Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet m. m-
29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1953:4, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet m. m-
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
1
Nr 4.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18
juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet m. m-,
given Stockholms slott den 19 december 1952.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed
dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet; samt
2) lag angående ändrad lydelse av första stycket lagen den 27 februari
1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa
områden av stad;
dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av 119 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947
(nr 390).
GUSTAF ADOLF
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Genom de föreslagna författningsändringarna öppnas möjlighet att i byggnadsplan
upptaga mark för jordbruksändamål i den mån så erfordras för
planens lämpliga utformning. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 4.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Förslag
till
Lag
angAende ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
19 KAP.
4 §.
Inom område, som ingår i stadsplan
eller ef ler den t januari 1948
fastställd byggnadsplan, skall vad i 2
och 3 §§ stadgas ej utgöra hinder mot
avstyckning som överensstämmer
med planen.
Inom område, som ingår i stadsplan
eller enligt byggnadsplan, fastställd
efter den 1 januari 1948, är
avsett för annat än jordbruksändamål,
skall vad i 2 och 3 §§ stadgas ej
utgöra hinder mot avstyckning som
överensstämmer med planen.
Föreligger eljest ----— — — är nödigt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953. 1
1 Senaste lydelse, se SFS 1947: 700.
Kungl. Maj.ts proposition nr 4.
3
Förslag:
till
Lag
angående ändrad lydelse av första stycket lagen den 27 februari 1948
(nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa
områden av stad.
Härigenom förordnas, att första stycket lagen den 27 februari 1948 med
särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
Där så påkallas av hänsyn till
jordbruksnäringen eller skogsbruket
äger Konungen beträffande område
av stad, vilket ej ingår i stadsplan
eller efter den 1 januari 1948 fastställd
byggnadsplan, förordna att, i
stället för de i lagen om fastighetsbildning
i stad meddelade bestämmelserna
om avstyckning av område,
som ej ingår i tomtindelning och om
sammanläggning av stadsägor, vad
för landet är stadgat om avstyckning
och sammanläggning skall äga tilllämpning
med nedan angivna undantag.
Sådant förordnande må av Konungen
återkallas, när förhållandena
föranleda därtill, och skall vara förfallet,
där stadsplan eller byggnadsplan
fastställes. Vad här sagts skall
ock gälla beträffande dylikt område
inom samhälle eller annan ort å landet,
varest enligt lagen om fastighetsbildning
i stad samma lags bestämmelser
om avstyckning och sammanläggning
skola tillämpas.
(Föreslagen lydelse.)
Där så påkallas av hänsyn till
jordbruksnäringen eller skogsbruket
äger Konungen beträffande område
av stad, vilket ej ingår i stadsplan
samt ej heller enligt byggnadsplan,
fastställd efter den 1 januari 1948, år
avsett för annat än jordbruksändamål,
förordna att, i stället för de i lagen
om fastighetsbildning i stad meddelade
bestämmelserna om avstyckning
av område som ej ingår i tomtindelning
och om sammanläggning
av stadsägor, vad för landet är stadgat
om avstyckning och sammanläggning
skall äga tillämpning med
nedan angivna undantag. Sådant förordnande
må av Konungen återkallas,
när förhållandena föranleda därtill,
och skall vara förfallet beträffande
mark, för vilken stadsplan
fastställes, så ock beträffande mark,
för vilken byggnadsplan fastställes,
såvitt marken enligt planen år avsedd
för annat än jordbruksändamål.
Vad här sagts skall ock gälla beträffande
dylikt område inom samhälle
eller annan ort å landet, varest
enligt lagen om fastighetsbildning i
stad samma lags bestämmelser om
avstyckning och sammanläggning
skola tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 iuli
1953.
1 Senaste lydelse, se SFS 1950:210.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Förslag
till
Kungörelse
om ändrad lydelse av 119 § byggnadsstadgan den SO juni 1947 (nr 390).
Härigenom förordnas, att 119 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
119 §.
Byggnadsplan må ej avse större
område än som är eller kan väntas
bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk
inom nära förestående tid.
Byggnadsplan må ej avse större
område än som är eller kan väntas
bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk
inom nära förestående tid. 1
byggnadsplan må upptagas mark för
jordbruksändamål endast i den mån
så erfordras för planens lämpliga utformning.
Ej må — — —- •—--sådan bebyggelse.
Denna kungörelse tråder i kraft
den 1 juli 1953.
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 31 oktober
1952.
N är varande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, fråga om detalj planlag g ning av jordbruksbebyggelse och jordbruks
jord inom tätort samt anför därvid följande.
Byggnadslagen den 30 juni 1947 vilar på den principen att tätbebyggelse
ej må äga rum med mindre detaljplan för den närmare regleringen av bebyggelsen
fastställts. I betydande utsträckning förekommer, att bebyggelse
för jordbrukets behov ligger blandad med annan bebyggelse inom tätort
samt att obebyggd mark, som användes och för åtskillig tid framåt fortfarande
bör användas för jordbruksändamål, finnes insprängd i en tätorts
bebyggelseområde. Svårigheter har yppats att med gällande bestämmelser
avgränsa och planlägga dylika tätorter. I en med skrivelse den 15
september 1950 överlämnad promemoria rörande detaljplanläggning av
jordbruksbebyggelse och jordbruksjord inom tätort (stencilerad) har lantmäteristyrelsen
föreslagit åtgärder i syfte att möjliggöra en lämplig planläggning
i de antydda fallen. Över promemorian har utlåtanden avgivits av
åtskilliga myndigheter och sammanslutningar. Jag anhåller att nu få upptaga
detta ärende till behandling.
I. Gällande ox-diiing.
Enligt byggnadslagen skall marks användning för bebyggelse
i den omfattning lagen stadgar föregås av planläggning. Grunddragen
för markens användning anges i generalplan. Den närmare regleringen
av bebyggelsen sker väsentligen genom stadsplan eller byggnadsplan.
I 24 § byggnadslagen, vilket lagrum har avseende å stad, föreskrives, att
stadsplan skall upprättas i den mån det genom stadens utveckling på
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
kallas för den närmare regleringen av bebyggelsen. Detsamma gäller enligt
88 § byggnadslagen för köping och vissa andra samhällen. Också för tätare
befolkad ort på landet kan på grund av bestämmelserna i 90 och 105 §§
byggnadslagen upprättas stadsplan.
Vissa regler upptages i 26 § byggnadsstadgan om vad som skall beaktas
vid uppgörande av stadsplan. Sålunda skall tillses, att bebyggelsen inom
planområdet erhåller en med hänsyn jämväl till stadens framtida utveckling
ur det allmännas synpunkt tillfredsställande utformning. Vidare stadgas,
att stadsplan ej må avse större område än som är eller kan väntas
bli bebyggt eller eljest taget i anspråk inom överskådlig tid samt att för
tätbebyggelse ej må avses mark, som från sundhetssynpunkt. med hänsyn
till samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp eller eljest från allmän
synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse. Någon särskild regel att jordbrukets
behov skall beaktas vid uppgörande av stadsplan finnes ej.
Den grundläggande bestämmelsen om byggnadsplan återfinnes i
107 § byggnadslagen. I detta lagrum — som icke avser stad och ej heller
vissa stadsliknande samhällen — stadgas, att om å viss ort tätbebyggelse
uppkommit eller kan väntas uppkomma inom nära förestående tid och
om omständigheterna ej föranleder till upprättande av stadsplan, byggnadsplan
för orten skall, i den mån det finnes erforderligt, upprättas och
fastställas för reglering av bebyggelsen. Enligt 76 § byggnadslagen äger
Kungl. Maj :t förordna att vad med avseende å landet är stadgat om byggnadsplan
tills vidare skall äga tillämpning inom visst område som hör till
stad. Sistnämnda stadgande är enligt 88 § byggnadslagen eller kan jämlikt
90 § samma lag efter Kungl. Maj :ts förordnande bli tillämpligt också för
vissa stadsliknande samhällen.
Även i fråga om byggnadsplan innehåller byggnadsstadgan vissa bestämmelser.
Sålunda stadgas i 119 §, att byggnadsplan ej må avse större område
än som är eller kan väntas bli bebyggt eller eljest taget i anspråk
inom nära förestående tid samt att för tätbebyggelse ej må avses mark, som
från sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, vattenförsörjning
eller avlopp eller eljest från allmän synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse.
Vidare innehåller 117 § — som behandlar de behov som skall beaktas
vid uppgörande av byggnadsplan — bl. a. den bestämmelsen att det
skall tillses, att bedrivande av jordbruk, skogsskötsel eller annan jämförlig
näring icke genom planen i onödan hindras eller försvåras.
I detta sammanhang må framhållas, att jag i proposition nr 211 till 1947
års riksdag — genom vilken yttrande inhämtades över förslag till byggnadsstadgan
— i anslutning till sistnämnda bestämmelse uttalade, att iakttagandet
av bestämmelsen erhölle särskild betydelse på grund av att det
torde få förutsättas, att avstyckning inom område med byggnadsplan, som
tillkommit efter den nya byggnadsstadgans ikraftträdande, skulle få ske
utan iakttagande av de regler av jordpolitislc natur, som eljest i allmänhet
begränsade rätten till avstyckning. Hänsynen till jordbrukets och skogsskötselns
intressen kunde föranleda, att visst område, som i och för sig
Kungl. Maj.ts proposition nr 4.
7
vore lämpat för tätbebyggelse, icke utnyttjades för sådant ändamål utan
bibehölles för sitt tidigare användningssätt, medan den erforderliga tätbebyggelsen
förlädes till annat område. Inom förstnämnda område kunde
därvid tätbebyggelse förbjudas antingen genom att generalplan fastställdes
eller genom att särskilt förbud mot tätbebyggelse meddelades av länsstyrelsen.
Behov av att i själva byggnadsplanen upptaga visst område för
jordbruks- eller skogsbruksändamål syntes med hänsyn härtill knappast
föreligga.
Den i mitt återgivna anförande antydda principen alt avstyckning inom
byggnadsplanområde får ske utan iakttagande av vissa regler av jordpolitisk
natur har kommit till uttryck i lagen om delning av jord å landet.
Sålunda föreskrives i 19 kap. 4 § första stycket, att de i 2 och 3 §§ givna
regler, som med hänsyn till jordpolitiska krav begränsar rätten till avstyckning,
ej inom område, som ingår i stadsplan eller efter den 1 januari 1948
fastställd byggnadsplan, skall utgöra hinder mot avstyckning som överensstämmer
med planen. Enligt 7 § lagen om sammanläggning av fastigheter
å landet skall vad i bl. a. 19 kap. 2—4 §§ jorddelningslagen stadgas med
avseende å avstyckning äga motsvarande tillämpning vid sammanläggning.
I stad samt vissa samhällen och orter gäller i fråga om fastighetsbildning
lagen om fastighetsbildning i stad. De i denna lag givna bestämmelserna
om avstyckning och sammanläggning innehåller ingen regel om jordpolitisk
prövning. Emellertid äger enligt lagen den 27 februari 1948 med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad
Kungl. Maj:t beträffande område av stad, vilket ej ingår i stadsplan eller
efter den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan, förordna att, i stället för
fastighetsbildningslagens regler, vad för landet är stadgat om avstyckning
och sammanläggning skall äga tillämpning med vissa undantag.
Ytterligare torde böra anmärkas, att genom ett av Kungl. Maj :t den 10
december 1948 meddelat beslut i ett ärende om fastställande av byggnadsplan
principen att jordbruksområde ej får upptagas i byggnadsplan synes
ha blivit knäsatt i praxis.
Även på annat sätt än genom stadsplan och byggnadsplan kan viss reglering
av bebyggelse komma till stånd enligt byggnadslagstiftningen. Sålunda
kan enligt 77 och 119 §§ byggnadslagen för såväl stad som land
fastställas utom plansbestämmelser, när så erfordras. Vidare
kan till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan
eller byggnadsplan meddelas för ändamålet erforderliga
föreskrifter samt på landet där j ämte förbud mot nybyggnad.
Sådana föreskrifter eller sådant förbud må dock ej avse bebyggelse för
jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov. Bestämmelserna
härom återfinnes i 87 samt 123 och 124 §§ byggnadslagen.
Innan jag övergår till att redogöra för lantmäteristyrelsens förslag och
de däröver avgivna yttrandena torde vara lämpligt att med några ord beröra
planeringsverksamheten inom jordbruket. Denna
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
verksamhet handhaves under lantbruksstyrelsen av lantbruksnämnderna.
Enligt statsmakternas beslut avses det första ledet i denna planeringsverksamhet
vara regionalplanering. Denna syftar till att man för större områden
skall skaffa sig en allmän uppfattning om föreliggande brister i jordbruket
och de lämpligaste åtgärderna för att avhjälpa dessa. Regionalplaneringen
bör sålunda exempelvis ange de jordbrukstvper, som anses önskvärda
inom planeringsområdet, och den utsträckning i vilken en begränsning
av antalet ofullständiga jordbruk bör ske. På grundval av regionalplaneringen
skall vid individuell jordbruksplanering planläggas rationaliseringsåtgärder
å enstaka fastigheter eller grupper av sådana. Individualplanen
bör innehålla bl. a. en kort beskrivning av fastighetens eller fastigheternas
beskaffenhet och en plan för ifrågasatta förbättringsåtgärder. Någon
författningsmässig reglering har ej skett beträffande jordbruksplaneringen.
Uppgjord plan har ej några rättsverkningar. Planens betydelse
ligger däri att den tjänar till ledning för lantbruksnämnden, då den i det
särskilda fallet har att besluta om åtgärd eller eljest fatta beslut som ankommer
på nämnden.
II. Lantmäteristyrelsens promemoria.
Lantmäteristyrelsen bär i sin promemoria påtalat, att nu gällande
ordning medför åtskilliga olägenheter. Vid upprättandet
av bebyggelseplan komme hänsynen till jordbruksintressena i stort sett
att beaktas endast då det gällde att avgränsa planområdet. Svårigheter mötte
huvudsakligen på grund av de omständigheterna att jordbruksbebyggelse
och annan bebyggelse inom tätorterna ofta förekomme blandade med varandra
samt att mark, som kunde beräknas för åtskilliga år framåt böra bibehållas
för jordbruksändamål, ofta nog vore belägen inom tätort. Då jordbruksbebyggelsen
och den nyssnämnda jordbruks)orden i princip skulle
undantagas från planläggningen, bleve resultatet mycket oregelbundna begränsningslinjer
för planområdet. Följden kunde också bli att det bildades i
planen icke ingående men inom tätbebyggelseområdet belägna »vita fläckar».
Båda dessa omstädigheter kunde väsentligt försvåra planarbetet och
plangenomförandet, t. ex. framdragande över jordbruksområdena av vägar,
avloppsledningar in. m. erforderliga för tätortens rationella utbyggande. Vidare
kunde det inom dylika i tätorten ingående men ej planlagda områden
uppkomma jordbruks- eller annan bebyggelse, som störde tätortsbebyggelsen
och hindrade plangenomförandet. Denna sistnämnda olägenhet kunde
visserligen i någon mån undvikas, om utomplansbestämmelser fastställdes
för de från planläggning undantagna jordbruksområdena och förbud mot
tätbebyggelse eventuellt utfärdades. Dock vore att märka att förbud mot tätbebyggelse
ej inbegrepe bebyggelse för jordbrukets behov. Att helt säkerställa
att jordbruksområden inom eller i närheten av planlagd tätort bleve
lämpligt bebyggda och väl inordnade i planen syntes icke vara möjligt en
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 4.
9
bart med utomplansbestämmelser och tätbebyggelseförbud. All reglering av
tätbebyggelse toge nämligen utom annat sikte på att planmässigt ordna gemensamma
anläggningar såsom skolor, affärer, vägar, avlopp, parker in. in.
I promemorian har lantmäteristyrelsen vidare framhållit, att lantmätarna
kommit i kontakt med problemet särskilt vid laga skiften å jordbruksområden
med bebyggelse av tätortskaraktär. Framför allt vid laga skiften
å tätbebyggda byar nedlades mycket betydande kostnader på utflyttning av
gårdar och enstaka byggnader. Det vore självfallet av största vikt att den
sanering av bebyggelsen inom bykärnan som härigenom vunnes icke komme
att motverkas av olämplig ny jordbruksbebyggelse på de gamla tomtplatserna.
Såsom en utväg att undvika de påtalade olägenheterna har lantmäteristyrelsen
angivit det förfaringssättet att man läte planområdet omfatta även
jordbruksjorden och redovisade denna såsom behövlig för samhällsändamål.
Med gällande regler vore emellertid även ett sådant förfarande förbundet
med olägenheter. Eftersom de jordpolitiska villkoren för fastighetsbildning
genom planfastställelsen sattes ur kraft, kunde planen nämligen få den
verkan att jordbruksfastigheterna exploaterades eller eljest söndersloges vid
en ur jordbruksekonomisk synpunkt olämplig tidpunkt. Vidare innebure
förfarandet ett avsteg från principen att bebyggelseplan borde vara aktuell
och utvisa markens användning inom nära förestående tid. Följden härav
kunde bli, att planen delvis bleve en ren pappersplan, vilket i sin tur kunde
medföra att balansen i planen och samhällets lämpliga utbyggnad förrycktes.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har lantmäteristyrelsen funnit, att
det förelåge behov av att kunna genom detaljplanläggning
reglera tätorter, som innehölle bosättningar för
jordbruksändamål. Därest sådan planläggning möjliggjordes, måste
emellertid tillses, att planläggningen icke ledde till onödigt besvär eller onödiga
utgifter för de berörda jordbrukarna. Vidare måste ordnas så, att icke
genom planläggningen gällande jordpolitiska regler för fastighetsbildning
sattes ur kraft.
Som ett särskilt skäl för en reform i antydd riktning har lantmäteristyrelsen
därjämte åberopat, att det ur många synpunkter vore angeläget, att
jordbruksbefolkningen i görligaste mån bleve delaktig av de bekvämlighetsoch
de gemensamhetsanordningar som brukade följa med tätortsbildning.
En betydelsefull förutsättning härför syntes vara, att jordbruksbebyggelsen
medtoges i detaljplanläggningen av tätorten.
Lantmäteristyrelsens promemoria innehåller vissa allmänna synpunkter
på frågan om jordbruksjords intagande i detaljplan
för bebyggelse. Det vore, har styrelsen anfört, mycket
viktigt, att planeringen av jordbruksbebyggelse och därmed sammanhörande
jordbruksjord bleve sådan att jordbrukets intressen och behov bleve tillgodosedda
i full utsträckning. Planläggningen av tätbebyggelseområde, som
innefattade jordbruk, måste i fråga om målsättning och utförande få sin
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
särprägel av att jordbruket vore bundet vid den produktiva marken
och att jordbrukets gårdsplatser utgjorde delar av jord- och skogsbruksföretag.
Bebyggelseområdena måste på lämpligt sätt anknytas till produktionsområdena.
Vid planutformningen fordrades regelmässigt överväganden
och avgöranden av alldeles samma slag som vid den av lantbruksnämnderna
bedrivna jordbruksplaneringen. Klart vore att utformningen av detaljplan,
som innefattade jordbruksområde, måste ske under ledning av eller i vart
fall i nära kontakt med dessa nämnder. Den omständigheten, att möjlighet
öppnades att intaga vissa jordbruksområden i bebyggelseplan, lade icke hinder
i vägen för jordbruksplanering i hittills vanliga former. Till grund för
bebyggelseplan, omfattande jordbruksbebyggelse, borde i erforderlig omfattning
läggas en utvecklingsplanering för jordbruket. Vid ändring i jordbruksplanläggningen
borde motsvarande ändring åstadkommas även i byggnadsplanen.
Ur jordbruksplaneringssynpunkt vore emellertid, har lantmäteristyrelsen
fortsatt, problemet av mycket begränsad räckvidd. Innebörden i vad lantmäteristyrelsen
ville föreslå vore nämligen väsentligen att möjliggöra att
smärre, i vanlig tätbebyggelse insprängda jordbruksområden skulle kunna
planeras i samband med att planläggning överginge den vanliga tätbebyggelsen.
Härigenom skulle undgås de svårigheter varmed lantmäteriet kommit
i kontakt i sin verksamhet för fastighetsbildning. Lantmäteristyrelsen
ville därjämte starkt framhålla att, då det gällde jordbruks jorden, byggnadslagstiftningen
städse måste tillämpas med den största försiktighet och med
noggrant beaktande av jordbrukets och jordbrukarnas speciella intressen,
önskningar och behov.
I annat sammanhang har lantmäteristyrelsen uttalat, att principen vid
planläggning av tätort, vari byggnader för jordbruksändamål inginge, syntes
böra vara den, att man i detaljplanläggningen toge med all till orten hörande
jordbruksbebyggelse, även om denna låge i utkanten av tätorten. På
detta sätt ernåddes att frågorna om att ordna vägar, vatten och avlopp för
hela tätorten — och alltså även de delar därav som utgjordes av jordbruksbygd
— kunde bli utredda och avgjorda i ett sammanhang. Genom att jordbruksbebyggelsen
medtoges minskades också risken för att det utanför
planområdets gräns uppkomme oreglerad bebyggelse, som störde tätortsbilden
eller medförde annan olägenhet ur bebyggelsesynpunkt. För att tillgodose
vägintresset vore det likaledes önskvärt att all den till tätorten hörande
jordbruksbebyggelsen toges med.
Beträffande i tätorten inskjutande ren jordbruksjord har lantmäteristyrelsen
hävdat, att sådan jord borde medtagas i bebyggelseplan endast i den
mån detta oundgängligen erfordrades ur ren plansynpunkt, d. v. s. för att
förenkla och rationalisera planläggningen och plangenomförandet. Möjlighet
att i en bebyggelseplan kunna i mindre omfattning medtaga ren jordbruksjord
finge emellertid under inga omständigheter tagas till intäkt för
att i planen medtaga breda jordbruksbälten runt det för den egentliga tätorten
planerade området.
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
11
Lantmäteristyrelsen har vidare behandlat frågan om vilken planform
som borde väljas. Man kunde antingen använda någon eller båda de två
former för detaljplanläggning, stadsplan och byggnadsplan, som funnes enligt
byggnadslagen eller ock för ändamålet tillskapa en ny planform. Med
tanke på överskådlighet och enkelhet i lagstiftning och administration borde
tillskapandet av en ny planform om möjligt undvikas. Byggnadslagens
detalj planeinstitut karakteriserades av en mycket stor smidighet. Någon svårighet
att på grundval av nu gällande byggnadslagstiftning utforma en detaljplan
så att den passade även för de särskilda förhållanden, vilka föranleddes
av jordbruksdriften, syntes därför ej föreligga. Lantmäteristyrelsen
ansåge det vara i princip möjligt och lämpligt att planlägga jordbruksområde,
ingående i tätort, genom användande av byggnadslagens detaljplaneinstitut.
Då det gällde att bestämma huruvida både stadsplan och byggnadsplan
eller endast endera av dem borde användas, vore, har lantmäteristyrelsen
fortsatt, att beakta, att de två planformerna hade väsentligt olika rättsverkningar
samt att fastighetsbildningen inom stadsplaneområden skedde på
helt annat sätt än inom fastställd byggnadsplan. För jordbruksområdena
vore stadsplaneinstitutet icke lämpligt bl. a. med tanke på önskvärdheten
av att kunna bygga inom dylika områden utan att behöva tillgripa sådana
för egentligt stadsbyggande avsedda åtgärder som tomtindelning, tomtmätning
m. m. Reglerna i byggnadslagstiftningen om stadsplan vore även i övrigt
utformade så, att de knappast kunde anses passa för reglering av jordbruksbebyggelse.
Som exempel härpå kunde angivas stadgandena i 38 §
byggnadslagen om vissa förutsättningar för nybyggnad och i 44 § samma
lag om lösningsrätt i vissa fall. Lantmäteristyrelsen ansåge därför övervägande
skäl tala för att planläggningen av jordbruksområde skedde genom
byggnadsplan.
Lantmäteristyrelsen har vidare övervägt, huruvida möjligheten att i byggnadsplan
inbegripa jordbruksområde påkallade jämkning i byggnadslagstiftningens
regler om byggnadsplan och dess
rättsverkningar. Efter granskning av de särskilda bestämmelserna
har lantmäteristyrelsen funnit dessa lämpligen kunna utan jämkning bli
tillämpliga även på jordbruksområde. Vissa av de uttalanden lantmäteristyrelsen
gjort i detta sammanhang torde här böra återgivas.
I anslutning till 109 § första stycket byggnadslagen, vari stadgas förbud
mot nybyggnad i strid mot byggnadsplan dock med möjlighet till dispens,
har lantmäteristyrelsen framhållit, att planbestämmelserna beträffande
jordbruksområden borde göras så lindriga och så smidiga i övrigt, att besväret
och olägenheten av att behöva följa planen endast i ringa grad kunde
förväntas betunga de berörda jordbrukarna. Enligt andra stycket i samma
lagrum äger länsstyrelsen, där så finnes påkallat, förordna, att nybyggnad
inom byggnadsplaneområde ej må företagas utan länsstyrelsens tillstånd,
innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området anordnats i
erforderlig män. Under hänvisning till uttalanden under förarbetena till
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 4.
detta stadgande har lantmäteristyrelsen förutsatt, att jordbruksområdena i
erforderlig mån undantoges, samt framhållit, att endast där förbud med
hänsyn till omständigheterna ur allmän synpunkt erfordrades jämväl inom
jordbruksområden sådant förbud enligt lag syntes kunna tillgripas.
I 111 § byggnadslagen stadgas, att kostnaden för upprättande av byggnadsplan
skall — med visst undantag, varom här ej är fråga — gäldas av
kommunen. Tillika föreskrivas emellertid, att ägare av mark, som ingår
i planen skall, därest planen för honom medför avsevärd nytta, vara skyldig
gälda så stor del av kostnaden som svarar mot hans del av planområdets
areal, varjämte gives den undantagsregeln, att om särskilda omständigheter
föranleder till att vad som sålunda belöper å markägaren icke står i
skäligt förhållande till den nytta han har av planen, beloppet skall i erforderlig
mån sänkas eller höjas. Lantmäteristyrelsen har i anslutning till
detta stadgande uttalat, att de jordbruksområden, som berördes av byggnadsplanläggning
och därvid utlades för jordbruksändamål, icke borde påföras
några kostnader för byggnadsplanens upprättande. Lagrummets lydelse
gåve stöd härför. Nytta av sådan storlek och av sådant slag, att den
föranledde bidragsskyldighet, syntes nämligen icke kunna anses uppkomma
beträffande den i en plan såsom jordbruksområde utlagda jordbruksjorden.
Vid en framtida planändring däremot kunde sådan nytta föreligga att jordägaren
måste deltaga i kostnaden för planändringen.
Enligt 118 § första stycket byggnadslagen må ej mot ägarens bestridande
i byggnadsplan bestämmas, att mark skall användas för annat ändamål än
till enskilt bebyggande, väg eller annan allmän plats, med mindre ägaren
tillförsäkras ersättning för skada som han lider genom att han till följd
av planen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till markens värde. Lantmäteristyrelsen bär framhållit, att stadgandet
vore tillämpligt exempelvis i det fall att markägare, som inköpt en
tomtplats för byggnadsändamål, genom markens avsättande till idrottsområde
helt förbjödes att bebygga tomtplatsen. Att mark avsattes för jordbruksändamål
inom byggnadsplan torde emellertid knappast — enär såsom
regel någon förändring i områdets användningssätt härigenom icke
åstadkommes — kunna föranleda skada av sådant kvalificerat slag, att ägaren
lagligen kunde tillerkännas ersättning härför jämlikt denna paragraf.
Markens reserverande för jordbruksändamål vore för övrigt i regel föranlett
av rent jordpolitiska skäl, vilkas beaktande i sammanhang med fastighetsbildning
m. m. icke enligt gällande lag ansetts grunda rätt till ersättning
och därför ej heller torde böra göra detta i förevarande sammanhang. Det
syntes sålunda sannolikt, att ifrågavarande stadgande icke komme i tilllämpning
beträffande områden, som avsåges för jordbruksändamål i byggnadsplan.
Möjligen kunde dock i något fall fråga om ersättning till markägaren
bli aktuell. Med hänsyn härtill hade lantmäteristyrelsen icke ansett
sig böra föreslå ändring av ifrågavarande bestämmelse.
Lantmäteristyrelsen har vidare anfört, att det möjligen kunde göras gällande,
att redovisningen i byggnadsplan av visst område för jordbruksända
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
13
mål i praktiken medförde förbud mot annan glesbebyggelse än för jordbruksändamål
samt att ersättningsfrågan därvid icke vore reglerad i lag på motsvarande
sätt som beträffande mark, vilken i generalplan undantoges från
annan bebyggelse än för tillgodoseende av jordbrukets eller därmed jämförligt
behov. Styrelsen hänvisade till 96 och 104 §§ byggnadslagen. Styrelsen
har emellertid ansett resonemanget dock knappast ha betydelse. Någon
ändring i markanvändningen åstadkommes nämligen regelmässigt icke, när
mark avsattes för jordbruksändamål. Någon skada i den mening, som byggnadslagen
— i 22 § — avsåge, uppkomme då icke och ersättning till markägaren
bleve ej heller motiverad. Det torde böra framhållas, att upptagandet
av mark som jordbruksområde i byggnadsplan icke utan att särskild föreskrift
därom meddelades i planbestämmelserna syntes medföra hinder mot
glesbebyggelse för jordbruksändamål.
Såsom förut anförts, medför den omständigheten att reglerna om jordpolitiska
villkor icke gäller områden, som ingår i byggnadsplan, allvarliga
olägenheter om jordbruksområde intages i sådan plan. Öppnande
av möjlighet att låta byggnadsplan omfatta även jordbruksområde nödvändiggjorde
därför, enligt vad lantmäteristyrelsen framhållit, att 19 kap. 4 §
jorddelningslagen ändrades så, att fastighetsbildningen inom sådana områden,
som i byggnadsplan upptagits för jordbruksändamål, bleve underkastad
jordpolitisk kontroll. Lantmäteristyrelsen har därför föreslagit, att
19 kap. 4 § första stycket skulle erhålla den lydelsen, att inom område,
som ingår i stadsplan eller efter den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan,
skall utom i fråga om mark, som utlagts för jordbruksändamål, vad i 2 och
3 §§ stadgas ej utgöra hinder mot avstyckning som överensstämmer med
planen.
Frågan huru de för jordbruksplaneringen ansvariga
organens inflytande skall säkerställas har behandlats i
promemorian. Innan redogörelse lämnas för lantmäteristyrelsens uttalanden
i denna del torde i korthet böra erinras om vissa av gällande bestämmelser
angående upprättande av byggnadsplan.
I 114 § byggnadsstadgan föreskrives, att om fråga väckts om upprättande
av byggnadsplan och om länsstyrelsen finner skäl att i planen upptaga
markområde, tillhörigt annan än markägare som gjort ansökan om byggnadsplan,
tillfälle skall beredas ägare av jord inom området att å sammanträde
yttra sig i ärendet. Till sammanträdet skall kallas kommunen, byggnadsnämnden
och vägförvaltningen. Vid sammanträdet, som ledes av länsstyrelsen
eller den länsstyrelsen därtill förordnar, bör även överlantmätarcn
och distriktslantmätaren närvara.
Enligt 115 § byggnadsstadgan skall länsstyrelsen, efter det att den ytterligare
utredning ägt rum som länsstyrelsen finner nödig, bestämma det område,
för vilket förslag till byggnadsplan skall uppgöras.
Kan av sökande ingivet eller eljest förefintligt förslag till byggnadsplan
icke godtagas, skall enligt 116 § byggnadsstadgan länsstyrelsen, därest den
14 Kungl. Maj.ts proposition nr 4.
finner byggnadsplan erforderlig, ombesörja att nytt förslag till sådan plan
upprättas.
I 122 § byggnadsstadgan återfinnes regler om förfarandet vid fastställandet
av byggnadsplanförslag. Sålunda skall enligt 1 mom. förslaget utställas
till granskning. Underrättelse om att så skett skall lämnas bl. a. vederbörande
kommun och byggnadsnämnd. Under vissa angivna förutsättningar
skall yttranden över förslaget inhämtas från den som äger företräda kronan
och trafikföretag samt från riksantikvarien. I 3 mom. stadgas, att
länsstyrelsen, innan ärendet avgöres, skall inhämta yttrande däri från överlantmätaren.
På sätt förut återgivits anser lantmäteristyrelsen, att lantbruksnämnden
skall ha betydande inflytande vid detaljplanering av jordbruksområde ingående
i tätort. Spörsmålet utgjorde, har lantmäteristyrelsen uttalat, en del
av det stora och betydelsefulla problemet, hur erforderlig samordning över
huvud skulle vinnas mellan bebyggelse- och jordbruksplanering. Till denna
större fråga syntes dock ej behöva tagas ställning i detta sammanhang.
Beträffande det nu aktuella mera begränsade spörsmålet har lantmäteristyrelsen
anfört, att det kunde ifrågasättas, huruvida stadgande ej borde
meddelas att representant för lantbruksnämnden skulle, om skäl därtill
föranledde, kallas till sådant sammanträde, som avsåges i 114 § byggnadsstadgan.
Då det emellertid kunde förutsättas att lantbruksnämnden ändock
bereddes tillfälle att deltaga i dylikt sammanträde i erforderlig mån, ansåge
lantmäteristyrelsen det onödigt att föreslå ändring i 114 § i detta sammanhang.
För att säkerställa lantbruksnämndens inflytande, har lantmäteristyrelsen
fortsatt, syntes bestämmelser böra meddelas därom, att då fråga vore om
att i byggnadsplan utlägga område för jordbruksändamål, planförslaget
skulle utarbetas i samråd med lantbruksnämnden. Huruvida denna bestämmelse
borde intagas i byggnadsstadgan eller meddelas i annan ordning syntes
tveksamt. Enklast vore att formerna för lantbruksnämndens medverkan
vid utarbetande av byggnadsplan reglerades genom en cirkulärskrivelse
från Kungl. Maj :t. Om åter en uttrycklig bestämmelse i ämnet ansåges böra
införas i byggnadsstadgan, kunde denna få sin plats i 116 §. Ändrades på
detta sätt 116 § byggnadsstadgan, borde vidare i 122 § 3 mom. intagas stadgande,
att innan beslut meddelades om fastställelse av byggnadsplan, yttrande
skulle inhämtas även från lantbruksnämnden. Om åter ändring ej
ansåges påkallad i 116 §, kunde även med ändringen i 122 § anstå, till
dess att byggnadsstadgan i annat sammanhang bleve föremål för översyn.
Redan för närvarande torde det vara regel att lantbruksnämnden inkopplades
vid granskningen av byggnadsplanförslag. Därest man sålunda föreskreve,
att då fråga vore om att upptaga jordbruksområde i byggnadsplan,
planförslaget skulle utarbetas i samråd med lantbruksnämnden, torde följden
bli att lantbruksnämnden finge tillfälle att, om nämnden så önskade,
framlägga egna förslag rörande planens utformning i fråga om jordbruksområdena.
Det förutsattes och låge i sakens natur att vad lantbruksnämn
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 15
den gjort gällande icke komme att frångås av länsstyrelsen utan tvingande
skäl.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har iantmäteristyrelsen
framlagt förslag till ändringar i byggnadsstadgan. Förslaget innebär att till
116 § skulle fogas ett andra stycke, i vilket stadgas, att om fråga är att i
planen utlägga område för jordbruksändamål, planförslaget skall utarbetas
i samråd med lantbruksnämnden. Vidare har föreslagits, att 122 § 3 mom.
skulle erhålla den lydelsen, att länsstyrelsen skall, innan ärendet avgöres, inhämta
yttrande däri från överlantmätaren och lantbruksnämnden. Lantmäteristyrelsen
har emellertid understrukit, att det kunde ifrågasättas huruvida
icke dessa ändringar kunde undvaras.
En av Iantmäteristyrelsen övervägd fråga är huruvida den föreslagna
reformen borde föranleda ändrade regler om byggnadsnämnds
sammansättning. I 104 § 1 mom. byggnadsstadgan, vilket författningsrum
gäller för landet frånsett vissa stadsliknande samhällen, föreskrives,
att byggnadsnämnden skall bestå av tre ledamöter, där ej i byggnadsordning
eller genom särskilt beslut av länsstyrelsen bestämmes att antalet
skall vara fem. En av ledamöterna utses av länsstyrelsen och de övriga av
kommunalfullmäktige. Vidare föreskrives, att ledamöterna skall vara med
ortens förhållanden förtrogna personer samt att praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor
och därmed sammanhängande spörsmål bör vara företrädd i
nämnden. Enligt 107 § byggnadsstadgan äger länsstyrelsen förordna, att
två eller flera byggnadsnämnder skall utses för landskommun med uppgift
att övervaka byggnadsverksamheten inom var sin del av kommunens
område. Vidare äger länsstyrelsen, om inom en kommun finns flera byggnadsnämnder,
förordna, att uppgift som åligger en nämnd i stället skall
fullgöras av en annan.
Lantmäteristyrelsen har framhållit, att om möjlighet öppnades att reglera
jordbruksbebyggelse genom byggnadsplan, det syntes angeläget att erforderlig
representation i den byggnadsnämnd, som skulle övervaka byggnadsverksamheten
inom planområdet, bereddes för den jordbrukande befolkningen.
Inom landskommuner, där jordbruket vore av större betydelse och
där det kunde förväntas att i byggnadsplane- eller utomplansområden
komme att ingå större arealer jordbruks]ord, torde sålunda böra tillses att
en eller flera av ledamöterna vore jordbruksintresserade och jordbrukskunniga.
Detta läte sig göra med gällande bestämmelser. Redan nu torde
det vara vanligt, att inom jordbrukskommunernas byggnadsnämnder jordbruksintresset
vore väl tillgodosett. Skulle emellertid omständigheterna anses
föranleda att jordbrukarna erhölle ett än mera dominerande inflytande
i byggnadsnämnden för viss tätort, kunde med tillämpning av 107 § byggnadsstadgan
särskild byggnadsnämnd utses för orten i fråga, varvid nämndens
ledamöter kunde väljas så, att nämnden komme att bestå enbart eller till
övervägande del av jordbrukarrepresentanter. Någon ändring av byggnadsstadgans
föreskrifter rörande byggnadsnämnd på landet syntes fördenskull
icke vara påkallad.
16
Kungi. Maj:ts proposition nr 4.
Slutligen må nämnas, att lantmäteristvrelsen övervägt huruvida det vore
erforderligt upptaga ett stadgande som direkt utsade
att jordbruksområde finge upptagas i byggnadsplan.
Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att uttryckligt förbud i detta
hänseende ej finnes nu utan att gällande ordning är grundad på praxis.
Lantmäteristyrelsen, som funnit att platsen för ett stadgande av antydd
innebörd vore exempelvis 117 § byggnadsstadgan, har emellertid ansett ett
sådant stadgande varken erforderligt eller lämpligt.
III. Yttrandena.
Över lantmäteristyrelsens promemoria har efter remiss utlåtanden avgivits
av byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs,
Kalmar, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens
och Norrbottens län, fastighetsbildningssakkunniga, Sveriges lantbruksförbund
samt riksförbundet landsbygdens folk. Länsstyrelserna har bifogat
yttranden från lantbruksnämnden, länsarkitekten och överlantmätaren
i länet. Vid lantbruksstyrelsens utlåtande har fogats yttranden från samtliga
lantbruksnämnder utom den i Värmlands län.
Av remissinstanserna har flertalet i princip tillstyrkt lantmäteristyrelsens
förslag att detaljplan för tätort skall kunna omfatta även mark avsedd för
jordbruksändamål. Ett stort antal av dessa remissinstanser har emellertid
understrukit att denna möjlighet bör begränsas till smärre områden. Åtskilliga
av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har avstyrkt lantmäteristyrelsens
förslag.
De remissinstanser, som utan att framställa principiella erinringar tillstyrkt
lantmäteristyrelsens förslag, är samtliga hörda länsstyrelser utom
två, alla hörda överlantmätare, samtliga hörda länsarkitekter utom två, tre
lantbruksnämnder samt Sveriges lantbruksförbund. Yttranden, som innebär
att åtgärder lämpligen kan eller bör vidtagas i syfte att mark avsedd för
jordbruksändamål skall kunna omfattas av detaljplan för tätbebyggelse men
i vilka understrukits, att denna möjlighet bör öppnas endast i fråga om
smärre områden, har avgivits av lantbruksstyrelsen, sexton lantbruksnämnder,
länsarkitekterna i Uppsala och Kopparbergs län samt fastighetsbildningssakkunniga.
Avstyrkande yttranden har avgivits av byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Örebro och Kopparbergs län, sex lantbruksnämnder samt riksförbundet
landsbygdens folk.
Att behov av åtgärder i föreslagen riktning föreligger
har i allmänhet starkt understrukits av de remissinstanser, som ställt
sig välvilliga till lantmäteristyrelsens förslag. De skäl som dessa remissinstanser
anfört till stöd för sin ståndpunkt är väsentligen av samma innebörd
som de av lantmäteristyrelsen åberopade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
17
Sålunda har exempelvis länsstyrelsen i Kronobergs län framhållit, att eftersom
jordbruksbebyggelse ofta förekomine blandad med annan bebyggelse
i tätorter, nu tillämpad praxis haft till följd, att planområdet för en
dylik tätort fått en mycket oregelbunden form och även att det i planområdet
uppstått »vita fläckar», motsvarande inom planen belägna jordbruksområden,
som icke fått medtagas i planläggningen. Dessa olägenheter hade i
Kronobergs län framträtt vid planläggningen av ett stort antal tätorter. Det
förelåge enligt länsstyrelsens erfarenhet ett starkt behov av att kunna medtaga
jordbruksmark vid detaljplanläggning av tätorter.
Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit, att erfarenheten inom länet
ådagalagt att behov kunde förekomma av att intaga jordbruksområden i
byggnadsplan. Detta gällde särskilt, då tätortsbebyggelse och jordbruksområden
förekomine blandade med varandra. Att i sådana fall vid uppgörandet
av byggnadsplan för tätorter icke medtaga de insprängda jordbruksområdena
måste givetvis ur rent praktisk synpunkt i många, sannolikt de
flesta, fall medföra stora olägenheter i planläggningshänseende. Särskilt
kunde olägenheterna förväntas framträda beträffande kommunikationsväsendets
planläggning, en del av planläggningen som många gånger krävde
icke blott översikt över kringliggande områden utan även upptagande i plaen
av sådana områden, som vore nödvändiga för att trygga tätortens kommunikationsbehov.
Liknande erfarenheter har åberopats av flertalet av de myndigheter, som
tillstyrkt lantmäteristyrelsens förslag.
Å andra sidan har byggnadsstyrelsen framhållit, att även om vissa olägenheter
av nu gällande ordning i några fall kunde förefinnas, det dock
enligt byggnadsstyrelsens erfarenhet knappast hade visat sig förenat med
några egentliga nackdelar att vid detaljplanering utelämna jordbruksjorden.
Merendels kunde man komma tillrätta med eller förebygga uppkomsten
av eventuella missförhållanden enbart med utomplansbestämmelser och
tätbebyggelseförbud. I olika sammanhang hade framhållits behovet av en
allmän översyn av byggnadslagstiftningen. Frågan om intagande av jordbruksområden
i detaljplan borde övervägas i samband med en dylik översyn.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att såsom ett skäl för ändring
i nu tillämpade praxis i promemorian anförts, att förekomsten av »vita
fläckar» inom ett byggnadsplaneområde medförde svårigheter bland annat
för framdragande av erforderliga vägar och avloppsledningar in. m. Dessa
farhågor syntes ogrundade, eftersom detaljplanläggning icke erfordrades
för ordnande av dylika kollektiva angelägenheter. Såväl vägar som avloppsledningar
och elektriska ledningar kunde med stöd av annan lagstiftning
framdragas över mark, oavsett om denna vore planlagd eller icke. Vidare
hade som skäl för förslaget åberopats angelägenheten av att jordbruksbefolkningen
i görligaste mån bleve delaktig av de bekvämlighets- och gemensamhetsanordningar
som brukade följa med tätortsbildning. Ej heller i detta
hänseende kunde länsstyrelsen finna att önskemålet i fråga åsidosattes
med nuvarande lagtillämpning. Dyliga gemensamhetsanordningar tillkomme
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 4.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 4.
genom kollektiva åtgärder av intressenterna eller genom kommunala initiativ
och det vore icke plangränsen som bestämde företagets utsträckning utan
den faktiskt förekommande bebyggelsen. Endast för det fall att tätorten
utgjorde ett municip med särskild municipalskatt för ordnande av gemensamma
angelägenheter kunde det bli fråga om att en plangräns skulle hindra
utnyttjandet av ifrågavarande gemensamhetsanordningar.
Ett stort antal remissinstanser har särskilt uppehållit sig vid frågan om
huru det framlagda förslaget förhåller sig till principerna
för jordbruksplaneringen.
Efter att ha återgivit vissa av lantmäteristyrelsens uttalanden om den
omfattning, i vilken jordbruksjord borde intagas i detaljplan, har sålunda
lantbruksstyrelsen framhållit, att av promemorian ej klart framginge hur
stort tillämpningsområde byggnadsplaneinstitutet skulle kunna givas. Vad
lantmäteristyrelsen anfört skulle kunna öppna möjlighet att lägga byggnadsplaner
över mycket stora områden med jordbruksbebyggelse. Det syntes
lantbruksstyrelsen vara anledning till allvarliga farhågor att en lagändring,
grundad på de i promemorian redovisade synpunkterna, skulle medföra en
återgång till tidigare praxis med starkt överdimensionerade detaljplaner.
Om förslaget innebure att byggnadsplaneinstitutet skulle användas för reglerande
av såväl blandbebyggelse med betydande inslag av jordbruksgårdar
som ren jordbruksbebyggelse, så snart behov av vissa gemensamma anordningar
förelåge, grepe det djupt in i den åt lantbruksorganisationen uppdragna
planeringsverksamheten.
Denna tvekan om förslagets innebörd har föranlett lantbruksstyrelsen att
mera ingående behandla hela frågan om samordning mellan bebyggelse- och
jordbruksplanering. Därvid har lantbruksstyrelsen uttalat, bl. a., att i de
fall, där den egentliga tätorten för sin rationella utbyggnad och utrustning
med gemensamma anläggningar, krävde ingrepp i och kontroll över markanvändningen
inom jordbruksområden utanför det för detaljplaneringen
avsedda området, generalplan, eventuellt kompletterad med utomplansbestämmelser,
gåve möjligheter till reglering i syfte att tillgodose tätortens intressen.
Även om dessa intressen skulle kunna tryggas genom generalplan,
vore det ovisst om jordbruksbebyggelsens behov av sanering och gemensamhetsanläggningar
kunde bli tillgodosedda genom sådan plan. För detta ändamål
vore emellertid byggnadsplaneinstitutet icke avsett och ej heller lämpat.
Lantbruksstyrelsen avstyrkte bestämt, att författningsändring nu genomfördes,
syftande till att jordbruksbebyggelse i princip skulle regleras genom
byggnadsplan.
Emellertid har lantbruksstyrelsen vidare framhållit, att en ändring, innebärande
att endast mindre, inom byggnadsplan belägna eller däri inskjutande
jordbruksområden kunde intagas i planen, skulle kunna medföra en del
fördelar. Strävan att giva byggnadsplaneområden regelbunden och jämn avgränsning
torde nu stundom medföra, att i tätorten insprängda områden
med jordbruksbebyggelse redovisades i byggnadsplan som tomtmark, även
om det i och för sig varit önskvärt, att områdena under överskådlig tid bi
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 4.
19
behållits för jordbruksändamål. Valde man i stället utvägen att utesluta jordbruksområdena
och läte dem bilda »vita fläckar» i planen, vore det visserligen
möjligt att planera gemensamma anläggningar över dem, men möjligheterna
att hindra olämplig bebyggelse bleve måhända icke tillfredsställande.
Om sådana mindre områden finge intagas i byggnadsplan som område
för jordbruk, torde — utan menlig inverkan på jordbruket — bebyggelsekontrollen
bli tryggad. Lantbruksstyrelsen hade därför intet att erinra mot
att möjlighet öppnades att intaga mindre, i vanlig tätbebyggelse insprängda
jordbruksområden i byggnadsplan såsom L-område. Emellertid borde då
klart sägas ifrån, att riktlinjen alltjämt skulle vara, att byggnadsplan icke
finge omfatta större område, än som vore eller kunde väntas bli bebyggt
eller eljest taget i anspråk för annat än jordbruksändamål, varmed förstodes
jämväl jordbruksbebyggelse, inom nära förestående tid. Ändringen i fråga
vore således att anse som ett undantag från de allmänna principerna för
planläggning av jordbruksområden.
Såsom tidigare nämnts har flertalet lantbruksnämnder intagit samma
ståndpunkt som lantbruksstyrelsen. De skäl som dessa lantbruksnämnder
anfört till stöd för sitt ställningstagande är i huvudsak av likartad innebörd
som de av lantbruksstyrelsen åberopade. I anslutning härtill må framhållas,
att åtskilliga lantbruksnämnder understrukit, att de vid tiden för avgivandet
av yttrandena haft endast begränsad erfarenhet beträffande förevarande
spörsmål, eftersom lantbruksnämnderna då varit i verksamhet endast ungefär
två år och dessutom byggnadslagen ej varit i tillämpning mycket längre
tid.
Till stöd för den avstyrkande ståndpunkt, som intagits av länsstyrelserna
i Örebro och Kopparbergs län, vissa lantbruksnämnder samt riksförbundet
landsbygdens folk har anförts skäl likartade dem som lantbruksstyrelsen
åberopat för uppfattningen att jordbruksbebyggelse i princip ej bör regleras
genom byggnadsplan.
Sålunda har länsstyrelsen i Kopparbergs län — som förklarat sig anse
blandningen av olika slags bebyggelse på landsbygden önskvärd ur såväl
ekonomiska som sociala synpunkter — anfört, att länsstyrelsen hyste stor
tvekan huruvida den i promemorian förordade nya tolkningen av byggnadslagen
i avseende å jordbruk inom byggnadsplaneområde vore lämplig med
hänsyn till landsbygdens intressen och jordbrukets behov av rörelsefrihet.
De i promemorian utvecklade synpunkterna gåve anledning till farhågor för
att den förordade utvidgningen av byggnadsplaneinstitutets användning
skulle medföra direkta olägenheter för jordbruket och kunde försvåra uppkomsten
av sådan blandad bebyggelse, som länsstyrelsen ansåge önskvärd.
Med den tänjbarhet som ifrågavarande lagbestämmelser tydligen hade och
vore avsedda att få låge resultatet helt på tillämpningen. Utan ett bestämt
stöd i lagstadganden komme denna givetvis att växla alltefter olika uppfattning
och inställning hos dem som handhade detaljplaneringen. Denna tvekan
skulle måhända få vika därest det ådagalagts att den nu tillämpade ordningen
på området medförde några större olägenheter. Så hade icke skett
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 4.
och länsstyrelsen kunde från sitt erfarenhetsområde icke finna att så vore
fallet. Vid behandlingen av de byggnadsplaner som fastställts i länet hade
problemet om avgränsning till jordbruksområden icke vållat några nämnvärda
svårigheter och dock finge förhållandena i länet anses vara extrema
i betraktande av det stora antalet byar med såväl gammal jordbruksbebyggelse
som ny lägenhetsbebyggelse. Då fråga varit om byggnadsplan för sådana
byar med nybebyggelse i kransområdena hade planerna avgränsats så
att jordbruksbebyggelsen uteslutits och planläggningen fått avse allenast
nybebyggda områden och för exploatering avsedda dylika. Därest vid planläggning
en eller annan redan befintlig ny bostadslägenhet kommit att ligga
utanför plangränsen hade detta i de flesta fall ingen praktisk betydelse.
Länsstyrelsen hemställde därför, att iantmäteristyrelsens förevarande promemoria
icke måtte föranleda någon åtgärd. Däremot ville länsstyrelsen
understryka angelägenheten av att frågan om förfarandet när detaljplanläggning
enligt byggnadslagen skedde i samband med laga skifte snarast
bringades till lösning. Vid de pågående skiftena i Dalarna hade frågor av
detta slag uppkommit och behovet av förtydligande regler rörande förfarandet
därvidlag vore uppenbart.
Riksförbundet landsbygdens folk har på skäl av liknande innebörd som
dem lantbruksstyrelsen åberopat ansett jordbruksbebyggelse i princip icke
böra regleras genom byggnadsplan. Vidare har förbundet anfört, att man av
Iantmäteristyrelsens promemoria icke kunde med full säkerhet fastställa
omfattningen av styrelsens förslag. Det kunde befaras, att förslaget komme
att i vissa fall medföra att samhällena i byggnadsplan inlemmade bebyggelseområden
för jordbruksändamål i sådan omfattning att rena jordbrukareintresset
eftersattes. Beträffande de »vita fläckarna» syntes problemet med
områdets avgränsning i stort sett bli detsamma om avgränsningen avsåge
område som skulle ingå i plan såsom L-område enligt förslaget eller uteslutas
ur plan, såsom för närvarande. Ett samhälles möjligheter att genom
byggnadsplan lättare planera vägar och avloppsledningar torde enligt förbundets
mening icke vara av avgörande betydelse. Planeringen av vägar
och avloppsledningar borde gå lika bra antingen det kallades individualplan
eller byggnadsplan. Den gällande lagstiftningen — enskilda väglagen
och vattenlagen — gåve ett samhälle alla möjligheter att tvinga fram vägar
eller avlopp var helst så bleve nödvändigt. Vad vidare anginge reglering av
bebyggelsen, ville förbundet framhålla, att olägenheterna för jordbruket
kunde bliva större än nyttan exempelvis för bostadsbebyggelse, detta i synnerhet
om det framlagda förslaget gåves en friare tolkning beträffande
gränsdragning för planområde. Enligt förbundets mening borde i allmänhet
utomplansbestämmelser vara fullt tillräckliga för ett lämpligt reglerande
av bebyggelse inom jordbruksområden som låge i omedelbar närhet av
tätbebyggelse.
Sammanfattningsvis har förbundet uttalat, att om det vore möjligt att
säkerställa att icke jordbruksjord, som det vore önskvärt att bibehålla,
onödigtvis intoges i byggnadsplan såsom byggnadsområde för bostadsända
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 4.
21
mål, förslaget därmed vore motiverat. Å andra sidan skulle antagligen samma
resultat kunna ernås genom att jordbruksområdet, på sätt som hittills
förutsatts, avgränsades från byggnadsplaneområdet och att utomplansbestämmelser
lades över jordbruksområdet. Det kunde därför ifrågasättas om
det icke vore lämpligare för ernåendet av detta resultat att påbjuda en striktare
tillämpning, avseende urskiljande av jordbruks jord vid upprättande av
byggnadsplan. Därmed skulle möjligen kravet på redig gränsdragning komma
att behöva något eftersättas. Att detta skulle medföra några avgörande
svårigheter vore enligt förbundets mening icke troligt. Förbundet hemställde,
att lantmäteristyrelsens förslag icke måtte föranleda någon annan åtgärd,
än att det föranstaltades om en undersökning av möjligheterna att i
någon form meddela sådana anvisningar, att mera strikt gränsdragning avseende
urskiljande av jordbruksområde vid upprättande av byggnadsplan
kunde tillämpas.
De tillstyrkande remissinstanserna har allmänt lämnat utan erinran lantmäteristyrelsens
förslag, att planläggning av jordbruksområde ingående i
tätort borde ske genom byggnadsplan och sålunda ej genom någon
nyskapad planform eller genom stadsplan.
Endast länsarkitekten i Uppsala län har anfört viss tveksamhet huruvida
icke möjlighet borde öppnas att låta även stadsplan omfatta jordbruksområde.
Frågan huruvida för viss ort stadsplan eller byggnadsplan borde väljas
vore nämligen beroende av skäl, som låge på helt andra områden än dem
som borde övervägas i sammanhang med de aktuella lantbruksfrågorna.
Länsarkitekten ville emellertid, om än med tvekan, ansluta sig till promemorians
förslag. Svårigheterna för jordbruksbebyggelse att underkasta sig
stadsplaneinstitutet torde nämligen vara större än nackdelen att i vissa
gränsfall vara hänvisad till att använda byggnadsplan, där stadsplan hade
varit den lämpligare regleringsformen.
Några remissinstanser har berört spörsmålet huruvida reformen kräver
jämkningar i byggnadslagstiftningens regler om
byggnadsplan och dess rättsverkningar.
Sålunda har lantbruksnämnden i Östergötlands län uttalat, att kostnader
för upprättande av byggnadsplan ej borde påföras de i planen ingående
jordbruksområdena. Att sådana områden medtoges torde nämligen icke
vara av något egentligt intresse för jordbruket, utan fördelen fölle helt på
de områden, som skulle utnyttjas för bostadsbyggande, industri och dylikt.
Liknande synpunkt har anförts av länsstgrelsen i Kalmar län.
Å andra sidan har länsstyrelsen i Gävleborgs län framhållit, att enligt
lantmäteristyrelsens uttalanden i promemorian ägare av jordbruksområde
icke skulle deltaga i annan kostnad än kostnad för planändring, innebärande
jordbruksområdets överförande till bostadsområde. Jordägaren bleve
sålunda befriad från deltagande i kostnad exempelvis för grundkartas upprättande.
Emellertid kunde ej sällan redan vid planläggningstillfället förutses,
att vissa delar av jordbruksområden intagna i planen framdeles komme
att erfordras för vanligt tätbebyggelseändamål. Länsstyrelsen kunde icke
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
finna det vara riktigt och rättvist, att ägare till dylika områden under alla
förhållanden skulle undgå att jämte andra enskilda, som kunde vänta avsevärd
nytta av planläggningen, bidraga till de ursprungliga plankostnaderna.
I anslutning härtill må nämnas, att överlantmätaren i Norrbottens län
uttalat, att förslagets genomförande komme att medföra något fördyrade
plankostnader. Detta gällde dock icke grundkartan; redan nu hade länsmyndigheterna
sett sig nödsakade att i grundkartan intaga närliggande tät
jordbruksbebyggelse, då någon riktig avgränsning eljest icke kunnat göras.
Vissa av byggnadslagens ersättningsregler har också berörts. Sålunda har
byggnadsstyrelsen framhållit, att enligt 22 § byggnadslagen jordägare under
vissa omständigheter vore berättigad till ersättning för skada som han kunde
anses lida därav att mark enligt fastställd generalplan undantagits från
annan glesbebyggelse än för jordbrukets och därmed jämförliga näringars
behov. I förslaget hade man emellertid utgått ifrån att ägare av mark, som
enligt byggnadsplan angivits såsom jordbruksområde, icke skulle kunna
påfordra någon ersättning. Denna fråga, som berörde en av principerna i
byggnadslagstiftningen, syntes dock icke ha närmare klarlagts i promemorian.
Lantbruksslyrelsen har uttalat, att i de fall där vederbörande jordägare
eventuellt kunde ha någon rätt till glesbebyggelse å visst jordbruksområde,
därest det ej inginge i planområdet, det enligt lantbruksstyrelsens mening
syntes klart, att den indragning av rättigheten, som skedde vid medtagandet
av ifrågavarande mark såsom L-område, i princip horde anses grunda rätt
till ersättning. Denna fråga vore ej närmare utredd.
Vidare har överlantmätaren i Örebro län anfört, att förhållandena utan
tvivel kunde vara sådana, att det ur allmän synpunkt med hänsyn till tätortens
bostadsbebyggelse måste anses motiverat att reglera bebyggelsen å
däri insprängda jordbruksområden. Men det torde knappast kunna undvikas,
att denna reglering i vissa fall skulle kunna leda till ekonomisk förlust
för vederbörande jordägare. Regleringen kunde till exempel innebära,
att en erforderlig ny ekonomibyggnad ej finge placeras på den gamlas plats
och att den gamla grunden och gödselstaden därför ej kunde utnyttjas.
Om en jordbrukare sålunda finge finna sig i ett visst intrång på grund av
hänsyn till tätbebyggelse, som uppkommit å omgivande eller angränsande
fastigheter, syntes han skäligen böra erhålla ersättning härför. Då den skada
han lede ej vore så kvalificerad, att marken till följd av bebyggelseregleringen
endast kunde nyttjas på sätt som stode i uppenbart missförhållande
till markens värde, torde emellertid någon ersättning enligt gällande bestämmelser
— 118 § byggnadslagen — ej kunna utgå. Det syntes därför
kunna ifrågasättas, huruvida icke en jämkning av bestämmelserna i nämnda
lagrum med hänsyn till byggnadsplans inverkan på däri ingående jordbruksområde
finge anses motiverad.
Den av lantmäteristyrelsen förordade jämkningen av 19 kap.
4 § jorddelningslagen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga de remissinstanser, som intagit en positiv ställning till reform
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 4.
23
förslaget. Dock har länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasatt om det vore erforderligt
att införa jordpolitisk kontroll, om de jordbruksområden, som
intoges i byggnadsplan, icke uppginge till större areal än sammanlagt tio
hektar.
över hälften av remissinstanserna har utan närmare motivering tillstyrkt
eller lämnat utan erinran lantmäteristyrelsens förslag i fråga om lantbruksnämnds
medverkan vid upprättande av byggnadsplan
och den förfa 11ningsmässi g a regleringen
av spörsmålet. Ytterligare ett stort antal remissinstanser har i princip
tillstyrkt förslaget. Vissa har därvid betonat, att lantbruksnämnds medverkan
borde säkerställas genom uttryckliga författningsbestämmelser. Uttalanden
av sistnämnda innebörd har gjorts av lantbruksstyrelsen samt lantbruksnämnderna
i Stockholms och Gävleborgs län ävensom av fastighetsbildningssakkunniga.
Emellertid har åtskilliga av de hörda myndigheterna ansett ändringar i
byggnadsstadgan i detta hänseende ej vara erforderliga.
Sålunda har länsstyrelsen i Kronobergs län anfört, att vid länsstyrelsen
föredroges planfrågorna inför landshövdingen vid sammanträden med det
s. k. länsrådet, vari såväl överlantmätaren som lantbruksdirektören deltoge.
Då dessa även deltoge i lantbruksnämndens sammanträden under landshövdingens
ordförandeskap bleve nämndens intressen tillräckligt beaktade i
planläggningsfrågorna. Denna handläggningsform hade befunnits vara smidig
och effektiv samt innebure en snabbare behandling av planfrågorna än
om lantbruksnämndens yttrande skulle infordras i varje ärende. I enstaka
fall kunde det givetvis befinnas lämpligt att höra lantbruksnämnden men
härför krävdes ej uttryckligt lagstadgande.
Under åberopande av huvudsakligen liknande synpunkter har behovet av
ändringar i byggnadsstadgan förnekats eller ifrågasatts av lantbruksnämnden
i Uppsala län, länsarkitekten och överlantmätaren i Kronobergs län,
länsarkitekten i Örebro län, länsarkitekten och överlantmätaren i Kopparbergs
län, länsarkitekten och överlantmätaren i Gävleborgs län, länsarkitekten
i Västerbottens län samt länsstyrelsen och länsarkitekten i Norrbottens
län.
Ytterligare må nämnas, att vissa remissinstanser förordat jämkningar i
lantmäteristyrelsens förslag till ändringar i byggnadsstadgan.
I fråga om byggnadsnämnds sammansättning har lantbruksnämnden
i Östergötlands län uttalat, att därest i byggnadsplan intoges
jordbruksområde, minst en av ledamöterna i den byggnadsnämnd, som hade
att övervaka byggandet inom planområdet, borde vara i lantbruk kunnig
person. I annat fall syntes risk föreligga för att byggnadsnämnden kunde
komma att sakna insikt om och förståelse för jordbrukets speciella byggnadsproblem.
Frågan huruvida för reformens genomförande kräves uttrycklig
ändring i byggnadslagstiftningen har berörts av Sveriges
lantbruksförbund, som uttalat, att förbundet ställde sig något tveksamt in
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
för lantmäteristyrelsens åsikt, att det icke skulle fordras uttryckligt lagstadgande
att jordbruksområde skulle få upptagas i byggnadsplan för att få ändring
i nuvarande praxis. Förbundets tveksamhet grundade sig särskilt därpå
att till stöd för nuvarande praxis kunde åberopas ett departementschefsuttalande,
varav torde framgå, att det icke avsetts att gällande bestämmelser
skulle medgiva, att jordbruksområden upptoges i byggnadsplan. De föreslagna
ändringarna i jorddelningslagen och byggnadsstadgan kunde dock möjligen
indirekt ersätta ett uttryckligt stadgande därom.
IT. Departementschefen.
Enligt gällande byggnadslagstiftning skall i princip tätbebyggelse föregås
av planläggning. De planinstitut som finnes för den närmare planläggningen
är i första hand stadsplan och byggnadsplan. Dessa institut har
utformats främst med tanke på tätorternas behov och intressen medan de
jordbrukssynpunkter, som kan vara att anlägga, endast i mindre grad kan
vinna beaktande. I överensstämmelse härmed har också fastighetsbildningslagstiftningen
så utformats att inom områden, som ingår i plan, fastighetsbildning
må ske utan hinder av de inskränkande regler av jordpolitisk natur
som eljest gäller. De anförda omständigheterna har lett till att i praxis fastslagits,
att detaljplan för reglering av tätbebyggelse ej må omfatta område
som avses för jordbruksändamål.
Det förekommer ofta att jordbruksbebyggelse ligger insprängd i tätbebyggelse
samt att större eller mindre för jordbruksändamål begagnade obebyggda
områden skjuter in i eller ligger omgivna av tätbebyggelse. Ofta nog
ger en bedömning av tätortens utvecklingsmöjligheter till resultat att man
ej kan räkna med annat än att sådana för jordbruksändamål använda områden
även för åtskillig tid framåt bör brukas för detta ändamål. Av
den i ärendet förebragta utredningen framgår, att svårigheter i betydande
utsträckning yppats vid planläggning av tätorter med antydd struktur. Möjligheten
att medtaga jordbruksområdena under angivande av att de skall
brukas för jordbruksändamål har såsom förut anförts avvisats i praxis.
Om områdena medtages i planen och de i denna redovisas som avsedda för
något samhällsändamål, innebär detta endast ett kringgående av den ståndpunkt
praxis intagit och ett åsidosättande av de sakliga skäl som ligger till
grund för denna praxis. Det enligt gällande ordning riktiga förfarandet är
därför att i detaljplanen ej medtaga jordbruksområdena.
Uteslutande av jordbruksområdena leder emellertid till att planområdet
ofta nog erhåller en mycket oregelbunden begränsningslinje eller att inom
en i övrigt planlagd tätort kommer att ligga områden, för vilka planen ej
gäller. I vissa yttranden har gjorts gällande, att dessa omständigheter icke
medför några mera väsentliga olägenheter. Byggnadslagen innehölle, framhålles
det, bestämmelser om institut — främst generalplan och utomplansbestämmelser
—• genom vilka en ur tätortens intressen icke önskvärd bebyggelse
inom de icke detalj planlagda områdena kunde förhindras. Och vad
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
25
anginge jordbruksområdenas behov av vägar, avloppsledningar och andra
gemensamma anordningar kunde dessa tillgodoses i erforderlig utsträckning
med stöd av gällande lagstiftning, även om områdena ej inginge i detaljplanen.
A andra sidan har lantmäteristyrelsen och flertalet remissinstanser ansett,
att man i nu avsedda fall icke kan få till stånd en önskvärd reglering
utan att i viss utsträckning låta planen omfatta även jordbruksområden.
Denna uppfattning synes vara välgrundad. Nuvarande ordning medför nämligen,
att planområden kan få en så olämplig form att planläggningen försvåras.
För att man skall kunna giva vägnätet och systemet av avloppsledningar
m. m. bästa möjliga sträckning torde det vara önskvärt att planläggningen
i dessa avseenden kan i ett sammanhang ske icke blott inom själva
tätbebyggelseområdena utan även inom de däri insprängda områdena för
jordbruksändamål. Vidare må framhållas att det icke torde vara möjligt att
inom områden som ej intagits i plan effektivt förhindra ur tätortssynpunkt
olämplig bebyggelse för jordbrukets behov. Detta kan i sin tur leda till att
den sanering av en tätbebyggd jordbruksby, som vinnes i samband med laga
skifte t. ex. genom utflyttning, omintetgöres.
Enligt min mening föreligger sålunda behov av att i detaljplan kunna
intaga områden som avses att även framdeles skola användas för jordbruksändamål.
Hur långt man skall gå i denna riktning är en särskild fråga. I
denna del har lantbruksstyrelsen jämte ett betydande antal andra remissinstanser
med skärpa understrukit, att möjligheten att intaga jordbruksområden
i detaljplan borde avse endast smärre områden. Jag biträder denna
ståndpunkt. Det kan nämligen ej råda någon tvekan om att byggnadslagstiftningens
detaljplaneinstitut ej har en efter jordbrukets behov särskilt
avpassad utformning. Jordbruksplanläggning bör i princip ske genom den
av lantbruksnämnderna bedrivna individualplaneringsverksamheten. Vid avgränsningen
av bebyggelseplanområde bör sålunda liksom hittills huvudregeln
vara att planområdet ej skall utsträckas över större areal än som
beräknas inom en nära förestående tid bli erforderlig för tätbebyggelse eller
annat tätbebyggelseändamål. Vad som nu förordas är endast det undantaget
från denna princip att i detaljplan skall kunna intagas så stort för
jordbruksändamål även framdeles avsett område som är erforderligt för
att få till stånd en tillfredsställande planering av den egentliga tätorten.
Vad angår sättet för genomförande av en reform med den innebörd
som nu angivits råder allmän enighet om att möjlighet att intaga jordbruksområde
bör finnas endast i fråga om byggnadsplan. Jag biträder denna uppfattning.
Det torde vara lämpligt att byggnadslagstiftningen innehåller en bestämmelse
som anger den omfattning i vilken jordbruksområde skall kunna ingå
i byggnadsplan. Jag vill därför förorda, att till 119 § första stycket byggnadsstadgan
fogas en ny punkt av innehåll att i byggnadsplan må upptagas mark
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
för jordbruksändamål endast i den mån så erfordras för planens lämpliga
utformning.
Såsom allmänt förordats torde avstyckning inom jordbruksområde, som
ingår i byggnadsplan, böra vara underkastad de restriktioner av jordpolitisk
natur, som utom planområden gäller beträffande rätten till avstyckning.
På grund härav torde den i 19 kap. 4 § jorddelningslagen upptagna undantagsregeln
böra så inskränkas att den ej kommer att gälla i fråga om sådant
i byggnadsplan ingående område som enligt planen skall användas för jordbruksändamål.
Med den utformning sammanläggningslagen har leder denna
ändring till att jordpolitisk prövning skall ske även vid sammanläggning
inom sådant jordbruksområde å landet, som ingår i byggnadsplan. Vidare
torde böra vidtagas sådan jämkning i 1948 års lag med särskilda bestämmelser
om fastighetsbildning inom vissa områden av stad, att förordnande
som avses i lagen kan omfatta även sådant i byggnadsplan ingående område
som enligt denna skall användas för jordbruksändamål.
Lantmäteristyrelsen har funnit byggnadslagstiftningens regler om byggnadsplan
och dess rättsverkningar lämpligen kunna utan jämkning bli tilllämpliga
även på jordbruksområde som intagits i planen. Jag ansluter mig
till denna uppfattning. I anslutning härtill vill jag framhålla, att vad två
remissinstanser anfört om jordägares rätt till ersättning, då genom planläggning
uppkommit hinder mot glesbebyggelse, i förevarande fall torde sakna
nämnvärd praktisk betydelse. Enligt vad jag förordat skall nämligen endast
smärre jordbruksområden kunna intagas i byggnadsplan. Med hänsyn härtill
synes den bebyggelse för annat än jordbrukets och därmed jämförliga
näringars behov som skulle kunna ske på sådant område i regel bli att hänföra
till tätbebyggelse. Och hinder mot tätbebyggelse grundar enligt byggnadslagstiftningens
principer ej rätt till ersättning. Skulle likväl i något undantagsfall
marks upptagande i byggnadsplan såsom jordbruksområde innebära,
att markägaren förlorar rätt till glesbebyggelse, lärer ersättningsregeln
i 118 § byggnadslagen bli tillämplig. Vidare vill jag understryka lantmäteristyrelsens
uttalande att planbestämmelserna beträffande jordbruksområden
bör göras så lindriga och smidiga som möjligt. Nybyggnad för jordbrukets
behov torde då som regel kunna verkställas på sådant sätt att olägenhet ej
vållas markägaren. Mot vad lantmäteristyrelsen anfört i fråga om kostnaderna
för upprättande av byggnadsplan har jag intet att erinra.
I likhet med lantmäteristyrelsen och remissinstanserna anser jag, att
lantbruksnämnden bör medverka, då det gäller att avgränsa byggnadsplaneområdet
och att närmare utforma byggnadsplan, som omfattar även område
avsett för jordbruksändamål. För att säkerställa sådan medverkan
från lantbruksnämndens sida har lantmäteristyrelsen föreslagit vissa jämkningar
i byggnadsstadgan, därvid styrelsen dock givit uttryck för en betydande
tveksamhet om behövligheten av sådana jämkningar. Flertalet
remissinstanser har i princip biträtt lantmäteristyrelsens förslag men åtskilliga
har förnekat eller ifrågasatt behovet av jämkningarna. Vid bedömandet
av denna fråga är att beakta, att under senare år — utan att några
regler eller fastställda former därför föreskrivits — utvecklingen gått i
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
27
riktning mot ett ökat samarbete mellan länsstyrelsen och övriga länsorgan.
I proposition nr 155 till 1952 års riksdag angående vissa anslag under landsstaten
för budgetåret 1952/53 har spörsmålet berörts. Föredragande departementschefen
underströk därvid det starka behovet av en samordning mellan
de olika myndigheterna. Han fann den lämpligaste vägen till en dylik samordning
vara att skapa bättre förutsättningar för en intensivare samverkan
på tjänstemannaplanet. Vidare förklarade han sig anse det naturligt att
landshövdingen skall vara ordförande i länsnämnderna, bland dem lantbruksnämnden,
utan att dock föreslå denna ordning obligatorisk. Dessa uttalanden
lämnades av riksdagen utan erinran. Enligt min mening synes det
med den utveckling som pågår på detta område icke vara erforderligt att
genom uttryckliga författningsbestämmelser trygga lantbruksnämndens medverkan
vid uppgörande av byggnadsplan. Till stöd för att icke meddela bestämmelser
om sådan medverkan i byggnadsstadgan kan därjämte — såsom
ock vissa remissinstanser gjort — åberopas, att samarbetet kan utan sådana
bestämmelser ske i former, som smidigt anpassas efter vad i varje särskilt
fall kräves och som därför kan innebära en snabbare och mera arbetsbesparande
handläggning. Det synes mig emellertid kunna vara lämpligt att de
närmast berörda centrala verken efter samråd utfärdar vissa anvisningar
om det erforderliga samarbetet mellan de berörda lokalorganen i hithörande
frågor.
Ändring av reglerna om byggnadsnämnds sammansättning synes mig ej
vara erforderlig i anledning av den förordade reformen.
De föreslagna författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli
1953.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1) lag angående ändrad Igdelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet;
2) lag angående ändrad Igdelse av första stycket lagen den 27 februari
1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa
områden av stad; samt
3) kungörelse om ändrad lydelse av 119 § byggnadsstadgan den SO juni
1947 (nr 390).
Dessa författningsförslag torde få som bilaga1 fogas vid protokollet.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och
2) omnämnda lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.
Ur protokollet:
Olle Hellberg.
1 Bilagan, som frånsett vissa redaktionella jämkningar i bilagans lagförslag överensstämmer
med de vid propositionen fogade författningsförslagen, har här uteslutits.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 27 november
1952.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerberg.
Enligt lagrådet den 8 november 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 31 oktober 1952, hade Kungl.
Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till
1) lag angående ändrad hjdelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet; samt
2) lag angående ändrad hjdelse av första stgcket lagen den 27 februari
1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa
områden av stad.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsassessorn Otto Petrén.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
Kungl. Maj.ts proposition nr 4.
29
Utdrag av protokollet över jusiitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 december 1952.
När vai-ande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, lagrådets den 27 november 1952 avgivna utlåtande över de den
31 oktober 1952 till lagrådet remitterade förslagen till lag angående ändrad
lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord
å landet och lag angående ändrad lydelse av första stycket lagen den 27 februari
1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom
vissa områden av stad.
Med förmälan att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran hemställer
föredraganden att, sedan i förslagen vidtagits vissa redaktionella jämkningar,
Kungl. Maj :t måtte genom proposition
dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga förenämnda
förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet; samt
2) lag angående ändrad lydelse av första stycket lagen den 27 februari
1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa
områden av stad;
dels ock inhämta riksdagens yttrande över det vid statsrådsprotokollet
för den 31 oktober 1952 fogade förslaget till kungörelse om ändrad
lydelse av 119 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1953:49 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 a1 i texten
- 3LU 1953:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 4 § lagen den 18 juni 1926 s. 1 i texten