Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

1953-02-20 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:68, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 68.

1

Nr 68.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen

den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting

och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande

av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet; given Stockholms

slott den 20 februari 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och

4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting

och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna

för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås en höjning av det bidrag landsting och städer

utanför landsting lämnar för vård på de s. k. riksplatserna vid karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet från 2 kronor 50 öre till det belopp, varmed

den fastställda legosängsavgiften på allmänt rum vid dessa sjukhus

överstiger 3 kronor, allt för vårddag räknat. Avsikten är att höja legosängsavgifterna

i viss anslutning till de taxehöjningar, som enligt särskilda avtal

skett för utomlänspatienter på landstingssjukhusen. Enligt förslaget skall

vårdbidrag utgå även vid vård på enskilt och halvenskilt rum. Vidare föreslås

en viss utvidgning av kretsen av läkare, som äger att med verkan att

vårdbidrag utgår remittera sjuka till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

för vård.

1-—Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 68.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av I och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655)

angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till

bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och

serafimerlasarettet.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 angående

bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till

bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och

serafimerlasarettet skola hava följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

1 §•

Då någon för vård, som avses i 1 §

lagen om vissa av landsting eller

kommun drivna sjukhus, intages å

allmän avdelning vid karolinska

sjukhuset, har det landsting, inom

vars område han är boende, att till

sjukhuset såsom bidrag till kostnaderna

för vården erlägga ett belopp

av två kronor 50 öre för vårddag under

förutsättning antingen att

han under vistelse inom Stockholms

stad eller Stockholms län insjuknat

i den sjukdom, vården avser, eller

ock att han erhållit hänvisning till

karolinska sjukhuset för vård, som

ej kan beredas å landstingets sjukvårdsinrättningar.

Sådan hänvisning

skall ske skriftligen och må meddelas

av lasaretts-, sjukstugu-, sanatorie-

eller tuberkulossjukstuguläkare

vid lasarett, sjukstuga, sanatorium

eller tuberkulossjukstuga, som drives

av landstinget, så ock av vederbörande

tjänsteläkare. Med lasarettsläkare,

som nyss sagts, skall i före
-

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

Då någon för vård, som avses i 1 §

lagen om vissa av landsting eller

kommun drivna sjukhus, intages å

karolinska sjukhuset, har det landsting,

inom vars område han är boende,

att till sjukhuset erlägga bidrag

till kostnaderna för vården enligt

vad nedan sägs.

Skyldighet att utgiva sådant vårdbidrag

föreligger under förutsättning

antingen att den å karolinska

sjukhuset intagne under vistelse inom

Stockholms stad eller Stockholms

län insjuknat i den sjukdom, vården

avser, eller ock att han erhållit

hänvisning till karolinska sjukhuset

för vård, som ej kan beredas å landstingets

sjukvårdsinrättningar. Sådan

hänvisning skall ske skriftligen och

må meddelas av lasaretts-, sjukstugu-,

sanatorie- eller tuberkulossjukstuguläkare

vid lasarett, sjukstuga,

sanatorium eller tuberkulossjukstuga,

som drives av landstinget,

så ock av vederbörande tjänsteläka
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

(Nuvarande lydelse:)

varande hänseende jämställas överläkare

vid akademiska sjukhuset i

Uppsala.

Vad i första stycket stadgas om

landsting skall i tillämpliga delar

gälla stad, som ej deltager i landsting.

Utgår vårdbidrag, som i första

stycket avses, minskas legosängsavgiften

med ett häremot svarande belopp.

4 §.

Då någon, som ej är boende inom

Stockholms stad eller Stockholms

län, intages å allmän avdelning vid

serafimerlasarettet, skall vad i 1 och

2 §§ sägs äga motsvarande tillämpning.

(Föreslagen lydelse:)

re. Med lasarettsläkare, som nyss

sagts, skall i förevarande hänseende

jämställas överläkare vid akademiska

sjukhuset i Uppsala samt överläkare

vid statens sinnessjukhus och

annat därmed jämförligt sinnessjukhus.

Vårdbidraget skall, oavsett huruvida

vården meddelas å allmänt, enskilt

eller halvenskilt rum, för varje

vårddag utgå med det belopp, varmed

den för sjuka från landstingsområdet

fastställda legosängsavgiften

å allmänt rum vid karolinska

sjukhuset överstiger tre kronor.

Vad ovan stadgas om landsting

och landstingsområde skall i tillämpliga

delar gälla stad, som ej deltager

i landsting.

Utgår vårdbidrag, minskas legosängsavgiften

med ett häremot svarande

belopp.

4 §•

Då någon, som ej är boende inom

Stockholms stad eller Stockholms

län, intages å serafimerlasarettet,

skall vad i 1 och 2 §§ sägs äga motsvarande

tillämpning.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1953.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 februari

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Torsten i Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund,

fråga om ändrade grunder för bidrag från landsting och städer utanför

landsting till kostnader för vård på karolinska sjukhuset m. m. samt

anför.

Inledning.

Av de allmänna vårdplatserna på karolinska sjukhuset är ett visst antal

avsedda för patienter från Stockholms stad och Stockholms län och ett

visst antal, de s. k. riksplatserna, för patienter från landet i övrigt. Beträffande

serafimerlasarettet förhåller det sig på liknande sätt. Mellan staten

samt Stockholms stad och Stockholms läns landsting har ingåtts avtal, som

bl. a. innehåller bestämmelser om skyldighet för staden och landstinget

att bidraga till sjukhusens vårdkostnader. Beträffande övriga landsting

och städer utanför landsting regleras motsvarande skyldighet genom förordningen

den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och

städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård

i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, i fortsättningen

kallad bidragsförordningen. Enligt denna förordning åligger det landsting

(varmed här och i det följande jämställes stad utanför landsting) att —

då en inom dess område boende person intages på allmän avdelning vid

ifrågavarande sjukhus för vård, som avses i 1 § sjukhuslagen, — till statsverket

erlägga bidrag till kostnaden för vården med 2 kronor 50 öre för

vårddag. Som förutsättning för bidragsskyldighet stadgas emellertid att

den intagne antingen under vistelse inom Stockholms stad eller Stockholms

län insjuknat i den sjukdom, vården avser (akuta fall), eller er
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. DIaj:ts proposition nr 68. 5

hållit hänvisning till sjukhuset för vård, som ej kan beredas å landstingets

sjukvårdsinrättningar (remissfall). Sådan hänvisning skall enligt bidragsförordningen

ske skriftligen och får meddelas av lasaretts-, sjukstugu-,

sanatorie- eller tuberkulossjukstuguläkare vid lasarett, sjukstuga, sanatorium

eller tuberkulossjukstuga, som drives av landstinget, samt av vederbörande

tjänsteläkare. Med lasarettsläkare som nyss sagts jämställes överläkare

vid akademiska sjukhuset i Uppsala.

Utgår vårdbidrag enligt vad nu sagts, minskas legosängsavgiften för den

intagne med motsvarande belopp.

Enligt gällande reglemente för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

fastställer Kungl. Maj :t på förslag av sjukhusens direktion avgifter

för vård av intagna sjuka, varvid iakttages vad avtalen med Stockholms

stad och Stockholms läns landsting i det hänseendet innehåller.

I skrivelse den 28 mars 1951 har direktionen för karolinska sjukhuset

— samtidigt som den föreslagit en väsentlig höjning av legosängsavgifterna

— ifrågasatt en motsvarande höjning av de vårdbidrag, som utgår

enligt bidragsförordningen. Direktionens förslag innebär, att vårdbidragen

skulle bestämmas till 27 kronor för vårddag och att de skulle utgå ej blott

som hittills vid vård på allmän avdelning utan även vid vård på enskilt

och halvenskilt rum.

Yttranden över skrivelsen har avgivits av styrelserna för Svenska landstingsförbundet

och Svenska stadsförbundet, varefter medicinalstyrelsen,

statens priskontrollnämnd och statskontoret i nu nämnd ordning utlåtit

sig i ärendet. I ett den 21 oktober 1952 dagtecknat, förnyat yttrande

från direktionen, vid vilket fogats bl. a. skrivelser från överläkareföreningen

vid karolinska institutets undervisningssjukhus och karolinska

institutets lärarkollegium, har direktionen yrkat en ytterligare höjning av

legosängsavgifterna och en jämkning av reglerna om vårdbidrag. Häröver

har medicinalstyrelsen samt landstings- och stadsförbundens styrelser yttrat

sig.

Under ärendets gång har ifrågasatts, att bidragsförordningens bestämmelser

om vilka läkare som — med verkan att vårdbidrag skall utgå —

äger remittera patienter till sjukhusen för vård borde i olika hänseenden

ändras. Oberoende av det förut berörda ärendet har därjämte medicinalstyrelsen

i skrivelse den 8 oktober 1951 anhållit, att den ifrågavarande

remissrätten måtte utsträckas även till överläkare vid statens sinnessjukhus

eller annat därmed jämställt sinnessjukhus. Över denna framställning

har direktionen för karolinska sjukhuset samt landstings- och stadsförbundens

styrelser avgivit yttranden.

Jag anhåller nu att få taga upp dessa frågor till närmare behandling

och ämnar därvid först redogöra för de förhållanden, som ligger till grund

för den nuvarande ordningen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

Grunderna för den nuvarande ordningen.

Till kostnaden för karolinska sjukhusets uppförande har staten, Stockholms

stad och Stockholms läns landsting bidragit, däremot icke övriga

landsting eller städer utanför landsting. Byggnadskostnaderna för riksplatserna

har helt betalats av staten. Detta sammanhänger med att riksplatserna

i främsta rummet torde ha inrättats för att tillgodose den medicinska

undervisningens behov.

Beräffande sistnämnda landstings och städers bidrag till kostnaderna för

karolinska sjukhusets drift avvisades, då denna fråga första gången prövades

1930, ett förslag om ett sådant bidrag, beräknat efter den verkliga

nettokostnaden för patienter från respektive vårdområde. I enlighet med

ett förslag av landstingsförbundets styrelse bestämdes i stället att för riksplatserna

skulle uttagas en legosängsavgift, motsvarande avgiften för utomlänspatienter

i allmänhet vid landets lasarett. Beträffande patienter, som

insjuknat i huvudstaden eller i Stockholms län och sökte vård å karolinska

sjukhuset, samt patienter, vilka av vederbörande lasarettsläkare remitterats

dit för vård, som ej stod att få på det egna sjukvårdsområdets inrättningar,

skulle området lämna vårdbidrag om 2 kronor 50 öre per dag.

Övriga patienter däremot skulle själva gälda hela den fastställda legosängsavgiften.

Detta system, som i stort sett innebar tillämpning av ett redan

praktiserat förfarande, avsåg endast att reglera förhållandena mellan

patienterna och vederbörande landsting. Med hänsyn bl. a. till att lång

tid skulle förflyta, innan sjukhuset stod färdigt, ansågs den angivna ordningen

för det dåvarande icke böra lagfästas.

Enligt beslut av 1936 års riksdag övertog staten från och med den 1 juli

1937 serafimerlasarettets drift, varvid lasarettet ställdes under förvaltning

av direktionen för karolinska sjukhuset.

I skrivelse den 15 januari 1937 framlade direktionen förslag till bestämmelser

angående bidrag från landsting för vård i vissa fall å karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet. Direktionen anknöt därvid i allt väsentligt

till den 1930 fastslagna ordningen och föreslog att motsvarande grunder

för landstingens bidragsskyldighet skulle tillämpas även vid serafimerlasarettet.

För båda sjukhusen borde legosängsavgiften å allmän avdelning

för sjuka från andra delar av riket än Stockholms stad och län fastställas

till vad som då i allmänhet tillämpades vid landets lasarett för

utomlänspatienter eller omkring 5 kronor för vårddag. Ett vårdbidrag å

2 kronor 50 öre ansågs ur landstingssynpunkt vara motiverat med hänsyn

till att landstingets kostnader för den sjukes vård å en landstingets egen

anstalt skulle bli betydligt större än bidragets belopp. — Direktionens

förslag till bestämmelser överensstämde i de hänseenden varom nu är fråga

med vad som sedermera blev innehållet i 1937 års förordning utom på en

punkt, nämligen den om remissrätten. I denna del innefattade förslaget

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 68.

att hänvisning skulle få utfärdas av lasaretts- eller sanatorieläkare vid

av landstinget drivet lasarett eller sanatorium eller, där intagningen avsåg

Konung Gustaf V:s jubileumsklinik, av vederbörande tjänsteläkare. Mot

denna utformning av hänvisningsrätten riktades under förslagets remissbehandling

vissa erinringar. Med anledning härav uttalade departementschefen,

då han i propositionen nr 272/1937 framlade förslag till bidragsförordning,

att frågan om remissrätten borde helt bedömas ur synpunkten

av vad som var lämpligast för de vårdbehövande själva. Dessa syntes ha

intresse av att få så bekväm tillgång till remissberättigade läkare som omständigheterna

medgav. Remissrätten borde därför utsträckas till att gälla

bl. a. sjukstuguläkare (även tuberkulossjukstuguläkare), och tjänsteläkare

borde få rätt att meddela hänvisning även till andra avdelningar än till

j ubileumskliniken.

Propositionen antogs av riksdagen. I enlighet härmed utfärdades bidragsförordningen,

vilken sedermera icke ändrats.

Den nuvarande ordningen.

På karolinska sjukhuset är numera 560 riksplatser i bruk. Vidare förfogar

medicinska klinikens garnisonsavdelning över 139 vårdplatser, på

vilka, utom militär personal, även vårdas civila patienter från hela landet.

Antalet enskilda och halvenskilda vårdplatser uppgår på karolinska sjukhuset

till 67 respektive 100.

Av serafimerlasarettets 456 allmänna vårdplatser disponeras sammanlagt

300 i första hand av Stockholms stad och Stockholms län; återstoden begagnas

för vård av sjuka från landet i övrigt. Därjämte finns på serafimerlasarettet

13 enskilda och 64 halvenskilda vårdplatser.

Beträffande landstingens bidragsskyldighet enligt 1937 års förordning

hänvisas till den i inledningen lämnade redogörelsen. Stockholms stad och

Stockholms läns landsting har genom de förutnämnda avtalen åtagit sig

att bidraga till vårdkostnaderna vid de båda statliga sjukhusen enligt grunder,

som i princip anknyter till de verkliga kostnaderna för sjukhusens

drift. Bidraget har i fråga om karolinska sjukhuset för år 1951 preliminärt

beräknats till omkring 42 kronor för vårddag.

För sjuka, boende inom annan del av riket än Stockholms stad eller

Stockholms län, uppgår numera legosängsavgifterna å allmänt rum vid

båda sjukhusen till 7 kronor för var och en av de 15 första vårddagarna

samt 6 kronor för var och en av följande vårddagar. Då ifrågavarande

legosängsavgifter år 1937 först fastställdes till 5 kronor för vårddag, har

alltså i vårdbidragsfallen patientens andel i avgiften höjts från 2 kronor

50 öre till 4 kronor 50 öre respektive 3 kronor 50 öre, allt för vårddag

räknat.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

Till jämförelse kan nämnas, att patientavgifterna å allmänt rum för

sjuka, boende inom Stockholms stad, utgör 5 kronor för var och en av

de 30 första vårddagarna samt 4 kronor för var och en av följande vårddagar.

Beträffande sjuka från Stockholms län uppgår motsvarande siffror

till 3 kronor och 2 kronor, dock att nedsättningen följer redan efter 20

vårddagar. På enskilda och halvenskilda rum är legosängsavgifterna för

sjuka, boende inom riket, 20 respektive 12 kronor för vårddag (vid vård

å enklare halvenskilt rum på serafimerlasarettet 10 kronor per vårddag).

För utländska medborgare, som ej är mantalsskrivna inom riket, finns en

särskild högre taxa.

Ändringsförslag och yttrandena däröver.

1. Vårdbidragens storlek m. m.

Direktionens för karolinska sjukhuset första förslag. I sin skrivelse den

28 mars 1951 föreslår direktionen, som inledningsvis nämnts, en väsentlig

höjning av legosängsavgifterna för riksplatserna vid sjukhusen och ifrågasätter

i samband härmed, att landstingens vårdbidrag genom en ändring i

bidragsförordningen höjs i motsvarande mån samt utgår även vid vård

på enskilt och halvenskilt rum.

Som skäl för förslaget åberopas dels de under senare år starkt stegrade

vårddagskostnaderna dels innehållet i en år 1950 mellan landstingsförbundets

styrelse och stadsförbundets sjukvårdsdelegation ingången överenskommelse

om hemställan till huvudmännen att ömsesidigt ikläda sig vissa

förpliktelser i fråga om ersättning för sjukhusvård, som meddelas inom

främmande sjukvårdsområde (1950 års utomlänsavtal). Direktionen upplyser,

att samtliga huvudmän iklätt sig förpliktelser enligt detta avtal, och

framhåller om innebörden och konsekvenserna härav.

Dessa förpliktelser innebära i huvudsak, att det landsting, till vars sjukvårdsområde

patienten hör, skall erlägga bidrag till huvudmannen för det

sjukhus, där patienten vårdas, därest detta sjukhus är beläget inom annat

sjukvårdsområde. Bidraget är bestämt till 30 kronor för vårddag med avdrag

för den legosängsavgift patienten själv har att erlägga efter hemortslandstingets

bestämmelser, och betingelserna för bidragets utbetalande äro

i stort sett desamma som stadgas i 1937 års bidragsförordning, dock med

den skillnaden, att bidraget utbetalas även vid vård på halvenskilt och

enskilt rum.

Innan denna överenskommelse träffades, tillämpade landstingen i allmänhet

en legosängstaxa av 10 kronor per vårddag för utomlänspatienter

och den nya taxan innebär således en höjning med 20 kronor.

Direktionen fortsätter.

För karolinska sjukhuset, som i viss mån betraktas såsom ett rikssjukhus,

föreligger icke samma skäl för en höjning av vårdavgiften, som för

landstingen. Genom den nu av de sistnämnda överenskomna taxehöj
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

ningen komma emellertid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet i

det läget, att vården där blir billigare än å andra sjukhus, belägna utanför

det egna landstingsområdet, och risk torde föreligga att antalet till karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet remitterade patienter ökas i så

hög grad, att långa väntetider uppkomma till men för patienterna. Det

synes icke heller orimligt, att landstingen ersätta staten för den sjukvård,

staten bestrider åt dem.

I enlighet härmed föreslår direktionen, att legosängsavgiften för vård

på allmän sal av patienter från annan del av riket än Stockholms stad och

Stockholms län höjes till 30 kronor per vårddag eller samma belopp som

enligt 1950 års utomlänsavtal. Legosängsavgifterna för dessa patienter

på enskilt eller halvenskilt rum föreslås höjda i motsvarande mån. Innebörden

härav för vårdbidragens del synes vara, att dessa höjs från nuvarande

2 kronor 50 öre till 27 kronor.

Direktionen framhåller, att någon risk för minskat antal »rikspatienter»

till följd av höjningen icke torde föreligga, då ju avgiften icke kommer att

överstiga den vid andra sjukhus tillämpade för patienter från främmande

sjukvårdsområde.

I skrivelsen den 28 mars 1951 föreslår direktionen även vissa andra

höjningar av legosängsavgifterna vid de båda sjukhusen. Samtliga de föreslagna

taxehöjningarna skulle enligt direktionens beräkning medföra en

inkomstökning för dessa sjukhus av mer än 3 500 000 kronor.

Direktionens senare förslag. I sin skrivelse den 21 oktober 1952 framhåller

direktionen till en början, att överläkareföreningen vid karolinska

institutets undervisningssjukhus och lärarkollegiet vid institutet i yttranden

till direktionen ansett en höjning av legosängsavgifterna motiverad

men föreslagit vissa ändringar i remissrätten vid intagning på sjukhusen.

Detta förslag skall refereras i det följande. Beträffande avgiftshöjningen

framhåller lärarkollegiet.

Karolinska sjukhuset har tillkommit uteslutande för att tillgodose karolinska

institutets behov av undervisningskliniker och forskningsavdelningar

och har som följd härav sjukhusets kliniker och avdelningar dimensionerats

med utgångspunkt från institutets behov av tillräckligt sjukmaterial

för undervisning och forskning. De vårdplatser å sjukhuset, som icke

kontraherats av staden och länet, men ansetts erforderliga för undervisning

och forskning äro avsedda för hela riket och hava helt bekostats av

staten. Varje åtgärd, som kan antagas medföra en underbeläggning av de

statliga vai dplatserna, de s. k. rik splatserna, maste vara ägnad* att äventyra

institutets möjligheter att bedriva fullgod undervisning och forskning. Det

synes icke uteslutet, att en höjning av legosängsavgifterna i enlighet med

direktionens förslag kan få menliga följder i nu berört avseende. Enligt

kollegiets förmenande framstår emellertid en höjning av legosängsavgifterna

som motiverad. Vid bedömningen av avgifternas storlek bör dock

beaktas att icke en sådan höjning av avgifterna sker, att risk uppstår för

underbeläggning av riksplatserna å sjukhuset och därmed fara för den av

institutet å sjukhuset bedrivna undervisningen och forskningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

Direktionen uppger i fortsättningen, att landstingsförbundet i skrivelse

den 14 juni 1951 hos direktionen begärt att vårdbidrag från landstingen,

utan hinder av vad i 1937 års bidragsförordning stadgas, skall uttagas med

sådant belopp, att den avgift, som stannar på patienten, begränsas till 3

kronor per dag. Stadsförbundets sjukvårdsdelegation, som under hand

beretts tillfälle yttra sig över landstingsförbundets hemställan, hade därvid

anfört att inom delegationen samtliga representanter för de städer,

som berördes av bidragsförordningen, uttalat sig för en sådan ändring av

bidragsförordningen att rikspatienter vid karolinska sjukhuset och seiafimerlasarettet

skulle erlägga samma legosängsavgift, som gällde inom

patientens eget sjukvårdsområde. Huvudmannen skulle i så fall ikläda sig

skyldigheten att utgiva vårdbidrag till det statliga sjukhuset med så stort

belopp, att detta jämte den avgift patienten erlagt skulle täcka den för

sjukhuset fastställda legosängsavgiften. Härvid förutsattes dock viss ändring

i remissrätten.

Med förmälan, att hösten 1952 genom landstingsförbundets styrelse och

stadsförbundets sjukvårdsdelegation upprättats ett förslag till nytt utornlänsavtal

(1952 års utomlänsavtal), vilket lär ha godkänts av samtliga

huvudmän, ifrågasätter direktionen slutligen en ytterligare höjning av legosängsavgifter

och vårdbidrag. Direktionen redogör härvid först för förslaget

till utomlänsavtal.

Enligt detta förslag indelas utomlänspatienterna i två huvudkategorier,

nämligen dels patienter, som under vistelse inom främmande sjukvårdsområde

drabbas av sjukdom eller skada och till följd därav blivit i behov

av omedelbar vård å sjukvårdsanstalt, dels ock patienter, som för specialistvård

remitterats till främmande anstalt av någon hos hemlandstinget anställd

lasarettsläkare, sanatorieläkare, epidemisjukhusläkare eller sjukstugeläkare,

utnämnd av Kungl. Maj:t.

För den första kategorien av patienter (akuta fall) skall den mellan

huvudmännen överenskomna ersättningen utgöra 35 kronor per vårddag

vid vård på allmän sal. För den andra kategorien (remisspatienter) skall

vårdavgiften på allmän sal utgöra 50 kronor. För utomlänspatienter på

halvenskilt eller helenskilt rum skall erläggas den patientavgift, som bestämmes

av huvudmannen för den anstalt, där vården meddelas, med

avdrag för den nettoersättning, som utgår från hemlandstinget för vård på

allmän sal och som debiteras hemlandstinget.

Enligt förslag av landstingsförbundets styrelse skulle för patienter från

främmande sjukvårdsområde dessa avgifter utgöra beträffande akuta fall

på halvenskilt rum 45 kronor och på helenskilt 55 kronor per vårddag och

för remisspatienter 60 kronor på halvenskilt och 70 kronor på helenskilt

rum.

Direktionen framhåller i anslutning härtill bl. a.

Om 1952 års utomlänsavtal skulle tillämpas i fråga om legosängsavgifterna

för rikspatienter på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet —

såsom direktionen beträffande 1950 års utomlänsavtal förutsatt i skrivelsen

den 28 mars 1951 — lcomme dessa avgifter att väsentligt höjas, särskilt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

för remisspatienter. Patienter, vilka icke utgöra akuta fall och som utan

remiss infinna sig på karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet för

undersökning och vård, skulle själva ha att svara för erläggandet av avgifterna.

Dessas storlek komme sannolikt att i många fall verka avskräckande.

Man kan måhända även befara att, om samma avgifter tillämpas

vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet som föreslagits för remisspatienter

enligt utomlänsavtalet, läkarna vid landstingens sjukhus kommer

att vara mera restriktiva än hittills i fråga om remiss av patienter

till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

Av nu anförda skäl samt med hänsyn till de farhågor rörande patienttillströmningen

till sistnämnda sjukhus, som uttalats av överläkarföreningen

och karolinska institutets lärarkollegium, synes en höjning av avgifterna

till den storlek, som gäller för remisspatienter enligt utomlänsavtalet,

knappast tillrådlig. En avgiftshöjning vid direktionens sjukhus vad

rikspatienter beträffar bör givetvis äga rum. Höjningen bör emellertid måhända

icke göras högre än till de belopp, som enligt nyssnämnda avtal

gäller för inom främmande sjukvårdsområde akut insjuknade personer,

således 35 kronor på allmän sal, 45 på halvenskilt och 55 kronor på helenskiit

rum.

