Med förslag till lag om ändring av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m
1953-03-20 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1953:133, Med förslag till lag om ändring av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 133.
1
Nr 133.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott
den 20 mars 1953.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändring av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); och
2) förordning om antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att från och med den 1 januari 1954 spännvidden
mellan högsta och lägsta ortsgrupp vid skattegrupperingen liksom i fråga
om den statliga lönegrupperingen skall minskas från 16 till 12 procent. Detta
föreslås ske genom att av nuvarande fem ortsgrupper endast fyra, ortsgrupperna
II V, utnyttjas. I ortsavdragens belopp föreslås ingen ändring.
Vidare föreslås i propositionen, att Kungl. Maj:t skall verkställa orternas
inplacering i ortsgrupper i stället för såsom för närvarande socialstyrelsen.
Bilmng till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 133.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 133.
Förslag
till
lag om ändring av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.
48 §.
1 mom. Samtliga orter i riket indelas i ortsgrupper till ett antal av fem
(ortsgrupp I—ortsgrupp V) eller det lägre antal, som fastställes genom särskild
författning. Indelningen i ortsgrupper fastställes av Konungen för en
tid av fem år i sänder. Fastställd indelning kan, då sadant påkallas av särskilda
omständigheter, av Konungen jämkas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954. Med stöd av 48 § 1 mom. i
äldre lydelsen fastställd ortsgruppindelning skall efter denna lags ikraftträdande
tillämpas allenast i avseende å 1954 års taxering samt eftertaxering
för år 1954 eller tidigare år.
Förslag
till
förordning om antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen.
Härigenom förordnas, att antalet ortsgrupper, som avses i 48 § 1 mom.
kommunalskattelagen och 8 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skall från och med den 1 januari 1954 tills vidare utgöra fyra (ortsgrupp
II—ortsgrupp V).
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 133.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 mars
1953.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Norden stam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om skattegrupperingen
samt anför därvid följande.
Inledning.
Chefen för civildepartementet har i annat sammanhang denna dag i propositionen
nr 132 anmält fråga om ny lönegruppering för statens tjänstemän
m. fl. I anslutning till vad som anförts i nämnda proposition kommer i det
följande att framläggas förslag till ändrade bestämmelser jämväl i fråga om
skattegrupperingen.
Enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen indelas samtliga orter i riket
med avseende å levnadskostnadernas höjd i fem ortsgrupper. Denna indelning
— den s. k. skattegrupperingen — verkställes av socialstyrelsen enligt
de närmare föreskrifter, som Kungl. Maj :t äger meddela, och gäller enligt
lagen för en tid av fem år i sänder.
Skattegruppering verkställdes år 1947 att gälla för åren 1948—1952. I
den sålunda verkställda indelningen har vid flera tillfällen smärre ändringar
skett. I anslutning till den från och med år 1952 genomförda ändringen av
den kommunala indelningen företogs i formellt hänseende en ny ortsgruppindelning.
Denna återfinnes i socialstyrelsens kungörelse angående skattegrupperingen
den 14 januari 1952 (SFS nr 21). Sistnämnda indelning, vilken
endast skulle gälla för år 1952, har i avvaktan på de ändringar, som Kungl.
Maj:t kunde komma att vidtaga beträffande lönegrupperingen, enligt beslut
av socialstyrelsen den 3 november 1952 (SFS nr 681) givits fortsatt giltighet
från och med den 1 januari 1953 tills vidare, dock längst till och med år 1957.
Indelningen i ortsgrupper är av betydelse när det gäller att bestämma det
ortsavdrag, som vid den kommunala och statliga inkomsttaxeringen tillkommer
fysisk person. Ortsavdragens belopp varierar nämligen med hänsyn till
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
vilken ortsgrupp den skattskyldiges hemortskommun tillhör. Ortsavdragen
är lägst i ortsgrupp I och störst i ortsgrupp V.
Ortsavdragens belopp för helt år framgår, såvitt avser gifta och därmed
likställda skattskyldiga och ogifta skattskyldiga (ensamstående), av följande
tabell.
Gift skattskyldig
Ensamstående skattsk3''ldig
Statligt
Kommunalt
Statligt
Kommunalt
ortsavdrag
ortsavdrag
ortsavdrag
ortsavdrag
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
Ortsgrupp I
3 360
1 680
1 680
1 ISO
» II
3 520
1 760
1 760
1230
» III
3 680
1840
1840
1 290
» IV
3 840
1 920
1920
1340
» V
4 000
2 000
2 000
1400
Nyssnämnda belopp har såvitt avser kommunala ortsavdrag fastställts
genom lag den 2 juni 1950, nr 252, och tillämpats från och med den 1 januari
1952. De statliga ortsavdragens belopp har fastställts genom förordning den
6 juni 1952, nr 406, och gäller från och med innevarande år.
Vid fastställande av dessa belopp för ortsavdragen har man utgått ifrån
att spännvidden i skattegrupperingen skall liksom i lönegrupperingen vara
16 procent och att skillnaden mellan ortsavdragen för två intill varandra
liggande ortsgrupper sålunda skall motsvara 4 procent av ortsavdraget i
högsta dyrort.
Såsom förut antytts fastställes i fråga om lönegrupperingen indelningen
av rikets orter i ortsgrupper av Kungl. Maj :t, medan motsvarande indelning
beträffande skattegrupperingen verkställes av socialstyrelsen. Vid indelningen
följer socialstyrelsen den indelning som Kungl. Maj :t verkställt i
fråga om lönegrupperingen. Vidare har Kungl. Maj :t föreskrivit, att så snart
lönegrupperingen ändras skall det ankomma på socialstyrelsen att meddela
de bestämmelser, som i anledning därav påfordras i fråga om skattegrupperingen,
med iakttagande av att ändring i sistnämnda avseende må ske
endast med ingången av nytt kalenderår. Detta system gör att två kungörelser,
en beträffande lönegrupperingen och en beträffande skattegrupperingen,
måste utfärdas. 1950 års dyrortssakkunniga har i sitt betänkande
med principer för dyrortsgrupperingen (SOU 1951: 7) beträffande detta förhållande
uttalat, att det uppenbarligen vore föga rationellt att två kungörelser
med identisk gruppindelning utfärdades av olika instanser och att därefter
varje ändring i den ena kungörelsen skulle följas av en liknande ändring
i den andra. De sakkunniga ville föreslå, att bestämmelsen i kommunalskattelagen
ändrades därhän, att Kungl. Maj :t utfärdade även kungörelsen
rörande skattegrupperingen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 133. 5
Vissa uttalanden rörande skattegrupperingen.
I den tidigare nämnda propositionen har eliefen för civildepartementet
lämnat en redogörelse för de åtgärder som vidtagits för genomförande av en
ny dyrortsundersökning. Av redogörelsen framgår att socialstyrelsen, som
erhållit i uppdrag att utföra undersökningen, i skrivelse den 30 oktober 1952
redovisat resultaten av undersökningen och att därefter inom civildepartementet
upprättats en promemoria angående ändringar i gällande ortsgruppering
på grund av 1951 års dyrortsundersökning, vilken promemoria varit
föremål för remissbehandling. I berörda proposition har vidare redogjorts
för resultaten av undersökningen samt för innehållet i promemorian och remissutlåtandena,
till vilken redogörelse jag torde få hänvisa. Här må erinras
endast om vissa uttalanden, som är av särskild betydelse för frågan om
skattegrupperingen.
I den inom civildepartementet upprättade promemorian erinras till en
början, att skillnaden mellan dyraste och billigaste ort enligt 1951 års dyrortsundersökning
utgjorde cirka 14 procent. Det vore emellertid icke möjligt
att precisera hur spännvidden mellan dyraste och billigaste ort förändrats
mellan den närmast föregående dyrortsundersökningen, som verkställdes
år 1946, och 1951 års dyrortsundersökning, eftersom helt olika metoder
kommit till användning vid de båda undersökningarna. Själva metoden för
utförandet av 1951 års undersökning hade i hög grad bidragit till att skillnaden
i extremvärden minskat. I promemorian uttalas vidare, att den omprövning
som borde ske av nu gällande ortsgrupperingar skulle syfta till att
åstadkomma skäliga relationer mellan de olika orterna på grundval av den
skillnad i dyrhet, som kunde föreligga. Däremot hade icke avsetts, att de
eventuella justeringar, som kunde visa sig erforderliga, skulle innebära i
fråga om skattegrupperingen en allmän skattesänkning. Vidare framhålles
i promemorian, att skattegrupperingen även i fortsättningen borde utformas
på samma sätt som lönegrupperingen.
I de i anledning av promemorian avgivna remissutlåtandena har frågan
om skattegrupperingen närmare berörts endast av Tjänstemännens centralorganisation.
