Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning

1953-01-30 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:141, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 141.

1

Nr 141.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning;

given Stockholms slott den 13 mars 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser angående

bankaktiebolags inlåning.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att den provisoriska lagstiftningen i fråga om bankernas

inlåning förlänas fortsatt giltighet under tiden den 1 juli 1953—den

30 juni 1954. Förslaget överensstämmer med 1946 års lag i ämnet dock

med den ändringen, att Kungl. Maj :t föreslås erhålla rätt medge bankaktiebolag

att mottaga inlåning med visst belopp utöver det belopp, vartill bolagets

inlåning eljest högst må uppgå.

1 Biliang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 141.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 141.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags

inlåning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utan hinder av bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse må

bankaktiebolag mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) bolagets inneliggande kassa;

b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret

eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med

lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;

c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank

utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av

svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga

obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning

att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;

e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under d)

men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt

f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro

av fullgod beskaffenhet;

dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger

fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget

kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger

skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.

Vid tillämpning av dessa bestämmelser skall såsom inlåning anses — utöver

vad som är att anse såsom inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej

mindre belopp, för vilka bolaget ansvarar på grund av egna accepter eller

som tillförts bolaget genom försäljning av postremissväxlar eller genom rediskontering

eller försäljning av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser,

som bolaget iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke

täckas av hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna medel.

2 §.

Konungen må, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt bank- och

1''ondinspektionen, medgiva, att bankaktiebolag må mottaga inlåning med

visst belopp utöver det sammanlagda belopp, vartill bolagets inlåning enligt

föreskrifterna i 1 § högst må uppgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953 och gäller till och med den 30 juni

1954.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 141.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 januari 1953.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Sträng,

Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,

Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om särskilda bestämmelser

angående bankaktiebolags inlåning samt anför därvid följande.

I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse stadgades,

enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags inlåning icke

finge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Genom särskilda

lagar med temporär giltighet, utfärdade under åren 1917, 1918, 1919

och 1920, sattes nämnda regel ur kraft såvitt angick bankbolag, vars egna

fonder uppgick till minst fem miljoner kronor. Från och med den 1 januari

1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid med stöd av dåmera

vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade avfattning, som

ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit, skiljes mellan

bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag, vars

egna fonder uppgår till högst fem miljoner kronor, får inlåningen allenast

med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning innestår hos annat

inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder.

Uppgår de egna fonderna till mera än fem miljoner kronor, må inlåning äga

rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor ökat med nio gånger

skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och fem miljoner kronor,

dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger beloppet av bolagets

egna fonder.

Till bankbolags egna fonder räknas i förevarande sammanhang grundfond,

reservfond och dispositionsfond men icke balanserade vinstmedel. Efter

det beslutet om omläggning av uppbördsförfarandet fattats jämställes med

dispositionsfond enligt praxis skattereserver, i den män de icke längre behöver

tagas i anspråk för det ursprungligen avsedda ändamålet.

Jämväl efter ingången av år 1921 har emellertid banklagens bestämmelser

genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast genom lagen den 20 december

1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags

inlåning.

Enligt vad i nämnda lag stadgas må bankaktiebolag — utan hinder av

bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse — under tiden intill

utgången av juni månad 1949 mottaga inlåning med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 141.

dels ett belopp motsvarande summan av

a) bolagets inneliggande kassa;

b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret

eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med lyftningsrätt

vid anfordran eller efter en dags uppsägning;

c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank

utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av

svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga

obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning

att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;

e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under d)

men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt

f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka är o av

fullgod beskaffenhet;

dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger

fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget

kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger

skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.

Enligt vad i lagen vidare stadgas skall vid tillämpningen av nyssnämnda

bestämmelser såsom inlåning anses —• altöver vad som är att anse såsom

inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej mindre belopp, för vilka bolaget

ansvarar på grund av egna accepter eller som tillförts bolaget genom försäljning

av postremissväxlar eller genom rediskontering eller försäljning

av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser som bolaget

iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täcks av hos bolaget insatta,

till bolaget pantförskrivna medel.

