Sök i Ratio Lex

Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1952 vid dess trettiofemte sammanträde fattade beslut

1953-02-06 · 95 sidor, varav 90 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 90 av 95 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1953:73, Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1952 vid dess trettiofemte sammanträde fattade beslut

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

1

Nr 73.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens

yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens år 1952 vid

dess trettiofemte sammanträde fattade beslut; given

Stockholms slott den 6 februari 1953.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens yttrande

angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1952 vid dess trettiofemte sammanträde

fattade beslut.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande angående följande av

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1952 antagna

konventioner och rekommendationer, nämligen konventionen (nr 101) angående

semester inom jordbruket jämte den därtill anslutna rekommendationen

(nr 93) i samma ämne, konventionen (nr 102) angående minimistandard

för social trygghet, konventionen (nr 103) angående skydd vid

havandeskap och barnsbörd jämte den därtill anslutna rekommendationen

(nr 95) i samma ämne samt rekommendationen (nr 94) angående samråd

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 73.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

och samverkan mellan arbetsgivare och arbetare på företagsplanet. Svensk

ratificering av konventionerna angående semester inom jordbruket och

minimistandard för social trygghet tillstyrkes beträffande den senare under

visst villkor. Med prövningen av frågan om ratificering av konventionen angående

skydd vid havandeskap och barnsbörd anses t. v. böra anstå. Rekommendationerna

anses icke böra föranleda någon åtgärd från svensk sida.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 februari

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen

för inrikesdepartementet anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet

Sträng, vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens

år 1952 vid dess trettiofemte sammanträde fattade beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde

Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskonferensen

— som sammanträder minst en gång varje år, har enligt artikel

19 i stadgan att beträffande förslag, som uppförts på dess dagordning, välja

mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett

förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras av organisationens

medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekommendation, avsedd

att övervägas vid lagstiftning eller annorledes, men utan den bindande

karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest beslutet

är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex. då det

gäller en begäran om utredning, plägar det givas formen av en resolution.

Varje medlem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av

ett konferenssammanträde underställa därå antagna konventioner och rekommendationer

vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande

av lagstiftnings- eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare

skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om

de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myndighet,

samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som icke ratificerat viss

konvention, skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns generaldirektör

avgiva redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende

å de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens

bestämmelser genomförts eller avses att genomföras genom lagstiftning,

administrativa åtgärder, kollektivavta] eller annorledes, med an
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

givande tillika av de omständigheter, som förhindra eller fördröja ratificeringen

av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer

med tillägg, att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar i

rekommendationer, som befunnits eller må befinnas erforderliga vid antagande

eller tillämpning av bestämmelserna i desamma.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konventioner

och rekommendationer, som beslutes av Internationella arbetsorganisationen,

har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån

(artiklarna 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två

officiella exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen

konvention eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas

generalsekreterare samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas

Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen

i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonferensens trettiofemte sammanträde hölls i Geneve

under tiden den 4—28 juni 1952. I sammanträdet deltog representanter

för 60 medlemsstater, av vilka ett 50-tal sänt fullständiga delegationer,

d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar- och

arbetsgivarsidorna. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.

1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar

och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie

»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggningsämnen:
I.

Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämp
ning

av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.

IV. Semester inom jordbruket (andra behandling).

V. Målsättning och standard för social trygghet:

a) Minimistandard för social trygghet (andra behandling);

b) Målsättning och högre standard för social trygghet (första behandling).

1 Genom Kungl. Maj :ts beslut den 4 april och den 15 maj 1952 hade att deltaga i

konferensen från svensk sida utsetts

såsom regeringsombud: generaldirektören och chefen för statskontoret Wilhelm Björck

och statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg samt såsom experter förste

kanslisekreteraren i socialdepartementet Sten-Eric Heinrici, tillika ersättare för regeringsombuden,

fru Inga Thorsson och byråchefen i arbetarskyddsstyrelsen Lars André;

såsom arbetarombud: Landsorganisationens jurist advokaten Arnold Sölvén samt såsom

experter ombudsmännen i Landsorganisationen Ture Flyboo och Sigrid Ekendahl

samt förste sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Otto Nordenskiöld; samt

såsom arbetsgivarombud: direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar Bergenström

samt såsom experter direktörerna i samma förening Erik Brodén och Tore Browaldli

samt sekreteraren däri C.-S. Giesecke.

Därjämte hade redaktören Sven Backlund utsetts att i egenskap av tolk biträda delegationen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

5

VI. Samverkan mellan offentliga myndigheter, arbetsgivar- och arbetarorganisationer:
a)

Samverkan på företagsplanet (andra behandling av förslag till en

rekommendation angående samverkan på företagsplanet samt

första behandling av ett förslag till text innehållande — såsom

vägledande principer — exempel på önskvärd praxis rörande

samråd och samverkan);

b) Samverkan inom olika industrier och inom näringslivet i dess helhet

(första behandling).

^ II. Revision av konvention (nr 3) angående kvinnas användande till arbete

före och efter barnsbörd, 1919.

VIII. Skydd för arbetarnas hälsa på arbetsplatsen (första behandling).

IX. Reglering av minderårigas sysselsättning under jord i kolgruvor (allmän

överläggning, avsedd att betraktas såsom en första behandling,

därest konferensen skulle besluta utarbeta ett förslag till internationell

reglering i ämnet för andra behandling år 1953).

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internationella

arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1953; budgeten fastställdes

till 6 469 085 U.S. dollars.

Beträffande den under punkten V b) upptagna frågan angående målsättning

och högre standard för social trygghet antog konferensen en resolu7

tion, vari arbetsbyråns styrelse anmodades att på nytt överväga frågan samt

välja lämplig tidpunkt för dess uppförande på konferensens dagordning.

Med anledning härav behandlades denna fråga icke vid 1952 års konferens.

Vidare må beträffande punkten VI anmärkas, att konferensen på förslag

av arbetsbyråns styrelse beslöt att t. v. uppskjuta fortsatta diskussioner ay

andra frågor rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än den

som rör samverkan på företagsplanet, varför den under VI b) upptagna frågan

avfördes från konferensens dagordning.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänför sig till punkterna IV,

V a), VI a) och VII på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med

artikel 19 av Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas

riksdagen, nämligen

1) Konvention (nr 101) angående semester inom jordbruket.

2) Rekommendation (nr 93) angående semester inom jordbruket.

3) Konvention (nr 102) angående minimistandard för social trygghet.

4) Konvention (nr 103) angående skydd vid havandeskap och barnsbörd

(reviderad).

5) Rekommendation (nr 95) angående skydd vid havandeskap och barnsbörd.

6 ) Rekommendation (nr 94) angående samråd och samverkan mellan arbetsgivare

och arbetare på företagsplanet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Texterna till dessa konventioner och rekommendationer torde få såsom

bilagor (Bilagor A—F) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I särskild bilaga (Bilaga G) lämnas en förteckning över samtliga vid konferenssammanträdet

antagna resolutioner.

Konvention (nr 101) och rekommendation (nr 93) angaende semester

inom jordbruket.

Sedan frågan varit föremål för en första behandling vid arbetskonferensens

34 :e sammanträde år 1951, därvid till grund för diskussionen lades de synpunkter,

som framkommit i svaren från vissa medlemsstater — bland dem

Sverige — å ett av Internationella arbetsbyrån utarbetat frågeformulär, hade

den uppförts på dagordningen för 1952 års konferenssammanträde för slutligt

avgörande.

Inom det för ärendets behandling vid konferensen tillsatta utskottet var

såväl regeringsgruppen som arbetsgivar- och arbetargrupperna ense om att

en internationell reglering i syfte att tillerkänna lantarbetarna rätt till eu årlig

betald ledighet borde komma till stånd. Emellertid yppade sig skiljaktiga

meningar i fråga om formen för den tilltänkta regleringen. Arbetsgivarnas

representanter i utskottet vidhöll sin under frågans första behandling vid

1951 års konferens intagna ståndpunkt, att regleringen borde erhålla formen

av en rekommendation. Denna uppfattning delades av ett antal medlemmar

av regeringsgruppen. En i sådant syfte framlagd motion avslogs emellertid

av utskottet.

Till belysning av innehållet i den antagna konventionen (Bilaga A)

må nämnas följande.

Med beaktande av de särskilda förhållandena inom jordbruket fastslår

konventionen den allmänna principen, att i jordbruket anställda arbetare

skall åtnjuta semester samt lämnar myndigheterna i vederbörande land full

frihet att bestämma semesterns varaktighet, den minimiperiod av oavbruten

anställning, som erfordras för semesterns erhållande, de metoder för semesterns

genomförande, som bäst lämpar sig för de nationella förhållandena,

samt de personkategorier, på vilka konventionens bestämmelser bör tilllämpas.

Konventionen föreskriver, att där så befinnes lämpligt, minderåriga

arbetare och lärlingar skall behandlas förmånligare än vuxna arbetare, att

semestern skall förlängas alltefter anställningens varaktighet samt att en i

förhållande till anställningstiden beräknad semester skall tillerkännas arbetare,

som icke fyller kraven å viss tids oavbruten anställning. Arbetaren bör

i allmänhet få uppbära sin vanliga lön under semestertiden, och varje överenskommelse

om avstående från rätten till semester eller från uttagande av

semester skall anses ogiltig. Medlem, som ratificerar konventionen, skall förbinda

sig att anordna tillfredsställande inspektion och övervakning av bestämmelsernas

tillämpning eller förvissa sig om att sådan upprätthålles.

Slutligen innehåller konventionen bestämmelser om arbetarnas och arbetsgivarnas

medverkan i regleringen av semester inom jordbruket.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

7

Rekommendationen (Bilaga B) angiver, att semestern bör omfatta

minst en arbetsvecka för en period av ett års oavbruten anställning. Vid

oavbruten anställning av kortare varaktighet bör semestern utgå i förhållande

till anställningens längd. För minderåriga arbetare och lärlingar under 16

år bör semestern avse minst två arbetsveckor. Vidare förordas, att semestern

förlänges efter anställningens varaktighet. Om semestern uppdelas, bör arbetaren

äga rätt att uttaga åtminstone en del av semestern i en sammanhängande

period, vilken icke bör understiga viss föreskriven minimitid. I rekommendationen

förordas vidare att, där så befinnes lämpligt, åtgärder vidtages

för att undvika att semestern sammanfaller med perioder av hög arbetsbelastning

inom jordbruket eller att jordbruksproduktionen allvarligt hotas.

Konventionen antogs med 124 röster mot 16, medan 51 delegater nedlade

sina röster. De svenska regerings- och arbetarombuden röstade för

konventionens antagande, medan arbetsgivarombudet avstod från att rösta.

Rekommendationen antogs med 136 röster mot 12 med 31 nedlagda röster.

Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationen.

Över konventionen och rekommendationen har socialstyrelsen, Svenska

lantarbetareförbundet och Svenska lantarbetsgivareföreningen ävensom delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet yttrat sig.

Socialstyrelsen framhåller, att de i konventionen och rekommendationen

intagna bestämmelserna i allmänhet vore väl förenliga med den svenska

semesterlagstiftningen. De smärre avvikelser, som förelåge i motsatt riktning,

saknade betydelse för Sveriges ställningstagande. Något hinder för

svensk anslutning till konventionen och rekommendationen förelåge därför

icke. Beträffande innehållet i de olika artiklarna anför socialstyrelsen i huvudsak

följande.

Då den svenska semesterlagen icke ägde tillämpning å medlem av arbetsgivarens

familj — vilket torde vara av stor betydelse inom jordbruket

— eller å arbetstagare, som avlönades uteslutande genom andel i vinst,

borde Sverige i händelse av ratificering av konventionen jämlikt artikel 4

mom. 2 göra motsvarande undantag från densamma. I artikel 5 a) i konventionen

hade intagits en bestämmelse, som syftade till att bereda minderåriga

arbetstagare längre semester än vuxna i sådana fall, då den för vuxna

arbetstagare medgivna semestern icke kunde anses tillfyllest för minderåriga

arbetstagare; motsvarande önskemål hade intagits i punkt 2 av rekommendationen.

I den svenska semester lagen gjordes numera icke åtskillnad

beträffande semesterns längd mellan minderåriga och vuxna arbetstagare.

Mot bakgrunden av rekommendationens minimisemester på en

vecka resp. två veckor för arbetstagare under 16 år (pp. 1 och 3) måste

emellertid treveckorssemestern för alla arbetstagare enligt den svenska semesterlagstiftningen

anses fullt tillfredsställande i förevarande hänseende.

Åtgärder med avseende å förmånligare behandling av minderåriga arbetstagare

behövde för övrigt enligt artikel 5 vidtagas endast om vederbörande

medlemsstat funne dylika åtgärder lämpliga. I den svenska lagen funnes

icke — bortsett från anställningstider under ett år —- några sådana bestämmelser

om förlängning av semestern alltefter anställningens varaktighet,

som åsyftades i artikel 5 b) i konventionen och punkt 4 i rekommendationen.

Då emellertid en semester om en arbetsvecka med något till
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

lägg för längre anställningstid vore förenlig med konventionens och rekommendationens

föreskrifter, borde rimligen en semester om tre veckor

för alla arbetstagare anses minst lika tillfredsställande. För övrigt gällde

liksom beträffande förmånligare behandling av minderåriga arbetstagare,

att bestämmelser i förevarande hänseende behövde införas endast, där så

befunnes lämpligt. Samma vore förhållandet i fråga om de i artikel 5 d)

av konventionen avsedda bestämmelserna om undantagande från semestertiden

av lagstadgade samt sedvanemässiga fridagar ävensom perioder av

veckovila samt tillfälliga avbrott i arbetet på grund av t. ex. sjukdom eller

olycksfall. Enligt den svenska lagen inräknades icke söndagar i semestern.

Däremot inräknades sedvanliga fridagar och, under förutsättning att semestern

utginge med minst sex dagar i en följd, jämväl helgdagar. Nackdelen

därmed finge ock otvivelaktigt anses uppvägd av den långa semestern.

Beträffande semesterns förläggning syntes arbetsgivaren enligt svensk

lag rättsligt sett oförhindrad att bestämma, att semester skulle uttagas under

tid, då arbetstagaren vore oförmögen till arbete på grund av sjukdom

eller olycksfall, såvida fråga ej vore om sådan privilegierad frånvaro, som

avsåges i 7 § semesterlagen (.olycksfall i arbete eller däri ådragen yrkessjukdom).

Det torde emellertid höra till sällsyntheterna att så verkligen

skedde.

I artikel 10 i konventionen hade intagits ett stadgande om övervakning

av konventionsbestämmelsernas tillämpning. Artikeln hade i konventionens

engelska text följande avfattning: »Each Member which ratifies this Convention

undertakes to maintain, or satisfy itself that there is maintained,

an adequate system of inspection and supervision to ensure the application

of its provisions». I det förslag till konvention, som funnes intaget i arbetsbyråns

rapport i ämnet till 1951 års arbetskonferens, hade motsvarande

artikel följande lydelse: »Each Member which ratifies this Conventiön shall

maintain an adequate system of inspection and supervision to ensure the

application of its provisions». Mot den sålunda föreslagna lydelsen gjordes

under den förberedande behandlingen av konventionsförslaget invändningar

av Danmark och Norge. Danmark föreslog sålunda, att det skulle överlämnas

åt medlemsstaterna att avgöra, huruvida och i så fall i vilken omfattning

särskild övervakning vore erforderlig. Norges ändringsförslag hade

samma innebörd. Med anledning härav föreslog arbetsbyrån den avfattning,

som artikel 10 erhållit i konventionen. I samband härmed gjorde arbetsbyrån

beträffande artikelns innebörd ett uttalande, som i svensk översättning

hade följande lydelse: »Syftet med denna artikel har alltid varit att under

tillfredsställande övervakning garantera tillämpningen av de bestämmelser,

som ha avseende å regleringen av semester inom jordbruket, medan

åt staterna själva skulle överlämnas att besluta rörande formen och sättet

för utövande av sådan övervakning. Med anledning härav och under beaktande

av de erinringar, som framförts av danska och norska regeringarna,

vilka uttalat sig för ett effektivt system av ömsesidig övervakning, helt

överlämnat åt vederbörande parter, har byrån vidtagit en mindre ändring

i texten . . .»

I den svenska semesterlagen funnes inga sanktioner i form av straff,

utan korrektivet mot överträdelser av lagen utgjordes av skadestånd, och

det tillkomme arbetstagaren själv eller — i kollektivavtalsförhållanden —

hans organisation att påtala dylika överträdelser. Denna anordning för övervakning

av lagens efterlevnad hade visat sig fullt tillräcklig för att skydda

arbetstagarnas intressen. Då anordningen även syntes stå i överensstämmelse

med artikel 10, sådan artikelns innebörd angivits av arbetsbyrån,

kunde nämnda artikel icke anses innebära hinder för Sveriges anslutning

till konventionen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

9

Svenska lantarbetareförbundet anser, att konventionens bestämmelser ej

strede mot principerna i den svenska semesterlagstiftningen, och förordar,

att konventionen ratificerades av Sverige. En sådan åtgärd borde kunna få en

opinionsbildande betydelse i de länder, där gällande semestervillkor vore

sämre än vad som stadgades i konventionen eller där semesterförmåner helt

saknades.

Svenska lantarbetsgivareföreningen hänvisar till ett av föreningen tidigare

i ärendet avgivet yttrande, vari föreningen anfört bl. a. följande:

Det torde knappast behöva råda delade meningar om önskvärdheten av

att få till stånd en sådan internationell reglering av lantarbetares semester,

som kan motiveras ur sociala, hygieniska och ekonomiska synpunkter. En

dylik reglering har även betydelse ur den synpunkten, att den skulle bidraga

till att skapa den balans, som behövs för att möjliggöra en sund

konkurrens olika länder emellan. För vårt land, som redan har en väl utbyggd

sociallagstiftning, torde det vara av betydelse att utvecklingen i

andra länder med erforderlig smidighet och under skäligt hänsynstagande

till lokala förhållanden ledes in på vägar, som löpa parallellt med dem, vi

själva beträtt.

Tveksamhet inställer sig emellertid, när fråga är alt bedöma vilken form

en dylik internationell reglering bör givas. Med utgångspunkt från det förhållandet

att vi i Sverige redan har en nyligen reviderad semesterlag, vilken

i detalj reglerar arbetstagarens semesterrätt, kan en internationell reglering

av hithörande fråga i konventionens form icke förordas, därest denna konvention

kommer att innehålla bestämmelser, som ge mera omfattande semesterförmåner

än dem svensk semesterlag tillförsäkrar arbetarna. Är så förhållandet,

synes svensk anslutning till en internationell semesterreglering

böra göras endast om denna gives rekommendationens form.

En granskning av de olika konventionsbestämmelserna ger föreningen anledning

till följande påpekanden.

De i artikel 5 mom. a), b) och c) upptagna bestämmelserna läte sig icke

förena med vår semesterlag. Emellertid syntes härifrån kunna bortses med

hänsyn till att bestämmelserna gjorts dispositiva. De förutsattes nämligen

endast komma i tillämpning »där så befinnes lämpligt». I artikel 7 punkt 3

funnes ytterligare en bestämmelse som ginge utöver vår semesterlag, då däri

förutsattes, att en sådan naturaförmån som fri bostad skulle kunna uppskattas

i penningar och inräknas i semesterlönen. Emellertid syntes även härvidlag

frihet ha lämnats det enskilda landet att avgöra huruvida bestämmelsen

i fråga skulle komma i tillämpning eller ej, varför det torde vara

möjligt att bortse jämväl från denna skiljaktighet.

Allvarliga betänkligheter beträffande möjligheterna att tillträda konventionen

uppkomme emellertid vid ett studium av artikel 10. Några motsvarande

bestämmelser funnes icke i gällande semesterlag, enligt vilken det ankomrne

på arbetstagaren själv eller dennes organisation att påtala om en

arbetsgivare ej uppfyllt sina förpliktelser enligt lagen. I detta sammanhang

kunde även den skiljaktigheten mellan konventionen och semesterlagen påpekas,

nämligen att det i konventionen saknades bestämmelser om att arbetstagare

miste rätten till lön under semestern, om han under någon del av

denna utförde avlönat arbete inom sitt yrke.

Vad rekommendationen beträffade funne föreningen att vad däri funnes

upptaget under punkterna 2, 4 och 5 icke kunde vinna tillämplighet i Sverige

såsom oförenliga med gällande semesterlag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Sammanfattningsvis uttalar föreningen, att, ehuru det måste synas angeläget

att ha en internationell reglering i fråga om semester inom jordbruket,

föreningen likväl icke kunde tillstyrka, att konventionen ratificerades från

svensk sida och detta framför allt med hänsyn till den i artikel 10 i konventionen

förekommande bestämmelsen.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anför följande:
De

invändningar, som från Svenska lantarbetsgivareföreningens sida

framförts mot en svensk ratificering av konventionen och vilka grunda sig

framför allt på bestämmelsen i artikel 10 rörande inspektion och övervakning,

torde vara fullt tillfredsställande vederlagda genom de i socialstyrelsens

yttrande återgivna uttalandena från den förberedande behandlingen av

konventionen. Då i övrigt bestämmelserna i konventionen synas vara väl

förenliga med den svenska semesterlagstiftningen, får delegationen tillstyrka,

att konventionen ratificeras av Sverige.

Jämväl rekommendationens innehåll torde, såsom socialstyrelsen anmärkt,

redan få anses ha vunnit beaktande i den svenska semesterlagstiftningen.

På grund härav synas inga särskilda åtgärder vara påkallade från svensk

sida med anledning av rekommendationen.

Departementschefen.

Genom de ändringar, som år 1951 vidtogs i 1945 års lag om semester, är

i vårt land semesterns längd lika för alla arbetstagare som omfattas av lagen

bestämd till tre veckor om året. Genom 1951 års lagstiftning har vidare

den tidigare för jordbruket med binäringar gällande särregleringen i fråga

om semesterns förläggning upphävts. Jordbruksarbetarna äger alltså numera

utfå sin semester enligt samma regler som gäller för övriga arbetstagare.

I konventionen har icke angivits hur lång semestern skall vara för de i

jordbruket anställda, men rekommendationen utgår från en minimisemester

om en vecka för vuxna arbetstagare och en dylik semester om två veckor

för arbetstagare under 16 år. Den svenska lagstiftningen är alltså generellt

sett betydligt förmånligare för arbetstagarna än som följer av den ifrågavarande

internationella regleringen.

1 vissa hänseenden överensstämmer emellertid den svenska lagstiftningen

ej med vad konventionen utgår från skola utgöra en normalreglering av

jordbruksarbetarnas semester. Jag syftar härvid på vad i artikel 5 stadgas

i fråga om bl. a. förmånligare behandling av minderåriga arbetstagare, förlängning

av semestern alltefter anställningstidens varaktighet samt undantagande

från semestern av sedvanliga fridagar som infaller under semestern.

Från dessa skiljaktigheter kan dock bortses, eftersom vederbörande land

har frihet att pröva, huruvida det i förevarande hänseenden vill anpassa sin

lagstiftning efter konventionen eller ej.

Enligt artikel 10 i konventionen förbinder sig varje medlem, som ratificerar

konventionen, att säkerställa bestämmelsernas tillämpning genom att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

11

anordna tillfredsställande inspektion och övervakning eller förvissa sig om

att sådan upprätthålles.

I vårt land förekommer ej någon övervakning från offentlig myndighets

sida av att semesterlagens bestämmelser efterleves. I stället är det ordnat

så, att i lagen intagits påföljdsbestämmelser för den som bryter mot lagen.

En arbetsgivare, som åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen, blir skyldig

att gälda, förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstagaren

på grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen

skada. En arbetstagare, som under semestern utför avlönat arbete inom sitt

yrke, drabbas av den påföljden, att han mister rätten till lön under semestern.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har hävdat, att den i vårt land i detta

hänseende rådande ordningen skulle utgöra ett hinder för svensk ratificering

av konventionen. Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst angående

tillkomsten av ifrågavarande konventionsbestämmelse finner jag emellertid,

i likhet med delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,

den svenska lagstiftningen ej vara oförenlig med nämnda konventionsbestämmelse.

Då ej heller i övrigt hinder för svensk ratificering av konventionen synes

föreligga, förordar jag, att konventionen biträdes av Sverige.

Rekommendationen i ärendet torde icke påkalla några åtgärder från svensk

sida.

Konvention (nr 102) angående minimistandard för social trygghet.

1 enlighet med beslut vid arbetskonferensens 34 :e sammanträde upptogs

på 35 :e sammanträdets dagordning frågan rörande målsättning och standard

för social trygghet. Denna fråga uppdelades i två delar: a) minimistandard

för social trygghet (andra behandling) samt b) målsättning och högre standard

för social trygghet (första behandling). Konferensen hänsköt frågan till

ett utskott, som först behandlade minimistandarden. Emedan tiden icke medgav

en diskussion av frågans andra del, begränsade sig utskottet till att överväga

vilka åtgärder borde vidtagas beträffande denna. Sedermera antog konferensen

en resolution, vari arbetsbyråns styrelse anmodades att ånyo överväga

frågan om den högre standarden.

Arbetsbyrån hade utarbetat två rapporter rörande minimistandard för social

trygghet. Den första rapporten innehöll ett förslag till konventionstext,

grundat å de av konferensen vid dess 34:e sammanträde godkända riktlinjerna

samt på medlemsstaternas svar å ett frågeformulär, som tillställts dem

såsom en förberedelse till den första behandlingen. 1 den andra rapporten

förelädes konferensen såsom diskussionsgrundval en text, som utarbetats

med ledning av dels de kommentarer rörande den första rapporten, vilka inkommit

från medlemsstaterna, dels ock de synpunkter, som anförts av en

särskild rådgivande grupp av medicinska experter, utsedd av Världshälso
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

vårdsorganisationen på framställning av Internationella arbetsorganisationen.

Under den allmänna diskussionen inom konferensutskottet hävdade arbetsgivarnas

representanter, att det föreslagna internationella instrumentet

endast borde äga tillämpning på arbetstagare, emedan konferensens kompetens

icke sträckte sig utöver denna personkategori. Genom att lämna de enskilda

länderna frihet att själva välja vilka grenar av social trygghet, som

deras ratifikation skulle omfatta, komme — framhölls det vidare från arbetsgivarsidan

-— den föreslagna texten i motsättning Lill principen, att en

konvention skulle pålägga varje ratificerande medlemsstat likvärdiga förpliktelser;

varje social trygghetsgren borde behandlas i en särskild konvention.

Arbetsgivarnas representanter betonade även önskvärdheten av att social

trygghet uppmuntrades genom frivillig försäkring samt frivilliga ickestatliga

åtgärder; och frågan om formen för det föreslagna internationella

instrumentet borde lämnas öppen, intill den tidpunkt då beslut fattats om

dess faktiska innehåll.

Utskottets arbetarrepresentanter förklarade sig föredraga en enda smidig

konvention med en vittomfattande tillämpning, framför flera olika efter

ämnen uppdelade konventioner.

Utskottet avslog ett av arbetsgivarnas representanter framställt förslag, att

texten skulle läggas till grund för en rekommendation.

Därefter utarbetade utskottet en konventionstext rörande minimistandard

för social trygghet, vilken sedermera med vissa ändringar antogs av konferensen

med 123 röster mot 32 och 22 nedlagda. Av de svenska ombuden röstade

regerings- och arbetarombuden för samt arbetsgivarombudet mot konventionens

antagande.

Konventionen (Bilaga C) grundar sig på de principer, som kommit till uttryck

i de av arbetsorganisationen år 1944 i Philadelphia antagna rekommendationerna

angående ekonomisk trygghet samt hälso- och sjukvård. Konventionen

omfattar hela det sociala trygghetsområdet, vilket är uppdelat i

nio olika slag av riskfall. Den medgiver en första ratificering beträffande

minst tre av konventionens delar med en successiv utsträckning av ratificeringen

även till övriga delar. Konventionen godkänner obligatorisk och frivillig

socialförsäkring, tillhandahållande av förmåner genom det allmännas

försorg samt socialhjälp. För skyddets omfattning fastställda normer uttryckes

med statistiska kriterier, antingen i procent av befolkningen eller i

procent av vissa kategorier av densamma. Beträffande varje riskfall är minimiförmånerna

fixerade för en »standardförmånstagare» — i de flesta fall

en man med hustru och två barn — i förhållande till en manlig yrkesarbetares

lön (då förmånen är proportionell till inkomsten) eller i förhållande

till en vuxen manlig grovarbetares lön (då förmånen utgår med ett fast

belopp eller efter behovsprövning).

Medlemsstat, som ratificerar konventionen, förbinder sig att tillämpa 1)

vissa allmänna bestämmelser, 2) de normer, som fastställts beträffande åtminstone

tre av de nio delarna rörande hälso- och sjukvård, kontantförmå
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

13

ner vid sjukdom, förmåner vid arbetslöshet, ålderdom och yrkesskada, familj

ef örmåner, förmåner vid havandeskap och barnsbörd, förmåner vid invaliditet

samt förmåner till efterlevande — därav minst en av de delar, som

behandlar förmåner vid arbetslöshet, ålderdom, yrkesskada och invaliditet

samt förmåner till efterlevande — och 3) vissa bestämmelser, som är gemensamma

för de av en eventuell ratifikation omfattade delarna.

En medlemsstat, vars ekonomiska resurser samt hälso- och sjukvårdsanordningar

är otillräckligt utvecklade, får begagna sig av de temporära undantag,

som finnes angivna i följande hänseenden, nämligen beträffande omfattningen

av den skyddade personkretsen, tillåtna begränsningar med avseende

å varaktigheten av hälso- och sjukvårdsförmån samt kontantförmån

vid sjukdom ävensom räckvidden av den hälso- och sjukvård, som meddelas

vid sjukdomstillstånd, förorsakat av olycksfall i arbete. Frågan rörande en

begränsning av den period, under vilken ett land äger begagna sig av undantagen,

diskuterades ingående i vederbörande konferensutskott och konferensens

plenarsammanträden. Konferensen beslöt att icke sätta någon bestämd

tidsgräns, men det land, som utnyttjar något av undantagen, har att årligen

avgiva rapport i detta hänseende.

I och för tillämpningen av de delar, som behandlar hälso- och sjukvård,

kontantförmåner vid sjukdom, förmåner vid arbetslöshet, ålderdom och invaliditet

ävensom förmåner till efterlevande samt hälso- och sjukvårdsförmåner

vid havandeskap eller barnsbörd, må medlemsstat medräkna skydd

som ernås genom frivillig försäkring, under förutsättning att försäkringen

övervakas av offentlig myndighet eller i enlighet med föreskrivna normer

handhaves gemensamt av arbetsgivare och arbetare, att den omfattar en väsentlig

del av personer med små inkomster samt att den uppfyller tillämpliga

föreskrifter i konventionen.

Beträffande var och en av de nio sociala trygghetsgrenarna definierar konventionen

det eller de riskfall, på vilka den är tillämplig, samt angiver kretsen

av skyddade personer, förmånens art, den kvalifikationsperiod som kräves

och medgivna inskränkningar beträffande förmånens varaktighet.

Definitionerna av riskfallen motsvarar den uppfattning, som i allmänhet

kommit till uttryck i de nationella lagstiftningarna. I fråga om pensionsförmåner

må särskilt nämnas, att pensionsåldern i princip fastställts till 65 år.

Pensionsåldern må dock sättas högre, såvida äldre personers arbetsförmåga i

vederbörande land motiverar detta. För rätten till pension kan vidare uppställas

det villkoret, att vederbörande upphör med förvärvsarbete.

Beträffande varje social trygghetsgren finnes alternativa förslag rörande

skyddsåtgärdernas minsta omfattning. Anledningen härtill är, att man velat

beakta det förhållandet, att vissa länder har socialförsäkringssystem byggda

på avgifter och omfattande vissa grupper av arbetstagare eller av den förvärvsarbetande

befolkningen, medan andra länder har socialförsäkringssystem,

vilka omfattar alla i landet bosatta med små tillgångar. För att konventionen

skall kunna tillämpas, måste försäkringssystemet omfatta minst

50 procent av alla arbetstagare eller föreskrivna kategorier av den förvärvsår
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

betande befolkningen, utgörande minst 20 procent av alla i landet bosatta.

I fråga om hälso- och sjukvård måste även familjeförsörjarens hustru och

barn omfattas av systemet. Då emellertid dessa villkor i många fall torde

vara alltför svåra att uppfylla för länder, där de ekonomiska resurserna samt

hälso- och sjukvårdsanordningarna är otillräckligt utvecklade, äger ett dylikt

land likväl ratificera konventionen, såvida hälso- och sjukvård är tillgänglig

för minst 50 procent av alla anställda inom industriföretag, som

sysselsätter minst 20 personer.

De viktigaste förmåner, som behandlas i konventionen, utgår i form av

periodiska utbetalningar. Kortfristiga förmåner skall tillhandahållas vid

sjukdom, arbetslöshet samt havandeskap och barnsbörd, medan långfristiga

förmåner skall utgå vid ålderdom, invaliditet och familjeförsörjarens död.

I avseende å yrkesskada måste såväl kort- som långfristiga förmåner tillhandahållas.

Skyddet vid sjukdom innefattar de olika huvudtyperna av

hälso- och sjukvård. Sådan vård tillika med kontantförmåner skall utgå vid

havandeskap och barnsbörd samt yrkesskada. Familjeförmåner kan antingen

utgöras av kontantbelopp eller av naturaförmåner, såsom livsmedel,

kläder, bostad, ferievistelse eller hemhjälp.

Medlemsstaterna äger göra rätten till envar av dessa förmåner beroende

av fullgörandet av en kvalifikationsperiod av anställning, avgiftsbetalning

eller vistelse. Vid fall av yrkesskada kräves dock endast, att vederbörande

skall ha varit anställd vid tidpunkten för olycksfallets inträffande eller

sjukdomens ådragande. Beträffande hälso- och sjukvård samt kortfristiga

kontantförmåner föreskrives, att den fullgjorda kvalifikationsperioden skall

vara av sådan längd som må anses erforderlig till förekommande av missbruk.

I fråga om långfristiga förmåner kan däremot kvalifikationsperioden

förlängas till 15 år vid invaliditet eller familjeförsörjarens frånfälle och

ända till 30 år såvitt avser förmåner vid ålderdom.

Konventionen medgiver, att en gräns uppställes för de kortfristiga förmånernas

varaktighet: 26 veckor vid sjukdom, 12 veckor vid havandeskap

och barnsbörd samt 13 eller 26 veckor vid arbetslöshet (beroende på huruvida

rätten till förmånen är avhängig av behovsprövning eller ej). Konventionen

angiver de olika slag av hälso- och sjukvård, som skall betraktas såsom

ett minimum för förmånerna, och innehåller ganska utförliga regler,

avsedda att garantera att de periodiska utbetalningsbeloppen uppnår en

bestämd nivå, som kan anses tillfredsställande.

Hälso- och sjukvård. Enligt bestämmelserna angående liälsooch

sjukvård skall förmån vid sjukdomstillstånd omfatta al vård av allmänpraktiserande

läkare (innefattande jämväl hembesök); b) specialistvård

å sjukhus för där intagna och för patienter i öppen vård samt sådan

specialistvård, som må finnas tillgänglig utanför sjukhus; c) väsentliga läkemedel,

som ordineras av läkare eller annan legitimerad utövare av sjukvård;

samt dl vård å sjukhus om så erfordras. Förmånstagaren eller den

som är ansvarig för hans försörjning må kunna åläggas att deltaga i bestridandet

av kostnaderna för hälso- och sjukvården. Bestämmelserna an
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

gående yrkesskada innehåller en mycket utförlig förteckning över de olika

former av hälso- och sjukvård, som skall tillhandahållas. Varje medlemsstat,

som begagnar sig av de i denna del av konventionen medgivna temporära

undantagen, skall tillhandahålla vård i samma omfattning som är

föreskriven i den del av konventionen som behandlar hälso- och sjukvård.

Havandeskap och förlossning samt följderna därav omfattas dels av föreskrifterna

angående hälso- och sjukvård och dels av föreskrifterna rörande

förmåner vid havandeskap och barnsbörd; minimikraven omfattar härvidlag

vård av läkare eller utbildad barnmorska såväl före som vid förlossningen

ävensom eftervård samt vård å sjukhus om så erfordras.

Periodiska utbetalningar. Den huvudsakliga formen för kontantförmåner

inom de olika sociala trygghetssystemen är en periodisk utbetalning,

t. ex. bidrag per vecka eller årliga ålderspensioner. Växlande

metoder begagnas för bestämmandet av varje utbetalningsbelopp, men de

kan i regel hänföras till någon av följande tre: 1) förmån i proportion till

förmånstagarens tidigare inkomst; 2) förmån, som uppgår till ett fastställt

belopp, vilket kan uttryckas i procent av en icke yrkesutbildad arbetares

lön; samt 3) förmån, som är tillräcklig för uppehället, om hänsyn tages även

till förmånstagarens övriga tillgångar. Inom system för den sociala tryggheten,

vilka grundar sig på erlagda avgifter, tillämpas metoderna 1) och 2),

medan system, som icke grundar sig på avgifter, tillämpar metod 3). Förstnämnda

slag av system är i regel begränsade till anställda men kan utsträckas

till att omfatta även andra kategorier av den förvärvsarbetande

befolkningen; system, som icke grundar sig på avgifter, omfattar vanligen

alla i landet bosatta personer med små inkomster.

Om skyddet hänför sig till vissa kategorier av anställda eller av den förvärvsarbetande

befolkningen, och förmånen utgår i proportion till tidigare

inkomster, måste den periodiska utbetalningen, ökad med beloppet av familjebidrag,

som må utgå under den tid riskfallet omfattar, vara sådan

att den för »standardförmånstagaren» uppgår till en fastställd procent av

summan av dennes tidigare inkomst och det familjebidrag, som må utgå

till en skyddad person ined samma försörjningsplikt. En översta gräns må

föreskrivas, under förutsättning att i de fall, då förmånstagarens eller hans

försörjares tidigare inkomster icke överstiger en yrkesutbildad manlig

kroppsarbetares lön, fortfarande samma procenttal uppnås.

Därest skyddet hänför sig till vissa kategorier av anställda eller av den förvärvsarbetande

befolkningen, och förmånens belopp är enhetligt, måste den

periodiska utbetalningen ökad med beloppet av familjebidrag, som må utgå

till en »standardförmånstagare», uppnå det fastställda procenttalet av en

vanlig vuxen manlig arbetares lön, ökad med familjebidrag. I båda fallen

måste den förmån, som skall utgå till övriga förmånstagare, stå i skäligt

förhållande till »standardförmånstagarens» förmån. Om väsentliga förändringar

inträffar i inkomstnivån på grund av förändringar i levnadskostnaderna,

skall beloppen av löpande periodiska utbetalningar avseende invaliditet,

försörj arens död, ålderdom samt yrkesskada göras till föremål för

översyn.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Hänför sig skyddet till alla i landet bosatta personer, vilkas tillgångar under

tiden för riskfallet icke överstiger vissa föreskrivna gränser, måste det

sammanlagda beloppet av den periodiska utbetalningen och övriga tillgångar,

efter avdrag av vissa föreskrivna belopp, vara tillräckligt för att tillförsäkra

förmånstagarens familj »sunda och drägliga levnadsförhållanden» och

må icke understiga ett förmånsbelopp, som är beräknat på sådant sätt att

det uppnår den fastställda procenten av en vanlig vuxen manlig aibetares

lön ökad med familjebidrag. Vad beträffar förmånerna vid sjukdom, ålderdom,

invaliditet samt förmåner till efterlevande skall nämnda bestämmelse

anses vara uppfylld, om det sammanlagda beloppet av enligt vederbörande

del av konventionen utgivna förmåner med minst 30 procent överstiger de

beräknade kostnaderna för enhetliga förmåner enligt samma del, när förmånerna

omfattar 20 procent av befolkningen.

Den fastställda procentsatsen är 45 för man med hustru och två barn i

fall av sjukdom och arbetslöshet samt för kvinna vid havandeskap och

barnsbörd, för man och hustru, som är berättigade till ålderspension, för

änka med två barn samt för en till invalidpension berättigad man med

hustru och två barn. Då sjukdom eller invaliditet härrör från olycksfall

i arbete, är procentsatsen för förmånen fastställd till 50.

Familjeförmåner. Sammanlagda värdet av de olika formerna av

familj ef ör måner, som utgår till skyddade personer, skall uppgå till minst

3 procent av en vanlig vuxen manlig arbetares lön, multiplicerade med hela

antalet barn till de skyddade personerna, eller 1,5 procent av nämnda lön,

multiplicerad med hela antalet barn till alla i landet bosatta.

Medlemsstat, som ratificerar konventionen, förbinder sig att tillförsäkra

i landet bosatta utländska medborgare samma rättigheter som landets egna

där bosatta medborgare men äger, såvitt avser förmåner, vilka utgår av allmänna

medel, fastställa särskilda regler för utländska medborgare och sådana

landets egna medborgare, som är födda utom medlemsstatens territorium.

Konventionen föreskriver, att inom sociala trygghetssystem, som

grundar sig på erlagda avgifter och omfattar arbetstagare, skall de skyddade

personer, som är medborgare i annan medlemsstat, vilken ratificerat

samma del av konventionen, äga samma rättigheter som medlemsstatens

egna medborgare, dock att tillämpningen av denna punkt ma kunna göras

beroende av förekomsten av ett avtal om ömsesidighet.

Envar som gör anspråk på social trygghetsförmån skall äga anföra besvär

över avslag å framställning därom. Vissa normer för förvaltning och

finansiering av sociala trygghetssystem har angivits i konventionen. Kostnaderna

för förmåner, som utgår vid tillämpning av konventionen, ävensom

förvaltningskostnader skall bestridas kollektivt genom försäkringsavgifter

eller beskattning eller bådadera, dock att därigenom icke alltför tunga

bördor må påläggas ekonomiskt svaga befolkningsskikt. Det sammanlagda

beloppet av de försäkringsavgifter, som bestrides av skyddade arbetstagare,

må icke överstiga 50 procent av vad som åtgår för skyddet av arbetstagarna

samt deras hustrur och barn. För att bestämma om detta villkor är uppfyllt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

17

må alla av medlemsstaten enligt konventionen tillhandahållna förmåner

sammanräknas, med undantag dock för familjebidrag samt förmåner vid

yrkesskada, därest de sistnämnda utgör en särskild social trygghetsgren.

Varje ratificerande land skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns

generaldirektör avgiva redogörelse för gällande lagstiftning och praxis

med avseende å de delar av konventionen, som icke omfattats av dess ratifikation.

Yttranden över konventionen har avgivits av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens

centralorganisation och delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet. Socialstyrelsen har vid sitt yttrande fogat en inom styrelsen

upprättad promemoria rörande bestämmelserna i konventionen. Promemorian

torde få såsom bilaga (Bilaga H) fogas till statsrådsprotokollet i

detta ärende.

Socialstyrelsen framhåller, att i styrelsens promemoria uppmärksamhet

ägnats företrädesvis åt de i statistiska termer föreskrivna villkoren angående

1) den skyddade personkretsens omfattning; 2) de sociala förmånernas

storlek; 3) förmånernas varaktighet; och 4) kostnadsfördelningen. Såsom

framginge av promemorian syntes dessa villkor för Sveriges del för

närvarande vara uppfyllda beträffande fem av konventionens delområden,

nämligen hälso- och sjukvård (del II), förmåner vid ålderdom (del V) och

yrkesskada (del VI), familjeförmåner (del VII) och förmåner vid invaliditet

(del IX).

Fråga uppkomme då — anför socialstyrelsen vidare — huruvida Sverige

med hänsyn till föreskrifterna i övrigt i konventionen kunde ratificera

denna, såvitt avsåge nämnda fem delområden; beträffande övriga fyra delområden

vore enligt socialstyrelsens mening ratifikation för närvarande

utesluten men syntes vad anginge kontantförmåner vid sjukdom (del III)

och förmåner vid arbetslöshet (del IV) bli möjlig, därest vid 1953 års riksdag

väntade ändringar beträffande den allmänna sjukförsäkringen och den

frivilliga arbetslöshetsförsäkringen genomfördes. Socialstyrelsen hade vid

granskning av dessa föreskrifter icke funnit anledning till tvekan i förevarande

hänseende annat än beträffande bestämmelserna i artikel 68.

Enligt artikel 68 skulle, fortsätter styrelsen, i landet bosatta utländska

medborgare i princip äga samma rättigheter som landets egna där bosatta

medborgare. Detta villkor vore för Sveriges del uppfyllt i fråga om hälsooch

sjukvård (del II), förmåner vid yrkesskada (del VI) och familjeförmåner

(del VII). Vad däremot anginge förmånerna vid ålderdom (del V)

och invaliditet (del IX) — vilka förmåner i Sverige motsvarades av åldersoch

invalidpensionerna — vore den svenska lagen om folkpensionering i princip

tillämplig endast beträffande svenska medborgare. Enligt 42 g i lagen ägde

Konungen emellertid träffa överenskommelse med främmande makt i fråga

om tillämpning av lagen å dess här i riket bosatta medborgare. Förutsätt2

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 73.

opaginerad Kontrollera mot PDF

]8 Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

ning härför torde vara, att i den främmande staten bosatta svenskar där

finge åtnjuta motsvarande förmåner. Sådant villkor kunde uppställas även

enligt konventionen, dock endast i fråga om sociala trygghetssystem, som

grundade sig på erlagda avgifter, och detta vore icke förhållandet beträffande

den svenska folkpensioneringen; förmånerna enligt denna utginge oavsett

huruvida avgiftsskyldigheten fullgjorts eller ej. Sverige uppfyllde därför

i fråga om ålders- och invalidpensionerna för närvarande icke villkoren

i artikel 68.

Enligt socialstyrelsens mening borde emellertid övervägas sådan ändring

av folkpensioneringslagen, att den i förevarande hänseende bringades i

överensstämmelse med konventionen. Därvid kunde enligt artikel 68 mom.

1 föreskrivas särskilda regler — t. ex. viss tids vistelse i Sverige — för att

utländska medborgare skulle komma i åtnjutande av folkpension. Det torde

i sådant hänseende vara lämpligt att använda den tidsperiod, som föreskreves

i den av Europarådets kommitté av socialexperter utarbetade konventionen

för ålderspensionering, eller 15 års vistelse i landet, av vilka

minst 5 år skulle ligga omedelbart före det ansökan om pension gjordes.

Riksförsäkringsanstalten har granskat konventionens bestämmelser om

ersättning för yrkesskada. Granskningen har föranlett följande uttalanden

av anstalten.

Artikel 3b, mom. 2. I artikeln angåves under mom. 2 vad hälso- och sjukvården

(medical care) skulle omfatta vid sjukdomstillstånd.

I anslutning härtill kunde framhållas, att den svenska olycksfallsförsäkringslagen

(6 § 1 mom.) tillförsäkrade den skadade »erforderlig» läkarvård

jämte läkemedel m. m„ vilket i huvudsak syntes motsvara vad som i

artikeln avsåges. Jämför dock nedan under d).

d) Denna punkt upptoge bl. a. vård å konvalescenthem. Med avseende

härå kunde framhållas, att konvalescentvård ej bekostades enligt den svenska

olycksfallsförsäkringslagen i andra fall, än då vården kunde hänföras

under läkarvård.

Artikel 35. Den svenska olycksfallsförsäkringslagen innehölle icke bestämmelser

om arbetsvärd. Sådant samarbete, som avsåges i artikeln, förekomme

f. n. som regel icke i Sverige i annan mån, än att skadade vid förfrågan

om yrkesutbildning eller arbetsanskaffning hänvisades till vederbörande

länsarbetsnämnd, där särskilda assistenter funnes med uppgift

att omhändertaga invalidiserade personer för placering i arbete eller för

yrkesutbildning. Endast mera undantagsvis skedde hänvisning utan särskild

förfrågan från den skadades sida.

Artikel 36, mom. 3. Såsom momentet formulerats 1''örefölle det, som om

utbyte mot kapital skulle kunna ifrågakomma även under sjukdomstid.

Om så vore förhållandet, överensstämde konventionen ej med olycksfallsförsäkringslagen,

som endast medgåve utbyte av livränta mot kapital.

Artikel 65, mom. 1—9. Fordringarna enligt dessa punkter syntes f. n.

uppfyllas av den svenska lagstiftningen.

Anmärkas kunde, att anknytningen av inkomstens övre gräns till en »yrkesutbildad

manlig kroppsarbetares» lön kunde komma att innebära, att

olycksfallsförsäkringslagen med oförändrade bestämmelser om högsta ersättning

och arbetsförtjänst ej skulle uppfylla konventionens krav på maximibeloppen,

om en mera avsevärd allmän lönestegring skulle inträda.

Mom. 10. I detta moment föreskreves »översyn i anslutning till väsent
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

19

liga ändringar i den allmänna inkomstnivån, då sådana föranledas av väsentliga

ändringar i levnadskostnaderna». Någon dylik översyn funnes visserligen

icke stadgad beträffande ersättningarna enligt svensk yrkesskadeförsäkring.

Vid skilda tillfällen hade emellertid meddelats bestämmelser av

innebörd att i fall av minst 30 % nedsättning av arbetsförmågan kompensation

i viss utsträckning skulle lämnas för stegrade levnadskostnader. Man

syntes ha anledning räkna med att även i fortsättningen kompensation komme

att lämnas.

Artikel 66. Denna artikel torde ej äga tillämpning å den svenska yrkesskadelagstiftningen,

enär de periodiska ersättningarna i Sverige beräknades

efter den skadades tidigare arbetsförtjänst. Artikel 66 syntes avse de

fall, då sådana ersättningar utginge med fasta, av inkomsten oberoende belopp.

Detta finge anses framgå av förarbetena.

Artikel 67. Ej heller denna artikel syntes äga tillämpning å svensk yrkesskadelagstiftning.

Vad anstalten sålunda anfört rörande olycksfallsförsäkringslagen gäller

enligt anstalten i tillämpliga delar även yrkessjukdoinsförsäkringslagen.

Pensionsstyrelsen anmärker, att styrelsen — liksom i ett tidigare till delegationen

avgivet yttrande rörande ett av arbetsbyrån framlagt förslag till

konvention i ämnet — utgått från hithörande lagstiftning i dess nuvarande

utformning, samt anför härefter följande beträffande de delar av konventionen,

som berör styrelsens verksamhetsområde:

Del I. Allmänna bestämmelser. Styrelsen hade tidigare anmärkt, att definitionen

på uttrycket »hustru» vore alltför begränsad för att passa svenska

förhållanden. Den omredigering som skett syntes ytterligare markera detta

förhållande. Med hänsyn till att uttrycket »hustru» i svensk sociallagstiftning

hade en vidsträcktare innebörd, borde dock den i konventionen använda

begreppsbestämningen kunna godtagas. Vad nu anförts gällde även den i artikel

1 angivna definitionen av uttrycket »änka».

Den i förhållande till förslaget ändrade bestämmelsen i artikel 1 att med

uttrycket »barn» skulle förstås barn under den ålder, då skolplikten upphörde,

eller barn under 15 år, alltefter vad därom föreskreves, tillgodosåge

pensionsstyrelsens tidigare uttalade önskemål om införande av en bestämd

åldersgräns.

Enligt artikel 6 i konventionen finge medlemsstat för tillämpning av angivna

delar av konventionen medräkna skydd, som ernåtts genom frivillig

försäkring. Förutsättning härför vore bl. a. enligt artikel 6 a) att försäkringen

övervakades av offentlig myndighet. Detta villkor vore uppfyllt

beträffande den svenska statsunderstödda sjukförsäkringen. Vidare angåves

i artikel 6 b) att försäkringen skulle omfatta en väsentlig del av de personer,

vilkas inkomster icke överstege en yrkesutbildad manlig kroppsarbetares.

Härutinnan kunde anföras, att det med ledning av den svenska

sjukkassestatistiken ej vore möjligt att draga några slutsatser beträffande

fördelningen av de försäkrade personerna med hänsyn till deras inkomster.

Det vore således osäkert, om det sistnämnda villkoret kunde uppfyllas

beträffande sjukförsäkringen.

Del II. Hälso- och sjukvård. Konventionen avveke från förslaget i vissa

hänseenden, bl. a. därutinnan att i densamma saknades den i artikel 10

mom. 2 av förslaget intagna bestämmelsen om begränsning av förmånstagarens

eget bidrag till bestridande av kostnaderna för hälso- och sjukvård

till högst en tredjedel av kostnaderna. Den svenska sjukförsäkringen syntes

trots detta alltjämt icke uppfylla villkoren i fråga om hälsoA^ården.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 73''.

Såsom tidigare framhållits bekostade sålunda de erkända sjukkassorna

exempelvis ej förebyggande läkarvård.

Vad i artikel 9 och annorstädes sades om »prescribed classes» vore icke

tillämpligt å svenska förhållanden. Liksom tidigare framhållits finge emellertid

det i artikel 9 c) [8 b) i förslaget] angivna villkoret anses uppfyllt

av den svenska statsunderstödda sjukförsäkringen. Medräknades sjukkassemedlemmarnas

barn under 15 år — vilka åtnjöte försäkringsskydd i form

av sjukvårdsersättning — omfattade nämligen försäkringsskyddet för närvarande

mer än 60 % av i landet bosatta personer. Den i sjukförsäkringen

ingående moderskapsförsäkringen lämnade tillsammans med moderskapspenningen

hjälp vid havandeskap och barnsbörd åt sa gott som alla mödrar,

därvid dock i fråga om moderskapspenningen förelåge viss inkomstprövning.

Del II syntes sålunda alltjämt utgöra hinder för ratifikation under nuvarande

förhållanden.

I detta sammanhang erinrar styrelsen därom, att socialförsäkringsutredningen

i sitt nyligen avgivna betänkande föreslagit genomförandet från

och med den 1 januari 1955 av obligatorisk sjukförsäkring med vissa förbättringar

i jämförelse med 1947 års ännu ej genomförda lag om allmän

sjukförsäkring.

Del III. Kontantförmåner vid sjukdom. Artikel 15 i konventionen innehölle

de i artikel 14 av förslaget intagna bestämmelserna. Såsom styrelsen

i sitt tidigare yttrande anfört, vore bestämmelserna icke tillämpliga för

svensk de!.

Sedan den 1 juli 1952, då vissa ändringar i förordningen den 26 juni

1931 om erkända sjukkassor trätt i kraft, ägde medlemmar av dylika kassor

rätt att efter fritt val tillförsäkra sig sjukpenning å 2, 3, 4, 5, 6, 8, 10, 12

eller 14 kronor. Den medlemmarna tillförsäkrade genomsnittliga sjukpenningen

uppginge år 1950 till kronor 2: 27. För närvarande bedreve sjukkassorna

propaganda bland medlemmarna i syfte att förmå dem att — individuellt

eller genom kollektiv övergång från mindre till mera omfattande

sjukhjälp — höja sjukpenningbeloppen. Med hänsyn till den förhållandevis

korta tid, varunder den nya sjukpenningskalan varit i tillämpning, saknades

uppgifter för bedömande av de resultat, som uppnåtts härvidlag. Man

syntes emellertid kunna utgå från att den medlemmarna genomsnittligt

tillförsäkrade sjukpenningen alltjämt understege de kontantförmåner, som

enligt konventionen skulle utgå vid sjukdom. I detta sammanhang kunde

erinras om det nyssnämnda förslaget angående ändringar i 1947 års lag

om allmän sjukförsäkring.

Del V. Förmåner vid ålderdom. Den svenska folkpensioneringen omfattade

alla i Sverige mantalsskrivna svenska medborgare. Pensionsåldern vore

67 år. Härutinnan uppfylldes således villkoren i artikel 26 p. 2 och artikel

27 c).

Pensionsstyrelsen hade beträffande ålderspensionens storlek tidigare anfört

följande:

»Den svenska allmänna ålderspensionen är icke beroende av egen inkomst

eller förmögenhet och ej heller av avgiftsbetalning. Den utgår med

800 kronor om året för gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjuter

folkpension eller nedan omförmält hustrutillägg, och med 1 000 kronor

årligen för annan pensionsberättigad. Med hänsyn till bostads- och bränslekostnadernas

storlek tillkommer i vissa delar av landet ett bostadstillägg,

som för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter folkpension eller hustrutillägg,

varierar mellan högst 100—400 kronor för år och för annan mellan

högst 150—600 kronor. Ålderspensionen kan, där kommun så beslutat, ökas

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

21

med ett särskilt (kommunalt) bostadstillägg, vars belopp kommunen bestämmer.

Under vissa förutsättningar kan utgå hustrutillägg för hustru,

som inte själv har folkpension. Vidare förhöjes såväl allmän ålderspension

som hustrutillägg med indextillägg, som för närvarande i fråga om den

allmänna ålderspensionen utgör 30 %.»

Vad sålunda anförts gällde alltjämt med den ändring, att indextillägget

numera utginge efter 35 %. Till två makar, som båda fyllt 67 år, utginge

således i lägsta bostadskostnadsgruppen en allmän ålderspension av 2 160

kronor. I högsta bostadskostnadsgruppen vore motsvarande belopp 2 960

kronor för personer utan egna inkomster. Härvid hade bortsetts från eventuella

särskilda (kommunala) bostadstillägg.

Direkt tillämplig på svenska förhållanden vore den i artikel 26 p. 3 av

konventionen införda bestämmelsen, att den nationella lagstiftningen kunde

föreskriva, att förmånerna, därest de icke grundade sig på erlagda avgifter,

linge nedsättas, om förmånstagarens arbetsinkomst eller övriga tillgångar

eller bådadera sammanlagt överstege ett fastställt belopp.

Som pensionsstyrelsen tidigare uttalat finge det anses tveksamt, om de

ovannämnda pensionsbeloppen vore av den storlek, att konventionens villkor

uppfylldes, särskilt som de förut nämnda bostadstilläggen ju vore beroende

av inkomstprövning. I artikel 67 stadgades nämligen under b) att

förmånsbelopp finge nedsättas endast i den mån tillgångarna överstege föreskrivna

väsentliga belopp. Huruvida de från och med den 1 januari 1954

till 1 000 respektive 1 500 kronor höjda avdragsfria beloppen kunde anses

utgöra väsentliga belopp undandroge sig styrelsens bedömande.

Del VHI. Förmåner vid havandeskap och barnsbörd. Styrelsen framhåller,

att konventionen i fråga om förmåner av ekonomisk natur vid havandeskap

och barnsbörd uppställer samma krav som förslaget. Beträffande konventionsförslaget

har styrelsen anfört följande:

»Vad angår förmåner i anslutning till havandeskap må anmärkas, att

kvinnlig medlem i erkänd sjukkassa erhåller moderskapshjälp med i regel

110 kronor. Kvinna, som ej är medlem av erkänd sjukkassa och således ej

är berättigad till moderskapshjälp, kan efter inkomstprövning tillerkännas

s. k. moderskapspenning med 75 kronor. Till kvinna, som prövas vara i uppenbart

behov av understöd i anledning av havandeskapet, kan därjämte

efter behovsprövning av statsmedel beviljas s. k. mödrahjälp kontant eller

in natura, intill ett värde av 400 eller, vid flerbörd, 500 kronor.

Även om till de nu angivna förmånerna läggas övriga sociala åtgärder

i rån samhällets sida vid havandeskap och förlossning såsom barnmorskevård

och billig värd å förlossningsanstalt, vilka åtgärder beröra praktiskt

taget alla kvinnor i landet, torde det icke vara möjligt att, med utgångspunkt

från nu gällande bestämmelser, från svensk sida, ratificera en konvention

med det innehåll förevarande del har, särskilt som genom den svenska

sjukförsäkringen ersättning för inkomstbortfall ej kan erhållas annat

än i samband med sjukdom.»

Del IX. Förmåner vid invaliditet. Pensionsstyrelsen har tidigare beträffande

denna del anfört följande:

»Denna del avser förmåner i händelse av oförmåga till inkomstbringande

arbete av vad slag det vara må, då det är antagligt att arbetsoförmågan

kommer att vara bestående eller kvarstår sedan en periodisk ersättning vid

arbetsoförmåga upphört att utgå.

I anslutning härtill erinras om att invalidpension utgår enligt folkpensioneringslagen

för tid före lyllda 67 år till den, som på grund av kroppseller

sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd

att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdig
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

heter, under förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses

varaktig. I praktiken godtages en nedsättning till 1/3 av arbetsförmågan.

Har åter sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som här sagts

varit oavbrutet bestående minst ett år och kan den utan att anses varaktig

antagas bliva bestående ytterligare avsevärd tid, skall därunder utgå sjukbidrag.

Invalidpensionen och sjukbidraget utgå efter samma grunder. Salunda

utgår ett grundbelopp å 200 kronor om året oberoende av den egna inkomsten

eller förmögenheten. Härtill kommer ett tillägg å högst 600 kronor

om året till gift pensionsberättigad, vars make uppbär folkpension eller nedan

omförmält hustrutillägg, och å högst 800 kronor om året till övriga

pensionsberättigade. Tillägget reduceras i princip med 5/10 av den uppskattade

årliga inkomst, som överstiger 600 kronor för makar tillsammans

och 400 kronor för annan pensionsberättigad. Till dessa förmåner kunna

komma sådana bostadstillägg och särskilda bostadstillägg, som enligt vad

förut nämnts kunna tillkomma ålderspensionärerna, ävensom i vissa fall

s. k. hustrutillägg. Invalidpension och sjukbidrag liksom även hustrutillägg

därtill förhöjas med indextillägg efter ungefärligen samma grunder som

gälla för ålderspensionerna.»

Beträffande de sålunda lämnade uppgifterna kunde anmärkas, att vissa

ändringar numera skett i folkpensioneringslagen.

Sålunda hade med verkan från och med den 1 juli 1952 till och med

utgången av 1953 vid inkomstberäkningen medgivits viss privilegiering av

pension på grund av egen eller anhörigs arbetsanställning. Vidare hade den

ovannämnda karenstiden om ett år för erhållande av sjukbidrag mildrats

till att avse endast sex månader och rätten till hustru tillägg något vidgats.

Den 1 januari 1954 komme två vittgående ändringar i folkpensioneringslagen

att genomföras. Då komme nämligen de nuvarande allmänna (statliga)

och särskilda (kommunala) bostadstilläggen att avlösas av kommunala

bostadstillägg; införandet i kommunen av dessa tillägg bleve varje kommuns

ensak. Vidare skulle de ovan angivna avdragsreglerna ändras för de

inkomstprövade förmånerna — tilläggspension, hustrutillägg och kommunalt

bostadstillägg. Den avdragsfria inkomsten, som nu vore 400 kronor för

icke gift person och 600 kronor för två makar, komme att höjas från och

med 1954 till 1 000 kronor för ogift och 1 500 kronor för makar tillsammans.

Förutnämnda avdragsfaktorn B/io bleve 33 V3 % för inkomst mellan 1 000

och 1 400 kronor för ogift och inkomst mellan 1 500 och 2 100 kronor för

två makar samt 66 Va ''% för inkomst därutöver.

Beträffande möjligheten att ratificera konventionen i avseende å del IX

gällde i stort sett samma synpunkter som ovan anförts rörande del V. Tolkningen

av artikel 67 b) vore sålunda av stor betydelse i förevarande avseende.

Del X. Förmåner till efterlevande. Styrelsen erinrar, att styrelsen härom

tidigare anfört följande:

»Beträffande de i denna del angivna riskfallen i anslutning till familjeförsörjarens

frånfälle må anmärkas, att änkepension efter inkomstprövning

kan utgå med högst 600 kronor om året till änka, som vid mannens

frånfälle uppnått 55-årsåldern och varit gift med honom minst fem år. Änkepension

förhöj es å vissa orter med bostadstillägg. Vidare kunna bidrag

till änkor och änklingar med barn under 10 år utgå av allmänna medel

efter samma grunder och med belopp av samma storlek som änkepensionerna,

därest barnet står under den efterlevande makens vårdnad och den

efterlevande maken stadigvarande bor tillsammans med barnet. Bidragen

kunna ej utgå till vårdnadstagare som åtnjuter folkpension. Änkepensioner
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

23

na samt änke- och änklingsbidragen äro indexreglerade. Slutligen utgår —

utöver de allmänna barnbidrag som från och med år 1948 utbetalas för

praktiskt taget varje barn i riket — särskilda barnbidrag'' bl. a. i här förevarande

fall till barn under 16 år som äro svenska medborgare och stadigvarande

vistas här i riket. Dessa barnbidrag äro ej graderade efter dyrort

eller efter antalet barn i familjen. Till varje barn utgår ett visst högsta belopp

som reduceras med hänsyn till för sörj arens och barnets inkomst. Högst

420 kronor om året utgår till föräldralöst barn och till vissa fader- eller

moderlösa. I övriga fall utgår högst 250 kronor om året.

En änka med försörjningsplikt mot två barn, varav minst det ena under

10 år, erhåller för sig och barnen, om de allmänna barnbidragen beräknas till

290 kronor och indextillägg å änkebidraget utgår efter nuvarande grunder,

tillsammans 1 860 kronor i lägsta bostadskostnadsgruppen, såvida andra inkomster

saknas eller äro ringa. I den högsta bostadskostnadsgruppen är motsvarande

belopp 2 260 kronor. Pensionsstyrelsen anser det tveksamt om dessa

belopp äro tillfyllest för att uppnå den i artikel 64 föreskrivna standarden.

Härtill kommer att änkebidrag endast utgår då något barn är under 10

år samt att den ovan omförmälda bestämmelsen i artikel 65 b) möjligen

kan lägga hinder i vägen för medräknande av änkepension eller änkebidrag

vid standardbedömningen.

Det torde sålunda knappast vara möjligt att, med nu gällande bestämmelser,

ratificera en konvention innehållande del X.»

De i nyssnämnda exempel angivna förmånerna utginge numera med högre

belopp med hänsyn till att indextillägget höjts samt till att dyrtidstillägg

å de särskilda barnbidragen införts. Alltjämt torde dock gälla, att det för

närvarande icke vore möjligt att ratificera de bestämmelser, som innefattades

i del X. För övrigt kunde anmärkas, att de ovan i samband med frågan

om förmåner vid invaliditet omnämnda författningsändringarna beträffande

avdragsreglerna för inkomstprövade förmåner och om införande av kommunala

bostadstillägg jämväl avsåge de i del X avhandlade förmånerna till

efterlevande, såvitt anginge änkepension samt änke- eller änklingsbidrag.

Sedan pensionsstyrelsen lämnade ovan intagna yttrande, hade därjämte änkepensioneringskommittén

helt nyligen framlagt ett betänkande med förslag

till utvidgat stöd åt änkor och vissa andra ensamstående kvinnor in. m.

Del XI. Normer för beräkning av de periodiska utbetalningarna. I denna

del hänvisar styrelsen till vad styrelsen härom ovan närmare anfört. Sålunda

syntes konventionens föreskrifter för närvarande ej uppfyllas av den svenska

statsunderstödda sjukförsäkringen. Det syntes också tveksamt om de

uppfylldes beträffande folkpensioneringen samt de s. k. änke- och änklingsbidragen.

Del XII. Lika behandling av i landet bosatta utländska medborgare. Inom

den statsunderstödda sjuk- och moderskapsförsäkringen behandlades i landet

bosatta utländska medborgare efter samma regler som där bosatta svenska

medborgare. Moderskapspenning — som bekostades helt av statsmedel —- vore emellertid förbehållen kvinna, mantalsskriven i landet och svensk medborgare.

Beträffande övriga i detta yttrande berörda sociala förmåner kunde

anmärkas, att sådana ej tillkomme här bosatta utländska medborgare, om

de ej tillförsäkrats dem genom separata överenskommelser. Emellertid innehölle

nu artikel 68 i konventionen bl. a., att särskilda regler finge föreskrivas

rörande utländska medborgare, såvitt fråga vore om förmåner eller delar

därav, som helt eller till övervägande del utginge av allmänna medel. Vid

sådant förhållande syntes denna del ej lägga hinder för ratifikation.

Del XIII. Allmänna bestämmelser. Beträffande besvärsrätten hade styrelsen

tidigare anfört följande:

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

I den statsunderstödda sjukförsäkringen finnes visserligen ingen besvärsrätt

stadgad över sjukkassornas beslut men detta förhållande har i praktiken

icke hindrat att sådana beslut kunnat prövas av pensionsstyrelsen. Då de besvärsregler

i övriga författningar av intresse i förevarande sammanhang, som

avse styrelsens ämbetsområde, torde vara tillfyllest, synes från pensionsstyrelsens

utgångspunkter bestämmelserna i artikel 66 vara uppfyllda.>

Nämnda artikel 66 motsvarade artikel 70 i konventionen. Någon ändring i

sakförhållandet hade ej inträffat.

Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar sig ha begränsat sin granskning av

konventions texten till de delar, som avser förmåner utgående vid arbetslöshet.

Granskningen hade skett med utgångspunkt från förhållandena inom

den jämlikt förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor

bedrivna arbetslöshetsförsäkringen. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening

torde de i arbetslöshetskasseförordningen nu medgivna förmånerna icke uppfylla

de i konventionen angivna minimikraven. Vissa av konventionens artiklar

syntes även i övrigt giva anledning till särskilt uttalande. Härom anför

arbetsmarknadsstyrelsen:

Artikel 21. Enligt artikel 21 a) skulle de av skyddet omfattade personerna

utgöra minst 50 % av samtliga arbetstagare. Antalet medlemmar inom de

erkända arbetslöshetskassorna uppginge för närvarande till omkring

1 140 000. Några aktuella uppgifter om totala antalet arbetstagare inom riket

torde icke finnas tillgängliga, men enligt de beräkningar, som av socialvårdskommittén

utförts för dess år 1948 avgivna betänkande angående obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring, skulle år 1950 totalantalet uppgå till omkring

2 450 000 (arbetare och tjänstemän i privat och offentlig tjänst). Arbetslöshetsförsäkringen

syntes sålunda för närvarande omfatta icke fullt 50 %

av totalantalet, därest man fattade löntagarbegreppet i dess vidaste mening.

Det måste nämligen framhållas, att det av socialvårdskommittén framräknade

antalet löntagare innefattade samtliga löntagargrupper, sålunda även

statstjänstemän och andra för vilka något behov av arbetslöshetsförsäkring

knappast syntes föreligga. Avgörande för siffrans storlek vore självfallet hur

begreppet löntagare utformades. Med hänsyn till den allmänna uppfattning

som man kunde bilda sig om antalet personer, vilka stode utanför försäkringen,

torde man kunna antaga, att antalet arbetslöshetsförsäkrade redan

nu upginge till omkring 50 % av arbetstagarna.

De i artikel 21 b) och c) angivna alternativen för försäkringens omfattning

syntes icke vara tillämpliga på svenska förhållanden.

Artikel 65. Enligt artikel 65 skulle arbetslöshetsunderstödet till manlig

medlem med hustru och två barn uppgå till minst 45 procent av medlemmens

tidigare, på grund av arbetslösheten bortfallna inkomst. Härvid finge

bortses från inkomster utöver viss i artikeln angiven gräns. För närvarande

kunde enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor en medlem med

angivna familj vid arbetslöshet erhålla högst 11,25 kronor per dag (högsta

medgivna daglijälp å 8 kr + maketillägg å 1,25 kr + 2 barntillägg å vartdera

1 kr). Toges i enlighet med konventionstexten hänsyn till de allmänna

barnbidragen (beräknade till 0,93 kr per barn och dag) skulle med detta understödsbelopp

det i artikel 65 uppställda kravet på beloppets storlek vara

uppfyllt i de fall, då den bortfallna dagsinkomsten ej överstege 27,27 kronor.

Enligt preliminära beräkningar skulle för närvarande ca 63 procent

av kassamedlemmarna vara tillförsäkrade den högsta medgivna daghjälpen

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

25

av 8 kronor. Man kunde dock utgå ifrån att i ett mycket stort antal fall motsvarade

det av kassorna utgivna understödet ej den i artikel 65 mom. 1 förutsatta

minimistandarden, enär försäkringstagarens dagsinkomst överstege

ovan angivna gränstal av 27,27 kronor.

Som ovan framhållits medgåve konventionen en maximering av understödet,

men maximigränsen finge ej sättas lägre än att minimikraven på förmånernas

storlek vore uppfyllda för medlemmar med en lön motsvarande

den i artikeln definierade yrkesutbildade manliga arbetarens. Med nu gällande

maximering av det från arbetslöshetskassorna utgående understödet

uppfylldes icke minimikraven, därest den bortfallna lönen överstege 27,27

kronor. Med hänsyn till att lönen för en yrkesutbildad manlig arbetare i Sverige

överstege ifrågavarande belopp, syntes försäkringen icke heller i detta

avseende uppfylla de i artikeln uppställda minimifordringarna.

Artikel 66. Artikel 66 avsåge det fall, att understödsförmånerna utginge

med enhetliga grundbelopp för samtliga arbetslösa. I detta fall skulle understödet

till manlig medlem med hustru och två barn uppgå till minst 45 procent

av en vanlig vuxen manlig arbetares lön.

Arbetsmarknadsstyrelsen hade icke företagit någon särskild undersökning

rörande dagsinkomsten för den i artikel 66 definierade arbetaren, men

30 kronor torde i nuvarande läge ungefär motsvara inkomsten i fråga. Med

denna dagsinkomst skulle det sammanlagda understödsbeloppet beräknat i

enlighet med artikelns anvisningar behöva uppgå till minst 12,50 kronor per

dag för en arbetare med hustru och två barn. Icke heller vid en tillämpning

av denna artikel skulle sålunda de nu utgående understödsbeloppen uppfylla

konventionens minimifordringar.

Artikel 67. Denna artikel syntes icke äga tillämpning på arbetslöshetsförsäkringen.

Övriga artiklar. De villkor, vilka funnes upptagna i övriga, här ej särskilt

nämnda artiklar, syntes uppfyllda av den svenska arbetslöshetsförsäkringen.

Sammanfattningsvis uttalar arbetsmarknadsstyrelsen, att förutsättningar

för närvarande saknades för en ratifikation av konventionen med avseende

på dess del IV angående förmåner vid arbetslöshet. Detta förhållande finge

framför allt hänföras till de nuvarande alltför låga understödsbeloppen. Arbetsmarknadsstyrelsen

räknade dock med att dessa belopp efter nu pågående

utredning komme att höjas väsentligt. Det vore emellertid icke säkert,

att den svenska arbetslöshetsförsäkringen ens om föreslagna ändringar skulle

genomföras, komme att motsvara de i konventionen uppställda minimikraven.

Det kunde tänkas, att vissa kassor, trots att möjligheter förelåge därtill,

underläte att vidtaga önskvärda höjningar av understödsbeloppen. Med

mindre än att kassornas frihet i sistnämnda avseende inskränktes något,

torde det icke heller i framtiden bli möjligt att garantera ett uppfyllande

av konventionens bestämmelser.

Medicinalstyrelsen har icke något att erinra mot konventionen i den mån

denna berörde styrelsens verksamhetsområde.

Landsorganisationen erinrar om att organisationen i slutet av år 1950 till

delegationen avgivit ett detaljerat utlåtande i samband med den förberedande

behandlingen av det i konventionen reglerade ämnet, varvid organisationen

även utvecklat sin principiella uppfattning rörande en konventionsreglering

av detta slag. I sistnämnda hänseende anförde landsorganisationen följande:

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

Den ifrågasatta regleringens syfte är att åvägabringa en samordning i

mera väsentliga avseenden mellan de olika grenarna av socialvårdssystemet

samt en sådan utformning av de materiella bestämmelserna att systemet

bättre än de särskilda förkrigstida konventionerna svarar mot nutida

uppfattning av den sociala omvårdnadens karaktär och uppgifter. Regleringen

är grundad på de ledande principerna i 1944 års Philadelphiarekoinmendationer

om ekonomisk trygghet (Income Security) och om hälso- och

sjukvård (Medical Care); dess tilltänkta form av konvention avser att ge

en mera precis och förbindande karaktär åt bestämmelserna i dessa rekommendationer.

Idén om en sådan allmän internationell konvention, omslutande samtliga

socialvårdsformer — eller åtminstone de väsentliga av dessa — härrör från

ILO:s expertkommitté för social trygghet (Committee of Social Security

Experts). Det i remitterade betänkandet ingående frågeformuläret utgör en

av denna kommitté verkställd överarbetning av ett tidigare av arbetsbyrån

utarbetat formulär.

Landsorganisationen ansluter sig helt till den grundsyn på socialvården,

som utvecklas i betänkandet, och finner det från denna utgångspunkt följdriktigt

att den internationella regleringen utformas i ett instrument, vari de

olika socialvårdsgrenarna sammanföras och samordnas med syfte att så

långt möjligt vinna enhetlighet i fråga om tillämpningsområde, kvalifikationsvillkor,

understödsrelationer o. s. v.» -— Landsorganisationen tilläde vidare,

att de i olika sammanhang förekommande undantagsbestämmelserna för

lågt utvecklade länder visserligen i princip vore oegentliga; av praktiska skäl

torde man emellertid vara nödsakad att tills vidare acceptera minimistandarden.

Bedömandet av frågan huruvida svensk ratificering vore möjlig — fortsätter

Landsorganisationen — förutsatte en detaljerad jämförelse mellan å ena

sidan konventionens och å andra sidan den hithörande svenska lagstiftningens

regler rörande ersättningsunderlag, understödsrelationer, understödsperioder

och kvalifikationsvillkor. Denna rent tekniska och siffermässiga

jämförelse borde uppenbarligen ankomma på respektive tillsynsmyndigheter.

Landsorganisationen inskränkte sig följaktligen till det yttrandet, att

vad anginge de allmänna bestämmelserna i konventionen — dennas omfattning

i avseende å särskilda socialvårdsgrenar, den av skyddet omfattade

personkretsen, ratifikationssystemet o. s. v. — hinder för svensk ratifikation

icke syntes föreligga.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att enär de mot konventionen svarande

socialförmånerna i Sverige icke beräknades enligt i konventionen (del

XI) angivna normerna, en svensk ratifikation icke kunde komma i fråga.

Det torde även vara tvivelaktigt, huruvida Sverige uppfyllde de krav, som

uppställdes i den till del XI fogade tabellen. De däri angivna procentsatserna,

beräknade på inkomstsummor av i del XI föreskriven storleksordning,

syntes i många fall komma att leda till alltför höga förmånsbelopp. Sverige

torde icke uppfylla kraven i fråga om förmåner vid sjukdom, vid arbetslöshet,

vid havandeskap och barnsbörd och vid invaliditet samt endast med tveksamhet

i fråga om förmåner vid ålderdom och för efterlevande. Härvid hade

hänsyn icke tagits till skattebelastning, vilket, om man så finge tyda konventionens

tystnad härvidlag, icke heller torde ha avsetts. Huruvida ett så
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

27

dant hänsynstagande skulle ändra nyss angivna förhållande, torde sålunda

kunna lämnas därhän. Utom i fråga om vissa delar av folkpensionen saknade

vidare svensk lagstiftning bestämmelser motsvarande dem i artikel 65

punkt 10 och artikel 66 punkt 8, vari stadgades, att »beloppen av löpande

periodiska utbetalningar avseende ålderdom, yrkesskada (utom i fall av övergående

arbetsoförmåga), invaliditet samt försörjarens död skola göras till

föremål för översyn i anslutning till väsentliga ändringar i den allmänna inkomstnivån,

då sådana föranledas av väsentliga förändringar i levnadskostnaderna.

»

Föreningen övergår härefter till att behandla de övriga olikheter i konventionens

olika delar, vilka skulle kunna hindra en ratifikation i dessa delar,

samt anför härom följande:

Artikel 21. Troligen omfattade vår arbetslöshetsförsäkring icke de under

a) eller b) åsyftade personkretsarna. Den under c) angivna kvalifikationen

torde däremot uppnås. Denna utgjorde dock enligt artikel 3 ett sådant temporärt

undantag, som av otillräckligt utvecklade länder för viss tid finge tilllämpas.

Artikel A8. Det skydd som lämnades genom moderskapspenning och moder

skapshjälp omfattade icke de i denna artikel nämnda kategorierna.

Artikel 50 (jfr även andra satsen i artikel 47). Häremot svarande bestämmelser

funnes icke i Sverige.

Artiklarna 65—67. Dessa utgjorde såsom ovan anförts ratifikationshinder.

Artikel 68. De här i riket förekommande socialförmånerna kunde endast

delvis åtnjutas även av utländska medborgare, bosatta i Sverige. Dock torde

de svenska reglerna uppfylla kraven med hänsyn till de i artikeln givna bestämmelserna

om ömsesidighet.

Slutligen framhåller föreningen, att även om det vore möjligt för Sverige

att nu helt eller delvis tillträda denna detaljrika konvention, så ändock ej

borde ske i nuvarande läge, då en allmän översyn ägde rum av den svenska

sociallagstiftningen. Ett flertal lagförslag inom områden, som behandlades i

konventionen, vore som bekant nu föremål för statsmakternas övervägande.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) finner att i vad gäller de allmänna

bestämmelserna, som funnes intagna i konventionens del I och del

XII, XIII och XIV, dessa syntes ur den svenska lagstiftningens synpunkt

icke giva anledning till några större svårigheter ur ratificeringssynpunkt.

TCO hade visserligen icke i detalj granskat dessa bestämmelser, men i stort

sett syntes svensk lagstiftning uppfylla de här angivna förutsättningarna.

Att däremot före en eventuell ratificering av konventionen bedöma, huruvida

svensk lagstiftning uppfyllde de olika branschernas föreskrifter i vad

framför allt avsåge den skyddade personkretsens omfattning och de olika

förmånernas procentuella storlek, ställde sig betydligt svårare. I vissa fall

kunde utan vidare fastställas, att svensk lagstiftning icke möjliggjorde en ratificering,

exempelvis i vad gällde förmåner vid havandeskap och barnsbörd

samt förmåner till efterlevande. Det förefölle emellertid TCO som om prövningen

av dessa frågor närmast borde ankomma på de offentliga myndigheterna.

TCO framhåller vidare, att med hänsyn till att den svenska lagstiftningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

liungl. Maj:ts proposition nr 73.

för närvarande på vissa punkter vore föremål för en genomgående revision,

det icke synes önskvärt att nu taga ställning till ratificering av delarna rörande

hälso- och sjukvård, kontantförmåner vid sjukdom samt förmåner

vid arbetslöshet. En eventuell ratificering av dessa delar torde böra ske i anslutning

till ikraftträdandet av de nya lagförslagen på dessa områden.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet erinrar i

sitt yttrande inledningsvis om att medlemsstat, som ratificerade konventionen,

skulle förbinda sig att tillämpa a) vissa allmänna bestämmelser (del I),

b) standardnormerna för åtminstone tre av de nio socialvårdsgrenarna (del

II—X), däri inbegripen minst en av de delar, som avsåge förmånerna vid arbetslöshet

(del IV), ålderdom (del V), yrkesskada (del VI), invaliditet (del

IX) eller till efterlevande (del X), samt c) de generella villkor, som hänförde

sig till de delområden ratifikationen omfattade.

Vad till en början anginge de i konventionen under a) och c) härovan upptagna

bestämmelser och villkor, vilka hänförde sig till delarna I och XIII,

anser delegationen hinder för ratifikation från svensk sida i och för sig icke

föreligga.

Beträffande övriga delar anför delegationen:

Del II (hälso- och sjukvård). I artikel 10 mom. 1 stadgas, att

förmånerna vid sjukdomstillstånd minst skola omfatta bl. a. specialistvård

utanför sjukhus samt tillhandahållande av väsentliga läkemedel. Under hänvisning

till vad i socialstyrelsens promemoria anföres beträffande denna

del av konventionen anser styrelsen, att Sverige fyller konventionens krav

beträffande förmånerna i del II. Pensionsstyrelsen håller däremot före, att

den svenska sjukförsäkringen icke uppfyller villkoren i fråga om hälsovården,

enär de erkända sjukkassorna ej bekosta exempelvis förebyggande

läkarvård.

Delegationen finner sig kunna godtaga den i promemorian framförda åsikten,

att de möjligheter till specialistvård utanför sjukhus, som erbjudas i

vårt land, i stort sett motsvara konventionens krav. Vad däremot beträffar

tillhandahållande av väsentliga läkemedel kan delegationen icke finna, att

Sverige på sätt i promemorian göres gällande, med nuvarande lagstiftning

uppfyller det i artikel 9 c) uppställda kravet, att den skyddade personkretsen

skall omfatta minst 50 % av samtliga i landet bosatta personer. Visserligen

är det riktigt, att över hälften av de till sjukkassor anslutna samt

alla för vård å allmän säl å offentlig sjukvårdsinrättning intagna tillförsäkras

erforderliga läkemedel utan kostnad för den enskilde, men detta synes

icke vara tillräckligt för att uppfylla det i nämnda artikel uppställda

villkoret med avseende å den skyddade personkretsen.