Beträffande bidragsförordningen framhåller direktionen, att den icke har

något att erinra mot att denna ändras på det sätt att rikspatienter å karolinska

sjukhuset och serafimerlasarettet skall till dessa sjukhus erlägga

vårdavgift endast med det belopp, som de skulle ha haft att betala vid hemortssjukhus.

Återstoden av ersättningen skulle uttagas av vederbörande

huvudman direkt från de båda sjukhusen.

Innebörden härav är sålunda att det i bidragsförordningen fastslagna

vårdbidraget höjes från 2 kronor 50 öre till 32 kronor.

Svenska landstingsförbundets styrelse har i ärendet framhållit i huvudsak

följande.

Karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet är att anse såsom rikssjukhus,

varför patienterna å dem i princip icke kan likställas med utomlänspatienter.

För ett undervisningssjukhus, nämligen Lunds lasarett, gäller

landstingens avgiftsbestämmelser, vilket icke varit odelat till fördel

ur undervisningssynpunkt. Förslag har därför väckts att lasarettet skulle

få ett antal riksplatser med lägre vårdavgifter. Lämpligheten av direktionens

förslag om avgiftshöjning kan med hänsyn härtill ifrågasättas.

Förslagen innebär i princip att den särställning i avgiftshänseende, som

kommit riksplatserna å sjukhusen till del, upphäves. Därigenom skulle

otvivelaktigt det sekundärkommunala huvudmannaskapet för kroppssjukvården

bli klarare markerat. I och för sig har styrelsen intet att invända

mot en dylik ordning, som synes både rationell och ägnad att befordra en

önskvärd decentralisering av specialvården. Men om avgifterna höjs och

vårdbidragen som en följd därav jämväl ökas, skulle kostnaderna för sjukhusens

drift i betydande omfattning överflyttas på landstingen, vilket icke

kan anses rimligt. En förutsättning för att direktionens förslag skall kunna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

accepteras är därför, att landstingen beredes kompensation i annan ordning.

Förbundsstyrelsen anför i detta sammanhang.

Utvecklingen har under senare år gått i den riktningen, att statens bidrag

till den av landstingen bedrivna verksamheten blivit av allt mindre betydelse,

då dessa bidrag icke anpassats efter penningvärdets fall utan förblivit

oförändrade. Förslag om återställande av den tidigare kostnadsfördelningen

mellan staten och landstingen ha hittills ej vunnit beaktande.

Under sådana förhållanden kan det knappast anses riktigt, att staten i ett

fall som det föreliggande, där rollerna äro så att säga ombytta, ställer krav

på kompensation av landstingen för inträdda kostnadsstegringar, utan något

som helst vederlag. Då avsikten i förevarande tall ju icke är att belasta

staten med några ökade kostnader, borde det ej vara omöjligt, att träffa

en skälig uppgörelse i denna fråga, exempelvis genom att en höjning sker

av de statliga driftbidragen till en eller annan vårdform.

Slutligen hemställer landstingsförbundets styrelse, att bidragsförordningen

ändras så att den avgift, som landstingspatienterna själva skall

erlägga vid vård på de båda statliga sjukhusen, blir densamma som gäller

för patienter, vårdade enligt utomlänsavtalet. Den av direktionen i dess

skrivelse den 21 oktober 1952 förordade formuleringen täcker ej förhållandena

inom landstingen, där avgiften enligt utomlänsavtalet icke alltid

överensstämmer med avgiften för inomlänspatienter. Stadgandet torde därför

lämpligen böra utformas så att patienten själv har att erlägga den

avgift, som vederbörande hemlandsting bestämmer.

Svenska stadsförbundets styrelse har i sitt yttrande över direktionens

första skrivelse avstyrkt det däri framlagda förslaget om höjning av vårdavgifterna.

Förbundsstyrelsen har därvid bl. a. anfört, att det vore mindre

tilltalande att vidtaga en kraftig avgiftshöjning för att möta en befarad

köbildning, om vilken ännu närmare erfarenhet saknades. Då vården vid

karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet torde vara i avsevärd grad

betingad av undervisnings- och forskningskrav, synes det rimligt att större

delen av kostnaderna därför bäres av statsverket. Om vårdbidragen trots

invändningarna däremot höjdes, borde de huvudmän, som träffas därav,

i annan ordning kompenseras för avgiftshöjningen. — I sitt yttrande över

direktionens senare skrivelse har stadsförbundets styrelse emellertid godtagit

de grunder för vårdbidragen, som direktionen slutligen föreslagit.

Styrelsen förklarar sålunda, att några principiella invändningar inte kan

göras mot att vårdkostnaderna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

betalas av vederbörande sjukvårdshuvudmän, så länge dessa

kostnader ej överstiger kostnaderna för motsvarande vård vid huvudmännens

egna sjukhus och ej heller avser patienter, som intagits uteslutande

för undervisningens behov. Mot de vårdavgifter, som huvudmännen enligt

direktionens förslag skall erlägga finner styrelsen i och för sig inte något

att erinra; detta med hänsyn till nuvarande höga kostnader vid kom
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

munala sjukhus av motsvarande omfattning och standard. Styrelsen konstaterar

med tillfredsställelse, att direktionens förslag innebär en tillämpning

av utomlänsavtalets principer i så måtto att patienten själv i regel ej

behöver betala mer än 3 kronor för vårddag.

Medicinalstyrelsen har tillstyrkt direktionens slutliga förslag och har

därvid understrukit, att en rikspatient som vårdas på karolinska sjukhuset

eller serafimerlasarettet borde erlägga vårdavgift högst med det belopp,

som han skulle ha betalat vid hemortssjukhus. Enligt medicinalstyrelsens

mening vore det rimligt, att landstingen i annat lämpligt sammanhang

kompenserades för sina genom vårdbidragens höjning ökade utgifter.

Statens priskontrollnämnd och statskontoret har båda tillstyrkt bifall

till de i direktionens första skrivelse framlagda förslagen. Statskontoret

bär därvid förklarat, att någon anledning att gottgöra landstingen för

ökade utgifter ej torde förefinnas.

2. Remissrätten.

Frågan om vilka läkare som skulle äga att, med verkan att vårdbidrag

utgår, hänvisa patienter till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,

beröres av svenska landstingsförbundets styrelse. I dess yttrande över direktionens

skrivelse den 28 mars 1951 framhåller förbundsstyrelsen, att om

vårdbidragen skulle utgå med samma belopp som enligt utomlänsavtalet,

borde också remissrätten anpassas efter nämnda avtals regler. Detta innebär

— enligt det då gällande 1950 års utomlänsavtal — att remissrätt

skulle tillkomma endast lasaretts- och sanatorieläkare inom landstingets

eget sjukvårdsområde. Mot detta anför överläkareföreningen vid karolinska

institutets undervisningssjukhus i yttrande till direktionen, att en sådan

begränsning av remissrätten skulle komma att menligt inverka på de akademiska

lärarnas fria val av undervisnings- och forskningsmaterial. Hänvisningen

av patienter till de båda sjukhusen skulle helt bli beroende av

de inremitterande läkarnas godtycke och personliga inställning till fallen

och i flertalet fall vara betingad enbart av sjukvårdande synpunkter och

ej av undervisnings- och forskningssynpunkter. En viktig förutsättning

för en fullgod undervisningsverksamhet vid sjukhusen vore, att överläkarna

hade möjlighet till fritt urval av patienter, som lämpar sig ur

undervisnings- och forskningssynpunkt, överläkarna borde därför erhålla

rättighet att själva utfärda remisser till intagning på sjukhusen i full överensstämmelse

med vad som gäller för lasarettsläkare vid utfärdande av

remiss för vård av patient utanför det egna sjukvårdsområdet. I detta

uttalande instämmer karolinska institutets lärarkollegium.

Direktionen för karolinska sjukhuset ansluter sig icke till något av de

nu anmärkta ändringsförslagen utan framhåller i sin senare skrivelse, att

remissi ätten bör bibehållas sadan den utformats i bidragsförordningen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

Beträffande den av överläkareföreningen föreslagna utvidgningen av

remissrätten anför svenska landstingsförbundets styrelse i sitt yttrande

över sistnämnda skrivelse.

Utvidgas remissrätten på detta sätt, kan befaras, att de tillgängliga platserna

beläggas med patienter, som vända sig direkt till dessa sjukhus och

som ofta kanske lika väl kunde ha vårdats å henrlänets sjukhus, medan

verkligt trängande fall, försedda med remiss av hemlänets läkare, utestängas

eller få förlängd väntetid. Härtill kommer att det är en strävan

från huvudmannahåll att hegränsa den nuvarande remissrätten till de båda

statliga sjukhusen. Önskvärt är härvid att komma fram till ett enhetligt

förfarande på detta område, när det gäller såväl de statliga sjukhusen som

de kommunala sjukhus, till vilka remisser sker enligt det s. k. utomlänsavtalet.

Styrelsen anser sig under sådana förhållanden på det bestämdaste

böra avstyrka den föreslagna utvidgningen av remissrätten.

Även svenska stadsförbundets styrelse avstyrker förslaget i fråga och

framhåller bl. a. följande. Om statens undervisningssjukhus för att bedriva

fullgod undervisningsverksamhet behöver andra patienter än dem

som kan tillföras sjukhusen enligt gällande avtal med Stockholms stad och

län eller med tillämpning av utomlänsavtalets principer, bör staten såsom

huvudman för undervisningen helt svara för dessa patienters vårdkostnader.

Remissrätten enligt bidragsförordningen bör därför begränsas så

att den — i överensstämmelse med vad som stadgas i 1952 års utomlänsavtal

— endast tillkommer hos hemlandstinget anställda lasarettsläkare,

sanatorieläkare, epidemisjukhusläkare och sjukstuguläkare, de sistnämnda

under den ytterligare förutsättningen att de utnämnts av Kungl. Maj :t.

Medicinalstyrelsen anser däremot visst fog föreligga för att överläkarna

vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet får remissrätt enligt bidragsförordningen.

I skrivelse den 8 oktober 1951 yrkar medicinalstyrelsen, att remissrätten

utsträckes även till överläkare vid statens sinnessjukhus eller annat därmed

jämställt sinnessjukhus. Till stöd för detta yrkande anför styrelsen.

Utvecklingen inom sinnessjukvården har medfört ett behov av samarbete

med andra specialister, främst neurologi och neurokirurgi. Särskilt gäller

detta fall av epilepsi, där orsaken till sjukdomen är oklar eller operation

kan tänkas bota eller förbättra tillståndet, fall av misstänkt eller diagnostiserad

hjärntumör samt fall lämpade för lobotomioperation. Härtill kommer,

att de ökade diagnostiska resurserna — röntgen, utbyggda laboratorier

m. m. — som ställts till sinnessjukhusens förfogande, möjliggjort för berörda

överläkare att med erforderlig säkerhet bedöma, om intagning å

karolinska sjukhuset eller serafimerlasarettet är påkallad eller icke. Den

öppna psykiatriska verksamheten vid sinnessjukhusen har dessutom ökat

i omfattning, bland annat beroende på de mottagningar, som organiserats

genom den sedan några år utbyggda hjälpverksamheten. Läkarna vid sinnessjukhusen

konsulteras numera även i betydande omfattning direkt av

patienter och nyssnämnda läkares specialutbildning tages i anspråk av

läkare inom andra vårdområden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

Medicinalstyrelsens förslag har av direktionen för karolinska sjukhuset

och svenska stadsföi''bundets styrelse lämnats utan erinran. Svenska landstingsförbundets

styrelse förklarar, att den icke i och för sig har något att

erinra mot förslaget, så länge nuvarande vårdavgifter tillämpas. Om avgiftssystemet

kommer att omläggas i överensstämmelse med utomlänsavtalet,

bör emellertid — enligt styrelsens förut uttalade mening — även remissrätten

anpassas efter detta avtals regler och i så fall skulle dylik rätt icke

tillkomma ifrågavarande statliga sinnessjukläkare.

Departementschefen.

De statliga undervisningssjukhusen i Stockholm, karolinska sjukhuset

och serafimerlasarettet, har platser, som enligt särskilda avtal är reserverade

för patienter från Stockholms stad och län. Övriga platser, de s. k.

riksplatserna, disponeras för patienter från landet i övrigt. Under vissa

förutsättningar — att patienten insjuknat i staden eller länet eller att han

remitterats till sjukhusen av vissa tjänsteläkare i hemorten — betalar landstingen

enligt en förordning av år 1937 ett särskilt vårdbidrag om 2 kronor

50 öre till sjukhusen för varje dag en patient från landstingsområdet vårdas

på allmän sal på sjukhuset. Då legosängsavgiften för sådana patienter de

första 15 dagarna utgör 7 kronor om dagen, får patienterna, om någon av

de angivna förutsättningarna uppfyllts, sålunda själva betala 4 kronor

50 öre härav.

För patienter från Stockholms stad och län gäller särskilda regler; f. n.

betalar de den första tiden en avgift av 5 respektive 3 kronor för vård på

allmän sal. De driftbidrag, som staden och länets landsting enligt gällande

avtal har att erlägga till karolinska sjukhuset, har för år 1951 preliminärt

beräknats till omkring 42 kronor för vårddag.

Såsom framgår av den förut lämnade översikten utgick man vid tillkomsten

av 1937 års förordning från att legosängsavgifterna för rikspatienter

vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet skulle fastställas

så, att de motsvarade legosängsavgifterna för utomlänspatienter i allmänhet

vid rikets lasarett. Den genomsnittliga vårddagskostnaden vid lasaretten

var på den tiden omkring 7 kronor. Kostnaden per vårddag har därefter

ständigt stegrats och utgjorde 1951 vid rikets delade lasarett i medeltal

36 luonor 14 öie. Under 1952 torde kostnaderna ha varit omkring 15 procent

högre än under 1951.

Vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet har vårddagskostnaderna

regelmässigt varit högre än vid rikets övriga lasarett. För 1951 redovisas

dessa kostnader, vid karolinska sjukhuset till 46 kronor 42 öre och

vid serafimerlasarettet till 43 kronor 62 öre.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

De angivna stegrade kostnaderna motiverar en höjning av legosängsavgifterna

för rikspatienter. En sådan höjning bebådades också av min

företrädare i 1951 års statsverksproposition. Den kan i och för sig verkställas

i administrativ väg. Då det självfallet är otänkbart att göra en mera

avsevärd höjning av dessa avgifter utan att samtidigt höja landstingens

vårdbidrag, måste emellertid även 1937 års förordning om dessa

bidrag revideras, vilket kräver riksdagens medverkan.

Hur stor höjningen av legosängsavgifter och vårdbidrag bör göras är

bl. a. beroende på storleken av motsvarande avgifter och bidrag för utomlänspatienter

på landstingens sjukhus. Dessa har de senaste åren höjts i

flera omgångar. Såsom statsutskottet anfört vid behandling år 1951 av

frågan om vissa svårigheter som uppkommit för landstingssjukhus med

undervisning, måste här en avvägning ske mellan två olika synpunkter.

Å ena sidan bör eftersträvas, att icke relationen mellan olika legosängsavgifter

medför att lasarettsavdelningar vid kommunala sjukhus kommer att

stå helt eller delvis outnyttjade, medan stockning måhända kan uppkomma

vid de statliga sjukvårdsanstalterna. Å andra sidan måste beaktas, att icke

sistnämnda sjukhus till följd av alltför högt satta vårdavgifter förlorar

något av sin rikskaraktär. Möjligheterna att där bedriva fullgod undervisning

och forskning får icke försämras.

Direktionen för karolinska sjukhuset har nu förordat, att legosängsavgifterna

för rikspatienter vid de ifrågavarande statliga sjukhusen skall i princip

höjas till de belopp, som enligt 1952 års utomlänsavtal gäller vid akuta

fall, d. v. s. 35 kronor för allmän sal, 45 kronor för lialvenskilt rum och

55 kronor för enskilt rum, allt per dag, samt att landstingens vårdbidrag

i anslutning därtill skall ökas till skillnaden mellan legosängsavgiftens belopp

och det belopp, som patienten skulle ha haft att betala för vård på

allmän sal vid hemortssjukhuset. Detta innebär att vårdbidraget i regel

skulle uppgå till (35 —3 =) 32 kronor per dag mot nuvarande 2 kronor

50 öre. Den avgift, som patienten själv har att erlägga, skulle alltså i vårdbidragsfallen

regelmässigt utgöra, för allmän sal 3 kronor, för lialvenskilt

rum 13 kronor och för helenskilt rum 23 kronor.

Mot det taxesystem, som direktionen sålunda utgått från, har under ärendets

remissbehandling i och för sig icke riktats någon erinran. Det är att

märka, att de avgifter, som enligt det föreslagna systemet skulle tillföras

karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, trots de betydande höjningarna

skulle icke oväsentligt understiga sjukhusens faktiska vårdkostnader

och att det allt fortfarande skulle ställa sig billigare för ett landsting att

betala vårdavgift för en patient, intagen på något av de båda statliga sjukhusen,

än att bekosta hans vård vid ett hemortslasarett. Vid denna jämförelse

bör beaktas, att remissfallen utgör det övervägande antalet fall, i

vilka vårdavgift utgår, och att den specialistvård, som remissfallen avser,

regelmässigt är särskilt kostnadskrävande. Med hänsyn härtill skulle man

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

kunna ifrågasätta, om det icke vore befogat att — i överensstämmelse med

vad som skett enligt 1952 års utomlänsavtal — även beträffande vårdavgifterna

faststalla en högre taxa för remissfallen än för de akuta fallen.

I likhet med direktionen finner jag det emellertid icke tillrådligt, att vårdavgiften

för remisspatienter bestämmes till så högt belopp som utgår enligt

utomlänsavtalet. Om så skedde, vore det fara att patienttillströmningen

till sjukhusen skulle nedgå så att undervisningens behov icke kunde tillgodoses.

Jag anser det vidare ur praktisk synpunkt mest tillfredsställande

med en enhetlig taxa för akuta fall och remissfall, och jag finner överhuvud

icke skäJ att nu överväga en höjning av legosängsavgifterna och vårdbidraget

utöver vad direktionen föreslagit. Ej heller anser jag, att de synpunkter

for avvägningen av avgifter och bidrag, som nyss anförts, motiverar att

dessa bor sattas till lägre belopp än enligt direktionens förslag. Jag vill

emellertid framhålla, att taxehöjningens inverkan på patienttillströmningen

är mycket svår att på förhand bedöma. Det bör anmärkas, att de föreslagna

avgifterna för rikspatienter, som icke får vårdbidrag (d. v. s. sådana som

insjuknat utanför Stockholms stad eller län och som vårdas på ifrågavaiande

sjukhus utan att ha erhållit remiss enligt bidragsförordningen), är

så höga, att antalet patienter inom denna kategori måste beräknas bli obetydligt.

Av de 3 102 rikspatienter, som under 1951 var intagna på allmän

sal vid karolinska sjukhuset, åtnjöt 967 icke vårdbidrag utan betalade

själva hela legosängsavgiften. För serafimerlasarettets del uppgick motsvarande

siffror under 1952 till 1 447 respektive 322. Det är uppenbart, att

en taxehöj ning sådan som den nu föreslagna kommer att förmå de sjuka

att i väsentligt ökad omfattning söka remiss för att få vårdbidrag. Man

torde kunna förutsätta, att i de fall, då remiss objektivt sett är befogad,

kommer den också att kunna utverkas.

På anförda skäl vill jag i princip biträda direktionens förslag i fråga

om taxehöj ningens storlek.

Direktionen har, som nämnts, förutsatt, att vårdbidrag skall utgå även

vid vård på enskilt och halvenskilt rum. Jag finner detta väl befogat. Det

ai angeläget, att de enskilda och halvenskilda rummen utnyttjas för patienter,

som behöver sådan vård. Om vårdbidrag i förevarande fall icke lämnas,

skulle en höjning av legosängsavgifterna sannolikt medföra, att de

enskilda och halvenskilda rummen i viss utsträckning kommer att stå obegagnade

och de allmänna salarna i motsvarande mån belastas. Vidare kan

anföras, att landstingen själva genom utomlänsavtalet förbundit sig att

lamna bidrag även till utomlänspatienter på enskilt och halvenskilt rum

samt att de erkända sjukkassorna vid utgivande av ersättning för sjukhusvård

icke gör skillnad mellan sals- och rumspatienter. Jag förordar alltså,

att for patienter på enskilda och halvenskilda rum skall utgå samma vårdbidrag

som för salspatienter.

\ad härefter angår frågan om hur de sålunda förordade ändringarna i

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 68.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

1937 års bidragsförordning skall närmare utformas, så kan det uppenbarligen

icke vara lämpligt att — som från olika håll föreslagits — göra vårdbidragets

storlek beroende av det belopp, som den intagne skulle ha haft

att betala vid hemortssjukhus, eller av det belopp, som hemlandstinget

bestämt skall utgå i patientavgift. Särskilt av praktiska skäl är det önskvärt,

att bidraget i samtliga fall utgår med ett enhetligt belopp. Eftersom

den vanligast förekommande patientavgiften vid rikets lasarett är 3 kronor

för vårddag, skulle det i och för sig ligga närmast till hands att utgå fiån

detta belopp och bestämma vårdbidragets storlek till skillnaden mellan den

för sjukhusen i fråga fastställda legosängsavgiften å allmänt rum och 3

kronor. Med utgångspunkt från den förut angivna legosängsavgiften av

35 kronor kommer man då till ett vårdbidrag av 32 kronor. Om vårdbidi agets

belopp nu fastslås i bidragsförordningen, kommer detta emelleitid

att medföra, att Kungl. Maj:t framdeles blir praktiskt taget förhindrad

att ändra legosängsavgifternas storlek utan att varje gång underställa frågan

om ändring av vårdbidraget riksdagens prövning. Med hänsyn till att

legosängsavgifterna enligt vad här förutsatts bör nära anpassas efter utomlänsavtalens

taxor men dessa under senare år visat ganska stor rörlighet,

kan detta komma att medföra väsentlig olägenhet. En smidig lösning av

problemet skulle kunna ernås, om riksdagen överlämnade åt Kungl. Maj :t

att enligt grunder, som riksdagen gillat, fastställa vårdbidragets storlek.

Regeln härom torde lämpligen kunna formuleras så, att vårdbidraget skall

uppgå till det belopp, varmed den fastställda legosängsavgiften på allmänt

rum överstiger 3 kronor för vårddag. Därmed skulle det bli möjligt för

Kungl. Maj :t att genom att ändra legosängsavgiftens belopp samtidigt

justera vårdbidragets storlek. Beloppet 3 kronor som patientavgift på allmän

sal torde numera vara så vedertaget, att någon ändring av detsamma

under normala förhållanden icke torde bli påkallad. Jag vill i detta sammanhang

vidare framhålla, att det kan förutsättas att Kungl. Maj .t

innan beslut om höjning av legosängsavgifterna för rikspatienter meddelas

kommer att bereda landstingsförbundet och stadsförbundet tillfälle

yttra sig i ärendet. Givetvis bör avgifterna under inga förhållanden

sättas högre än de verkliga vårdkostnaderna.

Den taxehöjning, som den föreslagna ordningen innebär, kan beräknas

medföra en inkomstökning för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

av sammanlagt drygt 4 000 000 kronor. Styrelserna för landstings- och

stadsförbunden har såsom förut nämnts yrkat att i annan ordning få

kompensation för den utgiftsökning, som skulle följa för landstingen och

städerna utanför landsting, och har därvid åsyftat, att detta skulle ske

genom höjning av de statliga driftbidragen till en eller annan vårdform.

Jag kan för min del icke finna något bärande skäl för en sådan anordning.

Handhavandet och bekostandet av den slutna kroppssjukvarden är foit
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 68.

farande i princip en angelägenhet, som huvudsakligen ankommer på landstingen;

och för de landsting, som beröres av bidragsförordningen, kommer

möjligheten att anlita de ifrågavarande statliga sjukhusen för vård

av rikspatienter att även efter en taxehöjning sådan som den föreslagna

innebära närmast en ekonomisk förmån.

Vad härefter angår remissrätten, d. v. s. rätten att med verkan

att vårdbidrag enligt 1937 års förordning utgår remittera patient till karolinska

sjukhuset eller serafimerlasarettet, anser jag — i överensstämmelse

med vad vederbörande departementschef yttrade vid tillkomsten av nämnda

förordning — att frågan härom främst bör bedömas från synpunkten av

vad som är lämpligast för de vårdbehövande. Jag finner det därför uteslutet

att nu begränsa kretsen av remissberättigade läkare. När det gäller

frågan, huruvida denna krets bör utvidgas till att omfatta även överläkarna

vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, torde detta böra

fa bli beroende av huruvida en sadan utvidgning kan anses nödvändig ur

forsknings- och undervisningssynpunkt. F. n. synes ett sådant behov icke

vara ådagalagt. Skulle emellertid svårigheter uppstå att tillgodose detta

behov bör frågan tas upp på nytt.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna utvidgningen av remissrätten till

att omfatta även överläkare vid statens sinnessjukhus och annat därmed

jämställt sinnessjukhus finner jag däremot väl motiverad.

Beträffande bestämmelserna om remissrätt vill jag alltså icke föreslå

annan ändring av bidragsförordningen än att sådan rätt tillerkännes även

ifrågavarande överläkare vid sinnessjukhus.

De nu förordade ändringarna i 1937 års förordning torde böra träda i

kraft den 1 juli 1953.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats förslag

till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i omförmälda förordning

den 30 juni 1937 (nr 655).

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga det inom inrikesdepartementet

upprättade förslaget till förordning om ändrad lydelse av

1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från

landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna

för värd i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 68.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ralph Sterner.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 53

316139

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:183 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937. a1 i texten
  2. 2LU 1953:23 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av t och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 s. 1 i texten
  3. 2LU 1953:17 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad Igdelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1937 s. 1 i texten