I lagen den 3 juni 1949 (nr 313) om fortsatt tillämpning av nyssnämnda

lag bär förordnats att vad där stadgas i fråga om bankaktiebolags inlåning

under tiden intill utgången av juni 1949 skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om inlåning under tiden därefter intill utgången av juni 1951. I

lagarna den 18 maj 1951 (nr 251) samt den 30 maj 1952 (nr 385) har lämnats

motsvarande förordnande i vad avser inlåning under tiden från och

med den 1 juli 1951 till och med den 30 juni 1952 respektive under tiden

från och med den 1 juli 1952 till och med den 30 juni 1953.

I en den 23 september 1952 dagtecknad skrivelse har Svenska bankföreningen

hemställt, att i samband med en eventuell förlängning av 1946

års provisoriska lag angående bankaktiebolags inlåning i lagen måtte intagas

de bestämmelser rörande botteninteckningar som underlag för inlåning,

som 1949 års banklagssakkunniga föreslagit i sitt den 31 januari 1952

avgivna betänkande (SOU 1952: 2).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 141.

5

Över nämnda skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,

19''r8 års sparbankssakkunniga samt Svenska sparbanksföreningen.

I sin förenämnda skrivelse den 23 september 1952 har Svenska bankföreningen

erinrat om att 1949 års banklagssakkunnigas förslag till ny lag om

bankrörelse i vad gällde inlåningsrätten väsentligen byggde på stadgandena

i 1946 års lag. I två hänseenden hade emellertid föreslagits avvikelser från

nämnda lag, nämligen dels en inskränkning i fråga om rätten att få räkna

långa, fullgoda obligationer som underlag för inlåning och dels en uppmjukning

i så måtto, att botteninteckningar i bostads- och jordbruksfastigheter

skulle få i viss utsträckning utgöra underlag för inlåningen. I sistberörda

hänseende innebure förslaget, att dylika inteckningar skulle få utgöra inlåningsunderlag

intill ett sammanlagt belopp motsvarande högst tre gånger

bankens eget kapital och högst 100 miljoner kronor. Bankföreningen har

härom närmare anfört följande.

Av motiveringen till banklagssakkunnigas förslag i denna del framgår, att

detsamma i främsta rummet betingas av hänsyn till provinsbankerna. Sålunda

anföra de sakkunniga, efter en ingående utredning rörande affärsbankernas

roll inom fastighetskreditens område, att man har anledning att

räkna med att ett stort antal av bankkontoren på enbanksplatser och kontoren

med den minsta utlåningen icke längre skulle bära sig, därest fastighetskreditgivningen

helt eller till mera avsevärd del skulle bortfalla. Då för

provinsbankernas del en betydligt större del av deras rörelse än såvitt angår

storbankerna fölle på sådana kontor, kunde det befaras, att en sådan

utveckling för dem skulle framtvinga en omfattande kontorsindragning. En

dylik utveckling skulle självfallet medföra allvarliga olägenheter för provinsbankerna

och för flera av dem innebära ett hot mot bankens fortsatta

självständiga existens. Ur samhällelig synpunkt vore detta ägnat att väcka

betänkligheter. En indragning av bankkontor på ett flertal enbanksplatser

borde givetvis ur samma synpunkt förhindras. Den åtgärd som motiverades

av vad sålunda anförts vore att provinsbankernas och de minsta bankernas

möjligheter att framdeles utlämna fastighetslån bevarades och eventuellt

underlättades. — Av den företagna undersökningen framginge, att fastighetslånen

ingå i bankernas portföljer med andelar som starkt variera i storlek

för de olika kreditinrättningarna. Flertalet provinsbanker hade en relativt

sett betydligt större fastighetsbelåning än storbankerna. Denna skillnad

vore särskilt starkt framträdande beträffande de provinsbanker, vilkas

eget kapital ej överstege 35 miljoner kronor. Detta förhållande borde på något

sätt komma till uttryck vid utformningen av reglerna om inlåningsrätten.

