Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen

20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:11, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

1

Nr 11.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen; given

Stockholms slott den 19 december 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det i propositionen framlagda lagförslaget innebär ökade möjligheter att

få rättvis fördelning av kostnaderna för torrläggningsföretag. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 11.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 24 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr

523)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

24

Erfordras för torrläggning av den

till samfälligheten hörande marken

särskilda grenar av diket eller äro

med utförandet av viss del av dikningen

förenade särskilt stora kostnader

eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten

hörande områden väsentlig

olikhet i fallförhållanden, och kan

på grund härav antagas, att kostnaden

i förhållande till båtnadsvärdet

för torrläggning av något område

skulle bliva mindre, därest annat område

icke ingått i samfälligheten,

skall för sådan jämkning, som nedan

sägs, den till samfälligheten hörande

marken hänföras till särskilda avdelningar,

allt efter som vattnet avrinner

till olika grenar av diket eller till

skilda, med hänsyn till särskilt hinder

för dikningen eller genom större

brytning i dikets bottenlinje naturligen

avgränsade dikessträckor.

Ä avdelning--------nu

(Föreslagen lydelse:)

§•

Erfordras för torrläggning av den

till samfälligheten hörande marken

särskilda grenar av diket eller äro

med utförandet av viss del av dikningen

förenade särskilt stora kostnader

eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten

hörande områden väsentlig

olikhet i fallförhållanden eller

andra naturförhållanden, och kan på

grund härav antagas, att kostnaden i

förhållande till båtnadsvärdet för

torrläggning av något område skulle

bliva avsevärt mindre, därest annat

område icke ingått i samfälligheten,

skall för sådan jämkning, som nedan

sägs, den till samfälligheten hörande

marken hänföras till särskilda avdelningar,

allt efter som vattnet avrinner

till olika grenar av diket eller eljest

till skilda, med hänsyn till olikheterna

avgränsade dikessträckor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1953.

I fråga om ärende, däri utlåtande

av synemän eller dom av vattendomstol

meddelats före ikraftträdandet,

skall nya lagen ej äga tillämpning. 1

1 Se beträffande 7 kap. 24 § SFS 1920: 459.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

3

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 74 november 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ändrade

bestämmelser om kostnadsfördelning inom dikningssamfällighet in. m. samt

anför därvid följande.

I framställning till chefen för justitiedepartementet den 20 februari 1951

har styrelsen för föreningen statens lantbruksingenjörer föreslagit ändring

av bestämmelserna i 7 kap. 24 § vattenlagen om s. k. avdelningsbildning

vid kostnadsfördelning inom dikningssamfällighet. Sedan yttranden över

framställningen inhämtats från vissa myndigheter och frågan varit föremål

för övervägande inom justitiedepartementet, får jag härmed anmäla detta

ärende. I samband härmed vill jag även upptaga spörsmålet om en jämkning

i bestämmelserna rörande ansökan om dikning i 7 kap. 36 § vattenlagen.

I. Ändrade bestämmelser om avdelningsbildning vid kostnadsfördelning

inom dikningssamfällighet.

Gällande bestämmelser m. m. När vattenlagen utfärdades den 28 juni 1918,

ieser\erades 7 kap. i lagen för blivande bestämmelser om torrläggning av

mark. Dylika bestämmelser tillkom genom lag den 11 juni 1920, varvid

kapitlet erhöll lydelsen »Om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning

eller invallning». Förarbetena till bestämmelserna återfinns i huvudsak

i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas år 1910 avgivna förslag

till vattenlag m. in. samt det av särskilda sakkunniga år 1919 avgivna

förslaget till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen in. m., vilket sistnämnda

förslag innefattade överarbetning av 1910 års förslag i vad det avsåg

bl. a. torrläggning av mark.

De åtgärder för torrläggning av mark, som avhandlas i vattenlagens 7

kap., hänföres såsom framgår av kapitelrubriken till tre särskilda slag av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

företag, nämligen dikning, vattenavledning och invallning. Kapitlet är uppdelat

i fyra huvudavdelningar, avseende dikning (1—36 §§), vattenavledning

(37—48 §§), invallning (49—55 §§) samt gemensamma bestämmelser

(56-—66 §§).

Om någon vill upptaga dike för torrläggning av sin mark och annan önskar

att för sin mark deltaga i dikningen, är den senare — såvida det är

förenligt med dikningens ändamål och hinder ej möter till följd av markens

beskaffenhet eller läge eller därav, att kostnaderna skulle oskäligt ökas

—- enligt 7 kap. 20 § berättigad fordra, att åt diket skall givas det läge och

det djup samt dikningen i övrigt erhålla den utsträckning och omfattning,

att största möjliga båtnad beredes hans mark. Det föreligger således anslutnings

rätt till dikningsföretag. Enligt samma paragraf finns även

anslutningstvång. Det stadgas nämligen att, därest dike som någon

vill upptaga är till båtnad jämväl för annans mark, denne är skyldig att

taga del i dikningen. All mark, för vilken dikningen medför jordförbättring

och vars ägare skall taga del däri, utgör, enligt 21 §, i avseende å företaget

en samfällighet.

Vid fördelningen av kostnaderna inom en samfällighet är båtnadsvärdet

av avgörande betydelse. Begreppet båtnad (jordförbättring) definieras närmare

i 22 §. Med avseende å mark, vars nytta av torrläggning består i höjning

av dess alstringsförmåga, skall såsom båtnad anses den genom företaget

åstadkomna höjningen däri genom torrläggning intill ett ljup 1,2 meter

eller det större djup, vartill jordens ägare äskat torrläggning av densamma,

samt den ökade möjligheten till alstringsförmågans höjande på sätt

nu nämnts. Med båtnad av marks torrläggning i andra fall förstås den värdeökning

marken vinner genom torrläggning till det djup, varom i varje

särskilt fall är fråga, ävensom genom den ökade möjligheten till torrläggning

till nämnda djup. Till båtnad av marks torrläggning skall även hänföras

förmån av förbättrade betingelser för marks brukning eller användning

för annat ändamål; därvid skall båtnad i avseende å marks brukning

anses såsom jordförbättring. Sistnämnda bestämmelse om brukningsbåtnad

fanns ej med i paragrafens ursprungliga lydelse utan infördes däri

först genom lag den 25 maj 1945.

