition nr 103.

icke rekommenderade riktpriser eller rena maximipriser lika väl kan användas

i en reklamkampanj som fasta bruttopriser.

Av grundläggande betydelse vid bedömning av bruttoprissystemet finner

de sakkunniga vara det faktum, att handelsmarginalerna i många fall fungerar

såsom ett av de viktigaste konkurrensmedlen i kampen mellan leverantörerna.

I anslutning härtill understrykes dock, att enkla uppgifter om

procentuella marginaler endast i mera extrema fall kan ge tillräcklig grund

för ett omdöme om huruvida en viss marginal är »för hög» eller ej. En marginal,

som ter sig hög i förhållande till priset, kan sålunda i verkligheten vara

låg i förhållande till kostnaderna eller tvärtom.

När en leverantör fastställer en viss procentuell handelsmarginal, söker

han givetvis bestämma denna så, att återförsäljarna blir tillräckligt tillfredsställda

för att föra hans produkt och helst aktivt intresserar sig för densamma.

Härvid möter emellertid den svårigheten, att distributionskostnaden

för en viss vara i ett sortiment inom vida gränser är omöjlig att bestämma

och dessutom är starkt varierande. Då distributionskostnaderna sålunda kan

vara mycket olika även inom en och samma bransch är det uppenbart att en

marginal, som är nätt och jämnt tillräcklig eller t. o. m. otillräcklig för vissa

återförsäljare, ger andra återförsäljare en jämförelsevis god förtjänst. Detta

betyder, att det för vissa återförsäljare skulle vara lönande att saluföra

produkten, även om marginalen varit lägre än leverantören bestämt. På

grund av bruttoprissättningen är emellertid dessa återförsäljare förhindrade

att sälja till lägre priser än vad leverantören angivit. De billigast arbetande

distributionsföretagen blir sålunda oförmögna att — även om de

skulle vilja det — låta sin ekonomiska effektivitet komma till uttryck genom

priskonkurrens. Under sådana förhållanden kan prisbildningen, framhåller

de sakkunniga, icke ge kunderna tillräcklig ledning, då det gäller att i första

hand söka utnyttja de mest ekonomiska distributionsvägarna. Ett sådant

förhållande kan lägga svåröverkomliga hinder i vägen för strävandena att

rationalisera distributionen.

Visserligen har, erinrar de sakkunniga, återförsäljare med låga kostnader

vissa möjligheter att låta priskonkurrensen ta sig uttryck i den icke

brutloprissatta delen av sortimentet. Men dessa är i praktiken ofta begränsade.

De sakkunniga framhåller, att t. ex. priserna i självbetjäningsbutiker

hittills icke blivit lägre än i motsvarande betjäningsbutiker, trots att självbetjäningssystemet

kan möjliggöra en icke oväsentlig besparing i fråga om

den tungt vägande kostnaden i en butik, nämligen arbetskostnaden samt att

detta f. ö. gäller även självbetjäningsbutiker inom konsumentkooperationen.

Emellertid har företagen i stället den möjligheten att hävda sig i konkurrensen

att de kan erbjuda mera service, t. ex. i fråga om hemsändning, butiksmedhjälparnas

antal och kvalifikationer, eller genom att medge fri bytesrätt,

lämna krediter, hålla stora eller särskilt specialiserade sortiment, ge

butikslokalerna ett tilldragande utseende etc. Givetvis kan sådana strävanden

vara av visst värde ur konsumentsynpunkt. Då ett lågt pris för många

konsumenter, särskilt om de är mindre bemedlade, är av större betydelse

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

155

än hög service är det emellertid i varje fall för många konsumenter till

övervägande skada, framhåller de sakkunniga, att bruttoprissystemet leder

till eu konkurrens, som tar sig uttryck i högre kostnader inom mera effektiva

företag och därmed ytterligare minskar möjligheterna att uppnå lägre

priser.

En bruttoprissättning måste vidare, framhåller de sakkunniga, stimulera

etableringslustcn inom återförsäljarledet, särskilt om den tar sig uttryck i

att marginalerna i vissa fall blir jämförelsevis förmånliga. I den mån sålunda

»marginella» företag tillkommer eller fortlever — företag för vilka

det icke funnits förutsättningar vid en mera effektiv priskonkurrens — kan

detta medföra, att distributionskostnaderna inom branschen blir högre än

nödvändigt. Dessa tendenser utlöser lätt bland återförsäljare och andra en

reaktion, som kan taga sig uttryck i en organiserad nyetableringskontroll.

Även om nyetableringskontrollen skulle möjliggöra en strukturell rationalisering,

som innebar sänkta distributionskostnader, är det ovisst om denna

förbättring tar sig uttryck i mera förmånliga priser för konsumenterna.

Distributionsföretagen erhåller nämligen genom nyetableringskontrollen en

starkare ställning gentemot kunderna och f. ö. även gentemot leverantörerna;

det sista betyder, att de kan få lättare att göra sina synpunkter gällande

vid förhandlingar angående marginalerna. Även om den starkare etableringslusten

motväges av nyetableringsregleringen, kan man sålunda befara,

framhåller de sakkunniga, att hela systemet blir »låst» på ett sätt, som i

många fall kan vara till skada ur samhälleliga synpunkter. Höga marginaler

på bruttoprissatta varor kan vidare enligt de sakkunniga stimulera till

etablering av företag, vilka specialiserar sig på att sälja varor, som ger förhållandevis

god förtjänst. Detta kan i sin tur föranleda behov för de övriga

av högre marginaler på den omsättning de har kvar. Stundom kan bruttoprissystemet

dessutom försvåra för handeln att differentiera priserna på

sådant sätt att kunderna uppmuntras köpa större kvantiteter på en gång.

De sakkunniga betonar, att bruttoprissystemet representerar ett försök till

lösning av prisbildningsproblem inom handeln, vilka rent sakligt sett måste

betecknas såsom svåra och komplicerade, och sammanfattar sitt omdöme om

systemet i följande uttalande:

Om bruttoprissystemets utveckling har sina naturliga förklaringar, följer

dock därav icke, att systemet alltid är till övervägande nytta ur mera allmänna

synpunkter. Det har otvivelaktigt skapat reda och ordning i prissättningen

inom handeln, undanröjt en god del av återförsäljarnas priskalkyleringsarbete,

liksom även det arbete som eljest kan vållas av prisförhandlingar

om enskilda varupartier, och gett återförsäljarna en större trygghet.

Men det har samtidigt i många fall gjort det svårare för konsumenterna

att erhålla del av de rationaliseringsvinster, som kunna åstadkommas

inom handeln, och har framför allt inte sällan stärkt tendenserna att låta

pris- och kvalitetskonkurrensen träda i bakgrunden för andra konkurrensmetoder,

som innebära högre distributionskostnader eller i varje fall försvåra

genomförandet av kostnadssänkningar inom distributionen.

Det sista är en allvarlig anmärkning, eftersom distributionskostnaderna

ofta svara för en mycket betydande del av detalj priserna. Att så är fallet,

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

beror naturligtvis väsentligen på att distributionen är och måste vara eu

synnerligen arbetskrävande uppgift — i vissa fall ännu mera arbetskrävande

än tillverkningen, vilket bl. a. beror på att den inte kan mekaniseras

i samma utsträckning som produktionen. Men just därför att distributionskostnaden

ofta är och måste vara hög, är det desto mera angeläget, att det

inte läggs hinder i vägen för sådan distributionsrationalisering, som dock

kan företagas. Rationaliseringen inom industri och annan tillverkning har

haft till följd, att distributionen numera oftast svarar för en större andel

av detaljpriset än tidigare. Ju längre en sådan utveckling fortgår, desto starkare

blir kravet på att även det arbete, som syftar till att göra distributionsstrukturen

mera effektiv, måste intensifieras.

Härmed är inte sagt, att bruttoprissystemet skulle utgöra det enda allvarliga

hindret för en rationalisering av distributionen. Tvärtom göra sig även

andra mycket väsentliga hinder gällande — däribland det f. n. trånga utrymmet

på byggnadsmarknaden och de därav betingade byggnadsrestriktionerna.

De sakkunniga har ansett bruttoprissystemet innefatta en så viktig konkurrensbegränsning

att frågan om verkningarna därav i alla enskilda fall

borde kunna bringas under näringsfrihetsnämndens prövning. Nämnden har

i enlighet härmed föreslagits få behörighet att till prövning — vid sidan

av kartellfallet och monopolistfallet — upptaga det fall av konkurrensbegränsning

som föreligger, då företagare i sin försälj ningsverksamhet meddelat

föreskrift om lägsta pris för återförsäljning av förnödenhet. Under

uttrycket »föreskrift om lägsta pris» skall ej innefattas det fall att leverantören

angivit visst rikt pris, alltså ett föreslaget pris, som återförsäljaren

får underskrida utan att bli utsatt för beivran från leverantörens sida.

I fråga om behandlingen av problemet om bruttoprissystemet har de sakkunniga

ingående diskuterat flera olika alternativa lösningar, däribland även

att man skulle meddela ett generellt förbud mot bruttoprissystemet.

Mot detta alternativ har de dock funnit invändningar kunna

resas. För flera viktiga varor är marginalerna sålunda låga trots förekomsten

av bruttoprissystem. Det är därför icke riktigt, att bruttoprissystemet

alltid medför olägenheter av nyss antydd beskaffenhet. Härtill kommer,

att det här berörda alternativet icke ger skydd mot användning av en

viss vara såsom »lockvara» genom att den säljes i närheten av inköpspriset.

Ett dylikt förfarande kan nämligen icke blott vara till skada för leverantören

och för andra återförsäljare utan kan dessutom — i den män spekulationen

lyckas — ge kunderna en överdriven föreställning om att priserna

hos vederbörande återförsäljare allmänt skulle vara låga.

Ett annat alternativ, som diskuterats, har inneburit ett »selektivt»

hävande av bruttoprisbindning, vilket skulle innebära att näringsfrihetsnämnden

efter undersökning av viss vara eller varugrupp skulle

äga meddela förbud mot tillämpning av bruttoprissystemet för varan eller

varugruppen. Emellertid skulle denna metod enligt de sakkunnigas uppfattning

ställa alltför stora krav på det grundläggande utredningsarbetet. De

sakkunniga har därför på liknande skäl, som tidigare angivits vid behandlingen

av kartellfallet, funnit sig även här böra föreslå att man skall tillämpa

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

157

regeln om legal presumtion för skadlig verkan, i den mån

ej i det enskilda fallet kan ges sannolika skäl för bruttoprisets oskadlighet.

Det förordas att bedömningen av bruttoprissystemets verkningar i regel

skall avse en hel varugrupp och sålunda ej en enskild fabrikants vara.

I fråga om det s. k. lockvaruproblemet anför de sakkunniga:

Det förefaller icke lämpligt att detta problem löses genom fastställande

av några minimipriser eller minimimarginaler. Däremot synes skydd mot

sådant missbruk böra beredas efter undersökning av förhållandena i de

särskilda fallen. I enlighet härmed bör det ankomma på näringsfrihetsnämnden

att vid förhandling träffa överenskommelse med vederbörande

om, respektive att i föreläggande angiva, att fabrikanten (grossisten) endast

efter medgivande av nämnden i varje särskilt fall må vägra att leverera

varor till återförsäljare på grund av att återförsäljaren utförsålt en vara till

alltför lågt pris. Härvid bör i första hand beaktas, huruvida en återförsäljare

generellt söker hålla låga priser eller om han tagit ett särskilt lågt pris

endast för någon enstaka »lockvara». I det senare fallet bör avstängning

tillåtas. Är det däremot fråga om en återförsäljare, som arbetar med låga

kostnader och av detta eller andra skäl håller lägre priser än övriga återförsäljare

på en väsentlig del av sitt varusortiment eller tillämpar en rationell

pris- eller rabattdifferentiering för att uppmuntra köp i stora poster

e. d., bör underförsäljningen icke få föranleda leveransvägran. Bedömningen

av dessa frågor bör icke verkställas i enlighet med lagen om illojal

konkurrens utan av näringsfrihetsnämnden, alltså samma organ som fattat

beslut om hävande av bruttoprisbindning. Motiveringen för denna ståndpunkt

är det förhållandet, att det är genom detta organs åtgärd, som möjligheten

till »lockvaruförsäljning» kommit till stånd. Ännu viktigare är att

detta organ på grund av de undersökningar, som föregått dess beslut om

hävande av bruttoprisbindning, måste anses särskilt sakkunnigt för denna

uppgift.

Reservanterna.

Reservanterna förklarar sig vara ense med de sakkunniga därom, att

bruttoprissättning kan medföra såväl gynnsamma som ogynnsamma verkningar

ur allmän synpunkt. Kritiken mot bruttoprissystemet bär rent principiellt

sett åtskilligt fog för sig. Men i vilken omfattning och på vilka områden

bruttoprissystemet, sådant det hittills tillämpats i vårt land, verkligen

haft dylika följder av väsentlig betydelse, därom anser reservanterna

föreliggande material icke ge någon säker vägledning. Ännu mindre kan

därav dragas några bestämda slutsatser i frågan, huruvida olägenheterna

väsentligen överväger de med systemet förenade mera påtagliga fördelarna.

Härför skulle ha erfordrats mera djupgående undersökningar än vad de

sakkunniga haft tillfälle att utföra. I den praktiska tillämpningen finner

reservanterna nackdelarna av bruttoprissystemet i varje fall för närvarande

icke vara särskilt framträdande. De erinrar bl. a. om att bruttoprissättning

således icke hindrar priskonkurrens i form av återbäring och att bruttoprissättningen

icke heller behöver innebära, att prisnivån som helhet

blir stelare än under fri konkurrens.

Härtill kommer att de normer de sakkunniga föreslår för bedömningen

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

av bruttoprisbindningarna enligt reservanternas uppfattning ger anledning

till allvarliga erinringar. Särskilt fäster reservanterna härvid uppmärksamheten

vid att de sakkunniga syntes mena, att bedömningen skulle avse

huruvida marginalerna för den bruttoprissatta varan är höga i förhållande

till distributionskostnaden. Reservanterna framhåller vanskligheten av en

dylik prövning. Svårigheterna att utreda omständigheterna i de särskilda

fallen och den rättsosäkerhet, som därigenom skapas, blir ännu mera betänkliga

mot bakgrunden av lagförslagets presumtionsregler.

Reservanterna förklarar sig icke heller kunna biträda de sakkunnigas förslag

till behandling av det s. k. lockvaruproblemet. Samtidigt vill de emellertid

erkänna, att detta är en av de besvärligaste punkterna vid en legislativ

behandling av bruttoprissystemet. Denna fråga har enligt reservanternas

mening så intimt samband med frågan om åtgärder mot illojal konkurrens,

att det icke synes befogat att den blir föremål för bedömande i annan ordning

eller efter andra grunder än de som gäller för illojal konkurrens i hittills

vedertagen mening.

Reservanterna anser på de sålunda anförda skälen, att lagstiftningsåtgärder

på detta särskilt komplicerade område borde anstå, till dess genom närmare

utredningar skapats en mera tillförlitlig grund för bedömande av

bruttoprissystemets praktiska verkningar. I anslutning härtill framhålles,

att det icke synes dem uteslutet att utvecklingen av detalj affärer av självbet

jäningstyp, sedan mera normala konjunkturer åter inträtt, kan komma

att medföra en successiv uppluckring av bruttoprissystemet. Skulle emellertid

lagstiftning mot bruttoprissättning införas, anser reservanterna —

framför allt med hänsyn till de utredningssvårigheter som ett genomförande

av de sakkunnigas förslag skulle komma att skapa — att mera generellt

verkande bestämmelser bör allvarligt övervägas.

Herr Gillbergs yttrande.

Herr Gillberg betonar inledningsvis att bruttoprissystemet icke medför

en så fullständig konkurrensbegränsning, som understundom antages, dels

emedan systemet ej försvagar konkurrensen i fabrikantledet och dels emedan

det i allmänhet icke hindrar återförsäljarna att lämna återbäring även

för bruttoprissatta varor. Man bör icke heller överdriva verkningarna av

lagbestämmelser mot bruttoprissystemet. Det är enligt herr Gillberg icke

säkert att lagbestämmelser mot bruttoprissättning skulle leda till en fri

prissättning i den mening att varje detaljaffär skulle individuellt fastställa

sina priser. Rehovet av riktpriser för detaljhandeln skulle kvarstå, då företagen

inom denna i allmänhet icke är av sådan storleksordning, att de individuellt

kan kalkylera och prissätta varje artikel i sitt ofta mycket omfattande

sortiment.

Under senare år har enligt herr Gillberg på många områden ägt rum en

uppmjukning av bruttopriser till riktpriser och maximipriser. Särskild betydelse

för en fortsatt sådan utveckling torde självbetjäningsaffärerna komma

att få.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

159

Med hänsyn till det aktuella läget beträffande bruttoprissystemet finner

herr Gillberg det därför lämpligast att man avvaktar den närmaste tidens

utveckling, innan frågan om lagstiftning på detta område definitivt avgöres.

Skulle så visa sig erforderligt möter ingen svårighet att efter hand komplettera

lagstiftningen. Därvid måste lockvaruproblemet uppmärksammas. Med

hänsyn till att underförsäljning närmast har karaktär av illojal konkurrens,

är det lämpligt att bestämmelser om skydd mot lockvaruförsäljning inarbetas

i lagen mot illojal konkurrens.

Remissyttrandena.

Av de myndigheter och organisationer, som ställt sig positiva till de sakkunnigas

förslag till lagstiftning, har endast Kooperativa förbundet uppehållit

sig vid frågan om bruttoprissystemet. Förbundet förklarar sig dela de

sakkunnigas uppfattning, att bruttoprissystemet kan inordnas hland de faktorer,

som starkt bidragit till att försvåra rationaliseringen inom distributionen.

De samhällsskadliga verkningarna av systemet finner förbundet

ligga i öppen dag och växa med den snabba utbredning av systemet, som

pågår. Förbundet anför ytterligare:

Bruttoprissystemets föreskrift om lägsta pris i detaljhandeln förhindrar

de effektivare formerna av varuförmedlingen, självbetjäningsbutikerna och

andra, liksom de effektivare individuella företagen att sänka sin förmedlingsmarginal

för bruttoprisbundna varor i anslutning till de lägre verkliga

kostnaderna och låta konsumenterna bli delaktiga av denna sänkning.

Systemet i sin helhet verkar sålunda som en fortskridande tvångskartellering

av detaljhandeln med kartellpriserna anpassade efter de minst effektiva

företagen.

Det må erinras att Kooperativa förbundet, såsom berörts i redogörelsen

för departementsförslagets allmänna uppläggning, ansett det bästa sättet att

motarbeta utvecklingen mot bruttopriser vara ett generellt förbud mot

denna ordning.

Kommerskollegium har förklarat sig dela de sakkunnigas uppfattning,

att sannolikheten för samhällsskadliga verkningar av bruttoprisavtal måste

bedömas såsom synnerligen stor.

Beträffande det s. k. lockvaruproblemet intager Kooperativa

förbundet den ståndpunkten att detta problem vid ett generellt förbud

skulle förlora sin aktualitet. Om det bleve allmänt att sälja märkesartiklar

till varierande priser i skilda företagsformer och individuella företag inom

detaljhandeln skulle nämligen, framhåller förbundet, ingen enstaka prisreduktion

framstå såsom i ögonen fallande. Svensk industriförening, som

likaledes föreslagit generellt förbud mot bl. a. bruttoprissystem, håller däremot

före att problemet om lockvaruförsäljning i dylikt fall bör lösas genom

en lämplig utbyggnad av lagen om illojal konkurrens.

Åtskilliga av de organisationer, som avvisat de sakkunnigas förslag till

lagstiftning, har anslutit sig till reservanternas inställning till bruttoprisfrågan.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Stockholms handelskammare förklarar sig sålunda icke kunna finna bärande

skäl anförda för de sakkunnigas ståndpunkt, att bruttoprissystemet

skulle i förhållande till sina obestridliga fördelar medföra så skadliga

allmänna verkningar, att ett legislativt ingripande är befogat. Handelskammaren

yttrar bl. a.:

Även om kritiken i vissa hänseenden må vara berättigad, är det dock

uppenbart, att bruttoprissättningen, samtidigt som den begränsar konkurrensen

i detaljhandelsledet, verkar konkurrensstimulerande i leverantörledet

såväl i fråga om priser som ock beträffande kvalitet och service. Fabrikanten

kan genom en riksomfattande reklam genomdriva prissänkningar, som

omedelbart komma till samtliga konsumenters kännedom och därigenom

i prissänkande syfte snabbt påverka hela marknaden inom berörda bransch.

Konsumenterna å sin sida anse sig i märkesvaran ha en garanti för varans

kvalitet och dess fortbestånd även vid prissänkningar. De sakkunniga synes

ha underskattat den betydelse konsumenterna i allmänhet lägga vid enhetlig

prissättning på märkesvaror. ----- Erfarenheten och verkställda

marknadsundersökningar visa, att avståndet från bostad resp. arbetsplats

till butiken är den avgörande faktorn vid val av inköpsställe, då det gäller

vardagens varor. Handelskammaren tvivlar på att konsumenterna vilja offra

tid och besvär för att söka sig fram till butiker, som tillhandahålla märkesvaror

för lägre pris än andra, Skulle en viss märkesvara i den vanliga

närhetsbutiken tillhandahållas för högre pris än i mera avlägset belägna

affärer, kan detta i stället komina att leda till att konsumenten icke övergår

till att förlägga sina inköp till sistnämnda butiker utan hellre — om

så är möjligt — övergår till annan märkesvara, på vilken prisdifferens icke

föreligger. Konsumenten vill alltså kunna lita på att av honom inköpta

märkesvaror icke säljas billigare på andra platser än i den av honom vanligen

anlitade butiken. Detta förhållande må vara ur konkurrenssynpunkt

otillfredsställande, men det motsvarar likväl enligt handelskammarens

övertygelse dagens uppfattning inom vida konsumentkretsar.

Handelskammaren kan icke heller vitsorda de sakkunnigas påstående att

bruttoprissystemet försvårat en rationalisering inom varudistributionen.

Handelskammaren har i stället den uppfattningen, att det, i varje fall hittills,

i hög grad bidragit till de senaste årens höjning av detaljhandelns standard.

Beträffande den prövning av bruttoprisernas samhällsskadlighet för särskilda

varugrupper, som de sakkunniga föreslagit, uttalar handelskammaren,

att det förefaller svårt att se hur denna prövning skall kunna objektivt

verkställas.

Handelskammaren i Gävle finner fördelarna av bruttoprissystemet väga

tyngre än de anmärkta olägenheterna. För de särskilt starkt reklamerade

och därför mycket efterfrågade märkesvarorna finner handelskammaren

bruttoprissystemet vara den lämpligaste försäljningsformen. Särskilt framhålles

att, om vissa återförsäljare i syfte att vinna större kundkrets utbjöde

dylika varor till underpriser, övriga återförsäljares intresse för varan

skulle minskas och avsättningen försvåras. Handelskammaren befarar också

att bruttoprissystemets slopande skulle kunna leda till att det förkastliga

prutnings systemet återinfördes. Såsom anmärkningsvärt framhåller

handelskammaren, att konsumentkooperationen själv strikt tillämpar de

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

riktpriser, som finns för ett stort antal märkesvaror från dess produktionsföretag;

dessa priser får därigenom karaktären av fasta bruttopriser.

Handelskammaren i Göteborg anser frågan om bruttoprisbindningen icke

vara så klarlagd, att en kategorisk lösning av det slag de sakkunniga föreslagit

för närvarande bör genomföras. Handelskammaren är dock i viss mån

kritisk mot bruttoprissystemet och anför:

I och för sig torde det vara riktigt, att dylika prisbindningar på lång sikt

kunna hindra en friare utveckling av distributionsformerna samt medverka

till att förbilligande och rationalisering av distributionen fördröjes. Samtidigt

är det dock otvivelaktigt så, att allmänheten i vissa avseenden har

fördel av bruttopriserna bl. a. därigenom att vissa enklare förbrukningsartiklar

överallt säljas till samma priser, varför ingen behöver besvära sig

med att välja mellan olika företag, då det gäller inköp av dylika varor. En

annan bedömning måste givetvis göras beträffande mera dyrbara varor,

där bruttoprisbindningarna kunna medföra allvarliga faror för utvecklingen.

Handelskammaren i Luleå ger utryck åt liknande synpunkter och anser

att man möjligen kan införa bestämmelser om att avtal om bruttopris för

varor i högre prisklasser icke får träffas.

Handelskammaren i Visby uttalar sig för mera djupgående undersökningar,

innan man tillgriper lagstiftningsåtgärder på detta komplicerade område.

Sveriges industriförbund förklarar, att även om bruttoprissystemet rent

principiellt sett kan utsättas för viss kritik, verkliga belägg dock saknas

huruvida och i vilken omfattning praktiska olägenheter av systemet hittills

uppkommit. Sådan rabattkonkurrens mellan leverantörerna, som de sakkunniga

funnit utgöra en olägenhet av bruttoprissystemet, torde enligt förbundet

icke ha den omfattningen, att den bör tillmätas någon större betydelse

vid bruttoprisfrågans bedömande. Självfallet måste, anför förbundet,

leverantörerna av bruttoprissatta varor ha ett synnerligen starkt intresse

av att Tabatterna icke sättes sa höga, att deras varor på grund därav blir

mindre konkurrensdugliga i tävlan med andra varor.

_ Angående sin allmänna inställning till frågan om bruttoprissystemet anför

förbundet vidare:

När man från industriens sida försvarat bruttoprissystemet, har detta

väsentligen berott därpå att man fruktat de konsekvenser i form av illojal

underförsäljning, främst s. k. lockvaruförsäljning, som ett slopande av

systemet skulle kunna medföra. Om emellertid detta problem kan tillfredsställande

lösas — men endast under denna förutsättning — torde från industriens

sida i allmänhet icke finnas någon erinran mot en uppluckring

av den prisbundenhet, som bruttoprissystemet innefattar. Det finns emellertid

en rad specialfall, då bruttoprissättning framstår som fullt naturliv

och ofrånkomlig. ö

Enligt förbundets uppfattning bör det vidare vara uteslutet att lagstifta

mot bruttoprissystemet, så länge för tobakshandelns del gäller att all underförsäljning

av tobaksvaror enligt lag är förbjuden och tillika kriminaliserad.

Förbundet anför härutinnan:

11 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Motivet härtill angavs i propositionen angående inrättande av ett statligt

tobaksmonopol bl. a. vara, att man ville skydda tobakshandelns utövare

mot »den osunda konkurrens, som på ifrågavarande område gjort sig gällande».

Det är just detta motiv som främst plägar anföras till försvar för

bruttoprissättning i allmänhet. Såsom ytterligare skäl för en fast och enhetlig

prissättning anfördes i propositionen, att det vore orättvist mot mindre

köpstarka kunder, som köpte tobaksvaror i mindre kvantiteter åt gången,

att de icke kunde betinga sig sådana rabatter på sina inköp, som ofta lämnades

till större köpare. Det vore en påtaglig inkonsekvens och stötande

för rättskänslan, om lagstiftning mot bruttoprissättning i allmänhet skulle

genomföras samtidigt som sådan prissättning inom en viss bransch skulle

uttryckligen i lag påbjudas.

Industriförbundet medger att utvecklingen av systemet med självbetjäningsbutiker

kan föranleda ett ändrat bedömande av bruttoprissystemets

verkningar. Om kostnadsläget inom detaljhandeln genom självbetjäningsbutikernas

kraftiga utveckling blir mera varierande än för närvarande, finner

förbundet det nämligen knappast kunna försvaras, att leverantörerna

fastställer en enhetlig marginal, som för vissa delar av detaljhandeln blir

onödigt stor, och därmed omöjliggör eller försvårar för konsumenterna att

få del av den genom rationaliseringen uppkomna besparingen. Något behov

att genom tvångsåtgärder lösa denna fråga finner förbundet emellertid i vart

fall icke för närvarande föreligga.

Sveriges grossistförbund förklarar att dess angående lagförslaget i dess

lielhet uttalade uppfattning — att man vet alltför litet om konkurrensbegränsningarnas

ekonomiska verkningar —• i särskilt hög grad gäller om

bruttoprissystemet. Speciellt vänder sig förbundet mot de sakkunnigas uppfattning

att bruttoprissystemet skulle innebära ett hinder mot handelns rationalisering

genom användning av självbetjäningssystemet. I den mån kostnadsskillnaderna

mellan självbetjäningsbutikerna och andra affärer visar sig

bli mera betydande, kommer detta enligt förbundet säkerligen att få effekt

på priskonkurrensen, i varje fall på längre sikt. Förbundet anser det därför

vara riktigare att säga att tillkomsten av självbetjäningsbutiker försvagat

tillämpningen av fasta bruttopriser.

Grossistförbundet framhåller även den väsentliga skillnad, som föreligger

mellan konsumtionsvaruområdet och branscher, som saluför kapitalvaror.

Förbundet betonar att någon sådan åtskillnad ej gjorts av de sakkunniga.

Sveriges köpmannaförbund finner att något motsägelselöst material till

belysande av bruttoprissystemets föregivna samhällsskadlighet icke företetts.

Härför skulle enligt förbundet ha erfordrats mera djupgående undersökningar.

Förbundet framhåller att systemet ursprungligen fick vissa anhängare

inom detaljhandeln, enär det utgjorde en reaktion mot den starka priskonkurrens,

som hotade på märkesvarornas område och som hindrade handeln

att få full kostnadstäckning. Förbundet understryker bruttoprissystemets

goda verkningar för handeln och konsumenterna samt erinrar om

att utrymme finns för såväl återbäring som prisnedsättning på varor av

annat slag än märkesvaror. Skulle bruttoprissystemet i fortsättningen mot

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

163

förmodan ge upphov till större olägenheter än fördelar, förklarar förbundet

sig emellertid i varje fall för sin del sakna anledning motsätta sig dess

uppluckring eller avveckling. Detta anser förbundet säkerligen kunna ordnas

utan lagtvång.

Förbundet anför vidare:

Inför tanken på ett förbud mot bruttoprissystemet eller över huvud mot

gemensam prissättning bör slutligen även framhållas, alt det skulle ställa

den enskilda detaljhandeln i strykklass i jämförelse med konsumentkooperationen.

Dennas organisation i Stockholm, som har karaktären av ett

mångfilialföretag med omkring 800 butiker, tillämpar enhetliga priser i

samtliga affärer. Konkurrensen mellan dem är för alla varor i samtliga

sortiment praktiskt taget bannlyst och skulle säkerligen ej nås av den planerade

lagstiftningens förbudsparagrafer. Men det ''samarbete som, i alldeles

samma syfte bedrives av den enskilda handelns långa rad av enmansföretag,

skulle utan tvivel drabbas därav. Mot tillkomsten av ett sådant tillstånd,

vilket strider mot principen om allas likhet inför lagen, måste förbundet

självfallet bestämt protestera.

Sveriges speccri- och lanthandlareförbund framhåller att den rationalisering

inom detaljhandelsledet, som enligt betänkandet skulle effektiveras

genom en fri prisbildning erbjuder svårigheter på grund av att i detaljhandelsledet

en mekanisering och arbetsstudieteknisk rationalisering i mycket

ringa utsträckning är genomförbar. Förbundet erinrar om att en betydande

förändring till det bättre i fråga om butikshandelns hela standard och

effektivitet ägt rum under årens lopp samt anför vidare:

Samtidigt som vi här lämnat uppgift om hur distributionsförhållandena

inom den enskilda speceri- och lanthandeln har effektiviserats genom olika

åtgärder, vilja vi också påpeka att vi icke undervärdera den stimulerande

inverkan, som konkurrensen mellan enskilda detaljhandlare såväl som mellan

olika företagsformer inom detaljhandeln haft för utvecklingen. Det

finns nämligen ett betydande mått av verklig konkurrens om kunderna detaljhandlarna

emellan, och vi kunna räkna med att denna konkurrens kommer

att pågå i fortsättningen samt även att den utgör en säkerhet för att

konsumenterna fritt skola kunna välja bästa inköpskälla.

Om man betraktar möjligheterna till en sänkning av kostnaderna för

varudistributionen ur eu vidare synvinkel och väger mot varandra olika

möjligheter med avseende på det positiva resultat de kunna medföra, framstår

det för vår organisation såsom uppenbart, att ett slopande av bruttoprissystemet

ej kommer att utlösa tillnärmelsevis sådana verkningar, som

majoriteten av de nyetableringssakkunniga vilja göra gällande.

Vi anse oss därjämte kunna konstatera, att bruttoprissättningen ej heller

utgör något hinder för att besparingen av rationaliseringsåtgärderna skall

komma konsumenterna till godo. Det finns icke inom speceri- och lanthandeln

några bindande avtal. Priserna på många av de viktigaste varuskmen

som av oss distribueras, exempelvis mjöl, socker, gryn, frukt in. m., variera

med hänsyn till lokala konkurrensförhållanden. Även om det för vissa märkesvaror

tillämpas enhetliga priser över hela landet, finnas möjligheter till

prisvariationer för så många varuslag att eventuella rationaliseringsvinster

mycket val kunna taga sig uttryck i prissänkningar. Icke ens för ”märkesvarorna

finnas några bindande avtal, som hindra lokala pris justeringar,

och för vissa märkesvaror förekommer också en prisvariation.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Sveriges färghandlares riksförbund anför:

I fråga om de kemisk-tekniska varor, som försäljas i färghandeln, anse

vi, att nuvarande system med av fabrikanterna fastställda konsumentpriser

är att föredraga framför tidigare tillämpade godtyckliga prissättning

och prutsystem. En återgång till dessa gamla för årtionden sedan utdömda

affärsmetoder torde ej kunna erbjuda konsumenterna några påtagliga fördelar.

Däremot skulle skapas en misstro från allmänhetens sida mot såväl

producenter som distributörer, som enligt vår uppfattning närmast kan betraktas

som direkt samhällsskadlig.

Flertalet av de till Sveriges köpmannaförbund anslutna länsförbunden

slår likaledes vakt omkring bruttoprissystemet, i många fall under framhållande

av detta systems fördelar för konsumenterna.

Åhlén & Holms AB uppger att då bolaget arbetar med relativt sett mycket

låga omkostnader, kan bolaget i fråga om de bruttoprissatta varorna

icke alltid ur konkurrenssynpunkt utnyttja den fördel, som bolagets

låga omkostnader ger. Det ligger därför i bolagets rent privata intresse,

att bruttoprissystemet avskaffas. Trots detta anser bolaget, att det icke är

ur allmänna synpunkter särskilt angeläget, att ett sådant ingripande sker.

Redan nu kan iakttagas en bestämd tendens till upplösning av bruttoprissystemet.

Denna tendens kommer att förstärkas, när byggnadsregleringens

avskaffande möjliggör ett mera allmänt utnyttjande av självbetjäningsbutiker.

Med självbetjäningssystemets genombrott kommer de fasta priserna

att bli omöjliggjorda. Härigenom kommer bruttoprissystemet enligt

bolagets mening att upplösas på helt naturlig väg, lagstiftningen förutan.

Statens jordbruksnämnd framställer anmärkningar mot vissa av de sakkunnigas

uttalanden angående de krav, som bör ställas för att ett pris

skall anses utgöra ett riktpris och icke ett föreskrivet

pris. Härvid framhålles att i motiven lagts en betydligt strängare

bevisbörda på en företagare, som vill bevisa att endast riktpris föreligger,

än på motpartens bevisning om att bruttoprisföreskrift avses.

Departementschefen.

Bruttoprissystemet utgör en art av prisbindning, innebärande att leverantören

av en vara förordar eller föreskriver visst pris, som skall tillämpas i

ett följande försäljningsled. Detta bruttopris anges vanligen av tillverkaren

och avser i allmänhet det pris, som skall erläggas av den slutliga avnämaren,

d. v. s. i regel detaljhandelspriset. Priserna i mellanliggande försäljningsled

bestämmes i förhållande till bruttopriset genom rabattavdrag.

Såsom förut nämnts, är bruttopriserna av olika slag. Sålunda kan ett bruttopris

vara ett av tillverkaren förordat riktpris, som återförsäljaren rekommenderas

att följa men har rätt att frångå. Det kan också utgöras av ett

maximipris, som ej får överskridas av återförsäljaren, eller ett minimipris,

som icke får underskridas. En ytterligare form av bruttopris är ett av tillverkaren

föreskrivet fast bruttopris, från vilket återförsäljaren ej får avvika.

Denna form har varit den i vårt land vanligaste, och det är den som

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

165

närmast avses då uttrycket bruttopris användes. För konsumenterna innebär

bruttoprissystemet i sin renodlade form, att de över hela landet får

betala samma pris för samma vara.

EU bruttoprissystem skulle uppenbarligen icke bli verksamt, om återförsäljarna

ofta frångick de fastställda priserna. Så torde emellertid ske endast

i undantagsfall. En återförsäljare, som icke rättar sig efter tillverkarens

prissättning, kan nämligen löpa risk att bli avstängd från leveranser av varan.

Ett bruttoprissystem förutsätter vidare, att varan kan särskiljas från

andra varor. Härav följer att det huvudsakligen är märkesvaror, som blir

åsatta bruttopris.

Ett bruttopris bekantgöres i regel genom annonser i dagspressen eller

genom prislistor, som tillverkaren tillställer återförsäljarna.

De sakkunniga framhåller att bruttoprissystemet är en tämligen ny företeelse

inom vårt land. Ännu i början av 1930-talet var bruttopriser ganska

ovanliga men numera är systemet mycket utbrett. Det tillämpas framförallt

inom parfymeri-, sjukvårds-, radio- och fotobranscherna, vidare inom

färgvaru- och livsmedelsbranscherna. Som exempel på dess utbredning må

erinras att omkring 40 procent av omsättningen i en speceributik avser

bruttoprissatta varor. Statistik för åren 1948 och 1949 visar att en barnfamiljs

varuinköp till omkring 25 procent avsåg bruttoprissatta varor.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att bruttoprissystemet blivit en

viktig töreteelse inom vårt lands näringsliv. Enligt sina direktiv har de sakkunniga

undersökt, huruvida systemet också är önskvärt ur allmän synpunkt.

De har härvid först framdragit de skäl, som brukar åberopas av

systemets förespråkare. Det viktigaste av dessa skäl är, att systemet skänker

den enskilde detaljhandlaren en viss trygghet i hans näringsutövning. Är

prisbildningen helt fri, måste han vid prissättningen av egna varor taga

hänsyn till de priser hans konkurrenter kan tänkas tillämpa. Det blir då

svårt för honom att avväga priserna på olika varor så, att han får full täckning

för de gemensamma kostnaderna i sin butik. Ju fler bruttoprissatta

varor han saluför, desto mindre risk löper han i detta hänseende. Härtill

kommer att han i stor utsträckning slipper själva kalkyleringsarbetet. Överhuvud

taget är bruttoprissystemet ägnat att skapa ordning och reda inom

detaljhandeln. Kundernas benägenhet att pruta blir mindre och härigenom

försvinner de tidsödande prisförhandlingarna mellan säljare och köpare.

En annan fördel med systemet angives vara, att konsumenterna uppskattar

det. Konsumenten vet vad han har att rätta sig efter och han behöver icke

offra tid på att försöka få en vara till lägre pris på annat håll än dit han

en gång kommit. Till förmån för bruttoprissystemet andrages ibland, att

det skulle ha en viss social betydelse. I den mån vinstmarginalen på en del

bruttoprissatta varor är hög, har nämligen handeln möjlighet att tillämpa

lägre priser på sådana förnödenheter, som måste köpas även av kunder med

begränsade tillgångar. Vidare åberopas ofta att bruttoprissystemet medför

en sund och effektiv kvalitetskonkurrens samt möjliggör en god service.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Slutligen anföres icke så sällan till förmån för systemet, att tillverkaren

måste ha rätt att själv fastställa priset på sin vara för att kunna ange detta

i sin försäljningsreklam.

I sin redogörelse för de anmärkningar, som kan framställas mot bruttoprissystemet,

framhåller de sakkunniga inledningsvis att den s. k. handelsmarginalen

i många fall är det viktigaste vapnet i tillverkarens kamp

om varumarknaden. Varje tillverkare eftersträvar nämligen att bestämma

marginalen så, att återförsäljarna finner det fördelaktigt att saluföra hans

vara. För tillverkaren är det emellertid i regel omöjligt att beräkna storleken

av de olika återförsäljarnas distributionskostnader. Härav följer att

han i princip måste göra marginalen så vid, att det lönar sig för alla hans

återförsäljare att distribuera varan; effekten blir lätt att marginalen avpassas

med hänsyn till den återförsäljare som har de största distributionskostnaderna.

Vid fri prissättning inom återförsäljarledet uppstår icke nämnvärd

olägenhet härav. Den återförsäljare, vilkens omkostnader är så låga att han

kan nöja sig med mindre marginal än den av tillverkaren förutsatta, är nämligen

oförhindrad att låta detta komma till uttryck i lägre priser. Tillämpas

däremot fasta bruttopriser, är priskonkurrens i vanlig mening utesluten

inom återförsäljarledet. Frånvaron av denna konkurrens minskar återförsäljarnas

naturliga strävan att sänka distributionskostnaderna genom rationalisering

eller dylikt -— snarare har dessa kostnader en benägenhet att stiga.

Eftersom en återförsäljare icke kan sänka priserna, försöker han i stället

hävda sig i konkurrensen genom att tillhandahålla en god service i olika

hänseenden. För flertalet konsumenter är det emellertid viktigare att kunna

köpa varor till lägsta möjliga priser än att erhålla en omfattande service.

Tillämpas fasta bruttopriser leder prisbildningen icke heller kunderna till

att söka utnyttja de mest ekonomiska distributionsvägarna. Bruttoprissystemet

hindrar på så vis strävandena att rationalisera distributionen.

Förekommer fri prissättning och fasta bruttopriser vid sidan av varandra,

kan — anför de sakkunniga vidare — återförsäljarna tydligen driva priskonkurrens

beträffande ej bruttoprissatta varor. Det är dock svårt alt göra

denna priskonkurrens effektiv, i varje fall om den bruttoprisbundna delen

av sortimentet är stor. De i självbetjäningsbutiker tillämpade priserna är sålunda

vanligen desamma som i andra butiker. Vid fri prisbildning regleras

nyetableringen inom återförsäljarledet på ett naturligt sätt — endast den

som förmår hävda sig i priskonkurrensen kan tänka sig att på längre sikt

driva handel. Förhållandet blir emellertid ett annat, om bruttoprissystemet

tillämpas, då nämligen prisbindningen med dess fasta marginaler inbjuder

till nyetablering. Framför allt gäller detta branscher där marginalen är särskilt

förmånlig. En stark nyetablering medför i regel i sin tur att distributionskostnaderna

inom branschen blir onödigt höga, och bl. a. av denna orsak

strävar återförsäljarna att begränsa nyetableringen. Denna strävan kan

leda till en organiserad nyetableringskontroll.

Då de sakkunniga skall avge sitt omdöme om bruttoprissystemet, beto
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

167

nas till en början, att de med systemet sammanhängande problemen sakligt

sett är svåra och invecklade. De sakkunniga vill icke bestrida, att systemet

skapat ordning och reda i prissättningen inom handeln, minskat återförsäljarnas

priskalkyleringsarbete m. m. samt skänkt dessa större trygghet.

Enligt deras bestämda uppfattning kan dessa omständigheter dock icke

uppväga de nackdelar som systemet för med sig. Därvid åsyftas främst att

systemet icke endast motverkar prissänkningar inom distributionen utan

även är ägnat att höja kostnaderna för denna eller i varje fall försvåra kostnadsbesparingar.

Anmärkningen är desto allvarligare som distributionskostnaderna

i regel svarar för en betydande del av detalj handelspriserna.

De sakkunniga har övervägt förslaget att helt förbjuda bruttoprissystemet.

Detta har emellertid avböjts under hänvisning till att marginalerna för flera

bruttoprissatta varor är låga och att systemet därför icke alltid är olämpligt.

Dessutom skulle ett generellt förbud omöjliggöra ingripanden mot återförsäljare,

som använder viss vara som »lockvara» genom att sälja den till uppenbart

underpris. De har också särskilt övervägt huruvida icke den tilltänkta

näringsfrihetsnämnden efter undersökning av viss vara eller viss

varugrupp skulle kunna förbjuda tillämpning av bruttoprissystemet för varan

eller varugruppen. Metoden har dock avvisats, enär den skulle ställa

alltför stora krav på det grundläggande utredningsarbetet. I stället förordas

den utvägen, att regeln om legal presumtion för skadlig verkan bör tilllämpas

också beträffande bruttoprissystemet. Bruttoprisföreskrifter skall

alltså hävas, såvida icke i det enskilda fallet skäl förebringas för antagandet

att skadlig verkan ej föreligger. I anslutning härtill berörs lockvaruproblemet.

Enligt de sakkunnigas mening bör handeln skyddas mot det missbruk,

som användandet av lockvaror kan innebära. Hithörande frågor bör

bedömas av näringsfrihetsnämnden.

Reservanterna finner visserligen den mot bruttoprissystemet riktade kritiken

i viss mån befogad ur principiell synpunkt, men belägg saknas enligt

deras mening för åsikten att nackdelarna väsentligen överväger fördelarna.

I den praktiska tillämpningen är systemets nackdelar i vart fall icke för närvarande

särskilt framträdande. Reservanterna framhåller också, att bruttoprissättningen

icke hindrar priskonkurrens i form av återbäring. Ej heller

behöver den innebära, att prisnivån som helhet blir stelare än om

prisbildningen är fullständigt fri inom återförsäljarledet. Vidare är det

enligt reservanternas mening vanskligt att avgöra, huruvida i ett visst fall

marginalen för den bruttoprissatta varan är låg eller hög i förhållande

till distributionskostnaden. Det är därför icke lämpligt att lägga denna

norm till grund för bedömandet om en bruttoprissättning är skadlig eller ej.

Beträffande lockvaruproblemet uttalas, att detta får lösas med hjälp av

de för illojal konkurrens gällande reglerna. Sammanfattningsvis anför

reservanterna, att lagstiftningsåtgärder på detta område bör anstå till dess

bruttoprissystemets praktiska verkningar närmare utretts och bedömandet

sålunda kan bli mera tillförlitligt. Det är icke uteslutet att självbetjä
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ningshandelns fortsatta utveckling kommer att luckra upp bruttoprissystemet.

Skulle lagstiftningsåtgärder anses erforderliga, bör dock övervägas om

icke mer generellt verkande regler skall lämnas. De sakkunnigas förslag

kräver nämligen alltför ingående utredning i varje särskilt fall.

Herr Gillberg tillägger, att bruttoprissystemet icke försvagar konkurrensen

i fabrikantledet. Enligt hans uppfattning skulle ej heller lagbestämmelser

med säkerhet leda till fri prissättning i den meningen, att varje detaljhandlare

själv fastställer sina priser. Denne måste ha hjälp med kalkyleringsarbetet.

Därför behövs riktpriser för detaljhandeln. Under senare år

har också flera fasta bruttopriser uppmjukats till riktpriser eller maximipriser.

Även bland remissinstanserna skiftar uppfattningen om bruttoprissystemets

berättigande. Bland dem som är kritiskt inställda märkes främst Kooperativa

förbundet. Enligt dess mening ligger de samhällsskadliga verkningarna

av systemet i öppen dag. De växer med den snabba utbredning som

systemet nu har. Förbundet understryker att systemet försvårar rationalisering

av distributionen och förhindrar prissänkningar. Det är därför angeläget

att lagstiftningsvägen ingripa mot systemet och ingripandet bör ske

i form av ett generellt förbud. En sådan ordning medför ej lagtekniska svårigheter

och innebär i förhållande till de sakkunnigas förslag en förenkling.

Slutligen betonar förbundet att riktpriser icke bör förbjudas. Också Svensk

industriförening anser, att lagen bör upptaga generellt förbud mot bruttoprissättning.

Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation

har i princip samma åsikt.

Flertalet företrädare för det enskilda näringslivet finner i likhet med reservanterna,

att lagstiftningsåtgärder icke bör vidtagas mot bruttoprissystemet.

Utöver vad reservanterna anfört som stöd för denna sin ståndpunkt

andrages flera skäl. Allmänt göres gällande att konsumenterna själva av

skilda orsaker vill ha systemet. Vidare understrykes att systemet hindrar den

förkastliga prutningen. Av flera remissinstanser förnekas att systemet i

nämnvärd mån skulle motverka prissänkningar inom återförsäljarledet.

Tvärtom kan fabrikanterna bl. a. genom reklam påverka hela marknaden

så att priserna sjunker. För dem är det av vikt att marginalerna icke blir

så höga att deras varor förlorar sin konkurrenskraft. Dessutom har systemet

väsentligt bidragit till de senaste årens höjning av detaljhandelns standard.

I varje fall räcker den priskonkurrens, som kan upprätthållas beträffande

ej bruttoprissatta varor, till att genomföra rationaliseringar och därigenom

prissänkningar inom distributionen. Sveriges industriförbund finner

det vara uteslutet alt lagstifta mot bruttoprissystemet, så länge detta med

stöd av särskild lag tillämpas inom tobakshandeln. En handelskammare framhåller

att konsumentkooperationen motsäger sig själv genom att tillämpa

vissa riktpriser så strängt att de blir fullt jämförbara med fasta bruttopriser.

Sveriges köpmannaförbund befarar, att ett förbud mot bruttoprissättning

skulle ställa den enskilda detaljhandeln i strykklass i förhållande till kon
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 103.

169

sumentkooperationen. Detaljhandeln måste på samma sätt som denna ha

möjlighet att hålla enhetliga priser.

Det bör emellertid understrykas att bruttoprissystemet väckt allvarliga

betänkligheter också hos vissa remissinstanser som avstyrkt de sakkunnigas

förslag. När även dessa remissinstanser till sist intager en negativ hållning

åberopas i allmänhet antingen att ytterligare utredning behövs eller också

att bruket med bruttopriser är i avtagande och troligen kommer att försvinna

utan lagstiftningsåtgärder, detta bl. a. på grund av självbetjäningshandelns

utveckling.

Det är svårt att komma ifrån att bruttoprissättningen i sin vanligen tilllämpade

form utgör en konkurrensbegränsning som påtagligt strider mot den

fria konkurrensens princip. Att detaljhandlarna genom hot om avstängning

från fortsatta leveranser tvingas följa ett pris som fastställts av tillverkaren

eller annan leverantör, är uppenbarligen redan i och för sig otillfredsställande.

Avgörande för bedömningen måste emellertid bli de praktiska konsekvenserna

av systemet. Rörande dessa är meningarna delade.

Den allvarligaste anmärkningen mot bruttoprissystemet är, att det motverkar

en allmän rationalisering inom distributionen och därmed i och för

sig möjliga prissänkningar inom detaljhandeln. Detta beror främst på att

vid denna ordning salupriset på en vara i stort sett kommer att bestämmas

av den återförsäljare som har de högsta omkostnaderna. Inom distributionsledet

saknas den drivfjäder, som en fri prisbildning utgör. En återförsäljare,

som nedbringar sina omkostnader aldrig så mycket, är förhindrad

att låta detta framträda i form av lägre priser. Hans naturliga strävan

att genomföra kostnadsbesparande åtgärder försvagas därför. Bilden förändras

ej nämnvärt av att vissa återförsäljare beviljar sina kunder regelbundna

återbäringar. Denna ordning kan aldrig bli så verksam som den

fria prisbildningen, under vilken konkurrensen omedelbart yttrar sig i sänkta

priser på själva varan. Frånsett att uträknandet av återbäringens storlek

medför onödiga kostnader och besvär, blir vanligen icke alla konsumenter

berättigade till denna förmån. Väl kan konkurrensen mellan tillverkarna_

framförallt på grund av den ökade användningen av märkesvaror — leda

till lägre produktionskostnader och därmed till sänkta detaljhandelspriser,

men detta inverkar icke i och för sig på distributionskostnaderna. Kravet

att också återförsäljare med höga omkostnader skall finna det lönande att

sälja varan kvarstår alltjämt. Icke heller kan uppgiften att bruttoprissystemet

vunnit konsumenternas gillande tillmätas något större värde. Säkerligen

skulle de flesta konsumenterna, därest de finge problemet klart belyst,

föredra fri prissättning framför bruttoprissystemet.

Det ligger i sakens natur att frågan, i vilken mån samhället bör ingripa

mot bruttoprissystemet, nära sammanhänger med dess utbredning. Ju mer

spridd företeelsen är, desto tydligare visar sig dess olägenheter. Särskilt efter

det andra världskrigets slut har systemet utvecklats mycket snabbt. Det vill

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

synas som om tillväxten följer den fortskridande standardiseringen inom

tillverkningsledet — de allt vanligare märkesvarorna bereder väg för bruttopriserna.

Härmed framträder också de ej önskvärda biverkningarna alltmer.

Främst avses då den nyetableringskontroll, underbyggd med leveransvägran

och andra diskriminerande åtgärder, som i vid utsträckning förekommer.

Från det enskilda näringslivets sida har sagts, att bruttoprissystemet efter

hand kommer att upplösas av sig självt och att denna utveckling redan är

märkbar. Framförallt del växande antalet självbetjäningsbutiker skulle påskynda

upplösningen. Enligt min mening ter sig dessa förhoppningar ovissa

— de få ledmärken som finns pekar snarast i motsatt riktning: de bruttoprissatta

varorna är vanligast just i självbetjäningsbutikerna, och den allmänna

prisnivån uppges ej vara lägre där än i andra butiker. Jag kan

ej heller godta invändningen att bruttoprisernas avskaffande skulle otillbörligt

försvaga de enskilda butikernas konkurrenskraft i förhållande till

konsumentkooperationen; företag, som i likhet med de kooperativa har flera

försäljningsställen, kan f. ö. ej rimligen förmenas att ha en enhetlig prissättning.

På anförda grunder har jag i likhet med de sakkunniga funnit bruttoprissystemet

vara en så viktig konkurrensbegränsning, att lagen bör öppna

möjlighet till ingripande. Också enligt min åsikt är fördelarna så ringa i

förhållande till nackdelarna, att systemet i allmänhet måste anses skadligt.

Under dessa förhållanden är det angeläget, att systemets tillämpning snabbt

begränsas. De sakkunnigas förslag tillgodoser icke detta önskemål — de

många förhandlingar, som enligt deras lösning blir erforderliga inom olika

branscher och med otaliga företag, skulle innebära en alltför omständlig

arbetsmetod. Lagen bör därför upptaga bestämmelser, som i princip förbjuder

bruttoprissättningen och straffbelägger överträdelse av förbudet. Förbudet

bör emellertid icke göras alltför omfattande utan träffa endast den

bruttoprissättning, vars verkningar uppenbarligen måste bedömas som skadliga,

nämligen fasta bruttopriser och minimipriser. Sådana priser, som återförsäljaren

utan vidare får underskrida d. v. s. maximipriser och riktpriser,

undantas alltså från förbudet. Det kan icke förbises att, om bruttopriser

i nyss angivna former förbjudes, en benägenhet kan göra sig gällande att i

vissa fall under skenet av obundenhet alltjämt upprätthålla just vad statsmakten

velat träffa med förbudet. Med hänsyn härtill vill jag föreslå att förbudet

så utformas, att företagare förbjudes ej blott att av företagare inom

senare försäljningsled betinga sig att vid försäljning av förnödenhet visst

pris icke må underskridas utan också att över huvud till ledning för prissättningen

inom senare försäljningsled angiva visst pris, såframt ej därvid

kommer till uttryck att priset får underskridas.

Med hänsyn bl. a. till den spridning bruttoprissystemet vunnit finner jag

det icke lämpligt alt förbudet göres ovillkorligt. För en viss generositet i

detta hänseende talar onekligen också den i remissvaren påpekade omständigheten,

att staten på ett område, handeln med tobaksvaror — låt vara

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

171

bl. a. av beskattningshänsyn och andra speciella skäl — ganska nyligen genom

lagstiftning infört ett system, omfattande fasta bruttopriser. Härvidlag

bör för övrigt erinras att jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 17 oktober 1952

en allsidig och förutsättningslös utredning kommit till stånd angående tobakshandeln

och alltså även om bruttoprissättningen på tobaksvaror.

Det torde böra ankomma på näringsfrihetsrådet att bevilja undantag från

förbudet mot fasta bruttopriser och minimipriser. För dispensrättens utövning

torde böra bestämmas samma förutsättningar som med avseende å

anbudskartellerna. Undantag bör alltså meddelas endast då en tillämpning

av eljest förbjudna bruttopriser kan antagas främja kostnadsbesparingar,

vilka till väsentlig del kommer konsumenterna till godo, eller i övrigt bidrager

till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig ordning eller då eljest särskilda

skäl finnes för ett undantag. Dispensrätten torde böra utövas med eu viss

återhållsamhet. I annat fall kan hela syftet med denna del av lagstiftningen

förfelas. Med hänsyn till vad som sagts om riskerna för s. k. lockvaruförsäljning

må framhållas att undantag från förbudet kan böra medgivas om

det framkommer att en viss vara systematiskt i icke alltför ringa omfattning

utbjudits till underpris.

Bestämmelserna om bruttoprisförbud och undantag härifrån återfinnes i

2 respektive 4 § av departementsförslaget.

Det finns anledning antaga, att näringsfrihetsrådet till en början kommer

att få behandla åtskilliga dispensansökningar. För att rådet skall beredas

skälig tid att pröva ansökningarna förordas att förbudet mot fasta bruttopriser

och minimipriser skall träda i tillämpning först viss tid efter det

lagstiftningen i övrigt trätt i kraft. Lämpligen torde förbudet mot bruttoprissättning

liksom förbudet mot anbudskarteller böra tillämpas först från

och med den 1 juli 1954. 5

5. Diskrimination.

Betänkandet.

De sakkunniga framhåller att en viktig förutsättning för fri och effektiv

konkurrens är, att olika företagare kan konkurrera på lika villkor. Är denna

förutsättning icke uppfylld, får vissa företagare större möjlighet att göra

sig gällande än som är betingat av deras ekonomiska effektivitet, medan

andra hindras att utveckla sin rörelse på ett sätt, som svarar till deras ekonomiska

duglighet. Ett sådant förhållande måste anses vara till skada för

näringslivets allmänna effektivitet.

Olikhet i villkor för företagare kan ofta vållas av att de utsättes för diskriminering

från leverantörernas sida. Diskrimineringen kan innefatta att

en eller flera företagare missgynnas i förhållande till andra, t. ex.

därigenom att de icke alls erhåller leverans eller genom att de tillerkännes

lägre rabatter, får vidkännas högre pris eller eljest erhåller sämre villkor

än andra köpare i liknande ställning. Den olika behandlingen kan också la

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

sig det uttrycket att vissa köpare gynnas framför flertalet andra i liknande

ställning genom att de erhåller mera fördelaktiga rabatter eller eljest

bättre inköpsvillkor än dessa. I själva verket föreligger naturligen endast

två sidor av samma sak.

De sakkunniga anser det uppenbart, att en diskrimination riktad mot

köpare är särskilt allvarlig, då säljaren är en monopolist eller monopolistisk

grupp eller tillhör en på marknaden betydande kartell. De missgynnade

företagen kan i sådana fall icke alls eller endast i begränsad omfattning

genom att vända sig till andra säljare skydda sig mot den diskrimination,

för vilken de utsatts. Ju mera utpräglad monopolställning en företagare

eller en kartell har, desto mer angeläget är det sålunda ur samhällelig

synpunkt att tillverkare eller distributörer, vilka är beroende av att

köpa monopolistens eller kartellmedlemmarnas produkter, icke utsättes för

diskrimination.

I den mån en monopolist diskriminerar eller diskrimination sker vid samarbete

mellan fristående företag kan fråga om att ingripa mot diskriminationen

upptagas till prövning enligt de regler för monopolistfallet, respektive

kartellfallet, som de sakkunniga föreslagit. Leveransvägran till följd av

att en återförsäljare vägrat ställa sig av säljaren föreskrivet bruttopris till

efterrättelse kan vidare upptagas till prövning enligt sakkunnigförslagets

stadganden för bruttoprisfallet.

De angivna reglerna erbjuder enligt de sakkunniga möjlighet att till behandling

upptaga ett flertal diskriminationsfall. Om flera sinsemellan konkurrerande

leverantörer samtliga vägrar att sälja till företag av viss typ,

torde detta sålunda endast i ett mindre antal fall bero på tillfälligheternas

spel; ofta torde i stället samverkan förekomma just i detta hänseende, även

om de eljest icke samarbetar. I den mån sådan samverkan visar sig förekomma

— antingen den tagit sig uttryck i ett påvisbart skriftligt eller muntligt

avtal eller endast föreligger såsom ett resultat av ett tyst samförstånd dem

emellan — föreligger behörighet att upptaga fallet till prövning enligt bestämmelserna

om kartellfallet. Beror en diskrimination åter därpå, att vissa

återförsäljare eller fabrikanter utövat påtryckning på leverantörerna, torde

även detta i många fall kunna innebära att en samverkan föreligger, nämligen

på köparsidan. Också i ett sådant fall kan frågan om diskrimination då

upptagas till prövning enligt reglerna för kartellfallet. Om någon dylik samverkan

mellan återförsäljare ej förekommer men en återförsäljare antingen

allmänt eller lokalt intar en dominerande ställning och utnyttjar denna

ställning för att förmå leverantörer att diskriminera, föreligger åter befogenhet

att taga upp fallet till prövning enligt de för monopolistfallet gällande

reglerna. De sakkunniga erinrar vidare om att märkesvaror stundom

kan ha en sådan ställning på marknaden, att varans tillverkare kan anses

representera ett »kvasimonopol».

Emellertid kan ej sällan förekomma, att även leverantörer, som arbetar

i konkurrens med varandra, diskriminerar vissa köpare. Det har därför, an
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

för de sakkunniga, övervägts att meddela föreskrift om en mera allmän behörighet

för att företaga ingripanden mot skadlig verkan av diskrimination.

Emellertid har de sakkunniga funnit sig böra avstå härifrån, då reglerna

om en dylik behörighet skulle få en räckvidd, som bleve svår att överblicka.

Av det föregående framgår att reglerna om legal presumtion för

samhällsskadlig verkan föreslagits skola gälla, dels då monopolist i sin försäljningsverksamhet

missgynnar viss eller vissa företagare dels ock då samverkan

till följd av överenskommelse eller tyst samförstånd avser missgynnande

av viss eller vissa företagare. I båda fallen har sålunda gynnande\indantagits.

I anslutning härtill understryker de sakkunniga, att det vanligen

erfordras ingående överväganden och undersökningar, innan det kan konstateras,

om en olikformig behandling av köpare kan betraktas såsom diskriminerande.

För denna prövning gäller icke de angivna presumtionsreglerna.

Först sedan ett missgynnande befunnits föreligga, ställes frågan i vad mån

denna diskrimination skall anses medföra samhällsskadlig verkan. Det är

uteslutande vid avgörandet av denna senare fråga, som presumtionsregeln

avses komma till tillämpning.

b ragan när en diskrimination bör anses föreligga och de bedömningsproblem,

som därvid uppkommer, har de sakkunniga sökt besvara på följande

sätt:

...Eri .ol;kformig behandling av företagare i efterföljande tillverknings- eller

försäljningsled torde i allmänhet vara att anse såsom diskriminativ och torde

också ofta medföra skadlig verkan, då den framstår som beroende av att:

1) kunden tillhör eller icke tillhör viss förening av distributörer;

2) kunden representerar viss företagsform eller affärstvp, t. ex. kooperativa

företag eller epa-affärer;

3) konkurrenter till den kund, som utsättes för den olikformiga behandlingen,

utövat inflytande på leverantörens ställningstagande;

4) enskild nyetableringskontroll genomförts;

5) säljaren vill förmå kunden att medverka i viss konkurrensbegränsning

Även andra liknande fall kunna behöva upptagas till närmare övervägande.

A andra sidan maste understrykas, att många fall av olikformig behandling

kunna förekomma, där den olikformiga behandlingen dock icke kan

sägas innebära ett missgynnande eller gynnande av vissa företagare och där

det alltså ej är fråga om diskrimination. Så är t. ex. fallet, om en företagare

vägrar leverera till osäkra betalare, om han vid varuknapphet i första hand

tillgodoser gamla kunder, om han allmänt ger bättre service åt trogna köpare,

eller om han inte låter ett kioskföretag köpa en viss ömtålig vara, som bevisligen

kan ta skada av att förvaras i en kiosk. Om en företagare begränsar

sin försäljning till endast vissa distributörer eller »vidareförädlare» och

detta sker på ett konsekvent genomfört sätt, som helt är betingat av rationella

företagsekonomiska överväganden, torde vara uppenbart, att detta ej

innebar någon diskrimination av de företagare, med vilka affärsförbindelser

ej upptagas. En viss fabrikant kan t. ex. finna fördelaktigt att sälja endast

genom en eller några få detalj affärer i varje stad, emedan han därigenom

tar aterf or säljare, som intressera sig för hans produkter. En annan fabrikant

finner det mest lämpligt att sälja endast genom grossister och dessutom

direkt till sadana detaljister, vilka kunna ta emot stora leveranser, men an
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ser däremot, att hans egen distributionsavdelning skulle svälla ut och vålla

alltför höga kostnader, om han dessutom levererade till mindre detaljaffärer.

På samma sätt kan en tillverkare av halvfabrikat eller andra produktionsförnödenheter

organisera sin försäljning så, att direktleveranser endast

förekomma till större producenter, medan mindre kunder hänvisas till grossister.

Såvida icke speciella skäl tala däremot, synas sådana förhållanden

icke böra betraktas såsom innebärande någon diskrimination........

Vad gäller differentiering av priser, rabatter och andra försäljningsvillkor,

är för det första att märka, att sådan differentiering ofta tar sikte på

det förhållandet, att t. ex. vissa kunder vålla höga kreditkostnader. Mot en

differentiering i detta fall kan givetvis ingen invändning resas. Detsamma

gäller, om differentieringen beror på att kostnaden per enhet för försäljningsarbete,

expedition, bokföring etc. blir större om försäljningen sker i

mindre poster per gång, eller att enhetskostnaden även oavsett detta förhållande

— fast i svagare grad — kan bli högre ju mindre kunden köper per

år. I sådana fall är det uppenbarligen ej fråga om någon diskrimination

gentemot de företagare, som få de sämre villkoren. Samtidigt bör även framhållas,

att en diskrimination å andra sidan kan anses föreligga, om två köpare

erhålla samma prisrabatter och försäljningsvillkor, trots att den ene

genom storleken av sina beställningar vållar leverantören väsentligt lägre

kostnader än den andre. Det är desto mera angeläget att påpeka detta förhållande,

eftersom många i praktiken tillämpade rabattskalor icke i tillräcklig

grad äro differentierade efter de olikheter i kostnader, som vållas av olika

stora leveranser. Ur synpunkten av behovet att sänka kostnaderna inom

distributionen är det önskvärt, att i sådana fall en mer rationell differentiering

kommer till stånd. I här förevarande avseende bör den föreslagna lagstiftningen

alltså icke tillämpas på sådant sätt, att den motverkar en företagsekonomiskt

riktig differentiering av rabattskalorna, utan tillämpningen

bör i stället söka främja en utveckling i dylik riktning.

Med hänsyn till den stora svårighet, som alltid måste förefinnas — och

som torde bli särskilt markerad vid en utifrån företagen bedömning — att

avgöra vilken differentiering som är rationell ur företagsekonomisk synpunkt,

torde varje bedömning av frågan, om eu pris- eller rabattdiskrimincring

föreligger, böra göras med försiktighet. En rabattskala, som ger intryck

av att åtminstone i grova drag vara grundad på företagsekonomiska överväganden,

skall icke anses vara diskriminativ. Det bör sålunda icke begäras,

att skalan skall ge någon rättvisa i detalj. Inte heller bör krävas, att differentieringsprincipen

skali vara av något visst bestämt slag — endast att den

i så måtto skall vara konsekvent tillämpad, att inte vissa kunder genom att

debiteras efter en avvikande princip på ett godtyckligt sätt bli missgynnade

eller gynnade. Ur här angivna synpunkter bör det t. ex. i allmänhet betraktas

som likgiligt, om debiteringen sker enligt fob- eller cif-system, blott samma

leverantör konsekvent använder ett och samma system. Om en fabrikant

konsekvent tillämpar ett rent kvantitets- och/eller omsättningsrabattsystem,

så att t. ex. en grossist och större detaljist, som båda köpa ungefär lika mycket

per gång eller per år, erhålla samma rabatt, synes detta kunna accepteras

_jnen detsamma bör gälla, om han dessutom beviljar funktionsrabatter,

så att grossisten i det nämnda exemplet får en större totalrabatt, emedan han

inbesparar åt leverantören den extrakostnad, som en direktdistribution till

mindre detaljister skulle föra med sig. I det senare fallet är dock en förutsättning,

att''funktionsrabatten verkligen utgår som ersättning för en reell

funktion och sålunda inte utgör endast en beteckning för en godtycklig individuell

favör.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

175

Äro emellertid rabatterna lägre t. ex. för företag tillhörande viss företagsform

än för andra företag i liknande ställning, eller äro de graderade efter

föreningstillhörighet eller bestämda av att vissa köpare förmått leverantören

alt ge andra köpare sämre villkor eller av en önskan att framtvinga medverkan

i viss konkurrensbegränsning eller att genomföra en organiserad nyetableringskontroll,

är det däremot anledning att betrakta differentieringen

såsom uttryck för en sådan konkurrensbegränsning, som ofta kan medföra

risk för skadlig verkan. Detsamma kan i många fall gälla, om en årsomsättningsrabatt

är konstruerad på sådant sätt, att den befrämjar köptrohet mot

en kartell och därmed gör det svårare för in- och utländska outsider-leverantörer

att komma in på marknaden, eller så, att den allmänt gynnar större

återförsäljare i förhållande till mindre återförsäljare, utan att detta har någon

företagsekonomiskt bärkraftig motivering.

När det gäller »gynnande» bör försiktigheten i bedömningen vara ännu

större, än när det gäller »missgynnande». En köpare kan i många fall erhålla

särskilda förmåner, utan att detta kan anses innebära någon diskrimination

mot andra köpare. I andra fall kan det åtminstone vara så tveksamt,

huruvida någon diskrimination föreligger, att några åtgärder icke

böra tillgripas.

Man synes sålunda i allmänhet inte kunna rikta anmärkning mot att en

säljare söker bli av med restpartier till särskilt låga priser och härvid i

första hand vänder sig till vissa stora kunder. Om konkurrensbegränsningen

på sälj arsidan icke är alltför utpräglad, kan det föreligga skäl att icke rikta

invändning mot sådana särskilda förmåner, som ett företag kan bevilja ett

annat företag tillhörande samma koncern. I fråga om sådana beställningsarbeten,

för vilka det över huvud taget inte finns någon enhetlig prisnivå,

är det givetvis i allmänhet omöjligt att tala vare sig om »gynnande» eller

»missgynnande». Det kan icke riktas någon anmärkning mot, att en kund

får särskilda förmåner om detta kan visas bero på att denne lägger sina

beställningar på sådant sätt, att leverantören kan utnyttja ledig produktionskapacitet

t. ex. under lågsäsong, och samma förmån, under enahanda

förutsättning, står öppen för alla köpare. Och till sist kan det inte bli fråga

om att beträffande »gynnande» tillämpa lagen så, att individuella förhandlingar

om priser allmänt förhindras. Skulle så ske, kan man bl. a. befara,

att eu hög prisnivå konserveras, eftersom ett försök att nedpressa densamma

— såvida det inte föreligger samverkan på köparesidan — måste utgå

från individuella köpare och sådana försök genom en dylik lagtillämpning

i varje fall skulle försvåras.

Vad man kan vända sig mot är däremot mera tydliga fall av systematiskt

gynnande, som innebära en uppenbar diskrimination gentemot övriga köpare.

Om en dominerande leverantör, av vilken företag i efterföljande led

äro beroende att få köpa, i sin försäljningsverksamhet skulle så gynna ett

dottertöretag, att konkurrensen inom detta led blir ojämn och begränsad,

kan detta i manga fall anses innebära en sådan diskrimination, som måste

anses medföra skadlig verkan. Vidare kan t. ex. en fabrikant, vilken i allmänhet

tillämpar en rabattskala, som efter företagsekonomiskt godtagbara

grunder premierar köp i större partier, efter därom gjorda påtryckningar ha

beviljat vissa enstaka köpare ytterligare förmåner, vilka andra köpare ej

erhålla, trots att de äro lika fasta kunder och deras order avse ungefär lika

stora partier. Även om den »favoriserade» kunden skulle köpa väsentligt

mer än någon annan, torde det dock i vissa fall, trots förut berörda utredningssvårigheter,

kunna konstateras, att han erhåller rabatter, som äro större

än vad som är betingat av företagsekonomiska överväganden. Ty efter en

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

viss gräns kan den ytterligare kostnadsbesparing, som åstadkommes genom

att leveranserna äro stora, ofta vara förhållandevis liten; i många fall ha

nämligen företagsekonomiska undersökningar klarlagt, att den kurva, som

beskriver hur leveranskostnaden per enhet sjunker när leveransernas storlek

ökar, visserligen stupar mycket brant nedåt vid övergång från mycket

små till något större leveranser men därefter faller i en allt svagare takt för

att till sist knappast sjunka alls. Skulle rabattskalan vara konstruerad så,

att det tydligt framgår, att ett dylikt förhållande icke i tillämpliga fall blir

beaktat utan i stället så, att en större köpare uppenbarligen erhåller en förmån,

som sätter honom i stånd att vinna en mera betydande konkurrensfördel,

än som svarar till hans ekonomiska effektivitet, föreligger en sådan

konkurrensbegränsning, som behöver upptagas till närmare prövning. Detsamma

kan gälla, om t. ex. en grossist, som inte tager varorna över sitt lager

och sålunda inte åt leverantören inbesparar kostnaden för smärre direktleveranser,

likväl erhåller samma rabatt som jämförliga grossister, vilka utföra

s. k. fullt grossistarbete.

Ett »gynnande» av en större köpare kan inte sällan bero på att denne

hotat att organisera en egen tillverkning, om han inte erhåller särskilt förmånliga

villkor. I och för sig synes ett sådant förhållande dock icke böra

betraktas som skäl för att avstå från ingrepp mot sådant »gynnande», som

framstår som diskriminatoriskt. Under förutsättning, att köparens hot om

att upptaga egen tillverkning är allvarligt menat och köparen dessutom

kalkylerat rätt, måste nämligen detta bero antingen på att säljarens vanliga

priser äro höga i förhållande till de verkliga kostnaderna eller på att köparen

har möjlighet att organisera en mera effektiv och billig produktion. I

det förra fallet har säljaren möjlighet att häva ojämnheten i sin prissättning

på annat sätt än genom att vid oförändrat grundpris minska rabatterna

till vissa större köpare; han kan nämligen då i stället höja rabatterna

även till övriga köpare eller låta en rabattminskning avseende vissa större

köpare åtföljas av en sänkning i grundpriset. I det senare fallet skulle säljaren

enligt förutsättningen icke ha denna möjlighet att utan att åsamka

sig förlust ge alla köpare motsvarande villkor som de gynnade köparna. Men

i detta fall är det å andra sidan närmast ett allmänt intresse, att den mera

effektiva produktion, som köparen enligt förutsättningen kan organisera,

också kommer till stånd; det är i varje fall icke ett samhälleligt intresse att

vidmakthålla en ojämnhet i prissättningen, som håller tillbaka utvecklingen

av en sådan mera effektiv produktion.

Att den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen sålunda ger viss möjlighet

att ingripa även mot systematiskt »gynnande» av större kundei-,

framstår såsom desto mera angeläget, eftersom den även ger tämligen vidsträckta

möjligheter att häva bruttoprisbildningar. I den mån härigenom

åstadkommes en mera verksam priskonkurrens i detaljhandelsledet, är det

särskilt viktigt, att mindre återförsäljare bli i stånd att konkurrera med de

större på lika villkor.

Reservanterna har ej särskilt behandlat hithörande frågor.

Herr Gillbergs yttrande.

Med den avfattning de sakkunnigas förslag erhållit anser herr Gillberg,

att det torde bli möjligt att till prövning uppta samtliga fall av prisdiskrimination

av betydelse. Han ansluter sig i huvudsak till de synpunkter, som

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

de sakkunniga anfört beträffande prisdiskriminering. På några punkter anmäles

emellertid en avvikande mening.

Herr Gillberg delar sålunda icke de sakkunnigas uppfattning att prisdiski

imination i samband med annan konkurrensbegränsning på säljaresidan

är vanligare än den som föranledes av påtryckningar från samverkande

eller dominerande köpare. Kartellbildningar och annat organiserat samarbete

inom näringslivet anser herr Gillberg sålunda — vilken uppfattning

man i öviigt än ma ha om dylikt samarbete — kunna vara ägnat att hindra

prisdiskrimination, som eljest skulle kunna framtvingas av stora köpare.

Inom branscher åter, där leverantörerna icke tillämpar enhetliga konditioner

och rabattbestämmelser, tager sig konkurrensen ofta uttryck i strid om

rabatter och liknande förmåner. Därvid har dominerande köpare eller köparegrupper

särskilt goda möjligheter att skaffa sig förmåner, som icke

motsvaras av faktiska prestationer och som i sista hand utgår på de missgynnade

köparnas bekostnad. En av de största svårigheterna att komma till

rätta med dylik prisdiskrimination säges bestå däri, att de missgynnade

köparna icke alltid eller i allt fall för sent får kännedom om att de är missgynnade.

Särskilt gäller detta bruttoprissatta varor, då extrarabatter i detta

lall ej yttrar sig i nedsatta konsumentpriser.

Ej heller delar herr Gillberg de sakkunnigas uppfattning, att diskrimination

skall anses föreligga då olika köpare erhåller samma villkor oaktat de

förorsakar leverantören väsentligt olika kostnader. Väl kan en differentiering

av villkoren i dylikt fall vara lämplig men avsikten med den lika behandlingen

torde dock icke vara att gynna eller missgynna vissa köpare. Någon

prisdiskrimination i egentlig mening föreligger därför ej. Även praktiska

skal talar mot att i detta fall gå så långt som de sakkunniga föreslagit. Prisdiskrimination

bör därför endast kunna upptagas till prövning vid fall av

direkt gynnande eller missgynnande.

Remissyttrandena.

Endast ett fåtal av remissmyndigheterna har berört hithörande frågor.

Förut har omnämnts att Svensk industriförening föreslagit bl. a. generellt

förbud mot diskriminering av köpare. Föreningen understryker särskilt

vikten av att olika företagare oavsett storleksordning eller struktur får tillfälle

att tävla på lika villkor. Föreningen förklarar sig ha så mycket större

anledning att kraftigt understryka detta krav, som föreningen i egenskap av

företrädare för småindustrin kunnat konstatera att just diskrimination i

olika former är den vanligaste formen av konkurrensbegränsning, som småindustrin

har att kampa emot. I fråga om begreppet diskrimination och vad

daroin anförts ansluter sig föreningen i stort sett till de sakkunniga.

Stockholms handelskammare bär för sin del funnit att frågan om diskriminerande

åtgärder kan besvaras först efter närmare utredning om utformningen

av en lagstiftning mot olämpliga metoder för såväl konkurrens som

konkurrensbegränsande samverkan. Kammaren anför:

12 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Enligt handelskammarens mening äro exklusivavtal eller avtal om diskriminerande

åtgärder mellan olika sammanslutningar av företagare eller

mellan en enskild företagare å ena och en sådan sammanslutning å andra

sidan ofta till sin innebörd förkastliga ur principiella synpunkter. Å andra

sidan kunna understundom dylika företeelser te sig försvarbara som medel

just i en hård konkurrens. Ett företag kan ofta se en fördel i att som

konkurrensmedel generellt eller till speciella avnämare eller inom speciella

områden tillämpa priser, som icke ger full kostnadstäckning. Detta är något

som ständigt förekommer i de mest växlande former. Från allmän synpunkt

bör ingen generell anmärkning kunna resas däremot. Ofta är en dylik prispolitik

uttryck för livaktig konkurrens och ett nödvändigt hjälpmedel för

ekonomisk utveckling. Men man kan heller icke bortse från att prisdiskriminering

beroende på omständigheterna kan medföra oskäliga verkningar

och i synnerhet på lång sikt åstadkomma en icke önskvärd utveckling. Handelskammaren

har tidigare bedömt dessa företeelser närmast som former

av olämpliga konkurrensmetoder och är alltjämt benägen att hänföra dem

till detta område. Extrema åtgärder av förevarande art kunna enligt handelskammarens

mening vara stridande mot god affärssed. Huruvida ingripande

bör vidtagas genom åberopande av en generalklausul i lagen mot

illojal konkurrens — en utväg som handelskammaren tidigare anvisat, senast

i sitt remissyttrande över efterkrigsplaneringskommissionens betänkande

angående övervakning av konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet

— eller på annat sätt, är handelskammaren icke beredd att nu

angiva.

Departementschefen.

För att eu fri och verkningsfull konkurrens skall råda inom näringslivet

är det av vikt att olika konkurrerande företagare har lika möjligheter att

efter måttet av sin förmåga göra sig gällande. En förutsättning härför är

bland annat, framhåller de sakkunniga, att med varandra tävlande företagare

icke utan bärande skäl behandlas på ett olikartat sätt av sina leverantörer.

Den olikartade behandlingen kan taga sig det uttrycket, att leverantörer vid

sin försäljning missgynnar viss eller vissa företagare, eller gå ut på att en

eller flera köpare gijnnas framför det stora flertalet. Mellan de två slag av

olikartad behandling, som betecknats med orden missgynna och gynna, finns

naturligen icke någon principiell skillnad — det är endast fråga om olika

sidor av samma sak. Särskilt allvarlig är diskriminering, då säljaren är en

monopolist eller då diskriminationen ingår såsom ett led i en marknadsbehärskande

kartells försäljningspolitik. De köpare, som blir sämre behandlade

än andra, har i dessa båda fall inga eller endast små möjligheter att

vända sig till en annan leverantör.

Sakkunnigförslaget möjliggör ingripande mot diskrimination både i monopolistfallet

och i kartellfallet. De sakkunniga framhåller att det enligt deras

regler föreligger möjlighet att ingripa mot ett stort antal diskriminationsfall.

Icke desto mindre har de övervägt om ej näringsfrihetsnämnden

också borde ha en generell behörighet att pröva fall av diskrimination inom

sådana områden, där fri konkurrens råder — alltså utanför monopolistoch

kartellfallen. Härifrån har de dock avstått, emedan räckvidden av bestämmelser

om sådan behörighet skulle bli svår att förutse.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Presumtion lör skadlig verkan har av de sakkunniga föreslagits skola

gälla — såväl för monopolistfallet som kartellfallet — vid missgynnande

av viss eller vissa företagare; däremot skulle presumtion ej gälla i fråga om

gynnande. De understryker i anslutning härtill, att presumtionsregeln först

får betydelse sedan det blivit ådagalagt, att ett påtalat förfarande verkligen

innebär diskrimination. Huruvida diskriminering föreligger i ett visst fall

eller ej, kan ofta vara svårt att avgöra. Bedömningen av denna fråga kräver

därför noggranna överväganden.

Olikartad behandling av köpare kan mången gång förekomma, framhåller

de sakkunniga, utan att detta med nödvändighet behöver innebära diskrimination.

Att en säljare vägrar leverera till osäkra betalare är helt naturligt

icke en form av diskriminering. Om en företagare på ett konsekvent

sätt och efter rent företagsekonomiska överväganden begränsar sin försäljning

till vissa köpare, innebär detta förfarande icke heller diskrimination av

dem, med vilka affärsförbindelse ej upptages. Såsom exempel härpå nämnes

bl. a att en fabrikant finner fördelaktigt att i varje stad sälja endast

dl en eller några få detalj affärer, detta emedan han på så sätt får återförsäljare,

som särskilt intresserar sig för hans produkter. Andra exempel är

att cn fabrikant finner det mest lämpligt att sälja endast genom grossister

eller att en tillverkare av halvfabrikat utför direktleveranser endast till

storre forbrukare. Samma betraktelsesätt anlägger de sakkunniga i fråga

om differentiering av priser, rabatter och andra försäljningsvillkor. Ingen

mvandnmgkan — framhålles i överensstämmelse härmed — resas mot en

differentiering med sikte på t. ex. att vissa kunder vållar höga kreditkostnader,

att kostnaden per enhet blir större vid försäljning i små poster e. d.

I motsats härtill staller de sakkunniga andra fall av olikartad behandling,

som de finner ofta innefatta diskrimination. Vägrar en företagare att sälja

sina varor till vissa köpare eller ger en företagare några köpare sämre köpeV*

lk°r, an andra> mnebär detta enligt deras mening diskriminering, när den

Oförmånliga behandlingen exempelvis har någon av följande orsaker: att

kunden tillhör eller ej tillhör viss förening, att han företräder en viss av

saljaren ej välsedd företagsform eller affärstyp (t. ex. kooperativa företag

eller cpaaffarer), att leverantören vill tillmötesgå önskemål från konkurrenter

till kunden i fråga, att leverantören lovat medverka i enskild nyetableimgskontroll

i branschen eller att kunden avböjt att medverka till en viss

konkurrensbegränsning De sakunniga påpekar, att diskrimination stunom

kan föreligga trots att olika köpare erhåller samma köpevillkor Förorsakar

naml,gen eu viss köpare säljaren väsentligt lägre kostnader än

andra köpare, kan de lika villkoren innebära ett missgynnande.

e sakkunniga framhåller att varje bedömning av pris- och rabattdiskriminering

bor göras med försiktighet - särskilt vid en utifrån företagen

granskning ar det svart att avgöra om eu differentiering ur företagsekono
r

„sy«punk,1 är ‘a,ione"eiier ■=» .''»battski, s„m ä;

av att åtminstone i grova drag vara grundad på företagsekonomiska över
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

väganden, bör därför enligt deras asikt ej anses föranleda diskiimineiing.

Risk för skadlig verkan föreligger däremot, om t. ex. en årsomsättningsrabatt

allmänt gynnar större återförsäljare i förhallande till mindre, utan att

detta har någon företagsekonomiskt bärkraftig motivering. Försiktigheten

bör, inskärper de sakkunniga, i fråga om gynnande vara än större än vid

missgynnande. De anför i anslutning därtill, att det beträffande gynnande

icke kan bli fråga om att tillämpa lagen så, att individuella förhandlingar

om priser allmänt förhindras; vad man kan vända sig mot är mera tydliga

fall av systematiskt gynnande, som innebär en uppenbar diskrimination gentemot

övriga köpare. En sådan kan t. ex. föreligga, om en stor kund får högre

rabatter än som är betingat av att han asamkar leverantören lägre kostnader

än en mindre kund. Som sakkunnigförslaget öppnar tämligen stora möjligheter

att upphäva bruttoprisbindning och härigenom en mera verksam

priskonkurrens kan komma att uppstå inom detaljhandeln, finner de sakkunniga

angeläget, att lagen ger åtminstone viss möjlighet att ingripa mot

ett systematiskt gynnande av större kunder. Att de mindre återförsäljarna

blir i stånd att konkurrera med de större på lika villkor anser de särskilt

viktigt.

Medan reservanterna ej närmare berört frågan om diskrimination har

herr Gillberg i denna del i huvudsak anslutit sig till de isakkunnigas slutsatser;

han anser dock i motsats till de sakkunniga att diskrimination ej

skall anses föreligga, då olika köpare erhåller samma villkor, ehuru de

åsamkar säljaren väsentligt olika försäljningskostnader.

Remissmyndigheterna har endast undantagsvis berört spörsmålet om diskrimination.

Svensk industriförening, som understrukit vikten ur småindustrins

synpunkt av att hindra diskrimination, har anslutit sig till de

sakkunnigas uppfattning om begreppet. Stockholms handelskammare vill

betrakta diskriminerande åtgärder närmast såsom olämpliga konkurrensmetoder,

vilka i extrema fall kan befinnas vara stridande mot god affärssed.

De sakkunnigas tanke att frågor om diskrimination skall få upptagas

endast när diskriminationen företages av en monopolist eller är en följd

av en konkurrensbegränsande överenskommelse eller ett i tyst samförstånd

tillämpat förfarande har icke särskilt kritiserats vare sig av reservanterna

eller i något av remissyttrandena. Såsom redan framgått av min redogörelse

ansluter sig departementsförslaget väsentligen till de sakkunnigas linje.

Vid de överläggningar inom handelsdepartementet, som ägt rum med

företrädare för näringslivet, har från detaljhandlarhåll framhållits, att det

i departementsförslaget upptagna generella förbudet mot bruttopriser kunde

förväntas medföra en skärpning av konkurrensen inom handeln. Med hänsyn

därtill bleve det än viktigare att tillse, att konkurrensen inom detaljhandeln

ägde rum utifrån ett lika utgångsläge. Ett generellt förbud mot

bruttopriser borde föranleda även ett generellt förbud mot diskrimination.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

I anledning av dessa synpunkter vill jag framhålla att även jag finner det

högst angeläget att konkurrensen inom detaljhandeln icke snedvrides därigenom

att olika detaljhandelsföretag behandlas olika av leverantörerna.

Trots detta har det ej befunnits tillrådligt att på grundval av föreliggande

utredning föreslå en så vittutseende åtgärd, som ett generellt förbud mot

diskriminering skulle innebära. Det bör märkas att ett dylikt förbud, hur

det an utformades, måste ge anledning till synnerligen svårlösta tolkningsfrågor.

°

De sakkunnigas presumtionsregler har, som tidigare framgått, i departementsforslaget

utbytts mot bestämmelser med ändamål att utmärka vissa

förfaranden som sådana, vilka man bör i första hand söka hindra. Bland

dylika förfaranden har i departementsförslaget (6 § 2 och 3), på motsvalande

sätt som i presumtionsreglerna, endast upptagits missgynnande av

vissa företagare men däremot icke gynnande. Anledningen till att fallen av

gynnande icke här medtagits är främst, att dessa fall i allmänhet knappast

kan anses tillhöra de ur samhällelig synpunkt mest brännande och aktuella.

I likhet med de sakkunniga vill jag emellertid understryka det betydelsefulla

i att det finns möjlighet att ingripa även mot ett systematiskt gynnande

av större kunder; ett dylikt ingripande framstår som särskilt angeläget

i den mån förbudet mot bruttopriser kan göra de mindre detaljhandelsföretagen

mer känsliga för priskonkurrens från större företagare, som tillskansat

sig företagsekonomiskt oberättigade förmåner.

Icke heller när det gäller bedömningen av skilda fall av diskrimination

har de synpunkter, som anlagts av de sakkunniga, mött gensagor. Den ändrade

utformning, som definitionen av skadlig verkan erhållit i departementsförslaget,

synes mig ej föranleda ändring härutinnan. Även för min del kan

jag alltså i detta avseende väsentligen ansluta mig till de sakkunniga.

Såsom jag anfört i samband med redogörelsen för begreppet skadlig verkan

innebär diskrimination i regel att annans näringsutövning försvåras eller

hindras. Enligt departementsförslagets definition av skadlig verkan skall

hindret, for att det skall anses skadligt, vara ur allmän synpunkt otillbörligt.

Tyngdpunkten vid prövning av frågor om diskrimination kommer i

enlighet härmed att ligga på avgörandet om en olikartad behandling är att

anse såsom ur allmän synpunkt otillbörlig. I flertalet fall, som de sakkunniga

angivit vara av diskriminerande natur, synes detta villkor vara uppfyllt. Även

de fall av olikformig behandling, som de sakkunniga funnit i regel icke innebära

diskrimination, synes mig i det hela riktigt bedömda.

I anslutning till de sakkunnigas överväganden vill jag i detta sammanhang

särskilt understryka, att det icke bör anses vara otillbörligt att en

företagare undviker kunder med vilka affärer ter sig oekonomiska. Ej heller

bor, nar rationella grunder kan åberopas härför, invändning kunna göras

mot s. k. selektiv försäljning. Härvidlag torde dock en viss återhållsamhet

vara motiverad från ensamföretagares och kartellers sida. Liksom de sakkunniga

anser jag vidare — i motsats till herr Gillberg — att lika villkor för

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

kunder, som förorsakar väsentligt olika kostnader, kan. innebära diskrimination.

I sakens natur ligger emellertid, att det kan bli fråga om ingripanden

endast mot särskilt uppenbara fall av sådan diskriminering.

6. Enskild mjetableringskontroll.

Betänkandet.

Uppkomsten av karteller och storföretag, har — anför de sakkunniga

ej sällan hindrat bildandet av nya företag, t. ex. genom s. k. outsiderbekämpning

men även på många andra sätt. Enskild nyetableringskontroll

förekommer i en mängd olika former och berör stora delar av närings!U et.

Med uttrycket avses här den av enskilda organisationer anordnade kontroll,

som huvudsakligen inom varuhandeln och hantverket tillämpas för att enligt

bestämda grunder begränsa tillträdet för nya företagare till viss handelsbransch

eller visst hantverksyrke eller vissa likställda områden.

Vanligen utövas den enskilda nyetableringskontrollen enligt särskilda s. k.

nyet a b le ringsavtal, som träffas mellan å ena sidan en representativ

sammanslutning inom viss handelsbransch eller visst hantverksyrke

och å andra sidan sammanslutningar av de huvudsakliga leverantörerna till

branschen. Enligt avtalen förpliktar sig leverantörerna vanligen att endast

leverera varor till sådana nya företagare som godkänts i viss ordning eller,

undantagsvis, att till icke godkända nya företag endast leverera pa sämic

villkor än till övriga företagare. Nyetableringsavtalen är härigenom till

sin natur att anse såsom exklusivavtal eller undantagsvis förmånsavtal,

ehuru av speciell typ. I viss mån samma verkan som ett nyetableringsavtal

kan även andra slag av exklusivavtal och förmånsavtal få under förutsättning

att de är slutna mellan en omfattande branschorganisation och flertalet

av branschens leverantörer. Den enskilda nyetableringskontrollen går in

under det förut omnämnda kartellfallet. Emellertid har de sakkunniga funnit

anledning att upptaga frågan om den enskilda nyetableringskontrollen

till särskild och mera ingående behandling.

Ett visst samband med den enskilda nyetableringskontrollen har frågan

om legala kompetensvillkor för idkande av handel eller hantverk.

Enligt 1864 års näringsfrihetsförordning äger envar svensk man och

kvinna, som råder över sig och sin egendom, rätt att fritt idka näring frånsett

vissa särskilda undantag. Tid efter annan har från handels- och hantverkshåll

framställts krav på att legala kompetensvillkor införes för idkande

av dessa näringar. Kraven preciserades efter hand till att avse, för rätten

att idka butikshandel två års praktik i yrket och kunnighet i bokföring och

för rätten att självständigt utöva hantverk viss tids praktik i yrket, på visst

sätt styrkt yrkeskunskap samt kunnighet i bokföring och kostnadsberäkning.

Efter ett under åren 1921—1932 bedrivet omfattande utredningsarbete,

varunder de framförda kraven på det hela mött motstånd utanför handelns

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

och hantverkets egna kretsar, avböjde Kungl. Maj:t sistnämnda år att bifalla

desamma (Prop. nr 41/1932). Dåvarande chefen för handelsdepartementet,

statsrådet Hansén, förklarade därvid att enligt hans förmenande de

legala kompetensvillkorens väg icke vore framkomlig för att avhjälpa de

svårigheter, varmed de enskilda hantverkarna och detaljhandlarna hade

att kämpa. I anslutning till påståenden i en del yttranden, att det för detaljhandelns

och hantverkets män ingalunda torde vara omöjligt att genom

egna organisationer, genom samarbete och inbördes överenskommelser

av egen kraft förverkliga det mål, för vars uppnående lagstiftningens ingripande

påfordrats, tillfogade statsrådet Hansén att det syntes honom ligga i

öppen dag, att betydande resultat borde kunna nås på denna väg. Sistnämnde

uttalande har senare inom handel och hantverk åberopats såsom innebärande

en statsmakternas rekommendation att genomföra enskild nyetableringskontroll.

Vid senare tidpunkter från hantverkets och handelns sida framförda krav

om legala kompetensvillkor har likaledes avvisats.

Den enskilda nyetableringskontrollen har i allt väsentligt framvuxit under

1930- och 1940-talen. Den är i huvudsak koncentrerad till detaljhandeln.

På partihandelns område beröres däremot endast ett fåtal branscher

av nyetableringskontroll i inskränkt bemärkelse. Även inom hantverket har

nyetableringskontroll i här avsedd mening en begränsad omfattning. Nyetableringskontroll

förekommer eller har förekommit på ytterligare ett fåtal

andra områden, som icke kan direkt hänföras till vare sig handel eller

hantverk (biografer, annonsanskaffning, begravningsentreprenörer). Vijl

man för detaljhandelns del söka ge ett ungefärligt mått på nyetableringskontrollens

omfattning, kan detta enligt de sakkunniga ske genom att ställa

antalet butiker inom de branscher, som beröres av nyetableringskontroll, i

ielation till hela antalet butiker i landet. Enligt 1946 års företagsinventering

uppgick hela antalet detalj handelsbutiker i landet (inklusive arbetsställen

kombinerade med hantverk) till 76 000. Inom de detaljhandelsbranscher,

som beiöres av en hela landet omfattande nyetableringskontroll (nämligen

specerihandeln, diverse- och lanthandeln, beklädnadshandeln med undantag

för vissa mindre delbranscher, färghandeln, fotohandeln samt bokhandeln)

uppgick antalet butiker enligt samma källa till i runt tal 37 000. Av

en sådan nyetableringskontroll beröres sålunda detaljhandelsbranscher, omlattande

nära hälften av hela antalet detalj handelsbutiker i landet.

I de särskilda nyetableringsavtalen anges syftet ofta vara att åstadkomma

en rationell utveckling av branschen. Vanligen söker man åstadkomma

denna rationalisering på i huvudsak två olika vägar. Å ena sidan vill man

förhindra tillträde till den ifrågavarande branschen av nya företagare utan

erforderlig affärskunskap och branschvana, med svag ekonomi eller utan

lämplig lokal. Å andra sidan vill man söka få till stånd ett affärsnät för

den enskilda handeln, som fyller de krav på förnuftig distributionsplanering

som man anser sig böra uppställa. Härigenom avser man att dels höja den

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

enskilda handeln i kvalitativt avseende, dels ock att förhindra en alltför

stor ökning av butiksantalet. Detta anses nämligen leda till en splittring av

den enskilda handeln på ett alltför stort antal affärsenheter med därav

följande högre omkostnader för de enskilda företagarna samt högre distributionskostnader

och kreditrisker för leverantörerna.

Nyetableringsärenden handlägges i regel hos särskilda prövningsorgan av

växlande sammansättning och organisation. Detaljister respektive hantverkare

har i regel ett visst, ehuru i intet fall dominerande inflytande. I fråga

om flertalet avtal gäller sålunda, att detaljisternas, respektive hantverkarnas

organisationer är företrädda av egna representanter i de heslutande organen,

som vanligen består av en första instans och en överinstans. Enligt

några avtal (textilhandeln, färghandeln, elinstallatörer) underkastas

ärendena eu förberedande prövning av detaljisterna, respektive hantverkarna,

medan den i första instans avgörande prövningen sker inom organ, som

uteslutande består av representanter för leverantörerna. I andra instans

sker prövningen emellertid även i dessa fall under medverkan av representanter

för detaljist- respektive hanlverksintressena. Inom speceri- och lanthandelsbranschen

har på senare tid även vissa konsumentgrupper blivit

representerade i organen. I fråga om vissa avtal eller bestämmelser, som

tillkommit uteslutande under medverkan av leverantörerna (bl. a. skohandeln),

sker prövningen av nyetableringsärenden inom organ, som helt består

av representanter för leverantörerna.

Med nyetablering av affärsrörelse förstås enligt de olika avtalen i allmänhet

icke endast grundandet av ny rörelse utan även andra därmed jämställda

förfaranden, t. ex. utvidgning av rörelse inom annan bransch med

sortiment inom den nyetableringsreglerade branschen, flyttning av rörelse

till nytt kundområde etc. I allmänhet prövas däremot ej fall av överlåtelse

av redan befintlig rörelse till ny innehavare.

De bedömningsgrunder, som enligt de olika nyetableringsavtalen skall

tillämpas vid prövningen av nyetableringsärenden, är i flertalet avtal fyra,

nämligen 1) den personliga kompetensen, 2) de ekonomiska förutsättningarna,

3) butikslokalens beskaffenhet samt 4) de allmänt näringspolitiska

förhållandena på platsen för nyetableringen, d. v. s. behovet.

Såsom redan förut antytts upprätthålles den enskilda nyetableringskontrollen

i allmänhet därigenom, att de till samarbetet anslutna leverantörerna

endast levererar varor till sådana nya eller därmed jämställda företag

som godkänts av de särskilda prövningsorganen. Företag som underkänts

vid prövningen får däremot ej köpa varor hos dessa leverantörer. Icke godkända

nya företagare utsättes med andra ord för organiserad leveransvägran

(bojkott från leverantörernas sida). Bestämmelser om böter eller annan

påföljd för leverantör, vilken bryter mot avtalens bestämmelser och i strid

mot nyetableringsavtal levererar varor till icke godkända nya affärer, förekommer

i allmänhet icke.

I fråga om verksamhetens omfattning må nämnas, att inom speceri- och

lanthandelsbranschen under åren 1936—1950 prövats tillhopa 5 938 nyetab
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

185

leringar, av vilka 2 870 eller 48 procent underkänts. Motsvarande siffror är

för textilbranschen åren 1935—1950 3 522 nyetableringar och 1 304 eller 37

procent underkända, för skobranschen åren 1935—1950 1 269 nyetableringar

och 930 eller 73 procent underkända, samt för färghandelsbranschen åren

1938—1950 906 nyetableringar och 377 eller 42 procent underkända.

De sakkunniga framhåller att redan kännedomen om tillvaron av nyetableringskontrollen

och de krav, som uppställes enligt denna, i åtskilliga

fall torde föranleda personer att avstå från planerad nyetablering. Till en

ökad indirekt verkan av nyetableringskontrollen bidrager i många fall också

den upplysnings- och rådgivande verksamhet, som i flertalet branscher utövas

av nytableringsorganens sekretariat och som åtminstone på sina håll

synes ha fått allt större betydelse på senare tid. De sakkunniga anmärker

att från nyetableringsorganens sida anförts, att den rådgivande verksamheten

icke endast är negativ utan i många fall även har en positiv karaktär;

den kan t. ex. innebära anvisande av lämpliga affärslägen, avrådan från att

etablera på viss såsom olämplig bedömd plats i förening med anvisning av

annan ort där behov av affär föreligger m. m.

Det förhållande att nyetableringskontrollen icke givits en mera omfattande

publicitet har medfört, att beslut om underkännande av ny rörelse och

därmed följande avstängning från leveranser i många fall kommit att drabba

företagare först sedan de redan börjat sin nya verksamhet. Av en inom

speceri- och lanthandelsbranschen av nyetableringssakkunniga verkställd

enquéte med de nya företagare, som inom denna bransch underkastats prövning

under tiden 1934—1945, framgick sålunda, att av 203 tillsporda personer,

som fått sin rörelse underkänd, endast 20 procent skulle ha känt

till nyetableringskontrollen på förhand. 28 procent skulle ha fått kännedom

om nyetableringskontrollen först sedan de vidtagit förberedande åtgärder

för den nya rörelsen och 52 procent fått vetskap om densamma först

sedan affären öppnats. Av 322 tillsporda personer, som fått sin rörelse godkänd,

hade däremot 70 procent känt till nyetableringskontrollen redan innan

de vidtagit några åtgärder för den nya rörelsen.

Den enskilda nyetableringskontrollens effektivitet är av naturliga skäl

tämligen växlande inom olika branscher. Detta beror på hur fullständig

anslutning till samarbetet för nyetableringskontroll, som uppnåtts från de

dominerande leverantörernas sida, och möjligheterna att få leveranser från

icke anslutna leverantörer eller på andra vägar, t. ex. genom egen import,

leveranser från detaljister inom branschen, kooperativa företag o. d. Mest

effektiv blir naturligen den enskilda nyetableringskontrollen på sådana områden,

där de för kontrollen samverkande leverantörerna har ett starkt

grepp om sin marknad. Detta gäller t. ex. inom fotohandeln, där nyetableringskontrollen

också anses vara i det närmaste fullt effektiv; en person

som vägrats godkännande har icke möjlighet att anskaffa erforderliga varor

med åter för sälj arrabatt och kan alltså icke påbörja en tillämnad rörelse.

På andra områden, där enskild nyetableringskontroll finnes, är effektiviteten

tämligen växlande. Allmänt torde dock kunna sägas att effek
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

tiviteten på flertalet områden efter hand blivit större. Inom den stora speceri-

och lanthandelsbranschen kan högst betydande lokala olikheter iakttagas.

Detta sammanhänger därmed att en betydande del av sortimentet

tillhandahålles av kolonialvarugrossisterna, som med hänsyn till varornas

beskaffenhet har tämligen lokalt begränsade försäljningsområden. Uppskattningsvis

beräknas inom denna bransch inom stora delar av landet 85

—90 procent av hela antalet underkända rörelser icke komma till stånd.

Inom textilbranschen och färghandelsbranschen synes nyetableringskontrollens

effektivitet siffermässigt sett vara något lägre. För textilbranschen

har effektiviteten sålunda beräknats hålla sig omkring 65 procent och för

färghandelsbranschen omkring 50 procent, d. v. s. nämnda procent underkända

rörelser har icke kommit till stånd. Inom båda dessa branscher anses

emellertid verkan av nyetableringskontrollen vara avsevärt större än

vad de angivna procenttalen ger vid handen. De affärer som startats utan

godkännande torde nämligen i flertalet fall utgöras av småbutiker. Större

och för respektive branscher typiska affärer anses svårligen kunna drivas

utan tillstånd. Inom några branscher anses nyetableringskontrollens verkningar

vara tämligen begränsade och kontrollen sålunda knappast utgöra

ett direkt hinder för icke godkända nya företagare att öppna rörelse. Detta

är fallet inom bl. a. pälsvarubranschen och damhattbranschen.

Affärer, som tillkommit trots underkännande av nyetableringsnämnderna

och som kunnat fortleva trots den leveransvägran för vilken de därigenom

utsatts, blir i många fall föremål för omprövning av nyetableringsorganen

i första instans. Har rörelsen därvid utvecklats på ett tillfredsställande

sätt, kan den ofta bli godkänd vid omprövningen; i enstaka fall

kan förekomma att omprövning i första instansen av visst ärende äger rum

upprepade gånger innan rörelsen slutligen godkännes. Såsom exempel må

anföras, att inom speceri- och lanthandelsbranschen 10 procent av samtliga

godkända etableringar utgjordes av sådana som vid första prövningen underkänts;

motsvarande siffra är för färghandelsbranschen 9 procent.

De sakkunniga har för några branscher närmare undersökt de nyetableringsärenden,

som avgjorts under vissa tidsperioder (hela eller viss del av

år 1938 samt hela eller viss del av år 1945 eller år 1946). I fråga om icke

godkända rörelser saknade sökanden inom speceri- och lanthandelsbranschen

branscherfarenhet i nära tre fjärdedelar av samtliga de undersökta

fallen. För textilbranschens del var motsvarande tal likaledes 3/4 och för

färghandelsbranschen nära 9/10. Ett icke ringa antal av dem, som sålunda

fått ansökan underkänd på grund av bristande hranscherfarenhet, syntes

ha haft i och för sig erforderliga ekonomiska resurser, medan ett större

antal saknat både personliga och ekonomiska kvalifikationer, bedömda från

nyetableringsavtalens ståndpunkt. Inom textilbranschen och färghandelshranschen

befanns, enligt vad handlingarna utvisat, endast ett fåtal av de

undersökta fallen ha underkänts väsentligen med hänsyn till de näringspolitiska

förhållandena eller, om man så vill, därför att den nya rörelsen

ansetts obehövlig. Nyetableringsorganen inom speceri- och lanthandeln syn
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

187

tes ha tagit större hänsyn till behovssynpunkten. Vid sammanräkning av

samtliga nya affärer, som nr synpunkten av sökandens personliga och ekonomiska

förutsättningar i och för sig kunnat godkännas (161 fall), visade sig

icke mindre än 19 procent ha underkänts på grund av de allmänt näringspolitiska

förhållandena. Även när det gällt etablering av filial och utökning

av varusortiment inom speceri- och lanthandelsbranschen visade undersökningen,

att man 1945 tagit tämligen stor hänsyn till de allmänt näringspolitiska

förhållandena.

Inom ett fåtal branscher förekommer enskild nyetableringskontroll av

annan typ.

Inom mjölkhandelsbranschen kännetecknas förhållandena sålunda av att

jordbrukarnas producentkooperativa rörelse på mejerihanteringens område

uppnått ställningen som praktiskt taget ensamföretagare. Mjölkleverantörerna

har därför i allmänhet möjlighet att efter eget gottfinnande antaga

nya återförsäljare av mjölk. På vissa håll föreligger dock lokala avtal om

nyetableringskontroll eller har, utan att avtal därom träffats, anordnats

särskilda prövningsorgan, som äger besluta eller ge direktiv för försäljningen

av mjölk till återförsäljare. En av de sakkunniga verkställd enquéte

utvisar, att behovsprincipen — vanligen enbart men stundom i kombination

med annan bedömningsgrund — i allmänhet kommer till användning

såväl inom områden, där särskilda organ för mjölkhandelns ordnande tillskapats,

som där mejeriföretagen själva beslutar om antagande av nya

återförsäljare. I syfte att ge allmänna riktlinjer för verksamheten och att

skapa en organisation för enskilda konfliktfall har rikssamarbetsavtal slutits

mellan å ena sidan jordbrukarnas producentkooperativa rörelse samt

å andra sidan konsumentkooperationen och enskild handel, var för sig.

Till dessa avtal ansluter sig liknande särskilda branschavtal för mjölkbranschens

del.

Bokhandeln är ända sedan mitten av 1800-talet under bokförlagens ledning

organiserad som en s. k. »kommissionsbokhandel», vilket innebär att bokhandlarna

i viss utsträckning har skyldighet och rättighet att taga bokförlagens

böcker i kommission. Kommissionsbokhandlare tillsättes i viss ordning

av förlagen.

Även tidningsdistributionen är anordnad såsom kommissionsförsäljning.

Antagandet av nya tidningsförsäljare har av tidningarna lagts i händerna

på en för hela riket gemensam nämnd. Vid antagande av nya återförsäljare

fäster nämnden avgörande vikt vid behovet av försäljningsställen.

Det s. k. annonsbgråsgstemet, som tillämpas i Sverige sedan år 1923,

innebär att tidningarna med vissa undantag beviljar förmedlingsprovision

för annonser endast till annonsbyråer, som i vederbörlig ordning »auktoriserats»

av Svenska tidningsutgivareföreningen. Antalet auktoriserade

byråer är starkt begränsat.

I anslutning till redogörelsen för den enskilda nyetableringskontrollen

har de sakkunniga lämnat en summarisk framställning av den särskilda

reglering av detaljhandeln med tobaksvaror, som genomförts enligt lagen

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

den 11 juni 1943 angående statsmonopoi på tillverkning och import av tobaksvaror.

Härjämte har meddelats vissa exempel på annan offentlig etableringskontroll.

Sina allmänna överväganden angående den enskilda nyetableringskontrollen

sammanfattar de sakkunniga sålunda: En av enskilda intressen uppburen

organiserad nyetableringskontroll synes i allmänhet ge anledning till

betänkligheter ur samhällelig synpunkt; en mera allmän statlig nyetableringskontroll

likaså. Det synes svårt att organisera en nyetableringskontroll

med tillräckligt effektivt konsumentinflytande. Dessa överväganden

finner de sakkunniga styrka uppfattningen, att man i allmänhet bör ställa

sig avvisande mot organiserad nyetableringskontroll och i stället söka få

till stånd ett större mått av priskonkurrens.

De sakkunniga erinrar, att såsom försvar för den enskilda nyetableringskontrollen

brukar framhållas, att det finns alltför många företag inom detaljhandeln

och att, om etablering av nya detaljhandelsföretag finge äga

rum alldeles fritt, detta missförhållande komme att bli mera utpräglat.

Varudistributionen är i hög grad kostnadskrävande. En rationalisering av

detaljhandeln förutsätter bland annat att antalet företagsenheter bättre anpassas

till behovet. Vidare framhålles att inom flertalet branscher med nyetableringskontroll

trots densamma finns konkurrens mellan ett stort antal

företagsenheter. På många håll inom enskild handel anses nyetableringskontrollen

nödvändig för att enskild handel skall kunna hävda sig'' i förhållande

till konsumentkooperationen. I anslutning härtill brukar hänvisas till

att enligt 1931 års företagsräkning omsättningen per sysselsatt person inom

kooperativ handel uppgick till 33 676 kronor men inom enskild livsmedelshandel

endast till 21 985 kronor samt att årsomsättningen per arbetsställe

utgjorde 98 494 kronor resp. 47 763 kronor. En nyetableringskontroll erfordras

därför — sägs det — som kan göra det möjligt för de enskilda butikerna

att i större utsträckning nå en med hänsyn till ekonomi och serviceduglighet

lämplig storlek. Ytterligare brukar som försvar för nyetableringskontrollen

åberopas den i förhållande till behovet alltför starka etableringslust, som

man anser förefinnas.

De sakkunniga vitsordar, att handclsyrket otvivelaktigt har en betydande

dragningskraft, något som också bestyrkes av utredningsmaterialet. De

finner också antagligt att inom vissa gränser ett positivt samband finns

mellan butiksstorlek och omsättning per sysselsatt. Även om sålunda åtskilliga

av de synpunkter, som brukar anföras till stöd för den enskilda

nyetableringskontrollen, synes bestickande och till en del även grundade på

riktiga iakttagelser, kan de praktiska slutsatser man låter dem utmynna i

dock icke godtagas.

Hela frågan måste enligt de sakkunniga i första hand betraktas från

synpunkten av konsumenternas intresse. Konsumentintresset har emellertid

ej, påpekas det, varit den drivande kraften i den enskilda nyetableringskontrollens

utveckling, även om detta intresse vanligen åberopats av

företagarorganisationer. Konsumenternas intresse är uppenbarligen, att

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

distributionen skall vara organiserad på ett ekonomiskt effektivt sätt. Den

omständigheten, att det hittills icke varit möjligt att i större utsträckning

mekanisera arbetet inom handeln och att svårigheterna i rationaliseringsarbetet

därför otvivelaktigt varit större än inom produktionen, är snarast

ägnad att ytterligare understryka behovet av en fortsatt effektivisering, som

sänker kostnaderna för konsumenten. Härvid bör emellertid ihågkommas

att stordriftens positiva betydelse för effektiviteten är väsentligt mindre utpräglad

inom detaljhandeln än inom åtskilliga andra områden av näringslivet.

Av väsentlig betydelse är vidare, framhåller de sakkunniga, att den ekonomiska

effektivitet, som är av betydelse ur konsumentsynpunkt, inbegriper

vida mer än den företagsekonomiska effektiviteten, vilken f. ö. inte

kan mätas enbart med uppgifter om omsättningen per sysselsatt. Från konsumentens

synpunkt måste man nämligen räkna också med andra distributionskostnader

än sådana, som framträder inom företagen. Även konsumenternas

eget inköpsarbete är härvid av mycket stor betydelse. Det är

möjligt och i många fält sannolikt, att den begränsning i antalet försäljningsställen,

som skulle ge det bästa förhållandet mellan omsättningen och

företagens distributionskostnader, skulle medföra en väsentlig ökning av

gångavstånden för konsumenterna och av väntetiderna i butikerna. Redan

dessa omständigheter manar till försiktighet vid bedömandet av nyetablcringskontrollens

möjligheter att på längre sikt inrikta detaljhandelns struktur

efter konsumenternas behov.

Avsevärd risk föreligger i stället enligt de sakkunniga att nyetableringskontrollen

kan ge detaljhandeln en struktur, som icke överensstämmer med

konsumenternas intressen. Härvid bör bl. a. uppmärksammas, att den privata

nyetableringskontrollen också tar sikte på och måste ta sikte på att i

viss utsträckning renodla branscher och motverka tendenser till branschblandning.

En viss branschblandning ifinner de sakkunniga nämligen icke

sällan kunna vara fullt rationell ej endast ur privatekonomisk synpunkt

utan också med hänsyn till behovet att nedbringa distributionskostnaderna.

I ett bostadsområde kan antalet butiker bli mindre och försäljningen per

sysselsatt person större, om branschuppdelningen icke drives för långt.

Av ännu större betydelse finner de sakkunniga vara, att prisbildningen

inom distributionen i mycket stor utstäckning är bunden, även om det fortfarande

finnes stora områden inom detaljhandeln med en avsevärd priskonkurrens.

Om man bortser från konjunkturella variationer — sålunda att

en övergång till »köparnas marknad» tills vidare kan förstärka förekommande

element av priskonkurrens — samt den starka tävlan mellan kooperativa

och privata företagsformer, som utvecklats inom vissa branscher,

synes tungt vägande skäl kunna anföras för uppfattningen, att utvecklingen

på längre sikt går mot större bundenhet i prisbildningen. Till en

del sammanhänger denna utveckling med de ökade svårigheterna för konsumenterna

att jämföra kvalitet och pris. Grundorsaken härtill är varusortimentets

ökade storlek och svåröverskådlighet. Härtill kommer bl. a.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

att märkesvarusystemet — som ur andra synpunkter erbjuder många fördelar

— och märkesvarureklamen ofta kan verka direkt avtrubbande på

prismedvetandet.

Prisbindningarna är både horisontella och vertikala. De horisontella prisbindningarna

inom detaljhandeln åstadkommes bl. a. genom s. k. prisböcker,

som visserligen oftast har karaktären av endast »rekommenderade» priser

men ändock i stor utsträckning efterföljes. Den omständigheten, att

det ofta är fullt rationellt att på detta sätt branschvis centralisera priskalkylarbetet,

som skulle vålla ett omfattande merarbete om det utfördes individuellt

av varje detaljhandlare, förhindrar ej att priskonkurrensen

starkt minskar. De horisontella prisbindningarna förstärkes ytterligare genom

de vertikala prisbindningar, som är en följd av tillämpningen av bruttoprissystemet.

I anslutning härtill framhålles de kostnadsökande tendenser,,

som detta system lätt föranleder. Emellertid erinras i detta sammanhang om

att vid sidan av höga marginaler å vissa bruttoprissatta varor även förekommer

låga marginaler inom detaljhandeln, bl. a. för en del s. k. tunga varor

inom livsmedelshandeln. Den omständigheten, att vinsterna är höga för

vissa varor och att etableringslusten särskilt koncentrerar sig till dessa, finner

de sakkunniga vara ägnad att förrycka detaljhandelns struktur genom

uppkomsten av väsentligt fler specialaffärer än som eljest skulle ha kommit

till stånd. Detta gör icke detaljhandeln mera ekonomiskt effektiv utan

måste tvärtom motverka eu förbilligande strukturrationalisering. Eftersom

svårigheterna för många andra affärer att få full täckning av sina allmänna

omkostnader härigenom blir större, måste detta öka benägenheten att kontrollera

nyetableringen. De sakkunniga drager följande slutsats:

Överhuvud taget måste både de horisontella och de vertikala prisbindningarna

uppamma föreställningar om att detaljhandel är lönande och sålunda

kraftigt medverka till att stimulera etableringslusten. De vålla därmed

ett konstlat »behov» av nyctableringskontroll. När så detta behov blir tillgodosett

genom att en genomförd reglering av nyetableringen organiseras,

kan hela systemet bli »låst» på ett sätt, som i allmänhet knappast kan vara

till gagn och i stället ofta blir till stort ogagn för konsumenten. I sådana

fall måste nämligen ngetableringskontrollen tjäna till att underbygga och

konservera här ifrågavarande prisbindningar.

I den män en överdimensionering inom distributionen förekommer, är

denna sålunda till väsentlig del ett resultat av förekommande prisbindningar,

och en enskild nyetableringskontroll är då av nyss anförda skäl i allmänhet

icke någon lämplig metod att komma till rätta med ifrågavarande missförhållande.

Om priskonkurrensen hindras, tar konkurrensen lätt andra

former — t. ex. utökad service — som ofta innebära ökade kostnader.

Härtill kommer enligt de sakkunniga, såsom erfarenheten från bokhandeln

och tobakshandeln visat, att en nyetableringsreglering, i varje fall om den är

effektiv och restriktiv, knappast kan undgå att påverka affärsvärdena i

stegrande riktning. En sådan stegring måste emellertid verka på samma

sätt som en stegring av de verkliga kostnaderna. Företagare, som övertager

gamla affärer mot höga överlåtelsesummor, får härigenom ett desto större

»behov» av prisbindningar och nyetableringskontroll, varigenom tendenserna

att konservera systemet stärkes.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

191

De sakkunniga betonar, att fri konkurrens — under förutsättning att priskontroll

ej förekommer — är den enda garantin för att företagarna icke

skall uttaga för höga priser, samt anför vidare:

Ett alternativ till en direkt reglering av etableringen av nya rörelser är att

söka få till stånd ett större mått av priskonkurrens. Detta behöver inte innebära,

att det uppstår något anarkiskt tillstånd, som skulle kännetecknas av

att alla priser ständigt ändras eller av att priserna genomgående äro olika

inom olika företag. Men det skulle betyda, att konkurrensen får mera tillfälle

att göra sig gällande även på prisområdet i de fall, då vissa priser äro

särskilt höga i förhållande till kostnaderna. I ett näringsliv, som övervägande

är grundat på fri företagsamhet, är detta det naturliga sättet att motverka

en allför kraftig etableringslust. Själva incitamentet till nyetablering bör

härigenom bli svagare. Företagare, som äro mindre framgångsrika, vare sig.

detta beror på bristande branschvana och erfarenhet eller på andra omständigheter,

få svårare att under längre tid hålla sig kvar inom branschen, om

priserna äro sådana, att de ställa höga krav på företagarens duglighet. På

detta sätt kan omsättningen bli större för de återstående företagarna än

vad fallet skulle bli vid mera bunden prisbildning. En friare prisbildning

skulle dessutom gynna en effektivitetsbefrämjande tävlan mellan företagarna,

varigenom ytterligare kostnadssänkningar skulle kunna vinnas.

De sakkunniga vilja härmed icke ha sagt, att etableringslusten vid mera

fri prisbildning skulle så begränsas, att den komme att exakt motsvara något

visst från samhälleliga synpunkter definierat »behov», eller att det är

säkert, att ens vid en mycket starkt utvecklad priskonkurrens alla mindre

framgångsrika företagare skulle komma att lämna handelsyrkct. Tvärtom

är det en allmän erfarenhet, att åtskilliga personer hänga fast vid handelsyrket,

även om deras inkomster därav bli mycket begränsade. Och antalet

etableringar skulle fortfarande kunna bli betydande, om också priskonkurrensen

vore hård. Men antalet framgångsrika etableringar skulle dock bli

mindre vid mera fri prisbildning, och allmänt skulle det under samma förutsättning

bli bättre möjligheter för mera effektiva företagare att vinna

större omsättning på bekostnad av övriga företagare.

Införande av en statlig nyetableringskontroll i stället för

den nu tillämpade enskilda kontrollen tar de sakkunniga avstånd från, enär

enligt deras mening svårigheterna att offentligt reglera etableringsförhållandena

inom handeln i dess helhet eller inom större och mera komplicerade

handelsbranscher, t. ex. livsmedelshandeln, ter sig alltför stora.

En dylik reglering måste dessutom föranleda krav, som i längden icke

torde kunna motstås, på att det allmänna även under normala tider skulle

bestämma priser och rabatter inom handeln på liknande sätt som nu

sker inom tobakshandeln. En ordning, som låter den nuvarande enskilda

nyetableringskontrollen bestå, men som låter staten övertaga ansvaret för

dess tillämpning t. ex. genom en statlig högsta nyetableringsinstans med

uppgift att efter vissa angivna regler pröva dit överklagade beslut, skulle i

princip knappast skilja sig från en rent statlig kontroll. Det skulle icke kunna

undvikas, att även en dylik reglering snart måste förenas med en detaljerad

pris- och rabattkontroll. Sistnämnda argument förklarar de sakkunniga

vara av avgörande betydelse för deras ställningstagande till frågan om

behovet av ökad konkurrens inom detaljhandeln. Ty hittills har icke på
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

visats någon annan möjlighet att utan en djupt ingripande statlig detaljreglering

inom alla branscher, där nyetableringskontroll förekommer, komma

till rätta med de förut berörda avigsidorna än att söka få till stånd ett

större mått av konkurrens.

Att tillföra den enskilda nyetableringskontrollen ett tillräckligt starkt inslag

av konsumentinflytande finner de sakkunniga icke vara möjligt, då de

rena konsumentintressena ännu icke företrädes av organisationer, som är

fullt lämpade för en dylik uppgift. Även i detta fall måste enligt de sakkunnigas

uppfattning efter hand ge sig till känna krav på en permanent direkt

priskontroll.

Risken för skadliga verkningar av enskild nyetableringskontroll finner de

sakkunniga vara särskilt stor, när kontrollen, såsom inom åtskilliga branscher

är fallet, är organiserad på sådant sätt att konkurrenter till de etableringssökande

får tillfälle att medverka.

De sakkunniga framhåller att en enskild leverantör, som arbetar i konkurrens

med andra, bör ha full frihet att från synpunkten av sina egna företagsekonomiska

intressen underlåta att leverera till vilka kunder han vill

t. ex. för att spara på rese-, expeditions-, transport-, fakturerings- och bokföringskostnader,

för att begränsa kreditrisker, för att bättre kunna överblicka

försäljningen etc. Även en leverantör, som är monopolist eller svarar för en

dominerande del av marknaden, har otvivelaktigt samma behov att från

ekonomiska synpunkter begränsa sin distributionsapparat. Ett organiserat

samarbete mellan leverantörer för kontroll av nyetableringar bland kunderna

synes därför i allmänhet icke i samma grad böra vålla betänkligheter som

en nyetableringskontroll med detaljistinflytande. Emellertid framhåller de

sakkunniga att även i fråga om en helt av leverantörernas organisationer utövad

nyetableringskontroll distributörernas organisationer i många fall får

ta del av ärenden och yttra sig över dem. Därjämte föreligger över huvud

den risken att leverantörerna i sin leveranspolitik tar hänsyn till påtryckningar

från dem som är konkurrenter till den nye företagaren. Rent allmänt

sett finner de sakkunniga det därför i de flesta fall vara mindre lämpligt, att

en organisation av leverantörer söker hindra enskilda medlemmar från att

sälja till vissa kunder. Det förefaller de sakkunniga som om leverantörernas

behov av att erhålla en god distributionsapparat skulle kunna bli tillräckligt

tillgodosedda om varje enskild medlem i organisationen har rätt att avstå

från att leverera, när han finner detta överensstämma med sina företagsekonomiska

intressen. Vad sålunda anförts behöver icke hindra att en leverantörorganisation

kollektivt organiserar en upplysningstjänst, avseende olika

kunders ekonomiska vederhäftighet, branscherfarenhet, butikslokaler o. d.

eller beträffande butikstätheten på etableringsorten.

De sakkunniga framhåller vidare, att varje nyetableringskontroll, som är

någorlunda effektivt organiserad, måste i större eller mindre grad ha en

restriktiv verkan, även om denna verkan icke alltid är åsyftad. De sakkunnigas

allmänna uppfattning om skadligheten avser därför naturligen i

första hand nyetableringskontroll, som går ut på s. k. behovsprövning, men

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

även sådan nyetableringskontroll, som tar sikte på personlig kompetens,

finansiella förutsättningar eller butikslokalernas beskaffenhet. Även dylika

begränsningar i etableringsrälten har nämligen i stor utsträckning samma

verkan som en prövning av behovet av ny affärsrörelse. Skulle man enbart

rikta sig mot sådan nyetableringskontroll, som yttrar sig i en behovsprövning,

kunde man f. ö. befara, att andra motiv i vissa fall skulle anföras

såsom täckning för en åtgärd, som i själva verket grundade sig på en uppskattning

av behovet. r

I fiåga om nyetableringskontroll, som går ut på prövning av den personliga

kompetensen, framhåller de sakkunniga att mot densamma väsentligen

kan åberopas samma skäl, som föranlett statsmakterna att intaga en avvisande

hållning gentemot legala kompetensvillkor inom handel och hantverk.

Särskilt betonas att, ehuru viss tids praktik inom det blivande verksamhetsområdet

måste anses utgöra en god grund för en blivande självständig verksamhet,

erfarenheten dock ger vid handen, att en person med affärsbegåvning

icke sällan har förmåga att grunda och driva fram en ny rörelse även

utan att tidigare ha sysslat med affärsverksamhet över huvud eller med

den särskilda branschens varor. De sakkunniga anför till stöd härför, att

åtskilliga personer som underkänts på grund av bristande personlig kompetens

lyckats starta sin rörelse och sköta den på ett sådant sätt, att vederbörande

nyetableringsorgan vid senare företagen omprövning lunnit sig

böra godkänna rörelsen.

Ytterligare anför de sakkunniga, att det med hänsyn till den enskilda nyetableringskontrollens

omfattning och det praktiskt taget alltid hävdade kravet

på personlig kompetens, knappast kan förnekas, att här genom enskildas

åtgöranden genomforts en sådan kompetensreglering, från vilken statsmakterna

vid upprepade överväganden tagit bestämt avstånd. Ett dylikt förhållande

måste anses föga tillfredsställande. Skulle det finnas ur allmän synpunkt

fullgoda skäl för särskilda kompetensvillkor, bör en sådan ändrin»

genomföras lagstiftningsvägen efter beslut av de ansvariga statsmakterna

och icke av enskilda parter.

Enskild nyetableringskontroll, som uteslutande går ut på prövning av den

nye företagarens ekonomiska förutsättningar, innebär enligt de sakkunniga

i många fall detsamma som en centraliserad kreditprövning. Emellertid anser

de sakkunniga uppenbart olämpligt att i en dylik kontroll medverkar

företrädare för de företagare, till vilka vederbörande utgör en blivande

konkurrent. Handhas den centrala kreditkontrollen uteslutande av representanter

för leverantörerna och har densamma dessutom karaktär endast även

kollektivt organiserad kreditupplysning, synes den kunna godtagas

Emellertid anser de sakkunniga att de i avtal om gemensam kreditprövning

deltagande leverantörerna icke bör få förplikta sig att utan hänsyn till sin

egen uppfattning under alla förhållanden följa ett kreditavstvrkande, som

framkommit vid den centrala prövningen. Ej heller synes de leverantörer,

som anslutit sig till avtal om gemensam kreditprövning, böra tillåtas åtaga

sig förpliktelse alt icke sälja mot kontant betalning till sådan ny företagare,

13 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 103.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

vars ekonomiska förutsättningar bedömts otillfredsställande. Med hänsyn

till risken för att en gemensam kreditprövning blir täckmantel för en behovsbedömning

eller kompetensprövning ifrågasätter de sakkunniga om icke de

kreditupplysningar, som kan erhållas genom de inom näringslivet speciellt

inrättade upplysningsinstituten, borde kunna lämna tillräckligt besked;

detta skulle betyda, att de nuvarande nyetableringsorganen ej skulle behöva

utnyttjas för ändamålet.

Vad slutligen angår den i många nyetableringsavtal förekommande bedömningsgrunden

»butikslokalens beskaffenhet» linner nyetableringssakkunniga

betänkligt, att leverantörerna genom organiserad leveransvägran

utövar kontroll på detta område i de fall att därvid tillämpas längre gående

fordringar än enligt gällande statliga och kommunala bestämmelser för livsmedelshandeln

eller andra offentliga stadganden. Även regleringar av detta

slag bör enligt de sakkunnigas mening uteslutande vara offentliga.

Ur företagarnas synpunkt kan enligt de sakkunniga mycket olika intressen

göra sig gällande i förhållande till nyetableringskontrollen. Till sitt

historiska ursprung säges nyetableringskontrollen till väsentlig del vara

att betrakta som en förklarlig reaktion mot konjunkturellt dåliga avsättningsförhållanden

— låt vara att regleringen sedan levat kvar och t. o. m.

vuxit ut och förstärkts. Hur naturlig denna reaktion än är, måste dock

en nyetableringskontroll anses utgöra en föga rationell metod att bota vissa

skadeverkningar av en depression. En allmän ekonomisk politik, som syftar

till att vidmakthålla goda avsättningsförhållanden, synes vara ett vida

överlägset medel att tillgodose företagarnas trygghetsbehov.

Löntagarna har enligt de sakkunniga utan tvivel intresse av att få arbeta

åt bärkraftiga företag, som kan bereda säkra och goda arbetsförhållanden.

Ur denna synpunkt kan löntagarna synas ha intresse av nyetableringskontrollen.

Detta är emellertid icke liktydigt med att löntagargrupperna i stort

sett skulle kunna vinna någon övervägande fördel genom konkurrensbegränsning.

Det bör icke förbises, att löntagarna samtidigt är konsumenter

och i denna egenskap riskerar att lida skada genom konkurrensbegränsning.

Deras allt överskuggande intresse i egenskap av löntagare är, att det allmänt

i näringslivet skall råda full sysselsättning, goda avsättningsförhållanden

och samtidigt stabila priser. En ekonomisk politik ägnad att vidmakthålla

sådana villkor representerar ur deras synpunkt det mest angelägna behovet.

I anslutning till de allmänna överväganden, som de sakkunniga sålunda

givit ultryck åt, framhålles att den enskilda nyetableringskontrollen liksom

andra konkurrensbegränsningar måste bedömas efter omständigheterna i de

särskilda fallen. Som de vanligaste typerna av s. k. nyetableringsavtal avser

att åstadkomma försäljningsvägran eller annat diskriminatoriskt missgynnande,

omfattas de olika nyetableringsavtalen vanligen av reglerna om legal

presuintion för skadlig verkan. T fråga om vissa av nyetableringsregleringarna

torde man emellertid kunna anföra sådana särskilda skäl, som föranleder

presumtionens hävande. Utan alt därigenom på förhand vilja binda

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

näringsfrihetsnämndens ställningstagande har de sakkunniga funnit si«

böra anföra vissa synpunkter på förhållandena inom särskilda branscher.

_ Den nyetableringskontroll, som inom olika detaljhandelsbranscher utövas

under medverkan av detaljisterna i branschen, exempelvis inom

speceri- och lanthandelsbranschen, textilbranschen, färgbranschen m. fl., finner

de sakkunniga i allmänhet vara av sådan karaktär, att den icke bör godtagas

ur allmän synpunkt. Av de skäl som tidigare framförts anser de sakkunniga

emellertid, att samma restriktiva bedömning i allmänhet måste anläggas

även på de mera fåtaliga nyetableringsregleringar inom detaljhandeln,

där kontrollen handhas uteslutande av leverantörerna och avtalsbunden

medverkan av företrädare för detaljister inom branschen ej förekommer;

exempel härpå bjuder skobranschen.

Inom mjölkhandels branschen har den nyetableringskontroll, som lokalt

genomförts på olika platser, tillkommit på initiativ av mejeriföretagen,

vilka i allmänhet var på sin ort är att anse såsom ensamleverantörer.

Forhållandena inom mjölkhandelsbranschen måste enligt de sakkunnigas

uppfattning ses mot bakgrunden av den statliga jordbrukspolitiken. Såväl

nar det förelegat överskott som vid underskott av mejeriprodukter har

statsmakterna genom att knyta villkorsbestämmelser till den statliga regleringen

haft möjligheter, som också utnyttjats, att meddela statliga pris- och

kontrollföreskrifter. Såvitt för närvarande kan bedömas torde även för överskådlig

tid framåt ett statligt inflytande över prisbildningen på mejeriprodukter

komma att göra sig gällande i liknande former. I anslutning härtill

erinrar de sakkunniga om att de rikssamarbetsavtal, som träffats mellan

jordbrukarnas föreningsrörelse, å ena, samt konsumentkooperationen och

enskild handel var för sig, å andra sidan, innehåller vissa bestämmelser om

tillämpning av lägsta möjliga marginal vid återförsäljning av mjölk. Marginalen

å mjölk betecknas såsom låg. Det förhållandet, att nyetableringsregleringen

i detta fall är förenad med en restriktiv marginalkontroll, som stödja

både genom avtal mellan parterna och av staten, finner de sakkunniga

innebara, att flera av de förut anförda viktigare betänkligheterna mot en privat

nyetableringskontroll icke i detta fall är tillämpliga. De sakkunniga drager

harav följande slutsats:

Med hansyn till de salunda anmärkta särskilda förhållandena inom denna

bransch anse de sakkunniga, att det knappast torde finnas anledning ur allman

synpunkt att i dess helhet undanröja de nyetableringsregleringar, som

srina brai\schen genom särskilda organ, eller att eljest i allmänhet in
fe,

!? mot den ordning för utseende av nya återförsäljare, som på olika orter

tillampas av olika mejeriföretag. Detta torde i allt fall böra gälla därest meIcunn>re,

a^.en Seil®m framlagda kalkyler och andra siffermässiga uppgifter

kunna bestyrka eller visa sannolika skäl för att nyetableringsregleringen såsom

av dem med styrka havdats, bidragit till att sänka distributionskostaderna

och darmed även utförsäljningspriset å mjölken. Härvid måste

hänsvnamågste ta^t n V’d be,dömningen av distributionskostnaderna

bfr Ffn maste,.taSas tdl konsumenternas eget inköpsarbete och de nackdelar

i form av längre gångavstånd till närmaste butik eller ökad väntetid för

1 hm» ti vidkän
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Befinnes nyetableringskontrollen inom mjölkbranschen av här anförda

eller andra skäl vid en framtida prövning av näringsfrihetsnämnden icke

böra i dess helhet undanröjas synes detta dock icke böra föranleda, att

nämnden frånhänder sig möjligheten att ingripa genom förhandling eller

annoriedes, om det skulle visa sig, att tillämpningen av denna nyetableringsreglering

i särskilda fall medför skadliga verkningar.

Den av tidningsföretagen anordnade nyetableringskontrollen inom tidningsdisiributionen

bör enligt de sakkunnigas uppfattning knappast helt

undanröjas. Regleringen betingas av bl. a. behovet att begränsa antalet returer

samt det allmänna intresset att tidningsförsäljarna i görlig mån

saluhåller alla de tidningar, som efterfrågas på orten, och icke endast de mest

sålda. Om förhållandena sålunda vid en framtida prövning av näringsfrihetsnämnden

icke skulle anses påfordra att regleringen undanröjes i sin

helhet bör dock vissa uppmjukningar av de gällande bestämmelserna kunna

ske, t. ex. i den riktningen att leverans i fast räkning mot kontant betalning

icke får vägras. Enskilda fall torde även i dylikt fall böra av nämnden kunna

upptagas till prövning.

Vad gäller bokhandeln, där nyetableringskontrollen är leverantörsbestämd,

brukar likaledes behovet av att begränsa returerna anföras som ett ekonomiskt

argument för nödvändigheten av att hålla tillbaka nyetableringar. Det

göres ofta gällande, att en mera fullständig konkurrensfrihet inom den

egentliga bokhandeln — även om den i andra avseenden skulle verka välgörande

— alltför ensidigt skulle gynna försäljningen av s. k. best-sellers,

och att hänsyn till de kulturella intressena därför kan motivera ett visst

skydd åt kommissionsbokhandeln. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan

dock starkt ifrågasättas, om icke nyetableringskontrollen inom branschen

tillämpats alltför snävt. Emellertid har de sakkunniga icke ansett sig kunna

taga bestämd ställning till förhållandena inom branschen. Om man här

skall avstå från ingripande, måste emellertid en förutsätlning vara, att den

utveckling mot större frihet, som försiggått under senare år, får fortsätta.

Det bör också göras verkligt aktiva insatser för att ytterligare underlätta

bokförsäljningen bland breda befolkningslager och i avlägsna trakter.

I fråga om såväl elektriska instaltationsbranschen som rörinstallationsbranschen

har, framhåller de sakkunniga, till motivering för enskild nyetableringskontroll

framförts vissa säkerhetssynpunkter. Icke inom någon av

branscherna har de sakkunniga funnit nyetableringskontrollen böra ur allmän

synpunkt godtagas; ur säkerhetssynpunkt erforderliga regleringar bör

tillgodoses genom offentliga åtgärder och icke genom privata regleringar,

som kan ge anledning till missbruk.

Det fåtal avtal på partihandelns område, som uteslutande eller till väsentlig

del åsyftar nyetableringskontroll, bör enligt de sakkunniga bedömas i huvudsak

på samma sätt som nyetableringsavtalen på detaljhandelsområdet i allmänhet.

Förhållandena inom biografbranschen finner de sakkunniga vara så särpräglade

och komplicerade att ett slutligt ställningstagande till nyetable
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ringskontrollen inom branschen fordrar en allsidig utredning; denna bör

mera ingående än hittills belysa, hur de ekonomiska betingelserna inom

film- och biografbranschen, sådana dessa utformats bl. a. genom olika inskränkningar

i konkurrensen, återverkar på möjligheterna att producera

och visa god film.

Även i fråga om annonsbyråväsendet anser de sakkunniga förhållandena

vara sådana, att de icke kunnat ta bestämd ställning. Allmänt finner de

dock, att en uppmjukning av systemet och en mindre restriktiv tillämpning

av auktorisationsbestämmelserna i varje fall måste anses erforderlig, om ingripande

skall kunna underlåtas.

Reservanterna.

Medan de sakkunniga funnit hela frågan om nyetableringskontrollens tilllåtlighet

i första hand böra betraktas ur konsumenternas synpunkt, gör

reservanterna gällande, att problemet i stället bör ses ur det allmännas

synpunkt. De erinrar om att det sedan länge från olika håll påtalats, att

service-yrkena tar för stor andel av vårt lands arbetskraft i anspråk, och

framhåller, att det självfallet vore eu olägenhet ur sociala och nationalekonomiska

synpunkter, om så många butiker inrättades, att butiksinnehavarna

och de anställda stode sysslolösa avsevärd del av arbetsdagen. Denna

synpunkt torde i själva verket ha spelat en betydande roll i övervägandena

vid tillkomsten av den statliga nyetableringskontrollen inom tobakshandeln:

tobaksaffärerna hade genom ohämmad nyetablering blivit så

många, att innehavarna en god del av dagen stod utan arbetsuppgifter

och till följd härav också lick otillräcklig inkomst. De härigenom uppkomna

sociala olägenheterna ville man söka avhjälpa genom att knappa in antalet

försäljningsställen i den mån hänsynen till konsumenterna och den ende

fabrikanten inom branschen det tillät. På samma gång ville man också ge

allmänheten bättre tobaksbutiker. Reservanterna förklarar sig ej kunna inse,

att en sådan metod skulle kunna bedömas som otillåten och dess resultat

rent av som samhällsskadligt, när fråga är om icke-statlig nyetableringskontroll.

De sakkunniga har enligt reservanternas uppfattning icke i tillräcklig grad

beaktat den spärr mot alltför långtgående nyetableringskontroll, som ligger

i det enkla faktum, att leverantörerna vill sälja så mycket som möjligt av

sina varor. Reservanterna anser det vidare vara uppenbart, att konkurrensen

mellan kooperativa och enskilda butiker i förevarande sammanhang är en

utomordentligt viktig faktor att räkna med. På flera områden, där dylik

konkurrens icke är särskilt utpräglad, t. ex. inom textilhandeln och skohandeln,

rader det i stället ofta stark inbördes konkurrens mellan enskilda

företag. Argumentet att nyetableringskontrollen skulle underbygga och konservera

prisbindningar är därför knappast övertygande.

Reservanterna avvisar som ogrundad den uppfattningen att nyetableringsnämndernas

verksamhet skulle vara samhällsskadlig. Det påpekas att

organisationerna eftersträvat att utöva den centrala nyetableringskontrol
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

len under ordförandeskap av handeln utomstående personer, som torde vara

höjda över varje misstanke att vilja medverka till en samhällsskadlig verksamhet.

Vad gäller frågan om branschblandning saknar näringslivets organisationer

varje anledning att inom nyetableringskontrollens ram söka påverka

den naturliga utvecklingen på området.

Mot de sakkunnigas slutsats, att beträffande varje reglering skall avgöras

huruvida den medför ur samhällelig synpunkt skadlig verkan, har reservanterna

icke något att erinra. De allmänna uttalanden, som vid prövningen

skulle tjäna till vägledning, bör däremot enligt reservanternas mening erhålla

en annan, väsentligt mjukare avfattning. Mot den förhandsprövning

av specialfallen, som de sakkunniga verkställt, avger reservanterna en bestämd

gensaga. Särskilt förvånande ter det sig enligt deras mening, att de

sakkunniga icke ens velat godtaga den rena leverantörskontroll, som förekommer

t. ex. inom skobranschen. Att nyetableringskontrollen inom mjölkhandel

och tidningsdistribution lämnas utan erinran, medan samma kontroll

t. ex. inom livsmedelshandeln (med undantag för den kooperativa)

stämplas såsom samhällsskadlig, utgör ett av skälen för reservanterna att

vägra sin medverkan till den föreslagna lagstiftningen.

Den bundenhet i prisbildningen, som de sakkunniga påtalat, finner reservanterna

delvis sammanhänga med ökade svårigheter för konsumenterna

att jämföra kvalitet och pris. Den bästa utvägen ur denna svårighet är en

förbättrad, vederhäftig konsumentupplysning. Då de kooperativa föreningarna

var och en inom sitt område allmänt tillämpar enhetlig prissättning

inom sina olika butiker utan att detta befunnits anmärkningsvärt, bör det

enligt reservanterna ej heller förmenas den enskilda handelns organisationer

att genom prisböcker rekommendera sina medlemmar en enhetlig prissättning.

Då de sakkunniga mot nyetableringskontrollen åberopat, att den skulle

medföra ökade affärsvärden, erinrar reservanterna, att det i regel icke är

företagsekonomiskt befogat och i allmänhet icke heller möjligt för detaljhandlarna

att betrakta gjorda amorteringar på köpeskillingen såsom en

kostnad i rörelsen. Reservanterna betonar vidare, att omsättningen per sysselsatt

person, såsom de sakkunniga vitsordat, i stort sett är väsentligt mindre

inom den enskilda handeln än inom den kooperativa. Det är därför enligt

reservanternas mening begripligt, att både de enskilda detaljhandlarna och

deras leverantörer måste se som en viktig uppgift att söka främja en utveckling,

som i detta avseende stärker den enskilda detaljhandelns konkurrensförmåga.

De sakkunniga har i detta för hela frågans bedömande centrala

spörsmål icke gjort något försök att bemöta det enskilda näringslivets

synpunkter. Det torde också vid ett objektivt bedömande vara svårt att förneka

det berättigade i dem. Reservanterna anför slutligen:

Med det ovan anförda ha vi icke avsett att göra gällande, att den enskilda

nyetableringskontrollen sådan den hittills utövats skulle gå fri från invändningar

ur det allmännas synpunkt. Men så som förhållandena för närvarande

gestalta sig inom vårt samhälle måste det enligt vårt förmenande te sig

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

199

begripligt och försvarligt, att en strävan till samverkan inom den enskilda

detaljhandeln under samråd med leverantörerna växt fram i syfte att skydda

handelns lojala intressen. Vi vilja ock bestämt hävda, att prövningen av

nyetableringsärenden ur det allmännas synpunkt åtskilligt förbättrats med

åren, allteftersom de avtalsslutande parterna och organen för avtalens tilllämpning

vunnit ökad erfarenhet. Vi anse det vidare ostridigt, att den utredning

av frågan, som nu verkställts av nyetableringssakkunniga, varit

till stort gagn, i det att den givit näringslivets organisationer anledning till

självrannsakan och omprövning av sina positioner. Vi vilja sålunda vitsorda,

att det medinflytande vid nyetableringskontrollen från konsumenternas

sida som redan införts inom vissa branscher — liksom möjligheten att

överklaga lokala beslut i nyetableringsfrågor till lämpligt sammansatt central

överinstans bör generellt genomföras. Det kan vidare förtjäna övervägas,

huruvida ökad försiktighet vid behovsprövningen bör iakttagas.

Detaljhandelns organisationer se emellertid ingalunda som sin huvuduppgift

att till varje pris söka nedbringa antalet butiker. I dagens läge är

det tvärtom en angelägen uppgift att söka övervinna de hinder, som resas

mot en utvidgning av den enskilda handelns butiksnät. Icke heller på längre

sikt framstår nyetableringskontrollen annat än som ett av medlen att stärka

den enskilda handelns konkurrensförmåga. Det viktigaste medlet är och

förblir att till gagn för konsumenterna följa och tillvarataga de rationaliseringsmöjligheter

som i olika avseenden stå till buds eller framdeles kunna

uppkomma.

Herr Gillbergs yttrande.

Herr Gillberg förklarar sig icke kunna godta de sakkunnigas resonemang

och slutsatser beträffande den enskilda nyetableringskontrollen. Den konkurrensbegränsande

effekten av denna får icke överdrivas. Enligt 1946 års

företagsinventering ökade antalet arbetsställen inom detaljhandeln mellan

1930 och 1946 från 54 000 till 64 000 och antalet sysselsatta från 142 000 till

191 000. Denna ökning av antalet arbetsställen med 10 000 och antalet sysselsatta

med 49 000 ger knappast belägg för den uppfattning om hårdhänt

konkurrensbegränsning, som en icke-expert lätt kan få av de sakkunnigas

betänkande. Herr Gillberg ifrågasätter även huruvida den enskilda nyetableringskontrollen

under senaste tiden fått den ökade betydelse, som de

sakkunniga anser. Andra faktorer än nyetableringskontrollen har fått större

betydelse för nyföretagandet. Inom speceri- och lanthandeln har kraven på

butikernas inredning och allmänna kapacitet att tjäna konsumenterna successivt

stigit. Därigenom har behovet av kapital blivit större, vilket i sin tur

medfört att antalet nyetableringsärenden under de senaste åren minskat.

Nyetableringarna föregås i regel av noggrannare planering och förberedelser

av sökandena själva än vad som var fallet på 1930-talet. I många delar av

landet har det blivit en uppgift att främja och underlätta tillkomsten av nya

enskilda speceri- och lantaffärer.

Något ovillkorligt samband mellan nyetableringskontroll och prisbindning

på sätt de sakkunniga gjort gällande, finns enligt herr Gillberg icke. Denne

framhåller att inom exempelvis textilhandeln varken horisontella eller vertikala

prisbindningar kan antagas spela någon större roll. Man kan tänka

sig att exempelvis den prisbindning, som bruttoprissystemet representerar,

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

uppmjukas eller bortfaller utan att detta skulle göra nyetableringskontrollen

mindre nödvändig. De horisontella prisbindningarna inom speceri- och lanthandeln

— där sådana förekommer — har varken varit en förutsättning

för eller en följd av nyetableringskontrollen.

Avgörande finner herr Gillberg vara, att de sakkunnigas resonemang om

prisbindning saknar relevans beträffande de branscher, där priserna bestämmes

av konkurrensen mellan fullt självständiga sektorer på marknaden. Så

är fallet beträffande speceri- och lanthandeln. Erfarenheten visar, att inom

denna bransch den hårda priskonkurrensen mellan enskild och kooperativ

detaljhandel på 1930-talet icke medförde den begränsning av antalet enskilda

butiker, som enligt majoriteten borde ha inträffat.

Herr Gillberg understryker, att nyetableringskontrollen för den enskilda

speceri- och lanthandeln framförallt föranletts av konkurrensen med konsumentkooperationen;

denna nyetableringskontroll tillkom på 1930-talet lör

att öka den enskilda detaljhandelns konkurrenskraft gentemot de kooperativa

butikerna. Dessa utlägges efter en mycket omsorgsfull prövning av

i princip samma slag som nyetableringskontrollen inom enskild handel men

med väsentligt hårdare tillämpning. Bl. a. undviker konsumentkooperationen

dels att etablera butiker på glest befolkade distrikt, dels ock att inom tätbebyggda

områden förlägga sina butiker alitför nära varandra. Det skulle

te sig egendomligt, om den enskilda företagsamheten icke skulle ha rättighet

att med liknande men mindre hårt tillämpade metoder sörja för att dess butiksnät

blir så ändamålsenligt som möjligt. I varje fall bör det vara svårt

att med framgång göra gällande, att konkurrensen främjas, om rationaliseringssträvanden

inom eu sektor av handeln lagligen förbjudes, medan motsvarande

verksamhet inom en annan sektor — den konsumentkooperativa

_ skulle förbli intakt och kanske till och med anses vara samhällsnyttig.

För åsikten att nyetableringskontrollen inom speceri- och lanthandeln

icke är samhällsskadlig finner herr Gillberg stöd däri, att denna kontroll

otvivelaktigt ej går in under de sakkunnigas definition av samhällsskadlig

verkan. Nyetableringskontroll kan uppenbarligen ej påstås ha lett till höga

priser i förhållande till kostnaderna; prissättningen av branschens produkter

har ju under lång tid varit underställda statlig priskontroll och bestämmes

i övrigt huvudsakligen av konkurrens mellan enskild och kooperativ

detaljhandel. Ej heller kan nyetableringskontrollen inom denna bransch ha

inneburit väsentlig fara för att kostnadssänkning förhindrats eller att kostnadsökning

uppstått eller att effektiviteten inom branschen hämmats. I såväl

den enskilda detaljhandelns som leverantörernas intresse ligger att hålla

kostnaderna så låga som möjligt för att stärka den enskilda handelns konkurrenskraft.

Icke minst speceri- och lanthandeln har under de senaste

åren undergått en utomordentligt kraftig och snabb utveckling, i vilken tillkomsten

av stora och moderna självbetjäningsaffärer är sista ledet. Tillkomsten

av någon enda dylik affär har veterligen icke hindrats av nyetableringskontrollen.

I betänkandet saknas också, anmärker herr Gillberg,

varje belägg för att nyetableringskontrollen skulle ha motverkat eller ens

äventyrat speceri- och lanthandelns rationalisering.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

201

I motsats till sådana branscher, där den enskilda nyetableringskontrollen

omfattar endast en del av branschen, såsom speceri- och lanthandelsbranschen,

varest kooperativ konkurrens gör sig gällande, ställer herr Gillberg

sådana branscher, där nyetableringskontrollen omspänner hela branschen

och konkurrens mellan inbördes självständiga sektorer sålunda icke alls

eller endast i mindre utsträckning existerar. Beträffande sistnämnda branscher

finner herr Gillberg det vara olämpligt, att representanter för konkurrenter

till de etableringssökande medverkar i kontrollen. En sådan medverkan

ger f. ö. lätt upphov till misstanken, att nyetableringskontrollen användes

för att skydda befintliga affärer. Däremot kan han icke dela uppfattningen,

att det skulle vara förbjudet jämväl för leverantörerna att i dylika

fall upprätthålla en kontroll med sikte framför allt på de ekonomiska

resurserna (kreditvärdigheten). \id en sådan kontroll bör en viss bedömning

av de etableringssökandes personliga kompetens även kunna ske. De sakkunnigas

skäl för sin avvisande ståndpunkt finner herr Gillberg knappast

vara övertygande och framhåller att, mot bakgrund av det i betänkandet redovisade

utredningsmaterialet, fog saknas för påståendet att detaljhandeln

skulle utöva inflytande på besluten. Åsikten att en för leverantörerna gemensamt

organiserad prövning av planerade nyetableringars ekonomiska resurser

icke erfordras för att tillgodose leverantörernas behov av en effektiv

distributionsapparat anser herr Gillberg icke stämma med de erfarenheter,

som kunnat göras i arbetet för varudistributionens rationalisering. 1 detta

arbete fordras många gånger ett samråd mellan och ett gemensamt uppträdande

av leverantörerna.

Att de sakkunniga ställt sig avsevärt välvilligare till nyetableringskontrollen

inom mjölkhandeln och bokhandeln samt för annonsbyråerna än

till nyetableringskontrollen inom andra områden finner herr Gillberg innebära

en oförklarlig brist på konsekvens särskilt som nyetableringskontrollen

på de angivna områdena varit ovanligt hård och restriktiv.

Herr Gillberg sammanfattar sin ståndpunkt sålunda:

Enskild nyetableringskontroll, utövad inom en bransch, där aktiv konkurrens

förekommer mellan olika sektorer och där nyetableringskontrollen

endast omfattar en sektor av branschen, bör vara tillåten. Det måste finnas

möjlighet att beträffande exempelvis den del av speceri- och lanthandeln,

som utgöres av enskilda företag, organisera en så rationell utbyggnad som

möjligt av butiksnätet för att därmed öka konkurrenskraften gentemot den

konsumentkooperativa sektorn. I fall av denna typ, där nyetableringskontrollen

alltså klart framstår som en åtgärd, vidtagen i rationaliserings- och

konkurrenssyfte, bör det vara tillåtet för den enskilda detaljhandeln att vara

företrädd i de organ, som handlägga nyetableringsärendena. Denna har ett

berättigat intresse att aktivt deltaga i det rationaliseringsarbete, som nyetableringskontrollen

utgör, eftersom den i så hög grad beröres av den

kooperativa konkurrensen.

Inom branscher, där aktiv konkurrens mellan olika, självständiga sektorer

icke förekommer eller är mindre allmän, bör en nyetableringskontroll,

som utövas av leverantörerna och som främst syftar till att begränsa deras

kreditrisker, vara tillåten. Erfarenheterna från exempelvis nyetableringskontrollen

inom skobranschen giva, såvitt jag kunnat finna, belägg för att

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

någon samhällsskadlig verkan av sådan nyetableringskontroll icke uppkommer.

Däremot anser jag det icke vara önskvärt eller lämpligt, att i sådana

branscher detaljhandeln är företrädd i de beslutande organen.

Remissyttrandena.

Av de remissmyndigheter som ställt sig positiva till den allmänna uppläggningen

av de sakkunnigas förslag till lagstiftning har endast Kooperativa

förbundet berört frågan om den enskilda nyetableringskontrollen. Förbundet

förklarar sig i allt väsentligt ansluta sig till de sakkunnigas syn på

denna och understryker, att ingen reglering av nyetableringen kan verksamt

upprätthållas utan leverantörernas medverkan. Antingen denna sker

genom formligt exklusivavtal eller ej, ingår prisdiskriminering eller den

grövsta formen av denna, nämligen leveransvägran, som det viktigaste medlet

härför.

Svensk industriförening uttalar uppfattningen, att all enskild nyetableringskontroll

ur samhällsnyttans synpunkt måste anses vara skadlig och

därför såsom en form av konkurrensbegränsning göras olaglig.

De organisationer, som avvisat den föreslagna lagstiftningen, tar vanligen

också uttryckligen avstånd från de sakkunnigas uppfattning rörande den

enskilda nyetableringskontrollen i allmänhet. Flertalet

anför synpunkter, som nära ansluter sig till reservanternas.

Stockholms handelskammare vill erinra om att nyetableringskontrollen

uppkom som en reaktion från leverantörernas sida mot det bojkotthot, som

mindre företagare ute i orterna sökte utöva gentemot sina leverantörer för

att hindra försäljning till nyetablerande konkurrenter.

Handelskammaren framhåller också, att vid bedömande av rådande läge

särskild betydelse måste tillmätas den omständigheten, att möjligheten

att öppna nya affärer på grund av byggnadssvårigheterna för närvarande är

ytterst begränsad. Detaljhandelns problem är därför icke nu att begränsa

antalet butiker för att undvika en överdimensionering utan att åstadkomma

tillräckligt antal affärer och en friare konkurrens om de lokaler, som kommer

till stånd.

Även nyetableringskontrollen innebär, uttalar handelskammaren, ett utnyttjande

av den rätt att samarbeta, som inbegripes i de enskilda individernas

avtals- och föreningsfrihet. Handelskammaren kan därför icke ansluta

sig till de sakkunnigas slutsats, att det förhållandet att staten avvisat en

offentlig kompetensreglering skulle innebära att icke heller enskilda företagare

får i någon form utöva liknande verksamhet. År 1932 intog dåvarande

handelsministern i själva verket en motsatt ståndpunkt. Enligt handelskammarens

uppfattning innebär också en av företagen själva verkställd

kontroll väsentliga fördelar framför en genom staten utövad kompctenseller

behovsreglering inom detaljhanden. Bland annat erinras i detta sammanhang

om att den privata kontrollen aldrig kan bli sa rigorös och effektiv

som den statliga samt att densamma, enär den är grundad på avtal, när

som helst kan brmgas att upphöra.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

203

Handelskamrarna i Visby, Gävle och Luleå betonar likaledes att de icke

kan dela uppfattningen, att den enskilda nyetableringskontrollen är samhällsskadlig.

Samtliga uttalar sig dock till förmån för att konsumentintresset

vid kontrollens handhavande bör beredas ökat inflytande.

Sveriges industriförbund finner de sakkunnigas kritik av nyetableringskontrollen

onyanserad och överdriven. Även om denna i vissa fall skulle

utövas på ett ur allmän synpunkt mindre tillfredsställande sätt, är den enligt

förbundet, särskilt inom de större branscherna, i stort sett så utformad och

tillämpad, att allt tal om dess >samhällsskadlighet» måste bestämt avvisas.

Då de sakkunniga framhållit att kontrollen i viss utsträckning tar sikte

på att renodla branscher och motverka tendenser till branschblandning, viil

förbundet medge, att detta är en diskutabel punkt, som eventuellt kan

behöva modifieras; denna punkt kan dock icke vara av någon väsentlig

vikt i sammanhanget. Att nyetableringskontrollen kan tjäna till att underbygga

°ch konservera prisbindningar inom handeln, kan understundom

vara riktigt. Emellertid framhåller förbundet, att påståendet icke bestyrkts

med några som helst fakta och att något mera regelbundet samband mellan

prisbindningar och nyetableringskontroll icke torde kunna påvisas. Då de

sakkunniga som ett alternativ till nyetableringskontrollen förordat ett större

mått av priskonkurrens inom detaljhandeln — varigenom en alltför kraftig

etableringslust skulle motverkas, omsättningen per företag bli större och

handelns effektivitet främjas — vill industriförbundet icke förneka att

denna framtidsbild ter sig tilltalande men ifrågasätter om den är realistisk.

En fullt ohämmad nyetablering i förening med en hård priskonkurrens skulle

kanske inom stora delar av detaljhandeln efter hand skapa ett tillstånd,

vilket påminde om det som tidigare rådde inom tobakshandeln och där föranledde

staten att ingripa med rigorös statlig nyetableringskontroll. Samtidigt

som den enskilda handeln skulle förbjudas att i någon mån bromsa

tillströmningen till handelsyrket och därmed främja en rationalisering inom

branschen, skulle åtgärder med alldeles samma syfte alltjämt vidtas inom

de sektorer av detaljhandeln, som representeras av kollektivistiska företagsformer.

Detta finner förbundet vara ägnat att motverka ett rättvist utgångsläge

i konkurrensen mellan kollektiv och enskild företagsamhet, vilken senare

ofta nog även i andra avseenden är missgynnad.

Sveriges köpmannaförbund hänvisar i likhet med industriförbundet till att

något samband mellan prisbindningar och nyetableringskontrollen icke visats

föreligga samt erinrar om den konkurrens mellan enskild handel och

konsumentkooperationen som förefinnes. Till stöd för att ej heller rationalisering

av detaljhandeln hindrats åberopar förbundet tillkomsten av självbetjäningsbutikerna.

I det nuvarande läget är det enligt förbundet ingalunda

nyetableringskontrollen, som utgör hindret för tillkomsten av nya detaljhandelsföretag,

utan utvecklingen på byggnadsmarknaden under de statliga

regleringarnas tryck. För att anföra ett konkret exempel på hur svagt motiverat

de sakkunnigas generella bedömande av nyetableringskontrollen såsom

samhällsskadlig är, åberopar köpmannaförbundet förhållandena inom

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

färghandelsbranschen med det behov av särskilda kunskaper, som här gör

sig gällande. Förbundet framhäver betydelsen av den kompetensprövning,

på vilken nyetableringskontrollen inom denna bransch väsentligen är inriktad,

och uttalar att det förefaller orimligt att stämpla en sådan åtgärd som

samhällsskadlig.

Hur vacklande och osäker de sakkunnigas ståndpunkt i nyetableringsfrågan

är anser köpmannaförbundet belysas av den bedömning av kontrollen

inom olika branscher, som de sakkunniga utfört. Särskilt anmärkningsvärt

finner förbundet det vara, att de sakkunniga icke har någon erinran mot

den statliga nyetableringskontrollen inom tobaksbranschen. Även det undantag

från det generella utdömandet av nyetableringskontrollen, som de sakkunniga

gjort för mjölkhandeln, påtalas. Förbundet anför i anslutning härtill:
Den

här antydda bristande konsekvensen i hållningen till nyetableringskontrollens

problem ger ett beklämmande intryck. I stället för att låta de

svårigheter, som skönjas i snart sagt varje punkt av argumenteringen, leda

till ett avstående från att alls upptaga nyetableringskontrollen bland potentiellt

samhällsskadliga företeelser, har majoriteten presenterat ett förslag,

där vissa, i stort sett av enskilda köpmän sammansatta, grupper av handeln

skulle vara förhindrade att — oftast i rationaliseringssyfte — strama åt tillflödet

till yrket, medan andra grupper, ofta arbetande under kollektivistiska

former eller mot bakgrunden av en statlig reglering, skulle ha fria händer

att verkställa sådan sovring. Fn lag, som i sin tillämpning kommer att få

följder av denna art, blir ingen sköld för objektiv rätt men väl ett vapen att

användas i näringspolitiska strider. Det måste vara en angelägen uppgift

för dem, som ännu företräda fri företagsamhet, att förhindra tillkomsten av

en sådan lagstiftning.

Sveriges speceri- och lanthandlareförbund, Sveriges färghandlares riksförbund

samt flertalet av de till Sveriges köpmannaförbund anslutna länsförbunden

tar likaledes uttryckligen avstånd från de sakkunnigas värderingar

i fråga om nyetableringskontrollen.

Fn i viss mån avvikande hållning intager handelskammaren i Göteborg.

Den nyetableringslcontrolJ, som förekommer inom vissa branscher, anses

icke i princip oskadlig. I synnerhet finner handelskammaren sådana regleringsåtgärder

från branschorganisationernas sida mindre lämpliga, då kontrollen

utövas av näringsidkarna själva gentemot presumtiva konkurrenter.

Riskerna för att en »behovsprövning» till förhindrande av konkurrens med de

egna företagen kommer att äga rum anser kammaren i dessa fall överhängande.

Emellertid är det enligt handelskammaren för närvarande ingen avsevärd

risk att nyetableringskontrollen skall medföra en sådan begränsning

av konkurrensen, att skadliga verkningar därav uppkommer. Kammaren

hänvisar i detta hänseende till det betryggande förfarande som i allmänhet

anordnats, den konkurrens som föreligger från kooperativa affärer och vissa

andra distributionsformer, vilka icke omfattas av nyetableringskontrollen,

samt till det förhållandet att det ej är nyetableringskontrollen utan fastmera

byggnadsrestriktionerna, som sätter en gräns för nyetableringarna. Då

handelskammaren dock anser nyetableringskontrollen principiellt olämplig,

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

205

förklarar kammaren att den med tillfredsställelse skulle se att garantier

kunde skapas, som förhindrade missbruk av densamma. Den av de sakkunniga

föreslagna lagstiftningen anser handelskammaren likväl icke utgöra

någon lämplig utväg i detta hänseende.

Frågan om nyetablerings kontrollens förhållande till

näringsfriheten beröres av Sveriges grossistförbund! som anför:

Ehuru vi för vår del icke kunna dela de sakkunnigas uppfattning om nyetableringskontrollen,

finns enligt vårt förmenande visst fog för en erinran

mot denna kontroll ur näringsfrihetssynpunkt, d. v. s. med hänsyn till den

inskränkning i rätten att bedriva näring, som kontrollen innebär. Genom en

administrativ omläggning av kontrollen anse vi dock, att vissa svagheter,

som för närvarande vidlåda kontrollen, borde kunna elimineras. Minst lika

viktigt torde emellertid vara förhållandet, att utvecklingen förefaller att gå

mot en mera naturlig spärr mot oekonomiska nyetableringar, bottnande i

det faktum, att handelsföretagens storlek och effektivitet starkt tilltagit och

kräver helt andra resurser än tidigare, om en framgångsrik konkurrens skall

kunna upptagas.

Även Stockholms handelskammare berör detta spörsmål:

Ur helt andra utgångspunkter än dem de sakkunniga valt kan likväl diskuteras,

om det finns anledning till en rättslig reglering av nyetableringskontrollen,

nämligen med hänsyn till den begränsning av den enskilda företagarens

ekonomiska rörelsefrihet, som kontrollen kan medföra. Det förtjänar

alltså utredas, om det är möjligt att — utan att därigenom ge en viss

grupp inom samhället sämre möjligheter att hävda sina legitima ekonomiska

intressen än andra — genom lagstiftning uppdraga gränser för samverkan

på detta område.

Vissa remissyttranden har begränsats till att avse uteslutande förhållandena

inom särskilda områden.

Elektriska engrossistföreningen, Elgrossisternas förening och Elektriska

installatörsorganisationernas riksförbund avvisar de sakkunnigas slutsatser

beträffande nyetableringskontrollen inom elektriska installation

s b r a n s c h e n. De två grossistsammanslutningarna uttalar alt det

måhända är möjligt att de syften man velat nå med denna kontroll skulle

kunna ha realiserats på annat sätt, exempelvis genom strängare föreskrifter

i behörighetskungörelsen resp. en kreditkontroll anordnad av leverantörerna.

I nyetableringskontrollen har man emellertid vunnit en lösning, som

även ur allmänna synpunkter måste anses vara tillfredsställande. — Installatörsorganisationernas

riksförbund anför å sin sida, att i flertalet städer

för närvarande råder ett hårt priskrig mellan branschens företrädare

med resultat att en stor mängd, på vissa håll övervägande delen, av de

elektriska installationerna utföres till direkt förlustbringande priser. Då

de sakkunniga uttalat att en eventuellt erforderlig hårdare kontroll borde

tillgodoses genom offentliga bestämmelser och åtgärder, förklarar sig förbundet

vilja instämma häri utan att dock vilja biträda uppfattningen, att

nyetableringskontrollen därigenom skulle göras överflödig. I anslutning härtill

hävdas att behörighetskungörelsen icke tillämpats på ett sådant sätt som

varit önskvärt, utan att det varit alltför lätt att få behörighet.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Vad angår tidnings distributionen vänder sig Svenska tidningsutgivareföreningen

mot den av de sakkunniga ifrågasatta uppmjukningen

av systemet i den riktningen, att leverans i fast räkning mot kontant

betalning icke skulle få vägras. En dylik anordning är enligt föreningen icke

försvarbar.

I fråga om biografbranschen framhåller Sveriges biograf ägareförbund,

att nyetableringskontrollen tillämpas med stor varsamhet. Förbundet

ifrågasätter under sådana förhållanden om det behövs en sådan ytterligare

utredning rörande konkurrensbegränsningar inom branschen, som de

sakkunniga velat förorda. Sveriges filmuthyrareförening uppger att den omständigheten,

att föreningen icke anslutit sig till nyetableringsavtalet i branschen,

icke betyder att föreningens medlemmar skulle betrakta nyetableringskontrollen

såsom onödig eller skadlig. Orsaken är att bland föreningens

medlemmar finns företag, som företräder bl. a. amerikanska filmproducenter,

samt att den amerikanska filmindustrien av principiella skäl icke önskar

taga ställning till branschangelägenheter av denna art i de olika länder,

där den är representerad. Föreningen Sveriges filmproducenter understryker

att verkningarna av nyetableringskontrollen icke kunnat klart framträda

på grund av den statliga byggnadsregleringen. Föreningen framhåller att

en ekonomiskt sund och bärkraftig biografrörelse givetvis är av avgörande

betydelse för den svenska filmproduktionens fortbestånd och utveckling.

Beträffande annonsbyråsystemet uppger Svenska tidningsutgivareföreningen

att någon prövning med beaktande av marknadens uppskattade

behov av nya annonsbyråer icke förekommer. Ehuru föreningen

gång efter annan kunnat konstatera att nyauktoriserade byråer arbetar

under hård konkurrens med äldre byråer, har föreningen icke tvekat att

medge auktorisation åt sådana sökande, som visat sig äga för uppgiften

tillräckliga personliga kvalifikationer samt nödiga kapitalresurser. Föreningen

bestrider att de tillämpade pris- och provisionsöverenskommelserna skulle

vara alltför stela och långtgående. Gentemot uppfattningen att det borde

övervägas, huruvida ej annonsörer som inrättat egna reklamavdelningar

borde få möjlighet till samma ekonomiska förmåner som en auktoriserad

annonsbyrå, framhåller föreningen, att annonsbyråprovisionen samtidigt

innebär en ersättning för byråernas ackvisitionsarbete. Auktoriserade annonsbyråers

förening framför liknande synpunkter och framhåller tilllika

att det nuvarande annonsväsendet icke innebär några som helst

prisfördyrande faktorer för allmänheten. Svenska reklamförbundet finner

de olägenheter, som föreligger enligt auktorisationsbestämmelserna och det

till grund härför liggande s. k. annonsavtalet, icke vara av påtaglig betydelse

för de intressen, som de sakkunniga ansett i första hand böra skyddas,

nämligen den slutlige konsumentens. Icke heller synes olägenheterna vara

större än att de kan undanröjas genom överläggningar mellan de närmast

intresserade parterna.

Svenska annonsörers förening är av motsatt uppfattning och understry
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103. 207

ker, att det rådande systemet för annonsförmedling är i hög grad olämpligt.

Föreningen anför:

Det är önskvärt, att auktorisationsförfarandet uppluckras, så att under

alla omständigheter den i fråga om andra fall av enskild nyetableringskontroll

särskilt hårt kritiserade s. k. behovsprincipen icke tillämpas. I samband

därmed böra större annonsörer, som medelst egna reklamavdelningar

själva utarbeta sina annonser, ha möjlighet att erhålla en ersättning härför

som motsvarar den till de auktoriserade annonsbyråerna utgående förmedlingsprovisionen.

Då annonsörer, som själva utforma sin reklam, nu icke få

dylik ersättning, medför systemet en onödig fördyring av annonskostnaderna,

vilket i sin tur måste återverka på prissättningen av de annonserade

varorna. I nu nämnda fall skola tidningarna vara berättigade att påfordra

antingen kontant betalning (eventuellt förskottsbetalning) eller fullt tillfredsställande

garanti för kreditrisken. Vidare är det nödvändigt, att den

likriktning av ersättningen till annonsbyråerna, vilken följer av förbudet

mot returprovision, avlöses med ett system baserat på principen om ersättning

efter prestation.

Med hänsyn till att den moderna reklamen i första hand användes för att

främja avsättningen av viktiga konsumentvaror, är det angeläget, att denna

reklam icke belastas med kostnader, som icke äro riktigt avvägda och som

därför lätt kunna bli för höga. Den hårda konkurrensbegränsning, som annonsbyråsystemet

medför, är därför i hög grad oläglig för de konsumentintressen,

som nyetableringssakkunnigas förslag avser att skydda.

Föreningen finner lämpligt att, därest en uppmjukning av annonsbyråsystemet

icke kommer till stånd på frivillighetens väg, särskild undersökning

utföres enligt 1946 års lag. Skulle friare förhållanden icke kunna åstadkommas

anser föreningen, att man måste räkna med att detta förhållande

kan åberopas såsom ett av argumenten för en ytterligare lagstiftning. En

dylik bör emellertid enligt föreningen icke utformas i enlighet med de sakkunnigas

förslag.

Departementschefen.

En av enskilda organisationer anordnad kontroll över nya företagares

tillträde till viss bransch, enskild nyetableringskontroll, förekommer inom

ett flertal detaljhandelsbranscher samt vissa hantverksyrken. Därjämte beröres

några enstaka partihandelsbranscher av nyetableringskontroll liksom,

vissa särskilda områden, såsom biografbranschen och annonsbyråbranschen.

Kontrollen bygger vanligen på s. k. nvetableringsavtal mellan vederbörande

detaljhandlar- och leverantörsorganisationer. Leverantörerna åtager sig

att icke leverera varor till andra nya företagare inom branschen än sådana,

som blivit i viss ordning godkända. Icke godkända nya företagare söker man

sålunda avstänga från inköp av varor. Prövningen omhänderhas i regel av

eu enligt avtalet upprättad nämnd med företrädare för deltagande organisationer.

Detaljisterna respektive hantverkarna har vanligen ett visst, ehuru

i intet fall dominerande, inflytande på besluten. I några få detaljhandelsbranscher,

bl. a. skohandelsbranschen, handhas nyetableringskontrollen av

leverantörerna.

Den enskilda nyetableringskontrollen har väsentligen uppkommit och ut
-

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

vecklats under 1930- och 1940-talen. Med kontrollen åsyftar man att höja

den enskilda handeln i kvalitativt avseende samt att hindra en alltför stor

ökning av butiksantalet. Splittras den enskilda handeln på för många enheter,

kan det nämligen uppstå större omkostnader för de enskilda företagarna

samt högre distributionskostnader och ökade kreditrisker för leverantörerna.

De grunder, efter vilka nya rörelser prövas, är i allmänhet: 1) den personliga

kompetensen, 2) de ekonomiska förutsättningarna, 3) butikslokalens

beskaffenhet samt 4) de allmänt näringspolitiska förhållandena på platsen

för nyetableringen, d. v. s. behovet av den nya rörelsen.

Antalet ärenden, som under årens lopp prövats av den enskilda nyetableringskontrollens

olika prövningsorgan, är högst betydande. Inom specerioch

lanthandeln har sålunda under åren 1936—1950 behandlats i runt tal

6 000 nyetableringsärenden. Nära hälften av de ifrågasatta nyetableringarna

underkändes. Kontrollens effektivitet växlar från bransch till bransch, beroende

på hur fullständig anslutningen är bland leverantörerna och vilka

möjligheter den avstängde har att anskaffa varor från andra håll. Det kan

nämnas, att inom speceri- och lanthandelsbranschen 85—90 procent av hela

antalet underkända nya företagare beräknas ha blivit hindrade att driva sin

rörelse. Har en affär trots underkännande öppnats och visar den sig sedermera

kunna drivas på ett tillfredsställande sätt, blir rörelsen i många fall

senare godkänd. Tio procent av samtliga de affärer, som godkänts inom speceri-

och lanthandeln, hade sålunda ursprungligen underkänts.

I fråga om de mest betydande branscherna har de sakkunniga granskat

alla under vissa perioder avgjorda nyetableringsärenden. För speceri- och

lanthandelns del visar undersökningarna, att nära tre fjärdedelar av de sökande,

som underkänts, saknade branscherfarenhet; en betydande del av dem

ansågs brista också i fråga om de ekonomiska förutsättningarna. Av de sökande,

som hade fullgoda personliga och ekonomiska förutsättningar för att

öppna en ny butik, avvisades 19 procent därför att behov av den tilltänkta

rörelsen icke ansågs föreligga. Inom textil- och färghandelsbranschen hade

däremot endast några få nyetableringar underkänts enbart på den grund

att rörelsen befunnits obehövlig.

Vad som i främsta rummet gör nyetableringskontrollen olämplig ur allmän

synpunkt är enligt de sakkunniga, att den underbygger och konserverar

de vertikala och horisontella prisbindningar, som finns inom handeln.

De vertikala prisbindningarna beror väsentligen på bruttoprissystemet;

de horisontella prisbindningarna uppkommer framförallt genom de

s. k. prisböcker, som utges av detaljhandelns organisationer. Såsom i samband

med redogörelsen för bruttoprissystemet anförts, stimulerar prisbindningarna

lätt till en ökad nyetablering som i sin tur kan väcka krav på nyetableringskontroll.

— Handelns ekonomiska effektivitet — som påstås bli

tillgodosedd genom nyetableringskontrollen — inbegriper vida mer än den

företagsekonomiska effektiviteten. Vill man bevaka den ekonomiska effektiviteten

i stort, måste man också ta hänsyn till andra distributionskostnader

än sådana som framträder inom företagen. Den vid nyetablerings
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr JOS.

209

kontroll eftersträvade begränsningsen av antalet försäljningsställen kan sålunda

vara ogynnsam med hänsyn till konsumenternas eget inköpsarbete,

t. ex. väntetiden i butikerna, den tid som krävs för att gå till en butik in. m.

Avsevärd risk föreligger därför, hävdas det, att nyetableringskontrollen ger

handeln en struktur, som icke överensstämmer med konsumenternas intressen.

I samma riktning verkar att kontrollen i viss mån hindrar en naturlig

branschblandning. Detta är enligt de sakkunniga betänkligt, eftersom

en viss branschblandning ej sällan är fullt rationell. Erfarenheten har vidare

ådagalagt att en nyetableringsreglering höjer de ersättningar, som betingas

vid överlåtelse av butiker.

Såsom nyss antytts är överdimensioneringen inom distributionen, i den

mån en sådan förekommer, enligt de sakkunnigas uppfattning till väsentlig

del ett resultat av förekommande prisbindningar. De kan ej anse nyetableringskontroll

som en lämplig metod att komma till rätta med missförhållandet.

Ett alternativ till en dylik kontroll är att söka få till stånd ett större

mått av priskonkurrens. Incitamentet till nyetablering bör härigenom bli

svagare, mindre framgångsrika företagare får svårare att under en längre

tid hålla sig kvar och omsättningen kan härigenom ökas för de övriga. En

friare prisbildning anses slutligen också gynna en effektivitetsfrämjande

tävlan mellan företagarna.

Medverkar konkurrenter till de etableringssökande i prövningsorganen,

finner de sakkunniga särskilt stor risk föreligga för att nyetableringskontrollen

skall leda till skadliga verkningar. En av enbart leverantörerna anordnad

nyetableringskontroll anses i allmänhet icke vålla lika stora betänkligheter.

Vidare framhålles, att en nyetableringskontroll måste få en restriktiv verkan,

oavsett om kontrollen åsyftar en behovsprövning eller endast avser

nya företagares personliga och ekonomiska förutsättningar eller butikslokalernas

beskaffenhet. Beträffande den personliga kompetensen erinras, att

statsmakterna år 1932 efter ett flerårigt utredningsarbete avböjt att genomföra

legala kompetensvillkor inom handeln och hantverket samt att denna

ståndpunkt senare vidhållits. Samma skäl, som då åberopats, kan också anföras

mot en enskild nyetableringskontroll, som avser de personliga förutsättningarna.

Nyetableringskontroll, som uteslutande gäller nya företagares

ekonomiska förutsättningar, finner de sakkunniga kunna godtagas under

förutsättning att den handhas enbart av företrädare för leverantörerna och

har karaktär av kollektivt organiserad kreditupplysning. Deltagarna bör sålunda

ej få förplikta sig att följa anvisningar om att ej lämna kredit. Ej

heller bör de anslutna leverantörerna få förbinda sig att ej sälja mol kontant

betalning till nya företagare, som ej ansetts kreditvärdiga.

Liksom andra konkurrensbegränsningar skall enskild nyetableringskontroll

enligt de sakkunnigas förslag bedömas efter omständigheterna i det

särskilda fallet. Då nyetableringsavtalen alltid går ut på att ej godkända

nya företagare skall avstängas från leverans av varor eller på annat sätt

missgynnas, faller nyetableringsavtalen under de föreslagna presumtions14

Dihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

reglerna. De sakkunniga har, utan att därigenom på förhand vilja binda

näringsfrihetsnänmden, anfört vissa synpunkter på förhållandena inom

särskilda branscher. I några fall anser de sakkunniga, att skäl kan anföras

för att icke helt förbjuda nyetableringsregleringen. Detta anges sålunda vara

fallet i fråga om mjölkhandelsbranschen och tidningsdistributionen. Beträffande

bokhandeln, biografbranschen och annonsbyråväsendet har de sakkunniga

icke ansett sig kunna göra något mera bestämt uttalande.

Reservanterna framhåller, att frågan om nyetableringskontrollen bör ses

ur det allmännas synpunkt och ej endast ur konsumenternas. Att serviceyrkena

tar för stor del av landets arbetskraft i anspråk har i andra sammanhang

påtalats. Så många butiker bör därför ej inrättas, att butikspersonalen

är sysslolös en stor del av arbetsdagen. Dylika synpunkter ligger bl. a.

bakom tillkomsten av den statliga nyetableringskontrollen inom tobakshandeln.

Reservanterna förklarar sig ej kunna inse, att samma metod, som staten

använt sig av inom tobakshandeln, bör bedömas såsom otillåten och rent

av samhällsskadlig, vid fall av icke-statlig nyetableringskontroll.

Argumentet att nyetableringskontrollen skulle underbygga och konservera

prisbindningar finner reservanterna knappast övertygande. Konkurrensen

mellan enskild och kooperativ handel är enligt deras mening en

viktig faktor att räkna med. På andra områden, där denna konkurrens ej

är utpräglad, råder ofta i stället en stark konkurrens mellan enskilda företag

inbördes. Enligt reservanterna har de sakkunniga ej tillräckligt beaktat

den spärr mot en alltför restriktiv nyetableringskontroll, som ligger redan

däri, att leverantörerna vill sälja så mycket som möjligt. Då omsättningen

per sysselsatt inom den enskilda handeln är väsentligt mindre än inom den

kooperativa, är det naturligt, att både den enskilda detaljhandeln och deras

leverantörer vill främja en utveckling, som stärker den enskilda handelns

konkurrenskraft.

Herr Gillberg kan icke heller ansluta sig till de sakkunnigas slutsatser

beträffande nyetableringskontrollen. Han erinrar om, att de konsumentkooperativa

butikerna utlägges efter en omsorgsfull prövning. Enskild företagsamhet

bör då också ha rättighet att med mindre hårt tillämpade metoder

sörja för att dess butiksnät blir så ändamålsenligt som möjligt. Konkurrensen

främjas näppeligen om rationaliseringssträvanden inom den enskilda

handeln förbjuds.

Av de remissmyndigheter, som tillstyrker de sakkunnigas förslag, har endast

Kooperativa förbundet berört den enskilda nyetableringskontrollen.

Förbundet uttalar sin anslutning till de sakkunnigas uppfattning i denna

fråga. Särskilt fästes uppmärksamheten på att det är den grövsta formen

av diskriminering, nämligen leveransvägran, som är det viktigaste medlet

att genomföra nyetableringskontrollen.

De organisationer, som avvisat de sakkunnigas förslag, har i allmänhet

tagit uttryckligt avstånd också från deras uttalanden om den enskilda nyetableringskontrollen,

i flertalet fall under anförande av synpunkter, liknande

reservanternas.

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

211

De sakkunnigas främsta invändning mot den enskilda nyetableringskontrollen

är, all denna stöder de prisbindningar, som berör detaljhandeln, och

därigenom ger systemet en stadga, som knappast är gynnsam för konsumenterna.

Invändningen förstärkes enligt deras uppfattning bl. a. därav,

att det icke är säkert att kontrollen sänker de totala distributionskostnaderna

eller ger handeln den ur konsumentsynpunkt lämpligaste strukturen.

Såsom jag tidigare anfört upptager departementsförslaget ett generellt

förbud mot bruttopriser. Även i andra avseenden kommer den föreslagna

lagen att öppna möjligheter till ingripande mot olika slag av prisbindningar.

Härigenom försvagas otvivelaktigt i viss utsträckning det av de sakkunniga

åberopade huvudskälet mot den enskilda nyetableringskontrollen. Även

om tillbörlig hänsyn tages härtill, äger emellertid de invändningar, som

kan anföras mot nyetableringskontrollen, en sådan styrka, att värdet av

kontrollen ur allmän synpunkt i varje fall framstår såsom tvivelaktigt.

Härvidlag vill jag särskilt erinra om alt nyetableringskontrollen förutsätter,

att icke godkända nya företagare utsätts för en organiserad bojkott

eller annan organiserad diskriminerande behandling från leverantörernas

sida. I nyetableringskontrollen ligger tydligen ett sådant missgynnande av

företagare, som avses i 6 § av dcpartementsförslaget. Genom den konkurrensbegränsning,

som kontrollen innebär, förhindras eller försvåras nya

företagares näringsutövning. För min del är jag benägen att fästa större avseende

vid just denna omständighet än vad de sakkunniga gjort.

Man kan vidare enligt min mening fråga, huruvida den enskilda handeln

i konkurrens med andra företagsformer icke i första hand bör söka lita till

de företräden, som dess särskilda egenart ger. Jag tänker då främst på de

möjligheter till enskilda initiativ och till en rik variation av företagstyp och

företagsledning, som är den enskilda handelns kännetecken och som ej i

samma mån står centralt ledda storföretag till buds.

Reservanternas påpekanden beträffande den statliga nyetableringskontrollen

inom tobakshandeln kan visserligen ej helt frånkännas betydelse. Det

bör dock erinras att förhållandena inom denna bransch till följd av det

statliga tobaksmonopolet är i viss mån särpräglade. I likhet med de sakkunniga

vill jag också understryka, att nyetableringskontrollen här är förbunden

med en visserligen icke formell men dock faktisk övervakning av priser

och handelsmarginaler. Att genomföra en dylik permanent statlig övervakning

inom de delar av handeln, där enskild nyetableringskontroll tillämpas,

kan ej komma i fråga.

I samband med att statsmakterna år 1932 avböjt att införa legala kompetensvillkor

betonade dåvarande departementschefen, att det för drivande av

lönande näringsverksamhet inom de flesta verksamhetsgrenar och särskilt

då handel och hantverk kommit att råda helt andra förutsättningar än vid

tillkomsten av 1864 års näringsfrihetsförordning. Härtill anknöts ett uttalande

av innehåll, att det därför icke vore riktigt att fortfarande i detalj ge

näringsfriheten samma innebörd, som begreppet hade vid förordningens

tillkomst. Jag delar denna uppfattning. Emellertid ligger enligt min mening

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

icke häri, att de hinder för enskilda personers näringsutövning, som den

enskilda nyetableringskontrollen innebär, utan vidare är berättigade och

befogade. Huruvida nyetableringskontrollen är att anse såsom ur allmän

synpunkt tillbörlig eller ej förutsätter därför i fråga om vax-je nyetableringsreglering

en avvägning mellan å ena sidan det allmänna intresset av att rätten

till fri näringsutövning såvitt möjligt upprätthålles och å andra sidan de

skäl för ett avsteg från principen, som kan finnas på grund av förhållandena

inom det särskilda området.

Till stöd för den enskilda nyetableringskontrollen har stundom anförts

att denna utväg rekommenderats av statsmakterna. Såsom grund härför har

åberopats ett uttalande av dåvarande departementschefen i anslutning till

den år 1932 ifrågasatta lagstiftningen om legala kompetensvillkor. Med anledning

av en del yttranden om att detaljhandelns och hantverkets män borde

kunna genom sina organisationer, genom samai’bete och inbördes överenskommelser,

av egen kraft förverkliga det mål, för vars uppnående lagstiftningens

ingripande påfordrats, hade departementschefen nämligen anfört,

att på denna väg betydande resultat borde kunna nås. Emellertid finner

jag för min del, att uttalandet ej bör ges den vidsträckta tolkning, som jag

nyss berörde. I sakens natur ligger, att överenskommelser av den art, som

här avses, icke bör vara sådana, att de på ett otillbörligt sätt går ut över

tredje mans rätt till näringsutövning.

Det allmänna argumentet att nyetableringskontroll erfordras för en rationell

utveckling av en bransch eller för att stärka den enskilda handelns

ställning gentemot andra företagsformer, finner jag i varje fall ej vara ägnat

att ge övervikt åt skälen för enskild nyetableiungskontroll. Det måste därutöver

fordras ytterligare omständigheter, som i det föreliggande fallet ger

särskild tyngd åt motivet för kontrollen. EU sådant skäl utgör den omständigheten,

att det förebringas utredning om att nyetableringsregleringen medför

en sådan rationalisering inom branschen, att distributionskostnaderna

sänkes och att eu väsentlig del av rationaliseringsvinsten kommer konsumenterna

tillgodo. Också andra skäl kan naturligen tänkas föreligga, som

kan göra det befogat att låta intresset av enskild nyetableringskontroll väga

över. Att närmare utforma de riktlinjer, som därvidlag skall gälla, bör emellertid

få ankomma på näringsfrihetsrådet. Jag finner därför icke anledning

att i vidare mån än jag nu gjort söka antyda hållpunkter för prövningen

eller närmare ingå på förhållandena i särskilda fall eller inom olika branscher.

Befinnes omständigheterna i ett visst fall vara sådana, att en nyetableringsreglering

icke framstår såsom olämplig, bör naturligen kontrollen utövas

på ett tillfredsställande sätt. Av de sakkunniga har i detta hänseende

framhållits, att risken för skadlig verkan är särskilt stor, då konkurrenter

till de etableringssökande medverkar i prövningsorganen. Om de angivna

företagarnas inflytande på besluten blir starkt begränsat och anordningarna

i övrigt är tillfredsställande, finner jag dock icke något avgörande hinder

ligga däri. Branschmännen representerar dock en sakkunskap rörande

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

frågorna, som det kan te sig konstlat att helt hålla utanför prövningsorganets

överläggningar. En självklar fordran anser jag vara, att ordföranden i

en prövningsnämnd har en opartisk och oberoende ställning.

Betänkandet.

7. Internationell konkurrensbegränsning.

Konkurrensbegränsning medför i många fall verkningar, som sträcker sig

utöver de nationella gränserna. Vissa härav föranledda problem har upptagits

till särskild behandling av de sakkunniga.

_ naturliga skäl är endast sådan konkurrensbegränsning, som påverkar

förhållandena inom vårt land, av omedelbar betydelse för det syfte den föreslagna

lagstiftningen vill fullfölja. En förutsättning för ingripande mot

skadlig verkan av konkurrensbegränsning har därför för normala fall i de

sakkunnigas förslag angivits vara, att den skadliga verkan gör sig gällande

här i riket. De sakkunniga erinrar om att motsvarande begränsning återfinnes

även i 1946 års lag och att registreringsplikt enligt denna lag sålunda

icke föreligger i fråga om konkurrensbegränsande avtal, som endast berör

exportmarknaden. Emellertid har de sakkunniga funnit erforderligt att i

vissa fall ge de svenska myndigheterna möjlighet att ingripa mot konkurrensbegränsning,

som genomföres av svenska företagare eller under medverkan

av svenska företagare och som föranleder skadliga verkningar utom

vårt land. De sakkunniga anför härom:

kragan om internationell samverkan för att undanröja restriktiva affärsmetoder

pa världsmarknaden har aktualiserats särskilt genom diskussion

T-d<ent^ kcHa''''anaS1tadgan’. som 1950 års riksdag befullmäktigat Kungl.

^°r Sveriges del ratificera. Såsom framhållits av 1947 års kommitterade

för utrikeshandelsfrågor, torde visserligen frågan om en lagstiftning ägnad

att ge offentliga organ befogenhet att vidtaga åtgärder enligt denna öveirenskommelse

icke omedelbart bli aktuell i och med att en eventuell svensk

ratifikation kommer till stånd. Men om av andra skäl en lagstiftning mot

skadlig konkurrensbegränsning kommer till stånd, synes det likväl — om

avanastadgan erhåller svensk ratifikation — vara motiverat att i det sammanhanget

aven möjliggöra åtgärder avseende sådan konkurrensbegränsning

pa utländsk marknad, som kan ha tillkommit under medverkan av

svenska parter.

Åtgärder i dylika fall synas dock icke böra komma till stånd på samma

satt som vid konkurrensbegränsning på den svenska marknaden. Det svnes

nämligen angeläget, att fall avseende utlandet endast tagas upp till behandhng,

om Kungl. Maj :t härom särskilt förordnar. De sakkunniga förestalla

sig, att vid sådant initiativ särskild hänsyn tages till i vad mån man

tran svensk sida kan påräkna reciprocitet genom att även sådana internationella

konkurrensbegränsningar, som verka till skada för vårt land bli

undanröjda. ’

I fråga om sådan konkurrensbegränsning, som väl rör förhållandena i

Sverige men som äger rum under medverkan av utländska företagare, har

nyetableringssakkunniga icke funnit anledning föreslå några särskilda föreskrifter.

Emellertid har de sakkunniga i anslutning till sin redogörelse för

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

den elektriska branschen givit uttryck åt sin allmänna uppfattning angående

bedömningen av internationella avtal mellan svenska företag och deras

utländska konkurrenter om prisskydd på hemmamarknaden. De sakkunniga

förklarar sig dela elbranschkommitténs uppfattning, att dylika avtal i

allmänhet måste anses såsom ur samhällelig synpunkt olämpliga. Då elbranschkommittén

uttalat att avtal av detta slag i varje fall borde modifieras,

så att de fick en klar antidumpingkaraktär, ifrågasätter de sakkunniga,

om ett dylikt undantag ej går något för långt. En förutsättning för att man

skulle lämna avtal av här ifrågavarande art utan åtgärd, bör enligt de sakkunniga

i stället vara, att avtalen utformats på sådant sätt, att de varken

allmänt förhindrar eller försvårar import till Sverige eller hindrar en utländsk

leverantör, som på den egna marknaden säljer till lägre priser än

motsvarande svenska tillverkare tar ut på svensk marknad, att vid försäljning

gå ned ända till de priser (plus frakt och andra kostnader), som han

får i det egna landet.

De sakkunniga upplyser vidare, att från industrihåll anförts, att en sådan

prissamverkan, som överenskommits i avtal om ömsesidigt hemmamarknadsskydd,

mången gång kan vara en förutsättning för ett utbyte av tekniska

erfarenheter och rön. I allmänhet bör ett dylikt argument för prissamarbete

enligt de sakkunnigas mening icke tillmätas avgörande vikt.

Ur en annan synpunkt diskuterar de sakkunniga internationella konkurrensbegränsande

avtal i samband med en redogörelse för de konkurrensbegränsningar,

som förefinnas inom pappersindustrien. Den fråga, som

här ställes, är huruvida ett ingripande mot konkurrensbegränsning på den

svenska hemmamarknaden eller mot ett ömsesidigt nordiskt hemmamarknadsskydd

bör underlåtas därför, att konkurrensbegränsningen eller heinmamarknadsskyddet

helt eller delvis utgör en förutsättning för ett konkurrensbegränsande

samarbete på exportmarknaden, som av företagen bedömes

såsom gynnsamt för de svenska exportintressena. De sakkunniga framhåller,

att frågeställningen inbegriper en rad synnerligen komplicerade och

svårbedömbara problem, som knappast ligger inom ramen för deras utredningsuppdrag.

En närmare värdering av det samarbete, som förekommer

på exportmarknaden, förutsätter sålunda en avvägning mellan olika verkningar

i detta hänseende på kortare och längre sikt. Argumentet, att ett

ömsesidigt nordiskt hemmamarknadsskydd jämte andra konkurrensbegränsningar

berörande den svenska marknaden är nödvändiga för ett samarbete

på exportmarknaden, har ett alldeles för ovisst värde för att kunna tillmätas

avgörande betydelse vid bedömningen av de konkurrenshinder, som avser

hemmamarknaden. Det förefaller sålunda, anför de sakkunniga, som om

det i regel skulle vara att föredraga att bedöma dessa konkurrenshinder uteslutande

från synpunkten av deras verkningar på den svenska marknaden.

Varken reservanterna eller herr Gillberg har berört här ifrågavarande

spörsmål.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

215

Remissyttrandena.

Svea hovrätt anmärker att det kan bli svårt för svensk myndighet att avgöra,

huruvida samhällsskadlig verkan av det slag som angivits i lagförslaget

uppstått utom riket.

Sveriges allmänna exportförening anför i anslutning till förslaget om att

ingripande i vissa fall skall kunna ske mot konkurrensbegränsning med

skadlig verkan utom riket:

Vad beträffar Havanastadgan och 1948 års svensk-amerikanska överenskommelse

om ekonomiskt samarbete må erinras om, att de däri angivna

bestämmelserna om restriktiva affärsmetoder utformats i syfte att avskaffa

konkurrensbegränsande åtgärder inom det enskilda affärslivet samtidigt

som anstalter förutsättas bliva vidtagna för att undanröja handelshinder av

statlig karaktär. Den bakomliggande tanken är uppenbarligen att ett intimt

samband består mellan å ena sidan de statliga och å andra de enskilda regleringarna

på utrikeshandelns område. Ett avskaffande av de senare med

samtidigt bibehållande av det nuvarande systemet med genomgripande statliga

regleringar skulle säkerligen medföra svåröverskådliga skadeverkningar

för den internationella handeln. Föreningen anser det betydelsefullt att

detta samband mellan statliga och enskilda regleringar vinner tillbörligt

beaktande.

Föreningen erinrar i detta sammanhang vidare om de regionala integrationsplaner,

som på det internationella området är aktuella, bl. a. Schumanplanen.

Verkningarna av dylika mellanstatliga åtgärder finner föreningen

uppenbarligen kunna bli av mycket mera genomgripande art än någonsin

de privata konkurrensbegränsningarna. Det synes därför föreningen vara

en angelägen uppgift för det allmänna att noggrant följa utvecklingen på

detta område och att upptaga förhandlingar eller på annat sätt söka lindra

verkningarna för Sverige av den diskriminering, som synes bli följden av de

åsyftade integreringarna. Föreningen framhåller att vad sålunda anförts

icke tar sikte på det för närvarande inom OEEC bedrivna förberedande arbetet

på en mera allmän integrering inom branscher, vilket i första hand

syftar till att avskaffa de statliga hindren för det internationella varuutbytet.

Det ligger enligt föreningens uppfattning i Sveriges intresse att även i

fortsättningen medverka i detta samarbete, som utan tvivel verkar i en konkurrensbefrämjande

riktning.

Den föreslagna rätten att i vissa fall ingripa mot skadlig verkan finner

exportföreningen av de sakkunnigas uttalanden att döma vara avsedd allenast

såsom en beredskapsåtgärd, för den händelse Sverige skulle komma

att ratificera Havanastadgan. I anslutning härtill anföres:

Föreningen anser att utredningens försiktiga inställning till spörsmålen

rörande konkurrensbegränsningar på exportområdet är väl motiverad. Ett

ståndpunktstagande i motsatt riktning skulle lätteligen kunna leda till en

allvarlig rubbning av eu av de viktigaste förutsättningarna för en framgångsrik

utrikeshandel, nämligen möjligheten att fritt operera på utlandsmarknaderna

med utnyttjande av alla där allmänt tillämpade affärsmetoder.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Sveriges redareförening fäster uppmärksamhet vid de svårigheter, som

föranledes av att åtgärder endast kan företagas gentemot de svenska parterna

i fråga om sådana konkurrensbegränsande avtal, i vilka deltager såväl

svenska som utländska företag. Föreningen framhåller den särskilda betydelsen

härav för sjöfartsnäringen.

Statens handels- och industrikommission har uppmärksammat samma

problem och anför:

Med internationella förhållanden samanhängande skadeverkningar torde

mera sällan kunna motverkas genom enbart förelägganden, som av svenska

myndigheter utfärdas gentemot inhemska företagare. I sådana fall torde i

allmänhet erfordras mera direkt verkande åtgärder av de slag, som förutsattes

i förarbetena till 1946 års lag, exempelvis tulländringar, stödjande

av konkurrensvilliga företag eller igångsättande av konkurrerande statliga

företag. Dylika genomgripande åtgärder måste uppenbarligen föregås av

omsorgsfulla utredningar angående arten och omfattningen av de i de särskilda

fallen förekommande konkurrensbegränsningarna.

I anslutning till de sakkunnigas uttalanden angående behandlingen av

s. k. dumpingavtal anför Sveriges allmänna exportförening:

Föreningen vill i detta sammanhang understryka, att sådana avtal, som

syfta till förhindrande av dumping, utgöra ett betydelsefullt led i utrikeshandelns

självsanering och därför givetvis icke böra göras till föremål för

ingripande. Föreningen vill vidare erinra om att överenskommelser mellan

företag i olika länder rörande skydd för hemmamarknad ej sällan utgöra

en nödvändig förutsättning för en framgångsrik verksamhet på exportfältet.

Till de sakkunnigas uttalanden om förhållandet mellan avtal, som avser

exportmarknaden, och konkurrensbegränsningar på hemmamarknaden, anför

exportföreningen vidare:

I gällande, bl. a. Sverige omfattande, internationella avtalskomplex på

pappersområdet ingå även vissa överenskommelser syftande till skydd av

respektive hemmamarknader. Av betänkandet synes framgå, att utredningen

anser att dessa överenskommelser böra behandlas såsom fristående från

dem, som syfta till en reglering av de egentliga exportmarknaderna. — Ett

sådant betraktelsesätt förefaller föreningen icke realistiskt, enär på detta

område skyddet av hemmamarknaden i själva verket torde utgöra en oundgänglig

förutsättning för upprätthållandet av ett framgångrikt samarbete

på exportmarknaderna.

Departementschefen.

Vid bedömningen av de olika slags konkurrensbegränsningar, som behandlats

i tidigare avsnitt, har i första hand rent svenska förhållanden beaktats.

Det ligger emellertid i sakens natur, att en konkurrensbegränsning ofta har

en internationell anknytning i ett eller annat avseende. Sålunda kan en

utländsk företagare eller en grupp utländska företagare utan samverkan med

svenska näringsutövare genomföra konkurrensbegränsningar på den svenska

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

marknaden. Ett praktiskt exempel är att en utländsk leverantör bestämmer

ett minimipris eller ett fast bruttopris på en vara som han utan mellanhand

tillhandahåller detaljhandlare i Sverige. I dylikt fall kan de svenska myndigheterna

icke ingripa med stöd av den tilltänkta lagstiftningen, eftersom

utlänningen icke nås av bestämmelsen om straff för överträdelse av bruttoprisförbudet.

Detsamma gäller utländska anbudskarteller. Icke heller kan

förhandling inför näringsfrihetsrådet upptagas med utländska företagare

beträffande övriga konkurrensbegränsningar. Endast genom internationella

överenskommelser torde det vara möjligt att förhindra skadlig verkan inom

Sverige av sådana konkurrensbegränsningar, som genomförs av utlänningar.

Omvänt kan emellertid förekomma att en svensk företagare eller en

grupp svenska företagare genomför konkurrensbegränsningar på en utländsk

marknad. Enighet torde råda därom, att svenska myndigheter i första hand

saknar anledning att ingripa mot konkurrensbegränsningar, vars skadliga

verkan icke framträder här i riket. Enligt sakkunnigförslaget är också huvudregeln,

att lagen icke skall tillämpas på konkurrensbegränsningar som

avser endast exportmarknaden. De sakkunniga har emellertid beaktat det

internationella samarbete, som efter andra världskrigets slut inletts i syfte

att undanröja konkurrensbegränsningar på världsmarknaden. Med hänsyn

härtill har man funnit att — därest lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning

inom landet kommer till stånd — samma lagstiftning i och

för sig bör möjliggöra offentligt ingripande också mot konkurrensbegränsning

som avser utlandet. Enligt de sakkunnigas mening är emellertid denna

fråga av så ömtålig natur, att ingripandet bör få ske först sedan Kungl. Maj :t

givit sitt tillstånd. Vidare förordas en uttrycklig bestämmelse, att tillstånd

må lämnas endast i den mån så påkallas av hänsyn till överenskommelse

med främmande makt (4 § 2 mom. sakkunnigförslaget).

Det internationella samarbetet på detta område torde ännu icke hunnit så

långt, att lagstiftningsåtgärder erfordras för vårt lands deltagande däri.

Den s. k. Havanastadgan, som innehåller bestämmelser i ämnet, synes sålunda

ej komma att träda i kraft. Det oaktat finner jag i likhet med de

sakkunniga mest ändamålsenligt att så utforma den nu tilltänkta lagen, att

svenska myndigheter under vissa förutsättningar har möjlighet ingripa även

mot konkurrensbegränsningar med skadlig verkan endast i utlandet. Samarbetet

kan nämligen utveckla sig därhän, att sådana lagbestämmelser i en

framtid blir nödvändiga. En av Förenta Nationernas ekonomiska och sociala

råd (ECOSOC) tillsatt specialkommitté arbetar sålunda med problemet.

Även ett mera begränsat samarbete med vissa stater torde kunna komma

i fråga.

Beträffande den närmare utformningen av denna del av lagstiftningen är

det till en början uppenbart att det ej kan bli tal om längre gående ingripanden

på exportmarknaden än på den inhemska marknaden. Tvärtom bör

reglerna lör utlandsfallen enligt min mening göras mindre vidsträckta än

de för hemmamarknaden gällande. Sålunda bör lagen icke stadga straff för

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

den svenske företagare som vid varuleveranser till utlandet bestämmer

minimipriser eller fasta bruttopriser eller som med andra företagare sluter

anbudskarteller rörande försäljning av förnödenheter eller utförande av

tjänst i utlandet. Härav följer att endast förhandling kan ifrågakomma,

då det gäller att undanröja skadlig verkan utom riket. De sakkunnigas tanke

att Kungl. Maj :ts tillstånd bör inhämtas innan förhandling upptages

synes mig riktig. Förhandling bör icke äga rum i annat fall än då det erfordras

av hänsyn till överenskommelse med främmande makt. Härvidlag

torde ömsesidighetssynpunkter spela in. Ett stadgande av angiven innebörd

har upptagits i 5 § andra stycket av departementsförslaget.

Det kan också inträffa att svenska näringsidkare vidtager konkurrensbegränsande

åtgärder, berörande såväl den inhemska som den utländska

marknaden. Därest lagen får den av mig föreslagna utformningen, kommer

då olika bestämmelser att gälla. Ingripande mot de åtgärder som avser

exportmarknaden kan nämligen, såsom framgår av den nyss lämnade

redogörelsen, ske endast i form av förhandling och först efter Kungl.

Maj :ts tillstånd. Däremot blir lagstiftningen i sin helhet tillämplig på de åtgärder,

som avser den svenska marknaden och medför skadlig verkan här i

riket. Det bör dock understrykas att bedömningen av frågan, huruvida sådan

verkan föreligger eller ej, här kan bli vanskligare än då det gäller konkurrensbegränsningar

som berör enbart hemmamarknaden. Såsom de sakkunniga

antytt kan nämligen den invändningen från näringslivets sida förväntas,

att upprätthållandet av en konkurrensbegränsning på den svenska

marknaden utgör en nödvändig förutsättning för ett verksamt och för landet

i dess helhet gagneligt samarbete på exportmarknaden. Det skall icke

förnekas, att sådana synpunkter kan förtjäna beaktande. Enligt min mening

bör dock näringsfrihetsrådet vid bedömningen av dylika frågor iakttaga

försiktighet.

Slutligen förekommer ej så sällan att svenska och utländska företagare

eller grupper av företagare inom viss näringsgren sluter avtal med konkurrensbegränsande

verkningar i såväl hemlandet som utlandet. I likhet med

de sakkunniga finner jag tillräcklig anledning ej föreligga att skapa särskilda

lagregler för sådana fall. Härav följer att de svenska myndigheterna

kan ingripa mot de inhemska företagarna i den ordning som nyss angivits.

Såsom de sakkunniga betonat framträder också här svårigheter vid bedömningen

av frågan, huruvida en konkurrensbegränsning är samhällsskadlig

eller ej. Stundom åberopas från svenska företagares sida att de tvingas

ansluta sig till internationella avtal, som har konkurrensbegränsande verkningar

även här i riket, för att över huvud taget kunna hävda sig på världsmarknaden.

Onekligen blir det en grannlaga uppgift för näringsfrihetsrådet

att pröva, huruvida ett sådant avtal kan anses vara så skadligt för vårt

land att de svenska företagarna bör frånträda avtalet. Enligt min mening

måste prövningen ske efter friare linjer än eljest. Den omständigheten,

att konkurrensbegränsningen — sedd som en isolerad företeelse — anses

medföra skadlig verkan, bör ej i detta fall få bli enbart avgörande. Vid prov
-

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

219

ningen kan nämligen framkomma att skadan skulle bli betydligt allvarligare

för vårt land, om de svenska företagarna lämnade det internationella

samarbetet.

Emellanåt anföres från näringslivets sida att en internationell överenskommelse

av konkurrensbegränsande art är nödvändig för att hindra s. k.

dumping. Enligt min mening är det all anledning att noggrant granska en

sådan överenskommelse, innan den lämnas utan åtgärd. Såsom de sakkunniga

framhållit bör de svenska parterna frånträda en överenskommelse

härutinnan, om den omöjliggör eller försvårar import till Sverige eller hindrar

en utländsk leverantör att vid försäljning på den svenska marknaden

tillämpa samma priser som i hemlandet med skäligt tillägg för frakt och

andra kostnader. Någon gång angives som skäl för ett internationellt avtal

om prissamverkan, att detta underlättar utbyte av tekniska erfarenheter

o. d. I likhet med de sakkunniga anser jag, att sådana skäl icke bör tillmätas

avgörande betydelse.

Sammanfattningsvis må framhållas att målet bör vara att även på detta

område upprätthålla en så fri konkurrens som möjligt. Det skall dock erkännas

att det här är svårare än eljest att följa principen. Inom åtskilliga

viktiga näringsgrenar behärskas nämligen världsmarknaden av internationella

karteller. Härtill kommer de konkurrensbegränsade åtgärder som i

olika hänseenden genomföres av olika stater. Det ligger i sakens natur, att

det för ett land av Sveriges storlek är svårt att ensamt undanröja eller mildra

de skadliga verkningar, som dessa förhållanden kan medföra för vårt

land.

c) Offentliga regleringar med konkurrensbegränsande verkningar.

Betänkandet.

Konkurrensbegränsning åstadkommes —- framhåller de sakkunniga — i

många fall genom särskilda statliga regleringar. Stundom är syftet med dylika

regleringar direkt inriktat på att av särskilda skäl begränsa konkurrensen

inom ett visst område. I andra fall är syftet att tillgodose sociala, polisiära,

sanitära eller andra liknande intressen, därvid konkurrensbegränsning

uppkommer såsom en ibland förutsedd och godtagen men i andra fall oförutsedd

eller obeaktad följd. I vissa fall kan en dylik statlig reglering utnyttjas

såsom underlag för privata konkurrensbegränsningar eller förstärka

verkningarna av sådana. Angående de problem, som uppstår i samband härmed,

anför de sakkunniga:

Såsom framgått av hela den föregående diskussionen avser lagstiftningen

sådan konkurrensbegränsning, som åstadkommes av en eller flera företagare.

Som företagare räknas härvid även statliga och kommunala företag,

t. ex. affärsdrivande verk och stats- eller kommunalägda bolag. Däremot

riktar sig lagstiftningen icke mot av offentliga organ genomförda regleringar

inom näringslivet, t. ex. sådana som genomförts av säkerhetsskäl

eller av hygieniska skäl eller en sådan nyetableringsreglering, som åstadkommits

exempelvis inom tobakshandeln, oavsett att den offentliga regleringen

medför en konkurrensbegränsning. Uppenbart är sålunda att sådan

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

konkurrensbegränsning inom näringslivet, som är det direkta och avsedda

resultatet av offentliga regleringar eller som är en ofrånkomlig och vid regleringens

genomförande beaktad följd av densamma, icke kan betraktas

såsom skadlig i lagens mening. Däremot bör sådan konkurrensbegränsning,

som har karaktär av indirekt och icke avsedd och i alla händelser icke

ofrånkomlig följd av en offentlig reglering, kunna upptagas till behandling

inom näringsfrihetsnämnden. Detta gäller t. ex. om en konkurrensbegränsning,

som ursprungligen beror på vissa statliga skyddsföreskrifter,

drivs längre, än vad som för ifrågavarande ändamål varit avsett och är erforderligt,

eller om den utnyttjas på olämpligt sätt. Såsom redan framhållits,

kan det i vissa fall visa sig lämpligt, att näringsfrihetsnämnden upptar

eu förhandling med sådana offentliga organ, som svara för en viss reglering

eller övervaka tillämpningen av säkerhetsföreskrifter. I sista hand kan

näringsfrihetsnämnden hänvända sig till Kungl. Maj:t.

För att förtydliga vad här anförts kan det vara lämpligt att hänvisa till

jordbruksregle ringen. Inom denna spelar jordbrukskooperationen

en betydande roll. Den har sålunda fått sig anförtrodd en väsentlig del av

det administrativa arbetet med tillämpningen av denna offentliga reglering.

I den mån som jordbrukskooperationen arbetar enligt riktlinjer, som sålunda

erhållit statsmakternas stöd, kan den därför icke göras till föremål

för någon åtgärd från näringsfrihetsnämndens sida. Sålunda kunna t. ex.

vissa regionala konkurrensbegränsande avtal mellan jordbrukskooperativa

företag, vilka ingå såsom ett väsentligt led i organisationernas marknadsreglering,

icke göras till föremål för åtgärd av näringsfrihetsnämnden. Såsom

ett exempel härpå kan anföras en regional konkurrensbegränsning

i fråga om kött och fläsk genomförd av jordbrukarnas slakteriorganisation.

Den statligt bestämda slaktdjursregleringen avser nämligen bl. a. att trygga

tillförseln av kött och fläsk till de s. k. underskottsområdena (Stockholmsoch

Göteborgs-marknaderna samt större delen av Norrland). Denna uppgift

ombesörjes väsentligen av Sveriges slakteriförbund i samråd med slakteriföreningarna.

Kött och fläsk tillföres underskottsområdena från slakteriföreningar

i överskottsområden via slakteriförbundet. Om slakteriföreningarna

alldeles oreglerat skulle sälja kött och fläsk på varandras lokala marknader,

anses svårigheter kunna uppstå för slakteriförbundet att ombesörja

den förutnämnda interregionala tillförselutjämningen. Om emellertid jordbrukskooperativa

företag skulle genomföra konkurrensbegränsningar, som

gå längre än vad statsmakterna räknat med vid utformandet av jordbruksregleringen,

skall ett sådant förfarande kunna bli föremål för åtgärd enligt

här föreslagen lagstiftning. En regional konkurrensbegränsning i fråga om

försäljningen av charkuterivaror skulle sålunda otvivelaktigt kunna föranleda

ett övervägande om ingripande från näringsfrihetsnämndens sida eftersom

problemet bör ställa sig annorlunda än i fråga om produktion av

kött och fläsk, i det att en sådan konkurrensbegränsning ej utgör ett väsentligt

led i den statliga regleringen på slaktmarknaden. Detsamma gäller

om jordbrukskooperationen söker utnyttja sin maktställning såsom leverantör

av livsmedel till att gynna egna distributionsföretag på bekostnad

av andra företag i distributionsledet.

Vad nu sagts utgör naturligen icke hinder för en fullständig registrering

av alla enskilda konkurrensbegränsande avtal även på sådana områden av

näringslivet, där en statlig reglering har genomförts i ett eller annat hänseende,

och ej heller för utförande av särskild undersökning genom monopolutredningsbyrån

på sådana områden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103. 221

Angående den säl skilda ställning, som patenten intager, anför de

sakkunniga:

Den föreslagna lagen är icke avsedd att medföra någon inskränkning i

patenträtten; någon erinran härom har icke ansetts erforderlig i lagtexten.

Ett patent är i sig självt ett tidsbegränsat monopol, men detta har också

statsmakterna avsett. Motiveringen till detta monopol är att det skall skapas

möjlighet till ekonomiskt vederlag för uppfinnarverksamhet och teknisk

utveckling. En uppfinnare bör sålunda i enlighet med patentlagstiftningen

ha möjlighet att själv utnyttja sin patenträtt liksom att sälja den till annan

även mot exklusivvillkor. Om emellertid en patenträtt utnyttjas för att

framtvinga annan konkurrensbegränsning — t. ex. om patentinnehavaren

ger föreskrift om att återförsäljare skall uttaga visst pris eller ställer patent

till förfogande mot löfte att annan part utövar konkurrensbegränsning, som

icke äger omedelbart samband med patenträtten — bör frågan kunna upptagas

i enlighet med den här föreslagna lagen.

Om detta förslag antages av statsmakterna och sålunda blir praktiskt

tillämpat, kan det emellertid komina att visa sig, att patenträtten utnyttjas

för konkurrensbegränsningar i vidare mån än vad som förekommit hittills

beroende på att man då icke längre har samma fria alternativ som

under nuvarande förhållanden att sluta kartellavtal och andra konkurrensbegransande

överenskommelser. Om så skulle bli fallet kan det i framtiden

bli anledning att upptaga frågan till omprövning, t. ex. vad gäller problemet

om utsträckt rätt till tvångslicens. Innan någon praktisk erfarenhet

om lagens verkningssätt vunnits, synes det dock — ur de synpunkter de

sakkunniga funnit värda beaktande — icke vara erforderligt att närmare

ingå på detta spörsmål.

Reservanterna.

Reservanterna har i detta sammanhang begränsat sig till att behandla

Irågan om jordbrukets förhållanden. De åberopar de särskilda produktionsbetingelser,

som råder på jordbruksområdet, och de särskilda förutsättningar,

som gäller ifråga om jordbruksprodukternas uppsamling och förädling.

Det framhålles att beträffande dessa produkter läget ur samhällelig

kontrollsynpunkt är helt annorlunda än för övriga produktgrupper. Genom

inrättandet av statens jordbruksnämnd har nämligen ett statligt organ med

prisreglerande verkan på jordbrukets område kommit till stånd. Denna

reglering är bl. a. avsedd att för jordbrukets del beakta sådana företeelser,

mot vilka den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen avser att bringa

skydd. Svårigheten vid behandlingen av de problem, jordbruksföreningarna

i detta sammanhang erbjuder, ligger däri, att dessa föreningar i största

utsträckning är ett led i den statliga jordbrukspolitiken. De fyller offentligrättsliga

funktioner vid sidan av de rent privaträttsliga. Gränsdragningen

mellan dessa funktioner erbjuder emellertid hart när oöverstigliga svårigheter.

Reservanterna finner på grund härav icke sådana förhållanden

föreligga inom jordbruket, att den ifrågasatta lagstiftningen för närvarande

är av behovet påkallad för denna näring eller dess organisationer.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Herr Gillbergs yttrande.

Herr Gillberg understryker, att från den föreslagna lagstiftningen undantagits

sådan konkurrensbegränsning, som sker via statliga monopolföretag

eller eljest genom statliga regleringar. Inom tobaksbranschen upprätthåller

staten konkurrensbegränsande anordningar såsom nyetableringskontroll och

bruttoprissystem, vilka, när de organiseras av enskilda företagare, betraktats

som synnerligen förkastliga. Inom ramen av jordbruksregleringen

finns med statsmakternas goda minne en konkurrensbegränsning av högst

betydande mått. Herr Gillberg anser att det av rent praktiska skäl måste

vara omöjligt för statsmakterna att i detalj kontrollera verkningarna av denna

konkurrensbegränsning, vars tillämpning överlåtits åt jordbrukarna och

deras organisationer. De sakkunnigas ståndpunkt, att den föieslagna lagstiftningen

icke skall beröra statliga regleringsåtgärder som sådana, men att

det däremot skall vara möjligt att ingripa, därest dessa utnyttjas så, att

en av statsmakterna icke avsedd konkurrensbegränsning kommer till stånd,

finner han icke i och för sig orimlig. Emellertid ligger det i sakens natur,

att åtskilliga tillämpningssvårigheter måste följa av en sådan gränsdragning.

Herr Gillberg anför i anslutning härtill:

Under åberopande av vad som här anförts beträffande tobaksbianschen

och den statliga jordbruksregleringen, finnes anledning framhäva den mycket

egendomliga situation, som följer därav, att staten på vissa områden

själv medverkar till uppkomsten av konkurrensbegränsning, medan för

andra områden lagbestämmelser skulle tillämpas med förbud mot i och för

sig mycket mindre ingripande konkurrensbegränsning. En sådan dilterentiering

torde i längden knappast vara hållbar. Konsekvensen måste bil,

antingen att sådan konkurrensbegränsning, som tillkommit med statsmaktens

medgivande, väsentligt uppmjukas för att icke strida emot de krav,

som statsmakten i övrigt uppställer, eller också att dessa krav avpassas sa,

att skillnaden mellan vad staten själv gör och vad den fordrar av andra

icke blir alltför uppseendeväckande.

Remissyttrandena.

Vad till en början angår den statliga jordbruksregleringen

förklarar kommer skollegium sig dela de sakkunnigas uppfattning i fråga

om behandlingen av de avgränsnings- och bedömningsspörsmål denna ger

anledning till.

Även Kooperativa förbundet ansluter sig till de av de sakkunniga i detta

hänseende föreslagna riktlinjerna. Förbundet anför:

Jordbrukets allmänna marknadsförutsättningar och ställning i folkforsörj

ningspolitiken innebära ett element av monopolställning. Medan konsumenterna

kunna ingripa mot företag inom industrien som ha monopolställning,

är det på grund av jordbrukets allmänna produktionsbetingelser

omöjligt för dem att upprätta egna företag av någon som helst betydande

omfattning inom själva jordbruksproduktionen. Jordbrukets ställning inom

folkför sörj ningen har utformats genom avgöranden av riksdag och regering.

Dessa beslut innebära, att jordbruket är i allt väsentligt avskarmat från

konkurrens från utlandet. Så mycket mera är det då i konsumenternas och

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

det allmännas intresse, att denna särställning inom näringslivet icke utnyttjas

för privata konkurrensbegränsningar vilka icke skulle kunna komina

till stånd utan föregående statliga regleringar på närgränsande områden

eller stadier av produktion och marknadsföring. Det är därför i hög grad

önskvärt att, såsom även de sakkunniga framhålla, också offentliga°regleringar

inom jordbruket, särskilt på distributionens område, ställas inom lagens

tillämpningsområde och kunna bli föremål för omprövning, där de utnyttjas

på olämpligt och icke avsett sätt.

Sveriges köpmannaförbund uttalar likaledes på denna punkt en uppfattning,

som synes nära ansluta sig till de sakkunnigas förslag. Förbundet

yttrar:

I den mån på kooperativ grund uppbyggda sammanslutningar inom jordbruket

handha den offentliga jordbruksregleringens administration och således

i denna egenskap fullgöra offentligträttsliga funktioner, uppstå svårighetei

att underställa dem den specifika kontroll, som avses i det framlagda

lagförslaget. I de fall, där dessa sammanslutningars avtal visa sig

icke vara betingade av den statliga regleringen, böra de emellertid enligt

förbundets mening behandlas i samma ordning som eljest jämförliga avtal.

Ett uttryckligt stadgande om undantag för sådana företag, som är i särskild

ordning underkastade effektiv statlig övervakning i de hänseenden,

som avses med den föreslagna lagstiftningen, föreslås av statens jordbruksnämnd,

som anför:

Det synes uppenbart, att från tillämpningen böra undantagas sådana centrala

import- och exportföreningar, som i enlighet med 194?" års riksdagsbeslut

eller andra av statsmakterna givna direktiv, bildats i samband med jordbruksregleringen

(t. ex. Sveriges export- och importförening för ägg, föremng

u. p. a., och Svensk kötthandel, förening u. p. a.). Vidare böra undantagas

Svenska spannmålsaktiebolaget och Svenska sockerfabriksaktiebolaget.

Sasom i motiven utsagts bör vidare jordbrukskooperativa föreningars

verksamhet, i den man denna är ett led i jordbruksregleringen eller utövas i

enlighet med riktlinjer, som erhållit statsmakternas stöd, icke omfattas av

lagstiftningen. Detsamma gäller föreningar, som bildats i anslutning till prisregleringen

inom fiskets område. Alla dessa företag äro underkastade offentlg

kontroll. Det kan ifrågasättas, om icke genom ett uttryckligt stadgande i

lagtexten generellt undantag borde göras för företag av sådan art ävensom

för företag, vilkas rörelse eljest är föremål för effektiv, statlig övervakning,

dock givetvis endast i den mån företagens verksamhet övervakas i de

hänseenden, som avses med den nu föreslagna lagstiftningen. Jordbruksnämnden

förordar, att i lagtexten införes ett stadgande med nu angiven innebörd.

Ett sådant stadgande torde visserligen komma att medföra gränsdragningssvångheter,

exempelvis i fråga om de jordbrukskooperativa föreningarna,

vilka även utöva verksamhet som bör falla under lagstiftningen.

b lei a organisationer bestrider, att den statliga jordbruksregleringen utgör

giltig anledning till särbehandling av jordbruksnäringen.

Handelskammaren i Gävle anför i detta hänseende:

Man utgår från det felaktiga antagandet, att en föreningsrörelse av här

avsedd typ är nödvändig för tillämpningen av 1947 års riksdagsbeslut i fråga

om den framtida jordbrukspolitiken. Så är emellertid icke fallet. Förhållandet

är ju det, att statsmakterna i syfte att tillförsäkra jordbruket sådan

ersättning för sina alster, att produktionen hålles uppe i behövlig om
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

fattning, träffa överenskommelse med jordbruket om prissättningen för

varje produktionsår, varvid hänsyn i första hand skall tagas till skördeutfall

och produktionskostnader. Möjligheterna att marknadsmässigt få ut det

sålunda överenskomna priset äro i fråga om kött och fläsk säkerställda genom

en under statsmakternas medverkan bildad export- och importorganisation

med uppgift att reglera varutillgången inom landet. Härvid ha lantbrukarna

möjlighet att uttaga minst samma priser för sina produkter, om

dessa distribueras av enskilda företagare eller konsumentkooperativa organisationer,

som vid försäljning genom sina egna ekonomiska föreningar.

Obestridligt är, att tvångsbestämmelserna om exklusiv leverans till föreningarna

varit av stor betydelse vid uppbyggandet av den moderna föreningsrörelsen

på jordbruksområdet. Men sedan organisationerna numera

vunnit en utomordentlig stadga och styrka, förefalla tvångsbestämmelserna

i själva verket knappast fylla annan uppgift än som ett självändamål

för föreningarna. Det ligger härvid nära att påpeka, att den konsumentkooperativa

rörelsen arbetat sig fram utan bestämmelser om köptvång. En

undantagsställning för jordbrukskooperationen finner handelskammaren i

extra grad obefogad. Skall en lagstiftning sådan som den föreslagna verkligen

komma till stånd, bör den enligt handelskammarens mening obetingat

utsträckas att gälla konkurrensbegränsande åtgärder inom alla foretagsformer,

enär den annars måste stämplas som en orättvis klasslag, oforenlig

med ett rättssamhälles principer.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund har framfört i allt

väsentligt liknande synpunkter. Sveriges järnhandlarförbund förklarar sig

likaledes icke kunna dela de sakkunnigas uppfattning att en undantagsställning

för jordbrukets organisationer kan vara berättigad. Förbundet framhåller,

att det inom dessa organisationers verksamhet finns företeelser, t. ex.

i fråga om enskilda medlemmars köp- och leveranstvång, som utan tvivel

går vida längre i konkurrensbegränsning än vad som förekommer exempelvis

på handelns område. Det kan enligt förbundet aldrig med fog påstås

att dessa konkurrensbegränsningar skall vara tabu med hänsyn till den

statliga jordbrukspolitiken. Svensk industriförening förklarar sig icke kunna

finna något skäl, varför konkurrensbegränsningar inom jordbruksproduktionsområdet

skulle vara undantagna från lagens tillämpning. Den omständigheten,

att statsmakterna träffar av politiska skäl motiverade uppgörelser

med vissa näringsgrupper, finner föreningen icke böra få motivera

att en lag mot konkurrensbegränsningar sättes ur kraft. Detta skulle enligt

föreningen kunna leda till absurda verkningar och medföra, att en sådan

lag på än det ena än det andra området skulle kunna sättas in spel och

förfela sin viktiga och nödvändiga verkan. Sveriges husmodersföreningars

riksförbund ifrågasätter, om inte jordbruket nu fått en sådan grad av rationalisering,

att även denna form av företagsamhet bör bli föremål för åtgärder,

som möjliggör fri konkurrens även inom denna del av näringslivet,

särskilt som det här gäller produktion av något för alla samhällsgrupper sä

viktigt som livsmedel.

Handelskammaren i Norrköping och Bohusläns köpmannaförbund hävdar,

att lagstiftningen av principiella skäl bör omfatta hela näringslivet och

således reglera konkurrensbegränsande företeelser av samhällsskadlig beskaffenhet

även i fråga om jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse.

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Åtskilliga myndigheter och organisationer har funnit anledning att i förevarande

sammanhang beröra andra statliga regleringar

m ed konkurrensbegränsande verkningar än de som avser

jordbruksområdet. Kommerskollegium föreslår i anslutning härtill, att

nu gällande bestämmelser beträffande transportmarknaden, tobakshandeln

och andra områden, där eventuella liknande regleringar från det allmännas

sida genomiöi ts, göres till föremal för översyn och att därvid sådan konkurrensbegränsning,

som tillkommit med statsmakternas medgivande, antingen

undanröjes eller avsevärt uppmjukas. Handelskammaren i Gävle finner

icke övertygande skäl föreligga för att nyetableringskontrollen inom tobakshandeln

skall få fortsätta och riktar uppmärksamheten på konkurrensbegränsningen

inom den yrkesmässiga biltrafiken. Kooperativa förbundet understryker,

att det bör vara synnerligen angeläget för staten att utforma och

tillämpa sina egna regleringar så, att de icke ger stöd och uppmuntran åt

privata regleringar. Vid införande av sådana regleringar, som påverkar de

allmänna avsättningsförhållandena och berör näringsfriheten, kan det bli

av viss betydelse om även statliga åtgärder av detta slag kan bli föremål

för behandling inför näringsfrihetsnämnden och dess råd ur principiella

synpunkter. Förbundet framhåller vidare, att då staten i samhällsintressets

namn och för att hävda näringsfriheten vägrat att lämna sitt stöd

åt den enskilda nyetableringskontrollen, konsekvensen fordrar att staten

icke själv genomför eller lämnar sitt stöd åt sådana regleringar av handeln,

som starkt begränsar eller upphäver näringsfriheten inom något visst område.

Den statliga regleringen av tobakshandeln finner förbundet i detta

sammanhang påkalla särskild uppmärksamhet och påyrkar, att genom ändring

av lagstiftningen om tobakshandeln förhållandena beträffande distributionen

av tobaksvaror bringas i överensstämmelse med den allmänna slutsats,

till vilken de sakkunniga kommit i fråga om den enskilda nyetableringen.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund finner likaledes angeläget,

att statens monopol och regleringar blir föremål för utredning och bedömande.

Svensk industriförening anser riktigt, att sådana regleringar, som

av offentliga organ genomföres av hygieniska eller säkerhetsskäl, undantages

från lagens tillämplighet. Föreningen inskärper emellertid, att lagen

däremot bör tillämpas gentemot sådana statliga regleringar, som icke är betingade

av dylika skäl, exempelvis sådana som under det senaste kriget genomfördes

och medförde monopol- och kartellställning åt vissa sammanslutningar,

t. ex. Svenska järn- och balkgrossisters förening u. p. a. Tjänstemännens

centralorganisation (TCO) påkallar en översyn av de olika slag av

lagstiitning — t. ex. hälsovårdsbestämmelser, livsmedelsstadga — genom

vilken en rationellt driven distributionsordning och konkurrens i vissa fall

kan motverkas. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

(HSB) riktar uppmärksamheten på den kommunala kontrollen över

de företagare som sysslar med elektriska installationer och rörinstallationer.

Fragan om patenten har berörts endast av patent- och registrerings15

Rihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

verket som framhåller att de problem, som sammanhänger med utnyttjandet

i kartellavtal och andra konkurrensbegränsande överenskommelser av

patenträtt och i viss utsträckning även varumärkesrätt, i andra länder blivit

föremål för åtskillig uppmärksamhet och visat sig svårlösta. Det upplyses

att en komplettering av vår gällande patentlagstiftning med särskilda regler

mot missbruk av patenträtt ifrågasatts och att detta ämne kan komma

alt aktualiseras antingen de sakkunnigas förslag genomföres eller ej.

Departementschefen.

I det moderna samhället har det befunnits nödvändigt att statsmakterna

på näringslivets område ingriper reglerande ur en mängd skilda synpunkter,

t. ex. ekonomiska, sociala, polisiära och sanitära. Stundom ingår det såsom

ett väsentligt led i de offentliga regleringarna att begränsa den fria konkurrensen.

I andra fall uppkommer en begränsning av konkurrensen såsom en

biverkan av regleringen.

Såsom de sakkunniga framhållit kan den föreslagna lagstiftningen enligt

sakens natur icke åberopas gentemot offentliga regleringar med konkurrensbegränsande

verkningar. En annan sak är, såsom jag redan tidigare understrukit,

att statsmakterna även här bör söka främja betingelserna för

fri konkurrens. De statliga regleringar, som av olika skäl befinns nödvändiga,

bör alltså utformas på ett sådant sätt att konkurrensen ej hämmas

i större utsträckning än nödvändigt. Att dessa synpunkter beaktas, då redan

bestående regleringar överses eller fråga blir om nya, är högeligen angeläget.

Av vikt är också att tillämpningen av befintliga offentliga regleringar

sker på sådant sätt, att konkurrensen ej i onödan begränsas. Enligt min

mening bör näringsfrihetsrådet kunna träda i förbindelse med de myndigheter,

som närmast sysslar med sådana regleringar, och söka verka för att

den fria konkurrensen såvitt möjligt tillgodoses. Rådet bör i detta hänseende

jämväl kunna hänvända sig till Kungl. Maj t med framställningar om rättelse.

Att i rådets uppgift ingår en dylik allmän bevakning av intresset av

fri konkurrens bör fastslås i dess blivande instruktion.

Bortsett från att en offentlig reglering i sig själv kan innebära en begränsning

av konkurrensen, förekommer det ofta, att statliga regleringar är

intimt förbundna med konkurrensbegränsningar, åstadkomna av enskilda.

I många fall är dylika konkurrensbegränsningar en följd av den offentliga

regleringen, som icke törutsetts av statsmakterna och som icke är vare sig

ofrånkomlig eller av värde för regleringens riktiga tillämpning. I likhet med

de sakkunniga, vilkas uppfattning i detta hänseende icke blivit motsagd,

anser jag, att sådana konkurrensbegränsningar bör bli föremål för samma

behandling och bedömning som andra enskilda konkurrensbegränsningar.

Emellertid utgör, såsom förut antytts, en av enskilda sammanslutningar

eller företagare anordnad konkurrensbegränsning stundom en förutsättning

för den offentliga regleringens tillämpning eller också en ofrånkomlig och

förutsedd följd av denna. Såsom exempel på konkurrensbegränsningar av

detta slag har de sakkunniga anfört av jordbrukskooperationen genomför
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

da konkurrensbegränsningar, som är av väsentlig betydelse för den statliga

jordbruksregleringens genomförande. I anslutning därtill har de sakkunniga

betecknat det som uppenbart, att dylika konkurrensbegränsningar

icke kan beti aktas såsom skadliga i lagens mening. Vissa remissmyndigheter

har uttalat sin anslutning till denna uppfattning, och jordbruksnämnden

har törordat ett uttryckligt undantagsstadgande för sådana privata konkurrensbegränsningar.

Andra remissmyndigheter har bestritt, att jordbrukets

organisationer över huvud bör vara berättigade till någon särställning.

Redan i annat sammanhang har fastslagits, att den nya lagens syfte är

att motverka endast sådan konkurrensbegränsning inom näringslivet, som

föranleder ur allmän synpunkt skadliga verkningar. Det har framhållits,

att emellanåt andra samhälleliga hänsyn än önskemålet om fri konkurrens

kan både motivera åtgärder av konkurrensbegränsande effekt och ursäkta

verkningar, som eljest skulle anses skadliga. I departementsförslaget har

detta uttryckts så att konkurrensbegränsningen skall vara att bedöma såsom

otillbörlig. Vid bedömningen måste en avvägning ske mot andra samhälleliga

intressen, som också är förtjänta av hänsyn. Det ligger i sakens

natur, att en av enskilda företagare eller sammanslutningar anordnad konkurrensbegränsning,

som är det direkta och avsedda resultatet av en offentlig

reglering eller en ofrånkomlig följd av densamma, icke kan sägas vara

otillbörlig. Statsmakterna har ju i dylika fall redan vid regleringens genomförande

funnit, att de intressen, som ur allmän synpunkt talar för den offentliga

regleringen, väger tyngre än den nackdel, som ingreppet i konkurrensen

utgör. Att i lagen upptaga ett uttryckligt undantagsstadgande för

dylika konkurrensbegränsningar finner jag knappast erforderligt. Jag ansluter

mig alltså i denna del till de sakkunnigas uppfattning. Avgörandet

huruvida en konkurrensbegränsning har ett sådant samband med den offentliga

regleringen, att den redan till följd härav måste anses tillbörlig,

får överlämnas till näringsfrihetsrådets avgörande. Att svårbedömbara

gränsdragningsfrågor här liksom i andra fall uppkommer kan icke undvikas.

De av jordbrukskooperationen genomförda konkurrensbegränsande åtgärderna

sammanhänger i många fall intimt med den statliga jordbruksregleringen.

I främsta rummet gäller detta de åtgärder, som avser insamling och,

ehuru i något lägre grad, förädling av jordbruksprodukterna. I flertalet dylika

fall bör enligt min uppfattning sambandet med den statliga jordbruksregleringen

beaktas på det sätt, som här anförts. Vad angår distributionen

av jordbruksprodukter är sambandet med jordbruksregleringen i såväl grosshandelsledet

som detaljhandelsledet i allmänhet väsentligt svagare. Endast

i undantagsfall synes det kunna föranleda, att konkurrensbegränsningar i

dessa hänseenden skall betraktas såsom i och för sig tillbörliga.

Patenten intager, såsom de sakkunniga framhållit, i viss mån eu särställning.

De sakkunnigas uppfattning rörande den nya lagens tillämpning på

patenten och därmed sammanhängande spörsmål har icke rönt motsägelser

från något håll. Också jag kan i allt väsentligt ansluta mig därtill. Skulle

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

patenten i framtiden i högre grad än nu komma att användas för konkurrensbegränsande

syften, kan det emellertid bli nödvändigt att utforma särskilda

regler.

d) Arbetsmarknaden.

Betänkandet.

Enligt uttryckligt stadgande i den föreslagna lagen skall denna icke äga

tillämpning på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Till stöd

för sin uppfattning att arbetsmarknaden bör undantagas från lagstiftningens

tillämpningsområde anför de sakkunniga:

Det brukar inte sällan hävdas, att kollektivavtalen skulle vara jämförliga

med kartellavtal. Vidare är att märka, att inom några fack — t. ex.

frisör- och urmakareyrkena — förekomma dubbelsidiga exklusivavtal, i det

att organiserade arbetare måste söka anställning hos arbetsgivare tillhörande

viss organisation och omvänt. Dessutom brukar framhållas att tillströmningen

till några fack begränsas, bl. a. genom lärlingsregulativ. Härtill

bör anmärkas, att lärlingsregulativen till väsentlig del tillkommit för att

förhindra, att billig lärlingsarbetskraft föredrages framför vuxna arbetare.

I stort sett lägga fackföreningarna icke några hinder i vägen för rekryteringen

utan äro fullt öppna. Av avgörande betydelse är det förhållandet,

att "kollektivavtalen tillkomma efter förhandlingar mellan två parter, d. v. s.

löntagare och arbetsgivare. I detta avseende råder sålunda en principiell

och praktiskt viktig skillnad mellan å ena sidan kollektivavtal och å andra

sidan konkurrensbegränsningar på varumarknaden, där en ensamföretagare

eller kartell vanligen står mot oorganiserade köpare och bär möjlighet att

ensidigt diktera villkoren för dessa. Det synes sålunda icke föreligga några

vägande sakliga skäl att söka motsätta sig den önskan, som både arbetsgivarnas

och löntagarnas organisationer hysa, att det allmänna icke skäll

blanda sig i hur dessa parter gemensamt sköta sina angelägenheter på arbetsmarknaden.

De sakkunniga förorda därför, att förhållandena på arbetsmarknaden

generellt undantagas från den föreslagna lagstiftningen.

Om en organisation på arbetsmarknaden medverkar i en konkurrensbegränsning

på varumarknaden bör dock icke angivna undantagsbestämmelse

kunna åberopas.

Reservanterna.

Ståndpunkten att den föreslagna lagen icke skulle äga tillämpning på arbetsmarknadens

avtal förklarar reservanterna sig ha svårt att förstå. De

anför:

Otvivelaktigt fylla arbetsmarknadens organisationer samhällsgagneliga

funktioner och det samarbete de representera har varit förebildligt för

många sidor av den samverkan, som präglat utvecklingen på andra håll

inom näringslivet. Men när för den konkurrensbegränsning, som där uppstått,

krävas statliga åtgärder till förhindrande av missbruk, kan tanken

på en motsvarande inställning till arbetsmarknadens företeelser icke utan

vidare avvisas. De sammanslutningar, som där förekomma, se som sin

främsta uppgift att bereda sina medlemmar bästa möjliga ekonomiska villkor,

och det viktigaste medlet för vinnande av detta mål är ersättande av

individuella utbud och individuell efterfrågan med kollektiva förhandlingar

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

och avtal. Uppgiften innebär således ett eliminerande av individernas eller

företagens fria konkurrens och är därmed obetingat av konlturrensbegränsande

art. I själva verket erbjuder utvecklingen på arbetsmarknaden ett

skolexempel på hur individualism utbytts mot kollektivism.

Det kan visserligen sägas, att i den män de båda parterna på arbetsmarknaden

i stort sett uppväga varandra, häri skulle ligga en garanti för att

faran för missbruk saknade aktualitet. Men ett dylikt jämviktstillstånd förutsätter

samma styrka hos båda parter, ett läge som ingalunda alltid är för

handen. Där det föreligger, kan åter, såsom erfarenheten visat, ett samgående

etableras, som medför ogynnsamma följder för den tredje parten,

d. v. s. konsumenterna. Den fulla sysselsättningens politik skapar eu särskilt

fruktbar jordman för en utveckling av detta slag, där, såsom bl. a.

den senaste tidens avtalsförhandlingar visat, arbetsgivarnas motstånd mot

arbetarpartens lönekrav kan bli starkt försvagat.

Näraliggande motsvarigheter till vissa av de företeelser på varumarknaden,

som betecknats såsom samhällsskadliga, saknas icke inom arbetsmarknadens

område. Sålunda förekomma exempelvis i vissa kollektivavtal s. k.

organisationsklausuler, enligt vilka arbetsgivaren förbinder sig att anställa

endast organiserade arbetare, ofta med föreskrift att vid behov av ny arbetskraft

denna skall sökas hos arbetarpartens platsförmedlingsbyrå. I gengäld

förpliktas arbetarna ej sällan att arbeta endast hos arbetsgivare anslutna

till arbetsgivarorganisationen. Här föreligga således paralleller till

kartellområdets exklusivavtal.

Behovet av att vid genomförandet av en lagstiftning mot skadliga konkurrensbegränsningar

även räkna med arbetsmarknadens organisationer

stödjes också av det allmänna rättskravet om likhet inför lagen. Om man

utgår från att lagen skall inrymma det samarbete, som förekommer inom

exempelvis hantverket, där det för enmansföretag sådana som frisörer eller

skomakare gäller att genom avtal skydda sin arbetslön, blir det svårt att

få dessa grupper att förstå, att arbetarnas fackorganisationer, vilkas verksamhet

har fullt samma syfte, skulle frikallas från lagens domvärjo. I varje

fall har man här att räkna med ett rättskrav, uppburet av en psykologisk

realitet, som icke får underskattas, om man alls vill vinna gehör för lagen.

Givetvis innebär vad här sagts icke någon kritik mot kollektiva löneuppgörelser

i och för sig. Vad vi velat framhålla är, att om en lagstiftning

av här ifrågasatt innehåll överhuvud skall övervägas, även åtgärder vidtagna

av arbetsmarknadens organisationer böra göras till föremål för

granskning. Med hänsyn till dessa organisationers särskilda natur och ställning

torde emellertid eventuella lagregler i angivna syfte böra få en speciell

utformning.

Herr Gillbergs yttrande.

Herr Gillberg anför liknande synpunkter som reservanterna samt framhåller

därutöver:

Med den ståndpunkt, som nyetableringssakkunnigas majoritet intagit

och som innebär, att konkurrensbegränsning på arbetsmarknaden med en

utomordentligt kortfattad motivering och utan bärande skäl undantagits

från den föreslagna lagstiftningen, har det icke varit möjligt att tränga till

botten av alla de problem, som en utvidgning av lagstiftningen till arbetsmarknaden

skulle aktualisera. Tydligt är emellertid, att en" sådan utvidgning

skulle få vittgående konsekvenser — i synnerhet om konkurrensbegränsning

på arbetsmarknaden skulle prövas i den omfattning, som nyetab
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

K ungt. Maj.ts proposition nr 103.

leringssakkunnigas majoritet rekommenderar för andra delar av näringslivet.

Men om det befinnes lämpligast att icke taga denna konsekvens, uppkommer

frågan, om det då är riktigt att beträffande andra områden av näringslivet

gå så långt som nyetableringssakkunnigas majoritet föreslagit.

Enligt min mening måste åtgärderna mot konkurrensbegränsning utformas

så, att dessa åtgärder i princip kunna tillämpas även på konkurrensbegränsning

på arbetsmarknaden. Denna uppfattning beror icke på någon

negativ inställning till fackföreningar eller arbetsgivaresammanslutningar

— lika litet som min uppfattning om lämpligheten av lagstiftning mot viss

konkurrensbegränsning inom övriga delar av näringslivet beror på en negativ

inställning till samarbetet inom detta. Tvärtom synes det mig stå utom

diskussion att den organisering av arbetsmarknaden, som skett under det

senaste halvseklet, i huvudsak varit ändamålsenlig och gagnelig. Men väsentligt

synes vara att — i enlighet med den i varje rättssamhälle gällande

principen om allas likhet inför lagen — likartade företeelser pa såväl arbetsmarknaden

som inom övriga delar av näringslivet behandlas efter likartade

regler — givetvis med den anpassning efter särskilda förhållanden, som erfordras.

Remissyttrandena.

Av de myndigheter och organisationer, som ställt sig positiva till de sakkunnigas

förslag, har endast ett fåtal särskilt berört frågan om arbetsmarknaden;

dessa har tillstyrkt att arbetsmarknaden undantages från lagstiftningen.

Kommerskollegium framhåller att den nu gällande övervakningslagen

icke är tillämplig på arbetsmarknadens förhållanden och att under

förarbetet till lagen näringslivets representanter i efterkrigsplaneringskommissionen

icke anmälde någon avvikande mening på denna punkt. Kollegium

förklarar sig alltjämt ha samma principiella inställning, som kommit

till uttryck i kollegiets yttrande över efterkrigsplaneringskommissionens

förslag till 1946 års lag. I nämnda yttrande hade kollegium framhållit, att

de konkurrensbegränsande företeelserna på arbetsmarknaden icke lämpligen

borde behandlas i samband med motsvarande företeelser inom näringslivet

i övrigt, då den uppgift, som övervakningsmyndigheten skulle få sig anförtrodd,

i och för sig torde vara tillräckligt omfattande och svår att fylla. Att

därjämte ålägga myndigheten övervakning av ett så vidsträckt och ömtåligt

socialpolitiskt område som lönestriderna hade kollegium ansett innebära

att övervakningsmyndighetens verksamhet skulle komma att förryckas eller

omöjliggöras. Statens jordbruksnämnd anser, att spörsmålet huruvida ingrepp

bör ske mot konkurrensbegränsningar inom arbetsmarknaden icke

bör behandlas i samband med den nu ifrågavarande lagstiftningen. Bankoch

fondinspektionen finner väl sannolikt, att man av psykologiska och även

praktiska skäl bör undantaga arbetsmarknaden från lagstiftningens tilllämpningsområde,

men erinrar dock:

De argument, som de sakkunniga själva anföra till stöd för ett accepterande

av denna önskan, är enligt inspektionens mening icke övertygande:

vad man i betänkandet synes ha förbisett är, att kollektivavtalen och förbuden

mot att anlita icke organiserad arbetskraft för tredje man, d. v. s.

den stora allmänheten, te sig som typiska konkurrensbegränsande företeel
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

231

ser. Huruvida det är möjligt att liberalisera eller uppmjuka det skråtvång,

som faktiskt upprätthålles på arbetsmarknaden — det gäller praktiskt taget

alla områden på denna — är väl icke möjligt att förutsäga, men det skulle

helt säkert vara ur samhällssynpunkt önskvärt, att en starkare konkurrensvilja

finge göra sig gällande även inom denna sektor av näringslivet.

Svensk industriförening finner arbetsmarknadens avtal till sin struktur

vara ytterst väsensskilda från kartellavtalen och anser därför, att arbetsmarknadens

avtal icke kan indragas i konkurrensbegränsningsdiskussionen.

De organisationer, som ställt sig avvisande till den föreslagna lagstiftningen,

hyser i allmänhet en från de sakkunnigas uppfattning avvikande mening.

Stockholms handelskammare förklarar, att kammarens principiella betänkligheter

mot den föreslagna lagstiftningen ytterligare förstärkes därav

att bl. a. arbetsmarknaden undantagits och att lagstiftningen därför inom

näringslivet kommer att uppfattas som en extraordinär grupp- eller klasslagstiftning.

Kammaren understryker, att det i själva verket finns beröringspunkter

mellan de konkurrensbegränsande företeelserna inom näringslivet

samt strävandena efter ökat välstånd och större trygghet hos övriga befolkningsgrupper

liksom också mellan de stridsåtgärder, som vidtages på de

olika områdena för att uppnå eller befästa uppställda mål. Även om betydande

skillnader av naturliga skäl många gånger föreligger i praktiken mellan

avtalen på dessa områden, finner handelskammaren det dock uppenbart,

att likheterna är större. Den mycket kortfattade argumentering, som

de sakkunniga anfört till stöd för sitt förslag att undantaga arbetsmarknaden

från lagens tillämpningsområde, är enligt handelskammarens uppfattning

icke bärande. Särskilt tydliga finner kammaren parallellerna vara, då

det gäller konkurrensbegränsande ingrepp mot en utomstående tredje man.

Handelskammaren erinrar i detta sammanhang om den debatt, som fördes

i början av 1930-talet rörande lagstiftning om skydd för tredje man. Kammaren

framhåller, att vederbörande departementschef vid framläggande av

proposition med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder (prop.

nr 31/1935) underströk, att det icke kunde ifrågasättas att införa en lagstiftning

angående tredjemansstrider, som hänförde sig till primärkonflikter

på arbetsmarknaden, medan samma slags angrepp på andra områden skulle

lämnas oreglerade. Att spörsmålet om legislativt ingrepp nu primärt rör näringslivet

och icke arbetsmarknaden kan enligt handelskammarens mening

icke föranleda, att man skulle frångå den princip, som tidigare alltid hävdats,

nämligen att lika fall skall av lagen behandlas lika, oavsett tillhörigheten

till folkgrupp.

Handelskammaren i Borås betecknar det som en mycket betänklig ofullständighet

och även som en orättvisa, att utredningen icke kommit att omfatta

även arbetsmarknadens avtal. Handelskammaren påyrkar en kompletterande

utredning i detta hänseende.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Även handels kamrarna i Norrköping, Visbg, Gävle och Luleå uttalar betänkligheter

mot att arbetsmarknaden undantagits.

Sveriges industriförbund anser förslaget på förevarande punkt vara ensidigt

och stötande för rättskänslan. Förbundet anför:

De sakkunniga ha tagit mycket lätt på detta viktiga problem och förbisett

den påtagliga överensstämmelse, som ofta råder mellan dessa båda former

av konkurrensbegränsning till innebörd och verkningar. Huvudargumentet

för arbetsmarknadens undantagande från lagstiftning — att »kollektivavtalen

tillkomma efter förhandlingar mellan två parter» — kan icke

anses bärande. Därutöver borde åtminstone krävas, att dessa parter äro

någorlunda jämstarka, en förutsättning som i varje fall för närvarande ingalunda

är uppfylld. Så länge den fulla sysselsättningens politik kan upprätthållas,

torde något sådant jämviktsläge icke heller uppkomma. Argumentet

borde för övrigt leda till slutsatsen, att sådana varuområden, där såväl säljare

som köpare äro organiserade eller eljest inneha en stark ställning på

marknaden, likaledes borde undantagas från lagstiftningen. Icke ens ett

jämviktsläge på arbetsmarknaden är för övrigt alltid tillräckligt för att utesluta

ur konsumentsynpunkt ogynnsamma verkningar av monopolbildning

på arbetsmarknaden; särskilt inom branscher, som äro mera ostörda av utländsk

konkurrens, kan det som erfarenheten visar lätt inträffa, att arbetsgivarepartens

motstånd mot framställda lönekrav väsentligt uppluckras.

Detta sker så mycket lättare, där nyrekryteringen av arbetskraft till yrket

genom vederbörande arbetarorganisation på ett eller annat sätt hålles tillbaka.

Arbetsmarknadens undantagande från lagen framstår även ur andra,

praktiska och psykologiska, synpunkter såsom otillräckligt motiverat. Om

företagare t. ex. inom handel, hantverk och mindre industri, vilka socialt

och ekonomiskt ofta leva på ungefär samma standard som sina arbetstagare,

sammansluta sig för att söka skydda en relativt blygsam inkomstnivå,

kan det svårligen göras gällande, att detta är mera »samhällsskadligt» än

arbetstagarnas sarnmanslutningssträvanden i alldeles samma syfte.

Sveriges köpmannaförbund framför i allt väsentligt samma synpunkter.

Sveriges grossistförbund betecknar den föreslagna lagen såsom en mot

vissa delar av näringslivet riktad klasslagstiftning och uttalar, att om en

lagstiftning på detta område genomföres densamma bör omfatta även arbetsmarknaden.

Flera av de till köpmannaförbundet anslutna riksbranschorganisationerna

och länsförbunden gör uttalanden i samma riktning.

Även Sveriges hantverks- och småindustriorganisation framhåller, att lagen

genom att arbetsmarknadens avtal undantagits fått karaktären av en

särlagstiftning, som endast berör vissa yrkes- och folkgrupper. Organisationen

anför:

En dylik lagstiftning skulle bl. a. hos företagarna inom hantverk och

mindre industrier väcka stark irritation. Det samarbete, som berör prissättningen

inom t. ex. skomakeri- eller frisöryrkena, skulle enligt lagförslaget

kunna kriminaliseras. Detta samarbete berör emellertid i mycket stor omfattning

enmansföretag, där avtalen endast avse att trygga en sådan arbetsinkomst

åt företagaren, som kan anses rimlig jämförd med de avtalsenliga

lönerna inom branschen. Det torde bli svårt att övertyga de av en sådan

lagstiftning berörda om skäligheten av en på detta sätt utformad lag, medan

samtidigt de organiserade arbetstagarna på området äga full avtalsfrihet.

-----De talrika företagargruperna inom hantverket, där skillnaden

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

mellan den anställde och företagaren i ekonomiskt avseende ofta är obetydlig,

förstå ej varför den rätt att genom sammanslutning tillvarataga gemensamma

intressen, som icke bestrides andra medborgare, skall fråntagas

dem.

Svenska bankföreningen anser icke att det finnes anledning att undantaga

de företeelser av starkt konkurrensbegränsande karaktär, vilka förekommer

inom vissa delar av arbetsmarknaden.

Hovrätten för Västra Sverige förklarar sig icke vilja närmare ingå på den

ömtåliga frågan, huruvida lagen bör äga tillämpning på förhållandet mellan

arbetsgivare och arbetstagare eller ej. Hovrätten ifrågasätter dock om de

sakkunniga verkligen tillgodosett skäliga krav ur rättvisesynpunkt på att

parallellföreteelser — konkurrensbegränsningar — på samma eller närliggande

områden av samhällslivet skall så långt möjligt behandlas lika.

Svenska arbetsgivareföreningen — som i övrigt ej tagit ställning till lagförslaget

— avstyrker bestämt att för kollektivavtalen på arbetsmarknaden

införes en lagstiftning motsvarande den som avsetts för varumarknaden.

Eu utvidgning av undantaget för arbetsmarknadens avtal till att avse även

andra företagares — och närmast jordbrukarnas — rätt att bestämma på

vilka villkor den egna arbetskraften skall ställas till samhällets förfogande,

ifrågasättes av Sveriges lantbruksförbund.

De sakkunnigas förslag till gränsdragning, varigenom arbetsmarknaden

avskilts från lagens tillämpningsområde, finner lantbruksförbundet i och

för sig knappast grundat på objektiva skäl. Om man emellertid skulle anse

en utsträckning av lagen till arbetstagarnas område innebära ett alltför omvälvande

ingrepp i dessas rättigheter och friheter, måste dock, anför förbundet,

detta undantag för arbetsmarknaden föranleda att andra gruppers

likvärdiga anspråk blir beaktade i lagstiftningen. I fråga om jordbrukets

särskilda ställning i detta fall anför förbundet:

På grund av det sätt på vilket jordbruksproduktionen måste bedrivas,

sålunda bl. a. genom att i allmänhet på jordbruket finnas djur, som dagligen

måste tillses och vårdas, kan en arbetsnedläggelse i likhet med löntagarnas

icke genomföras. Däremot svarande åtgärder från jordbrukarnas

sida måste ske på så sätt, att visserligen jordbrukaren bedriver sitt arbete

men att hans därigenom framskapade produkter icke tillföres marknaden.

Att den principiella friheten härtill bör förefinnas så länge det anses riktigt

att motsvarande frihet åtnjutes av löntagare och fria näringsidkare torde

ingen vilja bestrida. De sakkunniga torde ej heller ha medvetet avsett att

fortaga bl. a. jordbrukarna denna rätt, som reellt sett är helt likställd med

arbetstagarnas strejkrätt. Med den utformning av lagtexten, som föreslagits,

måste anses ldart framgå, att ifrågavarande rätt för jordbrukarna till kollektivt

uppträdande till skydd för en rimlig ersättning för resultatet av

deras arbete kan komma att förvägras dem.

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) berör samma problemställning i

följande uttalande.

Givetvis kan syltet med förslaget icke heller vara att gemensamma åtgärder

från exempelvis jordbrukarnas sida i syfte att erhålla skälig ersättning

för nedlagt arbete skola falla under lagstiftningen. Lagens utformning ger

emellertid icke någon klarhet härutinnan.

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Departementschefen.

De sakkunnigas lagförslag upptar ett uttryckligt stadgande om att lagen

icke skall äga tillämpning på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare

(3 §). Begränsningen motiveras främst därmed, att arbetsmarknadens

avtal tillkommer efter förhandlingar mellan två olika parter — löntagare

och arbetsgivare. På varumarknaden står däremot en ensamföretagare

eller en kartell vanligen mot oorganiserade köpare — företagaren eller kartellen

har alltså möjlighet att ensidigt diktera villkoren. I detta avseende

råder, framhåller de sakkunniga, en principiellt och praktiskt viktig skillnad

mellan arbetsmarknadens kollektivavtal och näringslivets konkurrensbegränsningar.

Det föreligger därför ej skäl att mot parternas egen önskan

låta den nya lagstiftningen omfatta även arbetsmarknadens förhållanden.

Medverkar en organisation på arbetsmarknaden i en konkurrensbegränsning

på varumarknaden, bör enligt de sakkunniga undantagsbestämmelsen

dock icke kunna åberopas.

Reservanterna finner majoritetens ståndpunkt svår att förstå. De hävdar,

att om en lagstiftning mot skadlig konkurrensbegränsning över huvud

skall övervägas, även åtgärder av arbetsmarknadens organisationer bör

granskas. Lagregler i detta syfte måste emellertid ges en speciell utformning

med hänsyn till de berörda organisationernas särskilda natur och ställning.

Den garanti mot missbruk, som skulle ligga i förefintligheten av två

förhandlande parter, förutsätter enligt reservanterna, att parterna har samma

styrka. Är detta icke fallet, kan ett samgående inledas, som går ut över

den tredje parten — konsumenterna. Vid full sysselsättning kan arbetsgivarnas

motstånd mot arbetarpartens lönekrav i hög grad försvagas. Det

allmänna rättskravet om likhet inför lagen talar enligt reservanterna också

för att lagstiftningen skall omfatta arbetsmarknadens organisationer.

Därest lagen kommer att avse samarbete mellan enmansföretag inom t. ex.

frisör- och skomakeriyrkena, som avser att skydda företagarens egen arbetslön,

blir det svårt att få dessa företagare att förstå, att arbetarnas samarbete

i samma syfte skulle lämnas åsido. Herr Gillberg anlägger liknande

synpunkter.

De remissinstanser, som stödjer de sakkunnigas förslag, har endast undantagsvis

behandlat förevarande fråga. Kommerskollegium fäster uppmärksamheten

vid att 1946 års lag icke rör arbetsmarknaden. Den myndighet,

som får uppgiften att tillämpa den nya lagen, bör icke lämpligen därjämte

åläggas att övervaka ett så vidsträckt och ömtåligt område som lönestriderna.

Bank- och fondinspektionen är av samma mening — väsentligen av

psykologiska och praktiska skäl. De sakkunnigas argument för sin ståndpunkt

finner inspektionen dock icke övertygande. Kollektivavtalen och förbuden

mot att anlita icke organiserad arbetskraft ter sig enligt inspektionen

för den stora allmänheten som typiska konkurrensbegränsande företeelser.

Flertalet av de remissinstanser, som avvisar de sakkunnigas lagförslag,

har uttryckligen tagit avstånd också från deras inställning till konkurrens!^-

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 103.

235

gränsningarna på arbetsmarknadens område. Många av dem har därvid

åberopat väsentligen samma invändningar som reservanterna anfört. Flera

näringsorganisationer betecknar lagförslaget i denna del som ensidigt och

stötande för rättskänslan.

Svenska arbetsgivareföreningen, som behandlar endast detta spörsmål,

avstyrker bestämt att lagstiftningen skall beröra arbetsmarknaden.

Om arbetsmarknaden undantages måste detta, framhåller Sveriges lantbruksförbund,

föranleda att man beaktar även andra gruppers likvärdiga

anspråk. Lagen bör därför enligt förbundet icke få hindra jordbrukarna

att kollektivt uppträda till skydd för kravet på rimlig ersättning för sitt

arbete, t. ex. genom vägran att saluföra sina jordbruksprodukter. Riksförbundet

Landsbygdens folk har uttalat sig i samma riktning.

På arbetsmarknadens område förekommer otvivelaktigt företeelser, som

är av konkurrensbegränsande natur. Att dylika konkurrensbegränsningar

i vissa fall kan ge anledning till missbruk och missförhållanden är tydligt.

Såsom de sakkunniga framhållit föreligger dock en viktig skillnad mellan

näringslivets och arbetsmarknadens konkurrensbegränsningar såtillvida

som på arbetsmarknaden vanligen två likaberättigade parter står mot varandra.

Häri ligger onekligen en viss garanti att missförhållandena icke blir

alltför framträdande, även om, såsom reservanterna anfört, denna garanti

ej alltid är fullt betryggande.

Konkurrensbegränsningarna på arbetsmarknaden är i allt väsentligt en

töljd av organisationsväsendet och de kollektiva uppgörelserna om arbetsvillkoren.

Den kollektiva arbetsrätten eller de rättsregler, som rör förhållandet

mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer, har under de

gångna årtiondena varit föremål för ett livligt lagstiftningsarbete. Jag erinrar

om lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol av år 1928, lagen

den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister samt lagen den 11 september

1936 om förenings- och förhandlingsrätt. Dessa lagar meddelar emellertid

icke några regler rörande kampmedel i arbetsstrider. På detta område

saknas i stort sett särskild lagstiftning. Såsom Stockholms handelskammare

erinrat var frågan om en lagstiftning rörande begränsning av de ekonomiska

stridsåtgärderna mycket uppmärksammad under 1930-talet. Frågan

gällde därvid främst, om man borde lagstifta mot att utomstående indrogs

i arbetsmarknadens konflikter. Ett efter omfattande utredningsarbete framlagt

förslag till lagstiftning föll vid 1935 års riksdag, väsentligen på grund

av olika uppfattning i detaljfrågor. På grundval av lagförslaget har emellertid

utbildats en tämligen fast sedvanerätt rörande de ekonomiska stridsåtgärderna

på arbetsmarknaden. Bl. a. har lagförslagets huvudpunkter upptagits

i ett mellan arbetsmarknadens viktigare parter träffat avtal, som är

normerande för stora delar av arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadens konkurrensbegränsningar har sålunda i viss mån,

ehuru långtifrån fullständigt, blivit föremål för en legal och sedvanerättslig

reglering, vartill motsvarighet saknas på näringslivets område. Den yt
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

terligare reglering av arbetsmarknadens konkurrensbegränsningar, som kan

vara erforderlig, bör av naturliga skäl ansluta sig till den utveckling, som

redan ägt rum. Jag finner därför goda skäl tala för att arbetsmarknaden,

där otvivelaktigt särskilda förhållanden gör sig gällande, undantages från

den nya lagens område. Härför kan också åberopas de praktiska synpunkter,

som anförts bl. a. av kommerskollegium. Det må ytterligare erinras, att

utlandets trust- och kartellagar icke i något fall är tillämpliga på arbetsmarknadens

konkurrensbegränsningar.

Uppfattningen att lagstiftningen, om arbetsmarknaden undantoges, skulle

komma i strid mot det allmänna rättskravet på likhet inför lagen kan jag

icke dela. Även om betydande likheter finns mellan konkurrensbegränsningarna

inom näringslivet och motsvarande företeelser på arbetsmarknaden,

föreligger otvivelaktigt också djupgående olikheter. Att detta är fallet

torde för övrigt framgå redan av reservanternas uttalande, att lagreglerna

för arbetsmarknadens del borde ges en speciell utformning.

Uppenbarligen är lagstiftningen icke avsedd att möta den extraordinära,

i vissa remissyttranden berörda krissituation, som skulle uppstå därest jordbrukarna

försökte hävda sina ekonomiska intressen genom att kollektivt

hålla tillbaka sina produkter från marknaden. Med den utformning departementsförslaget

erhållit, är lagstiftningen icke heller ett lämpligt medel

att lösa en dylik samhällskonflikt.

Det lagstadgande, som torde böra upptagas i lagen för att avskilja arbetsmarknadskonflikterna,

synes mig böra utformas något annorlunda än de

sakkunniga tänkt sig. Jag vill föreslå den lydelsen att lagen icke skall äga

tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare angående

arbetslön och andra arbetsvillkor (28 §).

e) Butikshandeln på nybyggnadsområden.

Betänkandet.

I direktiven för nyetableringssakkunnigas utredningsarbete framhölls, att

stadsplaneorganen i rationaliseringssyfte sökt påverka butikernas förläggning

och antal inom nya bostadsområden samt att det icke sällan torde bero

på överenskommelse med vederbörande fastighetsägare i vad mån olika företagsformer,

enskild och kooperativ handel, bleve företrädda på sådana

områden. Det borde därför tillkomma de sakkunniga att undersöka huruvida

konkurrensförhållandena inom handeln liksom varudistributionens effektivitet

därvid påverkades i önsklig riktning eller om här framträdde tendenser,

som i vissa avseenden kunde behöva korrigeras.

I anslutning härtill framhåller de sakkunniga att det är uppenbart att redan

de lätt iakttagbara förändringar i fråga om bebyggelsens utformning i

tätorterna, som ägt rum under de senaste decennierna, påverkat konkurrensförhållandena

inom detaljhandeln på nybyggnadsområdena. Enligt de

moderna stadsbyggnadsteorier, som numera tillämpas vid utbyggnaden av

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

237

nya bostadsområden, söker man redan vid upprättande av generalplaner

och stadsplaner, till gagn för såväl konsumenterna som handeln, få köpenskapen

lokaliserad på lämpligt sätt, så att butikerna ej blir slumpvis utströdda

såsom i äldre förortsbebyggelse. Därvid sker en uppskattning av behovet

av butikslokaler inom området med hänsyn till den förväntade folkmängden,

områdets belägenhet, kommunikationerna till och inom detsamma

etc. I de stadsplanebestämmelser, som anknytes till stadsplanen, ges föreskrifter

ägnade att säkerställa att de upprättade planerna för butikshandeln

kommer att genomföras vid områdets utbyggande. I den mån kommunen

tillhöriga markområden upplåtes för bostadsbebyggelse allenast med tomträtt

har de kommunala myndigheterna vidsträckt möjlighet att i samband

med tomträttsupplåtelsen noggrant reglera tillkomsten av nya butikslokaler

inom området. Särskilt i de tre största städerna, där en avsevärd del av den

nya bebyggelsen uppföres på tomträttsmarlc, har den på dylikt sätt genomförda

regleringen av tillkomsten av nya affärer blivit av betydelse.

Av vikt är vidare det förhållandet, att på senare tid en allt större del av

bostadsproduktionen kommit att omhänderhavas av byggnadsföretag, som

utövar s. k. allmännyttig byggnadsverksamhet. Då dessa företag ofta bebygg01''

stora sammanhängande områden blir elementet av centralplanering

härigenom väsentligen förstärkt. Av naturliga skäl ligger det i en dylik

fastighetsägares intresse att ej tillskapa flera butikslokaler än att full säkerhet

föreligger för att butikerna blir bärkraftiga. Den som vill hyra butikslokal

inom ett sådant område får vidare endast en upplåtare att vända

sig till, medan han tidigare även på ett begränsat område vanligen kunde

vända sig till ett flertal sinsemellan konkurrerande byggmästare. Den av

krisförhållandena föranledda byggnadsregleringen, som tillämpats särskilt

restriktivt när det gällt butikslokaler, har medverkat till att ytterligare

minska antalet dylika lokaler på nybyggnadsområdena. Tekniska svårigheter

föreligger ofta att inreda nya affärslokaler i bestående fastigheter, vilka

svårigheter i hög grad ökats såväl genom de numera större anspråken på

butikslokalernas beskaffenhet som också till följd av den moderna bebyggelsens

utformning. När det gäller livsmedelsbutiker kan svårigheterna i

många fall förstoras genom de särskilda krav på viss takhöjd söm av sanitära

skäl upprätthålles av hälsovårdsmyndigheterna.

Den begränsning i fråga om antalet tillgängliga butikslokaler, som kommit

att äga rum på de nya bostadsområdena i tätorterna, har icke sällan

givit den hårda konkurrensen mellan enskild och kooperativ handel formen

av konkurrens om tillgängliga butikslokaler. Från den enskilda handelns

sida har därvid gjorts gällande, att de stora kommunala eller kooperativt

organiserade byggnadsföretagen på många håll i högre eller lägre grad gynnat

den konsumentkooperativa rörelsen. I anslutning därtill har framhållits,

att detta förhållande vore ägnat att rubba den fördelning av omsättningen

mellan enskild och kooperativ handel, som uppkommer vid en fri

tävlan de två företagsformerna emellan vid lika goda möjligheter för dem

att få affärslokaler på nya bostadsområden. Från konsumentkooperativt

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

håll har man icke velat vitsorda att konsumentkooperationen obehörigt gynnats;

samtidigt har framhållits, att konsumentkooperationen å sin sida, särskilt

under tidigare år, varit utsatt för svårigheter att få butikslägenheter på

områden bebyggda av privata byggmästare.

De sakkunniga förklarar sig ha fått den uppfattningen, att det i många

fall finnes fog för åsikten, att den fria konkurrensen mellan olika företag

och olika företagsformer på nya bostadsområden hämmas i alltför stor utsträckning.

Antalet butiker har på många områden blivit förhållandevis

knappt och avstånden till butikerna härigenom för många konsumenter tämligen

stora. Att ändra dispositionen av en bebyggelse, som redan uppförts,

stöter som nyss anförts på avgörande tekniska svårigheter. Av många skäl

torde det icke vara lämpligt att i efterhand söka verkställa en omfördelning

genom samhälleliga åtgärder i den mån enskild eller kooperativ handel utestängts

från något visst bostadsområde. De sakkunniga framhåller, att det

därför gäller att redan vid planläggningen och utformningen av ny bebyggelse

söka tillse, att förutsättningar skapas för en lämpligt avvägd konkurrens.

Huvudsyftet med den stadsplanemässiga regleringen torde visserligen

främst vara butiksnätets lämpliga lokalisering, men det kan likväl ofta vara

svårt att hindra att en sådan reglering även kommer att beröra antalet butiker.

Skäl kan därför enligt de sakkunniga anföras till stöd för uppfattningen,

att det i och för sig vore önskvärt att det allmänna såvitt möjligt

avstode från att söka reglera butiksnätet. Ett förslag om undanröjande

av alla stadsplanemässiga regleringar av butikernas förläggning skulle

emellertid erfordra ingående överväganden rörande stadsplaneringens problem.

De sakkunniga har därför funnit sig icke kunna närmare ingå på ett

sådant förslag.

Den konkurrensbegränsning inom butikshandeln på nya bostadsområden,

som uppstår såsom en följd av den kommunala planeringen, är långt ifrån

fullständig och kan alltefter förhållandena bli av mycket olika karaktär. Det

gäller därför enligt de sakkunnigas uppfattning, att med utgångspunkt från

den stadsplanering, som äger rum, eftersträva a) att ramen för den framtida

butikshandeln på nya bostadsområden blir så vid som möjligt, b) att planeringen

av butiksnätet blir så elastisk som möjligt samt c) att olika företagsformer

beredes möjlighet att bli företrädda inom varje område.

De sakkunniga har icke ingått på ett bedömande av olika enskilda fall,

då det visat sig svårt att nå en samstämmig uppfattning om deras innebörd.

De ha därför avstått från att söka siffermässigt belysa i vad män ett

gynnande eller missgynnande av olika företagsformer ägt rum. Emellertid

har de sakunniga funnit otvivelaktigt att missförhållanden förekommit i

detta avseende, även om det kunde tvistas om i vilken utsträckning detta

ägt rum. Mer än något annat har förekomsten av sådana missförhållanden

ansetts ägnad att orsaka irritation mellan de olika företagsformerna och

missnöje med de rådande förhållandena.

Någon form av tvingande bestämmelser för att åstadkomma friare kon
-

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

239

kurrensförhållanden på nya bostadsområden har de sakkunniga icke funnit

sig böra föreslå. Ett stort antal beslutande statliga och kommunala organ

är redan verksamma vid planering och utbyggande av nya bostadsområden.

Att skjuta in ytterligare ett organ med möjlighet att ge tvingande föreskrifter,

har synts omöjligt och i allt fall icke lämpligt.

De sakkunniga framhåller, att den situation, som föreligger då ett visst

byg8nadsföretag vid uthyrning av butikslokaler endast hyr ut dessa till viss

företagsform eller vid uthyrning av tillgängliga lokaler uppenbart missgynnar

en företagsform i fråga om butikernas läge och antal, i hög grad erinrar

om den situation, som föreligger då en ensamföretagare, som kontrollerar

en viss vara, visar benägenhet att sälja endast till vissa återförsäljare

eller vidareförädlare. För sistnämnda fall har de sakkunniga föreslagit att

tvingande bestämmelser skall kunna komma till användning. Såsom skäl

för att samma ordning icke bör tillämpas i det nu förevarande fallet har de

sakkunniga anfört, att en tvingande ordning härvidlag i motsats till vad

som skulle bli fallet på handelns område — på grund av det rådande knapphetsläget

i fråga om butikslokaler på de nya bostadsområdena — med nödvändighet

skulle komma att innebära, att näringsfrihetsnämnden skulle

tvingas att genomföra en statlig detaljreglering och ransonering av tillgängliga

butiksutrymmen. Härigenom skulle mycket lätt på en bakväg komma

att införas en statlig nyetableringskontroll, omfattande såväl de enskilda

som de kooperativa butikerna, åtminstone för de nya bebyggelseområdena

i tätorterna. En dylik uppgift skulle — förutom att förfarandet komme att

medföra alla de nackdelar av en offentlig nyetableringskontroll, för vilka

i annat sammanhang redogjorts — även helt strida mot syftet med näringslrihetsnämndens

inrättande.

Vissa företrädare för enskild handel har hävdat att, för den händelse fullt

fri konkurrens på här förevarande område ej kan skapas, en fördelning av

de nytillkommande butikslokalerna på nya bostadsområden borde ske mellan

enskild och kooperativ företagsamhet i förhållande till de två företagsformernas

andel av omsättningen på vederbörande ort. De sakkunniga förklarar

sig icke kunna godtaga en dylik tanke, då en sådan ordning i själva

verket skulle innebära, att offentliga organ toge ansvaret för att relationen

mellan olika företagsformer låstes fast i ett visst läge, och liksom all kvotering

därigenom kunde få en direkt utvecklings- och konkurrenshämmande

effekt.

Åtminstone när det gäller valet mellan kooperativ och enskild företagsamhet

bär avgörandet i stället, framhåller de sakkunniga, i den mån så är möjligt,

överlämnas åt konsumenterna. Den allmänna principen bör därför vara

den, att såväl enskild köpenskap som konsumentkooperativ handel (och

även andra företagsformer) bör bli företrädda inom ett och samma område,

så att valfrihet skapas för konsumenterna att göra sina inköp i olika

affärer.

En mera framkomlig väg att nå positiva resultat på det nu ifrågavarande

området än att genomföra en tvingande lagstiftning har de sakkunniga fun
-

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

nit den frivilliga förhandlingslinjen vara. En öppen och offentlig debatt på

ett så tidigt stadium som möjligt mellan alla intresserade parter, inriktad

på att lösa ett visst aktuellt problem, borde kunna bli ett verksamt stöd för

de krafter, som vill åstadkomma fria konkurrensförhållanden, särskilt om

förhandlingarna föres inför ett forum med vana att behandla konkurrensspörsmål

och med en klar blick för värdet av fri konkurrens. Det skulle

naturligen, framhåller de sakkunniga, vara av stort värde om dylika förhandlingar

kunde upptagas av ett lokalt förhandlingsorgan med intim kännedom

om de lokala förhållandena och möjligheterna. Å andra sidan torde

det i många fall kunna vara välgörande att förhandlingarna förlädes till

ett för hela riket centralt organ, där trycket av de synpunkter, som talar

för en friare konkurrens, kanske kan göra sig gällande med större styrka.

De sakkunniga har därför funnit det naturligt att förhandlingsuppgiften

anförtros åt näringsfrihetsnämnden och föreslår att nämnden, vid sidan av

sina uppgifter enligt den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen, skall

ha skyldighet att genom förhandlingar med berörda parter söka skapa

förutsättningar för en så fri konkurrens som möjligt inom detaljhandeln

på nya och ombyggda bostadsområden i tätorterna.

De sakkunniga anser det vara av värde, att sådana förhandlingar som här

avsetts i allmänhet kommer till stånd på ett så tidigt stadium av planläggningen

att bindande beslut om bebyggelsens detaljutformning ännu ej fattats.

Hinder bör dock ej heller föreligga mot att förhandlingar äger rum på

ett så sent stadium, som då det redan blivit fråga om ett visst byggnadsföretags

fördelning av tillgängliga lokaler mellan olika företagare eller företagsformer.

I anslutning härtill inskärper de sakkunniga vikten av att kommunala

eller andra allmännyttiga bostadsföretag, som åtnjuter statliga byggnadslån,

vid uthyrning av tillgängliga butikslokaler förfar fullt öppet och

lämnar olika spekulanter tillfälle att i god tid göra sina synpunkter gällande.

Har förhandlingar inför näringsfrihetsnämnden begärts, finner de sakkunniga

det ligga i sakens natur att företag med så starkt offentligt inslag,

som det här är fråga om, avvaktar resultat av förhandlingarna innan beslut

fattas. Särskilda föreskrifter härom finner de sakkunniga därför ej vara

erforderliga.

Reservanterna.

Reservanterna framhåller att problemet angående butik shandeln och dess

konkurrensförhållanden på nya bostadsområden i tätorterna visserligen ytterst

rör principerna för stadsplaneläggningen men att detsamma fått praktisk

aktualitet framför allt i samband med bebyggelsens utförande och butikslokalernas

uthyrning. Mot de principer, som de sakkunniga uppställt för

planeringen, kan enligt reservanterna i och för sig icke riktas någon erinran.

Enligt vad reservanterna inhämtat, har under senaste åren samråd i

allt större utsträckning börjat äga rum mellan näringslivets organisationer

och de kommunala myndigheterna vid planering av nya bostadsområden.

Reservanterna framhåller i anslutning härtill såsom angeläget, att detta sam
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

arbete fortsättes och utbygges. Vidare ifrågasättes, om icke kontakt borde

tagas även med befintliga husmoders- eller konsumentorganisationer.

Till följd av att byggnadsproduktionen inom allt större sektorer av de

nya bostadsområdena kommit att överlämnas åt s. k. allmännyttiga storföretag

kan föreliggande konkurrensproblem enligt reservanternas mening

icke lösas med enbart planeringsåtgärder. Då det naturligt nog icke finns något

intresse för dessa hyresvärdar att i sina fastigheter inlägga sinsemellan konkurrerande

butiker uppkommer härigenom ofta en effektiv spärr mot nyetablering.

Denna form av konkurrensbegränsning anser reservanterna icke

kunna hävas, med mindre butilcsfastigheterna i nya bostadsområden uppföres

av flera med varandra konkurrerande byggnadsföretagare. En ytterligare

förutsättning för konkurrens anser reservanterna vara, att den nuvarande

låsta prisbildningen på affärslokaler upphäves och att butikshvrorna

åter får bidraga till att reglera efterfrågan på sådana lokaler.

Reservanterna finner det vara anmärkningsvärt att de sakkunniga — ehuru

de funnit otvivelaktigt, att missförhållanden förekommit — underlåtit att

angiva, vilken företagsform, som blivit otillbörligen tillgodosedd.

Enligt reservanternas mening är det obestridligt, att de kommunala bolagen,

i varje fall i Stockholm, i praktiken tillämpar en viss kvotering vid

uthyrning av lokaler för livsmedelsaffärer. De har sålunda, anför reservanterna,

i Stockholm tilldelat konsumtionsföreningen och enskild handel varannan

butik inom sina bostadsområden. Reservanterna har dragit den slutsatsen,

att de sakkunniga anser att en riktig och ur konsumenternas synpunkt

lämplig fördelning skulle äga rum, så snart det inom ett område funnes

två affärer, den ena tillhörande enskild handel och den andra den konsumentkooperativa

rörelsen. Gentemot denna ståndpunkt framhålles, att

man därmed accepterar, att den enskilda handeln till följd av åtgärder från

det allmännas eller det allmänna närstående företags sida successivt skulle

få sin andel av omsättningen inom livsmedelshandeln på nu ifrågavarande

områden minskad till 50 procent.

Varje schematisk fördelning av affärslokaler anser reservanterna vara

högst otillfredsställande. Enär emellertid, i varje fall för den närmaste framtiden,

bostadsproduktionen torde komma att utövas i stort sett i de former,

som uLbildats under de senaste åren, samt läget på hyresmarknaden ännu

någon tid torde förbli låst, är det enligt reservanternas mening ofrånkomligt

att finna någon form för upplåtelse av butikslokaler, som bättre än den

under de senaste åren tillämpade och till sina konsekvenser i hög grad orättvisa

privata kvoteringen ansluter sig till de förhållanden, som utbildats

under fri konkurrens. Reservanterna förklarar sig kunna helt ansluta sig till

den av de sakkunniga uttalade meningen, att valet mellan kooperativ och

enskild företagsamhet bör överlämnas åt konsumenterna. De anser emellertid

icke att de av de sakkunniga förordade åtgärderna är ägnade att möjliggöra

sådan valfrihet.

Sin uppfattning sammanfattar reservanterna på följande sätt:

It! Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Det torde få anses fördelaktigt, att fördelningen av butiker blir föremål

för eu mera offentlig debatt än vad hittills varit fallet. Det ökade ansvar för

bebyggelsens planering och utförande, som kommunerna under de senaste

åren kommit att få, ger dem ett stort ansvar för att konkurrenshämmande

butiksuthyrning icke förekommer. Vissa fördelar skulle med säkerhet stå

att vinna, därest vederbörande kommunala organ själva på ett tidigt stadium

— eventuellt redan på stadsplanestadiet — toge upp butiksförsörjningsfrågan

till debatt med berörda organisationer samt de byggnadsföretag

som förväntades komma att utföra bebyggelsen. Härigenom skulle erforderligt

antal butiker lättare kunna inläggas i planen. Samtidigt borde

de kommunala myndigheterna söka utarbeta en plan för fördelning av butikslokalerna

melian olika typer av företagare och företagsformer. Om antalet

till förfogande stående lokaler därvid är mindre än som motsvarar

framställda önskemål, kan det icke vara rimligt att i fortsättningen tillämpa

den hittills i stor utsträckning använda fördelningen med varannan affär

tilldelad enskild och varannan konsumentkooperativ företagsamhet. Så länge

någon form för privat kvotering alltjämt kommer till användning, måste

denna, som redan framhållits, baseras på den omsättningsrelation som utbildats

i ett läge, då fri konkurrens om butikslokalerna kunde förekomma.

Herr Gillbergs yttrande.

Herr Gillberg instämmer i de synpunkter, som i denna del framförts av

reservanterna.

Remissyttrandena.

I fråga om de av de sakkunniga framförda synpunkterna på stadsplaneringen

inom nya bostadsområden förklarar sig byggnadsstyrelsen

biträda vad de sakkunniga sålunda anfört. Styrelsen framhåller att de

uttalade önskemålen beträffande utformningen av stadsplaner och byggnadsplaner

med hänsyn till butikshandeln i princip sammanfaller med de

synpunkter styrelsen i sin gransknings- och rådgivningsverksamhet anlägger

på denna fråga.

Av de övriga remissmyndigheter, som berört dessa spörsmål, intager

Svenska stadsförbundet, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsf öreningars

riksförbund (HSB) samt Kooperativa förbundet en positiv inställning

till de sakkunnigas förslag.

Svenska stadsförbundet ansluter sig till de sakkunnigas mening, att något

nytt organ för handläggning av dessa frågor icke bör inrättas, då man därigenom

blott på indirekt sätt skulle tillskapa en icke önskvärd offentlig nyetableringskontroll.

De av de sakkunniga förordade åtgärderna anser förbundet

böra kunna leda till praktiska resultat genom ett ökat samarbete mellan

de kommunala myndigheterna och de företag eller organisationer, som företräder

handelns intressen. Samarbetet anser förbundet böra äga rum på ett

så tidigt stadium av planeringen som möjligt. Förbundet uppger sig känna

till, att samråd av åsyftat slag redan nu förekommer i viss utsträckning på

så sätt, att stadsplaneförfattaren söker kontakt med berörda lokala intressenter.

Fn dylik samverkan torde ej sällan inledas redan på generalplanestadiet,

vilket också förutsättes i gällande byggnadslagstiftning. Förbundet

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

243

finner det därför ligga nära till hands att låta denna samverkan komma till

uttryck också i form av överläggningar om butikshandeln mera i detalj.

I förevarande sammanhang anser förbundet det också vara angeläget att

fästa uppmärksamheten vid byggnadsrestriktionerna och framhåller det

angelägna i att största möjliga lättnader åstadkommes.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB)

framhåller, att den kooperativa produktionen av bostäder i tätorter understiger

25 procent av den totala produktionen samt alt HSB:s andel i denna

produktion uppgår till endast 8 procent av den totala. En stor del av de s. k.

allmännyttiga bostadsföretagen uppföres och förvaltas visserligen genom

HSB:s medverkan men utan att HSB likväl har något inflytande på antagande

av hyresgäster, vilket sker genom de kommunala organen. Mot bakgrunden

härav anser förbundet att den tendens till minskning av den privata

handelns andel i antalet livsmedelsbutiker inom tätorternas nvbyggnadsområden,

som anföres i utredningen, icke i någon väsentlig män kan bero på att

bostadskooperativa företag i detta avseende gynnat konsumentkooperationen.

I fråga om fördelningen av butikslokaler mellan privata handlande och

konsumentkooperationen ansluter sig förbundet helt till de sakkunnigas

mening, att en i görligaste mån fri konkurrens bör upprätthållas. En förutsättning

för att en effektiv konkurrens mellan olika företagsformer skall

äga rum anser förbundet vara, att stadsplanerna utformas med tanke härpå;

vidare bör möjligheter öppnas till sådana kompletteringar, som enligt vad

erfarenheten visat kan bli erforderliga i efterhand. Emellertid finner förbundet

den aktuella situationen främst påverkas därav, att de nuvarande

kvotbestämmelserna medför stora svårigheter vid planerandet av butikslokaler

i nybyggen, samt ifrågasätter, om det över huvud är möjligt att tillfredsställande

lösa den här aktuella frågan, om icke en betydande ökning

av den s. k. kvadratmeterkvoten sker. Förbundet understryker vidare vikten

av att hälsovårdsbestämmelserna om lägsta takhöjder för livsmedelsbutiker

uppmjukas.

Kooperativa förbundet vill ansluta sig till de av de sakkunniga anförda

slutsatserna, vilka överensstämmer med uppfattningen inom den konsumentkooperativa

rörelsen, att fri företagskonkurrens inom butikshandeln är den

bästa vägen att tillgodose konsumenternas intressen. Om näringsfrihetsnämnden,

såsom de sakkunniga föreslagit, i sin instruktion bemyndigas att

i förekommande fall upptaga förhandlingar för att få en friare konkurrens

till stånd på de nya bostadsområdena, anser förbundet det var självfallet,

att de allmänna konsumentintressena i dessa områden beredes tillfälle att

framföra sina synpunkter för nämnden. Förbundet finner det framför allt

vara angeläget, att hänsyn vid sådana förhandlingar tages till de skilda

företagsformernas effektivitet, sådan den kommer till uttryck i förmågan

att hålla lägsta möjliga priser.

Sveriges allmännyttiga bostadsföretag ställer sig likaledes i huvudsak

positivt till de sakkunnigas synpunkter men ger uttryck åt vissa kritiska

erinringar. Organisationen framhåller sålunda, att nybyggnad,‘lområden i

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

tätorter i regel varierar i storlek mellan 200—600 familjer. Då två speceributiker

torde kunna existera på ett sådant område först när man närmar

sig den övre gränsen, synes det organisationen vara ogörligt att med ett så

begränsat kundunderlag ge möjlighet till stor frihet för konsumenterna. Organisationen

betonar, att den enskilda handeln består av sinsemellan konkurrerande

enheter och att det därför icke går att behandla den enskilda

handeln såsom eu enda enhet, som konkurrerar med konsumentkooperationen.

Även två enskilda livsmedelsbutiker inom ett och samma område

konkurrerar lika hårt som en konsumentkooperativ och en privat affär. Orsaken

till att organisationen likväl anser det riktigt att, då två butikslokaler

står till disposition, den ena tilldelas konsumentkooperationen och

den andra en privat affärsman, är att de båda grupperna representerar två

helt skilda distributionsformer. Ehuru organisationen väl i och för sig reservationslöst

ansluter sig till de sakkunnigas åsikt att valet mellan kooperativ

och enskild företagsamhet i den mån så är möjligt bör överlämnas åt

konsumenterna, finner organisationen det vara omöjligt att tänka sig hur

detta i praktiken skulle ske. Affärsinnehavaren måste nämligen av tekniska

skäl utväljas långt innan uthyrningen av bostadslägenheterna äger rum.

Det enda praktiskt användbara tillvägagångssättet anser organisationen

därför vara det hittills tillämpade, att hyresvärden själv bestämmer, vem

som skall driva affär i affärslokalen. Detta bör dock icke ske slumpvis och

efter subjektiv bedömning av frågan, utan företrädare för enskild och konsumentkooperativ

handel bör enligt organisationen ges tillfälle att framföra

sina synpunkter. Organisationen förklarar sig ej kunna dela de sakkunnigas

uppfattning, att val av affärsinnehavare skulle kunna hänskjutas

till ett för hela riket centralt organ, utan anser att frågan lämpligast handhaves

av de lokala myndigheterna, i den mån hyresvärdens beslut kan överklagas.

Organisationen fäster i anslutning till de här behandlade spörsmålen

uppmärksamheten vid att höga överlåtelsesummor visat sig förekomma vid

överlåtelser av affärsrörelser på nya bostadsområden.

Kommerskollegium lämnar de sakkunnigas förslag rörande butikshandeln

på nya bostadsområden utan annan erinran än att kollegium finner

förhandlingsuppgiften böra anförtros åt lokala myndigheter, i första hand

länsstyrelserna, vilka med mindre besvär, kostnad och tidsutdräkt kan

utföra den undersökning på platsen och hålla de överläggningar med kommunala

myndigheter och andra intresserade parter, som måste förutses i

regel bli erforderliga.

Stockholms handelskammare, handels kamrarna i Gävle och Luleå, Sveriges

köpmannaförbund samt Stockholms köpmannaförbund riktar anmärkningar

mot att de sakkunniga icke närmare undersökt och bedömt omfattningen

och den närmare beskaffenheten av de missförhållanden, som gjort

sig gällande.

Stockholms handelskammare finner det vara anmärkningsvärt, att de sakkunniga

utgått från den uppfattningen att problemet vore löst, därest blott

de båda företagsformerna — konsumentkooperativ och enskild handel -

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:is proposition nr 103.

bleve representerade inom ett och samma bostadsområde. Lika anmärkningsvärt

anser handelskammaren det vara, att de sakkunniga icke närmare

utvecklat konsekvenserna för enskild företagsamhets vidkommande av

tillämpningen av denna princip, som enligt kammaren måste komma att

medföra en successiv förskjutning av den enskilda handelns andel av omsättningen

till förmån för den konsumentkooperativa andelen däri. De av

de sakkunniga uppdragna riktlinjerna anser handelskammaren icke kunna

leda till någon lösning av problemet. I avvaktan på den friare allmänna

ekonomiska politik, som även när det gäller butikshandeln på nya bostadsområden

enligt handelskammaren utgör den avgörande betingelsen för fri

konkurrens, anser handelskammaren de av reservanterna föreslagna åtgärderna

böra genomföras. Med hänsyn till problemets samband med själva

bostadsproduktionen ifrågasätter handelskammaren vidare, huruvida icke

vissa resultat skulle kunna uppnås genom förbehåll vid lämnande av statsbidrag

eller statliga lån till bostadsproducerande eller bostadsförvaltande

företag.

Stockholms köpmannaförbund vänder sig likaledes bestämt mot den av

de sakkunniga framförda tanken, att problemet delvis skulle kunna finna

sin lösning om blott såväl enskild som konsumentkooperativ handel vore

representerade inom ett och samma bostadsområde. Det kan enligt förbundets

mening icke vara rimligt, att den speciella strukturen hos den konsumentkooperativa

rörelsen får motivera, att denna rörelse alltid skall ha rätt

till åtminstone hälften av butikslokalerna.

Förbundet finner det vara uppenbart, att de principer som för närvarande

tillämpas i själva verket innebär, att en kvotering faktiskt tillämpas,

och detta medför i bästa fall, att kooperationen tilldelas varannan affär

och enskild handel varannan. En sådan kvotering finner förbundet sig under

inga förhållanden kunna godtaga. Om en dylik schematisk uppdelning icke

kan undvikas, återstår enligt förbundets uppfattning icke någon annan grund

för kvoteringen än de förhållanden, som utvecklats under en tid med fri

konkurrens om butikerna. Detta skulle innebära, att kvotrelationen mellan

de båda företagsformerna skulle ändras från 1—1 till 3—1 till förmån för

enskild handel.

Någon bestämd kvotering anser förbundet icke behöva tillämpas. Som ett

oavvisligt krav måste dock gälla, att hänsyn tages till den betydligt större

andel av livsmedelsomsättning, som den enskilda handeln förmått skapa

under tider av fri konkurrens. Även om man icke för den skull obetingat

tillämpar regeln tre privata affärer på en konsumaffär, bör detta i varje

fall innebära, att den privata handeln tilldelas ett betydligt större antal

butiker än konsumentkooperationen inom sådana områden, där det finns

möjlighet att inlägga flera affärer. Genom att bostadsproduktionen, i varje

fall vad Stockholm angår, numera i allt väsentligt äger rum på stadens

mark, är det möjligt för stadens myndigheter att binda de stora bostadsproducerande

företagen vid den ifrågavarande planeringen, självfallet

dock med rätt för vederbörande att företaga erforderliga juste
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

ringar under exploateringsarbetet. En pa sadant sätt skisserad anordning

skulle leda till större offentlighet vid fördelningen av butikslokaler och i

varje fall förebygga den underhandsfavorisering av konsumentkooperationen

som enligt förbundets uppfattning förekommer i stor utsträckning.

Handelskammaren i Visby framhåller betydelsen av att de enskilda näringsidkarna

på nybyggnadsområdena i tätorter erhåller större möjligheter

än för närvarande är fallet att bli företrädda i de s. k. allmännyttiga byggnadsföretagen,

så att det nu rådande systemet med ett ofta ensidigt gynnande

av konsumentkooperationen försvinner.

Handelskamrarna i Gävle och Luleå instämmer i bär förevarande avseende

i vad reservanterna anfört, därvid handelskammaren i Luleå upplyser,

att sådan kvotering mellan kooperation och enskilda butiker, för vilken

redogjorts av bl. a. reservanterna, även förekommer inom handelskammarens

distrikt. Båda handelskamrarna anser det vara av vikt, att fri konkurrens

om butikslokalerna uppkommer.

Departementschefen.

Enligt sina direktiv har de sakkunniga också undersökt, huru konkurrensförhållandena

utvecklat sig inom butikshandeln på tätorternas nybyggnadsområden.

Undersökningen visar, att konkurrensen till följd av olika

omständigheter är begränsad. Till en början fästes uppmärksamheten på den

betydelse, som byggnadslagens bestämmelser om generalplan och stadsplan

fått i detta sammanhang. Myndigheterna eftersträvar redan vid upprättandet

av dessa planer att anpassa de blivande butikernas antal och läge efter

vad som anses lämpligt med hänsyn till nybyggnadsområdets utsträckning,

folkmängden, kommunikationerna in. m. Utgöres området av kommun tillhörig

mark, som upplåtes med tomträtt, kan kommunen få ett avgörande

inflytande på den närmare utformningen av bebyggelsen och därmed också

på butiksbeståndet. Särskilt i rikets tre största städer har detta inflytande

varit märkbart. De sakkunniga erinrar även om den byggnadsverksamhet,

som numera i stor utsträckning bedrives av de s. k. allmännyttiga byggnadsföretagen.

Eftersom ett sådant företag ofta bebygger ett stort sammanhängande

område, blir planläggningen av nya bostadsområden ytterligare

centraliserad. Varje företag försöker naturligen begränsa antalet butikslokaler

inom sitt område, så att samtliga butiksinnehavare får möjlighet att

driva en bärkraftig rörelse.

De sakkunniga påpekar, att de nuvarande förhållandena på byggnadsmarknaden

föranlett en hård konkurrens mellan enskild och kooperativ handel

om tillgängliga butikslokaler. Den enskilda handelns företrädare gör gällande,

att denna konkurrens icke är fri. Konsumentkooperationen skulle

nämligen gynnas av de allmännyttiga byggnadsföretagen. Den tilldelas flera

butiker än som är rimligt med hänsyn till de båda företagsformernas andel

i den totala omsättningen. Vid fri konkurrens skulle den enskilda handelns

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

247

intresse av att få tillräckligt många lokaler bli bättre tillgodosett. Från

kooperationens sida förnekas att den blivit obehörigen gynnad av fastighetsägarna.

Däremot har den, framförallt under tidigare år, haft svårt att få butikslokaler

inom områden som bebyggts av enskilda byggmästare.

Sammanfattningsvis anför de sakkunniga, att konkurrensen mellan olika

företag och olika företagsformer på nya bostadsområden i många fall torde

vara alltför hämmad till följd av den begränsade tillgången på butikslokaler.

Den enda praktiska utvägen att förbättra förhållandena är att redan

vid utformningen av ny bebyggelse söka skapa förutsättningar för en lämpligt

avvägd konkurrens. Man bör därför eftersträva att göra ramen för den

blivande butikshandeln så vid och elastisk som möjligt samt att bereda

skilda företagsformer tillfälle att bli företrädda inom varje nybyggnadsområde.

De sakkunniga har avstått från att närmare bedöma frågan i vilken utsträckning

olika företagsformer blivit gynnade eller missgynnade. De anser

sig emellertid kunna fastslå att missförhållanden förekommit samt att den

nuvarande ordningen är ägnad att skapa irritation och missnöje hos företrädarna

för de skilda företagsformerna.

Vid sin prövning av spörsmålet, hur dessa olägenheter lämpligen bör undanröjas,

har de sakkunniga avvisat tanken på tvingande bestämmelser. De

kan ej förorda en ordning, enligt vilken näringsfrihetsnämnden skulle få

befogenhet att tvångsvis fördela tillgängliga butiksutrymmen.

Enligt de sakkunnigas mening är förhandlingslinjen den bästa lösningen.

En öppen och offentlig debatt inför ett forum med vana att handlägga konkurrensfrågor

skulle säkerligen bana väg för en friare konkurrens på detta

område. Onekligen skulle det vara av stort värde, om förhandlingarna kunde

föras inför ett lokalt organ som är väl insatt i förhållandena på orten.

Det kan dock antagas att bedömandet skulle ske efter friare linjer, därest

förhandlingarna förlädes till ett centralt organ. De sakkunniga förordar

därför, att förhandlingsuppgiften anförtros åt näringsfrihetsnämnden. Den

skulle sålunda vara skyldig att upptaga förhandlingar med berörda parter

i syfte att skapa en så fri konkurrens som möjligt inom detaljhandeln på

nya och ombyggda bostadsområden i tätorterna. Förhandlingarna bör äga

rum, innan beslut fattas om bebyggelsens närmare utformning.

Enligt reservanternas uppfattning finns intet i och för sig att erinra mot

de principer som de sakkunniga uppställt för planeringen av nybyggnadsområden

i tätorter. Därvid har nämnts att samråd angående denna planering

under senare år ägt rum mellan näringslivets organisationer och de

kommunala myndigheterna. Reservanterna finner angeläget, att samarbetet

fortsättes och utbygges. Vidare ifrågasättes om icke husmoders- eller andra

konsumentorganisationer bör deltaga i samarbetet.

Från reservanternas sida göres gällande, att de kommunala bolagen, åtminstone

i Stockholm, vid uthyrningen av livsmedelsbutiker tilldelar den

enskilda handeln och konsumtionsföreningen varannan butik inom sina bo
-

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

stadsområden. En sådan kvotering är icke rättvis. Den innebär nämligen,

att den enskilda handeln genom åtgärder från det allmännas sida efter hand

får sin andel i omsättningen minskad till 50 procent.

Samtliga remissinstanser, som yttrat sig i frågan, understryker att konkurrensen

mellan olika företagare och företagsformer om möjligt bör vara

fri på butikshandelns område. Sålunda framhåller Kooperativa förbundet,

att konsumenternas intressen bäst tillgodoses härigenom. Från olika håll

betonas emellertid svårigheten att under nuvarande förhållanden på byggnadsmarknaden

upprätthålla en fri konkurrens på nya bostadsområden.

Ingen av remissinstanserna har velat påyrka införandet av tvingande lagbestämmelser.

I flera remissyttranden ägnas särskild uppmärksamhet åt frågan, hur blivande

butikslokaler inom nybyggnadsområden skall kunna fördelas på ett

rättvist sätt mellan enskild och kooperativ handel. I likhet med de sakkunniga

finner HSB fördelningen böra ske så, att den fria konkurrensen i görligaste

mån upprätthålles. HSB bestrider, att de kooperativa byggnadsföretagen

skulle nämnvärt gynna den kooperativa handeln vid fördelningen av

tillgängliga lokaler. Kooperativa förbundet finner självklart, att konsumenterna

skall få tillfälle att framföra sina synpunkter vid de tilltänkta förhandlingarna

inför näringsfrihetsnämnden. Därvid bör särskild hänsyn tagas

till de olika företagsformernas förmåga att hålla låga priser. Sveriges

allmännyttiga bostadsföretag betonar svårigheten att fördela butikslokalerna

så, att ingen blir missgynnad. Nybyggnadsområdena är i allmänhet för

små för att medgiva konsumenterna frihet vid val av skilda företagsformer.

Tre handelskammare samt de båda största köpmannasammanslutningarna

anmärker mot att de sakkunniga varken närmare undersökt de missförhållanden,

som framträtt beträffande fördelningen av nya butikslokaler, eller

försökt lösa detta spörsmål på ett tillfredsställande sätt. Dessa remissinstanser

kan icke godtaga den nu tillämpade principen, att enskild och kooperativ

handel skall ha samma andel i nytillkommande butikslokaler. En sådan

fördelning möjliggör nämligen för den kooperativa handeln att utbreda

sig i en omfattning, som icke skulle vara tänkbar under normala förhållanden.

Kommerskollegium och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag kan icke

biträda de sakkunnigas förslag, att förhandlingarna i hithörande frågor

skall äga rum inför näringsfrihetsnämnden. De anser alt förhandlingarna

i stället bör anförtros lokala myndigheter. Kommerskollegium tänker därvid

i första hand på länsstyrelserna.

Såsom i andra sammanhang understrukits är det ur samhällets synpunkt

angeläget, att konkurrensen är fri inom butikshandeln. En förutsättning

härför kan i viss mån sägas vara att tillgången på butikslokaler icke är begränsad.

I princip bör här som eljest tillgången bestämmas uteslutande av

den efterfrågan som uppstår under fria konkurrensförhållanden. Denna

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

249

grundsats kan dock icke alltid upprätthållas — hänsyn måste nämligen tagas

till andra ur samhällets synpunkt lika viktiga intressen. Framförallt gäller

detta tätorternas nybyggnadsområden. Byggnadslagens bestämmelser om

generalplan och stadsplan måste beaktas. Bebyggelsen får icke utformas hur

som helst och bl. a. måste tillses att butikerna förlägges till lämpliga platser.

Myndigheterna kan därvid knappast undgå att försöka avväga butikernas

antal så, att varje rörelseidkare får en tillfredsställande avkastning. Även

den krisbetonade byggnadsregleringen spelar en viss roll. Syftet med denna

reglering är främst att tillgodose bostadsbehovet. Det i och för sig berättigade

kravet på ett ökat antal butikslokaler inom nybyggnadsområden kan därlör

endast delvis beaktas. Icke heller kan förnekas att hyresregleringslagen

har en i viss mån konkurrensbegränsande verkan. Såsom de sakkunniga

framhållit är det dock önskvärt att de här angivna regleringarna i görlig

mån tillämpas på ett sådant sätt att friare konkurrens åstadkommes inom

butikshandeln.

t likhet med de sakkunniga finner jag det olämpligt att försöka mildra

de konkurrensbegränsande verkningarna på detta område genom tvingande

föreskrifter. Såsom betonats i andra avsnitt bygger departementsförslaget

i huvudsak på den grundsatsen, att sådana verkningar skall undanröjas

genom förhandlingar. Redan av denna anledning bör tanken på att tvångsvis

genomföra ransonering av butikslokaler avvisas. Härtill kommer, såsom

de sakkunniga kraftigt understrukit, att ransoneringsåtgärder lätt får

karaktären av en statlig nyetableringskontroll. I annat sammanhang har

jag framhållit hur föga önskvärd sådan kontroll är.

Man bör ej av det anförda draga den slutsatsen att saken enligt min mening

bör falla. Av de sakkunnigas undersökningar och remissvarens innehåll

framgår, att mycket kan vinnas genom ett frivilligt samarbete mellan

myndigheterna samt företrädarna för det enskilda näringslivet och konsumenterna.

Det finns all anledning antaga att ett sådant samarbete skulle bli

fruktbärande vid utformningen av stadsplaner och byggnadsplaner. Uppenbarligen

har den samverkan, som redan förekommit, varit till nytta.

Däremot är det betydligt vanskligare att förorda en lämplig lösning av

den fråga, som vanligen anmäler sig först i ett senare skede, nämligen hur

en rättvis fördelning mellan olika företagare och olika företagsformer av

tillgängliga butikslokaler skall kunna genomföras. Av den tidigare redogörelsen

framgår, att motsättningarna mellan den enskilda handeln och konsumentkooperationen

är stora på denna punkt. Även om jag i likhet med de

sakkunniga avstår från att försöka bedöma i vilken mån dessa motsättningar

har sakligt underlag, vill jag icke bestrida att missgynnande kan ha

förekommit. Att finna en fördelningsgrund, som tillfredsställer alla, lär vara

ogörligt. Enligt min uppfattning är det icke ens möjligt att uppdraga några

allmänna riktlinjer. Förhållandena växlar från fall till fall och en mängd

olika synpunkter måste beaktas. Därför synes också här den enda utvägen

vara att få till stånd samarbete mellan berörda parter. Frivilliga överens
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

kommelser, lämpade efter omständigheterna i det särskilda fallet, skulle då

kunna ingås.

Såsom de sakkunniga funnit torde samarbetet mellan vederbörande myndigheter,

den enskilda och kooperativa handeln, byggnadsföretagen och konsumenterna

befrämjas, om något officiellt organ medverkar i en eller annan

form. Enligt de sakkunnigas mening skulle parterna kunna vända

sig till näringsfrihetsnämnden med begäran om förhandlingar. För egen

del kan jag icke ansluta mig till denna tanke. Fn förhandlingsverksamhet

av detta slag är helt väsensskild från de uppgifter som i övrigt skulle tillkomma

organet i fråga. Detta skulle i regel sakna den lokala kännedom,

som är nödvändig för ett riktigt bedömande av hithörande frågor. Dessutom

skulle förhandlingarna bli praktiskt besvärliga samt dyrbara och tidsödande.

På anförda grunder har jag i likhet med bl. a. kommerskollegium funnit,

att förhandlingsverksamheten bör uppdragas åt lokala organ. Jag biträder

även kollegiets uppfattning, att länsstyrelserna är bäst skickade för

detta uppdrag. Bland deras arbetsuppgifter ingår redan nu att i viss utsträckning

handlägga stadsplaneärenden. Länsstyrelserna är också väl insatta

i näringslivets förhållanden inom länen. Dessutom är anknytningen

till de kommunala myndigheterna god. Det synes knappast erforderligt att

i den nya lagstiftningen upptaga bestämmelser i detta hänseende. För närvarande

synes en mera tillfällig ordning vara att föredraga. En lämplig lösning

torde vara, att Kungl. Maj :t i särskilt cirkulär uppdrager åt länsstyrelserna

att under viss tid — förslagsvis tre år — följa utvecklingen, såvitt

angår butiksbeståndet inom blivande bostadsområden samt fördelningen

av planerade affärslokaler. I cirkuläret bör vidare angivas att länsstyrelserna,

om så påkallas, skall inleda förhandlingar med berörda parter för att

söka undanröja de missförhållanden som kan yppas ävensom allmänt verka

för att konkurrensen om tillgängliga butikslokaler blir så fri som möjligt.

Vidare bör det åligga länsstyrelserna att årligen till handelsdepartementet

inkomma med en redogörelse för sin verksamhet i nämnda hänseenden. Sedan

två år förflutit, synes man med ledning av inkomna redogörelser kunna

bilda sig en uppfattning om sakläget samt överväga, huruvida den nu förordade

ordningen skall avlysas eller behållas eller andra åtgärder vidtagas.

f) Organen.

Betänkandet.

Inledningsvis diskuterar de sakkunniga huruvida den prövning av samhällsskadligheten

av särskilda konkurrensbegränsningar, som de förutsätter

såsom nödvändig, kräver ett fast organ eller om den kant utövas av til 1- fälliga organ, tillsatta för varje särskilt fall. De finner övertygande

skäl tala för att uppgiften måste handhavas av ett fast organ.

Nära till hands synes ligga, framhåller de sakkunniga, att för uppgiften

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 103.

251

utnyttja de allmänna domstolarna. Emellertid talar mot denna

lösning så vägande skäl, att de icke ansett sig kunna förorda densamma.

Främst åberopas att för såväl bedömningsuppgiften som förhandlingsförfarandet

kräves, förutom juridisk, även ekonomisk sakkunskap. Svårigheten

att på ett organisatoriskt godtagbart sätt förse de allmänna domstolarna

med sådan sakkunskap är betydande, antingen denna sakkunskap tillföres

domstolarna genom att ett särskilt remissorgan anlitas eller genom att

ekonomiskt sakkunniga inordnas i själva domstolen. Det treinstanssystem,

som tillämpas vid de allmänna domstolarna, anses vidare medföra allvarliga

olägenheter för det slag av avgöranden, som det här är fråga om. Att för

dessa mål genomföra en tvåinstansordning inom de allmänna domstolarnas

ram möter starka såväl praktiska som teoretiska betänkligheter. Det bär

därför synts lämpligast att uppgiften anförtros åt en specialorganisation.

Endast härigenom finner de sakkunniga de särskilda krav på medverkan av

ekonomisk sakkunskap, som gör sig gällande, kunna lösas på ett tillfredsställande

sätt, samtidigt som instansordningen kan begränsas.

Mot att låta de här ifrågavarande uppgifterna omhändertagas av m o n opolutredningsbyrån

talar enligt de sakkunniga främst, att den

utredande funktionen icke bör sammanblandas med de mera direkta åtgärderna,

en tanke vilken ligger bakom även 1946 års lagstiftning. Mot att

anförtro uppgifterna åt kommerskollegium talar samma skäl. Att

utforma organet i omedelbar anslutning till kollegium med dess chef såsom

självskriven ordförande har av liknande skäl ej heller befunnits lämpligt;

därtill kommer enligt de sakkunnigas uppfattning att ordförandeskapet

torde bli förenat med en sådan arbetsbörda att det knappast skulle kunna

förenas med chefskapet för kollegium.

Pris kontrollnämnden finner de sakkunniga icke heller lämpligen

böra anförtros de nu ifrågavarande, uppgifterna. Man skulle om priskontrollnämnden

finge denna befogenhet gå miste om något väsentligt, nämligen att

få ett organ med den enda uppgiften att bevaka det samhälleliga intresset av

att motverka skadlig konkurrensbegränsning. Det kunde befaras att vid

starkt inflationstryck nämndens huvudintresse komme att koncentreras till

den i ett sådant läge nödvändiga uppgiften att genom reglering söka motverka

aktuella prisstegringstendenser. Uppmärksamheten skulle därmed

ständigt dragas från det mera långsiktiga men likaledes viktiga problemet

att söka häva skadliga konkurrensregleringar. På de sålunda angivna skälen

har de sakkunniga föreslagit att ett nytt organ upprättas — näringsfrihetsnåmnden.

För att nämnden på ett tillfredsställande sätt skall kunna omhänderha de

viktiga och ur många synpunkter ytterst krävande arbetsuppgifter, som

kommer att åvila densamma, finner de sakkunniga det oundgängligen nödvändigt

att såväl domarerfarenhet som ekonomisk erfarenhet blir företrädd

inom nämnden. I nämnden bör därför ingå dels ledamöter, vilka tjänstgjort

såsom domare i framskjuten ställning, dels ock ledamöter, vilka i sin tidigare

verksamhet förvärvat särskild insikt i ekonomiska frågor. För att ge

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj. ts proposition nr 103.

nämnden en så vid förankring som möjligt inom företagarevärlden och de

stora konsumentgrupperna anses det vidare angeläget, att vid sidan av de

oberoende juridiska och ekonomiska fackmännen inom nämnden beredes

plats även åt representanter för såväl företagarvärlden som de allmänna

konsument- och löntagareintressena. Att genomföra en dylik representation

har erbjudit vissa svårigheter. Ville man låta näringslivets olika grenar på

ett åtminstone i någon mån representativt sätt företrädas inom nämnden

skulle denna, inberäknat motsvarande antal företrädare för konsument- och

löntagarintressena, komma att bli otympligt stor. Att låta de olika företagargrupperna

ena sig'' om ett begränsat antal gemensamma representanter

har de sakkunniga funnit olämpligt med hänsyn till de motstridiga intressen

som gör sig gällande inom näringslivet. Överlätes på Kungl. Maj :t

att efter fritt val utse några få personer som skulle representera företagarintressena,

skulle detta i själva verket icke innebära en lösning av svårigheten

utan snarare ett sätt att dölja den, intill dess Kungl. Maj :t ställdes

inför uppgiften att finna de personer, vilka kunde anses representativa för

hela den enskilda, jordbrukskooperativa och konsumentkooperativa företagsamheten

på produktionens, distributionens och serviceverksamhetens

alla områden.

En lämplig lösning har de sakkunniga därför funnit vara att ge nämnden

en fast »kärna» av oberoende fackmän, och därutöver låta vissa av ledamöterna

alternera alltefter beskaffenheten av de ärenden, som upptages till

behandling. Det föreslås sålunda, att näringsfrihetsnämnden får fyra fasta

och helt oberoende ledamöter, av vilka två skall äga domarerfarenhet och

två vara ekonomiskt kunniga, samt att därjämte inom nämnden skall tjänstgöra

tre tillfälliga ledamöter, utsedda särskilt för varje ärende bland ledamöterna

av ett till nämnden knutet råd. Av de tre tillfälliga ledamöterna

skall en vara företrädare för företagarintressena samt en för konsument- och

löntagarintressena. De skall utses av nämndens ordförande under hänsynstagande

till varje ärendes särskilda beskaffenhet. Den tredje tillfällige ledamoten

av nämnden skall utgöras av företrädaren inom rådet för den statliga

myndighet, till vars verksamhetsområde ärendet närmast har anknytning

— när det gäller bankväsendet, bank- och fondinspektionen; när det

gäller försäkringsväsendet, försäkringsinspektionen; när det gäller jordbruk

och jordbrukskooperativ verksamhet, jordbruksnämnden; i frågor rörande

bostäder och byggnadsämnesproduktion, bostadsstyrelsen; i övriga

frågor avseende industri, hantverk, handel, sjöfart etc., kommerskollegium.

Denne sistnämnde representant får dock icke tillhöra monopolutredningsbyrån.

Även i detta fall föreslås ordföranden skola avgöra vilken representant

som skall ingå som tillfällig ledamot av nämnden.

I fråga om nämndens fyra fasta ledamöter framhåller de sakkunniga, att

det är av särskild vikt, att de utväljes bland personer, som står helt fria i

förhållande till näringslivet. Beträffande de två ekonomiskt sakkunniga ledamöterna

anser de sakkunniga det vara önskvärt, att de äger ingående och

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

vidsträckt kännedom om näringslivets konkreta förhållanden. Det är enligt

de sakkunniga lämpligt, att de i sin tidigare verksamhet sysslat med praktiska

ekonomiska frågor. En uttrycklig fordran på sådan praktisk erfarenhet

har de sakkunniga dock ej ansett tillrådligt att föreslå, då det kan bli svårt

att finna lämpliga personer med praktisk ekonomisk erfarenhet som samtidigt

står fullt fria från intressen inom näringslivet.

För att göra det möjligt att grunda beslut inom nämnden på en diskussion

inom en mera representativ sammanslutning föreslår de sakkunniga att,

såsom nyss antytts, till nämnden knytes ett råd. I rådet skall finnas företrädare

för de viktigaste riksorganisationerna av företagare, nämligen riksorganisationerna

för industrien, grosshandeln, detaljhandeln, hantverket och

småindustrien, jordbruket samt bank- och försäkringsväsendet. Härjämte

hör sådana företagare, som är fristående från de stora riksorganisationerna,

tillerkännas två platser. Även konsumentkooperationen anses skola ha en

egen företrädare. De allmänna konsument- och löntagarintressena bör ha

tillgång till sex platser, så att en allsidig och fyllig representation för dessa

intressen möjliggöres. De sakkunniga föreslår vidare att det i rådet skall

ingå representanter för de förut angivna statliga myndigheterna, som har

administrativa uppgifter på det ekonomiska området, nämligen kommerskollegium,

jordbruksnämnden, bostadsstyrelsen, bank- och fondinspektionen

samt försäkringsinspektionen. Hela antalet ledamöter föreslås i enlighet

med vad salunda anförts bli 21. Rådet skall enligt de sakkunniga icke

ha att fatta beslut och omröstningar skall ej heller förekomma inom detsamma.

Uppgiften att hindra skadlig konkurrensbegränsning är i första hand ett

samhällsintresse. De sakkunniga anser därför att initiativ till ingripanden i

första hand bör komma från ett samhälleligt organ. Då de sakkunniga ej

finner det vara lämpligt, att nämnden själv ålägges taga initiativ till ingripanden

föieslar de, att det tillsättes en av nämnden oberoende ombudsman

för näringsfrihets frågor med en ställning i huvudsak liknande en allmän

åklagares. Ombudsmannen skall enligt de sakkunnigas förslag ha avlagt för

behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Det bör enligt de sakkunniga åligga ombudsmannen att på grundval av

material från monopolutredningsbyrån och andra källor söka i första hand

taga initiativ till alt sådana frågor, som ur allmänna synpunkter förefaller

vara av väsentligt intresse, kommer upp till behandling inom nämnden. I

manga fall torde erforderlig rättelse komma till stånd, redan innan ombudsmannen

fått tillfälle att föra ett ärende inför nämnden. Vid de förundersökningar,

som ombudsmannen utför på grundval av material från monopolutredningsbyrån

och andra källor, kan han t. ex. ha anledning att hänvända

sig för närmare informationer till den part, som skulle komma att

uppträda på svarandesidan. Om denna part härvid erbjuder sig att självmant

undanröja sådan konkurrensbegränsning, som kunnat föranleda talan,

måste ombudsmannen naturligen avskriva ärendet.

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Den utredningsapparat, som utgör cn förutsättning för såväl näringsfrihetsnämndens

som ombudsmannens arbete, anser de sakkunniga böra tå en

självständig ställning i förhållande till båda dessa organ. Det framstår nämligen

såsom ett väsentligt intresse, att det finns en myndighet, som kan koncentrera

sig på utrednings- och publiceringsuppgiften, vilken i vissa fall

kan komma i konflikt med omsorgen om mera direkta åtgärder. De sakkunniga

föreslår därför en tredelad organisation, bestående av en näringsfrihetsnämnd,

en ombudsman för näringsfrihetsfragor samt en utbyggd avdelning

för monopolutredningar inom kommerskollegium.

Med" hänsyn till de starka garantier för ett riktigt och skäligt avgörande,

som efL fackmannaorgan med näringsfrihetsnåmndens sammansättning erbjuder

inom sitt särskilda arbetsfält, har de sakkunniga ifrågasatt, om det

erfordras någon möjlighet till omprövning i högre instans av näringsfrihetsnämndens

beslut. Emellertid anses försiktigheten bjuda, att parterna icke

frånhändes möjligheten att vinna ändring i nämndens beslut, särskilt som

detta är mest överensstämmande med svenska rättsliga traditioner.

Att för detta ändamål inrätta ett särskilt organ befinnes mindre lämpligt.

Även möjligheten att låta besvär över näringsfrihetsnåmndens beslut avgöras

av Kungl. Maj :t i statsrådet avböjes. I stället förordas att endera högsta

domstolen eller regeringsrätten väljes, därvid de sakkunniga finner övervägande

skäl tala för regeringsrätten.

Reservanterna.

1 främsta rummet finner reservanterna betänkligt, att de under lagen hörande

frågorna enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att avgöras av

en myndighet av näringsfrihetsnämndens typ. Näringslivets under senare

tid rikt dokumenterade erfarenheter av administrativa organs handläggande

av vitala ekonomiska frågor ger anledning till uppfattningen, att ärendena

icke alltid behandlats med tillräcklig insikt, snabbhet och omsorg. Det

har dessutom ej sällan visat sig att när dylika organ inrättats de hastigt

vuxit ut i omfattning och fått ökad befogenhet att ingripa reglerande. De

har med andra ord blivit redskap i planhushållningens tjänst. Såsom exempel

härpå hänvisar reservanterna till priskontrollnämndens utveckling och

framhåller att nämnden numera närmast kommit att bli ett medel att inom

ramen för en bunden hushållning motverka inflationen. Reservanterna befarar,

att näringsfrihetsnämnden i stort sett kan komma att bli en parallell

till priskontrollnämnden eller en fortsättning, när denna upphör. I sistnämnda

fall finner reservanterna det ligga nära till hands att antaga, att den avskaffade

eller under avveckling stående nämndens personal i stor utsträckning

överflyttas till den nya nämnden, medförande det äldre organets traditioner

och i enlighet därmed behandlande näringslivets problem i samma

anda av motsatsställning och bristande anpassningsförmåga.

Reservanterna framhåller vidare de i nuvarande statsfinansiella läge betänkliga

kostnader, som de nya statsorganen skulle komma att medföra.

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Herr Gillbergs yttrande.

Mot den av de sakkunniga föreslagna organisationen har herr Gillberg

i första hand den principiella invändningen, att det alltid inger betänkligheter

att genom upprättandet av en specialdomstol undandraga de allmänna

domstolarna ett viktigt område av lagtillämpningen. Den konstruktion av

näringsfrihetsnämnden de sakkunniga föreslagit påstås vara ägnad att

öka betänkligheterna. Näringsfrihetsnämnden skulle i väsentliga stycken

komma att bli en fortsättning av den nuvarande priskontrollnämnden, vilket

är särskilt påtagligt i fråga om ensamföretagen, där organets funktion

enligt de sakkunnigas förslag skulle bli rent prisövervakande och prisbestämmande.

Herr Gillberg framhåller vidare faran för att näringsfrihetsnämnden

kan bli ett medel att bedriva en ekonomisk politik, som leder till

ökad kontroll av näringslivet vida utöver den, som erfordras för att hindra

samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Det föreligger enligt hans mening

också risk för att näringsfrihetsnämnden, främst på förhandlingsstadiet,

skulle söka astadkomma strukturförändringar, som herörda parter

inom näringslivet skulle tro sig nödsakade att godtaga för att undgå ännu

mera otillfredsställande alternativ. Näringsfrihetsnämnden skulle, förklarar

han, komma att få en betydande maktställning, som skulle bli särskilt

framträdande därför att lagtexten, motiven till denna och bristen på tidigare

erfarenhet skulle lämna fältet öppet för en utomordentligt löslig rättstillämpning.

Att detta skulle starkt minska rättssäkerheten finner herr Gillberg

vara uppenbart. Dessa betänkligheter anser han förstärkas därav att de

sakkunniga i annat sammanhang framhållit, att lagtillämpningen borde avpassas

efter de ekonomiska förhållandena i allmänhet och särskilt efter förändringarna

i de allmänna konjunkturerna.

I fråga om nämndens sammansättning framhåller herr Gillberg, att särskilda

svårigheter måste uppkomma vid valet av representant för företagsintresset

i det fall då två parter inom näringslivet står emot varandra. Den

omständigheten, att konsument- och löntagarintressena är företrädda inom

nämnden, kan i sådant fall icke utgöra någon garanti för att sammansättningen

blir rättvist avvägd.

Rem issyttrandena.

Fiågan huruvida ärendena bör prövas och avgöras av allmän domstol

eller av ett särskilt inrättat organ samt om organet i sistnämnda fall bör ha

karaktären av specialdomstol eller vara av administrativ typ diskuteras i

flera yttranden.

Såsom antytts redan i samband med redogörelsen för lagstiftningens allmänna

uppläggning har statens jordbruksnämnd samt bank- och fondinspektionen

förordat att näringsfrihetsnämnden ges karaktären av specialdomstol.

Statens jordbruksnämnd finner det vara av största vikt, att frågan om

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungi. Maj:ts proposition nr 103,

offentligt ingripande mot konkurrensbegränsningar bedömes i en fullt objektiv

instans utan påverkan av politiska synpunkter. Det tillämpande organet

bör därför ha karaktären av domstol, som vid förhandlingarna följer de

regler om fri bevisprövning in. in., vilka givits i nya rättegångsbalken.

Bank- och fondinspektionen — som föreslår att förhandlingsuppgiften

lägges på ombudsmannen — förordar såsom dömande myndighet en specialdomstol,

men anser att man, om antalet mål icke blir alltför stort, bör

kunna anlita vissa av de allmänna domstolarna, förslagsvis rådhusrätterna

i de tre större städerna; därvid finge domstolarna förstärkas med erforderligt

antal bisittare med ekonomisk sakkunskap.

Även Svea hovrätt anser att nämnden bör ha domstols karaktär.

Sveriges lantbruksfärbund ger uttryck åt den bestämda uppfattningen, att

en större tillit till nämndens opartiskhet och oberoende av påtryckningar

skulle föreligga, om dess karaktär av domstol starkare framhävdes.

I flera remissyttranden förordas att prövningen uppdrages åt de al 1- männa domstolarna.

Statskontoret anför sålunda:

Även om långtgående inskridanden mot olämpliga och skadliga konkurrensbegränsningar

skulle anses påkallade genom införande av den av de

sakkunniga förordade lagstiftningen på området, finner statskontoret dock

starka betänkligheter möta mot att för ändamålet tillskapa ett domstolsliknande

organ (näringsfrihetsnämnd) med särskild åklagare (ombudsman

för näringsfrihetsfrågor), vilket organ skulle ha befogenhet att vidtaga

tvingande åtgärder gentemot företagarna. Enligt ämbetsverkets mening

kunna avgörande hinder icke anses föreligga mot att handläggningen av

konkurrensbegränsningsfrågor anförtros de allmänna domstolarna, varvid

det dock torde vara lämpligt, att befogenheten att upptaga dessa mål till

prövning begränsas till vissa bestämda underrätter. Det synes ock kunna

övervägas att tillföra i vart fall underrätten speciell sakkunskap vid målens

avgörande.

Handelskammaren i Borås framhåller att allmän domstol måste vara beredd

på att avgöra vilken sak som helst, som icke hör under specialdomstol.

Kommerskollegium hyser en annan uppfattning. Kollegium framhåller,

att vid en lagstiftning med skälighetsprövning de slutliga avgörandena icke

enbart kan grundas på sakutredningar utan även förutsätter värderingar.

Med hänsyn härtill finner kollegium det vara mest ändamålsenligt att tilllämpningen

av en dylik lag handhaves av ett administrativt organ

och icke av de allmänna domstolarna, vilka i allmänhet ej torde äga tillgång

till den ekonomiska expertis, som fordras för värderingarna. Kollegium förklarar

sig icke dela farhågorna, att nämnden skulle bli ett instrument för

samhällsekonomisk plandirigering på bekostnad av enskilda medborgares

rättssäkerhet.

Kommerslcollegium — som på sätt i det föregående anförts förordar att

lagstiftningen tills vidare begränsas till att avse ett förhandlingsförfarande

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

257

utan förbindelse med tvingande förelägganden — finner det ligga närmast

till hands att lagstiftningens handhavande anförtros åt kollegium. Syftet att

hålla den utredande och den förhandlande verksamheten isär finner kollegium

lämpligen kunna tillgodoses genom att den senare uppgiften förlägges

till kollegiets handels- och administrativa byrå. Avgörandet av fråga huruvida

förhandling skulle upptagas eller ej borde ankomma på generaldirektören

efter föredragning av chefen för handels- och administrativa byrån.

Därest förhandlingsuppgiften anförtros kollegium föreslås att till ämbetsverkets

förfogande ställes ett råd av i stort sett den sammansättning som de

sakkunniga tänkt sig.

Frågan om nämndens sammansättning har berörts av åtskilliga

remissinstanser.

Statens priskontrollnämnd ifrågasätter, om det icke vore bättre om näringsfrihetsnämnden

gåves en fastare organisation än som föreslagits beträffande

de tre tillfälliga ledamöterna. Enligt nämndens uppfattning vore

det bäst att göra samtliga ledamöter av näringsfrihetsnämnden till fasta

ledamöter. Om detta icke är möjligt anser nämnden att rådet, ur vilket de

tillfälliga ledamöterna skall utses, borde få färre ledamöter.

Förslaget att nämndens ordförande skall utse de tillfälliga ledamöterna

avstyrkes i flera yttranden.

Svea hovrätt anför i denna del:

Tekniskt sett måste det s. k. rådet anses tillhöra näringsfrihetsnämnden

själv på samma sätt som nämndemännen i ett tingslag äro knutna till häradsrätten.

Rådsledamöterna ha enligt lagförslaget dubbla uppgifter: dels

kunna de sitta med i nämnden och deltaga i dess förhandlingar och beslut,

dels ha de att avgiva rådgivande yttranden i vissa ärenden. Dessa båda funktioner

synas emellertid icke vara förenliga. Som tidigare nämnts är det icke

utsagt på vilket stadium av ett ärendes handläggning rådet skall höras. Om

detta sker, innan ordföranden utvalt de rådsledamöter som skola sitta med i

nämnden vid ärendets behandling, kommer ordföranden att i förväg känna

alla rådsledamöternas uppfattning i saken. Han kan då lätt utsättas för

misstanken att välja ut dem som hysa samma uppfattning som han själv.

överhuvud måste tanken att låta ordföranden tillkalla de icke permanenta

bisittarna väcka betänkligheter, eftersom fråga ofta är om ärenden, i vilka

en prövning efter skäligheten kommer att äga rum.

Stockholms handelskammare yttrar:

Det är uppenbart, att nämndens sammansättning är av stor betydelse för

rättssäkerheten och enhetligheten i nämndens avgöranden. Ur dessa synpunkter

är förslaget icke tillfredsställande. Det är sannolikt, att bland företrädarna

för allmänna konsument- och löntagarintressen finnas personer

med växlande intresse för konkurrensbegränsningar. Det är också troligt,

att de personer som företräda företagarintressen och de som representera

den statliga myndigheten ha olika principiell uppfattning i grundläggande

frågor. Den växlande sammansättningen måste därför, även om de fasta

medlemmarna utgöra en majoritet, leda till en från fall till fall skiftande bedömning.

Ordförandens skyldighet att utse dem som skola tjänstgöra i

nämnden kan till följd härav leda till att hans opartiskhet kan misstänkliggöras.

17 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Sveriges grossistförbund och Svenska reklamförbundet hyser även betänkligheter

mot anordningen att låta ordföranden från fall till fall utse en representant

för företagarintressena.

Av hänsyn främst till rättssäkerhetens intresse förordas från några håll

att den juridiska sakkunskapen i nämnden förstärkes. Statens jordbruksnämnd

anför sålunda:

För att säkerställa ett objektivt bedömande och för att allmänheten skall

få förtroende för att avgörande sker med största möjliga hänsyn till rättssäkerheten

synes vara lämpligt, att i domstolen ingå fler jurister än de som

föreslagits skola ingå i näringsfrihetsnämnden. Organets ordinarie^ ledamöter

böra därför utgöras av tre i domarvärv erfarna jurister och tva ekonomiska

experter, som icke kunna anses företräda intressen inom näringslivet.

Samtliga dessa ledamöter jämte erforderligt antal ersättare böra utses

av Kungi. Maj :t. Vidare bör i organet ingå två tillfälliga ledamöter, vilka

av ordföranden tillkallas vid handläggning av visst ärende. Av dessa

böra en representera konsument- och löntagarsidan och en föietagarsidan.

Det synes ej vara erforderligt att — såsom föreslagits i fråga om näringsfrihetsnämnden

—i organet ingår även en representant för den statliga myndighet,

vars verksamhetsområde ärendet berör. De tillfälliga ledamöterna

böra hämtas ur det av de sakkunniga föreslagna rådet, som även enligt

jordbruksnämndens uppfattning bör inrättas.

Sveriges lantbruks förbund föreslår att nämnden skall bestå av fem ledamöter,

varav tre skall vara lagkunniga och i domarvärv erfarna, samt två

äga särskild insikt i ekonomiska frågor. De förra föreslås skola förordnas

»på sätt om domare finnes stadgat» samt de senare efter ordförandens bestämmande

kallas till tjänstgöring vid handläggning av visst ärende och utses

bland rådsmedlemmarna.

Likaledes av hänsyn till rättssäkerhetssynpunkten förordas av Sveriges

grossistförbund och Svenska reklamförbundet, att ordföranden och vice ordföranden

i nämnden enligt uttryckligt stadgande skall vara högt kvalificerade

jurister med domarerfarenhet.

Beträffande de ekonomiskt sakkunniga ledamöterna framhåller Stockholms

handelskammare, att personer som deltager eller deltagit aktivt i det

politiska livet och som därför ej kan anses vara, såsom de sakkunniga

förutsatt, »oberoende» fackmän, icke bör ifrågakomma för dessa befattningar.

Behovet av tekniker inom nämnden understrykes av bostadsstyrelsen,

som förordar, att minst en av de fasta ledamöterna bör väljas bland kvalificerade

tekniker med så vid orientering som möjligt.

Kooperativa förbundet yrkar att minst en representant i näringsfrihetsnämnden

skall utses på förslag av förbundet.

Angående rådets sammansättning har Sveriges allmännyttiga bostadsföretag

ifrågasatt huruvida icke de kommunala myndigheterna borde beredas

möjlighet att framföra sina synpunkter i rådet t. ex. genom att Svenska

stadsförbundet erhöll företrädare inom detsamma. Svenska tidningsutgivai e
-

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103. 259

föreningen har understrukit nödvändigheten av att föreningen erhåller representation

i rådet.

Frågan om besvärsinstans beröres endast i ett fåtal yttranden.

Hovrätten för Västra Sverige finner förslaget om att näringsfrihetsnämndens

beslut skall överklagas i regeringsrätten helt olämpligt och anför:

De avgöranden regeringsrätten i dylika ärenden skulle träffa avse lämplighetsfrågor,

beträffande vilka regeringsrätten icke kan ha någon större

sakkunskap. Regeringsrättens allmänna auktoritet kan härigenom sättas i

allvarlig fara. Saken upphj älpes ingalunda genom att man i regeringsrätten

insätter en i ekonomiska frågor sakkunnig person. Avgörandet skulle på dylikt

sätt i alldeles för stor utsträckning vila på en enda persons omdöme.

Statens jordbruksnämnd, som förordat att näringsfrihetsnämnden ges

karaktär av specialdomstol, föreslår att talan mot näringsfrihetsnämndens

beslut skall få fullföljas till högsta domstolen.

Förslaget om att inrätta en befattning såsom ombudsman för näri

n g sfrihetsfrågor har icke mött erinringar i den mån ett särskilt

organ för prövning av hithörande ärenden godtagits.

Den ställning såsom allmän utredningsmyndighet, som enligt

de sakkunniga skulle tilldelas monopolutredningsbyrån, har föranlett

anmärkningar endast från Svea hovrätts sida. Hovrätten framhåller, att det

knappast torde kunna undvikas, att monopolutredningsmyndighetens opartiska

ställning äventyras, om myndigheten skall tillhandagå bl. a. ombudsmannen

såsom utredningsmyndighet. Det är att befara, anser hovrätten, att

utredningsmyndigheten därigenom inträder i samma ställning till ombudsmannen

som polisen intager i förhållande till åklagarmyndigheten.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) förklarar sig ur organisationssynpunkt

kunna helt ansluta sig till den uppdelning av arbetsuppgifterna

på tre olika institutioner, som de sakkunniga föreslagit. Det framhålles,

att uppdelningen visserligen i någon mån kan komma att innebära, att

den totala personalstyrkan blir något större, men denna nackdel betecknas

som obetydlig jämfört med de fördelar ur rättssäkerhetssynpunkt och i övrigt

som därigenom vinnes.

Departementschefen.

Tillämpningen av den nya lagstiftningen skall, såsom av det föregående

framgår, enligt de sakkunnigas förslag ankomma på ett nyinrättat organ, vilket

benämnts näringsfrihetsnämnden. Innan de sakkunniga stannat för denna

lösning, har de ingående diskuterat, huruvida det skulle vara möjligt

att anförtro uppgiften åt någon redan befintlig myndighet. En ur alla synpunkter

lämplig instans står emellertid enligt deras uppfattning icke att

finna. De allmänna domstolarna besitter i regel ej den ekonomiska sakkunskap,

som är erforderlig. Nära till hands kunde synas ligga att anförtro uppgiften

åt kommerskollegium eller dess monopolutredningsbyrå. Det är emellertid

ej önskvärt att ett och samma organ handhar såväl utredningsverksamheten

som uppgiften att vidtaga mera direkta åtgärder. Priskontroll
-

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:Is proposition nr 103.

nämnden, till vars verksamhetsområde enligt gällande direktiv bl. a.^ hör

att övervaka monopolistisk prisbildning, kan icke heller lämpligen åläggas

att vid sidan av den prisreglerande uppgiften ingripa mot skadliga konkurrensbegränsningar.

En ordning, som förutsätter att varje särskilt fall

behandlas av en tillfällig kommitté, finner de sakkunniga ej tillrådlig. For

lagens riktiga handhavande krävs enligt deras uppfattning otvivelaktigt ett

fast organ.

Näringsfrihetsnämnden skall enligt de sakkunnigas förslag (9 §) besta

av sju ledamöter. Av dem skall fyra utses av Kungl. Maj :t för viss tid (fasta

ledamöter) samt tre tillkallas särskilt för varje ärende från ett till nämnden

knutet råd (tillfälliga ledamöter). Av de fasta ledamöterna skall två vara

erfarna domare samt två äga särskild insikt i ekonomiska frågor. En av

de fasta ledamöterna förordnas till ordförande. De tillfälliga ledamöterna

utses av ordföranden. En av dem skall företräda företagarintressena, en

konsument- och löntagarintressena samt en den i rådet företrädda statliga

förvaltningsmyndighet, till vars verksamhetsområde ärendet närmast har anknytning

(kommerskollegium, statens jordbruksnämnd, bostadsstyrelsen,

bank- och fondinspektionen eller försäkringsinspektionen).

Det till näringsfrihetsnämnden knutna rådet föreslås (10 §) få 21 av

Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. I rådet skall enligt förslaget ingå representanter

för näringslivets stora riksorganisationer, jordbrukarnas producentkooperativa

rörelse, konsumentkooperationen, löntagar- och konsumentintressena

samt de statliga förvaltningsmyndigheter, som nyss omnämnts.

Nämnden skall ha skyldighet att höra rådet vid behandlingen av ärenden av

större vikt eller av principiell betydelse (12 §).

De sakkunniga har ej ansett lämpligt att näringsfrihetsnämnden själv tar

initiativ till ingripanden. De har därför, såsom framgår av redogörelsen för

förslagets allmänna uppläggning, föreslagit (6 §) att en särskild befattningshavare,

benämnd ombudsman för näringsfrihetsfrågor, skall ha till åliggande

att bringa sådana konkurrensbegränsningar, vilka framstår såsom ur allmän

synpunkt skadliga, under nämndens prövning.

* De sakkunniga utgår från att erforderliga utredningar skall ombesörjas

av kommerskollegium, närmast monopolutredningsbyrån, respektive bank
och

fondinspektionen samt försäkringsinspektionen (16 §).

Såväl reservanterna som herr Gillberg ställer sig avvisande till den föreslagna

organisationen. Reservanterna riktar i första hand anmärkningar

mot att näringsfrihetsnämnden givits administrativ karaktär. Det befaras,

att nämnden kan bli en parallell till priskontrollnämnden eller komma att

ersätta denna. Därmed uppstår också risk för att nämnden blir ett medel

för statsmakterna att driva en ekonomisk politik, åsyftande vidsträcktare

kontroll av näringslivet än motarbetandet av konkurrensbegränsning anses

kräva. Herr Gillberg fruktar, att nämnden på förhandlingsstadiet skall söka

åstadkomma strukturförändringar, som de berörda parterna kunde bli

tvingade godtaga för att undgå värre ingripanden. Slutligen pekas på kostnadsfrågan.

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

261

Av remissinstanserna har några, däribland Svea hovrätt, förordat att nämnden

ges specialdomstols karaktär, medan vissa andra föreslagit att prövningen

uppdrages åt de allmänna domstolarna. Kommerskollegium hyser en

annan uppfattning och förordar, att lagstiftningens tillämpning anförtros åt

ett administrativt organ, ev. kollegium.

Vad angår näringsfrihetsnämndens sammansättning har priskontrollnämnden

framställt önskemålet, att det nya organet ges en fastare organisation

än enligt de sakkunnigas förslag. Flera remissinstanser har avstyrkt att de

tillfälliga ledamöterna tillkallas efter ordförandens bestämmande.

Av hänsyn till rättssäkerheten förordar statens jordbruksnämnd och Sveriges

lantbruksförbund, att i organet skall ingå tre domare, medan några

näringsorganisationer föreslår ett uttryckligt stadgande om att ordföranden

och vice ordföranden skall vara kvalificerade jurister med domarerfarenhet.

Av min tidigare redogörelse för departementsförslagets allmänna uppläggning

har framgått, att detta i fråga om organisationen i det väsentliga ansluter

sig till sakkunnigförslaget. Även enligt departementsförslaget skall

det sålunda ankomma på ett nytt organ, här kallat näringsfrihetsrådet, att

genom förhandlingar söka häva eller jämka konkurrensbegränsningar med

skadliga verkningar. Någon lämplig redan befintlig myndighet, som skulle

kunna anförtros förhandlingsuppgiften, torde icke finnas — den enda i och

för sig tänkbara synes mig vara kommerskollegium. Mot att anlita kollegium

talar emellertid, utom verkets redan nu betydande arbetsbelastning,

önskemålet att ej på en hand samla både utredningsfunktionen —

som otvivelaktigt måste ligga hos kollegium — och den rena förhandlingsuppgiften.

Att taga initiativ till förhandlingar skall i allmänhet tillkomma

en ombudsman för näringsfrihetsfrågor. Erforderliga utredningar skall liksom

enligt sakkunnigförslaget ankomma på kommerskollegium, närmast

dess monopolutredningsbyrå, respektive bank- och fondinspektionen samt

försälcringsinspektionen.

Vad angår näringsfrihetsrådets sammansättning är det naturligen av vikt

att i rådet finnes företrädd såväl beprövad domarerfarenhet som ekonomisk

sakkunskap. För att ge rådet nödig förankring inom de kretsar, som närmast

beröres av dess verksamhet, bör vidare därinom finnas företrädare för

såväl näringslivet som konsumenterna. Den av de sakkunniga föreslagna

anordningen med tillfälliga ledamöter, som rycker in särskilt för varje

fall, har kritiserats av flera remissinstanser. Anmärkningarna synes icke

sakna berättigande. Med hänsyn till arten av de ärenden rådet har att handlägga

anser jag det vara av väsentlig betydelse att samtliga ledamöter regelbundet

tjänstgör och på så sätt efter hand vinner förtrogenhet med frågorna.

Härtill skulle de tillfälliga ledamöterna knappast i allmänhet få möjlighet.

De sakkunnigas avsikt torde ha varit att tillgodose önskemålet att

näringslivets olika grenar med deras ofta stridiga intressen blir företrädda.

För min del vill jag emellertid snarare understryka att näringslivets representanter

i rådet väsentligen har till uppgift att hävda de synpunkter och

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

uppfattningar som är representativa för företagarvärlden i allmänhet. De

bör däremot icke uppfattas såsom representanter för de olika näringsgrenarnas

särintressen. Med denna syn blir det av mindre vikt att tillse att

många olika företagarintressen blir företrädda, och det blir möjligt att ge

rådet en fastare organisation än enligt de sakkunnigas förslag. För att dock

i någon mån tillgodose önskemålet om en mera fyllig representation för

näringsliv och konsumenter vill jag föreslå att antalet företagar- respektive

konsumentrepresentanter ökas från två till tre. Antalet oberoende fackmän

torde kunna minskas till tre. På grundval av det sagda har i departementsförslaget

reglerna om näringsfrihetsrådet givits det innehållet att rådet

skall bestå av ordförande och åtta ledamöter (7 §). Ordföranden och två

ledamöter skall förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid bland personer som

icke i särskild mån kan anses företräda vare sig företagarintressen eller

konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och en av ledamöterna,

vice ordföranden, skall vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Att ordförandeposten

anförtros en framstående jurist med domarerfarenhet synes

mig naturligt med hänsyn till rådets grannlaga och svåra uppgifter på ett

nytt rättsområde samt dessutom ägnat att skänka stadga åt förhandlingsarbetet

och ökat allmänt förtroende åt rådet. Den andre opartiske ledamoten

skall äga särskild insikt i näringslivets förhållanden (8 §). Övriga ledamöter

förordnas av Kungl. Maj :t för tre år i sänder. Tre av dem skall utses

bland personer, som kan anses representera företagarintressen, och tre

bland personer, som kan anses företräda allmänna konsument- och löntagarintressen

(9 §). Någon motsvarighet till det av de sakkunniga föreslagna,

vid näringsfrihetsnämndens sida ställda rådet upptager departementsförslaget

icke — ett sådant organ torde i enlighet med vad förut anförts icke

vara erforderligt.

I likhet med de sakkunniga finner jag önskvärt, att den opartiske ledamot,

som skall äga särskild insikt i näringslivets förhållanden, sysslat med

praktiska ekonomiska frågor. Att uppställa uttrycklig fordran därpå har

dock icke ansetts lämpligt. Såsom de sakkunniga anfört kan det nämligen

tänkas bli svårt att finna en kvalificerad person, som uppfyller detta villkor

och samtidigt står fullt fri från intressen inom näringslivet.

Ehuru företagarrepresentanterna icke skall företräda olika verksamhetsgrenars

särintressen, torde det i regel vara så, att de personer som kommer

i fråga har anknytning till någon huvudgrupp inom näringslivet. Det

synes mig då naturligt, att såsom företrädare för näringslivet i första hand

utses en person med anknytning till industrien, en med anknytning till

detaljhandeln samt en med anknytning till jordbruksnäringen. Såsom suppleanter

torde i dylikt fall böra förordnas, förutom personer från de tre

angivna verksamhetsområdena, även fackmän med intressen inom grosshandeln

och hantverket. Skulle det av särskilda skäl befinnas angeläget att

den sakkunskap på ett område, som besittes av någon av suppleanterna,

kommer rådet till godo vid handläggningen av ett visst ärende, synes det ej

möta betänkligheter, om någon av de ordinarie ledamöterna vill avstå från

att deltaga och suppleanten i fråga får träda in.

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

263

Konsumentkooperationen utövar företagsverksamhet av mångskiftande

slag och kunde till följd härav tänkas representerad på företagarsidan. Man

kan emellertid icke bortse från att kooperationen utgör en sammanslutning

av konsumenter och att rörelsen ser som sin huvuduppgift att främja konsumentintresset.

Rörelsens representant synes därför ha sin naturliga plats

på konsumentsidan. Bland företrädarna för de allmänna konsument- och

löntagarintressena bör enligt min mening alltså ingå, förutom personer med

förankring i de stora löntagarorganisationerna, en ledamot med anknytning

till den konsumentkooperativa rörelsen.

För det fall att lagstiftningens handhavande, såsom i departements förslaget

skett, överlämnas till ett särskilt administrativt organ, har erinringar

icke framställts mot att en befattning såsom ombudsman för näringsfrihetsfrågor

tillskapas. Av det föregående framgår, att jag i denna del följt

de sakkunnigas förslag (14 § departementsförslaget). De sakkunniga har

förutsett, att genom ombudsmannens ingripande rättelse av missförhållanden

i många fall kan komma till stånd utan att ombudsmannen bringar ärendet

under nämndens provning. Ombudsmannen får härigenom möjlighet att tämligen

självständigt öva inflytande på lagtolkningen. På honom bör därför

enligt min mening ställas kravet att han förvärvat domarerfarenhet (14 §).

Invändningar har icke framställts mot de sakkunnigas förslag att bibehålla

kommerskollegium med monopolutredningsbyrån, respektive bankoch

fondinspektionen samt försäkringsinspektionen, såsom utredningsmyndigheter.

Monopolutredningsbyrån har redan nu förvärvat icke ringa erfarenhet

i fråga om detta krävande arbete. Dess erfarenhet kan med den föreslagna

anordningen omedelbart komma tillämpningen av den nya lagen

till godo. Genom att utredningsverksamheten föxdägges till en från såväl

näringsfrihetsrådet som ombudsmannabefattningen helt fristående myndighet

vinnes, såsom de sakkunniga framhållit, garanti för objektivitet.

Jag förordar därför att man även här följer de sakkunnigas förslag (25 §

departementsförslaget). För att monopolutredningsbyrån skall kunna fylla

sin uppgift såsom utredningsorgan är uppenbart, att dess arbetskrafter måste

förstärkas. Förslag härom kommer att i särskild ordning underställas riksdagens

prövning. I detta sammanhang torde även anslag böra få äskas för

näringsfrihetsrådets upprättande och verksamhet liksom även för inrättande

av ombudsmannabefattningen.

g) Förfarandet.

Betänkandet.

Av den förut lämnade redogörelsen har framgått, att de sakkunniga tänkt

sig att initiativ till offentliga ingripanden mot konkurrensbegränsningar i

regel skall utgå från ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Det har dock

ansetts lämpligt att behörighet att väcka talan i viss utsträckning också skall

tillkomma andra. Av hänsyn till risken att ingripande påkallas i trakasse
-

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ringssyfte eller att lagen utnyttjas av kverulanter e. d. har man å andra

sidan ej ansett tillrådligt medge envar rätt att begära ingripande. Den begränsningen

har därför genomförts, att ingripande skall kunna pakallas,

förutom av ombudsmannen, endast av företagare, som beröres av konkurrensbegränsningen,

samt från sammanslutning av konsumenter eller löntagare

(7 §). Enligt sakkunnigförslaget skall med företagare likställas sammanslutning

av företagare. De sakkunniga framhåller, att i enlighet därmed

en organisation av företagare bör kunna anhängiggöra fråga om offentligt

ingripande, då någon av dess medlemmar beröres av konkurrensbegränsningen.

Det bör enligt de sakkunniga alltid fordras, att företagaren

omedelbart beröres av konkurrensbegränsningen. På sammanslutning av

konsumenter eller löntagare bör enligt de sakkunniga ej ställas andra fordringar

än att sammanslutningen har rättskapacitet samt har till syfte att

tillvarataga sina medlemmars intressen såsom konsumenter eller löntagare.

Handläggningen av frågor om offentligt ingripande bör enligt de sakkunniga

äga rum i form av en partsförhandling mellan å ena sidan den,

som väckt fråga om ingripande, och å andra sidan den eller de företagare,

som är närmast ansvariga för de påstådda missförhållandena. I enlighet

härmed har föreslagits, att nämnden, innan den tar ställning till frågan

huruvida samhällsskadlig verkan uppkommit, skall bereda sökanden samt

företagare, gentemot vilken framställning riktats, tillfälle att vid samnianträde

inför nämnden framlägga sina synpunkter. För att ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor skall få tillfälle att i män av behov hävda de samhälleliga

intressena, har vidare föreslagits att ombudsmannen även i de fall,

då han själv ej är sökande, skall kallas till sammanträdet (13 §). Emellertid

torde mången gång, framhåller de sakkunniga, finnas även andra företagare

än de, som sålunda blir representerade, vilka har ett betydande intresse av

frågans utgång. Samma förhållande gäller konsument- och löntagarorganisationer

och statliga och kommunala myndigheter, vilkas verksamhetsområden

beröres av ärendet. I enlighet härmed anser de sakkunniga att nämnden,

där så med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt, till sammanträde

bör kalla även sådana andra företagare, sammanslutningar av konsumenter

eller löntagare samt statliga eller kommunala myndigheter, vilkas

verksamhetsområden beröres av konkurrensbegränsningen. Någon uttrycklig

fordran härpå har det dock ej ansetts lämpligt att uppställa. Är det

uppenbart att framställning om ingripande ej förtjänar avseende skall nämnden

äga avslå densamma, utan att parterna kallats till sammanträde inför

nämnden.

Sedan fråga om offentligt ingripande bringats under nämndens prövning

har nämnden, anför de sakkunniga, att såsom en första uppgift fastslå, huruvida

den förevarande konkurrensbegränsningen föranleder samhällsskadlig

verkan. Endast i den mån så befinnes vara fallet, föreligger förutsättning

för ingripande från nämndens sida. De sakkunniga inskärper, att nämnden

i största möjliga utsträckning bör söka att på en gång i dess helhet upptaga

verkningarna av en viss konkurrensbegränsning. Då omständigheterna så

s. 265 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

265

påfordrar bör hinder likväl icke möta att begränsa prövningen till ett visst

aktuellt fall. Har nämnden funnit verkningarna av en viss konkurrensbegränsning

i allmänhet icke vara skadliga men olägenheter dock föreligga

i något enstaka fall, kan det sålunda enligt de sakkunniga finnas skäl för

nämnden att just där ingripa. Även i andra fall torde det undantagsvis

kunna vara praktiskt att nämnden begränsar sin prövning till att avse enbart

vissa aktuella förhållanden. Emellertid anser de sakkunniga, att en begränsning

av prövningen till att avse visst fall endast bör förekomma då det står

klart, att skadlig verkan där är för handen. Lösningen av det aktuella spörsmålet

bör då enligt de sakkunniga icke få uppehållas av utredning om

konkurrensbegränsningens verkningar i andra hänseenden, som är mera

svåröverskådliga och svårbedömbara.

Har näringsfrihetsnämnden vid sin prövning funnit, att konkurrensbegränsningen

föranleder sainhällsskadlig verkan, åligger det nämnden att,

såsom ett andra skede av förfarandet, genom förhandling söka åstadkomma

rättelse. Om förhandlingsarbetet anför de sakkunniga:

Några formföreskrifter för den åsyftade förhandlingen ha icke uppställts

i lagförslaget. Med hänsyn till den fria form, som förhandlingen bör äga, har

befunnits olämpligt att i lagförslaget närmare ange, med vem eller vilka förhandlingen

skall äga rum. Är fråga om missbruk från en ensamföretagares

sida av den dominerande ställning företagaren intager på marknaden, är

naturligt att förhandlingen i första rummet måste äga rum med vederbörande

företagare liksom, då fråga är om en kartell, förhandlingen främst

måste avse kartellparterna. Emellertid torde i många fall vara lämpligt, att

i förhandlingen inbegripes även andra företagare inom området (outsiders)

liksom företrädare för viktigare avnämar- eller leverantörsgrupper. Är fråga

om en konkurrensbegränsning inom ett område, där statliga eller kommunala

säkerhets- eller regleringsbestämmelser av direkt eller indirekt betydelse

för den ifrågavarande konkurrensbegränsningen tillämpas, torde även

den statliga eller kommunala myndighet, som handhar säkerhetsföreskrifterna,

böra beredas tillfälle att deltaga i förhandlingen. Där så erfordras bör

nämnden uppenbarligen under förhandlingsarbetet överlägga med företrädare

för olika grupper eller intressen var för sig.

Vinnes genom förhandlingen rättelse är därmed syftet med det offentliga

ingripandet nått, och nämnden har att för sin del avskriva ärendet

samtidigt som det vunna resultatet konstateras. Bestämmelser om rätt för

nämnden att i viss ordning fastställa den vid förhandlingen vunna överenskommelsen

med sådan verkan, att ett brott mot överenskommelsen kan medföra

straffpåföljd, har icke ansetts erforderliga. Bryter vederbörande företagare

överenskommelsen bör det ankomma på ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor

att ånyo bringa frågan under nämndens prövning.

Misslyckas näringsfrihetsnämnden med sin förhandling föreslås nämnden

få befogenhet att meddela föreläggande i de hänseenden, som erfordras för

att hindra konkurrensbegränsningens skadliga verkan. Befinnes denna väg

icke framkomlig har nämnden att i stället i offentlig skrivelse till Kungl.

Maj :t anmäla förhållandet.

Befogenheten alt utfärda förelägganden har de sakkunniga icke ansett

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

lämpligen böra vara helt obegränsad. I lagförslaget har därför intagits föreskrifter

om vad förelägganden får gå ut på. Nämnden föreslås sålunda ha

befogenhet att föreskriva följande:

1) att företagare skall helt eller i viss del upphäva eller ändra kartellavtal

eller annan överenskommelse;

2) att företagare ej får vägra att sälja förnödenhet, som av honom tillverkas

eller saluhålles, eller att eljest träda i affärsförbindelse med viss

eller vissa företagare;

3) att företagare ej får missgynna eller gynna viss eller vissa företagare

i fråga om pris eller andra af färsvillkor;

4) att företagare eljest i sin verksamhet ej får tillämpa visst förfarande

eller får tillämpa särskilt förfarande endast på visst sätt eller i viss utsträckning;

samt slutligen, dock endast efter av Kungl. Maj :t givet bemyndigande,

5) att ensamföretagare eller därmed likställd grupp av företagare under

en tid av högst ett år i sin rörelse a) skall tillämpa viss grund för bestämmande

av pris eller andra affärsvillkor eller b) ej far överskrida visst högsta

pris å särskilt angivna förnödenheter eller nyttigheter.

Angående de olika punkternas innehåll anför de sakkunniga bl. a.:

Punkt 1) ovan avser förelägganden riktade mot varje form av avtalsbunden

samverkan. Ingripandet sker här genom att själva grunden för samarbetet

undanröjes eller att avtalet i allt fall modifieras därhän, att skadlig

verkan av samarbetet ej kan tänkas uppkomma. Då det. gäller prisöverenskommelser

(priskarteller), bör ingripandet emellertid ej avse någon modifiering

i de direkta prisangivelser, som kunna ingå i en överenskommelse.

Finner näringsfrihetsnämnden, att en prisöverenskommelse medför skadlig

verkan, skall den genom förhandling söka undanröja överenskommelsen,

och om detta misslyckas häva den genom föreläggande. Dess uppgift i sådana

fall är alltså att söka återställa fri konkurrens — icke att utveckla

sig till ett priskontrollorgan över karteller. Skulle det visa sig, att de kartellbestämda

priserna fortfarande tillämpas även sedan överenskommelsen

hävts, kan näringsfrihetsnämnden betrakta detta såsom ett förfarande enligt

tyst samförstånd, om vilket man i nytt föreläggande kan föreskriva,

att det icke vidare må komma till användning. Om emellertid den förhandling

som alltid skall föregå ett föreläggande misslyckas, kommer nämnden

sannolikt icke sällan att finna det mera lämpligt att i stället för att utfärda

föreläggande anmäla förhållandet till Kungl. Maj :t. Sannolikt skulle denna

publicitetsmetod i många fall visa sig verkningsfull. Det får också förutsättas,

att offentliggörandet av utredningsmaterial från monopolutredningsbyrån

och inte minst från dess prisanalytiska arbete ofta skall kunna ytterligare

bidraga till ett godtagbart resultat.---

Punkterna 2) och 3) ovan avse att medge förelägganden ägnade att komma

till rätta med diskrimination vare sig denna går så långt att den lett

till vägran av affärsförbindelse över huvud (t. ex. leveransstopp) eller innebär

en prisdiskriminering.---- Vad gäller fall av leveransvägran, synes

ett föreläggande i allmänhet icke böra gå så långt i detalj, att det skulle

innebära tvång för säljaren att verkställa viss särskild leverans till viss

bestämd köpare. Men det bör i varje fall innebära förbud för säljaren att

tillämpa en fortsatt systematisk leveransvägran av viss i föreläggandet angiven

diskriminatorisk beskaffenhet. Skulle den rabattskala som tillämpas

av en säljare vara diskriminatorisk genom att gynna eller misssgynna vissa

köpare bör nämnden söka ange allmänna grunder för mera likformig be
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

267

handling av olika grupper av köpare men däremot avstå från att själv utarbeta

någon detaljerad ny rabattskala. — De sakkunniga förutsätta för

övrigt, att dessa liksom andra frågor i flertalet fall böra kunna lösas redan

på förhandlingsstadiet, varvid vederbörande företagare eller kartell själv

blir i tillfälle att utforma förslag om mera likformiga försäljningsvillkor.

Den under punkt 4) upptagna rätten att ingripa mot förfaranden avser

att ge nämnden möjlighet att bryta allehanda andra förfaranden än diskrimination,

vilka kunna vara av betydelse i här förevarande avseende. Någon

begränsning till vissa angivna förfaranden har icke ansetts möjligt att vidtaga.

Genomfördes en sådan begränsning till vissa särskilda förfaranden

eller typer av förfaranden skulle möjligheten att ingripa med förelägganden

och att kringgå givna förelägganden med all sannolikhet bli så stora,

att lagstiftningens effektivitet kunde bli allvarligt hotad.

Såsom vid upprepade tillfällen framhållits avse de sakkunniga att medlet

att förhindra skadlig verkan av konkurrensbegränsning skall vara att återställa

friare konkurrensförhållanden. —--I ett fall saknas emellertid

i allmänhet praktiska möjligheter att skapa priskonkurrens, nämligen i

det fall att marknaden domineras av ett enda företag eller en koncern.

Detta förhållande har nödvändiggjort ett undantag från den allmänna regeln,

att näringsfrihetsnämnden cj bör tjänstgöra såsom en prisreglerande

myndighet. I vad avser ensamföretagare och en därmed likställd grupp av

företagare har därför befunnits nödvändigt att ge nämnden befogenhet att

utöva eu tidsbegränsad priskontroll på sätt som framgår av punkt 5 ovan.

Endast i detta speciella fall skulle näringsfrihetsnämnden sålunda enligt

förslaget tillerkännas befogenhet att med tvingande verkan tillgripa en direkt

och fullständig prisreglering.

Näringsfrihetsnämndens och rådets sammanträden skall enligt sakkunnigförslaget

vara offentliga. Då ärendena emellertid i många fall torde

komma att beröra förhållanden, som av företagarna anses utgöra affärshemligheter,

t. ex. kalkylmaterial, uppgifter om kostnadsfördelning, kundocli

leverantörsförhållanden m. m., har nämnden givits befogenhet att, om

anledning förekommer till antagande att till följd av offentligheten yrkeshemlighet

skulle röjas, förordna att handläggningen skall ske inom stängda

dörrar. Även i fråga om förhandlingsverksamheten har befunnits befogat

alt göra undantag från huvudregeln om offentlighet, då detta ömtåliga

och grannlaga arbete ansetts i allmänhet knappast kunna bedrivas med

framgång annat än vid enskilda sammanträden med parterna.

De sakkunniga inskärper att, även om vissa ingrepp i konkurrensfriheten

är oförargliga eller till och med övervägande till nytta ur allmän synpunkt,

det dock icke är näringsfrihetsnämndens uppgift att fälla några

positiva allmänna omdömen. Det blir sålunda icke fråga om att indela förekommande

konkurrensbegränsningar i skadliga och icke skadliga. Däremot

är det riktigt, framhåller de sakkunniga, att vissa konkurrensbegränsningar

genom här ifrågavarande organ blir beivrade — andra icke. Om detta

förhållande skulle av vederbörande representanter för den senare gruppen

utnyttjas i reklamsyfte på sådant sätt, att allmänheten lockades att

tro, att samhället uttalat sitt godkännande, bör detta enligt de sakkunniga

mötas med en upplysningsverksamhet ägnad att klargöra, att samhällsmak
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ten endast ingriper mot vissa konkurrensbegränsningar och därmed icke

övergivit sin neutrala inställning till andra konkurrensbegränsningar; vidare

bör framhållas, att bland de konkurrensbegränsningar, som icke beivrats,

återfinnes icke endast »oförargliga» eller t. o. in. nyttiga företeelser utan

även sådana tveksamma fall, vilka — även vid en såvitt möjligt fullständig

och likformig lagtillämpning — i brist på bevis måst lämnas utan åtgärd.

I praktiken kommer det dessutom vid sidan av de konkurrensbegränsningar,

vilka efter undersökning antingen beivrats eller icke beivrats, att åtminstone

under lång tid framåt finnas inskränkningar i konkurrensen, som ännu

aldrig varit uppe till behandling.

Förhandsbesked huruvida något visst förfarande eller ett särskilt avtal

är att anse såsom stridande mot lagen eller ej anser de sakkunniga icke böra

lämnas av näringsfrihetsnämnden eller någon av nämndens ledamöter eller

tjänstemän. Däremot anser de sakkunniga att en kartell eller ett företag

bör kunna hänvända sig till ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor för

att utröna, om denne anser sig böra inför nämnden påfordra, att viss konkurrensbegränsning

beivras. Därest ombudsmannen härvid låter verkställa

en utredning motsvarande den han skulle företagit såsom förberedelse

för en aktion inför nämnden, kan han lämna ett sådant besked. De

sakkunniga framhåller att ett besked av denna karaktär emellertid uppenbarligen

icke kan vara bindande för näringsfrihetsnämnden. Det är sålunda

tänkbart, att nämnden intager en annan ståndpunkt, om den på initiativ av

enskild part tager upp frågan. Skulle ombudsmannen på grund av anhopning

av andra ärenden icke vara i stånd att låta företaga sådan utredning

som nyss nämnts, kan han icke lämna besked i angiven form. I vissa

fall torde han dock möjligen under hand kunna meddela, att han för sin del

sannolikt skulle bedöma förhållandet på visst sätt, om de uppgifter som vederbörande

företag eller kartell lämnat är riktiga och inga andra omständigheter

av betydelse inverkar på frågan.

Nämnden och ombudsmannen bör enligt de sakkunniga efter hand låta

utge sammanfattande redogörelser för näringsfrihetsnämndens beslut och

regeringsrättens utslag ävensom för de uppgörelser, som träffats efter förhandling

med näringsfrihetsnämnden.

Reservanterna.

Reservanterna framhåller gentemot det föreslagna förfarandet, att näringsfrihetsnämnden

härigenom skulle bli samtidigt domstol och förhandlingsorgan.

Nämnden skulle därmed komma att representera ett avsteg från

det allmänna kravet på domstolars opartiskhet.

Förslaget om rätt för näringsfrihetsnämnden att i form av förelägganden

genomföra en tidsbegränsad priskontroll för ensamföretagare förklarar sig

reservanterna icke kunna biträda. Varken i de sakkunnigas betänkande eller

i tidigare utredningar finner reservanterna något behov av priskontroll under

normala tider av sådana företag ha påvisats. Detta anser reservanterna icke

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

269

heller överraskande, ty den monopolställning, som vissa enskilda företag

kan ha på den svenska marknaden, är i flertalet fall av olika skäl endast

relativ. Under förutsättning av en sådan ekonomisk politik, att utrikeshandeln

blir fri från tyngande restriktioner och att staten på olika vägar

skapar gynnsamma förutsättningar för uppkomsten av ny företagsamhet,

förklarar sig reservanterna icke heller tro, att det framdeles blir något nämnvärt

behov av direkt statlig kontroll av monopolföretagens prissättning.

Herr Gillbergs yttrande.

I likhet med reservanterna erinrar herr Gillberg mot att näringsfrihetsnämnden

skulle bli både ett förhandlande och ett i första instans dömande

organ. Han anför:

Varken i teorin eller i praktiken torde det bli möjligt att skilja mellan

dessa båda funktioner. Redan i förhandlingsskedet kommer nämnden att

bli bunden i sitt ställningstagande. Denna bundenhet medför, att parterna

näppeligen kunna räkna med en fri och förutsättningslös prövning av de

frågor, som icke kunnat lösas förhandlingsvägen utan som i stället skola

avgöras av den förut förhandlande, men nu i första instans dömande nämnden.

Det kan befaras, att denna dubbelfunktion hos nämnden kommer att

ge upphov till mot rättskänslan klart stridande situationer. Häremot innebär

möjligheten att överklaga näringsfrihetsnämndens beslut hos regeringsrätten

icke tillräckligt skydd. Regeringsrättens omprövning, vilken skulle

komma att ske allenast på grundval av skriftligt material, torde i alltför

hög grad bli beroende av de förhandlingar, som ägt rum inför nämnden, och

nämndens ståndpunktstagande.

Även herr Gillberg vänder sig mot förslaget att låta näringsfrihetsnämnden

utöva en tidsbegränsad priskontroll över ensamföretagare. Han framhåller

att det ligger i sakens natur, att en storindustris prispolitik näppeligen

kan föras efter ett så stelt system, som dylika direktiv för företagets pris''- politik skulle medföra. Det förefaller herr Gillberg som om de sakkunniga

ej heller satt sig in i, vilka komplikationer som kan uppstå genom tekniska

eller andra förändringar av de tillverkade produkterna.

Remissyttrandena.

Allmänna erinringar om att det processuella förfarandet inför

nämnden ägnats alltför liten uppmärksamhet i lagförslaget göres av Svea

hovrätt, som anför:

Lagförslagets speciella bestämmelser rörande förfarandet i ärenden om

offentligt ingripande giva en mycket ofullständig bild av huru ett sådant

ärende är avsett att handläggas inför näringsfrihetsnämnden. Med hänsyn

till de allvarliga konsekvenser, som ett offentligt ingripande kan antagas i

allmänhet komma att medföra för en företagare eller en grupp av företagare,

måste från rättssäkerhetssynpunkt fordras att förfarandet är så utformat

att företagarna ha möjlighet att vid lcontradiktorisk förhandling bemöta

ombudsmannen och att förebringa bevisning. Överhuvud måste garantier

lämnas för att nämndens beslut bliva såvitt möjligt riktiga. Betydelsen

av att förfarandet är fullgott är desto större som de materiella regler, vilka

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

nämnden har att tillämpa, äro och troligen även måste vara tämligen vaga.

Visserligen kunna i detta sammanhang icke uppställas krav på en lika

ingående reglering av förfarandet som den i rättegångsbalken förekommande.

Vissa minimikrav måste emellertid vara uppfyllda. Här skola endast

som exempel angivas några fall, i vilka förtydliganden och närmare regler

äro erforderliga.

För att ett ärende skall kunna erhålla en fast ram måste till en början

fastställas vilka parterna äro. Förslaget ger emellertid icke något besked

om vilka som äro avsedda att vara parter i ett inför nämnden anhängigt

ärende angående offentligt ingripande. Lagtexten upptager olika uttryck

med hänsyftning på ett partsförhållande.---Motiven till 13 § innehålla

vissa uttalanden rörande vilka personer som böra kallas till sammanträde

enligt nämnda paragraf, dock utan att deras ställning i processen klargöres.

Särskilt då det gäller att angiva vem som äger besvärsrätt får partsbegreppet

betydelse, liksom vid avgörande av frågor om utredning och bevisning.

Vidare måste de olika leden i förfarandet på ett eller annat sätt särskiljas.

Såvitt av förslaget kan utläsas, tankes gången av ett ärende vara följande.

Sedan framställning om offentligt ingripande gjorts, har nämnden

först att pröva sin behörighet enligt 4 g och avgöra huruvida fråga är om

en konkurrensbegränsning av det slag som där angives. Därefter skall nämnden

— som regel efter ett offentligt sammanträde med parterna — med stöd

av föreliggande utredning avgöra, om konkurrensbegränsningen har samhällsskadlig

verkan och om sålunda offentligt ingripande skall komma till

stånd. Beslutes sådant ingripande, blir nästa fråga vilken åtgärd som skall

vidtagas. Regelmässigt skall då förhandling inledas. Leder förhandlingen

icke till godtagbart resultat, har nämnden att besluta föreläggande. Nämndens

åtgärd kan också bliva en anmälan till Kungl. Maj:t. Offentligt sammanträde

med parterna synes icke skola ånyo äga rum, sedan frågan om

samhällsskadlig verkan avgjorts. Nämnden torde kunna besluta t. ex. om

föreläggande utan att ha hört parterna närmare därom. På vilket stadium

av förfarandet rådets yttrande enligt 12 § skall inhämtas är ett spörsmål

som lämnats öppet. Ombudsmannens ställning under förfarandet är icke

närmare angiven, bortsett från att han enligt 7 § äger göra framställning

om offentligt ingripande och tydligen skall närvara vid offentligt sammanträde.

Det utsäges ej heller huruvida han skall utöva några funktioner i de

senare leden av förfarandet efter det nämnden beslutat att offentligt ingripande

skall ske.

Själva utredningen i ärende av hithörande art är mycket ofullständigt

reglerad. Visserligen talas i 5 §, i samband med där intagna bestämmelser

om bevispresumtion, om »på utredning grundade skäl», men det framgår ej

huru denna utredning skall komma till stånd. De i 23 och 24 §§ givna föreskrifterna

äro överförda från 7 och 8 §§ i 1946 års lag och skrivna med

tanke på det förhållandet att en myndighet ex officio utreder ett sakförhållande

och icke för en muntlig process, där utredningen i första hand åvilar

mot varandra stående parter. Parts rätt att förebringa bevisning beröres

icke i lagförslaget. Med hänsyn till den avgörande betydelse som utredningen

är avsedd att få — ett stort antal olika omständigheter måste framdragas

och de ofta invecklade sakförhållandena ingående belysas — är behovet

av klara regler om huru denna utredning skall förebringas särskilt

påtagligt.

Om nämnden skulle få domstols ställning, kan bristen på regler rörande

förfarandet fyllas genom en hänvisning till rättegångsbalkens regler i tilllämpliga

delar; se t. ex. It § lagen om handläggning av domstolsärenden,

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

271

6 § militära rättegångslagen och 29 § lagen om arbetsdomstol. Jämför även

20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken.

Även Svenska reklamförbundet betecknar- det såsom en påtaglig brist i

förslaget, att detsamma saknar närmare bestämmelser om hur förfarandet

inför nämnden skall gestaltas. Dylika regler finner förbundet vara av vikt

icke blott vid process inför nämnden utan även och måhända i än högre

grad, då förfarandet har karaktär av förlikningsförhandling. I sistnämnda

fall anser förbundet det eljest vara risk för maktmissbruk från nämndens

sida.

Statens jordbruksnämnd skisserar förfarandets allmänna läggning, för den

händelse näringsfrihetsnämnden ges karaktär av specialdomstol, på följande

sätt:

Enligt jordbruksnämndens mening bör övervakning av konkurrensbegränsningarna

utövas efter följande huvudlinjer. Registrering och utredningbör

liksom nu ske genom monopolutredningsbyrån, som i enlighet med de

sakkunnigas uttalande bör utbyggas till full kapacitet. Resultatet av utredningarna

delgives en specialåklagare (näringsfrihetsombudsmannen), vilken

har atl pröva om ur allmän synpunkt ingripande bör ske. Finner han detta

vara förhållandet anhängiggöres efter ansökan hos organet offentlig undersökning

av det företag, som utövar konkurrensbegränsning. Vid organet sker

sedan handläggning i samma ordning som vid rättegång. Under förberedelsen,

vilken bör ledas av organets ordförande och vari övriga ledamöter ej

böra deltaga, bör därvid undersökas om möjligheter finnas för en frivillig

avveckling av konkurrensbegränsningen. Det blir därvid närmast fråga om

en överenskommelse mellan specialåklagaren och svarandeföretaget, enligt

vilket detta åtager sig t. ex. att häva eller uppmjuka ett kartellavtal. Rån

uppgörelse ej komma till stånd, fortsättes undersökningen med huvudförhandling

och utmynnar i en dom.

Rätten att göra framställning hos näringsfrihetsnämnden

om ingripande anser Svea hovrätt böra regleras i överensstämmelse med vad

som gäller om väckande av allmänt åtal enligt 20 kapitlet 8 § rättegångsbalken.

Enskild företagare eller sammanslutning skulle sålunda äga rätt att

göra framställning endast om ombudsmannen beslutat att icke väcka fråga

om ingripande. Hovrätten finner även en skärpning av förutsättningarna för

rätt att göra framställning påkallad. Sakkunnigförslagets synnerligen vaga

avfattning gör det enligt hovrätten möjligt för enskild att i rent chikanerande

syfte göra framställning hos nämnden mot exempelvis en konkurrent.

Hovrätten framhåller vidare att av lagtexten icke framgår, i vilken mån

nämnden vid ärendets fortsatta behandling skall vara bunden av framställningen.

Ett klarläggande kräves bl. a. i frågan huruvida nämnden skall äga

gå utöver de yrkanden som gjorts-i framställningen och huruvida nämnden

är skyldig att behandla varje väckt yrkande. Det synes enligt hovrätten böra

ställas det kravet alt en framställning är skriftligen avfattad.

Frågan om näringsfrihetsnämndens förhandlingsuppgift har

tilldragit sig ett betydande intresse från remissmyndigheternas sida.

Såsom i det föregående redan antytts har Landsorganisationen, Tjänstemännens

centralorganisation (TCO) samt bank- och fondinspektionen för
-

s. 272 Kontrollera mot PDF

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ordat att förhandlingsuppgiften överflyttas till ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

Landsorganisationen anser visserligen att den omständigheten, att näringsfrihetsnämnden

enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att såväl

förhandla som att meddela förelägganden, icke i och för sig behöver medföra

någon rättsosäkerhet; denna anordning kan dock befaras medföra psykologiskt

mindre lyckliga verkningar. Ett tänkbart alternativ finner Landsorganisationen

därför vara, att man upprättade ett organ, som endast förhandlade,

och ett som finge handlägga eventuella förelägganden. Flertalet fall av

samhällsskadlig konkurrensbegränsning finner organisationen nämligen sannolikt

kunna modifieras eller upphävas redan på publiceringsstadiet eller förhandlingsvägen.

Ett överflyttande av förhandlingsuppgiften på ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor nödvändiggör enligt Landsorganisationen, att

ombudsmannen till sin hjälp erhåller experter i första hand med ekonomisk

sakkunskap. Det föreslagna rådet borde härvid kunna utnyttjas av ombudsmannen

på samma sätt som av näringsfrihetsnämnden. I den mån förhandlingar

icke leder till resultat skulle ombudsmannen enligt landsorganisationen

kunna hänskjuta ärenden till näringsfrihetsnämnden för prövning av

fråga om meddelande av föreläggande. Nämnden skulle därvid komma att

tjänstgöra såsom en specialdomstol.

Icke heller Tjänstemännens centralorganisation (TCO) finner några sakligt

motiverade invändningar kunna anföras mot att näringsfrihetsnämnden

får till uppgift att först förhandla och, om förhandlingarna ej leder till önskat

resultat, därefter utfärda föreläggande. Emellertid föreligger enligt TCO

icke heller någon absolut nödvändighet att såväl förhandlingar som förelägganden

handhaves av en och samma institution; samma effektivitet skulle

kunna uppnås om förhandlingsmomentet lades på ombudsmannainstitutionen.

En lösning efter denna linje skulle ha sin största fördel i det förhållandet

att då förhandling och föreläggande handhas av två skilda institutioner

någon överinstans i föreläggandefrågor över näringsfrihetsnämnden knappast

skulle behövas. Möjligen kunde det ur allmän rättssäkerhetssynpunkt

vara motiverat att i frågor av större principiell betydelse bibehålla möjlighet

till prövning i en överinstans.

Bank- och fondinspektionen grundar däremot sitt förordande av att förhandlingsuppgiften

anförtros åt ombudsmannen därpå, att det är olämpligt

att uppdraga förhandlingsfunktionen åt samma myndighet, som har

att utfärda förelägganden.

Av övriga myndigheter, som ställt sig positiva till de sakkunnigas förslag

till lagstiftning, har försäkringsinspektionen förklarat sig icke finna näringsfrihetsnämndens

dubbelfunktion som förhandlingsorgan och beslutande

myndighet i och för sig vara ägnad att ingiva betänkligheter under förutsättning

att besvärsfrågan får en för rättstryggheten tillfredsställande lösning.

Kommerskollegium intar samma ståndpunkt men anmäler dock en

viss tvekan.

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Många av de myndigheter och organisationer, som intagit en avvisande

hållning till de sakkunnigas förslag, har uttryckt en starkt kritisk inställning

mot att näringsfrihetsnämnden tilldelats förhandlingsfunktionen. Svea hovrätt

anför:

Uppgiften att avgöra huruvida offentligt ingripande skall komma till stånd

är av domstolsmässig natur och måste förväntas komma att innefatta bevisvärdering

av och ställningstagande till ett ofta nog både omfattande och

svårbedömt utredningsmaterial. Även om gränsen mellan rättsfrågor och

lämplighetsfrågor i svensk rätt är mera flytande än i andra rättssystem, kan

tvivel ej råda därom att ett beslut rörande offentligt ingripande innebär avgörande

av en rättsfråga, nämligen spörsmålet huruvida samhällsskadlig

verkan föranletts av konkurrensbegränsningen eller icke.

När det däremot gäller att verkställa det beslutade offentliga ingripandet,

får nämnden rent förvaltande uppgifter. Vid förhandling måste — om ordet

skall tagas i den vanliga meningen — nämnden inträda som partsrepresentant

för det allmänna, d. v. s. närmast i ombudsmannens ställe, och rådslå

med vederbörande företagare och dennes enskilda motparter om de åtgärder

som lämpligen böra vidtagas för att undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsningen.

I ordet förhandling får vidare anses ligga att nämnden

kan, om den så finner lämpligt, helt eller delvis frångå sina i tidigare beslut

intagna ståndpunkter; företagarsidan kan exempelvis föra fram ett förslag

som förefaller nämnden åtminstone i stort sett godtagbart för att »rättelse»

skall åstadkommas. Misslyckas däremot förhandlingarna, är åt nämnden

given den grannlaga uppgiften att strafflagstifta in casu.

Handelskammaren i Borås anför att förslaget i denna del innebär en olycklig

och verkligt farlig sammanblandning av befogenheter, som måste hållas

strängt åtskilda om icke grundläggande rättsprinciper skall trädas för när.

Även handelskamrarna i Göteborg, Norrköping, Örebro, Gävle och Luleå

åberopar lämplighetsskäl och rättssäkerhetssynpunkter mot att nämnden

skall ha rätt att förhandla.

Sveriges industriförbund anser en uppdelning av de förhandlande och dömande

befogenheterna på skilda organ vara ett oundgängligt behov, om lagstiftning

kommer till stånd. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

uttalar, att förslaget i denna del medför ett avsteg från det allmänna kravet

på domstolars opartiskhet och rättsligt sett utgör en oformlighet.

Stockholms handelskammare finner det föreslagna förfarandet kunna

gc anledning till samma missförhållanden som från näringslivets sida påtalats

i fråga om priskontrollnämndens förhandlingar.

Sveriges lantbruksförbund betonar likaledes att den föreslagna anordningen

kan leda till att arbetssättet från kommissionsväsendet erhåller insteg i

näringsfrihetsnämndens verksamhet.

Beträffande näringsfrihetsnämndens föreslagna skyldighet att

vidtaga åtgärder genom att meddela föreläggande eller att anmäla

missförhållandena till Kungl. Maj :t förordar statens priskontrollnämnd, att

skyldigheten i stället formuleras såsom en befogenhet. Priskontrollnämnden

framhåller, att det säger sig självt, att näringsfrihetsnämnden, sedan

den i visst fall konstaterat skadlig verkan, skall vidtaga åtgärder för att

18 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

åstadkomma rättelse, men att det likväl synes lämpligt att näringsfrihetsnämnden

erhåller möjlighet att pröva hur långt den i varje fall finner lämpligt

att gå.

De föreslagna bestämmelserna om föreläggandenas innehåll

har berörts endast av ett mindre antal av remissmyndigheterna. Svea hovrätt

har därvidlag upptagit frågan om rättskraften hos de fattade besluten.

Statens jordbruksnämnd föreslår viss inskränkning i de föreslagna bestämmelsernas

omfattning jämte vissa preciseringar i fråga om rätten att begagna

vissa typer av förelägganden.

Stockholms handelskammare har anmärkt, att befogenheten att meddela

förelägganden på grund av vägran att leverera varor enligt lagförslagets

avfattning är mera omfattande än vad de sakkunniga enligt motiven själva

synes ha avsett.

Frågan om lämpligheten av den föreslagna bestämmelsen om rätt för näringsfrihetsnämnden

att utöva tidsbegränsad priskontroll för ensamföretagare

har närmare behandlats i endast några få yttranden.

Kooperativa förbundet godtager förslaget i denna del, då bestämmelsen är

tänkt som en åtgärd av undantagsnatur och det ligger i de berörda företagens

intresse att förebygga bestämmelsens tillämpning genom frivilliga åtgöranden.

Förbundet framhåller, att man därför torde kunna räkna med att

den endast sällan skall förekomma i praktiken, samt understryker att bestämmelsen,

så länge den allmänna statliga priskontrollen består, under

alla förhållanden icke torde bli aktuell. Emellertid erinrar förbundet om att

förbundet vid flera tillfällen tagit bestämt avstånd från användande av permanent

priskontroll som medel för övervakning av monopolistisk prisbildning;

från dess sida har tidigare givits uttryck åt den uppfattningen att det

skulle bjuda på utomordentligt stora svårigheter för ett statligt organ att

fastställa priser i varje särskilt fall, d. v. s. att rätt uppskatta med hur mycket

en privatmonopolistisk sammanslutnings alltför höga priser borde sänkas

för att de samhälleligt sett ogynnsamma verkningarna skulle undanröjas.

Stockholms handelskammare ställer sig avvisande och anför:

Mot en sådan tanke må erinras om de stora svårigheter den statliga priskontrollen

ställts inför under det senaste årtiondet. Handelskammaren har

den bestämda uppfattningen, vilken handelskammaren i ett flertal sammanhang

framfört till statsmyndigheterna, att en av statlig myndighet dirigerad

prissättning icke kan upprätthållas utan administrativt godtycke och skadliga

konsekvenser i olika hänseenden. Det är för handelskammaren en orimlig

tanke, att ett statligt organ skulle, som majoriteten uttrycker sig »taga

ansvaret för prissättningen inom ett företag eller en grupp av företag».

Erfarenheterna från de gångna åren torde vara tillräckligt övertygande för

att visa, att statlig dirigering av näringslivets prissättning icke kan komma

ifråga i normala tider.

Handelskammaren i Gävle motsätter sig även bestämt den föreslagna priskontrollen.

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

275

Departementschefen.

Handläggningen inför näringsfrihetsnämnden av frågor om konkurrensbegränsning

skall enligt sakkunnigförslaget äga rum i form av en förhandling

mellan två parter: å ena sidan den som påkallat förhandlingen samt å

andra sidan den eller de som svarar för konkurrensbegränsningen. Rätt att

begära förhandling tillkommer enligt de sakkunniga i första hand ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor. Sådan rätt har vidare tillagts företagare,

som beröres av det påtalade konkurrensförhållandet, ävensom sammanslutning

av konsumenter eller löntagare (7 §).

Har ingripande mot viss konkurrensbegränsning begärts, skall enligt sakkunnigförslaget

parterna beredas tillfälle att vid sammanträde inför nämnden

framlägga sina synpunkter. Ombudsmannen skall kallas även om han

ej påkallat ingripandet. Där sa finnes lämpligt skall till sammanträdet kallas

också sådana andra företagare, sammanslutningar av konsumenter eller

löntagare samt statliga eller kommunala myndigheter, vilkas verksamhetsområde

beröres av konkurrensbegränsningen. Finner nämnden uppenbart

att framställning ej förtjänar avseende, kan densamma avslås utan sammanträde

(13 §).

Enligt de sakkunniga skall nämnden först pröva, huruvida skadlig verkan

är för handen. Endast om så finnes vara fallet är nämnden berättigad att

mgripa mot konkurrensbegränsningen. Det framhålles, att nämnden i största

möjliga utsträckning bör pröva verkningarna av en konkurrensbegränsning

i dess helhet, alltså i alla avseenden och gentemot alla tänkbara intressenter.

Finner nämnden skadlig verkan föreligga, skall den först söka vinna rättelse

förhandlingsvägen. Formföreskrifter för förhandlingsarbetet har icke

uppställts. Lyckas förhandlingen, är därmed syftet med det offentliga ingripandet

nått och ärendet kan avskrivas. Misslyckas förhandlingsarbetet,

äger nämnden befogenhet att förelägga de företagare, som är ansvariga för

konkurrensbegränsningen, att vidtaga åtgärder för att undanröja eller mildra

de skadliga verkningarna. Nämndens befogenhet i sistnämnda avseende

är dock begränsad till vissa särskilda slag av förelägganden. Är missförhållandet

sådant att det icke alls eller endast till viss del kan undanröjas medelst

föreläggande, har nämnden att i offentlig skrivelse anmäla saken till

Kungl. Maj :t (8 §).

Såsom tidigare framhållits utgår de sakkunniga från den allmänna uppfattningen,

att medlet att hindra skadlig verkan av konkurrensbegränsning

skall vara att återställa friare konkurrensförhållanden. I fråga om prisöverenskommelser,

t. ex. i form av priskarteller, inskärpes sålunda, att nämndens

ingiipande icke bör avse att nedsätta de överenskomna priserna. Anses

prisavtalet medföra skadlig verkan, skall nämnden i stället förhandlingsvägen

söka undanröja detsamma eller, om det misslyckas, förelägga parterna

att häva avtalet. Skulle en rabattskala föranleda diskrimination, bör nämnden

söka ange allmänna grunder, som bör tillämpas vid prissättningen, men

däremot ej själv utarbeta en detaljerad ny rabattskala. I annat sammanhang

har tidigare nämnts, att de sakkunniga i fråga om ensamföretagare

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

funnit nödvändigt att ge näringsfrihetsnämnden viss rätt att utöva direkt

kontroll över prissättningen (8 § 5.).

De sakkunniga betonar, att näringsfrihetsnämndens uppgift icke är att

godkänna vissa konkurrensbegränsningar eller att söka indela förekommande

konkurrensbegränsningar i skadliga och icke skadliga. Nämnden bör

icke heller lämna förhandsbesked, huruvida ett visst förfarande eller ett

särskilt avtal är att anse såsom stridande mot lagen. Är det av vikt för en

företagare att få ett uttalande, bör han i stället kunna vända sig till ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor.

Reservanterna invänder att det allmänna kravet på domstolars opartiskhet

åsidosättes om nämnden skall vara både domstol och förhandlingsorgan.

De motsätter sig vidare den föreslagna tidsbegränsade priskontrollen. Herr

Gillberg gör liknande erinringar.

Ur remissvaren må framhållas att vissa remissinstanser hävdat att det

processuella förfarandet fått en alltför ofullständig reglering. Svea hovrätt

inskärper vikten ur rättssäkerhetssynpunkt av att förfarandet är så utformat,

att företagarna kan vid kontradiktorisk förhandling bemöta ombudsmannen

och förebringa bevisning. Betydelsen härav är desto större som de

materiella reglerna är och troligen också måste vara tämligen vaga. Särskilt

framhåller hovrätten att i lagen bör klart fastställas vilka parterna är. Även

frågan om ärendenas utredning betecknas som ofullständigt reglerad.

Av redogörelsen för departementsförslagets allmänna uppläggning framgår,

att detta i fråga om förfarandet väsentligen bygger på sakkunnigförslaget.

Enligt departementsförslaget skall det sålunda — på motsvarande sätt

som enligt sakkunnigförslaget — ankomma på näringsfrihetsrådet att i

fråga om konkurrensbegränsningar, som bringas under dess prövning, bedöma

verkningarna samt, om dessa befinnes skadliga, genom förhandling

söka häva eller mildra desamma. Däremot tänkes rådet icke — såsom hos

de sakkunniga — få befogenhet att meddela förelägganden. Om förhandlingarna

misslyckas, återstår blott att göra anmälan till Kungl. Maj .t.

Då befogenheten att meddela förelägganden sålunda bortfallit, torde fog

ej längre finnas för de anmärkningar, som av reservanterna och vissa remissmyndigheter

framställts mot att ett och samma organ tilldelats saväl

förhandlande som dömande myndighet. I betraktande av att rådet väsentligen

blir en förhandlingsinstans, synes det vidare knappast vara påkallat att

_ som Svea hovrätt önskat — i lagen upptaga mera detaljerade bestämmelser

om förfarandet än enligt sakkunnigförslaget.

Av det föregående har framgått att jag liksom de sakkunniga anser att

förhandlingsorganet ej bör taga initiativ till förhandlingar; att bringa ärenden

under näringsfrihetsrådets prövning bör närmast åvila ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor. Denne bör eftersträva att i första hand undeiställa

rådet sådana konkurrensbegränsningar, som har stor betydelse ur allmän

synpunkt. I likhet med de sakkunniga anser jag vidare att behörighet

att väcka fråga om förhandling också bör tillkomma företagare, som ome
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

277

delbart beröres av viss konkurrensbegränsning, ävensom sammanslutning

av konsumenter eller löntagare. Med stadgandet i 20 kapitlet 8 § rättegångsbalken

som förebild har enligt departementsförslaget deras rätt att

påkalla förhandling dock begränsats till sådana fall, där ombudsmannen beslutat

att ej göra framställning (16 §).

Av alt näringsfrihetsrådet icke har rätt att taga initiativ bör enligt min

mening följa, att rådet är bundet inom den ram, som uppdragits genom

de framställda yrkandena. Har ombudsmannen eller enskild part t. ex. hos

rådet påtalat att en företagare i enlighet med ett nyetableringsavtal vägrat

att leverera en vara, bör rådet därför vara berättigat att pröva avtalets

verkan endast i detta hänseende, och alltså ej få upptaga hela avtalet till

bedömande. Såsom de sakkunniga anfört är det å andra sidan i princip

önskvärt att verkningarna av en konkurrensbegränsning blir prövade i sin

helhet. Ombudsmannen bör så långt möjligt genom yrkanden från sitt håll

sörja för att rådet får tillfälle härtill.

Framställning om förhandling skall enligt departementsförslaget göras

skriftligen. I framställningen skall angivas de skäl, varå den grundas (17 §).

På grundval av framställningen har näringsfrihetsrådet till en början att

pröva om den är av beskaffenhet att kunna leda till förhandling. Detta förutsättes

regelmässigt ske vid ett sammanträde, dit rådet skall kalla både

sökanden och motsidan. Ombudsmannen skall kallas, även om han ej är

sökande. Sammanträdet kan föregås av skriftlig eller muntlig förberedelse

(18 §).

I allmänhet torde av framställningen omedelbart framgå, vilka företagare

som avses och alltså bör kallas till sammanträdet. Rör framställningen en

kartell eller annan överenskommelse, bör det åvila näringsfrihetsrådet att

närmare utreda, vilka företagare som deltager i kartellen eller överenskommelsen.

I regel torde samtliga dessa företagare böra kallas. Skulle framställningen

avse endast en viss företagares förhållande i särskilt fall, torde

det dock räcka med att denne kommer tillstädes. I likhet med sakkunnigförslaget

upptar departementsförslaget en bestämmelse om att framställning,

som uppenbarligen ej förtjänar avseende, kan avslås utan särskilt

sammanträde. Rådet får härigenom möjlighet att utan omgång och besvär

för motparten avvisa klart obefogade framställningar.

Vid sammanträdet har parterna å ömse sidor att framlägga sina synpunkter

på frågan, om betingelserna för förhandling är uppfyllda. Huvudfrågan

torde därvid naturligen i regel hli, om konkurrensbegränsningen föranleder

skadlig verkan eller ej. Såsom enligt sakkunnigförslaget har ombudsmannen

— liksom även näringsfrihetsrådet — rätt att hos monopolutredningsmyndighet

påkalla biträde för utredning i fråga, som kan vara av betydelse

för förhandling (25 §). I de fall då framställning om förhandling göres

av ombudsmannen torde i regel en av monopolutredningsbyrån utförd undersökning

vara tillgänglig. I sakens natur ligger att parterna i övrigt äger

förebringa all den utredning, som de kan önska. Näringsfrihetsrådet är enligt

departementsförslaget berättigat förelägga part att vid vite inställa sig

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

inför rådet samt att tillhandahålla handelsböcker, korrespondens och övriga

handlingar (22 §). Vad sålunda stadgats skall icke medföra skyldighet att

röja yrkeshemlighet av teknisk natur. Det har ej ansetts väl stämma med

förfarandets karaktär av förhandling att medge rådet att förelägga annan

än part att inställa sig eller att tillhandahålla handlingar.

Som rådet ej har karaktär av domstol, bör detsamma ej äga rätt att höra

åberopade personer på ed. Då rådets verksamhet huvudsakligen avser förhandling,

torde olägenheter därav knappast uppstå.

Ger de vid inledningssammanträdet förebragta omständigheterna vid

handen att betingelserna för förhandling är uppfyllda, åligger det näringsfrihetsrådet

att anordna förhandling (19 §). I regel torde förhandling kunna

vidtaga redan vid inledningssammanträdet. Hinder bör emellertid icke

möta mot att förhandlingen äger rum senare eller mot att den avbrytes för

att parterna skall få tillfälle överväga sin ståndpunkt. I departementsförslaget

har därför endast utsagts, att förhandling skall äga rum vid sammanträde

med parterna inför näringsfrihetsrådet (20 §). Det torde ofta

vara ägnat att främja ett gott förhandlingsresultat att rådet överlägger enskilt

med de olika parterna. Enligt departementsförslaget må så ske. Emellertid

har det ansetts vara av vikt att parterna innan förhandlingen avslutas

ånyo får mötas vid sammanträde inför rådet. Föreskrift därom har upptagits

i departementsförslaget (20 §). Bl. a. med hänsyn till den tid som förhandlingsarbetet

sannolikt kommer att kräva har det föreslagits ett stadgande

att ordföranden i den utsträckning Kungl. Maj :t föreskriver äger ensam

leda sammanträde i ärenden som ej är av synnerlig vikt (12 § andra st.).

Vid förhandlingarna bör rådet, såsom de sakkunniga framhållit, inrikta

sina strävanden på att åstadkomma friare konkurrensförhallanden. I fråga

om t. ex. priskarteller, innebär detta, att rådet, om kartellen anses ha en

otillbörlig inverkan på prisbildningen, bör söka få kartellavtalet upplöst

eller i varje fal! åstadkomma, att parterna ej längre samarbetar beträffande

prissättningen; man bör däremot ej inrikta sig på att driva parterna till

en överenskommelse om prissänkning. Understundom torde det emellertid

icke kunna undvikas att ett visst prissamarbete måste tillåtas fortsätta;

t. ex. om detta utgör en ovillkorlig förutsättning för ett ur samhällelig synpunkt

viktigt samarbete i andra hänseenden. Vad angår prisfrågor intar monopolistfallet

en särställning. Riktas befogade anmärkningar mot en ensamföretagares

prissättning, har rådet enligt departementsförslaget i regel

ej annan möjlighet att häva missförhållandet än att förhandlingsvägen

söka uppnå en prissänkning. Här kan det följaktligen icke undvikas att

rådet väsentligen får en prisövervakande uppgift. Så länge den allmänna

statliga priskontrollen består, synes det emellertid lämpligast att priskontrollnämnden

handhar prisövervakningen också i fråga om ensamföretagare.

Det torde därför få förutsättas att frågor om ensamföretagares prissättning

tills vidare bringas under näringsfrihetsrådets prövning endast om

alldeles särskilda skäl finnes. Jag erinrar om att näringsfrihetsrådet naturligen

i alla andra hänseenden, där skadlig verkan av en ensamföretagares

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103. 279

åtgärder är för handen, t. ex. vid diskrimination, skall upptaga monopolistfall

till prövning.

Av lätt insedda skäl är det av stor vikt, att näringsfrilietsrådets förhandlingsarbete

liksom dess verksamhet över huvud försiggår i offentlighetens

ljus. I överensstämmelse härmed har i departementsförslaget (23 §) stadgats,

att rådets sammanträden skall vara offentliga. Det har dock ansetts

oundvikligt att ge rådet befogenhet att hålla sammanträde inom lyckta

dörrar, när det kan antagas att eljest yrkeshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet

försvåras. Jag förutsätter dock att rådet iakttager största

möjliga återhållsamhet vid tillämpningen av dessa undantagsregler.

Har skadlig verkan av en konkurrensbegränsning icke kunnat undanröjas,

åligger det, såsom redan förut omnämnts, i fall av större vikt rådet

att göra anmälan om saken till Kungl. Maj :t (21 §). Ehuru skyldighet att

göra anmälan endast föreligger i viktigare ärenden, är rådet givetvis oförhindrat

att göra anmälan även i andra fall. I rådets instruktion torde böra

upptagas bestämmelser om skyldighet att i årsredogörelse lämna uppgifter

om alla ärenden, som handlagts av rådet.

I likhet med de sakkunniga finner jag det vara angeläget, att då rådet

avvisar framställning om förhandling beslutet ej ges sådan form att konkurrensbegränsningen

kommer att framstå såsom av statsmakterna godkänd.

Till vad de sakkunniga anfört om att prövningsorganet icke bör ge

förhandsbesked angående sin inställning till konkurrensbegränsande åtgärder

kan jag ansluta mig. I motsats till de sakkunniga finner jag det emellertid

ovisst huruvida ombudsmannen bör belastas med en sådan uppgift.

Skulle ombudsmannen i mera betydande utsträckning tagas i anspråk för

sådant arbete, är det fara värt att hans huvuduppgift kunde bli lidande.

Härtill kommer att det knappast torde kunna undvikas att ombudsmannen

i samband med förberedandet av framställningar till näringsfrihetsrådet i

praktiken kommer att ensam utöva en viss förhandlingsverksamhet. Å andra

sidan talar uppenbarligen praktiska skäl för de sakkunnigas ståndpunkt. Det

torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att vid fastställande av instruktion

för ombudsmannen bedöma, i vilken utsträckning denne möjligen bör få

lämna förhandsbesked.

Handläggningen av tillståndsfrågor rörande bruttopriser och anbudskarteiler

har behandlats i 15 § av departementsförslaget. På grund av sin sammansättning

utgör näringsfrihetsrådet otvivelaktigt en för hithörande frågor

kompetent myndighet. Det synes därför ej möta betänkligheter att

föreskriva att rådets beslut i dessa ärenden ej får överklagas. Jag vill

erinra att motsvarande inskränkning i den administrativa besvärsrätten

gjorts på andra håll, så t. ex. enligt lagen om arbetstidens begränsning såvitt

avser arbetarskyddsstyrelsens beslut i bl. a. tillståndsfrågor.

I sakens natur ligger att ej heller rådets beslut i samband med dess förhandiingsuppgift

bör kunna överklagas. I departementsförslaget har därför

upptagits ett allmänt stadgande av innebörd att klagan ej får föras

mot näringsfrilietsrådets beslut i ärenden enligt den nya lagen (24 §).

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

VI. Specialmotivering.

a) Lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom

näringslivet.

1 §•

I första stycket av denna paragraf anges de två olika vägar, som valts

för att motverka skadlig konkurrensbegränsning: generella förbud mot vissa

arter av konkurrensbegränsning samt förhandling efter skälighetsbedömning

av varje enskilt fall beträffande övriga slag av konkurrensbegränsningar.

Närmare redogörelse härför har lämnats i den allmänna motiveringen

under rubriken »Lagstiftningens allmänna uppläggning».

Beteckningen konkurrensbegränsning har hämtats från 1946 års lag om

övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Uttrycket bär där

använts i stället för termen »ofullständig konkurrens» (»monopolistisk konkurrens»),

som är mera vanlig i den nationalekonomiska litteraturen. Emellertid

ansågs denna term i det allmänna medvetandet icke vara så klar till

sin innebörd att den utan närmare förklaring borde införlivas med lagspråket.

Paragrafens andra stycke, som motsvarar sakkunnigförslagets 1 §, innehåller

en definition av begreppet skadlig verkan av konkurrensbegränsning.

Rörande definitionens innebörd hänvisas till den allmänna motiveringen under

rubriken »Begreppet skadlig verkan av konkurrensbegränsning». 2

2 §•

Lagrummet, vari stadgas förbud mot s. k. vertikal prisbindning i form av

minimipriser och fasta bruttopriser, har ingående behandlats i den allmänna

motiveringen under rubriken »Bruttoprissystemet». Det synes mig dock

erforderligt att närmare beröra några tolkningsfrågor.

Begreppet förnödenhet avses bär ha samma innebörd som i prisregleringslagen

och 1946 års lag. Det bör sålunda uppmärksammas att förnödenhet är

ett vidare begrepp än vara.

Uttrycket »försäljning av förnödenhet inom senare försäljningsled» inbegriper

i första hand återför sälj ning av förnödenhet i dess levererade skick.

Härunder bör emellertid också falla återförsäljning av förnödenhet, som efter

leveransen förädlats eller bearbetats. Det må understrykas att en företagare

av det föreslagna stadgandet hindras att t. ex. vid leverans av en förnödenhet

förbehålla sig, att återförsäljaren icke får underskrida visst pris

vid försäljning av annan förnödenhet. Å andra sidan bör framhållas att förbudet

endast avser sådan vertikal prisbindning, som upprätthålles av sinsemellan

självständiga företagare.

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

281

Såsom av lagtexten framgår får en företagare icke till ledning för prissättningen

inom ett senare försäljningsled angiva visst pris med mindre

därvid kommer till uttryck att priset må underskridas. Beteckningen »riktpris»

bör därvid vara tillräckligt klargörande. För att stadgandet skall bli

verksamt måste enligt min mening fordras att den företagare, som i annons,

katalog eller prislista eller å förpackning eller annat omslag angiver visst

återförsäljningspris, gör klart att priset får underskridas av återförsäljaren.

Överträdelse av förbudet har straffbelagts i 29 §.

3 §.

Paragrafen stadgar förbud mot vissa slag av anbudskarteller. En närmare

redogörelse för förbudets omfattning och innebörd har lämnats i den allmänna

motiveringen under rubriken »Kartellfallet». Uttrycket »förnödenhet»

har belysts i det föregående under 2 §. Även åt begreppet tjänst bör

givas samma innebörd som i prisregleringslagen och 1946 års lag. Härav

följer bl. a. att under uttrycket »utförande av tjänst» är att hänföra alla sådana

arbeten som, väsentligen inom byggnadsområdet, utföres av olika grupper

av hantverkare, såsom målare, snickare samt elektriska och andra installatörer

i deras egenskap av egna företagare.

Av paragrafens ordalydelse framgår, att förbudet endast gäller vid försäljning

av förnödenhet och utförande av tjänst »här i riket». Stadgandet lägger

alltså ej hinder i vägen för avtal om samråd eller annan samverkan innan

försäljning äger rum till köpare i utlandet eller rörande utförande av

tjänst, som sker på utrikes ort, t. ex. anläggningsarbeten utomlands. Förhandling

för undanröjande av dylika avtal kan dock påkallas sedan Kungl.

Maj:t lämnat tillstånd härtill jämlikt 5 § andra stycket.

För överträdelse av förbudet stadgas straff i 29 §. 4

4 §.

I denna paragraf anges förutsättningarna för meddelande av undantag

från de i 2 och 3 §§ stadgade förbuden. Stadgandet har i den allmänna motiveringen

närmare belysts i anslutning till redogörelserna för förbuden. Tillstånd

torde i allmänhet böra meddelas endast för viss tid. Det har dock

icke ansetts erforderligt att i lagförslaget upptaga särskild föreskrift därom.

Tiden för tillståndets giltighet bör i allmänhet icke göras alltför kort. Lämpligen

synes tillstånden därför böra avse en tid av t. ex. 3—5 år. Av 15 §

framgår att tillstånd ej må återkallas med mindre tillståndshavaren erhållit

tillfälle att yttra sig. Återkallas tillstånd på grund av ändrade förhållanden,

bör vederbörande erhålla nödigt rådrum innan tillståndet upphör. Fråga om

förlängning av redan gällande tillstånd bör också avgöras i så god tid att

tillståndshavaren kan planera sin verksamhet med hänsyn till beslutet.

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

5 §.

Konkurrensbegränsning är, såsom av den allmänna motiveringen framgått,

ett mycket vidsträckt begrepp, som innefattar företeelser av vitt skilda

slag. För att skänka nödig stadga åt lagtillämpningen har det därför ansetts

erforderligt att i departementsförslaget, på sätt som skett också i sakkunnigförslaget,

direkt angiva vilka former av konkurrensbegränsning, som

får upptagas till bedömande enligt lagen. Föreskrifter härom har upptagits

i förevarande paragraf, som motsvarar 4 § i sakkunnigförslaget. Paragrafen

anger sålunda den yttre ramen för näringsfrihetsrådets förhandlingsverksamhet.

Endast de i paragrafen angivna formerna av konkurrensbegränsande

företeelser kan bli föremål för förhandling inför rådet. Andra arter

av konkurrensbegränsning kan väl bli föremål för särskild undersökning enligt

bestämmelserna i 1946 års lag men de kan ej prövas av rådet.

De huvudgrupper av konkurrensbegränsningar, som näringsfrihetsrådet

enligt förevarande paragraf är behörigt att pröva, har tidigare betecknats

kartellfallet (första stycket, första punkten) samt monopolistfallet (första

stycket, andra punkten). För såväl kartellfallet som monopolistfallet har

lämnats utförlig redogörelse i den allmänna motiveringen under rubriken

»Olika former av konkurrensbegränsning och bedömningen därav». Därutöver

må här anföras följande.

De i paragrafens första stycke, första punkten upptagna bestämmelserna

om kartellfallet har ansetts böra så nära som möjligt tölja utformningen

av 2 § i 1946 års lag. Sakkunnigförslagets text har därför jämkats i enlighet

därmed. Kartell avtal är enligt sin natur alltid horisontella. Det må framhållas

att ordet »liknande» i uttrycket »kartellavtal eller annan liknande överenskommelse»

ej avser att utmärka att endast horisontella överenskommelser

omfattas av stadgandet. I likhet med 2 § i 1946 års lag avser stadgandet

såväl horisontella som vertikala överenskommelser. Det är likaledes

för stadgandets tillämpning likgiltigt om den konkurrensbegränsande

överenskommelsen ingåtts för att främja gemensamma intressen eller endast

avser att tillgodose ena partens intresse. I likhet med vad som gäller enligt

1946 års lag har den begränsningen ansetts lämplig, att överenskommelserna

skall beröra pris-, produktions-, omsättnings- och transportförhållanden.

Härigenom undantages sålunda bl. a. rena konditionsavtal (t. ex.

avtal om vad som skall förstås med kontant betalning, fri leveransmånad

och liknande), vilka icke har någon betydelse för prissättningen eller eljest

påverkar produktions-, omsättnings- eller transportförhållandena.

Beträffande andra punkten, monopolistfallet, bör anmärkas, att uttrycket

»näringsgren» icke får givas en alltför vidsträckt innebörd. Därmed avses

sålunda i första hand tillverkningen av ett särskilt varuslag eller utförande

av ett visst slags tjänst c. d. Hur långt uppdelningen i särskilda varuslag

eller tjänster bör gå kan knappast närmare angivas. Detta måste överlämnas

åt rättstillämpningen.

Paragrafens andra stycke har behandlats i den allmänna motiveringen

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

283

under rubriken »Internationell konkurrensbegränsning». I likhet med vad

de sakkunniga anfört bör tillstånd avse visst fall. Att lämna uttrycklig föreskrift

härom har dock icke ansetts påkallat.

6 §•

I förevarande paragraf utmärkes vissa konkurrensbegränsningssituationer,

som det ansetts särskilt angeläget att hindra. Stadgandet innebär självfallet

icke någon utvidgning av näringsfrihetsrådets befogenheter utöver den

förut uppdragna ramen. En förutsättning för paragrafens tillämpning är sålunda,

att den ifrågavarande konkurrensbegränsningen medför skadlig verkan

av det slag som angivits i 1 § andra stycket. Stadgandets närmare innebörd

har belysts i den allmänna motiveringen under rubriken »Olika former

av konkurrensbegränsning». I första hand hänvisas till vad som anförts i

samband med behandlingen av kartellfallet.

I anslutning därtill må här endast tilläggas, att i ordet »väsentligt» i 6 § 1)

ligger eu fordran att konkurrensbegränsningens inflytande på prisbildningen

skall vara starkare än som i och för sig kräves för att den skall anses skadlig

enligt stadgandet i 1 § andra stycket.

7—14 §§.

För innehållet i dessa paragrafer, som reglerar organisationen, har närmare

redogjorts i den allmänna motiveringen under rubriken »Organen».

Atterligare ett par frågor bör dock här beröras.

Såsom av 8 § framgår förutsättes att den ledamot i näringsfrihetsrådet,

som jämte ordföranden skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren, förordnas

till vice ordförande. Vid förfall för ordföranden skall alltså denne

ledamot inträda som rådets ordförande, därvid en av de för honom utsedda

ersättarna rycker in som ledamot. Skulle också vice ordföranden bliva förhindrad

att tjänstgöra, torde lämpligen någon av hans ersättare böra förordnas

att upprätthålla befattningen som rådets ordförande.

Sakkunnigförslaget upptager regler angående omröstning till beslut inom

näringsfrihetsnämnden (14 §). Motsvarande regier återfinnes ej i departementsförslaget.

Näringsfrihetsrådet, som är ett administrativt organ med

huvudsaklig uppgift att bedriva förhandlingar, bör nämligen enligt min

mening icke bindas vid särskilt angivna omröstningsregier. Rådet bör i varje

särskilt fall kunna tillämpa det omröstningsförfarande som finnes lämpligast.

För övrigt torde omröstning till beslut inom rådet sällan komma att

föranleda svårigheter redan av det skäl att antalet röstande alltid blir

ojämnt.

15—25 §§.

De i lagrummen lämnade föreskrifterna som rör förfarandet inför näringsfrihetsrådet

har behandlats i den allmänna motiveringen. Några frågor

bör dock här närmare granskas.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

I anslutning till 15 §, som reglerar det fall att någon hos rådet söker dispens

från förbudet mot bruttoprissättning eller anbudskarteller, må framhållas

att ärendet vanligen torde kunna avgöras genom skriftlig procedur.

Skulle emellertid rådet finna handlingarna icke utgöra tillräckligt underlag

för ett riktigt bedömande, är rådet självfallet oförhindrat att utsätta sammanträde

med parterna för deras personliga hörande.

Jämlikt 21 § skall näringsfrihetsrådet, då förhandling avslutats utan att

skadlig verkan kunnat undanröjas, göra anmälan härom till Kungl. Maj :t,

såframt saken är av större vikt. Uppenbarligen bör det icke fordras att de

skadliga verkningarna skall vara undanröjda i det ögonblick förhandlingen

avslutas. Det räcker med att vederbörande företagare inför rådet utfäst sig

att upphäva konkurrensbegränsningen. Skulle utfästelsen svikas kan ju ny

förhandling påkallas.

Enligt 25 § i departementsförslaget äger ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor

liksom ock näringsfrihetsrådet av övervakningsmyndighet som

avses i 1946 års lag påkalla biträde för utredning i sådant hänseende som

kan vara av betydelse för fråga om förhandling inför rådet. Enligt min

mening behöver detta stadgande knappast föranleda ändring i 1946 års lag.

Jag erinrar att jämlikt dess 6 § övervakningsmyndighet äger verkställa

undersökning i hithörande frågor bl. a. när särskilda skäl föreligger därtill;

en framställning om utredning från ombudsmannen eller rådet måste

anses vara ett dylikt skäl.

26 §.

Denna paragraf, som motsvarar 2 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag,

innehåller en definition av begreppet företagare.

Betänkandet.

De sakkunniga framhåller såsom önskvärt att lagens tillämpningsområde

icke begränsas till vissa delar av näringslivet, då det skulle te sig föga

tilltalande för rättsmedvetandet, om vissa branscher uteslötes från tillämpningen.

På särskilda områden av näringslivet sker emellertid redan en

offentlig övervakning av verksamheten, t. ex. i fråga om banker och försäkringsbolag.

Av denna anledning har de sakkunniga övervägt att undantaga

just sådana områden från lagstiftningen. Detta har dock av principiella

skäl ansetts olämpligt. De sakkunniga anför vidare: 1

Utformningen av begreppet företagare blir såsom av lagförslaget framgår i

väsentlig mån avgörande för räckvidden av de i förslaget upptagna bestämmelserna

om offentligt ingripande.

Enligt förslaget skall med företagare förstås envar som yrkesmässigt utövar

rörelse av i paragrafen angivet slag. Någon åtskillnad göres sålunda ej

mellan företag i statlig eller kommunal drift, kooperativa företag eller enskilda

företag.

Uppräkningen av de olika verksamhetsgrenar, som angivits i förslaget,

ansluter sig helt till den precisering som gjorts i 2 § i 1946 års lag; dock

att av skäl, som framgå av den allmänna motiveringen, bland de angivna

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

285

verksamhetsgrenarna upptagits icke blott försälj ningsverksamhet utan

även inköpsverksamhet. Vad i förarbetena till 1946 års lag anförts i fråga

om begreppen »förnödenhet» och »tjänst» bör därför anses gälla jämväl för

lagförslaget. Köp och försäljning av fast egendom liksom upplåtelse av nyttjanderätt

till fast egendom avses i enlighet härmed ej omfattade av den

föreslagna lagstiftningen. De skäl som i propositionen till 1946 års lag (nr

264/1946 s. 37) anförts till stöd för den gällande lagstiftningens ställning

i detta hänseende finna de sakkunniga i allt väsentligt tillämpliga även i

vad avser det förevarande lagförslaget.

I likhet med vad som skett i 1946 års lag, likställes med företagare sammanslutning

av företagare.

Remissyttrandena.

Under remissbehandlingen har Svea hovrätt funnit önskvärt att en omprövning

av företagarbegreppet verkställes med hänsyn till att den nya lagen

icke endast avser registrering utan även tvångsingripanden. Hovrätten

ifrågasätter sålunda lämpligheten av att föranstalta om ingripande mot

t. ex. advokater och läkare, som går in under 1946 års lag och även under

sakkunnigförslaget. Eftersträvansvärt är enligt hovrätten att om möjligt anknyta

bestämningen av lagstiftningens område till redan befintliga definitioner,

t. ex. 1 § bokföringslagen eller 10 § lagen med vissa bestämmelser mot

illojal konkurrens.

Bank- och fondinspektionen finner behovet att tillämpa lagstiftningen

även på banker och fondkommissionärer i och för sig vara ringa, eftersom

verksamhet av sådant slag är oktroj erad och föremål för särskild övervakning

från offentlig myndighet. Å andra sidan finns enligt inspektionen

icke något särskilt skäl att undantaga banker och fondkommissionärer.

Inspektionen tillstyrker därför förslaget i denna del.

Försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund har

under hänvisning till den på försäkringsväsendets område gällande särskilda

lagstiftningen intagit den ståndpunkten, att försäkringsväsendet bör undantagas

från lagens tillämpningsområde.

Sveriges redareförening avstyrker på det bestämdaste att lagen göres tilllämplig

på sjöfartsnäringen. Ett ingripande mot de svenska rederier, som är

anslutna till de internationella linjekonferenserna, skulle nämligen enligt

föreningens uppfattning praktiskt taget omöjliggöra transocean svensk

linjesjöfart.

Departementschefen.

I fråga om utformningen av begreppet företagare kan jag i allt väsentligt

ansluta mig till de sakkunnigas förslag. Såsom de sakkunniga anfört innebär

den föreslagna avgränsningen av företagarebegreppet att köp och försäljning

av fast egendom liksom även upplåtelse av nyttjanderätt till fast

egendom icke kommer att omfattas av den nya lagen. Lagförslaget bygger

i detta hänseende på 1946 års lag. I likhet med de sakkunniga finner jag

ej skäl att nu frångå den sålunda tidigare intagna ståndpunkten. De be
-

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

tänkligheter, som vid ärendets remissbehandling anförts mot att låta lagen

omfatta försäkringsväsendet respektive sjöfartsnäringen, kan jag icke dela.

En undantagsställning för dessa två verksamhetsområden anser jag därför

ej befogad. De särskilda betingelser, som må föreligga för exempelvis rederinäringen,

kommer självfallet att i skälig utsträckning beaktas vid lagtilllämpningen.

I de sakkunnigas förslag har särskilt angivits att i företagarbegreppet

skall ingå icke blott försäljningsverksamhet utan även inköpsverksamhet

medan 1946 års lag endast avser »den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet».

I den allmänna motiveringen har anförts att jag i likhet med de

sakkunniga knappast anser det möjligt att från lagstiftningen avskilja de

former av konkurrensbegränsning som uteslutande rör köparsidan. Det torde

nämligen i allmänhet föreligga ett sådant samband mellan köp och försäljning,

att en differentiering med hänsyn till konkurrensbegränsningens sammanhang

med köp respektive försäljning enligt min mening icke är vare sig

lämplig eller genomförbar. I sakens natur ligger att den som yrkesmässigt

säljer förnödenheter i allmänhet också yrkesmässigt köper dylika. Det är

på grund därav enligt min mening icke erforderligt att vid definitionen av

begreppet företagare särskilt utmärka båda sidorna av verksamheten. I departementsförslaget

har därför -— såsom i 1946 års lag -— med företagare

betecknats bl. a. den »som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet» utan att

inköpsverksamheten särskilt angivits. Därmed har, såsom av det nyss anförda

framgår, ej avsetts att utmärka att lagstiftningen uteslutande rör

sådana konkurrensbegränsningar, som sammanhänger med vederbörandes

försäljningsverksamhet. I den mån vederbörande företagares inköpsverksamhet

beröres av en konkurrensbegränsning, omfattas sålunda även denna

konkurrensbegränsning av den tilltänkta lagstiftningen. Emellertid vill

jag erinra om, vad jag redan tidigare berört, nämligen, att konkurrensbegränsningar,

vilka uteslutande avser inköpsverksamhet, exempelvis s. k.

inköpskarteller, endast undantagsvis torde föranleda sådan skadlig verkan,

som angivits i 1 § andra stycket av lagförslaget.

Av praktiska skäl har i departementsförslaget bibehållits den av de sakkunniga

föreslagna beteckningen »företagare». Någon olägenhet av att motsvarande

sammanfattande benämning icke brukats i 1946 års lag synes icke

kunna uppkomma. 27

27 §.

Enligt förevarande paragraf, som motsvarar 2 § 2 mom. i sakkunnigförslaget,

skall med överenskommelse i tillämpliga delar jämställas stadgar,

antagna av sammanslutning av företagare samt av sådan sammanslutning

eljest utfärdade bestämmelser eller föreskrifter. Bestämmelser av motsvarande

innehåll har icke upptagits i 1946 års lag. I sin registreringsverksamhet

har kommerskollegium enligt stadgad praxis emellertid med konkurrensbegränsande

överenskommelser på motsvarande sätt jämställt föreningsstadgar

och föreningsbestämmelser. Såsom de sakkunniga framhållit

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

får ett kartellsamarbete i många fall den formen att de samarbetande företagen

bildar en förening i stället för att sluta ett avtal. I dylika fall inskrives

vanligen i de mellan parterna träffade överenskommelserna om samarbete

i föreningsstadgarna eller anges parternas åtaganden och förpliktelser

i ordningsstadgar eller andra föreskrifter för föreningsmedlemmarna. Då

det knappast motsvarar vanligt språkbruk att med överenskommelser jämställa

föreningsstadgar eller föreningsbestämmelser har det ansetts lämpligt

att i den föreslagna lagtexten göra ett sådant förtydligande, som det nu föreslagna

stadgandet avser.

28 §.

Paragrafen undantager från lagens tillämpningsområde överenskommelser

mellan arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.

Stadgandet har närmare behandlats i den allmänna motiveringen

under rubriken »Arbetsmarknaden». De sakkunniga har i anslutning till motsvarande

stadgande i sakkunnigförslaget (3 §) framhållit, att den gräns mot

arbetsmarknaden, som uppdrages i paragrafen, i huvudsak bör ansluta sig

till gränsdragningen i det lagkomplex, som brukar benämnas arbetsfredslagstiftningen.

Jag ansluter mig till denna uppfattning. Det förutsättes sålunda,

ehuru uttrycklig föreskrift därom icke ansetts lämplig, att begreppet arbetstagare

i allmänhet ges samma tolkning som i dessa lagar och att med arbetstagare

alltså likställes s. k. beroende uppdragstagare.

29—33 §§.

Här ifrågavarande paragrafer innehåller erforderliga ansvarsbestämmelser

in. in. Åtal för överträdelser av de i 2 och 3 §§ stadgade förbuden har

ansetts böra komina till stånd endast efter anmälan eller medgivande av

ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor; därigenom kan åtal för sådana

överträdelser, som salenar betydelse för det syfte man velat uppnå, förebyggas.

Bestämmelser härom har upptagits i 31 §.

b) Lagen angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

De allmänna grunder för offentlighetsprincipens tillämpning, som angivits

i förarbetena till 1946 års lag och som kommit till uttryck i 20 §

lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar, anser jag i likhet med de sakkunniga bör utsträckas att omfatta

hela det här ifrågavarande området. I den angivna paragrafen har här därför

vidtagits de ändringar, som erfordras för att densamma skall bli tilllämplig

även på den föreslagna nya lagen om motverkande av skadlig konkurrensbegränsning

och de myndigheter, som genom densamma kommer

till stånd.

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Iiungl. Maj:ts proposition nr 103.

Hemställan.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det inom handelsdepartementet

upprättade förslaget till lag om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet, av den lydelse bilaga B utvisar,

måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Sjölin.

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

289

Bilaga A.

Trust- och kartellagstiftningen i några främmande länder.

Under de sista sjuttio åren har de problem, som trust- och kartellväsendets

uppkomst och fortsatta utveckling erbjuder, kommit att på de flesta

hall inom den civiliserade världen ägnas ett allt starkare intresse, såväl från

statsmakternas sida som i den offentliga debatten. Inställningen till dessa

företeelser har varit synnerligen skiftande i olika länder och vid skilda

beroende bl. a. på den allmänna ekonomiska politiken och de

itc a™ u yr rådande konjunkturerna. I vissa stater, framför allt kanske i

USA och Kanada, har en av historiska och folkpsykologiska orsaker betingad

tro på den fria konkurrensens egenvärde tidigt lett till en direkt

fientlig inställning till monopolföretag och konkurrensbegränsande sammanslutningar.

I andra länder har man tvärtom positivt "verkat för den

koncentration inom näringslivet, som förekomsten av karteller, truster

och koncerner innebär. Man har ansett en sådan koncentration nödvändig

för skapandet av en slagkraftig exportindustri (t. ex. Belgien och Nederländerna),

^ eller också har den befunnits underlätta regeringens strävanden

att nå kontroll över näringslivet: truster och karteller har blivit användbara

instrument för den härskande regimens ekonomiska politik (t. ex.

i de totalitära staterna). Till en mellangrupp kan hänföras de talrika län.

i*’ nian i det längsta förhållit sig neutral — mer eller mindre välvilligt

— även gentemot de konkurrensbegränsande företeelserna och endast

mskridit mot uppenbart missbruk av ekonomisk makt (Storbritannien,

Frankrike, Schweiz, Norge in. fl.), antingen nu sådant inskridande skett

enligt allmänna rättsgrundsatser eller med stöd av speciallagstiftning. Ett

exempel på hur statsmakternas syn på hithörande frågor kunnat växla

inom samma land erbjuder Tyskland. Sålunda har den tyska kartellpolitiken

under de sista femtio åren genomgått ej mindre än fyra stadier: obegränsad

frihet, ingripande mot missbruk, begagnande av kartellerna som

redskap tor regeringens ekonomiska politik och slutligen — i Västtyskland

— principiellt kartellförbud.

Även inom mindre kartellficntliga länder synes emellertid vid andra

världskrigets slut en omsvängning ha skett i riktning mot att genom speciallagstiftning

införa ökad kontroll över de konkurrensbegränsande företeelserna.

I ett flertal länder har dylika speciallagar redan utfärdats efter

kriget (Storbritannien, Österrike, Argentina o. s. v.), medan i ytterligare

en rad stater (Frankrike, Schweiz, Nederländerna, Belgien, Västtyskland,

Danmark — även Norge bör kanske räknas hit) liknande lagstiftningsarbete

pågår. I allmänhet göres därvid ingen skillnad mellan monopolistiska

ensamföretag samt karteller och andra konkurrensbegränsande sammanslutningar.

Ett undantag utgör den provisoriska österrikiska Kartellgesetz av

år 1951, vilken endast avser kartellavtal.

Eftersom trust- och lcartellagstiftningen vuxit fram under skilda politiska

och ekonomiska förhållanden, har naturligt nog de problemlösningar,

som lagstiftaren anvisat, kommit att skifta. I de stater, där man endast

önskat avvärja orimliga eller otillbörliga konsekvenser av konkurrensbegränsning,

har man stundom nöjt sig med att stadga obligatorisk registrering

av kartellavtal och liknande överenskommelser samt att öppna möj19

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

lighet till offentlig undersökning av misstänkta förfaranden och publicering

av därvid vunna resultat. Underlåtes registrering blir avtalet i allmänhet

icke bindande för parterna. Oftast fordras också för ett avtals giltighet,

att det erhållit skriftlig form. På de flesta håll — särskilt där man som i

USA, Kanada och Argentina betraktar varje monopol eller kartell såsom

något i och för sig förkastligt —- har man därjämte (eller i stället) infort

kraftiga straff- och civilrättsliga sanktioner. Sådana åtgärder avses att tilllämpas

antingen omedelbart vid överträdelse av ett lagbud eller först i

händelse av ohörsamhet mot ett föreläggande, utfärdat av domstol eller administrativ

myndighet. Bland de civilrättsligt verkande sanktionerna märkes

t. ex. ogiltigförklaring av kartellavtal eller kartellbeslut, upplösning av

truster och monopolföretag ävensom medgivande av rätt för kartellmedlem

att utträda ur kartellen. Vid sidan härav förutsättes bl. a. tullpolitiska ingripanden

kunna ske (t. ex. i Kanada). . ..

Handhavandet av denna lagstiftning har i allmänhet uppdragits åt särskilt

tillskapade kontrollorgan, såsom administrativa råd och nämnder, van

ofta ingår ekonomisk expertis och representanter för näringslivets intresseorganisationer.

Specialdomstolar förekommer även. Tillämpningen av de

straffrättsliga och åtskilliga av de civilrättsliga sanktionerna har dock brukat

förbehållas de allmänna domstolarna. Visst inflytande på kontrollorganets

verksamhet utövas ofta av vederbörande departementschef (justitieministern,

handelsministern etc.). Kontrollorganets beslut torde mestadels

kunna överklagas hos högre administrativ myndighet eller vid allmän domstol

Initiativet till ingripande enligt kontrollagstiftningen har i ett land.

Storbritannien, förbehållits vederbörande ministerium (Board of Trade). Eijest

brukar kontrollmyndigheten själv kunna igångsätta en undersökning,

varjämte en dylik åtgärd i allmänhet kan påfordras av enskild person. —

I de länder, där särskilt kontrollorgan saknas, lär hithörande frågor i regel

dragas under domstols prövning av (eller efter framställning av) enskild

företagare, som anser sig lida skada av det påtalade förfarandet.

I det följande lämnas en kortfattad översikt av den utländska rattens

ställning i förevarande hänseende såvitt angår några av de viktigare amerikanska

och europeiska staterna: Amerikas förenta stater, Kanada, Storbritannien,

Frankrike, Nederländerna, Belgien, Schweiz, Tyskland, Österrike,

Danmark och Norge.

Amerikas förenta stater.

\v gammalt har inställningen inom Amerikas förenta stater — ej minst

nå grund av erfarenheterna av kolonialtidens halvstatliga engelska handelsmonopol

— varit klart monopolfientlig. Den från moderlandet nedarva sedvanerättsliga

traditionen, common law, har också gynnat en dylik inställning.

Enligt common law anses nämligen civilrättsliga avtal, som asyl tar inskränkningar

i näringsfriheten, i princip olagliga och darfor icke agnade

att rättsligen genomdrivas. I praktiken har dock denna ogiltighetsre0e

huvudsakligen kommit att tillämpas på obilliga (unreasonable) avtal.

USA blev därför en av de första stater — jämte Kanada — dar en speciallagstiftning

mot konkurrensbegränsningar inom näringslivet kom till

ståndf De grundläggande lagarna på detta område ar the Sherman Antitrust

Ad (Shermanlagen) av år 1890 samt the Clayton Antitrust Ad (Claytonlagen)

och the Federal Trade Commission Ad, bada av ar 1914. Till dessa

till sina huvuddrag ännu oförändrade federala lagar anknyter åtskilliga

andra speciallagar och delstatliga antitrustlagar med giltighet endast inom

respektive stater.

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungi. Maj.ts proposition nr 103.

Shermanlagen förbjuder varje avtal, sammanslutning — i form av trust

e er på annat sätt — och samverkan, som hämmar det fria varuutbytet

eller handeln (in restraint of trade or commerce) mellan delstaterna eller

med utlandet. Lagen förbjuder likaså varje monopolisering eller försök till

inonopohsering av någon del av sådan handel. För brott mot lagen stadgas

bötes- eller fängelsestraff eller bådadera, varjämte envar som lidit

skada av gärning, vilken står i strid mot lagen, äger rätt till tredubbelt

skadestånd. Behörigt forum utgör de allmänna federala domstolarna, envar

inom sitt distrikt. Förutom att utföra åtal för brott mot lagen ålägges

vederbörande federala distriktsåklagare att i civil rättegång föra den tafan

(om utfärdande av föreläggande etc.), som finnes nödvändig för att hindra

överträdelser av lagen. I fråga om monopol har därvid såsom yttersta åtgärd

använts metoden att påbjuda upplösning av monopolföretaget i konkurrensdugliga

mindre enheter. — Förbudet i Shermanlagen är kategoriskt.

Domstolarna har också förklarat t. ex. avtal, som går ut på att fastställa

priser eller att begränsa försäljningen till medlemmar av viss organisation,

vara i och för sig lagstridiga oavsett eventuella skadeverkningar

I vissa fall har domstolarna emellertid velat tillämpa lagen endast på sådana

inskränkningar av näringsfriheten, som varit att anse såsom orimliga

eller otillbörliga (unreasonable). —- Fn år 1903 inrättad »antitrustdivision»

inom justitiedepartementet med uppgift att övervaka efterlevnaden av

Shermanlagen har särskilt sedan år 1938 visat stor aktivitet och underkaslat

olika näringsgrenar systematisk bearbetning. Antitrustdivisionen har vid

sidan av talan inför domstol använt förlikningsförfarande och avgivit vägledande

yttranden.

Claytonlagen innehåller i motsats till Shermanlagen speciella förbud mot

vissa förfaranden, som ansetts kunna leda till olämpliga konkurrensbegränsningar,

såsom prisdiskriminering och vissa former av exklusivavtal. Härutöver

omfattar lagen vissa stadganden riktade mot s. k. kontrollbolag

(holdingbolag o. d.) ävensom mot det förhållande att samma person innehar

bestämmanderätt i flera företag av viss storleksordning. Sanktionerna

är i huvudsak desamma som enligt Shermanlagen. Genom en lagändring

år 1936 (Robinson-Patman Anti-Price-Discrimination Ad) utsträcktes

förbudet mot prisdiskriminering att gälla även förmånsbehandling av

viss köpare till nackdel för dennes konkurrenter. Samtidigt omkastades bevisbördan

i fråga om lagligheten av en konstaterad diskriminering.

Claytonlagens handhavande har i första hand uppdragits åt den år 1914

upprättade Federal Trade Commission, som består av fem av presidenten

med senatens samtycke utsedda s. k. commissioners. Av dessa får ej fler

än tre tillhöra samma politiska parti. Kommissionen skall vidare övervaka

tillämpningen av § 5 av Federal Trade Commission Ad, vari »otillbörliga

konkurrensmetoder inom handeln» förbjudes. Detta stadgande har i praktiken

kommit att i väsentlig omfattning ersätta Claytonlagens bestämmelser om

förbud mot prisdiskriminering och exklusivavtal. Åt kommissionen har anförtrotts

vidsträckta undersöknings-, utrednings- och kontrolluppgifter. För

att fullgöra dessa uppgifter har kommissionen utrustats med befogenhet att

höra vittnen på ed samt att påfordra framläggande av räkenskaper och

andra handlingar. — Reaktionen vid överträdelser av Claytonlagen eller

nyssnämnda § 5 förekommer i första hand hos Federal Trade Commission.

Kommissionen utfärdar i förekommande fall — om förlikningsförhandlingar

misslyckas — föreläggande för vederbörande att upphöra med det

påtalade förfarandet (orders to cease and desist). Föreläggandet kan inom

viss tid underställas den allmänna federala kretsappelldomstolen, som dock

delvis är bunden av kommissionens prövning i sakfrågan. Överklagande kan

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ske till Högsta domstolen. Sker ej hänskjutande till domstol, vinner föreläggandet

Taga kraft och överträdelse därav bestraffas såsom brott.

Ett flertal näringsgrenar har helt eller delvis undantagits från antitrustlagarnas

tillämplighetsområde. Genom the Miller-Tydings Resale Price

Maintenance Ad av år 1937 har under särskilda förutsättningar vertikal

prisbindning av märkesvaror undantagits från Shermanlagens generella

förbud mot konkurrensbegränsande överenskommelser.

Kanada.

Kanada befann sig bland de första stater, som genom lagstiftning reagerade

mot karteller och andra sammanslutningar med konkurrensbegransande

verkningar. Den tidigaste antimonopollagen trädde i kraft redan ar

1889 året före den amerikanska Shermanlagens tillkomst. Nu gällande bestämmelser

om förbud mot konkurrensbegränsning återfinnes i art. 49b—

498 A av den kanadensiska strafflagen (Criminal Gode) och i en Combines

Investiqation Ad (an ad to provide for the investigation of combines morwpolies,

trusts, and mergers), promulgerad år 1923 men andrad ett fleital

gånger, senast år 1949. . . . .

Strafflagen förbjuder varje avtal eller samverkan (conspiracy in restramt

of trade) med syfte bl. a. att otillbörligt begränsa möjligheterna till transport

produktion, förädling, tillhandahållande och lagring av eller handel

med varor eller tjänstbarheter eller att skada handel eller produktion eller

att oskäligt höja priserna eller att eljest otillbörligt inskränka eller hindra

konkurrensen. I den år 1935 tillagda art. 498 A bestraffas vidare varje

prisdiskriminering, särskilt genom rabattenng och diskontering. Sistnämnda

lagrum vänder sig även mot försäljning till underpris i syfte att eliminera

k°1923r^årTlag stadgar högt bötesstraff eller fängelse upp till två år for den

som tillhör eller deltager i bildandet av en »combine» (d. y. s. ett samarbete

i nvss angivna syften ävensom sådana truster, fusioner och monopolforetag,

vilkas verksamhet måste antagas vara till skada for samhällsintresset).

Genom denna lag har tillskapats ett offentligt undersokningsforfarande,

som numera ledes av en Commissioner of the Combines Investigation Ad

underställd justitieministern. Denne commissioner kan ex ofhcio igan^satta

utredning, då han har skäl att antaga, att en »combine» existerar eller haller

på att bildas; eljest skall undersökning toretagas efter framställning av

minst sex enskilda medborgare. Commissioner har vidsträckta befogenheter

att taga del av misstänkta företags affärshandlingar samt att hora parter och

vittnen på ed. Om commissioner finner resultatet av undersökningen bora

föranleda ytterligare åtgärder, skall han avge rapport till justitieministern

som har att besluta i åtalsfrågan. Rapporten skall publiceras mom viss kort

tid såframt icke commissioner avråder från offentliggörande av hansyn till

det allmännas intresse. — Jämte åtal vid de allmänna domstolarna kan

tullpolitiska sanktioner tillgripas. Vidare har the Exchequer Court befogenhet

att ogiltigförklara sådana patent- och varumärkesoverenskommelser, som

funnits medföra skadliga verkningar för produktion eller dis ribution.

Med anledning av vissa klagomål tillsattes i jum 19o0 en komnntte med

uppdrag att studera lagstiftningen på konkurrensbegränsningensi område

och att framlägga förslag i syfte att göra lagbestämmelserna mer effektiva.

Denna Committee to Stndij Combines Legislation (''qa"llg“^^”slås inga

Onarriekommittén) avgav sitt betänkande i mars 19o2. Dan loreslas inga

1 „xndrin«ar av mer principiell innebörd. Kommittén har emellertid ansett

olämpligt, att samma myndighet, commissioner, skall vara »pa en

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

gång, åklagare och domare», d. v. s. både igångsätta och leda undersökningarna

samt bedöma resultatet av dessa. Det föreslås därför en uppdelning

av commissioners uppgifter mellan »en byrå för utredning och forskning

samt en nämnd för bedömning och rapportering». Nämnden skall

vidare fortlöpande föija utvecklingen på hithörande område och i mån av

behov toresla lagstiftningsåtgärder. För att kunna kontrollera att meddelade

iorelagganden efterföljes, bör enligt förslaget såväl nämnden som domstolarna

erhalla ratt att kräva periodiska redogörelser för vederbörande företags

fortsatta verksamhet.

Storbritannien.

Fram till slutet

av andra världskriget har statsmakterna i England

t'' il voKrillirt i4- X11 — ^___... Aln i _ i ^ .. ° .

nom gående intagit en välvillig inställning till konkurrensbegränsande saml.

insliitnmgai'' och avtal. Trustbildningar har utan vidare tillåtits. Vad bekartelJcr

har den tidigare namnda huvudregeln i common law, en
ol?fflXen

aIit0 S°ni| ?yft!lr tiU inskränkning av den fria konkurrensen är

u8n *de eng,elska domstolarna tolkats mycket liberalt såsom avse
«r?d

:\nTl^A°?mll9ata\\al\ C.?mmo“ law har 1 England i långt mindre

fiknanu USA k°IVI?lt att utgora na§ot egentligt hinder för karteller och

kottakfinnpammm Sl“tmrg,ar'' uAVen ekonomiska stridsåtgärder såsom bojl

^ exklusivavtal och organiserat priskrig har ansetts tillåtna, såvida

dessa åtgärder icke vidtagits i huvudsaklig avsikt att skada eller främjats

genom anvandande av olagliga eller eljest otillbörliga medel

,, Pail undcr mellankrigstiden verkställda utredningar ledde icke till

resultat. Regeringen ställde sig snarast gynnsam till försöken att genom

konkurrensregleringar astadkomma stabilisering och ^organisation av industu

och handel Salunda genomfördes medelst speciallagstiftning tvångskaiteHeung

pa ett flertal områden (kolgruvorna, jordbruket, bomullsindustrien,

vissa livsmedelsindustrier).

t det aadra världskriget synes i viss mån en omsvängning ha skett.

I slutet av ar 1948 utfärdades den första engelska lagen i modern tid rörande

monopol- och kartellkontroll, t lic Monopolies and Restrictive Practiccs (Inqmnj

and Control) Act 194-8. Lagens grundtanke är att sammanslutningar

och avtal av monopohstKsk natur väl icke bör helt förhindras men dock

pa mmpligt satt stallas under det allmannas kontroll i syfte att förekomma

olagenheter ur samhällelig synpunkt. Denna kontroll har under Board of

Trade uppdragits åt en Monopolies and Restrictive Practices Commission

som utrustats med befogenhet att taga del av affärshandlingar, höra vittnen

etc. Kommissionen består av 4—10 ledamöter, som utses av Board of

trade Den far igångsätta undersökning endast i sådana fall, som hänskjutes

till densamma av Board of Trade. Lagen anger närmare förutsättningarnai

harfor, sasom att visst monopolförhållande kan antagas föreligga inom

?aadel ~ ; aven e^P°rt i motsats till vad gäller i USA - eller industri etc.

ppdraget från Board of Trade kan avse allenast en undersökning av de

faktiska forhallandena eller också därjämte ett bedömande av dessa förhallandens

eventuella skadlighet ur samhällelig synpunkt. Kommissionens

berättelse over utredningsuppdrag, som avsett bedömning, skall i allmänhet

oltentliggoras, medan publiceringen av annan berättelse är valfri. — Från

lagens tillämpningsområde har undantagits överenskommelser rörande löneoch

sysselsättningsfrågor, de statligt godkända monopolen (nationaliserade

industrier) m. fl.

1948 års lag bemyndigar vidare Board of Trade samt åtskilliga ministrar

att — därest ur allmän synpunkt skadliga förhållanden befinnes föreligga

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

_ utfärda förelägganden (orders) med förbud mot särskilda förfaranden.

Härför fordras dock bl. a. samtycke av parlamentets båda hus. Överträdelse

av dylikt föreläggande medför ej i och för sig straffpåföljd, men på grundval

av föreläggandet kan civil rättegång anhängiggöras för att man skall erhålla

ett motsvarande domstolsföreläggande. Ett dylikt föreläggande är

straffrättsligt sanktionerat.

Sedan kommissionen år 1949 trätt i verksamhet, har den i flera fall tunmt

missförhållanden föreligga inom särskilda branscher och rekommenderat

vissa, i första hand frivilliga, åtgärder för att förbättra konkurrensförhållandena.

Kritik har dock riktats mot kommissionens arbetsformer och långsamma

takt, och vid flera tillfällen har i underhuset diskuterats frågan om

en mer effektiv lagstiftning mot monopolistiska förfaranden, särskilt mot

bruttoprisbindningar.

Frankrike.

I den franska strafflagen (Code pénal) av år 1810 fanns ett tämligen kategoriskt

straffbud (§ 419) riktat mot prissammanslutningar. Enligt detta

stadgande gjorde sig deltagarna i en prissammanslutning skyldiga till strattbär

handling, om en sammanslutning av de väsentliga producenterna eller

distributörerna av en vara åstadkom en reglering av priserna vare sig uppåt

eller nedåt i förhållande till det pris, som skulle ha kommit att råda vid

en »naturlig och fri konkurrens». Det visade sig dock att domstolarna rann

lagbudet tillämpligt endast på »dåliga» prissammanslutningar; de stödde

sig därvid på den av amerikanska domstolarna åberopade s. k. rule oj

reason. En orimligt hög vinst ansågs i allmänhet såsom ett kriterium på att

en sammanslutning var olaglig. Genom en lagändring år 1926 stadfästes

nämnda praxis. Samtidigt utvidgades emellertid lagbudets tillämpningsområde

att avse bl. a. prismanipulationer även av truster och monopolföretag.

En annan straffbestämmelse i Code pénal (§ 420) riktar sig mot anbudskarteller
Med

stöd av vissa civilrättsliga stadganden (framför allt Code civil §§

1108 1131 och 1133) kan konkurrensbegränsande avtal enligt fransk ratt

förklaras ogiltiga. Därvid har i allmänhet samma synpunkter brukat anläggas

som då "det i straffrättsligt hänseende gällt att skilja mellan goda

och dåliga sammanslutningar. — Vad angår de särskilda stridsåtgärder^

bojkott, exklusivavtal och priskrig har fransk rätt lika litet som engelsk

eller tysk intagit någon absolut avböjande ställning. Domstolarna har dock

reagerat, då de som drabbats av åtgärderna blivit i avsevärd mån hammade

i sin ekonomiska handlingsfrihet.

Under den ekonomiska krisen år 1935 och tiden närmast därefter genomförde

regeringen lagstiftningsvägen viss tvångskartellenng. En generell lagstiftning

rörande truster och karteller synes nu vara att vänta aven i Frankrike.

Ett förslag till Loi organisant le contröle des ententes econonuques et

assurant In liberté de In production et du commerce antogs nämligen av nationalförsamlingen

i juli 1952 men har, såvitt är känt, ännu icke behandlats

i senaten. Enligt förarbetena har man endast velat »inom frihetens

ram tillförsäkra de allmänna intressena företrädesrätt». I förslaget stadgas

därför till en början, att sådana sammanslutningar inom näringslivet,

vilka tjänar ett allmänintresse genom att förbättra produktions- och distributionsförhållandena

samt genom att eftersträva och förverkliga en prissänkning

med utnyttjande av lojala medel och med uteslutande av varje

slag av dumping, alltjämt skall vara tillåtna. Lagen föreslås däremot avse

sådana handlingar eller sammanslutningar, som förefaller att kranka all
-

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

mant intresse genom att åstadkomma en höjning eller ett bibehållande av

priserna eller eu prissänkning i dumpingsyfte eller genom att hindra den

fria utvecklingen av produktionen eller varuutbytet. Särskilt uppräknas

sadana förfaranden, som innebär monopol eller kvasimonopol inom produktrnn,

fabrikation, distribution, import eller export; diskriminerande

restriktioner agnade att snedvrida fördelningen av råvaror, produkter eller

kredit; binder för normal konkurrens och för prisbildningen; bruttoprisbmdnmg;

prisdifferentiering, som ej förestavas av skillnader i fråga om

kvabtet, kvantitet, transportavstånd etc.; marknadsdelning; försäljningseller

kopforbud; begränsning i spekulationssyfte av försäljning eller inköpkvalitativ

eller kvantitativ produktionsbegränsning.

Handhavandet av lagstiftningen föreslås i första hand tillkomma ett

under ekonomiministeriet lydande »högre kartellråd» (Conseil supérieur des

ententes et de In hberte du commerce), som skall bestå av ordförande, vice

or orande och atta ledamöter, däribland även representanter för företagsledare

och anställda. Man har velat ge detta råd eu ställning, som motsvarar

rederal trade Comnnssions i USA, d. v. s. rådet skall verkställa utredningar,

gora rekommendationer och söka åstadkomma förlikning. Initiativet

härtill kan tagas av rådet, regeringen eller enskilda personer. Förlikningsavtal

liksom rådets av parterna godkända rekommendationer kan

göras exigibla genom beslut av presidenten för Paris appelldomstol. I tvistiga

fall skall dock saken hänskjutas till en specialdomstol, en Tribunal national

des ententcs, sammansatt av bl. a. ledamöter i kassationsdomstolen

och i handelsdomstolar. Det allmännas talan skall föras av en särskild

regeringskommissarie. Kartelldomstolen skall enligt förslaget kunna föreskriva

modifikationer i de påtalade åtgärderna, upplösa sammanslutningar,

ogiltigföi klara avtal, föreskriva åtgärder till bot för uppkomna störningar

inom näringslivet, utdöma skadestånd, förverka obehörig vinst etc. Dess

avgöranden skall publiceras i »Journal Officiel». Lagförslaget innehåller

utförliga straffbestämmelser, vilkas tillämpning förbehållits de allmänna

domstolarna. — Någon offentlig registrering av konkurrensbegränsande avtal

föreslås icke.

I avvaktan på att den allmänna lagstiftningen om kartellkontroll införes

har den 18 juli 1952 utfärdats ett provisoriskt tillägg till 1945 års franska

prisförordning. Härigenom förbjudes producent, distributör eller den som

utför viss tjänst att träffa överenskommelse om att åsätta eller vidmakthålla

minimipriser på varor eller tjänster. Undantag göres för märkesvaror.

Nederländerna.

„^n * Princip tillfälliga men delvis ännu bestående kristidslagstiftningen

pa ifrågavarande område lämnas här åsido. Enligt den före kriget gällande

ordningen fanns en lag av år 1935, som bemyndigade ministern för ekonoimska

angelagenheter att under angivna förutsättningar dels på ansökan

torklara en mellan företagare i en bransch sluten överenskommelse bindande

tor samtliga företagare inom branschen, dels ock förordna att en överenskommelse

mellan företagare, om allmänintresset fordrade detta, icke

skulle vara bindande. Yttrande skulle i förväg inhämtas från ett ständigt

utskott hos det s. k. ekonomiska rådet, som bestod av representanter från

skilda samhällsgrupper. Lagen har år 1941 ersatts med en ännu gällande

förordning (Kartelbesluit). bekräftat år 1946, av i princip samma innehåll,

dock att enligt 1941 års förordning tvångskartellering kan genomföras även

pa initiativ av regeringen. Vidare har införts kartellregistrering, som dock

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungi. Maj:ts proposition nr 103.

icke är offentlig. Kontrollen från statsmakternas sida över tillämpningen

av nu nämnda lagstiftning synes icke ha varit särskilt sträng.

Ett förslag till ny lagstiftning remitterades år 1950 till det s. k. sociala

och ekonomiska rådet. Förslaget bibehåller nyssnämnda regler om tvångskartellering

och om upplösning av karteller. Härjämte avser lagförslaget

att ge statsmakterna ökade möjligheter att ingripa mot monopolistiska sammanslutningar

och förfaranden genom att offentliggöra upplysningar rörande

de monopolistiska förfarandena i fråga och utfärda förelägganden i

syfte att hindra skadliga verkningar. Förutsättning för varje åtgärd är att

förfarandena bedömes vara skadliga ur samhällelig synpunkt. Innan åtgärd

företages, skall vederbörande minister höra en kommitté, som i sin tur skall

inhämta yttrande från vederbörande »branschråd», där såväl företagare som

anställda är företrädda. Kartellöverenskommelser skall enligt förslaget upprättas

i skriftlig form och inom en månad ingivas till ministeriet för ekonomiska

angelägenheter, där ett dock ej offentligt kartellregistei skall

föras. Proposition i ärendet, som i huvudsak följer nu angivna linjer, väntas

bliva framlagd.

Belgien.

Någon allmän trust- och kartellagstiftning finnes ännu icke i Belgien. Vad

rättspraxis angår, intog de belgiska domstolarna länge en synnerligen misstänksam

hållning gentemot producentsammanslutningar. Så småningom har

emellertid även i Belgien praxis kommit att tillåta prisbindningar och andra

konkurrensbegränsande förfaranden under förutsättning, att dessa icke^ helt

lamslår de berörda företagarnas yrkesutövning: en kartell betraktas såsom

skadlig endast då dess verkningar bedömes strida mot allmänintresset.

Enstaka bestämmelser med ändamål att bekämpa prishöjningar, dominans

av marknaden och uppläggande av lager i spekulationssyfte återfinnes

i den belgiska strafflagen och i vissa speciallagar. I januari 1935 tillkom

under inflytande av krisen en lagstiftning syftande till en reglering av produktionen

i ekonomiskt hänseende, som öppnade möjlighet att på framställning

av dominerande producentsammanslutningar genomföra ett slags

tvångskartellering inom industrien. Enligt ett ändringsförslag år 1949 skall

även regeringen kunna taga initiativ till dylika reglementeringar.

Den ekonomiska situationen inom Belgien och landets industriella struktur

torde för närvarande snarast gynna trust- och kartellbildningar: producentsammanslutningar

har visat sig nödvändiga för att uppnå en slagkraftig

export. Ett år 1947 framlagt lagförslag, som inspirerats av den tyska

kartellförordningen av år 1923, rörande »skydd mot missbruk av den ekonomiska

makten» mötte kraftig opposition från industrihåll och fick falla.

Inom ekonomiministeriet har man under det sista året varit sysselsatt med

att utarbeta ett modifierat förslag till lag i ämnet, vilket arbete ännu icke,

såvitt känt, lett till någon lagstiftningsåtgärd.

Schweiz.

Schweiz är en av de få stater i Europa, som ännu icke har någon som helst

speciallagstiftning rörande truster och karteller. Ända fram till år 1947 lade

också förbundsförfattningen av år 1874 hinder i vägen för tillkomsten även

dylik. Författningen garanterade nämligen den enskilde medborgaren

handels- och näringsfrihet i hans förhållande till staten. Statsmakterna har

emellertid länge haft uppmärksamheten riktad på de särskilda problem, som

karteller och liknande sammanslutningar medför inom näringslivet, särskilt

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

297

deras inverkan på prisbildningen. Redan år 1936 uppdrogs sålunda åt prisstudiekommissionen

inom förbundsregeringens ekonomidepartement att

verkställa en grundlig undersökning rörande kartellernas betydelse för

samhällsekonomien, en undersökning som ännu torde pågå. Regeringen har

vidare ingripit i särskilda fall utan direkt stöd av lag. Dessutom har givetvis

de allmänna prisregleringsförordningarna tillämpats även på monopolföretag

och karteller.

Grundlagsenligt stöd för ingripanden mot konkurrensbegränsande företeelser

erhöll Edsförbundet först år 1947. Till förbundsförfattningen fogades

då en artikel 31 bis, vari regeringen bemyndigas att vidtaga åtgärder bl. a.

för att avhjälpa skadliga ekonomiska eller sociala verkningar av karteller och

liknande gruppbildningar. Detta kan ske, om det är befogat med hänsyn till

samhällsintresset, även om det skulle innebära avsteg från handels- och näringsfrihetens

grundsatser. Redan tidigare hade förbundsdomstolen förklarat,

att karteller icke i och för sig vore otillåtna eller omoraliska företeelser.

I överensstämmelse härmed förkastades också vid debatten om författningsändringen

år 1947 ett förslag om generell rätt för förbundsregeringen att

ingripa mot karteller. Man stannade som nämnts vid ett bemyndigande att

bekämpa eventuella missbruk. — Efter år 1947 har tre lagförslag om karlellkontroll

underställts förbundsförsamlingen men intet förslag har blivit

antaget. Diskussionen i samband härmed inom nationalrådet synes emellertid

tyda på att en framtida lagstiftning kommer att inskränkas till obligatorisk

registrering av kartellavtal och bekämpande av missbruk.

Exklusivavtal bar i schweizisk rättspraxis ansetts rättsenliga, likaså bojkottaktioner,

såvida icke det åsyftade ändamålet eller de använda medlen

varit i och för sig olagliga eller omoraliska eller det förelegat uppenbart missförhållande

mellan den åstadkomna skadan för motparten och betydelsen

av det ändamål man velat uppnå med aktionen.

Tyskland.

Koneentrationstendenserna inom näringslivet blev i Tyskland uppmärksammade

och ställda under debatt tidigare än i kanske något annat europeiskt

land. Genomgående synes hithörande företeelser ha rönt en synnerligen

välvillig behandling från såväl domstolarnas som de administrativa myndigheternas

sida. Tvångskartelleringar genomfördes redan år 1910 och fr.

o. m. år 1933 har lagstiftningsåtgärder för dylikt ändamål vidtagits i allt

större omfattning fram till slutet av andra världskriget. I några domar från

1890-talet fastslog Reichsgericht i princip den rättsliga giltigheten av kartellavtal.

Ingripanden ansågs böra ske endast i fall, då parternas ekonomiska

handlingsfrihet fullständigt upphävdes eller då konsumenterna utnyttjades

ockermässigt. Samma betraktelsesätt kom att gälla för andra konkurrensbegränsande

sammanslutningar och för trustbildningar. Rojkott, exklusivavtal

och priskrig ansågs i enlighet härmed i allmänhet rättsenliga, om de ej

främjades med olagliga medel, användes i hämnde- eller skadesyfte eller för

att helt tillintetgöra en konkurrent etc.

År 1923 utfärdades under trycket av den då rådande ekonomiska krisen

en Verordnung gegen Missbrnuch wirtschaftlicher Machtstellungen (»kartellförordningen»).

Förordningen innebar en kompromissartad eftergift

från statsmakternas sida för den växande opinionen mot kartellernas prispolitik.

Den erkände principiellt kartellernas rättsenlighet men ville möjliggöra

ingrepp i fall av maktmissbruk. Att märka är att kartellförordningen,

så när som på en särskild bestämmelse, tog sikte endast på sammanslutningar

i kartellform men lämnade monopolföretagen helt fria. Kartellför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

•298

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

ordningen kom att spela en betydelsefull roll för lagstiftningssträvandena

även på andra håll i Europa. Då den emellertid varit praktiskt taget satt ur

kraft sedan slutet av 1930-talet, skall här blott antydas ett par av dess huvudpunkter.

— Kontrollen över kartellerna uppdrogs huvudsakligen åt en

nyinrättad specialdomstol, Kartellgericht. Allmän registreringsskyldighet för

kartellavtal infördes icke, men skriftlig form föreskrevs för alla kartell avla!

och kartellbeslut. Kartelldomstolen kunde ingripa dels efter framställning

från riksekonomiministern i händelse av fara för folkhushållningen

eller det allmänna bästa och dels på privat initiativ till skydd för enskilda

kartellparter samt — genom att vägra tillstånd till stridsåtgärder — för

utomstående näringsidkare.

I samband med världskrisen under 1930-talets första år, vilken drabbade

Tyskland särskilt svårt, vidtogs åtskilliga nya lagstiftningsåtgärder på ifrågavarande

område. Med hänsyn till de speciella förhållanden, under vilka

denna lagstiftning tillkom, torde den sakna nämnvärt intresse i här förevarande

sammanhang. Detta synes i än högre grad gälla den därpå följande

nazistiska omvandlingen av den tyska ekonomiska lagstiftningen.

Efter andra världskrigets slut har kartellfrågan, väsentligen som en följd

av det starka amerikanska inflytandet, för Västtysklands del kommit att

utgöra en av de viktigaste och mest omstridda frågorna i den offentliga ekonomiska

och politiska debatten. I Potsdamöverenskommelsen år 1945 proklamerades,

att den allierade politiken skulle gå ut på en decentralisering av

det tyska näringslivet genom att avskaffa monopol, karteller och andra monopolistiska

anordningar. År 1947 utfärdade också de tre ockupationsmakterna

i Västtyskland i huvudsak sammanstämmande lagar, vilka generellt

förbjuder alla karteller, intresseorganisationer, syndikat, truster och sammanslutningar.

Dessa lagar innehåller därjämte förbud mot sådana former

av avtal, vilkas syfte eller verkan består i att inskränka inrikes- eller utrikeshandeln,

att främja en monopolistisk kontroll eller att begränsa det

fria tillträdet till marknaden. Lagarna innehåller en rad kontrollövervaknings-

och straffbestämmelser, som ger ockupationsmyndigheterna en nästan

obegränsad handlingsfrihet när det gäller att ge effekt åt lagstiftningen.

Trots detta synes den i mycket ha stannat på papperet. I fråga om uppdelningen

av de stora tyska koncernbildningarna, vilken av de allierade ansetts

utgöra en synnerligen viktig fråga, har dock vissa resultat nåtts.

Efter tillkomsten av den västtyska förbundsrepubliken träffades i november

1949 mellan överkommissarierna och förbundsregeringen avtal, enligt

vilket förbundsrepubliken i framtiden skulle själv sörja för en intensiv och

effektiv kartellbekämpning och de tre militärlagarna således upphävas, när

de tyska åtgärderna vunnit de allierades gillande. Lagförslag i denna riktning

har också framlagts av ekonomiministeriet i juni 1951 genom dess förslag

till Gesetz gegen Wettbewerbsbeschränkungen. Detta utgår från principen,

att karteller är »störande och icke önskvärda företeelser inom näringslivet».

Vidare förklarar lagförslaget kategoriskt att varje avtal, som företag

ingår för ett gemensamt ändamål, och varje beslut av sammanslutningar av

företag skall vara utan verkan, såvida avtalet eller beslutet är ägnat att genom

inskränkande av konkurrensen öva inflytande på produktionen eller på

marknadsförhållandena beträffande handeln med varor eller tjänsteprestationer.

Kartellmyndigheterna — för viktigare frågor ett nyinrättat Bundeskartellamt

under ekonomiministeriet och i övrigt de högsta delstatsmyndigheterna

— kan emellertid meddela tidsbegränsade undantag från huvudregeln.

Detta föreslås kunna ske bl. a. vid en övergående krissituation för

kartellmedlemmarna, vid avtal som visas befordra näringslivets rationalisering

eller beträffande karteller ägnade att säkerställa eller främja utrikes
-

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

299

handeln. Vidare stadgas i fråga om avtal mellan enstaka företagare i allmänhet

rörande varor eller tjänster, att sådana avtal skall vara ogiltiga, i den

mån de inskränker en avtalsparts frihet att bestämma över priser eller

affärsvillkor i de avtal han i sin tur kan komma att sluta med tredje man.

Härigenom förbjuds således i princip bl. a. den vertikala prisbindningen.

Undantag föreslås beträffande märkesvaror och vissa förlagsföretag. Andra

avtal kan av kartellmyndigheterna förklaras ogiltiga, om de obilligt inskränker

avtalsparts eller annans ekonomiska rörelsefrihet. Kartellmyndigheterna

föreslås vidare kunna ingripa mot olika former av monopolmissbruk. För

en sammanslagning av företag, vilken skulle leda till monopolställning, fordras

också kartellmyndigheternas tillstånd. - Avtal med konkurrensbegränsande

verkningar skall ges skriftlig form. Däremot föreslås ingen offentlig

registrering. Detaljerade bestämmelser meddelas rörande förfarandet inför

kartellmyndigheterna. Dessas avgöranden skall kunna överklagas hos vederbörande

Oberlandesgericht och i undantagsfall även hos den högsla förbundsdomstolen.

Österrike.

De skiftande makthavarna i Österrike under det senaste århundradet har

bedrivit en närmast kartellvänlig näringspolitik. Visserligen har i en lag den

7 april 1870, som ännu icke är upphävd ehuru tillfälligt suspenderad, bl. a.

alla avtal mellan köpmän i syfte att till konsumenternas nackdel åstadkomma

prishöjning på handelsvaror förklarats ogiltiga. Denna lag har emellertid

givits en mycket liberal tolkning och tillämpats med stor försiktighet. Efter

Anschluss infördes i Österrike den hitlertyska kartellagstiftningen. Först

efter 1948, sedan de österrikiska kartellerna återfått sin självständighet och

visat tecken till ökad aktivitet, har en allmän opinion — understödd av de

allierade överkommissarierna — börjat resa krav på offentlig kontroll över

konkurrensbegränsande sammanslutningar för att hejda de hotande prisstegringarna.

Den 4 juli 1951 utfärdades Österrikes första egentliga kartellag (Kartellgesetzj,

som emellertid är avsedd att gälla endast under fem år eller till den

31 december 1956, för vilken tid 1870 års lag satts ur kraft. Med kartell i

lagens mening avses en sammanslutning av enskilda företagare, som bevarar

sitt ekonomiska oberoende, eller en sammanslutning av olika företagargrupper,

som har till syfte att genom särskilda avtal (kartellavtal) reglera

eller inskränka konkurrensen, i synnerhet beträffande produktion, försäljning

eller priser. Grundtanken i den nya lagen är, att ett kartellavtal blir

rättsligen giltigt blott under förutsättning att det ges skriftlig form och intages

i ett offentligt kartellregister. Undantag göres för sådana områden av

näringslivet, som redan kontrolleras av statsmakterna (bank- och försäkringsväsendet,

byggnadsbranschen, transporter), samt för vissa kooperativa

sammanslutningar. Registrering skall vägras, utom på formella grunder,

bl. a. om avtalet innehåller åtagande att exklusivt försälja vissa varor, att

vägra försäljning till vissa personer eller att tillämpa diskriminerande bestämmelser

i fråga om priser och kvantiteter eller det innehåller vites- eller

förverkandeklausuler i händelse avtalet frånträdes i förtid. Registrering skall

vidare vägras, därest avtalet i övrigt kan tänkas leda till höjning av priserna

på varor eller tjänster, motverka prissänkning eller begränsa produktionen

eller försäljningen på ett sätt, som icke rättfärdigas av det allmänna ekonomiska

läget. Hänsyn skall dock tagas till huruvida avtalsvillkoren måste anses

nödvändiga för att vederbörande företag skall kunna fortsätta driften.

Lika-prishestämmelser för märkesvaror är a priori tillåtna.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Kartellkontrollen har uppdragits åt två specialdomstolar, nämligen en

kartellkommission knuten till Oberlandesgericht i Wien och en överordnad

kommission som appellinstans, ansluten till Österrikes högsta domstol.

Höga bötes- och frihetsstraff stadgas för obehörigt utnyttjande av kartellavtal

i prisreglerande eller produktionsinskränkande syfte eller tillämpning

av ett kartellavtal, innan det blivit registrerat eller efter det dess registrering

vägrats. Åtal skall anhängiggöras vid de allmänna brottmålsdomstolarna

efter hörande av vissa industri-, jordbruks- och arbetarorganisationer.

1951 års lagstiftning betraktades särskilt från amerikanskt håll såsom en

halvmesyr. Den synes därtill, om man får döma av innehållet i de kartellavtal,

som hittills registrerats och därigenom beretts lagligt skydd, bliva tilllämpad

med stor mildhet.

Danmark.

I dansk rättspraxis har kartcllavtal och andra konkurrensbegränsande

överenskommelser i princip ansetts rättsligen giltiga. Även bojkottaktioner

har ansetts lagenliga, såvida bojkotten icke åvägabragts genom oriktiga eller

lögnaktiga uppgifter, satts i gång för att direkt skada eller varit av särskilt

stor omfattning.

Frågan om att genom lagstiftning anordna samhällelig kontroll över trustoch

kartellbildningar fick en mer definitiv lösning först genom 1937 års

Lov om Prisaftaler m. v. Denna lag införde den inom dansk lagstiftning på

detta område ännu dominerade publicitets- och kontrollprincipen. Lagen

avser prisavtal m. in. inom privat yrkesverksamhet; löne- och arbetsförhållanden

faller dock utanför dess område, likaså sådan verksamhet, där det

allmänna enligt särskilda föreskrifter har att godkänna priserna. Kontrollen

skall omhänderhas av ett särskilt kontrollråd om nio ledamöter, av vilka

ordföranden utnämnes av Konungen och de övriga av handelsministern.

Kontrollrådet har rätt att företaga undersökningar och inhämta upplysningar.

Till kontrollrådet skall utan anmaning och inom viss kort tid anmälas avtal

rörande pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden, om

avtalet kan öva ett bestämmande inflytande på nämnda förhållanden inom

landet eller del därav på sådant sätt, att fri prisbildning eller förvärvsutövning

inom ifrågavarande område uteslutes eller väsentligt begränsas. I

tveksamma fall avgör handelsministern, om anmälningsplikt föreligger.

Överenskommelserna skall registreras i ett offentligt kartellregister. Underlåten

anmälan för registrering medför avtalets ogiltighet. Vidare stadgar

lagen förbud mot sådana avtal eller bestämmelser rörande nyss angivna

förhållanden, som medför eller kan antagas medföra orimliga priser eller

andra ur samhällelig synpunkt orimliga inskränkningar i näringsfriheten.

Överträdelse av förbudet är straffbelagt. — Kontrollrådets ingripande kan

ske på dess eget initiativ eller efter klagomål från utomstående. Skulle förhandlingar

icke visa sig vara tillräckliga för att åstadkomma ändring, kan

rådet utfärda förelägganden. Ett dylikt blir bindande, om det icke inom

fyra veckor underställes domstol (Landsretten). Överträdelse av föreläggande

är straffbelagt. Vidare kan förverkande av vinst ådömas. Den skyldige

kan även frånkännas rätten att driva näring för viss tid eller för alltid.

1937 års prisavtalslag är formellt ännu gällande. Lagen suspenderades

emellertid tills vidare år 1940 i följd av krigsförhållandena och ersattes av

de allmänna prisregleringslagarnct, som handhas av kontrollrådet. Dessa

lagar ger handelsministern och kontrollrådet befogenhet att utöva kontroll

över monopol, truster och karteller samt över andra prisöverenskommelser

(detta gäller såväl privata som kooperativa företag). De förbjuder sådana

s. 301 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

301

avtal eller åtgärder, som kan antagas medföra orimliga priser eller affärsvillkor.

Såväl monopolistiska företag och sammanslutningar som konkurrensbegränsande

avtal skall anmälas för och registreras hos kontrollrådet.

Sådana företag och sammanslutningar är även skyldiga att inhämta kontrollrådets

godkännande av planerade prishöjningar beträffande vissa angivna

varor och tjänster.

Genom en lag av den 31 mars 1949 har tillsatts en särskild trustkommission

med uppdrag att undersöka, i vilken utsträckning Danmarks ekonomiska

liv är influerat av monopol, truster, karteller och andra organisationer,

ägnade att motverka den fria konkurrensen. Därest så finnes påkallat

skall kommissionen föreslå ny lagstiftning på området. Kommissionen har

ännu icke slutfört sitt uppdrag.

För att driva rörelse inom handel, hantverk och industri jämte vissa

andra näringar kräves i Danmark tillstånd i form av »näringsbrev». Några

kompetensvillkor för erhållande av dylikt näringsbrev har dock icke uppställts.

Enhetsprisaffärer är förbjudna.

Norge.

Den första permanenta lagstiftningen i Norge på här ifrågavarande område

tillkom år 1926 med Lov om kontrol med konkurrensindskrsenkninger

og om prismisbruk, vanligen kallad »trustloven», vilken formellt ännu är

i kraft. Under och efter sista kriget har emellertid denna lag i realiteten

undanträngts av den långtgående norska prisregleringslagstiftningen. Trustlagen

innehåller intet förbud mot konkurrensbegränsande avtal och sammanslutningar,

men dylika företeelser skall vara underkastade sträng offentlig

kontroll. Denna skall handhas av de s. k. kontrollmyndigheterna,

d. v. s. dels kontrollkontoret, som är ett administrativt organ med självständig

undersökande, kontrollerande och förslagsställande myndighet, dels

ock kontrollrådet, som är ett slags förvaltningsdomstol med avgörande myndighet

och står under ledning av en hög domstolsjurist. Anmälningsplikt

har föreskrivits beträffande konkurrensbegränsande sammanslutningar och

avtal samt för ensamföretagare med monopolställning. Anmälningarna skall

registreras i ett kartellregister, vilket dock i princip icke är offentligt. Vissa

större aktiebolag skall dessutom årligen till kontrollkontoret insända vinstoch

förlusträkning. Kontrollmyndigheterna har vidare befogenhet att infordra

upplysningar från företagen. Före registreringen har ett konkurrensbegränsande

avtal ingen rättslig giltighet.

Trustlagen innehåller bl. a. förbud mot att taga eller fordra pris eller vederlag,

som kan anses såsom otillbörligt, eller att eljest fastställa otillbörliga

affärsvillkor. Förbudet gäller all affärsverksamhet, oavsett om den

beröres av någon konkurrensbegränsning. Vidare ges kontrollmyndigheterna

vidsträckt rätt att vid fall av begränsad eller eljest otillräcklig konkurrens

ingripa mot orimliga priser eller andra orimliga affärsvillkor samt mot

omotiverade differentieringar beträffande priser och villkor. Därvid kan bl.a.

konkurrensbegränsande sammanslutningar upplösas samt avtal och överenskommelser

hävas. — I trustlagen ges vidare särskilda föreskrifter rörande

bojkott och exklusivavtal. Beträffande bojkott stadgas, att »det är förbjudet

att vidtaga yrkesmässig bojkott eller att uppmana eller på annat sätt

medverka till sådan bojkott, om denna kan antagas medföra skada för allmänna

intressen eller verka orimlig eller kan anses otillbörlig i förhållande

till den bojkottade». Exklusivavtal är förbjudet, såframt avtalet kan antagas

medföra skada för allmänintresset eller verka på ett otillbörligt sätt i

förhållande till utomstående. Huruvida dessa villkor är uppfyllda, avgöres

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj. ts proposition nr 103.

slutgiltigt av trustkontrollrådet, vars beslut således i detta hänseende är

bindande för de allmänna domstolarna. — Eljest är det de allmänna domstolarna,

som handhar de i trustlagen givna straffbestämmelserna för överträdelse

eller försök till överträdelse av lagen eller föreskrifter, som meddelats

med stöd av denna. Enligt trustlagen kan utdömas bötesstraff upp till

100 000 kronor eller fängelse i högst tre månader eller bådadera, varjämte

den skyldige kan förbjudas att driva rörelse. — Löne- och arbetsmarknadsfrågor

är undantagna från lagens tillämpningsområde.

Genom prisregleringslagstiftningen efter kriget har utomordentligt långtgående

befogenheter tillagts såväl regeringen som det s. k. prisdirektoratet,

vilket för närvarande utövar jämväl trustkontrollmyndigheternas funktioner.

Den provisoriska lagen den 30 juni 194-7 (hittills varje år förlängd) om

prisreglering og anna regulering av nseringsverksemd medger bl. a. i sitt

centrala stadgande rätt för regeringen eller särskild myndighet att utfärda

erforderliga bestämmelser för att reglera och utöva kontroll beträffande

a) priser, förtjänster och utdelningar av alla slag och b) produktion, omsättning

och annan ekonomisk verksamhet. Syftet med bestämmelserna skall

vara antingen att motverka skadliga konkurrensöverenskommelser och andra

ekonomiska förhållanden, som anses orimliga eller skadar allmänintresset,

eller ock att främja en rationell organisation av den ekonomiska verksamheten.

I en den 11 november 1949 utfärdad tillämpningskungörelse till

1947 års lag stadgas vidare, att sammanslutningar eller grupper av företag

efter den 1 februari 1950 icke utan tillstånd av prisdirektoratet får utarbeta

nya eller tillämpa äldre prisreglerande överenskommelser. Detta gäller även

sammanslutningar och avtal, som redan registrerats enligt 1926 års trustlag.

Man har således velat åstadkomma en ny total inventering av existerande

karteller. Kungörelsen ger även en mycket vid definition av begreppet

orimliga affärsvillkor. Sålunda omfattar detta begrepp bl. a. alla villkor

som synes strida mot gällande officiella reglementeringar, normalt affärsbruk

eller över huvud mot det allmänna intresset.

En år 1947 tillsatt Pris- og rasjonaliseringskomité med uppdrag bl. a.

att utreda frågor om rationalisering av näringslivet samt om reglering av priser,

vinster och utdelningar har i april 1952 avgivit ett betänkande, som utmynnar

i två lagförslag. Det ena förslaget rör priser och konkurrensbegränsande

åtgärder (inkluderande bestämmelser om karteller och truster).

Det andra lagförslaget syftar till en rationalisering och utbyggnad av det

norska näringslivet. På grundval av det förstnämnda förslaget har under

hösten 1952 framlagts proposition till »Lov om priser og konkurransereguleringer

in. v.».

Beträffande den norska näringsrätten må nämnas, att särskilt tillstånd

fordras för utövande av näring. Legala kompetensvillkor har uppställts beträffande

såväl handels- som hantverksrörelse. Enhetsprisaffärer är helt

förbjudna.

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

303

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom

näringslivet.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

I syfte att i vissa fall motverka konkurrensbegränsning inom näringslivet

skall, på sätt nedan stadgas, dels gälla förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning

och dels ankomma på näringsfrihetsrådet att i fråga om

konkurrensbegränsning, som bringas under dess bedömning, genom förhandling

söka undanröja skadlig verkan därav.

Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning förstås, att konkurrensbegränsningen

på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,

hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller

hindrar annans näringsutövning.

Om förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning.

2 §•

Utan tillstånd av näringsfrihetsrådet må företagare, där ej annat är särskilt

stadgat, varken av företagare inom senare försäljningsled betinga sig,

att vid försäljning av förnödenhet här i riket visst pris icke må underskridas,

eller till ledning för prissättningen inom senare försäljningsled i riket

eljest angiva visst pris, med mindre därvid kommer till uttryck att priset får

underskridas.

3 §•

Ej må företagare utan tillstånd av näringsfrihetsrådet träffa eller tillämpa

överenskommelse att samråd eller annan samverkan mellan olika företagare

skall äga rum före det någon av dem avgiver anbud å försäljning av förnödenhet

eller utförande av tjänst här i riket. 4 * *

4 §■

Tillstånd, som i 2 och 3 §§ sägs, må meddelas endast om konkurrensbe
gränsningen

kan antagas främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

komma konsumenterna till godo, eller i övrigt bidraga till en ur allmän

synpunkt ändamålsenlig ordning, eller om eljest särskilda skäl äro därtill.

Missbrukas tillståndet eller hava efter dess meddelande inträtt väsentligt

ändrade förhållanden, må tillståndet av näringsfrihetsrådet återkallas.

Om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning.

5 §.

Förhandling, varom i 1 § stadgas, må äga rum, då konkurrensbegränsning

i andra fall än som avses i 2 och 3 §§ består däri att

1) mellan företagare slutits kartellavtal eller annan liknande överenskommelse

eller eljest i samförstånd tillämpas gemensamt förfarande, som berör

pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden; eller

2) en företagare eller en till följd av gemensamma ägarintressen sammanhållen

grupp av företagare inom viss näringsgren svarar för en väsentlig

del av företagsamheten i landet eller del av landet.

Förhandling må ej, med mindre Konungen lämnat tillstånd, gälla verkan

utom riket av konkurrensbegränsning. Tillstånd må meddelas endast i den

mån det påkallas av hänsyn till överenskommelse med främmande makt.

6 §.

Vid förhandling, varom i 1 § stadgas, skall särskilt eftersträvas att

hindra

1) att företagare, på sätt i 5 § 1) sägs, samverka eller tillämpa gemensamt

förfarande rörande prissättning eller uppdelning av marknad, där samarbetet

är ägnat att väsentligt påverka prisbildningen;

2) att samverkan eller gemensamt förfarande, som avses i 5 § 1), föranleder

missgynnande av viss eller vissa företagare; samt

31 att företagare eller grupp av företagare, som avses i 5 § 2), i sin verksamhet

missgynnar viss eller vissa företagare.

Om näringsfrihetsrådet och ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

7 §.

Näringsfrihetsrådet skall bestå av ordförande och åtta ledamöter. 8

8 §•

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland

personer, som icke i särskild män kunna anses företräda vare sig företagarintressen

eller konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och en av

ledamöterna, vilken förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga

och i domarvärv erfarna. Den andre ledamoten skall äga särskild insikt

i näringslivets förhållanden.

För vardera ledamoten förordnar Konungen två ersättare, som uppfylla

de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

305

9 §•

Övriga ledamöter förordnas av Konungen för tre år i sänder. Tre av den:

skola utses bland personer, som kunna anses företräda företagarintressen,

och tre bland personer, som kunna anses företräda allmänna konsument- och

löntagarintressen.

För envar av ledamöterna förordnas enligt samma regler erforderligt antal

ersättare.

10 §.

Avgår ledamot eller ersättare, som avses i 9 §, förordnar Konungen annan

för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd.

11 §•

Ej må uppdrag såsom ordförande, ledamot eller ersättare utövas av den

som är omyndig eller i konkurstillstånd.

12 §.

Näringsifrihetsrådet är beslutfört, då ordföranden, de båda ledamöter, som

avses i 8 §, samt eu företrädare för företagarintressena och en företrädare

för konsument- och löntagarintressena äro närvarande. I besluts fattande

skola lika antal företrädare för företagarintressena samt konsument- och löntagarintressena

deltaga.

Utan hinder av vad i första stycket sägs äger ordföranden, i den utsträckning

Konungen må finna gott föreskriva, i ärende som ej är av synnerlig

vikt ensam leda sammanträde inför näringsfrihetsrådet eller eljest företräda

detta.

13 §.

Beträffande jäv mot ordförande och ledamöter skall i tillämpliga delar

gälla vad om domar jäv är stadgat.

14 §.

Konungen förordnar för viss tid en ombudsman för näringsfrihetsfrågor

Denne skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren.

Om förfarandet inför näringsfrihetsrådet m. m.

15 §.

Ansökan om tillstånd, som avses i 2 och 3 §§, skall göras skriftligen. I ansökningen

skola angivas de skäl, vara den grundas, samt de övriga omständigheter

sökanden vill åberopa i ärendet. Över ansökningen skall ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor höras.

Tillstånd må ej återkallas utan att tillståndshavaren erhållit tillfälle att

yttra sig. 20

20 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 103.

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

16 §.

Om förhandling, som i 1 § sägs, göres framställning av ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor.

Har ombudsmannen i visst fall beslutat att icke påkalla förhandling, må

framställning därom göras jämväl av företagare, som omedelbart beröres av

konkurrensbegränsningen i fråga, eller från sammanslutning av konsumenter

eller löntagare.

17 §•

Framställning om förhandling skall göras skriftligen. I framställningen

skola angivas de skäl, varå den grundas.

18 §.

Har förhandling vederbörligen påkallats, skall näringsfrihetsrådet bereda

sökanden samt motsidan tillfälle att vid sammanträde inför rådet framlägga

sina synpunkter på frågan, om betingelser för förhandling enligt denna lag

föreligga. Till sammanträdet skall ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor

kallas även om han ej är sökande. Är uppenbart att framställningen ej förtjänar

avseende, må densamma dock avslås utan sammanträde inför rådet.

Innan sammanträde hålles, må i den utsträckning rådet prövar erforderligt

muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum.

19 §.

Giva de vid sammanträde enligt 18 § förebragta omständigheterna vid

handen, att betingelserna för förhandling enligt denna lag äro uppfyllda,

åligger det näringsfrihetsrådet att anordna förhandling.

20 §.

Förhandling skall äga rum vid sammanträde med parterna inför näringsfrihetsrådet;

dock må rådet i den utsträckning, som prövas lämpligt, överlägga

enskilt med part. Innan förhandling avslutas, skola parterna dock

erhålla tillfälle att mötas vid sammanträde inför rådet.

21 §.

Har förhandling avslutats utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning

kunnat undanröjas, åligger det näringsfrihetsrådet, där saken finnes

vara av större vikt, att härom göra anmälan till Konungen. 22

22 §.

Näringsfrihetsrådet äger i där anhängigt ärende förelägga part vid vite

att inställa sig inför rådet samt att tillhandahålla rådet handelsböcker, korrespondens

och övriga handlingar, vilka kunna vara av betydelse i ärendet.

Vad sålunda stadgats innebär icke skyldighet att röja yrkeshemlighet

av teknisk natur.

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

307

23 §.

Näringsfrihetsrådets sammanträden skola vara offentliga. Kan det antagas

att till följd av offentligheten yrkeshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet

försvåras, äger rådet förordna, att sammanträde skall hållas

inom stängda dörrar.

Rådet äger förordna, att vad som förekommit vid sammanträde inom

stängda dörrar icke får uppenbaras.

Överläggning till beslut skall hållas inom stängda dörrar, där rådet ej finner

det kunna ske offentligt.

24 §.

Över näringsfrihetsrådets beslut i ärenden enligt denna lag må klagan ej

föras.

25 §.

Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor liksom ock näringsfrihetsrådet

äger av övervakningsmyndighet, som avses i lagen den 29 juni 1946 om övervakning

av konkurrensbegränsning inom näringslivet, påkalla biträde för

utredning i fråga, som kan vara av betydelse för förhandling enligt denna

lag.

Allmänna bestämmelser.

26 §.

Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt

säljer viss förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan,

utövar rörelse, avseende in- eller utlåning av penningar eller handel med

in- eller utländskt mynt eller med värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell art,

upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras myndighets

tillstånd.

Med företagare likställes sammanslutning av företagare.

27 §.

Med överenskommelse jämställas i denna lag i tillämpliga delar stadgar,

antagna av sammanslutning av företagare, samt av sådan sammanslutning

eljest utfärdade bestämmelser eller föreskrifter.

28 §.

Denna lag äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare

och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.

Ansvarsbestämmelser m. m.

29 §.

Den som bryter mot vad i 2 eller 3 § är stadgat straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro försvårande, med fängelse.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj. ts proposition nr 103.

30 §.

Röjer någon utan giltigt skäl vad som enligt näringsfrihetsrådets förordnande

icke får uppenbaras, straffes han med dagsböter.

31 §.

Brott, som i 29 § sägs, må av allmän åklagare åtalas endast efter anmälan

eller medgivande av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

32 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i näringsfrihetsrådet eller ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor för ämbetsbrott skall upptagas av Svea hovrätt.

33 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954 utom såvitt angår de i 2 och

3 §§ stadgade förbuden, vilka träda i tillämpning den 1 juli samma är.

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

309

Bilaga C.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla följande ändrade

lydelse.

20 §.

Handling som inkommit till övervakningsmyndighet, varom förmäles i

lagen om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet, eller

till näringsfrihetsrådet eller ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor må,

i den mån handlingen innehåller upplysningar om yrkesutövares affärs- eller

driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända honom till men,

icke i andra fall än Konungen bestämmer utlämnas förrän tjugu år förflutit

från handlingens datum. Vad nu sagts gälle ock hos myndigheten upprättad

handling, dock ej kartellregister.

På framställning av vederbörande yrkesutövare eller övervakningsmyndighet,

som avses i första stycket, äger Konungen, om särskilda skäl därtill

äro, förordna, att kartellregister, såvitt angår däri intagna uppgifter

rörande viss överenskommelse, icke må utlämnas tidigare än tjugu år efter

det anteckning om överenskommelsen gjorts i registret. Har framställning

om sådant törordnande gjorts, må, innan ärendet blivit av Konungen avgjort,

kartellregister i den del framställningen avser icke utlämnas. Vad nu

sagts gälle ock handlingarna i ärendet; om utlämnande av sådan handling

efter ärendets avgörande äge vad i första stycket stadgats motsvarande tilllämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

Senaste lydelse se SFS 1946: 449.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 103,

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 mars

1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 2 mars 1953 tillhandakonnnet utdrag av protokoll över

handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 13 februari

1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom

näringslivet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Åke Martenius.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Starkt delade meningar ha framkommit rörande behövligheten av att genom

lagstiftning öka möjligheterna att motverka skadliga verkningar av de

konkurrensbegränsningar inom näringslivet, vilka fått stor utbredning i det

nutida samhället. Den förebragta utredningen synes dock giva stöd för att

ett sådant behov föreligger. Det kan väl med visst fog göras gällande, att man

ännu icke äger de önskvärda insikterna och erfarenheterna på detta svårtillgängliga

område och att det därför är vanskligt att bedöma verkningarna

av lagstiftningsåtgärder. I det remitterade förslaget har emellertid iakttagits

varsamhet och försiktighet, och lagrådet anser sådana skäl icke vara

förebragta, att ej de huvudgrunder efter vilka förslaget utformats må kunna

godtagas. Särskilt måste det betecknas som välbetänkt, att näringsfrihetsrådets

möjlighet att direkt ingripa mot en konkurrensbegränsnings ådagalagda

skadliga verkan inskränkes till vad som förhandlingsvägen kan uppnås.

Härigenom torde i mångt och mycket de yppade betänkligheterna mot

lagstiftningen förlora i betydelse. Rådets sammansättning torde ock erbjuda

god garanti för självständighet och objektivitet.

Viss anledning till tvekan ger enligt lagrådets mening det föreslagna förbudet

mot den art av konkurrensbegränsning, som det s. k. bruttoprissyste
-

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 103.

311

met utgör. Det kan i förstone synas vara ett bryskt ingrepp att omedelbart

straffbelägga förfaranden inom näringslivet, som icke kunna sägas vara i konflikt

med hittills rådande rättsuppfattning eller affärsmoral. Med hänsyn till

de skäl som i remissprotokollet andragits till stöd för förbudets genomförande

vill dock lagrådet icke motsätta sig förslaget i denna del.

12 §.

Lagrådet:

Såsom ett undantag från reglerna i 12 § första stycket om näringsfrihetsrådets

beslutförhet föreslås i andra stycket av paragrafen att ordföranden

skall, i den utsträckning Konungen må finna gott föreskriva, i ärende som

ej är av synnerlig vikt äga att ensam leda sammanträde inför rådet eller

eljest företräda detta. Stadgandet har av departementschefen omnämnts i

redogörelsen för förfarandet inför rådet (15—25 §§) och närmast i anslutning

till bestämmelserna i 19 och 20 §§ om förhandling. I motiveringen

har framhållits den tid som förhandlingsarbetet sannolikt kommer att kräva.

Det är utan tvivel lämpligt att ordföranden erhåller befogenhet att på

rådets vägnar vidtaga vissa åtgärder, bland andra sådana som kunna anses

tillhöra inledningen av förfarandet inför rådet, däri inbegripet att hålla förberedande

sammanträden eller överläggningar med parterna. Avgränsningen

av dessa befogenheter torde dock icke böra anknytas till den större eller

mindre vikten av de föreliggande ärendena. Även i ärenden av stor betydelse

torde det vara lämpligt att ordföranden i fråga om förberedande åtgärder,

varmed avses jämväl de förberedande stadierna av förhandling enligt 20 §,

far företräda rådet. Dock torde man beträffande ärenden av synnerlig vikt

höra hålla på att vid sådan förhandling rådet alltid skall ha den sammansättning

som i första stycket av 12 § sägs. Vad angår den egentliga beslutanderätten

— som i förhandlingsärenden även innefattar avgörande huruvida

en konkurrensbegränsning skall anses ha skadlig verkan _ bör där
emot

enligt sakens natur ordförandens rätt att handla på rådets vägnar vara

snävt begränsad och icke gälla annat än i ärenden av mindre vikt.

Vad sålunda förordats kunde lämpligen i lagtexten få komma till uttryck

på så sätt, att i 12 § andra stycket stadgas, att utan hinder av vad i första

stycket sägs ordföranden äger å rådets vägnar dels handlägga och avgöra

ärenden av mindre vikt dels i övriga ärenden företaga förberedande åtgärder,

samt att i 20 § intagas bestämmelser angående i vilken omfattning "förhandling

som där sägs må äga rum inför ordföranden.

De närmare föreskrifter i förevarande hänseenden, som kunna bliva behövliga,

torde Konungen äga utfärda med stöd av 33 §. 19

19 §.

Lagrådet:

Till framhävande av att det bedömande, som enligt denna paragraf skall

ske, icke är att betrakta som en sådan förberedande åtgärd, som enligt vad

lagrådet under 12 § förordat skall få vidtagas av näringsfrihetsrådets ord
-

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

förande å dess vägnar, torde det här böra få heta, att rådet under angiven

förutsättning har att besluta om förhandling. I ärenden av mindre vikt

skulle dock enligt lagrådets förslag sådant beslut kunna fattas av ordföranden

å rådets vägnar.

20 §.

Lagrådet:

Med hänvisning till vad här ovan under 12 § anförts hemställer lagrådet,

att åt förevarande paragraf gives det innehållet, att förhandling skall äga

rum vid sammanträde med parterna inför näringsfrihetsrådet eller, om så

prövas lämpligt och ärendet ej är av synnerlig vikt, dess ordförande, att

rådet eller ordföranden ock må överlägga enskilt med part sajnt att förhandlingen

städse skall avslutas vid sammanträde med parterna inför rådet.

Det förutsättes givetvis att paragrafen skall läsas i belysning av de utav

lagrådet föreslagna stadgandena i 12 § andra stycket och att således i ärenden

av mindre vikt även förhandlingens avslutande må äga rum inför ordföranden

å rådets vägnar.

Justitieräden Nissen, Hellquist och Karlgren:

Under remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framhölls från ett

par håll, att förslaget icke innehöll tillräckligt klara och uttömmande regler

angående förfarandet inför näringsfrihetsrådet i förhandlingsärenden.

Behovet av sådana regler är dock, efter den omarbetning som förslaget eljest

undergått i handelsdepartementet, icke så påtagligt som tidigare, och

i den mån det kvarstår synes det i departementsförslaget vara i huvudsak

tillgodosett. Sålunda har den av Svea hovrätt berörda frågan om partsbegreppets

innebörd mist åtskilligt av sin betydelse. Förevarande paragraf i

departementsförslaget torde böra så läsas, att med »parterna» i ett förhandlingsärende

avses ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor, även om han ej

är sökande, vidare sökande enligt 16 § andra stycket, om sådan finnes, samt

slutligen den eller de företagare som påstås driva sin verksamhet på ett otillbörligt

konkurrensbegränsande sätt. Däremot torde andra personer, som

kallats till sammanträde inför rådet för att upplysningsvis höras eller självmant

inställt sig och fått framlägga sina synpunkter, icke i och med detta

vara att anse som parter.

Regeringsrådet Eckerberg:

Med uttrycket »parterna» i denna paragraf kunna enligt min uppfattning

icke åsyftas andra än de som i 18 § betecknats som »sökanden samt motsidan».

I fall som avses i 16 § andra stycket är ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor

alltså icke part, oaktat han enligt 18 § skall kallas till sammanträde

varom i sistnämnda paragraf är fråga. Stadgandet i nu förevarande

paragraf, att förhandling skall äga rum vid sammanträde med parterna

inför näringsfrihetsrådet, skulle förty innebära att i fall som avses i

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

16 § andra stycket ombudsmannen icke behöver deltaga i eller ens kallas till

förhandlingen. Måhända är detta ej heller alltid nödvändigt. Enligt min

mening bör emellertid i dessa fall ombudsmannen, även om uttryckligt

stadgande därom icke gives, åtminstone i regel kallas jämväl till förhandlingssammanträde.

29 §.

Lagrådet:

Överträdelse av förbudsbestämmelserna i 2 och 3 §§ skall enligt denna

paragraf bestraffas med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande,

med fängelse. Meningen lärer vara, vilket också synes riktigt, att

frihetsstraff skall användas endast i särskilt svåra fall, t. ex. då det vid

upprepad överträdelse framgår att den tilltalade icke låter sig påverkas av

bötesstraff. För att utmärka att böter är normalstraffet och frihetsstraffet

avsett för undantagsfall av allvarlig natur synes såsom villkor för ådömande

av fängelse böra angivas att omständigheterna äro synnerligen försvårande.

Ur protokollet:

Olle Lundberg. 21

21 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 103.

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

i 3 mars 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,

Lindell, Nordenstam.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 12 mars

1953 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 13 februari 1953 remitterade

förslaget till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådet har i huvudsak godtagit den föreslagna lagstiftningen. De av

lagrådet förordade ändringarna och jämkningarna, vilka väsentligen avser

detaljfrågor, synes böra beaktas. Förslaget har därför omarbetats i enlighet

därmed. Beträffande det av lagrådets ledamöter berörda spörsmålet om

tolkningen av uttrycket »parterna» i 20 § ansluter jag mig till vad lagrådets

majoritet i detta hänseende anfört. Utöver de i lagrådets utlåtande föreslagna

ändringarna har verkställts vissa jämkningar i lagtexten av redaktionell

natur.

Det är min avsikt att senare denna dag föreslå Kungl. Maj :t att proposition

rörande erforderliga anslag för förslagets genomförande skall föreläggas

riksdagen.

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att antaga i enlighet med det föregående omarbetade

förslag till

1) lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;

samt

2) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Sjölin.

s. 315 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103. 315

Innehållsförteckning.

Propositionen...................................................... 4

Författning s för slag:

Lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet 5

Lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar ......... 10

Utdrag av protokollet över handelsärenden för den 13 februari 1953 .......... 11

I. Inledning.................................................... 44

II. Tidigare utredningar och lagstiftning m. m......................... 13

III. Behovet av vidgad lagstiftning..................................... 19

Departementschefen.......................................... 00

IV. Lagstiftningens allmänna uppläggning............................. 55

Departementschefen..................................... 93

V. Vissa huvudfrågor............................................. 101

a) Begreppet skadlig verkan av konkurrensbegränsning............ 101

Departementschefen........................................ 443

b) Olika former av konkurrensbegränsning och bedömningen därav . 120

1. Allmänt................................................ 12o

Departementschefen................................. -^22

2. Kartellfallet (bl. a. anbudskarteller)......................... 123

Departementschefen...................................... 434

3. Monopolistfallet.........................................

Departementschefen.................................. 44g

4. Bruttoprissystemet........................................ 450

Departementschefen..................................... 454

5. Diskrimination........................................ 474

Departementschefen..................................... 47g

6. Enskild nyetableringskontroll............................. 482

Departementschefen................................. 207

7. Internationell konkurrensbegränsning........................ 213

Departementschefen....... 216

c) Offentliga regleringar med konkurrensbegränsande verkningar____ 219

Departementschefen...................................... 226

d) Arbetsmarknaden......................................... 228

Departementschefen........................................ 234

s. 316 Kontrollera mot PDF

316 Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

e) Butikshandeln på nybyggnadsområden......................... 236

Departementschefen.......................................... 246

f) Organen....................................................

Departementschefen.......................................... 259

g) Förfarandet................................................. 283

Departementschefen .......................................... 2^5

VI. Specialmotivering................................................ 280

a) Lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom

näringslivet.................................................. 28®

b) Lagen angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar---- 287

Hemställan .......................................................... 288

Bilaga A. Trust- och kartellagstiftningen i några främmande länder ... 289

Bilaga B. Förslag till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet.............................. 303

Bilaga C. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28

maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar..................................... 309

Lagrådets yttrande.................................................... 310

Utdrag av protokollet över handelsärenden för den 13 februari 1953 .......... 314

527965. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin (8)

  1. Catarina af Sandeberg, Grupprättegång — ett kompletterande rättegångsförfarande, SvJT 2002 s. 782, på s. 799 · Fritt tillgänglig
  2. Christina Helgesson, Skyddet för affärshemligheter och de olika begreppen, SvJT 1997 s. 28, på s. 39 · Fritt tillgänglig
  3. Gunnar Bramstång, Anpassningsfrist, normharmoni, normprövning, rättsprövning och resning. Anteckningar med anledning av regeringens förbud mot användning av medel för tillväxtreglering i odlingar av stråsäd, FT 1991 nr 1 s. 7, på s. 13 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Åke Martenius, Fra monopollov til konkurrencelov, FT 1987 nr 1 s. 43, på s. 47 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  5. Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis Internationell privat- och processrätt 1976—1980, SvJT 1982 s. 214, på s. 237 · Fritt tillgänglig
  6. Tom Hård, Prisdiskriminering eller prisdifferentiering?, SvJT 1980 s. 115, på s. 117, 118 · Fritt tillgänglig
  7. Ulf Bernitz, Prisdiskriminering, SvJT 1979 s. 513, på s. 518 · Fritt tillgänglig
  8. Michael Bogdan, Otillbörligt rabatterade flygbiljetter och svensk rätt, FT 1977 nr 6 s. 317, på s. 325 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

18 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:316 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslive s. 1 i texten
  2. Rskr. 1953:327 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet m. a1 i texten
  3. SU 1953:161 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1953/5i till kommerskollegium m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 12 i texten
  4. BevU 1953:55 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 19 november 19U s. 1 i texten
  5. 2LU 1953:32 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj. ts proposition med förslag till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet m. m., såvi s. 1 i texten

Doktrin (13)

13 kopplingar i 10 dokument.

  1. SvJT 1980 s. 115 Tom Hård, Prisdiskriminering eller prisdifferentiering? s. 115 · s. 117 · s. 118 i texten
  2. JT 1995/96 s. 1017 s. 1024 · s. 1032 i texten · dokumentnivå
  3. SvJT 2002 s. 782 Catarina af Sandeberg, Grupprättegång — ett kompletterande rättegångsförfarande s. 799 i texten
  4. JT 1997/98 s. 952 s. 963 i texten · dokumentnivå
  5. SvJT 1997 s. 28 Christina Helgesson, Skyddet för affärshemligheter och de olika begreppen s. 39 i texten

Visa alla 10