Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet m. m-

29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:4, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet m. m-

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

1

Nr 4.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18

juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet m. m-,

given Stockholms slott den 19 december 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet; samt

2) lag angående ändrad lydelse av första stycket lagen den 27 februari

1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa

områden av stad;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

kungörelse om ändrad lydelse av 119 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947

(nr 390).

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom de föreslagna författningsändringarna öppnas möjlighet att i byggnadsplan

upptaga mark för jordbruksändamål i den mån så erfordras för

planens lämpliga utformning. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 4.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

angAende ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

19 KAP.

4 §.

Inom område, som ingår i stadsplan

eller ef ler den t januari 1948

fastställd byggnadsplan, skall vad i 2

och 3 §§ stadgas ej utgöra hinder mot

avstyckning som överensstämmer

med planen.

Inom område, som ingår i stadsplan

eller enligt byggnadsplan, fastställd

efter den 1 januari 1948, är

avsett för annat än jordbruksändamål,

skall vad i 2 och 3 §§ stadgas ej

utgöra hinder mot avstyckning som

överensstämmer med planen.

Föreligger eljest ----— — — är nödigt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1953. 1

1 Senaste lydelse, se SFS 1947: 700.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

3

Förslag:

till

Lag

angående ändrad lydelse av första stycket lagen den 27 februari 1948

(nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa

områden av stad.

Härigenom förordnas, att första stycket lagen den 27 februari 1948 med

särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

Där så påkallas av hänsyn till

jordbruksnäringen eller skogsbruket

äger Konungen beträffande område

av stad, vilket ej ingår i stadsplan

eller efter den 1 januari 1948 fastställd

byggnadsplan, förordna att, i

stället för de i lagen om fastighetsbildning

i stad meddelade bestämmelserna

om avstyckning av område,

som ej ingår i tomtindelning och om

sammanläggning av stadsägor, vad

för landet är stadgat om avstyckning

och sammanläggning skall äga tilllämpning

med nedan angivna undantag.

Sådant förordnande må av Konungen

återkallas, när förhållandena

föranleda därtill, och skall vara förfallet,

där stadsplan eller byggnadsplan

fastställes. Vad här sagts skall

ock gälla beträffande dylikt område

inom samhälle eller annan ort å landet,

varest enligt lagen om fastighetsbildning

i stad samma lags bestämmelser

om avstyckning och sammanläggning

skola tillämpas.

(Föreslagen lydelse.)

Där så påkallas av hänsyn till

jordbruksnäringen eller skogsbruket

äger Konungen beträffande område

av stad, vilket ej ingår i stadsplan

samt ej heller enligt byggnadsplan,

fastställd efter den 1 januari 1948, år

avsett för annat än jordbruksändamål,

förordna att, i stället för de i lagen

om fastighetsbildning i stad meddelade

bestämmelserna om avstyckning

av område som ej ingår i tomtindelning

och om sammanläggning

av stadsägor, vad för landet är stadgat

om avstyckning och sammanläggning

skall äga tillämpning med

nedan angivna undantag. Sådant förordnande

må av Konungen återkallas,

när förhållandena föranleda därtill,

och skall vara förfallet beträffande

mark, för vilken stadsplan

fastställes, så ock beträffande mark,

för vilken byggnadsplan fastställes,

såvitt marken enligt planen år avsedd

för annat än jordbruksändamål.

Vad här sagts skall ock gälla beträffande

dylikt område inom samhälle

eller annan ort å landet, varest

enligt lagen om fastighetsbildning i

stad samma lags bestämmelser om

avstyckning och sammanläggning

skola tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 iuli

1953.

1 Senaste lydelse, se SFS 1950:210.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 119 § byggnadsstadgan den SO juni 1947 (nr 390).

Härigenom förordnas, att 119 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

119 §.

Byggnadsplan må ej avse större

område än som är eller kan väntas

bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk

inom nära förestående tid.

Byggnadsplan må ej avse större

område än som är eller kan väntas

bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk

inom nära förestående tid. 1

byggnadsplan må upptagas mark för

jordbruksändamål endast i den mån

så erfordras för planens lämpliga utformning.

Ej må — — —- •—--sådan bebyggelse.

Denna kungörelse tråder i kraft

den 1 juli 1953.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet å Stockholms slott den 31 oktober

1952.

N är varande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, fråga om detalj planlag g ning av jordbruksbebyggelse och jordbruks

jord inom tätort samt anför därvid följande.

Byggnadslagen den 30 juni 1947 vilar på den principen att tätbebyggelse

ej må äga rum med mindre detaljplan för den närmare regleringen av bebyggelsen

fastställts. I betydande utsträckning förekommer, att bebyggelse

för jordbrukets behov ligger blandad med annan bebyggelse inom tätort

samt att obebyggd mark, som användes och för åtskillig tid framåt fortfarande

bör användas för jordbruksändamål, finnes insprängd i en tätorts

bebyggelseområde. Svårigheter har yppats att med gällande bestämmelser

avgränsa och planlägga dylika tätorter. I en med skrivelse den 15

september 1950 överlämnad promemoria rörande detaljplanläggning av

jordbruksbebyggelse och jordbruksjord inom tätort (stencilerad) har lantmäteristyrelsen

föreslagit åtgärder i syfte att möjliggöra en lämplig planläggning

i de antydda fallen. Över promemorian har utlåtanden avgivits av

åtskilliga myndigheter och sammanslutningar. Jag anhåller att nu få upptaga

detta ärende till behandling.

I. Gällande ox-diiing.

Enligt byggnadslagen skall marks användning för bebyggelse

i den omfattning lagen stadgar föregås av planläggning. Grunddragen

för markens användning anges i generalplan. Den närmare regleringen

av bebyggelsen sker väsentligen genom stadsplan eller byggnadsplan.

I 24 § byggnadslagen, vilket lagrum har avseende å stad, föreskrives, att

stadsplan skall upprättas i den mån det genom stadens utveckling på
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

kallas för den närmare regleringen av bebyggelsen. Detsamma gäller enligt

88 § byggnadslagen för köping och vissa andra samhällen. Också för tätare

befolkad ort på landet kan på grund av bestämmelserna i 90 och 105 §§

byggnadslagen upprättas stadsplan.

Vissa regler upptages i 26 § byggnadsstadgan om vad som skall beaktas

vid uppgörande av stadsplan. Sålunda skall tillses, att bebyggelsen inom

planområdet erhåller en med hänsyn jämväl till stadens framtida utveckling

ur det allmännas synpunkt tillfredsställande utformning. Vidare stadgas,

att stadsplan ej må avse större område än som är eller kan väntas

bli bebyggt eller eljest taget i anspråk inom överskådlig tid samt att för

tätbebyggelse ej må avses mark, som från sundhetssynpunkt. med hänsyn

till samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp eller eljest från allmän

synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse. Någon särskild regel att jordbrukets

behov skall beaktas vid uppgörande av stadsplan finnes ej.

Den grundläggande bestämmelsen om byggnadsplan återfinnes i

107 § byggnadslagen. I detta lagrum — som icke avser stad och ej heller

vissa stadsliknande samhällen — stadgas, att om å viss ort tätbebyggelse

uppkommit eller kan väntas uppkomma inom nära förestående tid och

om omständigheterna ej föranleder till upprättande av stadsplan, byggnadsplan

för orten skall, i den mån det finnes erforderligt, upprättas och

fastställas för reglering av bebyggelsen. Enligt 76 § byggnadslagen äger

Kungl. Maj :t förordna att vad med avseende å landet är stadgat om byggnadsplan

tills vidare skall äga tillämpning inom visst område som hör till

stad. Sistnämnda stadgande är enligt 88 § byggnadslagen eller kan jämlikt

90 § samma lag efter Kungl. Maj :ts förordnande bli tillämpligt också för

vissa stadsliknande samhällen.

Även i fråga om byggnadsplan innehåller byggnadsstadgan vissa bestämmelser.

Sålunda stadgas i 119 §, att byggnadsplan ej må avse större område

än som är eller kan väntas bli bebyggt eller eljest taget i anspråk

inom nära förestående tid samt att för tätbebyggelse ej må avses mark, som

från sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, vattenförsörjning

eller avlopp eller eljest från allmän synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse.

Vidare innehåller 117 § — som behandlar de behov som skall beaktas

vid uppgörande av byggnadsplan — bl. a. den bestämmelsen att det

skall tillses, att bedrivande av jordbruk, skogsskötsel eller annan jämförlig

näring icke genom planen i onödan hindras eller försvåras.

I detta sammanhang må framhållas, att jag i proposition nr 211 till 1947

års riksdag — genom vilken yttrande inhämtades över förslag till byggnadsstadgan

— i anslutning till sistnämnda bestämmelse uttalade, att iakttagandet

av bestämmelsen erhölle särskild betydelse på grund av att det

torde få förutsättas, att avstyckning inom område med byggnadsplan, som

tillkommit efter den nya byggnadsstadgans ikraftträdande, skulle få ske

utan iakttagande av de regler av jordpolitislc natur, som eljest i allmänhet

begränsade rätten till avstyckning. Hänsynen till jordbrukets och skogsskötselns

intressen kunde föranleda, att visst område, som i och för sig

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

7

vore lämpat för tätbebyggelse, icke utnyttjades för sådant ändamål utan

bibehölles för sitt tidigare användningssätt, medan den erforderliga tätbebyggelsen

förlädes till annat område. Inom förstnämnda område kunde

därvid tätbebyggelse förbjudas antingen genom att generalplan fastställdes

eller genom att särskilt förbud mot tätbebyggelse meddelades av länsstyrelsen.

Behov av att i själva byggnadsplanen upptaga visst område för

jordbruks- eller skogsbruksändamål syntes med hänsyn härtill knappast

föreligga.

