Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m

1953-04-08 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:219, Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

1

Nr 219.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

fortsatt giltighet av lagen den 7 december

1951 (nr 767) om räntereglering m. m.; given Stockholms

slott den 8 april 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen

den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering in. m.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951

(nr 767) om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering

m. m., vilken gäller till och med den 30 juni 1953, skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1954.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 219.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 mars

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fortsatt giltighet

av lagen om räntereglering m. m. och anför därvid följande.

Hösten 1951 infördes lagstiftning som syftar till att möjliggöra bl. a. en

reglering av räntan vid in- och utlåning av penningar. Bestämmelserna är

upptagna i lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m.

Denna lag gäller till och med den 30 juni 1953. Lagen, som har karaktären

av fullmaktslag, har hittills icke tagits i anspråk.

Beträffande lagens närmare innehåll må följande här nämnas.

Enligt den inledande bestämmelsen i 1 § erfordras för att lagens huvudbestämmelser

skall träda i tillämpning att Konungen på framställning av

fullmäktige i riksbanken därom meddelat särskilt förordnande. Sådant förordnande

må meddelas i den mån så prövas oundgängligen nödigt för att

uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

Enligt 4 § äger riksbanken föreskriva viss anmälningsskyldighet för den

som yrkesmässigt driver utlåning av penningar. Anmälningsskyldigheten

omfattar tillämpade räntesatser och övriga villkor samt planerade ränteändringar.

Bestämmelser angående räntestopp meddelas i 5 §. Sålunda äger riksbanken

föreskriva, att den som utlånar penningar icke må utan tillstånd av

myndighet som Konungen bestämmer tillämpa högre ränta vid viss utlåning

eller, om jämväl inlåning av penningar sker från allmänheten på räkning

som av bank allmänneligen begagnas, lägre ränta vid viss sådan inlåning

än den, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han

då icke i jämförbar form utlånade eller inlånade penningar, den ränta, som

den angivna dagen var att anse som gängse eller som han före nämnda dag

senast tillämpat. Föreskrift om räntestopp meddelas att gälla för viss tid,

högst sex månader. Då skäl därtill finnas må räntestoppet förlängas, varje

gång för högst sex månader. Har räntestopp föreskrivits beträffande viss

ut- eller inlåning, äger riksbanken då så prövas skäligt förordna om sänk
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

3

ning av utlåningsräntan eller höjning av inlåningsräntan. Sådant förordnande

må jämväl meddelas beträffande allenast viss person eller visst företag.

Förordnande gäller under den tid räntestoppet är gällande.

I 6 § stadgas, att riksbanken äger fastställa viss högsta ränta vid viss utlåning

(maximiränta) eller viss lägsta ränta vid viss inlåning av penningar

från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas (minimirånta).

Maximiränta må ej överskridas och minimiränta ej underskridas

med mindre myndighet som Konungen bestämmer givit tillstånd därtill. För

föreskrift om maximi- och minimiränta gäller samma tidsbegränsning som

för räntestopp.

De nu återgivna bestämmelserna kompletteras med ett stadgande i 2 § att

med ränta skall likställas varje annan gottgörelse som utgör vederlag vid

lån av penningar. Vidare gäller enligt 3 §, att lagens föreskrifter ej har avseende

å ränta, för vars beräknande eller fastställande gäller särskilda bestämmelser,

givna i allmän författning eller eljest meddelade av Konungen.

Enligt 7 § äger riksbanken föreskriva, att obligationer, förlagsbevis och

likartade skuldförbindelser ej må utgivas utan tillstånd av riksbanken. Ett

undantag utgör därvid skuldebrev, som utgives av riksgäldskontoret.

I 8 § lämnas vissa bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter

som lämnas med stöd av lagen. 9 och 10 §§ upptager ansvarsbestämmelser

in. in. I 11—13 §§ meddelas vissa processuella föreskrifter. Jämlikt

14 § slutligen äger Konungen meddela de närmare föreskrifter, som erfordras

för lagens tillämpning.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen om räntereglering

m. m. har av Kungl. Maj :t meddelats genom kungörelse den 7 december

1951 (nr 768). Denna kungörelse gäller till och med den 30 juni 1953. Kungörelsen

innehåller bl. a. bestämmelser att vissa frågor avseende tillämpningen

av ränteregleringslagen skall handläggas av en särskild nämnd, räntenämnden.

Närmare föreskrifter om räntenämndens verksamhet in. in. är

meddelade i instruktionen den 7 december 1951 (nr 769) för räntenämnden.

I skrivelse den 12 mars 1953 har fullmäktige i riksbanken — under erinran

att giltighetstiden för ränteregleringslagen utgår den 30 juni 1953 — hemställt,

att lagen måtte erhålla förlängd giltighet till och med den 30 juni 1955.

I skrivelsen har fullmäktige erinrat om att ifrågavarande fullmaktslag icke

tagits i anspråk och framhållit, att en sådan åtgärd i dagens läge icke heller

vore aktuell. Läget kunde emellertid förändras och fullmäktige ansåge därlör

att lagen borde bibehållas i beredskapssyfte.

Enligt skrivelsen bifogat protokollsutdrag hade ledamoten herr Kristensson

anmält reservation mot fullmäktiges beslut och därvid anfört följande.

Då fullmäktige föreslog införande av en ränteregleringslag reserverade jag

mig tillsammans med herr Gränebo för avslag härpå. Som skäl mot förslaget

anförde vi bl. a. följande. Förslaget innebure, att det statliga regleringssystemet

skulle utsträckas till ett nytt område av landets hushållning. Det innebure

ett slags priskontroll inom kreditmarknaden. Erfarenheterna av konstlade

ingrepp i det ekonomiska skeendet hade varit sådana, all allmän enighet

hade rått om att regleringar av denna art icke borde upprätthållas längre

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

än som vore absolut nödvändigt. Regleringarna hade i regel präglats av stelhet

i så väl utformning som tillämpning och hade därför förorsakat icke

avsedda skadliga biverkningar inom det ekonomiska livet. Anledning funnes

att antaga att också en räntereglering skulle få menliga biverkningar.

Ett stort antal remissinstanser gav uttryck åt samma avvisande hållning.

Enligt min uppfattning är det nu än mer angeläget än tidigare att söka

undvika onödiga regleringar. Den dämpning i konjunkturen, som inträtt,

ställer större krav på smidig anpassning av det ekonomiska livets olika delar

till detta förändrade läge. Att ränteregleringslagen skulle komma att tilllämpas

förefaller uteslutet. Ett bibehållande skulle då endast innebära att

den skulle ha karaktären av ett understucket hot mot kreditinstanserna, för

att få dem att medverka till användande av metoder, som de icke ansåge

ändamålsenliga för det ekonomiska livet. Med tanke på den förståelse, som

visats från olika håll att medverka till en åtstramning av kreditmarknaden

borde lagen synas vara obehövlig även för dem som tidigare accepterat den.

Jag avstyrker sålunda förlängning av ränteregleringslagen.

Jämväl suppleanten herr Sundén uttalade, att han i likhet med herr Kristensson

icke kunde förorda någon förlängning av ifrågavarande lagstiftnings

giltighetstid.

Över bankofullmäktiges skrivelse har, efter remiss, yttrande avgivits av

bank- och fondinspektionen. Inspektionen har förklarat sig icke kunna tillstyrka

förslaget om en förlängning av ränteregleringslagen. I vltrandet anföres

följande.

I det remissförfarande, som föregick införandet av lagen om räntereglering,

deltog även inspektionen, som i sitt underdåniga utlåtande (15 september

1951) på anförda skäl avstyrkte, att det föreliggande förslaget då

upphöjdes till lag. Då gällande ränteregleringslag i allt väsentligt överensstämmer

med förslaget, har ämbetsverket nu icke anledning frånträda sin

ursprungliga mening rörande lagens allmänna lämplighet.

Något förordnande med stöd av lagen har efter dess antagande icke ansetts

erforderligt. Den förda penning- och kreditpolitiken har i förening med

den allmänna konjunkturavmattningen lett till en avspänning på kreditmarknaden.

I den remitterade framställningen bekräftas också, att något förordnande

jämlikt den begärda lagen icke för närvarande synes påkallat. En förlängning

av lagens giltighetstid skulle följaktligen ha till syfte endast att

öka riksbankens påtryckningsmedel i händelse av ändrade förhållanden på

kreditmarknaden. Såvitt gäller inspektionens verksamhetsområde synes

emellertid utvecklingen efter ränteregleringslagens tillkomst närmast ha bekräftat

att riksbanken — utan de i lagen inrymda befogenheterna — har

möjligheter att påverka kreditgivningen i för riksbanken önskad riktning.

Inspektionen vill här erinra om att Kungl. Maj :t till årets riksdag avlåtit

proposition om förlängning av giltighetstiden för lagen angående rätt för

Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv. De befogenheter, som med stöd av denna lag kunna lämnas

riksbanken, äro i vart fall tillräckliga för att styra bankernas likviditetspolitik.

Vid angivna förhållanden är inspektionen nu lika litet som tidigare övertygad

om nödvändigheten av en lagstiftning, som kan medföra så avsevärda

olägenheter och till sina verkningar är så svårbedömbar som den ifrågavarande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 219. 5

Departementschefen. Giltighetstiden för ränteregleringslagen utgår den 30

juni 1953. I sin tidigare omnämnda framställning har fullmäktige i riksbanken

hemställt, att lagen måtte ges förlängd giltighet för liden till och med

den 30 juni 1955. Fullmäktige har framhållit att ränteregleringslagen hittills

icke tagits i anspråk och att i dagens läge en sådan åtgärd icke heller vore

aktuell. Läget kunde emellertid förändras och fullmäktige har därför ansett

att lagen borde bibehållas i beredskapssyfte.

Beträffande den närmare motiveringen för ifrågavarande lagstiftning torde

jag få hänvisa till proposition nr 221/1951 och bankoutskottets utlåtande

nr 36/1951. Här torde endast behöva erinras om att lagstiftningen tillkom

i syfte att skapa betingelser för en effektiv kreditpolitik från statsmakternas

sida utan ogynnsamma återverkningar på ränteområdet. Det framhölls

särskilt att det icke vore säkert, att den fullmakt, som innefattades i

lagen, nödvändigtvis behövde utnyttjas i ett läge med tendenser till ränteglidning.

I första hand borde i en dylik situation undersökas, huruvida möjligheter

funnes att uppnå en sådan frivillig överenskommelse med kreditinstituten

som tillgodosåge syftet att stabilisera räntenivån vid den av statsmakterna

önskade höjden. Som bekant kom en sådan överenskommelse sedermera

till stånd och något förordnande enligt lagen har som följd härav

icke ansetts erforderligt.

I finansplanen till årets statsverksproposition framhöll jag att en restriktiv

kreditpolitik ingått som ett väsentligt led i den förda ekonomiska politiken.

De överenskommelser som under år 1952 gällde mellan riksbanken

och kreditinstituten om en begränsning av kreditgivningen hade varit av stor

betydelse för att hålla tillbaka de privata investeringarna. Jag framhöll vidare,

att det — med beaktande av att den vunna förbättringen i den samhällsekonomiska

balansen bestode i kraft av bl. a. de genom nämnda överenskommelser

existerande hindren för en ny utlåningsexpansion — klart

framstode som ett önskemål att denna strama kreditpolitik fortsattes.

I slutet av 1952 slöts nya överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten

att gälla tills vidare under 1953. Något aktuellt behov av att i

dagens läge utnyttja här ifrågavarande fullmaktslagstiftning för att stödja

en fortsatt restriktiv kreditpolitik föreligger sålunda icke. Jag delar emellertid

bankofullmäktiges uppfattning att lagstiftningen bör bibehållas i beredskapssyfte.

Så länge nuvarande ovissa konjunkturläge består bör det sålunda

enligt min mening icke ifrågakomma att avstå från den handlingsberedskap

som ligger i denna fullmaktslagstiftning.

Bank- och fondinspektionen, som icke ansett sig kunna biträda förslaget

om eu förlängning av ränteregleringslagen, har bland annat hänvisat till

att de befogenheter, som med stöd av den särskilda lagstiftningen om bankaktiebolags

kassareserv kunde lämnas riksbanken, vore tillräckliga för att

styra bankernas likviditetspolitik. Med anledning av detta uttalande vill

jag erinra om att lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv tillkommit som ett

penningpolitiskt instrument för att begränsa kreditgivningen. Några möjlig
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

heter att med hjälp av denna lagstiftning samtidigt förebygga eller modifiera

icke önskvärda återverkningar på ränteområdet av en likviditetsåtstramning

torde däremot icke finnas. Förefintligheten av de särskilda kassareservbestämmelserna

utgör sålunda enligt min mening icke något skäl för att

avskaffa ränteregleringslagen i nuvarande ekonomiska situation med dess i

viss mån splittrade konjunkturbild.

Med åberopande av det anförda tillstyrker jag att ränteregleringslagen ges

förlängd giltighet, dock begränsad till utgången av juni månad 1954.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över inom finansdepartementet upprättat förslag till lag angående

fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering

in. m., av den lydelse Bilaga1 vid detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Barbro Åslund.

1 Bilagan, som är

slutits.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

7

Utdrog av protokollet, hållet i Knngl. Maj.ts lagråd den 31 mars

I 1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 30 mars 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 20

mars 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr

767) om räntereglering m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen i finansdepartementet C. V. Åbjörnsson.

Lagrådet yttrade:

Det år 1951 framlagda förslaget till lag om räntereglering in. in. blev under

remissbehandlingen föremål för allvarliga erinringar från flertalet av de

hörda myndigheterna och sammanslutningarna. Tre ledamöter av lagrådet i

dess dåvarande sammansättning ansågo sig vid granskningen av förslaget,

med hänsyn till de skäl som anförts mot detsamma, icke kunna tillstyrka att

det då upphöjdes till lag. En ledamot ansåg sig — om ock med stor tvekan

- icke böra helt avstyrka lagstiftningen men fann vissa ändringar i förslaget

nödvändiga i rättssäkerhetens intresse, ändringar som emellertid ej

blevo vidtagna. Efter lagens tillkomst torde icke något ha inträffat, som är

ägnat att inverka på lagfrågans bedömande i ena eller andra riktningen, annat

än möjligen det förhållandet att behov hittills ej förelegat att sätta

lagens bestämmelser i tillämpning och att en sådan åtgärd lärer vara än

mindre aktuell i dagens läge än då lagen antogs. Lagrådet ansluter sig till

den ståndpunkt lagrådets flesta ledamöter intogo år 1951 och avslyrker alltså

det nu remitterade förslaget.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 april

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 31 mars 1953

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 20 mars 1953 remitterade förslaget

till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr

767) om räntereglering m. m.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen

följande. Lagrådet har för sitt avstyrkande av det remitterade

lagförslaget åberopat den ståndpunkt lagrådets majoritet intog år 1951 beträffande

det då framlagda förslaget till lag om räntereglering. Då några

nya synpunkter sålunda icke nu framförts, inskränker jag mig till att hänvisa

till vad jag anförde vid lagens tillkomst år 1951 (se proposition nr 221/

1951). Vid min tidigare anmälan av lagförslaget om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen

underströk jag, att det i nuvarande ovissa konjunkturläge

icke borde ifrågakomma att avstå från den handlingsberedskap, som låg

i denna lagstiftning. Denna uppfattning har icke rubbats av vad som framkommit

vid lagrådsbehandlingen.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att lagförslaget

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier.

537315. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:251 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 a1 i texten
  2. BU 1953:19 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 a1 i texten