Sök i Ratio Lex

Angående anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953

1953-11-20 · 47 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 47 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:240, Angående anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 2i0.

1

Nr 240.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till

vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien

år 1953; given Stockholms slott den 20 november 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att ett förslagsanslag å 1 500 000 kronor skall

anvisas till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 2W.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i0.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

å Stockholms slott den 20 november 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om ersättning

till dem som åsamkats ekonomisk skada genom myndigheters ingripanden

i samband med paratgfusepidemien 1953 samt anför därvid följande.

Omkring mitten av juni månad 1953 utbröt i vårt land en paratyfusepiderni,

som kom att få en osedvanligt stor omfattning. I avsikt att hejda eller

begränsa epidemien nödgades myndigheterna inskrida på olika sätt. Härigenom

uppkom ekonomiska skador för de enskilda. I enlighet med Kungl.

Maj :ts bemyndigande den 12 augusti 1953 tillkallade jag senare samma månad

hovrättsrådet Hugo Digman för att såsom sakkunnig inom inrikesdepartementet

utreda frågan om ersättning till dem som åsamkats ekonomisk

skada genom statliga och kommunala myndigheters ingripanden i samband

med pågående paratyfusepidemi och därmed sammanhängande spörsmål.

Den 2 november 1953 avgav utredningsmannen en promemoria med förslag

i ämnet (stencilerad). Över promemorian bär, efter remiss, yttranden

avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen samt länsstyrelserna i Kronobergs

och Västernorrlands län.

Jag anhåller nu att få taga upp denna fråga till närmare behandling.

Epidemiens omfattning. Myndigheternas åtgärder.

Paratyfus förekommer varje år i vårt land. Av medicinalstyrelsens sta
-

tistik framgår sålunda att

kännedom uppgått

antalet

fall som kommit till

tjänsteläkarnas

för år 1940 till ...........

623

för år 1950 till . .

.......... 360

» » 1947 » ...........

. 1 061

» » 1951 »

.......... 140

» » 1948 » ...........

. 306

» » 1952 » . . .

.......... 129

» » 1949 » ...........

165

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 240. 3

Under januari—maj 1953 anmäldes 38 fall spridda över hela landet och

den 1/6—15/6 32 fall, varav 14 utgjorde en begränsad epidemi i Värmland.

Vid mitten av juni kom upptakten till den stora epidemien i Kronobergs

län, vartill några dagar senare kom fall i Stockholms- och Göteborgsområdena

samt Västernorrlands län. I anslutning till dessa fyra större epidemiområden

uppstod sedermera sekundärfall i praktiskt taget alla delar

av landet. Enligt tjänsteläkarnas halvmånadsrapporter var antalet kli
-

niska paratyfusfall och antalet bacillbärare

följande:

tiden den

16/6—31/8 1953

Kliniska

Bacill-

fall

bärare

Stockholms stad .........................

1 557

i

Stockholms län .........................

. . . 746

54

Uppsala län .............................

38

14

Södermanlands län .......................

39

21

Norrköping .............................

30

12

Östergötlands län i övrigt.................

. . . 254

50

Jönköpings län .........................

97

28

Kronobergs län .........................

. . . 2 868

603

Kalmar läns norra .......................

10

—

Kalmar läns södra .......................

24

—

Gotlands län.............................

14

. —

Blekinge län .............................

. 114

17

Kristianstads län.........................

29

30

Malmö .................................

21

10

Hälsingborg .............................

17

1

Malmöhus län i övrigt ...................

17

9

Hallands län.............................

40

12

Göteborg ...............................

. . . 491

63

Göteborgs och Bohus län i övrigt...........

98

9

Älvsborgs län ...........................

. . . 35

4

Skaraborgs län...........................

14

1

Värmlands län...........................

16

9

Örebro län .............................

. . . 15

3

Västmanlands län .......................

. . 121

36

Kopparbergs län .........................

24

7

Gävleborgs län ...........................

54

—

Västernorrlands län .....................

. . . 888

236

Jämtlands län ...........................

13

—

Västerbottens län .......................

18

7

Norrbottens län .........................

15

4

7 717

1 241

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

Antalet kliniska fall i hela landet den 1/9—15/9 var 387, den 16/9—30/9

173, den 1/10—15/10 115 och den 16/10—31/10 61. Antalet bacillbärare

under samma tid var respektive 72, 73, 55 och 17.

Efter uppdrag av Kungl. Maj:t bar medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen

utarbetat en redogörelse för paratyfusepidemien 1953. Av redogörelsen,

som är dagtecknad den 7 oktober 1953, och vissa från länsstyrelsen

i Kronobergs län inhämtade uppgifter framgår att myndigheternas

ingripanden under epidemien i huvudsak gestaltade sig på följande sätt.

Den 26 juni hölls överläggningar i medicinalstyrelsen, varvid representanter

för Svenska Jästfabriks AB var närvarande. Radiomeddelande utsändes

med råd till hälsovårdsnämnderna angående tillvaratagande av

utländsk jäst, vilket bekräftades den 27 juni genom cirkulärskrivelse till

förste provinsialläkarna och förste stadsläkarna. På grund härav stoppades

försäljningen av utländsk jäst och i handeln eller i bagerier befintliga partier

omhändertogs och förstördes.

Samtidigt beslutades och påbörjades eu bakteriologisk undersökning av

all livsmedelspersonal i Kronobergs län.

Vidare undersöktes sydamerikanskt kött som distribuerats genom Växjöortens

kooperativa charkuteriföreningar.

Efter inspektion på Kronobergs läns slakteriförenings slakteri i Alvesta

(Alvesta slakteri) hölls den 4 juli sammanträde med medicinalstyrelsen

och veterinärstyrelsen med deltagande även av representanter för Sveriges

slakteriförbund. Vid sammanträdet beslöts att anmoda länsstyrelsen i

Kronobergs län att stoppa slakten in. in. inom länet. Vidare utfärdades

meddelande till samtliga länsstyrelser och förste provinsialläkare om omhändertagande

av slakteriprodukter från Alvesta slakteri. Länsstyrelsen i

Kronobergs län utfärdade samma dag en kungörelse av innehåll att länsstyrelsen

efter samråd med medicinalstyrelsen jämlikt 13 § epidemilagen

beslutat att slakt till avsalu icke fick äga rum inom länet samt att nödslakt

endast fick ske vid Alvesta slakteri. Under tiden till den 22 juli förekom

därefter icke någon slakt vid länets slakterier med undantag av viss

nödslakt vid Alvesta slakteri. Samtidigt med slaktförbudet infördes också

förbud att vid länets charkuterifabrilcer tillverka andra varor än helsterila

konserver. Förbudet medförde totalt driftstopp för så gott som samtliga

charkuterifabriker under de närmaste dagarna efter dess införande. Genom

ett särskilt dispensförfarande kunde emellertid fabrikationen efter någon

tid åter komma i gång i full utsträckning. Utöver nämnda förbud infördes

likaså den 4 juli förbud mot utförsel från länet av levande nötkreatur, svin,

hästar, får, getter och fjäderfän, vilket förbud hävdes först den 7 oktober.

Vissa lättnader infördes dock även här genom särskilda dispensmöjligheter.

Medicinalstyrelsen uppmanade samtliga länsstyrelser att tillse att hälsovårdsnämnderna

jämlikt 94 § livsmedelsstadgan omhändertog i handeln

befintliga produkter, som kunde påvisas härröra från Alvesta slakteri;

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2''i0. 5

undantag gjordes dock för konserver. Denna skrivelse föranledde beslut

eller anmaningar till hälsovårdsnämnderna att ingripa mot varor från

nämnda slakteri som kunde anses smittade.

I Kronobergs län föranstaltades genom Alvesta slakteri om omhändertagande

av stora mängder kött, fläsk och charkuterivaror, som kunde misstänkas

vara smittförande. Större delen av dessa varor kunde icke nyttiggöras

utan måste förstöras. Motsvarande förfarande vidtogs även med

andra livsmedel allteftersom personalkontrollen inom livsmedelsbranschen

skärptes. Innan driften vid slakterierna och charkuterifabrikerna återupptogs

påbjöds rengöring och desinfektion av lokalerna, varjämte kontrollslakterierna

ålades en utvidgad bakteriologisk köttkontroll. För detaljhandlare

som salufört misstänkta varor föreskrevs också rengöring och desinfektion

av de lokaliteter där dylika varor förvarats. Genom Alvesta slakteri

ställdes desinfektionsmedel till förfogande för handlande och andra

som innehaft slakteriets köttvaror.

Med hänsyn till alt epidemiens ursprung kunde vara att söka i primärsmitta

från paratyfusinfekterade slaktdjur och att det under sådana förhållanden

kunde vara fråga om en utbredd paratyfusinfektion bland husdjuren

i Kronobergs län, verkställde veterinär styrelsen en omfattande

undersökning. Sålunda gjordes stickprovsundersökningar, varvid träckprov

på cirka 6 000 djur från 220 besättningar undersöktes. Denna undersökning

visade endast 6 positiva besättningar (3 nötkreatursbesättningar,

2 svinbesättningar och en hönsbesättning). Då undersökningen enligt veterinärstyrelsens

mening icke givit belägg för riktigheten av misstanken att

en utbredd paratyfusinfektion förelåg hos djuren och med hänsyn till de

ekonomiskt synnerligen menliga verkningar som det införda slaktförbudet

medförde för länets jordbrukare, modifierades detta förbud. Den 22 juli

beslöt länsstyrelsen att alla slaktdjur skulle vara under beslag till dess bakteriologisk

undersökning visat att djuren var fria från paratyfusinfektion.

Undersökningarna utfördes av ett utvidgat bakteriologiskt laboratorium vid

Alvesta slakteri under ledning av en fackutbildad veterinär bakteriolog.

Slakthustvång infördes. Det hävdes den 9 oktober 1953 i fråga om fjäderfä.

I Västernorrlands län förordnades om anhållande av Alvestaprodukter,

varjämte man i de infekterade företagen även beslagtog vissa riskabla varor,

såsom kalvsylta och köttfärs. Varje situation bedömdes för sig.

I Stockholm omhändertog hälsovårdsnämnden kött, fläsk och andra charkuterivaror

från Alvesta slakteri som påträffades i handeln i Stockholm.

På samma sätt förfor man med charkuterivaror som tillverkats av kött

från nämnda slakteri. Badförbud utfärdades på ett stort antal platser.

Hälsovårdsnämnder i Stockholms län förordnade om lokala badförbud

och stängning av friluftsbad.

Varning för förorenade friluftsbad utfärdades i Göteborg och den 4—6

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

juli beslagstogs där kött-, fläsk- och charkuteriprodukter som levererats

från Alvesta slakteri.

Slutligen verkställdes under epidemien omfattande undersökningar av

personal i charkuterifabriker, mejerier, större restauranger och livsmedelsaffärer

in. fl.

I sin rapport uttalar medicinalstyrelsen och veterinär styrelsen vidare att

smittspridningen med största sannolikhet skett med slakteriprodukter från

Alvesta slakteri. Styrelserna framför vissa anmärkningar mot speciella

förhållanden vid slakteriet och vid transporter därifrån.

Resultatet av sina undersökningar rörande epidemiens uppkomst sammanfattar

styrelserna sålunda.

De primära fallen, som bildat en snabbt uppflammande men efter några

veckor åter vikande explosivepidemi, bär orsakats genom förtäring av slakteriprodukter

från Alvestaslakteriet. Kött, som härrörde från slakt där den

11 juni och senare visade sig innehålla Salmonella typhi murium (Breslau)

med samma fagtyp som de baciller, vilka påträffades hos de sjuka. Inom

huvudepidemiområdena, men även i andra, vitt skilda delar av landet, uppträdde

därefter sekundärfall, smittade från de primära härdarna. Dessa

tardivepidemier synes bli utdragna i tiden.

Det har också ådagalagts, att slaktdjur i djurbesättningar från Kronobergs

län i viss utsträckning varit intravitalt infekterade med samma bacill

det vill säga före slakten. Härigenom har smittan kunnat föras in i

slakteriet. Vid utredningen har också undersökts andra vägar för smittans

införande vid Alvestaslakteriet. Av dessa anses smitta genom gnagare och

med vatten i detta fall osannolika. De bland slakteripersonalen påträffade

symptomfria smittbärarna visade sig vara mycket tillfälliga. De har

sannolikt smittats under pågående epidemi. I jämförelse med risken av

massiv smitta från de intravitalt infekterade djuren framstår den från humana

smittbärare som avgjort mindre sannolik.

Orsaken till epidemins betydande omfattning och delvis svårartade förlopp

torde icke enbart ligga i en massiv infektion vid Alvestaslakteriet och

i företagets synnerligen stora omsättning och vida distributionsområde.

Anhopningen av slaktdjur efter arbetskonflikten den 4 maj — den 7 juni

1953, bristfällig nedkylning av de slaktade djuren samt ogynnsamma temperaturförhållanden

får anses ha varit i hög grad bidragande.

Rörande den bristfälliga nedkylningen yttras i rapporten, att i slutet av

juni 1953 gjorda temperaturmätningar i vissa kylrum i slakteriet låtit förmoda

att slaktade djurkroppar, i varje fall vid en anhopning av slakt med

därav följande belastning av kylrummen, icke alltid kunnat nedkylas på

önskvärt sätt, vilket under den värmebölja som satte in i juni varit av

stor betydelse. Vidare anföres, att det syntes ganska troligt, att temperaturen

i järnvägsvagnar, som under denna tid använts för transport av kött

från slakteriet, blivit abnormt hög.

Rörande vissa vid undersökningarna påtalade brister i fråga om hygienen

vid slakteriet anföres i medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens

rapport bl. a. följande. Kritiken mot slakteriet i Alvesta riktade sig mot hy
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 240. 7

gieniska brister därstädes. Särskilt gällde dessa förekomsten av råttor och

förorenat vatten. I båda de nämnda avseendena hade det konstaterats vissa

brister. Slakteriets lokaler hade icke varit helt tillfredsställande råttsäkrade.

Av en rapport, som avgivits av medicinalstyrelsens råttexpert

framgick emellertid att svårigheterna att helt förhindra, att råttor fick tillträde

till slakteriet, hade varit utomordentligt stora och delvis berott på

omständigheter, varöver slakteriledningen icke kunnat råda. Utredningen

gav icke heller anledning antaga, att den sparsamma råttförekomsten skulle

ha bidragit till spridningen av paratyfussmittan. — Vattenfrågan vid Alvestaslakteriet

hade redan tidigare varit föremål för uppmärksamhet. Vattenförsörjningen

hade icke varit tillfredsställande ordnad. De verkställda

undersökningarna talade emellertid mot antagandet, att paratyfussmittan

skulle ha införts till slakteriet med vattnet.

Gällande bestämmelser.

I 3 § epidemilagen den 19 juni 1919 meddelas bestämmelser om vård av

person, som är eller misstänkes vara behäftad med epidemisjukdom, samt

om observation och isolering av person, som utan att vara sjuk misstänkes

föra smitta av sådan sjukdom. Vård av insjuknad person skall i allmänhet

äga rum å för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning. Detsamma skall

gälla då någon misstänkes vara behäftad med epidemisjukdom och läkare

finner hans intagande på sjukvårdsinrättning vara av behovet påkallad.

Beträffande person, som misstänkes vara smittförande, gäller att hälsovårdsnämnden

äger låta underkasta honom den observation och isolering

som nämnden i det särskilda fallet finner erforderlig. Om sådan person

under längre tid är smittförande utan att sjukdomstecken yppar sig och

det ej är oundgängligen nödvändigt att underkasta honom isolering, skall

hälsovårdsnämnden i stället ålägga honom erforderliga inskränkningar i

fråga om arbete, varmed han må taga befattning, samt i övrigt meddela

honom föreskrift om vad han har att iakttaga till förekommande av smittas

spridning.

I 4 § av lagen stadgas att om insjuknad person förts till sjukvårdsinrättning

eller — om han undantagsvis åtnjuter enskild vård — flyttats till

annan lägenhet, tillfrisknat eller avlidit, så skall hälsovårdsnämnden ombesörja

erforderlig smittrening av bostad, gång- och sängkläder och andra

av den sjuke brukade persedlar samt transportmedel. Enligt 5 § äger hälsovårdsnämnd

låta, mot utgivande av skälig ersättning, förstöra gång- och

sängkläder samt andra föremål, vilka kan befaras överföra smitta. Om i

en bostadslägenhet förekommit fall av epidemisjukdom, äger enligt 6 §

hälsovårdsnämnden att — om så prövas nödigt och annan tjänlig bostad

kan av nämnden kostnadsfritt tillhandahållas — för viss tid förbjuda att

förstnämnda lägenhet begagnas. I lägenhet, där sjukdomsfall inträffat, må

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

enligt stadgande i 7 § icke bostad upplåtas eller samling av människor anordnas,

förrän erforderlig smittrening skett.

11 § innehåller regler till förhindrande av onödiga folksamlingar under

pågående epidemi: länsstyrelse äger förbjuda sådana.

Ett allmänt stadgande om länsstyrelses åligganden i epidemitider finnes

i 13 §: länsstyrelsen har att genast vidtaga de åtgärder och meddela de föreskrifter

till sjukdomens förekommande eller hämmande, som kan ankomma

på länsstyrelsen.

Enligt epidemilagen bekostas den slutna epidemivården av epidemidistrikten

(landstingen och vissa städer). Viss del av driftkostnaderna täckes

dock av statsbidrag. Epidemidistrikten meddelar sålunda de sjuka fri vård

på epidemisjukhus samt bacillbärare som där intagits fritt underhåll (23 §).

Likaså bekostar epidemidistrikten i regel undersökning av prov från den

sjuke, personer i hans omgivning eller från vatten, föda eller dylikt som

kan antagas innehålla smitta av sjukdomen (23 a §). De förebyggande åtgärderna

ombesörjes av hälsovårdsområdena som också i regel svarar för

kostnaderna härför. Sålunda verkställes och bekostas smittrening enligt

5 § av hälsovårdsnämnd. Vissa åtgärder bekostas dock av statsmedel, t. ex.

skyddskoppympning, läkarundersökning jämte tjänsteresor samt provtagningar

i och för undersökningar vid epidemiska sjukdomar.

Den nyssnämnda 5 § innehåller för ett speciellt fall en regel om ersättning

till enskild. Då hälsovårdsnämnd låter förstöra gång- och sängkläder samt

andra föremål, vilka kan befaras överföra smitta, skall detta ske mot skälig

ersättning. Och som förutsättning för att hälsovårdsnämnd skall enligt

6 § kunna förbjuda begagnande av lägenhet gäller att annan tjänlig bostad

kan av nämnden kostnadsfritt tillhandahållas. Däremot stadgas ingenting

om ersättning i övriga fall, då hälsovårdsnämnd enligt epidemilagen erhållit

befogenhet att göra ingripanden.

Epidemilagens bestämmelser i It och 13 §§ om befogenheter för länsstyrelse

att ingripa är ej förbundna med ersättningsregler.

I 7 § livsmedelsstadgan föreskrives att vara icke får saluhållas såsom

livsmedel bl. a. om varan bearbetats eller hanterats av person, som därvid

var eller kan misstänkas ha varit behäftad med sådan sjukdom eller smitta

att varan kan antagas därigenom ha blivit skadlig att förtära eller eljest

otjänlig till människoföda eller om varan eljest kan antagas förorsaka sjukdom

eller överföra smitta. Enligt 91 § 2 mom. samma stadga äger hälsovårdsnämnd,

om grundad anledning till antagande finnes, att livsmedel av

visst slag och från viss plats kan förorsaka utbredande av smittsam sjukdom,

meddela förbud mot att livsmedlet saluhålles inom hälsovårdsområdet

eller där överlämnas till annan för att användas såsom livsmedel. I avvaktan

på utgången av undersökning av prov av livsmedel äger hälsovårdsnämnden

enligt 93 § livsmedelsstadgan förbjuda saluhållande av livsmedel

som kan misstänkas vara skadligt att förtära. Enligt 94 § 1 mom. andra

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 2W.

stycket kan hälsovårdsnämnd omhändertaga sådana vara. Finner hälsovårdsnämnd

att vara, som sålunda omhändertagits, genom särskild behandling

kan göras duglig till det ändamål, för vilket den är avsedd, eller att

sådan vara utan fara kan försäljas under uppgift om varans beskaffenhet,

får så ske under nämndens kontroll. Skäliga kostnader härför skall gäldas

av varans innehavare. I annat fall skall vara, som omhändertagits, genom

hälsovårdsnämndens försorg på bekostnad av varans innehavare göras

oskadlig genom att förstöras eller, där så prövas lämpligt, genom att under

nämndens kontroll användas till tekniskt bruk eller till föda åt djur. —

Några regler om ersättning till den, som drabbas av nu nämnda ingripanden,

innehåller livsmedelsstadgan icke.

Till jämförelse med de nu nämnda bestämmelserna i epidemilagen och

livsmedelsstadgan må i detta sammanhang lämnas en kort redogörelse för

vissa staaganden i epizoolilcigstiftningen. Enligt lagen den 12 april 1935 om

bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilagen) äger myndigheterna

ingripa på olika sätt. För kostnad eller förlust, som föranletts

av stadgande i lagen eller enligt densamma meddelade bestämmelser utgår

ersättning av allmänna medel jämlikt stadgande i en särskild kungörelse

(av den 12 april 1935, nr 106).

Sålunda har djur ägare rätt till ersättning av allmänna medel för djur

som efter vederbörligt förordnande avlivas. Ersättning utgår med det värde

djuret skulle haft om sjukdomen ej inträffat, med avdrag dock, om djuret

eller del därav kan användas till nytta och ställes till djur ägarens förfogande,

för värdet därav.

Ersättning för förlust på grund av förbud att använda betesmark utgår

av allmänna medel i den mån förlusten icke kan täckas genom försäkring

med bidrag av statsmedel. Förlusten skall uppskattas till fulla värdet.

Vid förbud mot utförande av mjölkprodukter skall ägaren, i den mån ej

försäkring med bidrag av statsmedel kan erhållas, utfå ersättning av allmänna

medel. Ersättningen skall uppskattas efter vad i varje fall prövas

skäligt.

Vidare skall ersättning av allmänna medel utgå för smittreningsåtgärder

som vidtages i enlighet med i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter,

dock ej för redskap som djur ägaren ställt till förfogande för ändamålet. För

arbetskraft som djurägaren tillhandahållit skall ersättning av allmänna medel

utgå efter den arbetslön som i orten i allmänhet tillkommer arbetare

för likartat arbete, dock då lejd arbetskraft tillhandahållits högst med

belopp som djurägaren nödgats utgiva i ifrågakomna hänseende.

Av allmänna medel utgår vidare ersättning för transport av djuren, för

vakthållning och övriga omkostnader för avspärrning av område, för värdering,

för vacciner eller andra förebyggande eller botande medel som använts

efter föreskrift av veterinärstyrelsen eller veterinär samt för provtagning,

undersökning och av veterinär företagen förrättning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

Påbjudes vid bekämpande av sjukdom isolering av område eller annan

dylik åtgärd och vållas någon därigenom väsentligt intrång i näring eller avsevärd

minskning i arbetsförtjänst, kan, enligt 9 § 8 mom. i kungörelsen,

om särskilda skäl därtill föranleda, ersättning därför beredas honom av

allmänna medel. Ansökan om sådan ersättning prövas, därest det begärda

ersättningsbeloppet icke överstiger 200 kr., av veterinärstyrelsen men i

annat fall av Kungl. Maj :t.

Vissa framställningar rörande ersättning med anledning av epidemien.

Svenska livsmedelsarbetareförbundet, svenska handelsarbetareförbundet

och Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund har hos Kungl. Maj :t

gjort framställningar om ersättning av allmänna medel åt anställda som

drabbats av förlust i samband med epidemien.

Livsmedelsarbetareförbundet har i skrivelse, dagtecknad den 14 augusti

1953, uppgivit, att genom undersökningar i förbundets avdelningar i Göteborg

befunnits att omkring 90 personer inom bl. a. livsmedelshandeln och

restaurangnäringen varit eller var avstängda från förvärvsarbete på grund

av epidemien. En ytterligare undersökning kom sannolikt att utvisa ett

vida större antal avstängda. De som avstängdes erhöll icke ersättning från

sjukkassa eller från företagen om de avstängts på grund av misstänkt sjukdom

eller som smittbärare. Ersättning utgick endast i sådana fall där sjukdom

kunde styrkas med läkarintyg. Möjligheterna att nu erhålla ekonomisk

hjälp i sådana fall var beroende av behovsprövning. En ändring borde

här ske så att obligatorisk ersättning utgick i de fall då avstängning skett

vid epidemisk sjukdom.

Handelsarbetareförbundet har likaledes framhållit att de s. k. smittbärarna

icke erhöll ersättning från sjukkassa och att kollektivavtalen icke

innebar skyldighet för arbetsgivarna att utbetala lön helt eller delvis vid

sådan avstängning från arbetet. Eftersom de från förvärvsarbete avstängda

personerna saknade möjlighet att erhålla ekonomisk ersättning genom olika

försäkringsformer och försatts i denna belägenhet utan egen förskyllan,

borde det vara rimligt att ersättning för uppkommet inkomstbortfall utgick

av allmänna medel.

Hotell- och restaurangpersonalens förbund har framhållit att de anställda

som direkt drabbats av sjukdomen erhöll ersättning från sjukkassa,

medan de personer som avstängdes från arbete ej erhöll sådan ersättning

och ej heller understöd från förbundets arbetslöshetskassa, då de ej var

att anse såsom arbetslösa och ej stod till arbetsmarknadens förfogande.

Dessa anställda var sålunda avstängda från alla möjligheter till inkomst

under viss tid.

Vidare har samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större

städer hemställt att sådana bestämmelser snarast möjligt måtte fastställas,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 240.

11

att livsmedelspersonal som, utan att ha insjuknat, avstängdes från tjänstgöring

för att hindra smittspridning, bereddes ersättning av allmänna medel

för förlorad arbetsförtjänst. Kommittén har framhållit den svåra ekonomiska

situation som ofta uppkommit för den personal som avstängts från

arbete utan rätt till sjukersättning. Vidare har betonats att det ur sanitär

synpunkt var av största vikt att hälsovårdsnämndernas arbete med bekämpande

av epidemier underlättades. Därvid fordrades emellertid medverkan

i första hand från livsmedelspersonalens sida, så att personer som

eventuellt kunde sprida smitta icke sysselsattes i livsmedelshantering.

Denna medverkan kunde knappast förväntas bli helhjärtad om den personal

som exempelvis avstängdes utan att ha insjuknat själv fick taga de ekonomiska

konsekvenserna av avstängningen.

Utredningsmannen.

Utredning angående skadornas och förlusternas art och omfattning.

Den av mig tillkallade utredningsmannen har till en början sökt skaffa

sig en så fullständig kännedom som möjligt om arten och omfattningen

av de skador och förluster, som uppkommit i anledning av myndigheternas

ifrågavarande ingripanden. Angående metoden härför yttras i promemorian.

Genom länsstyrelserna har utredning verkställts angående omfattningen

av de skador och förluster som uppkommit genom paratyfusepidemien. Utredningen

har verkställts på följande sätt.

I Kronobergs län anordnade landshövdingen ett sammanträde för behandling

av frågorna om ersättningar. Till sammanträdet inbjöds representanter

för de största slakteriföretagen i länet, länets köpmannaförbund,

länsförbundet av RLF, länets bageri- och konditoriidkareförening, svenska

handelsarbetareförbundets avdelningar i Växjö, Alvesta och Ljungby ävensom

livsmedelsarbetareförbundets avdelningar på sistnämnda tre orter

samt Urshult och Åseda. Vid sammanträdet åtog sig representanterna för

dessa företag och organisationer att tillse att uppgifter om skador och förluster

ingavs till länsstyrelsen. Genom meddelande i pressen fick allmänheten

i övrigt kännedom om att sådana uppgifter kunde insändas till länsstyrelsen.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län har på liknande

sätt berett invånarna i respektive län tillfälle att komma in med uppgifter.

Därvid har meddelats att de förluster som torde kunna komma i fråga i

förevarande sammanhang vore

1) inkomstbortfall för s. k. bacillbärare, d. v. s. sådana som, utan att ha

drabbats av sjukdom, på grund av smittfara avstängts från arbete under

viss tid;

2) inkomstbortfall för anställda vid sådana företag som måst avbryta

driften på grund av epidemien;

3) direkta kostnader som företag haft eller direkta förluster som de lidit

på grund av epidemien, exempelvis genom förstöring av eller värdeminskning

å varulager, löneutbetalningar för personal som ej kunnat arbeta etc.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 2h0.

(det påpekades att omsättningsminskning och liknande sannolikt ej kunde

komma i fråga för ersättning).

Anledningen till att sådan fullständig utredning verkställdes i nu nämnda

områden var att de drabbats hårdast av epidemien.

Inom rikets övriga 18 län begränsades undersökningen till att avse företag

som haft direkta kostnader eller direkta förluster på grund av epidemien.

Även inom dessa län har dock framställningar i viss utsträckning

inkommit om ersättning för förlorad arbetsförtjänst.

Resultatet av den sålunda verkställda undersökningen, som i stort sett

avser tiden till den 15 september 1953 men som även innefattar därefter inkomna

uppgifter, redovisas av utredningsmannen i en tabell. Denna jämte

utredningsmannens åtföljande kommentarer torde få såsom bilaga 1 fogas

vid protokollet i detta ärende. Såsom av tabellen framgår uppgår de förluster,

som utredningen omfattat, för hela landet till följande belopp, nämligen

dels företagsförluster: förstöring av eller värdeminskning å varulager eller

djur 772 542 kronor 4 öre, varor nedfrusna i samråd med slakteriförbundet

71 285 kronor 84 öre, varor nedfrusna i eget lager 28 908 kronor 36 öre,

merkostnad för egen slakt, ersättning till leverantörer för djur in. in.

28 465 kronor, förluster på grund av driftavbrott (omsättningsminskning

in. m.) 643 591 kronor 39 öre, löner till personal som ej varit i arbete

369 723 kronor 72 öre, prov (bakteriologisk undersökning) 125 019 kronor

46 öre, desinfektion 45 201 kronor 77 öre, övrigt (trycksaker m. m.) 6 006

kronor 20 öre, dels ock anställdas förluster: för bacillbärare 195 011 kronor

65 öre, för sjuka eller delvis sjuka 90 802 kronor 86 öre och för arbetslösa

på grund av driftavbrott 23 542 kronor 10 öre. Sammanlagda beloppet av

dessa förluster utgör alltså 2 400 100 kronor 39 öre. Såsom i tabellen och

kommentaren till denna anmärkts kan härtill komma ytterligare belopp

för förluster, vilka nu ej kan beräknas eller ej framgått vid utredningen.

Allmänt om ersättningsfrågan.

Utredningsmannen anför som sin mening, att det ej torde föreligga någon

allmän rätt, oberoende av författningsbestämmelser, till skadestånd av det

allmänna för förluster genom sådana ingripanden som myndigheterna företagit

för att förebygga eller eliminera skadliga verkningar av en epidemi.

Härom anföres i promemorian.

Har ingripandena skett i laga ordning och någon rätt till ersättning ej blivit

stadgad, torde den enskilde i regel och i princip själv få vidkännas sådana

förluster. Av intresse är i detta sammanhang högsta domstolens avgöranden

i rättsfallen NJA 1945 s. 231 och 1953 s. 42 i de s. k. Gottskärsmålen.

Med anledning av rådande krigsförhållanden lät en länsstyrelse i

april 1940 med stöd av 6 § 1 mom. landshövdinginstruktionen avspärra

visst kustområde varest en hotell- och restaurangrörelse drevs.

Till följd av avspärrningen måste rörelsen inställas under sommarsäsongen

1940. Innehavaren av rörelsen, som fått viss ersättning i administrativ

ordning, stämde kronan med yrkande om skadestånd. I förstnämnda

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

13

rättsfall yttrades i Stockholms rådhusrätts dom, som fastställdes av hovrätten

och högsta domstolen, att avspärrningen vidtagits med stöd av gällande

författningar och att sådana omständigheter icke visats att innehavaren

det oaktat kunde anses ha förvärvat lagligt anspråk på ersättning

för skada som kunde ha blivit en följd av det uppkomna hindret för rörelsen.

I det senare rättsfallet tillerkändes hotel- och restauranginnehavaren

viss ersättning med den motiveringen att kronan icke varit berättigad att

utan stöd av rekvisition eller annan rättstitel förfoga över marken på sätt

som skett; då rätt till förfogandet icke erhållits vare sig genom avtal eller

genom rekvisition, ansågs kronan skyldig att enligt allmänna skadeståndsregler

ersätta uppkommen förlust som hade samband med det militära förfogandet

över viss mark. Jämför även Herlitz: Föreläsningar i förvaltningsrätt

III, Förvaltningsrättsliga plikter (Sthlm 1949) s. 213, 235 och 503.

Fall kan tänkas då en viss åtgärd varit så omotiverad att tjänstefel får

anses föreligga från den som påbjudit åtgärden; skadeståndsskyldighet för

vederbörande tjänsteman kan då uppkomma, i undantagsfall måhända även

för det allmänna. Sådana fall torde dock i förevarande sammanhang sakna

praktisk betydelse.

;Företags förluster.

Utredningsmannen anför, att en av de största ersättningsfrågorna i samband

med epidemien rör de stora partier köttvaror och andra livsmedel

hos slakteriföretag och handelsidkare som förstörts eller behandlats på

sådant sätt att värdeminskning uppstått. Omhändertagande och förstöring

av eller disposition över dessa livsmedel syntes ha skett med stöd av 94 §

livsmedelstadgan, vilket stadgande torde förutsätta att varans innehavare

ej ägde rätt till ersättning''.

I promemorian behandlas vidare frågan, huruvida ersättningsskyldighet

för skador på ifrågavarande varor föreligger enligt 5 § epidemilagen.

Rörande denna fråga yttrar utredningsmannen att detta stadgande om rätt

till ersättning för förstörda föremål avfattats efter mönster av en motsvarande

föreskrift i lagen den 4 september 1914 angående vissa åtgärder mot

utbredning av lungsot. I jämförelse med 1914 års lag innefattade dock 5 §

epidemilagen en utvidgning av hälsovårdsnämndens befogenhet att förstöra

föremål. Det kunde emellertid antagas att man vid epidemilagens tillkomst

närmast tänkt på förstöring av kläder och annan rent personlig egendom.

De nu ifrågavarande ersättningsspörsmålen syntes därför knappast omfattas

av 5 §.

Inkomstbortfall för sjuka, bacillbärare och arbetslösa på grund av driftavbrott.

Utredningsmannen erinrar om att enligt epidemilagen den som insjuknat

i smittosam sjukdom kostnadsfritt åtnjuter vård och underhåll i allmänt

rum å epidemisjukhus. Även den som i egenskap av misstänkt för

smittsam sjukdom intagits å epidemisjukhus är berättigad att kostnadsfritt

åtnjuta underhåll i allmänt rum.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Vid epidemilagens tillkomst — heter det vidare i promemorian — uppmärksammades

frågan om ersättning för förlorad arbetsförtjänst åt personer

som på grund av misstanke om smittfara blivit isolerade eller eljest

lidit inskränkning i sitt näringsfång. I det kommittébetänkande som låg till

grund för epidemilagen framhölls att isolering, som företoges utan att sjukdom

förelåge, uteslutande hade karaktären av en i det allmännas intresse

företagen skyddsåtgärd för förekommande av smittas spridande. Det syntes

därför rättvist och billigt att det allmänna även ikläddes skyldighet att ersätta

den förlust av arbetsförtjänst som av isoleringen förorsakades. Denna

skyldighet borde även gälla för sådana fall där vederbörande utan att isoleras

likväl ålades att vidtaga vissa åtgärder eller underkasta sig viss overksamhet

varav inskränkning kunde förorsakas i hans näringsfrihet. Enligt

kommitténs förslag skulle ersättningen utgivas av sjukvårdsdistriktet

(stad eller till ett landstingsområde hörande landsbygd) med belopp som

hälsovårdsnämnden ägde bestämma. Nöjdes ej vederbörande med beloppet,

skulle han äga utföra sin talan efter stämning vid domstol. I den proposition,

varigenom förslag till epidemilag förelädes riksdagen, anförde vederbörande

departementschef, att den av kommittén föreslagna principen icke

vunnit tillämpning inom den sanitära lagstiftningen i vårt land. Det syntes

otvivelaktigt att ett stadgande med det av kommittén föreslagna innehållet

skulle medföra betänkliga konsekvenser och vara ägnat att framkalla missbruk.

Beträffande personer som på grund av smittfarlighet blivit isolerade

på sjukvårdsinrättning borde man enligt departementschefen kunna åtnöjas

med föreskriften om kostnadsfritt underhåll under isoleringstiden. 1

de mycket sällsynta fall då en person på grund av kronisk smittfarlighet

kunde komma att underkastas inskränkning i sitt näringsfång borde frågan

om eventuell ersättning till honom prövas med hänsyn till de individuella

förhållandena och förty avgöras från fall till fall. I propositionen hade därför

ej upptagits någon bestämmelse om ersättning för förlorad arbetsförtjänst

i förevarande fall.

Utredningsmannen anför vidare, att under epidemilagens hela giltighetstid

Kungl. Maj:t efter särskild ansökan plägat bevilja understöd till sådana

personer som på grund av konstaterad kronisk smittfarlighet underkastats

inskränkning i sitt näringsfång, de s. k. kroniska bacillbärarna. Cirka 200

dylika ansökningar hade behandlats av Kungl. Maj :t och så gott som samtliga

hade bifallits. Ersättningen hade i regel varit av ringa storlek, tidigare

40 kr. i månaden men på senare år något högre, i regel dock ej mer än

50 kr. i månaden. Såsom villkor för understöd hade i regel föreskrivits att

bacillbäraren under tiden icke tog befattning med hantering, beredning

eller tillverkning av livsmedel annat än för eget hushåll samt att han i

övrigt ställde sig till efterrättelse av vederbörande hälsovårdsnämnd meddelade

föreskrifter. Understöden utgick från anslaget till vissa kostnader

för allmän hälso- och sjukvård. — Sedan budgetåret 1936—37 ägde Kungl.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

15

Maj :t enligt av riksdagen givet bemyndigande från samma anslag bevilja

ersättning i ömmande fall jämväl till personer som, utan att A7ara sjuka, av

läkare misstänktes för smitta och på den grund blivit jämlikt epidemilagens

föreskrifter underkastade observation och isolering. Ett 60-tal ersättningar

till bacillbärare hade under de senaste tio åren beviljats i sådana ömmande

fall. Ersättningsbeloppen hade varierat med omständigheterna i de olika

fallen. Såsom exempel kunde anföras följande: 1) en fabriksarbeterska tillerkändes

52 kr. för 8 dagar; hennes dagsinkomst var 10 kr. och kommunen

betalade 40 kr. i månaden såsom understöd för barnen; 2) ett handelsbiträde

tillerkändes 175 kr. för något mer än en månad; hans lön var 35 kr. i veckan;

3) en byggnadssnickare tillerkändes 100 kr. för två veckor; hans årsinkomst

var 5 135 kr.; 4) en målare fick ej ersättning eftersom hans, hustruns

och sonens sammanlagda årsinkomst uppgick till 10 000 kr.; 5) en

djurskötare tillerkändes 600 kr. för 2% månad; hans inkomstförlust uppgick

till 1 250 kr. och han hade fått 3 kr. per dag från sjukkassa (han

hade vårdats på epidemisjukhus 77 dagar); 6) en konditor erhöll 141 kr.

för 6 dagar; hans årsinkomst uppgick till 6 290 kr.; 7) en person som förbjudits

sälja mjölk från sin gård tillerkändes 68 kr.; 8) en expedit tillerkändes

600 kr. för 2 månader; hans lön utgjorde 60 kr. i veckan jämte

fritt vivre.

Utredningsmannen framhåller vidare, att frågan om ersättning till bacillbärarna

vid ett flertal andra tillfällen uppmärksammats i riksdagen. Sålunda

hade 1939 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt att frågan

skulle tagas under övervägande. Vid 1944 års riksdag framhölls i två likalydande

motioner (nr 20 i FK och nr 45 i AK) såsom önskvärt att statsmakterna

kunde medgivas större möjligheter än tidigare att lämna ersättning

och understöd i ifrågavarande fall. I sitt över motionerna avgivna utlåtande

(nr 6) uttalade andra lagutskottet att det enligt utskottets mening

icke kunde anses förenligt med rättvisa och billighet att en icke sjuk person,

vilken genom isolering eller annan ågärd som företoges med stöd av

3 § epidemilagen lede intrång i sitt näringsfång, icke hade rätt till ersättning

för den arbetsförtjänst han därigenom förlorade. Starka skäl syntes sålunda

alltjämt föreligga för den av riksdagen förut intagna ståndpunkten att

spörsmålet borde göras till föremål för en närmare undersökning. I enlighet

med utskottets hemställan begärde riksdagen utredning av frågan och

Kungl. Maj :t uppdrog sedermera åt medicinalstyrelsen att verkställa utredningen.

I en den 25 november 1947 till Kungl. Maj :t avlåten skrivelse framlade

medicinalstyrelsen sitt förslag. Det innebar i huvudsak att ersättning

av allmänna medel skulle utgivas i de fall då hälsovårdsnämnd med stöd av

3 § 3 mom. epidemilagen låtit person, vilken utan att vara sjuk likväl av

läkare misstänktes att föra smitta av vissa sjukdomar, underkastas observation

eller isolering eller ock ålagt någon person inskränkningar i fråga om

arbete, varmed han finge taga befattning. Vid ersättnings bestämmande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

skulle enligt förslaget lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall

i arbete i tillämpliga delar lända till efterrättelse; ersättningen skulle bestämmas

av riksförsäkringsanstalten och utbetalas från ett för ändamålet

anvisat förslagsanslag. — Medicinalstyrelsens förslag hade remissbehandlats.

Alla remissinstanserna hade varit eniga om att ifrågavarande personer

principiellt borde vara berättigade till ersättning och att denna rätt

borde lagfästas. Enighet hade också i stort sett förelegat om att kostnaderna

borde bestridas av statsmedel. Däremot hade delade meningar rått rörande

bl. a. frågan huruvida ersättningen borde begränsas enligt olycksfallsförsäkringens

normer eller om full gottgörelse borde utgå. — Förslaget

hade ännu ej föranlett någon proposition till riksdagen.

Utredningsmannen erinrar vidare i detta sammanhang om ersättningsreglerna

i olycksfallsförsäkringslagen och sjukförsäkringslagen.

Enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete gäller i huvudsak följande

ersättningsregler.

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall i ersättning

tillhandahållas honom erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till

arbetsförmågans höjande eller eljest till hindrande av menliga följder av

olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel. Tillika gäldas erforderlig kostnad

för läkarintyg.

Har olycksfallet medfört sjukdom som varat mer än två dagar efter dagen

för olycksfallet utgives från och med dagen efter sistnämnda dag sjukpenning

så länge sjukdomen förorsakar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning

av denna med minst en fjärdedel. Vid förlust av arbetsförmågan utgives

för varje dag hel sjukpenning, bestämd i förhållande till den skadades

årliga arbetsförtjänst på visst i lagen angivet sätt och vid nedsättning av

arbetsförmågan sjukpenning med det lägre belopp för dag som svarar mot

graden av nedsättningen. Lägsta belopp av hel sjukpenning (då den årliga

arbetsförtjänsten ej uppgår till 1 785 kr.) utgör utan familjetillägg 3 kr.

50 öre och med familj etillägg 5 kr. Högsta belopp av hel sjukpenning (då

den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 6 885 kr. eller däröver) utgör utan

familj etillägg 14 kr. och med familj etillägg 15 kr. 50 öre.

Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört

bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med

minst en tiondel, utgår på visst sätt bestämd livränta.

Enligt lagen den 3/1 1947 om allmän sjukförsäkring, vilken lag ännu ej

trätt i kraft, skall enligt ändringar som beslutats 1953 (SFS nr 569) utgå,

förutom ersättning för läkarvård, grundsjukpenning med 3 kronor om dagen

samt tilläggssjukpenning under de första 90 dagarna med 1—17 kr. beroende

på den försäkrades inkomst av anställning. Överstiger ej denna inkomst

1 800 kr. utgår ej tilläggssjukpenning. Uppgår inkomsten till 14 000

kr. eller däröver utgår tilläggssjukpenning med 17 kr. Därjämte skall utgå

barntillägg med 1 kr. för 1 eller 2 barn, 2 kr. för 3 eller 4 barn och 3 kr.

för 5 eller flera barn.

Reglerna om ersättning för olycksfall i arbete kommer vid sjukförsäkringslagens

ikraftträdande att samordnas med reglerna i sistnämnda lag.

1 promemorian behandlas även vissa andra ersättningsregler än de förut

nämnda.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 240.

17

Ersättning från sjukkassa.

Enligt stadgarna för Stockholms erkända centralsjukkassa utgår sjukvårdsersättning

med två tredjedelar av det belopp, vartill den sjukes utgifter

för läkarvård uppgått. Sjukpenning utbetalas med det belopp medlemmen

tillförsäkrat sig. Kassan meddelar försäkring till sjukpenning med

lägst 2 och högst 14 kr. för dag. Barntillägg utgår med 50 öre för dag, då

antalet barn är högst två, och eljest med 1 kr. för dag. Sjukpenning utgives

ej för de tre första dagarna.

Sjukersättning enligt kollektivavtal.

Enligt kollektivavtalen inom livsmedelsbranschen erhåller i regel den

som är sjuk halva lönen under högst 60 dagar. I något fall utgår två tredjedelar

av lönen. I speciella fall förekommer även att arbetsgivaren endast

skall bidraga till avgift i sjukkassa.

Frågan om ersättning enligt avlöningsbestämmelser och kollektivavtal,

från sjukkassa etc. åt bacillbärare.

Enligt kollektivavtalen torde det åtminstone i regel vara en förutsättning

för att erhålla sjuklön att den anställde är sjuk. Några avtalsbestämmelser

till förmån för bacillbärare torde ej förekomma.

Stats- och kommunalanställda äga däremot på grund av för dem gällande

avlöningsreglementen i betydande omfattning bibehålla lön under avstängning

på grund av smittfara.

Vad beträffar statstjänstemän åtnjuter enligt allmänna avlöningsreglementet

den 30/6 1948 (SFS nr 436) ordinarie och extra ordinarie tjänstemän

ävensom aspiranter och extra tjänstemän med minst 36 anställningsmånader

oavkortad lön vid ledighet med anledning av tjänstgöringsförbud

till förekommande av smittas spridning. Aspiranter och extra tjänstemän

med minst 6 men mindre än 36 anställningsmånader vid tjänstledighetens

början åtnjuter oavkortad lön högst 180 dagar men skall i övrigt vidkännas

B-avdrag, såframt ej vederbörande myndighet på grund av särskilda förhållanden

finner anledning medgiva att A-avdrag skall tillämpas eller att

avdrag icke skall äga rum. Aspiranter och extra tjänstemän med mindre

än 6 anställningsmånader vid tjänstledighetens början skall vidkännas Cavdrag.

Alla befattningshavare vid landstingen utom tillfälliga anställda erhåller

vid tjänstledighet till förekommande av smittas spridning 80 procent av

lönen under ett år. För tid därutöver ankommer på respektive förvaltningsutskott

att pröva huruvida och i vilken utsträckning löneförmåner skall

utgå. För personer som inträder i pensionsåldern gäller särskilda regler.

Vad beträffar kommunala tjänstemän gäller för Stockholms del att ordinarie

befattningshavare äger i fall av förevarande slag under sammanlagt

sex månader behålla avlöningen oavkortad; för tid därutöver har han att

avstå tjänstgöringspengarna. Extra ordinarie och extra tjänstemän äger

också behålla oavkortad lön under sex månader men är pliktig att för tid

därutöver avstå, extra ordinarie 30 procent och extra 40 procent av avlöningen.

Från sjukkassa utgår ej ersättning för bacillbärare, eftersom sjukkassorna

tolkar bestämmelserna så att förutsättning för erhållande av sjukpenning

är att vederbörande är sjuk. Olycksfalls- och sjukförsäkringsbolagen

synes emellertid ha en annan inställning till denna fråga. I skrivelse den

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 240.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

9/9 1953 till Tariff öreningen för Olycksfalls- och Sjukförsäkring har förfrågan

framställts huruvida inkomstbortfall för s. k. bacillbärare, d. v. s.

sådana som, utan att ha drabbats av sjukdom, på grund av smittfara avstängts

från arbete under viss tid, samt inkomstbortfall för anställda vid

sådana företag, som måst avbryta driften med anledning av epidemi, vore

försäkringsbara risker. Vid sammanträde den 22/9 1953 har föreningens

styrelse beslutat att till svar på nämnda skrivelse uttala att sjukförsäkrade

personer vilka, utan att ha drabbats av arbetsoförmåga, av läkare

eller behörig myndighet avstängts från arbete i egenskap av s. k. bacillbärare

syntes böra erhålla ersättning av försäkringen såsom för sjukdom.

Beträffande frågan om ersättning för inkomstbortfall för anställda vid sådana

företag, som måst avbryta driften på grund av epidemi, har styrelsen

uttalat att sådan ersättning i vart fall icke kunde grundas på olycks- eller

sjukförsäkring, varför yttrande i denna del icke kunde avgivas från föreningen.

Förslag.

Utredningsmannen anmärker till en början, att den principiella utgångspunkten

vid ersättningsfrågans bedömande torde vara att det åligger envar

att, även med ekonomiska uppoffringar, bidraga i kampen mot smittsamma

sjukdomar. Det är naturligt att den enskilde ej bör äga rätt att i

varje sådan situation då ekonomisk skada, större eller mindre, uppkommer

för honom vända sig mot det allmänna med krav på skadestånd.

Lika naturligt är emellertid enligt utredningsmannen att den enskilde

ej skall behöva underkasta sig vilka ekonomiska uppoffringar som helst

för att i det allmännas intresse bidraga till bekämpande av en epidemi.

Det kunde exempelvis tänkas — något som även förekommit under nu

ifrågavarande paratyfusepidemi — att myndigheterna som en säkerhetsåtgärd

ansåg sig böra beordra radikala åtgärder som sedermera visade

sig i något hänseende ej ha varit nödvändiga, eftersom smittan gått andra

vägar än man vid en viss tidpunkt haft anledning förmoda. Myndigheternas

åtgärder kunde i ett sådant fall måhända ej klandras, men den enskilde

kunde med viss rätt anse att den ekonomiska uppoffring han till

ingen nytta nödgats göra ej borde stanna på honom. På samma sätt måste

det framstå såsom oskäligt om mycket stora ekonomiska uppoffringar

skulle drabba endast ett fåtal.

Utredningsmannen yttrar vidare, att man på områden där frågor av

detta slag oftare aktualiserades ansett sig böra lösa ersättningsfrågorna

på ett annat sätt än som skett i epidemilagen och livsmedelsstadgan, och

erinrar i detta sammanhang om de här förut berörda reglerna i epizootilagstiftningen.

För bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar hade

man funnit att en radikal värdeförstöring kunde vara nödvändig. Men

man hade då också sagt sig att man ej borde ålägga den enskilde att

underkasta sig sådana åtgärder utan det allmännas stöd.

Såsom i sammanhanget betydelsefullt åberopar utredningsmannen, att

man i fråga om verkningarna av paratyfusepidemien hade att göra med

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

risker, mot vilka — enligt vad en undersökning givit vid handen — den

enskilde knappast kunde skydda sig med försäkring.

Utredningsmannens slutsats blir, att de stora förluster som drabbat företag

och enskilda inom vissa områden under epidemien på grund av myndigheternas

ingripanden motiverar att ersättning i viss utsträckning lämnas

från det allmänna. I den mån ej på grund av särskilda bestämmelser

ersättning bör utgivas av hälsovårdsområdet (hälsovårdsnämnden) eller

epidemidistriktet (landstinget eller motsvarande) synes enligt hans uppfattning

gottgörelsen böra utgå av statsmedel.

Utredningsmannen övergår härefter till att diskutera de olika slag av

förluster, som framkommit vid utredningen.

Företagsförluster.

Beträffande förstöring av eller värdeminskning å

varulager eller djur är utgångspunkten för utredningsmannen

att ersättning för dessa skador icke kan utgå enligt livsmedelsstadgan och

att man i förevarande sammanhang kan bortse från hälsovårdsnämndens

ersättningsskyldighet enligt 5 § epidemilagen. Angående de normer för

ersättning av statsmedel, som nu bör utformas, anför utredningsmannen.

Fråga uppkommer huruvida full ersättning bör givas eller om den

enskilde själv bör bära en del av förlusten. Eftersom det är skadornas

omfattning som föranleder stöd från det allmänna, kan det motiveras att

begränsa detta stöd på ett eller annat sätt.

Då det gäller ersättning för förstörda varor kan man sålunda tänka sig

att begränsa ersättningen till visst procenttal av varans värde. Om man

emellertid endast giver ersättning för direkta kostnader och direkta förluster

och bestämmelserna därom får en restriktiv avgränsning och om

ersättning sålunda i regel ej kommer i fråga för avbräck i näring genom

omsättningsminskning o. d., uppkommer faktiskt för de flesta företag som

drabbats av epidemien eu reduktion som innebär att företaget likväl får

bära sin del av bördan. På grund härav och i analogi med epizootilagstiftningens

principer förordas att full ersättning får utgå för förstöring

å varor och kostnader i samband därmed. Vid prövning av de krav som

framställes torde emellertid ersättningsfrågan böra bedömas restriktivt.

Antalet ersättningsärenden skulle kunna nedbringas om det bestämdes

att mindre ersättningsbelopp än exempelvis 50 kronor ej skulle komma i

fråga. Ur skälighetssynpunkt skulle knappast heller någon invändning

kunna göras mot en sådan begränsning. Frågan har i förevarande sammanhang

praktisk betydelse, eftersom ett stort antal handlande fått förstöra

exempelvis jästpartier av rätt litet värde. Med hänsyn bl. a. därtill att

förstöringen av den tyska jästen ej torde ha varit nödvändig, eftersom

sjukdomen ej torde ha uppkommit eller spritts genom jästen, och något

mera omfattande arbete med dessa ersättningsärenden ej torde uppkomma

— handlandena har i stor utsträckning redan genom sina organisationer

framfört sina anspråk — synes ej heller någon sådan begränsning böra ske.

Väd beträffar värdet av den vara som skall ersättas torde inköpspriset

och ej utförsäljningspriset böra läggas till grund för beräkningen. I den

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 2W.

mån förlusten begränsas därav att varan på något sätt kunnat komma till

användning skall givetvis motsvarande minskning av ersättningen ske.

I princip bör ersättning utgå endast för förlust som grundar sig på

myndigheternas åtgärder eller föreskrifter. Ersättning ifrågakommer alltså

ej för djur som dött eller slaktats på grund av sjukdom. När det gäller

ersättning för förstörda varupartier synes en viss liberalitet böra tillämpas

då det gäller att bestämma sambandet mellan myndighets åtgärd och förlusten.

Om exempelvis redan inköpta varor vid en kiosk vid ett avstängt

bad eller vid en badrestaurang ej kunnat vinna avsättning och därför förstörts,

bör ersättning kunna utgå. Det torde få ankomma på den myndighet

som skall besluta om ersättning att bedöma huruvida viss värdeförstöring

har sådant samband med myndigheternas åtgärder att ersättning

bör utgå. Den principen bör dock gälla att om viss förlust är att betrakta

endast såsom indirekt följd av epidemien och myndigheternas åtgärder,

exempelvis att på grund av rådande förhållanden viss vara icke kunnat

vinna avsättning, ersättning ej skall ifrågakomma. Ersättning för det i

utredningen omnämnda lökpartiet torde sålunda ej böra givas.

En särskild fråga är huruvida ersättning bör utgå för djur som minskat

i värde på grund av att slakten med anledning av slaktförbudet måst

uppskjutas. Detta är väl en skada som har samband med myndigheternas

åtgärder. Eftersom djuren ej undergått sådan värdeminskning att de ej

kunnat användas för avsett ändamål, synes den förlust som uppkommit

genom den fördröjda leveransen och den något försämrade kvaliteten skäligen

böra bäras av ägaren.

Utredningsmannen beräknar sammanlagda beloppet av de skador under

denna punkt, som skall ersättas, till 1 miljon kr. och anför angående beräkningen

följande. De i kol. 2 i tabellen (se bil. 1 vid protokollet) upptagna

posterna uppgick till sammanlagt cirka 773 000 kr. Detta belopp

borde, enligt vad förut sagts, minskas med beloppet av värdeminskning

på vissa djur med 118 000 kr. eller alltså till 655 000 kr. Även andra

reduktioner torde komma i fråga, vilka dock i detta sammanhang ej

kunde preciseras. Summan av posterna i kol. 3 och 4 utgjorde ungefär

100 000 kr. De i noterna 1—3 i tabellen upptagna posterna beräknades

kunna komma att medföra en slutlig ersättningsbar förlust av 275 000 kr.

Härvid togs hänsyn till att ersättning i den ordning varom här var fråga

ej borde innefatta garanti mot prisfall (not 3) och att lagringskostnad

(d:o) i regel borde ersättas endast i samband med vara som förstörts eller

väsentligt minskat i värde.

I fråga om merkostnad för egen slakt, ersättning till

leverantörer av djur m. in. anför utredningsmannen, att ersättning

ej syntes böra utgå för merkostnad för egen slakt eller för anskaffande

av varor från ort utom länet. Här var fråga om olägenheter med

ekonomisk verkan som den enskilde i regel själv borde bära. Huruvida

slaktförbudets verkningar på nödslakt varit sådana att det direkt medfört

förluster genom att kött ej kunnat tillvaragas torde i det särskilda fallet

få bedömas av den i ersättningsfrågan beslutande myndigheten. Såsom

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

förut nämnts syntes ersättning ej böra utgå för djur som dött eller slaktats

på grund av sjukdom och alltså ej heller för djur som av slakteriet kasserats

på grund av att djuret varit sjukt.

För ändamål som avses under denna punkt beräknar utredningsmannen

ett belopp av 5 000 kr.

Rörande förluster på grund av drift a vbrott (omsättning

s m i n s k n i n g m. in.) anför utredningsmannen.

Såsom förut nämnts torde någon generell rätt till ersättning ej böra

medgivas i fall av förevarande slag. De fall som här förekommer är skiftande.

Stundom är det fråga om avbräck för storföretag, stundom om förluster

för småföretagare som av sin rörelse har en inkomst som närmast

är att likställa med inkomst av arbetsanställning. Omständigheterna kan

stundom vara ömmande. Vidare kan det förekomma att företagaren haft

utgifter som blivit onyttiga genom att myndigheternas åtgärder under epidemien

orsakat driftinställelse, exempelvis då avtal om hyra eller arrende

blivit onyttigt men likväl måst fullföljas.

Efter att ha erinrat om den här förut nämnda i epizootilagstiftningen

ingående ersättningsbestämmelsen vid väsentligt intrång i näring eller

avsevärd minskning i arbetsförtjänst anför utredningsmannen vidare.

Det synes skäligt att en motsvarande regel uppställes då fråga är om

ersättningar med anledning av paratyfusepidemien. Ersättning bör dock

kunna givas även i fall som icke är ömmande men där förlusten för exempelvis

en restaurang eller annan affärsrörelse drabbat särskilt kännbart.

Värdegränsen beträffande prövning direkt av Kungl. Maj :t torde kunna

sättas till 500 kr. Då fråga är om utgift som blivit onyttig i följd av myndighets

ingripande torde länsstyrelsen dock kunna avgöra ersättningsfrågan

oberoende av det yrkade beloppets storlek.

Med hänsyn till den restriktiva tillämpning som enligt förslaget bör

iakttagas i fall av förevarande slag beräknar utredningsmannen kostnaderna

under denna punkt till högst 100 000 kr.

Vad angår löner till personal som ej varit i arbete

yttras i promemorian.

Om ett företag på grund av myndighets ingripande med anledning av

epidemien måst under viss tid avbryta driften, utgör lönebetalningar till

anställda en sådan direkt utgift som i förevarande sammanhang bör ersättas.

Ersättning i detta hänseende bör utgå icke endast då myndighet

direkt förordnat om avstängningen utan även då epidemien och myndighets

åtgärder faktiskt framtvingat avstängningen. I viss utsträckning bör

ersättning i denna ordning även kunna beredas mindre företagare som

intager en ställning likartad med en anställd på sådant sätt att han för

sitt uppehälle är beroende av inkomsten på samma sätt som en anställd.

Härifrån bör skiljas de fall då ett företag som ej drabbats av driftavbrott

utbetalat sjukersättning till anställd som insjuknat i paratyfus eller utgivit

ersättning till bacillbärare. Frågan om och i vad mån ersättning av allmänna

medel skall utgå till sådana personer kommer att behandlas i det

följande. Skall sådan ersättning utgå, skall avdrag ske med belopp som

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

arbetsgivaren utbetalat till den anställde. Arbetsgivaren bör i princip ej

vara berättigad att av statsmedel återfå vad han sålunda utgivit. Är arbetsgivaren

genom avtal förpliktad att utgiva ersättning till den sjuke eller

bacillbäraren, finnes ej anledning till sådan återbetalning. Om en arbetsgivare

utan avtal bereder den anställde samma förmån, bör han knappast

försättas i en bättre ställning än den arbetsgivare som genom avtal förbundit

sig att utgiva förmånen.

Enär de i kol. 7 i tabellen upptagna beloppen sammanlagt uppgår till

370 000 kr. men — enligt vad i kommentaren till tabellen sägs — häri

ingår krav å tillhopa 70 000—80 000 kr. för ersättningen till sjuka och

bacillbärare och sistnämnda krav ej bör bifallas, beräknar utredningsmannen

kostnaderna under denna punkt till 300 000 kr.

Angående punkten prov, bakteriologisk undersökning

yttrar utredningsmannen, att regeln i 23 a § epidemilagen att epidemidistriktet

skall gälda kostnaden för undersökning av prov från sjuk person,

personer i hans omgivning eller från vatten, föda eller dylikt närmast

avsåg prov från sjuka eller sådant som hade anknytning till sjuka personer.

Detta framgick såväl av ordalagen i paragrafen som av motiven

till densamma. De största beloppen under denna punkt (kol. 8 i tabellen)

avsåg emellertid träckprov. Själva provtagningen bekostades av statsmedel

och det syntes skäligt att ersättning fick utgå av statsmedel även för

undersökning av proven. Ett särskilt skäl för att så borde ske var de exceptionellt

stora kostnader som här skulle uppkomma för ett epidemidistrikt,

nämligen det i Kronobergs län, därest enligt bestämmelserna i

23 a § epidemilagen det skulle anses åligga epidemidistriktet att betala

dessa kostnader. I den mån fråga var om undersökningar av prov från

sjuka personer synes epidemilagens regler böra tillämpas och kostnaderna

således gäldas av epidemidistriktet.

De i kol. 8 upptagna beloppen uppgår till cirka 125 000 kr. Med motivering

att ytterligare kostnader kunde uppkomma och de belopp som borde

betalas av epidemidistrikt icke syntes vara mera betydande beräknar utredningsmannen

för förevarande ändamål ett belopp av 140 000 kr.

Någon ersättning för de i kol. 9 och 10 i tabellen upptagna kostnaderna

för desinfektion och övrigt (trycksaker m. m.)

anser utredningsmannen icke böra utgå. Vad angår desinfektion anföres,

att så omfattande smittreningsåtgärder, som förekommit exempelvis vid

Alvesta slakteri, icke torde vara avsedda i 5 § epidemilagen och att i den

mån skyldighet att svara för desinfektionskostnaden ej jämlikt nämnda

lagrum ålåg hälsovårdsdistrikt, desamma syntes böra stanna på den enskilde.

Anställdas förluster.

Utredningsmannen behandlar först frågan om ersättning till dem, som

vai-it sjuka i paratyfus och anför som sin uppfattning att det ej finns

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i0.

särskild anledning att från det allmännas sida ingripa med ersättning åt

dem. Paratyfus intog i detta hänseende knappast någon särställning bland

de epidemiska sjukdomarna eller bland sjukdomar överhuvud; ett antal

fall av paratyfus förekom varje år och situationen hade ej varit annorlunda

för dem som drabbats av sjukdomen under årets epidemi än för dem som

eljest drabbas av sjukdomen. I allmänhet förelåg numera för den enskilde

i viss utsträckning trygghet mot inkomstbortfall vid sjukdom genom bestämmelser

om sjuklön i avlöningsreglementen och kollektivavtal och

genom sjukkasseväsendet m. m.

Annorlunda förhåller det sig enligt utredningsmannens uppfattning med

bacillbärarna. I promemorian yttras.

Statliga och kommunala tjänstemän har genom avlöningsreglementen

fått viss trygghet för denna risk. Men de som har att söka trygghet mot

inkomstbortfall vid sjukdom i kollektivavtal eller i försäkring i sjukkassa

åtnjuter i regel ej något skydd mot inkomstbortfall vid avstängning på

grund av smittrisk. Frågan härom har under de senaste decennierna upprepade

gånger uppmärksammats i riksdagen och ett av medicinalstyrelsen

utarbetat förslag om ersättning av allmänna medel i dessa fall föreligger.

Hittills har endast den utvägen stått öppen för bacillbärarna att hos

Kungl. Maj :t begära ersättning, men ersättningsmöjligheterna i denna

ordning har, då fråga ej är om kroniska bacillbärare, begränsats till ömmande

fall.

Med rätta har framhållits att de personer som, utan att vara sjuka, i

det allmännas intresse nödgas underkasta sig avstängning från verksamhet

med därav följande inkomstbortfall bör kunna få ersättning i minst

samma utsträckning som de personer, vilka drabbas av sjukdom.

Tvekan torde därför knappast råda därom att i förevarande sammanhang

även bacillbärarna bör komma i åtnjutande av ersättning av allmänna

medel. Det må emellertid framhållas att en ordning, varigenom

åt dessa personer i efterhand beredes ersättning med ett engångsbelopp,

icke är tillfredsställande, eftersom man kan räkna med att det stora flertalet

är i behov av löpande inkomst för sitt uppehälle under den tid

inkomstbortfallet inträffar. Det synes därför angeläget att en reglerad rätt

till ersättning i dessa fall snarast kommer till stånd.

När det nu gäller att i administrativ ordning bereda bacillbärarna —

varmed i detta sammanhang avses de tillfälliga, icke de kroniska bacillbärarna

— ersättning av allmänna medel, synes det lämpligt att fastställa

vissa enkla grunder för ersättningens bestämmande. En sådan metod som

medicinalstyrelsen i sitt förslag av 1947 föreslagit, med anknytning till

olycksfallsförsäkringslagens regler, torde ej böra komma i fråga i nu förevarande

situation.

I diskussionen om rätt till ersättning åt bacillbärarna har av somliga

framhållits att bacillbärarna bör erhålla full ersättning för inkomstbortfall.

Även om skäl kan anföras för en sådan ståndpunkt synes man i vart

fall i nuvarande situation, innan frågan fått sin slutliga lösning, ej böra

taga ett sådant steg. De betänkligheter som anförts mot att behandla sjuka

och bacillbärare så väsentligt olika har onekligen visst fog och det kan

ej anses obilligt att ersättningen från det allmännas sida — i vart fall i

det läge denna fråga nu befinner sig — i någon mån begränsas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Utredningsmannen föreslår, att ersättningen till bacillbärarna begränsas

till 70 procent av inkomstbortfallet i den mån det ej överstiger 30 kr. för

dag och ej täckes genom ersättning enligt bestämmelser i annan författning

eller från arbetsgivare eller sjukkassa eller i form av socialt understöd.

Om t. ex. den förlorade dagsinkomsten utgjort 40 kr. och den anställde

fått 20 kr. av arbetsgivaren, skall enligt förslaget ersättning av

statsmedel utgå med 70 procent av 10 kr. eller alltså 7 kr. för dag. Vidare

föreslås, för att en gräns skall uppdragas mot de kroniska bacillbärarna,

att ersättning i förevarande ordning ej skall utbetalas för längre tid än

tre månader. Utredningsmannen anmärker att det endast är i enstaka fall

som avstängningen av icke-kroniska bacillbärare sträcker sig över längre

tid än några veckor. -— Enligt utredningsmannens mening bör ersättning

utgå icke endast till anställda utan även till företagare och andra som

genom myndighets förordnande om avstängning på grund av smittrisk

gått miste om inkomst.

I promemorian yttras, att om en person under viss tid varit sjuk men

efter tillfrisknandet alltjämt är avstängd från arbete på grund av att han

är bacillbärare, bör ersättning utgå från den tid, då sjukdomen ej längre

i och för sig utgör hinder för arbete och ersättning alltså normalt ej

längre utgår från arbetsgivare eller sjukkassa.

I enlighet med de nu angivna grunderna för ersättning åt bacillbärare

bör enligt utredningsmannens mening utgå gottgörelse även till dem, som

blivit arbetslösa på grund av driftavbrott i följd av myndighets

åtgärder, dock att i detta fall ersättningen föreslås begränsad till

högst två månader. Meningen är att denna rätt till ersättning skall föreligga

icke endast för anställda vid företag som avstängts direkt på grund

av myndighets förordnande utan även i sådana fall då myndighets åtgärder

indirekt haft driftavbrott till följd.

Utredningsmannen beräknar ersättningarna till bacillbärare til! sammanlagt

150 000 kr. enligt följande.

Anmälda yrkanden om ersättning till bacillbärare har i kol. 11 i tabellen

upptagits till cirka 195 000 kr. Såsom förut nämnts har utredning från

länsstyrelserna i 18 län ej begärts beträffande anställdas yrkanden om

ersättning för förlorad arbetsförtjänst. I dessa län har emellertid enligt

statistiken t. o. m. den 31 augusti 1953 endast förekommit 185 bacillbärare

av det för hela riket till 1 241 uppgående antalet eller knappt 15 procent.

Från nämnda 18 län har likväl anspråk av bacillbärare till belopp av något

över 23 000 kr. anmälts motsvarande knappt 12 procent av det för hela

riket fordrade beloppet. Den ofullständiga utredningen i de 18 länen synes

därför ej motivera höjning av det i kol. 11 upptagna beloppet mer än till

200 000 kr. Eftersom utredningen verkställdes vid mitten av september och

epidemien alltjämt pågår, ehuru i mindre omfattning än förut, får ytterligare

höjning ske, förslagsvis med 50 000 kr. Reduktion av det sålunda

till 250 000 kr. beräknade beloppet skall emellertid enligt vad förut anförts

ske med 30 procent eller 75 000 kr. Maximeringen till 30 kr. per

dag motiverar ytterligare reduktion med minst 25 000 kr.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

25

Ersättning till arbetslösa på grund av driftavbrott i samband med epidemien

beräknas av utredningsmannen till högst 20 000 kr.

Sammanlagda beloppet av de ersättningar för företags förluster och

anställdas förluster, som utredningsmannen beräknar, uppgår alltså till

1 715 000 kr.

Allmänna begränsningar.

Eftersom ersättningarna är avsedda endast för förluster under den nu

pågående epidemien, föreslås av utredningsmannen att ersättning skall

utgå allenast för förlust som inträffat under tiden den 1 juni—den 31 december

1953.

Som allmän regel för samtliga de ersättningar som bör komma i fråga

föreslås, i analogi med vad som är stadgat i epizootilagen, att om den som

begärt ersättning dömes till ansvar för förseelse av slag som avses i epidemilagen

eller livsmedelsstadgan, den myndighet som beslutar om ersättningen

skall äga bestämma att ersättning ej skall utgå eller att ersättningen

skall reduceras med visst belopp. Vidare bör enligt förslaget

ersättning ej heller eljest utgå när någon avsiktligt eller genom grov vårdslöshet

orsakat förlust i de hänseenden varom här är fråga eller om någon

till stöd för ansökning om ersättning medvetet lämnat oriktig uppgift.

Ordningen för prövning av frågor om ersättning.

Utredningsmannen föreslår, att frågor om ersättning i samtliga fall,

utom då det gäller ersättning till företag för förluster på grund av driftavbrott

(omsättningsminskning in. m.) och det yrkade beloppet överstiger

500 kr., skall prövas och avgöras av länsstyrelsen i länet. Frågor om ersättning

för förluster på grund av driftavbrott då det yrkade beloppet

överstiger 500 kr. skall däremot avgöras av Kungl. Maj :t utom såvitt

gäller utgifter som blivit onyttiga till följd av myndighets åtgärder. Till

Konungen ställda ansökningar i detta hänseende skall ingivas till länsstyrelsen,

som med eget yttrande översänder ansökningarna till inrikesdepartementet.

Klagan över länsstyrelses beslut i ersättningsfråga skall enligt förslaget

kunna föras hos Kungl. Maj :t.

Utredningsmannen anser vidare lämpligt att det stadgas, att ansökning

om ersättning bör, vid äventyr av förlust av rätt till ersättning, ha inkommit

till länsstyrelsen senast viss dag, förslagsvis den 1 februari 1954. När

särskilda skäl därtill föranleder bör dock hinder ej föreligga att upptaga

en för sent inkommen ansökning till prövning, men i princip bör bestämmelsen

om slutdag ha preklusiv verkan. De ansökningar som ingivits

under den förberedande utredning som skett under september 1953 synes

enligt utredningsmannen i stor utsträckning kunna ligga till grund för

prövning av ersättningsanspråk.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 2W.

Utredningsmannen anser det lämpligt att regler om ersättning upptages

i en kungörelse. Ett utkast till kungörelse finnes intaget i promemorian

och torde såsom bilaga 2 få fogas vid protokollet i detta ärende.

Yttrandena över utredningsmannens förslag.

Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget att särskild ersättning -—

utöver vad gällande lagstiftning medger — skall utgå av statsmedel för

skador som uppstått i anledning av myndigheternas ingripanden i samband

med innevarande års paratyfusepidemi. Angående sin principiella

inställning till frågan anför statskontoret efter att ha berört bestämmelserna

i epidemilagen och livsmedelsstadgan.

Såsom utredningsmannen angivit torde det få antagas, att bestämmelserna

ej taga sikte på förluster eller omkostnader av den omfattning och

måhända ej heller alltid av det slag, som förekommit under 1953 års

paratyfusepidemi. Med hänsyn till de betydande ekonomiska skador, som

denna epidemi medfört, varigenom ärendet får karaktär av katastroffall,

vill statskontoret ej resa invändning mot att det allmänna i detta fall

träder mellan på ett mera verkningsfullt sätt än som förutsättes i förenämnda

lagstiftning. Det bör emellertid slås fast, att ett ingripande från

statens sida med ekonomisk hjälp på grund av föreliggande särskilda

omständigheter icke på något sätt får tillmätas prejudicerande betydelse.

Då alltså fråga är om att av billighetsskäl öppna möjligheter att utgiva

ersättning för olika slag av förluster, finner statskontoret uppenbart, att

ersättningsgrunderna måste bliva förhållandevis snäva och att ersättning

företrädesvis bör ifrågakomma, då den inträffade förlusten är en direkt

följd av myndigheternas beslut. Statskontoret vill ock understryka utredningsmannens

principiella uttalande, att gottgörelse av statsmedel till

skadelidande bör utgivas endast i den mån ej hälsovårdsområdet eller

epidemidistriktet på grund av särskilda bestämmelser har att utgiva ersättning.

Ehuru remissmyndigheterna alltså givit sin principiella anslutning till

förslaget att ersättning skall utgå, har på en del punkter kritik framställts

mot detaljer i förslaget.

Beträffande skador genom förstöring av eller värdeminskning

å varulager eller djur föreslår statskontoret, med hänsyn

till att enligt livsmedelsstadgan ersättning ej utgår i dessa fall, att

företagare själva får svara för skador intill ett belopp av 100 kronor. Som

särskild motivering anföres vidare, att genom en sådan begränsning antalet

ersättningsärenden skulle nedbringas betydligt.

Länsstgrelsen i Kronobergs län anser i motsats till utredningsmannen,

att under denna rubrik ersättning bör utgå även för den värdeminskning

å djur, som förorsakats av att slakt måst uppskjutas på grund av slaktförbudet.

Det anföres, att värdeminskningen är en direkt följd av myndigheternas

åtgärder och att — om direkta förluster i övrigt ersättes -— förluster

genom värdeminskning icke bör undantagas, även om djuren kunnat

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 24-0. 27

användas för annat ändamål, i synnerhet som dessa förluster uppgår till

betydande belopp.

Medicinalstyrelsen behandlar frågan om — såsom utredningsmannen

föreslagit —- ersättning bör utgå för de jästpartier, som omhändertagits

och förstörts. Styrelsen anför.

Även om den fortsatta utvecklingen visade, att epidemin orsakades av

annat födoämne, torde medicinalstyrelsens rekommendation angående jästen

få anses ha varit fullt motiverad. Den epidemiologiska utredningen

pekade ganska tydligt på jästen som ett misstänkt födoämne och undersökningen

av olika jästpartier visade på så avsevärda föroreningar av

jästen, att ingrepp redan av denna anledning varit påkallat. Med hänsyn

till sistnämnda förhållande finner medicinalstyrelsen det tveksamt, om

ersättning för jästen bör utgå från statsverket på sätt utredningsmannen

synes ha tänkt sig.

I fråga om förluster bestående i merkostnad för egen slakt,

ersättning till leverantörer av djur m. m. anför statskontoret,

att det icke finner skäl att tillstyrka att ersättning utgår i det av

utredningsmannen avsedda fallet att ett slaktförbuds verkningar medfört

förluster genom att kött vid nödslakt ej kunnat tillvaratagas.

Vad angår förluster genom driftavbrott (o msättning sminskning

m. in.) anför statskontoret, att enligt dess mening bör

— i analogi med vad som föreskrives i epizootilagstiftningen — såsom

villkor för ersättning av statsmedel gälla, att vederbörande genom myndighets

ingripande vållats väsentligt intrång i näring samt att särskilda

skäl föranleder till sådan ersättning. Omständigheterna i det särskilda

fallet bör alltså vara ömmande. Därjämte kunde ifrågasättas, om icke

endast sådana företagare, vilka tillhandahåller livsmedel i en eller annan

form, bör beredas ersättning av allmänna medel.

Länsstyrelsen i Kronobergs län yttrar, att även med den restriktiva utformning

förslaget fått i fråga om detta slags ersättning, kostnaderna dock

syntes ha beräknats för lågt. Med hänsyn till de omfattande driftinskränkningar

epidemien föranledde och storleken av anmälda ersättningskrav

för dylika förluster syntes kostnaderna böra uppskattas till åtminstone

200 000 kr.

Beträffande företags förluster genom utbetalning av löner till personal

som ej varit i arbete anför statskontoret.

Statskontoret vill i detta sammanhang erinra, att ifrågavarande epidemi

inträffat å tid, då personal i stor utsträckning åtnjutit semester. Fall torde

sålunda ha förekommit, att de anställda fått räkna tiden för driftavbrottet

helt eller delvis såsom avlönad semester. I den mån så skett torde ersättning

till vederbörande företag för utgiven lön ej böra ifrågakomma. Såsom

villkor för här avsedd gottgörelse bör gälla, att avstängningen skett på

grund av myndighets beslut eller, därest formligt beslut ej förelegat, avstängningen

i allt fall skulle ha kunnat påkallas av vederbörande myndighet.

För att förhindra att ersättning i ett och samma fall utgår såväl

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 2A0.

till arbetsgivaren för löneutbetalningar under driftavbrott som ock till

arbetstagare på grund av arbetslöshet bör tillses, att löneutbetalningen skett

i omedelbar anslutning till driftinställelsen vid företaget. Ersättning bör

slutligen medgivas endast för lön till arbetare, som varit avstängd från

arbete och alltså ej tagits i anspråk för andra göromål inom företaget.

Medicinalstyrelsen anser att på denna punkt en utvidgning av möjligheterna

till ersättning bör övervägas. Styrelsen anför.

I likhet med utredningsmannen anser medicinalstyrelsen det skäligt att,

när driftavbrott förelegat, ersättning skall utgå till företag för löneutbetalningar

till från arbete avstängd personal. Styrelsen finner det likaledes

motiverat, att ersättningen icke begränsas till sådana fall, där myndighet

direkt förordnat om avstängningen. Utredningsmannen anser emellertid,

att ersättning icke bör utgå för utbetalad sjukersättning till anställd,

insjuknad i paratyfus, eller för utbetald lön till bacillbärare vid företag,

som ej drabbats av driftavbrott. I fråga om dessa fall vill medicinalstyrelsen

framhålla den epidemiologiska betydelsen av isolering respektive avstängning

från arbete med livsmedel. Erfarenheten visar, att de anställda

själva icke alltid beaktar detta, i synnerhet när de känner sig fullt friska

och arbetsföra. För ett gott resultat krävs av de anställda i ett livsmedelsföretag

stor observans och beredvillighet att rapportera egna, lindriga symtom

hos sig själva samt en helhjärtad medverkan från arbetsgivare och

arbetsbefäl. För att undersökningar och provtagningar vid livsmedelsföretag

under en utbruten eller befarad epidemi skall ge betryggande resultat,

kan man inte avvakta, att det konstaterats ett flertal bakteriologiskt säkra

sjukdomsfall eller bacillbärare bland personalen. Även person, som haft

blott antydda sjukdomstecken eller vars anhöriga företett sådana, bör i

avvaktan på resultaten av undersökning avstängas från arbete såsom misstänkt

smittspridare.

Det torde vara svårt eller omöjligt att föreskriva och effektivt genomföra

sådana avstängningar från arbete, som här avses, utan att på förhand

kunna utlova ekonomisk ersättning till de berörda arbetarna för mistad

arbetsförtjänst. Den arbetsgivare, som inser detta och beredvilligt ställer

medel till förfogande, medverkar alltså i hög grad till smittbekämpandet.

Det måste te sig orättvist om sådana företag, på sätt utredningsmannen

föreslår, skulle få en mindre gynnsam bedömning än de, som redan hunnit

bli så genominfekterade att hälsovårdsmyndigheterna ansett sig berättigade

ingripa. Vinner den av utredningsmannen angivna principen stadfästelse,

kan det befaras, att intresset för nu antydda, frivilliga förebyggande åtgärder

sjunker med epidemiologiska och även ekonomiska konsekvenser

för det allmänna.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Västernorrlands län anser båda, att

ersättning bör utgå även för lön till personal, som i egenskap av bacillbärare

avstängts från arbete. Förstnämnda länsstyrelse anför.

Skälet för att ersättning icke bör utgå till arbetsgivare för lön till personal,

som avstängts från arbete såsom bacillbärare, skulle enligt utredningsmannen

vara, att då arbetsgivare, som genom avtal är förpliktad

utgiva lön till sjuk eller bacillbärare, icke bör erhålla ersättning, bör icke

arbetsgivare, som utan avtal utgivit sådan lön, försättas i en bättre ställning.

Såsom utredningsmannen i sin redogörelse för gällande avtalsbestäm
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i0.

melser framhållit, torde emellertid icke finnas några avtal, som garantera

lön åt bacillbärare. Under sådana förhållanden synes det länsstyrelsen

icke skäligt, att arbetsgivaren skall bära omkostnaden för lön till personal,

som icke varit sjuk men som han ändock icke fått hava i arbete.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att utredningsmannens

motivering för sitt förslag på denna punkt icke är hållbar.

Det är dock stor skillnad mellan att fullgöra avfalsenliga förpliktelser

och att frivilligt utgiva understöd. Många arbetare, som nu kunnat klara

sin ekonomi, skulle ha fallit fattigvården till last, om arbetsgivarna icke

trätt emellan. Såsom framgår av utredningen torde det endast vara staten

och kommunerna, som äro skyldiga att utgiva ersättning till bacillbärare.

Då privata företag av humanitära skäl i stor utsträckning frivilligt utgivit

lön till dessa anställda, vore det enligt länsstyrelsens mening oskäligt att

låta företagen själva stå för dessa kostnader och därigenom låta dem lida

för att de visat prov på god samhällsanda.

I fråga om kostnader för prov och bakteriologisk undersökning

anför statskontoret, att ämbetsverket icke vill motsätta sig

att ersättning för undersökning å laboratorium av andra prov än som

avses i 23 a § epidemilagen får utgå av statsmedel. Dock föreslås den begränsningen,

att gottgörelse skall lämnas endast för den del av kostnaden,

som överstiger 1 000 kr., intill vilket belopp vederbörande epidemidistrikt

alltså självt bör svara.

Beträffande anställdas förluster anför statskontoret.

Vad gäller bacillbärare och arbetslösa måste statskontoret givetvis ställa

sig mycket betänksamt mot att i förevarande sammanhang en generell

rätt för dessa kategorier att komma i åtnjutande av ersättning av allmänna

medel tillskapas. Endast under det oeftergivliga villkoret, att ett utgivande

av dylika ersättningar icke gives prejudicerande verkan, anser sig statskontoret

kunna godtaga, att för här avsedda fall införes rätt till ersättning

utan behovsprövning. Då de föreslagna ersättningsgrunderna giva i stort

sett samma resultat som den nya sjukförsäkringslagstiftningen, ha desamma

ej föranlett erinran. Enligt vad utredningsmannen angivit är det

endast i enstaka fall som avstängningen sträckt sig längre tid än några

veckor. Med hänsyn härtill torde ersättning till bacillbärare böra begränsas

att avse högst två månader. Till arbetslösa synes sådan ersättning böra

utgå under högst en månad.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån anmärker blott på en detalj i förslaget i

denna del.

Ersättningsbeloppet bör såsom föreslagits beräknas på den inkomst, som

faktiskt förlorats genom avstängningen. Har den som drabbats av inkomstbortfall

blivit återbetalningsskyldig för lön eller understöd, som uppburits

under avstängningstiden, bör följaktligen icke sådan ersättning tillgodoräknas

såsom inkomst under samma tid. Sålunda bör icke såsom utredningsmannen

föreslagit socialt understöd, som i princip kan återkrävas,

jämställas med lön eller annat understöd, för vilket återbetalningsskyldighet

icke föreligger.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län gör samma påpekande som länsstyrelsen

i Kronobergs län samt anför vidare att möjligheten att få ersättning

för inkomstbortfall borde omfatta även dem, som varit sjuka under

epidemien. I sistnämnda hänseende yttras.

Det kan måhända såsom i utredningen framhålles synas vara mindre

rättvist mot andra sjuka om de, som insjuknat under nu ifrågavarande

epidemi, genom att i ersättningshänseende jämställas med de s. k. bacillbärarna

erhålla större möjligheter till ersättning än som stå andra sjuka

till buds. Såvitt länsstyrelsen kunnat finna skulle emellertid den föreslagna

kungörelsen, om skillnad gjordes mellan sjuka och bacillbärare,

vålla myndigheterna synnerligen stora svårigheter vid tillämpningen samt

medföra att stora grupper av de drabbade orättvist uteslötes från ersättning.

För dem, som varit intagna å epidemisjukhus, har det tidigare icke varit

aktuellt att få tidpunkten för sjukdomens upphörande fastställd. Men enligt

förslaget skola även de erhålla ersättning för den tid, de varit att anse

som bacillbärare, ehuru de fått kvarstanna på sjukhuset. Under epidemien

upprättades emellertid på många håll i landet tillfälliga epidemisjukhus,

vilka nu äro upplösta och vilkas personal är skingrad. Det torde bli vanskligt

att med hjälp endast av sjukhusjournalerna avgöra — enligt 6 § andra

stycket i förslaget — från vilken dag förlusten av arbetsinkomst upphörde

att vara beroende av sjukdomen. Även beträffande dem, som vårdats i

hemmet, kan det tänkas bli svårt att verkställa erforderlig utredning. Den

läkare, som vårdat sökanden, kan t. ex. ha lämnat orten. Även på grund av

andra omständigheter torde det bliva svårt att i efterhand anskaffa utredningsmaterial.

När ersättningsanspråken bli föremål för prövning kommer

ett halvt år eller mer att hava förflutit efter den tid, sökanden var sjuk i

paratyfus eller isolerad enligt 3 § 3 mom. epidemilagen.

Ur medicinsk synpunkt torde någon gräns mellan de sjuka och bacillbärarna

icke kunna uppdragas. Bacillbärare av det slag, som förekommit

under epidemien, torde snarast vara att betrakta som sjuka personer

ehuru utan sjukdomssymptom. Det har därför under epidemien i icke

obetydlig omfattning förekommit att läkare förklarat bacillbärare vara

sjuka. Dessa bacillbärare skulle alltså få nöja sig med de ersättningar de

erhållit från sjukkassan, medan andra bacillbärare, vilka icke sjukförklarats,

skulle kunna erhålla ersättning av statsmedel. Ur rättvisesynpunkt

kan det icke vara tillfredsställande att i fråga om rätten till statsersättning

likartade fall bedömas olika på grund av omständigheter, varöver

sökandena icke själva kunnat råda. Om man icke utgiver ersättning för

den tid en arbetstagare varit sjuk kommer det även att medföra att de som

underlåtit att för läkare uppgiva sina sjukdomssymptom premieras, enär

de få ersättning även för den tid, de varit sjuka. Ett sådant förfarande

skulle få till följd att, om en liknande epidemi uppkomme, de sjuka i betydligt

större omfattning än vad under denna epidemi varit fallet komme

att undandraga sig läkarkontroll.

Såsom utredningsmannen framhållit bör det fastställas vissa enkla grunder

för ersättningens bestämmande. Det enklaste sättet att bestämma ersättningen

och det som kommer att medföra minst orättvisor är enligt

länsstyrelsens mening att ersättning utgår från och med den dag, arbetstagare

varit förhindrad att utöva arbete — vare sig detta berott på att

han insjuknat i paratyfus eller underkastats observation eller isolering

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 24-0.

jämlikt 3 § 3 mom. epidemilagen — till den dag dessa hinder för hans

arbetsutövning upphöra.

De av utredningsmannen föreslagna allmänna begränsningarna

i ersättningsrätten har föranlett särskilt yttrande av två

remissinstanser. Statskontoret går in på frågan om begränsningsreglernas

tillämpning i ett visst konkret fall och anför därvid.

I sin redogörelse för paratyfusepidemien 1953 uttala medicinalstyrelsen

och veterinärstyrelsen, att smittospridningen med största sannolikhet skett

med slakteriprodukter från Alvesta slakteri, varjämte styrelserna framföra

vissa anmärkningar mot speciella förhållanden vid slakteriet och vid transporter

därifrån. Utredningsmannen har föreslagit, att ersättning ej skall

utgå till den, som avsiktligt eller genom grov vårdslöshet orsakat förlusten.

Vidare skall om den som begärt ersättning dömes till ansvar för förseelse

enligt epidemilagen eller livsmedelsstadgan rätten till ersättning kunna

helt eller delvis bortfalla. Enligt vad statskontoret under hand inhämtat

kommer åtal ej att väckas mot Alvesta slakteri på grund av försummelse

enligt livsmedelsstadgan eller epidemilagen. Med anledning härav vill statskontoret

framhålla, att då det här är fråga om att av skälighetshänsyn

bereda möjlighet till ersättning för lidna förluster, det får anses naturligt

att från rätt till gottgörelse uteslutes person eller företag beträffande vilka

föreligga skäliga misstankar att de genom vållande eller försummelse

bidragit till epidemiens spridning eller försvårat dess bekämpande. Mot

bakgrunden härav och med hänsyn till vad medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen

uttalat rörande epidemien måste statskontoret finna det stötande,

om någon som helst ersättning skulle utgå till Alvesta slakteri för

uppgivna förluster.

Medicinalstyrelsen anser att de av utredningsmannen föreslagna allmänna

begränsningarna bör skärpas. Styrelsen anför härvid, att den med

hänvisning till de i styrelsens redogörelse över epidemien redovisade utredningarna

finner skäl tala för att även annan än den som åsyftas i 10 §

andra stycket i utredningsmannens förslag till kungörelse må vidkännas

jämkning i sina ersättningsanspråk, om han genom underlåtenhet att iakttaga

tillbörlig aktsamhet och omsorg i hygieniskt avseende kan antagas

ha medverkat till skadans omfattning.

I fråga om ordningen för prövning av frågor om ersättning

är statskontoret av annan mening än utredningsmannen.

Enligt förslaget skulle förevarande ersättningsfrågor i allmänhet prövas

och avgöras av länsstyrelsen i länet och klagan över länsstyrelsens beslut

kunna föras hos Kungl. Maj :t. För vinnande av enhetlighet i bedömandet

av de särskilda ersättningsfallen anser statskontoret det nödvändigt, att

prövningen lägges i händerna på ett centralt organ. Lämpligen kan för

ändamålet inrättas en tremannanämnd med uppdrag att på grundval av

från länsstyrelserna inkommet utredningsmaterial hos Kungl. Maj :t framlägga

förslag i ersättningsfrågorna i enlighet med de grunder statsmakterna

komma att föreskriva.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Departementschefen.

Som jag tidigare framhållit förekommer sjukdomen paratyfus varje år

i vårt land. Under den femårsperiod, som förflöt närmast före 1953,

varierade antalet årliga fall av sjukdomen — såvitt av medicinalstyrelsens

statistik framgår — mellan något över 100 och närmare 400. I mitten av

juni 1953 utbröt en paratyfusepidemi, som blev av mycket stor omfattning

och som ännu ej helt övervunnits. Under tiden den 16 juni—den

31 augusti inträffade enligt tjänsteläkarnas rapporter över 7 700 kliniska

fall, varjämte antalet personer, som utan att vara sjuka behandlades såsom

bacillbärare enligt gällande lagstiftning, uppgick till närmare 1 250. Därefter

har sjukdomen avtagit. Under sista hälften av oktober inträffade

61 kliniska fall av sjukdomen och var antalet nya bacillbärare 17. — Medicinalstyrelsen

och veterinärstyrelsen har till mig avgivit en redogörelse för

epidemien, som delvis redovisats i det föregående. Av redogörelsen framgår,

att det icke varit möjligt att fastställa den ursprungliga smittkällan.

Däremot anses klarlagt, att de primära sjukdomsfallen orsakats genom

förtäring av slakteriprodukter från Kronobergs läns slakteriförenings slakteri

i Alvesta. Angående orsakerna till att epidemien fått en så stor spridning

har meningarna i viss mån varit delade. Det är emellertid otvivelaktigt

att en verksamt bidragande omständighet var den starka värmebölja, som

satte in omkring mitten av juni och varade några veckor.

För att hejda eller begränsa epidemien har vederbörande myndigheter

inskridit på olika sätt. Direkta ingrepp mot enskilda har framför allt

gjorts av länsstyrelser och hälsovårdsnämnder med stöd av befogenheter

som tillkommer dem enligt gällande lagstiftning, nämligen epidemilagen

och livsmedelsstadgan. Bland de ingripanden, som drabbat företagare, må

här nämnas att förbud mot slakt till avsalu, mot tillverkning av vissa

charkuterivaror och mot utförsel av levande nötkreatur m. in. meddelades

för Kronobergs län, att i skilda delar av landet livsmedel, framför allt

slakteriprodukter, omhändertagits från producenter och handlande m. fl.

och i stor utsträckning förstörts, att rengöring och desinfektion av fabriks-,

handels- och restauranglokaler påbjudits, vilket föranlett att lokalerna

måst hållas stängda någon tid, samt att badförbud utfärdats för vissa

orter och allmänna friluftsbad stängts. Mot enskilda personer har ingripanden

skett i form av isolering jämlikt epidemilagen av sjuka samt

sådana som, utan att vara sjuka, konstaterats vara bacillbärare eller misstänkts

föra smitta. I egenskap av arbetstagare har naturligtvis enskilda

drabbats även av sådana åtgärder mot företag, som medfört att företaget

fått stängas.

Det är givet att sådana ingripanden, som jag nu nämnt, medfört ekonomiska

skador och förluster av skilda slag. I vilken utsträckning detta

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

förekommit får man en uppfattning om genom förevarande utredning,

som — utan att likväl vara fullständig — visat att fram till i mitten av

september skador anmälts till ett sammanlagt belopp av 2,4 miljoner kr.,

vartill kommer mer än en halv miljon kr. i reservationsvis anmälda befarade

förluster.

Helt naturligt har man nu ställt sig frågan huruvida enligt gällande

ordning det föreligger någon rätt för dem som drabbats av sådana ingripanden

av myndighet att erhålla ersättning av det allmänna för därav

uppkomna skador. Såsom utredningsmannen visat torde det icke finnas

någon allmän sådan rätt, oberoende av lagstiftning. Vad angår de på

området gällande författningarna, livsmedelsstadgan och epidemilagen,

innehåller den förra icke någon bestämmelse om ersättning under det att

epidemilagen i 5 § har ett stadgande enligt vilket, om hälsovårdsnämnd

låter förstöra gång- och sängkläder eller andra föremål som kan befaras

överföra smitta, detta skall ske mot utgivande av skälig ersättning. Enligt

utredningsmannens uppfattning, som delas av remissmyndigheterna, avser

emellertid detta stadgande närmast förstöring av kläder och annan rent

personlig egendom. För egen del är jag av samma mening. 5 § epidemilagen

kan icke antagas vara avsedd för förstöring av t. ex. livsmedelslager

av det slag, som ägt rum under den nu ifrågavarande epidemien.

I promemorian har utredningsmannen framhållit, att det visserligen bör

åligga envar att, även med ekonomiska uppoffringar, bidraga i kampen

mot smittsamma sjukdomar men att billigheten kräver att han härvid

likväl icke skall behöva underkasta sig vilka uppoffringar som helst.

Utredningsmannen har ansett att de stora förluster som drabbat företag

och enskilda under paratyfusepidemien detta år på grund av myndigheternas

ingripanden motiverar att ersättning i viss utsträckning lämnas

från det allmänna. Utredningsmannens förslag, att ersättning nu skall

utgå utöver vad gällande lagstiftning medger, har i princip godtagits av

de fyra remissmyndigheterna.

Tanken att mera betydande ingrepp i medborgarnas rättssfär, som sker

för att bekämpa epidemier, kan böra föranleda att det allmänna utger

ersättning, har fått ett uttryck i den praxis som tillämpas beträffande

gottgörelse åt personer, som isolerats i egenskap av konstaterade eller

presumtiva bacillbärare. Av den tidigare redogörelsen framgår att det

ända sedan epidemilagens tillkomst har ansetts att ersättning av statsmedel

bör kunna utgå till s. k. kroniska bacillbärare efter prövning av

förhållandena i varje särskilt fall och att sådan ersättning också utbetalts

i ett tämligen stort antal fall. Sedan mer än 15 år tillbaka har motsvarande

tillämpats i fråga om personer, som utan att vara sjuka misstänkts föra

smitta och därför isolerats; beträffande dem har utbetalning skett blott i

ömmande fall. — Förslag till författningsbestämmelser med generella regler

om ersättning i båda de nu nämnda fallen har efter framställning av

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 240.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 2W.

riksdagen upprättats av medicinalstyrelsen och övervägs f. n. inom vederbörande

statsdepartement.

Om det således i fråga om epidemibekämpning icke saknas exempel på

att man ansett ersättning av det allmänna böra utgå i vissa fall för skador

genom myndigheternas ingrepp, så har inom epizootilagstiftningen gjorts

till regel att ersättning lämnas för värdeförstöring och vissa andra förluster

som uppstå till följd av myndigheternas åtgärder för att bekämpa

en smittsam husdjurssjukdom. Det hör då framhållas, att de inskridanden

som måst ske under den osedvanligt omfattande paratyfusepidemien 1953

till sin natur av ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden i viss mån

liknar dem som äger rum under exempelvis en mul- och ldövsjukeepizooti.

Just skadeverkningarnas stora omfattning under årets paratyfusepidemi

gör det naturligt att i ersättningsfrågan göra jämförelser med vad som

gäller inom epizootilagstiftningen, som tager sikte på förhållanden där

dylika skador är mera vanliga.

Mot bakgrunden av vad jag nu sagt framstår det för mig såsom elt billighetskrav

att det allmänna i de fall som nu är i fråga bereder ersättning i

större omfattning än som eljest sker i samband med epidemier. Jag vill

därför ansluta mig till utredningsmannens nyssnämnda principiella inställning

och föreslår alltså att i anledning av ifrågavarande epidemi ersättning

enligt närmare angivna grunder skall utgå utöver vad som följer

av 5 § epidemilagen. Likaså biträder jag utredningsmannens förslag att

denna extraordinära ersättning skall lämnas av statsmedel. Jag tinner

angeläget att understryka, att det är de alldeles säregna omständigheterna

vid denna epidemi som föranleder förslaget och att det förhållande alt

ersättning nu utgives därför icke får tillmätas prejudicerande betydelse.

Innan jag går in på de olika slagen av skador och deras behandling i

ersättningshänseende vill jag något uppehålla mig vid de allmänna begränsningar

i fråga om möjligheten till ersättning, som utredningsmannen föreslagit.

Enligt förslaget skall härutinnan gälla bl. a., att om någon avsiktligt

eller genom grov vårdslöshet orsakat förluster, ersättning icke må utgå

till honom eller företag som han företräder samt att, om någon dömes till

ansvar för förseelse mot epidemilagen eller livsmedelsstadgan, den myndighet

som prövar ersättningsfrågan skall kunna bestämma att ersättning icke

skall utgå eller också utgå med minskat belopp. I anslutning till denna föreslagna

regel har statskontoret upptagit frågan huruvida, på grund av ifrågasatta

fel eller försummelser, ersättning bör förvägras det företag, som

framställt de största ersättningskraven, nämligen Kronobergs läns slakteriförening

i Alvesta. Statskontoret har erinrat om att medicinalstyrelsen och

veterinärstyrelsen i sin här tidigare omnämnda redogörelse för epidemien

uttalat, att smittspridningen med största sannolikhet skett med slakteriprodukter

från föreningens slakteri i Alvesta och att de framfört vissa

anmärkningar mot speciella förhållanden vid slakteriet och vid transporter

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 2b0.

35

därifrån. Enligt statskontorets mening får det, då det är fråga om att

av skälighetshänsyn bereda möjlighet till ersättning för lidna förluster,

anses naturligt att från rätt till gottgörelse uteslutes personer eller företag

beträffande vilka föreligger skäliga misstankar att de genom vållande eller

försummelse bidragit till epidemiens spridning eller försvårat dess bekämpande.

Mot bakgrunden härav och med hänsyn till vad medicinalstyrelsen

och veterinärstyrelsen uttalat rörande epidemien har statskontoret ansett

det stötande, om någon som helst ersättning skulle utgå till Alvesta slakteri

för uppgivna förluster. — Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande —

under hänvisning till redogörelsen för epidemien — förklarat att skäl

talar för att även annan än den, som fällts till ansvar för förseelse mot

epidemilagen eller livsmedelsstadgan, må vidkännas jämkning i sina ersättningsanspråk,

när han genom underlåtenhet att iakttaga tillbörlig

aktsamhet och omsorg i hygieniskt aA''seende kan antagas ha medverkat

till skadans omfattning.

Gemensamt för statskontorets och medicinalstyrelsens inställning beträffande

ifrågavarande allmänna begränsningar synes vara att ämbetsverken

båda vill gå längre än utredningsmannen i inskränkande riktning. Vid bedömning

härav bör ihågkommas att här icke är fråga om utövning av lagliga

rättigheter utan om att av billighetshänsyn bereda viss gottgörelse. Det

förefaller mig emellertid vara en alltför snäv begränsning av skälighetsprövningen

om man som statskontoret föreslagit utesluter den skadelidande från

ersättning så snart skäliga misstankar för vållande eller försummelse föreligger.

En dylik begränsning bör ifrågakomma endast om verkliga skäl

kan förebringas för att anse att den skadelidande själv genom vållande eller

försummelse medverkat till uppkomsten av skadan. Jag anser sålunda att

den av medicinalstyrelsen föreslagna principen för begränsning är i stort

sett riktig.

Jag övergår nu till frågan huruvida och i vad mån ersättning bör utgå

för olika slag av skador.

Beträffande företagsförluster vill jag till en början i anslutning till vad

statskontoret yttrat understryka, att ersättning företrädesvis bör ifrågakomma,

då den inträffade förlusten är en direkt följd av myndigheternas

beslut. Enligt utredningsmannens förslag skulle i princip ersättning utgå

endast för förlust som grundar sig på myndigheternas åtgärder eller föreskrifter.

Men när det gäller förstörda varupartier och ersättning för lön

åt anställda skulle man i tillämpningen visa auss liberalitet i fråga om att

bestämma sambandet mellan myndighets åtgärder och uppkomna förluster.

Även enligt min mening kan det visa sig nödvändigt att i dessa fall liksom i

fråga om företagsförluster i ÖA7rigt icke hålla alltför strikt på att ett direkt

samband skall föreligga. Så t. ex. bör den omständigheten att ett allmänt

bad icke fått begagnas av allmänheten rimligen anses innebära att en inom

badområdet belägen restaurang faktiskt blivit avstängd genom myndighets

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 240.

beslut även om beslutet icke formellt innehållit detta. Men jag anser nödvändigt

att dylika avsteg från kravet på direkt samband göres med den

största försiktighet; på bedömningen kan emellertid inverka att ömmande

omständigheter anses föreligga.

Mot utredningsmannens förslag om ersättning för förstöring av eller

värdeminskning å varulager eller djur har i princip inga erinringar gjorts

av remissmyndigheterna. Statskontoret har emellertid föreslagit den begränsningen

att företagare intill ett belopp av 100 kronor själv får bära

den uppkomna förlusten. På denna punkt instämmer jag med statskontoret.

Det torde vara rimligt att ersättningen i detta fall ej avser mera obetydliga

förluster. En begränsning i nu angiven riktning medför även den

praktiska fördelen att ersättningsärendenas antal kommer att nedbringas.

Bl. a. torde åtskilliga av de krav på ersättning för omhändertagen och

förstörd jäst, som medicinalstyrelsen yttrat sig om, komma att lämnas

åsido. Med nu angivna ändring vill jag förorda utredningsmannens förslag

i denna del. Detta innebär, att jag ansluter mig till hans uppfattning

att ersättning icke bör utgå för värdeminskning å djur till följd av att

slakten måst uppskjutas med anledning av slaktförbud.

I fråga om förlust genom merkostnad för egen slakt och de spörsmål

som i promemorian behandlats i samband därmed finner jag ej anledning

att frångå utredningsmannens förslag.

Vad angår förlust genom driftavbrott har utredningsmannen ansett att

ersättning skall kunna utgå under förutsättning att förlusten kan betecknas

som väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst

samt tillika särskilda skäl föranleder till att ersättning bör utgå.

Utredningsmannen tänker sig en restriktiv tillämpning av denna regel

och beräknar det erforderliga beloppet till sammanlagt 100 000 kr. Emellertid

framhåller han att tillämpningen icke bör vara inskränkt till ömmande

fall. — Ifrågavarande ersättningsregel är, såsom framgår av utredningsmannens

promemoria, hämtad från epizootilagstiftningen. Den tilllämpas

på detta område mycket restriktivt och i huvudsak endast då ömmande

omständigheter föreligger. Vid sådant förhållande anser jag lämpligt

att tillämpningen av den nu föreslagna regeln sker efter samma linjer

och att alltså kravet på »särskilda omständigheter» skall anses innebära

att fallet skall vara ömmande. I denna fråga delar jag följaktligen den

uppfattning, som statskontoret enligt vad jag förut sagt givit uttryck åt.

Vad angår ordningen för ersättningskravens prövning kommer jag i det

följande att förorda enhetliga regler härom för alla slag av krav.

Beträffande kostnader i form av löneutbetalningar till personal som ej

varit i arbete har utredningsmannen föreslagit att ersättning härför skall

utgå blott då fråga är om personal, som på grund av driftavbrott i anledning

av epidemien hindrats att arbeta, men däremot ej då det gäller sjuka

eller bacillbärare. De skäl som utredningsmannen anfört för denna sin

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungi. Maj:ts proposition nr 2W.

ståndpunkt finner jag bärande, och jag förordar därför i motsats till

medicinalstyrelsen och de båda hörda länsstyrelserna förslaget i denna del.

Statskontoret har föreslagit att som villkor för gottgörelse i detta fall bör

gälla att avstängningen skett på grund av myndighets beslut eller, därest

formligt beslut ej förelegat, avstängningen i allt fall skulle ha kunnat påkallas

av vederbörande myndighet. I denna fråga vill jag hänvisa till vad

jag förut yttrat angående kravet på direkt orsakssammanhang mellan

myndighetens beslut och skadan. Vidare har statskontoret påpekat att

försiktighet bör iakttagas så att icke dubbelbetalningar sker eller oberättigade

ersättningskrav eljest bifalles. Det är givet att vad statskontoret i

detta sammanhang anfört bör iakttagas.

I fråga om ersättning för bakteriologisk undersökning vill jag förorda

utredningsmannens förslag, dock med den av statskontoret föreslagna

begränsningen att gottgörelse av statsmedel ej bör utgå för den del av kostnaden

som understiger 1 000 kr.

Som jag tidigare framhållit är det en redan antagen princip att ersättning

kan utgå till personer vilka såsom kroniska bacillbärare eller såsom

misstänkta för smittfarlighet isolerats eller underkastats andra inskränkningar

och till följd därav lidit förluster. Mot utredningsmannens förslag

att ersättning nu skall utgå till bacillbärare har inga invändningar rests

av remissmyndigheterna. Detsamma är fallet med den föreslagna ersättningen

till dem som på grund av driftavbrott gått miste om arbetsinkomst.

För egen del väll jag förorda att ersättning skall utgå i dessa fall. Den

föreslagna metoden för beräkning av ersättningen ger i stort sett samma

resultat som den nya sjukförsäkringslagstiftningen. Jag anser förslaget

härutinnan lämpligt för detta speciella fall, då det bl. a. är av vikt att

finna en enkel regel som är lätt att tillämpa. Såsom anmärkts av länsstyrelserna

i Kronobergs och Västernorrlands län bör emellertid vid beräkningen

av det inkomstbortfall, som skall ersättas, avräkning icke ske

för socialt understöd utan blott för ersättning, som erhållits enligt bestämmelser

i annan författning eller från arbetsgivare eller sjukkassa. — Jag

finner ej anledning att såsom statskontoret förordat göra den tidsbegränsning

— tre, respektive två månader — som utredningsmannen föreslagit,

snävare. — Länsstyrelsen i Västernorrlands län har föreslagit att ersättning

enligt nu ifrågavarande normer skall utgå även till dem som varit

sjuka i paratyfus. Denna uppfattning kan jag icke biträda. Såsom utredningsmannen

anfört föreligger numera för den enskilde i viss utsträckning

trygghet mot inkomstbortfall vid sjukdom genom bestämmelser om sjuklön

i avlöningsreglementen och kollektivavtal och genom frivillig sjukförsäkring.

Situationen har ej varit annorlunda för dem som drabbats av

sjukdomen under årets epidemi än för dem som eljest insjuknat däri.

Jag kommer slutligen till frågan om sättet för prövning av ansökningar

om ersättning. Härvidlag finner jag beaktansvärda skäl tala för att såsom

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 240.

statskontoret föreslagit en central prövning anordnas av ersättningskraven,

detta för att vinna enhetlighet i bedömandet. Det torde emellertid icke

vara nödvändigt att samtliga ärenden avgöres av Kungl. Maj :t i första

instans. Krav som gäller belopp under en viss gräns skulle lämpligen

kunna handläggas av ett centralt ämbetsverk, vilket för detta ändamål

skulle kunna tillfälligt få erforderlig arbetsförstärkning. Detta ämbetsverk

skulle i så fall kunna mottaga samtliga ersättningsanspråk och beträffande

sådana, vilkas prövning skulle vara förbehållen Kungl. Maj :t,

med eget yttrande insända dem till inrikesdepartementet. Jag vill föreslå

att en sådan ordning för ersättningsfrågornas behandling väljes och att

denna får gälla för alla slag av ersättningskrav. Jag förordar att ersättningskrav

å belopp understigande 2 000 kronor upptages och avgöres av

statskontoret, under det att krav å större belopp tillställes statskontoret,

som skall ha att med eget yttrande vidarebefordra dem till Kungl. Maj :t

för avgörande. Den tillfälliga förstärkning av statskontorets personal, som

i detta fall kan visa sig erforderlig, torde lämpligen böra lämnas genom

medgivande att överskrida anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie

personal i ämbetsverkets avlöningsstat. Kungl. Maj :t synes därför böra

utverka riksdagens bemyndigande att lämna dylikt medgivande.

Med de ändringar och förbehåll som jag nu föreslagit ansluter jag mig

till utredningsmannens förslag om ersättning. Utredningsmannen har överslagsvis

beräknat att för ändamålet skulle behöva ställas till förfogande

ett belopp å 1 715 000 kr. De avvikelser som jag ansett böra göras från

utredningsmannens förslag torde kunna beräknas medföra att beloppet

kan nedsättas till 1,5 miljoner kr.

Jag hemställer alltså, all Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva att av statsmedel må utbetalas ersättningar

i anledning av paratyfusepidemien år 1953 enligt i huvudsak

förut angivna grunder,

dels till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien

år 1953 å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret

1953/54 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag å

1 500 000 kr.,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att för budgetåret

1953/54 medgiva det överskridande av den i statskontorets

avlöningsstat upptagna anslagsposten till Avlöningar till

icke-ordinarie personal, som kan bli erforderligt i anledning

av nu framlagda förslag.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.

Höghet Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Barbro Åslund.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Tabell över

Företagsförluster

Län (stad)

(i de med kursiv

stil satta har en

mera fullständig

utredning gjorts)

Förstöring

av eller

värdeminsk- ning å varu- lager eller

djur

Varor ned- frusna i

samråd med

slakteri-

förbundet

Varor ned- frusna i

eget lager

Merkost- nad för

egen

slakt;

ers. till

leveran- törer för

djur m. m.

Förluster

på grund

av drift- avbrott

(omsätt- nings- minsk- ning m. m.)

Löner till

personal,

som ej va- rit i arbete

1

2

3

4

6

6

7

Stockholms stöd

15 912: 85

54 287: 96

13 248: 65

75 813:89

113 614: 78

Stockholms lön

4 912: 06

469: 20

3 313: —

7 085: 52

Uppsala län

3 441:22

2 500: —

3 082: 06

Södermanlands

län

2 352: 26

3 042: 33

Östergötlands län

79 072: 11

36 912: 48

61 084:61

Jönköpings län

20 450: —

Kronoberqs län

505 401: 27

14 516: 231

27 752: —

149 637: 68

94 361:17

Kalmar län

1 842: 67

215: —

2 057: —

532: 42

Gotlands län

Blekinge län

19 347:94

47 381: 50

7 931:37

Kristianstads

län

272: —

Malmöhus län

103: 44

120105: 13

3 203: 63

Hallands län

1 500: —

Göteborgs och

Bohus län

3 204: 4 3

15 985: 18

184: —

127 618:03

16 765: 72

Älvsborgs län

543: 50

Skaraborgs län

143: 65

170: 88

Värmlands län

6 163: 60

498: —

840: —

2 084: 74

Örebro län

898: 87

3 868: 63

1 178: —

Västmanlands

län

63 221: 16

36 179:25

14 088: 60

Kopparbergs

län

1 290: 75

577: 80

1 335: 72

Gävleborgs län

4 903: 48

959: 48

298: 82

Västernorrlands

lån

37 064: —

33 787: —

19 029: 33

”Nedre Norr-

land” (yrk.

genom Sv.

Slakteriförb.)

11 004: 02

Jämtlands län

Västerbottens

«

län

259: 10

3 000: —

9 830: —

Norrbottens län

785: 18

Hela riket

772 542: 042

71 285: 84

28 908; 363

28 465: —

643 591:39

369 723: 72

1 Här har ej upptagits vissa från Alvesta slakteri härrörande varor, om vilkas omhändertagande

ännu ingenting blivit bestämt, nämligen 126 381 kg kött och fläsk värt cirka

500 000 kr. samt ett parti tarmvaror värt cirka 28 000 kr. Förlusten beräknas här till 50 pro
cent

eller cirka 265 000 kr.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

41

Bilaga 1. 2 3

ersättningsanspråk.

Anställdas förluster

Summa

Prov (bak- teriologisk

undersökning)

Desin-

fektion

Övrigt

(tryck- saker

m. m.)

Bacill-

bärare

Sjuka

eller

delvis

sjuka

Arbets- lösa på

grund av

drift-

avbrott

8

9

10

11

12

13

14

275: —

14 745: 14

9 614:80

7 652: —

305 165: 07

-

60: —

9 459: 30

8 344: —

33 643: 08

159: 80

919: 53

700: —

10 802: 61

176: 40

8 625: —

14195:99

765: —

2 537: 93

24 553: 84

14 509: 88

7 718: —

227 153: 85

7 600: —

450: —

28 500: —

110 105:76

31 036: 26

6 006: 20

57 558: 78

28 059: 29

5 751: 53

1 030 186: 17

6 818: 50

11: —

2 397:41

13 874: —

320: —

140: —

4 411: 92

4 037: 20

83 569: 93

1 561: —

1 833: —

1 780: —

5 860: 10

131 052: 30

126: —

625: —

332: —

2 416: —

4 999: —

2 260: 20

595: 12

4 406: 96

16 850: 39

187 870: 03

543: 50

497: —

350: —

1 161:53

1 047:95

10 634: 29

326: —

6 271:50

231: —

410: —

1 310: —

115 440: 01

321: 82

2 278: 09

1 635: —

368: 57

7 807: 75

766: 53

3 630: 50

10 558: 81

53 333 :—

902: —

144115: 33

2 727: 34

13 731: 36

555: —

1 375: —

15 019: 10

791:20

395: 80

1 972: 18

125 019: 46

45 201: 77

6 006: 20

195 011:65

90 802: 86

23 542: 10

2 400 100: 39

2 I posten ingår ej lagringskostnad och prisfallsförlust å 184 ton sydamerikanskt kött

hos olika företagare (lagringskostnad 9 öre per kg och prisfallsförlust 15 öre per kg) = cirka

44 000 kr.

3 Härtill kommer cirka 3 000 kr. för värdeminskning å kött som lagrats av Odalbutikerna.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 2W.

Såsom kommentar till tabellen yttrar utredningsmannen bl. a. följande.

Till en början må observeras att, såsom förut nämnts, en mera omfattande

undersökning av uppkomna förluster endast verkställts inom de områden

där epidemien haft större utbredning, nämligen i Stockholms stad

och län samt Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus

samt Västernorrlands län. Beträffande övriga län har endast begärts att

länsstyrelsen skulle bereda företag som haft kostnader eller förluster tillfälle

att inkomma med uppgifter därom. Icke desto mindre har även inom

en del av dessa senare län ansökningar inkommit från anställda med begäran

om ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Siffrorna rörande awställdas

förluster inom dessa län är dock, med hänsyn till vad nyss sagts, ej

utan vidare representativa.

Vidare måste den allmänna reservationen göras att primärmaterialet ej

alltid medgivit en mera exakt uppspaltning av posterna. Den osäkerhet som

i detta avseende kan föreligga torde dock ej inverka på bedömandet i stort.

Kol. 2—4. Förstöring av eller värdeminskning å varulager eller

Varor nedfrusna i lager. Den störsla posten är Alvesta slakteris yrkande

om ersättning med 424 394:67 kronor för förstöring och värdeminskning

på varulager och djur. Utom de definitiva förluster som ligger i denna post

har slakteriet reservationsvis anmält 126 381 kg kött och fläsk i fryshus,

vilket parti ej för närvarande får disponeras. Partiet, som torde representera

ett värde av cirka 500 000 kronor, skall göras till föremål för en genomgående

bakteriologisk undersökning. Liknande är förhållandet med ett

parti tarmvaror till ett värde av cirka 28 000 kronor som ligger i lager i

Alvesta. Dessa båda poster ha anmärkts i not 1 i tabellen. Man får räkna

med att en värdeminskning med 50 procent här kan uppkomma.

I not 2 i tabellen har upptagits ett parti sydamerikanskt kött om 184 ton

som en tid ej fått disponeras men nu fått säljas. Förlusterna för detta

parti begränsar sig till en mindre prisfallsförlust, 15 öre per kg, och en lagringskostnad

som uppskattats till 9 öre per kg eller en förlust på hela partiet

av cirka 44 000 kronor. Slutligen har i not 3 upptagits en för odalbutikernas

räkning anmäld förlust av cirka 3 000 kronor för värdeminskning

på varor.

I den för Kronobergs län upptagna posten i kol. 2 ingår vidare belopp

som yrkats av andra företag, det största 42 981: 72 kronor avseende charkuteriidkares

och slaktares anspråk på ersättning.

Det för Västmanlands län upptagna beloppet å något över 60 000 kronor

avser så gott som helt Arboga margarinfabriks förlust på grund av att levererat

margarin måst återtagas och omarbetas.

Slutligen må nämnas att i kol. 2 ingår ett mycket stort antal poster tysk

jäst. Dessa poster är dock i regel relativt små.

Kol. 5. Merkostnad för egen slakt; ersättning till leverantörer av djur m. m.

Även posterna i denna kolumn domineras av anspråk från Kronobergs län.

Kooperativa föreningar, charkuteriidkare, slaktare och andra handelsidkare

har sålunda yrkat ersättning för merkostnader för egen slakt eller för anskaffande

av varor från ort utom länet med tillhopa 8 752 kronor. Med

merkostnad för egen slakt avses att företag, som själva brukar utföra slakt,

under den tid då slaktrestriktionerna gällt måst föra sina djur till Kontrollslakteriet

för att slaktas. De kostnader som i samband därmed uppkommit

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 240. 43

för bakteriologisk undersökning torde i regel upptagas i annat sammanhang.

Vidare har Alvesta slakteri begärt ersättning med 19 000 kronor dels för

s. k. nödslakt som under rengöringsdagarna på slakteriet ej fick mottagas

utan måste verkställas utan att något godtagbart kött kunde utvinnas och

dels för djur som kasserats på grund av paratyfus.

Kol. 6. Förluster på grund av driftavbrott (omsättningsminskning m. m.).

Vid den undersökning som verkställts har påpekats, att endast direkta kostnader

och förluster torde komma i fråga i förevarande sammanhang och

ej omsättningsminskning och liknande. De yrkanden som upptagits i denna

kolumn avser ej direkta kostnader och förluster; de är upptagna i övriga

kolumner i tabellen. För att belysa yrkandenas karaktär må nämnas att i

Kronobergs län charkuteriidkare och slaktare begär cirka 33 000 kronor,

liandelsidkare 25 000 kronor samt hotell och pensionat 45 000 kronor. För

lök som på grund av rådande förhållanden ej kunnat avsättas utan förfarits

yrkas ersättning av ett företag i Stockholm med cirka 28 000 kronor

och av ett företag i Göteborg med 70 000 kronor. Badinrättningar samt

restauranger och kiosker vid sådana inrättningar har lidit förluster, för

vilka ersättning begäres med varierande belopp. Vidare har anspråk framställts

av tivoliägare och andra anordnad av nöjestillställningar, uthyrare

av rum in. fl. Föreningen Skånska andelsslakterier (Scan) har begärt ersättning

för omsättningsminskning med cirka 115 000 kronor. Som exempel

kan vidare nämnas att anordnarna av ett scoutläger begärt ersättning för

utgifter som blivit onyttiga genom att lägret måst avlysas och att en slottsvaktmästare

begärt kompensation för den avsevärda minskningen i inkomst

som blivit en följd av nedgången i besöksfrekvensen på grund av epidemien.

Kol. 7. Löner till personal som ej varit i arbete. Här är fråga om yrkanden

från företagare som för löner till personal anser sig berättigade till

ersättning. Det skulle varit önskvärt att här kunna göra en differentiering

på samma sätt som i kol. 11—13 så att man kunde skilja mellan de utbetalningar

som företag gjort till sina anställda på grund av driftavbrott och

de utbetalningar som skett, med eller utan skyldighet för företaget, till

bacillbärare eller sjuka personer. Primärmaterialet har emellertid ej medgivit

ett konsekvent genomförande av en sådan uppdelning. Det vill emellertid

synas som om åtminstone 70 ä 80 000 kronor av beloppet avser företags

löneutbetalningar till bacillbärare och sjuka utan att utbetalningarna

har samband med driftsinställelse. De av företagen yrkade beloppen synes

till större delen avse i olika grad reducerade ersättningar till anställda men

i stor utsträckning har full lön utgått.

Kol. 8. Prov. Bakteriologisk undersökning. Den ojämförligt största posten

kommer på Kronobergs län, och Alvesta slakteri begär här ersättning med

89 046: 59 kronor, preliminärt beräknad för tiden t. o. in. den 30/9 1953. I

sistnämnda post ingår följande belopp: för träckprovtagning 45 846:09

kronor, lön till veterinärer 9 371:30 kronor, lön till laboratoriebiträden

11 050:43 kronor, förbrukningsartiklar 8 707:35 kronor, inventarier och

inredningsarbeten 8 431:42 kronor, övriga omkostnader 244 kronor samt

beräknade kostnader för september 14 000 kronor. Från de sålunda sammanräknade

beloppen avgår ersättningar för provtagningar från andra

slakteriföretag med tillhopa 8 604 kronor.

Kol. 9. Desinfektion. Till belysande av de kostnader som här avses kan

anföras den specifikation som gjorts av Alvesta slakteri beträffande släkte
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 2M.

riets yrkande om tillhopa 23 863: 51 kronor: Anticimex kostnader för smittrengöring

6 720 kronor, kloramin (för slakteriet, fabriker och egna butiker

samt för föreningens kunder) 2 156 kronor, arbetslöner för tvättning och

rengöring 11 847: 17 kronor, desinfektion av tarmar 2 464:50 kronor, septin,

svampar in. in. 495: 84 kronor och nyinredning i smågrisstallar 180

kronor.

Kol. 10. Övrigt. Här har i utredningen från Kronobergs län upptagits

en särskild post å 6 006: 20 kronor, varav 6 000 kronor för Alvesta slakteri.

Från andra håll har yrkanden av detta slag i vart fall ej upptagits separat.

De kan dock ingå i allmänna omkostnadsposter.

Kol. 11—13. Anställdas förluster. Till en början må anmärkas att den

begränsade utredning som verkställts i de flesta länen ej avsett de anställdas

förluster. Man kan därför antaga att icke alla som har anspråk inkommit

med uppgifter. Avsikten har varit att med ledning av utredningen

inom de län där utredningen gjorts mera fullständig göra en uppskattning

för övriga läns vidkommande av eventuella ersättningsanspråk i dessa

hänseenden.

Försök har gjorts att även i dessa fall utläsa i vilken utsträckning full

ersättning begärts och i vad mån ersättningsanspråken ej avser totalt inkomstbortfall

utan endast minskad inkomst. Anspråk på full ersättning

synes dominera. Detta gäller främst bacillbärarna och dem som blivit

arbetslösa på grund av driftavbrott men även sådana som drabbats av sjukdomen

har i stor utsträckning begärt full ersättning. En förklaring härtill

kan vara att söka däri att de sjuka —- som vid denna utredning ej uppmanats

anmäla några anspråk — endast i begränsad utsträckning anmält

sina förluster och att det naturligt nog i första hand torde vara de som ej

fått sjukersättning i någon form som begärt att i denna ordning få kompensation

för sitt inkomstbortfall.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 240.

45

Bilaga 2.

Utkast till

Kungl. Maj:ts kungörelse

angående ersättning av statsmedel i vissa fall på grund av förluster, förorsakade

av paratyfusepidemien 1953 inom landet;

given etc.

Kungl. Maj :t har, i överensstämmelse med riksdagens beslut, funnit gott

förordna som följer.

1 §•

För kostnader och förluster som uppkommit på grund av myndighets

ingripande med anledning av paratyfusepidemien 1953 skall utgå ersättning

av statsmedel i den utsträckning som framgår av det följande.

2 §■

Har myndighet förordnat att visst varuparti skall förstöras eller att med

detsamma skall vidtagas sådan åtgärd att värdeminskning uppstår på detsamma,

skall ersättning därför utgå för värdeförstöring och kostnader.

Likaså skall ersättas kostnad för omarbetning av vara, som enligt myndighets

förordnande ej fått säljas eller användas i dess ursprungliga skick.

Där myndighets förordnande haft till direkt följd att varor ej kunnat

säljas eller användas, exempelvis då ett förbud medfört att ett försäljningsställe

måst stängas och varor i följd därav förfarits, skall ersättning utgå

även för sådana varor.

Med förlust enligt denna paragraf avses icke sådan förlust som är att

betrakta såsom indirekt följd av epidemien och myndighets åtgärd, exempelvis

att på grund av rådande förhållanden viss vara icke kunnat vinna

avsättning. Ej heller avses sådan förlust som uppkommit därigenom att

varans försäljning fördröjts utan att varan i följd därav förstörts eller

undergått sådan förändring att den ej kunnat användas för avsett ändamål.

Värdet av vara som avses i första och andra stycket skall bestämmas till

dagspris vid inköp av den som lidit förlusten.

3 §.

Har företag utbetalat lön åt personal som på grund av avstängning av

rörelsen ej kunnat beredas arbete skall ock sådan kostnad ersättas.

Ersättning må jämväl kunna utgå för annan utgift som blivit onyttig i

följd av myndighets ingripande, exempelvis att arrende eller hyra måst

betalas för område eller lokal som ej kunnat utnyttjas.

4 §•

Undersökning på laboratorium av andra prov än från sjuk person, personer

i hans omgivning eller personliga tillhörigheter till sådana personer

skall gäldas av statsmedel.

5 §•

Om vid bekämpande av epidemien meddelats förbud eller påbjudits

viss åtgärd och någon därigenom vållats väsentligt intrång i näring eller

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 240.

avsevärd minskning i arbetsförtjänst kan, om särskilda skäl därtill föranleda,

ersättning i skälig utsträckning beredas den som lidit sådan förlust

även i annat hänseende än förut sagts.

6 §•

Har någon, utan att vara sjuk, på grund av läkares misstanke om att

föra smitta av paratyfus underkastats observation eller isolering jämlikt

3 § 3 mom. epidemilagen och har han på grund därav gått miste om arbetsinkomst,

skall ersättning utgå med 70 procent av inkomstbortfallet, i den

mån det ej överstiger 30 kronor för dag och ej täckes genom ersättning

enligt bestämmelser i annan författning eller från arbetsgivare eller sjukkassa

eller i form av socialt understöd. Ej skall i något fall ersättning utgå

för längre tid än tre månader.

Om person under viss tid varit sjuk men efter tillfrisknandet alltjämt går

miste om arbetsinkomst på grund av omständighet som i första stycket

sägs, skall ersättning utgå från och med dagen efter den då förlusten av

arbetsinkomst upphörde att vara beroende av sjukdomen.

7 §•

Den som på grund av driftavbrott gått miste om arbetsinkomst skal!

vara berättigad till ersättning enligt de i 6 § angivna grunderna; dock att

ersättning i fall som avses i denna paragraf icke i något fall skall utgå för

längre tid än två månader.

8 §.

Ersättning enligt denna kungörelse skall minskas med belopp som någon

på grund av försäkringsavtal utfått eller äger utfå.

9 §•

Ersättning skall utgå allenast för förlust som inträffat efter den 1 juni

1953 och före den 1 januari 1954.

It) §.

Har någon avsiktligt eller genom grov vårdslöshet orsakat förlust varom

i denna kungörelse är fråga, må ersättning till honom eller företag som

han företräder icke utgå för sådan förlust.

Dömes någon till ansvar för förseelse av slag som avses i epidemilagen

eller livsmedelsstadgan, må den myndighet som beslutar i ersättningsfrågan

äga bestämma att ersättning ej skall utgå eller att ersättning skall utgå

med minskat belopp. Om åtal i sådant fall skall vederbörande åklagare

underrätta länsstyrelsen.

Om någon till stöd för ansökan om ersättning medvetet lämnat oriktig

uppgift, vare han eller företag som han företräder förlustig all rätt till

ersättning.

11 §•

Den som önskar erhålla ersättning som i denna kungörelse sägs skall

därom ingiva skriftlig ansökan till länsstyrelsen i det län där han har sitt

hemvist. Är fråga om ersättning enligt 5 § och överstiger det begärda beloppet

500 kr skall ansökningen vara ställd till Konungen.

Ansökningen skall vid äventyr av förlust av rätt till ersättning hava

inkommit till länsstyrelsen senast den 1 februari 1954. Meddelande härom

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 2''i0.

ävensom om vad sökande i övrigt har att iakttaga skall lämnas genom länskungörelse

och kungörelse i en eller flera av länets mest spridda tidningar.

12 §.

Är fråga om ersättning enligt 5 § och överstiger det begärda beloppet

500 kronor skall länsstyrelsen med eget yttrande översända ansökningshandlingarna

till inrikesdepartementet.

I övriga fall beslutar länsstyrelsen angående ersättning enligt de i denna

kungörelse angivna grunderna.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den då kungörelsen enligt

däri meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Det alla etc.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:434 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953 jämte i ämnet a1 i texten
  2. SU 1953:206 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien år 1953 jämte i ämnet väckta motion s. 1 i texten