Med förslag till lag om> höjning av folkpensioner m. m
1953-01-02 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1953:15, Med förslag till lag om> höjning av folkpensioner m. m
Dokumentets text
Kungi. Maj:ts proposition nr 15.
1
Nr 15.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om>
höjning av folkpensioner m. m.; given Stockholms slott
den 2 januari 1953.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till lag om höjning av folkpensioner in. in.,
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att från och med maj 1953 folkpension i form
av allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension eller hustrutillägg
skall för år räknat höjas med belopp motsvarande sju indextillägg eller
med 210 kronor för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär
hustrutillägg, 280 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter
ålderspension eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg
— d. v. s. för två åldriga makar sammanlagt 560 kronor — samt 350 kronor
för annan pensionsberättigad. Det under år 1952 utgående extra tillägget å
folkpensionerna föreslås även i fortsättningen komma folkpensionärerna
till godo och inarbetat i folkpensionen.
I enlighet härmed skulle alltså — bortsett från bostadstillägg — vid
nuvarande indexläge folkpensionen för en ensamstående ålderspensionär
eller en ensamstående invalidpensionär med full invalidpension komma
att uppgå till 1 750 kronor om året och folkpensionen för två gifta ålderseller
invalidpensionärer till sammanlagt 2 800 kronor om året. Änkepensionens
och hustrutilläggets maximibelopp skulle komma att stiga till
1 050 kronor om året.
Änke- och änldingsbidragen föreslås höjda på samma sätt som änkepensionerna.
Förhöjningen föreslås utgå efter samma regler som de nuvarande indextilläggen,
frånsett att någon anknytning till pensionspristalet icke sker.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 15.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
I fråga om finansieringen av de förhöjda förmånerna föreslås att stat
och kommun skola bidraga till förhöjningen i samma proportion som
i fråga om indextilläggen. Statens andel föreslås delvis täckt genom en
höjning med åtta tiondelar av folkpensionsavgiften. Denna avgiftshöjningföreslås
träda i kraft den 1 januari 1954; dock anses nuvarande bestämmelser
böra gälla i fråga om pensionsavgifter, som påföras för år 1954
och tidigare år.
F örslag
till
Lag
om höjning av folkpensioner m. in.
Härigenom för ordnas som följer.
1 §•
Folkpension i form av allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas för år räknat med
240 kronor för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär
hustrutillägg,
320 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, samt
400 kronor för annan pensionsberättigad.
Bidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor och änklingar
med barn skall höjas med 240 kronor för år.
Vad i lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, lagen den 30 juni
1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen och
lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn stadgas rörande indextillägg
skall i tillämpliga delar gälla med avseende å höjning enligt förevarande
lag.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1953.
Kungl. Maj.ts proposition nr 15.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 januari
1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman. Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om höjning av
folkpensioner m. m. samt anför.
I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 91) har Kungl.
Maj :t förut denna dag på min hemställan föreslagit riksdagen att för
budgetåret 1953/54 till Bidrag till folkpensioner m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 1 030 000 000 kronor. I samband därmed omnämnde jag att jag
hade för avsikt att förorda en höjning av nu utgående folkpensioner.
Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till närmare behandling.
Översikt av nu gällande bestämmelser.
Lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/1947,
527/1947, 732/1948, 264/1950, 157/1951, 332/1951 och 396/1952) trädde i
kraft den 1 januari 1948. De ändringar i lagen, som beslöts 1952, skall till
största delen icke vinna tillämpning förrän från den 1 januari 1954. Därför
skall här först beröras f. n. gällande bestämmelser, i den mån de har betydelse
i detta sammanhang. I ett senare avsnitt kommer därefter att
lämnas en översikt över 1952 års folkpensionsreform.
Folkpensioneringslagen skiljer som bekant mellan å ena sidan ålderspension,
som utgår efter det vederbörande fyllt 67 år, samt å andra sidan
invalidpension, sjukbidrag och änkepension, vilka förmåner utgår för tid
dessförinnan.
Ålderspension utgöres i första hand av allmän ålderspension.
Denna förmån är till storleken oberoende av vederbörandes inkomst och
förmögenhet. Den utgör för gift pensionsberättigad, vars make jämväl
åtnjuter folkpension eller till vars hustru utgår hustrutillägg, 800 kronor
samt för annan pensionsberättigad 1 000 kronor, allt för år räknat. Makar,
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 15.
som båda fyllt 67 år, erhåller sålunda sammanlagt 1 600 kronor per år,
medan en ogift över 67 år uppbär 1 000 kronor om året.
Invalidpension eller sjukbidrag utgår till den vars arbetsförmåga
är på visst sätt nedsatt samt utgöres av dels grundpension om
200 kronor per år och dels tilläggspension om högst 600 kronor per år
för gift och högst 800 kronor om året för ogift pensionsberättigad. Grundpensionen
utgår utan hänsyn till vederöörandes inkomst och förmögenhet,
medan tilläggspensionen är inkomstprövad. Den senare höjes med en
tredjedel, d. v. s. till högst 800 kronor, för gift person, vars make icke är
pensionsberättigad och ej erhåller hustrutillägg.
Änkepension utgår till änka som vid mannens frånfälle fyllt 55
år och varit gift med honom minst fem år. I vissa fall kan änkepension
utgå, oaktat änkan vid mannens frånfälle ej fyllt 55 år. Änkepension utgår
efter inkomstprövning och utgör högst 600 kronor om året. Om änka
åtnjuter folkpension i annan form, utgår ej änkepension.
Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad gift mans hustru, därest
hon fyllt 60 år och makarna varit gifta minst 5 år. Hustrutillägget utgöres
av tilläggspension och bostadstillägg, uppgående till samma belopp som
hustrun skulle ha erhållit i form av sådana förmåner, om hon varit berättigad
till invalidpension. Hustrutillägg utgår icke till hustru, som själv
åtnjuter folkpension, och utgår endast om det överstiger belopp, varmed
mannens pension skall minskas, då hustrutillägg beviljas. När särskilda
skäl föranleder därtill, kan hustrutillägg utgå, oaktat hustrun ej fyllt 60 år.
De nu angivna pensionsförmånerna höjes i förekommande fall med
olika tillägg, såsom indextillägg, bostadstillägg, särskilt bostadstillägg och
blindtillägg. För reglerna om indextillägg redogöres särskilt i följande
avsnitt.
Rörande bostadstillägget — även benämnt statligt bostadstillägg
för att skilja det från det särskilda bostadstillägget — gäller f. n.,
att riket är indelat i fem bostadskostnadsgrupper med hänsyn till bostadsoch
bränslekostnadernas storlek. I bostadskostnadsgrupp I, som omfattar
en avsevärd del av landsbygden, ifrågakommer icke bostadstillägg, enär
bostadskostnaderna inom denna grupp är avsedda att helt täckas av den
allmänna pensionen. Bostadstillägget, som i sin helhet är inkomstprövat,
utgör i bostadskostnadsgrupperna II—Y för gift pensionsberättigad och
änkepensionsberättigad högst 100, 200, 300 och 400 kronor samt för annan
pensionsberättigad högst 150, 300, 450 och 600 kronor, allt för år. För gift
pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension eller hustrutillägg,
skall bostadstillägget höjas med hälften.
Särskilt bostadstillägg utgår i kommun, som beslutat införa
sådant tillägg, till pensionsberättigad som är mantalsskriven i kommunen.
Tillägget utgår med belopp och enligt grunder som kommunen bestämmer
och är i regel inkomstprövat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
5
Blindtillägg utgår till pensionsberättigad, som saknar synförmåga
eller vars synförmåga är på visst sätt nedsatt, under förutsättning att han
blivit blind före fyllda 60 år. Blindtillägget utgör 700 kronor om året, och
är till storleken oberoende av den blindes inkomst eller förmögenhet.
I det föregående har angivits, att vissa folkpensionsförmåner är beroende
av inkomstprövning. Tilläggspension, statligt bostadstillägg, änkepension
och hustrutillägg minskas nämligen med viss del av den pensionsberättigades
årsinkomst. Enligt nu gällande regler sker minskningen med &/10 av
årsinkomsten i vad den överstiger för gift pensionsberättigad 300 kronor
(för makar tillsammans 600 kronor) och för annan pensionsberättigad
400 kronor. Om rätt föreligger till såväl tilläggs- eller änkepension eller
hustrutillägg som statligt bostadstillägg, sker minskningen — med bortseende
från indextillägg — proportionellt å tilläggs- eller änkepensionen
eller hustrutillägget och det statliga bostadstillägget. Indextillägg minskas
först sedan tilläggs- eller änkepensionen eller hustrutillägget i övrigt bortfallit.
Vid fastställande av vederbörandes årsinkomst skall annan folkpensionsförmån
än blindtillägg icke medräknas och ej heller allmänt barnbidrag
eller understöd som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara
föranledd utgiva. Under tiden den 1 juli 1952—den 31 december 1953 skall
vidare pension på grund av arbetsanställning •—• dock ej pension i anledning
av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom — icke räknas såsom inkomst
i vad den understiger för gift pensionsberättigad 450 kronor och
för annan pensionsberättigad 600 kronor, allt för år. Härigenom har man
alltså i fråga om sådan pension redan före den 1 januari 1954 infört den
höjning av den avdragsfria inkomsten, som beträffande övriga inkomstslag
träder i kraft först nämnda dag.
Beträffande förmögenhet gäller den skärpningsregeln, att förmögenhetens
avkastning vid beräkningen av årsinkomsten skall höjas med 10 procent
av det belopp, varmed förmögenheten överstiger för gift pensionsberättigad
7 500 kronor (för äkta makar tillsammans 15 000 kronor) och för
annan pensionsberättigad 10 000 kronor.
Är den pensionssökande gift, skall hans årsinkomst beräknas utgöra
hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst och hans förmögenhet
hälften av deras sammanlagda förmögenhet. Det må nämnas, att gift pensionsberättigad,
när särskilda skäl föreligger, anses såsom ogift. Vidare
kan ogift pensionsberättigad, vilken sedan avsevärd tid sammanlever med
annan under äktenskapsliknande förhållanden, anses såsom gift med denne.
Årsinkomst skall avrundas till närmaste hela tiotal kronor. Uppgår folkpension
icke till helt antal kronor, skall den avrundas till närmaste hela
krontal.
De avdragsregler, för vilka nu redogjorts, avser icke de särskilda bostads
-
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
tilläggen. För dessa gäller i detta hänseende vad vederbörande kommun
bestämt.
Folkpensionsförmånerna kompletteras med vissa andra förmåner, bland
dem de s. k. änke- och änklingsbidragen, varom bestämmelser
är givna i Ingen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor och änklingar med
barn (nr 531; ändr. 205/1950, 158/1951 och 398/1952). Enligt denna lag
äger änka eller änkling, som under sin vårdnad har barn i äktenskapet
med den avlidne maken eller annat barn, som vid makens död stadigvarande
vistades i makarnas hem, erhålla bidrag av allmänna medel för
egen del. Bidrag utgår dock endast under förutsättning, att barnet icke
fyllt 10 år och att vårdnadshavare!! stadigvarande bor tillsammans med
barnet. Rätt till änke- och änklingsbidrag föreligger icke om vårdnadshavaren
åtnjuter folkpension samt upphör om vederbörande ingår nytt
äktenskap. Bidraget utgår med belopp motsvarande änkepension jämte
statligt bostadstillägg enligt lagen om folkpensionering. Vidare höjes bidraget
med indextillägg om samma belopp, som utgår å änkepension.
Kommun kan besluta att till bidragsberättigad, som är mantalsskriven
inom kommunen, skall utgå särskilt bostadstillägg i enlighet med de grunder
kommunen bestämmer. Beträffande bidraget gäller i övrigt i tillämpliga
delar vad i folkpensioneringslagen stadgas om änkepension, statligt bostadstillägg
och särskilt bostadstillägg. Änke- och änklingsbidrag räknas icke
såsom inkomst enligt nämnda lag.