De sakkunniga hade därför funnit sig böra förorda en jämkning i fråga

om inlåningsrätten av innebörd att, efter förebild från lagstiftningen rörande

sparbanker och jordbrukets kreditkassor, provinsbankernas såsom

riskfria bedömda fastighetskrediter överfördes till de täckningsfria placeringarna,

en anordning som skulle väl tillgodose även intresset av att bevara

och underlätta provinsbankernas möjligheter att framdeles utlämna

sådana krediter. — Emellertid syntes det vara mest praktiskt att giva bestämmelsen

en mera generell räckvidd utan att dock därigenom eftersätta

syftet med densamma. Denna synpunkt syntes kunna tillgodoses, om ifrågavarande

slag av bottenlån finge utgöra täckningsfria tillgångar hos samtliga

banker, dock med de modifikationer som nyss sagts, nämligen att banks

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 141.

inlåningsrätt härigenom ej finge ökas med högre belopp än som motsvarar

tre gånger hankens eget kapital och ej heller med mera än 100 miljoner kronor.

Genom dessa begränsningar vunnes anknytning till det relaterade förhållandet,

att fastighetsbelåningen vore relativt sett mest omfattande hos

provinsbanker med ett eget kapital ej överstigande 35 miljoner kronor.

Bankföreningen har vidare framhållit, att föreningen i tidigare avgivet

yttrande över banklagssakkunnigas betänkande uttryckt sin tillfredsställelse

med de sakkunnigas förslag i denna del ävensom understrukit angelägenheten

av att den förbättring av inlåningsunderlaget, som förslaget innebure,

genomfördes snarast möjligt. Enligt föreningens uppfattning förefunnes

icke någon anledning att dröja med genomförandet av denna justering

av inlåningsrätten i avvaktan på framläggande av förslag till helt ny banklag.

Icke heller den omständigheten att bankerna för närvarande enligt överenskommelse

med riksbanken hade att iakttaga viss restriktivitet i kreditgivningen

borde på något sätt stå hindrande i vägen för ett genomförande av

förslaget, då, såsom banklagssakkunniga anfört, bestämmelserna om inlåningsrätten

borde utformas uteslutande med hänsyn till vad solvensen krävde

och icke i någon mån tjäna penningpolitiska syften.

I remissyttrandena har givits uttryck åt olika uppfattningar i

fråga om bankföreningens förevarande förslag, att botteninteckningar i bostads-

och jordbruksfastigheter i viss utsträckning borde få inräknas bland

de täckningsfria tillgångarna.

Bank- och fondinspektionen har tillstyrkt att vid den prolongering

av 1946 års provisoriska lag om inlåningsrätt, som inspektionen i likhet med

bankföreningen förutsatte komma att äga rum vid 1953 års riksdag, lagen

ändrades i enlighet med bankföreningens framställning. Inspektionen har

erinrat om att enligt framställningen banklagssakkunnigas förslag i fråga

om inlåningsrätten tills vidare skulle komma att förverkligas endast delvis

men inspektionen har icke kunnat finna någon vägande invändning mot ett

dylikt partiellt förverkligande. Fastmer talade vissa omständigheter för att

ett genomförande av bankföreningens förslag just i nuvarande läge skulle

innebära direkta fördelar. Bankinspektionen har härom anfört följande.

Inspektionen tänker här närmast på åtgärdens bostadspolitiska aspekter.

Redan banklagssakkunniga framhöllo i sitt betänkande (s. 131) att affärsbankerna

fortfarande spelade en betydelsefull roll på fastighetskreditmarknaden

och att dessa banker under överskådlig tid framåt vore erforderliga

på nämnda marknad; det befanns sålunda att per den 31 maj 1950 bankernas

totala portfölj av fastighetslån inom 60 % av taxeringsvärdet uppgick

till inemot 1 500 miljoner kronor. I sitt remissvar över betänkandet förklarade

sig bostadsstyrelsen dela den uppfattningen att man under överskådlig

tid framåt måste räkna med ett behov att anlita affärsbankerna som kreditgivare

på fastighetsmarknaden, varjämte styrelsen tilläde följande:

’Då de möjligheter till ökad kreditgivning till fastigheter, som förslaget

erbjuder, synas ägnade att minska de kreditsvårigheter, som tidvis och särskilt

i vissa delar av landet göra sig gällande, tillstyrker styrelsen ur de synpunkter,

styrelsen har att beakta, förslaget i här förevarande hänseende.’

För egen del vill inspektionen i anslutning härtill framhålla, att enligt vad

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

ämbetsverket under band erfarit, de reella resurserna för bostadsproduktionen

för närvarande medgiva en ökad sådan produktion, vilket självfallet

eftersträvas av bostadspolitiska skäl. Det mest framträdande hindret för en

dylik produktionsökning torde hänföra sig till fastighetskreditmarknaden, i

det att svårigheter föreligga att där erhålla primär- och sekundärkrediter i

tillräcklig omfattning för de nyproducerade fastigheterna. Mot bakgrunden

härav ter det sig synnerligen angeläget att underlätta bostadskreditgivningen

för speciellt provinsbankerna, som sedan gammalt ha en betydelsefull

funktion på förevarande område; det förtjänar framhållas att just dessa

banker av omsorgen om sin räntabilitet eljest kunna frestas att i det rådande

läget eftersätta bostadskreditgivningen till förmån för den kommersiella

och industriella kreditgivningen, för vilken bättre räntevillkor bjudas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har meddelat att fullmäktige icke ansett

sig böra rikta någon erinran mot bifall till bankföreningens föreliggande

framställning. Fullmäktige har erinrat om att fullmäktige i remissyttrande

över banklagssakkunnigas betänkande bland annat framhållit såsom önskvärt,

att provinsbankernas möjligheter att utlämna fastighetskrediter ökades

genom en lättnad i kravet på täckning för sådana krediter i bankens

eget kapital, så mycket mer som dylika lån vore täckningsfria hos sparbanker

och jordbrukskreditkassor. Goda skäl syntes föreligga att utan avvaktan

på ikraftträdandet av en ny banklagstiftning genomföra de sakkunnigas

förslag på denna punkt.

Svenska sparbanksföreningen har uttalat, att föreningen icke ville framställa

någon erinran mot att den av bankföreningen föreslagna utvidgningen

av inlåningsrätten — som i och för sig kunde vara sakligt motiverad — genomfördes

redan år 1953.

Bankföreningens förslag har avstyrkts av fullmäktige i riksbanken

samt av 1948 års sparbankssakkunniga.

Fullmäktige i riksbanken har erinrat om att fullmäktige i sitt yttrande

över 1949 års banklagssakkunnigas betänkande uttalat, att fullmäktige icke

kunde giva sin anslutning till den av de sakkunniga föreslagna utformningen

av inlåningsbestämmelserna. Sedan fullmäktige avgav nämnda yttrande hade

intet inträffat som föranledde fullmäktige att frångå sitt tidigare ställningstagande

i frågan. Fullmäktige har vidare erinrat om, att vid tillkomsten av

1946 års lag inom fullmäktige rådde stark tveksamhet inför den då föreslagna

utvidgningen av inlåningsrätten med hänsyn till de risker för en kreditexpansion

den innebar. Denna tveksamhet delades av statsmakterna (jfr

bankoutskottets utlåtande nr 73/1946). Då emellertid en återgång till bestämmelserna

i 1911 års lag skulle bereda svårigheter och i varje fall nödvändiggöra

en lång övergångstid samt frågan om inlåningsbestämmelsernas

mera permanenta utformning befunne sig på utredningsstadiet, ville fullmäktige

förorda att 1946 års lag erhölle förlängd giltighet i oförändrad form.

Fullmäktige hade därmed icke tagit ställning till inlåningsbestämmelsernas

definitiva utformning.

I sitt förenämnda yttrande över banklagssakkunnigas betänkande, till vilket

yttrande fullmäktige hänvisat, har fullmäktige bland annat anfört. Det

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 141.

borde icke bereda några nämnvärda olägenheter att uppskjuta genomförandet

av den föreslagna lagstiftningen om affärsbankernas verksamhet tills

man i ett sammanhang kunde bedöma de lagstiftningsfrågor, som rörde affärsbankerna,

sparbankerna och jordbrukskassorna. I varje fall borde de

föreslagna inlåningsbestämmelserna bli föremål för en överarbetning innan de

kunde läggas till grund för en definitiv lagstiftning. I fråga om inlåningsbestämmelserna

har fullmäktige närmare anfört. De sakkunniga hade enligt

fullmäktiges mening icke tillräckligt uppmärksammat banksystemets roll i

ett vidare ekonomiskt sammanhang. Till följd av det samband som rådde

mellan en utlåningsökning och en därav skapad inlåningsökning ägde bankerna

förmåga alt skapa betalningsmedel. Såväl med de nu gällande provisoriska

som med de föreslagna reglerna för inlåningen berodde inlåningsmarginalen

icke så mycket på inlåningens storlek som fastmer av hur de

inlånade medlen placerades. Det vore icke likgiltigt ur penningpolitisk synpunkt

hur inlånings- och kassareservbestämmelserna utformades då dessa

regler, vid sidan av riksbankens transaktioner, finge betydelse för bankernas

kreditgivningsmöjligheter. Om behov fortfarande förefunnes av utvidgad inlåningsrätt

utöver den enligt banklagen möjliga kunde inlåningsrätten i princip

konstrueras efter den metod som kommit till användning i 1946 års lag

och som accepterats av banklagssakkunniga. De modifikationer av 1946 års

regler, som de sakkunniga föresloge beträffande differentieringen av placeringarna

i täckningsfria och täckningspliktiga, kunde dock icke, ur de synpunkter

riksbanken hade att företräda, accepteras. Vad anginge förslaget att

inräkna fastighetslånen bland de täckningsfria tillgångarna föregrep detta

utredningen om gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden.

1948 års sparbankssakkunniga har uttalat att ett genomförande av förslaget

skulle medverka till att affärsbankernas rörelse i allt högre grad utvidgades

till ett område, på vilket sparbankernas huvudsakliga utlåning hittills

varit inriktad. Det vore önskvärt att i fråga om inlåningsbestämmelserna,

liksom i övriga ämnen som berörde både affärsbanker och sparbanker, lagstiftningsåtgärder

icke vidtoges förrän sparbankssakkunnigas betänkande

förelåg. Sparbankssakkunniga har jämväl uttalat att det eventuella behovet

av att prolongera 1946 års provisoriska lagstiftning icke i och för sig erbjöde

något lämpligt tillfälle för genomförande av här ifrågavarande lagändring,

då de överväganden, som krävdes för en förlängning av giltighetstiden

för 1946 års bestämmelser, icke kunde jämföras med dem, som påfordrades

av förslaget att i betydande utsträckning hänföra botteninteckningarna

till de täckningsfria placeringarna.

Departementschefen. Giltighetstiden för 1946 års provisoriska lag i fråga

om bankaktiebolags inlåning utgår den 30 juni 1953. Svenska bankföreningen,

som förutsatt att nämnda lag skulle komma att förlänas fortsatt

giltighet, har hemställt, att i samband med förlängningen av lagen i densamma

måtte intagas de bestämmelser rörande botteninteckningar som un
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 141.

9

derlag för inlåning, som föreslagits av 1949 års banklagssakkunniga i deras

den 31 januari 1952 framlagda betänkande. Förslaget innebär, att botteninteckningar

i bostads- och jordbruksfastigheter skulle få utgöra inlåningsunderlag

intill ett sammanlagt belopp motsvarande högst tre gånger vederbörande

banks eget kapital, dock högst 100 miljoner kronor.

