Angående vissa ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten
1953-02-13 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1953:55, Angående vissa ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 55.
1
Nr 55.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa ändringar
i riktlinjerna för den statliga exportkrediten;
given Stockholms slott den 13 februari 1953.
Kung!. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
John Ericsson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att den nuvarande statsgarantien för exportkredit
försöksvis utbyggs med en ny garantiform, avseende finansiering av produktion
för export. Dylik finansieringsgaranti anses böra förbehållas exporten
till hårdvalutaländerna. Vidare föreslås uppmjukningar i villkoren för
statsgaranti för entreprenadarbeten. Den hittillsvarande garantien mot förluster
i samband med lagerhållning utomlands föreslås i undantagsfall skola
få användas även i fråga om andra länder än hårdvalutaländer. Slutligen
föreslås att garantigivningen mot förlust på grund av statliga åtgärder
utomlands utvidgas att omfatta även opåräknat införande av importlicensiering
eller återtagande av redan lämnade importlicenser.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 55.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 55.
Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
13 februari 1953.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup,
Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för finansdepartementet anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Ericsson, fråga om vissa ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten
samt anför därvid följande.
Inledning.
Statsgaranti mot förlust på grund av exportkredit har i Sverige meddelats
alltsedan budgetåret 1933/34. Garantien har grundats på tid efter annan av
riksdagen givna bemyndiganden samt av Kungl. Maj :t i enlighet därmed
utfärdade författningar. Prövning och avgörande av frågor om statsgaranti
för exportkredit ankommer på exportkreditnämnden, för vilken instruktion
utfärdats den 26 juni 1933 (nr 430).
1951 års riksdag medgav efter förslag av Kungl. Maj :t (prop. nr 8; r. skr.
nr 53), att svenska staten fick intill utgången av budgetåret 1953/54 åtaga
sig betalningsansvar i form av statsgaranti för exportkredit till ett belopp
av högst 300 miljoner kronor. Gällande bestämmelser om garantigivningen
återfinns i kungörelsen den 9 juni 1950 (nr 321), vars giltighetstid förlängts
genom kungörelsen den 6 april 1951 (nr 153). Det huvudsakliga innehållet
i ifrågavarande kungörelser är följande.
Exportkreditnämnden äger att till främjande av svensk export bevilja
statsgaranti mot förlust på grund av den kredit, som av svensk exportör
eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare lämnas vid försäljning till
utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske. Då särskilda
skäl föreligger, må sådan garanti lämnas även vid export av icke inhemska
alster. Statsgaranti må ock i särskilda fall beviljas för entreprenadarbeten,
som utförs i utlandet, i förening med industrileveranser ävensom för till
utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt
då dylik verksamhet kan bli av betydelse för svensk export. Statsgarantier
av nu angivna slag må högst avse, att ett belopp uppgående till 75 procent
av den lämnade krediten kommer att inflyta eller ock att 75 procent
av uppkommande förlust å krediten täcks; dock må, da särskilda skäl därtill
föreligger, garantien utsträckas till 85 procent. Garantierna må icke
avse utebliven betalning av annan anledning än köpares insolvens eller så
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 55.
3
dana statliga åtgärder utomlands som allmänt moratorium, valutaspärr eller
dylikt. Statsgaranti må jämväl beviljas svensk exportör eller svensk bank
eller annan svensk kreditgivare mot förlust på grund av lagerhållning av
svenska exportvaror utomlands. Denna garanti skall beviljas enligt de riktlinjer,
som Kungl. Maj:t särskilt fastställer, och må högst avse, att 75 procent
av uppkommande förlust i samband med lagerhållningen täcks.
För beviljad garanti av samtliga här nämnda slag skall den, som erhåller
garantien, erlägga en premie, avpassad med hänsyn till olika inverkande
omständigheter, såsom längden av avtalad kredittid, förhållandena i importlandet,
andra förefintliga riskmoment och varans art. Premien skall så beräknas,
att den innefattar bidrag till täckande av administrationskostnaderna
för exportkreditnämnden.
Gällande statsgarantier får ej överstiga 300 miljoner kronor, varav högst
30 miljoner kronor för lagerhållning utomlands. I de båda beloppen skall
inräknas vad exportkreditnämnden utgivit på grund av beviljad garanti, i
den mån utbetalningarna icke täcks av återbetalningar eller av inkomst av
premier, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet guldits.
Enligt beslut av 1933 års riksdag skall exportkreditnämndens premieinkomster
överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken
skall täckas såväl förluster å verksamheten som nämndens administrationskostnader.
I den mån fonden icke förslår därtill skall riksgäldskontoret förskottera
medel till utgifterna för verksamheten.
Under tiden från nämndens tillkomst år 1933 till utgången av år 1952 har
exportkreditnämnden utfärdat garantier för krediter å sammanlagt 1 123
miljoner kronor, varav statens ansvar omfattat 726 miljoner kronor. Den 31
december 1952 gällde garantier, avseende krediter å 140 miljoner kronor, varav
statens garanti omfattade 72 miljoner kronor, medan garantier utlovats men
ännu ej tagits i anspråk för krediter å 37 miljoner kronor med ett garantibelopp
av 23 miljoner kronor. Den sammanlagda premieinkomsten har uppgått
till 23,5 miljoner kronor. Härtill har kommit ränteinkomster å överskottsmedel
med 0,8 miljon kronor. Utbetalningar för skadefall — skadefall å finska garantier,
för vilka nämnden jämlikt beslut av 1946 års lagtima riksdag erhållit
täckning ur fonden för kreditgivning till utlandet, ej inräknade — har uppgått
till 16,4 miljoner kronor. Härav har 8 miljoner kronor kunnat återvinnas
och nettoutbetalningarna har alltså uppgått till 8,4 miljoner kronor. Omkostnaderna
för nämndens verksamhet har utgjort 1,7 miljon kronor. Sedan
verksamhetens början har sålunda uppstått ett överskott å (24,3—8,4—•
1,7 =) 14,2 miljoner kronor.
I skrivelse den 17 oktober 1952 har exportkreditnämnden framlagt förslag
till komplettering av gällande bestämmelser angående exportkredit främst
i syfte att bereda exporten till hårdvalutaländer ett mera effektivt stöd än
hittills.
Över skrivelsen har utlåtanden avgivits av statskontoret, kommerskollegium,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret samt svenska
beskickningen i Washington. Kommerskollegium har till sitt utlåtande
fogat yttranden från Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Gävle, Kooperativa förbundet, Sveriges allmänna
exportförening, Sveriges grossistförbund samt Sveriges industriförbund.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 55.
Exportkreditnämndens framställning.
I exportkreditnämndens skrivelse framläggs förslag till 1) vissa ändringar
i villkoren för garantigivning för entreprenadarbeten; 2) vissa ändringar
i villkoren för garantigivningen för teknisk konsulterande verksamhet; 3)
utsträckning av garantien för lagerhållning att i vissa fall omfatta även icke
hårdvalutaländer; 4) införande på försök av finansieringsgarantier samt 5)
viss utvidgning av garantigivningen mot förlust på grund av statliga åtgärder
utomlands.
Inledningsvis framhåller nämnden, att den utveckling som ägt rum sedan
år 1950, då bestämmelserna angående statsgaranti för exportkredit senast
ändrades i syfte att stödja och uppmuntra exporten till dollarmarknaderna,
ytterligare visat betydelsen av att exporten mot betalning i hårdvaluta främjas.
Enligt vad nämnden inhämtat har exportörerna i ett flertal med Sverige
konkurrerande länder kommit i åtnjutande av ökat stöd genom statliga åtgärder
i form av garanti- och kreditgivning. Särskilda åtgärder har därvid
vidtagits för att främja export mot betalning i dollar, men även i övrigt har
statsmakterna sökt underlätta exporten, vilket otvivelaktigt bidragit till den
hårdnande konkurrensen på alla exportmarknader. I anledning av denna utveckling
har exportkreditnämnden funnit det angeläget att gällande bestämmelser
angående exportkreditgaranti kompletteras i syfte att bereda exporten
till hårdvalutaländer ett mera effektivt stöd än hittills. Med hänsyn
till skärpningen i det allmänna exportläget har det enligt nämnden synts
önskvärt, att bestämmelserna samtidigt ändras på vissa punkter, så att garantigivningen
bättre anpassas efter dagens läge. Detta anses kunna ske utan
att i mera avsevärd grad öka de med garantigivningen förenade riskerna.
Statsgaranti må enligt gällande bestämmelser i särskilda fall beviljas för
entreprenadarbeten, som utförs i utlandet, i förening med industrileveranser.
Bestämmelsen är med undantag för en redaktionell ändring
år 1950 oförändrad sedan år 1933 men har vid flera tillfällen varit föremål
för diskussion.
Vid författningens tillkomst var meningarna delade rörande lämpligheten
av att låta garantigivningen över huvud taget omfatta entreprenadarbeten.
Införandet av det statliga exportkreditsystemet ingick nämligen som ett led
i åtgärderna att bekämpa då rådande arbetslöshet, och garantigivningens
syfte var att befordra exporten av svenska varor och därmed skapa arbetsmöjligheter
inom landet. Exportkreditnämnden begränsade därför till en början
garantigivningen till att avse högst så stor del av krediten, som motsvarade
värdet av de i entreprenaden ingående svenska varorna och tjänsterna.
I proposition nr 117/1939 uttalade departementschefen, att han fann motiverat,
att garantien icke gjordes uteslutande beroende av de i vederbörande
entreprenadföretag ingående svenska varornas och tjänsternas siffermässigt
beräkneliga andel utan att en något friare praxis tillämpades för de särskilda
fall, då föreliggande omständigheter gjorde detta berättigat och önsk
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 55.
5
värt. Statsutskottet tillstyrkte vad departementschefen sålunda förordat men
fann sig böra generellt framhålla angelägenheten av att exportkreditgarantiverksamheten
även i framtiden komme att bedrivas med stor försiktighet.
Frågan om en något friare praxis vid garantigivning i samband med entreprenadarbeten
i utlandet upptogs ånyo i propositionen nr 211 till 1950 års
riksdag, varvid ifrågasattes en utvidgning av exportkreditgarantien i samband
med entreprenadföretag utomlands. Departementschefen förordade därvid
försiktighet vid uppmjukningen av praxis på detta område, under åberopande
av de störa förluster — cirka 70 procent av nettoutbetalningarna för
skadefall— som gjorts å garantigivningen för entreprenadarbeten, och anslöt
sig i huvudsak till den år 1939 av dåvarande departementschefen deklarerade
uppfattningen. Statsutskottet ville icke motsätta sig uppmjukningen
av föreliggande praxis men förordade iakttagande av stor försiktighet därvidlag
och ansåg, att en utvidgning av garantien endast borde ske, då, såsom
departementschefen framhållit, föreliggande omständigheter gjorde
detta berättigat och önskvärt.
Enär såväl departementschefens som riksdagens restriktiva inställning
enligt exportkreditnämnden torde ha sammanhängt med den betydande förlust,
som inträffat i samband med denna form av garantigivning, anser
nämnden det nu böra framhållas, att endast ett skadefall inträffat och att
detta förorsakats av inlemmandet av republiken Lettland i Sovjetunionen.
Skadefallet utgör enligt nämnden intet belägg för att garantier i samband
med entreprenadarbeten skulle vara mera riskfyllda än andra garantier. I
själva verket resulterade förhandlingarna med Sovjetunionen om ersättning
för de svenska tillgodohavandena i de baltiska staterna i att väsentligt större
ersättning erhölls för entreprenadfordringarna än för övriga fordringar. Härav
anses dock icke följa, att entreprenadgarantier skulle kunna uppfattas
som förhållandevis mindre riskfyllda. I stället kan enligt nämnden sannolikt
med fog hävdas, att det ur risksynpunkt i regel torde sakna betydelse, om
en garanti avser fordran på grund av entreprenadarbete eller fordran på
grund av en varuleverans.
Då sålunda kredit i samband med entreprenadarbeten enligt nämnden
icke kan anses som ett särskilt riskfyllt garantiobjekt och då stora och ur
landets synpunkt betydelsefulla entreprenadarbeten, exempelvis tunnel- och
järnvägsbyggen, ej behöver och kanske ej kan förknippas med leveranser av
svenska varor, anser nämnden det önskvärt, att garanti generellt må kunna
beviljas för entreprenadarbeten i utlandet. Villkoret att garanti kan lämnas
blott i särskilda fall och i förening med industrileveranser anses böra bortfalla.
Nämnden förutsätter dock, att garantien endast i undantagsfall, nämligen
när detta av valutaskäl synes särskilt angeläget, skall täcka kreditgivning''
avseende utländska varor och tjänster.
Enligt gällande bestämmelser må statsgaranti i särskilda fall beviljas för
till utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulterande
verksamhet, särskilt då dylik verksamhet kan bli av betydelse för
svensk export. Användningen i utlandet av svenska tjänster av olika slag,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 55.
vilka inbringar valutor utan att taga i anspråk vare sig inhemska eller utländska
råvaror, är enligt nämnden uppenbarligen en värdefull form av export.
Garantigivning för alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet
framstår därför i regel såsom mycket välmotiverad. Ehuru sådan verksamhet
enligt nämndens uppfattning praktiskt taget alltid torde vara av betydelse
för svensk export, anses det ofta vara svårt att fastställa ett direkt samband
mellan levererade tjänster och efterföljande varuleveranser. Nämnden
förordar därför slopande av det i författningen intagna tillägget, att garanti
må beviljas särskilt då teknisk konsulterande verksamhet kan bli av betydelse
för svensk export.
Statsgaranti mot förlust på grund av lagerhållning
av svenska exportvaror utomlands kan nu beviljas svensk
exportör eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare enligt de riktlinjer,
som Kungl. Maj :t särskilt fastställer. Denna form av garantigivning,
som infördes först år 1950, har förutsatts komma till användning endast vid
lagerhållning i Förenta staterna och andra hårdvalutaländer. Garantien är
närmast avsedd att täcka den förlust, som en exportör kan åsamkas i samband
med hållande av konsignationslager, i första hand till följd av nedgång
i lagrets värde. Därvid kan garanti utställas till förmån för exportörens
svenska bankförbindelse. Endast den sistnämnda garantiformen har hittills
kommit till användning. Beträffande garantigivningen för lagerhållning har
exportkreditnämnden anfört följande.
De utfärdade garantierna, till antalet uppgående till blott 8 stycken, under
vilka staten iklätt sig ansvar för 3 428 000 kronor, varav för närvarande
är utelöpande 4 garantier med en ansvarssumma å 1 271 650 kronor, har
samtliga haft formen av garanti gentemot en finansierande bank. Denna
bank har därigenom erhållit säkerhet för en särskild kredit, som öppnats
till förmån för en exportör och som fått utnyttjas till belopp motsvarande
75 % av värdet av de varor, vilka skeppats till lager. För krediten har exportören
i första hand varit betalningsansvarig, och exportkreditnämnden har
alltså ej övertagit något ansvar för förlust för exportören på lagerhållningen.
Krediten har i en del fall säkerställts genom att varorna lagrats för bankens
räkning, i andra fall genom borgen, men i en del fall har ingen särskild
säkerhet ställts. Garantigivningen har föregåtts av noggrann utredning av
förutsättningarna för försäljning av lagervarorna i belysning av uppnådda
försäljningsresultat ävensom om exportörens personliga förhållanden och
ekonomiska ställning, och engagemangen har varit föremål för fortlöpande
övervakning. Att emellertid garantiformen är förenad med ej obetydlig risk
torde vara obestridligt. Dock har något slcadefall hittills icke uppkommit
och för närvarande saknas anledning befara förlust på utelöpande garantier.
Denna form av garanti har enligt nämnden visat sig motsvara behovet.
De fall av lagerhållning och därmed följande försäljning till amerikanska
köpare, som varit föremål för garantigivning, skulle enligt nämnden knappast
ha kommit till stånd utan stödet av statlig garanti.
Lagerhållningsgaranti har hittills endast kunnat lämnas vid export till
hårdvalutaländer. Emellertid har det enligt exportkreditnämnden visat sig
att lagerhållning är en mycket betydelsefull förutsättning för en framgångs
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 55.
7
rik bearbetning av åtskilliga andra, i vart fall på längre sikt viktiga marknader.
Detta anses exempelvis vara fallet vid export till det inre av Afrika,
varvid transporttiderna ofta blir mycket långa. Exportkreditnämnden föreslår
därför att finansieringsgarantierna icke begränsas till att avse lagerhållning
enbart i hårdvalutaländer. Nämnden bör ha möjlighet att meddela
garanti för finansiering av lagerhållning i utlandet, då detta av särskilda
omständigheter synes befogat och ägnat att befordra export av synnerlig
vikt.
Exportkreditnämnden föreslår vidare införande på försök efter danskt
mönster av finansie ringsgarant i er.
Den danska garantigivningen avseende finansiering av export utgör en
mycket väsentlig del av garantisystemet; av nuvarande garantigivning faller
mer än 40 procent på garantier av detta slag. Enligt dansk erfarenhet sedan
mera än 20 år tillbaka har finansieringsgarantierna, som avsett både varuleveranser
och entreprenadarbeten, haft en mycket stimulerande effekt på exporten
och icke minst för mindre företag i ett betydande antal fall utgjort
en grundförutsättning för att exportorder kunnat accepteras. Om den närmare
utformningen av det danska garantisystemet bär nämnden meddelat
följande.
Garantierna utställs till förmån för en finansierande bank med full regressrätt
mot exportören, vilken, då så anses påkallat, har att ställa säkerhet
för krediten exempelvis i form av sekundärinteckningar eller borgen.
Garantigivningen sker i två huvudformer, av vilka den ena avser finansiering
under hela tillverkningsprocessen ända tills likvid influtit, medan den
andra har till föremål exportens finansiering efter det skeppning ägt rum,
varvid garantien hänför sig till belåning av dokumenten. I förra fallet utgör
den accepterade ordern utgångspunkt för garantigivningen och denna
sättes främst i relation till kostnaderna för råvaror och arbetslöner. Garantigivningen
föregås av undersökning av garantisökandens ekonomiska ställning
och hans förutsättningar att kunna fullfölja sitt leveransåtagande. Garantierna
utformas individuellt och villkoren för kreditens utnyttjande kan
vara synnerligen skiftande, beroende på omständigheterna i varje särskilt
fall. Alltid gäller dock, att garantitagaren måste förbinda sig att efter varans
färdigställande och skeppning överlämna dokumenten till den finansierande
banken för inkasso. De för krediten fastställda villkoren meddelas banken,
som övertager kontrollen över att desamma uppfylls. Under förutsättning
att banken därvid iakttager den aktsamhet, som bankmässigt normalt bör
föreligga, är den helt skyddad mot förlust på kreditgivningen.
Exportkreditnämnden betonar, att handläggningen av garantiärenden av
denna art är särskilt krävande och att garantigivning ej torde kunna ske utan
att förluster uppkommer. I Danmark har sedan krigsslutet utbetalningarna
för skadefall ungefär motsvarat den på garantigivningen fallande premieinkomsten.
I en vikande konjunktur anses riskerna öka, men å andra sidan
torde enligt nämnden just i en sådan situation tillgången till en garanti av
detta slag bereda exportindustrien ett många gånger verksamt stöd. Med
hänsyn härtill anser nämnden det synnerligen önskvärt, att även i vårt
land garantigivning efter mönster av det danska garantisystemet införs på
försök, även om detta skulle medföra uppkomsten av skadefall i större ut
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 55.
sträckning än tidigare. Enligt nämndens uppfattning torde utbetalningarna
av denna anledning sannolikt kunna täckas av inflytande premier, eller ett
eventuellt minussaldo i vart fall begränsas till ett måttligt belopp. I detta
sammanhang erinrar nämnden om att på exportkreditnämndens hittillsvarande
verksamhet, sedan uppkomna skadefall och nämndens administrationskostnader
blivit betalda, uppstått ett överskott av mera än 14 miljoner
kronor.
Den föreslagna garantigivningen skulle enligt nämnden ifrågakomma vid
försäljning av varor mot dollarbetalning, men det anses önskvärt, att — i
likhet med vad som föreslagits beträffande garantier i samband med lagerhållning
— nämnda slag av finansieringsgarantier även skulle kunna meddelas
vid försäljning till andra länder, då det av särskilda omständigheter
anses befogat och ägnat att befordra export av synnerlig vikt. Nämnden
ifrågasätter däremot icke för närvarande att generellt få meddela finansieringsgarantier.
Om sysselsättningsläget inom exportindustrierna skulle allvarligt
försämras, anses dock denna möjlighet böra övervägas.
Innan erfarenhet vunnits, hur garantigivningen verkar, torde det enligt
nämnden finnas anledning att på visst sätt begränsa denna. Nämnden föreslår
därför, att garantier mot förlust på lagerhållning av svenska exportvaror
utomlands och garantier för krediter, som av svenska banker lämnas för tillverkning
av exportvaror och försäljning av sådana varor, begränsas till ett
högsta sammanlagt belopp av 40 miljoner kronor. Nämnden föreslår att finansieringsgaranti
i varje särskilt fall får motsvara högst 75 procent eller,
i undantagsfall, högst 85 procent av leveransens värde.
I en den 10 februari 1953 dagtecknad promemoria har nämnden uttalat
att ett betydande intresse kunnat konstateras från exportindustriens sida
för de föreslagna finansieringsgarantierna. I anslutning härtill hemställer
nämnden att Kungl. Maj :t måtte utverka att den sammanlagda garantisumman
för dessa garantier samt lagerhållningsgarantier måtte kunna uppgå
till förslagsvis 100 miljoner kronor. Härigenom skulle man erhålla bättre
förutsättningar att utnyttja de möjligheter som kan finnas att öka ur landets
synpunkt viktig export.
Slutligen föreslår nämnden en v i s s utvidgning av de risker
utomlands garantien får avse. Exportkreditgarantien får nu
— här bortses från lagerhållningsgarantien — icke täcka andra risker än
köpares insolvens och sådana statliga åtgärder utomlands som allmänt moratorium,
valutaspärr och dylikt. En utvidgning av garantigivningen till att
avse även vägran från köparen att mottaga varan, hävande av köpekontrakt
och liknande företeelser, något som i utländska garantisystem i regel icke
blir föremål för täckning, ter sig enligt nämnden knappast välbetänkt, bl. a.
på grund av de möjligheter till samspel mellan köpare och säljare som skulle
föreligga. Däremot anser nämnden de statliga åtgärder, som garantien kan
avse, vara alltför snävt begränsade. Detta torde enligt nämnden bero på att
förhållandena vid garantisystemets tillkomst icke motiverade en mera omfattande
garantigivning. Sedan dess har emellertid opåräknat införande av
Kungl. Maj:ts proposition nr 55.
9
importlicensiering eller återtagande av redan lämnade importlicenser tillkommit
såsom mycket allvarliga hinder för exporten, förorsakande avsevärda
risker. I de fall då exportören icke haft anledning räkna med att importlicensiering
skulle införas, som förhindrade införseln av den kontrakterade
varan, eller exportören förvissat sig om att importören erhållit importlicens,
ehuru denna sedermera återtagits, anser nämnden det emellertid rimligt
att härav uppkommande förlust i garantihänseende jämställs med förlust
på grund av de i författningen angivna orsakerna. En ändring härutinnan
anser nämnden sålunda böra övervägas.
Yttranden.
Förslaget att slopa villkoret om industrileveranser
vid garantigivning för entreprenadarbeten godtas
i huvudsak av samtliga remissinstanser. Statskontoret, riksbanksfullmäktige
samt handelskammaren i Gävle anmäler dock betänkligheter mol att
låta garantien täcka kreditgivning avseende utländska varor och tjänster.
Riksbanksfullmäktige anser en sådan utbyggnad ur flera synpunkter olämplig;
i vissa situationer torde den direkt kunna motverka garantigivningens
syften. I anledning av att exportkreditnämnden hävdat, att det ur risksynpunkt
i regel saknar betydelse, om en garanti avser fordran på grund av
ett entreprenadarbete eller fordran på grund av varuleverans framhåller
statskontoret, att i vart fall de tidigare kredittiderna vid entreprenadarbeten
var avsevärt längre än vid varuleveranser, vilket givetvis innebar ökade risker
vid garantigivningen i samband med entreprenader.
Förslaget om ändring i villkoren för garantigivningen
för teknisk konsulterande verksamhet föranleder
icke någon erinran från någon av remissinstanserna.
Förslaget att utsträcka garantien för lagerhållning
att i vissa fall omfatta även icke hårdvalutaländer
tillstyrks av kommerskollegium, riksgäldsfullmäktige, Stockholms handelskammare,
Skånes handelskammare, handelskammaren i Gävle, Kooperativa
förbundet, exportföreningen, grossistförbundet samt industriförbundet, medan
riksbanksfullmäktige och beskickningen i Washington ställer sig kritiska
till förslaget.
Riksgäldsfullmäktige förutsätter vid sitt tillstyrkande av exportkreditnämndens
ifrågavarande förslag, att nämnden liksom hittills kommer att
handha garantigivningen vid lagerhållning utomlands med stor försiktighet
och med aktgivande på de ökade risker, som en utbyggnad av garantigivningen
på detta område kan medföra. Stockholms handelskammare, som livligt
tillstyrker nämndens förslag rörande lagerhållningsgarantier, förutsätter,
att avsikten icke är att förhindra, att garanti lämnas direkt till företag
som själv finansierar lagerhållning utomlands.
Riksbanksfullmäktige erinrar om att ifrågavarande garantiform infördes
år 1950 med avsikt att stimulera dollarexporten och att de förhållanden, som
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 55.
då gjorde att man ansåg en speciell favör för denna export motiverad, fortfarande
kvarstår. Beskickningen i Washington anför liknande synpunkter
och framhåller, att den nu ifrågasatta utvidgningen av finansieringsgaranti
vid lagerhållning synes kunna medföra en utveckling, som innebär, att den
s. k. dollarexporten icke längre ensam kommer i åtnjutande av det särincitament
som tidigare förelegat, samt ställer den frågan om icke hårdvalutamarknaden
även i fortsättningen utom i undantagsfall ensam borde komma
i åtnjutande av finansieringsgaranti vid lagerhållning.
Förslaget om införande av finansieringsgarantier
godtas av statskontoret, kommerskollegium, riksgäldsfullmäktige, Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Gävle,
Kooperativa förbundet, exportföreningen, grossistförbundet samt industriförbundet.
Riksbanksfullmäktige samt beskickningen i Washington har anfört
erinringar mot förslaget.
Statskontoret uttalar bl. a. att de gynnsamma danska erfarenheterna rörande
ifrågavarande garantiform synes tala för att den försöksvis prövas
även i vårt land. Ämbetsverket förutsätter emellertid, att detta sker med stor
försiktighet samt att garantiformen icke ges en sådan tillämpning, att den
motverkar den av statsmakterna i övrigt förda kreditpolitiken. Statskontoret
anser, att garantiprocentsatsen i intet fall bör få sättas högre än 75, samt
håller bestämt före, att för dessa garantier och lagerhållningsgarantierna garantisumman
icke bör få överstiga 30 miljoner kronor eller samma maximibelopp,
som föreskrivits för enbart lagerhållningsgarantierna.
Riksbanksfullmäktige anser det böra närmare undersökas, om icke ett
system med finansieringsgaranti efter danskt mönster borde kunna tillämpas
i fråga om dollarexporten, men anser uteslutet, att dylik garanti utnyttjas
för annan export. Vidare anser fullmäktige det nödvändigt, att
frågan blir föremål för närmare utredning med beaktande av den inom
landet förda kreditpolitiken. Systemet får enligt fullmäktige sålunda icke
utformas på ett sådant sätt, att det skulle kunna inträffa att kreditbehov
för export, där garanti lämnades, skulle komma att prioriteras framför
kreditbehov för annan dollarexport. Emellertid är riksbanken beredd att
med affärsbankerna taga upp frågan till närmare diskussion. Innan dylika
överläggningar ägt rum anser fullmäktige det icke vara möjligt att ingå
på de närmare detaljerna.
Beskickningen i Washington förordar exportkreditnämndens förslag i vad
avser den s. k. dollarexporten och ifrågasätter om icke denna åtgärd borde
reserveras för hårdvalutamarknaden. Beskickningen framhåller, att den fördyring
av varan som är förbunden med garantisystemet i vissa fall synes ha
verkat avhållande på de svenska exportörerna.
Den ifrågasatta utvidgningen av de risker utomlands
garantien får avse att omfatta även opåräknat införande av
importlicensiering eller återtagande av redan lämnade licenser har ej mött
erinringar från någon av remissinstanserna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 55.
11
Stockholms handelskammare anför, att erfarenheterna under senare tid
ger vid handen, att behov föreligger av en sådan utvidgning av garantisystemet,
som föreslagits av exportkreditnämnden. Handelskammaren ifrågasätter
emellertid huruvida icke de risker, som garantierna avser, bör ytterligare
utvidgas. Därvid åsyftas främst det fall, att importlandet exempelvis i samband
med att viss vara frilistas höjer tullen för denna så kraftigt, att köparen
av denna anledning vägrar att taga emot varan. Med de begränsade möjligheter,
som i praktiken ofta föreligger för exportören att på rättslig väg
göra sina anspråk gällande, bör det enligt handelskammarens mening lagas
under övervägande, om icke även dylika och andra liknande fall, då genom
statliga förfoganden i importlandet de ekonomiska förutsättningarna för köpet
helt förändrats och importören på grund härav vägrar att fullfölja
detta, lämpligen bör omfattas av garantigivningen. Denna anses vidare böra
täcka sådana fall, då exportören till följd av här i landet utfärdat exportförbud
eller återkallad exportlicens blir ur stånd att verkställa kontraherad
leverans.
Kommerskollegium, som i sitt yttrande berör Stockholms handelskammares
nämnda förslag, finner det önskvärt att här avsedd utvidgning av de
statliga kreditgarantierna tas under övervägande, varvid man dock vad
tullhöjningar beträffar av både principiella och praktiska skäl måste begränsa
sig till sådana höjningar, som uppenbarligen är ämnade att vid frilistning
träda i stället för tidigare importspärr.
Departementschefen.
När statliga exportkreditgarantier infördes i Sverige år 1933 var syftet
närmast att genom stimulans åt exporten främja sysselsättningen inom landet.
Efter hand fick garantigivningen ökad vikt i olika handelspolitiska sammanhang
och under de senaste åren har den fått särskild betydelse ur valutasynpunkt.
Avsikten med den utbyggnad av systemet med statliga exportkreditgarantier,
som skedde år 1950, var främst att underlätta för industrien att i ökad
utsträckning inrikta exporten på de mera svårbearbetade hårdvalutamarknaderna
och därmed öka dollarinkomsterna. Den viktigaste ändring, som då
infördes, gällde att statsgarantien skulle få avse även förlustrisk i samband
med upprättandet av konsignationslager i hårdvalutaländerna.
Sedan våren 1950 har det allmänna exportläget avsevärt skärpts. Till den
hårdare konkurrensen på utlandsmarknaderna har bidragit att ett flertal
med Sverige konkurrerande länder under de senaste åren på olika vägar sökt
främja exporten till dollarmarknaderna. Mot denna bakgrund har exportkreditnämnden
ansett angeläget att garantisystemet utbyggs så att exporten
till hårdvalutaländer erhåller ett mera effektivt stöd än hittills. Jag delar
helt nämndens uppfattning härvidlag och vill i detta sammanhang understryka
att exportkreditgarantierna intar en viktig plats bland de olika åt
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 55.
gärder från det allmännas sida, som avser att främja dollarbetald export.
