Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m

1953-02-20 · 126 sidor, varav 122 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 122 av 126 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:63, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

1

Kr 63.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet, m. m.; given Stockholms

slott den 20 februari 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917

(nr 269) om fastighetsbildning i stad;

3) lag om verkan som laga skifte av sämjedelning in. in.;

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223)

med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar

av Kopparbergs län.

GUSTAF ADOLF.

Ingvar LindelL

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås vissa ändringar i fastighetsbildningslagstiftningen

i syfte att förenkla förfarandet. Lagändringarna innebära bl. a., att möjlighet

öppnas att hålla förrättningssammanträde annorstädes än där jorden

är belägen. Fastställelseprövningen förordas för flertalet slag av för1

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 63.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

rättningar bli överflyttad från ägodelningsdomaren till överlantmätaren.

Den för avstyclcningsförrättning nu gällande regeln, att om avstyckning

vid förrättningens avslutande blivit av samtliga sakägare godkänd, talan

mot förrättningen sedermera icke må föras, föreslås bli utsträckt att gälla

även gränsbestämning.

Vidare innehåller propositionen förslag till lagstiftningsåtgärder i syfte

att komma till rätta med de allvarligaste av de olägenheter som de befintliga

sämjedelningarna vålla. Sålunda skall enligt en särskild lag sämjedelning,

som kommit till stånd före den 1 januari 1928, kunna förklaras äga

verkan som fastställt laga skifte. Förutsättning för sådan förklaring är att

samtliga delägare äro ense om delningens innehåll och önska sådan förklaring.

Däremot uppställes för meddelande av förklaringen icke några jordpolitiska

villkor. Fråga om förklaring skall prövas vid lantmäteriförrättning,

för vilken föreslås ett enkelt förfarande. Vidare förordas, att rätten

till avstyckning från mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, skall

utsträckas från en femtedel till hälften av marken.

Lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1953.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord

å landet.

Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 2 §, 19 kap. 1 och 21 §§ samt 21 kap.

19, 22, 23, 28, 41, 43, 45 och 46 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord

å landet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i

lagens 3 kap. skall införas en ny paragraf, betecknad 5 a §, av nedan angiven

lydelse.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

3 KAP.

5 a §.

Sammanträde skall hållas där jorden

är belägen, såframt icke lantmätaren

finner det utan olägenhet kunna

hållas annorstädes.

16 KAP.

2 §.

Inom femton dagar från det förrättningen

blivit avslutad skall ett exemplar

av alla skifteshandlingarna utgivas

eller med posten avsändas till den av

delägarna, som dessa eller, där de ej

åsämjas, lantmätaren utser att förvara

handlingarna. Hos den utsedde äge

envar delägare rätt att granska handlingarna

och taga avskrift av dem.

Yppas eljest

Inom femton dagar från det förrättningen

blivit avslutad skall ett exemplar

av skifteshandlingarna utgivas

eller med posten avsändas till den av

delägarna, som dessa eller, där de ej

åsämjas, lantmätaren utser att förvara

handlingarna. Från detta exemplar

må uteslutas sådan handling, som

utan olägenhet kan undvaras av delägarna.

Hos den utsedde äge envar

delägare rätt att granska handlingarna

och taga avskrift av dem.

— sådan vårdare.

1 Senaste lydelse, se beträffande 16 kap. 2 § SFS 1951:356, 19 kap. 1 § 1947:700, 19 kap.

21 § 1951: 356, 21 kap. 23 § 1950:182, 21 kap. 43 § 1951:356, 21 kap. 45 § 1950:182 och 21

kap. 46 § 1935: 236.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

19 KAP.

1

Från fastighet--------

Avstyckning vare tillåten såväl av

mark, som genom laga delning utbrutits

för viss fastighet, som ock av

mark, som är samfälld för flera fastigheter.

Mark, som tillagts fastighet genom

sämjedelning, må ej avstyckas,

med mindre sämjedelningen kommit

till stånd före den 1 januari 1928; i

sådant fall må genom avstyckning avskiljas

högst en femtedel av nämnda

mark.

Vad enligt---------

Vad här-----------

§■

— äga rum.

Avstyckning vare tillåten såväl av

mark, som genom laga delning utbrutits

för viss fastighet, som ock av

mark, som är samfälld för flera fastigheter.

Mark, som tillagts fastighet genom

sämjedelning, må ej avstyckas,

med mindre sämjedelningen kommit

till stånd före den 1 januari 1928; i

sådant fall må genom avstyckning avskiljas

högst hälften av nämnda mark.

— dessa fastigheter,

jämväl stamfastigheten.

21

Sedan gräns ----------

Inom femton dagar från det förrättningen

blivit avslutad skall ett exemplar

av förrättningshandlingarna utgivas

eller med posten avsändas till

sökanden eller, där flera sakägare finnas,

den, som av dem utses. Då sakägarna

förklara sig åtnöjas därmed,

må dock med utlämnandet anstå till

dess kartan enligt vad i 22 § sägs skall

utlämnas.

mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen

blivit avslutad skall ett exemplar

av förrättningshandlingarna utgivas

eller med posten avsändas till

sökanden eller, där flera sakägare finnas,

den, som av dem utses. Från detta

exemplar må uteslutas sådan handling,

som utan olägenhet kan undvaras

av sakägarna. Då sakägarna förklara

sig åtnöjas därmed, må med utlämnandet

anstå till dess kartan enligt

vad i 22 § sägs skall utlämnas.

21 KAP.

19 §.

£r vi,j_______________ställda besvär.

yac[ j____________annan fastighetsgräns.

Har beslut i fråga om bestämmande

av rågång eller annan fastighetsgräns

vid beslutets avkunnande blivit av

samtliga sakägare medelst påskrift å

protokollet godkänt, må talan mot beslutet

sedermera icke föras.

År tillkallat----------stycket sägs.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

5

(Gällande lydelse.)

22

Är någon ------------

Har avstyckning vid förrättningens

avslutande blivit av fastighetens ägare

eller, där flera sakägare finnas, av

dem samtliga medelst påskrift å protokollet

godkänd, må talan mot förrättningen

sedermera icke föras.

(Föreslagen lydelse.)

— blivit avslutad.

Har avstyckningsförrättning vid avslutandet

blivit av fastighetens ägare

eller, där flera sakägare finnas, av

dem samtliga medelst påskrift å protokollet

godkänd, må talan mot förrättningen

sedermera icke föras.

23 §.

Mot beslut------------ blivit avslutad.

Under jorddelningsförrättning-------blivit fastställt.

Har gränsbestämning vid förrättningens

avslutande blivit av samtliga

sakägare medelst påskrift å protokollet

godkänd, må talan mot gränsbestämningen

sedermera icke föras.

28 §.

Sedan i-----------— till ägodelningsdomaren.

Gälla besvär avslutad jorddelningsförrättning,

skall överlantmätarens

yttrande jämväl innefatta redogörelse

för verkställd teknisk granskning av

förrättningen.

41

Sedan jorddelningsförrättning, som

i denna lag avses, eller

laga skifte,

avstyckning,

förrättning för bestämmande av

rågång eller annan fastighetsgräns eller

ägoutbyte, evad sådan förrättning

skett i samband med annan jorddelningsförrättning

eller icke,

förrättning enligt 20 kap. 3, 4 och

5 §§,

förrättning, som jämlikt 14 kap.

10 § hållits efter det laga skifte fastställts,

blivit avslutad, åligger det lantmätaren

att inom den för besvärs anfö
-

Gälla besvär avslutad jorddelningsförrättning,

skall överlantmätarens

yttrande avse förrättningen i dess helhet,

även om anmärkning blott i viss

del framställts mot densamma.

§•

Sedan jorddelningsförrättning, som

i denna lag avses, eller

laga skifte,

avstyckning,

förrättning för bestämmande av

rågång eller annan fastighetsgräns eller

ägoutbyte, evad sådan förrättning

skett i samband med annan jorddelningsförrättning

eller icke,

förrättning enligt 20 kap. 3, 4 och

5 §§,

förrättning, som jämlikt 14 kap.

10 § hållits efter det laga skifte fastställts,

blivit avslutad, åligger det lantmätaren

att inom den för besvärs anfö
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

rande för varje fall stadgade tid till

överlantmätaren i länet insända till

förrättningen hörande karta, där sådan

finnes, ävensom övriga handlingar

angående förrättningen. I fall, varom

i 22 § andra stycket sägs, skola

handlingarna insändas inom femton

dagar från det förrättningen blivit avslutad.

43

Hava besvär icke inom stadgad tid

anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,

varom ovan sägs, överlämne

överlantmätaren, där ej stadgandena i

tredje stycket av denna paragraf annat

föranleda, handlingarna till ägodelningsdomaren;

bifoge ock eget yttrande

ävensom det utlåtande, han må

hava inhämtat från annan myndighet,

och den förklaring över gjorda anmärkningar,

han må hava infordrat

från förrättningslantmätaren. I fråga

om yttrande, varom nu är sagt, gälle

vad i 28 § andra stycket sägs.

Sedan handlingarna inkommit till

ägodelningsdomaren, företage denne

förrättningen till prövning, därvid

vad i 42 § fjärde stycket sägs skall

äga tillämpning. Där anledning ej förekommer

till annat än att förrättningen

är lagligen beskaffad och Konungens

befallningshavande, överlantmätaren,

lantbruksnämnden eller

byggnadsnämnden ej framställt erinran

mot förrättningen samt, såvitt angår

avstyckning av mark för sammanläggning

eller under villkor att stamfastigheten

ingår i sammanläggning,

förordnande tillika gives om sammanläggningen,

meddele ägodelningsdomaren

fastställelse å förrättningen. I

motsatt fall hänskjute han frågan till

rande för varje slag av förrättning

stadgade tid till överlantmätaren i länet

insända till förrättningen hörande

karta, där sådan finnes, ävensom övriga

handlingar angående förrättningen.

§■

Hava besvär icke inom stadgad tid

anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,

varom ovan sägs, företage

överlantmätaren, där ej stadgandena

i andra eller tredje stycket annat föranleda,

förrättningen till prövning,

därvid vad i 42 § fjärde stycket sägs

skall äga motsvarande tillämpning.

Där anledning ej förekommer till annat

än att förrättningen är lagligen

beskaffad och Konungens befallningshavande,

lantbruksnämnden eller

byggnadsnämnden ej framställt erinran

mot förrättningen, meddele överlantmätaren

fastställelse å densamma.

I motsatt fall hänskjute han frågan

till ägodelningsrätten samt överlämne

handlingarna till ägodelningsdomaren;

bifoge ock eget yttrande ävensom

det utlåtande, han må hava inhämtat

från annan myndighet, och den förklaring

över gjorda anmärkningar,

han må hava infordrat från förrättningslantmätaren.

För ägodelningsrättens

behandling av målet gälle i

ty fall vad i 42 § tredje stycket sägs.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Ilungl. Maj.ts proposition nr 63.

7

(Gällande lydelse.)

ägodelningsrätten samt utsatte, så

snart lämpligen kan ske, tid och ort

för målets handläggning. För ågodelningsrättens

behandling av målet gälle

i ty fall vad i 42 § tredje stycket

sägs.

Avser förrättningen allenast avstyckning,

som icke beror av sammanläggning,

skall den fastställelseprövning,

som enligt andra stycket tillkommer

ägodelningsdomaren, i stället

ankomma på överlantmätaren. Har

med stöd av 19 kap. gränsbestämning

ägt rum i sammanhang med avstyckningsförrättningen,

skall överlantmätaren

till prövning företaga förrättningen

jämväl i denna del. Äger överlantmåtiaren

med hänsyn till vad i

andra stycket är stadgat icke meddela

fastställelse å förrättningen, hänskjute

han frågan därom till ägodelningsrätten,

skolande för sådant fall

de i första stycket meddelade föreskrifterna

äga tillämpning.

Har avstyckningsförrättning, under

vilken ej företagits gränsbestämning,

(Föreslagen lydelse.)

Avser förrättningen eller del därav

avstyckning av mark för sammanläggning

eller under villkor att stamfastigheten

ingår i sammanläggning,

skall beträffande förrättningen i dess

helhet den prövning, som enligt första

stycket tillkommer överlantmätaren,

i stället ankomma på ägodelningsdomaren,

till vilken överlantmätaren

har att överlämna handlingarna

jämte eget yttrande ävensom

det utlåtande, han må hava inhämtat

från annan myndighet, och

den förklaring över gjorda anmärkningar,

han må hava infordrat från

förråttningslantmätaren. Fastställelse

å sådan avstyckning må icke meddelas,

med mindre förordnande tillika

gives om sammanläggningen. Äger

ägodelningsdomaren med hänsyn härtill

eller till vad i första stycket är

stadgat icke meddela fastställelse å

förrättningen eller har överlantmätaren

framställt erinran mot densamma,

hänskjute ägodelningsdomaren frågan

om fastställelse till ägodelningsrätten.

Har frågan om fastställelse å förrättning

förfallit med anledning av

att sakägare återkallat sin talan, skall

förrättningen förklaras undanröjd.

Beslut härom meddelas av ägodelningsdomaren,

till vilken överlantmätaren,

om återkallelsen skett hos denne,

har att överlämna handlingarna.

Har gränsbestämning eller avstyckningsförrättning

blivit på sätt i 19 §

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

(Gällande lydelse.)

blivit på sätt i 22 § andra stycket sägs

medelst påskrift å protokollet godkänd,

skall så anses som hade den för

talan mot förrättningen stadgade tiden

gått till ända.

45

Protokoll skall föras av ägodelningsdomaren

i mål, som han enligt

detta kapitel handlägger, och av överlantmätaren

i mål, som handläggas av

honom jämlikt 43 § tredje stycket.

46

Har vid jorddelningsförrättning blivit

bestämt, att ersättning skall från

ägolott utgå, åligge det ågodelningsdomaren,

efter det förrättningen blivit

genom laga kraft ägande beslut fastställd,

att föranstalta därom, att angående

beloppet samt de tider, å vilka

ersättningen skall betalas, anteckning

varder gjord såväl i inteckningsprotokollet

å nästa inskrivningsdag som

ock i inteckningsboken.

(Föreslagen lydelse.)

tredje stycket, 22 § andra stycket eller

23 § tredje stycket sägs medelst

påskrift å protokollet godkänd, skall

så anses som hade den för talan mot

förrättningen stadgade tiden gått till

ända.

§■

Protokoll skall föras av ägodelningsdomaren

i mål, som han enligt

detta kapitel handlägger, och av överlantmätaren

i mål, som handläggas av

honom jämlikt 43 § första stycket.

§•

Har vid jorddelningsförrättning blivit

bestämt, att ersättning skall från

ägolott utgå, skall, efter det förrättningen

blivit genom laga kraft ägande

beslut fastställd, ägodelningsdomaren

eller, där beslutet meddelats av

överlantmätaren, denne om beslutet

ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren,

som har att angående

beloppet samt de tider, å vilka ersättningen

skall betalas, å nästa inskrivningsdag

göra anteckning i fastighets-

eller inteckningsboken.

Denna lag skall träda i kraft den 1

juli 1953 men ej tillämpas med avseende

å förrättning som avslutats dessförinnan.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

9

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

5 KAP.

13

Sedan skillnadslinjerna —----

Vid avslutandet av förrättningen

skall ett exemplar av samtliga förrättningshandlingar

utgivas eller med

posten avsändas till sökanden eller

annan, som utsetts av sakägarna. Då

dessa förklara sig åtnöjas därmed, må

dock med utlämnandet av handlingarna

anstå till dess kartan enligt vad

i 14 § sägs skall utlämnas.

Sakägare, som---------

Inom samma--------

Vad sålunda---—-----

§■

----- — förrättningen avslutas.

Vid avslutandet av förrättningen

skall ett exemplar av förrättningsh

andlin garna utgivas eller med posten

avsändas till sökanden eller annan,

som utsetts av sakägarna. Från

detta exemplar må uteslutas sådan

handling, som utan olägenhet kan

undvaras av sakägarna. Då dessa förklara

sig åtnöjas därmed, må med utlämnandet

anstå till dess kartan enligt

vad i 14 § sägs skall utlämnas,

meddelas sakägarna,

till magistraten,

från förrättningsmannen.

Denna lag skall träda i kraft den 1

juli 1953 men ej tillämpas med avseende

å förrättning som avslutats dessförinnan.

1 Senaste lydelse, se SFS 1951: 357.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Förslag

till

Lag

om verkan som laga skifte av sämjedelning m. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är i jordregistret upptagen fastighet delad genom sämjedelning, som

kommit till stånd före den 1 januari 1928, må delningen förklaras äga verkan

som fastställt laga skifte, såframt samtliga delägare i fastigheten äro

ense om delningens innehåll och önska sådan förklaring.

Hör till fastigheten inrösningsjord, må förklaring, som i första stycket

sägs, meddelas allenast om denna jord ingått i sämjedelningen.

Vad i denna lag stadgas om sämjedelning skall äga motsvarande tillämpning

på delning, som före den 1 januari 1928 skett genom att viss till gränserna

bestämd ägovidd av fastighet överlåtits med angivande att ägovidden

motsvarar viss andel av fastigheten.

2 §.

Omfattar sämjedelning två eller flera i jordregistret upptagna fastigheter,

må förklaring enligt 1 § ej meddelas, med mindre envar delägare inom varje

fastighet erhållit ägor, som väsentligen motsvara hans andel i fastigheten.

Sådan förklaring må ej heller meddelas, om sämjedelningen endast avser

för fastigheterna samfälld mark.

3 §.

Fråga om förklaring enligt 1 § prövas vid lantmäteriförrättning. Rätt att

påkalla sådan förrättning tillkommer delägare i fastigheten. Förrättningen

verkställes av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt, där fastigheten

är belägen. Ansökning om förrättning göres skriftligen hos lantmätaren.

Vid förrättningen skall lantmätaren utreda äganderättsförhållandena

inom fastigheten och de omständigheter i övrigt som äro av betydelse i ärendet.

Sämjedelningen skall av lantmätaren utmärkas på karta. Lantmätaren

skall föra protokoll över vad som förekommer vid förrättningen.

Lantmätaren och hans biträden må i vad det finnes erforderligt för förrättningen

övergå ägor samt anbringa märken eller signaler, varvid skall

iakttagas att skada å egendom såvitt möjligt undvikes.

4 §•

Finnes nödigt att gräns för fastigheten bestämmes, må förrättningen ej

avslutas förrän gränsen blivit i laga ordning bestämd. Gränsbestämningen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr G3. 11

må i den mån så kan ske företagas till gemensam handläggning med förrättningen.

Kostnaden för förrättningen skall, där ej överenskommelse mellan delägarna

eller eljest särskilt skäl till annat föranleder, gäldas av delägarna

efter deras andelar i fastigheten.

6 §•

Lantmätaren skall i ärendet meddela utlåtande, som jämväl skall innehålla

besked rörande fördelningen av förrättningskostnaden.

7 §•

Sedan gränserna mellan sämjelotterna blivit i erforderlig utsträckning utstakade

och utmärkta, skall förrättningen avslutas, därvid tillika skall tillkännagivas

vad som skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från den dag, då förrättningen blivit avslutad, skall

lantmätaren, utom i fall som avses i 8 § första stycket andra punkten, till

envar delägare, som ej varit tillstädes vid såväl utlåtandets meddelande som

förrättningens avslutande, utgiva eller med posten avsända underrättelse

om utlåtandets innehåll och om vad som skall iakttagas för fullföljd av

talan mot förrättningen.

8 §.

Talan mot förrättningen må föras hos ägodelningsrätten genom besvär,

som skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från den dag,

då förrättningen blivit avslutad. Har förrättningen vid avslutandet blivit av

samtliga delägare medelst påskrift å protokollet godkänd, må talan mot förrättningen

sedermera icke föras.

Lantmätaren skall inom trettio dagar från den dag, då förrättningen blivit

avslutad, insända förrättningsakten till överlantmätaren. Hava besvär

anförts, skall ägodelningsdomaren ofördröj ligen och sist inom sex dagar

härom underrätta överlantmätaren samt infordra förrättningsakten från

denne. I fråga om förfarandet i målet och talan mot däri meddelat beslut

gälle i tillämpliga delar vad beträffande avslutad jorddelningsförrättning är

stadgat.

9 §•

Vad i denna lag sägs skall icke gälla beträffande område av stad, för vilket

enligt förordnande jordregister skall föras under viss tid, och ej heller

beträffande område på landet, för vilket jordregister föres i avvaktan på

att meddelat förordnande om förande av fastighetsregister såsom för stad

träder i tillämpning. Ej heller skall vad i lagen sägs gälla beträffande tomt

överförd till tomtbok, vilken är att anse såsom en del av jordregistret.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Beträffande fastighet inom de på bekostnad eller med understöd av staten

storskiftade delarna av Kopparbergs län må lagen vinna tillämpning

allenast om lantmäteristyrelsen så förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall

för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

18 §.

I fråga----------annorlunda stadgat.

Fullföljes talan--------är stadgat.

Den i--------beslut avgjord.

Skall med-----—---12

Är fråga om område------

Är fråga om annat område än i

nästföregående stycke sägs, skall fastställelse

meddelas, därest områdets

avskiljande överensstämmer med vad

i 19 kap. 1 § andra stycket, 12 § första

och tredje styckena, 13 § 2 mom.

samt 20 § lagen om delning av jord

å landet är stadgat. Har marken före

den 1 januari 1928 tillagts fastighet

genom sämjedelning, må den dock avskiljas,

såframt densamma jämte annan

mark, som avstyckats eller avsöndrats

från fastigheten, ej översti
-

| förmäles.

— —— särskilt namn.

Är fråga om annat område än i

nästföregående stycke sägs, skall fastställelse

meddelas, därest områdets

avskiljande överensstämmer med vad

i 19 kap. 1 § andra stycket, 12 § första

och tredje styckena, 13 § 2 mom.

samt 20 § lagen om delning av jord å

landet är stadgat. Är fråga om mark

inom de på bekostnad eller med understöd

av staten storskiftade delarna

av Kopparbergs län och har marken

tillagts fastighet genom säm jedelning,

må dock avskiljande ske oberoende av

1 Senaste lydelse, se SFS 1950: 212.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

13

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

ger hälften av fastighetens ägovidd.

Inom de på bekostnad eller med understöd

av staten storskiftade delarna

av Kopparbergs län må i nämnda

fall, när skäl därtill äro, fastställelse

meddelas, ändå att mera än hälften av

ägovidden varder avskild.

tiden för sämjedelningens tillkomst

och, när skäl därtill äro, ändå att mera

än hälften av ägovidden varder avskild.

Om beslut-----------Konungens befallningshavande.

Denna lag skall träda i kraft den 1

juli 1953 men ej tillämpas med avseende

å inlösningsförrättning som avslutats

dessförinnan.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med

särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar

av Kopparbergs län.

Härigenom förordnas, att 24 § lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser

om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

24

Inom område, som ligger i storskifte,

må från mark, som tillagts fastighet

genom sämjedelning, avstyckning

ske oberoende av tiden för sämjedelningens

tillkomst; och må, när skäl

därtill äro, mer än en femtedel avstyckas.

Inom område, som ligger i storskifte,

må från mark, som tillagts fastighet

genom sämjedelning, avstyckning

ske oberoende av tiden för sämjedelningens

tillkomst; och må, när skäl

därtill äro, mer än hälften avstyckas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1953.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 januari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om vissa

ändringar i jorddelningslagen m. m. samt anför därvid följande.

På grundval av en av fastighetsbildningssakkunniga i oktober 1949 dagtecknad

promemoria förelädes 1951 års riksdag genom proposition nr 159 förslag

till vissa ändringar i jorddelningslagstiftningen. Lagförslagen, som

syftade till att förenkla förfarandet vid lantmäteriförrättningar och att underlätta

jordbrukets rationalisering, bifölls av riksdagen. I en den 12 oktober

1951 dagtecknad promemoria med förslag till lag angående ändring i

jorddelnijngslagen m. in. (stencilerad) har fastighetsbildningssakkunniga

framlagt förslag om ytterligare vissa partiella reformer på fastighetsbildningslagstiftningens

område. De i 1951 års promemoria framlagda förslagen

avser dels vissa jämkningar i förfarandet vid lantmäteriförrättningar, berörande

spörsmålen om utlämnande av förrättningshandlingar till sakägare,

om platsen för sammanträde vid lantmäteriförrättning, om tiden för insändande

av förrättningshandlingar till överlantmätaren i visst fall och om

fastställelseprövningen, dels ock en provisorisk lösning av de problem,

som är förknippade med de nu förefintliga sämjedelningarna. De sakkunnigas

lagförslag torde få som bilaga fogas vid detta protokoll (Bilaga A). Med

dessa förslag har de sakkunniga avslutat sitt arbete med partiella reformer.

Över 1951 års promemoria har i anledning av remiss utlåtanden avgivits

av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, ägodelningsdomarna

i Uppsala läns södra, Oppunda och Villåttinge, Östbo och Västbo,

Vadsbo, Östra och Medelsta, Villands, Torna och Bara, Nordals, Sundals

och Valbo, Ångermanlands södra samt Gällivare domsagor, lantmäteristyrelsen

— vilken bifogat yttranden från överlantmätarna —- lantbruksstyrelsen

—- som överlämnat utlåtanden jämväl från lantbruksnämnderna — Sveriges

lantmätarförening, svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

15

lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk samt Sveriges advokatsamfund.

Såvitt avser en av de föreslagna åtgärderna i anledning av sämjedelning

nämligen legalisering av sämjedelning har utlåtanden vidare avgivits

av lagberedningen, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen,

svenska jordbrukskreditkassan samt Sveriges allmänna hypoteksbank,

vilken tillika bifogat yttranden från tre hypoteksföreningar.

I skrivelse den 28 maj 1952, nr 364, har riksdagen —- i anledning av motioner,

som väckts vid början av 1952 års riksdag och över vilka lantmäteristyrelsen

och fastighetsbildningssakkunniga avgivit yttranden — begärt utredning

om sådan ändring av jorddelningslagen att gränsbestämning bleve

gällande utan fastställelseprövning. Sedan riksdagens skrivelse överlämnats

till de sakkunniga har dessa i skrivelse den 30 augusti 1952 (stencilerad)

i ärendet framlagt lagförslag, avsett att anslutas till de i 1951 års promemoria

upptagna lagförslagen. Även det vid skrivelsen fogade lagförslaget torde få

som bilaga fogas vid detta protokoll (Bilaga B).

över de sakkunnigas skrivelse den 30 augusti 1952 har efter remiss utlåtanden

avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, ägodelningsdomarna

i Uppsala läns södra, Östbo och Västbo, Östra och Medelsta

samt Ångermanlands södra domsagor, lantmäteristyrelsen — som bifogat yttranden

från överlantmätarna — lantbruksstyrelsen, Sveriges lantmätarförening,

Sveriges lantbruksförbund samt riksförbundet landsbygdens folk.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga de spörsmål, som berörs

i fastighetsbildningssakkunnigas promemoria den 12 oktober 1951 och skrivelse

den 30 augusti 1952.

Jämkningar i förrättningsförfarandet.

I den inledningsvis omnämnda propositionen till 1951 års riksdag framhöll

jag, att de lantmäteriväsendet åliggande arbetsuppgifterna under senare

tid varit stadda i ökning och att det kunde förutses, att arbetsbelastningen

framdeles komme att ytterligare stegras. Uppenbarligen vore det angeläget

att söka åstadkomma en sådan ordning att dröjsmål med lantmäteriförrättningar

på grund av arbetsbalans ej uppkomme. De i propositionen behandlade

reformerna utgjorde huvudsakligen ett led i strävandena att öka

lantmäteriorganisationens kapacitet. I allmänhet vore, fortsatte jag, det förenat

med vanskligheter och svårigheter att genomföra partiella och successiva

reformer i större lagverk. Detta syntes i särskild grad gälla lagverk med

den uppbyggnad som gällande fastighetsbildningslagstiftning hade. Det vore

därför tydligt att ett genomförande av partiella reformer kunde ingiva vissa

betänkligheter. Särskilt vore så fallet, om ändringarna kunde anses innebära

avsteg från de grundläggande principer, på vilka lagstiftningen vilade. De i

propositionen behandlade förslagen berörde emellertid på det hela taget endast

detaljer. Därtill komme, att läget beträffande arbetsbalansen inom

lantmäteriväsendet vore sådant att alla förenklingar måste anses i hög grad

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

angelägna. Jag fann därför hinder ej böra möta mot att pröva de då ifrågasatta

reformförslagen, därvid jag tillika hänvisade till att 1949 års riksdag

givit uttryck åt uppfattningen att partiella reformer lämpligen kunde genomföras

i jorddelningslagstiftningen.

Vad jag sålunda anförde i propositionen till 1951 års riksdag äger giltighet

även beträffande de nu framlagda förslagen om ytterligare jämkningar

i förrättningsförfarandet. Arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet är fortfarande

besvärande, varför ur denna synpunkt ytterligare förenklingar i förfarandet

är önskvärda. De nu föreslagna reformerna synes, liksom de i 1951

års proposition behandlade, i stort sett icke vara av den principiella betydelse

att hinder kan anses möta mot att upptaga dem till prövning.

Jag övergår nu till att i särskilda avsnitt närmare behandla förslagen.

I. Utlämnande av förrättningshandlingar till sakägare.

Gällande ordning.

Enligt 3 kap. 6 § jorddelningslagen — vilket lagrum direkt har avseende

endast å laga skifte men på grund av hänvisningar i 19 kap. 5 § samt 20

kap. 6 § 1 mom. och 8 § gäller även i fråga om övriga enligt jorddelningslagen

förekommande förrättningar — skall lantmätaren töra protokoll över

allt, som förekommer vid varje sammanträde under förrättningen. Jorddelningslagen

innehåller vidare föreskrifter om att vissa handlingar skall

biläggas protokollet. Sådan föreskrift finns i 3 kap. 6 § om handling, som

upprättats över träffad förening, samt i 4 kap. 3 § och 19 kap. 16 § om redogörelsen

för den utredning, förrättningsmannen har att göra rörande frågan

om tillstånd till förrättningen. Grundas cn avstyckning på en överlåtelsehandling,

skall enligt 19 kap. 9 § handlingen införas i protokollet eller i

styrkt avskrift biläggas detta. I förrättningsakten ingår härutöver sådana

handlingar som ansökan, skriftliga anföranden av sakägare, domar och utslag,

som har betydelse för förrättningen in. in. dylikt ävensom kungörelser

och kallelser.

Emellertid omfattar förrättningsakten även andra handlingar. Mellan

olika typer av förrättningar föreligger i detta hänseende tämligen stora skillnader.

Vidlyftigast är i regel skiftesakterna. En grupp handlingar som

ingår i dessa är de, vilka innehåller en ur skilda synpunkter verkställd redovisning

av skifteslagets mark. Hit hör ägobeskrivning, hävdeförteckning, tilldelningslängd

och delningsbeskrivning. En annan kategori utgörs av de

handlingar, som gäller vid skiftet beslutade ersättningar av olika slag. Häri

ingår dels beräkningshandlingar, innehållande detalj uträkningar av beloppen,

och dels vidräkningsinstrument, utvisande vad varje delägare skall utgiva

eller mottaga. Slutligen upprättas vissa handlingar rörande vid skiftet verkställda

mätningar. Även dessa omfattar såväl detaljerade beräkningshandlingar,

t. ex. lcontrollängder rörande arealberäkning och uppskattning, som

handlingar avseende resultatet av mätningen. I avstyckningsakt liksom i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

IT

akt angående gränsbestämning ingår i allmänhet mätningshandlingar. Akterna

rörande andra i 20 kap. omförmälda förrättningar än gränsbestämning

kan i förevarande hänseende i viss mån likställas med skifteshandlingar.

Jorddelningslagen innehåller bestämmelser om att delägarna skall erhålla

utskrift av förrättningshandlingarna. Sålunda stadgas i 16 kap. 2 §, som

gäller laga skifte, att ett exemplar av alla skifteshandlingarna inom viss

tid skall utgivas eller med posten avsändas till den av delägarna, som i angiven

ordning utses att förvara handlingarna. Denna bestämmelse gäller på

grund av hänvisningar i 16 kap. 3 § även för ägoutbyte under laga skifte

och för förrättning för prövning av sådan ersättningsfråga vid laga skifte,

som jämlikt 14 kap. 10 § uppskjutits. Beträffande gränsbestämning i samband

med laga skifte gäller enligt 7 kap. 5 och 8 § § att ett exemplar av

kartan och protokollet skall utgivas eller med posten avsändas till utsedd

sakägare. I fråga om avstyckningsförrättning är i 19 kap. 21 § andra stycket

stadgat, att ett exemplar av förrättningshandlingarna skall utgivas eller med

posten avsändas till sökanden eller, där flera sakägare finns, den som av

dem utses. Beträffande de i 20 kap. avsedda förrättningarna gives i 20 kap.

6 och 8 §§ hänvisningar till motsvarande regler vid laga skifte.

Vissa kompletterande föreskrifter finns i arbetsordningen för lantmätericts

distriktsorganisation, utfärdad av lantmäteristyrelsen den 15 mars 1951.

Enligt dessa skall sålunda avskrifter för delägarnas räkning ej göras av

numrerade protokollsbilagor, såsom kungörelser, kallelser och fullmaktshandlingar

in. fl. handlingar, eller av räkning å statsverket tillkommande

ersättning för förrättningen och ej heller av areal- och kontrollängder, såvida

särskild begäran ej framställts därom.

Fastighetsbildningssakkunniga.

Till en början har fastighetsbildningssakkunniga berört frågan i vad mån

originalhandlingarna kan förenklas. De sakkunniga har därvid funnit att

de partiella lagändringar, som skulle kunna genomföras, knappast kunde

leda till förenklingar av nämnvärd praktisk betydelse. Vidare har de sakkunniga

i detta sammanhang uttalat, att gällande lagbestämmelser ej torde

utgöra hinder mot att i administrativ ordning utfärdades föreskrifter om

förenklingar i redogörelsen vid avstyckningsförrättning.

De sakkunniga har härefter upptagit frågan om sakägarnas behov av förrättningshandlingarna.

Sådant behov förelåge främst beträffande de handlingar,

som utvisade resultatet av förrättningen, alltså — förutom karta —

i huvudsak protokoll med föreningar, koordinatförteckningar och punktbeskrivningar

samt, i förekommande fall, delningsbeskrivning och vidräkning

rörande likvider. Men även andra förrättningshandlingar kunde vara av intresse

för sakägarna. Särskilt kunde så vara fallet under besvärstiden, då

sakägarna skulle bedöma, om anledning funnes att överklaga beslut under

förrättningen. Sakägarnas exemplar av förrättningshandlingarna kunde även

tjäna som upplysningskälla t. ex. vid framtida jorddelningsförrättningar och

överlåtelser. Vissa av de handlingar, som vanligen inginge i en förrättnings
2

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 63.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

akt, vore emellertid i regel ej av något intresse för sakägarna ur någon av

angivna synpunkter. Beträffande några sådana handlingar hade föreskrift

om deras utmönstrande ur sakägarnas aktexemplar ansetts kunna meddelas

i arbetsordningen för distriktsorganisationen. Emellertid vore det enligt

de sakkunnigas mening möjligt att utesluta även andra handlingar, som

åtminstone i regel kunde anses sakna intresse för sakägarna efter det förrättningen

avslutats. Detta gällde i främsta rummet även andra mätningstekniska

beräkningshandlingar än dem, som omfattades av föreskriften i arbetsordningen.

Ett annat exempel på handlingar, som utan olägenhet kunde

uteslutas, vore ansökan om förrättningen. Skulle sakägare i något fall vilja

taga del av handling, som ej inginge i sakägarnas aktexemplar, funnes alltid

möjlighet att få tillgång till koncepthandlingarna hos förrättningsmannen

eller på länslantmäterikontoret.

De sakkunniga har — då någon uttömmande uppräkning av de handlingar,

som alltid skulle medtagas, och de, som kunde uteslutas, ej syntes

böra göras i lagen — förordat, att till 16 kap. 2 § och 19 kap. 21 § måtte

fogas tillägg av den innebörden, att lantmäteristyrelsen skulle äga befogenhet

att, inom förut angivna ram, meddela närmare föreskrifter om uteslutande

av handlingar från delägarnas exemplar av förrättningsakten.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av samtliga remissinstanser. Särskilda uttalanden om den räckvidd reformen

borde givas förekommer i vissa yttranden.

Sålunda har ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga framhållit,

att det med hänsyn till fullföljdsfrågan vore av vikt att sakägarexemplaret

ej gåves för snäv omfattning. Av liknande skäl har riksförbundet

landsbygdens folk föreslagit, att i lantmäteristyrelsens anvisningar borde

föreskrivas, att lantmätaren på sammanträde borde efterhöra huruvida vissa

handlingar kunde uteslutas. Även advokatsamfundet har förordat en restriktiv

tillämpning av möjligheten att utesluta handlingar ur sakägarnas exemplar.

Till stöd härför har samfundet väsentligen åberopat, att om originalexemplaret

bleve förstört genom exempelvis eldsolycka sakägarnas exemplar

vore den enda återstående källan för upplysningar om förrättningen.

Därtill komme, att den arbetslättnad som vunnes genom reformen syntes i

flertalet fall vara obetydlig. Överlantmätaren i Västmanlands län har framhållit,

att vissa handlingar, exempelvis redogörelser för skifteslagsarealinnehåll,

ägoslagsfördelning och ägobeskrivning, kunde vara av intresse ur annan

synpunkt än att konstatera resultatet av förrättningen, t. ex. vid fastighetstaxering.

Förslaget syntes emellertid ej innebära att sådana handlingar

skulle uteslutas ur sakägarnas exemplar.

Advokatsamfundet har uttalat, att ansökningen många gånger innehölle

sådana upplysningar angående sökandens avsikt att den ej borde uteslutas.

Liknande synpunkt har framförts av ägodelningsdomaren i Uppsala läns

södra domsaga samt överlantmätaren i Östergötlands län. Ägodelningsdoma
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

19

ren i Gällivare domsaga har ansett, att i avstyckningsakt intagen överlåtelsehandling

ej borde uteslutas, då den vore av betydelse ur identifieringssynpunkt

vid behandling av lagfartsansökan.

Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga har ifrågasatt huruvida

skäl funnes att förenkla den redogörelse som skall upprättas vid avstyckningsförrättning.

En utsträckning av reformen att avse även förrättningar enligt 5 kap.

fastighetsbildningslagen och lagen om delning av fastighet vid ändring i

rikets indelning in. m. har övervägts av hovrätten över Skåne och Blekinge.

Hovrätten har emellertid ansett, att arbetsbesparing av större betydelse icke

skulle vinnas härigenom.

Departementschefen.

Vissa av de handlingar, som ingår i en förrättningsakt, är av den beskaffenhet

att de för sakägarna är av intet eller i varje fall blott obetydligt intresse.

Hit torde som regel höra kungörelser, kallelser, fullmakter och mätningstekniska

handlingar. Detsamma torde gälla även vissa andra handlingar,

exempelvis en kortfattad och intetsägande ansökan. Emellertid kan

någon allmängiltig regel ej givas, utan sakägarnas behov av vissa handlingar

kan växla från fall till fall. Så kan behovet av att få del av viss bilaga vara

beroende av hur protokollet utformats. Överväger en sakägare att fullfölja

talan mot förrättningen kan det vara av betydelse för honom att få tillgång

till en fullständigare akt än om han är fullt nöjd med förrättningsresultatet.

Såsom ett led i strävandena att underlätta arbetet inom lantmäteriväsendet

har fastighetsbildningssakkunniga förordat, att möjlighet skall öppnas

att ur det för sakägarna avsedda exemplaret av förrättningsakten utesluta

sådana handlingar som kan anses sakna intresse för sakägarna. I likhet

med samtliga remissinstanser anser jag att en sådan reform bör vidtagas.

Någon risk för rättsförlust för sakägarna synes reformen ej medföra; sakägarna

äger självfallet städse att på begäran få sitt exemplar av akten kompletterat

med de uteslutna handlingarna.

Reformen bör i första hand avse förrättningar enligt jorddelningslagen.

På grund av hänvisningar blir de ändringar, som vidtages i jorddelningslagen,

tillämpliga även beträffande laga skifte i stad och övriga förrättningar

som avses i 6 kap. lagen om fastighetsbildning i stad. Ur enhetlighetssynpunkt

synes reformen böra utsträckas att gälla även avstyckningsförrättningar

enligt 5 kap. sistnämnda lag.

Det lämpligaste sättet för reformens genomförande torde vara att låta det

ankomma på förrättningsmannen att avgöra i vilken mån handlingar kan

uteslutas från sakägarexemplaret. Det förutsättes emellertid, att lantmäteristyrelsen

till ledning för förrättningsmännen utfärdar närmare anvisningar

i ämnet, vilket synes kunna ske även utan uttryckligt bemyndigande i lag.

I anvisningarna torde böra angivas vilka typer av handlingar som regelmästigt

kan uteslutas. Det torde emellertid böra erinras om att frågan måste

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Om det

exempelvis kan antagas att besvär kommer att anföras, kan denna omständighet

föranleda att handlingar bör uteslutas i mindre utsträckning än vad

som eljest kan ske. Det synes vidare vara lämpligt att i anvisningarna uttalas

att förrättningsmannen i tveksamma fall bör inhämta sakägarnas mening

i frågan.

I fråga om den närmare utformningen av de lagändringar, som erfordras

för reformen, får jag hänvisa till vad som i avsnitt V anföres vid 16 kap. 2 §

och 19 kap. 21 § jorddelningslagen samt 5 kap. 13 § fastighetsbildningslagen.

II. Platsen för sammanträde vid lantmäteriförrättning.

Gällande ordning.

Jorddelningslagen innehåller ingen föreskrift om var förrättningssammanträde

skall hållas. I allmänhet torde emellertid lagens innebörd anses

vara, att alla sammanträden under förrättningen måste hållas på platsen,

d. v. s. där den jord är belägen, som förrättningen angår.

Fastighetsbildningssakkunniga.

Gällande princip om sammanträde på stället vore, har fastighetsbildningssakkunniga

uttalat, motiverad av att de frågor och åtgärder, som förekomme

vid sammanträdena, i stoi'' utsträckning vore förenade med undersökning

av mark- och ortsförhållanden eller eljest av den art, att de måste eller borde

handläggas, där fastigheten vore belägen. Hållande av sammanträden på

stället underlättade vidare i de flesta fall för sakägarna att närvara vid och

följa förrättningen. Dessa synpunkter syntes ha särskild giltighet i fråga

om laga skifte samt gränsbestämning, ägoutbyte och övriga förrättningar,

som avsåges i 20 kap. jorddelningslagen. De sakkunniga hade ej hellei funnit

lämpligt att i förevarande sammanhang föreslå något undantag från den

förut {ingivna regeln i fråga om dessa förrättningar.

Beträffande avstyckningsförrättning enligt jorddelningslagen däremot har

de sakkunniga framhållit, att om man bortsåge från den jord- och planpolitiska

bedömningen, avstyckningsförrättning i flertalet fall vore av jämförelsevis

enkel beskaffenhet. I många fall genomfördes en avstyckning på ett

sammanträde. Det torde emellertid icke vara ovanligt att vid ett första sammanträde

visserligen all erforderlig utredning skett, men att lantmätaren

icke funne sig beredd att omedelbart fatta beslut i tillståndsfrågan, med påföljd

att ytterligare ett sammanträde måste hållas. En vanlig anledning härtill

vore att frågan om tillstånd till förvärv av det till avstyckning föreslagna

området ännu ej vore avgjord. I dylika fall syntes detta sammanträde i regel

lika väl kunna hållas exempelvis på lantmätarens kontor som på förrättningsstället.

Även i övrigt torde det ej sällan vid avstyckningsförrätt
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 63.

21

ningar, som handlades vid flera sammanträden, framstå såsom fullt tillräckligt

att ett av sammanträdena hölles på platsen.

De sakkunniga har därför förordat den ordningen vid avstyckningsförrättning,

att minst ett sammanträde skulle hållas på stället samt att det beträffande

övriga sammanträden borde anförtros åt lantmätaren att bedöma

om de lämpligen borde hållas på stället eller på annan plats.

Avstyckning inom detaljplanerade områden, har de sakkunniga fortsatt,

intoge emellertid en särställning. Sålunda vore dispositionen av marken

inom planlagda områden prövad i samband med planens fastställande eller

godkännande. Uppdelning av den i byggnadsplan upptagna kvartersmarken

i byggnadsplatser torde i flertalet fall vara ganska given och vore ofta redan

tidigare skisserad. Lantmätaren ägde i allmänhet ingående kännedom

om orts- och markförhållandena inom planlagda områden. Ur allmän synpunkt

mötte icke hinder att öppna möjlighet att genomföra avstyckning

inom planområde utan något sammanträde på stället. Hänsynen till sakägarnas

intressen utgjorde ej heller hinder härför. Den kontakt mellan lantmätaren

och sakägarna, som kunde vara nödvändig, torde i regel kunna ske

helt formlöst före första sammanträdet på sätt som funnes lämpligast. Sedan

det på detta sätt klargjorts hur avstyckningen vore avsedd att ske, torde

sakägarna ofta ej ha något intresse av att närvara vid förrättningens handläggning

på sammanträde. Några stridiga intressen mellan olika sakägare

förelåge i regel ej. Förrättningen komme huvudsakligen att framstå som ett

tekniskt förfarande för avskiljande av ett av sakägarna anvisat område.

Under åberopande av vad sålunda anförts har de sakkunniga förordat,

att möjlighet måtte öppnas att verkställa avstyckning inom planområden

utan att något sammanträde hölles på stället. Skillnad borde ej göras mellan

å ena sidan stadsplaner och sådana byggnadsplaner, som fastställts efter

den 1 januari 1948, samt å andra sidan äldre sådana planer ävensom avstyckningsplaner.

Inom de äldre planerna, vilka ofta upprättats för alltför

stora områden, krävdes visserligen ibland särskild uppmärksamhet från förrättningsmannens

sida. Men det borde få ankomma på lantmätaren att bedöma,

när omständigheterna vore sådana, att sammanträde på platsen ur

ifrågavarande synpunkt tedde sig helt meningslöst.

De sakkunniga har understrukit, att vid bedömningen huruvida visst eller

— vid avstyckning inom planområde — samtliga sammanträden kunde hållas

annorstädes än på platsen viss försiktighet borde iakttagas. Hade sakägare

begärt att sammanträde skulle hållas på stället, torde så böra ske.

Sakägarna borde alltså få tillfälle att yttra sig i frågan. Detta kunde lämpligen

ske vid första sammanträdet, som antagligen regelmässigt komme att

hållas på stället. I de fall, då byggnadsnämnd skulle underrättas om förrättningen,

borde även byggnadsnämndens mening inhämtas.

Rörande den närmare utformningen av förslaget har de sakkunniga framhållit,

att såsom förutsättning för att sammanträde skulle få hållas annorstädes

än på platsen i lagtexten borde angivas att detta kunde ske utan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

olägenhet. Att i lagtexten särskilt utsäga att sakägare och i vissa fall byggnadsnämnd

borde höras syntes ej vara erforderligt. Lämpliga anvisningar

härom torde böra utfärdas i administrativ ordning. Skulle vid förrättningssammanträde

handläggas även annan fråga än avstyckningen — antingen så

att vid avstyckningen skedde gränsbestämning eller avsättande av mark till

gemensamhetsskog enligt bestämmelserna i 19 kap. 10 § och 12 § fjärde

stycket jorddelningslagen eller ock så, att med avstyckningen kombinerats

annan förrättning i enlighet med regeln i 20 kap. 6 § 2 mom. torde, utan

att detta uttryckligen angåves i lagtexten, vara uppenbart, att sammanträdet

skulle hållas på stället. Enligt de sakkunnigas förslag skall de av dem

föreslagna reglerna upptagas i ett nytt stycke i 19 kap. 5 § jorddelningslagen.

Yttrandena.

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget

att öppna möjlighet att hålla sammanträde vid avstyckningsförrättning

annorstädes än på platsen. Beträffande den utsträckning i vilken sådan

möjlighet bör beredas har emellertid ett betydande antal remissinstanser

anfört annan mening än de sakkunniga.

Sålunda har förslaget, att vid avstyckning inom planområden intet sammanträde

behövde hållas på platsen, avstyrkts av ågodclningsdomaren i

Östra och Medelsta domsaga, medan överlantmätarna i Stockholms, Östergötlands

och Hallands län givit uttryck för tveksamhet om lämpligheten av

förslaget. Härvid har åberopats i huvudsak, att planen ofta ej vore så utarbetad,

att det icke förelåge behov av jämkningar och kompletteringar, vilket

kunde upptäckas först vid besök på platsen. Detta gällde särskilt avstyckningsplaner

och äldre byggnadsplaner. Den nämnde ägodelningsdomaren

har därjämte framhållit, att det icke torde ha varit avsett att utstakningen

skulle ske utan lantmätarens medverkan. Utstakningen borde ske vid

sammanträde, vilket vore ganska viktigt, då den utmärkta gränsen gällde

framför kartans visning. Härutöver har överlantmåtaren i Kronobergs län

understrukit, att även vid avstyckning inom planområden i de flesta fall åtminstone

ett sammanträde behövde hållas på platsen, varjämte riksförbundet

landsbygdens folk betonat vikten av att kontakten mellan förrättningsman

och sakägare ej försämrades samt framhållit den särskilda uppmärksamhet

äldre byggnadsplaner och avstyckningsplaner tarvade vid bedömandet

av frågan om sammanträde på platsen kunde underlåtas.

Å andra sidan bär åtskilliga remissinstanser givit uttryck för uppfattningen

att reformen borde kunna givas en större räckvidd än de sakkunniga

föreslagit. Sålunda har hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasatt om

icke ett stadgande av den innebörd de sakkunniga föreslagit borde avse även

förrättning enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen. Överlantmätaren i Kalmar

län har hävdat, att den valfrihet beträffande sammanträdesplatsen, som

föreslagits för avstyckningar inom planområden, utan risk kunde utsträc
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

kas till alla avstyckningar. Uttalande i samma riktning har gjorts av överlantmätaren

i Gotlands län. Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga,

överlantmätarna i Stockholms och Norrbottens län samt advokatsamfundet

har påpekat, att möjligheten att hålla något eller några av sammanträdena

vid en förrättning annorstädes än på platsen horde utsträckas att

gälla alla förrättningar. Till stöd härför har åberopats bl. a., att även vid

andra förrättningar än avstyckningar kunde förekomma frågor, t. ex. äganderättsfrågor,

som icke behövde behandlas på platsen, ävensom att det ej

vore ovanligt att ingen av sakägarna bodde på platsen. Då avstyckningsförrättning

kombinerats med annan förrättning, bleve det vidare enligt sakkunnigförslaget

nödvändigt att hålla sammanträde på platsen exempelvis

för att meddela ett formellt beslut i en tidigare på platsen i realiteten slutbehandlad

ägoutbytesfråga, vars definitiva avgörande fått anstå i avvaktan

på viss sådan utredning i avstyekningsfrågan, som ej krävde vidare sammanträde

på platsen.

Vidare har Svea hovrätt, överlantmätaren i Uppsala län samt Sveriges

lantmätarförening gjort uttalanden som innebär, att frågan om platsen för

sammanträdet helt borde läggas i förrättningsmannens hand. Nämnda överlantmätare

har givit uttryck för den uppfattningen, att behovet av sammanträde

på platsen icke berodde på vilken kategori förrättningen tillhörde utan

på omständigheterna i det särskilda fallet, vilket vore oberoende av om förrättningen

vore av den ena eller andra arten. Lantmätarföreningen har hänvisat

till att ingen bestämd regel givits om platsen för sammanträde med

ägodelningsrätt. Och Svea hovrätt har uttalat, att enligt gällande rätt hinder

icke torde möta, att frågor, som utan olägenhet kunde dryftas annorstädes

än å själva förrättningsstället, behandlades å annan plats. Fall torde

förekomma då förrättning helt och hållet ägde rum på annan plats än förrättningsstället.

Att ändra denna praxis syntes icke påkallat. Med hänsyn

härtill vore det icke lämpligt att begränsa en lagstiftningsåtgärd i ämnet att

avse allenast avstyckningsförrättning, eftersom då e contrario kunde dragas

den slutsatsen att varje annat sammanträde än sådant som avsåges i det

införda stadgandet måste hållas på platsen. Under alla omständigheter borde

ur förslaget strykas föreskriften om att, där förrättningen ej avsåge planområde,

minst ett sammanträde skulle hållas å den ort, där jorden låge.

Det må framhållas, att åtskilliga av de remissinstanser, som förordat utvidgning

i förhållande till sakkunnigförslaget av möjligheten att hålla sammanträde

annorstädes än på platsen, understrukit, att risk ej förelåge att

lantmätarna missbrukade möjligheten.

Sveriges advokatsamfund och riksförbundet landsbggdens folk har särskilt

betonat, att yrkande av sakägare att sammanträde skulle hållas på stället

skulle efterkommas. Advokatsamfundet har hemställt att en regel av

detta innehåll måtte upptagas i lagtexten. Av liknande uppfattning som advokatsamfundet

är ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga,

vilken dock förklarat, att förrättningsmannen icke borde ha en ovillkorlig

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

skyldighet att efterkomma en begäran från sakägare, att sammanträde

skulle hållas på stället. Ägodelningsdomaren har vidare framhållit, att förutsättningarna

i övrigt för att sammanträde skulle få hållas annorstädes än

på platsen borde fullständigare än som skett i förslaget angivas i lagtexten.

Departementschefen.

Det ligger i sakens natur, att en lantmäteriförrättning som regel måste

äga rum på den fastighet förrättningen avser. Huvudregeln måste därför vara

att förrättningssammanträdena skall hållas på stället. Regeln torde emellertid

ej böra vara undantagslös. Vid en förrättning kan förekomma frågor,

som utan olägenhet kan handläggas annorstädes än på stället. Gången av

en förrättning kan vara sådan att efter ett visst stadium vidare sammanträden

på marken framstår som helt onödiga. Tvekan kan därför ej råda

om att man bör öppna möjlighet att hålla sammanträde annorstädes än på

stället. Härom är också såväl de sakkunniga som samtliga remissinstanser

ense.

Däremot har olika meningar framförts beträffande frågan hur långt man

skall gå i denna riktning. Sakkunnigförslaget innebär, att man skulle giva

olika regler om möjligheten att hålla sammanträden annorstädes än på platsen

för förrättningar av skilda slag. Även om de sakkunnigas förslag tager

sikte på de fall där sammanträde annorstädes än på platsen vanligast kan

ifrågakomma, anser jag, i likhet med åtskilliga remissinstanser, att även

vid andra typer av förrättningar än dem som omfattas av de sakkunnigas

förslag det emellanåt kan vara lämpligt att möjlighet finnes för ett fritt

val av sammanträdesplats. Av avgörande betydelse synes vara icke arten av

förrättningen utan omständigheterna i det särskilda fallet. Enligt min mening

bör man därför gå den vägen att möjlighet bör finnas vid alla förrättningar

att hålla sammanträde annorstädes än där jorden är belägen. I det

särskilda fallet får prövas om möjligheten skall utnyttjas.

Avgörande härför bör i första hand vara om så kan ske utan olägenhet

ur allmän synpunkt. Det skall med andra ord vara tydligt, att utredningen

blir tillfredsställande även om sammanträdet ej hålles på platsen. Bedömandet

av denna fråga bör ankomma på lantmätaren. Emellertid kan det,

såsom de sakkunniga och även vissa remissinstanser framhållit, för sakägarna

vara av betydande intresse huruvida sammanträde hålles på platsen eller

annorstädes. Att göra möjligheten att hålla sammanträde annorstädes

än på platsen beroende av ett uttryckligt medgivande av sakägarna synes

dock ej vara lämpligt. Understundom torde det nämligen vålla lantmätaren

ej ringa svårighet att inhämta sakägarnas yttrande i frågan. Jag förutsätter

emellertid, att om sakägarna eller någon av dem uttalat önskemål om

att sammanträde hålles på platsen, lantmätaren tillmötesgår önskemålet.

Det torde endast mera undantagsvis kunna förekomma att förrättning

kan genomföras utan att något sammanträde alls hålles på platsen. De förrättningar

då så möjligen kan ske torde i främsta rummet vara vissa av
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

styckningsförrättningar inom planområden. Att upptaga någon särskild regel

i detta hänseende synes mig knappast erforderligt. Med den utformning av

bestämmelserna som i det föregående förordats får även frågan om förrättningen

kan genomföras utan att något sammanträde hålles på platsen

bli beroende på lantmätarens bedömande i det särskilda fallet.

Lämpligt synes vara att lantmäteristyrelsen till ledning för förrättningsmännen

utfärdar vissa anvisningar, vilka åtminstone till dess närmare erfarenhet

vunnits väsentligen torde böra anknyta till vad de sakkunniga

anfört. Med hänsyn till den frihet i bedömningen, som enligt vad jag förordat

tillägges lantmätaren, synes skäl föreligga att ålägga överlantmätarna

att ägna särskild uppmärksamhet åt att sammanträde på platsen ej underlåtes

i fall, då sådant varit påkallat.

Såsom förut anförts innehåller jorddelningslagen intet uttryckligt stadgande

om var sammanträde skall hållas. Det torde vara lämpligt att i samband

med införande av bestämmelsen, att sammanträde må hållas annorstädes

än där jorden är belägen, även låta huvudregeln, att sammanträde

skall hållas på platsen, komma till uttryck i lagtexten. Stadgandet torde

böra upptagas under .1 kap. jorddelningslagen, lämpligen i en ny paragraf

betecknad 5 a §. På grund av hänvisningar i 19 och 20 kap. jorddelningslagen

samt 5 och 6 kap. fastighetsbildningslagen blir stadgandet tillämpligt

även på de förrättningar som avses i dessa kapitel.

III. Tiden för insändande av förrättningsliandlingar till

överlantinätaren i visst fall.

Gällande ordning.

Enligt 21 kap. 22 § första stycket jorddelningslagen skall besvär över

avslutad avstyckningsförrättning ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio

dagar från den dag, då förrättningen avslutats. Därest emellertid avstyckningen

vid förrättningens avslutande godkänts av samtliga sakägare

genom påskrift å protokollet, får enligt andra stycket i samma paragraf

talan mot förrättningen sedermera icke föras.

Jämlikt 21 kap. 41 § åligger det lantmätaren att, sedan jorddelningsförrättning

avslutats, inom den för varje fall stadgade besvärstiden insända

karta och övriga handlingar angående förrättningen till överlantmätaren.

Enligt sista punkten i samma paragraf skall i fall, varom i 22 § andra stycket

sägs, handlingarna insändas inom femton dagar från det förrättningen

blivit avslutad.

I allmänhet kan fastställelseprövningen av en förrättning ej ske förrän

efter besvärstidens utgång. I fråga om avstyckning, som blivit på angivet

sätt godkänd, kan emellertid enligt 21 kap. 43 g sista stycket prövningen

företagas utan att den för avstyckning stadgade besvärstiden gått till ända.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Fastighetsbildningssakkunniga.

De sakkunniga har framhållit, att bestämmelsen, att handlingarna rörande

godkänd avstyckningsförrättning skulle insändas inom femton dagar från

förrättningens avslutande, uppenbarligen tillkommit i syfte att påskynda

ärendets handläggning. Erfarenheten visade emellertid, att stadgandet i

viss utsträckning åsidosatts därigenom, att lantmätarna underlåtit att taga

sakägarnas godkännande å förrättningar i den utsträckning som varit möjlig.

Anledningen härtill vore att det visat sig svårt att iakttaga den kortare

expeditionstiden.

En utväg att avhjälpa anmärkta missförhållande kunde synas vara, har

de sakkunniga fortsatt, att i administrativ ordning inskärpa skyldigheten

för lantmätarna att i förekommande fall ge sakägarna erforderlig information

om möjligheten att godkänna förrättningen. Det kunde emellertid ej

förnekas, att en så kort expeditionstid som den ifrågavarande, om den i ett

större antal fall skulle bli tillämplig, stundom skulle kunna medföra vissa

svårigheter att planlägga och genomföra förrättningsarbetet inom distriktet

på ett rationellt sätt. Iordningställande och expediering av handlingar kunde

nödvändiggöra olägliga avbrott i fältarbetet och förorsaka ökat antal resor.

I praktiken syntes ett slopande av bestämmelsen om den särskilda kortare

expeditionstiden icke innebära något eftersättande av sakägarnas intresse

av snabbhet i förfarandet. Förelåge särskilda skäl för brådskande behandling

torde förrättningsmännen regelmässigt söka att såvitt möjligt tillgodose

sakägarnas önskemål härom. Härtill komme, att det för arbetet på distriktskontoren

skulle innebära viss förenkling att kunna räkna med enhetliga

expeditionstider för alla avstyckningar.

På grund av vad såunda anförts bär de sakkunniga förordat, att stadgandet

i 21 kap. 41 § sista punkten jorddelningslagen måtte upphävas.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag under denna punkt har av samtliga x-emissinstanser

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Flera överlantmätare har understrukit,

att förslaget ej torde komma att innebära någon tidsförlust för sakägarna,

då förrättningsmännen även framdeles komme att i brådskande

ärenden översända handlingarna så snart det vore möjligt.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga och samtliga remissinstanser anser jag, att

den i 21 kap. 41 § jorddelningslagen upptagna särbestämmelsen, att handlingarna

rörande godkänd avstyckningsförrättning skall insändas till överlantmätaren

redan inom femton dagar från förrättningens avslutande, bör

upphävas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

27

IT. Fastställelseprövningen.

Gällande ordning.

Sedan förrättning enligt jorddelningslagen avslutats, skall, oberoende av

om talan däremot fullföljts eller ej, i viss ordning prövas, huruvida förrättningen

är lagligen beskaffad. Är så fallet, skall förrättningen fastställas.

De myndigheter, som har att verkställa fastställelseprövningen, är för olika

fall ägodelningsrätt, ägodelningsdomare och överlantmätare. Reglerna om

fastställelseprövningen återfinns i 21 kap. jorddelningslagen.

I fråga om icke överklagade förrättningar är enligt 43 § andra stycket

huvudregeln, att fastställelseprövningen skall verkställas av ägodelningsdomaren.

Beträffande förrättning som enbart avser avstyckning, vilken ej

beror av sammanläggning, samt i sammanhang med avstyckningen verkställd

gränsbestämning gäller dock enligt 43 § tredje stycket, att prövningen

ankommer på överlantmätaren.

Såväl ägodelningsdomarens som överlantmätarens befogenheter är på visst

sätt inskränkta. De äger allenast — under vissa angivna förutsättningar —

fastställa förrättningen. Villkoren är, att anledning ej förekommer till annat

än att förrättningen är lagligen beskaffad, att länsstyrelsen, lantbruksnämnden,

byggnadsnämnden eller, i fall då prövningen verkställes av ägodelningsdomaren,

överlantmätaren icke framställt erinran mot förrättningen

samt att, i fråga om avstyckning som beror av sammanläggning, förordnande

tillika gives om sammanläggningen. Är förhållandena ej sådana att

förrättningen enligt nu angivna regler kan fastställas, skall enligt 43 § frågan

om fastställelse hänskjutas till ägodelningsrättens prövning.

Ägodelningsrätten har vidare att företaga prövning av frågan om fastställelse

av förrättning, mot vilken talan fullföljts. Enligt 42 § gäller nämligen,

att ägodelningsrätten, när besvär över förrättning anförts, har att

pröva förrättningen till alla delar, även om anmärkning mot förrättningen

blott gjorts i viss del.

Av 28 och 43 §§ framgår, att även förrättning, i fråga om vilken fastställelseprövningen

tillkommer annan myndighet än överlantmätaren, i första

hand skall granskas av denne, som har att avgiva yttrande i ärendet till

fastställelsemyndigheten. Yttrandet skall även innehålla redogörelse för

verkställd teknisk granskning av förrättningen.

I övrigt reglerar jorddelningslagen ej närmare, i vilka hänseenden granskning

av förrättning skall ske i samband med fastställelseprövningen. I princip

torde lagens innebörd vara, att förrättningens laglighet i alla hänseenden

skall kontrolleras.

Beträffande överlantmätarens granskning har lantmäteristyrelsen meddelat

vissa närmare bestämmelser. I 33 § arbetsordningen för länslantmäterikontoren,

utfärdad den 15 mars 1951, föreskrives sålunda följande:

Vid den granskning och prövning av förrättningar, som enligt lag ankommer

på överlantmätaren, skall denne verka för en riktig tillämpning av

de författningar och föreskrifter, som gälla för lantmäteriverksamheten.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att lagstiftningens syftemål i jordpolitiskt

och planpolitiskt avseende förverkligas och att möjligheterna i övrigt

att åstadkomma en ändamålsenlig fastighetsindelning och en lämplig

lokalisering av bebyggelsen tillvaratagas.

Granskningen av fastighetsutredningar och tekniska åtgärder vid förrättningar

bör syfta till att förebygga att fastställda förrättningar innehålla

brister och felaktigheter, som kunna vålla sakägare rättsförlust eller medföra

oklarhet i framtiden i fråga om innebörden av träffade avgöranden.

Granskningen bör därför främst avse de förhållanden och åtgärder, som ha

avgörande betydelse i nämnda hänseenden.

I fråga om inriktning och omfattning av den granskning, som avser förrättningarnas

handläggning, fastighetsutredningar och tekniska åtgärder

skola följande anvisningar tjäna till ledning.

Granskning bör ske av fastighetsredovisning och av frågor rörande vattenområden,

fiske, samfälligheter, servitut och gränser samt av innehållet

i träffade föreningar och beslut. Därjämte bör prövas om förrättningen innefattar

så fullständiga bestämmelser, som erfordras för att den rätt skall

fylla sitt ändamål.

Beträffande skiftesförrättning bör därutöver uppmärksamhet ägnas särskilt

åt frågorna om skifteslagets omfång, tillstånd till skifte, delningsgrunden

och dess tillämpning vid skiftet, skiftesläggning samt likvider.

I fråga om avstyckningsförrättning bör undersökas att överensstämmelse

råder mellan avstyckning och upplåtelseavhandling, om sådan ligger till

grund för förrättningen, samt att gällande planer och bestämmelser for

markens bebyggande iakttagits.

Granskningen bör i regel avse även förrättningens formella handläggning.

Därvid skola frågorna om kungörelse- och kallelseförfarande, fullmakter,

förvärvstillstånd samt besvärshänvisning uppmärksammas. Beträffande

sådan gränsbestämning, som fastställes av överlantmätaren, skall särskild

uppmärksamhet ägnas äganderättsredovisningen. Även i övrigt bor

äganderättsredovisningen granskas, i den mån så kan ske.

I fråga om de rent tekniska åtgärder, som hänföra sig till mätning, beräkningar

av skilda slag, kartering samt arealuträkning m. m., bör granskningen

i första hand ske genom överslagskontroller eller stickprovsundersökningar.

På överlantmätarens bedömande skall bero om granskningen i det enskilda

fallet skall utvidgas eller inskränkas i förhållande till vad sålunda

angivits. Uppmärksamhet bör därvid ständigt ägnas åt att granskningen

icke göres mera ingående än nödigt.

Fastighetsbildningssakkunniga i 1951 års promemoria.

Efter att ha framhållit, att under senare år frågan om fastst ällelsesys

temet s behövlighet och lämplighet varit föremål för livlig

diskussion, har de sakkunniga anfört, att spörsmålen huruvida fastställelseprövningen

skulle bibehållas och huru den i så fall lämpligen borde vara

anordnad förutsättningslöst måste övervägas vid utarbetande av en ny jorddelningslagstiftning.

Med hänsyn till rådande arbetsförhållanden inom lantmäteriet

vore del visserligen synnerligen angeläget, att möjliga förenklingar

i lantmäteriarbetet genomfördes utan onödigt dröjsmål. Skäl kunde också

otvivelaktigt anföras för att helt och hållet avskaffa fastställelsepiövningen.

Emellertid syntes det icke vara påkallat att i förevarande sammanhang taga

slutlig ståndpunkt i frågan eller att gå in på de många och delvis svårlösta

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

29

problemställningar som därvid uppkomme. De sakkunniga hade nämligen

kommit till den uppfattningen att det under alla förhållanden vore olämpligt

att redan nu genomföra en sådan ändring. Ett slopande av fastställelseprövningen

skulle kräva genomgripande ändringar i jorddelningslagen och

jordregisterförordningen och även i viktiga hänseenden beröra de allmänt

civilrättsliga reglerna om lagfart och inteckning. Härtill komme, att med den

utveckling som under de senaste åren ägt rum i det viktigaste momentet

av fastställelseprövningen, den jord- och planpolitiska kontrollen, ett flertal

myndigheter samverkade. Den närmare utformningen av denna samverkan

hade skett genom administrativa föreskrifter och anvisningar, vilka vore

föremål för fortlöpande kompletteringar, allteftersom nya erfarenheter vunnes.

Ytterligare erfarenheter av den nuvarande ordningen borde avvaktas,

innan frågan gåves en mera slutgiltig lösning.

Några motsvarande hinder förelåge däremot icke — har de sakkunniga

fortsatt — mot att, i den mån skäl därför i övrigt vore för handen, genomföra

lättnader i fråga om granskning sskyldighetens omfattning.

Syftet med fastställelseprövningen vore, att i möjligaste mån säkerställa

allmän och enskild rätt, som kunde beröras av förrättningarna. En

eftergranskning i detalj sådan som den i jorddelningslagen förutsatta innebure

en viss garanti för att förrättningsresultaten bleve riktiga och bedömningen

någorlunda enhetlig. Ökad säkerhet i kontrollen krävde emellertid i

allmänhet ett större mått av arbetsinsats och tidsåtgång. En jämförelsevis

obetydlig ökning i rättssäkerheten kunde måhända komma att kräva betydande

offer i nämnda hänseenden. I viss mån ställdes man alltså inför ett

avvägningsproblem. Spörsmålet vore också av organisatorisk art. Målet vore

att få till stånd såvitt möjligt riktiga förrättningsresultat. Frågan vore då,

hur den tillgängliga arbetskraften bäst skulle utnyttjas för att främja detta

syfte.

Granskningssystemet hade i stort sett utbildats under en tid, då förhållandena

inom lantmäteriet vore helt andra än de nu rådande. En utredning

av frågan om möjligheten och lämpligheten av att inskränka fastställelseprövningens

omfattning syntes därför i främsta rummet böra bygga på praktiska

erfarenheter under senare tid av gällande ordning. I syfte främst att

få fram statistiskt material rörande i vilken utsträckning vid eftergranskningen

av förrättningar framkommit fel, som föranlett undanröjande, återförvisning

eller annan åtgärd för rättelse, hade de sakkunniga inhämtat

vissa uppgifter.

Resultatet för hela riket av den statistiska undersökningen beträffande

undanröjda och återförvisade förrättningar framgår av följande sammanställning

över det totala antalet verkställda legala förrättningar, som slutredovisats

under tiden den 1 januari 1948—den 30 juni 1950, samt antalet

därav, som på grund av föreskrift om ändring i förrättningsresultatet återförvisats

eller undanröjts.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Förrättnings art

Totala antalet slutredovisade för-

rättn. under tiden 1/i 48—s% 50

Ändring efter föreskrift

av domstol (KB)

i formellt eller tekniskt

avseende samt övriga

ändringar, som ej angå

själva fastighetsbild- ningen

avseende fastighetsbildningen

(det materiella resultatet)

efter besvär av

sakägare

Övriga

summa av kol.

3 och 4

förrättningen

återförvisad

förrättningen

undanröjd

i tillståndsfrågan i

undeställningsmål

efter besvär av

sakägare

Övriga

summa av kol.

9 och 10

förrättningen åter- förvisad

förrättningen 1

undanröjd

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

1.

Gränsbestämningar____

2126

8

20

28

20

8

—

11

8

19

17

2

1

2.

Avstyckningar ........

44 690

a) inom detaljplan.....

—

0

38

38

20

18

2

4

109

113

18

95

b) för jordbruks- eller

skogsbruksändamål..

—

1

29

30

9

21

9

7

77

84

16

68

c) övriga..............

—

6

139

145

79

66

29

5

449

454

44

410

3.

Laga skiften ..........

786

5

22

27

26

1

6

6

24

30

13

17

4.

Övriga förrättningar ..

5 592

25

26

Öl

42

9

—

23

15

38

28

10

Summa

58194

45

274

319

196

123

46

56

682

738

136

602

% av totala antalet

0-1

0-5

0-6

0-4

0-2

0-1

0T

1-8

1''4

0''3

1-1

De sakkunniga har i anslutning till denna sammanställning framhållit,

att samtliga ändrade förrättningar uppginge till 1 057, motsvarande 2,o procent

av samtliga verkställda förrättningar, och utgjordes av 332 återförvisade

och 725 undanröjda förrättningar. Endast 10 procent av samtliga

ändringar vore föranledda av besvär av sakägare; 90 procent av ändringarna

hade tillkommit på grund av granskningen hos överlantmätaren eller annan

myndighet.

Vidare har de sakkunniga i en särskild tabell angivit huru ändringarna

fördelar sig på olika slag av förrättningar. Tabellen är av denna lydelse.

Förrättnings art

Antal för- rättningar1

Ändringar

Summa

ändringar i

% av antalet

förrättningar

inom

gruppen

på grund av

formella eller

tekniska

brister

på grund av

brister i det

materiella

resultatet

Summa

1. Gränsbestämningar.........

2126

28

19

47

2-2

2. Avstyckningar ............

44 690

a) inom detaljplan........

(14 000)

38

113

151

1-1

b) för jordbruk mm.....

(2 700)

30

84

114

4-2

c) övriga..................

(28 000)

145

454

599

2t

3. Laga skiften ..............

786

27

30

57

7-3

4. Övriga förrättningar......

5 592

Öl

38

89

1-6

Summa

53194

319

738

1057

2-0

1 Antalet inom parentes är statistiskt uppskattat.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

I anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna har de sakkunniga framhållit,

att man för framtiden syntes kunna räkna med en avsevärt lägre

ändringsfrekvens än den som framginge av siffrorna. Materialet omfattade

nämligen även förrättningar verkställda före år 1948, d. v. s. under tid då

distriktsorganisationen ännu icke utbyggts med kvalificerad biträdespersonal.

Brister i tekniskt avseende torde vidare till betydande del bero på

den efter den 1 januari 1948 nyanställda personalens bristande rutin. Efter

de 1947 genomförda skärpningarna av de materiella villkoren för fastighetsbildning

hade numera rättspraxis stadgats, varför den jord- och planpolitiska

bedömningen torde kunna ske med allt större säkerhet och enhetlighet.

De sakkunniga har vidare beaktat att rättelser göres även under hand.

Dessa ingår ej i de förut angivna sammanställningarna. Det låge i sakens

natur, har de sakkunniga anfört, att ändringar under hand mestadels vore

ganska betydelselösa. Ändringar av större betydelse kunde ej verkställas på

detta sätt. Som allmän regel syntes kunna sägas, att underhandsrättelserna

avsåge förhållanden, som endast i undantagsfall hade kunnat medföra rättsförlust

för sakägare men däremot, om ändring ej skett, kunnat medföra viss

oklarhet i framtiden i fråga om innebörden av träffade beslut eller verkställd

redovisning. Divergerande uppgifter om antalet ändringar under hand

hade framkommit. Från överlantmätarhåll hade sålunda uppgivits, att antalet

förrättningar, vilka rättats under hand, i förhållande till totala antalet

avslutade förrättningar inom respektive grupper uppginge för gränsbestämningar

till 14 procent, avstyckningar till 10 å 12 procent, laga skiften till

15 procent och övriga förrättningar till 13 procent. De från förrättningsmannahåll

lämnade uppgifterna hölle sig genomsnittligt till ungefär halva

de angivna procenttalen. De stora avvikelserna i uppgifterna syntes väsentligen

hänföra sig till olika uppfattning om vad som över huvud skulle rubriceras

som rättelse, alltså om härunder skulle inbegripas även mindre

kompletteringar. I

I promemorian har de sakkunniga återgivit vad lantmäteristyrelsen i en

den 4 juni 1951 dagtecknad skrivelse till de sakkunniga anfört om möjligheterna

att inskränka granskningen vid fastställelseprövningen. I skrivelsen

har styrelsen inledningsvis uttalat, att arbetskraftförhållandena inom lantmäteriväsendet

under senare år berett lantmäteristyrelsen stora bekymmer.

Trots att distriktsorganisationens kapacitet ökat högst avsevärt efter

omorganisationen år 1948 växte balansen alltmer. Vid årsskiftet 1950/51

motsvarade den enligt verkställda undersökningar sammanlagt över 12 000

arbetsmånader. Styrelsen har förklarat, att det utan tvekan viktigaste momentet

i överlantmätarens granskning vore prövningen ur jord- och planpolitiska

synpunkter, den jordpolitiska kontrollen. I denna prövning deltoge

även flera andra myndigheter än överlantmätaren. Den nuvarande

överprövningen vore behäftad med den olägenheten att granskningen i allmänhet

sattes in för sent. Den skedde först sedan förrättning avslutats

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

och, om besvär ej anförts, förrättningsmännens beslut vunnit laga kraft.

Ett utbytande av den jordpolitiska efterprövningen mot en positiv rådgivning

före eller under förrättningens handläggning skulle uppenbarligen

kunna medföra ett förbättrat förrättningsresultat. Specialmyndigheternas

önskemål och synpunkter bleve i så fall delgivna förrättningsmannen under

ett skede av förrättningen, då fortfarande alla möjligheter stode öppna

att vidtaga förbättringar eller föreslå sakägarna andra och fullgoda alternativ.

I själva verket tillämpades detta förfarande redan nu i mycket betydande

utsträckning. Kontakterna mellan lantmäteriets många förrättningsmän

ute i orterna, å ena, och de till residensstäderna förlagda specialmyndigheterna,

å andra sidan, mötte emellertid vissa rent praktiska svårigheter.

För att helt kunna förlägga den jordpolitiska prövningen till förrättningsstadiet

erfordrades emellertid enligt styrelsens mening en aktivare

insats från fackmyndigheternas sida än vad som hittills varit möjligt.

Denna insats borde få formen av råd och rekommendationer till förrättningsmännen

rörande behandlingen av vissa typfall, där intressekonflikter

erfarenhetsmässigt brukade uppträda, samt eu fortlöpande information

rörande beslut i ärenden av intresse för fastighetsbildningsorganen. Utvecklingen

syntes i åtskilliga län gå relativt snabbt i denna riktning. I samma

mån som ett effektivt samrådsförfarande under förrättningshandläggningen

komme till stånd, minskades behovet av en jordpolitisk efterkontroll.

Lantmäteristyrelsen har beträffande den tekniska granskningen — till

vilken hänfördes utom granskningen av rent mätningstekniska och beräkningstekniska

åtgärder även kontrollen av fastighetsutredningar — anfört,

att sedan lantmäteriets distriktsorganisation numera helt förstatligats, något

behov av en efterkontroll icke längre förelåge. Erforderlig granskning

borde i stället ordnas i huvudsak genom att arbetsuppgifterna planlades och

organiserades så att automatiska garantier erhölles för ett riktigt resultat.

Lantmäteristyrelsen ansåge därför att jorddelningslagen numera icke borde

innehålla några bestämmelser om teknisk granskning över huvud taget. Det

borde i stället ankomma på den centrala lantmäterimyndigheten att med

stöd av instruktionsbestämmelser utfärda sådana föreskrifter, som i varje

särskilt fall kunde anses erforderliga för att trygga ett tillfredsställande

arbetsresultat. Den nuvarande tekniska granskningen hos överlantmätaren

borde i regel kunna inskränkas till en enkel kontroll, att förrättningsobjektet

identifierats riktigt.

Det viktigaste momentet i granskningen av den formella handläggningen

vore, har lantmäteristyrelsen fortsatt, en kontroll av kallelse- och kungörelseförfarandet

samt av att närvarande sakägare styrkt sin behörighet att

föra talan vid förrättningen. Enligt styrelsens erfarenhet framställdes numera

ytterst sällan några anmärkningar beträffande den formella handläggningen

av förrättningar. Det hade sålunda visat sig att denna viktiga

del av förrättningshandläggningen anmärkningsfritt kunde skötas av förrättningsmännen

själva. Den formella kontrollen kunde slopas utan vådor

för rättssäkerheten. Styrelsen föresloge, att den formella granskningen in
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

33

skränkes så långt detta över huvud befunnes möjligt och helst så att fastställelsemyndigheten

företoge granskning av den formella handläggningen

endast då särskilda skäl därtill förelåge, d. v. s. huvudsakligen i de fall,

då besvär anförts av sakägare.

I fråga om den arbetsbesparing, som kunde vinnas genom inskränkning

av granskningen i enlighet med vad styrelsen förordat, har den uttalat, att

granskningsarbetets andel i länskontorens avlöningskostnader av styrelsen

uppskattats motsvara kostnaden för cirka 22 lantmätare och 35 biträden

eller ungefär 400 000 kronor per år. Hur stor del av hela granskningsarbetet

som belöpt på teknisk och formell granskning mötte svårigheter att uppskatta.

Utan tvivel skulle dock en betydande besparing av arbetskraft vinnas,

om den tekniska och formella granskningen inskränktes på angivet

sätt.

De sakkunniga har för egen del framhållit, att de i huvudsak kunde ansluta

sig till de synpunkter och förslag som framförts av lantmäteristyrelsen.

Utredningen hade givit starkt stöd åt uppfattningen, att systemet med

en i detalj gående efterhandskontroll — som tidigare kunde varit befogat

— under numera rådande förhållanden icke längre vore behövligt såsom

skydd för rättssäkerheten. En av överordnad myndighet verkställd obligatorisk

detalj granskning kunde tjäna som en sporre till skärpt noggrannhet

i förrättningsarbetet. Systemet med eftergranskning hade emellertid på

vissa håll haft en rakt motsatt verkan, därigenom att det bidragit till att

hos förrättningsmännen uppmjuka känslan av ansvar för de av dem verkställda

förrättningarna. Det vore självfallet svårt att med bestämdhet avgöra

vilken betydelse som borde tillmätas sådana psykologiska faktorer. Det syntes

dock icke finnas några giltiga skäl antaga, att en av annan myndighet

verkställd detaljerad eftergranskning numera vore erforderlig för att upprätthålla

en hög standard i fråga om arbetsresultaten. De sakkunniga ansåge

det sålunda möjligt att högst väsentligt inskränka den obligatoriska

överprövningens omfattning utan att skäliga krav på rättssäkerhet eftersattes.

Enligt de sakkunnigas mening kunde för närvarande ett formligt avskaffande

av överprövningen i jord- och planpolitiskt hänseende ej ske. En fortsatt

utveckling i riktning mot ett ökat samråd mellan berörda myndigheter

före eller under förrättningen vore önskvärd. En sådan utveckling syntes

kunna äga rum utan ändring i jorddelningslagens bestämmelser.

Beträffande den tekniska och formella granskningen har de sakkunniga

framhållit, att den skedde huvudsakligen i de enskilda rättsägarnas intresse.

De sakkunniga ansåge lika med lantmäteristyrelsen, att en obligatorisk

sådan detalj granskning av varje förrättning ur rättssäkerhetssynpunkt

icke längre erfordrades. De sakägare, som ägde självständig talerätt

vid förrättningen, måste anses i regel få erforderligt rättsskydd genom den

prövning, som förrättningsmännen hade att göra samt genom möjligheterna

att begagna de ordinära rättsmedlen. Såsom framhållits under förarbetena

till jorddelningslagen medförde delägarnas bevakande av sin rätt i all3

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 63.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

mänhet även ett effektivt skydd för inteckningshavare och andra medelbart

intresserade rättsägare. Därjämte ålåge det i viss utsträckning förrättningsmannen

att tillse, att dessa sistnämndas rätt ej äventyrades. Vid flertalet

förrättningar, särskilt avstyckningar och gränsbestämningar, bleve frågor

av sistberörda slag aldrig aktuella. Erfarenheten torde för övrigt ha visat,

att det ytterligt sällan förekomme, att anmärkning mot förrättning framställdes

med hänsyn till dylika intressen.

Vidare har de sakkunniga förklarat, att en sådan nedskärning av granskningen

som förut skisserats syntes medföra en avsevärd arbetskraftsbesparing.

Den skulle vidare leda till viss tidsvinst i det enskilda fallet för sakägarna.

Allmänt sett torde reformen därjämte, genom att arbetskraft frigjordes

för produktiva uppgifter, verksamt bidraga till att nedbringa arbetsbalansen

inom lantmäteriet och därmed förkorta väntetiden för sakägarna.

Under åberopande av vad sålunda anförts har de sakkunniga iöreslagit, att

bestämmelserna i jorddelningslagen angående teknisk granskning måtte upphävas.

I fråga om den formella granskningen — vilken här fattats i vid bemärkelse

och till vilken hänfördes bl. a. kontroll av att rätt delningsgrund tilllämpats

vid skifte, att förening angående likvider ej äventyrade inteckningshavares

rätt och att vid gränsbestämning rätt paragraf i 7 kap. tillämpats

— har de sakkunniga anfört, att beslut om fastställelse av förrättning av

gammalt betraktades som en garanti för dess laglighet. Hänsyn härtill borde

tagas såtillvida, att fastställelsen skulle föregås av en kontroll av att vissa

för enskild rätt grundläggande formföreskrifter iakttagits. Tanken vore att

det borde ankomma på delägarna själva att bevaka sin rätt. För att detta

skulle vara möjligt erfordrades att de erhölle kallelse till förrättningen. Vid

överprövningen borde därför kungörelse och kallelser kontrolleras. Tillika

syntes böra granskas huruvida de som fört talan vid förrättningen varit behöriga

därtill. För att markera den lättnad i granskningsskyldigheten, som

förordats, syntes den jämkningen av ordalagen i 21 kap. 43 § jorddelningslagen

böra vidtagas att i lagrummet skulle utsägas att förrättning skall granskas

i erforderliga delar.

Avslutningsvis har de sakkunniga understrukit, att de förordade ändringarna

endast avsåge den obligatoriska granskningsskyldigheten. Särskilda skäl

kunde göra, att en vidsträcktare granskning i det enskilda fallet kunde anses

motiverad. Hade besvär anförts över förrättningen, syntes sålunda i allmänhet

en mera ingående granskning av förrättningen böra ske. Även stickprovskontroller

kunde komma i fråga. Det syntes böra ankomma på lantmäteristyrelsen

att utfärda de närmare föreskrifter för länslantmäterikontorens

verksamhet i nämnda hänseenden, som kunde befinnas lämpliga. De sakkunniga

förutsatte vidare, att styrelsen i samband därmed även meddelade

lämpliga föreskrifter och anvisningar för distriktsorganisationen i fråga om

rationella kontrollmetoder och andra åtgärder på förrättningsstadiet, ägnade

att främja riktiga arbetsresultat. Härvid syntes särskilt frågan om övervakning

av yngre, mindre erfarna lantmätares arbeten böra uppmärksammas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63. 3^

Ett annat spörsmål, som de sakkunniga upptagit till prövning, är tiågan

om att överflytta fastställ elsepr övningen från ägodelningsdomaren

till överlantmätaren. Efter att ha återgivit

vissa av de uttalanden beträffande detta spörsmål, som tidigare gjorts

i skilda sammanhang, har de sakkunniga framhållit, att den nuvarande ordningen

med prövning av vissa ärenden hos både överlantmätaren och ägodelningsdomaren

medförde en icke obetydligt ökad väntetid för sakägarna.

Enligt de sakkunnigas mening kunde systemet med dubbel granskning av

lörrättning utan våda för rättssäkerheten avskaffas. Tyngdpunkten i fastställelseprövningen

låge på det jordpolitiska och planpolitiska området. I denna

del liksom då det gällde granskningen i tekniskt hänseende vore överlantmätarens

prövning i de klara fallen otvivelaktigt tillfyllest. Ägodelningsdomarens

befattning med förrättningarna avsåge främst en prövning av de1

as rättsliga beskaffenhet. Eärande skäl för att icke även denna prövning

skulle kunna helt anförtros åt överlantmätaren syntes icke kunna anföras.

I praktiken hade utvecklingen redan gått i den riktningen, att tyngdpunkten

i fastställelseprövningen lagts på överlantmätarens granskning. De fall, då

undanröjande eller återförvisning skedde av förrättning, som överlantmätaren

lämnat utan anmärkning, vore säkerligen ytterst sällsynta. Härtill koinme,

att för ägodelningsdomarna och deras personal befrielse från ifrågavarande

göromål skulle innebära betydande lättnad i arbetsbördan; även

för överlantmätarnas vidkommande skulle reformen snarast medföra viss

minskning i nämnda hänseende.

På grund av vad sålunda anförts har de sakkunniga föreslagit, att den på

ägodelningsdomaren för närvarande ankommande fastställelseprövningen

skulle överflyttas på överlantmätaren. Härvid syntes dock undantag böra

göras för sådan avstyckning, som berodde av sammanläggning. Det vore

mest praktiskt att avstyckningsärcndet och sammanläggningsärendet avgjordes

samtidigt av en och samma myndighet. Vore i dylikt fall avstyckningen

kombinerad med annan förrättning borde förrättningen i dess helhet

prövas av ägodelningsdomaren.

Vidare har de sakkunniga framlagt förslag om ändrad ordning beträffande

den slutliga prövningen av återkallade förrättningar.

Då fastställelse, har de sakkunniga anfört, ej kunde meddelas

å förrättning, hade enligt gällande ordning ägodelningsdomaren eller överlantmätaren

att hänskjuta ärendet till ägodelningsrätten. Avstyckningsförrättning

ansåges kunna återkallas av sökanden ända till dess ärendet slutligen

prövats, med påföljd att frågan om avstyckning förfölle. Eu vanlig

anledning till sådan återkallelse* vore att avstyckningen berodde av sammanläggning

samt att det visat sig att sammanläggningen på grund av inteckningshinder

eller av annan anledning ej ginge att genomföra. Ett avslutat

laga skifte syntes icke kunna på sökandens begäran undanröjas med

mindre alla delägare, som vore behöriga påkalla skiftet, instämde med sökanden.

Motsvarande gällde om förrättningar enligt 20 kap. jorddelningslagen.

I fall av återkallelse borde beslut om undanröjande av förrättning

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:is proposition nr 63.

kunna meddelas av ägodelningsdomaren. Även överlantmätaren syntes böra

erhålla motsvarande befogenhet i fråga om förrättningar som det tillkomme

honom att fastställa.

De sakkunniga har — efter att ha berört frågan huruvida befogenhet i

detta hänseende genom lagändringar i samband med rättegångsbalkens införande

redan tillagts ägodelningsdomaren — förordat, att uttryckliga bestämmelser

i ämnet upptoges. Tillskapandet av befogenhet för överlantmätaren

att besluta om undanröjande av återkallad förrättning syntes knappast

förutsätta -— har de sakkunniga tillagt — att rätt att överklaga överlantmätarens

beslut vid domstol infördes. Då ifrågavarande avskrivningsbeslut

skulle meddelas endast på sakägares begäran, förelåge intet praktiskt

behov av en sådan klagorätt.

Yttrandena över 1951 års promemoria.

I vissa yttranden har berörts frågan om möjligheten att helt avskaffa

fastställelseprövningen.

Därvid har åtskilliga remissinstanser uttryckligen förklarat, att de anslöte

sig till de sakkunnigas uppfattning, att frågan i sin helhet icke lämpligen

kunde givas en slutlig lösning genom en partiell reform. Uttalanden

av sådan eller liknande innebörd har gjorts av ägodelningsdomarna i Uppsala

låns södra, Östbo och Västbo, östra och Medelsta samt Ångermanlands

södra domsagor, överlantmätarna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus,

Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands samt Norrbottens län,

lantbruksnämnden i Kronobergs län ävensom riksförbundet landsbygdens

folk.

I anslutning härtill må anmärkas, att vissa yttranden innehåller uttalanden

om den linje efter vilken en slutlig lösning borde sökas. Sålunda har

överlantmätaren i Jämtlands län och lantbruksnämnden i Kronobergs län

givit uttryck för uppfattningen att fastställelseprövningen borde bibehållas,

medan Sveriges lantmätarförening hävdat motsatt mening och därvid framhållit

önskvärdheten att i detta sammanhang principbeslut fattades, vilket

skulle vara av betydelse bl. a. för lösningen av lantmäteriets organisationsfrågor

och för de sakkunnigas fortsatta arbete. Svea hovrätt har utan att

taga ställning till hela frågan uttalat, att fastställelseprövningen i varje

fall borde bibehållas, då besvär anförts mot förrättning.

Några remissinstanser har ansett, att man i detta sammanhang åtminstone

i vissa fall kunde avskaffa fastställelseprövningen. Sålunda har överlantmätaren

i Stockholms län ifrågasatt, huruvida de av de sakkunniga

anförda skälen mot en övergång redan nu till ett system med endast lagakraftvinnande

kunde till alla delar anses bärande. Tre överlantmätare har

ansett, att fastställelseprövningen nu borde kunna slopas beträffande förrättning

av visst slag. Sålunda har överlantmätarna i Blekinge och Skaraborgs

län uttalat, att fastställelseprövning ej behövde bibehållas beträffande

gränsbestämningsförrättning. Med den inskränkning de sakkunniga förordat

i fråga om prövningens omfattning komme prövningen av dessa för
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

37

rättningar att ha ringa sakligt värde. Överlantmätaren i Uppsala län har

uttalat sig för en ordning med lagakraftvinnande beträffande gränsbestämningar

och möjligen avstyckningar inom detaljplan. Vidare har lantmäteristyrelsen

hänvisat till sitt över de inledningsvis omnämnda motionerna vid

1952 års riksdag avgivna yttrande, som skall återgivas i det följande.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt de sakkunnigas förslag om

minskning av fastställelsepr övningens omfattning.

Åtskilliga har emellertid helt eller delvis avstyrkt förslaget eller hemställt

om jämkningar av större eller mindre räckvidd i detsamma.

De remissinstanser, som oreserverat anslutit sig till de sakkunnigas förslag,

har i det väsentliga biträtt de av de sakkunniga anförda skälen för

förslaget. Det må anmärkas, att åtskilliga av de hörda myndigheterna framhållit,

att granskningen på många håll i praxis redan inskränkts i ungefärligen

den föreslagna omfattningen. Uttalanden av sistnämnda eller likartad

innebörd har gjorts av överlantmätarna i Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Värmlands, Kopparbergs,

Gävleborgs och Norrbottens län samt lantmäteristyrelsen.

I yttrandena har, särskilt av de instanser som ej helt ansluter sig till

förslaget, anförts åtskilliga mer allmänna synpunkter.

Ett spörsmål, som sålunda berörts, är den av de sakkunniga framlagda

statistiken och de slutsatser som kan dragas av densamma. I detta hänseende

har ägodelningsdomarna i Ångermanlands södra samt Östbo och

Västbo domsagor anmärkt, att statistiken ej omfattade de fall, då rättelse

under hand skett på initiativ av ägodelningsdomare. Åtskilliga remissinstanser

har framhållit, att bland de på överlantmätarens initiativ gjorda

underhandsrättelserna inginge sådana som avsåge fel av den art att de,

om ej sådan rättelse mellankommit, skulle föranlett återförvisning; i ett

par yttranden har gjorts gällande, att dessa fall utgjorde en betydande del

av underhandsrättelserna. Uttalanden av angivna innebörd har gjorts av

ägodelningsdomarna i Östra och Medelsta samt Ångermanlands södra domsagor,

överlantmätarna i Älvsborgs, Kopparbergs och Jämtlands län samt

riksförbundet landsbygdens folk.

De sakkunnigas uttalande, att man framdeles kunde räkna med avsevärt

lägre ändringsfrekvens, har bedömts såsom alltför optimistiskt av ägodelningsdomarna

i Östra och Medelsta samt Ångermanlands södra domsagor.

Sveriges advokatsamfund har funnit de sakkunnigas nämnda uttalande

icke övertygande; i de från tiden före 1948 stammande förrättningarna

hade nämligen lantmätaren själv utfört sådant arbete som numera och

framdeles ankomme på biträdespersonal. Och överlantmätaren i Jämtlands

lön har åberopat en av honom gjord jämförande undersökning beträffande

slutredovisade förrättningar under tiden den 1 januari 1948—den 30 juni

1950 samt den 1 juli 1950—den 31 december 1951. Antalet återförvisade

eller undanröjda förrättningar utgjorde under den förra perioden 37 av

1820 eller 2 procent samt under den senare 37 av 1017 eller 3,5 procent.

Som allmänt omdöme i anledning av den statistiska undersökningen har

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga uttalat, att den ådagalade

behövligheten av eu eftergranskning även i tekniskt och formellt hänseende.

överlantmätaren i Jämtlands län har framhållit, att undersökningen

visade, att fastställelseprövningen så väl tjänade syftet att vara ett medel

att åstadkomma lämplig fastighetsbildning samt tillförlitliga sakrättsliga

avgöranden, att dess erforderlighet härför bort kunna fastslås. Av det statistiska

materialet har ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga

dragit slutsatsen att behov av en rätt ingående överprövning förelåge.

Till iiknande resultat har Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantbruksförbund

och riksförbundet landsbygdens folk kommit; därvid har lantbruksförbundet

tillika framhållit, att i rättvisefrågor en argumentation med procenttal

icke vore riktig. Och ägodelningsdomaren i Östbo och Västbo domsaga

har uttalat, att om granskningen slopades helt, varje år skulle tillkomma

nya felaktiga förrättningar; ökningen av antalet felaktiga förrättningar

undan för undan vore ägnad att väcka betänkligheter.

Vissa yttranden innehåller även andra uttalanden av mer allmän innebörd.

Sålunda har några remissinstanser givit uttryck för uppfattningen att

förekomsten av eftergranskning antagligen vore ägnad att skärpa förrättningsmännens

noggrannhet. Uttalanden i denna riktning har gjorts av ägodelningsdomaren

i Östra och Medelsta domsaga, överlantmätaren i Jämtlands

län och riksförbundet landsbygdens folk.

De sakkunnigas uttalande om det rättsskydd sakägarna erhölle genom

rätten att begagna de ordinära rättsmedlen har motsagts i några yttranden.

Sålunda har riksförbundet landsbygdens folk uttalat, att de med lantmäteriförrättningar

sammanhängande problemen många gånger vore så komplicerade,

att den enskilde icke hade någon möjlighet att bedöma dem. I

samma riktning har ägodelningsdomarna i Uppsala läns södra, Östbo och

Västbo samt Ångermanlands södra domsagor uttalat sig.

Vidare har i vissa yttranden gjorts gällande att den arbetslättnad eller

kostnadsbesparing som vunnes genom förslaget ej syntes vara alltför betydande.

Uttalanden av sådan innebörd har gjorts av ägodelningsdomaren i

Östra och Medelsta domsaga samt överlantmätarna i Älvsborgs och Örebro

län.

Utan att ingå på närmare ställningstagande till de skilda detaljerna i förslaget

har vissa remissinstanser på grundval av sina förut återgivna uttalanden

mera allmänt angivit sin ståndpunkt till förslaget. Sålunda har

Sveriges advokatsamfund sagt sig icke vara övertygat om att någon mera

väsentlig nedskärning av granskningsarbetet vore motiverad. Uttalande av

liknande innebörd innehåller det yttrande riksförbundet landsbygdens folk

avgivit. Sveriges lantbruks förbund har ställt sig tveksamt till förslaget i

denna del. Enligt överlantmätarens i Älvsborgs län mening förtjänade den

föreliggande frågan ytterligare utredning; till stöd härför har han, utöver

vad som förut återgivits, åberopat att förslaget innebure en icke helt lycklig

kompromiss mellan en ordning med fullständig fastställelseprövning

samt ed system, enligt vilket förrättning utan vidare prövning vunne laga

kraft.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

39

Av de i princip tillstyrkande remissmyndigheterna har överlantmätarna

i Malmöhus och Gävleborgs län framhållit, att man efter reformen hade

anledning att ägna särskild uppmärksamhet åt de yngre lantmätarnas arbeten.

Även lantmäteristyrelsen har anslutit sig till denna mening och

samma synpunkt har framförts även av ägodelningsdomaren i Gällivare

domsaga.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt huruvida den obligatoriska

granskningsskyldigheten — såsom de sakkunnigas förslag syntes

innebära — borde inskränkas även i de fall, då besvär anförts över avslutad

jorddelningsförrättning.

Utöver de nu återgivna mera allmänna övervägandena förekommer i vissa

yttranden närmare uttalanden om de skilda i fastställelseprövningen ingående

momenten.

Mot de sakkunnigas uttalanden om de former, i vilka de jord- och planpolitiska

synpunkterna bör beaktas, har sålunda erinran ej riktats. Särskilt

må nämnas, att åtskilliga remissinstanser —- såsom ägodelningsdomaren

i Östra och Medelsta domsaga samt lantbruks styrelsen och flera lantbruksnämnder

— understrukit de sakkunnigas uttalanden om vikten av

att samråd på ett tidigt stadium komme till stånd mellan förrättningsmännen

och de olika specialmyndigheterna. Sveriges advokatsamfund har framhållit,

att specialmyndigheterna borde inrikta sin verksamhet på råd och

rekommendationer av allmän natur och icke på den enskilda förrättningen.

Detta vore också innebörden i de sakkunnigas uttalanden. Förenklingen av

den jordpolitiska och planpolitiska kontrollen borde främst sökas efter den

antydda linjen.

De sakkunnigas förslag att avskaffa den obligatoriska granskningen i

tekniskt avseende har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Detta gäller även åtskilliga av de remissinstanser, vilka på sätt i det föregående

angivits uttalat kritiska synpunkter mera i allmänhet.

Sakkunnigförslaget att helt avskaffa den obligatoriska tekniska granskningen

har dock uttryckligen avstyrkts av ägodelningsdomaren i östra

och Medelsta domsaga, som anfört, att under detta moment hänfördes kontrollen

av verkställda fastighetsutredningar. Dessa utredningar vore av

grundläggande betydelse. Understundom vore de av den svårighetsgrad att

eu kontroll framstode som väl befogad. Det hade inträffat, att man vid

granskningen upptäckt, att avstyckning gjorts från oriktig fastighet eller

att avstyckat område befunnits innehålla icke blott mark från den angivna

stamfastigheten utan därjämte en helt fristående fastighet. Även om sådana

fall vore undantagsfall, talade de dock för behövligheten av kontroll

av fastighetsutredningarna. Vidare vore det anmärkningsvärt, att man ansett

sig kunna avvara den s. k. plantekniska granskningen. Även Sveriges

advokatsamfund samt överlantmätaren och lantbruksnämnden i Jämtlands

län har framhållit, att kontroll över verkställda fastighetsutredningar måste

anses befogad. Lantmäteristyrelsens yttrande innehåller uttalande av den

innebörden att granskning av fastighetsutredningar borde bibehållas i den

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

omfattning styrelsen angivit i sitt yttrande till de sakkunniga. Och Svea

hovrätt har framhållit, att det, för undvikande av framtida tvister om

fastighets rätt till samfällda ägor och om servitut, vore angeläget att kontrollen

i dessa hänseenden gjordes effektiv. Samma synpunkt har framförts

av riksförbundet landsbygdens folk.

Också de sakkunnigas förslag till inskränkningar av granskningen i formellt

hänseende har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

I denna del har dock sakkunnigförslaget uttryckligen avstyrkts av ägodelningsdomarna

i Östbo och Västbo, Östra och Medelsta samt Ångermanlands

södra domsagor. Samma mening har kommit till uttryck i överlantmätarnas

i Örebro och Jämtlands län yttranden, medan ägodelningsdomaren

i Uppsala läns södra domsaga framhållit, att förslaget ginge för

långt. Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga har till stöd för

sin ståndpunkt åberopat, att det ej sällan bruste i äganderättsutredningen

och redovisningen av denna — detta gällde särskilt det inbördes rättsförhållandet

mellan äkta makar — samt att avfattningen av protokollen, även

i fråga om beslut, ej sällan vore illa genomtänkt och lämnade rum för

olika tolkningar. Vidare vore kontrollen i förevarande hänseende av betydelse

för intressenter, som ej vore sakägare med klagorätt. Hänsynen till

dessa finge ökad vikt i den mån möjligheterna till tvångsingripanden —

såsom nyligen skett beträffande ägoutbyte •— vidgades. Förslaget till ny

fastighetsbildningslag kunde väntas innehålla ökade möjligheter till tvångsingripanden

och detta i förening med antagliga förenklingar i förfarandet

kunde tänkas komma att framdeles skärpa betydelsen av en efterkontroll.

Ägodelningsdomaren i östbo och Västbo domsaga, som funnit sakkunnigförslagets

innebörd oklar, har motiverat sin ståndpunkt främst av

hänsynen till de medelbart intresserade rättsägarna. Och ägodelningsdomaren

i Ångermanlands södra domsaga har som huvudsakligt skäl anfört, att

fastställelsebeslut ansåges innefatta en garanti för att förrättningen vore

riktig även med hänsyn till den enskildes rätt samt att ett dylikt beslut

icke syntes kunna fattas utan granskning av samtliga de faktorer, som

inverkade på frågan om förrättningens laglighet.

Ytterligare må anmärkas att Svea hovrätt hävdat, att den formella riktigheten

av ingångna föreningar borde kontrolleras. Ägodelningsdomaren i

Uppsala läns södra domsaga har framhållit liknande synpunkt.

Några remissmyndigheter har berört frågan om huru ansvaret för förrättnings

riktighet efter reformen vore att fördela. Sålunda har överlantmätaren

i Göteborgs och Bohus län uttalat, att det i föreskrifter borde göras

fullt tydligt att förrättningsmannen bure det fulla och odelade ansvaret för

förrättningarna i tekniskt och formellt hänseende. Liknande mening har

hävdats av överlantmätaren i Skaraborgs län.

Överlantmätarna i Kronobergs samt Älvsborgs län har gjort uttalanden av

innebörd att frågan om ansvaret i dessa hänseenden borde klart angivas.

Lantmäteristyrelsen har på denna punkt uttalat, att i lantinäteriinstruktio
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

41

nen borde införas en bestämmelse av innehåll att distriktslantmätaren ansvarade

för lantmäteriförrättning i tekniskt avseende. En sådan bestämmelse

syntes komma att gälla rent tekniska arbeten men ej fastighetsutredningar.

Liknande bestämmelse syntes ej kunna meddelas beträffande den

formella prövningen. Prövningen i formellt hänseende skulle nämligen enligt

förslaget i erforderliga delar ske i samband med fastställelsen.

I fråga om sättet för reformens genomförande har överlantmätaren i Västmanlands

län uttalat, att behovet av granskning växlade med olika slag av

förrättningar och ej minst med hänsyn till vilken förrättningsman som verkställt

förrättningen. Att under sådana förhållanden precisera granskningens

omfattning i lagtext eller på administrativ väg vore vanskligt. Behovet

av granskning finge bedömas av den prövande myndigheten själv. Mot de

sakkunnigas förslag till lagändring vore därför intet att erinra. Till ledning;

borde dock finnas i administrativ ordning utfärdade anvisningar.

Sveriges lantmätarförening har i anledning av förslaget till ändrad lydelse

av 21 kap. 43 § jorddelningslagen — enligt vilken lydelse förrättning skulle

granskas i erforderliga delar — framhållit, att bestämmelsen syntes bli ett

hinder mot den naturliga utvecklingen att överlantmätarens prövning, i avvaktan

på dess slutliga upphörande, efter hand överginge till en formell åtgärd.

Bestämmelsen borde utgå och prövningens innehåll närmare regleras

i administrativ ordning.

I vissa andra yttranden åter har uttalats, att av lagtexten tydligt borde

framgå huru långt de inskränkningar av granskningens omfattning, som

kunde komma att beslutas, sträckte sig samt att de sakkunnigas förslag till,

lagtext icke vore ur denna synpunkt tillfredsställande utan alltför obestämd.

Uttalanden i sådan riktning har gjorts av ägodelningsdomarna i Östbo och

Västbo samt östra och Medelsta domsagor ävensom överlantmätaren i Örebro

län.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga har mot avfattningen

av 21 kap. 43 § jorddelningslagen anfört, att om det enligt lagen skulle

konstateras att anledning ej förekomme till annat än att förrättningen vore

lagligen beskaffad, det vore oegentligt att föreskriva granskning i erforderliga

delar och utanför lagen bestämma vad som vore erforderligt.

De sakkunnigas förslag att överflytta fastställelsepr övningen

från ägodelningsdomaren till överlantmätaren

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna med

endast enstaka undantag.

Endast två remissmyndigheter — ägodelningsdomarna i Östbo och Västbo

samt Ångermanlands södra domsagor — har avstyrkt förslaget helt eller

i väsentliga delar. Sistnämnde ägodelningsdomare — vilken såsom i det

föregående angivits hemställt om bibehållande av granskning i formellt hänseende

— har till stöd för sitt avstyrkande väsentligen åberopat, att fastställelseprövningen

ofta innefattade bedömande av rättsliga frågor av den

vikt att prövningen principiellt borde ankomma på domstol samt att ägodelningsdomaren

främst genom tillgången till fastighetsböckerna hade vä
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

sentligt större möjligheter än över lantmätaren att verkställa granskning i

formellt hänseende. Möjligheten att kontrollera förrättningsprotokollets

uppgifter om sakägare hade särskild betydelse vid bedömandet huruvida

förening biträtts av alla dem, som berördes av densamma, huruvida den person

som företrätt en fastighet ägde behörighet därtill, exempelvis i de fall

att fastighet ägdes av äkta makar gemensamt eller av dödsbo, huruvida

samtliga sakägare infunnit sig, då förrättning enligt 1951 års lagändring företagits

utan att kungörelseförfarande föregått, samt huruvida viss åtgärd

vore till förfång för innehavare av fordran eller annan rättighet. Härtill

komrne, att fastställelseprövningens förläggande till domstol i allmänhet

icke torde föranleda större tidsutdräkt. Ägodelningsdomaren i Östbo och

Västbo domsaga har anfört liknande synpunkter och därvid särskilt betonat

fastställelseprövningens betydelse för de medelbart intresserade rättsägarna.

Då dessas rätt icke syntes vara aktuella vid gränsbestämningar, har

denne ägodelningsdomare i så måtto tillstyrkt sakkunnigförslaget att han

förordat att fastställelseprövningen beträffande gränsbestämning överflyttades

till överlantmätaren.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit det önskvärt att invecklade

rättsfrågor granskades av ägodelningsdomaren och därför ifrågasatt,

om icke överlantmätaren skulle erhålla befogenhet att till ägodelningsdomarens

prövning hänskjuta dylik förrättning, som icke enligt vad därom

stadgats skulle hänskjutas till ägodelningsrättens prövning.

Av överlantmätaren i Skaraborgs län har framhållits, att en förutsättning

för reformen vore att — såsom överlantmätaren på sätt förut återgivits förordade

— ansvaret för förrättningens riktighet i formellt hänseende vilade

på förrättningsmannen. I anslutning härtill må nämnas, att lantmåteristgrelsen

— efter att ha hänvisat till stadgandet i 3 kap. 10 § jorddelningslagen

om förrättningsmannens skyldighet med avseende å äganderättsutredningen

— framhållit, att om i något fall ytterligare uppgifter vore behövliga, överlantmätaren

kunde utan nämnvärd omgång under hand inhämta sådana ur

fastighetsböckerna.

I några yttranden har ifrågasatts eller påyrkats smärre jämkningar i de

sakkunnigas förslag beträffande reformens räckvidd. Sålunda har Svea hovrätt

ansett, att fastställelseprövningen av tidigare återförvisad förrättning

borde ankomma på ägodelningsdomaren; det borde nämligen ankomma på

denne att kontrollera att vid återförvisningen meddelade föreskrifter iakttagits.

Å andra sidan har framställts yrkanden som innebär en vidare räckvidd

av reformen än enligt sakkunnigförslaget. Sålunda har ägodelningsdomaren

i Torna och Bara domsaga förklarat att även avstyckning, som

berodde å sammanläggning, borde fastställas av överlantmätaren. Saminanläggningsfrågan

kunde lösas antingen så att avstyckningen fastställdes under

villkor att sammanläggning sedermera konrme till stånd eller ock så att

också sammanläggningsfrågan överlämnades till överlantmätarens prövning.

Även Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt om man icke borde till

överlantmätarens prövning hänskjuta frågorna om sammanläggning och om

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

43

avstyckning för sammanläggning. Hovrätten över Skåne och Blekinge har

ifrågasatt huruvida den föreslagna reformen icke borde utsträckas att avse

även förrättningar enligt lagen om delning av fastighet vid ändring i rikets

indelning in. m.

Mot de sakkunnigas förslag om rätt för ägodelningsdomare

och över lantmätare att i visst fall undanröja förrättning

bär i princip riktats anmärkning endast av äg o delnings domaren

i Ångermanlands södra domsaga, som ansett, att dylik rätt borde tillkomma

endast ägodelningsdomare. Enligt allmänna rättsgrundsatser borde

finnas möjlighet att fullfölja talan hos domstol mot avskrivningsbeslut — något

som även de sakkunniga förordat i sitt år 1944 avgivna betänkande. Att

införa bestämmelser om klagorätt vid domstol över överlantmätares beslut

innefattade en onödig omgång och stode i strid mot jorddelningslagens

system.

Fastställelseprövningen av gränsbestämning.

I de inledningsvis omnämnda motionerna nr 219 i första kammaren

och nr 292 i andra kammaren vid 1952 års riksdag yrkades,

att riksdagen måtte för sin del besluta om sådan ändring i jorddelningslagen,

att den för städerna in. fl. orter gällande regeln, att av samtliga sakägare

godkänd eller eljest oklandrad gränsbestämning genom lagakraftvinnandet

bleve att anse som rättskraftig, utsträcktes att omfatta även de delar

av riket, där den för närvarande ej finge tillämpas.

Över motionerna, som hänvisades till tredje lagutskottet, inhämtades

yttranden från lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga.

Lantmäteristyrelsen tillstyrkte en reform i det i motionerna angivna syftet

och de sakkunniga förklarade, att de ej ville motsätta sig det i motionerna

framlagda förslaget. Båda remissinstanserna ansåg dock att en reform i

frågan borde föregås av sedvanligt utredningsförfarande. En ledamot av

fastighetsbildningssakkunniga fann anledning saknas att nu upptaga frågan

om slopande av fastställelseförfarandet beträffande gränsbestämningar

i allmänhet.

Till stöd för sin ståndpunkt anförde lantmäteristyrelsen väsentligen, att

avgörande för frågan huruvida en partiell ändring i jorddelningslagen borde

företagas nu eller anstå till den slutliga revisionen av hela jorddelningslagstiftningen

närmast vore vilken tidsvinst för sakägare och arbetsbesparing

för jorddelningsmyndigheterna som härigenom kunde vinnas. Det väsentliga

i de syften, motionärerna velat tillgodose, vunnes redan om fastighetsbildningssakkunnigas

förslag i 1951 års promemoria genomfördes. I

enstaka fall, huvudsakligen vid gränsbestämning i samband med avstyckning,

kunde emellertid den ytterligare förenkling, som föreslagits i motionerna,

medföra en för sakägarna värdefull tidsvinst. En brådskande avstyckningsförrättning,

som godkänts av sakägarna och i samband med vilken företagits

gränsbestämning, skulle nämligen icke försenas i de fall då även

gränsbestämningen godkänts av därav berörda sakägare. För jorddelnings
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

myndigheterna skulle vinsten av att motionärernas förslag genomfördes huvudsakligen

bli av rent expeditionell art, i det vissa försändelser mellan förrättningsman

och överlantmätare bortfölle. Såsom ytterligare skäl för en

reform i föreslagen riktning anförde lantmäteristyrelsen, att gränsbestämningsförfarandet

borde i möjligaste mån vara enhetligt för stad och land

samt att förslaget innebure undanröjande av en utav nu föreliggande skiljaktigheter.

Genomförandet av motionärernas förslag skulle vidare medföra

att man erhölle större praktisk erfarenhet av lagakraftvinnande jorddelningsförrättningar.

Fastighetsbildningssakkunniga förklarade sig anse, att ehuru man ur förenklingssynpunkt

ej hade så mycket att vinna genom att helt slopa fastställelseprövningen

beträffande gränsbestämning, reformen dock skulle kunna

genomföras utan våda för rättssäkerheten. Några lagtekniska hinder mot

ändringen syntes ej föreligga. För de sakkunnigas vidkommande skulle reformen

ej heller föregripa ställningstagandet till fastställelsefrågan i övrigt.

Den i motionerna föreslagna ändringen, att samtliga sakägares godkännande

av avslutad gränsbestänming skulle tillerkännas samma verkan som i

motsvarande hänseende gäller beträffande avstyckning, skulle särskilt i de

fall, då gränsbestämning skedde i samband med avstyckning, som godkändes

av sakägarna, otvivelaktigt kunna medföra en tidsvinst av viss betydelse.

Detta gällde alldeles oberoende av om fastställelsen slopades. Några olägenheter

av den föreslagna anordningen syntes icke vara att befara. Densamma

skulle dock få en begränsad betydelse, då samtliga sakägare ingalunda alltid

vore närvarande vid förrättnings avslutande.

Reservanten bland de sakkunniga uttalade, att då praktiskt taget intet

skulle vinnas genom att slopa fastställelseiörfarandet beträffande gränsbestämningar

i allmänhet, anledning saknades att nu upptaga denna fråga.

I sitt utlåtande nr 25 uttalade tredje lagutskottet, att vinsten

av ett genomförande av motionärernas förslag visserligen bleve relativt begränsad.

Vissa skäl talade även för att frågan om avveckling av fastställelseprövningen

vid gränsbestämningar upptoges i samband med den allmänna

revisionen av jorddelningslagstiftningen, vid vilken fastställelsesystemet i

hela dess vidd komrne att prövas. Å andra sidan vore det angeläget, att varje

möjlig åtgärd i förenklings- och rationaliseringssyfte med det snaraste vidtoges

inom jorddelningsväsendet. Då det i de båda yttrandena vitsordats, att

det i motionerna framlagda förslaget redan nu borde kunna utan olägenheter

i lagstiftningstekniska och andra hänseenden genomföras, ville utskottet

tillstyrka, att i samband med behandlingen av fastighetsbildningssakkunnigas

i oktober 1951 avgivna förslag även prövades, huruvida fastställelseprövningen

vid gränsbestämningsförrättningar kunde helt avskaffas.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

begära utredning om sådan ändring av jorddelningslagen, att gränsbestämning

bleve gällande utan fastställelseprövning, samt framläggande för riksdagen

av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Riksdagen fattade

beslut i enlighet med utskottets hemställan, vilket anmäldes i skrivelse den

28 maj 1952, nr 364.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

45

Såsom inledningsvis anförts överlämnades riksdagsskrivelsen till faslig

hets bildningssakk un niga, varefter dessa i skrivelse den 30

augusti 1952 framlade förslag i ämnet. De sakkunnigas förslag innebär i huvudsak,

att fastställelseprövningen avskaffas i fråga om gränsbestämningar,

oavsett huruvida gränsbestämningen verkställts såsom särskild förrättning

eller ägt rum i samband med annan förrättning. Från reformen undantages

dock de fall då talan fullföljts mot gränsbestämningen. Förslaget medförde,

bär de sakkunniga anfört, att när exempelvis en avstyckning vid fastställelseprövningen

bleve undanröjd, en i samband med nämnda förrättning

verkställd gränsbestämning komme att det oaktat stå fast, såvida talan mot

gränsbestämningen ej förts. Detta syntes överensstämma med gällande rätt,

enligt vilken i motsvarande situationer fastställelse torde böra meddelas å

en lagligen beskaffad gränsbestämning, även om förrättningen i övrigt undanröjdes.

Vidare har de sakkunniga förordat införande av en regel av innehåll,

att om gränsbestämning vid förrättningens avslutande blivit av samtliga

sakägare godkänd medelst påskrift å protokollet, talan sedermera icke finge

föras mot gränsbestämningen vare sig den skett i samband med annan jorddelningsförrättning

eller ej.

Till stöd för de föreslagna reformerna har de sakkunniga väsentligen hänvisat

till vad de anfört i 1951 års promemoria och i det till tredje lagutskottet

vid 1952 års riksdag avgivna yttrandet. De sakkunniga har emellertid

därutöver något berört frågan om vilken verkan, som tillkommer en lagakraftvunnen

eller fastställd lantmäteriförrättning, vilken är behäftad med

svårare fel av formell eller materiell art. Fråga kunde — har de sakkunniga

uttalat — uppkomma om förrättningens giltighet över huvud taget eller

gentemot viss, icke rätteligen hörd sakägare samt i vad mån det vore nödvändigt

och möjligt att för rättelse av dylika fel använda extraordinära

rättsmedel. Det kunde måhända göras gällande att man vid bedömande av

dylika frågor hade att göra skillnad mellan sådana förrättningar som fastställts

och sådana som icke varit underkastade fastställelseprövning. Den

eventuella betydelse, som i nämnda hänseende kunde tillkomma ett fastställelsebeslut,

vore ej reglerad i lagstiftningen och frågan kunde ej heller

anses till fullo klarlagd genom avgöranden i rättspraxis. Det kunde enligt de

sakkunnigas mening ej ifrågakomma att i förevarande sammanhang upptaga

hithörande problem till någon mera ingående behandling. De sakkunniga

vore för sin del närmast av den uppfattningen, att man i fall av nu

antytt slag ej hade anledning bedöma en gränsbestämning, som enligt de här

föreslagna reglerna vunnit laga kraft, annorlunda än en fastställd gränsbestämning.

Frågan torde knappast ha någon större praktisk betydelse. Det

finge överlämnas åt rättstillämpningen att lösa nu berörda spörsmål i de

säkerligen sällsynta fall, då de kunde uppkomma.

På sätt förut angivits har yttranden inhämtats över det av de sakkunniga

i skrivelsen den 30 augusti 1952 framlagda lagförslaget.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Förslaget att helt avskaffa fastställelseprövningen beträffande

gränsbestämningar har i princip tillstyrkts eller godtagits

av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, ägodelningsdomaren

i Östbo och Västbo domsaga, lantmäteristgrelsen, femton överlantmätare,

lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges lantmätarförening.

Av dessa har emellertid åtskilliga, nämligen hovrätten över

Skåne och Blekinge, ägodelningsdomaren i östbo och Västbo domsaga samt

ett stort antal överlantmätare, givit uttryck för uppfattningen att endast

obetydliga fördelar vunnes genom reformen och att den ej kunde anses

särskilt angelägen. Lantbruksförbundet har framhållit att förslaget hade

begränsad räckvidd. Övriga remissinstanser — ägodelningsdomarna i Uppsala

läns södra, östra och Medelsta samt Ångermanlands södra domsagor,

nio överlantmätare ävensom riksförbundet landsbygdens folk — har avstyrkt

förslaget.

Den remissinstans, som förefaller vara mest positivt inställd till förslaget,

är Sveriges lantmätarförening. Föreningen har framhållit, att utöver

den direkta tidsvinsten gjordes indirekta tidsvinster genom att arbetet med

granskningen och fastställelseprövningen, därvid såväl överlantmätaren med

underlydande personal som ägodelningsdomaren skulle sätta sig in i varje

ärende av ifrågavarande art, bortfölle.

Lantmäteristgrelsen har — efter att ha återgivit vissa av uttalandena i

sitt yttrande över motionerna — framhållit, att styrelsen främst såge förslaget

ur synpunkten att det med hänsyn till den slutliga revisionen av

jorddelningslagstiftningen vore av visst intresse att erhålla större erfarenhet

av lagakraftvinnande jorddelningsförrättningar i praktiken. På grund

härav och då reformen onekligen medförde förenklingar i de vanliga fall,,

då gränsbestämning kunde godkännas av sakägarna, hade styrelsen ansett

sig böra vidhålla sin tidigare ståndpunkt beträffande reformen.

Av de avstyrkande remissinstanserna har bl. a. ägodelningsdomarna i

Östra och Medelsta samt Ångermanlands södra domsagor till stöd för sin

ståndpunkt i första hand åberopat den inställning, för vilken de i avgivna

yttranden över 1951 års promemoria givit uttryck beträffande den i promemorian

förordade inskränkningen i granskningsskyldigheten.

I övrigt har de avstyrkande remissinstanserna liksom ock de remissinstanser,

som ställt sig kritiska till förslaget men likväl ej velat avvisa detsamma,

genomgående åberopat ett eller flera av följande skäl. Om de förslag

som framlagts i 1951 års promemoria genomfördes, komme den nu föreslagna

reformen att därutöver leda till ringa förenkling och endast obetydlig

tidsvinst. Förslaget innebure ett brytande av den i jorddelningslagen

genomgående principen att förrättningar skulle fastställas. Frågan vore därför

icke ägnad att lösas genom en partiell reform. Förslaget innebure vidare

en återgång till den ordning som gällde före jorddelningslagens tillkomst

och som med hänsyn till då föreliggande ogynnsamma erfarenheter avskaffades

genom denna lag. Frågan om möjligen föreliggande skillnad i rättsverkan

mellan förrättning som fastställts och sådan som, på sätt de sak
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Ma]:ts proposition nr 63.

kunniga föresloge, endast skulle vinna laga kraft vore ej tillräckligt utredd

och klarlagd. Den åberopade jämförelsyen med fastighetsbildningslagens

regler på denna punkt vore ej bärande; grundläggande utredningar hade

nämligen i stad verkställts i samband med registerkartans upprättande och

den tomtindelning, som föreginge tomtmätningen.

I anledning av uttalanden, som i överlantmätarnas yttranden gjorts om

möjligen föreliggande skillnad i rättsverkan mellan fastställd och endast

lagakraftvunnen förrättning, har lanlmäteristyrelsen framhållit, att frågan

i och för sig numera icke torde komma att få någon större praktisk betydelse.

Förhållandena inom tillämpningsområdet för fastighetsbildningslagen

bestyrkte en sådan uppfattning. Därest de sakkunniga i sitt fortsatta lagstiftningsarbete

ämnade framlägga förslag om att fastighetsbildande förrättningar

skulle vinna laga kraft utan fastställelse syntes frågan dock icke

kunna förbigås.

Ytterligare torde böra nämnas, att i remissyttrandena framställts åtskilliga

erinringar mot utformningen av de särskilda lagstadgandena samt att

några remissinstanser ifrågasatt ändringar jämväl i lagrum som enligt sakkunnigförslaget

skulle lämnas oförändrade.

Mot förslaget att godkännande av gränsbestämning skulle

tillerkännas samma verkan som godkännande av avstyckning bär i princip

erinran framställts endast av ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra

domsaga. Efter redogörelse för vad som förekom vid tillkomsten av motsvarande

stadgande beträffande avstyckning har denne ägodelningsdomare

framhållit, att mellan avstyckning och gränsbestämning förelåge den väsentliga

skillnaden, att vid en avstyckning sakägarantalet vore begränsat

till ett fåtal personer och att dessa redan före förrättningen ägde kännedom

om vad saken komme att röra, medan vid gränsbestämning sakägarna

kunde uppgå till ett stort antal och kanske ej alltid vore på förhand insatta

i vad saken gällde. Skedde gränsbestämningen i samband med annan jorddelningsförrättning,

hände det understundom att rågrannar tillkallades under

förrättningens gång, och även om de i förväg erhölle särskild kallelse,

vore denna ofta avfattad i vaga ordalag. Det kunde därför tänkas, att en

rågranne komme att i förhastande lämna ett godkännande, som han haft

fullt fog att vägra. Förslaget borde prövas först vid den slutliga revisionen

av jorddelningslagstiftningen. För den händelse de sakkunnigas förslag

dock genomfördes, borde tillses, att systemet med godkännande icke komme

att tillämpas förbehållslöst. Det syntes icke vara möjligt att i lag uppdraga

någon gränslinje mellan de fall, där godkännande kunde vara lämpligt,

och de fall, där godkännande icke borde förekomma. Men i administrativ

ordning syntes kunna lämnas erforderliga anvisningar härom.

Å andra sidan har överlantmätarna i Östergötlands och Jämtlands län

förordat en utsträckning av reformen att gälla alla jorddelningsförrättningar.

Lantmäteristgrelsen har förklarat, att dessa överlantmätarnas förslag

icke nu borde föranleda någon åtgärd men att det borde ankomma på

de sakkunniga att närmare överväga frågan.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Departementschefen.

Enligt jorddelningslagen skall, i likhet med vad som gällt sedan gammalt,

förrättning, sedan lantmätaren avslutat densamma och tiden för anförande

av besvär gått till ända, prövas av överordnad myndighet. Myndigheten skall,

om ej anledning förekommer till annat än att förrättningen är lagligen

beskaffad, fastställa densamma. Jorddelningslagen innehåller ej närmare

bestämmelser om vad fastställelseprövningen skall avse, men av förarbetena

till jorddelningslagen framgår, att prövningen avsetts skola i första hand

gälla att vissa formella regler blivit iakttagna samt att det allmännas av

laga delningsförrättningar beroende intressen beaktats. I förarbetena har

därjämte framhållits, att fastställelsemyndigheten borde granska sådana

delar av förrättningen, som hade ingående betydelse för inteckningshavarna

och andra medelbart intresserade rättsägare.

Det är tydligt, att en efterkontroll sådan som fastställelseprövningen kräver

ej obetydliga arbetsinsatser från prövningsmyndigheternas sida samt

att för prövningen måste åtgå viss tid. Under senare år har — bl. a. under

trycket av den lantmäteriväsendet åvilande arbetsbelastningen — diskuterats

huruvida fastställelseprövningen är behövlig eller om den lämpligen

kan avskaffas. Därvid har, förutom den vinst ur förenklingssynpunkt som

ett avskaffande av fastställelseprövningen skulle innebära, bl. a. åberopats,

att fastställelseprövningen fått sin nuvarande utformning under en tid,

då helt andra förhållanden rådde än nu. Sålunda har framhållits, att behov

av det stöd för lantmätarna, som den efterföljande granskningen innebär

och som kunde vara påkallat vid övergången från ett system, enligt vilket

jordägarna i stort sett själva fick bestämma om fastighetsbildningen, till

en ordning med betydande jordpolitiska restriktioner, ej föreligger numera.

Det har vidare sagts, att efter omorganisationen av lantmäteriväsendet lantmätarnas

utbildning och ställning förändrats på sådant sätt att behovet

av efterföljande kontroll är avsevärt mindre än tidigare.

De sakkunniga har upptagit frågan huruvida tiden nu vore inne att avskaffa

fastställelseprövningen. Därvid har de sakkunniga bl. a. uttalat, att

vid en sådan reform ställning måste tagas till många och delvis svårlösta

problem. Reformen krävde genomgripande ändringar i jorddelningslagen

och jordregisterförordningen och berörde i viktiga hänseenden även vissa

civilrättsliga regler. I annat sammanhang har de sakkunniga därjämte framhållit,

att den rättsliga betydelsen av ett fastställelsebeslut ej vore reglerad i

lagstiftningen och ej heller kunde anses till fullo klarlagd genom avgöranden

i rättspraxis. De sakkunniga har därför ansett, att redan reformens

stora räckvidd motiverade att dess lösning fick anstå till den allmänna

revisionen av jorddelningslagen.

I likhet med de sakkunniga finner jag det ej vara lämpligt att upptaga

frågan om ett avskaffande över huvud taget av fastställelseprövningen som

en partiell reform. Visserligen skulle en sådan reform innebära betydande

förenkling och arbetsbesparing och med de kvalifikationer och den ställning

lantmätarkåren nu har synes mycket tala för att anordna förrätt
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kuiigl. Maj. ts proposition nr 63.

49

ningsförfarandet på sådant sätt att lantmätarnas ansvar ökas. Men en reform

av antydd innebörd är omfattande och vittutseende samt aktualiserar

en rad betydelsfulla spörsmål.

Vad särskilt angår ett slag av förrättningar, nämligen gränsbestämningarna,

har föreslagits att man redan nu skulle avskaffa fastställelseprövningen.

Till stöd härför kan åberopas att behovet av efterföljande granskning

av denna art förrättningar redan med hänsyn till förrättningens natur

måste anses mindre än i fråga om andra slag av förrättningar. Vidare förekommer

enligt fastighetsbildningslagen vid gränsbestämning i stad ej fastställelseprövning.

Emellertid synes övervägande skäl tala för att ej upptaga

frågan i detta sammanhang. Även om en sådan reform är av endast begränsad

räckvidd, måste den dock anses i viss mån föregripa ställningstagandet

till själva principfrågan, huruvida fastställelseprövningen skall bibehållas

eller ej. Eu sådan reform skulle också aktualisera åtminstone vissa

av de betydelsefulla problem, som är förbundna med frågan om fastställelseprövningens

avskaffande, t. ex. spörsmålet om den rättsliga innebörden

av fastställelsen och den skillnad i rättsligt hänseende som må föreligga

mellan en fastställd förrättning och en endast lagakraftvunnen sådan. Härtill

kommer att reformen skulle bryta jorddelningslagens nuvarande enhetlighet

och att den kräver jämförelsevis omfattande lagändringar, vilka

skulle leda till att jorddelningslagen blir än mera svåröverskådlig än för

närvarande. Vad nu anförts utgör emellertid tydligen icke oavvisliga skäl

mot att genomföra reformen, om den ur andra synpunkter skulle framstå

som trängande. Så kan dock ej anses vara fallet. Enighet råder nämligen om

att reformen skulle medföra endast ringa förenkling och obetydlig tidsvinst,

under förutsättning att de i 1951 års promemoria framlagda förslagen genomföres,

något som jag--på sätt framgår av det följande — i det väsent
liga

kommer att förorda.

1 1951 års promemoria har de sakkunniga föreslagit vissa inskränkningar

i den obligatoriska granskningen. Den av de sakkunniga föreslagna

lagtexten angiver ej uttryckligen i vilka avseenden lättnader i granskningen

skulle genomföras, utan reformen skulle komma till uttryck främst genom

ett stadgande att förrättningen skall granskas i erforderliga delar.

De sakkunniga har emellertid uttalat, att det borde ankomma på lantinäteristyrelsen

att utfärda närmare föreskrifter för lantmäterikontorens granskningsverksamhet.

Såsom redan förut framhållits innehåller jorddelningslagen ej närmare

bestämmelser om vad fastställelseprövningen skall avse. Ledning för avgörandet

av denna fråga kan emellertid erhållas från stadgandet att förrättningen

skall fastställas, om anledning ej förekommer till annat än att förrättningen

är lagligen beskaffad. Ordalagen i stadgandet kan närmast anses

giva vid handen att avsikten varit, att den fastställande myndigheien i princip

skall svara för förrättningens riktighet i alla avseenden. Detta skulle i

sin tur innebära, att myndigheten har att pröva varje enskild detalj i förrätt
4

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 63.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

ningen. Emellertid ligger i sakens natur att en så långt gående granskning i

praktiken ej är möjlig och detta torde ej heller vara åsyftat med stadgandet.

Innebörden i bestämmelsen synes i stället vara, att det i viss utsträckning

lagts i myndighetens hand att själv bedöma hur vidlyftig granskning som i

varje särskilt fall kan anses påkallad. Myndigheten skulle med andra ord

själv ha viss frihet att avgöra, i vilka hänseenden kontroll är erforderlig.

Lagregeln har också i praktiken tillämpats på angivet sätt. I praxis har

sålunda särskilt under senare tid granskningen skett mindre ingående än tidigare.

Grunden till denna utveckling är att söka främst i den omständigheten

att anledning till anmärkning mot förrättningar med tiden blivit mindre

vanlig än tidigare. Den i 1951 års promemoria framlagda statistiska undersökningen

synes bestyrka att den skedda utvecklingen varit befogad. Vissa

skäl föreligger att förmoda att granskningen i fortsättningen som regel skall

kunna utan våda för rättssäkerheten inskränkas ännu mera än för närvarande.

Av vad jag sålunda anfört framgår, att granskningens omfattning bör anpassas

efter förhållandena. Vad i ärendet förekommit ger vidare vid handen

att det är svårt att utpeka bestämda hänseenden, beträffande vilka granskning''

städse kan underlåtas. Med hänsyn till dessa omständigheter finns det

med min principiella uppfattning om granskningens innebörd ej skäl

att förorda någon jämkning i jorddelningslagens allmänna regler om fastställelseprövningen.

Såsom framgår av vad jag förut anfört utgör denna min

ståndpunkt intet hinder mot en utveckling i praxis i riktning mot en allt

mindre ingående granskning. Jag förutsätter, att lantmäteristyrelsen med

ledning av vunna erfarenheter på området lämnar erforderliga anvisningar

i frågan.

På en punkt innehåller jorddelningslagen särskilda bestämmelser om

granskningens omfattning. Av stadgandet i 21 kap. 28 § andra stycket och

den hänvisning till detta stadgande, som förekommer i 43 § samma kapitel,

får nämligen anses framgå, att jorddelningsförrättningar städse skall granskas

ur teknisk synpunkt. Då behov av kontroll i detta hänseende numera

regelmässigt ej synes föreligga, bör föreskriften om teknisk granskning utgå.

Detta innebär, i enlighet med den uppfattning jag förut utvecklat, att frågan

om behovet av teknisk granskning kommer att bedömas från fall till fall

med ledning av de anvisningar i ämnet, som lantmäteristyrelsen utfärdar.

I 1951 års promemoria har vidare framlagts förslag att fastställelseprövningen

skall överflyttas från ägodelningsdomaren till överlantmätaren. Såsom

de sakkunniga framhållit medför den nuvarande prövningen hos både

överlantmätarcn och ägodelningsdomaren ökad väntetid för sakägarna.

Vidare ligger uppenbarligen tyngdpunkten i fastställelseprövningen hos

överlantmätaren. Starka skäl finns sålunda för den föreslagna reformen.

Den har också i princip tillstyrkts av samtliga remissinstanser utom två

ägodelningsdomare. Väl har, såsom dessa anfört, ägodelningsdomaren genom

tillgången till fastighetsböckerna särskilda förutsättningar att pröva

bl. a. äganderättsutredningen. Denna omständighet synes mig emellertid

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

ej utgöra tillräckligt skäl att bibehålla ägodelningsdomaren såsom fastställelsemyndighet.

Såsom jag i tidigare sammanhang framhållit — nämligen

i propositionen nr 177 till 1950 års riksdag och nr 159 till 1951 års

riksdag — anser jag stadgandet i 3 kap. 10 § andra stycket jorddelningslagen

om skyldighet för lantmätaren att utreda och i protokollet anmärka

äganderättsförhållandena utgöra tillräcklig garanti för fullständighet

i äganderättsutredningen. Skulle ändock i vissa fall föreligga behov av

kompletterande uppgifter ur fastighetsböckerna torde överlantmätaren utan

svårighet kunna inhämta dem från inskrivningsdomaren. En erinran härom

synes lämpligen kunna göras av lantmäteristyrelsen i utfärdade anvisningar.

Ej heller ur annan synpunkt föreligger enligt min mening anledning

till annat än att i de fall, då talan ej fullföljts mot förrättningen, fastställelseprövningen

städse kan anförtros överlantmätaren. Tillräckliga skäl

att göra undantag härifrån beträffande återförvisade förrättningar, såsom

Svea hovrätt ifrågasatt, anser jag ej föreligga. Jag förordar alltså i princip

den föreslagna reformen.

I fråga om den omfattning man bör giva reformen delar jag de sakkunnigas

uppfattning. Fastställelseprövningen beträffande förrättningar enligt

jorddelningslagen bör sålunda ankomma på överlantmätaren utom i de fall

då förrättningen avser avstyckning, som beror av sammanläggning, eller

sådan avstyckning kombinerad med annan förrättning. I dessa fall bör

prövningen såsom hittills verkställas av ägodelningsdomaren, sedan överlantmätaren

avgivit yttrande. Det synes nämligen icke lämpligt att i detta

sammanhang upptaga frågan huru sammanläggningsfrågan skulle kunna

lösas, om dylika avstyckningsförrättningar skulle fastställas av överlantmätaren.

I likhet med de sakkunniga och samtliga remissinstanser anser jag, att

frågan om undanröjande av förrättning, som återkallas efter avslutandet men

innan ännu fastställelse meddelats, skall kunna avgöras i en enklare ordning

än genom att hänskjutas till ägodelningsrätt. Föreliggande möjligheter torde

vara att beslut om undanröjande meddelas av endera ägodelningsdomaren

eller överlantmätaren eller ock av båda dessa myndigheter allteftersom

fastställelseprövningen ankommer på den ena eller den andra av dem.

Avgörande för valet av myndighet synes vara om behov av fullföljdsrätt

mot dylikt beslut om undanröjande föreligger. Rätt att vid domstol fullfölja

talan mot överlantmätares beslut finnes ej nu och att för det speciella

tall varom här är fråga införa en dylik rätt synes ej vara lämpligt. Därest

behov av fullföljdsrätt skulle anses föreligga, torde därför befogenheten att

undanröja förrättning i anledning av återkallelse böra förbehållas ägodelningsdomaren.

Jag vill för min del förorda det sistnämnda alternativet. Visserligen

torde fråga om att fullfölja talan mot beslut som nu åsyftas uppkomma

endast undantagsvis, men det skulle strida mot vedertagna principer

att helt utesluta möjligheten att anföra besvär mot beslutet.

Det återstår så att taga ställning till frågan om införande av en regel

beträffande gränsbestämning motsvarande den som enligt 21 kap. 22 §

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

andra stycket gäller i fråga om avstyckningsförrättning, nämligen att om

avstyckningen vid förrättningens avslutande blivit av fastighetens ägare

eller, där flera sakägare finns, av dem samtliga medelst påskrift å protokollet

godkänd, talan mot förrättningen sedermera icke må föras. Allmän

enighet råder om att en utsträckning av denna regels tillämplighet att gälla

även gränsbestämningar i vissa fall skulle kunna medföra en tidsvinst, som

ej är utan betydelse för sakägarna, samt att en sådan utsträckning kan ske

utan olägenhet. För egen del ansluter jag mig till denna mening. Genom en

sådan reform vinnes, att om i samband med en brådskande avstyckning

gränsbestämning skett och såväl avstyckningen som gränsbestämningen

godkänts av sakägarna, fastställelse kan meddelas utan avvaktan på besvärstidens

utgång. Anledning att i detta sammanhang låta reformen omfatta

annat än gränsbestämning synes ej föreligga.

I fråga om den närmare utformningen av de i detta avsnitt förordade reformerna

får jag hänvisa till vad som i avsnitt V anföres vid 21 kap. 19, 22,

23, 28, 43, 45 och 46 §§ jorddelningslagen.

V. Detaljutformning.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet.

3 KAP.

5 a §.

Beträffande förslaget att i jorddelningslagen upptaga förevarande paragraf

får jag hänvisa till vad som anförts i avsnitt II.

16 KAP.

2 §.

Fastighetsbildningssakkunniga har, på sätt framgår av vad i avsnitt I anförts,

förordat, att till förevarande paragraf skulle fogas ett nytt stycke av

innehåll, att från delägarnas exemplar av förrättningshandlingarna finge,

enligt de närmare föreskrifter lantmäteristyrelsen utfärdade, uteslutas sådana

handlingar som kunde anses sakna intresse för delägarna.

Ägodelningsdomaren i Östbo och Västbo domsaga har ifrågasatt den jämkningen

i förslaget, att tillägget skulle avse handlingar, som kunde anses

vara utan betydelse för sakägarna. Vidare har hovrätten över Skåne och

Blekinge uttalat, att ordet »förrättningshandlingarna» i det föreslagna tilllägget

borde utbytas mot ordet »skifteshandlingarna» samt att paragrafen

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63. 53

möjligen skulle vinna i klarhet om ordet »alla» i första stycket första punkten

borttoges.

Departementschefen. Under hänvisning till vad jag anfört i avsnitt I får

jag förorda, att som en andra punkt i paragrafens första stycke upptages en

bestämmelse med den lydelsen att från delägarnas exemplar må uteslutas

sådan handling, som utan olägenhet kan undvaras av delägarna. Därjämte

lorde styckets första punkt böra jämkas i enlighet med vad hovrätten över

Skåne och Blekinge föreslagit.

På grund av hänvisningar i 20 kap. jorddelningslagen och 6 kap. fastighetsbildningslagen

kommer ändringen i denna paragraf att gälla även förrättning,

som avses i nämnda kapitel.

19 KAP.

1 §•

I fråga om den i detta lagrum föreslagna ändringen får jag hänvisa till

vad som anföres i den kommande huvudavdelningen om sämjedelning.

21 §.

Beträffande den föreslagna jämkningen i denna paragraf får jag hänvisa

till vad som anförts i avsnitt I och i detta avsnitt vid 16 kap. 2 § jorddelningslagen.

21 KAP.

19, 22 och 23 §§.

I avsnitt IV har jag förordat den reformen, att, i likhet med vad som nu

gäller för avstyckning, även gränsbestämning skall kunna bli föremål för

fastställelseprövning före besvärstidens utgång om den godkänts av sakägarna.

Fastighetsbildningssakkunniga har föreslagit att reformen skulle genomtöras

på det sättet att i 21 kap. skulle intagas en ny paragraf, benämnd 22 a §,

av den lydelsen att om gränsbestämning vid förrättningens avslutande blivit

av samtliga sakägare medelst påskrift å protokollet godkänd, talan mot

gränsbestämningen, vare sig den skett i samband med annan jorddelningsförrättning

eller ej, sedermera icke får föras. Därjämte har föreslagits vissa

jämkningar i 43 § samma kapitel.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga och överlantmätaren i

Uppsala län har ifrågasatt huruvida det, såsom enligt förslaget syntes vara

fallet, kunde vara erforderligt, att även sakägare, som undertecknat förening

om gränsens sträckning, undertecknade förrättningsprotokollet för att

föi rättningen skulle anses godkänd. I anslutning härtill torde böra återgivas

ett uttalande av överlantmätaren i Kalmar län. Denne har framhållit, att

då sakägarna träffat förening, de icke frånträtt besvärsrätten. Ett godkän
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

nande av gränsbestämning genom påskrift av protokollet finge alltså en vidare

verkan än en påskrift av förening. Det ankomme på förrättningsmännen

att i de förekommande fallen göra innebörden av påskriften fullt klar

för sakägarna. Möjligen borde särskild anvisning härom utfärdas.

Sistnämnde överlantmätare har vidare framhållit, att enligt förslaget sakägarna

syntes ha förlorat sin besvärsrätt först då de alla medelst påskrift å

protokollet godkänt gränsbestämningen. Om någon sakägares godkännande

ej kunde inhämtas, skulle alltså de som redan undertecknat godkännandet

vara bibehållna vid besvärsrätten. Vid en gränsbestämningsförrättning avgjordes

icke blott sträckningen av viss gränslinje utan även vissa andra frågor,

exempelvis huru kostnaderna skulle fördelas. Ordalydelsen i paragrafen

syntes innebära att även dessa andra avgöranden tagit åt sig laga kraft genom

godkännandet eller genom att sakägarna underlåtit att anföra besvär.

Frågan härom syntes dock ej ha berörts i motiven till förslaget.

I en vid Sveriges lantmätarförenings yttrande fogad promemoria har

ställts frågan om innebörden i stadgandet att »samtliga sakägare» godkänt

gränsbestämningen. När gränsbestämning berörde mark, som vore samfälld

för flera fastigheter med skilda ägare, vore i vissa fall tillfyllest att vid förening

om gränsen den samfällda marken företräddes av en av delägarna i

marken. Fråga vore nu om man kunde anse att en gränsbestämning eller avstyckning,

som berörde samfälld mark, vore godkänd av samtliga sakägare,

om densamma beträffande den samfällda marken vore godkänd av endast

en delägande fastighet och inga andra delägare i marken vore tillstädes. Om

så icke vore fallet, kunde den situationen inträffa, att en delägare i den

samfällda marken kunde med laga verkan underteckna förening om gräns

mot den samfällda marken men icke ensam godkänna förrättningen för den

samfällda markens del. En ändring av den formen att »samtliga närvarande

sakägare» skulle godkänna förrättningen, skulle väl på sätt och vis lösa

spörsmålet, men en dylik ändring vore nog icke i övrigt lämplig eller avsedd.

Departementschefen. Gränsbestämning ingår städse såsom s. k. preliminärfråga

i laga skifte. Rätten till fullföljd av talan mot sådant beslut regleras

i 21 kap. 19 § jorddelningslagen. Vidare kan jämlikt 19 kap. 5 och 10

§§ gränsbestämning ske i samband med avstyckningsförrättning, därvid

gränsbestämningen ingår såsom en integrerande del i avstyckningsförrättningen.

Frågan om fullföljd behandlas för detta fall i 21 kap. 22 §. Härutöver

kan gränsbestämning på grund av 20 kap. 1 § företagas såsom fristående

förrättning. Enligt 20 kap. 6 § 2 mom. kan sådan fristående gränsbestämningsförrättning

sammanföras till gemensam handläggning med vissa

andra förrättningar. Bestämmelse om fullföljd är för dessa fall upptagen i

21 kap. 23 §.

Reformen torde böra avse samtliga de fall i vilka gränsbestämning sålunda

kan förekomma. Innebörden i reformen kan sägas vara upptagande

av undantagsregler i händelse av godkännande från den allmänna fullföljdsrätt

som annars föreligger. Undantagsregler torde därför lämpligen böra

upptagas i samtliga förevarande paragrafer.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

55

I anledning av vad vissa remissinstanser anfört vill jag framhålla, att godkännande

varom här är fråga innebär ett avstående från att vidare begagna

fullföljdsrätten och därför går längre än ett undertecknande av en förening.

För att förrättningen skall kunna bli föremål för fastställelseprövning före

besvärstidens utgång måste följaktligen krävas att samtliga sakägare, oavsett

om de biträtt förening i frågan, godkänt förrättningen. Utan hinder av

att godkännandena ej omfattar kostnadsfrågan synes fastställelseprövning

böra kunna företagas före besvärstidens utgång. Detta torde stå i överensstämmelse

med den princip som kommit till uttryck i 21 kap. 42 § andra

stycket.

På grund av vad sålunda anförts får jag förorda, att i 21 kap. 19 §

inåtte såsom ett nytt stycke, infört efter andra stycket, upptagas den

regeln att om beslut i fråga om bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns

vid beslutets avkunnande blivit av samtliga sakägare medelst

påskrift å protokollet godkänt, talan mot beslutet sedermera icke får föras.

I andra stycket av 21 kap. 22 § torde — i syfte att stadgandet skall omfatta

även en under avstyckningsförrättning verkställd gränsbestämning —

böra vidtagas en mindre jämkning.

Till 21 kap. 23 § torde böra fogas ett nytt stycke av innehåll, att om gränsbestämning

vid förrättningens avslutande blivit av samtliga sakägare medelst

påskrift å protokollet godkänd, talan mot gränsbestämningen sedermera

icke får föras. Med denna formulering synes vara klart att bestämmelsen

åsyftar såväl en förrättning, vilken endast omfattar en fristående gränsbestämning,

som en jämlikt 20 kap. 6 § 2 mom. med annan förrättning kombinerad

gränsbestämning.

För reformens genomförande kräves vidare, att sista stycket i 21 kap.

43 § jämkas. Jag förordar, att stycket gives den lydelsen att om gränsbestämning

eller avstyckningförrättning blivit på sätt i 19 § tredje stycket,

22 § andra stycket eller 23 § tredje stycket sägs medelst påskrift å protokollet

godkänd, skall så anses som hade den för talan mot förrättningen

stadgade tiden gått till ända.

28 §.

I avsnitt IV har jag förordat, att föreskriften i förevarande paragrafs andra

stycke att överlantmätarens yttrande skall innefatta redogörelse för verkställd

teknisk granskning bör utgå.

Om besvär anförts endast mot viss del av en förrättning, skall enligt

21 kap. 42 § förrättningen till alla delar prövas av ägodelningsrätten. Överlantmätarens

yttrande måste därför avse förrättningen i dess helhet. En

föreskrift härom torde böra upptagas i förevar ande paragraf.

41 §.

Skälen för den föreslagna jämkningen av detta lagrum har angivits i avsnitt

III.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

43 §.

I avsnitt IV har jag förordat bl. a. överflyttning av fastställelseprövningen

utom i visst fall från ägodelningsdomaren till överlantmätaren samt införande

av rätt för ägodelningsdomaren att under särskild förutsättning meddela

beslut om undanröjande av förrättning. De centrala bestämmelserna

i dessa frågor är upptagna i förevarande paragraf.

Reformerna synes böra föranleda viss omarbetning av paragrafen. Sålunda

torde i ett första stycke böra behandlas den befogenhet som tillkommer

överlantmätaren ävensom hur det skall förfaras, om överlantmätaren finner

sig ej kunna fastställa förrättningen. I ett andra stycke torde böra regleras

de fall då prövningen skall ankomma på ägodelningsdomaren och vad som

då skall gälla. Tredje stycket torde böra upptaga bestämmelser om det fall,

då ägodelningsdomaren äger undanröja förrättning.

I första stycket torde därför till en början böra stadgas, att om besvär

icke inom stadgad tid anförts mot avslutad jorddelningsförrättning, överlantmätaren

skall, där ej stadgandena i andra eller tredje stycket annat föranleda,

företaga förrättningen till prövning samt att därvid vad i 42 § fjärde

stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning. Bestämmelse torde härefter

böra upptagas att överlantrAätaren har att under vissa angivna förutsättningar

meddela fastställelse å förrättningen. Förutsättningarna bör tydligen

överensstämma med dem, som nu skola föreligga för att ägodelningsdomaren

skall äga meddela beslut av sådan innebörd. I det följande torde

böra upptagas bestämmelser om förfarandet, då hinder föreligger för överlantmätaren

att fastställa förrättningen. I detta hänseende bör stadgas, att

han skall hänskjuta frågan om fastställelse till ägodelningsrätten, därvid

han skall överlämna handlingarna till ägodelningsdomaren tillika med yttranden

i enlighet med vad nu gäller, då överlantmätaren överlämnar förrättningsakten

till ägodelningsdomaren för fastställelseprövning. Till sist

torde i första stycket böra föreskrivas, att för ägodelningsrättens behandling

av målet skall gälla vad i 42 § tredje stycket sägs.

Andra stycket torde till en början böra angiva de fall då fastställelseprövningen

skall ankomma på ägodelningsdomaren i stället för överlantmätaren.

På sätt tidigare anförts bör denna ordning gälla i fråga om avstyckningsförrättning,

som beror av sammanläggning, liksom ock i fråga om annan

förrättning, som kombinerats med sådan avstyckningsförrättning. Föreskrift

bör meddelas, att i dessa fall överlantmätaren skall överlämna handlingarna

jämte yttranden till ägodelningsdomaren på samma sätt som då

han i fall som avses i första stycket hänskjutit fråga om fastställelse till

ägodelningsrätten. Därefter torde böra givas bestämmelser om ägodelningsdomarens

handläggning, i sak överensstämmande med nu gällande regler.

I tredje stycket torde böra stadgas, att därest fråga om fastställelse å förrättning

förfallit med anledning av att sakägare återkallat sin talan, förrättningen

skall förklaras undanröjd samt att beslut härom meddelas av

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 63. 57

ägodelningsdomaren, till vilken överlantmätaren, om återkallelse!! skett hos.

denne, har att överlämna handlingarna.

Anmärkas må, att med den utformning 6 kap. fastighetsbildningslagen

har vad här förordats blir tillämpligt även på de i nämnda kapitel avsedda

förrättningarna.

I fråga om jämkningarna i sista stycket av förevarande paragraf hänvisas

till vad som anförts i avsnitt IV och i detta avsnitt vid 21 kap. 19, 22 och

23 §§ jox-ddelningslagen.

45 §.

Ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga har gjort uttalanden

av den innebörden att, oavsett om fastställelseprövningen bibehölles hos

ägodelningsdomaren, protokoll hos ägodelningsdomaren som regel vore obehövligt.

Departementschefen. Den förordade omarbetningen av 21 kap. 43 § föranleder

en jämkning av redaktionell natur i förevarande paragraf. Att i

detta sammanhang utan närmare utredning upptaga frågan om avskaffande

av det av ägodelningsdomaren förda protokollet synes mig ej lämpligt.

46 §.

I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit bör i anledning av den i

avsnitt IV förordade överflyttningen av fastställelseprövningen från ägodelningsdomaren

till överlantmätaren den i förevarande paragraf upptagna

skyldigheten att föranstalta om vissa anteckningar i intecknings- eller fastighetsboken

utsträckas att gälla även överlantmätaren. I anslutning härtill

torde vissa jämkningar av i huvudsak redaktionell natur böra vidtagas.

Slutstadgandet.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1953. Med avseende å

förrättning som avslutats dessförinnan torde dock äldre lag böra gälla även

i fortsättningen.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 13 § lagen den 12 maj

1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

5 KAP.

13 §.

Beträffande den föreslagna jämkningen i denna paragraf får jag hänvisa

till vad som anförts i avsnitt I och i detta avsnitt vid 16 kap. 2 § jorddelningslagen.

Slutstadgandet.

Även denna lag bör träda i kraft den 1 juli 1953 men ej tillämpas med avseende

å dessförinnan avslutad förrättning.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Iiungl. Maj:ts proposition nr 63.

Legalisering; av sämjedelning m. m.

I. Allmänna synpunkter.

Fastighetsbildningssakkunniga.

I promemorian har de sakkunniga framhållit, att sambandet mellan fastighetsindelningen

och de rättigheter, som hänförde sig till jorden, icke varit

fullständigt genomfört i lagstiftningen. Rättsordningen hade i viss utsträckning

såsom föremål för äganderätt godtagit andra enheter av jorden än på

officiell väg bildade fastigheter.

En av de former i vilka privat jorddelning sker är sämjedelning. Under

detta uttryck inbegripes delningar, varigenom för viss ideell andel i fast

egendom utlägges viss ägolott på marken genom privat delningsuppgörelse.

Privat jorddelning kan ske även på annat sätt, främst därigenom att en

ägare av fast egendom till annan överlåter visst på marken bestämt område

av den fasta egendomen.

De sakkunniga har lämnat en redogörelse för olika typer av sämjedelningar

och för den utsträckning i vilken de förekommer. Det

enklaste fallet av sämjedelning vore, har de sakkunniga anfört, att två eller

flera personer, som ägde var sin kvotdel i en fastighet, uppdelat fastigheten

mellan sig så att envar besutte och brukade ett bestämt område på marken.

En sådan uppdelning kunde avse antingen fastighetens alla ägor eller endast

vissa av dem. Fallet kunde betecknas som sämjedelning inom en

registerfastighet. En andra grupp bildade sämj edelningar

av mark gemensam för flera fastigheter. Det vore t. ex.

ej ovanligt, att skifte endast skett å inägorna, medan skogsmarken lämnats

oskiftad. Om sedan sämjedelning skett av skogsmarken, förelåge ett fall av

nu avsett slag. En sämjedelning kunde även på annat sätt beröra flera

fastigheter. Stundom hade nämligen flera fastigheter eller delar av sådana

sammanslagits till en gemensam delningsmassa, vilken sedan sämjevis uppdelats

mellan delägarna utan iakttagande av de officiella fastighetsgränserna.

Man kunde här tala om gemensam sämjedelning av flera registerfastigheter.

Vidare borde nämnas en form av privat jorddelning, som ej brukade hänföras

till sämjedelning i egentlig bemärkelse, nämligen s. k. privat ägostyckning.

Härmed menades en överlåtelse av visst område av fastighet,

varvid området tillika angivits motsvara viss kvotdel av fastigheten. Gränsen

mellan en delning av detta slag och en sämjedelning kunde ofta vara

flytande. Stundom låge väl skillnaden endast däri, att medan kontrahenterna

i ena fallet först enats om en delning på marken och därefter skrivit köpehandlingen,

de i det andra fallet först skrivit köpehandlingen och därefter

sämjedelat fastigheten.

Av svaren på en 1942 utsänd skrivelse till samtliga distriktslantmätare

framginge — har de sakkunniga fortsatt —• att sämjedelningar

inom en fastighet vore vanliga eller mycket vanliga i hälften av

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

de 188 distrikt, inom vilka detta slag av sämjedelningar uppgivits förekomma.

Inom vissa distrikt förekomme sämjedelningar, som endast avsåge viss eller

vissa ägor av en fastighet, men i det övervägande antalet fall omfattade sämjedelningarna

all fastighetens mark. I de fall, då ej all fastighetens mark

ingått i delningen, vore det i allmänhet inrösningsj orden och stundom därjämte

viss avrösningsjord som delats. Delning endast inom avrösningsjorden

syntes vara sällsynt. Sämjedelningar av mark, gemensam för

flera fastigheter, hade förekommit väsentligt sparsammare än den

förstnämnda typen av sämjedelningar. Sålunda syntes i omkring tre fjärdedelar

av antalet distrikt denna delningsform ha varit sällsynt eller icke alls

förekommande. I ett 30-tal distrikt syntes den dock ha varit vanlig eller

mycket vanlig. Än sällsyntare vore den tredje gruppen sämjedelningar, d. v. s.

gemensam sämjedelning av flera registerfastigheter.

Sålunda saknades sådana delningar helt i fem län och även i övriga län

hade de i allmänhet varit mycket sparsamt förekommande. Från 12 lantmäteridistrikt

uppgåves dock att de varit vanliga. Av svaren framginge vidare,

att efter jorddelningslagens ikraftträdande nya sämjedelningar av något

slag skett i mycket liten utsträckning om man undantoge Kopparbergs och

Värmlands län, där de fortfarande syntes vara vanliga.

Privat ägostyckning hade tidigare, särskilt före år 1897, varit

en ofta förekommande form av privat jorddelning. Av distriktslantmätarnas

uppgifter framginge, att dylika delningar varit särskilt vanliga i tio av länen.

I omkring halva antalet lantmäteridistrikt hade dock denna delningsform

ej förekommit eller varit sällsynt. Efter jorddelningslagens ikraftträdande

syntes detta slags privata jorddelning i någon nämnvärd utsträckning ha förekommit

endast i ett fåtal distrikt.

De sakkunniga har vidare framhållit, att utredningen visade, att kartor

och andra handlingar rörande sämjedelning i allmänhet saknades. Endast i

ett fåtal distrikt hade det varit vanligt att sådana handlingar upprättats. Tämligen

vanligt syntes dock vara, att sämjegränserna utmärkts med blyerts

på delägarnas skifteskartor. Möjligheterna att åtminstone ungefärligen bestämma

tidpunkten för sämjedelnings tillkomst syntes i allmänhet vara

ganska goda. Arronderingen kunde i mer än hälften av de distrikt, beträffande

vilka upplysningar därom lämnats, betecknas såsom i allmänhet god

eller tämligen god, medan den i omkring en fjärdedel av distrikten vore mer

eller mindre dålig. Från många håll hade framhållits, att sämjelotter, även

om de vore väl arronderade, ofta vore så små, att de icke uppfyllde de i

1 kap. 8 § jorddelningslagen uppställda villkoren för utbrytning till särskild

fastighet. Ofta ingmge sämjelotter i större brukningsenheter tillsamman med

andra sådana lotter eller med fastigheter, som utbrutits genom laga delning.

Om rättsverkningarna av en sämjedelning har de sakkunniga

anfört i huvudsak följande. Sämjedelning innefattade en upplösning av

den gemensamma äganderätten. Varken samäganderättslagen eller bysamfällighetslagen

vore tillämplig på sämjedelad jord i fråga om förhållandet mellan

ägarna av de olika sämjelotterna. Ej heller förelåge ett bolagsförhål
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

lande mellan dem. Den som genom sämjedelning tillagts visst område av

fastighet vore i fråga om rätten att bruka jorden och tillgodogöra sig avkastningen

därav väsentligen likställd med en ensam ägare av en lagligen

utbruten fastighet. Enligt praxis vore sämjedelning bindande för ny ägare

av andel i fastigheten. Vore delägarna ense därom, torde de kunna låta

sämjedelningen gå åter eller jämka densamma. Däremot kunde enligt rättstillämpningen

verkställd sämjedelning icke mot delägares bestridande rubbas

annat än genom laga skifte. Innehavaren av en sämjelott kunde få

denna intecknad. Formellt meddelades inteckningen därvid i viss kvotdel

av fastigheten. I viss mån vore inteckningen dock knuten till det genom

sämj edelningen utlagda området på marken. Skulle den intecknade fastighetsandelen

försäljas exekutivt, vore sålunda inteckningshavare eller annan

som inropade fastigheten bunden av sämj edelningen liksom varje annan

ny ägare.

Även i jorddelningsrättsligt hänseende hade sämjedelning, har de sakkunniga

fortsatt, vissa viktiga rättsverkningar. Visserligen innehölle 1 kap.

1 § tredje stycket jorddelningslagen den bestämmelsen, att vad i lagen stadgas

om oskiftad jord skall där ej annat sägs äga lika tillämplighet å sämjevis

delad som å samfälld jord. Emellertid gåves flera undantagsregler härifrån,

därvid i åtskilliga avseenden en bestämd skillnad upprätthölles mellan

sämjedelning, som skett innan jordelningslagen trätt i kraft, och sämjedelning

som därefter ägt rum. Med hänsyn till att något direkt förbud mot

sämjedelning icke varit uppställt utan sådan delning tidigare tvärtom betraktats

som ett lagligt medel att häva egendomsgemenskap hade lagstiftaren

i fråga om sämjedelning, som skett före 1928, funnit påkallat att i väsentlig

grad beakta de rättsförhållanden, som inträtt genom sämjedelningen.

Däremot hade anledning till sådan hänsyn icke ansetts föreligga beträffande

senare verkställda sämjedelningar, särskilt som bestämmelserna i

jorddelningslagen syftade till att i möjligaste mån förebygga uppkomsten

av sämjedelningar.

På grund av den förut angivna regeln, som jämställde sämjevis delad

jord med oskiftad jord, komme frågan om villkoren för skifte av en sämjedelad

fastighet att bedömas enligt stadgandena i 1 kap. 8 § jorddelningslagen

och ej enligt stadgandena om omskifte, vilka åtminstone i vissa fall

uppställde väsentligen strängare villkor för jordägarens skyldighet åt! underkasta

sig skifte. Ej heller funnes i fråga om sämjelott någon motsvarighet

till stadgandet i 1 kap. 20 §, enligt vilket delägare med i laga ordning

utbrutna ägor under vissa förutsättningar ej är skyldig att ingå i skifte.

Verkställd sämjedelning kunde dock i vissa fall inverka vid bedömande av

frågan om tillstånd till skifte. Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till

jorddelningslagen hade nämligen vederbörande utskott uttalat, att de i 1

kap. 8 § första punkten givna föreskrifterna rörande materiella villkor för

skifte skäligen ej borde utgöra hinder för utbrytning av lotter, som delägare

på grund av sämjedelning hävdat före den nya lagens ikraftträdande.

Beträffande delningsgrund vid skifte gällde enligt jorddelningslagen i

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

61

princip, att oskiftad jord skulle fördelas efter det andelstal, som tillkomme

envar delägare, medan vid omskifte innehavet enligt den tidigare delningen

skulle utgöra delningsgrund mellan de i laga ordning utlagda ägolotterna.

I fråga om sämjedelad mark upptoge emellertid 9 kap. 3 § särskilda bestämmelser.

Hade sämjedelningen ägt rum före 1928, skulle innehavet enligt

denna vara delningsgrund, om antingen innehavet eljest vore delningsgrund

i orten enligt särskild föreskrift eller sedvänja eller närvarande delägare

träffade förening om att antaga denna delningsgrund, allt under förutsättning

att vid tiden för sämjedelningen icke enligt för orten gällande särskilda

bestämmelser förelegat hinder att avskilja ägorna genom ägostyckning

eller jordavsöndring. Sämjedelning, som skett efter det jorddelningslagen

trätt i kraft, tillerkändes däremot i detta sammanhang ingen rättsverkan.

Vidare gällde enligt 10 kap. 4 §, att delägare, som på grund av laga

delning eller före år 1928 verkställd sämjedelning innehade strömfall, fiske

in. in., vore berättigad att vid skifte behålla detta å sin lott eller att i utbyte

erhålla annan äga av likartat slag. Delägare som tillagts ägor genom senare

skedd sämjedelning bereddes däremot icke samma förmån. Uppstode vid

skiftet fråga om att avsätta skogsmark till gemensamhetsskog, behandlades

jämlikt 10 kap. 5 § skogsmark som sämjedelats före år 1928 på samma

sätt som i laga ordning delad mark, medan däremot område som sämjedelats

senare likställdes med samfälld mark.

I 13 kap. 3 § föreskreves beträffande ägodelningen vid skifte, att, såvitt

det med hänsyn till vid skiftet tillämpad delningsgrund läte sig göra, varje

ägolott, för vilken ägor tidigare utlagts vid laga delning eller sämjevis, vid

skiftet skulle erhålla sådan sammansättning att den icke mindre än före

skiftet ägnade sig för den art av hushållning, vartill ägolotten använts.

Även i fråga om ersättningar mellan skiftesdelägare jämlikt 14 kap. hade

innehavare av sämjelott, oavsett tidpunkten för sämjedelningen, i stort

sett samma ställning som delägare med i laga ordning utbrutna ägor. Han

finge sålunda i likhet med dessa ersättning för utflyttning och skulle även

tillgodoräknas ersättning för odling och hävd samt ståndskog m. m. oberoende

av om han innehaft större område än som skulle tillfalla honom enligt

den vid skiftet tillämpade delningsgrunden.

Sammanfattningsvis kunde i fråga om skiftesreglerna sägas, att innehavare

av sämjelott visserligen löpte större risk än ägaren av en lagligen utbruten

fastighet att mot sin vilja dragas in i ett laga skifte men att han vid sådant

skifte, såvida sämjedelningen skett före år 1928, i allmänhet icke vore väsentligen

sämre ställd än ägaren av dylik fastighet.

Bestämning enligt jorddelningslagen av gräns, som tillkommit genom sämjedelning,

kunde ske endast i samband med avstyckning från sämjelott av

område intill sådan gräns.

I fråga om möjligheten att göra avstyckning från sämjelott gällde enligt

19 kap. 1 § andra stycket jorddelningslagen, att mark, som tillagts fastighet

genom sämjedelning, icke finge avstyckas med mindre sämjedelningen kommit

till stånd före år 1928 och att även om detta villkor vore uppfyllt sam
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

manlagt högst en femtedel av sämjelotten finge avstyckas. Sammanläggning

av mark tillhörande sämjelott kunde icke ske utom i vissa fall i samband

med annan jorddelningsförrättning.

Även i fråga om överlåtelse, som avsåge visst till gränserna bestämt område

med åsatt skattetal, innehölle jorddelningslagen vissa särskilda bestämmelser.

Sålunda gällde enligt 13 kap. 11 § sista stycket, att vid laga skifte

ägolott på grund av dylik åtkomsthandling finge utläggas endast under

förutsättning att hinder mot områdets avskiljande icke skulle möta enligt

avstyckningsreglerna. Om ägolott utlades, skulle enligt 9 kap. 2 § tredje

stycket områdets ägare erhålla vad enligt uppskattning svarade mot detsamma.

Innehavet utgjorde sålunda alltid delningsgrund.

I promemorian har vidare lämnats en redogörelse för möjligheterna

enligt gällande lagstiftning att legalisera säraje delning

och privat ägostyckning.

Innehavaren av en sämjelott kunde, har de sakkunniga framhållit, påkalla

att laga skifte skedde å den sämjedelade fastigheten, därvid innehavet under

vissa förutsättningar skulle vara delningsgrund. För att ett skifte, som

endast syftade till att erhålla en officiell bekräftelse av den indelning, som

åstadkommits sämjevis, skulle kunna genomföras måste emellertid särnjelotterna

uppfylla de i jorddelningslagen uppställda materiella villkoren för

nyskifte. Av svaren på de sakkunnigas rundfråga till distriktslantmätarna

framginge, att sämjelotterna i stor utsträckning icke vid ifrågasatt nydelning

skulle kunna godtagas såsom ägolotter enligt 1 kap. 8 § jorddelningslagen.

Vägrades skifte å registerfastigheten, medförde detta att den verkställda

sämjedelningen därefter kunde hävas endast genom laga skifte å

överordnat skifteslag eller genom samfällt beslut av alla kvotdelägare att

övergå till gemensamt utnyttjande av den sämjedelade fastigheten. Förutsättningar

för en sådan utveckling av situationen torde emellertid ytterst

sällan föreligga och i praktiken måste därför, sedan skifte vägrats, sämjedelningen

betraktas såsom nära nog orubblig.

Legalisering av sämjedelning hade stundom kunnat ske genom ett avstyckningsförfarande.

Därvid hade så tillgått, att genom överlåtelse pro

forma den sämjedelade fastigheten överförts i en ägares hand och att genom

samtidigt därmed utfärdade köpehandlingar denne i sin tur sålt tillbaka de

ägovidder, som tillhört de tidigare sämjelotterna. Ett sådant tillvägagångssätt

förutsatte emellertid dels att jordpolitiska hinder mot avstyckningarna

icke förekomme och dels att inteckningshavarna lämnade sin medverkan.

På privat ägostyckning, som tillkommit före 1928, ägde 13 § promulgationslagen

till jorddelningslagen tillämpning. Enligt detta stadgande gällde,

att om viss till gränsen bestämd ägovidd av hemman eller av lägenhet av

visst slag överlåtits före jorddelningslagens ikraftträdande och utbrytning

av ägovidden enligt äldre lag skolat ske genom ägostyckning, denna delningsform

alltjämt finge användas. Om sakägarna så önskade och de lagstadgade

förutsättningarna förelåge, kunde dock ägovidden i stället avstyckas.

Hänvisningen till äldre lag angående ägostyckning avsåge 1896 års lag

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 63. 63

om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring. Enligt denna lag

skulle avtal, avsett att läggas till grund för ägostyckning, innefatta överlåtelse

av viss till gränsen bestämd ägovidd att ägas såsom hemmansdel. Hur

stort skattetal, som ägovidden skulle anses utgöra, skulle bestämmas vid

ägostyckningsförrättningen. I rättspraxis hade emellertid den omständigheten,

att redan i överlåtelseavtalet visst skattetal angivits och att lagfart beviljats

på detta skattetal, ej ansetts hindra ägostyckning. Sådan förrättning

hade även ansetts kunna ske på grundval av avtal, som träffats före ikraftträdandet

av 1896 års lag.

Stundom erfordrades för att fullfölja ett fång avseende privat ägostyckning

endast registrering. Enligt en i anslutning till jordregisterförordningen

meddelad föreskrift i anvisningarna till formulär F skulle nämligen, när

visst område överlåtits och området därvid tillika betecknats med visst skattetal

samt lagfart meddelats å fånget, ägovidden registreras såsom en avsöndrad

lägenhet, därest icke veterligen genom laga kraft ägande dom bestämts,

att området skulle betraktas såsom hemmansdel »eller detsamma blivit vid

ägoskifte så ansett». I verkligheten torde emellertid endast ett ringa antal

av de på detta sätt överlåtna lägenheterna ha registrerats.

De sakkunniga har vidare framhållit, att i två speciella fall sämjedelning,

som skett före 1928, kunde legaliseras. Det ena fallet behandlades i 7 § lagen

den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning

m. in. Det andra fallet inträffade enligt 7 kap. 9 § fastighetsbildningslagen

vid uppläggande av fastighetsregister enligt de för stad gällande bestämmelserna.

Reglerna i sistnämnda lagrum gällde även arealfång.

De sakkunniga har påtalat vissa olägenheter som följde av de

nu bestående privata jorddelningarna. Den officiella fastighetsindelningen

och registreringen därav hade till ändamål att individualisera

de rättsliga enheterna av jorden. Att rättshandlingar rörande jorden

kunde anknytas till officiellt bestämda, i offentliga register upptecknade enheter

innebure för de enskilda saväl ökad rättssäkerhet som väsentliga praktiska

fördelar. Den bristande överensstämmelsen mellan den faktiska indelningen

av jorden och dennas indelning i rättsliga enheter medförde därför

vissa olägenheter. En registrering av sämjelotter, vilken ej tillmättes några

rättsverkningar, skulle dock ej avhjälpa de olägenheter, som nu vore mest

aktuella och som närmast föranlett att frågan om sämjedclningarna i förevarande

sammanhang upptagits till behandling. Dessa olägenheter bottnade

i den särställning, som sämjelott intoge i fråga om rätten till avstyckning

och sammanläggning. Det behövde ej närmare utvecklas, att ett rationaliseringsföietag,

som förutsatte fastighetshildande åtgärder av skilda slag, kunde

stöta på stora svårigheter, så snart sämjedelad mark berördes. På motsvarande

sätt kunde även ur planpolitisk synpunkt önskvärda jorddelningsåtgärder

komma att hindras. Även för jordägarna själva torde det vara i

nämnda hänseenden olägenheterna av sämjedelning vore mest märkbara.

Möjligheterna att med de medel, gällande lag erbjöde, komma till rätta

med angivna svårigheter vore — har de sakkunniga fortsatt — starkt begrän
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

sade. Särskilt borde framhållas, att just de sämjedelningar, som ur jordpolitisk

synpunkt vore mest olämpliga, framstode såsom praktiskt taget orubbliga.

De jordpolitiska reglerna för skifte komme sålunda att konservera en

jordpolitiskt olämplig indelning. I de fall, då skifte kunde ifrågakomma,

måste vidare denna förrättningsform anses såsom en oskäligt kostsam och

omständlig procedur för att få en officiell sanktion av en delning, varom

delägarna vore ense.

Spörsmålet huru man genom lämpliga lagregler skulle kunna hindra privata

jorddelningar inginge i lagberedningens lagstiftningsuppdrag och hade,

såvitt anginge förvärv genom köp, byte och gåva, behandlats i beredningens

år 1947 framlagda förslag till ny jordabalk. Problemet huru dualismen mellan

den allmänna civilrätten och den speciella fastighetsbildningslagstiftningen

skulle avvecklas beträffande redan skedda privata jorddelningar fölle

inom ramen för de sakkunnigas uppdrag. Med hänsyn till de stora olägenheter

nuvarande ordning medförde för verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering

bär de sakkunniga funnit behov föreligga att i avvaktan på

■en ny jordabalk samt på en allmän reform av jorddelningslagstiftningen och

fastighetsregisterväsendet — genom en provisorisk lösning av frågan om

sämjedelningarna undanröja de mest påtagliga olägenheterna av desamma.

De sakkunniga har i anledning härav framlagt förslag till lag angående

registrering i vissa fall av sämjedelning, vilken vilar

på följande huvudgrunder.

Rättsverkningarna beträffande de sämjedelningar, som skett före år 1928,

vore — har de sakkunniga anfört — så väsentliga, att det närmast framstode

som en inkonsekvens att fortfarande upprätthålla en skillnad mellan

dessa äldre sämjedelningar och officiella jorddelningar. Såvitt anginge dessa

äldre sämjedelningar funnes icke någon annan rationell och praktiskt genomförbar

lösning än att genom ett särskilt tillskapat enkelt legaliseringsförfarande

sanktionera den privata, redan civilrättsligt gällande delningen

såsom jämväl fastighetsbildande. I fråga om sämjedelningar, som skett efter

ingången av år 1928, vore spörsmålet avsevärt mera svårlöst och de sakkunniga

ansåge sig icke för närvarande ha anledning taga ställning till detta

spörsmål. Vid en provisorisk lagstiftning som den nu ifrågasatta finge man

acceptera den gränsdragning som i viss mån redan skett i lagstiftningen och

sålunda lämna nyare delningar utanför. Möjligheterna att enligt gällande

lag komma till rätta med privata ägostyckningar vore betydligt större än i

fråga om egentlig sämjedelning. Emellertid vore det ofta synnerligen vanskligt

att avgöra huruvida i ett visst fall egentlig sämjedelning eller privat ägostyckning

förelåge. Vid tillämpning av bestämmelsen i 19 kap. 1 § andra

stycket jorddelningslagen om avstyckning från sämjedelad mark hade man

också på grund härav i praktiken nödgats under sämjedelning inbegripa

även den privata ägostyckningen. Det legaliseringsförfarande, som kunde

befinnas lämpligt att genomföra i fråga om egentlig sämjedelning, syntes

därför även böra bli tillämpligt beträffande privata ägostyckningar.

Med hänsyn främst till den nuvarande arbetsbelastningen inom lant
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

inäteriväsendet vore det uteslutet att inom en kortare tidsrymd kunna

åstadkomma legalisering av någon mera betydande del av den stora mängden

sämjedelningar. Sålunda torde man icke kunna tänka sig att i förevarande

sammanhang genom någon form av jordrannsakan eller anmälningsskyldighet

uppspåra alla sämj edelningar, som avsåges skola legaliseras. I

stället syntes lämpligast att göra legaliseringen beroende av frivilligt initiativ

från delägares sida. Lagstiftningen skulle till en början få sin främsta

betydelse därigenom att, då eu ifrågasatt rationalisering fordrade ändring

i fastighetsindelningen men denna ändring hindrades av förekommande privata

delningar, ett institut funnes genom vilket dessa delningar på ett enkelt

och billigt sätt kunde legaliseras.

Legaliseringen borde helt byggas på frivillig medverkan från samtliga delägare.

Om t. ex. dessa tvistade om sämjegränsernas lägen eller en delägare

ansåge, att sämjedelningen icke inneburit en definitiv utbrytning av hans

andel, torde situationen kräva ingripanden, som ej lämpligen kunde förenas

med ett för de klara fallen avpassat, enkelt förfarande. Begränsades lagstiftningen

på detta sätt, bleve följden även att densamma ej komme att

gälla i andra fall än de, då i händelse av laga skifte innehavet i regel skulle

komma att utgöra delningsgrund.

Såvitt de sakkunniga kunnat finna behövde man ej räkna med att inteckningshavares

rätt sattes i fara genom legaliseringen. Tvärtom torde

den ifrågasatta lagstiftningen vara till gagn för fastighetskrediten.

En legalisering av sämjelotter utan hänsyn till deras storlek och beskaffenhet

i övrigt skulle leda till bildandet av registerfastigheter, som i

stor utsträckning ej motsvarade gällande jordpolitiska krav. Icke desto

mindre ansåge de sakkunniga det ej böra ifrågakomma att göra legaliseringen

beroende av en prövning ur angivna synpunkt. Det i jordpolitiskt hänseende

relevanta vore strängt taget ej indelningen i registerfastigheter utan

indelningen i brukningsenheter. Den orubblighet, som utmärkte sämjedelningarna,

gjorde att olägenheterna av jordpolitiskt olämpliga sådana delningar

icke kunde anses förvärrade genom att delningarna bleve officiellt

erkända. Tvärtom vore det i främsta rummet just de jordpolitiska strävandena

som gjort behovet av ett legaliseringsförfarande särskilt aktuellt. Av

motsvarande skäl borde någon planpolitisk prövning ej heller äga rum.

De sakkunniga har föreslagit, att rättsverkan av legaliseringen skall vara,

att de genom densamma godtagna lotterna skulle likställas med de fastigheter

som tillkommit genom laga skifte.

Med hänsyn till de intressen, som enligt vad i det föregående återgivits

vore att beakta vid legaliseringen, har de sakkunniga funnit det ej vara erforderligt

att konstruera förfarandet såsom en förrättning till vilken rättsägare

skulle kallas. Då de privata delningarna skulle godtagas sådana de

vore, utan någon prövning ur allmän synpunkt, samt alla delägares medgivande

förutsattes, syntes det enklaste vara att ordna legaliseringen som ett

registreringsärende, som anhängiggjordes genom ansökan av delägarna. Med

hänsyn till rättssäkerheten och kravet på ordning och reda beträffande fas5

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 63.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

tighetsredovisningen vore det dock ofrånkomligt att i samband med registreringen

innebörden av den verkställda sämjedelningen på ett entydigt sätt

fastsloges. Sämjegränserna borde sålunda utmärkas på marken och sämjelotterna

redovisas på karta och i beskrivning.

Förfarandet har föreslagits skola gestaltas på följande sätt. Delägare, som

önskade få sämjelotterna registrerade, skulle i första hand vända sig till

vederbörande dislriktslantmätare med begäran att denne verkställde erforderliga

förberedande åtgärder. Dessa borde innefatta en utredning, huruvida

villkoren för registrering förelåge, och om så vore fallet, utstakning och utmärkande

av sämjegränserna på marken, upprättande av karta och beskrivning

samt anskaffande av delägarnas godkännande av sämjedelningen. Därpå

skulle de upprättade handlingarna insändas till överlantmätaren med

begäran om registrering. Rättsverkningarna av legaliseringen komme att inträda

i och med att registrering skett. Med hänsyn till att registreringen helt

byggde på delägarnas frivilliga medverkan förelåge ej behov av besvärsrätt

beträffande verkställd registrering. I övrigt borde i fråga om talan mot beslut

i legaliseringsärende, i överensstämmelse med bestämmelserna i 40 § jordregisterförordningen,

gälla att talan skulle fullföljas hos lantmäteristyrelsen.

Vidare har de sakkunniga i anslutning till regler om kostnadsfördelningen

uttalat, att särskilt beslut därom ej erfordrades utan att kostnadsbeloppen

skulle påföras delägarna enligt bestämmelserna i lantmäteritaxan på

samma sätt som kostnader för andra uppdrag.

Beträffande utformningen av förfarandet har en av de sakkunniga, distriktslantmätaren

H. E. Lundström, anfört avvikande mening.

Han har ansett, att betydande fördelar skulle vinnas om förfarandet ordnades

som en enkel förrättning. Till stöd härför har Lundström i huvudsak

anfört följande.

Den utredning och prövning som ankomme på distriktslantmätaren förutsatte,

att sammanträde hölles med delägarna, vilket i sin tur gåve anledning

till ett kallelseförfarande. Normalt brukade ej alla delägare infinna sig

vid sammanträde. Vid förrättning saknade detta betydelse om delägarna

blivit i laga ordning kallade. Enligt det föreslagna förfarandet bleve lantmätaren

däremot tvungen att sätta sig i direkt förbindelse med var och en av

de frånvarande delägarna, vilket kunde vålla mycket besvär och avsevärd

tidsutdräkt. Förslaget att samtliga delägare skulle godkänna sämjedelningen

komme säkerligen att vålla svårigheter därigenom att delägare, som i och

för sig ej hade något att invända mot de vidtagna åtgärderna, dock vägrade

sin underskrift. Detta kunde ha sin grund i den rätt utbredda motviljan

att »skriva på» eller i obenägenhet att deltaga i kostnaderna. Det förutsattes

i promemorian, att det ofta kunde vara någon önskvärd rationaliseringsåtgärd

som nödvändiggjorde legaliseringsförfarandet. Rationaliseringen kunde

vara till gagn för någon eller några av sämjelottsägarna men ej för de

övriga. Denna omständighet kunde vara tillräcklig anledning för de senare

att vägra sin underskrift. Vidare kunde åberopas, att då vid mätningsarbeten

inom en fastighet gränserna i någol avseende befunnes vara oklara,

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

förhållandet normalt klarades upp genom gränsbestämning, som skedde

med användande av den karta och de handlingar, som redovisade förrättningen

i övrigt. Det av sakkunnigmajoriteten föreslagna legaliseringsförfarandet

kunde emellertid ej kombineras med gränsbestämning. Härutöver

kunde anföras, att ehuru någon prövning av sämjelotternas lämplighet ur

plan- och jordpolitisk synpunkt icke skulle förekomma, de avgöranden och

bedömanden, som ankomme på lantmätaren, vore av sådan art att de borde

ske inom ramen för en förrättning, till vilken delägarna blivit i laga ordning

kallade. Denna uppfattning bekräftades av de påvisade olägenheterna

med det föreslagna legaliseringsförfarandet. Förrättningsformen komme i

praktiken säkerligen att visa sig enklare och användbarare. Förrättningen

skulle avslutas med besvärshänvisning till ägodelningsrätt. Någon fastställelseprövning

skulle eventuellt ej behöva ifrågakomma. Det borde vara möjligt

att bygga upp ett ungefär lika enkelt förrättningsförfarande som enligt

1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring gällde

för ägostyckning.

De sakkunniga har vidare upptagit frågan om rätten till avstyckning

från s ä in j e 1 o 11 och därvid framhållit, att den nuvarande begränsningen

av denna rätt till en femtedel av marken vore föranledd huvudsakligen

av vissa farhågor för att, med obegränsad avstyckningsrätt, innehavaren

av avstyckningslotten i händelse av skifte skulle komma i ett oförmånligt

rättsläge. Enligt de sakkunnigas mening vore emellertid även eu

mindre snäv begränsning av avstyckningsrätten än den nu gällande fullt

betryggande med hänsyn till antydda risker. Gällande regel utgjorde stundom

ett hinder mot lämpliga rationaliseringsåtgärder. Behov av att avstycka mer

an en femtedel av säinjelotts areal kunde också i många fall uppkomma

beträffande planlagda områden. Det vore därvid att märka, att inom område,

som inginge i stadsplan eller efter den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan,

avstyckning och sammanläggning, som överensstämde med planen,

finge ske ulan iakttagande av eljest gällande jordpolitiska villkor men

att inskränkningen beträffande sämjedelad mark gällde även i dessa fall.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har de sakkunniga ansett det vara

lämpligt med en sådan utvidgning av avstyckningsrätten att ända till hälften

av sämjelott kunde avstyckas.

i anslutning härtill torde böra nämnas, att de sakkunniga till bemötande

upptagit den tänkta invändningen att nu förordade reform vore överflödig,

därest det mera långtgående förslaget om legalisering genomfördes. Det

vore att märka att sämjedelning icke skulle kunna legaliseras i alla de fall,

då behov därav med avseende på möjligheterna till avstyckning från sämjelott

kunde uppkomma. Såväl kravet på frivillig medverkan från alla delägare

som villkoret, att sämjedelningen skulle ha ägt rum inom en registertastighet,

kunde i sådana fall hindra legalisering. För dylika situationei

skulle eu utvidgning av avstyckningsrätten kunna få betydelse. En mildrin»''

av ifrågavarande inskränkning skulle kunna vara till fördel även i vissa

fall, då till följd av sämjelotternas och ägoskiftenas antal en legalisering

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 63

skulle framstå som en onödigt vidlyftig utväg att möjliggöra eu måhända

ganska obetydlig avstyckning. Enligt de sakkunnigas mening kompletterade

de båda reformerna varandra på ett lämpligt sätt.

Yttrandena.

Med endast få undantag har remissinstanserna givit uttryck för uppfattningen

att behov av lagstiftning i syfte att legalisera äldre sämjedelningar

föreligger samt att fastighetsbildningssakkunnigas förslag är lämpat att läggas

till grund för sådan lagstiftning. Ett stort antal remissinstanser har

starkt understrukit att angelägenheten av lagstiftningsåtgärden är betydande.

Några instanser har emellertid ställt sig avvisande till förslaget. Beträffande

åtskilliga detalj spörsmål har hemställts om jämkningar i förslaget.

Särskilt beträffande frågan om förfarandet föreligger delade meningar.

Förslaget om utvidgning av avstyckningsrätten har i stort sett tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av remissmyndigheterna. Ett stort antal av dem

har uttalat att förslagets genomförande är angeläget.

Bland de remissinstanser, som understrukit behovet av lagstiftning

om legalisering och som framhållit, att sakkunnigförslaget

bör läggas till grund för lagstiftningen, är lantmäteristyrelsen. Styrelsen har

uttalat, att det vore synnerligen angeläget att fastighetsindelningen och jordens

indelning i brukningsenheter i största möjliga utsträckning bringades

att sammanfalla. Det vore därför önskvärt att, i den mån sämjedelning erkändes,

legalisering av sämjedelningslotter i fastigheter skulle kunna åstadkommas

genom ett enkelt och billigt förfarande i de fall delägarna enats

om legaliseringen. De sakkunnigas förslag uppfyllde dessa båda krav. Det

vore av synnerlig vikt att förslaget icke avvisades. Det skulle vara olyckligt

om det förhållandet att skiljaktiga meningar framkommit i procedurfrågan

skulle medföra ett uppskjutande av lagstiftningen.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att befintliga sämjedelningar ofta utgjorde

ett svårt hinder för rationaliseringsverksamheten, samt givit uttryck

för uppfattningen att det vore önskvärt med ett enkelt legaliseringsförfarande

i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget.

Vidare har bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge samt flera ägodelningsdomare

understrukit behovet av lagstiftning i ämnet.

Det föreliggande förslaget har uttryckligen avstyrkts av ägodelningsdomaren

i Ångermanlands södra domsaga, överlantmätaren och lantbruksnämnden

i Jämtlands län samt Sveriges lantbruksförbund. För betydande tveksamhet

om lämpligheten av förslaget har ägodelningsdomaren i Uppsala

läns södra domsaga och Sveriges lantmätarförening givit uttryck.

Sistnämnda förening har sålunda uttalat, att det väl sedan lång tid tillbaka

framstått som mycket angeläget att finna en enkel men ur rättssäkerhetssynpunkt

dock betryggande form för att legalisera sämjedelningar. Da

spörsmålet emellertid vore synnerligen vittfamnande och frågans slutliga

lösning måste bli beroende bl. a. av den nya jordabalkens utformning, förefölle

det tveksamt om förslag till en partiell lösning nu borde framläggas.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

69

Denna föreningens tveksamhet hade sin grund även i att legaliseringsinstitutet

komme att giva lantmäteriet stora arbetsuppgifter, vilka vid nuvarande

personaltillgång knappast kunde lösas utan att andra och ännu angelägnare

uppgifter sattes å sido.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att om man i likhet med de

sakkunniga utginge från att en revision av jordabalken samt jorddelningsoch

fastighetsbildningsförfattningarna komme att dröja så länge att en provisorisk

lagstiftning i förevarande ämne vore nödvändig, det vore tveksamt

om denna provisoriska lagstiftning borde begränsas på sätt som skett i de

sakkunnigas förslag. Förbundet åsyftade, att de sakkunniga icke upptagit

till behandling frågan om sämjedelningar som skett efter ingången av år

1928. För rationaliseringsverksamheten liksom för fastighetsindividualiseringen

syntes det vara betydelselöst om en hindersam sämjedelning skett

löre eller efter ingången av 1928. Ur sakägaresynpunkt måste gränsdragningen

anses godtycklig. Vidare måste förbundet med den nuvarande arbetsbelastningen

inom lantmäteriväsendet ställa sig frågande till om den föreslagna

provisoriska lagstiftningen över huvud kunde tänkas få någon praktisk

effekt ens under en mera avsevärd tidrymd. Ytterligare vore att beakta,

att hela det för legaliseringen nödvändiga arbetet omintetgjordes om ej sakägarna

enades om att godkänna arbetets resultat. Det förefölle föga tilltalande

att lantmätarnas hårt ansträngda tid skulle kunna tagas i anspråk

för omständligt arbete med legalisering av jordpolitiskt icke önskvärda privata

delningar och att väntetiden för andra förrättningar därigenom skulle

ytterligare ökas.

De skäl övriga avstyrkande eller starkt tveksamma remissinstanser åberopat

kommer att återgivas i senare sammanhang.

Vad sakkunnigförslaget innehåller i fråga om den tillämnade 1 egal is eringslagstiftningens

räckvidd har i stort sett lämnats utan

erinran.

Dock har överlantmätaren i Jämtlands län gjort uttalande av innebörd

att legalisering ej borde ske beträffande privat ägostyckning. Genom sådant

förfarande utbrutna områden kunde, ehuru lagfart beviljats å viss kvotdel

av fastigheten, registreras såsom lagfarna lägenheter. Därest så i visst

fall kunde anses lämpligare kunde legaliseringen ske genom ägostyckning.

Ä andra sidan har ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga

funnit det, med de riktlinjer som i övrigt använts, omotiverat att från lagens

tillämplighetsområde utesluta arealförsäljning som avsett visst område att

såsom hemmansdel ägas men utan att visst hemmantal angivits i upplåtelsehandlingen.

På vissa håll torde det vara ganska vanligt med arealförsäljningar,

i fråga om vilka någon tvekan icke kunde råda om att avsikten varit

att åstadkomma en uppdelning av fastigheten i kvotdelar på samma sätt som

skedde vid sämjedelning i egentlig mening men beträffande vilken man varit

så angelägen om en rättvis uppdelning av hemmantalet, att man ansett

lantmätare böra medverka vid densamma.

Åt liknande uppfattning har överlantmätaren och lantbruksnämnden i Gävleborgs

lön givit uttryck.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga — vilken på sätt

i det följande skall återgivas ansett att förfarandet bör givas formen av förrättning

— har uttalat, att det vore tveksamt huruvida lagstiftningen borde

avse arealöverlåtelser. Då det emellertid ganska ofta torde inträffa, att det

först efter legaliseringsförrättningens inledande bleve utrett, att arealöverlåtelse

förelåge, och då frågan om arealfastighetens andelsrätt i samfälligheter

ofta kunde klarläggas i samband med den sålunda påbörjade förrättningen,

talade övervägande skäl för att låta legaliseringsförfarandet gälla

även i fråga om arealöverlåtelser. Uppstode tvist om arealfastighetens andelsrätt

i samfälligheter, skulle delägarna kunna hänvisas att föra talan

därom vid ägodelningsrätten. En annan och kanske lämpligare utväg, för

att ej fördröja legaliseringen, vore, att i förrättningsprotokollet endast gjordes

anteckning om tvisten i och för fastighetsredovisningen samt att delägarna

finge föra talan om saken i annan ordning, när de funne anledning

därtill.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran den till

grund för sakkunnigförslaget liggande principen att legaliseringsförfarandet

helt skall byggas på frivillig medverka n från samtliga delägare.

Några remissmyndigheter har emellertid gjort gällande en avvikande mening.

Sålunda har överlantmätaren i Stockholms län uttalat, att om man krävde

absolut enighet i alla detaljer mellan delägarna, man icke kunde förvänta att

den föreslagna lagen komme att få någon större praktisk betydelse. Erfarenheten

från vanliga jorddelningsförrättningar visade nämligen att det,

även om sakägarna i princip vore ense om att vidtaga vissa åtgärder, likväl

mången gång vore svårt att uppnå fullständig enighet mellan dem i detaljutförandet.

Ville man uppnå den »städning» i beståndet av sämjelotter, som

de sakkunniga med sitt förslag eftersträvat, syntes man i stället för att

kräva absolut enighet mellan delägarna vara tvungen införa någon form av

»registreringsvitsord», d. v. s. ett förfarande varigenom registrering skulle

kunna genomföras även mot vissa delägares bestridande.

Uttalanden av i huvudsak likartad innebörd har gjorts även av överlantmätarna

i Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Hallands, Jämtlands och Västerbottens

län samt lantbruksnämnderna i Uppsala, Skaraborgs, Värmlands

och Gävleborgs län.

Vidare har överlantmätaren i Skaraborgs län åberopat, att visserligen i de

allra flesta fall antalet sämjelotter vore litet men att erfarenheten visade,

att det därför icke lika ofta bleve endast få sakägare. Samägandet i dödsbon

vore nämligen vanligt och eftersläpningen vore stor beträffande arvskiften

och utlösande ur jorden av arvingar. Man komme därför säkerligen

att ofta få att göra med dödsbodelägare och många gånger med dödsbodelägare,

som vore spridda över landet. Därför syntes böra övervägas att lätta

på kravet på en av samtliga delägare underskriven handling. Det borde vara

fullt tillräckligt, om alla delägare blivit personligen kallade och full enighet

träffats mellan de närvarande.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

71

Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit, att en i och för sig

lämplig registrering kunde falla på att en enda delägare på grund av helt

ovidkommande hänsyn vägrade att biträda ansökan om registrering eller,

sedan distriktslantmätaren slutfört sina utredningar och utmärkt delningen

på marken, vägrade att underskriva. I det senare fallet vore det nedlagda

arbetet helt värdelöst. Om antalet sakägare vore stort, befarade förbundet,

att det bleve ytterst svårt att ernå någon fullständig enighet. Det kunde sålunda

hända, att just i områden, där behovet av en legalisering för att underlätta

rationalisering vore störst, det bleve svårast att få till stånd sådan

legalisering.

Härutöver må nämnas, att lantbruksnämnden i Södermanlands län i syfte

att förhindra att en enda delägare kunde omöjliggöra registrering ifrågasatt,

om icke den tredskande borde tvingas att begagna sitt skiftesvitsord, varigenom

eu delning skulle kunna åvägabringas, låt vara på den äldre omständliga

vägen. Regeln skulle då vara den att för den händelse en minoritet av

delägarna i en sämjedelad fastighet icke inom viss tid begärt skifte därav,

registrering enligt de föreslagna bestämmelserna skulle få ske utan derap

godkännande.

Överlantmätaren i Gävleborgs län har uttalat, att den av de sakkunniga

föreslagna ökningen av rätten till avstyckning från sämjelott kunde ha den

verkan att legaliseringsfrekvensen minskade. Om man ville möta en sådan

utveckling funnes den möjligheten, att förrättningsmannen gåves rätt att

upptaga legaliseringsfrågan ex officio så snart fråga uppstode om avstyckning

från sämjelott. Därest förutsättningar förelåge att legalisera sämjedelningen

enligt det av de sakkunniga föreslagna tillvägagångssättet skulle

förrättningsmannen genomföra de på honom ankommande åtgärderna, varefter

sämjedelningen registrerades i samband med fastställelseprövningen

av avstyckningen. Samma synpunkt har framförts av lantbruksnämnden i

Gävleborgs län.

Även grundtanken i förslaget att legalisering skall ske utan beaktande

av jord- eller planpolitiska synpunkter har vunnit

anslutning från flertalet remissinstanser. Också i detta hänseende har

emellertid vissa framfört avvikande mening.

Sålunda har överlantmätaren och lantbruksnämnden i Jämtlands län grundat

sina avstyrkanden av sakkunnigförslaget väsentligen därpå att förslaget

icke byggde på att jordpolitisk prövning skulle äga rum. Det syntes, har överlantmätaren

anfört, icke vara tilltalande, att arbete och kostnader skulle

nedläggas på utredning, underhandling med jordägarna, utstakning och markering

av gränser på marken samt kartläggning och beskrivning av ägor,

om resultatet av arbetet framstode såsom högst otillfredsställande och någon

möjlighet att påverka resultatet i gynnsam xåktning icke funnes. I Jämtlands

län skulle ett fastlåsande av långa och smala skiften i skogsmark tillkomna

genom sämjedelning vara avgjort olämpligt. Vid laga skiften hade skiftesläggning

i anslutning till sådan sämjedelning i skogsmark vägrats. Att lantmäteriets

personal särskilt under nuvarande arbetskraiftsförhållanden och

s. 72 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

72

med hänsyn till andra föreliggande viktiga uppgifter skulle ens i nämnvärd

utsträckning åläggas sådana arbetsuppgifter, som de sakkunnigas förslag

innebure, måste vara olämpligt.

Även ägodelningsdomarens i Uppsala läns södra domsaga betänkligheter

snot förslagets lämplighet hänför sig i främsta rummet till att förslaget ej

upptager bestämmelser om jordpolitisk prövning. Förslaget innebure, har

ägodelningsdoxnaren uttalat, ett avsteg från det genom nyare lagstiftning

införda systemet att icke godkänna vilka fastigheter som helst. Visserligen

hade det tidigare varit möjligt att genom ägostyckning bilda tämligen egendomliga

fastigheter, efter nutida sätt att se, och visserligen hade i fråga om

jorddelningslagen 1 kap. 8 § uttalats, att sämjedelningslotter, vilka länge

bestått som särskilda »fastigheter», kunde vid laga skiften godkännas, men

sistnämnda synpunkt hade givetvis ej kunnat tillämpas hur långt som helst.

Det hade gällt fall, där sämjedelningslott och brukningsenhet sammanfallit.

Men brukningsenheter bestode ej sällan av ett flertal »omöjliga» sämjedelningslotter

ur skilda registerfastigheter. Att utan varje prövning av sämjedelningslotternas

beskaffenhet tillskapa nya registerfastigheter syntes vara

att taga ett steg bakåt, som ingåve betänkligheter.

Också riksförbundet landsbygdens folk har givit uttryck för viss tveksamhet

beträffande förslagets lämplighet. Ett allmänt legaliseringsförfarande

så som de sakkunniga föresloge komme, har förbundet anfört, att

medföra bildandet av registerfastigheter av uppenbart olämplig beskaffenhet

och omfattning. Det torde icke vara ovanligt, att sämjedelningslotter vore

obebyggda eller bestode av enbart vissa ägoslag eller vore undermåligt arronderade.

Enligt förslagets motiv vore avsikten med legaliseringen bland annat

att underlätta åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering. Förbundet befarade,

att de med rationaliseringsprogrammet avsedda målen äventyrades,

om man nu skulle tillåta bildandet av bestående fastigheter av sämjedelningar

utan att samtidigt ifrågavarande område underginge en yttre rationalisering.

Förbundet ifrågasatte därför, om icke frågan om en legalisering av

sämjedelning i nu föreslagen lagstiftning, som hade provisorisk karaktär,

borde göras avhängig av en aktuell rationaliseringsåtgärd från fall till fall.

Enligt vad lantbruksnämnden och överlantmätaren i Västerbottens län

anfört vore det nödvändigt med viss jordpolitisk prövning i alla de fall, då

sämjedelningens legalisering medförde uppkomsten av andra fastigheter än

självständiga bebyggda brukningsdelar. Så borde självständig registerfastighet,

som ej vore brukningsdel, få tillskapas endast om sammanläggning

komme till stånd. Liknande synpunkter har anförts även av överlantmätaren

i Västmanlands län.

I anledning av överlantmätarnas nu återgivna uttalanden har lantmäteristyrelsen

framhållit, att en jordpolitisk prövning komme att bidraga till att

upprätthålla en icke önskvärd skillnad mellan sämjedelningarna och den

officiella fastighetsindelningen. Det vore ofta ur rationaliseringssynpunkt

angeläget att möjlighet förelåge att legalisera sämjedelningar för att sämjelotterna

i sin tur skulle kunna ingå i legal fastighetsbildning. Detta syfte

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

73

syntes i viss utsträckning kunna motverkas genom en jordpolitisk prövning

i samband med legalisering. Med hänsyn till att det icke torde vara möjligt

att föreskriva att sämjedelningarna före år 1928 skulle vara utan verkan

återstode enligt styrelsens mening endast att på sätt de sakkunniga föreslagit

legalisera äldre sämjedelningar i den mån de ej upphörde genom att

sämjelotterna komme i en och samma ägares hand eller genom att överenskommelse

om sämjedelningens upphävande träffades mellan delägarna.

Vidare har lantbruksstyrelsen uttalat, att fördelarna med en legalisering

i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag vida övervägde

nackdelen, att därigenom jordregisterfastigheter med olämplig storlek och

struktur kunde bildas. Det väsentliga i detta sammanhang vore, att sämjelotterna

redan ägde bestånd som självständiga brukningsenheter. Deras omvandling

till jordregisterfastigheter kunde i och för sig i regel ej väntas

medföra några väsentliga förändringar i brukningshänseende. I anledning

av att lantbruksnämnden i Västerbottens län ifrågasatt, huruvida ej jordpolitisk

prövning skulle erfordras i sådana fall, då sämjedelningens legalisering

medförde uppkomsten av självständiga icke bebyggda fastigheter,

ville styrelsen framhålla, att legaliseringen ej medförde någon väsentligt vidgad

rätt för vederbörande jordägare att förfoga över fastigheten i fråga.

Styrelsen ansåge därför i likhet med de sakkunniga att all legalisering av

sämjedelning inom registerfastighet borde kunna ske utan jordpolitisk

prövning.

I anledning av sakkunnigförslagets bestämmelse, att sämjedelningen

efter registrering skulle ha samma verkan som

laga skifte, har överlantmätaren i Örebro län anfört, att bestämmelsen

innebure, att fråga om omskifte efter legaliseringen skulle bedömas enligt

1 kap. It § jorddelningslagen. Enligt överlantmätarens mening vore det

icke motiverat att låsa fast dessa delningar med de stränga villkor för skifte,

som bestämmelserna i nämnda lagrum innehölle, utan det borde i detta hänseende

vara fullt tillräckligt att tillerkänna delningen samma rättsverkan

som storskifte eller annan sådan delning, som avsåges i 1 kap. 10 § jorddelningslagen.

Även om många sämjedelningar i arronderingshänseende vore

jämförbara med den genomsnittliga arronderingen vid laga skiften, vore dock

genomsnittet för sämjedelningarnas del avsevärt sämre. Då sämjelottsägarna

icke skäligen syntes kunna göra anspråk på större garantier för delningens

bestånd än exempelvis innehavaren av en storskifteslott, torde det icke behöva

möta betänkligheter att begränsa legaliseringens rättsverkningar i enlighet

härmed. Det låge bl. a. i jordbruksrationaliseringens intresse, att omskifte

icke onödigt försvårades.

Samma mening har kommit till uttryck i det yttrande lantbruksnämnden

i Örebro län avgivit.

Ägodelningsdomaren i Torna och Bara domsaga har — efter att ha framhållit

det hinder för omskifte som enligt sakkunnigförslaget skulle föreligga

efter registreringen — anfört, att fastighetsbildning, som skett utan

myndighets kontroll i sakligt hänseende, naturligen icke borde få den verkan,

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

som ett likställande enligt lag av sämjedelningsregistrering och laga skifte

skulle föra med sig i fråga om försvårad jordekonomisering och eljest som

hinder mot förverkligande av plan- och jordpolitiska syftemål. Av denna

anledning borde ett sådant likställande icke ske. Om genom registrering av

sämjedelning åstadkommes, att fastighetsbildning, som faktiskt skett, bleve

rättsligen erkänd, vunnes även utan sämjedelningens likställande med laga

skifte vad väsentligen avsetts med lagförslaget. Och mera vittgående verkan

borde en lagstiftning i hänseendet icke få, därest icke särskilda skäl för vissa

fall till annat föranledde. I den mån sådana kunde finnas borde därav betingade

regler intagas i jorddelningslagen och eventuellt annan lagstiftning,

dit de lagtekniskt sett hörde. Till 1 kap. jorddelningslagen hörde de bestämmelser,

som kunde givas om och under vilka förutsättningar skiftesvitsord

skulle tillkomma ägare i sämjedelad fastighet efter registrering av sämjedelningen.

Vidare har ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga förklarat,

att det kunde ifrågasättas, om legaliseringen borde medföra verkan som laga

skifte även då legaliseringen gällde arealfastigheter och om det icke, åtminstone

i vissa fall, vore lämpligare att behandla sadana fastigheter som

avstyckningar, eventuellt avsöndringar. En avsöndring torde lika väl som eu

avstyckning kunna vara förenad med andelsrätt i samfälligheter.

Flertalet av de remissinstanser, som förordat att legalisering skall kunna

äga rum även om enighet mellan delägarna ej föreligger eller att legaliseringen

skall vara underkastad jordpolitisk prövning, har som en följd av

ståndpunkttagandet i dessa hänseenden hävdat, att 1 e g a 1 i s e ringsförfarandet

borde givas formen av förrättning. Att förfarandet ordnas

på sådant sätt har emellertid påyrkats jämväl av ett stort antal andra remissinstanser,

nämligen Svea hovrätt, äg odelning sdomarna i Östbo och Västbo.

Vadsbo, Nordals, Sundals och Valbo samt Ångermanlands södra domsagor,

överlantmätarna i Uppsala, Jönköpings, Älvsborgs och Örebro län,

lantbruksnämnderna i Gotlands län, Älvsborgs läns norra område och Norrbottens

län, lagberedningen ävensom Sveriges lantmätarförening. Härutöver

har några remissmyndigheter — ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta

domsaga, överlantmätarna i Södennanlands och Blekinge län samt lantbruksnämnderna

i Jönköpings län och Älvsborgs läns södra område — givit

uttryck för tveksamhet om icke förfarandet borde ordnas såsom förrättning

eller, utan att nu vilja påyrka sådan ordning, uttalat, att man på längre sikt

finge räkna med ett förrättningsförfarande.

Flera av de instanser, som sålunda förordat ett förrättningsförfarande, har

hänvisat till de skäl distriktslantmätaren Lundström anfört i sitt vid de

sakkunnigas promemoria fogade särskilda yttrande eller ock åberopat liknande

synpunkter. Emellertid har även vissa förut icke anförda omständigheter

framhållits.

Sålunda har ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga uttalat,

att legaliseringen med hänsyn till beskaffenheten av förekommande

frågor och dess betydelse för framtiden icke syntes kunna anordnas såsom

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

75

ett registreringsförfarande i enlighet med de sakkunnigas förslag utan borde

ske medelsl ett förenklat förrättningsförfarande efter i huvudsak samma

grunder som gällde för jorddelningsförrättningar. Därför kunde — såsom

redan tidigare återgivits — ägodelningsdomaren icke tillstyrka, att de sakkunnigas

förslag lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Vidare har lagberedningen, som understrukit att förfarandet borde bygga

på frivillig medverkan från samtliga delägare, därjämte anfört, att det

skulle bidraga till utredningens fullständighet och objektivitet därest det

samråd, som måste äga rum mellan lantmätaren och delägarna, icke finge

ske formlöst med varje delägare för sig utan ägde rum vid sammanträde,

till vilket delägarna kallats och där de ägde bevaka sina intressen. Ej sällan

torde osäkerhet råda om gränserna mellan sämjedelningslotterna. Vidare

kunde önskemål framkomma om sådana smärre jämkningar av dessa gränser,

som enligt promemorian skulle få ske. I den mån enighet visade sig

föreligga eller kunde åvägabringas i dessa frågor borde hinder icke möta för

delägarna att därom ingå förening.

Ägodelningsdomaren i Nordals, Sundals och Valbo domsaga har uttalat,

att det ginge lättare att vinna enighet mellan fastighetsägare rörande visst

rättsförhållande å ett sammanträde, där ett flertal fastighetsägare vore tillstädes,

än vid ett besök hos fastighetsägaren i hemmet eller vid ett besök

av denne hos viss förrättningsman. Å ett sammanträde droge sig i regel vederbörande

för att icke visa tillmötesgående, då det gällde tillrättaläggandet

av oklara fastighetsförhållanden.

Överlantmätaren i Uppsala län har framhållit, att det funnes många

människor som helt enkelt vägrade att skriva på handlingar. Andra skreve

på först efter övertalning. Det bleve lantmätaren, som skulle truga, och lantmätaren

finge i framtiden skulden då vederbörande, som ofta skedde, ångrade

sig. Att lantmätarna, då så erfordrades, hade förmåga att samsa sakägarna

till överenskommelser av olika slag, därom kunde otaliga förrättningshandlingar

vittna. Möjligheten härtill berodde dock på att det hela

skedde under förrättningens form. Det skulle ge betydligt sämre resultat om

lantmätaren skulle behöva gå omkring i gårdarna och samla in namnunderskrifter.

Liknande synpunkter som anförts i de tre sist återgivna remissyttrandena

har understrukits även av ägodelningsdomaren i Vadsbo domsaga.

I det yttrande Svea hovrätt avgivit har anvisats en utväg att genom anlitande

av förrättningsförfarande bibehålla kravet på enighet mellan delägarna

utan att delägarna därför skulle behöva underleekna ansökan. Man

kunde nämligen införa en regel av ungefärlig innebörd att, därest delägare

icke hos lantmätaren bestritt ansökningen om legalisering inom viss tid från

det han erhållit del av ansökningen och vid sammanträde inför lantmätaren

fått tillfälle till erforderlig upplysning i saken, legalisering därefter skulle

kunna komma till stånd utan hinder av att den delägaren vägrat att godkänna

sämjedelningen. Självfallet borde det åligga lantmätaren att vid sammanträde

med delägarna i första hand söka åvägabringa förening, varvid

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

han emellertid, väl att märka, icke skulle behöva hänvända sig till frånvarande

delägare. Om det icke lyckades att på detta sätt vinna samtliga delägares

positiva anslutning, skulle likväl legalisering kunna komma till

stånd, därest icke någon delägare i den ovan angivna ordningen motsatte

sig legalisering. Den jämkning, som härigenom skulle åvägabringas i de

sakkunnigas förslag och som säkerligen komme att medföra större effekt åt

lagstiftningen, syntes icke uppkalla principiella betänkligheter av avgörande

natur. Exempel funnes på en liknande lösning i 7 § andra stycket lagen

den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning

m. m.

Förslag av liknande innehåll har framförts av överlantmätaren och lantbruksnämnden

i Norrbottens län.

Vidare har överlantmätaren i Gävleborgs län framhållit, att i fall då delägare

icke vore anträffbar eller vägrade att skriva under godkännande av

legalisering, ehuru det vore uppenbart att legaliseringen icke lände någon

till förfång, legalisering borde kunna ske genom förrättning, för vilken ägostyckningen

kunde tjäna som förebild. Samma tanke har kommit till uttryck

i det yttrande lantbruksnämnden i Gävleborgs län avgivit.

Till stöd för sin ståndpunkt att förfarandet borde ordnas såsom en förrättning

har Svea hovrätt vidare åberopat det behov av gränsbestämning

som kunde föranledas av en legalisering. Det strede mot moderna principer

att tillskapa fastigheter, vilkas gränser i något hänseende vore oklara. I

varje särskilt fall, där legalisering begärdes, borde därför lantmätaren pröva

huruvida gränsbestämning erfordrades. Denna prövning borde lämpligen ske

vid förrättningssammanträde. Beslötes gränsbestämning, kunde denna, om

rågrannarna kallats till sammanträdet, påbörjas omedelbart. De sakkunniga

hade uttalat, att de sämjevis tillskapade gränserna, sedan registrering skett,

borde anses vara i laga ordning bestämda jämväl i den mening, som avses

i 7 kap. jorddelningslagen. Däremot syntes de sakkunniga icke ha avsett att

efter registreringen bestämmelsen i 21 kap. 47 § jorddelningslagen om rättelse

av bl. a. utmärkning av ägogräns skulle bli tillämplig å nu angivna

gränser. Härigenom kunde viss osäkerhet uppstå beträffande frågan huruvida

kartan eller gränssträckningen på marken skulle äga vitsord, för den

händelse kartans visning icke skulle överensstämma med förhållandena på

marken. Därest legaliseringsförfarandet anordnades som en förrättning med

skyldighet för lantmätaren att utlämna karta till sakägarna, uppstode icke

detta problem, utan 21 kap. 47 § jorddelningslagen bleve direkt tillämplig.

— Hovrätten har vidare åberopat, att inom ramen för en förrättning skulle

kunna meddelas regler om underställning av frågor som avses i 3 kap. 12 §

jorddelningslagen. Man skulle därjämte för vinnande av bättre arronderingsförhållanden

kunna i anslutning till legaliseringsförrättning anordna

ett förfarande för utbyte av ägor mellan sämjelotterna, därvid för värdering

av ägorna något enklare sätt än gradering skulle kunna komma i fråga.

Fördelen att med en såsom förrättning ordnad legalisering kunna kombinera

jorddelningsförrättning såsom gränsbestämning eller ägoutbyte har

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

77

framhållits även av ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga, överlantmätarna

i Jönköpings och Örebro län, lagberedningen samt riksförbundet

landsbygdens folk.

Vissa av de remissinstanser, som tillstyrkt de sakkunnigas förslag om

ansökningsförfarande, har närmare motiverat sin ståndpunkt.

Sålunda har överlantmätaren i Kronobergs län anfört, att han hade den

erfarenheten från såväl Kronobergs som andra län, där han tjänstgjort, att

ägare till sämjedelningsfastigheter alltid varit eniga om sämjedelningens

innebörd. Någon oenighet om gränser och dylikt hade icke förmärkts i

samband med förrättningar. Distriktslantmätare i Kronobergs län hade nu

också vitsordat, att enighet alltid hade rått mellan ägarna till sämjedelningslotter

om att dessa ville behålla sina av gammalt hävdade gränser.

Någon särskild motvilja att »skriva på» hade icke heller förmärkts i länet

och någon obenägenhet att deltaga i sammanträden eller gälda de dyra

kostnader för t. ex. ägostyckningar, som sakägarna nu finge vidkännas för

legalisering av sämjedelningar, hade i varje fall icke kommit till överlantmätarens

kännedom. Ur förenklingssynpunkt vore intet att vinna genom

det av distriktslantmätaren Lundström föreslagna förrättningsförfarandet.

En förrättning syntes, såvitt nu kunde bedömas, bli både omständligare och

dyrare och komme icke att medföra mindre arbete för lantmäteriet.

Lantmäteristyrelsen har i detta avseende uttalat, att styrelsen icke vore

övertygad om att svårigheter att erhålla skriftlig förklaring av samtliga delägare

skulle komma att uppstå i någon större utsträckning. Därför vore

det enklare ansölcningsförfarandet fullt tillräckligt. Behov av att kombinera

en legaliseringsiförrättning med gränsbestämning förelåge endast beträffande

egentliga fastighetsgränser kring »sämjedtelningslaget». Någon

bestämning av dessa gränser skulle emellertid i princip icke äga rum vid

legaliseringen och det syntes endast undantagsvis föreligga behov av gränsbestämningsåtgärder

i samband med legalisering. Med hänsyn till förhållandena

i de vanligen förekommande fallen och legaliseringsförfarandets försökskaraktär

funnes det därför enligt styrelsens mening icke tillräcklig

anledning att av hänsyn till gränsbestämningar ersätta det föreslagna enkla

ansökningsiförfarandet med en förrättningsprocedur. I de enstaka fall där

gränsbestämning vore erforderlig syntes det ej möta några större olägenheter

att behandla gränsbestämningsförrättningen för sig och ansökningsförfarandet

för sig. Även förrättning avseende ägoutbyte kunde utan nämnvärd

olägenhet handläggas för sig, om ägoutbyte befunnes böra genomföras

i anslutning till legalisering.

Vidare har lantbruksstyrelsen framhållit, att som det nu föreliggande

förslaget — såsom i det följande skall beröras — endast avsåge sämjedelning

inom registerfastighet och som därför antalet berörda delägare i allmänhet

bleve ringa, de av distriktslantmätaren Lundström anförda olägenheterna

med de sakkunnigas förslag bleve förhållandevis begränsade. Det

syntes därför lantbruksstyrelsen, som om fördelarna med det nu föreslagna

registreringsförfarandet jämfört med ett förrättningsförfarande skulle över
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

väga nackdelarna. Detta uteslöte icke att frågan om förrättningsförfarande

eller registreringsförfarande kunde böra lösas på annat sätt i det fall att

legalisering av sämjedelning eventuellt i framtiden utvidgades till att avse

mera komplicerade sämjedelningar.

I detta sammanhang torde ock böra nämnas, att överlantmätaren i Västmanlands

län i syfte att undvika att lantmätaren skulle nödgas uppsöka

delägarna förordat, att delägarna borde redan vid framställningen om

erforderlig utredning deklarera sin enighet. Den ändringen av de sakkunnigas

förslag föresloges därför, att alla delägare i den sämjedelade fastigheten

gemensamt skulle anhålla om utredning och eventuellt samtidigt göra

framställning om registrering.

1 anledning av förslaget om utvidgning av avstyckningsrätt

e n har överlantmätaren i Västmanlands län framfört erinran mot den

föreslagna hälftenregeln. Grunden till den nuvarande femtedelsregeln vore

allenast osäkerheten i den rätt, som tillkomme innehavaren av en sämjelott,

och regeln avsåge att skydda köparen av det avstyckade området från

förlust, därest det vid ett eventuellt framtida laga skifte skulle visa sig,

att sämjedelningslotten varit för stor. Detta ändamål syntes emellertid icke

vinnas med en sådan stel regel som att minst hälften av sämjedelningslottens

ägovidd skulle bibehållas vid stamfastigheten. Å ena sidan funnes

i vissa landsdelar sådana särskilda föreskrifter, att vid laga skifte innehavet

enligt sämjedelning alltid skall vara delningsgrund oberoende av

förening. Vore så förhållandet funnes intet motiv för inskränkning i rätten

att avstycka mer än viss areal från sämjedelningslott, utan samma regler

borde gälla som vid avstyckning från lagligen utbruten fastighet. Å andra

sidan utgjorde, i det fall att skattetalet kunde tänkas bli delningsgrund,

bestämmelsen att minst hälften av ägovidden skulle återstå för stamfastigheten

icke tillräckligt skydd för rättsförluster, enär bestämmelsen icke

hindrade, att avstyckning verkställdes på sådant sätt att denna återstod

bestode av enbart nästan värdelös mark såsom berg, myr eller vattentäckt

område. I stället för den stela regeln om hälften av ägovidden vore det därför

bättre med en smidigare regel, t. ex. att avstyckning från sämjedelningslott

icke finge ske i större omfattning än som med säkerhet kunde anses

motsvara den rätt i fastigheten, som tillkomme ägaren av sämjedelningslott.

En liknande regel har ifrågasatts även av överlantmätaren i Gävleborgs

län.

Vissa remissinstanser har berört den verkan en lagändring i enlighet

med förslaget kan väntas ha i fråga om benägenheten hos ägare till sämjelott

att legalisera sämjedelningen. Sålunda har överlantmätaren i Uppsala

län uttalat, att man möjligen kunde göra den invändningen att den

föreslagna lättnaden i inskränkningen i rätten till avstyckning minskade

påtryckningsmöjligheterna att legalisera vissa sämjedelningar. Liknande

synpunkt har framhållits även av ägodelning sdomar en i Uppsala läns södra

domsaga, överlantmätarna i Södermanlands och Gävleborgs län samt lantbruksnämnderna

i Uppsala, Malmöhus och Gävleborgs län. I det före
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

79

gående har återgivits det förslag till jämkning i de sakkunnigas förslag

om legalisering av sämjedelning som överlantmätaren och lantbruksnämnden

i Gävleborgs län med hänsyn till nämnda omständighet framfört. Lantbruksnämnden

i Malmöhus län har förordat den lösningen, att rätt till ökad

avstyckning från sämjedelningslott borde medgivas endast i de fall sämjedelningen

icke kunnat legaliseras på grund av vägrad medverkan från övriga

delägare.

Lantbruksstyrelsen bär i denna del framhållit, att då det gällde att avskilja

en fastighetsdel från sämjelott, bildad genom sämjedelning inom

en registerfastighet, borde enligt styrelsens mening i fråga om jordbruksavstyckningar

som regel den av de sakkunniga föreslagna lösningen genom

legalisering av sämjedelningen och efterföljande avstyckning väljas. I sådana

fall torde den ifrågasatta utvidgade avstyckningsrätten knappast fylla

någon uppgift och det kunde måhända befaras, att den i praktiken skulle

kunna leda till att de jordpolitiska kraven på »restfastigheten» eller på

dess sammanläggning med andra fastigheter komme att eftergivas. Emellertid

kunde förslagets genomförande uppenbarligen underlätta önskvärd

fastighetsbildning dels vid avstyckning från sämjelott inom planområde,

där någon jordpolitisk prövning ej ägde rum, dels även i övrigt vid avstyckning

från sämjelotter i sådana fall, där sämjedelningen enligt de sakkunnigas

förslag icke komme att kunna legaliseras.

Departementschefen.

Till de privata jorddelningarna är knutna åtskilliga rättsverkningar.

Främst att märka är sålunda att den överflyttning av äganderätten som delningen

innebär blir gällande. Privata delningar tillerkännes vidare åtminstone

i vissa fall och i viss utsträckning även verkan i jorddelningsrättsligt

hänseende. Full sådan verkan tillägges dem dock ej. Privat delning anses

sålunda ej fastighetsbildande. Denna omständighet medför, att en vid privat

delning utlagd ägolott icke kan bli föremål för fastighetsbildningsåtgärder

på samma sätt som en genom laga delning tillkommen fastighet. Sålunda

kan exempelvis sådan ägolott ej ingå i ägoutbyte eller sammanläggas och

möjligheten att göra avstyckning från ägolotten är underkastad särskild

begränsning. Såsom en naturlig följd av att de privata delningarna ej äger

fastighetsbildande verkan sker ej någon registrering av de genom dem bildade

ägolotterna. Den privata jorddelningen skapar därför oreda och oklarhet.

Denna omständighet leder i sin tur lätt nog till rättsosäkerhet.

Med hänsyn till de olägenheter som sålunda är förknippade med de privata

jorddelningarna har det sedan länge varit ett önskemål att förhindra sådana

avtal som innebär uppdelning av en fastighet och som ej åtföljes av en

delning i fastighetsbildningslagstiftningens ordning. Detta problem ingår

bland de lagstiftningsuppgifter som uppdragits åt lagberedningen. En särskild

fråga är hur man skall komma till rätta med de problem som de genom

privat delning redan tillkomna ägolotterna skapar. Denna fråga, som

ankommer på fastighetsbildningssakkunniga att lösa, kan självfallet ej prö
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

vas i hela sin vidd förrän i samband med nyss angivna, åt lagberedningen

uppdragna spörsmål. Hinder synes dock ej böra möta att giva en provisorisk

lösning beträffande sådana grupper av privata delningar som vållar

särskilt stora svårigheter och beträffande vilka en lösning framstår som

trängande.

Den art av privata delningar som ur angivna synpunkter träder i förgrunden

är sämjedelningarna, d. v. s. delningar varigenom för ideell andel

i en fastighet utlägges viss ägolott på marken genom privat delningsuppgörelse.

Erfarenheten visar nämligen att särskilt dessa delningar utgör hinder

mot önskvärda fastighetsbildningsåtgärder. Detta har framträtt inte minst

under arbetet på jordbrukets yttre rationalisering. Anledningen till att olägenheterna

just vid sämjedelning är särskilt stora är att söka i de avsevärda

svårigheter som möter, om man vill ersätta sämjedelningen med en laga delning.

Visserligen finns i princip möjlighet att få sämjedelningen legaliserad

genom laga skifte. De genom sämjedelning utlagda ägolotterna står emellertid

ofta nog icke i överensstämmelse med de krav beträffande storlek och

arrondering, som jorddelningslagen uppställer i fråga om ägolotter som får

utläggas vid laga skifte, varför i praktiken hinder mycket ofta föreligger

mot en legalisering på denna väg. Nu anförda omständigheter leder därför

till att sämjedelningarna mycket ofta i praktiken blir orubbliga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag att man redan nu bör söka

komma till rätta med de allvarligaste av de olägenheter som de befintliga

sämjedelningarna vållar. Tydligt är att detta icke är möjligt utan lagstiftningsåtgärder.

Då det gäller att taga ställning till vilken innebörd dessa åtgärder bör ha,

kan det ej ifrågakomma — i varje fall ej vid en sådan provisorisk reform

varom nu är fråga— att frånkänna de bestående sämjedelningarna de till

dem nu knutna rättsverkningarna. Problemets lösning måste i stället vara

att söka undanröja de hinder som följer av att sämjedelning ej äger full

jorddelningsrättslig verkan. En möjlighet därvid är att skapa ökade möjligheter

att legalisera sämjedelningarna. Av vad förut anförts framgår att

hindret mot legalisering enligt gällande rätt främst ligger i de villkor av

jordpolitisk natur som gäller för laga skifte. Förutsättningen för att legalisering

skall underlättas är därför att man mildrar dessa krav eller helt

avstår från dem och sålunda i större utsträckning än nu godtager de vid

sämjedelning utlagda ägolotterna även om de ej uppfyller nuvarande jordpolitiska

krav. En annan väg är att vidga de rättsverkningar av jorddelningsrättslig

natur som är knutna till sämjedelningarna och därigenom

minska nu förefintliga hinder mot att sämjedelningslotter blir föremål för

fastighetsbildande åtgärder.

De sakkunnigas förslag innebär att båda dessa vägar beträdes. De sakkunniga

har nämligen föreslagit att genom en särskild lag skall öppnas

möjlighet att under förutsättning av enighet mellan samtliga delägare men

utan någon jordpolitisk prövning registrera sämjedelningar, som skett före

den 1 januari 1928. Registreringen skall medföra, att den privata delningen

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

81

får samma verkan som fastställt laga skifte; de genom delningen bildade

ägolotterna skall sålunda bli likställda med fastigheter som tillkommit genom

laga skifte. Vidare har de sakkunniga föreslagit viss utvidgning av rätten

till avstyckning från sämjelott.

De sakkunnigas förstnämnda förslag innebär sålunda, att den indelning

av jorden, som kommit till stånd genom den privata jorddelningen, skal!

kunna godtagas och att man sålunda helt avstår från jordpolitisk prövning.

Såsom av det förut anförda framgår bär sämjedelningarna redan nu en

sådan ställning att de endast mera sällan kan rubbas. En legalisering

utan jordpolitiska villkor medför alltså ej i och för sig att jordens indelning

blir sämre än förut. Men genom legaliseringen vinnes den fördelen att det

blir möjligt att genomföra rationaliseringsåtgärder, som nu hindras av den

omständigheten att markens faktiska indelning ej är officiellt erkänd och

ofta nog ej heller just på grund av de jordpolitiska kraven kan vinna sådant

erkännande. Jag finner därför, i likhet med bl. a. lantmäteristyrelsen

och lantbruksstyrelsen, bärande skäl föreligga för de sakkunnigas ståndpunkt

att legalisering bör kunna ske utan hänsyn till jordpolitiska villkor.

Enligt jorddelningslagen är de rättsverkningar, som följer av en sämjedelning,

tillkommen efter jorddelningslagens ikraftträdande 1928, vida mindre

än de som är knutna till äldre sämjedelningar. De sakkunnigas ståndpunkt,

att nu ej upptaga frågan om att underlätta legaliserandet av de efter

1927 skedda sämjedelningarna, synes därför vara välgrundad.

De sakkunniga har föreslagit att den tillämnade legaliseringslagstiftningen

skall omfatta även den form av privat delning, som kallas privat ägostyckning,

nämligen delning genom arealöverlåtelse, där i överlåtelsehandlingen

tillika angivits att den överlåtna marken skall utgöra viss kvotdel av

den fastighet som delas. Beträffande privat ägostyckning kan visserligen anföras,

att redan gällande lagstiftning bereder ganska stora möjligheter att

få sådan delning legaliserad genom ägostyckning eller avstyckning. Emellertid

föreligger i det särskilda fallet ej oväsentliga svårigheter att avgöra

huruvida en sämjedelning eller privat ägostyckning är för handen. Skulle

den sistnämnda arten lämnas utanför lagstiftningen, riskerar man, att sedan

med utgångspunkt från att fråga är om en sämjedelning spörsmålet om

legalisering upptagits, det befinnes, att man i själva verket har att göra med

en privat ägostyckning, och att till följd därav det pågående arbetet får avbrytas

och man nödgas börja om efter annan linje. Jag delar därför de sakkunnigas

mening att legaliseringslagstiftningen bör omfatta även privata

ägostyckningar. Det synes emellertid ej föreligga anledning att, såsom vissa

remissinstanser påyrkat, utsträcka lagstiftningen att omfatta även andra

delningar genom arealöverlåtelser än sådana, som är att anse såsom privata

ägostyckningar.

Enligt sakkunnigförslaget krävs full enighet mellan delägarna om delningens

innehåll och önskvärdheten att legalisera densamma för att legalisering

skall kunna ske. Häremot har under remissbehandlingen framförts

6 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 63.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

vissa erinringar. Med hänsyn till att den fastighetsindelning, som vinner

officiellt erkännande genom legaliseringen, ej sällan måste väntas bli ur

jordpolitisk synpunkt mindre tillfredsställande, synes det mig som om

tillräcklig grund saknas för den tvångsåtgärd, som skulle ligga i ett legaliserande

trots bristande enighet mellan delägarna. En begränsning av legaliseringen

till fall, då full enighet föreligger mellan delägarna, leder vidare

till att legaliseringen kommer att avse endast de fall, då vid laga skifte innehavet

som regel skulle blivit delningsgrund. Skulle kravet på enighet frångås,

torde dessutom förfarandet knappast kunna ordnas så enkelt som är

önskvärt. Jag finner alltså ej anledning frångå de sakkunnigas krav på att

delägarna skola vara fullt eniga.

Mot de sakkunnigas förslag att sämjedelningen efter registreringen skall

ha samma verkan som fastställt laga skifte har i princip inga erinringar

riktats. I detta sammanhang vill jag framhålla, att av principiellt intresse är

huruvida man skall betrakta denna verkan såsom en följd av registreringen

eller huruvida tvärtom den omständigheten att sämjedelning tillerkännes

viss verkan är det primära och registreringen en följd av den sålunda inträdda

verkan. Den senare uppfattningen står enligt min mening bäst i överensstämmelse

med de inom fastighetsbildningslagstiftningen hittills tillämpade

principerna. Enligt dessa sker nämligen registreringen som en följd av

att en fastighetsbildning kommit till stånd.

Några remissinstanser har framhållit, att en följd av de sakkunnigas förslag

att tillerkänna sämjedelning verkan som laga skifte är att omskifte

av den mark, som omfattas av den legaliserade sämjedelningen, kan ske endast

om de stränga villkor för omskifte, som är upptagna i 1 kap. It § jorddelningslagen,

föreligger. Med hänsyn till sämjelotternas ur jordpolitisk

synpunkt ofta bristfälliga beskaffenhet har dessa instanser icke ansett skäl

föreligga härför. Den meningen har framförts att legaliseringen i det avseende

varom nu är fråga ej borde givas större verkan än storskifte. Enligt

min mening kan det ej bestridas, att med den uppbyggnad jorddelningslagen

har den framförda erinringen ur principiell synpunkt äger visst berättigande.

I praktiken torde emellertid frågan på det hela taget sakna betydelse.

Omregleringar i fall som det tänkta sker nämligen numera ytterst

sällan genom omskifte utan med anlitande av andra jorddelningsrättsliga

institut såsom ägoutbyte, avstyckning och sammanläggning. Härtill kommer

att i den blivande nya fastighetsbildningslagstiftningen spörsmålet

rörande omskifte kan väntas bli löst efter helt andra linjer än i jorddelningslagen.

Jag finner därför ej anledning föreligga att frångå de sakkunnigas

förslag på denna punkt.

Den fråga, beträffande vilken delade meningar i främsta rummet råder,

är spörsmålet hur förfarandet bör anordnas. Med utgångspunkt från uppfattningen

att vid legaliseringen tillerkännandet av viss rättsverkan och icke

registreringen är det primära synes enligt min mening skäl knappast föreligga

att frångå den i andra fall vanliga ordningen beträffande fastighetsbildande

åtgärder att avgörandet i första hand tillkommer distriktslant
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 63.

83

mätaren. Avgörandet i förevarande ärenden kan nämligen icke anses artskilt

från andra beslut, som ankommer på lantmätaren. Att avgörandet förlägges

till lantmätaren medför också vissa bestämda fördelar. Frågan om

kostnadsfördelningen synes vara av den art att den bör bli föremål för beslut

och detta bör fattas av samma myndighet som avgör själva saken. Och

det torde stå bäst i överensstämmelse med allmänna principer att fulltöljdsrätt

finnes mot beslut i legaliseringsärende. Med avgörandet hos lantmätaren

blir det naturligt att fullföljdstalan föres hos ägodelningsrätten,

vilken med hänsyn till ärendets beskaffenhet utan tvekan är den lämpligaste

fullfölj dsinstansen.

Förfarandet i ärenden, där lantmätaren vidtager fastighetsbildande åtgärder,

är som regel uppbyggt som en förrättning. Med hänsyn till de särskilda

regler som avses skola gälla för legalisering kan skäl anföras för att

i dessa ärenden göra avsteg från den annars allmänt gällande ordningen.

Kravet på enhällighet mellan delägarna och den omständigheten att jordpolitisk

prövning ej skall förekomma gör att man skulle kunna avstå från närmare

reglering av förfarandet. Emellertid har jag stannat för att förorda att

förfarandet gives formen av en förrättning. Därigenom torde man nämligen

vinna att förfarandet får önskvärd stadga. Förrättningsformen medför sålunda

bl. a. att lantmätaren skall föra protokoll. Eftersom däri självfallet

skall antecknas de yttranden delägarna avgiver beträffande frågan om de

önskar legalisering, erfordras ej någon regel om särskild form för delägarnas

förklaring i detta hänseende. Några olägenheter av förrättningsformen

torde ej behöva befaras, då förrättningen bör kunna göras så enkel att lantmätarens

arbete ej ökas nämnvärt genom att förfarandet gives sådan form.

Så torde med hänsyn till kravet på enhällighet mellan delägarna ej föreligga

behov av föreskrifter om kallelseförfarande och om verkan av underlåtenhet

att efterkomma kallelse. Ej heller synes böra krävas att förrättningsåtgärder

skall vidtagas på formliga sammanträden, där alla delägarna

är närvarande. Genom att dessa frågor lämnas öppna vinnes, att lantmätaren

har stor möjlighet att förfara på sätt som i det särskilda fallet är lämpligast.

Med hänsyn bl. a. till arten av de avgöranden lantmätaren bar att träffa

synes hinder ej möta att låta denna nya form av förrättning bli gällande utan

fastställelseprövning.

Vad angår de sakkunnigas förslag att rätten till avstyckning från sämjelott

skulle utsträckas till hälften av sämjelottens mark är det tydligt att

genom en sådan lagändring rationaliseringsåtgärder i många fall skulle underlättas.

Utvidgningen torde ej heller medföra någon nämnvärd risk för

olägenheter av den art som vid jorddelningslagens tillkomst anfördes till

stöd för den nuvarande begränsningen. Emellertid är jag något tveksam om

lämpligheten av denna reform med hänsyn till den verkan densamma kan

antagas få vid tillämpningen av den förut förordade lagstiftningen om legalisering

av sämjedelningar. Införandet av en ökad avstyckningsrätt måste

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Mnj:ts proposition nr 63.

nämligen i många fall medföra ett minskat behov att legalisera sämjedelningar.

Och på längre sikt måste det ur både allmän och enskild synpunkt

vara till fördel att sämjedelningarna bringas ur världen. Med den begränsning

legaliseringsinstitutet enligt departementsförslaget kominer att få synes

dock komma att föreligga ett ej obetydligt antal fall, där önskvärda rationaliserings-

eller fastighetsbildningsåtgärder ej kan vidtagas med mindre

eu utvidgning av avstyckningsrätten genomföres. Jag har därför funnit

mig böra biträda de sakkunnigas förslag på denna punkt. Emellertid vill jag

betona önskvärdheten av att lantmätarna i situationer, där man kan nå

åsyftat resultat antingen med tillämpning av bestämmelserna om legalisering

eller genom att begagna den utvidgade avstyckningsrätten, i första hand

prövar möjligheten att nå målet genom legalisering av sämjedelningarna.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag om verkan som laga skifte av sämjedelning in. in. Vidare har uti

det förslag till lag om ändring i jorddelningslagen, som behandlats i avdelningen

om jämkningar i förrättningsförfarandet, upptagits ändring av bestämmelsen

i 19 kap. 1 § om rätten till avstyckning från sämjelott, varjämte

upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 18 § ensittarlagen

och till lag om ändrad lydelse av 24 § dalalagen. Vad jag vidare har att anföra

torde lämpligen kunna anknytas till de särskilda stadgandena i de inom

departementet upprättade lagförslagen.

IL Detaljutformning.

Förslaget till lag om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m.

1 och 2 §§.

Fastighetsbildningssakkunniga. Il § i de sakkunnigas lagförslag har upptagits

den regeln, att om en i jordregistret upptagen fastighet är säinjedelad

sedan tiden före den 1 januari 1928, de vid delningen uppkomna lotterna må

på de villkor och med den verkan som i lagen sägs av överlantmätaren införas

i jordregistret såsom särskilda fastigheter. Andra stycket i samma

paragraf innehåller den bestämmelsen att med sämjedelning skall likställas

överlåtelse av visst till gränserna bestämt område av fastighet, vilket i överlåtelsehandlingen

jämväl angivits motsvara viss kvotdel av fastighet. I 2 §

av sakkunnigförslaget stadgas, att registrering enligt lagen må äga rum endast

om samtliga delägare i den sämjedelade fastigheten gjort ansökan därom

och därvid på visst sätt förklarat sig nöjda med sämjedelningen. Bestämmelser

om verkan av registreringen återfinnes i 6 § sakkunnigförslaget.

Där stadgas sålunda, att om registrering sker, sämjedelningen därefter skall

ha samma verkan som fastställt laga skifte och att servitut, som på visst

sätt upptagits i beskrivning, skall anses likställt med servitut, tillkommet

vid laga skifte.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

85

Till stöd för den närmare utformningen av reglerna om lagstiftningens

räckvidd har de sakkunniga anfört, att den sämjedelningstyp,

varigenom i ett sammanhang flera registerfastigheter uppdelats, i åtskilliga

hänseenden intoge en särställning. Sålunda hade avstyckning från

sämjelott av detta slag i praxis ej ansetts tillåten. Även i rent privaträttsligt

hänseende kunde till följd av dylika sämjedelningar uppkomma mycket

komplicerade förhållanden. Det syntes därför lämpligast att ej nu upptaga

frågan om dessa sämjedelningars behandling. Icke heller vore det påkallat

att i förslaget inbegripa de sämjedelningar, som avsett mark, samfälld för

flera registerfastigheter. En på detta sätt utbruten lott framstode i viss mån

som en del av den registerfastighet, till vilken den utbrutna andelen hänförde

sig. Mera sällan torde en sådan lott vara bebyggd och nyttjad som

särskild brukningsenhet. Ur rationaliseringssynpunkt utgjorde dessa sämjedelningar

ej i samma grad som sämjedelningar inom en fastighet en försvårande

faktor.

De sakkunniga har vidare berört vissa spörsmål sammanhängande med

frågan huruvida en fastighet är att anse som sämjedelad.

Det förekomrne, har de sakkunniga anfört, sämjedelningar, som ej

avsåge en fastighets alla ägor. Enligt uttalande under förarbetena till jordregisterförordningen

byggde denna på den principen, att då en lantmäteriförrättning

endast övergått en del av den till en fastighet hörande marken,

en delning av inrösningsjorden ansåges ha tillskapat nya ägolotter, vilka

skulle registreras som särskilda fastigheter, men att motsvarande verkan ej

tillkomme ett skifte, som endast avsett avrösningsj orden. Det syntes lämpligast

att i förevarande lagstiftning följa den sålunda gällande principen.

För att en fastighet skulle anses sämjedelad i den föreslagna lagens mening

fordrades alltså att fastighetens inrösningsjord åtminstone till någon del

ingått i delningen. Om sämjedelning avsåge fastighet, till vilken icke hörde

någon egentlig inrösningsjord, skulle registrering dock kunna ske.

Vidare har de sakkunniga framhållit, att det av praktiska skäl vore nödvändigt

att godtaga efter den ursprungliga delningen gjorda jämkningar i

delningen oberoende av när de skett och sålunda endast räkna med det slutligen

föreliggande resultatet. Därjämte har de sakkunniga uttalat, att hinder

ej borde föreligga att i samband med legaliseringen enligt delägarnas överenskommelse

göra smärre justeringar av sämjegräns för att ernå en lämpligare

gränssträckning.

De sakkunniga har vidare erinrat om att fall kunde förekomma, då först

en primär sämjedelning ägt rum och sedan en eller flera av sämjelotterna

ytterligare sämjedelats i flera lotter. Registreringen skulle då, när de uppställda

förutsättningarna förelåge, avse de senast uppkomna lotterna. Om

emellertid den sekundära delningen skett efter 1927 eller ägarna av de sekundära

lotterna tvistade om sin inbördes rätt, kunde den sekundära sämjedelningen

ej registreras. Detta syntes emellertid ej böra hindra att den primära

sämjedelningen registrerades.

I fråga om den utredning, som borde krävas beträffande tidpunkten för

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

sämjedelningen, har de sakkunniga uttalat, att om ett skriftligt avtal om

sämjedelning företeddes, tidpunkten för sämjedelningen i regel framginge

därav. I övrigt syntes, förutom delägarnas egna uppgifter, lagfartsprotokoll

och taxeringslängder utgöra de hästa upplysningskällorna. Stundom komme

väl att inträffa, att några säkra slutsatser om tidpunkten för delningen ej

kunde dragas av tillgängliga handlingar. Om i sådana fall samtliga delägare

vitsordade, att sämjedelningen skett vid viss tidpunkt före år 1928 och deras

påståenden icke motsades av några vid lantmätarens utredning framkomna

omständigheter, syntes någon ytterligare bevisning om tidpunkten för sämjedelningen

i allmänhet icke böra krävas. De sakkunniga hänvisade till rättsfallet

refererat i NJA 1939: 297.

De sakkunniga har i vissa hänseenden närmare berört de rättsverkningar

som borde följa av legaliseringen.

Sålunda har de sakkunniga framhållit, att de sämjevis tillskapade gränserna

efter registreringen borde anses vara i laga ordning bestämda jämväl

i den mening, som avsåges i 7 kap. jorddelningslagen. Skulle osäkerhet

sedermera uppkomma rörande rätta sträckningen av en i samband med registreringen

fastslagen sämjegräns, bleve jorddelningslagens bestämmelser

om gränsbestämning tillämpliga.

Vidare har behandlats frågan om servitutens ställning. Det vore ej ovanligt

att sämjelott belastats med servitut till förmån för annan sådan lott.

I praxis ansåges sådant avtal giltigt. Frågan bleve då om och i vilken utsträckning

sådana servitut efter registreringen skulle likställas med servitut,

bildade vid laga skifte.

Efter att ha redogjort för reglerna i 10 kap. 9 § jorddelningslagen om

skiftesservitut och för den rättsliga ställning dessa servitut intager ävensom

för den särställning bland avtalsservituten, som tillkommer vissa skogsfångs-

och mulbetesservitut enligt servitutslagen, har de sakkunniga framhållit,

att avtal om servitut av den art varom nu vore fråga i allmänhet utgjorde

ett led i den privata delning, som sanktionerades genom legaliseringen.

Då delningen i övrigt utan prövning accepterades såsom likvärdig

med laga skifte vore det mest konsekvent att även åt servituten giva samma

ställning, som tillkomme skiftesservitut. De inskränkande villkor som

uppställts för bildande av servitut vid laga skifte, syntes sålunda ej böra

gälla i förevarande fall. För sistnämnda ståndpunkt talade även att det vid

legaliseringsförfarandet ej, såsom fallet i allmänhet vore vid laga skifte,

funnes möjlighet att tillgodose ifrågavarande ändamål på annat sätt. Vidare

vore att märka att man genom inskränkningarna i rätten att bilda skiftesservitut

främst velat hindra tillskapandet av skogsfångs- och mulbetesservitut

men att det torde vara mest förenligt med grunderna för de förut antydda

bestämmelserna i servitutslagen att dylika redan avtalade servitut

vid legalisering av sämjedelning likställdes med skiftesservitut. Någon betydelse

i förevarande hänseende borde ej tillmätas tidpunkten för servituts

tillkomst. Nytillkomna servitut kunde betraktas såsom ändringar i och kompletteringar

av sämjedelningen på samma sätt som andra jämkningar i del
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

87

ningen. Den sålunda föreslagna behandlingen av servituten kunde väl i något

fall leda till, att även servitut, som med hänsyn till sin art ej hade något

samband med jorddelningen, bleve jämställt med skiftesservitut, men dylika

fall torde bli ganska sällsynta och syntes sakna praktisk betydelse. De sakkunnigas

förslag ledde därtill, att om servitut vore intecknat, inteckningen

genom legaliseringen bleve utan betydelse för servitutets giltighet. Det kunde

övervägas om man, för att förebygga att inteckningen verkade vilseledand

i fråga om servitutets karaktär, borde föreskriva att genom legalisering

skedd förändring i servituts rättsliga ställning skulle antecknas i fastighetsboken.

Det kunde också ifrågakomma att stadga förbud mot dödning av

sådan inteckning utan att servitutet visades ha upphört. De fall, då här

avsedda servitut vore intecknade, syntes dock vara så sällsynta, att det

praktiska behovet av dylika bestämmelser kunde ifrågasättas.

Yttrandena. Vissa jämkningar har påyrkats beträffande räckvidden

av lagstiftningen.

Sålunda har ägodelningsdomaren i Nordals, Sundals och Valbo domsaga

funnit det önskvärt att legalisering kunde äga rum av gemensam sänvjedelning

av flera register fastigheter. Sådana sämjedelningar vore mycket vanliga

inom viss del av domsagan. För att inom rimlig tid få ordning och

reda på fastighetsförhållandena inom domsagan vore det ur allmänt intresse

synnerligen värdefullt, att legalisering av sämjedelningar kunde på ett eller

annat sätt företagas i långt större utsträckning än som föreslagits. Vore

ägarna av de sämjedelade fastigheterna ense om sämjedelningens fastställelse,

syntes, därest icke särskilda skäl förelåge, hinder mot sådan fastställelse

icke möta.

Önskemål om att gemensam sämjedelning av flera fastigheter skulle

kunna legaliseras har framförts även av överlantmätaren i Jönköpings län

och lantbruksnämnden i Värmlands län. Och överlantmätaren i Västernorrlands

län har uttalat, att det icke vore helt tillfredsställande, om sämjedelningar

av flera registerfastigheter icke skulle kunna legaliseras i de fall, där

hinder mot sammanläggning av de av sämjedelningen herörda registerfastigheterna

icke förelåge. Det vore icke uteslutet, att det framlagda förslaget

avsåge att möjliggöra legalisering av sådana sämjedelningar efter genomförandet

av dylika sammanläggningar. Om detta vore fallet syntes förhållandet

till undvikande av ovisshet för framtiden böra komma till klart uttryck

i ett motivuttalande. Under alla förhållanden vore det önskvärt, att

legalisering av sämjedelningar av här ifrågavarande beskaffenhet kunde få

ske efter sammanläggning av de berörda registerfastigheterna.

Lagberedningen, som anslutit sig till de sakkunnigas mening att från

möjligheten till legalisering skall vara utesluten den typ av sämjedelning,

varigenom i ett sammanhang flera registerfastigheter uppdelats, har anmärkt,

att denna ståndpunkt icke kommit till tydligt uttryck i lagtexten.

Om meningen varit, att lagens innebörd på denna punkt skulle framgå av

att i 1 § första stycket talades om att en i jordregistret upptagen fastighet är

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

sämjevis delad, torde ha förbisetts att under detta uttryck ginge in också

varje särskild fastighet inom ett sämjevis delat fastighetskomplex.

Åtskilliga remissinstanser har ansett del önskvärt, att legalisering kunde

ske av sämjedelning av mark, samfälld för flera registerfastigheter. Uttalanden

av sådan innebörd har gjorts av överlantmätarna i Östergötlands, Jönköpings,

Värmlands, Örebro och Västernorrlands län samt lantbruksnämnderna

i Värmlands, Örebro och Västernorrlands län.

Till stöd för denna mening har överlantmätaren i Örebro län uttalat, att

inom länet erfarenheten kunde sägas vara att det vore, förutom privata ägostyckningar

å sämjedelad mark, just nu åsyftade sämjedelningar, som oftast

lade hinder i vägen för rationaliseringsverksamheten. De sakkunniga hade

ej påvisat någon praktisk olägenhet av att låta legaliseringsförfarandet omfatta

jämväl dessa sämjedelningar. Det vore därför i högsta grad angeläget,

att legaliseringen utvidgades att omfatta också sämjedelningar av mark,

som vore gemensam för flera jordregisterenheter.

Och lantbruksnämnden i Västernorrlands län har anfört, att det icke vore

ovanligt, att laga delning förekomme endast å inägoj orden under det att

skogsmarken vore sämjedelad. Det syntes rimligt, att markägarna genom att

ha lagligen delat inägorna ej skulle vara i sämre läge än om de hade haft

sämjedelning både på inägor och skog. För övrigt syntes knappast några

betänkligheter kunna resas mot att sämjedelningar på alla samfälligheter

med delägarnas medgivande registrerades. Fördelarna ur rationaliseringssynpunkt

skulle bli avsevärda och de formella svårigheterna torde knappast

vara oöverstigliga.

Vissa remissinstanser har berört frågan om vilken betydelse den omständigheten

att efter den 1 januari 1928 vidtagits utvidgning

av eller jämkning i sämjedelningen skulle äga eller spörsmålet

i vad mån jämkningar i samband med legaliseringen

borde få ske.

Sålunda har överlantmätaren i Norrbottens län anfört, att om den ursprungliga

delningen blott avsett en del av fastighetens ägor, man icke syntes

böra godtaga sådana efter nämnda tidpunkt tillkomna ändringar, som

medfört betydande utvidgning av delningen. En annan tolkning av lagförslaget

innebure avsteg från principen att endast före jorddelningslagens tillkomst

gällande sämjedelningar skulle legaliseras. Det här antydda spörsmålet

saknade ej betydelse för Norrbottens län. Det förekomme särskilt i

inlandet att sämjedelning avsåge inägorna men ej skogen och att delningen

från början omfattat blott gårdsplatserna med kringliggande obetydliga inägor.

Allt eftersom odlingen fortgått och alltjämt fortginge hade allt vidare

ägor blivit föremål för enskild hävd. Över huvud taget kunde ifrågasättas

om det vore lämpligt att medge legalisering i de fall där endast en mindre

del av fastigheten ingått i sämjedelningen. Fördelarna ur registrerings sy npunkt

och ur rationaliseringssynpunkt vore diskutabla. Det förefölle som

om huvudsyftet med lagstiftningen skulle vinnas även om registreringsförfarandet

inskränktes till sämjedelningar, där fastighetens ägovidd i sin helhet

eller åtminstone till väsentlig del ingått i delningen.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 60.

89

Lantbruksnämnden i Norrbottens lön har anfört följande:

Orden »de vid delningen uppkomna lotterna» i 1 § i lagförslaget synas

tyda på att utvidgningen, såvida den icke kan anses såsom mindre jämkning,

icke skulle kunna medtagas i de ägolotter, som skola registreras. Legaliseringen

skulle i så fall icke leda till jordregisterenheter, som överensstämma

med brulcningsenheterna. Nyodlingen inom sådana sämjedelade fastigheter

har ofta skett så att delägarna odlat en teg vardera inom olika odlingsområden

och de hävda således nu flera tegar. En legalisering av sämjedelningen

i dess nuvarande utformning skulle kunna leda till fastigheter med

synnerligen otillfredsställande arrondering och odlingsmarkerna skulle falla

inom områden, som icke ingå i enskilda ägolotter. Skulle senare utvidgningar

av den ursprungliga sämjedelningen kunna medtagas i registreringen skulle

delägarna också kunna sämjedela skogen omedelbart innan distriktslantmätaren

påbörjar utredningen. Konsekvenserna av den föreslagna lagen synas

i berörda avseenden icke kunna överblickas. Att viss hänsyn skall tagas till

utvidgningar av sämjedelningar framgår av de sakkunnigas uttalande rörande

servitutens behandling vid legaliseringen.

Om lagförslagets mening är att endast de områden av fastigheten, som

före den 1 januari 1928 ingått i sämjedelning, skola medtagas i ägolotter,

som registreras, bör följande framhållas.

Enligt förslagets 6 § skall sämjedelningen efter registreringen ha samma

verkan som fastställt laga skifte. De delar av fastigheten, som icke omfattats

av sämjedelningen, bilda således ett skifteslag av den beskaffenhet,

varom stadgas i 1 kap. 2 § första stycket 3. i jorddelningslagen. Enligt 13

första stycket i samma kapitel äro delägarna behöriga att få laga skifte å

den icke sämjedelade marken utan någon egentlig jordpolitisk prövning.

Om sämjedelning omfattat endast en liten del av fastighetens areal, vilket

är det vanligaste här i länet, bli kostnaderna för ett skifte enligt 13 § endast

obetydligt mindre än ett laga skifte å hela fastigheten. Omvägen över registrering

av sämjedelningen kan bli dyrbarare och kan därjämte leda till jordpolitiskt

sämre resultat än vad som skulle framkomma efter laga skifte å

hela fastigheten. Anses det angeläget att legalisera sämjedelning, som endast

omfattar en liten del av fastigheten, synes det därför bättre att mildra eller

avskaffa den jordpolitiska prövningen. Såvitt lantbruksnämnden kan bedöma

saknas här i länet större anledning att önska en legalisering av sämjedelningar

av här berörd art. Dessa äro vanligen att finna i inlandet och

skogsbygden där yttre rationalisering av jordbruket är mindre angelägen

än i den egentliga jordbruksbygden i kustlandet.

Lantbruksnämnden avråder från lagstiftning, som skulle kunna legalisera

sådana sämjedelningar, där delningen från början endast omfattat en

del av fastighetens mark och delningen efter år 1927 utvidgats. Lantbruksnämnden

anser att den föreslagna lagen endast bör avse sämjedelningar som

före den 1 januari 1928 omfattat i det närmaste all fastighetens mark.

I anledning av detta lantbruksnämndens uttalande har lantbruksstyrelsen

framhållit, att det borde klart uttalas, att de kompletteringar, som efter 1928

kunde ha skett av en sämjedelning, vid legalisering finge beaktas endast

i den mån de kunde betraktas som justeringar av den ursprungliga delningen.

Vidare har ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga uttalat,

att väl borde en mindre ändring eller jämkning av den sämjedelning, som

förelåge vid jorddelningslagens ikraftträdande, ej föranleda, att sämjedel
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

ningen icke skulle kunna legaliseras. Men om fastigheten fullständigt omdelats

eller om delningen ändrats i så hög grad, att det praktiskt taget förelåge

en omdelning, innebure detta, att det ursprungliga avtalet om sämjedelning

blivit upphävt och att det förelåge ett njdt avtal om sämjedelning, ett

avtal som tillkommit efter den 1 januari 1928 och som icke vore förenat

med förutnämnda jorddelningsrättsliga verkningar. Ett efter år 1927 ingånget

avtal om delning av sämjelott vore likaså att anse såsom ett helt fristående

avtal. När en lagstiftning funnes icke böra innefatta en allmän legalisering

av sämjedelningar, talade såväl sakliga som logiska skäl för att

begränsningen i lagstiftningens tillämpning anknötes till den skillnad, som

enligt jorddelningslagen förelåge mellan sämjedelningar, uppkomna före

och efter jorddelningslagens ikraftträdande.

Överlantmätaren i Norrbottens län har hävdat, att endast sådana jämkningar,

som direkt anslöte sig till den vid 1928 års ingång föreliggande delningen,

borde få tagas i beaktande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har betonat vikten av att justeringar

i samband med legaliseringen ej bleve så omfattande, att de finge karaktären

av ägoutbyten. Tydligt vore nämligen, att i sådant fall inteckningshavares

rätt lätteligen kunde komma att trädas för nära.

Vidare har skånska hypoteksföreningen, Mälarprovinsernas hgpoteksförening

och Sveriges allmänna hypoteksbank gjort uttalanden av innebörd, att

möjlighet till jämkning i enlighet med vad de sakkunniga anfört kunde av

fastighetsägarna utnyttjas på det sättet, att de inbördes överenskomme om

sådan förändring i fastighetsinnehavet att inteckningshavare därigenom vållades

skada. Förstnämnda förening har därför förordat, att inteckningshavarna

borde beredas tillfälle yttra sig, därest överlantmätaren vid sin prövning

skulle finna antingen att den av lantmätaren uppmätta arealen tydligt

komme att bli mindre än den tidigare areal, som beräknats för en sämjedelad

fastighet, exempelvis enligt fastighetstaxeringslängden, eller att på annat

sätt en förlustrisk för inteckningshavare skulle föreligga. Mälarprovinsernas

hypoteksförening har förordat, att utredningen av distriktslantmätaren

borde innefatta klarhet om alt den till registrering anmälda sämjedelningslotten

sedan den 1 januari 1928 hävdats i enlighet med de vid registreringstillfället

aktuella gränserna. Förhållandet syntes kunna styrkas

på enklaste sätt genom intyg av förslagsvis två personer, varav en kommunal

förtroendeman. Och hypoteksbanlcen har som en tredje möjlighet anvisat

en bestämmelse av innebörd att vid legaliseringen icke finge godtagas

sådana jämkningar, som kunde antagas ha tillkommit i syfte att vid legaliseringen

åstadkomma en mera avsevärd förändring av sämjedelningslotternas

värden.

Å andra sidan har i ett par yttranden förordats, att möjligheten till jämkningar

i samband med registreringen borde vara relativt vidsträckt. Sålunda

har överlantmätaren i Skaraborgs län framhållit, att om de sakkunnigas

uttalande om smärre jämkningar skulle tolkas restriktivt och önskvärd

jämkning därför ej kunna ske, legaliseringen komme att avse befintliga

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition rar 6-3.

91

olämpliga ägolotter. Samtidigt därmed komme emellertid ett ägoutbyte att

tå verkställas, som då skulle behandlas enligt de för sådan förrättning gällande

reglerna. Detta innebure just sådant krångel man önskade undvika.

Och överlantmätaren i Blekinge län har anfört:

Av promemorian framgår att meningen är att efter år 1927 företagna

jämkningar i sämjedelningar skola få godtagas. Man skall även kunna göra

smärre justeringar av sämjegränserna i samband med utstakningen och inmätningen.

De möjligheter att rätta till dåliga sämjedelningar, som härigenom

antydas, äro synnerligen värdefulla och borde understrykas i lagtexten.

De borde gärna utökas så att lantmätaren i samråd med delägarna kunde

företaga rätt genomgripande jämkningar i sämjedelningarna, vilka ibland

äro mycket schablonmässiga med undermålig arrondering av lotterna. Delägarna

torde ofta vara villiga att medverka. Vid de omfattande legaliseringar

av sämjedelningar, som jag företog vid förrättningar enligt 1930 års lag

om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera rörande

Borlänge stad och Stora Tuna kommun, visade det sig förvånande lätt att

efter en del överläggning och besiktning på marken göra om sämjedelning,

där envar delägare hade lott i alla fastighetens ägoskiften, så att delägarna

i stället i huvudsak togo flera hela ägoskiften var. Vinsten är uppenbar.

Ökad frihet att jämka sämjedelningarna skulle således ge lantmätarna möjlighet

att enkelt och formlöst göra en mycket värdefull insats för förbättring

av fastighetsbeståndet. Vidare är det motbjudande för lantmätaren att

medverka till att i arronderingshänseende alltför vedervärdiga sämjedelningar

legaliseras. Insatsen skulle delvis betala sig genom minskade förrättningskostnader

till följd av att ägoskiftena bli färre att redovisa och

gränserna kortare att staka ut och säkerställa. Lantmätaren torde ha att

svara för att jämkningarna ej kunna skada inteckningshavares intressen.

Svea hovrätt har framhållit, att det ej fullt tydligt framginge av lagtexten

eller motiven huruvida jämväl sådan privat ägostyckning, som skett

från sämjelott, skulle anses likställd med sämjedelning. Förslaget tilläte

riktigt nog icke legalisering av sämjelotter, uppkomna genom sekundär privat

delning av sämjelott, i annat fall än då legalisering samtidigt skedde

av den primära sämjedelningen; lika litet torde tillräckliga skäl föreligga

att möjliggöra legalisering av privat ägostyckning från sämjelott. Hovrätten

— som i princip tillstyrkte att s. k. privat ägostyckning i förevarande

avseende likställdes med sämjedelning — föresloge därför att lagtexten förtydligades

i nu angiven riktning.

Två remissmyndigheter har ur olika synpunkter, berört det läge som uppkommer,

då en sämjedelning delvis upphävts därigenom att vissa av sämjelotterna

efter delningen kommit i samme ägares hand.

Sålunda har hovrätten över Skåne och Blekinge framhållit, att de i en

hand förenade sämjelotterna enligt rådande uppfattning vore att efter föreningen

betrakta som en sämjelott och att de således enligt förslaget skulle

vid legalisering registreras som en fastighet. Vore avsikten, att motsvarande

skulle gälla angående områden, som blivit föremål för arealöverlåtelser, syntes

särskild föreskrift därom erforderlig, då uppfattningen torde vara, att sådana

områden i händelse av ägostyckning skulle läggas ut som särskilda

fastigheter, i vart fall om lagfart meddelats å områdena. Hovrätten hänvisade

till rättsfallet N. J. A. 1924:493.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Vidare har över lantmätaren i Örebro län uttalat, att förening i en hand

av sämjelotter i praxis ansåges medföra, att sämjedelningen mellan dessa

lotter upphörde att gälla oberoende av inteckningsförhållandena. Häri låge

en — av kreditinstituten synbarligen icke beaktad — risk för inteckningshavare.

Om en fastighet sämjedelats i tredjedelslotterna A, B och C, upphörde

sämjedelningen att gälla mellan A och B, när dessa komrne i samme

ägares hand. För inteckningshavare i A syntes detta innebära, att det vid

exekutiv försäljning för den intecknade gälden bleve hälften av A -)- B som

försåldes, vilken hälft kunde representera ett avsevärt lägre värde än A,

exempelvis om B i motsats till A vore obebyggd eller värdefulla områden avskilts

från B o. s. v. Det syntes önskvärt, att här berörda förhållanden i motiven

till lagförslaget klarlades, så att något missförstånd ej kunde uppkomma

därom, att det vore den vid legaliseringstilllället hävdade och ej

den ursprungliga, eventuellt djupare gående sämjedelningen som skulle legaliseras.

I anledning av de sakkunnigas uttalanden om den utredning beträffande

tidpunkten för sä in j e d e 1 ningens tillkomst,

som borde krävas, har ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra

domsaga framhållit, att domskälen i den av de sakkunniga åberopade domen

av högsta domstolen liksom det av lantmäteristyrelsen i målet avgivna

utlåtandet utvisade, att det principiellt måste utredas, att sämjedelningen

härrörde från tiden före den 1 januari 1928 och att kraven på denna utredning

skärptes, ju längre tid som förflutit sedan nämnda dag. Kravet på en

såvitt möjligt fullständig utredning syntes icke kunna eftergivas i fråga om

legalisering av sämjedelningar. En annan sak vore att man vid bedömningen

av utredningens resultat ej kunde ställa för stora krav på dess fullständighet.

Lantmäteristyrelsen har i detta hänseende uttalat, att manför legaliseringsfallen

borde kunna nöja sig med något lägre krav på tidpunktsbevisning än

som framfördes i nyssnämnda rättsfall. För att tydligare utmärka att prövning

skulle ske före registreringen och för att ge lantmäteristyrelsen en

grundval för anvisningarna syntes det lämpligt att till 2 § fogades ytterligare

ett villkor av innehåll att det borde ha visats att sannolika skäl förelåge

för att sämjedelning tillkommit före den 1 januari 1928 innan registrering

finge äga rum.

Vissa av de sakkunnigas uttalanden om de rättsverkningar som

borde knytas till legaliseringen har berörts i yttrandena.

Sålunda bär — i anledning av de sakkunnigas uttalande att de sämjegränser,

som under utredningen i registreringsärendet utstakats och utmärkts

på marken, borde vara att anse som i laga ordning bestämda jämväl

i den i 7 kap. jorddelningslagen avsedda mening — ägodelningsdomaren i

Östra och Medelsta domsaga uttalat, att det vore naturligt att så bleve förhållandet

men att fråga vore om dessa gränser kunde så behandlas utan uttrycklig

lagbestämmelse. De hade dock enligt lagens konstruktion icke tillkommit

vid laga förrättning.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63. 93

Åtskilliga remissinstanser liar berört de sakkunnigas förslag beträffande

servitutens ställning.

Sålunda har hovrätten över Skåne och Blekinge anfört, att då servitut kunde

representera ett betydande värde, men kunde tänkas uppkomma för inteckningshavare

genom servitutets ändrade ställning. Detta men skulle väl

i regel icke bliva större än det som kunde ha drabbat inteckningshavare

därigenom att vissa skogsfångs- och mulbetesservitut genom en år 1937 införd

bestämmelse i servitutslagen kommit att gälla med bästa rätt. Sistnämnda

bestämmelse avsåge emellertid — förutom av ålder gällande servitut

— endast sådant servitut, som tillkommit före år 1928 genom avtal i

samband med tillkomsten av den fastighet, till vars förmån det gällde. Den

åsyftade bestämmelsen i förslaget innehölle däremot icke någon liknande

begränsning. I detta sammanhang ville hovrätten framhålla, att såsom bestående

servitut i vart fall icke borde i beskrivningen antecknas servitut grundat

på avtal, som kunde antagas ha tillkommit i och för legaliseringen. Beträffande

frågan om behandlingen av servitut vid legaliseringsförfarandet

torde för övrigt även böra uppmärksammas, att av förslaget icke framginge,

huruvida servitut, som antecknats i beskrivningen, för framtiden skulle ha

den innebörd, som däri angivits, eller om äldre — måhända intecknat —

avtal fortfarande skulle bestämma servitutets innebörd.

På likartade skäl som dem hovrätten över Skåne och Blekinge anfört har

lagberedningen förordat, att servitutens rättsliga ställning måtte lämnas

oberörd av legaliseringen. Av i stort sett samma mening som lagberedningen

är ägodelningsdomaren i Torna och Bara domsaga. Ägodelningsdomaren

i Östra och Medelsta domsaga har ifrågasatt lämpligheten av sakkunnigförslaget

på denna punkt.

Svenska bankföreningen har, under åberopande av liknande skäl som dem

nyssnämnda hovrätt anfört, förordat, att sakkunnigförslagets bestämmelse

om servitut måtte kompletteras på det sätt, att skyldighet föreskreves för

lantmätaren att i fall, då det icke vore uppenbart att å sämjelott till förmån

för annan sådan lott upplåtet servitut icke kunde lända inteckningshavare

till förfång, inhämta inteckningshavarnas samtycke till servitutets upptagande

i beskrivningen. Enligt vad Sveriges advokatsamfund anfört borde

servituten registreras endast under förutsättning dels att de befunnes äga

något mera omedelbart samband med själva sämjedelningen och sålunda

tillkommit före den 1 januari 1928 och dels att inteckningshavare icke genom

registreringen kunde lida förfång eller att han lämnat sitt samtycke till

densamma.

Efter att ha erinrat om att enligt sakkunnigförslaget även sådana servitut,

som icke kunde anses såsom jorddelningsservitut, i första hand rätt

till skogsfång och mulbete samt även exempelvis rätt till jakt, efter en legalisering

skulle jämställas med jorddelningsservitut, har riksförbundet

landsbygdens folk framhållit, att sådana servitut ofta icke vore begränsade

till visst område och därför många gånger torde vara ytterst hindrande vid

en framtida fastigbetsombildning. Det borde därför givas möjligheter att i

samband med en legaliseringsåtgärd utbryta eller avlösa sådana servitut,

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Knngl. Maj.ts proposition nr 63.

vilka ej vore att beteckna såsom jorddelningsservitut. I varje fall syntes icke

själva legaliseringsförfarandet böra omfatta andra servitut än jorddelningsservitut.

En liknande begränsning av den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsens

räckvidd har förordats av ägodelnings domaren i Ångermanlands

södra domsaga och överlantmätaren i Västerbottens län.

Lagberedningen har vidare framhållit, att om sakkunnigförslaget genomfördes,

detta borde kompletteras med en bestämmelse av innehåll att om

inteckning vore meddelad till säkerhet för beståndet av servitut, vilket

bleve likställt med skiftesservitut, inteckningen borde avföras ur fastighetseller

inteckningsboken. Beredningen hänvisade till 57 § inteckningsförordningen

och 3 § servitutslagen. Liknande påpekande har gjorts av ägodelningsdomaren

i Uppsala läns södra domsaga.

Lantmäteristgrelsen har ti)] alla delar biträtt de sakkunnigas förslag, såvitt

avser servitut. Anmälan till inskrivningsdomaren rörande sådan förändring

i servituts rättsliga ställning som föranletts av registrering syntes ej behöva

ske. Sådan anmälan skedde ej när sämjedeining legaliserades genom

laga skifte.

Departementschefen. Av vad jag redan tidigare anfört framgår, att enligt

min mening tillerkännandet av viss rättsverkan åt en privat delning är det

primära samt att registreringen endast är en följd av det ändrade rättsläge

som uppkommit genom legaliseringen. Till följd härav synes i 1 § i lagen

böra upptagas bestämmelse om den rättsverkan som må tilläggas privat delning.

Av stadgandena i lagens början torde ock böra framgå vilka former

av privat delning som kan tilläggas i lagen angiven rättsverkan. I det föregående

bär uttalats, att förutsättningarna för legaliseringen endast bör vara

att delägarna är ense om delningens innehåll och om dess legalisering. Även

dessa materiella förutsättningar synes lämpligen böra komma till uttryck

i 1 § i lagen. Det torde däremot ej vara erforderligt, att bestämmelser om

registrering över huvud upptages i lagen; i likhet med vad som i detta hänseende

eljest allmänt gäller kan föreskrifter om registrering lämpligen meddelas

i administrativ ordning.

Såsom förut antytts skall vid uppläggande av fastighetsregister enligt fastighetsbildningslagen

de genom privat delning före 1928 tillkomna ägolotterna

upptagas såsom särskilda fastigheter. Lagstiftningen torde därför böra

avse endast mark som redovisas i jordregister.

I likhet med vad de sakkunniga föreslagit bär jag i det föregående förordat,

att legalisering skall kunna ske av följande former av privat jorddelning,

nämligen före den 1 januari 1928 skedd sämjedeining och privat ägostyckning.

Enligt de sakkunnigas förslag skall emellertid undantag härifrån

göras för sämjedeining av mark samfälld för flera fastigheter samt

sämjedeining, vid vilken, sedan flera fastigheter sammanförts till en delningsmassa,

denna delats mellan delägarna utan iakttagande av de mellan

fastigheterna gällande gränserna. Under remissbehandlingen har från några

håll invändningar riktats mot de sålunda föreslagna undantagen.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Vad iörst angår den sistnämnda typen delningar är till dem, såsom

framgår av de sakkunnigas uttalanden, nu knutna svagare rättsverkningar

än vid delningar inom en fastighet. Skälen för legalisering av dessa sämjedelningar

är därför ej lika starka som då fråga är om sämjedelning inom

en fastighet. Vidare är att märka, att gemensam delning av flera fastigheter

kan innebära ett åsidosättande av den bestående fastighetsindelningen med

påföljd t. ex. att delägare, ehuru han har lagfart å viss del av en fastighet,

likväl icke hävdar någon del av densamma. Om förfarandet skall kunna

göras så enkelt som är önskvärt, blir det mindre väl avpassat för dylika

mera invecklade fall. Jag delar därför de sakkunnigas mening att lagstiftningen

ej bör omfatta nu förevarande form av sämjedelning. I anslutning

härtill vill jag emellertid framhålla, att den omständigheten att två eller

flera registerfastigheter samtidigt delats ej i och för sig bör medföra att

delningen undantages från lagens tillämplighetsområde; det avgörande bör

vara att delningen skett med åsidosättande av den legala delningen mellan

de fastigheter som inbegripits under den privata delningen. Vidare synes

hinder ej böra möta att legalisera sämjedelning av förevarande typ, därest

möjlighet finnes att sammanlägga de gemensamt sämjevis delade fastigheterna

och sådan sammanläggning kommer till stånd. För att gemensam

sämjedelning av flera fastigheter skall bil undantagen från lagens tillämpningsområde

torde krävas uttryckligt stadgande i lagen. Detta synes kunna

givas det innehållet, att om sämjedelningen omfattar två eller flera i jordregistret

upptagna fastigheter och vid sämjedelningem den mellan fastigheterna

lagligen gällande delningen åsidosatts, verkan som fastställt laga

skifte ej må tillerkännas sämjedelningen.

För laga skifte å samfällighet uppställer jorddelningslagen intet egentligt

jordpolitiskt krav. Någon större svårighet att genom laga skifte få till

stånd en legalisering av en sämjedelning som avser för flera registerfastigheter

samfälld mark synes därför ej föreligga. Med hänsyn härtill finner

jag ej anledning frångå de sakkunnigas uppfattning att dylika sämjedelningar

ej skall inbegripas under lagen. Denna tanke torde komma till tydligt

uttryck om av lagen framgår, att den gäller sämjedelning av fastighet

upptagen i jordregistret.

Att beakta är vidare det fall att den privata delningen omfattar icke fastighetens

hela enskilda ägovälde utan endast en del därav. De sakkunniga

bär föreslagit, att förutsättningen för att fastigheten skulle anses sämjedelad

i förevarande lags mening skulle vara att fastighetens inrösningsjord

åtminstone till någon del ingått i delningen. Det synes mig emellertid som

om bärande skäl för denna begränsning ej förebragts. Jag vill därför förorda,

att legalisering skall kunna äga rum så snart någon del av en fastighets

enskilda ägoområde undergått sämjedelning. I detta sammanhang må

därjämte framhållas, att den mark som ej inbegripes i sämjedelningen blir

att anse såsom samfälld mark till de genom legaliseringen uppkomna fastigheterna.

1 det föregående har förordats, att lagstiftningen endast skall avse del
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

ningar som ägt rum före den 1 januari 1928. Det kan självfallet inträffa

att efter denna dag en därförinnan skedd delning delvis upphävts eller jämkats

och att delningen sålunda, då frågan om legalisering uppkommer, liar

annat innehåll än ursprungligen. De sakkunniga har uttalat, att legaliseringen

borde avse det slutligen föreliggande resultatet. Hänsyn skall sålunda

enligt sakkunnigförslaget tagas till jämkningar oberoende av när de skett

och alltså även till jämkningar gjorda efter 1928 års ingång.

I anledning härav vill jag framhålla följande. Först torde böra uppmärksammas

det fall att en fastighet varit föremål för successiva delningar; den

första delningen har omfattat allenast en del av fastighetens ägovälde varefter

i senare delning ingått ytterligare områden av fastigheten. Uppenbarligen

bör alla sådana delningar som ägt rum före den 1 januari 1928 omfattas

av legaliseringen. Vad åter angår delningar som skett efter nämnda

dag är att beakta, att dessa delningar ej åtnjuter den starkare ställning som

enligt jorddelningslagen tillkommer de äldre. Det framstår därför som mest

konsekvent att icke medgiva legalisering av delning varom nu är fråga. Vidare

må framhållas att — på sätt förut i samband med behandlingen av

frågan om delning av samfälld mark uttalats — lagstiftningen, med hänsyn

till att efter legaliseringen av den äldre delningen några egentliga jordpolitiska

krav ej gäller för laga skifte å återstoden av fastigheten, ej torde

lägga större hinder i vägen för sådant skifte. Mot den nu antydda lösningen

kan visserligen invändas att den innebär ett dubbelt förfarande och därför

ökat arbete och större kostnader. Att märka är emellertid att fallen med

successiva delningar torde vara relativt sällsynta. Då vidare en ordning, enligt

vilken de efter ingången av år 1928 genomförda delningarna skulle kunna

legaliseras i samband med äldre delningar, skulle stå i betänklig strid

mot de principer, på vilka den tilltänkta lagstiftningen bygger, anser jag

att vid successiva delningar legaliseringen skall kunna omfatta endast de

intill den 1 januari 1928 verkställda delningarna.

Ändring före år 1928 i en sämjedelning bör uppenbarligen godtagas vid

legalisering. Har däremot ändringen skett efter den 1 januari 1928 torde man

böra göra åtskillnad mellan ändringar av större räckvidd och sådana av

mindre omfattning. 1 likhet med de sakkunniga anser jag det av praktiska

skäl ej kunna ifrågakomma att låta en mindre jämkning som skett efter

nämnda dag utgöra hinder för legalisering av delningen. Detsamma torde

böra gälla även om jämkningen sker först under legaliseringsförrättningen.

Ä andra sidan skulle det uppenbarligen strida mot de grunder, på vilka lagförslaget

bygger, att godtaga en efter 1928 verkställd ändring av så genomgripande

omfattning att en verklig omdelning skett. Ändringen kan i sådant

fall sägas innebära dels ett upphävande av den ursprungliga sämjedelningen

och dels en helt ny delning. Mot att godtaga ändring av sist antydd art

kan också åberopas hänsynen till inteckningshavarna. Att uppdraga närmare

riktlinjer för den gränsdragning jag sålunda vill förorda synes knappast

vara möjligt utan denna torde böra överlåtas åt rättspraxis.

Den begränsning med avseende å de successiva delningarna och senare

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

ändring i delningen som sålunda förordats torde tillräckligt tydligt framgå

av lagtexten om i denna som förutsättning för legalisering stadgas att delningen

kommit till stånd före den 1 januari 1928. Om i lagtexten vidare

som villkor för legaliseringen uppställes kravet att fastigheten är delad, torde

därav utan vidare följa, att om före legaliseringen en sämjedelning eller

privat ägostyckning delvis upphävts — exempelvis genom att två av flera

sämjelotter eller ägostyckningslotter förenats i en ägares hand — dessa två

lotter skall betraktas som endast eu lott.

I anslutning härtill torde böra framhållas, att om efter det att en fastighet

sämjcdelats en av de därvid utlagda sämjelotterna därefter i sin tur sämjedelats,

den senare delningen icke kan legaliseras med mindre också den

första tillerkännes verkan som fastställt laga skil te. För legalisering såväl av

den första som den senare delningen skall självfallet gälla att de i lagen angiMia

förutsättningarna för legalisering är för handen. Den omständigheten

att den senare sämjedelningen ej kan legaliseras — t. ex. därför att den

skett efter ingången av år 1928 — bör icke utgöra hinder mot att den tidigare

sämjedelningen vinner rättsverkan som i lagen avses. Uppenbarligen

bör vad nu anförts äga motsvarande giltighet beträffande privat ägostyckning.

Med hänsyn till att sämjedelning kan ske helt formlöst kan det lätt nog

inträffa att svårighet föreligger att exakt angiva tidpunkten för delningens

tillkomst. Mot de sakkunnigas uttalande om det krav på utredning, som i

detta hänseende bör uppställas, har jag intet att erinra.

Betydelsen av att sämjedelning tillerkänts verkan som fastställt laga

skifte har berörts i det föregående. Denna liksom andra rättsverkningar

skall självfallet inträda i och med legaliseringen och avse tiden därefter.

I detta sammanhang torde endast böra tillfogas, att det utan uttryckligt

stadgande synes uppenbart, att de i ärendet redovisade gränserna mellan

sämjelotterna efter legaliseringen är att anse såsom i laga ordning bestämda

jämväl i den i 7 kap. jorddelningslagen avsedda mening. Det torde

ligga i sakens natur att i händelse av bristande överensstämmelse mellan

den på marken utmärkta gränsen och sträckningen av gränsen enligt den

karta, som efter vad i det följande beröres skall upprättas, den på marken

utmärkta gränsen som regel skall äga vitsord. Gränsens sträckning på marken

är nämligen det primära.

Stundom har sämjedelningsavtalet tillika innefattat bestämmelse om att

servitut lagts på en sämjelott till förmån för annan. Servitutsupplåtelsen

kan då sägas ingå som ett led i sämjedelningen och det kan därför synas

naturligt att vid legaliseringen av sämjedelningen även åtgärder vidtages

för att säkerställa servitutets bestånd. De sakkunniga har från denna utgångspunkt

föreslagit att genom legaliseringen servitut skulle anses likställt

med servitut som tillkommit vid laga skifte. Förslaget innebär bl. a. att servitutet

skulle bli oberoende av utgången av exekutivt förfarande.

Vid bedömande av detta förslag är att beakta att ett servitut, som upplåtits

i samband med sämjedelningens tillkomst, vid tiden för legaliseringen

7 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 63.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

kan ha en annan ställning än ursprungligen. Så gäller vid tiden för legaliseringen

ett vid delningen tillkommet servitut, som ej tryggats genom inteckning,

med sämre förmånsrätt än en efter delningen fastställd inteckning i den

av servitutet belastade lotten. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag

skulle medföra att förmånsrättsordningen genom legaliseringen skulle bli

omkastad. Förslagets verkningar går för övrigt än längre. Enligt sakkunnigförslaget

skulle ett ointecknat, vid sämjedelningen tillkommet servitut

i förmånsrättshänseende sättas före även en sådan inteckning, som före

sämjedelningens tillkomst beviljats i hela den sämjedelade fastigheten.

Även om servituten ofta nog ej är av den betydelse att nu antydda verkningar

kan väntas medföra någon nämnvärd försvagning i säkerheten för

penninginteckningarna, måste förslaget dock ingiva stora betänkligheter.

Detta gäller än mera de sakkunnigas förslag, att den förut angivna regeln

skulle gälla även servitut som tillkommit efter sämjedelningen.

En möjlighet att komma till rätta med förevarande spörsmål är att föreskriva

en prövning i det särskilda fallet huruvida tillämpningen av en

regel i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle kunna lända inteclcningshavare

till skada. Mot en sådan ordning talar emellertid att densamma knappast

går att förena med ett förfarande av den enkelhet som är önskvärd.

Vad nu anförts har föranlett mig att biträda den ståndpunkt som intagits

av bl. a. lagberedningen,, nämligen att låta servitutens rättsliga ställning bli

oberörd av legaliseringen. Några allvarliga olägenheter synes ej kunna följa

av en sådan ordning. Legaliseringen medför nämligen ej i och för sig någon

rubbning i det rättsläge som i fråga om servituten gäller vid tiden för legaliseringen.

I anslutning härtill vill jag emellertid betona önskvärdheten att

detta rättsläge säkerställes för framtiden. Detta sker enklast därigenom att

vid tiden för legaliseringen ointecknade servitut blir intecknade. I detta syfte

bör lantmätaren vid sin utredning i ärendet undersöka huruvida servitut,

belastar en sämjelott till förmån för annan, upplysa delägarna om vad gällande

rätt innebär och biträda dem med åtgärder, erforderliga för servitutets

säkerställande. Erinran härom torde böra intagas i lantmäteristyrelsens anvisningar

till lantmätarna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag förorda, att i 1 § första

stycket måtte stadgas, att om i jordregistret upptagen fastighet är delad genom

sämjedelning, som kommit till stånd före den 1 januari 1928, delningen

må förklaras äga verkan som fastställt laga skifte, såframt samtliga delägare

i fastigheten är ense om delningens innehåll och önskar sådan förklaring. I

ett andra stycke i samma paragraf torde böra meddelas den bestämmelsen

att vad i lagen stadgas om sämjedelning skall äga motsvarande

tillämpning på delning, som skett genom att viss till gränserna bestämd

ägovidd av fastighet överlåtits med angivande att ägovidden motsvarar

viss andel av fastigheten. Den förut omnämnda undantagsregeln beträffande

gemensam sämjedelning av två eller flera fastigheter synes lämpligen

kunna upptagas såsom en 2 §.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63-

99

3 §•

Fastighetsbildningssakkunniga har under denna paragraf upptagit det stadgandet,

att på begäran av delägare, som önskar registrering, vederbörande

distriktslantmätare skall utreda äganderättsförhållandena inom den sämjedelade

fastigheten och de omständigheter i övrigt, som enligt lagen är av betydelse

för bedömande av frågan om registrering. Rörande utredningens

omfattning har föreslagits, att lantmätaren skall i erforderlig utsträckning

utstaka och på marken utmärka gränserna mellan sämjelotterna samt redovisa

sämjelotterna å karta och i beskrivning. Vidare har förordats bestämmelse

att beskrivningen skall innehålla uppgift bl. a. om delägarnas namn

och deras åtkomsthandlingar och om vad som kunnat utrönas rörande tidpunkten

för sämjedelningens tillkomst. Slutligen har förordats en föreskrift

av innehåll, att om vid utredningen yppas laga hinder mot registrering, utredningen

skall avbrytas om ej samtliga delägare påkallar ärendets fullföljande.

I anslutning till dessa bestämmelser har de sakkunniga anfört, att lantmätarens

utredning skulle avse, huruvida förutsättningar för registrering

vore för handen. I första hand borde undersökas om en verklig sämjedelning

eller därmed likställt avtal förelåge och, om så vore fallet, när delningen

skett. Självfallet borde lantmätaren även på ett tidigt stadium preliminärt

undersöka om erforderlig enighet mellan delägarna kunde uppnås. Redan i

samband med dessa undersökningar torde i allmänhet bli erforderligt att utreda

äganderättsförhållandena inom fastigheten. Hur omfattande äganderättsutredningen

skulle göras berodde på omständigheterna i varje särskilt

fall. Om tidpunkten för sämjedelningen vore klarlagd och varje delägare

hade lagfart på sin kvotdel erfordrades väl i regel icke någon vidare utredning.

I fråga om överlåtelse till grund för privat ägostyckning torde lantmätaren

dock ej sällan höra taga del av innehållet i den första överlåtelsehandlingen.

Den processuella frågan, vilka som i egenskap av delägare hade

att deltaga i förfarandet, bleve att bedöma på samma sätt som vid förrättning

enligt jorddelningslagen. Särskild skriftlig redogörelse för utredningen

avsåges ej skola upprättas utan erforderliga uppgifter om utredningens resultat

skulle i stället ingå i beskrivningen över sämjelotterna. Varken gränsutstakningen

och utmärkandet av gränserna på marken eller redovisningen

på kartan och i beskrivningen borde göras vidlyftigare än som i varje fall

kunde anses nödvändigt. De närmare regler härom, som kunde befinnas

lämpliga, borde meddelas i administrativ ordning. Härvid borde bland annat

regleras i vilken utsträckning arealer och ägoslag skulle antecknas

i beskrivningen. Formligt beslut om utredningens inställande erfordrades ej.

Klagan över sådan åtgärd skulle ej kunna föras. Vore delägarna ense därom,

skulle förfarandet fortsättas, även om lantmätaren ansett hinder mot

registrering föreligga.

Yttrandena. Ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga har anfört,

att för delägarna vore av betydelse huruvida det förelåge sämjedel
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

ning i egentlig bemärkelse eller arealöverlåtelse bl. a. med hänsyn till spörsmålet

om de olika delägarnas rätt till andel i samfälligheter och dylikt. Förelåge

sämjedelning i egentlig bemärkelse, vore presumtionen för att varje

delägare ägde andel i samfälligheter för sitt skattetal eller efter sin kvotdel

i registerfastigheten. Förelåge däremot arealöverlåtelse, vore det icke utan

vidare givet, att eller i vad mån arealfastigheten ägde andelsrätt i samfälligheter.

Stundom vore denna fråga uttryckligen reglerad i den ursprungliga

överlåtelsehandlingen. Men även om så icke vore förhållandet kunde av fastighetens

beskaffenhet och omständigheterna i övrigt framgå, att avsikten

icke varit att med arealfastigheten skulle följa andelsrätt i samfälligheter

utan att fastigheten angivits ha visst skattetal allenast ur beskattningssynpunkt.

Ofta torde delägarna vara ense om hur det förhölle sig. I så fall borde

de få tillfälle att i samband med legaliseringsförfarandet — om detta

skulle tillämpas å arealöverlåtelser — få saken dokumenterad, exempelvis

genom förening. Vid legalisering av sämjedelning borde, med hänsyn till fastighetsredovisningen

och dess betydelse för framtida jorddelningsförrättningar,

såvitt möjligt utredas, om och i vad mån de olika delägarna ägde andelsrätt

i samfälligheter.

I detta sammanhang torde ock böra nämnas, att överlantmätaren i Blekinge

län framhållit, att vid sämjedelning ibland skriftliga avtal, kartor och

kartskisser upprättades och att man emellanåt påträffade sämjedelningar,

där endast någon formell brist, såsom frånvaron av förordnande, skilde särnjedelningen

från en laga hemmansklyvning. Sådana sämjedelningshandlingar

och kartor vore viktiga urkunder vid utredandet av sämjedelningens beskaffenhet.

De torde ej kunna frånkännas bevisvärde vid eventuell framtida tvist

angående sämjedelningen eller sämjegränserna, även om sämjedelningen

registrerats på grund av den av lantmätare upprättade och av sakägarna godkända

beskrivningen. Det vore därför angeläget att dylika kartor och handlingar

i original eller avskrift bifogades handlingarna i legaliseringsärendet

för att arkiveras i länslantmäterikontoret.

Åtskilliga remissinstanser har uttalat sig om hur vidlyftig lantmätarens

utredning i mätningstekniska och liknande hänseenden bör vara. Sålunda

har överlanlmätarna i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Hallands och

Värmlands län samt lantbruksnämnderna i Jönköpings och Värmlands län

gjort uttalanden av innebörd att utredningen i dessa avseenden borde göras

enkel och att vida mindre krav borde ställas än vid en vanlig lantmäteriförrättning.

Mellan dessa myndigheter föreligger dock delade meningar om i vilka

hänseenden kravet på fullständighet kan eftergivas och hur långt man kan

gå i förenklingar. Sålunda må nämnas att flera ansett det vara tillfyllest

med karta, upprättad genom kopiering av äldre kartmaterial eller med ledning

av ekonomiska kartan; en myndighet har förklarat en skiss jämte

en enkel beskrivning vara tillräcklig. Behov av arealredovisning eller i varje

fall ägoslagsredovisning förelåge ej enligt uttalanden i några yttranden. Utstakning

och utmärkning av gränser har av vissa av myndigheterna ansetts

ej vara behövliga, i varje fall ej om gränsen följde dike, hägnad eller dylikt.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

I dessa hänseenden har lantbruksstyrelsen uttalat, att särskilt beträffande

sådana legaliseringar, som vore föranledda av och avsedda att omedelbart

etteri Öl jas av rationaliseringsföretag, långtgående förenklingar rörande

gränsutstakning, inmätning och kartredovisning borde övervägas i samband

med utarbetande av tillämpningsföreskrifter till den föreslagna lagen.

Lantmäteristyrelsen har — efter erinran om att enligt förslaget sämjedelningen

efter registreringen skulle ha samma verkan som laga skifte och

framhållande av att detta medförde att sämjedelningsgräns efter legalisering

skulle anses vara i laga ordning bestämd — fortsatt:

Under sådana förutsättningar torde sämjedelningsgräns enligt styrelsens

mening böra inmätas och markeras på i huvudsak samma sätt som gräns

som tillkommit vid lantmäteriförrättning. Emellertid kommer legaliseringsförfarandet

ofta att ske i anslutning till fastighetsreglering av något slag.

O111 sämjegräns i samband därmed kommer att försvinna, synes anledning

ej föreligga att markera densamma vid legaliseringsåtgärden. Det är därför

enligt styrelsens mening angeläget att i samband med legalisering av sämjedelningsgräns

viss lättnad skall kunna medgivas från mätningsförordningens

krav på fullständig markering av gränslinje. Det torde, på sätt de sakkunniga

föreslagit, böra ankomma på lantmäteristyrelsen att utfärda närmare

föreskrifter i detta ämne.

Den föreslagna lydelsen av 3 § och motivuttalandet i anslutning därtill kan

emellertid även tolkas därhän att det för lantmäteri!örrättningar i mätningsförordningen

föreskrivna förfarandena för inmätning och markering av ägogräns

över huvud icke behöva tillämpas. En sådan tolkning skulle vara förenlig

med kravet på ett enkelt och billigt legaliseringsförfarande. En fullständig

inmätning och redovisning av alla bukter och brytningar i eu lång

sämjedelningsgräns exempelvis i skogsmark jämte fullständig markering och

säkerställande av gränsen torde ofta bli dyrbar. Detsamma torde bli fallet,

då sämjedelning verkställts tegvis inom ett åkerområde. En enklare redovisning

av sämjedelningsgränser kan därför med visst fog ifrågasättas. Såsom

även framgår av yttranden av överlantmätarna i Jönköpings och Kalmar

län skulle kartmaterialet i så fall även kunna göras mycket enkelt. Utdrag

av den ekonomiska kartan skulle ofta vara tillräckligt. Därest sämjedelmngsgräns

inmättes och markerades endast i mera begränsad omfattning

skulle emellertid vid framtida gränsbestämning den vid legaliseringen upprättade

kartan icke kunna ges vitsord beträffande gränsens sträckning.

Till grund för en sådan gränsbestämning skulle i den mån så vore möjligt

få ligga de rekonstruerade förhållandena från sämjedelnings tillkomst, ehuru

visserligen de uppgifter som vid legaliseringstillfället samlats rörande sämjedelningsgräns

sträckning därvid givetvis finge anses ha bevisvärde. Gränsbestämning

skulle under sådana förhållanden böra verkställas enligt bestämmelserna

i 7 kap. 4 § jorddelningslagen. Till 6 § första stycket torde i så fall

böra fogas ett tillägg av förslagsvis följande lydelse: »Gräns, som tillkommit

vid sämjedelning, skall dock icke anses vara i laga ordning bestämd.»

Vid övervägande av frågan i vilken utsträckning sämjedelningsgräns skall

inmätas m. m. har lantmäteristyrelsen om än med viss tvekan ansett sig böra

förorda de sakkunnigas förslag som torde få anses innebära att inmätning

och markering av sämjedelningsgräns skall ske med i stort sett samma

standard som gäller beträffande gränser som tillkommit vid lantnräteriförrättningar.

De olägenheter i kostnadshänseende som detta kommer att medföra

synas nämligen i många fall uppvägas av de fördelar som stå att vinna

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

genom att sämjedelningsgränserna för framtiden bli klart identifierade. Särskilt

är detta av betydelse inom område för fastställd byggnadsreglerande

plan.

Vidare har lantmäteristyrelsen framhållit, att det torde få förutsättas att

vederbörande distriktslantmätare och hans personal jämte hantlangningsmanskap

icke skulle hindras att övergå ägor eller anbringa märken eller

signaler i vad det befunnes erforderligt för åtgärder, som avsåges i 3 § förslaget.

Till denna paragraf syntes därför böra fogas ett nytt stycke av motsvarande

innehåll som 2 kap. 11 § jorddelningslagen. Styrelsen hänvisade

även till 152 § byggnadslagen.

Departementschefen. Med den lösning av frågan om förfarandet som jag

tidigare förordat torde i förevarande paragraf böra upptagas det stadgandet

att fråga om förklaring, som avses i 1 §, prövas vid lantmäteriförrättning

samt att denna skall verkställas av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt,

där fastigheten är belägen. Vidare torde av lagen böra klart framgå,

att rätt att påkalla förrättning tillkommer envar delägare i den sämjedelade

fastigheten. Ärendet torde böra anhängiggöras genom skriftlig ansökan hos

lantmätaren.

Såsom de sakkunniga anfört skall lantmätaren utreda alla de omständigheter

som är av betydelse för frågan om legalisering kan ske. Av grundläggande

betydelse är självfallet utredningen om äganderättsförhållandena.

Mot de sakkunnigas uttalanden om den omfattning utredningen i detta

hänseende bör givas har jag intet att erinra. Jag vill dock tillfoga, att, ej

minst med hänsyn till betydelsen för framtiden, under utredningen även

bör klarläggas vad delningen innebär i fråga om sämjelotternas rätt i redan

befintliga eller genom legaliseringen uppkommande samfälligheter. I lagtexten

torde i fråga om utredningen ej böra upptagas annat än att lantmätaren

vid förrättningen skall utreda äganderättsförhållandena inom fastigheten

och de omständigheter i övrigt som är av betydelse i ärendet.

På sätt jag förut förordat skall lantmätaren föra protokoll över vad som

förekommer vid förrättningen. En regel härom bör upptagas i denna paiagraf.

Av denna bestämmelse följer, att äganderättsutredningen skall redovisas

i protokollet och likaså vad som framkommit om tidpunkten för delningens

tillkomst. Detsamma gäller det yttrande som delägarna, sedan lantmätaren

klarlagt vad delningsavtalet innehåller, avgiver beträffande frågan

huruvida de önskar, att delningen med det innehåll lantmätaren sålunda

angivit skall tillerkännas verkan som fastställt laga skifte. I utredningen

bör även ingå att lantmätaren utmärker sämjedelningen på karta. En regel

härom bör upptagas i förevarande paragraf. Självfallet skall uppgifterna i

protokollet beträffande äganderättsförhållandena anknyta till kartan. Därest

lantmätarens beslut blir av det innehållet, att sämjedelningen legaliseras,

torde som regel gränserna mellan sämjelotterna böra utmärkas. Föreskrift

i detta hänseende bör upptagas i lagen och kan lämpligen få sin plats i 7 §.

Att i lagen närmare reglera frågorna om mätningsförfarandet, kartans be
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

103

skaffenhet och beskrivning till densamma samt utmärkandet av gränser torde

ej vara erforderligt. Behövliga anvisningar i dessa hänseenden bör i stället

utfärdas av lantmäteristyrelsen. Härför torde ej erfordras särskilt bemyndigande

i lagen.

Med hänsyn till den omläggning av förfarandet jag förordat är det ej erforderligt

med bestämmelse att utredningen skall avbrytas i händelse hinder

yppas mot legaliseringen. Det ligger nämligen i sakens natur, att så snart

lantmätaren finner att någon av förutsättningarna för legalisering brister,

han utan vidare utredning skall företaga ärendet till avgörande.

Däremot förordar jag i anledning av vad lantmäteristyrelsen anfört, att

i denna paragraf upptages ett stadgande av innehåll, att lantmätaren och

hans biträden må i vad det finnes erforderligt för förrättningen övergå ägor

samt anbringa märken eller signaler, varvid skall iakttagas att skada å egendom

såvitt möjligt undvikes.

4 §•

Uppenbarligen medför det ur skilda synpunkter olägenheter om efter

legalisering rubbning skulle ske beträffande gränserna kring den sämjedelade

fastigheten. Råder osäkerhet om sträckningen av sådan gräns bör

därför gränsbestämning ske. Behovet därav torde böra bedömas av lantmätaren.

Gränsbestämningsfrågan bör vara slutgiltigt avgjord innan utredningen

i legaliseringsärendet avslutas. Någon tvekan bör nämligen ej råda

på denna punkt, då delägarna avgiver sitt yttrande beträffande frågan om

de godkänner delningen sådan den av lantmätaren beskrivits. Bestämmelse

av nu angiven innebörd torde böra meddelas i förevarande paragraf. Gränsbestämningen

bör handläggas enligt de för sådan förrättning gällande reglerna.

Emellertid bör — i likhet med vad som gäller enligt 12 § lagen om

sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m —

upptagas en bestämmelse av innehåll att gränsbestämningen må i den mån

så kan ske företagas till gemensam handläggning med förrättningen.

5 §■

Enligt fastighetsbildningssakknnnigas förslag skall kostnader för åtgärder

enligt lagen, där ej annat överenskommits, gäldas av delägarna efter deras

andelar i den sämjedelade fastigheten, dock att i det fall att lantmätarens

utredning avbrutits på grund av yppat hinder mot registreringen uppkomna

kostnader skall gäldas av den delägare som begärt utredningen eller,

om flera delägare begärt densamma, till lika delar av dem.

Överlantmätaren i Hallands län har uttalat, att han funne den i de sakkunnigas

förslag intagna bestämmelsen om kostnadsfördelning efter delägarnas

andelar i den sämjedelade fastigheten olämplig. Det torde nämligen

icke bli ovanligt, att en legaliseringsåtgärd komme att påkallas av någon

delägare, för vilken åtgärden kunde vara till stor nytta, medan nyttan för

övriga delägare kunde vara ingen eller obetydlig. Det kunde då icke vara

rättvist, att dessa senare skulle deltaga i kostnaden med kanske större an
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

del än den, för vilken åtgärden vore av avgörande betydelse och till största

nyttan. Det borde överlåtas åt förrättningsmannen att efter skälighetsprövning

besluta om kostnadernas fördelning.

Vidare har lagberedningen anmärkt, att när lantmätarens utredning avbrutits

på grund av yppat hinder mot registreringen samt flera delägare

begärt utredningen, anledning ej syntes föreligga att frångå huvudregeln

för kostnadsfördelningen. Uppkomna kostnader torde alltså böra gäldas

av nämnda delägare efter vars och ens andel i den sämjedelade fastigheten.

Departementschefen. Om delägarna överenskommer om fördelningen av

förrättningskostnaden bör överenskommelsen gälla. Eljest bör kostnaden

i princip fördelas efter den nytta legaliseringen medför för envar delägare.

Som regel får delägarens nytta anses svara mot hans andel i den sämjedelade

fastigheten. Undantag härifrån kan emellertid givas. Även om utredningen

ej lett till legalisering bör den som regel anses ha skett i allas intresse.

I allmänhet bör därför alla delägarna, som regel efter andelstal, svara för

kostnaderna även om legalisering icke kommer till stånd och oberoende av

om alla delägarna eller endast någon av dem ansökt om legalisering. Men

även i detta fall kan annan fördelning vara skäligare, såsom då endast en

delägare ansökt om legalisering och det för honom redan vid ansökningen

bort stå klart att legalisering ej kunde väntas komma till stånd. En rätt

fri prövningsrätt bör därför tillkomma lantmätaren. Med anledning av

vad sålunda anförts förordar jag en regel av det innehållet, att kostnaden

för förrättningen skall, där ej överenskommelse mellan delägarna eller eljest

särskilt skäl till annat föranleder, gäldas av delägarna efter deras andelar

i fastigheten.

6 §•

Avgörandet av saken torde böra ske genom utlåtande. I anslutning till en

bestämmelse härom torde böra upptagas en regel att utlåtandet städse skall

innehålla besked rörande fördelningen av förrättningskostnaden.

7 §•

Vid 3 § har jag förordat att i förevar ande paragraf måtte upptagas en

regel om gränsernas utmärkande.

Med hänsyn till förrättningens art synes det ej erforderligt att meddela

bestämmelser om särskild form för förrättningens avslutande. Däremot

torde böra upptagas en regel som tryggar att samtliga delägare som kan

anföra besvär får kännedom om innehållet i utlåtandet och om vad som

skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Det synes icke vara erforderligt att ett exemplar av förrättningshandlingarna

städse tillställes delägarna. Någon regel om skyldighet för lantmätaren

att tillställa delägarna exemplar av förrättningshandlingarna har

därför ej upptagits. I anslutning härtill vill jag endast erinra därom att

enligt allmänna regler delägare som så önskar är berättigad att mot lösen

erhålla avskrift av handlingarna.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Iiungl. Maj:ts proposition nr 63.

8 §•

Fullfölj dsförfarandet torde lämpligen kunna utformas i nära anslutning

till den ordning som gäller enligt sammanföringslagen. I ett hänseende

vill jag emellertid förorda en avvikelse. Det torde stundom vara önskvärt

att snabbt få visshet huruvida beslut om legalisering kommer att bli gällande,

t. ex. i fall då legaliseringen utgör förutsättning för annan jorddelningsåtgärd.

Jag föreslår därför att — i likhet med vad som nu gäller vid

avstyckning och i det föregående förordats beträffande gränsbestämning —

ett godkännande av legaliseringsbeslutet av samtliga delägare skall avskära

vidare möjlighet att fullfölja talan mot beslutet.

9 §•

Fastighetsbildningssakkunniga har under förevarande paragraf upptagit

två undantagsbestämmelser, nämligen dels beträffande ort på landet, beträffande

vilken Kungl. Maj :t förordnat om förande av fastighetsregister såsom

för stad, ävensom tomt som överförts till tomtbok och dels beträffande vissa

delar av Kopparbergs län.

Till stöd för det förstnämnda undantaget har de sakkunniga anfört, att

från det Kungl. Maj :t förordnat, att fastighetsregister såsom för stad skall

töras för samhälle eller del därav eller för annan ort å landet och till dess

det nya fastighetsregistret blivit upplagt viss tid kunde förflyta, varunder

fastigheterna kvarstode i jordregistret. I och med fastighetsregistrets uppeggande

skedde automatiskt legalisering av verkställda sämjedelningar.

Anledning vore ej att för mellantiden göra förevarande lagstiftning tillämplig

på dylika områden. Vidare gällde, att tomtindelning kunde fastställas

även för område, för vilket fördes jordregister. I sådant fall skulle för

området föras en särskild tomtbok, vilken vore att anse som en del av jordregistret.

Till denna tomtbok överförda tomter vore rättsligen bestående.

Om det skulle förekomma, att en i tomtboken upptagen tomt vore sämjedelad

sedan före år 1928 — fallet syntes dock opraktiskt — borde denna

sämjedelning ej legaliseras. Om tomtbildningen däremot ej fortskridit

längre än till administrativt beslut om tomtindelning, torde legalisering

icke försvåra den rättsliga tomtbildningen.

Vad angår det andra undantaget har de sakkunniga anfört, att för de delar

av Kopparbergs län, som brukade betecknas såsom de på bekostnad eller

med understöd av staten storskiftade delarna av länet, gällde särskilda bestämmelser

om jorddelning, nämligen dalalagen samt lagen den 4 juni

1943 med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning

av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län. Då statsmakterna

avsett att genom en för ifrågavarande områden särskilt avpassad lagstiftning

råda bot på där rådande speciella missförhållanden på fastighetsväsendets

område, syntes det icke lämpligt att göra den nu ifrågasatta provisoriska

lagstiftningen generellt tillämplig även beträffande nämnda delar

av Kopparbergs län. Ä andra sidan vore förhållandena inom dessa delar av

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

länet ej helt ensartade. I vissa av de senast storskiftade socknarna hade

den sekundära delningen icke gått anmärkningsvärt långt och fastighetsförhållandena

där vore därför relativt tillfredsställande. Att beträffande

dylika socknar helt utesluta tillämpning av de tilltänkta nya reglerna vore

ej motiverat. Även i övrigt kunde måhända i fråga om viss socken eller

visst skifteslag inom ifrågavarande länsdel befinnas möjligt att utan olägenheter

begagna legaliseringsförfarandet. På grund av det anförda syntes

det lämpligast att ifrågavarande delar av Kopparbergs län i princip undantoges

från den nu ifrågasatta lagstiftningens tillämpningsområde men att

Kungl. Maj :t finge befogenhet förordna att lagstiftningen skulle gälla beträffande

viss socken eller visst skifteslag inom den undantagna länsdelen.

Lantmäteristyrelsen har anfört, att lagstiftningen vore avsedd att tillämpas

även inom stad och samhälle där jordregister skall föras. Förslaget

skulle emellertid icke tillämpas för stad och samhälle eller delar därav, där

fastighetsregister såsom för stad skulle föras men där jordregister fortfarande

fördes i avvaktan på att beslut om fastighetsindelningen meddelats

jämlikt 9 § fjärde stycket fastighetsregisterförordningen. Enligt förslaget

skulle ifrågavarande lag ej heller gälla med avseende å ort å landet, beträffande

vilken Konungen förordnat om förande av fastighetsregister såsom

för stad. Då begreppet »ort» icke torde avse samtliga dessa fall syntes till

undvikande av missförstånd bestämmelserna i 9 § av förslaget böra utformas

i anslutning till motsvarande bestämmelser i lagen om fastighetsbildning

i stad.

I anledning av de särskilda bestämmelserna om Kopparbergs län har överlantmätaren

i detta län anfört att det fallet ofta kunde inträffa, att det i

samband med fastighetsreglering i rationaliseringssyfte eller eljest kunde

befinnas önskvärt att genomföra legalisering av sämjedelning inom visst

hemman, medan det däremot bedömdes vara olämpligt att generellt medgiva

sämjedelningslegalisering på de i lagen angivna villkoren inom skifteslaget

i dess helhet. I ett sådant fall måste man, med den föreslagna utformningen

av lagen, uppenbarligen avstå från den önskvärda legaliseringen. En möjlighet

att komma till rätta med problemet skulle vara att låta sådant förordnande,

som avsåges i 9 § sista stycket i lagförslaget, kunna avse icke endast

socken eller skifteslag utan även visst särskilt hemman. Detta skulle emellertid

komma att nödvändiggöra ett oberäkneligt antal beslut av Kungl.

Maj :t angående förändring av lagens regionala tillämpningsområde, vilket

icke förefölle tilltalande. Bättre torde vara att tillägga lagen generell giltighet

för hela landet men för dess tillämpning inom de storskiftade delarna av

länet kräva särskilt tillstånd av lantmäteristyrelsen. Styrelsens beslut skulle

kunna avse viss socken, visst skifteslag eller visst hemman.

Lantmäteristyrelsen har funnit de av överlantmätaren i Kopparbergs län

framförda synpunkterna beaktansvärda. Även lantbruksstyrelsen har anslutit

sig till överlantmätarens förslag.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

107

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga anser jag, att lagstiftningen

ej bör gälla beträffande områden, för vilka enligt meddelat beslut fastighetsregister

såsom för stad skall föras men vilka ännu redovisas i jordregister

i avvaktan på att fastighetsregistret skall bli upplagt. I stad skall föras

fastighetsregister i den mån ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnat. Dylika

förordnanden meddelas av två slag. Den ena typen, som ej är begränsad till

viss tid, avser områden, för vilka jordregistret ansetts vara en lämpligare

registerform än fastighetsregistret. Inom sådana områden bör tydligen förevarande

lagstiftning gälla. Det andra slaget förordnande är tidsbegränsat och

tillämpas just i de nu åsyftade fallen, t. ex. då med stad inkorporerats

landsbygdsområde och fastighetsregistret ej hinner bli upplagt förrän viss

tid efter inkorporeringen. Då beträffande område på landet meddelas förordnande

att fastighetsregister såsom för stad skall föras för området plägar

tillika meddelas vissa övergångsbestämmelser av innebörd att jordregister

fortfarande skall föras viss tid i avvaktan på att fastighetsregistret skall bli

färdigt. Den föreslagna undantagsbestämmelsen skall avse även sistnämnda

fall. Jag förordar därför sådan omformulering av stadgandet att vad därmed

åsyftas tydligt framgår. Mot de sakkunnigas förslag i fråga om tomt överförd

till sådan tomtbok, som är att anse såsom del av jordregistret, har jag

intet att erinra i sak.

Av skäl som de sakkunniga anfört synes lagstiftningens tillämplighet inom

de delar av Kopparbergs län, för vilka dalalagen gäller, böra bli beroende

på prövning i varje särskilt fall. Prövningen torde såsom bl. a. överlantmätaren

i länet gjort gällande böra ankomma på lantmäteristyrelsen. Hinder

synes ej möta att efter vad som i varje fall finnes lämpligast tillståndet avser

viss socken, visst skifteslag, visst hemman eller viss registerfastighet.

Undantagsstadgandet torde böra utformas i enlighet härmed. Regler om förfarandet

vid utverkande av tillståndet torde icke behöva upptagas i lagen

utan kunna meddelas av lantmäteristyrelsen.

Slutstadgandet.

Med hänsyn till de stora olägenheter som följer med nuvarande ordning

är det angeläget att lagstiftningen kommer att gälla så snart som möjligt.

Lagen bör därför träda i kraft den 1 juli 1953.

Övriga lagförslag.

Den i det föregående förordade utvidgningen av rätten till avstyckning

från sämjelott föranleder ändring i 19 kap. 1 § jorddelningslagen. Denna

ändring bör, liksom tidigare nämnda ändringar i jorddelningslagen, träda i

kraft den 1 juli 1953 men ej tillämpas med avseende å förrättning som avslutats

dessförinnan.

Ändringen i 19 kap. 1 § jorddelningslagen synes påkalla jämkningar i 18 §

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

ensittarlagen och 24 § dalalagen. Ändringen av 24 § dalalagen är av redaktionell

natur. Även ändringen av 18 § ensittarlagen är i första hand påkallad av

redaktionella skäl. I sistnämnda lagrum torde emellertid böra göras också

en jämkning av saklig innebörd. Genom antagandet av dalalagen utsträcktes

inom denna lagstiftnings tillämpningsområde rätten till avstyckning att avse

även sämjelotter, som tillkommit efter 1928 års ingång, utan att dock motsvarande

utvidgning av rätten till inlösen enligt ensittarlagen genomfördes.

Sådan utvidgning av inlösningsrätten torde i detta sammanhang böra

göras. Ändringarna i ensittarlagen och dalalagen torde liksom övriga lagändringar

böra träda i kraft den 1 juli 1953. Dessa lagändringar synes ej påkalla

annan övergångsbestämmelse än att beträffande ändringen i ensittarlagen

en övergångsregel av motsvarande innehåll som den, vilken i det föregående

förordats beträffande 19 kap. 1 § jorddelningslagen, torde böra upptagas.

I enlighet med vad i det föregående förordats föreligger inom justitiedepartementet

upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å landet;

2) lag angående ändrad Igdelse av 5 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917

(nr 269) om fastighetsbildning i stad;

3) lag om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m.;

4) lag angående ändrad Igdelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)

om rätt i vissa fall för ngttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223)

med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar

av Kopparbergs län.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

1 Bilagan har här uteslutits utom såvitt avser förslaget till lag om verkan som laga skifte

av sämjedelning m. m. I uteslutna delar är bilagan likalydande med de vid propositionen

fogade lagförslagen.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

109

Förslag:

till

Lag

om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är i jordregistret upptagen fastighet delad genom sämjedelning, som

kommit till stånd före den 1 januari 1928, må delningen förklaras äga

verkan som fastställt laga skifte, såframt samtliga delägare i fastigheten

äro ense om delningens innehåll och önska sådan förklaring.

Vad i denna lag stadgas om sämjedelning skall äga motsvarande tilllämpning

på delning, som skett genom att viss till gränserna bestämd

ägovidd av fastighet överlåtits med angivande att ägovidden motsvarar

viss andel av fastigheten.

2 §.

Omfattar sämjedelning två eller flera i jordregistret upptagna fastigheter

och har vid sämjedelningen den mellan fastigheterna lagligen gällande

delningen åsidosatts, må förklaring, som avses i 1 §, ej meddelas

beträffande sämjedelningen.

3 §.

Fråga om förklaring, som avses i 1 §, prövas vid lantmäteriförrättning.

Rätt att påkalla sådan förrättning tillkommer delägare i fastigheten. Förrättningen

verkställes av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt, där

fastigheten är belägen. Ansökning om förrättning göres skriftligen hos

lantmätaren.

Vid förrättningen skall lantmätaren utreda äganderättsförhållandena

inom fastigheten och de omständigheter i övrigt som äro av betydelse i

ärendet. Sämjedelningen skall av lantmätaren utmärkas på karta. Lantmätaren

skall föra protokoll över vad som förekommer vid förrättningen.

Lantmätaren och hans biträden må i vad det finnes erforderligt för

förrättningen övergå ägor samt anbringa märken eller signaler, varvid skall

iakttagas att skada ä egendom såvitt möjligt undvikes.

4 §■

Finnes nödigt att gräns för fastigheten bestämmes, må förrättningen ej

avslutas förrän gränsen blivit i laga ordning bestämd. Gränsbestämningen

må i den mån så kan ske företagas till gemensam handläggning med förrättningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

5 §.

Kostnaden för förrättningen skall, där ej överenskommelse mellan delägarna

eller eljest särskilt skäl till annat föranleder, gäldas av delägarna

efter deras andelar i fastigheten.

6 §.

Lantmätaren skall meddela utlåtande med besked, huruvida sämjedelningen

skall äga verkan som fastställt laga skifte eller ej. Utlåtandet skall

städse innehålla besked rörande fördelningen av förrättningskostnaden.

7 §•

Sedan gränserna mellan sämjelotterna blivit i erforderlig utsträckning utstakade

och utmärkta, skall förrättningen avslutas, därvid tillika skall

tillkännagivas vad som skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från den dag, då förrättningen blivit avslutad, skall

lantmätaren, utom i fall som avses i 8 § första stycket andra punkten, till

envar delägare, som ej varit tillstädes vid såväl utlåtandets meddelande

som förrättningens avslutande, utgiva eller med posten avsända underrättelse

om utlåtandets innehåll och om vad som skall iakttagas för fullföljd

av talan mot förrättningen.

8 §.

Talan mot förrättningen må föras hos ägodelningsrätten genom besvär,

som skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från den dag,

då förrättningen blivit avslutad. Har förrättningen vid avslutandet blivit

av samtliga delägare medelst påskrift å protokollet godkänd, må talan mot

förrättningen sedermera icke föras.

Lantmätaren skall inom trettio dagar från den dag, då förrättningen

blivit avslutad, insända förrättningsakten till överlantmätaren. Hava besvär

anförts, skall ägodelningsdomaren ofördröjligen och sist inom sex dagar härom

underrätta överlantmätaren samt infordra förrättningsakten från denne.

I fråga om förfarandet i målet och talan mot däri meddelat beslut gälle i

tillämpliga delar vad beträffande avslutad jorddelningsförrättning är stadgat.

9 §■

Vad i denna lag sägs skall icke gälla beträffande område av stad, för

vilket enligt förordnande jordregister skall föras under viss tid, och ej heller

beträffande område på landet, för vilket jordregister föres i avvaktan

på att meddelat förordnande om förande av fastighetsregister såsom för

stad skall träda i tillämpning. Ej heller skall vad i lagen sägs gälla beträffande

tomt överförd till tomtbok, vilken är att anse såsom en del av

jordregistret.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

111

Beträffande fastighet inom de på bekostnad eller med understöd av staten

storskiftade delarna av Kopparbergs län må lagen vinna tillämpning

allenast om lantmäteristyrelsen så förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Bilaga A.

Fastighetsbildningssakkunnigas i 1951 års promemoria

framlagda förslag

till

l:o) Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet.

Härigenom förordnas att 16 kap. 2 §, 19 kap. 1, 5 och 21 §§ samt 21 kap.

28, 41, 43, 45 och 46 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

16 KAP.

2 §•

Inom femton---av dem.

Yppas eljest----sådan vårdare.

Från delägarnas exemplar av förrättningshandlingarna må, enligt de närmare

föreskrifter lantmäteristyrelsen utfärdar, sådana handlingar som

kunna anses sakna intresse för delägarna uteslutas.

19 KAP.

1 §•

Från fastighet---äga rum.

Avstyckning vare tillåten såväl av mark, som genom laga delning utbrutits

för viss fastighet, som ock av mark, som är samfälld för flera fastigheter.

Mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, må ej avstyckas, med

mindre sämjedelningen kommit till stånd före den 1 januari 1928; i sådant

fall må genom avstyckning avskiljas högst hälften av nämnda mark.

Vad enligt---dessa fastigheter.

Vad här —--jämväl stamfastigheten.

5 §•

De för---annorlunda stadgat.

Vid förrättning må, när så utan olägenhet kan ske, sammanträde hållas

å annan ort än den, där jorden är belägen. Där förrättningen ej avser område,

för vilket gäller fastställd stadsplan, byggnadsplan eller annan därmed

jämförlig plan, skall dock minst ett sammanträde hållas å den ort där

jorden ligger.

Skall avstyckning--— — för förrättningen.

Om avstyckningsförrättnings---i 20 kap. 6 § 2 mom.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

113

21 §.

Sedan gräns — --mot förrättningen.

Inom femton —---skall utlämnas.

Från sakägarnas exemplar av förrättningshandlingarna må, enligt de närmare

föreskrifter lantmäteristyrelsen utfärdar, sådana handlingar som

kunna anses sakna intresse för sakägarna uteslutas.

21 KAP.

28 §.

Sedan i---till ägodelningsdomaren.

Gälla besvär avslutad jorddelningsförättning, skall överlantinätarens yttrande

avse förrättningen i dess helhet, även om anmärkning blott i viss del

framställts mot densamma.

41 §.

Sedan jorddelningsförrättning, som i denna lag avses, eller

laga skifte,

avstyckning,

förrättning för bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns eller

ägoutbyte, evad sådan förrättning skett i samband med annan jorddelningsförrättning

eller icke,

förrättning enligt 20 kap. 3, 4 och 5 §§,

förrättning, som jämlikt 14 kap. 10 § hållits efter det laga skifte fastställts,

blivit avslutad, åligger det lantmätaren att inom den för besvärs

anförande för varje slag av förrättning stadgade tid till överlantmätaren i

länet insända till förrättningen hörande karta, där sådan finnes, ävensom

övriga handlingar angående förrättningen.

43 §.

Hava besvär icke inom stadgad tid anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,

varom ovan sägs, företage överlantmätaren, där ej stadgandena i

andra stycket av denna paragraf annat föranleda, förrättningen till prövning,

därvid vad i 42 § fjärde stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning.

Där, sedan förrättningen i erforderliga delar granskats, anledning ej

förekommer till annat än att förrättningen är lagligen beskaffad och Konungens

befallningshavande, lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden ej

framställt erinran mot förrättningen, meddele överlantmätaren fastställelse

å densamma. I motsatt fall hänskjute han frågan därom till ägodelningsrätten

samt överlämne handlingarna till ägodelningsdomaren; bifoge ock

eget yttrande ävensom det utlåtande han må hava inhämtat från annan

myndighet och den förklaring över gjorda anmärkningar, han må hava infordrat

från förrättningslantmätaren. För ägodelningsrättens behandling av

målet gälle i ty fall vad i 42 § tredje stycket sägs. Har frågan om fastställelse

av förrättning förfallit på grund av att sakägare återkallat sin talan,

meddele överlantmätaren beslut om undanröjande av förrättningen.

Avser förrättningen eller del därav avstyckning, som beror av sammanläggning,

skall beträffande förrättningen i dess helhet den fastställelseprövning,

som enligt första stycket tillkommer överlantmätaren, i stället ankomma

på ägodelningsdomaren, till vilken överlantmätaren har att på sätt

i första stycket sägs översända handlingarna i ärendet. Fastställelse å sådan

avstyckning må icke meddelas, om icke förordnande tillika gives om sammanläggning.

Äger ägodelningsdomaren med hänsyn härtill eller till vad i

8 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 63.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

första stycket är stadgat icke meddela fastställelse å förrättningen eller har

överlantmätaren framställt erinran mot densamma, hänskjute ägodelningsdomaren

frågan om fastställelse till ägodelningsrätten. I fall, som avses i

första stycket sista punkten, meddele ägodelningsdomaren beslut om undanröjande

av förrättningen.

Har avstyckningsförrättning---till ända.

45 §.

Protokoll skall föras av ägodelningsdomaren i mål, som lian enligt detta

kapitel handlägger, och av överlantmätaren i mål, som handläggas av honom

jämlikt 43 § första stycket.

46 §.

Har vid jorddelningsförrättning blivit bestämt, att ersättning skall från

ägolott utgå, skall, efter det förrättningen blivit genom laga kraft ägande

beslut fastställd, ägodelningsdomaren eller, där beslutet meddelats av överlantmätaren,

denne därom ofördröj ligen underrätta inskrivningsdomaren,

som har att angående beloppet samt de tider, å vilka ersättningen skall

betalas, å nästa inskrivningsdag göra anteckning i intecknings- eller fastighetsboken.

Denna lag träder i kraft den -----

Har förrättning påbörjats före den---— -— skall i fråga om prövning och

fastställelse av förrättningen äldre lag gälla; dock skall beträffande frågan

om vilken myndighet som har att verkställa nämnda prövning nya lagen

tillämpas, såframt förrättningen ej avslutats före nämnda dag.

2:o) Lag

angående registrering i vissa fall av sämjedelning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är en i jordregistret upptagen fastighet sämjevis delad sedan tiden före

den 1 januari 1928, må de vid delningen uppkomna lotterna på de villkor

och med den verkan som här nedan sägs av överlantmätaren införas i jordregistret

såsom särskilda fastigheter.

Med sämjedelning skall enligt denna lag likställas överlåtelse av visst till

gränserna bestämt område av fastighet, vilket i överlåtelsehandlingen jämväl

angivits motsvara viss kvotdel av fastigheten.

2 §•

Registrering enligt denna lag må äga rum endast om samtliga delägare i

den sämjedelade fastigheten gjort ansökan därom och därvid på sätt nedan

sägs förklarat sig nöjda ined sämjedelningen.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

115

3 §•

På begäran av delägare, som önskar registrering, skall vederbörande distriktslantmätare

utreda äganderättsförhållandena inom den sämjedelade fastigheten

och de omständigheter i övrigt, som enligt denna lag äro av betydelse

för bedömande av frågan om registrering.

Yppas vid utredningen laga hinder mot registreringen och påkalla ej samtliga

delägare ärendets fullföljande, skall utredningen avbrytas. I annat fall

skall lantmätaren i erforderlig utsträckning utstaka och på marken utmärka

gränserna mellan sämjelotterna samt redovisa sämjelotterna å karta och i beskrivning.

Beskrivningen skall därjämte innehålla uppgift dels om delägarnas

namn och deras åtkomsthandlingar, dels om vad som kunnat utrönas rörande

tidpunkten för sämjedelningens tillkomst dels ock om servitut, som

må hava upplåtits i säinjelott till förmån för annan sådan lott.

4 §•

Ansökan om registrering enligt denna lag göres skriftligen hos överlantinätaren

och skall åtföljas av ett av distriktslantmätaren i ärendet avgivet

utlåtande.

Vid ansökningen skola sökandena vidare foga karta och beskrivning, som

i 3 § sägs, ävensom en av samtliga delägare underskriven och av lantmätaren

bestyrkt förklaring att delägarna åtnöjas med sämjedelningen, sådan

denna utmärkts på marken och redovisats i beskrivningen.

5 §•

Angående de åtgärder, som enligt denna lag ankomma på distriktslantmätaren,

äger lantmäteristyrelsen utfärda närmare anvisningar.

6 §.

Sker registrering skall sämjedelningen därefter hava samma verkan som

fastställt laga skifte och servitut som jämlikt 3 § andra stycket sista punkten

upptagits i beskrivningen anses likställt med servitut, tillkommet vid sådan

förrättning.

Bevis om dagen för registrering skall tecknas på kartan.

Om utgången i ärendet skola sökandena på lämpligt sätt underrättas.

7 §■

Kostnaderna för åtgärder enligt denna lag skola, där ej annat överenskommits,

gäldas av delägarna efter deras andelar i den sämjedelade fastigheten,

dock att i fall, som i 3 § andra stycket första punkten sägs, uppkomna kostnader

skola gäldas av den delägare, som begärt utredningen eller, om flera

delägare begärt densamma, till lika delar gäldas av dem.

8 §•

Över verkställd registrering må klagan icke föras.

I övrigt skola i fråga om talan mot beslut i ärende, som i denna lag avses,

bestämmelserna i § 40 förordningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister

äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Vad i denna lag sägs skall icke gälla med avseende å ort på landet, beträffande

vilken Konungen förordnat om förande av fastighetsregister såsom för

stad, eller i fråga om tomt, som överförts till tomtbok.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Ej heller skall lagen äga tillämpning beträffande fastighet inom de på bekostnad

eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs

län, med mindre Konungen i fråga om viss socken eller visst skifteslag annorlunda

förordnar.

Denna lag träder i kraft den--

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

117

Bilaga B.

Fastighetsbildningssakkunnigas i skrivelsen den 30 augusti

1952 framlagda förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att rubrikerna till huvudavdelningen IV och till

21 kap. avdelningen F ävensom 20 kap. 6 § samt 21 kap. 15, 27, 41, 42, 43,

44 och 47 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock att i 21 kap. skall tilläggas en

ny paragraf, betecknad 22 a §.

IV AVD.

Om domstolar och rättegång i jorddelningsm&l, så ock om fastställelse

av jorddelningsförrättning samt om rättelse i fastställd eller eljest gällande

jorddelningsförrättning.

20 KAP.

6 §•

1 mom. I fråga om förrättningar, som i 1, 3, 4 och 5 §§ avses, skola de

i 2, 3, 15, 16 och 18 kap. beträffande laga skifte givna föreskrifter i tillämpliga

delar lända till efterrättelse, dock att angående kungörande av sammanträde

för bestämmande och utmärkande av rågång eller annan fastighets^

gräns eller för ägoutbyte skall tillämpas vad om kungörelse och kallelse

finnes stadgat i 7 kap. 1 § och 8 kap. 1 §. I fråga om gränsbestämning, mot

vilken talan ej förts, skall den i 16 kap. 7 § angivna tiden för kartans utgivande

räknas från den dag, då förrättningen vann laga kraft. 1 övrigt

skola förrättningar, om vilka i förstnämnda tre paragrafer förmäles, verkställas

på sätt beträffande motsvarande åtgärder i samband med laga skifte

år föreskrivet.

Där flera---prövas skäligt.

2 mom. Förrättningar, som--— •— särskild förrättning.

21 KAP.

15 §.

Till jorddelningsmål hänföras:

1. Skiftesmål, vartill räknas

a) mål om — — — laga skifte;

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

b) mål, däri---- skifte vidtagits;

c) mål om fastställelse av laga skifte;

d) mål rörande--— blivit fastställt;

e) mål om----laga skifte;

2. Avstyckningsmål, vartill räknas

a) mål om------till avstyckning;

b) mål, däri —---avstyckningsförrättning vidtagits;

c) mål om fastställelse av avstyckning;

d) mål om---fastställd avstyckning;

3. Mål rörande talan mot och fastställelse av ägoutbyte i sammanhang

med laga skifte samt talan mot och fastställelse av förrättning, varom i 20

kap. 1, 3, 4 och 5 §§ förmäles, så ock mål om rättelse i fastställd förrättning

av det slag, som i detta stycke avses ävensom mål om rättelse i gränsbestämningsförrättning,

vilken blivit gällande utan fastställelse;

4. Mål om----ovan avses;

■ 5. Sådan tvist —--ägodelningsrättens prövning;

6. Vid avstyckningsförrättning — — — stycket förmäles;

7. Tvist, som — ---- servitut; och

8. Mål om--— såsom jorddelningsmål.

22 a §.

Har gränsbestämning vid förrättningens avslutande blivit av samtliga sakägare

medelst påskrift å protokollet godkänd, må talan mot gränsbestämningen,

vare sig den skett i samband med annan jorddelningsförrättning

eller ej, sedermera icke föras.

27 §.

Hava besvär inkommit till ägodelningsdomaren, förelägge han, där ej besvären

gälla sådan avslutad jorddelningsförrättning, som i 41 § sägs, eller

gränsbestämning som ägt rum i samband med sådan avslutad förrättning,

förrättningslantmätaren att till ägodelningsdomaren eller överlantmätaren

inom viss tid insända handlingarna i målet.

41 §.

Sedan jorddelningsförrättning, som avser

laga skifte,

avstyckning, . ,, ,

ägoutbyte, evad sådan förrättning skett i samband med annan jorddelningsförrättning

eller icke,

förrättning enligt 20 kap. 3, 4 och 5 §§,

förrättning, som jämlikt 14 kap. 10 § hållits efter det laga skifte fastställts,

blivit avslutad, åligger det lantmätaren att inom den för besvärs anförande

för varje slag av förrättning stadgade tid till överlantmätaren i länet

insända till förrättningen hörande karta, där sådan finnes, ävensom övriga

handlingar angående förrättningen.

42 §.

Då talan fullföljts mot avslutad jorddelningsförrättning, varom i denna

lag sägs skall ägodelningsrätten i sammanhang med besvärens avgörande

pröva förrättningen till alla delar, även om anmärkning blott i viss del framställts

mot förrättningen.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

119

Avser mot-----43 § stadgas.

Finnes i---å förrättningen.

Har laga---från byggnadsnämnden.

År fråga---om sammanläggningen.

43 §.

Hava besvär icke inom stadgad tid anförts mot sådan avslutad jorddelningsförrättning,

som i 41 § sägs, företage överlantmätaren, där ej stadgandena

i andra stycket av denna paragraf annat föranleda, förrättningen till

prövning, därvid vad i 42 § fjärde stycket sägs skall äga motsvarande tilllämpning.

Där, sedan förrättningen i erforderliga delar granskats, anledning

ej förekommer till annat än att förrättningen är lagligen beskaffad och

Konungens befallningshavande, lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden

ej framställt erinran mot förrättningen, meddele överlantmätaren fastställelse

å densamma. I motsatt fall hänskjute han frågan därom till ägodelningsrätten

samt överlämne handlingarna till ägodelningsdomaren; bifoge

ock eget yttrande ävensom det utlåtande han må hava inhämtat från

annan myndighet och den förklaring över gjorda anmärkningar, han må

hava infordrat från förrättningslantmätaren. För ägodelningsrättens behandling

av målet gälle i ty fall vad i 42 § tredje stycket sägs. Har frågan om

fastställelse av förrättning förfallit på grund av att sakägare återkallat sin

talan, meddele överlantmätaren beslut om undanröjande av förrättningen.

Avser förrättningen avstyckning, som beror av sammanläggning, skall den

fastställelseprövning, som enligt första stycket tillkommer överlantmätaren,

i stället ankomma på ägodelningsdomaren, till vilken överlantmätaren har

att på sätt i första stycket sägs översända handlingarna i ärendet. Har i

sammanhang med avstyckning som nu sagts företagits annan förrättning

än gränsbestämning, skall ägodelningsdomaren till prövning företaga förrättningen

jämväl i denna del. Fastställelse å avstyckningen må icke meddelas,

om icke förordnande tillika gives om sammanläggning. Äger ägodelningsdomaren

med hänsyn härtill eller till vad i första stycket är stadgat

icke meddela fastställelse å förrättningen eller har överlantmätaren framställt

erinran mot densamma, hänskjute ägodelningsdomaren frågan om

fastställelse till ägodelningsrätten. I fall, som avses i första stycket sista

punkten, meddele ägodelningsdomaren beslut om undanröjande av förrättningen.

Har avstyckning och, när i samband därmed företagits gränsbestämning,

även denna blivit på sätt i 22 och 22 a §§ sägs godkänd, skall så anses som

hade den för talan mot förrättningen stadgade tiden gått till ända.

Hava besvär ej inom föreskriven tid anförts mot avslutad gränsbestämning

eller ha samtliga sakägare på sätt i 22 a § sägs godkänt densamma,

vare gränsbestämningen, evad den skett i samband med annan jorddelningsförrättning

eller icke, gällande utan fastställelse.

44 §.

Då laga kraft ägande beslut om fastställelse föreligger, teckne överlantmätaren

eller, där beslutet meddelats av ägodelningsdomaren, denne bevis

om fastställelsen å kartan, därest sådan finnes, ävensom, där fråga är om

annan förrättning än avstyckning, å förrättningshandlingarna. 1 fall, som

avses i 43 § sista stycket, skall bevis att förrättningen vunnit laga kraft

åtecknas av förrättningsmannen. I fråga om bevis, som i denna paragraf

sägs, meddelar Konungen närmare föreskrifter.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

F. Om rättelse i fastställd eller eljest gällande jorddelningsförrättning.

47 §.

Har, sedan jorddelningsförrättning blivit genom laga kraft ägande beslut

fastställd, utrönts, att vid förrättningen förelupit fel i mätning eller uträkning

eller vid utmärkande å marken av ägogräns, tillkommen vid förrättningen,

må rättelse sökas hos ägodelningsrätten inom ett år från det kartan

utgivits eller avsänts till vederbörande sakägare. Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning även i fråga om gränsbestämning, som vunnit

laga kraft.

Beträffande ansökan —---- motsvarande tillämpning.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

121

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den 13 februari

1953.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 5 februari 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 23 januari 1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad;

3) lag om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m.;

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 33b)

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 2b § lagen den 17 juni 1932 (nr 223)

med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar

av Kopparbergs län.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Otto Petrén.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m.

1 och 2 §§.

1 det remitterade förslaget angives icke den närmare innebörden av uttrycket

sämjedelning. Av lagtexten framgår sålunda icke vilka betingelser

som skola vara uppfyllda för att en uppdelning av en registerfastighets ägor

på skilda delägare skall anses utgöra sämjedelning i lagens mening. Av betydelse

i detta hänseende är bl. a. om en privat delning för att kunna legaliseras

måste omfatta fastighetens inrösningsjord. Departementschefen har i re
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

missprotokollet förordat, att legalisering skulle kunna äga rum så snart någon

del vilken som helst av fastighetens enskilda ägoområde undergått sämjedelning,

under det att de sakkunniga i sin promemoria uppställt den fordran,

att fastighetens inrösningsjord åtminstone till någon del ingått i delningen;

en delning av endast avrösningsjord skulle enligt de sakkunnigas mening

vara tillfyllest allenast om till fastigheten icke hörde någon egentlig inrösningsjord.

De sakkunnigas förslag ansluter sig på denna punkt till jordregisterförordningen,

som bygger på den principen, att ett skifte av allenast

den till en fastighet — omfattande även inrösningsjord — hörande avrösningsjorden

icke anses lm tillskapat nya ägolotter, vilka skola registreras

som särskilda fastigheter. De sakkunnigas ståndpunkt var motiverad redan

därför att enligt deras förslag legaliseringen skulle ske genom registrering och

denna i sin tur medföra att sämjedelningen fick verkan av fastställt laga

skifte. Det skulle då tett sig egendomligt att medgiva registrering av en särnjedelning,

vilken, om den skett som en laga jorddelningsförrättning, icke kunnat

registreras. Annat blir visserligen förhållandet enligt det remitterade förslaget,

som låter tillerkännandet av verkan som laga skifte åt den privata

delningen vara det primära och möjligheten till registrering en följd därav.

Med detta betraktelsesätt är, om någon särregel ej meddelas, frågan om

registrering av en sämjedelning, vilken förklarats äga verkan som fastställt

laga skifte, atl bedöma efter samma regler som registrering av

ett i vanlig ordning förrättat laga skifte. Omfattar en sådan sämjedelning

allenast avrösningsjord, oaktat även inrösningsjord hör till fastigheten,

skulle alltså registrering därav ej kunna ske, så länge den ovannämnda

principen i jordr/egisterförordningen upprätthålles, och möjligheten

eller lämpligheten av en ändring därutinnan har icke blivit utredd

i förevarande lagstiftningsärende. Men kan registrering icke ske är föga

vunnet med legaliseringen av en sämjedelning. Vidare må erinras, att

legalisering jämte registrering av sämjedelning å allenast avrösningsjord

skulle innebära, att därefter inrösningsjorden, vilken bleve att betrakta som

samfälld mark till de uppkomna fastigheterna, tinge skiftas utan vederbörlig

hänsyn till jordpolitiska synpunkter, för vilkas eftergivande emellertid

i ett sådant läge skulle saknas tillräckliga skäl. Slutligen är att märka att,

enligt vad de sakkunniga anfört, sämjedelningar av nu avsedda slag förekommit

i mycket ringa antal, vadan frågan om deras legalisering saknar

större praktisk betydelse. På nu anförda skäl är lagrådet benäget att ansluta

sig till den av de sakkunniga intagna principiella ståndpunkten i denna fråga.

Emellertid torde den av de sakkunniga angivna fordran på att inrösningsjord

ingått i sämjedelningen böra skärpas; det bör ej vara tillräckligt

att den till någon del ingått, utan fordras att sämjedelningen omfattar all eller

åtminstone det allra mesta av inrösningsj orden. Det må tilläggas att när

här talats om att till en fastighet hör inrösningsjord, därmed avsetts vad de

sakkunniga benämnt egentlig inrösningsjord; sålunda kan hänsyn ej behöva

tagas exempelvis till ett på en skogsfastighet beläget mindre område av odlingsmark.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

123

Det diskuterade spörsmålet synes vara av den betydelse, att svaret därpå

bör framgå av lagtexten. Lagrådet förordar, att i ett nytt andra stycke av

1 § intages en bestämmelse av innehåll, att hör till fastigheten inrösningsjord,

må förklaring, som i första stycket sägs, meddelas allenast om denna

jord ingått i sämjedelningen.

Gemensam sämjedelning av flera fastigheter kan göras så, att en delägare

inom någon eller några av fastigheterna erhåller ägor som i uppskattningsinnehåll

mer eller mindre understiga vad på hans andelstal belöper, eller

t. o. m. så, att han icke får någon mark alls inom en eller flera av fastigheterna;

för underskottet får han kompensation i annan fastighet som ingår i

delningen. Om legalisering av sådana sämjedelningar tillätes, skulle — därest

avvikelsen är väsentlig — komplikationer i olika hänseenden kunna uppstå.

Sämjedelningar som omfatta flera fastigheter skola därför enligt 2 §

i förslaget vara undantagna från lagens tillämplighetsområde, om »den mellan

fastigheterna lagligen gällande delningen åsidosatts». Lagrådet ifrågasätter

huruvida icke stadgandets mening skulle bättre framgå, om det angåves,

att legalisering varom här är fråga ej må ske, med mindre envar delägare

inom varje fastighet erhållit ägor, som väsentligen motsvara hans andel

i fastigheten.

Det må anmärkas, att enligt vad som torde vara förslagets mening legalisering

jämlikt denna lag — vilken skall avse allenast förhållanden uppkomna

före den 1 januari 1928 — av delning, som ej berör mer än en fastighet,

får äga rum även om för delägarna utlagts lotter som icke motsvara deras

andelstal. För denna ståndpunkt kunna goda skäl anföras. Skulle emellertid

vid sådan förrättning, som enligt förslaget skall företagas, framkomma att

vid ägotilldelningen en mera betydande avvikelse från andelstalen skett,

kan detta vara eu anledning för lantmätaren att närmare kontrollera, att delningen

verkligen gällt blott en fastighet och att således avvikelsen icke beror

på att även annan fastighet varit inbegripen i delningen.

Av remissprotokollet framgår att sämjedelning, som avser allenast för

flera registerfastigheter samfälld mark, icke skall få legaliseras, Lagrådet

anser det till underlättande av en riktig läsning av lagtexten i denna del

önskvärt, att ett uttryckligt stadgande härom gives. Ett sådant kunde lämpligen

få sin plats i en andra punkt i 2 § och erhålla en lydelse, som nära anknyter

till första punkten.

Övriga lagförslag.

Förslagen lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 februari 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

t. f. cliefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den

13 februari 1953 avgivna utlåtande över de den 23 januari 1953 till lagrådet

remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad;

3) lag om verkan som laga skifte av sämjedelning m. in.;

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr S3b)

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavarc att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område; samt

5) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 17 juni 1932 (nr 223)

med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar

av Kopparbergs län.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden följande.

Lagrådet har förordat, att i ett nytt andra stycke av 1 § i förslaget till lag

om verkan som laga skifte av sämjedelning in. m. måtte intagas en bestämmelse

av innehåll, att om till fastigheten hör inrösningsjord, förklaring, som

i första stycket sägs, må meddelas allenast om denna jord ingått i sämjedelningen.

Med hänsyn till de skäl lagrådet anfört till stöd härför anser jag

mig böra biträda vad lagrådet sålunda förordat. Lagrådets erinringar beträffande

2 § i samma lagförslag torde likaledes böra beaktas. I detta lagförslag

torde därjämte böra vidtagas några smärre jämkningar av redaktionell natur.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

125

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen alt till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Proposition..................................................... 1

Lagförslag ...................................................... 3

Utdrag av stadsrådsprotokollet den 23 januari 1953.................. 14

Ingress ......................................................... 14

Jämkningar i förrättningsförfarandet.............................. 15

I. Utlämnande av förrättningshandlingar till sakägare.......... 16

II. Platsen för sammanträde vid lantmäteriförrättning.......... 20

III. Tiden för insändande av förrättningshandlingar till överlantmätaren

i visst fall....................................... 25

IV. Fastställelseprövningen .................................. 27

Gällande ordning s. 27. — 1951 års promemoria s. 28. — Yttranden däröver

s. 36. — Fastställelseprövningen av gränsbestämning s. 43. — Departementschefen

s. 48.

V. Detaljutformning ....................................... 52

Legalisering av sämjedelning in. in................................. 58

I. Allmänna synpunkter.................................... 58

Fastighetsbildningssakkunniga s. 58. — Yttranden s. 68. — Departementschefen

s. 79.

II. Detaljutformning ....................................... 84

Till lagrådet remitterat lagförslag.................................. 100

Fastighetsbildningssakkunnigas lagförslag.......................... 112

Lagrådets utlåtande.............................................. 121

Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 februari 1953.................. 124

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

52S337

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:109 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 11 juni 1915 s. 3 i texten
  2. 3LU 1953:11 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 s. 1 i texten