Sök i Ratio Lex

Angående statsbidrag till anordnande samt omoch tillbyggnad av ålderdomshem

1953-02-06 · 38 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:69, Angående statsbidrag till anordnande samt omoch tillbyggnad av ålderdomshem

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

1

Nr 69.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag

till anordnande samt om- och tillbyggnad av

ålderdomshem; given Stockholms slott den 6 februari

1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslag framlägges om den närmare utformningen av de statsbidrag,

som enligt principbeslut av 1947 års riksdag skall utgå till kommunernas

kostnader för anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem.

Enligt nämnda beslut skall rätten till statsbidrag gälla byggnadsföretag

som påbörjats efter den 1 juli 1946. Statsbidraget föreslås utgå med lägst

10 och högst 50 % av ett i varje särskilt fall fastställt bidragsunderlag,

vilket skall beräknas efter följande belopp per vårdplats nämligen 13 000

kronor för byggnadsföretag färdigställda före utgången av år 1949, 15 000

kronor för byggnadsföretag färdigställda under år 1950, 17 000 kronor för

byggnadsföretag färdigställda under år 1951 samt 18 000 kronor för senare

färdigställda företag. För budgetåret 1953/54 föreslås ett anslag av 12

milj. kronor till statsbidrag, vilket anslag beräknas medge utbetalning av

bidrag för de ålderdomshem som färdigställts t. o. m. år 1951 samt en del

av de år 1952 färdigställda.

1—222 63 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 69.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

6 februari 1953.

Närvarande :

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, följande.

I årets statsverksproposition (V ht s. 27) har Kungl. Maj:t på min hemställan

föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,

till Bidrag till uppförande eller inrättande av ålderdomshem för budgetåret

1953/54 beräkna ett reservationsanslag av 12 000 000 kronor. Jag anhåller

att få upptaga ifrågavarande spörsmål till fortsatt behandling.

Inledning.

I ett i juli 1946 avgivet betänkande (SOU 1946: 52) framlade socialvårdskommittén

vissa förslag, vilka syftade till en reformering av ålderdomshemsvården.

Ålderdomshemmen, vilka ursprungligen varit avsedda

för vård av understödstagare, skulle enligt förslaget förändras till kommunala

inackorderingshem utan fattigvårdskaraktär och reserveras för åldringar

och invalider, som vore i behov av omvardnad och tillsyn a anstalt

men för vilka dock icke erfordrades vård på sjukvårdsinrättning eller därmed

jämförlig vårdanstalt. I fråga om hemmens inrättande föreslogs vissa

allmänna riktlinjer, innebärande bl. a. att minst hälften av vårdplatserna

skulle förläggas till enkelrum.

Kommittén föreslog härjämte, att statsbidrag skulle utgå till anordnande

av ålderdomshem. Vid behandlingen av denna fråga anförde kommittén

bl. a., att mellan ålderdomshem och pensionärshem skulle finnas en principiellt

klar åtskillnad i fråga om klientelet men att denna gräns dock ofta

vore svår att närmare fastställa i praktiken. Det skulle därför enligt kommittén

vara en fördel, om statsbidragsbestämmelserna för anordnande av

ålderdomshem och pensionärshem bleve likartade. Vid utformningen av bestämmelser

om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem borde de av

statsmakterna år 1945 fastställda bestämmelserna angående statsbidrag till

folkslcolebyggnader uppmärksammas. Kommittén ville för sin del föreslå,

att samma regler i tillämpliga delar skulle gälla för statsbidiag till ålderdomshem.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69. 3

En på socialvårdskommitténs betänkande grundad proposition avläts till

riksdagen den 18 april 1947 (nr 243). Föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, tillstyrkte i huvudsak de av kommittén föreslagna riktlinjerna

för ålderdomshemsvårdens ordnande. Vad angår frågan om statsbidrag

till anordnande av ålderdomshem anförde departementschefen bl. a.,

att han fann det skäligt att kommunerna erhölle statsbidrag för nybyggnad

samt om- eller tillbyggnad av ålderdomshem men att han icke var beredd

att taga ställning till den närmare utformningen av bidragsbestämmelserna.

Departementschefen fann emellertid det väsentliga vara, att kommunerna

erhölle kännedom om att statsbidrag kunde påräknas ävensom de huvudsakliga

villkoren härför. I enlighet med vad socialvårdskommittén föreslagit

förordade han, att statsbidrag skulle kunna utgå till kommun eller kommunalförbund

för nybyggnad samt om- eller tillbyggnad av ålderdomshem.

Statsbidrag borde även utgå, därest ur allmänt ekonomiska synpunkter befunnes

uppenbart fördelaktigt, att för ålderdomshem toges i anspråk kommunal

eller annan befintlig byggnad. Som förutsättning för statsbidrag

borde gälla, att byggnaderna fyllde vissa i propositionen angivna krav ävensom

de Övriga villkor, som komme att ställas av myndighet i samband med

granskning och godkännande av byggnadsförslagen. Statsbidrag borde utgå

till byggnadsföretag, som påbörjats efter den 1 juli 1946.

Sedan riksdagen godkänt de i propositionen framlagda förslagen, tillkallades

i maj 1949 särskilda sakkunniga — 1949 års statsbidragssakkunniga»

för ålderdomshem in. in. — för att utreda frågan om grunder för

statsbidrag till anordnande av ålderdomshem. De sakkunniga avgav i juni

1950 betänkande om statsbidrag för ålderdomshem (SOU 1950:22). Betänkandet

har varit föremål för remissbehandling.

Med anledning av vid 1952 års riksdag väckta motioner rörande åldringsvården

in. m. uttalade statsutskottet i sitt utlåtande (nr 110) bl. a., att frågan

om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem borde utan dröjsmål

erhålla sin lösning. För den händelse ett slutligt ställningstagande till bidragsfrågan

skulle anses böra ske först sedan allmänna statsbidragsutredmngens

förslag hunnit prövas, borde provisoriska statsbidragsgrunder

bringas i tillämpning. Utskottet förordade, att riksdagen hos Kungl. Maj:t

hemställde att förslag framlades för 1953 års riksdag. Utlåtandet godkändes

av riksdagen (skr. nr 213).

Den 28 maj 1952 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för socialdepartementet

att tillkalla högst sju utredningsmän för att inom departementet biträda

med utredning av vissa spörsmål rörande åldringsvården.

Till statsrådsprotokollet samma dag anförde jag bl. a., att det största

problemet mom åldringsvården f. n. synes vara avvägningen mellan olika

nahl RlkS<!afSmannel\.A'' Gillström’ Anders Olsson i Mora och Anders P. Pettersson i

Dahl samt kommunalkamreraren Rob. Backman och ombudsmannen Axel E. Svensson.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

vårdformer. Jag erinrade, att en linje som nu prövas är att möjliggöra för

åldringarna att bo kvar i sina bostäder genom att bereda dem tillsyn och

hjälp i någon form. En annan linje representeras av pensionärshemmen

och pensionär slägenheterna, vilka tillkommit för att bereda aldiingarna

goda, billiga och lättskötta bostäder. Slutligen utgör de kommunala inackorderingshemmen

— ålderdomshemmen — en tredje form. Utredningsmännen

borde undersöka möjligheterna att till ledning för kommunerna och statsmakterna

dra upp riktlinjer för avvägningen mellan de olika vårdformerna.

De borde sålunda söka bilda sig en uppfattning om möjligheterna

att utveckla systemet med hjälp och tillsyn i hemmen och de lämpliga

formerna härför. De borde vidare pröva behovet av ändrade riktlinjer beträffande

pensionärshemmen. Om pensionärshemmen utrustas med kollektiva

anordningar medför detta i viss mån ett utsuddande av den gräns

mellan dessa hem och ålderdomshemmen, som tidigare upprätthållits.

Detta liksom utvecklingen i riktning mot ökade hjälpmöjligheter åt åldringar,

som bo kvar i sina hem, kan komma att paverka ålderdomshemmens

ställning i vårdsystemet och aktualisera en omprövning av de år

1947 uppdragna riktlinjerna för ålderdomshemsvården. Utvecklingen torde

också påverka behovet av platser på ålderdomshem. Slutligen anförde jag,

att det av särskilda sakkunniga år 1950 framlagda förslaget till bestämmelser

om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem borde granskas i

ljuset av de nu vunna erfarenheterna. Förslag i denna del av utredningsarbetet

borde framläggas snarast.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 26 maj 1952 såsom

utredningsmän ledamoten av riksdagens andra kammare Thure Andersson

i Ronneby (ordförande), byråchefen i socialstyrelsen Ali Berggren,

ledamoten av riksdagens första kammare Lars Eliasson, ledamöterna

av riksdagens andra kammare fru Elsa Ewerlöf och Edvin Jacobsson i

Igelsbo, direktören i svenska landskommunernas förbund Sixten Larsson

och ledamoten av riksdagens andra kammare fru Tekla Torbrinlc.

Utredningsmännen, vilka antagit benämningen 1952 års åldringsvårdsutredning

och såsom sin första uppgift tagit att — utan att närmare gå in

på övriga i direktiven angivna problem ■— granska 1949 års statsbidiagssakkunnigas

förslag och de däröver avgivna remissyttrandena, har den

28 oktober 1952 avgivit betänkande (stencilerat) med förslag till bestämmelser

om statsbidrag till ålderdomshem.

I det följande lämnas en redogörelse för åldringsvårdsutredningens

förslag. Då detta — såsom framgår av det föregående — bygger på en

granskning av 1949 års statsbidragssakkunnigas förslag, har det icke ansetts

nödvändigt att särskilt redogöra även härför. I fråga om det närmare

innehållet i sistnämnda förslag torde i stället få hänvisas till statsbidragssakkunnigas

betänkande (SOU 1950:22).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

5

Ål (fri ags värds utred n in gen 8 förslag.

Åldringsvårdsutredningen anför inledningsvis, att den icke ansett det

nödvändigt eller lämpligt att framlägga förslag till statsbidragsgrunder av

formellt provisorisk karaktär. Det förslag, som allmänna statsbidragsutredningen

kan komma att framlägga beträffande de till kommunerna utgående

anläggningsbidragen, kan emellertid nödvändiggöra en omprövning

av grunderna för nu ifrågavarande statsbidrag. Även åldringsvårdsutredningens

egna ställningstaganden framdeles beträffande de olika formerna

för åldringsvården kan nödvändiggöra förslag till vissa ändringar

i statsbidragsbestämmelserna. Om de genom 1947 års ålderdomshemsreform

uppdragna riktlinjerna tills vidare i stort sett följes, anser utredningen

dock, att några olägenheter av betydelse icke behöver uppkomma

genom antagande av statsbidragsgrunder redan nu.

1947 års riktlinjer för ålderdomshemsvårdens ordnande innebär bl. a.,

att mellan ålderdomshemmen och pensionärshemmen skall upprätthållas

en principiellt klar åtskillnad. Ålderdomshemmen skall reserveras för

åldringar och invalider, som utan att erfordra vård å speciell anstalt dock

behöver fortlöpande omvårdnad och tillsyn. Pensionärshemmen åter skall

tjäna som bostäder åt åldringar och invalider, som kan sköta eget hushåll

och i övrigt taga hand om sig själva. Enligt utredningen torde denna

gräns under rådande förhållanden vara svår att upprätthålla. Allteftersom

ålderdomshemmen blir anordnade enligt de uppdragna riktlinjerna

kommer de hittillsvarande skillnaderna i fråga om standard in. m. att

minska. Detta synes i ännu högre grad bli förhållandet om den sociala hemhjälpen

kan komma att mera medvetet än hittills inriktas på att hjälpa

hyresgästerna i pensionärshem. I likhet med tidigare socialvårdskommittén

och 1949 års statsbidragssakkunniga finner utredningen, att en samordning

av statsbidragen till ålderdomshem och pensionärshem i och för

sig kan anses önskvärd. Flera skäl, främst behovet att avvakta utredningens

slutliga ställningstaganden beträffande avvägningen mellan ålderdomshemmen

och pensionärshemmen, talar emellertid för att frågan om

enhetliga regler bör uppskjutas.

Beträffande bidragsunderlaget erinrar utredningen till en början,

att 1949 års statsbidragssakkunniga valde mellan att konstruera bidraget

på grundval av en fast kostnad per plats eller att avpassa det efter kommunernas

verkliga byggnadskostnader samt att de sakkunniga stannade

för det sista alternativet. Denna konstruktion ansågs både effektivare och

smidigare än att låta bidragen till ålderdomshemmen bestämmas efter mer

eller mindre godtyckliga grunder. Mot detta förslag riktades kritik i vissa

remissyttranden, varvid bl. a. underströks, att ett till de verkliga kostnaderna

anknutet bidrag måste medföra en mycket ingående kontroll över

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

den kommunala byggnadsverksamheten i fråga om ålderdomshem och därigenom

verka återhållande på de kommunala initiativen. Vidare anfördes

mot konstruktionen att kravet på enkelhet vid bidragsgivningen icke kunde

på ett tillfredsställande sätt tillgodoses genom det föreslagna systemet.

