Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa och om stadshypoteksföreningar, m. m

1953-01-30 · 77 sidor, varav 76 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 76 av 77 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:56, Med förslag till förordning om Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa och om stadshypoteksföreningar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

1

Nr 56.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa

och om stadshypoteksföreningar, m. m.; given Stockholms

slott den 30 januari 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om

stadshypoteksföreningar; samt

2) förordning om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar;
dels

ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen

föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen grundar sig på realkreditutredningens betänkande med förslag

om samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna

(SOU 1952: 32) och avser att i görligaste mån ge de för dessa institutioner

gällande bestämmelserna en likartad utformning och därigenom bereda

väg för ett frivilligt samgående organisationerna emellan i syfte att åstadkomma

en gemensam administration.

I fråga om de fondbidrag som utgår till svenska bostadskreditkassan och

bositadskreditföreningarna föreslås införande av bestämmelser, som möjliggör

en anpassning av bidragens storlek till det aktuella behovet av fondbildning.

I nuvarande läge skulle ett genomförande av förslaget komma

att medföra att bidragen från föreningarna till bostadskreditkassans reservfond

slopas.

Nu gällande bestämmelse i fråga om längsta konverteringstid för organisationernas

obligationslån, 10 år, föreslås borttagen.

I propositionen föreslås vidare en höjning av grundfonden för Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa från 235 till 275 miljoner kronor.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 56.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr ö6.

Förslag

till

förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om

stadshypoteksföreningar.

Härigenom förordnas som följer.

Kap. I. Stadshypotekskassan.

Om kassans ändamål.

1 §•

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att i enlighet

med bestämmelserna i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av

Konungen, driva lånerörelse genom att lämna lån åt stadshypoteksföreningar,

varom i kap. II stadgas.

Om kassans fonder och upplåning.

2 §•

Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret

till förfogande svenska statens tre och en halv procent obligationer,

ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av

tvåhundrasjuttiofem miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger

förfoga över dem för annat ändamål, så länge kassans samtliga förbindelser

icke äro fullgjorda.

3 §.

För sin lånerörelse utfärdar kassan räntebärande obligationer, ställda till

innehavaren. Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer må

icke uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.

4 §•

Grundfondsobligationer må, efter anmälan till riksgäldskontoret, tagas i

anspråk till fullgörande av kassans förbindelser, då kassan för tillfället

saknar användbara medel därtill samt, i den ordning som i 15 § sägs, vid

kassans likvidation.

Då grundfondsobligationer tagits i anspråk annorledes än vid kassans

likvidation, åligger det kassan att gottgöra staten den obligationsränta, som

staten i följd härav nödgas utgiva, och att så snart ske kan, till grundfonden

återställa obligationer, som svara mot de i anspråk tagna.

5 §•

De obligationer, som utfärdas av kassan, skola återbetalas inom viss i

obliga lionsavtalet angiven tid antingen genom amortering eller efter uppsägning

utan fastställd amortering.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ö6.

3

Obligationslån skall kunna av kassan uppsägas till inbetalning å den förfallotid,

som i sådant hänseende må vara i låneavtalet bestämd.

Därest grundfonden skulle genom förluster, som uppkommit på kassans

rörelse i dess helhet, nedgå till tvåhundrasextio miljoner kronor, må kassan

icke upptaga nytt lån med mindre Konungen lämnar tillstånd därtill.

Om grundfonden av sådan anledning skulle nedgå till tvåhundrafemtio miljoner

kronor, må nytt lån icke upptagas med mindre riksdagen på Konungens

framställning det medgiver.

Finner kassans styrelse anledning antaga att grundfonden nedgått såsom

nu sagts, har den att hos Konungen göra anmälan därom.

6 §.

De reverser med tillhörande hypotek, som lämnats till föreningarna för

av dessa utlämnade lån, skola utan onödig tidsutdräkt ställas under offentlig

vård. Sålunda förvarade handlingar utgöra pantsäkerhet för de obligationer,

som av kassan utgivas. Såsom säkerhet för obligationerna tjäna

jämväl de förbindelser, som föreningar för erhållna lån utfärda till kassan.

Reverserna jämte hypoteken skola pantförskrivas till kassan för förenings

lån hos densamma.

Det åligger kassans styrelse att tillse att föreskriven säkerhet är ställd

och hålles vid makt samt att pantsäkerheten motsvarar utelöpande obligationers

sammanlagda belopp.

7 §•

För tillfälliga, av förut ingångna förbindelser föranledda behov må kassan

verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort tids uppsägning. Sådan

upplåning må ock ske för tillfälligt anskaffande av rörelsemedel.

Beslut om uppläggande av obligationslån eller om tillfällig upplåning för

anskaffande av rörelsemedel må icke av kassans styrelse fattas, med mindre

styrelsen är fulltalig. För beslutets giltighet erfordras därjämte, att detsamma

biträtts av den av Konungen förordnade ordföranden eller den avfullmäktige

i riksgäldskontor utsedde ledamoten.

8 §•

Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Uppgår reservfonden

till två procent av kassans skulder, må dock uppkommande vinst

enligt styrelsens beprövande användas till att främja något med kassans

ändamål sammanhängande syfte.

Kassans styrelse må, utan hinder av bestämmelsen i första stycket, av kassans

årsvinst bevilja förening bidrag utan återbetalningsskyldighet till att

täcka föreningens förvaltningskostnader.

Har förening lidit förluster, som icke kunna täckas med föreningens säkerhetsfond

eller eljest utan att medlemmarnas ansvarighet för föreningens

förbindelser anlitas, må kassans styrelse bevilja föreningen bidrag utan återbctalningsskyldighet

ur kassans reservfond med belopp motsvarande högst

hälften av reservfonden. Sådant bidrag må dock icke lämnas med mindre

ombud för föreningarna beretts tillfälle att yttra sig i frågan å ombudsstämma.

I övrigt må kassans reservfond användas endast till gäldande av förluster,

som uppkommit å kassans rörelse i dess helhet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Om föreningarnas ansvarighet för kassans förbindelser.

9 §.

För kassans förbindelser äro föreningarna ansvariga i förhållande till

högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av

sina från kassan erhållna lån. Kunna kassans förbindelser icke infrias med

anlitande av dess egna medel, äger kassan, där så erfordras, efter nämnda

grund infordra tillskott från föreningarna.

Kan förening icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av föreskrifterna

i nästföregående stycke åligger föreningen, vare övriga föreningar

efter där angiven grund ansvariga för bristen.

14 Om lånerörelsen.

10 §.

Kassan må till föreningarna utlämna lån att återbetalas antingen genom

viss årlig amortering (amorteringslån) eller utan amortering efter förloppet

av viss tid, högst tjugu år (fasta lån), varvid förfallotiden för fast lån

skall så bestämmas, att den är förenlig med villkoren för kassans förbindelser.

Lånesumman skall utlämnas i kontanta penningar enligt skuldförbindelsen

eller med den kapitalrabatt, som må av omständigheterna föranledas.

Dock må, där kassans styrelse finner det vara av förhållandena påkallat eller

lånesökande det begär och kassans stju-else prövar hinder däremot ej möta,

lånesumman utlämnas i kassans obligationer, beräknade till parikurs, därvid

lånesökanden äger påfordra sådana tillgängliga obligationer, att det belopp,

som vid försäljning av samtliga till honom utlämnade obligationer

kan påräknas, så nära som möjligt överensstämmer med lånesumman.

Till förening utlämnat lån kan, därest kassans styrelse icke finner villkoren

för kassans förbindelser utgöra hinder däremot, sedan tio år förflutit

från lånets utlämnande, av föreningen uppsägas till inbetalning efter ett år;

föreningen har därvid att gälda ersättning på det sätt och med det belopp,

som bestämmes av kassans styrelse, för den ränteförlust, som må föranledas

av inbetalningen (ränteskillnadsersättning).

Kassans styrelse må, när det med hänsyn till kassan åliggande förpliktelser

finnes kunna ske, medgiva förening att inbetala lån tidigare än nu är

sagt; styrelsen äger i sådant fall föreskriva — förutom att ränteskillnadsersättning

skall gäldas — även andra villkor för inbetalningen.

Angående gäldande av kapitalrabatt och andra kostnader, som kassan

vid Iåns upptagande fått vidkännas, lämnas föreskrift i reglementet.

Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning, är föreningen

skyldig att å det förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en halv procent

i månaden.

Inflyta till kassan medel, som icke genast kunna användas för att infria

dess förbindelser eller till utlåning åt föreningarna, äger kassan att göra

sådana medel räntebärande på kortare tid genom att insätta dem i svenskt

bankaktiebolag, svensk sparbank eller å postgiro eller placera dem i svenska

statsobligationer eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks

eller kassans egna obligationer eller mot fullgod säkerhet av sådana

obligationer eller av inteckning i fast egendom i stad eller tomträtt till

i stad belägen tomt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

5

Om förvaltningen m. m.

11 §•

Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består av

sju ledamöter.

Konungen utser, för en tid av tre år i sänder, en ledamot samt suppleant

för honom. Fullmäktige i riksgäldskontoret utse, likaledes för en tid av tre

år i sänder, en ledamot samt suppleant för honom. Övriga fem ledamöter

samt tre suppleanter för dessa ledamöter väljas å ombudsstämman. Vald

ledamot eller suppleant utses för tiden till och med den ordinarie ombudsstämma,

som hålles under tredje året efter det, då valet förrättades.

Avgår vald ledamot eller suppleant innan den tid, för vilken han är vald,

gått till ända, skall vid nästa ordinarie ombudsstämma ny ledamot eller

suppleant väljas för den tid, som för den avgående må återstå.

Den av Konungen utsedde ledamoten skall vara styrelsens ordförande

samt den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten dess vice ordförande.

Arvoden för de av Konungen och av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedda

ledamöterna bestämmas av Konungen.

Verkställande direktör utses och entledigas av styrelsen. Beslut därom

må icke av styrelsen fattas med mindre styrelsen är fulltalig. För beslutets

giltighet erfordras därjämte,.att detsamma biträtts av den av Konungen förordnade

ordföranden eller den av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde

ledamoten.

Styrelseledamöter, som genom att överträda föreskrifterna i denna förordning

eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest

uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan

en för alla och alla för en.

12 §.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen

utses fyra revisorer. Av dessa utses en, som skall vara revisionens ordförande,

av Konungen, en av fullmäktige i riksgäldskontoret samt två av

föreningarnas ombud å ombudsstämma. I samma ordning utses lika antal

suppleanter. Av de å ombudsstämma utsedda skall en revisor och hans

suppleant vara av handelskammare i riket eller på annat, av Konungen godkänt

sätt auktoriserad revisor.

Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift

eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling,

som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat

vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, gentemot kassan

ansvariga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

13 §.

Ombud för föreningarna skola årligen före utgången av juni månad samlas

till ordinarie ombudsstämma i Stockholm å tid, som av kassans styrelse

bestämmes. Stämman förrättar föreskrivna val av ledamöter i kassans styrelse

och revisorer ävensom suppleanter för dessa, fastställer balansräkningen

samt beslutar angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Extra ombudsstämma skall av styrelsen utlysas, då revisorerna sådant påyrka

eller styrelsen finner omständigheterna därtill föranleda.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

14 §.

Bidrag till bestridande av kassans förvaltningskostnader, vilket må innefatta

jämväl belopp avsett för avsättning till kassans reservfond, skall av

förening gäldas i enlighet med vad kassans styrelse bestämmer.

Förvaltningsbidrag må ej bestämmas till högre belopp än som beräknas

vara erforderligt för att kassans reservfond skall, genom att densamma på

föreskrivet sätt tillföres vinst, komma att inom skälig tid uppgå till en procent

av kassans skulder.

15 §.

Om kassans trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar

Konungen.

Vid likvidation av kassan må grundfondsobligationer tagas i anspråk allenast

i den mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.

Vad som vid likvidationen återstår av kassans egna tillgångar efter det

skulderna blivit guldna skall användas för ändamål, som Konungen efter

hörande av föreningarna bestämmer.

Kap. II. Stadshypoteksföreningarna. ''

Om föreningarnas ändamål.

16 §.

Stadshypoteksföreningar hava till ändamål att, i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen, tillhandahålla

lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt.

Om förenings bildande och verksamhetsområde.

17 §.

Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos Konungen.

Inom den del av riket, som Konungen bestämmer för föreningen, äger

denna utöva verksamhet i samtliga städer och köpingar samt andra samhällen,

för vilka de för stad meddelade bestämmelserna i byggnadsstadgan,

hälsovårdsstadgan och brandstadgan äro gällande, så ock i annat inom

samma del av riket beläget samhälle eller tätare bebyggt område, som av

Konungen förklarats skola tillhöra verksamhetsområdet.

Ej må förening börja sin verksamhet, innan den hos kassan anmält sig

vilja erhålla lån till visst, av Konungen bestämt minimibelopp.

Om föreningsmedlemmarnas ansvarighet för föreningens förbindelser.

18 §.

Medlem av förening är fastighetsägare eller tomträttshavare, som hos föreningen

häftar för inteckningslån, för vilka medel erhållits från kassan.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

7

19 §.

För förenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga i förhållande till

högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av

sina från föreningen erhållna lån. Kunna förenings förbindelser icke infrias

med anlitande av dess egna medel, äger föreningen, där så erfordras, efter

nämnda grund infordra tillskott från medlemmarna.

Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av föreskrifterna

i nästföregående stycke åligger honom, vare övriga medlemmar

efter där angiven grund ansvariga för bristen.

Om säkerhetsfond.

20 §.

Förenings behållna årliga vinst skall avsättas till en säkerhetsfond.

21 §.

Av säkerhetsfonden skall minst hälften placeras i svenska statsobligationer

eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassas, Svenska bostadskreditkassans

eller Svenska skeppshypotekskassans obligationer eller i obligationer, som

till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med obligationer av

nyss angivna slag. Sådana medel må ock innestå i svenskt bankaktiebolag

eller svensk sparbank eller å postgiro eller motsvaras av kontanta penningar.

1 övrigt bör säkerhetsfonden på betryggande sätt göras räntebärande, i

den mån medel icke erfordras i själva rörelsen.

22 §.

1 samband med beslut, varigenom del av en förenings verksamhetsområde

överföres till annan förenings, må Konungen efter hörande av kassan och

de berörda föreningarna meddela bestämmelser om i vilken utsträckning

och under vilka villkor jämväl säkerhetsfonden skall överföras.

Om lånerörelsen.

23 §.

Förening må, bortsett från placeringen av säkerhetsfonden enligt bestämmelserna

i 21 §, meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i fast

egendom eller tomträtt. Härvid skall tillika iakttagas, att den fasta egendomen

eller den med tomträtt upplåtna tomten är belägen inom föreningens

verksamhetsområde, att därå finnes uppförd byggnad, som är nöjaktigt

brandförsäkrad och som huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål eller

till affärslokaler, samt att, då fråga är om lån mot säkerhet av inteckning

i tomträtt, kassans styrelse godkänt det avtal, varigenom tomträtten upplåtits.

Säkerhet, som i första stycket avses, skall gälla för låntagarens samtliga

förpliktelser till föreningen.

För förenings utlåning lända i tillämpliga delar till efterrättelse de bestämmelser,

som gälla för utlåning från kassan till föreningarna, och skall

lån av förening utlämnas till låntagaren mot enahanda villkor, under vilka

föreningen erhåller motsvarande lån hos kassan. Därjämte skall föreningen

av låntagaren betinga sig de bidrag och avgifter, som jämlikt stadganden i

denna förordning eller i reglementet skola utgå till föreningen eller från

föreningen till kassan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Lån må ej meddelas till lägre belopp än ettusen kronor.

Alla till förening inflytande medel, som icke utgöra avkastning av föreningens

säkerhetsfond eller bidrag till föreningens förvaltningskostnader

eller ersättning för förlorade sådana bidrag eller vinst vid avyttring av tillgångar,

som föreningen förvärvat, skola redovisas till kassan.

24 §.

Inteckning i fast egendom eller tomträtt, som utgör säkerhet för amorteringslån,

skall lyda å minst det belopp, till vilket lån beviljas, och ligga

inom hälften av del vid föreningens värdering uppskattade värdet å den

fasta egendomen eller å byggnad, som uppförts å den med tomträtt upplåtna

tomten. Inteckning skall jämväl vara belägen inom gällande brandförsäkringsvärde

och hälften av det värde, som vid taxering enligt kommunalskattelagen

åsatts nyssnämnda egendom eller byggnad; dock må, i den plån

kassans styrelse det medgiver, inteckning kunna ligga inom sex tiondelar

av uppskattningsvärdet och taxeringsvärdet.

Vad sålunda föreskrivits beträffande amorteringslån gäller även för fasta

lån; dock må fast lån å längre tid än tio år eller — om beträffande ''visst

lån bestämmelserna i 10 § första stycket föranleda en minimitid av mer än

tio år — å längre tid än denna minimitid meddelas endast mot inteckning

liggande inom två tredjedelar av eljest tillåtna andelar av uppskattningsvärdet

och taxeringsvärdet, där huvudbyggnaden å den fasta egendomen

eller å den med tomträtt upplåtna tomten icke är av sten eller annat lika

hållbart byggnadsämne.

Den årliga avbetalningen å amorteringslån skall utgöra minst en halv

procent av det ursprungliga lånebeloppet, då huvudbyggnaden å den fasta

egendomen eller å den med tomträtt upplåtna tomten är av sten eller annat

lika hållbart byggnadsämne, samt minst en procent, då densamma är av

mindre hållbart ämne.

Om förvaltningen m. m.

25 §.

Förening förvaltas av en styrelse med säte å den ort Konungen bestämmer.

Kassans styrelse utser en av ledamöterna i föreningens styrelse ävensom

suppleant för honom. Till sådan ledamot och suppleant böra utses personer

med insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och tomträttsbelåning.

Föreningens styrelse utser verkställande direktör. Sådant val vare ej gällande

med mindre det godkänts av kassans styrelse.

För revision av föreningsstyrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper

skola årligen utses revisorer jämte suppleanter. En av revisorerna

jämte suppleant för honom utses av kassans styrelse.

Ordinarie föreningsstämma med föreningens medlemmar skall hållas årligen.

Extra föreningsstämma hålles i de fall, som i reglementet bestämmas.

Närmare bestämmelser om styrelse, revision och föreningsstämmor meddelas

i reglementet.

26 §.

Varje förening utser till oinbudsstämma, varom förmäles i 13 §, ett ombud

jämte en suppleant för varje påbörjat tjugufemtal miljoner kronor av föreningens

sammanlagda oguldna lånebelopp hos kassan enligt föreningens

senaste bokslut; förening må dock ej representeras av flera ombud än fem.

Till ombud må icke utses ledamot av kassans styrelse eller verkställande

direktör eller tjänsteman hos kassan.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

27 §.

Bidrag till bestridande av förenings förvaltningskostnader skola av låntagarna

gäldas på sätt i reglementet närmare stadgas.

Förvaltningsbidragen skola vara så bestämda, att, enligt beprövande av

kassans styrelse, säkerhetsfonden kan beräknas inom skälig tid uppgå till

minst en procent av föreningens hela skuld till kassan.

28 §..

Om förenings trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar

Konungen. Innan förordnande meddelas, skall föreningen höras.

Vid förenings likvidation skall vad som återstår av föreningens tillgångar,

efter det skulderna blivit guldna, överlämnas till kassan; dock må medel,

som härröra från förening, vars verksamhetsområde övertagits av annan

förening, efter Konungens bestämmande i varje särskilt fall överlämnas

till sistnämnda förening.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1953, då förordningen den 17

maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa och

förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars

bildande och verksamhet skola upphöra att gälla.

I samband med fastställandet av reglemente för kassan och föreningarna

meddelar Konungen förutom erforderliga övergångsbestämmelser de närmare

föreskrifter, som finnas behövliga med avseende å förenings bildande,

och äger Konungen därvid bestämma, att interimsstyrelse för förening skall

förutom av kassan utsedd ledamot och suppleant utgöras av personer, utsedda

av offentlig myndighet, ävensom att revisorer för förening skola,

utöver av kassan utsedd, för den första tiden av förenings verksamhet utses

av sådan myndighet.

Förslag

till

förordning om Svenska bostadskreditkassan och om

bostadskreditföreningar.

Härigenom förordnas som följer.

Kap. I. Bostadskreditkassan.

Om kassans ändamål.

1 §•

Svenska bostadskreditkassan har till ändamål att i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen,

driva lånerörelse genom att lämna lån åt bostadskreditföreningar, varom

i kap. II stadgas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

Om kassans fonder och upplåning.

2 §•

Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret

till förfogande svenska statens fyra och en halv procent obligationer,

ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av fyrtiofem

miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger

förfoga över dem för annat ändamål, så länge kassans samtliga förbindelser

icke äro fullgjorda.

3 §•

För sin lånerörelse utfärdar kassan räntebärande obligationer ställda till

innehavaren. Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer må

icke uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.

4 §•

Grundfonden, som är avsedd att tjäna såsom säkerhet för kassans obligationer,

må av kassans styrelse, efter medgivande av fullmäktige i riksgäldskontoret,

kunna tillfälligtvis anlitas för fullgörande av kassans förbindelser,

därvid dock skall iakttagas, att grundfonden efter plan, som av fullmäktige

i riksgäldskontoret bestämmes, inom fem år skall återställas till sin förutvarande

storlek. Kassan vare skyldig gottgöra staten vad staten till följd

av kassans åtgärd nödgas utgiva i ränta å obligationerna.

5 §•

De obligationer, som utfärdas av kassan, skola återbetalas genom amortering

enligt plan, som angives i obligationsavtalet.

Obligationslån skall kunna av kassan uppsägas till inbetalning å den

förfallotid, som i sådant hänseende må vara i låneavtalet bestämd.

Hava grundfondsobligationer tagits i anspråk till belopp av nominellt

två miljoner kronor, må kassan icke upptaga nytt lån med mindre Konungen,

efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret, lämnar tillstånd därtill.

6 §•

De reverser med tillhörande hypotek, som lämnats till föreningarna för

av dessa utlämnade lån, skola utan onödig tidsutdräkt ställas under offentlig

vård. Sålunda förvarade handlingar utgöra pantsäkerhet för de obligationer,

som av kassan utgivas. Såsom säkerhet för obligationerna tjäna

jämväl de förbindelser, som föreningarna för erhållna lån utfärda till kassan.

Reverserna jämte hypoteken skola pantförskrivas till kassan för förenings

lån hos densamma.

Det åligger kassans styrelse att tillse att föreskriven säkerhet är ställd

och hålles vid makt samt att pantsäkerheten motsvarar utelöpande obligationers

sammanlagda belopp.

7 §•

För tillfälliga, av förut ingångna förbindelser föranledda behov må kassan

verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort tids uppsägning. Sådan

upplåning må ock ske för tillfälligt anskaffande av rörelsemedel.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr 56.

11

Beslut om uppläggande av obligationslån eller om tillfällig upplåning för

anskaffande av rörelsemedel må icke av kassans styrelse fattas, med mindre

styrelsen är fulltalig. För beslutets giltighet erfordras därjämte, att detsamma

biträtts av den av Konungen förordnade ordföranden eller den av

fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde ledamoten.

8 §•

Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Uppgår reservfonden

till tre procent av kassans skulder, må dock uppkommande vinst

enligt styrelsens beprövande användas till att främja något med kassans

ändamål sammanhängande syfte.

Kassans styrelse må, utan hinder av bestämmelsen i första stycket, av

kassans årsvinst bevilja förening bidrag utan återbetalningsskyldighet till

att täcka föreningens förvaltningskostnader.

Har förening lidit förluster, som icke kunna täckas med föreningens

säkerhetsfond eller eljest utan att medlemmarnas ansvarighet för föreningens

förbindelser anlitas, må kassans styrelse bevilja föreningen bidrag utan

återbetalningsskyldighet ur kassans reservfond med belopp motsvarande

högst hälften av reservfonden. Sådant bidrag må dock icke lämnas med

mindre ombud för föreningarna beretts tillfälle att yttra sig i frågan å ombudsstämma.

I övrigt må kassans reservfond användas endast till gäldande av förluster,

som uppkommit å kassans rörelse i dess helhet.

Av reservfonden skall minst hälften placeras i svenska statsobligationer

eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoieksbanks, Konungariket

Sveriges stadshypotekskassas, Svenska bostadskreditkassans eller

Svenska skeppshypotekskassans obligationer eller i obligationer, som till

den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med obligationer av nyss

angivna slag. Sådana medel må ock innestå i svenskt bankaktiebolag eller

svensk sparbank eller å postgiro eller motsvaras av kontanta penningar.

I övrigt bör reservfonden på betryggande sätt göras räntebärande, i den

mån medel icke erfordras i själva rörehfen.

Om föreningarnas ansvarighet för kassans förbindelser.

9 §•

För kassans förbindelser äro föreningarna ansvariga i förhållande till högsta

under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av sina från

kassan erhållna lån. Kunna kassans förbindelser icke infrias med anlitande

av dess egna medel, äger kassan, där så erfordras, efter nämnda grund infordra

tillskott från föreningarna.

Kan förening icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av föreskrifterna

i nästföregående stycke åligger föreningen, vare övriga föreningar

efter där angiven grund ansvariga för bristen.

Om lånerörelsen.

10 §.

Kassan må till föreningarna utlämna lån, som skola förräntas och amorteras

genom kontant erlagd annuitet enligt fastställd plan. Amorteringstiden

må ej överstiga fyrtio år.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 56.

Lånesumman skall utlämnas i kontanta penningar enligt skuldförbindelsen

eller med den kapitalrabatt, som må av omständigheterna föranledas.

Dock må, där kassans styrelse finner det vara av förhållandena påkallat eller

lånesökande det begär och kassans styrelse prövar hinder däremot ej möta,

lånesumman utlämnas i kassans obligationer, beräknade till parikurs, därvid

lånesökanden äger påfordra sådana tillgängliga obligationer, att det belopp,

som vid försäljning av samtliga till honom utlämnade obligationer kan

påräknas, så nära som möjligt överensstämmer med lånesumman.

Till förening utlämnat lån kan, därest kassans styrelse icke finner villkoren

för kassans förbindelser utgöra hinder däremot, sedan tio år förflutit

från lånets utlämnande, av föreningen uppsägas till inbetalning efter ett

år; föreningen har därvid att gälda ersättning på det sätt och med det belopp,

som bestämmes av kassans styrelse, för den ränteförlust, som må föranledas

av inbetalningen (ränteskillnadsersättning).

Kassans styrelse må, när det med hänsyn till kassan åliggande förpliktelser

finnes kunna ske, medgiva förening att inbetala lån tidigare än nu

är sagt; styrelsen äger i sådant fall föreskriva — förutom att'' ränteskillnadsersättning

skall gäldas — även andra villkor för inbetalningen.

Angående gäldande av kapitalrabatt och andra kostnader, som kassan vid

låns upptagande fått vidkännas, lämnas föreskrift i reglementet.

Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning, är föreningen

skyldig att å det förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en halv procent

i månaden.

Inflyta till kassan medel, som icke genast kunna användas för att infria

dess förbindelser eller till utlåning åt föreningarna, äger kassan att göra

sådana medel räntebärande på kortare tid genom att insätta dem i svenskt

bankaktiebolag, svensk sparbank eller å postgiro eller placera dem i svenska

statsobligationer eller andra svenska statspapper, i Sveriges allmänna hypoteksbanks

eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer eller

mot fullgod säkerhet av sådana obligationer eller av inteckning i fast

egendom i stad eller tomträtt till i stad belägen tomt.

Om förvaltningen m. m.

11 §■

Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består

av sju ledamöter.

Konungen utser, för en tid av tre år i sänder, en ledamot samt suppleant

för honom. Fullmäktige i riksgäldskontoret utse, likaledes för en tid

av tre år i sänder, en ledamot samt suppleant för honom. Övriga fem ledamöter

samt tre suppleanter för dessa ledamöter väljas å ombudsstämman.

Vald ledamot eller suppleant utses för tiden till och med den ordinarie ombudsstämma,

som hålles under tredje året efter det, då valet förrättades.

Avgår vald ledamot eller suppleant innan den tid, för vilken han är vald,

gått till ända, skall vid nästa ordinarie ombudsstämma ny ledamot eller

suppleant väljas för den tid, som för den avgående må återstå.

Den av Konungen utsedde ledamoten skall vara styrelsens ordförande

samt den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten dess vice ordförande.

Arvoden för de av Konungen och av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedda

ledamöterna bestämmas av Konungen.

Verkställande direktör utses och entledigas av styrelsen. Beslut därom må

icke av styrelsen fattas med mindre styreisen är fulltalig. För beslutets gil
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

13

tighet erfordras därjämte att detsamma biträtts av den av Konungen förordnade

ordföranden eller den av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde

ledamoten.

Styrelseledamöter, som genom att överträda föreskrifterna i denna förordning

eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest

uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan

en för alla och alla för en.

12 §.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen

utses fyra revisorer. Av dessa utses en, som skall vara revisionens ordförande,

av Konungen, en av fullmäktige i riksgäldskontoret samt två av

föreningarnas ombud å ombudsstämma. I samma ordning utses lika antal

suppleanter. Av de å ombudsstämma utsedda skall en revisor och hans suppleant

vara av handelskammare i riket eller på annat, av Konungen godkänt

sätt auktoriserad revisor.

Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift

eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling,

som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat

vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, gentemot kassan

ansvariga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

13 §.

Ombud för föreningarna skola årligen före utgången av juni månad samlas

till ordinarie ombudsstämma i Stockholm å tid, som av kassans styrelse

bestämmes. Stämman förrättar föreskrivna val av ledamöter i kassans styrelse

och revisorer ävensom suppleanter för dessa, fastställer balansräkningen

samt beslutar angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Extra ombudsstämma skall av styrelsen utlysas, då revisorerna sådant

påyrka eller styrelsen finner omständigheterna därtill föranleda.

14 §.

Bidrag till bestridande av kassans förvaltningskostnader, vilket må innefatta

jämväl belopp avsett för avsättning till kassans reservfond, skall av

förening gäldas i enlighet med vad kassans styrelse bestämmer.

Förvaltningsbidrag må ej bestämmas till högre belopp än som beräknas

vara erforderligt för att kassans reservfond skall, genom att densamma på

föreskrivet sätt tillföres vinst, komma att inom skälig tid uppgå till en och

en halv procent av kassans skulder.

15 §.

Om kassans trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar

Konungen.

Vid likvidation av kassan må grundfondsobligationer tagas i anspråk

allenast i den mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.

Vad som vid likvidationen återstår av kassans egna tillgångar efter det

skulderna blivit guldna skall användas för ändamål, som Konungen efter

hörande av föreningarna bestämmer.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Kap. II. Bostadskreditföreningarna.

Om föreningarnas ändamål.

16 §.

Bostadskreditföreningar hava till ändamål att, i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen,

tillhandahålla lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt.

Om förenings bildande och verksamhetsområde.

17 §.

Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos Konungen.

Inom den del av riket, som Konungen bestämmer för föreningen, äger

denna utöva verksamhet i samtliga städer och köpingar samt andra

samhällen, för vilka de för stad meddelade bestämmelserna i byggnadsstadgan,

hälsovårdsstadgan och brandstadgan äro gällande, så ock i annat inom

samma del av riket beläget samhälle eller tätare bebyggt område, som av

Konungen förklarats skola tillhöra verksamhetsområdet.

Ej må förening börja sin verksamhet, innan den hos kassan anmält sig

vilja erhålla lån till visst, av Konungen bestämt minimibelopp.

Om föreningsmedlemmarnas ansvarighet för föreningens förbindelser.

18 §.

Medlem av förening är fastighetsägare eller tomträttshavare, som hos

föreningen häftar för inteckningslån, för vilka medel erhållits från kassan.

19 §•

För förenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga i förhållande

till högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen

av sina från föreningen erhållna lån. Kunna förenings förbindelser icke infrias

med anlitande av dess egna medel, äger föreningen, där så erfordras,

efter nämnda grund infordra tillskott från medlemmarna.

Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av föreskrifterna

i nästföregående stycke åligger honom, vare övriga medlemmar

efter där angiven grund ansvariga för bristen.

Om säkerhetsfond.

20 §.

Förening skall såsom säkerhet för fullgörandet av sina förbindelser avsätta

en säkerhetsfond.

Såsom bidrag till säkerhetsfonden skall envar låntagare under tio år,

räknat från lånets utlämnande, erlägga en särskild årlig avgift motsvarande

två tiondels procent av erhållet lån. Förening må dock å ordinarie föreningsstämma

besluta om nedsättning av avgiften till en tiondels procent av erhållet

lån, men skall sådant beslut ej vara gällande med mindre det godkänts

av kassans styrelse. Beslut om nedsättning av avgiften kan när som helst

sättas ur kraft av föreningsstämma eller kassans styrelse.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

15

Avgifterna till säkerhetsfonden må vidare, efter medgivande av kassans

styrelse, minskas eller upphöra att utgå, då säkerhetsfonden överstiger sex

procent av föreningens skulder.

Inbetalar låntagare i förtid sitt lån till fullo, må, där särskilda skäl äro

och kassans styrelse det medgiver, hans avgifter till säkerhetsfonden helt

eller delvis återbetalas till honom, eller, i den mån de hänföra sig till tid

efter låneinbetalningen, efterskänkas.

Så länge förenings verksamhet fortfar, må dess säkerhetsfond icke komma

föreningens medlemmar till godo på annat sätt än i nästföregående stycke

sägs eller, vad angår fondens avkastning, i reglementet må stadgas.

21 §.

Förenings säkerhetsfond skall vara placerad i enlighet med vad som i

8 § femte och sjätte styckena föreskrives beträffande kassans reservfond.

22 §.

I samband med beslut, varigenom del av en förenings verksamhetsområde

överföres till annan förenings, må Konungen efter hörande av kassan och

de berördo föreningarna meddela bestämmelser om i vilken utsträckning

och under vilka villkor jämväl säkerhetsfonden skall överföras.

Om lånerörelsen.

23 §.

Förening må, bortsett från placeringen av säkerhetsfonden enligt bestämmelserna

i 21 §, meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i

fast egendom eller tomträtt. Härvid skall tillika iakttagas, att den fasta

egendomen eller den med tomträtt upplåtna tomten är belägen inom föreningens

verksamhetsområde, att därå finnes uppförd byggnad, som är

nöjaktigt brandförsäkrad och som huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål

eller till affärslokaler, samt att, då fråga är om lån mot säkerhet av

inteckning i tomträtt, kassans styrelse godkänt det avtal, varigenom tomträtten

upplåtits.

Säkerhet, som i första stycket avses, skall gälla för låntagarens samtliga

förpliktelser till föreningen.

För förenings utlåning lända i tillämpliga delar till efterrättelse de bestämmelser,

som gälla för utlåning från kassan till föreningarna, och skall

lån av förening utlämnas till låntagaren mot enahanda villkor, under vilka

föreningen erhåller motsvarande lån hos kassan. Därjämte skall föreningen

av låntagaren betinga sig de bidrag och avgifter, som jämlikt stadganden

i denna förordning eller i reglementet skola utgå till föreningen eller från

föreningen till kassan.

Lån må ej meddelas till lägre belopp än ettusen kronor.

Alla till förening inflytande medel, som icke utgöra bidrag till eller avkastning

av föreningens säkerhetsfond eller bidrag till föreningens förvaltningskostnader

eller ersättning för förlorade sådana bidrag eller vinst vid

avyttring av tillgångar, som föreningen förvärvat, skola redovisas till kassan.

24 §.

Inteckning i fast egendom eller tomträtt, som utgör säkerhet för lån, skall

lyda å minst det belopp, till vilket lån beviljas, och ligga inom tre fjärdedelar

av det vid föreningens värdering uppskattade värdet å den fasta egen
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

domen eller å byggnad, som uppförts å den med tomträtt upplåtna tomten.

Inteckning skall jämväl vara belägen inom gällande brandförsäkringsvärde

och tre fjärdedelar av det värde, som vid taxering enligt kommunalskattelagen

åsatts nyssnämnda egendom eller byggnad.

Lån må ej meddelas med mindre lån mot säkerhet av inteckning med

bättre förmånsrätt i samma fastighet eller tomträtt prövas vara på betryggande

sätt ordnat. Det åligger föreningen att vid bedömandet härav iakttaga

de närmare föreskrifter, som meddelas av kassans styrelse.

Om förvaltningen m. m.

25 §.

Förening förvaltas av en styrelse med säte å den ort Konungen bestämmer.

Kassans Styrelse utser en av ledamöterna i föreningens styrelse ävensom

suppleant för honom. Till sådan ledamot och suppleant böra utses personer

med insikt och erfarenhet beträffande rörelse för fastighets- och tomtTättsbelåning.

Föreningens styrelse utser verkställande direktör. Sådant val vare ej gällande

med mindre det godkänts av kassans styrelse.

För revision av föreningsstyrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper

skola årligen utses revisorer jämte suppleanter. En av revisorerna jämte

suppleant för honom utses av kassans styrelse.

Ordinarie föreningsstämma med föreningens medlemmar skall hållas årligen.

Extra föreningsstämma hålles i de fall, som i reglementet bestämmas.

Närmare bestämmelser om styrelse, revision och föreningsstämmor meddelas

i reglementet.

26 §.

Varje förening utser till ombudsstämma, varom förmäles i 13 §, ett ombud

jämte en suppleant för varje påbörjat tiotal miljoner kronor av föreningens

sammanlagda oguldna lånebelopp hos kassan enligt föreningens senaste

bokslut; förening må dock ej representeras av flera ombud än fem.

Till ombud må icke utses ledamot av kassans styrelse eller verkställande direktör

eller tjänsteman hos kassan.

27 §.

Bidrag till bestridande av förenings förvaltningskostnader skola av låntagarna

gäldas på sätt i reglementet närmare stadgas, överskott på rörelsen

skall tillföras säkerhetsfonden.

28 §.

Om förenings trädande i likvidation och om förfarandet därvid förordnar

Konungen. Innan förordnande meddelas, skall föreningen höras.

Vid förenings likvidation skall vad som återstår av föreningens tillgångar,

efter det skulderna blivit guldna, överlämnas till kassan; dock må medel,

som härröra från förening, vars verksamhetsområde övertagits av annan

förening, efter Konungens bestämmande i varje särskilt fall överlämnas till

sistnämnda förening.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1953, då förordningen den 3

augusti 1929 (nr 256) om Svenska bostadskreditkassan och oni bostads
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

17

kreditföreningar skall upphöra att gälla. Bestämmelserna i 20 § andra stycket

nya förordningen må dock tillämpas jämväl beträffande låntagare, som

erhållit sitt lån före denna förordnings ikraftträdande men efter den 31

december 1952. I 7 § andra stycket förordningen den 3 augusti 1929 om

Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar meddelade

bestämmelser rörande bidrag till kassans reservfond skola efter nya förordningens

ikraftträdande hava avseende allenast å lån, som utlämnats före

den 1 januari 1953.

I samband med fastställandet av reglemente för kassan och föreningarna

meddelar Konungen förutom erforderliga övergångsbestämmelser de närmare

föreskrifter, som finnas behövliga med avseende å förenings bildande

och äger Konungen därvid bestämma, att interimsstyrelse för förening skall

förutom av kassan utsedd ledamot och suppleant utgöras av personer, utsedda

av offentlig myndighet, ävensom att revisorer för förening skola utöver

av kassan utsedd, för den första tiden av förenings verksamhet, utses

av sådan myndighet. 2

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 56.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 januari

1953.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Sträng,

Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,

Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om samförvalining

av stadshgpoteks- och bostadskreditorganisationerna samt anför

därvid följande.

I. Inledning.

I sitt betänkande den 24 november 1947 med förslag till statlig kreditgarantigivning

(SOU 1947:86) berörde 1945 års bankkommitté frågan om

bostadskreditkassans fortsatta verksamhet och uttalade därvid bland annat,

att statens övertagande av ansvaret för tertiärbelåningen av så gott som hela

den löpande produktionen av flerfamiljshus innebure en så väsentlig förändring

i fråga om möjligheterna att erhålla fastighetskredit, att något verkligt

behov av en särskild organisation för sekundärbelåning av bostadsfastigheter

enligt kommitténs mening icke längre förelåge.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 januari 1949 tillkallade

chefen för finansdepartementet särskilda sakkunniga med uppdrag att utreda

frågan om svenska bostadskreditkassans fortsatta verksamhet. De sakkunniga,

som antagit benämningen realkreditutredningen, har varit ledamoten

av riksdagens andra kammare, bankofullmäktigen D. E. Hall, tillika

ordförande, direktören K. Eriksson, bankdirektören K. G. Månsson, advokaten

S. T. Södermark och direktören J. A. Zotterman.1

I de för utredningen meddelade direktiven anfördes bland annat, att en

rationalisering av fastighetskreditgivningen vore i hög grad önskvärd. Innan

ståndpunkt kunde tagas till bankkommitténs förslag, vore dock ytterligare

undersökningar erforderliga. Utredningen härom borde vara förutsättningslös

och behandla icke endast bankkommitténs förslag utan undersöka även

andra alternativ, som kunde finnas för att åstadkomma den lämpligaste

organisationen av ifrågavarande kreditgivning. Största vikt borde tillmätas

fördelarna för låntagarna av ett förenklat låneförfarande.

1 Uppgifterna avser realkreditutredningens sammansättning vid tiden för uppdragets slutförande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

19

De sakkunniga har den 23 oktober 1952 avgivit betänkande med förslag

om samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna

(SOU 1952: 32).

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken,

fullmäktige i riksgåldskontoret, statskontoret, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, bostadsstyrelsen, konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och svenska bostadskreditkassan (gemensamt yttrande),

Sveriges allmänna hypoteksbank, svenska sparbanksföreningen, svenska

bankföreningen samt Sveriges fastighetsägareförbund.

I detta sammanhang torde jämväl få behandlas en av stadshypotekskassan

den 11 december 1952 ingiven framställning om höjning av kassans grundfond.

över denna framställning har yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken,

fullmäktige i riksgåldskontoret samt bank- och fondinspektionen.

II. Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas nuvarande

organisation. ,

Stadshypoteksinstitutionen tillskapades efter beslut av 1909 års riksdag

för att på ett effektivt och billigt sätt ordna fastighetskrediten i städerna

och de stadsliknande samhällena. En redogörelse för stadshypotekskassans

tillkomst har lämnats i stadshypotekssakkunnigas betänkande (SOU 1934:

13), vartill hänvisas. Till stadshypotekskassan är anslutna tjugutvå stadshypoteksföreningar,

vilkas verksamhetsområden täcker samtliga större orter

i landet.

Svenska bostadskreditkassan bildades genom beslut av 1929 års riksdag.

Angående de skäl, som föranledde inrättandet av densamma, får jag hänvisa

till bostadskreditsakkunnigas betänkande (SOU 1928: 10) samt till proposition

nr 214 till 1929 års riksdag. Långivningen ombesörjes av sjutton bostadskreditföreningar.

Deras verksamhetsområden täcker hela landet.

Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna är organiserade efter i

huvudsak samma principer. De består av en central kassa och låneutlämnande

lokala föreningar. Kassorna finansierar låneverksamheten genom utgivandet

av långfristiga obligationer. Kassorna äger ej driva annan utlåning

än till föreningarna — jag bortser härvid från fondmedels- samt mera tillfälliga

placeringar — och föreningarna äger ej anskaffa medel till sin utlåning

annat än från kassorna. Låntagarna är medlemmar i föreningarna.

Som säkerhet för kassans upplåning tjänar låntagarnas reverser till föreningarna

med tillhörande hypotek. Föreningarna är i förhållande till oguldna

beloppen av sina lån hos kassan solidariskt ansvariga för kassans förbindelser,

och för förenings förbindelser är låntagarna i sin tur solidariskt

ansvariga i förhållande till oguldna beloppen av erhållna lån. Till ytterligare

trygghet finnes kassans reservfond och föreningarnas säkerhetsfonder. Som

sista säkerhet för kassans förbindelser till obligationsinnehavarna står en av

staten tillskjuten grundfond.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 56.

Stadshypoteksorganisationen är primärlångivare och bostadskreditorganisationen

huvudsakligen sekundärlångivare. Stadshypoteksförenings utlåning

skall motsvaras av inteckningar inom femtio — eller på vissa orter

sextio — procent av värdet å den fasta egendomen eller, då fråga är om

tomträtt, å byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna tomten.

Bostadskreditförenings utlåning skall säkerställas av inteckningar inom

sjuttiofem procent av fastighetsvärdet.

Båda institutionerna belånar såväl bostads- som affärsfastigheter. Utlåningen

är långfristig, vilket medför, att låntagaren-föreningsmedlemmen under

lånets hela löptid — i allmänhet under flera årtionden — är skyddad

mot räntehöjning eller annan skärpning av lånevillkoren. Däremot kan han

komma i åtnjutande av räntesänkning, om det allmänna ränteläget skulle

bli lägre än då han erhöll lånet. Kassorna betingar sig rätt att efter tio år

uppsäga sina obligationer till inbetalning. Uppsägning sker, om ifrågavarande

obligationer kan konverteras i obligationer med lägre ränta, vilket i sin

tur medför, att räntelättnader kan beredas föreningarnas låntagare.

Utvecklingen av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationernas verksamhet

och lånebeloppens fördelning på olika föreningar framgår av en vid

denna proposition fogad tabellbilaga, Bihang.

En nära kontakt och ett visst samarbete äger rum mellan stadshypoteksoch

bostadskreditföreningarna. Sålunda användes samma formulär till värderingsinstrument,

och stadshypoteksförening och bostadskreditförening godtager

vid sin prövning av låneärende värderingsinstrument, som upprättats

hos den andra föreningen. Formuläret till värderingsinstrument användes

även inom bostadsstyrelsen. Samarbetet mellan föreningarna har även

medfört andra förenklingar. Bl. a. kan nämnas, att genom s. k. andrahandspantsättning

inteckningsuppdelningar blivit överflödiga, att flertalet bevis

godtages i av andra föreningen tillhandahållen bestyrkt avskrift och att det

förekommer att både primär- och sekundärlån utbetalas till låntagaren hos

den ena av de berörda föreningarna.

Ett mera utvecklat samarbete förekommer mellan vissa stadshypoteksoch

bostadskreditföreningar. Stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna

i respektive Norrköping, Linköping, Jönköping, Karlskrona, Malmö, Halmstad,

Vänersborg och Gävle arbetar i gemensamma lokaler och med samma

chefer och övriga befattningshavare. I viss utsträckning förekommer det,

att samma personer är ledamöter i båda föreningarnas styrelser etc., varigenom

föreningarnas verksamhet i förhållande till låntagarna erhållit en i det

närmaste enhetlig karaktär. Det kan även framhållas, att beträffande föreningarna

i Norrköping, Linköping, Jönköping och Malmö de yttre gränserna

för verksamhetsområdena helt sammanfaller.

Även mellan de båda kassorna äger ett visst samarbete rum. Gemensamma

överläggningar har förekommit mellan stadshypotekskassans och bostadskreditkassans

styrelser. Hittills har i allmänhet en av bostadskreditkassans

styrelseledamöter även varit ledamot av stadshypotekskassans styrelse.

På initiativ av kassastyrelserna har konferenser hållits mellan repre
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

21

sentanter för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna, varvid för båda

institutionerna gemensamma spörsmål dryftats. Överläggningar om ett närmare

samarbete inom olika områden har förts mellan kassornas styrelser.

Gällande författningar för stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna

framgår av följande uppställning.

Stadshypoteksorganisationen

Förordning den 17 maj 1935 (nr 176) angående

konungariket Sveriges stadshypotekskassa;

med ändring däri den 30 april 1936

(nr 128), den 19 september 1947 (nr 754)

och den 23 maj 1952 (nr 258).

Förordning den 17 maj 1935 (nr 177) angående

grunderna för stadshypoteksföreningars

bildande och verksamhet; med ändring däri

den 12 maj 1944 (nr 189), den 29 mars 1946

(nr 98) och den 19 september 1947 (nr 755).

Reglemente den 17 maj 1935 (nr 178) för

konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Instruktion den 15 juni 1935 (nr 313) för av

Konungens befallningshavande förordnat

ombud hos stadshypoteksförening med ändring

däri den 19 september 1947 (nr 756).

Reglemente har antagits av varje stadshypoteksförening

och fastställts av Kungl. Maj:t.

Bostadskreditorganisationen

Förordning den 3 augusti 1929 (nr 256) om

Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar

med ändring däri den

19 september 1947 (nr 757) och den 14

december 1951 (nr 760).

Reglemente den 18 oktober 1929 (nr 353) för

Svenska bostadskreditkassan och för bostadskreditföreningar

med ändring däri den

19 september 1947 (nr 758).

Instruktion den 3 juli 1930 (nr 319) för av

Konungens befallningshavande förordnat

ombud hos bostadskreditförening med ändring

däri den 15 juni 1935 (nr 314) och

den 19 september 1947 (nr 759).

III. Alternativ för ett framtida ordnande av den bundna sekundär
kreditgivningen.

Realkreditutredningen.

Realkreditutredningen berör till en början den statliga egnahems- och tertiärlånegivningen

samt förslaget om ett statligt kreditgarantisystem. Av den

i betänkandet intagna redogörelsen må här återgivas följande.

Den statliga belåningen av enfamiljs- och tvåfamilj shus (egnahemslån)

motsvaras normalt av inteckningar över femtio procent av det beräknade

belåningsvärdet för fastigheten. Den statliga tertiärbelåningen av flerfamiljshus

har som regel sjuttio procent av fastighetens avkastningsvärde till

undre gräns. Under vissa förhållanden kan dessutom ett tilläggslån mot säkerhet

efter tertiärlånet beviljas. Detta är rånte- och amorteringsfritt samt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

vid ett oförändrat hyresläge helt av subventionskaraktär. Vid egnahemsbelåningen

motsvaras detta lån av en stående, räntefri del av egnahemslånet.

En förutsättning för att statliga lån skall utgå är att nyproduktion

eller förbättring av bostäder kommer till stånd. Huvudparten av bostadsproduktionen

sker numera med någon form av statligt stöd. De icke statliga

fastighetskreditgivarna tillhandahåller emellertid alltjämt i de flesta fall

övervägande delen av de krediter, som lämnas på en nyproducerad fastighet.

1945 års bankkommitté framlade i sitt tidigare omnämnda betänkande

(SOU 1947: 86) ett förslag till omläggning av den statliga kreditgivningen

för bostads- och jordbruksändamål till en statlig kreditgarantigivning. I

fråga om bankkommitténs närmare motiveringar och förslag hänvisar utredningen

till betänkandet (s. 10 ff.). Förslaget innebar i korthet att ett

system med statliga kreditgarantier skulle införas för att möjliggöra en

koncentrering av belåningen av en fastighet till en enda kreditgivare. Den

översta lånesumman skulle garanteras av staten. Liksom de nuvarande statliga

bostadslånen skulle kreditgarantisystemet ha till syfte att stödja bostadsproduktionen.

Det nuvarande fastighetsbeståndet ställdes sålunda utanför.

Realkreditutredningen framhåller att på jordbrukskreditens område ett

kreditgarantisystem redan införts, medan frågan om att tillämpa ett motsvarande

system beträffande bostadskreditgivningen är föremål för ytterligare

utredning.

Realkreditutredningen bemöter härefter bankkommitténs uttalande, att

något reellt behov av en särskild organisation för sekundärbelåning av bostadsfastigheter

icke längre förelåge och framhåller därvid, att möjligheterna

att erhålla statliga lån beträffande flerfamiljshus huvudsakligen hänförde

sig till den del av fastighetskrediten, som motsvarades av inteckningssäkerhet

ovanför den övre sekundärlånegränsen. Behovet av sekundärlån

för den del av bostadsproduktionen, som skedde med statligt lånestöd, hade

därför icke nämnvärt minskats. I fråga om det äldre fastighetsbeståndet

ävensom i fråga om den ej statligt belånade delen av nyproduktionen kvarstode

behovet av sekundärlån oförändrat.

Även om det nuvarande statliga stödet till bostadsproduktionen skulle

komma att ersättas av någon form av statlig kreditgarantigivning komme

enligt utredningens uppfattning ett oförändrat behov av sekundärlån att bestå

såväl för äldre fastigheter — vilka utgjorde en avsevärd del av bostadskreditorganisationens

kreditobjekt — som för den del av nyproduktionen,

som skedde utan statligt stöd. I vad mån sekundärbelåning komme att erfordras

för fastighet, som uppfördes med stöd av statsgaranterat lån, bleve

givetvis beroende av den undre gränsen för det statsgaranterade lånet.

Utredningen betonar, att det vore mindre ändamålsenligt, att fastighetsägaren

— som nu vore fallet — nödgades söka bundna primär- och sekundärlån

hos tvenne kreditorganisationer med skilda förvaltningar. Trots att

ett visst samarbete redan nu ägde rum mellan föreningarna, måste låntaga
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

ren i många fall åstadkomma dubbla exemplar av erforderliga handlingar

samt i övrigt underkasta sig det dröjsmål och de kostnader, som vore förenade

med dubbelbehandlingen av hans ärende. Att en sådan även för vederbörande

föreningar vore onödigt betungande, läge i sakens natur.

En allmän effektivisering av rörelsen vore vidare påkallad, säger utredningen,

bl. a. av den anledningen, att stadshypoteks- och bostadskreditorganisationernas

utlåning från verksamhetens början i vissa avseenden fixerats

inom snävare gränser än dem, som reglerade utlåningen hos andra kreditgivare

såsom sparbanker, affärsbanker och försäkringsbolag. Därför hade

stadshypoteks- och

under en gång givna former, medan andra institutioner haft större möjligheter

att modernisera sin kreditverksamhet. Framför allt vore att märka, att

övriga kreditinstitut kunde utlämna både primär- och sekundärlån. De hade

även stärkt sin ställning genom att skapa organ för inbördes samverkan.

En rationalisering av den bundna sekundärbelåningen borde enligt utredningens

uppfattning främst avse att genom ett förenklat låneförfarande tillförsäkra

de enskilda låntagarna förmånligast möjliga kreditvillkor och genomföras

så, att en anpassning icke blott skedde till nuvarande förhållanden

på bostadslånemarknaden utan även så, att den bleve förenlig med ett statligt

kreditgarantisystem, därest ett sådant i en framtid skulle komma att

genomföras.

Ett förenklat låneförfarande, som tillförsäkrade de enskilda låntagarna

förmånligast möjliga lånevillkor, ansåge utredningen att man kunde nå antingen

genom att stadshypoteksinstitutionenis befogenheter utvidgades till

att avse såväl primär- som sekundärkreditgivning eller så att nuvarande två

organisationer bibehölles men en i största möjliga utsträckning gemensam

förvaltning genomfördes.

En utvidgning av stadshypoteksorganisationens utlåningsverksamhet

till att omfatta även sekundärkreditgivning skulle,

framhåller utredningen, innebära, att stadshypoteksinstitutionens belåningsgräns

finge höjas till sjuttiofem procent av fastighetsvärdet. Nuvarande lån

hos bostadskreditföreningarna torde ej kunna överflyttas till stadshypoteksföreningarna,

utan bostadskreditorganisationen skulle under sådana förhållanden

upphöra med all nybelåning och successivt avvecklas i den mån

lånen inbetalades.

En utvidgning av stadshypoteksorganisationens belåningsrätt till sjuttiofem

procent av fastighetsvärdet syntes emellertid kunna medföra vissa icke

önskvärda konsekvenser. Den sekundärkreditgivning, som därigenom skulle

inlemmas i stadshypoteksinstitutionen, skulle sannolikt komma att återspeglas

i en förändrad uppfattning angående obligationernas värde som

placeringsobjekt. Med den känslighet — ofta betingad av psykologiska faktorer

— som karakteriserade obligationsmarknaden, torde man få räkna

med en försämring av obligationskurserna och därmed även av lånevillkoren

för primärkredittagarna. För en låntagare, som komme att anlita

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

hypoteksinstitutionen enbart för primärkredit, måste det vidare te sig

mindre tilltalande, att hans solidariska ansvar skulle omfatta även sekundärkrediter.

Den försämring av kreditvillkoren och den utvidgning av det

solidariska ansvaret, som sålunda skulle bli följden i fråga om primärkrediterna,

torde komma att verka hämmande för primärkreditrörelsens utveckling

och därigenom direkt motverka det ändamål, för vilket stadshypotekskassan

inrättats. Inom utredningen hade diskuterats möjligheten att upplägga

särskilda fonder för att möta eventuella förluster på sekundärkrediterna,

men denna tanke hade avvisats, då de nyss berörda konsekvenserna

icke syntes kunna undanröjas därigenom. Ej heller syntes en uppdelning

av stadshypoteksinstitutionen i två avdelningar med olika obligationsserier

för primär- och sekundärkredittagare med sinsemellan skilt solidariskt ansvar

utgöra en lämpligare anordning. Det torde nämligen föreligga risk för

att de olika obligationerna skulle förväxlas av den obligationsköpande allmänheten,

och det syntes även sannolikt, att obligationsköparna mera än

beträffande den nuvarande bostadskreditinstitutionen skulle komma att fästa

vikt vid den andra avdelningens karaktär av sekundärlåneavdelning, vilket

skulle kunna menligt inverka på noteringarna av sekundärkreditobligationema.

Utredningen hade därför kommit till den uppfattningen, att primär- och

sekundärkreditgivningen borde samordnas efter andra linjer än nu diskuterade

och föreslår, att en samförvältning mellan de nuvarande institutionerna

genomföres.

Enligt utredningens förslag skulle denna samförvaltning innebära, att

stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna bibehölles som rättsligt sett

skilda organisationer, men att kassorna och föreningarna — var inom sitt

belåningsområde — administrerades gemensamt med gemensamma lokaler,

med gemensam personal, med i lämplig utsträckning samma personer i styrelserna

etc.

Utredningen anser, att man med en sådan organisation skulle undvika de

svårigheter, som förelåge i fråga om en utvidgning av stadshypoteksinstitutionen.

Några återverkningar på obligationsmarknaden skulle icke uppstå.

Båda institutionerna vore väl inarbetade och kända på marknaden, och farhågorna

för förväxlingar av de olika institutionerna hos den obligationsköpande

allmänheten behövde ej hysas. Däremot skulle praktiskt taget alla

de fördelar, som vore förknippade med det tidigare nämnda alternativet,

ernås. Genom att primär- och sekundärbelåning ägde rum inom samma förvaltningsorganisation

komme den bundna fastighetsbelåningen att ske efter

enhetliga grunder, varigenom en ändamålsenlig belåning lättare torde kunna

åvägabringas än med nuvarande ordning. Dubbelarbete vid behandling av

låneärenden och vid förvaltning av lånen skulle undvikas, varjämte flertalet

förvaltningsenheter kunde förväntas bli av en sådan omfattning och

struktur, att de bättre än de nuvarande erbjöde möjligheter till en rationell

arbetsfördelning mellan befattningshavarna samtidigt som en minskning i

förvaltningskostnaderna torde kunna påräknas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

25

Utredningen framhåller, att den gemensamma administrationen av de

båda kassorna utgjorde ett särskilt betydelsefullt led vid en samförvalitning.

Kassorna finge sålunda möjlighet att i samråd med ensartat organiserade

föreningar meddela sådana anvisningar rörande institutionernas förvaltning,

att de gemensamma organisationerna kunde utnyttjas på effektivaste

sätt. En dylik samförvaltning torde även komma att göra sig märkbar

på obligationsmarknaden, där ett enhetligt uppträdande av de båda

kassorna torde bli till gagn för båda institutionerna.

Enligt utredningens uppfattning torde en samförvaltning icke kunna åvägabringas

genom författningsföreskrifter utan grunden därför måste utgöras

av frivilliga överenskommelser mellan kassorna och mellan respektive föreningar.

Det kunde därför erfordras viss tid, innan en samförvaltning bleve

fullständigt genomförd. Även i detta avseende bleve en gemensam administration

av kassorna av stor betydelse, enär genomförandet av samförvaltningen

hos respektive föreningar kunde påskyndas genom ledning och råd

från kassorna.

Utredningens förslag innebär sålunda att bostadskreditinstitutionen bibehålies,

men att ett vidgat samarbete genomföres med stadshypoteksorganisationen.

Rörande den författnings mässiga utformningen av utredningens

förslag må redan här anmärkas följande.

För stadshypoteksinstitutionen gäller, såsom tidigare nämnts, två förordningar,

en angående Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och en angående

grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet.

Reglemente för stadshypotekskassan har utfärdats av Konungen, medan

föreningarnas reglementen, som utformats med ledning av ett av kassan

utarbetat »normalreglemente», fastställts av Konungen.

Enligt § 1 tredje stycket i stadshypoteksföreningarnas reglementen blir

förändring i förordningarna eller i reglementet för kassan omedelbart gällande

för föreningarna. Dessas reglementen skall därefter så snart ske kan

bringas i överensstämmelse med de nya bestämmelserna.

Utredningens förslag upptager — i enlighet med vad som nu gäller för

bostadskreditinstitutionen — en för respektive kassa och föreningar gemensam

förordning och ett för kassan och föreningarna gemensamt reglemente.

Utredningen framhåller i anslutning härtill, att den nuvarande uppdelningen

av de för stadshypoteksorganisationen grundläggande bestämmelserna

på två författningar hade skett i syfte att av hänsyn till den utländska

obligationsmarknaden förläna stadshypotekskassan en viss statlig karaktär

(proposition nr 214/1909, s. 34). Detta skäl hade enligt utredningens uppfattning

förlorat sin aktualitet. En sådan anordning med förordningar och

reglementen som den hittillsvarande vore svåröverskådlig. För åstadkommandet

av en samförvaltning mellan stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna

vore det av största vikt att för de två institutionerna gällande

bestämmelser i görligaste mån bringades till samstämmighet såväl i fråga

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

om den författningsmässiga utformningen som rörande bestämmelsernas

sakliga innehåll. Den inskränkning i stadshypoteksföreningarnas beslutanderätt,

som komme att följa av förslaget, torde endast vara av formell natur.

Rem issyttrandena.

Utredningens uppfattning att behov fortfarande föreligger

av en bunden sekundärkreditgivning beträffande bostadsfastigheter

delas eller lämnas utan erinran av samtliga hörda myndigheter

och sammanslutningar.

Statskontoret framhåller att om en blivande statsgaranti komme att omfatta

kreditgivningen ovanför primärlånegränsen — vilket icke torde vara

uteslutet — behovet av en särskild sekundärkredit uppenbarligen komme

att successivt minska i omfattning och betydelse. Verkningarna därav torde

dock göra sig gällande först på längre sikt. I nuvarande läge borde — som utTedningen

framhållit — frågan om garantisystemet endast påkalla uppmärksamhet

i så måtto, att föreslagen rationalisering genomfördes på sådant sätt,

att den möjliggjorde utbyggnad med statsgaranterad kreditgivning.

Fullmäktige i riksgåldskontoret yttrar:

Behov föreligger otvivelaktigt av bundna sekundärlån av den typ, som bostadskreditföreningarna

tillhandahålla. Kreditmarknaden kan, såsom förhållandena

nu äro, icke undvara denna lånemöjlighet. Även om framdeles

genom statliga åtgärder behovet av sekundärlån skulle bortfalla beträffande

med statligt stöd nyproducerade bostadsfastigheter, kvarstår dock behovet av

sekundärlån för övriga fastigheter. Bostadskreditinstitutionen synes sålunda

alltjämt ha en viktig uppgift att fylla.

Svenska bankföreningen säger sig för sin del icke kunna jäva utredningens

uppfattning, att ett betydande behov av sekundärkrediter alltjämt komme att

vara tillfinnandes, oavsett den avsevärda förändring av fastighetskreditsystemet

som den statliga tertiärlånegivningen medfört och att ett visst dylikt

behov komme att förefinnas även om tertiärlånegivningen skulle ersättas

med ett statligt kreditgarantisystem.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller särskilt vikten av att möjligheterna

för ägare av äldre fastigheter att långtidsbinda sina sekundärlån ej

reduceras.

Förslaget om anordnande av samförvaltning mellan organisationerna

tillstyrkes i remissyttrandena. Vissa av de hörda myndigheterna och

organisationerna ifrågasätter dock om icke en fullständig sammanslagning

av institutionerna nu eller framdeles vore mera ändamålsenlig. Av innehållet

i yttrandena må följande återgivas.

Statskontoret yttrar:

Utredningens förslag till en långt gående samförvaltning mellan stadshypoteks-

och bostadskreditorganisationerna lärer böra hälsas med tillfredsställelse.

Den föreslagna samförvaltningen torde på ett betydligt effektivare

sätt än hittills leda till en förenkling av låneförfarandet. Emellertid synes

diskutabelt, om icke anledning föreligger att redan nu taga steget fullt ut och

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

27

sammanslå de båda organisationerna. Erinras må, att statskontoret redan

före bostadskreditinstitutionens tillkomst hävdade den uppfattningen, att

sekundärlånegivningen borde kunna tillgodoses inom stadshypoteksorganisationens

ram, varvid obligationsutgivningen skulle ske genom två olika serier.

Realkreditutredningen, som jämväl övervägt en sådan lösning, har emellertid

avvisat densamma, enär risk ansetts föreligga, att den obligationsköpande

allmänheten skulle förväxla de olika obligationerna och sannolikt fästa

mera vikt än för närvarande vid den andra seriens karaktär av sekundärlån,

vilket skulle menligt inverka på noteringarna av sekundärkreditobligationerna.

Dessa delvis mot varandra stridande synpunkter äro enligt statskontorets

mening icke övertygande. De i jämförelse med stadshypoteksinstitutionen

relativt sett större fonderna, det solidariska ansvaret och förefintligheten

av grundfond i form av statsobligationer, som utmärka bostadskreditorganisationen,

komma otvivelaktigt att — utan något som helst avseende å

organisationsfrågornas ordnande — marknadsmässigt medföra den kurssättning

av sekundärlåneobligationerna, som redan nu betingas av berörda säkerhetsmoment.

Hittills synas dessa obligationer vid normala marknadsförhållanden,

då stödköp från riksbanken icke förekommit, ha legat cirka 1/>

procent lägre än närmast jämförbara stadshypoteksobligationer. Någon ändring

härutinnan lärer icke vara att befara. Nämnas må i detta sammanhang,

att statskontoret med hänsyn till de speciella säkerhetsgarantier, som äro

förknippade med sekundärlåneobligationerna, ansett sig oförhindrat att

placera av ämbetsverket förvaltade fondmedel i dylika obligationer.

Under framhållande av att det enligt statskontorets mening föreligger skäl

för en total sammanslagning av de båda organisationerna på sätt ämbetsverket

tidigare förordat, vill statskontoret tillstyrka, att i varje fall utredningens

förslag till samförvaltning genomföres.

Fullmäktige i riksbanken framhåller, att det givetvis vore angeläget att

undvika en utveckling, som kunde inverka störande på obligationsmarknaden.

Någon risk för sådan påverkan kunde icke beräknas uppstå genom en

samförvaltning av institutionerna. Genom en sådan samverkan vunne man

samma fördelar, som skulle vara förenade med en sammanslagning, nämligen

en enhetlig ledning av de båda organisationerna och ett enhetligt uppträdande

på kapitalmarknaden samtidigt som låntagarnas intresse av ett

förenklat låneförfarande tillgodosåges. På grund härav tillstyrkte fullmäktige

utredningens förslag om en samförvaltning av institutionerna.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anför:

Under överläggningen inom fullmäktige har framhållits bland annat, att

det sett på längre sikt vore mest rationellt att bostadskreditorganisationen

uppginge i stadshypoteksinstitutionen, samt att i vart fall ett definitivt

ståndpunktstagande borde anstå till dess andra på fastighetskreditens område

aktuella spörsmål vunnit sin lösning. Fullmäktige ha emellertid ansett

utredningens föreliggande förslag om samförvaltning av stadshypoteks- och

bostadskreditorganisationerna innebära väsentliga fördelar, framför allt därför,

att det tillgodoser kravet på en skyndsamt genomförd rationalisering av

ifrågavarande speciella gren av fastighetskreditväsendet och på ett smidigt

sätt undgår de svårigheter, som i olika av utredningen närmare berörda hänseenden

skulle uppstå i samband med bostadskreditinstitutionens inlemmande

i stadshypoteksinstitutionen och vilka främst bottna i den olika värdesättningen

av de primära och de sekundära inteckningssäkerheterna.

Genom den föreslagna samförvaltningen skulle dessutom ernås praktiskt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

taget alla de fördelar — bland annat förenklat låneförfarande och möjligast

förmånliga kreditvillkor — som äro förknippade med sammanslagningsalternativet.

En viktig synpunkt är också, att de båda kassorna efter en sammanslagning

skulle under enhetlig ledning men dock med bibehållen självständighet

utåt kunna på ett effektivare sätt än tidigare framträda på obligationsmarknaden

och fylla sina uppgifter i bostadspolitiken. Med hänsyn härtill

och då säkerligen betydande kostnadsbesparingar skulle vinnas genom

en samförvaltning är det enligt fullmäktiges mening önskvärt, att en sådan

snarast kommer till stånd. Ett bifall till förslaget synes icke heller vara

ägnat att medföra några sådana ändrade förhållanden av kreditmarknadens

organisation, att därigenom skulle förhindras eller föregripas de omläggningar

av kreditgivningen, som framdeles kunna befinnas påkallade. Det

rör sig ju här närmast om en teknisk-administrativ reform av tämligen begränsad

räckvidd. Ett visst organisationsarbete har redan nedlagts av de

berörda institutionerna för att förbereda ett genomförande av samförvaltningen

snarast möjligt. De svårigheter, som härvid ännu kunna uppstå,

exempelvis vid ordnandet av samförvaltningen mellan olika hypoteks- och

bostadskreditföreningar samt vid ändrad områdesindelning, torde icke bli

av den storleksgrad, att de kunna påverka en bedömning av förslaget i stort.

Ehuru fullmäktige sålunda acceptera de skäl, som av utredningen anförts

mot att en utbyggnad av stadshypoteksinstitutionen nu genomföres, bör det

dock enligt fullmäktiges mening fasthållas, att målsättningen för framtiden

bör vara, att en total sammanslagning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna

kommer till stånd, så snart förutsättningar härför föreligga.

Den nu föreslagna samförvaltningen med för de båda organisationerna

i stort sett enhetliga bestämmelser utgör ett steg i riktning mot detta

mål.

Bank- och fondinspektionen uttalar att den föreslagna samförvaltningen

obestridligen innebure en rationalisering av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationernas

verksamhet. Med hänsyn härtill och då den statliga bostadskreditgivningen

fortfarande bedreves i samma former som tidigare, torde

samförvaltningen för närvarande innebära den mest ändamålsenliga lösningen

av föreliggande organisatoriska problem. Inspektionen hade därför

i princip intet att erinra mot utredningens huvudförslag.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och svenska bostadskreditkassan

meddelar i sitt gemensamma utlåtande att såväl kassorna som föreningarna

under utredningsarbetets gång haft tillfälle att avgiva yttranden över

ett preliminärt förslag till betänkande. I yttrandena anslöt man sig allmänt

till utredningens förslag att en samförvaltning, baserad på frivilliga överenskommelser,

borde åvägabringas mellan de båda organisationerna.

Svenska bankföreningen anser, att den ur principiell synpunkt mest rationella

lösningen uppenbarligen vore att vinna, om det läte sig göra att sammanslå

de två organisationerna till en enda, som hade till uppgift att utlämna

såväl primär- som sekundärkrediter. Utredningen hade främst åberopat

psykologiska skäl mot en sådan lösning, vilken väl skulle ha till förutsättning,

att en gemensam kassa finge utgiva två olika serier av obligationer

och att det solidariska ansvaret för föreningsmedlemmarna inskränktes

till att avse allenast den del av föreningens förpliktelser som avsåge

primär- respektive sekundärlånegivningen. Bankföreningen hyste full för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

29

ståelse för dessa skäl ävensom för de praktiska svårigheterna att genomföra

en dylik sammanslagning, vilken väl skulle förutsätta en frivillig överenskommelse

mellan institutionerna. Det förslag till samförvaltning mellan

stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna, som av utredningen framlagts,

måste också sägas innebära en så intim gemenskap i administrativt

hänseende, att det i praktiken skulle medföra i stort sett samma fördelar

för den lånesökande allmänheten som en fullständig sammanslagning skulle

göra. Då förslaget dessutom torde vara väsentligt lättare att på frivillighetens

väg genomföra än en fullständig sammanslagning skulle vara — svårigheterna

torde ändock bli avsevärda — hade bankföreningen icke funnit anledning

att motsätta sig, att de eftersträvade förenklingarna söktes efter de av

utredningen angivna riktlinjerna. Hade den föreslagna samförvaltningen en

gång uppnåtts, torde det enligt bankföreningens uppfattning icke vara helt

uteslutet, att det längre fram kunde befinnas lämpligt och möjligt att genomföra

en sammanslagning av institutionerna jämväl i rättsligt hänseende.

Svenska sparbanksföreningen finner förslaget om samförvaltning allmänt

ägnat att medföra en moderniserad och mera effektiv organisation av stadshypoteks-

och bostadskreditorganisationerna.

Sveriges fastighetsägareförbund anser icke att man under nuvarande förhållanden

bör förverkliga tanken, att stadshypoteksorganisationen jämväl

skulle utlämna sekundärlån. Förbundet finner därvid vara av avgörande

betydelse realkreditutredningens uttalande om att en sekundärkreditgivning

inom stadshypoteksorganisationen på ett oförmånligt sätt skulle kunna påverka

kurssättningen på primärobligationerna. Varje reform, som eventuellt

kunde medföra konsekvenser av denna art, och därigenom verka fördyrande

på primärkreditvillkoren, måste ur fastighetsägarnas synpunkt betecknas

som olämplig. En styrka i realkreditutredningens förslag syntes vara, att ett

genomförande av detsamma ej berörde grunderna för den gemensamma ansvarighet,

som föreningsmedlemmarna iklätt sig gentemot vederbörande förening

och föreningarna gentemot vederbörande kassa.

Sveriges allmänna hypoteksbank finner förslaget om samförvaltning i

stort sett ändamålsenligt och lämpligt och erinrar om att inom landshypoteksinstitutionen

samförvaltning beträffande primär- och sekundärkredit

förekommit såtillvida, att hypoteksföreningarna sedan år 1935 förmedlat och

förvaltat lån från statens sekundärlånefond för jordbrukare. Sedan nyutlåningen

från sekundärlånefonden upphört och lånenämnden för sekundär

jordbrukskredit avvecklats från och med den 30 juni 1951, hade hypoteksbanken

jämlikt avtal med staten åtagit sig att utöva tillsynen och ledningen

över låneförmedlarnas förvaltning av utelöpande lån från sekundärlånefonden

under lånens återstående löptid. De erfarenheter, som vunnits av samförvaltningen,

hade varit goda, och det framstode för landshypoteksföreningarna

som en brist att dessa numera icke hade möjlighet att i samband med

primärbelåning erbjuda jordbrukare sekundärkredit i form av långfristiga

lån i sådana fall, där statsgaranterade lån av sådan beskaffenhet icke kunde

ifrågakomma.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

Departementschefen.

Vid sina överväganden rörande möjligheterna att åstadkomma en rationalisering

av fastighetskreditgivningen har realkreditutredningen utgått från

att ett avsevärt behov av sekundärlån alltjämt föreligger såväl i fråga om

den del av bostadsproduktionen som sker med statligt lånestöd som i fråga

om det äldre fastighetsbeståndet och den ej statligt belånade delen av nyproduktionen.

Utredningen har sålunda icke kunnat ansluta sig till 1945

års bankkommittés uppfattning att statens övertagande av tertiärbelåningen

inneburit en så väsentlig förändring i fråga om möjligheterna att erhålla

fastighetskredit, att något reellt behov av sekundärbelåning av bostadsfastigheter

icke längre skulle vara för handen. Utredningen framhåller i detta

sammanhang att även om den nuvarande statliga långivningen till stöd åt

bostadsproduktionen skulle komma att ersättas av någon form av statlig

kreditgarantigivning — förslag härom hade framlagts av bankkommittén

— koinrne ett oförändrat behov av sekundärlån att bestå för äldre fastigheter

och för den del av nyproduktionen, som skedde utan statligt stöd. I

vad mån sekundärbelåning komme att erfordras även för fastighet, som

uppfördes med stöd av statsgaranterat lån, bleve beroende av den undre

gränsen för det statsgaranterade lånet.

Med denna utgångspunkt i fråga om behovet av sekundärlån har utredningen

övervägt olika möjligheter för en rationalisering av den bundna sekundärbelåningen

i syfte främst att genom ett förenklat låneförfarande tillförsäkra

de enskilda låntagarna förmånligast möjliga kreditvillkor. Enligt

utredningens mening syntes en effektivisering av långivningen kunna komma

till stånd antingen så att stadshypoteksinstitutionens befogenheter utvidgades

till att avse såväl primär- som sekundärkreditgivningen eller så att nuvarande

två organisationer bibehölles men en i största möjliga utsträckning

gemensam förvaltning genomfördes. Utredningen har för sin del förordat

det sistnämnda alternativet. I fråga om de närmare skälen härför hänvisas

till den tidigare lämnade redogörelsen (s. 23 off). Här torde endast få erinras

om att en utvidgning av stadshypoteksorganisationens belåningsrätt till att

omfatta även sekundärlångivning av utredningen ansetts kunna medföra

vissa icke önskvärda konsekvenser bl. a. med avseende å hypoteksobligationernas

värde som placeringsobjekt. Den av utredningen förordade samförvaltningen

skulle innebära, att stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna

bibehölles som rättsligt sett skilda organisationer, men att kassorna

och föreningarna — var inom sitt belåningsområde — administrerades gemensamt

med gemensamma lokaler, gemensam ledning och personal etc.

En dylik samförvaltning har utredningen ansett icke kunna åvägabringas

genom författningsföreskrifter. Samförvaltningen skulle i stället byggas på

frivilliga överenskommelser mellan kassorna och mellan respektive föreningar.

För att åstadkomma den åsyftade samorganisationen vore det av

största vikt, framhåller utredningen, att för de två institutionerna gällande

bestämmelser i görligaste mån bringades till samstämmighet såväl i fråga

om den författningsmässiga utformningen som rörande bestämmelsernas

sakliga innehåll.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

31

Bland remissinstanserna har rått allmän enighet om att en samförvaltning

av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna efter de av realkreditutredningen

angivna linjerna i nuvarande läge skulle medföra en betydande

rationalisering av fastighetskreditgivningen. I några yttranden har

emellertid understrukits att genomförandet nu av en samförvaltning endast

borde betraktas som ett första steg i riktning mot en total sammanslagning

av de båda organisationerna. Fullmäktige i riksgäldskontoret har sålunda

uttalat att det, sett på längre sikt, vore mest rationellt att bostadskreditorganisationen

ginge upp i stadshypoteksinstitutionen samt att i vart fall

ett definitivt ståndpunktstagande borde anstå till dess andra på fastighetskreditens

område aktuella spörsmål vunnit sin lösning. Liknande synpunkter

har anförts av svenska bankföreningen. Enligt statskontorets mening

förelåge redan nu skäl för en total sammanslagning av de båda organisationerna.

Statskontoret har i sitt yttrande erinrat om att ämbetsverket redan

före bostadskreditorganisationens tillkomst hävdat den uppfattningen, att

sekundärlånegivningen borde kunna tillgodoses inom stadshypoteksorganisationens

ram, varvid obligationsutgivningen skulle ske genom två olika

serier. Statskontoret hade icke blivit övertygat om riktigheten av realkreditutredningens

antagande att en sådan anordning skulle kunna menligt inverka

på noteringarna av sekundärkreditobligationerna.

Ett ställningstagande till realkreditutredningens förslag blir i första hand

beroende av vilka antaganden man anser sig böra göra i fråga om behovet

för framtiden av hypotekskrediter i sekundärläge. Såväl utredningen som

de hörda myndigheterna och organisationerna har, såsom framgår av det

nyss sagda, utgått ifrån att behov av dylika krediter föreligger och kommer

att föreligga under avsevärd tid. Så mycket torde vara klart att den minskning

i sekundärbelåningen av bostadsfastigheter, som man för en del år

sedan ansåg sig ha anledning att räkna med som en följd av att staten övertagit

tertiärbelåningen av den löpande produktionen av flerfamiljshus, icke

kommit till stånd. De uppgifter rörande låneutvecklingen hos bostadskreditorganisationen,

som lämnats av realkreditutredningen, ger i stället vid

handen att denna långivning visat en fortlöpande expansiv tendens under

det sista decenniet. En öppen fråga är dock alltjämt i vilken omfattning ett

statligt kreditgarantisystem i fråga om bostadsfastigheter skulle komma att

reducera behovet av särskild sekundärkredit.

1945 års bankkommittés förslag om ett kreditgarantisystem i stället för

direkta statliga lån bl. a. på bostadsområdet har hittills icke genomförts.

Sedan den starka knappheten på arbetskraft och material numera upphört

har frågan om tillgodoseendet av kapitalbehovet för ett vidgat fortsatt bostadsbyggande

kommit att framstå som ett centralt problem. Härigenom har

även frågan om införandet av ett kreditgarantisystem fått förnyad aktualitet

och chefen för socialdepartementet har nyligen tillkallat en särskild

utredningsman med uppdrag att — delvis från nya utgångspunkter — ånyo

överväga frågan om införandet av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

Behovet av sekundärlån i framtiden blir givetvis beroende av vilken utformning

ett eventuellt kreditgarantisystem kommer att få. Det synes sålunda

för närvarande icke vara möjligt att med någon större grad av säkerhet

bedöma sekundärbelåningens omfattning på längre sikt. Det torde emellertid

i detta sammanhang vara till fyllest att konstatera att behov av särskild

sekundärlånekredit kommer att föreligga under avsevärd tid framåt

i varje fall för det äldre fastighetsbeståndet och för den del av nyproduktionen,

som sker utan statligt stöd. Jag delar sålunda realkreditutredningens

uppfattning att en rationalisering av fastighetskreditgivningen måste ske

från den utgångspunkten att kreditmarknaden, såsom förhållandena nu är,

icke kan undvara sekundärbelåningen av bostadsfastigheter.

Den mest påtagliga olägenheten av den nuvarande ordningen med två

kreditorganisationer — en för primärlån och en för sekundärlån -—- är

uppenbarligen det dröjsmål och de kostnader, som dubbelbehandlingen av

ett låneärende för med sig. Den rationellaste lösningen vore utan tvivel att

sammanslå de två organisationerna till en enda, som hade till uppgift att

utlämna såväl primär- som sekundärkrediter. Då utredningen avvisar en

sådan lösning sker det främst av den anledningen, att utredningen befarar

att sammanslagningen skulle medföra vissa icke önskvärda konsekvenser

för kurssättningen av obligationslånen. Detta skulle i sin tur kunna menligt

återverka på lånevillkoren för den enskilde låntagaren.

Såsom tidigare nämnts har jämväl samtliga remissinstanser — med undantag

av statskontoret — ansett sig böra avvisa tanken på en sammanslagning

i nuvarande läge.

Utöver de synpunkter på den föreliggande frågan, som redovisats av realkreditutredningen

och remissinstanserna, vill jag anföra vissa andra omständigheter

av övervägande praktisk natur, som enligt min mening bör

tillmätas betydelse vid valet mellan hel sammanslagning och samförvaltning

enligt de av utredningen angivna linjerna.

Genomförandet av utredningens förslag om samförvaltning skall grundas

på frivilliga överenskommelser mellan stadshypotekskassan och bostadskreditkassan

samt mellan respektive föreningar. Under utredningsarbetets

gång har samtliga berörda parter lämnats tillfälle att yttra sig, varvid utredningens

principiella ståndpunkt i samförvaltningsfrågan vunnit allmän anslutning.

Därmed torde erforderliga garantier ha skapats för ett etablerande

av samförvaltning på frivillighetens grund. Möjligheterna att åstadkomma

en fullständig sammanslagning på grundval av frivilliga överenskommelser

synes däremot mera ovissa. Man bör här hålla i minnet, att

frivillig medverkan erfordras icke endast från de båda juridiska personer,

som utgöres av stadshypoteks- och bostadskreditkassorna, utan även från

de trettionio juridiska personer, som bildas av stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna.

Även om man bortser från det sätt på vilket en sammanslagning skulle

kunna tänkas genomförd, synes vid en sammanslagning åtskilliga komplice
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

33

rade frågor kräva sin lösning. I det avseendet torde det vara tillräckligt att

peka på de svårbemästrade spörsmål, som sammanhänger med de likvidationsförfaranden,

vilka skulle bli en följd av en fullt genomförd sammanslagning.

Frågor om dispositionen av de olika fonderna och frågor, som

sammanhänger med låntagarnas—föreningsmedlemmarnas samt föreningarnas

solidariska ansvarighet för de olika typerna av lån skulle uppkomma.

Vid övervägande av de olika på frågan inverkande omständigheterna har

jag övertygats om att man åtminstone, icke för närvarande bör taga steget

längre än till en samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationen.

Jag tillstyrker alltså i princip utredningens förslag om samförvaltning.

Jag vill emellertid understryka att därest ändrade förhållanden

på kreditmarknaden eller andra anledningar framdeles skulle aktualisera

frågan om en sammanslagning, bör densamma givetvis upptagas till förnyad

prövning utifrån då föreliggande förutsättningar. Det synes också

sannolikt, att de svårigheter, som skulle vara förknippade med en omedelbar

sammanslagning, kommer att framträda med mindre styrka, sedan de

båda organisationerna genom samförvaltning vuxit samman och erhållit

en mera enhetlig karaktär.

Jag övergår nu till att redogöra för vissa speciella frågor i samband med

genomförandet av en samförvaltning mellan stadshypoteks- och bostadskreditorganisationen.

Dessförinnan skall jag emellertid behandla två spörsmål,

vilka icke har direkt samband med förslaget om samförvaltning, men

vilka likväl ansetts böra anmälas i detta sammanhang, nämligen dels frågan

om obligationslånens konverteringstid och dels frågan om ökning av stadshypotekskassans

grundfond.

IV. Speciella frågor.

1. Obligationslånens konverteringstid.

Enligt § 4 fjärde stycket förordningen angående konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och § 5 första stycket förordningen om svenska bostadskreditkassan

och om bostadskreditföreningar skall av kassorna utgivna obligationer

kunna av respektive kassa uppsägas till inbetalning senast 10 år

efter utgivandet. De nuvarande reglerna i fråga om konverteringstiden infördes

för stadshypotekskassans del vid dennas tillkomst efter förebild av

reglementet för allmänna hypotekskassan för Sveriges städer och har vid

tillskapandet av bostadskreditkassan intagits i förordningen rörande denna.

Realkreditutredningen har icke föreslagit någon ändring av bestämmelserna

om konverteringstiden.

I sitt remissyttrande över realkreditutredningens betänkande berör fullmäktige

i riksbanken villkoren för stadshypotekskassans och bostadskreditkassans

obligationslån och yttrar därvid följande.

B Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 56.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Den senaste tidens utveckling på kapitalmarknaden har visat angelägenheten

av att tiden för konverteringsrättens inträdande kan anpassas till

det aktuella läget på denna marknad. Understundom kan det sålunda vara

lämpligt att ifrågavarande tid understiger tio år och vid andra tillfällen är

det önskvärt att kunna tillämpa en längre tid. Fullmäktige vilja därför föreslå,

att någon bestämd gräns av tiden för konverteringsrättens inträdande

icke fastställes. I samband härmed torde del vara nödvändigt att även ändra

övriga med konverteringsrätten sammanhängande föreskrifter för de båda

institutionerna.

I anledning av detta förslag har konungariket Sveriges stadshgpotekskassa

ingivit en den 2 januari 1953 dagtecknad promemoria. I promemorian redogöres

för de ändringar i de av realkreditutredningen framlagda författningsförslagen,

vilka enligt kassans mening skulle bli erforderliga vid ett

bifall till bankofullmäktiges förslag.

Departementschefen. I likhet med fullmäktige i riksbanken finner jag det

lämpligt att tiden för konverteringsrättens inträde beträffande de av stadshypotekskassan

och bostadskreditkassan utgivna obligationslånen kan anpassas

efter det aktuella läget på kapitalmarknaden. Jag förordar sålunda

att den nuvarande 10-årsgränsen borttages. Självfallet kommer detta icke

att beröra redan upptagna obligationslån. Rörande den författningsmässiga

utformningen av bestämmelserna om konverteringstiden återkommer jag i

ett senare sammanhang.

2. Ökning av Konungariket Sveriges stadshypotekskassas grundfond.

I § 2 förordningen den 17 maj 1935 angående stadshvpotekskassan, sådan

paragrafen lyder enligt förordningen den 23 maj 1952 (nr 258), stadgas att

staten genom fullmäktige i riksgäldskontor^ till förfogande såsom grundfond

för kassan ställer svenska statens tre och en halv procent obligationer,

ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 235 miljoner

kronor.

Enligt § 3 må kassan, därest grundfonden genom på kassans rörelse i dess

helhet uppkomna förluster skulle nedgå till 220 miljoner kronor, icke upptaga

nytt lån, med mindre Kungl. Maj :t därtill lämnar tillstånd. Om grundfonden

av sådan anledning skulle nedgå till 210 miljoner kronor, må nytt

lån icke upptagas, med mindre riksdagen på Konungens framställning det

medgiver.

Vidare stadgas i § 4, att sammanlagda beloppet av kassans utelöpande

obligationer icke vid något tillfälle må uppgå till mera än tio gånger grundfondens

belopp.

Realkreditutredningen har i sitt betänkande icke föreslagit någon saklig

ändring i dessa bestämmelser. I

I sin förut omnämnda skrivelse den 11 december 1952 har stgrelsen för

konungariket Sveriges stadshgpotekskassa hemställt, att grundfondens be
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

35

lopp måtte höjas med 40 miljoner till 275 miljoner kronor samt att § 3 i

1935 års förordning måtte ändras på så sätt att de där angivna gränserna

höjes från 220 miljoner och 210 miljoner kronor till respektive 260 miljoner

och 250 miljoner kronor.

Styrelsen har inledningsvis erinrat om att styrelsen redan i skrivelse den

22 januari 1952 hemställt, att grundfondens belopp, som vid denna tidpunkt

uppgick till 225 miljoner kronor, måtte höjas med 50 miljoner till nu äskat

belopp samt att de i 3 § angivna gränserna måtte fastställas till 260 respektive

250 miljoner kronor. Genom förenämnda författningsändring den 23

maj 1952 (nr 258) hade emellertid framställningen — av skäl som framginge

av förarbetena till ändringen (Kungl. Maj:ts propositioner nr 104 och 105

samt bankoutskottets utlåtande nr 22) — bifallits endast i så måtto, att

grundfonden hade höjts med 10 miljoner till 235 miljoner kronor, varvid

de nyssnämnda gränserna hade justerats till 220 respektive 210 miljoner

kronor. Styrelsen har emellertid — med hänsyn till låneutvecklingen hos

stadshypoteksinstitutionen under år 1952 — funnit erforderligt, att frågan

om grundfondens storlek åter toges under förnyad prövning. Styrelsen har

uttalat att nettobeloppet utelöpande obligationer per den 30 november 1952

uppgått till 2 170 miljoner kronor. Kassan ägde sålunda nämnda dag utgiva

obligationer till ett belopp av ytterligare 180 miljoner kronor. Upplåningsbehovet

under december månad kunde beräknas uppgå till omkring 20 miljoner

kronor, varför den återstående upplåningsrätten vid ingången av år

1953 kunde väntas bliva begränsad till 160 miljoner kronor.

Följande uppställning belyser närmare utvecklingen under senare år beträffande

stadshypotekskassans obligationsskuld.

1945 års slut.

1946 . > .

1947 » > .

1948 » >

1949 » >

1950 » »

1951 » >

so/n 1952

Utlämnade

obligationer

(milj. kr.)

1430

1482

1642

1807

1873

1954

2123

2 241

Nettobelopp

utelöpande

obligationer

(milj. kr.)

1 379

1429

1588

1749

1813

1891

2 058

2170

Till utveckling av frågan i vad mån en marginal på 160 miljoner kronor

kunde anses tillfyllest för att möta de anspråk, som under den närmaste

tiden kunde komma att ställas på stadshypoteksinstitutionen, har styrelsen

vidare anfört följande. Nettolåneökningen kunde under år 1952 beräknas

uppgå till minst 130 miljoner kronor. Det vore givetvis icke möjligt att med

någon större grad av säkerhet bilda sig en uppfattning om den låneökning,

som rörelsen kunde resultera i under den närmaste framtiden. Någon an
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

ledning att räkna med en minskning i lånefrekvensen syntes emellertid tills

vidare icke föreligga. Den nuvarande upplåningsmarginalen eller sålunda

160 miljoner kronor torde under sådana förhållanden få anses alltför knapp

för att medgiva erforderlig rörelsefrihet under de cirka fem kvartal, som

skulle återstå, därest prövning av frågan om en ökning av grundfonden

skulle anstå till 1954 års riksdag.

Beträffande storleken av det belopp, med vilket grundfonden borde ökas,

har styrelsen erinrat om de allmänna synpunkter styrelsen framlagt i sin

förenämnda skrivelse den 22 januari 1952 (Kungl. Maj :ts proposition nr

105).

Dessa synpunkter vore enligt styrelsens uppfattning tillämpliga även med

den kreditpolitik, som för närvarande fördes av statsmakterna. Stadshypotekskassans

upplåning och stadshypoteksinstitutionens kreditgivning vore

beroende av de överenskommelser, som träffades mellan riksbanken å ena

sidan och kreditinstituten å andra sidan. Den marginal för ökad obligationsutgivning,

som sammanhängde med grundfondens storlek, saknade härvid

betydelse.

Över framställningen har yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken,

fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen.

Fullmäktige i riksbanken har meddelat att fullmäktige icke hade något

att erinra mot bifall till den av stadshypotekskassans styrelse i ärendet gjorda

framställningen. Fullmäktige har därvid i anslutning till de synpunkter

som framförts av styrelsen uttalat, att de formella förutsättningarna för

upplåningen som sammanhängde med reglerna om grundfondens storlek i

nuvarande läge på intet sätt finge innebära någon rätt i och för sig för hypoteksinstituten

att upp till den formella gränsen få något företräde för

sina kreditbehov. Deras låneverksamhet måste fortfarande och oberoende

av sagda formella regler bedrivas på ett sätt, som stode i överensstämmelse

med den allmänna restriktiviteten på kreditmarknaden.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har likaledes förklarat sig icke ha något

att erinra mot bifall till den gjorda framställningen.

Bank- och fondinspektionen har uttalat att inspektionen icke hade något

att erinra mot bifall till framställningen. Inspektionen har vidare anfört,

att inspektionen emellertid ville förorda, att grundfondsfrågan upptoges till

en förutsättningslös prövning, varvid i första hand borde undersökas huruvida

behov av grundfondsobligationer numera över huvud förelåge och, om

denna fråga besvarades jakande, huruvida en lägre relation till de utelöpande

obligationerna än den nu gällande kunde anses tillräcklig. Grundfondsobligationerna

skulle enligt 4 § förordningen om stadshypotekskassan

— med vissa smärre modifikationer — alltid representera ett belopp motsvarande

en tiondel av obligationsstocken. Reellt sett innebure detta att man

i fråga om den bottenlåneverksamhet som här avsåges upprätthölle ett fondtäckningskrav,

vilket t. o. m. vore något strängare än det som gällde i fråga

om affärsbankernas kreditgivning — och då hade man ändå bortsett från

säkerhetsvärdet av hypotekslåntagarnas solidariska betalningsansvar. Om

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

37

man vidare betänkte, att sådana bottenlån som utlämnades av stadshypoteksorganisationen

hos såväl sparbanker som centralkassor för jordbrukskredit

utgjorde täckningsfria tillgångar ända intill den gräns som sattes av

den s. k. 30-g''ångerregeln — vilken innebure krav på en fondtäckning motsvarande

3 1/3 % och att 1949 års banklagssakkunniga i sitt under år 1952

avgivna betänkande föreslagit viss täckningsfrihet för sådana lån även för

affärsbankerna, syntes det inspektionen uppenbart, att det icke kunde vara

motiverat att numera upprätthålla den för stadshypotekskassan föreskrivna

grundfondsrelationen; inspektionen kunde i varje fall för sin del svårligen

föreställa sig att kursen på kassans obligationer skulle ogynnsamt påverkas

av en även avsevärd nedsättning för framtiden av kravet på grundfondstäckning.

Departementschefen. Med understrykande av vad bankofullmäktige anfört

därom att de formella förutsättningarna för stadshypoteksinstitutionens

upplåning, som sammanhänger med reglerna om grundfondens storlek,

i nuvarande läge på intet sätt får innebära någon rätt i och för sig för

hypoteksinstituten att upp till den formella gränsen få något företräde försina

kreditbehov, anser jag mig kunna tillstyrka den av stadshypotekskassans

styrelse påyrkade höjningen av grundfonden med 40 miljoner kronor

eller sålunda från 235 till 275 miljoner kronor. I anslutning härtill bör gränserna

vid vilka Kungl. Maj :ts respektive riksdagens tillstånd för upptagande

av nytt lån blir erforderligt bestämmas till 260 miljoner respektive 250 miljoner

kronor. Därest riksdagen biträder detta förslag, torde riksdagen

samtidigt böra besluta att obligationer i vederbörlig ordning skall ställas till

förfogande.

Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande berört den principiella

frågan om det är sakligt motiverat att numera upprätthålla den för stadshypotekskassan

föreskrivna grundfondsrelationen. Enligt inspektionens mening

borde hela grundfondsfrågan upptagas till en förutsättningslös prövning,

varvid i första hand borde undersökas, huruvida behov av grundfondsobligationer

numera överhuvud föreligger och, om denna fråga besvaras jakande,

vilken lägre relation än den nu gällande som kunde anses tillräcklig.

I anledning av vad bank- och fondinspektionen sålunda anfört vill jag

erinra om att systemet med grundfondsobligationer jämväl tillämpas för

ett flertal andra kreditinstitut såsom svenska bostadskreditkassan, allmänna

hypoteksbanken och svenska skeppshypotekskassan. Även om jag finner de

av bank- och fondinspektionen anförda synpunkterna på behovet av grundfondsobligationer

för stadshypoteksinstitutionen i och för sig beaktansvärda

är jag icke beredd att i detta sammanhang företaga en omprövning av hela

systemet med grundfondsobligationer.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

3. Verksamhetens lokalisering.

Realkreditutredningen.

Utredningen framhåller, att som ett led i den rationalisering, som utredningen

förordade, inginge att möjliggöra primär- och sekundärkreditgivning

inom ett och samma område genom samförvaltade föreningar. Vissa ändringar

i den nuvarande indelningen av landet i föreningsområden

måste därför genomföras. Utredningen anför tillika, att även

i och för sig syntes en översyn av den nuvarande områdesindelningen inom

såväl stadshypoteks- som bostadskreditorganisationen vara motiverad.

I fråga om stadshypoteksföreningarnas verksamhetsområden hade man

vid stadshypoteksorganisationens tillkomst i stor utsträckning anknutit till

de äldre föreningar, som varit delägare i stadshypotekskassans föregångare,

Allmänna hypotekskassan för Sveriges städer. Detta torde vara förklaringen

till att några föreningar — efter vad det syntes — kommit att erhålla alltför

små verksamhetsdistrikt. Vid indelningen av landet i bostadskreditföreningsområden

hade man däremot ej varit bunden av någon äldre distriktsindelning.

Man saknade i stället erfarenhet från tidigare verksamhet, och det

vore därför naturligt, att ej alla föreningsområden erhållit en för framtiden

ändamålsenlig avvägning.

Utredningen har i betänkandet (s. 69—77) lämnat en närmare redogörelse

för den nyindelning av föreningarnas verksamhetsområden, som enligt utredningens

uppfattning borde genomföras. Utredningen framhåller, att dess

riktlinje härvid varit att åstadkomma så stora verksamhetsområden, att föreningarna

ekonomiskt skulle kunna bära en effektiv administration med

bibehållande i görligaste mån av den hittillsvarande indelningen. Om ett

föreningsområde till följd av denna nyindelning eller eljest framdeles skulle

visa sig så vidsträckt, att saknaden av lokal representation på en viss ort

skulle framstå som en brist, förelåge den möjligheten, att de på orten verksamma

samförvaltade föreningarna där upprättade ett avdelningskontor.

Utredningen understryker, att den givetvis vore medveten om att en ändrad

områdesindelning icke kunde genomföras i omedelbar anslutning till de

nya författningsbestämmelsernas ikraftträdande. Förhandlingar måste föras

och överenskommelser träffas emellan berörda föreningar i de olika

frågor, som sammanhängde med ändringar i verksamhetsområdena. Därvid

kunde tydligen framkomma synpunkter, som motiverade jämkningar i olika

avseenden.

Ett genomförande av utredningens förslag till nyindelning av föreningarnas

verksamhetsområden skulle, uttalar utredningen vidare, bl. a. innebära,

att antalet verksamma stadshypoteksföreningar, som för närvarande

är tjuguen, reducerades till sjutton.1 Härvid skulle verksamhetsområdena för

1 Därvid bibehålies tills vidare Norra Roslags och Upsala stadshypoteksförening. Skulle denna

förening i en framtid upphöra med sin verksamhet, reduceras stadshypoteksföreningarnas antal

till sexton.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 56.

39

fem av dessa stadshypoteksföreningar med en sammanlagd lånestock den

31 december 1951 på 119 miljoner kronor praktiskt taget helt anslutas till

andra föreningars områden, medan en stadshypoteksförening skulle nybildas.

Av de nuvarande sjutton bostadskreditföreningarna skulle verksamhetsområdena

för tre med en sammanlagd lånestock vid årsskiftet 1951/1952

på 19 miljoner kronor helt anslutas till annan förenings område, medan två

föreningar skulle nybildas, varigenom bostadskreditföreningarnas antal reducerades

till sexton. Eventuella överflyttningar av lån mellan föreningar på

grund av ändrade verksamhetsområden skulle dessutom hos stadshypoteksföreningarna

beröra lån på sammanlagt 32 miljoner kronor och hos bostadskreditföreningarna

på inemot 11 miljoner kronor.

Dessa olika slag av omflyttningar inom stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas

lånestockar, som kunde förefalla omfattande, berörde dock

totalt endast 7,2 % av stadshypoteksinstitutionens och 8,5 % av bostadskreditinstitutionens

utelöpande lånebelopp.

Nedanstående uppställning upptager nuvarande föreningar och de av utredningen

föreslagna samförvaltade föreningarna.

Stadshypoteksföreningar

Bostadskreditföreningar Föreslagna samförvaltade föreningar

Stockholms

Upplands

Norra Roslags o. Upsala

Södermanlands

Norrköpings

Östgöta

Norra Smålands

Södra Smålands

Blekinge

Skånes

Göteborgs

Västkustens

Älvsborgs läns

Skaraborgs läns

Wermlands

Örebro läns

Västerås m. fl. städers

Dalarne

Gefleborgs läns

Västernorrlands och

Jämtlands läns

Stockholms stads Stockholms

Östra Svealands Upplands-Östra Svealands

Södermanlands

Norrköpings Norrköpings

Östgöta Östgöta

Norra Smålands Norra Smålands

Södra Smål. o. Blek. Södra Smålands och Blekinge

Skånes Skånes

Göteborgs Göteborgs och Bohus samt

Hallands läns

Hallands läns

Göteb. o. Bohus läns

Västgöta-Dals Västgöta-Dals

Västra Svealands Värmlands

Örebro och Västmanlands läns

Gävle-Dala Gävle-Dala

Västernorrlands läns Västernorrlands och Jämtlands

läns

Jämtlands läns

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Stadshypoteksförcningar Bostadskreditföreningar Föreslagna samförvaltade föreningar

Västerbottens och Västerbottens läns Västerbottens läns

Norrbottens

Norrbottens läns Norrbottens läns

Kiruna, Gällivare och

Malmbergets1 — _

I betänkandet har vidare berörts frågan om sammanjämkning av de regler,

som gäller för stadshypoteksföreningarnas respektive bostadskreditföreningarnas

belåningsorter.

För att fastighet skall kunna belånas hos stadshypoteks- eller bostadskreditförening

fordras bl. a., att den är belägen inom sådan ort, som tillhör

föreningens verksamhetsområde. Dessa orter bestämmes för närvarande efter

något olika grunder för de båda slagen av föreningar. Enligt § 1 i förordningen

angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet

är föreningarna sammanslutningar av fastighetsägare och tomträttshavare

i rikets städer och med städer jämförliga samhällen. Enligt § 2

i samma förordning ankommer det på Konungen att, efter yttrande av styrelsen

för hypotekskassan, pröva, huruvida föreningens verksamhetsområde

må omfatta även vissa andra samhällen än städer. Redan i början

av verksamheten — januari 1910 — beslöt stadshypotekskassans styrelse

bl. a., att förenings ansökan till Kungl. Maj :t om utsträckning av dess verksamhet

till annat samhälle än stad icke kunde av styrelsen tillstyrkas annat

än i den mån ordningsstadgan, byggnadsstadgan och brandstadgan för rikets

städer ävensom vad i hälsovårdsstadgan för riket föreskrevs om stad vore

eller bleve fastställda för samhället i fråga.

Beträffande bostadskreditföreningarna stadgas i § 17 av förordningen om

Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar att förening

inom den del av riket, som Konungen för föreningen bestämmer, äger utöva

verksamhet i samtliga städer och köpingar samt andra samhällen, för vilka

byggnadsstadgan för rikets städer och de för stad meddelade bestämmelserna

i hälsovårdsstadgan och i brandstadgan är gällande. Dessutom äger föreningen

utöva verksamhet i annat inom samma del av riket beläget samhälle

eller tätare bebyggt område, som av Konungen förklarats skola tillhöra

verksamhetsområdet.

Utredningen framhåller nu, att det med hänsyn till den alltmer accentuerade

tätbebyggelse, som i våra dagar skedde inom landet, och då dennas

karaktär ej alltid framginge av den kommunbeteckning, som samhället i

fråga erhållit, syntes lämpligt att institutionernas verksamhet ej författningsmässigt

snävt bundes till samhällen, som erhållit en viss kommunal

organisation.

Utredningen hade i sitt förslag till förordningar upptagit lika lydande bestämmelser

rörande stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas verksamhetsområden,

vilka i allt väsentligt anknöt till dem, som för närvarande

gällde för bostadskreditföreningarna.

1 Denna förening har icke utlämnat nya lån sedan år 1933.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

41

Orter, som enligt de föreslagna förordningarna omedelbart skulle komma

att tillhöra föreningarnas verksamhetsområden, skulle sålunda bli, förutom

städer och köpingar, samtliga samhällen, för vilka de för stad meddelade

bestämmelserna i byggnadsstadgan, hälsovårdsstadgan och brandstadgan vore

gällande. Beträffande annat samhälle eller tätare bebyggt område skulle

det ankomma på Konungen att förklara detsamma tillhöra förenings verksamhetsområde.

Att stadshypoteksförening'' enligt de föreslagna bestämmelserna skulle beredas

möjlighet att utöva verksamhet inom samma orter som bostadskreditförening,

innebure icke — säger utredningen — att så allestädes borde ske.

Alltjämt torde vissa samhällen, där det vore fullt berättigat att bostadskreditförening

utövade verksamhet, ha en sådan karaktär eller en sådan bebyggelse,

att däri belägna fastigheter erbjöde en säkerhet, som ej vore fullt

jämförlig med primärkreditorganisationens övriga säkerheter. Detta kunde

vara fallet icke endast beträffande sådana områden, för vilka Konungen

ägde bestämma, om de skulle tillhöra förenings verksamhetsområde, utan

även någon gång beträffande sådant samhälle, för vilket byggnadsstadgans

bestämmelser för stad och övriga stadsstadgor gällde. Förening och kassa

borde undvika att utlämna lån inom dylikt samhälle.

I detta sammanhang behandlar utredningen jämväl frågan om stadsplan

såsom villkor för belåning. Ingenstädes i förordningar

eller reglementen funnes, framhåller utredningen, bestämmelser om att fastighet,

som belånades, skulle vara belägen inom stads eller annat samhälles

stadsplanelagda del. Likväl hade frågan härom fått en viss betydelse inom

framför allt stadshypoteksorganisationcns verksamhet.

Redan vid sammanträde den 26 januari 1910 hade sålunda stadshypotekskassans

styrelse beslutat att »lån icke finge utlämnas å fastighet, belägen å

icke planlagd del av stads område». Enligt nu fastställda bestämmelser gällde,

att lån finge meddelas endast å fastighet, som vore belägen inom område för

vederbörligen fastställd stadsplan eller byggnadsplan, såvida icke stadshypotekskassans

styrelse i fråga om viss fastighet eller fastigheter inom visst område

medgivit undantag.

Här anförda bestämmelser gällde enbart städer. Beträffande belåning inom

annan ort än stad tillkom det Konungen att pröva, om sådant samhälle

skulle tillhöra förenings verksamhetsområde. Sedan Kungl. Maj :t genom

resolution av den 11 februari 1910 medgivit, att Upplands stadshypoteksförenings

verksamhetsområde finge omfatta jämväl dåvarande köpingarna

Djursholm, Saltsjöbaden, Stocksund och Sundbyberg »i den mån stadsplan

för dem är eller må varda fastställd», hade stadshypotekskassans styrelse den

1 mars 1910 beslutat meddela föreningarna det villkor i fråga om stadsplan,

som Kungl. Maj :t sålunda föreskrivit för verksamhetens bedrivande i annat

samhälle än stad. Bortsett från de fall, där stadshypoteksförenings verksamhetsområde

i reglementet angivits omfatta jämväl dylikt samhälle, hade därefter

enahanda villkor intagits i samtliga av Kungl. Maj :t lämnade tillstånd

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

till utsträckning av stadshypoteksförenings verksamhet till annan ort än

stad.

Beträffande hostadskreditföreningarnas belåning funnes i förordningen

inga inskränkningar om att belåningsbar fastighet skulle vara belägen inom

stadsplanelagt område. Då Konungen medgivit, att bostadskreditförenings

verksamhetsområde utsträckts till att omfatta sådant samhälle eller tätare

bebyggt område, i vilket stadsstadgorna ej vore gällande, hade dock under

senare år dylikt medgivande endast avsett sådana delar av området för vilka

byggnadsplan fastställts eller för vilka stadsplan eller byggnadsplan framdeles

bleve fastställd.

Enligt utredningens uppfattning borde stadshypotekskassans styrelse tills

vidare alltjämt i princip kräva, att belåning av fastighet belägen utanför

stads- eller byggnadsplanelagt område även i fortsättningen finge ske endast

efter medgivande av styrelsen. Sådan prövning borde liksom nu kunna avse

antingen en bestämd fastighet eller ett visst bestämt område.

Utredningens förslag till förändring av gällande bestämmelser för stadshypoteksinstitutionen

innebure således i realiteten endast att stadshypotekskassans

styrelse erhölle befogenhet att bevilja lån på fastighet utanför område

med fastställd stadsplan eller byggnadsplan även i annat samhälle än

stad, i den mån stadsstadgorna gällde inom samhället, varjämte inom sådana

samhällen liksom tidigare inom stad byggnadsplanelagt område ur belåningssynpunkt

jämställdes med stadsplanelagt dylikt.

Slutligen har utredningen berört vissa spörsmål i samband

med genomförandet av de föreslagna förändringarna

av verksamhetsområdena. Härom anföres i betänkandet bl. a. följande.

Då en stadshypoteks- eller bostadskreditförening skall upphöra med sin

verksamhet, blir det ur rationaliseringssynpunkt ett önskemål att så kan ske

snarast möjligt. Enligt utredningens mening försiggår detta enklast genom

att avvecklingen av föreningen sker genom förening, som skall träda i stället.

I fråga om stadshypoteksföreningarna saknas för närvarande bestämmelser

motsvarande vad i 28 § förordningen om bostadskreditkassan och

om bostadskreditföreningar stadgas, nämligen att Kungl. Maj :t förordnar

om förenings likvidation och om förfarandet därvid, samt att vad som vid

förenings likvidation återstår av föreningens tillgångar efter det skulderna

blivit guldna skall överlämnas till kassan. Utredningen föreslår, att bestämmelser

av likartat innehåll införas beträffande stadshypoteksföreningarna.

För både stadshypoteks- och bostadskreditföreningar föreslås samtidigt den

kompletterande bestämmelsen, att vederbörande förening skall höras innan

förordnande om likvidation sker. Därjämte föreslår utredningen, att efter

Kungl. Maj :ts bestämmande i varje särskilt fall medel, som härröra från

stadshypoteks- eller bostadskreditförening, vars verksamhetsområde helt

övertagits av annan förening, må överlämnas till denna. Det synes utredningen

rimligt, att sådana medel komma den övertagande föreningen till

godo.

I vissa fall skall enligt utredningens förslag ett område, som för närvarande

utgör verksamhetsdistrikt för en förening, uppdelas på två föreningar.

Detta gäller Västra Svealands-området, övre Norrland och östra Svealands
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

området. Härvid och över huvud taget, då en del av en förenings verksamhetsområde

övergår till annan förening, uppkommer frågan, hur det skall

förfaras med fonderna i den förening, vars område begränsas. I en del fall

blir ett överförande av så ringa betydelse ur fondsynpunkt, att några särskilda

åtgärder icke torde erfordras. I andra fall åter — exempelvis uppdelningen

av Övre Norrland på två hypoteksföreningar — blir det uppenbarligen

till gagn för nybildad förening att redan från verksamhetens början

ha tillgång till en säkerhetsfond. Utredningen har, såsom av det föregående

framgår, föreslagit, att nuvarande förening skall forlbliva med mindre verksamhetsområde

och ändrad firma, medan i frånskild del av nuvarande verksamhetsområde

ny förening bildas. Den gamla föreningens fonder skulle alltså,

om särskilda bestämmelser ej meddelades, i sin helhet kvarstanna hos

den ena föreningen. Med hänsyn till äldre låntagares rätt synes icke något

vara att erinra häremot, så länge dessa kvarstå i föreningen. Därefter kan

emellertid föreningen beräknas få en väsentligt bättre fondställning än den

nybildade föreningen, vilket kan förefalla opåkallat, enär fonden delvis

härrör från den tidigare verksamheten inom den nybildade föreningens område.

Utredningen har därför övervägt en anordning, innebärande att nuvarande

förening trädde i likvidation, varefter nya föreningar bildades, en för

varje del av det nuvarande verksamhetsområdet. Sedan likvidationsförfarandet

avslutats, skulle med tillämpning av den i föregående stycke berörda

bestämmelsen fonderna fördelas mellan de nybildade föreningarna. Enär

ett likvidationsförfarande kan beräknas medföra olägenheter av skilda slag

— bl. a. kan det förutses taga lång tid i anspråk — vinnes föga därmed.

Utredningen har därför icke ansett sig kunna föreslå ett sådant tillvägagångssätt.

I stället synes det lämpligt, att det från fall till fall prövas, om

och hur en uppdelning av förenings säkerhetsfond skall ske. Utredningen

föreslår därför att Kungl. Maj :t i förordningarna för kassorna och föreningarna

bemyndigas att i samband med beslut om ändring i förenings verksamhetsområde

efter hörande av kassan och de berörda föreningarna meddela

bestämmelser om hur det skall förfaras med säkerhetsfonden. Vid ett

bifall till utredningens förslag om rätt för kassan att bidraga till förenings

förvaltningskostnader (§ 8 i förslagen till förordningar) samt på grund av

nuvarande bestämmelser om bidrag till förening ur kassans reservfond, i vilken

bestämmelse utredningen icke föreslår någon ändring, torde endast i

undantagsfall särskilda bestämmelser om uppdelning av förenings säkerhetsfond

vid ändrad områdesindelning erfordras.

Då en förenings verksamhetsområde helt eller delvis skall övergå till annan

förening torde det få bero på äldre låntagares eget val, om han vill övergå

till den andra föreningen. Vid sådan övergång synes ränteskillnadsersättning

eller andra kostnader icke böra uttagas av låntagaren. I vad gäller

bostadskreditförening kan, på grund av bestämmelsen i § 20 fjärde stycket

förordningen om bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar, vad

sådan låntagare erlagt till säkerhetsfonden med hans medgivande överföras

till den förening, dit hans lån överflyttas.

Remissyttrandena.

Utredningens förslag till ändrad indelning av föreningarnas

verksamhetsområden beröres i allmänhet icke i remissyttrandena.

Fullmäktige i riksbanken nämner dock att fullmäktige visserligen icke

ansett sig behöva närmare granska ändamålsenligheten med den föreslagna

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

nyindelningen av verksamhetsområdena, men att fullmäktige liksom utredningen

funne lämpligt, att den ändrade områdesindelningen definitivt fastställdes

först efter förhandlingar och överenskommelser mellan berörda

parter.

Sveriges fastighetsägareförbund framför som önskemål, då överenskommelser

träffas om ändring av verksamhetsområdena, att de lokala intressena

måtte bli vederbörligen beaktade, och att samförvaltade föreningars områden

finge en sådan struktur, att förvaltningen kunde utövas på ett så kostnadsbesparande

sätt som möjligt utan att avkall gjordes på dess effektivitet.

Förslaget om ändrade bestämmelser rörande stadshvpoteksorganisationens

belåning sorter har endast berörts av bank- och fondinspektionen,

som icke vill motsätta sig att stadsstadgesamhällena omedelbart kan få

inräknas i förenings verksamhetsområde. Mera tveksam ställer sig däremot

inspektionen till utredningens förslag om att byggnadsplanelagt område

utan vidare skall anses jämställt med stadsplanelagt område samt att stadshypotekskasisans

styrelse skall kunna medgiva belåning av fastighet även

utanför det ifrågakomna samhällets planlagda område. Inspektionen erinrar

om att inspektionen i annat sammanhang hävdat den meningen att

byggnadsplanelagt område borde jämställas med stadsplanelagt område

allenast under den förutsättning att det byggnadsplanelagda området vore

utrustat med gemensamma vatten- och avloppsledningar eller att — om så

ej vore fallet — den fastighet inom området, som skulle belånas, vore separatutrustad

med tillfredsställande dylika ledningar. Inspektionen anför vidare

bl. a. följande.

Med den ståndpunkt som statsmakterna och de ansvariga ämbetsmyndigheterna

numera allmänt torde omfatta i fråga om betydelsen av att nya bostadsområden

utrustas med tillfredsställande anordningar för vatten och

avlopp, anser inspektionen att man vid en överarbetning av bestämmelserna

för de här ifrågavarande halvstatliga institutionernas låneverksamhet icke

bör giva avkall på kravet att sådana anordningar skola finnas för att belåning

av fastighet skall få ske. I enlighet härmed anser ämbetsverket, att

stadshypotekskassan icke bör lämna dispens ens för belåning av fastighet,

som är belägen inom stad men utanför dess planlagda område, med mindre

fastigheten är utrustad med anordningar som här avses.

Som antytts i det föregående är inspektionen tveksam även såvitt angår

utredningens förslag därom, att stadshypotekskassans styrelse skall få meddela

dispens beträffande fastighet, som är belägen utanför stadsstadgesamhälles

planlagda område men inom samhället. Enligt inspektionens uppfattning

föreligger väl knappast något mera påtagligt behov av en sådan

långivning, och man kan väl utan vidare vara ense om att åtskilliga av de

fastigheter, som äro belägna i utkanterna av våra köpingar eller municipalsamhällen

äro av mycket låg klass och följaktligen helt olämpliga som belåningsobjekt

för stadshypoteksorganisationen. Samma invändning kan

emellertid framföras i fråga om några av våra städer, och det bör kanske

erinras om att det finns fall, där det inom staden ryms t. ex. rena ödemarksomraden.

Och med hänsyn till stadshypoteksorganisationens långa erfarenhet

rörande fastighetsbelåning torde väl någon "olägenhet av att "införa den

föreslagna dispensmöjligheten näppeligen vara att befara. Självfallet bör

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

45

emellertid stadshypotekskassans styrelse, lika litet som beträffande stad,

lämna dispens med mindre den ifrågakommande fastigheten är på sätt ovan

utsagts tillfredsställande utrustad såvitt angår anordningar för vatten och

avlopp. Man kan väl vidare utgå från att i dispensfall såväl beträffande städer

som övriga samhällen, lån aldrig beviljas mot inteckning liggande ovanför

femtio procent av belåningsvärdet.

Departementschefen.

Det av utredningen framlagda förslaget till ändrad indelning i verksamhetsområden

för stadshypoteks- och bostadslcreditföreningarna är endast

tänkt att tjäna som underlag för de blivande frivilliga överenskommelserna

föreningarna emellan. Såsom utredningen framhållit kan det därvid framkomma

synpunkter, som kan motivera jämkningar i olika avseenden i förslaget.

Då det i sista hand skall ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa

de nya verksamhetsområdenas omfattning torde det icke vara erforderligt

att nu närmare ingå på denna fråga.

De av utredningen föreslagna ändrade villkoren för belåning av fastighet

medför viss utvidgning i fråga om stadshypoteksförenings rätt att meddela

lån. Sålunda föreslås att de s. k. stadsstadgesamhällena enligt direkt

författningsföreskrift skall få inräknas i förenings verksamhetsområde. För

närvarande erfordras medgivande av Kungl. Maj :t för att förening skall få

bedriva rörelse inom sådant samhälle. Vidare föreslås att byggnadsplanelagt

område ur belåningssynpunkt jämställes med stadsplanelagt dylikt även

såvitt angår stadsstadgesamhälle och att fastighet belägen utanför det planlagda

området i annat samhälle än stad jämväl skall få belånas, dock att —

liksom nu tillämpas i fråga om stad — samtycke härtill först skall lämnas av

stadshypotekskassans styrelse.

Bank- och fondinspektionen har i sitt remissyttrande anfört vissa betänkligheter

mot utredningens förslag i nu berörda avseende. Inspektionen

synes emellertid acceptera de föreslagna utvidgningarna med särskilt understrykande

av att utlånings verksamhet endast bör bedrivas inom område,

som är utrustat med gemensamma vatten- och avloppsledningar, eller att

— om så ej är fallet — den fastighet inom området, som skall belånas, är

separat utrustad med tillfredsställande dylika ledningar.

Det torde få förutsättas, att stadshypotelcsinstitutionen i sin utlåningsverksamhet

icke godtar annat än goda belåningsobjekt. Att en fastighet skall

vara försedd med tillfredsställande vatten- och avloppsledningar har — enligt

vad jag under hand inhämtat — inom rörelsen städse uppfattats som

ett elementärt krav för att belåning av fastigheten skall medges. Även enligt

min uppfattning är frågan om fastighetens utrustning i nu ifrågavarande

hänseende en betydelsefull faktor vid bedömandet av om en fastighet

lämpar sig för kreditgivning. Med hänsyn till stadshypoteksinstitutionens

långa erfarenhet rörande fastighetsbelåning torde någon olägenhet av den

föreslagna utvidgningen av belåningsrätten icke behöva befaras. Jag tillstyrker

sålunda utredningens förslag.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Vad utredningen föreslagit i fråga om särskilda anordningar vid genomförande

av nyindelningen i verksamhetsområden har icke föranlett någon

erinran från remissinstanserna. Ej heller från min sida finnes någon invändning

att göra mot förslaget i denna del.

4. Spörsmål om belåningsgränser.

Enligt gällande föreskrifter äger bostadskreditförenings och bostadskreditkassans

styrelser bevilja lån mot inteckning i bostads- eller af färsfastighet,

varvid inteckningarna skall vara belägna inom sjuttiofem procent av

det vid föreningens värdering uppskattade värdet av fastigheten under iakttagande

av att de befinner sig inom samma procentsats av gällande taxeringsvärde.

Den statliga tertiärbelåningen av flerfamiljshus däremot har —

utan anknytning till taxeringsvärdet — normalt sjuttio procent av fastighetens

av det lånebeviljande organet fastställda avkastningsvärde till undre

gräns. Detta värde framräknas efter andra grunder än de, som tillämpas vid

bostadskreditorganisationens värderingar, Bostadsstyrelsens beräkningssätt

leder merendels till en icke oväsentligt högre värdering.

Itealkreditutred ningen.

Utredningen framhåller att en anpassning mellan bostadskreditorganisationens

och bostadsstyrelsens belåning tidtals visat sig erbjuda vissa svårigheter.

Den huvudsakliga orsaken härtill vore, att den sjuttiofemprocentsgräns,

som utgjorde den övre belåningsgränsen för bostadskreditorganisationen,

och den sjuttioprocentsgräns, som vore den ordinarie undre gränsen

för bostadsstyrelsens belåning av flerfamiljshus, beräknades på olika värden.

Med anledning av under hand framkomna önskemål hade inom utredningen

diskuterats, huruvida icke förslag borde framläggas i syfte att göra

det lättare för hypotekskrediten att »möta» statslånet i vissa speciella fall,

då ett särskilt lågt taxeringsvärde omöjliggjorde en ändamålsenlig sekundärbelåning.

Av flera skäl hade emellertid utredningen stannat för att ej

föreslå någon förändring av nu gällande belåningsförhållanden. Bostadsslyrelsen

hade numera möjlighet att, om så erfordrades, fördjupa det statliga

tertiärlånet så att en ändamålsenlig belåning komme till stånd. Därest 1951

års bostadsutredning framdeles komme att föreslå, att ett statligt kreditgarantisystem

infördes, torde man vidare få räkna med, att ett sådant förslag

nära komme att beröra jämväl den kreditgivning, som utövades av stadshypoteks-

och bostadskreditorganisationerna. Utredningen ansåge lämpligt

att man då närmare övervägde, hur kreditgarantigivningen skulle anknytas

till dessa organisationers verksamhet.

Beträffande den för närvarande rådande bristande överensstämmelsen mellan

fastighets taxeringsvärde och det inom stadshypoteks- eller bostadskreditorganisationen

fastigheten åsätta uppskattningsvärdet erinrar utredningen

om, att under krigs- och efterkrigsåren trots hyresreglering och statligt

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

47

stöd av byggnadsverksamheten en viss stegring i fastighetsvärdena ägt ruin,

som åtminstone delvis kunnat betecknas som varaktig, och som därför tagit

sig uttryck i uppskattningsvärdet, medan taxeringsvärdena i stort sett

förblivit desamma. Den mindre göda överensstämmelse mellan uppskattningsvärde

och taxeringsvärde, som bl. a. härigenom ofta uppstått, hade

varit påfallande särskilt i slutet av varje taxeringsperiod. Nya fastighetstaxeringsvärden

vore gällande fr. o. m. den 1 januari 1953. Detta förhållande

utgjorde ytterligare ett skäl för att någon ändring i gällande regler

för fastställande av belåningsgränserna hos stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna

för närvarande ej syntes böra ske.

Remissyttrande.

Bostadsstyrelsen bemöter i sitt remissyttrande de skäl, som realkreditutredningen

anfört mot en anpassning av hypotekskrediten till statslånegivningen

i vissa fall. Bostadsstyrelsen anför följande:

I denna fråga bör framhållas, att fördjupning av tertiär lån icke bör vara

en normal företeelse. Fördjupning må beslutas endast om särskilda skäl

därtill föranleda, och härför erfordras — då det icke gäller endast mindre

skillnad mellan av bostadsstyrelsen beräknat avkastningsvärde och taxeringsvärdet

— att det kan styrkas, att högre lån, bundet eller obundet, icke

kan erhållas hos annat kreditinstitut. För fördjupning av tertiärlånet under

60 procent av avkastningsvärdet uppställas ännu strängare krav, och hittills

har endast ett fätal fall av sådan fördjupning förekommit. — Trots att

nya taxeringsvärden komma att gälla från och med den 1 januari 1953 och

bostadskreditorganisationens övre lånegräns som följd därav kommer att

höjas, torde fördjupningsbehov även i fortsättningen komma att föreligga

på ett flertal orter och vålla svårigheter.

Organisationernas bundenhet vid taxeringsvärdena medför ej endast ett

behov att fördjupa tertiärlånet utan även att en del av det lån, som enligt

bostadsstyrelsens beräkningsgrunder ligger i primärlåneläge, måste amorteras

såsom ett sekundärlån, en kapitalkostnad, för vilken bostadsstyrelsens

beräkning av hyrorna icke ger utrymme. Bostadsstyrelsen ifrågasätter om

icke en möjlighet bör tillskapas för stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna

att avpassa såväl primärlån som sekundärlån till överensstämmelse

med beräkningsgrunderna vid tertiärlångivningen — enligt vilka primärlånet

motsvarar 60 och sekundärlånet 10 procent av avkastningsvärdet

— åtminstone i de fall, då avsevärd skillnad mellan avkastningsvärdet och

taxeringsvärdet icke föreligger. Slutligen vill bostadsstyrelsen i detta sammanhang

framhålla önskvärdheten av att bottenkreditgivningen organiseras

på sådant sätt, att lånen kunna löpa med enhetlig ränta och omedelbart

anslutas till det statliga lånets undre gräns.

Departementschefen.

Bostadsstyrelsen ifrågasätter om icke en möjlighet borde tillskapas för

stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna att avpassa såväl primärlån

som sekundärlån till överensstämmelse med beräkningsgrunderna vid

tertiärlånegivningen. En dylik anordning skulle väl närmast avse införande

av en möjlighet för institutionerna att i vissa fall, där fördjupning av tertiärlånet

av olika anledningar icke kan ske, höja sina belåningsgränser. Som

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kangl. Maj.ts proposition nr 56.

jag tidigare nämnt är frågan om införandet av ett statligt kreditgarantisystem

för närvarande under utredning. Härvid torde jämväl den kreditgivning,

som utövas av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna, komma

att beröras. Innan resultatet av denna utredning föreligger är jag icke beredd

att taga ställning till bostadsstyrelsens förslag. För ett bedömande av

hithörande frågor torde det även bli nödvändigt att närmare klarlägga i vilken

utsträckning de av bostadsstyrelsen påtalade olägenheterna kvarstår efter

den numera genomförda höjningen av taxeringsvärdena.

5. Förvaltningsbidrag och fondbildning.

Stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna arbetar utan räntemarginal

mellan inlåning och utlåning, vilket innebär att administrationskostnaderna

i princip skall täckas av särskilda förvaltningsbidrag.

I reglementet för stadshypotekskassan § 4 första stycket stadgas att bidrag

till hypotekskassans förvaltningskostnader skall av hypoteksföreningarna

gäldas i enlighet med vad kassans styrelse bestämmer. Denna bestämmelse

kompletteras av § 18 i stadshypoteksföreningarnas reglementen.

Däri föreskrives att, därest hypotekskassans styrelse så påfordrar, föreningens

medlemmar skall gälda bidrag till kassans förvaltningskostnader. Stadshypotekskassans

förvaltningskostnader uppgick under år 1951 till 488 000

kronor. Kassan behöver dock ej begagna sin stadgeenliga rätt att infordra

förvaltningsbidrag. Så har ej heller skett sedan år 1916. Täckning av administrationskostnader

och nödig avsättning till reservfonden sker dels

genom reservfondens avkastning, dels genom de inkomster, som i övrigt

kan uppstå på kassans rörelse. Dessa inkomstposter uppgick under år 1951

tillsammans till 1,2 miljoner kronor.

Stadshypoteksföreningarna äger jämlikt § 14 första stycket förordningen

angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet

rätt att av sina medlemmar kräva bidrag till täckande av förvaltningskostnaderna.

Stadgandet kompletteras av bestämmelser i föreningarnas

reglementen. Enligt normalreglementet åligger det medlem av föreningen

att i mån av behov erlägga bidrag till föreningens förvaltningskostnader.

Bidragen skall efter förslag av styrelsen fastställas å ordinarie föreningsstämma

att utgå med viss procent för år räknat å medlems nominella eller

oguldna lånebelopp. Förvaltningsbidragen beräknas hos samtliga stadshypoteksföreningar

på lånens oguldna belopp och utgår med skiftande procentsatser

hos olika föreningar. Den vanligast förekommande procentsatsen för

nya lån är 0,1. Stadshypoteksföreningarnas förvaltningskostnader uppgick

under år 1951 till 1 422 000 kronor, utgörande 0,068 procent av det utelöpande

lånebeloppet vid årets slut. Inkomsterna av förvaltningsbidrag uppgick under

samma år till 2 038 000 kronor. De till stadshypoteksföreningarna inflytande

förvaltningsbidragen avser även fondbildning.

I överensstämmelse med vad som gäller för stadshypotekskassan äger

även bostadskreditkassan rätt att infordra förvaltningsbidrag. Bestämmel
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

49

serna härom återfinnes i § 14 av förordningen om bostadskreditkassan och

om bostadskreditföreningar och i § 29 av reglementet. Sådant förvaltnings-,

bidrag utgår för närvarande med en tiondels procent per år av lånets ursprungliga

(nominella) belopp. Bostadskreditkassans förvaltningskostnader

belöpte sig år 1951 till 337 000 kronor. Dessa täcktes helt av nyss nämnda

förvaltningsbidrag å 357 000 kronor.

Bestämmelser om förvaltningsbidrag till bostad skreditföreningarna återfinnes

i § 27 av förordningen om svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar

och i § 30 av reglementet. Enligt dessa bestämmelser

skall varje medlem årligen såsom bidrag till bestridande av förenings

förvaltningskostnader erlägga en fjärdedels procent å det belopp, som enligt

närmast föregående bokslut återstår oguldet av hans lån. Föreningen

kan dock allt efter förefintligt behov nedsätta eller höja bidraget. Vanligtvis

beräknas förvaltningsbidraget till viss procent av lånets ursprungliga

belopp. Denna procentsats är för närvarande beträffande nya lån lägst 0,15

och högst 0,25. Samtliga bostadskreditföreningars förvaltningskostnader utgjorde

under år 1951 592 000 kronor, vilket belopp motsvarade 0,17 procent

av det utelöpande lånebeloppet, medan inkomsterna av förvaltningsbidrag

under samma tid uppgick till 682 000 kronor.

Vad härefter angår fondbildningen har redan tidigare omnämnts

att hos kassorna skall finnas reservfond och hos föreningarna säkerhetsfond.

Stadshypotekskassan äger enligt 1951 års bokslut en reservfond på 20,8

miljoner kronor, motsvarande 1,02 procent av kassans samtidigt till 2 045,6

miljoner kronor uppgående förbindelser. Reservfonden har bildats genom

att stadshypotekskassans årliga vinst avsatts till denna i enlighet med bestämmelserna

i § 7 i förordningen angående stadshypotekskassan. I § 4

andra stycket av reglementet för stadshypotekskassan föreskrives, att förvaltningsbidrag

ej må bestämmas till högre belopp än som beräknas vara

erforderligt för att kassans reservfond skall komma att genom föreskrivet

tillförande av vinst inom skälig tid uppgå till en procent av kassans förbindelser.

Det är att märka, att här ej är fråga om ett speciellt fondbidrag

utan om ett avpassande av förvaltningsbidragets storlek, så att en lämplig

fondavsättning blir möjlig. Eventuellt förvaltningsbidrag inrymmer sålunda

inom sig även ett fondbidrag. Särskilda föreskrifter om, hur stadshypotekskassans

reservfond skall redovisas, har ej meddelats.

Stadshypoteksförening skall avsätta den årliga vinsten till en säkerhetsfond.

Förvaltningsbidraget till föreningen skall jämlikt § 14 förordningen

för stadshypoteksföreningarna vara så bestämt, att säkerhetsfonden kan beräknas

inom skälig tid uppgå till minst en procent av föreningens hela skuld

till kassan. Avkastningen av säkerhetsfonden får icke användas till bestridande

av föreningens förvaltningskostnader, förrän fonden uppgår till

minst två procent av föreningens hela skuld till kassan. De medel, som tillhör

stadshypoteksförenings säkerhetsfond, skall — i den mån de icke erfordras

i själva rörelsen — på betryggande sätt göras räntebärande på det

4 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 56.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

sätt som föreningens styrelse finner lämpligt. Dock skall en viss del hållas

likvid. I § 14 fjärde stycket förordningen för stadshypoteksföreningarna

föreskrives, att säkerhetsfonden skall till så stor del, som i föreningens reglemente

bestämmes, motsvaras av insättning i bankinrättning eller av lätt

säljbara värdepapper.

Stadshypoteksföreningarnas säkerhetsfonder uppgick vid årsskiftet 1951/

1952 till sammanlagt 24,2 miljoner kronor, utgörande 1,16 procent av föreningarnas

låneskuld till stadshypotekskassan. Stadshypoteksorganisationens

fonder belöpte sig sålunda totalt till 45,o miljoner kronor motsvarande

2,15 procent av det utlämnade lånebeloppet.

Bostadskreditkassan hade vid 1951 års utgång en reservfond uppgående

till 5,5 miljoner kronor, vilket motsvarade 1,52 procent av kassans skulder.

Reservfonden tillföres dels bostadskreditkassans årsvinst, dels fondbidrag

från föreningsmedlemmarna, dels ock fondens egen avkastning. Enligt nuvarande

bestämmelser om fondbidrag — §§ 7 och 8 i förordningen om

svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar ■— skall låntagare

som bidrag till reservfonden för varje lån, som erhålles, årligen under

tio år erlägga en tiondels procent av lånets ursprungliga belopp.

Då reservfonden överstiger tre procent av bostadskreditkassans skulder,

kan kassans styrelse bestämma, att fondbidraget skall minskas eller upphöra

att utgå. Jämväl fondens avkastning kan — om fonden överstiger nämnda

procent av kassans skulder — få användas till annat ändamål.

Reservfonden skall placeras i statens, hypoteksbankens, stadshypotekskassans

eller skeppshypotekskassans obligationer eller i andra därmed jämförliga

obligationer eller mot säkerhet i fullgod inteckning i fast egendom

eller tomträtt.

Bostadskreditförening skall såsom säkerhet för sina förbindelser avsätta

en säkerhetsfond. Varje låntagare skall som bidrag till denna erlägga en

avgift, motsvarande två procent av erhållet lån. Inbetalningarna kan fördelas

på högst fem år.

Jämväl säkerhetsfondens avkastning skall läggas till fonden.

Låntagarnas avgifter kan efter medgivande av kassans styrelse minskas

eller upphöra att utgå, om säkerhetsfonden överstiger sex procent av föreningens

skulder. Vid sådant förhållande kan även fondens avkastning -—

efter medgivande av kassastyrelsen — användas till annat ändamål.

Förenings säkerhetsfond skall placeras enligt samma regler som gäller

för placering av kassans reservfond.

Vid årsskiftet 1951/52 uppgick bostadskreditföreningarnas säkerhetsfonder

till sammanlagt 9,9 miljoner kronor eller 2,73 procent av föreningarnas

skulder.

Realkreditutredningen.

Någon ändring i sak av nu gällande bestämmelser i fråga om rätt för

kassorna och föreningarna att utkräva förvaltningsbidrag har icke

föreslagits av utredningen. Bestämmelserna om medlemmarnas bidrag till

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

bestridande av bostadskreditförenings förvaltningskostnader har emellertid

av utredningen omredigerats till bättre överensstämmelse med de verkliga

förhållandena samtidigt som de i den utsträckning det varit möjligt gjorts

likalydande med motsvarande bestämmelser för stadshypoteksföreningarna.

Realkreditutredningen anmärker i anslutning härtill att den föreslagna

samförvaltningen mellan organisationerna borde medföra icke endast att

administrationen bleve effektivare utan även att rörelsen förbilligades. I vilken

utsträckning det senare kunde föranleda en sänkning av förvaltningsbidragen

torde icke på förhand kunna bedömas. Hos stadshypoteksföreningarna

vore förvaltningsbidragen redan låga — särskilt om hänsyn toges till

att de delvis skulle användas till fondbildning — och någon nämnvärd

sänkning annat än i undantagsfall syntes knappast möjlig. Ehuru i fråga

om bostadskreditinstitutionen förvaltningsbidragen både hos kassan och hos

liera av föreningarna finge anses förhållandevis låga, funnes dock hos denna

yngre organisation något större utrymme för en sänkning.

Utredningen har vidare i sina författningsförslag upptagit bestämmelser

om att hinder ej skall möta för att kassas vinst enligt styrelsens beprövande

skall kunna användas till att delvis täcka en eller flera föreningars

förvaltningskostnader. Bestämmelsen har därvid icke begränsats till att avse

enbart nybildade föreningar.

De nuvarande reglerna om f o n d b i 1 d n i n g föreslås delvis ändrade.

Beträffande stadshypoteksinstitutionen föreslår utredningen sålunda införande

av vissa ändrade föreskrifter rörande placeringen av stadshypoleksförenings

säkerhetsfond. Förslaget innebär att fonden skall till minst

hälften placeras i svenska statsobligationer eller andra svenska statspapper,

i Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshypotekskassas,

svenska bostadskreditkassans eller svenska skeppshypotekskassans

obligationer eller i obligationer, som till den säkerhet de kan erbjuda anses

jämförliga med obligationer av nyss angivna slag. Sådana medel må även

innestå i svenskt bankaktiebolag eller i svensk sparbank (inklusive postsparbanken)

eller å postgiro eller motsvaras av kontanta penningar. I övrigt

bör säkerhetsfonden enligt utredningens förslag, som överensstämmer med

för flertalet stadshypoteksföreningar gällande bestämmelser, på betryggande

sätt göras räntebärande, i den mån medel icke erfordras i själva rörelsen.

Redan den 8 januari 1951 framlade realkreditutredningen i skrivelse till

finansdepartementet ett preliminärt förslag till ändrade bestämmelser rörande

fonderna inom bostadskreditinstitutionen. över skrivelsen avgavs efter

remiss yttranden av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,

bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, bostadsstyrelsen,

styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa, svenska bostadskreditkassan

(efter inhämtande av yttranden av bostadskreditföreningarna),

svenska bankföreningen samt svenska sparbanksföreningen.

Samtliga remissinstanser med undantag av bank- och fondinspektionen

samt sparbanksföreningen tillstyrkte helt utredningens förslag (betänkandet

s. 99 och 124—125).

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Utredningens i betänkandet framlagda förslag till ändrade fondbestämmelser,

som endast i vissa detaljer skiljer sig från det preliminära, innebär

i avseende å bostadskreditkassan, att det för närvarande under tio år utgående

årliga bidraget till kassans reservfond om 0,i procent av lånets ursprungliga

belopp borttages. Under uttalande att nuvarande proportion —

1,5 till 100 — mellan reservfond och skulder finge anses vara ur säkerhetssynpunkt

tillfredsställande, har utredningen förutsatt, att reservfondens

storlek vid eventuellt förekommande behov skall regleras genom en lämplig

avpassning av förvaltningsbidraget. Den nuvarande bestämmelsen om att

fondens avkastning skall tillföras fonden föreslås upphävd. Avkastningen

skall i stället tillföras vinst- och förlusträkningen. Överskott å denna skall

tillföras reservfonden. Beträffande bostadskreditföreningarna skall för närvarande

utgående bidrag till förenings säkerhetsfond om två procent av erhållet

lån — fördelat med 0,4 procent under fem år — förvandlas till ett

årligt bidrag om 0,2 procent att utgå under tio år. Genom beslut av föreningsstämma

skall detta årliga bidrag kunna nedsättas till 0,i procent. Sådant

beslut skall dock ej vara giltigt med mindre det biträtts av bostadskreditkassans

styrelse. Höjning skall på nytt kunna ske genom beslut antingen

av föreningen å föreningsstämma eller av bostadskreditkassans styrelse.

För placeringen av såväl reservfond som säkerhetsfonder skall gälla

samma regler, som föreslagits för stadshypoteksföreningarnas säkerhetsfonder.

De nya bestämmelserna — som i princip ej berör tidigare utlämnade lån

— avses skola träda i kraft den 1 april 1953, men skall jämväl kunna tilllämpas

på lån, som utlämnats efter den 31 december 1952.

Beträffande fondbildningen lios bostadskreditkassan framhåller utredningen

att kassans fonder på 5,5 miljoner kronor numera hade nått en sådan

storlek, att ett speciellt fondbidrag ej syntes motiverat. För bostadskreditkassan

borde därför införas bestämmelser motsvarande dem som nu gällde

för stadshypotekskassan, nämligen att det bidrag till kassans förvaltningskostnader,

som skulle gäldas av föreningarna, ej finge bestämmas till högre

belopp än att reservfonden genom föreskrivet tillförande av vinst inom skälig

tid komme att uppnå viss proportion till kassans skulder. Utredningen

betonar att det vore angeläget att eftersträva att kassans reservfond även

framdeles bevarades i samma proportion till kassans skulder som den nuvarande,

1,5 till 100, vilken ur säkerhetssynpunkt vore ett lämpligt minimum.

För konungariket Sveriges stadshypotekskassa, som genom anslutna

stadshypoteksföreningar utlämnade primärlån, gällde att reservfonden borde

vara minst en procent av kassans förbindelser. Det syntes påkallat, att

bostadskreditkassan, som lämnade sekundärlån, utrustades med en i förhållande

till dess förbindelser starkare reservfond än stadshypotekskassan.

I samband med att bidraget till bostadskreditkassans reservfond upphörde,

förvandlades sålunda förvaltningsbidraget i praktiken till ett kombinerat

förvaltnings- och fondbidrag. Någon höjning av förvaltningsbidraget torde

dock — så vitt nu kunde bedömas — icke behöva ske.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

53

Beträffande låntagarnas bidrag till föreningarnas säkerhetsfonder finner

utredningen, att med hänsyn till den storlek säkerhetsfonderna nu erhållit,

skulle en fördelning av avgiften på tio år efter lånets utbetalande varken

öka risken för att låntagarnas solidariska ansvarighet behövde tagas i anspråk

eller äventyra den fortsatta fondbildningen. Däremot komrne den att medföra

en icke oväsentlig lättnad i lånevillkoren, då det ofta torde vara av betydelse,

att lånekostnaderna under de första åren ej sattes högre än vad

som vore oundgängligen nödvändigt. Ehuru fondbidraget enligt nu gällande

förordning vore konstruerat som en fast avgift på två procent av lånebeloppet,

torde det, enär det betalades med lika belopp under loppet av fem år,

allmänt betraktas som ett under fem år utgående årligt bidrag av fyra tiondels

procent av lånebeloppet. Med hänsyn härtill och då fondbidraget enligt

utredningens förslag i vissa fall kunde tänkas bli föremål för en sänkning

och vid ett senare tillfälle — ehuru sådant förefölle föga sannolikt — åter

för en höjning, hade fondbidraget konstruerats som en årlig avgift av två

tiondels procent av ursprungliga lånebeloppet att utgå Under tio år efter

lånets utlämnande. Denna utformning av fondbidraget medförde även den

fördelen att ett beslut om sänkning — eller vid ett senare tillfälle ett beslut

om återgång till den högre avgiften — omedelbart bleve tillämpligt för samtliga

låntagare, som berördes av de ändrade fondbestämmelserna.

En reducering av fondbidraget till en tiondels procent per år under tio år

skulle — uttalar utredningen — innebära en icke oväsentlig sänkning av

lånekostnaderna.

Förenings säkerhetsfond fungerade bl. a. som reserv till skydd mot att

låntagarnas solidariska ansvar toges i anspråk. Det måste därför tillkomma

medlemmarna att själva lämpligen å ordinarie föreningssammankomst fatta

beslut om nedsättning av bidraget till fonden. Säkerhetsfonden medverkade

till föreningens och därmed till hela bostadskreditinstitutionens konsolidering,

eftersom samtliga föreningar ansvarade solidariskt för kassans förbindelser.

En sådan ändring av grunderna för fondbildningen, som inrymdes

i ett beslut om nedsättning av fondbidraget, borde därför för att bli giltigt

godkännas av kassans styrelse. Därigenom ernådde man även, att bedömningen

av hithörande spörsmål komme att ske efter enhetliga grunder.

För att en nedsättning skulle få ifrågakomma, borde föreningens verksamhet

vara så väl konsoliderad, att en sänkning av bidraget till hälften kunde

ske. En mindre sänkning ansåge utredningen därför ej böra komma i fråga.

Ehuru den mest noggranna prövning av en förenings ekonomiska ställning

kunde väntas föregå ett beslut om sänkning av fondbidraget, borde

dock av försiktighetsskäl möjlighet föreligga att återgå till det högre bidraget.

Beslut om nedsättning av avgiften borde därför när som helst kunna

sättas ur kraft antingen av föreningen å föreningssammankomst eller av

kassans styrelse.

Någon speciell norm för den konsolidering, som en förening borde ha uppnått

för att kunna sänka den årliga avgiften till fonden från två tiondels

procent till en tiondels procent hade icke uppställts av utredningen. Det

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

vore enligt utredningens mening föga ändamålsenligt att söka angiva några

bestämda regler i detta avseende. Beslut om sänkning av fondbidrag skulle

lör att bli gällande godkännas av bostadskreditkassans styrelse. Man torde

vara berättigad att förutsätta, att den prövning av förenings beslut, som

ålåge kassan, komme att föregås av noggranna överväganden av föreningens

ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter av betydelse. För de

överväganden, som borde föregå kassastyrelsens beslut, hade utredningen

icke ansett sig böra utforma föreskrifter. Sådana kunde enligt utredningens

uppfattning i icke förutsedda sammanhang snarare hindra än främja en

förutsättningslös prövning.

För att betona att kassans medgivande borde föregås av en allsidig granskning

och prövning av föreningens ställning nämner utredningen vissa omständigheter,

som kunde vara att beakta.

Därest vid beslut om sänkning av avgifter till säkerhetsfonden delade meningar

gjort sig gällande på föreningssammankomst eller inom föreningens

styrelse, synes sådan omständighet böra av kassans styrelse särskilt beaktas.

Det kunde förefalla naturligt att kräva, att säkerhetsfonden skall uppgå

till en viss procent av utlåningen för att en avgiftssänkning skall få medgivas.

Att fastställa en dylik relation torde dock vara sakligt otillfredsställande.

Hos en förening med expanderande utlåning, som medför en gynnsam

riskspridning, kommer fonden att vara låg i förhållande till det utelöpande

lånebeloppet, medan hos en förening med stillastående rörelse fonden

lätt uppnår en gynnsam proportion till låneomslutningen. Hos en förening

med begränsad rörelse kan fonden i förhållande till lånestocken förefalla

ganska tillfredsställande men dock absolut taget ha uppnått ett så måttligt

belopp, att en sänkning av fondbidraget ej bör ske. Att fondmedlen äro väl

placerade, och att tillfredsställande likviditet föreligger, bör uppmärksammas.

En omständighet, som näppeligen torde lämnas obeaktad, är, huruvida

förenings låneobjekt äro av jämförelsevis normal storlek eller om däribland

finnas fastigheter, som till följd av sin storlek äro svårsålda. I det senare

fallet vill det förefalla rimligt att visa större försiktighet vid bedömningen

än i det förra.

Hänsyn bör också tagas till, huruvida föreningens lånebestånd utmärkes

av en tillfredsställande riskspridning, om de belånade fastigheterna äro av

god klass och fördelade på ett flertal samhällen samt om de ha förmånligt

läge inom dessa. Att dessa samhällen vunnit tillräcklig stadga och ej förete

tecken på att vid en ekonomisk kris vara speciellt sårbara, bör beaktas.

Enligt nuvarande placeringsbestämmelser skulle — framhåller utredningen

— bostadskreditförenings säkerhetsfond motsvaras av vissa obligationer

eller av inteckningslån. Dessa bestämmelser vore för föreningarna

svåra att i full utsträckning tillämpa. Fondens ränteavkastning inflöte

successivt under året i mindre poster, och fondbidragen erlades av låntagarna

i två terminer. En omedelbar definitiv placering av mindre belopp

vore ofta icke tjänlig. Dessutom förelåge även ett behov av rörliga medel

vid annuitetsbetalningar till kassan. Sådana verkställdes av praktiska skäl

i full utsträckning vid förfallotiden även om vissa låntagare resterade med

likvid till föreningen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

55

Utredningen har ansett det vara önskvärt, att i en samförvaltning placeringsbestämmelserna

för bostadskreditkassans reservfond och för bostadskreditföreningarnas

säkerhetsfonder bringades till överensstämmelse med de

placeringsregler, som enligt utredningens förslag skulle gälla för stadshypoteksföreningarnas

säkerhetsfonder och som i väsentliga delar överensstämde

med de regler som för närvarande gällde för stadshypoteksföreningarna.

Enligt utredningens förslag skulle sålunda bostadskreditkassans och

bostadskreditföreningarnas fonder var och en till minst hälften placeras

i statspapper, i vissa obligationer förutom statens, i medel innestående i

svenskt bankaktiebolag eller svensk sparbank (inklusive postsparbanken)

eller å postgiro eller motsvaras av kontanta penningar. I övrigt borde fonderna

på betryggande sätt göras räntebärande i den mån medel icke erfordrades

i själva rörelsen.

De föreslagna bestämmelserna komme att förhindra en ensidig och alltför

bunden placering av fonderna i inteckningslån och utgjorde därför i

detta avseende en avsevärd men av utredningen som önskvärd betraktad

skärpning av gällande placeringsregler.

Samtidigt bereddes emellertid bostadskreditorganisationen möjlighet att

på ett mera mångsidigt sätt än tidigare placera sina fondmedel. Det borde

framhållas, att i den mån reserv- eller säkerhetsfond placerades i obligationer,

inte heller en sådan placering borde ske på ett ensidigt sätt. Föreningarna

finge möjlighet att utan att bryta mot bestämmelsernas bokstav

fullgöra sina förpliktelser vid erläggandet av de halvårliga annuitetslikviderna

till kassan.

Remissyttrandena.

De föreslagna bestämmelserna angående fondbildningen hos b ostadskreditkassan

har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av remissmyndigheterna.

Svenska sparbanksföreningen hänvisar dock till sitt tidigare yttrande över

den föreslagna ändringen av fondbestämmelserna för bostadskreditorganisationen

(yttrandet intaget i betänkandet s. 124).

Även förslaget om ändrade fondbidrag till bostadskreditföreningarnas

säkerhetsfonder tillstyrkes i de flesta

yttrandena.

Sveriges fastighetsägareförbund finner förslaget väl motiverat och anser,

att någon risk för en opåkallad reducering av bidragen knappast syntes

föreligga, då beslut om nedsättning av sådant bidrag skulle fattas av föreningsmedlemmarna

på ordinarie föreningsstämma för att därefter underställas

kassastyrelsens prövning. Enär jämkning av bidraget endast komme

sådan låntagare till godo, vilkens lån ännu icke vore tio år gammalt, kunde

sålunda flertalet föreningsmedlemmar — främst på grund av den gemensamma

ansvarigheten för föreningens förbindelser — väntas komma att

iakttaga försiktighet vid beslut om reducering av fondbidrag.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anför:

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Inom fullmäktige har yppats viss tvekan beträffande förslaget om att bidraget

till bostadskreditförenings säkerhetsfond skall kunna nedsättas till

0,i % av erhållet lån. Härigenom skulle sålunda kunna mellan de olika

sinsemellan solidariskt ansvariga bostadskreditföreningarna uppstå en skillnad

i förevarande hänseende, som icke tidigare förekommit, vartill kommer,

att bestämmelsen kan bli svår att objektivt tillämpa. Å andra sidan kan det

icke vara rimligt, att en bostadskreditförening med stark fondbildning och

även i övrigt konsoliderad ställning skall nödgas uttaga ett onödigt högt

fondbidrag. Då fullmäktige främst med hänsyn härtill ej ansett sig böra

motsätta sig det ifrågavarande förslaget, ha fullmäktige särskilt beaktat, att

ett beslut om nedsättning av fondbidraget skall för att bli gällande godkännas

av bostadskreditkassans styrelse. Det får förutsättas, att denna

noga prövar förhållandena i varje särskilt fall. Härigenom skulle vinnas

garanti för en enhetlig och försiktig tillämpning av bestämmelsen.

Bank- och fondinspektionen yttrar:

Inspektionen ställer sig tveksam beträffande vad som anförts i fråga om

införande av möjligheten att sänka bidraget till bostadskreditföreningarnas

säkerhetsfonder. Möjligen kan det dock tänkas att skillnaden mellan utredningens

och inspektionens ståndpunkt i förevarande spörsmål är mera formell

än reell. Inspektionens uppfattning rörande den lämpliga storleken

av föreningarnas säkerhetsfonder är sålunda den, att föreningarna böra sikta

till att uppnå en fondrelation av 3: 100 och att dessförinnan någon nedsättning

av fondbidraget från 0,2 till 0,i procent ej bör äga rum (liksom att

bidraget, om det efter uppnått relationstal nedsatts till 0,i procent, åter bör

höjas, därest man har anledning antaga, att fonden eljest — annat än rent

tillfälligt — sjunker under det lämpliga relationstalet). Däremot har inspektionen

icke något att erinra mot att fondbidraget nedsättes hos föreningar

som redan nu ha en säkerhetsfond motsvarande minst 3 procent

av förbindelserna. Om det kan antagas, att utredningen icke velat med sitt

förslag rekommendera en nedsättning av fondbidraget till 0,i procent för

andra föreningar än de redan »färdigkonsoliderade», föreligger således icke

någon skillnad mellan inspektionens och utredningens mening i förevarande

fråga. Men skulle så icke vara fallet måste inspektionen bestämt vidhålla

sin ståndpunkt, vilken för övrigt synes väl ansluta sig till de regler som

eljest gälla i fråga om kreditinrättningars konsolidering. Beträffande sparbank

gäller sålunda enligt 35 § andra stycket sparbankslagen att friare vinstdisposition

medgives först sedan reservfonden uppnått en storlek som står

i viss relation till insättarbehållningen. Och enligt banklagen skall obligatoriskt

viss del av vinsten avsättas till reservfonden, intill dess denna uppnått

viss storlek; skulle fonden nedgå i storlek under den föreskrivna relationen,

inträder automatiskt åter vinstavsättningsskyldigheten. En parallell

till dessa bestämmelser finnes för övrigt även i allmänna aktiebolagslagens

bestämmelser om skuldregleringsfond. — Att mot bakgrunden av

dessa föreskrifter skapa specialbestämmelser för bostadskreditinstitutionen

synes inspektionen knappast motiverat.

Bestämmelserna angående fondernas placering har

berörts av fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anför härom:

Utredningens förslag innebär bland annat, att även bostadskreditkassans

obligationer skulle få tjäna såsom placeringsobjekt för dess egen reservfond

och bostadskreditföreningarnas säkerhetsfonder, vilket i realiteten skulle

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

57

innebära att till och med fondmedel, för vilka föreslagits bestämmelser om

viss obligatorisk placering, skulle få disponeras i institutionens utlåningsrörelse.

En sådan omläggning av nuvarande placeringsregler kan måhända

vid första påseende ge anledning till principiella invändningar och även

vara ägnad att ur andra synpunkter inge viss tvekan. Fullmäktige ha därför

övervägt en jämkning av bestämmelsen därhän, att möjligheter till placering

i bostadskreditkassans obligationer skulle begränsas till att avse

allenast den del av fonderna, för vilken ej föreskrivits vissa obligatoriska

placeringar. Emellertid ha fullmäktige stannat vid att ej förorda en sådan

jämkning främst med hänsyn till att det icke torde föreligga någon risk för

att fonderna även med den föreslagna bestämmelsen skola erhålla en ensidig

eller olämplig placering. Det synes vidare ur säkerhetssynpunkt knappast

motiverat att helt utesluta bostadskreditkassans obligationer såsom obligatoriskt

placeringsobjekt vid sidan om stadshypotekskassans och övriga

första rangens obligationer. Härtill kommer, att det av praktiska skäl är

lämpligt med enhetliga placeringsbestämmelser för båda kreditinstitutionerna,

som ju enligt förslaget skola förvaltas gemensamt.

Vad beträffar den del av här ifrågavarande fonder, som icke skall obligatoriskt

placeras ha fullmäktige utgått från, att kassastyrelsen till föreningarnas

vägledning utfärdar närmare anvisningar om vad som bör förstås

med »betryggande» placering och i vad mån fondmedel må disponeras i

rörelsen.

Bank- och fondinspektionen föreslår, att säkerhetsfonderna placeras som

inlåning hos vederbörande kassa och yttrar härom följande:

I motsats till vad som är fallet beträffande stadshypotekskassans reservfond

gälla sedan 1935 särskilda placeringsbestämmelser för säkerhetsfonderna,

och nya sådana bestämmelser föreslås nu för nämnda fonder, vilka

härigenom fortfarande skulle komma att intaga en särställning. Det normala

för ett affärsföretag är ju eljest att dess eget kapital är att betrakta

som skillnaden mellan dess tillgångar och skulder, varigenom sålunda det

egna kapitalet bindes i rörelsen och framkommer som särskild tillgångspost

först i den mån alla skulder betalas, t. ex. i samband med företagets avveckling.

Vad som föranlett tillskapandet av särbestämmelserna för stadshypoteksföreningarnas

säkerhetsfonder, framgår icke fullt klart vare sig

av förarbetena till 1935 års bestämmelser i ämnet (prop. 1935: 177, sid. 58

tf.) eller av det remitterade betänkandet; att kravet på likviditet utgjort

ett av motiven till reglerna är dock tydligt utsagt. Det bör emellertid framhållas,

att man inom rörelsen uppfattat bestämmelsernas syfte så, att de

även skulle tillgodose solvenskravet. Det är nämligen enligt vad inspektionen

erfarit ett faktum, att man bl. a. från hypotekskassans sida noga övervakat

att föreningarna ständigt haft medel placerade på ett sätt som överensstämt

med de ifrågavarande bestämmelserna om säkerhetsfondernas redovisning.

Härigenom har likviditetskravet faktiskt blivit i viss mån åsidosatt.

De bestämmelser som nu föreslås införda för säkerhetsfonderna innebära

att dessa skola till minst hälften placeras i bankinrättningar eller vissa fullgoda

obligationer och i övrigt — i den mån de icke erfordras för föreningarnas

löpande utgifter — »på betryggande sätt göras räntebärande»; med

sistnämnda uttryck åsyftas bl. a. att bereda föreningarna möjlighet att i

enstaka fall tillmötesgå någon kund med krediter, som kunna sträcka sig

ett par procent över den eljest tillåtna lånegränsen.

Enligt inspektionens mening kan det ifrågasättas om icke den mest rationella

anordningen i fråga om säkerhetsfonderna vore att medel motsvarande

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

dessa — med avdrag för vad som kräves i föreningarnas rörelse — placerades

som inlåning hos stadshypotekskassan, vilken därefter skulle disponera

över medlen för den gemensamma rörelsen och härigenom förränta

medlen åt föreningarna; medlen bleve härigenom placerade på ett ur solvenssynpunkt

fullt betryggande sätt. Härtill kommer att med det tänkta

arrangemanget föreningarnas likviditetsfråga finge en enkel och praktisk

lösning; om man bortser från deras kassahållning för löpande interna behov

ha föreningarna sålunda behov av en likviditetsreserv allenast för sina betalningar

till kassan. Mot det av inspektionen framlagda förslaget kunde

måhända invändas, att det berövade föreningarna den i viss utsträckning

fria dispositionsrätt över säkerhetsfonderna, som de nu ha. Anses en sådan

invändning, som väl närmast skulle bottna i psykologiska förhållanden, böra

föranleda, att föreningarna fortfarande principiellt skulle få förfoga över

fonderna, vore det måhända tillräckligt att föreskriva, att dessa — med

avdrag för medel erforderliga för löpande behov — icke finge placeras i

värden som ur säkerhetssynpunkt vore mindre betryggande än de inteckningar

som skola utgöra hypotek i den ordinarie låneverksamheten. Från

denna regel borde dock kunna medgivas ett undantag, betingat av vad ovan

anförts rörande behovet i särskilda fall av vissa kundkrediter. Förslagsvis

kunde man sålunda föreskriva att medel motsvarande högst en fjärdedel av

säkerhetsfonden finge placeras i lån mot säkerhet av inteckning inom två

tredjedelar av de belåningsvärden, som vid verksamheten åsättas fastighet.

Bestämmelser motsvarande de här ovan förordade synas böra gälla även

för bostadskreditföreningarnas säkerhetsfonder, dock att någon undantagsbestämmelse

rörande placering i vissa fall av fondmedel i inteckning med

sämre rätt än som eljest godtages i rörelsen, här icke synes lämplig eller

behövlig.

Departementschefen.

Enligt gällande bestämmelser är medlemmarna i stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna

skyldiga att lämna bidrag till täckande av förvaltningskostnader

och fondavsättningar inom organisationerna. I syfte att

söka åstadkomma en sänkning av lånekostnaderna har realkreditutredningen

närmare prövat, huruvida de båda organisationerna numera nått en sådan

grad av konsolidering, att lättnader i bidragsgivningen skulle kunna genomföras.

Beträffande bidragen till stadshypoteksinstitutionen påpekar utredningen

att desamma redan nu vore låga. Särskilt bidrag till stadshypotekskassan

hade i själva verket icke uttagits sedan 1916. Täckning av förvaltningskostnader

och föreskriven avsättning till kassans reservfond skedde genom reservfondens

avkastning och genom de inkomster som i övrigt kunde uppstå

på kassans rörelse. Till hypoteksföreningarna utgick däremot alltjämt förvaltningsbidrag

med viss procent av lånens oguldna belopp. Bidragen vore

så avpassade att de jämväl täckte avsättning till säkerhetsfonderna. Den

vanligast förekommande procentsatsen vore 0,i. Någon nämnvärd sänkning

av dessa bidrag vore enligt utredningens mening icke möjlig att genomföra.

Med hänvisning härtill och då gällande bestämmelser om grunderna för bidragens

beräkning syntes lämpligt utformade, har utredningen föreslagit

att desamma hibehölles i sak oförändrade även efter genomförande av en

samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

59

Utredningens förslag i denna del har icke föranlett någon erinran från remissinstansernas

sida. Även enligt min uppfattning bör nuvarande regler

om bidrag från stadshypoteksföreningarnas medlemmar tillämpas jämväl i

fortsättningen. Jag tillstyrker sålunda utredningens förslag. Till frågan om

ändrade bestämmelser för placering av medel tillhörande stadshypoteksförenings

säkerhetsfond torde jag få återkomma i ett senare sammanhang.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår har utredningen

funnit sig böra föreslå vissa reduceringar av de bidrag, som för närvarande

utgår inom bostadskreditorganisationen. Beträffande bostadskreditkassan

förordas sålunda att den nuvarande avgiften till kassans reservfond (0,i

procent av lånebeloppet under 10 år) skulle borttagas. Enligt utredningens

mening hade kassans fonder nu nått sådan storlek, att ett speciellt fondbidrag

ej längre syntes motiverat. För att emellertid bevara den nuvarande

proportionen — 1,5 till 100 — mellan reservfond och skulder har utredningen,

efter mönster av vad som gällde för stadshypotekskassan, förutsatt

att reservfondens storlek vid eventuellt förekommande behov skulle regleras

genom en lämplig avpassning av förvaltningsbidraget.

Några farhågor för att ett genomförande av utredningens förslag i nu berörda

del skulle kunna få ogynnsamma verkningar har icke framkommit

under remissbehandlingen. Ej heller enligt mitt förmenande är några sådana

verkningar att befara. På sätt utredningen uttalat torde den nuvarande

relationen mellan reservfond och skulder få anses betryggande. Jag tillstyrker

sålunda att bidraget till bostadskreditkassans reservfond borttages

och att förvaltningsbidraget förvandlas till ett kombinerat förvaltningsoch

fondbidrag.

Utredningen har vidare föreslagit en viss omläggning av bidragen till bostadskreditföreningarnas

säkerhetsfonder. För närvarande utgår bidrag till

förenings säkerhetsfond med två procent av erhållet lån. Bidraget har hittills

fördelats på de första fem åren av lånets löptid på så sätt att under

vart och ett inbetalts fyra tiondels procent av lånebeloppet. Med hänsyn

till den storlek föreningarnas säkerhetsfonder nu erhållit anser utredningen,

att en fördelning av avgiften på tio år efter lånets utbetalande varken

ökade risken för att låntagarnas solidariska ansvarighet skulle behöva tagas

i anspråk eller äventyrade den fortsatta fondbildningen. Däremot skulle en

sådan fördelning medföra en icke oväsentlig lättnad i lånevillkoren, då det

ofta torde vara av betydelse, att lånekostnaden under de första åren ej sattes

högre än vad som vore oundgängligen nödvändigt. I enlighet härmed

föreslås att fondbidraget konstrueras som en årlig avgift av två tiondels

procent av ursprungliga lånebeloppet att utgå under tio år efter lånets utlämnande.

I samband härmed har utredningen även framlagt förslag om att det årliga

bidraget skulle kunna genom beslut av föreningsstämma nedsättas till

0,i procent. Beslutet om sänkning skulle för att bli gällande godkännas av

bostadskreditkassans styrelse. Enligt utredningens uppfattning syntes det

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

lämpligt att på detta sätt öppna en möjlighet att något lätta på låntagarnas

utgifter för fondökning. Utredningen har övervägt huruvida det borde uppställas

krav på att säkerhetsfonden skulle uppgå till viss procent av utlåningen

för att en avgiftssänkning skulle få medgivas. Utredningen har dock

funnit att det skulle vara mindre ändamålsenligt med en i författning fastställd

fix gräns, enär en expanderande förening skulle få svårigheter att

hålla en sådan proportion ehuru den genom ökad utlåning'' stärkte sin ställning,

medan en mera stillastående förening gynnades. Utredningen understryker

att medgivandet att under vissa förutsättningar sänka fondbidragét

till en procent endast korarne att påverka fonderna i särskilt väl konsoliderade

föreningar.

Förslaget om en fördelning av det 2-procentiga fondbidraget till bostadskreditförenings

säkerhetsfond på tio år i stället för på fem år har allmänt

tillstyrkts av remissinstanserna. Däremot har viss tvekan yppats beträffande

förslaget om att bidraget under vissa förutsättningar skulle kunna nedsättas

till 1 procent. Sålunda har fullmäktige i riksgäldskontoret uttalat, att

det skulle kunna uppstå en skillnad mellan de olika sinsemellan solidariskt

ansvariga bostadskreditföreningarna. Å andra sidan kunde det enligt fullmäktiges

mening icke Vara rimligt, att en bostadskreditförening med stark

fondbildning och även i övrigt konsoliderad ställning skulle nödgas utlaga

ett onödigt högt fondbidrag. Främst med hänsyn härtill hade fullmäktige

icke velat motsätta sig förslaget. Bank- och fondinspektionen har som sin

mening hävdat att någon nedsättning av fondbidraget icke borde få äga

ruin, därest föreningens säkerhetsfond icke uppginge till minst 3 procent

av förbindelserna.

Enighet synes råda därom att bostadskreditföreningarna nu nått en sådan

grad av konsolidering att vissa lättnader i låntagarnas skyldighet att

lämna bidrag till fondbildningen är möjliga att genomföra. Den av utredningen

föreslagna fördelningen av fondbidragen på en längre tidsperiod

än som för närvarande medgives torde vara en lämplig åtgärd, då man

härigenom uppnår en icke obetydlig lättnad i lånevillkoren under de första

åren efter lånets upptagande. Jag tillstyrker sålunda utredningens förslag

härom.

Denna omläggning av fondbidraget skulle komma nytillträdande låntagare

i alla bostadskreditföreningar till del. Härutöver har utredningen velat öppna

möjlighet för förening att efter beslut i särskild ordning sänka den årliga

avgiften från 0,2 till 0,i procent. Såsom nyss anmärkts har bank- och

londinspektionen ansett att sådan nedsättning icke borde få äga rum i

andra fall än då föreningen uppnått en fondrelation av 3 till 100.

Åtskilliga skäl talar onekligen för att man uppställer krav på en viss

fondrelation för att en nedsättning av fondbidraget skulle få medgivas. En

sådan regel vore lätt att objektivt tillämpa och någon skillnad mellan de

olika sinsemellan solidariskt ansvariga bostadskreditföreningarna skulle icke

uppkomma. Å andra sidan skulle bestämmelsen icke medgiva att hänsyn

toges till förhållandena i det enskilda fallet. Utredningen har i detta sam
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

61

manhang särskilt pekat på de svårigheter som skulle uppkomma för föreningar

med växande rörelse.

Vid bedömandet av frågan om behov föreligger av en i författning fixerad

gräns, bör man enligt min mening särskilt uppmärksamma i vilken ordning

ett beslut om nedsättning skall kunna komma till stånd. I detta hänseende

har utredningen föreslagit att det skulle tillkomma medlemmarna, vilka är

bundna av solidariskt ansvar, att själva å föreningsstämma fatta beslut om

nedsättning. Beslutet skulle dock icke vara giltigt med mindre det biträtts

av bostadskreditkassans styrelse. Ett en gång fattat beslut om nedsättning

av avgiften skulle när som helst kunna sättas ur kraft av föreningsstämma

eller kassans styrelse. Utredningen har särskilt framhållit att man torde

vara berättigad förutsätta, att den prövning av förenings beslut, som ålåge

kassan, komme att föregås av noggranna överväganden av föreningens ekonomiska

förhållanden och övriga omständigheter av betydelse.

Genom dessa bestämmelser synes tillräckliga garantier ha skapats för att

konsolideringskravet inom föreningen är väl tillgodosett innan ett beslut om

nedsättning genomföres. På grund härav och med understrykande av att

det torde få ankomma på bostadskreditkassan att vid sin prövning noga

tillse att möjligheten till nedsättning av fondbidraget utnyttjas med försiktighet,

har jag ansett mig kunna tillstyrka det av utredningen framlagda

förslaget.

Slutligen torde jag få något beröra de av utredningen föreslagna bestämmelserna

angående fondmedlens placering. Utredningen bär bland annat förordat

att för bostadskreditföreningarnas säkerhetsfonder skulle gälla i huvudsak

samma regler som för närvarande tillämpades för flertalet stadshypoteksföreningar.

Bestämmelserna innebär att säkerhetsfondernas medel

skall till minst hälften placeras i bankinrättningar eller vissa fullgoda obligationer

och i övrigt — i den mån de icke erfordras för föreningarnas löpande

utgifter — på betryggande sätt göras räntebärande.

Bank- och fondinspektionen har bl. a. ifrågasatt huruvida icke den mest

rationella anordningen vore att medel motsvarande säkerhetsfonderna placerades

som inlåning hos kassan, vilken därefter skulle disponera över medlen

för den gemensamma rörelsen och härigenom förränta medlen åt föreningarna.

Frågan om till vilket organ fondbildningen lämpligen borde förläggas diskuterades

i samband med tillkomsten av bostadskreditorganisationen. Som

ett viktigt skäl för att fondbildningen förlädes till föreningarna angavs att

låntagarna inom dessa vore solidariskt ansvariga och följaktligen själva borde

förvalta fondmedlen. Någon ändring härutinnan synes icke nu böra vidtagas.

Då de av utredningen föreslagna placeringsbestämmelserna för bostadskreditorganisationens

fondmedel nära överensstämmer med de regler

som sedan lång tid prövats inom stadshypoteksrörelsen och där visat sig

ändamålsenliga, har jag ansett mig kunna biträda utredningens förslag jämväl

i denna del.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

I överensstämmelse med vad jag tidigare anfört har med ledning av realkreditutredningens

författningsutkast inom finansdepartementet utarbetats

förslag till dels förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och om stadshypoteksföreningar dels ock förordning om Svenska bostadskreditkassan

och om bostadskreditföreningar. I det följande behandlas vissa

av de i förordningarna intagna bestämmelserna. Jag kommer därvid att närmare

redogöra för sådana ändringar i de av utredningen utarbetade författningsförslagen,

som blir erforderliga vid ett bifall till de av mig tidigare

framlagda förslagen. Vidare avser jag att beröra en del organisatoriska

spörsmål ävensom vissa under remissbehandlingen aktualiserade detaljspörsmål.

V. Särskild motivering till vissa författningsbestämmelser.

Paragrafbeteckningen avser, där icke annat sägs, såväl förslaget till förordning

om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

som förslaget till förordning om Svenska bostadskreditkassan

och om bostadskreditföreningar. Paragrafnumreringen i de inom finansdepartementet

upprättade författningsförslagen överensstämmer med numreringen

i realkreditutredningens författningsförslag.

2 § (förslaget till förordning om stadshypoteksorganisationen).

I enlighet med vad jag tidigare föreslagit (s. 37) har beloppet för stadshypotekskassans

grundfond upptagits till 275 miljoner kronor. Samtidigt

har de i 5 § tredje stycket angivna beloppen ändrats till 260 miljoner respektive

250 miljoner kronor.

5 §.

Det av mig framlagda förslaget om borttagande av den nuvarande 10-årsgränsen

för konvertering av stadshypotekskassans och bostadskreditkassans

obligationslån föranleder ändring i 5 § andra stycket i de av utredningen

framlagda författningsförslagen. Nämnda författningsbestämmelse har

i utredningens förslag följande lydelse.

Av kassan upptaget obligationslån skall senast tio år efter dess upptagande

kunna av kassan uppsägas till inbetalning å den förfallotid, som i sådant

hänseende må vara i låneavtalet bestämd.

I de inom finansdepartementet utarbetade författningsförslagen har orden

»senast tio år efter dess upptagande» utgått.

På sätt fullmäktige i riksbanken påpekat torde ändringen av 5 § andra

stycket medföra att även vissa andra med konverteringsrätten sammanhängande

föreskrifter i de av utredningen framlagda författningsförslagen

måste ändras.

Stadshypotekskassan har i sin förut omnämnda promemoria av den 2 januari

1953 redogjort för de ändringar, som enligt kassans mening blir er
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

63

forderliga i nu ifrågavarande hänseende. Av innehållet i promemorian må

här återgivas följande.

Enligt § 10 första stycket i realkreditutredningens förslag till förordning

för stadshypoteksorganisationen kunna av kassan utlämnade lån återbetalas

antingen genom viss årlig amortering (amorteringslån) eller utan

amortering efter förloppet av viss tid, minst tio och högst tjugu år (fasta

lån).

Ehuru intet säges därom i riksbanksfullmäktiges förslag, synes man kunna

antaga, att det ej är fullmäktiges avsikt, att stadshypotekskassan skulle

frånsåga sig rätten att uppsäga sina obligationer under en längre tid än

tjugu år. Man torde sålunda kunna utgå från att maximitiden 20 år för

fasta lån alltjämt kan bibehållas.

Annorlunda är förhållandet med den nuvarande minimigränsen för fasta

lån, tio år. Denna kan bibehållas endast så länge stadshypotekskassan ej

begagnar den föreslagna möjligheten att under längre tid än tio år frånsåga

sig uppsägningsrätt å sina obligationer. Minimitiden för utlämnade

lån kan självfallet icke sättas kortare än konverteringstiden för de obligationslån,

som ligga till grund för utlåningen. Förluster skulle eljest kunna

uppstå för kassan, nämligen om ränteläget vid utgången av de utlämnade

lånens löptid sjunkit under den nivå, efter vilken kassan har att förränta

vederbörande obligationslån.

Lämpligast synes vara, att den nuvarande fixa minimigränsen för fasta

låns löptid slopas, varigenom minimigränsen kommer att bli bestämd av

konverteringstiden för det obligationslån, som ligger till grund för den

aktuella utlåningen. Detta förhållande torde böra komma till uttryck genom

ett tillägg till § 10 första stycket, varigenom fastslås att förfallotiden

för fast lån skall så bestämmas, att den är förenlig med villkoren för kassans

förbindelser.

Då bostadskreditorganisationen endast utlämnar amorteringslån, beröres

den ej av det ändringsförslag, som här framlagts rörande § 10 första stycket

av realkreditutredningens förslag till förordning för stadshypoteksorganisationen.

I § 10 tredje stycket i realkreditutredningens förslag till förordningar för

stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna stadgas, att till förening

utlämnat lån kan, sedan tio år förflutit från lånets utlämnande, av föreningen

uppsägas till inbetalning efter ett år med gäldande av ersättning

på det sätt och med det belopp, som av kassans styrelse bestämmes för

den ränteförlust, som må av inbetalningen föranledas (ränteskillnadsersättning).

Enligt § 23 tredje stycket i förslaget till förordningar gälla här — liksom

i övriga fall — samma regler mellan låntagare och förening som mellan

förening och kassa.

Genom här anförda bestämmelse tillerkännes låntagaren en ovillkorlig

rätt till förtidsinbetalning av sitt lån mot gäldande av ränteskillnadsersättning.

Bestämmelsen i dess ursprungliga form synes ha föranlett stadgandet

om att kassan skall förbehålla sig rätt att senast tio år efter utgivandet uppsäga

sina obligationer.

Bestämmelsen i § 10 tredje stycket i realkreditutredningens förslag till

förordningar kompletteras av stadgandet i fjärde stycket i samma paragraf.

Däri stadgas, att kassans styrelse kan medgiva inbetalning av lån tidigare

än som sägs i tredje stycket, när det med hänsyn till kassan åliggande "förpliktelser

finnes kunna ske. I sådant fall äger styrelsen föreskriva, jämte

gäldande av ränteskillnadsersättning, jämväl andra villkor för inbetalningen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Den ovillkorliga rätten till inbetalning — efter uppsägning — av lån, som

löpt i tio år, utnyttjas visserligen mycket sällan, eftersom kassorna efter

konvertering av motsvarande obligationslån regelmässigt erbjuda låntagarna

omsättning till den lägre ränta, som möjliggjorts genom konverteringen.

Erfarenheten har emellertid visat, att rätten i fråga psykologiskt

icke är av ringa betydelse. Särskilt beträffande amorteringslånen, som ju

regelmässigt löpa under en längre tid, innebär det ur låntagarnas synpunkt

en trygghetskänsla att oavsett den stipulerade löptiden kunna på etl relativt

tidigt stadium inlösa lånet, därest en sådan förtidsinbetalning på grund

av inträffade omständigheter skulle te sig fördelaktig för låntagarna.

Såsom redan antytts föreligger ett sammanhang mellan tidsbestämmelsen

tio år för den ovillkorliga rätten till förtidsinbetalning å ena sidan och den

tioåriga konverteringstiden å andra sidan. I förarbetena till 1894 års reglemente

för Allmänna hypotekskassan för Sveriges städer beter det sålunda:

»Uppsägningsrättens medgivande förutsatte dock alltid, att hypotekskassan,

som komine att få mottaga de inflytande beloppen, måtte, för den händelse

hon icke kunde använda dem till utgivande av nya lån, äga tillfälle

att i motsvarande grad minska sin obligationsskuld.» Beträffande den tioåriga

konverteringstiden uttalades, att »det ligger-----i sakens natur,

att då det medgives kassans låntagare, hypoteksföreningarna, att sedan tio

år förflutit från det lån blivit till dem utlämnat, uppsäga detsamma till

inbetalning, kassan bör vid sin upplåning bereda sig tillfälle att kunna å

sin sida till sina långivare återbära bekomna försträckningar för den händelse

kassan icke finner sig kunna i sin utlåningsrörelse ånyo använda de

i anledningar av skedda uppsägningar till henne inflytande medel». Dessa

båda uttalanden bygga på den i hypoteksrörelsen grundläggande principen,

att kongruens måste råda mellan fast upplåning och fast utlåning. Avsteg

från denna princip kan lätt leda till betydande förluster. Om exempelvis i ett

läge, då marknadsräntan är 11 procent, tio år gamla 4-procentiga hypotekslån,

som utgivits på grundval av ett 4-procent obligationslån med 15- årig konverteringstid, skulle kunna återbetalas, skulle kassan icke kunna

göra de återbetalda medlen räntebärande till högre räntesats än 3 procent

men samtidigt själv vara nödsakad att åtminstone intill dess konverteringsrätt

i fråga om obligationslånet inträder erlägga 4 procent ränta för medlen.

Situationen skulle ytterligare kompliceras, om ränteläget vid tidpunkten

för konverteringsrättens inträdande åter stigit. Den i gällande bestämmelser

stipulerade skyldigheten att vid förtidsinbetalning av lån erlägga ersättning

för uppkommande ränteförlust med belopp, som kassans styrelse bestämmer,

löser inte frågan, eftersom vid inbetalningstillfället hållpunkter saknas

för beräkning av ränteförlusten.

Av det ovan sagda torde framgå, att ett genomförande av riksbanksfullmäktiges

förslag till ändrade regler beträffande konverteringstiden jämväl

föranleder jämkningar i bestämmelserna om rätt till förtidsinbetalning av

lån. Den tidpunkt, då ovillkorlig uppsägningsrätt kan inträda i fråga om

utlämnade lån, måste anknytas till den tidpunkt, då konverteringsrätt inträder

beträffande motsvarande obligationslån. Eftersom en utsträckning

av den hittills allmänt tillämpade konverteringstiden av tio år sannolikt kan

komma i fråga endast då speciella förhållanden på penning- och kapitalmarknaden

så kräva, synes det lämpligast att som huvudregel bibehålla de

nuvarande bestämmelserna om rätt att efter tio år uppsäga ett lån men

att därtill foga det förbehållet, att regeln må åberopas endast i den mån, villkoren

för kassans förbindelser icke utgöra hinder däremot. En längre konverteringstid

än tio år är därvid uppenbarligen ett hinder för huvudregelns

tillämpning.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

65

Enligt § 24 andra stycket i realkreditutredningens förslag till förordning

för stadshypoteksorganisationen må fasta lån å längre tid än tio år meddelas

endast mot inteckning liggande inom två tredjedelar av eljest tillåtna

andelar av uppskattningsvärdet och taxeringsvärdet, där huvudbyggnaden

å den fasta egendomen eller å den med tomträtt upplåtna tomten icke är av

sten eller annat lika hållbart byggnadsämne. Förslaget innebär i detta avseende

ingen ändring i förhållande till nu gällande bestämmelser.

Med fastighet, vars huvudbyggnad »icke är av sten eller annat lika hållbart

byggnadsämne» avses främst fastighet eller tomträtt, där huvudbyggnaden

är av trä.

Beträffande ort, där lån mot inteckning i en dylik fastighet eller tomträtt

får beviljas upp till 60 % av fastighets- eller tomträttsvärdet, innebära

bestämmelserna, att ett 20-årigt fast lån får utlämnas upp till 40 % av fastighetsvärdet,

medan återstående lånebelopp kan beviljas som ett amorteringslån

eller som ett 10-årigt fast lån.

Såsom ovan framhållits medför en förlängning av konverteringstiden för

kassans obligationslån bl. a. den konsekvensen, att kassan icke kan utlämna

fasta lån med så kort löptid som tio år. En försämring skulle sålunda inträda

i fråga om lånemöjligheterna för ägare av trähusfastigheter och innehavare

av tomträttsbyggnader av trä. För att undvika detta synes tvenne

alternativa lösningar kunna diskuteras.

Den mest radikala lösningen torde vara att slopa de nuvarande speciella

belåningsvillkoren för byggnader av trä. Önskemål härom ha såväl tidigare

som i samband med framläggandet av realkreditutredningens förslag framställts

från föreningshåll. Ehuru önskemålen i och för sig synas beaktansvärda,

torde en så långtgående förändring av utlåningsvillkoren icke böra

komma till stånd utan en mera fullständig utredning. Skäl synes emellertid

icke föreligga att i detta sammanhang föranstalta om en dylik utredning.

Det synes under sådana förhållanden lämpligast att för närvarande inte

vidtaga andra jämkningar i gällande utlåningsbestämmelser i fråga om trähus

än som stå i direkt sammanhang med en förlängning av konverteringstiden.

Eftersom enligt vad ovan framhållits en förlängning av konverteringstiden

kan förväntas ske endast under särskilda omständigheter, synes

— i likhet med vad som föreslagits beträffande tidpunkten för uppsägningsrättens

inträdande — de nuvarande utlåningsbestämmelserna i här berörda

avseende böra bibehållas som en huvudregel med möjlighet till avsteg

vid sådan utlåning, som grundas på obligationslån med längre konverteringstid

än tio år. Till bestämmelserna i § 24 andra stycket synes sålunda

böra fogas det förbehållet, att bestämmelserna skola gälla endast i den

mån desamma äro förenliga med villkoren för kassans förbindelser. Ett

sådant förbehåll torde kunna införas genom en hänvisning till § 10 första

stycket.

Nu föreslagen ändring av förordningen för stadshypoteksorganisationen

berör ej förordningen för bostadskreditorganisationen.

Departementschefen. De av hypotekskassan sålunda framlagda ändringsförslagen

föranleder ingen erinran från min sida. Vid utarbetandet av de

inom finansdepartementet upprättade författningsförslagen har ändringarna

beaktats. Vissa smärre redaktionella omformuleringar har dock företagits.

I detta sammanhang vill jag även nämna, att i enlighet med realkreditutredningens

förslag — vilket tillstyrkts av fullmäktige i riksgäldskontoret

— icke i departementsförslaget medtagits nuvarande föreskrift, att stads5

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 56.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

liypotekskassans obligationer för att ha gällande kraft skall vara försedda

med påteckning, att de blivit inregistrerade hos riksgäldskontoret. Bestämmelsen,

som torde ha införts för att inför den utländska obligationsmarknaden

betona obligationens officiella prägel, saknar numera betydelse.

6 §.

Enligt § 5 andra och tredje styckena förordningen den 17 maj 1935 om

stadshypotekskassan skall de hos föreningarna belånade reverserna med tillhörande

hypotek pantförskrivas för de förbindelser, som föreningarna för

erhållna lån utfärdar till kassan. Nämnda reverser och hypotek skall ställas

under offentlig vård, som utövas av ett av Konungens befallningshavande i

den ort, där föreningens styrelse har sitt säte, förordnat ombud. Handlingarna

skall förvaras under tre olika lås. Ombudet och två av föreningens styrelse

särskilt utsedda personer skall inneha nyckel till var sitt lås. Jämlikt

§ 6 samma förordning skall nyssnämnda förbindelser och reverser med tillhörande

hypotek tjäna såsom säkerhet för de av hypotekskassan utfärdade

obligationerna. Det åligger kassans styrelse att tillse att sålunda föreskriven

säkerhet är ställd och under hela lånetiden vidmakthålles.

För bostadskreditorganisationen gäller bestämmelser med i huvudsak

samma innebörd (§6 förordningen den 3 augusti 1929 om bostadskreditkassan

och om bostadskreditföreningar och § 2 i 1929 års reglemente).

Realkreditutredningen anför att nuvarande bestämmelser om obligationsinnehavarnas

säkerhet vore i viss mån oklara och att de i tillämpningen givit

anledning till tveksamhet. Det angåves sålunda icke vilken rätt som tillförsäkrats

obligationsinnehavarna. Kassan iklädde sig i sin verksamhet även

förpliktelser gentemot andra än obligationsinnehavarna, t. ex. då kassan

verkställde en tillfällig upplåning för erhållande av rörelsekapital. Om bestämmelsen

rörande obligationsinnehavarnas säkerhet över huvud hade någon

rättslig betydelse måste den innebära — vilket även framginge av förarbetena

— att obligationsinnehavarna hade en företrädesrätt till betalning

ur föreningarnas förbindelser jämte de av låntagarna till föreningarna lämnade

reverser med hypotek. Närmast måste åsyftas en panträtt. Enligt utredningens

uppfattning borde till undvikande av tveksamhet i författningen utsägas,

att för obligationsinnehavarna fråga vore om en pantsäkerhet. Denna

kompletterades genom pantförskrivning till kassan, som därigenom bl. a.

kunde disponera över låntagarnas reverser med tillhörande hypotek. Enligt

gällande bestämmelser skulle till föreningarna lämnade reverser med hypotek

ställas under offentlig vård. Av praktiska skäl vore det omöjligt att verkställa

ett sådant överlämnande omgående efter det att föreningen mottagit

låntagarnas reverser och hypotek. Överlämnandet torde böra ske med lämpliga

tidsmellanrum.

Under hänvisning till det sålunda anförda har utredningen föreslagit

att i förordningarna (6 §) intoges en bestämmelse av följande lydelse:

De förbindelser, som föreningar för erhållna lån utfärda till kassan, jämte

de till föreningarna för erhållna lån lämnade reverser med tillhörande hypotek

utgöra pantsäkerhet för de obligationer, som av kassan utgivas.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Knncjl. JUaj.ts proposition nr 56. 67

Reverserna jämte hypoteken skola pantförskrivas till kassan för förenings

lån hos densamma.

Det^ åligger kassans styrelse att tillse att föreskriven säkerhet är ställd

och hålles vid makt. De till föreningarna lämnade reverser med hypotek skola

utan onödig tidsutdräkt ställas under offentlig vård.

Nu gällande föreskrift om vården av pantförskrivna reverser och hypotek

har utredningen ansett utgöra en sådan föreskrift, som borde upptagas i

reglementet.

Bank- och fondinspektionen har i sitt remissyttrande berört frågan om

obligationshavarnas säkerhet och yttrar därom:

Inspektionen instämmer med de sakkunniga däri, att man, till undvikande

av oklarhet, bör i författningstexten direkt utsäga, att den säkerhet som obligationshavarna

skola för sin fordran ha i låntagarnas reverser med tillhörande

hypotek skall vara en panträtt; en liknande bestämmelse har sedan

länge funnits i försäkringslagstiftningen (se nu 276 § 1 inom. andra punkten

försäkringslagen), där motsvarande rätt tillerkänts försäkringstagare.

Enligt gällande bestämmelser skola de reverser och hypotek, vari obligationshavarna

torde ha panträtt, ställas under offentlig vård. Syftet härmed

har uppenbarligen varit att skilja panten från pantsättarens besittning och

därmed uppfylla det för panträtt i lös egendom föreskrivna traditionskravet.

Anordningen har givetvis värde även ur kontrollsynpunkt, bl. a. med hänsyn

till den granskning av säkerhetshandlingarnas formella och reella riktighet,

som ombudet verkställer — en granskning som är särskilt värdefull i

mindre föreningar med begränsade personella resurser.

Utredningen föreslår nu i viss mån ändrade bestämmelser, vilka emellertid

äro så avfattade att oklarhet måste råda om vad som avses. Det har varken

i motiven eller eljest direkt utsagts att avsikten är att frångå den hittillsvarande,

med hävdvunnen svensk rättspraxis helt överensstämmande anordningen,

som innebär att obligationshavarna skola vara tillförsäkrade säkerhet

i lånehandlingar jämte hypotek, som överlämnats till de av det allmänna särskilt

förordnade ombud, vilka^tjäna som pantvårdare för obligationshavarna.

Därest avsikten är att ifrågavarande rättspraxis — alltså pantens tradition

som villkor för panträtten — skall frångås, vill inspektionen bestämt

avråda därifrån, och detta så mycket mer som det icke ådagalagts eller ens

påståtts att några avgörande hinder föreligga för ett sådant''successivt överlämnande

av handlingarna till pantvårdarna, att full säkerhet för utelöpande

obligationer ständigt finnes. I motiven till § 6 av förslaget till förordningen

för stadshypoteksorganisationen ha de sakkunniga anfört, att det av praktiska

skäl är omöjligt att omgående efter låns utlämnande överlämna säkerhetshandlingarna

till det allmänna ombudet. Detta är riktigt men utgör enligt

erfarenheten icke något hinder för ett uppfyllande av kravet på att pantvärdet

kontinuerligt skall hållas i nivå med hypotekskassans obligationsskuld.

För finansiering av de förskottslån, vilka av föreningarna utlämnas

i avvaktan på att låne- och säkerhetshandlingarna färdigställas för överlämnande

till vederbörande ombud, disponerar hypotekskassan nämligen bl. a.

de medel, som motsvara dess reservfond och har från tid till annan dessutom

anlitat möjligheten att til 11 älligt upplåna medel. Finansieringen av denna

förskottslåneverksamhet skulle ytterligare underlättas, därest inspektionens

ovan gjorda förslag till dispositionsregler för hypoteksföreningarnas säkerhetsfonder

bleve genomförda. I detta sammanhang förtjänar också framhållas,

att man i försäkringslagstiftningen nyligen (genom 1948 års lag)

skärpt redovisningskraven på försäkringsfonderna därhän, att dessa vid

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Iiungl. Maj.ts proposition nr -56.

envar tidpunkt skola motsvaras av värdehandlingar av visst angivet slag

(274 § lagen om försäkringsrörelse; jfr prop. 1948: 50 s. 356—357).

Även sparbanksinspektionen ifrågasätter om utredningens omskrivning

av ifrågavarande stadgande skapat tillräcklig klarhet om bestämmelsernas

innebörd och anför:

Bestämmelsernas inneboende mening synes närmast kunna antagas vara,

att en så kallad legal panträtt skulle föreligga utan iakttagande av de villkor,

som måste uppfyllas för stiftande av konventionell panträtt. Vid sådant

förhållande förefaller det oklart i vad mån panträtten enligt paragrafens

första stycke skall vara beroende av i andra stycket föreskriven åtgärd, som

icke är avsedd att fullföljas genom tradition av hypoteken. Då panträtten icke

gjorts beroende av den offentliga vården — vilket tydligen skulle stöta på

svårigheter av praktisk art och för övrigt icke skulle kunna genomföras beträffande

föreningarnas låneförbindelser till kassan, utan att även hos denna

offentlig vård anordnades — skulle panträtten komma att även omfatta

handlingar, varöver gäldenären, kassan eller förening, kunde fritt disponera.

Hela denna fråga synes böra tagas under närmare omprövning. Inspektionen

vill hänvisa tili ett i viss mån parallellt fall i 276 § lagen den 17 juni 1948

om försäkringsrörelse och den lösning motsvarande problem där erhållit.

Departementschefen. I syfte att undanröja den oklarhet, som enligt utredningens

uppfattning vidlåder nuvarande bestämmelser om obligationshavarnas

säkerhet, har utredningen föreslagit viss omformulering av dessa bestämmelser.

Förslaget innebär, att i författningstexten direkt utsäges att

obligationsinnehavarna tillförsäkras panträtt för sin fordran.

I anledning av de betänkligheter som i vissa remissyttranden yppats beträffande

utformningen av denna paragraf må följande framhållas.

Såsom bank- och fondinspektionen uttalat torde syftet med den nuvarande

bestämmelsen om att hos föreningarna belånade reverser med tillhörande

hypotek skall ställas under offentlig vård ha varit att skilja panten

från pantsättarens besittning och därmed uppfylla det för panträtt i lös

egendom gällande traditionskravet. Utredningen synes med sitt förslag

icke ha åsyftat att göra någon ändring härutinnan. Då den av utredningen

föreslagna lydelsen kan ge upphov till viss tveksamhet på denna punkt

förordar jag, att författningsrummet erhåller en sådan avfattning, att det

klart framgår, att panträtten är knuten till de värdehandlingar, som ställts

under offentlig vård.

Bank- och fondinspektionen har i detta sammanhang understrukit vikten

av att pantvärdet kontinuerligt hålles i nivå med obligationsskulden. Då det

synts lämpligt att detta kommer till uttryck i förordningarna har i de inom

finansdepartementet upprättade författningsförslagen intagits en föreskrift

om att det skall åligga kassans styrelse att tillse att pantsäkerheten motsvarar

utelöpande obligationers sammanlagda belopp. Jag har härvid icke

förbisett att det understundom kan inträffa att någon tid förflyter från det

lånet utlämnats till dess inteckningshandlingarna hunnit ställas under offentlig

vård. Fråga kan exempelvis vara om att överflytta ett byggnadskreditiv

från en affärsbank till ett hypotekslån, varvid förutsättes klyvning eller an
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56.

69

nan åtgärd beträffande inteckningar. Hinder bör i dylikt fall icke anses föreligga

för förening att utlämna lånet mot att affärsbanken förbinder sig att

så snart inteckningsåtgärden genomförts tillhandahålla den stipulerade inteckningssäkerheten

eller att återbetala lånet. Gentemot en sådan av praktiska

skäl betingad eftersläpning i fråga om pantsäkerhetens redovisning

finnes självfallet intet att invända. Detta så mycket mindre som fullgod

säkerhet för hypotekslånet alltid föreligger, i det anförda exemplet bestående

av affärsbankens förbindelse.

10 § sista styckei.

Inflyter till kassan medel, som icke genast kan användas för att infria

dess förbindelser eller till utlåning åt föreningarna, skall kassan enligl utredningens

förslag äga göra sådana medel räntebärande på kortare tid genom

att insätta dem i bankinrättning eller genom att placera dem i vissa

angivna värdepapper.

Svenska sparbanksföreningen har i sitt remissyttrande föreslagit att i författningstexten

uttryckligen angives att i den mån insättning sker i bankinrättning

densamma skall äga rum i svenskt bankaktiebolag, svensk sparbank

eller å postgiro. Föreningen har påpekat att härigenom skulle vinnas

överensstämmelse med den formulering, som använts i fråga om placering

av säkerhetsfondernas medel.

Departementschefen. Även enligt min uppfattning bör den av sparbanksföreningen

föreslagna formuleringen väljas. Jag tillstyrker sålunda att ordet

»bankinrättning» i det av utredningen framlagda förslaget utbytes mot

»svenskt bankaktiebolag, svensk sparbank eller å postgiro».

11—13 och 26 §§.

För att möjliggöra det administrativa samgående institutionerna emellan,

som utredningen förordar, har utredningen i sitt förslag till förordningar

och reglementen upptagit likartade organisatoriska bestämmelser för stadshypoteks-

och bostadskreditorganisationerna. Förslaget innebär vissa sammanjämkningar

av för institutionerna nu gällande förvaltningsbestämmelser.

Beträffande kassornas styrelse anför utredningen följande.

Stadshypotekskassans styrelse består enligt för närvarande gällande bestämmelser

av fem ledamöter. Av dessa utser Konungen ordförande och ytterligare

tre ledamöter, medan fullmäktige i riksgäldskontoret utse vice ordförande.

De tre ledamöter, som jämte ordföranden förordnas av Konungen,

skola utses inom ett förslag på sex personer, som upprättats vid ordinarie

ombudsstämma. Mandattiden är tre år.

Bostadskreditkassans styrelse skall bestå av minst sju och högst nio ledamöter

efter vad ombudsstämman beslutar. Av styrelsens ledamöter utser

Konungen ordföranden och ytterligare en ledamot. En av dessa skall äga insikt

och erfarenhet beträffande rörelse för fastighetsbelåning. Fullmäktige

i riksgäldskontoret utse en ledamot, medan övriga ledamöter väljas å ombudsstämman.

Mandattiden är även här tre år.

Då kassorna vid ett administrativt samgående väntas få samma personer

som ledamöter i sina styrelser, och då de spörsmål, som av styrelserna

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

skola bedömas, som en följd av samförvaltningen bli av mera skiftande

slag än tidigare, anser utredningen — särskilt som det är angeläget, att

skilda landsdelar företrädas inom styrelserna — att de föreningsvalda styrelseledamöterna

ej böra vara för fåtaliga.

Utredningen föreslår därför, att kassornas styrelseledamöter skola vara

sju till antalet. Konungen utser en ledamot, tillika styrelsens ordförande,

samt fullmäktige i riksgäldskontoret en ledamot, medan övriga fem ledamöter

väljas å respektive kassas ombudsstämma.

Hos stadshypotekskassans styrelse skall enligt gällande bestämmelser den

av rikgäldsfullmäktige utsedde ledamoten vara vice ordförande. Hos bostadskreditkassan

väljes vice ordförande däremot inom styrelsen.

Enligt utredningens mening tala goda skäl för att bibehålla den för bostadskreditkassan

gällande regeln. Då emellertid utredningens förslag beträffande

styrelsens sammansättning i övrigt innebär en ökad föreningsrepresentation,

har utredningen ansett sig böra föreslå, att den av riksgäldsfullmäktige

utsedde ledamoten skall vara vice ordförande.

Antalet styrelsesuppleanter utsedda å ombudsstämma anses av utredningen

kunna begränsas till tre.

Styrelseledamöternas arvoden bestämmas för närvarande hos stadshypotekskassan

av Konungen, hos bostadskreditkassan beträffande de av Konungen

och fullmäktige i riksgäldskontoret utsedda ledamöterna likaså av

Konungen, medan storleken av övriga ledamöters arvoden avgöres å ombudsstämma.

Samtliga arvoden erläggas av respektive kassa.

Utredningen har i sitt författningsförslag upptagit bestämmelser om att

hos båda kassorna arvodena till den av Konungen utsedde ordföranden och

till den av rifcsgäldsfullmäktige utsedde ledamoten skola bestämmas av Konungen,

medan övriga ledamöters arvoden skola fastställas av ombudsstämman

(§ 9 förslagen till reglementen). Samtliga arvoden skola alltjämt

erläggas av kassorna.

Enligt gällande bestämmelser är stadshypotekskassans styrelse beslutför,

då av dess fem ledamöter minst fyra äro tillstädes. Beslut må dock kunna

fattas även om endast tre ledamöter — däribland ordföranden eller vice

ordföranden — äro närvarande, och dessa tre äro om beslutet ense. Som

styrelsens beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande förenat

sig men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden å sammanträdet.

För vissa beslut stadgas särskild ordning. Härtill återkommer

utredningen.

Bostadskreditkassans styrelse är beslutför, då förutom den vid sammanträdet

tjänstgörande ordföranden minst hälften av styrelsens övriga ledamöter

är tillstädes. Vid lika röstetal avgöres val inom styrelsen genom lottning,

men i annan fråga gäller den mening, som biträdes av ordföranden

vid sammanträdet. Även hos bostadskreditkassan gäller för visst beslut särskild

ordning, som nedan kommer att beröras.

Enligt utredningens förslag (§ 5 förslagen till reglementen) skola styrelserna

vara beslutföra, då minst fem ledamöter äro tillstädes. Dock föreslås,

att beslut skall kunna fattas, även om endast fyra ledamöter — däribland

ordföranden eller den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten —- äro närvarande under förutsättning, att dessa fyra äro om beslutet ense. Vid

lika röstetal synas val inom styrelsen böra avgöras genom lottning, medan

för annan fråga den mening föreslås gälla, som biträdes av ordföranden

vid sammanträdet.

Vissa frågor, som stadshypotekskassans styrelse har att avgöra, anses

enligt nuvarande förordningar vara av sådan vikt, att vid beslut härom

styrelsens samtliga ledamöter skola vara närvarande, varjämte beslutet för

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 56.

71

att bli giltigt skall biträdas antingen av ordföranden eller av den av riksgäldsfullmäktige

utsedde vice ordföranden. Så är föreskrivet, då beslut skall

fattas om att upplägga obligationslån eller om att tillfälligt låna för anskaffande

av rörelsekapital, vidare då fråga är om att utse eller entlediga verkställande

direktör och slutligen då instruktion skall beslutas för föreningarnas

värderingsmän.

För bostadskreditkassan gälla skärpta bestämmelser för åstadkommande

av beslut endast då fråga är om att utse verkställande direktör. Sådant beslut

är ej gällande med mindre det biträtts av en av Konungen utsedd styrelseledamot.

I sitt förslag till förordningar för stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna

har utredningen medtagit bestämmelser om att särskild form

tör beslut erfordras vid avgörande av frågor, för vilka hos stadshypotekskassan

för närvarande speciell beslutsform är föreskriven. Den har sålunda

föreslagit, att sådant beslut, varom här är fråga, ej skall vara gällande med

mindre styrelsen varit fulltalig och beslutet biträtts av ordföranden eller

den av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten (§§ 7 och 11 förslagen till

förordningar; § 16 förslagen till reglementen).

Utredningen behandlar härefter bestämmelserna angående revision och

framhåller därvid att olika bestämmelser för närvarande gäller hos kassorna

såväl rörande revisorernas antal som rörande det sätt, varpå de utses.

Av stadshypotekskassans fyra revisorer utser Konungen revisionens ordförande

och ytterligare en revisor, medan riksgäldsfullmäktige utser en

och föreningarnas ombud å ombudsstämma en. Av bostadskreditkassans

tre revisorer utser fullmäktige i riksgäldskontoret en. De två andra väljes

å ombudsstämma. En av dessa senare skall vara auktoriserad. Enligt utredningens

förslag skall kassornas revisorer framdeles vara fyra. Av dessa skall

Konungen utse revisionens ordförande och fullmäktige i riksgäldskontoret

en revisor, medan de två övriga skall väljas å ombudsstämma. Av de två sistnämnda

syntes en böra vara auktoriserad.

Hos stadshypotekskassan bestämmes för närvarande samtliga revisorers

arvoden av Konungen. Hos bostadskreditkassan fastställes arvodet för den

av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde revisorn av Konungen, medan

övriga revisorers arvoden bestämmes av ombudsstämman. Samtliga arvoden

erlägges av kassorna.

Enligt utredningens förslag skall framdeles arvodet för revisionens ordförande

och för den av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedde revisorn bestämmas

av Konungen, medan arvodena för de tvenne andra revisorerna

skall fastställas av respektive ombudsstämma. Samtliga arvoden skall alltjämt

erläggas av respektive kassa (§§ 7 och 9 förslagen till reglementen).

Nu gällande regler om ombudsstämma föreslås även ändrade. Utredningen

anför härom:

Enligt gällande bestämmelser utser varje förening till ombudsstämma ett

ombud, jämte en suppleant, för varje påbörjat femtal miljoner kronor av

föreningens sammanlagda oguldna lånebelopp hos kassan enligt senaste

bokslut, dock att förening ej må representeras av flera ombud än fem.

På grund av föreningarnas numera avsevärt ökade omslutning -med därav

följande ökat antal representanter vid ombudsstämma samt för att åstad
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

komma en rättvisare representation i förhållande till de olika föreningarnas

storlek föreslår utredningen, under bibehållande av maximitalet fem, att

stadshypoteksförening utser ett ombud, jämte en suppleant, för varje påbörjat

tjugofemtal miljoner kronor oguldet lånebelopp och bostadskreditförening

ett ombud, jämte en suppleant, för varje påbörjat tiotal miljoner

kronor.

Vid ombudsstämmorna böra i så stor utsträckning som möjligt samma

personer representera både stadshypoteks- och bostadskreditförening. Så är

naturligt med hänsyn till utredningens förslag om principiell samförvaltning.

Bostadskreditkassans ombudsstämma äger enligt för närvarande gällande

bestämmelser att fastställa kassans balansräkning och besluta angående

ansvarsfrihet för styrelsen. Stadshypotekskassans ombudsstämma saknar

denna befogenhet. iDen äger endast granska stadshypotekskassans förvaltning

och meddela finansdepartementet och riksgäldskontor eventuella anmärkningar.

Det tillkommer Konungen att pröva kassans förvaltning och

att, sedan fullmäktige å riksgäldskontor avgivit yttrande, besluta angående

ansvarsfrihet för styrelsen.

I enlighet med vad utredningen tidigare anfört, föreslår den, att bestämmelserna

för de två institutionerna bringas i överensstämmelse med varandra

på så sätt att ombudsstämmorna tilläggas befogenhet att fastställa

balansräkningen samt att besluta angående ansvarsfrihet för styrelserna.

Stadshypotekskassans ombudsstämma öppnas av den, som styrelsen därtill

inom sig utsett. Därefter välja ombuden inom sig ordförande för stämman.

Såsom ordförande vid bostadskreditkassans ombudsstämma är ordföranden

i styrelsen självskriven eller vid förfall för honom den ledamot styrelsen

i hans ställe utsett.

Den förra formen för ledning av förhandlingarna på ombudsstämma anser

utredningen vara den lämpligaste och föreslår därför, att bestämmelserna

för bostadskreditkassans ombudsstämma ändras i överensstämmelse härmed

(§ 8 förslagen till reglementen).

De organisatoriska spörsmålen har i allmänhet icke berörts i remissyttrandena.

Fullmäktige i riksgäldskontoret yttrar dock härom:

Fullmäktige ha uppmärksammat, att utredningens förslag rörande sammansättningen

av stadshypotekskassans och bostadskreditkassans styrelser,

vilka förutsättas komma att få identiskt samma personbesättning, innebär

en icke oväsentlig utökning av föreningarnas inflytande, särskilt för stadshypotekskassans

vidkommande. Å andra sidan har beträffande bostadskreditkassans

styrelse införts bestämmelser, som innefatta ökade befogenheter

för statens representanter vid fattandet av vissa särskilt betydelsefulla beslut.

De skäl, som av utredningen anförts till stöd för ifrågavarande förslag

ha fullmäktige funnit bärande; förslagen biträdas sålunda av fullmäktige.

Departementschefen. I fråga om kassastyrelsernas sammansättning har utredningen

ansett en ökad föreningsrepresentation önskvärd. I övrigt innebär

utredningens förslag i nu förevarande hänseende en anpassning av

stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna till varandra i syfte att befordra

den av utredningen förordade samförvaltningen. Förslagen föranleder

ingen erinran från min sida. Förevarande bestämmelser i utredningens

förslag till förordningar har sålunda — bortsett från vissa redaktionella

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56. 73

jämkningar — upptagits i de inom finansdepartementet upprättade författningsförslagen.

Av utredningen föreslagna stadganden av beskaffenhet att böra intagas i

respektive reglementen, vilka det skall ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa,

torde jag få anmäla i annat sammanhang.

23 §.

Beträffande bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf anför

utredningen:

I tredje stycket av utredningens förslag föreskrives, att för förenings utlåning

de bestämmelser, som gälla för utlåning från kassan till föreningarna,

skola lända till efterrättelse. Lån av förening till låntagare skall sålunda

utlämnas mot enahanda villkor, under vilka föreningen erhåller motsvarande

lån hos kassan. Dessa stadganden — som äro likalydande med de för

bostadskreditorganisationen gällande — synas innefatta även den i den nuvarande

förordningen angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande

och verksamhet § 13 intagna bestämmelsen, att alla till förening inflytande

medel — med vissa uppräknade undantag — skola redovisas till

kassan. Uttrycklig bestämmelse härom i den föreslagna förordningen synes

därför ej vara erforderlig.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har i sitt remissyttrande berört den av

utredningen föreslagna ändringen och yttrar härom:

I förslaget till förordning om stadshypotekskassan och om stadshypoteksföreningar

har utredningen ej upptagit den tidigare bestämmelsen om att

alla till förening inflytande medel med vissa undantag skola redovisas till

kassan. Uttrycklig bestämmelse härom har ansetts ej vara erforderlig med

hänsyn till i det nya förordningsförslaget intagen föreskrift om att för

förenings utlåning skola lända till efterrättelse de bestämmelser, som gälla

för utlåning från kassan till föreningarna. Fullmäktige vilja emellertid ifrågasätta,

huruvida icke ifrågavarande redovisningsföreskrift bör bibehållas

för stadshypoteksföreningarna och jämväl införas för bostadskreditföreningarna,

då den får anses vara av i viss mån grundläggande betydelse för föreningarnas

medelsförvaltning.

Departementschefen. Riksgäldsfullmäktiges anmärkning torde böra beaktas.

I enlighet härmed föreslår jag att en bestämmelse, motsvarande den

som nu innefattas i § 13 första stycket förordningen den 17 maj 1935 angående

grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet,

införes i förevarande paragraf. Vid utformandet av författningstexten har

iakttagits att särskilt bidrag utgår till bostadskreditförenings säkerhetsfond

medan de till stadshypoteksföreningarna inflytande förvaltningsbidragen

jämväl avse fondbildning.

25 §.

Rörande innehållet i denna paragraf, som överensstämmer med utredningens

förslag, har utredningen anfört bl. a. följande:

Antalet styrelseledamöter hos stadshypoteksföreningarna angives

för närvarande i varje förenings reglemente. Ingen förening har färre

än fem eller flera än nio.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Hos bostadskreditförening är antalet styrelseledamöter lägst fem och högst

sju.

Innan en samförvaltning mellan stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna

vunnit tillbörlig stadga, synes under en övergångsperiod ett något

större antal styrelseledamöter än senare vara berättigat. Utredningen har

därför i sitt förslag till förordning upptagit en bestämmelse om att förenings

styrelse under de första fem åren efter förordningens ikraftträdande kan bestå

av lägst fem och högst nio ledamöter och därefter av lägst fem och högst

sju ledamöter. Mandattiden föreslås oförändrad till tre år. Samtliga ledamöter

utom en skola enligt förslaget utses på föreningsstämma.

Enligt nuvarande bestämmelser företrädes stadshypotekskassan hos varje

förening av ett ombud, som äger deltaga i överläggningarna inom styrelse

och å stämma. I bostadskreditförenings styrelse utser bostadskreditkassan

en ledamot.

Utredningen, som anser det lämpligare, att även stadshypotekskassan utser

en styrelseledamot hos varje förening än att dess intressen tillgodoses av

ett särskilt ombud, föreslår, att en ledamot i förenings styrelse utses av vederbörande

kassa, som för honom bör utfärda särskild instruktion.

Styrelseledamöternas arvoden fastställas enligt gällande bestämmelser av

föreningsstämman (föreningssammankomsten). Utredningen föreslår, att så

blir fallet även i framtiden. Detta innebär i viss utsträckning en ändring i

förhållande till vad som nu gäller för stadshypoteksföreningarna, enär för

det särskilda ombud, som för närvarande företräder stadshypotekskassan hos

förening, arvodet bestämmes och erlägges av kassan.

Verkställande direktör utses enligt gällande bestämmelser hos

såväl stadshypoteksförening — om direktör stjänst finnes — som hos bostadskreditförening

av föreningens styrelse. Hos bostadskreditförening är

dock sådant val ej gällande med mindre det godkänts av bostadskreditkassans

styrelse.

Utredningens förslag till förordningar åsyftar att införa likartade bestämmelser

för stadshypoteks- och bostadskreditföreningar. De föreslagna bestämmelserna

innebära sålunda, att verkställande direktör — såsom redan

nu är fallet i fråga om bostadskreditförening — alltid skall utses, samt att

styrelsens val ej skall vara gällande med mindre det godkänts av vederbörande

kassas styrelse. Hinder föreligger givetvis ej, att direktör stjänsten såsom

deltids- eller heltidstjänst innehaves av styrelseledamot i föreningen.

Ett förverkligande av här föreslagen likformighet mellan bestämmelserna

för de båda organisationerna torde öka förutsättningarna för att samma person

utses till verkställande direktör hos såväl stadshypoteks- som bostadskreditförening,

vilket är ett väsentligt led i samförvaltningen av föreningarna.

Enligt utredningens förslag till reglemente § 35 punkt G skola bland förenings

tjänstemän finnas en kamrerare och en ombudsman dock att dessa

två befattningar må kunna förenas hos en person eller att någondera befattningen

må kunna förenas med befattningen som verkställande direktör.

I detta sammanhang vill utredningen som sin principiella mening hävda,

att befattningarna som verkställande direktör och ombudsman av säkerhetsskäl

endast i undantagsfall böra förenas hos samma person. Så bör ske

endast därest förening är av så begränsad storlek, att anställandet av en

särskild person som ombudsman blir för föreningen starkt ekonomiskt betungande.

Hos stadshypoteksförening skola revisorerna enligt nuvarande bestämmelser

vara minst två och högst fyra. De utses på ordinarie föreningsstämma.

I revisionen skall dessutom deltaga ett ombud för stadshypoteks
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

75

kassan. Bostadskreditförenings revisorer skola vara minst tre. Alla utom

en utses på ordinarie föreningssammankomst — en av dem skall vara auktoriserad

revisor — medan den återstående revisorn utses av bostadskreditkassans

styrelse.

Revisorerna hos samförvaltade föreningar böra vara samma personer, varigenom

båda föreningarna kunna revideras samtidigt. I utredningens förslag

angives antalet till minst tre och högst fem. Alla utom en av dessa föreslås

bli utsedda på ordinarie föreningsstämma, och bör en vara auktoriserad

revisor. En revisor skall enligt förslaget utses av respektive kassas styrelse.

Arvoden till de på föreningsstämma utsedda revisorerna böra bestämmas

av stämman och betalas av föreningen, medan arvode till den av kassan utsedde

revisorn synes böra fastställas av kassans styrelse och erläggas av

kassan.

Stadshypoteksförenings medlemmar sammanträda till föreningsstämma,

bostadskreditförenings till föreningssammankomst. Utredningen

föreslår för båda sammankomsterna benämningen föreningsstämma. Föreningsstämma

kan vara ordinarie eller extra.

Utöver de ändringar i gällande bestämmelser, som i det föregående särskilt

berörts, har utredningen föreslagit vissa ytterligare ändringar. Flertalet av

dessa har endast syftat till att bringa bestämmelserna i de två organisationernas

författningar i överensstämmelse med varandra. Andra ändringar innebär

vissa redaktionella justeringar i utformningen av gällande bestämmelser.

Några invändningar mot förslaget i dessa delar har icke framkommit

i remissyttrandena och de inom finansdepartementet upprättade författningsförslagen

ansluter sig i förevarande delar med smärre redaktionella

ändringar till de sakkunnigas förslag.

Vad slutligen angår reglementen för respektive kassa och föreningar, vilka

föreskrifter det jämlikt 1 och 16 §§ förslagen till förordningar ankommer

på Kungl. Maj :t att utfärda och vartill utredningen upprättat förslag, kan

jag nämna, att remissyttrandena endast synes föranleda några ändringar av

mindre vikt. Sålunda avser jag bl. a. att beträffande kassorna införa bestämmelser

om firmateckning motsvarande dem, som föreslagits för föreningarna.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga de inom finansdepartementet upprättade förslagen

till

1) förordning om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och om stadshypoteksföreningar; samt

2) förordning om Svenska bostadskreditkassan och om

bostadskreditföreningar;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

dels ock besluta att staten skall, lör ökning av Konungariket

Sveriges stadshypotekskassas grundfond, genom fullmäktige

i riksgäldskontor^ ställa till förfogande svenska statens

tre och en halv procent obligationer, ouppsägbara från

innehavarens sida, till ett nominellt belopp av fyrtio miljoner

kronor med rätt för kassan att i enlighet med de i förordningen

om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och om stadshypoteksföreningar givna bestämmelserna taga

obligationerna i anspråk.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hans Wenker.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 56.

77

Bihang.

Tabell 1. Stadshypoteks- och bostadskreditkassornas utelöpande lån vid slutet

av vissa av åren t915—1951.

81/12 år

Stadshypotekskass

a n

Bostads- kredit- kassan2

Milj. kr.

Förskottslån 1

Amorteringslån

Amorteringsfria

lån

Summa

Milj. kr.

Milj. kr.

*

Milj. kr.

%

Milj. kr.

%

1915..........

4

2-1

124

64-2

65

33-7

193

1920 ..........

1

0-4

134

59-1

92

40-5

227

—

1925 ..........

14

3-7

191

50-1

176

46-2

381

—

1930 ..........

25

3-9

290

45-7

320

50-4

635

13

1935 ..........

18

2''0

407

44-4

492

53-6

917

96

1940 ..........

16

1-4

475

42-7

622

55-9

1113

144

1945 ..........

31

2-2

469

33-t

917

64-7

1417

202

1946 ..........

18

1-2

441

30-0

1013

68-8

1472

213

1947 ..........

32

2-0

465

28-7

1124

69-3

1621

239

1948 ..........

57

3-2

536

30-1

1 186

66-7

1779

269

1949 ..........

27

1-5

561

30-3

1261

68-2

1849

293

1950 ..........

34

1-7

566

29-5

1321

68-8

1921

311

1951 ..........

69

3''3

569

27-2

1452

69''5

2 090

355

Tabell 2. Stadshypoteks- och bostads kreditföreningarnas utelöpande lånebelopp

den 31 december 1951.

Stadshypoteksföreningarna

Bostadskreditföreningarna

Namn och styrelsens säte

Lånebelopp

Milj. kr.

Namn och styrelsens säte

Lånebelopp

Milj. kr.

Stockholms, Stockholm........

777

Stockholms stads, Stockholm . .

94

Upplands, Stockholm .........

136

Östra Svealands, Stockholm....

64

Norra Roslags och Upsala, Upp-

sala........................

31

Södermanlands, Nyköping......

52

Norrköpings, Norrköping ......

134

Norrköpings, Norrköping......

21

Östgöta, Linköping............

65

Östgöta, Linköping............

13

Norra^Smålands, Jönköping. .. .

57

Norra Smålands, Jönköping. .. .

10

Södra Smålands, Kalmar......

14

Södra Smålands och Blekinge,

Blekinge, Karlskrona..........

37

Karlskrona..................

9

Skånes, Malmö................

242

Skånes, Malmö................

38

Hypoteksföreningen för Väst-

Hallands läns, Halmstad......

6

kustens städer, Halmstad....

59

Göteborgs, Göteborg ..........

117

Göteborgs, Göteborg ..........

19

Göteborgs och Bohus läns, Göte-

borg........................

9

Älvsborgs läns, Vänersborg ....

58

Västgöta-Dals, Vänersborg ....

12

Skaraborgs läns, Skövde ......

12

Wermlands, Karlstad..........

44

Örebro läns, Örebro ..........

70

Västra Svealands, Örebro......

14

Västerås m. fl. städers, Västerås

23

Stadshypoteksföreningen i Da-

larne, Falun................

11

Gefleborgs läns, Gävle ........

20

Gävle-Dala, Gävle ............

3

Västernorrlands och Jämtlands

Västernorrlands läns, Härnö-

58

li

Jämtlands läns, Östersund ....

4

Västerbottens och Norrbottens,

Västerbottens läns, Umeå......

13

Luleå ......................

71

Norrbottens läns, Luleå ......

15

Kiruna, Gellivare och Malm-

bergets, Kiruna ............

2

Summa

2090

Summa

355

1 Lån som vid redovisningstillfället ej överförts i definitiv låneräkning. Sådan överföring sker

två gånger årligen. — 2 Utlämnar enbart amorteringslån.

537047. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:97 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts propositioniangående fortsatt disposition av vissa äldre anslag. s. 1 i texten
  2. BU 1953:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om Konungariket Sveriges stadshgpotekskassa och om stadshypoteksföreningar, m. m. s. 1 i texten