Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1917 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m

1953-03-27 · 215 sidor, varav 211 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 211 av 215 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:178, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1917 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

1

N:o 178.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 3 januari 1917 (nr 1) om

allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott

den 27 mars 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid

fogat förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)

om allmän sjukförsäkring,

dels ock lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående den av

föredragande departementschefen förordade samordningen av den allmänna

sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

ävensom rörande de av departementschefen angivna huvudgrunderna för

tillhandahållande av läkemedel.

GUSTAF ADOLF.

(L. S.)

/ G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att den av statsmakterna år 1946 beslutade men

sedermera uppskjutna sjukförsäkringsreformen skall sättas i kraft den

1 januari 1955. Reformen anses emellertid böra ges ett i betydelsefulla hänseenden

annat innehåll än som tidigare bestämts. I förslaget uppdrages

vidare riktlinjer för en ny obligatorisk yrkesskadeförsäkring, avsedd att

fr. o. in. den 1 januari 1955 ersätta den nuvarande försäkringen för olycksfall

i arbete och för vissa yrkessjukdomar. Den nya yrkesskadeförsäkringslagen

förutsättes skola framläggas för nästa års riksdag.

Enligt den år 1946 antagna lagen om allmän sjukförsäkring beslår sjukpenningförsäkringen

av en obligatorisk bottenförsäkring och en frivillig

försäkring såsom komplement därtill. I den obligatoriska försäkringen ut1-—Bihang

till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 178.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

gör sjukpenningen för den arbetsföra vuxna befolkningen i regel 3: 50 kr.

om dagen. De gifta hemmakvinnorna skall dock, såsom familjeförsäkrade,

erhålla 1: 50 kr. om dagen.

Nu föreslås övergång till ett system där sjukpenningen fastställes i förhållande

till arbetsinkomstens storlek. Alla som fyllt 16 år och har en årsinkomst

av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. skall försäkras för en

grundsjukpenning av 3 kr. om dagen. Samma sjukpenning skall tillkomma

hemmakvinnorna. För dessa föreslås systemet med familjeförsäkring slopat.

För löntagarna, d. v. s. de som är i annans tjänst, föreslås grundsjukpenningen

obligatoriskt påbyggd med eu tilläggssjukpenning, om vederbörandes

inkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kr. om året. Sjukkassorna skall

inplacera dessa försäkrade i olika sjukpenningklasser allt efter storleken

av sådan inkomst. Tilläggssjukpenningen i dessa klasser föreslås variera

mellan 1 och 17 kr. om dagen. För löntagarna kommer således sjukpenningen

att i regel variera mellan 3 och 20 kr. Maximibeloppet föreslås tillkomma

den vars årsinkomst av tjänst uppgår till 14 000 kr. Efter 90 dagar

anses viss reduktion av sjukpenningen böra ske, dock ej i de lägre klasserna.

För dem som har barn föreslås sjukpenningen kompletterad med vissa

barntillägg.

För de egna företagarna och över huvud i syfte att täcka annan arbetsinkomst

än inkomst av tjänst föreslås en frivillig sjukpenningförsäkring,

som skall ge möjlighet till försäkring av samma omfattning som enligt

den obligatoriska tilläggsförsäkringen. Vidare föreslås en frivillig sjukpenningförsäkring

för studerande.

Även i fråga om sjukvårdsförsäkringen föreslås förändringar. Sålunda

anses sjukkassorna böra utge ersättning även för de försäkrades utgifter

för sjukhusvård. Frågan om den fria sjukhusvården -— varom principbeslut

fattades år 1946 — löses härigenom i väsentlig mån inom försäkringens

ram. Sjukvårdsförsäkringen anses vidare böra i huvudsak finansiera

den år 1946 beslutade läkemedelsreformen. Enligt de nu för denna

reform uppdragna riktlinjerna skall vissa livsviktiga läkemedel utlämnas

helt fritt å apoteken, medan andra på läkarrecept utlämnade läkemedel skall

rabatteras med en tredjedel. Närmare förslag rörande ifrågavarande spörsmål

skall underställas 1954 års riksdag.

Den sålunda ändrade allmänna sjukförsäkringen föreslås skola för en

tid av 90 dagar reglera även sjukdomsfall, som föranletts av olycksfall i

arbete eller eljest av yrkesskada. Under denna s. k. samordningstid skall

alltså sjukkassorna lämna hjälp också vid yrkesskada. Även under samordningstiden

anses emellertid yrkesskadeförsäkringen böra ersätta utgifter

för proteser, tandvård in. in. Mer än 90 % av yrkesskadorna torde komma

att helt regleras av sjukkassorna.

Kostnaderna för den nya sjukförsäkringen föreslås fördelade mellan de

försäkrade, arbetsgivarna och staten.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kangl. Maj:Is proposition nr 178.

De försäkrades årsavgifter till den obligatoriska sjukförsäkringen beräknas

genomsnittligt för enbart sjukvårdsförsäkring till 23 kr., för dylik försäkring

och försäkring för grundsjukpenning till 48 kr. och för angivna

försäkringsskydd jämte försäkring för en tilläggssjukpenning om 11 kr.

(d. v. s. en sammanlagd sjukpenning om 14 kr.) till omkring 114 kr. Den

genomsnittliga årsavgiften för dem som tillhör högsta sjukpenningklassen

beräknas till omkring 150 kr. Sammanlagt beräknas de försäkrades årliga

avgifter uppgå till ca 328 milj. kr.

Arbetsgivarnas årsbidrag, som föreslås utgöra 1,1 % av de lönebelopp

som ligger till grund för beräkning av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen,

beräknas till ca 198 milj. kr.

Statens bidrag till den obligatoriska sjukförsäkringen beräknas till ca

212 milj. kr., bortsett från ett beräknat bidrag å 6 milj. kr. till den frivilliga

försäkringen.

Procentuellt fördelar sig de årliga totalkostnaderna för den obligatoriska

sjukförsäkringen, 738 milj. kr., med 44 % på de försäkrade, 27 % på arbetsgivarna

och 29 % på staten.

Den kostnadsökning för statsverket, som blir en följd av sjukförsäkringsreformens

genomförande, anses ej kunna täckas utan att inkomsterna

av skattemedlen ökas. Frågan om de åtgärder, som i detta syfte kan bli

erforderliga, skall föreläggas nästa års riksdag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om

allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, dels att 4—19, 21—44, 47—54, 56, 58, 61, 71, 86,

106, 111, 113 och 115—117 §§, överskriften omedelbart före 118 § ävensom

118—124 §§ lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att överskrifterna omedelbart

före 15, 31, 35, 41 och 122 §§ skola utgå ur lagen, dels ock att

omedelbart före 13, 29, 30, 33, 38, 40, 121 och 123 §§ skola införas överskrifter

av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

4 §•

I denna lag förstås med

läkare: den som äger behörighet

att inom riket utöva läkarkonsten;
läkarvård:

vård som meddelas

av läkare, dock icke vård som

lämnas försäkrad, vilken är intagen

å sjukvårdsanstalt;

sj u k vårdsanstalt: allmänt

sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning,

till vars drift statsbidrag

utgår;

allmänt sjukhus: sjuk
vårdsinrättning,

där vårdavgift å all
-

(Föreslagen lydelse:)

4 §.

I denna lag förstås med

läkare: den som äger behörighet

att inom riket utöva läkarkonsten;
läkarvård:

vård som meddelas

av läkare, dock icke vård som

lämnas försäkrad, vilken åtnjuter

sjukhusvård;

sjukhusvård: vård som å

sjukvårdsanstalt lämnas där intagen

försäkrad ävensom vård å annan

sjukvårdsinrättning, om vården beredes

genom pensionsstyrelsens försorg;
sjukvårdsanstalt:

allmänt

sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning,

som enligt av Konungen

fastställd förteckning är att anse såsom

sjukvårdsanstalt jämlikt denna

lag;

allmänt sjukhus: s j uk
vårdsinrättning

som tillhör staten

1 Senaste lydelse av 111 och 115—124 §§ se 1948: 733. Enligt lag den 8 december 1950

(nr 621) har förordnats att i stället för de tidpunkter, som angivas i 111 § samt 115—124 §§,

skall gälla vad Konungen med riksdagen därom framdeles förordnar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kunyl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

man sal eller därmed likställt rum

icke må uttagas eller må uttagas endast

för den som icke tillhör sjukvårdsområdet,

dock icke sjukvårdsinrättning

som är anordnad vid fattigvårdsanstalt;
hemortss

jukhus: allmänt

sjukhus, drivet av det landsting eller

den kommun, inom vars område försäkrad

är bosatt.

När nedan---—--inri

eller till vars drift statsbidrag utgår

eller som drives av landsting eller

stad, som ej deltager i landsting, och

ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt

ävensom sjukvårdsinrättning varöver

pensionsstyrelsen förfogar för

sin sjukvårdande verksamhet;

hemortssjukhus: allmänt

sjukhus, drivet av det landsting eller

sådan i landsting ej deltagande stad,

inom vars område försäkrad är bosatt.

ad, centralsjukkassa.

5 §•

Varje svensk---— — — —

Vad nu----—-----

Annan än försäkringspliktig må ej

vara medlem i allmän sjukkassa.

6 §.

Försäkringsplikt åvilar ej gift

kvinna, vars man är försåkringspliktig,

såframt makarna sammanleva

och hennes årsinkomst av förvärvsarbete

ej uppgår till ettusen kronor.

Från försäkringsplikt undantagas

vidare

a) den som vårdats å sjukvårdsanstalt

under minst sjuhundratrettio

dagar i följd, så länge vården å anstalten

därefter pågår;

b) den som är omhändertagen å anstalt

för obildbara sinnesslöa;

c) den som är intagen i fångvårdseller

tvångsarbetsanstalt för tid, som

kan antagas komma att omfatta

minst två år;

d) därest Konungen eller efter Konungens

bemyndigande tillsynsmyndigheten

så bestämmer, den som är

sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

5 §•

— — denna lag.

i riket.

Försäkringspliktig enligt denna

lag är ej

a) den som åtnjutit sjukhusvård under

minst sjuhundratrettio dagar i

följd, så länge sjukhusvård därefter

pågår;

b) den som är omhändertagen å anstalt

för obildbara sinnesslöa;

c) den som är intagen i fångvårdseller

tvångsarbetsanstalt för tid, som

kan antagas komma att omfatta

minst två år;

d) därest Konungen eller efter Konungens

bemyndigande tillsynsmyndigheten

så bestämmer, den som är

sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

Annan än försäkringspliktig må

ej vara medlem i allmän sjukkassa.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

7 §■

Varje medlem i allmän sjukkassa

är sjukvårdsförsäkrad. På

grund av sådan försäkring är jämväl

famil jemedlem s jukvärds försäkrad,

såframt ej beträffande denne föreligger

fall, som i 6 § andra stycket

avses.

Barn, som ej uppnått den ålder,

varmed följer försäkringsplikt, och

som icke är att anse såsom familjemedlem

är ändock sjukvårdsförsäkrat,

såframt försäkringsplikt förelegat

om barnet haft nämnda ålder.

S §.

Med familjemedlem förstås

dels hustru till medlem i allmän

sjukkassa, därest hon ej själv är

medlem i sådan kassa, dels ock barn

till sjukkassemedlem intill utgången

av den kalendermånad, varunder

barnet fyller sexton år. Med egna

barn likställas adoptivbarn och fosterbarn

ävensom barn, adoptivbarn

och fosterbarn till medlemmens

make. Vad nu är sagt om barn och

adoptivbarn gäller dock ej, där vårdnaden

om barnet tillkommer annan

än sjukkassemedlemmen eller make,

med vilken denne sammanlever.

Fosterbarn må icke anses såsom familjemedlem

till annan än barnafostraren.

Därest enligt de i första stycket

givna reglerna barn skulle bliva att

anse såsom familjemedlem till makar,

skall barnet betraktas såsom familjemedlem

allenast till mannen.

Sjukkassan må dock efter framställning

av makarna medgiva, att bar
-

(Föreslagen lydelse:)

6 §.

Varje medlem i allmän sjukkassa

är sjukvårdsförsäkrad. På

grund av sådan försäkring är jämväl

i riket bosatt barn till medlemmen

sjukvårdsförsäkrat intill utgången

av den kalendermånad, varunder det

fyller sexton år, såframt ej beträffande

barnet föreligger fall, som i

5 § tredje stycket avses. Med sjukkassemedlems

egna barn likställas

adoptivbarn och fosterbarn ävensom

barn, adoptivbarn och fosterbarn till

medlemmens make. Vad nu är sagt

om barn och adoptivbarn gäller dock

ej, där vårdnaden om barnet tillkommer

annan än sjukkassemedlemmen

eller make, med vilken denne

sammanlever. Fosterbarn må icke

anses såsom barn till annan än

barnafostraren.

Därest enligt de i första stycket

givna reglerna barn skulle bliva

sjukvårdsförsäkrat genom makars

försäkring, skall barnet anses vara

försäkrat allenast såsom barn till

mannen. Sjukkassan må dock efter

framställning av makarna medgiva,

att barnet i stället skall vara sjukvårdsförsäkrat

såsom barn till hustrun.

Sådant medgivande må lämnas

allenast, såframt hustruns årsinkomst

av förvärvsarbete överstiger

mannens årsinkomst av dylikt arbete,

och gäller från och med ingången

av kalendermånaden näst

efter den, varunder tillståndet lämnats,

intill dess kassan annorlunda

bestämt.

Fosterbarn skall anses såsom sådant

intill utgången av den kalen
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

net i stället skall anses såsom familjemedlem

till hustrun. Sådant

medgivande må lämnas allenast, såframt

hustruns årsinkomst av förvärvsarbete

överstiger mannens årsinkomst

av dylikt arbete, och gäller

från och med ingången av kalendermånaden

näst efter den, varunder

tillståndet lämnats, intill dess kassan

annorlunda bestämt.

Fosterbarn skall anses såsom familjemedlem

intill utgången av den

kalendermånad, varunder det fyller

sexton år.

9 §■

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst

av förvärvsarbete uppgår

till minst sexhundra kronor, skall

vara sjukpenningförsäkrad.

Hustru, som är familjemedlem och

ej fyllt sextiosju år, är sjukpenningförsäkrad,

oavsett huruvida hennes

man är sjukpenningförsäkrad eller

ej, såframt icke beträffande henne

föreligger fall, som i 6 § andra stycket

avses, eller till henne utgår folkpension

eller hennes make för henne

uppbär hustrutillägg till folkpension.

Annan än i första stycket avses

må ej vara sjukpenningförsäkrad.

(Föreslagen lydelse:)

dermånad, varunder det fyller sexton

år.

Barn, som ej uppnått den ålder,

varmed följer försäkringsplikt, och

som icke är försäkrat på grund av

vad ovan sägs, är ändock sjukvårdsförsäkrat,

såframt försäkringsplikt

förelegat om barnet haft nämnda

ålder.

7 §■

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst

av förvärvsarbete uppgår till minst

ettusentvåhundra kronor, skall vara

sj ukpenningf örsäkrad.

Sjukkassemedlems hustru, som

sammanlever med sin man och

själv är medlem i allmän sjukkassa

men vars årsinkomst av förvärvsarbete

ej uppgår till ettusentvåhundra

kronor, år jämväl sjukpenningförsäkrad,

dock ej för längre

tid än till och med den månad, varunder

hon fyller sextiosju år, och

ej heller för tid efter utgången av

den månad, varunder hon börjat

uppbära folkpensionsförmån i annan

form än ålderspension, så länge

förmånen åtnjutes.

Avlider make till hustru, som i

andra stycket avses, skall utan hinder

därav försäkringen bestå intill

utgången av tredje kalendermånaden

efter den, dä mannen avlidit.

Annan än i denna paragraf avses

må ej tillhöra den obligatoriska

sjuk penning försäkringen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

10 §. 8 §.

Med årsinkomst — —----såsom förvärvsarbete.

Utgöres inkomst---—--kommunal inkomstskatt.

Inkomst av--—---annans räkning.

Beräkning av årsinkomst av förvärvsarbete

skall, där förhållandena

ej eljest äro kända för sjukkassan,

grundas på de upplysningar, som

kassan kan inhämta av den försäkrade

eller dennes arbetsgivare eller

som må kunna framgå av den uppskattning,

soili vid senaste taxering

gjorts av den försäkrades inkomst av

rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet.

Beräkning av årsinkomst av förvärvsarbete

skall, där förhållandena

ej eljest äro kända för sjukkassan,

grundas på de upplysningar, som

kassan kan inhämta av den försäkrade

eller dennes arbetsgivare eller

som må kunna framgå av den uppskattning,

som vid senaste taxering

gjorts av den försäkrades inkomst.

Med årsinkomst av tjänst

avses sådan årsinkomst av förvärvsarbete,

som arbetstagare kan antagas

komma att tills vidare åtnjuta i

allmän eller enskild tjänst.

11 §■ 9 §.

Försäkringspliktig skall--— —--försäkringsplikt inträder.

Medlem i--—---den senare.

Sjukvårdsersättning till barn, som

i 7 § andra stycket avses, utgives av

sjukkassan för den kommun, där

barnet är bosatt.

Sjukvårdsersättning till barn, som

i 6 § sista stycket avses, utgives av

sjukkassan för den kommun, där

barnet är bosatt.

12 §. 10 §.

Inträder försäkringsplikt för barn, Inträder försäkringsplikt för nåsom

dittills varit att räkna såsom fa- gon, som dittills varit försäkrad såmiljemedlem,

skall sjukkassa in- som barn, skall sjukkassa inskriva

skriva den försäkringspliktige så- den försäkringspliktige såsom medsom

medlem i kassan. lem i kassan.

Då försäkringsplikt — — •— ---försäkringspliktens uppkomst.

Ändå att —-----inskrivning sker.

Så snart------försäkringspliktens upphörande.

13 §.

Sjukkassa skall i samband med

inskrivning av medlem besluta, huruvida

denne skall vara sjukpen
-

11 §■

Sjukkassa skall i samband med

inskrivning av medlem besluta huruvida

denne skall vara sjukpen
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

9

(Nuvarande lydelse:)

ningförsäkrad. Kassan skall ock, när

till dess kännedom kommit, att medlems

årsinkomst av förvärvsarbete

undergått ändring av betydelse för

sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål

meddela det beslut, som därav

påkallas.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad

medlem lider av sjukdom, som

i 21 § avses, må han icke uteslutas

frun sjukpenningförsäkringen, förrän

hans rätt till sjukpenning upphört

till följd av vad i 27 § stadgas.

u §.

Blir den — — —

Vad i-----

I fall, — — — —

Sjukvurdsförsäkringen.

It §.

Envar försäkrad äger i enlighet

med vad nedan sägs rätt till ersättning

för utgifter för läkarvård och

(Föreslagen lydelse:)

ningförsäkrad och, om sä finnes

vara fallet, vilken sjukpenningklass

han skall tillhöra. Kassan skall ock,

när till dess kännedom kommit,

att medlems årsinkomst av tjänst

eller annat förvärvsarbete undergått

ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen,

utan dröjsmål

meddela det beslut, som därav påkallas.

Ändring av medlems sjukpenningförsäkring

till följd av beslut, som

avses i första stycket andra punkten,

må ej ske förrän vid det månadsskifte,

som inträffar närmast efter

det beslutet härom fattats. Därest

medlems sjukpenningförsäkring eljest

skall ändras, skall, om ej annat

följer av vad i 7 § tredje stycket

sägs, ändringen ske vid månadsskiftet

närmast efter det anledning till

ändringen uppkommit.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad

medlem lider av sjukdom, som

i 21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring

icke ändras, förrän hans

rätt till sjukpenning upphört till

följd av vad i 29 § stadgas.

Beslut angående medlems sjukpenningförsäkring

skall skriftligen

delgivas denne.

Sjukvårdsför säkringen.

13 §.

Envar försäkrad äger i enlighet

med vad nedan sägs rätt till ersättning

för utgifter för läkarvård och

12 §.

----— ■— den senare.

-----— om flyttningen.

-----— annat föreskrivits.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

i samband därmed företagna resor

ävensom, där han för sjukdom intagits

å sjukvårdsanstalt, för resan

dit och åter.

16 §.

Ersättning för — — ■—- — — -

Taxa, som i första stycket sägs,

skall avse sådan vård — däri inbegripen

röntgen- och annan undersökning

— som kan meddelas av

varje läkare, så ock röntgenundersökning

samt röntgen- och radiumbehandling,

som utföres av därför

särskilt utbildad läkare.

Är uppenbart att försäkrad vid

samma sjukdomsfall utan fog sökt

mer än en läkare eller att läkare anlitats

vid flera tillfällen än som varit

behövligt, utgår ersättning allenast

för den vård, som lämnats av

den först rådfrågade läkaren, eller

för de besök, som skäligen varit behövliga.

Har försäkrad, oaktat han

uppenbarligen utan risk för försämring

av hälsotillståndet kunnat besöka

läkare, påkallat besök av läkare

i sin bostad eller annorstädes,

må ersättningen nedsättas till belopp,

som av sjukkassan skulle hava

utgivits för läkarvård ävensom i resekostnadsersättning

enligt 17 § för

det fall att den försäkrade besökt

läkaren.

(Föreslagen lydelse:)

sjukhusvård ävensom i samband

därmed företagna resor.

U §.

av sjukpenning.

Såsom utgifter för läkarvård skola

anses jämväl utgifter för tandläkarvård,

avseende sådan behandling,

som angives i en av Konungen fastställd

förteckning och som meddelas

vid centraltandpoliklinik, tandläkarliögskola

eller allmänt sjukhus.

Taxa, som i första stycket sägs,

skall avse sådan vård — däri inbegripen

röntgen- och annan undersökning

-— som kan meddelas av

varje läkare, så ock röntgenundersökning

samt röntgen- och radiumbehandling,

som utföres av därför

särskilt utbildad läkare, ävensom

tandläkarvård, varom i andra stycket

förmäles.

Är uppenbart att försäkrad vid

samma sjukdom utan fog sökt mer

än en läkare eller att läkare anlitats

vid flera tillfällen än som varit

behövligt, utgår ersättning allenast

för den vård, som lämnats av

den först rådfrågade läkaren, eller

för de besök, som skäligen varit behövliga.

Har försäkrad, oaktat han

uppenbarligen utan risk för försämring

av hälsotillståndet kunnat besöka

läkare, påkallat besök av läkare

i sin bostad eller annorstädes,

må ersättningen nedsättas till belopp,

som av sjukkassan skulle hava

utgivits för läkarvård ävensom i resekostnadsersättning

enligt 16 § för

det fall att den försäkrade besökt

läkaren.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

15 §.

Ersättning för utgifter för sjukhus

v å r d, som på grund av sjukdom

varit erforderlig, utgår,

då vården beretts å hemortssjukhus,

med belopp, som motsvarar den

för sådan vård vid sjukhuset tillämpade

avgiften å allmän sal,

då erforderlig vård ej kunnat beredas

å hemortssjukhus eller behovet

av sjukhusvården uppkommit

utanför det landstingsområde eller

sådan i landsting ej deltagande stad,

dår den sjuke är bosatt, och den

sjuke med anledning härav måst intagas

å annat allmänt sjukhus, med

belopp, som motsvarar den lägsta

avgift, mot vilken den sjuke kunnat

erhålla vården å sjukhuset,

då vården annorstädes ån å allmänt

sjukhus beretts genom pensionsstyrelsens

försorg, med belopp,

som motsvarar den lägsta för sådan

vård utgående avgiften, samt

i övriga fall med belopp, motsvarande

den lägsta avgift, mot vilken

den sjuke kunnat erhålla vården å

allmän sal vid hemortssjukhus, lämpat

för sjukdomens behandling.

Konungen äger fastställa taxa för

beräkning av ersättning, som i första

stycket avses. Har sådan taxa fastställts,

utgår ej ersättning för belopp,

varmed vårdavgiften överstiger

i taxan angivet belopp.

17 §. 10 §.

Är försäkrad enligt 10 § berätti- Är försäkrad enligt li § berättigad

till ersättning för utgifter för gad till ersättning för utgifter för

läkarvård, skall ersättning utgåjäm- läkarvård, skall ersättning utgå jämväl

för utgifterna för r e s o r till väl för utgifterna för r e s o r till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

och från läkaren, dock endast

såframt resekostnaden överstiger tre

kronor för varje läkarbesök. Därvid

ersättes hela den överskjutande kostnaden,

om försäkrad efter hänvisning

av läkare sökt läkarvård vid

närmaste allmänna sjukhus, där

vården kunnat meddelas. I annat

fall utgår ersättning med tre fjärdedelar

av den överskjutande kostnaden,

dock må högre belopp ej utgivas

än som skulle hava utgått vid

besök hos den provinsialläkare eller

stadsläkare, inom vars distrikt den

försäkrade vistas.

Ersättning, som

Om försäkrads

18 §.

Utgifter för försäkrads resa för

intagning å sjukvårdsans

t a 11 ersättas högst med belopp,

som motsvarar kostnaden för resa

till närmaste allmänna sjukhus, där

erforderlig vård kunnat beredas,

eller, om den sjuke intagits å hemortssjukhus

och behovet av sjuk
-

(Föreslagen lydelse:)

och från läkaren, dock endast

såframt resekostnaden överstiger

fyra kronor för det första besöket

hos läkaren och en krona för varje

följande besök (återbesök). Därvid

ersättes hela den överskjutande

kostnaden, om försäkrad efter hänvisning

av läkare sökt läkarvård vid

närmaste allmänna sjukhus, där

vården kunnat meddelas. I annat

fall utgår ersättning med tre fjärdedelar

av den överskjutande kostnaden;

dock må högre belopp ej utgivas

än som skulle hava utgått vid

besök hos den provinsialläkare eller

stadsläkare, inom vars distrikt den

försäkrade vistas, och skall vid återbesök

försäkrad svara för högst två

kronor.

- utom riket.

- hans följeslagare.

Vid tandläkarvård, som i 14 § avses,

skall vad i denna paragraf sägs

om läkarvård äga motsvarande tilllämpning.

17 §.

Har försäkrad åtnjutit sjukhusvård,

som på grund av sjukdom

varit erforderlig, skall enligt vad

nedan sägs ersättning utgå jämväl

för utgifterna för resor till

och från sjukvårdsinrättningen.

Utgifter för försäkrads resa för

intagning å sjukvårdsinrättning ersättas

högst med belopp, som motsvarar

kostnaden för resa till närmaste

allmänna sjukhus, där erforderlig

vård kunnat beredas, eller,

om den sjuke intagits å hemortssjukhus

och behovet av sjukhus
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

husvård uppkommit vid vistelse

inom sjukvårdsområdet eller därtill

gränsande kommun, högst med belopp,

som motsvarar kostnaden för

resa till närmaste hemortssjukhus,

där erforderlig vård kunnat beredas.

Utgifter för försäkrads återresa

från sjukvårdsans

t al t e n ersättas endast i den mån

de överstiga tre kronor. Ersättning

för återresa utgår icke, om behovet

av sjukhusvård uppkommit under

det försäkrad vistats utom det län,

inom vilket han är bosatt, och han

i anledning därav intagits å sjukvårdsanstalt

belägen utom nämnda

län. Kostnad för återresa må ej beräknas

högre än för resa från sjukvårdsanstalten

till den försäkrades

bostad.

Vid beräkning av ersättning, som

i denna paragraf avses, skall vad i

17 § andra stycket a), b), c) och e)

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Om försäkrads ålder eller tillstånd

påkallar, att anhörig eller

annan följer honom vid intagning

å sjukvårdsanstalt eller vid återresa

därifrån eller att vårdare därvid

anlitas, skall ersättning utgivas

jämväl för följeslagarens resa eller

kostnaden för vårdare. Härvid skall

gälla, förutom vad ovan i denna

paragraf är stadgat, att ersättning

skall beräknas å den sammanlagda

kostnaden för den försäkrade och

hans följeslagare eller vårdare samt

att ersättning för följeslagares resekostnad

varje gång högst må utgivas

efter kostnaden för tur- och returresa.

(Föreslagen lydelse:)

vård uppkommit vid vistelse inom

sjukvårdsområdet eller därtill gränsande

kommun, högst med belopp,

som motsvarar kostnaden för resa

till närmaste hemortssjukhus, där

erforderlig vård kunnat beredas.

Utgifter för försäkrads återresa

från sjukvårdsinrättningen ersättas

endast i den mån de överstiga fyra

kronor. Ersättning för återresa utgår

icke, om behovet av sjukhusvård

uppkommit under det försäkrad

vistats utom det län, inom vilket

han är bosatt, och han i anledning

därav intagits å sjukvårdsinrättning

belägen utom nämnda län.

Kostnad för återresa må ej beräknas

högre än för resa från sjukvårdsinrättningen

till den försäkrades

bostad.

Vid beräkning av ersättning som

i denna paragraf avses, skall vad i

16 § andra stycket a), b), c) och e)

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Om försäkrads ålder eller tillstånd

påkallar, att anhörig eller

annan följer honom vid intagning

å sjukvårdsinrättning eller vid återresa

därifrån eller att vårdare därvid

anlitas, skall ersättning utgivas

jämväl för följeslagarens resa eller

kostnaden för vårdare. Härvid skall

gälla, förutom vad ovan i denna

paragraf är stadgat, att ersättning

skall beräknas å den sammanlagda

kostnaden för den försäkrade och

hans följeslagare eller vårdare samt

att ersättning för följeslagares resekostnad

varje gång högst må utgivas

efter kostnaden för tur- och returresa.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

48 §.

Bidrag till försäkrads sjukvård

utöver vad som omfattas av den

obligatoriska sjukvårdsförsäkringen

må ej avse annat än sjukgymnastik

eller eljest behandling med bad,

massage, elektricitet eller hetluft

eller annan därmed jämförlig behandling.

Förmån, som i första stycket sägs,

må beredas endast av centralsjukkassa,

som därtill erhållit medgivande

av tillsynsmyndigheten, och i enlighet

med de närmare föreskrifter,

som meddelas av tillsynsmyndigheten.

Försäkring, som i denna paragraf

avses, må omfatta även familjemedlem

till sjukkassemedlem; och skall

därvid vad i 47 § andra stycket sägs

äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Har kommun — — — — — -

Om redare för svenskt fartyg jämlikt

sjömanslagen haft att vid sjömans

sjukdom vidkännas kostnad

som ovan i 16—18 §§ avses, äger han

hos den sjukkassa, där sjömannen

är försäkrad, erhålla gottgörelse för

(Föreslagen lydelse:)

18 §.

Sjukkassa må, med tillsynsmyndighetens

medgivande och enligt de

närmare föreskrifter som meddelas

av tillsynsmyndigheten, besluta, att

ersättning skall utgå för försäkrads

kostnader för sjukgymnastik eller

eljest behandling med bad, massage,

elektricitet eller hetluft eller annan

därmed jämförlig behandling eller

för konvalescentvård. I sådant fall

skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen

i kassan omfatta åven

förmän, som avses med beslutet.

19 §•

motsvarande kostnad.

Allmän sjukkassa äger med arbetsgivare,

som anordnar läkarvård

eller vidtager andra sjukvårdande

åtgärder så att kassans utgifter för

s jukvårdsförsäkringen kunna antagas

minska, överenskomma om

skälig gottgörelse för arbetsgivarens

ifrågavarande kostnader. Överenskommelsen

skall för att vara gällande

fastställas av tillsynsmyndigheten.

Om redare för svenskt fartyg jämlikt

sjömanslagen haft att vid sjömans

sjukdom vidkännas kostnad

som ovan i 14—18 §§ avses, äger han

hos den sjukkassa, där sjömannen

är försäkrad, erhålla gottgörelse för

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 178.

15

(Nuvarande lydelse:)

kostnaden enligt bestämmelserna i

denna lag; dock må ersättning utgå

högst med belopp, som skulle hava

utgivits, därest kostnaden uppkommit

vid den sjukes vistelse inom

sjukkassans verksamhetsområde.

21 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem

äger vid sjukdom, som förorsakar

förlust av arbetsförmågan eller för

vars botande den sjuke enligt läkares

föreskrift bör fullständigt avhålla

sig från arbete, för varje dag

rätt till sj ukpenning med två

kronor för tiden till och med den

månad, varunder han fyller aderton

år, och för tiden från och med månaden

näst efter den, varunder han

fyller sextiosju är, samt med tre kronor

50 öre för annan tid.

Hustru, som är sjukpenningförsäkrad

i egenskap av familjemedlem,

äger vid sjukdom som i första stycket

sägs rätt till sjukpenning med en

krona 50 öre för dag.

Såsom sjukdom skall anses jämväl

sådant tillstånd av arbetsoförmåga

som förorsakats av sjukdom,

för vilken sjukpenning utgivits, och

som alltjämt kvarstår efter sjukdomens

upphörande.

Vid bedömande — —■ — — —

Sjukkassa må, då skäl äro därtill,

påfordra att förlust av arbetsförmåga

styrkes genom intyg av läkare.

(Föreslagen lydelse:)

kostnaden enligt bestämmelserna i

denna lag; dock må ersättning utgå

högst med belopp, som skulle hava

utgivits, därest kostnaden uppkommit

vid den sjukes vistelse inom

sjukkassans verksamhetsområde.

21 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem

äger vid sjukdom, som förorsakar

förlust av arbetsförmågan, för varje

dag rätt till hel sjukpenning.

Förorsakar sjukdom, utan att

medföra förlust av arbetsförmågan,

nedsättning av denna med minst

hälften, skall halv sjukpenning

utgivas.

Såsom sjukdom skall anses jämväl

sådant tillstånd av arbetsoförmåga

eller nedsatt arbetsförmåga,

som förorsakats av sjukdom, för vilken

sjukpenning utgivits, och som

alltjämt kvarstår efter sjukdomens

upphörande.

— vara arbetsoförmögen.

Sjukkassa må, då skäl äro därtill,

påfordra att förlust eller nedsättning

av arbetsförmåga styrkes genom

intyg av läkare.

22 §.

Varje sjukpenningförsäkrad medlem

är försäkrad för grundsju k
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

penning. Hel grundsjukpenning

utgör tre kronor.

Sjukpenningförsäkrad medlem,

vars årsinkomst av tjänst uppgår till

minst ettusenåttahundra kronor,

skall härjämte vara försäkrad för

tilläggssju k penning, som

till storleken bestämmes av den

sjukpenningklass medlemmen tillhör.

Tillhörighet till högre sjukpenningklass

än den första är beroende

allenast av medlemmens årsinkomst

av tjänst.

Sjuk penningklasser na och beloppet

av hel sjukpenning inom varje

klass framgå av följande tabell:

Sjuk-

Årsinkomsten av

tjänst uppgår

De första 90 dagarna av en sjuk- period för vilka sjukpenning utgår

Följande dagar av'' sjukperioden

penning-

men ej

till

kr

Grund-

Tilläggs-

Grund-

Tilläggs-

klass

till

sjuk-

sjuk-

Summa

sjuk-

sjuk-

Summa

nr

kr

penning

kr

penning

kr

kr

penning

kr

penning

kr

kr

kol. 1

kol. 2

kol. 3

kol. 4

kol. 5

kol. 6

kol. 7

kol. S

kol. 9

1

1 800

3

3

3

_

3

2

1 800

2 400

3

i

4

3

i

4

3

2 400

3 000

3

2

5

3

2

5

4

3 000

3 600

3

3

6

3

2

5

5

3 600

4 200

3

4

7

3

3

6

6

4 200

5 000

3

5

8

3

3

6

7

5 000

5 800

3

6

9

3

4

7

8

5 800

6 800

3

7

10

3

4

7

9

6 800

8 400

3

9

12

3

5

8

10

8 400

10 200

3

11

14

3

6

9

11

10 200

12 000

3

13

16

3

7

10

12

12 000

14 000

3

15

18

3

8

11

13

14 000

—

3

17

20

3

9

12

Halv sjukpenning utgör hälften av

hel sjukpenning.

Vid beräkning av den tid av nittio

dagar, varefter tilläggssjukpenning

utgår med lägre belopp i fjärde till

och med trettonde sjukpenningklasserna,

skall medräknas tid, för vilken

sjukpenning utgivits under de

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

17

(Nuvarande lydelse:)

22 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då

försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom

värnpliktig;

b) är intagen i barnhem, skola

tillhörande barna- och ungdomsvården

eller allmän uppfostringsanstalt;

c) är häktad eller intagen i fångvårds-

eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän alkoholistanstalt;
e)

i annat fall än ovan sagts av

annan orsak än sjukdom tagits i förvar

på det allmännas bekostnad.

23 §.

Till sjukpenningförsäkrad medlem,

som år gift och sammanlever

med sin make, skall utgivas maketillägg

till sjukpenningen med

två kronor för dag. Maketillägg utgår

dock ej, där medlemmen uppbär

hustrutillägg till folkpension eller

maken fyllt sextiosju år.

Är o båda makarna sjukpenningförsäkrade

medlemmar, utgår maketillägg

allenast till mannens sjukpenning,

såframt ej sjukkassan efter

framställning av makarna medgivit

att maketillägg i stället skall utgivas

till hustruns sjukpenning. Beträffande

sådant medgivande skall vad

1 8 § andra stycket är stadgat om

där omförmålt medgivande äga motsvarande

tillämpning.

2 — Bihang till riksdagens protokoll

(Föreslagen lydelse:)

sextio dagar, som närmast föregått

sjukperioden.

Såsom sjukperiod anses tid, varunder

försäkrad i oavbruten följd

lider av sjukdom, som i 21 § avses.

23 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då

försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom

värnpliktig;

b) är intagen i barnhem eller skola

tillhörande barna- och ungdomsvården;
c)

är häktad eller intagen i fångvårds-

eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän alkoholistanstalt;
e)

i annat fall än ovan sagts av

annan orsak än sjukdom tagits i förvar

på det allmännas bekostnad.

19.13. 1 sand. AV 178.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

24 §.

Har sjukpenningförsäkrad medlem

ett eller flera hemmavarande

barn, vilka äro att anse såsom familjemedlemmar

till den försäkrade,

skall för varje sådant barn utgivas

barntillägg till sjukpenningen

med 50 öre för dag.

Samma lag gäller, där sjukpenningförsäkrad

medlem har annat

barn, som icke uppnått den ålder

varmed följer försäkringsplikt, såframt

medlemmen är underhållsskyldig

beträffande barnet och på

sätt tillsynsmyndigheten föreskrivit

styrker att underhållsskyldigheten

fullgöres. Barntillägg må dock ej utgivas

för barn, som är att anse som

familjemedlem till make med vilken

medlemmen sammanlever. Ej heller

må barntillägg utgå för tid, beträffande

vilken annan jämlikt första

stycket äger uppbära barntillägg för

barnet.

Till hustru, som är sjukpenningförsäkrad

i egenskap av familjemedlem,

utgår barntillägg till sjukpenningen

med en krona för dag, såframt

i hemmet finnes minst ett

barn under tio år som också är att

anse såsom familjemedlem.

25 §.

För tid, då sjukpenningförsäkrad

vårdas å sjukvårdsanstalt, skall i

stället för sjukpenning utgivas

hempenning.

Hempenning utgör två kronor om

(Föreslagen lydelse:)

24 §.

Har sjukpenningförsäkrad medlem

ett eller flera hemmavarande

barn, vilka äro sjukvårdsförsäkrade

såsom barn till medlemmen, skall utgivas

barntillägg till grundsjukpenningen.

Barntillägg till hel

sjukpenning utgör en krona för ett

eller två barn, två kronor för tre

eller fyra barn samt tre kronor för

fem eller flera barn, allt för dag.

Barntillägg till halv sjukpenning

utgår med hälften av belopp som

nu sagts.

Samma lag gäller, där sjukpenningförsäkrad

medlem har annat

barn, som icke uppnått den ålder

varmed följer försäkringsplikt, såframt

medlemmen är underhållsskyldig

beträffande barnet och på

sätt tillsynsmyndigheten föreskrivit

styrker att underhållsskyldigheten

fullgöres. Barntillägg må dock ej utgivas

för barn, som är sjukvårdsförsäkrat

såsom barn till make med vilken

medlemmen sammanlever. Ej

heller må barntillägg utgå för tid,

beträffande vilken annan jämlikt

första stycket äger uppbära barntilllägg

för barnet.

25 §.

För tid, då sjukpenningförsäkrad

medlem åtnjuter sjukhusvård, skall

i stället för sjukpenning utgivas

hempenning.

Hempenning utgår, dår ej annat

följer av vad nedan i tredje stycket

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lijdelse:)

dagen för sjukpenningförsåkrad

medlem, vars sjukpenning är tre

kronor 50 öre, samt en krona om

dagen för annan sjukpenningförsäkrad.

Å hempenning skola utgivas

maketillägg och barntillägg enligt 23

och 24 §§. I

I övrigt — —--— -— även

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de

tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,

den dag då sjukdomsfallet

inträffade inräknad, (karenstid)

och ej heller för tid, innan anmälan

om sjukdomsfallet gjorts hos

sjukkassan, där det ej är uppenbart

att hinder mött för sådan anmälan.

Kar ens tid tillämpas ej när sjukdomsfall

inträffar inom nittio dagar

efter den sista dag, för vilken sjukpenning

utgivits.

(Föreslagen lijdelse:)

stadgas, för dag med belopp, motsvarande

den sjukpenning som eljest

skolat utgå, minskat med tre

kronor dock med högst hälften av

sjukpenningens belopp. Minskning

som nu sagts skall intill ett belopp

av en krona 50 öre för dag anses belöpa

å grundsjukpenningen. Ä hempenning

skall utgivas barntillägg enligt

vad i 24 § sägs.

För kvinnlig medlem, som i hemmet

har minst ett barn under tio år

vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom

barn till henne eller hennes make,

skall hempenningen utgöra minst tre

kronor för dag. Sådan medlem skall

tillika äga uppbära barntillägg till

hempenning med två kronor, såframt

hon ej enligt 24 § är berättigad

till barntillägg med högre belopp.

hempenning.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de

tre första dagarna av varje sjukperiod,

den dag då sjukdomsfallet

inträffade inräknad, (karenstid)

och ej heller för tid, innan anmälan

om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan,

där ej hinder mött för sådan

anmälan eller eljest särskilda skäl

föranleda att sjukpenning bör utgå.

Vid karenstidens beräkning skola,

därest sjukperiod börjar inom tjugu

dagar efter föregående sjukperiods

slut, de båda perioderna anses såsom

en sjukperiod.

Karenstid tillämpas ej, när den

försäkrade vid sjukperiodens början

äger uppbära daghjälp från erkänd

arbetslöshetskassa.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

28 §.

Vad i 21, 23 och 27 §§ är sagt om

sjukpenning och maketillägg för tid

efter det någon fyllt sextiosju år

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande sådan sjukhjälp för tid

efter utgången av den månad, varunder

till försäkrad utbetalas folkpension

i annan form än ålderspension

eller till hans make utgår hustrutillägg

till folkpension, allt så

länge förmånen åtnjutes.

29 §.

Sjukpenning samt make- och

barntillägg må skäligen nedsättas

eller helt indragas, såframt försäkrad
a)

ådragit sig sjukdomen vid förövande

av handling, för vilken straff

genom lagakraftägande dom ådömts

honom;

b) vid sjukdom vägrar att underkasta

sig undersökning och vård av

läkare, då sjukkassa föreskrivit det

såsom villkor för sjukhjälp, eller att

låta undersöka sig av läkare, som

har kassans uppdrag därtill, eller att

följa läkares föreskrifter eller att underkasta

sig sjukhusvård, då läkare

funnit sådan vård vara av betydelse

för sjukhjälpstidens förkortande;

c) vid sjukdom gör sig skyldig till

grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt;

d) vägrar att mottaga besök av

befattningshavare, som s jukkassa

anställt för sjukkontroll;

e) medvetet eller av grov vårdslöshet

lämnar oriktig eller vilsele
-

(Föreslagen lydelse:)

27 §.

Sjukpenning jämte barntillägg må

skäligen nedsättas eller helt indragas,

såframt försäkrad

a) ådragit sig sjukdomen vid förövande

av handling, för vilken straff

genom lagakraftägande dom ådömts

honom;

b) vid sjukdom vägrar att underkasta

sig undersökning och vård av

läkare, då sjukkassa föreskrivit det

såsom villkor för sjukhjälp, eller att

låta undersöka sig av läkare, som

har kassans uppdrag därtill, eller att

följa läkares föreskrifter eller att

underkasta sig sjukhusvård, då läkare

funnit sådan vård vara av betydelse

för sjukdomstidens förkortande;
c)

vid sjukdom gör sig skyldig till

grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt;

d) vägrar att mottaga besök av

person, som anställts för eller eljest

erhållit i uppdrag att verkställa sjukkontroll;
e)

medvetet eller av grov vårdslöshet

lämnar oriktig eller vilsele
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

dande uppgift angående förhållande,

som är av betydelse för rätten till

sjukhjälp;

f) under sjukdom ändrar vistelseort

utan att underrätta sjukkassan

därom;

g) under sjukdom avreser till utlandet,

där ej sjukkassan medgivit

att sjukpenning må utgå under vistelse

därstädes;

h) utan giltigt skäl underlåter att

på sätt i 45 § stadgas anmäla sådan

ändring i arbetsinkomsten, som är

av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning

att underkasta sig sådan

sjukvård eller yrkesutbildning för

förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga,

vartill bidrag erbjudits

honom av allmänna medel, och

anses utsikt förefinnas att genom

dylik åtgärd förebygga varaktig

oförmåga till arbete eller häva redan

inträdd sådan, må sjukpenning

jämte make- och barntillägg helt

eller delvis tills vidare förvägras honom,

under förutsättning att han erinrats

om denna påföljd.

30 §.

Har vid arbetstagares sjukdom arbetsgivaren

på grund av lag eller författning,

utfärdad av Konungen, ut
-

(Föreslagen lydelse:)

dande uppgift angående förhållande,

som är av betydelse för rätten till

sjukhjälp;

f) under sjukdom ändrar vistelseort

utan att underrätta sjukkassan

därom;

g) under sjukdom avreser till utlandet,

där ej sjukkassan medgivit

att sjukpenning må utgå under vistelse

därstädes;

h) utan giltigt skäl underlåter att

på sätt i 45 § stadgas anmäla sådan

ändring i arbetsinkomsten, som är

av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning

att underkasta sig sådan

sjukvård eller yrkesutbildning som

är ägnad att förkorta sjukdomstiden

eller eljest minska sjukdomens följder

och vartill bidrag erbjudits honom

av allmänna medel, må sjukpenning

jämte barntillägg helt eller

delvis tills vidare förvägras honom,

under förutsättning att han erinrats

om denna påföljd.

28 §.

Konungen äger från sjukpenningförsäkringen

i dess helhet eller viss

del därav undantaga arbetstagare,

som på grund av lag eller författning,

utfärdad av Konungen, eller

bestämmelse, som beslutats av kommun,

äger uppbära lön vid sjukdom.

Har arbetstagare, som i första

stycket avses, icke eller endast delvis

undantagils från sjukpenningförsäk
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

givit lön till arbetstagaren, äger arbetsgivaren

i arbetstagarens ställe

hos sjukkassan uppbära arbetstagaren

tillkommande sjukpenning jämte

make- och barntillägg, i den mån

nämnda sjukhjälp icke överstiger

den utbetalda lönen.

Utgöres lön

(Föreslagen lydelse:)

ringen, äger arbetsgivaren i arbetstagarens

ställe hos sjukkassan uppbära

arbetstagaren tillkommande

sjukpenning jämte barntillägg, i den

mån nämnda sjukhjälp icke överstiger

den utbetalda lönen.

överenskommelse att arbetsgivare,

som vid arbetstagares sjukdom utgivit

lön till arbetstagaren, skall i

dennes ställe hos sjukkassan äga

uppbära honom tillkommande sjukpenning

jämte barntillägg är bindande

för kassan, endast såframt överenkommelsen

har form av kollektivavtal

och ä arbetstagarsidan slutits

eller godkänts av organisation,

som enligt lagen om förenings- och

förhandlingsrätt år att anse såsom

huvudorganisation. Föreligger dylikt

kollektivavtal, må det av arbetsgivare,

som är bunden av avtalet,

efter överenskommelse åberopas

jämväl beträffande arbetstagare,

vilken icke omfattas av avtalet men

sysselsättes i sådant arbete för vilket

avtalet gäller.

kommunal inkomstskatt.

Sjukpenning utgår vid varje sammanhängande

sjuklighetstillstånd för

högst sjuhundratrettio dagar; dock

må försäkrad för tid efter utgången

av den månad, varunder han fyllt

sextiosju år, vid varje sammanhängande

sjuklighetstillstånd uppbära

sjukpenning för högst nittio dagar.

Vid tillämpning av denna paragraf

skall sjukdomsfall, som inträffar un
-

Sjukhjälpstid.

29 §.

Sjukhjälp i form av sjukpenning

eller ersättning för sjukhusvård utgår

vid varje sjukdom för högst sjuhundratrettio

dagar, dock för högst

nittio dagar för tid efter utgången

av den månad, varunder försäkrad

fyllt sextiosju år eller varunder försäkrad

börjat uppbära folkpensionsförmån

i annan form än ålderspension,

så länge förmånen åtnjutes.

Vid tillämpning av denna paragraf

skall sjukdom, som inträffar under

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

der tid för vilken sjukpenning utgives

eller inom nittio dagar efter den

sista dag för vilken sjukpenning utgivits,

räknas såsom samma sjukdomsfall

som det tidigare fallet.

Därest försäkrad, frånsett arbetsoförmåga

på grund av kortvarig och

medicinskt sett fristående sjukdom,

under mer än två år varit fullt arbetsför,

skall därefter inträffande

sjukdom anses utgöra nytt sjuklighetstillstånd,

ändå att medicinskt

samband kan påvisas med sjukdom,

varav den försäkrade lidit före

nämnda tid.

Tid för ansökan om sjukhjälp samt allmänna

inskränkningar i rätten till sjukhjälp.

31 §.

33 §.

Sjukhjälp utgår — -— — — —

3i §.

Familjemedlem till sådan medlem

i sjukkassa, som ej är svensk medborgare,

äger rätt till sjukhjälp, allenast

såframt familjemedlemmen vistas

här i riket.

Sjukförsäkringsavgifter.

35 §.

Medlem i allmän sjukkassa är, där

ej nedan annorlunda stadgas, pliktig

att erlägga avgift för försäkringen

(sjukförsäkringsavgift).

Familjemedlem eller den som i 7 §

andra stycket avses äger uppbära

honom enligt denna lag tillkom
-

(Föreslagen lydelse:)

tid för vilken sjukpenning eller ersättning

för sjukhusvård utgives,

räknas såsom samma sjukdom som

den tidigare. Därest försäkrad, frånsett

arbetsoförmåga på grund av

kortvarig och medicinskt sett fristående

sjukdom, under mer än två år

varit fullt arbetsför, skall därefter

inträffande sjukdomsfall anses utgöra

ny sjukdom, ändå att medicinskt

samband kan påvisas med

sjukdom, varav den försäkrade lidit

före nämnda tid.

Tid för ansökan om sjukhjälp samt allmänna

inskränkningar i rätten till sjukhjälp.

30 §.

— rätten förloras,

sjukhjälpen vägras.

31 §.

av tjänsteplikt.

32 §.

— ådragit sig.

Sjukförsäkringsavgifter.

33 §.

Medlem i allmän sjukkassa är

pliktig att erlägga avgift för försäkringen

(sjukförsäkringsavgift),

som enligt vad nedan sägs

innefattar avgift för dels sjukvårdsförsåkringen,

dels försäkringen för

grundsjukpenning och dels försäk
-

Framställning om —• —- Underlåter någon — -—-

32 §.

Sjukhjälp enligt —- •— -

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

mande förmåner utan att därför erlägga

avgift.

Sjukförsäkringsavgift för den som

är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa

skall innefatta avgift

för försäkringen i båda kassorna.

37 §.

Sjukförsäkringsavgift utgår från

och med den kalendermånad, varunder

försäkringspliktig blivit medlem

i sjukkassa. Då försäkringsplikt

upphör, utgår ej avgift för löpande

kalendermånad.

Har sjukkassa beslutat om ändring

beträffande medlems sjukpenningförsäkring

eller har eljest ändring

inträffat i fråga om medlems

rått till sjukpenning, skall därav betingad

ändring i sjukförsäkringsavgiftens

belopp inträda från och med

den kalendermånad, då beslutet vinner

tillämpning eller beloppet av

sjukpenningen ändras.

(Föreslagen lydelse:)

ringen för tilläggssjukpenning. Avgift

för försäkring för grundsjukpenning

skall avse jämväl barntilllägg.

Den som är medlem i såväl lokal-

som centralsjukkassa skall erlägga

sjukförsäkringsavgift i båda

kassorna.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen

skall erläggas av medlem, vars till

statlig inkomstskatt taxerade inkomst

vid taxering året näst efter

det år avgiften avser bestämts till

minst ettusentvåhundra kronor och

som icke vid utgången av sistnämnda

år upphört att vara medlem, fyllt

sextiosju år eller uppbär folkpensionsförmån

i annan form än ålderspension.

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning

skall erläggas av medlem,

som vid utgången av det år avgiften

avser är försäkrad för sådan

sjukpenning och vars till statlig inkomstskatt

taxerade inkomst vid

taxering nästfoljande år bestämts

till minst ettusentvåhundra kronor.

Avgift för försäkringen för tillläggssjukpenning

skall erläggas av

medlem, som under den månad avgiften

avser eller del därav år försäkrad

för sådan sjukpenning; dock

utgår ej, då försäkringsplikt upphör,

avgift för löpande kalendermånad.

Den som fullgör tjänstgöring såsom

värnpliktig må, såframt han senast

två månader efter tjänstgöringens

slut gjort framställning därom hos

sjukkassan, befrias från avgift för

varje hel kalendermånad av tjänstgöringen.

Vad i andra och tredje styckena

sägs om medlems taxerade inkomst

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

36 §.

Sjukförsäkringsavgifterna skola

vara så avvägda, att de i förening

med andra för vederbörande allmänna

sjukkassa tillgängliga medel må

antagas förslå till infriande av kassans

förfallna utfästelser, förvaltningskostnader

och övriga utgifter

ävensom till erforderlig fondbildning.

Avgifterna, som beräknas för kalenderår

och av vilka en tolftedel anses

belöpa å varje månad, skola inom

envar av följande medlemsgrupper

utgå med samma belopp för varje

medlem som tillhör gruppen, nämligen
a)

medlemmar för vilka sjukpenningen

enligt 21 och 28 §§ utgör tre

kronor 50 öre;

b) medlemmar för vilka sjukpenningen

enligt nämnda paragrafer utgör

två kronor;

c) medlemmar som äro enbart

sjukvårdsförsäkrade.

Inom grupperna b) och c) skola

avgifterna vara så avvägda, att de

ungefärligen motsvara inom grupp

b) två tredjedelar och inom grupp c)

en sjättedel av avgifterna inom

grupp a).

(Föreslagen lydelse:)

skall i fråga om medlem, som taxeras

enligt för gift skattskyldig gällande

bestämmelser, avse makarnas

sammanlagda taxerade inkomst.

Medlem, som taxeras enligt för

gift skattskyldig gällande bestämmelser,

skall i den män så stadgas

i uppbördsförordningen svara jämväl

för andra makens sjukförsäkringsavgift.

3i §.

Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen,

försäkringen för grundsjukpenning

och försäkringen för tillläggssjukpenning

skola var för sig

vara så avvägda, att de i förening

med andra för ifrågavarande del av

s jukkasseverksamheten tillgängliga

medel må antagas förslå till infriande

av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader

och övriga den allmänna

sjukkassan i denna del åliggande

utgifter ävensom till erforderlig

fondbildning. Kassans förvaltningskostnader

skola härvid i sin

helhet fördelas på avgifterna för

sjukvårdsförsåkringen och försäkringen

för grundsjukpenning.

Avgifterna för sjukvårds försäkringen

och försäkringen för grundsjukpenning

skola var för sig vara

lika stora för samtliga av vederbörande

försäkring omfattade avgiftspliktiga

medlemmar i kassan samt

beräknas för kalenderår och fastställas

till helt krontal.

Avgifterna för försäkring för tillläggssjuk

penning skola vara lika

stora för de medlemmar i kassan,

som tillhöra samma sjukpenningklass

och för vilka gäller samma

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:Is proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

Avgifterna skola beräknas och efter

vederbörande allmänna sjukkassas

hörande fastställas av tillsynsmyndigheten,

som ock i förekommande

fall har att bestämma huru

avgiftsbeloppen skola fördelas mellan

central- och lokalsjukkassa.

38 §.

Därest vad medlem har att erlägga

i sjukförsäkringsavgift för ett kalen
-

(Föreslagen lydelse:)

sjukhjälpstid, samt skola vara avvägda

i förhållande till storleken av

tilläggssjukpenningen inom varje

sjuk penningklass. Avgifterna skola

beräknas för kalendermånad. Därest

vad medlem har att erlägga för ett

kalenderår ej slutar å helt krontal,

skall öretal, om det uppgår till högst

femtio, bortfalla och, om det överstiger

femtio, höjas till närmaste

hela krontal.

Sjukförsäkringsavgifterna skola

beräknas och efter vederbörande allmänna

sjukkassas hörande fastställas

av tillsynsmyndigheten.

35 §.

Överstiger medlems sammanlagda

avgift för sjukvårdsförsäkringen och

försäkringen för grundsjukpenning

två procent av hans vid taxering till

statlig inkomstskatt året näst efter

det år avgiften avser taxerade inkomst,

skall avgiften nedsättas till

två procent av nämnda inkomst. År

medlem taxerad enligt för gift

skattskyldig gällande bestämmelser,

skall härvid å vardera maken anses

belöpa hälften av makarnas sammanlagda

taxerade inkomst. År den

försäkrade medlem i såväl lokalsom

centralsjukkassa, skall nedsättning

i första hand avse avgift till

centralsjukkassan. Inom en och

samma kassa skall nedsättning i

första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen.

Därest vad medlem har att erlägga

i sjukförsäkringsavgift för ett

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

derår skulle uppgå till lägre belopp

än två kronor, skall avgift icke påföras

honom.

(Föreslagen lydelse:)

kalenderår skulle uppgå till lägre

belopp än fem kronor, skall avgift

icke påföras honom.

39 §.

Om debitering —

36 §.

i uppbördsförordningen.

40 §.

Allmän sjukkassa

I avräkning — —

37 §.

— — kassans räkning.

Konungen utfärdar.

Bidrag frän arbetsgivare.

38 §.

Arbetsgivare är pliktig att erlägga

bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsåkringen

och försäkringen

för tilläggs sjuk penning. Bidraget

skall för varje kalenderår utgöra,

såvitt angår sjukvårdsförsäkringen

en tiondels procent och beträffande

försäkringen för tilläggssjukpenning

en procent, allt av den lön i penningar

eller naturafömåner, som arbetsgivaren

under året utgivit till arbetstagare

anställda hos honom. Härvid

skall hänsyn icke tagas till arbetstagare,

som jämlikt 28 § undantagits

från försäkringen för tilläggssjukpenning,

och ej heller till arbetstagares

lön i vad lönen överstiger femtontusen

kronor för år räknat. För beräkning

av naturaförmåner skall

gälla vad i 8 § sägs. Grundas försäkringsavgift,

som arbetsgivaren

skall erlägga jämlikt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, å

särskild beräkning av arbetstagares

lön, skall den sålunda beräknade

lönen ligga till grund jämväl vid

beräkningen av bidrag som i denna

paragraf sägs.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

Statsbidrag.

11 §.

Till de allmänna sjukkassorna utgår

enligt vad nedan sägs statsbidrag

i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag

och avgiftslindringsbidrag.

Statsbidrag beräknas ■—- — — -

12 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår

med nedan angivna procentuella andel

av de utgifter under kalender
-

(Föreslagen lydelse:)

Angående debitering och uppbörd

av bidragen gäller vad Konungen

med riksdagen därom förordnar.

39 §.

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,

som belöpa å ett kalenderår,

skall i den ordning Konungen bestämmer

fördelas mellan centralsjukkassorna

i förhållande till, såvitt

angår sjukvårdsförsäkringen antalet

medlemmar vid utgången av

kalenderåret och beträffande försäkringen

för tilläggssjukpenning centralsjukkassornas

och till dem anslutna

lokalsjukkassors utgifter för till*

läggssjukpenning under kalenderåret;

dock äger Konungen med riksdagen

bestämma, att viss del av bidragen

skall ingå till en fond att

förvaltas enligt grunder, som fastställas

i enahanda ordning.

1 avräkning å de bidrag, som komma

att debiteras för visst kalenderår,

äger centralsjukkassa av statsverket

erhålla förskott enligt de föreskrifter

Konungen utfärdar.

Statsbidrag.

40 §.

Till de allmänna sjukkassorna utgår

enligt vad nedan sägs statsbidrag

i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag,

avgiftslindringsbidrag

och avgiftsersättningsbidrag.

— — Konungen bestämmer.

41 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår till

centralsjukkassa med nedan angivna

procentuella andel av de utgifter un
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

29

(Nuvarande lydelse:)

året, som skola stanna å den allmänna

sjukkassan, nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads

resa till och från läkare 50 procent;

b) försäkrads resa för intagning å

och återresa från sjukvårdsanstalt

.................... 50 procent;

c) sjukpenning .. .. 50 procent;

d) make- och barntillägg ......

.................... 100 procent.

Konungen äger medgiva att till

centralsjukkassa, för vilken med

hänsyn till bebyggelse och kommu
nikationer

särskilt stora utgifter

uppkomma för ändamål, som i första

stycket a) och b) sägs, bidraget för

utgifter till dylika ändamål skall

utgå med mer än femtio procent av

de utgifter, som skola stanna å kassan,

dock med högst sjuttio procent

av desamma.

43 §.

Medlemsbidrag utgår för

envar, som vid utgången av kalenderåret

är sjukkassemedlem, med

följande belopp, nämligen

a) i Stockholm, Göteborg och

Malmö ................ 3 kronor;

b) i övriga städer som utgöra särskilda

centralsjukkasseområden ....

................ 3 kronor 50 öre;

c) annorstädes

i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs

och Västernorrlands län

............ 4 kronor 50 öre;

(Föreslagen lydelse:)

der kalenderåret, som bestritts av

centralsjukkassan och till denna anslutna

lokalsjukkassor, nämligen för

a) läkarvård enligt 14 § ävensom

resor enligt 16 och 17 §§........

.................... 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsvarande

del av hempenning ........

.................... 50 procent;

c) barntillägg ...... 75 procent.

Konungen äger medgiva att till

centralsjukkassa, för vilken med

hänsyn till bebyggelse och kommunikationer

särskilt stora utgifter

uppkomma för ändamål, som i första

stycket a) sägs, bidraget för utgifter

till dylika ändamål skall utgå med

mer än femtio procent av de utgifter,

som bestritts av kassan och till

denna anslutna lokalsjukkassor, dock

med högst sjuttio procent av desamma.

42 §.

Medlemsbidrag utgår för

envar, som vid utgången av kalenderåret

är sjukkassemedlem, med

följande belopp, nämligen

i städer som utgöra särskilda centrals

jukkasseområden . 4 kronor ;

annorstädes

i Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens

län ................5 kronor;

i riket i övrigt 4 kronor 50 öre.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

i Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län .5 kronor;

i riket i övrigt......4 kronor.

Konungen äger — —- — — —

Medlemsbidrag skall av tillsynsmyndigheten

fördelas mellan centralsjukkassa

och till denna ansluten

lokalsjukkassa efter vad med

hänsyn till förhållandena prövas

skäligt.

U §.

Avgiftslindringsbidrag

utgår med sex kronor för varje medlem,

som vid kalenderårets utgång

är sjukpenningförsäkrad, och med

två kronor för varje medlem, som

vid nämnda tidpunkt är enbart sjukvårdsförsäkrad.

Avgiftslindringsbidrag skall av tillsynsmyndigheten

fördelas mellan

centralsjukkassa och till denna ansluten

lokalsjukkassa efter vad med

hänsyn till förhållandena prövas

skäligt.

47 § första st.

Medlem i allmän sjukkassa äger i

enlighet med vad nedan sågs genom

frivilliga avgifter försäkra sig hos

den centralsjukkassa han tillhör för

erhållande av tillägg till den sjukhjålp,

som utgives på grund av den

obligatoriska sjukförsäkringen.

(Föreslagen lydelse:)

- sex kronor.

Av medlemsbidrag för den som

är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa

skola tre femtedelar

tillfalla lokalsjukkassan och två

femtedelar centralsjukkassan.

43 §.

Avg i ftslind ringsbidrag

utgår med belopp, varmed sjukförsäkringsavgift

nedsatts till följd av

vad i 35 § första stycket stadgas.

44 §.

Avgiftsersättningsbidväg

utgår till sjukkassa med tio kronor

för varje medlem som, till följd av

vad i 33 § andra stycket är stadgat,

icke är skyldig erlägga avgift för

s jukvårdsför säkringen.

47 §.

S jukpenningförsäkrad medlem,

som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete

än inkomst av tjänst,

äger genom frivilliga avgifter försäkra

sig hos den centralsjukkassa

han tillhör för erhållande av tillägg

till den sjukpenning, som utgives på

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

49 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem äger

genom frivillig försäkring erhålla

tillägg till sjukpenningen å en krona

50 öre, tre kronor eller fyra kronor

50 öre för dag. Ej må dock någon

vara frivilligt försäkrad så, att sjukpenningtillägget

tillsammans med de

förmåner den försäkrade äger uppbära

enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

och den lön eller

ersättning, vartill han eljest må

vara berättigad under sjukdom, för

dag räknat uppgår till högre belopp

än en trehundrasextiondel av hans

årsinkomst av förvärvsarbete.

(Föreslagen lydelse:)

grund av den obligatoriska försäkringen.

Sådant tillägg må uppgå till högst

så stort belopp, att sjukpenningen

jämte tillägget motsvarar sjukpenningen

i den sjukpenningklass medlemmen

skulle hava tillhört, därest

hela hans årsinkomst av förvärvsarbete

utgjort inkomst av tjänst.

Ej må dock någon vara frivilligt

försäkrad så, att då hel sjukpenning

utgives sjukpenningtillägget tillsammans

med de förmåner den försäkrade

äger uppbära enligt den

obligatoriska sj ukpenningförsäkringen

och den lön eller ersättning, vartill

han eljest må vara berättigad under

sjukdom, för dag räknat uppgår

till högre belopp än en fyrahundrafemtiondel

av hans årsinkomst av

förvärvsarbete.

Försäkring för sjukpenningtillägg,

som i denna paragraf avses, skall

enligt den försäkrades val meddelas

med villkor antingen att enbart karenstid,

varom i 26 § stadgas, skall

tillämpas eller ock att tillägget skall

utgå först efter det sjukpenning på

grund av den obligatoriska försäkringen

under en sjukperiod utgivits

för femton, trettio eller nittio dagar.

Vid beräkning av sådan tid skall

medräknas tid, för vilken sjukpenning

på grund av den obligatoriska

försäkringen utgivits under de sextio

dagar, som närmast föregått sjukperioden.

4 8 §.

Sjukkassemedlem, vilken till följd

av studier eller annan utbildning,

som beräknas pågå minst ett halvt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

år, icke eller endast i ringa utsträckning

ägnar sig åt förvärvsarbete,

äger hos den centralsjukkassa han

tillhör genom frivilliga avgifter försäkra

sig för erhållande av sjukpenning

eller tillägg till den sjukpenning,

som han äger uppbära på

grund av den obligatoriska försäkringen.

Sjukpenning, som nu avses,

må utgöra tre, fyra, fem eller sex

kronor för dag. Sjukpenningtillägg,

som nyss sagts, må utgöra en, två

eller tre kronor för dag, dock högst

det av dessa belopp, som motsvarar

skillnaden mellan sex kronor och

sjukpenningen på grund av den obligatoriska

försäkringen.

Sjukpenning eller tillägg, som i

denna paragraf avses, må utgivas endast

vid sjukdom, som jämlikt 21 §

medför rätt till hel sjukpenning.

J sjukpenning enligt denna paragraf

skall utgivas barntillägg enligt

vad i 24 och 25 §§ sägs.

Den i 26 § angivna karenstiden

skall för sjukpenning, som här avses,

utsträckas till aderton dagar.

Sjukpenningtillägg enligt denna paragraf

skall utgå först efter det sjukpenning

på grund av den obligatoriska

försäkringen under en sjukperiod

utgivits för femton dagar; och

skall härvid vad i 26 § andra stycket

sägs äga motsvarande tillämpning.

47 § andra st.

49 §.

Sådan frivillig försäkring må meddelas

endast under förutsättning att

medlemmen ej fyllt fexntiofem år

och har god hälsa; dock skall vad nu

sagts icke gälla när medlem, som är

Frivillig försäkring må meddelas

endast om medlemmen ej fyllt femtiofem

år och har god hälsa.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

frivilligt försäkrad i en kassa, enligt

14 eller 104 § övergår till annan

kassa.

50 §.

Har för sjukkassemedlem vid den

frivilliga försäkringens beviljande ej

3 — Bihang till riksdagens protokoll

(Föreslagen lydelse:)

Vad i första stycket sägs skall

icke gälla när medlem, vars obligatoriska

sjukpenningförsäkring nedsatts,

inom sex månader därefter

ansöker om frivillig försäkring, motsvarande

högst nedsättning en, under

förutsättning dock att hans hälsotillstånd

ej försämrats under tiden

efter nedsättningen och att han

erlägger avgifter för samma tid.

Centralsjukkassa äger utan hinder

av vad i första stycket sågs med tillsynsmyndighetens

medgivande överenskomma

med sammanslutning eller

undervisningsanstalt, att åt medlemmar

av sammanslutningen eller

elever vid anstalten meddelas frivillig

försäkring, överenskommelse

med undervisningsanstalt må avse

jämväl dem som efter överenskommelsens

ingående bliva elever vid anstalten.

Vad i denna paragraf sägs om försäkrings

meddelande skall avse jämväl

övergång från mindre till mer

omfattande försäkring.

övergår medlem, som år frivilligt

försäkrad i en kassa, enligt 12 eller

104 § till annan kassa, skall han i

denna kassa utan hinder av vad i

första stycket sägs i samband med

övergången äga erhålla lika stor försäkring

som han haft före övergången;

och skall den nya försäkringen

i fråga om rätten till försäkringsförmåner

anses utgöra fortsättning av

den tidigare.

50 §.

Har frivillig försäkring meddelats,

skall försäkringen gälla, i fall som

1953. 1 sand. Nr 178.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

fordrats läkarintyg angående hans

hälsotillstånd, må medlemmen icke

på grund av sådan försäkring tillerkännas

sjukhjälp för sjukdomsfall,

som inträffar under de första tre

månaderna efter det försäkringen

beviljats (väntetid). För medlem,

vilken erhållit övergång från

mindre till mer omfattande sjukhjälp,

skall, under samma förutsättning,

sjukhjälp vid sjukdom, som

inträffar under de första tre månaderna

efter övergången, utgå i den

mindre omfattningen. Vad sålunda

stadgats gäller dock icke, där sjukdomen

föranletts av olycksfall, som

inträffat efter den frivilliga försäkringens

beviljande eller efter övergången

till den mer omfattande

sjukhjälpen.

Lämnar centralsjukkassa vid sjukdom,

som drabbar familjemedlem,

ersättning för sjukvård varom i 4-8 §

sågs, skola bestämmelserna i första

stycket äga motsvarande tillämpning

med avseende å familjemedlemmen.

Väntetid må icke tillämpas då

medlem, som år frivilligt försäkrad i

en kassa, enligt 14 eller 104 § övergår

till annan kassa eller då ny försäkring

beviljas enligt vad i 51 §

andra stycket sågs.

47 § tredje st.

Försäkring, som i denna paragraf

sägs, må av medlemmen när som

helst uppsägas.

(Föreslagen lydelse:)

i 48 §, 49 § andra stycket eller 51 §

tredje stycket avses, från och med

ingången av månaden närmast efter

den, då framställning om försäkringen

gjordes hos kassan, samt i övriga

fall från och med ingången av tredje

kalendermånaden efter den, då framställningen

gjordes. Försäkring, meddelad

jämlikt överenskommelse som

i 49 § tredje stycket sågs, må dock

ej avse tid före utgången av den månad,

varunder tillsynsmyndigheten

lämnat sitt medgivande till överenskommelsen.

Sjukhjälp på grund av den frivilliga

försäkringen må ej utgivas för

sjukdom, som inträffat innan försäkringen

blivit gällande, såframt

fråga ej år om försäkring, som meddelats

jämlikt 49 § andra stycket

eller 51 § tredje stycket.

Vad i denna paragraf sägs om försäkrings

meddelande skall avse jämväl

övergång från mindre till mera

omfattande försäkring.

51 §.

Frivillig försäkring må av medlemmen

när som helst uppsägas att

upphöra eller nedsättas till mindre

omfattande försäkring.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

35

(Nuvarande lydelse:)

51 §.

Häftar någon vid utgången av

andra månaden efter den, varunder

stadgad avgift för den frivilliga försäkringen

senast skolat betalas, fortfarande

för avgift till kassan, eller,

där han enligt 14 eller 104 § övergått

från en kassa till en annan, för avgift

till den förra kassan, skall hans

frivilliga försäkring anses hava upphört

vid nämnda tidpunkt, där ej

dessförinnan av särskild anledning

anstånd med betalningen medgivits

honom.

önskar den, vars försäkring sålunda

upphört, inom ett år därefter

ånyo erhålla frivillig försäkring och

har hans hälsotillstånd under tiden

ej försämrats, må kassan, under

förutsättning att samtliga avgifter

för den förflutna tiden erläggas, bevilja

ny försäkring, även om de i

47 § andra stycket angivna förutsättningarna

ej äro för handen.

(Föreslagen lydelse:)

Häftar någon vid utgången av

andra månaden efter den, varunder

stadgad avgift för den frivilliga försäkringen

senast skolat betalas, fortfarande

för avgift till kassan eller,

där han enligt 12 eller 104 § övergått

från en kassa till en annan, för avgift

till den förra kassan, skall hans

frivilliga försäkring anses hava upphört

vid nämnda tidpunkt, där ej

dessförinnan av särskild anledning

anstånd med betalningen medgivits

honom.

Önskar den, vars försäkring sålunda

upphört, inom sex månader

därefter ånyo erhålla frivillig försäkring

och har hans hälsotillstånd

under tiden ej försämrats, må kassan,

under förutsättning att samtliga

avgifter för den förflutna tiden

erläggas, bevilja ny försäkring, även

om de i 49 § första stycket angivna

förutsättningarna ej äro för handen.

52 §.

Avgifterna för den frivilliga försäkringen

skola i fråga om såväl

sjukvård som sjukpenning var för

sig vara så avvägda, att de, i förening

med andra för ifrågavarande

del av sjukkasseverksamheten tillgängliga

medel, må antagas förslå

till infriande av förfallna utfästelser,

förvaltningskostnader och övriga

centralsjukkassan i denna del åliggande

utgifter ävensom till erforderlig

fondbildning.

Avgifterna för — — — —--

Avgifterna skola — — — — —

52 §.

Avgifterna för den frivilliga försäkringen

skola vara så avvägda, att

de, i förening med andra för ifrågavarande

del av sjukkasseverksamheten

tillgängliga medel, må antagas

förslå till infriande av förfallna utfästelser

ävensom till erforderlig

fondbildning.

sjukhjälpens omfattning.

—- av tillsynsmyndigheten.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

53 §.

Till centralsjukkassa utgår statsbidrag

för den frivilliga sjukpenningförsäkringen

med tjugu procent av

vad kassan under kalenderåret på

grund av nämnda försäkring utgivit

i sjukhjälp.

Statsbidrag utbetalas — —--

54 §.

Beträffande den frivilliga försäkringen

skall i övrigt vad i 8, 10, 21,

22, 26, 27, 29, 31—33, 45 och 46 §§

stadgas i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

(Föreslagen lydelse:)

53 §.

Till centralsjukkassa utgår statsbidrag

för den frivilliga försäkringen

med tjugu procent av vad kassan

under kalenderåret på grund av

nämnda försäkring utgivit i sjukpenning

och sjukpenningtillägg samt

med sjuttiofem procent av kassans

utgifter under året för barntillägg

enligt 48 § tredje stycket.

— — Konungen bestämmer.

54 §.

Beträffande den frivilliga försäkringen

skall i övrigt vad i 6, 8, 21

—23, 26, 27, 29—32, 45 och 46 §§

stadgas i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

56 §.

56 §.

För allmän — ------av tillsynsmyndigheten.

Stadgarna skola------antalet styrelseledamöter.

I stadgar---—--frivilliga försäkringen.

Stadgar för sjukkassa, vilken utgiver

ersättning för behandling som

i 18 § avses, skola innehålla uppgift

härom och angående de grunder efter

vilka ersättningen utgår.

Utöver vad —-------så medgiver.

Allmän sjukkassas---------av tillsynsmyndigheten.

58 §. 58 §.

Allmän sjukkassa — — — — — — denna lag.

I den — -— — — — — Konungen bestämmer.

Därest överenskommelse, som Konungen

träffar med främmande stat,

berör allmän sjukkassa, år kassan

pliktig att utöva verksamhet i enlighet

med vad överenskommelsen innehåller.

Allmän sjukkassa-----— för kassan.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

61 §. 61 §.

Ombud till —• -— — —- — — anslutna lokalsjukkassorna.

Antalet ombud — — —---kassans stadgar.

Ombud skall vara svensk medbor- Ombud skall vara svensk medborgare

och myndig samt medlem i kas- gare och myndig samt medlem i

san eller familjemedlem till sådan kassan.

medlem.

Val av —---------valet sker.

Beträffande ombudsval------kassans stadgar.

71 §. 71 §.

Ledamot av styrelsen för allmän

sjukkassa skall vara svensk medborgare

samt medlem i kassan eller

familjemedlem till sådan medlem.

Den som ej råder över sig och sitt

gods må ej vara styrelseledamot.

86 §.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet

av ersättning enligt den obligatoriska

sjukvårdsförsäkringen. Av

utgifterna härför äger kassan att

från vederbörande centralsjukkassa

återfå tre fjärdedelar eller, i fråga

om sjukvårdsersättning till barn,

som i 7 ^ andra stycket avses, hela

beloppet.

Med avseende å sjukhjälp enligt

den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

ansvarar lokalsjukkassa

för de nittio första sjukhjälpsdagarna

vid varje sammanhängande sjuklighetstillstånd

samt centralsjukkassa

för tiden därefter.

Ledamot av styrelsen för allmän

sjukkassa skall vara svensk medborgare

samt medlem i kassan. Den

som ej råder över sig och sitt gods

må ej vara styrelseledamot.

86 §.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet

av ersättning enligt sjukvårdsförsäkringen.

Av utgifterna

härför, dock ej utgifter enligt 18 §,

äger kassan att från vederbörande

centralsjukkassa återfå tre fjärdedelar

eller, i fråga om sjukvårdsersättning

till barn, som i 6 § sista

stycket avses, hela beloppet.

Med avseende å sjukhjälp enligt

den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

ansvarar lokalsjukkassa

för de nittio första sjukhjälpsdagarna

vid varje sjukdom samt centralsjukkassa

för tiden därefter. Lokalsjukkassa

äger att från centralsjukkassan

återfå tre fjärdedelar av de utgifter,

för vilka lokalsjukkassan sålunda

ansvarar.

Vid tillämpningen av bestämmelserna

i andra stycket skall vad i 29 §

andra stycket är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

106 §.

Har försäkrad genom oriktiga uppter

eller genom underlåtenhet att

fullgöra stadgad anmälningsskyldighet

eller annorledes förorsakat, att

sjukhjälp till honom eller hans

familjemedlem obehörigen utgått eller

utgått med för högt belopp, eller

har någon eljest obehörigen eller

med för högt belopp uppburit sjukhjälp,

och har han skäligen bort inse

detta, skall återbetalning ske av vad

för mycket utbetalats, där ej i särskilt

fall anledning är att helt eller

delvis eftergiva återbetalningsskyldighet.

I fall

(Föreslagen lydelse:)

106 §.

Har försäkrad genom oriktiga uppgifter

eller genom underlåtenhet att

fullgöra stadgad anmälningsskyldighet

eller annorledes förorsakat, att

sjukhjälp till honom eller hans barn

obehörigen utgått eller utgått med

för högt belopp, eller har någon eljest

obehörigen eller med för högt

belopp uppburit sjukhjälp, och har

han skäligen bort inse detta, skall

återbetalning ske av vad för mycket

utbetalats, där ej i särskilt fall anledning

är att helt eller delvis eftergiva

återbetalningsskyldighet.

— — nämnda kassa.

in §■

Denna lag skall, i den mån ej nedan

annorlunda stadgas, träda i

kraft (den 1 juli 1951), vid vilken

tidpunkt förordningen den 26 juni

1931 (nr 280) om erkända sjukkassor

upphör att gälla.

Förekommer i —• — — — —

Har för understödsförening registrerats

firma, som icke överensstämmer

med vad i 55 § sista stycket

stadgas, åligger det tillsynsmyndigheten

att, därest ej före (den 1 januari

1952) för registrering anmälts

beslut om ändring av firman till

överensstämmelse med nämnda stadgande,

anmana föreningen att inom

sex månader för registrering anmäla

beslut om sådan ändring. Efterkommes

ej anmaningen, skall tillsynsmyndigheten

föreslå ändring av föreningens

firma och, sedan föreningen

erhållit tillfälle att yttra sig över

förslaget, besluta i ärendet. Om be
-

111 §•

Denna lag skall, i den mån ej nedan

annorlunda stadgas, träda i

kraft den 1 januari 1955, vid vilken

tidpunkt förordningen den 26 juni

1931 (nr 280) om erkända sjukkassor

upphör att gälla.

— stället tillämpas.

Har för understödsförening registrerats

firma, som icke överensstämmer

med vad i 55 § sista stycket

stadgas, åligger det tillsynsmyndigheten

att, därest ej före den 1 juli

1955 för registrering anmälts beslut

om ändring av firman till överensstämmelse

med nämnda stadgande,

anmana föreningen att inom sex månader

för registrering anmäla beslut

om sådan ändring. Efterkommes ej

anmaningen, skall tillsynsmyndigheten

föreslå ändring av föreningens

firma och, sedan föreningen erhållit

tillfälle att yttra sig över förslaget,

besluta i ärendet. Om beslutad änd
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

slutad ändring skall tillsynsmyndigheten

ofördröj ligen underrätta föreningen.

över beslutet må besvär

anföras i den ordning, som i 79 §

lagen om understödsföreningar sägs.

Sedan beslutet vunnit laga kraft,

skall i understödsföreningsregistret

införas anteckning om ändringen

samt bevis om firmans nya lydelse

tillställas föreningen.

113 §.

Ansökan om antagande till allmän

sjukkassa skall göras av styrelsen

för den förening, som önskar bliva

antagen till allmän sjukkassa. Ansökan

skall vara tillsynsmyndigheten

tillhanda före den 1 januari 1949, då

fråga är om antagande till centralsjukkassa,

samt före den 1 juli 1949,

såvitt angår antagande till lokalsjukkassa.

Tillsynsmyndigheten må dock

med hänsyn till särskilda omständigheter

medgiva, att ansökningen ingives

senare. Vid ansökningen skola

fogas de uppgifter tillsynsmyndigheten

bestämmer.

Innan förening — — — —■ —

Beslut som — — — — — — s

ring skall tillsynsmyndigheten ofordröjligen

underrätta föreningen,

över beslutet må besvär anföras i

den ordning, som i 79 § lagen om

understödsföreningar sägs. Sedan

beslutet vunnit laga kraft, skall i understödsföreningsregistret

införas anteckning

om ändringen samt bevis

om firmans nya lydelse tillställas

föreningen.

113 §.

Ansökan om antagande till allmän

sjukkassa skall göras av styrelsen

för den förening, som önskar bliva

antagen till allmän sjukkassa. Ansökan

skall vara tillsynsmyndigheten

tillhanda före den 1 januari

1954. Tillsynsmyndigheten må dock

med hänsyn till särskilda omständigheter

medgiva, att ansökningen ingives

senare. Vid ansökningen skola

fogas de uppgifter tillsynsmyndigheten

bestämmer.

vara ansluten,

kassan bindande.

115 §.

Antages erkänd-----—

Till sjukhjälpsfond-----

Antages erkänd sjukkassa ej till

allmän sjukkassa och har dess rörelse

ej överlåtits på sätt i 114 §

sägs, skall kassan utan särskilt beslut

(den 1 juli 1951) träda i likvidation.

Sådan kassa är, utan hinder

av vad därutinnan må vara föreskrivet

i kassans stadgar, pliktig att, en
-

115 §.

sjUkhjälpsverksainhetens bedrivande.

--frivilliga försäkringen.

Antages erkänd sjukkassa ej till

allmän sjukkassa och har dess rörelse

ej överlåtits på sätt i 114 §

sägs, skall kassan utan särskilt beslut

den 1 januari 1955 träda i likvidation.

Sådan kassa är, utan hinder

av vad därutinnan må vara föreskrivet

i kassans stadgar, pliktig att, en
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

ligt de föreskrifter tillsynsmyndigheten

meddelar, till den eller de allmänna

sjukkassor, till vilka medlemmarna

skola höra, överföra de

medel som (vid utgången av juni

1951) funnos avsatta till sjukhjälpsfond.

116 §.

För lokalsjukkassa samt centralsjukkassa,

vars verksamhetsområde

utgöres enbart av stad, skola före

(den 1 mars 1951) utses ombud för

(1951 och 1952) års ombudsmöten.

Lokalsjukkassa skall före (den 1

maj 1951) för samma tid utse ombud

i den centralsjukkassa, till vilken

den är ansluten. Vid val av ombud,

som nu sagts, skall i stället för

vad i 61 § tredje stycket stadgas

gälla, att ombudet skall vara myndig

svensk medborgare, som är mantalsskriven

inom kassans verksamhetsområde.

Möte med ombud, som i första

stycket avses, skall hållas i lokalsjukkassa

före (den 1 maj 1951)

och i centralsjukkassa före (den

1 juni 1951). Å sådant möte skola

utses de styrelseledamöter, revisorer

och suppleanter för dem, vilka enligt

denna lag skola väljas å ombudsmöte.

De som hava att utse övriga styrelseledamöter

och revisorer jämte

suppleanter i allmänna sjukkassor

skola göra detta, vad beträffar centralsjukkassa

före (den 1 maj 1951)

och såvitt angår lokalsjukkassa före

(den 1 juni 1951). Därvid skall beträffande

styrelseledamot och supp
-

(Föreslagen lydelse:)

ligt de föreskrifter tillsynsmyndigheten

meddelar, till den eller de allmänna

sjukkassor, till vilka medlemmarna

skola höra, överföra de

medel som vid utgången av december

195b funnos avsatta till sjukhjälpsfond.

116 §.

För lokalsjukkassa samt centralsjukkassa,

vars verksamhetsområde

utgöres enbart av stad, skola före

den 1 juli 195b utses ombud för 195b

och 1955 års ombudsmöten. Lokalsjukkassa

skall före den 1 september

195b för samma tid utse ombud

i den centralsjukkassa, till vilken

den är ansluten. Vid val av ombud,

som nu sagts, skall i stället för vad

i 61 § tredje stycket stadgas gälla,

att ombudet skall vara myndig

svensk medborgare, som är mantalsskriven

inom kassans verksamhetsområde.

Möte med ombud, som i första

stycket avses, skall hållas i lokalsjukkassa

före den 1 september 195b

och i centralsjukkassa före den 1 november

195b. Å sådant möte skola

utses de styrelseledamöter, revisorer

och suppleanter för dem, vilka enligt

denna lag skola väljas å ombudsmöte.

De som hava att utse övriga styrelseledamöter

och revisorer jämte

suppleanter i allmänna sjukkassor

skola göra detta, vad beträffar centralsjukkassa

före den 1 september

195b och såvitt angår lokalsjukkassa

före den 1 december 195b. Därvid

skall beträffande styrelseledamot

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

41

(Nuvarande lydelse:)

leant för sådan i stället för vad i

71 § sägs om medlem i kassan eller

familjemedlem gälla, att ledamoten

eller suppleanten är mantalsskriven

inom kassans verksamhetsområde.

Uppgift å de sålunda utsedda skall

senast nämnda dagar tillställas tillsynsmyndigheten

och vederbörande

kassa.

117 §.

Styrelse, som i 116 § avses, skall

icke träda i tjänstgöring förrän (den

1 juli 1951); dock tillkommer det

dessförinnan sådan styrelse i centralsjukkassa

att enligt vad i 116 §

tredje stycket stadgas utse de styrelseledamöter,

revisorer och suppleanter

för dem i anslutna lokalsjukkassor,

vilka enligt denna lag skola

utses av centralsjukkassans styrelse.

I övrigt äger intill nämnda tidpunkt

den enligt äldre bestämmelser utsedda

styrelsen för förening, som antagits

till allmän sjukkassa, vidtaga

sådana åtgärder som erfordras i anledning

av denna lags ikraftträdande.

övergångsbestämmelser för medlemmar i

erkända sjukkassor.

118 §.

I samband med ikraftträdandet av

denna lag skall envar, som (vid utgången

av 1950) var medlem i erkänd

sjukkassa och som är försåkringspliktig

enligt lagen eller för vilken

försäkringsplikt förelegat om

han fyllt sexton år, överföras såsom

medlem till den allmänna sjukkassa

han skall tillhöra. Beträffande med
-

(Föreslagen lydelse:)

och suppleant för sådan i stället för

vad i 71 § sägs om medlem i kassan

gälla, att ledamoten eller suppleanten

är mantalsskriven inom kassans

verksamhetsområde. Uppgift å de sålunda

utsedda skall senast nämnda

dagar tillställas tillsynsmyndigheten

och vederbörande kassa.

117 §.

Styrelse, som i 116 § avses, skall

icke träda i tjänstgöring förrän den

1 januari 1955; dock tillkommer det

dessförinnan sådan styrelse i centralsjukkassa

att enligt vad i 116 §

tredje stycket stadgas utse de styrelseledamöter,

revisorer och suppleanter

för dem i anslutna lokalsjukkassor,

vilka enligt denna lag skola

utses av centralsjukkassans styrelse.

I övrigt äger intill nämnda tidpunkt

den enligt äldre bestämmelser utsedda

styrelsen för förening, som

antagits till allmän sjukkassa, vidtaga

sådana åtgärder som erfordras

i anledning av denna lags ikraftträdande.

Inskrivning av medlemmar i allmän

sjukkassa m. m.

118 §.

I samband med ikraftträdandet av

denna lag skall envar, som är försäkringspliktig

enligt lagen, inskrivas

såsom medlem i den allmänna

sjukkassa han skall tillhöra.

Inskrivning, som i första stycket

sägs, skall ske även av den som vid

lagens ikraftträdande ännu icke fyllt

sexton år, såframt han vid utgången

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

lem, som sist sagts, skall ej gälla vad

i lagen stadgas angående familjemedlem.

Sådan gift kvinna, som i 6 § första

stycket avses och som (vid utgången

av 1950) var medlem i erkänd sjukkassa,

skall vid lagens ikraftträdande

överföras till vederbörande allmänna

sjukkassa såsom familjemedlem.

Övergångsbestämmelser för andra än

medlemmar i erkända sjukkassor.

122 §.

Det åligger envar, som före (den

1 juli 1950) fyllt femton år och jämlikt

denna lag skall vara försåkringspliktig,

att, därest han ej (vid utgången

av 1950) är medlem i erkänd

sjukkassa, före (den 1 februari 1951)

anmäla sig till inträde i vederbörande

allmänna lokalsjukkassa eller,

där sådan ej finnes, i vederbörande

allmänna centralsjukkassa.

Ändå att anmälan, som i första

stycket avses, ej gjorts, skall envar,

som (vid utgången av 1950) ej är

medlem i erkänd sjukkassa och som

är försäkringspliktig enligt lagen,

från och med (den 1 juli 1951) inskrivas

såsom medlem i den allmänna

sjukkassa han skall tillhöra.

121 §.

Sådan medlem i allmän sjukkassa,

som (vid utgången av juni 1951) var

medlem i erkänd sjukkassa, må utan

hinder av att han ej uppfyller de i

47 § andra stycket stadgade villkoren

erhålla frivillig försäkring, såframt

han före (den 1 oktober 1951) gör

framställning därom.

(Föreslagen lydelse:)

av december 1955 var medlem i erkänd

sjukkassa och försäkringsplikt

förelegat för honom, därest han fyllt

sexton år. Beträffande medlem, som

nu sagts, skall ej gälla vad i lagen

stadgas om barn.

U9 §.

Det åligger envar, som är försåkringspliktig

enligt denna lag, att i

den ordning Konungen föreskriver

lämna de uppgifter som i samband

med lagens ikraftträdande erfordras

för att bestämma omfattningen av

hans försäkring.

120 §.

Utan hinder av att de i 59 § första

stycket stadgade villkoren ej åro

uppfyllda, äger medlem i allmän

sjukkassa erhålla frivillig försäkring

jämlikt 51 eller 58 §, såvida framställning

därom göres före den 1 juli

1955.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

Där på grund av före (den 1 juli

1951) gjord ansökan frivillig försäkring

beviljas någon, som (den 1 april

1951) i erkänd sjukkassa hade försäkring

för mer omfattande sjukhjälp

än som tillkommer honom enligt

den obligatoriska försäkringen,

skall väntetid icke tillämpas; dock

skall i fall som nu sagts vad i 50 §

första stycket andra och tredje punkterna

stadgas äga motsvarande tilllämpning.

(Föreslagen lydelse:)

Där på grund av före den 1 januari

1955 gjord ansökan frivillig försäkring

beviljas någon, som den 1

oktober 195b i erkänd sjukkassa

hade försäkring för mer omfattande

sjukhjälp än som tillkommer honom

enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,

skall försäkringen

utan hinder av vad i 50 § sågs bliva

gällande från och med förstnämnda

dag; dock skall i fall som nu sagts

vad i nämnda paragraf stadgas äga

motsvarande tillämpning i den mån

sjukpenningförsäkringen i allmän

sjukkassa är mera omfattande än

sjukpenningförsäkringen i den erkända

sjukkassan.

Därest i — —

— — sistnämnda slag.

119 §.

Vid tillämpningen av vad i 6 §

andra stycket a) stadgas skall beträffande

medlem i erkänd sjukkassa,

som (vid utgången av juni 1951)

vårdas å sjukvårdsanstalt, medräknas

den tid sjukhusvården pågått

före lagens ikraftträdande. Den som

(vid utgången av juni 1951) var

medlem i erkänd sjukkassa skall i

intet fall på grund av nämnda stadgande

vara undantagen från försäkringsplikt

förrän rätten till sjukhjälp

enligt de för den erkända sjukkassan

gällande bestämmelserna

upphört.

120 §.

Är någon (vid utgången av juni

1951) berättigad att uppbära sjuk
-

Övergångsbestämmelser för medlemmar

i erkända sjukkassor.

121 §.

Vid tillämpningen av vad i 5 §

tredje stycket a) stadgas skall beträffande

medlem i erkänd sjukkassa,

som vid utgången av december

195b åtnjuter sjukhusvård, medräknas

den tid sjukhusvården pågått

före lagens ikraftträdande. Den

som vid utgången av december 195b

var medlem i erkänd sjukkassa skall

i intet fall på grund av nämnda

stadgande vara undantagen från försäkringsplikt

förrän rätten till sjukhjälp

enligt de för den erkända sjukkassan

gällande bestämmelserna

upphört.

122 §.

Är någon vid utgången av december

195b berättigad att uppbära sjuk
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

penning från erkänd sjukkassa, skall

följande gälla:

a) Vid beräkning av sjukhjälpstiden

skall medräknas tid före (den

1 juli 1951), för vilken erkänd sjukkassa

utgivit eller haft att utgiva

sjukpenning på grund av samma

sjuklighetstillstånd eller tidigare sådant

tillstånd, varmed den ifrågavarande

sjukdomen sammanhänger.

b) Den som enligt 9 § icke må

vara sjukpenningförsäkrad äger likväl

uppbära sjukpenning enligt de

(vid utgången av juni 1951) å honom

tillämpliga föreskrifterna.

c) Beträffande den som enligt 9 §

skall vara sjukpenningförsäkrad

skola för det sammanhängande sjuklighetstillstånd

varom fråga är gälla

de (vid utgången av juni 1951) å

den försäkrade tillämpliga bestämmelserna

om rätt till sjukpenning,

i den mån han därigenom blir berättigad

till sjukpenning för längre tid

än eljest eller till sjukpenning för

viss tid med högre belopp än som

eljest skolat tillkomma honom såsom

sjukpenning jämte make- och

barntillägg för den tiden.

Vad ovan under a)—c), sägs skall

ock gälla, där den som (vid utgången

av juni 1951) var medlem i erkänd

sjukkassa och då ej ägde uppbära

sjukpenning därefter drabbas

av sjukdom, som äger medicinskt

samband med sjukdom, för vilken

rätt till sjukpenning från erkänd

sjukkassa förelegat, dock ej för fall

att den försäkrade, frånsett arbetsoförmåga

på grund av kortvarig och

medicinskt sett fristående sjukdom,

(Föreslagen lydelse:)

penning från erkänd sjukkassa, skall

följande gälla:

a) Vid beräkning av sjukhjälpstiden

skall medräknas tid före den

1 januari 1955, för vilken erkänd

sjukkassa utgivit eller haft att utgiva

sjukpenning på grund av den

ifrågavarande sjukdomen.

b) Den som enligt 7 § icke må

vara sjukpenningförsäkrad äger likväl

uppbära sjukpenning enligt de

vid utgången av december 1954 å honom

tillämpliga föreskrifterna.

c) Beträffande den som enligt 7 §

skall vara sjukpenningförsäkrad skola

för den sjukdom varom fråga är

gälla de vid utgången av december

1954 å den försäkrade tillämpliga bestämmelserna

om rätt till sjukpenning,

i den mån han därigenom blir

berättigad till sjukpenning för längre

tid än eljest eller till sjukpenning

för viss tid med högre belopp än som

eljest skolat tillkomma honom såsom

sjukpenning jämte barntillägg för

den tiden.

Vad ovan under a)—c) sägs skall

ock gälla, där den som vid utgången

av december 1954 var medlem i erkänd

sjukkassa och då ej ägde uppbära

sjukpenning därefter drabbas

av sjukdomsfall, som äger medicinskt

samband med sjukdom, för

vilken rätt till sjukpenning från erkänd

sjukkassa förelegat, dock ej

för fall att den försäkrade, frånsett

arbetsoförmåga på grund av kortvarig

och medicinskt sett fristående

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

45

(Nuvarande lydelse:)

under mer än två år före sista insjuknandet

varit fullt arbetsför.

Tillsynsmyndigheten äger — —-

123 §.

Vårdas annan än medlem i erkänd

sjukkassa (vid utgången av

juni 1951) å sjukvårdsanstalt, skall

vid tillämpningen av 6 § andra stycket

a) medräknas den tid sjukhusvården

pågått före lagens ikraftträdande.

Vad i första stycket sägs skall äga

motsvarande tillämpning i fall, som

i 6 § andra stycket c) avses.

124 §.

Där den, som (den 1 juli 1951)

blir försäkrad i allmän sjukkassa

men som icke omedelbart dessförinnan

var medlem i erkänd sjukkassa,

(vid utgången av juni 1951)

lider av sjukdom som i 21 § avses,

skall vid beräkning av sjukhjälpstiden

medräknas den tid, varunder

sjuklighets tillstånd et eller tidigare

sådant tillstånd, med vilket den ifrågavarande

sjukdomen sammanhänger,

varat före lagens ikraftträdande.

Vid prövning, huruvida sjukdom

skall anses utgöra fortsättning av tidigare

sjuklighetstillstånd, skall vad

i 27 § andra stycket stadgas äga motsvarande

tillämpning, därvid vad

(Föreslagen lydelse:)

sjukdom, under mer än två år före

sista sjukdomsfallet varit fullt arbetsför.

Vad i denna paragraf sägs om

sjukpenning skall i förekommande

fall äga motsvarande tillämpning å

ersättning för sjukhusvård.

— — —- — skola tillämpas.

Övergångsbestämmelser för andra än medlemmar

i erkända sjukkassor.

123 §.

Åtnjuter annan än medlem i erkänd

sjukkassa vid utgången av december

1954 sjukhusvård, skall vid

tillämpningen av 5 § tredje stycket

a) medräknas den tid sjukhusvården

pågått före lagens ikraftträdande.

Vad i första stycket sägs skall äga

motsvarande tillämpning i fall, som

i 5 § tredje stycket c) avses.

124 §.

Där den, som den 1 januari 1955

blir försäkrad i allmän sjukkassa

men som icke omedelbart dessförinnan

var medlem i erkänd sjukkassa,

vid utgången av december 1954 lider

av sjukdom som i 21 § avses, skall

vid beräkning av sjukhjälpstiden

medräknas den tid, varunder sjukdomen

varat före lagens ikraftträdande.

Härvid skall vad i 29 § andra

stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning;

och skall vad som där

sägs om tid, för vilken sjukpenning

eller ersättning för sjukhusvård utgivits,

hava avseende å tid, under

vilken arbetsoförmåga på grund av

sjukdom förelegat.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Nuvarande lydelse:)

som sägs om tid, för vilken sjukpenning

utgivits, skall hava avseende å

tid, under vilken arbetsoförmåga på

grund av sjukdom förelegat.

Vad i första stycket sägs skall ock

gälla, om försäkrad som där avses

(efter utgången av juni 1951) drabbas

av sjukdom, som äger medicinskt

samband med dessförinnan

inträffat sjukdomsfall, såvida den

försäkrade inom två år före insjuknandet

vid något tillfälle varit arbetsoförmögen

på grund av det tidigare

sjukdomsfallet.

(Föreslagen lydelse:)

Vad i första stycket sägs skall ock

gälla, om försäkrad som där avses

efter utgången av december 195b

drabbas av sjukdomsfall, som äger

medicinskt samband med tidigare

sjukdom, såvida den försäkrade

inom två år före sista sjukdomsfallet

vid något tillfälle varit arbetsoförmögen

på grund av sjukdomen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

47

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hedlund,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om samordnad

sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagstiftning samt anför.

Inledning.

År 1944 avlämnade socialvårdskommittén ett betänkande (SOU 1944: 15)

med förslag att i vårt land införa en allmän och obligatorisk sjukförsäkring.

Sedan detta förslag överarbetats inom socialdepartementet, förelädes

1946 års riksdag genom propositionen nr 312 ett på grundval därav upprättat

förslag till lag om allmän sjukförsäkring. Riksdagen antog detta

förslag med vissa smärre jämkningar (skrivelse nr 559), varefter den 3

januari 1947 utfärdades lag om allmän sjukförsäkring (nr 1).

Den allmänna sjukförsäkringen består av en sjukpenningförsäkring och

en sjukvårdsförsäkring. Sjukpenningförsäkringen är konstruerad såsom en

obligatorisk bottenförsäkring, avsedd att tillförsäkra medborgarna en viss

minimistandard vid sjukdom, samt en statsunderstödd frivillig försäkring

såsom komplement därtill. I den obligatoriska försäkringen utgör som regel

sjukpenningen för den arbetsföra vuxna befolkningen 3: 50 kr. om dagen.

I förekommande fall ökas sjukpenningen med make- och barntillägg.

Sjukvårdsförsäkringen ger ersättning för de försäkrades kostnader för

öppen läkarvård ävensom för resor till och från läkare samt för resor

till sjukhus och åter. Sjukhjälp enligt lagen om allmän sjukförsäkring

utgår ej vid sjukdom, för vilken försäkrad är berättigad till ersättning

enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete och

lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar. I organisatoriskt

hänseende bygger den allmänna sjukförsäkringen på den grund

som lagts av det frivilliga sjukkasseväsendet, i det att de erkända sjukkassorna

efter ombildning till allmänna sjukkassor skall omhänderha den

allmänna sjukförsäkringen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

Genom den nyssnämnda propositionen nr 312 lämnades riksdagen även

tillfälle att yttra sig över vissa av Kungl. Maj :t föreslagna huvudgrunder

för tillhandahållande utom sjukförsäkringens ram av sjukhusvård och

läkemedel. Enligt dessa huvudgrunder skulle vården å allmän sal å de

statliga sjukhusen göras helt avgiftsfri, medan sjukhusens huvudmän i

övrigt skulle åläggas lämna fri vård å allmän sal samtidigt med att staten

lämnade huvudmännen gottgörelse för uteblivna patientavgifter. I fråga

om läkemedlen skulle den enskilde få rätt att å apotek erhålla vissa läkemedel

helt gratis och andra läkemedel till nedsatt pris, varefter apoteken

direkt från statsverket skulle få ersättning för sina utlägg.

I skrivelsen nr 559 anmälde riksdagen, att den i princip kunnat godtaga

de av Kungl. Maj :t föreslagna huvudgrunderna för tillhandahållande av

sjukhusvård och läkemedel.

Vid sjukförsäkringslagens antagande bestämdes, att lagen — liksom

sjukförsäkringsreformen i övrigt — skulle träda i kraft den 1 juli 1950.

Genom lag den 17 december 1948 (nr 733) uppsköts ikraftträdandet av

lagen ett år. Ett nytt uppskov med ikraftträdandet kom till stånd genom

lag den 8 december 1950 (nr 621), vari bestämdes att sjukförsäkringslagen

skulle träda i kraft å den framtida dag som bestämdes av statsmakterna.

Detta uppskov förestavades av statsfinansiella skäl.

I ett i september 1951 av socialvårdskommittén avgivet betänkande (SOU

1951: 25) —■ varmed kommittén avslutat sitt arbete — har framlagts förslag

till bl. a. lag om försäkring för yrkesskada in. in. (yrkesskadeförsäkringslag),

avsedd att ersätta såväl 1916 års lag om försäkring för olycksfall

i arbete som 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Under hänvisning till att, enligt kommitténs mening, med den utformning,

som sjukförsäkringen erhållit enligt 1947 års lag, förutsättningar saknades

för en samordning av sjuk- och olycksfallsförsäkringen, har kommittén

funnit den nya yrkesskadeförsäkringslagstiftningen böra bygga på i

väsentliga delar samma principer som uppbär den nuvarande lagstiftningen.

I enlighet härmed avser den föreslagna nya lagstiftningen en av arbetsgivarna

bekostad obligatorisk försäkring av arbetstagare för skada i arbetet.

Försäkringsskyddet föreslås emellertid utvidgat i olika hänseenden och

försäkringsförmånerna — vilka liksom nu skulle utgöras av läkarvård

jämte läkemedel, proteser o. d., sjukpenning, livränta samt begravningshjälp

— föreslås förbättrade. I likhet med vad som gäller enligt den nuvarande

olycksfallsförsäkringslagen föreslås sjukpenningen skola utgå med

belopp, fastställt i förhållande till vederbörandes arbetsförtjänst.

För dem som ej skulle bli omfattade av yrkesskadeförsäkringslagen,

bland dem självständiga yrkesutövare, husmödrar och barn till egna företagare,

har kommittén tänkt sig en särskild försäkring i form av tilläggsförsäkring

till den obligatoriska sjukförsäkringen. Denna tilläggsförsäkring

skulle väsentligen ha karaktär av en invaliditets- och dödsfallsförsäkring

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

för skador i och utom arbetet. I avbidan på genomförandet av en sådan

försäkring har kommittén som ett provisorium förordat en lagstiftning om

försäkring för skador i arbetet av företagares in. fl. barn.

I organisatoriskt hänseende innebär kommitténs förslag ingen ändring i

förhållande till vad nu gäller. De organ, som f. n. omhänderhar olycksfallsoch

yrkessjukdomsförsäkringen, d. v. s. riksförsäkringsanstalten och de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagen, föreslås alltså skola omhänderha den

nya yrkesskadeförsäkringen.

över socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag har

efter remiss yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

I remissyttrandena har allmänt beklagats, att kommittén ej

ansett sig kunna framlägga något förslag till samordning mellan yrkesskadeförsäkringen

och sjukförsäkringen.

I den uppkomna situationen fann jag mig böra utverka bemyndigande

av Kungl. Maj:t att låta det problemkomplex det här gäller bli föremål

lör omprövning av särskilda sakkunniga. Såsom jag närmare utvecklat i

mitt anförande till statsrådsprotokollet i ärendet den 28 december 1951

borde vid denna omprövning undersökas bl. a., huruvida ej en samordning

av sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen kunde komma till

stånd. Vidare borde finansieringsfrågan ägnas särskild uppmärksamhet.

De sakkunniga1, som antagit benämningen socialförsäkringsutredningen,

bär den 4 november 1952 avgivit ett betänkande angående sjukförsäkring

och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39). Betänkandet utmynnar i dels

förslag till lag om ändring i 1947 års lag om allmän sjukförsäkring och

dels förslag till vissa jämkningar i socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag.

Beträffande den närmare innebörden i socialförsäkringsutredningens

förslag må här endast nämnas, att förslaget avser en

samordning av den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

på så sätt, att sjukförsäkringen får övertaga regleringen av de mera kortvariga

olycksfallen och under motsvarande tid av de långvarigare. Under

ifrågavarande tid, den s. k. samordningstiden, föreslås förmånerna vid

yrkesskada skola utgå efter i princip samma grunder som sjukhjälpen i

allmänhet. För den allmänna sjukpenningförsäkringens del innebär förslaget

en övergång från det minimistandardsystem, varpå 1947 års lag

bygger, till en på inkomstbortfallsprincipen grundad ersättning. Vidare

föreslår utredningen, att ersättning för sjukhusvård skall inbegripas under

sjukförsäkringen. Däremot föreslås ingen ändring i 1946 års principbeslut

avseende läkemedlen. Kostnaderna för den reformerade försäkringen före- 1 * * 4

1 Såsom sakkunniga tillkallades statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg,

ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare E. Gust. Andersson, ledamoten av

riksdagens andra kammare, fru Nancy M. Eriksson, direktörsassistenten Sven Hydén, socialckonomcn

Nils Kellgren, redaktören Lennart Pettersson och ledamoten av riksdagens andra

kammare, fru Ragnhild Sandström. Som experter tillkallades byråchefen i pensionsstyrelsen

Edvin Tegendal, byrådirektören därstädes Gösta Skogsberg och byrådirektören hos riksförsäkringsanstalten

Martin Engström samt kronokamreraren B. Ii. Åkerstedt.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 11)53. 1 sand. Nr 178.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

slås fördelade mellan staten, de försäkrade och arbetsgivarna. Den år 1946

beslutade sjukkasseorganisationen föreslås orubbad.

Vid remissbehandlingen har socialförsäkringsutredningens förslag genomgående

tillstyrkts, även om på olika punkter viss kritik framkommit.

Sedermera har hithörande spörsmål varit föremål för ytterligare prövning

inom socialdepartementet. Därvid har jag bibragts den bestämda uppfattningen,

att en samordning mellan den allmänna sjukförsäkringen och

en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring medför så betydande

fördelar, att en sådan samordning bör komma till stånd. Samordningen

synes mig böra genomföras efter i huvudsak de riktlinjer, som socialförsäkringsutredningen

uppdragit. Med frångående av 1946 års principbeslut

rörande fri sjukhusvård förordar jag, i likhet med utredningen, att

ersättning för de försäkrades utgifter för sjukhusvård tillhandahålles

inom sjukförsäkringens ram. Statsfinansiella skäl synes mig vidare tala

för att kostnaden för avgiftsfria eller eljest rabatterade läkemedel till väsentlig

del bäres av försäkringen. En sålunda reviderad sjukförsäkringsreform

synes böra genomföras från och med den 1 januari 1955, vilken

dag alltså 1947 års lag om allmän sjukförsäkring bör sättas i kraft. Samtidigt

bör 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och 1929 års

lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar avlösas av en gemensam

yrkesskadeförsäkringslag.

Den allmänna sjukförsäkringens genomförande kräver naturligen ett

omfattande förberedelsearbete. Det är därför nödvändigt att om, såsom jag

förordat, försäkringen skall kunna sättas i kraft den 1 januari 1955, redan

innevarande års riksdag får taga ställning till de ändringar avseende sjukförsäkringslagen

som bör vidtagas. Givetvis hade det varit önskvärt, att

även ett förslag till yrkesskadeförsäkringslag i detta sammanhang kunnat

föreläggas riksdagen. Vid behandlingen av socialvårdskommitténs förslag

till yrkesskadeförsäkringslag har det emellertid visat sig att i det läge,

vari denna fråga nu befinner sig, vissa spörsmål avseende yrkesskadeförsäkringen,

vilka ej är direkt avhängiga vare sig av den allmänna sjukförsäkringens

innehåll eller av samordningsproblemets lösning, torde behöva

bli föremål för ytterligare överväganden. Vad nu sagts gäller bl. a.

livräntorna. Med hänsyn härtill har jag ansett det böra anstå till 1954 års

riksdag med framläggandet av förslag till yrkesskadeförsäkringslag. Till

nämnda riksdag torde även få anstå med detaljprövning av spörsmålet

rörande tillhandahållandet av läkemedel.

Ett ståndpunktstagande till frågan om de ändringar, som bör vidtagas

beträffande den allmänna sjukförsäkringen, medför emellertid vissa konsekvenser

för yrkesskadeförsäkringens del. Redan i detta sammanhang

måste därför behandlas de delar av yrkesskadeförsäkringens materiella innehåll,

som direkt påverkas av samordningsfrågan. På grund av att det,

enligt vad jag anfört, icke nu är möjligt att framlägga något fullständigt

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

förslag till yrkesskadeförsäkringslag, synes dock såvitt yrkesskadeförsäkringen

angår något i lagtext utarbetat förslag ej böra framläggas.

Med hänsyn till önskvärdheten av att frågorna om en ändrad sjukförsäkring

och en läkemedelsreform bedömes samtidigt samt till behovet av

förberedelsetid för läkemedelsreformens genomförande torde i detta sammanhang

böra behandlas jämväl vissa frågor som rör den allmänna uppbyggnaden

av läkemedelsreformen.

Jag vill i det följande närmare redogöra för vad som förekommit i detta

ärende och börjar därvid med en översikt av gällande regler på området.

Översikt av gällande bestämmelser.

Lagen om allmän sjukförsäkring.

Sjukförsäkringen enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1

(nr 1; ändr. 733/1948; jfr 621/1950) är dels obligatorisk och dels

frivillig. Försäkringen handhaves av allmänna sjukkassor — centralsjukkassor

och lokalsjukkassor — med geografiskt avgränsade verksamhetsområden

i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller om motsvarande

erkända sjukkassor. De allmänna sjukkassorna förutsättes såsom

nämnts uppkomma genom ombildning av de erkända sjukkassorna.

I fråga om försäkringspliktens omfattning gäller att

alla medborgare i princip är pliktiga att tillhöra allmän sjukkassa. Försäkringspliktig

är sålunda varje svensk medborgare, som är bosatt i riket,

fr. o. m. kalendermånaden efter den under vilken han fyllt 16 år. Detsamma

gäller den som, utan att vara svensk medborgare, är bosatt och

mantalsskriven i riket. Undantagen från försäkringsplikt är dock gift

kvinna, vilkens årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1000 kr., under

förutsättning att hon sammanlever med sin man och att denne är försäkringspliktig.

Sådan gift kvinna samt barn under 16 år är sjukförsäkrade i

sin egenskap av familjemedlemmar. Dessutom är från försäkringsplikten

undantagna vissa smärre grupper, i främsta rummet sådana anstaltsvårdade

som inte kan antas ha någon nytta av försäkringen.

Fn 1''örsäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i sjukkassan

för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Den

som är medlem i lokalsjukkassa skall tillika vara medlem i vederbörande

centralsjukkassa. Fn försäkringspliktigs familjemedlemmar skall tillhöra

samma sjukkassa som den försäkringspliktige själv.

Genom försäkringen beredes vid sjukdom hjälp i form av dels ersättning

för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) dels en för dag beräknad

kontant ersättning (sjukpenningförsäkring). Sjukhjälp lämnas emellertid

ej vid sjukdom, för vilken försäkrad är berättigad till ersättning enligt

olycksfallsförsäkringslagen och vissa därtill anslutna författningar.

1 Denna lag benämnes i det följande SFI..

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Den obligatoriska sjukvår dsförsäkringen omfattar

alla försäkrade, såväl sjukkassemedlemmar som familjemedlemmar. Försäkringsförmånerna

utgöres av ersättning dels för läkarvårdsutgifter, vari

inräknas ersättning för läkares resa ävensom för läkarintyg, som fordras

för erhållande av sjukpenning, dels för den försäkrades resor till och från

läkare och — om den försäkrade intagits på sjukvårdsanstalt — för resor

till och från anstalten. Ersättningen för läkarvård utgår med a/4 av utgifterna

eller, då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt en av Konungen

fastställd taxa skall beräknas uppgå, med a/4 av taxans belopp. Utgifterna

för resor till och från läkaren ersättes med a/4 av den de! av resekostnaden

för varje läkarbesök, som överstiger 3 kr. Undantagsvis ersättes dock hela

det överskjutande beloppet. Utgift för resa för intagning på sjukvårdsanstalt

och återresa därifrån ersättes i regel med hela beloppet, i fråga om återresa

dock endast den del av kostnaden som överstiger 3 kr.

Genom frivillig sj ukvårdsf örsäkring — som endast får

meddelas av en centralsjukkassa vilken därtill fått pensionsstyrelsens tillstånd

— kan en sjukkassemedlem tillförsäkra sig och sina familjemedlemmar

ytterligare sjukvårdsförmåner. Denna försäkring får dock ej avse

annat än sjukgymnastik eller behandling med bad, massage, elektricitet

eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling.

Den obligatoriska sjukpenningförsäkringen avser

i princip att garantera de förvärvsarbetande en skälig minimistandard

under sjukdom. Sjukpenningförsäkrad är varje sjukkassemedlem, vars årsinkomst

av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kr., ävensom familjeförsäkrad

hustru som ej uppbär folkpension.

Sjukpenning utgår i allmänhet med 3: 50 kr. om dagen. För sjukpenningförsäkrad

under 18 år och för folkpensionär är sjukpenningen 2 kr. samt

för familjeförsäkrad hustru 1:50 kr. För den tid, då en sjukpenningförsäkrad

vårdas på sjukvårdsanstalt, utges en reducerad sjukpenning, benämnd

hempenning. Hempenningen är 2 kr. om dagen för den vars sjukpenning

är 3:50 kr. samt 1 kr. för övriga sjukpenningförsäkrade.

Till sjukpenningen utgår maketillägg med 2 kr. om dagen och barntilllägg

med 50 öre för barn och dag. Om båda makarna är sjukpenningförsäkrade,

utgår dessa tillägg i regel till mannens sjukpenning. En familjeförsäkrad

hustru får ett barntillägg till sjukpenningen å 1 kr. om dagen,

därest hon har ett eller flera barn under tio år i hemmet.

Sjukpenning utges ej för de tre första dagarna av varje sjukdomsfall,

den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid). Karenstid

tillämpas emellertid ej när ett nytt sjukdomsfall inträffar inom 90 dagar

efter den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits. Den längsta tid, under

vilken sjukpenning utgår, är 730 dagar vid varje sammanhängande sjuklighetstillstånd.

För folkpensionär är dock sjukhjälpstiden högst 90 dagar.

Arbetsgivare, som vid arbetstagares sjukdom på grund av lag eller för
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

fattning .utgivit lön till arbetstagaren, har rätt att i arbetstagarens ställe

uppbära den arbetstagaren tillkommande sjukpenningen jämte make- och

barntillägg, dock högst det belopp som motsvarar den utbetalade lönen.

Genom frivillig sjukpenningförsäkring — som meddelas

av centralsjukkassa — kan varje sjukpenning^säkrad medlem erhålla

tillägg till den obligatoriska sjukpenningen med 1:50, 3 eller 4:50 kr.

för dag. Härvid gäller emellertid eu maximeringsregel, innebärande att

ingen får vara frivilligt försäkrad så, att förmånerna från den frivilliga

och den obligatoriska sjukpenningförsäkringen jämte lön eller ersättning,

vartill medlemmen eljest är berättigad under sjukdom, för dag räknat

uPPgår till högre belopp än 1/a60 av hans årsinkomst av förvärvsarbete.

Frivillig sjukvårds- och sjukpenningförsäkring får meddelas endast om

medlemmen har god hälsa och ej fyllt 55 år.

Försäkringen finansieras genom försäkringsavgifter och

statsbidrag.

Varje sjukkassemedlem är sålunda skyldig att erlägga avgift för försäkringen.

Avgifterna skall för varje kassa beräknas och efter vederbörande

kassas hörande fastställas av pensionsstyrelsen. Avgiftsuppbörden skall för

den obligatoriska försäkringen ske i samband med skatteuppbörden. Avgifterna

till den frivilliga försäkringen skall uppbäras i den ordning vederbörande

centralsjukkassa bestämmer.

Statsbidrag utgår i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag.

Särskilt statsbidrag lämnas till centralsjukkassorna för den

frivilliga sjukpenningförsäkringen. Till den frivilliga sjukvårdsförsäkringen

utgår däremot icke något statsbidrag.

Sjukhjälpsbidraget utgör en procentuell andel av en sjukkassas årliga

utgifter. Bidraget motsvarar 50 % av utgifterna för läkarvård, de försäkrades

resor till och från läkare och sjukvårdsanstalt och för sjukpenning

samt 100 % av utgifterna för make- och barntillägg. Medlemsbidraget

utgår med ett fast belopp för envar som vid kalenderårets utgång

är sjukkassemedlem. Beloppet, som varierar i kassor av olika typ och belägenhet,

är högst 5 och lägst 3 kr. Avgiftslindringsbidraget utgör 6 kr.

för varje vid kalenderårets utgång sjukpenningförsäkrad medlem och 2 kr.

för medlem som är enbart sjukvårdsförsäkrad. Sjukhjälpsbidrag och medlemsbidrag

kan under särskilda förutsättningar förhöjas av Kungl. Maj:t.

Statsbidraget till den frivilliga sjukpenningförsäkringen är 20 % av sjukpenningutgifterna.

Beträffande sjuk kasseorganisationen må nämnas, att de

allmänna sjukkassorna är självständiga juridiska personer med eget ansvar

för verksamheten. Fn allmän sjukkassas angelägenheter handhaves

av ett ombudsmöte och av kassans styrelse. Ombud till ombudsmötet utses

i en lokalsjukkassa av den eller de kommuner, inom vilkas områden kassan

bär sin verksamhet, i stadsccntralsjukkassa av staden och i annan central
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 17<V.

sjukkassa av ombudsmöten i de anslutna lokalsjukkassorna. Kassorna skall

stå under tillsyn av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet. Kungl.

Maj :t har den 17 oktober 1947 förordnat, att pensionsstvrelsen skall vara

tillsynsmyndighet.

Över allmän sjukkassas beslut i ärenden angående försäkring får klagan

föras hos pensionsstvrelsen genom b e s v ä r. Pensionsstyrelsens beslut

må överklagas endast om styrelsen lämnat sitt tillstånd därtill. Klagan

över pensionsstyrelsens beslut avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet.

De försäkrades avgifter för den obligatoriska försäkiingen

skulle enligt de beräkningar, som föregick lagens antagande, komma att

per år genomsnittligt hålla sig omkring 24 kr. för dem som tillförsäkrades

en sjukpenning av 3:50 kr. och omkring 4 kr. för de enbart sjukvårdsförsäkrade.

Enligt år 1950 verkställda beräkningar skulle motsvarande avgiftsbelopp

behöva höjas till omkring 31 kr. resp. 5 ä 6 kr.

Vid tidpunkten för sjukförsäkringsreformens beslutande beräknades

statsverkets utgifter budgetåret 1950/51 — d. v. s. det törsta budgetår

som enligt statsmakternas ursprungliga beslut skulle belastas med

kostnader för försäkringen — för själva sjukförsäkringens genomförande

till 171,3 milj. kr., därav 165,3 milj. kr. avseende den obligatoriska försäkringen.

Sjukförsäkringens totalkostnader nämnda budgetår uppskattades

till 266,8 milj. kr. Av detta belopp skulle 236,8 milj. kr. belöpa å den obligatoriska

försäkringen. Statens andel i kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen

skulle i enlighet härmed komma att uppgå till i runt tal 70 A

av totalkostnaderna för denna försäkring. Enligt kostnadsberäkningar, verkställda

under år 1950, skulle emellertid de ursprungliga beloppen i olika

avseenden behöva jämkas uppåt. Enligt de nya kalkylerna skulle den allmänna

sjukförsäkringens totala årskostnader bli 339,9 milj. kr., därav

200,2 milj. kr. avseende statens utgifter. Om hänsyn tages till 1946 års

reform även i vad den avser sjukhusvård och läkemedel, skulle enligt de

nya beräkningarna reformens genomförande totalt medföra en årlig kostnadsökning

för statsverket på omkring 260 milj. kr.

Olycksfallsförsäkringslagen.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete1

(nr 235; ändr. 323/1919, 320/1922, 155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933,

383/1936, 69/1939, 818/1939, 514/1941, 940/1941, 227/1944, 191/1945, 350/1946,

493/1946, 483/1947 och 420/1948) är med vissa undantag, främst avseende

s. k. hemarbetare samt familjemedlemmar, varje arbetare försäkrad för

skada till följd av olycksfall i arbetet. Såsom föranledd av olycksfall

skall anses även skada som, utan att hänföras till yrkessjukdom enligt

yrkessjukdomsförsäkringslagen — för innehållet i sistnämnda lag redogöres

1 Denna lag benämnes 1 det följande ÖL.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

närmare i fortsättningen — förorsakats genom inverkan under högst några

få dagar antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåsor,

eller av temperaturförhållandena under arbetet, om skadan utgöres av

värmeslag, solsting eller förfrysning, eller av visst i arbetet använt frätande

eller etsande ämne eller blandning, vari dylikt ämne ingår. Såsom olycksfall

i arbetet skall jämväl anses olycksfall vid färd till eller från arbetsstället,

där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen.

Elever vid vissa anstalter för yrkesutbildning anses som arbetare

enligt lagen.

Kostnaderna för försäkringen bestrides, med bidrag av

statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erlägges av

arbetsgivarna. Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller i

något ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av

arbetsgivare.

I fråga om försäkringens förmåner gäller följande.

Den skadade skall tillhandahållas erforderlig läkarvård jämte läkemedel

och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga

följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,

konstgjorda lemmar och glasögon. I dessa hänseenden är således ÖL förmånligare

för de försäkrade än SFL. Har olycksfallet medfört sjukdom, som

varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet (karenstid), utges vidare

fr. o. in. dagen efter olycksfallsdagen sjukpenning så länge sjukdomen förorsakar

förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med

minst ‘/«- Medför olycksfallet — sedan därav förorsakad sjukdom upphört —

under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning

av densamma med minst Vio. utges livränta. Har olycksfallet medfört

arbetarens död, utges begravningshjälp samt livräntor till vissa efterlevande.

Enligt en av de grundläggande principerna i ÖL är såväl sjukpenningens

som livräntans storlek beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst

under tiden närmast före olycksfallet. En annan huvudprincip är, att sjukpenningens

och invalidlivräntans storlek är avhängig av den grad, varmed

arbetsförmågan blivit nedsatt till följd av olycksfallet.

Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan (hel sjukpenning) utgår för

dag med belopp, som framgår av en i lagen intagen tabell; vid nedsättning

av arbetsförmågan utgår ett mot nedsättningen svarande lägre belopp.

Sjukpenningen utgör lägst 3:50 kr. och högst 14 kr. Vissa undantagsbestämmelser

gäller för personer under 18 eller över 67 år samt för höggradiga

invalider. Familjetillägg om 1:50 kr. utgår, om den skadade sammanlever

med hustru eller har hemmavarande barn eller adoptivbarn under 16 år.

Därest den skadade intagits å sjukvårdsanstalt, har försäkringsinrättningen

rätt att från sjukpenningen för vårdtiden avdraga 1: 50 kr. om dagen. Avdraget

får dock utgöra högst hälften av sjukpenningen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Enligt ÖL gäller följande ersättningsskala:

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår

Sjukpenningens belopp

till

kr.

men ej till

kr.

utan familjetillägg

kr.

med familjetillägg

kr.

1 785

3

50

5: —

1 785

2 040

4

—

5: 50

2 040

2 295

4

50

6: —

2 295

2 805

5

—

6: 50

2 805

3 315

6

—

7: 50

3 315

3 825

7

—

8: 50

3 825

4 335

8

—

9: 50

4 335

4 845

9

—

10: 50

4 845

5 355

10

—

11: 50

5 355

5 865

11

—

12: 50

5 865

6 375

12

—

13: 50

6 375

6 885

13

—

14: 50

6 885

—

14

—

15: 50

Invalidräntan utgick ursprungligen med ett belopp, som vid förlust av

arbetsförmågan utgjorde 2/3 av den skadades årliga arbetsförtjänst. Vid

nedsättning av arbetsförmågan med minst 1/io utgjorde livräntan det lägre

belopp, som svarade mot nedsättningen. Härvid skulle hänsyn ej tagas till

den del av arbetsförtjänsten, som översteg visst maximibelopp. Maximibeloppet

höjdes den 1 januari 1949 till 7 200 kr. Samtidigt ändrades även

regeln att livräntans storlek står i direkt proportion till invaliditetsgraden.

Enligt lagändringen erhåller den, som helt förlorat arbetsförmågan eller

fått den nedsatt med minst 3/i0, förhöjd livränta fr. o. m. månaden näst efter

den, varunder han fyllt 18 år, t. o. m. den månad, varunder han fyller 67 år.

Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp, som vid förlust av

arbetsförmågan motsvarar 11/i2 av den skadades årliga arbetsförtjänst, och

vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen svarande

belopp av arbetsförtjänsten, minskat med 1/i2 av arbetsförtjänsten.

Den 1 januari 1949 ersattes även en tidigare bestämmelse om förhöjning

av livräntan till s. k. hjälplös invalid med ett stadgande, enligt vilket ett

med hänsyn till vårdbehovets omfattning bestämt särskilt vårdbidrag om

högst 1 800 kr. för år kan utgå till en sådan invalid.

Efterlevandelivräntor utges till änka -— i vissa fall även till änkling —

samt till barn eller adoptivbarn under 16 år och, efter en speciell behovsprövning,

till föräldrar eller adoptivföräldrar. Livräntan till änka eller

änkling utgör 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan till

varje barn utgör 1/e och till föräldrar högst 1/« av samma arbetsförtjänst.

Det sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande får motsvara

högst 5/e av arbetsförtjänsten.

över beslut av en försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest

rörande tillämpningen av någon i ÖL given bestämmelse kan klagan föras

genom besvär hos försäkringsrådet. Rådet äger emellertid, även om

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

klagan ej förts, upptaga dylikt ärende till prövning, över försäkringsrådets

beslut får klagan ej föras.

Arbetsgivarnas avgifter för olycksfallsförsäkringen skall enligt lagen av

försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets

farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det

bedrives efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för

täckande av den risk, som försäkringen avser. I fråga om de ömsesidiga

socialförsäkringsbolagen skall i beloppet ingå omkostnaderna för försäkringen.

Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt

skyldig att utge understöd, för vilket enligt lagen avdrag från lagersättningarna

får göras, bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som

motsvarar den minskade försäkringsrisken. Arbetsgivaren säges i sistnämnda

fall stå självrisk, vilken kan vara total eller partiell. Som bidrag

till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet skall för varje försäkring i anstalten till statsverket

erläggas en tilläggsavgift om 5 % av försäkringsavgiften. I fråga om

socialförsäkringsbolagen uttages ett motsvarande bidrag, fastställt till 3 %.

Med stöd av lagens bestämmelser varierar försäkringsavgifterna avsevärt

mellan olika företagsgrupper. Avgifterna kan även variera betydligt mellan

olika företag inom en företagsgrupp. Försäkringskostnaderna, häri inräknat

motsvarande utgifter för dem som står självrisk, för de yrkesskador,

som f. n. inträffar under ett år, torde grovt räknat kunna uppskattas till

155 milj. kr., varav omkring 15 milj. kr. belöper å statsarbetare.

Yrkes sjukdoms försäkring slagen.

Den som jämlikt ÖL är försäkrad för skada till följd av olycksfall i

arbete skall enligt lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar

(nr 131; ändr. 335/1930, 384/1936, 211/1938, 226/1944, 187/1949,

166/1950, 185/1951 och 289/1952) anses vara försäkrad för vissa genom en

i lagen intagen förteckning särskilt angivna sjukdomar. Förteckningen upptar

dels sjukdomar genom inverkan av vissa uppräknade ämnen och

energiformer, dels ett antal specificerade sjukdomar till följd av ensidiga

eller ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar, vibrationer från

arbetsredskap, buller och vissa infektioner. Beträffande yrkessjukdomsförsäkringen

tillämpas i huvudsak bestämmelserna i ÖL.

översikt av socialvårdskommitténs förslag.

(SOU 1951:25)

Socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag bygger på

samma princip som den nuvarande lagstiftningen. Yrkesskadeförsäkringen

skall alltså utgöra en av arbetsgivarna bekostad obligatorisk försäkring av

arbetstagarna för skada i arbetet. Tillhörigheten till förs ä k
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ringen bibehålies i stort sett vid sitt omfång enligt gällande praxis såvitt

avser gränsdragningen mellan begreppen arbetstagare och självständiga

företagare. Försäkringen omfattar enligt förslaget anställda och övriga, som

arbetar för annans räkning utan att därvid i förhållande till denne intaga en

självständig ställning, ävensom vissa yrkesutbildningselever. Den utvidgningen

föreslås emellertid, att även alla offentliga förtroendemän skall omfattas

av den obligatoriska försäkringen.

Undantaget i ÖL beträffande vissa hemmavarande familjemedlemmar

till arbetsgivaren skall i princip gälla även enligt den föreslagna yrkesskadeförsäkringslagen.

Möjligheten till frivillig försäkring av de undantagna familjemedlemmarna

föreslås bibehållen. Sådan försäkring skall också få tecknas i riksförsäkringsanstalten

för dem som ej omfattas av den obligatoriska försäkringen

på grund av att deras arbete utföres åt organ eller person, som åtnjuter

immunitet (t. ex. utländsk beskickningschef).

Framför allt för att bereda de med hemindustriellt arbete sysselsatta

obligatoriskt skydd enligt lagen föreslås det nuvarande undantaget slopat

beträffande dem som utför arbetet i sitt hem eller på ett arbetsställe som

de själva bestämmer. En viss inskränkning i försäkringens tillämpning i

dylika fall har dock ansetts nödvändig. Enligt en såväl för hemindustriellt

som för annat arbete avsedd bestämmelse gäller sålunda en karenstid om

14 dagar i fråga om olycksfall i sådant arbete, som den försäkrade utför i

sitt hem eller på annat av honom bestämt arbetsställe utan att den försäkringspliktige

eller företrädare för denne utövar tillsyn.

I fråga om begreppet olycksfall i arbete föreslås att den obligatoriska

försäkringen alltjämt skall omfatta både olycksfall på arbetsstället

och olycksfall under färder till och från arbetet. Vissa utvidgningar av

försäkringsskyddets omfattning föreslås emellertid. Sålunda skall olycksfall

i skogshärbärgen och vissa andra förläggningar jämställas med olycksfall

på arbetsområdet. I fråga om färdolycksfallen förordas också vissa

uppmjukningar.

Kommittén anser det principiellt rimligt, att med olycksfallsskadorna likställa

andra hälsorubbningar, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket

eller ej. I vilken utsträckning ett sådant likställande av olycksfall och

andra yrkesskador kan realiseras är enligt kommitténs mening helt och

hållet en praktisk fråga. Kommittén finner sig dock ej kunna förorda, att

den hittillsvarande anordningen med en förteckning över de ersättningsberättigande

skadorna frångås, men föreslår väsentliga ändringar i principerna

för förteckningen. Den nya förteckningen anges vara avsedd att,

så långt det är praktiskt möjligt och lämpligt, täcka alla skador som kan

tillskrivas det av försäkringen omfattade arbetet.

Det skall enligt förslaget ankomma på Kungl. Maj :t att efter riksdagens

hörande eller på förslag av medicinalstyrelsen och statens institut för folk
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

hälsan meddela föreskrifter om försäkringens räckvidd beträffande sjukdomar,

som härrör från vissa i lagen angivna inflytelser, nämligen inverkan

av något ämne eller annan substans, som anges i föreskrifterna, eller någon

där angiven inverkan av strålande energi, ensidiga eller ovanligt ansträngande

rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer från arbetsredskap,

buller eller smitta.

Sådana hudsjukdomar, som el jest ej omfattas av försäkringen, blir enligt

en specialregel ersättningsberättigande, om de skäligen kan antagas vara

förorsakade av arbetet genom ämne eller annan substans, som ej upptagits

i de nyssnämnda föreskrifterna. En särskild karenstid om fyra veckor

föreslås dock för dessa fall.

Kommittén föreslår lagfästande av en bevisregel, i princip innebärande

eu förskjutning av bedömningen till de försäkrades förmån. Enligt denna

regel skall vid bedömandet av frågan, huruvida viss åkomma förorsakats

av olycksfall, detta anses vara förhållandet, såvida ej övervägande skäl

måste anses tala däremot. Regeln skall äga motsvarande tillämpning beträffande

sjukdom, som enligt nyssnämnda förteckning utgör yrkesskada.

De av kommittén föreslagna försäkringsförmånerna innebär

väsentliga olikheter i förhållande till de nuvarande.

Ersättningsunderlaget skall visserligen fortfarande i princip grundas

på den försäkrades inkomstförhållanden vid tiden för skadefallet eller,

beträffande minderåriga in. fl., på en uppskattning av den framtida inkomsten

vid oförändrad lönenivå inom yrket. Hänsyn skall emellertid tagas

till löneändringar, som under det senaste året inträffat till följd av ändringar

i kollektivavtal in. m. Vidare skall hänsyn upp till visst närmare

angivet maximum tagas till inkomst av bisyssla, oberoende av om bisysslan

utföres för den vanlige arbetsgivarens räkning eller ej. Som bisyssla

räknas även hushållsarbete i hemmet, när detta arbete har utgjort en väsentlig

del av den försäkrades sysselsättning. De nuvarande reglerna angående

lärlingar och underåriga föreslås ersatta av en bestämmelse, att — med

visst undantag — ersättningarna i åldrarna 18—20 år, 21—24 år och från

fyllda 25 år skall beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade skäligen

kunde antagas påräkna vid respektive 18, 21 och 25 års ålder. Efterlevandelivränta

skall i dessa fall utgå på grundval av tjugufemårsinkoinsten.

I fråga om livränta till efterlevande föreslås även den regeln, att när den avlidne

på grund av tidigare kroppsskada åtnjuter ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen

eller annan författning eller på grund av Konungens

förordnande, ersättningen i fråga skall likställas med arbetsinkomst. Med

tanke främst på silikosfallen föreslås, att när försäkrad varaktigt avbryter

det farliga arbetet först avsevärd tid efter det sjukdomen yppats, ersättningsunderlaget

vid bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet

ej skall beräknas till lägre belopp än som skulle ha fastställts, om sjukdomens

yppande och arbetsavbrottet hade ägt rum samtidigt.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning föreslås höjd

från 7 200 till 9 000 kr. Om de allmänna levnadskostnaderna ett visst år

under både mars och juni utvisar ökning eller minskning med minst 10 %

i förhållande till läget vid lagens ikraftträdande, skall detta från följande

årsskifte föranleda anpassning av maximibeloppet med motsvarande hela

tiotal procent. Motsvarande ändringar skall vidtagas i sjukpenningskalan.

Ändringarna skall fastställas av Kungl. Maj :t.

Kommittén avstyrker ett borttagande av skattefriheten för sjukpenning.

Regler uppställes, som avses skola leda till att ersättningsbeloppen blir av

lämplig storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst efter källskatteavdrag.

Principen om sjukpenningens gradering efter såväl arbetsinkomst

som försörjningsplikt bibehålies. Hänsyn till försörjningsplikt

skall dock tagas ej genom ett i alla sjukpenningklasser lika familjetillägg

utan genom en anordning med separata skalor för familjeförsörjare och ensamstående.

Minimisjukpenningen för reguljära fall föreslås bli 4 kr. för ensamstående

och 5 kr. för försörj are. Den nuvarande specialregeln för personer

under 18 eller över 67 år och höggradiga invalider bibehålies dock. Maximisjukpenningen

föreslås utgöra 16 kr. för ensamstående och 18 kr. för

försörjare, i båda fallen vid en arbetsförtjänst om minst 9 000 kr.

Vårdbidraget vid invaliditetsfall föreslås bibehållet. Ett motsvarande

bidrag anses böra införas vid vissa långvariga sjukdomstillstånd.

Vissa ändringar föreslås i reglerna om bedömningen av arbetsförmågans

nedsättning och beträffande invaliditetsersättningarna.

I fråga om livräntorna till efterlevande föreslås ersättningstiden utvidgad

bl. a. på så sätt, att rätt till livränta skall under särskilt angivna förutsättningar

föreligga för en änka, även om äktenskapet ingåtts efter olycksfallet,

för frånskild make, för kvinna som varaktigt sammanlevde med den försäkrade

under äktenskapsliknande förhållanden, samt för styvbarn. För

föräldrar uppmjukas rekvisitet för rätt till livränta.

Problemet om försäkringsskydd för dem som ej omfattas

av yrkesskadeförsäkringslagen — framför allt självständiga

yrkesutövare, husmödrar och vissa familjemedlemmar till arbetsgivaren

—- föreslås löst så, att det genom statsmakternas försorg tillskapas

en särskild försäkringsform såsom ett komplement till den allmänna sjukförsäkringen

och avseende skador såväl i som utom arbete. Denna försäkringsform

är framför allt avsedd att lämna skydd vid invaliditet och dödsfall.

Enligt kommitténs mening kan emellertid en försäkring av ifrågavarande

slag inte genomföras förrän samtidigt med den allmänna sjukförsäkringen.

I avbidan på genomförandet av en försäkring av nyss angiven typ förordar

kommittén som ett provisorium en lag om försäkring av företagares in. fl.

barn. Enligt denna lag skall vissa familjemedlemmar till arbetsgivaren obligatoriskt

försäkras för skada i arbetet. Försäkringen, som skall grundas på

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

anmälningsskyldighet (för föräldrarna), föreslås gälla för sådana barn,

som föregående år fyllt minst 15 år och arbetat för föräldrarnas räkning

under sådana omständigheter, att dessa har gjort löneavdrag för barnets

källskatt. Frivillig försäkring föreslås kunna tecknas för andra barn samt

för olycksfall utom arbete.

För andra studerande än de förut nämnda yrkesutbildningseleverna föreslås

en särskild förordning angående ersättning av statsmedel för skada,

ådragen under studierna.

Sammanfattning av remissyttrandena över socialvårdskommitténs

förslag.

över yrkesskadebetänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,

kommerskollegium, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, försäkringsrådet,

riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

arbetarskyddsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, domänstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

statens institut för folkhälsan, försäkringsinspektionen, statistiska

centralbyrån, Svea hovrätt, Göta hovrätt, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Gävleborgs samt Norrbottens län, 1946 års skolkommission, änkepensioneringskommittén,

Socialförsäkringsbolagens förening, Folksam,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska

landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens

folk, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges

redareförening, Föreningen Sveriges aktiva handelsresande, Svenska

försäkringsbolags riksförbund, Svenska sjukkasseförbundet, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund samt Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

Då något fullständigt förslag till lagstiftning angående yrkesskadeförsäkringen

ej framlägges i detta sammanhang och med hänsyn till den utveckling,

som saken sedermera tagit i och med att socialförsäkringsutredningen

avgivit sitt förslag, torde det ej finnas anledning att här lämna en

uttömmande redogörelse för innehållet i remissyttrandena över socialvårdskommitténs

förslag. På de punkter, som rör samordningsfrågan, anser jag

mig dock böra något beröra remissyttrandena.

Såsom redan nämnts påtalas genomgående i remissyttrandena, att socialvårdskommittén

ej ansett sig kunna framlägga något förslag till samordning

mellan yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen. I åtskilliga yttranden

framhålles, att ett flertal av de betydelsefulla och komplicerade problem,

inför vilka kommittén ställts, skulle kunna få en naturligare och bättre lösning

inom ramen för eu obligatorisk sjukförsäkring än genom utvidgningar

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

i olika hänseenden av olycksfallsförsäkringen. I flera yttranden avråder man

bestämt från sådana utvidgningar av olycksfallsförsäkringen, som kunde

föregripa och försvåra en samordning mellan de båda socialförsäkringsgrenarna.

En närmare redogörelse för remissyttrandena i samordningsfrågan finnes

i socialförsäkringsutredningens betänkande s. 99—108, vartill torde få

hänvisas.

Med utgångspunkt från att någon samordning mellan yrkesskadeförsäkringen

och sjukförsäkringen tills vidare ej skulle komma till stånd accepteras

i remissyttrandena allmänt tanken på att yrkesskadeförsäkringen i

stort sett bör bibehållas vid sitt nuvarande omfång och att försäkringstillhörigheten

således bör baseras på det arbetstagarbegrepp, som utbildat sig

vid tillämpningen av ÖL och som omfattar ej endast arbetstagarna i egentlig

mening utan även vissa andra kategorier. Diskussionen i yttrandena i

denna del har huvudsakligen rört sig om vilka jämkningar i rådande praxis

som kan anses påkallade och hur man lagtekniskt skall gå till väga för att

dra en så klar gräns som möjligt kring den personkrets, som borde omfattas

av försäkringen.

Riksförsäkringsanstalten yttrar bl. a. följande:

Utvecklingen har lett till en synnerligen invecklad och för allmänheten

ofta svårförståelig praxis i fråga om gränsdragningen mellan begreppen

arbetare och självständig företagare. Härutinnan råder för närvarande en

betänklig brist på enhetlighet och överblickbarhet. Riksförsäkringsanstalten

torde i avsevärt högre grad än de ömsesidiga bolagen ha stark känning härav.

Det är därför enligt anstaltens mening synnerligen påkallat, att en genomgripande

rationalisering och förenkling på området kommer till stånd. Det

framstår härvid såsom ett önskemål att allmänna principer åvägabringas,

vilka — samtidigt som det framträdande behovet av fasthet och enhetlighet

i bedömningen tillgodoses — jämväl i möjligaste mån begränsa behovet av

utredningar och även vederbörligen beakta försäkringstekniska synpunkter.

I anslutning till det anförda uttalar riksförsäkringsanstalten, att det från

försäkringstekniska och administrativa synpunkter givetvis vore önskvärt

att låta lagen omfatta endast arbetstagare i civilrättslig mening.

Överståthållarämbetet anför:

Utvecklingen på yrkesskadeförsäkringens område kännetecknas av all eu

successiv uttänjning skett av de olika begrepp — arbetstagare, olycksfall i

arbete, yrkessjukdom och andra — vilka äro avgörande för huruvida ersättning

kan utgå vid förlust eller reducering av arbetsförmågan. Det är uppenbart,

att denna utveckling betingats av frånvaron av en kompletterande form

av socialförsäkring. Det nu föreliggande förslaget innebär på åtskilliga

punkter eu ytterligare utsträckning av gränserna för ersättningsbarheten,

liksom av förmånernas storlek. Mot denna tendens i förslaget kan, lika

litet som mot den tidigare utvecklingen, ej resas någon invändning, såvitt

angår skäligheten i och för sig av utvidgningarna, även om självfallet bristen

på kostnadsberäkningar försvårar ett ställningstagande. Det kan dock knappast

sägas, att den gränsdragning, vilken under alla förhållanden måste

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

ske så länge allenast en delreglering föreligger, blir klarare genom uttänjning

av olika kriterier. Snarare föreligger risk för att olikheterna bliva än

mer svårförståeliga för dem, som även framdeles måste hållas utanför

möjligheten att genom sociala åtgärder erhålla kompensation för förlust

eller minskning av arbetsförmågan. Detta förhållande talar enligt ämbetets

mening för att en viss försiktighet bör iakttagas, när det gäller att utvidga

tillämpligheten av en likväl avgränsad social yrkesskadeförsäkring.

Vad nu sagts gäller icke minst försäkringstillhörigheten, som är beroende

av den innebörd arbetstagar- och därmed korresponderande begrepp erhålla

i lagstiftning och praxis. I denna fråga göra sig emellertid även synpunkter

av annan art gällande.

överståthållarämbetet erinrar i fortsättningen om att utvecklingen lett

till uppkomsten av två skilda arbetstagarbegrepp, ett civilrättsligt och ett

socialt betonat. Det senare, som särskilt torde känneteckna rättstillämpningen

på olycksfallsförsäkringens område, hade kommit till användning

företrädesvis när det gällde fullgörandet av förpliktelser, som vore av särskild

betydelse för det allmänna. Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet

åter, som byggde på avtalsfrihetens princip och föranledde en ur privaträttsliga

synpunkter gjord tolkning av ingångna arbetsavtal, torde i stort

sett kunna sägas vara det grundläggande på områden, där arbetstagarens

rättigheter mera omedelbart motsvarades av ekonomiska förpliktelser för

arbetsgivaren. Härav hade följt, oaktat ur sociala synpunkter ett annat

resultat kunnat anses önskvärt, att ett mera inskränkt arbetstagarbegrepp

måst tillämpas på vissa områden. Sålunda kunde erinras om att arbetsdomstolen

ansåge sig böra vid prövningen av de ur ett anställningsförhållande

härrörande rättsverkningarna lägga det privaträttsliga arbetstagarbegreppet

till grund för sina avgöranden. Det nuvarande förhållandet,

att en person kunde i ett och samma arbetsavtalsförhållande betraktas som

arbetstagare i fråga om exempelvis olycksfallsförsäkringen men som självständig

företagare i fråga om t. ex. semesterrätt eller förmånsrätt enligt

17 kap. 4 § handelsbalken måste onekligen te sig förbryllande och kunde ej

sägas vara tillfredsställande.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

(SOU 1952:39)

Samordningsfrågan.

Utredningens överväganden har resulterat i att för viss tid en samordning

bör ske mellan den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

och att under denna tid sjukhjälpen — i princip lika för yrkesskador och

andra sjukdomar — skali lämnas av allmän sjukkassa enligt sjukförsäkringens

ersättningsbestämmelser. Efter samordningstidens slut bör ersättning

för yrkesskada utgå från yrkesskadeföräkringen och enligt de för

denna försäkring gällande reglerna. Sainordningstiden föreslås i princip

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

skola sträcka sig intill utgången av de 90 första dagar, för vilka sjukpenning

utgår vid ett sjukdomsfall. Utredningen utvecklar sin mening härutinnan

i huvudsak sålunda.

En samordning av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna förutsätter, åtminstone

om samordningen skall få en mera betydande räckvidd, att sjukförsäkringens

förmåner under en viss tid efter olycksfallet eller yrkessjukdomens

början kan anses tillräckliga även såsom prestationer i anledning

av yrkesskada. Utformningen av reglerna rörande sjukförsäkringen beror

alltså i hög grad på om en samordning med yrkesskadeförsäkringen skall

ske och i så fall på vad sätt.

Systemet med två olika försäkringar vid sjukdom, av vilka den ena har

långt gynnsammare ersättningsgrunder än den andra, leder enligt erfarenheten

till ett mycket stort antal gränsdragningsfrågor, av vilkas lösning i

eu viss riktning den försäkrade ofta har ett starkt intresse. Den nuvarande

ordningen med två helt skilda försäkringssystem har också stora administrativa

olägenheter, önskar man mera väsentligt minska dessa, räcker

det ej med att förmånerna under den tid samordningen avser är lika utan

hänsyn till sjukdomens art och uppkomstsätt. Så länge förmånerna lämnas

av skilda försäkringssystem, måste nämligen vid varje sjukdomsfall fastslås,

om fallet hör till den ena eller andra kategorien. Vidare bibehålies de

nuvarande olägenheterna för allmänheten i form av långsamhel vid utbetalningar

inom yrkesskadeförsäkringen och ovisshet rörande vilket organ

som skall utge sjukhjälpen.

Det sagda leder till att en samordning om möjligt bör vara fullständig

under samordningstiden. Samordningen bör sålunda avse såväl storleken

av förmånerna som det administrativa och det ekonomiska ansvaret för

regleringen av de enskilda fallen.

Hjälpbehovet vid en sjukdom är icke beroende av huruvida sjukdomen

är att anse som yrkesskada eller ej. Det torde emellertid inte vara möjligt

att mera väsentligt minska nuvarande förmåner vid yrkesskada. Åtminstone

för en viss samordningstid måste därför sjukförsäkringens förmåner

höjas så mycket, att de för denna tid kan accepteras även vid yrkesskador.

Detta behöver dock ej innebära, att man flyttar över yrkesskadeförsäkringens

förmåner helt obeskurna till den samordnade försäkringen.

Det torde f. n. ej kunna komma i fråga att inom den allmänna sjukförsäkringen

— såsom inom yrkesskadeförsäkringen — ge full ersättning för

läkarvård och resor. Inom en samordnad sjukpenningförsäkring måste

vidare sjukpenningens storlek beräknas efter schematiska grunder, så att

utredning vid sjukdomsfallets inträffande inte erfordras. Detta kan för den

försäkrade vara antingen bättre eller sämre än enligt nuvarande regler.

Vid en fullständig samordning måste karenstiden vara oberoende av sjukdomens

art och uppkomstsätt. Med sjukförsäkringens karenstid innebär

detta en viss försämring ur de yrkesskadades synpunkt.

Samordningen medför å andra sidan vissa fördelar för den skadade jämfört

med den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen. Han

vet omedelbart vad han har att påräkna för förmåner. Dröjsmål med utbetalningar

på grund av tidskrävande utredningar behöver ej förekomma.

Bekymren för resultatet av ersättningsfrågornas prövning leder f. n. ibland

till svåra komplikationer av psykologisk natur med förlängning av sjukdomstillståndet

som följd. Samordningen minskar väsentligen risken härför.

Genom samordningen minskar vidare skälen mot att låta yrkesskadeför
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:Is proposition nr 178.

säkringen omfatta även en arbetsgivares i rörelsen sysselsatta familjemedlemmar.

Det blir också lättare att ordna yrkessjukdomsförsäkringen på ett

rationellt sätt. Den största vinsten är dock, att ett gott skydd åstadkommes

vid all sjukdom. Försämringarna i en yrkesskadeförsäkring synes väga

mycket lätt för de försäkrade vid beaktande av de med samordningen förenade

fördelarna.

Vid en fullständig samordning är det uppenbarligen ej möjligt att för

samordningstiden variera arbetsgivarnas avgifter på sätt som nu sker efter

kostnaderna för de vid företaget inträffande yrkesskadorna. I vad mån

mVjligheterna för arbetsgivarna att få sänkning av avgifterna till olycksfallsförsäkringen

nu verkar som en sporre i skyddsarbetet anser utredningen

ej kunna med säkerhet bedömas. Skyddsarbetet har under senare

tid intensifierats genom förstärkning av de samhälleliga arbetarskyddsorganen

och genom samverkan mellan parterna på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna

har otvivelaktigt ett stort intresse av att förhindra driftsstörningar,

helt oberoende av variationer i fråga om olycksfallsförsäkringspremierna.

Utredningen anser därför att skyddsarbetet vid industriföretagen ej i någon

mera betydande mån kommer att hämmas av att variationerna i premierna

minskas.

En fullständig samordning hehöver ej heller minska försäkringsinrättningarnas

möjligheter att redan på ett tidigt stadium vidtaga åtgärder för

att mildra följderna av inträffade yrkesskador i fråga om arbetsoförmågans

grad och varaktighet. För övrigt är det lika betydelsefullt att invaliditetsförebyggande

åtgärder vidtages vid alla sjukdomar, oberoende av om de

orsakats av arbete för annans räkning eller ej.

En invändning av annan art kan emellertid också anföras mot eu fullständig

samordning. Då differentieringen olika arbetsgivargrupper emellan

minskar i fråga om olycksfallsförsäkringspremierna, blir vissa företagare

hårdare belastade än nu medan andra får en lindring — förutsatt att arbetsgivarna

såsom kollektiv skall bidraga till sjukförsäkringen i minst den omfattning

som deras utgifter för olycksfallsförsäkringen minskar. Differentieringen

av olycksfallsförsäkringspremierna kan trots samordningen bestå

men premiebeloppen blir mindre. Det är däremot ej möjligt att på motsvarande

sätt differentiera arbetsgivarbidragen till sjukförsäkringen. Det

torde inte kunna undvikas, att vissa ändringar i fråga om de bestående

förhållandena uppkommer även för företagarnas del vid en radikal omläggning

av socialförsäkringen.

Utredningen nämner, att det med ledning av tillgänglig statistik kan

antagas att beträffande de olycksfall i arbete, som medför arbetsoförmåga,

och som kvarstår på tredje dagen från olycksfallet, ungefär 15 % är avvecklade

inom en vecka, 50 % inom två veckor, 96 å 97 % inom 13 veckor

och 99,7 % inom ett år räknat från och med dagen efter olycksfallets inträffande.

Utredningen framhåller emellertid, att de administrativa vinsterna

inte kan direkt mätas med ledning av dessa avvecklingssiffror. Om

samordningstiden är begränsad, måste nämligen de yrkesskadefall, som

kvarstår vid eu viss tidpunkt före samordningstidens utgång, i regel prövas

av vederbörande olycksfallsförsäkringsinrättning, så alt inga uppehåll i

utbetalningen av ersättningar behöver uppstå. Det är vidare helt naturligt

5 - B ihan g till riksdagens protokoll 7.95.7. 7 samt. Nr 178.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

så, att handläggningen av de långvariga fallen i allmänhet är besvärligare

än av de kortvariga.

Samordningstidens längd är enligt vad utredningen fortsättningsvis framhåller

en avvägningsfråga. Först genom en relativt lång samordningstid

bleve de administrativa vinsterna stora. Eftersom den allmänna sjukförsäkringen

hade en sjukhjälpstid för sjukpenningförsäkringen av två år vore

två år maximum för samordningstiden. Under samordningstiden borde

emellertid förmånerna från sjukpenningförsäkringen inom sjukförsäkringen

i möjlig mån anpassas till yrkesskadeförsäkringens standard. Därmed

uppkomme frågan, om det vore möjligt eller lämpligt att låta sjukförsäkringen

under en tid av upp till två år utge så stora sjukpenningar

som man brukade räkna med i yrkesskadeförsäkringen. Denna omständighet

utgjorde ett starkt skäl att överväga en väsentligt kortare samordningstid

än två år. Även den omständigheten, att sjukvårdsförmånerna under samordningstiden

måste något beskäras för de yrkesskadade i förhållande till

vad som nu gällde, vore ett skäl för att begränsa samordningstiden. Härför

talade också att en omläggning av detta slag borde ske med viss varsamhet.

Efter övervägande av denna fråga har utredningen stannat för en samordningstid

av 90 dagar. Enligt utredningen kan dock en jämkning härutinnan

visa sig påkallad sedan någon tids erfarenhet vunnits av samordningen.

Samordningstid i teknisk bemärkelse är enligt förslaget tiden intill dess

sjukpenning från sjukkassan utgivits i tillhopa 90 dagar. Detta innebär, att

vid recidiv sjukskrivningsdagarna skall adderas med varandra men däremot

inte med mellanliggande dagar. Skulle någon vara utförsäkrad från

sjukförsäkringens sjukpenningförsäkring före utgången av 90-dagarstiden,

upphör samordningen när utförsäkringen sker.

Huvudreglerna för den föreslagna samordningen är i enlighet med det

anförda dels att under samordningstiden ersättning till den skadade skall

utges av den allmänna sjukkassa, i vilken han är försäkrad, och i enlighet

med bestämmelserna i SFL och dels att för tid efter utgången av samordningstiden

ersättningen skall utgå från den försäkringsinrättning, i vilken

den skadade är yrkesskadeförsäkrad, och med tillämpning av de särskilda

reglerna för yrkesskadeförsäkringen. Samordningstiden fungerar alltså

som en särskild karenstid för yrkesskadeförsäkringen. I princip skall

samordningen vara absolut, men av olika skäl anser utredningen det påkallat

att låta yrkesskadeförsäkringen i vissa fall gripa in redan under

samordningstiden och att låta sjukförsäkringen i undantagsfall reglera

skadan efter utgången av samordningstiden. De härför erforderliga speciella

samordningsreglerna motiveras i viss utsträckning med praktiska synpunkter

men framför allt därmed, att man ej vill orsaka en onödig försämring

för en yrkesskadad i förhållande till vad nu gäller.

En speciell samordningsregel föreslås för yrkesskadad, som väl är sjuk
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

försäkrad men inte sjukpenningförsäkrad, t. ex. 15-åriga arbetstagare. I

dylikt fall skall enligt förslaget sjukpenning och i förekommande fall livränta

utgå från yrkesskadeförsäkringen under samordningstiden. Detsamma

skall gälla, om den yrkesskadades tillstånd (medicinskt) inte medför

rätt till sjukpenning (hel eller halv) enligt sjukförsäkringens regler

men väl medför rätt till sjukpenning (t. ex. en fjärdedels sjukpenning) eller

livränta (10—50 %) enligt yrkesskadeförsäkringens regler.

Utredningen har vidare — för minskande av intresset för manipulationer

— funnit erforderligt med en regel, att även om i enlighet med vad

nyss nämnts sjukpenning eller livränta utgår från yrkesskadeförsäkringen,

sjukvårdsersättning skall utgå från sjukkassan enligt sjukförsäkringens

regler intill dess från försäkringsinrättningen eller från inrättningen och

kassan utgått sjukpenning eller livränta för tillhopa 90 dagar. Efter utgången

av denna tid skall sjukvården ersättas av inrättningen efter yrkesskadeförsäkringens

förmånligare grunder.

Proteser och andra särskilda hjälpmedel ersättes inte enligt SFL. Utredningen

föreslår därför, att vid yrkesskada försäkringsinrättningen skall

svara för dessa hjälpmedel även under den tid, då sjukvårdsersättning i

anledning av skadan skall utgå från sjukkassan. Vidare föreslås en specialbestämmelse

för att helt bibehålla de yrkesskadades rätt till tandläkarvård.

Om vidare en skadad på försäkringsinrättningens begäran undergår särskild

behandling för förkortning av sjukdomstiden eller för förebyggande eller

minskande av invaliditet, skall inrättningen betala kostnaden för sådan

behandling utöver vad sjukkassan kan vara skyldig att betala.

Eftersom bestämmelser om ersättning enligt SFL för sjukvård utom

riket ännu ej utfärdats, säger sig utredningen ej ha haft möjlighet att bedöma,

om specialregler för yrkesskadade i detta hänseende under samordningstiden

är erforderliga.

Om den skadade är berättigad till sjukpenning i precis 90 dagar och därefter

får viss läkarbehandling, skall sjukkassan enligt en särskild regel stå

för läkarvårdsersättningen enligt sjukförsäkringens regler.

Utredningen föreslår särskilda regler för det fall, att den yrkesskadade

ej är sjukförsäkrad, t. ex. en i riket icke mantalsskriven utlänning. Här

blir det ej fråga om samordning i samma mening som i de förutnämnda

fallen. I fråga om ersättningen skall enligt förslaget i tillämpliga delar gälla

samma regler, som om den skadade omfattades av sjukförsäkringen. Utredningen

föreslår, att ersättningen helt skall utgå från den försäkringsinrättning,

där den skadade är yrkesskadeförsäkrad. Detta torde emellertid,

anför utredningen, kräva att vid lämnandet av uppgifter, som skall ligga

till grund för premiedebiteringen, de icke sjukförsäkrade arbetstagarna —

liksom även sådana som är sjukförsäkrade men inte sjukpenningförsäkrade,

t. ex. 15-åriga arbetstagare — får skiljas ut. För deras del skall den av

samordningen följande premienedsättningen inte ske, och något enprocent
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Indrag skall ej lämnas till sjukförsäkringen. Utredningen framför såsom

ett alternativ härtill att ej skilja ut dessa arbetstagare i premie- och bidragshänseende

utan låta vederbörande centralmyndighet bestrida utgifterna för

ifrågavarande yrkesskador, i vad de eljest skulle ha belöpt på sjukförsäkringen,

med de medel som inflyter genom enprocentbidraget. Innan klarhet

föreligger om den centrala organisationen, anser emellertid utredningen

detta alternativ ej kunna närmare utarbetas.

Den allmänna sjukförsäkringen.

Utredningens förslag innebär ingen ändring i det nuvarande systemet

att den allmänna sjukförsäkringen skall bestå av en sjuk vårdsförsäkring

och en sjukpenningförsäkring samt att försäkringen skall vara dels obligatorisk

och dels frivillig. I åtskilliga avseenden förordar dock utredningen,

att försäkringen får ett annat innehåll än det som lagfästs i SFL.

Vad först angår frågan om tillhörigheten till den obligatoriska

sjukförsäkringen föreslås den ändringen, att de hemarbetande

gifta kvinnorna ej skall vara försäkrade såsom familjemedlemmar

utan självständigt försäkrade i likhet med övriga sjukkassemedlemmar.

Skälet härtill är närmast, att enligt utredningen de gifta kvinnorna

hör erhålla samma sjukpenning som den vilken obligatoriskt skall utgå till

icke anställda förvärvsarbetande. Även bortsett härifrån anser utredningen

det vara en fördel, att olika befolkningskategorier jämställes ur sjukförsäkringssynpunkt.

Den obligatoriska sjukvårdsförsä k ringen föreslås omfatta

ej blott som enligt SFL ersättning för läkarvård samt resor till och

från läkare eller sjukhus utan även ersättning för sjukhusvård. Denna ersättning

föreslås skola utgå efter i stort sett samma principer som tillämpas i

de erkända sjukkassorna. Ersättning skall sålunda i allmänhet utgå med

belopp, som motsvarar avgiften å allmän sal. Motivet till utredningens ståndpunktstagande

i denna del är, att utredningen inte ansett sig böra räkna med

att 1946 års principbeslut om fri sjukhusvård kan omsättas i praktiken

under de närmaste åren.

I fråga om låkarvårdsersättningen föreslås den ändringen av SFL:s bestämmelser

att ersättning för tandläkarvård skall utgå i viss begränsad

utsträckning. Härvidlag erinrar utredningen om att enligt statsmakternas

beslut år 1952 de erkända sjukkassorna numera, på motsvarande sätt som

gäller för läkarvård, har att utge sjukvårdsersättning för utgifter för tandläkarvård,

avseende sådan behandling som anges i en av Konungen fastställd

förteckning och som meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola

eller allmänt sjukhus. I och för sig vore det enligt utredningens

mening önskvärt att ersättningsmöjligheterna för tandvård utvidgades.

Ersättning för tandvård vore emellertid en nyhet inom sjukförsäkringen,

och några närmare erfarenheter av denna hjälpform funnes ännu inte.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Ökade tandvårdsförmåner medförde vidare ytterligare kostnader för försäkringen.

Utredningen föreslår därför, att tandvårdsutgifter inom den

obligatoriska sjukvårdsförsäkringen tills vidare skall ersättas endast i den

omfattning sådan ersättning nu utges i de erkända sjukkassorna.

Enligt SFL ersättes endast kostnader, som föranledes av sjukdom;

ersättning för profylaktiska (förebyggande) åtgärder lämnas sålunda ej.

Utredningen framhåller, att det under förarbetena till SFL betonades, att

den förebyggande hälsovården vore av särskilt intresse för sjukförsäkringen.

Spörsmålet om en utökning av sjukförsäkringens hjälpformer ansågs

emellertid böra upptagas till prövning först sedan någon erfarenhet

vunnits om lagens verkningar. Med hänsyn härtill har utredningen ej ansett

sig böra närmare ingå på frågan om ersättning för förebyggande

hälsovård. Utredningen understryker emellertid angelägenheten av att frågan

om den förebyggande vårdens ställning inom sjukförsäkringen prövas

så snart det kan ske.

Det grundbelopp vid resor till och från läkare, för vilket den sjuke själv

skall svara — enligt SFL 3 kr. — föreslås höjt till 4 kr. vid första besök

och sänkt till 1 kr. vid återbesök, varjämte förordas att den sjuke vid

återbesök ej skall behöva själv svara för mer än högst 2 kr. Grundbeloppet

vid återresa från sjukhus föreslås höjt från 3 till 4 kr.

I stället för den frivilliga sjukvårdsförsäkringen i SFL skall enligt förslaget

centralsjukkassa för stad och lokalsjukkassa kunna med tillsynsmyndighetens

medgivande införa ersättning för sjukgymnastik m. fl. sjukvårdande

åtgärder. Därest så skett, skall dessa förmåner anses innefattade

i den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen inom sjukkassans område.

Sjukkassa bör enligt utredningens förslag kunna under vissa förutsättningar

lämna gottgörelse till arbetsgivare för läkarvård eller andra sjukvårdande

åtgärder som anordnats av denne.

Fria eller rabatterade läkemedel förutsättes av utredningen komma att,

i enlighet med statsmakternas principbeslut år 1946, lämnas vid sidan av

sjukförsäkringen. I

I fråga om sjukpenningförsäkringen föreslår utredningen,

att den nuvarande gränsen för tillhörighet till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,

dvs. en årsinkomst av förvärvsarbete om 600 kr., höjes

till 1 200 kr. Av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen skall enligt

utredningens förslag vidare omfattas de kvinnor som enligt SFL är sjukpenningförsäkrade

som familjemedlemmar.

Rörande sjukpenningförsäkringens konstruktion erinrar utredningen om

att den obligatoriska försäkringen enligt SFL byggde på den s. k. minimistandardprincipen.

Skulle samma princip tillämpas i dagens läge, måsle

sjukpenningbeloppen uppenbarligen höjas avsevärt. Detta måste i sin tur

medföra starkt ökade statsutgifter eller en höjning av medlemsavgifterna

eller bådadera, om finansieringsprinciperna skulle bibehållas oförändrade

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungi. Maj:ts proposition nr 17X.

i stort. En höjning av statens bidrag syntes med hänsyn till utredningsdirektiven

ej vara en framkomlig väg. Det vore ej heller tillfredsställande

att fastställa höga avgifter för personer i låga inkomstlägen. Dessa komme

nämligen att omfattas av en försäkring med enhetlig sjukhjälp, såvida ej

inkomstgränsen för tillhörighet till försäkringen sattes högt. Att mera

avsevärt höja inkomstgränsen för tillhörighet till försäkringen skulle å

andra sidan innebära, att många av dem som mest vore i behov av hjälp

vid sjukdom utestängdes från sjukpenningförsäkringen. En sådan ordning

skulle också försvåra samordningen med yrkesskadeförsäkringen.

Om det sålunda måste konstateras, att minimistandardprincipen inom

sjukförsäkringen ej borde bibehållas, vore det å andra sidan värdefullt, att

samtliga förvärvsarbetande vore tillförsäkrade en viss kontant hjälp vid

sjukdom. Även om hjälpen ej vore så stor att den täckte försörjningsbehovet,

gjorde den det likväl lättare att bära de utgifter, som kunde föranledas

av sjukdomar och ej täcktes av sjukvårdsförsäkringen. En sådan

kontant ersättning kunde göra det möjligt för den försäkrade att med hjälp

av andra försörjningskällor draga sig fram åtminstone någon tid utan

annan samhällelig hjälp.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen, att alla som är pliktiga

att vara sjukpenningförsäkrade — cirka 4,4 milj. personer — skall vara

tillförsäkrade en grundsjukpenning av 3 kr. om dagen. Denna sjukpenning

motsvaras i SFL av en sjukpenning å i regel 3: 50 kr. till de förvärvsarbetande

medlemmarna och 1: 50 kr. till de hemarbetande hustrurna.

En högre grundsjukpenning anser sig utredningen ej kunna tillstyrka under

hänvisning till de därmed förenade ökade kostnaderna.

Utredningen diskuterar härefter om det är motiverat att ha familjetilllågg

i en försäkring, som ger en god kompensation för inkomstbortfallet.

Skulle försäkringen ge full kompensation även till de ensamstående, vore

det uppenbarligen uteslutet att förena sjukpenningen med familjetillägg.

Genom familjetillägg bleve det emellertid möjligt att något sänka den kompensation

som själva sjukpenningen gåve, utan att försäkringens effektivitet

äventyrades. Maketillägg kunde dock knappast vara motiverade om

kompensationen för inkomstbortfallet ej vore mycket låg. En sjuk, som

hade en arbetsför maka, torde oftast vara bättre ställd än en sjuk, som

vore ensam. Funnes minderåriga barn i hemmet, ställde sig saken i många

fall annorlunda. Makan hade då svårt att åtaga sig förvärvsarbete. Dessa

fall borde därför i möjlig mån tillgodoses.

Vid en hemarbetande gift kvinnas sjukdom vore, fortsätter utredningen,

mannens arbetsinkomst i regel oförändrad. Funnes små barn, som behövde

tillsyn, bleve dock familjens utgifter i anledning av sjukdomen, bl. a. för

hemhjälp, ofta stora. Så vore särskilt fallet, då hustrun ej vårdades i hemmet

utan vore intagen å sjukvårdsanstalt. Dylika fall borde därför särskilt

beaktas vid försäkringens utformning. Då en förvärvsarbetande kvinna

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

liungl. Maj.ts proposition nr 178.

vore sjuk, bleve hennes sjukpenning visserligen i regel större än den hemarbetande

kvinnans, men i övrigt syntes förhållandena vara jämförbara.

Vad nu anförts leder enligt utredningens mening till att barntillägg men

inte maketillägg bör utgå. Barntillägget föreslås utgå dels vid försörjarens

sjukdom och dels då kvinna — gift eller ogift — på grund av sjukdom

vårdas på sjukvårdsanstalt och i hemmet finnes barn under 10 år. Enligt

utredningens förslag skall barntillägget för dag räknat under de första

90 sjukpenningdagarna utgöra 1 kr. för ett eller två barn, 2 kr. för tre eller

fyra barn samt 1 kr. för varje ytterligare barn. För tid efter nämnda 90

dagar — då enligt utredningens förslag sjukpenningen i vissa fall utgår med

lägre belopp — föreslås barntillägget utgöra 1 kr. per barn och dag. Barntillägget

till kvinna, som vårdas å sjukvårdsanstalt och har barn under

10 år i hemmet, föreslås utgöra 2 kr. per dag, i den mån ej högre barntillägg

kan utgå till kvinnan i hennes egenskap av förvärvsarbetande.

I fråga om utformningen av en obligatorisk tilläggsförsäkring har utredningen

övervägt olika lösningar. En lösning (alternativ 1) vore, att låta

alla medlemmar med en viss minsta inkomst av förvärvsarbete

bli tilläggsförsäkrade. Ett annat alternativ (alternativ 2) vore, att den obligatoriska

tilläggsförsäkringen begränsades till dem som hade arbetsinkomst

av en viss storlek på grund av anställning hos annan. Tillhörigheten bleve

alltså enligt detta alternativ beroende av storleken av vederbörandes i nkomst

av tjänst. Alternativ 2 förutsatte, att det inom försäkringens

ram funnes tillgång till en frivillig tilläggsförsäkring för dem som ej vore

anställda eller ej hade mer än en del av sin arbetsinkomst av tjänst. Intetdera

av dessa alternativ vore dock enligt utredningen tillfredsställande i

renodlat skick. Utredningen har slutligen stannat för ett modifierat alternativ

2.

Utredningens förslag på denna punkt innebär, att tillhörigheten till den

obligatoriska tilläggsförsäkringen blir beroende av medlemmens årsinkomst

av tjänst. Emellertid knytes inte tillhörigheten till de vid varje tidpunkt

rådande förhållandena; den avgöres efter mera schematiska linjer. Med

årsinkomst av tjänst avses sålunda sådan årsinkomst av förvärvsarbete,

som någon kan antagas komma att tills vidare åtnjuta i tjänst hos annan.

Detta innebär bl. a., att det för tillhörighet till tilläggsförsäkringen ej kräves

en kontinuerlig anställning. Förutsättningen blir i stället, att medlemmen

beräknas årligen under längre eller kortare tid ha anställning, som ger

honom en viss inkomst. Kortvariga anställningar, som ej förekommer mera

regelmässigt, och tillfälliga inkomständringar skall inte påverka försäkringen.

En medlem, som är tilläggsförsäkrad, behåller sitt försäkringsskydd

även under tid mellan olika anställningar. Likaså blir den som har

anställning endast vissa tider av året, t. ex. en säsongarbetare, tilläggsförsäkrad

även under tid då han ej är anställd. Vid bestämmandet av den

sjukpenningklass medlemmen skall tillhöra skall den för år beräknade

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

inkomsten av anställning eller anställningar hos annan -— d. v. s. inkomsten

av tjänst — läggas till grund för sjukkassans beslut. Om en medlem regelmässigt

är anställd två månader om året och då brukar förtjäna 1 000 kr.

i månaden, skall han alltså placeras i sjukpenningklass efter en årsinkomst

av 2 000 kr. Den så bestämda sjukpenningen skall utgå vid sjukdom vare

sig sjukdomen inträffar under det vederbörande är anställd eller ej.

För vissa kategorier försäkrade kan detta beräkningssystem, framhåller

utredningen, innebära vissa nackdelar. Dessa kunde emellertid elimineras,

om ifrågavarande försäkrade utnyttjade den frivilliga försäkring, som även

vid det modifierade alternativ 2 måste komplettera den obligatoriska. En

försäkrad, som under en del av året utförde t. ex. skogsarbete för annans

räkning och under återstoden av året vore egen företagare, skulle sålunda

kunna frivilligt försäkra sig och därigenom tillförsäkras en sammanlagd

sjukpenning i förhållande till hans hela årsinkomst av förvärvsarbete.

Denna sjukpenning utginge då oberoende av om han insjuknade under det

han vore anställd eller medan han arbetade för egen räkning. Även den, som

samtidigt hade arbete både för egen och för annans räkning och som bleve

obligatoriskt tilläggsförsäkrad endast för inkomsten av anställningen, skulle

kunna på samma sätt utnyttja den frivilliga försäkringen.

Utredningen föreslår i anslutning till vad sålunda framhållits, att de

medlemmar — till antalet cirka 2,4 milj. — som har en årsinkomst av

tjänst uppgående till minst 1 800 kr., skall vara obligatoriskt försäkrade

för tilläggssjukpenning, som till sin storlek blir beroende av den sjukpenningklass

till vilken medlemmen hör. Sjukkassan föreslås skola inplacera

ifrågavarande medlemmar i sjukpenningklasser allt efter storleken av deras

årsinkomst av tjänst.

Tilläggssjukpenningen föreslås variera enligt följande tabell:

Sjuk-

penning-

klass

nr

Årsinkomsten uppgår

De första 90 dagarna

Återstående dagar av sjuk- hjälpstiden

till kr.

men ej till

kr.

Grundsjuk-

penning

kr.

Tilläggs-

sjuk-

penning

kr.

Summa

kr.

Grundsjuk-

penning

kr.

Tilläggs-

sjuk-

penning

kr.

Summa

kr.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

i

1 200

1 800

3

3

3

3

2

1 800

2 400

3

1

4

3

1

4

3

2 400

3 000

3

2

5

3

2

5

4

3 000

3 700

3

3

6

3

2

5

5

3 700

4 400

3

4

7

3

3

6

6

4 400

5 200

3

5

8

3

3

6

7

5 200

6 100

3

6

9

3

4

7

8

6 100

7 100

3

7

10

3

4

7

9

7 100

8 600

3

9

12

3

5

8

10

8 600

10 300

3

11

14

3

6

9

11

10 300

12 000

3

13

16

3

7

10

12

12 000

14 000

3

15

18

3

8

11

13

14 000

—

3

17

20

3

9

12

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Knngl. Maj.ts proposition nr 178.

Av sjukpenningskalan framgår att sjukpenningen i vissa klasser sänkes

efter 00 dagar. Utredningen framhåller, att det visserligen vore sant att en

långvarig sjukdom i regel medförde större påfrestning å den sjukes och

hans familjs ekonomi än en kort sjukdom. Men då det gällde mycket långvariga

sjukdomar — som ofta realiter innebure att ekonomisk invaliditet

inträtt — borde det vara naturligare att levnadsstandarden ändrades efter

de rådande förhållandena. Särskilt om skillnaden mellan den högsta och

den lägsta sjukpenningen vore mycket stor, komme det säkerligen att framstå

såsom mindre tilltalande, om ett anställningsförhållande, som måhända

varit av ganska tillfällig art, skulle medföra att den ene under så lång tid

som två år finge en hög sjukpenning, under det att den andre erhölle en låg

sådan. Sedan den tvååriga sjukhjälpstiden gått ut, måste för flertalet av

dem som då fortfarande vore sjuka en övergång ske till den enhetsstandard

som folkpensioneringen gåve. Att överförsäkringsrisken avsevärt minskades

i fråga om det stora antal sjuklighetstillstånd, i vilka ett neurotiskt

moment inginge, om sjukpenningen relativt kraftigt sänktes efter viss tid,

syntes sannolikt. Slutligen talade önskvärdheten av att kostnaderna för

försäkringen begränsades i samband med dess genomförande för att tillläggssjukpenningen

nedsattes efter samordningstidens slut.

Utredningen framhåller, att av stor betydelse i olika avseenden vore den

övre gräns för inkomst, som skulle ligga till grund för beräkning av sjukpenning.

Den nuvarande gränsen vid 6 885 kr. inom yrkesskadeförsäkringen

hade av socialvårdskommittén föreslagits höjd till 9 000 kr. Socialvårdskommitténs

förslag innefattade emellertid indexreglering av det högsta

belopp, som skulle ligga till grund för beräkning av sjukpenning och av

livräntor. Enligt utredningens mening vore behovet av en indexreglering

större om gränsen vore låg än om den sattes relativt högt. Ville man undvika

indexreglering, borde gränsen sålunda fastställas tämligen högt. Ur

effektivitetssynpunkt borde gränsen sättas så högt, att den i huvudsak täckte

alla större inkomsttagargrupper, som kunde antagas vara beroende av sjukförsäkringen

för sin försörjning vid sjukdom.

Utredningen uttalar, att lagstiftningen inte borde onödigtvis kompliceras

med bestämmelser om indexreglering av maximibelopp utan att det vore

att föredraga att dessa fastställdes så, att de kunde anses tillfyllest även vid

en ej alltför obetydlig ändring av penningvärdet, intill dess statsmakterna

efter prövning kunde besluta om erforderliga ändringar. Med hänsyn härtill

och till de förut anförda synpunkterna föreslår utredningen, att sjukpenningskalans

övre inkomstgräns i sjukförsäkringen bestämmes till 14 000

kr. om året.

Enligt vad utredningen uttalar kommer den i olika sammanhang diskuterade

frågan om halv sjukpenning i ett nytt läge genom samordningen

med yrkesskadeförsäkringen, där nedsatt sjukpenning nu beviljas i ganska

stor utsträckning. Höjningen av sjukpenningbeloppen måste i detta sam
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungi. Maj.ts proposition nr 178.

manhang tillmätas stor betydelse. Även en halv sjukpenning kunde vara

väsentlig för den sjukes försörjningsförmåga och underlätta en successiv

återgång i arbete. Utredningen vore av den uppfattningen, att sjukkontrollen

av de gifta, ej förvärvsarbetande kvinnorna ej komme att mera nämnvärt

försvåras, om halv sjukpenning kunde utgå till dem. Det borde vara en

fördel, att dessa kvinnor ej genom krav å fullständig arbetsoförmåga för

erhållande av sjukpenning hindrades att utföra vissa arbetsuppgifter i hemmet.

Infördes halv sjukpenning, kunde de öppet utföra vissa lättare sysslor

utan att helt gå miste om sin sjukpenning. Utredningen föreslår därför,

att rätt till halv sjukpenning skall föreligga såväl för förvärvsarbetande

som för de hemarbetande gifta kvinnorna vid nedsättning av arbetsförmågan

med minst hälften, i de fall rätt till hel sjukpenning inte föreligger. I fråga

om förvärvsarbetande uppställer utredningen det ytterligare villkoret, att

även inkomsten av förvärvsarbetet är nedsatt med minst hälften.

Den sjukpenning, som enligt SFL utgår under tid då försäkrad vårdas

å sjukvårdsanstalt, betecknas i lagen hempenning. Enligt utredningens mening

kunde de besparingar i fråga om föda, klädslitage m. m., som uppkommer

vid sjukhusvistelse vid nuvarande penningvärde skattas till lägst

2: 50 kr. Detta belopp överensstämde med det genomsnittsbelopp till vilket

sjukhusavgifterna vid de allmänna sjukhusen uppginge. Det vore önskvärt,

att tillströmningen till sjukvårdsanstalterna motarbetades genom att

man sökte undvika att de som vore intagna å anstalter bleve alltför mycket

gynnade vid jämförelse med dem som vårdades utom dessa anstalter.

Härvid borde märkas att läkarvård och läkemedel vore helt fria vid sjukhusvård.

Utredningen föreslår därför, att hempenningen skall vara 2: 50 kr.

lägre än den vanliga sjukpenningen, dock minst hälften av sjukpenningen.

Till hempenningen föreslås skola utgå samma barntillägg som till grundsjukpenningen.

Från vad sålunda föreslagits anser utredningen ett undantag vara påkallat.

Då det gällde sjukpenningförsäkrade kvinnor, både förvärvsarbetande

och hemarbetande, med barn under 10 år i hemmet torde nämligen

påfrestningarna på familjens ekonomi bli särskilt stora, om husmodern

vårdades på sjukvårdsanstalt. Det borde därför tillses, att hennes sjukpenning

i dylika fall ej reducerades till lägre belopp än att den utgjorde

3 kr. Såsom förut nämnts skall i dessa fall alltid utgå ett barntillägg om

minst 2 kr.

Utredningen förutsätter att sjukpenningen (hempenningen) såsom nu

skall vara skattefri.

I fråga om karenstiden inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

uttalar utredningen, att en del av de kategorier som omfattas av sjukförsäkringen

givetvis skulle kunna bära en längre karenstid än tre dagar.

Enligt utredningens mening kan det emellertid antagas, att redan den

nuvarande karenstiden inom sjukförsäkringen för en stor del av de för
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kiingi. Maj:ts proposition nr 178.

säkrade medförde betydande ekonomiska svårigheter. Dessa skulle bli större

om karenstiden utsträcktes. Av kostnads- och administrativa skäl syntes

det å andra sidan ej möjligt att minska den. Utredningen föreslår i enlighet

härmed, att sjukförsäkringens karenstid om tre dagar skall bibehållas.

Att ersätta de sjuklöner från arbetsgivare, som nu är utfästa eller enligt

praxis utgår, med en allmän sjukförsäkring är enligt utredningens uppfattning

en komplicerad sak. Anställningsavtal, vilka innefattade rätt till

sjuklön, bleve inte utan särskild överenskommelse därom satta ur kraft

genom den obligatoriska sjukförsäkringen. Utredningen anser det mest

realistiskt att räkna med, att sjuklöner alltjämt komme att utgå i ungefär

nuvarande omfattning vid den tid då utredningens förslag kunde bli genomförda.

I anslutning härtill föreslår utredningen en omformulering av det i

SFI, förekommande stadgandet, att en arbetsgivare, som på grund av lag

eller av Konungen utfärdad författning utgivit lön till arbetstagare vid

dennes sjukdom, är berättigad att i arbetstagarens ställe uppbära dennes

sjukpenning jämte make- och barntillägg, i den mån sjukhjälpen inte överstiger

den utbetalda lönen. Enligt utredningens förslag skall i stället Kungl.

Maj:t helt eller delvis kunna undantaga arbetstagare, som på grund av lag

eller av Konungen utfärdad författning äger uppbära lön vid sjukdom, från

sjukpenningförsäkringen. I den mån sådant undantagande ej skett, skall

arbetsgivare som utger sådan sjuklön vara berättigad att i arbetstagarens

ställe uppbära dennes sjukpenning jämte barntillägg, i vad nämnda sjukhjälp

inte överstiger den utbetalda lönen.

Utredningen föreslår vidare, att Kungl. Maj :t skall ha rätt att helt eller

delvis från sjukpenningförsäkringen undantaga även arbetstagare, som på

grund av bestämmelser som beslutats av kommun äger uppbära lön vid

sjukdom.

Att införa någon liknande bestämmelse i fråga om privatanställda skulle,

anser utredningen, bereda mycket stora svårigheter, särskilt som dessa inte

alltid har samma säkerhet i anställningen som de offentligt anställda. Sjuklöneförmånernas

storlek och varaktighet vore dessutom mycket olika. Utredningen

har därför funnit det nödvändigt, att den föreslagna försäkringen

utan inskränkningar får gälla för alla privatanställda.

Beträffande både privatanställda och sådana i allmän tjänst anställda,

vilka inte hör till dem som kan undantagas från sjukpenningförsäkringen,

föreslås emellertid gälla, att arbetsgivaren skall äga uppbära den anställdes

sjukpenning jämte barntillägg, om överenskommelse därom träffas i

kollektivavtal.

Både beträffande ersättningen för sjukhusvård och för sjukpenningförsäkringen

föreslås gälla en sju k hjälpstid av 730 dagar. För folkpensionärer

skall motsvarande tid dock vara 90 dagar. Utredningen förutsätter,

atl frågan om sjukhjälpstid vid folkpensionärers sjukhusvård om
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

prövas i samband med att ställning tages till frågorna om förbättring av

folkpensionerna och om de anstaltsvårdades rätt till folkpension.

Vad härefter angår frågan om den obligatoriska försäkringens

finansiering föreslår utredningen, att kostnaderna för

försäkringen skall täckas genom försäkringsavgifter, arbetsgivarbidrag och

statsbidrag.

Försäkringsavgifterna föreslås avse dels sjukvårdsförsäkringen, dels försäkringen

för grundsjukpenning (jämte barntillägg) och dels försäkringen

för tilläggssjukpenning.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av alla sjukkassemedlemmar,

vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst uppgår till minst

1 200 kr. (för makar avses härvid den gemensamma inkomsten), dock ej

folkpensionärer. Denna avgift har beräknats till cirka 20 kr. om året.

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av de sjukkassemedlemmar,

som är sjukpenningförsäkrade, under förutsättning att

deras taxerade inkomst uppgår till nyss angivet belopp. Denna avgifts årsbelopp

har beräknats till cirka 25 kr. De avgifter som nu nämnts skall, om

de tillsammans överstiger 2 % av den taxerade inkomsten (för makar avses

härvid hälften av den sammanlagda taxerade inkomsten belöpa å vardera),

nedsättas härtill.

Avgift för försäkring för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem,

som är försäkrad för sådan sjukpenning. Avgifterna för obligatorisk tillläggssjukpenning

har i de olika sjukpenningklasserna beräknats utgöra

genomsnittligen följande belopp per år:

Klass ..........

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

Kronor ........

7

14

18

25

30

36

41

52

64

75

87

98

De nämnda olika försäkringsavgifterna skall enligt förslaget uttagas tillsammans

med de allmänna skatterna. Sjukförsäkringsavgifterna kommer

alltså att få preliminärt erläggas under det år de avser och bli slutligt

debiterade året därpå. Till sjukkassan skall av uppbördsmyndigheterna

inlevereras det påförda beloppet, varför staten föreslås få svara för restantierna.

Arbetsgivarbidrag föreslås utgå till den obligatoriska försäkringen för tillläggssjukpenning.

Enligt utredningens beräkningar kan man antaga att

— bortsett från staten — genom samordningen arbetsgivarnas utgifter för

yrkesskadeförsäkringen kommer att nedgå med omkring 65 milj. kr. om

året vid jämförelse med de utgifter som skulle ha åvilat dem, därest de av

utredningen förordade höjningarna av inkomstgränserna och ändringarna

i övrigt av sjukpenningskalan skulle genomföras utan att någon samordning

komme till stånd. Nämnda summa måste sålunda anses utgöra en

ungefärlig nedre gräns för arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen. Skäl

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 77

kunde dock anföras för att betydligt högre bidrag skulle uttagas av arbetsgivarna.

Infördes inte mera betydande bidrag till sjukförsäkringen från staten

eller arbetsgivarna, bleve nämligen den försäkrades avgifter ganska betungande.

Enligt utredningens mening vore det därför önskvärt, att försäkringsavgifterna

kunde reduceras genom sådana bidrag. Utredningen föreslår

emellertid ej något statsbidrag till försäkringen för tilläggssjukpenning.

Den reduktion av avgifterna för sistnämnda försäkring, som funnes önskvärd,

måste alltså ske genom bidrag från arbetsgivarna. Att så skedde

syntes också naturligt, eftersom det för arbetsgivarna måste vara ett betydande

intresse att deras anställda bleve tillförsäkrade det skydd, som en

effektiv sjukpenningförsäkring erbjöde. Det kunde också nämnas att, när

obligatorisk sjukförsäkring införts i utlandet, arbetsgivarna regelmässigt

finge bidraga till försäkringen.

Utredningen föreslår i enlighet härmed, att arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen

uttages med en procent av den lönesumma, som ligger till

grund eller — beträffande mindre arbetsgivare — presumeras ligga till

grund för premiedebiteringen inom yrkesskadeförsäkringen. Härvid skall

hänsyn endast tagas till årslön, i vad den ej överstiger 15 000 kr. Om

arbetsgivarbidraget fastställdes på angivet sätt, komme det att täcka ungefär

60 c/c av kostnaderna för den obligatoriska tilläggsförsäkringen och

ungefär 37 % av samtliga kostnader för obligatorisk försäkring av anställda.

Bidraget föreslås i sin helhet skola tillfalla tilläggsförsäkringen och sålunda

endast komma anställda till del.

Arbetsgivarbidraget föreslås uttaget tillsammans med avgifterna till yrkesskadeförsäkringen

och det för varje år inflytande beloppet fördelat mellan

centralsjukkassorna i proportion till deras och de anslutna lokalsjukkassornas

utgifter för tilläggssjukpenning.

Statsbidragen till den obligatoriska sjukförsäkringen föreslås bli av fyra

slag, nämligen sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och

avgiftsersättningsbidrag. Sjukhjälpsbidraget skall utgöra 50 % av utgifterna

för läkarvård, resor och grundsjukpenning samt 75 % av utgifterna

för barntillägg. Kostnaden för bidraget beräknas till 167 milj. kr. Till utgifterna

för sjukhusvård föreslås intet statsbidrag. Medlemsbidraget skall

utgå med 4 ä 5 kr. per medlem och år. Kostnaden beräknas till 23,4 milj. kr.

För medlemmar, som tillhör både lokal- och centralsjukkassa, föreslås

60 % tillfalla lokalsjukkassan och 40 % centralsjukkassan. Avgiftslindringsbidraget

föreslås utgöra det belopp, som erfordras för att såsom förut

berörts nedsätta vissa sjukkassemedlemmars avgifter för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen för grundsjukpenning till 2 % av den taxerade inkomsten.

Årskostnaden beräknas utgöra 7 milj. kr. Avgiftsersättningsbidraget

föreslås utgå. med 10 kr. för varje sjukkassemedlem, som inte är

skyldig erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen. Årskostnaden beräknas

till 9 milj. kr.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Enligt utredningens förslag skall medlems rätt att teckna frivillig

försäkring endast avse sjukpenningförsäkring. Sådan föreslås kunna

meddelas dels åt medlemmar, vars inkomster av förvärvsarbete helt eller

delvis härrör av arbete för egen räkning, och dels åt medlemmar, som på

grund av studier eller annan utbildning är förhindrade att i mera betydande

mån ägna sig åt förvärvsarbete.

Den frivilliga försäkring, som skall meddelas för förvärvsarbetande, föreslås

få tillsammans med obligatorisk sjukpenningförsäkring avse högst det

sjukpenningbelopp, för vilket vederbörande skulle ha varit obligatoriskt

försäkrad, om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete varit av tjänst.

Sådan försäkring skall valfritt meddelas antingen med den vanliga karenstiden

av tre dagar eller med en karenstidsförlängning av 15, 30 eller 90

dagar.

Den frivilliga försäkringen för studerande skall kunna meddelas med

en sjukpenning av 3, 4, 5 eller 6 kr. om dagen, varifrån skall avräknas

eventuell sjukpenning på grund av obligatorisk försäkring. Karenstiden för

försäkringen föreslås till 30 dagar.

Förutsättning för erhållande av frivillig försäkring skall, liksom enligt

SFL, vara att vederbörande har god hälsa och inte fyllt 55 år. Det föreslås

emellertid att vissa möjligheter skall öppnas till kollektivt inträde i försäkringen

och att under en övergångstid efter den nya lagstiftningens

ikraftträdande försäkring skall få tecknas utan hinder av att nämnda villkor

inte är uppfyllda. Vidare skall villkoren inte gälla vid utbyte av obligatorisk

försäkring mot frivillig.

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen skall finansieras genom ifrågavarande

försäkrades egna avgifter jämte statsbidrag, som föreslås utgöra

20 % i likhet med vad som stadgas i SFL. Avgifterna skall såsom fallet

är i de erkända sjukkassorna erläggas direkt till sjukkassan. Avgiften för

enbart frivillig tilläggsförsäkring med tre dagars karenstid har antagits i

genomsnitt bli ungefär dubbelt så hög som för obligatorisk tilläggssjukpenning

i motsvarande klass.

Utredningen utgår från att den beslutade sjukkasseorganisat

i o n e n i stort sett skall bibehållas oförändrad men föreslår vissa ändringar

i fråga om ansvarsfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassorna.

I samband härmed förordas även viss omläggning av utbetalningen

av statsbidragen. Ändringarna avser att åstadkomma dels förbättrad riskutjämning

och dels vissa administrativa förenklingar.

Yrkesskadeförsäkringen.

Utredningen föreslår i fråga om tillhörigheten till den

obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, att nämnda försäkring

begränsas till att gälla arbetstagare i civilrättslig mening, d. v. s.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

79

de anställda. Härigenom föres utanför denna obligatoriska försäkring en

svåravgränsbar grupp uppdragstagare, som nu omfattas av ÖL. Utredningen

framhåller härom, att man vid genomförande av utredningens förslag

rörande sjukförsäkringen och frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen

beredde ett motsvarande skydd inom socialförsäkringens

ram åt dem som ställdes utanför den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Då vore det berättigat, att låta försäkringstekniska och andra praktiska

synpunkter spela en väsentligt större roll än hittills. Från försäkringstekniska

och administrativa synpunkter vore det önskvärt att låta lagen

omfatta endast arbetstagare i civilrättslig mening. För allmänhetens del

skulle ökad klarhet skapas, om man i författningar sådana som de om

yrkesskadeförsäkring, semester och källbeskattning i princip hade samma

arbetstagarbegrepp. För en hel del uppdragstagare, t. ex. sådana som åtoge

sig körslor samt verkstadsinnehavare som arbetade utom verkstaden, vore

det lämpligare med en egen försäkring, eftersom man då undginge ideliga

luckor i försäkringsskyddet. Med den betydelse, som enligt utredningens

förslag inkomst av anställning skulle tillmätas såväl för tillhörigheten till

som för finansieringen av den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen,

kunde man svårligen låta ett annat arbetstagarbegrepp än det civilrättsliga

tillämpas inom yrkesskadeförsäkringen.

Av väsentligen samma skäl avstyrker utredningen den av socialvårdskommittén

föreslagna utvidgningen av den obligatoriska försäkringen till

de offentliga förtroendemännen.

Enligt utredningens förslag skall ej heller yrkesutbildningseleverna —

såsom nu i viss utsträckning är fallet — omfattas av den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen. Då det gäller studerande i allmänhet, alltså inte

endast yrkesutbildningselever, vid statliga och statsunderstödda skolor anser

utredningen det lämpligast att man i en författning fastslår en rätt till

ersättning av statsmedel vid vissa svårare skador. I övrigt bör enligt utredningen

erforderligt skydd beredas inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen

och genom frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Vad beträffar arbetsgivarens hemmavarande för hans räkning arbetande

familjemedlemmar föreslår utredningen, att undantaget — såvitt avser

andra än make — från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen skall

avse endast dem som inte är obligatoriskt sjukpenningförsäkrade enligt

SFL. I regel blir därigenom de barn till en företagare, som är anställda hos

honom, yrkesskadeförsäkrade.

I utredningens förslag bibehålies undantaget beträffande hemarbete såväl

i fråga om hemindustrielit arbete som i fråga om arbete, som andra

arbetstagare med av arbetsgivaren anvisad arbetsplats tillfälligt utför i

hemmet.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

I fråga om begreppet olycksfall i arbete har utredningen —

förutom den nyssnämnda frågan om hemarbete — behandlat endast principfrågan

huruvida den år 1919 beslutade utvidgningen av försäkringen

till att omfatta de s. 1c. färdolycksfallen skall bestå. I likhet med socialvårdslcommittén

anser utredningen denna utvidgning ej böra borttagas.

Enligt utredningens mening har frågan om yrkessjukdomarna

kommit i ett nytt läge genom samordningen, och utredningen förordar

ersättningsrätt oberoende av »ämnesförteckning» för alla sjukdomar, som

orsakats av arbetet genom inverkan av ämne eller annan substans eller

genom inverkan,av strålande energi. Beträffande övriga yrkessjukdomar

anser utredningen det inte möjligt att avvara en motsvarande förteckning.

På denna punkt föreslås att till yrkesskada skall hänföras, i den mån

Konungen efter riksdagens hörande så föreskriver, sjukdom som annorledes

än genom olycksfall orsakats av arbetet genom inverkan av ensidiga

eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer

från arbetsredskap, buller eller smitta.

Enligt vad förut nämnts förordar utredningen att sjukförsäkringen och

yrkesskadeförsäkringen samordnas och att samordningstiden fastställes

till 90 dagar. Under samordningstiden skall i princip utgå samma

förmåner vid yrkesskada som vid vanlig sjukdom. Beträffande härmed sammanhängande

spörsmål hänvisas till den tidigare redogörelsen.

Vad angår förmånerna från yrkesskadeförsäkringen

föreslår utredningen, att sjukförsäkringens sjukpenningskala samt dess

bestämmelser om hempenning och, med vissa kompletteringar, barntillägg

skall gälla även för den kvarstående egentliga yrkesskadeförsäkringen. Sjukpenningen

skall dock alltid utgå efter den för de första 90 sjukpenningdagarna

gällande kolumnen i sjukpenningskalan, utom såvitt avser tid

efter utgången av den månad då den skadade fyllt 67 år. Uppgår den skadades

årliga arbetsförtjänst enligt yrkesskadeförsäkringens särskilda regler

ej till 1 200 kr., föreslås hel sjukpenning utgå med 2 kr. för dag.

Det högsta belopp, som må ligga till grund för beräkningen av livränta,

föreslås till 15 000 kr. De av socialvårdskommittén förordade bestämmelserna

om automatisk indexreglering av nämnda maximibelopp samt av

sjukpenningskalans topp anses ej böra genomföras.

Bestämmelserna om arbetsgivares anmälan av yrkesskada

föreslås skola i huvudsak oförändrade gälla endast i de fall, då den

skadade ej omfattas av sjukförsäkringslagen. För normalfallen, d. v. s. då

den skadade är sjukförsäkrad, skall enligt förslaget arbetsgivaranmälan göras

till sjukkassan; anmälningsskyldigheten slopas emellertid för de fall, då

skadan föranleder endast sjukvårdsersättning från sjukkassan. Anmälan

till kassan förutsättes kunna ske på ett enklare sätt än för närvarande.

Arbetsgivaren skall anskaffa och bifoga läkarintyg på olycksfallsinrättningens

bekostnad. Så snart anledning föreligger att antaga, att skadan

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungi. Maj.ts proposition nr 178.

skall föranleda ersättning från yrkesskadeförsäkringsinrättning, skall sjukkassan

efter erforderlig komplettering vidarebefordra anmälan till inrättningen.

Så bör ske även i de fall, då sjukpenning från sjukkassan utgått i

60 dagar, och i övrigt när riksförsäkringsanstalten så föreskrivit.

Utredningen föreslår, att två slag av frivillig försäkring skall

kunna meddelas enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Det ena slaget avses

motsvara den nuvarande utomarbetsförsäkringen. Det andra åsyftar att

vara en allmän försäkring och täcka samma område som den av socialvårdskommittén

skisserade invaliditets- och dödsfallsförsäkringen.

Utomarbetsförsäkringen föreslås liksom nu kunna tecknas endast av

arbetsgivaren. Den skall i fortsättningen gälla inte endast olycksfallsskador

utan även vissa andra sjukdomar (yrkessjukdomar). Från utomarbetsförsäkringen

skall lämnas sådan ersättning, som inte utgår från sjukförsäkringen,

t. ex. invaliditets- och dödsfallslivräntor, begravningshjälp och ersättning

för proteser, och i övrigt tillägg till sjukförsäkringens ersättningar,

så att ersättningen totalt blir densamma som vid obligatorisk yrkesskadeförsäkring,

t. ex. utfyllnad till sjukpenning enligt den mindre förmånliga

kolumnen i sjukförsäkringens sjukpenningskala till det belopp, som skulle

ha utgivits vid yrkesskada.

Den allmänna frivilliga försäkringen föreslås skola få tecknas av varje

bär bosatt svensk medborgare samt av var och eu som, utan att vara

svensk medborgare, är bosatt och mantalsskriven i riket. Försäkringen

antages vara av intresse närmast för de självständiga yrkesutövarna. Denna

frivilliga försäkring skall vidare få tecknas av arbetsgivare för arbetstagare,

som icke omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, t. ex. arbetsgivarens

barn under 16 år samt anställda hos utländska beskickningar.

Utbildningsanstalt föreslås få taga ifrågavarande slag av försäkring för

sina elever; och svensk yrkes- eller fackorganisation skall få teckna försäkringen

för sina medlemmar.

Den allmänna försäkringen skall, i den mån annat ej avtalats, ge skydd

vid alla olycksfallsskador och därmed i den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

jämställda sjukdomar. Den skall utgöra en komplementförsäkring

till sjukförsäkringen eller till denna och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

eller till båda dessa och den frivilliga utomarbetsförsäkringen.

En viss avtalsfrihet inom den yttre ram, som ersättningsförmånerna vid

yrkesskada enligt den obligatoriska försäkringen representerar, föreslås

för den allmänna frivilliga försäkringen. I övrigt skall beträffande ersättningarna

gälla detsamma som vid utomarbetsförsäkringen.

De av socialvårdskommittén förordade statsbidragen till utomarbetsförsäkringen

samt till invaliditets- och dödsfallsförsäkringen avstyrkes av

utredningen. Dock föreslås visst ersättningsbelopp till sjukkassorna för att

stimulera dem till anskaffning av frivilliga försäkringar enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

6—Bihang till riksdagens protokoll 1953. i samt. Nr 178.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Kostnadsberäkningar m. m.

I socialförsäkringsutredningens betänkande lämnas följande uppställning

över de beräknade kostnaderna för de föreslagna reformerna under

det första hela året och dessa kostnaders fördelning.* 1

Kostnaderna i milj. kr fördelar sig sålunda

å de för- säkrades

-avgifter

å arbets- givarbi- drag eller

-avgifter

å stats- bidrag

summa

Den obligatoriska sjukförsäkringen

Sjukvårdsförsäkringen (utom sjukgymnastik m.m.)

78

—

65

143

Grundsjukpenningförsäkringen ................

115

—

134

249

Tilläggssjukpenningförsälcringen ..............

115 (1001

180 (150)

—

295 (250)

Sjukgymnastik m. m. högst..................

10

—

—

10

Avgiftslindringsbidrag........................

— 7

—

7

Summa

311 (296)

180 (150)

206

697 (652)

Den frivilliga sjukförsäkringen

35

Samtliga förmåner (vid ca 50 % anslutning) ..

28

—

7

Summa för sjukförsäkringen

339 (324)

180 (150)

213

732 (687)

Yrkesskadeförsäkringen

Samtliga förmåner ca........................

—

90 (80)

—

90 (80)

Bruttokostnad för reformerna

339 (324)

270 (230)

213

822 (767)

Härifrån avgår kostnaderna för:

Försäkringen i erkända sjukkassor (utom moder- skapshjälp) ca ............................

105

55

160

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen, ca ....

—

155 (140)

—

155 (140)

Nettoutgifter för reformerna

234 (219)

115 (90)

158

507 (467)

Frågan om den centrala administrationen av sjuk- och

yrkesskadeförsäkringarna har inte närmare behandlats av utredningen,

som förutsätter att denna fråga — liksom även spörsmålet om besvärsförfarandet

— skall utredas i särskild ordning. Emellertid föreslås såsom ett

provisorium att pensionsstyrelsens sjukkassebyrå skall från och med den

1 juli 1953 överföras till riksförsäkringsanstalten.

De föreslagna reformerna avses att träda i kraft den 1 januari 1955.

i Siffrorna inom parentes avser beträffande sjukförsäkringen de ungefärliga belopp,

som framkommer om stats- och kommunalanställda tjänstemän undantages från försäkringen

för tilläggssjukpenning, och beträffande yrkesskadeförsäkringen de belopp, som

erhålles om kostnaderna för statsanställda ej medräknas. Siffrorna rörande yrkesskadeförsäkringen

är högst ungefärliga.

I uppställningen har hänsyn ej tagits till det allmännas skatteförluster och kostnader

för restantier m. m. och ej heller till kostnaderna för den centrala statliga administrationen

och vissa övergångskostnader. Å andra sidan har ej heller beaktats de besparingar,

utöver vad som framgår av uppställningen, som uppkommer för det allmänna

och för arbetsgivare m. fl.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

83

Remissyttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.

över socialförsäkringsutredningens förslag har yttranden avgivits av

statskontoret, kommerskollegium, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,

försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, riksräkenskapsverket,

arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut

för folkhälsan, försäkringsinspektionen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, domänstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen

för yrkesutbildning, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet, samtliga

länsstyrelser, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska sjukkasseförbundet,

De fria sjukkassornas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i

Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens

folk, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges häradsskrivarförening,

Föreningen Sveriges kronokamrerare, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet,

Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges

läkarförbund, De lungsjukas riksförbund, Handelns arbetsgivareorganisation,

Folksam och Thulebolagen.

Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat yttranden från ett antal

handelskammare in. fl. Pensionsstyrelsen har hört de erkända sjukkassorna

och vid sitt utlåtande fogat en sammanfattning av de yttranden, som avgivits

av 36 centralsjukkassor och ett 70-tal lokalsjukkassor. Flera länsstyrelser

har bifogat yttranden från förste provinsialläkare, samt stadseller

kommunalfullmäktige m. fl. Landsorganisationen har bifogat en sammanställning

av yttranden från 17 fackförbund.

Förutom remissvaren har i ärendet inkommit skrivelser från bl. a. Kooperativa

förbundet, Sveriges tandläkarförbund, Sveriges förenade studentkårer,

De blindas förening, Svenska vanförevårdens centralkommitté och

direktionen för uppbördsväsendet i Stockholms stad.

Allmänna synpunkter.

I remissyttrandena bar man allmänt intagit en positiv inställning till

socialförsäkringsutredningens förslag, som genomgående anses innebära

betydande förbättringar. Sålunda framhåller bl. a. försäkringsinspektionen,

att genom utredningen åstadkommits en plan dels för en välbehövlig revision

av det redan antagna programmet om den obligatoriska sjukförsäkringen

och dels för en samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.

Härigenom hade en högeligen önskvärd decentralisering i behandlingen

av de korta yrkesskadefallen möjliggjorts. I förstnämnda avseende

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

vore förslaget ägnat att underlätta det praktiska genomförandet av den

obligatoriska sjukförsäkringen.

Socialstyrelsen och Landsorganisationen betonar angelägenheten av att

beslut snarast fattas angående den föreslagna reformeringen av vårt socialförsäkringssystem.

Vikten av att den obligatoriska sjukförsäkringen nu

förverkligas understrvkes särskilt från sjukkassehåll. Svenska sjukkasseförbundet

framhåller, att tillskapandet av en sjukförsäkring, effektiv nog att

mera allmänt tillgodose det ökade behovet av försäkringsskydd vid sjukdom,

framstode som en av de mest angelägna sociala reformerna. Med tanke

på den handläggning, som frågan om den allmänna sjukförsäkringen tidigare

blivit föremål för, ville förbundet uttala en bestämd förväntan att

denna för hela vårt folk så betydelsefulla fråga nu erhölle sin lösning.

En avvisande hållning mot förslaget intages endast av Svenska försäkringsbolags

riksförbund och Socialförsäkringsbolagens förening. Riksförbundet

anser, att förslaget ej bör läggas till grund för lagstiftning utan

ytterligare ingående överväganden och innan pågående utredningar om

andra socialförsäkringsgrenar slutförts. Socialförsäkringsbolagens förening

avstyrker förslaget helt, under åberopande av att den utformning av samordningen,

som utredningen föreslagit, ej utgjorde en tillfredsställande lösning

av hithörande problemkomplex. Föreningen ifrågasätter om det inte

vore lämpligt att såsom en första etapp införa allenast en allmän sjukförsäkring

med en efter inkomst graderad sjukpenning och en vid sidan

därav utformad yrkesskadeförsäkring. Sedan någon tids erfarenhet av sjukförsäkringen

vunnits, borde prövas huruvida möjligen en samordning kunde

genomföras och vad som vunnes härpå.

I några yttranden uttalas vissa betänkligheter mot att genomföra försäkringen

vid den av utredningen föreslagna tidpunkten, d. v. s. den 1 januari

1955. Sålunda framhåller statskontoret, att förslagets genomförande skulle

medföra väsentliga utgiftsökningar för statsverket, vilka givetvis måste ses

mot bakgrunden av den allmänna avvägning och sovring av statsutgifterna,

som nödvändiggjordes av dagens ekonomiska läge. Härvid torde dock

ifrågavarande reformförslag intaga en ur angelägenhetssynpunkt framträdande

plats. Kommerskollegium uttalar, att tidpunkten för reformens

ikraftträdande givetvis i första hand vore beroende på möjligheterna att

inom ramen för den löpande nationalinkomsten bereda utrymme för en

utgift av den omfattning det här vore fråga om. Kollegium fortsätter:

Det labila läge som karaktäriserar den ekonomiska utvecklingen såväl

internationellt som för vårt lands vidkommande medför, att dessa möjligheter

för närvarande måste anses mycket svårbedömliga. Uppenbart är

emellertid att den tilltagande konkurrensen på världsmarknaden ställer vårt

lands näringsliv inför problem som skänka särskild aktualitet åt kostnadsfrågorna

och i ett sådant läge är det synnerligen angeläget att noggrant

överväga alla faktorer som kunna inverka på kostnadsnivån inom produktionen

och möjligheterna att möta de nya pris- och konkurrensförhållandena

på världsmarknaden.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

Under nuvarande förhållanden anser kollegium det därför vanskligt att

närmare fixera tidpunkten för reformens genomförande, och kollegium vill

för sin del förorda, att man avvaktade i varje fall den närmaste tidens

utveckling, innan man bunde sig för en utgiftsbelastning av denna storleksordning.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför liknande synpunkter.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar, att statens bidrag till försäkringen

komme att bli betydande och att näringslivet följaktligen —• förutom det

rena s. k. arbetsgivarbidraget — skattevägen torde komma att få bära ytterligare

en avsevärd del av kostnaderna. Det syntes föreningen i hög grad

osäkert, huruvida detta med rådande nedåtgående konjunktur utsikter och

begynnande, i varje fall partiella, sysselsättningssvårigheter läte sig göra.

Enbart under den korta tidrymd, som förflutit sedan utredningens betänkande

utgivits, hade vårt konkurrensläge gentemot utlandet i hög grad

försämrats, varför man på arbetsgivarhåll med stor skärpa måste reagera

mot en ytterligare fördyring av produktionskostnaderna. Emellertid utgjorde

samordningen och de fördelar ur allmän samhällelig synpunkt som

förslaget innebure så värdefulla framsteg, att föreningen ansåge sig i princip

kunna tillstyrka reformen. Föreningen funne dock lämpligt, att reformens

ikraftträdande uppskötes till tidigast den 1 januari 1956. Under denna tidrymd

torde konjunkturläget ha stabiliserats så, att man bättre än i dagens

ovissa läge kunde bedöma, huruvida samhället under de närmaste åren

ekonomiskt kunde bära den föreslagna reformen.

Handelns arbetsgivareorganisation och Svenska försäkringsbolags riksförbund

uttalar sig i liknande riktning.

Den öppna och den slutna sjukvårdens möjligheter att mottaga den

ökade tillströmning, som en obligatorisk sjukförsäkring anses medföra,

beröres av Sveriges läkarförbund, som framhåller, att det för närvarande

rådde brist på eller ojämn fördelning av arbetskraft, särskilt i fråga om

sjuksköterskor. Ett flertal avdelningar av sjukhusen vore stängda, varför

ej ens nuvarande behov kunde tillgodoses. Man kunde enligt förbundets

uppfattning inte räkna med att tillräckliga resurser i detta avseende komme

att finnas 1955. Sålunda komme t. ex. den ökade intagningen av medicine

studerande att avsätta märkbara spår i läkarproduktionen först senare.

Många viktiga sjukvårdsreformer väntade fortfarande på sin lösning, t. ex.

lasarettens utbyggande med specialavdelningar, förbättrad vård för kroniskt

sjuka, sinnessjukvårdens utbyggande, förbättrad förebyggande vård etc.

Förbundet ansåge det nödvändigt att skapa en god sjukvårdsberedskap för

de påfrestningar, som sjukförsäkringsreformen komme att medföra. Enligt

förbundets uppfattning vore det angelägnare att förbättra och fullständiga

den existerande sjukvårdsorganisationen och sjukförsäkringen än att införa

en obligatorisk sjukförsäkring.

Bristen på läkare påtalas även av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Jämtlands och Västernorrlands län. Förstnämnda länsstyrelse framhåller

också nödvändigheten av att åtgärder vidtages för att öka antalet sjukhusplatser.

Riksförsäkringsanstalten anser det näppeligen vara möjligt att det organisationsarbete,

som måste föregå reformens genomförande, skulle kunna

medhinnas på den korta tid som enligt förslaget stode till buds. Länsstyrelsen

i Södermanlands län yttrar, att någon bestämd dag för ikraftträdandet

inte borde fastställas förrän den centrala organisationen av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

lösts och frågan om rationalisering av sjukkassornas

verksamhet ingående övervägts. Likartade synpunkter uttalas av länsstyrelserna

i Uppsala och Gotlands län samt Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Statistiska centralbyrån uttalar, att det med hänsyn till det planerade

samarbetet mellan folkbokföringen och sjukförsäkringen syntes vara fördelaktigt

att reformen trädde i kraft vid ett kalenderårsskifte. Att de huvudsakliga

uppläggningsarbetena för folkbokföringens vidkommande vore koncentrerade

till ett år, då val ägde rum, innebure emellertid, att dessa arbeten

måste utföras under avsevärt svårare förhållanden än om de kunnat ske

ett annat år. Under förutsättning att nya maskiner, som jämväl vore erforderliga

för andra behov, ställdes till länsbyråernas förfogande i god tid år

1954, hade centralbyrån dock intet att erinra mot den föreslagna tidpunkten

för lagens ikraftträdande.

Samordningsfrågan.

I det överväldigande flertalet av yttrandena tillstyrkes att en samordning

mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen genomföres i huvudsaklig anslutning

till de av utredningen uppdragna riktlinjerna.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att de synpunkter, som varit vägledande

för utredningen vid utarbetandet av dess förslag, i huvudsak överensstämmer

med anstaltens principiella inställning, samt anför vidare bl. a.:

Riksförsäkringsanstalten vill i det väsentliga ansluta sig till utredningens

allmänna betraktelsesätt beträffande samordningsfrågorna. Avsaknaden av

en effektiv sjukförsäkring har otvivelaktigt lett till att yrkesskadeförsäkringen

i vissa avseenden kommit att erhålla en annan utformning och tilllämpning

än den skulle ha fått, om sjukförsäkringsfrågan varit löst. Så

länge yrkesskadorna intaga en sådan särställning i ersättningshänseende,

som de ha för närvarande, är det oundvikligt, att man vid försäkringens

tillämpning ofta ställes inför besvärliga gränsdragningsproblem och tvingas

till avgöranden, som för den berörda allmänheten måste te sig svårbegripliga.

Detta är så mycket mera besvärande, som de flesta skadefall äro av

lindrig beskaffenhet och i och för sig icke motivera något vidlyftigt prövningsförfarande.

Att märka är också, att man icke sällan är hänvisad till

att grunda avgörandet på uppgifter, som undandraga sig effektiv kontroll.

Även fastställandet av ersättningens storlek, i synnerhet beräkningen av

den skadades årliga arbetsförtjänst för sjukpenningens bestämmande, kan

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

mången gång vålla oproportionerligt stora besvärligheter. Det står enligt riksförsäkringsanstaltens

mening fullt klart, att det är vida rationellare att, när

en effektiv sjukförsäkring kommer till stånd, låta denna i det stora antalet

lindriga yrkesskadefall svara för sjukhjälp enligt samma grunder som vid

sjukdomsfall i allmänhet. En viss hänsyn måste givetvis tagas till den bestående

ordningen i fråga om försäkringsskyddet vid yrkesskador, men man

bör icke rimligen känna sig alltför hårt bunden av yrkesskadeförsäkringens

nuvarande, historiskt betingade utformning på vissa punkter.

Den här ifrågavarande samordningen av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening betraktas som ett första

led i en mera fullständig samordning inom socialförsäkringssystemet.

Försäkringsrådet anför:

En synpunkt, som understundom framföres, är att förmånsställning i ersättningshänseende

bör beredas dem, som deltaga i produktionen. Det torde

emellertid vara klart, att långt ifrån alla, som kunna anses direkt deltaga

i produktionen, omfattas av ÖL, exempelvis hemmansägare, arrendatorer

och verkstadsinnehavare, ehuru hjälpbehovet vid sjukdom, invaliditet och

dödsfall kan vara lika stort hos dem som för de anställda.

Den förmånsställning, som genom lagstiftning beretts dem, vilkas sjukdom

varit orsakad av yrkesskada, har med åren blivit alltmer markerad såväl

med avseende å ersättningsrättens omfattning som ersättningarnas storlek.

Till en början ålades arbetsgivarna direkt ersättningsplikt med möjlighet

att lätta densamma genom försäkring i riksförsäkringsanstalten. Genom

ÖL förvandlades arbetsgivarens skyldighet till en försäkringsplikt. Denna

gäller oberoende av vållande. Vid fall av vållande från arbetsgivares sida

liksom vid s. k. strikt ansvar har den yrkesskadade kvar sin rätt att utöver

sin ersättning enligt ÖL vid allmän domstol utkräva den ytterligare ersättning,

vartill han enligt allmänna skadeståndsregler kan vara berättigad.

Med åren har alltmer utvecklad arbetarskyddslagstiftning tillskapats. Avtalsförfarandet

mellan parterna har utformats och utvecklats sedan den tid

då den första olycksfallslagstiftningen tillkom och balansen mellan arbetsgivare

och arbetstagare har blivit en helt annan än förut. Skillnaden mellan

självständiga yrkesutövares och anställdas möjligheter att bära följderna

av sjukdom och olycksfall är icke så framträdande som tidigare.

Såsom framhållits i en del remissyttranden, som avgivits över socialvårdskommitténs

förslag till yrkesskadeförsäkringslag, är det, enligt utredningen,

ur principiell synpunkt ingalunda självklart, att alla av yrkesskada föranledda

kostnader skulle bestridas enbart av arbetsgivarna genom yrkesskadeförsäkringen.

Utredningen har också uttalat, att det borde vara möjligt att

låta någon del av utgifterna för sjukvård stanna på de försäkrade själva,

även då det är fråga om yrkesskador.

Vad sålunda anförts anser försäkringsrådet tala mot att i fortsättningen

genom lagstiftning giva de yrkesskadade en förmånsställning framför andra

sjuka. Enligt försäkringsrådets mening borde utredning snarast möjligt

verkställas för alt utröna ekonomiska och andra förutsättningar för en fullständig

samordning, d. v. s. eu gemensam allmän sjuk-, invaliditets- och

dödsfallsförsäkring. Försäkringsrådet hade övervägt att förorda ett bibehållande

av nuvarande försäkringsformer intill dess förslag om fullständig

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

samordning utarbetats. Med hänsyn till vikten av att den obligatoriska sjukförsäkringen

bragtes i verkställighet och den omständigheten, att utredningens

förslag efter vissa ändringar skulle kunna läggas till grund för en

första samordningsetapp, hade försäkringsrådet dock stannat för alt tillstyrka

att förslaget genomfördes.

Riksräkenskapsverket, öv er ståthållar ämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings,

Kalmar och Malmöhus län ävensom Svenska arbetsgivareföreningen

och Handelns arbetsgivareorganisation understryker i varierande ordalag de

skäl, som utredningen anfört till stöd för sitt förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:

Utredningen påpekar de nuvarande olägenheterna för allmänheten i form

av långsamhet vid utbetalningar inom yrkesskadeförsäkringen och ovisshet

rörande vilket organ som skall utge sjukhjälp. Dessa brister äro särskilt

beklagliga för dem bland de hjälpsökande som sakna kapital och därför äro

helt hänvisade till sjukhjälpen för att klara sina löpande utgifter. Länsstyrelsen

har också i olika sammanhang kunnat förmärka, att samhällets behovsprövade

hjälpformer, särskilt fattigvården, icke sällan måste tillgripas

för att temporärt avhjälpa behov, som rätteligen falla under olycksfallsförsäkringen.

Detta förhållande, som framstår såsom mycket otillfredsställande

ur principiell synpunkt, måste vara mindre tilltalande för berörda hjälpsökande.

Genom den av utredningen föreslagna samordningen av yrkesskadeförsäkringen

med sjukförsäkringen synas de påtalade olägenheterna

kunna praktiskt taget helt elimineras.

Landsorganisationen yttrar:

Utredningens huvudsyfte har varit att undersöka förutsättningarna och

formerna för en rättslig samordning mellan de båda försäkringarna. Sin

positiva inställning till ett sådant system har fackföreningsrörelsen givit till

känna i tidigare sammanhang. Det avgörande motivet har därvid varit behovet

av försäkringsskydd i de många skadefall, vilkas samband med den

skadades arbete väl kunnat antagas men inte ådagaläggas, och som därför

inte kunnat inrymmas under olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringen.

En organisatorisk samordning, innebärande att sjukhjälp åtminstone för

korttidsfallen utges av lokala organ, har ansetts påkallad för alla yrkesskadades

del, till undvikande av den tidsutdräkt med ersättningsregleringen

som nu -— även i från sambandssynpunkt klara fall — vållas av dessa ärendens

centrala handläggning.

Det hade väl i och för sig kunnat övervägas att redan från början genomföra

en fullständig samordning utan begränsning till tiden och med likställighet

mellan alla försäkrade ej blott i fråga om sjukhjälp utan även beträffande

invaliditets- och efterlevandelivräntor in. in. I dagens läge vore det

inte praktisk politik att driva en dylik linje, som för övrigt torde sträcka

sig vida utöver gränserna för utredningens uppdrag. En total samordning

är ett vittutseende projekt, till vilket man uppenbarligen inte kan ta ställning

utan ingående utredning. Det må för övrigt anmärkas att en samordningslinje,

som skulle innebära en materiellt och i fråga om tillämpningstiden

enhetlig behandling av de vanliga sjukdomsfallen och yrkesskadefallen,

alldeles inte är principiellt självklar. Det kan trots allt inte frånkommas att

yrkesskadeersättningen i motsats till ersättningarna från den allmänna sjuk
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

försäkringen i princip har karaktären av skadestånd, låt vara ett skadestånd

som i vissa delar går utöver vad som skulle följa av civilrättsliga regler. En

annan sak är att denna yrkesskadeersättningens särskilda karaktär givetvis

försvagas i mån av den allmänna socialförsäkringens utveckling.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund betonar samordningens betydelse

med tanke på den ökade frekvensen av nervösa sjukdomar bland

anställda. Dessa sjukdomars samband med ett alltmer hetsigt yrkesarbete

kunde ofta inte så tillförlitligt fastslås, att de skulle kunna tänkas bli ersatta

som yrkessjukdomar.

