Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m., m. m

1953-03-13 · 41 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 41 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:147, Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m., m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

1

Nr 147.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändring i förordningen den 2 juni 1950

(nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m.,

m. m.; given Stockholms slott den 13 mars 1953.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295)

om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete in. m.;

2) förordning angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 296)

om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni

1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada

till följd av olycksfall;

3) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars

1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

m. fl.;

4) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars

1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.;

samt

5) förordning angående höjning av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar

åt tvångsarbetare och fångar m. fl.;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås höjda tillägg av statsmedel till vissa ersättningstagare

enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag m. in. Den nuvarande

regeln, att tillägg utgår endast i skadefall som inträffat före 1949, föreslås

ändrad så att tillägg kommer att utgå även i skadefall från 1949 och 1950.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 147.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

Tilläggen föreslås avvägda så, att skadad med 75—100 % invaliditet erhåller

sina nu utgående förmåner ökade med 25 %. För skadad med 50—

75 % invaliditet föreslås en höjning motsvarande ungefär 3/4 samt för skadad

med 30—50 % invaliditet ävensom för efterlevande make en höjning

motsvarande cirka ‘/a av vad som föreslagits för helinvaliderna. I skadefall

från åren 1949—1950 anses tillägg dock ej böra utgå till personer med

högst 50 % invaliditet och ej heller till efterlevande make.

Motsvarande förbättring föreslås för personer, som uppbär livräntor enligt

1918 års fiskarförsäkringsförordning.

I propositionen äskas anslag för budgetåret 1953/54 med 5,1 milj. kronor

till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. in. samt

med 3,5 milj. kronor till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

3

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel

å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m.

Härigenom förordnas, att 2, 6, 7,

2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å

säkring för olycksfall i arbete m. m.

nedan angives.

(Gällande lydelse:)

2

De författningar —- — — av

tjänsteplikt; samt

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr

344) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under verksamhet

vid brandsläckning m. m.

6 §

För tid före utgången av den månad,

varunder den skadade fyllt sextiosju

år, utgår i anledning av skada,

som inträffat före den 1 januari

1949, tillägg enligt följande tabell:

Tid varunder

skadan inträffat

Procentuellt tillägg då

arbetsförmågan är ned- satt med

över 75

procent

över 50

men

högst 75

procent

minst 30

men

högst 50

procent

före den 1 janu- ari 1920 ......

100

70

50

1 jan. 1920—31

dec. 1926 ____

so

60

40

1 jan. 1927—31

dec. 1941 ____

60

40

30

1 jan. 1942—30

juni 1946 .....

40

30

20

1 juli 1946—31

dec. 1948 .....

30

20

—

För tid--— •— --ersättninge

9—11 och 15 §§ förordningen den

vissa ersättningar enligt lagen om förskola

erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse:)

§•

De författningar — —- — av

tjänsteplikt;

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr

344) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under verksamhet

vid brandsläckning in. m.;

samt

militärersättnings förord ningen den

2 juni 1950 (nr 261).

För tid före utgången av den månad,

varunder den skadade fyllt sextiosju

år, utgår i anledning av skada,

som inträffat före den 1 januari

1951, tillägg enligt följande tabell:

Tid varunder

skadan inträffat

Procentuellt tillägg då

arbetsförmågan är ned- satt med

över 75

procent

över 50

men

högst 75

procent

minst 30

men

högst 50

procent

före den 1 janu- ari 1920 ......

150

100

70

1 jan. 1920—31

dec. 1926 .....

125

90

55

1 jan. 1927—31

dec. 1941.....

100

65

45

1 jan. 1942—30

juni 1946 .....

75

55

35

1 juli 1946—31

dec. 1948 .....

60

40

20

1 jan. 1949—31

dec. 1950 .....

25

20

—

ns belopp.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

(Gällande lydelse:)

7

Har skada, som inträffat före den

1 januari 1949, medfört döden, och

uppbär i anledning härav efterlevande

make livränta, utgår för tid före

utgången av den månad, varunder

maken fyllt sextiosju år, tillägg å

livräntan enligt följande tabell:

Tid varunder skadan

inträffat

Procen-

tuellt

tillägg

före den 1 januari 1920 ......

50

1 januari 1920—31 december

1926 ......................

40

1 januari 1927—31 december

1941 ......................

30

1 januari 1942—31 december

1948 .............

20

(Föreslagen lydelse:)

Har skada, som inträffat före den

1 januari 1949, medfört döden, och

uppbär i anledning härav efterlevande

make livränta, utgår för tid före

utgången av den månad, varunder

maken fyllt sextiosju år, tillägg å

livräntan enligt följande tabell:

Tid varunder skadan

inträffat

Procen-

tuellt

tillägg

före den 1 januri 1920 ........

70

1 januari 1920—31 december

1926 ......................

55

1 januari 1927—31 december

1941 ......................

45

1 januari 1942—30 juni 1946..

35

1 juli 1946—31 december 1948

30

Tillägg å----—---livräntans belopp.

Tillägg enligt denna förordning

må ej föranleda, att sjukpenning

eller livränta jämte tillägget överstiger

det belopp, som i anledning av

skadan skolat utgå i sjukpenning

eller livränta jämlikt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete i dess

lydelse från och med den 1 januari

1949, därest den skadades årliga arbetsförtjänst

beräknats till sjutusentvåhundra

kronor.

Vårdbidrag eller annan sådan förhöjning

av livränta, som föranledes

av att den skadades tillstånd kräver

särskild vård, må jämte tillägg därå

enligt denna förordning icke utgå

med högre belopp än ettusenåttahundra

kronor om året.

Därest sjukpenning —---------tilläggets bestämmande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

5

(Gällande lydelse:)

10

Vad som finnes stadgat rörande

avdrag från sjukpenning eller livränta

till den som åtnjuter däremot

svarande understöd skall äga tilllåmpning

åven beträffande tillägg

enligt denna förordning; och må avdrag

från tillägget ske ändå att understödet

ej var ulfäst, då skadan

inträffade.

Avdrag från tillägget skall ock

göras, om och i den mån däremot

svarande skadestånd enligt lag tillkommer

den ersättningsberättigade,

så ock i den mån med sådant skadestånd

jämförlig ersättning utgår av

statsmedel; i först nämnt fall må

dock tillägget utgå utan avdrag,

därest den ersättningsberättigade å

statsverket överlåtit mot tillägget

svarande fordran hos den skadeståndspliktige.

I fall------månad räk

(Föreslagen lydelse:)

b

Åtnjuter den, som uppbär sjukpenning

eller livränta enligt någon

av de i 2 § angivna författningarna

eller enligt grunderna i någon av

dessa författningar, däremot svarande

understöd eller utgår till honom

skadestånd eller ock med skadestånd

jämförlig ersättning av statsmedel,

år han skyldig att i den mån Konungen

därom förordnar vidkännas avdrag

å det tillägg, som tillkommer

honom enligt denna förordning, dock

högst med vad som svarar mot understödet,

skadeståndet eller ersättningen.

11 §•

Tillägg enligt denna förordning

skall för den, som varit berättigad

till tillägg enligt förordningen den

29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk

förbättring av vissa ersättningar

i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring

vid förstärkt försvarsberedskap

m. in., utgöra lägst det belopp, som

skolat utgå i tillägg enligt sistnämnda

förordning, om denna alltjämt

ägt giltighet. Har den ersättningsberättigade

jämväl ägt uppbära tillägg

enligt förordningen den 30 juni 1943

(nr 449) angående dyrtidstillägg åt

vissa ersättningstagare enligt lagen

om försäkring för olycksfall i arbete

Tillägg enligt denna förordning

skall för den, som varit berättigad

till tillägg enligt förordningen den

29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk

förbättring av vissa ersättningar

i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring

vid förstärkt försvarsberedskap

in. in., utgöra lägst det belopp, som

skolat utgå i tillägg enligt sistnämnda

förordning, om denna alltjämt

ägt giltighet. Har den ersättningsberättigade

jämväl ägt uppbära tillägg

enligt förordningen den 30 juni 1943

(nr 449) angående dyrtidstillägg åt

vissa ersättningstagare enligt lagen

om försäkring för olycksfall i arbete

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

in. m., skall tillägg varom nu är

fråga uppgå till lägst det belopp,

varmed tillägg skolat utgå, om nyssnämnda

förordningar den 29 juni

1946 och den 30 juni 1943 alltjämt

varit gällande.

m. m., skall tillägg varom nu är

fråga uppgå till lägst det belopp, varmed

tillägg skolat utgå, om nyssnämnda

förordningar den 29 juni

1946 och den 30 juni 1943 alltjämt

varit gällande. Skadad, vars arbetsförmåga

är nedsatt med minst 30

procent, samt efterlevande make

skall dock för tid före utgången av

den månad, varunder den ersättningsberältigade

fyllt sextiosju år,

äga uppbära tillägg med lägst så

stort belopp, att summan av sjukpenningen

eller livräntan och tilllägget

uppgår till 120 procent av

vad som i sådant avseende skolat

tillkomma honom, om de äldre förordningarna

alltjämt ägt giltighet.

Avdrag enligt —--------i kraft.

Beloppet av--—---juni 1950.

15 §.

Utöver vad ovan stadgats skall i

fråga om tillägg enligt denna förordning

i tillämpliga delar gälla vad

som finnes föreskrivet beträffande

den ersättning, varå tillägget utgår.

Utöver vad ovan stadgats skall, i

den mån Konungen ej annorlunda

förordnar, i fråga om tillägg enligt

denna förordning i tillämpliga delar

gälla vad som finnes föreskrivet beträffande

den ersättning, varå tillägget

utgår.

Denna förordning tråder i kraft

den 1 juli 1953 och äger tillämpning

beträffande ersättning för tid efter

ikraftträdandet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

7

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 296) om tillägg av statsmedel

å vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angaende

en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§ förordningen den 2 juni 1950 om

tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni 1918

(nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada

till följd av olycksfall skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

3

För tid före utgången av den månad,

varunder den skadade fyllt sextiosju

år, utgår i anledning av skada,

som inträffat före den 1 januari

1949, tillägg enligt följande tabell:

Tid varunder

olycksfallet in- träffat

Procentuellt tillägg då

arbetsförmågan är ned- satt med

över 75

procent

över 50

men

högst 75

procent

minst 30

men

högst 50

procent

löre den 1 juli

1942..........

so

40

20

från och med den

1 juli 1942____

30

20

(Föreslagen lydelse:)

§•

För tid före utgången av den månad,

varunder den skadade fyllt sextiosju

år, utgår i anledning av skada,

som inträffat före den 1 januari

1951, tillägg enligt följande tabell:

Tid varunder

Procentuellt tillägg då

arbetsförmågan är ned- satt med

olycksfallet in- träffat

över 75

procent

över 50

men

högst 75

procent

minst 30

men

högst 50

procent

före den 1 juli

1942..........

85

65

35

1 juli 1942—31

december 1948..

60

40

20

1 januari 1949—

31 december 1950

25

20

..

Tillägg, som i första stycket sägs,

må ej föranleda, att livränta jämte

tillägget överstiger det belopp, som

skolat utgå i livränta, därest skadan

inträffat efter den 31 december 1948

och den skadade varit försäkrad i

den högsta försäkringsklassen, sistnämnda

belopp i förekommande fall

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

förhöjt med tillägg enligt kungörelsen

den 30 april 1942 (nr 218) om

höjning av vissa ersättningar enligt

förordningen den 11 juni 1918 (nr

375).

Vårdbidrag eller annan sådan förhöjning

av livränta, som föranledes

av att den skadades tillstånd kräver

särskild vård, må jämte tillägg därå

enligt denna förordning icke utgå

med högre belopp än ettusenåttahundra

kronor om året.

För tid -------livräntans belopp.

4

Har skada medfört döden, och

uppbär i anledning härav efterlevande

make livränta, utgår för tid

före utgången av den månad, varunder

maken fyllt sextiosju år, tillägg

å livräntan med 40 procent, om skadan

inträffat före den 1 juli 1942,

och med 20 procent, om den inträffat

under tiden den 1 juli 1942—31

december 1948.

Tillägg å

§•

Har skada medfört döden, och

uppbär i anledning härav efterlevande

make livränta, utgår för tid

före utgången av den månad, varunder

maken fyllt sextiosju år, tillägg

å livräntan med 50 procent, om skadan

inträffat före den 1 juli 1942,

och med 30 procent, om den inträffat

under tiden den 1 juli 1942—31

december 1948. Vad i 3 § andra stycket

stadgas skall äga motsvarande

tillämpning i fall som här avses.

ms belopp.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1953 och äger tillämpning

beträffande ersättning för tid efter

ikraftträdandet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr li7.

9

F örslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om

olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls-

och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.1 2 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

Den skadades--— —--

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten

överstiga tretusensexhundra

kronor, tages det överskjutande beloppet

icke i beräkning.

(Föreslagen lydelse:)

3 §•

sjukdomens yppande.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten

överstiga fyratusenåttahundra

kronor, tages det överskjutande beloppet

icke i beräkning.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1953 och äger tillämpning

beträffande ersättning, som för tiden

därefter utgives i anledning av

olycksfall som inträffat eller sjukdom

som yppats efter den 31 december

1950.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 103)

om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls-

och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.* skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse se SFS 1950: 297.

2 Senaste lydelse se SFS 1950: 298.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mcij:ts proposition nr 147.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

3 §•

Den skadades----- — —■ sjukdomens yppande.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten

överstiga tretusensexhundra

kronor, tages det överskjutande beloppet

icke i beräkning.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten

överstiga fyratusenåttahundra

kronor, tages det överskjutande beloppet

icke i beräkning.

Denna förordning tråder i kraft

den 1 juli 1953 och äger tillämpning

beträffande ersättning, som för tiden

därefter utgives i anledning av

olycksfall som inträffat eller sjukdom

som yppats efter den 31 december

1950.

Förslag

till

Förordning

angående höjning av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar

åt tvångsarbetare och fångar m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

Sjukpenning eller livränta, som utgår enligt förordningen den 24 mars

1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

m. fl. eller förordningen samma dag (nr 103) om olycksfalls- och

yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl. och avser olycksfall som inträffat

eller sjukdom som yppats under åren 1941—1948, skall för tiden

efter den 30 juni 1953 bestämmas efter en årlig arbetsförtjänst av högst

tvåtusenfyrahundrasjuttio kronor.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

11

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om förhöjda tilllägg

av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen

m. m. samt anför.

Genom beslut den 14 mars 1952 uppdrog Kungl. Maj :t åt riksförsäkringsanstalten

att verkställa utredning av frågan, huruvida icke kompensation

för stegrade levnadskostnader i en eller annan form borde beredas olika

kategorier, som uppbure ersättning i anledning av yrkesskada. Riksförsäkringsanstalten

har med anledning härav i en den 12 januari 1953 inkommen

skrivelse dels uppdragit vissa allmänna riktlinjer för en indexreglering

inom yrkesskadeförsäkringen och dels framlagt ett förslag till en

provisorisk lösning av hithörande spörsmål. Förslaget berör delvis försvarsdepartementet

och delvis socialdepartementet. Chefen för försvarsdepartementet

har, på sätt framgår av statsrådsprotokollet över försvarsärenden

för den 6 innevarande mars, nämnda dag anmält de delar av förslaget,

som angår sagda departement. Jag anhåller nu att få till behandling

upptaga de delar av förslaget, som rör socialdepartementet.

Gällande bestämmelser.

Den centrala författningen på yrkesskadeförsäkringens område är lagen

den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete. Enligt denna

lag, som trädde i kraft den 1 januari 1918, är i princip varje arbetare på

arbetsgivarens bekostnad försäkrad för skada till följd av olycksfall i

arbetet. Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt

olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare.

Ersättning utgår bl. a. i form av sjukpenning, invalidlivränta och efter
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 717.

levandelivränta. Enligt en av de grundläggande principerna i lagen är dessa

försäkringsförmåner till sin storlek beroende av den skadades beräknade

årliga arbetsförtjänst under tiden närmast före olycksfallet. Ju större hans

arbetsförtjänst då varit, desto högre blir ersättningen. Vissa maximi- och

minimiregler är dock uppställda för den årliga arbetsförtjänst, vartill hänsyn

må tagas. En annan huvudprincip är, att sjukpenningens och invalidlivräntans

storlek beror på den grad, varmed arbetsförmågan blivit nedsatt

till följd av olycksfallet. Vid total förlust av arbetsförmågan utgår sålunda

hel sjukpenning eller full livränta; vid nedsättning av arbetsförmågan jämkas

beloppen.

De nu angivna båda huvudprinciperna har gällt sedan lagens tillkomst.

Emellertid har de regler, varigenom ifrågavarande principer närmare utformats

och enligt vilka sjukpenningens eller livräntans storlek i varje

särskilt fall skall beräknas, ändrats vid upprepade tillfällen, varje gång i

förmånlig riktning för ersättningstagarna. Med hänsyn till att försäkringen

baserats på avgifter, uträknade efter försäkringsmässiga grunder och bekostade

av arbetsgivarna, har de genomförda förbättringarna ej ansetts

böra göras tillämpliga på redan inträffade olycksfall, och varje försäkrad

får därför uppbära ersättning enligt de regler, som gällde när olycksfallet

inträffade. Detta jämte den höjning av lönenivån, som efter hand ägt rum,

har medfört att ersättningarna är lägre ju längre tillbaka i tiden olycksfallet

ligger. Som exempel härpå kan nämnas, att den maximala livräntan

vid fullständig invaliditet utgör 1 200 kr. om olycksfallet inträffat under

åren 1918—1919, men 6 600 kr. om det inträffat efter år 1948. I det senare

— men icke i det förra — fallet kan livräntan förhöjas med vårdbidrag å

högst 1 800 kr. om året.

För att utjämna den skillnad, som på detta sätt uppkommit mellan ersättningar

i äldre och yngre skadefall, antogs vid 1950 års riksdag förordningen

den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. Enligt denna

förordning, som trädde i kraft den 1 juli samma år och avlöste vissa äldre

författningar om dyrtidstillägg'', utgives procentuella tillägg av statsmedel

-— i fortsättningen benämnda ersättningstillägg — å sjukpenning och livränta

enligt bl. a. 1916 års lag. Undantagna är som regel livräntor, som

grundas på frivillig försäkring, ävensom invalidlivräntor till personer, vilkas

arbetsförmåga blivit nedsatt med mindre än 30 procent.

Ersättningstilläggen är för skadade under 67 år differentierade på sådant

sätt, att den procentsats, efter vilken tillägget utgår, blir högre ju

längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger och ju svårare invaliditeten är.

Gränsdragningen mellan de olika tidsperioderna har därvid i princip skett

så, att alla, som fått sina ersättningar bestämda efter samma regler, hänföres

till en och samma ersättningsgrupp. Tilläggen utges i dessa fall enligt

följande tabell:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr t b7.

13

Procentuellt tillägg då arbetsförmågan

är nedsatt

Tid varunder skadan inträffat

över 50

minst 30

över

men högst

men högst

75 procent

50 procent

Före den 1 januari 1920 ....................

100

70

50

1 januari 1920—31 december 1926 ............

80

60

40

1 januari 1927—31 december 1941............

60

40

30

1 januari 1942—30 juni 1946 ................

40

30

20

1 juli 1946—31 december 1948 ..............

30

20

—

Å livränta till efterlevande make under 67 år utges ersättningstillägg enligt

en tabell av följande utseende:

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt

tillägg

före den 1 januari 1920 ......................................

50

1 januari 1920—31 december 1926 ............................

40

1 januari 1927—31 december 1941............................

30

1 januari 1942—31 december 1948 ............................

20

Sedan ersättningstagaren uppnått 67 års ålder och således blivit berättigad

till allmän ålderspension, utges ersättningstillägg endast i vissa äldre

skadefall, där dyrtidstillägg tidigare utgått. Ersättningstilläggen är i dessa

fall genomgående 20 procent.

Ersättningstillägg enligt 1950 års förordning utgår emellertid icke blott

å sjukpenning eller livränta enligt 1916 års lag utan även på motsvarande

förmåner enligt ett flertal andra författningar, nämligen

lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete;

kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för

fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall;

kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser

i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete

den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens

räkning;

förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel

för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krig sförhållandena under

191b—1919 års världskrig;

förordningen den 18 juni 1927 (nr 23b) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

lagen den lb juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;

lagen den It juni 1937 (nr 3b8) om krigsförsäkring för ombord å fartyg

tjänstgörande personer;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare m. fl.;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt fångar m. fl.;

förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel

i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd;
förordningen

den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret;

kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser om

tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete

å arbetare, som användas till arbete för statens räkning;

förordningen clen 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning

av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt; samt

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.

Om Konungen förordnat, att sjukpenning eller livränta skall utgivas enligt

grunderna i någon av de uppräknade författningarna, utgår tillägg

även å sådan ersättning.

Utöver vad som framgår av det förut anförda innehåller 1950 års förordning

om ersättningstillägg bl. a. följande.

Enligt 10 § första stycket skall vad som finnes stadgat rörande avdrag

från sjukpenning eller livränta till den som åtnjuter däremot svarande understöd

äga tillämpning även beträffande ersättningstilläggen, dock med

den skillnaden att avdrag från tillägget får ske ändå att understödet ej var

utfäst, då skadan inträffade. De stadganden, till vilka förordningen sålunda

hänvisar, återfinnes i 11 § olycksfallsförsäkringslagen och därmed korresponderande

lagrum i övriga författningar. Beträffande vissa skadefall

före 1949 gäller dessutom kungörelsen den 2 juni 1950 (nr 299) angående

viss tillämpning av 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete in. m.

I 10 § andra stycket förordningen om ersättningstillägg föreskrives, att

avdrag från tillägget skall göras, om och i den mån däremot svarande

skadestånd enligt lag tillkommer den ersättningsberättigade liksom också

i den mån med sådant skadestånd jämförlig ersättning utgår av statsmedel.

I det förra fallet utgår dock tillägget utan avdrag, om den ersättningsberättigade

å statsverket överlåtit mot tillägget svarande fordran hos

den skadeståndspliktige.

II § första stycket innehåller regler, som är avsedda att garantera, att

vissa ersättningstagare erhåller minst lika stort belopp i ersättningstillägg,

som tidigare utgått i tillägg enligt två numera upphävda författningar, näm
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

ligen förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt

vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete

m. m. och förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk

förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. in.

Utöver vad som finnes stadgat i 1950 års förordning gäller i fråga om

ersättningstilläggen i tillämpliga delar vad som är föreskrivet beträffande

den ersättning, varå tillägget utgår. En bestämmelse härom återfinnes i förordningens

15 §.

Enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för

fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall äger varje

svensk medborgare, som har sitt hemvist i Sverige och idkar fiske för

sin utkomst, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning

i huvudsak enligt de grunder, som stadgas i 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Den årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättningen skall

beräknas, bestämmes efter försäkringssökandens val till 600, 900, 1 200,

1 500, 1 800, 2 100 eller 2 400 kr.

Att märka är att de fyra högsta försäkringsklasserna infördes först den

1 juli 1942. Dessförinnan fanns alltså endast möjlighet till försäkring i

någon av de tre lägsta klasserna. Vidare må nämnas att försäkring i de

båda högsta klasserna är tillåten endast under förutsättning, att försäkringstagarens

årliga arbetsförtjänst vid tiden för försäkringens meddelande

kan beräknas uppgå till minst det belopp, som avses i klassen.

Därest ett i arbetet inträffat olycksfall, som omfattas av fiskarförsäkringen,

förorsakats av krigsåtgärd, skall enligt kungörelse den 30 april

1942 (nr 218) utgivas ett tillägg av statsmedel, motsvarande 50 procent av

ersättningen.

Genom förordningen den 2 juni 1950 (nr 296) om tillägg av statsmedel

å vissa livräntor enligt fiskarförsäkringsförordningen har dessa livräntor

höjts med tillägg liknande ersättningstilläggen. Till skadade under 67 år

utgår tillägget enligt följande tabell:

Tid varunder olycksfallet inträffat

Procentuellt tillägg då arbetsförmågan

är nedsatt med

över

75 procent

över 50

men högst

75 procent

minst 30

men högst

50 procent

före den 1 juli 1942 ...................

50

30

40

20

20

från och med den 1 juli 1942...........

Efterlevande make under 67 år erhåller tillägg med 40 procent, om skadan

inträffat före den 1 juli 1942, och med 20 procent, om den inträffat under

tiden den 1 juli 1942—31 december 1948.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

Till andra efterlevande och till invalider över 67 år med minst 30 procent

invaliditet utges tillägg endast i vissa fall, där dyrtidstillägg tidigare utgått.

Tillägget är i dessa fall genomgående 20 procent.

Det är att märka, att tillägget beräknas ej blott på grundlivräntan utan

även på sådan förhöjning därav, som ägt rum enligt den förut omnämnda

kungörelsen den 30 april 1942 (nr 218).

