Sök i Ratio Lex

Angående vissa frågor om det mindre och medelstora handelstonnaget

1953-04-08 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:191, Angående vissa frågor om det mindre och medelstora handelstonnaget

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

1

Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa frågor

om det mindre och medelstora handelstonnaget;

given Stockholms slott den 8 april 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att bestämmelserna om försäkring av fartyg, som

är belånat i statens lånefond för den mindre skeppsfarten, ändras så att

försäkring i ömsesidigt försäkringsbolag kan godtagas såsom säkerhet för

lån. Därigenom beredes låntagarna lättnad i ekonomiskt axseende.

Vidare föreslås bestämmelse som möjliggör att lån från Svenska skeppshypotekskassan

tills vidare förbehålles det medelstora tonnaget.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 191.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 april 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen

anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, frågor

rörande det mindre och medelstora handelstonnaget.

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten.

Inledning.

För att söka åstadkomma förnyelse av det mindre tonnaget, d. v. s. fartyg

med en bruttodräktighet av högst 500 ton, inrättades år 1939 statens lånefond

för den mindre skeppsfarten (prop. nr 119/1939; r. skr. nr 210). Fondens

kapitalbelopp, som ursprungligen var 3 miljoner kronor, nedsattes vid

slutet av år 1939 (prop. nr 79; r. skr. nr 97) till 1,5 miljoner kronor. Fonden

förvaltas av riksgäldskontoret. För låneverksamheten gäller kungörelsen

den 19 maj 1939 (nr 184) angående allmänna villkor och bestämmelser för

lån ur fonden. Lånerörelsen handhaves av den s. k. nämnden för statens

lånefond för den mindre skeppsfarten, i det följande benämnd lånenämnden.

Låneverksamheten utvidgades sedermera från och med den 1 juli 1951

genom beslut av 1951 års riksdag (prop. nr 51/1951; r. skr. nr 83). I propositionen

redovisades en inom kommerskollegium år 1950 verkställd statistisk

undersökning av den mindre skeppsfartens fartygsbestånd, som avsåg

utvecklingen under åren 1938—1948. Av undersökningen framgick att

utvecklingen inom den mindre skeppsfarten karakteriserades av ett alltmer

föråldrat fartygsbestånd. I propositionen framhölls, att utformningen och

tillämpningen av lånebestämmelserna, försämrade ekonomiska förutsättningar

samt höga byggkostnader för fartyg medfört att möjligheterna att

låna från fonden endast i ringa mån utnyttjats. Det konstaterades, att de

äldre fartygen inom näringsgrenen icke fyller tidens krav i fråga om bygg
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

3

nadsmaterial, konstruktion in. in. och att de därför är oekonomiska i drift,

vilket bidrager till att de har svårt att konkurrera med moderna utländska

särskilt nederländska och tyska — fartyg av samma storlek. Den mindre

skeppsfarten förklarades ha kommit i ett alltmer beträngt läge och uppenbarligen

vara allvarligt hotad, om utvecklingen beträffande fartygens åldersfördelning

skulle fortsätta. En minskning av det mindre tonnaget skulle

komma att medföra påtagliga transportsvårigheter och ökade transportkostnader

samt nackdelar vid rekryteringen av befäl och manskap till det

större handelstonnaget.

1951 års riksdags beslut innebär, att lånefondens verksamhet utvidgas på

så sätt att — förutom lån för nybyggnad eller modernisering av fartyg med

en bruttodräktighet av högst 500 ton — jämväl utfästelse om lån skall

kunna på förhand lämnas vid nybyggnad av sådant fartyg samt att amorteringstiden

utsträcks från 10 till 15 år. Lån avseende nybyggnad får beviljas

till högst 70 procent av det för fartyget kontrakterade priset och lån för

modernisering till högst 70 procent av det värde, till vilket fartyget av lånenämnden

uppskattas. Bestämmelserna om de ökade lånemöjligheterna utfärdades

av Kungl. Maj :t den 27 april 1951 i kungörelse (nr 209) om ändringar

av 1 §, 4—8 §§ samt 10 § i kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 184).

För att kunna möta de ökade anspråken på fonden tillfördes denna enligt

medgivande av 1951 års riksdag 2 miljoner kronor från rederilånefonden.

Lånefonden för den mindre skeppsfarten ökades därigenom till 3,5 miljoner

kronor.

1 1952 års statsverksproposition (kapitalbudgeten; statens utlåningsfonder)

föreslog Kungl. Maj :t, att såsom kapitaltillskott till fonden för den

mindre skeppsfarten måtte för budgetåret 1952/53 anvisas ett investeringsanslag

av 2 miljoner kronor.

Med beaktande av den stora betydelse, som den mindre skeppsfarten har

icke blott såsom ett viktigt och under krigsförhållanden för försvar och

folkhushållning oumbärligt transportmedel utan även såsom rekryteringskälla

för den större handelsflottans bemanning, beslöt riksdagen enligt skrivelse

den 15 mars 1952, nr 82, att anvisa det begärda investeringsanslaget av

2 miljoner kronor samt därjämte att låta överföra 2 miljoner kronor från

rederilånefonden till lånefonden för den mindre skeppsfarten. Kungl. Maj:t

har sedermera den 28 mars och den 15 maj 1952 meddelat beslut i enlighet

med riksdagens skrivelse i ämnet. Lånefonden för den mindre skeppsfarten

uppgår således för närvarande till (1,5 -f 2 + 2 + 2 =) 7,5 miljoner kronor.

Av de för lån ur fonden i övrigt gällande bestämmelserna må här omnämnas

stadgandena om ränt a och om försäkring av fartyg.

Enligt 9 § i kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 184) skall å lyftat lånebelopp

gäldas ränta efter den räntefot som Konungen, med hänsyn tagen till

räntan å lån från Svenska skcppshypotekskassan, bestämmer. Enligt kungörelsen

den 31 december 1943 (nr 936) angående ränta å lån från statens utlåningsfonder

och kungörelsen samma dag (nr 937) angående ändring av

bestämmelserna om lån från statens utlåningsfonder, i vad de avse räntans

fastställande, tillhör lånefonden för den mindre skeppsfarten räntetyp I,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

d. v. s. räntan utgår efter en av Kungl. Maj :t för varje budgetår fastställd

n o r in a 1 r ä n t a. För budgetåret 1952/53 är normalräntan 4 procent (kungörelse

den 6 juni 1952, nr 376).

Enligt 13 § i kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 184) skall belånat fartyg

vara i sin helhet kaskoförsäkrat mot såväl totalförlust som partiell

skada och kostnad till minst det värde, som lånenämnden åsätter fartyget;

dock må i stället för sådan kaskoförsäkring godtagas s. k. intresseförsäkring

i fartyget, i den mån det finnes kunna ske utan åsidosättande av

nödig trygghet för statsverket såsom inteckningshavare.

Det må framhållas, att intresseförsäkring innebär att vanlig kaskoförsäkring

tages för en del av fartygets värde, medan återstoden försäkras endast

mot totalförlust, eller in. a. o. att ägaren i särskilda fall står en viss självrisk.

Förslag till åtgärder.

Ändrade försäkringsbestämmelser.

Sveriges segelfartygsförening har i skrivelse den 31 oktober 1952 anfört,

att bestämmelsen i 13 § kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 184) hindrar lånenämnden

att godkänna försäkring av fartyg i ömsesidigt försäkringsbolag.

Försäkring i dylikt bolag skulle på grund av den väsentligt lägre premiesättning,

som tillämpas av dessa bolag, nedbringa utgifterna för ett fartyg

och därigenom underlätta för redaren att konkurrera med den utländska

fraktfarten. Segelfartygsföreningen har gjort hemställan om utredning i

syfte att lånenämnden måtte medgivas rätt att godtaga försäkring av fartyg

i sådana ömsesidiga försäkringsbolag, som nämnden finner lämpliga därför.

Bohusassuransens sjöförsäkringsförening, ömsesidig, och Bohusläns allmänna

sjöförsäkringsförening (skr. nov. 1952) har förklarat sig instämma i

segelfartygsföreningens framställning. Sjöförsäkringsföreningarna framhåller,

att rederierna för de i fonden för den mindre skeppsfarten belånade fartygen

är nödsakade teckna försäkring i något av tariffbolagen. Detta innebär,

att rederiernas premieutgifter blir omkring 60 procent högre än vid

försäkring i ett ömsesidigt försäkringsbolag. Premieinbesparingen för ett fartyg

med en bruttodräktighet av omkring 300 ton skulle vid försäkring i ett

ömsesidigt försäkringsbolag utgöra ca 10 000 kronor årligen. Med tanke på

det mindre tonnagets låga lönsamhet är nämnda belopp betydligt och besparingen

ökar rederiets möjlighet att t. ex. betala ett erhållet lån. Såvitt

det är föreningarna bekant, har icke någon långivare för fartyg, som varit

försäkrat i någon av föreningarna, förlorat något på grund av det förhållandet

att försäkringen varit tecknad i ömsesidigt bolag.

över framställningen har kommerskollegium avgivit utlåtande i skrivelse

den 7 februari 1953 och därvid överlämnat yttrande från lånenämnden.

Lånenämnden har framhållit, att skillnaden i premiekostnad vid full försäkring

och vid försäkring med viss självrisk kan vara så stor att den i

tider med tryckta frakter kan vara avgörande för möjligheten att hålla ett

fartyg i gång. Nämnden erinrar om att Svenska skeppshypotekskassan sedan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

5

år 1944 tillåtits godtaga försäkring med självrisk till högst 10 procent av fartygsvärdet

vid belåning av fartyg hos kassan (prop. nr 221/1944; r. skr.

nr 208); detta dock endast i den mån det finnes kunna ske utan åsidosättande

av nödig trygghet för långivaren. Detta krav på nödig trygghet torde

vara helt tillgodosett, när det gäller rederier med en så god ekonomisk

ställning att en självrisk av 10 procent är betydelselös ur säkerhetssynpunkt.

Ett medgivande till självrisk lämnas dessutom endast för ett år i

sänder, varför hänsyn kan tagas till eventuell förändring av låntagarens

ekonomiska ställning. Då det gäller lånefonden och dess klientel, är frågan,

huruvida viss självrisk skall tillåtas eller icke, betydligt svårare att avgöra.

Rent objektivt sett är det enligt nämnden otvivelaktigt att ett godkännande

av viss självrisk måste innebära en försämring av säkerheten. Nämnden har

dock vid sina övervägningar i ämnet kommit fram till det resultatet, att

— därest hänsyn till statsmakternas syfte med fonden och särskilt lånevillkorens

utformning enligt 1951 års riksdagsbeslut anses böra föranleda ett

längre tillmötesgående av segelfartygsföreningens framställning — nämnden

icke har något att erinra mot att låntagare får stå självrisk med högst

10 procent av försäkringsvärdet vid totalförlust och med högst 20 procent

av försäkringsvärdet vid enskild skada.

Kommerskollegium framhåller, att en utvidgad självrisk uppenbarligen

rent matematiskt sett måste medföra en inskränkning i försäkringsskyddet

för inteckningshavare. Graden av denna risk blir till övervägande del beroende

på förhållandet mellan det värde, som lagts till grund för inteckningslånet,

och det värde varå försäkringen bygger. I praktiken torde emellertid

risken minskas genom att rederierna får ett ökat ekonomiskt intresse av att

fartygshaverier undvikes och i någon mån även därigenom att den avsevärda

minskningen i premieutgifterna måste innebära en motsvarande förbättring

av rederiernas ekonomiska förhållanden. Även bortsett därifrån torde den

ekonomiska risk, som kan åsamkas staten genom att självriskförbehållet

godtages, icke kunna antagas bli alltför betydande, emedan partiella skador

av sådan storleksordning att redarna icke förmår bära sin del av reparationskostnaderna

sannolikt mera sällan kommer att inträffa. Kollegium anser

för sin del, att lånenämnden hör erhålla befogenhet att medgiva att fartygsägaren

får stå självrisk, avseende vid totalförlust högst 10 procent av

det värde, som av nämnden åsättes fartyget och eljest högst 20 procent av

värdet av inträffad skada och kostnad. Beträffande vissa ömsesidiga försäkringsanstalter

torde det visserligen kunna inträffa, att nu gällande försäkringsvillkor

icke möjliggör att teckna försäkringar ens med så vidsträckt

självriskmedgivande, som nyss beskrivits. Det kan dock antagas, att erforderliga

jämkningar i försäkringsvillkoren i sådana fall lätt kan genomföras.

Kollegium anmärker, att den självrisk varom det här är fråga beräknas

proportionellt i förhållande till varje särskild skada, så alt låntagaren jämväl

vid partiellt haveri svarar för allenast den andel av skadan, som motsvarar

den för självrisken angivna procentsatsen. Innebörden är sålunda icke

den att kostnadsansvaret helt åvilar fartygsägaren såvitt rör mindre skador

men försäkringsgivaren i fråga om större skador.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Räntefria lån och förstärkning av lånefonden för den mindre skeppsfarten.

I skrivelsen den 7 februari 1953 framhåller kommerskollegium, att förslaget

rörande försäkring av fartyg liksom andra frågor, som rör den mindre

skeppsfartens förhållanden, bör ses mot bakgrunden av det läge, vari

denna sjöfartsgren befinner sig, och den ytterligt betänkliga utveckling den

företett under de senaste årtiondena. Kollegium erinrar om den i propositionen

nr 51/1951 redovisade statistiska undersökningen om den mindre

skeppsfartens fartygsbestånd, avseende utvecklingen under åren 1938—

1948. Den statistiska undersökningen har nu förts fram till och med år

1952. Undersökningen har visat, att utvecklingen fortgått på sådant sätt

att det äldre och det mycket gamla tonnagets övervikt ytterligare ökats,

medan förnyelsen varit mycket ringa. Mer än 70 procent av de svenska motorseglarna

torde numera vara minst 35 år gamla. Inemot 300 motorseglare

om sammanlagt ca 30 000 bruttotons dräktighet är i dag 45—75 år gamla

och i dessa åldersgrupper kan en stor avgång inträffa under de närmaste

åren. De mindre torrlastmotorfartygen uppvisar en något bättre åldersfördelning1,

men inemot halva antalet av dessa fartyg (utgörande omkring 1/i

av bruttotonnaget) är dock mellan 25 och 55 år gamla.

Kollegium erinrar om de skäl och överväganden, som föranledde Kungl.

Maj:t och riksdagen att söka främja en förnyelse av den mindre skeppsfartens

fartygsbestånd genom de år 1951 beslutade lättnaderna i villkoren för

lån ur statens lånefond för den mindre skeppsfarten. Ämbetsverket framhåller

på nytt de synnerligen allvarliga konsekvenser såväl för det inrikes

transportväsendet — särskilt under krigsförhållanden — som för rekryteringen

till handelsflottans befäls- och manskapskadrar, vilka den under förhandenvarande

omständigheter med allt fog befarade förintelsen av den

mindre skeppsfartens fartygsbestånd otvivelaktigt skulle draga med sig.

Med dessa förhållanden för ögonen och med hänsyn till betydelsen för det

allmänna av sjöfartsnäringens tillstånd och utveckling anser kollegium sig

icke kunna underlåta att framföra ytterligare förslag med ändamål att befordra

intresset för en förnyelse av ifrågavarande sjöfartsgren. Detta synes

kollegium kunna bäst ske genom åtgärder, som kan öka dess lönsamhet

genom kostnadsminskning eller på annat sätt. I sådant syfte föreslår kollegium,

att lån från statens lånefond för den mindre skeppsfarten skall få

åtnjutas utan ränta. Därjämte föreslår kollegium, att lånefonden ökas till

det dubbla genom att ytterligare 7,5 miljoner kronor anvisas. Av fondens

kapital, som utgör 7,5 miljoner kronor, har hittills omkring 4,5 miljoner

kronor disponerats, varför ungefär 3 miljoner kronor är tillgängliga för utlåning.

Att icke större del av fonden tagits i anspråk — dock föreligger förhandsförfrågningar

och bordlagda ansökningar om tillhopa ungefär 2 miljoner

kronor — torde främst bero på att nybyggnadspriserna de senaste

åren varit mycket höga. Detta har i förening med de ävenledes betydande

driftskostnaderna avhållit redarna från nyanskaffning i större utsträckning,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

7

allt medan avgång och föråldring bidragit till att reducera kapaciteten

hos ifrågavarande tonnagegrupp och att göra denna sjöfartsgren allt mindre

bärkraftig.

Skrivelse från överbefälhavaren.

I skrivelse den 20 februari 1953 till chefen för försvarsdepartementet har

överbefälhavaren — med överlämnande av en promemoria rörande militära

synpunkter på det mindre och medelstora handelstonnagets fartygsbestånd

—■ hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för att förhindra en fortsatt minskning

av ifrågavarande tonnagegrupper. Skrivelsen jämte promemorian har

överlämnats till handelsdepartementet.

Yttranden.

över kommerskollegiets förslag har yttranden avgivits av överbefälhavaren,

statskontoret, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Sveriges redareförening,

Stockholms rederiförening, Föreningen Sveriges inrikessjöfart och Befraktarnas

intresseförening samt lånenäinnden och Sveriges segelfartygsförening,

de båda sistnämnda dock endast i vad ärendet avser räntefria lån och förstärkning

av lånefonden. Vid överbefälhavarens yttrande har fogats yttrande

från chefen för marinen.

Förslaget om ändrade försäkringsbestämmelser har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena.

överbefälhavaren, som hänvisar till sin skrivelse den 20 februari 1953,

förklarar, att varje rimlig möjlighet att icke blott lätta på de betryckta förhållanden,

under vilka den mindre skeppsfarten f. n. arbetar, utan även öka

lönsamheten hos denna för landets försörjning —- i fred och icke mindre i

krig — så utomordentligt viktiga näringsgren synes böra utnyttjas.

Chefen för marinen framhåller, att de av kommerskollegium angivna utvecklingstendenserna

beträffande småtonnaget är helt oantagbara ur försvars-

och krigsförsörjningssynpunkt. En sannolik krigsutveckling kan bedömas

leda till att sjöfart inom Sverige angränsande farvatten endast kan

komma att upprätthållas med småtonnage. Våra möjligheter att till och

längs våra kuster föra fram oundgängligt import- och annat gods, blir då till

väsentliga delar beroende av tillgången på dylikt tonnage.

Statskontoret anför, att ett tillmötesgående av förslaget om uppmjukning

av försäkringsbestämmelserna kommer ■— såsom lånenämnden framhållit

— att innebära minskad säkerhet för långivaren och därmed ökade risker

för förluster å utlåningen. Ämbetsverket förklarar sig det oaktat icke vilja

göra erinran mot förslaget. Det torde enligt ämbetsverket få förutsättas, att

de mindre restriktiva bestämmelserna kommer att tillämpas med varsamhet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Kiksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anför, att sjötransporter

i krig längs kusten och på de stora insjöarna är oundgängligen nödvändiga.

Det tonnage, som man därvid har att räkna med, utgöres av det s. k. kusttonnaget,

d. v. s. fartyg under 2 500 ton dödvikt (ca 1 750 bruttoton). Inom

delta tonnage inrymmes alltså fartygsbeståndet för den mindre skeppsfarten.

Tillgången på kusttonnage är knapp och situationen försvåras ytterligare

genom de uttagningar för krigsmaktens räkning, som måste verkställas.

Förluster i krig och andra beskärningar i fartygsbeståndet måste man

också räkna med. Detta gör, att riksnämnden med stor oro ser den nedgång

i fråga om fartygsbeståndet för särskilt den mindre skeppsfarten, som

av kommerskollegium konstaterats. Riksnämnden framhåller, att det stöd,

som är möjligt att giva den mindre skeppsfarten, också bör givas.

Fullmäktige i riksbanken framhåller helt allmänt som sin uppfattning,

att lånebestämmelserna bör vara så utformade att syftet med lånefondens

tillkomst, nämligen att underlätta förnyelse av det mindre tonnaget genom

nybyggnad och modernisering, icke försvåras. Fullmäktige har således icke

någon erinran mot att nämnden medgives rätt att godkänna att fartygsägarna

får stå självrisk för en viss del av försäkringssumman. Vad beträffar

storleken av en dylik självrisk tillstyrker fullmäktige kommerskollegiets

förslag.

Sveriges redareförening säger sig — med beaktande av de betänkligheter

som från principiell synpunkt kan framställas mot tanken att tillåta belåning

av objekt som icke är till fullo försäkrade — dock vilja med hänsyn

till övriga föreliggande omständigheter tillstyrka bifall till förslaget rörande

försäkring av fartyg.

Förslagen om räntefria lån och förstärkning av

lånefonden har helt tillstyrkts av överbefälhavaren, chefen för marinen

och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt av Sveriges segelfartygsförening.

I övriga yttranden har redovisats skilda meningar.

Av förslagen avstyrkes sålunda förslaget om räntefria lån

av samtliga övriga remissinstanser med undantag av Befraktarnas intresseförening,

som tillstyrker förslaget med visst förbehåll. Förslaget om

förstärkning av lånefonden tillstyrkes av länenämnden, Sveriges

redareförening, Befraktarnas intresseförening, Stockholms rederiförening

och Föreningen Sveriges inrikessjöfart, men avstyrkes av fullmäktige i riksbanken

och fullmäktige i riksgäldskontoret. Statskontoret förordar, att kapitaltillskottet

sker genom överföring av medel från rederilånefonden. Av

yttrandena må återgivas följande.

Statskontoret erinrar om att spörsmålet om sänkning av låneräntan från

4 procent till 3,25 procent prövades vid 1951 års riksdag och att skäl då

icke ansågs föreligga att frångå de för lån av motsvarande slag allmänt tilllämpade

räntebestämmelserna. Ämbetsverket anser icke någon anledning föreligga

att nu upptaga spörsmålet om räntan till förnyad prövning. — Vad

angår frågan om ytterligare förstärkning av fondens kapital föreslår stats
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

kontoret såsom nyss nämnts, att behållningen å rederilånefonden, som f. n.

uppgår till nära 3 310 000 kronor, disponeras för ändamålet.

Fullmäktige i riksbanken avstyrker bestämt förslaget om räntefrihet.

Denna forin av statssubvention är enligt fullmäktige ur flera synpunkter

olämplig. Om en subventionering på längre sikt av den mindre skeppsfarten

anses böra ifrågakomma, bör denna ske i andra former och redovisas

över driftbudgeten. Innan ställning tages till denna fråga, fordras dock en

mera ingående utredning om förhållandena inom den mindre skeppsfarten

än den nu föreliggande. En annan väsentlig olägenhet med räntefriheten

ligger däri, att fartygsägarna icke kan komma i åtnjutande av statssubventionen

på annat sätt än genom att ta upp lån i den statliga lånefonden.

Även om finansieringen skulle kunnat ske i andra former, blir därför fartygsägaren

hänvisad till att uppta statslån, vilket i sin tur kommer att öka

behovet av medel i den statliga lånefonden. Subventionsbeloppen kommer

därigenom att ökas mera än vad som kanske ursprungligen avsetts. Om räntefriheten

icke genomföres, torde — såvitt föreliggande uppgifter utvisar - något behov av en höjning av lånefonden icke föreligga. Fullmäktige avstyrker

därför förslaget också i denna del. — I detta sammanhang understryker

fullmäktige mera allmänt, att kreditsvårigheter, som med nuvarande

penningpolitik kan uppstå, icke kan lösas genom anvisande av medel till

statliga lånefonder. Detta tillför icke marknaden mera medel. Att lösa statslåneproblemen

är i nuvarande läge snarast svårare än att tillgodose normala

kreditbehov direkt på kapitalmarknaden.

Fullmäktige i riksgäldskontoret erinrar beträffande frågan om räntefrihet

för lån ur fonden — liksom statskontoret — att 1951 års riksdag hade

att behandla förslag om sänkning av låneräntan från 4 procent till 3,23 procent

— d. v. s. till samma ränta som tillämpas beträffande lån till vissa

ändamål, där en räntesubventionering ansetts av sociala skäl påkallad —

och att förslaget icke föranledde någon riksdagens åtgärd. Fullmäktige hänvisar

därvid till att de, såsom framgår av ett år 1951 avgivet yttrande över

förslaget, av principiella skäl icke då varit benägna förorda ifrågavarande

räntesänkning, enär det här var fråga om en rörelse, som måste bygga på

affärsmässiga kalkyler. En räntesänkning skulle, förklarades därjämte i

yttrandet, dessutom kunna medföra krav på räntesubvention även från

andra håll inom transportväsendet och för övrigt bli av relativt underordnad

betydelse i sammanhanget. På i huvudsak samma skäl, som i nämnda

yttrande anförts, avstyrker fullmäktige nu det föreliggande förslaget om

räntefrihet för lån från lånefonden. Fullmäktige framhåller vidare att -- även om en ökning av lånefonden med 7,5 miljoner kronor i och för sig kan

anses motiverad — förslaget härom ändock måste väcka betänkligheter i

nuvarande statsfinansiella situation med föreliggande mycket stora statliga

lånebehov. Fullmäktige understryker — liksom i skilda sammanhang under

den senaste tiden skett — att en sträng granskning ur angelägenhetssynpunkt

av nya statsutgifter är eu tvingande nödvändighet i dagens läge.

Med hänsyn till uppgifterna om belastningen å fonden anser sig fullmäktige

opaginerad Kontrollera mot PDF

]0 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

icke böra f. n. biträda förslaget om kapitalökning av fonden. Fullmäktige

har dock icke något att erinra mot att frågan om ett kapitaltillskott till

fonden inom den av kommerskollegium angivna ramen åter prövas, därest

fartygsbyggandet skulle öka i den omfattning, att nuvarande kapitalresurser

skulle visa sig otillräckliga. — Avslutningsvis framhåller fullmäktige, att

den mindre skeppsfartens situation icke torde kunna förbättras enbart eller

ens i huvudsak genom statsfinansiella stödåtgärder. Problemet rymmer

många komplicerade aspekter men dess lösning synes väsentligen vara att

söka på annat plan. Om man anser sig böra stödja den mindre skeppsfarten

— och om önskvärdheten därav torde meningarna icke vara delade — bör

enligt fullmäktiges mening uppmärksamheten i fortsättningen mera än

hittills inriktas på åtgärder för att stärka denna sjöfartsgrens konkurrenskraft

gentemot det utländska frakttonnaget av motsvarande storleksordning.

Inom fullmäktige har skiljaktig mening uttalats av herr Hagberg. Denne

anser, att fullmäktige bort biträda förslaget om förstärkning av lånefonden

med ytterligare 7,5 miljoner kronor.

Lånenämnden anför, att ehuru nämnden helt ansluter sig till det syfte

som föranlett kommerskollegiets föreliggande förslag nämnden dock funnit

sig böra ifrågasätta, om statligt stöd i form av räntefria lån är en lämplig

åtgärd. Nämnden tror icke att en sådan åtgärd skulle lösa den mindre

sjöfartens svårigheter. Om stödåtgärder på längre sikt eftersträvas, bör

dessa vidtagas i andra former. Nämnden är emellertid beredd att — i avvaktan

på att åtgärder av annat slag hinner vidtagas — tillstyrka ränte1''rihet

under de två första åren samt en sänkning av räntan vid lån från

fonden till förslagsvis 3,25 procent i syfte att framkalla ökat intresse för

kapitalinvestering i de mindre fartyg varom här är fråga. I anslutning till

det anförda förklarar sig nämnden icke vilja underlåta att erinra om tidigare

av nämnden framställda önskemål att genom en lämplig avpassning

av kraven beträffande befälets antal och kvalifikationer skapa gynnsammare

konkurrensförhållanden för de svenska småfartygen i fråga om bemanningen.

Sveriges redareförening anför, att en ändring av bestämmelserna om självrisk

vid försäkring av fartyg torde komma att medföra större anspråk på

fonden, varför redan av denna anledning en ökning av fonden är motiverad.

Föreningen ifrågasätter emellertid, huruvida det är lämpligt eller ens

erforderligt att bevilja räntefria lån. Det torde enligt föreningen i detta hänseende

få anses tillräckligt med att genomföra en effektiv räntesänkning.

Sveriges segelfartygsförening framhåller nödvändigheten av att begränsa

låneverksamheten till att endast omfatta fartyg, vilka är bäst lämpade för

den svenska kustsjöfarten och särskilt inrikestransporterna och vars högsta

tontal ligger vid 350 å 400 dödviktston. Under det gångna året har lån

lämnats till nybyggnad av fartyg till betydligt större tontal och till byggnadspris,

som ligger så högt att fartygen under normala seglationsår icke

kan med lönsamhet nyttjas i den för landet nödvändiga inrikestrafiken. En

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

närmare granskning för att utröna vilken fartygsstorlek och vilket byggnadspris,

som anses mest lämpligt för den svenska mindre kust- och östersjöfarten,

anser föreningen nödvändig innan alltför stora belopp utlånas på

varje fartygsenhet. Med nuvarande höga fartygsutgifter är det icke lyckligt

vare sig för den mindre skeppsfarten eller landet att det nedlägges så stort

kapital att näringen icke med lönsamhet kan bedrivas.

lie fraktarnas intresseförening anför, att — även om föreningen av principiella

skäl hyser vissa betänkligheter mot att lån till enskilda företagare

utlämnas utan ränta — föreningen, med hänsyn till det betryckta läge, vari

det mindre tonnaget befinner sig, likväl vill tillstyrka att lån ur fonden må

utlämnas räntefritt. Föreningen ifrågasätter dock, huruvida icke räntefriheten

bör inskränkas till de två första åren. Föreningen tillstyrker den

föreslagna förstärkningen av lånefonden.

Svenska skeppshypotekskassan.

Inledning.

Svenska skeppshypotekskassan, som inrättades år 1929 (prop. nr 160/

1929; r. skr. nr 150), driver sin rörelse jämlikt förordning den 6 juni 1929

(nr 129) och enligt reglemente den 22 november 1929 (nr 364). Förordningen

har ändrats genom kungörelser den 19 juni 1936 (nr 314), den 12

maj 1944 (nr 209) och den 30 maj 1952 (nr 295) samt reglementet genom

kungörelse den 12 maj 1944 (nr 210).

Kassans ändamål är att driva lånerörelse genom att lämna lån mot säkerhet

av inteckning i svenskt fartyg, som är maskindrivet. Vid prövning av ansökningar

om lån skall i allmänhet företräde lämnas åt fartyg, som är byggt

i Sverige (förordningen §§ 1 och 8). Därvid skall i främsta rummet tillgodoses

ansökningar, som avser byggande av nya eller moderniserande av äldre

fartyg eller eljest finansiering av dylika företag (reglementet § 6).

Finansieringen av skeppshypotekskassans verksamhet sker enligt förordningen

på följande sätt. Såsom grundfond för kassan ställer staten genom

fullmäktige i riksgäldskontoret till förfogande svenska statens fyra och en

halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt

belopp, som enligt beslut av 1952 års riksdag höjts från 10 till 15 miljoner

kronor (prop. nr 171; r. skr. nr 234). För anskaffande av medel till

lånerörelsen äger kassan utfärda räntebärande obligationer. Det sammanlagda

beloppet av kassans utelöpande obligationer får dock icke uppgå till

mera än tio gånger grundfondens belopp. Cxrundfonden är avsedd att tjäna

såsom säkerhet för kassans obligationslån och får endast tillfälligtvis av

kassans styrelse anlitas för att täcka löpande utgifter.

I förenämnda proposition nr 171/1952, liksom i bankoutskottets däröver

avgivna och av riksdagen sedermera godkända utlåtande nr 24/1952,

uttalades, att ökningen av grundfonden förordades med hänsyn till den

sedan kassans bildande år 1929 inträdda kraftiga stegringen av fartygsvär
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

dena och vidare till angelägenheten särskilt ur beredskapssynpunkt av en

förnyelse av det medelstora tramptonnaget inom handelsflottan, d. v. s. fartyg

med en bruttodräktighet mellan 500—2 000 ton.

Kassans obligationsskuld uppgick den 16 mars 1953 till 102 977 000 kronor,

däri inräknat två efter grundfondens höjning emitterade obligationslån

på tillhopa 30 miljoner kronor. Det andra i ordningen av dessa lån

emitterades den 31 januari 1953 och lyder på 20 miljoner kronor. Den 16

mars 1953 utgjorde kapitalvärdet av utestående lån 101 113 000 kronor.

De medel, som kassan erhöll genom det senaste obligationslånet, lämnade

icke täckning för utbetalning av sju av kassan beviljade lån på sammanlagt

24 750 000 kronor. Dessa lån har beviljats den 30 mars, den 23 maj, den

2 juli och den 16 november 1951 samt den 8 februari 1952 (tre stycken).

Av lånen avser tre lån om tillhopa 6 miljoner kronor torrlastfartyg om vartdera

högst 3 800 dödviktston (ca 2 600 bruttoton) samt fyra lån om sammanlagt

18 750 000 kronor tankfartyg om vartdera lägst 16 000 dödviktston

(ca 11 200 bruttoton). Samtliga efter den 8 februari 1952 behandlade låneansökningar

har bordlagts. Dessa representerar en sammanlagd lånesumma

av i runt tal 153 miljoner kronor, varav ungefär 113 miljoner kronor för

tankfartyg över 3 000 bruttoton och 40 miljoner kronor för — på några undantag

när •— medelstora torrlastfartyg.

Kort tid efter emitteringen av det senaste obligationslånet meddelades kassan

under hand, att kassan icke kunde påräkna ytterligare obligationslån,

förrän uppgörelse träffats om annullering av de lån, vilka beviljats för tankfartyg

och vilka icke täckts genom obligationslånet. Avsikten därmed var att

skapa förutsättning för att kunna tillgodoföra allt nytillkommande kapital

det medelstora tonnaget, därvid gränsen dock satts vid högst 3 000 bruttoton.

Skrivelse från Svenska skeppshypotekskassan.

I skrivelse den 24 februari 1953 har styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan

framhållit, att kassan hittills alltid beviljat lån i den ordning låneansökningarna

inkommit. Detta överensstämmer icke endast med god affärssed

utan också med bestämmelserna i de för kassan gällande författningarna.

Den enda föreskrift, som medger undantag från lika-behandlingsregeln

finns i § 8 förordningen angående kassan, varest stadgas alt vid prövning

av ansökningar om lån företräde i allmänhet skall lämnas fartyg, som är

byggt i Sverige. I enlighet med huvudregeln har beviljade lån utbetalats i

den ordningsföljd, efter vilken fartygen levererats. Därvid har man vid ungefär

samtidig leverans av två fartyg, där medel till båda fartygen icke funnits

omedelbart disponibla, tillgodosett det fartyg, för vilket låneansökan inkommit

tidigast.

Styrelsen anför, att uppgörelse icke kunnat träffas om de fyra lån om

tillhopa 18 750 000 kronor, vilka beviljats för tankfartyg och vilka icke

täckts genom obligationslånet av den 31 januari 1953. Vidare framhålles

att kassan sålunda nu skulle befinna sig i det läget att något nytt obliga
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj.ts proposition nr 191.

13

tionslån icke vidare skulle kunna upptagas, vilket innebär att utlåningsverksamheten

helt stoppas. Alternativet härtill skulle vara att kassan åsidosatte

de förbindelser i form av beviljade men ännu icke utbetalade lån, som

kassan ingått, med de rättsliga följder som detta kan medföra. Det övervägande

antalet av de förut angivna ansökningarna om tillhopa i runt tal

153 miljoner kronor avser tankfartyg. De låneansökningar, som — i överensstämmelse

med de principer för utlåning som kassan hittills tillämpat

— i första hand skulle tillgodoses, om kassan hade erforderliga medel, gäller

tankfartyg. Samtliga dessa har byggts respektive byggas eller skall byggas

vid svenska varv. Då kassan anser sig icke kunna frångå gällande principer

för låns beviljande och utbetalande, skulle, även om uppgörelse om de

fyra beviljade tankfartygslånen skulle kunna träffas, kassans utlåningsverksamhet

tydligen vara stoppad, om icke flertalet av de bordlagda låneansökningarna

återtoges, varmed man icke torde kunna räkna.

Med hänvisning till att kassan sålunda nu befinner sig i den situationen att

antingen dess utlåningsverksamhet. helt kommer att omöjliggöras eller också

att lån skall beviljas respektive utbetalas i strid mot bestämmelserna i de

för kassan gällande författningarna och hittills tillämpad praxis, har kassan

hemställt om en förklaring att kassan även för framtiden har att följa nu

gällande regler och hittills tillämpade principer i vad gäller dess utlåningsverksamhet

utan menliga konsekvenser för de intressen kassan har att företräda.

Det enda alternativet därtill är, såvitt kassan kan se, att förordningen

och reglementet för kassan ändras.

Yttranden.

Över skrivelsen har yttranden avgivits av statskontoret, kommerskollegium,

fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret. Kollegium

har överlämnat yttranden från Sveriges redareförening och Sveriges

varvsindustriförening.

Fullmäktige i riksbanken framhåller, att skeppshypotekskassans bruttoutlåning

per kalenderår under kassans hittillsvarande verksamhetstid i medeltal

utgjort cirka 8,5 miljoner kronor. Under de tre sistförflutna åren har

lån utlämnats på cirka 1, 25 respektive 23 miljoner kronor. Under innevarande

år har hittills lån utlämnats på 17 miljoner kronor. Härutöver finnes

beviljade ännu icke utbetalade lån på cirka 25 miljoner kronor. Dessutom

har kassan bordlagt ansökningar om lån på tillsammans 155 miljoner kronor.

Fullmäktige anger såsom bidragande orsak till den sålunda konstaterade

stegringen av de lånekrav, som ställes på kassan, bl. a. följande omständigheter.

Utvecklingen inom sjöfartsnäringen tenderar mot förbättrade fartygskonstruktioner

med förstklassigare material och utrustning, vilket medför

en fördyring av tonnaget. Härtill kommer de kraftigt stegrade nybyggnadskostnaderna

samt kraven på en snabbare avskrivning av tonnaget. Fullmäktige

anser sig även kunna konstatera, att de i början av år 1952 inlroduce
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

rade kreditrestriktionerna i hög grad medverkat till ökningen av de kreditkrav,

som kommit att ställas på skeppshypotekskassan. Det förhållandet,

att varje enskilt låneobjekt på grund av bl. a. de allt större fartygsenheterna

numera blivit av en helt annan storleksordning än tidigare, har även medfört

ökade krav på kassan på grund av svårigheter att finansiera hela det

uppkommande lånebehovet genom lån hos andra kreditinstitut.

Fullmäktige framhåller, att ett medgivande för kassan från riksbankens

sida att upptaga erforderliga obligationslån för att tillgodose de lånekrav,

som f. n. ställes på kassan, skulle — såvitt icke andra angelägna behov eftersättes

— äventyra syftet med kreditrestriktionerna. Fullmäktige har därför

hittills måst begränsa kassans rätt att upptaga dylika lån till 30 miljoner

kronor under innevarande år. Den avvägning mellan olika obligationslån,

som sålunda skett och fortfarande måste äga rum, innebär ingen underskattning

från fullmäktiges sida av den betydelse sjöfarten har för vårt

land icke minst med hänsyn till de valutainkomster, som av densamma tillföres

landet. Det är emellertid icke möjligt att tillgodose de låneanspråk,

som nu framställts på kassan, genom emissioner av obligationslån för denna

institutions räkning.

Fullmäktige ifrågasätter över huvud taget i detta sammanhang, om finansieringen

av de större fartyg, varom det här huvudsakligen är fråga, bör ske

genom obligationslån utgivna av en offentlig institution. Villkoren för

skeppshypotekskassans obligationslån måste alltid bedömas med hänsyn till

kassans konstruktion med statlig grundfond etc. Fn dylik konstruktion medtör

i nuvarande läge minskade möjligheter att anpassa räntesatserna till

dem som gäller för icke guldkantade obligationslån. Fullmäktige anser, att

frågan, huruvida icke lämpligare vägar för finansieringen av det större tonnaget

kan anvisas, bör utredas. Härvid bör närmast eftersträvas lösningar,

som icke förutsätter någon medverkan från statens sida i den ena eller

andra formen. För detta ändamål har riksbanken redan inlett vissa överläggningar

med närmast berörda parter. Riksbanken har för avsikt att inom

den närmaste tiden ha överläggningar med representanter för affärsbankerna,

försäkringsbolagen, rederierna samt varvsindustrien. Efter dessa diskussioner

ämnar fullmäktige återkomma till frågan, därest förhållandena skulle

Se anledning därtill.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anför följande.

Den av riksbanken i enlighet med riksdagens direktiv förda restriktiva

kreditpolitiken bör med hänsyn till rådande läge på kapitalmarknaden självtallet

omfatta även skeppshypotekskassan. Det synes härvid ofrånkomligt,

att kassans styrelse visar största återhållsamhet vid utlastande och beviljande

av lån, även om detta skulle innebära ett frångående av hittills av

kassan tillämpad praxis.

Vad angår de i framställningen särskilt omnämnda, av kassan redan beviljade

lånen sakna fullmäktige möjlighet att på grundval av föreliggande

material bedöma, huruvida låneutfästelserna äro för kassan under alla förhållanden

bindande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

15

Inom fullmäktige har skiljaktig mening uttalats av herr Hagberg, som anser,

att första stycket av de båda nyss återgivna styckena i fullmäktiges yttrande

bort ha följande ändrade lydelse:

Den av riksbanken i enlighet med riksdagens direktiv förda restriktiva

kreditpolitiken bör med hänsyn till rådande läge på kapitalmarknaden självfallet

omfatta även skeppshvpotekskassan. Kassans styrelse bör sålunda visa

återhållsamhet vid utfästande och beviljande av lån, även om detta skulle

tillfälligt innebära ett frångående av hittills av kassan tillämpad praxis.

Någon ändring av de för kassan gällande bestämmelserna torde icke påkallas

härav.

Kommerskollegium anför, alt det förut återgivna uttalandet i propositionen

nr 171/1952 och bankoutskottets utlåtande nr 24/1952 icke kan anses

innefatta förbehåll om formligt företräde för det medelstora tramptonnaget

vid utnyttjande av de ökade utlåningsmöjligheterna, som uppstått genom

ökningen av grundfondsbeloppet. Därest ytterligare obligationslån inom ramen

för grundfondens nuvarande storlek upptages, skulle ifrågavarande tonnagegrupp

även med de hittillsvarande reglerna för bestämmande av turordningen

mellan lånesökandena under år 1953 tillgodoses med nio medelstora

torrlastfartyg, avseende lån å sammanlagt 18 miljoner kronor, däri inräknat

de lån å sammanlagt 6 miljoner kronor, som redan beviljats.

Beträffande tankfartens ekonomiska förhållanden framhåller kommerskollegium,

att tankfartygen f. n. överallt till övervägande delen (ca 90 procent)

är tidsbefraktade för längre tid. Att med större säkerhet bedöma tankfartens

förhandenvarande ekonomiska förutsättningar låter sig svårligen

göra. Behovet av tanktonnage bedömes av kollegium att under överskådlig

tid förmodligen förbli stort, i all synnerhet som den fortgående ökningen

av konsumtionen av olja på vissa håll troligen kommer att medföra en efter

hand tilltagande stegring av de långväga oljetransporterna, särskilt från de

stora reserverna i Mellersta östern. Vid sådant förhållande och då den

svenska tankfartygsflottan icke förefaller att vara överdimensionerad — ca

20 procent av hela svenska handelsflottan — synes det kollegium i och för

sig icke vara anledning att genom särskilda restriktioner beträffande kapitalförsörjningen

söka bromsa investeringen i just denna sjöfartsgren, som

tydligen erbjuder ett gott verksamhetsfält för rederinäringen och ur landets

synpunkt utgör en betydelsefull faktor i bytesbalansen.

I detta sammanhang framhåller kommerskollegium, att den svenska sjöfartsnäringen

har väsentlig betydelse för bytesbalansen gentemot utlandet,

ej minst såvitt angår dollarländerna, varför särskilt i nuvarande läge stor

försiktighet måste iakttagas med avseende å åtgärder, som kan verka hindrande

på sjöfartens fria utveckling. På grund därav är det enligt kollegiets

mening önskvärt, att denna näringsgren icke belägges med alltför stränga

kreditrestriktioner. Med hänsyn till de snabbt växlande konjunkturerna

inom sjöfartsnäringen förefaller det kollegium även olämpligt att binda

skeppshypotekskassans utlåningsverksamhet till vissa sjöfartsgrenar eller

tonnagegrupper genom förfallningsföreskrifter, enär statsmakternas för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

fogande i dylika sammanhang i allmänhet icke kan med erforderlig snabbhet

jämkas efter ändrade förhållanden.

Kommerskollegium erinrar slutligen om att ett av de förnämsta skälen för

statsmakternas ställningstagande vid skeppshypotekskassans inrättande såsom

ett instrument för den svenska rederinäringens finansiering var det

erkända behovet av statens stöd i syfte att utan diskriminering gentemot

utlandet kunna motverka de skadliga följderna av konkurrensbetonade statsåtgärder

i främmande länder (såsom flaggdiskriminering av olika slag).

Den betydande utveckling, som den svenska utrikessjöfarten företett under

de senaste decennierna, sammanhänger otvivelaktigt med de lättnader i fråga

om finansiering som belåning hos skeppshypotekskassan inneburit och som

även utgjort det förnämsta motivet för kassans tillskapande. Den styrka, som

den svenska rederinäringen i stort sett numera äger och det utrymme i den

internationella sjöfarten som den lyckats vinna, har utgjort det ändamål

som statsmakterna avsett att befordra när skeppshypotekskassan inrättades.

Dessa utpräglat sjöfartspolitiska synpunkter hade kollegium icke velat underlåta

att bringa i erinran för beaktande i det nu aktuella sammanhanget,

särskilt som bristande tillgång på kapital och svårigheter att uppbringa sådant

under tidigare skeden utgjort en hämsko på den svenska sjöfarten.

Därest omständigheterna skulle utveckla sig därhän att sjöfartens kreditbehov

skulle komma att tillgodoses med hjälp av någon sammanslutning av

privata intressenter, kan därvid lätt uppstå tendenser till monopol för sådana

försäkringsföretag som kan komma att engageras för medverkan i en

dylik verksamhet. De betänkligheter denna risk föranleder utgjorde anledning

att avvisa dylika förslag vid tiden för skeppshypotekskassans inrättande,

och kollegium vill för sin del varna emot följderna av en sådan utveckling.

Statskontoret erinrar om att såsom motiv för den höjning av grundfonden

för kassan, som godtogs av 1952 års riksdag, anförts bl. a. angelägenheten

särskilt ur beredskapssynpunkt av att åtgärder vidtages för förnyelse av det

medelstora tramptonnaget. Denna synpunkt bör enligt ämbetsverkets mening

komma till uttryck genom en omedelbar ändring av reglementet för

kassan. Emellertid kan en sådan reglementsändring icke bidraga till en lösning

av det i ärendet aktuella spörsmålet. Kassan har förutsatt, att dess beslut

om beviljande av lån är rättsligen bindande, såvida medel kan av kassan

upplånas. Då några andra förbehåll icke torde ha gällt, synes denna

uppfattning riktig. Skulle det befinnas angeläget att tillgodose det medelstora

tramptonnagets lånebehov med företrädesrätt framför de lån kassan beviljat

till och med den 8 februari 1952, torde detta få ske genom att kredit i

annan ordning ställes till förfogande antingen för de låntagare, vilka icke

skulle kunna tillgodoses genom kassan, eller ock för det medelstora tramptonnaget.

Sveriges redareförening anför bl. a., att föreningen finner det såväl rättsligt

som moraliskt icke kunna ifrågakomma att skeppshypotekskassan skulle

vägra att utbetala de lån, som redan beviljats. Givetvis bör icke heller kas
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

17

sans åtgärd att fullgöra sina skyldigheter i detta hänseende tillåtas inverka

på kassans möjligheter att genom ytterligare obligationslån inom ramen för

de av riksdagen uppdragna gränserna skapa förutsättningar för en fortsatt

kreditverksamhet. En fortsatt kreditgivning är så mycket mer angelägen,

som kassans möjligheter att bidraga till en utbyggnad av tramptonnaget eljest

skulle komma att nästan helt elimineras. Föreningen framhåller i fortsättningen

den stora betydelse, som det svenska tanktonnaget äger för valutaförsörjningen.

Icke minst i nuvarande läge framstår det därför som ett

samhällsintresse att uppmuntra till investeringar i tankfartyg. Därest kassan

beredes möjlighet att på säljbara villkor emittera obligationslån i en

utsträckning, som svarar mot riksdagens år 1952 fattade beslut om kassans

grundfond, bör det icke vara omöjligt att samtidigt tillgodose utbyggnadsbehovet

för båda de ifrågavarande tonnagekategorierna. Härutinnan

är att bemärka, att ansökningar om lån för byggandet av mindre och medelstora

fartyg i vart fall för närvarande är relativt få. Detta har sin naturliga

förklaring i dels att dessa fartyg är väsentligt dyrbarare att bygga per

ton än de större fartygen, dels att driftskostnaderna för dessa fartyg på

grund av gällande författningsföreskrifter m. m. är mycket höga och dels

att de med hänsyn därtill f. n. är ytterligt svåra att upprätthålla i trafik i

konkurrens med det utländska tonnage, som har väsentligt lägre driftskostnader.

I själva verket går många resor med fartyg tillhörande dessa kategorier

nu ofta med förlust. — Dessa omständigheter får emellertid enligt

föreningen icke verka därhän, att kassans utlåning till övrigt tonnage avstannar.

Sveriges varvsindustriförening framhåller, att föreningen med oro ser på

det förhållande, som skulle bli en följd av att skeppshypotekskassans upplåningsmöjligheter

begränsas. De svenska varven har f. n. stora order inne

för svenska redare, vilka i allmänhet räknar med lån från kassan, och dessa

^byggnader utgöres till största delen av tankfartyg. Med den allmänt rådande

svårigheten att i dag låna pengar i svenska kreditinstitut skulle ställningen

ytterligare försämras, om de möjligheter, som hittills stått till buds

via kassan, skulle försvinna. Man kan befara likviditetssvårigheter för de

svenska rederierna av denna anledning med direkt återverkan på varven.

Härtill kommer den arbetsbrist, som skulle uppstå för varven, om svenska

redare ej längre gör några tankbåtsbeställningar på grund av att fartyg av

denna typ ej erhåller lånemöjligheter inom landet. Föreningen förordar därför

på det kraftigaste att icke några sådana åtgärder vidtages, som kan

verka hindrande för kassans låneverksamhet såsom den hittills bedrivits.

Departementschefen.

Läget för det mindre och medelstora svenska tramptonnaget har den senaste

tiden blivit alltmer ogynnsamt. Detta sammanhänger med den hårda

konkurrensen mellan olika länders tonnage i östersjö- och nordsjöfart, sär2

Ililutng till riksdagens protokoll 19X1. I samt. AV 191.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

skilt från tysk och nederländsk sida. Flera samverkande omständigheter har

bidragit till att det svenska tonnaget har svårt att hävda sig i denna konkurrens.

Den väsentligaste orsaken är att de svenska fartygen har högre

driftskostnader. Den sämre lönsamhet, som ifrågavarande svenska tonnage

uppvisar, beror icke blott på den särskilt vid jämförelse med visst utländskt

tonnage bättre sociala standarden ombord å de svenska fartygen utan även

på att de svenska fartygen i stor utsträckning är mycket gamla och till följd

därav oekonomiska i drift. Även andra faktorer spelar givetvis in.

Konkurrensen inom östersjö- och nordsjöfarten har uppmärksammats i

internationella sammanhang. Både Internationella arbetsorganisationen och

Internationella transportarbetarfederationen behandlar f. n. denna fråga och

söker utvägar för att få till stånd en höjning av sjöfolkets sociala standard

i de länder, där denna är väsentligt lägre än t. ex. i de nordiska länderna.

Spörsmålet om förnyelse av det föråldrade svenska fartygsbeståndet har

prövats av 1951 och 1952 års riksdagar vid behandling av förslag om förstärkning

av lånefonden för den mindre skeppsfarten och om ökning av

grundfonden för Svenska skeppshypotekskassan. Den otillfredsställande utvecklingen

i fråga om det mindre och det medelstora tonnagets åldersfördelning

har fortsatt samtidigt som den sistnämnda tonnagegruppen kraftigt

minskat.

Jag vill erinra om att jag med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den

30 maj 1952 tillkallat en utredning med uppgift bl. a. att undersöka behovet

och möjligheterna att lindra avgiftsplikten för det mindre tonnaget. Det

är därjämte min avsikt att söka få belyst de olika omständigheter, som inverkar

på lönsamheten inom den mindre och medelstora svenska skeppsfarten

och med ledning av därvid vunna erfarenheter överväga, vilka åtgärder

som kan vidtagas för att förbättra situationen för ifrågavarande sjöfartsgrenar.

Vad angår den mindre skeppsfarten föreligger nu till prövning förslag i

syfte att befordra intresset att förnya fartygsbeståndet inom denna sjöfartsgren.

Sålunda föreslås att bestämmelserna rörande fonden för den mindre

skeppsfarten skall ändras därhän, att såsom säkerhet för lån från fonden

må godtagas försäkring i ömsesidiga försäkringsbolag, vilka bygger sin verksamhet

på principen om viss självrisk för försäkringstagarna. Vidare föreslås

att lån från fonden skall få utlämnas räntefritt samt att fonden skall

förstärkas med ytterligare 7,5 miljoner kronor.

I den tidigare redogörelsen har redan angivits, att förslaget om ändrade

försäkringsbestämmelser tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna

remissyttrandena. Förslaget innebär — såsom lånenämnden utformat detsamma

— att nämnden erhåller befogenhet att medgiva att fartygsägaren

får stå självrisk med högst 10 procent av försäkringsvärdet vid totalförlust

och med högst 20 procent av försäkringsvärdet vid enskild skada. Den föreslagna

ändringen skulle medföra en icke oväsentlig lättnad i ekonomiskt

hänseende för låntagare i fonden och synes därigenom vara i hög grad ägnad

att befordra en förnyelse av det mindre tonnaget och även medföra minskade

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

19

omkostnader för redan existerande fartyg, för vilka erhållits lån från fonden.

Ett bifall till förslaget skulle visserligen innebära minskad säkerhet för

långivaren och därmed ökade risker vid utlåningen. Såsom kommerskollegium

framhållit torde dock riskerna icke kunna antagas bli alltför betydande.

Jag anser mig sålunda kunna tillstyrka, att försäkringsbestämmelserna

ändras i enlighet med förslaget. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att

vidtaga erforderlig författningsändring.

Beträffande förslagen om räntefria lån och förstärkning av lånefonden

har i de avgivna yttrandena redovisats mycket delade meningar. Här må endast

erinras om att lånenämnden av principiella skäl ifrågasatt lämpligheten

av att införa räntefria lån. För egen del har jag redan i propositionen

nr 51/1951 uttalat, att skäl icke föreligger att frångå de för lån av motsvarande

slag allmänt tillämpade bestämmelserna. Jag är alltjämt av samma

uppfattning. — Vad angår förstärkningen av lånefonden har statskontoret

i sitt den 26 februari 1953 dagtecknade yttrande förordat att en sådan kommer

till stånd genom anlitande av rederilånefonden medan förslaget avstyrkts

bl. a. av fullmäktige i riksbanken samt av fullmäktige i riksgäldskontoret,

som med hänsyn till uppgifterna om belastningen på fonden anser

sig icke f. n. böra biträda förslaget om kapitalökning av fonden. Med hänsyn

till nuvarande ansträngda läge på kapitalmarknaden och därav betingade

svårigheter att lösa statslånebehoven och med beaktande av den förefintliga

behållningen å lånefonden för den mindre skeppsfarten är jag ej beredd att

nu förorda en förstärkning av densamma vare sig genom överföring från

rederilånefonden eller över budgeten. I likhet med riksgäldsfullmäktige anser

jag att frågan om kapitaltillskott till fonden för den mindre skeppsfarten

åter bör prövas, därest fartygsbyggandet skulle öka i den omfattning att

fondens kapitalresurser skulle visa sig otillräckliga.

I anslutning till statskontorets nyssnämnda förslag om förstärkning av

lånefonden för den mindre skeppsfarten med anlitande av rederilånefonden,

vill jag erinra om att Kungl. Maj:t, i anslutning till uttalande i propositionen

nr 51/1951, den 27 april 1951 uppdrog åt kommerskollegium att verkställa

utredning om och i vilken mån anledning finnes att avveckla rederilånefonden

samt inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Uppdraget har numera fullgjorts genom att kollegium i skrivelse den

9 mars 1953 framlagt förslag i ämnet. Kollegium, som i tidigare sammanhang

framhållit att rederilånefonden är ägnad att fylla ett viktigt behov,

särskilt för mera kapitalsvaga företag under lider- av lågkonjunktur, hävdar

alltjämt bestämt behovet av att rederilånefonden bibehålies. Ämbetsverket

föreslår tillika, att fonden med hänsyn till de f. n. vikande sjöfartskonjunkturerna

förstärkes genom att medel tillföres den i sådan utsträckning

att dess kapitaltillgång bringas upp till åtminstone It) miljoner kronor, överförslagen

har yttranden avgivits av statskontoret och fullmäktige i riksbanken.

Statskontoret, vars yttrande är dagtecknat den 19 mars 1953, vidhåller,

alt återstående behållning å rederilånefonden skall överföras till lånefonden

för den mindre skeppsfarten. Riksbanksfullmäktige anser sig icke kunna till
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

styrka, att rederilånefonden bibehålies. För det fall att fonden anses böra

bibehållas, avstyrker fullmäktige förslaget om dess förstärkning. För egen

del är jag icke beredd att i detta sammanhang taga ställning till ifrågavarande

spörsmål.

Vad härefter beträffar frågan om Svenska skeppshypotekskassans utlåningsverksamhet

må framhållas, att kassan — såsom av den tidigare lämnade

redogörelsen framgår — f. n. icke har medel att utbetala sju av kassan

beviljade lån å sammanlagt 24 750 000 kronor, varav 6 miljoner kronor

avser det medelstora tonnaget och 18 750 000 kronor större tankfartyg. Därjämte

föreligger bordlagda låneansökningar om tillhopa i runt tal 153 miljoner

kronor. Av detta belopp hänför sig omkring 40 miljoner kronor till det

medelstora tonnaget och ungefär 113 miljoner kronor till större tankfartyg.

Ökningen av lånekraven på kassan torde — såsom fullmäktige i riksbanken

framhåller — i hög grad ha betingats av kreditrestriktionerna. De förut

angivna beloppen å de av kassan beviljade och hos kassan sökta lånen visar,

att kassans stora upplåningsbehov till väsentlig del beror på de många ansökningarna

om lån för byggande av större tankfartyg. Skulle dessa ansökningar

bifallas i enlighet med den praxis, som kassan hittills tillämpat, d. v. s.

i den ordning låneansökningarna inkommer, skulle relationen mellan det

medelstora och större tonnagets andel i kassans lånebestånd, vilken genom

den långivning som skett från och med år 1951 förändrats till det medelstora

tonnagets nackdel, ytterligare förskjutas i samma riktning. Av den förut lämnade

redogörelsen framgår den stora betydelse som detta tonnage tillmätes

särskilt ur beredskapssynpunkt. Det får ur denna synpunkt och med hänsyn

till den sämre lönsamhet, som det medelstora tonnaget uppvisar i jämförelse

såväl — såsom tidigare nämnts — med utländskt tonnage av motsvarande

storlek som med det större svenska tonnaget, anses angeläget att den lättnad

i fråga om finansiering som belåning hos skeppshypotekskassan innebär

främst kommer det medelstora tonnaget till godo. För att detta skall kunna

ske erfordras att kassan beredes möjlighet att bevilja lån för att stödja

en förnyelse av detta tonnage med företrädesrätt framför lån för de större

fartygen. Detta förutsätter att nu gällande bestämmelser om lån från kassan

ändras. Sådan ändring torde böra vidtagas och riksdagens medgivande

härtill inhämtas.

Fullmäktige i riksbanken har såsom framgår av det förut anförda upplyst

att riksbanken upptagit överläggningar med representanter för näringslivet

angående frågan om den fortsatta finansieringen av det större tonnaget. Anledningen

härtill är att skeppshypotekskassans upplåningsbehov sådant det

nu framträder ansetts på längre sikt knappast kunna täckas genom obligationslån

med den räntesats, vartill kassans senaste obligationslån utgivits,

nämligen 3 3/4 procent, och att en höjning av räntesatsen bedömts kunna

medföra icke önskvärda konsekvenser för den låneverksamhet som bedrives

av andra institutioner med statlig grundfond, exempelvis Sveriges stadshvpotekskassa

och Sveriges allmänna hypoteksbank. Vid överläggningarna,

som fortfarande pågår, har framställts förslag om att söka få till stånd en

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

21

av affärsbanker bildad kreditinstitution med ändamål att driva utlåningsverksamhet

för svenskägda maskindrivna fartyg av järn och stål. De betänkligheter

mot att finansieringen av sjöfartens kreditbehov sker med hjälp av

en sammanslutning av privata intressenter, vilka kommit till uttryck i kommerskollegiets

yttrande, synes mig knappast vara tillämpliga på en sålunda

utformad kreditgivning till sjöfartsnäringen. I samband med överläggningarna

kan fråga också uppkomma om att undersöka möjligheterna om förut

angivna lån om tillhopa 18 750 000 kronor, vilka skeppshypotekskassan beviljat,

kan övertagas av den kreditinstitution, som kan komma att tillskapas.

Därest en lösning av sjöfartens kreditbehov erhålles, varigenom finansieringen

av det större tonnaget kan ske utan medverkan från statens sida, torde lån

från skeppshypotekskassan därefter tills vidare böra förbehållas det medelstora

tonnaget.

I avvaktan på utgången av överläggningarna torde den ändring av bestämmelserna

om lån från skeppshypotekskassan, som jag förut förordat, icke nu

böra vidtagas i förordningen angående kassan och i reglementet för denna

utan torde ändringen givas provisorisk karaktär. Bestämmelsen synes i huvudsak

böra givas den formuleringen, att utöver vad i nämnda förordning och

reglemente är stadgat om prövning av ansökningar om lån skall gälla, att

kassan tills vidare icke må bevilja lån från kassan avseende fartyg med

en bruttodräktighet över 3 000 ton utan att Kungl. Maj :t för varje särskilt

fall lämnat tillstånd därtill.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen att

dels besluta att såsom säkerhet för lån från statens lånefond

för den mindre skeppsfarten må godtagas försäkring i

ömsesidigt försäkringsbolag utan hinder av att försäkringsavtal

innehåller förbehåll om viss självrisk;

dels ock medgiva att utöver vad i förordningen den 6 juni

1929 (nr 129) angående Svenska skeppshypotekskassan och

reglementet den 22 november 1929 (nr 364) för kassan är

stadgat om prövning av ansökningar om lån skall gälla, att

kassan tills vidare icke må bevilja lån från kassan avseende

fartyg med en bruttodräktighet över 3 000 ton utan att Kungl.

Maj :t för varje särskilt fall lämnat tillstånd därtill.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Fischier.

637276. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:257 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1953/54 till turistpropaganda i Amerikas förenta stater. s. 1 i texten
  2. SU 1953:124 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa frågor om det mindre och medelstora handelstonnaget jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten