Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

1953-03-20 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:181, Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

1

Nr 181.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 (nr 375)

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning;

given Stockholms slott den 20 mars 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni

1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Förslag

till

Lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med

särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att vad i lagen den 6 juni 1952 med särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning förordnats med avseende å

tiden från och med den 1 juli 1952 till och med den 30 juni 1953 skall äga

tillämpning jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1953 till

och med den 30 juni 1954.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 181.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 mars

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om fortsatt tillämpning

av gällande bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning samt

anför därvid följande.

I skrivelse den 13 februari 1953 har utredningen om regleringen av riksbankens

sedelutgivningsrätt på längre sikt hemställt, att lagen den 6 juni

1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

måtte erhålla förlängd giltighet för tiden från och med den 1 juli

1953 till och med den 30 juni 1954.

över skrivelsen har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken

samt fullmäktige i riksgäldskontoret.

Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges

riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp, som

motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad

enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor. Enligt 9 §

andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla bemyndigande

att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 350 miljoner

kronor. Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden nedbringas

med ett belopp motsvarande vad som utgivits med stöd av sådant

bemyndigande.

Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger

bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna

tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen

a) lätt säljbara statspapper;

b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypoteks
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181. 3

kassas obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras

å utländsk börs;

c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande

sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt It § inräknas

i metalliska kassan;

d) växlar, betalbara inom eller utom riket;

e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex

månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld

i dylik räkning;

f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst

samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,

som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra

miljoner kronor, mot annan säkerhet.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt It § första stycket räknas

allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande

femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på

utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat

guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas

vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.

I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena

påkallade, har de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt

modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående

rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens

sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till

och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista gången

genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden utsträcktes

till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i krigsårens

beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag, tillämplig

vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under utomordentliga

av krig föranledda förhållanden.

De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,

innebar följande.

Genom kungörelsen den 31 januari 1940 (nr 54) med viss bestämmelse

angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket

riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda

kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas

allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna

för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,

hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av

riksbankens guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.

Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

lopp, varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen

finge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen

den 14 februari 1947 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens

sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner

kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 251) med viss bestämmelse

angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner

kronor.

1939 års fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni

månad 1948, ersattes med lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

I sistnämnda lag stadgades, att under tiden från och med den 1 juli 1948

till och med den 30 juni 1949 skulle, i stället för vad i 9 § och 11 § första

stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande särskilda bestämmelser

lända till efterrättelse, nämligen att riksbanken finge utgiva sedlar till ett

belopp av högst 3 200 miljoner kronor (1 §), att därest så med hänsyn till

utomordentliga omständigheter prövades nödigt Konungen finge, om riksdagen

ej vore samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och

efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att

utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor, att

dylikt av Konungen lämnat medgivande skulle, därest detsamma icke godkändes

av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,

efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att som riksbankens

metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt

och omyntat guld (3 §).

1948 års lag, som enligt vad förut anförts gällde för tiden till och med den

30 juni 1949, ersattes i sin tur med lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med

särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna lag

stadgades att under tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30

juni 1950 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen

funnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,

vilka överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 års lag, dock

med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning i 1949

års lag fastställts till 3 500 miljoner kronor. Genom lag den 2 juni 1950

(nr 257) förordnades, att vad i 1949 års lag förordnats med avseende å tiden

från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 skulle äga tilllämpning

jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1950 till och

med den 30 juni 1951.

1949 års lag ersattes återigen i sin tur av lagen den 8 juni 1951 (nr 388)

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna

lag stadgades att under tiden från och med den 1 juli 1951 till och med den

30 juni 1952 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riks
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 181.

5

bankslagen funnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,

vilka överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 och 1949

års lagar, dock med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens

sedelutgivning i 1951 års lag fastställdes till 4 100 miljoner kronor. Genom

lag den 14 december 1951, nr 759, ändrades 1 § i 1951 års lag såtillvida, att

riksbanken erhöll rätt att utgiva sedlar till ett belopp av högst 4 400 miljoner

kronor. 1951 års lag har sedermera ersatts av en den 6 juni 1952 (nr

375) utfärdad lag. Jag återkommer till innehållet däri i det följande.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om att fullmäktige i riksbanken

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 februari 1951 hemställde, att Kungl. Maj :t

genom proposition måtte underställa riksdagen förslag till ny riksbankslag i

huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1949 års riksbankslagskommitté

utarbetat förslag. Förslaget innebar, förutom en huvudsakligen formell omarbetning

av riksbankslagen, att ändrade grunder för sedelutgivningsrätten

skulle införas. Sålunda skulle någon övre gräns för sedelutgivningen icke

fastställas. Ej heller i övrigt skulle några »spärrar» för sedelutgivningen

föreligga utöver den begränsning, som innefattades i de speciella stadgandena

om de tillgångar riksbanken genom sina rörelsegrenar ägde förvärva

och den bestämmelse som närmare kvalificerade vissa av dessa tillgångar

som täckningsgilla samt en allmän bestämmelse om att riksbanken i all sin

verksamhet hade att verka för uppnåendet av de penning- och valutapolitiska

direktiv som uppställdes av riksdagen. Förslaget mötte, såvitt gällde

sedelutgivningsrätten, invändningar såväl hos reservanter bland bankofullmäktige

som hos remissinstanserna. I proposition nr 181 till 1951 års riksdag

förklarade jag mig icke beredd att för det dåvarande taga slutlig ståndpunkt

till frågan, hur sedelutgivningsrätten på längre sikt borde regleras.

Jag anmälde sålunda min avsikt att taga spörsmålet under närmare övervägande,

varvid det måhända kunde visa sig lämpligt att tillkalla särskilda

sakkunniga för att göra ytterligare utredningar i ämnet. I avvaktan på resultatet

av erforderliga överväganden rörande sedelutgivningsrätten föreslog

jag — med viss ändring av maximigränsen för sedelutgivningsrätten — en

förlängning av den dittillsvarande provisoriska lagstiftningen intill utgången

av juni månad 1952; förenämnda lag den 8 juni 1951, nr 388, utfärdades

i enlighet härmed. Sedan jag sedermera den 9 november 1951 erhållit Kungl.

Maj:ts bemyndigande att tillkalla högst fem utredningsmän med uppdrag

att verkställa den ifrågasatta utredningen om regleringen av riksbankens

sedelutgivningsrätt på längre sikt tillkallade jag den 13 i samma månad

presidenten i kammarrätten N. J. E. Quensel, ordförande, riksbankschefen

M. H. Leinne, professorn E. R. Lindahl, verkställande direktören i Svenska

sparbanksföreningen O. E. Sahlin samt bankdirektören J. Wallenberg med

uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning. I direktiven för utredningen

anförde jag bland annat följande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

Det av 1949 års riksbankslagskommitté framlagda förslaget — innebärande

bl. a. att det nuvarande systemet med ett fixerat maximum skall

frångås och att även i övrigt »spärrar» i hävdvunnen mening kunna undvaras

— bör allsidigt prövas. Härvid bör närmare utredas sedelutgivningens

samband med penningpolitiska och andra ekonomiska förhållanden. Vidare

bör under utredningen uppmärksamhet ägnas åt frågan om den sannolika

psykologiska effekten av att lagstadgade spärrar för sedelutgivningsrätten

slopas. Om övervägandena leda till att sådana spärrar icke lämpligen kunna

avvaras, bör undersökas om det nuvarande systemet — hittills betraktat som

ett provisorium —- bör bibehållas, eventuellt med vissa modifikationer, eller

om spärrar av annan art böra uppställas.

Sedan utredningen funnit sig icke kunna framlägga förslag om definitiv

lagstiftning i frågan inom sådan tid, att härav föranlett förslag kunde föreläggas

1952 års riksdag hemställde utredningen i skrivelse den 20 februari

1952 om förlängning av den provisoriska lagen för tiden intill utgången avjuni

månad 1953; dock att maximibeloppet för sedelutgivningen föreslogs

höjt från 4 400 miljoner till 4 800 miljoner kronor.

I prop. nr 186/1952 förelädes riksdagen förslag i överensstämmelse härmed.

Propositionen bifölls av riksdagen och lagen i ämnet utfärdades den

6 juni 1952 (nr 875). Denna lag ersatte alltså lagen den 8 juni 1951 (nr 388).

I sin förut omnämnda skrivelse den 13 februari 1953 har utredningen

om riksbankens sedelutgivning på längre sikt framhållit, att utredningen

ännu ej vore i tillfälle att framlägga förslag till definitiv lagstiftning i ämnet.

Utredningsmännen ville därför anmäla frågan om förlängning av den

provisoriska lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning.

I skrivelsen har utredningen lämnat följande uppgifter rörande sedelomloppet

och sedelutgivningsrätten under åren 1947—1952.

Utelöpande sedelmängd

i milj. kr.

År

Medelt.

Ult.dec.

1947

2 660

2 895

1948

2 834

3 113

1949

3 015

3 287

1950

3 200

3 513

1951

3 568

4 090

1952

4 106

4 577

Ult.dec.

i % av

medelt.

Sedelutg.- rätt ult.

dec. i

milj. kr.

Obegagn.

rätt ult.

dec. i

milj. kr.

109

3 257

362

no

3 200

87

109

3 500

213

no

3 500

—13

115

4 400

310

in

4 800

223

Procentuell ökning under

året

Sedel-

Sedel-

Sedel-

mängd i

mängd

utg. r.

medeltal

ult.dec.

ult.dec.

4

1

5

7

8

—2

6

6

9

6

7

—

12

16

26

15

12

9

Det högsta beloppet för sedelcirkulationen under år 1952 hade uppnåtts

den 23 december och uppgått till 4 663 miljoner kronor.

I skrivelsen har utredningen vidare anfört,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

7

Sedelomloppet under år 1952 kom att något överstiga vad utredningsmännen

i sin förenämnda skrivelse föreslogo såsom ett normalt maximum,

d. v. s. 4 500 milj. kronor. Den reserv om 300 milj. kronor, vilken utredningsmännen

velat reservera för ändrade betalningsvanor och andra förändringar,

som ej kunde hänföras till en försämring av penningvärdet, kom

följaktligen att delvis tagas i anspråk. Detta torde främst sammanhänga

med att lönestegringen under året blev större än vad utredningsmännen

hade anledning räkna med.

Med den utveckling, som nu kan förutses, anse utredningsmännen att det

nuvarande maximibeloppet för sedelutgivningen bör bibehållas för budgetåret

1953/54. Enligt nationalbudgetdelegationens antaganden har man icke

att räkna med någon egentlig ökning av produktionen inom landet under år

1953. Hittills ingångna kollektivavtal ge anledning förutsätta i stort sett

oförändrad lönenivå. Även priserna synas ha stabiliserat sig eller visa på

vissa områden en nedgående tendens.

Utredningsmännen äro medvetna om att ett bibehållande av nuvarande

sedelmaximum förutsätter, vid i huvudsak oförändrad allmän konjunktur,

en fortsatt restriktiv kreditpolitik. En dylik politik får anses angelägen

även med hänsyn till betydelsen av att undvika en avtappning av landets

valutareserv.

Vid utomordentliga omständigheter ger den nu gällande lagen Konungen

rätt att, under den tid då riksdagen ej är samlad, bevilja riksbanken en

extra höjning av dess sedelutgivningsrätt med högst 700 milj. kronor. En

förlängning av nuvarande provisoriska lagstiftning medför ingen rubbning

härutinnan.

Fullmäktige i riksbanken har i sitt remissyttrande anfört följande.

Utifrån antagande om oförändrad produktion under 1953 samt stabiliserad

löne- och prisnivå, anse utredningsmännen, att omsättningens behov

av sedlar icke skall ökas utöver nu gällande maximum för sedelutgivningen,

4 800 miljoner kronor, varför de föreslå att lagen med särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning i oförändrad lydelse skall erhålla

förlängd giltighet under nästkommande budgetår. Det är också fullmäktiges

förhoppning, att nämnda belopp skall visa sig tillräckligt.

Som en komplettering av utredningsmännens redogörelse för sedelmängdens

utveckling vilja fullmäktige emellertid meddela, att sedelmängden

ultimo januari 1953 låg 461 miljoner kronor eller 11.9 % över sedelmängden

vid samma tidpunkt 1952 samt ultimo februari 1953 470 miljoner kronor

eller 12.1 % över motsvarande siffra föregående år. Marginalen mellan gällande

sedelmaximum och högsta beloppet utelöpande sedlar under 1952 var

så knapp som 137 miljoner kronor. Nuvarande maximum lämnar alltså utrymme

för en ökning med 3 % över 1952 års högsta siffra.

Behovet av sedlar varierar med olika dagar under rapportveckan, med

olika dagar i månaden och från säsong till säsong. Dessa variationer äro —

i varje fall på kort sikt varom här är fråga — oberoende av riksbankens

transaktioner. Sedelmängden kan öka även om dessa transaktioner resulterat

i en minskning av volymen offentliga betalningsmedel, nämligen genom

en förskjutning från giro till sedlar på riksbanksbalansens passivsida. När

utredningsmännen uttala, att ett bibehållande av nuvarande sedelmaximum

förutsätter en fortsatt restriktiv kreditpolitik, vilja fullmäktige understryka,

att kreditpolitiken är det primära när det gäller att påverka penningtill
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

gången och därmed bankernas kreditkapacitet. Det skulle däremot vara

en inadekvat metod att lägga restriktionerna på det på sin höjd sekundära

fenomen som sedelmängden är.

När fullmäktige icke vilja motsätta sig ett bifall till utredningsmännens

förslag sker det med den reservationen, att utvecklingen under året kan

göra det erforderligt att maximum för sedelutgivningen behöver höjas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har meddelat, att fullmäktige — med uttalande

av sitt beklagande av att kommittén ännu icke funnit möjligt att

framlägga förslag till en definitiv lagstiftning i ämnet — icke hade något

att erinra mot bifall till den av kommittén gjorda framställningen. Självfallet

vore det mycket vanskligt att bedöma, i vad mån ett oförändrat maximibelopp

för riksbankens sedelutgivningsrätt av 4800 miljoner kronor kunde

vara tillfyllest. Att vissa risker förelåge för en genombrytning av delta s. k.

sedeltak torde man emellertid icke kunna bortse från, bl. a. med tanke

på det väntade statliga utgiftsöverskottet under nästa budgetår. Utredningsmännen

hade också sagt sig vara medvetna om att ett bibehållande av nuvarande

sedelmaximum förutsatte, vid i huvudsak oförändrad allmän konjunktur,

en fortsatt restriktiv kreditpolitik och att en dylik politik finge

anses angelägen även med hänsyn till betydelsen av att undvika en avtappning

av landets valutareserv. Fullmäktige ville understryka detta och samtidigt

ytterligare framhålla, att lika viktigt vore att största återhållsamhet

visades vid beviljande av anslag till nya statsutgifter. Så länge den samlade

produktionen inom landet icke medgåve en ytterligare ökning av konsumtionen,

måste ovillkorligen såväl inom den offentliga som den enskilda sektorn

en sträng sparsamhet iakttagas.

Departementschefen. Enligt lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gäller — i stället för vad

i 1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat — särskilda föreskrifter

i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. Dessa innebär bland

annat, att riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av 4 800 miljoner kronor.

1952 års lag, vars giltighetstid utgår den 30 juni 1953, tillkom såsom ett

provisorium i avvaktan på att en mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten

på längre sikt kommer till stånd som ett resultat av den pågående

utredningen i ämnet.

Enligt vad utredningsmännen nu meddelat är de icke i tillfälle att slutföra

sitt uppdrag i sådan tid att förslag till definitiv lagstiftning kan föreläggas

innevarande års riksdag. Med hänvisning härtill har utredningsmännen hemställt

att 1952 års lag måtte ges fortsatt giltighet för tiden den 1 juli 1953—

30 juni 1954. Någon ändring av det nuvarande maximibeloppet för sedelutgivningsrätten

har icke föreslagits av utredningsmännen.

Vid fastställandet förra våren av maximigränsen för sedelcirkulationen

till 4 800 miljoner kronor räknades med att sedelomloppet vid slutet av år

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

1)

1952 skulle komma att uppgå till omkring 4 400 ä 4 500 miljoner kronor.

Till nämnda belopp lades sedan en reserv av 300 miljoner kronor, avsedd att

ge riksbanken möjlighet att tillgodose eventuellt uppkommande behov, som

sammanhängde med ändrade betalningsvanor och andra mera tillfälliga

omständigheter.

De nu föreliggande siffrorna angående sedelomloppet under 1952 utvisar

att den utelöpande sedelmängden kom att bli något större än man räknat

med. Vid utgången av året uppnåddes sålunda siffran 4 577 miljoner kronor.

Högsta beloppet utelöpande sedlar under året — 4 663 miljoner kronor

— registrerades den 23 december 1952.

Fullmäktige i riksbanken har förklarat att de icke ville motsätta sig ett

bifall till utredningsmännens förslag men att det skedde med den reservationen,

att utvecklingen under året kunde göra det erforderligt att maximum

för sedelutgivningen behövde höjas. Även fullmäktige i riksgäldskontoret

har uttalat att man icke kunde bortse från att vissa risker förelåge för en

genombrytning av sedeltaket.

Enligt vad jag inhämtat uppgick den utelöpande sedelmängden vid utgången

av februari månad i år till 4 365 miljoner kronor. För den 14 mars,

vilket är den senaste rapportdag för vilken uppgift nu föreligger, var motsvarande

siffra 4 094 miljoner kronor. Självfallet är det mycket svårt att

bedöma huruvida den nuvarande maximigränsen kommer att erbjuda tillräcklig

marginal för att möta säsongmässiga variationer i sedelcirkulationen.

Å andra sidan avser den obegagnade sedelutgivningsrätten för närvarande ett

så pass stort belopp att en höjning av maximigränsen icke nu bör ske. Jag

anser mig på grund härav böra biträda förslaget, att 1952 års lag ges fortsatt

giltighet till och med den 30 juni 1954.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ett inom finansdepartementet

upprättat förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen

den 6 juni 1952 fnr 375) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Barbro Åslund.

* Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. AV 181.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:250 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 a1 i texten
  2. BU 1953:17 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 s. 1 i texten