Kostnaderna för folkpensionerna och änke- och änklingsbidragen bestrides
av staten med bidrag av kommunerna såvitt angår de inkomstprövade
förmånerna. Staten tillgodogör sig även de pensionsavgifter, som
utgår enligt folkpensioneringslagen. Kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna regleras genom lagen den 30 juni 1947 om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen (nr 398; ändr. 266/1950,
159/1951 och 397/1952). Kommun skall för varje kalenderår bidraga till
kostnaderna dels för de inkomstprövade förmåner utom särskilda bostadstillägg,
som under året utbetalats till inom kommunen mantalsskrivna
pensionsberättigade, med en andel som motsvarar 3/2o procent för varje
fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen (d. v. s. 1,5 procent för varje
skattekrona per invånare), samt dels med hela kostnaden för särskilda
bostadstillägg, som under året utgått i enlighet med av kommunen fastställda
grunder. Kommun är dock icke skyldig bidraga med mera än halva
kostnaden för annan inkomstprövad pensionsförmån än särskilt bostadstillägg.
Allmän ålderspension jämte indextillägg därå ävensom grundpension
och blindtillägg bekostas helt av staten. Pensionsstyrelsen uträknar
de belopp, varmed kommunerna skall bidraga, och avfordrar kommunerna
dessa belopp.
De nyss berörda pensionsavgifterna uttages i samband med de allmänna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 15.
skatterna av envar svensk medborgare fr. o. in. det år, varunder han fyller
18 år, t. o. m. det år då han uppnår 66 års ålder. Avgift utgår dock ej för
år, då vederbörande icke är mantalsskriven i riket, ej heller för år, för
vilket hans enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomst
icke uppgår till 1 200 kronor eller, om han är gift och mantalsskriven såsom
tillhörande samma hushåll som sin make, för år för vilket makarnas taxerade
inkomster sammanlagt icke uppgår till nyssnämnda belopp. Avgift
erlägges ej av den som under juni månad det år avgiften skall slutligen
påföras ägt uppbära folkpension eller avlidit den 1 juli samma år. Pensionsavgiftens
årsbelopp utgör 1 procent av den avgiftspliktiges enligt förordningen
om statlig inkomstskatt taxerade inkomst eller, om han är gift och
mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, 1/2 procent
av makarnas sammanlagda taxerade inkomster. För varje avgiftspliktig är
dock avgiften maximerad till 100 kronor. Avgiften utgår alltid i helt antal
kronor och överskjutande öretal bortfaller.
Utbetalningen av folkpensionerna och änke- och änklingsbidragen handhaves
av pensionsstyrelsen. Angående utbetalningen av de förstnämnda är
särskilda föreskrifter meddelade i kungörelsen den 20 juni 19^7 angående
sättet och tiden för utbetalning av folkpensioner (nr 469; ändr. 267/1950
och 160/1951) och rörande änke- och änklingsbidragen gäller föreskrifterna
i kungörelsen den 26 september 19^7 angående sättet och tiden för utbetalning
av särskilda barnbidrag samt bidrag till änkor och änklingar med barn
(nr 769; ändr. 268/1950, 161/1951 och 503/1952).
Indexregleringen av folkpensionerna.
Tanken på en indexreglering av folkpensionerna framkom redan i samband
med tillkomsten av 1946 års folkpensioneringslag, men man ansåg,
att det i dåvarande läge ej var motiverat att indexreglera folkpensionerna.
Emellertid visade prisutvecklingen snart en sådan tendens, att eu dyrtidskompensation
åt folkpensionärerna ansågs påkallad, och såsom ett provisorium
i avvaktan på resultatet av en utredning rörande indexreglerade
tillägg beslöts år 1948, att dyrtidstillägg för sagda år skulle utgå å folkpensionerna.
Därvid bestämdes, att dyrtidstilläggen skulle utgå efter en
kompensationsgrad av 5 procent, d. v. s. med en förhöjning per år av
30 kronor för änkepensionsberättigad och för den som uppbär hustrutilllägg,
40 kronor för gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjuter
folkpensionsförmån eller till vars hustru utgår hustrutillägg, samt 50 kronor
för annan pensionsberättigad. Detta provisorium utsträcktes sedermera
att gälla även för år 1949.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
År 1950 genomfördes indexreglering av folkpensionerna, en reglering
som år 1951 reviderades bl. a. i fråga om utbetalningssystemet. Syftet med
denna indexreglering var — och är -— att upprätthålla folkpensionernas
realvärde och avser att ge folkpensionärerna täckning för den levnadskostnadsökning,
som inträffat efter det folkpensioneringslagen antogs i
juni 1946. Den innebär, att socialstyrelsen enligt de grunder, som angives
i kungörelse den 16 juni 1950 (nr 391), verkställer beräkning av förhållandet
mellan de allmänna levnadskostnaderna under varje kvartals sista
månad och levnadskostnaderna i juni 1946. På grundval av dessa beräkningar
fastställer Kungl. Maj :t under nästpåföljande kvartals första månad
det procenttal (pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande. Sålunda
fastställt pensionspristal gäller fr. o. m. månaden efter den, varunder
det fastställts, t. o. m. den månad, då nytt pensionspristal fastställes.
Det indexintervall, som utlöser ändring i indextilläggen, har bestämts
till 5 enheter. Vid avvägandet av intervallets storlek togs hänsyn bl. a. till
den kompensationsgrad, efter vilken de provisoriska dyrtidstilläggen på
folkpensionerna utgått.
Varje stegring av pensionspristalet med 5 hela enheter utlöser automatiskt
indextillägg med 5 procent å pensionernas i lagen angivna maximibelopp,
bortsett från bostadstillägg, eller för år räknat med samma belopp,
som nyss angivits för de provisoriska dyrtidstilläggen. Den som enbart
har grundpension eller sådan förmån i förening med blindtillägg erhåller
dock icke indextillägg, ty dessa förmåner har av särskilda skäl undantagits
från indexregleringen.
Person med änke- och änklingsbidrag äger rätt till indextillägg enligt
samma grunder, som gäller för änkepension.
Pensionspristalet för månaderna november 1952 — januari 1953 har
genom kungörelse den 17 oktober 1952 (nr 659) fastställts till 138, varför
fr. o. m. november 1952 den allmänna ålderspensionen jämte indextillägg
lör ogift utgör (1 000 + 350 =) 1 350 kronor för år, under det att dessa
förmåner för makar, som båda är folkpensionärer, sammanlagt uppgår
till (800 + 800 + 280 + 280 =) 2 160 kronor om året.
Genom lag den 6 juni 1952 om extra tillägg för år 1952 å folkpensioner
m. m. (nr 326) bereddes folkpensionärerna en särskild kompensation för
levnadskostnadsökningarna utöver vad indextilläggen medför. Anledningen
härtill var vissa under året inträffade, för folkpensionärerna speciellt kännbara
prishöjningar å viktiga livsmedel. Tillägget hade form av ett icke
inkomstprövat fristående engångstillägg till dem som uppbar allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension, hustrutillägg eller änke- och änklingsbidrag
och utbetalades i juli månad 1952 med belopp, motsvarande ett
femprocentigt indextillägg för vederbörande pensionärskategori. Det extra
tillägget utgick helt av statsmedel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
9
1952 års folkpensionsrefomi.
Såsom förut nämnts beslöts vid 1952 års riksdag vissa ändringar i folkpensioneringslagen.
Dessa ändringar, som skall träda i kraft den 1 januari
1954, innebär i huvudsak följande.
De för inkomstprövningen gällande avdragsreglerna mildras för att bereda
folkpensionärerna större möjligheter än f. n. att utnyttja sin arbetskraft
och att inneha sparkapital eller annan motsvarande tillgång utan
att folkpensioneringens inkomstprövade förmåner beskäres alltför starkt.
Sålunda höjes den avdragsfria inkomsten till 750 kronor för gift pensionsberättigad
(för makar tillsammans 1 500 kronor) och till 1 000 kronor för
annan pensionsberättigad, allt för år. Avdragsfaktorn, d. v. s. den del av
det överskjutande årsinkomstbeloppet varmed de inkomstprövade pensionsförmånerna
skall minskas, ändras till 33V3 procent för inkomst mellan
1 000 och 1 400 kronor för ogift och inkomst mellan 1 500 och 2 100 kronor
för äkta makar samt 662/3 procent för inkomst därutöver.
Dessa avdragsregler skall gälla för alla inkomstprövade förmåner och
således avse även de kommunala bostadstillägg, som skall ersätta de nuvarande
statliga och särskilda bostadstilläggen. Beträffande de kommunala
bostadstilläggen skall gälla, att varje kommun äger besluta, om sådant
tillägg skall utgå i kommunen eller icke, ävensom bestämma maximibeloppet
för tillägget. Grunderna i övrigt för beräkningen av tillägget beslutes
också av kommunen, dock med vissa undantag främst avseende
att, om tillägget enligt kommunens beslut skall vara inkomstprövat, folkpensioneringslagens
avdragsregler skall gälla för tillägget ävensom lagens
bestämmelser rörande inkomstberäkningen. En följd av införandet av de
kommunala bostadstilläggen är, att folkpensioneringslagens bostadskostnadsgruppering
försvinner. Kommunalt bostadstillägg kan tillerkännas ej
blott folkpensionär och folkpensionärs hustru, som uppbär hustrutillägg,
utan även den som är berättigad till änke- och änklingsbidrag.
Övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen innehåller en garanti
för att de folkpensionärer, som vid ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
uppbär statligt bostadstillägg, blir bibehållna vid nuvarande förmåner
i detta hänseende. Den som vid utgången av år 1953 åtnjuter dylikt tilllägg
äger sålunda för tiden därefter erhålla folkpension med minst det
belopp, varmed pensionen skulle ha utgått, om de nuvarande bestämmelserna
rörande sagda tillägg alltjämt varit gällande. Det belopp, varmed
folkpensionen i sådant fall överstiger vad eljest skulle ha utgått, anses
som kommunalt bostadstillägg.
En följd av att det statliga bostadstillägget försvinner är, att maximibeloppet
av hustrutillägget i folkpensioneringslagen ej längre kan anknytas
till summan av tilläggspension och bostadstillägg utan fixeras till 600 kro
-
10
Kungi. Maj.ts proposition nr 15.
nor per år. Detta belopp höjes med indextillägg och eventuellt även med
kommunalt bostadstillägg.
Reglerna för finansieringen av folkpensionerna samt änke- och änklingsbidragen
ändras även i vissa avseenden. Maximigränsen för kommunernas
skyldighet att bidraga till kostnaderna för tilläggspensioner, änkepensioner
och hustrutillägg höjes sålunda från 50 till 60 procent. Vidare skall kommunerna
bidraga till kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen med
V20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen, dock
med högst 60 och lägst 25 procent av totalkostnaden för bostadstilläggen i
kommunen.
Vissa framställningar i ärendet.
Landsbygds partiet bondeförbundet har i en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse
den 17 juni 1952 påyrkat en förbättrad allmän ålderspension. De
ökade utgifter för staten, som föranleddes av en sådan reform, torde delvis
kunna finansieras genom höjda pensionsavgifter.
Vidare har Sveriges folkpensionärers riksorganisation i skrivelse den 4
november 1952 till Kungl. Maj :t hemställt, att förslag snarast måtte framläggas
till sådan höjning av pensionsförmånernas grundbelopp, som innebär
ett återställande av beloppens ursprungligen avsedda realvärde samt
tillförsäkrar folkpensionärerna skälig andel i den allmänna standardstegringen.
Framställningar om höjning av folkpensionerna har inkommit även från
andra organisationer ävensom från enskilda personer.
Departementschefen.
När statsmakterna år 1946 enade sig om att genomföra en så betydande
höjning av folkpensionerna, som den då antagna lagen om folkpensionering
innebar, var anledningen därtill att man ansåg, att samhället icke
kunde nöja sig med att endast lämna de gamla och arbetsoförmögna livets
oundgängliga nödtorft. Omsorgen om dem borde i stället inriktas på att
bereda dem en levnadsstandard, som kunde anses skälig i förhållande till
den, varå medborgare med låga inkomster i gemen levde. Vid nämnda tid
hade det stora flertalet medborgare på grund av kontinuerligt ökad avkastning
av produktionen fått en betydande förbättring av sina levnadsvillkor.
I enlighet härmed var man ense om att pensionärerna, som i allmänhet
under ett verksamt liv deltagit i det produktiva arbetet, hade
berättigade anspråk på en standardförhöjning, även om det härvidlag icke
var möjligt att bereda dem samma ställning som övriga medborgare.
Redan i samband med tillkomsten av 1946 års folkpensioneringslag uttalade
min företrädare i ämbetet, att folkpensionärerna, därest levnads
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 15.
11
kostnadsutvecklingen skulle gå i ogynnsam riktning, borde erhålla kompensation
därför, en uppfattning som delades av riksdagen. Tämligen snart
visade också prisutvecklingen sådan tendens, att en dyrtidskompensation
åt folkpensionärerna befanns motiverad. Denna fick till en början — under
åren 1948 och 1949 — form av särskilda dyrtidstillägg men erhöll efter
beslut av 1950 års riksdag karaktär av en automatiskt verkande indexreglering
av folkpensionerna, syftande till att upprätthålla pensionernas
realvärde och att ge folkpensionärerna täckning för den levnadskostnadsökning,
som inträffat efter det folkpensioneringslagen antogs år 1946.
Indexregleringen innebär, att varje femprocentig stegring av folkpensionärernas
levnadskostnader utlöser indextillägg med 5 procent av pensionernas
i lagen angivna maximibelopp — 600, 800 resp. 1 000 kronor — eller
närmare bestämt med 30 kronor för änkepensionsberättigad eller för
hustru, som uppbär hustrutillägg, med 40 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålders- eller tilläggspension eller vars hustru
uppbär hustrutillägg, samt med 50 kronor för annan pensionsberättigad.
Den som uppbär änke- eller änklingsbidrag får indextillägg efter samma
grunder som fastställts för änkepensionärerna.
Genom denna indexreglering har folkpensionsbeloppen höjts i betydande
mån. Sedan maj 1952 är således folkpensionerna höjda med sju indextillägg
om resp. 30, 40 och 50 kronor för vederbörande pensionärskategori
och den allmänna ålderspensionen för ogift utgår efter ett belopp — bortsett
från bostadstillägg — för år räknat av (1 000 + 350 =0 1 350 kronor,
medan makar, som båda är ålderspensionärer, sammanlagt uppbär allmän
ålderspension efter ett årsbelopp av (800 + 800 + 280 + 280 =) 2 160 kronor.
Under juli månad år 1952 utgick härjämte till folkpensionärerna ett
extra tillägg, avsett att utgöra kompensation för inträffade prisfördyringar
å vissa livsmedel och till storleken motsvarande ett indexsteg för
resp. pensionärskategori. Inräknat sistnämnda tillägg har således de i lagen
fastställda pensionsbeloppen förhöjts med 40 procent.
I detta sammanhang bör också erinras om de förbättringar, som stora
kategorier folkpensionärer erhåller genom den mildring av folkpensioneringens
inkomstprövning, som beslöts förra året och som var förbunden
med en sådan omläggning av systemet för bostadstilläggen att dessas
storlek blir beroende av kommunernas beslut. Verkningarna av 1952 års
reform i sistnämnda del är ännu svåra att överblicka, men såvitt man
redan nu kan se kommer de kommunala bostadstilläggen att i stor utsträckning
innebära fördelar för folkpensionärerna.
Emellertid har den fortgående allmänna produktionsstegringen medfört,
att de i arbetslivet verksamma överlag ej blott fått täckning för de sedan
år 1946 stegrade levnadskostnaderna utan även erhållit en avsevärd standardförbättring.
För att bedöma storleken av denna förbättring vore
givetvis ett studium av år slöneutvecklingen under åren 1946—1952 av
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 15.
intresse. Tillförlitliga uppgifter rörande årslönerna är emellertid icke tillgängliga
för flertalet arbetargrupper; i varje fall gäller detta den ifrågavarande
perioden. Därför torde i stället timförtjänsten få tjäna som underlag
för frågans bedömande. Timlöneutvecklingen under åren 1946—1952
för olika kategorier, som tillhör medel- eller låglönegrupperna, företer
stora variationer, i det att några grupper, t. ex. lantarbetarna, erhållit en
större löneökning än andra, beroende bl. a. på vederbörande grupps utgångsläge
vid början av ifrågavarande period. En grupp, inom vilken lönestegringen
synes tämligen bra återspegla välståndsutvecklingen, utgör
industriarbetarna. För vuxen manlig industriarbetare har den genomsnittliga
timförtjänsten under tiden 1946—1952 stigit med nära 90 procent.
Vid beräkningen av denna löneutveckling har siffran för augusti 1952,
jämförd med årsmedeltalet för år 1951, betraktats som representativ för
det senaste årets lönestegring. I den angivna siffran innefattas givetvis ej
blott en reallöne- eller standardförbättring utan även kompensation för
ökade levnadskostnader.
Den standardförbättring, som kommit den arbetsföra befolkningen till
del, har ej någon motsvarighet för folkpensionärernas vidkommande. Enligt
min mening är det emellertid riktigt, att även folkpensionärerna beredes
en rättvis andel i den allmänna standardförbättringen. Att så sker innebär
endast ett fullföljande av den tanke, som kom till uttryck vid avvägningen
av de nuvarande folkpensionsbeloppens storlek.
När det gäller att avgöra hur stor standardförbättringen bör vara för
folkpensionärerna, synes mig det förut angivna procenttalet för industriarbetarna
böra kunna tjäna till en viss ledning. Man kan dock ej bortse från
det förhållandet, att de i produktionen verksamma fått vidkännas minskning
av sina inkomstökningar genom skatt. För flertalet folkpensionärer
spelar skatteprogressionen knappast någon roll. För att bli tillämpligt på
folkpensionerna bör sålunda det angivna procenttalet avseende industriarbetarnas
löneutveckling reduceras. Det bör vidare i detta sammanhang
beaktas att de folkpensionärer, som saknar eller har allenast obetydlig
egen inkomst, erhåller tillskott till sina pensioner i form av bostadstillägg.
Standardförbättringens storlek måste givetvis också anpassas efter de
möjligheter som — utan att andra angelägna reformer behöver undanskjutas
—- i dagens situation finnes för en utgiftsstegring av en omfattning
som det här blir fråga om. Förbättringen måste alltså vägas mot
andra förestående utgiftsstegringar, bland vilka under femte huvudtiteln
må nämnas anslagen till arbetslöshetsförsäkringen, de särskilda barnbidragen,
bidragsförskotten, mödrahjälpen, ålderdomshemmen, bostadsrabatterna
och, om än något mera avlägset, sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.
Vid övervägande av de olika omständigheter, till vilka enligt min mening
hänsyn bör tagas i detta hänseende, har jag kommit fram till att en sammanlagd
uppräkning av de år 1946 beslutade folkpensionerna med cirka 75
13
Kungl. Majrts proposition nr 15.
procent är rimlig och möjlig. Om man frånräknar den förhöjning om tillhopa
40 procent som folkpensionärerna redan erhållit, skulle detta innebära
eu ytterligare höjning med 35 procent av pensionernas grundförmåner.
En sådan standardförbättring motsvarar en ökning med 25 procent av
folkpensionernas grundbelopp jämte av levnadskostnadsökningen betingade
tillägg, d. v. s. indextillägg och extra tillägg, vilket sistnämnda tillskott till
folkpensionerna även i fortsättningen förutsättes komma folkpensionärerna
till godo. Beloppsmässigt innebär förbättringen att en ogift pensionsberättigad
•—- dock ej änkepensionsberättigad — samt en gift folkpensionär,
vars make ej åtnjuter folkpensionsförmån, årligen erhåller ytterligare
350 kronor, en gift folkpensionär, vars make uppbär sådan förmån, 280
kronor — två gifta pensionärer sammanlagt sålunda 560 kronor — samt
den som uppbär änkepension eller hustrutillägg 210 kronor. Dessa belopp
motsvarar för varje kategori storleken av sju indextillägg. Efter standardförbättringens
genomförande och inklusive nuvarande indextillägg och
extra tillägg erhåller en ensamstående ålders- eller invalidpensionär, för
vilken pensionens grundbelopp utgör 1 000 kronor om året, sammanlagt
1 750 kronor. För två gifta ålders- eller invalidpensionärer blir motsvarande
belopp resp. 1 600 kronor och 2 800 kronor. En änkepensionsberättigad
med en grundförmån av 600 kronor erhåller 1 050 kronor, vilket också gäller
för den som uppbär hustrutillägg. I förekommande fall höjes de angivna
beloppen med olika former av bostadstillägg samt med blindtillägg.
Då standardförbättringen i verkligheten innebär en ökning av pensionsförmånernas
grundbelopp synes det redan på denna grund naturligt, att
förbättringen, i likhet med indextilläggen, får följa samma regler som
vederbörande grundförmån. För en ålderspensionär bör följaktligen standardförbättringen
ej göras beroende av inkomstprövning, under det att
för övriga folkpensionärer, d. v. s. personer med invalidpension, sjukbidrag,
änkepension eller hustrutillägg, förhöjningen bör göras inkomstprövad på
samma sätt som hittills varit fallet med folkpensionen för dessa kategorier.
För en sådan lösning i fråga om ålderspensionärerna — den utan jämförelse
största folkpensionärsgruppen — talar också att en inkomstprövning
av standardförbättringen synes förutsätta att de av dessa pensionärer,
som ej har enbart folkpensionen att existera på utan vid sidan därav har
annan inkomst, redan kommit i åtnjutande av standardförbättringen i form
av ökade egna inkomster. Så torde dock endast vara fallet med den mindre
grupp av ålderspensionärer, som har regelbundet arbete i den öppna marknaden.
För den övervägande delen av de ålderspensionärer, som har egna
inkomster, torde inkomsten ej ha följt med i standardutvecklingen. Vidare
skulle en inkomstprövning av ålderspensionärernas standardförbättring
draga med sig ett betydande administrativt merarbete, som helt enkelt
skulle omöjliggöra reformens ikraftträdande under år 1953.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 15.
I de fall, där standardförbättringen enligt vad nyss sagts göres inkomstprövad,
blir följden viss höjning av de övre inkomstgränser, där den sista
delen av den inkomstprövade förmånen bortfaller på grund av den egna
inkomsten. Denna höjning synes dock ej f. n. ge anledning till förnyad
omprövning av reglerna för inkomstprövningen, vilka såsom redan nämnts
ändrades förra året.
Såsom framgår av vad jag redan anfört är avsikten med den nu aktuella
förbättringen av folkpensionerna icke att skapa någon ny folkpensionsförmån.
Förbättringen är till sin natur att anse såsom en nominell uppräkning
av folkpensionerna, avsedd att låta folkpensionärerna bli delaktiga
i den allmänna förbättringen av levnadsstandarden, som ägt rum sedan
folkpensioneringslagen antogs. Under sådana förhållanden bör standardförbättringen
av folkpensionerna finansieras enligt samma regler, som
gäller för den grundförmån som höjes, alltså i enlighet med vad som nu
är fallet med indextilläggen. Detta innebär, att förbättringen av den allmänna
ålderspensionen bekostas helt av staten, under det att kostnaderna
för förbättringen av övriga förmåner fördelas mellan stat och kommun.
Varje kommun svarar härvid för kostnaderna inom kommunen med en
andel motsvarande 3/20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare
i kommunen, dock med viss maximering. Statens andel i totalkostnaderna
för standardförbättringen kan för budgetåret 1953/54 beräknas till
92,4 procent därav.
Kostnaden för den nu föreslagna standardhöjningen kan enligt eu inom
pensionsstyrelsen gjord beräkning uppskattas till omkring 260 milj. kronor
om året. Därav faller enligt vad nyss sagts 92,4 procent på staten eller omkring
240 milj. kronor. Av den redogörelse som chefen för finansdepartementet
lämnat för det ekonomiska läget och den aktuella statsfinansiella
situationen torde framgå att utan att nya inkomster tillföres statsverket
budgeten — sedan avvägning skett mellan olika anspråk — ej torde för
förevarande ändamål kunna belastas med mer än ca 100 milj. kronor. Återstoden
eller omkring 140 milj. kronor torde därför böra täckas genom en
höjning av folkpensionsavgiften. För att bereda staten en inkomstökning
med sistnämnda belopp erfordras en ökning av pensionsavgiften med åtta
tiondelar. Då pensionsavgiften f. n. utgår med en procent av den avgiftspliktiges
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst eller, om han är gift
och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, 1/2
procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomster, dock med högst
100 kronor om året för varje avgiftspliktig, skulle den erforderliga ökningen
— med utgångspunkt från gällande regler om avgiftens fördelning mellan
äkta makar — innebära att pensionsavgiften fastställdes till 1,8 procent av
den taxerade inkomsten eller i äktamakefallet 0,9 procent därav och att
maximiavgiften höjdes till 180 kronor.
Fn sådan höjning av pensionsavgiften kan anses motiverad även ur den
Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 15.
15
synpunkten, att man därigenom i stort sett återställer den ursprungliga
relationen mellan avgifts- och skattefinansieringen av folkpensionerna;
och den enskildes bidrag till sin folkpension kommer därmed att stå i
ungefär samma förhållande till förmånen, som ursprungligen avsågs.
Då den reformering av folkpensioneringen som jag här förordat avser
att vara av bestående art synes det naturligt, att reformen nu också får
sin slutliga utformning. Detta skulle i fråga om pensionernas belopp innebära,
att de i folkpensioneringslagen angivna grundbeloppen uppräknas i
enlighet med vad jag förut anfört. Å andra sidan är det naturligen ur
pensionärernas synpunkt av största vikt att höjningen genomföres snarast
möjligt. Om så skall kunna ske måste emellertid höjningen tekniskt anpassas
efter de svårigheter, som under innevarande år föreligger för pensionsstyrelsen
att hinna med det merarbete, som ett genomförande av
reformen medför. Härvid är att märka att pensionsstyrelsens kapacitet
detta år är synnerligen hårt ansträngd, enär pensionsstyrelsen — utöver
det löpande arbetet — under året har att i praktiken omsätta de förändringar
i fråga om folkpensioneringen, som beslöts förra året och vilka
skall träda i kraft den 1 januari 1954. Arbetet härmed beräknas nödvändiggöra
omprövning av ej mindre än bortåt 500 000 pensionsärenden med
uppläggning av nya kort etc.
Verkställda undersökningar har givit vid handen, att en höjning av grundbeloppen
i folkpensioneringslagen skulle föranleda omräkning av ytterligare
minst 40 000 pensionsärenden samt dessutom medföra åtskilliga
andra tekniska besvärligheter, för vilkas enskildheter jag icke här torde
behöva redogöra närmare. Dessa svårigheter undvikes helt om den nu
aktuella höjningen av folkpensionerna regleras i en särskild lag och konstrueras
såsom ett tillägg av samma natur som indextillägget.
Mot en ändring av folkpensioneringslagens grundbelopp talar även att
en höjning av dessa belopp kan aktualisera frågan om en översyn av det
nuvarande indexsystemet inom folkpensioneringen. Detta system bygger
ju såsom nämnts på principen att varje femprocentig ökning av folkpensionärernas
levnadskostnader skall medföra en motsvarande förhöjning
av folkpensionernas grundbelopp. Därest den nu föreslagna höjningen inräknas
i grundbeloppen, föranleder detta, att de gällande indextilläggen
ej kommer att stå i motsvarande förhållande till grundbeloppen. I samband
med överväganden rörande indexsystemet kan även den frågan
aktualiseras, om ej några av de nuvarande indextilläggen bör inräknas i
grundbeloppen. En så omfattande ändring av folkpensioneringen synes
utesluten under övergångstiden för 1952 års reform. Härtill kommer vissa
lagtekniska svårigheter med att nu införa erforderliga författningsbestämmelser
i folkpensioneringslagen, enär detta fordrar att lagen ändras såväl
i dess nu övergångsvis gällande lydelse som i dess lydelse fr. o. in. den
16
Kungl. Maj:ts proposition nr i5.
1 januari 1954. Med hänsyn härtill och då olika ändringsförslag, berörande
skilda delar av folkpensioneringslagen, f. n. prövas inom socialdepartementet
men ej hinner föreläggas årets riksdag — jag syftar främst på
änkepensionerna och anstaltsvårdades folkpension — synes det mest rationellt,
att reformens slutliga lagtekniska utformning får anstå.
Med hänsyn till det sagda förordar jag, att höjningen av folkpensionerna
nu — i en fristående lag — utformas efter samma regler som gäller för
indextilläggen, dock givetvis utan någon anknytning till pensionspristalet.
Det blir alltså fråga om en höjning av allmän ålderspension, tilläggspension,
änkepension och hustrutillägg, vilken höjning — såsom jag redan
berört — inkomstprövas i den mån grundförmånen är beroende av inkomstprövning.
Det förhållandet, att invalidernas grundpension å 200 kronor icke
förhöjes, innebär ej att personer med enbart grundpension skulle vara
betagna rätten till standardförhöjning. Så snart deras inkomstförhållanden
medger en inkomstprövad förmån utgår standardförhöjning liksom indextillägg
men i form av tilläggspension.
Den nu valda metoden att höja folkpensionerna medger administrativt
sett att höjningen utgår redan fr. o. m. den 1 maj 1953; och jag förordar
att höjningen träder i kraft nämnda dag.
Det extra tillägg å folkpensionerna, som beslöts vid 1952 års riksdag,
bör i fortsättningen komma folkpensionärerna till godo såsom en del av
folkpensionen. Vad förut anförts i fråga om kostnadernas fördelning mellan
stat och kommun föreslås därför gälla även detta tillägg. Lagteknislct
sett synes tillägget böra sammanarbetas med standardförbättringen.
Änke- och änklingsbidragen enligt lagen den 26 juli 1947 om bidrag till
änkor och änklingar med barn är till beloppen anknutna till folkpensioneringens
änkepensioner och är indexreglerade och inkomstprövade på motsvarande
sätt. Det extra tillägget utgick även på nämnda bidrag. Det synes
naturligt, att standardförhöjningen även bör avse änke- och änklingsbidragen,
varvid normerna för änkepensionerna bör tillämpas även i detta
hänseende.
I anslutning till den höjning av folkpensionerna, som jag här förordat,
vill jag erinra om att i gällande skattelagar meddelats särskilda bestämmelser
angående folkpensionärers beskattning. Sålunda stadgas bl. a., att
därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad han uppburit
i form av folkpension, den taxerade inkomsten regelmässigt bör
minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst
3 000 kronor. Detta innebär att sådan skattskyldig blir fritagen från beskattning.
Det sammanlagda beloppet av den skattskyldige tillkommande
ortsavdrag och nämnda extra avdrag täcker nämligen nu utgående pensionsförmåner.
Vad nu sagts gäller även skattskyldig, som för sin försörjning
varit helt beroende av vad han uppburit i form av bidrag, som avses i
17
Kungi. Maj:ts proposition nr 15.
lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn. Även efter den av mig
föreslagna höjningen av pensionsbeloppen kommer de sammanlagda pensionsförmånerna
att rymmas inom det skattefria beloppet (ortsavdrag +
3 000-kronorsavdrag). Jag förutsätter sålunda att skattskyldiga, vilka för
sin försörjning är helt beroende av folkpensionen, även i fortsättningen
blir fritagna från beskattning i samma utsträckning som för närvarande.
Vidare anser jag mig böra framhålla att en sådan höjning av folkpensionen,
som nu föreslagits, påkallar en omprövning av reglerna om
samordningen mellan folkpensionerna och andra av statsmedel utgående
pensioner till statstjänstemän in. fl. I vilken omfattning de i detta hänseende
gällande bestämmelserna bör ändras är föremål för övervägande
och kommer senare att anmälas av chefen för civildepartementet.
\ad jag förut anfört såsom skäl för att i en fristående lag reglera frågan
om en höjning av folkpensionerna äger icke motsvarande giltighet beträffande
ändringen av folkpensionsavgifterna. Härvidlag talar tvärtom skäl
mot att ej vidtaga erforderliga ändringar i folkpensioneringslagen. Detta
sammanhänger med att enligt vad jag erfarit chefen för finansdepartementet
har för avsikt att förorda framläggande för 1953 års riksdag av
ett på grundval av 1949 års uppbördssakkunnigas betänkande angående
vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1952: 1) upprättat förslag,
som även berör folkpensioneringslagens bestämmelser om finansieringen
av folkpensionerna. Ett genomförande av nämnda förslag, som bl. a. avser
fördelningen av folkpensionsavgiften mellan äkta makar, synes medföra
vissa komplikationer vid utformningen av en fristående bestämmelse rörande
den nu föreslagna höjningen av pensionsavgiften.
Höjningen av pensionsavgiften synes därför böra genomföras medelst
en ändring av 19 § i folkpensioneringslagen. Denna ändring — varigenom
alltså pensionsavgiften höjes i överensstämmelse med vad jag tidigare
angivit synes böra träda i kraft den 1 januari 1954; dock bör nuvarande
avgiftsbestämmelser gälla i fråga om pensionsavgifter, som påföres för
år 1954 eller tidigare år, d. v. s. pensionsavgifter som beräknas med hänsyn
till inkomsterna under år 1953 och tidigare år.
Såsom nämnts är f. n. inom finansdepartementet en proposition berörande
bl. a. bestämmelserna i 19 § folkpensioneringslagen under utarbetande.
Propositionen torde ej kunna föreläggas riksdagen förrän någon
tid in på detta år. Då även den med nämnda proposition avsedda ändringen
av 19 § folkpensioneringslagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari
1954 torde — för undvikande av att samma riksdag skall vid olika tillfällen
besluta om ändringar av samma författningsbestämmelse, avsedda
att träda i kraft vid samma tidpunkt — riksdagens beslut om höjning av
folkpensionsavgiften i förevarande sammanhang böra erhålla formen av
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 15.
18
Ilungl. Maj:ts proposition nr 15.
ett principbeslut, varigenom den av mig nu förordade höjningen fastställes.
Själva författningsändringen synes i enlighet härmed böra anstå för att
genomföras i samband med det förslag som chefen för finansdepartementet
ämnar framlägga.
Föredragande departementschefen hemställer härefter att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels antaga ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om
höjning av folkpensioner m. m.,
dels ock besluta att från och med den 1 januari 1954 den f. n. fastställda
folkpensionsavgiften i princip höjes med 0,8 procent, dock att nuvarande
regler för avgiftens storlek fortfarande skall gälla i fråga om pensionsavgifter
för år 1954 eller tidigare år.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olof Särnmark.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 53
216801
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1953:62 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om höjning av folkpensioner m. m. s. 12 i texten
- S2LU 1953:1 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 1 s. 1 i texten