Åldringsvårdsutredningen har för egen del utgått från att kravet på

enkelhet bör tillgodoses i möjligaste mån och har därför sökt komma fram

till ett system utan den ingående kontroll och den tämligen vidlyftiga administration,

som synes bli en följd av statsbidragssakkunnigas förslag.

Härom anföres i huvudsak följande.

Utredningen har funnit, att man bör kunna nå det angivna målet genom

att sätta en lämplig generell övre gräns för de kostnader som skall utgöra

bidragsunderlaget. De verkliga kostnaderna bör få utgöra underlag för beräknande

av statsbidraget, men endast i den mån de ej överstiger ett på

förhand fixerat belopp. Som grund för bestämmande av detta belopp bör

läggas platsantalet i ålderdomshemmen samt den ungefärliga genomsnittskostnaden

per plats i ålderdomshem, som anordnats efter i stort sett 1947

års riktlinjer. Om en kommun bygger billigare utan att eftersätta standarden,

fordras självfallet icke någon ingående kontroll från statens sida av

byggnadskostnaderna. Å andra sidan får en kommun, som vill nå en högre

standard och därigenom överskrider den för statsbidrag fastställda högsta

kostnadsgränsen, helt bekosta denna överstandard. En nackdel med den

förordade konstruktionen är, att en kommun helt får stå även för de kostnader

utöver maximum, som föranleds av andra omständigheter än höjning

av standarden utöver den vedertagna, såsom t. ex. fördyring på grund

av klimatiska förhållanden, långa transporter m. in. Denna och andra nackdelar,

som kan vara förknippade med systemet, uppväges emellertid väsentligen

av de fördelar, som nås genom minskat behov av kontroll från statens

sida och därigenom möjligheter till förenklad administration samt icke

minst genom bevarat utrymme för kommunala initiativ.

Utredningen föreslår sålunda, att statsbidraget till ålderdomshemmen beräknas

med utgångspunkt från de verkliga anläggningskostnaderna till

den del dessa icke överstiger ett på förhand fastställt belopp per vårdplats.

Utredningen har behandlat frågan huruvida bidragsgivningen bör begränsas

till att avse endast visst antal vårdplatser i relation till folkmängden

i kommunen. I likhet med statsbidragssakkunniga anser utredningen,

att några generella kvotbestämmelser icke bör införas. Utredningen grundar

sitt ställningstagande främst därpå, att behovet av åldringsvård i den

ena eller den andra formen starkt växlar kommunerna emellan.

I detta sammanhang har utredningen övervägt frågan, huruvida sådana

utrymmen som personalbostäder bör undantagas från statsbidrag.

Utredningen förklarar sig i denna fråga dela 1945 års vårdhemssakkunnigas

och statsbidragssakkunnigas åsikt att det är önskvärt att erforderliga

personalbostäder förlägges till fristående bostadshus. Utvecklingen har,

anför utredningen, under de senare åren gått i den riktningen att personalbostäder,

i de fall där särskilda sådana ordnas, i allt större utsträckning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

7

förlägges utanför den egentliga ålderdomshemsbyggnaden. I den mån förhållandena

på bostadsmarknaden det medgivit har personalen särskilt vid

ålderdomshem i städer och andra större tätorter i viss utsträckning ordnat

sin bostadsfråga själv. Man torde kunna räkna med att en sådan lösning

av personalens bostadsfråga blir allt vanligare, åtminstone för ålderdomshem

belägna i tätorter.

Enligt utredningens mening talar angivna förhållanden och den omständigheten

att personalen numera avlönas efter bruttolönesystemet närmast

för att man vid beräkningen av bidragsunderlaget bör helt bortse från

alla kostnader, som sammanhänger med personalbostäder. I fråga om ett

stort antal hem finnes emellertid anledning att räkna med att personalbostäder,

bl. a. av ekonomiska och vårdtekniska skäl, kommer att inrymmas

i ålderdomshemsbyggnaden. Med hänsyn härtill och till svårigheterna

över huvud taget att på landsbygden ordna bostadsfrågan på annat

sätt, har utredningen i likhet med statsbidragssakkunniga stannat för

att föreslå, att i bidragsunderlaget skall få inräknas kostnaden för bostäder

åt föreståndarinna och hennes ställföreträdare men icke åt annan

personal.

Enligt utredningen förekommer det icke sällan att en kommun bygger

ett ålderdomshem i flera etapper. I första omgången kunna vissa gemensamma

utrymmen, exempelvis ekonomilokaler, utbyggas till slutlig storleksordning,

medan utbyggandet av hemmet i övrigt får anstå till en senare

tidpunkt. Utredningen anser, att man i de fall, där kostnaden per vårdplats

i en första byggnadsetapp, som i fråga om gemensamhetsutrymmen

dimensionerats med tanke pa fortsatt utbyggnad av ålderdomshemmet i

övrigt, icke överstiger det för statsbidrag fastställda maximibeloppet, bör

kunna bortse från byggnadsföretagets karaktär av etappbygge och låta

kostnaderna för gemensamhetsutrymmena utan reduktion ingå i bidragsunderlaget.

Som regel torde emellertid i här avsedda fall maximikostnaden

för statsbidrag komma att överskridas och bidraget därför att beräknas

På ett lägre belopp än de verkliga kostnaderna. Därest statsbidrag sedermera

sökes för hemmets fortsatta utbyggnad, synes det rimligt att den på

gemensamhetsutrymmena belöpande andelen av merkostnaden får medtagas

vid bidragsberäkningen om och i den mån maximikostnaden per

vårdplats underskrides vid den senare etappen.

Utredningen ansluter sig till statsbidragssakkunnigas uppfattning att

kommunerna i likhet med vad som gäller i fråga om statsbidrag till pensionärshem

skall helt bestrida kostnaderna för anskaffande och iordningställande

av tomt och anordnande av väg till densamma samt för framdragande

till tomtgränsen av vatten-, avlopps-, gas- eller kraftledningar.

Däremot anser utredningen, att i bidragsunderlaget bör, för det fall att

kommun inköper en byggnad för inrättande av ålderdomshem, få inrält
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 69.

nas såväl köpesumman för byggnaden som kostnaderna för erforderliga

om- eller tillbyggnadsarbeten. Då det eljest gäller om- eller tillbyggnadsarbeten

bör enligt utredningens mening för statsbidrag endast sådana

byggnadsarbeten ifrågakomma, som är av så betydande omfattning att resultatet

närmast är att jämföra med nybyggnad.

Med förut angivna modifikationer i fråga om personalbostäder in. m.

skall enligt utredningens förslag de verkliga byggnadskostnaderna utgöra

bidragsunderlag i den mån de icke överstiger genomsnittskostnaden per

plats för ålderdomshem, som anordnats efter i stort sett de år 1947 uppdragna

riktlinjerna. Enligt 1947 års principbeslut skall statsbidrag kunna

utgå för byggnadsföretag, som påbörjats efter den 1 juli 1946. Med hänsyn

till byggnadskostnadsutvecklingen efter nämnda dag finner utredningen

det nödvändigt att sätta maximibeloppet per plats olika för skilda

tidsperioder. Enligt uppgifter, som inhämtats från socialstyrelsen, har

medeltalskostnaden per plats — med nämnda modifikationer — för ålderdomshem

som färdigställts under åren 1947—1949 uppgått till omkring

13 000 kronor, för hem som tillkommit under 1950 till omkring 15 000

kronor, för de under år 1951 uppförda hemmen till omkring 17 000 kronor

samt för de hittills under år 1952 färdigställda hemmen till omkring 18 000

kronor.

På grundval av de föreliggande uppgifterna föreslår utredningen, att den

högsta platskostnad, som skall få utgöra underlag för statsbidrag, bestämmes

för ålderdomshem som färdigställts under tiden t. o. m. år 1949 till

13 000 kronor, under år 1950 till 15 000 kronor och under år 1951 till

17 000 kronor samt för därefter färdigställda byggnadsföretag till 18 000

kronor. Ett ålderdomshem bör i statsbidragshänseende betraktas som färdigställt

när byggnadsarbetena har fortskridit så långt att hemmet med

hänsyn härtill kan sägas vara inflyttningsklart.

Utredningen framhåller vidare, att det kan bli nödvändigt att med hänsyn

till byggnadskostnadsutvecklingen justera det fastställda maximibeloppet.

Om byggnadskostnaderna skulle komma att undergå någon mera

väsentlig förändring och därigenom grunden för det gällande maximibeloppet

förskjutas, bör beloppets storlek för framtiden omprövas. Det synes

närmast ankomma på socialstyrelsen att i förekommande fall taga initiativ

till en sådan omprövning.

I förevarande sammanhang föreslår utredningen en regel av innehåll

att en kommun, som söker statsbidrag, skall avge förbindelse att om verksamheten

vid ålderdomshemmet nedlägges, t. ex. på grund av att hemmet

förstörs eller skadas eller tages i bruk för annat ändamål, återbära uppburet

statsbidrag eller så stor del därav som med hänsyn till omständigheterna

finnes skälig.

Utredningen behandlar vidare frågan om bidragens differentiering

efter skattekraft.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

9

Utredningen anför, att anläggningskostnaderna för ålderdomshem, sedda

i sitt större kommunalekonomiska sammanhang, spelar en relativt underordnad

roll. Utslagna per vårddag torde driftkostnaderna vara avsevärt

högre än anläggningskostnaderna, i åtskilliga fall sannolikt ända till 3 ä 4

gånger så höga. Eftersom bidragets skatteutjämnande effekt därför måste

bli ringa, skulle det kunna övervägas — bl. a. för att ernå den av utredningen

eftersträvade enkelheten — att låta statsbidraget utgå med en för

samtliga kommuner lika andel av bidragsunderlaget. Emellertid kan det

enligt utredningen förutsättas att ett sådant enhetsbidrag skulle bli så pass

lågt att den på vissa kommuner stannande delen av anläggningskostnaderna

skulle bli för hög i förhållande till de ekonomiska resurserna. Även

om man betraktar detta bidrag huvudsakligen som ett stimulansbidrag

finner utredningen det sålunda motiverat att kommuner med svagare ekonomiska

resurser får ett högre bidrag än de ekonomiskt bättre ställda

kommunerna.

I likhet med statsbidragssakkunniga anser utredningen, att skatteunderlaget

per invånare är en godtagbar mätare på kommunernas ekonomiska

bärkraft. Då utredningen anser sig kunna i detta sammanhang bortse

från skatteutjämningssynpunkter, avvisas frågan om en differentiering

efter även andra faktorer.

Beträffande frågan om statsbidragsskalan erinrar utredningen till en

början om 1949 års statsbidragssakkunnigas förslag.

1949 års statsbidragssakkunniga föreslog, med hänsyn till den av de

sakkunniga förordade samordningen av statsbidragen till ålderdomshem

och pensionärshem, att bidraget till anordnande av ålderdomshem skulle

bestämmas inom i huvudsak samma gränser som gäller för bidraget till

anordnande av pensionärshem, d. v. s. en övre gräns av 80 och en undre

av 25 %o.

Till ledning för utformandet av en bidragsskala inom de angivna gränserna

gjorde de sakkunniga vissa beräkningar avseende skatteunderlaget

under sjuårsperioden 1942—1948, varvid bortsågs från de två år som utvisade

det högsta resp. det lägsta underlaget. Enligt beräkningarna utgjorde

för angivna tidsperiod medeltalet av antalet skattekronor per invånare

för samtliga primärkommuner 16,6. Detta tal betecknades som det framräknade

normalskatteunderlaget.

De sakkunniga övervägde att vid utformningen av en gemensam bidragsskala

för ålderdomshem och pensionärshem inom gränserna 25 —

80 % bestämma statens bidrag till ca 33 % vid fall av normalskatteunderlag.

En undersökning rörande storleken av de statsbidrag, som under år

1949 beviljats för pensionärshem, 125 fall, visade nämligen ett genomsnittligt

bidrag av ungefär denna storleksgrad. De sakkunniga fann emellertid

att en bidragsskala efter dessa linjer icke skulle medföra någon större

differentiering. En skälig fördelning av kostnaderna mellan staten och

kommunerna samt en önskvärd differentiering kunde i stället enligt de

sakkunniga erhållas, om statsbidraget vid fall av normalskatteunderlag

fastställdes till omkring 45 %. Med utgångspunkt härifrån uppgjorde

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

statsbidragssakkunniga förslag till en bidragsskala inom gränserna 25 %

i fall, där skatteunderlaget översteg 23 skattekronor per invånare, och

75 % då antalet skattekronor per invånare understeg 5.

Åldringsvårdsutredningen bär för egen del gjort vissa beräkningar, avseende

skatteunderlaget i primärkommunerna under sjuårsperioden 1945

•—1951, därvid samma grunder tillämpats som vid statsbidragssakkunnigas

motsvarande beräkningar för perioden 1942—1948. Kommunernas

fördelning efter medeltalet skattekronor per invånare under den förstnämnda

tidsperioden framgår av följande tablå. Uppgifterna avser kommunerna

enligt den kommunala indelningen den 1 januari 1952.

Skattekronor per

invånare

Beräknad fördelning efter

genomsnittet av 1945—1951

års taxeringar

Fördelning efter 1951 års

taxering

Lands-

kommuner

Städer

Samtliga

Lands-

kommuner

Städer

Samtliga

Under 16............

617

617

299

1

300

16—17,99............

99

—

99

166

1

167

18—19,99............

79

15

94

143

—

143

20—21,99 ............

59

20

79

93

4

97

22—23,99 ............

30

20

50

72

9

81

24—25,99 ............

20

34

54

44

23

67

26—27,99 ............

—

24

24

34

31

65

28—29,99 ............

—

10

10

27

22

49

30 och över..........

—

10

10

26

42

68

904

133

1037

904

133

1037

Det genomsnittliga antalet skattekronor per invånare under tidsperioden

1945—1951 utgör, anför utredningen, för samtliga landskommuner

15,34 och för samtliga städer 30,70. Medeltalet skattekronor per invånare

i hela riket utgör 22,17. Sistnämnda tal betecknas som normalskatteunderlaget.

Utredningen har härefter prövat frågan till vilken procentsats statens

bidrag bör bestämmas vid fall av normalskatteunderlag. I och för sig finner

utredningen icke något att erinra mot de av statsbidragssakkunniga

föreslagna gränserna för lägsta och högsta bidragsprocenten (25 resp.

75 %). Av remissyttrandena från kommunalt håll över förslaget anses

också framgå, att dessa procentsatser något så när motsvarar vad kommunerna

räknat med. Under hänvisning till att förslaget av allt att döma

icke ansetts vara genomförbart på grund av statsfinansiella skäl har

åldringsvårdsutredningen fattat som sin uppgift att konstruera en bidragsskala,

som på statsverket lägger en mindre andel av kostnaderna än vad

statsbidragssakkunniga föreslagit. Efter olika överväganden har utredningen

-— icke minst med hänsyn till den indirekta utfästelse, som kan

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

11

sägas vara inrymd i 1947 års principbeslut — kommit fram till att staten

vid fall av normalskatteunderlag icke bör svara för mindre än en tredjedel

av bidragsunderlaget. Utredningen anser vidare, att statsbidraget icke

i något fall bör bestämmas lägre än till 10 %. Beträffande den övre gränsen

har utredningen stannat för att statens maximala andel bör bestämmas

till åtminstone 50 %.

Från dessa utgångspunkter har åldringsvårdsutredningen uppgjort följande

förslag till bidragsskala.

Antalet skattekronor Statsbidrags
per

invånare procent

Under 16 ................................. 50

16—17,99 45

18—19,99 40

20—21,99 35

22—23,9 9 30

24—25,9 9 25

26—27,9 9 20

28—29,99 15

30 och däröver ........................ 10

Utredningen framhåller, att även om graderingen enligt utredningens

mening är motiverad icke ur skatteutjämnings- utan ur stimulanssynpunkt,

hade det i och för sig varit önskvärt att bidragsskalan kunnat sträckas

längre uppåt än till 50 %. I synnerhet där — som förhållandet är i rikets

nordligaste kommuner — byggnadskostnaderna är särskilt höga och skatteunderlagen

regelmässigt låga, kommer konstruktionen av såväl bidragsunderlaget

som bidragsskalan att verka oförmånligt för dessa kommuner.

För de hårdast skattetyngda kommunerna torde dock denna olägenhet

tämligen helt elimineras genom skattelindringsbidraget.

I fråga om statsbidraget till pensionärshemmen gäller att procentsatsen,

om särskilda skäl därtill föranleder, må bestämmas enligt andra grunder

än de fastställda. Statsbidragssakkunniga föreslog, att denna regel skulle

göras tillämplig även beträffande statsbidraget till ålderdomshem. Av

nyss angivna skäl och med hänsyn till den eftersträvade enkelheten i det

administrativa förfarandet har åldringsvårdsutredningen funnit det icke

vara lämpligt eller nödvändigt att föreslå några avvikelser från bidragsskalan

för de ekonomiskt sämst ställda kommunerna. Undantagsbestämmelsen

i fråga om pensionärshemsbidragen har enligt vad utredningen inhämtat

tillämpats ytterst sällan, under åren 1950 och 1951 icke i något

fall.

Vid tillämpning av den föreslagna skalan föreslås en kommuns genom
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kangl. Maj:ts proposition nr 69.

snittliga skatteunderlag böra bestämmas på grundval av de sju senaste

årens skatteunderlag med bortseende från de två år, som visar det högsta

resp. det lägsta skatteunderlaget. I fråga om de retroaktiva bidragsfall,

som avser byggnadsföretag påbörjade före den 1 januari 1953, anses som

beräkningsgrund böra tillämpas åren 1945—1951.

För det fall att en kommun genom kommunindelningsreformen sammanslagits

med en eller flera kommuner bör det genomsnittliga skatteunderlaget

enligt utredningens mening beräknas som om delkommunerna

varit en enhet från början.

Utredningen erinrar i detta sammanhang slutligen om socialvårdskommitténs

förslag (SOU 1950: 11) om bidrag av statsmedel till kommunernas

kostnader för vissa socialvårdsändamål, enligt vilket statsbidragsbestämmelserna

givits en sådan utformning att bidragets anpassning efter förskjutningar

i skatteunderlaget skulle bli i stort sett automatisk. Med hänsyn

till att åldringsvårdsutredningens förslag icke kan anses i alla avseenden

innebära en slutgiltig lösning av bidragsfrågan, har utredningen

icke funnit det nödvändigt med så komplicerade regler som de av socialvårdskommittén

förordade. Även utredningens allmänna strävan efter enkelhet

talar mot en lösning enligt socialvårdskommitténs linje. Utredningen

begränsar sig därför i denna fråga till att i likhet med statsbidragssakkunniga

understryka angelägenheten av att bidragsskalan justeras vid mera

väsentliga förskjutningar i normalskatteunderlaget.

Angående ålderdomshemmens standard erinrar utredningen till

en början om de i propositionen 1947: 243 angivna kraven. Dessa innebär

i fråga om ålderdomshemmens allmänna standard att man i möjligaste

mån bör sträva efter att undvika anstaltsprägeln och i stället söka få fram

en trivsam hemmiljö. Ålderdomshemmen bör anordnas som kommunala

inackorderingshem, varigenom deras tidigare karaktär av fattigvårdsanstalt

skall försvinna. Enligt propositionen bör i fråga om hemmens storlek som

regel en minimistorlek av 20—25 platser upprätthållas, varjämte i fråga

om rumskategorierna och deras inbördes avvägning framhålles, att pensionär

som så önskar i regel skall kunna erhålla eget rum. Med hänsyn

härtill bör minst hälften av platsantalet vara förlagt till enkelrum.

Vidare erinras om vårdhemssakkunnigas förslag rörande utformning

av ålderdomshem m. in. (SOU 1947:74), enligt vilket bestämda normer

i fråga om standarden icke lämpligen borde komma i fråga. Vad som enligt

nämnda sakkunnigas mening i första hand behövdes var, att såväl huvudmän

och arkitekter som centrala myndigheter lämnades vägledning för utformningen

av hithörande byggnader.

Utredningen hänvisar även till en av socialstyrelsen i december 1948

utlyst arkitektpristävlan angående ålderdomshem, vilken avsåg förslag

till ålderdomshem för resp. ca 30 och 80 platser. Enligt prisnämndens ut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

13

låtande gav resultatet bl. a. vid handen, att 80 platser var i största laget

med hänsyn till möjligheterna att åstadkomma en lösning, som ägde tillräckliga

trevnadsvärden och samtidigt innehar en logisk och ur driftsynpunkt

fördelaktig disposition av hela anläggningen.

Slutligen lämnas en redogörelse för 1949 års statsbidragssakkunnigas

överväganden i ämnet. Beträffande de standardkrav, som borde uppställas,

anförde dessa sakkunniga bl. a. följande.

En minimistorlek av 20—25 platser borde i regel upprätthållas. Ett

mindre platsantal än 20 ansåges medföra olägenheter bl. a. i fråga om personalkostnader

och byggnadens planlösning. Beträffande maximistorleken

rekommenderades med stöd av dittills vunna erfarenheter att ålderdomshem

i regel icke planerades för mera än 70—75 platser.

Det vore önskvärt att ålderdomshemmen förlädes så nära vanlig bebyggelse

som möjligt. Ålderdomshem och pensionärshem borde ej utan särskilda

skäl uppföras i omedelbar närhet av varandra.

Minst hälften av platsantalet i ett ålderdomshem borde vara förlagt till

enkelrum. Detta krav hade allmänt iakttagits vid nybyggnader under de

senaste åren. Övriga rum borde anordnas som dubbelrum. I de större

hemmen, d. v. s. med mer än 40 platser, kunde det dock vara arbetsbesparande

att sammanföra ett lämpligt antal platser till en grupp för att

utnyttjas som sjukavdelning vid tillfälliga och lindrigare sjukdomsfall

eller för vård av pensionärer, som av ålderdomssvaghet vore sängliggande.

Beträffande rummens storlek borde de i programmet för socialstyrelsens

arkitekttävling angivna kraven (enkelrum It m2 och dubbelrum 15 m2

möblerbar golvyta) i regel gälla även som villkor för statsbidrag.

Varje pensionärsrum borde utrustas med tvättställ och garderob. Från

några kommuners sida hade önskemål framställts om utrustning av pensionärsrummen

även med \v. c. och kokplattor. De sakkunniga förordade

liksom socialstyrelsen att gemensamma toalettrum, skilda för män och

kvinnor, anordnades för de pensionärer, som bodde i enkelrum. Däremot

syntes särskilda toalettrum kunna anordnas i anslutning till vax-je dubbelrum.

Anordning med kokplattor i rummen borde med hänsyn till eldfara

och risk för olycksfall icke uppmuntras. Pensionärernas önskemål om

egna kokmöjligheter borde tillgodoses på annat sätt.

Utöver nämnda utrymmen borde ett ålderdomshem innehålla vissa

gemensamhetsutrymmen. Några normer för storleken av dessa syntes dock

icke erforderliga.

Vid ombyggnad av bestående ålderdomshem borde enligt statsbidragssakkunniga

standardfrågan bedömas efter förutsättningarna i varje särskilt

fall. Enahanda borde förhållandet vara beträffande ålderdomshemsbyggen,

som påbörjats efter den 1 juli 1946 men före den dag statsbidragsbestämmelserna

trädde i kraft.

Åldringsvårdsutredningen framhåller, att dess fortsatta arbete kan tänkas

medföra att frågan om ålderdomshemmens ställning i vissa avseenden

får betraktas från andra utgångspunkter än de nuvarande. Utredningen

är därför icke beredd att redan nu taga definitiv ställning till detalj spörsmål

i standardfrågan. Emellertid anser utredningen, att de kompletterande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

normer till 1947 års riktlinjer i fråga om hemmens standard, som statsbidragssakkunniga

föreslagit, tills vidare torde kunna tjäna som allmänna

rekommendationer. I ett läge då man ännu icke kan överblicka ålderdomshemmens

blivande uppgift med hänsyn till det framtida klientelets sammansättning

ur vårdbehovssynpunkt torde dock viss försiktighet böra iakttagas

i fråga om anordnande av enkelrum i större omfattning än som

förutsattes i 1947 års beslut. I övrigt understryker utredningen att vid utformningen

av ålderdomshemmen särskild hänsyn måste tagas till de

växlande förutsättningarna och behoven i olika kommuner. Dessa skall

lämnas största möjliga frihet att utbygga ålderdomshemmen med beaktande

av de lokala vårdbehoven i varje kommun. Ett strikt följande av

normerna bör sålunda icke få uppställas som villkor för att kunna erhålla

statsbidrag. Socialstyrelsen bör liksom hittills bistå kommunerna i frågor

som gäller ålderdomshemmens standard.

Enligt utredningens mening bör närmare bestämmelser om standarden,

därest sådana skulle anses erforderliga, i vart fall icke införas i statsbidragsförfattningen.

Om det skulle anses nödvändigt och lämpligt att införa

sådana bestämmelser i författning, bör de, såsom också framhållits

i några yttranden över statsbidragssakkunnigas förslag, ha sin plats i

den lag, som reglerar kommunernas skyldigheter beträffande ålderdomshem,

eller f. n. i fattigvårdslagen. Med hänsyn till att en allmän översyn

av denna lag fortfarande är aktuell, torde någon ändring av lagens föreskrifter

om ålderdomshem icke böra göras i nu förevarande sammanhang.

I statsbidragsförfattningen bör sålunda såsom villkor för statsbidrag endast

föreskrivas, att ålderdomshem anordnas i enlighet med i särskild

ordning godkänd plan. Detta allmänna villkor bör även gälla vid ombyggnad

av bestående ålderdomshem liksom beträffande nybyggnader, som påbörjats

efter den 1 juli 1946 men före den dag statsbidragsbestämmelserna

träder i kraft.

I avseende å ärendenas handläggning erinrar utredningen inledningsvis

om bestämmelsen i 34 § fattigvårdslagen, att för uppförande av

ålderdomshem skall uppgöras plan, vilken underställes länsstyrelsen, som

prövar huruvida ålderdomshemmet är så inrättat, att det uppfyller sitt

ändamål. Denna prövning tillgår numera i praktiken så, att länsstyrelsen

efter inhämtande av yttrande från socialstyrelsen fastställer plan till

ny-, om- eller tillbyggnad av ålderdomshem.

Utredningen redogör härefter bl. a. för statsbidragssakkunnigas förslag

i denna fråga. Härom anför utredningen följande.

1949 års statsbidragssakkunniga förklarade sig dela den uppfattning,

som kommit till uttryck i propositionen om ålderdomshemmen, att man

borde eftersträva en sådan decentraliserad ordning för statsbidragsärendenas

handläggning att statens gransknings- och beslutanderätt lades hos

länsstyrelserna. Innan dessa erhållit tillräckliga möjligheter härför — de

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 69.

15

sakkunniga hänvisade i detta sammanhang till 1948 års länsstyrelseutrednings

då ännu icke avslutade arbete — syntes det emellertid bli nödvändigt

att välja en annan ordning för handläggningsförfarandet. De sakkunniga

föreslog därför att det skulle ankomma på Kungl. Maj :t att meddela

beslut om statsbidrag. Detta medförde att även förslag beträffande

tomt och byggnadsritningar måste fastställas av Kungl. Maj :t och prövningen

därvidlag alltså överflyttas från länsstyrelserna. Dessas medverkan

borde bibehållas i den formen, att de skulle yttra sig i ärenden angående

ansökningar om statsbidrag. De sakkunniga förordade att socialstyrelsens

rådgivnings- och granskningsverksamhet beträffande ålderdomshemsbyggnadernas

utformning ur standardsynpunkt och med hänsyn till deras

ändamål borde bibehållas. Däremot ansåg sig de sakkunniga icke kunna

förorda, att den tekniska och ekonomiska granskningen av byggnadsförslagen

lades hos socialstyrelsen. Denna uppgift borde anförtros bostadsstyrelsen.

Gången i handläggningsförfarandet skulle enligt de sakkunnigas förslag

sålunda bli den, att ansökningar om statsbidrag skulle inges till länsstyrelsen,

som med eget yttrande hade att vidarebefordra dem till socialstyrelsen.

Efter inhämtande av yttrande från bostadsstyrelsen skulle socialstyrelsen

med eget yttrande överlämna ansökningarna till Kungl. Maj :t

för avgörande.

Åldringsvårdsutredningen säger sig till fullo dela statsbidragssakkunnigas

principiella uppfattning att en decentraliserad handläggning av ifrågavarande

statsbidragsärenden bör eftersträvas. Under den tid, som förflutit

efter 1947 års beslut i ålderdomshemsfrågan, har länsstyrelserna

liksom tidigare haft att fastställa planer för dessa hem. Beslutanderätten

både i dessa ärenden och i fråga om statsbidrag till ålderdomshemmen bör

uppenbarligen ligga hos en och samma myndighet. Med den utformning

av statsbidraget, som utredningen i det föregående stannat för, synes man

enligt utredningens förmenande icke behöva hysa samma betänkligheter

som statsbidragssakkunniga mot att anförtro bidragsgivningen åt länsstyrelserna,

vilka intar ställningen som centralmyndigheter för socialvården

inom länen. Utredningen föreslår därför, att det skall ankomma på länsstyrelserna

att meddela beslut i statsbidragsärendena. Förslaget stödes

ytterligare därav, att länsstyrelserna efter genomförandet fr. o. m. den 1

januari 1953 av den nya organisationsformen synes bli bättre rustade än

hittills att handlägga socialärenden överhuvud.

Utredningen förutsätter, att ett nära samarbete skall äga rum mellan

länsstyrelserna och socialstyrelsen såsom det för hela landet gemensamma

sakkunniga organet på förevarande område. I ärenden angående fastställelse

av plan för ålderdomshem inhämtar länsstyrelserna som förut nämnts

yttrande från socialstyrelsen. Denna ordning anses böra tillämpas även i

bidragsärendena. Ett uttryckligt stadgande härom bör intagas i statsbidragsförfattningen.

För statsbidragens utbetalande föreslår utredningen i likhet med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 69.

statsbidragssakkunniga samma ordning, som nu gäller beträffande bidragen

till folkskolebyggnader. Detta innebär, att halva statsbidraget må lyftas

vid byggnadsarbetets påbörjande och en fjärdedel, då byggnaden är under

tak. Därest byggnadsföretaget huvudsakligen avser ombyggnad, må dock

tre fjärdedelar lyftas redan vid igångsättandet. Återstoden av statsbidraget

skall utbetalas, sedan bidragsbeloppet blivit slutligt fastställt.

Beträffande kostnaderna för bidragsgivningen anser sig utredningen

icke kunna angiva de totala ekonomiska konsekvenserna för statsverket,

då ett bedömande härav försvåras av många ovissa faktorer, såsom t. ex.

tillgången på material och arbetskraft, den allmänna ekonomiska utvecklingen

samt inte minst den lämpliga avvägningen i framtiden mellan de

olika vårdformerna för åldringar. Utredningen har därför begränsat sina

beräkningar till att avse anslagsbehovet för budgetåret 1953/54. Med utgångspunkt

från att bidragsgivningen skall kunna börja den 1 juli 1953

framlägges i huvudsak följande beräkning av medelsbehovet.

Enligt 1947 års riksdagsbeslut skall statsbidrag utgå för nybyggnadssamt

om- och tillbyggnadsarbeten, som påbörjats efter den 1 juli 1946.

Enligt uppgifter, som inhämtats från socialstyrelsen, har efter nämnda dag

påbörjats och under tiden intill den 1 januari 1952 färdigställts nybyggnader

för 39 ålderdomshem med sammanlagt 1 659 platser för en uppgiven kostnad

av tillhopa i avrundat tal 27,3 miljoner kronor, motsvarande ett bidragsunderlag

av omkring 23,4 miljoner kronor enligt de av utredningen

föreslagna bestämmelserna. Under tiden 1 januari 1952—30 juni 1953

beräknas ytterligare 35 ålderdomshem med sammanlagt 1 759 platser bli

färdigställda. Bidragsunderlaget beräknas i dessa fall till omkring 31,3

miljoner kronor. Om- och tillbyggnadsarbeten under tiden 1 juli 1946—•

31 december 1951 har berört 13 ålderdomshem. Bidragsunderlaget beräknas

för dessa arbeten uppgå till omkring 2,9 miljoner kronor. Under tiden

1 januari 1952—30 juni 1953 beräknas 8 ålderdomshem bli om- och tillbyggda.

I dessa fall beräknas bidragsunderlaget till omkring 4,4 miljoner

kronor. Slutligen beräknas före den 1 juli 1953 påbörjade men då

ännu ej avslutade byggnadsföretag ge ett nytillskott av ca 500 platser och

motsvara ett bidragsunderlag, inberäknat om- och tillbyggnader, av omkring

9,5 miljoner kronor. Det sammanlagda bidragsunderlag, varå statsbidrag

i första hand måste beräknas, uppgår sålunda till omkring 71,5

miljoner kronor. Med tillämpning av de föreslagna statsbidragsbestämmelserna

skulle summan av statsbidragen i dessa fall bli ca 24,5 miljoner

kronor.

Under förutsättning att investeringsverksamheten på förevarande område

fortgår ungefär i samma takt som de två senaste åren torde man

kunna räkna med att byggnadsföretag motsvarande en nyproduktion av

omkring 1 000 ålderdomshemsplatser påbörjas under budgetåret 1953/54.

Härjämte kan beräknas om- och tillbyggnadsarbeten för en kostnad av

omkring 3 miljoner kronor. Efter ett antaget bidragsunderlag av 18 000

kronor per plats för nybyggnaderna och en genomsnittlig bidragsprocent

av 33, skulle för budgetåret 1953/54, under förutsättning att i medeltal tre

fjärdedelar av bidraget kommer att utbetalas under budgetåret, behöva

beräknas ca 5,2 miljoner kronor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 69.

17

Det sammanlagda rnedelsbehovet för budgetåret 1953/54 beräknas sålunda

till omkring 29,7 miljoner kronor. Som jämförelse anföres att statsbidragssakkunniga

angivit anslagsbehovet för samma tid till omkring

37,5 miljoner kronor, därvid de sakkunniga dock grundat sina beräkningar

på prisläget i början av år 1950.

Utredningen har slutligen behandlat frågan om statsbidrag till

särskilda ålderdomshem för lappar.

Enligt kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 277) angående statsbidrag till

fattigvård och barnavård för lappar utgår bl. a. statsbidrag till fattigvårdssamhällen

och kommunalförbund för uppförande eller inrättande av särskilda

ålderdomshem för lappar, som huvudsakligen ägnat sitt liv åt renskötsel,

samt för sådan om- eller tillbyggnad av dylikt hem, som närmast

är att likställa med nybyggnad (byggnadsbidrag). Sådant bidrag må även

utgå för inköp och inrättande till särskilt ålderdomshem för lappar av

redan befintlig, för annat ändamål disponerad byggnad.

Byggnadsbidrag utgår med hela den godkända kostnaden för uppförande,

inrättande, om- eller tillbyggnad av ålderdomshemmet eller den del därav,

som är avsedd för lappar. Bidrag till inköp och inrättande till särskilt ålderdomshem

för lappar av redan befintlig byggnad utgår med hela köpesumman,

i vad den kan anses skäligen belöpa på själva byggnaden, samt

hela den godkända kostnaden för erforderliga om- eller tillbyggnadsarbeten.

Sedan bidragsgivningens början har Kungl. Maj :t beviljat byggnadsbidrag

till anordnande av sju lappålderdomshem, därav fyra i Västerbottens

och tre i Norrbottens län. Efter 1936 har statsbidrag icke beviljats till inrättande

av något nytt ålderdomshem av detta slag. Det sammanlagda

platsantalet på de angivna sju hemmen uppgår till 104, därav 56 i Västerbottens

och 48 i Norrbottens län. Enligt inhämtade uppgifter fanns den

25 november 1949 endast 43 och den 1 oktober 1952 endast 19 lappar av

ifrågavarande kategori inackorderade å hemmen.

Genom olika beslut under åren 1934—1949 har Kungl. Maj:t på framställning

av vederbörande kommuner förklarat hinder ej möta mot att å

samtliga de sju lappålderdomshemmen intages även andra vårdbehövande

än lappar. Såsom villkor härför har föreskrivits, att kommunen skall för

varje å hemmet intagen annan person till staten erlägga en särskild årlig

avgift. Denna har i intet fall bestämts till högre belopp än 100 kronor.

Utredningen redogör härefter för vissa av statsbidragssakkunniga återgivna

synpunkter, framförda av lappfogdarna samt av fattigvårdskonsulenten

och länsstyrelsen i Norrbottens län, rörande behovet av särskilda

lappålderdomshem i länet, varom torde få hänvisas till nämnda sakkunnigas

betänkande (SOU 1950:22, s. 47—49). I anslutning härtill erinras,

att statsbidragssakkunniga fann dessa synpunkter bestyrka, att något egent2—222

53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 69.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

ligt behov av särskilda ålderdomshem för lappar icke längre kunde anses

föreligga. Beträffande de nuvarande särskilda lappålderdomshemmen förutsatte

statsbidragssakkunniga, att dessa hem såsom hittills i huvudsak

skulle reserveras för lappar, men att i enlighet med den praxis, som utvecklats

på området, inackordering på hemmen i mån av tillgång på platser

skulle tillåtas jämväl för andra personer. Några särskilda avgifter till

staten — under 1948 inbetalades ca 1 000 kronor — borde emellertid ej

längre erläggas. Utredningen erinrar härjämte, att länsstyrelsen i Norrbottens

län i yttrande över statsbidragssakkunnigas förslag förklarat sig

kunna tillstyrka förslaget i denna del endast under förutsättning att det

till sin storlek förhållandevis gynnsamma statsbidrag, som föreslagits av

de sakkunniga, i huvudsak godtages av statsmakterna.

Åldringsvårdsutredningen finner för sin del, att det icke längre kan

anses föreligga någon anledning att upprätthålla kravet på särskilda ålderdomshem

för ifrågavarande kategori lappar. Den utveckling, som omvittnats

av myndigheterna i det nordligaste länet och som innebär en fortgående

utjämning av den tidigare skillnaden i lapparnas och den övriga

lappmarksbefolkningens livsföring, synes otvetydigt tala mot anordnandet

av nya sådana hem. Beläggningen på de nuvarande lappålderdomshemmen

talar också sitt tydliga språk härvidlag. Antalet lappar på hemmen har

stadigt sjunkit och är f. n. obetydligt; på tre av de sju hemmen är för

övrigt icke någon till den renskötande befolkningen hänförlig lapp inackorderad.

Åldringsvårdsutredningen föreslår, att bestämmelserna om dessa

byggnadsbidrag skall upphöra att gälla samtidigt som bestämmelserna om

statsbidrag till de vanliga ålderdomshemmen träder i kraft.

I frågan om användningen av de befintliga lappålderdomshemmen ansluter

sig åldringsvårdsutredningen till vad statsbidragssakkunniga anfört.

I likhet med dessa sakkunniga anser utredningen, att de särskilda avgifter,

som av vederbörande kommun erlägges till staten för vård å sådant

ålderdomshem av andra vårdbehövande än lappar, bör slopas för framtiden.

Yttranden.

Över åldringsvårdsutredningens betänkande har yttranden efter remiss

avgivits av i stort selt samma myndigheter och organisationer, som hörts

över 1949 års statsbidragssakkunnigas förslag, nämligen statskontoret, socialstyrelsen,

bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Västerbottens och

Norrbottens län samt svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund och svenska socialvårdsförbundet. Överståthållarämbetet och

nämnda länsstyrelser har överlämnat yttranden av statens socialvårdskonsulenter

i sex distrikt samt av olika kommunala organ i nio städer, två

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kung!. Maj:ts proposition nr 69.

köpingar och tio landskommuner. Vidare har redovisats yttranden från fattigvårdsförbunden

i Södermanlands och Västernorrlands län, Östergötlands

läns socialvårdsförbund samt Skaraborgs länsavdelning av landskommunernas

förbund.

Förslaget har i yttrandena som regel vunnit anslutning eller principiellt

instämmande, dock med undantag för den del som avser bidragets storlek

där en övervägande kritisk inställning kommit till uttryck.

I det följande lämnas en närmare redogörelse för de erinringar, som

framställts mot förslaget.

\issa allmänna erinringar mot det föreslagna bidragssystemet anlöres

bl. a. av svenska landskommunernas förbund. Enligt förbundet har

kommunerna hittills haft dåliga erfarenheter av såväl fasta bidragsunderlag

som av vid fasta skatteunderlagsskalor låsta procentsatser. Den avvägning

av kostnaderna mellan staten och kommunerna, som man med dylika

konstruktioner velat åstadkomma, har under de senaste åren till följd av

ändringarna i penningvärdet i hög grad förskjutits till kommunernas nackdel.

Endast på grund av att statsbidragsbestämmelserna med hänsyn till

åldringsvårdsutredningens fortsatta överväganden liksom till allmänna

statsbidragsutredningens arbete måste få en provisorisk karaktär anser sig

förbundet kunna godtaga att bidraget i princip konstrueras på föreslaget

sätt.

Vad angår frågan om bidrags underlagets konstruktion förordas

ett system med fasta belopp per vårdplats som bidragsunderlag av statskontoret,

som erinrar att ämbetsverket i utlåtande över 1949 års statsbidragssakkunnigas

betänkande funnit övervägande skäl tala för ett sådant system

i stället för att såsom dessa sakkunniga föreslagit knyta statsbidraget till de

verkliga kostnaderna. Fastän åldringsvårdsutredningen gjort avsteg från

berörda kommittéförslag i så måtto att vid bidragsgivningen hänsyn icke

skall tagas till de faktiska kostnaderna till den del de överstiger ett visst

belopp pei plats, anser statskontoret, att även ett så konstruerat bidragssystem

är allttör komplicerat och att en anordning med ett fixt belopp per

plats avgjort är att föredraga. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån

förklarar sig helst ha sett sistnämnda konstruktion men anser sig kunna

biträda utredningens förslag.

Bidragsunderlagets maximering till visst belopp per plats avvisas å andra

sidan uttryckligen av länsstyrelsen i Skaraborgs län, drätselkammaren i

Gävle, kommunalnämnden i Piteå landskommun, fattigvårdsstyrelsen i

Luleå och svenska stadsförbundet. Under hänvisning till byggnadskostnadsutvecklingen

och variationerna i dylika kostnader olika orter emellan yrkas

att bidiaget i stället skall anknytas till de verkliga kostnaderna i varje särskilt

fall.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Den föreslagna begränsningen av bidragsgivningen beträffande personalbostäder

har föranlett erinringar från bl. a. länsstyrelserna i Södermanlands.

Kronobergs, Malmöhus, Skaraborgs och Gävleborgs län samt

stadsförbundet, vilka anser, att utredningen icke förebragt övertygande skäl

för den föreslagna begränsningen utan att kostnaderna för samtliga erforderliga

personalbostäder bör inräknas i bidragsunderlaget. Socialstyrelsen

framhåller, att en betydande förenkling av bidragssystemet skulle vinnas,

om vid beräkningen av bidragsunderlaget i det enskilda fallet kostnaderna

för personalbostäder icke frånräknades. I sammanhanget påpekas,

att vid framräkningen av det föreslagna bidragsunderlaget för hem uppförda

år 1952 och senare eller 18 000 kronor per plats avdrag redan gjorts förvissa

personalbostadskostnader. Styrelsen erinrar, att kostnaderna för personalbostäder

icke frånräknas vid bidragsgivningen till barnhem samt uttalar,

att såväl länsstyrelsen som socialstyrelsen vid fastställande av plan

för ålderdomshem torde kunna tillse, att ålderdomshem icke i något fall

förses med för många eller för stora personalbostäder.

Statskontoret anser, att kostnaderna för personalbostäder icke bör inräknas

i bidragsunderlaget, då bostäderna inrymmes i särskild byggnad.

I några yttranden anföres, att den totala anskaffningskostnaden för elt

ålderdomshem bör utgöra grund för statsbidragets beräknande och att sålunda

statsbidrag bör utgå även till tomtkostnader in. in. Av denna mening

är Stockholms stadskollegium och läns styr elsen i Västerbottens län.

I fråga om den föreslagna maximi kostnaden per vårdplats uttalar

socialstyrelsen, att den finner de av utredningen för olika år angivna beloppen

väl avvägda. Styrelsen anser dock, att det hade varit önskväit att

det högsta bidragsunderlaget föreslagits till ett väsentligt högre belopp för

Västerbottens och Norrbottens län. Fattigvårdsstyrelsen i Malmö har vid

jämförelse med de kostnadskalkyler, som upprättats för ett planerat ålderdomshem

i staden, funnit, att den högsta föreslagna maximigränsen ej understiger

de beräknade kostnaderna för detta hem.

Lägre belopp per plats förordas av statskontoret i anslutning till dess

förslag om en fast platskostnad. Under hänvisning till att åldringsvårdsutredningen

vid bidragsunderlagets beräknande i viss utsträckning

medtagit även kostnaderna för personalbostäder i friliggande byggnader,

vilket statskontoret som förut framhållits icke kan tillstyrka, anses bidragsunderlaget

icke böra bestämmas till högre belopp än It 000 kronor

för ålderdomshem som färdigställts före utgången av 1950. Med hänsyn

till indextalet för byggnadskostnaderna 1951 och 1952 föreslås platskostnaden

för 1951 till 14 000 kronor och för 1952 och efterföljande år till

15 000 kronor. Samma grunder bör enligt statskontorets mening tillämpas

i fråga om statsbidrag för om- eller tillbyggnadsarbeten när det gäller inrättande

av ålderdomshem i byggnad, som av kommunerna för ändamålet

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

21

inköpes, eller dylika arbeten av den omfattning, att de närmast är att

jämföra med nybyggnad. I övrigt anses frågan om bidragets storlek vid

om- eller tillbyggnadsarbeten böra prövas i varje särskilt fall.

I flera yttranden ifrågasattes ett högre belopp per plats än 18 000 kronor

för ålderdomshem uppförda 1952 eller senare. Följande må återgivas.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att om man såsom utredningen gjort utgår

från 15 000 kronor per plats vid prisläget år 1950 borde med tillämpning

av den beräkning av därefter inträffade prisstegringar, som Kungl. Maj :t i

annat sammanhang godtagit, motsvarande belopp för åren 1951 och 1952

upptagas till 20 000 resp. 21 000 kronor.

Landskommunernas förband liksom fattigvårdsstyrelsen i Höganäs

anser att det föreslagna beloppet torde vara i minsta laget. Enligt överståthållarumbetet

skulle Stockholms stad genom den föreslagna platskostnaden

få mindre än 10 % av de verkliga kostnaderna. Stockholms stadskollegium

angiver den aktuella platskostnaden i staden till 25 000 kronor medan

drätselkammaren i Gävle för denna stads del räknar med en kostnad av

f. n. 27 000—28 000 kronor. Piteå landskommun har under byggnad ett hem,

som beräknas kosta i runt tal 30 000 kronor per plats. Enligt kommunen

torde denna gräns även tangeras av två andra kommuner i Norrbottens län,

som samtidigt uppför nya ålderdomshem.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att erfarenheterna i länet i

fråga om byggnadskostnaderna är skiftande men att anledning finnes afl

antaga att stegringen i kostnaderna varit större än utredningen beräknat.

Under hänvisning bl. a. till att byggnadskostnaderna enligt uppgift av 1951

års bostadsutredning ökat med 35 % under tiden juli 1950—oktober 1952

förordar länsstyrelsen eu förnyad utredning beträffande bidragsunderlagets

maximibelopp. Icke heller länsstyrelsen i Västerbottens län kan tillstyrka,

att maximibeloppet fastlåses på sätt utredningen föreslagit. Då byggnadskostnaderna

i övre Norrland är avsevärt högre än för landet i genomsnitt

kommer ett genomförande av utredningsförslaget i denna del att medföra

orättvisa speciellt för lappmarkskommunerna.

Ett belopp av 18 000 kronor per plats är enligt länsstyrelsen i Norrbottens

län uppenbart för lågt, särskilt för detta läns vidkommande. Länsstyrelsen,

som i princip ställer sig avvisande till särbestämmelser för övre Norrlands

del, anser det ofrånkomligt, att övre gränsen för bidragsunderlaget höjes

till förslagsvis 20 000 kronor per vårdplats för hela riket. Därjämte ifrågasätter

länsstyrelsen — med tanke på de osedvanligt höga byggnadskostnaderna

i länet — om ej »synnerliga skäl» i enstaka fall bör motivera ett ännu

högre bidragsunderlag.

Förslaget att bidragen skall graderas efter kommunernas skatteunderlag

avstyrkes av fattigvårdsstyrelsen i Hälsingborg, som framhåller

att, då skatteskäl icke talar för en differentiering, det är ett rättvisekrav att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

alla kommuner får samma bidrag. Svenska stadsförbundet erinrar i denna

fråga, att förbundet i flera tidigare sammanhang, bl. a. i yttrande över statsbidragssakkunnigas

förslag, har framfört invändningar mot en gradering

efter kommunernas skatteunderlag per invånare. Förbundet vill ej bestrida,

att det kan vara ur skatteutjämningssvnpunkt befogat att framföra krav

på en dylik gradering som en bestämmande faktor, men det synes behövligt

att bl. a. få klarlagt i vad mån hänsyn vid graderingen bör och lämpligen

kan tagas även till andra faktorer, som föranleder olikheterna kommunerna

emellan i fråga om skattebördan. Emellertid framhåller förbundet,

att kommunerna över lag torde vara beredda att acceptera ett bidragssystem

med skatteunderlagsgradering hellre än att fixerandet av grunderna

för det av statsmakterna i utsikt ställda statsbidraget ytterligare förhalas.

En förutsättning härför bör dock vara att graderingen utformas så, att

bidragstilldelningen lyftes upp på en högre nivå än den föreslagna.

Utredningens förslag till statsbidragsskala har mött en övervägande

kritisk inställning. Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida statsbidraget

efter den nedskrivning som föreslagits i förhållande till 1949 års statsbidragssakkunnigas

förslag är ägnat att stimulera byggandet av nya ålderdomshem.

Länsstyrelsen i Kronobergs län beklagar, att omständigheterna

måst föranleda åldringsvårdsutredningen att föreslå en bidragsskala, som

på statsverket lägger en mindre andel av bördan. I samma riktning uttalar

sig länsstyrelserna i Södermanlands och Malmöhus län medan länsstyrelsen

i Värmlands län understryker behovet av högre statsbidrag för de svagast

ställda kommunerna.

Socialstyrelsen anser, att den av statsbidragssakkunniga föreslagna bidragsskalan

icke bort underskridas, enär genom dessa regler betydligt

större rättvisa skulle ha skapats kommunerna emellan. Enligt länsstyrelsen

i Skaraborgs län bör statsbidraget skäligen höjas till samma storlek

som nämnda sakkunniga föreslagit. Av samma mening är kommunalfullmäktige

i Brunflo kommun, kommunalnämnden i Piteå landskommun samt

drätselkammaren i Gävle.

Stockholms stadskollegium och kommunalfullmäktige i Habo kommun

förordar en bidragsprocent av lägst 30 och högst SO. Fattigvårdsstyrelsen i

Luleå anser det naturligaste vara att anknyta statsbidragets storlek till de

fr. o. m. 1954 beslutade bestämmelserna om de kommunala bostadstilläggen,

varigenom staten skulle bidraga med lägst 25 och högst 00 % av kostnaderna.

Länsstyrelsen i Kärrbottens län yrkar, att maximibidraget lastställes

till 60 och minimibidraget till 20 %.

Svenska landskommunernas förbund framhåller, att det framlagda förslaget

vållat besvikelse framför allt i de kommuner, som trott sig ha betydande

statsbidrag att lyfta för redan färdigställda ålderdomshemsbyggen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

28

men att man blivit betänksam också i kommuner, som har byggen mer eller

mindre färdigprojekterade. Förbundet yttrar vidare bl. a.:

Det är icke allenast på det sättet att man i 1947 års riksdagsbehandling

av frågan sett en utfästelse, som man litat till. Man har också av de statliga

myndigheter, som ha att ta befattning med tillkomsten av ålderdomshem,

bibringats den uppfattningen att förhållandevis höga statsbidrag skulle

komma att utgå. Ett antal kommuner, som uppfört ålderdomshem efter

den 1 juli 1946, ha också i sina räkenskaper balanserat fordran på statsverket

för statsbidrag, som till storleken motsvarar vad som skulle ha

utgått, om något av de tidigare förslagen genomförts. Något annat har man

uppenbarligen icke haft att hålla sig till. Det måste bli en för kommunalförvaltningen

ohållbar situation, om kommunerna i fortsättningen icke

kunna lita på de mer eller mindre klart uttalade förhandsutfästelser i fråga

om statsbidrag m. in., som givas av tillsynsmyndigheterna. Det kan rimligen

icke påfordras att kommunerna skola undersöka huruvida dessa i

varje särskilt fall ha ett fast underlag för sina utfästelser.

Efter att ha med ett exempel belyst de ekonomiska verkningarna av den

föreslagna bidragsskalan konstaterar förbundet, att ett statsbidrag på 10 %

uppenbarligen icke kan spela någon nämnvärd praktisk roll för kommuner

med de högsta skatteunderlagen. I kommuner med de lägsta skatteunderlagen

kan man icke genom upplåning skjuta alltför stor del av anläggningskostnaderna

på framtiden, eftersom de kan få komma att bäras av ett

lägre skatteunderlag till följd av den starka utflyttningen av personer i

produktiv ålder. Den kommunala andelen av kostnaderna kommer därigenom

att kännas så mycket hårdare. Då därtill kommer att dessa kommuner

regelmässigt har ett stort antal åldringar att draga försorg om, finner förbundet

det icke opåkallat att ge statsbidraget eu starkare stimulerande

effekt för de sämst ställda kommunerna. I sådant syfte föreslås, att bidragsskalan

utökas till 70 %, vilken procentsats bör gälla vid ett skatteunderlagstal

av 12 kronor per invånare. För de retroaktiva bidragsfallen

angives den ifrågasatta ändringen få betydelse för endast 12 kommuner

med sammanlagt 394 vårdplatser. Enligt förbundets beräkning skulle merkostnaden

för statsverket i dessa fall stanna vid ca 900 000 kronor. Icke

heller för den fortsatta bidragsgivningen förutsättes den föreslagna utökningen

av bidragsskalan bli särskilt kostnadskrävande.

Svenska stadsförbundet erinrar, att socialvårdskommittén i sitt i juli

1946 avgivna betänkande angående åldringsvården förordat, att reglerna

för bidragsgivningen till folkskolebyggnader skulle i tillämpliga delar gälla

för statsbidrag till ålderdomshem. Under hänvisning härtill framhåller

förbundet, att de nu föreslagna bidragsbestämmelserna icke tillnärmelsevis

motsvarar vad man från kommunernas sida haft anledning att rimligen

vänta sig i fråga om statens andel i bekostandet av ålderdomshemsvårdens

ordnande. Några giltiga skäl har överhuvud icke förebragts mot att anknyta

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!. Maj:ts proposition nr 69.

bidragets storlek till motsvarande bestämmelser för folkskolebyggnader

med 35 % såsom bidragets minimum. Förbundet erinrar vidare, att riksdagen

år 1945 beslöt detta minimum för folkskolebyggnaderna i anledning

av en proposition, vari det lägsta procenttalet föreslagits till endast

25 %.

Även svenska socialvårdsförbundet framhåller, afl det föreliggande förslaget

icke uppfyller de förväntningar kommunerna ansett sig berättigade

att hysa. Förbundet hemställer, att det i varje fall måtte tagas under övervägande

att lämna de kommuner, som under de senaste fem åren uppfört

nya ålderdomshem, högre statsbidrag än som föreslagits. Beträffande utformningen

av bidragsskalan i övrigt ifrågasätter socialstyrelsen och

Stockholms stadskollegium, huruvida icke en automatiskt verkande

regel för statsbidragsprocentens anpassning till förskjutningar i skatteunderlaget

bör införas. Som mönster framhålles de grunder som framlagts

av socialvård skommittén i betänkande med förslag till socialhjälpslag

(SOU 1950: 11).

Vad angår standardfrågorna har åldringsvårdsutredningens rekommendation

att viss försiktighet bör iakttagas i fråga om anordnande

av enkelrum i större omfattning än som förutsattes i 1947 års beslut mött

erinringar i några yttranden.

Sålunda understryker socialstyrelsen, att de av 1947 års riksdag beslutade

riktlinjerna för planering av enkelrum under inga förhållanden

bör frångås. En av socialstyrelsen företagen undersökning rörande 45

ålderdomshem, som iordningställts efter dessa riktlinjer, liksom styrelsens

kontakt med övriga nyinrättade hem talar klart för att 1947 års

ålderdomshemsreforms största värde ligger just i en mot efterfrågan svarande

tillgång på enkelrum. I samma riktning som socialstyrelsen uttalar

sig stadsfullmäktige i Växjö, fattigvårdsstyrelsen i Söderhamn, socialvårdslconsulenten

i trettonde distriktet och Östergötlands läns socialvårdsf örhvnd.

Statskontoret anser, att man vid bidragsgivningen bör utgå från att

för högst halva platsantalet bör avses enkelrum, medan bl. a. svenska

landskommunernas förbund understryker, att det är angeläget, att kommunerna

icke bindes i detalj av bestämda föreskrifter om hemmens allmänna

standard så länge riktlinjerna för den framtida åldringsvården

icke är uppdragna.

Utredningens förslag i fråga om ärendenas handläggning har i

allmänhet vunnit anslutning i de yttranden där frågan berörts. Svenska

socialvårds förbundet anser dock, att man bör kunna gå ytterligare ett steg

i fråga om decentralisering på så sätt att länsstyrelserna utan remissför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

farande borde kunna bemyndigas att taga ställning till en statsbidragsansölcan.

Förbundet förordar, att frågan om godkännande av planen för

ålderdomshemmets anordnande först handlägges. Sedan denna plan blivit

av länsstyrelsen efter hörande av socialstyrelsen godkänd, borde det ankomma

på länsstyrelsen att utan förnyad remiss till socialstyrelsen taga

ställning till ansökningen om statsbidrag.

Avvikelse från utredningens förslag förordas av statskontoret beträffande

handläggningen av frågor, som rör återbetalning av uppburet statsbidrag

i samband med att verksamheten vid ett ålderdomshem nedlägges.

Med hänsyn till vikten av att dessa ärenden blir föremål för enhetligt bedömande

anses Kungl. Maj:t böra förbehålla sig beslutanderätten i hithörande

spörsmål.

Under hänvisning till uttalande av 1947 års byggnadsstyrelseutredning

framhåller byggnadsstyrelsen de fördelar som står att vinna genom att utnyttja

hos styrelsen befintlig expertis i tekniska och ekonomiska frågor.

Möjligheter anses föreligga att nå en sådan form av samarbete att denna

styrelsens erfarenhet kan ställas till förfogande för granskning av byggnadsförslag

utan att arbetsgången blir onödigt betungande vid ärendenas

handläggning.

Förslaget om upphävande av de särskilda bestämmelserna om statsbidrag

till ålderdomshem för lappar har icke givit socialstyrelsen

anledning till erinran. Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar, att den i

november 1952 till Kungl. Maj:t vidarebefordrat en framställning från

Karesuando kommun om byggnadsbidrag enligt nämnda bestämmelser för

ombyggnad av det s. k. Victoriahemmet till lappålderdomshem. Vidare

har länsstyrelsen sig bekant, att Arjeplogs kommun med socialstyrelsen

dryftat förslag till väsentlig ombyggnad av lappålderdomshemmet i Arjeplog

i samband med uppförande av ett nytt allmänt ålderdomshem. Innan

nu ifrågavarande båda frågor fått sin lösning, kan länsstyrelsen ej förorda,

att det särskilda byggnadsbidraget till lappålderdomshem avskaffas.

Departementschefen.

Den år 1947 i princip beslutade ålder do in shem sreform en innebär

i huvudsak, att ålderdomshemmen skall anordnas såsom kommunala inackorderingshem

för åldringar och invalider, som är i behov av omvårdnad

och tillsyn men dock icke erfordrar vård å sjukvårdsinrättning eller

därmed jämförlig vårdanstalt. Ålderdomshemmens tidigare karaktär av

fattigvårdsanstalter kommer därigenom att försvinna.

Innan jag går in på statsbidragsfrågan vill jag något belysa utvecklingen

inom åldringsvården efter 1947. Först kan då konstateras, att enligt socialstyrelsens

uppgifter 57 nya ålderdomshem med sammanlagt 2 733 vård
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

platser har uppförts under tiden 1 juli 1946—31 december 1952. Under

innevarande år beräknas 22 hem med 943 platser bli färdiga. Härtill kommer

om- och tillbyggnader. En betydande upprustning pågår sålunda inom

ålderdomshemsvården.

Insikten om att befolkningsutvecklingen går emot en successiv ökning

av antalet åldringar i vårt land och att därför allt starkare krav kommer

att ställas på ökade resurser inom åldringsvården har under de senaste

åren gjort sig allt mera gällande. Härvid har emellertid från olika håll

ifrågasatts möjligheten och lämpligheten av att anordna åldringsvården i

enlighet med de år 1947 antagna riktlinjerna. Sålunda har framhållits,

att man borde söka lösa åldringsvårdens problem genom en avsevärd

differentiering av hjälpåtgärderna, varvid anstaltsvården borde få en

mindre dominerande ställning. En rad olika åtgärder kunde sålunda

komma ifråga för att göra det möjligt för åldringarna att kvar stanna i

sina hem. Strävanden i sådan riktning har redan tidigare förekommit.

Jämsides med upprustningen av ålderdomshemmen fortsätter sålunda

byggandet av pensionärshem. Genom beslut år 1950 har möjlighet öppnats

att erhålla statsbidrag till pensionärslägenheter i bostadshus. Antalet pensionärer

boende i pensionärshem eller pensionärslägenhet uppgår f. n.

till ca 35 000. På grund av kommunala m. fl. initiativ göres nu också

försök med olika anstaltsvården kompletterande former för vård av och

hjälp åt de gamla i deras hem. Härtill ansluter sig även den av 1952

års riksdag beslutade utvidgningen av statsstödet till upprustning och förbättring

av bostäder, främst på landsbygden. Att ålderdomshemmen

genom berörda åtgärder skulle bli överflödiga för framtiden är självfallet

uteslutet, då man alltid får räkna med ett visst klientel, för vilket

omvårdnad på ett ålderdomshem är det mest lämpliga. Det största problemet

inom åldringsvården synes därför vara frågan om avvägningen

emellan olika vårdformer. Denna fråga utgör huvuduppgiften för 1952

års åldringsvårdsutredning. Innan resultatet av åldringsvårdsutredningens

arbete föreligger, torde anledning finnas att iakttaga en viss försiktighet

ifråga om utbyggandet av ålderdomshemsvården.

Jag övergår härefter till statsbidragsfrågan. Genom 1947 års

riksdagsbeslut har fastslagits, att statsbidrag skall kunna utgå till kommuner

eller kommunalförbund för nybyggnad samt om- eller tillbyggnad

av ålderdomshem. Statsbidrag skall även kunna lämnas, därest det ur

allmänt ekonomiska synpunkter befinnes uppenbart fördelaktigt att för

ålderdomshem taga i anspråk kommunal byggnad eller annan befintlig

byggnad. Såsom förutsättning för statsbidrag skall gälla, att ålderdomsh

c m sby gg n a der n a uppfyller de genom 1947 års riksdagsbeslut fastställda

standardkraven. Beslutet innebär slutligen, att statsbidrag skall kunna

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 69.

27

utgå till byggnadsföretag, som påbörjats efter den 1 juli 1946. Frågan om

statsbidragsgrundernas utformning lämnades 1947 tills vidare öppen; det

väsentliga ansågs vara, att kommunerna fick kännedom om att statsbidrag

kunde påräknas samt de huvudsakliga villkoren därför.

Sistnämnda fråga har sedermera utretts av 1949 års statsbidragssakkunniga

för ålderdomshem m. m., vilkas förslag jämte de däröver avgivna

remissyttrandena i sin tur granskats av 1952 års åldringsvårdsutredning

i dess nu föreliggande första betänkande.

För egen del vill jag till en början anföra, att det med hänsyn till allmänna

statsbidragsutredningens arbete kunnat föreligga skäl att ytterligare

uppskjuta ställningstagandet till frågan om utformningen av ifrågavarande

statsbidrag. Denna utredning har i december 1952 avgivit principbetänkande

angående driftbidrag till primärkommuner. Enligt vad jag

inhämtat står nu närmast på utredningens program frågan om speciella

anläggningsbidrag till kommunerna. Det är icke heller uteslutet att resultatet

av åldringsvårdsutredningens fortsatta överväganden kan komma att

påverka synen på frågan om statsbidrag till anordnande av ålderdomshem.

Med hänsyn till den långa tid, som förflutit sedan principbeslutet om statsbidrag

för detta ändamål fattades, samt behovet såväl för statens som för

kommunernas del att erhålla klarhet beträffande fördelningen av de ekonomiska

förpliktelserna bör emellertid ytterligare uppskov om möjligt icke

komma i fråga.

Den viktigaste frågan i detta sammanhang är statsbidragens storlek.

Både statsbidragssakkunniga och åldringsvårdsutredningen har föreslagit,

att statsbidraget skall graderas efter kommunernas skatteunderlag uttryckt

i antalet skattekronor per invånare. Statsbidragssakkunniga har föreslagit

en från 25 till 75 % graderad skala, vilken enligt de sakkunnigas uträkning

skulle ge i genomsnitt ca 45 % av byggnadskostnaderna i statsbidrag,

medan åldringsvårdsutredningen förordat en skala graderad från lägst 10

till högst 50 %, vilken utformats i syfte att staten i genomsnitt skulle svara

för ca 33 % av bidragsunderlaget. En gradering med hänsyn till antalet

skattekronor per invånare har tillstyrkts i det övervägande antalet

yttranden. Däremot har åldringsvårdsutredningens förslag till statsbidragsskala

i åtskilliga yttranden ansetts alltför oförmånligt för kommunerna. Åldringsvårdsutredningen

har som motivering för det lägre statsbidraget

åberopat statsfinansiella skäl. Uppenbarligen kan mycket olika synpunkter

anläggas på fördelningen mellan staten och kommunerna av anläggningskostnaderna

för ålderdomshem. Enligt min mening kan den av

åldringsvårdsutredningen föreslagna fördelningen med i genomsnitt ungefär

Va av kostnaderna lagd på staten icke anses innebära, att en oskäligt

liten kostnadsandel påföres staten. Statsbidragets utformning möjliggör

ett väsentligt stöd åt kommuner med svagt skatteunderlag. Under

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

dessa förhållanden bör det angelägna i att icke belasta statsbudgeten med

större bidragskostnader än nödvändigt tillmätas stor vikt. Jag vill erinra

om att huvuddelen av de medel, som ansetts stå till förfogande för sociala

reformer under den närmaste framtiden, enligt Kungl. Maj :ts förslag skall

användas till förbättring av folkpensionerna samt arbetslöshetsförsäkringen

och andra sociala förmåner — åtgärder som kan förutses få gynnsamma

verkningar även för kommunernas ekonomi. Genomförandet av

obligatorisk sjukförsäkring kommer även att ställa stora anspråk på staten

och samtidigt medföra en betydande lättnad för kommunerna. Av dessa

skäl är jag icke beredd att förorda, att på staten lägges större kostnadsandel

än åldringsvårdsutredningen föreslagit.

Statsbidragssakkunniga har vid utformandet av sitt förslag sökt åstadkomma

enhetliga regler för statsbidragen till anordnande av pensionärshem

och till uppförande och inrättande av ålderdomshem. Även åldringsvårdsutredningen

har funnit, att en samordning av statsbidragen till ålderdomshem

och pensionärshem kan anses önskvärd. Enligt utredningen

talar emellertid flera skäl, främst behovet av att avvakta utredningens

slutliga ställningstaganden beträffande avvägningen mellan dessa båda

vårdformer, för att frågan om enhetliga regler bör uppskjutas. Jag kan

ansluta mig till vad åldringsvårdsutredningen sålunda anfört. Jag räknar

icke med några praktiska olägenheter av att samordningsfrågan ställes

på framtiden.

I det följande behandlar jag den närmare utformningen av statsbidragsgrunderna.

Vad till en början angår gränserna för hidragsområdet bör statsbidrag,

såsom förutsatts i 1947 års principbeslut, utgå såväl vid nybyggnad som

vid om- och tillbyggnad ävensom vid inrättande av ålderdomshem i redan

uppförd byggnad. Endast om- och tillbyggnadsarbeten, som i avseende å

omfattning och resultat kan i huvudsak anses likvärdiga med nybyggnad,

bör ifrågakomma till statsbidrag. För sådana om- eller tillbyggnadsarbeten,

vilka enbart avser att genom åtgärder av mera begränsad omfattning

sätta redan befintliga lokaler i bättre skick eller ge en lämpligare disposition

av dessa, bör däremot statsbidrag ej åtnjutas, liksom ej heller för

arbeten, som uteslutande tar sikte på anordnandet av personalbostäder.

Vad angår bidragsunderlaget har statsbidragssakkunniga föreslagit,

att statsbidraget skall beräknas med de verkliga byggnadskostnaderna

som grund. Åldringsvårdsutredningen har modifierat detta förslag på

så sätt att bidraget i varje särskilt fall skall beräknas på grundval av

de faktiska kostnaderna i den mån dessa ej överstiger ett på förhand bestämt

belopp per plats. En något avvikande regel har förordats av stats
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

29

kontoret, som anser att bidraget bör beräknas med fasta belopp per vårdplats

som grund. Enligt min mening är sistnämnda konstruktion att föredraga

beträffande nybyggnad, då den onödiggör den närmare kontroll

av byggnadskostnaderna, som måste bli en följd av utredningens förslag.

Detta medför administrativa fördelar såväl för kommunerna som

för staten. Beträffande om- och tillbyggnadsfallen samt de fall då

ålderdomshem anordnas i befintlig byggnad finner jag däremot lämpligast

att kostnadsgranskningen bibehålies i den utsträckning åldringsvårdsutredningen

tänkt sig. Jag förordar därför, att statsbidraget då det

gäller nybyggnad skall beräknas på ett fixt belopp per plats men i andra

fall på de verkliga kostnaderna till den del de ej överstiger samma

belopp.

Med denna utformning av bidragsunderlaget blir frågan om vilka kostnader

som bör inräknas i detta endast aktuell i om- och tillbyggnadsfallen.

I likhet med utredningen anser jag, att statsbidrag i dessa fall ej bör

utgå till kostnaderna för att anskaffa och ställa i ordning tomt liksom

ej heller för anordnande av vatten-, avlopps-, gas- eller kraftledningar.

Beträffande kostnader för personalbostäder har utredningen under hänvisning

bl. a. till svårigheterna på landsbygden att ordna personalens

bostadsfråga utan anknytning till ålderdomshemmen stannat för att i

bidragsunderlaget bör få inräknas kostnader för bostäder åt föreståndarinna

och hennes ställföreträdare. De av utredningen föreslagna maximibeloppen

per plats har även beräknats med hänsyn härtill. Ehuru vissa

skäl talar emot att kostnader för personalbostäder skall medföra rätt till

statsbidrag, har jag funnit mig böra godtaga utredningens förslag i denna

del. Som förut angivits bör bidrag icke beräknas för om- eller tillbyggnadsarbeten,

som uteslutande avser personalbostäder. Jag kan vidare

godtaga utredningens förslag att, för det fall att en kommun inköper en

byggnad för inrättande av ålderdomshem, i bidragsunderlaget bör få inräknas

såväl köpesumman som kostnaderna för erforderliga om- eller tillbyggnadsarbeten

i nyss angiven omfattning.

I fråga om det belopp per plats, på vilket statsbidraget enligt det föregående

skall beräknas vid nybyggnad, delar jag utredningens åsikt att

det med hänsyn till byggnadskostnadernas utveckling sedan den 1 juli

1946 är nödvändigt att bestämma olika platskostnad för skilda tidsperioder.

Enligt uppgifter från socialstyrelsen har medeltalskostnaden

(inberäknat kostnader för personalbostäder åt föreståndarinna och hennes

ställföreträdare) per plats för ålderdomshem som färdigställts under åren

1947—1949 uppgått till ca 13 000 kronor, för hem som tillkommit under

1950 till ca 15 000 kronor, för de år 1951 uppförda hemmen till ca 17 000

kronor samt för de därefter t. o. in., oktober 1952 färdigställda byggnads
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

företagen till ca 18 000 kronor. Utredningen har för sin del ansett, att dessa

belopp bör fastställas som högsta platskostnad för nämnda tidsperioder,

varvid 18 000-kronorsgränsen skulle gälla för hem uppförda 1952 och senare.

Statskontoret har förordat genomgående lägre belopp, medan byggnadsstyrelsen

framhållit, att de föreslagna beloppen för åren 1951 och

1952 med hänsyn till prisstegringarna efter år 1950 bort upptagas till

20 000 resp. 21 000 kronor. Även från andra håll, särskilt i Norrlandslänen,

har ifrågasatts en högre platskostnad för hem uppförda 1952 och senare.

Då de av åldringsvårdsutredningen föreslagna beloppen räknats fram

efter en undersökning av de faktiska kostnaderna så långt fram i tiden

som t. o. in. oktober 1952 anser jag mig böra förorda, att de godtas.

Otvivelaktigt kan dessa belopp te sig relativt ogynnsamma för kommuner

med särskilt höga byggnadskostnader. En anordning med olika bidragsunderlag

för skilda delar av landet synes emellertid av praktiska skäl icke

böra komma till stånd. Jag vill framhålla, att bidragsunderlaget givetvis

bör omprövas i framtiden i den mån de faktiska kostnaderna för ålderdomshemmen

ändras.

Fastställandet av platsantalet torde som regel inte erbjuda några svårigheter.

Vid nybyggnad bör antalet platser vid normal beläggning läggas till

grund för statsbidragsberäkningen. Tvekan rörande platsantalet kan tänkas

uppkomma främst vid ombyggnad. Härvid bör det ankomma på den

myndighet som prövar statsbidragsansökningen att bestämma platsantalet

med hänsynstagande till vad i det föregående sagts om förutsättningarna

för att statsbidrag skall utgå vid ombyggnad.

Vad åldringsvårdsutredningen i övrigt anfört rörande bidragsunderlaget

föranleder icke någon erinran från min sida.

Vad härefter angår den av utredningen föreslagna bidragsskalan har jag

i det föregående tillstyrkt den fördelning av kostnaderna, som skalan syftar

till. Även ifråga om detaljerna anser jag skalan böra godtas liksom de

föreslagna reglerna för beräkningen av skatteunderlaget i vederbörande

kommun. Med hänsyn till att uppgifter angående skatteunderlaget visst

år regelmässigt föreligger först under senare hälften av påföljande år,

bör dock året närmast före det år då bidragsbeslut meddelas icke inräknas

bland de sju år, som skall tagas i betraktande vid uträkning av skatteunderlaget

per invånare.

1947 års riksdagsbeslut innebär ifråga om ålderdomshemmens standard,

att anstaltsprägeln bör undvikas och strävandena inriktas på att

skapa trivsamma hemmiljöer. Vidare bör som regel eu minimistorlek av

20 å 25 platser upprätthållas och antalet enkelrum utgöra minst halva

platsantalet. 1949 års statsbidragssakkunniga har sedermera i enlighet

med givna direktiv prövat behovet av ytterligare allmänna föreskrifter

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

31

om standarden och har uppställt vissa normer som komplettering till

1947 års riktlinjer i detta hänseende. Åldringsvårdsutredningen har för

sin del icke varit beredd att redan nu taga ställning till detalj spörsmål i

standardfrågan men anser, att statsbidragssakkunnigas anvisningar tills

vidare bör kunna tjäna som allmänna rekommendationer. Utredningen

har vidare ansett, att en viss försiktighet i nuvarande läge bör iakttagas

ifråga om anordnande av enkelrum i större omfattning än enligt 1947 års

beslut.

Såsom förutsättning för statsbidrag bör givetvis gälla, att ålderdomshemmen

uppfyller de standardkrav, som numera anses böra ställas. Någon

anledning att frångå de allmänna standardkrav som uppställdes 1947

synes icke föreligga. Jag har icke heller något att invända mot de kompletterande

normer, som föreslagits av statsbidragssakkunniga. Uppenbart

är emellertid att hänsyn måste tagas till de växlande förutsättningarna och

behoven i olika kommuner. Några närmare bestämmelser om standarden

bär som utredningen framhållit icke införas i statsbidragsförfattningen.

Där bör som statsbidragsvillkor endast föreskrivas, att ålderdomshem

skall anordnas i enlighet med av länsstyrelsen godkänd plan. Jag delar

vidare utredningens uppfattning att närmare bestämmelser angående

standarden, om sådana skall införas i författning, har sin plats i den

lag, som reglerar kommunernas skyldigheter beträffande ålderdomshem

eller sålunda f. n. i fattigvårdslagen. Någon ändring i denna lags föreskrifter

om ålderdomshem bör emellertid icke göras nu med hänsyn till

den allmänna översyn av lagen, som är aktuell. Tills vidare bör det ankomma

på socialstyrelsen att till vägledning för kommunerna utfärda råd

och anvisningar angående ålderdomshemmens standard.

\ ad härefter angår handlägg ni ngsförfar an det torde j ag få erinra

om att länsstyrelse enligt 34 § fattigvårdslagen har att pröva och fastställa

plan för ålderdomshem när sådant skall uppföras. I praktiken upptages

vanligen på ett tidigt stadium kontakt mellan de kommunala myndigheterna

och socialstyrelsen samt vederbörande länsstyrelse beträffande det

blivande ålderdomshemmets utformning. Socialstyrelsen disponerar arkitektexpertis

på området. Länsstyrelserna torde alltid ha tillgång till socialstyrelsens

yttrande när plan för ålderdomshem fastställes.

Åldringsvårdsutredningen anser, att beslutanderätten i ärenden rörande

såväl fastställande av plan för ålderdomshem som statsbidrag bör läggas

hos en och samma myndighet. I enlighet härmed föreslår utredningen, att

det skall ankomma på länsstyrelserna att meddela beslut i statsbidragsäiendena.

Liksom fallet är vid fastställelse av plan för ålderdomshem

förutsättes socialstyrelsens yttrande ha inhämtats innan beslut i bidragsfrågan

meddelas.

Jag delar utredningens uppfattning att prövningen av statsbidragsansök
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

ningarna bör ankomma på länsstyrelserna efter hörande av socialstyrelsen.

Med hänsyn till den stora eftersläpningen i bidragsgivningen, av utredningen

beräknad till ca 24,5 milj. kronor vid utgången av budgetåret 1952/53,

torde medelsanvisningen till bidrag i de retroaktiva fallen få fördelas på

flera budgetår. Då bidrag till nya byggnadsföretag som regel bör betalas

ut först sedan de retroaktiva bidragen slutbetalats, kan en fortsatt eftersläpning

i fråga om utbetalningarna förutses bli nödvändig åtminstone till

en början. Tills vidare måste därför utbetalningsbeslut meddelas av central

myndighet, lämpligen socialstyrelsen.

Fråga om återbetalning av statsbidrag vid nedläggande av ålderdomshem

bör i enlighet med statskontorets förslag avgöras av Kungl. Maj :t.

Till komplettering av vad i det föregående anförts torde såsom bilaga

till detta protokoll få fogas ett inom socialdepartementet uppgjort utkast

till kungörelse om statsbidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad

av ålderdomshem. Kungörelsen bör träda i kraft den 1 juli 1953.

Vad angår anslagsfrågan har utredningen beräknat medelsbehovet

för budgetåret 1953/54 till ca 29,7 milj. kronor. Härav har ca 24,5 milj.

kronor beräknats i statsbidrag till byggnadsföretag, som färdigställts eller

beräknas bli färdigställda före den 1 juli 1953.

Jag föreslår, att för nästa budgetår anvisas ett anslag av 12 milj. kronor

till statsbidrag under rubriken Bidrag till anordnande samt om- och

tillbyggnad av ålderdomshem. Beloppet bör användas till bidrag för de

tidigast byggda statsbidragsberättigade ålderdomshemmen. Härigenom

kan de ålderdomshem som färdigställts t. o. in. år 1951 samt en del av

de år 1952 färdigställda beräknas få statsbidraget utbetalat under nästa

budgetår. Socialstyrelsen bör emellertid ha möjlighet att göra avsteg från

tidsordningen om skäl därför föreligger.

Beträffande slutligen frågan om statsbidrag till ålderdomshem för

lappar är jag ense med utredningen och socialstyrelsen om att de särskilda

bidragsbestämmelserna i detta avseende lämpligen kan upphävas. Med

undantag för två särskilt berörda fall har även länsstyrelsen i Norrbottens

län uttalat samma åsikt. Det ena av dessa fall gäller eu

av fattigvårdsstyrelsen i Karesuando kommun till Kungl. Maj:t ingiven

ansökan om statsbidrag för ombyggnad av Drottning Victorias sjuk- och

lappålderdomshem i Karesuando, vilket hem numera övertagits av kommunen.

Hemmet skall efter ombyggnaden inrymma 12 vårdplatser. Av i

ärendet lämnade uppgifter framgår, att de icke bofasta lapparna i kommunen

f. n. utgör något mer en fjärdedel av kommunens samtliga 1 378

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kmigl. Maj:ts proposition nr 69. 33

invånare. Inom ifrågavarande befolkningsgrupp finnes hälften av kommunens

åldringar över 67 år. Med hänsyn till bl. a. angivna förhållanden,

vilka icke torde ha sin motsvarighet i andra lappmarkskommuner, finner

jag skäl tala för att det begärda statsbidraget får beräknas i enlighet med

gällande bestämmelser, vilket innebär att statsbidrag utgår med hela den

godkända kostnaden för ombyggnaden. Socialstyrelsen har räknat med

en kostnad av 18 000 kronor per plats eller sålunda tillhopa 216 000 kro1101.

I enlighet med tidigare praxis torde riksdagens bemyndigande böra

inhämtas att bevilja bidrag med belopp ej överstigande den av socialstyrelsen

föreslagna summan. Kostnaderna bör bestridas av förenämnda anslag

om 12 milj. kronor om behov av utbetalning uppkommer under nästa

budgetår. Skulle omständigheterna befinnas tala för att i ytterligare något fall

statsbidrag till ålderdomshem för lappar bör beviljas med större kostnadsandel

än enligt de nu föreslagna allmänna reglerna, bör ärendet framdeles

underställas riksdagens prövning.

Med angivet undantag föreslår jag sålunda, att de särskilda bestämmelserna

om bidrag till anordnande av ålderdomshem för lappar skall

upphöra att gälla fr. o. in. den 1 juli 1953. Om riksdagen inte har något

att erinra häremot har jag för avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att de särskilda

avgifter, som vederbörande fattigvårdssamliällen enligt Kungl. Maj:ts beslut

erlägger till staten när å sådant ålderdomshem vårdas andra vårdbehövande

än lappar, slopas för framtiden.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

deis godkänna de grunder för statsbidrag till anordnande

samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem, som av mig i det

föregående förordats;

dels för budgetåret 1953/54 under femte huvudtiteln till

Bidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem

anvisa ett reservationsanslag av 12 000 000 kronor;

dels medgiva, att Karesuando kommun må av förenämnda

anslag beviljas statsbidrag för ombyggnad av ett ålderdomshem

för lappar med högst 216 000 kronor;

dels ock besluta, att gällande bestämmelser angående statsbidrag

för uppförande eller inrättande av särskilda ålderdomshem

för lappar skall upphöra att gälla fr. o. in. den 1

juli 1953.

.3—222 53 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 69.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.9.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars-Åke Åström.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

35

Utkast

till

Kungörelse om statsbidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad

av ålderdomshem.

1 §•

Kommun äger, i mån av tillgång på medel, att i enlighet med bestämmelserna

i denna kungörelse erhålla statsbidrag till kostnaderna för anordnande

samt mera omfattande om- och tillbyggnad av ålderdomshem enligt

av länsstyrelsen i särskild ordning godkänd plan.

Vad enligt denna kungörelse gäller om kommun skall äga motsvarande

tillämpning beträffande kommunalförbund.

2 g.

Statsbidrag utgår, på sätt i 3 och 4 §§ närmare angives, med en procentuell

andel av det bidragsunderlag, som för varje fall fastställes.

3 §•

Procentsatsen för statsbidrag bestämmes med hänsyn till antalet skattekronor

och skatteören (skatteunderlaget) per invånare i kommunen. Därvid

skall följande tabell lända till efterrättelse.

Antalet skattekronor Statsbidrags
per

invånare procent

Under 16 .................................. 50

16—17,99 45

18—19,9 9 40

20—21,9 9 35

22—23,9 9 30

24—25,9 9 25

26—27,99 20

28—29,9 9 15

30 och däröver ........................... 10

Antalet skattekronor per invånare enligt förestående tabell skall utgöras

av medeltalet av skatteunderlagen per invånare i kommunen för fem av de

sju senast förflutna kalenderåren, året närmast före det år då beslut enligt

6 § andra stycket meddelas oräknat. Vid uträkningen av medeltalet skall

bortses från de två år, som utvisa det högsta och det lägsta skatteunderlaget

per invånare. Uträkningen av skatteunderlagen per invånare skall

ske med hänsyn till folkmängden vid respektive års början,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:Is proposition nr tVJ.

4 §•

Vid nybyggnad av ålderdomshem beräknas bidragsunderlaget efter 18 000

kronor för varje vårdplats, som ålderdomshemmet med normal beläggning

beräknas rymma.

Vid sådan om- eller tillbyggnad av ålderdomshem, för vilken enligt 1 §

statsbidrag utgår, bestämmes bidragsunderlaget på grundval av de verkliga

kostnaderna. Bidragsunderlaget må dock icke överstiga 18 000 kronor

per vårdplats. Till kostnad för om- och tillbyggnad må icke räknas kostnad

för anskaffande eller iordningställande av tomt eller anordnande av

väg till tomten eller framdragande till tomtgränsen av vatten-, avlopps-,

gas- eller kraftledningar. Statsbidrag må icke heller utgå till kostnaderna

för anordnande av personalbostäder, vare sig i ålderdomshemsbyggnad

eller i friliggande byggnad i anslutning till ålderdomshem, åt annan personal

än hemmets föreståndarinna och hennes ställföreträdare.

Därest kommun (ill ålderdomshem tager i anspråk byggnad, som ej av

kommunen för ändamålet uppförts, må vid bestämmandet av bidragsunderlaget

hänsyn tagas till kostnaderna för de om- eller tillbyggnadsarbeten,

med nyss nämnda begränsningar, som kunna erfordras för byggnadens

inrättande till ålderdomshem. Har byggnad inköpts för ändamålet, må

dessutom, under förutsättning att det i nästföregående stycke angivna beloppet

per plats icke överskrides, i bidragsunderlaget inräknas köpesumman,

i vad den avser själva byggnaden.

5 §.

Ansökan om statsbidrag skall ingivas till länsstyrelsen samt vara åtföljd

av

a) utdrag ur protokoll, utvisande att kommunen beslutat utföra del

byggnadsarbete, för vilket bidrag begäres;

b) huvudritningar jämte beskrivning;

c) uppgift beträffande det antal platser, för vilket hemmet är avsett;

d) specificerad kostnadsberäkning eller, vid nybyggnad, uppgift om

den beräknade sammanlagda kostnaden;

c) upplysning i de hänseenden, som avses i 3 § sista stycket; samt

f) förbindelse av kommunen att, om ålderdomshemmet nedlägges ■eller

tages i bruk för annat ändamål än det därmed avsedda, återbära uppbured

statsbidrag eller så stor del därav, som av Kungl. Maj :t bestämmes.

Formulär för ansökan fastställes av socialstyrelsen.

6 §.

Sedan ansökan inkommit till länsstyrelsen, har länsstyrelsen att efter

inhämtande av yttrande från socialstyrelsen meddela beslut i ärendet.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69.

37

Där ej ansökningen avslås, skall länsstyrelsen enligt i 3 § angivna

grunder bestämma efter vilken procentsats statsbidrag skall utgå. Länsstyrelsen

skall vidare preliminärt fastställa det bidragsunderlag, å vilket,

statsbidrag må beräknas.

7 §•

Sedan de byggnadsarbeten slutförts, till vilkas utförande statsbidrag

beviljats, skall kommunen anmäla detta till länsstyrelsen. Vid om-eller tillbyggnad

skall bifogas räkenskapssammandrag rörande kostnaderna. Sammandraget

skall vara till riktigheten bestyrkt utav minst två av de för

granskning av kommunens räkenskaper utsedda revisorerna. Länsstyrelsen

har därpå att granska räkenskapssammandraget och att avsyna ålderdomshemmet.

Föreligger ej skäl till anmärkning, fastställer länsstyrelsen

det belopp, med vilket statsbidrag skall utgå.

8 §•

Sedan länsstyrelsen meddelat beslut enligt 7 §, skall länsstyrelsen anmäla

detta till socialstyrelsen, som beslutar om utbetalning av statsbidraget

i den mån medel härför finnas tillgängliga.

9 §•

Över länsstyrelses och socialstyrelsens beslut enligt denna kungörelse

må klagan föras hos Kungl. Maj:t i vederbörande statsdepartement i den

ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut är bestämd.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1953.

Kungörelsen skall, med iakttagande av vad nedan sägs, äga tillämpning

jämväl beträffande byggnadsföretag, som påbörjats före dagen för kungörelsens

ikraftträdande men tidigast den 1 juli 1946.

Som grund vid uträkningen av det i 3 § sista stycket angivna medeltalet

av en kommuns skatteunderlag skall i fråga om byggnadsföretag,

som påbörjats före utgången av juni 1953, läggas skatteunderlagen per invånare

i kommunen under sjuårsperioden 1945—1951.

Därest byggnadsföretag före den 1 januari 1952 påbörjats inom kommun,

som till följd av kommunindelningsreformens genomförande från

och med nämnda dag sammanslagits med en eller flera andra kommuner,

skall vid uträkningen av det genomsnittliga skatteunderlaget förfaras som

om sammanslagningen ägt rum redan från och med den 1 januari 1945,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

I stället för det i 4 § första stycket angivna beloppet per vårdplats skall

gälla ett belopp av 13 000 kronor för byggnadsföretag, som färdigställts

före utgången av år 1949, 15 000 kronor för byggnadsföretag, som färdigställts

under år 1950, och 17 000 kronor för byggnadsföretag, som färdigställts

under år 1951.

Stblw 1933, K. L, BecKmans Bokt**,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:295 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till anordnande samt omoch tillbyggnad av ålderdomshem. a1 i texten
  2. SU 1953:152 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till anordnande samt omoch tillbyggnad av ålderdomshem jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten