Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m
1953-03-13 · 39 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 39 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1953:151, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
1
Nr 151.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.; given
Stockholms slott den 13 mars 1953.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen
dels jämlikt § 87 regeringsformen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag;
2) lag angående ändrad lydelse av 4, 7 och 12 §§ lagen den 19 juni 1942
(nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., så
ock om fortsatt giltighet av samma lag; samt
3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. in.;
dels ock att bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att lagstiftningen om hyresreglering skall erhålla
förlängd giltighet t. o. m. den 30 september 1954. Vissa ändringar föreslås i
lagstiftningen i syfte att göra det möjligt att mera effektivt än för närvarande
bekämpa de olagliga ersättningarna på bostadsmarknaden.
Enligt vad som uttalas i propositionen böra åtgärder vidtagas för genomförande
av en behovsprövning vid fördelningen av lediga bostadslägenheter
1 nihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 151.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
genom frivilliga överenskommelser med fastighetsägarorganisationerna i
huvudsaklig överensstämmelse med det förslag som framlagts av hyresregleringskommittén.
För täckande av kostnader, som beräknas uppkomma
därvid, äskas för budgetåret 1953/54 ett anslag å V huvudtiteln av 75 000
kronor.
f /.
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
3
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag.
Härigenom förordnas, dels att 3 och It §§ lagen den 19 juni 1942 om
hyresreglering m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att samma lag, vilken enligt lag den 14 mars 1952 (nr 84) gäller
till och med den 30 september 1953, skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 september 1954.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
3 §•
Hyresvärden må icke mottaga eller
träffa avtal om högre hyra än som
motsvarar den för lägenheten tillåtna
grundhyran, där ej annat föranledes
av vad nedan sägs. Såsom
grundhyra anses det hyresbelopp,
som lägenheten betingade den 1 januari
1942. Var lägenheten då ej uthyrd,
fastställes grundhyran av den
i 13 § omförmälda hyresnämnden efter
hyresläget vid nämnda tid. För
lägenhet i hus eller del av hus, som
färdigställts senare än den 1 januari
1942, fastställer nämnden grundhyran
till det belopp, som med hänsyn
till byggnadskostnaderna och övriga
omständigheter finnes skäligt.
Var hyran ------
Höjning av-----
Hyresvärden må icke mottaga,
träffa avtal om eller begära högre
hyra än som motsvarar den för lägenheten
tillåtna grundhyran, där
ej annat föranledeS av vad nedan
sägs. Såsom grundhyra anses det hyresbelopp,
som lägenheten betingade
den 1 januari 1942. Var lägenheten
då ej uthyrd, fastställes grundhyran
av den i 13 § omförmälda hyresnämnden
efter hyresläget vid nämnda tid.
För lägenhet i hus eller del av hus,
som färdigställts senare än den 1 januari
1942, fastställer nämnden
grundhyran till det belopp, som med
hänsyn till byggnadskostnaderna och
övriga omständigheter finnes skäligt,
skäligt belopp,
parterna avtalat.
Hyresvärden må ej utan nämndens
tillstånd såsom villkor för uthyrning
träffa avtal om försträckning eller
Hyresvärden må ej utan nämndens
tillstånd såsom villkor för uthyrning
träffa avtal om eller begära för
-
Senaste lydelsen av 3 § se SFS 1945:798.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
(Gällande lydelse.)
borgensförbindelse av hyresgästen eller
av denne taga annan liknande
utfästelse. Med avseende å avtal om
upplåtelse av andelsrätt i förening
eller aktiebolag, varmed följer rätt
att besitta eller hyra lägenhet, gäller
vad i lagen om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt
m. in. är stadgat.
11
Ej må någon mottaga eller träffa
avtal om gottgörelse av hyressökande
för anvisning å lägenhet, som är avsedd
att helt eller till väsentlig del
nyttjas till bostad och som är belägen
i ort, där denna lag äger tillämpning.
Vid yrkesmässig bostadsförmedling
må dock sådan gottgörelse
utgå enligt grunder, som bestämmas
av hyresnämnden.
Hyresgäst, som överlåter sin hyresrätt
till lägenhet varom i första
stycket sägs, må ej mottaga eller
träffa avtal om gottgörelse för överlåtelsen
utöver vad som motsvarar av
honom erlagd hyra för tiden efter det
han avträder lägenheten.
Vad i-------annan bet
(Föreslagen lydelse.)
sträckning eller borgensförbindelse
av hyresgästen eller av denne taga
eller begära annan liknande utfästelse.
Med avseende å avtal om upplåtelse
av andelsrätt i förening eller
aktiebolag, varmed följer rätt att besitta
eller hyra lägenhet, gäller vad
i lagen om kontroll av upplåtelse och
överlåtelse av bostadsrätt m. m. är
stadgat.
§•
Ej må någon mottaga, träffa avtal
om eller begära gottgörelse av hyressökande
för anvisning å lägenhet,
som är avsedd att helt eller till
väsentlig del nyttjas till bostad och
som är belägen i ort, där denna lag
äger tillämpning. Vid yrkesmässig
bostadsförmedling må dock sådan
gottgörelse utgå enligt grunder, som
bestämmas av hyresnämnden.
Hyresgäst, som överlåter sin hyresrätt
till lägenhet varom i första stycket
sägs, må ej mottaga, träffa avtal
om eller begära gottgörelse för överlåtelsen
utöver vad som motsvarar
av honom erlagd hyra för tiden efter
det han avträder lägenheten.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1953.
Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 juni 1953
uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1953, må framställning
som i 7 § sägs göras senast den 15 juni 1953 eller, om hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar
låta hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat
hyresgästen sådant meddelande.
Har hyresvärd före den 1 juni 1953 lämnat meddelande som i 8 a § femte
stycket sägs om att hyresförhållande skall upphöra efter den 30 september
1953, må framställning enligt samma paragraf göras senast den 15 juni
1953.
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
5
Fö rslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 4, 7 och 12 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr 430)
om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag.
Härigenom förordnas, dels att 4, 7 och 12 §§ lagen den 19 juni 1942 om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att samma lag, vilken enligt
lag den 14 mars 1952 (nr 85) gäller till och med den 30 september 1953,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1954.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
4 §.
Ej må någon för upplåtelse av bostadsrätt
mottaga eller träffa avtal
om ersättning utöver vad som följer
av de för föreningen gällande stadgarna
eller eljest såsom villkor för
sådan upplåtelse taga utfästelse som
ej följer av stadgarna.
Innan bostadsrätt-----
För meddelande-------
Ej må någon för upplåtelse av bostadsrätt
mottaga, träffa avtal om
eller begära ersättning utöver vad
som följer av de för föreningen gällande
stadgarna eller eljest såsom
villkor för sådan upplåtelse taga eller
begära utfästelse som ej följer av
stadgarna.
— för bostadsrätt,
genast återbetalas.
7 §•
Ej må någon för överlåtelse av bostadsrätt
mottaga eller träffa förbehåll
om ersättning utöver vad som
finnes upptaget i det avtal, som underställes
hyresnämndens prövning,
eller mottaga högre ersättning än hyresnämnden
godkänt.
Ej må någon för överlåtelse av bostadsrätt
mottaga, träffa förbehåll
om eller begära ersättning utöver vad
som finnes upptaget i det avtal, som
underställes hyresnämndens prövning,
eller mottaga högre ersättning
än hyresnämnden godkänt.
1 Senaste lydelsen av 4 § se SFS 1945: 797.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
12 §.
Ej må någon mottaga eller träffa
avtal om ersättning av den, som söker
bostad, för anvisning å lägenhet,
som avses i denna lag, såframt lägenheten
är avsedd att helt eller till väsentlig
del nyttjas till bostad och är
belägen i ort, där denna lag äger tilllämpning.
Vid yrkesmässig bostadsförmedling
må dock sådan ersättning
utgå enligt grunder, som bestämmas
av hyresnämnden.
Ej må någon mottaga, träffa avtal
om eller begära ersättning av den,
som söker bostad, för anvisning å
lägenhet, som avses i denna lag, såframt
lägenheten är avsedd att helt
eller till väsentlig del nyttjas till bostad
och är belägen i ort, där denna
lag äger tillämpning. Vid yrkesmässig
bostadsförmedling må dock sådan ersättning
utgå enligt grunder, som
bestämmas av hyresnämnden.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1953.
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
7
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 2$ maj 1948 (nr 245) med vissa
bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller
äktenskapsskillnad m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m., vilken enligt
lag den 14 mars 1952 (nr 86) gäller till och med den 30 september 1953,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1954.
8
Kungi. Maj.ts proposition nr 151.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 mars 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Lingman, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om förlängning
av hyresregleringen m. m. och anför därvid följande.
Genom lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering in. m. (hyresregleringslagen)
har stadgats begränsning av hyrans storlek för flertalet
lägenheter, möjlighet till tvångsförlängning av hyresavtal och reglering av
vissa andra hyresförhållanden. Såsom ett komplement härtill har genom
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m. (bostadsrättskontrollagen) införts reglering av lägenhetsförvärv,
som grundas på bostadsrätt och andra former av bostadskooperation.
Båda lagarna äger tillämpning i alla städer, köpingar och municipalsamhällen,
vilkas invånarantal vid 1942 års ingång uppgick till minst 2 000,
samt dessutom, efter särskilda förordnanden av Kungl. Maj :t, i åtskilliga
andra orter. Till hyresregleringslagen ansluter sig lagen den 28 maj 1948 (nr
245) med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m., som vid upplösning av äktenskap reglerar förhållandet mellan
makarna såvitt angår av dem hyrd bostadslägenhet.
De tre nu nämnda lagarna gäller till och med den 30 september 1953.
I skrivelse den 2 oktober 1952 har statens hyresråd hemställt, att samma
lagar måtte erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 september 1954.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 mars 1951 har jag den
4 april samma år tillkallat sakkunniga1 att inom justitiedepartementet utreda
dels i vilken utsträckning och på vad sätt en fördelning av ledigblivna
bostadslägenheter efter behovsprincip borde genomföras, dels vilka ändringar
eller tillägg som kunde vara påkallade beträffande hyresregleringslagen
och anslutande författningar, dels motsvarande frågor beträffande den all
1
De sakkunniga är underståthållaren Martin Wahlbäck, tillika ordförande, redaktören
Torsten Henrikson, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Elsa Johansson, advokaten
Gösta Järtelius, hovrättsassessorn Hans-Fr. Ringdén, ledamoten av riksdagens andra kammare,
redaktören Manne Ståhl samt vice verkställande direktören i Stockholms fastighetsägareförening
Hans Wiman.
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
9
männa hyreslagstiftningen, dels ock vilka övergångsbestämmelser som kunde
erfordras för den situation som uppkomme då hyresregleringen skulle
upphöra.
De sakkunniga, vilka antagit benämningen hijresregleringskommittén, har
till behandling först upptagit frågan om behovsprövning på bostadsmarknaden.
I detta ämne har de sakkunniga den 9 oktober 1952 avgivit betänkande
(SOU 1952: 37) innefattande förslag till reglering av upplåtelser av lediga
lägenheter samt till vissa ändringar i hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen.
Jag anhåller att nu få upptaga dessa frågor till behandling.
Hyresregleringskommitténs förslag.
För att få en grundval för sina ställningstaganden bär kommittén låtit
utföra vissa statistiska undersökningar rörande bostadsmarknadens
städer, som vid slutet av år 1945 hade minst 20 000
invånare. Dessa undersökningar utvisar i huvudsak följande.
Befolkningen i de nämnda städerna ökade under femårsperioden 1946—
1950 med drygt 12 %. Antalet nytillkomna hushåll utgjorde under samma
tid cirka 94 000 eller alltså omkring 18 800 per år. Hushållskvoten -— procenten
lägenhetsinnehavare inom viss befolkningsgrupp — ökade under 1940- talet påtagligt för ogifta, särskilt för kvinnor. Hushållskvoten för gifta män
var däremot praktiskt taget oförändrad, medan hushållskvoten för de förut
gifta visade en påtaglig ökning för kvinnorna men en sänkning för männen.
I hus byggda före 1942 ägde under åren 1946—1950 en ökning av antalet
mindre hushåll rum. Detta gällde framför allt enpersonshushållen. Omflyttningen
i det ifrågavarande lägenhetsbeståndet berörde emellertid främst de
mindre lägenheterna. Orsaken till att de mindre hushållen ökat anses ha
varit dels en uttunning inom kvarboende hushåll, dels ock att inflyttade hushåll
varit mindre än de utflyttade. Det har icke varit möjligt att statistiskt
klarlägga, huruvida en tendens att föredraga ensamstående bostadssökande
vid uthyrning av ledigblivna lägenheter förekommit eller icke.
Antalet hyreslägenheter om minst ett rum och kök i de med undersökningen
avsedda städerna uppgick vid slutet av år 1951 till omkring 416 000,
varav 103 500 eller 39,3 % ettrumslägenheter och 252 500 eller 60,7 % större
lägenheter. Av lägenheterna om ett rum och kök beräknas endast cirka
85 000 å 90 000 vara utrustade med centralvärme och i fullgott skick.
I samma städer fanns den 1 oktober 1951 följande antal bostadssökande:
Bosatta på resp. ort (eventuell familj även boende på orten)
utan egen bostad ................................ 59 000
med egen bostad ................................ 50 000
Bosatta på resp. ort med familjen på annan ort.......... 2 700
Bosatta på annan ort.................................. 12 000
Summa 123 700
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
Av de 50 000 bostadssökande^ utan egen lägenhet var omkring 3/4 familjeförsörjare
eller sökte lägenhet för att kunna ingå äktenskap.
Kommittén har framhållit, att uppgifterna angående bostadsbristen vore
tämligen osäkra. Å ena sidan hade sannolikt icke alla redovisade ansökningar
varit aktuella vid undersökningstillfället. Ä andra sidan syntes det finnas
ett latent bostadsbehov, som icke tagit sig uttryck i anmälan till någon
kommunal myndighet. I Stockholm och Malmö gjorda undersökningar av
bostadsköerna hade givit vid handen, att av dem som vore anmälda hos
bostadsförmedlingarna endast en viss del, 85 -90 %, utgjordes av sökande
som verkligen önskade kvarstå som sådana samt att av de kvarstående sökande,
som uppgivit sig sakna egen bostad, 5—20 % under väntetiden
själva skaffat sig bostad men likväl ville kvarstå som sökande. Det funnes
viss anledning antaga, att dessa förhållanden vore allmängiltiga.
Undersökningarna har vidare visat, att bland dem som saknar egen bostad
familjer med två eller flera barn är representerade i relativt ringa utsträckning
(familjer med tre eller flera barn ingår praktiskt taget icke i
denna grupp) medan däremot ettbarnsfamiljernas andel är förhållandevis
stor. Bland sökande med egen bostad utgör barnfamiljerna, dock ej familjer
med tre eller flera barn, en avsevärt större del.
Beträffande omflyttningarna i det äldre lägenhetsbeståndet framhåller
kommittén, att dessa syntes vara förhållandevis talrika och att de genom sådana
omflyttningar uppkomna verkliga ledigheterna — i varje fall inom
mindre och medelstora orter — icke syntes vara så fåtaliga, att de kunde
anses sakna all betydelse.
Mot bakgrund av vad sålunda framkommit och efter att ha konstaterat,
att bostadsbristen på ansvarigt håll beräknas icke bli undanröjd inom en
nära framtid, har kommittén rörande behovet av en reglering på
bostadsmarknaden anfört i huvudsak följande:
Genom de senare årens utveckling på bostadsmarknaden i tätorterna har
sådana yngre bostadssökande, som ämnar ingå eller nyligen ingått äktenskap,
samt bostadssökande som har barn fått svårt att hävda sig i konkurrensen
om de lediga lägenheterna. Det anses, att fastighetsägarna av bl. a.
ekonomiska skäl visat en markerad benägenhet att ej hyra ut lediga lägenheter
till sökande av de nämnda kategorierna. Denna uthyrningspolitik har
blivit möjlig att genomföra i avsevärd omfattning genom att de ensamstående
samtidigt kunnat öka sin efterfrågan på självständiga bostäder. Oaktat
de kommunala bostadsförmedlingarna på vissa större tätorter under flera
är haft möjlighet att disponera flertalet eller en stor del av de nyproducerade
lägenheterna och vid sin anvisning av hyresgäster till dessa lämnat
hyressökande av förstnämnda kategorier företräde, är antalet bostadssökande
inom giftermåls- och barnfamiljsgrupperna fortfarande på i stort sett
samma nivå. Man har ej något stöd för förhoppningen att nu angivna förhållanden
icke skulle fortfara. Med hänsyn härtill och till att antalet bostadslösa
inom giftermåls- och barnfamiljsgrupperna måste betecknas som avsevärt
föreligger uppenbarligen ett trängande behov av att den berörda utvecklingen
brytes.
Kungl. Maj.ts proposition nr 151
11
Kommittén har framhållit, att tre möjligheter finnes att åstadkomma
en mera önskvärd fördelning av det lediga lägenhetsbeståndet,
nämligen lagstiftning, frivilliga överenskommelser samt åtgärder
i syfte att göra önskvärda upplåtelser ekonomiskt förmånliga och icke önskvärda
ekonomiskt oförmånliga.
Den sistnämnda möjligheten har kommittén funnit icke användbar. Däremot
har kommittén ansett, att man både genom lagstiftning och med stöd
av frivilliga överenskommelser kan nå en acceptabel form för reglering av
bostadsmarknaden. I fråga om vartdera av dessa båda alternativ har kommittén
närmare övervägt vilken utformning som vore att föredraga och sedan
träffat sitt val mellan de båda regleringsformerna. Härvid har utformningen
av alternativet med lagstiftning fullföljts så, att ett förslag till lag —
benämnd bostadsanvisningslag — utarbetats.
Lagförslaget bygger på följande huvudgrunder.
Lagen erhåller tidsbegränsad giltighet. Den föranleder icke ändring i bestående
bostadsförhållanden utan avser endast lägenheter som nyproduceras
eller eljest blir tillgängliga. I lokalt hänseende tillämpas lagen endast
inom kommun som fattat beslut därom; dock att i fråga om kommun med
mindre än 20 000 invånare beslut om regleringens införande för att bli giltigt
skall fastställas av Kungl. Maj :t. Lagen omfattar i princip sådana upplåtelser
och överlåtelser av nyttjanderätt till bostad som grundas på hyresavtal,
bostadsrättsförhållande eller med bostadsrätt jämförbart andelsrättsförhållande.
Lägenheter, vari ej ingår kök eller del i kök, lämnas utanför
regleringen.
Behovsprövningen skall främst tillgodose hushåll med barn samt sådana
bostadssökande utan barn, som ingått eller ämnar ingå äktenskap. För att
bl. a. tillgodose speciella bostadsbehov och undvika de olägenheter, som erfarenhetsmässigt
är förenade med s. k. barnrikehus, lämnas dock en viss del
av bostadsbeståndet, en fri sektor, utanför regleringen. Genomsnittligt utgör
den fria sektorn 25 % av de eljest reglerade lägenheterna. I en nyuppförd
fastighet skall sålunda 75 % av lägenheterna upplåtas enligt behovsprövningsnormerna,
medan fastighetsägaren fritt kan uthyra återstående lägenheter.
I en äldre fastighet måste ägaren, så länge 75 % av lägenheterna icke
är upplåtna i enlighet med normerna, iakttaga dessa vid upplåtelse av ledigbliven
lägenhet. För varje fastighet skall årligen i fråga om varje reglerad
lägenhet lämnas uppgift om dess rumsantal och hushållets sammansättning.
De senast avgivna uppgifterna ligger till grund för avgörandet huruvida en
ledigbliven lägenhet får upplåtas fritt eller ej.
Lägenheter å ett rum och kök skall innehavas av hushåll med minst två
familjemedlemmar samt lägenheter å två eller flera rum och kök av hushåll
med minst tre familjemedlemmar.
Genomförandet av behovsprövningen är anordnad på olika sätt för nyproducerade
och äldre lägenheter.
I fråga om de förra gäller, att den kommunala bostadsförmedling, som
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
skall finnas i varje kommun där lagen äger tillämpning, skall till varje lägenhet,
som ej ingår i den fria sektorn, anvisa så många enligt behovsprövningsnormerna
till lägenheten kvalificerade sökande som fastighetsägaren
påkallar, dock att förmedlingen icke är skyldig anvisa mer än tre sökande
till varje lägenhet. Sökande som anmält sig tidigare skall anvisas före
sökande som anmält sig senare. Krav må ej uppställas på bosättning i kommunen.
Föreligger ömmande omständigheter, såsom sjukdom eller avsaknad
av egen bostad, må förmedlingen ge sökande förtur till anvisning av bostad.
Vid upplåtelse av lägenhet som förut varit tagen i bruk ankommer det däremot
på fastighetsägaren att anskaffa hyresgäst. Han måste emellertid välja
en hyresgäst, vars hushåll uppfyller behovsprövningsnormerna, såframt lägenheten
icke ingår i fria sektorn. Vid byte av lägenhet och i vissa andra fall
behöver behovsprövningsnormerna ej vara uppfyllda.
Kontroll av regleringens efterlevnad sker genom den kommunala bostadsförmedlingen,
vars beslut i viss utsträckning kan överklagas hos länsstyrelsen.
Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras, överträdelse av lagen straffas
med böter. Den som inflyttat i lägenhet utan tillstånd kan avhysas därifrån.
Alternativet med frivilliga överenskommelser bygger
på tanken att det bör vara möjligt att uppnå en tillfredsställande fördelning
av ledigblivna bostäder genom att påverka uthyrningspraxis hos dem som
upplåter lägenheter. Påverkan avses skola ske dels mera direkt genom upplåtarnas
intresseorganisationer, dels genom lämplig upplysning och propaganda,
vilken skall rikta sig även till sådana upplåtare som står utanför organisationerna.
Kommittén har varit i kontakt med följande organisationer:
Sveriges fastighetsägareförbund, svenska byggnadsindustriförbundet, hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., svenska
riksbyggen samt Sveriges allmännyttiga bostadsföretag. Samtliga har förklarat
sig villiga att vara aktivt verksamma för att förmå sina medlemmar att vid
upplåtelser av lediga bostadslägenheter följa vissa efter överläggningar mellan
kommittén och organisationerna utarbetade riktlinjer. I den propaganda
som skall komma till stånd utanför organisationerna skall samma riktlinjer
rekommenderas till efterföljd. Ett närmare planerande av formerna för propagandan
avses skola ske under medverkan av reklamteknisk expertis.
För var och en av de angivna organisationerna har utarbetats ett rekommendationsförslag.
Dessa förslag torde få fogas vid detta protokoll som
bilaget A. Sakligt sett skiljer sig rekommendationerna praktiskt taget icke
från varandra på annat sätt än som betingas av att organisationerna har
delvis skilda verksamhetsfält å bostadsmarknaden. Här skall endast beröras
riktlinjerna i den rekommendation som Sveriges fastighetsägareförbund
åtagit sig att verka för.
Då fråga är om upplåtelse utan samband med byte skall iakttagas, att
lägenhet som frigjorts genom att kommunal bostadsförmedling berett innehavaren
annan bostad (eller i förekommande fall annan lägenhet som blivit
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
13
ledig efter omflyttning inom fastigheten i samband med frigörelse som här
avses) upplåtes till någon av de bostadssökande som förmedlingen kan
vilja anvisa, att lägenheter å ett rum och kök, som icke är påtagligt olämpliga
som familjebostäder, upplåtes till hushåll om minst två personer, därvid
i första hand bör ifrågakomma personer med barn, personer som ämnar ingå
äktenskap samt makar, samt att lägenheter å två rum och kök och större
lägenheter upplåtes till hushåll om minst tre personer, därvid i första hand
bör ifrågakomma personer med barn (även änklingar, änkor eller ogifta
personer med barn). Avvikelse från nu angivna principer skall kunna ske
efter tillstyrkan av ett av ortens fastighetsägareförening inrättat rådgivande
organ, uthyrningsnämnd. Fastighetsägarna medverkar även i fortsättningen
till lägenhetsbyten. Såsom önskvärt framhålles slutligen i rekommendationen
att fastighetsägarna i största möjliga utsträckning lämnar den kommunala
bostadsförmedlingen uppdrag att anvisa hyresgäster till lediga lägenheter.
Rörande den dispensgivning som skall få förekomma från uthyrningsnämndernas
sida har kommittén framhållit, att densamma förutsättes bli
synnerligen restriktiv samt att dispens icke borde få beviljas av den anledningen
att, om lagstiftning efter kvotprincipen gällt, fallet kunnat inrymmas
under den fria sektorn.
Kommittén har vidare anfört, att rekommendationerna icke vore avsedda
att upphäva äldre överenskommelser angående upplåtande av lediga lägenheter
genom kommunala bostadsförmedlingen eller att hindra att sådana
överenskommelser framdeles inginges. Härvid har kommittén framhållit
följande:
Kommittén har vid sin medverkan till rekommendationernas utformning
letts av den synpunkten att om kommunala bostadsförmedlingen får inflytande
över lägenhetsuthyrningen det i detta sammanhang — alltså när det
gäller den frivilliga ordningen — icke finnes anledning för kommittén att
uttala sig om efter vilka riktlinjer förmedlingen bör handha uthyrningen.
Det är sålunda exempelvis ej avsett att rekommendationerna skall hindra
fortsatt tillämpning av vissa förmedlingars praxis att lämna en eller ett par
lägenheter i nybyggda hus till byggherrens fria disposition.
Ett genomförande av den frivilliga ordningen skulle enligt kommitténs
förslag ske på försök. Sedan den verkat under viss tid, borde man överväga,
huruvida utfallet varit så pass positivt att man ej hade anledning ersätta
den med något annat. För att få ett objektivt underlag för bedömningen,
borde upplåtare åläggas uppgiftsskyldighet beträffande skedda uthyrningar
av familjebostäder. Uppgiftsskyldigheten skulle avse lägenhetens
storlek, räknad i antal rum, och sammansättningen av hyresgästens hushåll.
Den skulle endast omfatta städer med minst 20 000 invånare. Redovisning
av det statistiska material som framkomme genom uppgifterna borde
ske vid årsskiftet 1954—1955.
Fastighetsägareförbundet har vid förhandlingar med kommittén framhållit,
att förbundet utginge ifrån att staten kommc att anvisa medel för täc
-
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 151.
kande av kostnaderna både för den avsedda propaganda- och upplysningsverksamheten
och för de kanslikostnader, som uthyrningsnämndernas verksamhet
komme att föra med sig. Eventuella arvoden till uthyrningsnämndernas
ledamöter skulle däremot bestridas av vederbörande organisation.
Kommittén har, för det fall att företräde gåves åt frivilligalternativet, tillstyrkt
att staten åtoge sig kostnaderna därför i den utsträckning fastighetsägareförbundet
förutsatt. Det kunde enligt kommitténs mening uppenbarligen
icke erfordras något större anslagsbelopp härför.
Det slutliga valet mellan de båda alternativen har för
kommittén blivit beroende av vilken betydelse man i nuläget borde tillmäta
den större effekt som talade för lagstiftningsalternativet. Om — såsom
kommittén vore benägen anse — alternativen i övrigt vore i stort sett jämbördiga,
bleve bedömningen av bostadssituationen avgörande för vilket av
dem som borde ges företräde. Om än några säkra slutsatser icke kunde
dragas om utvecklingen under den närmaste framtiden, syntes dock täckning
finnas för omdömet att en lättnad i bostadssituationen vore i sikte. I
ett sådant läge ville mun ej gärna binda sig för det hårdare av två till buds
stående ingrepp. Den frivilliga ordningen borde därför ges företräde framför
lagstiftningsalternativet. Till detta kommitténs slutliga ställningstagande
hade även bidragit den synpunkten, att en genom organisationers medverkan
frivilligt genomförd ordning allmänt sett vore att föredraga framför
lagstiftning.
Kommittén har alltså tillstyrkt, att Kungl. Maj :t tager initiativ till åtgärder
för genomförande på frivillighetens väg av behovsprövning på bostadsmarknaden
i anslutning till kommitténs förslag.
Slutligen har kommittén framlagt förslag till ändringar i hyresregleringslagen
och bostadsrättskontrollagen syftande
till att i möjligaste mån undertrycka de olagliga ersättningarna på bostadsmarknaden.
Dessa ändringar borde enligt kommitténs mening genomföras
även om man för reglering av bostadsmarknaden valde alternativet
med frivilliga överenskommelser.
Enligt hyresregleringslagen i dess gällande lydelse får hyresvärd icke
mottaga eller träffa avtal om högre hyra för en lägenhet än den för lägenheten
tillåtna grundhyran (3 § första stycket). Med hyra likställes varje
annan gottgörelse som måste antagas utgöra vederlag för upplåtelse av lägenhet
till nyttjande (27 §). Det är även förbjudet för hyresvärd att utan
hyresnämndens tillstånd såsom villkor för uthyrning träffa avtal om försträckning
eller borgensförbindelse av hyresgästen eller att av honom taga
annan liknande utfästelse (3 § fjärde stycket). Hyresgäst som överlåter sin
hyresrätt till bostadslägenhet får icke mottaga eller avtala om gottgörelse
för överlåtelsen. Han är endast berättigad att taga mot ersättning för redan
erlagd hyra som belöper på tiden efter det han avträtt lägenheten. Det är
vidare, med visst undantag, förbjudet att mottaga eller träffa avtal om gott
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
15
görelse av hyressökande för anvisning å bostadslägenhet (11 §). För överträdelse
av dessa bestämmelser är straffet dagsböter eller fängelse (23 §).
I fråga om upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt och liknande andelsrätt,
varmed följer rätt att besitta eller hyra lägenhet, finns i bostadsrättskontrollagen
motsvarande stadganden, som förbjuder uttagande av eller
avtal om ersättning utöver den som godkänts av vederbörande myndighet.
Straffbestämmelserna avser icke den, till vilken lägenheten upplåtes. Denne
torde ej kunna straffas för medverkan ens om initiativet till den olagliga
transaktionen utgått från honom.
Kommittén har framhållit, att det vore tämligen vanligt, att nu berörda
bestämmelser överträddes och att det visat sig möta synnerligen stora svårigheter
att beivra överträdelserna med hänsyn till vanskligheten att bevisa
att olagliga ersättningar utgått eller avtalats. Två möjligheter erbjöde sig att
effektivisera förbuden mot olagliga ersättningar. Dels kunde man överväga,
om icke straffbarheten borde utsträckas att gälla även de bostadssökande,
dels kunde det ifrågasättas att förskjuta straffbarhetsgränsen.
Den förstnämnda utvägen har kommittén avvisat såsom oframkomlig.
Beträffande straffbarhetsgränsen har kommittén erinrat om att vid hyresregleringens
tillkomst varit på tal att straffbelägga redan ett betingande av
otillåten ersättning men att tanken härpå fått falla sedan från Sveriges fastighetsägareförbunds
sida invänts, att begreppet »betinga sig» icke vore till
sin innebörd tillräckligt fixerat. Kommittén har för egen del anfört:
Det synes svårt att bestrida, att ett stadgande, som gjorde redan betingandet
av otillåten ersättning straffbart, skulle bättre än nu gällande bestämmelser
motverka tagandet av sådan ersättning. Uppenbarligen är det lättare
att bevisa att krav på ersättning framställts än att ersättning utgått. I
de fall då illegal gottgörelse utgår för upplåtelse av en lägenhet torde det
vara vanligt att mera än en spekulant varit i förbindelse med upplåtaren
och fått del av kravet på ersättning innan upplåtelsen sker. Det är ju ingalunda
säkert att den, som först uppträder som aspirant på lägenheten, träftar
avtal med upplåtaren. Ofta förekommer väl också, att denne träder i
förbindelse med flera sökande för att tillförsäkra sig högsta möjliga ersättning.
Om nu blotta betingandet av ersättning vore straffbart skulle uppenbarligen
sammanstämmande vittnesmål från flera spekulanter att ersättning
begärts kunna vara tillräckligt bevis för att så verkligen skett. Under nuvarande
förhållanden torde motsvarande utredning icke ensam utgöra nöjaktig
bevisning om att ersättning betalats eller att avtal därom träffats. I
förstnämnda fall skulle upplåtaren därjämte få svårare att framställa krav
på ersättning, enär han av försiktighetsskäl måste göra detta vid personligt
sammanträffande med spekulanten. Därest han framförde sitt krav vid telefonsamtal
med spekulanten kunde han nämligen riskera att samtalet upptoges
maskinellt eller avlyssnades av något vittne eller t. o. m. att polismyndigheten
tagit kontakt med honom.
Kommittén har framhållit, att en straffbestämmelse av ifrågasatt innehåll
icke skulle behöva bereda alltför stora svårigheter vid tolkningen, om man
tasthölle, att syftet med densamma vore att förhindra otillåtna ersättningar.
Med utgångspunkt härifrån vore det tydligt, alt det ej skulle kunna vara
straffbart alt betinga sig högre hyra än den gällande grundhyran, därest
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
av omständigheterna framginge, att vederbörande hade för avsikt att underställa
frågan om hyreshöjning hyresnämndens prövning. Detta kunde
framgå därav, att hyresvärdens krav på högre hyra framstode som befogat,
t. ex. på grund av att han vidtagit förbättringar i lägenheten, eller att han
utan oskäligt uppehåll efter kravet av eget initiativ gjort framställning till
hyresnämnden i ärendet o. s. v. Å andra sidan skulle det i många fall kunna
föreligga omständigheter, som talade för att en begäran om ersättning
vore otillåtlig. Så kunde i regel anses vara fallet, om hyresvärden krävde
ett engångsbelopp, om lägenhetens grundhyra nyligen varit föremål för prövning
och därefter ingen förbättring av lägenheten skett, om den begärda
hyran vore uppenbart för hög eller om krav framställdes att hyressökanden
skulle övertaga möbler o. d. till oskäligt pris.
Då en hyresgäst betingade sig ersättning för att överlåta hyresrätten, syntes
konstaterandet, huruvida den begärda ersättningen vore otillåten, endast
undantagsvis erbjuda något problem. För en hyresgäst, som avträdde en
hyrd lägenhet, torde det mera sällan kunna föreligga anledning att kräva
ersättning, som icke tydligt framstode som motiverad.
Kommittén har vidare erinrat om att i krislagstiftningen icke saknades
exempel på straffbestämmelser som kriminaliserade redan krävandet av
otillåtna förmåner eller erbjudandet av sådana. Kommittén har härvid pekat
på 12 § prisregleringslagen.
I betraktande av det anförda har kommittén funnit sig kunna förorda sådan
ändring i hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen, att straff
skulle införas för den, som för upplåtelse eller överlåtelse av bostadslägenhet
betingade sig hyra eller annan ersättning, som icke vore tillåten. Uttrycket
»mottaga eller träffa avtal om» borde därför utbytas mot »betinga
sig eller mottaga».
Kommitténs förslag är, såvitt rör reglering av bostadsmarknaden, icke
enhälligt.
Ledamoten av kommittén Järtelius har i avgiven reservation förklarat sig
icke kunna biträda kommitténs uttalande, att en lättnad i bostadssituationen
vore i sikte. Läget på bostadsmarknaden finge, enligt vad reservanten anfört,
anses minst lika allvarligt som år 1951 och en säker bedömning av de
närmaste årens utveckling syntes icke möjlig. De åtgärder, som borde föreslås,
måste därför vara sådana, att de kunde förväntas få en tämligen omedelbar
positiv verkan. Ur denna synpunkt kunde intetdera av kommitténs
båda förslag — frivilliglinjen och det på kvotsystemet byggda lagstiftningsalternativet
— godkännas. Behovsprövningen borde i stället genomföras genom
en lag om obligatorisk kommunal bostadsförmedling omfattande samtliga
såväl nyproducerade som lediga äldre lägenheter om minst ett rum och
kök, möjligen dock med undantag för de största lägenheterna i det äldre
bostadsbeståndet. Till samtliga av regleringen omfattade lägenheter skulle de
kommunala bostadsförmedlingarna äga anvisa hyresgäster. Någon fri sektor
skulle alltså icke finnas. Kommunernas beslutande myndigheter skulle äga
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
17
fastställa riktlinjer för anvisningsverksamheten, innefattande normer såväl
beträffande de kvalifikationer som skulle fordras hos sökande för att få
inneha lägenhet av viss storlek som i fråga om rätten till förtur.
Ledamöterna i kommittén Ståhl och Wiman har i särskilda yttranden
framfört kritiska synpunkter på förslaget att reglera bostadsmarknaden genom
lagstiftning samt framhållit, att frivilliglinjen enligt deras mening vore
att avgjort föredraga.
Yttranden över hyresregleringskommittdns förslag.
över hyresregleringskommitténs betänkande har efter remiss yttranden
avgivits av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, statens hyresråd,
socialstyrelsen, bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, stadsfullmäktige i Stockholm, Södertälje,
Sundbyberg, Solna, Lidingö, Uppsala, Nyköping, Eskilstuna, Norrköping,
Motala, Jönköping, Växjö, Kalmar, Kristianstad, Malmö, Lund, Hälsingborg,
Halmstad, Göteborg, Mölndal, Uddevalla, Trollhättan, Borås, Örebro, Karlskoga,
Västerås, Borlänge, Gävle, Sundsvall, Östersund och Luleå, drätselkammaren
i Linköping, svenska stadsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund,
hyresgästernas riksförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a., svenska riksbyggen, svenska byggnadsindustriförbundet,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges industriförbund,
landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, kooperativa
förbundet, tjänstemännens centralorganisation, statstjänstemännens
riksförbund och Sveriges akademikers centralorganisation.
Yttranden har vidare inkommit från magistraten i Växjö, Skånes handelskammare,
länsarkitekten i Skaraborgs län, drätselkamrarna i Mariestad
och Skövde, hyresnämnden i Falun, Fredrika-Bremer-förbundet och yrkeskvinnors
samarbetsförbund.
Stadsfullmäktige i Karlskrona, Landskrona och Karlstad samt Sveriges
advokatsamfund har erhållit tillfälle att yttra sig över betänkandet men ej
inkommit med yttranden.
Flertalet av de remissinstanser, som särskilt uttalat sig härom, är ense
med kommittén om att behov föreligger av en reglering i någon
form av bostadsmarknaden.
Bostadsstyrelsen, som under hösten 1952 verkställt en undersökning av
bostadsbristen, omfattande 239 kommuner, framhåller, att lägenhetsunderskottet
med hänsyn till de inom vederbörande kommuner bosatta, av
förmedlingsorganen kända bostadssökandena kunde förmodas uppgå till
högst 65 000—70 000 lägenheter. Storleken av det mot den s. k. uppdämda
inflyttningen svarande lägenhetsunderskottet vore svårbedömbart. För en
normalt fungerande bostadsmarknad erfordrades därjämte en viss lägenhetsreserv.
I de undersökta kommunerna funnes vidare 95 000 bostadssökande
med egen lägenhet inom kommunen, vilka sökte annan lägenhet.
2 Dihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 151.
18 Kungl. Maj:ts proposition nr löl.
Rörande läget på bostadsmarknaden hösten 1952 jämfört med tidigare år
anför styrelsen:
Beträffande utvecklingen mellan hösten 1951 och hösten 1952 visar verkställda
undersökningar, att en ökning av bostadsbristen skett i Stockholm,
Göteborg och Malmö. I övriga 81 kommuner, vilka utnyttjat likartade uppgiftskälior
vid sammanställandet av uppgifter för åren 1950, 1951 och 1952,
har antalet bostadssökande utan egen lägenhet ökat från 18 750 till 21 700.
Med hänsyn till föreliggande felkällor och förmedlingsorganens egna omdömen
— flera kommuner har anfört att läget sannolikt är oförändrat trots
att antalet kända bostadssökande utan egen lägenhet ökat — är det ytterst
tveksamt om detta skall tolkas som en ökning av det faktiska lägenhetsunderskottet
i dessa kommuner. I några av kommunerna torde dock bostadsbristen
ha ökat. Å andra sidan synes bostadsbristen ha minskat i vissa kommuner.
Sammanfattningsvis anför styrelsen, att försämringen i bostadsmarknadsläget
under de två senaste åren icke syntes ha medfört någon nämnvärd ökning
av antalet hushåll med barn och antalet barnlösa gifta som saknade lägenhet,
medan däremot antalet icke gifta bostadssökande utan barn, däribland
de som sökte lägenhet för att ingå äktenskap, ökat väsentligt.
I fråga om produktionsutvecklingen och den framtida efterfrågan av lägenheter
hänför sig styrelsen till en inom styrelsen upprättad den 9 december
1952 dagteoknad promemoria angående bostadsmarknadsläget hösten
1952. Häri anföres bl. a. följande:
Under år 1952 har förutsättningarna för bostadsbyggandet förbättrats.
Till följd härav samt då nu åtskilliga från år 1951 försenade företag kunnat
färdigställas och ett ökat antal s. k. kombinationslägenheter bygges, kommer
lägenhetstillskottet i hela riket under år 1952 troligen att bli 45 000 ä
46 000 lägenheter mot endast 39 800 under år 1951. Detta innebär en ökning
med ca 15 procent, vilken till stor del hänför sig till de större tätorterna.
De gynnsammare förutsättningar för bostadsbyggandet som inträtt under
år 1952 har främst inneburit att grunden kunnat läggas för en ytterligare
ökning av lägenhetstillskottet under år 1953. Sålunda har på grund av den
bättre tillgången på arbetskraft byggnadstillstånd kunnat meddelas för ett
betydligt större antal lägenheter under år 1952 än man tidigare räknat med.
Antalet lägenheter i företag påbörjade i 53 större städer under de tio första
månaderna 1952 har överstigit motsvarande antal ett år tidigare med icke
mindre än 25 procent, varmed man dock icke kommit upp till ett nämnvärt
högre antal än det som påbörjades under de tio första månaderna 1950. Utvecklingen
mot en större igångsättning synes emellertid fortsätta och antalet
lägenheter i pågående företag har i de större tätorterna stigit till en högre
nivå än någon gång tidigare under efterkrigstiden.
Hur stort lägenhetstillskottet under 1953 kommer att bli är, utöver igångsättningen
hittills och under de närmaste månaderna, väsentligen beroende
på hur byggnadstiderna utvecklas. En viss men osäker tendens till förkortning
av de särskilt under år 1951 förlängda byggnadstiderna har förmärkts
under år 1952. Även med oförändrat långa byggnadstider torde antalet inflyttningsfärdiga
lägenheter under år 1953 komma att överstiga 1952 års
lägenhetstillskott. Kan byggnadstiderna förkortas mera avsevärt blir lägenhetstillskottet
under år 1953 väsentligt större.
Det är angeläget att bostadsbyggandets förutsättningar ytterligare förbätt
-
19
Kungl. Maj. ts proposition nr löl.
ras. Med hänsyn till angelägenheten av att avskaffa bostadsbristen och att
fortsätta höjningen av utrymmes- och utrustningsstandarden är det önskvärt
att så snart som möjligt komma upp till en produktion av ca 60 000
lägenheter per år i hela riket.
Hur bostadsmarknadsläget kan komma att utvecklas under år 1953 kan
givetvis icke nu angivas. I och med den väntade ökningen av lägenhetstillskottet
genom nybyggnad synes emellertid förutsättningarna bli större att
utbudet av lägenheter skall kunna överstiga den löpande tillväxten i efterfrågan
och därmed en reducering av bostadsbristen kunna komma till stånd.
Att en sådan utveckling kan inträffa under år 1953 synes icke uteslutet,
men det kan också dröja längre innan den blir märkbar. Avgörande är givetvis
icke endast storleken av lägenhetstillskottet utan även utvecklingen
av efterfrågan i antal lägenheter, vilken är ytterligt svår att bedöma, därför
att den påverkas icke endast av rent demografiska förhållanden utan även
av bl. a. konjunkturutvecklingen, vilken synes osäker.
Efter att i remissvaret vidare ha framhållit, att den av kommittén påvisade
höjningen av hushållskvoterna för ensamstående under 1940-talet innebure
fortsättandet av en utveckling, som påbörjats redan tidigare, och syntes
vara en konsekvens bl. a. av ändrad ålderssammansättning bland de ogifta
och framför allt flyttningar från landsbygd till tätorter, anför styrelsen slutligen
rörande behovet av en reglering:
Med hänsyn till de under år 1952 inträdda och, så vitt nu kan bedömas,
alltjämt för år 1953 rådande förbättrade förutsättningarna för bostadsbyggandet
samtidigt med att en något långsammare tillväxt av bostadsefterfrågan
icke framstår som osannolik skulle kunna ifrågasättas huruvida icke
behovet av reglerande åtgärder numera minskat. Då emellertid bostadsbristen
fortfarande är av betydande omfattning och ännu icke visat någon
nedåtgående tendens finner styrelsen dock lämpligt att åtgärder vidtagas för
att bereda hushåll med hemmavarande barn, barnlösa gifta och personer
som önskar inga äktenskap en gynnad ställning på bostadsmarknaden. Även
om det icke kan påvisas att hushällsbildningen bland ensamstående i nämnvärd
grad avvikit från den tendens, som framträtt under tidigare utvecklingsskeden,
kan ju själva bostadsbristens faktum ge skäl för ingripanden
till fördel för de socialt mest angelägna behoven på bostadsmarknaden.
Statens hyresråd vitsordar, att eu besvärande bostadsbrist råder med bostadslöshet,
uppskjuten familjebildning och andra för de enskildas trivsel
ödeläggande situationer som följd. Efter att ha erinrat om bostadsstyrelsens
uttalande, att det icke vore uteslutet att en minskning av bostadsbristen kunde
bli märkbar redan under år 1953 på grund av väntad ökning av lägenhetstillskottet
genom nybyggnad, anför hyresrådet vidare:
För att häva bostadsbristen fordras emellertid icke blott att det stora antalet
bostadslösa erhåller bostäder utan även att efterfrågan på större och
bättre bostäder tillgodoses. Denna efterfrågan, som i rådande bristsituation
icke kominer till uttryck därför att det av de flesta torde anses utsiktslöst
att ens försöka tillfredsställa sina önskemål, är säkerligen avsevärd.
Hyresrådet vill därför understryka att det är av utomordentlig vikt att ansträngningarna
inriktas på att i möjligaste mån ytterligare öka nyproduktionen
av tillräckligt stora bostadslägenheter.
Emellertid måste man konstatera att nybyggnadstillskottet varit högst
avsevärt och att likväl bostadsbristen icke minskats. Detta förhållande gen
20
Kungl. Maj:ts proposition nr löl.
säkerligen anledning att, innan nya regleringsåtgärder vidtages, undersöka
vilka de egentliga orsakerna till bostadsbristen är och om dessa över huvud
taget kan enbart genom nybyggande undanröjas. Att den bostadsbrist som
kommer till uttryck i efterfrågan på bostäder vid rådande prisläge icke
minskat, synes vara resultatet av flera samverkande omständigheter. Inflyttningen
till tätorterna är en av dessa; andra är invandringen, den sänkta
äktenskapsåldern, de ensamståendes hushållsbildning o. s. v. Särskilt betydelsefull
är emellertid den fortgående allmänna standardhöjningen, som
varit mycket stark under de senaste åren och som naturligen medfört en
efterfrågan på större och bättre bostäder. Denna efterfrågan har stegrats
till följd därav att liyreskontrollen samtidigt föranlett en hyressänkning i
förhållande till andra priser.
Då det gäller att bedöma huruvida åtgärder kan vidtagas för att undanröja
dessa bostadsbristens orsaker, är det utan vidare klart att flertalet av
dem är av den beskaffenhet att önskvärdheten av statliga ingripanden måste
avgöras efter andra, vidare synpunkter och icke kan i detta sammanhang
ifrågasättas. De enda möjligheterna som står till buds skulle då vara att
minska standarden genom tvångsåtgärder eller att begränsa efterfrågan genom
att höja hyrorna. Men sedan man efter många års målmedveten strävan
lyckats uppnå en bostadsstandard, som i och för sig, åtminstone vad
bostädernas rumsantal beträffar, icke kan anses för hög, nu plötsligt ändra
sin målsättning därutinnan, synes icke annat än i yttersta nödfall böra ifrågasättas.
Icke heller kan det bli tal om att åstadkomma en hyreshöjning
som motiveras av en önskan att begränsa efterfrågan på bostäder. Vid den
fortsatta diskussionen om bostadspolitiken bör man emellertid observera
spörsmålet om den inverkan hyresnivån har på efterfrågan. Det bör framhållas
att så länge något ekonomiskt hinder för de hyressökande icke finnes
att tillfredsställa sina önskemål i fråga om bostadens storlek och standard,
någon gräns för bostadsbristens fortgående ökning rent teoretiskt sett icke
finnes, även om nybyggnadsverksamheten kraftigt ökas.
Hyresrådet framhåller i anslutning till det anförda att, även om man å
ena sidan måste räkna med en bestående bostadsbrist såsom sannolik och
av sådant skäl ej längre ansåge sig kunna underlåta att söka åtgärder för
undanröjande av de missförhållanden den framkallat, man å andra sidan
såvitt möjligt borde undvika nya genomgripande regleringsåtgärder och
begränsa sig till att söka medel för att skapa en företrädesrätt för familjehushållen
och med dem jämställda till lediga lägenheter.
Hovrätten för Västra Sverige framhåller att, även om den förebragta utredningen
icke skulle anses ge klart belägg för att familjer och personer,
som stode i begrepp att ingå äktenskap, hade större svårigheter än ensamstående
att få hyra lägenhet under rådande svåra bostadsförhållanden, det
dock vore obestridligt att avsaknaden av lämplig egen bostad innebure ett
särskilt svårt ont för förstnämnda kategori. Det vore därför angeläget, att
dessa bostadssökande bereddes en förbättrad ställning.
Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det nödvändigt, att familjer
med barn erhåller en bättre ställning i konkurrensen om bostadslägenheterna,
samt anför till belysning av förhållandena:
Den sedan flera år rådande svåra bostadsbristen har medfört en hård
konkurrens om lediga lägenheter, i vilken konkurrens familjer med barn
haft svårast att göra "sig gällande, då fastighetsägarna i många fall synes före
-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr löl.
draga att hyra ut lediga lägenheter till ensamstående eller i varje fall personer
utan minderåriga barn. Länsstyrelsen har i sin verksamhet inom det sociala
området haft tillfälle konstatera de skadliga verkningar bostadsbristen redan
förorsakat i socialt hänseende. Såsom exempel vill länsstyrelsen anföra:
Trolovade, som ämnar ingå äktenskap och därför söker lägenhet, måste i
Göteborg vara beredda på en väntetid av minst tre år. Om de har barn eller
väntar barn erhåller de förtur men väntetiden utgör det oaktat minst 1—- 1 V2 år. Länsstyrelsen har vidare påträffat många fall, där barn tvingats
vara på barnhem eller i fosterhem under långa tider, därför att föräldrarna
varit utan bostad. Trots att dylika fall hänförts till förtursfallen, har det
kunnat dröja både ett och två år innan lägenhet kunnat erhållas. Bostadsförmedlingen
i Göteborg har upplyst, att antalet hos bostadsförmedlingen anmälda
bostadslösa med två eller flera barn är betydande.
Övriga remissinstanser, som vitsordat behovet av en reglering av bostadsmarknaden,
är Svea hovrätt, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Örebro och Norrbottens län, stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö, Hälsingborg,
Trollhättan och Sundsvall, svenska stadsförbundet, hyresgästernas
riksförbund, svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag och
tjänstemännens centralorganisation.
Stadsfullmäktige i Stockholm, vilka på sätt i det följande skall redovisas
med viss tvekan ansluter sig till frivilligalternativet, lämnar en framställningav
läget på bostadsmarknaden i Stockholm:
Tillgången på bostäder är alltjämt mycket knapp i Stockholm och läget
måste betecknas som mycket allvarligt. Antalet hos bostadsförmedlingen
anmälda bostadssökande synes under 1952 alltjämt ha varit i tillväxt.
Bostadsförmedlingskontoret har anmält, att antalet under år 1952 anvisade
lägenheter ej ens uppgår till hälften av antalet under samma tid inlämnade
ansökningar om bostad. Det beräknade antalet bostadssökande uppgick vid
1952 års ingång till ej mindre än 54 000. Även om en betydande del av dessa
bostadssökande ej saknar lägenhet utan önskar lägenhetsbyte, är antalet
verkligt ömmande fall dock högst avsevärt. Av expertutlåtanden att döma
synes den närmaste tidens utsikter på bostadsmarknaden kunna betraktas
med en viss grad av optimism. Även om man måste räkna med att en betydande
bostadsbrist kommer att kvarstå under avsevärd tid, synes man ha
anledning att förutse en successiv minskning av denna brist, särskilt med
hänsyn till den redan inträffade och den väntade ytterligare ökningen av
nyproduktionen av bostäder samt förändringarna i befolkningsstrukturen.
Rörande läget på bostadsmarknaden i Malmö anför länsstyrelsen i Malmöhus
län:
Kommitténs uppfattning att en ljusning inträtt på bostadsmarknaden
delas av länsstyrelsen, som i sammanhanget vill peka på en inom Malmö
stadsingenjörskontor i slutet av år 1952 upprättad generalplan för staden.
Planen utvisar att den verkliga lägenhetsbristen i staden år 1950 uppgick
till omkring 4 050, varav 1 650 lägenheter efterfrågades av personer, som
önskade ingå äktenskap och 1 100 av personer, som icke var bosatta i
staden. Det konstateras vidare att ett mycket stort nybyggnadsbehov sannolikt
kommer att finnas fram till mitten av 1950-talet men att det därefter
under vissa förutsättningar kan komma att avtaga. Lägenhetsbristen
kan sålunda komma att ersättas av en kigenhetsreserv vid mitten eller slutet
22
Kungl. Maj:ts proposition nr löl.
av 1950-talet. Även om utredningen helt naturligt grundas å vissa antaganden,
om vilkas sannolikhetsgrad intet kan sägas, utgör den likväl en bild
av hur man ser på bostadsproblemet på visst håll i länets största tätort.
Några remissinstanser har uttalat stark tvekan i fråga om behovet av en
reglering men dock funnit en reglering i huvudsaklig överensstämmelse med
frivilligalternativet kunna accepteras. Sålunda anför länsstyrelsen i Västernorrlands
län efter att ha erinrat om att frågan om reglering av bostadsmarknaden
under de senaste tio åren vid flera tillfällen behandlats i riksdagen
utan att resultat vunnits:
Man ställer sig osökt den frågan, om förhållandena på bostadsmarknaden
i dagens läge så radikalt försämrats eller utsikterna till en omedelbart
förestående försämring är så överhängande, att de skulle nödvändiggöra
ytterligare en i medborgarnas livsföring djupt ingripande regleringslagstiftning
av ifrågasatt karaktär. Länsstyrelsen förmenar att svaret på denna
fråga är nej. Flera omständigheter tyder på att kommittén bedömt läget på
bostadsmarknaden alltför pessimistiskt. Nyproduktionen av bostäder i de
större städerna — och det är främst dessa det i detta sammanhang är fråga
om — synes under de senaste åren ingalunda ha stagnerat utan snarare ökat.
Även befolkningens ålderssammansättning och civilståndsfördelning måste
påverka bostadsefterfrågan. Av befolkningsstatistiken framgår att den närmaste
tioårsperioden kommer att kännetecknas av en stark nedgång av
befolkningstalet i de yngsta årsklasserna i de arbetsföra åldrarna, varemot
åldersgruppen 65 år och däröver stadigt ökar sin andel i befolkningstalet.
Verkningarna av den fortgående förändringen i ålderssammansättningen
torde bland annat bli märkbara på familjebildningen och därmed också
medföra en minskad efterfrågan på familjebostäder. Slutligen har också
en fullt märkbar konjunkturavmattning kunnat iakttagas under de senaste
månaderna, vilken om den blir bestående eller skärpes snart nog kommer
att påverka bostadsmarknaden. Med anledning av vad sålunda anförts avstyrker
länsstyrelsen bestämt kommitténs förslag till bostadsanvisningslag
såsom olämpligt och i varje fall icke av behovet påkallat. Däremot har
länsstyrelsen i och för sig icke något emot att förslaget om behovsprövning
på frivillighetens väg av bostadsmarknaden prövas.
Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Jönköpings, Kopparbergs
och Jämtlands län, Sveriges fastighetsägareförbund och hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
Kooperativa förbundet kan icke finna, att barnfamiljer och vngre gifta
missgynnats vid lägenhetsupplåtelser i sådan grad, att ytterligare reglering
av bostadsmarknaden framstode som motiverad. Förbundet såge dock med
tillfredsställelse, att organisationerna på bostadsmarknaden förklarat sig
villiga att på frivillighetens väg åstadkomma en lämplig fördelning av lediga
lägenheter.
Stadsfullmäktige i Luleå gör gällande, att behov av reglering föreligger
endast för Stockholms och andra större tätorters del.
Några remissinstanser hävdar, att i nuvarande läge behov icke kan anses
föreligga av en reglering av bostadsmarknaden. Sålunda anför länsstyrelsen
i Östergötlands län:
Åtskilliga omständigheter tyder på att förhållandena å bostadsmarknaden
undergått sådana förändringar att länsstyrelsen måste ställa sig syn
-
Kungl. Maj.ts proposition nr löl.
23
nerligen tveksam till frågan om lämpligheten att enligt något av kommitténs
förslag införa en reglering av bostäder med alla de nackdelar, som
därav kan följa.
I betydande omfattning bar fördelningen av bostadslägenheter skett genom
åtgärder av kommunala myndigheter. Detta bär framförallt gällt de
lägenheter, som nyproducerats. I Linköping ställes för närvarande till kommunala
bostadsförmedlingens förfogande enligt särskild utfästelse av byggnadsföretagarna
50 % av det totala lägenhetsantalet i nybyggnader, som
upptöres å tomter i enskild ägo, och 75 % i nybyggnader som uppföres å
av staden försålda tomter. Det kommunala bostadsbolagets nyproduktion
ställes helt till bostadsförmedlingens förfogande. Genom samarbete med
stadens fastighetsägareförening söker dessutom bostadsförmedlingen att få
berörd fastighetsägares medgivande att anvisa hyresgäst till en ledigbliven
lägenhet i det äldre bostadsbeståndet i samband med den förutvarande hyresgästens
avflyttning till en nyproducerad lägenhet. I Norrköping äger huvuddelen
av den nuvarande bostadsproduktionen rum på mark, som av staden
upplåtes med tomträtt, och i fråga om bostadsfastigheter, som uppföres å
sådan mark, sker uthyrning av bostadslägenheter genom den kommunala
bostadsförmedlingen. Av samtliga under perioden 1 januari 1950—31 oktober
1952 inflyttningsfärdiga lägenheter om minst ett rum och kök (1 223)
var icke mindre än 78 % bebodda av för respektive lägenhetstyp enligt
betänkandet behöriga bushåll.
Med ledning av dessa faktiska uppgifter anser sig länsstyrelsen böra göra
det uttalandet, att länsstyrelsen icke är övertygad om att inom länet åtgärder
enligt kommitténs förslag skulle ge bättre resultat i fråga om fördelning
av bostadslägenheter än vad som kan åstadkommas av de kommunala
myndigheterna utan ytterligare statsingripande.
Drätselkammaren i Linköping framhåller, att en jämförelse mellan det
för närvarande tillämpade förfaringssättet vid den kommunala bostadsförmedlingen
i Linköping och de av kommittén framlagda förslagen gåve vid
handen, att föga torde vara att vinna ur behovsprövningssynpunkt genom
införande av den av kommittén föreslagna ordningen. Stadsfullmäktige i
Norrköping har en liknande inställning.
Länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län framhåller, att en lättnad
i bostadssituationen vore i sikte och motsätter sig därför en bostadsreglering,
vilken måste föra med sig djupgående ingripanden i medborgarnas
frihet, näringslivets utveckling och på arbetsmarknaden. Liknande synpunkter
framföres av länsarkitekten i Skaraborgs län, Skånes handelskammare,
svenska byggnadsindustriförbundet, Sveriges industriförbund, svenska
arbetsgivareföreningen och Sveriges akademikers centralorganisation. Även
länsstyrelsen i Gävleborgs län motsätter sig ett statligt ingripande på bostadsmarknaden.
Arbetsmarknadsstyrelsen, som avgränsat sitt yttrande till frågor rörande
behovsprövningens inverkan på arbetsmarknaden, finner behov av reglering
av bostadsmarknaden icke föreligga ur arbetsmarknadspolitiska synpunkter. I
I fråga om valet av form för reglering av bostadsmarknaden bar ett stort
antal remissinstanser klart anslutit sig till det av kommittén uppställda
alternativet med frivilliga öve r e n s k o in in e 1 s c r. Dessa re
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr löl.
missinstanser är hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen (majoriteten),
bostadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värmlands
och Västmanlands län, magistraten i Växjö, stadsfullmäktige i Södertälje,
Solna, Lidingö, Uppsala, Nyköping, Eskilstuna, Motala, Jönköping,
Växjö, Kalmar, Kristianstad, Malmö, Lund, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg,
Mölndal, Borås, Trollhättan, Västerås, Borlänge, Sundsvall och Östersund,
drätselkammaren i Skövde, hyresnämnden i Falun, svenska stadsförbundet,
hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a., svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, landsorganisationen
i Sverige samt kooperativa förbundet. I den mån dessa remissinstanser
närmare motiverat sitt ställningstagande har de till förmån för
frivilligalternativet framhållit bl. a., att en lättnad i bostadssituationen vore
i sikte och att man därför icke borde binda sig för den hårdare av de två
till buds stående möjligheterna, att en lagstiftning skulle innebära ett djupt
ingrepp i enskilda förhållanden och skulle komma att mötas av stor ovilja
i vida kretsar, samt att den av kommittén föreslagna lagstiftningen skulle
nödvändiggöra en vidlyftig apparat för regleringens administrering utan att
motsvarande effekt vunnes.
Även Svea hovrätt, länsstyrelserna i Stockholms, Örebro, Västerbottens
och Norrbottens län samt tjänstemännens centralorganisation är klara anhängare
av frivilligalternativet dock under uttalande av viss tvekan i fråga
om systemets effektivitet.
Statens hyresråd (majoriteten) framhåller, att det uppenbarligen vore
lyckligast, om tillfredsställandet av familjehushållens behov av bostäder
kunde uppnås genom att upplåtarna frivilligt ställde ledigblivna lägenheter
i första hand till sådana hushålls förfogande. Otvivelaktigt gåve den särskilt
i de största städerna redan vunna erfarenheten av det frivilliga samarbetet
mellan fastighetsägarorganisationerna och den kommunala bostadsförmedlingen
anledning att förvänta att kommitténs förslag skulle kunna
medföra betydande verkningar i riktning mot det eftersträvade målet. Detta
gällde särskilt nyproduktionen. Man måste emellertid ställa sig tveksam till
frågan, huruvida de frivilliga åtaganden på vilka förslaget byggde komme
att ha tillräcklig effekt. Denna tvekan gjorde sig främst gällande i fråga
om det äldre privatägda fastighetsbeståndet. Av detta torde endast drygt
hälften tillhöra Sveriges fastighetsägareförbund. Även om åtskilliga brister
sålunda vidlådde frivilligalternativet, ansåge dock hyresrådet anledning
icke föreligga att motsätta sig kommitténs förslag.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att, då länsstyrelsen
såge mera allvarligt på läget på bostadsmarknaden än kommittén, det endast
vore med största tvekan som länsstyrelsen kunde förorda frivilligalternativet.
Då länsstyrelsen likväl förordade detta alternativ, vore anledningen
härtill svårigheten att genom lagstiftning finna en form för en fullt effektiv
och i övrigt tillfredsställande behovsprövning, som ej hade avsevärda icke
önskvärda biverkningar och ej krävde en stor och dyrbar förvaltningsapparat.
Kungl. Maj:ts proposition nr kol.
25
Länsstyrelsen i Södermanlands län, stadsfullmäktige i Gävle och Luleå
samt drätselkammaren i Mariestad ställer sig starkt tvekande till frågan om
frivilligsystemets effekt men ansluter sig det oaktat till kommitténs förslag.
Stadsfullmäktige i Stockholm framhåller, att frivilligalternativet för
Stockholms vidkommande icke syntes innebära några förbättringar i förhållande
till vad som för närvarande gällde. Då det emellertid syntes vara
av visst värde, att överensstämmelse i fråga om uthyrningsnormerna i stort
sett rådde mellan olika kommuner, ville stadsfullmäktige icke motsätta sig
att kommitténs förslag genomfördes.
Arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs
län, stadsfullmäktige i Norrköping samt drätselkammaren i Linköping, vilka
som förut nämnts hävdar att behov av reglering av bostadsmarknaden i
nuvarande läge icke föreligger, anför att, därest en reglering ansåges böra
genomföras, frivilligalternativet vore att föredraga.
Vissa av de remissinstanser, som enligt vad förut anförts anslutit sig till
frivilligalternativet, har förordat modifikationer i de appeller, som avses
skola utfärdas. Sålunda anför statens hyresråd: De föreslagna behovsprövningsnormerna
vore alltför stela och medgåve icke att hänsyn toges till individuella
förhållanden. Man kunde t. ex. peka på den omständigheten, att
makar med ett barn skulle vara berättigade att nyttja en lägenhet om två
rum och kök eller större, under det att barnlösa makar, även om hustrun
vore havande, endast ägde förfoga över ett rum och kök. Liknande synpunkter
framföres av bostadsslyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands,
Kopparbergs och Jämtlands län, stadsfullmäktige i Stockholm, Norrköping,
Eskilstuna, Lund och Solna, svenska riksbyggen samt svenska stadsförbundet.
Sistnämnda remissinstans tillägger, att i appellerna borde utsägas, att
sådana med bostadsförmedlingarna träffade avtal, som gåve dessa möjlighet
att anvisa hyresgäster, fortfarande skulle vara gällande.
överståthållarämbetet framhåller, att de principer för uthyrning av lediga
lägenheter, som upptagits i rekommendationerna, i viss mån syntes vara
strängare än de som tillämpades av Stockholms stads bostadsförmedling.
Genom förmedlingen hade sålunda ett icke obetydligt antal lägenheter om
två rum och kok — vilka enligt rekommendationerna skulle förbehållas
hushåll om minst tre personer — uthyrts till hushåll, som blott bestode av
två personer. Å orter, där fastighetsägareföreningen inrättat ett särskilt
rådgivande organ, uthyrningsnämnd, skulle dock avvikelse från de i rekommendationerna
angivna uthyrningsprinciperna kunna ske efter tillstyrkan
av nämnden. Det syntes lämpligt, att uthyrningsnämnd därvid i stort
sett följde samma praxis som den kommunala bostadsförmedlingen inom
orten, överståthållarämbetet funne därför önskvärt, att vederbörande bostadsförmedling
bleve representerad i uthyrningsnämnden eller att i varje
fall en representant för förmedlingen bleve i tillfälle att deltaga i nämndens
överläggningar.
Även landsorganisationen i Sverige förordar, att kommunal bostadsförmedling
blir representerad i uthyrningsnämnden.
26
Knngl. Maj.ts proposition nr 151.
Stadsfullmäktige i Västerås förordar omprövning av frågan om uthyrningsnämndens
sammansättning.
Stadsfullmäktige i Malmö skulle helst se, att en frivillig behovsprövning,
åtminstone för Malmös del, utformades på följande sätt:
De nyproducerade lägenheterna skall helt förmedlas genom bostadsförmedlingens
försorg. Till lägenhet i det äldre bostadsbeståndet, som blivit
ledig genom att hyresgästen erhållit annan bostad genom bostadsförmedlingen,
skall bostadsförmedlingen äga anvisa ny hyresgäst, som skäligen
kan tagas för god av hyresvärden. Bostadsförmedlingen skall dock vara
skyldig att godtaga av hyresvärden själv utvald hyresgäst, under förutsättning
att hyresgästens hushåll består av minst samma antal personer som den
avflyttande hyresgästens hushåll, dock att det inflyttande hushållet ej skall
behöva bestå av flera än tre personer, om den lediga lägenheten består av
1 rum och kök, och ej flera än fyra personer, om den lediga lägenheten består
av 2 eller flera rum och kök. Lägenhet, som blivit ledig på annat sätt,
må uthyras av fastighetsägaren utan att han behöver anlita bostadsförmedlingen.
Detsamma bör utan vidare gälla för alla sådana lägenheter i det
gamla bostadsbeståndet, som är mindre än 1 rum och kök.
Stadsfullmäktige i Hälsingborg förordar som huvudregel, att medelboendetätheten
per lägenhet i varje fastighet skall uppgå till minst 3,i personer,
samt föreslår vidare, att i uthyrningsnämnd skall ingå representanter för
kommunen och hyresgästorganisationerna.
Stadsfullmäktige i Göteborg förutsätter, att fastighetsägarna skall vara
beredda att i betydande omfattning mottaga större hushåll än vad som i
frivilligalternativets appeller betecknats som minimum.
Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
ställer sig frågande till kommitténs motiv att auktorisera ett dispensförfarande
i samband med en på frivilliga överenskommelser byggd behovsprövning
samt finner det oegentligt, att dispensmöjlighet tillerkänts endast
fastighetsägareföreningens medlemmar. I övrigt framför förbundet följande
synpunkter, vilka hänför sig till den av förbundet godtagna appellen:
Förbundet förutsätter, att appellens formulering om att den lokala organisationen
icke skall upplåta lägenheter till annan än den som anvisats eller
på annat sätt godkänts av kommunala bostadsförmedlingen icke av kommunerna
tages till intäkt för att anvisningsförfarandet i första hand skall
tillämpas före ett godkännande av lägenhetstecknare. För en kooperativt
byggande organisation är det ett naturligt intresse att i första hand organisationens
medlemmar skall beredas möjlighet att erhålla bostad inom av organisationen
uppförda och förvaltade bostäder. Det måste därför anses vara
berättigat att medlemmarna, i den mån de uppfyller i appellen angivna
fordringar, icke av bostadsförmedlingarna åsidosättes till förmån för organisationen
utomstående personer. Även ur andra synpunkter är det angeläget
att ett godkännande tillämpas framför anvisningsförfarandet. Det är av
mycket stor vikt för en kooperativ bostadsrättsförening att de grundavgifter
bostadsrättshavarna skall inbetala erlägges på tidigast möjliga stadium.
Förbundets erfarenhet visar, att i de fall bostadsförmedlingarna genom överenskommelse
har rätt att anvisa lägenhetstecknare detta skett på ett alltför
sent stadium, många gånger icke förrän i omedelbar anslutning till inflyttningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
27
Sveriges fastighetsägareförbund framhåller, att mot bakgrund av de uppgifter
rörande bostadsköernas sammansättning, som redovisats i 1951 års
bostadsutrednings betänkande rörande samhällets stöd åt bostadsförsörjningen,
starka skäl syntes tala för att frågan om inbegripande under behovsprövningen
av lägenheter om ett rum och kök upptoges till förnyad prövning.
Statstjänstemännens riksförbund hemställer att — vare sig frivilligakernativet
eller lagstiftningslinjen väljes — föreskrifter i administrativ ordning
utfärdas för tillgodoseende av sådana statstjänstemäns bostadsbehov,
som till följd av omstationering eller avträdande av tjänstebostad blivit
bostadslösa.
Kommitténs förslag, att frivilligalternativet borde kombineras med skyldighet
för hyresvärd att lämna uppgift beträffande skedda uthyrningar av
familjebostäder, har mött gensaga i vissa remissyttranden. Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. finner sålunda sannolikt,
att vederbörande kommunala organ ändå har möjlighet att följa utvecklingen,
och ifrågasätter därför starkt nödvändigheten av uppgiftsskyldigheten.
Bostadsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke stickprovsundersökningar,
genom vilka mera ingående uppgifter kunde insamlas, skulle ge ett
bättre underlag för bedömningen av frivilligalternativets effekt. Kooperativa
förbundet menar, att uppgiftsskyldighet icke vore erforderlig beträffande
nyproducerade lägenheter, enär uthyrningen av dessa till övervägande
delen förmedlades genom de kommunala bostadsförmedlingarna.
Tanken att i första hand tillgripa en lagstiftning av det innehåll
kommittén föreslagit bar icke förordats av någon remissinstans. Däremot
har två reservanter inom statens hyresråd, två reservanter inom socialstyrelsen,
stadsfullmäktige i Sundbyberg och hyresgästernas riksförbund
hemställt om omedelbart införande av en lagstiftning om obligatorisk kommunal
bostadsförmedling efter i huvudsak de riktlinjer som uppdragits av
reservanten i kommittén Järtelius. Till stöd härför har remissinstanserna
utvecklat väsentligen samma synpunkter som nämnde kommittéreservant.
Flera av de remissinstanser, som anslutit sig till frivilligalternativet, bär
riktat skarp kritik mot det av kommittén utarbetade lagförslaget och framhållit,
att förslaget icke, eller först efter genomgripande överarbetning, borde
läggas till grund för lagstiftning. Sålunda anför Svea hovrätt:
Effekten av förslaget reduceras i väsentlig män genom anordnandet av
den s. k. fria sektorn. Såvitt hovrätten kan bedöma, finnes fog för frågau,
huruvida icke antalet lägenheter, som genom införandet av den fria sektorn
i nybyggnadshusen undandrages bostadsförmedlingarna, blir lika stort som
antalet av de ledigblivna lägenheter i det äldre bostadsbeståndet, vilka kommer
att falla under regleringen. Lämpligheten av att införa en reglering,
vilken kan förmodas lämna ett så beskaffat resultat, måste redan på denna
grund starkt ifrågasättas. Jämväl det system, som föreslagits i avseende å
uthyrning av förut i bruk tagna lägenheter, anser hovrätten lida av bristande
effektivitet i så måtto att garantier icke skapats för att dessa lägenheter
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
verkligen tillfalla de mest behövande. Att dessutom en mängd rent praktiska
svårigheter möter vid genomförande av regleringen kan utläsas redan
av den föreslagna lagtexten, över huvud taget förefaller den administrativa
apparaten att redan från början bli mycket omfattande. Anledningen härtill
är i stor utsträckning att finna i de kontrollåtgärder och andra arbetsuppgifter,
som följer med inrättandet av den fria sektorn inom såväl det nya
som det äldre lägenlietsbeståndet. Enbart föreskriften om avgivande av s. k.
hushållsuppgifter torde exempelvis — bortsett från att den drabbar otaliga
fastighetsägare och hyresgäster, för vilka den saknar praktisk betydelse —
föranleda en vidlyftig administrativ ordning.
Efter att vidare bl. a. ha framhållit, att anledning funnes att förmoda,
att konkurrensen om lägenheterna inom den fria sektorn bleve synnerligen
hård, varför betydande risker funnes att otillåtna ersättningar därvid komme
att erbjudas och betingas, anför hovrätten, att lagförslaget lede av så
allvarliga brister, att detsamma icke borde i föreliggande skick läggas till
grund för lagstiftning.
Liknande synpunkter framföres av statens hyresråd (majoriteten), socialstyrelsen
(majoriteten), bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings
och Örebro län samt stadsfullmäktige i Stockholm, Hälsingborg, Borås,
Karlskoga och Gävle. Jämväl länsstyrelserna i Uppsala och Värmlands
län, stadsfullmäktige i Kalmar, Kristianstad och Sundsvall samt svenska
stadsförbundet finner förslaget otillfredsställande, överståthållaråmbetet
framhåller, att förslaget vore ägnat att minska det kommunala inflytandet
över uthyrningen, och finner det därför tveksamt, om förslaget vore det
mest ändamålsenliga, därest det gällde att i ett skärpt läge på bostadsmarknaden
ersätta frivilliglinjen med en tvångslagstiftning. Länsstyrelsen i Gotlands
län motsätter sig bestämt, att en sådan lagstiftning som den av kommittén
skisserade under några förhållanden kommer till stånd.
Till sitt avstyrkande av kommitténs lagförslag fogar statens hyresråd
(majoriteten) det uttalandet, att anledning syntes föreligga att utreda om
och i vad mån en förstärkning av de kommunala bostadsförmedlingarnas
legala underlag borde ske efter andra linjer än som angivits av kommittén.
Svenska stadsförbundet och en minoritet inom Stockholms stadsfullmäktige
förordar, att en beredskapslag snarast antages, som vid behov kan sättas i
kraft, därest frivilliglinjen visar sig ineffektiv. Enligt sistnämnda remissinstans
borde lagen ha i huvudsak det innehåll som angivits av kommittéreservanten
Järtelius. Jämväl socialstyrelsen (majoriteten) och stadsfullmäktige
i Borås förordar en lagstiftning av sådant innehåll, för den händelse
lagstiftning skulle befinnas nödvändig.
Vissa remissinstanser avvisar båda de av kommittén uppställda alternativen
utan att för den skull förneka behovet av ett ingripande på bostadsmarknaden.
Sålunda förordar stadsfullmäktige i Örebro — efter att i olika
hänseenden ha riktat kritik mot såväl frivilligalternativet som lagstiftningslinjen
— att hela problemkomplexet upptages till förnyad prövning. Fredrika-Bremer-förbundet
framhåller, att kommittén icke tagit tillbörlig hänsyn
till de ensamstående. Det stora antalet ensamstående kvinnor i arbetsför
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
29
ålder gjorde en för samhället utomordentligt viktig och värdefull arbetsinsats.
För människors arbetsförmåga och arbetsintensitet utgjorde emellertid
bostadsförhållandena en väsentlig förutsättning. Förslaget att avstänga de
ensamstående från de s. k. familjelägenheterna syntes icke kunna friställa
tillräckligt antal lägenheter för att kunna vara motiverat. Liknande
synpunkter framföres av yrkeskvinnors samarbetsförbund.
De av kommittén föreslagna ändringarna i hyresregleringslagen
och bostadsrättskontrollagen, åsyftande att undertrycka
olagliga ersättningar på bostadsmarknaden har, i den mån de berörts
i remissyttrandena, tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Allenast
statens hyresråd (majoriteten) avstyrker förslaget under framhållande, att
detsamma icke kunde väntas medföra sådan effekt att en utvidgning av det
straffbara området vore motiverad.
Departementschefen.
Under eu följd av år har vi haft en besvärande bostadsbrist i vårt land,
vilken i stort sett undan för undan förvärrats. Bristens omfattning belyses
genom den av bostadsstyrelsen hösten 1952 verkställda undersökningen avseende
239 kommuner. Antalet bostadssökande utan egen lägenhet uppskattades
därvid till 65 000—70 000. Härtill kom 95 000 bostadssökande, som
önskade annan lägenhet. I Stockholm, Göteborg och Malmö har enligt vad
undersökningen vidare utvisar bostadsbristen fortsatt att öka under år 1952.
I övriga orter synes förhållandena däremot ha varit i stort sett konstanta
under samma år.
Vad beträffar den framtida utvecklingen må erinras om, att under år
1952 färdigställts ett avsevärt större antal bostadslägenheter än under år
1951. För innevarande år förutses ett än mer intensifierat bostadsbyggande.
Samtidigt härmed framstår en minskning i bostadsefterfrågan som möjlig.
Även om således en viss lättnad i bostadsbristen måhända är i sikte,
torde man med hänsyn till bristens nuvarande stora omfattning likväl ha
att räkna med, att ännu flera år måste förflyta, innan normala förhållanden
återinträder på bostadsmarknaden.
Det är uppenbart, att en bostadsbrist, som nått sådana proportioner och
blivit så långvarig som fallet är i vårt land, måste medföra allvarliga olägenheter
såväl för den enskilde, som drabbas därav, som för samhället. Som ett
särskilt svårt ont framstår bostadsbristen för barnfamiljerna och de unga
gifta eller förlovade paren. För samhället uppkommer sådana nackdelar
som minskning i familjebildningen och vanskligheter att vid behov omplacera
tillgänglig arbetskraft.
Statsmakterna har sökt mildra verkningarna av bostadsbristen genom
vissa i princip tidsbegränsade men till sin giltighetstid undan för undan
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
förlängda lagar. Genom hyresregleringslagen har man sålunda velat förhindra
en av bostadsbristen betingad höjning av hyrorna och skapa garantier
för att hyresgäst icke utan fullgod anledning fråntages sin lägenhet.
Man har vidare genom bostadsrättskontrollagen infört reglering av lägenhetsförvärv,
som grundas på bostadsrätt och andra former av bostadskooperation.
I lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad
eller äktenskapsskillnad m. m. har slutligen stadganden givits, som vid upplösning
av äktenskap reglerar förhållandet mellan makarna såvitt angår av
dem förhyrd bostadslägenhet. Det är emellertid att märka, att ingen av
dessa lagar berör frågan om fördelningen bland de bostadssökande av lägenheter,
som nyproduceras eller eljest blir lediga. Röster har sedan länge
höjts för att man borde genomföra en lagstiftning om behovsprövning vid
fördelningen av dessa lägenheter.
I rådande läge på bostadsmarknaden är det uppenbarligen ett angeläget
önskemål, att de lediga lägenheterna kommer de sökande till godo, som
häst behöver dem. Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att
familjehushållen i allmänhet bör äga företräde framför de ensamstående
vid upplåtelser av köksutrustade och i övrigt för familjer lämpliga bostäder.
Även den tid vederbörande varit utan lägenhet bör inverka på förturen,
eftersom de skador som bostadsbristen vållar den enskilde ofta blir allt svårare
ju längre förhållandet varar. Det är emellertid tydligt, att dessa synpunkter
icke kan bli tillräckligt beaktade, om bostadsmarknaden lämnas helt fri.
Särskilt måste i sådant fall den omständigheten spela in, att den ensamstående,
som i regel åstadkommer mindre förslitning av lägenheten, i allmänhet
besitter större konkurrenskraft på bostadsmarknaden än ett familjehushåll,
i varje fall om hyresvärden låter ekonomiska synpunkter fälla
utslaget.
Tanken att genomföra en lagstiftning om behovsprövning på bostadsmarknaden
har emellertid hittills fått anstå, bland annat på grund av de
rent praktiska svårigheter, som möter på området och emedan man om möjligt
velat undvika en ny krisbetingad reglering, som kunde vålla stor irritation
och bli mycket besvärlig att administrera.
På lokalt initiativ har dock, utan stöd av lagstiftning, på många håll åtgärder
vidtagits för att möjliggöra en behovsprövning vid fördelningen
av lediga lägenheter. Jag tänker därvid särskilt på det förhållandet, att de
kommunala bostadsförmedlingarna i de flesta större tätorter lyckats genom
avtal med byggnadsföretagarna eller på andra vägar förskaffa sig en
mer eller mindre fullständig bestämmanderätt i fråga om uthyrningen av
nyproducerade lägenheter. I det äldre fastighetsbeståndet däremot har bostadsförmedlingarna
endast sällan möjlighet att medverka vid upplåtelser
av lediga bostäder. De redan vidtagna åtgärderna har därför blott begränsad
räckvidd.
Även om, såsom förut anförts, en viss lättnad i situationen på bostadsmarknaden
nu måhända är skönjbar, torde man dock — med hänsyn till
den omfattning bostadsbristen nått och den långa tid som kan beräknas åter
-
Kungl. Maj.is proposition nr 151.
31
stå innan missförhållandena på detta område helt undanröjes — i nuvarande
läge böra ånyo överväga, huruvida åtgärder av något slag bör vidtagas för en
allmän reglering av bostadsmarknaden. Vid bedömandet av vilka åtgärder
som bör komma i fråga har man emellertid att taga hänsyn till att bostadsbristen
nu möjligen kan komma att lätta.
Hyresregleringskommittén har funnit en reglering av bostadsmarknaden
möjlig att genomföra på två vägar, genom lagstiftning och genom frivilliga
överenskommelser med fastighetsägarorganisationerna. I valet mellan dessa
båda alternativ har kommittén stannat vid att förorda det sistnämnda.
Utformningen av alternativet med lagstiftning har dock fullföljts så långt,
att ett förslag till lag — benämnd bostadsanvisningslag — föreligger utarbetat.
Det av kommittén framlagda lagförslaget bygger på den s. k. kvotprincipen.
Av de lägenheter i en fastighet, som i och för sig omfattas av lagen, skall
tjugofem procent falla utanför regleringen och få fritt uthyras av fastighetsägaren.
Återstående lägenheter måste upplåtas i enlighet med vissa i
lagen uppställda behovsprövningsnormer. Förslaget har under remissbehandlingen
mött åtskillig kritik. Det har sålunda framhållits, att lagen icke skulle
få någon större effekt men likväl draga med sig en vidlyftig administrativ
apparat och en betungande uppgiftsskyldighet för fastighetsägarna. Vissa
remissinstanser har ifrågasatt, om icke lagen rent av skulle medföra en
försämring av rådande förhållanden i orter, där den kommunala bostadsförmedlingen
lyckats skaffa sig ett mera fullständigt grepp om uthyrningen
av nyproducerade lägenheter. Såsom förut nämnts har icke någon remissinstans
tillstyrkt att kommitténs lagförslag genomföres i nuvarande läge.
Alternativet med frivilliga överenskommelser bygger på de utfästelser som
fastighetsägarorganisationerna lämnat vid förhandlingar med kommittén och
skulle ha karaktären av ett försök. Organisationerna har förklarat sig beredda
att i appeller till sina medlemmar uppmana dessa att vid upplåtelse
av lediga lägenheter tillämpa vissa, av kommittén godtagna behovsprövningsnormer.
Äldre överenskommelser om rätt för kommunal bostadsförmedling
att anvisa sökande till sådana lägenheter skulle alltjämt bestå. Härjämte
skulle man försöka påverka uthyrningspraxis genom upplysningsverksamhet
i pressen och i radio. Till detta förslag har det överväldigande flertalet
av remissinstanserna anslutit sig.
Det möter uppenbarligen stora svårigheter att genomföra en tillfredsställande
fördelning av lediga bostäder genom lagstiftning. Fn sådan måste
med nödvändighet ingripa i personliga förhållanden av ömtålig natur och
föranleder vanskliga avvägningsspörsmål. Mot det av kommittén framlagda
lagförslaget har invänts, att det icke skulle komma att medföra någon större
effekt. Förslaget synes vidare nödvändiggöra en vidlyftig administrativ apparat
och ett betungande kontrollsystem. Jag finner mig därför icke kunna
förorda förslagets upphöjande till lag utan en genomgripande omarbetning.
Fn reglering av bostadsmarknaden genom fastighetsägarorganisationernas
frivilliga medverkan framstår ur åtskilliga synpunkter som mest tillta
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr löl.
lande, ehuru det givetvis är tveksamt om tillräcklig effekt står att vinna
på denna väg. Då organisationerna nu förklarat sig villiga att aktivt medverka
för att åstadkomma en socialt tillfredsställande fördelning av lediga
lägenheter, talar enligt min mening goda skäl för att ett försök bör göras
med denna s. k. frivilliglinje.
Jag vill därför förorda, att ett försök göres att komma till rätta med fördelningsspörsmålen
på bostadsmarknaden genom frivilliga överenskommelser
med fastighetsägarorganisationerna efter i huvudsak de riktlinjer som uppdragits
av hyresregleringskommittén. Skulle det visa sig att tillräcklig effekt
icke står att vinna med detta system, torde frågan om en lagstiftning på området
få återupptagas.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har fastighetsägarorganisationerna
förbundit sig att vid genomförande av frivilliglinjen vara
verksamma för att förmå sina medlemmar att vid uthyrning av lediga lägenheter
tillämpa i huvudsak följande principer, vilka förordats av kommittén.
Lägenheter å ett rum och kök, som icke är påtagligt olämpliga som familjebostäder,
skall uthyras till hushåll om minst två personer, därvid i första
hand bör ifrågakonnna personer med barn, personer som ämnar ingå äktenskap
samt makar. Lägenheter å två rum och kök och större lägenheter
skall uthyras till hushåll om minst tre personer, företrädesvis personer med
barn. Dispens från dessa behovsprövningsnoriner kan i viss utsträckning
meddelas av särskilda organ, uthyrningsnämnder, vilka inrättas av de lokala
fastighetsägareföreningarna och består av representanter för dem.
Under remissbehandlingen har vissa erinringar framställts mot de sålunda
uppställda principerna. Särskilt har man vänt sig mot att hushåll om två
personer icke skulle kunna få hyra större bostäder än lägenheter om ett rum
och kök. Man har även förordat en mera allsidig sammansättning av uthyrningsnämnderna.
Vad beträffar behovsprövningsnormerna synes det mig,
i rådande svåra läge på bostadsmarknaden, ofrånkomligt att dessa utformas
så, att ett bestämt företräde ges de socialt mest behjärtansvärda fallen. Vissa
modifikationer i de av kommittén förordade principerna bör dock icke vara
uteslutna. Särskilt synes böra undersökas i vad mån det kan vara lämpligt
att tillåta lokala avsteg från de generella normerna. Läget på bostadsmarknaden
är nämligen icke överallt detsamma. Man måste vidare beakta, att
läget framdeles kan undergå förändringar, varför möjlighet bör hållas öppen
att vid behov revidera fördelningsnormerna. Vad åter angår uthyrningsnämnderna
är det givetvis önskvärt att dessa inrymmer representanter även för
andra intressen än fastighetsägarnas. Frågan om nämndernas sammansättning
måste dock ankomma på fastighetsägarorganisationernas avgörande.
Då dessa och övriga spörsmål rörande den närmare utformningen av frivilliglinjen
torde komma att upptagas vid de förhandlingar med fastighetsägarorganisationerna,
som synes böra komma till stånd i anslutning till statsmakternas
ställningstagande till kommitténs förslag, är jag icke beredd att nu
närmare ingå på dessa frågor.
Såsom kommittén påpekat är icke alla fastighetsägare anslutna till någon
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
33
intresseorganisation. För att kunna förmå även dessa fastighetsägare att i
största möjliga utsträckning följa behovsprövningsnormerna är det nödvändigt
alt — såsom kommittén även förordat — söka påverka deras uthyrningspraxis
genom upplysningsverksamhet i tidningspressen och i radio.
En lösning av fördelningsspörsmålen på bostadsmarknaden i enlighet med
frivilliglinjen måste uppenbarligen draga med sig vissa kostnader såsom
för annonsering, tryckning av cirkulär in. in. Även om denna verksamhet
till stor del kommer att bedrivas i fastighetsägarorganisationernas egen regi,
synes det dock rimligt att organisationerna icke skall behöva slutligt svara
för kostnaderna härför utan att dessa gäldas av statsverket. Uet är vanskligt
att nu tillförlitligen beräkna storleken av de kostnader, som frivilliglinjens
genomförande skulle komma att medföra för statsverket. En överslagsberäkning
ger emellertid vid handen att man för budgetåret 1953/54 torde
kunna räkna med ett belopp av omkring 75 000 kronor.
Om sålunda frågan om en lagstiftning i syfte att reglera fördelningen av
lediga lägenheter nu torde böra skjutas åt sidan, finner jag det däremot
med hänsyn till vad förut anförts om bostadsbristens omfattning och sannolika
varaktighet uppenbart, att lagstiftningen om hyresreglering — hyresregleringslagen,
bostadsrättskontrollagen och lagen med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. in. — bör förlängas
för ytterligare ett år såsom hyresrådet föreslagit.
Hyresregleringskommittén har, som jag förut erinrat, förordat vissa ändringar
i hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen i syfte att göra
det möjligt att mera effektivt än för närvarande bekämpa de olagliga ersättningarna
på bostadsmarknaden. De nuvarande lagbestämmelserna, vilka
stadgar straff för den som vid upplåtelse eller överlåtelse av nyttjanderätt
till bostadslägenhet eller vid anvisning å sådan lägenhet mottager eller träffar
avtal om ersättning utöver vad som är medgivet, har icke kunnat förhindra
att olagliga ersättningar kommit att tagas i allt större utsträckning.
Då det möter stora svårigheter att föra i bevis, alt sådan ersättning utgått
eller avtalats, har det nämligen endast undantagsvis varit möjligt att beivra
dylika överträdelser.
Enligt kommitténs förslag skall straff inträda för den, som vid upplåtelse
eller överlåtelse av nyttjanderätt till bostadslägenhet betingar sig eller
mottager hyra eller annan ersättning utöver vad som är tillåtet. Såsom kommittén
anfört måste det antagas, att ett stadgande, som gör redan en begäran
om otillåten ersättning straffbar, kommer att bättre än nu gällande
bestämmelser motverka att sådan ersättning tages. På grund härav och då
det enligt min mening är synnerligen angeläget att komma till rätta med det
allvarliga missförhållandet att olagliga ersättningar blivit allt vanligare på
bostadsmarknaden, vill jag i princip ansluta mig till vad kommittén på denna
punkt förordat. Förslaget har också tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av remissinstanserna med blott ett undantag.
Kommitténs förslag avser endast ersättning som uttages vid upplåtelse eller
överlåtelse av lägenhet. Motsvarande ändring synes emellertid böra vidtagas
it Ilihnng till riksdagens protokoll 1053. 1 samt. Nr lr,i.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
i gällande bestämmelser om förbud mot att taga gottgörelse av bostadssökande
för anvisning å lägenhet.
Då frågan om vilka ändringar eller tillägg som i övrigt kan vara påkallade
beträffande hyresregleringslagen och anslutande författningar för närvarande
utredes av hyresregleringskommittén, torde utöver vad sålunda förordats
några ändringar icke nu böra vidtagas i dessa författningar.
De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juni 1953.
Till en lag innefattande bestämmelse om förlängning av hyresregleringslagen
torde, liksom vid föregående förlängningstillfällen, böra fogas övergångsbestämmelser
av innebörd att ansökan om förlängning av hyresförhållande
eller övertagande av hyresrätt, som avser tid efter lagens hittillsvarande
giltighetstid, må göras inom viss kortare tid efter det förlängningslagen
trätt i kraft.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1. lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma
lag;
2. lag angående ändrad lydelse av 4, 7 och 12 §§ lagen den 19 juni 1942
(nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., så
ock om fortsatt giltighet av samma lag; samt
3. lag angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Axel Nilsson.
1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen har här
uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
35
Bilaga A.
Sveriges fastighetsägareförbunds appell till samtliga ägare och förvaltare
av fastigheter med bostadslägenheter.
För att under den alltjämt rådande svåra bostadsbristen bispringa dem
som drabbats hårdast, barnhushållen och unga kontrahenter, som ämna bilda
familj, är det i hög grad angeläget, att bostadssökande, vilka tillhöra någon
av dessa kategorier, främst tillgodoses vid upplåtelse av lägenheter.
Vid upplåtelser av bostadslägenheter böra därför iakttagas följande riktlinjer:
-
Upplåtelser utan samband med byten.
1. Lägenhet, som frigjorts genom att kommunal bostadsförmedling berett
innehavaren annan bostad, eller i förekommande fall annan lägenhet, som
blivit ledig efter omflyttning inom fastigheten i samband med frigörelse som
här avses, skall upplåtas till någon av de bostadssökande som kommunala
bostadsförmedlingen kan vilja anvisa.
2. Vid uthyrning av övriga lägenheter iakttages:
a) lägenheter å ett rum och käk, som icke äro påtagligt olämpliga som
familjebostäder, uthyras till hushåll om minst två personer, därvid i första
hand böra ifrågakomma personer med barn, personer som ämna ingå äktenskap
samt makar;
b) lägenheter å två rum och kök och större lägenheter uthyras till hushåll
om minst tre personer, därvid i första hand böra ifrågakomma familjer
med barn (även änklingar, änkor eller ogifta personer med barn).
Å orter, där fastighetsägareföreningen inrättat ett särskilt rådgivande organ,
uthyrningsnämnd, kan avvikelse från angivna uthyrningsprinciper ske
efter tillstyrkan av nämnden.
Upplåtelser i samband med byten.
Fastighetsägarna medverka även i fortsättningen till lägenhetsbyten.
För att bidraga till lösandet av de problem beträffande bostadsfördelningen,
som situationen på bostadsmarknaden medfört, har i åtskilliga städer inrättats
kommunal bostadsförmedling. Till de lägenheter, som ställas till bostadsförmedlingens
förfogande, anvisar denna, efter gallring bland de bostadssökande,
dem som med hänsyn till bostadsbehovet i första rummet böra
komma i fråga. Om förmedlingsverksamheten skall kunna ge bästa resultat,
är det angeläget, att bostadsförmedlingen har ett stort antal lägenheter
att arbeta med.
Det är därför önskvärt att fastighetsägarna i största möjliga utsträckning
lämna bostadsförmedlingen uppdrag att anvisa hyresgäster till lediga lägenheter.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
Svenska byggnadsindustriförbundets appell till anslutna lokalföreningar.
För att under den alltjämt rådande svåra bostadsbristen bispringa dem,
som drabbats hårdast, barnhushållen och unga kontrahenter, som ämna
bilda familj, är det i hög grad angeläget att bostadssökande, vilka tillhöra
någon av dessa kategorier, främst tillgodoses vid upplåtelse av lägenheter.
På åtskilliga orter har i ändamål att bidraga till lösandet av de problem
beträffande bostadsförmedlingen, som situationen på bostadsmarknaden
medfört, inrättats kommunal bostadsförmedling. Till de lägenheter, som
ställts till bostadsförmedlingens förfogande, anvisar denna, efter gallring
bland de bostadssökande, dem som med hänsyn till bostadsbehovet i första
rummet böra komma i fråga. Om förmedlingsverksamheten skall kunna ge
bästa resultat, är det angeläget, att bostadsförmedlingen har ett stort antal
lägenheter att arbeta med.
Under hänvisning till förestående vill förbundet härmed anmana de till
förbundet anslutna lokalföreningarna att vidtaga följande åtgärder med avseende
å förstagångsupplåtelse av bostadslägenheter i nybyggda hus.
a) Å ort, där kommunal bostadsförmedling finnes, men någon överenskommelse
icke föreligger mellan kommunalt organ, å ena, samt lokalföreningen
eller enskilda byggnadsföretagare, å andra sidan, angående ordningen
för upplåtelse av nyproducerade bostadslägenheter, skall föreningen
bland byggnadsföretagarna verka för att uthyrning eller upplåtelse med
bostadsrätt av sådana lägenheter icke sker till annan än den, som anvisats
eller på annat sätt godkänts av kommunala bostadsförmedlingen.
Vad här sagts skall endast gälla hus vilka innehålla flera än två bostadslägenheter.
I fråga om hus med en eller två bostadslägenheter skola vid uthyrning
iakttagas de nedan under b) angivna riktlinjerna.
b) Å ort, där kommunal bostadsförmedling icke finnes, skall föreningen
verka för att byggnadsföretagarna vid upplåtelse av nyproducerade lägenheter
— hyreslägenheter eller bostadsrättslägenheter -— följa nedanstående
riktlinjer.
(1) Lägenheter å ett rum och kök, som icke äro påtagligt olämpliga som
familjebostäder, upplåtas till hushåll om minst två personer, därvid i första
hand böra ifrågakomma personer med barn, personer som ämna ingå äktenskap
samt makar.
(2) Lägenheter å två rum och kök och större lägenheter upplåtas till hushåll
om minst tre personer, därvid i första hand böra ifrågakomma familjer
med barn (även änklingar, änkor eller ogifta personer med barn).
(Förbundet har därjämte åtagit sig att anmoda sådana medlemmar, som
behålla av dem uppförda fastigheter, att vid senare upplåtelser följa de riktlinjer
som upptagits under punkt b) ovan.)
Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbunds appell
till lokalavdelningar och anslutna bostadsrättsföreningar.
(Samma ingress som i byggnadsindustriförbundets appell.)
Under hänvisning till förestående vill riksförbundet härmed anmana anslutna
lokala organisationer att vidtaga följande åtgärder.
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
37
1. Åtgärder med avseende å förstagångsupplåtelse av bostadsrättslägenheter
i nybyggda hus.
a) Å ort, där kommunal bostadsförmedling finnes, men någon överenskommelse
icke föreligger mellan kommunalt organ, å ena, samt den lokala
organisationen, å andra sidan, angående ordningen för upplåtelse av nyproducerade
bostadsrättslägenheter, skall den lokala organisationen icke upplåta
lägenheter med bostadsrätt till annan än den, som anvisats eller på annat
sätt godkänts av kommunala bostadsförmedlingen.
b) Å ort, där kommunal bostadsförmedling icke finnes, skall den lokala
organisationen vid upplåtelse av nyproducerade bostadsrättslägenheter följa
de av Sveriges Fastighetsägareförbund angivna riktlinjerna för upplåtelse
av lägenheter om ett rum och kök eller större lägenheter.
2. Åtgärder med avseende å upplåtelse eller överlåtelse av bostadsrättslågenheter,
som förut varit tagna i bruk.
Den lokala organisationen skall verka för att dess medlemmar vid överlåtelser
och uthyrningar av bostadsrättslägenheter iakttaga de under b) angivna
riktlinjerna samt i vad på organisationen ankommer siälv följa desamma.
Svenska riksbyggens appell till de till företaget anknutna bostadsrättsföreningarna.
Appellen har samma innehåll som H.S.B:s riksförbunds appell.
Sveriges allmännyttiga bostadsföretags (SABO) appell till anslutna företag.
(Samma ingress som i byggnadsindustriförbundets appell.)
Under hänvisning till förestående vill SABO härmed anmoda de till organisationen
anslutna företagen att vidtaga följande åtgärder med avseende å
upplåtelse av lediga bostadslägenheter.
a) A ort, där kommunal bostadsförmedling finnes, skall denna lämnas
rätt att anvisa bostadssökande till lediga bostadslägenheter.
b) Å ort, där kommunal bostadsförmedling icke finnes, skall företaget
vid upplåtelse av lediga bostadslägenheter följa de av Sveriges Fastighetsägareförbund
angivna riktlinjerna för upplåtelse av lägenheter om ett rum
och kök eller större lägenheter.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 151-
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 13 mars
1953.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet denna dag tillhandakoinmet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 6 mars 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 19 juni 194-2
(nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma
lag;
2) lag angående ändrad lydelse av 4, 7 och 12 §§ lagen den 19 juni 1942
(nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., så
ock om fortsatt giltighet av samma lag; samt
3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av e. o. hovrättsassessorn Ulf Lundvik.
Lagrådet lärnnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
39
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 mars 1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,
Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 13
mars 1953 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 6 mars 1953 remitterade
förslagen till
1. lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 19 juni 1952 (nr
529) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag;
2. lag angående ändrad lydelse av 5, 7 och 12 §§ lagen den 19 juni 1952
(nr 530) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., så
ock om fortsatt giltighet av samma lag; samt ,
3. lag angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1958 (nr 255) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.
Föredraganden anför härefter följande.
Förslagen har av lagrådet lämnats utan erinran. Såsom jag framhållit vid
remissen av förslagen till lagrådet torde vissa medel komma att erfordras
för bidrag till täckande av fastighetsägarorganisationernas kostnader för
här avsedd verksamhet. I brist på närmare erfarenheter torde ett belopp av
75 000 kronor böra beräknas härför.
Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
genom proposition föreslå riksdagen
dels jämlikt § 87 regeringsformen att antaga de upprättade
lagförslagen,
dels ock att till Kostnader för genomförande av en behovsprövning
på bostadsmarknaden för budgetåret 1953/54 under
femte huvudtiteln anvisa ett anslag av 75 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Olle Hellberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1953:259 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa kronan tillhöriga områden. a1 i texten
- Rskr. 1953:215 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proproposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 s. 11 i texten
- SU 1953:126 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts framställning angående anslag för budgetåret 1953l5i till kostnader för genomförande av en behovsprövning på bostadsmarkn s. 1 i texten
- 3LU 1953:18 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 19 juni 1942 s. 1 i texten