Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om hälsooch sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag)

1953-04-10 · 55 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 50 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:222, Med förslag till lag om hälsooch sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

1

Nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga

förhållanden (krigssjukvårdslag); given Stockholms

slott den 10 april 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag om hälso- och sjukvård vid krig och

andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås ny beredskapslagstiftning på hälso- och sjukvårdsområdet.

Den nya lagen är avsedd att utgöra den författningsmässiga grunden

för den omorganisation av hälso- och sjukvården som vid krig o. dyl.

är erforderlig för att verksamheten då skall motsvara fordringarna på

densamma. Medan 1939 års lagstiftning i ämnet, vilken skall ersättas av

den nya lagen, huvudsakligen är begränsad till sjukhusverksamhet, täcker

den nya lagen i princip hela hälso- och sjukvårdsområdet. Då krigsmaktens

hälso- och sjukvård samt civilförsvarets sjukvårdstjänst i sina huvuddrag

regleras i andra sammanhang, avser emellertid den nya lagen väsentligen

den del av hälso- och sjukvården i krig som utgör direkt fortsättning på

motsvarande civila fredsmässiga verksamhet.

Lagförslaget innehåller vidare bestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonal.

Bestämmelserna om krigsorganisering av den civila hälso- och sjukvården

och om nämnda tjänsteplikt träder automatiskt i kraft vid krigsutbrott.

Vid krigsfara och andra utomordentliga förhållanden förutsättes härför

särskilt förordnande av Konungen, vilket skall underställas riksdagen.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 222.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

K ungt. Maj:ts proposition nr 222.

F örslag

till

Lag

om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden

(krigssjukvårdslag).

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna lag förstås med allmänt civil hälso- och sjukvård den hälso- och

sjukvårdande verksamhet, som bedrives av annan än krigsmakten eller

civilförsvaret. De som ombesörja den allmänt civila hälso- och sjukvården

sammanfattas i denna lag under beteckningen det allmänt civila medicinalväsendet.

2 §•

I fråga om krigsmaktens hälso- och sjukvård samt civilförsvarets sjukvårdstjänst

gäller vad därom är särskilt stadgat, såframt icke annat föranledes

av innehållet i föreskrifter, som meddelas med stöd av denna lag.

3 §•

1 mom. Kommer riket i krig, skall den allmänt civila hälso- och sjukvården

enligt av Konungen utfärdade särskilda bestämmelser omorganiseras så

att den motsvarar de fordringar, som i detta läge ställas på densamma. Därvid

skola i lag eller författning meddelade stadganden, som avse hälso- och

sjukvård, icke gälla i den mån de strida mot vad sålunda särskilt bestämts.

2 mom. Befinner sig riket i krigsfara eller påkallas det av andra utomordentliga

förhållanden, äger Konungen förordna att vad i 1 mom. sägs

skall i erforderlig utsträckning tillämpas för riket eller del därav. Sådant

förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas

riksdagen för dess prövning av frågan huruvida förordnandet skall

bestå. Varder förordnandet icke inom två månader från det underställningen

skett av riksdagen gillat, skall detsamma vara förfallet.

4 §•

1 mom. Konungen meddelar erforderliga föreskrifter om ledningen av

den hälso- och sjukvårdande verksamheten i fall, då 3 § tillämpas, samt om

samverkan i sådant fall mellan det allmänt civila medicinalväsendet, krigsmaktens

hälso- och sjukvård samt civilförsvarets sjukvårdstjänst.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

2 mom. Konungen må förordna, att militär myndighet under krig äger

av det allmänt civila medicinalväsendet påkalla det bistånd, som myndigheten

finner erforderligt med hänsyn till den militära verksamheten.

5 §•

Ansvaret för att den allmänt civila hälso- och sjukvården i fall, då 3 §

tillämpas, omställes till den för sådant fall planlagda organisationen och

för att verksamheten efter omställningen bedrives planenligt åvilar inom

varje område den som i fredstid där utövar motsvarande verksamhet (fredshuvudmannen).

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger dock

Konungen föreskriva, att annan än fredshuvudmannen skall övertaga ansvaret.

6 §•

Redan i fredstid skola de planer uppgöras och de förberedande åtgärder

i övrigt vidtagas, som erfordras för övergång till krigsorganisation.

Det åligger den, som enligt 5 § är ansvarig för de där avsedda åtgärderna,

att i fredstid planlägga dessa enligt anvisning av myndighet som Konungen

bestämmer. Åvilar ansvaret annan än fredshuvudmannen, är denne likväl

skyldig att biträda vid den planläggning, som avser hans eget verksamhetsområde,

och vad därmed äger samband.

7 §•

Kostnaderna för övergång till den organisation, som den allmänt civila

hälso- och sjukvården planenligt skall erhålla då 3 § trätt i tillämpning,

bestridas av statsmedel.

Vad i första stycket sägs gäller ock i fråga om kostnaderna för den

verksamhet, som under krig bedrives av det allmänt civila medicinalväsendet,

dock att fredshuvudmännen skola bidraga till kostnaderna enligt grunder

som framdeles komma att bestämmas.

Därest övergången till krigsorganisation helt eller delvis verkställts redan

i fredstid, må, när skäl därtill äro, jämväl under sådan tid kostnaderna

för verksamheten ersättas av statsmedel i den omfattning Konungen bestämmer.

I övrigt skola kostnaderna för sådan verksamhet bestridas i den

ordning som eljest tillämpas i fredstid.

I fråga om förfarandet, när vissa kostnader enligt bestämmelserna i denna

paragraf skola bestridas av statsmedel, gäller vad Konungen därom

stadgar.

8 §.

Kommer riket i krig, är den som äger yrkeserfarenhet beträffande hälsoocli

sjukvård eller eljest är verksam inom sådan vård och icke före löpande

kalenderårs början fyllt sjuttio år skyldig att efter anvisning av myndighet,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

som bestämmes av Konungen, fullgöra sådan tjänst inom hälso- och sjukvården

som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (tjänsteplikt

för medicinalper sonal).

Den som fullgör militärtjänst är undantagen från tjänsteplikt för medicinalpersonal.

9 §•

Under de förutsättningar, som angivas i 3 § 2 mom., äger Konungen jämväl

då riket icke är i krig förordna om den tjänsteplikt för medicinalpersonal,

som finnes erforderlig. I fråga om giltigheten av sådant förordnande

skall vad i nämnda moment föreskrives äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Konungen meddelar föreskrifter angående dels omfattningen av begreppet

medicinalpersonal dels registrering av sådan personal dels fördelning

av personalen till tjänstgöring dels ersättning åt den som fullgör i denna

lag avsedd tjänsteplikt.

11 §•

Den som underlåter att fullgöra skyldighet, som ålagts honom med stöd

av 8 eller 9 §, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

12 §.

Konungen äger meddela de ytterligare föreskrifter, som erfordras för

tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar, från och med

vilken dag lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller

krigsfara och förordningen den 17 november 1939 (nr 813) om handläggning

vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den allmänna hälsooch

sjukvården upphöra att gälla.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

5

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

13 mars 1953.

N ärva rande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Hedlund, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, frågan om hälso- och

sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden samt anför.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1950 tillkallade

min företrädare som departementschef samma dag expeditionschefen i inrikesdepartementet

E. Montell för att inom departementet verkställa översyn

av gällande bestämmelser om hälso- och sjukvård vid krig eller krigsfara

och utreda vissa därmed sammanhängande frågor. Utredningsmannen

avgav den 19 juli 1952 ett betänkande angående hälso- och sjukvården

vid krig och andra utomordentliga förhållanden (SOU 1952:22).

Över betänkandet har yttranden avgivits av överbefälhavaren efter chefernas

för armén, marinen och flygvapnet samt försvarets sjukvårdsstyrelses

hörande, medicinalstyrelsen, sjukvårdsberedskapsnämnden, eivilförsvarsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, statens organisationsnämnd,

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens medicinska

forskningsråd, vilket åberopat ett av sin subkommitté försvarsmedicinska

nämnden utarbetat yttrande, överståthållarämbetet efter Stockholms

stadskollegiums och civilförsvarschefens i Stockholm hörande, länsstyrelserna

i samtliga län som regel efter hörande av bl. a. vederbörande förste

provinsialläkare, samtliga landsting med undantag av Uppsala läns, Jönköpings

läns, Kalmar läns södra, Värmlands läns, Örebro läns och Västerbottens

läns landsting, sjukhusdirektionerna i Göteborg och i Malmö, hälsooch

sjukvårdsstyrelsen i Norrköping, sjukvårdsberedningen för lasarettet

i Gävle, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska läkaresällskapet,

Sveriges läkarförbund, svenska militärläkarföreningen, överstyrelsen

för svenska röda korset, riksförbundet Sveriges lottakårer, centralförbundet

för befälsutbildning samt Sveriges civilförsvarsförbund.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Jag anhåller att i det följande få närmare behandla i betänkandet framförda

förslag. I detta sammanhang upptar jag endast de spörsmål, som

kräver reglering i lag eller som eljest gäller hälso- och sjukvårdens verksamhet

och organisation i stort i en krissituation. De anslagsfrågor, som

hänför sig till planläggningsverksamhet på området, anmäler jag i annat

sammanhang denna dag.

Nuvarande ordning och behovet av ny författningsreglering.

För nuvarande författningsbestämmelser och faktiska

planläggningsarbete i fråga om hälso- och sjukvården

i krig lämnar utredningsmannen en utförlig redogörelse på sid. 20—96 i

betänkandet. Jag tillåter mig hänvisa till denna redogörelse och lämnar

här endast en kort sammanfattning av densamma.

Ända till för 25—30 år sedan ansågs krigets direkta personella skadeverkningar

huvudsakligen vara begränsade till krigsmakten. Enligt den då

gängse uppfattningen gällde det för den samlade hälso- och sjukvården att

uppehålla den hygieniska standarden såväl inom krigsmakten som bland

civilbefolkningen, att bereda vård åt sårade soldater och att så långt resurserna

medgav fortsätta den fredsmässiga sjukvården. Detta skulle ske

genom att vid mobilisering av krigsmakten vissa särskilda hälso- och sjukvårdsanordningar

tillfördes denna dels inom de stridande förbanden, dels

på hemorten i form exvis av fasta militära sjukhus, s. k. krigssjukhus. Beträffande

de civila fredsmässiga institutionerna för hälso- och sjukvården

var inga särskilda förändringar planerade.

Denna situation har radikalt förändrats genom krigsteknikens utveckling

under de senaste decennierna. Redan vid mitten av 1930-talet stod det

klart, att det moderna kriget på ett helt annat sätt än tidigare skulle komma

att drabba hemorten. Ett par år innan andra världskrigets utbrott lades

också grunden till vad numera benämnes civilförsvaret. För det första omhändertagandet

av personer som skadats vid krigshandling, särskilt flyganfall,

mot hemorten tillkom civilförsvarets sjukvårdstjänst.

Härutöver ägnades största intresset åt sjukhusverksamheten på hemorten.

Författningsmässigt tog sig detta uttrycket att den 22 juni 1939 lag

om sjukhusvård vid krig eller krigsfara utfärdades (SFS nr 310; ändr.

563/1941 och 540/1944). Till denna ansluter sig dels kungörelsen den 26

augusti 1939 (nr 581) angående förberedande åtgärder för lagens tillämpning,

dels kungörelsen den 3 september 1939 (nr 634; ändr. 874/1939,

860/1942 och 653/1944) med särskilda bestämmelser angående lagens tilllämpning,

dels ock kungörelsen den 3 september 1939 (nr 635; ändr.

654/1944) om tjänstgöring i medicinalstyrelsen av representanter för krigsmakten

och civilförsvaret. Nämnda fyra författningar betecknas i det föl
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

jande krigssjukhusvårdslagen, förberedelsekungörelsen, tillämpningskungörelsen

och representantkungörelsen.

För andra grenar av den allmänna hälso- och sjukvården än sjukhusverksamhet

tillkom den 17 november 1939 (nr 813) förordning om handläggning

vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den allmänna

hälso- och sjukvården. Förordningen tog uteslutande sikte på högsta ledningen

av ifrågavarande vårdgrenar.

Sagda lag och förordning har karaktären av fullmaktsförfattningar och

det reala innehållet i författningarna kan av Kungl. Maj :t sättas i kraft

vid krig eller krigsfara. De är alltjämt gällande och nuvarande krigsplanläggning

grundas på dessa författningsbestämmelser. En utförlig behandling

ägnas dem på sid. 20—26 i betänkandet. Här kommer de endast att

beröras i samband med följande summariska redogörelse för den organisation

för hälso- och sjukvården i krig som f. n. planlägges.

Hälso- och sjukvård i krig är avsedd att bedrivas inom tre olika organisationer,

nämligen inom krigsmakten, inom civilförsvaret och inom det allmänt

civila medicinalväsendet, varmed i detta sammanhang förstås den för

krigsförhållanden omställda fredsmässiga civila organisationen för hälsooch

sjukvård. De två förstnämnda organisationerna är närmast betingade

av de speciella förhållanden, som råder inom de militära förbanden resp.

i en tätort omedelbart efter en mera omfattande krigshandling mot orten.

De är därför, trots den storleksordning särskilt sjukvårdstjänsten inom

krigsmakten får, att i viss mån betrakta som komplement till det allmänt

civila medicinalväsendet.

Den allmänna gången vid omhändertagande för behandling och vård av

sårade, och i princip även sjuka, inom krigsmakten är följande. I stridslinjen

tas de sårade om hand av sjukvårdare och sjukbärare inom kompaniet.

De förs till bataljonsförbandsplatsen, där den första något mera kvalificerade

vården kan beredas dem. Om skadan är av allvarligare beskaffenhet,

ges den skadade sådan behandling, att han kan tåla fortsatt transport

bakåt. Sådan transport verkställes, eventuellt över brigadförbandsplats

eller rörligt militärt sjukhus (fördelnings- eller etappsjukhus) till

den sjukvårdsanstalt, där han kan erhålla mera definitiv behandling och

vård. Vid långvarigare sjukdomstillstånd är denna anstalt som regel fast

hemortssjukhus, antingen militärt krigssjukhus eller civilt beredskapssjuklius.

Strävan är nämligen att den militära rörliga sjukvårdsapparaten

skall efter ett ianspråktagande snarast tömmas så att den skall kunna vid

behov på nytt tas i anspråk. Endast krigsmakten förfogar över medel för

landsomfattande sjuktransporter, främst sjukhuståg och bussplutoner.

Civilförsvarets sjukvårdstjänst är avsedd att fungera på principiellt motsvarande

sätt som krigsmaktens sjukvårdstjänst. En väsentlig skillnad är

emellertid, att de militära hälso- och sjukvårdsformationer som tillhör eller

är nära anslutna till mobiliserade förband uppsättes samtidigt med dessa

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mnj:ts proposition nr 222.

förband, medan civilförsvarets sjukvårdstjänst som regel är i verksamhet

endast under och omedelbart efter krigshandling mot hemorten. Denna

skillnad får ur personell synpunkt den viktiga följdverkan att den mest

kvalificerade personalen tas i anspråk i förra fallet permanent, i senare

fallet tillfälligt. Uppgiften för civilförsvarets sjukvårdstjänst är att ombesörja

det första omhändertagandet av skadade vid krigshandling mot hemorten,

att lämna de skadade den behandling som erfordras för deras transport

till sjukhus och att verkställa denna transport. Enligt den nyligen fastställda

organisationen för allmänna civilförsvarets sjukvårdstjänst skall

denna för angivna ändamål organisera samaritställen, förbandsplatser och

förbandsstationer. Dessa skiljer sig från varandra därigenom att de både

kvantitativt och framförallt kvalitativt med hänsyn till personella och materiella

resurser har olika kapacitet. Tidigare har civilförsvarets sjukvårdstjänst

varit utrustad enbart med lokala sjuktransportmedel. I sin nya organisationsform

däremot skall tjänstegrenen äga tillgång till ett betydande

antal bussar, vilka apteras till ambulanser för längre transporter.

Såsom tidigare antytts måste såväl krigsmaktens som civilförsvarets

sjukvårdstjänst repliera på det allmänt civila medicinalväsendet. Tidigast

blev detta uppenbart beträffande verksamheten vid sjukhusen. Ett par månader

före det andra världskrigets utbrott, utfärdades också den förut omnämnda

krigssjukhusvårdslagen. Syftet med denna var att skapa de formellt-juridiska

förutsättningarna för en omställning och eventuell utökning

av de fredsmässiga civila sjukhusens verksamhet vid krig och att angiva

relationerna mellan dessa sjukhus och de militära sjukhusen. I sistnämnda

avseende förutsätter lagen att båda slagen av sjukhus skall förekomma

och att de, i den män så erfordras, skall mottaga såväl militära som

civila patienter (6 §). De militära sjukhusen och civilförsvarets »hjälpplatser:»,

vilka sistnämnda enligt 2 § 2. q) i lagen hänföres till civila sjukhus,

upprättas och drives i princip av staten. Dessa anstalters organiserande

och ledning bör därför ske på samma sätt som andra anstalter inom

krigsmakten och civilförsvaret. Det bör emellertid påpekas, att det förhållandet

att civilförsvarets hjälpplatser i lagen hänföres till civila sjukhus

föranleder, att lagens och tillämpningsförfattningarnas bestämmelser för

civila sjukhus skall tillämpas på dessa hjälpplatser. Detta skulle, såsom av

den följande framställningen framgår, få till följd sådana besynnerliga och

i praktiken icke heller tillämpade förhållanden, att sjukhushuvudmännen

skulle kunna anbefallas upprätta sådana hjälpplatser, att dessa skulle stå

under medicinalstyrelsens ledning etc.

De civila sjukhusen under krig — sådana sjukhus för kroppssjukvård

benämnes beredskapssjukhus — är enligt krigssjukhusvårdslagen antingen

fredssjukhus som utan eller med förändring fortsätter verksamheten eller

särskilt vid krig upprättade sjukhus (3 §). Kungl. Maj :t äger förordna,

att sjukhushuvudmännen skall vid krig nedlägga eller förändra fredssjuk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

V)

hus eller upprätta nya sjukhus (4 § lagen). Som regel drivs beredskapssjukhusen

i samma ordning som motsvarande fredssjukhus (7 § lagen).

Enligt 1 § 2 mom. förberedelsekungörelsen skall Kungl. Maj:t efter förslag

av medicinalstyrelsen, numera sjulcvårdsberedskapsnämnden, fastställa

förteckning över beredsltapssjukhusen. Redan i fred skall i mån av behov

vissa planer för verksamheten vid sjukhusen utarbetas (2 § samma kung.).

Detta arbete tillkommer beträffande sjukhus, som skall upprättas först vid

krig, vederbörande sjukhushuvudmän och i fråga om befintliga sjukhus

dessas styrelser (chefer).

Gällande förteckning över beredskapssjukhus fastställdes av Kungl. Maj:t

den 20 juli 1951. Den omfattar 143 sjukhus med sammanlagt ca 110 000

vårdplatser. Samtliga dessa sjukhus bildas genom mer eller mindre väsentliga

förändringar av befintliga fredssjukhus. Några vid krigsfall nyupprättade

civila kroppssjukhus förekommer alltså icke. I förteckningen

skiljer man mellan grupp I- och grupp Il-sjukhus. Till grupp I hänföres

sjukhusen på orter, som kan förväntas icke utgöra fientliga anfallsmål.

Behandlings- och vårdkapaciteten vid dessa sjukhus utbygges mycket kraftigt

vid krigsfall. Emellertid är det icke möjligt att lämna de utsatta orterna,

vilka oftast är större befolkningscentra, helt utan lokala sjukhusresurser.

I varje fall ett förstahandsbehov därav — inrymt i skyddsrum eller i lokaler

belägna i ortens periferi — har ansetts böra tryggas. Dessa sjukhus benämnes

Il-sjukhus. Med hänsyn till att de största f redssjukhusen väsentligen

är belägna på orter, som på grund av sin folkmängd eller av andra skäl kan

antagas bli särskilt utsatta för krigshandlingar, kommer vid övergång från

freds- till krigsförhållanden en avsevärd förskjutning av den civila sjukhuskapaciteten

att ske från större städer till mindre orter. Beredskapssjukhusen

på mera utsatta orter kommer även, bortsett från storleksordningen, att

förete ett utseende, som i hög grad avviker från motsvarande fredssjukhus.

Ledningen av verksamheten vid beredskapssjukhusen skall utövas av

medicinalstyrelsen, vilken före avgörandet av ärende rörande sådant sjukhus

skall normalt höra sjukhusets styrelse (1 § 2 mom. tillämpningskung.).

I medicinalstyrelsen skall vid handläggning av dessa ärenden och andra

ärenden av betydelse för krigföringen eller civilförsvaret tjänstgöra en

representant för överbefälhavaren och en för civilförsvarsstyrelsen (1 §

representantkung.).

Gällande lagstiftning bygger på förefintligheten av två jämställda sjukhusorganisationer

vid krig. Detta har givetvis medfört behov av samordning.

T sådant syfte har i 2 § tillämpningskungörelsen föreskrivits, att

Kungl. Maj :t kan förordna att sjukhusvårdsärenden som berör såväl militära

som civila intressen skall av den högsta militära ledningsmyndigheten

på området, försvarets sjukvårdsstyrelse, och av medicinalstyrelsen för

prövning och fastställelse underställas en av Kungl. Maj :t utsedd sjukhusvårdchcf.

Sådan bar icke utsefts.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

I stället planlägges utan författningsmässigt stöd att vid krig en organisation

skall upprättas i militär regi för att reglera beläggningen vid

militära och civila sjukhus och anordna större sjuktransporter. Denna

organisation innebär att nyssnämnda uppgifter skall handhas av en till

högkvarteret förlagd beläggningscentral, i vilken även representanter för

medicinalstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen skall ingå. Som underorgan

till högkvarterets beläggningscentral skall i varje militärbefälsstab finnas en

beläggningscentral. Ansvaret för verksamheten vid denna tillkommer stabsläkaren,

vilken därvid biträdes av civilbefälhavarens närmaste medicinale

medhjälpare, civilläkaren.

Medicinalstyrelsen och sjukhusvårdschefen, om sådan blivit utsedd, skall

vid ledningen av verksamheten vid beredskapssjukhusen efterkomma de

direktiv, som överbefälhavaren med hänsyn till krigföringen utfärdar (3 §

tillämpningskung.).

I krigssjukhusvårdslagen har slutligen vissa grundläggande bestämmelser

intagits om kostnaderna för upprättandet och driften av bl. a. beredskapssjukhusen

(9 och 10 §§). Härtill återkommer jag i den följande

framställningen.

Inom andra grenar av den civila hälso- och sjukvården än kroppssjukhusvården

befinner sig krigsplanläggningen ännu endast i sin början. Den

främsta anledningen härtill torde vara, att det först på senaste tid blivit

uppenbart att icke endast verksamheten vid kroppssjukhusen utan även

annan civil hälso- och sjukvård är av största betydelse i ett krigsfall och

därför i behov av planering för omställning till krigsförhållanden. Detta

tidigare förbiseende av angivna vårdgrenars betydelse i krig framgår också

av den begränsade räckvidden för den i det föregående berörda förordningen

den 17 november 1939 om handläggning vid krig eller krigsfara

av vissa ärenden rörande den allmänna hälso- och sjukvården. Syftet med

förordningen, vars materiella bestämmelser aldrig varit i tillämpning, är

att åstadkomma en samordning mellan andra delar av den militära och

civila allmänna hälso- och sjukvården än sjukhusvården. Sålunda har

föreskrivits, att ärenden som avser denna verksamhet och berör såväl

militära som civila intressen skall för prövning och avgörande överlämnas

till en av Kungl. Maj :t utsedd sjukvårdschef (2 §). Denne har att vid fullgörandet

av sina åligganden efterkomma de direktiv, som överbefälhavaren

med hänsyn till krigföringen utfärdar (3 §).

I fråga om behovet av ny författningsreglering för

hälso- och sjukvården i krig och planläggningen härför torde utredningsmannen

— av ett flertal uttalanden i betänkandets tidigare avsnitt att döma

■— finna detta behov uppenbart. Bland allmänna synpunkter i anslutning

till sitt förslag till ny lag i ämnet anför utredningsmannen följande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

11

Även om det icke med fog kan sägas att 1939 års författningskomplex

beträffande hälso- och sjukvård i krig hittills lagt hinder i vägen för en

tidsenlig planläggning på området, finner jag likväl bestämmelserna för

ifrågavarande verksamhet i behov av en långtgående översyn och revidering.

I nutida planläggning för hälso- och sjukvårdsberedskapen intager

visserligen sjukhusverksamheten alltjämt med rätta en framträdande plats

men betydande intresse ägnas även andra grenar av hälso- och sjukvården.

Jag syftar härvid på sådan verksamhet som hälsovården, epidemibekämpningen

i de väsentliga delar den utföres utanför sjukhus, den mycket krävande

öppna vården i tjänsteläkardistrikten samt försörjningen med läkemedel

och annan sjukvårdsmateriel. Skäl föreligga icke för att vid författningsregleringen

för krigsfall av den allmänna hälso- och sjukvården

utbryta sjukhusverksamheten och giva denna en förhållandevis ingående

behandling, medan övriga vårdgrenar, vilka även de som regel äro mycket

betydelsefulla i krig, ägnas ingen eller en högst summarisk uppmärksamhet.

De för hälso- och sjukvården i krig erforderliga författningsbestämmelserna

böra därför i princip täcka hela hälso- och sjukvårdsområdet.

I remissyttrandena förekommer ingen erinran mot vad utredningsmannen

sålunda anfört.

Departementschefen. I det totala försvaret ingår hälso- och sjukvården

som eu betydelsefull del. Jag finner det därför oundgängligt att en tillfredsställande

krigsberedskap upprättas även på detta område.

Den hälso- och sjukvårdande verksamheten i krig måste för att vara

funktionsduglig organiseras på ett sätt som innebär att den i olika avseenden

avviker från den fredsmässiga ordning som är fastslagen i lag. Jag

syftar härvid i första hand på 1940 års sjukhuslag, som reglerar den av

landstingen och städerna utanför landsting bedrivna slutna kroppssjukvården,

men även på epidemilagen och åtskillig annan liknande lagstiftning.

Skyldighet för sjukhushuvudmän in. fl. att redan i fred verkställa viss

planläggning för krigsorganisationen kan vara erforderlig. De utomordentligt

stora krav som kommer att ställas på hälso- och sjukvården i krig gör

det vidare nödvändigt att i ett verkställighetsläge kunna tvångsmässigt taga

i anspråk personal, lokaler och materiel som behövs för verksamheten.

Även detta tvångsmässiga ianspråktagande fordrar förberedelser. Angivna

förhållanden måste i sina huvuddrag vara reglerade i lag.

Gällande författningsbestämmelser är icke ägnade såsom underlag för

eu effektiv krigsplanläggning beträffande hälso- och sjukvården. De är i

huvudsak begränsade till sjukhusverksamheten och icke ens i denna del

uttömmande. Lagstiftningen tillkom redan år 1939 och är numera icke

tidsenlig med hänsyn till den utveckling både krigstekniken och hälso- och

sjukvården sedan dess undergått. Jag finner mig alltså böra föreslå ny

lagstiftning i ämnet.

Till sin principiella uppläggning är ifrågavarande lagstiftning betingad

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

av den organisation, som befinnes vara mest lämplig för hälso- och sjukvården

i krig. I det närmast följande kommer detta spörsmål att behandlas.

Därefter kommer vissa betydelsefulla specialfrågor att upptagas. Dessa

avser ansvaret för verksamheten inom krigsorganisationen, bestridandet

av kostnaderna för denna verksamhet, tjänsteplikt för medicinalpersonal

och särskilda förfogandebestämmelser på området.

Hälso- och sjukvårdens krigsorganisation.

Utredningsmannen. Till en början erinrar utredningsmannen om att

hälso- och sjukvården i krig enligt gällande planläggning är avsedd att

bedrivas dels inom krigsmakten, dels inom civilförsvaret och dels inom

det s. k. allmänt civila medicinalväsendet. Denna uppdelning skulle —- fortsätter utredningsmannen — erbjuda problem av begränsad omfattning,

därest tillgången på personal och materiel vore sådan att de tre organisationernas

behov härav kunde vart för sig tillgodoses. Detta är emellertid

icke fallet, särskilt icke beträffande personalen. För att de knappa personella

och materiella sjukvårdsresurserna skall kunna utnyttjas rationellt

måste därför en mer eller mindre långtgående samordning av nämnda tre

organisationer eftersträvas.

Samtliga återhållande moment för en rationell utjämning av behov och

tillgångar torde i princip elimineras, om för hälso- och sjukvården i krig

en gemensam organisation kunde åvägabringas. Det är därför

enligt utredningsmannens uppfattning angeläget att undersöka om inom

krigsmakten, civilförsvaret eller det allmänt civila medicinalväsendet ett

förenhetligande av hälso- och sjukvårdsorganisationen med fördel kan ske.

I fråga om möjligheterna att i krigsmaktens eller civilförsvarets organisationer

inordna den allmänt civila hälso- och sjukvården anför utredningsmannen

följande.

En mångfald arbetsuppgifter av betydande storleksordning ankommer i

krig primärt på krigsmakten och civilförsvaret. Ansvaret för annan verksamhet

av betydelse för totalförsvaret bör därför åläggas krigsmakten resp.

civilförsvaret endast i den mån denna verksamhet och de för sagda organisationer

primära arbetsuppgifterna äro så avhängiga av varandra att de

oundgängligen måste handhavas av samma organ. Detta är en princip som

omfattas icke minst av företrädare för krigsmakten och civilförsvaret. Ett

sådant kvalificerat samband anser jag icke föreligga från krigsmaktens

resp. civilförsvarets sida i förhållande till den verksamhet som enligt gällande

planläggning innefattas i begreppet allmänt civil hälso- och sjukvård.

Ett flertal andra förhållanden tala även emot att sistnämnda verksamhet i

ett krigsfall överföres till den militära organisationen eller civilförsvaret.

Sålunda skulle den hälso- och sjukvård som är avsedd att under krig bedrivas

på hemorten omhänderhavas icke av de organ som utöva motsvarande

fredsverksamhet utan av principiellt helt nya organ. En sådan väsentlig

organisationsförändring i det kritiska läget vid omställning från freds- till

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Mnj.ts proposition nr 222.

krigsförhållanden skulle innebära mycket allvarliga risker för organisationens

funktionsduglighet och slöseri på kvalificerad arbetskraft i ett läge då

sträng hushållning härmed är särskilt nödvändig. Bortsett från nämnda

sakskäl tala även vissa mera känslobetonade men därför icke betydelselösa

skäl emot att delar av den civila hälso- och sjukvården, exvis den av landsting

och landstingsfria städer bedrivna kroppssjukhusvården, vid krig

inordnas i den militära organisationen eller i civilförsvaret.

Enligt utredningsmannens uppfattning är det sålunda uppenbart, att

det allmänt civila medicinalväsendet bör bestå även när hälso- och sjukvården

organiseras för krigsförhållanden.

Vidare finner utredningsmannen det icke ens med den vidsträcktaste

militära direktivrätt vara organisatoriskt möjligt att för de oundgängliga

behov som uppkommer inom krigsmaktens stridande förband låta den

hälso- och sjukvårdande verksamheten handhavas av en civil organisation.

Sjukvårdstjänsten liksom all annan underhållstjänst inom krigsmakten

måste nära samordnas med stridsverksamheten i övrigt.

Även inom civilförsvaret bör — fortsätter utredningsmannen — viss

sjukvård bedrivas såsom komplement till den allmänt civila hälso- och

sjukvården. Skälen härtill är väsentligen följande.

Det första omhändertagandet av skadade personer måste nära samordnas

med andra räddningsåtgärder som odiskutabelt ankomma på civilförsvaret.

Vidare förfogar civilförsvaret över en lokal beredskapsorganisation som är

avsevärt starkare än det allmänt civila medicinalväsendets och kan för sin

skadeavhjälpande verksamhet rekrytera och utbilda betydande personalkadrar.

Civilförsvaret har även tillgång till transportmedel av betydande

storleksordning.

Utredningsmannen finner alltså oundgängligt, att hälso- och sjukvård

under krig bedrives inom samma tre organisationer som enligt gällande

planläggning, nämligen inom den allmänt civila medicinalorganisationen,

inom krigsmakten och inom civilförsvaret.

Vid gränsdragningen mellan dessa tre organisationer är det

emellertid enligt utredningsmannens uppfattning angeläget att en av organisationerna

vidgas så att den blir i möjligaste mån dominerande inom

verksamheten. Härigenom kan nämligen de möjligheter till samordning

och utjämning som förefinnes inom en gemensam organisation tillvaratagas

så långt detta är praktiskt genomförbart. Av skäl som utvecklas på

sid. 103—104 i betänkandet anser utredningsmannen, att den eftersträvade

breddningen av en av organisationerna bör avse den redan nu största organisationen,

nämligen det allmänt civila medicinalväsendet.

Vad till en början angår gränsdragningen mellan detta och civilförsvarets

sjukvårdstjänst finner utredningsmannen sagda sjukvårdstjänst enligt nyligen

genomförd omorganisation avse endast sådan verksamhet som nödvändigt

måste tillkomma densamma.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Även krigsmaktens sjukvårdstjänst bör enligt utredningsmannen få

principiellt oförändrad omfattning i de väsentliga delar den avser hälso- och

sjukvård vid de stridande förbanden och sådana förband, som närmast

betjänar dessa, exvis etappgrupper. Av militära hälso- och sjukvårdsformationer

på hemorten bör krigssjukstugorna, kuranstalterna för militära

krigsskadade och hälso- och sjukvården vid de militära utbildningsdepåerna

alltjämt med hänsyn till sina funktioner ingå i den militära organisationen.

Detsamma gäller den omfattande militära sjuktransportorganisationen.

Däremot bör enligt utredningsmannen övervägas, huruvida icke följande

tre grupper av militära sjukvårdsenheter har så nära samband med den

civila hälso- och sjukvården i krig att de med fördel kan överföras till

denna, nämligen de s. k. krigsblodgivarcentralerna, de fasta humanbakteriologiska

laboratorierna samt krigssjukhusen med härtill knutna konvalescentanstalter.

Vad angår krigsblodgivarcentralerna och nämnda laboratorier erinrar

utredningsmannen om att förslag till sådant överförande redan framförts.

Detta hade skett i fråga om de förra av särskilda av medicinalstyrelsen och

försvarets sjukvårdsstyrelse tillkallade sakkunniga1 i samråd med utredningsmannen

och beträffande de senare av utredningsmannen själv i

annat sammanhang-.

I betänkandet föreslår utredningsmannen vidare, att krigssjukhusen och

de till dessa anslutna konvalescentanstalterna skall successivt överföras till

den civila sektorn. Av skälen för detta förslag, vilka i sina detaljer är av

hemlig natur, må här anföras följande.

Krigssjukhusen bör väsentligen betraktas såsom en med beredskapssjukhusen

sidoordnad organisation. Deras sammanlagda platsantal är av

måttlig storleksordning. Behovet av viss under krig särskilt oumbärlig

medicinalpersonal, främst kirurger, är emellertid betydligt bättre tillgodosett

på krigssjukhusen än på beredskapssjukhusen. Härtill kommer, att

läkarna vid krigssjukhusen över lag är välkvalificerade och i sin bästa

ålder, medan läkarna vid beredskapssjukhusen huvudsakligen är män över

värnpliktsåldern och kvinnor samt delvis utgöres av läkare med begränsad

rörlighet eller arbetsförmåga. Genom anordningen med fasta krigssjukhus

inom den militära sektorn kommer sålunda en framför allt ur kvalitativ

synpunkt mycket betydelsefull grupp läkare att undandragas alternativ

användning vid beredskapssjukhus. Beträffande krigsmaktens krav på en

eventuell motsvarighet till krigssjukhusen kan dessa krav väsentligen lika

bra tillgodoses inom en väl förberedd och utbyggd beredskapssjukhusorganisation.

Den föreslagna överflyttningen bör dock ske först vid den

tidpunkt då beredskapssjukhusens planläggning fortskridit så långt, att

den civila sektorn kan mottaga krigssjukhusen utan risk för ens tillfällig

sänkning av beredskapen. 1 2

1 Betänkande den 26 juni 1951 om transfusionsverksamhetens organisation (stencil).

2 Betänkande den 4 december 1951 ang. planläggningen av viss laboratorieverksamhet

under krig (hemligt).

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 222.

När det sålunda icke befunnits möjligt att ur organisatorisk synpunkt

förenhetliga hälso- och sjukvården i krig, har utredningsmannen undersökt

möjligheterna att så samordna de tre organisationerna att dessas resurser

kan komma till en ur behovssynpunkt så ändamålsenlig användning som

möjligt.

Den mest effektiva samordningen torde — anför utredningsmannen vidare

— erhållas, om den hälso- och sjukvårdande verksamheten i krig

ställs under gemensam 1 e d n i n g, trots att den organiseras och drivs

i de särskilda organisationernas regi. Med ledningsbefogenheten är givetvis

förenat ansvaret för att samtliga uppkommande behov av hälso- och sjukvård

blir på det mest ändamålsenliga sätt tillgodosedda. Sagda ledning och

ansvar kan förläggas centralt till vederbörlig militär myndighet, till civilförsvarsstvrelsen,

till medicinalstyrelsen eller till ett nyskapat ledningsorgan

samt i den högre regionala instansen till militärbefälhavaren, till

civilbefälhavaren eller till ett nytt organ. Beträffande dessa alternativ anför

utredningsmannen följande.

Att förlägga den enhetliga ledningen till militära organ under medverkan

av representanter för civila myndigheter bör icke ifrågakomma. Det allmänt

civila medicinalväsendet utgör nämligen den absolut sett ojämförligt största

organisationen och innefattar i sig den alldeles övervägande delen av de

resurser som stå till förfogande för utjämning olika behov emellan. Civilbefolkningens

behov av sjukvård under krig torde vidare komma att bli av

väsentlig storleksordning och betydelse. Fördelen med att förlägga den

enhetliga ledningen till militära organ synes i huvudsak vara att härigenom

möjligheterna att ta erforderlig hänsyn till krigsutvecklingen givetvis öka

och att den militära servicen främst i fråga om förbindelsemedel kan utnyttjas.

Dessa fördelar uppväga dock icke nackdelarna och synas kunna

erhållas utan att ställa hälso- och sjukvården i krig under militär ledning.

Alternativet att centralt ställa hela hälso- och sjukvården i krig under

civilförsvarsstyrelsens ledning torde även böra avvisas. I vårt land har

nämligen icke såsom i vissa andra länder ledningen av krigsviktig civil

verksamhet helt eller till övervägande del koncentrerats till civilförsvaret.

Vidare må påpekas att hur betydelsefull civilförsvarets sjukvårdstjänst än

är såsom komplement i katastrofsituationer till det allmänt civila medicinalväsendet

den dock är den klart minsta av de tre sjukvårdsorganisationerna

och endast temporärt träder i verksamhet.

Ej heller medicinalstyrelsen centralt och civilbefälhavarna, eventuellt

länsstyrelserna regionalt torde kunna accepteras såsom enhetliga ledningsorgan.

Det synes nämligen nödvändigt att krigsmakten själv disponerar de

militära formationer som avse att tillgodose de stridande förbandens omedelbara

behov av hälso- och sjukvård.

Vad sist sagts beträffande krigsmaktens invändningar mot ett förenhetligande

av ledningen hos medicinalstyrelsen och civila regionala organ har

motsvarande tillämpning även vid det alternativ enligt vilket ledningen

skulle tilläggas nyinrättade organ. Häremot kunna även andra betänkligheter

anföras. Vid inrättande av nya ledningsorgan torde nämligen de nu

planlagda, vilka samtliga ha motsvarigheter i fred, komma att antingen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

uppgå i de nya organen eller bli verkställighetsorgan till dessa. Det förstnämnda

torde förutsättas till övervägande del bli fallet i fråga om centralorgan,

det sistnämnda beträffande de regionala organen. Tillskapandet av

särskilda ledningsorgan skulle alltså innebära en ytterligare komplicering

av hälso- och sjukvårdsorganisationen och med skäl kunna betecknas som

en överorganisation. Inrättandet av nya ledningsorgan synes alltså icke

heller vara ett godtagbart alternativ.

Med hänsyn till det anförda kan utredningsmannen icke tillstyrka, att all

hälso- och sjukvårdande verksamhet i krig ställs under enhetlig ledning.

Utredningsmannen prövar härefter förutsättningarna för att efter mönster

av sjukhusvårdschefen-sjukvårdschefen enbart centralt inrätta

ett operativt ledningsorgan, vars uppgifter skulle vara begränsade

till frågor av gemensamt militärt och civilt intresse. Detta organ skulle

sålunda endast ha till uppgift att operativt leda hälso- och sjukvården,

d. v. s. i utjämnande syfte disponera tillgängliga hälso- och sjukvårdsresurser.

Främst med hänsyn till svårigheten att avgränsa det nya ledningsorganets

befogenheter har utredningsmannen emellertid vid närmare

granskning ansett sig böra avvisa även detta alternativ.

Den återstående utvägen för att åstadkomma en så ändamålsenlig användning

som möjligt av tillgängliga hälso- och sjukvårdsresurser i krig

har utredningsmannen funnit vara att samverkan anbefalles

mellan ledningsorganen för de särskilda hälso- och sjukvårdsorganisationerna

i olika instanser och att praktiska förutsättningar

för en sådan samverkan med hänsyn till ledningsorganens lokalisering

m. m. tillskapas. Utredningsmannen framhåller, att det är av särskild

betydelse att samverkan sker i fråga om disponeringen av sådana

hälso- och sjukvårdsresurser som är av mera avsevärt intresse ur allmän

utjämningssynpunkt.

Centralt bör —- fortsätter utredningsmannen — sådan operativ ledning

tillkomma inom den militära sektorn, närmast under överbefälhavaren,

försvarsstaben förstärkt med medicinsk expertis från försvarets sjukvårdsstyrelse

samt inom den civila sektorn medicinalstyrelsen och i begränsad

utsträckning civilförsvarsstyrelsen. Sistnämnda styrelses intresse i detta

sammanhang synes kunna tillgodoses genom att en representant för styrelsen

vid krigsfall placeras hos medicinalstyrelsen.

De organisatoriska anordningarna för att möjliggöra en operativ samverkan

på detta område skall alltså syfta till att en till omfattningen liten

men för ändamålet kvalificerad del av medicinalstyrelsen jämte representanten

för civilförsvarsstyrelsen placeras i anslutning till den del av försvarsstaben

som har motsvarande uppgifter på den militära sidan. Utredningsmannen

har framlagt förslag till sådana anordningar och även funnit

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

lämpligt att ifrågavarande hälso- och sjukvårdsledningar sammanföres till

ett samarbetsorgan. Detta är avsett att ersätta bl. a. den nuvarande beläggningscentralen

vid högkvarteret.

Återstående delar av försvarets sjukvårdsstyrelse och medicinalstyrelsen

skulle vid bifall till förslaget komma att i princip bli förvaltningsmyndigheter.

De bör nära samarbeta och vara lokalt anknutna till varandra.

Beträffande samordningen i den högre regionala instansen föreslår utredningsmannen

att denna skall åstadkommas därigenom att militärbefälhavaren

såsom regionalt ledningsorgan för den militära hälso- och sjukvården

och civilbefälhavaren i egenskap av motsvarande organ för den

allmänt civila hälso- och sjukvården och civilförsvarets sjukvårdstjänst

anbefalles samarbeta med varandra. Detta underlättas genom den avsedda

lokala anknytningen mellan militär- och civilbefälhavaren jämte medhjälpare.

Den personal hos nämnda befälhavare som närmast ansvarar för

hälso- och sjukvården bör i likhet med vad som föreslagits för centralinstansen

bilda ett samarbetsorgan, vilket kommer att bl. a. ersätta den

nuvarande beläggningscentralen i militärbefälsstaben.

Även länsstyrelserna kommer enligt utredningsmannens uppfattning att

i krig ha vidsträckta befogenheter beträffande ledningen av den civila hälsooch

sjukvården i länen. Utredningsmannen erinrar om att Kungl. Maj :t

genom beslut den 15 juni 1951 1''örordnat, att envar länsstyrelse skall uppgöra

plan för sin krigsorganisation och att denna plan bl. a. innebär, att

vid varje länsstyrelse skall i krig organiseras en hälso- och sjukvårdssektion.

Inom sektionen skall handläggas frågor om bl. a. länets sjukvårdsresurser

och dessas utnyttjande och fördelning. Befogenheterna avser alltså enbart

s. k. operativ ledning. På sid. 149—150 i betänkandet anför utredningsmannen

vissa synpunkter på vad denna ledning kommer att innehålla och hur

den kommer att utövas. I 2

I detta sammanhang berör utredningsmannen frågan om civilbefälhavarnas

befogenheter. Han konstaterar härvid, att civilbefälhavarna

bör såsom rena beredskapsorgan ha befogenheter i ett krigsfall,

vilka uteslutande avser operativ ledning och icke till någon del verkställighetsuppgifter.

Vidare refererar han på sid. 145 i betänkandet dels föreskrifterna

om civilbefälhavarnas åligganden i 3 § instruktionen för civilbefälhavare

den 5 juni 1951 (nr 429), dels vissa uttalanden som föredragande departementschefen

gjorde i propositionen den 16 mars 1951, nr 149, i samband

med civilbefälhavarinstitutionens tillkomst. Departementschefen framhöll

härvid bl. a. att han principiellt utginge ifrån att de till civilområdena

hörande länsstyrelserna bör fungera självständigt så länge förhållandena

medger detta.

I fråga om hälso- och sjukvården kan emellertid enligt utredningsmannens

uppfattning operativa ledningsbefogenheter icke tilläggas civilbefäl
2

— Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 222.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

havaren först vid den tidpunkt under ett krig då vederbörande länsstyrelse

icke längre kan fungera självständigt. Utredningsmannen föreslår därför,

att sådana befogenheter skall senast vid ett krigsutbrott tillkomma civilbefälhavaren.

Innebörden av detta förslag vad gäller relationerna mellan

civilbefälhavare och länsstyrelse framgår av följande mera principiella

uttalande av utredningsmannen i fråga om den inbördes kompetensen mellan

de operativa ledningsorganen i olika instanser.

Ansvaret och härmed också ledningen bör i princip ankomma på de

lägsta ledningsorganen inom de olika organisationerna, alltså länsstyrelserna

beträffande såväl det allmänt civila medicinalväsendet som civilförsvarets

sjukvårdstjänst. Emellertid torde det bliva nödvändigt att överordnade

ledningsorgan giva underställda organ vissa direktiv för dessas verksamhet

och att vissa resurser emellanåt få ianspråktagas först efter närmast högre

ledningsorgans medgivande eller om sådant icke kan inhämtas först i en

katastrofsituation. Vidare bör skyldighet föreligga för varje ledningsorgan

att kontinuerligt hålla närmast överordnat organ underrättat om hälso- och

sjuk vårdsläget inom sitt område. Högre ledningsorgan bör ingripa endast

därest bistånd begäres av det underställda organet eller därest det överordnade

ledningsorganet med sin större överblick finner oundgängligt att

på visst sätt dirigera verksamheten.

De freds mässiga civila huvudmännens ställning

ägnas en ingående behandling i betänkandet. Av den tidigare lämnade redogörelsen

framgår, att utredningsmannen såsom skäl för bibehållande i krig

av det allmänt civila medicinalväsendet framhållit angelägenheten av att

andra organisatoriska förändringar beträffande den fredsmässiga hälsooch

sjukvården icke i ett krigsfall vidtages än de som nödvändigt betingas

av krigsförhållandena. Landstingen och de landstingsfria städerna bör

alltså även under krig ansvara för organiserandet och driften av kroppssjukhusen

och andra delar av hälso- och sjukvårdsorganisationen, som i

fred principiellt ankommer på dessa huvudmän.

Genom Kungl. Maj :ts i det föregående omnämnda beslut den 15 juni

1951 har emellertid vid krigsfall den operativa ledningen av hälso- och

sjukvården i länen tillagts länsstyrelserna. Denna befogenhet för länsstyrelsen

gör det enligt utredningsmannens uppfattning angeläget att sådana

anordningar vidtas, att huvudmannen kan på nära håll följa ledningsverksamheten.

Härom anför utredningsmannen huvudsakligen följande.

Beträffande beredskapssjukhusen ankommer det på landsting och städer

utanför landsting att svara för omställningen till krigsorganisation av redan

i fred befintliga sjukhus, upprättandet av nya sjukhus och driften av beredskapssjukhusen.

Utnyttjandet av behandlings- och vårdmöjligheterna

på sjukhusen, fördelningen av medicinalpersonal m. fl. moment som ingå

i den operativa ledningen av sjukhusens verksamhet ankommer emellertid

i första hand på länsstyrelsen. Krigsförhållandena torde vidare komma att

föranleda att flertalet av de många åtgärder som erfordras för att sjukhusen

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

skola kunna fungera i krig måste vidtagas av de särskilda sjukhusledningarna

i samarbete med lokala och regionala försörjningsmyndigheter av

olika slag. Avsedda regionala myndigheter torde som regel bli knutna till

länsstyrelsen. Vad nu sagts beträffande sjukhusvården har motsvarande

tillämpning beträffande den hälsovård och öppna sjukvård som bedrives

av landsting och landstingsfria städer. Här tillkommer att verksamheten

för att ge största möjliga effekt måste ställas under direkt ledning av tjänsteläkaren.

Med hänsyn till det anförda synes huvudmannens intressen

bäst bevakas, om en kvalificerad företrädare för huvudmannen lokalt anslutes

till länsstyrelsen. Särskilt torde detta vara betydelsefullt, om länsstyrelsen

bortflyttar från residensstaden. Därest vid sådan bortflyttning

representant för huvudmannen icke medföljer, torde nämligen möjligheterna

för huvudmannen att följa verksamheten på grund av förbindelsesvårigheter

vara starkt beskurna och i vissa lägen helt obefintliga. Jag

föreslår alltså, att till länsstyrelsen — i varje fall vid dennas eventuella

bortflyttning — anslutes en kvalificerad representant för huvudmännen

för hälso- och sjukvård i länet, exvis ordföranden i landstingets eller i

landstingsfri stads sjukvårdsberedning.

I detta sammanhang skall även spörsmålet om militär direktivrätt

gentemot det allmänt civila medicinalväsendet och civilförsvaret

beröras.

Utredningsmannen framhåller, att intimt samarbete och ömsesidigt bistånd

måste för ledningsorganen inom de olika hälso- och sjukvårdsorganisationerna

framstå såsom en självklar norm för deras handlande. För den

gren av totalförsvaret som får direkt stridskänning med fienden och på

vars offensivanda framgången av totalförsvaret väsentligen är beroende,

nämligen krigsmakten, fordras emellertid härutöver möjlighet att vid behov

med bindande verkan påkalla bistånd i olika avseenden från den civila

sidan. Detta benämner utredningsmannen militär direktivrätt.

Såsom av den föregående framställningen framgår tillägger gällande

lagstiftning överbefälhavaren eu mycket vidsträckt direktivrätt gentemot

de centrala ledningsorganen för allmänt civil hälso- och sjukvård. Dessa

skall nämligen vid fullgörandet av sina åligganden efterkomma de direktiv

som överbefälhavaren med hänsyn till krigföringen utfärdar. Härutöver

innehåller nämnda lagstiftning bestämmelser om att vårdplatserna vid

civila sjukhus belägna inom krigsskådeplats eller fästning, för vilken belägringstillstånd

inträtt, eller på Gotland står till vederbörande militärterritorielle

befälhavares (kommendants) förfogande. Vidare föreskrives,

att beslut att civilt sjukhus med angivna belägenhet skall uppgå i militärt

sjukhus fattas av nämnde militäre befälhavare. Dessa befogenheter betecknar

utredningsmannen närmast som befälsrätt.

Vad till eu början angår sistnämnda befogenheter finner utredningsmannen

intet att erinra häremot, om med krigsskådeplats avses område

där det på grund av krigshandlingar är oundgängligt alt all verksamhet

samordnas i militär regi. Såsom exempel härpå anföres ett försvarat

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

område, samhälle el. dyl. som fienden vid sin framryckning gått förbi och

inneslutit, s. k. motti. Att i sådana och liknande situationer den civila hälsooch

sjukvården liksom all annan verksamhet som syftar till att stärka

totalförsvaret måste ställas under militär ledning finner utredningsmannen

så självklart att särskilda föreskrifter härom icke bör upptagas i ny författning

om krigssjukvården.

Utredningsmannen behandlar härefter ingående frågan om den militära

direktivrätten gentemot det allmänt civila medicinalväsendet. Han konstaterar

härvid, att anledningen till att militär direktivrätt skapas i vissa sammanhang

är att krigsmakten varken kan eller bör erhålla en sådan organisation

att den själv utan biträde utifrån förmår tillgodose alla de behov,

som uppkommer för densamma. För att uppnå största möjliga effektivitet

av en verksamhet är det emellertid angeläget att det organ, som har ansvaret

för verksamheten, icke i sitt handlande alltför mycket bindes av

direktiv från annat håll. Den militära direktivrätten måste därför så utformas,

att den blir så litet ingripande som möjligt i det ansvariga civila

organets handlande och samtidigt på ett betryggande sätt tillgodoser krigsmaktens

behov av biträde. På sid. 157—158 i betänkandet har utredningsmannen

sökt ange dessa behov i fråga om hälso- och sjukvård och innehållet

i den härför erforderliga militära direktivrätten. Utredningsmannen finner

exvis oundgängligt att sjuka och sårade soldater, som icke snabbt kan återställas

på militära sjukvårdsanstalter, kan överlämnas för fortsatt vård

till civila beredskapssjukhus. Vederbörande militäre chef bör därför kunna

med bindande verkan för den civila sidan förordna, att vid beredskapssjukhus

inom viss räjong ett angivet antal militära krigsskadade skall

omhändertagas eller t. o. in. ett angivet antal vårdplatser skall friläggas

med hänsyn till att omfattande stridshandlingar inom relativt närbelägna

militära operationsområden beräknas förestå. Däremot bör den militäre

chefen icke få föreskriva att ett visst antal läkare och annan medicinalpersonal

skall tillföras beredskapssjukhus där militära krigsskadade vårdas

eller att visst eller vissa beredskapssjukhus skall avställas för vård av militära

skadade.

Utredningsmannen föreslår, att ifrågavarande direktivrätt så bestämmes

att Konungen må förordna att under krig eller utomordentlig krigsfara

militär mvndighet må av det allmänt civila medicinalväsendet påkalla det

bistånd, som myndigheten finner erforderligt med hänsyn till den militära

verksamheten.

Vad gäller militär direktivrätt gentemot civilförsvaret finner utredningsmannen,

att för hälso- och sjukvården inga särskilda bestämmelser erfordras

utöver de generella föreskrifterna om sadan direktivrätt i civilförsvarslagen.

I förhållandet mellan det allmänt civila medicinalväsendet och civilförsvaret

är enligt utredningsmannens uppfattning någon direktivrätt icke

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

påkallad. Däremot framhåller han, att samarbetet på de olika orterna mellan

ifrågavarande båda organisationer kan i en katastrofsituation närma

sig en tillfällig sammansmältning av dessa.

För att de anordningar, som utredningsmannen sålunda funnit mest

ändamålsenliga för hälso- och sjukvården i krig, skall kunna vidtagas är

vissa författningsbestämmelser erforderliga. Dessa avser i

första hand det allmänt civila medicinalväsendet, vilket till den alldeles

övervägande delen bedrives i kommunal regi. Utredningsmannen föreslår

att i krig, krigsfara eller liknande situation den allmänt civila hälso- och

sjukvården skall så omorganiseras att den motsvarar de fordringar som i

detta läge ställs på densamma. Denna omorganisation skall ske enligt av

Kungl. Maj :t utfärdade särskilda bestämmelser. I lag eller författning

meddelade stadganden, som strider mot vad sålunda bestämts, skall därvid

icke gälla.

Utredningsmannen föreslår vidare, att Kungl. Maj :t skall tilläggas rätt

att meddela erforderliga föreskrifter om ledningen av hälso- och sjukvården

i en krissituation och om samverkan i ett sådant läge mellan de tre organisationerna

för sådan vård. Slutligen innehåller lagförslaget ett bemyndigande

för Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om militär direktivrätt

i enlighet med vad i det närmast föregående omnämnts.

Yttrandena. Utredningsmannens uppfattning att hälso- och sjukvården

i krig måste bedrivas inom samma tre organisationer som enligt

gällande planläggning biträdes av samtliga remissinstanser. Västmanlands

läns landsting finner dock en fortsatt uppdelning på de tre organisationerna

vara olycklig i krig och ifrågasätter, om icke den utvägen närmare bör

undersökas, att hälso- och sjukvårdsorganisationen vid krigsfall förblir i

civil regi och att en mera allmängiltig militär direktivrätt införes.

Beträffande gränsdragningen mellan de tre organisationerna

riktas ingen erinran mot utredningsmannens förslag att civilförsvarets

sjukvårdstjänst behåller den omfattning tjänstegrenen har enligt

nyligen genomförd omorganisation och att de s. k. fasta krigsblodgivarcentralerna

och de fasta bakteriologiska laboratorierna överföres från den

militära till den civila sektorn. Förslaget att överföra även krigssjukhusen

och de till dessa knutna konvalescentanstalterna har däremot föranlett

åtskillig diskussion.

Överbefälhavaren motsätter sig förslaget beträffande krigssjukhusen.

Dessa är nämligen ur militär synpunkt att betrakta som bakre etappförband,

varför de i regel är belägna inom eller bakom aktuella operationsområden.

Att vissa krigssjukhus förlagts till landets inre delar har berott på att den

civila beredskapssjukhusorganisationen tidigare icke varit tillräckligt utbyggd.

Sedan detta nu skett hör det snarare övervägas att omgruppera

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

krigssjukhusen till aktuella operationsområden än att binda dem i nuvarande

gruppering som beredskapssjuklius. I en katastrofsituation bör

genom samarbete mellan militära och civila ledningsorgan en tillfällig omfördelning

av medicinalpersonal kunna ske från krigssjukhus till beredskapssjukhus.

Försvarets sjukvårdsstyrelse kan icke biträda förslaget om överföring

till den civila sidan av krigssjukhusen, i varje fall icke av sådana sjukhus

som är eller avses bli grupperade inom sannolika operationsområden. Däremot

bör undersökas, om övriga krigssjukhus möjligen kan överföras. Det

viktigaste skälet mot en överflyttning är att krigssj ukhusen icke kan betraktas

som en med beredskapssjukhusen sidoordnad organisation. Krigssjukhusen

är snarare att anse som ett slags »buffertsjukhus» mellan etappoch

beredskapssj ukhusen.

Efter anförande av skäl för och emot förslaget i denna del uttalar sjukvårdsberedskapsnämnden

att den anser sig sakna anledning att påyrka ett

principbeslut i enlighet med förslaget. Detta utesluter dock icke att en

översyn bör komma till stånd i syfte att från fall till fall pröva frågan om

krigssjukhus belägna utanför sannolika operationsområden kan överföras.

—- Medicinalstyrelsen gör ett likartat uttalande. Vid den avsedda översynen

bör enligt styrelsens uppfattning även övervägas möjligheten att minska

antalet kirurger på såväl krigssjukhus som etappsjukhus och vid behov

tillgodose dessa sjukhus med kirurgarbetslag, stationerade på närliggande

beredskapssjukhus.

För svar smedicinska nämnden förklarar sig icke kunna biträda förslaget

i fråga om krigssj ukhusen utan ansluter sig till vad försvarets sjukvårdsstyrelse

anfört i ämnet. Som ytterligare ett väsentligt argument mot förslaget

anföres, att det för stridsmoralens bibehållande är nödvändigt att

sårade soldater som inom relativt kort tid kan återvända till de stridande

trupperna behålles i militär atmosfär under behandling och konvalescens.

— Liknande synpunkter anför Sveriges läkarförbund, vilket emellertid förordar

att frågan om möjligheterna att vid behov kunna utnyttja vid krigssjukhusen

placerad personal även för den civila sjukvården blir föremål

för närmare övervägande. -— Ej heller svenska läkaresällskapet kan tillstyrka

förevarande förslag. Sällskapet anser dock, att en jämnare fördelning

av kirurgiskt skolade läkare mellan krigssjukhusen och beredskapssj

ukhusen bör åvägabringas genom samråd mellan de militära och civila

planläggningsinyndigheterna.

Ett flertal länsstyrelser och landsting samt svenska landstingsförbundet

tillstyrker förslaget att krigssjukhusen med tillhörande konvalescentanstalter

skall överföras till den civila sektorn. — Länsstyrelsen och landstinget

i Gotlands län finner dock att så icke bör ske för Gotlands vidkommande.

Utredningsmannens avvisande ställningstagande i fråga om gemen
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 222. 23

sam ledning helt eller delvis för verksamheten inom de särskilda organisationerna

för hälso- och sjukvård i krig har icke föranlett uttalande

av någon annan remissinstans än länsstyrelsen i Gävleborgs län. Denna

finner kraven på verksamhetens effektivitet och nödvändigheten av snabba

avgöranden innebära vägande skäl för inrättande av ett gemensamt centralt

ledningsorgan med de befogenheter som enligt 1939 års författningskomplex

skulle tillkomma sjukhusvårdschefen och sjukvårdschefcn.

De av utredningsmannen framförda förslagen om samverkan mellan

ledningsorganen för de tre organisationerna och om praktiskt-organisatoriska

åtgärder för att främja en sådan samverkan tillstyrkes

eller förklaras godtagbara av samtliga remissinstanser som uttalat sig i

ämnet, nämligen överbefälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsen,

sjukvårdsberedskapsnämnden, länsstyrelserna i Kronobergs,

Malmöhus, Värmlands och Kopparbergs län samt svenska landstingsförbundet.

Den av utredningsmannen föreslagna vidgningen av civilbefälhavarnas

befogenheter beträffande hälso- och sjukvården föranleder

ingen annan erinran än att länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter

lämpligheten härav och att länsstyrelsen i Blekinge län ställer sig något

betänksam till förslaget då civilbefälhavarens kansliorganisation redan tenderar

att bli för stor. — Länsstyrelsen i Värmlands län, som uttalar att den

finner förslaget i princip riktigt, ifrågasätter dock om ej med den definitiva

utformningen av ifrågavarande befogenheter bör anstå, tills civilbefälhavarnas

uppgifter och befogenheter i sin helhet närmare utretts.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar i denna fråga följande.

Det bör klart fastslås, alt den operativa ledningen tillkommer vederbörande

länsstyrelse och att civilbefälhavaren på detta liksom på andra områden

äger utfärda föreskrifter för att samordna verksamheten länen emellan.

Beträffande hälso- och sjukvården torde detta främst böra ske genom

att bestämmelser om utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser på sjukhus

utfärdas och genom alt direktiv lämnas i de fall, då behov uppkommer att

överföra personal eller materiel från ett län till ett annat. Med dessa begränsningar

hör ledningen i den regionala instansen utövas av länsstyrelsen,

som äger den bästa kännedomen om de lokala förhållandena och resurserna

inom länet. En på detta sätt decentraliserad ledning synes även

ofrånkomlig med hänsyn till bristen på och osäkerheten beträffande signalförbindelser.

Utredningsmannens uttalanden och förslag beträffande de f redsmässiga

civila huvudmännens ställning har icke godtagits av

Blekinge läns landsting som föreslår, att frågan om landstingens deltagande

i den operativa ledningen ytterligare övervägs. — Övriga remissinstanser

lämnar ifrågavarande uttalanden och förslag utan erinran. Svenska landstingsförbundet

och flera landsting uttalar dock, att beträffande hälso- och

sjukvårdens ledning ett mycket nära samband torde i praktiken förefinnas

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

mellan det operativa och det förvaltningsmässiga elementet. Det är därför

nödvändigt att dessa båda funktioner i möjligaste mån sammanhålles.

Förslaget att en kvalificerad företrädare för huvudmannen skall i krig

knytas till länsstyrelsen tillstyrkes uttryckligen av länsstyrelserna i Södermanlands,

Kronobergs och Kristianstads län samt Gotlands, Kristianstads

och Hallands läns landsting.

Vad angår den av utredningsmannen föreslagna militära direktivrätten

gentemot den civila sektorn finner överbefälhavaren denna

rätt vara en förutsättning för att samarbetsprincipen skall kunna godtagas.

— Principiella erinringar mot förslaget har framförts endast av riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap, som i denna del anför.

Det måste vara rena sjuk vårdssynpunkter som är avgörande för ordningsföljden

och sättet för sjukas och skadades omhändertagande på ett

beredskapssjukhus, oavsett om de vårdbehövande är civila som skadats vid

bombanfall eller personer ur krigsmakten. Riksnämnden anser därför, att

ansvaret för att de till buds stående vårdmöjligheterna användes på bästa

sätt måste ligga på vederbörande sjukvårdsmyndighet. Enligt riksnämndens

uppfattning torde knappast en militär direktivrätt kunna komma ifråga

från regionala militära chefers sida gentemot länsstyrelserna, vilka enligt

den s. k. administrativa fullmaktslagen i vissa situationer utövar Kungl.

Maj :ts befogenheter.

Ett flertal remissinstanser framhåller angelägenheten av att den militära

direktivrätten begränsas och preciseras så mycket som möjligt.

Slutligen uttalar medicinalstyrelsen som sin uppfattning att även förhållandet

mellan civilförsvaret och det allmänt civila medicinalväsendet behövde

regleras. Närmast till hands ligger att utforma en direktivrätt, enligt

vilken civilförsvarschefen i katastrofsituationer kunde påräkna biträde

från hälso- och sjuk vårdsorganen inom området. Sådana direktiv borde

dock endast få lämnas då förbindelserna med vederbörande länsstyrelse

avbrutits. —- Denna fråga beröres icke i civilförsvarsstyrelsens yttrande

över betänkandet.

Några principiella erinringar mot utredningsmannens förslag till

lagbestämmelser i förevarande delar förekommer icke i remissyttrandena.

Departementschefen. Därest vårt land skulle bli indraget i krig kommer

uppenbarligen behovet av hälso- och sjukvård att öka mycket kraftigt.

Av det nutida krigets totala karaktär följer, att detta behov kommer

att avse såväl krigsmaktens stridande förband som hemorten, särskilt större

städer, industriorter och kommunikationscentra, vilka utsätts för flyganfall

eller andra krigshandlingar.

De antydda förhållandena kommer att nödvändiggöra dels en utökning

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

av de fredsmässiga hälso- och sjukvårdsresurserna, dels vissa ofta mycket

väsentliga förändringar av dessa så att de motsvarar krigets krav. Sålunda

blir det exvis beträffande sjukhusen oundgängligt att kraftigt öka

behandlings- och vårdkapaciteten. För att sjukhusverksamheten skall i

möjligaste mån kunna bedrivas ostörd av krigshandlingar måste utökningen

särskilt avse sjukhus belägna på orter, som icke betraktas såsom primära

anfallsmål. Samtidigt härmed måste sjukhusverksamheten i storstäder och

andra utsatta orter — denna verksamhet representerar huvuddelen av de

fredsmässiga sjukhusresurserna — helt eller delvis evakueras eller så omorganiseras,

att risken för utslagning genom krigshandling så långt möjligt

minskas.

För att belysa sjukhusplanläggningens omfattning och inriktning vill jag

nämna, att det totala antalet vårdplatser vid krig ungefär fördubblas till

ca 110 000 och att de mera skyddat belägna sjukhusen i landets inre delar

i allmänhet utbyggs ännu kraftigare och emellanåt mångdubblar sin kapacitet

i förhållande till den fredsmässiga.

Krigsfallet nödvändiggör icke endast nämnda utökning och förändring

beträffande den hälso- och sjukvård som bedrives i fred. För att tillgodose

de stridande förbandens omedelbara behov av hälso- och sjukvård upprättas

inom krigsmakten en särskild hälso- och sjukvårdsorganisation i

krig. Denna är till större delen rörlig och har betydande omfattning. Även

för hemorten har i det totala krigets tid befunnits oundgängligt att tillskapa

en form för katastrof sjukvård, som väsentligen saknar motsvarighet

i fred. .lag avser härmed civilförsvarets sjukvårdstjänst, som har till uppgift

att vid krigshandling mot hemorten ta om hand de skadade, ägna dem

en första vård och föra sådana skadade som behöver mera kvalificerad

vård till sjukhus o. dyl.

Hälso- och sjukvården i krig kommer alltså enligt gällande planläggning

att bedrivas inom tre olika organisationer, nämligen den för krigsförhållanden

omställda civila fredsorganisationen, vilken jag i likhet med utredningsmannen

vill benämna det allmänt civila medicinalväsendet, inom

krigsmakten och inom civilförsvaret. Av de båda sistnämnda, vid krigsfall

nytillkomna organisationerna behöver krigsmaktens sjukvårdstjänst kvalificerad

medicinalpersonal till stort antal. Denna hämtas huvudsakligen

från den allmänt civila hälso- och sjukvården. Samtidigt härmed måste

verksamheten inom sistnämnda vårdgren utvidgas kraftigt och omställas

på ett ur arbetskraftsynpunkt tyngande sätt.

Uppenbart är att ett rationellt utnyttjande av de i förhållande till behovet

knappa resurserna — särskilt gäller detta de personella —- förutsätter

att den hälso- och sjukvårdande verksamheten i krig på ett eller annat

sätt samordnas. Fn av de viktigaste frågorna, som utredningsmannen haft

alt behandla, avser just hur hälso- och sjukvården i krig bör vara organiserad.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Utredningsmannen har först undersökt om hälso- och sjukvården i krig

skulle kunna hållas samman inom en enda organisation. Han har emellertid

efter ingående granskning av frågan funnit, att hälso- och sjukvården i

krig måste bedrivas inom samma tre organisationer som enligt gällande

planläggning. I likhet med remissinstanserna delar jag denna uppfattning.

Det gäller härefter att uppdraga gränserna mellan de tre organisationerna.

Härvid har utredningsmannen undersökt, huruvida den redan nu mest

omfattande organisationen, nämligen det allmänt civila medicinalväsendet,

kan utvidgas genom överflyttning till denna av viss hälso- och sjukvårdande

verksamhet från de båda andra organisationerna. Avsikten härmed är

att så långt det är praktiskt genomförbart tillvarataga de möjligheter till

samordning och utjämning, som förefinns inom en gemensam organisation.

Krigsmaktens och civilförsvarets hälso- och sjukvårdsorganisationer skall

vara utformade såsom komplement till det allmänt civila medicinalväsendet

och därför icke givas större omfattning än som är nödvändigt ur funktionell

synpunkt.

Denna norm synes ha följts när civilförsvarets sjukvårdstjänst till räckvidd

och innehåll bestämts i de för tjänstegrenen nyligen fastställda anvisningarna.

Beträffande krigsmaktens hälso- och sjukvårdsorganisation

föreslår utredningsmannen att följande institutioner skall överföras från

denna till det allmänt civila medicinalväsendet, nämligen de s. k. krigsblodgivarcentralerna,

de fasta bakteriologiska laboratorierna och krigssjukliusen

med tillhörande konvalescentanstalter. Bland remissinstanserna är

meningarna delade i fråga om förslaget att överflytta krigssjukhusen. För

egen del vill jag förorda, att de för krigsplanläggningen inom ifrågavarande

båda organisationer ansvariga myndigheterna underkastar frågan om gränsdragningen

mellan organisationerna ny ingående prövning. Härvid bör

beaktas vad i ämnet anförts i betänkandet och de häröver avgivna yttrandena.

Sedan frågan sålunda behandlats av sagda myndigheter, torde den

på nytt få anmälas för Kungl. Maj :t.

I likhet med utredningsmannen anser jag det icke lämpligt, att den

nödvändiga samordningen av verksamheten inom de tre organisationerna

sker genom att denna verksamhet helt eller delvis ställs under gemensam

ledning.

I stället torde såsom utredningsmannen tänkt sig den operativa samverkan

mellan olika instanser med ledningsbefogenheter inom de tre organisationerna

för hälso- och sjukvård i krig böra ske i huvudsak enligt

följande ordning, som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga

remissinstanser. En liten men för ändamålet kvalificerad del av medicinalstyrelsen

jämte en representant för civilförsvarsstyrelsen placeras i anslutning

till den del av försvarsstaben, förstärkt med medicinsk expertis från

försvarets sjukvårdsstyrelse, som har operativa ledningsuppgifter beträffande

den militära hälso- och sjukvården. Denna civila och militära per
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

27

sonal sammanföres till ett samarbetsorgan. Även i militärbefälsinstansen,

där samverkan underlättas av att militär- och civilbefälhavarna skall ha

lokal anknytning till varandra, bildar personalen för den militära och

civila sjukvårdsledningen ett samarbetsorgan.

I detta sammanhang aktualiseras även frågan om relationerna mellan

civilbefälhavarna och vederbörande länsstyrelser samt mellan länsstyrelserna

och huvudmännen för den fredsmässiga civila hälso- och sjukvården.

Här torde jag få börja med sistnämnda spörsmål.

Sedan frågan genom proposition nr 149/1951 underställts riksdagen, förordnade

Kungl. Maj :t genom beslut den 15 juni 1951 att inom varje länsstyrelse

skall i krig organiseras en hälso- och sjukvårdssektion och att denna

skall ha operativa ledningsbefogenheter bl. a. vad gäller sjukvårdsresursernas

utnyttjande och fördelning. Ansvaret för omställning till krigsförhållanden

av den fredsmässiga hälso- och sjukvårdsorganisationen och för

verksamheten inom den sålunda omställda organisationen skall dock alltjämt

ankomma på huvudmännen. Beträffande dessa riktlinjer för ledning

och ansvar i länsinstansen har ändring icke ifrågasatts. Några remissmyndigheter

har dock påpekat det nära sambandet mellan operativ och förvaltningsmässig

ledning och framhållit nödvändigheten av att dessa funktioner

i möjligaste mån sammanhålles. För sådant ändamål och för att

bereda huvudmannen möjlighet att på nära håll följa ledningsverksamheten

har utredningsmannen föreslagit att i krig en kvalificerad representant för

huvudmannen, exvis ordföranden i landstingets eller landstingsfri stads

sjukvårdsberedning, knytes till länsstyrelsen. Till detta förslag vill jag i

likhet med remissmyndigheterna ansluta mig.

Vad angår förhållandet mellan civilbefälhavaren och länsstyrelserna inom

civilområdet anser utredningsmannen, att den operativa ledningen av den

civila hälso- och sjukvården i krig principiellt skall tillkomma länsstyrelserna.

Civilbefälhavarens befogenheter skall endast avse direktiv för utjämning

mellan de i civilområdet ingående länen av behov och tillgångar

på hälso- och sjukvårdsområdet. Vidare skall civilbefälhavaren kunna i

enahanda syfte bestämma att vissa resurser får i anspråktagas endast efter

hans medgivande eller i en katastrofsituation. Dessa begränsade ledningsbefogenheter,

vilka förhållandevis väl överensstämmer med dem som angives

i länsstyrelsens i Kopparbergs län remissyttrande, bör emellertid

enligt utredningsmannens uppfattning tillkomma civilbefälhavaren redan

på ett tidigt stadium och senast vid ett krigsutbrott. Jag delar visserligen

i princip de åsikter i fråga om den regionala ledningen av hälso- och sjukvården

som utredningsmannen sålunda framfört men anser att spörsmålet

bör ytterligare övervägas i samband med pågående prövning av frågan om

civilbefälhavarens befogenheter på andra områden, med vilka han i krig

skall ta befattning. I den mån författningsreglering befinnes erforderlig

torde denna kunna ske i administrativ ordning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

En fråga som nära sammanhänger med lednings- och samordningsspörsmålen

gäller rätten för utomstående myndigheter att ingripa i de skilda

hälso- och sjukvårdsorganisationernas verksamhet. Av särskild betydelse

är en sådan befogenhet för krigsmakten. Dennas sjukvårdstjänst bör nämligen

enligt det tidigare sagda begränsas så långt det är möjligt. Den oundvikliga

följden härav blir, att företrädare för krigsmakten måste kunna med

bindande verkan begära hos den civila hälso- och sjukvårdsorganisationen

exvis att få till civila sjukhus överlämna sårade och sjuka soldater för fortsatt

vård, att få från vederbörliga civila anstalter levererat transfusionsblod,

bakteriologiska preparat etc. Denna rätt, vilken utredningsmannen benämner

militär direktivrätt, finner överbefälhavaren i sitt remissyttrande vara

en förutsättning för att samarbetsprincipen skall kunna godtagas. Riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap däremot ifrågasätter om en

sådan militär direktivrätt bör förekomma. Härvid framhåller riksnämnden,

att rena sjuk vårdssynpunkter och icke de sjukas och skadades militära

eller civila status måste bli avgörande för deras omhändertagande på beredskapssjukhus.

Det sist anförda är givetvis i och för sig riktigt men det

får icke hindra att krigsmakten skall kunna påfordra sådana åtgärder från

det allmänt civila medicinalväsendets sida som är ofrånkomliga för krigsmaktens

stridsduglighet. Såsom utredningsmannen framhåller bör däremot

den militära direktivrätten varken få avse de väsentliga riktlinjerna

för den allmänt civila hälso- och sjukvården eller dennas interna förhållanden.

Direktivrätten bör begränsas så långt det medges av syftet med densamma,

nämligen att krigsmaktens behov av biträde på hälso- och sjukvårdsområdet

tillgodoses. Den närmare innebörden av ifrågavarande militära

direktivrätt diskuteras ingående av utredningsmannen och torde med utgångspunkt

från nu antydda principer få närmare preciseras i tillämpningsföreskrifter

till ett allmänt lagstadgande om direktivrätten.

Medicinalstyrelsens förslag om en särskild direktivrätt för civilförsvarschefen

i förhållande till det allmänt civila medicinalväsendet i en katastrofsituation

kan jag icke biträda. Att civilförsvarschefen i ett sådant läge

får allt det bistånd de civila medicinalorganen kan lämna synes så självklart,

att rätten härtill icke behöver lagfästas.

De i det föregående tillstyrkta anordningarna för hälso- och sjukvården

i krig förutsätter, som jag redan förut anmärkt, vissa författningsbestämmelser.

Dessa har i utredningsmannens lagförslag utformats som fullmakter

för Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter för ifrågavarande verksamhet

i en krissituation. Föreskrifterna avser dels sådan omorganisation av den

allmänt civila hälso- och sjukvården, att den motsvarar kraven på densamma

i angivet läge, dels ledningen av och samverkan mellan de tre

organisationerna för hälso- och sjukvården i krig dels ock den militära

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

direktivrätten. Gentemot lagförslagen i dessa delar har ingen erinran

framförts i remissyttrandena.

Även jag finner fullmakter av ifrågavarande slag vara oundgängliga om

hälso- och sjukvården i krig skall kunna fungera på ett ändamålsenligt

sätt. Jag tillstyrker därför i princip utredningsmannens förslag till bestämmelser

i ämnet. Frågan om bestämmelsernas utformning och närmare

innebörd kommer att behandlas i samband med lagförslaget i övrigt.

Ansvaret för verksamheten i krig inom den allmänt civila

hälso- och sjukvården.

Utredningsmannen. I det föregående har framhållits, att utredningsmannen

på anförda skäl finner ansvaret för omställningen till krigsförhållanden

av den allmänt civila hälso- och sjukvården och för verksamheten inom den

sålunda omställda vårdgrenen böra i princip åvila de fredsmässiga huvudmännen,

alltså beträffande huvuddelen av organisationen landsting och

landstingsfria städer. Utredningsmannen föreslår att ett stadgande härom

införes i den nya krigssjukvårdslagen.

I anslutning härtill behandlar utredningsmannen vissa frågor om sådana

administrativa förändringar beträffande de särskilda hälso- och sjukvårdsenheterna,

exvis sjukhus, organisation för öppen sjukvård etc., som kan

medföra en effektivisering av verksamheten i krig. I dessa delar hänvisas

till betänkandet (s. 151—153).

I fråga om ansvaret för den fredsplanläggning som syftar till att den allmänt

civila hälso- och sjukvården skall fungera i krig anför utredningsmannen,

att de centrala beredskapsorganen, f. n. medicinalstyrelsen och

sjukvårdsberedskapsnämnden, bör lämna råd och anvisningar för planläggningen

och samordna och övervaka densamma. Centralorganen kan

däremot som regel icke med fördel själva utföra planläggningen mera i

detalj. Detta bör ankomma på regionala och lokala organ. Då ansvaret för

verksamheten i krig enligt vad tidigare framhållits principiellt bör ankomma

på de fredsmässiga huvudmännen, finner utredningsmannen att dessa även

bör ombesörja den förberedande planläggningen för verksamheten. Beträffande

statliga organ och tjänstemän hör detta ordnas instruktionsvägen.

De icke statliga huvudmännens medverkan i detta avseende finner utredningsmannen

böra garanteras genom ett stadgande i den nya krigssjukvårdslagen

om skyldighet härtill.

Yttrandena. Vad utredningsmannen sålunda anfört och föreslagit föranleder

ingen erinran från remissmyndigheternas sida.

Departementschefen. Något praktiskt genomförbart alternativ torde icke

finnas till utredningsmannens förslag att ansvaret för verksamheten inom

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

det allmänt civila medicinalväsendet även i krig skall i princip tillkomma

de fredsmässiga huvudmännen. Såsom framgår av ett redan tidigare av

mig gjort uttalande biträder jag därför utredningsmannens förslag.

Härav synes böra följa principiell skyldighet för huvudmännen att redan

i fredstid utföra erforderlig planläggning för verksamheten vid krigsfall.

Ålägganden i nämnda båda avseenden torde i enlighet med utredningsmannens

förslag böra meddelas i den nya krigssjukvårdslagen.

Vissa kostnadsfrågor beträffande krigsorganisationen för den allmänt

civila hälso- och sjukvården.

Utredningsmannen. Vid sin behandling av dessa frågor skiljer utredningsmannen

mellan planläggningskostnader, sådana kostnader som hänför sig

till omställning av verksamheten till krigsförhållanden — han betecknar

dessa anordningskostnader — och driftkostnader.

Vad till en början angår planläggnings kostnaderna erinrar

utredningsmannen om sitt förslag att ansvaret för att omställningen av

den allmänt civila hälso- och sjukvården till krigsförhållanden planlägges

principiellt skall tillkomma de fredsmässiga huvudmännen i enlighet med

anvisningar utfärdade av statliga centralorgan. Kostnaderna för planläggningen

behövde emellertid icke nödvändigt fördelas på samma sätt som

ansvaret.

Utredningsmannen finner att enligt 1939 års författningskomplex vederbörande

fredshuvudmän ansvarar för planläggningen för sjukhusens verksamhet

i krig utan att någon rätt till ersättning härför föreligger. När

sjukvårdsberedskapsnämnden år 1949 hemställde om medel för att planlägga

den nya beredskapssjukhusorganisationen uttalade dock nämnden,

att det torde vara nödvändigt räkna med att staten betalade skälig ersättning

för detaljplanläggningsarbetet. Som grund härför åberopades förhållandena

på andra jämförbara områden, exvis inom civilförsvaret. Kungl.

Maj :t anvisade de begärda medlen.

Erfarenheterna från andra världskriget och krigsteknikens utveckling

under efterkrigstiden — fortsätter utredningsmannen — har föranlett att

krigsplanläggningen icke kan begränsas till varje fredsmässigt hälso- och

sjukvårdsområde för sig utan måste till väsentliga delar bli landsomfattande.

Samtidigt borde emellertid uppmärksammas att det gäller förberedelser

för en verksamhet som huvudmännen har att svara för både i fred och i

krig. Utredningsmannen finner en rimlig fördelning av kostnaderna vara,

att ersättning icke utgår till huvudmännen för den del av planläggningsarbetet

som kan utföras av den egna personalen utan särskild kompensation

åt denna och utan nyanställning. Härutöver uppkommande kostnader för en

planläggning i enlighet med vederbörande statliga centralmyndigheters di
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 222. 31

rektiv och anvisningar bör däremot enligt utredningsmannen ersättas av

staten.

I fråga om anordningskostnaderna påpekar utredningsmannen

att gällande bestämmelser i denna del avser endast sjukhusverksamheten

och återfinnes i 9 § lagen om krigssjukhusvården. Här föreskrives

att staten skall bestrida samtliga kostnader för civila sjukhus som upprättas

i anledning av krigsfallet och, i fråga om övriga civila sjukhus, de

extra kostnader som föranledes av lagens bestämmelser. Stadgandet har

tolkats på det sätt att huvudmannen ställer de fredsmässiga sjukhusen med

utrustning och materiel till förfogande utan ersättning och att staten betalar

alla anordningar som härutöver är erforderliga för den avsedda verksamheten

i krig. Denna norm för fördelningen av kostnaderna för verksamheten

vid beredskapssjukhusen föranleder ingen erinran från utredningsmannens

sida och han föreslår, att den utsträckes att avse i princip hela

den allmänt civila hälso- och sjukvården.

Fördelningen av driftkostnaderna finner utredningsmannen

vara av intresse icke endast för staten och huvudmannen för verksamheten

utan även för den enskilde i den mån denne skall utge ersättning

för erhållen vård. Förhållandet under krig och under beredskap behandlar

utredningsmannen vart för sig.

Beträffande verksamheten vid civila sjukhus under krig skall enligt

9 § krigssjukhusvårdslagen följande kostnader bestridas av staten, nämligen

kostnaderna för driften av sådana sjukhus som upprättas i anledning

av krigsfallet samt, i fråga om andra sjukhus, kostnaderna för vård av

krigsskadade. Däremot skall kostnaderna för vård vid sistnämnda slag av

sjukhus av »fredsmässigt» skadade eller sjuka bestridas i den ordning som

tillämpas i fredstid. Vad angår denna grupp av sjukhus, vilken helt dominerar

i den nya beredskapssjukhusplanläggningen, göres alltså skillnad ur

kostnadssynpunkt mellan krigsskadade och andra vårdbehövande. I förarbetena

till detta lagstadgande uttalas endast att krigsskadades vård

syntes vara en statlig angelägenhet. Med krigsskadade förstås enligt 9 §

fjärde stycket i lagen dels sådana sjuka eller sårade, vilkas sjukdom eller

skada förorsakats av fienden eller eljest föranletts av eller inträffat under

deras tjänstgöring vid krigsmakten eller civilförsvaret eller uppehåll där

med vederbörligt tillstånd, dels ock sjuka eller sårade krigsfångar.

Utredningsmannen kritiserar dessa kostnadsbestämmelser. Han ifrågasätter

om bestämmelserna ens vid sin tillkomst varit tillämpbara i krig.

Vid starkare tillströmning till sjukhus i krig av skadade och sjuka kommer

nämligen ingen eller mycket ofullständig upplysning att erhållas om

anledningen till skadan eller sjukdomen. Uppmärksamheten kommer då

helt att inriktas på räddningsarbetet. Även om det teoretiskt vore möjligt

att särskilja krigsskadade från andra och med hänsyn härtill göra en kostnadsfördelning

som väsentligen endast berör två allmänna organ, huvud
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Knngl. Maj:ts proposition nr 222.

mannen och staten, finner utredningsmannen mycket tveksamt om resultatet

av en sådan verksamhet motiverar härmed förenat arbete.

Utredningsmannen framhåller vidare att det förefaller som om lagens

definition på krigsskadade är alltför snäv i ett läge då hela den arbetsföra

befolkningens ansträngningar inriktas på försvarsarbete. Icke heller finner

han rättvist att sjukhushuvudmannen skall bekosta sjukhusvård för evakuerade

från annat sjukvårdsområde eller för »fredsmässiga» patienter

som på grund av angelägenheten att frigöra sjukhusplatser på annat håll

måst förflyttas till sjukhus inom ifrågavarande huvudmans område. Teoretiskt

torde viss kostnadsersättning mellan de berörda huvudmännen kunna

förekomma. Utredningsmannen finner emellertid ett sådant förfarande

knappast genomförbart i praktiken. I varje fall syntes resultaten icke motivera

den erforderliga insatsen av personal och hjälpmedel under krig, då

stor knapphet härpå föreligger.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningsmannen, att samtliga

kostnader för sjukhusdriften under krig primärt skall bestridas av staten

men att skyldigheten för sjukhushuvudmännen att svara för den »fredsmässiga»

sjukhusvården skall bestå. Det gällde då att finna någon lätt

tillämpbar och samtidigt någorlunda rättvis norm för att uttaga de kostnader

som fullgörandet av nämnda skyldighet föranleder. I denna del

föreslår utredningsmannen, att sjukhushuvudmännen härför skall till staten

utbetala belopp som för år motsvarar genomsnittskostnaden för vederbörande

huvudman under de tre närmast före krigsutbrottet förflutna

kalenderåren. Dessa förslag innebär, att några avgifter eller andra ersättningar

icke skall uttagas av den enskilde för erhållen sjukhusvård.

Vad utredningsmannen sålunda anfört och föreslagit beträffande sjukhusvården

finner han i princip tillämpligt även i fråga om andra grenar

av hälso- och sjukvården i krig. En närmare utveckling av denna slutsats

förekommer på sid. 198—200 i betänkandet, till vilken hänvisning torde

få ske. Här må endast återgivas argumenteringen för utredningsmannens

förslag att även den öppna sjukvården skall vara avgiftsfri i krig.

Med hänsyn till den stora knappheten på sjukhusplatser i förhållande

till behovet under krig bör intagning på sjukhus såvitt möjligt undvikas.

Vården av en sjuk eller skadad i dennes hem kommer ofta att innebära

betydande arbete för familjemedlemmarna och kommer som regel icke att

bli likvärdig med sjukhusvård. Dessa olägenheter synes emellertid i antydda

knapphetssituation vara ofrånkomliga. Men att den utanför sjukhus vårdade

dessutom skall behöva betala för konsultation och behandling synes

icke tillfredsställande. Mot förslaget om avgiftsfri öppen sjukvård kan anföras

dels att tjänsteläkarna i krig kommer att bli överhopade med arbete

och att därför varje åtgärd som kan få till följd en ytterligare ökning av

arbetsbördan bör undvikas, dels att ifrågavarande ersättningar kan även i

krig stimulera arbetsprestationen. Ur nämnda synpunkter torde dock avgifternas

borttagande ha ringa betydelse. Det måste nämligen i krig finnas

stor frihet för tjänsteläkaren att så disponera sin och sina medarbetares

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

arbetskraft att denna allmänt sett kommer till bästa möjliga användning

och icke alltför hastigt förslites.

Den hittillsvarande framställningen har gällt driftkostnaderna under

krig. Vad gäller beredskapstillstånd finner utredningsmannen att de fredsmässiga

bestämmelserna för kostnadernas gäldande principiellt bör bestå.

Skäl kan emellertid föreligga för avvikelser från det fredsmässiga systemet,

t. ex. vid flyktingmottagning inom visst sjukvårdsområde, omställning och

utökning av den humanbakteriologiska laboratorieverksamheten o. dyl.

Utredningsmannen föreslår därför, att Kungl. Maj :t i den nya krigssjukvårdslagen

erhåller bemyndigande att — därest övergång till krigsorganisation

av den allmänt civila hälso- och sjukvården helt eller delvis verkställts

utan att krig föreligger — bestämma om och i så fall efter vilka grunder

kostnader för verksamheten inom den sålunda omställda organisationen

skall ersättas av staten.

Yttrandena. Länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs

och Gävleborgs län samt Jämtlands läns landsting biträder i princip utredningsmannens

förslag beträffande fördelningen av skilda slag av kostnader

för hälso- och sjukvården i krig.

Vad gäller planläggningskostnaderna uttalar statskontoret att dessa är

av jämförelsevis ringa storleksordning och saknar större praktisk betydelse

för huvudmännen. Statskontoret förklarar sig icke kunna tillstyrka

att berörda kostnader ersättes av statsmedel. — Medicinalstyrelsen och

sjukvårdsberedskapsnämnden däremot finner sig böra godtaga utredningsmannens

förslag i denna del. — överståthållarämbetet och Stockholms

stadskollegium anför, att kommunerna bör i förväg tillförsäkras ersättning

för dessa kostnader enär eljest risk föreligger att tillräckliga planläggningsåtgärder

icke vidtages.

Utredningsmannens förslag att de s. k. anordningskostnaderna skall bestridas

av statsmedel föranleder ingen erinran i remissyttrandena. Svenska

stadsförbundet föreslår emellertid, att bestämmelserna om gäldandet av

dessa kostnader skall kompletteras med ett stadgande att staten vid återgång

till fredsmässiga förhållanden skall ersätta huvudmannen för vad

som under användningen skadats eller förlorats.

Frågan om driftkostnadernas fördelning behandlas i åtskilliga remissyttranden.

Sjukvårdsberedskapsnämnden anser, att utredningsmannen lörebragt

övertygande skäl för sitt förslag att samtliga kostnader för sjukhusdriften

i krig primärt skall bestridas av staten. Till förslaget att sjukhushuvudmännen

skall utge eu på visst sätt bestämd ersättning härför ställer sig

nämnden tveksam. Med prövningen av detta förslag bör enligt nämndens

uppfattning tills vidare anstå. — Ett uttalande av i huvudsak samma innehåll

göres av medicinalstyrelsen.

3 - - B i han g till riksdagens protokoll 1 samt. AV 222.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner frågan om fördelningen av vårdkostnaderna

under krig vara av jämförelsevis underordnad betydelse. Av

humanitära och praktiska skäl borde vårdavgifter icke avkrävas de vårdbehövande.

Huruvida en avräkning mellan staten och sjukhushuvudmännen

skulle äga rum efter fredsslutet, borde avgöras med hänsyn till de vid denna

tidpunkt rådande förhållandena. Att i förväg lagstifta härom förefaller länsstyrelsen

icke erforderligt.

Svenska stadsförbundet finner utredningsmannens förslag rörande driftkostnaderna

icke innebära en rättvis fördelningsnorm, särskilt med hänsyn

till att den »fredsmässiga» hälso- och sjukvården under krigsförhållanden

kommer att få en i jämförelse med förhållandena under fred på olika sätt

begränsad omfattning. Härtill kommer att huvudmännen efter ett krigsutbrott

kommer att få sina ekonomiska möjligheter avsevärt försämrade.

Förbundet förordar, att bestämmelserna om kostnadsfördelningen överarbetas

i samråd med intresserade parter, bl. a. landstingsförbundet och stadsförbundet.

— Med likartad motivering uttalar svenska landstingsförbundet

den uppfattningen, att man icke i förväg bör fixera några bestämda regler

om landstingens bidragsskyldighet i förevarande avseende. I enlighet härmed

bör staten i första hand bestrida kostnaderna för hälso- och sjukvården

under krig. Efter dettas slut bör till prövning upptagas frågan, huruvida

och i vilken utsträckning de kommunala huvudmännen skall bidraga till

ifrågavarande kostnader. — Ett flertal landsting och städer utanför landsting

anför liknande synpunkter och förordar ofta samtidigt antingen att

utredningsmannens förslag skall överarbetas eller att frågan om huvudmännens

bidrag till driftkostnaderna skall ställas på framtiden. — Även

överståthållaråmbetet och länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att förslaget

bör överses i denna del och länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att Kungl.

Maj :t bör äga rätt att med beaktande av de särskilda förhållandena förordna

om andra grunder för kostnadsfördelningen än dem utredningsmannen

föreslagit.

Till förslaget att den öppna sjukvården i krig skall vara avgiftsfri ställer

sig medicinalstyrelsen något tveksam och anser, att avgiftsfriheten skall

förutsätta särskilt beslut av Kungl. Maj :t.

Sveriges läkarförbund säger sig icke ha funnit att utredningsmannen

framlagt godtagbara skäl vare sig för att vården på sjukhus av andra än

krigsskadade skall vara avgiftsfri för den enskilde eller för att så skall

vara fallet beträffande den öppna sjukvården. — Försvarets sjukvårdsstyrelse

uttalar, att styrelsen icke kan dela utredningsmannens uppfattning,

att den öppna sjukvården skall göras avgiftsfri i krig.

Departementschefen. När ställning tages till frågan hur kostnaderna för

den allmänt civila hälso- och sjukvården i krig skall bestridas bör följande

förhållanden beaktas. Huvuddelen av verksamheten har ett mer eller mindre

opaginerad Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

direkt samband med krigföringen. Det gäller sålunda att bereda vård åt

sårade soldater och genom krigshandling skadade civilpersoner, att begränsa

epidemier, uppkomna t. ex. genom de ökade smittriskerna i ett

krigsfall eller den standardförsämring i fråga om allmän hygien och befolkningens

näringstillstånd som föranletts av kriget o. s. v. I angivna avseenden

är den allmänt civila hälso- och sjukvården ett led i det totala

försvaret och såsom sådant en statlig angelägenhet. Å andra sidan är

nämnda verksamhet i krig en direkt fortsättning av den fredsinässiga civila

hälso- och sjukvården vilken till den allra största delen har andra huvudmän

än staten, främst landstingen och de landstingsfria städerna.

I sitt förslag till kostnadsfördelning har utredningsmannen dragit konsekvenserna

av angivna förhållanden. Han föreslår sålunda att fredshuvudmännens

direkta utgifter för planläggningen av krigsorganisationen skall

ersättas av staten, att kostnaderna för sådana förberedande åtgärder som

inköp av sjukvårdsutrustning, byggnads- och sanitetstekniska förändringar

etc. — de s. k. anordningskostnaderna — skall bestridas av staten samt att

staten primärt skall gälda driftkostnaderna för organisationen i krig men

att fredshuvudmännen skall på visst sätt lämna bidrag till denna kostnadstäckning.

Vad gäller planläggningskostnaderna kan utredningsmannens förslag

föranleda tvekan. Dessa kostnader avser förberedelser för en verksamhet

som visserligen i betydande omfattning kan komina personer från andra

sjukvårdsområden till godo men för vilken ändock vederbörande fredshuvudman

kommer att i krig fortfarande ansvara. Sedan detaljplaneringen

för beredskapssjukhusens verksamhet numera är i en första omgång avslutad,

torde ifrågavarande kostnader komma att uppgå till förhållandevis

obetydliga belopp för de särskilda huvudmännen. Ifrågasättas kan om beloppens

storlek motiverar det administrativa bestyret med att bestämma

och utbetala beloppen. Med hänsyn till det anförda finner jag i likhet med

statskontoret att huvudmannens ansvar för krigsplanläggningen icke bör

förbindas med en lagstadgad rätt till ersättning av staten för de härav föranledda

kostnaderna.

Att anordningskostnaderna skall bestridas av staten är en redan nu godtagen

princip som jag i likhet med utredningsmannen och remissmyndigheterna

finner böra gälla även i fortsättningen. Däremot torde den av

svenska stadsförbundet upptagna frågan om huvudmännens rätt till ersättning

för förlorad eller skadad egendom böra upptagas till behandling i

ett större sammanhang.

Utredningsmannens förslag till gäldande av driftkostnaderna i krig lämnas

av det övervägande flertalet remissmyndigheter utan erinran. Dock

riktas i åtskilliga yttranden kritik mot den av utredningsmannen föreslagna

normen för huvudmännens bidrag till kostnadstäckningen. Denna innebär,

att bidraget skall utgå med belopp som för år motsvarar vederbörandes

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kangl. Maj:ts proposition nr 222.

genomsnittliga nettokostnad för hälso- och sjukvård under de tre närmast

före krigsutbrottet förflutna kalenderåren. Av olika skäl, icke minst ovissheten

om det är praktiskt möjligt för de kommunala huvudmännen att

under krig uttaga skatter för ändamålet, anser jag att frågan om grunderna

för bidragets bestämmande bör ställas på framtiden. Med detta undantag

biträder jag utredningsmannens förslag.

En fråga som diskuteras i vissa remissyttranden är om den öppna sjukvården,

såsom utredningsmannen föreslår, skall i krig vara avgiftsfri för

den enskilde. I motsats till svenska läkarförbundet finner jag den av utredningsmannen

förda argumenteringen för detta förslag godtagbar. Då

härtill kommer att dess genomförande torde innebära avsevärd lättnad för

de i krig hårt ansträngda socialvårdsmyndigheterna, tillstyrker jag detsamma

i princip. Rätten till fri vård torde dock icke böra fastslås i lag

utan det får överlämnas åt Kungl. Maj :t att närmare utforma bestämmelserna

härom och härvid göra de begränsningar, som kan anses påkallade.

Slutligen föreslår jag i likhet med utredningsmannen, att i en beredskapssituation

utan att krig föreligger driftkostnaderna för hälso- och

sjukvården skall när skäl föreligger härför ersättas av statsmedel och i

övrigt bestridas i samma ordning som i fred.

I enlighet med vad jag sålunda förordat torde grundläggande bestämmelser

för gäldandet av kostnaderna för verksamheten inom det allmänt civila

medicinalväsendet i en krissituation böra upptagas i den nya krigssjukvårdslagen.

Tjänsteplikt för medicinalpersonal.

Utredningsmannen. Sin utförliga behandling av personalfrågorna inleder

utredningsmannen med ett försök till en mera allmän bestämning av tillgång

och behov i fråga om medicinalpersonal inom hälso- och sjukvården

i krig. Han finner härvid, att vid krigsfall tillgången på medicinalpersonal

kommer att bli ytterligt knapp i förhållande till behovet.

Utredningsmannen påpekar, att för hälso- och sjukvården i krig likaväl

som i fred erfordras även annan personal än medicinalpersonal. Främst

gäller detta i fråga om verksamheten vid sjukhusen. Efter en redogörelse

för personalfrågans läge i detta avseende konstaterar utredningsmannen,

att för den allmänt civila hälso- och sjukvården under krig behovet av annan

personal än medicinalpersonal ännu är mycket ofullständigt utrett. Detsamma

gäller frågorna om i vilken utsträckning och under vilka former

denna personal bör i förväg tillförsäkras krigsorganisationen in. in. Spörsmålen

om nu sist ifrågavarande personal finner utredningsmannen böra

ytterligare prövas av de för verksamheten i krig ansvariga myndigheterna.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Utredningsmannen begränsar alltså den fortsatta framställningen att

avse endast medicinalpersonalen.

Härvid finner han att den för hälso- och sjukvården under krig nödvändiga

medicinalpersonalen måste kunna omdisponeras på olika sätt. Vid

omställning av den hälso- och sjukvårdande verksamheten från freds- till

krigsförhållanden måste sålunda personalens placering överensstämma med

de förändringar som då vidtages beträffande organisationen i övrigt. Vidare

är det nödvändigt att under den tid krigstillståndet varar personalens

gruppering ansluter sig till de från tid till annan skiftande behoven i olika

landsdelar. För att sagda och andra erforderliga omdispositioner beträffande

personalen skall kunna genomföras och för att organisationen skall

erhålla den stadga som är nödvändig med hänsyn till de påfrestningar för

vilka den kommer att utsättas måste verksamheten vara i olika lägen garanterad

tillgång på oundgänglig personal. Detta kan enligt utredningsmannen

icke ske på annat sätt än att den avgjort större delen av personalen

knytes till verksamheten genom tvångsmässigt ianspråktagande.

Utredningsmannen påpekar, att gällande krigsplanläggning på området

utgår från tre olika former för nämnda tvångsmässiga ianspråktagande,

nämligen värnplikt, civilförsvarsplikt och civil tjänsteplikt. Någon ensartad

och konsekvent användning av de olika grupperna av tjänstepliktiga förekommer

icke. Detta omöjliggöres redan därav att de särskilda formerna av

tjänsteplikt kraftigt griper in i varandra och att på grund härav två eller

emellanåt samtliga tre former av tjänsteplikt kan vara tillämpliga för

samma person. Det överskott av värnpliktig medicinalpersonal som mer

eller mindre permanent ställes till det allmänt civila medicinalväsendets

förfogande disponeras sålunda i denna situation med stöd av den civila

tjänsteplikten. Det är emellertid också planerat att inom den militära hälsooch

sjukvården i krig utnyttja medicinalpersonal som disponeras med

civil tjänsteplikt. Främst kommer härvid sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden

ifråga. Vidare erinrar utredningsmannen om att för tjänstgöring i

civilförsvarets sjukvårdstjänst, vilken tjänstgöring är begränsad till de

tillfällen då denna tjänstegren behöver träda i verksamhet, ianspråktagande

med civilförsvarsplikt kommer att ske av medicinalpersonal, som normalt

med civil tjänsteplikt är knuten till det allmänt civila medicinalväsendet.

Med hänsyn till det anförda och andra likartade komplikationer vid användning

under beredskap och krig av medicinalpersonal i olika situationer

med gemensamt syfte att tillgodose hälso- och sjukvård finner utredningsmannen,

att det kan ifrågasättas, om icke för medicinalpersonalen de tre

formerna av tvångsmässigt ianspråktagande bör utbytas mot en gemensam

medicinal försvarsplikt.

Ur ytterligare en synpunkt skulle en sådan enhetlig medicinal försvarsplikt

vara till fördel. Härigenom skulle nämligen frågan om den utbildning

i krigsmedicin, som kan anses nödvändig redan i fred, lösas på ett ensartat

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

sätt och exvis den ena läkaren härmed bli ur utbildningssynpunkt lättare

än f. n. utbytbar mot den andra. Fredsutbildningen såsom en integrerande

del av försvarsplikten torde emellertid innebära sådana svårigheter att

projektet icke f. n. går att genomföra. Värnpliktens fredsmoment har blivit

något av en institution och en begränsad fredsutbildning för viss civilförsvarspersonal

har redan vunnit hävd. Däremot synes tiden ännu icke mogen

för att skyldighet på grund av civil tjänsteplikt att i krig tjänstgöra inom

hälso- och sjukvård förhindes med tvingande bestämmelser om att vederbörande

redan i fred skall underkasta sig den utbildning som gör honom

skickad för sådan tjänstgöring. Utredningsmannen finner sig därför böra

avstå från att framföra förslag om en för den totala hälso- och sjukvården

gemensam medicinal försvarsplikt.

Enligt utredningsmannens mening bör ianspråktagandet av medicinalpersonal

inom hälso- och sjukvårdande verksamhet i krig tills vidare ske

med stöd av någon av de hittillsvarande tjänstepliktsformerna och dessa

givas ett innehåll och en anpassning sinsemellan som är ändamålsenlig för

verksamheten.

I sistnämnda avseende framhåller utredningsmannen, att den kvantitativa

fördelningen av medicinalpersonalen i krig mellan krigsmakten, civilförsvaret

och det allmänt civila medicinalväsendet självfallet icke får ske

med hänsyn till antalet värnpliktiga, civilförsvarsplikliga och civilt tjänstepliktiga

bland medicinalpersonalen. Sagda fördelning hör i princip enbart

grunda sig på utredning angående de skilda behoven av medicinalpersonal

och behovens angelägenhetsgrad ur totalförsvarets synpunkt. Den individuella

placeringen bör göras beroende av vederbörandes kvalifikationer för

de skilda arbetsuppgifterna i form av medicinsk och annan utbildning och

erfarenhet, kroppskonstitution o. dyl. Endast vid i huvudsak lika kvalifikationer

av sist angivna slag bör hänsyn tagas till om för vederbörande den

ena eller andra tjänstepliktsformen är tillämplig.

Vad härefter angår utformningen av de särskilda slagen av tjänsteplikt

föreslår utredningsmannen ingen förändring av gällande bestämmelser om

värnplikt och civilförsvarsplikt. I fråga om civil tjänsteplikt för medicinalpersonal

finner han däremot nuvarande förhållanden icke tillfredsställande.

Härom anför utredningsmannen följande.

Under beredskapstiden utfärdades den 8 december 1939 (nr 832) lag om

tjänsteplikt för medicinalpersonal och den 30 december 1939 (nr 934) lag

om tjänsteplikt. Förstnämnda lag hade karaktären av ett provisorium och

ersattes den 1 juli 1940 av sistnämnda lag. Det kan likväl vara av intresse

att återgiva den i den särskilda tjänstepliktslagen för medicinalpersonal

ingående bestämmelsen om tjänstepliktens omfattning. Medicinalpersonal,

som icke fullgjorde militärtjänst, var sålunda skyldig att i den ordning som

anvisades av medicinalstyrelsen utföra arbete som erfordrades för hälsovård,

sjukvård, tandvård, förlossningshjälp och apoteksväsen inom riket

och, för att tillgodose krigsmaktens behov, även utom riket.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kunyl. Maj.ts proposition nr 222.

Sedan också 1939 års allmänna lag om civil tjänsteplikt upphört att gälla

med utgången av år 1947 finnas inga bestämmelser i ämnet. Den allmänna

uppfattningen i de för krigsberedskapen ansvariga kretsarna synes emellertid

vara att civil tjänsteplikt oundgängligen behöver tillgripas i samband

med krigsutbrott. För hälso- och sjukvårdens del finner jag det därtill

mycket angeläget att författningsmässig reglering av den för denna verksamhet

erforderliga civila tjänsteplikten sker snarast möjligt. Ett av skälen

härtill är att i den omfattande beredskapsplanläggningen på hälso- och

sjukvårdsområdet även ingå förberedelser för omdisponering av medicinalpersonal

vid övergång till krigsorganisation. Denna s. k. krigsplacering, vars

resultat redan i fred måste meddelas både den placerade själv och de myndigheter

och institutioner som ha ansvar för verksamheten under beredskap

och krig, kan f. n. icke härledas ur någon i kraft varande författning om

tvångsmässigt ianspråktagande av vederbörande i angivet läge. Detta är

icke tillfredsställande. Ett annat skäl för att tjänstepliktsbestämmelser för

medicinalpersonal böra utfärdas redan nu och icke först vid skärpning av

det utrikespolitiska läget är att vid hastigt påkommen sådan skärpning en

partiell övergång till krigsorganisationen med härav betingat ianspråktagande

med civil tjänsteplikt av medicinalpersonal kan bli behövlig, innan

det formella förfarandet för bestämmelsernas utfärdande medhunnits.

Utredningsmannen erinrar om att arbetsmarknadsstyrelsen till Kungl.

Maj:t överlämnat förslag till ny civil tjänstepliktslag, vilket i sin principiella

uppläggning överensstämmer med 1939 års lag och f. n. är beroende

på Kungl. Majt:s prövning, samt refererar det väsentliga av det utlåtande

över nämnda lagförslag som utredningsmannen anmodats avgiva. Han förklarar

sig vidhålla de principiella synpunkterna i utlåtandet. Dessa sammanfattar

han så, att den med civil tjänsteplikt ianspråktagna medicinalpersonalen

måste kunna alltefter lägets växlingar och härav betingade förändringar

i verksamhetens inriktning förflyttas och i övrigt disponeras på

motsvarande sätt som värnpliktiga och civilförsvarspliktiga.

Av utredningsmannen gjorda undersökningar visar — fortsätter han

att det vore föremål för viss tvekan huruvida angivna möjlighet skulle

föreligga därest ifrågavarande lagförslag genomfördes. Med hänsyn härtill

samt till angelägenheten av att snarast erhålla bestämmelser om civil

tjänsteplikt för medicinalpersonal och det dröjsmål som skulle uppkomma

om detta begränsade spörsmål skulle sammankopplas med den vittutseende

frågan om eu mera omfattande civil tjänsteplikt finner utredningsmannen

sig böra föreslå eu särskild civil tjänsteplikt för medicinalpersonal vid vars

utformning krigssjukvårdens speciella förhållanden skall beaktas. Bestämmelser

om denna Ijänsteplikt borde införas i den nya krigssjukvårdslagen.

Utredningsmannen övergår härefter till frågan om utformningen av

dessa lagbestämmelser. Han erinrar om alt han i ett särskilt avsnitt av

betänkandet behandlar frågan om den utbildning i fred som syftar till att

göra den civila medicinalpersonalen mera skickad för sina krigsuppgifter.

Såsom tidigare antytts hade han härvid funnit sig böra föreslå att innan

något slag av tvång i detta avseende tillgripes försök göres afl meddela

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

ifrågavarande utbildning genom frivilligt deltagande i kurser o. dyl. som

anordnas av det allmänna. Enligt utredningsmannens uppfattning bör därför

den civila tjänsteplikten för medicinalpersonal för sin tillämpning förutsätta

krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden. I fråga om

tjänstepliktens innehåll finner utredningsmannen, att ett system i likhet

med det som innefattas i 1939 års generella tjänstepliktslag med successivt

skärpta tvångsåtgärder mot den enskilde icke har någon mening när det

gäller en för medicinalpersonal särskilt avsedd tjänsteplikt. Denna bör därför

givas den allmänna tjänstepliktens form.

De grundläggande bestämmelserna i krigssjukvårdslagen om tjänsteplikt

för medicinalpersonal bör enligt utredningsmannens uppfattning

formuleras på huvudsakligen samma sätt som i 1939 års särskilda tjänstepliktslag

för medicinalpersonal. Härigenom skulle de i det föregående angivna

kraven på ifrågavarande tjänsteplikt bli tillgodosedda. Utredningsmannen

föreslår alltså den bestämmelsen, att person, som äger yrkeserfarenhet

beträffande hälso- och sjukvård eller eljest är verksam inom sådan

vård och icke är mer än 70 år gammal, skall under krig o. dyl. vara skyldig

att efter anvisning av myndighet som bestämmes av Kungl. Maj:t fullgöra

sådan tjänst inom hälso- och sjukvården som hans kroppskrafter och hälsotillstånd

medgiver.

I lagen bör vidare införas föreskrift om påföljd vid underlåtenhet att

fullgöra tjänsteplikten. Den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen

härom är hämtad från 44 § i 1939 års generella tjänstepliktslag.

Vissa tillämpningsföreskrifter torde enligt utredningsmannen få utfärdas

i administrativ ordning. Dessa avser omfattningen av begreppet medicinalpersonal,

registrering och krigsplacering av denna personal och ersättning

åt densamma vid fullgörande av tjänsteplikt.

Utredningsmannen ägnar särskild uppmärksamhet åt frågan om bestämningen

av begreppet medicinalpersonal i förevarande sammanhang.

Efter utförlig argumentering (se sid. 119—120 i betänkandet) föreslår han,

att till sådan personal skall hänföras alla personer som är aktuellt yrkesverksamma

inom hälso- och sjukvården och sådana tidigare inom vårdgrenen

yrkesverksamma som tjänstgjort där under viss minimitid. Denna

bör på förslag av medicinalstyrelsen bestämmas på sådant sätt att det finns

anledning antaga att vederbörande fått en i viss mån bestående samhörighet

med hälso- och sjukvårdande verksamhet.

Yttrandena. Ett flertal remissinstanser, bl. a. överbefälhavaren, medicinalstyrelsen,

länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar och Värmlands län,

svenska landstingsförbundet samt Blekinge, Älvsborgs och Jämtlands läns

landsting, framhåller att en författningsmässig reglering av tjänsteplikten

för medicinalpersonal i huvudsaklig enlighet med utredningsmannens förslag

är en nödvändig förutsättning för beredskapen på hälso- och sjuk
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

vårdsområdet. — Andra remissinstanser, såsom länsstyrelserna i Södermanlands

och Kopparbergs län, svenska stadsförbundet, Stockholms stadskollegium

samt Stockholms och Södermanlands läns landsting, tillägger,

att även annan för hälso- och sjukvården i krig erforderlig personal än den

egentliga medicinalpersonalen hör omfattas av samma tjänstepliktsbestäminelser

som föreslagits beträffande sistnämnda personal.

Arbetsmarknadsstyrelsen däremot ifrågasätter starkt lämpligheten av att

stifta lagar om tjänsteplikt för särskilda grupper av medborgare samt

anför ytterligare följande.

Såsom utredningsmannen upplyst är ett av styrelsen avgivet förslag till

en allmän lag om civil tjänsteplikt föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Tjänsteplikt för medicinalpersonal synes böra kunna inrymmas i en dylik

lag. I den mån beträffande medicinalpersonal tillämpningen av lagen förutsätter

särskilda bestämmelser kan sådana meddelas i särskild kungörelse.

Styrelsen vill vidare erinra om att det för sjukvårdsanstalternas drift i

krig liksom i fred icke endast erfordras medicinalpersonal utan även ekonomi-

och kontorspersonal in. in. För tillgodoseendet av behovet av dylik

personal vid de militära sjukvårdsanstalterna i krig torde lagen om skyldighet

för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten kunna tillämpas.

För att säkerställa tillgodoseendet av motsvarande behov vid beredskapssjukhusen

erfordras däremot en allmän lag om tjänsteplikt.

Därest särskild lagstiftning beträffande tjänsteplikt för medicinalpersonal

likväl skulle anses behövlig, ifrågasätter styrelsen om icke omfattningen

av begreppet medicinalpersonal borde närmare definieras.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap föreslår, att bestämmelser

om tjänsteplikt för medicinalpersonal skall inarbetas i en allmän

tjänstepliktslag och att en sådan lag snarast skall utfärdas såsom fullmaktslag

för krig eller krigsfara.

överståthållarämbetet vitsordar visserligen angelägenheten av att tjänsteplikten

för medicinalpersonal blir reglerad men anser det vara lika angeläget

att frågan om ekonomi- och kontorspersonals ianspråktagande löses

genom tjänstepliktslagstiftning. Ämbetet vill därför icke förorda en särskild

tjänstepliktslag för medicinalpersonal utan framhåller, att, därest

tveksamhet föreligger angående möjligheterna att disponera sådan personal

enligt den föreslagna avfattningen av den allmänna tjänstepliktslagen, förslaget

bör kunna omarbetas på ett sådant sätt att denna tveksamhet undanröjes.

Länsstyrelsen i Värmlands län och Sveriges läkarförbund anser, att den

allmänna tjänstepliktslagen bör utformas så atl erforderliga möjligheter

till förflyttning av de tjänstepliktiga erhålles.

Att utredningsmannen icke föreslagit några bestämmelser om ulbildningsplikt

under fred, finner medicinalstyrelsen ägnat att inge vissa betänkligheter

med hänsyn till det hastiga tempo, i vilket nya stridsmedel

framkommer och utvecklingen av krigsmedicinen fortgår. Styrelsen vill

dock ansluta sig till utredningsmannens uppfattning, alt man först bör

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

pröva utbildning på frivillighetens väg. — Samma uttalande göres av svenska

landstingsförbundet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolius län framhåller, att om rikets fåtaliga

medicinalpersonal skall i krig kunna rätt lösa sina uppgifter måste den

redan i fredstid underkastas obligatorisk utbildning härför. Utredningsmannens

förhoppning, att utbildningsfrågan skall kunna lösas på frivillighetens

väg, delas icke av länsstyrelsen. — Enahanda synpunkter anföres av länsstyrelserna

i Kalmar och Kopparbergs län.

Sveriges läkarförbund betonar sin önskan att medverka till bästa möjliga

resultat av de föreslagna frivilliga kurserna i krigsmedicin och tror sig

kunna försäkra att de lokala läkarföreningarnas styrelser gärna skall ställa

sig till förfogande.

Departementschefen. Personal som har en mer eller mindre långtgående

yrkeserfarenhet av fredsmässig hälso- och sjukvård, s. k. medicinalpersonal,

är givetvis oumbärlig för motsvarande verksamhet i krig. Det förhållandet

att vid krigsfall krigsmaktens och civilförsvarets sjukvårdstjänst nyupprättas

och det allmänt civila medicinalväsendet väsentligt omgestaltas och

utökas gör att medicinalpersonalen i ett sådant läge blir ytterligt knapp.

Den måste därför starkt uttunnas och beträffande sådan personal som vid

fast placering skulle bli uppenbart otillräcklig, exvis kirurger jämte medhjälpare,

måste möjlighet finnas att under krigshändelsernas utveckling

förflytta personalen till platser där den för tillfället allra bäst behövs.

Ett viktigt moment i planläggningen av hälso- och sjukvårdens krigsorganisation

är den förberedande placeringen, individuellt eller kollektivt,

av all tillgänglig medicinalpersonal.

För en snabb och säker omställning av hälso- och sjukvårdsorganisationen

till krigsförhållanden och för en effektiv verksamhet inom den sålunda

omställda organisationen är det nödvändigt att medicinalpersonalen tvångsmässigt

ianspråktages. För krigsmaktens och civilförsvarets del är detta

redan ordnat genom värnplikt resp. civilförsvarsplikt. Beträffande det allmänt

civila medicinalväsendet och i fråga om sådan icke värnpliktig medicinalpersonal

som är avsedd att ingå i krigsmaktens sjukvårdstjänst, exvis

sjuksköterskor, har i administrativ ordning bestämmelser utfärdats om

medicinalpersonalens placering vid krigsfall. Detta förfarande förutsätter

givetvis att senast vid krigsutbrott möjlighet föreligger att ta personalen i

anspråk med civil tjänsteplikt. Med hänsyn till verksamhetens innebörd

måste sistnämnda tjänsteplikt i likhet med värnplikten och civilförsvarsplikten

vara så konstruerad att den tillåter att personalen utan omgång

omdisponeras.

På grund av å ena sidan de gemensamma principiella dragen hos de olika

formerna av tjänsteplikt för medicinalpersonal och å andra sidan den

bristande planmässigheten i de särskilda tjänstepliktsformernas använd
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4a

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

ning framför utredningsmannen diskussionsvis förslaget, att beträffande

medicinalpersonalen nämnda tre former av tjänsteplikt skulle ersättas av

en enhetlig medicinal försvarsplikt. Trots de fördelar detta otvivelaktigt

skulle innebära finner jag doek i likhet med utredningsmannen att förslaget

åtminstone f. n. icke är möjligt att genomföra.

Även i fortsättningen måste man alltså räkna med att medicinalpersonalen

i en krissituation tages i anspråk med värnplikt, civilförsvarsplikt eller

civil tjänsteplikt. Förstnämnda båda former av tjänsteplikt torde vara väl avpassade

för ifrågavarande ändamål och kommer här icke att vidare behandlas.

Frågan om den civila tjänsteplikten däremot är i förevarande sammanhang

av största intresse.

F. n. finns icke någon civil tjänstepliktslag. För hälso- och sjukvårdens

del är detta av flera skäl otillfredsställande. Betryggande rättslig grund

saknas sålunda för den placering av medicinalpersonalen vid krig o. dyl.

som nu sker. Vidare kan en omställning helt eller delvis av vårdgrenen till

krigsförhållanden, exvis för flyktingmottagning, bli aktuell med så kort

varsel att erforderliga bestämmelser om tjänsteplikt icke hinner utfärdas

i tid.

Det förslag till civil tjänstepliktslag som f. n. är föremål för Kungl. Maj :ts

prövning överensstämmer i sina huvuddrag med 1939 års lag i ämnet.

Såsom utredningsmannen påvisat är det tvivel underkastat om en sådan

lagstiftning tillåter den till formen enkla och därmed snabba omdisposition

av medicinalpersonal som är nödvändig för verksamheten inom hälso- och

sjukvården i krig. Med hänsyn härtill och till angelägenheten ur de synpunkter

jag nyss anfört av att snarast erhålla bestämmelser om tjänsteplikt

för medicinalpersonal i krig och liknande situation har jag — trots de

invändningar däremot som framförts av vissa remissmyndigheter -— ansett

mig böra biträda utredningsmannens förslag att sådana bestämmelser skall

införas i den nya krigssjukvårdslagen.

Principiellt instämmer jag i den av berörda remissmyndigheter, främst

arbetsmarknadsstyrelsen, uttalade uppfattningen att det icke är lämpligt

alt stifta lagar om tjänsteplikt för olika grupper av medborgare. Det av mig

beträffande medicinalpersonalen förordade avsteget härifrån har föranletts

av att jag finner erforderligt att bestämmelser om tjänsteplikt för denna personal

snarast utfärdas och att dessa bestämmelser ges ett innehåll som motsvarar

hälso- och sjukvårdens krav. Det sistnämnda skulle knappast ernås

med en lag om allmän civil tjänsteplikt i enlighet med det förslag som

f. n. är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vid den fortsatta behandlingen

av nämnda lagförslag bör emellertid undersökas om icke den särskilda

tjänsteplikten för medicinalpersonal kan inarbetas i denna lag.

EU flertal remissmyndigheter framhåller angelägenheten av att även

annan för hälso- och sjukvården erforderlig personal än egentlig medicinalpersonal

kan vid krigsfall tagas i anspråk med tjänsteplikt. I och för sig är

det givetvis riktigt att flertalet grenar av hälso- och sjukvården, främst

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Mnj:ts proposition nr 222.

verksamheten vid sjukhusen, icke kan drivas rationellt utan tillräcklig tillgång

på nu ifrågavarande personal. Det skulle därför vara önskvärt att även

nödvändig förvaltningspersonal, såsom sjukhusintendenter och kontorister,

ekonomipersonal, såsom maskinister och kökspersonal, samt annan servicepersonal,

exvis instrumentmakare och röntgentekniker, kunde i tjänstepliktshänseende

behandlas på samma sätt som medicinalpersonalen. Detta

torde emellertid icke vara praktiskt genomförbart. Medan den egentliga

medicinalpersonalen relativt lätt kan bestämmas i förhållande till andra

yrkesgrupper och principiellt i sin helhet tages i anspråk inom hälso- och

sjukvårdens krigsorganisation, torde det icke vara möjligt att skilja mellan

förvaltnings-, ekonomi- och servicepersonal för hälso- och sjukvård och

sådan personal för annan verksamhet. I likhet med utredningsmannen

finner jag att frågan, hur behovet för hälso- och sjukvården av annan

personal än medicinalpersonal skall på lämpligaste sätt tillgodoses, bör

ytterligare prövas av de för planläggningen ansvariga myndigheterna. Det

kan härvid befinnas ändamålsenligt att, innan lag om allmän civil tjänsteplikt

utfärdas, den mera kvalificerade personalen tillförsäkras hälso- och

sjukvården genom individuella frivilligkontrakt och anskaffningen av övrig

personal förberedes genom behovsanmälan till arbetsmarknadsmyndigheterna

och avtal med frivilligorganisationer.

Under den fortsatta beredningen av lagförslaget om generell civil tjänsteplikt

bör vidare övervägas, om icke denna kan så utformas att även annan

för hälso- och sjukvården erforderlig personal än medicinalpersonal kan

i fråga om möjlighet till omflyttning etc. disponeras på ett för verksamheten

ändamålsenligt sätt.

Vad härefter angår den närmare utformningen av tjänsteplikten för

medicinalpersonal finner utredningsmannen att denna tjänsteplikt tills

vidare icke, såsom värnplikten och civilförsvarsplikten, bör innehålla något

fredsmoment i form av skyldighet att deltaga i utbildning o. dyl. Den mycket

angelägna fredsutbildning som syftar till att göra personalen mera skickad

för krigsuppgifterna bör man enligt utredningsmannen i varje fall till en

början söka ernå på frivillighetens väg. Jag finner mig böra biträda utredningsmannens

uppfattning i denna fråga, särskilt som Sveriges läkarförbund

i sitt remissutlåtande anmält en klart positiv inställning till frivillig

utbildning på området.

Den särskilda tjänsteplikten för medicinalpersonal bör sålunda i enlighet

med utredningsmannens förslag ifrågakomma endast vid krigsfall och i

motsvarande situation samt innebära att den som äger yrkeserfarenhet

beträffande hälso- och sjukvård eller eljest är verksam inom sådan vård

är skyldig att tjänstgöra inom hälso- och sjukvården i den omfattning

hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiver. Den närmare bestämningen

av begreppet medicinalpersonal torde icke böra ske i lagtexten utan

i tillämpningsbestämmelser till denna.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

45

Frågan om särskilda bestämmelser om förfoganderätt för den

allmänt civila hälso- och sjukvårdens behov.

Utredningsmannen. Till en början erinrar utredningsmannen om de i

allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 angivna förutsättningarna för

att lagens bestämmelser om förfogande för kronans eller annans räkning

skall träda i tillämpning. Vid krig eller krigsfara må Kungl. Maj :t förordna

härom och sådant förordnande skall på visst sätt underställas riksdagen.

Under andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Kungl.

Maj:t med riksdagens samtycke för viss tid, högst ett år varje gång, förordna

om tillämpning helt eller delvis av förfogandebestämmelserna.

Utredningsmannen upplyser härefter, att han haft kontakt med generaldirektören

O. Söderström, vilken hade i uppdrag att utreda frågan om

revision av allmänna förfogandelagen. Han hade härvid erfarit, att Söderström

utarbetat förslag till en ny allmän förfogandelag och att enligt detta

förslag förutsättningarna för lagens tillämpning under andra utomordentliga

förhållanden än krig eller krigsfara starkt begränsats.

För egen del framhåller utredningsmannen, att möjlighet att tvångsvis

taga egendom i anspråk för tillgodoseende av sjukvårdens behov självfallet

måste finnas då krigssjukvårdslagen skall tillämpas. Erforderliga lokaler

och förnödenheter måste stå till buds. Utredningsmannen anser det tänkbart

att ingående regler om ianspråktagande därav kan inflyta i krigssjuk\årdslagen.

Detta skulle emellertid innebära en tyngande utvidgning, som

icke är motiverad med hänsyn till den detaljerade allmänna förfogandelag

som finnes och som vid ett antagande av förslaget till ny lag i ämnet skulle

finnas även framgent. För att tillgodose önskemålet, att egendom i erforderlig

utsträckning skall kunna tagas i anspråk för sjukvårdsändamål vid

tillämpning av krigssjukvårdslagen bör det därför enligt utredningsmannen

räcka att i denna lag stadgas att, oavsett vad allmänna förfogandelagen

innehåller om förutsättningarna för dess tillämpning, densamma skall i

erforderliga delar gälla, då krigssjukvårdslagen är i kraft. Utredningsmannen

föreslår, att sådant stadgande skall införas i sistnämnda lag.

Yttrandena. Endast etl par remissmyndigheter uttalar sig i denna fråga.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap finner tillräckliga skäl för

den föreslagna anordningen knappast föreligga. De förhållanden, då förfoganderätt

för sjukvårdens behov blir erforderlig utan att krigsfara kan

sägas föreligga, torde nämligen icke behöva befaras bli så trängande att

riksdagens samtycke icke hinner inhämtas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter, huruvida icke bestämmelser

om förfoganderätt, motsvarande dem som gäller för civilförsvaret, bör tillkomma

även för den allmänt civila hälso- och sjukvården. Härvid borde

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

länsstyrelserna givas behörighet att utöva sadant förfogande och befogenhet

att delegera denna rätt.

Departementschefen. Betänkande med förslag till bl. a. ny allmän föifogandelag

har numera avgivits (SOU 1952: 24). Det sålunda framlagda

lagförslaget överensstämmer i fråga om förutsättningarna för lagens tillämpning

med de förhandsinformationer härom som utredningsmannen inhämtat.

Beredningen av frågan om ny allmän förfogandelag är emellertid

ännu icke avslutad och proposition i ämnet är icke att vänta till vårsessionen

av innevarande års riksdag.

Med hänsyn härtill och då bestämmelserna i gällande allmänna förfogandelag

av år 1939 torde böra få tills vidare godtagas för den allmänt

civila hälso- och sjukvårdsberedskapen lika väl som för annan civil beredskapsplanläggning

finner jag att särskilda bestämmelser i ämnet icke bör

upptagas i den nya krigssjukvardslagen. Med stöd av bestämmelser i den

s. k. administrativa fullmaktslagen (SFS 87/1942) torde förfoganderätten

kunna i erforderlig utsträckning decentraliseras.

Lagen om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga

förhållanden.

Allmänna synpunkter.

Utredningsmannen. Såsom tidigare omtalats finner utredningsmannen att

författningsbestämmelserna för hälso- och sjukvården i krig icke bör vara

begränsade till viss eller vissa grenar av verksamheten, exvis den slutna

kroppssjukvården, utan bör täcka i princip hela hälso- och sjukvårdsområdet.

Härom anför utredningsmannen ytterligare följande.

Detta betyder icke att uttömmande föreskrifter beträffande alla delar av

området skola återfinnas i samma författning. Den militära hälso- och

sjukvården är ingående reglerad genom bestämmelser i skilda sammanhang,

vilka ofta avse även annan militär verksamhet. Icke ens i sina grunddrag

böra dessa bestämmelser inarbetas i en ny lag om hälso- och sjukvård

vid krig o. dyl. Motsvarande gäller beträffande civilförsvarets sjukvårdstjänst,

för vilken — ofta gemensamt med andra grenar inom civilförsvaret

—- föreskrifter äro meddelade främst i civilförsvarslagen och civilförsvarskungörelsen.

Av vad jag tidigare anfört torde framgå, att jag icke finnei

någon förändring av de grundläggande bestämmelserna för krigsmaktens

och civilförsvarets hälso- och sjukvårdsberedskap erforderlig i och för sig

men att ett rationellt utnyttjande i totalförsvarets intresse av hälso- och

sjukvårdsresurserna inom krigsmakten, civilförsvaret och det allmänt

civila medicinalväsendet förutsätter samordning av verksamheten inom

dessa tre organisationer. Att närmare reglera denna samordning i lag synes

dock icke påkallat. Detta får ske i administrativ ordning. Däremot bör

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

lagen innehålla vissa bestämmelser som äro erforderliga för den allmänt

civila hälso- och sjukvårdens omställning till krigsförhållanden. Lagförslaget

kommer vidare att upptaga föreskrifter om tjänsteplikt för medicinalpersonal

och om militär direktivrätt.

Utredningsmannen framhåller vidare, att förutsättningarna för ikraftträdandet

av vissa materiella bestämmelser i lagen utformats efter mönster

av vad i ämnet stadgats i lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet

för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten. Beträffande den

centrala bestämmelsen i lagen, vilken avser omställning till krigsförhållanden

av den allmänt civila hälso- och sjukvården, skall sålunda denna bestämmelse

när riket är i krig automatiskt utan särskilt förordnande av

Kungl. Maj :t träda i tillämpning. För ett skärpt läge i övrigt föreslår utredningsmannen,

att Kungl. Maj :t skall kunna förordna om sådan omställning

i erforderlig utsträckning, därest riket befinner sig i krigsfara eller det eljest

påkallas av likartade utomordentliga förhållanden eller av andra utom riket

inträffade extraordinära händelser. Sådant förordnande skall, vid äventyr

att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess

prövning av frågan om förordnandet skall bestå. Har förordnandet icke

inom två månader efter underställningen blivit gillat av riksdagen skall

det vara förfallet. Såsom exempel på fall då förordnande skall kunna meddelas

utan att krig eller krigsfara kan anses föreligga för riket nämner

utredningsmannen dels ett med hänsyn till den epidemiologiska situationen

eller av andra skäl befarat bakteriologiskt angrepp utan samband med andra

krigshandlingar, dels en flyktingström framkallad av krigsfara för annat

land. I fråga om tjänsteplikten för medicinalpersonal föreslår utredningsmannen,

att bestämmelserna härom skall träda i kraft under motsvarande

förutsättningar som nyss angivits beträffande krigsorganisering av den

allmänt civila hälso- och sjukvården.

Vad slutligen angår den militära direktivrätten gentemot det allmänt

civila medicinalväsendet innebär utredningsmannens förslag, att denna

rätt skall i enlighet med bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj :t inträda

vid krig eller utomordentlig krigsfara.

Då beredskapslarm automatiskt bör utlösa övergång till krigsorganisation

av det allmänt civila medicinalväsendet samt ikraftträdande av bestämmelserna

om tjänsteplikt för medicinalpersonal och om militär direktivrätt

föreslår utredningsmannen, att föreskrift härom skall intagas i beredskapskungörelsen

den 22 juni 1950 (nr 404).

Yttrandena. Vad utredningsmannen sålunda anfört föranleder ingen annan

erinran från remissmyndigheternas sida än att riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap finner, atl bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal,

därest sådana mot riksnämndens uppfattning intages i

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

krigssjukvårdslagen, bör begränsas till krig eller krigsfara. Visserligen kan

sådan tjänsteplikt behöva tillgripas även under andra kritiska förhållanden

men någon fullmakt i förväg för Kungl. Maj :t anser riksnämnden knappast

erforderlig för dessa fall.

Vidare må i detta sammanhang anmälas ett förslag av länsstyrelsen i

Östergötlands lån att till den av utredningsmannen föreslagna rubriken till

lagen skall fogas ordet krigssjukvårdslag inom parentes, varigenom en

kortare benämning att användas i dagligt tal erhålles.

Departementschefen. Till de av utredningsmannen föreslagna allmänna

riktlinjerna för lagstiftningen om hälso- och sjukvården i krig o. dyl. vill

jag i huvudsak ansluta mig. Förutsättningarna för att i en krissituation som

icke innebär krig kunna tillämpa bestämmelserna om den allmänt civila

hälso- och sjukvårdens omställning helt eller delvis till krigsförhållanden

och om tjänsteplikt för medicinalper sonal torde emellertid böra erhålla en

något annorlunda utformning än den av utredningsmannen föreslagna. Med

beaktande av behovet att i ett förhållandevis tidigt skede, exvis för mottagning

av en större flyktingström, kunna sätta bestämmelserna i kraft

synes anslutning böra sökas till vad i detta avseende föreskrives i en annan

fullmaktslag på hälso- och sjukvårdsområdet, nämligen lagen den 30 maj

1952 (nr 270) om skyddsympning vid krig eller krigsfara in. m. Jag föreslår

sålunda, att Kungl. Maj:t skall kunna förordna om tillämpning av

ifrågavarande bestämmelser angående krigsorganisering och tjänsteplikt,

därest riket befinner sig i krigsfara eller det påkallas av andra utomordentliga

förhållanden. Sådant förordnande bör emellertid på sätt utredningsmannen

föreslagit underställas riksdagens prövning.

Även beträffande förutsättningarna för den militära direktivrätten gentemot

det allmänt civila medicinalväsendet torde förslaget böra justeras. Med

hänsyn till ändamålet med denna direktivrätt finner jag nämligen, att den

kan begränsas till det fall att riket befinner sig i krig.

Utredningsmannen föreslår, att lagen erhåller rubriken Lag om hälsooch

sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhallanden. I likhet med

länsstyrelsen i Östergötlands län finner jag praktiskt att till denna rubrik

fogas ordet krigssjukvårdslag inom parentes.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats

förslag till krigssjukvårdslag. Jag övergår nu till att lämna en specialmotivering

till detta lagförslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

K un tji, Maj:ts proposition nr 1222.

4!)

Specialmotivering.

1 §•

Denna paragraf är lika lydande med 1 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen anför.

I paragrafen lämnad definition på den allmänt civila hälso- och sjukvården

och härmed också på det allmänt civila medicinalväsendet är föga

preciserad. Detta föranledes av att införandet av nämnda begrepp har den

begränsade syftningen att särskilja den del av hälso- och sjukvården och

den organisation härför, som avses med begreppen, från krigsmaktens och

civilförsvarets hälso- och sjukvård och dess organisation. Att positivt bestämma

vad i lagen förstås med allmänt civil hälso- och sjukvård lär icke

ifrågakomma. Denna ställning tager jag redan av den anledningen att begreppet

användes i lagen såsom beteckning på dels viss fredsmässig verksamhet,

dels en verksamhet i krig som har nära anknytning till nämnda

fredsverksamhet men i fråga om art, omfattning och utformning företer

väsentliga skiljaktigheter från denna. Utan anspråk på exakthet torde man

kunna säga, att när i lagen talas om allmänt civil hälso- och sjukvård härmed

avses den verksamhet i fred som står under medicinalstyrelsens inseende

och motsvarande verksamhet vid krigsfall.

Departementschefen. Mot vad utredningsmannen sålunda anfört har jag

intet att erinra.

2 §.

Paragrafen överensstämmer helt med 2 § i utredningsmannens förslag.

Departementschefen. I det föregående har jag förklarat att jag ansluter

mig till utredningsmannens uttalande, att krigsmaktens hälso- och sjukvård

och civilförsvarets sjukvårdstjänst icke såsom sådana avses skola regleras

i förevarande lag. De i särskild ordning meddelade föreskrifterna för den

hälso- och sjukvårdande verksamheten inom krigsmakten och civilförsvaret

skall alltså fortfarande gälla i den mån de icke jämkas av vad som

med stöd av lagen kan komma att föreskrivas t. ex. om samverkan mellan

skilda organ för hälso- och sjukvården.

•‘5 §•

Denna paragraf motsvaras av ö § i utredningsmannens förslag.

Departementschefen. Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna

om den allmänt civila hälso- och sjukvårdens krigsorganisering.

I enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade särskilda föreskrifter härför skall

sådan omställning ske vid krig automatiskt och vid krigsfara eller andra

utomordentliga förhållanden efter förordnande av Kungl. Maj:t, vilket

skall på visst sätt underställas riksdagen. I fråga om bestämmelsernas närmare

utformning torde jag få hänvisa till vad i det föregående anförts

4 liihang till riksdagens protokoll 1,9.7.7. / sand. Nr 222.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Mnj:ts proposition nr 222.

härom. Här skall endast tilläggas att krigsorganisering av den allmänt

civila hälso- och sjukvården kommer att nödvändiggöra avsteg från ett

flertal fredsmässiga stadganden för sådan verksamhet. I paragrafen är

också införd en föreskrift att vid omställning av verksamheten till krigsförhållanden

berörda stadganden icke skall gälla i den mån de strider mot

Kungl. Maj :ts bestämmelser för krigsorganisationen.

4§.

Denna paragraf, som motsvarar 4 §'' i utredningsmannens förslag, innehåller

dels bestämmelsen att Kungl. Maj :t meddelar erforderliga föreskrifter

för krig o. dyl. beträffande ledningen av hälso- och sjukvården och samverkan

mellan dess olika delar, dels bestämmelsen om militär direktivrätt

i krig gentemot det allmänt civila medicinalväsendet. Beträffande den

närmare innebörden av dessa bestämmelser hänvisas till den tidigare framställningen.

5 §■

Paragrafen är lika lydande med 5 § i utredningsmannens förslag. I paragrafen

föreskrives, att ansvaret för omställningen av den allmänt civila

hälso- och sjukvården till krigsförhållanden och för verksamheten inom

krigsorganisationen principiellt ankommer på dem som utövar motsvarande

verksamhet i fred, de s. k. fredshuvudmännen. Samtidigt stadgas

emellertid, att Kungl. Maj:t när särskilda skäl därtill föreligger äger

förordna att annan än fredshuvudmännen skall övertaga ansvaret.

I fråga om sistnämnda stadgande anför utredningsmannen huvudsakligen

följande.

Ansvaret för omställningen till och verksamheten inom den nya beredskapssjukhusorganisationen

hör helt tillkomma landstingen och de landstingsfria

städerna trots att i organisationen ingår sjukhusverksamhet som

i fred drives av andra huvudmän, exempelvis staten beträffande karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet, föreningar och stiftelser ifråga om vanföreanstalter

och jubileumssanatorier etc. Anledningen härtill är alt landstingen

och nämnda städer i fred äro huvudmän för den alldeles övervägande

delen av kroppssjukhusvården och att strävan för krigsfallet måste vara att

erhålla en enhetlig organisation, då en sådan synes vara effektivare och

mera anpassbar till behovsutvecklingen i krig än en splittrad organisation.

På motsvarande sätt torde för de andra delområdena av hälso- och sjukvården

få bestämmas om sådana särskilda förhållanden föreligga att undanlag

bör göras från huvudregeln att ansvaret för verksamheten i krig skall

tillkomma den som utövar motsvarande verksamhet i fred.

Departementschefen. Beträffande skyldigheten för fredshuvudmännen

att normalt ansvara för omställningen till och verksamheten inom krigsorganisationen

torde jag få hänvisa till den motivering härför som lämnats

i det föregående. Möjligheten till undantag från normalfallet torde böra

användas i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningsmannen anfört

härom.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

K ungt. Maj.ts proposition nr 222.

6 §.

Med en mindre jämkning överensstämmer denna paragraf med 6 § i utredningsmannens

förslag.

Den i paragrafens första stycke Kungl. Maj:t tillagda befogenheten att

meddela föreskrifter om planläggning och andra förberedelser redan i fred

för övergång till krigsorganisation torde icke påkalla närmare motivering.

Enligt andra stycket första punkten av paragrafen åligger det den som

ansvarar för verksamheten i krig att planlägga för denna verksamhet.

Motiven till detta stadgande har tidigare angivits.

De fredshuvudmän som på grund av Kungl. Maj:ts jämlikt 5 § meddelade

föreskrift icke ansvarar för omställning till och utövande av verksamheten

i krig är befriade från skyldigheten att planlägga härför. Denna skyldighet

åvilar nämligen den som i krig skall driva verksamheten. För att planläggningen

skall ge fullgott resultat är det emellertid i allmänhet nödvändigt

att den fredsmässiga huvudmannen biträder vid densamma. Bestämmelse

härom meddelas i andra stycket andra punkten av denna paragraf.

7 §•

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 7 § i utredningsmannens förslag

utom såtillvida att bestämmelsen om ersättning av statsmedel till fredshuvudmännen

för planläggningskostnader uteslutits. Beträffande skälen

härför och motiven till de bestämmelser som avser bestridandet av kostnaderna

för omställning av den allmänt civila hälso- och sjukvården till

krigsorganisation samt för verksamheten inom denna organisation dels

under krig, dels när krig icke råder hänvisas till vad i det föregående anförts

i dessa frågor.

Enligt paragrafens sista stycke skall Kungl Maj:t meddela föreskrifter

i fråga om förfarandet, när vissa kostnader enligt bestämmelserna i paragrafen

skall bestridas av statsmedel.

8—11 §§.

Paragraferna, som motsvarar 9 12 § § i utredningsmannens förslag,

innehåller bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal. Dessa

bestämmelser har utförligt behandlats i det föregående. Här skall endast

föreskriften i t) § andra stycket i utredningsmannens förslag beröras. Enligt

angivna föreskrift är den som fullgör militärtjänst undantagen från tjänsteplikt

för medicinalpersonal, så ock den som är inskriven i civilförsvaret i

den mån tjänstgöringen i civilförsvaret hindrar tjänstepliktens fullgörande.

I fråga om denna undantagsbestämmelse anför utredningsmannen endast,

att den överensstämmer helt med stadgandet i 18 g andra stycket i 1939

års generella tjänstepliktslag, sådant detta stadgande lydde efter lagändring

genom SFS 541/1944.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kutujl. Maj ds proposition nr 222.

Yttrandena. Medicinalstyrelsen anför, alt styrelsen ställer sig mycket

tveksam inför detta stadgande, som ger tjänstgöring inom civilförsvaret eu

generell prioritet framför fullgörandet av uppgifter inom det allmänt

civila medicinalväsendet. Medicinalpersonalen är för närvarande såtillvida

skyddad från inskrivning i civilförsvaret att civilförsvarsstyrelsens bestämmelser

härom utfärdas i samråd med medicinalstyrelsen. Under sådana

förhållanden vore det enligt medicinalstyrelsens mening olämpligt att i

lag fastslå att tjänstgöring i civilförsvaret går före en kanske minst lika

angelägen medicinsk verksamhet utanför civilförsvaret. — Ett likartat uttalande

göres av Södermanlands läns landsting.

I anledning av bestämmelsen i 11 § i utredningsmannens förslag, att

Kungl. Maj:t skall meddela föreskrifter om bl. a. registrering av medicinalpersonal

och skyldighet för sådan personal att lämna för registreringen

erforderliga uppgifter, framhåller medicinalstyrelsen ytterligare att angivna

skyldighet bör kunna åläggas även arbetsgivare som sysselsätter

medicinalpersonal i denna egenskap. Vid den framtida registreringen bör

nämligen tillvägagångssättet för införskaffandet av uppgifter om personalen

fritt kunna väljas.

Departementschefen. Vad angår den av utredningsmannen föreslagna

bestämmelsen att i civilförsvaret inskriven person är undantagen från

tjänsteplikt för medicinalpersonal i den mån tjänstgöringen i civilförsvaret

hindrar tjänstepliktens fullgörande vill jag anföra följande. Knappheten

på medicinalpersonal gör sambruk i betydande omfattning av sådan personal

nödvändigt för den allmänt civila hälso- och sjukvården och civilförsvarets

sjukvårdstjänst. Planenligt skall vid upprättandet av civilförsvarets

sjukvårdsenheter medicinalpersonal tillfälligt ställas till förfogande av det

allmänt civila medicinalväsendet. Ett smidigt utnyttjande på angivet sätt

av personalen förutsätter nära samråd i frågan mellan de båda organisationernas

planläggnings- och ledningsorgan. Att under sådana förhållanden

i krigssjukvårdslagen föreskriva att civilförsvarspliktig skall i viss situation

vara undantagen från tjänsteplikten för medicinalpersonal finner jag icke

lämpligt. Bestämmelsen härom bör alltså utgå.

Medicinalstyrelsens påpekande, att skyldighet alt lämna för registreringen

av medicinalpersonalen erforderliga uppgifter bör åligga icke endast denna

personal själv utan även vederbörande arbetsgivare, synes visserligen i och

för sig riktigt. Sådan skyldighet torde emellertid kunna föreskrivas i administrativ

ordning utan att detta särskilt angives i krigssjukvårdslagen. Bestämmelsen

härom synes därför helt kunna utgå.

12 g.

I denna paragraf, som är lika lydande med 13 § i utredningsmannens

förslag, stadgas att Kungl. Maj:t även i de ämnen som icke i föregående

paragrafer särskilt nämnts äger utfärda föreskrifter för lagens tillämpning.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungi. Maj:ts proposition nr 222.

I k r a f 11 r ii d a n d c in. in.

I och med alt den nya krigssjukvårdslagen träder i kraft upphör giltigheten

av dels lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig

eller krigsfara, dels förordningen den 17 november 1939 (nr 813) om

handläggning vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den allmänna

hälso- och sjukvården, dels ock de bestämmelser som i författning

eller i annan form är meddelade med stöd av berörda 1939 års lag.

Redan för den fortsatta planläggningen är det nödvändigt att vissa til 1- lämpningsföreskrifter utfärdas samtidigt med att den nya krigssjukvårdslagen

träder i kraft. Det synes därför lämpligt alt Kungl. Maj:t förordnar

om ikraftträdandet.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, alt lagrådets utlåtande

över bifogade inom inrikesdepartementet upprättade förslag1 till

lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden

(krigssjukvårdslag) måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Örtenberg.

1 Detta förslag, som frånsett vissa redaktionella jämkningar överensstämmer med det

vid propositionen fogade lagförslaget, hur bär uteslutits.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungi. Maj.ts proposition nr 222.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 april

1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 24 mars 1953 tillhandakoinmet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

13 mars 1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga

förhållanden (krigssjukvårdslag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av expeditionschefen i inrikesdepartementet Erik Montell.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

K ungt. Maj.ts proposition nr 222.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10

april 1953.

N ä r v a r a nde:

Statsministern Erj.ander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, lagrådets den 8 april

1953 avgivna utlåtande över det den 13 mars 1953 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga

förhållanden (krigssjukvårdslag).

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer

föredraganden att förslaget, sedan vissa redaktionella jämkningar däri vidtagits,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ralph Sterner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:393 Skrivelse till Konungen angående auktorisering för offentlig kemisk undersökningsverksamhet. s. 1 i texten
  2. 2LU 1953:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om hälsooch sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden s. 1 i texten
  3. 2LU 1953:36 Memorial i anledning av Kungl. Maj.ts proposition nr 220 med förslag till lag om ändring i värnpliktslagen, m. fl. ärenden. Till lagutskott ha hänvisats bl. a. s. 1 i texten