Den i mitt återgivna anförande antydda principen alt avstyckning inom

byggnadsplanområde får ske utan iakttagande av vissa regler av jordpolitisk

natur har kommit till uttryck i lagen om delning av jord å landet.

Sålunda föreskrives i 19 kap. 4 § första stycket, att de i 2 och 3 §§ givna

regler, som med hänsyn till jordpolitiska krav begränsar rätten till avstyckning,

ej inom område, som ingår i stadsplan eller efter den 1 januari 1948

fastställd byggnadsplan, skall utgöra hinder mot avstyckning som överensstämmer

med planen. Enligt 7 § lagen om sammanläggning av fastigheter

å landet skall vad i bl. a. 19 kap. 2—4 §§ jorddelningslagen stadgas med

avseende å avstyckning äga motsvarande tillämpning vid sammanläggning.

I stad samt vissa samhällen och orter gäller i fråga om fastighetsbildning

lagen om fastighetsbildning i stad. De i denna lag givna bestämmelserna

om avstyckning och sammanläggning innehåller ingen regel om jordpolitisk

prövning. Emellertid äger enligt lagen den 27 februari 1948 med särskilda

bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad

Kungl. Maj:t beträffande område av stad, vilket ej ingår i stadsplan eller

efter den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan, förordna att, i stället för

fastighetsbildningslagens regler, vad för landet är stadgat om avstyckning

och sammanläggning skall äga tillämpning med vissa undantag.

Ytterligare torde böra anmärkas, att genom ett av Kungl. Maj :t den 10

december 1948 meddelat beslut i ett ärende om fastställande av byggnadsplan

principen att jordbruksområde ej får upptagas i byggnadsplan synes

ha blivit knäsatt i praxis.

Även på annat sätt än genom stadsplan och byggnadsplan kan viss reglering

av bebyggelse komma till stånd enligt byggnadslagstiftningen. Sålunda

kan enligt 77 och 119 §§ byggnadslagen för såväl stad som land

fastställas utom plansbestämmelser, när så erfordras. Vidare

kan till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan

eller byggnadsplan meddelas för ändamålet erforderliga

föreskrifter samt på landet där j ämte förbud mot nybyggnad.

Sådana föreskrifter eller sådant förbud må dock ej avse bebyggelse för

jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov. Bestämmelserna

härom återfinnes i 87 samt 123 och 124 §§ byggnadslagen.

Innan jag övergår till att redogöra för lantmäteristyrelsens förslag och

de däröver avgivna yttrandena torde vara lämpligt att med några ord beröra

planeringsverksamheten inom jordbruket. Denna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

verksamhet handhaves under lantbruksstyrelsen av lantbruksnämnderna.

Enligt statsmakternas beslut avses det första ledet i denna planeringsverksamhet

vara regionalplanering. Denna syftar till att man för större områden

skall skaffa sig en allmän uppfattning om föreliggande brister i jordbruket

och de lämpligaste åtgärderna för att avhjälpa dessa. Regionalplaneringen

bör sålunda exempelvis ange de jordbrukstvper, som anses önskvärda

inom planeringsområdet, och den utsträckning i vilken en begränsning

av antalet ofullständiga jordbruk bör ske. På grundval av regionalplaneringen

skall vid individuell jordbruksplanering planläggas rationaliseringsåtgärder

å enstaka fastigheter eller grupper av sådana. Individualplanen

bör innehålla bl. a. en kort beskrivning av fastighetens eller fastigheternas

beskaffenhet och en plan för ifrågasatta förbättringsåtgärder. Någon

författningsmässig reglering har ej skett beträffande jordbruksplaneringen.

Uppgjord plan har ej några rättsverkningar. Planens betydelse

ligger däri att den tjänar till ledning för lantbruksnämnden, då den i det

särskilda fallet har att besluta om åtgärd eller eljest fatta beslut som ankommer

på nämnden.

II. Lantmäteristyrelsens promemoria.

Lantmäteristyrelsen bär i sin promemoria påtalat, att nu gällande

ordning medför åtskilliga olägenheter. Vid upprättandet

av bebyggelseplan komme hänsynen till jordbruksintressena i stort sett

att beaktas endast då det gällde att avgränsa planområdet. Svårigheter mötte

huvudsakligen på grund av de omständigheterna att jordbruksbebyggelse

och annan bebyggelse inom tätorterna ofta förekomme blandade med varandra

samt att mark, som kunde beräknas för åtskilliga år framåt böra bibehållas

för jordbruksändamål, ofta nog vore belägen inom tätort. Då jordbruksbebyggelsen

och den nyssnämnda jordbruks)orden i princip skulle

undantagas från planläggningen, bleve resultatet mycket oregelbundna begränsningslinjer

för planområdet. Följden kunde också bli att det bildades i

planen icke ingående men inom tätbebyggelseområdet belägna »vita fläckar».

Båda dessa omstädigheter kunde väsentligt försvåra planarbetet och

plangenomförandet, t. ex. framdragande över jordbruksområdena av vägar,

avloppsledningar in. m. erforderliga för tätortens rationella utbyggande. Vidare

kunde det inom dylika i tätorten ingående men ej planlagda områden

uppkomma jordbruks- eller annan bebyggelse, som störde tätortsbebyggelsen

och hindrade plangenomförandet. Denna sistnämnda olägenhet kunde

visserligen i någon mån undvikas, om utomplansbestämmelser fastställdes

för de från planläggning undantagna jordbruksområdena och förbud mot

tätbebyggelse eventuellt utfärdades. Dock vore att märka att förbud mot tätbebyggelse

ej inbegrepe bebyggelse för jordbrukets behov. Att helt säkerställa

att jordbruksområden inom eller i närheten av planlagd tätort bleve

lämpligt bebyggda och väl inordnade i planen syntes icke vara möjligt en
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

9

bart med utomplansbestämmelser och tätbebyggelseförbud. All reglering av

tätbebyggelse toge nämligen utom annat sikte på att planmässigt ordna gemensamma

anläggningar såsom skolor, affärer, vägar, avlopp, parker in. in.

I promemorian har lantmäteristyrelsen vidare framhållit, att lantmätarna

kommit i kontakt med problemet särskilt vid laga skiften å jordbruksområden

med bebyggelse av tätortskaraktär. Framför allt vid laga skiften

å tätbebyggda byar nedlades mycket betydande kostnader på utflyttning av

gårdar och enstaka byggnader. Det vore självfallet av största vikt att den

sanering av bebyggelsen inom bykärnan som härigenom vunnes icke komme

att motverkas av olämplig ny jordbruksbebyggelse på de gamla tomtplatserna.

Såsom en utväg att undvika de påtalade olägenheterna har lantmäteristyrelsen

angivit det förfaringssättet att man läte planområdet omfatta även

jordbruksjorden och redovisade denna såsom behövlig för samhällsändamål.

Med gällande regler vore emellertid även ett sådant förfarande förbundet

med olägenheter. Eftersom de jordpolitiska villkoren för fastighetsbildning

genom planfastställelsen sattes ur kraft, kunde planen nämligen få den

verkan att jordbruksfastigheterna exploaterades eller eljest söndersloges vid

en ur jordbruksekonomisk synpunkt olämplig tidpunkt. Vidare innebure

förfarandet ett avsteg från principen att bebyggelseplan borde vara aktuell

och utvisa markens användning inom nära förestående tid. Följden härav

kunde bli, att planen delvis bleve en ren pappersplan, vilket i sin tur kunde

medföra att balansen i planen och samhällets lämpliga utbyggnad förrycktes.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har lantmäteristyrelsen funnit, att

det förelåge behov av att kunna genom detaljplanläggning

reglera tätorter, som innehölle bosättningar för

jordbruksändamål. Därest sådan planläggning möjliggjordes, måste

emellertid tillses, att planläggningen icke ledde till onödigt besvär eller onödiga

utgifter för de berörda jordbrukarna. Vidare måste ordnas så, att icke

genom planläggningen gällande jordpolitiska regler för fastighetsbildning

sattes ur kraft.

Som ett särskilt skäl för en reform i antydd riktning har lantmäteristyrelsen

därjämte åberopat, att det ur många synpunkter vore angeläget, att

jordbruksbefolkningen i görligaste mån bleve delaktig av de bekvämlighetsoch

de gemensamhetsanordningar som brukade följa med tätortsbildning.

En betydelsefull förutsättning härför syntes vara, att jordbruksbebyggelsen

medtoges i detaljplanläggningen av tätorten.

Lantmäteristyrelsens promemoria innehåller vissa allmänna synpunkter

på frågan om jordbruksjords intagande i detaljplan

för bebyggelse. Det vore, har styrelsen anfört, mycket

viktigt, att planeringen av jordbruksbebyggelse och därmed sammanhörande

jordbruksjord bleve sådan att jordbrukets intressen och behov bleve tillgodosedda

i full utsträckning. Planläggningen av tätbebyggelseområde, som

innefattade jordbruk, måste i fråga om målsättning och utförande få sin

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

särprägel av att jordbruket vore bundet vid den produktiva marken

och att jordbrukets gårdsplatser utgjorde delar av jord- och skogsbruksföretag.

Bebyggelseområdena måste på lämpligt sätt anknytas till produktionsområdena.

Vid planutformningen fordrades regelmässigt överväganden

och avgöranden av alldeles samma slag som vid den av lantbruksnämnderna

bedrivna jordbruksplaneringen. Klart vore att utformningen av detaljplan,

som innefattade jordbruksområde, måste ske under ledning av eller i vart

fall i nära kontakt med dessa nämnder. Den omständigheten, att möjlighet

öppnades att intaga vissa jordbruksområden i bebyggelseplan, lade icke hinder

i vägen för jordbruksplanering i hittills vanliga former. Till grund för

bebyggelseplan, omfattande jordbruksbebyggelse, borde i erforderlig omfattning

läggas en utvecklingsplanering för jordbruket. Vid ändring i jordbruksplanläggningen

borde motsvarande ändring åstadkommas även i byggnadsplanen.

Ur jordbruksplaneringssynpunkt vore emellertid, har lantmäteristyrelsen

fortsatt, problemet av mycket begränsad räckvidd. Innebörden i vad lantmäteristyrelsen

ville föreslå vore nämligen väsentligen att möjliggöra att

smärre, i vanlig tätbebyggelse insprängda jordbruksområden skulle kunna

planeras i samband med att planläggning överginge den vanliga tätbebyggelsen.

Härigenom skulle undgås de svårigheter varmed lantmäteriet kommit

i kontakt i sin verksamhet för fastighetsbildning. Lantmäteristyrelsen

ville därjämte starkt framhålla att, då det gällde jordbruks jorden, byggnadslagstiftningen

städse måste tillämpas med den största försiktighet och med

noggrant beaktande av jordbrukets och jordbrukarnas speciella intressen,

önskningar och behov.

I annat sammanhang har lantmäteristyrelsen uttalat, att principen vid

planläggning av tätort, vari byggnader för jordbruksändamål inginge, syntes

böra vara den, att man i detaljplanläggningen toge med all till orten hörande

jordbruksbebyggelse, även om denna låge i utkanten av tätorten. På

detta sätt ernåddes att frågorna om att ordna vägar, vatten och avlopp för

hela tätorten — och alltså även de delar därav som utgjordes av jordbruksbygd

— kunde bli utredda och avgjorda i ett sammanhang. Genom att jordbruksbebyggelsen

medtoges minskades också risken för att det utanför

planområdets gräns uppkomme oreglerad bebyggelse, som störde tätortsbilden

eller medförde annan olägenhet ur bebyggelsesynpunkt. För att tillgodose

vägintresset vore det likaledes önskvärt att all den till tätorten hörande

jordbruksbebyggelsen toges med.

Beträffande i tätorten inskjutande ren jordbruksjord har lantmäteristyrelsen

hävdat, att sådan jord borde medtagas i bebyggelseplan endast i den

mån detta oundgängligen erfordrades ur ren plansynpunkt, d. v. s. för att

förenkla och rationalisera planläggningen och plangenomförandet. Möjlighet

att i en bebyggelseplan kunna i mindre omfattning medtaga ren jordbruksjord

finge emellertid under inga omständigheter tagas till intäkt för

att i planen medtaga breda jordbruksbälten runt det för den egentliga tätorten

planerade området.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

11

Lantmäteristyrelsen har vidare behandlat frågan om vilken planform

som borde väljas. Man kunde antingen använda någon eller båda de två

former för detaljplanläggning, stadsplan och byggnadsplan, som funnes enligt

byggnadslagen eller ock för ändamålet tillskapa en ny planform. Med

tanke på överskådlighet och enkelhet i lagstiftning och administration borde

tillskapandet av en ny planform om möjligt undvikas. Byggnadslagens

detalj planeinstitut karakteriserades av en mycket stor smidighet. Någon svårighet

att på grundval av nu gällande byggnadslagstiftning utforma en detaljplan

så att den passade även för de särskilda förhållanden, vilka föranleddes

av jordbruksdriften, syntes därför ej föreligga. Lantmäteristyrelsen

ansåge det vara i princip möjligt och lämpligt att planlägga jordbruksområde,

ingående i tätort, genom användande av byggnadslagens detaljplaneinstitut.

Då det gällde att bestämma huruvida både stadsplan och byggnadsplan

eller endast endera av dem borde användas, vore, har lantmäteristyrelsen

fortsatt, att beakta, att de två planformerna hade väsentligt olika rättsverkningar

samt att fastighetsbildningen inom stadsplaneområden skedde på

helt annat sätt än inom fastställd byggnadsplan. För jordbruksområdena

vore stadsplaneinstitutet icke lämpligt bl. a. med tanke på önskvärdheten

av att kunna bygga inom dylika områden utan att behöva tillgripa sådana

för egentligt stadsbyggande avsedda åtgärder som tomtindelning, tomtmätning

m. m. Reglerna i byggnadslagstiftningen om stadsplan vore även i övrigt

utformade så, att de knappast kunde anses passa för reglering av jordbruksbebyggelse.

Som exempel härpå kunde angivas stadgandena i 38 §

byggnadslagen om vissa förutsättningar för nybyggnad och i 44 § samma

lag om lösningsrätt i vissa fall. Lantmäteristyrelsen ansåge därför övervägande

skäl tala för att planläggningen av jordbruksområde skedde genom

byggnadsplan.

Lantmäteristyrelsen har vidare övervägt, huruvida möjligheten att i byggnadsplan

inbegripa jordbruksområde påkallade jämkning i byggnadslagstiftningens

regler om byggnadsplan och dess

rättsverkningar. Efter granskning av de särskilda bestämmelserna

har lantmäteristyrelsen funnit dessa lämpligen kunna utan jämkning bli

tillämpliga även på jordbruksområde. Vissa av de uttalanden lantmäteristyrelsen

gjort i detta sammanhang torde här böra återgivas.

I anslutning till 109 § första stycket byggnadslagen, vari stadgas förbud

mot nybyggnad i strid mot byggnadsplan dock med möjlighet till dispens,

har lantmäteristyrelsen framhållit, att planbestämmelserna beträffande

jordbruksområden borde göras så lindriga och så smidiga i övrigt, att besväret

och olägenheten av att behöva följa planen endast i ringa grad kunde

förväntas betunga de berörda jordbrukarna. Enligt andra stycket i samma

lagrum äger länsstyrelsen, där så finnes påkallat, förordna, att nybyggnad

inom byggnadsplaneområde ej må företagas utan länsstyrelsens tillstånd,

innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området anordnats i

erforderlig män. Under hänvisning till uttalanden under förarbetena till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 4.

detta stadgande har lantmäteristyrelsen förutsatt, att jordbruksområdena i

erforderlig mån undantoges, samt framhållit, att endast där förbud med

hänsyn till omständigheterna ur allmän synpunkt erfordrades jämväl inom

jordbruksområden sådant förbud enligt lag syntes kunna tillgripas.

I 111 § byggnadslagen stadgas, att kostnaden för upprättande av byggnadsplan

skall — med visst undantag, varom här ej är fråga — gäldas av

kommunen. Tillika föreskrivas emellertid, att ägare av mark, som ingår

i planen skall, därest planen för honom medför avsevärd nytta, vara skyldig

gälda så stor del av kostnaden som svarar mot hans del av planområdets

areal, varjämte gives den undantagsregeln, att om särskilda omständigheter

föranleder till att vad som sålunda belöper å markägaren icke står i

skäligt förhållande till den nytta han har av planen, beloppet skall i erforderlig

mån sänkas eller höjas. Lantmäteristyrelsen har i anslutning till

detta stadgande uttalat, att de jordbruksområden, som berördes av byggnadsplanläggning

och därvid utlades för jordbruksändamål, icke borde påföras

några kostnader för byggnadsplanens upprättande. Lagrummets lydelse

gåve stöd härför. Nytta av sådan storlek och av sådant slag, att den

föranledde bidragsskyldighet, syntes nämligen icke kunna anses uppkomma

beträffande den i en plan såsom jordbruksområde utlagda jordbruksjorden.

Vid en framtida planändring däremot kunde sådan nytta föreligga att jordägaren

måste deltaga i kostnaden för planändringen.

Enligt 118 § första stycket byggnadslagen må ej mot ägarens bestridande

i byggnadsplan bestämmas, att mark skall användas för annat ändamål än

till enskilt bebyggande, väg eller annan allmän plats, med mindre ägaren

tillförsäkras ersättning för skada som han lider genom att han till följd

av planen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till markens värde. Lantmäteristyrelsen bär framhållit, att stadgandet

vore tillämpligt exempelvis i det fall att markägare, som inköpt en

tomtplats för byggnadsändamål, genom markens avsättande till idrottsområde

helt förbjödes att bebygga tomtplatsen. Att mark avsattes för jordbruksändamål

inom byggnadsplan torde emellertid knappast — enär såsom

regel någon förändring i områdets användningssätt härigenom icke

åstadkommes — kunna föranleda skada av sådant kvalificerat slag, att ägaren

lagligen kunde tillerkännas ersättning härför jämlikt denna paragraf.

Markens reserverande för jordbruksändamål vore för övrigt i regel föranlett

av rent jordpolitiska skäl, vilkas beaktande i sammanhang med fastighetsbildning

m. m. icke enligt gällande lag ansetts grunda rätt till ersättning

och därför ej heller torde böra göra detta i förevarande sammanhang. Det

syntes sålunda sannolikt, att ifrågavarande stadgande icke komme i tilllämpning

beträffande områden, som avsåges för jordbruksändamål i byggnadsplan.

Möjligen kunde dock i något fall fråga om ersättning till markägaren

bli aktuell. Med hänsyn härtill hade lantmäteristyrelsen icke ansett

sig böra föreslå ändring av ifrågavarande bestämmelse.

Lantmäteristyrelsen har vidare anfört, att det möjligen kunde göras gällande,

att redovisningen i byggnadsplan av visst område för jordbruksända
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

13

mål i praktiken medförde förbud mot annan glesbebyggelse än för jordbruksändamål

samt att ersättningsfrågan därvid icke vore reglerad i lag på motsvarande

sätt som beträffande mark, vilken i generalplan undantoges från

annan bebyggelse än för tillgodoseende av jordbrukets eller därmed jämförligt

behov. Styrelsen hänvisade till 96 och 104 §§ byggnadslagen. Styrelsen

har emellertid ansett resonemanget dock knappast ha betydelse. Någon

ändring i markanvändningen åstadkommes nämligen regelmässigt icke, när

mark avsattes för jordbruksändamål. Någon skada i den mening, som byggnadslagen

— i 22 § — avsåge, uppkomme då icke och ersättning till markägaren

bleve ej heller motiverad. Det torde böra framhållas, att upptagandet

av mark som jordbruksområde i byggnadsplan icke utan att särskild föreskrift

därom meddelades i planbestämmelserna syntes medföra hinder mot

glesbebyggelse för jordbruksändamål.

Såsom förut anförts, medför den omständigheten att reglerna om jordpolitiska

villkor icke gäller områden, som ingår i byggnadsplan, allvarliga

olägenheter om jordbruksområde intages i sådan plan. Öppnande

av möjlighet att låta byggnadsplan omfatta även jordbruksområde nödvändiggjorde

därför, enligt vad lantmäteristyrelsen framhållit, att 19 kap. 4 §

jorddelningslagen ändrades så, att fastighetsbildningen inom sådana områden,

som i byggnadsplan upptagits för jordbruksändamål, bleve underkastad

jordpolitisk kontroll. Lantmäteristyrelsen har därför föreslagit, att

19 kap. 4 § första stycket skulle erhålla den lydelsen, att inom område,

som ingår i stadsplan eller efter den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan,

skall utom i fråga om mark, som utlagts för jordbruksändamål, vad i 2 och

3 §§ stadgas ej utgöra hinder mot avstyckning som överensstämmer med

planen.

Frågan huru de för jordbruksplaneringen ansvariga

organens inflytande skall säkerställas har behandlats i

promemorian. Innan redogörelse lämnas för lantmäteristyrelsens uttalanden

i denna del torde i korthet böra erinras om vissa av gällande bestämmelser

angående upprättande av byggnadsplan.

I 114 § byggnadsstadgan föreskrives, att om fråga väckts om upprättande

av byggnadsplan och om länsstyrelsen finner skäl att i planen upptaga

markområde, tillhörigt annan än markägare som gjort ansökan om byggnadsplan,

tillfälle skall beredas ägare av jord inom området att å sammanträde

yttra sig i ärendet. Till sammanträdet skall kallas kommunen, byggnadsnämnden

och vägförvaltningen. Vid sammanträdet, som ledes av länsstyrelsen

eller den länsstyrelsen därtill förordnar, bör även överlantmätarcn

och distriktslantmätaren närvara.

Enligt 115 § byggnadsstadgan skall länsstyrelsen, efter det att den ytterligare

utredning ägt rum som länsstyrelsen finner nödig, bestämma det område,

för vilket förslag till byggnadsplan skall uppgöras.

Kan av sökande ingivet eller eljest förefintligt förslag till byggnadsplan

icke godtagas, skall enligt 116 § byggnadsstadgan länsstyrelsen, därest den

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

finner byggnadsplan erforderlig, ombesörja att nytt förslag till sådan plan

upprättas.

I 122 § byggnadsstadgan återfinnes regler om förfarandet vid fastställandet

av byggnadsplanförslag. Sålunda skall enligt 1 mom. förslaget utställas

till granskning. Underrättelse om att så skett skall lämnas bl. a. vederbörande

kommun och byggnadsnämnd. Under vissa angivna förutsättningar

skall yttranden över förslaget inhämtas från den som äger företräda kronan

och trafikföretag samt från riksantikvarien. I 3 mom. stadgas, att

länsstyrelsen, innan ärendet avgöres, skall inhämta yttrande däri från överlantmätaren.

På sätt förut återgivits anser lantmäteristyrelsen, att lantbruksnämnden

skall ha betydande inflytande vid detaljplanering av jordbruksområde ingående

i tätort. Spörsmålet utgjorde, har lantmäteristyrelsen uttalat, en del

av det stora och betydelsefulla problemet, hur erforderlig samordning över

huvud skulle vinnas mellan bebyggelse- och jordbruksplanering. Till denna

större fråga syntes dock ej behöva tagas ställning i detta sammanhang.

Beträffande det nu aktuella mera begränsade spörsmålet har lantmäteristyrelsen

anfört, att det kunde ifrågasättas, huruvida stadgande ej borde

meddelas att representant för lantbruksnämnden skulle, om skäl därtill

föranledde, kallas till sådant sammanträde, som avsåges i 114 § byggnadsstadgan.

Då det emellertid kunde förutsättas att lantbruksnämnden ändock

bereddes tillfälle att deltaga i dylikt sammanträde i erforderlig mån, ansåge

lantmäteristyrelsen det onödigt att föreslå ändring i 114 § i detta sammanhang.

För att säkerställa lantbruksnämndens inflytande, har lantmäteristyrelsen

fortsatt, syntes bestämmelser böra meddelas därom, att då fråga vore om

att i byggnadsplan utlägga område för jordbruksändamål, planförslaget

skulle utarbetas i samråd med lantbruksnämnden. Huruvida denna bestämmelse

borde intagas i byggnadsstadgan eller meddelas i annan ordning syntes

tveksamt. Enklast vore att formerna för lantbruksnämndens medverkan

vid utarbetande av byggnadsplan reglerades genom en cirkulärskrivelse

från Kungl. Maj :t. Om åter en uttrycklig bestämmelse i ämnet ansåges böra

införas i byggnadsstadgan, kunde denna få sin plats i 116 §. Ändrades på

detta sätt 116 § byggnadsstadgan, borde vidare i 122 § 3 mom. intagas stadgande,

att innan beslut meddelades om fastställelse av byggnadsplan, yttrande

skulle inhämtas även från lantbruksnämnden. Om åter ändring ej

ansåges påkallad i 116 §, kunde även med ändringen i 122 § anstå, till

dess att byggnadsstadgan i annat sammanhang bleve föremål för översyn.

Redan för närvarande torde det vara regel att lantbruksnämnden inkopplades

vid granskningen av byggnadsplanförslag. Därest man sålunda föreskreve,

att då fråga vore om att upptaga jordbruksområde i byggnadsplan,

planförslaget skulle utarbetas i samråd med lantbruksnämnden, torde följden

bli att lantbruksnämnden finge tillfälle att, om nämnden så önskade,

framlägga egna förslag rörande planens utformning i fråga om jordbruksområdena.

Det förutsattes och låge i sakens natur att vad lantbruksnämn
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 15

den gjort gällande icke komme att frångås av länsstyrelsen utan tvingande

skäl.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har iantmäteristyrelsen

framlagt förslag till ändringar i byggnadsstadgan. Förslaget innebär att till

116 § skulle fogas ett andra stycke, i vilket stadgas, att om fråga är att i

planen utlägga område för jordbruksändamål, planförslaget skall utarbetas

i samråd med lantbruksnämnden. Vidare har föreslagits, att 122 § 3 mom.

skulle erhålla den lydelsen, att länsstyrelsen skall, innan ärendet avgöres, inhämta

yttrande däri från överlantmätaren och lantbruksnämnden. Lantmäteristyrelsen

har emellertid understrukit, att det kunde ifrågasättas huruvida

icke dessa ändringar kunde undvaras.

En av Iantmäteristyrelsen övervägd fråga är huruvida den föreslagna

reformen borde föranleda ändrade regler om byggnadsnämnds

sammansättning. I 104 § 1 mom. byggnadsstadgan, vilket författningsrum

gäller för landet frånsett vissa stadsliknande samhällen, föreskrives,

att byggnadsnämnden skall bestå av tre ledamöter, där ej i byggnadsordning

eller genom särskilt beslut av länsstyrelsen bestämmes att antalet

skall vara fem. En av ledamöterna utses av länsstyrelsen och de övriga av

kommunalfullmäktige. Vidare föreskrives, att ledamöterna skall vara med

ortens förhållanden förtrogna personer samt att praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor

och därmed sammanhängande spörsmål bör vara företrädd i

nämnden. Enligt 107 § byggnadsstadgan äger länsstyrelsen förordna, att

två eller flera byggnadsnämnder skall utses för landskommun med uppgift

att övervaka byggnadsverksamheten inom var sin del av kommunens

område. Vidare äger länsstyrelsen, om inom en kommun finns flera byggnadsnämnder,

förordna, att uppgift som åligger en nämnd i stället skall

fullgöras av en annan.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att om möjlighet öppnades att reglera

jordbruksbebyggelse genom byggnadsplan, det syntes angeläget att erforderlig

representation i den byggnadsnämnd, som skulle övervaka byggnadsverksamheten

inom planområdet, bereddes för den jordbrukande befolkningen.

Inom landskommuner, där jordbruket vore av större betydelse och

där det kunde förväntas att i byggnadsplane- eller utomplansområden

komme att ingå större arealer jordbruks]ord, torde sålunda böra tillses att

en eller flera av ledamöterna vore jordbruksintresserade och jordbrukskunniga.

Detta läte sig göra med gällande bestämmelser. Redan nu torde

det vara vanligt, att inom jordbrukskommunernas byggnadsnämnder jordbruksintresset

vore väl tillgodosett. Skulle emellertid omständigheterna anses

föranleda att jordbrukarna erhölle ett än mera dominerande inflytande

i byggnadsnämnden för viss tätort, kunde med tillämpning av 107 § byggnadsstadgan

särskild byggnadsnämnd utses för orten i fråga, varvid nämndens

ledamöter kunde väljas så, att nämnden komme att bestå enbart eller till

övervägande del av jordbrukarrepresentanter. Någon ändring av byggnadsstadgans

föreskrifter rörande byggnadsnämnd på landet syntes fördenskull

icke vara påkallad.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 4.

Slutligen må nämnas, att lantmäteristvrelsen övervägt huruvida det vore

erforderligt upptaga ett stadgande som direkt utsade

att jordbruksområde finge upptagas i byggnadsplan.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att uttryckligt förbud i detta

hänseende ej finnes nu utan att gällande ordning är grundad på praxis.

Lantmäteristyrelsen, som funnit att platsen för ett stadgande av antydd

innebörd vore exempelvis 117 § byggnadsstadgan, har emellertid ansett ett

sådant stadgande varken erforderligt eller lämpligt.

III. Yttrandena.

Över lantmäteristyrelsens promemoria har efter remiss utlåtanden avgivits

av byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs,

Kalmar, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens

och Norrbottens län, fastighetsbildningssakkunniga, Sveriges lantbruksförbund

samt riksförbundet landsbygdens folk. Länsstyrelserna har bifogat

yttranden från lantbruksnämnden, länsarkitekten och överlantmätaren

i länet. Vid lantbruksstyrelsens utlåtande har fogats yttranden från samtliga

lantbruksnämnder utom den i Värmlands län.

Av remissinstanserna har flertalet i princip tillstyrkt lantmäteristyrelsens

förslag att detaljplan för tätort skall kunna omfatta även mark avsedd för

jordbruksändamål. Ett stort antal av dessa remissinstanser har emellertid

understrukit att denna möjlighet bör begränsas till smärre områden. Åtskilliga

av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har avstyrkt lantmäteristyrelsens

förslag.

De remissinstanser, som utan att framställa principiella erinringar tillstyrkt

lantmäteristyrelsens förslag, är samtliga hörda länsstyrelser utom

två, alla hörda överlantmätare, samtliga hörda länsarkitekter utom två, tre

lantbruksnämnder samt Sveriges lantbruksförbund. Yttranden, som innebär

att åtgärder lämpligen kan eller bör vidtagas i syfte att mark avsedd för

jordbruksändamål skall kunna omfattas av detaljplan för tätbebyggelse men

i vilka understrukits, att denna möjlighet bör öppnas endast i fråga om

smärre områden, har avgivits av lantbruksstyrelsen, sexton lantbruksnämnder,

länsarkitekterna i Uppsala och Kopparbergs län samt fastighetsbildningssakkunniga.

Avstyrkande yttranden har avgivits av byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna

i Örebro och Kopparbergs län, sex lantbruksnämnder samt riksförbundet

landsbygdens folk.

Att behov av åtgärder i föreslagen riktning föreligger

har i allmänhet starkt understrukits av de remissinstanser, som ställt

sig välvilliga till lantmäteristyrelsens förslag. De skäl som dessa remissinstanser

anfört till stöd för sin ståndpunkt är väsentligen av samma innebörd

som de av lantmäteristyrelsen åberopade.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

17

Sålunda har exempelvis länsstyrelsen i Kronobergs län framhållit, att eftersom

jordbruksbebyggelse ofta förekomine blandad med annan bebyggelse

i tätorter, nu tillämpad praxis haft till följd, att planområdet för en

dylik tätort fått en mycket oregelbunden form och även att det i planområdet

uppstått »vita fläckar», motsvarande inom planen belägna jordbruksområden,

som icke fått medtagas i planläggningen. Dessa olägenheter hade i

Kronobergs län framträtt vid planläggningen av ett stort antal tätorter. Det

förelåge enligt länsstyrelsens erfarenhet ett starkt behov av att kunna medtaga

jordbruksmark vid detaljplanläggning av tätorter.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit, att erfarenheten inom länet

ådagalagt att behov kunde förekomma av att intaga jordbruksområden i

byggnadsplan. Detta gällde särskilt, då tätortsbebyggelse och jordbruksområden

förekomine blandade med varandra. Att i sådana fall vid uppgörandet

av byggnadsplan för tätorter icke medtaga de insprängda jordbruksområdena

måste givetvis ur rent praktisk synpunkt i många, sannolikt de

flesta, fall medföra stora olägenheter i planläggningshänseende. Särskilt

kunde olägenheterna förväntas framträda beträffande kommunikationsväsendets

planläggning, en del av planläggningen som många gånger krävde

icke blott översikt över kringliggande områden utan även upptagande i plaen

av sådana områden, som vore nödvändiga för att trygga tätortens kommunikationsbehov.

Liknande erfarenheter har åberopats av flertalet av de myndigheter, som

tillstyrkt lantmäteristyrelsens förslag.

Å andra sidan har byggnadsstyrelsen framhållit, att även om vissa olägenheter

av nu gällande ordning i några fall kunde förefinnas, det dock

enligt byggnadsstyrelsens erfarenhet knappast hade visat sig förenat med

några egentliga nackdelar att vid detaljplanering utelämna jordbruksjorden.

Merendels kunde man komma tillrätta med eller förebygga uppkomsten

av eventuella missförhållanden enbart med utomplansbestämmelser och

tätbebyggelseförbud. I olika sammanhang hade framhållits behovet av en

allmän översyn av byggnadslagstiftningen. Frågan om intagande av jordbruksområden

i detaljplan borde övervägas i samband med en dylik översyn.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att såsom ett skäl för ändring

i nu tillämpade praxis i promemorian anförts, att förekomsten av »vita

fläckar» inom ett byggnadsplaneområde medförde svårigheter bland annat

för framdragande av erforderliga vägar och avloppsledningar in. m. Dessa

farhågor syntes ogrundade, eftersom detaljplanläggning icke erfordrades

för ordnande av dylika kollektiva angelägenheter. Såväl vägar som avloppsledningar

och elektriska ledningar kunde med stöd av annan lagstiftning

framdragas över mark, oavsett om denna vore planlagd eller icke. Vidare

hade som skäl för förslaget åberopats angelägenheten av att jordbruksbefolkningen

i görligaste mån bleve delaktig av de bekvämlighets- och gemensamhetsanordningar

som brukade följa med tätortsbildning. Ej heller i detta

hänseende kunde länsstyrelsen finna att önskemålet i fråga åsidosattes

med nuvarande lagtillämpning. Dyliga gemensamhetsanordningar tillkomme

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 4.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

genom kollektiva åtgärder av intressenterna eller genom kommunala initiativ

och det vore icke plangränsen som bestämde företagets utsträckning utan

den faktiskt förekommande bebyggelsen. Endast för det fall att tätorten

utgjorde ett municip med särskild municipalskatt för ordnande av gemensamma

angelägenheter kunde det bli fråga om att en plangräns skulle hindra

utnyttjandet av ifrågavarande gemensamhetsanordningar.

Ett stort antal remissinstanser har särskilt uppehållit sig vid frågan om

huru det framlagda förslaget förhåller sig till principerna

för jordbruksplaneringen.

Efter att ha återgivit vissa av lantmäteristyrelsens uttalanden om den

omfattning, i vilken jordbruksjord borde intagas i detaljplan, har sålunda

lantbruksstyrelsen framhållit, att av promemorian ej klart framginge hur

stort tillämpningsområde byggnadsplaneinstitutet skulle kunna givas. Vad

lantmäteristyrelsen anfört skulle kunna öppna möjlighet att lägga byggnadsplaner

över mycket stora områden med jordbruksbebyggelse. Det syntes

lantbruksstyrelsen vara anledning till allvarliga farhågor att en lagändring,

grundad på de i promemorian redovisade synpunkterna, skulle medföra en

återgång till tidigare praxis med starkt överdimensionerade detaljplaner.

Om förslaget innebure att byggnadsplaneinstitutet skulle användas för reglerande

av såväl blandbebyggelse med betydande inslag av jordbruksgårdar

som ren jordbruksbebyggelse, så snart behov av vissa gemensamma anordningar

förelåge, grepe det djupt in i den åt lantbruksorganisationen uppdragna

planeringsverksamheten.

Denna tvekan om förslagets innebörd har föranlett lantbruksstyrelsen att

mera ingående behandla hela frågan om samordning mellan bebyggelse- och

jordbruksplanering. Därvid har lantbruksstyrelsen uttalat, bl. a., att i de

fall, där den egentliga tätorten för sin rationella utbyggnad och utrustning

med gemensamma anläggningar, krävde ingrepp i och kontroll över markanvändningen

inom jordbruksområden utanför det för detaljplaneringen

avsedda området, generalplan, eventuellt kompletterad med utomplansbestämmelser,

gåve möjligheter till reglering i syfte att tillgodose tätortens intressen.

Även om dessa intressen skulle kunna tryggas genom generalplan,

vore det ovisst om jordbruksbebyggelsens behov av sanering och gemensamhetsanläggningar

kunde bli tillgodosedda genom sådan plan. För detta ändamål

vore emellertid byggnadsplaneinstitutet icke avsett och ej heller lämpat.

Lantbruksstyrelsen avstyrkte bestämt, att författningsändring nu genomfördes,

syftande till att jordbruksbebyggelse i princip skulle regleras genom

byggnadsplan.

Emellertid har lantbruksstyrelsen vidare framhållit, att en ändring, innebärande

att endast mindre, inom byggnadsplan belägna eller däri inskjutande

jordbruksområden kunde intagas i planen, skulle kunna medföra en del

fördelar. Strävan att giva byggnadsplaneområden regelbunden och jämn avgränsning

torde nu stundom medföra, att i tätorten insprängda områden

med jordbruksbebyggelse redovisades i byggnadsplan som tomtmark, även

om det i och för sig varit önskvärt, att områdena under överskådlig tid bi
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

19

behållits för jordbruksändamål. Valde man i stället utvägen att utesluta jordbruksområdena

och läte dem bilda »vita fläckar» i planen, vore det visserligen

möjligt att planera gemensamma anläggningar över dem, men möjligheterna

att hindra olämplig bebyggelse bleve måhända icke tillfredsställande.

Om sådana mindre områden finge intagas i byggnadsplan som område

för jordbruk, torde — utan menlig inverkan på jordbruket — bebyggelsekontrollen

bli tryggad. Lantbruksstyrelsen hade därför intet att erinra mot

att möjlighet öppnades att intaga mindre, i vanlig tätbebyggelse insprängda

jordbruksområden i byggnadsplan såsom L-område. Emellertid borde då

klart sägas ifrån, att riktlinjen alltjämt skulle vara, att byggnadsplan icke

finge omfatta större område, än som vore eller kunde väntas bli bebyggt

eller eljest taget i anspråk för annat än jordbruksändamål, varmed förstodes

jämväl jordbruksbebyggelse, inom nära förestående tid. Ändringen i fråga

vore således att anse som ett undantag från de allmänna principerna för

planläggning av jordbruksområden.

Såsom tidigare nämnts har flertalet lantbruksnämnder intagit samma

ståndpunkt som lantbruksstyrelsen. De skäl som dessa lantbruksnämnder

anfört till stöd för sitt ställningstagande är i huvudsak av likartad innebörd

som de av lantbruksstyrelsen åberopade. I anslutning härtill må framhållas,

att åtskilliga lantbruksnämnder understrukit, att de vid tiden för avgivandet

av yttrandena haft endast begränsad erfarenhet beträffande förevarande

spörsmål, eftersom lantbruksnämnderna då varit i verksamhet endast ungefär

två år och dessutom byggnadslagen ej varit i tillämpning mycket längre

tid.

Till stöd för den avstyrkande ståndpunkt, som intagits av länsstyrelserna

i Örebro och Kopparbergs län, vissa lantbruksnämnder samt riksförbundet

landsbygdens folk har anförts skäl likartade dem som lantbruksstyrelsen

åberopat för uppfattningen att jordbruksbebyggelse i princip ej bör regleras

genom byggnadsplan.

Sålunda har länsstyrelsen i Kopparbergs län — som förklarat sig anse

blandningen av olika slags bebyggelse på landsbygden önskvärd ur såväl

ekonomiska som sociala synpunkter — anfört, att länsstyrelsen hyste stor

tvekan huruvida den i promemorian förordade nya tolkningen av byggnadslagen

i avseende å jordbruk inom byggnadsplaneområde vore lämplig med

hänsyn till landsbygdens intressen och jordbrukets behov av rörelsefrihet.

De i promemorian utvecklade synpunkterna gåve anledning till farhågor för

att den förordade utvidgningen av byggnadsplaneinstitutets användning

skulle medföra direkta olägenheter för jordbruket och kunde försvåra uppkomsten

av sådan blandad bebyggelse, som länsstyrelsen ansåge önskvärd.

Med den tänjbarhet som ifrågavarande lagbestämmelser tydligen hade och

vore avsedda att få låge resultatet helt på tillämpningen. Utan ett bestämt

stöd i lagstadganden komme denna givetvis att växla alltefter olika uppfattning

och inställning hos dem som handhade detaljplaneringen. Denna tvekan

skulle måhända få vika därest det ådagalagts att den nu tillämpade ordningen

på området medförde några större olägenheter. Så hade icke skett

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

och länsstyrelsen kunde från sitt erfarenhetsområde icke finna att så vore

fallet. Vid behandlingen av de byggnadsplaner som fastställts i länet hade

problemet om avgränsning till jordbruksområden icke vållat några nämnvärda

svårigheter och dock finge förhållandena i länet anses vara extrema

i betraktande av det stora antalet byar med såväl gammal jordbruksbebyggelse

som ny lägenhetsbebyggelse. Då fråga varit om byggnadsplan för sådana

byar med nybebyggelse i kransområdena hade planerna avgränsats så

att jordbruksbebyggelsen uteslutits och planläggningen fått avse allenast

nybebyggda områden och för exploatering avsedda dylika. Därest vid planläggning

en eller annan redan befintlig ny bostadslägenhet kommit att ligga

utanför plangränsen hade detta i de flesta fall ingen praktisk betydelse.

Länsstyrelsen hemställde därför, att iantmäteristyrelsens förevarande promemoria

icke måtte föranleda någon åtgärd. Däremot ville länsstyrelsen

understryka angelägenheten av att frågan om förfarandet när detaljplanläggning

enligt byggnadslagen skedde i samband med laga skifte snarast

bringades till lösning. Vid de pågående skiftena i Dalarna hade frågor av

detta slag uppkommit och behovet av förtydligande regler rörande förfarandet

därvidlag vore uppenbart.

Riksförbundet landsbygdens folk har på skäl av liknande innebörd som

dem lantbruksstyrelsen åberopat ansett jordbruksbebyggelse i princip icke

böra regleras genom byggnadsplan. Vidare har förbundet anfört, att man av

Iantmäteristyrelsens promemoria icke kunde med full säkerhet fastställa

omfattningen av styrelsens förslag. Det kunde befaras, att förslaget komme

att i vissa fall medföra att samhällena i byggnadsplan inlemmade bebyggelseområden

för jordbruksändamål i sådan omfattning att rena jordbrukareintresset

eftersattes. Beträffande de »vita fläckarna» syntes problemet med

områdets avgränsning i stort sett bli detsamma om avgränsningen avsåge

område som skulle ingå i plan såsom L-område enligt förslaget eller uteslutas

ur plan, såsom för närvarande. Ett samhälles möjligheter att genom

byggnadsplan lättare planera vägar och avloppsledningar torde enligt förbundets

mening icke vara av avgörande betydelse. Planeringen av vägar

och avloppsledningar borde gå lika bra antingen det kallades individualplan

eller byggnadsplan. Den gällande lagstiftningen — enskilda väglagen

och vattenlagen — gåve ett samhälle alla möjligheter att tvinga fram vägar

eller avlopp var helst så bleve nödvändigt. Vad vidare anginge reglering av

bebyggelsen, ville förbundet framhålla, att olägenheterna för jordbruket

kunde bliva större än nyttan exempelvis för bostadsbebyggelse, detta i synnerhet

om det framlagda förslaget gåves en friare tolkning beträffande

gränsdragning för planområde. Enligt förbundets mening borde i allmänhet

utomplansbestämmelser vara fullt tillräckliga för ett lämpligt reglerande

av bebyggelse inom jordbruksområden som låge i omedelbar närhet av

tätbebyggelse.

Sammanfattningsvis har förbundet uttalat, att om det vore möjligt att

säkerställa att icke jordbruksjord, som det vore önskvärt att bibehålla,

onödigtvis intoges i byggnadsplan såsom byggnadsområde för bostadsända
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

21

mål, förslaget därmed vore motiverat. Å andra sidan skulle antagligen samma

resultat kunna ernås genom att jordbruksområdet, på sätt som hittills

förutsatts, avgränsades från byggnadsplaneområdet och att utomplansbestämmelser

lades över jordbruksområdet. Det kunde därför ifrågasättas om

det icke vore lämpligare för ernåendet av detta resultat att påbjuda en striktare

tillämpning, avseende urskiljande av jordbruks jord vid upprättande av

byggnadsplan. Därmed skulle möjligen kravet på redig gränsdragning komma

att behöva något eftersättas. Att detta skulle medföra några avgörande

svårigheter vore enligt förbundets mening icke troligt. Förbundet hemställde,

att lantmäteristyrelsens förslag icke måtte föranleda någon annan åtgärd,

än att det föranstaltades om en undersökning av möjligheterna att i

någon form meddela sådana anvisningar, att mera strikt gränsdragning avseende

urskiljande av jordbruksområde vid upprättande av byggnadsplan

kunde tillämpas.

De tillstyrkande remissinstanserna har allmänt lämnat utan erinran lantmäteristyrelsens

förslag, att planläggning av jordbruksområde ingående i

tätort borde ske genom byggnadsplan och sålunda ej genom någon

nyskapad planform eller genom stadsplan.

Endast länsarkitekten i Uppsala län har anfört viss tveksamhet huruvida

icke möjlighet borde öppnas att låta även stadsplan omfatta jordbruksområde.

Frågan huruvida för viss ort stadsplan eller byggnadsplan borde väljas

vore nämligen beroende av skäl, som låge på helt andra områden än dem

som borde övervägas i sammanhang med de aktuella lantbruksfrågorna.

Länsarkitekten ville emellertid, om än med tvekan, ansluta sig till promemorians

förslag. Svårigheterna för jordbruksbebyggelse att underkasta sig

stadsplaneinstitutet torde nämligen vara större än nackdelen att i vissa

gränsfall vara hänvisad till att använda byggnadsplan, där stadsplan hade

varit den lämpligare regleringsformen.

Några remissinstanser har berört spörsmålet huruvida reformen kräver

jämkningar i byggnadslagstiftningens regler om

byggnadsplan och dess rättsverkningar.

Sålunda har lantbruksnämnden i Östergötlands län uttalat, att kostnader

för upprättande av byggnadsplan ej borde påföras de i planen ingående

jordbruksområdena. Att sådana områden medtoges torde nämligen icke

vara av något egentligt intresse för jordbruket, utan fördelen fölle helt på

de områden, som skulle utnyttjas för bostadsbyggande, industri och dylikt.

Liknande synpunkt har anförts av länsstgrelsen i Kalmar län.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Gävleborgs län framhållit, att enligt

lantmäteristyrelsens uttalanden i promemorian ägare av jordbruksområde

icke skulle deltaga i annan kostnad än kostnad för planändring, innebärande

jordbruksområdets överförande till bostadsområde. Jordägaren bleve

sålunda befriad från deltagande i kostnad exempelvis för grundkartas upprättande.

Emellertid kunde ej sällan redan vid planläggningstillfället förutses,

att vissa delar av jordbruksområden intagna i planen framdeles komme

att erfordras för vanligt tätbebyggelseändamål. Länsstyrelsen kunde icke

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

finna det vara riktigt och rättvist, att ägare till dylika områden under alla

förhållanden skulle undgå att jämte andra enskilda, som kunde vänta avsevärd

nytta av planläggningen, bidraga till de ursprungliga plankostnaderna.

I anslutning härtill må nämnas, att överlantmätaren i Norrbottens län

uttalat, att förslagets genomförande komme att medföra något fördyrade

plankostnader. Detta gällde dock icke grundkartan; redan nu hade länsmyndigheterna

sett sig nödsakade att i grundkartan intaga närliggande tät

jordbruksbebyggelse, då någon riktig avgränsning eljest icke kunnat göras.

Vissa av byggnadslagens ersättningsregler har också berörts. Sålunda har

byggnadsstyrelsen framhållit, att enligt 22 § byggnadslagen jordägare under

vissa omständigheter vore berättigad till ersättning för skada som han kunde

anses lida därav att mark enligt fastställd generalplan undantagits från

annan glesbebyggelse än för jordbrukets och därmed jämförliga näringars

behov. I förslaget hade man emellertid utgått ifrån att ägare av mark, som

enligt byggnadsplan angivits såsom jordbruksområde, icke skulle kunna

påfordra någon ersättning. Denna fråga, som berörde en av principerna i

byggnadslagstiftningen, syntes dock icke ha närmare klarlagts i promemorian.

Lantbruksslyrelsen har uttalat, att i de fall där vederbörande jordägare

eventuellt kunde ha någon rätt till glesbebyggelse å visst jordbruksområde,

därest det ej inginge i planområdet, det enligt lantbruksstyrelsens mening

syntes klart, att den indragning av rättigheten, som skedde vid medtagandet

av ifrågavarande mark såsom L-område, i princip horde anses grunda rätt

till ersättning. Denna fråga vore ej närmare utredd.

Vidare har överlantmätaren i Örebro län anfört, att förhållandena utan

tvivel kunde vara sådana, att det ur allmän synpunkt med hänsyn till tätortens

bostadsbebyggelse måste anses motiverat att reglera bebyggelsen å

däri insprängda jordbruksområden. Men det torde knappast kunna undvikas,

att denna reglering i vissa fall skulle kunna leda till ekonomisk förlust

för vederbörande jordägare. Regleringen kunde till exempel innebära,

att en erforderlig ny ekonomibyggnad ej finge placeras på den gamlas plats

och att den gamla grunden och gödselstaden därför ej kunde utnyttjas.

Om en jordbrukare sålunda finge finna sig i ett visst intrång på grund av

hänsyn till tätbebyggelse, som uppkommit å omgivande eller angränsande

fastigheter, syntes han skäligen böra erhålla ersättning härför. Då den skada

han lede ej vore så kvalificerad, att marken till följd av bebyggelseregleringen

endast kunde nyttjas på sätt som stode i uppenbart missförhållande

till markens värde, torde emellertid någon ersättning enligt gällande bestämmelser

— 118 § byggnadslagen — ej kunna utgå. Det syntes därför

kunna ifrågasättas, huruvida icke en jämkning av bestämmelserna i nämnda

lagrum med hänsyn till byggnadsplans inverkan på däri ingående jordbruksområde

finge anses motiverad.

Den av lantmäteristyrelsen förordade jämkningen av 19 kap.

4 § jorddelningslagen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av samtliga de remissinstanser, som intagit en positiv ställning till reform
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

23

förslaget. Dock har länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasatt om det vore erforderligt

att införa jordpolitisk kontroll, om de jordbruksområden, som

intoges i byggnadsplan, icke uppginge till större areal än sammanlagt tio

hektar.

över hälften av remissinstanserna har utan närmare motivering tillstyrkt

eller lämnat utan erinran lantmäteristyrelsens förslag i fråga om lantbruksnämnds

medverkan vid upprättande av byggnadsplan

och den förfa 11ningsmässi g a regleringen

av spörsmålet. Ytterligare ett stort antal remissinstanser har i princip

tillstyrkt förslaget. Vissa har därvid betonat, att lantbruksnämnds medverkan

borde säkerställas genom uttryckliga författningsbestämmelser. Uttalanden

av sistnämnda innebörd har gjorts av lantbruksstyrelsen samt lantbruksnämnderna

i Stockholms och Gävleborgs län ävensom av fastighetsbildningssakkunniga.

Emellertid har åtskilliga av de hörda myndigheterna ansett ändringar i

byggnadsstadgan i detta hänseende ej vara erforderliga.

Sålunda har länsstyrelsen i Kronobergs län anfört, att vid länsstyrelsen

föredroges planfrågorna inför landshövdingen vid sammanträden med det

s. k. länsrådet, vari såväl överlantmätaren som lantbruksdirektören deltoge.

Då dessa även deltoge i lantbruksnämndens sammanträden under landshövdingens

ordförandeskap bleve nämndens intressen tillräckligt beaktade i

planläggningsfrågorna. Denna handläggningsform hade befunnits vara smidig

och effektiv samt innebure en snabbare behandling av planfrågorna än

om lantbruksnämndens yttrande skulle infordras i varje ärende. I enstaka

fall kunde det givetvis befinnas lämpligt att höra lantbruksnämnden men

härför krävdes ej uttryckligt lagstadgande.

Under åberopande av huvudsakligen liknande synpunkter har behovet av

ändringar i byggnadsstadgan förnekats eller ifrågasatts av lantbruksnämnden

i Uppsala län, länsarkitekten och överlantmätaren i Kronobergs län,

länsarkitekten i Örebro län, länsarkitekten och överlantmätaren i Kopparbergs

län, länsarkitekten och överlantmätaren i Gävleborgs län, länsarkitekten

i Västerbottens län samt länsstyrelsen och länsarkitekten i Norrbottens

län.

Ytterligare må nämnas, att vissa remissinstanser förordat jämkningar i

lantmäteristyrelsens förslag till ändringar i byggnadsstadgan.

I fråga om byggnadsnämnds sammansättning har lantbruksnämnden

i Östergötlands län uttalat, att därest i byggnadsplan intoges

jordbruksområde, minst en av ledamöterna i den byggnadsnämnd, som hade

att övervaka byggandet inom planområdet, borde vara i lantbruk kunnig

person. I annat fall syntes risk föreligga för att byggnadsnämnden kunde

komma att sakna insikt om och förståelse för jordbrukets speciella byggnadsproblem.

Frågan huruvida för reformens genomförande kräves uttrycklig

ändring i byggnadslagstiftningen har berörts av Sveriges

lantbruksförbund, som uttalat, att förbundet ställde sig något tveksamt in
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

för lantmäteristyrelsens åsikt, att det icke skulle fordras uttryckligt lagstadgande

att jordbruksområde skulle få upptagas i byggnadsplan för att få ändring

i nuvarande praxis. Förbundets tveksamhet grundade sig särskilt därpå

att till stöd för nuvarande praxis kunde åberopas ett departementschefsuttalande,

varav torde framgå, att det icke avsetts att gällande bestämmelser

skulle medgiva, att jordbruksområden upptoges i byggnadsplan. De föreslagna

ändringarna i jorddelningslagen och byggnadsstadgan kunde dock möjligen

indirekt ersätta ett uttryckligt stadgande därom.

IT. Departementschefen.

Enligt gällande byggnadslagstiftning skall i princip tätbebyggelse föregås

av planläggning. De planinstitut som finnes för den närmare planläggningen

är i första hand stadsplan och byggnadsplan. Dessa institut har

utformats främst med tanke på tätorternas behov och intressen medan de

jordbrukssynpunkter, som kan vara att anlägga, endast i mindre grad kan

vinna beaktande. I överensstämmelse härmed har också fastighetsbildningslagstiftningen

så utformats att inom områden, som ingår i plan, fastighetsbildning

må ske utan hinder av de inskränkande regler av jordpolitisk natur

som eljest gäller. De anförda omständigheterna har lett till att i praxis fastslagits,

att detaljplan för reglering av tätbebyggelse ej må omfatta område

som avses för jordbruksändamål.

Det förekommer ofta att jordbruksbebyggelse ligger insprängd i tätbebyggelse

samt att större eller mindre för jordbruksändamål begagnade obebyggda

områden skjuter in i eller ligger omgivna av tätbebyggelse. Ofta nog

ger en bedömning av tätortens utvecklingsmöjligheter till resultat att man

ej kan räkna med annat än att sådana för jordbruksändamål använda områden

även för åtskillig tid framåt bör brukas för detta ändamål. Av

den i ärendet förebragta utredningen framgår, att svårigheter i betydande

utsträckning yppats vid planläggning av tätorter med antydd struktur. Möjligheten

att medtaga jordbruksområdena under angivande av att de skall

brukas för jordbruksändamål har såsom förut anförts avvisats i praxis.

Om områdena medtages i planen och de i denna redovisas som avsedda för

något samhällsändamål, innebär detta endast ett kringgående av den ståndpunkt

praxis intagit och ett åsidosättande av de sakliga skäl som ligger till

grund för denna praxis. Det enligt gällande ordning riktiga förfarandet är

därför att i detaljplanen ej medtaga jordbruksområdena.

Uteslutande av jordbruksområdena leder emellertid till att planområdet

ofta nog erhåller en mycket oregelbunden begränsningslinje eller att inom

en i övrigt planlagd tätort kommer att ligga områden, för vilka planen ej

gäller. I vissa yttranden har gjorts gällande, att dessa omständigheter icke

medför några mera väsentliga olägenheter. Byggnadslagen innehölle, framhålles

det, bestämmelser om institut — främst generalplan och utomplansbestämmelser

—• genom vilka en ur tätortens intressen icke önskvärd bebyggelse

inom de icke detalj planlagda områdena kunde förhindras. Och vad

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

25

anginge jordbruksområdenas behov av vägar, avloppsledningar och andra

gemensamma anordningar kunde dessa tillgodoses i erforderlig utsträckning

med stöd av gällande lagstiftning, även om områdena ej inginge i detaljplanen.

A andra sidan har lantmäteristyrelsen och flertalet remissinstanser ansett,

att man i nu avsedda fall icke kan få till stånd en önskvärd reglering

utan att i viss utsträckning låta planen omfatta även jordbruksområden.

Denna uppfattning synes vara välgrundad. Nuvarande ordning medför nämligen,

att planområden kan få en så olämplig form att planläggningen försvåras.

För att man skall kunna giva vägnätet och systemet av avloppsledningar

m. m. bästa möjliga sträckning torde det vara önskvärt att planläggningen

i dessa avseenden kan i ett sammanhang ske icke blott inom själva

tätbebyggelseområdena utan även inom de däri insprängda områdena för

jordbruksändamål. Vidare må framhållas att det icke torde vara möjligt att

inom områden som ej intagits i plan effektivt förhindra ur tätortssynpunkt

olämplig bebyggelse för jordbrukets behov. Detta kan i sin tur leda till att

den sanering av en tätbebyggd jordbruksby, som vinnes i samband med laga

skifte t. ex. genom utflyttning, omintetgöres.

Enligt min mening föreligger sålunda behov av att i detaljplan kunna

intaga områden som avses att även framdeles skola användas för jordbruksändamål.

Hur långt man skall gå i denna riktning är en särskild fråga. I

denna del har lantbruksstyrelsen jämte ett betydande antal andra remissinstanser

med skärpa understrukit, att möjligheten att intaga jordbruksområden

i detaljplan borde avse endast smärre områden. Jag biträder denna

ståndpunkt. Det kan nämligen ej råda någon tvekan om att byggnadslagstiftningens

detaljplaneinstitut ej har en efter jordbrukets behov särskilt

avpassad utformning. Jordbruksplanläggning bör i princip ske genom den

av lantbruksnämnderna bedrivna individualplaneringsverksamheten. Vid avgränsningen

av bebyggelseplanområde bör sålunda liksom hittills huvudregeln

vara att planområdet ej skall utsträckas över större areal än som

beräknas inom en nära förestående tid bli erforderlig för tätbebyggelse eller

annat tätbebyggelseändamål. Vad som nu förordas är endast det undantaget

från denna princip att i detaljplan skall kunna intagas så stort för

jordbruksändamål även framdeles avsett område som är erforderligt för

att få till stånd en tillfredsställande planering av den egentliga tätorten.

Vad angår sättet för genomförande av en reform med den innebörd

som nu angivits råder allmän enighet om att möjlighet att intaga jordbruksområde

bör finnas endast i fråga om byggnadsplan. Jag biträder denna uppfattning.

Det torde vara lämpligt att byggnadslagstiftningen innehåller en bestämmelse

som anger den omfattning i vilken jordbruksområde skall kunna ingå

i byggnadsplan. Jag vill därför förorda, att till 119 § första stycket byggnadsstadgan

fogas en ny punkt av innehåll att i byggnadsplan må upptagas mark

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

för jordbruksändamål endast i den mån så erfordras för planens lämpliga

utformning.

Såsom allmänt förordats torde avstyckning inom jordbruksområde, som

ingår i byggnadsplan, böra vara underkastad de restriktioner av jordpolitisk

natur, som utom planområden gäller beträffande rätten till avstyckning.

På grund härav torde den i 19 kap. 4 § jorddelningslagen upptagna undantagsregeln

böra så inskränkas att den ej kommer att gälla i fråga om sådant

i byggnadsplan ingående område som enligt planen skall användas för jordbruksändamål.

Med den utformning sammanläggningslagen har leder denna

ändring till att jordpolitisk prövning skall ske även vid sammanläggning

inom sådant jordbruksområde å landet, som ingår i byggnadsplan. Vidare

torde böra vidtagas sådan jämkning i 1948 års lag med särskilda bestämmelser

om fastighetsbildning inom vissa områden av stad, att förordnande

som avses i lagen kan omfatta även sådant i byggnadsplan ingående område

som enligt denna skall användas för jordbruksändamål.

Lantmäteristyrelsen har funnit byggnadslagstiftningens regler om byggnadsplan

och dess rättsverkningar lämpligen kunna utan jämkning bli tilllämpliga

även på jordbruksområde som intagits i planen. Jag ansluter mig

till denna uppfattning. I anslutning härtill vill jag framhålla, att vad två

remissinstanser anfört om jordägares rätt till ersättning, då genom planläggning

uppkommit hinder mot glesbebyggelse, i förevarande fall torde sakna

nämnvärd praktisk betydelse. Enligt vad jag förordat skall nämligen endast

smärre jordbruksområden kunna intagas i byggnadsplan. Med hänsyn härtill

synes den bebyggelse för annat än jordbrukets och därmed jämförliga

näringars behov som skulle kunna ske på sådant område i regel bli att hänföra

till tätbebyggelse. Och hinder mot tätbebyggelse grundar enligt byggnadslagstiftningens

principer ej rätt till ersättning. Skulle likväl i något undantagsfall

marks upptagande i byggnadsplan såsom jordbruksområde innebära,

att markägaren förlorar rätt till glesbebyggelse, lärer ersättningsregeln

i 118 § byggnadslagen bli tillämplig. Vidare vill jag understryka lantmäteristyrelsens

uttalande att planbestämmelserna beträffande jordbruksområden

bör göras så lindriga och smidiga som möjligt. Nybyggnad för jordbrukets

behov torde då som regel kunna verkställas på sådant sätt att olägenhet ej

vållas markägaren. Mot vad lantmäteristyrelsen anfört i fråga om kostnaderna

för upprättande av byggnadsplan har jag intet att erinra.

I likhet med lantmäteristyrelsen och remissinstanserna anser jag, att

lantbruksnämnden bör medverka, då det gäller att avgränsa byggnadsplaneområdet

och att närmare utforma byggnadsplan, som omfattar även område

avsett för jordbruksändamål. För att säkerställa sådan medverkan

från lantbruksnämndens sida har lantmäteristyrelsen föreslagit vissa jämkningar

i byggnadsstadgan, därvid styrelsen dock givit uttryck för en betydande

tveksamhet om behövligheten av sådana jämkningar. Flertalet

remissinstanser har i princip biträtt lantmäteristyrelsens förslag men åtskilliga

har förnekat eller ifrågasatt behovet av jämkningarna. Vid bedömandet

av denna fråga är att beakta, att under senare år — utan att några

regler eller fastställda former därför föreskrivits — utvecklingen gått i

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

27

riktning mot ett ökat samarbete mellan länsstyrelsen och övriga länsorgan.

I proposition nr 155 till 1952 års riksdag angående vissa anslag under landsstaten

för budgetåret 1952/53 har spörsmålet berörts. Föredragande departementschefen

underströk därvid det starka behovet av en samordning mellan

de olika myndigheterna. Han fann den lämpligaste vägen till en dylik samordning

vara att skapa bättre förutsättningar för en intensivare samverkan

på tjänstemannaplanet. Vidare förklarade han sig anse det naturligt att

landshövdingen skall vara ordförande i länsnämnderna, bland dem lantbruksnämnden,

utan att dock föreslå denna ordning obligatorisk. Dessa uttalanden

lämnades av riksdagen utan erinran. Enligt min mening synes det

med den utveckling som pågår på detta område icke vara erforderligt att

genom uttryckliga författningsbestämmelser trygga lantbruksnämndens medverkan

vid uppgörande av byggnadsplan. Till stöd för att icke meddela bestämmelser

om sådan medverkan i byggnadsstadgan kan därjämte — såsom

ock vissa remissinstanser gjort — åberopas, att samarbetet kan utan sådana

bestämmelser ske i former, som smidigt anpassas efter vad i varje särskilt

fall kräves och som därför kan innebära en snabbare och mera arbetsbesparande

handläggning. Det synes mig emellertid kunna vara lämpligt att de

närmast berörda centrala verken efter samråd utfärdar vissa anvisningar

om det erforderliga samarbetet mellan de berörda lokalorganen i hithörande

frågor.

Ändring av reglerna om byggnadsnämnds sammansättning synes mig ej

vara erforderlig i anledning av den förordade reformen.

De föreslagna författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli

1953.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag angående ändrad Igdelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet;

2) lag angående ändrad Igdelse av första stycket lagen den 27 februari

1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa

områden av stad; samt

3) kungörelse om ändrad lydelse av 119 § byggnadsstadgan den SO juni

1947 (nr 390).

Dessa författningsförslag torde få som bilaga1 fogas vid protokollet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och

2) omnämnda lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

1 Bilagan, som frånsett vissa redaktionella jämkningar i bilagans lagförslag överensstämmer

med de vid propositionen fogade författningsförslagen, har här uteslutits.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 27 november

1952.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 8 november 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,

Hertigen av Halland, i statsrådet den 31 oktober 1952, hade Kungl.

Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändrad hjdelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 (nr

326) om delning av jord å landet; samt

2) lag angående ändrad hjdelse av första stgcket lagen den 27 februari

1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa

områden av stad.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av hovrättsassessorn Otto Petrén.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

29

Utdrag av protokollet över jusiitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 19 december 1952.

När vai-ande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, lagrådets den 27 november 1952 avgivna utlåtande över de den

31 oktober 1952 till lagrådet remitterade förslagen till lag angående ändrad

lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord

å landet och lag angående ändrad lydelse av första stycket lagen den 27 februari

1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom

vissa områden av stad.

Med förmälan att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran hemställer

föredraganden att, sedan i förslagen vidtagits vissa redaktionella jämkningar,

Kungl. Maj :t måtte genom proposition

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga förenämnda

förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet; samt

2) lag angående ändrad lydelse av första stycket lagen den 27 februari

1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa

områden av stad;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över det vid statsrådsprotokollet

för den 31 oktober 1952 fogade förslaget till kungörelse om ändrad

lydelse av 119 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:49 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 a1 i texten
  2. 3LU 1953:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 s. 1 i texten