För vissa grupper av militär personal med rätt till ersättning enligt ett

flertal äldre författningar har frågan om förbättrade förmåner lösts på

ett annat sätt än genom ersättningstillägg, nämligen genom en omreglering

av ersättningar, som hänför sig till äldre skadefall. Detta har skett genom

förordningen den 2 juni 1950 (nr 262) angående omreglering av vissa

ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

vilken trädde i kraft den 1 juli 1950. För nya skadefall gäller militärersättnihgsförordningen

den 2 juni 1950 (nr 261).

Förut har nämnts, att ersättningstillägg utgår bl. a. å sjukpenning och

livränta enligt förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfallsoch

yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare in. fl. och förordningen

samma dag (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar

m. fl. Beträffande den ersättning, som utgår enligt dessa båda förordningar,

må tilläggas, att bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen och

yrkessjukdomsförsäkringslagen i tillämpliga delar länder till efterrättelse.

Från denna regel finnes emellertid vissa undantag. Sålunda gäller enligt

båda förordningarna bl. a., att om den skadades årliga arbetsförtjänst

överstiger 3 600 kr., det överskjutande beloppet icke skall tagas i beräkning.

I skadefall, som inträffat före den 1 januari 1949, är maximigränsen för den

årliga arbetsförtjänsten dock 1 764 kr. Emellertid bar Kungl. Maj:t —•

efter riksdagens medgivande — i brev till statskontoret senast den 5 maj

1952 förordnat, att till personer, vilka i anledning av olycksfall eller sjukdom

som inträffat under tidsperioden 1941—1948 är berättigade till

sjukpenning eller livränta enligt ifrågavarande förordningar, skall t. o. in.

den 30 juni 1953 utgå sådan dyrtidskompensation, att beloppet av nämnda

förmåner uppgår till vad som skulle ha utgått, därest sistnämnda maximigräns

för den årliga arbetsförtjänsten — 1 764 kr. — böjts med 40 procent.

Sedan år 1948 har riksförsäkringsanstalten utgivit tillfälliga ersättningar

av statsmedel till arbetsstagare, som på grund av silikos (stendammslunga)

blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan sysselsättning och därigenom

fått vidkännas inkomstminskning, som ej kompenseras av livränta.

Föreskrifter härom har efter riksdagens medgivande meddelats av

Kungl. Maj:t, senast genom brev till statskontoret den 5 maj 1952. Enligt de

ursprungliga grunderna för ifrågavarande ersättning fick denna icke utgivas

med så högt belopp, att den sjukes totala inkomst kom att överstiga

högsta beloppet av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen, 6 600 kr. för

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr It7.

år. Genom nyssnämnda brev ändrades dessa grunder sålunda, att vid beräkningen

av den sjukes totala inkomst hans arbetsförtjänst skall reduceras

med 25 procent. Denna ändring, som ansågs motiverad av det försämrade

penningvärdet, gjordes tillämplig retroaktivt från och med den 1 juli 1951.

Riksförsäkringsanstaltens förslag.

Såsom inledningsvis omnämnts har riksförsäkringsanstalten uppdragit

vissa allmänna riktlinjer för en indexreglering inom

yrkesskadeförsäkringen. Härvid konstaterar anstalten bl. a., att

den skadades arbetsförtjänst under ett år före skadans inträffande enligt

nu gällande lagstiftning bildade en grundläggande faktor vid beräkningen

av livränta åt yrkesskadade, medan levnadskostnadernas storlek i och för

sig icke utgjorde någon sådan faktor. Anstalten ansåge sig kunna utgå

från att den årliga arbetsförtjänstens normerande betydelse för livränteberäkningen

i princip komme att bibehållas i den nja lagstiftning .om

yrkesskadeförsäkring som vore att emotse. Härav måste enligt anstaltens

mening följa, att i den mån den ekonomiska utvecklingen ansåges böra

föranleda justeringar i en gång bestämda livräntor dessa i princip borde

vidtagas med hänsyn till fluktueringar i löner och ej efter levnadskostnadsförändringar.

En individualprövning efter framtida inkomstbortfall vore

emellertid icke görlig, och man syntes därför få nöja sig med vissa hänsynstaganden

till inträffade förändringar i den allmänna lönenivån.

Riksförsäkringsanstalten framhåller vidare, att en reglering kunde ske

antingen genom ett automatiskt system (indexreglering) eller såsom hittills

genom särskilda beslut vid förekommande tillfällen. För egen del

anser anstalten tiden nu mogen för en övergång till ett indexsystem.

Vad angår frågan, vem som skall bära kostnaderna för en indexreglering

av antydd art, erinrar anstalten om att kostnaderna för den

nuvarande yrkesskadeförsäkringen bestrides av arbetsgivarna genom försäkringsavgifter,

fastställda efter försäkringstekniska grunder. Intet skäl

funnes till antagande, att rubbning i detta förhållande komme att ske

genom den nya lagstiftning, som förbereddes. Emellertid hade statsmedel

kommit till användning för de tidigare dyrtidstilläggen, och även de nu

utgående ersättningstilläggen bestredes med statsmedel. Man torde ha

ansett, att då dyrtidstilläggen vore föranledda av inträdd levnadskostnadsstegring,

det icke vore skäligt att belasta försäkringen med kostnaderna

för dessa tillägg, varför staten borde träda emellan. För åtgärden att låta

ersättningstilläggen åvila statsverket hade liknande tankegång försports.

Riksförsäkringsanstalten funne emellertid vid närmare skärskådande synpunkten

i fråga knappast bärande. 2

2 — Dihang till riksdagens protokoll 1953. I samt. Nr 1 h7.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 747.

Anstalten fortsätter:

Icke blott själva livräntorna till yrkesskadade utan även sådana dyrtidstillägg,

som må bestämmas därå, avse utgöra viss kompensation för bortfall

genom skadorna av avlöning med eventuellt dyrtidstillägg. Enligt anstaltens

mening kommer man fram till att intet avgörande skäl finnes att

från den synpunkt, som här behandlas, för dyrtidstillägg å livräntor göra

genombrytning av principen om att förmåner inom yrkesskadeförsäkringen

bestridas av densamma. Detta gäller också beträffande de nuvarande ersättningstilläggen.

Men för dessa tillkommer, att de äro föranledda dels av

vidtagna förbättringar i ersättningsgrunderna för nya fall dels ock av

jämväl sådana förskjutningar i allmänna lönenivån, som bero på andra

omständigheter än levnadskostnadsstegringen. Riksförsäkringsanstalten ser

häri två särskilda skäl, som i fråga om ersätlningstilläggen tala mot ett

frångående av den nyssnämnda principen.

Inom yrkesskadeförsäkringen tillämpas det försäkringssystemet, att ett

visst års försäkringstagare skola för det året påföras avgifter till belopp,

att härigenom full täckning erhålles för kostnaderna för under året inträffande

skadefall, inberäknat kapitalvärden för livräntor. Det har gjorts

gällande, att det därför vore principiellt oriktigt, att framdeles tillkommande

försäkringstagare finge deltaga i kostnaderna för dyrtids- eller

ersättningstillägg i dessa skadefall, samt att med hänsyn härtill sistberörda

kostnader borde åvila statsverket. Anstalten hyser emellertid den

uppfattningen, att arbetsgivarna i sin egenskap av försäkringens bärare

äro att betrakta som en kollektiv enhet och att följaktligen växlingarna i

arbetsgivarbeståndet ej rimligen måste få den verkan, att kostnaderna för

de yrkesskadade lagligen tillerkända tillägg å förut bestämda livräntor

skola överföras från försäkringen till staten. En annan sak är, att en lämplig

ordning för fördelning av dessa kostnader mellan försäkringstagarna

måste utfinnas. Man kan härvid ej bortse från, att den nuvarande organisationen

med flera försäkringsinrättningar bjuder på vissa svårigheter,

som eljest icke skulle förefinnas. Detta rubbar dock ej riksförsäkringsanstaltens

nyss angivna principiella uppfattning.

De allmänna synpunkter, som sålunda enligt riksförsäkringsanstaltens

åsikt böra läggas på frågan om bestridande av kostnaderna för dyrtidsoch

ersättningstillägg å livräntor till yrkesskadade, äga full och kanske

än mera framträdande giltighet vid en indexreglering av dylika livräntor

efter allmänna lönenivån.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts har riksförsäkringsanstalten

kommit till den ståndpunkten, att den nya lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring

borde kompletteras med bestämmelser om en av försäkringen

finansierad indexreglering av livräntor efter allmänna lönenivån. En detaljutredning

vore givetvis erforderlig på olika punkter, men en sådan utredning

kunde ej lämpligen företagas, förrän klarhet vunnits om den nya

lagstiftningen. Riksförsäkringsanstalten föreslår därför att, sedan så blivit

fallet, Kungl. Maj:t uppdrager åt anstalten att fortsätta behandlingen av

hithörande spörsmål.

Då riksförsäkringsanstalten således ej ansett det möjligt att f. n. mera

definitivt slutföra det anstalten lämnade utredningsuppdraget, har anstalten

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147. 19

begränsat sig till att föreslå vissa provisoriska förbättringar

i anslutning till nu gällande ordning.

Riksförsäkringsanstalten behandlar först frågan, huruvida en höjning

av de nu utgående ersättningstilläggen bör ske och konstaterar

härvid, att socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex med

år 1935 som bas utan skatter och sociala förmåner visar följande utveckling

under åren 1950—1952:

mars

1950 ........

......... 167

sept.

1951 .........

......... 200

juni

1950 .........

......... 167

dec.

1951 .........

......... 204

sept.

1950 .........

......... 168

mars

1952 .........

......... 207

dec.

1950 ........

......... 171

juni

1952 .........

......... 213

mars

1951 .........

......... 188

sept.

1952 .........

......... 213

juni

1951.......

......... 195

Riksförsäkringsanstalten erinrar vidare om att de nu gällande bestämmelserna

om ersättningstillägg beslutades under första halvåret 1950. Därefter

hade levnadskostnaderna enligt ifrågavarande indexserie således stigit

från 167 till 213, d. v. s. med 27,5 procent. Om ersättningstagarna skulle

helt kompenseras för den värdeförsämring, som ersättningarna och tillläggen

undergått, fordrades alltså en motsvarande uppräkning av de sammanlagda

beloppen av ersättningarna och därå utgående tillägg. I avvaktan

på det slutliga ställningstagandet till frågan, om någon anordning med

rörliga tillägg borde införas, vore dock en viss återhållsamhet vid uppräkningen

motiverad. Beaktas borde också, att en de! av livräntetagarna erhölle

vissa tillskott från folkpensioneringen. Hur tilläggen borde avvägas vore i

sista hand beroende av vilka belopp som kunde anvisas för detta ändamål.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör de grundläggande principerna

för ersäftningstilläggens konstruktion bibehållas. Sålunda borde

helinvaliderna tillgodoses bättre än halvinvaliderna, och tillägg borde fortfarande

icke utgå i de fall, där den skadades arbetsförmåga vore nedsatt

med mindre än 30 procent, ej heller till ersättningstagare över 67 år.

Vad angår ersättningstilläggen till skadade under 67 år framhåller riksförsäkringsanstalten,

att i den gällande skalan procenttalen för tillägg vid

30—50 procent invaliditet bestämts till hälften av motsvarande procenttal

för fall med över 75 procent invaliditet. Undantag härifrån hade gjorts

såtillvida, att något tillägg icke medgåves i de under perioden juli 1946—

december 1948 inträffade fallen med 30—50 procent invaliditet. För fall

med mer än 50 men högst 75 procent invaliditet låge procenttalen för

tilläggen ungefär mitt emellan talen för fall med högre och lägre invaliditet;

avrundning nedåt till jämnt tiotal procent hade gjorts för vissa fall.

På grund av det sagda anser riksförsäkringsanstalten skäligt, att tillläggsberättigade

skadade med över 75 procent invaliditet beredes kompensation

för penningvärdesförsämringen genom uppräkning av förmånerna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

med 25 procent, under det att tre fjärdedels respektive halv kompensation

lämnas i fall med mer än 50 men högst 75 procent invaliditet, respektive

minst 30 men högst 50 procent invaliditet. Detta vore liktydigt med att

det sammanlagda beloppet av ersättning och utgående tillägg höjdes med

>/, vid 75—100 procent invaliditet, med 3/ls vid 50—75 procent invaliditet

och med Vs vid 30—50 procent invaliditet. För åstadkommande av detta

resultat föreslår anstalten, att de nuvarande procenttalen för tillägg till

skadade under 67 år — efter viss avrundning — höjes på följande sätt:

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt tillägg då arbetsförmågan

är nedsatt med

över

75 procent

över 50

men högst

75 procent

30—50

procent

ISO

100

70

125

90

55

100

65

45

75

55

35

1 juli 1946—31 december 1948 ................

60

40

20

Rörande det sista procenttalet i tabellen anför riksförsäkringsanstalten:

Enligt de gällande bestämmelserna utgår såsom nämnts icke något tilllägg

i fall från perioden juli 1946—december 1948 med 30—50 procents

invaliditet. Att tillägg icke medgavs i dessa fall torde i väsentlig mån ha

berott på att tillägget skulle ha blivit så litet som 10 eller 15 procent. Socialvårdskommittén

åberopade särskilt anpassningsmöjligheterna som skäl

mot tillägg för denna grupp av fall. Om tillägg hade medgivits med 10 procent,

skulle pi’ocenttalet nu ha fått höjas till inemot 24 för att halv kompensation

skulle utgå för levnadskostnadsökningen. Ett tillägg av 20 procent

synes skäligt, om tilläggen i övriga fall höjes på sätt ovan angivits.

Ytterligare anför riksförsäkringsanstalten:

Enligt de före år 1949 gällande bestämmelserna förhöjdes årsbeloppet

av livränta till helinvalid, vilkens tillstånd krävde särskild vård, med ett

belopp, som utgjorde högst en tredjedel av den till grund för livräntans

beräkning lagda årliga arbetsförtjänsten. I de nu gällande bestämmelserna

motsvaras nämnda s. k. hjälplöshetstillägg av ett vårdbidrag, vilket utgör

högst 1 800 kronor för år. Vid den nu ifrågavarande uppräkningen av ersättningstilläggen

torde sådan begränsning böra göras, att hjälplöshetstilllägg

icke förhöjes över nämnda maximibelopp för vårdbidragen i nya fall.

Vad beträffar ersättningstilläggen till efterlevande make under 67 år

erinrar riksförsäkringsanstalten därom, att i fall från perioderna t. o. in.

juni 1946 samma procentuella tillägg f. n. utgår som till skadade med

30—50 procent invaliditet. I fall från perioden juli 1946—december 1948

utginge till make under 67 år tillägg med 20 procent men ej något tillägg

till skadade med 30—50 procent invaliditet. Denna skillnad hade uppkommit

vid sammanjämkning av skilda beslut i riksdagens kamrar år 1950

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kiingl. Maj.ts proposition nr 147.

angående tilläggen till makelivräntor. Även vid den nu ifrågavarande höjningen

borde tillägg till make i fall från perioderna t. o. m. juni 1946

bestämmas till samma procenttal som tilläggen i fall med 30—50 procent

invaliditet. I fall från perioden juli 1946—december 1948 syntes tillägget

till make skäligen böra höjas från 20 till 30 procent.

Riksförsäkringsanstalten behandlar härefter fråga n, li u ruvida

ersättningstillägg bör utgå till andra grupper än dem

som f. n. äger rätt till dylika tillägg, samt anför härom:

Om de nu utgående ersättningstilläggen höjas på sätt nyss angivits, är

det med hänsyn till levnadskostnadsutvecklingen i och för sig skäligt, att ett

motsvarande tillägg å 25 procent medgives i sådana under åren 1949—

1950 inträffade fall, där arbetsförmågan är nedsatt med över 75 procent,

och ett tillägg å 20 procent i de fall från samma år, där arbetsförmågan är

nedsatt med över 50 men högst 75 procent. En begränsning i rätten till

sådana tillägg är emellertid påkallad, emedan olycksfallsförsäkringslagens

nuvarande ersättningsgrunder varit gällande fr. o. m. ingången av år 1949.

Ersättningstillägg i de under åren 1949—1950 inträffade fallen böra givetvis

icke få leda till att ersättningen jämte tillägget kommer att överstiga maximiersättningarna

enligt de gällande reglerna för nyare fall. Men även med

en sådan begränsning komme tillägg att kunna utgå på relativt stora

ersättningar. Under de nu föreliggande förutsättningarna synes det motiverat,

att rätten till tillägg i de under åren 1949—1950 inträffade fallen

begränsas ytterligare, nämligen så, att det sammanlagda beloppet av ersättningen

och tillägget ej må överstiga maximibeloppet i motsvarande fall

från år 1948. Med de ovan föreslagna höjningarna av ersättningstilläggen

för 1948 års fall kominer exempelvis högsta livräntan till helinvalid att

jämte ersättningstillägget utgöra 5 120 kronor för år, oräknat eventuellt

hjälplöshetstillägg.

I analogi med 1950 års beslut i vad avsåg fall från perioden juli 1946—

december 1948 torde några tillägg nu icke böra medgivas i fall från åren

1949—1950 med högst 50 procents invaliditet. Enär makelivräntor i stort

sett likställts med livräntor efter 30—50 procents invaliditet, torde ej heller

tillägg å makelivräntor böra utgå i fall från åren 1949—1950. Framhållas

må i detta sammanhang, att makelivräntorna i dessa fall bestämts efter en

gynnsammare beräkningsgrund än den förut gällande, i det att sådan

livränta efter 1948 års lagändring utgör en tredjedel i stället för tidigare

en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Penningvärdesförsämringen efter år 1950 har icke varit så avsevärd, att

tillräckliga skäl nu finnas för ersättningstillägg i skadefall, som inträffat

efter år 1950.

Om ersättningstilläggsförordningen i enlighet med vad sålunda anförts

göres tillämplig även å vissa ersättningar i anledning av skadefall under

åren 1949—1950, bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening tillägg enligt

samma regler utgå å ersättningar enligt 1950 års militärersättningsförordning.

1 samband med den föreslagna uppräkningen av ersättningstilläggen bör

enligt riksförsäkringsanstaltens mening vissa specialregler i ersätt

n in g stillägg sförord ningen and r a s.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

Riksförsäkringsanstalten åsyftar härvid bl. a. bestämmelserna i 10 § om

avdrag för pensioner och skadestånd m. in. Härom anföres:

Från livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen in. in. skall under vissa

förutsättningar göras avdrag för livräntetagaren tillkommande pension

eller annat mot livräntan svarande understöd i anledning av skadan. Bestämmelserna

därom — i första hand stadgandena i It g 1 mom. olycksfallsförsäkringslagen

—■ äro främst tillämpliga beträffande statsanställda

med rätt till tjänste- och familjepensioner. På grund av vidtagna ändringar

såväl i avdragsreglerna som pensionsbestämmelserna är avdragsberäkningen

icke sällan komplicerad, och skiljaktiga resultat ha uppkommit för skadefall

från olika tider. I 10 § första stycket förordningen om tillägg av statsmedel

å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete in. in.

ha bestämmelser meddelats därom, att avdrag å ersättningstillägg må, till

skillnad från vad som gäller beträffande avdrag å livränta, göras även när

ersättningstagaren ej var vid skadans inträffande tillförsäkrad pensionen

eller annat här avsett understöd. Samtidigt meddelades i kungörelse den

2 juni 1950 (nr 299) bestämmelser om viss tillämpning av olycksfallsförsäkringslagens

nuvarande avdragsregler även i äldre skadefall.

Av bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse följer hl. a., att avdrag a

nu utgående förmåner i form av livränta med ersättningstillägg ej skall

göras för de pensionsförhöjningar, som skett på grund av levnadskostnadsstegringen

efter den 80 juni 1950. Vid den nu ifrågavarande uppräkningen

av ersättningstilläggen bör hänsyn däremot tagas till nämnda pensionsförhöjningar;

eljest konime i viss utsträckning dubbel kompensation att

utgå för levnadskostnadsstegringen. På grund därav bör gälla, att i fall.

där avdrag å ersättningen göres för pensionsförmån, nu ifrågavarande ersättningsförliöjning

skall beräknas å de efter avdraget utgående ersättningsförmånerna

och ske med det procenttal, varmed i motsvarande fall

ersättningsförmåner, som utgå utan avdrag, bli förhöjda.

Det i fråga om tillägg å ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen

m. m. gällande stadgandet om avdrag för skadestånd eller därmed jämförlig

ersättning av statsmedel (10 § andra stycket) föregicks av ett stadgande

rörande ersättningar för skador under försvarsberedskapen 1939 - 1945, vilket stadgande skulle förhindra, att de sammanlagda förmånerna

bleve större än om hänsyn till ersättningstillägget kunnat tagas vid beräkningen

av skadeståndet eller motsvarande förmån.

En begränsning av rätten till ersättningstillägg i fall, där skadestånd e. d.

utgår, är befogad, när ersättningstillägget icke blott kompenserar eu penningvärdesförsämring

utan innebär en reell ökning av ersättningsförmånerna.

Även i vissa andra fall kan en sådan begränsning vara motiverad, nämligen

när skadeståndet eller motsvarande förmån bestämts avsevärd tid

efter skadefallet och därför icke undergått samma värdeförsämring som

ersättningen. Däremot kan en dylik begränsning te sig obillig när såväl

ersättningen som skadeståndet eller motsvarande förmån undergått eu

värdeförsämring, som för ersättningens del skall kompenseras av ersättningstillägget.

På grund av det nu anförda torde det vara skäligt, att de föreslagna förbättringarna

av ersättningstillägg på grund av skadefall före år 1949 tillförsäkras

vederbörande utan avdrag för skadestånd eller därmed jämförlig

förmån av statsmedel.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

Beträffande föreskrifterna i It § första stycket ersättningstilläggsförordningen

yttrar riksförsäkringsanstalten.

I 11 § första stycket ersättningstilläggsförordningen äro särbestämmelser

meddelade rörande vissa skadefall under den förstärkta försvarsberedskapen

1939—1945. Ersättningstillägg skall i sådant fall utgöra lägst det belopp,

varmed tillägg utgick enligt äldre bestämmelser om provisoriska

tillägg och dyrtidstillägg. På grund därav utgår i ett relativt litet antal fall

alltjämt tillägg enligt de äldre bestämmelserna. Även efter de ovan föreslagna

höjningarna av procenttalen för ersättningstilläggen kan det förekomma,

att det procentuellt beräknade tillägget understiger förut utgående

tillägg. Det synes skäligt, att där fråga är om skadad med minst 30 procents

nedsättning av arbetsförmågan eller om efterlevande make, ersättningstagaren

intill 67 års ålder tillförsäkras ett tillägg, som motsvarar 20 procent

av det belopp, vilket hittills utgått i form av ersättning och tillägg

enligt äldre bestämmelser.

Beträffande livräntor enligt 1918 års fisk arförsäkrings

för ordning föreslår riksförsäkringsanstalten motsvarande

förbättringar som för de tidigare behandlade ersättningarna. Det innebär

att tilläggen til! dessa livräntor intill dess livräntetagaren fyllt 67 år skall

utgå enligt följande tabell:

Tid för olycksfallet

Procentuellt tillägg du arbetsförmågan

ur nedsatt med

Procentuellt

tillägg till

make

över

75 procent

över 50

men högst

75 procent

30—50

procent

före den 1 juli 1942 ............

85

65

35

50

1 juli 1942^—31 december 1948....

60

40

20

30

1 januari 1949—31 december 1950..

25

20

—

—

Riksförsäkringsanstalten finner emellertid, att tillägg ej bör utgå å livränta

i högsta försäkringsklassen på grund av olycksfall under åren 1949—

1950 och att livränta jämte tillägg i övriga fall ej bör överstiga motsvarande

livränta i högsta klassen eller, när olycksfallet förorsakats av krigsåtgärd

och på grund därav berättigar till förhöjning enligt kungörelsen den

30 april 1942 (nr 218), livränta i högsta klassen jämte sådan förhöjning.

S. k. hjälplöshetstillägg eller vårdbidrag borde ej förhöjas utöver vårdbidragets

maximibelopp enligt nu gällande regler.

Riksförsäkringsanstalten erinrar om att 1952 års riksdag (skrivelse nr

131) Ifrågasatt eu provisorisk förbättring av yrkesskadeförsäkringens

ersättningsgrunder i avvaktan på den nya

lagstiftning, vartill socialförsäkringsutredningens förslag kan komma att

leda. Sedermera hade nämnda utredning i sitt betänkande om sjukförsäkring

och yrkesskadeförsäkring föreslagit bl. a., att maximibeloppet för be
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 747.

räkning av yrkesskadads årliga arbetsförtjänst skulle höjas till 15 000 kr.,

vilket skulle innebära mer än en fördubbling av det år 1948 fastställda

maximibeloppet, 7 200 kr. Utredningens förslag innefattade emellertid även

en ny sjukpenningskala, som i avsevärd utsträckning medförde sänkningar

av kompensationsgraderna. Den nuvarande sjukpenningskalan vore enligt

riksförsäkringsanstaltens mening icke lämpligt konstruerad, enär den faktiska

kompensationsgraden stege med stigande inkomst, vilket givetvis vore i

och för sig oriktigt och därtill medförde avsevärda risker för överkompensation.

En höjning av de nuvarande maximibeloppen borde därför icke ske

utan att sjukpenningskalan omkonstruerades. Även en omprövning av

grunderna för livräntornas beräkning torde få ske i samband med prövningen

av socialförsäkringsutredningens förslag. På grund av dessa omständigheter

har riksförsäkringsanstalten icke ansett sig böra framlägga

något förslag om interimistisk höjning av olycksfallsförsäkringslagens

maximiersättningar.

I fråga om yrkesskadeersättning åt tvångsarbetare

och fångar m. fl. föreslår riksförsäkringsanstalten dock en höjning

av det i förordningarna den 24 mars 1938 (nr 102 och 103) stadgade

maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning från 3 600 kr.

till 4 800 kr.

Vidare föreslår riksförsäkringsanstalten, att den dyrtidskompensation,

som nu utgår till tvångsarbetare och fångar in. fl. enligt av Kungl. Maj :t

efter riksdagens medgivande utfärdade föreskrifter, senast i brev till statskontoret

den 5 maj 1952, gives karaktären av permanent förhöjning av

ersättningarna. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening torde nämligen

någon avveckling av ifrågavarande kompensation ej ifrågakomma.

Riksförsäkringsanstalten tar slutligen upp frågan om förhöjning av vissa

tillfälliga ersättningar av statsmedel till arbetare, som på grund av s i 1 ik

o s (stendammslunga) blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan

sysselsättning och därigenom lidit inkomstminskning.

Härom anför anstalten:

Föreskrifter om dessa ersättningar ha senast meddelats i Kungl. Maj :ts

brev till statskontoret den 5 maj 1952 att gälla intill innevarande budgetårs

utgång. Nämnda ersättningar må utgå med högst 700 kronor för år. Enligt

de år 1948 fastställda grunderna skulle bl. a. gälla, att ersättning icke finge

utgivas med så högt belopp, att den sjukes totala inkomst — arbetsförtjänst,

livränta, tillfällig ersättning m. m. — kornine att överstiga högsta beloppet

av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen, 6 600 kronor för år. Genom

Kungl. Maj:ts ovannämnda brev den 5 maj 1952 ändrades dessa grunder

såtillvida, att vid beräkningen av den sjukes totala inkomst hans arbetsförtjänst

skall reduceras med 25 procent: ändringen gjordes tillämplig

retroaktivt fr. o. in. den 1 juli 1951. Beslut om sådan ändring hade fattats

av riksdagen i enlighet med förslag av statsutskottet (utlåt. 1952: 77).

Utskottet hade under hänvisning till en inom socialdepartementet upp
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Knngl. Maj.ts proposition nr H7.

rättad promemoria funnit skäl tala för att ersättningarna ifråga provisoriskt

anpassades efter det försämrade penningvärdet. Däremot kunde utskottet

under förhandenvarande omständigheter icke tillstyrka ett i motion

framställt yrkande, att ersättningarna skulle beräknas enligt än fördelaktigare

grunder.

Vid bedömande, om och i vad mån tillfällig ersättning må utgå, tages

i förekommande fall hänsyn till utgående ersättningstillägg. Dylikt tillägg

utgår ej å tillfällig ersättning, men genom ovannämnda ändring i grunderna

för ersättningarnas beräkning har viss anpassning efter penningvärdesförsämringen

kommit till stånd. Kompensation för penningvärdesförsämringen

bör icke utgå även i form av ersättningstillägg enligt de för sjukpenningar

och livräntor gällande reglerna. Ytterligare ändringar i grunderna

för de särskilda ersättningarnas beräkning torde icke böra ske, innan

ståndpunkt tagits till vissa i socialvårdskommitténs betänkande om yrkesskadeförsäkringen

framförda förslag angående invaliditetsbedömningen i

silikosfall in. in.

I fråga om beräkningen av kostnaderna för de föreslagna

höjningarna av ersättningstillägg en anför riksförsäkringsanstalten,

att en kostnadsökning å ca 2 milj. kr. om året torde uppkomma

under femte huvudtitelns förslagsanslag till Vissa tillägg å ersättningar

i anledning av olycksfall i arbete m. in. Vidare torde en kostnadsökning

även uppkomma under förslagsanslaget till Statsverket åliggande,

av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete

m. m., vilken ökning kunde beräknas till omkring 150 000 kr. om året. Däremot

anser riksförsäkringsanstalten de höjda tilläggen till ersättningar enligt

1918 års fiskarförsäkringsförordning ej medföra någon kostnadsökning

av betydelse för beräkningen av förslagsanslaget till Bidrag till fiskares

försäkring.

Yttrandena över riksförsäkringsanstaltens förslag.

Över riksförsäkringsanstaltens förslag, såvitt nu är i fråga, har efter remiss

yttranden avgivits av statskontoret, försäkringsrådet, pensionsstyrelsen,

socialstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, telegrafstyrelsen,

generalpoststyrelsen, försvarets civilförvaltning, chefen för försvarsstaben,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige,

Socialförsäkringsbolagens förening, Tjänstemännens centralorganisation

och Folksam.

I fråga om de allmänna riktlinjer, som riksförsäkringsanstalten

uppdragit för en fortsatt utredning rörande en index reglering

av livräntor till yrkesskada de, är meningarna delade

i yttrandena.

En minoritet inom försäkringsrådet, Landsorganisationen och Tjänstemännens

centralorganisation tillstyrker, att utredningen bedrives helt efter

de av anstalten uppdragna riktlinjerna. Den sistnämnda organisationen

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^7.

framhåller dessutom, att spörsmålet om de lägre livräntornas kompensering

bör särskilt undersökas. Enligt de hittills fattade besluten hade man alltid

utgått från att livräntor, som grundade sig på en lägre grad av invaliditet,

skulle kompenseras med lägre procentuella belopp än livräntor, som grundade

sig på högre invaliditetsgrad eller på fullständig arbetsoförmåga, något

som torde ha haft sin grund i kostnadssynpunkter samt i synpunkten, att

invalider med lågprocentig invaliditet hade större möjligheter att successivt

anpassa sig och finna en relativt normal arbetsinkomst. Det kunde emellertid

ifrågasättas, huruvida ett dylikt betraktelsesätt vid en mera principiell

bedömning av frågan kunde ha giltighet.

Pensionsstyrelsen finner sig ej kunna taga ståndpunkt till normen för en

indexreglering förrän frågan ytterligare studerats. Därvid borde uppmärksamhet

bl. a. ägnas frågan om erhållande av samordning mellan indexregleringen

av pensions- och livränteförmåner. Att jämka den inkomstprövade

folkpensionen varje gång inkomsten från olycksfallsförsäkringen

ändrades skulle nämligen vålla betydande administrativa svårigheter. Det

vore att märka att indexregleringen av folkpensionerna byggde på de allmänna

levnadskostnadernas förändringar, medan indexregleringen av

olycksfallslivräntorna enligt förslaget skulle grunda sig på lönenivån. Risker

funnes för överkompensation, om indextillägg utginge samtidigt å både

olycksfallslivränta och folkpension.

Socialstyrelsen delar riksförsäkringsanstaltens uppfattning, att eu indexreglering

är att föredraga framför den hittillsvarande ordningen med mera

slumpvis beslutade regleringar av löpande livräntor samt att eu dylik reglering

i princip bör ske med hänsjm till fluktueringar i den allmänna lönenivån

och ej efter levnadskostnadsförändringarna. Det kunde emellertid

ifrågasättas, om den nuvarande offentliga lönestatistiken ägde en sådan

grad av tillförlitlighet, att en indexreglering lämpligen borde anknytas till

densamma, och om man icke med hänsyn härtill borde göra anknytningen

till levnadskostnadsförändringarna. Styrelsen framhåller vidare, att den

icke blivit övertygad om lämpligheten av att frångå den hittillsvarande

principen, att kostnaderna för tillägg å redan bestämda livräntor skulle

bestridas av staten.

Försäkringsrådet (majoriteten) anser, att den blivande utredningen bör

taga sikte på en indexreglering av ersättningarna. Härvid borde dock iakttagas,

att en reglering icke finge omöjliggöra eller väsentligt försvåra en

fortsatt framtida samordning inom socialförsäkringen. Däremot borde utredningen

göras förutsättningslös beträffande frågan, huruvida den allmänna

lönenivån eller levnadskostnaderna eller eu kombination av båda

dessa faktorer skulle ligga till grund för regleringen, ävensom spörsmålet,

huruvida kompensation borde lämnas helt eller delvis. Detsamma gällde

frågan om finansieringen av kostnaderna för ifrågavarande kompensationsform,

ett spörsmål som också vore beroende av såväl den blivande

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

27

lagens innehåll som den grad av hänsyn, som borde tagas till möjligheterna

för fortsatt samordning.

Svenska arbetsgivareföreningen delar riksförsäkringsanstaltens uppfattning,

att en kompensation för levnadskostnadsfördyring bör anknytas till

inträffade förändringar i den allmänna lönenivån men anser att särskilda

beslut om dylik kompensation är att föredraga framför ett indexsystem.

Förutom föreningens ofta framförda betänkligheter mot alla utslag av indextänkande

kunde för ett avvisande av en indexreglering även åberopas den

omständigheten, att de gångna årens utveckling med ett successivt försämrat

penningvärde nu syntes upphöra. En sådan utveckling mot ett

jämförelsevis stabilt penningvärde syntes onödiggöra den tämligen ingripande

åtgärd, som en indexreglering onekligen utgjorde.

Föreningen inlägger vidare en bestämd gensaga mot vad riksförsäkringsanstalten

anfört rörande finansieringen av eventuella tillägg av kompensationskaraktär

samt yttrar härom.

Enligt föreningens uppfattning kan det icke vara befogat, att dylika tilllägg,

som föranledas av en försämring av penningvärdet, skola bestridas

av arbetsgivarna. De böra i stället bekostas av staten såsom huvudansvarig

för den ekonomiska politiken. Härutöver bör framhållas, att det med rådande

system för avgiftsdebitering inom yrkesskadeförsäkringen måste

anses oriktigt, att framdeles tillkommande försäkringstagare skola deltaga

i kostnaderna för dyrtids- eller andra tillägg av kompensaiionskaraktär i

skadefall, som uppkommit före deras anslutning till försäkringen — riksförsäkringsanstaltens

uppfattning om arbetsgivarna som ett kollektiv i

egenskap av försäkringens bärare framstår i detta sammanhang som eu

teoretisk och verklighetsfrämmande konstruktion. Föreningen vill även

erinra om att socialförsäkringsutredningen i sitt betänkande om sjukförsäkring

och yrkesskadeförsäkring framhållit, att det ur principiell synpunkt

ingalunda är självklart, att alla av yrkesskador föranledda kostnader skola

bestridas enbart av arbetsgivarna genom yrkesskadeförsäkringen.

Föreningen framhåller slutligen, att frågan om kompensation för stegrade

levnadskostnader ingalunda utgör någon för yrkesskadeförsäkringen

speciell angelägenhet. Samma problem gjorde sig gällande över hela det

socialpolitiska området. Följaktligen skulle man kunna ifrågasätta lämpligheten

av att denna fråga gjordes till föremål för särskild reglering beträffande

livräntor. Därest man emellertid sökte lösa frågan om kompensationstillägg

till livräntor separat, borde den fortsatta utredningen bli förutsättningslös.

Under sådana omständigheter kunde det ifrågasättas, huruvida

utredningsuppdraget borde överlämnas till riksförsäkringsanstalten, som

genom nu föreliggande utredning redan bundit sig vid eu viss ståndpunkt.

Det syntes även angeläget, att de enskilda olycksfallsförsäkringsbolagen,

som omspände eu avsevärd del av ifrågavarande verksamhetsområde, bereddes

tillfälle att på ett mera aktivt sätt medverka i utredningen.

Även Socialförsäkringsbolagens förening ifrågasätter om en fortsatt utredning

bör anförtros åt riksförsäkringsanstalten och framhåller, liksom

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

även Folksam, alt de av anstalten angivna spörsmålen ej bör lösas isolerat

för yrkesskadeförsäkringen utan bedömas i ett vidare sammanhang, varför

vid den fortsatta utredningen även representanter för socialförsäkringsbolagen

bör beredas tillfälle att medverka.

Mot en provisorisk h ö j n i n g a v de nuvarande ersät tningstilläggen

har betänkligheter framförts endast av tre reservanter

i försäkringsrådet, vilka anser, att eftersom ersättningarna enligt

olycksfallsförsäkringslagen utgår utan individuell behovsprövning skäl icke

föreligger att utge ersättningstillägg av statsmedel utan behovsprövning.

De föreslagna höjningarna av utgående ersättningar skulle vidare bringa

dessa till sådan storlek, att de skulle alltför starkt kontrastera mot de ersättningar,

som av ekonomiska skäl kunde erbjudas vid en fullständig

samordning av sjuk-, yrkesskade- och pensionsförsäkringarna.

Tre andra reservanter inom försäkringsrådet anser, att en automatisk

indexreglering efter levnadskostnadsförändringarna redan nu bör genomföras.

I övrigt har endast detaljerinringar framförts mot riksförsäkringsanstaltens

förslag.

Pensionsstgrelsen erinrar om att yrkesskadade, som därjämte har invalidpension

från folkpensioneringen, skulle, om förslaget genomfördes, i vissa

fall erhålla en förbättring väsentligt överstigande penningvärdesförsämringen.

Man finge nämligen här taga hänsyn till såväl förra årets mildrade

avdragsregler inom folkpensioneringen, vilka regler trädde i kraft den 1

januari 1954, som innevarande års standardtillägg till folkpensionärerna.

Sålunda skulle exempelvis en ogift invalidpensionär med en livränta från

yrkesskadeförsäkringen å 1 400 kr. om året komma att med det föreslagna

höjda ersättningstillägget erhålla 42,7 procent förbättring av sina sammanlagda

förmåner, om folkpensionsförbättringarna också beaktades. Åtgärder

borde enligt pensionsstyrelsens mening vidtagas för förhindrande av

denna överkompensation.

Försäkringsrådet påpekar, att förslaget i vissa fall leder till att sjukpenning

jämte förhöjt ersättningstillägg kommer att utgå med högre

belopp, 14 kr. 40 öre, än den stadgade högsta dagliga sjukpenningen å

14 kr., samt föreslår därför en maximiregel, enligt vilken summan av sjukpenning

och tillägg ej må överstiga sistnämnda belopp.

En reservant inom försäkringsrådet anser, att förhöjt ersättningstillägg

ej bör utgå för skadefall efter 1948, enär man eljest genom för höga ersättningar

i dessa fall kunde omöjliggöra en samordning inom socialförsäkringen.

Å andra sidan anser chefen för försvarsstaben och tre andra reservanter

i försäkringsrådet, att förhöjt ersättningstillägg bör utgå även i

skadefall år 1951, enär man eljest här kunde befara en eftersläpning av

kompensationen för en levnadskostnadsfördyring.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr f 47.

29

Den av riksförsäkringsanstalten föreslagna maximiregeln, som innebär

att livränta eller sjukpenning jämte tillägg i skadefall under åren 1949—

1950 ej må överstiga maximibeloppet i motsvarande fall från år 1948,

kritiseras av Landsorganisationen och chefen för försvarsstaben, vilka

anser, att maximibeloppet i stället bör beräknas enligt de fr. o. in. 1949

gällande reglerna.

Landsorganisationen avstyrker vidare förslaget i vad det frånkänner

yrkesskadade med mellan 30 och 50 procent invaliditet ersättningstillägg i

1949 och 1950 års skadefall. Förslaget vore i denna del visserligen i analogi

med 1950 års förordning, där motsvarande invaliditetsgrader undantagits

i fråga om olycksfall under juli 1946—december 1948. Sistnämnda undantag

måste emellertid anses oegentligt och torde ha motiverats endast av hänsyn

till att tilläggen här skulle ha blivit förhållandevis små, 10 ä 15 procent.

Motiveringen för nu förevarande förslag i denna del torde vara densamma.

Ett tillägg av nämnda storlek vore emellertid icke så betydelselöst för

30—50 procent invalider att man rimligen borde stipulera något undantag.

Denna regelmässigt på medicinska grunder fastställda invaliditet betydde

en avsevärt större, ej sällan total ekonomisk invaliditet. Skäl saknades också

för att från tillägg undantaga makelivräntor i fall från 1949—1950.

Samma synpunkter framföres av vissa reservanter inom försäkringsrådet,

vilka därjämte ifrågasätter riktigheten av den av riksförsäkringsanstalten

föreslagna begränsningen vid uppräkningen av det s. k. hjälplöshetstilllägget.

Med hänsyn till att hjälplöshetstillägget och vårdbidraget avsåge att

täcka kostnader för särskild vård och dessa kostnader stigit avsevärt sedan

1948, då beloppet 1 800 kr. fastställdes, borde snarare detta maximibelopp

höjas i erforderlig män.

Riksförsäkringsanstaltens förslag om avdrag för pensioner och skadestånd

m. m. finner försäkringsrådet icke vara klarläggande. Socialförsäkringsbolagens

förening ansluter sig till riksförsäkringsanstaltens uttalande,

att det torde vara skäligt att de föreslagna förbättringarna av ersättningstillägg

på grund av skadefall före år 1949 tillförsäkras vederbörande utan

avdrag för skadestånd eller därmed jämförlig förmån av statsmedel.

Försvarets civilförvaltning anför i denna del.

Vid bestämmande av belopp, som i form av skadestånd skall utgivas till

skadelidande för förlust av arbetsinkomst, brukar som regel bestämmas,

att från skadeståndsbeloppet skall vid utbetalningen avdragas vad vederbörande

uppbär från riksförsäkringsanstalten eller annan försäkringsinrättning

jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete in. m. Genom

föreskriften att skadestånd i vissa fall skall avräknas från tilläggsersättning

kompliceras ifrågavarande regler om avdrag från utgående skadestånd.

Det synes vara ett intresse för såväl de utbetalande myndigheterna som den

ersättningsberättigade att avdragsreglerna göras så enkla som möjligt.

Enklaste regeln måste vara att från vederbörande tillerkänt skadestånd,

vilket i allmänhet är större än ersättning som utgår enligt yrkesskadeförsäkringen,

skall avdragas den senare ersättningen. Visserligen skulle eu

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr H7.

sådan ordning med nu gällande regler för skadestånd kunna medföra, att

den enligt yrkesskadeförsäkringen berättigade, som därutöver uppbär skadestånd,

icke skulle komma i åtnjutande av något tillägg å den honom totalt

tillkommande ersättningen, även om ersättningstillägg i en eller annan form

skulle utgå på den del av ersättningen, som motsvarade vad han hade rätt

till enligt yrkesskadeförsäkringen. Häremot torde emellertid reellt sett

icke vara något att invända, då den ersättningsberättigade bör jämställas

med dem som uppbära skadestånd utan att omfattas av yrkesskadeförsäkringen.

En skadeslåndsberättigad, för vilken ersättning enligt yrkesskadeförsäkringen

helt rymmes inom skadeståndet, kan icke vara "i större behov

av tillägg å skadeståndet än en skadeståndsberättigad som åtnjuter skadestånd

utan att däri ingår sådan ersättning. Frågan om dyrlidstillägg eller

annat ersättningstillägg till skadeståndsberättigade synes böra lösas efter

för dem avpassade enhetliga grunder. Skulle sådan ordning komma till

stånd, att skadeståndsberättigade i en eller annan form mera allmänt tillerkännes

kompensation för stegrade levnadskostnader eller ändringar i den

allmänna lönenivån, skulle förut angivna avdragsregel, enligt vilken från

skadeståndet skulle avdragas vad vederbörande erhåller enligt yrkesskadeförsäkringen

totalt — således inklusive de på ersättningen utgående tillläggen

-—- icke behöva ändras.

Slutligen må nämnas, att Socialförsäkringsbolagens förening och Tjänstemännens

centralorganisation uttalat önskvärdheten av att sådana ändringar

i olycksfallsförsäkringslagen redan nu genomfördes, att maximiersättningarna

för nya skadefall höjdes.

Departementschefen.

Den svenska yrkesskadeförsäkringen, som leder sitt ursprung från år

1901, har vid upprepade tillfällen ändrats i förmånlig riktning för de försäkrade,

sista gången genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari

1949. De genomförda förbättringarna har emellertid icke givits retroaktiv

verkan och varje ersättningstagare får därför fortfarande sina förmåner

från försäkringen utmätta enligt de regler, som gällde då skadan inträffade.

Ersättningarna är till följd härav i genomsnitt lägre ju längre tillbaka

1 tiden skadefallet ligger.

I huvudsakligt syfte att åstadkomma en utjämning av den skillnad i ersättningsnivån,

som på detta sätt uppkommit mellan skadefall från olika

tider, antogs vid 1950 års riksdag den förut omnämnda förordningen den

2 juni 1950 (nr 295). Enligt denna förordning, som trädde i kraft den 1

juli samma år och avlöste vissa äldre författningar om dyrtidstillägg, utgives

procentuella tillägg — s. k. ersättningstillägg — å vissa ersättningar,

som grundar sig på skador före den 1 januari 1949. I motsats till de tidigare

dyrtidstilläggen, som var proportionella, är ersättningstilläggen differentierade

på sådant sätt, afl den procentsats som tillämpas är högre ju

längre tillbaka i tiden skadan ligger och ju svårare skadan är. Därvid har

de olika tidsperioderna bestämts så, att alla, som fått sina ersättningar

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

bestämda enligt samma regler, hänförts till samma ersättningsgrupp. Detta

har medfört, att spännvidden mellan de olika grupperna minskat.

Ersättningstilläggen bekostas helt av statsmedel.

Vid 1952 års riksdag beslöts på förslag av Kungl. Maj:t (prop. nr 81)

en justering av tilläggen för en viss grupp livräntetagare. Då frågan härom

anmäldes i statsrådet, framhöll jag, att penningvärdet under senare år

undergått så betydande förändringar, att det vore motiverat att pröva,

huruvida ej olika kategorier, som uppbure ersättning i anledning av yrkesskada,

i en eller annan form borde beredas kompensation för stegrade levnadskostnader.

Riksförsäkringsanstalten har nu utrett denna fråga och därvid bl. a. dragit

upp vissa riktlinjer för en blivande indexreglering inom yrkesskadeförsäkringens

område. Enligt dessa riktlinjer skall försäkringens livräntor

genom ett automatiskt indexsystem anpassas till växlingarna i den allmänna

lönenivån och kostnaderna härför — eventuellt även såvitt angår

nuvarande tillägg — bäras av försäkringen. Riksförsäkringsanstalten föreslår

i anslutning härtill, att det uppdrages åt anstalten att efter de skisserade

linjerna verkställa en närmare utredning av hithörande frågor.

Under remissbehandlingen har kritik från skilda håll framförts mot

riksförsäkringsanstaltens förslag i denna del. Därvid har bl. a. den meningen

gjorts gällande, att den fortsatta utredningen borde vara helt förutsättningslös.

På det utredningsmaterial, som hittills föreligger, är jag icke

beredd att taga någon mera bestämd ståndpunkt till frågan, vilka principer

som bör komma till användning för att lösa ifrågavarande kompensationsspörsmål.

Frågan bör alltså ytterligare utredas, och jag har för avsikt att

föranstalta om att en sådan utredning snarast kommer till stånd. Redan

nu vill jag emellertid såsom min mening uttala, att riksförsäkringsanstaltens

uppslag att kostnaderna för eventuella tillägg till försäkringsförmånerna

skulle bäras av försäkringen synes vara förtjänt av att närmare

övervägas.

I skrivelse till Kungl. Maj:t ifrågasatte 1952 års riksdag, om icke en

provisorisk förbättring av den nu gällande yrkesskadeförsäkringen borde

genomföras i avvaktan på den nya lagstiftning om en samordnad sjuk- och

yrkesskadeförsäkring, vartill soeialförsäkringsutredningens förslag kunde

leda. Riksförsäkringsanstalten har övervägt denna fråga och därvid funnit,

att någon sådan provisorisk förbättring ej bör ske. Till denna mening

ansluter jag mig. Jag vill i detta sammanhang erinra om att arbetet med

den tilltänkta nya lagstiftningen fortskridit så långt, att ett förslag till en

reformerad sjukförsäkring — avsedd att träda i kraft den 1 januari 1955

— tidigare i dag remitterats till lagrådet och att detta förslag även innefattar

riktlinjer för en samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.

Att under sådana omständigheter genomföra provisoriska ändringar

i den nuvarande yrkesskadeförsäkringen skulle lätt kunna före
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

gripa statsmakternas ställningstagande till det stora problemkomplex det

här gäller.

Med anledning av den levnadskostnadsökning, som inträffat sedan de

nuvarande ersättningstilläggen infördes år 1950, har riksförsäkringsanstalten

emellertid föreslagit en provisorisk höjning av vissa ersättningar i

äldre skadefall. Förslaget ansluter sig i denna del i huvudsak till de regler,

som gäller för ersättningstilläggen. Sålunda förutsättes bl. a. att kostnaderna

för förhöjningen skall bäras av statsverket. Såsom närmare kommer

att utvecklas i det följande kan jag i stort sett ansluta mig till förslaget.

Jag har därför på grundval av detta låtit inom socialdepartementet upprätta

förslag till

förordning angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295)

om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete in. in.,

förordning angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 296)

om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni

1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot

skada till följd av olycksfall,

förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars

1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

m. fl.,

förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938

(nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar in. fl., samt

förordning angående höjning av vissa olycksfalls- och vrkessjukdomsersättningar

åt tvångsarbetare och fångar m. fl.

Jag vill i det följande behandla dessa författningsförslag vart för sig.

Förslaget till ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om ersättningstillägg.

2 §•

F. n. utgår ersättningstillägg å sjukpenning eller livränta enligt ett flertal

olika författningar, som uppräknas i denna paragraf. Till denna uppräkning,

som bl. a. upptar 1927 års numera upphävda militärersättningsförordning,

har i departementsförslaget fogats militärersättningsförordningen

den 2 juni 1950 (nr 261). Anledningen härtill är, att ersättningstillägg

enligt vad jag kommer att föreslå i det följande skall utgå jämväl i

skadefall, som inträffat så sent som under andra halvåret 1950, d. v. s.

efter det den nya militärersättningsförordningen trätt i kraft.

6 §•

Denna paragraf innehåller i första stycket bestämmelser om ersättningstillägg

till skadade personer under 67 år. F. n.

utgår tilläggen till denna kategori enligt följande tabell:

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

33

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt tillägg då arbetsförmågan

är nedsatt

över

75 procent

över 50

men högst

75 procent

minst 30

men högst

50 procent

före den 1 januari 1920 ......................

100

70

50

1 januari 1920—31 december 1926..............

80

60

40

1 januari 1927—31 december 1941..............

60

40

30

1 januari 1942—30 juni 1946 ..................

40

30

20

1 juli 1946—31 december 1948 ................

30

20

—

Riksförsäkringsanstaltens förslag innebär, att följande tabell i stället

skall tillämpas.

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt tillägg då arbetsförmågan

är nedsatt

över

75 procent

över 50

men högst

75 procent

minst 30

men högst

50 procent

före den 1 januari 1920 ......................

150

100

70

1 januari 1920—31 december 1926..............

125

90

55

1 januari 1927—31 december 1941..............

100

65

45

1 januari 1942—30 juni 1946 ..................

75

55

35

1 juli 1946—31 december 1948 ................

60

40

20

1 januari 1949—31 december 1950..............

25

20

—

Av en jämförelse mellan den nu gällande och den föreslagna tabellen

framgår, att ersättningstillägg föreslås skola utgå i en ny grupp av skadefall,

nämligen sådana som inträffat under åren 1949 och 1950. De föreslagna

procentsatserna för tilläggen är avvägda så, att skadad med mer än

75 procent invaliditet får sin nu utgående sjukpenning eller livränta —

i fallen före 1949 inklusive ersättningstillägg — höjd med 25 procent, vilket

nära nog motsvarar den levnadskostnadsökning som inträtt sedan

tilläggen infördes år 1950. För skadade med 50—75 resp. 30—50 procent

invaliditet blir kompensationen något mindre, nämligen i förra fallet cirka

3/t och i senare fallet cirka 1/2 av vad som föreslagits för helinvaliderna.

Vid 30—50 procent invaliditet skall dock enligt förslaget tillägg ej utgå i

skadefall under 1949 och 1950.

Riksförsäkringsanstaltens förslag i denna del har lämnats utan erinran

i de flesta yttrandena. Vissa erinringar har dock framställts. Sålunda har

å ena sidan gjorts gällande, att förslaget i en del fall leder till alltför höga

ersättningar. Å andra sidan har yrkanden framställts om justeringar av

förslaget till förmån för vissa grupper av ersät.tningstagare. För egen del

finner jag ej anledning att frångå förslaget, som synes stå i full överensstämmelse

med de grunder, på vilka den nuvarande förordningen vilar.

Jag kommer emellertid i det följande att föreslå vissa maximeringsregler

för att hindra överkompensation.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 19511. 1 samt. Nr 147.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr th7.

På grund av vad jag nu anfört har första stycket av förevarande paragraf

utformats i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag.

Andra stycket av paragrafen innehåller bestämmelser om ersättningstillägg

till skadade över 67 år. Det har inte från något

håll ifrågasatts, att dessa regler skulle ändras. Med hänsyn till att det här

gäller personer, som åtnjuter allmän ålderspension jämte indextillägg därå,

saknas även enligt min mening anledning att frångå vad som nu gäller.

7 §•

Första stycket av förevarande paragraf innehåller bestämmelser om e rsättningstillägg

till efterlevande make under 67 år.

F. n. utgår tillägg till denna grupp av ersättningstagare enligt samma

regler, som gäller för skadade med 30—50 procent invaliditet. Den skiljaktigheten

föreligger dock, att om skadan inträffat under tiden den 1 juli

1946—31 december 1948 tillägg icke utgår till de skadade, medan efterlevande

make däremot erhåller tillägg med 20 procent.

I överensstämmelse med de principer, som sålunda kommit till uttryck

i den nuvarande förordningen, har riksförsäkringsanstalten föreslagit, att

tilläggen till efterlevande make skall höjas på samma sätt som föreslagits

för skadade med 30—50 procent invaliditet dock med den skillnaden i fråga

om skadefall under tiden 1 juli 1946—31 december 1948, att tillägget till

makelivräntorna skall utgå enligt en något förmånligare procentsats än

som föreslagits för tilläggen till de skadades ersättningar, nämligen med

30 i stället för 20 procent.

För egen del anser jag att förslaget även i denna del bör godtagas och

att ersättningstillägget till efterlevande make således bör utgå enligt följande

tabell:

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt

tillägg

70

1 januari 1920—31 december 1926 ............................

55

45

35

30

I paragrafens andra stycke, som bl. a. handlar om tillägg till

efterlevande make över 67 år, föreslås ingen ändring.

9 §•

De maximeringsregler, som antytts i det föregående, har upptagits

i denna paragraf.

Yrkesskadeförsäkringens nuvarande ersättningsbestämmelser har gällt

sedan den 1 januari 1949, då betydelsefulla ändringar i 1916 års olycks
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 1V7.

fallsförsäkringslag trädde i kraft. Ändringarna innebar bl. a., att den högsta

årliga arbetsförtjänst, som får läggas till grund för sjukpenning- och livränteberäkningen,

höjdes från 4 800 till 7 200 kr. Såsom tidigare framhållits

gäller den nya lagstiftningen endast i sltadefall som inträffat efter

ikraftträdandet. I äldre fall utges i stället ersättningstillägg. Jag har tidigare

föreslagit, att dylika tillägg skall utgå även i skadefall från åren 1949 och

1950, alltså i fall där sjukpenningen eller livräntan bestämts efter yrkesskadeförsäkringens

nuvarande regler. Detta skulle kunna medföra, att ersättningen

i dylika fall jämte tillägg skulle kunna överstiga den maximala

ersättning, som utgår i skadefall efter år 1950. För att förhindra denna

konsekvens är en begränsningsregel erforderlig. Riksförsäkringsanstalten

har för sin del ansett det motiverat att rätten till tillägg begränsas så, att

det sammanlagda beloppet av ersättningen och tillägget inte får överstiga

maximibeloppet i motsvarande fall från år 1948. För egen del anser jag,

att en maximeringsregel av detta innehåll är väl snäv. I anslutning till de

yrkanden, som under remissbehandlingen framförts av chefen för försvarsstaben

och landsorganisationen, föreslår jag i stället, att regeln ges den

innebörden, att ersättningen jämte tillägget icke får överstiga den maximala

ersättning, som utgår i motsvarande skadefall, vilka inträffat så sent, att

rätt till tillägg ej föreligger.

I departementsförslaget har denna regel utformats så, att tillägg enligt

förordningen ej må föranleda, att sjukpenning eller livränta jämte tillägget

överstiger det belopp, som i anledning av skadan skolat utgå i sjukpenning

eller livränta jämlikt olycksfallsförsäkringslagen i dess lydelse fr. o. in.

den 1 januari 1949, därest den skadades årliga arbetsförtjänst beräknats

till 7 200 kr. Genom denna formulering undgås bl. a. en av försäkringsrådet

påpekad konsekvens av riksförsäkringsanstaltens förslag, nämligen

att sjukpenningen jämte tillägg i vissa skadefall under tiden juli 1946—- december 1948 skulle komma att överstiga sjukpenningens nuvarande

maximibelopp. Regeln återfinnes i 9 § första stycket av departementsförslaget.

I paragrafens andra stycke har upptagits en bestämmelse av innehåll,

att vårdbidrag eller annan sådan förhöjning av livränta, som föranledes

av att den skadades tillstånd kräver särskild vård, jämte tillägg därå ej

må utgå med högre belopp än 1 800 kr. om året. Bestämmelsen överensstämmer

helt med riksförsäkringsanstaltens förslag.

I sitt yttrande över riksförsäkringsanstaltens förslag har pensionsstyrelsen

påpekat, att personer som åtnjuter såväl ersättning från yrkesskadeförsäkringen

som invalidpension från folkpensioneringen, om förslaget

genomfördes, i vissa fall kunde erhålla större kompensation än som

svarar mot penningvärdesförsämringen. Tillräckliga skäl synes emellertid

ej föreligga att för dessa undantagsfall komplicera hithörande regler med

särbestämmelser i detta hänseende.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

10 §.

Denna paragraf föreskriver skyldighet för vissa ersättningstagare att vidkännas

avdrag från tillägget.

Såsom framgår av det tidigare anförda är arbetare, som drabbas av

olycksfall i arbetet, på grund av försäkringen berättigad att på arbetsgivarens

bekostnad erhålla viss ersättning för skadan. Arbetsgivaren kan emellertid

även på annan grund -— t. ex. enligt egen utfästelse — vara skyldig

att utgiva pension eller annat understöd i anledning av

olycksfallet. Med tanke härpå och för att göra det möjligt för arbetsgivaren

att undvika dubbla kostnader är i 11 § olycksfallsförsäkringslagen meddelade

vissa föreskrifter, enligt vilka sådant understöd skall avdragas från

ersättningen enligt lagen. Dessa föreskrifter har sin motsvarighet i åtskilliga

andra hithörande författningar. För vissa äldre skadefall har Kungl.

Maj:t efter medgivande av riksdagen (skr. 1950:329) meddelat ytterligare

föreskrifter i kungörelsen den 2 juni 1950 (nr 299) angående viss tilllämpning

av 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. in.

Enligt 10 § första stycket förordningen om ersättningstillägg skall vad

som sålunda är stadgat om avdrag från själva grundförmånerna med ett

visst undantag äga motsvarande tillämpning även beträffande tilläggen.

Sakligt sett innebär denna bestämmelse bl. a., att avdrag icke kan ske för

pensionsförhöjningar, som skett på grund av levnadskostnadsstegringen

efter den 30 juni 1950. För att undvika dubbel kompensation för denna

ökning i levnadskostnaderna har riksförsäkringsanstalten föreslagit, att

hänsyn skall tagas till ifrågavarande pensionsförhöjningar vid den av anstalten

förordade uppräkningen av ersättningstilläggen. Att så sker synes

även mig riktigt. Då utarbetandet av författningstext i ämnet huvudsakligen

är en teknisk fråga anser jag emellertid, att det — i analogi med vad

som skedde år 1950 då det gällde att meddela nya avdragsregler för äldre

skadefall — bör överlåtas åt Kungl. Maj :t att utfärda de bestämmelser

som erfordras för att realisera anstaltens förslag.

Enligt 10 § andra stycket i förordningen skall avdrag från tillägget vidare

göras, om och i den mån däremot svarande skadestånd tillkommer

den ersättningsberättigade liksom också i den mån med sådant skadestånd

jämförlig ersättning utgår av statsmedel. En av anledningarna till

att denna regel infördes torde ha varit, att om tillägg till yrkesskadeersättning

skolat utgå i fall, där den ersättningsberättigade ägde uppbära skadestånd,

tillägget mången gång icke skulle ha kommit honom till godo. Åtskilliga

domar och avtal om skadestånd torde nämligen vara så utformade,

att skadeståndet skall minskas i den mån ersättningen från försäkringen

ökas. Anledningen härtill är att söka i det förhållandet, att försälcringsinrättningen

äger regressvis återkräva sina utgifter av den skadestånds
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

skyldige. Det nu sagda torde gälla icke blott beträffande de egentliga försäkringsförmånerna

utan även beträffande ersättningstilläggen.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit, att ifrågavarande avdragsregel

uppmjukas på sådant sätt, att den förbättring av tilläggen, som nu föreslagits

beträffande skadefallen före år 1949, tillförsäkras ersättningstagaren utan

avdrag för skadestånd eller därmed jämförlig förmån av statsmedel. Förslaget

innebär alltså, att olika avdragsregler skulle gälla för delar av ett och

samma tillägg. För egen del kan jag ej finna denna lösning tilltalande. Enligt

min mening är det i de flesta fallen skäligt, att tillägget utgår oavkortat

även om vederbörande äger rätt till skadestånd eller därmed jämförlig ersättning.

Detta bör därför vara huvudregeln. Givetvis bör dock tillägget

utgå endast om det verkligen kommer ersättningstagaren tillgodo, och

undantagsregler erfordras därför i de fall, där tillägget föranleder att

skadeståndet i motsvarande mån minskas. Dessutom kan det befinnas rimligt

att föreskriva undantag även i vissa andra fall, t. ex. där skadeståndet

avvägts med hänsyn till den fördyring av levnadskostnaderna, som tillägget

avser att kompensera. Att genom en generellt avfattad regel fastslå vilka

undantag som bör göras är knappast möjligt; och att komplicera ersättningstilläggsförordningen

med detaljföreskrifter rörande detta ganska begränsade

spörsmål synes ej heller lämpligt. Jag föreslår därför, att Kungl.

Maj :t bemyndigas att även i detta avseende utfärda erforderliga bestämmelser.

10 § har i departementsförslaget utformats i enlighet med vad jag nu

anfört.

11 §•

Denna paragraf innehåller bl. a. regler, som är avsedda att garantera att

vissa ersättningstagare får tillägg med minst så stort belopp, som skolat

utgå i tillägg enligt två numera upphävda författningar. Paragrafen har i

departementsförslaget ändrats så, att skadad med minst 30 procent invaliditet

samt efterlevande make skall äga för tiden, tills han fyllt 67 år,

erhålla tillägg med lägst så stort belopp, att summan av hans sjukpenning

eller livränta och tillägget uppgår till 120 procent av vad som i sådant

hänseende skolat tillkomma honom, om de äldre författningarna alltjämt

ägt giltighet. Förslaget överensstämmer med riksförsäkringsanstaltens förslag,

som i denna del lämnats utan erinran.

15 §.

Enligt denna paragraf gäller i fråga om tillägget i tillämpliga delar vad

som är föreskrivet beträffande den ersättning, varå det utgår. Tidigare har

jag föreslagit, att Kungl. Maj:t skall äga meddela vissa föreskrifter om avdrag

för pensioner, skadestånd m. in. Då dessa föreskrifter skall utfärdas

kan det måhända visa sig lämpligt, att tillägget i ett eller annat avseende

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-7.

följer andra regler än själva grundersättningen. Förevarande paragraf

föreslås därför ändrad på sådant sätt, att möjligheter härtill öppnas genom

förordnande av Kungl. Maj :t.

Ändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1953 och äga tillämpning

beträffande ersättning för tid efter ikraftträdandet.

Förslaget till ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 296) om tillägg

å livräntor från fiskarförsäkringen.

Rörande detta förslag gäller i tillämpliga delar vad som anförts beträffande

förslaget till ändring i den förutnämnda förordningen om ersättningstillägg.

Det bör dock märkas, att maximeringsregeln för tillägg å

livräntor enligt förordningen om fiskarförsäkring anknutits till den livränta,

som utgår i skadefall efter år 1949 i den högsta försäkringsklassen.

Detta sammanhänger med att, såsom försäkringen är konstruerad, ersättningen

ej är beroende av den ersättningsberättigades årliga arbetsförtjänst

utan av den försäkringsklass, i vilken han försäkrat sig. Vid maximeringsregelns

tillämpning skall i förekommande fall hänsyn tagas till det tillägg,

som utgår å livräntan enligt kungörelsen den 30 april 1942 (nr 218) om

höjning av vissa ersättningar enligt förordningen om fiskarförsäkring.

Förslaget till ändring i förordningarna den 24 mars 1938 (nr 102 och

103) avseende olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

och fångar m. fl.

Vid beräkningen av ersättning till tvångsarbetare och fångar m. fl. är

den årliga arbetsförtjänsten enligt gällande bestämmelser maximerad till

3 600 kr. Detta belopp valdes med tanke på att det ej borde överstiga det i

1950 års militärersättningsförordning för värnpliktiga m. fl. till 3 600 kr.

fastställda minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten. Såsom framgår

av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 6 mars 1953 har på föredragning

av chefen för försvarsdepartementet föreslagits en höjning av

sistnämnda belopp till 4 800 kr. I anslutning härtill synes även maximigränsen

för den årliga arbetsförtjänsten i nu förevar ande förordningar böra

höjas till samma belopp.

Även dessa ändringar bör träda i kraft den 1 juli 1953. Eftersom

ersättningstillägg för tiden därefter kommer att i enlighet med vad jag

tidigare förordat utgå till dem, som skadats före den 1 januari 1951, bör de

nya bestämmelserna tillämpas beträffande ersättning, som efter ikraftträdandet

utgives i anledning av skada efter den 31 december 1950. I annat

fall skulle nämligen de, som skadats under tidsperioden den 1 januari

1951—30 juni 1953, komma i sämre ställning.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

39

Förslaget till förordning om höjning av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar

åt tvångsarbetare och fångar m. fl.

Den i förenämnda båda förordningar den 24 mars 1938 (nr 102 och 103)

stadgade maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten vid beräkning

av sjukpenning eller livränta till tvångsarbetare och fångar in. fl. utgör för

skadefall, som inträffat före den 1 januari 1949, 1 764 kr. Enligt av Kungl.

Maj:t — efter riksdagens medgivande — utfärdade föreskrifter, senast i

brev till statskontoret den 5 maj 1952, utgives emellertid i skadefall från

åren 1941—1948 sådan dyrtidskompensation, att sjukpenning eller livränta

uppgår till vad som skolat utgå, därest nyssnämnda maximigräns höjts

med 40 procent. I likhet med riksförsäkringsanstalten finner jag, att denna

kompensation nu bör givas permanent karaktär. I den föreslagna författningen

härom har maximigränsen för arbetsförtjänsten i ifrågavarande

skadefall angivits till 2 470 kr., vilket motsvarar den hittills gällande förhöjda

maximigränsen.

Innan jag övergår till anslagsfrågan vill jag något beröra de tillfälliga

ersättningar, som riksförsäkringsanstalten enligt av Kungl. Maj :t utfärdade

föreskrifter har att utgiva av statsmedel till arbetare, som på grund av

sil ikos (stendammslunga) blivit oförmögna till arbete eller övergått till

annan sysselsättning och därigenom lidit inkomstminskning. Dessa ersättningar

utgår med högst 700 kr. om året. Dock gäller den maximeringsregeln,

att ersättningen ej får utgivas med så högt belopp, att den sjukes

totala inkomst kommer att överstiga maximibeloppet för livränta enligt

olycksfallsförsäkringslagen, 6 600 kr. för år. Vid sjunkande penningvärde

och en som följd därav ökad nominell inkomst för den sjuke medför denna

regel, att den sjuke i många fall går miste, helt eller delvis, om ifrågavarande

ersättning. För att motverka den standardsänkning som därav

skulle bli följden bestämde statsmakterna år 1952, att den sjukes arbetsförtjänst

vid beräkningen av hans totala inkomst skulle reduceras med

25 procent. Emellertid har det trots denna uppmjukning visat sig, att ett

antal silikosskadade under andra halvåret 1952 fått den tillfälliga ersättningen

indragen. Riksförsäkringsanstalten anser likväl, att någon ändring

i grunderna för tillägget ej bör ske, innan man i samband med den nya

yrkesskadeförsäkringen tagit ståndpunkt till invaliditetsspörsmålen i silikosfallen.

Jag är ej heller beredd att i nuvarande läge uppmjuka ersättningsgrunderna

utöver vad som beslöts förra året. Emellertid finner jag det

skäligt att de silikosskadade, som uppbar tillfällig ersättning för första

halvåret 1952, får fortsättningsvis under övergångstiden tillgodonjuta

samma förmån.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr lb7.

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkterna 79 och 80)

har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, för budgetåret 1953/54 beräkna ett förslagsanslag å 5 000 000

kr. till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

och ett förslagsanslag å 3 700 000 kr. till Statsverket åliggande, av andra

medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

För innevarande budgetår är dessa anslag upptagna till 3 400 000 kr. resp.

3 250 000 kr. Beträffande förstnämnda anslag, från vilket ersättningstilllägg

bestrides i sTcadefall, som drabbat arbetare i enskild eller kommunal

tjänst, har riksförsäkringsanstalten (skrivelse den 29/8 1952) anfört, att

medelsbehovet under anslaget torde komma att successivt minska genom

avgång bland ersättningstagarna och sänkning av utgående livräntor på

grund av minskning i den tidigare invaliditeten samt att medelsbehovet

under budgetåret 1952/53 därför, om oförändrade grunder skall gälla, kan

beräknas minska till 3 100 000 kr. Den kostnadsökning, som föranledes av

vad nu föreslagits beträffande ersättningstilläggen, har riksförsäkringsanstalten

uppskattat till omkring 2 000 000 kr. för år räknat. Jag förordar

därför, att detta anslag för nästa budgetår upptages till 5 100 000 kr.

Vad angår det senare anslaget — Statsverket åliggande, av andra medel

ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. — från

vilket bestrides bl. a. dels kostnader för nu ifrågavarande tillägg å ersättningar

i anledning av skadefall som drabbat statsanställda in. fl. och dels

de tillfälliga ersättningarna till av silikos drabbade arbetare, har riksförsäkringsanstalten

(skrivelse den 29/8 1952) uppskattat medelsbehovet för

nästa budgetår vid oförändrade grunder till 3 350 000 kr. Kostnadsökningen

under detta anslag torde enligt av anstalten verkställd beräkning kunna

uppskattas till omkring 150 000 kr. för år räknat. Med anledning härav

förordar jag, att detta anslag för nästa budgetår upptages till 3 500 000 kr.

Enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser

om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall

i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, åvilar

det affärsdrivande verk och vissa andra myndigheter att, efter riksförsäkringsanstaltens

beslut om ersättningsrätten och ersättningarnas art och

storlek, själva utgiva ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

Motsvarande gäller rörande ersättningstilläggen. Merkostnaderna vid de

föreslagna ändringarna av tilläggsgrunderna torde icke bli av sådan storleksordning,

att de behöver påverka anslagsberäkningarna för nästa

budgetår.

Vidare har i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 81)

upptagits till Bidrag till fiskares försäkring ett förslagsanslag av 100 000

kr. för nästa budgetår. De föreslagna ändringarna i grunderna för tillägg

till ersättningar enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning torde icke

medföra att en uppräkning av anslaget blir erforderlig.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 147.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga förenämnda inom socialdepartementet upprättade

förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 2

juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete

in. in.;

2) förordning angående ändring i förordningen den 2

juni 1950 (nr 296) om tillägg av statsmedel å vissa livräntor

enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en

särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd

av olycksfall;

3) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen

den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare in. fl.;

4) förordning angående ändrad lydelse av 3 g förordningen

den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt fångar in. fl.; samt

5) förordning angående höjning av vissa olycksfalls- och

yrkessjukdomsersättningar åt tvångsarbetare och fångar

in. fl.;

dels medgiva, att tillfälliga ersättningar till av silikos

drabbade arbetstagare må utgivas under budgetåret 1953/54

enligt de grunder som i det föregående förordats;

dels ock för budgetåret 1953/54 under femte huvudtiteln

anvisa

1) till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall

i arbete m. in. ett förslagsanslag av 5 100 000 kronor;

samt

2) till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. ett förslagsanslag

av 3 500 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Sårnmark.

4-—■ Bihang till riksdagens protokoll 11)53. 1 sand. Nr 147.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:260 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för budgetåret 1953/54 till vissa tillägg å ersättningar i anledning av oly a1 i texten
  2. SU 1953:127 Utlåtande i anledning av Kunyl. Maj:ts framställningar angående anslag för budgetåret 1953154 till vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbe s. 3 i texten
  3. Rskr. 1953:197 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar i i uppbördsförförfarandet m. in., såvitt propositionen hänvis s. 1 i texten
  4. 2LU 1953:25 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 2 juni 1950 s. 1 i texten