Såsom jag redan i annat sammanhang meddelat (se proposition nr 48

till årets riksdag) kommer något förslag till ny banklag icke att kunna föreläggas

innevarande års riksdag. En definitiv reglering av inlåningsrätten på

grundval av banklagssakkunnigas förslag kan under sådana förhållanden

ej heller nu komma till stånd. Det torde sålunda bli nödvändigt att låta 1946

års lag erhålla giltighet även för tiden efter den 30 juni 1953. Beträffande

bankföreningens framställning om visst tillägg till lagen vill jag som min

uppfattning uttala, att det icke synes lämpligt att för den tid provisoriet

ännu kan komma att bestå vidtaga en sådan generell utvidgning av inlåningsrätten,

som bankföreningen föreslagit. Jag anser mig sålunda icke kunna

tillstyrka bifall till den gjorda framställningen.

Under ärendets behandling inom finansdepartementet har emellertid bankföreningen

under hand alternativt ifrågasatt, att i 1946 års lag skulle inlagas

en bestämmelse om rätt för Konungen att — efter hörande av fullmäktige

i riksbanken samt bank- och fondinspektionen — beträffande visst

bankaktiebolag medgiva bolaget att mottaga inlåning med angivet belopp utöver

det belopp, vartill bolagets inlåning enligt gällande bestämmelser högst

linge uppgå, över detta förslag har jag under hand hört riksbankschefen

samt chefen för bank- och fondinspektionen, vilka icke ställt sig avvisande

till detsamma.

Den starka inlåningsökning, som ägt rum efter tillkomsten av 1946 års

lag, har hittills kunnat bemästras av bankerna inom ramen för den utvidgade

inlåningsrätt, som medgives enligt nämnda lag. Det kan emellertid icke

uteslutas att en fortsatt inlåningsökning i enstaka undantagsfall, t. ex. beträffande

vissa provinsbanker med förhållandevis stor fastighetsbelåning,

skulle kunna framdeles medföra svårigheter för vederbörande bank att i sedvanlig

omfattning fortsätta sin verksamhet. Då det icke torde vara lämpligt

att i nuvarande läge, innan slutlig ställning tagits till frågan om inlåningsrättens

framtida utformning, framtvinga en omläggning av nämnda bankers

verksamhet, vill jag icke motsätta mig att en särskild dispensregel införes i

den provisoriska lagstiftningen. .Tåg är emellertid angelägen understryka att

en dylik regel bör tillämpas restriktivt. Därest dispens medgivits måste givetvis

vederbörande bank vara beredd, låt vara i förekommande fall efter viss

övergångstid, att anpassa sin inlåning efter den definitiva lagstiftning i ämnet,

som framdeles kan komma att bli antagen.

Med den ändring som föranledes av det nyss sagda torde den provisoriska

lagstiftningen i fråga om bankernas inlåning böra förlänas fortsatt giltighet.

Bestämmelserna i ämnet torde lämpligen böra upptagas i en ny lag.

Lagen synes böra erhålla giltighet under en tid av förslagsvis ett år eller

alltså under tiden den 1 juli 1953 —den 30 juni 1954.

2 Ilihamj till riksdagens protokoll 1953. i samt. Nr 141

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 141.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande

över ett inom finansdepartementet upprättat förslag till lag med särskilda

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning, av den lydelse Bilaga1

till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Hans Wenker.

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 141.

11

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 mars

1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 3 mars 1953 fcillhandakommet utdrag av protokoll över

finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 januari

1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen i finansdepartementet C. V. Åbjörnsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 141.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholm slott den 13 mars

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 6 mars 1953

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 30 januari 1953 remitterade förslaget

till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Föredragande departementschefen hemställer att förslaget, som av lagrådet

lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

W. Hammargren.

537171. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:318 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition a1 i texten
  2. BU 1953:23 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning. s. 1 i texten