Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m
1953-04-08 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1953:219, Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
1
Nr 219.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering m. m.; given Stockholms
slott den 8 april 1953.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering in. m.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951
(nr 767) om räntereglering m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering
m. m., vilken gäller till och med den 30 juni 1953, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1954.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 219.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 mars
1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fortsatt giltighet
av lagen om räntereglering m. m. och anför därvid följande.
Hösten 1951 infördes lagstiftning som syftar till att möjliggöra bl. a. en
reglering av räntan vid in- och utlåning av penningar. Bestämmelserna är
upptagna i lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m.
Denna lag gäller till och med den 30 juni 1953. Lagen, som har karaktären
av fullmaktslag, har hittills icke tagits i anspråk.
Beträffande lagens närmare innehåll må följande här nämnas.
Enligt den inledande bestämmelsen i 1 § erfordras för att lagens huvudbestämmelser
skall träda i tillämpning att Konungen på framställning av
fullmäktige i riksbanken därom meddelat särskilt förordnande. Sådant förordnande
må meddelas i den mån så prövas oundgängligen nödigt för att
uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.
Enligt 4 § äger riksbanken föreskriva viss anmälningsskyldighet för den
som yrkesmässigt driver utlåning av penningar. Anmälningsskyldigheten
omfattar tillämpade räntesatser och övriga villkor samt planerade ränteändringar.
Bestämmelser angående räntestopp meddelas i 5 §. Sålunda äger riksbanken
föreskriva, att den som utlånar penningar icke må utan tillstånd av
myndighet som Konungen bestämmer tillämpa högre ränta vid viss utlåning
eller, om jämväl inlåning av penningar sker från allmänheten på räkning
som av bank allmänneligen begagnas, lägre ränta vid viss sådan inlåning
än den, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han
då icke i jämförbar form utlånade eller inlånade penningar, den ränta, som
den angivna dagen var att anse som gängse eller som han före nämnda dag
senast tillämpat. Föreskrift om räntestopp meddelas att gälla för viss tid,
högst sex månader. Då skäl därtill finnas må räntestoppet förlängas, varje
gång för högst sex månader. Har räntestopp föreskrivits beträffande viss
ut- eller inlåning, äger riksbanken då så prövas skäligt förordna om sänk
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
3
ning av utlåningsräntan eller höjning av inlåningsräntan. Sådant förordnande
må jämväl meddelas beträffande allenast viss person eller visst företag.
Förordnande gäller under den tid räntestoppet är gällande.
I 6 § stadgas, att riksbanken äger fastställa viss högsta ränta vid viss utlåning
(maximiränta) eller viss lägsta ränta vid viss inlåning av penningar
från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas (minimirånta).
Maximiränta må ej överskridas och minimiränta ej underskridas
med mindre myndighet som Konungen bestämmer givit tillstånd därtill. För
föreskrift om maximi- och minimiränta gäller samma tidsbegränsning som
för räntestopp.
De nu återgivna bestämmelserna kompletteras med ett stadgande i 2 § att
med ränta skall likställas varje annan gottgörelse som utgör vederlag vid
lån av penningar. Vidare gäller enligt 3 §, att lagens föreskrifter ej har avseende
å ränta, för vars beräknande eller fastställande gäller särskilda bestämmelser,
givna i allmän författning eller eljest meddelade av Konungen.
Enligt 7 § äger riksbanken föreskriva, att obligationer, förlagsbevis och
likartade skuldförbindelser ej må utgivas utan tillstånd av riksbanken. Ett
undantag utgör därvid skuldebrev, som utgives av riksgäldskontoret.
I 8 § lämnas vissa bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter
som lämnas med stöd av lagen. 9 och 10 §§ upptager ansvarsbestämmelser
in. in. I 11—13 §§ meddelas vissa processuella föreskrifter. Jämlikt
14 § slutligen äger Konungen meddela de närmare föreskrifter, som erfordras
för lagens tillämpning.
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen om räntereglering
m. m. har av Kungl. Maj :t meddelats genom kungörelse den 7 december
1951 (nr 768). Denna kungörelse gäller till och med den 30 juni 1953. Kungörelsen
innehåller bl. a. bestämmelser att vissa frågor avseende tillämpningen
av ränteregleringslagen skall handläggas av en särskild nämnd, räntenämnden.
Närmare föreskrifter om räntenämndens verksamhet in. in. är
meddelade i instruktionen den 7 december 1951 (nr 769) för räntenämnden.
I skrivelse den 12 mars 1953 har fullmäktige i riksbanken — under erinran
att giltighetstiden för ränteregleringslagen utgår den 30 juni 1953 — hemställt,
att lagen måtte erhålla förlängd giltighet till och med den 30 juni 1955.
I skrivelsen har fullmäktige erinrat om att ifrågavarande fullmaktslag icke
tagits i anspråk och framhållit, att en sådan åtgärd i dagens läge icke heller
vore aktuell. Läget kunde emellertid förändras och fullmäktige ansåge därlör
att lagen borde bibehållas i beredskapssyfte.
Enligt skrivelsen bifogat protokollsutdrag hade ledamoten herr Kristensson
anmält reservation mot fullmäktiges beslut och därvid anfört följande.
Då fullmäktige föreslog införande av en ränteregleringslag reserverade jag
mig tillsammans med herr Gränebo för avslag härpå. Som skäl mot förslaget
anförde vi bl. a. följande. Förslaget innebure, att det statliga regleringssystemet
skulle utsträckas till ett nytt område av landets hushållning. Det innebure
ett slags priskontroll inom kreditmarknaden. Erfarenheterna av konstlade
ingrepp i det ekonomiska skeendet hade varit sådana, all allmän enighet
hade rått om att regleringar av denna art icke borde upprätthållas längre
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
än som vore absolut nödvändigt. Regleringarna hade i regel präglats av stelhet
i så väl utformning som tillämpning och hade därför förorsakat icke
avsedda skadliga biverkningar inom det ekonomiska livet. Anledning funnes
att antaga att också en räntereglering skulle få menliga biverkningar.
Ett stort antal remissinstanser gav uttryck åt samma avvisande hållning.
Enligt min uppfattning är det nu än mer angeläget än tidigare att söka
undvika onödiga regleringar. Den dämpning i konjunkturen, som inträtt,
ställer större krav på smidig anpassning av det ekonomiska livets olika delar
till detta förändrade läge. Att ränteregleringslagen skulle komma att tilllämpas
förefaller uteslutet. Ett bibehållande skulle då endast innebära att
den skulle ha karaktären av ett understucket hot mot kreditinstanserna, för
att få dem att medverka till användande av metoder, som de icke ansåge
ändamålsenliga för det ekonomiska livet. Med tanke på den förståelse, som
visats från olika håll att medverka till en åtstramning av kreditmarknaden
borde lagen synas vara obehövlig även för dem som tidigare accepterat den.
Jag avstyrker sålunda förlängning av ränteregleringslagen.
Jämväl suppleanten herr Sundén uttalade, att han i likhet med herr Kristensson
icke kunde förorda någon förlängning av ifrågavarande lagstiftnings
giltighetstid.
Över bankofullmäktiges skrivelse har, efter remiss, yttrande avgivits av
bank- och fondinspektionen. Inspektionen har förklarat sig icke kunna tillstyrka
förslaget om en förlängning av ränteregleringslagen. I vltrandet anföres
följande.
I det remissförfarande, som föregick införandet av lagen om räntereglering,
deltog även inspektionen, som i sitt underdåniga utlåtande (15 september
1951) på anförda skäl avstyrkte, att det föreliggande förslaget då
upphöjdes till lag. Då gällande ränteregleringslag i allt väsentligt överensstämmer
med förslaget, har ämbetsverket nu icke anledning frånträda sin
ursprungliga mening rörande lagens allmänna lämplighet.
Något förordnande med stöd av lagen har efter dess antagande icke ansetts
erforderligt. Den förda penning- och kreditpolitiken har i förening med
den allmänna konjunkturavmattningen lett till en avspänning på kreditmarknaden.
I den remitterade framställningen bekräftas också, att något förordnande
jämlikt den begärda lagen icke för närvarande synes påkallat. En förlängning
av lagens giltighetstid skulle följaktligen ha till syfte endast att
öka riksbankens påtryckningsmedel i händelse av ändrade förhållanden på
kreditmarknaden. Såvitt gäller inspektionens verksamhetsområde synes
emellertid utvecklingen efter ränteregleringslagens tillkomst närmast ha bekräftat
att riksbanken — utan de i lagen inrymda befogenheterna — har
möjligheter att påverka kreditgivningen i för riksbanken önskad riktning.
Inspektionen vill här erinra om att Kungl. Maj :t till årets riksdag avlåtit
proposition om förlängning av giltighetstiden för lagen angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv. De befogenheter, som med stöd av denna lag kunna lämnas
riksbanken, äro i vart fall tillräckliga för att styra bankernas likviditetspolitik.
Vid angivna förhållanden är inspektionen nu lika litet som tidigare övertygad
om nödvändigheten av en lagstiftning, som kan medföra så avsevärda
olägenheter och till sina verkningar är så svårbedömbar som den ifrågavarande.
Kungl. Maj. ts proposition nr 219. 5
Departementschefen. Giltighetstiden för ränteregleringslagen utgår den 30
juni 1953. I sin tidigare omnämnda framställning har fullmäktige i riksbanken
hemställt, att lagen måtte ges förlängd giltighet för liden till och med
den 30 juni 1955. Fullmäktige har framhållit att ränteregleringslagen hittills
icke tagits i anspråk och att i dagens läge en sådan åtgärd icke heller vore
aktuell. Läget kunde emellertid förändras och fullmäktige har därför ansett
att lagen borde bibehållas i beredskapssyfte.
Beträffande den närmare motiveringen för ifrågavarande lagstiftning torde
jag få hänvisa till proposition nr 221/1951 och bankoutskottets utlåtande
nr 36/1951. Här torde endast behöva erinras om att lagstiftningen tillkom
i syfte att skapa betingelser för en effektiv kreditpolitik från statsmakternas
sida utan ogynnsamma återverkningar på ränteområdet. Det framhölls
särskilt att det icke vore säkert, att den fullmakt, som innefattades i
lagen, nödvändigtvis behövde utnyttjas i ett läge med tendenser till ränteglidning.
I första hand borde i en dylik situation undersökas, huruvida möjligheter
funnes att uppnå en sådan frivillig överenskommelse med kreditinstituten
som tillgodosåge syftet att stabilisera räntenivån vid den av statsmakterna
önskade höjden. Som bekant kom en sådan överenskommelse sedermera
till stånd och något förordnande enligt lagen har som följd härav
icke ansetts erforderligt.
I finansplanen till årets statsverksproposition framhöll jag att en restriktiv
kreditpolitik ingått som ett väsentligt led i den förda ekonomiska politiken.
De överenskommelser som under år 1952 gällde mellan riksbanken
och kreditinstituten om en begränsning av kreditgivningen hade varit av stor
betydelse för att hålla tillbaka de privata investeringarna. Jag framhöll vidare,
att det — med beaktande av att den vunna förbättringen i den samhällsekonomiska
balansen bestode i kraft av bl. a. de genom nämnda överenskommelser
existerande hindren för en ny utlåningsexpansion — klart
framstode som ett önskemål att denna strama kreditpolitik fortsattes.
I slutet av 1952 slöts nya överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten
att gälla tills vidare under 1953. Något aktuellt behov av att i
dagens läge utnyttja här ifrågavarande fullmaktslagstiftning för att stödja
en fortsatt restriktiv kreditpolitik föreligger sålunda icke. Jag delar emellertid
bankofullmäktiges uppfattning att lagstiftningen bör bibehållas i beredskapssyfte.
Så länge nuvarande ovissa konjunkturläge består bör det sålunda
enligt min mening icke ifrågakomma att avstå från den handlingsberedskap
som ligger i denna fullmaktslagstiftning.
Bank- och fondinspektionen, som icke ansett sig kunna biträda förslaget
om eu förlängning av ränteregleringslagen, har bland annat hänvisat till
att de befogenheter, som med stöd av den särskilda lagstiftningen om bankaktiebolags
kassareserv kunde lämnas riksbanken, vore tillräckliga för att
styra bankernas likviditetspolitik. Med anledning av detta uttalande vill
jag erinra om att lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv tillkommit som ett
penningpolitiskt instrument för att begränsa kreditgivningen. Några möjlig
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
heter att med hjälp av denna lagstiftning samtidigt förebygga eller modifiera
icke önskvärda återverkningar på ränteområdet av en likviditetsåtstramning
torde däremot icke finnas. Förefintligheten av de särskilda kassareservbestämmelserna
utgör sålunda enligt min mening icke något skäl för att
avskaffa ränteregleringslagen i nuvarande ekonomiska situation med dess i
viss mån splittrade konjunkturbild.
Med åberopande av det anförda tillstyrker jag att ränteregleringslagen ges
förlängd giltighet, dock begränsad till utgången av juni månad 1954.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över inom finansdepartementet upprättat förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
in. m., av den lydelse Bilaga1 vid detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Barbro Åslund.
1 Bilagan, som är
slutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
7
Utdrog av protokollet, hållet i Knngl. Maj.ts lagråd den 31 mars
I 1953.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 30 mars 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 20
mars 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr
767) om räntereglering m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen i finansdepartementet C. V. Åbjörnsson.
Lagrådet yttrade:
Det år 1951 framlagda förslaget till lag om räntereglering in. in. blev under
remissbehandlingen föremål för allvarliga erinringar från flertalet av de
hörda myndigheterna och sammanslutningarna. Tre ledamöter av lagrådet i
dess dåvarande sammansättning ansågo sig vid granskningen av förslaget,
med hänsyn till de skäl som anförts mot detsamma, icke kunna tillstyrka att
det då upphöjdes till lag. En ledamot ansåg sig — om ock med stor tvekan
- icke böra helt avstyrka lagstiftningen men fann vissa ändringar i förslaget
nödvändiga i rättssäkerhetens intresse, ändringar som emellertid ej
blevo vidtagna. Efter lagens tillkomst torde icke något ha inträffat, som är
ägnat att inverka på lagfrågans bedömande i ena eller andra riktningen, annat
än möjligen det förhållandet att behov hittills ej förelegat att sätta
lagens bestämmelser i tillämpning och att en sådan åtgärd lärer vara än
mindre aktuell i dagens läge än då lagen antogs. Lagrådet ansluter sig till
den ståndpunkt lagrådets flesta ledamöter intogo år 1951 och avslyrker alltså
det nu remitterade förslaget.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 april
1953.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 31 mars 1953
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 20 mars 1953 remitterade förslaget
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr
767) om räntereglering m. m.
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen
följande. Lagrådet har för sitt avstyrkande av det remitterade
lagförslaget åberopat den ståndpunkt lagrådets majoritet intog år 1951 beträffande
det då framlagda förslaget till lag om räntereglering. Då några
nya synpunkter sålunda icke nu framförts, inskränker jag mig till att hänvisa
till vad jag anförde vid lagens tillkomst år 1951 (se proposition nr 221/
1951). Vid min tidigare anmälan av lagförslaget om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen
underströk jag, att det i nuvarande ovissa konjunkturläge
icke borde ifrågakomma att avstå från den handlingsberedskap, som låg
i denna lagstiftning. Denna uppfattning har icke rubbats av vad som framkommit
vid lagrådsbehandlingen.
Föredragande departementschefen hemställer härefter att lagförslaget
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Fischier.
537315. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1953:251 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 6 juni 1952 a1 i texten
- BU 1953:19 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 a1 i texten