Huvudregeln rörande kostnadsfördelningen återfinns i 23 §. Det stadgas

där att delägare i dikningssamfällighet skall, såvitt ej annorledes i kapitlet

stadgas, vara skyldig att taga del i kostnaden för samfällighetens torrläggning

i mån av värdet å den båtnad hans mark därigenom beredes.

Ett betydelsefullt avsteg från huvudregeln göres i 24 §, där bestämmelser

upptagits om avdelningsbildning i vissa fall. Första stycket i 24 §

lyder:

Erfordras för torrläggning av den till samfälligheten hörande marken särskilda

grenar av diket eller äro med utförandet av viss del av dikningen

förenade särskilt stora kostnader eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten

hörande områden väsentlig olikhet i fallförhållanden, och kan på

grund härav antagas, att kostnaden i förhållande till båtnadsvärdet för torrläggning

av något område skulle bliva mindre, därest annat område icke in
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

5

gått i samfälligheten, skall för sådan jämkning, som nedan sägs, den till

samfälligheten hörande marken hänföras till särskilda avdelningar, allt efter

som vattnet avrinner till olika grenar av diket eller till skilda, med hänsyn

till särskilt hinder för dikningen eller genom större brytning i dikets

bottenlinje naturligen avgränsade dikessträckor.

Jämkningen skall enligt andra stycket i 24 § genomföras på så sätt, att å

avdelning icke på grund av stadgandet i 23 § må anses belöpa större andel

i kostnaden för företaget än som svarar mot förhållandet mellan den beräknade

kostnaden för torrläggning endast av till avdelningen hörande mark,

å ena, samt den beräknade kostnaden för samfällighetens torrläggning, å

andra sidan. Om den beräknade kostnaden för avdelningens torrläggning

överstiger den kostnad, som efter båtnadstalet skulle belöpa å till avdelningen

hörande mark, därest till avdelningen hänfördes även den till cn

eller flera andra avdelningar hörande marken, skall sistnämnda kostnadsbelopp

anses såsom avdelningens torrläggningskostnad, dock med det förbehållet

att kostnaden för någon av de andra avdelningarna ej därigenom må

höjas utöver denna avdelnings torrläggningskostnad, beräknad på det nu

angivna sättet.

För att icke den enskilde delägaren i ett dikningsföretag skall lida men

till följd av gemenskapen stadgas vidare i 26 §, att hans andel i kostnaden

icke skall överstiga det belopp, vartill kostnaden för torrläggning av honom

tillhörig mark kan antagas ha uppgått utan annans deltagande i dikningen.

Enligt 34 § gäller reglerna i 23 och 24 §§ även vid fördelning av kostnaderna

för dikets underhåll.

De nu återgivna bestämmelserna rörande kostnadsfördelning inom dikningsföretag

är, enligt hänvisningar i 37 och 49 §§, tillämpliga även på

vattenavlednings- och invallningsföretag.

Den gällande huvudregeln rörande kostnadsfördelningen i 7 kap. 23 §

motsvarades i 1910 års kommittéförslag av ett ungefärligen likalydande

stadgande i förslagets 5 kap. 4 §. I sina motiv redogjorde kommittéerna

närmare för innebörden och tillämpningen av de bestämmelser rörande kostnadsfördelningen,

som funnos i den då gällande dikningslagen av år 1879:

Huvudregeln angående tvångsdelaktigheten i dikningsföretag är i dikningslagen

uttryckt sålunda, att envar, som för sin jord har nytta av dike,

vars upptagande påfordras av annan jordägare, är skyldig att i mån av

nyttan taga del i dikningen. I denna huvudregel göres emellertid dels den

inskränkning,---att den, som icke fordrat dike, ej är pliktig att

vidkännas större bidrag än som svarar mot den nytta hans jord genom diket

beredes, dels ock den modifikationen, att ingen må betungas med dikningsskyldighet

utöver vad för ton-läggning av hans egen jord till fyra fots djup

erfordras. Angående tolkningen av huvudregeln, sammanställd med sistnämnda

bestämmelse, hava olika åsikter gjort sig gällande.

Å ena sidan har man förmenat, att fördelningen av kostnaderna för dikning

skall ske sålunda, att varje jordägare är i förhållande till sin nytta

pliktig att taga del i upptagandet av den dikesdel, som faller inom hans

eget område, samt i fortsättningen av diket nedåt intill dess tillräckligt fall

erhålles för torrläggning av hans jord till fyra fots djup, men att han där
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 11.

emot i allmänhet ej har skyldighet att bekosta någon del av arbetet ovanför

sin ägogräns. Till stöd för denna tolkning har man särskilt åberopat vad

nya lagberedningen i sina motiv anfört i fråga om »de speciella reglerna för

dikningsarbetets eller dikningskostnadens fördelning mellan flera intressenter».

Å andra sidan har man — under skarpt framhållande av den utgångspunkt

för tvångsdelaktigheten, vilken lagstiftaren sökt i den gemensamhet uti intressen,

som förefinnes för de särskilda delarna i en av naturförhållandena

(genom markens uppdelande i skilda dalbäcken) — bildad samfällighet —

velat åt de ifrågavarande stadgandena giva den tillämpning, att kostnadsfördelningen,

såvitt angår en i stort sett horisontal yta, göres i enlighet med

vad man kallat gemensamhetsprincipen, eller, med andra ord, att såsom bestämmande

grund för fördelningen av den med företaget förenade kostnad

lägges uteslutande den jordförbättring, vilken genom företaget tillskyndas

varje särskild jordägare, därvid man dock, om på någon viss punkt finnas

speciella arbetssvårigheter till följd av förekomsten av berg eller dylikt, till

förebyggande att de härav orsakade kostnaderna drabba dem, vilka ej äro

närmast beroende därav, ansett företaget böra uppdelas i lämpliga avdelningar

med särskild kostnadsfördelning efter jordförbättringsvärdet inom

varje sådan avdelning.

På den sist nämnda ståndpunkten hava statens lantbruksingenjörer, åtminstone

på senare tid, så gott som enhälligt ställt sig, och vid möte mellan

nämnda tjänstemän år 1906 -----har på det kraftigaste understrukits

önskvärdheten av en omredigering utav sagda lags 2 och 3 § § i sådan riktning,

att gemensamhetsprincipen vid kostnadsfördelningen med tydlighet

komme till sin fulla rätt. Enligt lantbruksingenjörernas förmenande skulle

en kostnadsfördelning i överensstämmelse med den först angivna tolkningen

medföra avsevärda inkonsekvenser och olägenheter, beroende därpå,

att med denna tolkning belägenheten av gränserna mellan olika ägares

områden komme att spela en obehörig och av lagstiftaren icke avsedd roll.

Genom exempel har man sökt visa, till vilka orimligheter en sålunda utförd

kostnadsfördelning skulle leda. Om det t. ex. är fråga om avdikning av ett

utav vatten besvärat, i samma horisontala plan beläget område, som är till

lika stora delar fördelat mellan tio ägare, och man antager att varje ägolott

erhåller lika stor förbättring genom dikets upptagande samt att kostnaden

för arbetets utförande inom varje lott är lika hög, skulle ägaren av den

översta (längst från avloppets nedre ända belägna) ägolotten få bekosta

hela dikessträckan genom egen mark, hälften av diket genom nästa äga,

en tredjedel av den tredje dikessträckan o. s. v. eller tillsammans ca 29/100

av hela dikeskostnaden, ägaren av den näst översta ägolotten omkring

19/100 o. s. v. samt ägaren av den närmast dikets nedre slutpunkt belägna

jorden 1/100. Att lika hög jordförbättring sålunda skulle av en deltagare

betalas 29 gånger högre än av en annan har man funnit orimligt. Till vilka

inkonsekventa resultat man skulle komma, framginge, om man under samma

förutsättningar i övrigt tänkte sig det vattensjuka området fördelat så, att

den översta tiondelen äges av en person, under det att återstoden tillhör en

annan; i detta fall skulle ägaren av den översta jordlotten drabbas av 19/100

av hela kostnaden, således mindre än i förra fallet, oaktat det är fråga om

samma mark och samma förbättring. Vore området lika fördelat mellan

två ägare, komme ägaren av den övre hälften att få vidkännas 75/100, under

det att i det första angivna fallet ägarna av de fem översta lotterna, d. v. s.

övre hälften, få betala sammanlagt 82/100 av dikningskostnaden.

Beträffande sitt ställningstagande till kostnadsfördelningsfrågan anförde

kommittéerna vidare:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

7

För kommittéerna står det klart, att en kostnadsfördelning huvudsakligen

i enlighet med det av lantbruksingenjörerna i allmänhet använda förfaringssättet

från både principiell och praktisk synpunkt är att föredraga framför

en fördelning, som grundar sig på avgörande, om och i vilken mån varje

särskild del av det dike, om vars upptagande är fråga, bereder varje särskild

deltagares jord nytta. Grunden till tvångsdelaktigheten i torrläggningsföretagär,

såsom förut antytts, den naturliga intressegemenskapen mellan alla delägare

i ett till följd av samma naturliga orsak vattensjukt eller vattenbesvärat

område, bestående däri att samtliga hava fördel av områdets befriande

från det skadliga vattnet. Fördelen är gemensam och för dem alla

likartad. Den kvantitativa olikheten i det gagn, som vattnets avledande medför,

beror dels på markens olika naturliga beskaffenhet jämte olikheten i

den areal, som tillhör varje delägare, och dels på den omständigheten, att

somliga ägofigurer inom området äro högre belägna än andra och således

ej i samma mån lida av vattenskadan, till följd varav dennas borttagande i

mindre grad tillskyndar dem nytta. Den olika belägenheten i plan inverkar

däremot icke på fördelens storlek; den delägare, vars mark är belägen på

längre avstånd från den punkt, där vattnet enligt naturförhållandenas egen

anvisning avledes från området, har icke större nytta av vattnets bortledande

än den, som äger mark närmare nämnda punkt. Ett konsekvent genomförande

av den åskådning, som ligger till grund för bestämmelserna om tvångsdelaktighet,

synes därför böra föranleda, att såsom regel stadgas fördelning

av samtliga med torrläggningsföretaget förenade utgifter på deltagarna i

mån av den nytta envar av dem har av torrläggningen.

I kommittéförslaget förordades emellertid vissa modifikationer i den angivna

regeln, bl. a. i form av avdelningsbildning i vissa fall. Förutsättningarna

för avdelningsbildning angåvos i kommittéförslaget (5 kap. 5 § första

stycket) på följande sätt:

Äro de tekniska eller ekonomiska förutsättningarna för jordens torrläggning

väsentligt olika för olika områden av den i dikningssamfälligheten

ingående jorden, skall för undersökning, huruvida sådan jämkning bör ske

i delaktigheten, som nedan sägs, jorden hänföras till särskilda avdelningar,

allt efter som vattnet avrinner till olika grenar av diket eller till skilda,

genom brytning i dikets bottenlinje eller med hänsyn till den beräknade

arbetskostnadens förhållande till förbättringsvärdet naturligen avgränsade

dikessträckor.

Kommittéerna anförde i anslutning härtill, att det varken vore nödigt

eller lämpligt att mera i detalj angiva, när uppdelning i avdelningar skulle

äga rum, utan det borde överlämnas åt synemännens goda omdöme att med

ledning av den allmänt hållna föreskriften i det föreslagna stadgandet förfara

så, som i varje fall syntes bereda den största rättvisan. I

I 1919 års sakkunnigförslag formulerades bestämmelserna om avdelningsbildning

i 7 kap. 24 § på det sätt, som sedermera blev den slutligen antagna

lydelsen. Ur de sakkunnigas motiv må här återgivas följande uttalande:

Enligt 5 § kommittéförslaget utgör förutsättningen för samfällighetens indelning

i avdelningar —--att de tekniska och ekonomiska förutsätt
ningarna

för jordens torrläggning äro väsentligt olika för olika områden av

den i samfälligheten ingående jorden. Med de tekniska förutsättningarna

torde i detta sammanhang avses fallförhållanden och arbetssvårigheter. Med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

de ekonomiska förutsättningarna åter torde — då dessa förutsättningar sättas

såsom motsats till de tekniska — åsyftas jordens förbättringsvärde. Då

det emellertid ej kan anses fullt tydligt, vad som förstås med tekniska och

ekonomiska förutsättningar för jordens torrläggning, och det språkligt sett

ej heller torde vara riktigt att göra någon skillnad dem emellan, enär de tekniska

förutsättningarna väl även i regel äro av ekonomisk innebörd, hava vi

ansett oss böra på annat sätt än i kommittéförslaget skett angiva förutsättningarna

för samfällighetens indelning i avdelningar. Enligt vårt förmenande

bör en allmän betingelse för att två områden av samfälligheten skola hänföras

till olika avdelningar vara den, att det kan antagas, att kostnaden i förhållande

till båtnadsvärdet för torrläggning av det ena området skulle bliva mindre,

därest det andra området icke ingått i samfälligheten. Men allenast på den

omständigheten, att ett område får en mindre relativ torrläggningskostnad

(relativ kostnad — den kostnad, som motsvarar varje krona av båtnadsvärdet),

om det torrlägges i samband med ett annat område, kan tydligen ej

grundas någon föreskrift om indelning i avdelningar, som är praktiskt användbar.

Då skulle man i så gott som varje fall bliva tvungen att uppdela

marken i en otalig massa avdelningar. Av praktiska skäl är det därför nödigt

att inskränka bildandet av avdelningar till sådana fall, då naturliga förhållanden

sätta en mera skarpt markerad gräns mellan olika områden av samfälligheten.

Framställning om lagändring. I sin inledningsvis omnämnda skrivelse till

chefen för justitiedepartementet har styrelsen för föreningen statens lantbruksingenjörer

hemställt om ändring av 7 kap. 24 § första stycket vattenlagen

i enlighet med en skrivelsen bifogad, av vattenrättsingenjören P. E.

Svensson och lantbruksingenjören S. Hallin utarbetad promemoria.

I nämnda promemoria anföres:

I praktiken har det icke sällan förekommit att för visst område kostnaden

i förhållande till båtnaden (den s. k. relativa kostnaden) skulle blivit mindre

om visst annat område icke ingått i samfälligheten, oaktat något i vattenlagen

angivet skäl för uppdelning i skilda avdelningar icke förelegat. I vissa

fall skulle kostnadsfördelningen, om vattenlagens bestämmelser direkt tilllämpats,

blivit så uppenbart oriktig, att synemännen sett sig föranlåtna att

föreskriva arbeten, som i och för sig icke äro nödvändiga för samfällighetens

torrläggning, men som lämna synemännen möjlighet att i enlighet med lagens

bestämmelse göra avdelningsbildning, där så rättvisligen bör ske. Det

förekommer också att synemännen gjort uppdelning i avdelningar i strid mot

lagens direkta föreskrifter, då så varit nödvändigt för erhållande av en rättvis

kostnadsfördelning. Till och med vattendomstolarna hava icke alltid ansett

sig kunna i förevarande fall tillämpa lagen efter dess ordalydelse, vilket

framgår av Söderbygdens vattendomstols dom den 23 september 1940

i besvärsmål rörande Kulltorps torrläggningsföretag av år 1939 inom Resmo

och Mörbylånga socknar av Kalmar län.

Med stöd av det anförda uttalas i promemorian, att sådan ändring av 7

kap. 24 § vattenlagen vore påkallad, att samfälligheten kunde uppdelas i

avdelningar icke endast då i nämnda paragraf angivna skäl förelåge utan

även annars, då större skillnad i förhållandet mellan kostnad och båtnad

förefunnes. Följande lydelse av paragrafens första stycke föreslås i promemorian

:

Erfordras för torrläggning av den till samfälligheten hörande marken

särskilda grenar av diket eller äro med utförandet av viss del av dikningen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

9

förenade särskilt stora kostnader eller förefinnes mellan skilda till samfäiligheten

hörande områden väsentlig olikhet i fallförhållanden, och kan på grund

härav eller av annan orsak antagas, att kostnaden i förhållande till båtnadsvärdet

för torrläggning av något område skulle bliva avsevärt mindre, därest

annat område icke ingått i samfälligheten, skall för sådan jämkning, som

nedan sägs, den till samfälligheten hörande marken hänföras till särskilda

avdelningar, allt efter som vattnet avrinner till olikar grenar av diket eller

till skilda, med hänsyn till särskilt hinder för dikningen eller genom större

brytning i dikets bottenlinje eller genom väsentlig skillnad i förhållandet

mellan kostnad och båtnadsvärde avgränsade dikessträckor.

Yttranden över framställningen. Över framställningen har efter remiss yttranden

avgivits av vattenöverdomstolen, samtliga vattenrättsdomare och lantbruksstyrelsen.

Vattenrättsdomarnas yttranden har avgivits efter hörande

av de vid resp. vattendomstolar tjänstgörande agrikulturtekniska vattenrättsingenjörerna

med undantag för vattenrättsingenjören Svensson, vilken

medverkat vid utarbetandet av den vid föreningens framställning fogade promemorian.

Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar,

vilka avgivit gemensamt yttrande, har bifogat en särskild promemoria

av vattenrättsingenjören S. Nilsson.

I yttrandena vitsordas genomgående behovet av en lagändring i den riktning

som angivits i framställningen. Det betonas, att den gemensamhetsprincip

vid kostnadsfördelningen som låge till grund för nuvarande lagregler

borde bibehållas men att även andra fall än de i gällande lag direkt angivna

förekomme, där avdelningsbildning kunde vara önskvärd. Sålunda uttalar

vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, att

i deras verksamhet förekommit fall, där en ur rättvisesynpunkt önskvärd

avdelningsbildning i enlighet med grunderna för 7 kap. 24 § vattenlagen svårligen

kunnat förenas med lydelsen av detta lagrum. Lantbrnksstyrelsen framhåller,

att stadgandet givit anledning till skilda tolkningar och från början

livligt diskuterats av lantbruksingenjörer, vattenrättsingenjörer och vattenrättsdomare.

Styrelsen erinrar om att Kungl. Maj :t år 1927 bemyndigat styrelsen

att anordna ett möte i Stockholm mellan tjänstemän, som på grund

av tjänsteåliggande hade att tolka ifrågavarande bestämmelser, för att få

frågan belyst och dryftad. Lagen syntes nu ej tillåta, att avdelning bildades

på enbart den grund, att mellan olika områden av en samfällighet funnes en

väsentlig olikhet i fråga om förhållandet mellan kostnad och båtnadsvärde.

En avdelningsbildning enligt denna grund skulle enligt förarbetena leda till

alltför stora praktiska olägenheter, och avsikten torde ha varit att förhindra

en långt gående uppdelning av ett företag i avdelningar, vilket skulle kunna

komma att medföra ett alltför stort avsteg från gemensamhetsprincipen. I

särskilda fall kunde förhållandena emellertid vara sådana, att avdelningsbildning

borde tillåtas.

Uppfattningen rörande behovet av en lagändring är dock ej alldeles enhällig.

Vattenrättsingenjören A. Eriksson anser att ändring av den gällande

bestämmelsen icke är behövlig, enär denna icke borde tolkas alltför strängt

efter bokstaven. Enligt Erikssons uppfattning medgåve förarbetena en något

friare tillämpning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 11,

Beträffande frågan, Iiur stadgandet närmare bör utformas för att möjliggöra

en rättvisare kosnadsfördelning, råder i yttrandena huvudsaklig enighet

om lämpligheten av det i framställningen föreslagna villkoret, att avdelningsbildning

allenast må ske, om kostnaden i förhållande till båtnadsvärdet

skulle bli avsevärt mindre, därest annat område icke ingått i samfälligheten.

I detta sammanhang erinrar lantbruksstyrelsen om de gränsfall, som

kunde uppstå i samband med tillämpningen av stadgandena i 7 kap. 20 §

vattenlagen angående rätt för markägare att under vissa förutsättningar ansluta

sig till ett av annan planerat dikningsföretag. En av förutsättningarna

för anslutningsrätt vore att genom anslutning kostnaderna ej finge oskäligt

ökas för dem, som från början varit sökande. Genom en sådan ändring av

7 kap. 24 §, att enbart en väsentlig olikhet i olika områdens förhållande

mellan kostnad och båtnad godtoges som grund för avdelningsbildning, skulle

förutsättningar för vidgad anslutningrätt skapas utan att initiativtagare

behövde befara att bli betungad med en oskälig kostnadsökning. Om denna

grund för avdelningsbildning godtoges vid fråga om anslutning i och för

vinnande av en ändamålsenlig planläggning, borde den även stå öppen vid

andra liknande fall, där det klart framstode som obilligt att visst område

finge sin torrläggning ekonomiskt bärande genom att annat område inom

samfälligheten tvingades bära en oskälig kostnadsandel härför. Härigenom

erhölles även en jämnare övergång till bestämmelsen i 26 §, vilken hittills

tolkats så, att om ett ur dikningssynpunkt gynnsamt beläget område innehades

av en ägare, denne ägde att i motsats till vad fallet varit, om samma

område bestått av flera ägolotter med olika ägare, få sin delaktighet jämkad

till det lägre belopp, vartill den »egna kostnaden» skulle belöpa sig.

Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol ställer sig emellertid

något tveksam i denna fråga. Han anser det lämpligare att använda uttrycket

nämnvärt mindre, då enligt hans uppfattning uttrycket a vsevärt

kunde komma att (för mycket inskränka tillämpligheten av bestämmelserna

om avdelningsbildning.

Vad beträffar frågan, hur i övrigt förutsättningarna för avdelningsbildning

bör angivas i paragrafen, tillstyrkes det av föreningen framlagda förslaget

av vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol. Vattenrättsdomarna

i Norrbygdens och Västerbygdens vattendomstolar ifrågasätter endast smärre

rent formella jämkningar i förslaget.

I den av vattenrättsingenjören S. Nilsson upprättade promemorian ■—

vilken åberopas av vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens

vattendomstolar ■— uttalas, att det icke syntes tillrådligt att låta avdelningsbildningen

bli beroende av så allmänna och obestämda förutsättningar, som

föreslagits i föreningens framställning. Det förelåge då risk för att olika

förrättningsmän tillämpade bestämmelserna på olika sätt, varjämte det allmänna

villkoret »eller av annan orsak» kunde giva anledning till missförstånd

och överklagande från sakägarsidan. De fall då avdelningsbildning

kunde ifrågasättas utöver vad som nu medgåves i paragrafen, kunde hänföras

till två typfall. Det ena fallet vore, då dikningen bleve särskilt dyrbar

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

11

genom att exempelvis ett öppet dike trots avsevärda merkostnader överfördes

till täckt ledning. Det andra fallet vore, att ett område utmed ett

till utförande föreskrivet dike hade så liten bredd eller erhölle så obetydlig

båtnad, att kostnaden för torrläggningen av detta område bleve avsevärt

högre i förhållande till områdets båtnadsvärde än för samfälligheten i övrigt.

Vad anginge det förra typfallet måste det, om en dyrbar ledning vore betingad

av särskilt yrkande från viss eller vissa därav beroende markägare

men icke föranledd av dikets beskaffenhet eller ekonomiska förhållanden

i övrigt, anses skäligt att övriga delägare inom dikningssamfälligheten icke

belastades med större kostnader än som skulle åvila dem, om diket utfördes

på ett mindre kostsamt sätt. Beträffande det andra typfallet kunde en tilllämpning

av nuvarande bestämmelser leda till, att delägare belastades med

väsentlig andel i kostnaden för dikningsarbeten uppströms egna ägovidder.

Blott om ett sidodike upptoges i nedre delen av det mindre ekonomiska dikningsområdet,

kunde emellertid avdelningsbildning ske enligt nuvarande bestämmelser.

Detta vore ett otillfredsställande förhållande, och avdelningsbildning

borde få ske även i detta typfall. I enlighet med det anförda borde

avdelningsbildning få ske i följande fyra fall, nämligen då vattnet avrunne

1) till olika grenar av i samfälligheten ingående dikessträckor; 2) till särskilt

kostnadskrävande dikessträcka; 3) till dikessträcka, naturligen avavgränsad

genom större brytning i dikets bottenlinje; samt 4) till dikessträcka,

utmed vilken det till samfälligheten hörande området hade särskilt

ringa bredd eller särskilt lågt båtnadsvärde. I promemorian förordas i samband

härmed även en ändring i 7 kap. 34 §. Ett mera kostsamt utförande av

viss dikessträcka kunde medföra att den framtida kostnaden för underhållet

bleve lägre än om diket utfördes på ett enklare sätt. Om den högre kostnaden

för underhållets nedbringande gåve anledning till avdelningsbildning,

vore det oskäligt om de delägare inom dikningssamfälligheten, som inginge

i denna avdelning och därigenom erhölle högre kostnad i förhållande till

båtnadsvärdet än övriga delägare, dessutom skulle deltaga i kostnaden för

dikningssamfällighetens framtida underhåll med högre procentsats än vad

som motsvarade deras båtnadstal. Om avdelningsbildning betingats exempelvis

av särskilt hög kostnad för uppsprängning av dike genom berg, torde

icke heller kostnaden för underhållet stå i proportion till kostnaden för dikets

upptagande.

Även vattenöverdomstolen anser risk föreligga att den av föreningen föreslagna

avfattningen av lagrummet skulle kunna föranleda avdelningsbildning

i alltför stor utsträckning eller i varje fall ovisshet om innebörden av

stadgandet och en olikartad tillämpning. Utöver vad som vore medgivet enligt

gällande lag kunde avdelningsbildning vara påkallad särskilt i det fall

att den relativa torrläggningskostnaden för ett område vore väsentligt högre

än för ett annat, beroende på områdets ringa bredd eller sämre jordmån hos

marken. Vidare kunde det vara berättigat med avdelningsbildning, om med

utförandet av viss del av dikningen vore förenade särskilt stora kostnader,

vilka icke sammanhängde med hinder för dikningen utan föranleddes av att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 11

mera kostsamt dike vore för visst område erforderligt på grund av brukningsförhållanden

eller av annan orsak, medan för annat område öppet eller

enklare dike vore tillfyllest. Det kunde dock icke anses uteslutet, att behov

av ökad möjlighet till avdelningsbildning kunde påvisas även i andra fall

än de nu nämnda. De i gällande lag upptagna förutsättningarna för avdelningsbildning

syntes kunna vidgas att omfatta väsentlig olikhet ej blott i

fallförhållandena utan även i andra naturförhållanden och i markens användning,

varjämte stadgandet kunde avslutas med förklaring av innehåll

att marken kunde uppdelas i avdelningar, om dessa motsvarades av särskilda

genom den väsentliga olikheten avgränsade dikessträckor. I båda de förut

angivna fallen, för vilka avdelningsbildning enligt vattenöverdomstolen

mening borde vara möjlig, kunde de i samfälligheten ingående områdena

sägas vara i den åsyftade meningen avgränsade från varandra, och under

en regel av antytt innehåll torde överhuvud inrymmas de fall då en utvidgad

tillämpning vore sakligt påkallad.

Lantbruksstyrelsen nämner såsom fall där avdelningsbildning vore önskvärd

samma exempel som vattenrättsingenjören Nilsson och vattenöverdomstolen,

nämligen dels att det förelåge olikhet i de naturliga förutsättningarna

för dikningen såsom olikhet i områdenas jordmån och utsträckning i sidled

i förhållande till dike, dels olika yrkanden i fråga om dikningens tekniska

utformning. I sistnämnda hänseende riktar styrelsen uppmärksamheten

på att enligt den år 1945 antagna lydelsen av 7 kap. 22 § förmån av förbättrade

betingelser för marks brukning och därigenom uppkommen båtnad

skulle anses som jordförbättring. En kostnadsfördelning enbart efter de nuvarande

bestämmelserna i 24 § kunde därvid leda till uppenbart obilliga resultat.

Departementschefen. I vattenlagen har fastslagits den grundsatsen, att

jordägare under vissa förutsättningar är skyldig att deltaga i dikningsföretag

eller äger påfordra att få deltaga i företaget. Till följd härav blir spörsmålet

om kostnadsfördelningen av mycket stor betydelse. Att skapa enkla

och klara regler, som alltid ger möjlighet till en rättvis och rimlig kostnadsfördelning,

är ingalunda en lätt uppgift. Förhållandena varierar avsevärt, och

en regel, som i ett fall ger ett riktigt resultat, kan i ett annat fall leda till icke

önskvärda konsekvenser.

Av väsentlig betydelse för kostnadsfördelningsfrågan är att i allmänhet ej

alla deltagare i ett dikningsföretag har behov av diket i hela dess längd, bredd

eller djup. Vidare är värdet av jordförbättringen till följd av dikningsföretaget

ofta olika för olika deltagare. En lösning, som under dessa förhållanden

kan synas ligga nära till hands, är att var och en förpliktas att deltaga

allenast i kostnaden för så stor del av diket som erfordras för utdikning av

hans mark. På denna ståndpunkt torde — ehuru i viss mån olika tolkningar

gjort sig gällande — 1879 års dikningslag ha grundats. Metoden kan emellertid,

såsom påvisats i de förut återgivna uttalandena i 1910 års kommittéförslag'',

leda till obilliga resultat, i det de övre fastigheterna vid en dikes
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

13

sträeka kan bli i oskälig grad belastade. I praxis blev också redan före dikningslagens

upphävande regeln underkastad vissa modifikationer.

Vattenlagen har i förevarande hänseende klart anslutit sig till den s. k.

gemensamhetsprincipen. I enlighet härmed skall varje deltagare i dikningsföretaget,

i förhållande till sin båtnad, deltaga i kostnaden för diket i dess

helhet. Denna grundsats har kommit till uttryck i 7 kap. 23 §, där det

såsom huvudregel stadgas att delägare i dikningssamfällighet är skyldig att

taga del i kostnaden för samfällighetens torrläggning i mån av värdet å

den båtnad hans mark därigenom beredes. Även denna regel leder emellertid,

om den tillämpas undantagslöst, till mindre önskvärda resultat i

vissa fall. Dessa tager sig i allmänhet uttryck däri, att de vid nedre delen

av diket belägna fastigheterna får vidkännas alltför hög andel av dikningskostnaden.

Till undvikande härav har i 7 kap. 26 § gjorts det viktiga

avsteget från gemensamhetsprincipen, att en delägares bidrag till kostnaden

för företaget icke får överstiga det belopp, vartill kostnaden för torrläggning

av honom tillhörig mark kan antagas ha uppgått utan annans deltagande

i dikningen. Även det förhållandet kan emellertid inträffa att en grupp

av fastigheter inom dikningssamfälligheten skulle få lägre torrläggningskostnad,

därest övriga fastigheter ej ingått i företaget. I princip kan detta fall

anses jämställt med det i 7 kap. 26 § avsedda fallet. De bestämmelser om

jämkning i kostnadsfördelningen genom s. k. avdelningsbildning, vilka upptagits

i 24 §, omfattar emellertid ej alla de fall, då en grupp av fastigheter

inom samfälligheten skulle få lägre torrläggningskostnad utan de övriga fastigheternas

deltagande i dikningen. Det förslag rörande avdelningsbildning,

som framlades i 1910 års kommittéförslag, gav ganska vidsträckta möjligheter

i detta avseende. Bildandet av avdelningar vid kostnadsfördelningen blev

emellertid på förslag av de särskilda sakkunniga, vilka överarbetade kommittéförslaget,

inskränkt till sådana fall, då det på grund av naturliga förhållanden

föreligger en markerad skillnad mellan olika områden. De fall

som angives i nuvarande 7 kap. 24 § första stycket är följande: 1) att vattnet

avledes till olika grenar av diket; 2) att det på någon plats föreligger

särskilt hinder för dikningen, som påkallar speciellt kostnadskrävande åtgärder;

samt 3) att större brytning i dikets bottenlinje förefinnes. Om något

av dessa tre fall föreligger, skall enligt paragrafen avdelningsbildning

ske, om det kan antagas, att kostnaden i förhållande till båtnadsvärdet för

torrläggning av ett område skulle bli mindre, därest annat område icke ingått

i samfälligheten.

Redan ganska snart efter genomförandet av den nya torrläggningslagstiftningen

kom den uppfattningen till uttryck, att villkoren för uppdelning av

en dikningssamfällighet i avdelningar blivit alltför snävt avgränsade. Den

diskussion i frågan som sålunda väckts har icke avstannat och spörsmålet

har nu, såsom framgår av den föregående redogörelsen, upptagits av föreningen

statens lantbruksingenjörer i en framställning om lagändring i syfte

att möjliggöra avdelningsbildning i större utsträckning än hittills. Föreningens

framställning har i princip vunnit anslutning i de yttranden, som inhäm
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

tats från vattenöverdomstolen, vattendomstolarna och lantbruksstyrelsen.

Även jag har vid övervägande av frågan kommit till den uppfattningen, att

en utvidgning av möjligheterna till avdelningsbildning är önskvärd.

Av de uttalanden som gjorts av de hörda myndigheterna synes framgå att

det är väsentligen i två grupper av fall utöver de nu i lagen uppräknade, då

avdelningsbildning kan vara starkt motiverad ur rättvisesynpunkt. Den ena

gruppen omfattar sådana tillfällen, då den av företaget berörda marken utmed

viss dikessträcka i förhållande till övriga områden har ringa bredd eller

dålig jordmån. Den andra gruppen av fall, som jag åsyftar, är att viss

dikessträcka är speciellt kostnadskrävande, beroende exempelvis på att täckt

ledning är påkallad med hänsyn till brukningsförhållandena eller till markens

användning. Jag vill förorda att 7 kap. 24 § första stycket erhåller

en sådan formulering, att det även i dessa typfall blir möjligt att bilda

avdelningar. I detta syfte kan förutsättningarna för avdelningsbildning

lämpligen angivas så, att uppdelning i avdelningar må ske 1) om för torrläggning

av den till samfälligheten hörande marken erfordras särskilda

grenar av diket; 2) om med utförandet av viss del av dikningen är förenade

särskilt stora kostnader; eller 3) om mellan skilda till samfälligheten hörande

områden förefinnes väsentlig olikhet i fallförhållanden eller andra

naturförhållanden. Av de sålunda angivna förutsättningarna har den under

1) upptagna direkt motsvarighet i gällande lag. Även till den under 2)

nämnda förutsättningen finnes motsvarighet i den gällande lydelsen, men

den är där inskränkt på så sätt, att kostnaderna skall hänföra sig till särskilt

hinder för dikningen. Genom borttagande av denna inskränkning täcker

lydelsen även det fall, att viss dikessträcka blir särskilt kostnadskrävande

med hänsyn till brukningsförhållandena eller eljest till markens användning.

Vad angår den under 3) omnämnda förutsättningen för avdelningsbildning,

omfattar denna såväl det i den gällande lydelsen upptagna fallet,

att det föreligger större brytning i dikets bottenlinje, som det förhållandet

att ett område utmed viss dikessträcka i jämförelse med övriga områden

har ringa bredd eller dålig jordmån.

Med de valda formuleringarna kommer lagen fortfarande att intaga den

ståndpunkten, att enbart det förhållandet att ett visst område får en

mindre relativ torrläggningskostnad, om det ej torrlägges i samband med ett

annat område, icke medför avdelningsbildning. Å andra sidan lärer det icke

bli uteslutet att bilda avdelningar även vid andra tillfällen än i de för närvarande

tillåtna fallen och de ytterligare typfall då enligt vad jag nyss anfört

avdelningsbildning kan vara motiverad. Särskilt den under 3) angivna

förutsättningen, avseende väsentlig olikhet i fallförhållanden eller andra

naturförhållanden, ger nämligen rättstillämpningen vissa möjligheter till

avdelningsbildning efter ett fritt bedömande. En dylik frihet för synemän

och vattendomstolar har synts mig önskvärd med hänsyn till erfarenheterna

i praxis. Jag vill emellertid tillstyrka den i framställningen och flertalet

remissyttranden förordade regeln, att avdelningsbildning må ske endast om

den relativa torrläggningskostnaden för något område skulle bli avs e
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 11

15

värt mindre, om annat område icke ingått i samfälligheten. Genom denna

regel jämte det redan i gällande lag upptagna kravet, att olikheten mellan

vederbörande områden skall hänföra sig till avgränsade dikessträckor, bör

det vara möjligt att utan oskäligt eftersättande av rättvisekravet ge stadgandet

en av praktiska skäl påkallad avgränsning.

Den nuvarande avfattningen av första stycket i 7 kap. 24 § är något tung

genom att i början av lagrummet anges olika förutsättningar för avdelningsbildning,

vilka sedan med snävare avgränsningar ånyo uppräknas i slutet.

Stadgandet synes med fördel kunna förenklas i detta avseende.

I ett yttrande har i förevarande sammanhang föreslagits en komplettering

av 7 kap. 34 §, vilket stadgande avser fördelningen av kostnad för dikes

underhåll. Förslaget syftar på det fall, att viss dikessträcka är särskilt kostnadskrävande

men i gengäld drager väsentligt billigare framtida underhåll

än diket i övrigt. Det är uppenbarligen ej skäligt att, därest de kostnadskrävande

åtgärderna föranleder avdelningsbildning och därmed förhöjt andelstal

för de av den ifrågavarande dikessträckan beroende fastigheterna, det

förhöjda andelstalet tillämpas för dessa fastigheter även beträffande underhållskostnaden.

Enligt min mening innebär emellertid föreskrifterna i

7 kap. 34 § ej att man vid fördelningen av underhållskostnaden skall schablonmässigt

följa fördelningen av kostnaden för dikets upptagande. Det är

ej något som hindrar att med tillämpning av 24 § föreskrives särskild kostnadsfördelning

för det framtida underhållet. Någon lagändring på denna

punkt anser jag sålunda ej erforderlig.

De nya bestämmelserna i 7 kap. 24 § torde ej böra tillämpas i ärende,

vari utlåtande av synemän eller dom av vattendomstol meddelats före ikraftträdandet.

II. Ansökan om dikning.

I 7 kap. 36 § andra stycket vattenlagen stadgas, att ansökan om dikning

skall ingivas till länsstyrelsen och att frågan därefter skall prövas vid syneförrättning,

varom i 10 kap. stadgas. Bestämmelser om syneförrättning

rörande företag enligt bl. a. 7 kap. finns i 10 kap- 32—82 §§. Enligt 10 kap.

33 § första stycket skall förordnande av förrättningsman för handläggning

av syneförrättning efter ansökan meddelas av länsstyrelse. I tredje stycket,

vilket tillagts vid lagändring den 25 maj 1945, föreskrives emellertid att

Konungen beträffande företag, som avser torrläggning av mark, äger förordna,

att ansökan skall ingivas till annan myndighet än länsstyrelse. Dylikt

förordnande har, såvitt angår företag som huvudsakligen avser torrläggning

av mark för jordbruksändamål, meddelats genom kungörelse den

17 juni 1948.

Den bristande överensstämmelsen mellan 7 kap. 36 § och 10 kap. 33 §

tredje stycket torde avhjälpas genom att andra stycket i 7 kap. 36 § borttages

och ordalydelsen i första stycket i samma paragraf något jämkas.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1953.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 och 36 §§ vattenlagen.

F''öredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Fischier.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

17

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 och 36 §§ vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 24 o

(nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse

(Gällande lydelse:)

24

Erfordras för torrläggning av den

till samfälligheten hörande marken

särskilda grenar av diket eller äro

med utförandet av viss del av dikningen

förenade särskilt stora kostnader

eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten

hörande områden väsentlig

olikhet i fallförhållanden, och kan

på grund härav antagas, att kostnaden

i förhållande till båtnadsvärdet

för torrläggning av något område

skulle bliva mindre, därest annat område

icke ingått i samfälligheten, skall

för sådan jämkning, som nedan sägs,

den till samfälligheten hörande marken

hänföras till särskilda avdelningar,

allt efter som vattnet avrinner till

olika grenar av diket eller till skilda,

med hänsyn till särskilt hinder för

dikningen eller genom större brytning

i dikets bottenlinje naturligen

avgränsade dikessträckor.

Å avdelning —- -— —---— nu

ch 36 §§ vattenlagen den 28 juni 1918

på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse:)

§•

Erfordras för torrläggning av den

till samfälligheten hörande marken

särskilda grenar av diket eller äro

med utförandet av viss del av dikningen

förenade särskilt stora kostnader

eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten

hörande områden väsentlig

olikhet i fallförhållanden eller

andra naturförhållanden, och kan på

grund härav antagas, att kostnaden i

förhållande till båtnadsvärdet för

torrläggning av något område skulle

bliva avsevärt mindre, därest annat

område icke ingått i samfälligheten,

skall för sådan jämkning, som nedan

sägs, den till samfälligheten hörande

marken hänföras till särskilda avdelningar,

allt efter som vattnet avrinner

till olika grenar av diket eller eljest

till skilda, med hänsyn till olikheterna

avgränsade dikessträckor.

36 §.

Vill någon för torrläggning av sin Vill någon för torrläggning av sin

mark upptaga dike å annans mark mark upptaga dike å annans mark

eller leda vatten till annans dike eller eller leda vatten till annans dike eller

1 v'''' beträffande 7 kap. 24 och 36 §§ SFS 1920:459.

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 11.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

eljest begagna sig av rättighet, som

omförmäles i 1—19 §§, eller skola

två eller flera med skilda andelar taga

del i dikningsföretag, då skall, där ej

överenskommelse därom träffas, i

den ordning nedan sägs före arbetets

påbörjande inhämtas besked, huru

och under vilka villkor arbetet må

göras.

Ansökan om dikning skall ingivas

till Konungens befallningshavande

och varde frågan härom därefter prövad

vid sgneförrättning, varom i 10

kap. stadgas.

Där någon------— sådan prövning.

Har dike-------prövning därav.

Huru utlåtande, — -—----i 10 kap. 52 §.

eljest begagna sig av rättighet, som

omförmäles i 1—19 §§, eller skola

två eller flera med skilda andelar taga

del i dikningsföretag, då skall, där ej

överenskommelse därom träffas, vid

sgnef örrättning, varom i 10 kap. stadgas,

före arbetets påbörjande inhämtas

besked, huru och under vilka villkor

arbetet må göras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1953.

1 fråga om ärende, däri utlåtande

av sgnemån eller dom av vattendomstol

meddelats före ikraftträdandet,

skall 7 kap. 24 § nga lagen ej äga

tillämpning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

19

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 december

1952.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 4 december 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen

i statsrådet den 14 november 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 och

36 §§ vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

e. o. hovrättsassessorn Per Bergsten.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet lämnar förslaget i vad det avser ändring i 7 kap. 24 § utan erinran.

Vidkommande förslaget i övrigt kunna visserligen lagtekniska skäl anföras

för att den år 1945 gjorda ändringen i 10 kap. 33 § borde återverka på

avfattningen av de stadganden i 7 kap. som avse ansökan om torrläggningsföretag.

Då några praktiska olägenheter icke torde ha uppstått eller kunna

väntas uppstå av att dessa stadganden lämnades orubbade, synes det emellertid

icke nödvändigt att nu vidtaga lagändring. Om sådan sker, bör den

avse icke blott 36 § utan även 45 §. Mot den föreslagna lydelsen av 36 § har

lagrådet icke i och för sig något att erinra.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 19 december 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den

5 december 1952 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 14 november

1952 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 och 36 §§

vattenlagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört synes 7 kap. 36 § kunna bibehållas i

sin nuvarande lydelse. Härav föranledes ändring i det remitterade förslagets

rubrik och ingress samt en mindre jämkning av övergångsstadgandet.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet härmed jämkade förslaget

till lag om ändrad Igdelse av 7 kap. 24 § vattenlagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

523065

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:37 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1952/53, i vad propositionen a1 i texten
  2. 3LU 1953:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen. s. 1 i texten