Under sådana omständigheter synes — även om först den 30 juni 1954
riksdagens senast lämnade bemyndigande att meddela exportkreditgarantier
utlöper — frågaii om en utbyggnad av exportkreditgarantisystemet böra
upptagas till prövning och underställas riksdagen redan innevarande år.
De erfarenheter, som under det närmaste året kan göras av nyheter i systemet,
torde böra redovisas nästa år, då frågan om fortsatt bemyndigande
att meddela exportkreditgarantier kommer upp till behandling.
Den mest betydelsefulla nyheten i den föreliggande framställningen från
exportkreditnämnden gäller införande av en form av finansieringsgaranti.
Förslaget anknyter till ett i Danmark tillämpat
system. Ifrågavarande danska garantigivning sker i två huvudformer. Den
ena avser finansiering av exportvaran under tillverkningsprocessen ända
tills likvid influtit, medan den andra har till föremål exportens finansiering
efter det skeppning ägt rum, varvid garantien hänför sig till belåning av dokumenten.
Garantierna utställs till förmån för en finansierande bank med
full regressrätt mot exportören, vilken, då så anses påkallat, har att ställa
säkerhet för krediten exempelvis i form av sekundärinteckningar och borgen.
Exportkreditnämnden föreslår, att en garantigivning av motsvarande
slag försöksvis införs i Sverige och att denna garantiform skall komma till
användning huvudsakligen i samband med dollarbetald export men även få
meddelas för annan export, då detta av särskilda omständigheter anses befogat
och ägnat att befordra export av synnerlig vikt.
Såsom förut nämnts avser exportkreditnämndens garantier enligt nu gällande
bestämmelser sådana risker som köparens insolvens samt valutahinder
och vissa andra statliga åtgärder utomlands, varjämte garanti i vissa
fall kan meddelas mot förlust på lagerhållning i utlandet. Vid de försök
som gjorts i syfte att åvägabringa en ur allmän synpunkt önskvärd ökning
av exporten till hårdvalutamarknaderna har ett allvarligt hinder i många
fall visat sig vara svårigheterna att finansiera exporten redan på tillverkningsstadiet.
Exportkreditgarantien har i sin nuvarande omfattning kunnat
utnyttjas som grund för kreditgivning i samband med varans leverans
men har däremot ej kunnat användas som grundval för finansiering av
fabrikationen. De danska erfarenheterna av sistnämnda garantiform har
varit gynnsamma. Jag förordar att en finansieringsgaranti av denna art
försöksvis införs även i Sverige i huvudsaklig överensstämmelse med exportkreditnämndens
förslag och enligt de närmare föreskrifter som det torde
få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda. Jag förutsätter att nämnden
kommer att tillämpa den nya garantiformen med försiktighet. Nämnden
har ursprungligen föreslagit att de nya garantierna jämte lagerhållningsgarantierna
begränsas till ett högsta sammanlagt belopp av 40 miljoner kronor.
Sedermera har nämnden i en kompletterande promemoria hemställt att
möjlighet bereds nämnden att efter framställning hos Kungl. Maj :t utfärda
garantier av nämnt slag inom ramen för ett belopp av 100 miljoner kronor,
i vilken utsträckning den nya garantiformen kan komma att utnyttjas torde
Kungi. Maj:ts proposition nr 55.
13
vara svårt att för närvarande bedöma. På skilda håll görs stora ansträngningar
att öka den dollarbetalda exporten. Det är uppenbart att därest fråga
skulle bli att lämna garanti för större tillverkningsobjekt avsedda för export
till dollarländerna garantier kan behöva utfärdas till mycket betydande belopp.
Jag förordar därför, att de föreslagna nya garantierna jämte lagerhållningsgarantierna
tillsammans får uppgå till ett belopp av 100 miljoner
kronor inom ramen för de 300 miljoner kronor riksdagen medgivit för exportkreditgarantier.
Dock torde nämnden icke utan särskilt bemyndigande
av Kungl. Maj :t böra få meddela garantier till sammanlagt högre belopp än
40 miljoner kronor. 1 likhet med statskontoret anser jag att finansieringsgaranti
bör begränsas till högst 75 procent av leveransens värde. Garantiformen
bör tills vidare helt reserveras för dollarbetald export. Nämndens
förslag att garantiformen skall omfatta även viss annan export kan jag
sålunda icke biträda. Med hänvisning till vad riksbanksfullmäktige framhållit
vill jag uttala att tillämpningen av den föreslagna garantiformen självfallet
bör ske i överensstämmelse med den allmänna ekonomiska politiken.
I exportkreditnämndens skrivelse föreslås vidare vissa upp m j u kningar
i villkoren för statsgaranti för entreprenadarbeten
och teknisk konsulterande verksamhet. Som
villkor för garantigivning för entreprenadarbeten gäller att dessa
måste vara förenade med industrileveranser. Vid författningens tillkomst
var man av den uppfattningen att garantien endast borde omfatta svenska
varor och tjänster. Frågan om en liberalare tillämpning av bestämmelserna
har vid olika tillfällen varit föremål för behandling i riksdagen, senast i anledning
av proposition 211/1950. Jag uttalade mig då för att man skulle
godtaga en något friare praxis i de särskilda fall, då föreliggande omständigheter
gjorde detta berättigat och önskvärt. Jag förordade emellertid samtidigt
— närmast med tanke på inträffade förluster vid denna garantitoini
— försiktighet vid uppmjukningen.
Erfarenheterna har numera visat att kredit i samband med entreprenadarbeten
icke är att anse som ett särskilt riskfyllt garantiobjekt. Vidare är
att märka att stora och ur landets synpunkt betydelsefulla entreprenadarbeten,
exempelvis tunnel- och järnvägsbyggen, stundom ej kan förknippas
med svenska industrileveranser. Exportkreditnänrnden anser därför att villkoret
om samband med dylika leveranser bör bortfalla. Entreprenadarbeten,
i vilka industrileveranser icke ingår, banar ofta väg för avsättning a\
svenska produkter och är otvivelaktigt av stort värde för export av svenska
varor i varje fall på längre sikt, även om icke industrileveranser direkt ingår
i arbetet. Jag tillstyrker därför nämndens förslag på denna punkt. Förslaget
innebär att garanti för entreprenadarbeten kan innefatta icke blott
varor och tjänster i entreprenadlandet — något som i viss utsträckning gällt
även enligt nuvarande praxis — utan också leveranser från ett tredje land.
Jag vill framhålla att sistnämnda möjlighet bör utnyttjas endast när det av
valutaskäl eller andra speciella omständigheter synes särskilt angeläget.
Vad beträffar förslaget att statsgaranti skall kunna lämnas för svensk
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 55.
teknisk konsulterande verksamhet, även om ett direkt samband
mellan dylik verksamhet och svensk export icke kan fastställas, synes
vad nämnden åsyftat vara tillgodosett redan med nuvarande utformning av
bestämmelserna. Enligt min mening är sålunda ändring ej erforderlig.
Statsgarantier mot förluster i samband med lagerhållning
utomlands har hittills kommit till användning i samband
med upprättande av konsignationslager i hårdvalutaländerna. Exportkreditnämnden
föreslår, att denna garantiform utsträcks att gälla även icke hårdvalutaländer,
då detta av särskilda omständigheter synes påkallat och ägnat
att befordra export av synnerlig vikt. Som motiv för denna utvidgning har
nämnden framhållit, att lagerhållning är en betydelsefull förutsättning för
en framgångsrik bearbetning icke endast av hårdvalutaländerna utan även
av andra åtminstone på längre sikt viktiga marknader. Av remissinstanserna
har bl. a. riksbanksfullmäktige ansett, att ifrågavarande garantiform bör
reserveras för hårdvalutaländerna. När frågan år 1950 uppkom att utvidga
statsgarantierna till att gälla även lagerhållning utomlands förelåg stor tveksamhet
rörande denna garantiforms berättigande; bl. a. ansågs förlustriskerna
svåra att bedöma. Erfarenheterna av ifrågavarande garantiform har emellertid
varit gynnsamma. Omfattningen av denna garantigivning har å andra
sidan hittills varit relativt begränsad. Vid remissbehandlingen har antytts,
att den fördyring av varan, som är förbunden med garantigivningen, i vissa
fall kan ha verkat avhållande på de svenska exportörerna. Några skadefall
har icke inträffat och icke heller befaras förluster på utelöpande garantier.
Jag hyser alltjämt den uppfattningen att lagerhållningsgarantien i första
hand bör användas för hårdvalutamarknaderna. Dock synes det önskvärt,
att exportkreditnämnden bereds möjlighet att i undantagsfall och när synnerliga
skäl föreligger meddela lagerhållningsgaranti även vid export till
icke hårdvalutaländer.
Slutligen har exportkreditnämnden ansett att en sådan ändring av garantibestämmelserna
bör övervägas, att exportör skall kunna erhålla statsgaranti
mot förluster i anledning av opåräknat införande
av importlicenser eller återtagande av meddelade
licenser. Jag anser en dylik ändring motiverad och tillstyrker
alltså nämndens förslag härutinnan. I detta sammanhang har Stockholms
handelskammare och kommerskollegium framfört önskemål om viss ytterligare
utvidgning, gällande bl. a. andra fall, då genom statliga förfoganden
i importlandet förutsättningarna för affären så ändras att importören vägrar
att fullfölja den. Här åsyftade fall torde emellertid i viss utsträckning
kunna beaktas redan inom ramen för gällande bestämmelser.
I övrigt torde nu gällande riktlinjer för exportkreditgarantigivningen böra
bibehållas oförändrade.
Den utbyggnad av garantigivningen, som jag i det föregående tillstyrkt,
torde icke få sådana verkningar, att behov uppkommer att överskrida det till
300 miljoner kronor bestämda maximibeloppet för exportkreditgarantierna
Kungl. Maj:ts proposition nr 55.
15
under tiden till och med utgången av budgetåret 1953/54. Någon ändring
av det sammanlagda garantibeloppet behöver därför icke nu ifrågasättas.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen medgiva
dels att under tiden till och med utgången av budgetåret
1953/54 statlig exportkreditgaranti må lämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer som angivits i det
föregående,
dels ock att staten må under samma tid inom ramen för
tidigare beslutat maximibelopp av 300 miljoner kronor åtaga
sig betalningsansvar för lagerhållning i utlandet samt i
form av finansieringsgarantier, avseende produktion för export,
till ett belopp av sammanlagt högst 100 miljoner kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnel Sjölin.
537123 Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1953:134 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1953/54. a1 i texten
- SU 1953:56 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten jämte i ämnet väckt motion. s. 6 i texten