Socialförsäkringsbolagcns förening har, såsom nämnts, en avvikande

mening och förklarar sig överhuvud icke kunna godtaga utredningens resonemang

rörande samordningen. Föreningen anför:

Det borde enligt föreningens uppfattning ha varit riktigare alt i första

hand göra klart för sig å ena sidan hur en ur olika synpunkter effektiv och

välordnad sjukförsäkring bör vara uppbyggd och å andra sidan hur yrkesskadeförsäkringen

på motsvarande sätt bör vara utformad. Därefter borde

man undersöka, om och på vad sätt en samordning mellan de båda försäkringsgrenarna

kunde vara lämplig, varvid man mot varandra borde väga

dels de vinster man skulle göra genom samordningen, dels nackdelarna av

att man tvingades till vissa avsteg från den eljest önskvärda utformningen

av sjukförsäkringen och av yrkesskadeförsäkringen.

Den föreslagna sjukförsäkringen har påverkats av det dominerande samordningskravet.

Till följd av att sjukförsäkringen även skall täcka ersättningar

för yrkesskada under samordningstiden har utredningen nödgats

acceptera en ersättningsnivå inom sjukförsäkringen under samordningstiden,

som är högre än under tiden därefter. Sociala och andra skäl borde

eljest snarare tala för att ersättningen bleve högre vid de långvariga sjukdomsfallen,

som äro relativt fåtaliga.

Samordningskravet har emellertid framför allt kommit att påverka utformningen

av yrkesskadeförsäkringen. Samordningstiden fungerar, framhåller

utredningen, som en särskild karenstid för yrkesskadeförsäkringen.

Förslaget om att sjukkassorna skola reglera yrkesskador och vanliga sjukdomar

under de första 90 dagarna, varvid ersättningarna skola vara identiska,

ger lätt sken av bestickande enkelhet. Utredningen har emellertid icke

ansett det möjligt att helt följa den enkla principen, att sjukkassorna alltid

skola reglera ersättning för yrkesskadorna under samordningstiden. De avsteg

från denna princip, som göras, äro så talrika och inrymma så många

möjligheter till tvister och komplicerad administration ävensom orimliga

konsekvenser beträffande ersättningarna i vissa fall, att föreningen måste

anse de vinster, som förslaget enligt utredningen skulle medföra, vara betydligt

mindre än de olägenheter, som uppkomma på dessa områden. Även

om vissa gränsdragnings- och tolkningssvårigheter försvinna, uppkomma

i stället nya dylika problem, som icke heller de komma att bli enkla att

bemästra.

Föreningen finner den kritik, som i olika sammanhang framförts mot den

nuvarande yrkesskadeförsäkringens innehåll och handhavande vara betydligt

överdriven. För närvarande anmäldes till försäkringsinrättningarna

årligen omkring 300 000 olycksfall i arbete. Att prövningen av ersättnings
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

frågan i ett visst antal ärenden bleve komplicerad vore ganska naturligt.

Så bleve emellertid fallet hur försäkringen än vore konstruerad. De låga förvaltningskostnaderna

inom socialförsäkringsbolagen — ungefär 7 % av

premierna — visade, att förvaltningsapparaten inte vore så vidlyftig och

att krånglet inom skaderegleringen inte vore så framträdande, som man

velat göra gällande. Enligt föreningens mening måste den av utredningen

föreslagna anordningen medföra en betydligt mer betungande administration

än den nuvarande, bl. a. på grund av att den enkla samordningsprincipen

inte helt kunnat hållas. Rörande samordningens inverkan på sjukförsäkringen

anför föreningen:

Ett införande av en allmän sjukförsäkring med sjukpenningen graderad

efter inkomst är en mycket omfattande uppgift. Denna uppgift måste i högsta

grad försvåras, om man samtidigt därmed försöker åstadkomma en så

ingripande åtgärd som den av utredningen föreslagna samordningen med

yrkesskadeförsäkringen innebär. Det skulle säkerligen visa sig, att om

en allmän sjukförsäkring infördes, denna redan efter kort tid i olika avseenden

behövde revideras. En dylik revision av sjukförsäkringen skulle då

i hög grad försvåras, om försäkringen vore sammankopplad med annan

försäkringsgren. Ävenledes skulle det måhända visa sig, att själva samordningen

skulle ha fått en annan utformning, om man först hade haft några

års erfarenhet av en allmän sjukförsäkring.

Även i andra yttranden än det, som avgivits av försäkringsrådet, framkommer

önskemål om en mera långtgående samordning inom

socialförsäkringen än utredningen föreslagit.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det mest rationellt, om all kroppsskada,

oberoende av orsakerna till dess uppkomst, kunde ersättas efter

enhetliga grunder och att de särskilda reglerna för ersättning vid yrkesskada

slopades i samband med att den allmänna sjukförsäkringen trädde

i kraft. Länsstyrelsen framhåller emellertid, att ett förslag i denna riktning

torde möta starkt motstånd och knappast vara möjligt att för närvarande

genomföra.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att det med hänsyn till den

framtida sannolika utvecklingen förefölle som en hrist att utredningen inte

ansett sig kunna fullständigt samordna de båda socialförsäkringsgrenarna.

Pensionsstyrelsen finner det angeläget, att en effektiv samordning med

folkpensioneringen eftersträvas med hänsyn till att det — om sjukhjälpsförmånerna

utformades i enlighet med förslaget och de höjningar av folkpensioner

och särskilda barnbidrag varom förslag framlagts komrae till

stånd — torde bli nödvändigt överväga åtgärder till förhindrande av för

hög kompensation vid sammanträffande av förmåner från sjukförsäkringen

och folkpensioneringen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund fäster uppmärksamheten på det

väntade förslaget till allmän pensionsförsäkring, vilket torde komma att

avse även beredandet av invalidpension. Att samordningsfrågan berörde

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

icke blott sjuk- och olycksfallsförsäkringarna utan jämväl sjuk- och invaliditetsersättningarna

inom folkpensioneringen och en allmän pensionsförsäkring

syntes riksförbundet ligga i öppen dag.

Svenska sjukkasseförbundet anser en lagstiftning i enlighet med utredningens

förslag till samordning utgöra en god grundval för uppnående av

den slutliga gestaltningen av socialförsäkringssystemet.

Svenska lantarbetsgivareföreningen yttrar, att det framlagda betänkandet

borde uppfattas som en etapp på vägen mot en fullständig samordning

mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna samt folkpensioneringen med

därtill anslutna hjälpformer. Enligt föreningens mening borde därför utredning

verkställas för att utröna förutsättningarna för sådan fullständig

samordning.

Den försämring med avseende å de yrkesskadades

förmåner, som blir en följd av ett genomförande av utredningens förslag,

har påtalats i en del yttranden. Allmänt anses emellertid här att dessa

försämringar uppväges av de förbättringar i olika hänseenden, som möjliggöres

genom samordningen.

Landsorganisationen betonar, att de fördelar, som vunnes genom samordningen,

i och för sig vore mycket betydande. De bestode främst i det

effektiviserade skyddet även i sjukdomsfall utanför yrkesskadeområdet,

vidare i den väsentligt snabbare utbetalningen av ersättningarna, vilken tydligen

vore ägnad att motverka olägenheterna av en förlängd karenstid, eliminerandet

under samordningstiden av alla komplikationer och bekymmer i

samband med gränsdragningen mellan yrkesskada och annan sjukdom,

den avsevärda höjningen av ersättningsunderlagets maximum, barntillläggen,

utvidgningen av kretsen ersättningsberättigande yrkessjukdomar

samt av försäkringsskyddet för arbetsgivares hos honom arbetande familjemedlemmar

o. s. v. Även om dessa förmåner ju till ej oväsentlig del bestredes

genom de försäkrades egna avgifter, vore de enligt landsorganisationens mening

så värdefulla för de anställda att de självfallet måste beaktas vid

bedömningen av utredningens förslag, också i vad detta innebure vissa inskränkningar

i försäkringsskyddet för yrkesskador.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att minskningen av de

yrkesskadades förmåner under samordningstiden vore en allvarlig avigsida,

men finner den enda möjligheten att minska dessa nackdelar vara att söka

öka sjukvårdsförmånerna. Organisationen ville dock inte nu framföra några

förslag härom.

Sveriges läkarförbund anser inskränkningarna i de yrkesskadades förmåner

i flera fall sakligt motiverade även ur medicinsk synpunkt.

Högerns kvinnoförbund uttalar, att utredningen inte i tillräckligt hög grad

beaktat arbetstagarnas berättigade krav att under eu ej alltför lång samordningstid

icke få sin ersättningsrätt för yrkesskador alltför beskuren. Med

den utformning samordningen fått bleve steget från ersättning för yrkes
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

skada till ersättning enligt sjukförsäkringslagen alltför stort. Förbundet ville

därför som sin mening anföra, att samordningen borde genomföras på

sådant sätt, att det icke, efter några års erfarenhet, komme att framställas

sådana krav på förbättringar av yidtesskadeförsäkringen under samordningstiden,

att själva sainordningsidén komme att uppgivas.

Socialförsäkringsbolagens förening framhåller, att försämringarna i de

yrkesskadades ersättningsrätt ingalunda vore så obetydliga som utredningen

syntes anse. En av de mest framträdande försämringarna anser föreningen

vara den begränsning i tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen som utredningen

föreslår och som drabbar en stor grupp arbetstagare.

För det närmare innehållet i remissyttrandena i vad de avser samordningens

verkningar för yrkesskadeförsäkringens del kommer att redogöras

i fortsättningen.

I fråga om samordningens inverkan på arbetarskyddet

anför arbetarskyddsstyrelsen, att utredningen underskattat

betydelsen av att arbetsgivarna icke finge möjlighet att under samordningstiden

nedbringa sina försäkringskostnader genom att vidtaga åtgärder,

varigenom yrkesskadefrekvensen minskades. Det vore visserligen, framhåller

styrelsen, ett svårbedömt komplex av ekonomiska, psykologiska och

andra faktorer, som påverkade arbetsgivarna att vidtaga åtgärder för

åstadkommande av ett gott arbetarskydd, men det vore enligt arbetarskyddsstyrelsens

erfarenhet ett faktum, att möjligheten att erhålla en

reduktion av försäkringsavgifterna i åtskilliga fall varit en mycket verksam

faktor. Denna torde komma att helt bortfalla efter samordningen. Det

synes också sannolikt att riksförsäkringsanstaltens och socialförsäkringsinrättningarnas

förtjänstfulla yrkesskadeförebyggande verksamhet komme

att helt bortfalla eller i vart fall minska i mycket hög grad efter samordningens

genomförande. De åtgärder på det förebyggande arbetarskyddets

område, som sålunda kunde befaras bortfalla såsom en följd av samordningen,

borde ersättas med en intensifierad arbetarskyddspropaganda

såväl från statens som från arbetsmarknadens parters sida.

Riksförsäkringsanstalten framhåller angelägenheten av att den av anstalten

i viss utsträckning bedrivna arbetarskyddsverksamheten upptages

av arbetarskyddsorganen.

Kommerskollegium anser att, även om vissa risker kunde föreligga för

att de enskilda företagen bleve mindre benägna än nu att sörja för säkerheten

mot olycksfall i arbete, så torde dock företagens strävanden på detta

område inte komma att nämnvärt påverkas, då det redan ur andra synpunkter,

t. ex. med hänsyn till effektiviteten i produktionen, förelåge tillräckliga

skäl att skapa och vidmakthålla en tillfredsställande säkerhetstjänst.

Svenska socialvårdsförbundet uttalar, att det torde vara nödvändigt att ta

risken för att industriföretagens skyddsarbete i någon mån hämmades, om

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

man överhuvudtaget skulle kunna åstadkomma en samordning med alla de

fördelar, som därav följde.

Statens institut för folkhälsan uttalar, att samordningen väckte institutets

betänkligheter ur profylaktisk synpunkt. Emellertid måste hänsyn också

tagas till de ur praktisk och administrativ synpunkt väsentliga fördelar,

som en samordning medförde.

Socialförsäkringsbolagens förening framhåller, att försäkringsinrättningarnas

skyddsverksamhet vore ett nödvändigt komplement till den av arbetarskyddsstyrelsen,

arbetarskyddsnämnden m. fl. institutioner bedrivna verksamheten.

De allmänna institutionernas verksamhet måste få en mera

generell karaktär. Försäkringsinrättningarna stode i intim kontakt med de

enskilda företagen och hade därför stora möjligheter och tid att göra insatser

för ett effektiviserat arbetarskydd. Enligt utredningens förslag skulle

endast ett fåtal procent av nuvarande antalet skadefall konnna under inrättningarnas

handläggning. Att detta material utgjorde ett alltför litet material

för ett effektivt skyddsarbete från inrättningarnas sida vore uppenbart.

I detta sammanhang må nämnas att —- såsom kommer att framgå av den

fortsatta redogörelsen — i flera remissyttranden föreslås en differentiering

av arbetsgivarnas bidrag till försäkringen i syfte att därigenom stimulera

arbetsgivarnas intresse för skyddsarbetet.

Frågan om samordningstidens längd behandlas i vissa

yttranden.

Statens institut för folkhälsan förordar, med hänsyn till arbetarskyddssynpunkten,

en samordningstid av en månad och framhåller, att antalet

av de av sjukkassorna reglerade yrkesskadefallen härigenom endast skulle

minska från omkring 95 % av samtliga sjukfall till omkring 80 % därav.

Samma ståndpunkt intages av Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Sveriges läkarförbund anser, att utredningens förslag vore behäftat med

alldeles bestämda nackdelar ur medicinsk och organisatorisk synpunkt,

vilka kunde sammanfattas i följande punkter: 1) Försäkringsinrättningarna

för yrkesskador komme att inkopplas på fallen på ett senare stadium

än vad som vore önskvärt. 2) Man måste befara att arbetsgivaranmälan till

sjukkassan komme att utebli i fråga om ett stort antal yrkesskador. 3) Den

stimulans för arbetsgivare och försäkringsinrättningar att vidtaga förebyggande

åtgärder för nedbringande av antalet yrkesskador, som nuvarande

system erbjöde, komme att minskas. 4) De skiljaktiga ersättningsgrunder

vid yrkesskada och annan sjukdom, som även enligt utredningens förslag

komme att kvarstå framför allt efter samordningstidens utgång men även

under samordningstiden, medförde betydande inkonsekvenser och kunde

leda till missbruk. 5) De s. k. speciella samordningsreglerna ledde till administrativa

och medicinska komplikationer.

För att undvika de påtalade nackdelarna av samordningen men bibehålla

dennas fördelar vore det enligt läkarförbundets uppfattning nödvän
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

digt att ersättnings- och samordningsreglerna gjordes mera enhetliga, enkla

och konsekventa. Läkarförbundet föreslår, att samordningstiden bestämdes

till 45 dagar och att i princip under samordningstiden icke i något avseende

skillnad gjordes mellan yrkesskada och annan sjukdom.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser en förkortning till 60 dagar

kunna ifrågasättas med hänsyn till att ej mindre än 85 % av olycksfallen

varade högst fyra veckor och att det torde vara angeläget, att de svårare

olycksfallen så snart som möjligt bleve hänskjutna till olycksfallslörsäkringsinrättningarnas

speciella expertis. Socialförsäkringsbolagens förening

framhåller, att en förhållandevis lång samordningstid i högre grad än en

kortare nödvändiggjorde att yrkesskadeförsäkringen i en del fall grepe

in i skaderegleringen även under samordningstiden och att utredningssvårigheter

och försämrade kontrollmöjligheter beträffande omständigheterna,

då en skada ådragits, vore förenade med en så lång samordningstid

som 90 dagar. Högerns kvinnoförbund anser starka skäl tala för en kortare

samordningstid, vilken skulle göra det lättare att få till stånd en klarare

gränsdragning mellan de båda försäkringsformerna.

Å andra sidan finner kommerskollegium tveksamt om det vore möjligt

att med så kort samordningstid som den föreslagna utvinna fördelarna av

en samordning. Även länsstyrelsen i Hallands län och Svenska socialvårdsförbundet

anser en längre samordningstid kunna övervägas.

S jukvårdsför säkringen.

Utredningens förslag att i den allmänna sjukförsäkringen införa

ersättning för utgifter för sjukhusvård tillstyrkes i samtliga

remissyttranden utom i det som avgivits av länsstyrelsen i Kopparbergs

län. Enligt länsstyrelsens mening skulle förslaget härom medföra ej obetydliga

olägenheter framför allt av administrativ art.

Svenska landstingsförbundet (styrelsen) uttalar i samband med att förbundet

lämnar sin anslutning till förslaget:

Därest sjukhusvården lägges inom försäkringen, aktualiseras frågan om

vårdavgifternas storlek, och utredningen diskuterar rätt utförligt denna

fråga. Ett primärt önskemål är därvid att komma fram till så enhetliga avgifter

som möjligt. Vidare framstår det icke minst ur de försäkrades synpunkt

som eftersträvansvärt, att avgifterna förbliva relativt låga, då statsbidrag

till denna del av försäkringen ej är avsett att utgå.

För närvarande växla avgifterna å allmän sal vid landstingens lasarett

och sjukstugor mellan 1 och 3 kr. Förbundsstyrelsen har vid upprepade

tillfällen sökt åvägabringa större enhetlighet i avgiftssättningen. Senast

förra året har en framstöt i denna riktning gjorts. Läget är för närvarande,

att drygt halva antalet landsting på styrelsens förslag enat sig om en avgift

av 3 kr per dag under de första 20 dagarna av sjukhusvistelsen och därefter

2 kr per dag. Anledning att i framtiden differentiera avgiften efter vårdtiden,

vilken differentiering tillkommit av rent humanitära skäl, torde emellertid

knappast föreligga efter den obligatoriska försäkringens genom
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

förande. Styrelsen är beredd att även i fortsättningen verka för en enhetlig

avgiftssättning vid landstingens sjukhus och är därvid närmast inställd på

att för närvarande förorda en avgift om 3 kr per dag.

Vad angår övriga vårdformer äro avgifterna mera växlande. I de fall

statsbidrag utgår, äro dock vårdavgifterna enhetliga inom resp. vårdgrenar.

Anledning synes föreligga att i samband med den obligatoriska

försäkringens genomförande företaga en översyn av avgifterna vid statsbidragsberättigade

vårdgrenar. Naturligt synes därvid enligt styrelsens

mening vara, att avgifterna, oavsett vårdformer, sättas till 2: 50 kr per dag

eller samma belopp som vid sjukhusvård skall avdragas från den vårdades

heinpenning.

Vad utredningen uttalat därom att fria eller rabatterade

läkemedel senast vid tidpunkten för sjukförsäkringens ikraftträdande

borde tillhandahållas vid sidan av försäkringen i den ordning, varom principbeslut

fattats av 1946 års riksdag, har i allmänhet ej föranlett erinran.

Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter dock, huruvida tidpunkten

kunde vara inne att förverkliga 1946 års principbeslut med hänsyn till dess

sannolikt allvarliga ekonomiska konsekvenser. Den reallöneförbättring,

som under de senaste åren kommit praktiskt taget samtliga medborgare

till del, i förening med den av utredningen föreslagna sjukpenningskalan,

borde möjliggöra för dessa att själva bära kostnaden för icke livsviktiga

läkemedel.

Sveriges läkarförbund anser, att fria läkemedel borde tillhandahållas

sjuka, som lede av kroniska sjukdomar, vilka med livsnödvändighet krävde

ständig tillförsel av visst läkemedel, men att förslaget i övrigt ej borde förverkligas.

Utredningens förslag att ersättning för tandvård skall utgivas av de

allmänna sjukkassorna i samma begränsade omfattning som sådan ersättning

nu utgives av de erkända sjukkassorna, har föranlett Svenska sjukkasseförbundet

till uttalandet, att förbundet icke vore övertygat om att förmånen

vore av sådan beskaffenhet att den med nödvändighet borde beredas

genom den föreslagna obligatoriska sjukförsäkringen. Med hänsyn till att

förmånen nu utgåves av de erkända sjukkassorna tillstyrkte dock förbundet

utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar sig för att ersättning för

tandvård ej skall lämnas inom sjukförsäkringen.

Sveriges läkarförbund och Sveriges tandläkarförbund hemställer, att ersättning

skall kunna utgå för sådan i den av Kungl. Maj :t fastställda taxan

angiven tandvård även då den meddelades annorstädes än vid centraltandpoliklinik,

tandläkarhögskola och allmänt sjukhus.

Försäkringsinspektionen och Svenska socialvärdsförbundct understryker

det av utredningen uttalade önskemålet om vidgade ersättningsmöjligheter

vid tandvård och anser, att eu reform i denna riktning borde komma till

stånd så snart förhållandena det medgåve.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

I fråga om den förebyggande vårdens ställning

inom sjukförsäkringen betecknar medicinalstyrelsen det som

förslagets största brist att det ej innehölle något positivt i denna del. Ingen

organisation torde ha större förutsättningar att stödja sjukdomsförebyggande

verksamhet än just sjukkassorna. Den ekonomiska fördelen på lång sikt

av en sådan verksamhet för sjukkassorna själva syntes ligga i öppen dag.

Medicinalstyrelsen uttalar vidare:

Det kan t. ex. icke med fog bestridas, att ett energiskt främjande av ympningar

mot smittsamma sjukdomar i hög grad minskar dessa sjukdomars

förekomst, mildrar och avkortar deras förlopp och därmed sänker sjukkassornas

utgifter. Motsvarande torde gälla all preventiv medicinsk verksamhet.

Det vore därför naturligt, om ekonomiskt stöd åt dylik verksamhet

inginge bland sjukkassornas skyldigheter gentemot de försäkrade. Även

ersättning enligt sjukförsäkringens grunder av periodisk hälsokontroll

skulle vara av största betydelse. Måhända få dessa på grund av bristen på

läkare m. in. i första hand begränsas till särskilt hotade samhällsgrupper.

Enligt pensionsstyrelsens mening vore det självfallet både ur den enskildes

och det allmännas synpunkt av största betydelse, att åtgärder vidtoges

såväl i syfte att förebygga sjukdom som att snarast möjligt återställa eller

förbättra arbetsförmågan hos sjuka eller yrkesskadade. Den erfarenhet om

betydelsen av dylika åtgärder, som pensionsstyrelsen vunnit genom sin

mångåriga verksamhet på området, föranledde styrelsen att kraftigt understryka

vikten av att de av utredningen föreslagna undersökningarna konnne

till stånd utan dröjsmål.

Sveriges läkarförbund uttalar, att ett uteslutande av profylaxen vore föråldrat

med hänsyn till den medicinska utvecklingen i fråga om tidig-diagnos

och profylaktisk terapi, samt hemställer, att den profylaktiska verksamhetens

ställning inom sjukförsäkringen klarlades innan en obligatorisk sjukförsäkring

infördes. Jämväl De lungsjukas riksförbund och Yrkeskvinnors

samarbetsförbund anser frågan böra prövas före lagens ikraftträdande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att — även om frågan

vore betydelsefull — det med nuvarande tillgång till antalet läkare syntes

närmast otänkbart att profylaktiska åtgärder samordnades med sjukförsäkringen.

I

I en del yttranden har erinringar framställts mot förslaget att sjukkassorna

skulle få rätt att införa ersättning för sjukgymnastik

och massage, bad in. fl. fysikaliska behandlingar

såsom merprestationer, vilka, om de införts, obligatoriskt skulle tillkomma

alla i kassan försäkrade.

Pensionsstyrelsen framhåller, att av de yttranden, som från sjukkassor

inkommit till styrelsen, framginge, att ett stort antal kassor önskade att

lagen skulle upptaga ifrågavarande vårdformer såsom obligatoriska inom

alla kassor. Enligt publikationen »Erkända sjukkassor» årgång 1950 före
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

komme ersättning för massage och medicinska bad samt kortvåg, diatermi,

hetluft och ljusbehandling in. in. i något mer än 400 kassor med omkring

1 200 000 medlemmar. Ersättning utgåves av kassorna till ett årligt belopp

motsvarande i genomsnitt 72 öre per medlem, som vore tillförsäkrad ifrågavarande

förmåner. Pensionsstyrelsen yttrar vidare:

Av uppgifterna framgår att kostnaderna för ifrågavarande behandlingar

per medlem varit relativt obetydliga. Någon större inverkan på avgifterna

synes icke behöva befaras. Såsom avgiftssystemet är uppbyggt kommer

dessutom avgifternas storlek i eu lokalsjukkassa att bero av utgifterna för

ändamålet inom kassan. Inom ett område där möjligheterna alt utnyttja

ifrågavarande vårdformer äro ringa, bli alltså försäkringsavgifterna i motsvarande

mån lägre. Med hänsyn härtill torde icke alltför starka invändningar

kunna göras mot att försäkringen i frågavarande avseende blir

obligatorisk för alla lokal- och stadscentralsjukkassor trots att tillgången

till berörda behandlingar är ganska ojämn inom olika delar av riket. Härigenom

skulle jämväl det för en allmän försäkring otillfredsställande förhållandet

undvikas att försäkringsförmånerna kunde växla med kassatillhörigheten.

Att förmånerna bleve obligatoriska skulle även innebära vissa

fördelar genom förenklingar i förvaltningen. Det synes också av hänsyn

till samordningen med yrkesskadeförsäkringen, där ifrågavarande förmåner

ingå såsom obligatoriska, synnerligen önskvärt att detsamma blir fallet

beträffande sjukförsäkringen. Pensionsstyrelsen vill av dessa skäl förorda

att ifrågavarande behandlingar inbegripas i den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen.

Samtliga ifrågavarande behandlingsformer anses av Landsorganisationen

vara av så stor vikt, ej minst från de yrkesskadades synpunkt, att de borde

obligatoriskt omfattas av sjukförsäkringen.

Medicinalstyrelsen anför, att behandling med sjukgymnastik och massage

vore av synnerligen stor betydelse vid ett flertal sjukdomstillstånd och

följdtillstånd efter sjukdom eller olycksfall för att förkorta sjukdomstiden

eller för att förebygga eller minska invaliditet. Medicinalstyrelsen ansåge

därför, att sådana behandlingar skulle vara tillgängliga för alla sjukförsäkrade

och att nödiga resor för erhållande av behandling skulle ersättas. Av

ekonomiska skäl och av hänsyn till svårigheterna vid kontrollen och den

svåravgränsbara indikationsställningen syntes ersättning för annan fysikalisk

behandling än de nämnda ej böra ingå i sjukkassornas obligatoriska

skyldigheter.

Försäkringsinspektionen anser, att de obligatoriska prestationerna i

princip borde omfatta alla sådana vårdformer, som sjukhuspatienter erhölle

utan särskild kostnad. Särskilt borde detta gälla röntgen- och

radiumbehandlingar. I fråga om fysikaliska behandlingar av skilda slag

kunde det vara motiverat med viss försiktighet. Beträffande vissa .sjukdomar,

t. ex. barnförlamning, torde det dock vara otvivelaktigt, att de fysikaliska

behandlingarna utgjorde ett viktigt led i de åtgärder, som krävdes

för att påskynda arbetsförmågans återställande eller förebygga invaliditet.

7-—Biliang till riksdagens protokoll 1053. 1 samt. Nr 178.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Inspektionen ifrågasatte huruvida man ej skulle kunna gå så långt atl

fysikalisk behandling ersattes i vissa särskilda fall.

Enligt riksförsåkringsanstaltens mening syntes det tills vidare ej böra

ifrågakomma att införa ersättning för dessa behandlingsformer enligt

samma regler som gällde för andra sjukvårdsförmåner inom den obligatoriska

sjukförsäkringen. En godtagbar lösning kunde måhända i stället vara

att inom denna försäkring en sådan ordning generellt infördes, att försäkrad

efter beslut, som före behandlingens början meddelades av sjukkassa, finge

ersättning för behandling av ifrågavarande slag.

Svenska sjukkasseförbundet anmärker, att det redan inom den nuvarande

frivilliga försäkringen visat sig förenat med stora olägenheter att förmånerna

ej vore likartade inom kassorna. Att ersättning för ifrågavarande

behandlingar utgåves enligt yrkesskadeförsäkringen talade även för att

motsvarande förmån utgåves inom sjukförsäkringen såsom obligatorisk

prestation. Skulle den av utredningen mot en dylik tvångsförsäkring gjorda

invändningen, att förmånerna i huvudsak kunde utnyttjas endast av dem,

som vore bosatta i eller intill bostadscentra, behöva tillmätas så stor betydelse,

att tvingande bestämmelser ej ansåges böra ifrågakomma, ville förbundet

dock inte motsätta sig att försäkringen under en övergångstid gjordes

frivillig för sjukkassorna.

Länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands lön uttalar, att ifrågavarande

förmåner borde antingen vara obligatoriska för alla eller också

utgå på grund av frivillig försäkring.

Beträffande frågan om ersättning för konvalescent vård

framhåller medicinalstyrelsen, att sådan vård i princip borde likställas med

sjukhusvård, dock att den bidragsberättigande vårdtiden borde begränsas

till högst 30, i undantagsfall högst 45 dagar. Det vore angeläget att sjukförsäkringen

främjade en vårdform, som ställde sig ekonomiskt fördelaktig

och på ett verksamt sätt kunde avlasta A-sjukhusen. Ersättning borde dock

endast utgå för vård å konvalescenthem, som upptagits i av Konungen fastställd

förteckning. Fordringarna för ett hems upptagande i förteckningen

borde vara ganska stora. Sålunda borde bland annat krävas, att fullgod

läkarvård bereddes de intagna. Svenska landstingsförbundet samt länsstyrelserna

i Jönköpings, Jämtlands och Västernorrlands län intager samma

ståndpunkt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att ersättning för konvalescentvård

bör kunna lämnas som merprestation.

Beträffande allmän sjukkassa, som bildas av erkänd sjukkassa till

vilken konvalescenthem finnes anslutet, framhåller pensionsstyrelsen, att

möjlighet borde kunna skapas för sådan kassa att utgiva ersättning för

konvalescentvård. Sveriges läkarförbund framhåller, att de av sjukkassorna

drivna konvalescenthemmen varit av betydelse bl. a. med hänsyn till

de alltför begränsade möjligheter till konvalescentvård, som i övrigt funnes.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

De erkända sjukkassor, till vilka konvalescenthem finnes anslutna, framhåller,

att dessa hem i regel tillkommit därför att ytterst små möjligheter

funnits till konvalescentvård och att någon ändring i dessa förhållanden ej

syntes ha skett under senare år. Såsom förutsättning för upptagandet av en

sjukvårdsinrättning i den av utredningen föreslagna förteckningen hade

angivits att vårdens och utrustningens beskaffenhet vore sådan, att inrättningen

kunde jämställas med allmänt sjukhus eller avdelning av sådant

sjukhus av motsvarande slag. Om hemmen skulle uppfylla dessa villkor,

skulle de nuvarande låga vårdkostnaderna avsevärt stiga, vilket ej vore

en önskvärd utveckling. Enär det vidare ej kunde vara riktigt att avhända

de försäkrade en förmån, som de nu åtnjöte i de erkända sjukkassorna,

vore det en nödvändighet, att de allmänna sjukkassorna bereddes möjlighet

att såsom merprestation införa konvalescentvårdsförsäkring.

Sjuk penning försäkringen.

Den föreslagna konstruktionen av sjukpenningförsäkringen med eu i

princip för alla förvärvsarbetande och för hemarbetande hustrur lika

grundsj ukpenning, vilken förhöjes med en inkomstgraderad tillläggssjukpenning,

har godtagits i alla remissyttranden. Särskilt har sjukpenningens

anpassning efter inkomsten och de hemarbetande hustrurnas

jämställdhet med de förvärvsarbetande i fråga om rätten till grundsjukpenning

hälsats med tillfredsställelse.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund uttalar dock, att rätten till

sjukpenningförsäkring borde utsträckas till att omfatta alla hemarbetande

husmödrar oavsett om de sammanlevde med make eller ej. FredrikaBremer-förbundet

intager samma ståndpunkt. I

I det stora flertalet yttranden har systemet med obligatorisk t i 11- läggsförsä kring för de anställda men ej för egna företagare tillstyrkts.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, alt de administrativa

svårigheter, som eu obligatorisk inplacering i sjukpenningklass erbjöde,

icke oväsentligt minskades därigenom att inplaceringen i den obligatoriska

tilläggsförsäkringen endast avsåge inkomst av lön. För andra former av

inkomst bibehölles den frivilliga tilläggsförsäkringen. Denna uppdelning

vore en ny konstruktion, som syntes länsstyrelsen vara en elegant lösning

av ett problemkomplex för vilket hittills åtskilliga lösningar diskuterats

och prövats. Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller såsom en särskild

fördel, att förslaget möjliggjorde uteslutande från tillhörigheten av sådana

kategorier, som ej vore i behov av försäkringen. Svenska sjukkasseförbundet

anser förslaget anvisa en mycket tillfredsställande lösning av samordningsfrågan

och tillika en utväg att vinna en effektivt verkande obligatorisk

sjukpenningförsäkring för stora delar av vårt lands befolkning.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Vad angår de fria företagarnas ställning inom sjukpenningförsäkringen

anför försäkringsinspektionen:

Det kan givetvis riktas principiella invändningar mot att den föreslagna

obligatoriska tilläggsförsäkringen begränsats till att avse endast anställda,

under det att självständiga företagare hänvisats till en inom sjukförsäkringens

ram anordnad frivillig påbyggnad på grundsjukpenningen. I likhet

med utredningen finner dock inspektionen, att övervägande skäl talar för

att man åtminstone tills vidare nöjer sig med en sådan linje. Inspektionen

vill emellertid samtidigt understryka, att utvecklingen på området bör följas

med uppmärksamhet. Skulle det framdeles visa sig att företagare icke i

rimlig utsträckning —- vare sig genom anslutning till här ifrågavarande

frivilliga försäkring eller genom att vända sig till enskilda försäkringsbolag

— bereder sig erforderligt skydd vid sjukdom, bör frågan upptagas till

förnyad prövning. Dessutom är det av vikt att den frivilliga tilläggssjukpenningförsäkringen

blir så attraktiv som möjligt. Ur denna synpunkt

förefaller det mindre önskvärt, att avgifterna för denna frivilliga försäkring

beräknas bli dubbelt så höga som för den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen.

Det måste emellertid medges, att denna ojämnhet är svår

att undvika. Det synes icke böra komma i fråga att företagares sjukförsäkring

subventioneras med arbetsgivaremedel bl. a. eftersom detta skulle

bli liktydigt med att större företag finge subventionera mindre företagare.

Det möter likaledes vissa betänkligheter att i detta fall anlita statssubvention

i större utsträckning än vad utredningsmännen föreslagit. Men vid

den slutliga avvägningen synes hänsyn också böra tagas till att ojämnheten

trots allt i viss mån kan framstå som en orättvisa, som kunde te sig desto

mindre lätt att acceptera, eftersom förslaget ger ett mera ofullständigt

skydd åt företagare — häri inräknat de hundratusentals småföretagare som

har normala eller låga inkomster — än åt löntagare.

Landsorganisationen yttrar, att det ur allmän socialförsäkringsrättslig

synpunkt inte kunde försvaras att begränsa den obligatoriska tilläggsförsäkringen

till anställda —- definierade enligt det civilrättsliga arbetstagarbegreppet

— och alltså för en grupp av medborgare reservera det effektiva

skydd mot inkomstbortfall, som utgjorde sjukförsäkringens värdefullaste

förmån. För andra förvärvsarbetande än anställda föresloges visserligen

en frivillig tilläggsförsäkring, men trots statsbidrag komme den försäkrades

egen kostnad för en sådan försäkring att genomsnittligt bli dubbelt

så hög som avgiften för den obligatoriska försäkringen. Landsorganisationen

insåge emellertid väl de av utredningen framhållna med en allmän

försäkring förbundna svårigheterna och kunde därför acceptera tilläggsförsäkringen

i dess föreslagna uppläggning.

I vissa yttranden anses emellertid förslaget i denna del ej vara tillfredsställande.

Socialstyrelsen anför:

Sjukförsäkringen är utan tvivel en hörnsten i socialförsäkringssystemets

byggnad. Man bör därför ställa höga krav på försäkringens omfattning och

effektivitet. Enligt förslaget skola i princip alla personer med förvärvsarbete

ävensom husmödrar vara grundförsäkrade och därigenom garanteras

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

bland annat en sjukpenning på 3 kronor om dagen, vilken är avsedd att

bereda dem »ett visst mått av hjälp». Medan grundsjukpenningen obligatoriskt

skall kompletteras med en inkomstgraderad tilläggssjukpenning för

personer med inkomst av tjänst, har man överlämnat åt övriga förvärvsarbetande

att frivilligt skaffa sig motsvarande skydd. Erfarenheterna från

den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen visa både att det möter stora

svårigheter att uppnå en allmän anslutning till försäkringen och att medlemmarna

nästan undantagslöst äro starkt underförsäkrade. Socialförsäkringsutredningen

räknar också i kostnadskalkylen med endast 50 procent

anslutning till den frivilliga sjukförsäkringen. Detta innebär således, att

kanske hälften av denna stora befolkningsgrupp — jordbrukare, handlande,

hantverkare etc. — även i fortsättningen kommer att stå utan ett

tillfredsställande skydd vid sjukdom. För en viss kategori, nämligen personer

som nu tillhöra olycksfallsförsäkringen men genom den föreslagna

ändringen av arbetstagarbegreppet inom yrkesskadeförsäkringen uteslutas

därifrån, är detta förhållande särskilt beklagligt. Enligt socialstyrelsens

mening är det ett starkt önskemål, att alla som drabbas av inkomstbortfall

vid sjukdom beredas rimlig kompensation därför genom eu allmän socialförsäkring,

oavsett om de äro att betrakta som arbetstagare eller företagare.

Detta låter sig också utan större svårigheter göra även med den

organisatoriska läggning av försäkringen som utredningen föreslagit. Härigenom

skulle man även vinna en betydande administrativ lättnad vid behandlingen

särskilt av den ganska stora grupp, som regelbundet växlar mellan

arbete såsom självständig företagare och som arbetstagare.

Riksförbundet landsbygdens folk framhåller, att de egna företagarna

måste teckna eu frivillig försäkring för att i samma utsträckning som anställda

kompenseras för inkomstbortfall vid sjukdom. Denna försäkring

medförde emellertid icke samma trygghet, enär den meddelades endast

under ålders- och hälsovillkor. I den obligatoriska tilläggsförsäkringen bestämdes

vidare sjukpenningklassen för försäkringsmedlem genom att den

inkomst av tjänst, som han haft under viss tid av året, sloges ut till en

genomsnittlig årsinkomst. Skulle eu jordbrukare, som under ett par månader

på vintern arbetade i skogen, bli sjuk under denna tid, gick han kanske

förlustig hela sin kontanta arbetsförtjänst under året utan att tillnärmelsevis

kompenseras härför. Han hade visserligen möjlighet att teckna

eu frivillig försäkring, där vid placering i sjukpenningklass hänsyn jämväl

toges till den genomsnittliga årsinkomst han hade av sitt jordbruk. Men

kvar stode dock det faktum, att vid sjukdom under tid, då jordbrukaren

hade sina huvudsakligaste inkomster, betydande ekonomiska svårigheter

kunde uppstå för honom.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det beklagligt att någon lösning

inte kunnat finnas för att lämna den relativt stora kategorien självständiga

företagare, som i sig innefattade exempelvis fiskare, småbrukare

och hantverkare, obligatoriskt försäkringsskydd i likhet med de anställda.

Möjligheten till frivillig försäkring syntes knappast vara tillräcklig. Länsstyrelserna

i Hallands och i Västernorrlands län, Yrkeskvinnors samarbetsförbund

och Folkpartiets kvinnoförbund uttalar sig i liknande riktning.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

I några remissyttranden uppehåller man sig vid den inverkan på

de yrkesskadades sjukpenningförmåner, som den föreslagna

konstruktionen av den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen

medför.

Försäkrings rådet anför:

Principen att låta inkomsten av tjänst och icke inkomsten av förvärvsarbete

bestämma inplaceringen i sjukpenningklass för tilläggssjukpenning

leder i många fall till mindre tillfredsställande resultat. Exempel erbjuda

skogsarbetare med relativt hög dagsförtjänst under en begränsad avverkningssäsong

och med ett jordbruk som förvärvskälla och sysselsättning

under återstoden av året. En sjukdomstid, som infaller, medan skogsarbete

skulle ha varat, torde härvid oftast medföra stor inkomstförlust genom att

den utgående sjukpenningen icke på långt när motsvarar den bortfallna

arbetsinkomsten. Motsvarande blir säkerligen ofta fallet med personer,

som ha annan inkomst av förvärvsarbete än av tjänst. På grund härav och

över huvud taget med hänsyn till intresset av en mera genomförd samordning

kunde ifrågasättas, att tillhörigheten till högre sjukpenningklass

än den första enligt andra stycket i 22 § finge bero på medlemmens inkomst

av förvärvsarbete, vilket i sin tur syntes få medföra, att försäkringen för

tilläggssjukpenning bleve obligatorisk även för dem, som icke alls vore

arbetstagare. Med detta alternativ för tilläggsförsäkringens anordnande

kunde övervägas att förlänga samordningstiden. Avgifterna för eu dylik

mera omfattande försäkring skulle å andra sidan bliva större till följd av

att sådana personkategorier och sådana vid sjukpenningklassplacering inverkande

inkomster tillkomme, för vilka arbetsgivarbidrag ej inflöte. Den

frivilliga försäkringen för tilläggssjukpenning skulle givetvis förlora i

betydelse.

Utredningen har i sitt betänkande å s. 142—147 redogjort för de överväganden,

som varit vägledande vid utformningen av ifrågavarande tilläggsförsäkring.

Försäkringsrådet finner de till förmån för det föreslagna systemet

åberopade skälen så vägande, att detsamma trots ovan berörda nackdelar

enligt rådets mening åtminstone tillsvidare bör accepteras.

Landsorganisationen anser, att — på grund av att den obligatoriska tillläggsförsäkringen

begränsats till arbetstagare — det vid bestämmandet av

sjukpenningklass vore oundvikligt att taga hänsyn endast till inkomst av

tjänst men påpekar, att detta i särskilda, icke sällsynta fall kunde för

samordningstiden leda till lägre placering än som skolat följa av yrkesskadeförsäkringens

regler.

Socialförsäkringsbolagens förening uttalar som sin åsikt, alt den föreslagna

principen kommer att medföra allvarliga försämringar för stora

grupper av lönearbetande.

Möjligheten att helt eller delvis undantaga vissa kategorier

(stats- o c h kommunalanställda) från sjukpenningförsäkringen

tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga hörda

statliga myndigheter ävensom av Svenska stadsförbundet.

Svenska landstingsförbundet finner däremot undantag av förevarande

slag mindre rationella, och förklarar sig vara berett att verka för att

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

undantag i fråga om de landstingsanställda ej skulle behöva förekomma.

När en omfattande och genomgripande reform som den föreslagna skulle

genomföras, borde reglementen och avtal anpassas efter densamma.

Telegrafstyrelsen och Landsorganisationen anser möjlighet böra finnas

att undantaga även kollektivavtalsanställda i allmän tjänst; och Tjänstemännens

centralorganisation ifrågasätter om icke möjlighet borde skapas

för att undantaga även tjänstemannagrupper på den privata arbetsmarknaden.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser den av utredningen angivna

motiveringen för att ej undantaga de privatanställda icke godtagbar. Om

undantagsbestämmelsen ej begränsades till att avse endast stats- och kommunalanställda,

skulle det i förekommande fall ankomma på Kungl. Maj :t

att för olika kategorier av privatanställda pröva huruvida anställningsförhållandena

i fråga om förmåner i form av sjuklön eller med avseende å

stabilitet kunde anses motsvara uppställda förutsättningar för undantagande

helt eller delvis från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen.

Riksförbundet hade svårt att se, att en sådan prövning i fråga om privatanställda,

t. ex. tjänstemän inom försäkringsväsendet eller bankväsendet,

skulle bereda större svårigheter än beträffande stats- eller kommunalanställda.

Vad härefter angår frågan om grundsjukpenningens stor1

e k har förslaget om en för alla kategorier sjukpenningförsäkrade enhetlig

grundsjukpenning om 3 kr. accepterats av flertalet. Yrkanden om

högre belopp har dock framkommit.

Landsorganisationen anmärker sålunda, att den av utredningen föreslagna

sjukpenningskalan i vissa inkomstlägen medförde försämringar för

de yrkesskadade. Sådana konsekvenser borde förebyggas, helst givetvis

genom en jämkning av den föreslagna skalan. En annan och tekniskt

enklare utväg, varigenom man indirekt skulle kunna, åtminstone delvis,

åstadkomma en justering, vore att utan reduktion av tilläggssjukpenningarna

höja grundsjukpenningens belopp till 4 kr. Landsorganisationen fortsätter:
Mot

att använda grundsjukpenningens höjning som form för att i de

här avsedda fallen öka sjukpenningbeloppen skulle kunna sägas att grundsjukpenningens

storlek principiellt bör bestämmas med hänsyn till de fall,

där denna försäkringsförmån har självständig betydelse som kompensation

för inkomstbortfall (förvärvsarbetande som icke är tilläggsförsäkrade)

eller för andra av sjukdom åsamkade utgifter än sjukvårdskostnaden

(hemarbetande hustrur). Detta är väl i och för sig riktigt. Men ej minst

så betraktad framstår den nu föreslagna grundsjukpenningen -— med för

närvarande ett realvärde betydligt understigande till och med enhetssjukpenningen

i 1947 års lag, kr. 3: 50 — såsom påtagligt ineffektiv. Om alltså

en höjning är motiverad redan för de endast grundförsäkrade fallen, måste

ju av den föreslagna konstruktionen, med grundsjukpenningen som botten
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

försäkring för de tilläggsförsäkrade, automatiskt följa en uppreglering av

dessas sammanlagda sjukpenning.

Svenska sjukkasseförbundet framhåller, att grundsjukpenningens storlek

bleve av betydelse huvudsakligen för de självständiga företagarna och de

ej förvärvsarbetande gifta kvinnorna, vilket gjorde att frågan om den

lämpliga storleken av grundsjukpenningen torde få bedömas främst med

tanke på att nämnda båda kategorier av medborgare obligatoriskt bleve

tillförsäkrade en sjukpenning, som kunde anses skälig eller med hänsyn

tagen till sjukförsäkringens utformning i andra avseenden lämplig. Förbundet

funne sig böra avstå från att föra fram förslag till höjning av den

av utredningen rekommenderade grundsjukpenningen, ehuru förbundet

trodde sig kunna förutse, att försäkringen i många fall icke komme att

verka med fullt tillfredsställande effektivitet. Med hänsyn till angelägenheten

av att den allmänna sjukförsäkringens snara förverkligande icke

äventyrades till följd av icke oundgängligen nödvändiga kostnadsfördyringar

hade sålunda förbundet i sitt ifrågavarande ställningstagande bemödat

sig om att vara restriktivt. Denna hållning har ansetts motiverad

med hänsyn till att förbundet ansett sig ha anledning räkna med att en

höjning av grundsjukpenningen utöver 3 kr. borde kunna komma till stånd

om och när erfarenheten under en viss tid av försäkringens tillämpning

utvisade att en dylik åtgärd vore påkallad.

Länsstyrelsen i Jämtlands lön anser grundsjukpenningen för de hemarbetande

gifta kvinnorna vara i lägsta laget.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Folkpartiets kvinnoförbund

finner, att grundsjukpenningens belopp inte utgjorde en realistiskt

beräknad ersättning för de ökade utgifter som en familj åsamkades när

husmodern bleve sjuk och en betald ersättare för henne måste anskaffas.

Det borde vara möjligt att efter viss tids erfarenhet ompröva beloppet av

husmödrarnas sjukpenning. Högerns kvinnoförbund anser det böra övervägas,

om inte en högre ersättning borde utgå för hemmavarande hustru

med barn i sådan ålder, som fordrade särskild tillsyn. Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, FredrikaBremer-förbundet

och Svenska landsbygdens kvinnoförbund uttalar sig

för en frivillig tilläggsförsäkring för husmödrarna.

Sveriges läkarförbund finner det skäligt att sjukpenningen för hemarbetande

hustrur höjes till 5 kr.

Beträffande förslaget i vad det avser familj e t i 11 ä g g ifrågasätter

Svenska försäkringsbolags riksförbund, huruvida anledning verkligen förelåge

att bibehålla systemet med särskilda familjetillägg i en socialförsäkring,

som vore så utbyggd att den gåve en god kompensation för inkomstbortfallet.

Förslaget att maketillägg ej skall utgå har godtagits av samtliga utom

av socialstyrelsen och De lungsjukas riksförbund.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Socialstyrelsen framhåller att, om makarna — såsom vore regel — vore

beroende av mannens inkomst och denne insjuknade, torde hustrun i varje

fall ej förrän mannens sjukdom varat längre tid söka skaffa förvärvsarbete.

Makarnas försörjningsbehov måste därvid anses vara större än den

ensamståendes, även om man toge hänsyn till att denne kunde åsamkas

utgifter för hjälp och tillsyn i bostaden. Då sjukpenningen enligt den

föreslagna skalan gåve till och med något sämre kompensation för

gift person utan barn än för ensamstående, syntes skäl tala för att maketillägg

utginge.

I fråga om barntilläggen anför pensionsstyrelsen, att enligt de föreslagna

grunderna det sammanlagda beloppet av sjukpenning och barntillägg per

dag i vissa fall kunde bli högre efter de första 90 sjukhjälpsdagarna än

dessförinnan. Skäl därtill funnes ej. Det borde vidare övervägas, om man

ej i syfte att förhindra alltför kraftig överkompensation vid stort barnantal

kunde införa en övre gräns för det sammanlagda barntilläggsbeloppet.

I samband därmed borde uppmärksammas jämväl de fall, då barntillägg

kunde utgå samtidigt med särskilda barnbidrag.

Försåkringsrådet anser det till förhindrande av överkompensation nödvändigt,

att barntilläggen på ett eller annat sätt beskures. I första hand

kunde övervägas, att icke medgiva högre barntillägg än 1 kr. oavsett

antalet barn. Härvid skulle likväl vid de längre sjuktiderna en del överkompensationsfall

kvarstå, ehuru endast i mindre utsträckning. I varje

fall syntes böra övervägas att slopa regeln om barntillägg efter 1 kr. för

rart barn efter 90 dagars sjuktid. Ett system med familjetillägg om 1: 50 kr.,

motsvarande det i nuvarande ÖL, vore också ett tänkbart alternativ.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, Sveriges läkarförbund och Högerns kvinnoförbund

anser det naturligare, att högre sjukpenning per barn räknat

utginge när barnantalet vore lågt än när det vore högt. Om barn funnes,

måste man ju oavsett barnantalet räkna med vissa fasta utgifter.

Landsorganisationen förordar — under förutsättning att den av utredningen

föreslagna sjukpenningskalan ej omarbetas — att barntilläggen

fastställes till 1 kr. per dag för varje barn under hela sjuktiden.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund framhåller önskvärdheten av att barntillägg

utgår även till en förvärvsarbetande hustru. Förslaget om ett barntillägg

av 2 kr. till hempenning till kvinnlig medlem, som i hemmet har

minst ett barn under 10 år, anses av Svenska socialvärdsförbundct ställa

hemsjukvården i missgynnad position. Även Fredrika-Bremer-förbundet är

kritiskt på denna punkt. Tjänstemännens centralorganisation finner det rimligt,

att till hemarbetande hustru med barn under 10 år utgår barntillägg om

1 kr. vid sjukdom i hemmet. Härigenom skulle också disproportionen mellan

ersättning vid sjukdom i hemmet resp. å sjukvårdsanstalt mildras.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser, att åldersgränsen i

fråga om barnet borde bestämmas till 16 år och att barntillägget borde utgå

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

även när modern vistades i hemmet och vore så sjuk, att hon ej kunde eller

borde utföra något arbete. Fredrika-Bremer-förbundet anser också den

föreslagna åldersgränsen vara för låg.

Beträffande den föreslagna sj u k pennings kalan uttalar försåkringsrådet,

att i betraktande av de kompensationsgrader, som i den antagna

lagen och i utredningens förslag angivits för den frivilliga sjukpenningförsäkringen,

de kompensationstal, som tabellerna i utredningens betänkande

utvisade, för icke-familjeförsörjares del torde kunna betecknas som

måttliga, i vissa fall blygsamma. Vid yrkesskada innebure förslaget ofta

lägre kompensation än vad gällande ÖL medförde.

Riks försök ringsans tälten påpekar likaså, att förslaget medförde att sjukpenningarna

i stor utsträckning bleve lägre än de som utginge enligt ÖL,

men framhåller, att man icke borde känna sig alltför bunden av de nu

gällande reglerna. Att märka vore härvidlag, att sjukpenningskalan i ÖL

ej vore lämpligt konstruerad, enär den faktiska kompensationsgraden —

d. v. s. förhållandet mellan sjukpenningen och den förlorade inkomsten

efter avdrag av skatt — stege med stigande inkomst, vilket i och för sig

vore oriktigt och även medförde avsevärda risker för överkompensation.

Sjukpenningförmånerna inom yrkesskadeförsäkringen åberopas av

Landsorganisationen såsom skäl för jämkning av den föreslagna sjukpenningskalan.

Landsorganisationen förklarar, att därest fråga varit om en

fristående reform för sjukförsäkringen, så skulle Landsorganisationen i

stort set! kunnat acceptera de föreslagna reglerna angående sjukpenningens

storlek. I och med samordningen komme emellertid dessa att automatiskt

vinna tillämpning även på de yrkesskadade. Skalan för tilläggsjukpenningen

komme alt i vissa inkomstlägen ge de yrkesskadade lägre kompensation

än den av soeialvårdskommittén år 1951 föreslagna. Detsamma inträffade

i vissa fall även i förhållande till gällande lag. Denna försämring syntes ej

minst drabba inkomstgrupper, inom vilka flertalet industriarbetare torde

återfinnas. Dessa konsekvenser borde förebyggas. Hänsyn borde också tas

till den realvärdesförsämring, som de yrkesskadades sjukpenningförmåner

undergått sedan de fastställdes år 1948.

En sänkning av skalans övre inkomstgräns förordas av försäkringsrådet,

som bl. a. anför:

Enligt ÖL utgår för närvarande högsta förekommande sjukpenning vid

en årlig arbetsförtjänst, uppgående till minst 6 885 kr., och utgör sjukpenningen

då utan familjetillägg 14 kr. Vid sådant förhållande kan vad

de första 90 sjukhjälpsdagarna beträffar de föreslagna tre högsta sjukpenningsklassernas

höga ersättningsbelopp, samtliga överstigande 14 kr.,

uppenbarligen icke motiveras enbart av hänsyn till samordningen. Denna

synes fastmer i och för sig tala för, att nämnda tre sjukpenningsklasser

finge utgå. Härjämte finner försäkringsrådet mindre välbetänkt att vid

genomförandet av en så omfattande och kostsam socialförsäkringsform av

obligatorisk natur som den föreslagna i fråga om ersättningsbeloppens

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kangl. Maj.ts proposition nr 178.

storlek gå utöver vad som med hänsyn till gällande ersättningsbestämmelser

och omständigheterna i övrigt kan anses oundgängligt. Med hänsyn

härtill föreslår försäkringsrådet, att de tre högsta sjukhjälpsklasserna utgå.

Således skulle sjukpenning vid årsinkomst uppgående till eller överstigande

8 600 kr. utgöra 14 kr. och frånsett barntillägg utgöra sjukpenningsmaximum.

Försäkringsinspektionen framhåller, att överförsäkringsproblemet kunde

få ökad betydelse när sjukförsäkringen bleve allmän och obligatorisk och

dessutom gåve ett avsevärt bättre skydd mot inkomstbortfall än vad som

i flertalet fall åstadkommes genom den nuvarande sjukförsäkringen. Risken

för missbruk torde emellertid ej kunna undanröjas annat än genom att låta

sjukförsäkringen ge så ofullständig kompensation, att den med rätta måste

betecknas såsom otillräckligt effektiv. Inspektionen ville därför inte göra

anmärkning på den allmänna standard för skyddet mot inkomstbortfall,

som förslaget avsåge. Däremot ifrågasatte inspektionen, om icke en justering

beträffande kompensationsgraden för ogifta personer utan barn i lägre

inkomstklasser i vissa fall borde övervägas och anför härom:

På grund av skatteförhållandena blir kompensationsgraden för det första

högre för ogifta än för barnlösa gifta i motsvarande inkomstläge, Ailket

överhuvud taget synes vara eu skönhetsfläck i förslaget (jfr sid. 323—324

i betänkandet). Viktigare ur rent praktisk synpunkt är emellertid det förhållandet,

att gruppen ogifta med låga inkomster till väsentlig del måste

inbegripa ungdomar med förvärvsarbete, som ofta bor hemma hos sina

föräldrar utan att alltid betala sin fulla andel i de gemensamma hushållskostnaderna.

I sådana fall, som torde vara tämligen talrika, och som i allmänhet

knappast hör till de mest ömmande, möter det betänkligheter, om

kompensationsgraden är så hög, att den stundom överskrider 80 och enstaka

gånger t. o. in. 90 r/c. Detta gäller i desto högre grad, eftersom sjukpenningklassen

skall beräknas efter den inkomst vederbörande tills vidare kan antagas

åtnjuta — varvid skall bortses från mera tillfälliga variationer; eu

person vars inkomst tillfälligt ligger under den nivå, som föranlett placering

i sjukpenningklass, kan sålunda för eu tid komma i åtnjutande av överkompensation,

även om kompensationsgraden eljest beräknats vara lägre

än 100 </c.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att någon allvarligare erinran

mot den föreslagna sjukpenningens höjd i olika inkomstlägen inte syntes

böra göras. Emellertid kunde man icke bortse från att de avsevärt ökade

ersättningsbeloppen sannolikt komine att medföra en tendens att uppskjuta

tillfrisknandet. En sådan tendens skulle enligt föreningens uppfattning

kunna effektivt motverkas genom ett system med en trappvis utformad

sjukpenningskala på så sätt, att under den första tiden av ett sjukdomsfall

skulle utgå en lägre sjukpenning, som efter t. ex. två veckors sjukdom

höjdes till av utredningen föreslaget belopp för att efter samordningstidens

slut nedsättas i enlighet med utredningsförslaget.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, alt man bör gå fram med

särskild försiktighet när det gäller tilläggssjukpenningens storlek. Man

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

kunde t. ex. låta den i fråga om yrkesskadeförsäkringen föreslagna höjningen

av sjukpenningens maximibelopp tills vidare bero och begränsa det

högsta sjukpenningbeloppet inom sjukförsäkringen till vad som i så fall

vore erforderligt ur samordningssynpunkt.

Sveriges läkarförbund framhåller, att det vore av största vikt att sjukpenningens

storlek fastställdes till sådant belopp, att överförsäkringssymptom

ej uppträdde. Enligt läkarförbundets mening hade utredningen i hög

grad bagatelliserat riskerna för överförsäkring. Om man valde en kompensation

av 80 % i förhållande till nettolönebortfallet, vilken med hänsyn till

överförsäkringen ej borde överskridas, funne man att denna gräns kunde

överskridas av barnförsörjare i inkomstlägen upp till 12 000 kr. årsinkomst

och av personer utan barn i inkomstlägen upp till 14 000 kr. För att ej

överförsäkringseffekter skulle framkallas, medförande en överbelastning

och snedvridning av sjukvården, vore det nödvändigt att omräkna sjukpenningförmånerna

eller införa en spärregel mot överförsäkring.

Risken för överförsäkring, särskilt i de lägre inkomstlägena, påtalas även

av statskontoret, länsstgrelserna i Blekinge, Jämtlands och Våsternorrlands

län samt av Högerns kvinnoförbund.

Den föreslagna nedsättningen av sjukpenningen efter 90 dagar kritiseras

av försäkringsinspektionen, som framhåller, att en sänkning i flertalet fall

av sjukpenningen efter tre månader skulle bidraga till att den obligatoriska

sjukförsäkringen ej bleve så protektiv, som i och för sig vore önskvärt.

Behovet av skydd mot inkomstbortfall vore säkerligen större vid längre sjuktider.

Av finansiella hänsyn ansåge sig dock inspektionen ej böra påyrka

någon ändring av förslaget i förevarande avseende.

Svenska sjukkasseförbundet anför:

Vad beträffar den föreslagna reduceringen av sjukpenningen efter samordningstidens

slut är förbundet betänksamt. Det förhåller sig ju dock så

att en långvarig sjukdom måste verka långt mera påfrestande på den enskildes

ekonomi och i högre grad vara ägnad äventyra försörjningen än en

kortvarig. Det är i insikt härom som de erkända sjukkassorna på olika sätt

sökt påverka sina medlemmar att tillförsäkra sig ett minst lika gott försäkringsskydd

under den senare som under den första delen av sjukhjälpstiden.

Utredningen framhåller till stöd för sitt ställningstagande bland annat, att

det vid mycket långvariga sjukdomar bör vara naturligt att levnadsstandarden

ändras efter de rådande förhållandena. Häri vill förbundet ge utredningen

rätt under förutsättning dock att fråga verkligen kan anses vara

om mycket långvarig sjukdom, så långvarig att försörjningsbehovet kan

tillgodoses genom annan socialförsäkring exempelvis genom folkpensioneringen.

Emellertid inser förbundet att det skulle leda till icke önskvärda

konsekvenser icke minst ur överförsäkringssynpunkt om en sjukpenning

av den storleksordning, som den uppgjorda sjukpenningskalan räknar med

för samordningstiden, skulle utgå med lika stort belopp under fortsättningen

av sjukhjälpstiden. Att dessa icke önskvärda konsekvenser skulle komma

till synes särskilt i försäkringen för erhållande av sjukpenning enligt de

högre sjukpenningklasserna är sannolikt.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr i78.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vill förbundet icke motsätta sig en

viss reducering av sjukpenningens storlek efter samordningstidens slut.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att den föreslagna reduceringen

ej bör ske vid så lågt inkomstläge som 3 000—3 700 kr.

Landsorganisationen uttalar, att det erfarenhetsmässigt icke funnes någon

grund för en allmän presumtion om att en sjukdom redan efter tre månader

skulle resultera i en omställning till lägre levnadsstandard eller i ett sjuklighetstillstånd,

i vilket ett neurotiskt moment inginge. Massan av långtidsfallen

vore tvivelsutan allvarliga kroppssjukdomar. Reduktionen torde ej

heller medföra någon mera betydande besparing. Med hänsyn till frågans

samband med samordningen avstode emellertid landsorganisationen från

att framföra förslag om annan ändring än att nedsättningen begränsades

till ett lägre antal klasser, förslagsvis klasserna 9—13.

Socialförsäkringsbolagens förening finner det uppenbart, att hjälpbehovet

i långsjukfallen är större än vid de kortvariga sjukdomsfallen, och anser

utredningens förslag i detta hänseende utgöra ett tydligt bevis på att samordningen

tvingat sjukförsäkringen till ett avsteg från en sådan konstruktion

av denna försäkring, som överensstämde med behov och rättvisa.

Länsstyrelserna i Blekinge och Västernorrlands län framhåller, att därest

tiden för samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna förkortades,

sjukpenningens nedsättning borde kunna ske vid en tidigare tidpunkt.

Beträffande förslaget om halv sjukpenning är meningarna delade.

Medicinalstyrelsen finner det från medicinsk och psykologisk synpunkt

riktigt att nedsatt sjukpenning kunde utgå, när arbetsförmågan vore nedsatt

men icke helt saknades.

Sveriges läkarförbund anför:

Med hänsyn till förhållandena vid normala läkningsförlopp och till den

aktuella utvecklingen beträffande terapien är det önskvärt med möjligheter

till gradering av sjukpenningen även inom sjukförsäkringen. Mellan

total arbetsförmåga och total förlust av arbetsförmågan finnas många

mellanstadier. Det är ofta önskvärt att i terapeutiskt syfte ordinera en

patient att i begränsad utsträckning utföra antingen sitt ordinarie arbete

eller också annat arbete; för sådana fall då arbetsterapien medför en begränsad

inkomst, skulle det vara synnerligen önskvärt, att nedsatt sjukpenning

kunde utgå. Den omständigheten, alt arbetsterapien kommit att

tillmätas allt större värde på olika medicinska områden gör det angeläget

att ej genom ekonomiska restriktioner försvåra dess utnyttjande. Det är

vidare uppenbart, att det för läkaren i många fall, som visserligen kräva

undersökning, behandling och viss återhållsamhet i yrkesutövningen, icke

finnes anledning föreskriva full avhållsamhet från arbete. Som exempel

på sådana fall må nämnas, att husmödrar vid sjukskrivning i hemmet

ofta i någon utsträckning kunna utföra husliga sysslor. Det torde nu förekomma,

att i sådana fall hel sjukpenning utgår, trots att rätteligen reducerad

sjukpenning borde utgå, vilket ur ekonomisk synpunkt är betänkligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Ur medicinsk och social synpunkt allvarligt är att i andra fall, där halv

sjukpenning vore berättigad, f. n. ingen som helst ersättning kan utgå.

Ur principiell synpunkt och med hänsyn till biologiska förhållanden och

medicinska läkningsförlopp är det uppenbart, att sjukpenningen teoretiskt

efter graden av arbetsoförmåga borde kunna ges vilken gradering som helst.

Av praktiska skäl och med hänsyn till läkarnas svårigheter att göra en riktig

gradering —- vilka svårigheter äro större inom sjukförsäkringen än

inom yrkesskadeförsäkringen — torde man emellertid böra nöja sig med

införande av möjlighet till halv sjukpenning. Läkarförbundet tillstyrker

således utredningens förslag härom.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att rätten till halv sjukpenning

finge betydelse för den verksamhet, som styrelsen och dess underställda

organ bedreve i syfte att inordna de partiellt arbetsföra i arbetslivet.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Folkpartiets kvinnoförbund och Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund betonar särskilt värdet av att möjlighet

till halv sjukpenning infördes för de hemarbetande hustrurna. Fredrika-Bremer-förbundet

anser sig däremot ej kunna acceptera förslaget om

halv sjukpenning för de hemarbetande hustrurna så länge tilläggsförsäkring

inte vore ordnad för denna grupp.

I de yttranden, i vilka man ställt sig betänksam eller avvisande mot förslaget

om halv sjukpenning, åberopas kontrollsvårigheterna, särskilt beträffande

hemarbetande gifta kvinnor och egna företagare. Sådana betänkligheter

framföres av bl. a. Svenska sjukkasseförbnndet, som dock inte

motsätter sig förslaget.

Länsstyrelsen i Väslernorrlands län förklarar sig oj kunna biträda förslaget

i vad del avsåge hemarbetande hustrur och företagare och anser

med hänsyn härtill att bestämmelsen borde utgå, enär olikhet i detta hänseende

ej borde göras mellan olika grupper av medlemmar.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser halv sjukpenning böra utgivas endast

till den som på grund av inkomst av tjänst vore tillförsäkrad obligatorisk

lilläggssjukpenning.

Socialförsäkringsbolagens förening uttalar, att några fördelar ur samordningssynpunkt

inte torde vinnas genom införandet av halv sjukpenning

i sjukförsäkringen på grund av att den för denna försäkring föreslagna

bestämmelsen följde andra regler än motsvarande bestämmelse inom yrkesskadeförsäkringen

och med hänsyn därtill att yrkesskadeförsäkringen

tillämpade en fjärdedels och tre fjärdedels sjukpenning. Endast om man

loge steget fullt ut och antingen medgåve partiell sjukpenning inom sjukförsäkringen

även vid en fjärdedels och tre fjärdedels nedsättning av arbetsförmågan

och slopade kravet på ekonomisk invaliditet eller gjorde yrkesskadeförsäkringens

bestämmelser om partiell sjukpenning likartade

med den föreslagna sjukförsäkringens, skulle avsedda fördelar uppkomma.

Förslaget i fråga om hem penning har allmänt godtagits. Tjänstemännens

centralorganisation framför dock såsom en allmän invändning

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

mot utredningens förslag, att det för den enskilde bleve ekonomiskt fördelaktigare

att vid en lindrig sjukdom söka bli intagen på sjukhus än att

få sjukdomen hävd genom besök hos läkare och vistelse i liemmet. Likartade

synpunkter anlägges av länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands

län ävensom av Svenska socialvårds förbundet, som tillika anför, att det

egentligen borde vara så, att sjukförsäkringen iklädde sig kostnaderna så

länge den försäkrade vore i behov av sådan vård, som motsvarade vården å

sjukhus. Sveriges läkarförbund anser den föreslagna reduktionen otillräcklig

och föreslår, att hempenningen skall vara 5 kr. lägre än den vanliga sjukpenningen,

dock minst hälften av sjukpenningen. För kvinnor med barn

borde dock gälla de av utredningen föreslagna reglerna.

Enligt medicinalstyrelsens mening borde avdraget å sjukpenningen för

den som vårdades å allmänt sjukhus vara lika med vårdavgiften å allmän

sal.

Mot den föreslagna karenstiden om tre dagar kan enligt riksförsäkringsanstaltens

mening någon berättigad invändning ej göras, oaktat

den försämring för yrkesskadade som därav uppstode.

Försäkringsinspcktionen uttalar, att en metod att komma till rätta med

överförsäkringsproblemet och ändå ge försäkringen en hög grad av protektivitet

vore att förlänga karenstiden. En dylik ändring skulle emellertid

medföra sådana praktiska och socialpsykologiska betänkligheter att inspektionen

ej ville tillstyrka densamma.

I flera remissyttranden förordas emellertid en förlängning av karenstiden.

Härvid framhålles bl. a. att en ökning av karenstiden skulle medföra

mindre administrativt besvär ävensom antingen mindre kostnader för försäkringen

eller möjlighet att inom samma kostnadsram tillgodose mera

angelägna behov. För en förlängning av karenstiden utan angivande av

särskild längd uttalar sig kommerskollegium, länsstyrelserna i Blekinge och

Jämtlands län, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Thulebolugen.

Högerns kvinnoförbund förordar en karenstid av 7 dagar hl. a. för alt underlätta

en framtida samordning med arbetslöshetsförsäkringen. En karenstid

på 6 dagar anses lämplig av Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen

och Handelns arbetsgivareorganisation, därvid framhålles

att ett inkomstbortfall under sex dagar inte borde medföra några

överväldigande ekonomiska svårigheter för de försäkrade i övervägande antalet

fall. Sveriges läkarförbund föreslår en absolut karenstid av 5 dagar.

Alternativt förordas att, vid en karenstid av 3 dagar, för minst en vecka

därefter skall utgå endast halv sjukpenning.

Landsorganisationen anser sig däremot ej kunna acceptera så lång karenstid

som den föreslagna utan hemställer, att karenstiden skall omfatta

de 2 första dagarna vid varje sjukdomsfall, räknat fr. o. in. dagen för insjuknandet.

En sådan modifiering vore motiverad inte bara av hänsyn till

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

yrkesskadefallen. Den nuvarande karenstiden inom sjukförsäkringen medförde

betydande ekonomiska svårigheter för en stor del av de försäkrade.

Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetsgivareföreningen

anser, att karenstiden för hemarbetande hustrur borde utsträckas till åtminstone

14 dagar. Även Handels arbetsgivareorganisation finner, att karenstiden

hör vara längre för hemarbetande hustrur än för andra sjukpenningförsäkrade.

Mot den föreslagna frivilliga sjukpenningförsäkringen

har principiella erinringar framställts endast av Thulebolagen, som framhåller,

att erfarenheten visat, att en frivillig försäkring för sin utbredning

krävde en effektiv försäljning. De privata bolagen vore genom sina försäljningsorganisationer

bäst skickade för denna uppgift. Om den frivilliga

försäkringen toges hos privata bolag, vunnes en från administrativ synpunkt

önskvärd samordning. Det vore angeläget att sjukkassorna, som

finge sin arbetsmängd väsentligt ökad genom den obligatoriska försäkringen,

såvitt möjligt avlastades de uppgifter, som sammanhängde med administrationen

av den frivilliga försäkringen och för vilka uppgifter kassorna i allmänhet

saknade erforderlig expertis.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det böra utredas, huruvida

det vore möjligt att tillföra sjukkassorna den expertis och sakkunskap i

olika avseenden som vore nödvändig för att de på ett tillfredsställande sätt

och utan orimliga kostnader skulle kunna handha den frivilliga sjukpenningförsäkringen.

I ett par fall har den frivilliga sjukpenningförsäkringen föreslagits utvidgad.

Svenska sjukkasseförbundet och Landsorganisationen föreslår sålunda,

att möjlighet skall föreligga för alla sjukpenningförsäkrade att komplettera

den efter nittionde sjukhjälpsdagen utgående sjukpenningen med

ett frivilligt sjukpenningtillägg av sådan storlek, att samma kompensation

erhölles som under den första sjukhjälpstiden. Såsom tidigare berörts har

vidare av vissa kvinnoorganisationer och av Sveriges läkarförbund uttalats

önskemål om en frivillig tilläggsförsäkring för de hemarbetande hustrurna,

därest den obligatoriska sjukpenningen för dessa inte höjdes utöver det

föreslagna beloppet.

Sjukförsäkringens finansiering och kostnader.

De föreslagna huvudprinciperna för sjukförsäkringens finansiering genom

avgifter från de försäkrade, statsbidrag och arbetsgivarbidrag har inte

föranlett någon erinran.

I fråga om de försäkrades avgifter förordar medicinalstyrelsen,

länsstyrelsen i Uppsala län och Sveriges läkarförbund, att folkpensionärernas

sjukpenningavgift med hänsyn till den kortare sjukhjälpstiden

nedsättes till lägre belopp än avgiften för övriga sjukpenningförsäkrade.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Mot förslaget om att sjukförsäkringsavgift ej skall uttagas av den, vars

till statlig inkomstskatt taxerade inkomst understiger 1 200 kr., anför statskontoret

följande:

Enligt statskontorets mening lära tillräckliga skäl icke kunna anses föreligga

att frångå den i sjukförsäkringslagen fastslagna principen om skyldighet

för envar försäkrad, att, oavsett inkomstförhållandena, erlägga avgift

för de tillförsäkrade förmånerna. I anledning av vad i betänkandet anförts

rörande avgifterna till folkpensioneringen må i detta sammanhang

erinras, att enligt den ursprungliga lydelsen av 19 g i 1946 års lag om folkpensioneringen,

avgift i princip skulle erläggas av varje svensk medborgare

från och med det år vederbörande fyllt 18 år. Denna ovillkorliga avgiftsplikt

motiverades vid lagens tillkomst med att det av psykologiska skäl

kunde vara av värde, att envar medborgare under sin arbetsföra ålder finge

erlägga en särskild pensionsavgift. Detta hade bland annat betydelse för

den icke obetydliga kategori av medborgare, som icke taxerats till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt men likväl borde kunna bidraga till folkpensioneringen

(prop. 1946:220 sid. 120; första särsk. utsk. 1946:1 sid.

34; rd.skr. 1946:425). Den befrielse från avgiftsskyldighet, som för folkpensioneringens

del beslutades vid 1951 års riksdag och som avsåg personer,

vilka icke uppnå minst 1 200 kronors taxerad inkomst, torde få ses mot

bakgrunden av bland annat det förhållandet, att uttagandet av de jämförelsevis

ringa belopp, varom i dylika fall vore fråga, med hänsyn till kostnaderna

för avgifternas debitering, uppbörd, redovisning och indrivning

icke medförde nämnvärt ekonomiskt utbyte för statsverket. Ändrade förutsättningar

för sagda avgiftsbefrielse synas dock statskontoret inträda,

därest det för 1953 års riksdag framlagda förslaget om en höjning av folkpensionsavgifterna

godkännes. Det kan därför enligt ämbetsverkets mening

ifrågasättas, huruvida icke i samband med ett genomförande av socialförsäkringsutredningens

föreliggande förslag en omprövning bör ske av frågan

om avgiftsskyldigheten till folkpensioneringen. Med ett till förslagsvis

15 kronor beräknat minimibelopp för folkpensionsavgiften skulle uttagandet

av denna avgift jämte avgiften för sjukvårdsförsäkringen — i regel

torde sjukförsäkringen inskränka sig härtill för dem som hava mindre än

1 200 kronors inkomst — komma att avse ett belopp av 35 kronor.

Beträffande arbetsgiva r bidraget ifrågasätter länsstyrelsen i

Kronobergs län, huruvida ej bidraget borde begränsas till det belopp arbetsgivarna

faktiskt inbesparade genom att yrkesskadeförsäkringen samordnades

med sjukförsäkringen. Även länsstyrelsen i Södermanlands län ställer

sig tveksam till denna fråga.

Svenska arbetsgivareföreningen anför:

Föreningen hävdar, att arbetsgivarna icke böra ha att tillskjuta större

belopp till bestridande av kostnaderna för den samordnade försäkringen

än vad som motsvarar minskningen av dels kostnaden för yrkesskador under

samordningstiden, dels kostnader för nu utgående avtalsenliga eller frivilliga

förmåner vid de anställdas sjukdom, i den mån dessa förmåner genom

reformen bortfalla, överväganden inom föreningen ha givil vid handen,

att den besparing för arbetsgivarna, som på detta sätt uppkommer,

under inga förhållanden kan komma att uppgå (ill mer än 0,8 ''/< av löne
8

— Bihang till riksdagens protokoll 1,9,5.7. I sand. AV 178.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kunyl. Maj.ts proposition nr 178.

summan. Mot denna bakgrund förefaller den föreslagna 1 ''t-regeln tämligen

grovt tillmätt. Ytterligare ett förhållande måste här beaktas. För närvarande

avvägas försäkringspremierna enligt gällande lagstiftning om försäkring

för olycksfall i arbete och yrkessjukdomar under beaktande av de

särskilda riskerna inom varje bransch respektive i viss utsträckning inom

varje företag. Detta medför, att för åtskilliga industrigrenar eller företag

med förhållandevis ringa maskinarbete eller såsom till exempel är fallet

i textilbranschen långt driven automatisering kostnaderna för denna försäkring

ofta ligga jämförelsevis lågt. Samma förhållande kan för övrigt

gälla även företag med mera omfattande maskinarbete men där kostnaderna

av andra anledningar, t. ex. premienedsättning på grund av föredömligt

skyddsarbete, kunnat hållas lägre än vad som genomsnittligt förekommer.

För dessa branscher eller företag måste den föreslagna enhetliga avgiften

om 1 % av lönesumman innebära icke oväsentligt högre kostnader

än vad som för närvarande betingas av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.

I de fall, där detta gäller företag, som sakna särskilda sjukhjälpsförmåner

till sina anställda — vartill givetvis hänsyn tagits vid lönsättningen

— och följaktligen icke äga möjligheter till motsvarande kostnadsbesparingar,

blir detta förhållande ytterligare accentuerat och måste

framstå som "en uppenbar orättvisa. Till arbetsgivarnas direkta kostnader

måste för övrigt läggas kostnadsfördyring på grund av den sannolikt ökade

sjukdomsfrekvens och längre sjuktid per anställd, som blir en följd av reformen.

Under dessa omständigheter motsätter sig föreningen, att det s. k. arbetsgivarbidraget

över huvud taget sättes högre än till 0,S % av lönesumman.

Föreningen tillägger, att medgivandet i förevarande hänseende

ej innebure, att föreningen godkände principen i och för sig om ett sådant

bidrag. Bidraget borde principiellt betraktas som en ersättning för kostnadsbesparing.

Handels arbetsgivareorganisation förklarar sig ej kunna tillstyrka, att

arbetsgivarbidraget utgår med så stor andel som utredningen föreslagit.

Det borde icke innebära en höjning av arbetsgivarnas kostnader för det

ekonomiska skydd de hittills berett sina anställda vid sjukdom och

olycksfall.

I flera remissyttranden uttalar man sig för en differentiering av arbetsgivarbidraget

i överensstämmelse med den premiedifferentiering som nu

förekommer inom olycksfallsförsäkringen.

Riksförsäkringsanstalten yttrar, att det för anstalten stode fullt klart

att utsikten till premiesänkning för många arbetsgivare utgjorde ett starkt

incitament till åtgärder för att minska riskerna för och följderna avolycksfall.

De företag, som vidtoge skyddsåtgärder, verkade ofta som ett

föredöme för andra företag. Riksförsäkringsanstalten fortsätter:

I insikt om nu anförda förhållande bedriver riksförsäkringsanstalten

sedan många år upplysningsverksamhet bland sina försäkringstagare i syfte

att stimulera till såväl skadeförebyggande som efterhjälpande åtgärder (till

de sistnämnda åtgärderna hör främst anordnande i viss omfattning av egen

sjukvård vid företagen och av konvalescentarbeten). Resultatet härav har

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 17S.

115

varit så uppmuntrande, att anstalten de senaste åren utvidgat verksamheten

i fråga genom bl. a. anordnandet av regionala skyddskonferenser för

arbetsgivare försäkrade hos anstalten. Dessa konferenser ha rönt livlig

uppskattning från arbetsgivarnas sida.

Riksförsäkringsanstalten följer utvecklingen av olycksfallsfrekvensen

och anstaltens kostnader för envar av ett stort antal försäkringstagare och

företager därvid årligen en granskning av de för dem gällande särskilda

premiesatserna (s. k. specialtariffering), som justeras i den män anledning

härtill föreligger. I stor utsträckning underrättas vederbörande arbetsgivare

om de närmare motiven för dessa justeringar. Arbetsgivarna kunna

härigenom draga betydelsefulla slutsatser om vilka åtgärder som eventuellt

böra vidtagas för framtiden i syfte att nedbringa försäkringsavgifterna.

Det har visat sig, att många företag genom detta samarbete mellan dem

och riksförsäkringsanstalten kunnat avsevärt minska sina yrkesskadekostnader.

I vissa fall har den årliga försäkringsavgiften kunnat nedbringas

med över 100 000 kronor. Tillhopa utgöra försäkringsavgifterna för de

specialtarifferade arbetsgivarna omkring hälften av det totala avgiftsbeloppet

för större arbetsgivare med försäkring i anstalten eller omkring 26

miljoner kronor för år.

Med hänsyn till ovanstående synes det riksförsäkringsanstalten angeläget,

att möjligheten att genom specialtariffering uppmuntra enskilda arbetsgivare

till skadeförebyggande och efterhjälpande åtgärder bevaras. Eu

effektiv sådan tariffering lärer icke kunna erhållas, om den enbart får

omfatta de avgifter, som belöpa på tiden efter samordningen. Dessa avgifter

komma nämligen att i huvudsak avse endast invaliditets- och dödsfallsersättningar.

Erfarenheten har emellertid visat, att mycket stora besparingar

kunna erhållas i sjukpenningskostnaderna. Enligt riksförsäkringsanstaltens

bestämda mening bör specialtarifferingen därför, såvitt möjligt,

få omfatta även samordningstiden. Vad utredningen anfört visar icke,

att en sådan specialtariffering icke skulle låta sig göra. Eu tänkbar lösning

synes vara att utbyta det föreslagna enprocentiga arbetsgivarbidraget mot

ett bidrag, som sammansättes av dels en i förhållande till lönesumman bestämd,

för alla arbetsgivare lika del, avseende andra sjukhjälpskostnader

än för yrkesskador, dels ock en dylika skador avseende del, variabel med

yrkesrisken. För en sådan uppdelning av det föreslagna arbetsgivarbidraget

talar även det förhållandet, att skilda sjukkassor måste bli olika belastade

med kostnader för yrkesskador, beroende på olika yrkesrisker inom

deras områden.

Riksförsäkringsanstalten erinrar i fortsättningen om att utredningen uttalat,

att en differentiering av arbetsgivarbidraget mellan olika arbetsgivargrupper

visserligen vore tänkbar ur teknisk synpunkt men skulle verka

komplicerande i olika avseenden och att utredningen inte ansett några

mera vägande skäl för en dylik differentiering föreligga. Riksförsäkringsanstalten

anför härom:

Vad riksförsäkringsanstalten anfört beträffande eu variering av arbetsgivarbidraget

för specialtarifferade arbetsgivare äger till stor del giltighet

även i nu förevarande avseende. Anstalten håller sålunda före, att en viss

gradering av nämnda bidrag efter yrkesskaderisken inom olika yrkesgrupper

torde vara möjlig att genomföra. Ur saklig synpunkt talar för eu så
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Mcij.ts proposition nr 178.

dan gradering med styrka, att betydande skillnader föreligga mellan olika

områden i fråga om yrkesskaderiskerna och därmed kostnaderna för yrkesskador,

vilket även kommer att göra sig gällande för sjukkassorna.

Svenska arbetsgivareföreningen yrkar, att arbetsgivarbidraget differentieras

för att undvika en plötsligt inträdande inerbelastning på vissa branscher

och företag. Även om vissa praktiska svårigheter vore förbundna med

en dylik differentiering, borde det dock inte vara uteslutet att åstadkomma

en mera grov eller schematisk sådan. Föreningen anför vidare:

Även om föreningen ingalunda hyser den uppfattningen, att möjligheten

till premienedsättning skulle vara den väsentliga drivkraften till arbetsgivarnas

strävan att nedbringa olycksfallen, kan man helt naturligt icke

bortse från att detta utgör ett incitament till ökade insatser inom arbetarskyddet.

Det är därför med beklagande föreningen nödgas konstatera, att

utredningens förslag icke tagit hänsyn till dessa förhållanden utan, bortsett

från möjligheten till premiedifferentiering för tiden efter samordningen,

utgått från att alla företag skola procentuellt lika bidraga till försäkringen

oavsett olycksfallsfrekvensen inom de speciella branscherna eller företagen.

Föreningen förordar, att man vid det fortsatta lagstiftningsarbetet tar hänsyn

till betydelsen för skyddsarbetet av premiernas avvägning och, bortsett

från den differentiering av det s. k. arbetsgivarebidraget, som föreningen

redan ovan påyrkat, överväger någon lämplig anordning för att premiera de

enskilda företag, som särskilt vinnlägga sig om ett gott arbetarskydd. I

sådant syfte borde kunna övervägas antingen en speciell nedsättning för ett

visst företag av dess arbetsgivareandel till den samordnade försäkringen,

sålunda en ytterligare differentiering, eller, om denna väg icke skulle befinnas

framkomlig, någon form av partiell restitution av det s. k. arbetsgivarebidraget.

Socialförsäkringsbolagens förening finner det uppenbart, att arbetsgivarnas

intresse av att förhindra yrkesskador kraftigt stimulerades, om de vid

övervägande av sina åtgärder hade vetskap om att deras utgifter för yrkesskadorna

minskades. Enligt föreningens mening kunde det inte heller vara

förnuftigt eller rättvist att låta en stor del av yrkesskadekostnaderna vid

företag, som nonchalerade arbetarskyddet, bäras av andra företagare och

de försäkrades avgifter.

För en differentiering av arbetsgivarbidraget uttalar sig även statens

institut för folkhälsan, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges läkarförbund,

Högerns kvinnoförbund och Thulebolagcn.

Försäkringsinspektionen anför i denna fråga, att premiedifferentieringen

inte utgjorde det enda och måhända ej alltid ens det viktigaste ekonomiska

incitamentet för förebyggande åtgärder. Vid sidan härav spelade nämligen

andra faktorer en betydande och inte sällan kanske t. o. in. större xoll

t. ex. önskemålet att undvika avbrott i arbetet eller omdisposition av personal

på grund av olycksfall och opåräknad frånvaro eller behovet för företagen

att genom att erbjuda goda förhållanden på arbetsplatserna dra till sig och

behålla dugande medarbetare. Dessutom borde förebyggande åtgärder kunna

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kurigl. Maj.ts proposition nr 118.

främjas genom lortsatt utveckling av tillsynsmyndighetens och yrkesskadeförsäkringsorganens

verksamhet på detta område och av det organiserade

samarbetet på arbetsplatserna mellan arbetsgivare och löntagare samt

även genom ökat ekonomiskt stöd åt den allmänna skyddspropaganda och

upplysningsverksamhet, som bedreves gemensamt av löntagarnas och arbetsgivarnas

organ, och som syntes vara i behov av ytterligare intensifiering.

Beträffande statsbidraget anser försäkringsinspektionen det kunna

övervägas om ej antalet statsbidragsformer kunde minskas. Folksam framhåller,

att skillnaderna i kostnadsnivåer för sjukförsäkringen mellan olika

orter och landsdelar torde mindre bero på olikheter i sjukfrekvensen än på

olikheter i utnyttjandefrekvensen. Ett statsbidrag, som direkt anslöte sig

till kassornas utgifter, gåve en favör åt de kassors medlemmar, vilka lättare

kunde utnyttja sjukförsäkringen. Statsbidraget borde egentligen uträknas

i förhållande till vissa objektiva mätetal för varje form av försäkringsskydd.

För sjukvårdsförsäkringen vore antalet medborgare det korrekta mätetalet.

För grundsjukpenningen borde mätetalet vara antalet medlemmar ökat med

ett med hänsyn till barntilläggen vägt antal barn. Av dessa skäl och i syfte

att vinna administrativ enkelhet syntes det ändamålsenligt och riktigt att

fastställa statsbidraget till ett visst belopp per medborgare, lika över hela

landet.

Sjukkasseförbundet förmenar, att — även om statens utgifter för försäkringen

måste begränsas — det vore så angeläget att kostnaderna för

barnfamiljerna i möjligaste mån hölles nere, att barntilläggen borde helt

täckas av statsmedel.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att det föreslagna avgiftsersättningsbidraget

helt borde täcka avgiften för de medlemmar, som befriades

från avgiftens erläggande. Sådan avgift borde inte uttagas genom höjning

av avgifterna för övriga medlemmar.

Det föreslagna statsbidraget till den frivilliga sjukpenningförsäkringen

har kritiserats av Svenska försäkringsbolags

riksförbund, som anser det naturligast, att de självständigt förvärvsarbetande,

som frivilligt försäkrade sig, själva finge bära även den del av

kostnaden, som för de anställda täcktes genom arbetsgivarbidrag. Resultatet

i anslutningshänseende av eu lägre premie vore erfarenhetsmässigt

mycket ringa i jämförelse med vad en effektiv försäljning kunde åstadkomma.

Kooperativa förbundet avstyrker likaså förslaget i denna del samt

framhåller att, om statsbidrag skulle utgå, så måste man förutsätta att ett

förhållandevis lika stort statsbidrag lämnades till de obligatoriskt försäkrade

arbetstagarna. Även Folksam avstyrker statsbidrag.

Försåkringsrådet däremot anser det mindre tillfredsställande, att avgifterna

för frivillig tilläggssjukpenning komme att uppgå till ungefär dubbla

beloppen av avgifterna för obligatorisk tilläggssjukpenning, och finner det

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungi. Maj.ts proposition nr 178.

därför önskvärt, att högre statsbidrag utgåves till den frivilliga försäkringen,

så snart de ekonomiska förutsättningarna härför förelåge. Även

länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter högre statsbidrag till denna föisäkring.

Den föreslagna ordningen för uppbörden av de försäkrades avgiftei

och av arbetsgivarbidraget har ej föranlett någon erinran. Riksråkenskapsverket

framhåller sålunda, att avgiftsuppbördens anknytning till skatteuppbörden

torde vara den i stort sett enda framkomliga vägen. Föreningen

Sveriges kronokamrerare anser det dock böra övervägas, huruvida inte försäkringsavgifterna

kunde inarbetas i den statliga inkomstskatten.

I fråga om de av utredningen gjorda kostnadsberäkningarna

framhåller pensionsstyrelsen, att utredningen vid beräkningen av kostnaderna

för läkarvårdsförsäkringen förutsatt oförändrad läkarvårdstaxa,

samt fortsätter:

Räknar man med endast den provisoriska förbättring som medicinalstyrelsen

föreslog i sin skrivelse till Konungen den 29 november 19o2, skulle

kostnadsökningen bli 20 %. I likhet med vad som skett vid beräkning a\

anslag för bidrag till sjukkassor för budgetåret 1953/54 har pensionsstyrelsen

vidare förutsatt en stegring av läkarvårdskostnaderna per medlem

av 4 % om året. Med utgångspunkt från en för år 1951 beräknad läkarvårdskostnad

av 10: 20 kr. per sjukvårdsförsäkrad medlem samt ett dylikt årligt

tillägg av 4 % under 4 år skulle kostnaden per sjukvårdsför säkrad medlem

i den obligatoriska sjukförsäkringen år 1955 utgöra 17: 70 kr. Hela kostnaden

blir i så fall 93,4 milj. kr. i stället för ovannämnda 76,5 milj. kr.

Lägges till det förra beloppet kostnaderna för yrkesskadeförsäkringen 5,5

milj. kr., blir sammanlagda kostnaden (93,4 + 5,5) 98,9 eller i runt tal 99

milj. kr. i stället för det på antagandet av oförändrad läkarvårdstaxa grundade

kostnadsbeloppet 82 milj. kr.

Pensionsstyrelsen ifrågasätter vidare, huruvida förvaltningskostnaderna

i den nya försäkringen skulle kunna hållas inom den av utredningen förutsatta

ramen, och åberopar därvid att storleken av de nuvarande förvaltningskostnaderna

per medlem och år torde överstiga 7 kr.

Försäkringsrådet anser förvaltningskostnaderna alltför optimistiskt beräknade

och påpekar att den allmänna sjukförsäkringen på grund av dess

omfattning och beskaffenhet komme att kräva en väsentligt utökad och

mera kvalificerad personal.

Sveriges läkarförbund uttalar, att det tillägg i jämförelse med sjukligheten

åren 1946—50, varmed utredningen räknat vid fastställande av sjuktalet,

kunde synas betryggande men att man ändock måste räkna med att

det bleve för lågt. Förbundet anser det också orealistiskt att vid beräkningen

för läkarvårdsförsäkringen utgå från nuvarande återbäringstaxa, och betvivlar

att sjukkassornas förvaltningskostnader per medlem komme att

minska. Vidare hade den medicinska vetenskapens utveckling lett till att

sjukvårdsapparaten blivit allt mera invecklad och dyrbar.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Socialförsäkringsbolagens förening förmenar, att ersättningshöjningarnas

betydelse för sjuktalet starkt undervärderats av utredningen. Med hänsyn

främst till den mångdubbling av ersättningarna och den utvidgning av

klientelet det här vore fråga om i jämförelse med den nuvarande frivilliga

försäkringen, bjöde enligt föreningens mening försiktigheten att räkna med

nära nog en fördubbling av sjuktalet. Möjligheterna att genomföra den avsedda

administrationen med de beräknade förvaltningskostnaderna måste

även betvivlas.

Överstålhällarämbetet framhåller beträffande statens förpliktelser, att de

avsedda åtagandena i fråga om avgiftsersättnings- och avgiftslindringsbidrag

ävensom avgiftsrestantier innefattade ett osäkerhetsmoment, som

kunde få ej ringa betydelse i fall av ett försämrat läge på arbetsmarknaden.

Sjukkasseorganisationen.

Förslaget att lämna den nuvarande sjukkasseorganisationen orubbad

har föranlett en del kritiska uttalanden.

Pensionsstyrelsen anför:

1 sitt yttrande den 19 oktober 1944 över socialvårdskommitténs förslag

till lag om allmän sjukförsäkring framhöll pensionsstyrelsen, att den dåvarande

organisationen, på vilken förslaget byggde, måste betecknas som

icke så litet tungrodd. Styrelsen åsyftade därvid bl. a. systemet med dubbla

försäkringsorgan (lokal- och centralsjukkassor). Under den tid som därefter

förflutit har en omprövning av organisationen ytterligare aktualiserats

bl. a. genom de ändringar i sjukkassornas verksamhetsområden som ägt

rum i anslutning till kommunindelningsreformen och förberedelsearbetet

till lagen om allmän sjukförsäkring.

En del av de sjukkassor, som avgivit yttrande över det föreliggande betänkandet,

ha jämväl berört organisationsfrågan och uttalat sig mot dubbelorganisationen

med lokal- och centralsjukkassor.

Enligt pensionsstyrelsens mening har den utveckling på sjukkasseområdet

som sålunda skett betydligt underlättat de administrativa möjligheterna

att ersätta det nuvarande två-kassesystemet med ett system med

endast ett försäkringsorgan. Att en sådan ändring i organisationen skulle

leda till väsentliga förenklingar finner styrelsen ligga i öppen dag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då det självfallet är av största

vikt att, vid den utvidgning av sjukförsäkringsverksamheten som föreslås,

alla möjligheter till förenklingar tillvaratagas anser pensionsstyrelsen, att

organisationsfrågan bör utredas snarast möjligt. Härför talar också det

förhållandet, att all erfarenhet visar, att det är betydligt svårare att göra

förenklingar om en mindre lämplig organisation får tillfälle att växa sig

fast under eu ny ordning.

Pensionsstyrelsen hemställer därför att eu förutsättningslös utredning

av hithörande spörsmål kommer till stånd snarast möjligt.

Iliksförsäkringsanstalten anser, att en översyn av sjukkasseorganisationen

borde ske sedan viss tids erfarenhet av försäkringen vunnits.

Länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län och Svenska försäkringsbolags

riksförbund framhåller, att eu utredning rörande den mest ända
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

mål senliga organisationsformen borde ske innan utredningens förslag lades

till grund för lagstiftning.

Medicinalstyrelsen förklarar sig icke kunna dela utredningens mening,

att den nuvarande organisationen skulle kvarstå i stort sett oförändrad

efter det den obligatoriska sjukförsäkringen genomförts. Icke blott det förhållandet

att den nuvarande organisationen vore oproportionerligt dyr i

förhållande till den utbetalade sjukhjälpen utan även det faktum, att de

lokala styrelserna i kassorna knappast längre finge några uppgifter att

fylla, talade för att lokalkassorna borde upplösas och ersättas med filialer

till centralkassorna. Även länsstyrelserna i Kalmar och Älvsborgs län,

Handelns arbetsgivareorganisation samt De fria sjukkassornas förbund

ifrågasätter, huruvida lokalkassorna borde bibehållas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att sjukkassorna

hade ett rikt lokalt nät och sålunda vore starkt decentraliserade. En decentralisation

vore effektiv och bekväm för medlemmarna. Men en decentraliserad

förvaltning vore också en ganska dyrbar förvaltning. Behovet av ett

vitt förgrenat nät för sjukkassorna sammanhängde nu med att kassorna

arbetade med ackvisitionsverksamhet. Denna verksamhet borde i ganska

stor utsträckning kunna inskränkas, därest utredningens förslag genomfördes.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det böra övervägas, huruvida ej

centralmyndigheten kunde övertaga centralsjukkassornas arbetsuppgifter.

Socialstyrelsen finner det uppenbart, att högst avsevärda administrativa

förenklingar stode att vinna genom att låta samhället övertaga ansvaret

för sjukförsäkringen. Socialstyrelsen betvivlar, att det skulle innebära

någon avgörande fördel att bibehålla det ekonomiska självansvaret hos kassorna

vid en allmän försäkring av den typ utredningen föreslagit.

Yrkesskadeförsäkringen.

Förslaget att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet skall vara av avgörande

betydelse för tillhörigheten till den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen, d. v. s. att denna skall omfatta endast

anställda, har i de allra flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan

erinran.

överståthållarämbctet anser det särskilt värdefullt, att det genom samordningen

befunnits möjligt att anknyta till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet

i fråga om tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen.

Försäkringsrådet framhåller, att genom begränsningen uteslutes i huvudsak

sådana kategorier, där det även med OL:s arbetarbegrepp vore tveksamt,

huruvida de bort ingå i försäkringen.

Enligt vad riksförsäkringsanstalten uttalar gåve bedömningen av frågor

angående tillhörigheten till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen med

nuvarande lagregler och tillämpning ofta upphov till invecklade gräns
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

dragningar. Genom utredningens förslag om en effektiv allmän sjukförsäkring,

samordnad med yrkesskadeförsäkringen, samt öppnandet av sistnämnda

försäkring för frivillig anslutning av alla hade förutsättningar

skapats för en rationellare lösning av gränsdragningsproblemet beträffande

arbetstagarbegreppet. Vid sådant förhållande ansåge anstalten det

vara berättigat att låta försäkringstekniska och andra praktiska synpunkter

spela en väsentligt större roll vid avgränsandet av arbetstagarna, än vad

som varit fallet vid tillämpningen av ÖL. Riksförsäkringsanstalten tillstyrkte

därför utredningens förslag i fråga om arbetstagarbegreppet.

Landsorganisationen uttalar, att det varit önskvärt om utredningen till

ledning för prövningen av en skadads egenskap av arbetstagare sökt utforma

några allmänna direktiv, samt fortsätter:

Xu hänvisas inte till annat än tillvaron av semesterrätt, alltså en rätt

som själv är betingad av att arbetstagarställningen är klarlagd. Huruvida

sådan rätt föreligger är också i en mångfald fall svårbedömt, och en prövning

av denna fråga aktualiseras över huvud icke förrän semesterlagens

kvalifikationsvillkor är uppfyllt, vilken fråga i sin tur ofta nog inte aktualiras

förrän under semesteråret.

Svenska sjukkasseförbundet fogar vid sitt tillstyrkande av förslaget den

anmärkningen att från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och från

den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen komine att uteslutas ett

tämligen stort antal sådana arbetstagare, som vid sidan av arbetet i det

egna företaget mot avlöning utförde arbete för annans räkning, t. ex. småbrukare,

som utförde skogskörslor åt skogsägare. Länsstyrelsen i Västernorrlands

tån anför, att då nämnda kategorier måste skydda sig genom

frivillig försäkring, försäkringsskyddet säkerligen i många fall komine att

bli otillfredsställande.

Socialstyrelsen förklarar sig hysa tvekan - - i varje fall om företagarna

ställdes utanför den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning —

inför förslaget att göra yrkesskadeförsäkringen snävare till omfattningen

genom att här tillämpa det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.

Socialförsäkringsbolagens förening beklagar, att genom förslaget kretsen

av de arbetstagare, som komine att falla under yrkesskadeförsäkringen,

blivit i hög grad begränsad. Det måste väcka allvarliga betänkligheter att

nu från yrkesskadeförsäkringen utesluta arbetstagare, som under årtionden

åtnjutit det skydd, som ÖL givit dem, utan att de bjödes en kompensation,

som kunde anses likvärdig eller tillfredsställande. Enligt föreningens

mening talade all erfarenhet för att de arbetstagare det bär gällde i ett

mycket ringa antal fall komine att anlita den frivilliga yrkesskadeförsäkringen.

Visserligen skapade den föreslagna definitionen å tillhörigheten

i någon mån ökad klarhet, men detta hade skett på bekostnad av stora

arbetstagargruppers intressen. Även med det civilrättsliga arbetstagarbegreppet

komme påtagliga gränsdragningssvårigheter att uppstå. Besvärliga

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

tolkningsfrågor skulle uppkomma för stora grupper inom skogsarbete,

flottningsarbete, trädgårdsarbete, bensinförsäljning, marketenterirörelse,

handelsresande, handelsagenter in. fl.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att genom de föreslagna

frivilliga försäkringarna skapats möjlighet för de uteslutna grupperna uppdragstagare

att t. ex. avtalsvägen tillförsäkra sig ett likartat skydd som

det varav de egentliga arbetstagarna obligatoriskt komme i åtnjutande.

Organisationen ifrågasatte emellertid, om man inte i såväl SFL i vad gällde

den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen som i yrkesskadeförsäkringslagen

kunde införa de beroende uppdragstagarna så att de obligatoriskt

fölle under båda lagarna.

Riksförbundet Landsbygdens Folk avstyrker bestämt den föreslagna inskränkningen

och anför:

För en stor grupp jordbrukare, som vid sidan av sitt jordbruk regelmässigt

eller mera tillfälligt åtaga sig körslor av olika slag, skulle detta

medföra en väsentlig försämring. Den frivilliga yrkesskadeförsäkring, som

enligt kommittén skulle skapas för bl. a. självständiga företagare, skulle

visserligen bidraga till att minska olägenheterna, men man kan icke komma

ifrån att yrkesskadeförsäkringens automatik för arbetstagarna utgör en

stor fördel. Riksförbundet vill som sin bestämda uppfattning hävda, att

arbetstagarebegreppet i den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen bör ges

den innebörden, att den som utför arbete för annans räkning under den tid

arbetet pågår räknas som arbetstagare, oavsett om han är självständig

företagare eller anställd.

Mot utredningens förslag, såvitt avser det närmare innehållet i s a mordningsreglerna

har erinringar framförts blott i ett fåtal yttranden.

Försäkringsi-ådet anser, att utredningens utformning av samordningsbestäminelserna

i tillämpningen komme, särskilt med hänsyn till att olika

regler i de båda lagarna sinsemellan givits för beräkningen av den årliga

arbetsförtjänsten, att leda till mindre önskvärda konsekvenser. Om en

studerande, som drabbades av ersättningsbar yrkesskada, vore enbart sjukvårdsförsäkrad

enligt SFL, komme han, därest utredningens förslag följdes,

ofta i betydligt gynnsammare läge, än om han vore obligatoriskt sjukpenningförsäkrad

enligt nämnda lag, till följd av den för studerande i

regel fördelaktigare inkomstberäkningen enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Detta kunde inte vara tillfredsställande. Enligt försäkringsrådets mening

vore det oklart bl. a. om uttrycket »icke sjukpenningförsäkrad» i de speciella

samordningsreglerna avsåge »icke obligatoriskt sjukpenningsförsäkrad»

eller »varken obligatoriskt eller frivilligt sjukpenningförsäkrad».

En självständig yrkesutövare, som vore endast sjukvårdsförsäkrad, kunde

vid yrkesskada komma i gynnsammare läge än den som vore sjukpenningförsäkrad,

därigenom att han skulle få ersättning enligt yrkesskadeförsäkringens

regler.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Försäkringsrådet har vidare mot utredningens förslag om samordningsregler

anfört, att en yrkesskadad skulle kunna, efter det arbetsförmågan

ökat från t. ex. hälften till två tredjedelar, få högre ersättning än den

han hade vid mera nedsatt arbetsförmåga. Detta skulle följa av att han

vid denna ökning av arbetsförmågan överfördes från sjukförsäkringen till

yrkesskadeförsäkringen, där reglerna om den årliga arbetsförtjänsten vore

fördelaktigare.

Riksförsäkringsanstalten framför samma erinran som försäkringsrådet,

såvitt avser yrkesskadade, som är sjukvårds- men ej sjukpenningförsäkrade

enligt SFL, ävensom beträffande frågan om högre ersättning vid

ökning av arbetsförmågan. Den skadade hade enligt anstalten uppenbarligen

vissa möjligheter att påverka graderingen av nedsättningen av arbetsförmågan

och därigenom tidpunkten för skadans överförande till yrkesskadeförsäkringen

i fråga om sjukpenningen. På grund av den föreslagna

bestämmelsen i SFL om att av sjukdom orsakat tillstånd av arbetsoförmåga

eller nedsatt arbetsförmåga, som kvarstode efter sjukdomens upphörande,

skulle jämställas med sjukdom komme vidare yrkesskadad med

hög invaliditet under hela samordningstiden att kvarstå i sjukförsäkringen

med dess mindre förmånliga regler, under det att fall med låg

invaliditet komme att överföras till yrkesskadeförsäkringen redan före

utgången av samordningstiden.

Riksförsäkringsanstalten erinrar vidare om att förslaget angående sjukpenningskalan

inom sjukförsäkringen kunde medföra, att en yrkesskadad

— på grund av tidigare sjukskrivning inom 60 dagar före yrkesskadan —

komme att få sjukpenning under en del av samordningstiden enligt den

mindre förmånliga kolumnen i sjukpenningskalan. Om den skadade efter

samordningstidens slut vore berättigad till sjukpenning enligt yrkesskadeförsäkringslagen,

skulle han kunna komma att under ett och samma

sjukdomstillstånd och vid samma nedsättning av arbetsförmågan få sjukpenning

av tre olika storleksordningar.

Vid ett efter två års fritt intervall uppkommet recidiv av yrkesskada,

som på grund av samordningsreglerna inte överförts till yrkesskadeförsäkringen,

kunde enligt riksförsäkringsanstalten bestämmelserna komma

att få den konsekvensen, att den skadade efter utgången av samordningstiden

finge åtnöjas med en avsevärt lägre sjukpenning än dessförinnan. I

fråga om barntillägg i de lägsta sjukpenningklasserna kunde förslaget leda

till att sämre ersättning utginge från yrkesskadeförsäkringen än från sjukförsäkringen.

Sammanfattningsvis framhåller riksförsäkringsanstalten, att enligt förslaget

försäkringarna grepe in i varandra på ett sätt, som i många fall

måste verka förbryllande och göra det hart när omöjligt för den skadade

att hålla reda på från vilken av försäkringarna han vid eu viss tidpunkt i

olika avseenden vore ersättningsberättigad. Ur skaderegleringssynpunkt

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

lorde samordningsreglerna komina att visa sig svårtillämpliga och, bl. a.

därigenom att ett icke obetydligt antal fall samtidigt komme att handläggas

av sjukkassa och försäkringsinrättning, administrativt betungande.

En förenkling med hänsyn till skaderegleringen vore därför synnerligen

påkallad.

Socialförsäkringsbolagens förening finner de föreslagna speciella samordningsreglerna

delvis vara betänkliga. Eu av de främsta anledningarna

härtill vore, att det ofta skulle kunna förekomma, att sjukpenningklassen

enligt yrkesskadeförsäkringen bleve högre än den enligt sjukförsäkringen,

beroende på de båda försäkringarnas olika metoder för beräkning av

arbetsförtjänst. Föreningen påpekar möjligheterna för en skadad att arrangera

sitt arbete så, att han överfördes till yrkesskadeförsäkringen.

Utredningen hade enligt föreningen beaktat sistnämnda förhållande endast

beträffande sjukvårdsersättning, ehuru risken för manipulationer vore vida

mera betydelsefull beträffande sjukpenningen. Det förefölle föreningen alldeles

orimligt att konstruera en försäkring så att skadade, som hade intresse

därav, genom egna tämligen enkla åtgärder kunde själva arrangera

så att de finge ersättning enligt regler, som vore gynnsammare än dem

lagstiftningen åsyftat. Den nyss åsyftade specialregeln angående sjukvårdsersättning

skulle leda till en mycket opraktisk splittring av ersättningen.

Den inrättning, som utgåve sjukpenningen, borde enligt föreningen också

utge sjukvårdsersättningen. Beträffande den speciella bestämmelsen angående

ersättning från yrkesskadeförsäkringsinrättningen för särskild vård,

t. ex. en specialistoperation, under samordningstiden vore att märka, att

sådana ingripanden från inrättningen komme att vara praktiskt taget

uteslutna. Sjukkassorna skulle ej ha möjlighet att delge inrättningarna

dessa fall. Angående de icke sjukförsäkrade, främst de ej mantalsskrivna

utlänningarna, borde ett sådant arrangemang icke komma i fråga, som

skulle resultera i att dessa personer komme i gynnsammare läge än svenska

arbetare.

Statens institut för folkhälsan ifrågasätter, om inte med hänsyn till

profylaktiska synpunkter samtliga yrkessjukdomsfall redan från början

borde handläggas av försäkringsinrättningarna.

Beträffande det föreslagna undantaget från regeln att efter samordningstidens

slut yrkesskador helt skall regleras av vederbörande försäkringsinrättning

anför Landsorganisationen, att sjukvården väl borde betalas

av sjukkassan men efter yrkesskadeförsäkringens regler.

Beträffande förmånerna från den kvarstående nu

ifrågavarande yrkesskadeförsäkringen, har utredningens

förslag praktiskt taget enhälligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Socialförsäkringsbolagens förening anmäler avvikande mening i fråga

om förslaget att sjukförsäkringens sjukpenningskala skall användas inom

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 1/S.

125

yrkesskadeförsäkringen även efter sainordningstidens utgång. Föreningen

anför på denna punkt bl. a. följande.

När utredningen efter sainordningstidens utgång låter sjukförsäkringen

gå efter sina egna linjer, saknas motivering för att icke också yrkesskadeförsäkringen

skall lämnas frihet att anpassa sina dagsbelopp efter sina behov

och att yrkesskadeförsäkringens sjukpenningtabeller skola gälla efter de 90

dagarna lika väl som yrkesskadeförsäkringens regler i fråga om arbetsförtjänstens

beräknande och för övrigt även beträffande läkarvårdsförmånerna.

Utredningen har icke tillräckligt beaktat, att avsevärda ändringar beträffande

sjukpenningbeloppens storlek i stor utsträckning komma att få vidtagas

för yrkesskadeförsäkringens del efter samordningstidens slut. De av sjukkassorna

i de enskilda fallen på förhand bestämda sjukpenningklasserna,

som skola tillämpas under samordningstiden, komma att i stor utsträckning

ligga under de klasser, som yrkesskadeförsäkringen därefter kommer

att fastställa. En uppflyttning i högre sjukpenningklass kommer därför

att i mycket stor omfattning äga rum vid utgången av samordningstiden.

Då sålunda en omprövning och höjning av sjukpenningbeloppen kommer

att äga rum, måste desto mindre anledning föreligga att icke ge yrkesskadeförsäkringen

frihet att begagna de egna tabeller, som utarbetats med

hänsyn till denna försäkrings särskilda förhållanden. För de skadade bör

det närmast vara svårförståeligt, att en ändring skall vidtagas i den en

gång beräknade årliga arbetsförtjänsten, medförande en ny sjukpenningklassplacering

inom samma skala. Ett sådant förfarande torde i många

fall befordra kritik mot sjukkassorna för — såsom de skadade anse —

felaktigt bestämd sjukpenningklass. En tillämpning av yrkesskadeförsäkringens

särskilda tabeller skulle därför vara ur psykologisk synpunkt

lämplig och även ur yrkesskadeförsäkringens särskilda behov synnerligen

påkallad. Genom att yrkesskadeförsäkringen finge tillämpa den av socialvårdskommittén

föreslagna sjukpenningskalan — utbyggd med hänsyn till

det ökade lönemaximum — skulle en bättre anknytning erhållas till ersättningen

vid invaliditet. Vidare kan framhållas, att socialvårdskommitténs

förslag rörande särskild skala för familjeförsörjare, vilken skala saknar

barn- eller familjetillägg, bäst passar ihop med reglerna för invaliditetsersättning.

De föreslagna reglerna angående anmälan o in yrkesskada har

i allmänhet inte föranlett någon gensaga under remissbehandlingen.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten anmärker emellertid på

förslaget alt läkarintyg på försäkringsinrättningens bekostnad alltid skall

bifogas anmälan om yrkesskada, trots att det stora flertalet av dessa skade1''all

ej skulle föranleda ersättning i övrigt från yrkesskadeförsäkringen.

Det vore tillräckligt, alt här avsedda läkarintyg krävdes — förutom i fall

av direktanmälan till försäkringsinrättningen — endast i de fall, då sjukkassan

funne anledning antaga, alt ersättning från yrkesskadeförsäkringen

kunde komma att utgå eller då eljest anmälan skulle av kassan

vidarebefordras till inrättningen. Försäkringsrådet framför som alternativ

härtill dels den utvägen, att kostnaden för dessa läkarintyg finge stanna

på sjukkassan, och dels den möjligheten, att arbetsgivarens skyldighet att

anskaffa läkarintyg borttoges såvitt avsåge sjukförsäkrade yrkesskadade

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

och att det finge ankomma på kassan att i män av behov anskaffa sådant

intyg.

Arbetarskijddsstyrelsen framhåller angelägenheten av att nuvarande anmälningsskyldighet

till arbetarskyddsorganen bibehålies.

Socialförsäkringsbolagens förening anmärker, att det redan inom nuvarande

yrkesskadeförsäkring understundom vore svårt att förmå arbetsgivare

att fullgöra sin anmälningsskyldighet. Då enligt den föreslagna ordningen

en anmälan konune att vara betydelselös för rätten till ersättning i

det övervägande antalet fall av yrkesskador och då man i de övriga tallen

på ett tidigare stadium ej alltid hade anledning att antaga, att tillståndet

verkligen komme att fortvara utöver 90 dagar, måste det enligt föreningens

mening förutses, att anmälningsskyldigheten komme att fullgöras mycket

ofullständigt. Om överhuvudtaget en arbetsgivaranmälan före samordningstidens

slut komme att ha någon funktion att fylla, vore för yrkesskadeförsäkringens

del en sådan anmälningsplikt tillfyllest, som begränsades

till fall, där skadan medförde rätt till hd sjukpenning under minst 5 veckor

eller livränta dessförinnan. Skyldighet för arbetsgivare att direkt till försäkringsinrättning

insända anmälan borde föreligga ej blott beträffande

de icke sjukförsäkrade utan även beträffande dem som väl vore sjukförsäkrade

men ej sjukpenningförsäkrade.

Den föreslagna bestämmelsen, att sjukkassan skall skaffa kompletterande

uppgifter och bifoga anmälan när den vidaresändes till försäkringsinrättningen,

anser föreningen betydelselös, enär kassorna skulle sakna

möjlighet att bedöma vilken komplettering som vore erforderlig. Föreningen

förordar en schematisk regel, att samtliga yrkesskadefall, som icke blivit

friskskrivna efter viss tid, skulle utan närmare utredning översändas till

försäkringsinrättningarna. Handlingarna borde insändas till inrättningarna

först en eller två veckor före samordningstidens utgång.

Sveriges läkarförbund anser, att tillräckliga garantier ej skapats för att

yrkesskadeförsäkringen i tid bleve inkopplad på fallen. Förbundet — som

förordat en samordningstid av 45 dagar — föreslår, att arbetsgivarna direkt

till försäkringsinrättningarna skulle anmäla de efter en månad kvarstående

yrkesskadorna.

I och med att samordningen genomföres, synes det enligt vad Svenska

arbetsgivareföreningen anför inte längre föreligga något större intresse

att föra statistik över sådana olycksfall i arbete, som endast medförde

kortvarigare sjukdom. Ej heller förelåge något behov av särskild utredning

av förloppet vid skadans uppkomst. Endast sådana olycksfall, som

kunde tänkas medföra sjukdom utöver samordningstiden, hade betydelse

för utredning om olycksfall i arbete förekomme eller ej. Föreningen yrkar

därför, att arbetsgivarnas anmälningsplikt beträffande olycksfall inskränktes

till att avse sådana fall, som medförde bortovaro utöver förslagsvis

fem veckor. Ur arbetarskyddssynpunkt erforderlig statistik komme säkerligen

ändock att föras inom företagen.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

127

Departementschefen.

Allmänna synpunkter.

I fråga om de två grenar av socialförsäkringssystemet, vilka utgöres av

å ena sidan sjukförsäkringen och å andra sidan försäkringen för olycksfall

i arbete, har i vårt land utvecklingen gått efter skilda riktlinjer.

Sjukförsäkringen har sedan gammalt vilat på frivillighetens grund och

omhänderhafts av särskilda för ändamålet bildade sjukkassor. Det har

alltså överlämnats åt de enskilda att själva avgöra huruvida de genom att

försäkra sig i sjukkassa skall erhålla skydd mot de ekonomiska följderna

av sjukdom. De enskilda har också fått svara för sjukförsäkringens kostnader.

Staten har dock ansett sig böra stödja försäkringen med betydande

bidrag.

Redan tidigt vann emellertid den uppfattningen insteg, att det borde

åligga en arbetsgivare att ekonomiskt svara för sådana olycksfall, som

drabbade hans anställda medan de utförde arbete för hans räkning. Till

en början grundades lagstiftningen i detta hänseende på principen om

arbetsgivarens omedelbara ersättningsskyldighet. Genom den alltjämt i

kraft varande lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete

övergick man från nämnda princip till principen om arbetsgivarens försäkringsplikt.

Nu är alltså — bortsett från vissa kategorier som av särskilda

skäl undantagits — samtliga arbetstagare på vederbörande arbetsgivares

bekostnad obligatoriskt försäkrade för skada till följd av olycksfall

i arbetet. Detta försäkringsskydd har sedermera genom lagen den 14 juni

1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar utsträckts till att avse även

skada till följd av de i denna lag angivna yrkessjukdomarna. Försäkringsförmånerna

enligt dessa båda lagar utgöres av sjukpenning, livränta, begravningshjälp

och läkarvård — vari inbegripes även sjukhusvård och

tandläkarvård ävensom resor för erhållande av vård — jämte läkemedel

samt proteser och dylikt. Sjukpenningen är till sin storlek beroende av den

skadades årliga arbetsförtjänst samt utgör lägst 3: 50 kr. och högst 14 kr.

I förekommande fall förhöjes sjukpenningen med ett familjetillägg om

1: 50 kr. I organisatoriskt hänseende gäller, att olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen

omhänderhaves av riksförsäkringsanstalten och vissa

av arbetsgivarna bildade ömsesidiga socialförsäkringsbolag.

År 1946 beslöt statsmakterna, att den frivilliga sjukförsäkringen skulle

avlösas av en allmän obligatorisk sjukförsäkring i princip omfattande

landets hela befolkning. Bestämmelserna härom återfinnes i lagen den 3

januari 1947 om allmän sjukförsäkring. Försäkringen enligt denna lag

omfattar dels eu sjukpenningförsäkring och dels eu sjuk vårdsförsäkring.

Genom den förra försäkringen får de försäkrade vid sjukdom hjälp med

visst belopp per dag. Sjukvårdsförsäkringen lämnar ersättning för de försäkrades

kostnader för öppen läkarvård och i samband därmed företagna

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kanyl. Ulaj.ts proposition nr 178.

resor samt, om den försäkrade intagits å sjukhus, för resan dit och åter.

Däremot inbegripes ej under försäkringen ersättning för utgifter för vare

sig sjukhusvård eller läkemedel. Statsmakterna beslöt nämligen 1946 —

i denna del hade heslutet karaktär av principbeslut — att samtliga medborgare

utom försäkringens ram skulle tillhandahållas fri vård på allmän

sal vid sjukhus samt rabatterade eller i vissa fall helt fria läkemedel på

apotek.

Vid sjukförsäkringslagens tillkomst bröt sig meningarna starkt angående

frågan huruvida den obligatoriska sjukpenningförsäkringen skulle uppbyggas

efter ett system med ett i princip enhetligt sjukpenningbelopp,

avsett att garantera medborgarna en skälig levnadsstandard även vid sjukdom,

eller med ett sjukpenningbelopp, fastställt i förhållande till den

genom sjukdomen förlorade arbetsinkomstens storlek. Statsmakterna gav

den förra lösningen sin anslutning, varvid den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

ansågs böra kompletteras med en frivillig tilläggsförsäkring.

I enlighet härmed består den lagfästa sjukpenningförsäkringen av en

obligatorisk bottenförsäkring, avsedd att tillförsäkra de sjuka en viss minimistandard,

samt en statsunderstödd frivillig försäkring såsom komplement

till den obligatoriska försäkringen.

I den obligatoriska försäkringen utgör sjukpenningen för den arbetsföra

vuxna befolkningen 3: 50 kr. om dagen. I förekommande fall kompletteras

denna sjukpenning med maketillägg om 2 kr. per dag samt barntillägg

med 50 öre per barn och dag. Vad nu sagts gäller dock ej för de gifta

kvinnor, som utför hushållsarbete i hemmet. För dessa är sjukpenningen

1: 50 kr. om dagen, vartill kommer ett barntillägg om 1 kr., därest vederbörande

i hemmet har ett eller flera barn under 10 år. Den frivilliga försäkringen

ger de försäkrade — dock ej de gifta hemmakvinnorna — rätt

att försäkra sig för ett tillägg till sjukpenningen om 1: 50, 3 eller 4: 50 kr.

om dagen.

I organisatoriskt hänseende bygger den allmänna sjukförsäkringen på

den grund som lagts av det nuvarande frivilliga sjukkasseväsendet. De

erkända sjukkassorna skall alltså efter ombildning till allmänna sjukkassor

bli bärare av den nya försäkringen.

Enligt sjukförsäkringslagens ursprungliga lydelse skulle lagen träda i

kraft den 1 juli 1950. Sedan ikraftträdandet uppskjutits först ett år,

ställdes efter beslut av 1950 års riksdag lagens ikraftträdande på framtiden.

Genom lag den 8 december 1950 förordnades sålunda, att lagen

skulle träda i verkställighet å den dag som framdeles bestämdes av statsmakterna.

Anledningen till detta uppskov var, att man då ej ansåg det

möjligt att genomföra en reform, som skulle medföra en så avsevärd kostnadsökning

för statsverket som ett genomförande av sjukförsäkringsreformen

enligt de antagna grunderna skulle ha medfört. Enligt de beräkningar,

som gjordes år 1950, skulle nämligen ett genomförande av hela

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

den år 1946 beslutade reformen -— alltså även beträffande sjukhusvård

och läkemedel — totalt föranleda att statsverkets årliga utgifter ökades

med omkring 260 milj. kr.

Vid tiden för den allmänna sjukförsäkringens lagfästande var vrkesskadelagstiftningen

föremål för översyn av socialvårdskommittén. I avbidan

på att denna översyn bleve genomförd ansåg man sig inte böra

närmare ingå på frågan hur en samordning mellan sjukförsäkringen och

yrkesskadeförsäkringen borde vara beskaffad. Gränsdragningen gjordes

därför så, att ersättning för sjukdom, som hade sin grund i yrkesskada,

fick falla helt utom sjukkassornas ersättningsskyldighet.

År 1951 avlämnade socialvårdskommittén ett betänkande med förslag

till yrkesskadeförsäkringslag, avsedd att ersätta de nuvarande olycksfallsoch

yrkessjukdomsförsäkringslagarna. Förslaget bygger i väsentliga delar

på samma principer som den nuvarande lagstiftningen och avser i enlighet

härmed en av arbetsgivarna bekostad obligatorisk försäkring av arbetstagare

för skada i arbetet. Försäkringsskyddet föreslås emellertid utvidgat

och försäkringsförmånerna förbättrade. I likhet med vad som gäller enligt

den nuvarande olycksfallsförsäkringslagen anses sjukpenningen böra utgå

med belopp, fastställt i förhållande till vederbörandes arbetsförtjänst. För

huvudfallen skulle den föreslagna sjukpenningen variera mellan 4 och

16 kr. för ensamstående samt mellan 5 och 18 kr. för familjeförsörjare.

För självständiga yrkesutövare, husmödrar och barn till egna företagare,

tänkte kommittén sig en särskild försäkring i form av tilläggsförsäkring

till den obligatoriska sjukförsäkringen. I avbidan på genomförandet av en

sådan försäkring förordade kommittén som ett provisorium en lagstiftning

om försäkring för skador i arbetet av företagares m. fl. barn. I organisatoriskt

hänseende föreslog kommittén ingen ändring i gällande ordning.

Såsom framgår av redogörelsen för remissyttrandena över socialvårdskommitténs

ifrågavarande förslag, har i yttrandena i allmänhet med skärpa

framhållits behovet av en samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.

Sedan hithörande frågor varit föremål för överväganden inom socialdepartementet

fann jag mig den 28 december 1951 böra utverka Kungl.

Maj:ts medgivande att tillkalla särskilda sakkunniga för att genom deras

försorg få problemen ytterligare belysta. Enligt direktiven skulle de sakkunniga

bl. a. ha att klarlägga såväl möjligheterna att genomföra eu samordning

mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen som de fördelar

och nackdelar, vilka vore förknippade därmed. Med hänsyn till penningutvecklingen

och det statsfinansiella läget borde vidare undersökas,

huruvida eu ändrad konstruktion av den år 1946 beslutade sjukförsäkringen

vore påkallad samt på vad sätt statsverkets totala kostnader för

sjukförsäkringsreformen skulle kunna nedbringas.

9 — Dihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 178.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Socialförsäkringsutredningen — såsom de sakkunniga kallat sig —- har

i slutet av år 1952 avgivit ett betänkande i denna fråga. För sjukförsäkringens

del innebär utredningens förslag främst, att i stället för den enhetliga

sjukpenning, som enligt den antagna lagen obligatoriskt skall tillkomma

varje förvärvsarbetande, ävensom den sjukpenning, som skall utgivas till

hemarbetande hustru i hennes egenskap av familjemedlem, skall utgå en

enhetlig grundsjukpenning om 3 kr. För de anställdas del — alltså ej för

hemmakvinnorna och de egna företagarna — skall denna grundsjukpenning

obligatoriskt förhöjas med en efter vederbörandes inkomst utgående tilläggssjukpenning.

Grundsjukpenningen skall även i förekommande fall förhöjas

med barntillägg. Högsta sammanlagda sjukpenning utom barntillägg föreslås

bli 20 kr. Detta belopp föreslås tillkomma den vars årsinkomst av tjänst

är minst 14 000 kr. Liksom enligt den antagna lagen skall även enligt förslaget

finnas en frivillig sjukpenningförsäkring, men denna föreslås begränsad

att avse att ge täckning för annan inkomst av förvärvsarbete än

inkomst av tjänst. Den skall dock stå öppen även för vissa studerande.

I fråga om sjukvårdsförsäkringen föreslås även vissa förändringar i

sjukförsäkringslagen. Främst är härvid att märka att utredningen förordar

att, med frångående av 1946 års principbeslut i frågan, ersättning för utgifter

för sjukhusvård skall inbegripas bland försäkringsförmånerna. Däremot

utgår utredningen från att nämnda principbeslut skall stå fast i

fråga om läkemedlen; fria eller rabatterade läkemedel förutsättes alltså

skola lämnas vid sidan av försäkringen.

Den år 1947 lagfästa sjukkasseorganisationen anses böra handha även

en på angivet sätt ändrad sjukförsäkring.

Den sålunda reformerade sjukförsäkringen föreslås i princip skola under

viss tid utgöra skydd även vid yrkesskador, d. v. s. vid olycksfall i arbete

och vid yrkessjukdom. Denna tid, den s. k. samordningstiden, föreslås

sträcka sig intill utgången av de 90 första dagar, för vilka sjukpenning

utges i anledning av yrkesskadan. Samordningstiden blir alltså för yrkesskadeförsäkringens

del närmast att anse såsom en karenstid; yrkesskadeförsäkringen

skall sålunda i princip ej träda till förrän efter samordningens

slut.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen leder

till att yrkesskadeförsäkringen i väsentlig mån får karaktär av livränteförsäkring.

Emellertid kommer sådana förmåner som sjukpenning och läkarvård

m. m. att alltjämt förekomma inom yrkesskadeförsäkringen. Förslaget

innebär i detta avseende, att sjukförsäkringens sjukpenningskala skall tilllämpas

även inom yrkesskadeförsäkringen. Läkarvård, sjukhusvård, tandläkarvård,

läkemedel, proteser m. in. föreslås däremot skola ersättas enligt

de grunder, som hittills gäller inom yrkesskadeförsäkringen, d. v. s. i princip

med hela det erforderliga beloppet. Genom samordningen har det ansetts

naturligt att höja maximum för den arbetsinkomst, som skall ligga till grund

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 178.

131

för livränteberäkningen. Utredningen föreslår en höjning från 7 200 kr. till

15 000 kr.

Yrkesskadeförsäkringen föreslås även i fortsättningen reserverad för dem

som är att anse såsom arbetstagare. Härvidlag innebär samordningen, att

den kategori som skall omfattas av yrkesskadeförsäkringen blir densamma

som den vilken skall vara obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning

enligt sjukförsäkringslagen. Vid bestämning av arbetstagarbegreppets innebörd

skall enligt förslaget tillämpas samma regler som när det enligt semesterlagen

gäller att avgöra huruvida en person skall anses som arbetstagare

eller ej. I fråga om tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen innebär utredningens

förslag vidare, att det nuvarande undantaget i olycksfallsförsäkringen

för s. k. hemarbetare skall bibehållas och att försäkringen, i motsats

till vad nu gäller, icke skall omfatta yrkesutbildningselever. A andra sidan

föreslås att undantag för företagares familjemedlemmar ej skall göras i de

fall familjemedlemmen är sjukpenningförsäkrad inom sjukförsäkringen.

Beträffande yrkessjukdomarna föreslås den ändringen, att samtliga sjukdomar,

som orsakats av arbetet genom inverkan av ämne eller annan substans

eller genom strålande energi, skall bli ersättningsberättigande. Det i

gällande lag tillämpade systemet med en s. k. ämnesförteckning föreslås

alltså slopat, såvitt angår nämnda sjukdomar.

Bl. a. med hänsyn till att arbetsgivarnas kostnader för yrkesskadeförsäkring

kommer att minska till följd av samordningen föreslår utredningen,

att arbetsgivarna skall vara skyldiga att bidraga till kostnaderna för sjukförsäkringen.

Arbetsgivarnas bidrag skall i sin helhet användas att sänka

avgifterna till tilläggssjukpenningen och sålunda komma allenast de anställda

till godo. Jämväl i övrigt föreslår utredningen vissa jämkningar i

fråga om sättet för sjukförsäkringens finansiering.

Utredningen förutsätter att frågorna om yrkesskadeförsäkringens handhavande,

tillsynen över sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna samt besvärsordningen

skall utredas i särskild ordning; dock föreslår utredningen att

pensionsstyrelsens sjukkassebyrå från och med den 1 juli 1953 provisoriskt

överföres till riksförsäkringsanstalten.

Utredningen föreslår slutligen att dess förslag skall genomföras den 1

januari 1955.

Vid remissbehandlingen har socialförsäkringsutredningens förslag genomgående

tillstyrkts, och från många håll har betonats angelägenheten av att

den år 1946 beslutade sjukförsäkringsreformen snarast blir omsatt i praktiken.

Det sätt, varpå utredningen löst sin uppgift, har också allmänt gillats.

Röster har dock även höjts för ett fortsatt uppskov med avgörandet av

denna fråga; på olika punkter har härjämte viss detaljkritik framkommit.

För egen del har jag den uppfattningen, att statsmakterna icke längre bör

dröja med att infria det löfte, som 1946 års beslut i sjukförsäkringsfrågan

innebär. Visserligen kan sägas, att sedan år 1946 anslutningen till den

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

frivilliga sjukförsäkringen förbättrats — i runt tal 60 procent av den vuxna

befolkningen tillhör nu erkänd sjukkassa — men den genomsnittliga sjukpenningens

storlek är fortfarande nästan lika låg som i början av 1940-talet,

och detta trots den försämring av penningvärdet som sedan dess ägt rum.

Den bristande anslutningen gör sig också alltjämt gällande inom de befolkningsgrupper,

som i ekonomiskt hänseende är sämst ställda och därigenom

i mest behov av försäkringen.

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är långt mer tillfredsställande ur

effektivitetssynpunkt än sjukförsäkringen. Även yrkesskadeförsäkringen

synes emellertid vara i behov av reformering i vissa hänseenden, icke minst

med hänsyn till nedgången i penningvärdet.

Genom socialförsäkringsutredningens förslag med dess ändrade konstruktion

av sjukpenningförsäkringen och dess nya finansieringsregler för sjukförsäkringen

synes mig förutsättningar ha skapats för att sätta sjukförsäkringsreformen

i kraft. Jag förordar därför, att statsmakterna nu måtte fastställa

tiden för reformens genomförande. Samtidigt som sjukförsäkringsreformen

träder i kraft bör även den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagstiftningen

ersättas av en ny gemensam yrkesskadeförsäkringslag.

När jag nu övergår till att behandla frågan om innehållet i en reviderad

lagstiftning på detta område, vill jag till en början erinra om vad jag i inledningen

anfört därom att för årets riksdag synes böra framläggas ett lagförslag

avseende endast sjukförsäkringen och att det torde få anstå till nästa

års riksdag med framläggandet av förslag till yrkesskadeförsäkringslag.

Med hänsyn till det sätt, varpå de båda försäkringarna hopkopplats, måste

emellertid redan i detta sammanhang beröras de delar av yrkesskadeförsäkringen,

som direkt påverkas av sjukförsäkringens utformning.

Yrkesskadeförsäkringen är till sin natur i betydande mån att anse såsom

en sjukförsäkring. Två obligatoriska sjukförsäkringar bör enligt min mening

icke utan särskilda skäl därtill bedrivas vid sidan av varandra. Redan

när socialförsäkringsutredningen tillkallades framhöll jag, att åtskilliga fördelar

borde kunna vinnas genom en sådan samordning mellan

sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen att

sjukförsäkringen finge övertaga regleringen av de kortvariga olycksfallen

och under motsvarande tid av de långvariga. Jag pekade därvid bl. a. på

möjligheten till snabbare utbetalningar ävensom på den administrativa förenkling,

som måste vinnas genom att man kunde undvika att det stora antalet

ganska snabbt övergående olycksfall behövde ge anledning till en ofta

komplicerad prövning av frågor rörande olycksfallsförsäkringens tillämplighet.

Såsom exempel på dylika frågor nämnde jag spörsmål huruvida den

skadade vore att anse som arbetstagare i lagens mening, huruvida olycksfallet

kunde rubriceras som olycksfall i arbete resp. därmed jämställt olycksfall

på väg till eller från arbetet eller huruvida en åkomma kunde anses vara

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

föranledd av olycksfall. För att belysa betydelsen av det anförda nämnde

jag, att enligt den officiella statistiken av de sjukdomar, som föranletts av

olycksfall, omkring 65 procent varade högst två veckor, omkring 75 procent

högst tre veckor och 85 procent högst fyra veckor.

Socialförsäkringsutredningen har efter närmare undersökning av frågan

tunnit, att en samordning mellan dessa båda försäkringar medför så betydande

fördelar, att den bör komma till stånd. Främst har pekats på vinsterna

i fråga om snabbhet vid utbetalningar, det starkt minskade behovet

av utredningar, bortfallandet av gränsdragningsproblem och möjligheterna

till minskning av administrationen. Utredningen har vidare framhållit värdet

för de över 2 milj. anställda att frågan om ekonomiskt skydd vid andra

sjukdomar än sådana som orsakats av yrkesskador blir löst på ett tillfredsställande

sätt. Betydelsen härav framstår enligt utredningen klart, särskilt

om man beaktar att de sjukdomar, som orsakas av yrkesskada, utgör endast

ungefär en sjundedel av hela antalet sjukdomar.

Enligt utredningens förslag innebär såsom nämnts samordningen, att

sjukförsäkringen, d. v. s. sjukkassorna, skall svara för regleringen av sjukdoms-

och olycksfall under en samordningstid av 90 dagar. Härifrån föreslås

dock vissa undantag i olika riktningar. Tekniskt sett är samordningstiden

utformad såsom en sammanläggningstid och utgöres av tiden intill dess

sjukpenning från sjukkassan utgivits under tillhopa 90 dagar. Med en sådan

samordningstid räknar utredningen med att över 90 procent av olycksfallen

kommer att stanna på sjukförsäkringen.

I så gott som samtliga remissyttranden har en samordning mellan sjukförsäkringen

och yrkesskadeförsäkringen tillstyrkts. För sjukförsäkringens

del har samordningen allmänt ansetts medföra fördelar. Vad angår yrkesskadeförsäkringen

har emellertid i vissa remissyttranden påtalats, att

samordningen är förenad med nackdelar, därest den genomföres efter de

av utredningen uppdragna riktlinjerna. Dessa nackdelar skulle främst bestå

i att i ersättningshänseende viss försämring i förhållande till vad nu gäller

skulle inträda för de försäkrade. Vidare har pekats på att arbetstagarbegreppet

i den samordnade försäkringen skulle bli något snävare än det som

nu tillämpas inom yrkesskadeförsäkringen. Förutsättningarna för arbetarskyddet

skulle även bli sämre, genom att arbetsgivarnas bidrag icke, såsom

nu är fallet inom olycksfallsförsäkringen, varierades efter olycksfallsrisken

med påföljd att arbetsgivarnas intresse att hålla arbetarskyddet högt skulle

minska.

Därest eu samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

över huvud skall kunna komma till stånd, måste naturligen de bestämmelser,

som gäller för de båda försäkringarna, anpassas till varandra.

Härvid far en avvägning ske mellan å ena sidan de försäkrades intresse

alt mot eu rimlig avgift erhålla ett tillfredsställande försäkringsskydd och

a andra sidan bortsett från försäkringsavgifterna — den ekonomiska be
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

lastning som försäkringen medför. Vidare bör givetvis tillses att bestämmelserna

blir praktiskt lättillämpliga.

Från dessa utgångspunkter och med beaktande av de fördelar av olika

slag, som följer av samordningen, anser jag, att man bör bortse irån den

förändring med avseende å den nuvarande olycksfallsförsäkringens förmåner,

som blir en konsekvens av en samordnad försäkring. I fråga om

förmånerna vid yrkesskador vill jag särskilt framhålla, att genom penningvärdets

och lönenivåns ändring en betydande del av de yrkesskadade

kan draga fördel av den av mig förordade sjukpenningskalan. Samordningen

möjliggör vidare en utsträckning av yrkesskadeförsäkringen till

att omfatta även de i soeialvårdskommitténs betänkande berörda s. k. företagarbarnen,

en omständighet som blir särskilt betydelsefull för den jordbrukande

befolkningen. En betydande utvidgning av skyddet vid yrkessjukdomar

blir även möjlig. Ytterligare är att märka att även de egna företagarna

tillförsäkras ett visst skydd mot yrkesskador genom den obligatoriska

sjukförsäkringen, ett skydd som utan större kostnader kan av dem

kompletteras genom de föreslagna frivilliga sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.

Frågan om arbetstagarbegreppets innebörd har under

senare år varit aktuell vid olika tillfällen, särskilt i samband med uppkommande

spörsmål rörande semesterlagstiftningen och den s. k. arbetsfredslagstiftningen,

d. v. s. lagstiftningen rörande kollektivavtal, föreningsoch

förhandlingsrätt m. in. Även i samband med källskattesystemets införande

blev frågan föremål för diskussion. I detta sammanhang anser jag

mig ej behöva lämna någon uttömmande redogörelse för ifrågavarande

spörsmål utan tillåter mig hänvisa till den utförliga redogörelse över hithörande

problem, som återfinnes i andra lagutskottets vid 1950 års riksdag

avgivna utlåtande nr 23. Jag vill endast erinra om att arbetstagarbegreppet

till sin innebörd ej är enhetligt. Vid tillämpningen av olika lagar har

begreppet sålunda tolkats på ett skiftande sätt, och vad gäller de nuvarande

olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna har begreppet givits en

vidare tydning än såvitt angår bl. a. arbetsfredslagarna och semesterlagen,

vilka bygger på ett civilrättsligt arbetstagarbegrepp. Olycksfallsförsäkringen

har sålunda ansetts tillämplig'' å en hel del personer, vilka enligt

den allmänna civilrättens regler ej är att anse såsom arbetstagare men som

kan anses socialt likställda med och som rent faktiskt utför sitt arbete

under ungefär samma förhållanden som om de varit anställda i annans

tjänst. Härvidlag har utbildats en för olika yrkesområden varierande och

ganska svåröverskådlig praxis.

Vidare vill jag nämna, att genom år 1945 vidtagna lagändringar arbetsfredslagstiftningens

tillämpningsområde vidgats till att omfatta, förutom

de egentliga arbetstagarna, även s. k. beroende uppdragstagare. Därmed

förstås enligt denna lagstiftning en person som, utan att anställnings^)!''-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

hållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne

intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares

till arbetsgivaren. Vid tillkomsten av 1945 års lagstiftning framhölls vid

riksdagsbehandlingen, att gränsen mellan beroende uppdragstagare och

självständiga företagare vore flytande och att gränsdragningen i väsentlig

mån måste bli beroende på skälighetsprövning. Inom arbetsfredslagstiftningen,

där de stridiga intressena huvudsakligen företräddes av vederbörande

organisationer, ansågs emellertid denna gränsdragning vara av

mindre betydelse. För semesterlagens vidkommande däremot befarade

man, att en motsvarande utvidgning lätt skulle komma att medföra tvistigheter

och en oenhetlig tillämpning. Sedermera har emellertid riksdagen i

skrivelsen nr 245 år 1951 hos Kungl. Maj:t hemställt om utredning av frågan

att hänföra de beroende uppdragstagarna under semesterlagen. Frågan

härom prövas f. n. av arbetstidsutredningen.

Socialförsäkringsutredningen har funnit att med den konstruktion, som

den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen har enligt utredningens

förslag, det enligt semesterlagen nu gällande civilrättsliga arbetstagarbegreppet

bör tillämpas inom denna försäkring och att detta begrepp i fortsättningen

bör komma till användning även inom yrkesskadeförsäkringen.

Jag är av samma uppfattning. I och med att man i likhet med mig godtager

utredningens förslag om sjukpenningförsäkringens utformning -—

till denna återkommer jag strax — blir vederbörandes inkomst av tjänst

avgörande för frågan om han skall vara obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning

eller ej. Inkomst av tjänst eller, som man också kan säga,

anställning korresponderar med det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. För

tillämpningen av detta begrepp talar också angelägenheten av klarhet och

reda. De skäl, som anförts mot att låta semesterlagen omfatta de beroende

uppdragstagarna, synes äga än större giltighet för sjukförsäkringens vidkommande.

Jag förordar alltså att frågan vem som i förevarande sammanhang skall

anses som arbetstagare bedömes med ledning av den praxis som utbildat

sig vid tillämpningen av semesterlagen. Detta innebär emellertid ej att

inte bedömandet av denna fråga i det särskilda fallet kan komma att influeras

av föreliggande omständigheter av social natur. Såsom i olika sammanhang

betonats bör frågan, huruvida en person är att anse såsom arbetstagare,

avgöras med beaktande av samtliga i samband med avtalet och anställningen

förekommande omständigheter. Därvid kan bl. a. de avtalsslutandes

ekonomiska och sociala ställning vara ägnad att belysa, hur avtalet

bör uppfattas.

De yppade farhågorna för att en samordning av sjukförsäkringen och

olycksfallsförsäkringen skulle få som följd att a r b e t a r skyddsfrågan

komme i ett sämre läge anser jag ej böra överdrivas. Det förefaller

mig som om här främst andra faktorer är utslagsgivande. Härtill

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

kommer att arbetarskyddet numera har en helt annan uppbyggnad än

tidigare. Man bör därför ej av arbetarskyddshänsyn avstå från genomförandet

av en reform som ur andra synpunkter är av behovet starkt

påkallad.

Den av utredningen föreslagna samordningstiden, 90 dagar, har

i allmänhet godtagits i remissyttrandena. För egen del anser jag också

tiden lämpligt avvägd. Såsom jag i fortsättningen kommer att närmare

utveckla anser jag dock att de av utredningen föreslagna samordningsreglerna

bör i vissa avseenden något jämkas. Härigenom vinnes bl. a. en

— i flera remissyttranden påyrkad — fullständigare samordning än den

som föreslagits av utredningen.

I utredningens uppdrag ingick att undersöka på vad sätt statsverkets

kostnader kunde nedbringas under det belopp, som skulle erfordras,

därest statsbidrag utginge efter de i sjukförsäkringslagen stadgade

grunderna. Enligt 1946 års beslut skulle kostnaderna för den då antagna

sjukförsäkringen fördelas mellan staten och de försäkrade, varjämte staten

skulle svara för kostnaderna för fri sjukhusvård samt fria eller rabatterade

läkemedel. Statens andel i kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen

skulle utgöra i runt tal 70 procent av kostnaderna för denna försäkring.

Enligt vid lagens antagande gjorda beräkningar skulle hela reformens

genomförande medföra en årlig kostnadsökning av omkring 200 milj.

kr. Senare gjorda beräkningar visar att nämnda belopp borde uppräknas

till omkring 260 milj. kr.

Genom att sjukförsäkringen samordnas med yrkesskadeförsäkringen

anser utredningen, att kostnaden för sjukförsäkringen bör fördelas mellan

de försäkrade, arbetsgivarna och staten. Det synes även mig naturligt att

så sker. Till den närmare fördelningen av försäkringens kostnader återkommer

jag i ett följande avsnitt. Redan nu vill jag emellertid förutskicka

att, med ett genomförande av det förslag som jag ämnar förorda,

den årliga kostnadsökningen genom reformen för statens del skulle komma

att uppgå till omkring 160 milj. kr., d. v. s. omkring 100 milj. kr. mindre

än den kostnad, som skolat uppkomma om den år 1946 beslutade reformen

genomförts i oförändrat skick.

Sjukförsäkringens kostnader är naturligen avhängiga av storleken av

de förmåner, som tillhandahålles genom försäkringen.

I det följande kominer jag att var för sig behandla sjukpenning- och sjukvårdsförsäkringen

enligt lagen om allmän sjukförsäkring samt yrkesskadeförsäkringen.

Redan i detta sammanhang må dock beröras förhållandet

mellan sjukförsäkringen och 1946 års principbeslut rörande sjukhusvård

och läkemedel.

Socialförsäkringsutredningen har ansett sig inte kunna räkna med att

i nuvarande läge fri sjukhusvård blir genomförd och har därför i

sitt förslag till ändring i sjukförsäkringslagen inarbetat bestämmelser om

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

ersättning för sjukhusvård genom försäkringen. Såsom ett led i strävandena

att minska statens utgifter för denna reform —- och därmed underlätta

sjukförsäkringens genomförande — synes utredningens förslag i detta

hänseende böra godtagas. Denna mening har också, på ett undantag när,

omfattats i remissyttrandena.

Statsfinansiella skäl synes mig vidare tala för att läkemedel sreformen

sammankopplas med sjukförsäkringen och att utgifterna

därför till viss del får bäras av de försäkrade. Nämnas må att enligt

aktuella beräkningar ett genomförande av 1946 års principbeslut i detta

avseende -—- innebärande att vissa livsviktiga läkemedel lämnas helt fritt

och övriga av läkare föreskrivna läkemedel rabatteras med 50 procent —

skulle draga en kostnad av (6 + 42 =) 48 milj. kr. om året. Vidare bör

märkas att numera omkring fyra femtedelar av alla erkända sjukkassor,

med ett medlemsantal av mera än två tredjedelar av de erkända kassornas

totala medlemsantal, infört läkemedelsrabatter. Läkemedel lämnas härjämte

kostnadsfritt av yrkesskadeförsäkringen. Man bör ej heller bortse

från det samband, som råder mellan storleken av sjukpenningförmånerna

och annan hjälp vid sjukdom. I den mån den kontanta hjälpen är relativt

stor, blir behovet av annan hjälp mindre. Den höjning av den genomsnittliga

sjukpenningen, som blir en följd av det nu framlagda förslagets

genomförande, medför sålunda ett i viss mån ändrat utgångsläge då det

gäller läkemedelsreformen.

Det i 1946 års principbeslut avsedda systemet, varigenom läkemedelsrabatteringen

förutsättes skola ske å apoteken och sjukkassorna sålunda

befrias från besväret med granskning och bokföring av miljontals läkemedelsräkningar

om året, synes innebära en god administrativ lösning.

Detta system kan emellertid begagnas även vid en anknytning till sjukförsäkringen.

En lämplig lösning synes vara att apoteken insänder sina av

rabatteringen föranledda räkningar till tillsynsmyndigheten för sjukförsäkringen,

som likviderar dem. Tillsynsmyndighetens kostnad härför slås

ut på centralsjukkassorna i proportion till antalet avgiftspliktiga medlemmar.

Likviden mellan kassorna och tillsynsmyndigheten ordnas genom

kvittning mot stats- eller arbetsgivarbidrag. Med hänsyn till ovissheten om

reformens verkningar bör enligt min mening återhållsamhet iakttagas vid

bestämmandet av rabatteringens storlek. Jag anser det därför till vidare

vara tillfyllest, att livsviktiga läkemedel lämnas helt gratis och övriga

med reformen avsedda läkemedel rabatteras med en tredjedel. Till frågan

om finansieringen av en dylik reform återkommer jag i det följande. Med

detaljutformningen av förslag i detta hänseende torde få anstå till 1954

års riksdag.

I vissa remissyttranden över socialförsäkringsutredningens förslag har

ifrågasatts, huruvida den år 1946 beslutade sjukkasseorganisationen

bör bestå och handha en samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring.

Härom vill jag nämna att efter år 1946 under pensionsstyrelsens överinse
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ende ett betydande rationaliseringsarbete genomförts med avseende å denna

organisation. Därigenom torde de olägenheter, som organisationen med

både lokal- och centralsjukkassor kan medföra, ha minskats i betydande

mån. Det synes för övrigt mindre välbetänkt att vidtaga en omändring av

den organisationen samtidigt med sjukförsäkringsreformens genomförande.

Jag anser därför anledning saknas att i detta sammanhang närmare

ingå på hithörande frågor. Skulle det emellertid sedermera visa sig att

ändringar i bestämmelserna rörande den lokala administrationen bör vidtagas,

torde hinder ej möta att vid lämplig tidpunkt upptaga frågan härom.

Redan i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 76) har jag

i fråga om den centrala organisationen uttalat mig för det lämpliga i att

förberedelsearbetet för genomförandet av ifrågavarande lagstiftning ledes

av ett enda ämbetsverk. I anslutning härtill har föreslagits att pensionsstyrelsens

sjukkassebyrå fr. o. m. ingången av nästkommande budgetår överföres

till riksförsäkringsanstalten. Den 16 januari 1953 har jag vidare, enligt

Kungl. Maj :ts bemyndigande, tillkallat en särskild utredningsman för

prövning av frågorna om yrkesskadeförsäkringens administrativa handhavande,

tillsynen över sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna samt besvärsförfarandet.

Avsikten är att detta förberedelsearbete skall kunna bedrivas

så skyndsamt att ett förslag i ämnet skall kunna underställas 1954 års riksdag.

Med hänsyn till vad nu anförts anser jag mig ej nu böra vidare uppehålla

mig vid dessa frågor.

I fråga om tidpunkten för genomförandet av detta reformkomplex

biträder jag socialförsäkringsutredningens förslag att reformen

skall träda i tillämpning den 1 januari 1955. Sjukvårdens resurser synes

mig ej utgöra hinder därför. Beträffande de ekonomiska förutsättningarna

för reformens genomförande hänvisar jag till den fortsatta framställningen.

Vad angår frågan huruvida förberedelsetiden skulle bli alltför

kort, därest reformen sattes i kraft vid angivna tidpunkt, vill jag ingalunda

förneka att tiden blir ganska knappt tilltagen, i all synnerhet som kompletterande

beslut från statsmakternas sida erfordras i åtskilliga med reformens

genomförande sammanhängande frågor. Enligt min mening talar

emellertid för reformens ikraftträdande vid angivna tidpunkt angelägenheten

av att ytterligare uppskov med den allmänna sjukförsäkringens genomförande

ej sker. Om arbetet forceras, synes det mig böra vara möjligt

att medhinna erforderliga förberedande åtgärder.

Den allmänna sjukpenningförsäkringen.

Enligt 1947 års lag består, såsom nämnts, sjukpenningförsäkringen av

en obligatorisk bottenförsäkring, avsedd att tillförsäkra förvärvsarbetande

— såväl arbetstagare som självständiga företagare — och hemmavarande

hustrur en viss minimistandard vid sjukdom. Denna obligatoriska sjuk
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

penningförsäkring kan — i relativt begränsad omfattning — under vissa

förutsättningar kompletteras genom en frivillig försäkring.

Penningutvecklingen skulle uppenbarligen framtvinga en väsentlig uppskrivning

av de förmånsbelopp, som stadfästs i den antagna sjukpenningförsäkringen,

om denna i övrigt skulle bibehållas oförändrad. Härigenom

komme emellertid statsverkets utgifter för försäkringen att kraftigt öka,

eftersom det ej torde vara möjligt att helt lägga kostnaderna för en förhöjd

sjukpenning å avgifter, vilka skall erläggas även av personer med låga inkomster.

Främst med hänsyn härtill anser jag, i likhet med utredningen,

det ofrånkomligt att sjukpenningförsäkringen utformas på annat sätt än

som skett i den antagna lagen.

Härvid synes man kunna överväga tre lösningar. Man kan sålunda för

alla kategorier av förvärvsarbetande sätta den obligatoriska sjukpenningen

i relation till vederbörandes inkomst av förvärvsarbete. En andra utväg är

att begränsa den obligatoriska försäkringen att avse endast anställda och

låta dessas sjukpenning stå i relation till inkomsten av deras arbetsanställning.

En tredje metod, som har karaktär av en kompromiss mellan de båda

förra, är att låta alla förvärvsarbetande bli obligatoriskt sjukpenningförsäkrade

för ett visst minimibelopp och att för de anställdas del förhöja

detta i relation till vederbörandes inkomst av arbetsanställning. Vid samtliga

lösningar kan givetvis tänkas en frivillig påbyggnad å den obligatoriska

försäkringen.

Den tredje lösningen, vilken förordats av socialförsäkringsutredningen,

har den fördelen, att den närmast anknyter till den antagna lagen om allmän

sjukförsäkring. Den tillförsäkrar också dem som i stort sett bäst torde

behöva ett effektivt skydd vid sjukdom, nämligen de anställda, ett sådant

skydd. Övriga kategorier förvärvsarbetande ställes ej utanför sjukpenningförsäkringen

utan får också ett visst skydd, som kan påbyggas genom frivillig

försäkring. Samtidigt undvikes de svårigheter av olika slag, som uppstår

om alla självständiga företagare — av vilka många ej behöver en helt

utbyggd sjukförsäkring — skall försäkras efter sin inkomst. En annan

och betydande fördel med detta system är, att det ger möjlighet att i fråga

om den obligatoriska försäkringen helt jämställa de hemmavarande gifta

kvinnorna med ej anställda förvärvsarbetande personer. Till vad nu sagts

kommer att en obligatorisk försäkring av detta slag framdeles kan utsträckas

att i sin helhet omfatta flera kategorier, om så skulle visa sig erforderligt.

Den nu skisserade lösningen, vilken gillats i det stora flertalet av remissyttrandena

och som öppnar möjlighet till den önskvärda samordningen

mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, anser jag

böra godtagas.

I enlighet härmed förordar jag, att alla förvärvsarbetande, vilkas årsinkomst

av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kr., obligatoriskt försäkras

för eu grundsju k p enni n g. De anställda, vilkas årsinkomst

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

av tjänst uppgår till minst 1 800 kr., skall utöver grundsjukpenningen vara

obligatoriskt försäkrade för en tilläggssjukpenning, som till

storleken bestämmes av vederbörandes inkomst av tjänst. Övriga förvärvsarbetande

bör ha möjlighet att frivilligt försäkra sig för tillägg till sjukpenningen.

Sådant frivilligt tillägg bör emellertid ej få uppgå till högre

belopp än att medlemmens sjukpenning jämte tillägget motsvarar sjukpenningen

i den sjukpenningklass medlemmen skulle ha tillhört, om hans

sammanlagda årsinkomst av förvärvsarbete varit inkomst av tjänst. Har

t. ex. en person en årsinkomst av tjänst om 5 000 kr. och därutöver en

inkomst såsom självständig företagare om 4 000 kr., skall han enligt det

anförda bli obligatoriskt försäkrad enligt den sjukpenningklass, som motsvarar

5 000 kr. inkomst. Han äger härjämte frivilligt försäkra sig så, att

det sammanlagda sjukpenningbeloppet motsvarar högst sjukpenningen i

den klass, vartill den som har 9 000 kr. i inkomst av tjänst skall höra.

De gifta hemmakvinnorna är enligt den antagna lagen försäkrade

såsom — ej avgiftsbetalande — familjemedlemmar och är i denna

egenskap tillförsäkrade en låg sjukpenning. Socialförsäkringsutredningen

har föreslagit, att dessa kvinnor skall bli självständiga medlemmar och

obligatoriskt sjukpenningförsäkrade på samma sätt som de inte anställda

förvärvsarbetande. De skall sålunda bli försäkrade för grundsjukpenning.

Genom denna anordning blir de givetvis pliktiga att betala egen sjukförsäkringsavgift.

Sistnämnda omständighet medför onekligen en viss merbelastning

för familjernas del. Utredningens förslag i denna del har emellertid

utan undantag tillstyrkts, och även jag ansluter mig till detsamma.

Enligt den antagna lagen förhöjes sjukpenningen för en försörjare genom

make- och barntillägg. Barntillägg utges även av de nuvarande

erkända sjukkassorna; och sjukpenningarna på grund av den gällande lagen

om försäkring för olycksfall i arbete ökas genom familjetillägg. Om

man i princip anser, att den försäkrade genom sjukpenningen ej får försättas

i bättre ekonomiskt läge än då han är frisk, d. v. s. att överförsäkring

ej bör förekomma, blir tydligen utrymmet för make- och barntillägg

mindre, i den mån sjukpenningen i storlek närmar sig vad vederbörande

till följd av sjukdomen förlorar i arbetsinkomst. Med den av mig föreslagna

konstruktionen av sjukpenningförsäkringen blir i enlighet härmed behovet

av familjetillägg avsevärt mindre än enligt den antagna lagen. Härtill kommer

att familjetilläggen till sin natur är sådana, att de till avsevärd del bör

finansieras genom statsbidrag. Jag förordar därför, i likhet med socialförsäkringsutredningen,

att maketillägget slopas. Däremot anser jag, att sjukpenningen,

liksom enligt den antagna lagen, bör höjas genom ett till grundsjukpenningen

knutet barntillägg. Härigenom får alla försörjare med barn,

oberoende av arbetsinkomstens beskaffenhet och storlek, barntillägg efter

samma grunder.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Då jag härefter övergår till frågan om storleken av förmånerna

på grund av den obligatoriska sjukpenningförsäkr

inge n, anser jag mig böra framhålla, att en obligatorisk försäkring

måste utformas efter tämligen schematiska linjer och ej kan avpassas efter

de fall, där ett maximalt understödsbehov föreligger. De risker, som överförsäkring

innebär, får visserligen ej överdrivas men bör å andra sidan ej

heller underskattas. Man bör därför enligt min mening gå fram med försiktighet.

Del är tvivelsutan att föredraga, att man efter någon tids erfarenhet

kan genomföra förbättringar, än att man nödgas vidtaga åtstramningar.

Socialförsäkringsutredningen har föreslagit, att grundsjukpenningen

fastställes enhetligt till 3 kr. Detta belopp svarar nära mot den sjukpenning,

som i genomsnitt skall utgå enligt den antagna lagen. Förslag har

vid remissbehandlingen väckts om att grundsjukpenningen skall bestämmas

till 4 kr. En sådan — i sig själv måhända önskvärd — höjning skulle, enär

det av ekonomiska skäl ej synes möjligt att öka statsbidraget, innebära en

avgiftshöjning, som för två makar tillsammans kan antagas uppgå till 30

ä 35 kr. om året. Jag anser att en sådan konsekvens bör undvikas.

I anledning av de invändningar, som i en del remissyttranden framförts

därom att sjukpenningbeloppet vore för lågt för de hemmavarande gifta

kvinnornas del, må framhållas att det föreliggande förslaget innebär en

fördubbling i kronor räknat av den sjukpenning, som enligt den antagna

lagen skall tillkomma dessa kvinnor. Det är givet, att beloppet i vissa fall

kan synas alltför lågt, men detta torde inte vara regeln. Vidare bör märkas

att grundsjukpenningens syfte endast är att lämna viss hjälp vid sjukdom.

Otvivelaktigt föreligger också vissa kontrollsvårigheter beträffande dessa

kvinnor. I detta fall torde det sålunda vara påkallat att avvakta erfarenheterna

innan ytterligare förbättringar av sjukpenningförmånerna beslutas.

Jag förordar alltså, att grundsjukpenningen fastställes till 3 kr.

Det av utredningen i fråga om tillä g gssju It pen ningen föreslagna

systemet med tolv sjukpenningklasser (klasserna 2—13) och sjukpenningbelopp

om lägst 1 kr. i klass 2 vid en årsinkomst av tjänst om högst

2 400 kr. och högst 17 kr. i klass 13 vid en årsinkomst av tjänst om 14 000

kr. och därutöver anser jag mig böra godtaga.

Mot den av utredningen föreslagna skalan rörande tilläggssjukpenningen

har vissa invändningar gjorts under remissbehandlingen. Sålunda har

framhållits, att skalan i vissa inkomstlägen lämnade för låg kompensation

för inkomstbortfallet, särskilt vid jämförelse med den nu inom olycksfallsförsäkringen

gällande skalan. Å andra sidan har gjorts gällande, att den

föreslagna sjukpenningförsäkringen bleve alltför dyrbar samt att den skapade

risker för missbruk. De synpunkter jag förut anfört i fråga om försäkringens

utformning manar till återhållsamhet även i förevarande av
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

seende. Den sänkning av olycksfallssjukpenningen, som kan uppkomma

i vissa inkomstlagen, torde mer än väl uppvägas av det skydd som erhålles

vid andra sjukdomar samt av den höjning av sjukpenningens maximibelopp

som jag förordat och varigenom omkring en fjärdedel av de yrkesskadeförsäkrade

kommer att erhålla högre sjukpenning än enligt gällande lag. I

syfte att i någon mån höja ersättningsbeloppen inom skalans mellersta

inkomstlägen, där den föreslagna kompensationen förefaller väl låg, anser

jag mig emellertid böra tillstyrka viss jämkning i den av utredningen föreslagna

sjukpenningskalan. Ändringen torde lämpligen kunna genomföras

på så sätt, att bredden på inkomstintervallerna något minskas i några av

de lägre sjukpenningklasserna och ökas i några av de högre.

Enligt utredningens förslag skall sjukpenningen, utom i de tre lägsta

sjukpenningklasserna, utgå med lägre belopp efter 90 dagar. Den standard

i fråga om sjukpenningförsäkringen, som erfordras för en samordning med

yrkesskadeförsäkringen, har nämligen, av kostnads- och andra skäl, såvitt

angår sjukförsäkringen ansetts böra begränsas att avse samordningstiden.

I flera remissyttranden har yrkats att någon sådan nedsättning ej skall

göras; i andra yttranden har man velat begränsa nedsättningen på olika

sätt. Givetvis skulle sjukpenningförsäkringen bli effektivare, därest man

kunde ge en hög kompensation för inkomstbortfallet under hela sjukhjälpstiden.

En sådan anordning skulle sannolikt även medföra vissa

administrativa fördelar. Emellertid skulle en sådan förbättring medföra

en betydande merutgift. Om skalans belopp för de första 90 dagarna skulle

användas även för återstoden av sjukhjälpstiden, skulle således försäkringens

utgifter stiga med 50 å 60 milj. kr. om året. Det är ingalunda givet,

att en sådan utgiftsökning borde läggas på de långvariga sjukdomsfallen.

Skäl kan anföras för att i stället förbättra försäkringen i andra avseenden.

Jag vill emellertid erinra om, att sjukpenningförsäkringen främst

avser att skydda dem som är ute i förvärvslivet, under det att de som

blivit mer eller mindre varaktigt invalidiserade i första hand skall få

sin hjälp genom folkpensioneringen. Många av dem, vilkas sjukdomstid

överskrider 90 dagar, torde höra till sistnämnda kategori. Med hänsyn

till dessa förhållanden och då frågan om samordning mellan sjukförsäkringen

och yrkesskadeförsäkringen å ena sidan samt folkpensioneringen

å den andra ännu ej kan sägas vara definitivt löst, synes den av

socialförsäkringsutredningen föreslagna uppbyggnaden av skalan t. v. utgöra

en lämplig anordning.

Till närmare upplysning om innebörden av förslaget i denna del hänvisar

jag till följande tabell:

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

143

Sjukpenning-

Inkomstgränser

Sjukpenning

(inkl. grundsjukpenning)

klass

Utredningens

förslag

Departements-

förslaget

Första 90

dagarna

Tid därefter

i..................

1 200— 1 800

1 200— 1 800

3

3

2..................

1 800— 2 400

1 800— 2 400

4(3+1)

4 (3 + 1)

3..................

2 400— 3 000

2 400— 3 000

5 (3 + 2)

5 (3 + 2)

4..................

3 000— 3 700

3 000— 3 600

6 (3 + 3)

5 (3+2)

5..................

3 700— 4 400

3 600— 4 200

7(3+4)

6 (3 + 3)

6..................

4 400— 5 200

4 200— 5 000

8 (3+5)

6 (3+3)

7..................

5 200— 6 100

5 000— 5 800

9 (3+6)

7 (3+4)

8..................

6100— 7100

5 800— 6 800

10 (3 + 7)

7 (3+4)

9..................

7 100— 8 600

6 800— 8 400

12 (3+9)

8 (3+5)

10..................

8 600—10 300

8 400—10 200

14 (3 + 11)

9 (3+6)

11..................

10 300—12 000

10 200—12 000

16 (3 + 13)

10 (3 + 7)

12..................

12 000—14 000

12 000—14 000

18 (3 + 15)

11 (3+8)

13..................

14 000—

14 000—

20 (3 + 17)

12 (3+9)

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på den skattefrihet,

som enligt nu gällande bestämmelser råder beträffande sjukpenningen

från sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Jag har utgått från

att någon ändring härutinnan inte kommer till stånd, och avvägningen av

sjukpenningbeloppen har skett med hänsyn härtill.

Enligt den antagna sjukförsäkringslagen fordras för rätt till sjukpenning

att hel arbetsoförmåga föreligger eller att läkare föreskrivit fullständig

avhållsamhet från arbetet. Olycksfallsförsäkringslagen medger däremot,

att sjukpenning utgår även vid nedsatt arbetsförmåga, såvida nedsättningen

är minst en fjärdedel.

Enligt utredningsförslaget skall sjukkassa utge halv sjukpenning,

om arbetsförmågan — utan att vara helt borta — är nedsatt med minst

hälften och, såvitt angår de förvärvsarbetande, även arbetsinkomsten

minskats på samma sätt. Detta förslag har föranlett delade meningar i

remissyttrandena. Jag kan dock för min del ansluta mig till förslaget att

halv sjukpenning skall kunna utgivas. Härvid har jag särskilt beaktat,

både att det innebär en fördel för de hemarbetande kvinnorna, att de inte

helt blir utestängda från sjukpenning på grund av att de under sjukdomen

utför vissa lättare hushållsbestyr och att systemet med halv sjukpenning

underlättar samordningen med yrkesskadeförsäkringen. Med hänsyn till

samordningen torde något direkt krav på arbetsinkomstens nedsättning

till hälften ej böra uppställas. Givetvis bör dock nedsättningen av arbetsinkomsten

tjäna till ledning, då det gäller att bedöma arbetsförmågans

nedsättning.

I fråga om barntilläggets storlek har utredningen föreslagit,

att barntillägget skall för varje dag utgöra 1 kr. för ett eller två barn, 2 kr.

för tre eller fyra barn samt därutöver 1 kr. för varje ytterligare barn. För

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

tiden efter de första 90 dagarna föreslås barntillägget dock vara 1 kr. per

barn och dag. I vissa remissyttranden har påtalats att de föreslagna barntilläggen

kan medföra överförsäkring. I andra yttranden har yrkats, att

barntillägget för hela sjukhjälpstiden fastställes till 1 kr. per barn och dag.

Vid övervägande av denna fråga har jag stannat för att barntillägget göies

lika för hela sjukhjälpstiden och att de belopp, som föreslagits för de första

90 dagarna accepteras, dock med den ändringen att barntillägget maximeras

till 3 kr. för dag. Barntillägget skulle i enlighet härmed bli 1 kr. för ett

eller två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn.

Det särskilda barntillägg å 2 kr., som enligt förslaget skall utgå vid sjukhusvistelse

till kvinnor med barn under 10 år i hemmet, har gillats i det

stora flertalet av remissyttrandena. På sina håll har dock ifrågasatts, huruvida

ej tillägget borde utgå även vid sjukdom som ej föranleder vård på

sjukhus. Med hänsyn till den betydande kostnadsökning — över 20 milj. kr.

årligen — som en sådan utvidgning skulle medföra anser jag mig ej böra

förorda någon ändring i utredningens förslag i denna del.

Enligt utredningens förslag skall den under sjukhusvistelse utgående

sjukpenningen, hempenningen, motsvara hel sjukpenning minus

2: 50 kr., dock lägst hälften av hel sjukpenning. För kvinnor, som i hemmet

har barn under 10 år, föreslås emellertid hempenningen ej få understiga

3 kr. I sistnämnda fall skall hempenningen förhöjas med barntillägg

om lägst 2 kr. per dag, varför dessa kvinnor vid sjukhusvistelse äger uppbära

minst 5 kr. om dagen. Vid remissbehandlingen har framkommit yrkanden

om att hempenningen borde fastställas till lägre belopp i förhållande

till sjukpenningen än utredningen föreslagit. Det har också uttalats,

att nedsättningen borde motsvara sjukhusavgiften å allmän sal. Svenska

landstingsförbundet har i annat sammanhang upplyst, att dess medlemmar

eftersträvade en enhetlig sjukhusavgift av 3 kr. Det är enligt min mening

inte möjligt att låta hempenningen variera olika områden emellan;

nedsättningen av sjukpenningen under tid, då den försäkrade åtnjuter

sjukhusvård, bör sålunda ske efter enhetliga grunder. Härvid synes en

jämkning av det föreslagna nedsättningsbeloppet 2:50 kr. till 3 kr. vara

motiverad. I övrigt godtager jag utredningens förslag.

Inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är karenstiden bestämd

efter gynnsammare grunder än inom sjukförsäkringen. Utredningen

har föreslagit, att sjukförsäkringens karenstid skall gälla även inom

den samordnade försäkringen. Karenstiden skulle alltså bli tre dagar,

dagen för insjuknandet inräknad. Under remissbehandlingen har från

arbetstagarhåll yrkats en förkortning av karenstiden. Å andra sidan har

bl. a. från arbetsgivarhåll yrkats på en utsträckning av karenstiden antingen

generellt eller för vissa kategorier. Med hänsyn till min allmänna

inställning att man vid genomförandet av en reform sådan som den förevarande

bör gå fram med varsamhet anser jag det inte vara lämpligt att

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

nu minska karenstiden. Å andra sidan synes det vid en samordning med

yrkesskadeförsäkringen ej möjligt att öka densamma. Att komplicera den

obligatoriska försäkringen genom olika karenstid för olika kategorier försäkrade

anser jag ej böra förekomma. Jag förordar sålunda, att den i den

antagna sjukförsäkringslagen fastställda karenstiden om tre dagar bibehålies.

Den frivilliga försäkringen skall enligt förslaget endast avse

sjukpenningförsäkring. Sådan skall kunna tagas dels av förvärvsarbetande,

som har annan inkomst av förvärvsarbete än sådan som härrör

av tjänst, och dels av dem som ägnar sig åt studier eller jämförbar utbildning.

I det föregående har jag berört storleken av det frivilliga sjukpenningtilllägg

som föreslås kunna tecknas av de förvärvsarbetande. De studerande

föreslås av utredningen kunna frivilligt teckna sig för sjukpenning av 3,

4, 5 eller 6 kr. Är en studerande obligatoriskt sjukpenning^säkrad, får

han dock ej genom frivillig försäkring höja sjukpenningen till mer än 6

kr. Jag godtager förslaget i denna del.

Enligt förslaget skall den vars inkomst av förvärvsarbete uteslutande

består av inkomst av tjänst, ej äga teckna frivillig sjukpenningförsäkring.

Sådan möjlighet anses ej heller böra tillkomma de kvinnor, som uteslutande

ägnar sig åt arbete i det egna hemmet. Förslaget härutinnan har från

några håll mött kritik. Särskilt har det i fråga om förvärvsarbetande ansetts

önskvärt, att sjukpenningen efter de 90 första dagarna skulle kunna kompletteras

så att den komme att uppgå till samma belopp som dessförinnan.

En komplettering av den frivilliga försäkringen för de förvärvsarbetande

på angivet sätt skulle otvivelaktigt kunna förbättra effekten av sjukförsäkringen

i flertalet inkomstlägen. Emellertid skulle den i betydande mån

komplicera försäkringen, något som bör undvikas särskilt under övergångsåren.

Jag anser därför att en sådan komplettering bör få anstå.

Vad angår frågan om möjlighet för de hemmavarande gifta kvinnorna

att kunna frivilligt försäkra sig för ett sjukpenningtillägg må framhållas,

att ett sådant tillägg med hänsyn till risken för missbruk i vart fall måste

bli starkt begränsat till storleken. Administrationen av tillägget skulle därför

sannolikt bli oproportionerligt dyrbar. Risken för ett ur försäkringssynpunkt

mindre önskvärt försäkringsbestånd bleve också betydande, vilket

skulle medföra höga avgifter, varigenom i sin tur de yngre och friskare

kunde avskräckas från att teckna försäkringar. Vissa komplikationer med

hänsyn till storleken av den sjukpenning, som en deltidsanställd gift kvinna

kan erhålla, skulle också kunna uppkomma. Jag anser därför att övervägande

skäl talar för att man ställer sig avvaktande i detta hänseende.

Förslaget att man i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande

gör det möjligt även för andra än medlemmar i erkända sjukkassor att,

utan att ålder och hälsotillstånd lägger hinder i vägen härför, teckna frivillig

sjukförsäkring anser jag välmotiverat.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1053. 1 sand. Nr 178.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Den obligatoriska sjukförsäkringens karaktär av en allmän försäkring

gör det naturligt att så inånga medborgare som möjligt bör omfattas av

densamma. De undantag från denna regel, som upptagits i den antagna

lagen, avser vissa kategorier — huvudsakligen anstaltsvårdade personer —

som ej har behov av försäkringen. Utredningens förslag innebär ingen ändring

i förevarande avseende. Emellertid föreslår utredningen, att Kungl.

Maj :t skall äga från sjukpenningförsäkringen helt eller delvis undantaga

arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfärdad av Konungen,

eller bestämmelser, som beslutats av kommun, äger uppbära lön vid sjukdom.

Detta förslag tager i första hand sikte på de stats- och kommunalanställda

tjänstemännen.

Under remissbehandlingen har yrkats att möjligheten till undantag från

sjukpenningförsäkringen måtte utsträckas att avse dem som genom kollektivavtal

är anställda hos stat och kommun och vidare sådana privatanställda,

som har sina löneförhållanden vid sjukdom väl ordnade. Det har emellertid

också gjorts gällande att undantag från försäkringen ej borde förekomma.

Den antagna sjukförsäkringslagen lämnar ej möjlighet att undantaga de

stats- och kommunalanställda tjänstemännen från sjukpenningförsäkringen.

Emellertid äger enligt lagen arbetsgivare, som utgivit sjuklön på grund

av författning, utfärdad av Konungen, i arbetstagarens ställe hos sjukkassan

uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenningförmåner. Sådan rätt

föreligger även enligt utredningens förslag. Staten skulle alltså kunna vid

tjänstemans sjukdom hos sjukkassan uppbära hans sjukpenning.

I de statliga avlöningsreglementena är stadgad skyldighet för tjänsteman

att underkasta sig ändrade bestämmelser rörande sjuklön, i den mån så

påkallas genom införandet av allmän sjukförsäkring. Möjligheter föreligger

i enlighet härmed f. n. att såvitt angår statens tjänstemän anpassa förmånerna

vid sjukdom efter det nya läge som lagens ikraftträdande medför.

Motsvarande möjligheter torde i allmänhet finnas beträffande de kommunala

tjänstemännen.

Det är enligt min mening önskvärt att något undantagande från sjukpenningförsäkringen

av stats- eller kommunalanställda tjänstemän ej skall

behöva ske; alla medborgarkategorier bör såvitt möjligt intaga en lika

ställning i förhållande till den allmänna sjukförsäkringen. Jag är emellertid

ej övertygad om att tiden intill sjukförsäkringsreformens genomförande

är tillfyllest för att lösa de problem, som är förknippade med ändring av

avlöningsbestämmelserna i förevarande avseende. Såsom utredningen föreslagit

bör därför möjligheten hållas öppen att t. v. från sjukpenningförsäkringen

undantaga de stats- och kommunalanställda tjänstemännen.

Med hänsyn till denna min inställning och då det vidare skulle bereda

stora svårigheter såväl ur gränsdragningssynpunkt som rent administrativt

att undantaga ytterligare kategorier från sjukpenningförsäkringen är

jag ej beredd att tillstyrka någon utsträckning av den föreslagna undantagsmöjligheten.

Såsom uttalades redan när lagen antogs torde det få an
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

komma på parterna eller deras organisationer att avtalsvägen åstadkomma

en samordning mellan sjukpenningförsäkringsförmånerna och de nu vid

sjukdom utgående avlöningsförmånerna.

Den allmänna sjukvårdsförsäkringen.

Beträffande frågan angående sjukhusvårdens inlemmande i försäkringen

och om läkemedelsfrågan hänvisar jag till vad jag tidigare

anfört.

Förslaget att som försäkringsförmån införa ersättning för viss specialtandläkarvård

i enlighet med vad nu gäller inom den frivilliga

sjukförsäkringen föranleder ingen erinran från min sida. Av ekonomiska

och andra skäl torde det nu ej vara möjligt att såsom ifrågasatts från några

håll, i detta sammanhang lösa tandvårdsfrågans ställning inom försäkringen

i stort.

I några remissyttranden har yrkats attdenförebyggandehälsovården

skulle ingå såsom ett led i sjukförsäkringen. Denna fråga torde

emellertid vara mycket svårlöst. Sålunda lär det vara meningslöst att sjukförsäkringsvägen

finansiera periodiskt återkommande hälsoundersökningar,

då någon försäkringsrisk härvidlag ej finnes. De läkarresurser, som kan

påräknas för den sjukdomsförebyggande verksamheten, torde även bli

begränsade. Jag anser det sålunda inte vara möjligt att utan en ingående

undersökning ålägga sjukförsäkringen uppgifter på det sjukdomsförebyggande

området. En utredning härom torde böra komma till stånd först sedan

den nya försäkringen vunnit eu viss stadga.

Den antagna lagen om allmän sjukförsäkring öppnar möjlighet till frivillig

sjukvårdsförsäkring i centralsjukkassa för sjukgymnastik

samt behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan

därmed jämförlig behandling. Utredningen bär föreslagit, att nämnda

möjlighet till frivillig försäkring skall utbytas mot en rätt för centralsjukkassa

för stad och för lokalsjukkassa att med tillsynsmyndighetens medgivande

införa dylika förmåner. Därest så skett, skall detta anses innebära

en utsträckning av den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen inom kassans

område. Däremot har utredningen avvisat tanken att på liknande sätt ersätta

konvalescentvård vid konvalescenthem, som i en eller annan form

är knutet till sjukkassan.

I flera remissyttranden har yrkats, att ersättning för nyssnämnda behandlingar

eller vissa av dem skall ingå i den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen.

Vidare har från de sjukkassor, som nu har till sig anknutna

konvalescenthem, hemställts att lagstiftningen finge sådan utformning, att

det bleve möjligt för dessa hem att fortsätta sin verksamhet. Härvid har

bl. a. framhållits, att det genom den konvalescentvård, som erbjödes å de

nämnda hemmen, ej sällan vore möjligt att nedbringa den tid, för vilken

sjukhjälp måste utgivas.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kiingl. Maj.ts proposition nr 178.

För egen del finner jag det lämpligt att, såsom föreslagits, utbyta nämnda

frivilliga sjukvårdsförsäkring mot en mera obligatorisk anordning. På

längre sikt bör en sådan utvidgning av den obligatoriska försäkringen vara

lika beskaffad i landets olika delar och sålunda regleras generellt. Det vill

dock synas som om tiden liärför ännu inte är inne. Genom den av utredningen

föreslagna anordningen öppnas emellertid möjlighet att praktiskt

utröna den lämpligaste utformningen av den ifrågavarande försäkringsförmånen.

Härtill kommer att det säkerligen ännu på sina håll föreligger

blott begränsade möjligheter att utnyttja en sådan förmån. Därest det stadgades

direkt skyldighet för kassorna att tillhandahålla sjukvårdsförmån

av detta slag, torde det bli nödvändigt att statsbidrag utgår till de därav

föranledda kostnaderna. Härigenom skulle uppstå en inte obetydlig kostnadsökning

för statsverket. Jag anser mig därför nu böra godtaga den föreslagna

konstruktionen.

Den konvalescenthemsverksamhet som f. n. bedrives inom vissa sjukkasseområden

tillgodoser otvivelaktigt ett behov såväl för sjukkassorna

själva som för deras medlemmar. Den bör enligt min mening ej förhindras.

Jag förordar därför att även vård vid sådant konvalescenthem, som är anslutet

till sjukkassa, skall kunna ersättas.

De nuvarande erkända sjukkassorna utger såsom en försäkringsprestation

hjälp även vid havandeskap och barnsbörd i form av

moderskapshjälp. De handhar även utbetalningen av moderskapspenning

till andra än medlemmar i kassorna. Den antagna lagen om allmän sjukförsäkring

innehåller inga bestämmelser i detta hänseende. Socialförsäkringsutredningens

förslag redovisar ej heller någon motsvarande förmån.

Utredningen torde emellertid komma att framlägga ett förslag härom under

innevarande år. Med prövningen av denna fråga torde därför få anstå

till dess utredningens förslag föreligger.

Slutligen må här erinras om att möjlighet att från sjukvårdsförsäkringen

undantaga vissa kategorier ej föreligger vare sig enligt den antagna

sjukförsäkringslagen eller enligt utredningens förslag. Detta innebär bl. a.,

att de stats- och kommunalanställda tjänstemännen måste få de dem tillförsäkrade

sjukvårdsförmånerna ersatta med eller anpassade efter sjukförsäkringens

sjukvårdsförmåner. Härvidlag är att märka att chefen för

civildepartementet enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 augusti 1952

tillkallat en särskild utredningsman för att verkställa utredning rörande

de statsanställdas sjukvårdsförmåner. I utredningsuppdraget ingår bl. a.

att utarbeta förslag till bestämmelser rörande de statsanställdas förmåner

under sjukdom efter sjukförsäkringsreformens genomförande.

Yrkesskadeförsäkringen och samordningens närmare utformning.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att jag anser att den nya yrkesskadeförsäkringen

bör äga tillämpning endast å dem som är att anse såsom

arbetstagare och att de regler, vilka gäller inom den allmänna civil
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

rätten, bör vara avgörande för gränsdragningen mellan arbetstagare och

självständig företagare. Naturligen kan det här ej komma i fråga att ingå

på de olika tolkningsfrågor, som i detta avseende kan uppkomma beträffande

skilda yrkeskategorier. På förekommen anledning anser jag mig

emellertid böra som min mening uttala, att skogskörare, å vilka gällande

ramavtal för skogsbruket äger tillämpning eller som eljest utför sitt arbete

under liknande villkor, bör i likhet med de huggare, som deltager i arbetet,

betraktas såsom arbetstagare med vederbörande virkesägare som arbetsgivare.

I detta sammanhang torde ställning ej böra tagas till frågan huruvida av

särskilda skäl någon eller några grupper av anställda icke bör omfattas

av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Spörsmålet härom torde få

behandlas i samband med lagstiftningens närmare utformning, då även

yrkesutbildningselevernas ställning härvidlag torde få klargöras. Här vill

jag emellertid förutskicka att det, såsom utredningen föreslagit, vid en

samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen synes

bli möjligt att upphäva hittills gällande undantag från den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen såvitt angår arbetsgivarens hos honom anställda

familjemedlemmar -— dock ej hustru — i den mån de är sjukpenningförsäkrade

inom sjukförsäkringen.

Vad angår de med den föreslagna samordningen förknippade

problemen erinrar jag om att enligt utredningens förslag samordningstiden

skulle löpa intill dess i anledning av yrkesskadan sjukpenning från sjukkassan

utgått för tillhopa 90 dagar eller den skadade dessförinnan utförsäkrats

ur sjukpenningförsäkringen. Normalt skulle alltså samordningstiden

sträcka sig t. o. m. den 92 :a dagen efter dagen för olycksfallet (2 karensdagar

utöver olycksfallsdagen och 90 sjukpenningberättigande dagar).

Därest den skadade emellertid ej vore sjukskriven utan avbrott efter olycksfallsdagen

utan i stället vore sjukskriven i upprepade perioder eller han ej

alls vore sjukskriven, skulle samordningstiden fortfara långt utöver den

92 :a dagen från olycksfallsdagen. Samordningen skulle i huvudsak innebära,

att under samordningstiden ersättning för en yrkesskada skulle utgivas

av vederbörande sjukkassa precis som för annan sjukdom. Efter utgången

av samordningstiden skulle skadan regleras av den yrltesskadeförsäkringsinrättning,

där den skadade vore yrkesskadeförsäkrad, och efter

yrkesskadeförsäkringens regler.

Från de nu nämnda båda huvudreglerna angående samordningen har

utredningen föreslagit vissa undantag främst i syfte att undvika onödiga

försämringar för de yrkesskadade i förhållande till vad nu gäller. Yrkesskadeförsäkringen

skulle sålunda gripa in och ge viss ersättning redan

under samordningstiden, om den skadade ej vore sjukpenningförsäkrad

enligt sjukförsäkringslagen, t. ex. emedan han ej vore minst 10 år gammal

eller hans årsinkomst av förvärvsarbete enligt sjukförsäkringens regler ej

beräknades uppgå till 1 200 kr. Detsamma skulle gälla för fall alt arbets
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

förmågan ej vore så nedsatt, att hel eller halv sjukpenning kunde utgå

enligt sjukförsäkringens regler men väl exempelvis en fjärdedels eller en

tredjedels sjukpenning eller en livränta (10—49 procent) kunde utgå enligt

yrkesskadeförsäkringen. I de fall, då under samordningstiden sjukpenning

eller livränta utginge från yrkesskadeförsäkringen, skulle dock sjukvårdsersättning

utgå från sjukkassan intill dess från försäkringsinrättningen

eller från inrättningen och kassan sjukpenning eller livränta utgått för tillhopa

90 dagar. Yrkesskadeförsäkringen skulle vidare under den tid, då

sjukvårdsersättning utginge från sjukförsäkringen — d. v. s. samordningstiden

resp. sistnämnda 90-dagarstid — stå kostnaden eller merkostnaden

för vissa sjukvårdande åtgärder i anledning av yrkesskada, nämligen

proteser och andra särskilda hjälpmedel, tandläkarvård och sådan specialbehandling

i invaliditetsförebyggande syfte som skedde på försäkringsinrättningens

begäran.

Enligt en föreslagen specialregel skulle sjukkassan utge ersättning för

sjukvård efter sjukförsäkringens regler även efter utgången av samordningstiden,

nämligen för fall att den skadade skulle vara berättigad till

sjukpenning från kassan under jämnt 90 dagar och därefter erhölle viss

sjukvård, utan att rätt till sjukpenning eller livränta från yrkesskadeförsäkringen

förelåge.

Därest den yrkesskadade ej omfattades av den allmänna sjukförsäkringen

—- han är t. ex. en här i riket icke mantalsskriven utlänning — skulle enligt

utredningens förslag vid yrkesskada utgå ersättning från vederbörande försäkringsinrättning,

men ersättningsförmånerna skulle bestämmas som om

han omfattades av sjukförsäkringen.

Sjukförsäkringens sjukpenningskala samt dess bestämmelser om hempenning

och, med vissa kompletteringar, barntillägg skulle gälla även för

den kvarstående yrkesskadeförsäkringen. Sjukpenningen skulle dock alltid

utgå efter den för de första 90 sjukpenningdagarna gällande kolumnen i

sjukpenningskalan, utom såvitt avser skadade över 67 år. Därest den skadades

årliga arbetsförtjänst enligt yrkesskadeförsäkringens särskilda regler

ej uppginge till 1 200 kr., skulle hel sjukpenning utgå med 2 kr. om dagen.

Utredningens förslag i fråga om innehållet i samordningsreglerna har

tillstyrkts i flertalet av remissyttrandena. Det har emellertid påtalats, att

de enligt sjukförsäkringslagen icke sjukpenningförsäkrade skulle vid yrkesskada

kunna få högre sjukpenning än de sjukförsäkrade. Vidare kunde ersättningen

stiga i stället för sjunka vid ökning av arbetsförmågan, genom

att den skadade överfördes till yrkesskadeförsäkringen med dess förutsatt

förmånligare regler angående fastställande av den årliga arbetsförtjänsten.

Risk för missbruk skulle föreligga genom att den skadade hade möjlighet

att arrangera så, att han tidigare än avsett överfördes till yrkesskadeförsäkringen.

Samordningsreglerna har också betecknats såsom administrativt

betungande, bl. a. därigenom att ett icke obetydligt antal fall samtidigt

komine att handläggas av sjukkassa och försäkringsinrättning.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Med hänsyn till den sålunda framkomna kritiken har inom socialdepartementet

övervägts en annan lösning av problemet om samordningsreglerna

än den av utredningen föreslagna. Såsom framgår av det förut sagda har

utredningen definierat samordningstiden som en sammanläggningstid. En

sådan metod kan motiveras med att sjukförsäkringslagen i andra hänseenden

räknar med sammanläggningstider. Man kan emellertid även bestämma

samordningstiden såsom en sträcktid, d. v. s. visst antal dagar i

sträck efter olycksfallsdagen eller, när fråga är om yrkessjukdom, dagen

för sjukdomens yppande.

Under departementsbehandlingen har det visat sig, att metoden att räkna

samordningstiden som en sträcktid medför betydande fördelar, därest man

samtidigt gör samordningen mera fullständig. Detta synes även möjligt

genom att samordningstiden blir begränsad på ett fixt sätt. Under samordningstiden

bör sålunda å ena sidan sjukpenning till sjukkassemedlem

aldrig utgå från yrkesskadeförsäkringen, å andra sidan bör samordningstiden

upphöra före utgången av 90-dagarstiden, då på grund av skadan rätt

till livränta föreligger. De speciella reglerna i utredningens förslag om ersättning

från yrkesskadeförsäkringen för proteser o. d., tandläkarvård och

invaliditetsförebyggande behandling torde böra bibehållas även vid en sådan

lösning.

En förändring av de hittillsvarande reglerna inom yrkesskadeförsäkringen

av innebörd, att endast hel och halv sjukpenning skall kunna utgivas,

synes inte behöva föranleda betänkligheter. Graderingen av den

nedsättning av arbetsförmågan, som en sjukdomsprocess medför under

olika tidsperioder, måste alltid vara vansklig. I en del fall, där man

nu inom yrkesskadeförsäkringen ger en tredjedels eller en fjärdedels

sjukpenning, torde förutsättningar föreligga för att sjukkassa skall

kunna ge halv sjukpenning. I andra fall torde det kunna vara berättigat

alt viss livränta utgår från yrkesskadeförsäkringen. Det kan förtjäna

nämnas att, därest även vid yrkesskador sjukpenningen blott göres hel

eller halv, man per år slipper flera tusen ersättningsärenden, som eljest

skulle kräva samtidig skadereglering i sjukkassa och försäkringsinrättning.

Vad härefter beträffar frågan om sjukpenning vid yrkesskador till dem

som är sjukvårds- men ej sjukpenningförsäkrade synes med hänsyn till

de konsekvenser, som eljest skulle uppstå, sjukpenningen ej kunna fastställas

till högre belopp än 2 kr. I regel skulle det alltså bli fråga om relativt

blygsamma ersättningsbelopp. Administrationskostnaderna för att utge sådana

mindre belopp kan antagas bli oproportionerligt stora. Om man slopar

sjukpenningen i dessa fall, vinnes en betydande administrativ besparing. Antalet

förvärvsarbetande under 16 år -— dessa utgör huvudparten av dem

som skulle beröras härav — kan antagas successivt sjunka i den mån skolväsendet

utbygges. Jag anser därför, att under samordningstiden något

undantag ej bör göras för ifrågavarande kategori.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

En betydande fördel i ersättningshänseende inträder, om de som blir

höggradigt invalida under samordningstiden föres över på yrkesskadeförsäkringen

redan vid invaliditetens inträde. Då kommer nämligen att i stället

för sjukpenning från sjukkassan utgå livränta från yrkesskadeförsäkringen,

varvid denna försäkrings förmånligare regler om beräknandet av den årliga

arbetsförtjänsten tillämpas.

Förbättringar i ersättningshänseende uppkommer även genom att, vilket

blir förhållandet vid samordningstidens beräknande såsom sträcktid, en del

yrkesskadefall tidigare överföres till yrkesskadeförsäkringen med dess

förmånligare regler om sjukvårdsersättning. Detta är särskilt värdefullt

för dem, som behöver undergå långvarig och dyrbar läkarbehandling men

som ej eller endast under kortare perioder behöver vara sjukskrivna.

Den ökning av antalet fall, som vid en omläggning i angiven riktning

skulle behöva överföras till yrkesskadeförsäkringen, torde ur administrativ

synpunkt väga lättare än den arbetsminskning som erhålles genom att

man slipper fall som skall regleras samtidigt från kassa och inrättning.

Överhuvud synes en omläggning av samordningsreglerna i den riktning,

som övervägts vid departementsbehandlingen, vara förenad med så stora

fördelar att den bör komma till stånd.

Sammanfattningsvis skulle i enlighet härmed samordningen för sjukförsäkringens

del innebära, att om försäkrad drabbas av skada, för

vilken han jämväl är obligatoriskt försäkrad enligt yrkesskadeförsäkringslagen,

sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen ej skall utgå för längre tid än

90 dagar räknat fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen eller, vid annan

yrkesskada än olycksfallsskada, yppandedagen, dock längst intill den dag,

då livränta på grund av skadan börjar utgå enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

För yrkesskadeförsäkringens vidkommande skulle samordningen

innebära följande.

1) I fråga om rätt till ersättning i anledning av yrkesskada skiljes mellan

samordningstiden och tiden därefter.

2) Samordningstiden omfattar tiden t. o. m. 90:e dagen efter olycksfallsdagen

resp. yppandedagen; dock att samordningstiden upphör senast, då

rätt till livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen inträder.

3) Arbetstagare, som i anledning av yrkesskada är berättigad till sjukhjälp

enligt sjukförsäkringslagen, äger ej under samordningstiden rätt till

ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen i vidare mån än som anges

under 5) här nedan.

4) Annan arbetstagare än som under 3) avses äger under samordningstiden

erhålla samma förmåner enligt yrkesskadeförsäkringslagen, som han

skulle ha åtnjutit enligt sjukförsäkringslagen, därest han vid tiden för

olycksfallet resp. sjukdomens yppande omfattats av sistnämnda lag.

5) Medför skadan under samordningstiden behov av tandläkarvård eller

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 178.

konstgjorda lemmar o. d., skall kostnaderna härför, erforderliga utgifter

för resor däri inräknade, ersättas enligt yrkesskadeförsäkringslagen i den

mån ersättning icke utgår enligt sjukförsäkringslagen. Detsamma skall

gälla i fråga om kostnader för särskild vård, som den skadade erhåller på

försäkringsinrättningens begäran, ävensom för sjukvård utom riket.

Vad angår frågan om tillämpning inom yrkesskadeförsäkringen av sjukförsäkringens

sjukpenningskala finner jag ingen anledning att komplicera

försäkringssystemet med en efter andra grunder uppbyggd skala för

den kvarstående yrkesskadeförsäkringens del. Vid inplacering i sjukpenningklass

bör dock, sedan samordningstiden gått till ända, årsinkomsten

bestämmas enligt yrkesskadeförsäkringens regler, i den mån vederbörande

härigenom tillföres en högre sjukpenningklass än den han tillhör i sjukkassan.

Jag biträder likaså förslaget att sjukförsäkringens bestämmelser

om hempenning skall tillämpas även av yrkesskadeförsäkringen. Även

sjukförsäkringens barntilläggsbestämmelser bör gälla för yrkesskadeförsäkringen.

Vad beträffar frågan om anmälningsför farandet vid yrkesskada,

så gäller nu att, då skadan medfört eller skäligen kan antagas medföra

påföljd som föranleder ersättning i form av sjukpenning, livränta eller

begravningshjälp, det åligger arbetsgivaren (arbetsföreståndaren) att ofördröjligen

skriftligen anmäla skadan hos den försäkringsinrättning, där den

skadade är försäkrad enligt lagen. Är det fråga om en skada, som föranleder

ersättning endast i form av läkarvård o. d., skall skriftlig anmälan göras

av arbetsgivaren i den ordning Konungen bestämmer. Den som avger anmälan

har att tillse, att läkarintyg insändes samtidigt med anmälan eller

snarast möjligt därefter. Dessa bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen

kompletteras i en särskild kungörelse av år 1928 av bestämmelser om anmälan

för den centrala olycksfallsstatistikens behov och om anmälan till

arbetarskyddsorganen.

Utredningen, som förutsatt att en motsvarande kungörelse skall utfärdas,

har föreslagit, att bestämmelserna om arbetsgivaranmälan skall i huvudsak

oförändrade gälla endast i de fall, där den skadade ej omfattas av sjukförsäkringslagen.

Om den skadade är sjukförsäkrad, skall arbetsgivaranmälan

göras till lians sjukkassa. Ett enklare anmälningsformulär än för närvarande

har därvid ansetts kunna användas. Arbetsgivaren skall anskaffa

och bifoga läkarintyg på försäkringsinrättningens bekostnad. Så snart anledning

föreligger alt antaga, att skadan kommer att föranleda ersättning

från yrkesskadeförsäkringsinrättning, skall sjukkassan efter erforderlig

komplettering vidarebefordra anmälan till inrättningen. Så skall även ske

i alla de fall, då sjukpenning från sjukkassan utgått i CD dagar, och i de

övriga fall för vilka riksförsäkringsanstalten så föreskrivit.

Vid remissbehandlingen har i en del fall kritik anförts mot de föreslagna

reglerna om anmälningsförfarandet. Man har framhållit, att anmälnings
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

skyldigheten kan antagas komma att fullgöras mycket ofullständigt, enär

anmälan från arbetsgivaren i det övervägande antalet fall blir betydelselös

för ersättningsrätten. En begränsning av anmälningsskyldigheten till

fall, där skadan föranleder längre tids sjukskrivning, t. ex. minst 5 veckor,

har förordats. I det sammanhanget har även framförts förslag att anmälan

skall sändas direkt till försäkringsinrättningen. Det har vidare anmärkts

på bl. a. att läkarintyg på försäkringsinrättningens bekostnad alltid skall

bifogas anmälan om yrkesskada, trots att det stora flertalet av dessa skadefall

ej föranleder ersättning i övrigt från yrkesskadeförsäkringsinrättningen.

Det synes mig ej låta sig göra att nu taga definitiv ställning till reglerna

om den anmälningsskyldighet i detta hänseende, som bör föreskrivas med

hänsyn till skadereglering, arbetarskydd och statistik. Bestämmelsernas utformning

blir nämligen i hög grad beroende av hur den centrala försäkringsorganisationen

utformas. Jag vill emellertid redan nu uttala, att farhågorna

för att anmälningsskyldigheten skulle komma att fullgöras mycket

ofullständigt torde vara överdrivna. Läkarintyg på försäkringsinrättningens

bekostnad synes mig vidare böra anskaffas endast i de fall, då anmälan skall

sändas till inrättningen. Måhända är det lämpligare att överflytta skyldigheten

att anskaffa sådant intyg från arbetsgivaren till sjukkassan.

Kostnads- och finansieringsfrågan.

Det väsentliga skälet att den år 1946 beslutade sjukförsäkringsreformen

ännu ej genomförts är att de kostnader, som genom densamma skulle uppkomma

för statsverket, synts alltför betungande. Enligt en av pensionsstyrelsen

den 6 oktober 1950 avgiven utredning skulle, om den allmänna

sjukförsäkringen genomfördes i oförändrat skick, statsbidraget till den

obligatoriska försäkringen ha utgjort 189,7 milj. kr. för budgetåret 1950/51.

Sannolikt skulle man för budgetåret 1954/55 ha fått räkna med ett sådant

statsbidrag av omkring 200 milj. kr. Härtill skulle komma statsbidraget till

den frivilliga sjukförsäkringen samt kostnaderna för den fria sjukhusvården

och för läkemedelsreformen. Man torde kunna beräkna att nämnda tre

utgiftsposter skulle ha medfört kostnader för staten å omkring resp. 7,

66 och 48 milj. kr. Statsverkets årliga totalkostnader för reformerna skulle

då bli omkring 320 milj. kr. Beräknar man totalkostnaderna för den obligatoriska

sjukförsäkringen till omkring 300 milj. kr. och för den frivilliga

till 35 milj. kr. skulle på de försäkrade av sjukförsäkringskostnaderna

falla 125 å 130 milj. kr. Av kostnaderna för hela reformkomplexet eller närmare

450 milj. kr. skulle alltså drygt 70 % falla å statsverket.

Enligt socialförsäkringsutredningens förslag skall ersättning för sjukhusvård

bestridas av sjukförsäkringen och statens utgifter för försäkringen

nedskäras genom att de försäkrades avgifter höjes och ett arbetsgivarbidrag

till försäkringen införes. Sistnämnda bidrag motiveras bl. a. därav

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Mctj.ts proposition nr 178.

att arbetsgivarnas utgifter för yrkesskadeförsäkringen minskas genom

denna försäkrings samordning med sjukförsäkringen. Förslaget innebär i

fråga om den obligatoriska sjukförsäkringen att av en total kostnadssumma

å 697 milj. kr. skulle på de försäkrade falla 311 milj. kr., på arbetsgivarna

180 milj. kr. och på staten 206 milj. kr. Härtill skulle komma kostnaderna

för den frivilliga försäkringen, vilka för statens del uppskattas till 7 milj.

kr., och för läkemedelsreformen, vilken senare av utredningen förutsatts

i huvudsak genomförd enligt 1946 års principbeslut. Enligt förslaget skulle

sålunda statsverkets utgifter för sjukförsäkringsreformen bli 213 milj. kr.,

kostnaden för läkemedelsreformen häri ej inräknad.

I fråga om statens bidrag till den obligatoriska sjukförsäkringen innebär

socialförsäkringsutredningens förslag, att bidraget begränsas till att avse

sjukvårdsförsäkringen, grundsjukpenningen jämte barntillägg samt förvaltningskostnaderna.

Statsbidraget till en förvärvsarbetande blir alltså oberoende

av inkomstläget och till följd härav procentuellt sett störst för medlemmarna

i de lägre sjukpenningklasserna.

Arbetsgivarbidraget åter skall enligt förslaget uteslutande användas till

nedsättning av avgiften för den tilläggssjukpenning, som utgår till de anställda.

Statens bidrag till sjukvårdsförsäkringen är enligt

förslaget begränsat till att avse ersättning för läkarvård och vissa resekostnader.

Något bidrag till ersättning för sjukhusvård har däremot inte föreslagits;

sjukhusavgifterna föreslås skola bestridas medelst de försäkrades

avgifter till försäkringen. Frågan om fri sjukhusvård har alltså i väsentlig

mån lösts utan att någon direkt utgift därför uppkommer för staten. Jag

anser detta vara en godtagbar anordning under nu rådande förhållanden.

I fråga om storleken av ifrågavarande statsbidrag innebär förslaget inte

någon ändring i den antagna lagen. Bidraget skulle alltså utgå med 50 %

av sjukkassornas nettoutgifter i förevarande hänseende. Pensionsstyrelsen

har ansett utredningens beräkning av läkarvårdsutgifterna böra höjas med

hänsyn till väntade höjningar av läkarvårdstaxorna. Uppenbart är att kostnaderna

för läkarvården är i ej oväsentlig mån beroende av huru läkarvårdstaxorna

utformas. Med hänsyn till svårigheten att i nuvarande läge

uppskatta ifrågavarande kostnad ävensom till den omständigheten, att utredningens

beräkningar inrymmer viss säkerhetsmarginal, anser jag mig

böra godtaga desamma. Ej heller i övrigt föranleder förslaget i denna del,

som innebär att staten med 44 milj. kr. om året bidrager till sjukvårdsförsäkringen,

någon erinran från min sida.

Statsbidraget till grundsjukpenningen har av socialförsäkringsutredningen

föreslagits utgöra 50 % av utgifterna härför. Detta

innebär ett årligt statsbidrag å 105 milj. kr. Avgift för grundsjukpenning

föreslås skola uttagas även av personer med blygsamma inkomster. Den

skall vidare erläggas av sjukkassemedlems hustru, även om hon sak
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

nar egen inkomst. Jag anser det därför nödvändigt att avgiften ej bestämmes

till för högt belopp. Ett inte för knappt tillmätt statsbidrag är därför

erforderligt. Jag tillstyrker utredningens förslag på denna punkt.

I vissa remissyttranden har yrkats att det av utredningen föreslagna

statsbidraget till barntilläggen skulle höjas från 75 till

100 %. Med hänsyn till nödvändigheten av att begränsa kostnaderna för

försäkringen anser jag det inte möjligt att nu tillmötesgå detta yrkande.

Statens bidrag till barnbidragen kan, med den av mig föreslagna utformningen

av desamma, uppskattas till 16 milj. kr. om året, vilket i förhållande

till utredningsförslaget innebär en besparing med 2 milj. kr.

Det s. k. medlemsbidraget, vilket närmast är att anse såsom ett

bidrag till sjukkassornas förvaltningskostnader, kommer — såsom det utformats

av utredningen —- att draga större kostnad än som blivit följden

om de år 1946 antagna bestämmelserna i detta avseende skulle tillämpas.

Kostnaden enligt förslaget beräknas sålunda till 23,4 milj. kr. mot 15 milj.

kr. enligt den antagna lagen. Med hänsyn till det ändrade penningvärdet

och till de ytterligare arbetsuppgifter, som pålägges sjukkassorna, synes

en sådan uppräkning motiverad.

Utredningen har föreslagit att genom ett avgiftslindringsbidrag

av statsmedel skall möjliggöras att avgiften för sjukvårdsförsäkring

och grundsjukpenning begränsas till högst 2 % av den taxerade inkomsten

till statlig inkomstskatt (för makar 2 % av den sammanlagda inkomsten).

Kostnaden härför har beräknats till 7 milj. kr. Vidare har föreslagits

att för de personer, som undantagits från skyldighet att erlägga sjukvårdsavgift

— folkpensionärer och personer (makar) med mindre än 1 200

kr. taxerad årsinkomst — skall utgå ett avgiftsersättningsbidrag

å 10 kr. om året i syfte att förhindra att hela kostnaden för dessas

sjukvårdsförsäkring slås ut på de avgiftspliktiga medlemmarna. Genom bidraget

förhindras också att avgiften i en kassa med många avgiftsbefriade

medlemmar blir alltför stor i förhållande till avgifterna i andra kassor.

Detta bidrag har beräknats till 9 milj. kr. Ifrågavarande förslag föranleder

ingen erinran från min sida.

Utredningen har ej funnit sig böra föreslå någon ändring i fråga om

det statsbidrag å 20%, som enligt den antagna lagen om allmän

sjukförsäkring skulle utgå till den frivilliga sjukpenningförsäkringen.

De skäl, som i vissa remissyttranden anförts för borttagande

av statsbidraget, finner jag ej vara av sådan art, att någon ändring

av den antagna lagen synes påkallad.

I enlighet med vad nu anförts skulle statens årliga bidrag till den obligatoriska

sjukförsäkringen utgöra (44,0 + 105,0 + 16,0 + 23,4 + 7,0 + 9,0 =)

204,4 milj. kr. Härtill skulle komma kostnaden för statsbidrag till den frivilliga

sjukpenningförsäkringen. Denna kostnad anser jag ej behöva beräknas

till mera än 5 ä 6 milj. kr. per år.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Vid den gjorda beräkningen har jag bortsett från de kostnader för sjukförsäkringen,

som uppkommer genom en läkemedelsreform enligt de riktlinjer

vilka jag i det föregående skisserat. Kostnaderna för densamma torde

kunna beräknas till omkring 34 milj. kr. om året. Med hänsyn till det statsfinansiella

läget torde staten endast i begränsad omfattning kunna lämna

täckning för dessa kostnader. För återstoden skulle alltså sjukkassorna ha

att svara. Detta skulle emellertid leda till en ganska väsentlig höjning av försäkringsavgifterna

för sjukvårdsförsäkring. I syfte att motverka en sådan

höjning förordar jag därför — på sätt i det följande närmare angives —

att ett visst arbetsgivarbidrag får utgå till sjukvårdsförsäkringen. Den avgiftshöjning,

som likväl torde bli erforderlig, medför att avgiftslindringsbidraget

bör uppräknas från 7 till 9 milj. kr. Utöver nämnda kostnadsökning

torde få beräknas ett direkt bidrag till läkemedelsrabatteringen om 6

milj. kr.

De totala statsbidragskostnaderna skulle i enlighet härmed bli (204 + 6 4- 2 + 6 =) 218 milj. kr. En jämförelse med de statsutgifter, som skulle uppstå

enligt den antagna lagen, eller — inklusive utgifter för fri sjukhusvård

och en till en kostnad av 48 milj. kr. beräknad läkemedelsreform ■—- omkring

320 milj. kr. per år, ger sålunda vid handen, att ett genomförande

av sjukförsäkringsreformen i enlighet med vad jag förordat skulle minska

statens årliga utgifter för reformen med omkring 100 milj. kr.

Det synes vara berättigat att antaga, att statens bidrag till sjukförsäkringen

i de erkända sjukkassorna skulle för budgetåret 1955/56 ha uppgått

till över 60 milj. kr. Kostnadsökningen för staten vid jämförelse med försäkringen

i de erkända sjukkassorna skulle sålunda för ett helt budgetår bli

158 milj. kr. eller, något avrundat uppåt, 160 milj. kr. Härvid har ej medräknats

kostnaderna för hjälpen vid havandeskap och barnsbörd.

I fråga om de ekonomiska konsekvenserna för det allmännas del må

emellertid erinras om att skatteunderlaget röner påverkan därav att sjukförsäkringsförmånerna

i motsats till utgående sjuklöner förutsättes vara

skattefria, att arbetsgivarnas bidrag till försäkringen i regel torde bli avdragsgillt

vid beskattningen och att de försäkrades avgifter till försäkringen

torde böra medföra större försäkringsavdrag vid inkomstbeskattningen än

f. n. Vidare har ifrågasatts att de allmänna sjukkassorna skulle erhålla

tjänstebrevsrätt. Statens ansvar för sjukförsäkringsavgifternas erläggande

bör också beaktas. Att något så när exakt fastställa verkningarna av ifrågavarande

faktorer är dock näppeligen möjligt.

Den kostnadsökning för statsverket, som blir en följd av reformens genomförande,

lär inte kunna täckas utan att inkomsterna av skattemedlen

ökas. Frågan om vilka åtgärder, som i detta syfte kan bli erforderliga,

torde få anmälas för Kungl. Maj :t av chefen för finansdepartementet och

föreläggas nästa års riksdag.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Enligt socialförsäkringsutredningens förslag skall arbetsgivarnas

bidrag till sjukförsäkringen utgöra eu procent av de lönebelopp, som

ligger till grund för beräkning av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen.

Detta innebär i nuvarande läge, att arbetsgivarna skulle årligen få till sjukförsäkringen

utgiva omkring 180 milj. kr. eller, därest de stats- och kommunalanställda

tjänstemännen undantages från tilläggsförsäkringen, 150

milj. kr. Skulle yrkesskadeförsäkringen reformeras i enlighet med vad här

föreslagits men utan att någon samordning komme till stånd, bleve arbetsgivarnas

avgifter till yrkesskadeförsäkringen omkring 65 milj. kr. större

än vid en samordning sådan som den föreslagna.

Svenska arbetsgivareföreningen har i sitt remissyttrande ansett samordningen

ej motivera ett större arbetsgivarbidrag än högst 0,8 %. Bidraget

borde dessutom enligt fleras mening varieras med hänsyn till nu

utgående olyclcsfallsförsäkringsavgifter olika företagsgrupper emellan. Eu

sådan variation mellan olika företag inom en företagsgrupp har vidare ansetts

önskvärd ur arbetarskyddssynpunkt.

Såsom jag i det föregående framhållit, bör arbetarskyddssynpunkten inte

överdrivas i detta sammanhang. I övrigt torde böra hållas i minnet att,

ehuru arbetsgivarbidraget delvis motiveras med arbetsgivarnas besparingar

i fråga om yrkesskadeförsäkringsavgifterna, bidraget dock är ett bidrag till

sjukförsäkringen. Det är ingalunda givet, att sjukkassornas utgifter för de

anställda vid olika företag står i relation till olycksfallsfrekvensen vid dessa

företag. Sjukligheten i övrigt kan vara avsevärt större vid ett företag med

liten olycksfallsfrekvens än vid ett med stor sådan frekvens. En differentiering

av arbetsgivarbidraget skulle medföra betydande administrativt merarbete.

Jag förordar därför, att bidraget utgår med en för alla arbetsgivare

lika procentsats.

Vad angår storleken av detta bidrag får jag erinra om att jag tidigare

givit uttryck åt den uppfattningen, att sjukvårdsavgiften synes bli alltför

hög, därest sjukkassorna skulle ha att bestrida huvudparten av kostnaderna

för läkemedelsreformen. Med hänsyn till att staten ej synes kunna påtaga

sig ytterligare utgifter för sjukvårdsförsäkringen, kan en sänkning av avgiften

åstadkommas endast genom att arbetsgivarna får bidraga jämväl till

denna försäkring. Detta synes också i och för sig rimligt.

Den för bidraget till den obligatoriska tilläggssjukpenningen beräknade

procentsatsen av en procent synes mig väl avvägd. Det ytterligare arbetsgivarbidrag,

som blir erforderligt för sänkning av sjukvårdsavgiften, torde

kunna begränsas till en tiondels procent. Om så sker, torde den genomsnittliga

avgiften till sjukvårdsförsäkringen (efter införandet av bidrag till

läkemedelsreformen) och grundsjukpenningen kunna beräknas till genomsnittligt

48 kr. om året, d. v. s. något mindre än 1 kr. i veckan.

Jag förordar i enlighet härmed, att arbetsgivarbidraget sammanlagt fastställes

till 1,1 % av den lönesumma som ligger till grund för beräkning av

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

avgifterna till yrkesskadeförsäkringen. Någon anledning att ålägga de arbetsgivare,

som befrias från skyldighet att utge bidrag till den obligatoriska

tilläggsförsäkringen, bidragsskyldighet enbart beträffande sjukvårdsförsäkringen

synes mig ej föreligga, i all synnerhet som staten föreslagits skola

lämna ett särskilt bidrag till läkemedelsrabatteringen. Därest de stats- och

kommunalanställda tjänstemännen undantages från försäkringen för tillläggssjukpenning,

torde arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen kunna

uppskattas till 165 milj. kr. Sker ej sådant undantag, torde bidraget stiga

till 198 milj. kr.

Kostnaderna för yrkesskadeförsäkringen — i den mån den ej övertages

av sjukförsäkringen — synes stiga något, måhända med omkring 10 milj.

kr., genom höjning av sjukpenningarnas och livräntornas maximibelopp,

genom utsträckning av tillhörigheten till försäkringen till arbetsgivarens

familjemedlemmar och genom den omständigheten att flera yrkessjukdomar

blir omfattade av försäkringen. Bortser man från statsarbetarna kan

det antagas, att arbetsgivarnas utgifter för yrkesskadeförsäkringen efter reformernas

genomförande kommer att uppgå till 80 å 90 milj. kr. om året.

Tillsammans med ett arbetsgivarbidrag å 165 milj. kr. kommer ■— bortsett

från staten — arbetsgivarna att få utge 245 å 255 milj. kr. årligen för sjukoch

yrkesskadeförsäkring mot f. n. omkring 140 milj. kr. för yrkesskadeförsäkringen.

För de enskilda arbetsgivarna betyder sålunda reformens

genomförande en årlig kostnadsökning på 105 ä 115 milj. kr. I

I fråga om de försäkrades avgifter till försäkringen

innebär förslaget, att avgift till sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av

alla medlemmar med en till statlig inkomstskatt taxerad inkomst av minst

1 200 kr.; dock skall folkpensionärer vara befriade från avgiftsskyldighet.

Avgift för grundsjukpenning jämte barntillägg skall erläggas av dem

som är försäkrade för grundsjukpenning och vars taxerade inkomst ej

understiger 1 200 kr. Avgift för obligatorisk tilläggssjukpenning skall erläggas

av alla, som är försäkrade för sådan sjukpenning. Gentemot de försäkrade

skall de tre nämnda slagen av avgift framstå såsom en enda sjukförsäkringsavgift.

Mot förslaget i denna del har statskontoret invänt, att tillräckliga skäl

saknades att befria personer, som ej har 1 200 kr. i taxerad inkomst, från

skyldigheten att betala avgift. Vidare har i några remissyttranden uttalats,

att folkpensionärernas sjukpenningavgift med hänsyn till den för dem

gällande kortare sjukhjälpstiden borde nedsättas.

I anledning av vad statskontoret anfört må påpekas, att det bl. a. av

uppbördsmässiga skäl, ej torde vara lämpligt att uttaga enbart sjukförsäkringsavgifter

av dem som ej taxerats till sådant belopp att skattskyldighet

föreligger. Vad angår frågan om folkpensionärernas avgift för grundsjukpenning

må erinras om alt sådan avgift endast påföres folkpensionär, som

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

har en egen arbetsinkomst av minst 1 200 kr. om året. Av administrativa

skäl bör man ej differentiera förevarande i sig ganska låga avgift. Därest

avgiften skulle fastställas i förhållande till försäkringsrisken, torde den

för övrigt, trots den kortare sjukhjälpstiden, snarast få bestämmas högre

för folkpensionärerna än för övriga försäkrade med hänsyn till de förras

större sjuklighet. Man bör ej heller bortse ifrån att folkpensionärerna befriats

från den ungefärligen lika stora avgiften till sjukvårdsförsäkringen.

Jag har av nu anförda skäl ej funnit anledning förorda någon ändring av

utredningsförslaget så vitt angår avgiftsplikten.

I fråga om avgifternas storlek må framhållas att avgifterna — liksom i

de erkända sjukkassorna och enligt den antagna lagen — torde komma att

variera något de olika sjukkassorna emellan. De genomsnittliga avgifterna

i den obligatoriska försäkringen kan dock antagas bli ungefärligen följande.

Enbart sjukvårdsförsäkring kan beräknas för vederbörande kosta 23 kr.

om året. Avgiften för sjukvård jämte grundsjukpenningen om 3 kr. synes

komma att hålla sig omkring 48 kr. Det kan förtjäna att nämnas, att f. n.

en motsvarande sjukförsäkring i erkänd sjukkassa betingar en avgift av

cirka 64 kr. Med en sammanlagd sjukpenning av 5 kr. skulle den genomsnittliga

årsavgiften bli 62 kr. mot f. n. i de erkända sjukkassorna 91 kr.

Den genomsnittliga årsavgiften för en sjukpenning av 14 kr. de första

90 dagarna och 9 kr. för tiden därefter kan beräknas till 114 kr. För den

högsta sjukpenning, som kan erhållas i erkänd sjukkassa, eller 14 kr.,

får nu erläggas en årsavgift av i genomsnitt 212 kr. Årsavgiften i den

högsta föreslagna sjukpenningklassen — där sjukpenningen är 20 kr. för

de första 90 dagarna och 12 kr. för tiden därefter — kan beräknas hålla

sig omkring 150 kr.

I fråga om uppbörden av avgifterna till sjukförsäkringen

ansluter sig utredningsförslaget till den antagna lagen. Detta innebär att

avgifterna till den obligatoriska försäkringen uttages tillsammans med

de allmänna skatterna, under det att avgifterna till den frivilliga försäkringen

uppbäres direkt av sjukkassorna. Denna anordning har allmänt

godtagits i remissyttrandena och föranleder ej erinran från min sida, liksom

ej heller förslaget att arbetsgivarbidraget skall uppbäras tillsammans

med yrkesskadeförsäkringsavgifterna.

Verkställda beräkningar rörande de årliga totalkostnaderna

för den av mig förordade obligatoriska sjukförsäkringen

inklusive läkemedelsreform ger vid handen att

dessa kostnader kan beräknas till omkring 738 milj. kr., under förutsättning

att sjukpenningförsäkringen får omfatta även de stats- och kommunalanställda

tjänstemännen. Av nämnda belopp får de försäkrade genom

sina avgifter erlägga omkring 328 milj. kr. eller 44%. Arbetsgivarbidraget

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

uPPgår till 198 milj. kr. eller 27 % av totalkostnaderna och statens bidrag

till 212 milj. kr. eller 29 % av dessa kostnader.

På grund av försäkringsbeståndets förändringar torde kunna räknas

med en viss successiv stegring av försäkringskostnaderna, vilken stegring

under de första tio åren har beräknats utgöra ungefär 1 % om året.

För budgetåret 1954/55 torde statens utgifter för sjukförsäkringsändamål,

bortsett det bidrag staten kan ha att utge i sin egenskap av arbetsgivare,

kunna uppskattas till omkring 160 milj. kr. Staten synes ej kunna

undgå att förskottera försäkringsavgifterna för det löpande året. Dessa

inflyter emellertid till statskassan i form av preliminärskatt ungefärligen

samtidigt med att behov av förskott uppkommer. Denna förskottering torde

därför endast i relativt ringa mån komma att belasta statsverket. Vad åter

angår arbetsgivarbidraget torde kunna antagas att allenast 55 å 60 milj. kr.

av det belopp å 80 å 85 milj. kr., som belöper å första halvåret 1955, kommer

att inflyta under halvåret i fråga. En förskottering av arbetsgivarbidrag

kan alltså bli nödvändig intill ett belopp av 25 milj. kr.

Det bidrag staten i sin egenskap av arbetsgivare har att erlägga till försäkringen

blir uppenbarligen beroende av i vad mån tjänstemännen undantages

från den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning. Med utgångspunkt

från storleken av de löner, som kan antagas för första halvåret

1955 utgå allenast till statens kollektivavtalsanställda arbetare eller omkring

275 milj. kr., skulle statens bidrag såsom arbetsgivare under budgetåret

1954/55 kunna beräknas till omkring 3 milj. kr. Man torde kunna

räkna med att nämnda belopp kommer att motsvaras av inbesparade utgifter

för sjukvård och sjuklöner.

I enlighet med de riktlinjer i fråga om sjukförsäkringen, som angivits i

det föregående, har inom socialdepartementet upprättats ett förslag till

lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring. Jag övergår nu till

detaljbehandling av detta förslag i anslutning till de särskilda paragraferna

i förslaget.

Specialmotivering.

Inledande bestämmelser.

(4 §.)

Socialförsäkringsut redningen.

I fråga om dessa bestämmelser har utredningen, på sätt framgår av s. 132

och 302—303 i dess betänkande, föreslagit vissa jämkningar i 4 §, vilka

betingats därav, att försäkringen föreslås skola ersätta även utgifter för

sjukhusvård.

11—Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 178.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Utredningen framhåller, att den sjuke måste vistas å sjukvårdsanstalt

samt där erhålla vård för att sjukhusvård skall anses föreligga enligt lagen.

Enbart den omständigheten, att försäkrad betraktades såsom intagen å

sådan anstalt, skulle alltså ej medföra att han ansåges åtnjuta sjukhusvård.

Sålunda kunde den, för vilken anordnats familjevård i enskilt hem jämlikt

bestämmelserna i 88—92 §§ sinnessjukstadgan, inte anses åtnjuta

sjukhusvård.

Sjukhusvårdens inlemmande i försäkringen har föranlett vissa ändringar

av definitionerna å läkarvård, sjukvårdsanstalt och allmänt sjukhus.

Såsom sjukvårdsanstalt skall enligt förslaget anses, förutom allmänt

sjukhus, annan sjukvårdsinrättning, som upptagits i en av Konungen fastställd

förteckning. Förteckningen förutsättes av utredningen omfatta endast

inrättningar som i fråga om vårdens och utrustningens beskaffenhet är

sådana, att de kan jämställas med allmänt sjukhus eller avdelning å sådant

sjukhus av motsvarande slag. Ett ytterligare villkor anser utredningen böra

vara, att inrättningen tillämpar dagavgift och sålunda inte specificerar

förekommande vård- och behandlingskostnader.

Remissyttrandena.

Svenska socialvårdsförbundet påtalar, att en följd av förslaget vore att

vård å ålderdomshem bleve ersatt, endast om vården ägt rum å inrättning,

som upptagits i den avsedda av Kungl. Maj :t fastställda förteckningen.

Följden härav skulle bli att om en person, efter det han åtnjutit sjukhusvård,

överflyttades till ett vanligt ålderdomshem för fortsatt vård, ersättning

ej skulle utgå för sistnämnda vård. Förbundet fortsätter:

Då en särskild kommitté — 1952 års åldringsvårdsutredning — erhållit

i uppdrag att utreda hela frågan om åldringsvården och därvid även frågan

om ålderdomshemmens uppgifter inom nämnda vård, är det f. n. icke

lämpligt att därom göra några bestämda uttalanden. Emellertid torde man

böra utgå ifrån att ett nära samarbete måste etableras mellan sjukvårdsanstalter

och ålderdomshem. Å ålderdomshem intagna åldringar böra bl. a.

kunna överföras till sjukvårdsanstalters geriatriska avdelningar för mera

kortvarig behandling för att sedermera kunna återvända till ålderdomshemmet.

Enligt förbundets uppfattning bör sjukförsäkringen vara så konstruerad

att ett sådant samarbete uppmuntras. Det kan väl ifrågasättas, om

icke sådan å ett ålderdomshem meddelad sjukvård, som enligt läkares intyg

kan anses likvärdig med sjukhusvård å exempelvis ett B-sjukhus, borde

av försäkringen ersättas.

I anledning av utredningens uttalande, att ett villkor för att en sjukvårdsinrättning

skulle upptagas i den föreslagna förteckningen borde vara,

att sjukhuset tillämpade dagavgift, uttalar pensionsstyrelsen, att styrelsen

inte anser troligt, att ett dylikt villkor skulle kunna upprätthållas i

praktiken.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Departementschefen.

De av utredningen förordade ändringarna i 4 § synes med vissa redaktionella

jämkningar böra genomföras.

I 79 § 2 mom. andra stycket sinnessjukstadgan föreskrives, att vårdavgift

skall beräknas för försöksutskrivningstid, därest återintagning sker

inom sju dagar. Det synes skäligt och ur praktisk synpunkt lämpligt, att

jämväl vid tillämpningen av ifrågavarande lag anse avbrott i sjukhusvården

ej föranledas av en sådan kortvarig försöksutskrivning.

Rörande den förteckning över sjukvårdsanstalter, som skall fastställas,

vill jag framhålla, att därest avdelning, som inom ålderdomshem finnes inrättad

för sjukvård, är att jämställa med ett B-sjukhus, avdelningen bör

kunna upptagas i förteckningen. Huruvida något villkor bör uppställas om

tillämpning av dagavgift för en inrättnings upptagande i förteckningen

synes få bedömas från fall till fall. Hinder bör ej föreligga för upptagandet

av konvalescenthem i förteckningen.

Allmänna bestämmelser.

(5—12 §§.)

Socialförsåkringsutredningen.

De ändringar, som utredningen föreslagit beträffande 5—8 §§ i nuvarande

lag, har betingats av att även de gifta hemmakvinnorna föreslås

bli försäkringspliktiga.

Sedan i anledning härav begreppet familjemedlem blivit obehövligt, har

utredningen funnit lämpligt ersätta bestämmelsen i nuvarande lags 34 §

enligt denna paragraf äger familjemedlem till sådan medlem i sjukkassa,

som ej är svensk medborgare, rätt till sjukhjälp, allenast såframt

familjemedlemmen vistas här i riket — med en föreskrift i 6 §, att barn

skall vara bosatt i riket för att åtnjuta försäkringsskydd.

Utredningen framhåller, att samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

aktualiserade frågan om försäkringsplikten inom sjukförsäkringen

för här i riket bosatta utländska medborgare. Dessa

omfattades för närvarande av yrkesskadeförsäkringen men fölle under SFL,

endast om de vore här mantalsskrivna. Utredningen hade övervägt, huruvida

den obligatoriska sjukförsäkringen borde utsträckas att omfatta alla

utlänningar som vore anställda här i landet. Utredningen hade dock stannat

för att ej framlägga förslag till någon ändring i förevarande avseende.

I stället förordade utredningen vissa särbestämmelser inom yrkesskadeförsäkringen

för dem som vore arbetsanställda här utan att vara sjukförsäkrade.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

I den föreslagna 7 §, som motsvarar 9 § i nuvarande lag, har — förutom

höjningen av det inkomstbelopp, som medför tillhörighet till sjukpenningförsäkringen,

från 600 till 1 200 kr. —- upptagits vissa ändrade regler

beträffande de hemarbetande hustrurnas tillhörighet

till sjukpenningförsäkringen. Dessa regler innebär dels att

sådan hustru skall vara sjukpenningförsäkrad t. o. m. den månad, varunder

hon fyller 67 år, dels att hon, om mannen avlider, likväl skall vara sjukpenningförsäkrad

intill utgången av tredje kalendermånaden efter mannens

död, såvida ej hennes försäkring dessförinnan skall upphöra av annan

anledning.

Under den föreslagna 8 §, som motsvarar 10 § i nuvarande lag, har

intagits en definition av begreppet årsinkomst av tjänst. Utredningens

förslag i detta hänseende sammanhänger med konstruktionen av

den obligatoriska tilläggsförsäkringen.

Den föreslagna 11 § — motsvarande 13 § i nuvarande lag — avser sjukkassas

beslut angående tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen

och placering i sjukpenningklass.

Enligt utredningens förslag skall sjukpenningförsäkringen grundas

på uppgifter, som lämnas av de försäkrade själva och som i görlig mån

kontrolleras av kassorna med hjälp av taxeringslängd och andra tillgängliga

upplysningar.

Utredningen framhåller, att de förhållanden, som påverkade en medlems

sjukpenningförsäkring, förändrades tid efter annan. Försäkringen borde då

snarast möjligt anpassas härefter. Vad inkomsterna beträffade bleve det

inte endast fråga om inkomstens storlek utan också om dess art. Sålunda

skulle en försäkrad, som tidigare varit anställd och som började som egen

företagare, ej längre vara obligatoriskt tilläggsförsäkrad även om årsinkomsten

av förvärvsarbete vore oförändrad. En självständig företagare,

som började en anställning, skulle i samband därmed obligatoriskt tilläggsförsäkras

i förhållande till inkomsten i anställningen.

Eftersom sjukpenningförsäkringen —- fortsätter utredningen — grundades

på en beräknad årsinkomst, skulle hänsyn ej tagas till tillfälliga inkomständringar.

En hög inkomst, som kunde beräknas utgå endast några

månader, skulle sålunda ej föranleda någon ändring av sjukpenningförsäkringen.

Däremot kunde en sådan inkomst, om den kunde antagas återkomma

tid efter annan, påverka den medelinkomst för året, som låge

till grund för sjukpenningförsäkringen. Ej heller kortare arbetslöshetsperioder

borde föranleda någon ändring av sjukpenningförsäkringen, därest

de inte kunde beräknas bli mera regelbundet återkommande. Oförvållad

arbetslöshet borde i regel ej föranleda ändring av sjukpenningförsäkringen,

därest den ej kunde anses innebära, att vederbörande ej inom överskådlig

tid kunde komma upp till den inkomst han hade innan han bleve arbetslös.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 165

For att anpassa sjukpenningförsäkringen efter mera varaktigt ändrade

inkomstförhållanden måste sjukkassorna utöva en kontinuerlig kontroll.

Denna kontroll borde ske med ledning av senaste uppgifter angående medlemmarnas

taxeringar. Utredningen förutsatte, att sjukkassa varje år finge

tillgång till taxeringslängden. För att åstadkomma en snabb anpassning

borde det emellertid i första hand åligga varje medlem att snarast möjligt

anmäla inkomständringar, som vore av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Utredningen erinrar om att enligt förordning den 30 april 1943 (nr 218)

skyldighet föreligger för arbetsgivare att till utmätningsmannen i anställningsorten

anmäla varje anställning, som vore avsedd att vara mer än fyra

veckor. Utredningen föreslår, att anmälningsskyldigheten utsträcktes till att

avse jämväl upphörande av sådan anställning, som tidigare anmälts, samt

att ett exemplar av varje anmälan skulle tillställas den sjukkassa, inom

vars område vederbörande arbetstagare vore mantalsskriven.

Enligt utredningens förslag skall sjukkassa skriftligen lämna underrättelse

till medlemmen om kassans beslut rörande hans sjukpenningförsäkring.

Sådana ändringar av medlems tillhörighet till sjukpenningförsäkringen

eller placering i sjukpenningklass, som berodde på ändrade inkomstförhållanden,

anses av utredningen böra ske vid månadsskiftet närmast

efter det kassan fattat beslut angående ändringen, därest det ej framginge

av beslutet, att ändringen skulle ske vid senare månadsskifte. Retroaktiv

ändring finge ej förekomma. Även andra ändringar av tillhörigheten till

sjukpenningförsäkringen än sådana som berodde på inkomständringar

borde ske vid månadsskifte.

Vid försäkrads sjukdom skall enligt förslaget sjukpenning utgå efter den

sjukpenningklass medlemmen tillhörde vid sjukdomsfallets inträffande.

Denna regel skulle emellertid inte gälla, då tillhörigheten till försäkringen

automatiskt ändrades på grund av bestämmelser i lagen, och någon prövning

från kassans sida alltså inte behövdes. Utredningen föreslår dock ett

undantag från denna regel, i det att hemarbetande kvinna skulle, även om

hennes civilstånd ändrades, äga kvarstå i sjukpenningförsäkringen så

länge sådana omständigheter på grund av sjukdomsfallet förelåge, som

eljest medförde rätt till sjukpenning.

Beträffande utredningens förslag rörande de allmänna bestämmelserna

hänvisas i övrigt till betänkandet s. 119—124, 141—142, 147, 171_176

och 303—305.

Remissyttrandena.

Beträffande utlänningars ställning inom sjukförsäkringen

framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att med hänsyn till den

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

betydelse, som den utländska arbetskraften numera hade för den svenska

arbetsmarknaden, det varit önskvärt, att den obligatoriska sjukförsäkringen

utsträckts till att omfatta alla utlänningar som vore anställda i

riket. Socialstyrelsen påpekar, att man numera i konventioner vanligen

brukade bestämma, att utländska medborgare skulle behandlas som landets

egna efter sex månaders vistelse på dess territorium i fråga om en

sådan socialförsäkring som sjukförsäkringen. Då bosättning under så lång

tid i regel betydde, att vistelsen komme att bli varaktig, föresloge styrelsen,

att SFL ändrades i enlighet härmed. Riksförbundet landsbygdens folk framhåller,

att den utländska arbetskraften för närvarande hade stor betydelse

inom jordbruk och skogsbruk och att det i många fall vore fråga om tillfällig

arbetskraft, som inte vore mantalsskriven i riket. Det borde ytterligare

prövas, om inte möjligheter funnes att låta alla inom riket anställda,

oavsett nationalitet och mantalsskrivningsort, omfattas av sjukförsäkringen.

Pensionsstyrelsen påtalar, att det i 5 § a) förslaget intagna undantaget

från försäkringsplikt vid långvarig sjukhusvård medförde,

att en person, som av annan anledning än sjukdom, t. ex. för sinnesslöhet,

under två år vårdats på sjukvårdsanstalt, uteslötes ur försäkringen.

Skälet för undantagsbestämmelsen —- att vederbörande ej skulle ha någon

nytta av försäkringen — förelåge ej i dylikt fall.

Folkpartiets kvinnoförbund ifrågasätter, huruvida ej den tid, under

vilken en hemarbetande hustru efter makens frånfälle ägde

kvarstå i sjukpenningförsäkringen, kunde utsträckas till sex månader eller

om ej kassorna kunde medges rätt att individuellt pröva behovet av förlängd

försäkringstillhörighet.

Enligt försäkringsrådets uppfattning leder inkomstbedömningen

till ett obilligt resultat om man i sådana fall, där enligt arbetsavtal avdrag

gjordes å arbetstagarens lön, räknade endast med nettoavlöningen. En person,

som ordnade sin pensionering själv, komme då i högre sjukpenningklass

än en person med samma bruttolön, vars pensionsavgifter avdroges

å lönen. För att inte göra tillämpningen av lagen alltför invecklad anser

försäkringsrådet dock möjligt, att man finge finna sig i nämnda resultat.

I några yttranden har framställts kritik mot det av utredningen föreslagna

systemet för inplacering av de försäkrade i sjukpenningklass.

Socialstyrelsen anför:

Att bygga sjukpenningklasstillhörigheten på anmälningar är enligt socialstyrelsens

mening alltför vanskligt. Man kan på goda grunder antaga, att

de försäkrade i stor utsträckning komma att försumma att lämna uppgifter

om löneändringar. Vad arbetsgivaranmälningarna beträffar äro en
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

ligt uppgift erfarenheterna i Stockholm av den nuvarande anmälningsskyldighetens

fullgörande icke särdeles gynnsamma. Det torde sålunda

kunna förutsättas, att sjukkassorna i ett betydande antal fall skulle komma

att vara hänvisade till uppgifter i taxeringslängderna för att vid förändringar

av medlemmarnas inkomstläge bestämma deras nya sjukpenningklass.

En dylik eftersläpning i förening med regeln att klassändring icke

skall kunna ske till den försäkrades förmån måste betraktas som otillfredsställande.

Omfattas vederbörande nu av olycksfallsförsäkringen, innebär

detta resultat dessutom en avgjord försämring jämfört med vad som gäller

enligt denna.

Med anmälningsföreskrifterna vill utredningen uppenbarligen ernå så

aktuella uppgifter som möjligt om inkomständringar för de tilläggsförsäkrade.

Det nyss anförda visar enligt socialstyrelsens mening, att man

måste taga under allvarligt övervägande att i annan ordning söka fullfölja

detta syfte. En tänkbar utväg, som kan förtjäna att undersökas närmare,

ar att grunda sjukpenningklasstillhörigheten på inkomstuppgift från arbetsgivaren,

vilken uppgift skall avlämnas först när sjukdomsfallet inträffar.

Härigenom skulle försäkringen uppnå en hög grad av effektivitet. En sådan

anordning är tilltalande även från den synpunkten att register, med krav

på ständig å jourföring, över ett par miljoner försäkrade skulle bli obehövliga

liksom bland annat meddelanden om förändring av sjukpenningklass.

Socialstyrelsen anför vidare, att därest sjukpenningklasstillhörigheten

bestämdes först vid inträffat försäkringsfall, det föreslagna systemet för

fastställande av medlemmarnas avgifter måste justeras. Man torde dock

kunna uppnå i stort sett samma resultat genom att sätta avgiften i viss

relation till den taxerade inkomsten.

Försäkringsinspektionen framhåller, att det föreslagna systemet kunde

medföra ett underförsäkringsproblem i den meningen att kompensationsgraden

bleve lägre än vad den vore avsedd att vara. Inspektionen yttrar

härom:

Såsom förslaget är upplagt kommer nämligen inplaceringen i sjukklass

till väsentlig del att bero på initiativ från sjukkassemedlemmarna själva,

även om det förutsättes, att sjukkassorna genom egna undersökningar

skall söka följa förändringar i medlemmarnas inkomstförhållanden. Vid

allmänna eller individuella löneförhöjningar får man räkna med att det

ofta blir en icke obetydlig eftersläpning i fråga om medlemmarnas inplacering

i sjukklass. Skulle sådan eftersläpning medföra betydande underkompensation,

är detta ägnat att väcka betänkligheter; inte minst gäller

detta i fråga om behandlingen av yrkesskadefallen under samordningstiden,

eftersom standarden i t råga om dessa fall härigenom kan nedsättas

i ännu högre grad än som är avsett. I den mån som underförsäkring förekommer

minskas uppenbarligen den fara för överförsäkring som nyss berörts.

Emellertid kan eftersläpning i fråga om omplacering i sjukklass

även tänkas förekomma vid inkomstsänkningar. Det är självklart ur alla

synpunkter angeläget, alt man i görligaste mån söker låta sjukklassplaceringen

återspegla aktuella förhållanden — dock utan att tillfälliga variationer

får bli utslagsgivande.

Försäkringsinspektionen ifrågasätter, huruvida ej arbetet med inplace
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ring i sjukpenningklasser komme att för kassor och andra vålla mer

arbete per medlem än vid nuvarande sjukförsäkring med dess begränsade

avgifts- och sjukpenningdifferentiering utan att man dock lyckades undvika

eftersläpningen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det i hög grad angeläget, att

en förenkling av förfarandet komme till stånd. Inplacering i sjukpenningklass

borde i huvudsak kunna ske efter taxeringen.

Enligt den mening, som uttalas av Folksam, komme det föreslagna systemet

att medföra ett betydande arbete för sjukkassorna, därest medlemmarna

i full utsträckning fullgjorde sin anmälningsplikt. I den mån de

underläte detta, komme fallen av missnöje att bli talrika. Innan man

beslutade sig för ett system med dessa allvarliga konsekvenser, borde en

grundlig utredning av andra möjligheter föreligga.

Kooperativa förbundet framhåller, att om de arbetsuppgifter, som den

föreslagna ordningen medförde för sjukkassorna, skulle till punkt och

pricka uppfyllas, tjänstemannabesättningen på kassorna måste komma att

behöva bli ej blott numerärt talrik utan också i många hänseenden specialutbildad.

Den föreslagna ordningen för inplacering i sjukpenningklass kritiseras

också av Socialförsäkringsbolagens förening.

Landsorganisationen uttalar, att det föreslagna systemet, trots tillämpningen

av vissa schematiska grunder för inkomstbedömningen, onekligen

tedde sig ganska komplicerat och kunde förutses komma att medföra

svårigheter och friktioner i tillämpningen. Det vore dock omöjligt att förutbedöma

systemets funktionsduglighet i stort sett. Att nu utreda eventuella

alternativ skulle innebära hela reformens förhalande och borde inte ifrågakomma.

Försåkringsrådet framhåller, att vederbörande tillsynsmyndighet eller

överinstans borde äga rätt att ändra beslut om placering i sjukpenningklass

oberoende av de föreslagna bestämmelserna i 11 § andra och tredje

styckena. En försäkrad borde vidare erhålla meddelande angående ändring

av hans sjukpenningförsäkring även i de fall, då försäkringen automatiskt

ändrades utan formligt beslut av kassan.

Beträffande den föreslagna utvidgade anmälningsskyldigheten

för arbetsgivare angående anställning förklarar Svenska arbetsgivareföreningen,

att den ej ville motsätta sig densamma. Anmälan borde dock tillställas

utmätningsmannen för vidarebefordran till sjukkassan. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län anser anmälningsskyldigheten kunna begränsas

till arbetsanställnings upphörande på grund av pensionering.

Departementschefen.

De i detta sammanhang föreslagna lagändringarna har i huvudsak föranletts

av att försäkringsplikt införts för de hemarbetande gifta kvinnorna

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 169

samt av att sjukpenningförsäkringen erhållit ändrad konstruktion. Vad

utredningen i dessa hänseenden föreslagit kan jag i stort sett godtaga.

Med anledning av att det framkommit yrkanden om vidgade möjligheter

för utlänningar att vinna inträde i försäkringen, vill jag framhålla,

att f. n. stor aktivitet råder kring frågan att få till stånd internationella

socialförsäkringskonventioner. Lagen ger möjlighet för Konungen

att träffa överenskommelse med främmande makt om tillämpning av lagen

å andra dess medborgare, som vistas här i riket, än dem å vilka lagen eljest

är tillämplig. Det torde kunna antagas att sådana överenskommelser i

första hand kommer att träffas med våra nordiska grannländer. I den mån

så sker synes de i yttrandena framställda önskemålen till väsentlig del

bli tillgodosedda. Jag vill också framhålla att kravet på mantalsskrivning

i fråga om utlänningarna, vars vistelse inom vårt land många gånger är

av helt tillfällig art, är av särskild betydelse med hänsyn till formen för

uppbörd av de obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna. Jag anser mig

därför tills vidare böra ställa mig avvaktande i detta hänseende. Beträffande

de icke mantalsskrivna utlänningarnas rätt till ersättning vid yrkesskada

hänvisar jag till den allmänna motiveringen.

Vad pensionsstyrelsen anfört rörande försäkringspliktens

upphörande vid anstaltsvård synes mig inte ge anledning att frångå

vad den gällande lagen i detta hänseende innehåller.

Med anledning av vad försäkringsrådet anfört rörande beräkning

av årsinkomst i sådana fall, då pensionsavdrag göres å lön, vill jag

som min mening uttala, att praktiska skäl synes tala för att man i förevarande

sammanhang endast tager hänsyn till den lön, som vederbörande

efter pensionsavdraget äger uppbära.

Därest sjukkassa, såsom ifrågasatts i några remissyttranden, skulle

verkställa inplacering i sjukpenningklass först vid ett försäkringsfalls

inträffande, skulle måhända större möjlighet föreligga att

uppnå bättre överensstämmelse med de aktuella förhållandena. Man kan

emellertid inte bortse från risken, att en försäkrad, när utfåendet av en

förmån är aktuell för honom och han icke genom att få högre förmån

ådrager sig någon motsvarande större förpliktelse, söker förskaffa sig en

högre sjukpenning än som rätteligen bör utgå och även lyckas därmed.

Att systemet härigenom skulle medföra vådor för försäkringens ekonomi

och kunna gynna vissa försäkrade på andras bekostnad synes uppenbart.

Med all sannolikhet skulle ett system av ifrågavarande slag också medföra

större arbete för sjukkassorna än som följer med det av utredningen föreslagna.

Den utredning rörande inkomstförhållandena, som bleve erforderlig

vid ett försäkringsfall, skulle nämligen säkerligen i många fall bli arbetskrävande.

Vidare kan inte heller vid ett sådant system en medlemsregistrering

undvaras, bl. a. med hänsyn till att sjukhjälpstiden är begränsad och

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

att sålunda utbetald sjukhjälp i form av sjukpenning och ersättning för

sjukhusvård måste registreras för varje medlem. Vad som inte minst talar

mot ett dylikt system är de förseningar med sjukpenningens utbetalning

som torde bli följden. De dröjsmål med sjukhjälpens utbetalning, som

nu är en olägenhet inom olycksfallsförsäkringen, skulle sålunda överflyttas

till sjukförsäkringen.

Det är dock uppenbart, att även med utredningens förslag angående

sättet för inplaceringen av de försäkrade i sjukpenningklasser besvärligheter

kommer att uppstå, om också de administrativa svårigheterna ej synes

behöva bli särskilt betydande i fråga om den stora massan fast anställda.

Det föreslagna systemet har emellertid sina betydande fördelar. Bland dem

är främst att nämna, att en direkt relation föreligger mellan de försäkrades

rätt till viss sjukpenning och deras avgiftsskyldighet, att möjlighet finnes

till en snabb anpassning av försäkringsskyddet till de aktuella inkomstförhållandena,

att försäkringsskyddet bibehålies oförändrat oavsett tillfälliga

inkomständringar och att vid ett försäkringsfalls inträffande sjukpenningen

omedelbart kan utbetalas. Det är också av stort värde, att en

försäkrad på förhand vet vad han har att påräkna vid sjukdom. Endast

om så är fallet, torde det för övrigt vara möjligt för en anställd, som även

har inkomst av annat förvärvsarbete än inkomst av tjänst, att bedöma i

vad mån han bör skaffa sig en frivillig försäkring. Jag godtager därför

förslaget i detta hänseende.

Förslaget att utvidga arbetsgivarnas anmälningsskyldighet

rörande arbetsanställning anser jag böra genomföras. Frågan härom

torde få prövas närmare i samband med utarbetandet av de följdförfattningar

i övrigt, som föranledes av sjukförsäkringsreformens genomförande.

I likhet med försäkringsrådet anser jag, att vederbörande myndighet bör

kunna retroaktivt verkställa ändring av sjukkassas beslut

rörande en sjukkassemedlems sjukpenningförsäkring. Jag anser likaså att

en försäkrad bör skriftligen delgivas varje ändring av hans sjukpenningförsäkring.

Enligt utredningens förslag skall, i likhet med vad som gäller enligt

den antagna lagen, en medlems sjukpenningförsäkring inte få ändras

under tid, då han lider av sjukdom, förrän hans rätt till sjukpenning

upphört till följd av bestämmelserna rörande sjukhjälpstid. Utredningen

har ansett, att detsamma bör gälla även i sådana fall, då en hemarbetande

hustru upphör att vara gift under tid då hon är berättigad till sjukpenning.

Enligt min mening bör ifrågavarande regel gälla utan undantag och

således avse även en hemarbetande hustru, vars sjukpenningförsäkring

eljest skulle upphöra till följd av att hon fyller 67 år eller dessförinnan

börjar uppbära folkpension. I anslutning till vad nu sagts vill jag jämväl

framhålla, att när skyldighet för en person att vara sjukpenningförsäkrad

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

inträder under tid, då han lider av sjukdom som avses i 21 §, sjukpenningförsäkringens

ikraftträdande inte bör påverkas av sjukdomen.

I 11 § tredje stycket av utredningens förslag har intagits en hänvisning

till 31 §, där enligt förslaget samordningen mellan sjukförsäkringen och

yrkesskadeförsäkringen avhandlas. Då förslag till yrkesskadeförsäkringslag

ej framlägges i detta sammanhang och då någon samordningsbestämmelse

med hänsyn härtill ej föreslås i sjukförsäkringslagen, torde det få

anstå med införandet av ifrågavarande hänvisning.

Jag vill slutligen framhålla, att när i 7 § andra stycket eller eljest i lagförslaget

(se 29 och 33 §§) talas om folkpensionsförmån därmed avses

även liustrutillägg till folkpension.

Sj ukvårdsförsäkr ingen.

(13—19 §§.)

Socialförsäkringsutredningen.

De ändringar utredningen föreslagit i fråga om försäkrads rätt till ersättning

för läkarvård sammanhänger med att enligt förslaget ersättning

för viss av tandläkare meddelad tandvård skall lämnas av försäkringen.

Utredningen framhåller, att enligt SFL endast längre resor för

läkarbesök ersattes av försäkringen. Med hänsyn härtill hade fastställts

ett grundbelopp av 3 kr., som den försäkrade alltid skulle betala

själv. Utredningen ansåge penningvärdets fall motivera en höjning av

grundbeloppet. En sådan höjning borde emellertid avse endast det första

läkarbesöket under en behandlingsperiod. För en försäkrad, som måste

besöka läkaren flera gånger innan behandlingen vore avslutad, kunde

nämligen redan ett grundbelopp på 3 kr. bli en kännbar utgift, särskilt

om han därutöver skulle vidkännas en del av den överskjutande resekostnaden

och en del av vårdkostnaden.

Utredningen föreslår i enlighet härmed, att den försäkrade skall svara

för ett grundbelopp å 4 kr. vid första läkarbesöket och för ett grundbelopp

å allenast 1 kr. vid återbesök samt att ersättning i princip skall utgå med

tre fjärdedelar av den överskjutande kostnaden. Vid återbesök skall dock

den försäkrade själv svara för högst 2 kr. av resekostnaden. Om den försäkrade

efter hänvisning av läkare sökt vård vid närmaste allmänna sjukhus,

där vården kunnat meddelas, skall både vid det första besöket och

vid återbesök hela den kostnad, som överstiger grundbeloppet, ersättas.

Enligt SFL ersättes resa för intagning på sjukvårdsanstalt

helt. Vid återresa från sjukvårdsanstalt ersättes endast

utgifter överstigande 3 kr. Utredningen föreslår, att sistnämnda belopp

höjes till 4 kr.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Utredningens förslag i fråga om sjukhusvård innebär, att vid vård på

hemortssjukhus ersättning skall utgå med det belopp, som motsvarar vårdavgiften

på allmän sal vid sjukhuset i fråga. Om avgiften för vård på allmän

sal ej vore densamma på olika avdelningar, skulle ersättning utges

med det belopp, som skulle ha utgått vid vård på allmän sal vid en för

sjukdomens behandling lämpad avdelning vid sjukhuset. Därest erforderlig

vård inte kunnat beredas den sjuke på hemortssjukhus eller om vårdbehovet

uppkommit utanför hemorten och den sjuke med anledning härav

måst intagas på allmänt sjukhus inom ett främmande sjukvårdsområde,

skulle ersättning utges med det belopp, som motsvarade den lägsta för

vården tillämpade avgiften. Detsamma skulle gälla vid vård, som beretts

genom pensionsstyrelsens försorg. I övriga fall skulle ersättning utges med

det belopp, som motsvarade lägsta avgiften på allmän sal vid ett för sjukdomens

behandling lämpat hemortssjukhus. Ersättning skulle dock givetvis

i samtliga fall utges med högst det belopp, som motsvarade den sjukes

kostnader för vården.

Utredningen föreslår, att Kungl. Maj:t skall kunna begränsa kassornas

ersättningsskyldighet genom en taxa för beräkning av ersättning för sjukhusvård

enligt lagen. En sådan taxa skulle fastställas endast om så befunnes

påkallat för att hindra att sjukvårdskostnader i större omfattning

överfördes på sjukförsäkringen. Utredningen utgår från att någon mera

betydande ändring av sjukhushuvudmännens taxepolitik inte skulle ske i

anledning av den nu föreslagna lagstiftningen och håller därför för troligt,

att behov av en sådan taxa i praktiken inte komme att föreligga.

Utredningen föreslår vidare, att, om framställning därom göres, vid vård

på enskilt sjukhem i stället för ersättning för sjukhusvård skall kunna

utges ersättning enligt bestämmelserna om läkarvård.

Utredningens förslag rörande sjukgymnastik eller behandling

med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller

annan därmed jämförlig behandling har behandlats i den

allmänna motiveringen. Av vad därstädes anförts framgår, att enligt förslaget

sjukkassa skall kunna besluta att ersättning skall utgå för försäkrads

kostnader för nämnda behandlingsformer. Därest ett sådant beslut

fattats, skulle den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen i kassan omfatta

även de förmåner, som avsåges i beslutet. Detta innebure bl. a., att

avgiften för sjukvårdsförsäkringen i kassan skulle avse även de av kassan

införda förmånerna. Denna tvångskaraktär hos försäkringen för merprestationer

gjorde det nödvändigt, att försäkringen finge införas endast

efter tillsynsmyndighetens medgivande och i enlighet med dess föreskrifter.

Med en sådan ordning kunde det inte anses lämpligt att försäkring för

merprestationer meddelades av en centralsjukkassa för landstingsområde.

Detta skulle nämligen innebära, att hela befolkningen inom området tvångs
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

försäkrades, medan förmånerna kunde utnyttjas huvudsakligen endast av

dem, som bodde i eller intill bostadscentra. Rätt till införande av merprestationer

borde därför tillkomma endast lokalsjukkassa ävensom sådan

centralsjukkassa, vars område utgjordes endast av en stad.

I syfte att främja arbetsgivarnas intresse för anordnande av läkarvård

eller annan sjukvård föreslår utredningen, att en allmän sjukkassa skall

ha möjlighet att efter överenskommelse med arbetsgivare

lämna denne skälig gottgörelse för kostnaderna för vården, om kassans

utgifter för sjukvårdsförsäkringen härigenom kunde antagas minska.

Rörande utredningens förslag i fråga om sjukvårdsförsäkringen torde i

övrigt få hänvisas till betänkandet s. 123—139, 302—303 och 305—306.

Remissyttrandena.

I fråga om förslaget rörande ersättning för utgifter för läkarvård

anser Sveriges läkarförbund, att ersättningsandelen borde fastställas till

två tredjedelar. De fria sjukkassornas förbund föreslår, att den sjuke endast

skulle behöva betala sin del av arvodet kontant till läkaren och att läkaren

skulle erhålla resterande belopp från centralsjukkassan.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att det fria läkarvalet kunde

komma att menligt påverka det arbete, som nu utfördes av läkare anknutna

till vissa företag. Dessa läkare gjorde en betydelsefull insats såväl

beträffande arbetarskyddet som vid behandlingen av olycksfallsskadade

och andra sjuka för att förkorta deras sjuk tid.

I ett stort antal remissyttranden har man kraftigt understrukit utredningens

uttalande angående önskvärdheten av en ökning av det nuvarande

antalet taxebundna läkare, särskilt i städerna, och nödvändigheten av att

såvitt möjligt anpassa sjukkassetaxan efter de faktiska förhållandena.

Medicinalstyrelsen anser, att det vore en effektiv lösning att även städerna

erhölle taxebundna läkare, men framhåller samtidigt, att en ändring av

nuvarande förhållanden, som bottnade i den historiska utvecklingen, skulle

möta stora och svåröverskådliga ekonomiska problem.

Sveriges läkarförbund påpekar, att sjukkassetaxan vore en ren återbäringstaxa

och inte reglerade läkararvodena. Förbundet vore ej berett

att medverka till att läkararvodena bundes vid denna taxa. Det vore otillfredsställande,

att taxan inte avsåge specialistvård utom beträffande röntgenoch

radiumbehandling. Möjligheterna till särskilda taxesatser för återbäringen

för specialistvård borde undersökas, innan en allmän sjukförsäkring

genomfördes.

Den föreslagna resekostnad ser sättningen kritiseras av pensionsstyrelsen

i vad den avser ersättningsgrunderna vid återbesök hos

läkare. Den omständigheten, att bestämmelserna komme att avse även

yrkesskadefall, utgjorde enligt styrelsens mening ej tillräckligt skäl för

en sådan väsentlig utökning av antalet ersättningsfall och sådan komplice
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ring av handläggningen som de föreslagna reglerna skulle medföra. Styrelsen

kunde därför inte tillstyrka att i fråga om resekostnadsersättning

skillnad gjordes mellan första besök och återbesök. Styrelsen, som under

hand från järnvägsstyrelsen inhämtat, att biljettavgifterna sedan 1946 stigit

med 45 % för resor med statens järnvägar och 46 % för resor med statens

landsvägsbussar, ansåge en höjning av grundbeloppet från 3 till 4 eller 5 kr.

vara motiverad. Riksförsäkringsanstalten framhåller, att förslaget beträffande

resor för erhållande av läkarvård komme att medföra försämrade

förmåner särskilt för sådana arbetstagare, som skadade sig på platser med

långa avstånd till läkare. I vissa fall kunde resekostnaderna uppgå till

flera hundra kronor. Vid olycksfall till sjöss kunde uppkomma synnerligen

höga resekostnader därigenom att fartyget måste avvika ur sin kurs

för att föra den skadade till läkare. Ett högsta belopp för den självrisk,

som den försäkrade skulle stå, borde därför fastställas även beträffande

ersättning för vård och första resan till läkare.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det kunna övervägas att något höja

det grundbelopp för resekostnader, för vilket de försäkrade själva skulle

svara vid första läkarbesöket och vid återbesök. Landsorganisationen anser

däremot tillräcklig anledning ej föreligga till grundbeloppets höjning vare

sig vid första läkarbesöket eller vid återresa från sjukvårdsanstalt.

I fråga om ersättningsbestämmelserna vid sjukhusvård uttalar

pensionsstyrelsen, att de av utredningen föreslagna bestämmelserna i 15 §

första stycket beträffande »övriga fall» syntes innebära, att om å allmän

sal vid hemortssjukhus, lämpat för behandling av den sjukdom, varom

vore fråga, avgifterna vore olika beroende på vilken avdelning inom sjukhuset

vården meddelades, ersättningen skulle utgå med belopp, som motsvarade

den lägsta av de sålunda förekommande avgifterna, även om den

försäkrade, därest han skulle åtnjutit vården på allmän sal vid hemortssjukhuset,

hade vårdats på sådan avdelning inom detta, där högre avgift

uttagits. Pensionsstyrelsen funne skäligt, att ersättningen i dylikt fall motsvarade

sistnämnda avgift.

Mot den föreslagna möjligheten för Kungl. Maj:t att fastställa taxa

för beräkning av ersättning för sjukhusvård erinrar

länsstyrelsen i Kopparbergs län, att en sådan taxa komme att i praktiken

innebära att Kungl. Maj :t i administrativ ordning bestämde de patientavgifter,

som sjukhusens huvudmän ägde uttaga. Med hänsyn till huvudmännens

ådagalagda förtjänster om sjukhusvårdens utveckling i vårt land

borde enligt länsstyrelsens mening statsmakterna inte utan tvingande skäl

kringskära huvudmännens rörelsefrihet. Avgifterna kunde utan stöd av

lagbestämmelser fastställas efter fria förhandlingar mellan landstingen

och sjukkassorna.

Svenska landstingsförbundet är ense med utredningen om att några större

avgiftshöjningar sannolikt inte komme att bli aktuella under förutsätt
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

ning, att penningvärdet kunde hållas någorlunda stabilt. De låga avgifter,

som nu tillämpades vid sjukhusen, vore ett uttryck för det ansvar, som

huvudmännen kände för det vårdbehövande klientelet. Den lojalitet, som

kännetecknat huvudmännens handlingssätt hittills, torde enligt förbundets

mening utgöra en borgen för att några oberättigade avgiftshöjningar i framtiden

icke komme att vidtagas. En taxa av föreslagen art vore ej nödvändig,

men förbundet hade intet att erinra mot att möjlighet att införa

en sådan taxa skapades.

Medicinalstyrelsen anser sig inte kunna förbise, att en så stor höjning

av legosängsavgiften kunde ifrågasättas av huvudmännen, att den ej vore

förenlig med sjukförsäkringens intressen. Styrelsen tillstyrker därför utredningens

förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att en individuell debitering

av sjukhusavgifter torde vara onödig, då fri sjukhusvård obligatoriskt

skulle lämnas genom sjukkassorna. I stället borde sjukvårdsområdet kunna

debitera ett klumpbelopp, som uträknades antingen med ledning av årets

faktiska utgifter eller också genom någon form av standardberäkning.

Ville man upprätthålla kontroll över s. k. utförsäkring, torde sannolikt ett

enkelt anmälningsförfarande kunna stadgas för fall att en patient överskridit

ett visst antal sjukhusdagar. Svenska landsbygdens kvinnoförbund

förordar ett liknande system. Folksam anser likaså, att avräkningarna

mellan sjukkassorna och hemortssjukhusen borde kunna ske på ett enklare

sätt.

Pensionsstyrelsen vänder sig mot den föreslagna bestämmelsen att ersättning

för vård å sjukvårdsanstalt, som upptagits i den av Konungen

jämlikt 4 § fastställda förteckningen, skulle kunna beräknas enligt bestämmelserna

om läkarvårdsersättning. En sådan bestämmelse komme att

i flera hänseenden föranleda komplikationer, särskilt av administrativ

natur, bl. a. därför att en kassa själv skulle kunna avgöra om kassan

önskade påtaga sig den merutgift, som en tillämpning av bestämmelsen

medförde. Förslagets syfte att ur ersättningssynpunkt jämställa fall, då

vård meddelats å sjukvårdsinrättning som upptagits i förteckningen, med

fall, då vården meddelats å annan sjukvårdsinrättning, nåddes endast i

vissa fall. Enligt pensionsstyrelsens mening borde ifrågavarande bestämmelse

kunna utgå. Sveriges läkarförbund däremot finner bestämmelsen

väl motiverad.

Den föreslagna möjligheten för sjukkassorna att träffa överenskom-:

in e 1 s e med arbetsgivare om gottgörelse för arbetsgivarens kostnader

för av honom anordnad läkarvård eller vidtagna andra sjukvårdande

åtgärder har föranlett Sveriges läkarförbund att uttala, att det vore otillfredsställande

att en överenskommelse av detta slag skulle kunna uppsägas

att upphöra efter högst ett år. En arbetsgivare borde ha garantier för

att överenskommelsen ej uppsades så snart.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Departementschefen.

De nuvarande bestämmelserna rörande sjukvårdsförsäkringen påverkas

framförallt av att sjukhusvårdsersättning föreslås utgå som försäkringsprestation.

Även förslaget om ersättning för viss tandläkarvård samt om

möjlighet för vissa sjukkassor alt införa merprestationer och träffa överenskommelse

med arbetsgivare om gottgörelse för arbetsgivarens kostnader

för av honom vidtagna sjukvårdande åtgärder är nyheter.

Jag har tidigare uttalat mig för att i försäkringen införes ersättning

för sjukhusvård, viss tandvård och möjlighet till merprestationer i enlighet

med utredningens förslag. Förslaget att skapa möjlighet till överenskommelse

av angiven art mellan sjukkassa och arbetsgivare synes mig

också motiverat.

Vad Svenska arbetsgivareföreningen anfört i fråga om företagsläkarnas

arbete synes värt beaktande; enligt min mening är det en angelägenhet av

största vikt, att sjukkassorna och dessas förtroendeläkare får till stånd

ett gott samarbete med företagsläkarna.

Det är i nuvarande läge inte möjligt att taga ställning till den närmare

utformningen av sjuk kassetaxan. Jag vill emellertid framhålla, att

det självfallet är ett önskemål att taxebeloppen i görligaste mån ansluter

sig till de arvoden, som de försäkrade har att erlägga till läkarna.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna rörande ersättning för

resekostnader anser jag mig böra godtaga. Mot grundbeloppets höjning

synes, såsom även av pensionsstyrelsens uttalande framgår, några

bärande invändningar inte kunna riktas. De högre ersättningsbeloppen vid

återbesök hos läkare finner jag motiverade, särskilt med hänsyn till att det

vid yrkesskada inte är ovanligt med många läkarbesök, som sammanlagt

kan föranleda resekostnader av betydande storlek. Resekostnaderna kan

även vid det första besöket hos läkaren i undantagsfall stiga till stora belopp,

om särskilt dyrbara transportmedel måste komma till användning. I

regel torde det emellertid i dylika fall bli fråga om sådan resa till sjukvårdsanstalt,

för vilken ersättning helt utgives av försäkringen. Frågan om ersättningsgrunder

vid försäkrads resor utomlands torde få upptagas i samband

med utformningen av de föreskrifter rörande ersättning för sjukvård utom

riket, som Kungl. Maj :t jämlikt 20 § äger utfärda. Emellertid har jag tidigare

förordat att, då fråga är om yrkesskador som inträffar utom riket,

erforderliga resekostnader utom riket skall bestridas av vederbörande yrkesskadeförsäkringsinrättning.

Med hänsyn till vad nu sagts synes tillräckliga

skäl inte föreligga att i fråga om ett första läkarbesök fastställa

något högsta belopp, för vilket den försäkrade själv skall svara.

Det bör framhållas, att den omständigheten, att principbeslutet om den

fria sjukhusvården inte realiseras utan ersättning för sjukhusvård i stället

lämnas av sjukförsäkringen, inte bör medföra, att bestämmelserna om

resekostnadsersättning vid sjukhusvård får ett mera begränsat innehåll än

tidigare avsetts. Ersättning för resekostnader av förevarande slag bör alltså

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

utgå även i de fall, den försäkrade till följd av bestämmelserna rörande

sjukhjälpstiden inte kan erhålla ersättning för själva sjukhusvården.

Vad pensionsstyrelsen erinrat mot de föreslagna bestämmelserna angående

ersättning vid sjukhusvård anser jag böra beaktas. Behovet

av en bestämmelse angående möjlighet till särskilda ersättningsgrunder vid

vård å enskild sjukvårdsinrättning torde vara förhållandevis ringa. Bestämmelsen

bör därför kunna utgå.

Sjukförsäkringens administration bör naturligen göras så enkel som

möjligt. Såsom vid remissbehandlingen framhållits, är förenklingar med

avseende å utbetalandet av sjukhusvårdsersättning särskilt önskvärda, med

hänsyn till det stora antalet ersättningsbelopp det här kan bli fråga om.

Med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om hempenning och om

sjukhjälpstid torde det emellertid vara nödvändigt, att sjukkassorna underrättas

om tid, då en kassamedlem vårdas å sjukvårdsanstalt. Däremot synes

det i och för sig inte vara behövligt att sjukhusen utfärdar en särskild räkning

för varje patient. De föreslagna bestämmelserna bör inte hindra, att

kassorna utbetalar ersättningen direkt till vederbörande sjukvårdsanstalt,

varför möjlighet till förenklingar i den riktning som ifrågasatts bör kunna

föreligga.

Även om jag håller för troligt, att en taxa för beräkning av ersättning

för sjukhusvård inte blir behövlig, anser jag likväl

möjlighet böra finnas för Kungl. Maj:t att fastställa en sådan taxa. En

taxa av detta slag påkallas givetvis ej enbart av den omständigheten, att

vissa avgiftshöjningar vidtages inom ramen för den av sjukhushuvudmännen

nu tillämpade taxepolitiken.

Förslaget angående rätt för sjukkassa att införa s. k. merprestationer

har jag redan behandlat i den allmänna motiveringen, till vilken

jag härvidlag hänvisar.

I likhet med läkarförbundet finner jag det inte behövligt att i lagen

angiva någon bestämd uppsägningstid rörande de överenskommelser,

som sjukkassorna skall kunna träffa med arbetsgivare angående

gottgörelse för vissa vårdkostnader. Det torde få ankomma på tillsynsmyndigheten

att vid fastställandet av sådan överenskommelse tillse,

att däri ingående bestämmelser om uppsägningstid är lämpligt avfattade.

Angående den i 14 § sista stycket vidtagna jämkningen hänvisas till vad

som anföres i nästföljande avsnitt.

Sj ukpenningförsäkringen.

(21—28 §§.)

Socialförsäkringsut red ningen.

I fråga om rätten till sjukpenning diskuterar utredningen,

huruvida sjukpenning borde utgå för sex eller sju dagar i veckan. Enligt

utredningen borde vid frågans bedömande stor hänsyn tagas till att sjuk*2

— Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 178.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

försäkringen omfattade alla förvärvsarbetande. Detta innebure, att många

försäkrade normalt utförde arbete även på söndagarna. Den nuvarande

ordningen med sjukpenning för varje dag vore tillfredsställande för denna

kategori liksom för de månadsavlönade och för långvarigt sjuka tim- och

dagavlönade. Några större olägenheter hade inte försports av det rådande

systemet. Utredningen har därför inte ansett sig böra föreslå någon ändring

i förhållande till vad som nu i detta hänseende gäller.

Beträffande sjukpenningförsäkringens konstruktion

ävensom sjukpenningens storlek hänvisas till den tidigare

redogörelsen.

Utredningen uttalar, att en särskild bestämmelse om s a m manläg gning

av sju k hjälp stid maste finnas för att förhindra att den

för de första 90 dagarna föreslagna högre tilläggssjukpenningen utginge

för längre tid än som avsetts. I detta hänseende föreslår utredningen en

regel, innebärande att tid, som intölle inom 60 dagar före inträffandet av ett

sjukdomsfall och för vilken sjukpenning utgivits, skulle räknas som om den

avsett sjukdomsfallet.

Rörande behovet av överf örsäkringsregler inom den obligatoriska

sjukpenningförsäkringen anför utredningen:

Vid avvägningen av storleken av sjukpenningförsäkringens förmåner

bör givetvis i möjlig mån tillses att dessa förmåner inte i sig själva medför

risk för överförsäkring. Vid utformningen av den föreslagna sjukpenningskalan

har utredningen beaktat risken för överförsäkring ur denna synpunkt

dels så att kompensationsgraden beräknats i förhållande till inkomstbortfallet

efter källskatteavdrag (nettoinkomstbortfallet) dels så att full

kompensation inte lämnas för nettoinkomstbortfallet. I de allra lägsta inkomstlägena

kan visserligen sjukpenningen tillsammans med föreslaget

barntillägg överstiga den aktuella inkomsten. Då emellertid barnförsörjare

endast i sällsynta "fall torde ha så låga inkomster, som det härvid kan bli

fråga om, behöver detta inte väcka betänkligheter. Någon särskild regel

till förhindrande av att förmånerna från den obligatoriska försäkringen

skall bli för stora ur överförsäkringssynpunkt föreslås alltså inte.

Utredningen framhåller vidare, att risk för överförsäkring även kunde

uppkomma därigenom att den försäkrade under sjukdom ägde uppbära

förmåner från annat håll. I allmänhet vore det då fråga om sjuklön från

arbetsgivare eller försäkringsförmåner från annan försäkringsim ättning

än allmän sjukkassa. Utredningen anför härom:

Den obligatoriska sjukförsäkringen bör vara grunden för medborgarnas

skydd under sjukdom. Kompletterande hjälpformer bör sålunda anpassas

efter denna försäkring och inte tvärt om. Det är väsentligt lättare för en

arbetsgivare och en försäkringsinrättning att lämpa sina prestationer efter

den obligatoriska sjukförsäkringens förmåner än för en sjukkassa att ratta

sjukförsäkringsförmånerna efter sjuklön och från annat håll utgående försäkringsprestationer.

Till den obligatoriska försäkringen är de försäkrade

skyldiga att erlägga avgift. De bör då också ha garanti för att vid behov få

valuta därför.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Av nu angivna skäl anser utredningen inte heller någon generell bestämmelse

vara behövlig i syfte att hindra överförsäkring vid sammanträffande

av olika vid sjukdom utgående förmåner. Utredningen utgår från att försäkringsinrättningar

av olika slag i eget och samhällets intresse skall vid

tecknandet av försäkringar tillse att överförsäkringsmomentet i erforderlig

män beaktas. Först om det visar sig att så inte sker bör lagstiftningsåtgärder

övervägas i syfte att begränsa medborgarnas möjligheter att skaffa sig

skydd mot följderna av sjukdom utöver det som den allmänna sjukförsäkringen

erbjuder.

Rörande dessa spörsmål hänvisas i övrigt till s. 120—121, 140_147,

156—158, 161—177, 182 och 306 i betänkandet.

Enligt utredningens förslag skall inte maketillägg men väl harntillägg

(24 §) utgå. Vid sjukhusvård skall i stället för sjukpenning

utgivas hem penning (25 §). Härom hänvisas till den tidigare redogörelsen

och betänkandet s. 158—161, 177—178 och 306.

Beträffande den av utredningen föreslagna kar en st iden (26 §)

anför utredningen:

Före\arande paragraf har omredigerats i syfte att av densamma skall

framgå att karenstid i princip skall beräknas först från och med sådan dag,

då sjukdomen förorsakar tillstånd, som medför rätt till hel eller halv sjukpenning

enligt 21 §. Bestämmelsen har utformats i anslutning till 22 §

sista stycket.

Fall kan förekomma, då en sjuk underlåter att anmäla ett sjukdomsfall

oaktat hinder för sådan anmälan ej kan anses ha förelegat och det likväl

måste anses obilligt, att den sjuke går miste om sin sjukpenning på grund

av försummelsen. Utredningen föreslår därför att sjukpenning skall kunna

utgå oaktat anmälan ej skett, om särskilda skäl så föranleder. Sålunda bör

försummad anmälan aldrig kunna av sjukkassa åberopas, då den försäkrade

vårdas a sjukvårdsanstalt och ej heller då försummelsen eljest måste anses

ursäktlig och ej länt kassan till men. Arbetsgivares skyldighet att anmäla

yrkesskada skall givetvis inte fritaga den skadade från hans anmälningsplikt.

0

Vidare anför utredningen bl. a. följande:

Inom den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen förekommer liksom

inom sjukförsäkringen karenstid vid utgivandet av kontant hjälp

(daghjälp). Det synes vara alltför hårt, att en arbetslös, som fått vidkännas

karenstiden i arbetslöshetsförsäkringen, även skall få räkna karenstid

inom sjukförsäkringen, om han insjuknar medan han är berättigad till

daghjälp från den förstnämnda försäkringen.

Utredningen föreslår därför att karenstid inte skall beräknas för den som

insjuknar under tid, för vilken han eljest skulle ha ägt uppbära daghjälp

från erkänd arbetslöshetskassa. Vid en blivande reform av arbetslöshetsförsäkringen

bör tillses att eu liknande bestämmelse blir gällande inom

nämnda försäkring.

Enligt SFI, tillämpas inte karenstid vid sjukdomsfall, som inträffar inom

90 dagar efter ett tidigare fall. Bestämmelsen torde vara föranledd av att

karenstid inte hör tillämpas vid recidiv i en sjukdom. Det torde kunna

ifrågasättas om en så lång lid som 90 dagar är behövlig för att bestämmelsen

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

skall fylla sitt syfte. Vid eu samordning med yrkesskadeförsäkringen ökas

dessutom antalet fall, då bestämmelsen blir aktuell utan att fråga är om

sjukdomsrecidiv. En begränsning till 20 dagar synes utredningen vara

lämplig.

Angående rätt för sjukkassa att i vissa fall nedsätta eller indraga

sjukpenningen jämte därå utgående tillägg (27 §) yttrar

utredningen:

Bestämmelserna i denna paragraf kommer även att avse yrkesskador.

Det kunde därför övervägas att här införa påföljdsbestämmelser, motsvarande

stadgandena i 15 § socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag

(FYL).

15 § FYL innehåller bestämmelser om nedsättning av sjukpenning och

livränta till den skadade, då olycksfallet föranletts av att han varit berusad

eller gjort sig skyldig till grov vårdslöshet (1 inom.) eller då han ej ställt

sig till efterrättelse vissa vårdföreskrifter (3 inom.). Nedsättning enligt 1

mom. får ej avse tid utöver 6 månader efter olycksfallet. I 15 § 2 mom. Få L

stadgas om nedsättning av livränta till efterlevande, om denne på sätt som

avses i 1 mom. vållat det olycksfall, som medfört döden.

I viss begränsad utsträckning motsvaras nedsättningsbestämmelserna i

15 § 1 och 3 mom. FYL av bestämmelserna i 29 § SFL om nedsättning

eller hel indragning av sjukpenning samt make- och barntillägg. Sistnämnda

paragraf omfattar emellertid flera grunder för nedsättning eller indragning,

som inte har sin motsvarighet i 15 § FYL.

Vid den av utredningen förordade samordningen torde det inte vara

lämpligt att bibehålla 29 § SFL oförändrad och samtidigt lagfästa 15 § FYL

sådan den utformats av socialvårdskommittén. Resultatet härav skulle

nämligen bli, att nedsättning vid de speciella nedsättningsgrunderna i 15 §

FYL, vilka i avsevärd män torde vara föranledda av arbetarskyddssynpunkter,

skulle ske i regel blott beträffande de fall, som var så långvariga,

att sjukpenning eller livränta skulle utgå från yrkesskadeförsäkringen.

Inte heller synes det lämpligt att utvidga nedsättningsgrunderna i 29 §

SFL med nyssnämnda speciella nedsättningsgrunder i 15 § Få L. Dessa

skulle då bli tillämpliga även vid andra sjukdomar än yrkesskador. Det

skulle uppenbarligen vålla sjukkassorna mycket stora svårigheter att tilllämpa

bestämmelserna. Nedsättning skulle, i den mån den överhuvudtaget

kom till stånd, sannolikt ske ganska slumpartat.

Av yrkesskadebetänkandet (s. 282—304 och 426) samt än mer av remissyttrandena

däröver framgår att frågan om innehållet i en nedsättningsbestämmelse

vid yrkesskador är ytterst tveksam. Av väsentlig betydelse

för denna fråga är om man kan tillgodose arbetarskyddssynpunkterna på

annat sätt än genom en nedsättningsbestämmelse. Utredningen anser det

falla utanför dess uppdrag att närmare undersöka möjligheterna härför.

Utredningen har emellertid velat framföra ovanstående synpunkter och

vill vidare erinra om 1938 års arbetar skyddskommittés förslag (SOU

1946: 60) att nedsättningsbestämmelsen i ÖL (25 §), i vad den avser åsidosättande

av gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande

av olycksfall, borde ersättas med enbart en bestämmelse i arbetarskyddslagen,

avseende straffpåföljd såväl för borttagande eller ändrande av skyddsanordning

som för åsidosättande av skyddsföreskrift.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

I fråga om möjlighet till undantagande från sjukpenningförsäkringen

(28 §) hänvisas till den tidigare redogörelsen och till

betänkandet s. 154—156 och 308.

Remissyttrandena.

Försäkringsrådet anmärker, att enligt 21 § gäller såsom förutsättning för

rätt till hel sjukpenning, att sjukdomen förorsakat förlust av arbetsförmågan

eller att den sjuke enligt läkares föreskrift för sjukdomens botande

bör fullständigt avhålla sig från arbete. I fråga om rätten till halv sjukpenning

funnes icke någon motsvarighet till det senare alternativet. Enligt

försäkringsrådets mening måste sjukdomen anses förorsaka förlust resp.

nedsättning av arbetsförmågan även i de fall, då läkares föreskrift vore den

omedelbara anledningen till att den sjuke helt eller delvis avhölle sig från

arbete. Ifrågavarande alternativ kunde därför utgå.

Sveriges läkarförbund finner sig ej kunna dela utredningens uppfattning,

att några större olägenheter ej försports av nuvarande system med sjukpenning

för 7 dagar per vecka. En allmän läkarerfarenhet vore, att det

vore mycket svårt att friskskriva patienter med sjukförmåner på fredagar

och lördagar, eftersom de ville utnyttja sjukersättningen under veckohelgen.

På grund av denna svårbemästrade tendens torde stora ersättningsbelopp

utbetalas i onödan. Enligt förbundets mening borde därför en övergång

till sjukpenning för 6 dagar per vecka ytterligare övervägas.

I den allmänna sammanfattningen av remissyttrandena har redogjorts

för vad i yttrandena anförts angående riskerna för överförsäkring.

Här må rörande innehållet i remissyttrandena ytterligare åberopas att i

några remissyttranden en särskild överförsäkringsregel efterlyses.

Försäkringsrådet anser en överförsäkringsregel erforderlig för fall, att

sjukpenningen förenades med barntillägg, och föreslår, att sjukpenning

jämte barntillägg icke i något fall skulle få utgå med högre belopp än som

vid hel sjukpenning motsvarade en trehundrasextiondel av den årsinkomst,

som svarade mot den övre inkomstgränsen för den sjukpenningklass

den sjuke tillhörde.

Statskontoret anser det inte böra ifrågakomma, att överförsäkring medgåves

ens i ytterlighetsfall. Föreskrift om begränsning av ersättningsrätten

borde därför meddelas.

Sveriges läkarförbund finner eu spärregel mot överförsäkring nödvändig,

därest de föreslagna sjukpenningförmånerna ej ändrades. Enligt

förbundets mening vore eu spärregel erforderlig även för de fali, då den försäkrade

uppbure förmåner från annat håll än allmän sjukkassa.

Pensionsstyrelsen säger sig dela utredningens uppfattning, att särskild

regel ej syntes erforderlig till förhindrande av att förmånerna från den

obligatoriska sjukpenningförsäkringen skulle bli för stora ur överförsäkringssynpunkt.

Däremot ansåge styrelsen all åtgärder redan nu borde över
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

vägas i syfte att begränsa medborgarnas möjligheter att skaffa sig skydd

mot följderna av sjukdom utöver det som den allmänna sjukförsäkringen

erbjöde. Styrelsen anför härom:

Även om det är att förvänta att försäkringsinrättningar, som meddela

sjukförsäkring, i eget och samhällets intresse i inanga fall komma att tillse,

att överförsäkringsfrågan i erforderlig mån beaktas, torde man dock kunna

utgå från att så ej alltid skulle bli fallet. ^ id de allt vanligare kollektivförsäkringarna

torde risken vara stor alt tillräckligt avseende ej fästes vid

överförsäkringsfrågan. Försäkringsvillkoren (stadgebestämmelserna) torde

vidare icke sällan vara sådana, att försäkringsinrättningarna även om

de beaktat överförsäkringsfrågan vid tecknandet av en försäkring — icke

ha möjlighet anpassa försäkringen, därest förhållandena skulle ändras så

att överförsäkring därigenom uppkommer.

Tjänstemännens centralorganisation understryker, att den obligatoriska

sjukförsäkringen borde vara grunden för medborgarnas skydd vid sjukdom

och att kompletterande hjälpformer borde anpassas till försäkringen och

icke tvärtom. Organisationen hälsade därför med största tillfredsställelse,

att utredningen avvisat tanken på en överförsäkringsregel för förevarande

fall.

I fråga om karenstiden uttalar Landsorganisationen, att förslaget

om nedsättning från 90 till 20 dagar av den tid efter ett föregående sjukdomsfall,

inom vilken karenstid ej skulle tillämpas, vore dåligt motiverat.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att karenstid icke borde tillämpas när

den försäkrade uppbure dagunderstöd från arbetslöshetsnämnd. l-örsäkringsrudet

framhåller, att eu arbetslös, som inte hade arbetslöshetsförsäkring,

i regel torde drabbas hårdare av karenstiden än den arbetslöshetsförsäkrade.

Att låta även honom slippa karenstid skulle emellertid medföra,

att också andra personer, som befunne sig i en ekonomiskt sett besvärlig

situation, skulle befrias från karenstiden.

I anslutning till de av utredningen föreslagna bestämmelserna angående

rätt för sjukkassa att i vissa fall nedsätta eller indraga sjukpenning

framhåller försäkringsrådet, att de i 15 § 1 mom. yrkesskadeförsäkringsförslaget

upptagna nedsättningsbestämmelserna inte torde,

därest 27 § i SFL finge det innehåll som utredningen föreslagit, kunna tilllämpas

vid flertalet olycksfall, där eljest förutsättningarna för tillämpning

förelåge. Och i de fall, där yrkesskadeförsäkringens bestämmelser skulle

vinna tillämpning, skulle i regel lång tid förflyta mellan olycksfallet och

nedsättningen. Denna olägenhet skulle undanröjas, därest motsvarande

bestämmelser finge inflyta i SFL. Enligt försäkringsrådets mening borde

inom såväl yrkesskadeförsäkringen som sjukförsäkringen gälla vad nu

stadgades i 25 § första stycket ÖL. Reglerna i detta hänseende skulle således

ej avse grov vårdslöshet, som ådagalagts utan samband med åsidosättandet

av skyddsföreskrift eller skyddsanordning, men borde liksom för narvarande

tillämpas även vid brott mot trafikföreskrifter. Riksförsäkrings
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

anstalten finner det nödvändigt, att bestämmelserna på detta område bragtes

i överensstämmelse med varandra. Landsorganisationen anser det icke

kunna komma i fråga, att i sjukförsäkringen införa någon motsvarighet

till nedsättningsbestämmelserna inom yrkesskadeförsäkringen.

I fråga om undantagande från sjukpenningförsäkringen

av vissa statsanställda förordar generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen,

att enligt Saar anställda och avlönade befattningshavare, som

tillhör avdragsgrupp 3, undantoges från sjukpenningförsäkringen i dess

helhet. Följden härav bleve emellertid, att befattningshavare vid sjukdom

under sådan ledighet, vid vilken han helt finge avstå från sina löneförmåner,

inte bleve berättigad till sjukpenning. Telegrafstyrelsen ingår även

på frågan om sjukpenningförsäkringen för befattningshavare inom avdragsgrupp

2 och anför härom:

Vad beträffar tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 2 — vilka, om man

bortser från olycksfall i tjänsten och i tjänsten ådragen yrkessjukdom

samt vissa epidemiska sjukdomar, äga uppbära sjukavlöning under högst

180 dagar av ett och samma kalenderår eller, vid sjukdom som fortgår

över årsskifte, högst 180 dagar i följd — bör ett undantagande från sjukpenningförsäkringen

endast avse den tid, varunder de äga uppbära sjukavlöning.

Beträffande övrig tid böra dessa befattningshavare omfattas av

försäkringen i dess helhet, men avgiften för försäkringen finge anpassas

efter de för denna speciella försäkringsform gällande förutsättningarna.

Styrelsen utgår från att en sådan form av försäkring skall ur försäkringsteknisk

och administrativ synpunkt vara möjlig att genomföra. Ett system

sådant som det nu skisserade skulle i stort sett undanröja, att här omhandlade

befattningshavare komme i ett sämre läge än nu. Därest ett undantagande

på sätt ovan sagts icke sker, skulle däremot enligt utredningens

förslag arbetsgivaren, d. v. s. vederbörande statliga myndighet, äga uppbära

befattningshavarens sjukpenning för den tid sjukavlöning utgår.

Den anställde å sin sida skulle för ifrågavarande tid — sålunda utan att

själv få åtnjuta motsvarande sjukpenningförmån — ha att vidkännas avgifter,

för vilka han enligt gällande avlöningsbestämmelser icke kan i

någon form erhålla kompensation. En jämkning av avlöningsbestämmelserna

i syfte att möjliggöra sådan kompensation anser styrelsen icke

tillrådlig. En sådan ordning skulle bl. a. medföra ett ur administrativ synpunkt

synnerligen betungande merarbete.

Departementschefen.

Beträffande sjukpenningförsäkringens konstruktion

och sjukpenningskalans utseende hänvisar jag till den allmänna

motiveringen.

I likhet med försäkringsrådet anser jag det ej erforderligt att i 21 §

såsom förutsättning för rätt till hel sjukpenning upptaga även alternativet

sjukdom, för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt

avhålla sig från arbete. Sjukdomen bör i sådant fall anses ha förorsakat

förlust av arbetsförmågan. Motsvarande bör i fråga om halv sjukpenning

gälla nedsättning av arbetsförmågan.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Det i utredningens förslag för rätten till halv sjukpenning angivna

villkoret, att medlemmens inkomst av förvärvsarbete skall ha nedgått

med minst hälften, synes såsom jag framhållit i den allmänna motiveringen

inte böra inflyta i lagen. Beträffande mitt ståndpunktstagande till

frågan om hempenning vid sjukhusvistelse hänvisar jag till den allmänna

motiveringen.

Vid bedömandet av över försök ring srisken bör man enligt

min mening inte förbise, att en sjukdom som regel medför ökade kostnader,

som ej täckes av försäkringen och som särskilt för de mindre inkomsttagarna

kan bli mycket kännbara. Det förhåller sig också utan tvivel

så, att risken för missbruk är minst i fråga om familjeförsörjarna. Den av

mig föreslagna ändringen av barntilläggets konstruktion är vidare ägnad

att minska faran för överförsäkring. I fråga om de fall, då sjukförmåner

utgår även från annat håll än den obligatoriska sjukförsäkringen, vill jag

helt instämma i utredningens uttalande, att den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

bör vara den grund för medborgarnas skydd under sjukdom,

efter vilken kompletterande hjälpformer bör avpassas. Jag finner mig sålunda

icke böra förorda någon överförsäkringsregel. Någon sådan finnes

icke heller i den antagna lagen, oaktat kompensationen vid inkomstbortfall

enligt denna lag kunde bli mycket betydande.

Enligt de karenstidsbestämmelser, som utredningen föreslagit,

skulle kunna inträffa, att en person, som vore arbetsoförmögen tre

dagar och sedan efter någon dags arbete ånyo insjuknade, måste börja räkna

karenstid på nytt. Jag finner detta förhållande mindre tillfredsställande

och föreslår därför, att om sjukperiod börjar inom tjugo dagar efter

en föregående sjukperiod, de båda sjukperioderna vid karenstidens beräkning

skall anses som en sjukperiod. Därest sedermera inom tjugo

dagar skulle infalla ytterligare en sjukperiod, skall denna i förevarande

hänseende anses som samma period som de båda föregående o. s. v. Vad

nu föreslagits innebär å andra sidan, att såsom karensdag endast skall

räknas sådan dag, då sjukdom medför sådant tillstånd som avses i 21 §.

Detta synes också närmast överensstämma med syftet med karenstiden. Till

innebörden av begreppet sjukperiod återkommer jag i det följande.

Förslaget om att karenstid ej skall tillämpas i fråga om försäkrad, som

uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, vinner min anslutning.

Här är ju fråga om två avgiftsbelagda grenar av socialförsäkringen, och

det synes knappast skäligt, att en försäkrad skall behöva avvakta två

karenstider, därför att orsaken till inkomstbortfallet ändras. Samma skäl

att undvika tillämpning av karenstid synes däremot ej föreligga, när den

försäkrade uppbär dagunderstöd från arbetslöshetsnämnd. Jag är därför

inte beredd att i sistnämnda hänseende nu utvidga undantagsbestämmelsens

tillämplighetsområde.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Beträffande den föreslagna 26 § bör framhållas, att det åligger försäkrad

att för erhållande av sjukpenning anmäla sjukdomsfalls inträffande, även

då fråga är om yrkesskada, angående vilken arbetsgivaren har anmälningsskyldighet.

Rörande de föreslagna nedsättningsbestä in melserna bör

enligt min mening inom sjukförsäkringen någon skillnad inte göras mellan

sjukdom till följd av yrkesskada och annan sjukdom. Samordningen mellan

sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen synes dock inte böra medföra

en skärpning av sjukförsäkringens regler i detta hänseende. En nedsättning

—- och naturligen i än högre grad en indragning — av sjukpenningförmånerna

försvagar den sjukes möjlighet att utan hjälp från det

allmänna reda sig under den tid, han ej är i stånd att sköta sitt arbete.

Påföljden skulle också drabba inte blott den sjuke själv utan också hans

familj. Särskilt vid svårare sjukdomar skulle en påföljd av detta slag

utan tvivel framstå som inhuman och mera vara ägnad att väcka bitterhet

hos den sjuke än att fullgöra en preventiv funktion. Jag förordar därför

att de nu i SFL stadfästa nedsättnings- och indragningsbestämmelserna

bibehålies. De mindre jämkningar, som utredningen föreslagit, bör dock

genomföras.

Vad i remissyttrandena anförts angående möjligheterna att från sjukpenningförsäkringen

undantaga vissa kategorier torde vara

bemött genom vad jag anfört i den allmänna motiveringen.

Slutligen må i detta sammanhang upptagas en terminologisk

fråga. Vid tillämpning av gällande sjukkasseförordning torde med »sjukdomsfall»

förstås sådant sjuklighetstillstånd, som föranletts av en och

samma sjukdom. Ett och samma sjukdomsfall kan sålunda föranleda tillstånd,

som ibland är sådant, att rätt till sjukhjälp i form av sjukpenning

eller sjukhusvårdsersättning föreligger, men dessemellan förbättras så,

att dylik rätt ej finnes. I SFL användes i motsvarande betydelse ej blott

begreppet »sjukdomsfall» utan även uttrycken »sjuklighetstillstånd» och

»sammanhängande sjuklighetstillstånd». Dessa uttryck, som har sin betydelse

främst vid beräkningen av sjukhjälpstiden (29 §), synes lämpligen

böra ersättas av ordet »sjukdom». Med »sjukhjälpstid» bör förstås det antal

dagar, för vilka sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård

längst kan utgå vid varje sjukdom. Det bör uppmärksammas, att

med sjukdom ej avses själva sjukdomsbenämningen. En ny infektion av

samma slag som en tidigare infektion skall alltså räknas såsom ny sjukdom.

Uttrycket »sjukdomsfall» bör begränsas till att avse varje sådant tillstånd,

som medför rätt till sjukpenning enligt vad i 21 § stadgas eller ersättning

för sjukhusvård. Den tid, under vilken sådant tillstånd varar i oavbruten

följd, synes böra betecknas »sjukperiod». Vad sist sagts bör gälla även om

ny sjukdom tillstöter under pågående sjukperiod. 1 praktiken torde det

nämligen ofta möta oöverstigliga svårigheter att avgöra, när under en sjuk
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

period sjukskrivningsanledningen ändras. Den ifrågavarande begreppsbestämningen

har föranlett jämkningar i 14, 22, 26, 29, 47, 48, 50, 86, 122

och 124 §§.

Sjukhjälpstid.

(29 §.)

Socialförsäkring sutredningen.

Utredningen föreslår ingen ändring i sak i den i SFL för sjukpenningförsäkringen

stadgade sjukhjälpstiden, d. v. s. 730 dagar (två år) för försäkrade

i allmänhet och 90 dagar för folkpensionärer. Nämnda sjukhjälpstid

skall avse jämväl den föreslagna sjukhus vårdser sättningen. Utredningen

framhåller emellertid, att förslaget är av preliminär natur i fråga om

folkpensionärernas sjukhjälpstid vid sjukhusvård.

De i SFL stadgade sammanläggningsreglerna — som i princip överensstämmer

med vad som gäller för de erkända sjukkassorna vore enligt

vad utredningen framhåller besvärliga att tillämpa. Detta gällde särskilt

den medicinska sammanläggningsregeln, som innebure att sjukskrivningstiden

för alla sjukdomar, som hade medicinskt samband, skulle sammanläggas.

Tillämpningen försvårades av att vid sidan av denna regel gällde

en matematisk regel, innebärande att sjukdomsfall, som inträffade inom

90 dagar efter den sista dag för vilken sjukpenning utgivits, skulle räknas

som samma sjukdomsfall som det tidigare fallet, även om medicinskt samband

inte förelåge mellan fallen. Med hänsyn till samordningen och kostnaderna

för försäkringen borde den medicinska sammanläggningsmetoden

bestå. Den föreskrivna 90-dagarsregeln kunde emellertid vid en samordning

med yrkesskadeförsäkringen resultera i att vid yrkesskador sjukhjälp

inte kunde utgå under erforderlig tid. Några större olägenheter skulle

vidare ej uppkomma om denna regel slopades. Utredningen föreslår därför

att regeln finge utgå.

Beträffande utredningens förslag i denna del hänvisas i övrigt till betänkandet

s. 128, 156, 180—182 och 308.

Remissgttr andena.

I fråga om sjukhjälpstiden för folkpensionärer förordar

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, att denna tid fastställdes

till samma längd som för övriga försäkrade. De fria sjukkassornas förbund

yttrar att, om maximering av sjukhjälpstiden för folkpensionär ansåges

påkallad, den borde utsträckas till 180 dagar. De lungsjukas riksförbund

anser, att folkpensionärer, som på grund av inkomst av tjänst i invalidpension

eller sjukbidrag uppbure endast grundbeloppet 200 kr. eller däromkring,

inte borde komma i sämre läge beträffande sjukhjälpstiden än övriga

förvärvsarbetande. De blindas förening framhåller, att reduceringen av

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

sjukhjälpstiden för folkpensionärer skulle komma att medföra en orättvis

behandling av alla de blinda, som endast uppbure folkpensionens grundbelopp

men som i övrigt vore hänvisade till att försörja sig genom eget arbete.

Flertalet av dessa blinda åtnjöte visserligen blindtillägg, vilket dock

inte finge betraktas som ett bidrag till försörjningen i vanlig mening utan

såsom en ersättning för de merkostnader, som blindheten medförde. Föreningen

hemställde, att den för folkpensionärer föreslagna kortare sjukhjälpstiden

inte skulle avse blinda, som uppbure enbart invalidpensionens

grundbelopp jämte blindtillägg.

Vad särskilt angår förslaget i vad det avser sjukhjälpstid vid folkpensionärers

sjukhusvård uttalar medicinalstyrelsen, att det kunde ifrågasättas,

huruvida ej den föreslagna tiden, 90 dagar, vore väl kort. Med hänsyn till de

överårigas stora sjuklighet och de skiftande förhållandena ville dock medicinalstyrelsen

för närvarande ej föreslå någon ändring i detta avseende.

Landsorganisationen beklagar, att utredningen inte ansett sig kunna föreslå

längre sjukhjälpstid vid folkpensionärers sjukhusvård, och förutsätter att

frågan snarast omprövades.

Svenska socialvårdsförbundet framhåller, att folkpensionen i regel försloge

till gäldandet av nu gällande vårdavgifter. I åtskilliga fall fordrades

dock en ganska liten höjning av vårdavgiften för att folkpensionen inte

skulle räcka till. Enligt modern uppfattning borde jämväl åldringar få

möjlighet att erhålla sådan sjukvård, att de så mycket som möjligt uppnådde

sådan fysisk och psykisk förbättring att de inte bleve kroniska fall.

Förbundet ifrågasatte, om inte redan nu sjukhjälpstiden för folkpensionärer,

åtminstone då det gällde sjukhusvård, borde fastställas till två år såsom

för andra sjukförsäkrade.

I fråga om sammanläggningsreglerna framhåller pensionsstyrelsen,

att olägenheterna med dessa regler, vilka redan i den nuvarande

frivilliga försäkringen vore betydande, självfallet komme att förstoras

i en allmän försäkring med förhållandevis höga sjukpenningbelopp. Pensionsstyrelsen

vore ej övertygad om att slopandet av 90-dagarsregeln —

vilket ur samordningssynpunkt givetvis vore betydelsefullt — innebure

förenkling av själva sammanläggningsförfarandet. Regeln hade nämligen

den fördelen med sig, att den i många fall onödiggjorde utredning angående

medicinskt samband. Ifrågavarande spörsmål borde enligt pensionsstyrelsens

mening snarast bli föremål för en särskild utredning.

Medicinalstyrelsen förklarar sig med tillfredsställelse hälsa 90-dagarsregelns

slopande.

Departementschefen.

Utredningens förslag innebär den ändringen, att vad nu i SFL föreskrives

skall avse jämväl sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård samt att

den s. k. 90-dagarsregeln slopas. Vad i förra hänseendet föreslagits är en följd

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungi. Maj.ts proposition nr 118.

av att ersättning för sjukhusvårdskostnader inrymts i försäkringen. Principen

om gemensam sjukhjälpstid vid sjukpenning och sjukhusvårdsersättning

överensstämmer med vad som nu gäller enligt sjukkasseförordningen.

Med anledning av vad i remissyttrandena anförts angående sjukhjälpstiden

för invalidpensionärer —- och då närmast sådana pensionärer, vars

folkpension utgår med lågt belopp på grund av att vederbörande har inkomst

av förvärvsarbete — vill jag erinra därom, att ett inkomstbortfall

vid långvarig sjukdom i regel skapar förutsättningar för en höjning av

folkpensionen. Vidare må framhållas, att folkpensionärernas ställning i

den av mig förordade obligatoriska sjukförsäkringen i övrigt blir gynnsammare

än enligt den antagna lagen. Den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen

är ofta stängd för den kategori det här gäller. Jag har tidigare

betonat det önskvärda i att försiktighet iakttages vid lagstiftningens utformning

och det nödvändiga i att kostnaderna för försäkringen begränsas. På

grund därav har jag funnit mig böra godtaga utredningens förslag i denna

del.

Det är emellertid inte i och för sig givet, att samma begränsning, som i

SFL stadgats angående folkpensionärernas sjukhjälpstid med avseende på

sjukpenning, bör gälla även i fråga om deras rätt till ersättning vid sjukhusvård.

Såsom i vissa remissyttranden framhållits kan skäl anföras för

en längre sjukhjälpstid i dessa fall. Å andra sidan kan den omständigheten,

att folkpensionen i regel förslår till vårdkostnaderna, åberopas såsom ett

argument för att folkpensionärerna borde bekosta sin sjukhusvistelse även

under de första 90 dagarna. De avgifter, som nu uttages å de allmänna

sjukhusen, torde väl inrymmas inom ramen för de förhöjda folkpensionerna.

Man kan därför säga, att de folkpensionärer, som är mera stadigvarande

intagna å sjukvårdsinrättningar, kommer i minst lika gott läge

som de å ålderdomshem intagna. Inte heller i denna del vill jag därför frångå

vad utredningen föreslagit.

Naturligen är det i och för sig önskvärt, att sammanläggningsreglerna

är så enkla som möjligt. De av utredningen föreslagna reglerna överensstämmer

— frånsett 90-dagarsregelns slopande — i allt väsentligt med den

antagna lagens och med de regler, som hittills tillämpats inom de erkända

sjukkassorna. Slopandet av 90-dagarsregeln synes mig, särskilt med hänsyn

till samordningen, innebära en förbättring. På grund härav och då något

förslag, som skulle innebära en förenkling i detta hänseende, ej framkommit,

ansluter jag mig till utredningens förslag. De av mig i annat sammanhang

förordade begreppsbestämningarna föranleder dock vissa jämkningar

i den av utredningen föreslagna formuleringen.

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Tid för ansökan om sjukhjälp samt allmänna inskränkningar i rätten

till sjukhjälp.

(30—32 §§).

Socialförsäkring sutredningen.

Beträffande soeialförsäkringsutredningens förslag i denna del hänvisas

till betänkandet s. 109—110, 112—118 och 308—309.

Departementschefen.

Dessa paragrafer överensstämmer med 31—33 §§ i SFL. Med hänsyn till

den lydelse, som 6 § erhållit i departementsförslaget, föreslås nuvarande

34 § utgå.

Beträffande den jämkning, som bör vidtagas i 31 § — motsvarande 32 §

i nuvarande lag — samtidigt med att den reformerade yrkesskadeförsäkringen

träder i kraft, hänvisas till den allmänna motiveringen.

Sj ukför säkringsavgifter.

(33—37 §§).

Socialförsäkringsutredningen.

Beträffande innehållet i utredningens förslag hänvisas till den tidigare

redogörelsen och till betänkandet s. 183, 197—202 och 211—218.

I fråga om a v giftsplikten anför utredningen bl. a.:

Enligt SFL skall avgift utgå fr. o. in. den månad, varunder försäkringspliktig

blivit medlem i sjukkassa. Då försäkringsplikt upphör, skall avgift

ej utgå för löpande kalendermånad. En motsvarande princip bör tillämpas

i fråga om tilläggsavgifterna. Vad grundavgiften beträffar skulle ett sådant

förfaringssätt avsevärt komplicera sjukkassornas ändock betydande arbete

med förteckningen och sedermera försvåra uppbördsmyndigheternas debitering

och avgiftsredovisning. I de fall grundavgift med hänsyn till inkomsten

inte kommer att debiteras, skulle en så noggrann avgiftsuträkning

vidare innebära ett helt onödigt arbete. Utredningen föreslår därför, att

grundavgift skall fastställas i förhållande till grundförsäkringens omfattning

vid utgången av det kalenderår som avgiften avser. Härigenom vinnes

också den fördelen, att grundavgift inte påföres den som avlidit eller vars

försäkringsplikt eljest upphört under året.

I förenklande syfte föreslås vidare, att avgiften för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen för grundsjukpenning var för sig skall fastställas till helt

krontal, att tilläggsavgiften vid avgiftspåföring alltid skall avrundas till

helt krontal samt att avgift, som uppgår till lägre belopp än 5 kr. inte skall

påföras. Det kan i sistnämnda fall endast bli fråga om tilläggsavgift för

kortare tid för en person, som inte skall påföras grundavgift.

Enligt utredningens förslag (23 §) skall sjukpenning inte utgivas för tid,

då värnpliktstjänstgöring fullgöres. Emellertid borde, framhåller utredningen,

värnplikten inte i och för sig medföra ändring av den sjukpenningklass

den värnpliktige tillhörde. Möjlighet borde därför föreligga för en

värnpliktig att bli befriad från avgift för tilläggsförsäkringen för de månader,

som helt åtgått för värnpliktstjänstgöring.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

I fråga om avgiftsup p bör den innehåller utredningens förslag

endast en hänvisning till uppbördsförordningen. Utredningen har emellertid

undersökt hur avgiftsuppbörden lämpligen skulle kunna tillgå. Det av

utredningen ifrågasatta förfaringssättet innebär i huvudsak följande.

Tillsynsmyndigheten uträknar årligen de för hela riket genomsnittliga

sjukförsäkringsavgifterna i olika inkomstlägen. Dessa avgiftsbelopp inräknas

i skattetabellen till preliminär A-skatt och tages även i beräkning vid

fastställandet av debiterad preliminärskatt. I början av året efter det avgifterna

avser anger lokalsjukkassorna och stadscentralsjukkassorna med

ledning av medlemskorten den avgift, varje medlem skall erlägga på en

avgiftsförteckning, vartill stomme uppgjorts av vederbörande länsbvrå för

folkbokföringen. Vid denna avgiftspåföring kan dock hänsyn inte tagas till

den befrielse från skyldigheten att erlägga grundavgift, som kan föreligga

på grund av att vederbörandes taxerade inkomst inte uppgår till 1 200 kr.

Avgiftsförteckningen överlämnas till debiteringsförrättaren förslagsvis den

15 mars. Denne överför avgiftsbeloppen till debiteringslängden. Då inkomstlängden

kommit honom tillhanda, noterar han i avgiftsförteckningen de

fall, där grundavgift skall reduceras eller ej erläggas; de till debiteringslängden

överförda beloppen ändras i enlighet härmed. Efter avslutad debitering

införes avgifterna å debetsedlarna å slutlig skatt. Avgiftsförteckningen

återlämnas till vederbörande centralsjukkassa, som i förekommande

fall fördelar avgifterna mellan central- och lokalsjukkassa med hänsyn till

avgifterna i resp. kassor. Med ledning av noteringarna i avgiftsförteckningen

uträknar centralsjukkassa också de statsbidrag i form av avgiftslindringsbidrag

och avgiftsersättningsbidrag, som skall utgå.

I fråga om a v giftsdebiteringen för äkta makar anför

utredningen:

Grundavgiften för en gift person, som inte åsatts taxerad inkomst, bör

påföras andre maken i den män denne åsatts taxerad inkomst. Har båda

makarna åsatts taxerad inkomst bör således vardera maken i princip påföras

sin avgift. Om emellertid den ene makens inkomst är låg, skulle han

kunna komma att påföras en i förhållande till skatten oproportionerligt

hög avgift och en slutlig och ev. kvarstående skatt, som enbart utgöres av

grundavgift. För att undvika detta kan man överväga en bestämmelse, som

innebär att, om ene makens taxerade inkomst är lägre än den andre makens

och tillika understiger ett visst belopp, exempelvis 2 000 kr., bådas grundavgifter

skall påföras den make som åsatts den högre taxerade inkomsten.

Något makeansvar i vidare bemärkelse föreslås ej. En avgift, som påförts

den ene maken, skall alltså inte kunna utkrävas av den andre maken. Är

makarna mantalsskrivna inom olika sjukkasseområden, vilka dessutom

tillhör olika debiteringsförrättares tjänstgöringsområden, måste debiteringsförrättarna

utväxla underrättelser om hur debiteringen verkställes.

Remissyttrandena.

Pensionsstyrelsen framhåller, att utredningens förslag i fråga om a vgifternas

fastställande syntes innebära att försäkringsavgifterna

visserligen skulle beräknas för lokal- och centralsjukkassa var för sig men

däremot inte att skilda avgiftstariffer skulle tillämpas inom kassorna. I

stället skulle med utgångspunkt från nämnda avgifter sammanställas en

avgiftstariff, i vilken varje avgiftsbelopp innefattade avgifter till såväl lokal
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

som centralsjukkassan. Man skulle alltså i varje lokalsjukkassa ha att

använda endast en avgiftstariff för den obligatoriska sjukförsäkringen. Med

hänsyn till fördelen därav i förvaltningshänseende förordade pensionsstyrelsen

att dylikt tariffsystem användes.

Pensionsstyrelsen hemställer, att, när nu socialförsäkringsavgifterna till

stor del komme att uttagas i samband med skatten, undersökning måtte

företagas huruvida det vore möjligt att i fall, då ej hela det debiterade

skattebeloppet kunde uttagas, åtminstone uttaga avgiftsbeloppet.

Beträffande det av utredningen angivna uppbördstekniska förfarandet

framhåller Föreningen Sveriges kronokamrerare att — även

om utredningen bemödat sig om att utforma bestämmelserna på ett sätt

som så litet som möjligt tyngde administrationen — så kvarstode dock, att

förslaget komme att medföra ett avsevärt merarbete för de arbetstyngda

lokala skattemyndigheterna. Föreningen ifrågasätter förenklingar på flera

punkter. Härför uttalar sig även i-iksräkenskapsverket och några länsstyrelser.

Direktionen för Stockholms uppbördsväsen anmäler, att en undersökning

företagits om de konsekvenser, som ett genomförande av utredningens

förslag skulle medföra för uppbördsförvaltningen i Stockholm, i

samband varmed redovisats olika möjligheter att uppnå förenklingar. Direktionen

hemställer, att de komplikationer för uppbördsförvaltningen, som

ett genomförande av utredningens förslag måste draga med sig, måtte bli

beaktade vid den fortsatta prövningen av ärendet. Sveriges häradsskrivarförening

har ingen erinran i vad utredningens förslag berör häradsskrivarnas

arbetsområde.

Riksräkenskapsverket finner det ur principiell synpunkt mindre tillfredsställande,

att vid inräknandet av sjukförsäkringsavgifter i preliminärskatten

denna kunde bli för hög för de medlemskategorier, som undantoges från

den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Ett tillrättaläggande kunde

tänkas ske genom erforderliga anteckningar i mantalslängden och införandet

av en särskild kolumn i skatteavdragstabellerna. Härigenom skulle visst

arbete påläggas de lokala skattemyndigheterna, men det kunde tänkas, att

ett sådant system även ur arbetssynpunkt vore att föredraga framför den

av utredningen anvisade jämkningsvägen. Föreningen Sveriges kronokamrerare

anser, att jämkningsförfarande i dylika fall inte borde tillämpas

med hänsyn till att det bär vore fråga om jämförelsevis små belopp.

Frågan om äkta makars avgifter bar berörts i några yttranden.

Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar sig för att debiteringen för

äkta makar om möjligt måtte förenklas. Underrättelse mellan olika debileringsförrättare

borde i varje fall inte tillgripas, när samtaxering inte förelåge.

I fråga om makeansvar ifrågasatte föreningen, huruvida ej samma

regler som inom folkpensioneringen borde gälla. Därest den ena makens

avgift upptagits på andre makens debetsedel, borde även den senare svara

för avgiften. Vissa komplikationer i indrivningshänseende kunde eljest upp
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

komma. Länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län anser, att

äkta make borde svara för andra maken påförd avgift, för fall att makarna

för det år avgiften avser vore mantalsskrivna såsom tillhörande samma

hushåll.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anmärker, att det i 35 § förekommande

uttrycket »den inkomst, för vilken han enligt förordningen om statlig

inkomstskatt taxerats för det år avgiften avser» syntes kunna ge anledning

till tvekan, om vilken inkomst eller vilket år som avsåges.

Departementschefen.

De av utredningen föreslagna reglerna rörande sjukförsäkringsavgifterna

avviker i flera hänseenden från motsvarande bestämmelser i den nuvarande

lagen. Detta beror främst på att den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

föreslagits få ändrad konstruktion och på att ändrade grunder föreslagits

beträffande skyldigheten att erlägga sjukförsäkringsavgift. Jag har redan

tidigare tillkännagivit, att jag godtager utredningens förslag i dessa delar

och hänvisar härvid till vad jag anfört i den allmänna motiveringen.

Jag har intet att erinra mot att — i de fall avgift skall erläggas till såväl

lokalsjukkassa som centralsjukkassa — avgifterna på sätt pensionsstyrelsen

förordat saminanställes i en enda avgiftstariff, därest så skulle visa sig

ändamålsenligt.

I en del remissyttranden har ifrågasatts, huruvida ej förenklingar i det

av utredningen skisserade systemet för sjukförsäkringsavgifternas debitering

och uppbörd kunde vidtagas. Vad sålunda och i övrigt anförts rörande

avgiftsuppbörden torde få beaktas vid den särskilda utredning i detta hänseende,

som måste komma till stånd om vad jag här förordat lagfästes.

I fråga om den för äkta makar föreslagna avgiftsskyldigheten synes vissa

ändringar böra vidtagas. Sålunda synes vad i 33 och 35 §§ föreslagits om

gift medlem böra avse medlem som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande

bestämmelser. Beträffande sådan medlem synes vidare i princip

böra gälla, att ena maken skall anses ansvarig jämväl för andra makens

avgift. Med en sådan regel möjliggöres att, där så av särskilda skäl finnes

påkallat, debitera båda makarnas avgifter på debetsedel, utfärdad för en

av dem. Så synes exempelvis böra ske, då utfärdandet av debetsedel för

den ena maken skulle föranledas allenast av sjukförsäkringsavgift. Vidare

kan övervägas huruvida ena makens sjukförsäkringsavgift bör debiteras

å andra makens debetsedel även i fall, då förstnämnda makes inkomst

allenast är av viss mindre storleksordning. Till följd härav torde i sjukförsäkringslagen

böra upptagas ett stadgande av innebörd att i de fall så

föreskrives i uppbördsförordningen medlem, som taxeras enligt för gift

skattskyldig gällande bestämmelser, skall svara för andra makens sjukförsäkringsavgift.

De närmare övervägandena rörande uppbördsreglernas utformning i nyss

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

antytt hänseende torde få ske i samband med att riksdagen underställes

förslag till de övriga ändringar i uppbördsförordningen, som påkallas av

nu förevarande lagstiftning.

Med anledning av påpekandet från länsstyrelsen i Södermanlands län

har bestämmelserna under 33 och 35 §§ något jämkats i formellt hänseende.

Bidrag från arbetsgivare.

(38 och 39 §§.)

Socialförsäkringsu t redningen.

Beträffande förslaget i denna del hänvisas till den tidigare redogörelsen

och till betänkandet s. 197, 202—206, 218—220 och 310.

Utredningen anser, att arbetsgivarbidraget bör beräknas endast å löner

till sådana anställda, som är försäkringspliktiga. Såsom tidigare berörts har

utredningen diskuterat olika alternativ för ordnande av försäkringsskyddet

vid yrkesskada för arbetstagare, som inte omfattas av sjukförsäkringen.

Av vad utredningen i detta hänseende anfört må här återgivas följande.

En möjlighet är att låta en yrkesskada för en icke sjukförsäkrad arbetstagare

helt regleras av den försäkringsinrättning, där hans arbetsgivare har

sina sjukförsäkrade arbetstagare yrkesskadeförsäkrade. Vid detta alternativ

torde vid lämnandet av uppgifter, som skall ligga till grund för premiedebiteringen,

de icke sjukförsäkrade arbetstagarna -— liksom även sådana

som är sjukförsäkrade men inte sjukpenningförsäkrade, t. ex. 15-åriga

arbetstagare — få skiljas ut. För deras del skall den av samordningen

följande premienedsättningen inte ske och skall intet enprocentbidrag lämnas

till sjukförsäkringen. Ett annat alternativ är att inte skilja ut dessa

arbetstagare i premie- och bidragshänseende. Den blivande centralmyndigheten

för sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna får i stället helt bestrida utgifterna

för ifrågavarande yrkesskador, i vad de eljest skulle ha belöpt på

sjukförsäkringen, med de medel som inflyter genom enprocentbidraget.

Innan klarhet föreligger om den centrala organisationen, kan detta alternativ

ej närmare utarbetas. Med hänsyn härtill har utredningen byggt sitt

förslag på det förstnämnda av de båda alternativen.

Utredningen föreslår, att arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen skall

erläggas i samma ordning som avgifterna till yrkesskadeförsäkringen och

samtidigt med dessa. Detta bar dock inte kommit till uttryck i lagtextförslaget,

som i detta hänseende endast föreskriver, att bestämmelser angående

uppbörden av arbetsgivarbidrag skall utfärdas av Konungen med riksdagen.

Ett motsvarande stadgande finnes i ÖL rörande uppbörden av avgifter för

försäkringar i riksförsäkringsanstalten. I fråga om denna uppbörd gäller

nu förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter

för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete. Utredningen anser, att denna förordning borde ersättas

av eu ny förordning, vari borde intagas bestämmelser avseende arbetsgivares

bidrag även till sjukförsäkringen. Dessa bestämmelser borde avse även

sådana arbetsgivare, vilkas arbetstagare vore försäkrade i något av de ömse13

— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 178.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

sidiga bolagen. Det lämpligaste syntes vara, att dessa bolag uppbure ifrågavarande

bidrag i samband med premieuppbörden och att bolagen i sin tur

inlevererade arbetsgivarbidragen till tillsynsmyndigheten för sjukförsäkringen.

Utredningen förordar vidare, att arbetsgivarbidragen fördelades

mellan sjukkassorna i förhållande till kassornas utgifter för

den obligatoriska tilläggsförsäkringen under året. Enligt utredningens förslag

komme huvudparten av ansvaret för den obligatoriska tilläggsförsäkringen

att ankomma på centralsjukkassorna. Arbetsgivarbidragen borde

sålunda kunna fördelas uteslutande mellan dessa kassor.

I fråga om fördelningen av arbetsgivarbidragen anför utredningen ytterligare

:

Arbetsgivarbidragen kommer att till stor del inflyta först efter utgången

av det kalenderår de avser, understundom mycket lång tid därefter. Detta

medför att det kan dröja innan det kan exakt uträknas hur stort belopp,

som för ett visst kalenderår är tillgängligt för fördelning, och innan en mera

exakt fördelning kan ske. Fördelningen bör därför kunna göras efter en

preliminär beräkning. Likaså bör möjligheter öppnas för centralsjukkassorna

att få arbetsgivarbidrag förskotterade av statsmedel.

Tillsynsmyndigheten bör sålunda efter utgången av det kalenderår, som

arbetsgivarbidragen avser, fastställa det belopp, som skall fördelas mellan

centralsjukkassorna. Fördelningen får ske med ledning av erfarenheten

och på grundval av inkomna löneuppgifter från större arbetsgivare och de

andra handlingar, som i fråga om mindre arbetsgivare användes för debitering

av dessas bidrag. Det belopp som fördelas bör, särskilt under de första

åren efter lagens ikraftträdande, fastställas i underkant, överskjutande

belopp tages i beräkning vid fördelning av påföljande årets arbetsgivarbidrag.

Enligt utredningens förslag bör förskott till centralsjukkassorna

utgå från en särskild förskottstitel och utanordnas av tillsynsmyndigheten.

Det borde ankomma på Konungen att utfärda närmare föreskrifter i detta

hänseende ävensom angående arbetsgivarbidragens fördelning och utbetalning.

Starka konjunktursvängningar och penningvärdesförändringar kunde

enligt vad utredningen framhåller medföra stora variationer i arbetsgivarbidragens

storlek från ett år till ett annat. Detta skulle kunna menligt påverka

den önskvärda stabiliteten i avgifterna för de tilläggsförsäkrade. Det

kunde därför övervägas, om inte någon mindre del av arbetsgivarbidragen

borde kunna fonderas, och den sålunda uppkomna fonden vid behov tagas

i anspråk under tider, då arbetsgivarbidragen sjönke. En dylik fondbildning

borde komma till stånd, därest Konungen och riksdagen så förordnade.

Remissyttrandena.

Det av utredningen förordade alternativet i fråga om arbetsgivarbidrag

för personer, som inte omfattades av den allmänna sjukförsäkringen eller

som väl omfattades av denna försäkring men ej vore sjukpenningförsäk
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

rade, anser riksförsäkringsanstalten inte genomförbart. Detta alternativ

skulle nämligen enligt anstaltens mening för denna kategori nödvändiggöra

särskild redovisning och avgiftsdebitering inom yrkesskadeförsäkringen,

något som komme att bli mycket arbetskrävande både för arbetsgivarna och

för försäkringen. Redovisningarna skulle sannolikt också i stor utsträckning

bli ofullständiga. Sjukkassorna skulle därigenom kunna komma att

tillföras arbetsgivarbidrag utan att de behövde vidkännas några motsvarande

kostnader, under det att yrkesskadeförsäkringen skulle komma att

få bära kostnader, som inte täcktes av försäkringsavgifter. Vid det andra

av utredningen berörda alternativet skulle det ej bli erforderligt med särskild

redovisning och avgiftsdebitering för dessa kategorier. Anstalten förordar

därför sistnämnda alternativ.

I fråga om uppbörden av arbetsgivarbidrag framhåller riksförsäkringsanstalten,

att man, såvitt anginge de mindre arbetsgivarna hos

anstalten, i regel torde få tillämpa ett summariskt tillvägagångssätt i huvudsaklig

överensstämmelse med utredningens förslag. För att ytterligare förenkla

arbetet med debiteringen och uppbörden av bidragen för dessa arbetsgivare

torde man lämpligen böra inräkna bidragen i försäkringsavgiften

per årsarbetare. Därvid syntes redovisningen till sjukförsäkringen av

ifrågavarande arbetsgivarbidrag få ske efter en erfarenhetsmässigt bestämd

genomsnittskvot.

Länsstyrelsen i Västernorrlnnds län anför, att utredningens förslag beträffande

de mindre arbetsgivarnas arbetsgivarbidrag innebure att bidraget

skulle beräknas med ledning av uppgifter vid mantalsskrivningen. Denna

metod vore mindre lämplig med hänsyn till att mantalsuppgifterna skulle

lämnas före utgången av det år de avsåge. Arbetsgivarna kunde därför i

inånga fall inte lämna en korrekt uppgift och det låge nära till hands, att

en beräkning framåt gjordes i underkant. Med hänsyn till arbetsgivarbidragets

storlek syntes det också angeläget, att bidraget beräknades efter den

faktiska och inte efter den beräknade arbetslönen. Det funnes vidare mycket

små möjligheter att kontrollera de vid mantalsskrivningen lämnade

uppgifterna. Dessa missförhållanden skulle i de flesta fall elimineras, om

de ifrågavarande uppgifterna för arbetsgivarbidragets beräkning lämnades

i en särskild blankett med deklarationen. Kontrollen av uppgifterna syntes

då lämpligen böra verkställas av kronoombudet i taxeringsnämnden.

Riksräkenslcapsverket anmärker, att utredningen inte berört hur kontrollen

skulle vara anordnad över att arbetsgivarna behörigen fullgjorde

sina ifrågavarande skyldigheter. Vidare ifrågasattes, huruvida inte en fondering

av arbetsgivarbidraget till vinnande av önskvärd stabilitet i stället

borde ske inom ramen för centralsjukkassornas egen medelsförvallning. En

sådan ordning vore att föredraga ur budgetteknisk synpunkt.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kunyl. Maj:ts proposition nr 178.

Departementschefen.

Jag har i den allmänna motiveringen förordat, att arbetsgivarna skall

bidraga till kostnaderna för icke blott försäkringen för tilläggssjukpenning

utan även för sjukvårdsförsäkringen samt att i enlighet härmed

arbetsgivarbidraget bör utgå med i princip sammanlagt l,i procent av utbetalade

lönebelopp.

Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, torde ett urskiljande i detta

sammanhang av sådana arbetstagare, som inte omfattas av sjukförsäki ingen,

otvivelaktigt medföra betydande besvär för både arbetsgivarna och försäkringsinrättningarna

samt dessutom försvåra kontrollen av hui bidrag

och avgifter erlägges. Enligt min mening synes det mest rationellt att arbetsgivarbidrag

till sjukförsäkringen beräknas för samtliga hos arbetsgivaren

anställda. Detta leder uppenbarligen till att inom yrkesskadeförsäkringen

samma avgifter skall beräknas för de ej sjukförsäkrade som för andra arbetstagare.

Det kan då övervägas, att — såsom utredningen ifrågasatt —

låta yrkesskadeförsäkringens organ genom arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen

erhålla gottgörelse för de utgifter vid yrkesskador, som de

allmänna sjukkassorna skulle åsamkats, därest ifrågavarande arbetstagare

varit sjukförsäkrade. Enligt min mening skulle emellertid en sådan ordning

medföra onödiga komplikationer. Den grupp arbetstagaie, det här

är fråga om, kommer att så gott som uteslutande bestå av här i riket tillfälligt

arbetande utlänningar ävensom av vissa mera varaktigt här anställda utlänningar,

som inte hunnit bli mantalsskrivna. Att denna förhållandevis

ringa grupp under den tid, som motsvarar samordningstiden, ei håller sina

förmåner vid yrkesskada från yrkesskadeförsäkringen utan att denna erhåller

särskild gottgörelse härför, borde inte nämnvärt kunna påverka storleken

av avgifterna inom denna försäkring. Ej heller bör det väcka betänkligheter

att de allmänna sjukkassorna tillföres arbetsgivarbidrag för icke

sjukförsäkrade arbetstagare, eftersom arbetsgivarbidraget som sådant ytterst

syftar att kollektivt tillföra sjukförsäkringen ett visst belopp.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att ett genomförande av de av

mig förordade ändringarna i de av utredningen föreslagna samordningsieglerna

medför, att yrkesskadeförsäkringen inte kommer att påläggas särskilda

kostnader för sjukförsäkrade men ej sjukpenningförsäkrade arbetstagare.

Beträffande denna kategori saknar alltså ifrågavarande spörsmål aktualitet.

Vad i remissyttrandena anförts beträffande uppbörden av arbetsgivarbidrag

torde få övervägas i samband med att närmare föreskrifter härom

utarbetas.

Utredningens förslag angående fördelningen av arbetsgivarbidraget till

kostnaderna för försäkringen för tilläggssjukpenning föranleder ej någon

erinran från min sida. Då syftet med arbetsgivarbidraget avseende sjukvårdsförsäkringen

är att nedbringa de försäkrades avgifter för denna försäkring,

synes bidraget böra utgå till centralsjukkassorna och lämpligen

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Knngl. Maj:ts proposition nr 178.

kunna fördelas mellan dem i förhållande till antalet sjukkassemedlemmar

vid utgången av det kalenderår bidraget avser.

Den inom sjukförsäkringen erforderliga fondbildningen bör enligt min

mening i första hand komma till stånd hos kassorna själva. Med hänsyn

till att det för avgiftsberäkningen inom kassorna är av betydelse att arbetsgivarbidrag

utgår med från år till år någorlunda konstanta belopp, finner

jag det dock välbetänkt att, såsom utredningen föreslagit, möjlighet skall

föreligga till en central fondering av viss del av inflytande bidrag.

Statsbidrag.

(40—44 §§.)

Socialförsäkringsutredningcn.

Utredningens förslag innebär, såsom framgår av den tidigare redogörelsen,

att utöver de nu stadgade statsbidragsformerna skall utgå ett avgiftsersättningsbidrag

om 10 kr. för varje medlem, som är befriad från avgift till

sjukvårdsförsäkringen. Det av utredningen föreslagna avgiftslindringsbidraget,

som är konstruerat på annat sätt än i SFL, medför att staten

ersätter sjukkassorna det belopp, varmed en medlems avgift reduceras till

följd av den i 35 § förslaget angivna tvåprocentregeln. Sjukhjälpsbidraget

och medlemsbidraget har motsvarigheter i nuvarande lag, ehuru statsbidragsgrunderna

föreslås ändrade i vissa hänseenden.

I fråga om fördelningen av statsbidragen mellan lokal- och centralsjukkassa

må nämnas, att utredningen föreslagit, att lokalsjukkassa i princip

skulle från centralsjukkassa äga återfå tre fjärdedelar av sina utgifter på

grund av sjukvårdsförsäkringen. Med avseende på sjukhjälp enligt den

obligatoriska sjukpenningförsäkringen föreslås den ändringen i förhållande

till nuvarande lag, att lokalsjukkassa, som skulle svara för de 90 första sjukhjälpsdagarna

vid varje sjukdom, även i detta fall skulle återfå tre fjärdedelar

av sina utgifter från centralsjukkassan. Utredningen anser, att genom

en sådan ansvarsfördelning ernåddes bl. a. den administrativa förenklingen,

att man kunde låta arbetsgivarbidraget helt tillfalla centralsjukkassan.

Utredningen fortsätter:

En ytterligare administrativ förenkling sker, om man låter även det statliga

sjukhjälpsbidraget helt tillfalla centralsjukkassan, vilken kommer att

ansvara för huvudparten av alla sjukhjälpsutgifter. Lokalsjukkassorna kommer

då att stå risken för 25 % av sjukvårdsutgifterna samt likaså, i enlighet

med vad ovan föreslagits, för 25 % av kostnaderna för sjukpenning jämte

barntillägg för de första 90 sjukhjälpsdagarna. Detta synes vara lämpligt.

Utredningen föreslår sålunda alt hela sjukhjälpsbidraget skall tillkomma

centralsjukkassan.

Vad däremot medlemsbidraget angår är det av psykologiska skäl önskvärt

att det delas mellan lokal- och centralsjukkassorna. Fördelningen av

medlemsbidraget bör kunna fastställas i lagen. Det torde nämligen vara

tämligen betydelselöst om fördelningen i varje särskilt fall återspeglar de

verkliga förvaltningskostnaderna i de olika kassorna. Varje medlem skall

s. 198 Kontrollera mot PDF

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ju betala avgift till både lokal- och centralsjukkassan. En fördelning som ger

lokalsjukkassan 60 % och centralsjukkassan 40 % av medlemsbidraget synes

lämplig. Detta förslag innebär inte att tillsynsmyndigheten skall behöva

utbetala medlemsbidrag direkt till lokalsjukkassorna. Utbetalningen även

av lokalsjukkassornas andel bör kunna ske till centralsjukkassan, som gottskriver

varje ansluten lokalkassa vad som belöper på denna.

Det av staten bestridda avgiftslindringsbidraget resulterar i att lokal- och

centralsjukkassornas grundavgifter blir erlagda i sin helhet. Detta bidrag

bör utbetalas till centralsjukkassan, vilken har att gottskriva lokalsjukkassa

dess oavkortade grundavgift.

Avgiftsersättningsbidraget har föreslagits för att inte de avgiftsbetalande

medlemmarna i ett lokalsjukkasseområde (eller ett centralsjukkasseområde,

som utgöres enbart av en stad) skall bli oskäligt betungande genom att ett

relativt stort antal medlemmar blir befriade från avgift för sjukvårdsförsäkringen.

Detta bidrag bör därför i sin helhet tillkomma lokalsjukkassan.

Det torde dock böra rekvireras av och utbetalas till centralsjukkassan.

I enlighet med vad här föreslagits skulle den statsbidragsutbetalande myndigheten

behöva ha ekonomiska transaktioner endast med centralkassorna.

Lokalkassorna skulle i fråga om själva försäkringsrörelsen i regel endast ha

att göra med de försäkrade och med sina centralkassor. Ur redovisningsoch

kontrollsynpunkt skulle en sådan anordning medföra avsevärda fördelar.

Remissyttrandena.

Försäkringsrådet ifrågasätter, huruvida ej medlemsbidrag för den som

vore medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa helt borde tillfalla centralsjukkassan.

Härigenom skulle en ytterligare förenkling i administrativt

hänseende vinnas.

Departementschefen.

I fråga om grunderna för statsbidragens utgående hänvisar jag till den

allmänna motiveringen. Den av utredningen föreslagna utformningen av

bestämmelserna i detta hänseende synes mig böra godtagas. En mindre redaktionell

jämkning i förslaget torde dock böra vidtagas.

Om frivillig försäkring.

(47—54 §§.)

Socialförsäkringsutredningen.

Utredningen föreslår, att sjukpenningförsäkrad medlem, som har annan

inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst, skall genom frivillig försäkring

kunna erhålla ett sjukpenningtillägg till högst så stort belopp, att

den obligatoriska sjukpenningen och det frivilliga sjukpenningtillägget sammanlagt

uppgår till samma belopp som den obligatoriska sjukpenningen i

den sjukpenningklass medlemmen skulle ha tillhört, om hans samtliga

inkomster av förvärvsarbete varit att anse som inkomst av tjänst.

En över för säkrings regel anses av utredningen påkallad för det

fall den försäkrade under sjukdom äger uppbära förmåner från annat hall.

Den frivilligt försäkrade hade, framhåller utredningen, i motsats till den

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

obligatoriskt försäkrade valfrihet i fråga om storleken av försäkringsförmånerna

och kunde därför avpassa dem efter andra förmåner. En medlem

borde inte få vara frivilligt försäkrad så, att hans sammanlagda förmåner

under sjukdom uppginge till mer än 80 procent av hans genomsnittliga

dagsinkomst av förvärvsarbete, vilket ungefärligen motsvarade en fyrahundrafemtiondel

av hans årsinkomst av sådant arbete. En sådan regel

innebure en skärpning av den nuvarande överförsäkringsregeln i detta hänseende.

Denna skärpning syntes motiverad med hänsyn till att de föreslagna

relativt höga sjukpenningtilläggen förutsattes bli skattefria.

Den för den obligatoriska sjukpenningen föreslagna karenstiden

av tre dagar måste enligt utredningens mening anses för kort för många

av dem, för vilka den frivilliga sjukpenningförsäkringen vore avsedd. De

frivilligt försäkrade borde därför ha möjlighet att välja mellan olika karenstider.

Därest den försäkrade så önskade, borde det frivilliga sjukpenningtillägget

kunna utgå törst efter en sjukhjälpstid inom den obligatoriska

sjukpenningförsäkringen av 15, 30 eller 90 dagar. Vid denna tids beräkning

skulle tid, för vilken sjukpenning utgivits och som infölle under 60 dagar

före ett insjuknande, anses som om den avsåge det senare sjukdomsfallet.

Med beaktande av den karenstid, som föreslagits för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,

innebure förslaget i praktiken karenstider om resp.

18, 33 och 93 dagar.

Utredningen anser det i en frivillig försäkring nödvändigt med särskilda

villkor för försäkringens meddelande för att i möjlig mån förhindra ett

dåligt medlemsurval och för att undvika spekulation från medlemmarnas

sida. De nu stadgade ålders- och h ä 1 s o v i 11 k o r e n borde därför

bibehållas. Dessa villkor borde även gälla, då en frivilligt försäkrad önskade

övergå från mindre till mera omfattande försäkring, vari inbegrepes inte

endast övergång från lägre till högre sjukpenning utan även övergång från

längre till kortare karenstid. Undantag från dessa villkor borde kunna

göras för frivilligt försäkrad, som till följd av lagens bestämmelser överginge

från en kassa till annan. Vissa ytterligare undantag syntes erforderliga.

Medlem, som inom sex månader efter ändringen av hans obligatoriska

sjukpenningförsäkring önskade erhålla eller utvidga frivillig försäkring,

borde sålunda, även om han fyllt 55 år och ej hade god hälsa, äga rätt därtill,

under förutsättning att hans hälsotillstånd under tiden ej försämrats

och att han erlade de avgifter till den frivilliga försäkringen, som skulle

utgått, om han från och med ändringen varit frivilligt försäkrad i den önskade

omfattningen.

Utredningen erinrar om att inom den nuvarande sjukförsäkringen inträde

i en erkänd sjukkassa utan hänsyn till ålder och hälsotillstånd kunde

beviljas medlemmar av sammanslutning eller anställda hos viss arbetsgivare.

En sådan överenskommelse mellan kassan och sammanslutningen

eller arbetsgivaren skulle godkännas av pensionsstyrelsen. Några bestämmelser

om ett dylikt kollektivt inträde funnes inte i SFD. Emel
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. May.ts proposition nr 178.

lertid vore det kollektiva inträdet en god väg att ernå ökad anslutning till

försäkringen samt att möjliggöra för äldre personer och för sådana som

inte hade god hälsa att vinna inträde i försäkringen utan att större risker

uppstode för försäkringens ekonomi. Utredningen föreslår därför, att en

bestämmelse härom infördes i lagen.

Utredningen föreslår vidare att övergångsbestämmelserna

ändras så, att alla försäkrade utan hinder av föreskrivna ålders- och hälsovillkor

kunde erhålla frivillig försäkring, såframt framställning härom gjordes

före den 1 juli 1955 (se härom 120 § första stycket).

I stället för de i SFL stadgade väntetidsbestämmelserna föreslår

utredningen, att såsom huvudregel föreskrives att försäkringen skall

gälla från och med ingången av tredje kalendermånaden efter den, varunder

framställning om försäkring gjorts, samt att sjukpenningtillägg inte

skall utges för sjukdomsfall, som inträffat innan försäkringen blivit gällande.

Vid kollektivt inträde borde försäkringen dock aldrig bli gällande,

innan överenskommelsen härom godkänts av tillsynsmyndigheten. Då försäkring

meddelats medlem, vars obligatoriska sjukpenning nedsatts, eller

då återinträde beviljats, borde försäkringen gälla från och med ingången

av månaden närmast efter den, då framställningen gjorts.

I fråga om återinträde i försäkringen av den, vars försäkring upphört

på grund av försummad avgiftsbetalning, föreslår utredningen den

ändringen, att den tid, inom vilken återinträde skulle begäras, begränsades

till 6 månader. Ändringen avsåge att minska spekulationsrisken, som torde

öka, då sjukpenningbeloppen höjdes.

Utredningens förslag om frivillig sjukpenningförsäkring för studerande

och med dem jämställda innebär, att sjukkassemedlem,

som till följd av studier eller annan utbildning, som beräknades pågå minst

ett halvt år, icke eller endast i ringa utsträckning kunde ägna sig åt förvärvsarbete,

skulle äga att hos den centralsjukkassa han tillhörde genom

frivilliga avgifter försäkra sig för erhållande av sjukpenning eller tillägg

till den sjukpenning han ägde uppbära på grund av den obligatoriska försäkringen.

Enligt utredningens förslag skulle en studerande, som inte vore obligatoriskt

sjukpenningförsäkrad, kunna tillförsäkra sig en sjukpenning av

lägst 3 och högst 6 kr. En studerande, som vore obligatoriskt sjukpenningförsäkrad,

skulle kunna erhålla högst så stort sjukpenningtillägg, att tilllägget

och den obligatoriska sjukpenningen sammanlagt uppginge till 6 kr.

Någon sänkning av sjukpenningens storlek efter en viss sjukhjälpstid vore

ej påkallad. Ej heller borde halv sjukpenning kunna utgå. Även de studerande

borde kunna komma i åtnjutande av barntillägg till sjukpenningen.

Karenstiden föreslås till 30 dagar, varvid borde medräknas den tid den

sjukskrivne oavbrutet varit arbetsoförmögen eller enligt läkares föreskrift

oavbrutet avhållit sig från arbete. En följd av en sådan karenstid bleve

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

enligt utredningen, att ett frivilligt sjukpenningtillägg till en obligatoriskt

sjukpenningförsäkrad studerande kunde utgå under längst 703 dagar. I

enkelhetens intresse — särskilt med tanke på avgiftsberäkningen —- borde

samma sjukhjälpstid gälla sjukpenningen till studerande, som inte vore

obligatoriskt sjukpenningförsäkrad.

Försäkringen föreslås kunna kollektivt meddelas elever vid viss undervisningsanstalt

eller del därav. En överenskommelse mellan undervisningsanstalt

och sjukkassa om kollektiv anslutning borde få avse även blivande

elever vid anstalten.

Rörande utredningens förslag rörande den frivilliga sjukförsäkringen

hänvisas i övrigt till s. 184—196 och 310—312 i betänkandet.

Remissyttrandena.

Sveriges läkarförbund ifrågasätter, om inte en ytterligare skärpning av

den föreslagna överförsäkringsregeln vore påkallad.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser det oberättigat att uppställa

ålders- och hälsovillkor inom denna försäkring, då sådana villkor inte funnes

inom den obligatoriska tilläggsförsäkringen för löntagare.

Pensionsstyrelsen framhåller, att de båda av utredningen föreslagna frivilliga

försäkringarna, den för förvärvsarbetande och den för studerande,

hade — om man bortsåge från de fall då karenstiden i den förstnämnda försäkringen

vore tre dagar —- det gemensamt, att sjukhjälpstiden kunde

variera. Det vore sålunda ej uteslutet, att när flera förhållandevis korta

sjukperioder förekommit och dessa skulle sammanläggas, »utförsäkring»

kunde ske, trots att den försäkrade ej fått ut något från den frivilliga försäkringen.

Vad studerandeförsäkringen för tillägg till sjukpenning beträffade

kunde sjukhjälpstidens längd även påverkas av tidpunkten när sjukanmälan

skedde. Därest vid sjukperiod av över 30 dagars längd sjukanmälan

gjordes mer än tre dagar efter det insjuknande skett och om därigenom

sjukpenning komme att utgå först från senare dag i sjukperioden

än den fjärde, bleve nämligen tidsskillnaden mellan den dag, då sjukpenning

började utgå, och den dag, då sjukpenningtillägg började utgå, mindre

än 27 dagar. Den tid, för vilken sjukpenningtillägg utginge, kunde härigenom

komma att överstiga 703 dagar.

Pensionsstyrelsen framhåller vidare, att variationer i sjukhjälpstiden

kunde föranleda missnöje från de försäkrades sida men inte torde kunna

undvikas med de föreslagna sammanläggningsreglerna och med den konstruktion

i övrigt, som den frivilliga sjukpenningförsäkringen fått. I fråga

om studerande, som ej vore obligatoriskt sjukpenningförsäkrade, torde

dock vissa möjligheter föreligga genom att släppa sambandet med den

obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Ifrågavarande spörsmål sammanhängde

dock enligt pensionsstyrelsens mening så nära med frågorna rörande

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

sammanläggningsreglerna, att de borde behandlas vid den utredning rörande

dessa regler som pensionsstyrelsen föreslagit.

I fråga om den frivilliga försäkringen för studerande anför Sveriges förenade

studentkårer, att den föreslagna maximisjukpenningen vore för låg,

i synnerhet om den ställdes i relation till de studerandes levnadskostnader.

Om de studerandes standard vid sjukdom ej skulle pressas i alltför hög

grad i jämförelse med andra kategorier, torde — framhåller föreningen —

ett maximibelopp av 10 kr. ej framstå som orimligt högt. I synnerhet gällde

detta den stora grupp universitets- och högskolestudenter, som finansierade

sina studier genom lån och som av naturliga skäl vore särskilt känslig

för det ekonomiska avbräck sjukdom medförde. Den föreslagna karenstiden

vore vidare för lång. Olägenheterna härav vore så stora, att försäkringens

effektivitet kunde ifrågasättas.

Även Sveriges läkarförbund finner karenstiden för lång och maximisjukpenningen

för låg. Tjänstemännens centralorganisation anser det ej orimligt,

att sjukpenningen maximerades till 10 kr. Vid en sådan höjning syntes

en karenstid på 30 dagar kunna godtagas. I annat fall förefölle karenstiden

alltför lång.

Svenska försäkringsbolags riksförbund säger sig utgå från att elever vid

läroverk och folkskolor ej åsyftats med utredningens förslag rörande kollektiv

anslutning till försäkringen. För eleverna vid dessa läroanstalter

erbjöde den privata kollektiva skolbarnsförsäkringen ett väl avpassat skydd.

Departementschefen.

Jag har redan i den allmänna motiveringen förklarat mig godtaga utredningens

förslag till uppläggning av den frivilliga försäkringen.

Den för de förvärvsarbetande föreslagna frivilliga sjukpenningförsäkringen

innehåller —■ bortsett från frågan om tilläggets storlek — ej

oväsentliga nyheter. Främst bland dessa må nämnas möjlighet för de

försäkrade att efter eget val få sjukpenningen utbetald antingen vid utgången

av den för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen stadgade

karenstiden eller efter det den obligatoriska sjukpenningen utgivits för 15,

30 eller 90 dagar. Jag anser det betydelsefullt, att försäkringen på detta sätt

kan anpassas efter behovet i det enskilda fallet. Även vad utredningen

föreslagit i fråga om överförsäkring, kollektiv anslutning, väntetid och

återinträde anser jag mig böra godtaga.

De i 47 § sista stycket av utredningen föreslagna bestämmelserna, avseende

rätt för de försäkrade att välja tidsperiod, efter vars utgång det frivilliga

sjukpenningtillägget skall utgå, synes emellertid böra förtydligas.

Jag vill då först framhålla att med karenstid i teknisk bemärkelse avses

endast den i 28 § angivna karenstiden. Då den av den försäkrade valda

tidsperioden utgöres enbart av sådan karenstid, skall givetvis tillägget alltid

utbetalas så snart obligatorisk sjukpenning utgår. Är tidsperioden längre,

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

t. ex. den tid under vilken obligatorisk sjukpenning efter tilländalupen karenstid

enligt 26 § utgivits för 15 dagar, skall sådan tidsperiod i princip

beräknas vid varje sjukperiod. En person, som är sjukskriven under tiden

den 1—25 maj och för de föregående 60 dagarna inte uppburit sjukpenning,

erhåller sålunda obligatorisk sjukpenning fr. o. m. den 4 maj och frivilligt

sjukpenningtillägg fr. o. m. den 19 maj. Därest vederbörande varit sjukskriven

jämväl den 11—20 i nästföregående april månad (och då uppburit obligatorisk

sjukpenning under 7 dagar), skulle han under sjukperioden i maj

ha uppburit obligatorisk sjukpenning redan från den 1 maj (jämför 26 §

andra stycket) och frivilligt sjukpenningtillägg fr. o. m. den 9 maj.

Eftersom sjukpenningtilläggets utbetalande är beroende av att obligatorisk

sjukpenning utgår, kan, såsom pensionsstyrelsen framhållit, de

föreslagna bestämmelserna medföra, att sjukhjälpstiden inom den frivilliga

försäkringen kommer att variera. I praktiken torde emellertid så komma

att ske blott i något enstaka undantagsfall, varifrån man synes kunna bortse.

I likhet med utredningen anser jag ålders- och hälsovillkor inte kunna

undvaras i en frivillig försäkring. Det synes emellertid vara motiverat, att

sådana villkor inte skall lägga hinder i vägen för inträde i försäkringen i samband

med den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Vad i 49 § andra stycket upptagits om rätt för medlem, vars obligatoriska

sjukpenningförsäkring nedsatts, att utan hinder av ålders- och hälsovillkor

erhålla frivillig försäkring synes böra tolkas så, att stadgandet har avseende

jämväl å medlem, vars undantagande enligt 28 § från sjukpenningförsäkringen

upphört. I samband härmed vill jag framhålla, att då den försäkrade

i här avsedda fall och vid återinträde i försäkringen efter försummad avgiftsbetalning

har att erlägga avgifter för förfluten tid — varunder han

tillhört olika kassor — avgifterna synes böra fördelas mellan de berörda

kassorna i förhållande till medlemskapets varaktighet i kassorna under

ifrågavarande tid.

När i 50 § andra stycket angives, att förbudet mot utgivande av sjukhjälp

för sjukdom, som den försäkrade ådragit sig innan försäkringen blivit

gällande, ej skall avse försäkrad, som jämlikt 49 § andra stycket erhåller

frivillig försäkring efter nedsättning av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

eller genom återinträde jämlikt 51 § tredje stycket, bör detta

självfallet inte läsas så, att sjukhjälp skall utgå för sjukdom, som tidigare

inte omfattats av försäkringsskyddet inom den frivilliga försäkringen. Det

bör sålunda exempelvis inte ifrågakomma att eu person, genom att underlåta

att erlägga avgift och därefter söka och erhålla återinträde, skall kunna

öka räckvidden av det försäkringsskydd han hade före avgiftsförsummelsen.

Beträffande de i 51 § tredje stycket angivna bestämmelserna om återinträde

må vidare framhållas, att sådant återinträde regelmässigt bör beviljas,

om föreskrivna villkor härför är uppfyllda, såvida inte särskilda skäl

föranleder till annat. Sådana skäl kan anses föreligga t. ex. vid upprepade

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

avgiftsförsummelser eller då kassan meddelat vederbörande att återinträde

inte kommer att beviljas, därest han ej inom viss skälig tid fullgör vad på

honom ankommer för att vinna återinträde.

Vad beträffar den frivilliga sjukpenningförsäkringen för studerande

och med dem jämställda talar enligt min mening skäl för en förbättring

av det skydd, som denna försäkring avser att utgöra. Jag är dock

inte beredd att för denna ännu oprövade försäkringsform förorda en höjning

av den av utredningen föreslagna maximisjukpenningen. Däremot

synes »karenstiden» kunna förkortas. Jag föreslår därför, att sjukpenningtillägget

till en studerande, som är obligatoriskt sjukpenningförsäkrad,

skall utgå efter det sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen

utgivits för 15 dagar. Härvid bör de i 26 § andra stycket givna bestämmelserna

om sammanläggning av sjukperioder äga motsvarande tillämpning.

En obligatoriskt sjukpenningförsäkrad studerande, som är sjukskriven den

1—31 mars och den 10—30 april, skall sålunda äga uppbära obligatorisk

sjukpenning för tiden den 4—31 mars och den 10—30 april samt frivilligt

sjukpenningtillägg för tiden den 19—31 mars och den 10—30 april. I överensstämmelse

härmed bör i fråga om en studerande, som är enbart frivilligt

sjukpenningförsäkrad och för vilken samma beräkningssätt därför inte är

tillämpligt, föreskrivas, att den i 26 § stadgade karenstiden utsträckes till

18 dagar. Detta får till följd även att nyss berörda bestämmelse i 26 §

andra stycket blir tillämplig jämväl beträffande studerande som nu avses.

Några särskilda bestämmelser rörande sjukhjälpstiden för de frivilligt

försäkrade studerandena synes inte böra föreskrivas. För sjukpenningen

bör sålunda gälla de i 29 § angivna reglerna.

I ett remissyttrande har påyrkats, att studerandeförsäkringen icke skall

avse elever vid vissa läroanstalter. Enligt min mening föreligger ej skäl

för ett sådant undantagande. Jag vill erinra om att elever under 16 år ej

kan bli omfattade av denna försäkring.

I likhet med utredningen förordar jag, att den frivilliga försäkringen

icke belastas av sjukkassans förvaltningskostnader.

Om allmänna sjukkassor.

(56, 58, 61, 71 och 86 §§.)

Socialförsäkringsut redningen.

Det av utredningen föreslagna nya fjärde stycket i 56 § sammanhänger

med systemet i fråga om tillhandahållandet av sådana merprestationer,

som avses i 18 §. Jämkningarna i 61 och 71 §§ beror av att begreppet

familjemedlem slopats.

I fråga om fördelningen av ansvaret för sjukhjälpen mellan lokal- och

centralsjukkassa (86 §) framhåller utredningen, att samordningen mellan

sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna och höjningen av sjukpenningbeloppen,

som vore störst för de 90 första sjukhjälpsdagarna, gjorde det önskvärt,

att riskerna för sjukpenningförsäkringen även beträffande dessa sjuk
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

hjälpsdagar fördelades på större enheter än vad lokalsjukkassorna i allmänhet

vore. Lokalsjukkassorna horde därför få sina utgifter för den

obligatoriska sjukpenningförsäkringen täckta till tre fjärdedelar av vederbörande

centralsjukkassa. Härigenom vunnes också andra fördelar. Genom

sin delaktighet i finansieringen av sjukpenningförsäkringen även för de

90 första dagarna finge centralsjukkassorna ett direkt intresse av hur försäkringen

sköttes under denna tid. Detta vore önskvärt, eftersom tilläggssjukpenningen

då vore högst och sjukkontrollen särskilt betydelsefull.

Centralsjukkassornas medverkan vid den invaliditetsförebyggande verksamheten

främjades vidare, om centralsjukkassorna finge ett direkt ekonomiskt

intresse därav. Vidare förenklades administrationen genom att man kunde

låta arbetsgivarbidraget ävensom det statliga sjukhjälpsbidraget helt tillkomma

centralsjukkassan.

I fråga om sjukkasseadministrationen uttalar utredningen, att förvaltningskostnaderna

i de erkända sjukkassorna måste anses väl höga •— i vart

fall i förhållande till försäkringsprestationernas storlek. En ytterligare

stark ansvällning av dessa kostnader i samband med den nya lagstiftningens

genomförande borde så långt som möjligt undvikas. Enligt utredningens

mening måste därför alla möjligheter till rationalisering av verksamheten

tillvaratagas. Måhända borde tillsynsmjmdigheten få ökade möjligheter

att öva inflytande på inrättande av tjänster hos kassorna och lönesättningen

för dessa. Enligt utredningens mening låge det dock utanför

utredningens uppdrag att framlägga förslag i detta hänseende.

I övrigt må hänvisas till betänkandet s. 291—294 och 312.

Remissyttrandena.

Pensionsstyrelsen anser, att vissa ändringar i de antagna bestämmelserna

rörande de allmänna sjukkassorna kunde vara önskvärda och att en utredning

härom borde komma till stånd.

För säkring srådet uttalar, att personalen hos sjukkassorna, såvitt gällde

tjänstemän med mera kvalificerade uppgifter, borde tillsättas av tillsynsmyndigheten,

centralsjukkassornas chefer måhända av Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner däremot, att tillsynsmyndigheten

ej borde få öva inflytande på inrättandet av tjänster hos sjukkassorna och

lönesättningen för dessa tjänster. Sjukkassorna borde medgivas största

möjliga frihet och självständighet.

För att skapa så starka förbindelser som möjligt mellan sjukkassorna

och ortens eller länets arbetsliv borde enligt Folksam arbetsmarknadens

parter, konsumentkooperationen och lämpliga yrkesorganisationer bli representerade

i till kassorna bundna råd, därest det inte vore möjligt att bereda

plats för sådana representanter i kassornas styrelser. Kooperativa förbundet

yttrar, att då arbetstagare och arbetsgivare skulle bidraga till försäkringen

måste garantier skapas för att dessa kategorier även finge möjlighet

att öva inflytande på kassornas förvaltning.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser behov föreligga av att en i taxeringsfrågor

kunnig person knytes till sjukkassans ledning.

Departementschefen.

Jag har i den allmänna motiveringen uttalat mig för att den år 1946 beslutade

sjukkasseorganisationen bör föra ut denna reform i det praktiska

livet men att hinder ej bör möta att organisationen göres till föremål för

översyn vid lämplig tidpunkt.

Vad utredningen föreslagit i detta avsnitt föranleder ej erinran från

min sida.

Genom statsmakternas beslut år 1952 tillfördes 1931 års förordning om

erkända sjukkassor en bestämmelse av innehåll att, därest överenskommelse

som Konungen träffade med främmande stat berörde erkänd sjukkassa,

kassan vore pliktig att utöva verksamhet i enlighet med vad överenskommelsen

innehåller. Det synes lämpligt, att ett motsvarande stadgande upptages

i 58 § SFL.

Särskilda bestämmelser.

(106 §.)

Den jämkning, som företagits i fråga om 106 §, sammanhänger med att

begreppet familjemedlem föreslås utgå ur lagen.

Om lagens ikraftträdande.

(111, 113 och 115—124 §§.)

Socialförsäkringsutredningen.

Rörande övergångsbestämmelserna framhåller utredningen:

Bestämmelser om inskrivning av medlemmar i de allmänna sjukkassorna

finns i SFL för medlemmar i erkända sjukkassor och för andra än sådana

medlemmar. Medlemmarna skall, om de tillhört erkänd sjukkassa ett halvt

år före lagens ikraftträdande, automatiskt överföras till den allmänna sjukkassa

de skall tillhöra. Övriga försäkringspliktiga skall inom en viss tid

anmäla sig till inträde i vederbörande allmänna sjukkassa. Även om en

sådan anmälan inte gjorts, skall dock varje försäkringspliktig inskrivas i

allmän sjukkassa.

Utredningen förutsätter att inskrivningen, liksom fallet måste bli enligt

SFL, skall ske med ledning av mantalslängd. Något behov av anmälan till

inskrivning synes därför föreligga endast beträffande försäkringspliktiga,

som inte är mantalsskrivna. Det är att märka att även de hemarbetande

gifta kvinnorna enligt föreliggande förslag skall vara sjukkassemedlemmar.

Med vissa undantag skall alltså alla inom en kassas verksamhetsområde

mantalsskrivna personer, som fyllt 16 år, vara medlemmar. En särskild

bestämmelse erfordras beträffande sådana medlemmar av erkända sjuk
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

kassor, som vid lagens ikraftträdande inte fyllt 16 år, för att möjliggöra att

de alltjämt skall kunna vara sjukpenningförsäkrade (jfr 118 § 1 p. SFL).

En sjukkassa torde endast undantagsvis ha kännedom om dem, som är

undantagna från försäkringsplikt på grund av viss anstaltsvård. En viss

uPPgiftsskyldighet kräves därför vid lagens ikraftträdande för sjukvårdsanstalter,

anstalter för obildbara sinnesslöa samt fångvårds- och tvångsarbetsanstalter.

För den första inplaceringen av medlemmarna i sjukpenningklasser erfordras

vissa inkomstuppgifter. Utredningen anser att dylika uppgifter

lämpligen kan lämnas i samband med inkomstdeklarationen för beskattningen.

Uppgifter bör lämnas av alla försäkringspliktiga, sålunda även av

medlemmar i de erkända sjukkassorna. Dessa kassor har nämligen inte

någon kännedom om medlemmarnas aktuella inkomstförhållanden. Av

praktiska skäl bör dock de försäkringspliktiga lämna uppgift om medlemskap

i sådan kassa.

Med hänsyn till det sagda bör gemensamma bestämmelser gälla rörande

inskrivning av såväl tidigare medlemmar i erkända sjukkassor som övriga

försäkringspliktiga.

De särskilda övergångsbestämmelserna angående sjukhjälpsrätten torde

i sak kunna överensstämma med bestämmelserna i 119—121 §§ och 123 och

124 §§ SFL, dock med den modifikation som föranledes av förslaget angående

rätten att i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande

vinna inträde i den frivilliga försäkringen.

I övrigt hänvisas till betänkandet s. 297—301 och 312—315.

Remissyttrandena.

Pensionsstyrelsen yttrar, att vid den utredning, som styrelsen ansåge

böra ske rörande sammanläggningsreglerna, även övergångsbestämmelserna

borde överses. Påfrestningarna för försäkringsorganen och tillsynsmyndigheten

bleve särskilt stora vid övergången till den nya ordningen. Vissa

förenklingar vore därför önskvärda.

Departementschefen.

Redan i den allmänna motiveringen har jag uppehållit mig vid spörsmålet

angående sjukförsäkringsreformens ikraftträdande. Vissa frågor rörande

möjligheten till frivillig försäkring har jag likaså berört i ett tidigare sammanhang.

Vad i detta avseende i övrigt upptagits torde ej behöva särskilt

kommenteras. Några konkreta ändringsförslag har ej framkommit; och

jag finner ej anledning att frångå vad utredningen föreslagit. Därest det

under förarbetena till den nya ordningen skulle visa sig erforderligt med

vissa jämkningar i förevarande hänseende, torde frågan härom kunna prövas

vid nästa års riksdag.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över inom

socialdepartementet upprättat förslag till lag angående ändring i lagen

den 3 januari 194-7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, av den lydelse bilaga1

till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olof Särnmark.

1 Denna bilaga har här utelämnats. Det vid propositionen fogade lagförslaget skiljer

sig från det remitterade förslaget — förutom såtillvida att i det förra gjorts vissa redaktionella

jämkningar — därutinnan att i det remitterade förslaget dels i den under

22 § intagna tabellen överst i kol. 2 upptagits siffran 1 200 varjämte i det gemensamma

huvudet till kol. 2 och 3 upptagits orden »Årsinkomsten uppgår» dels ej upptagits

någon bestämmelse motsvarande sista stycket av 22 § i det genom propositionen framlagda

lagförslaget dels ock 33 § andra och tredje styckena, 35 § första stycket samt 38 §

andra stycket hade följande lydelse.

33 §.

Medlem i------båda kassorna.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av medlem, vars enligt förordningen

om statlig inkomstskatt taxerade inkomst året näst efter det år avgiften avser uppgår

till minst ettusentvåhundra kronor och som icke vid utgången av sistnämnda år upphört

att vara medlem, fyllt sextiosju år eller uppbär folkpensionsförmån i annan form

än ålderspension.

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av medlem, som vid utgången

av det år avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning och vars till statlig

inkomstskatt taxerade inkomst nästföljande år uppgår till minst ettusentvåhundra kronor.

Avgift för------av tjänstgöringen.

Vad i------— taxerade inkomst.

Medlem, som —-----makens sjukförsäkringsavgift.

35 §.

Överstiger medlems sammanlagda avgift för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen

för grundsjukpenning två procent av hans till statlig inkomstskatt taxerade inkomst

året näst efter det år avgiften avser, skall avgiften nedsättas till två procent av nämnda

inkomst. År medlem taxerad enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, skall

härvid å vardera av makarna anses belöpa hälften av makarnas sammanlagda taxerade

inkomst. Är den försäkrade medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa, skall nedsättning

i första hand avse avgift till centralsjukkassan. Inom en och samma kassa skall

nedsättning i första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen.

Därest vad---—---— påföras honom.

38 §.

Arbetsgivare är—------paragraf sägs.

Angående uppbörd av bidragen gäller vad Konungen med riksdagen darom forordnar.

s. 209 Kontrollera mot PDF

KungJ. Maj:Is proposition nr 178.

209

Utdrag av protokollet, hullet i Kungl. Maj ds lagråd den 25 mars

1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 21 mars 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

13 mars 1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19t7 (nr 1)

om allmän sjukförsäkring.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet, hovrättsrådet

G. Y. Samuelsson.

Lagrådet yttrade:

Med det remitterade förslaget åsyftas i främsta rummet att låta lagen om

allmän sjukförsäkring träda i kraft och därmed genomföra en sedan länge

planerad genomgripande reform på detta område. Därjämte innebär förslaget

emellertid betydelsefulla ändringar i samma lag. Till en del betingas

dessa av en tilltänkt samordning mellan den allmänna sjukförsäkringen

och en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring, byggande på

att sjukförsäkringen, d. v. s. de allmänna sjukkassorna, skall svara för

regleringen av yrkesskador under den första tiden efter deras uppkomst,

den s. k. samordningstiden.

Med hänsyn till det nära samband som härigenom skulle komma att föreligga

mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna förutsättes att lagen om

allmän sjukförsäkring skall med nu föreslagna och vissa ytterligare ändringar,

som senare skola göras, träda i kraft samtidigt med en ny lag om

yrkesskadeförsäkring. För innehållet i vissa delar av denna tilltänkta lag

redogöres i remissprotokollet, men något i lagtext utformat förslag föreligger

icke. Ett sådant skall enligt vad departementschefen uttalar framläggas

först vid nästa års riksdag. I samband därmed skola också de i övrigt

påkallade ändringarna i sjukförsäkringslagen vidtagas.

Vad som till följd av samordningsprincipen i väsentlig mån är att be14

— Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 178.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

trakta såsom ett enda lagkomplex skulle sålunda komma att genomföras i

två etapper. Detta är otillfredsställande. Då nu föreligger förslag till blott

en del av den tillämnade lagstiftningen, möter det svårigheter att bedöma

huruvida de föreslagna lagreglerna i allo kunna vara lämpliga i det större

sammanhang för vilket de äro avsedda. En förnyad granskning ur denna

synpunkt torde under alla förhållanden bliva erforderlig. Det står icke

heller i överensstämmelse med god lagstiftningspraxis att, såsom enligt förslaget

skulle bliva fallet, en lag utfärdas, om vilken man redan vid dess

antagande och promulgering vet, att den icke kan träda i tillämpning i oförändrat

skick, och som dessutom innehåller bestämmelser, vilka uppenbarligen

för sin tillämpning förutsätta tillvaron av andra, ännu icke utformade

lagregler av central betydelse. I det förra hänseendet hänvisas till förslagets

31 §. I det senare hänseendet märkas de i 38 § i förslaget upptagna stadgandena

om bidrag från arbetsgivare, vilka äro helt beroende av att motsvarande

bestämmelser i lagen om yrkesskadeförsäkring få det innehåll departementschefen

angivit.

Av vad ovan anförts framgår, att det enligt lagrådets mening är ägnat

att väcka synnerliga betänkligheter att nu upphöja det remitterade förslaget

till lag, betänkligheter som endast delvis kunna undanröjas genom samtidigt

fattat principbeslut rörande den blivande yrkesskadeförsäkringslagens

innehåll. Med hänsyn till önskvärdheten av att den redan för åtskilliga år

sedan beslutade reformen på sjukförsäkringens område ej ytterligare försenas

vill lagrådet emellertid, i det läge lagstiftningsfrågan nu befinner

sig, icke motsätta sig det remitterade lagförslaget.

Lagrådet anser sig icke hava att ingå på en prövning av de ekonomiska

spörsmål som öva inflytande på det remitterade förslagets principer och

närmare utformning. Till följd härav har lagrådets granskning i vissa delar

måst bliva av huvudsakligen formell natur. Utöver det ovan anförda har

granskningen icke föranlett andra erinringar än dem som här upptagas

under särskilda paragrafer i förslaget.

22 §.

Med uttrycket sjukperiod förstås, såsom av remissprotokollet framgår,

tid varunder försäkrad i oavbruten följd befinner sig i sådant tillstånd, som

medför rätt till sjukpenning eller till ersättning för utgifter för sjukhusvård.

Som denna innebörd, vilken icke ligger i själva ordet, svårligen läiei

kunna i förevarande paragraf utläsas av sammanhanget och ej heller eljest

torde med erforderlig tydlighet framgå av lagtexten, förordar lagrådet, att

det — lämpligen i ett nytt sista stycke i paragrafen — intages en definition

av begreppet.

Av förslagets 11 § framgår, att varje sjukpenningförsäkrad medlem av

allmän sjukkassa skall tillhöra viss sjukpenningklass. Detta gäller således

även de i 7 § andra stycket avsedda medlemmar, vilkas årsinkomst av för
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

värvsarbete ej uppgår till 1 200 kronor. Det synes därför nödvändigt att

låta sjukpenningklassen nr 1, som enligt den i förevarande paragraf intagna

tabellen omfattar medlemmar med en årsinkomst uppgående till

1 200 kronor men ej till 1 800 kronor, inbegripa alla sjukpenningförsäkrade

medlemmar, vilkas årsinkomst av tjänst ej uppgår till 1 800 kronor. Detta

kunde enklast åstadkommas genom att siffran 1 200 i kol. 2 finge utgå. Härmed

skulle ock vinnas, att »årsinkomsten» i det gemensamma huvudet till

kol. 2 och 3 komme att endast avse årsinkomst av tjänst. I huvudet kunde

då detta anges.

33 och 35 §§.

Enligt andra stycket i 33 § är sjukkassemedleins skyldighet att erlägga

avgift för sjukvårdsförsäkringen beroende av, bland annat, storleken av

hans taxerade inkomst. I tydlighetens intresse synes bestämmelsen härom

böra något omformuleras, exempelvis så att det får heta, att avgift för sjukvårdsförsäkringen

skall erläggas av medlem, vars till statlig inkomstskatt

taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts

till minst ettusentvåhundra kronor.

Godtages detta förslag, böra 33 § tredje stycket och 35 § första stycket

undergå motsvarande omredigering.

38 §.

Med den i denna paragrafs andra stycke förekommande termen uppbörd

lärer avses jämväl debitering, nämligen av arbetsgivares bidrag. Som lagförslaget

i 36 § skiljer mellan debitering och uppbörd av där omnämnda

avgifter, torde det fullständigare uttryckssättet böra användas även i förevarande

paragraf.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet u Stockholms slott den 27 mars

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 25

mars 1953 avgivna utlåtande över det den 13 mars 1953 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1957

(nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Vid remissen till lagrådet av ifrågavarande lagförslag uttalade jag den

uppfattningen, att statsmakterna icke längre bör dröja med att infria det

löfte som 1946 års beslut rörande den allmänna sjukförsäkringen innebär.

Givet är att sjukförsäkringsreformens genomförande är förknippat med

lösandet av en mångfald administrativa och organisatoriska problem. Åtskilliga

förberedelsearbeten har visserligen redan utförts i anslutning till

statsmakternas beslut i frågan år 1946, men reformens genomförande måste

föregås av ytterligare ett flertal förberedande åtgärder. Viss tid måste därför

förflyta från det beslut fattats om att sätta lagen om den allmänna

sjukförsäkringen i kraft till dess den skall träda i tillämpning. I enlighet

med vad nu sagts förordade jag, att lagstiftningen skulle träda i kraft den

1 januari 1955. Förutsättning för att så skall kunna ske är att beslut härom

fattas vid innevarande års riksdag.

Såsom jag uttalat till statsrådsprotokollet i ärendet den 13 mars 1953

hade det givetvis varit önskvärt, att även det förslag till yrkesskadeförsäkringslag,

som den 1 januari 1955 bör avlösa den nuvarande lagstiftningen

om försäkring för olycksfall i arbete och vissa yrkessjukdomar,

kunnat i form av ett i lagtext utarbetat förslag underställas innevarande

års riksdag. Av skäl som framgår av statsrådsprotokollet för nämnda dag

har detta emellertid icke varit möjligt. Jag har därför i denna del fått

inskränka mig till att i remissprotokollet redogöra för innehållet i den

avsedda lagstiftningen, såvitt nu är av intresse. Den omständigheten att

lagförslaget rörande den nya yrkesskadeförsäkringen får prövas först av

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 213

nasta års riksdag synes ej utgöra något hinder för att nämnda lagstiftning

träder i kraft den 1 januari 1955. Det erforderliga förberedelsearbetet är

där ej av samma omfattning som beträffande den allmänna sjukförsäkringen.

Lagrådet har uttalat sina betänkligheter mot ifrågavarande etappvisa

behandling av detta lagstiftningsärende. Då jag anser det utomordentligt

angeläget alt vidare uppskov med den allmänna sjukförsäkringens genomforande

ej sker, synes mig dock de av lagrådet anförda lagstiftningstekmska

betänkligheterna ej böra tillmätas avgörande betydelse. Med hänsyn

till önskvärdheten av att reformen ej ytterligare försenas har lagrådet ej

heller velat motsätta sig det remitterade lagförslaget.

Vad lagrådet anfört rörande 22, 33, 35 och 38 §§ anser jag böra godtagas.

Förslaget har ändrats i enlighet härmed. Dessutom har vissa redaktionella

jämkningar gjorts i förslaget.

I anslutning till vad sålunda anförts vill jag framhålla, att det synes

lämpligt, att riksdagen redan i detta sammanhang sättes i tillfälle att yttra

sig angående den av mig förordade samordningen av den allmänna sjukförsäkringen

och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Motsvarande

sjnes gälla beträffande de av mig förordade ändrade huvudgrunderna för

tillhandahållande av läkemedel.

Föredraganden hemställer härefter

dels att det sålunda ändrade förslaget till lag angående

ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande,

dels ock att Kungl. Maj:t måtte lämna riksdagen tillfälle

att avgiva yttrande angående den samordning av den

allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

ävensom de huvudgrunder för tillhandahållande

av läkemedel, som angivits i statsrådsprotokollet

för den 13 mars 1953.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Olof Särnmark

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen ...................................................

Lagförslag .......................................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 mars 1933 .....................

Inledning .......................................................

Översikt av gällande bestämmelser .................................

Lagen om allmän sjukförsäkring .................................

Olycksfallsförsäkringslagen .....................................

Yrkessjukdomsförsäkringslagen .................................

Översikt av socialvårdskommitténs förslag

Sammanfattning av remissyttrandena över socialvårdskommitténs förslå

Socialförsäkringsutredningens förslag

Samordningsfrågan .............................................

Den allmänna sjukförsäkringen

Yrkesskadeförsäkringen .........................................

Kostnadsberäkningar m. .......................................

Remissyttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag

Allmänna synpunkter ...........................................

Samordningsfrågan ............................................

Sjukvårdsförsäkringen

Sjukpenningförsäkringen

Sjukförsäkringens finansiering och kostnader

Sjukkasseorganisationen ........................................

Yrkesskadeförsäkringen

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Den allmänna sjukpenningförsäkringen

Den allmänna sjukvårdsförsäkringen

Yrkesskadeförsäkringen och samordningens närmare utformning

Kostnads- och finansieringsfrågan

Specialmotivering................................................

Inledande bestämmelser ........................................

Allmänna bestämmelser

Sjukvårdsförsäkringen

Sjukpenningförsäkringen ......................................

Sjukhjälpstid ..................................................

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 21 f>

Sill.

Tid för ansökan om sjukhälp samt allmänna inskränkningar i rätten till

sjukhjälp ........................................................ 189

Sjukförsäkringsavgifter .............................................. 189

Bidrag från arbetsgivare.............................................. 193

Statsbidrag .......................................................... 197

Om frivillig försäkring .............................................. 198

Om allmänna sjukkassor .............................................. 204

Särskilda bestämmelser .............................................. 20G

Om lagens ikraftträdande ............................................ 206

Departementschefens hemställan ........................................ 208

Lagrådets utlåtande .................................................... 209

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 mars 1953 .......................... 212

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:376 Skrivelse till Konungen angående olösta norrlandsfrågor. a1 i texten
  2. 2LU 1953:35 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 s. 1 i texten