Sök i Ratio Lex

Angående anslag för budgetåret 1953/54- till statens bosättningslånefond m. m

1953-02-06 · 34 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 33 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:53, Angående anslag för budgetåret 1953/54- till statens bosättningslånefond m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

1

Nr 53,

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

för budgetåret 1953/54- till statens bosättningslånefond

m. m.; given Stockholms slott den 6 februari 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsi

ådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen redovisas en av socialstyrelsen företagen översyn av bestämmelser

och praxis i fråga om de statliga bosättningslånen. Maximibeloppet

för lånen föreslås höjt från 2 000 till 3 000 kronor och långivningen

föreslås utsträckt till ogifta mödrar. I övrigt förordas vissa jämkningar

beträffande låneverksamheten. Förslag bl. a. om sänkning av räntan

på lånen avvisas däremot. För nästa budgetår äskas dels till statens

bosättningslånefond 1 000 000 kronor och dels till omtryckning av en

broschyr 45 000 kronor.

1-157 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 53.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

6 februari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, följande,

I årets statsverksproposition (bil. 26, punkt 3) har Kungl. Maj :t på min

hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i

ämnet, för budgetåret 1953/54 till Statens bosättningslånefond beräkna ett

investeringsanslag av 2 000 000 kronor. Jag anhåller nu att få upptaga frågan

om bosättningslånen till närmare behandling.

Inledning.

Den 21 december 1951 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att överse

gällande bestämmelser rörande de statliga bosättningslånen samt att till

Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, vartill översynen kunde föranleda.

I sin år 1951 avgivna berättelse redogjorde riksdagens revisorer under

§ 8 för en av dem företagen granskning av den statliga bosättningslåneverksamheten

och gjorde i samband därmed vissa uttalanden om denna

verksamhet. Vid 1952 års riksdag väcktes vidare två likalydande motioner

(1:78 och 11:117) med yrkande om vissa ändringar i grunderna för

bosättningslån. Kungl. Maj :t anbefallde den 5 maj 1952 socialstyrelsen att

vid fullgörandet av angivna utredningsuppdrag beakta vad statsutskottet

(uti. nr 76) anfört med anledning av revisorernas berättelse och förenämnda

motioner.

Med skrivelse den 10 november 1952 har socialstyrelsen till Kungl.

Maj:t överlämnat en promemoria med utredning och förslag angående de

statliga bosättningslånen. Vid promemorian har fogats bl. a. en redogörelse

för en inom styrelsen utförd statistisk undersökning rörande bosättningslåneverksamheten

under år 1951.

I det följande torde, efter en översikt av gällande bestämmelser, få lämnas

en redogörelse för socialstyrelsens promemoria och de däröver avgivna

yttrandena.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

3

Gällande bestämmelser m, m.

Efter förslag av befolkningskommissionen beslöt statsmakterna år 1937

inrätta statens bosättningslånefond. Huvudsyftet med låneverksamheten

var befolkningspolitiskt. Genom att öppna kreditmöjligheter för bosättning

på billiga och betryggande villkor önskade man i första hand främja äktenskapsbildningen

och gynna tidiga äktenskap för att därmed på längre sikt

åstadkomma en stegring av den låga nativiteten i landet. Dessutom avsåg

man att med hjälp av bosättningslånen förhindra osunda avbetalningsköp.

Bosättningslåneverksamheten började år 1938. De bestämmelser, som ursprungligen

gällde härom, har ändrats vid flera tillfällen, bl. a. på förslag

av 1941 års befolkningsutredning. I sina grunddrag har dock verksamheten

lämnats orubbad. De nuvarande bestämmelserna meddelas i kungörelsen

den 29 juni 1946 om statliga bosättningslån (nr 570; ändr.

306/1951). Dessa innebär i huvudsak följande.

Lån kan beviljas trolovade eller äkta makar — i regel senast 6 månader

från vigseln — för inköp av möbler och andra bosättningsföremål, vilkas

anskaffande föranledes av äktenskapets ingående. Förutom av bohag i

vanlig mening kan lån erhållas för inköp av redskap, verktyg eller liknande

föremål, som kan underlätta hemarbetet eller bidraga till hemmets

trevnad eller familjens försörjning, samt av vissa husdjur såsom kor

och får.

Som villkor för lån gäller huvudsakligen, att sökandena har behov av

medel för att göra de inköp, för vilka lånet är avsett, samt att de har gjort

sig kända för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet och — i mån av

möjligheter —- ådagalagt sparvilja.

Lån ur bosättningslånefonden utlämnas av riksbanken utan annan

säkerhet än låntagarnas egen revers. Lånebeloppets storlek fastställes

efter prövning i varje särskilt fall. Högsta medgivna lånebelopp är sedan

år 1946 2 000 kronor.

Även lånetidens längd fastställes från fall till fall. I allmänhet bestämmes

tiden till 5 år. Längsta lånetiden är regelmässigt 8 år. I vissa fall

kan en särskild låneform med amorteringsfrihet under i allmänhet högst

3 år komma till användning. Lån av denna typ kan beviljas exempelvis

sökande, som på grund av studier (studiebosättningslån), öppnande av

egen rörelse, övertagande av jordbruksfastighet eller annan liknande orsak

kan beräknas få svårigheter att verkställa amorteringar under de första

åren efter lånets erhållande. Då amorteringsfrihet under viss tid har medgivits,

skall lånet vara slutbetalt senast 5 år efter utgången av den amorteringsfria

tiden.

Ränta utgår efter räntefot, som fastställes av Kungl. Maj :t. Den utgör

f. n. 4 %. Den vid lånets beviljande gällande räntesatsen skall tillämpas

oförändrad under hela lånetiden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Lån skall återbetalas genom att ett i reversen bestämt belopp jämte upplupen

ränta inbetalas till riksbanken var tredje månad från lånets utgivningsdag.

Riksbanken kan dock medge uppskov med betalning av ränta

och amortering. Uppskov brukar lämnas, om betalningssvårigheter uppstår

på grund av värnpliktstjänstgöring eller ömmande omständigheter

och avser i regel avbetalning på kapitalskulden, däremot ej räntan.

Riksbanken kan meddela befrielse helt eller delvis från återbetalningsskyldighet

i två fall, nämligen om någon av låntagarna avlider eller om

låntagares försörjningsbörda utökas; i båda fallen förutsättes, att synnerlig

svårighet har uppkommit att återbetala lånet. Det kan nämnas, att

i sistnämnda fall lånet brukar efterskänkas, om betalningssvårigheterna

beror på att låntagare har försörjningsplikt mot fyra eller flera minderåriga

barn. Har befrielse från återbetalningsskyldighet medgivits, skall

det efterskänkta beloppet avskrivas. Avskrivning kan förekomma även

utan samband med befrielse och innebär då, att riksbankens krav visserligen

kvarstår men lånet avföres ur räkenskaperna. Beslut om befrielse

eller avskrivning fattas av riksbankens direktion.

För att tillhandagå lånesökande med råd och anvisningar och avge yttrande

över inlämnade låneansökningar finns i varje kommun ett av kommunen

utsett ortsombud. Medverkan av ortsombudet kan även påkallas

för att av försumliga låntagare indriva efterliggande lån, likaså för att

verkställa utredningar om lån, som kan komma i fråga för laga indrivningsåtgärder

(lagsökning och utmätning), befrielse eller avskrivning.

Fullmäktige i riksbanken äger utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter

för låneverksamheten. I enlighet härmed har fullmäktige fastställt

en särskild instruktion för ortsombuden och meddelat anvisningar för

riksbankskontoren beträffande lånerörelsen.

Socialstyrelsens promemoria.

Verksamhetens omfattning m. m.

Till statens bosättningslånefond har riksdagen t. o, m. budgetåret

1952/53 anvisat tillhopa 54 100 200 kronor; under vartdera av innevarande

och sistförflutna budgetår har anslaget uppförts med 100 kronor. Sammanlagda

beloppet av de lån som utgivits sedan verksamhetens början är

dock avsevärt större, enär medel som inflyter genom inbetalning på äldre

lån kan användas för utlämnande av nya. T. o. m. den 30 juni 1952 hade

sålunda utlämnats 150 000 lån på inalles 17G miljoner kronor.

Sammanlagda beloppet av efterskänkta eller avskrivna lån utgjorde vid

utgången av budgetåret 1951/52 endast en miljon kronor, motsvarande

0,6 % av totalsumman utgivna lån. Om sålunda de bokförda låneförlusterna

har varit små, uppgick å andra sidan de eftersläpande lånen vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

samma tidpunkt till betydande belopp. Av 55 000 utestående lån om 46,6

miljoner kronor var 11 200 till ett sammanlagt belopp av 6,9 miljoner kronor

att betrakta som eftersläpande i den meningen, att mer än en förfallen

amortering och (eller) räntebetalning icke både erlagts. Därav hade

2 200 lån med en rest av 0,9 miljon kronor utgivits under åren 1938—1942.

I fråga om antalet utgivna lån nådde verksamheten sin höjdpunkt budgetåret

1943/44, då mer än 13 500 lån utlämnades, Därefter har lånen

undan för undan minskat i antal för att budgetåret 1951/52 stanna vid

icke fullt 8 800. Samtidigt har emellertid giftermålsfrekvensen till följd

av saminankrympning av de yngre äktenskapsbildande åldersgrupperna

avtagit i nästan samma proportion. Medan 20,8 % av all hembildning i

landet skedde med anlitande av bosättningslån under år 1943, var sålunda

motsvarande procenttal trots den betydande nedgången av antalet lån så

högt som 17 under år 1951.

Genomsnittliga lånebeloppet, som vid lånerörelsens början utgjorde omkring

700 kronor, har successivt ökat. Under budgetåret 1943/44, vid vars

ingång maximibeloppet höjdes till 1 250 kronor, var medelbeloppet ca

1 000 kronor. Efter 1946 års höjning av maximibeloppet till nuvarande

2 000 kronor steg medelbeloppet under budgetåret 1946/47 till ca 1 400 kronor

och överskred under budgetåret 1951/52 1 700 kronor. Under vart och

ett av de tre nämnda budgetåren utgjorde sammanlagda lånebeloppet 13,5,

16,2 resp. 15,i miljoner kronor. Lånerörelsens närmare utveckling framgår

av följande sammanställning rörande utlämnade bosättningslån under

budgetåren 1937/38—-1951/52.

Budgetår

Antal

Belopp

kronor

Medelbelopp

kronor

1937/38

2,729

1,858,058

681

1938/39

8,498

6,632,105

780

1939/40

7,634

6,026,641

789

1940/41

8,992

6,956,554

774

1941/42

11,335

9,172,421

809

1942/43

13,452

11,510,697

856

1943/44

13,543

13,535,798

999

1944/45

12,641

13,713,738

1,085

1945/46

11,618

12,949,436

1,115

1946/47

11,416

16,220,787

1,421

1947/48

10,511

16,195,394

1,541

1948/49

9,801

15,446,111

1,576

1949/50

9,651

15,434,450

1,599

1950/51

9,499

15,462,998

1,627

1951/52

8,759

15,125,333

1,727

Summa

150,079

176,240,521

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Bosättningslånens syften m. m.

Socialstyrelsen behandlar först de grundläggande principerna för den

statliga bosättningslåneverksamheten och erinrar om att lånen tillkommit

för att främja familjebildningen. Vid den granskning av de statliga

bosättningslånen, som statsrevisorerna företog år 1951, riktades bl. a.

en förfrågan till riksbankens avdelningskontor om kontorens erfarenheter

av bosättningslånen såsom social hjälpform. De ingångna svaren

röjde i allmänhet en viss tveksamhet, om lånen verkligen fått den betydelse

för höjande av äktenskapsfrekvensen, som ursprungligen avsetts. Flertalet

kontor framhöll emellertid, att lånen fyllde ett väsentligt familje-.

socialt behov, varvid de ansågs ha fått stor betydelse för underlättande av

familjebildningen för många unga människor, som helt eller delvis saknat

medel till sin bosättning. Särskilt uppgavs detta vara förhållandet i

många fall, där barn väntats eller funnits men äktenskap icke kommit

till stånd av brist på medel. Kontrahenterna hade därvid beretts en helt

annan möjlighet att bilda egna hem än om de skulle varit hänvisade till

annan form av kreditverksamhet eller till de sociala myndigheterna.

För egen del fann revisorerna, att även om det torde få anses som sannolikt,

att bosättningslånen i varje fall icke på ett avgörande sätt har kunnat

påverka den befolkningspolitiska utvecklingen i gynnsam riktning, lånen

ur framför allt de av riksbankskontoren angivna synpunkterna fått stor

betydelse. Tyngdpunkten i fråga om lånens betydelse syntes sålunda ha

förskjutits, varigenom rent sociala motiv kommit att mer tråda i förgrunden.

Revisorerna ifrågasatte, om icke därmed en förskjutning i bosättningslånerörelsens

ursprungliga målsättning i viss mån kunde sägas ha

inträffat.

Socialstyrelsen finner det vara omöjligt att med någon bestämdhet fastställa

bosättningslånens effekt på äktenskapsfrekvensen och giftermålsåldern,

emedan man icke kan urskilja befolkningspolitikens inverkan från

andra faktorers, exempelvis bostadsbristens, och ännu mindre i detta hänseende

kan isolera bosättningslånen från övriga åtgärder med befolkningspolitiska

inslag, såsom allmänna barnbidrag etc. Styrelsen anför emellertid

i detta sammanhang vissa uppgifter, som framkommit vid den av styrelsen

utförda statistiska undersökningen av ett urval bosättningslåneansökningar

för år 1951. Sålunda var omkring två tredjedelar av de lånesökande

paren i åldern 20—30 år. Till skillnad från vad en liknande undersökning

år 1941 gav vid handen var sökande under 20 års ålder sällsynta.

Av samtliga nygifta par i landet under år 1951 erhöll 17 % lån. Där båda

makarna tillhörde åldersgruppen 20—24 år, var motsvarande procenttal 26,

och i andra fall, då makarna var mellan 20 och 30 år, hade omkring 20 %

av de nygifta parens bosättning skett med hjälp av bosättningslån. Så gott

som hälften av samtliga lånesökande par år 1951 hade vid ansökans ingivande

redan ingått äktenskap.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

7

Om de statliga bosättningslånens huvudsyfte anför socialstyrelsen:

Enligt socialstyrelsens uppfattning ligger bosättningslånens värde lika

mycket på det allmänt sociala planet som på det befolkningspolitiska.

Statsrevisorerna anförde, att tyngdpunkten i fråga om lånens betydelse

syntes ha förskjutits varigenom rent sociala motiv hade kommit att mer

tråda i förgrunden. Huruvida någon förskjutning även av bosättningslånerörelsens

ursprungliga målsättning därmed kan sägas ha inträffat, vill

styrelsen lämna därhän. Det påståendet torde emellertid kunna vågas, att

medan man år 1937 med lånen i första hand åsyftade en allmän stegring

av äktenskapsbildningen och nativiteten i samhället, ser man nu som lånens

främsta uppgift att öppna möjligheter för de enskilda unga människorna

att skapa ett hem; lånens befolkningspolitiska verkan framstår

mera som en produkt härav men har givetvis fördenskull ingalunda förlorat

i värde.

Socialstyrelsen erinrar om uttalandena från riksbankshåll att länen särskilt

har varit av betydelse i fall, då barn funnits eller väntats, för att legalisera

en förbindelse, som sannolikt eljest icke skulle ha lett till äktenskap.

Enligt den statistiska undersökningen uppgav 45 % av de lånesökande

år 1951 i ansökan, att de hade eller (och) väntade barn; enligt styrelsens

bedömande torde andelen i realiteten vara ännu större. Styrelsen

framhåller, att det icke är legaliseringen som sådan av en utomäktenskaplig

förbindelse, som här utgör det väsentligaste, utan i stället den omständigheten

att kontrahenterna beredes möjlighet att bilda ett gemensamt

hem för sig och barnet och de ytterligare barn de kan komma att sätta till

världen.

Att uppmärksamheten nu alltmera har fästs på denna sida av bosättningslåneverksamhctens

huvudsyfte, nämligen att öppna möjligheter för

att skapa ett hem, bör enligt styrelsens uppfattning föranleda överväganden,

huruvida icke även ogifta mödrar skall bli berättigade till bosättningslån.

Vid 1948 års riksdag behandlades en motion (II: 81) med yrkande bl. a.,

att bosättningslån skulle kunna beviljas ensamstående mödrar. Riksdagen

fann, att ehuru vissa skäl talade för att bosättningslån skulle kunna

beviljas även ensamstående mödrar syntes en sådan utsträckning av förmånen

komma i konflikt med lånens tydliga syfte att befrämja äktenskapsbildningen,

varför frågan om denna ändring av gällande bestämmelser

icke borde upptagas, innan den blivit föremål för överväganden ur

mera allmänna synpunkter (statsutsk. uti. nr 155). Socialstyrelsen påpekar,

att befolkningskommissionen utan tvivel betraktade en ökad äktenskapsfrekvens

som ett naturligt förled till det djupare liggande och i egentlig

mening befolkningspolitiska syftet att uppnå en stegring av nativiteten

och att det här åberopade skälet därför icke synes utgöra något hinder

från rent befolkningspolitiska synpunkter att utsträcka långivningen till

ogifta mödrar. Vidare framhåller styrelsen, att ogift moder med två min
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

deråriga barn f. n. äger tillgång till familjebostadsbidrag, om bon i övrigt

uPpfyMcr förutsättningarna härför, och erinrar om 1951 års bostadsutrcdnings

uppdrag att undersöka frågan om att lämna sådant bidrag till

familjer med endast elt barn. Det förhållandet, att ogift moder med barn

under sin vårdnad kan erhålla familjebostadsbidrag, utgör i och för sig

tillräcklig anledning att medelst bosättningslån sätta henne i stånd att anskaffa

den för bostaden erforderliga utrustningen. Alldeles frånsett frågan

om familjebostadsbidragen anser emellertid socialstyrelsen, att både befolkningspolitiska

— bl. a. abortförebyggande — och allmänt sociala skäl

talar för att i dessa fall modern beredes möjligheter att skapa ett hem för

sig och barnet. Styrelsen föreslår därför, att bosättningslån skall kunna

utgå även till ogift moder, som har minderårigt barn i sin vård.

Vid sidan av bosättningslånens befolkningspolitiska: syfte, som helt

naturligt har varit dominerande, har alltifrån lånerörelsens början stått

önskemålet att genom lånen förhindra osunda avbetalningsköp.

Socialstyrelsen finner det vara svårt att fastslå i vilken mån man med bosättningslånen

har lyckats begränsa avbetalningshandeln. Vid de undersökningar,

som riksbanken har företagit beträffande försumliga låntagares

ekonomi, har det ofta visat sig, att dessa jämsides med bosättningslånet

även har skulder på grund av avbetalningsköp. Styrelsen anser, att det

gynnsammaste resultatet i detta hänseende uppnås genom att låntagarna

erhåller lån av tillräcklig storlek, enär de dä får mindre anledning att anlita

avbetalningshandeln.

Socialstyrelsen tar upp frågan om bosättningslånens betydelse

lör landsbygdens befolkning och redogör för bl. a. den utvidgning

av lånens användningsområde, som vid togs år 1946, i det att lånen fick

disponeras för anskaffande av vissa redskap och verktyg m. m. ävensom

av husdjur, vilkas avkastning till avsevärd del användes inom det egna

hushållet. Statsrevisorerna konstaterade vid sin granskning år 1951 av

låneverksamheten, att landsbygdsbefolkningen i lägre grad än tätorternas

befolkning hade visat intresse för lånen. Landsbygdens behov syntes emellertid

revisorerna ha tillgodosetts genom 1946 års författningsändring.

Socialstyrelsens statistiska undersökning år 1941 visade, att bosättningslån

till de under åren 1938—1940 ingångna äktenskapen i landet hade utlämnats

för 19 % i tätorter men blott 9 % på landsbygden. Enligt den nu

företagna undersökningen var under år 1951 motsvarande procenttal 21

och 11. Proportionen är alltså praktiskt taget oförändrad. Styrelsen anger

även, att såvitt framgår av de närmare 2 000 ansökningar, som har legat

till grund för den senaste undersökningen, lån i intet fall har sökts för inköp

av kreatur och att låneansökan blott i ett par fall har upptagit sådana

verktyg eller redskap som de förut nämnda.

Styrelsen anser, att det kan ifrågasättas om icke de år 1946 tillkomna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

9

bestämmelserna om utvidgning av lånens användningsområde bör utmönstras

ur författningen, då de synes vara av ringa värde, men yrkar

ej därpå.

Socialstyrelsen anser det vara höjt över allt tvivel, att bosättningslånen

som social hjälpform har en viktig funktion att fylla och vidare att den

sociala karaktären hos lånen har blivit starkare markerad till följd av det

betraktelsesätt man numera anlägger, i det att skapandet av ett hem framstår

som lånens primära uppgift. Därvid uppställer styrelsen frågan, huruvida

det statliga stödet vid bosättning bör lämnas i form av lån eller

bidrag. Det framhålles, att bosättningslåneverksamheten från början uttryckligen

lades »på affärsmässig bas», bortsett från att borgen eller annan

bankmässig säkerhet icke skulle krävas för lånen. Även om någon uppmjukning

med tiden har skett härvidlag, är det dock klart, att kreditvärdighetssynpunkter

utövar starkt inflytande vid långivningen, i full

överensstämmelse med vad statsmakterna har förutsatt. Detta anser styrelsen

icke stå i god samklang med lånens sociala karaktär, ty i enlighet

med den borde i stället behovet av hjälp till bosättning vara utslagsgivande.

Den senaste statistiska undersökningen ger vid handen, att bosättningslånen

nu huvudsakligen kommer ett mellanskikt av befolkningen tillgodo.

Av låntagarna hade år 1951 över 60 % en familjeinkomst efter bosättningen

på mer än 7 000 kronor om året, en fjärdedel hade en årsinkomst på mer

än 11 000 kronor. Styrelsen anser, att det icke finns fullt fog för den tillfredsställelse

med bosättningslåneverksamheten, som statsmakterna tidigare

uttalat, emedan det existerar en kategori unga människor, som behöver

men på grund av verksamhetens utformning icke kan komma i åtnjutande

av något stöd vid bosättningen. Av olika anledningar är dock

styrelsen icke beredd att förorda en sådan omläggning av verksamheten,

att bidrag till bosättning, eventuellt behovs- eller inkomstprövade, skulle

kunna utgå i stället för lån.

Däremot föreslås under åberopande av de sociala skälen en liberalare

långivning. Sålunda bör riksbankskontoren vid prövning av ansökningarna

tillmäta de lånesökandes behov av hjälp till bosättningen väsentligt

större betydelse än nu, varvid de bankmässiga hänsynen kommer att

få träda tillbaka i motsvarande mån. Socialstyrelsen avser dock icke att

inaugurera någon ren behovsprincip, då låneformen som sådan kräver, att

det vid långivningen åtminstone icke kan anses uteslutet att beloppet kommer

att återbetalas. För att behovssynpunkterna skall kunna tillgodoses

mera generellt, anser styrelsen ett uttalande av statsmakterna i denna riktning

erforderligt, varemot någon författningsändring icke torde krävas för

detta ändamål.

Om större hänsyn tages till de lånesökandes behov av hjälp, skulle

detta enligt socialstyrelsens mening få betydelse i två hänseenden. Dels

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

skulle man med bosättningslåneverksamheten kunna tränga djupare ned

i inkomstskikten, dels skulle sökandenas återbetalmngsmöjligheter icke få

samma avgörande inverkan på lånebeloppets storlek, som nu synes vara

fallet. I sistnämnda hänseende anför styrelsen, att det i regel bör antagas,

att de lånesökande verkligen har behov av det belopp, som uppgives i ansökan.

Endast om utredningen i samband med ansökningens behandling

utvisar, att så icke är fallet, bör en reduktion ske av det ansökta beloppet.

Den statistiska undersökningen visar, att riksbankskontoren ofta företar

reduktioner. Belysande är, att maximibeloppet 2 000 kronor -—- som ju år

1951 hade förlorat en stor del av sitt ursprungliga värde -—• hade sökts av

tre fjärdedelar, tillstyrkts av ortsombuden för hälften men beviljats endast

en fjärdedel av de lånesökande. Det får anses osannolikt, att nedskärningarna

av beloppen mera allmänt berott på att de lånesökande icke

skulle ha varit i behov av lån av den uppgivna storleken, detta desto mindre

som reduktionerna på sina håll synes ha skett rent systematiskt.

Att hänsynen till de lånesökandes hjälpbehov skjutes i förgrunden innebär,

att en liberalare bedömning måste ske av deras möjligheter att återbetala

lånet, varmed följer en ökad kreditrisk. Enligt socialstyrelsens mening

motiverar de sociala skälen ett dylikt ökat risktagande från statens

sida.

Lånebelopp och ränta.

Socialstyrelsen föreslår en höjning av maximibeloppet för bosättningslånen

från 2 000 till 3 000 kronor. Det nuvarande maximibeloppet

fastställdes år 1946. För att belysa den härefter inträdda penningvärdeförändringen

anför styrelsen, att indextalet för den i socialstyrelsens allmänna

konsumtionsprisindex ingående specialposten inventarier och husgeråd

från mars 1946 till september 1952 ökat från 158,i till 219,i eller

med 39 • Ökas det ar 1946 bestämda lanemaximum med detta procenttal

blir resultatet ca 2 800 kronor.

När lånemaximum senast fastställdes, torde man ha anpassat beloppet

efter kostnaderna för bosättning i en lägenhet om ett rum och kök. Vid

socialstyrelsens statistiska utredning rörande bosättningslåneansökningar

för år 1951 gjordes en undersökning även av låntagarnas bostadsförhållanden.

Det visade sig, att 51 % disponerade över bostad på ett rum och kök

eller ännu mindre, 36 % två rum och kök samt 9 % tre eller flera rum och

kök (återstående 4 % hade två eller flera rum och kokvrå eller del i kök).

På framställning av socialstyrelsen har Svenska slöjdföreningen upprättat

ett förslag till bosättningsutrustning för två ruin och kök. Detta slutar på

drygt 4 400 kronor. Även bosättningskonsulenten hos Stockholms stad har

på styrelsens begäran utarbetat ett förslag till bosättningsutrustning. Enligt

detta förslag erfordras för bosättning i två rum och kök ca 4 000 kronor

och för bosättning i ett rum och kök ca 3 800 kronor.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 53.

11

För att bosättningslånen skall uppfylla syftet att ge de unga möjligheter

att skapa ett hem, bör enligt socialstyrelsens mening lånens maximibelopp

om möjligt vara av sådan storlek, att det lämnar tillgång till åtminstone

det nödvändiga i en acceptabel hemutrustning. Detta anspråk

motiveras även av bosättningslånens syfte att motverka avbetalningshandeln.

Ett otillräckligt bosättningslån medför nämligen enligt erfarenhet

stora risker för att låntagarna drives att skuldsätta sig även på annat sätt,

ofta genom avbetalningsköp. Å andra sidan får lånebeloppet icke tillåtas

växa i höjden så, att återbetalningen kommer att överstiga låntagarnas förmåga

eller utgöra en alltför stor tunga på deras framtida ekonomi.

Socialstyrelsen fortsätter:

Att en höjning av bosättningslånens maximibelopp nu bör företagas, är

uppenbart. Denna bör minst innebära ett återställande av det ursprungliga

beloppets värde. Det bör framhållas, att ett dylikt återställande icke

synes kunna ske endast genom omräkning av beloppet på grundval av

prisutvecklingen, utan hänsyn måste även tagas till den allmänna standardförbättring,

som uppnåtts i landet sedan år 1946. Socialstyrelsen anser

vidare, att man vid fastställande av lånemaximum icke gärna kan underlåta

att beakta den omständigheten, att i stort sett hälften av bosättningslåneklientelet

visat sig disponera över lägenhet om två rum och kök

eller mera.

Enligt de nyssnämnda bosättningsplanerna för bostäder om två ruin

och kök skulle för en fullständig hemutrustning erfordras åtminstone ca

4 000 kronor. Socialstyrelsen är icke beredd att tillstyrka en så kraftig

höjning av lånens maximibelopp, trots att man därmed måste uppgiva

önskemålet om att kunna bereda dem, som sakna varje utrustning, en

komplett bosättning till godtagbar standard. Detta önskemål synes nämligen

böra vika för betänkligheterna inför en alltför tung amorteringsbörda.

Av socialstyrelsens statistiska undersökning framgår för övrigt, att

de lånesökande i övervägande antalet fall redan förfoga över bosättningsföremål

av olika slag, ehuru värdet av dem icke har kunnat fastställas.

Det kan vidare erinras om att sökandena genom att inköpa och renovera

begagnade bosättningsföremål kunna icke oväsentligt nedbringa bosättningskostnaderna.

Med beaktande av de här redovisade synpunkterna föreslår socialstyrelsen,

att bosättningslånens maximibelopp höjes till 3 000 kronor.

Vidare föreslår socialstyrelsen (majoriteten), att låneräntan sänkes

till 2,5 %. Räntesatsen har varit oförändrad sedan den 1 juli 1941 och utgör

4 %. Styrelsen konstaterar, att räntefrihet eller sänkning av räntan

för bosättningslånen under bankernas utlåningsränta skulle innebära en

statlig subventionering av bosättningslåneverksamheten och erinrar om att

befolkningskommissionen avvisade tanken på varje subvention främst under

hänvisning till att låntagarna i normala fall borde kunna både förränta

och återbetala lånet under äktenskapets första år, den tid då familjen i

vanliga fall befann sig »i bättre ekonomiska omständigheter än under

någon annan period av dess tillvaro». Såsom redan har nämnts visar sty
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

re Isens senaste statistiska undersökning, att minst 45 % av låneklientelet

hade eller väntade barn vid ansökningstillfället. Av undersökningen framgår

vidare, att närmare hälften av de kvinnliga låntagarna då saknade förvärvsarbete

och att 13 % räknade med att sluta sitt förvärvsarbete i och

med bosättningen. I sistnämnda familjer reducerades på grund härav inkomsten

med ca 3 840 kronor (familjeinkomsten efter bosättningen var i

medeltal 8 585 kronor för hela landet, 6 930 kronor på landsbygden).

Socialstyrelsen anser, att mot denna bakgrund läget i dag näppeligen kan

karakteriseras så, att äktenskapsbildningen för bosättningslåneklientelet

normalt infaller efter och under en period av relativt välstånd.

Med anledning av motioner vid 1946 års riksdag med yrkande om räntesänkning

för bosättningslånen (I: 352 och II: 535) uttalade statsutskottet

bl. a., att lånen helst borde komma till användning endast såsom en hjälp

vid bosättningen och därför icke borde erbjudas på sådana villkor, att det

bleve förmånligare för låntagarna att ordna bosättningen med bosättningslånemedel

än med egna besparingar. Räntan syntes alltså icke böra nedsättas

under sparbankernas vanliga inlåningsränta. I och för sig syntes

anmärkning icke kunna riktas mot att räntan sattes något högre (uti. nr

199). Härom anför socialstyrelsen, att de lånesökande är skyldiga att i

ansökningshandlingen uppge sina tillgångar och att lån givetvis icke utlämnas,

om det visar sig, att de disponerar över kapital, som kan användas

iör bosättningen. Någon anledning att befara bedrägliga uppgifter från de

lånesökandes sida torde icke föreligga. Däremot kan det naturligtvis

tänkas, att kontrahenter, som har möjligheter att få låna av sina föräldrar

eller andra närstående, i stället eller samtidigt upptar ett bosättningslån.

Styrelsen kan dock icke finna, att denna omständighet skulle utgöra något

väsentligt hinder för att införa räntefrihet.

På grund av det anförda anser socialstyrelsen, att några principiella invändningar

icke kan resas mot en reduktion av räntan på bosättningslånen

och knappast ens mot fullständig räntefrihet, detta desto mindre som de

sociala synpunkterna nu bör beredas ökat inflytande vid långivningen.

Styrelsen föreslår, att räntan bestämmes att utgå enligt den lägsta räntefot

som tillämpas på lån från statens utlåningsfonder, eller 2,5 %. Räntesänkningen

bör för tiden från dess inträdande gälla även lån, som har beviljats

dessförinnan. Riksbanken bör tilläggas rätt alt vid beviljande av

anstånd under längre tid med erläggande av amortering medge räntebefrielse

under anståndstiden.

En reservant inom styrelsen (byråchefen v. Hofsten) anför, att skäl

visserligen finns, som talar för att en subvention är motiverad i ett stort

antal av de fall, som nu erhåller bosättningslån, men att antalet fall, där

en subvention icke är motiverad, även är stort. De sociala skälen talar

därför enligt reservantens mening icke för en generell nedsättning av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 53.

13

räntan. I stället bör riksbanken medges betydligt (större frihet än f. n. att

efter individuell prövning lämna räntebefrielse och anstånd med återbetalningen.

Hänsyn bör därvid särskilt tagas till antalet barn. I reservationen

beter det vidare bl. a.:

Ytterligare bör framhållas, att en generell sänkning av räntan från 4

till 2,5 % i det individuella fallet har ringa betydelse i pengar räknat. Om

ett maximibelopp av 3 000 kronor beviljas och skall återbetalas inom 5 år,

innebär det en ärlig amortering med 600 kronor, vartill kommer räntan

som med nuvarande räntesats under första året kommer att utgöra ca 120

kronor. Den nyssnämnda räntereduktionen kommer i detta fall att medföra,

att det årliga räntebeloppet minskar med 25 å 30 kronor —- ett belopp

således, som är högst obetydligt jämfört med betalningsskyldigheten

i övrigt. Den generella räntesänkningen framstår därför som en gest, som

är föga värd. Det är därför bättre att i individuella fall lämna ett större,

ekonomiskt bistånd. Därtill kommer att en generell räntesänkning kan

komma att medföra, att låneverksamheten kominer att belastas av lånesökande,

som kan anskaffa pengarna på annat sätt men som attraheras

av den låga räntan.

Låneansökningarnas bedömning.

"Vid sin granskning år 1951 av bosättningslåneverksamheten fann statsrevisorerna,

att riksbankskontorens praxis vid bedömningen av låneansökningar

syntes växla starkt mellan olika delar av landet, bl. a. i fråga om

avslagsprocent och genomsnittligt beviljat lånebelopp. Det föreföll revisorerna

som om oregelbundenheterna endast delvis kunde förklaras av

rent regionala olikheter. Med hänsyn till lånens utpräglat sociala karaktär

ansåg revisorerna det vara angeläget, att en mera enhetlig bedömning av

laneansökningarna kom till stånd. Fullmäktige i riksbanken påpekade i

förklaring häröver, att differenserna i avslagsprocenten till en del kunde

hänföras till de skiftande ekonomiska förhållandena m. in. i olika delar

av landet, medan variationerna i genomsnittet av de beviljade lånebeloppen

delvis berodde på motsvarande variationer i de sökta beloppen. Vidare

iramhöll fullmäktige bl. a., att det vid företagna årliga inspektioner hade

visat sig, att de variationer i bedömningen mellan de skilda kontoren, vilka

hade sin grund i ortsombudens och kontorsstyrclsernas olika subjektiva

inställning vid prövningen, i regel var av begränsad storleksordning. Fullmäktige

hade därför — med hänsyn till att här är fråga om lån och icke

subvention —- dittills endast i mindre utsträckning ansett sig böra komplettera

de år 1947 efter samråd med socialdepartementet utfärdade tilllämpningsf

öreskrit terna för handläggningen av hithörande låneärenden.

Fullmäktige förklarade sig ha för avsikt att även fortsättningsvis ägna uppmärksamhet

åt dessa spörsmål.

Socialstyrelsen har vid den statistiska undersökningen sökt att så ingående

som möjligt belysa de olika riksbankskontorens praxis i fråga om

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kangl. Maj:ts proposition nr 53.

ansökningarnas bedömning. Om resultatet uttalar styrelsen sammanfattningsvis,

att de av statsrevisorerna gjorda iakttagelserna i stort sett liar

bestyrkts genom undersökningen. Särskilt framträdande är variationerna

kontoren emellan beträffande storleken av de beviljade lånebeloppen. Som

exempel anför styrelsen följande uppgifter om åtta avdelningskontor; kontoren

har uppdelats i två grupper, av vilka den första synbarligen tillhörde

de mera generösa och den andra de mera restriktiva.

Riksbankskontor

Antal ansök- ningar beviljade

med sökt belopp

i % av samtliga

Beviljade belopp

i % av sökta

belopp

Genomsnittligt

lånebelopp,

kr.

Antal avslagna

ansökningar i %

av samtliga

X. Gävle................

86

93

1,816

6

Jönköping............

67

92

1,757

6

Linköping............

82

92

1,800

7

Uppsala..............

86

93

1,808

5

2. Malmö...............

18

75

1,588

ii

Falun................

20

75

1,498

12

Luleå................

18

66

1,537

21

Norrköping...........

23

74

1,626

14

Även om flera av de skiljaktigheter mellan kontoren, som har framkommit

vid den statistiska undersökningen, helt eller delvis kan förklaras

av skiftande förhållanden, kvarstår dock enligt socialstyrelsens uppfattning

så många olikheter, att man nödgas tala om en ojämn praxis. Styrelsen

ansluter sig helt till den av statsrevisorerna uttalade uppfattningen

att en mera enhetlig bedömning av låneansökningarna är angelägen med

hänsyn till lånens utpräglat sociala karaktär och understryker, att kravet

på likformighet vid bedömningen skärpes ytterligare, om de av styrelsen

framförda förslagen genomföres. Styrelsen bär därför övervägt olika möjligheter

att uppnå större enhetlighet vid prövningen av ansökningarna,

bl. a. att man borde överflytta främst lånens beviljande till sociala organ,

varvid i första rummet mödrahjälpsnämnderna skulle ifrågakomma. Sökandena

skulle i sådant fall liksom i mödrahjälpsärenden äga klagorätt

hos socialstyrelsen.

Styrelsens majoritet har emellertid stannat vid att icke nu förorda någon

ändring av bosättningslåneverksamheten i organisatoriskt hänseende. Därvid

förutsätter styrelsen dock, att fullmäktige i riksbanken skall utfärda

nya anvisningar till riksbankskontoren och sedermera öva sådan tillsyn

över verksamheten, att en såvitt möjligt enhetlig praxis erhålles i överensstämmelse

med de riktlinjer, som i anledning av styrelsens förslag kan

komma att fastställas av statsmakterna. En ledamot (byråchefen v. Hofsten)

har anmält skiljaktig mening i organisationsfrågan och föreslår, att

för bosättningslåneverksamheten skall till riksbanken knytas en rådgivande

nämnd, vari social sakkunskap finns företrädd.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

15

Socialstyrelsen finner det slutligen angeläget, att riksbankskontorens

praxis med jämna mellanrum göres till föremål för statistiska undersökningar.

Lånemedlens användning.

Enligt gällande bestämmelser skall de lånesökande i ansökningshandlingen

upprätta en bosättningsplan, upptagande bl. a. de föremål för vilkas

inköp lånet är avsett. Låntagarna är emellertid icke bundna av planen utan

kan göra de omdispositioner de önskar, blott lånet kommer till användning

för bosättningen. Alltsedan lånerörelsen började har tid efter annan yrkanden

och förslag framställts om kontroll över lånemedlens användning i syfte

att hindra låntagarna att begagna lånebeloppet för andra ändamål än bosättningen

eller för anskaffning av bosättningsföremål genom avbetalningsköp.

Även rådgivning och upplysning för att befordra lämpliga inköp har påyrkats,

och åtgärder i detta syfte har i viss utsträckning vidtagits.

I likhet med statsrevisorerna anser socialstyrelsen, att man icke bör

införa någon generell kontrollanordning för att förhindra vare sig direkt

missbruk av lånemedlen eller deras användning till avbetalningsköp. Fallen

av missbruk torde vara fåtaliga. Vad avbetalningsköpen angår är det enligt

styrelsens mening ogörligt att på förhand avgränsa de fall, där anlitande

av denna betalningsform verkligen ter sig motiverat och därför bör tilllåtas.

Det effektivaste medlet att begränsa avbetalningsköpen inom bosättningslåneklientelet

anser styrelsen vara att höja maximigränsen för lånebeloppet

och se till, att de lånesökande verkligen erhåller lån av sådan

storlek, att de svarar mot deras behov.

Även om socialstyrelsen icke kan förorda en generell kontrollanordning,

har styrelsen likväl ingen erinran mot att riksbankskontoren — vilket nu

på sina håll tillämpas — under särskilda omständigheter utbetalar lånet

eller en del därav till låntagarens leverantörer mot av låntagaren attesterad

räkning. Förfarandet bör dock liksom nu inskränkas till fall, där det av

någon speciell anledning bedömes vara lämpligt. Slutligen framhålles, att

det är synnerligen önskvärt, att såväl ortsombuden som riksbankskontoren

vinnlägger sig om att för de lånesökande klargöra betydelsen av kontantköp.

Beträffande upplysningsverksamheten tillstyrker socialstyrelsen, att medel

anvisas för utgivande av en ny, reviderad upplaga av den broschyr, som

riksbanken i samarbete med Svenska slöjdföreningen utarbetat för att tjäna

till ledning för bosättningslånesökande vid planläggningen av bosättningen.

Socialstyrelsen påpekar, att den konsulentverksamhet, som bedrives med

sikte bl. a. på bosättningslåneklientelet, är av ringa omfattning. Enligt styrelsens

mening skulle en utbyggd och fastare organiserad konsulentverksamhet

vara av stort värde. Då ökad upplysning och rådgivning i bosättnings-

och heminredningsfrågor synes önskvärd icke blott för bosättningslåneklientelets

vidkommande utan för en långt vidare krets och frågan så
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

landa går utöver ramen för socialstyrelsens utredningsuppdrag, inskränker

sig styrelsen emellertid till att uttala, att den finner det vara angeläget att

en utvidgning av konsulentverksamheten snarast kommer till stånd.

Återbetalningen.

Socialstyrelsen behandlar slutligen vissa spörsmål i samband med återbetalningen

av bosättningslån.

Någon förlängning av den maximala amorteringstiden anser styrelsen

icke påkallad. Den förordade liberaliseringen i fråga om låneansökningarnas

bedömning kan visserligen väntas medföra behov av längre

amorteringstider än de som nu i allmänhet tillämpas, men dessa längre

amorteringstider synes kunna rymmas inom nuvarande gränser.

Statsrevisorerna konstaterade vid granskningen år 1951 av bosättningsJåneverksamheten,

att de uppkomna låneförlusterna föreföll anmärkningsvärt

låga — de utgjorde endast 0,6 % av lånerörelsens totala omslutning —

men att å andra sidan antalet eftersläpande lån, vilka enligt rent

bankmässiga bedömningsgrunder i många fall måste anses som uppenbart

nödlidande, var relativt betydande. Revisorerna hade fått uppfattningen,

att riksbanken handhade indrivningen av dessa lån med stor varsamhet.

Frekvensen eftersläpande lån företedde vidare i förhållande till antalet utestående

betydande variationer mellan olika lånedistrikt. Skulle oregclbundenheterna

i eftersläpningarna sammanhänga med växlande praxis i fråga

om indrivningen eller vid meddelandet av anstånd, fann revisorerna det

angeläget, att även denna fråga uppmärksammades.

Socialstyrelsens utredning visar, att av de i runt tal 11 200 lån om 6,9

miljoner kronor, vilka betraktades som eftersläpande den 30 juni 1952,

hänförde sig 8 900 lån om 5,3 miljoner kronor till huvudkontoret och avdelningskontoren

i Göteborg och Malmö, medan resterande 2 300 lån om

l,c miljoner kronor fördelade sig på övriga 23 kontor. Huvudkontoret svarade

ensamt för 6 300 eftersläpande lån om 3,s miljoner kronor. Vid 21

av de 26 riksbankskontoren utgjorde de eftersläpande lånen omkring eller

mindre än 10 % av de lån, som samtidigt stod ute. För återstående fem

kontor var motsvarande procenttal omkring 20 eller mer, för Götehorg och

Malmö 26 och för Stockholm så högt som inemot 40. Det förhållandet att

vissa riksbankskontor redovisat ett jämförelsevis stort antal restantier

beror enligt socialstyrelsens mening icke därpå, att dessa kontor har eftersatt

sina plikter beträffande lånens bevakning. Förklaringen till de betydande

skillnaderna i fråga om eftersläpande lån synes styrelsen böra sökas

i omständigheter, som fullmäktige i riksbanken berört i yttrande över statsrevisorernas

berättelse. I yttrandet framhålles, att i de större städerna självfallet

varken ortsombuden eller riksbankskontoren i regel kan ha möjlighet

att grunda sin uppfattning om de lånesökande på personlig kännedom.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

17

Detta har givetvis medfört svårigheter att åstadkomma den grundliga prövning

av låneansökningarna i storstäderna som vore önskvärd. Vidare påpekar

fullmäktige, att erfarenheten har givit vid handen, att här ifrågavarande

låneklientel ur indrivningssynpunkt är betydligt mera svårarbetat

i storstäderna än i mindre samhällen.

Socialstyrelsen ifrågasätter, om icke antalet ortsombud bör ökas i de

tre största städerna. Ortsombudets arbetsbörda synes styrelsen här f. n.

vara så stor, att näppeligen tillräcklig tid kan ägnas åt varje ansökan.

Beträffande anståndsgivningen framhåller socialstyrelsen, att riksbankskontoren

i regel torde behandla en ansökan om betalningsuppskov jämförelsevis

välvilligt. Detta förhållande kan emellertid i och för sig knappast

nämnvärt påverka eftersläpningarnas omfattning. Ofta torde det nämligen

icke löna sig att vägra anstånd, enär riksbanken vanligen, i brist på effektiva

indrivningsmöjligheter, icke med en sådan vägran skulle kunna förmå

låntagarna att betala. Om en växlande praxis på denna punkt kunde påvisas

med någon säkerhet, torde den sålunda ändock vara av mindre betydelse

för frågan om eftersläpningarnas orsaker.

I sin berättelse gjorde statsrevisorerna vissa uttalanden om möjligheter

till förbättring av indrivningsverksamheten inom ramen för

nuvarande bestämmelser.

Revisorerna förordade ökad användning i vissa fall av systemet med lönefullmakt,

varmed avses en av låntagaren utfärdad fullmakt för riksbanken

att hos arbetsgivaren innehålla ett visst belopp av lönen, vilket av denne

inlevereras till vederbörande riksbankskontor. I fall då tveksamhet råder

om lånesökandes betalningsvillighet kan, enligt av fullmäktige i riksbanken

utfärdade anvisningar, lönefullmakt uppställas som villkor för ansökans

beviljande. Fullmakten begagnas regelmässigt endast om betalning uteblir

på förfallodagen. Socialstyrelsen ansluter sig till statsrevisorernas uppfattning

att lönefullmakter under vissa förhållanden bör komma till ökad användning.

Styrelsen anför vidare:

Man kan dock ej bortse från att systemet med lönefullmakter är behäftat

med åtskilliga svagheter. En sådan ligger redan däri, att fullmakten när

som helst torde kunna återkallas av låntagaren. Enligt riksbankens erfarenheter

har det vidare icke varit ovanligt, att låntagare slutat sin anställning,

då lönefullmakten presenterats för arbetsgivaren; låntagare torde

även genom hot härom ha förmått arbetsgivaren att vägra att inleverera

innehållna belopp till riksbankskontoret. Det anförda torde visa, att lönefullmakten

är av mindre värde, om låntagaren saknar vilja att göra rätt

för sig. I motsatt fall kan den emellertid verksamt bidraga till att låntagaren

punktligt sköter sina inbetalningar.

Då det visat sig, att lönefullmakten ej alltid kunnat tagas i bruk på

grund av att vissa arbetsgivare, däribland enstaka statliga och kommunala

myndigheter, icke ansett sig kunna belasta sin organisation med dylikt

2—157 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 53.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

merarbete, uttalade revisorerna ett önskemål om allmän medverkan härvidlag

från dessa myndigheters sida i deras egenskap av arbetsgivare.

Socialstyrelsen instämmer däri.

Socialstyrelsen delar även statsrevisorernas uppfattning att riksbanken

från statliga och kommunala myndigheter — framför allt arbetsförmedlingarna

— bör i större utsträckning erhålla upplysningar i samband med

utredningar i bosättningslåneärenden. Styrelsen framhåller, att gällande

sekretessbestämmelser icke synes lägga hinder i vägen för att framställningar

från riksbanken om sådana upplysningar i allmänhet villfares.

Till förekommande av låneförluster vore det enligt revisorernas mening

angeläget, att vederbörande exekutiva myndigheter i samband med indrivningsåtgärder

lämnade verksamt stöd gentemot tredskande låntagare.

Socialstyrelsen utgår från att revisorerna med detta uttalande avser, att

nämnda myndigheter skall företa utmätning i avlöning, och påpekar, att

denna indrivningsform f. n. torde användas i mycket ringa omfattning.

Enligt styrelsens mening kan någon nämnvärd ändring härutinnan icke

förväntas. För att sådan utmätning skall kunna verkställas erfordras nämligen,

att utmätningsmannen inställer sig på gäldenärens arbetsplats vid

det tillfälle, då dennes avlöning skall utbetalas, och utmätningsmännen

torde icke annat än undantagsvis kunna släppa till tid för att på dylikt

sätt passa gäldenärernas avlöningstillfällen.

Slutligen tar socialstyrelsen själv upp ytterligare en möjlighet att uppnå

ett förbättrat återbetalningsresultat och anför:

Det förekommer redan nu i viss utsträckning, att låntagare fullgöra

amortering och räntebetalning genom intressekontor, t. ex. statens intressekontor.

Om ett lån visar tendens till eftersläpning, uppmanar riksbanken

ofta låntagaren att ansluta sig till intressekontor. Denna inbetalningsform

bör erhålla ökad utbredning. Då avbetalning sker endast en gång i kvartalet

■— riksbankskontoren torde ej i någon större utsträckning kunna belastas

med tätare inbetalningar — måste i allmänhet låntagaren regelbundet

avsätta ett visst belopp av sin avlöning för ändamålet. Det är förklarligt,

att detta kan sätta självdisciplinen på hårda prov, särskilt för

unga låntagare med veckolön. Om dessa redan från lånets upptagande

kunde förmås att ansluta sig till intressekontor, skulle detta enligt socialstyrelsens

mening i många fall bli till gagn för både dem själva och riksbanken.

Medlemskap i intressekontor bör dock icke vara obligatoriskt,

bl. a. med hänsyn till att man ej bör ålägga arbetsgivarna att göra löneavdrag

och verkställa inbetalningar till intressekontoret. Däremot bör

vederbörande riksbankskontor i många fall, om det bedömes lämpligt och

medverkan från lånesökandes arbetsgivare kan påräknas, kunna uppställa

sådant medlemskap som villkor för ansökans beviljande.

Styrelsen understryker emellertid, att den förordade anordningen lider

av samma brist som lönefullmakten, nämligen att låntagaren icke är bunden

därav. Han kan med andra ord när som helst utträda ur intressekon
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

19

törel och, om lian kvarstår, exempelvis dirigera utbetalningarna till andra

mottagare än riksbanken. Även anordningen med inbetalning genom intressekontor

synes alltså värdefull endast om låntagaren är betalningsvillig.

Låntagare, som på grund av tredska eller vårdslöshet uraktlåter att erlägga

förfallen amortering och räntebetalning, kan i realiteten icke bli föremål''för

andra laga indrivningsåtgärder från riksbankens sida än lagsökning

och utmätning. Med hänsyn till låntagarnas ekonomiska ställning är

det vanligen lönlöst att vidta dessa åtgärder. Ända från lånerörelsens

början har emellertid frågan varit aktuell att förse riksbanken med effektivare

indrivningsmedel, framför allt införsel i avlöning.

Frågan om vilka indrivningsåtgärder som lämpligen bör vidtagas för att

uppnå ett bättre indrivningsresultat behandlades bl. a. av 1946 års riksdag.

Statsutskottet uttalade (uti. nr 199), att frågan förtjänade ett närmare

övervägande, varvid behovet av dylika åtgärder borde prövas med ledningav

riksbankens erfarenheter från lånerörelsen. I samband med granskningen

år 1951 av bosättningslåneverksamheten erinrade statsrevisorerna

härom och fann det angeläget, att den ifrågasatta undersökningen med det

snaraste kom till stånd.

På socialstyrelsens begäran har man inom riksbankens huvudkontor

företagit en undersökning rörande eftersläpande lån vid kontoret. Materialet

utgjordes av en femtedel av de lån, vilka betraktades som eftersläpande

vid månadsskiftet oktober—november 1952. Beträffande eftersläpningarnas

orsaker gav undersökningen till resultat, att utebliven eller för sen inbetalning

i 76 % av fallen berodde på tredska och i 24 % av fallen på (delvis

övergående) oförmåga. Vid en motsvarande uppdelning i fråga om totalbeloppet

av kvarstående kapitalskuld framkom ungefär samma procenttal;

74 % av de resterande beloppen hade tredska till grundorsak, 26 % bristande

betalningsförmåga. Beträffande återbetalningarnas omfattning bland de

eftersläpande lånen visade undersökningen, att inbetalning hade helt uteblivit

eller verkställts endast någon enstaka gång i 69 % av fallen, medan

regelbunden eller någorlunda regelbunden återbetalning hade fullgjorts i

31 % av fallen. De fall, då låntagarnas tillgångar bedömts såsom tillräckliga

för att lagsökning skulle löna sig, utgjorde blott 1,6 % av totalantalet

eftersläpningar. Efter lagsökning — vanligen åtföljd av utmätning — uppnåddes

betalning endast i 0,3 % av hela antalet eftersläpande lån. Socialstyrelsen

finner det härigenom vara fastställt, alt eftersläpande betalning

av bosättningslån vid huvudkontoret i övervägande antalet fall ingalunda

beror på bristande återbetalningsförmåga hos låntagarna. Orsakerna till

eftersläpningar i övriga storstäder skiljer sig sannolikt icke mera avsevärt

från dem som har konstaterats i Stockholm. Särskilt i betraktande härav

inger det styrelsen betänkligheter, att i Stockholm, Göteborg och Malmö,

som tillsammans svarar för ungefär 80 % av samtliga eftersläpande bosättningslån,

vart tredje utestående lån släpar efter.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Socialstyrelsen anser, att missförhållandena ytterst beror på att riksbankens

nuvarande indrivningsmöjligheter är otjänliga, och anför bl. a.:

Det enda effektiva medlet för riksbanken att göra sina återbetalningslcrav

gällande mot försumliga låntagare synes vara införsel i lön. Socialstyrelsen

har ingående övervägt fördelar och nackdelar av att riksbanken

medgives rätt att i bosättningslåneverksamheten begagna införsel. Främst

med hänsyn till det störa antalet tredskofall har styrelsen därvid funnit

sig böra om ock med tvekan förorda, att riksbanken tillägges sådan rätt.

I samband därmed böra emellertid möjligheter öppnas till avskrivning och

befrielse i väsentligt ökad omfattning i fall, där återbetalningsförmågan

brister eller är nedsatt.

Mot införsel för bosättningslån kan andragas bl. a. det skälet, att man

under åberopande av ett beslut härom framdeles kan tänkas vilja begagna

denna indrivningsform för lån även från andra statens utlåningsfonder.

Socialstyrelsen anser emellertid, att bosättningslånen på grund av sin

karaktär intaga en sådan särställning, att införande av införsel för dem

icke bör vara prejudicerande för andra fall.

Riksbanken har i många fall gjort den erfarenheten, att låntagare av

ren nonchalans, i medvetande om bankens bristfälliga indrivningsmöjligheter,

ha uraktlåtit att återbetala lånen. SocialstjTelsen, som i olika sammanhang

har betonat bosättningslånerörelsens sociala karaktär, kan icke

finna något stötande däri, att införsel tillgripes i dylika fall. Användningen

av denna indrivningsform bör dock begränsas till fall, där tredska klart

kan konstateras.

På grund härav föreslår socialstyrelsen, att riksbanken tillerkännes rätt

att, då låntagare av uppenbar tredska försummar sin betalningsskyldighet,

erhålla införsel i låntagarens avlöning m. m. Det kan enligt styrelsens

mening förutsättas, att de fall, då riksbanken kommer att begagna rätten

till införsel, blir tämligen fåtaliga. Blotta vetskapen om riksbankens möjlighet

att tillgripa införsel lär nämligen i regel komma att förmå tredskande

låntagare att fullgöra sin betalningsskyldighet.

Socialstyrelsen framhåller, att den förordade ändringen av praxis vid

låneansökningarnas bedömning, vilken åsyftar både att utsträcka bosättningslåneverksamheten

till ekonomiskt sämre ställda grupper och att i

varje särskilt fall ge låntagarna ett efter deras behov avvägt lånebelopp,

kommer att kräva ökad anståndsgivning och vidgade möjligheter till befrielse.

Skulle undersökningen av ett eftersläpande lån visa, att återbetalning

uteblivit icke på grund av tredska utan på grund av oförmåga, bör vederbörande

riksbankskontor i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu

tillämpas medge betalningsanstånd. Socialstyrelsen föreslår, att riksbanken

vid beviljande av längre anstånd — på grund av värnpliktstjänstgöring,

ökad försörjningsbörda eller långvarig sjukdom eller av annan liknande

orsak — skall erhålla rätt att meddela räntebefrielse för anståndstiden.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

21

Enligt gällande bestämmelser äger riksbanken i ett par strängt avgränsade

fall (vid dödsfall och vid ökad försörjningsbörda) medge partiell eller

total befrielse från återbetalningsskyldighet. Befrielse kan i

dessa fall äga rum endast då återbetalning bereder synnerlig svårighet.

Socialstyrelsen föreslår vissa uppmjukningar av dessa bestämmelser. För

möjlighet till befrielse bör sålunda icke krävas mer än att betalningen vållar

stor svårighet. Vidare bör befrielse under sistnämnda villkor kunna lämnas

även i andra fall än de som nu anges i författningen, såsom vid långvarig

sjukdom eller arbetslöshet eller på grund av andra särskilda skäl.

Kostnaderna.

De av socialstyrelsen föreslagna ändringarna är avsedda att tråda i kraft

den 1 juli 1953.

Enligt en uppskattning, som på socialstyrelsens begäran gjorts inom

riksbanken, skulle vid genomförande av socialstyrelsens förslag för budgetåret

1953/54 erfordras 2 000 000 kronor utöver inflytande amorteringar

och ett beräknat outnyttjat belopp vid budgetårets ingång av 5 700 000 kronor.

Härvid har bl. a. förutsatts, att antalet utlämnade lån kommer att

utgöra ca 9 000 (1951/52 var antalet 8 759) samt att medelbeloppet per

utlämnat lån kommer att stiga från ca 1 700 kronor under 1951/52 till ca

2 500 kronor under 1953/54. Socialstyrelsen föreslår, att ett investeringsanslag

av 2 000 000 kronor anvisas och anför härom, att detta visserligen

förefaller snävt tilltaget med hänsyn till den föreslagna liberaliseringen av

långivningen men att det ej synes osannolikt, att införselrätt för riksbanken

kan medföra icke oväsentligt ökade inbetalningar redan under nästa

budgetår.

\ ttranden.

Över socialstyrelsens promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits

av fullmäktige i riksbanken, statskontoret, generalpoststyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län,

Högerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Svenska landsbygdens

kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Högerns

ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Svenska landsbygdens

ungdomsförbund, Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund, Sveriges

köpmannaförbund, Kooperativa förbundet samt Svenska slöjdföreningen.

Vidare har överståthållarämbetet överlämnat yttrande från Stockholms

stadskollegium och länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från två kommuner,

varjämte länsstyrelserna i Kronobergs och Norrbottens län överlämnat

yttranden från statens socialvårdskonsulenter.

Vad socialstyrelsen anfört i fråga om bosättningslånens huvudsyfte

har vunnit allmän anslutning i yttrandena.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj:ts proposition nr 53.

Förslaget att långivningen skall utsträckas att omfatta även ogifta

mödrar har i regel tillstyrkts. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser,

att ensamstående moder överhuvud bör få tillgång till denna förmän.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund ifrågasätter — under hänvisning til!

risken för avbetalningsköp — om icke barnfamiljer vid flyttning till rymligare

bostad borde kunna erhålla bosättningslån. Liknande synpunkter

anför Svenska landsbygdens ungdomsförbund.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att frågan om utvidgning av långivningen

till ogifta mödrar bör utredas ytterligare, enär en sådan utvidgning

kan antagas medföra vissa komplikationer beträffande lånets

återbetalning, t. ex. i det fall att barnafadern flyttar ihop med modern och

följaktligen kommer i åtnjutande av den för modern och barnet avsedda

förmånen utan att samtidigt bli ansvarig för lånet. Länsstyrelsen anför

emellertid också, att det kan ifrågasättas att utsträcka långivningen även

till frånskilda mödrar och änkor med barn. Det av länsstyrelsen påpekade

problemet om betalningsansvaret har uppmärksammats även av fullmäktige

i riksbanken. Fullmäktige har det oaktat tillstyrkt, att socialstyrelsens

förslag genomföres.

Vidare anför länsstyrelsen i Södermanlands län, att frågan huruvida

lån skall utgå till ensamstående moder med minderårigt barn bör ses i

ett vidare sammanhang och lösas i samband med slutligt ställningstagande

till spörsmålet om familjebostadsbidrag skall utgå i sådant fall. Statskontoret,

som icke finner det uteslutet att en utsträckt långivning kan vara

av betydelse för att förebygga abort, anser det välbetänkt att låta frågan

vila i avvaktan på resultatet av 1950 års abortutrednings arbete.

Bosättningslånens betydelse för landsbygdens befolkning

har särskilt berörts endast av Svenska landsbygdens ungdomsförbund.

Möjligheten att utnyttja bosättningslånen till inköp av kreatur och

redskap bör enligt förbundets mening stå öppen även i fortsättningen.

Endast ett mindre antal av de hörda myndigheterna och organisationerna

har gått in på frågan, huruvida bidrag bör införas till stöd vid

bosättningen. Folkpartiets ungdomsförbund föreslår en utredning om bl. a.

särskilda bosättningsbidrag och uttalar sig principiellt för sådana bidrag

om 1 000 kronor. Sveriges köpmannaförbund anser, att socialstyrelsens

förslag om liberalare långivning bör föranleda en fullständig omprövning,

om det samhälleliga stödet vid bosättning fortsättningsvis skall utgå såsom

bidrag eller lån. Genomföres förslaget om liberalare långivning, bör

enligt Kooperativa förbundets mening en del av den nuvarande låneverksamheten

förändras till att bli en rent social hjälpverksamhet. Möjligheten

och lämpligheten att på denna väg stimulera familjebildningen bland

de lägre inkomsttagarna bör utredas. Bidragslinjen •— i varje fall i kombination

med lån — avstyrkes av fullmäktige i riksbanken.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kutigl. Maj:ts proposition nr 53.

23

Förslaget om en liberalare långivning -— dvs att riksbanksko ntoren

vid låneansökningarnas bedömning skall tillämpa sådana principer,

att långivningen utsträckes till ekonomiskt sämre ställda kategorier och

att lånebeloppen anpassas till låntagarnas verkliga behov av bosättningsutrustning

— har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Bland dem som avstyrker förslaget är fullmäktige i riksbanken. Fullmäktige

finner, att en liberalare långivning jämte höjning av lånens maximibelopp

och sänkning av räntan skulle innebära en ändring av bosättningslånens

nuvarande karaktär. Fullmäktige anför bl. a.:

Hittills har riksbanken vid lånebeviljandet utgått från att de lånesökande

skola äga vilja och förmåga att återbetala erhållet lånebelopp, låt

vara att riksbanken i praktiken icke sällan sträckt sig så långt som till

gränsen för rena socialfallen. Visserligen uttalar socialstyrelsen, att redan

låneformen som sådan kräver, att det vid långivningen icke skall anses

uteslutet att beloppet kommer att återbetalas, men i styrelsens hela

uppläggning av frågan ligger att möjligheten för staten att återfå

utlämnat bosättningslån kommit att skjutas i bakgrunden. Det är kanske

icke så, att många flera lånesökande skulle erhålla lån — enligt socialstyrelsens

egen utredning hade av undersökta 212 lån, som av riksbanken

avslagits år 1951, endast för 7 såsom orsak angivits för låga inkomster

— utan det är ändringen i grundprinciperna för långivningen som inger

så starka betänkligheter, att fullmäktige bestämt måste avstyrka förslaget

i dessa delar. Redan med nuvarande tillämpning har man såsom ovan

nämnts kommit till gränsen för rena socialfallen. Skall man sträcka sig

ännu längre, torde detta komma att innebära en avlyftning av kommunernas

fattigvårdsbörda, något som dock icke varit och väl icke kan vara

avsett. Vill man bibehålla låneformen, måste man i det speciella fallet

kunna med viss sannolikhet räkna med att lånet verkligen kommer att

återbetalas.

Fullmäktige understryker, att de erfarenheter av bosättningslånerörelsen,

på vilka fullmäktiges kritiska omdömen om de framlagda förslagen

grundar sig, är entydiga och att fullmäktige på grund härav anser sig

med största eftertryck kunna hävda, att handhavandet och utvecklingen

av lånerörelsen bör få fortgå efter nu vedertagna grunder.

Även statskontoret avstyrker förslaget och framhåller särskilt, att

medvetandet om att staten av sociala hänsyn i stor utsträckning lämnar

ekonomiskt bistånd, när individen saknar egna tillgångar, kan vara ägnat

att försvaga den allmänna sparviljan. Ämbetsverket fortsätter:

Den föreslagna socialbetonade långivningen i förening med de säkerligen

omfattande avskrivningar, som måste bli en följd därav, lärer i verkligheten

omvandla bosättningslånerörelsen till en förtäckt bidragsverksamhet

av betydande statsfinansiell räckvidd, ehuru utgifterna icke skulle

komma till synes under socialhuvudtiteln. En bidragsverksamhet i dylik

form kommer därtill att onödigtvis fördyras genom de avsevärda kostnader,

som äro förenade med lånens administration, indrivning och avskrivning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Generalpoststyrelsen anför, att det nog icke får anses helt uteslutet,

att en långtgående liberalisering av villkoren för bosättningslånen kan

komma att minska intresset för den av postsparbanken och andra sparinstitutioner

sedan några år med statens stöd bedrivna lönsparverksamheten.

Bland organisationerna har Folkpartiets kvinnoförbund och Sveriges

köpmannaförbund avstyrkt förslaget. Därjämte har Kooperativa förbundet,

såsom framgår av det förut anförda, under förutsättning att förslaget

genomföres förordat överflyttning av en viss del av klientelet till bidragslinjen.

För de återstående tillstyrker förbundet, att behovsprincipen tilllämpas

vid prövning av låneansökningarna men framhåller, att hänsyn

även bör tagas till sökandenas ekonomiska omtänksamhet och visade

sparvilja.

Socialstyrelsens förslag om höjning av maximibeloppet för bosättningslånen

från 2 000 till 3 000 kronor anses i flertalet remissyttranden

vara väl avvägt. En kraftigare höjning föreslås blott av Folkpartiets ungdomsförbund,

nämligen till 3 500 kronor. Direkt avstyrkande yttranden

har avgivits endast av fullmäktige i riksbanken och Kooperativa förbundet.

Fullmäktige i riksbanken anför bl. a.:

Nuvarande kreditrestriktioner innebära att ansökningar, som avse

lån för inköp av bosättningsföremål, av kreditinstituten behandlas restriktivt.

Det skulle därför innebära ett avsteg från eljest tillämpade principer

om bosättningslånens maximum nu skulle ökas — i varje fall om syftet

med ökningen är att den också skall utnyttjas. Med hänsyn till att åtskilliga

av riksbankens kontor hittills icke regelmässigt beviljat nuvarande

lånemaximum ger nuvarande bestämmelser möjlighet till en viss ökning

av lånebeloppen vid dessa kontor. Om den hittillsvarande utvecklingen fullföljes

— och fullmäktige hava för avsikt att medverka härtill — kan man

därför utan ändring av författningen och utan att principerna för kreditrestriktionerna

åsidosättas i medeltal komma till ett något högre lånebelopp

än hittills.

Med kännedom om den bristande ekonomiska förtänksamhet som utmärker

åtskilliga av bosättningslåntagarna — icke minst dem som socialstyrelsen

vill särskilt tillgodose med sitt förslag — kan man utgå från att

det icke sällan skulle förekomma en skuldsättning, som ter sig orimlig i

förhållande till vederbörandes ekonomiska resurser. Man får nämligen

icke bortse från att ökade lånebelopp möjliggöra ökade avbetalningsköp,

eftersom säljare utan risk kan lämna flera eller dyrare bosättningsföremål

när den första delbetalningen blir större.

Skulle emellertid Kungl. Maj :t och riksdagen, trots fullmäktiges avstyrkande,

finna det lämpligt att nu något höja maximibeloppet för bosättningslånen,

bör med hänsyn till vad ovan anförts därmed icke förknippas

något åläggande för riksbanken att i tillämpningen utnyttja denna höjning

vid lånebeviljandet. Om kreditrestriktionerna upphöra finge man i så

fall bedöma frågan med utgångspunkt från då rådande förhållanden. Det

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

25

må i detta sammanhang framhållas, att redan återbetalningen av nu tilllämpade

lånebelopp ofta bereder låntagare, som vilja göra rätt för sig

men efter äktenskapets ingående fått sämre ekonomiska villkor, stora

svårigheter. En ökning av lånens storlek — i varje fall i den omfattning

som socialstyrelsen förutsatt — skulle säkerligen medföra att många redan

från början eller ganska snart skulle finna det nära nog utsiktslöst att

kunna fullgöra sin betalningsskyldighet. Riksbankens stora arbetsbörda

med indrivning av eftersläpande bosättningslån skulle därigenom komma

att ytterligare ökas och samtidigt skulle statens förluster på grund av

sämre indrivningsresultat säkerligen komma att stiga avsevärt.

Kooperativa förbundet hänvisar till att lånen bör skänka hjälp till bosättning

men icke sörja för dess totalfinansiering. Det bör vara ett samhälleligt

intresse, inte bara att statens och näringslivets ekonomi vilar på

sund bas, utan även att de enskilda hushållen, som är grunden till det

hela, planlägger sin ekonomi klokt. Härvid bör det också vara ett samhällsintresse,

att ungdomen fostras till ekonomisk förtänksamhet och att

känna motvilja mot skuldsättning i samband med bosättningen.

Förbundet har gjort upp en förteckning över bosättningsföremål för en

bostad om ett rum och kök, vilken enligt dess mening visar, att man må

vara med stor skicklighet dock kan åstadkomma ett funktionsdugligt hem

under vissa förutsättningar även med ett så blygsamt belopp som 2 000

kronor.

Även om statskontoret med hänsyn till förskjutningen i penningvärdet

icke vill bestämt motsätta sig förslaget i denna del, måste det dock enligt

ämbetsverkets mening noga inskärpas, att en ökning av lånebeloppet över

2 000 kronor endast undantagsvis bör ifrågakomma, då de lånesökandes

ekonomiska förhållanden gör detta försvarligt.

Förslaget om räntesänkning från f. n. 4 % till 2,5 % har avstyrkts i

flertalet yttranden.

Av de tillstyrkande betraktar länsstyrelsen i Malmöhus län och Sverges

socialdemokratiska ungdomsförbund sänkningen som en etapp på vägen

mot fullständig räntefrihet. Folkpartiets ungdomsförbund påyrkar bl. a.,

att räntan på bosättningslån omedelbart borttages såvida icke en av förbundet

förordad ny utredning om lånen kommer till stånd.

Många av dem som avstyrkt förslaget tiar hänvisat till de av reservanten

inom socialstyrelsen anförda synpunkterna. Även andra skäl har emellertid

åberopats.

Statskontoret framhåller, att några subventionsmoment i anknytning

till bosättningslånerörelsen icke bör införas. Såsom skäl härför erinrar

ämbetsverket om att de åldersgrupper, för vilka bosättningslånen är avsedda,

under senare år haft mycket goda arbetsförtjänster. De unga familjerna

kommer vidare i åtnjutande av det allmännas stöd genom de allmänna

barnbidragen och familjebostadsbidragen. De som bildar familj

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

har därför nu mycket större möjligheter att själva finansiera bosättningen

än som räknades med vid den tidpunkt då bosättningslåneverksamheten

grundades.

Överståthållarämbetet anser, att en väsentligt ökad tillströmning av

lånesökande kan befaras och att dessa i huvudsak kommer att bestå av

personer, som ej direkt är beroende av bosättningslån för hembildningen.

Det synes ämbetet mindre realistiskt att förlita sig på att uppgifterna i

ansökningshandlingarna kommer att omintetgöra förverkligandet av dylika

avsikter. Förslaget om subventionerad ränta synes, ehuru välmenat, ägnat

att leda til! ett snedvridande av bosättningslåneverksamheten.

Fullmäktige i riksbanken gör bl. a. följande uttalande.

Den nu utgående räntan är lägre än vad som tillämpas av exempelvis

sparbanker för lån med fullgod borgenssäkerhet och överensstämmer med

vad som utgår för lån till likartade ändamål från riksbankens avbetalningslånefond,

vilken också är en social lånefond. — — —• En sänkning av

räntan skulle ge bosättningslånen en påtaglig karaktär av subvention. I

kombination med förslaget om att lånebeloppet inom ramen för lånemaximum

bör bestämmas med hänsyn till lånesökandes behov kan också den

förordade räntesänkningen sägas premiera dem som icke utnyttjat förefintlig

sparförmåga. Såsom reservanten inom socialstyrelsen byråchefen

von Hofsten framhållit skulle för övrigt den av styrelsen föreslagna sänkningen

ha ringa betydelse för vederbörande låntagare. Även om en räntesänkning

icke heller skulle innebära en avsevärd belastning för statsverket

i jämförelse med andra sociala utgifter för hem och familj — med utgångspunkt

från ett sammanlagt lånebelopp av 50 milj. kronor skulle sänkningen

räknemässigt medföra en inkomstminskning av 750 000 kronor för

år -— skulle den säkert komma att högst betydligt öka den lånebeviljande

myndighetens arbete med bosättningslånen. Medan man hittills kunnat bedöma

flertalet låneframställningar tämligen schematiskt, skulle efter en

räntesänkning varje ansökan få prövas med hänsyn till om det är rimligt

att staten i det individuella fallet lämnar vederbörande en subvention. Särskilt

kommer avgränsningen i inkomstläge uppåt att vålla svårigheter.

Kooperativa förbundet framhåller bl. a., att en sådan subventionering

av bosättningslånen, som räntesänkningen skulle innebära, också komme

att minska sparviljan.

Förutom av ,de nu nämnda har förslaget avstyrkts av länsstyrelserna i

Södermanlands, Kronobergs och Kopparbergs län, Högerns ungdomsförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Folkpartiets kvinnoförbund samt Svenska

landsbygdens ungdomsförbund och kvinnoförbund.

De av socialstyrelsen förordade åtgärderna för att uppnå en såvitt möjligt

enhetlig bedömning av låneansökningarna har tillstyrkts i

de flesta yttranden, där frågan berörts. Fullmäktige i riksbanken yttrar

bl. a., att fullmäktige hittills har ansett sig böra medge kontorsstyrelserna

en viss självständig bedömningsmöjlighet inom ramen för uppdragna riktlinjer,

eftersom det varit fråga om lån utan subventionskaraktär. Det på
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

27

pekas, att sedan år 1951, vilket år socialstyrelsens statistik avser, en ytterligare

förskjutning uppåt har skett av de beviljade lånebeloppens genomsnittliga

storlek (från 1 694 kronor år 1951 till 1 763 kronor år 1952) samt

att med några undantag en viss utjämning i detta hänseende inträtt kontoren

emellan. Fullmäktige tillägger, att en konferens kommer att anordnas

med direktörerna vid riksbankens samtliga kontor, varvid frågan om

förutsättningarna för en mera enhetlig bedömning av hithörande spörsmål

kommer att diskuteras.

Länsstyrelsen i Södermanlands län och Sveriges köpmannaförbund ansluter

sig till det inom socialstyrelsen reservationsvis framförda förslaget

om inrättande av en rådgivande nämnd vid riksbanken. Folkpartiets

ungdomsförbund föreslår bl. a., att bosättningslånenämnder inrättas

i anslutning till varje riksbankskontor.

Den av socialstyrelsen hävdade uppfattningen, att någon generell kontrollanordning

beträffande lånemedlens användning icke bör

införas, har ej mött någon gensaga. Fullmäktige i riksbanken anför bl. a., att

det skulle kunna tänkas att riksbankens kontor mfcra allmänt än hittills

skulle utbetala beviljat lånebelopp eller del därav till leverantör, som sålt

bosättningsföremål på avbetalning. Kontoren kunde härvid -— liksom hittills

ofta skett — biträda låntagarna med att söka erhålla den rabatt som

bör följa av kontantbetalningen.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund yttrar, att man kan tänka sig att

låntagarna såsom villkor för att erhålla lån lämnar en skriftlig förbindelse

att endast använda bosättningslånet till kontantköp.

Beträffande upplysnings- och rådgivningsverksamheten understryker

Svenska slöjdföreningen starkt den synnerliga vikt, som måste

tillmätas denna del av låneverksamheten. Lånens syfte kommer icke att

effektivt kunna fullföljas utan en fastare form och en vidgad omfattning

i fråga om den rådgivnings- och upplysningsverksamhet, som bedrives i

samband med lånens utdelande. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller

likaledes betydelsen av att en omfattande upplysningsverksamhet i bosättnings-

och heminredningsfrågor snarast kommer till stånd och anser,

att för detta ändamål den hittillsvarande konsulentverksamheten bör utbyggas

och effektiviseras. Svenska landsbygdens ungdomsförbund pekar

på att hemkonsulenterna och därmed jämförbara befattningshavare bör

kunna vidarebefordra värdefulla upplysningar i denna angelägenhet. Därmed

når man mera effektivt landsbygdens ungdom i upplysningen om bosättningslånens

existens. Vidgad konsulentverksamhet tillstyrkes även av,

bland andra, Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund, Folkpartiets

kvinnoförbund och Svenska landsbygdens kvinnoförbund. För samma ändamål

borde det enligt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbunds mening

vara klokt att i ökad utsträckning utse kvinnor till ortsombud. Kooperativa

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

förbundet föreslår, att studie- och upplysningsverksamheten i bosättningsfrågor

stimuleras. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län anser frågan om

användningen av lånen vara av sådan vikt, att den bör ägnas fortsatt uppmärksamhet.

Förslaget att en ny upplaga skall utges av den av riksbanken i samråd

med Svenska slöjdföreningen utarbetade broschyren i bosättning sfrågor

har vunnit allmän tillslutning.

Vad angår amorteringstiden ifrågasätter länsstyrelsen i Södermanlands

län om en förlängning icke borde kunna vid behov medgivas, då

detta skulle gynna den av socialstyrelsen förordade spridningen av lånen

även till ekonomiskt sämre ställda sökande. Stockholms stadskollegium

understryker önskvärdheten av att riksbanken icke bestämmer amorteringstiderna

så snävt, att behov av kompletterande socialhjälp uppkommer,

vilket ej sällan inträffar med den praxis i detta avseende som banken

hittills följt.

Vad de eftersläpande lånen beträffar framhåller fullmäktige i riksbanken,

att de relativt gynnsamma — vid vissa avdelningskontor mycket

gynnsamma — indrivningssiffror, som uppnåtts trots att praktiskt taget

ingå möjligheter förefunnits att framtvinga betalning, är resultatet av ett

mycket intresserat och målmedvetet arbete från kontorens sida. När man

bedömer indrivningsresultatet efter antalet eftersläpande lån bör jämförelse

rätteligen göras icke med antalet nu utelöpande lån utan med sammanlagda

antalet lån som utlämnats vid resp. kontor. Att statistiken beträffande eftersläpande

lån ger en delvis felaktig bild av läget beror också på att man icke

vid alla kontor hunnit lika långt när det gäller efterskänkande eller avskrivning

av lån, som bör bli föremål för dylik åtgärd.

Förslaget att antalet or t sombud bör ökas i de tre största städerna

tillstyrkes av fullmäktige i riksbanken. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser,

att mer än ett ombud ej f. n. erfordras i Malmö.

Till socialstyrelsens uttalanden om förbättring av indrivningsver

k sam heten inom ramen för nuvarande bestämmelser ansluter

sig fullmäktige i riksbanken, som anser, att systemet med lönefullmakter

bör komma till ökad användning. Fullmäktige instämmer i det av statsrevisorerna

framförda önskemålet att riksbanken från statliga och kommunala

myndigheter — framför allt arbetsförmedlingarna — skall i större utsträckning

än hittills erhålla upplysningar i samband med utredningar i bosättningslåneärenden.

Fullmäktige delar likaledes uppfattningen att ökad anslutning

bland låneklientelet till intressekontor kan vara av värde.

Om förslaget att riksbanken erhåller rätt till införsel i låntagares avlöning,

då återbetalning uteblir på grund av uppenbar tredska, bar meningarna

varit delade.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

29

Överståthållarämbetet anför:

Med hänsyn till de uppgifter som genom socialstyrelsens utredning framkommit

om den utsträckning, i vilken låntagarna icke sköta sina lån, ehuru

de ha förmåga härtill, ligger det nära till hands att, såsom styrelsen gjort,

tillstyrka användande av införselinstitutet för möjliggörande av en mera

effektiv indrivning. De betänkligheter som tidigare uttalats mot införselinstitutet

synes ämbetet på grund av den successiva standardhöjningen numera

äga mindre bärkraft, i följd varav en utsträckning av institutets användningsområde

icke bör utan vidare avvisas. Även den omständigheten

att borgenären enligt svensk rätt i flera hänseenden måste sägas intaga en

missgynnad ställning i fråga om möjligheterna att få betalning för sin

fordran aktualiserar i viss mån frågan om exekution av civila fordringar

genom införsel.

Frågan om en utsträckning av införselinstitutets användningsområde

måste emellertid ses i ett större sammanhang. Det måste bestämt avrådas

från att ge en speciell form av civil fordran, nämligen statens fordran på

återbetalning av bosättningslån, en förmån i indrivningshänseende utan att

på något sätt undersökts, huruvida bosättningslånen intaga sådan särställning

att en dylik undantagsförmån för dem är berättigad. En översyn av

införsellagen har ställts i utsikt av chefen för justitiedepartementet. I dylikt

sammanhang måste institutets användningsområde tagas upp till övervägande.

Intill dess torde staten få nöja sig med att de till buds stående möjligheterna

att indriva dess fordringar äro mindre effektiva. I annat fall

synes den invändningen icke kunna gendrivas att staten på det civilrättsliga

området skaffar sig en förmån som ej kommer andra fordringsägare

till del.

I stort sett samma synpunkter har anlagts av statskontoret ävensom länsstyrelserna

i Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län, vilka

avstyrkt förslaget om rätt till införsel för ifrågavarande ändamål.

Fullmäktige i riksbanken ansluter sig däremot till socialstyrelsens förslag,

som tillgodoser ett gammalt önskemål från riksbankens sida. Länsstyrelsen

i Södermanlands län tillstyrker att införsel medgives, dock endast

som yttersta utväg i fall av uppenbar tredska. Även länsstyrelserna i Västerbottens

och Norrbottens län tillstyrker förslaget. Vad de i ärendet hörda

organisationerna angår har nio berört frågan och därvid uttalat sig till

förmån för införsel, Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund dock med

stor tvekan.

Förslagen att möjlighet öppnas för riksbanken att vid längre betalningsanstånd

medge räntebefrielse för anståndstiden och att banken erhåller

vidgade möjligheter att meddela befrielse från återbetalningsskyldighet

har i regel tillstyrkts. Statskontoret avstyrker ensamt det

förstnämnda förslaget och tillsammans med Sveriges köpmannaförbund det

sistnämnda. Fullmäktige i riksbanken tillstyrker det senare förslaget men

är tveksamma huruvida möjligheten att medge räntebefrielse under tiden

för beviljat anstånd med betalning kan få större praktisk betydelse. För att

befrielse skall kunna medges förutsättes nämligen i allmänhet en mera om
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

fattande utredning än som kan vara motiverad med hänsyn till de relativt

små belopp, varom här kan bli fråga.

Vad angår kostnaderna har fullmäktige i riksbanken ingen erinran

mot att statens bosättningslånefond förstärkes med 2 000 000 kronor för

budgetåret 1953/54, om de av socialstyrelsen framlagda förslagen i huvudsak

genomföres.

Departementschefen.

Den statliga bosättningslåneverksamheten har sedan sin tillkomst år

1937 gjorts till föremål för undersökningar vid flera tillfällen. Med hänsyn

till utvecklingen i olika hänseenden under de senare åren har det

emellertid förelegat behov av en allmän genomgång av bestämmelser och

praxis beträffande lånen. En sådan översyn har nu utförts av socialstyrelsen.

Det har synts mig vara motiverat att lämna en relativt utförlig

redogörelse för socialstyrelsens utredning och de däröver avgivna yttrandena.

När bosättningslånen infördes, förestavades reformen främst av befolkningspolitiska

skäl. Såsom såväl statsrevisorerna som socialstyrelsen

framhållit har numera en mera allmänt social motivering trätt i förgrunden,

nämligen syftet att öppna möjligheter för unga människor att skapa

ett hem. Den i viss mån ändrade motiveringen har inte minskat lånens

värde som ett led i samhällets familjesociala åtgärder. Det i lånerörelsens

ursprungliga målsättning ingående syftet att förhindra osunda avbetalningsköp

är otvivelaktigt fortfarande av betydelse och hör i möjligaste mån fullföljas.

Socialstyrelsen har föreslagit, att långivningen skall utsträckas till ogift

mor med minderårigt barn. Detta förslag finner jag välgrundat. Något

påtagligt behov att göra även andra ensamstående berättigade till lånen

eller eljest utsträcka dessas tillämpningsområde synes icke föreligga.

Med tanke främst på landsbygdens befolkning utvidgade man år 1946

bosättningslånens användningsområde, varigenom lånen fick användas

för inköp av vissa verktyg och redskap samt husdjur. Denna utvidgning

synes ha fått ringa praktisk betydelse. Vidare må erinras att jordbrukare

numera under vissa förutsättningar har möjlighet att inom ramen för den

sociala jordbrukskreditgivningen erhålla startlån även till anskaffning

av för jordbruksdriften erforderliga inventarier, vilken möjlighet inte fanns

när bosättningslånens användningsområde på angivet sätt utvidgades. Dylika

lånemöjligheter bör givetvis i första hand komma till användning.

Möjligheten att lämna bosättningslån icke blott till möbler och andra egentliga

bosättningsföremål utan även till redskap, verktyg och andra liknande

föremål, vilka kan underlätta hemarbetet eller vara av betydelse för hemmets

trevnad eller familjens försörjning, bör emellertid fortfarande stå

öppen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

31

Socialstyrelsen har föreslagit, att bosiittningslånens maximibelopp skall

höjas från nuvarande 2 000 till 3 000 kronor. Vad fullmäktige i riksbanken

och Kooperativa förbundet anfört emot socialstyrelsens förslag synes i

och för sig göra det tveksamt huruvida en höjning av maximibeloppet

nu bör genomföras. Å andra sidan synes det mig rimligt att beloppet

justeras med hänsyn till de förändringar som penningvärdet undergått.

Jag tillstyrker därför socialstyrelsens förslag i denna del. Så länge gällande

kreditrestriktioner består är emellertid en viss återhållsamhet befogad vid

utnyttjandet av det nya maximibeloppet.

Socialstyrelsen har vidare föreslagit, att behovssynpunkten skall tillmätas

större betydelse än hittills varit fallet vid prövningen av låneansöleningarna.

I denna del synes en viss försiktighet vara på sin plats. Det

synes mig angeläget att man i framtiden liksom hittills håller fast vid

att det här är fråga om lån, som visserligen utlämnas utan säkerhet men

under den förutsättningen att de skall återbetalas. Även om en välvillig

bedömning av de lånesökandes förmåga till återbetalning är påkallad, måste

det avgörande vara, att rimlig utsikt till återbetalning finnes. Jag anser

mig sålunda icke kunna tillstyrka någon principiell ändring i fråga om

grunderna för låneansökningarnas bedömning.

En ökad enhetlighet mellan riksbankskontoren inbördes bör emellertid

eftersträvas vid låneansökningarnas prövning, icke minst beträffande lånebeloppens

storlek. Det torde få ankomma på riksbanken att vidtaga erforderliga

åtgärder för att trygga en likformig praxis i den mån icke avvikelser

påkallas av speciella, regionalt betingade omständigheter. Den föreslagna

höjningen av maximibeloppet gör sådana åtgärder särskilt angelägna.

Någon ändring i organisatoriskt avseende genom införande av en

rådgivande nämnd e. djd. synes icke påkallad härav.

I några yttranden har uttalats intresse för bidrag i en eller annan form

till bosättningskostnaderna. Jag är icke beredd att förorda sådana bidrag.

I den mån särskilt behov av bidrag till bosättningskostnader föreligger

torde det liksom hittills vara en uppgift för den kommunala socialvården

att tillgodose detsamma.

Socialstyrelsens förslag om sänkning av låneräntan kan jag icke heller

biträda, då en sådan sänkning skulle innebära en subvention och det

synes olämpligt att tillföra bosättningslånerörelsen ett dylikt subventionsmoment.

Såsom framhållits från olika håll skulle för övrigt en räntesänkning

i enlighet med förslaget icke innebära någon mera betydande lättnad

för de enskilda låntagarna.

Beträffande lånemedlens användning ansluter jag mig till vad socialstyrelsen

har anfört. Någon generell kontrollanordning bör icke komma i

fråga. Däremot är det, såsom understrukits i åtskilliga yttranden, önskvärt

att låntagarna erhåller upplysning och vägledning beträffande lånens an
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

vändning. Särskilt angeläget är det att ortsombuden, som på ett tidigt

stadium kommer i kontakt med alla lånesökande, lämnar dessa vägledning

vid planerandet av inköpen. I årets statsverksproposition (V ht punkt 73)

anförde jag beträffande den broschyr, som riksbanken i samarbete med

Svenska slöjdföreningen utgav senast år 1948, att jag icke var beredd att

före ställningstagandet till socialstyrelsens nu ifrågavarande förslag tillstyrka

medelsanvisning till omtryck och översyn av broschyren. Jag förordar

nu, att anslag anvisas för ändamålet. Broschyren bör bl. a. tillhandahållas

de lånesökande av ortsombuden. Den upplysning och rådgivning

i bosättningsfrågor som lämnas bl. a. av Svenska slöjdföreningen och i

några kommuner genom särskilda kommunalt avlönade bosättningskonsulenter

är av stort värde och bör om möjligt utvidgas. Jag kan emellertid

icke förorda ökat stöd av statsmedel utöver det nyss nämnda anslaget.

Vad slutligen angår de olika spörsmål som sammanhänger med lånens

återbetalning anser jag till en början i likhet med socialstyrelsen, att ingen

förlängning av den maximala amorteringstiden är behövlig. En viss förlängning

av den faktiska amorteringstiden inom den givna ramen synes

dock i vissa fall kunna vara lämplig.

Liksom fullmäktige i riksbanken anser jag, att man vid bedömande av

indrivningsresultatet bör jämföra de eftersläpande lånen med samtliga

lån som utgivits och ej blott med dem som nu står ute. Betraktas samtliga

eftersläpande lån som nödlidande — sannolikt kommer dock åtminstone

en del av dem att återbetalas — utgör sammanlagda beloppet av nödlidande

och avskrivna lån 4,5 % av totalbeloppet utgivna lån. En låneförlust

av denna storlek kan enligt min mening icke anses avskräckande

i en verksamhet, där lånen utlämnas utan annan säkerhet än låntagarnas

personliga vederhäftighet. Å andra sidan är det självklart, att alla lämpliga

åtgärder som kan vidtagas för att förbättra indrivningsverksamheten eller

eljest förebygga låneförluster också bör komma till stånd.

I enlighet med socialstyrelsens av fullmäktige i riksbanken biträdda

förslag bör möjlighet öppnas att i de största städerna ha mer än ett ortsombud.

Det torde få överlämnas åt riksbanken att där så befinnes lämpligt

träffa överenskommelse med vederbörande kommunala organ om utökning

av antalet ortsombud i kommunen.

Jag har intet att erinra mot att lönefullmakter och inbetalning genom

intressekontor kommer till ökad användning. I intetdera fallet synes dock

här ifrågakommande förpliktelse böra avkrävas låntagarna generellt. Jag

förutsätter, att i varje fall statliga och kommunala myndigheter skall

lämna medverkan härvidlag. Beträffande riksbankens möjligheter att i

bosättningslåneärenden erhålla upplysningar från arbetsförmedlingarna

har jag inhämtat, att arbetsmarknadsstyrelsen överväger att väsentligt

uppmjuka de direktiv, som utfärdats i ämnet, varigenom även riksbankens

intressen torde komma att bli tillgodosedda.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Katigt Maj:ts proposition nr 53.

33

Även om de nu behandlade åtgärderna synes ägnade att omedelbart

eller på längre sikt förbättra återbetalningen av bosättningslånen, är det

uppenbart, att i många fall ändock en direkt förstärkning av riksbankens

indrivningsinöjligheter vore önskvärd. Socialstyrelsen föreslår, att riksbanken

skall tilläggas rätt att använda införsel i avlöning in. m. mot låntagare

som av uppenbar tredska försummar sin betalningsskyldighet. Pin dylik utvidgning

av införselinstitutets användningsområde kan emellertid inte undgå

att väcka betänkligheter. I varje fall torde frågan icke kunna lösas

fristående utan få upptagas i ett större sammanhang. Tills vidare torde

ansträngningarna få inriktas på att med anlitande av tillgängliga medel

så långt som möjligt förebygga restantier och förluster.

Socialstyrelsens förslag rörande rän tebefrielse vid längre betalningsanstånd

och befrielse från återbetalningsskyldighet kan jag inte tillstyrka.

Enligt socialstyrelsens anslagsberäkning, vilken fullmäktige i riksbanken

lämnat utan erinran, skulle bosättningslånefonden behöva förstärkas

med ett investeringsanslag av 2 000 000 kronor för budgetåret 1953/54.

Härvid har bl. a. förutsatts, att i jämförelse med siffrorna för budgetåret

1951/52 antalet utlämnade lån kommer att stiga med ca 250 och medelbeloppet

per utlämnat lån med ca 800 kronor. Jag finner det sannolikt, att

ökningen icke blir fullt så stor. Då riksbanken beräknas för budgetåret

1953/54 disponera, förutom inflytande amorteringar, ca 5 700 000 kronor

av tidigare anvisade anslag, torde det vara tillräckligt att ytterligare

1 000 000 kronor anvisas för nästa budgetår.

Kostnaden för den av mig förordade omtryckningen och översynen av

broschyren rörande bosättningslånen har av fullmäktige i riksbanken i

samband med fullmäktiges beräkning av anslagsbehovet för nästa budgetår

uppskattats till 45 000 kronor. Detta belopp bör anvisas som ett särskilt

obetecknat anslag under femte huvudtiteln.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, alt Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig förordade ändringar i bestämmelserna

rörande statens bosättningslån;

b) för budgetåret 1953/54 anvisa

dels under femte huvudtiteln till Statens bosättningslån:

Omtryckning av broschyr ett anslag av 45 000 kronor

dels ock å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder

till Statens bosättningslånef ond ett investeringsanslag av

1 000 000 kronor.

3—157 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 53.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars-Åke Äström.

Sthlm 1053. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:156 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående tilldelningen av statsbidrag till dm utomprocessuella rättshjälpsverksamhe a1 i texten
  2. SU 1953:63 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1953154- till statens bosättningslånefond m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten