Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning
1953-01-30 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1953:141, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 141.
1
Nr 141.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning;
given Stockholms slott den 13 mars 1953.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att den provisoriska lagstiftningen i fråga om bankernas
inlåning förlänas fortsatt giltighet under tiden den 1 juli 1953—den
30 juni 1954. Förslaget överensstämmer med 1946 års lag i ämnet dock
med den ändringen, att Kungl. Maj :t föreslås erhålla rätt medge bankaktiebolag
att mottaga inlåning med visst belopp utöver det belopp, vartill bolagets
inlåning eljest högst må uppgå.
1 Biliang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 141.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 141.
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Utan hinder av bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse må
bankaktiebolag mottaga inlåning med
dels ett belopp motsvarande summan av
a) bolagets inneliggande kassa;
b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret
eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med
lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;
c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank
utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;
d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av
svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga
obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning
att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;
e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under d)
men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt
f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro
av fullgod beskaffenhet;
dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger
fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget
kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger
skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.
Vid tillämpning av dessa bestämmelser skall såsom inlåning anses — utöver
vad som är att anse såsom inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej
mindre belopp, för vilka bolaget ansvarar på grund av egna accepter eller
som tillförts bolaget genom försäljning av postremissväxlar eller genom rediskontering
eller försäljning av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser,
som bolaget iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke
täckas av hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna medel.
2 §.
Konungen må, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt bank- och
1''ondinspektionen, medgiva, att bankaktiebolag må mottaga inlåning med
visst belopp utöver det sammanlagda belopp, vartill bolagets inlåning enligt
föreskrifterna i 1 § högst må uppgå.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953 och gäller till och med den 30 juni
1954.
Kungl. Maj:ts proposition nr 141.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 januari 1953.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Sträng,
Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning samt anför därvid följande.
I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse stadgades,
enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags inlåning icke
finge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Genom särskilda
lagar med temporär giltighet, utfärdade under åren 1917, 1918, 1919
och 1920, sattes nämnda regel ur kraft såvitt angick bankbolag, vars egna
fonder uppgick till minst fem miljoner kronor. Från och med den 1 januari
1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid med stöd av dåmera
vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade avfattning, som
ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit, skiljes mellan
bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag, vars
egna fonder uppgår till högst fem miljoner kronor, får inlåningen allenast
med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning innestår hos annat
inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder.
Uppgår de egna fonderna till mera än fem miljoner kronor, må inlåning äga
rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor ökat med nio gånger
skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och fem miljoner kronor,
dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger beloppet av bolagets
egna fonder.
Till bankbolags egna fonder räknas i förevarande sammanhang grundfond,
reservfond och dispositionsfond men icke balanserade vinstmedel. Efter
det beslutet om omläggning av uppbördsförfarandet fattats jämställes med
dispositionsfond enligt praxis skattereserver, i den män de icke längre behöver
tagas i anspråk för det ursprungligen avsedda ändamålet.
Jämväl efter ingången av år 1921 har emellertid banklagens bestämmelser
genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast genom lagen den 20 december
1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning.
Enligt vad i nämnda lag stadgas må bankaktiebolag — utan hinder av
bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse — under tiden intill
utgången av juni månad 1949 mottaga inlåning med
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 141.
dels ett belopp motsvarande summan av
a) bolagets inneliggande kassa;
b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret
eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med lyftningsrätt
vid anfordran eller efter en dags uppsägning;
c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank
utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;
d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av
svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga
obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning
att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;
e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under d)
men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt
f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka är o av
fullgod beskaffenhet;
dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger
fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget
kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger
skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.
Enligt vad i lagen vidare stadgas skall vid tillämpningen av nyssnämnda
bestämmelser såsom inlåning anses —• altöver vad som är att anse såsom
inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej mindre belopp, för vilka bolaget
ansvarar på grund av egna accepter eller som tillförts bolaget genom försäljning
av postremissväxlar eller genom rediskontering eller försäljning
av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser som bolaget
iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täcks av hos bolaget insatta,
till bolaget pantförskrivna medel.
I lagen den 3 juni 1949 (nr 313) om fortsatt tillämpning av nyssnämnda
lag bär förordnats att vad där stadgas i fråga om bankaktiebolags inlåning
under tiden intill utgången av juni 1949 skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om inlåning under tiden därefter intill utgången av juni 1951. I
lagarna den 18 maj 1951 (nr 251) samt den 30 maj 1952 (nr 385) har lämnats
motsvarande förordnande i vad avser inlåning under tiden från och
med den 1 juli 1951 till och med den 30 juni 1952 respektive under tiden
från och med den 1 juli 1952 till och med den 30 juni 1953.
I en den 23 september 1952 dagtecknad skrivelse har Svenska bankföreningen
hemställt, att i samband med en eventuell förlängning av 1946
års provisoriska lag angående bankaktiebolags inlåning i lagen måtte intagas
de bestämmelser rörande botteninteckningar som underlag för inlåning,
som 1949 års banklagssakkunniga föreslagit i sitt den 31 januari 1952
avgivna betänkande (SOU 1952: 2).
Kungl. Maj.ts proposition nr 141.
5
Över nämnda skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,
19''r8 års sparbankssakkunniga samt Svenska sparbanksföreningen.
I sin förenämnda skrivelse den 23 september 1952 har Svenska bankföreningen
erinrat om att 1949 års banklagssakkunnigas förslag till ny lag om
bankrörelse i vad gällde inlåningsrätten väsentligen byggde på stadgandena
i 1946 års lag. I två hänseenden hade emellertid föreslagits avvikelser från
nämnda lag, nämligen dels en inskränkning i fråga om rätten att få räkna
långa, fullgoda obligationer som underlag för inlåning och dels en uppmjukning
i så måtto, att botteninteckningar i bostads- och jordbruksfastigheter
skulle få i viss utsträckning utgöra underlag för inlåningen. I sistberörda
hänseende innebure förslaget, att dylika inteckningar skulle få utgöra inlåningsunderlag
intill ett sammanlagt belopp motsvarande högst tre gånger
bankens eget kapital och högst 100 miljoner kronor. Bankföreningen har
härom närmare anfört följande.
Av motiveringen till banklagssakkunnigas förslag i denna del framgår, att
detsamma i främsta rummet betingas av hänsyn till provinsbankerna. Sålunda
anföra de sakkunniga, efter en ingående utredning rörande affärsbankernas
roll inom fastighetskreditens område, att man har anledning att
räkna med att ett stort antal av bankkontoren på enbanksplatser och kontoren
med den minsta utlåningen icke längre skulle bära sig, därest fastighetskreditgivningen
helt eller till mera avsevärd del skulle bortfalla. Då för
provinsbankernas del en betydligt större del av deras rörelse än såvitt angår
storbankerna fölle på sådana kontor, kunde det befaras, att en sådan
utveckling för dem skulle framtvinga en omfattande kontorsindragning. En
dylik utveckling skulle självfallet medföra allvarliga olägenheter för provinsbankerna
och för flera av dem innebära ett hot mot bankens fortsatta
självständiga existens. Ur samhällelig synpunkt vore detta ägnat att väcka
betänkligheter. En indragning av bankkontor på ett flertal enbanksplatser
borde givetvis ur samma synpunkt förhindras. Den åtgärd som motiverades
av vad sålunda anförts vore att provinsbankernas och de minsta bankernas
möjligheter att framdeles utlämna fastighetslån bevarades och eventuellt
underlättades. — Av den företagna undersökningen framginge, att fastighetslånen
ingå i bankernas portföljer med andelar som starkt variera i storlek
för de olika kreditinrättningarna. Flertalet provinsbanker hade en relativt
sett betydligt större fastighetsbelåning än storbankerna. Denna skillnad
vore särskilt starkt framträdande beträffande de provinsbanker, vilkas
eget kapital ej överstege 35 miljoner kronor. Detta förhållande borde på något
sätt komma till uttryck vid utformningen av reglerna om inlåningsrätten.
De sakkunniga hade därför funnit sig böra förorda en jämkning i fråga
om inlåningsrätten av innebörd att, efter förebild från lagstiftningen rörande
sparbanker och jordbrukets kreditkassor, provinsbankernas såsom
riskfria bedömda fastighetskrediter överfördes till de täckningsfria placeringarna,
en anordning som skulle väl tillgodose även intresset av att bevara
och underlätta provinsbankernas möjligheter att framdeles utlämna
sådana krediter. — Emellertid syntes det vara mest praktiskt att giva bestämmelsen
en mera generell räckvidd utan att dock därigenom eftersätta
syftet med densamma. Denna synpunkt syntes kunna tillgodoses, om ifrågavarande
slag av bottenlån finge utgöra täckningsfria tillgångar hos samtliga
banker, dock med de modifikationer som nyss sagts, nämligen att banks
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 141.
inlåningsrätt härigenom ej finge ökas med högre belopp än som motsvarar
tre gånger hankens eget kapital och ej heller med mera än 100 miljoner kronor.
Genom dessa begränsningar vunnes anknytning till det relaterade förhållandet,
att fastighetsbelåningen vore relativt sett mest omfattande hos
provinsbanker med ett eget kapital ej överstigande 35 miljoner kronor.
Bankföreningen har vidare framhållit, att föreningen i tidigare avgivet
yttrande över banklagssakkunnigas betänkande uttryckt sin tillfredsställelse
med de sakkunnigas förslag i denna del ävensom understrukit angelägenheten
av att den förbättring av inlåningsunderlaget, som förslaget innebure,
genomfördes snarast möjligt. Enligt föreningens uppfattning förefunnes
icke någon anledning att dröja med genomförandet av denna justering
av inlåningsrätten i avvaktan på framläggande av förslag till helt ny banklag.
Icke heller den omständigheten att bankerna för närvarande enligt överenskommelse
med riksbanken hade att iakttaga viss restriktivitet i kreditgivningen
borde på något sätt stå hindrande i vägen för ett genomförande av
förslaget, då, såsom banklagssakkunniga anfört, bestämmelserna om inlåningsrätten
borde utformas uteslutande med hänsyn till vad solvensen krävde
och icke i någon mån tjäna penningpolitiska syften.
I remissyttrandena har givits uttryck åt olika uppfattningar i
fråga om bankföreningens förevarande förslag, att botteninteckningar i bostads-
och jordbruksfastigheter i viss utsträckning borde få inräknas bland
de täckningsfria tillgångarna.
Bank- och fondinspektionen har tillstyrkt att vid den prolongering
av 1946 års provisoriska lag om inlåningsrätt, som inspektionen i likhet med
bankföreningen förutsatte komma att äga rum vid 1953 års riksdag, lagen
ändrades i enlighet med bankföreningens framställning. Inspektionen har
erinrat om att enligt framställningen banklagssakkunnigas förslag i fråga
om inlåningsrätten tills vidare skulle komma att förverkligas endast delvis
men inspektionen har icke kunnat finna någon vägande invändning mot ett
dylikt partiellt förverkligande. Fastmer talade vissa omständigheter för att
ett genomförande av bankföreningens förslag just i nuvarande läge skulle
innebära direkta fördelar. Bankinspektionen har härom anfört följande.
Inspektionen tänker här närmast på åtgärdens bostadspolitiska aspekter.
Redan banklagssakkunniga framhöllo i sitt betänkande (s. 131) att affärsbankerna
fortfarande spelade en betydelsefull roll på fastighetskreditmarknaden
och att dessa banker under överskådlig tid framåt vore erforderliga
på nämnda marknad; det befanns sålunda att per den 31 maj 1950 bankernas
totala portfölj av fastighetslån inom 60 % av taxeringsvärdet uppgick
till inemot 1 500 miljoner kronor. I sitt remissvar över betänkandet förklarade
sig bostadsstyrelsen dela den uppfattningen att man under överskådlig
tid framåt måste räkna med ett behov att anlita affärsbankerna som kreditgivare
på fastighetsmarknaden, varjämte styrelsen tilläde följande:
’Då de möjligheter till ökad kreditgivning till fastigheter, som förslaget
erbjuder, synas ägnade att minska de kreditsvårigheter, som tidvis och särskilt
i vissa delar av landet göra sig gällande, tillstyrker styrelsen ur de synpunkter,
styrelsen har att beakta, förslaget i här förevarande hänseende.’
För egen del vill inspektionen i anslutning härtill framhålla, att enligt vad
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
ämbetsverket under band erfarit, de reella resurserna för bostadsproduktionen
för närvarande medgiva en ökad sådan produktion, vilket självfallet
eftersträvas av bostadspolitiska skäl. Det mest framträdande hindret för en
dylik produktionsökning torde hänföra sig till fastighetskreditmarknaden, i
det att svårigheter föreligga att där erhålla primär- och sekundärkrediter i
tillräcklig omfattning för de nyproducerade fastigheterna. Mot bakgrunden
härav ter det sig synnerligen angeläget att underlätta bostadskreditgivningen
för speciellt provinsbankerna, som sedan gammalt ha en betydelsefull
funktion på förevarande område; det förtjänar framhållas att just dessa
banker av omsorgen om sin räntabilitet eljest kunna frestas att i det rådande
läget eftersätta bostadskreditgivningen till förmån för den kommersiella
och industriella kreditgivningen, för vilken bättre räntevillkor bjudas.
Fullmäktige i riksgäldskontoret har meddelat att fullmäktige icke ansett
sig böra rikta någon erinran mot bifall till bankföreningens föreliggande
framställning. Fullmäktige har erinrat om att fullmäktige i remissyttrande
över banklagssakkunnigas betänkande bland annat framhållit såsom önskvärt,
att provinsbankernas möjligheter att utlämna fastighetskrediter ökades
genom en lättnad i kravet på täckning för sådana krediter i bankens
eget kapital, så mycket mer som dylika lån vore täckningsfria hos sparbanker
och jordbrukskreditkassor. Goda skäl syntes föreligga att utan avvaktan
på ikraftträdandet av en ny banklagstiftning genomföra de sakkunnigas
förslag på denna punkt.
Svenska sparbanksföreningen har uttalat, att föreningen icke ville framställa
någon erinran mot att den av bankföreningen föreslagna utvidgningen
av inlåningsrätten — som i och för sig kunde vara sakligt motiverad — genomfördes
redan år 1953.
Bankföreningens förslag har avstyrkts av fullmäktige i riksbanken
samt av 1948 års sparbankssakkunniga.
Fullmäktige i riksbanken har erinrat om att fullmäktige i sitt yttrande
över 1949 års banklagssakkunnigas betänkande uttalat, att fullmäktige icke
kunde giva sin anslutning till den av de sakkunniga föreslagna utformningen
av inlåningsbestämmelserna. Sedan fullmäktige avgav nämnda yttrande hade
intet inträffat som föranledde fullmäktige att frångå sitt tidigare ställningstagande
i frågan. Fullmäktige har vidare erinrat om, att vid tillkomsten av
1946 års lag inom fullmäktige rådde stark tveksamhet inför den då föreslagna
utvidgningen av inlåningsrätten med hänsyn till de risker för en kreditexpansion
den innebar. Denna tveksamhet delades av statsmakterna (jfr
bankoutskottets utlåtande nr 73/1946). Då emellertid en återgång till bestämmelserna
i 1911 års lag skulle bereda svårigheter och i varje fall nödvändiggöra
en lång övergångstid samt frågan om inlåningsbestämmelsernas
mera permanenta utformning befunne sig på utredningsstadiet, ville fullmäktige
förorda att 1946 års lag erhölle förlängd giltighet i oförändrad form.
Fullmäktige hade därmed icke tagit ställning till inlåningsbestämmelsernas
definitiva utformning.
I sitt förenämnda yttrande över banklagssakkunnigas betänkande, till vilket
yttrande fullmäktige hänvisat, har fullmäktige bland annat anfört. Det
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 141.
borde icke bereda några nämnvärda olägenheter att uppskjuta genomförandet
av den föreslagna lagstiftningen om affärsbankernas verksamhet tills
man i ett sammanhang kunde bedöma de lagstiftningsfrågor, som rörde affärsbankerna,
sparbankerna och jordbrukskassorna. I varje fall borde de
föreslagna inlåningsbestämmelserna bli föremål för en överarbetning innan de
kunde läggas till grund för en definitiv lagstiftning. I fråga om inlåningsbestämmelserna
har fullmäktige närmare anfört. De sakkunniga hade enligt
fullmäktiges mening icke tillräckligt uppmärksammat banksystemets roll i
ett vidare ekonomiskt sammanhang. Till följd av det samband som rådde
mellan en utlåningsökning och en därav skapad inlåningsökning ägde bankerna
förmåga alt skapa betalningsmedel. Såväl med de nu gällande provisoriska
som med de föreslagna reglerna för inlåningen berodde inlåningsmarginalen
icke så mycket på inlåningens storlek som fastmer av hur de
inlånade medlen placerades. Det vore icke likgiltigt ur penningpolitisk synpunkt
hur inlånings- och kassareservbestämmelserna utformades då dessa
regler, vid sidan av riksbankens transaktioner, finge betydelse för bankernas
kreditgivningsmöjligheter. Om behov fortfarande förefunnes av utvidgad inlåningsrätt
utöver den enligt banklagen möjliga kunde inlåningsrätten i princip
konstrueras efter den metod som kommit till användning i 1946 års lag
och som accepterats av banklagssakkunniga. De modifikationer av 1946 års
regler, som de sakkunniga föresloge beträffande differentieringen av placeringarna
i täckningsfria och täckningspliktiga, kunde dock icke, ur de synpunkter
riksbanken hade att företräda, accepteras. Vad anginge förslaget att
inräkna fastighetslånen bland de täckningsfria tillgångarna föregrep detta
utredningen om gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden.
1948 års sparbankssakkunniga har uttalat att ett genomförande av förslaget
skulle medverka till att affärsbankernas rörelse i allt högre grad utvidgades
till ett område, på vilket sparbankernas huvudsakliga utlåning hittills
varit inriktad. Det vore önskvärt att i fråga om inlåningsbestämmelserna,
liksom i övriga ämnen som berörde både affärsbanker och sparbanker, lagstiftningsåtgärder
icke vidtoges förrän sparbankssakkunnigas betänkande
förelåg. Sparbankssakkunniga har jämväl uttalat att det eventuella behovet
av att prolongera 1946 års provisoriska lagstiftning icke i och för sig erbjöde
något lämpligt tillfälle för genomförande av här ifrågavarande lagändring,
då de överväganden, som krävdes för en förlängning av giltighetstiden
för 1946 års bestämmelser, icke kunde jämföras med dem, som påfordrades
av förslaget att i betydande utsträckning hänföra botteninteckningarna
till de täckningsfria placeringarna.
Departementschefen. Giltighetstiden för 1946 års provisoriska lag i fråga
om bankaktiebolags inlåning utgår den 30 juni 1953. Svenska bankföreningen,
som förutsatt att nämnda lag skulle komma att förlänas fortsatt
giltighet, har hemställt, att i samband med förlängningen av lagen i densamma
måtte intagas de bestämmelser rörande botteninteckningar som un
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 141.
9
derlag för inlåning, som föreslagits av 1949 års banklagssakkunniga i deras
den 31 januari 1952 framlagda betänkande. Förslaget innebär, att botteninteckningar
i bostads- och jordbruksfastigheter skulle få utgöra inlåningsunderlag
intill ett sammanlagt belopp motsvarande högst tre gånger vederbörande
banks eget kapital, dock högst 100 miljoner kronor.
Såsom jag redan i annat sammanhang meddelat (se proposition nr 48
till årets riksdag) kommer något förslag till ny banklag icke att kunna föreläggas
innevarande års riksdag. En definitiv reglering av inlåningsrätten på
grundval av banklagssakkunnigas förslag kan under sådana förhållanden
ej heller nu komma till stånd. Det torde sålunda bli nödvändigt att låta 1946
års lag erhålla giltighet även för tiden efter den 30 juni 1953. Beträffande
bankföreningens framställning om visst tillägg till lagen vill jag som min
uppfattning uttala, att det icke synes lämpligt att för den tid provisoriet
ännu kan komma att bestå vidtaga en sådan generell utvidgning av inlåningsrätten,
som bankföreningen föreslagit. Jag anser mig sålunda icke kunna
tillstyrka bifall till den gjorda framställningen.
Under ärendets behandling inom finansdepartementet har emellertid bankföreningen
under hand alternativt ifrågasatt, att i 1946 års lag skulle inlagas
en bestämmelse om rätt för Konungen att — efter hörande av fullmäktige
i riksbanken samt bank- och fondinspektionen — beträffande visst
bankaktiebolag medgiva bolaget att mottaga inlåning med angivet belopp utöver
det belopp, vartill bolagets inlåning enligt gällande bestämmelser högst
linge uppgå, över detta förslag har jag under hand hört riksbankschefen
samt chefen för bank- och fondinspektionen, vilka icke ställt sig avvisande
till detsamma.
Den starka inlåningsökning, som ägt rum efter tillkomsten av 1946 års
lag, har hittills kunnat bemästras av bankerna inom ramen för den utvidgade
inlåningsrätt, som medgives enligt nämnda lag. Det kan emellertid icke
uteslutas att en fortsatt inlåningsökning i enstaka undantagsfall, t. ex. beträffande
vissa provinsbanker med förhållandevis stor fastighetsbelåning,
skulle kunna framdeles medföra svårigheter för vederbörande bank att i sedvanlig
omfattning fortsätta sin verksamhet. Då det icke torde vara lämpligt
att i nuvarande läge, innan slutlig ställning tagits till frågan om inlåningsrättens
framtida utformning, framtvinga en omläggning av nämnda bankers
verksamhet, vill jag icke motsätta mig att en särskild dispensregel införes i
den provisoriska lagstiftningen. .Tåg är emellertid angelägen understryka att
en dylik regel bör tillämpas restriktivt. Därest dispens medgivits måste givetvis
vederbörande bank vara beredd, låt vara i förekommande fall efter viss
övergångstid, att anpassa sin inlåning efter den definitiva lagstiftning i ämnet,
som framdeles kan komma att bli antagen.
Med den ändring som föranledes av det nyss sagda torde den provisoriska
lagstiftningen i fråga om bankernas inlåning böra förlänas fortsatt giltighet.
Bestämmelserna i ämnet torde lämpligen böra upptagas i en ny lag.
Lagen synes böra erhålla giltighet under en tid av förslagsvis ett år eller
alltså under tiden den 1 juli 1953 —den 30 juni 1954.
2 Ilihamj till riksdagens protokoll 1953. i samt. Nr 141
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 141.
Föredragande departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande
över ett inom finansdepartementet upprättat förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning, av den lydelse Bilaga1
till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Hans Wenker.
1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 141.
11
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 mars
1953.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 3 mars 1953 fcillhandakommet utdrag av protokoll över
finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 januari
1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen i finansdepartementet C. V. Åbjörnsson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 141.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholm slott den 13 mars
1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,
Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 6 mars 1953
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 30 januari 1953 remitterade förslaget
till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Föredragande departementschefen hemställer att förslaget, som av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
W. Hammargren.
537171. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1953:318 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition a1 i texten
- BU 1953:23 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning. s. 1 i texten