Organisationen, som ansåge att spännvidden i löneplanerna
borde framkomma som resultat av förhandlingar mellan löntagarorganisationerna
och Kungl. Maj:t, vore av den uppfattningen att det ej vore självklart
att spännvidden mellan ortsavdragen för olika ortsgrupper vid skattegrupperingen
borde vara densamma som spännvidden i löneplanerna. De
praktiska skäl, som kunde anföras för att skatte- och lönegrupperingen till
sin konstruktion borde sammanfalla, syntes i detta sammanhang sakna
betydelse.
I direktiv, som Kungl. Maj:t meddelat socialstyrelsen i anslutning till
uppdraget att uppgöra förslag till de olika orternas inplacering i ortsgrup
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 133.
per, har angivits att spännvidden i dyrortssystemet skulle minskas från 16
till 12 procent och antalet grupper minskas från fem till fyra.
Departementschefen.
I propositionen nr 132 har chefen för civildepartementet i fråga om lönegrupperingen
föreslagit att spännvidden skall — med bibehållen spännvidd
de olika grupperna emellan — från och med den 1 januari 1954 minskas
från 16 till 12 procent och således antalet ortsgrupper minskas från fem till
fyra. Tekniskt skall förslaget genomföras så att nu gällande löneplaner
bibehålies, men att ortsgrupp 1 i fortsättningen icke skall tillämpas i fråga
om statstjänstemännens löner.
Avgörande skäl talar för att, såsom i den inom civildepartementet upprättade
promemorian föreslagits, skattegrupperingen utformas på samma sätt
som lönegrupperingen. Följaktligen bör antalet ortsgrupper jämväl vid skattegrupperingen
minskas till fyra och den totala spännvidden mellan högsta
och lägsta ortsgrupp minskas från 16 till 12 procent. Likaledes bör spännvidden
mellan varje ortsgrupp även i fortsättningen vara 4 procent. Härav
följer att ortsavdragens belopp icke behöver ändras i följd av minskningen
av den totala spännvidden, utan ändringen bör genomföras så att endast
ortsavdragen för de fyra nuvarande högsta ortsgrupperna tillämpas.
Den förordade minskningen av spännvidden kommer, om den genomföres,
att påverka skatteintäkterna för såväl stat som kommun. En ny skattegruppering
torde nämligen komma att beröra åtskilliga kommuner, varav
flertalet lärer komma att hänföras till högre dyrortsgrupp än för närvarande.
De skattskyldiga i sistnämnda kommuner kommer således att få
ortsavdrag med större belopp än nu, vilket innebär ett visst skattebortfall.
Å andra sidan stiger skatteunderlaget i dessa kommuner i viss mån genom
löneökningen för statstjänstemän och möjligen även för andra löntagare.
I den mån lönehöjningen medför att företagarnas inkomster minskas, kommer
den dock även att påverka skatteunderlaget i sänkande riktning. En
uppskattning av det skattebortfall, som en ändring i skattegrupperingen i
enlighet med vad i det föregående anförts skulle medföra, har skett med utgångspunkt
från ett av socialstyrelsen den It mars 1953 framlagt förslag
till ny ortsgruppering. Enligt denna uppskattning skulle den statliga
inkomstskatten och den kommunala inkomstskatten för samtliga rikets
kommuner minska med tillhopa omkring 30 miljoner kronor, varav % är
att hänföra till den statliga och % till den kommunala inkomstskatten.
Såsom förut nämnts skall i fråga om lönegrupperingen minskningen av
den totala spännvidden och av antalet ortsgrupper enligt det i propositionen
nr 132 framlagda förslaget genomföras så att nuvarande ortsgrupp 1 icke
tillämpas. Lägsta löneortsgrupp blir sålunda ortsgrupp 2. Enligt min uppfattning
bör man beträffande skattegrupperingen följa samma system. Det
Kungl. Maj.ts proposition nr 133.
7
bör icke ifrågakomma att skilda beteckningar användes för de olika ortsgrupperna
i löneavseende och skatteavseende.
Vad angår den lagtekniska utformningen av de föreslagna reglerna för
skattegrupperingen synes det icke erforderligt att i detta sammanhang ändra
de författningsrum, 48 § 2 mom. kommunalskattelagen och 8 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, där ortsavdragens belopp är angivna.
Man synes kunna inskränka sig till att i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
införa en bestämmelse att orterna i riket skall indelas i ortsgrupper till ett
antal av fem (ortsgrupp I—V) eller det lägre antal, som fastställes genom
särskild författning. I särskild förordning bör därefter bestämmas att
från och med den 1 januari 1954 tills vidare antalet ortsgrupper skall utgöra
fyra, nämligen ortsgrupperna II—V.
I detta sammanhang bör också, såsom föreslagits av 1950 års dyrortssakkunniga,
genomföras den ändringen att det i fortsättningen skall ankomma
på Kungl. Maj :t att, i likhet med vad fallet är beträffande lönegrupperingen,
verkställa indelningen i ortsgrupper. Den bör fastställas för fem år i sänder.
Kungl. Maj:t bör ha rätt att under mellantiden jämka fastställd indelning.
Den nya ordningen beträffande skattegrupperingen bör tillämpas från
och med den 1 januari 1954.
I detta sammanhang torde jag få beröra ett annat spörsmål. Den år 1952
beslutade omläggningen av den direkta beskattningen innebar i princip att
beskattningen av fysiska personer mildrades. Som jag emellertid framhöll i
propositionen 1952: 213 inträdde för ensamstående skattskyldiga i vissa låga
inkomstskikt mindre höjningar i den statliga inkomstskatten sammanhängande
med ortsavdragens och skatteskalornas avvägning. Skattehöjningen,
som drabbar ensamstående skattskyldiga med inkomst mellan 2 000 kronor
och 5 000 kronor, var en följd av att skattesatsen bestämts enhetligt till 12
procent i bottenskikten. Jag anförde vidare i nämnda proposition, att hur
önskvärt det än hade varit att denna olägenhet av det föreslagna skattesystemet
kunnat undvikas, det enligt min mening icke vore möjligt att avhjälpa
den genom åtgärder inom systemets ram. Det kunde sålunda icke
ifrågakomma att avhjälpa denna verkan genom en sänkning av procentsatsen
i botten av skatteskalan för ensamstående eller genom en höjning av de
föreslagna statliga ortsavdragen för ensamstående. I båda fallen bleve det
fråga om ingrepp, varigenom man skulle offra väsentliga värden hos systemet
och vilka skulle betänkligt rubba förutsättningarna för att över huvud
taget kunna förverkliga systemet. Denna min uppfattning delades av bevillningsutskottets
majoritet och riksdagen.
Jag framhöll vidare i nämnda proposition, att en höjning av de kommunala
ortsavdragen skulle kunna innebära en lösning av förevarande spörsmål,
därigenom alt ensamstående skattskyldiga då skulle få en viss sänkning av
sin totala skatt. I en inom finansdepartementet utarbetad promemoria hade
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 133.
ifrågasatts en höjning av de kommunala ortsavdragen med 20 procent, men
de sammanslutningar som företrädde kommunernas intressen hade i sina
yttranden över promemorian icke ansett sig kunna acceptera en dylik höjning
av ortsavdragen under annan förutsättning än att kommunerna bereddes
kompensation av staten för minskning i skatteunderlag. Då det med
hänsyn till kommunernas inställning icke syntes möjligt att överbrygga
den intressemotsättning som sålunda förelåge, fann jag mig icke kunna
framlägga något förslag om en höjning av de kommunala ortsavdragen.
Inom finansdepartementet har frågan härefter varit föremål för ytterligare
undersökningar i syfte att söka åstadkomma en lösning, varigenom
ifrågavarande inkomsttagare skulle få den statliga skatten nedbringad till
1952 års nivå. Man har därvid närmare övervägt två möjligheter för att nå
det önskade resultatet. En lösning vore att höja de statliga ortsavdragen för
ensamstående med omkring 250 kronor vid nuvarande uttagningsprocent. En
annan möjlighet vore att sänka skattesatsen för de ensamstående från 12 till
9 procent. Om icke grunderna för systemet skulle rubbas borde jämväl för
äkta makar motsvarande förändringar genomföras, därvid ortsavdraget
borde höjas med ett dubbelt så stort belopp som för ensamstående. Vilken
lösning man än väljer medför den ett mycket stort inkomstbortfall för staten.
Även om man begränsar nyssnämnda förändringar till ensamstående
skulle inkomstbortfallet för staten bli av en sådan omfattning att det i nuvarande
statsfinansiella läge icke är möjligt att genomföra ändringen. Jag
har därför ansett mig för närvarande icke kunna framlägga något förslag
till lösning av frågan. Emellertid kommer denna att ägnas fortsatt uppmärksamhet
inom finansdepartementet.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) lag om ändring av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); och
2) förordning om antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen.
Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författ
ningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Barbro Åslund.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953
•580370 .....
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1953:328 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet m. a1 i texten
- BevU 1953:33 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillning s. 61 i texten