I förevarande artikel uppställas emellertid fyra alternativa villkor (a—d)

angående hälso- och sjukvårdens omfattning. Av dessa kan från början bortses

från det sista, nämligen alternativ d), enär detta är en undantagsbestämmelse,

som avser tillämpning av artikel 3. Man har alltså ifråga om

svenska förhållanden att välja mellan de tre återstående alternativen a) —

c) , enligt vilka hälso- och sjukvårdsförmånerna i del II av konventionen

skall omfatta föreskrivna kategorier av

a) arbetstagare, utgörande minst 50 % av alla arbetstagare ävensom deras

hustrur och barn, eller

b) den förvärvsarbetande befolkningen, utgörande minst 20 % av alla i

landet bosatta ävensom deras hustrur och barn, eller

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

29

c) i landet bosatta, utgörande minst 50 % av samtliga.

I syfte att erhålla underlag för en bedömning av spörsmålet, huruvida

Sverige vid en tillämpning av något av de här ovan angivna alternativen

skulle kunna anses fylla konventionens krav i del II med avseende å den skyddade

personkretsen, har socialstyrelsen på anmodan av delegationen verkställt

viss kompletterande utredning.

Efter att ha framhållit att ovan angivna tre alternativ icke äro ekvivalenta

utan ge rätt avvikande resultat uttalar styrelsen i sin utredning, att verkställda

beräkningar giva vid handen, att de förvärvsarbetande utgöra 45 %

av hela befolkningen, arbetstagarna 36 % och företagarna 9 %. Hustrur och

barn till arbetstagarna utgöra tillsammans 27 %, till företagarna 12 % och

till samtliga förvärvsarbetande 39 % av hela befolkningen.

En tillämpning av de alternativa kriterierna i artikel 9 ger, yttrar styrelsen

vidare, för Sveriges del följande resultat beträffande skyddets minimiomfattning

ifråga om hälso- och sjukvård.

I % av

befolkningen

9 a) hälften av arbetstagarna ............................ 18

» » hustrur och barn ........................ 14

Tillhopa 32

23

20

Tillhopa 43

9 c) » » befolkningen ............................ 50

Kraven i alternativ a) äro sålunda betydligt lindrigare än i c). Alternativ

b) representerar ett mellanalternativ.

Härefter anför styrelsen följande. Anledningen till att i styrelsens förutnämnda

promemoria beräkningarna beträffande skyddets omfattning i fråga

om hälso- och sjukvård grundats på artikel 9 c) vore, att detta stadgande

vore det enklaste att tillämpa. Sjukkassestatistiken redovisade nämligen

icke medlemmarnas uppdelning på arbetstagare, förvärvsarbetande

befolkning o. dyl. utan endast på vuxna män resp. kvinnor och barn. Artikel

9 a) eller b) kunde emellertid även användas i detta sammanhang.

Om man använde alternativ a), kunde det visserligen icke exakt beräknas

hur stor andel av samtliga arbetstagare i riket som vore sjukvårdsförsäkrade.

Med all säkerhet vore dock anslutningen till sjukkassorna större bland

arbetstagare än bland andra. När antalet sjukvårdsförsälcrade vid utgången

av 1950 uppgick till 3 029 000 eller till 56 % av samtliga vuxna, torde därför

motsvarande procenttal för arbetstagarna vara något högre.

Vad anginge läkemedel vore samtliga sjukvårdsför säkrade tillförsäkrade

dylika vid vård på sjukhus. Förmånen av fria läkemedel tillkomme emellertid

varje patient, som vore intagen för vård å sjukvårdsanstalt, alltså

även icke sjukförsäkrade. I den öppna vården vore f. n. något över hälften

av de sjukvårdsförsäkrade tillförsäkrade läkemedelsersättning, nämligen

bland vuxna ca 1 600 000 och bland barn ca 700 000 eller tillsammans

2 300 000. Inalles vore i den öppna vården 32 % av befolkningen tillförsäkrade

läkemedelsersättning genom sjukkassorna. Motsvarande procenttal vore

för de vuxna 30 % och för barnen 42 %. Skyddet måste emellertid enligt

9 a) omfatta minst 50 % av arbetstagarna och dessutom deras hustrur och

barn. Detta vore icke fallet. Även om andelen läkemedelsförsäkrade bland

arbetstagarna vore större än bland de vuxna över huvud, så torde den dock

9 b)

de förvärvsarbetande

hustrur och barn

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

icke nå upp till 50 %. Sannolikt låge talet något över 35 %. För att villkoren

i artikel 9 a) skulle vara helt uppfyllda, skulle samtliga de 2 300 000 personer

som f. n. vore tillförsäkrade läkemedelsersättning från sjukkassorna

utgöras av arbetstagare samt deras hustrur och barn. Såvitt anginge sjukförsäkringen,

uppfylldes sålunda icke villkoren i artikel 9 a) beträffande

läkemedelsersättningen i den öppna vården. Ännu mindre uppfylldes givetvis

villkoren i artikel 9 b) och c), vilka enligt det föregående ginge något

längre i sina fordringar än alternativ a).

I detta sammanhang borde nämnas, uttalar styrelsen slutligen, att landstingen

i vissa fall ersatte läkemedelskostnaderna i den öppna vården t. ex.

för insulin, leverpreparat, hormonpreparat in. in. Dessutom vore vissa befattningshavare

i allmän och enskild tjänst genom sina anställningsavtal tillförsäkrade

sjukvård och läkemedel, dock i regel icke för hustrur och barn.

Det vore dock icke möjligt, att i beräkningarna taga någon hänsyn till dessa

förmåner, då det icke vore känt i vilken omfattning de utginge.

Med hänsyn till att ersättning för viktiga läkemedel ej för närvarande allmänt

tillhandahålles av sjukkassorna och då konventionen torde böra tolkas

så, att var och en av de i art. 10 angivna förmånerna skall äga sin motsvarighet

inom medlemsstatens lagstiftning för att kraven i del II skola

anses vederbörligen tillgodosedda, anser delegationen sålunda, att bestämmelserna

i del II av konventionen icke kunna för vårt lands vidkommande

anses fyllda. Denna del kan därför nu icke medräknas för en eventuell ratifikation.

Frågan om godkännande av de ur denna del av konventionen härrörande

förpliktelserna torde emellertid böra omprövas, sedan riksdagens

år 1946 fattade principbeslut om fria eller rabatterade läkemedel i särskild

ordning vid sidan av sjukförsäkringen genomförts, vilket av socialförsäkringsutredningen

förutsatts skola ske senast i samband med den föreslagna

reviderade sjukförsäkringslagens ikraftträdande.

I fråga om del III (kontantförmåner vid sjukdom) uttala såväl

socialstyrelsen som pensionsstyrelsen, att Sverige icke uppfyller de i

denna del uppställda kraven. Visserligen ligger den övre gränsen för förmånernas

varaktighet väsentligt högre i Sverige än vad i konventionens art. 18

förutsättes, men den sjukkassemedlemmarna i genomsnitt tillförsäkrade

sjukpenningen torde — trots att denna i de erkända sjukkassorna sedan den

1 juli 1952 utgår med lägst 2 och högst 14 kronor per dag — alltjämt understiga

de kontantförmåner, som enligt konventionen skola utgå vid sjukdom.

I fråga om denna del av konventionen synes ett slutligt bedömande av

frågan huruvida Sverige kan godtaga därur härrörande förpliktelser böra

anstå i avbidan på prövning av det förutnämnda sjukförsäkringsförslaget.

Del IV (förmåner vid a r b e t s 1 ö s h e t). Enligt både socialstyrelsens

och arbetsmarknadsstyrelsens mening uppnå de från den nuvarande

svenska arbetslöshetsförsäkringen utgående försäkringsförmånerna

icke de i konventionen förutsatta beloppen. Socialstyrelsen utgår dock ifrån

att denna del, i vad densamma avser kontantförmåner, kommer att fylla konventionens

krav, därest de vid innevarande års riksdag väntade ändringarna

beträffande arbetslöshetsförsäkringen genomföras, medan arbetsmarknadsstyrelsen

finner det tveksamt, huruvida ens därefter den svenska arbetslöshetsförsäkringen

kommer att motsvara de i konventionen uppställda minimikraven.

Det kan nämligen tänkas, säger styrelsen, att vissa kassor, trots

att möjligheter föreligga därtill, underlåta att vidtaga önskvärda höjningar

av under stödsbeloppen. Det synes vidare tveksamt, om den av den svenska

försäkringen skyddade personkretsen är tillräckligt omfattande enligt villkoret

i art. 21 a). Avgörande härför torde vara hur begreppet löntagare utformas.

Vad däremot angår förmånens varaktighet, så medgiva de svenska

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

31

arbetslöshetskassorna längre understödstid under en 12-månadersperiod än

vad som angives såsom minimum i art. 24 mom. 1 a), som bör tillämpas

på svenska förhållanden.

Av det anförda lärer framgå, att Sverige för närvarande icke kan ratificera

förevarande del av konventionen. Möjligheterna för en framtida ratificering

torde böra ytterligare undersökas, sedan det av 1951 års utredning

om arbetslöshetsförsäkringen i november 1952 framlagda förslaget till vissa

förbättringar av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

in. m. blivit föremål för statsmakternas prövning.

Del V (förmåner vid ålderdom), "i fråga om denna del av

konventionen synes Sverige uppfylla konventionens krav i avseende å såväl

den skyddade personkretsen som, vid tillämpning av art. 67 d), jämväl förmånernas

storlek.

Emellertid synas bestämmelserna i art. 68 utgöra hinder för svensk ratificering

av denna del. Enligt nämnda artikel skola i landet bosatta utländska

medborgare i princip äga samma rättigheter som landets egna där bosatta

medborgare. Detta villkor är, såsom socialstyrelsen framhåller, icke uppfyllt

för Sveriges del såvitt avser lagen om folkpensionering, vilken i princip är

tillämplig endast beträffande svenska medborgare. Styrelsen anser, att en

sådan ändring i lagen bör övervägas, att den i förevarande hänseende bringas

i överensstämmelse med konventionen. Därvid kan, anför styrelsen, enligt

art. 68 mom. 1 föreskrivas särskilda regler — t. ex. viss tids vistelse i

Sverige — för att utländska medborgare skola komma i åtnjutande av folkpension.

I likhet med socialstyrelsen finner delegationen att en ändring i folkpensioneringslagen

i enlighet med de av socialstyrelsen angivna riktlinjerna

skulle innebära en utväg att avlägsna ratifikationshindret" beträffande denna

del av konventionen. Med hänsyn till angelägenheten av att denna betydelsefulla

konvention må kunna från svensk sida ratificeras, förordar delegationen,

med instämmande i styrelsens förslag, att en sådan ändring av lagen

upptages till övervägande.

Del VI (förmåner vid yrkesskada). Vidkommande den

skyddade personkretsen torde Sverige uppfylla i art. 33 stadgade villkor.

Vad beträffar förmånernas omfattning och" beskaffenhet finner socialstyrelsen

konventionens krav vara tillgodosedda för Sveriges del, medan riksförsäkringsanstalten

hyser betänkligheter på vissa punkter.

Sålunda anmärker riksförsäkringsanstalten, att den i art. 34 mom. 2 d)

angivna vården å konvalescenthem ej enligt den svenska olycksfallsförsäkringslagen

bekostas i andra fall, än då vården kan hänföras under läkarvård.

Enligt delegationens uppfattning kan emellertid detta förhållande

icke utgöra ratifikationshinder, då vård å dylikt hem måste anses såsom

ett substitut för sjukhusvård. Enligt momentets ordalag utgör dessutom

värd å konvalescenthem ett alternativ för vård å sjukhus, sanatorium eller

annan sj ukvårdsinrättning.

I anslutning till art. 35 mom. 1 framhåller riksförsäkringsanstalten vidare,

att den svenska olycksfallsförsäkringslagen saknar bestämmelser om

arbetsvärd. Härtill må endast anmärkas, att sådant samarbete med de allmänna

arbetsvårdsorganen, som avses i nämnda inom., enligt momentets

ayfattning skall äga rum, »när så lämpligen kan ske». Ratifikationshinder

föreligger således ej på denna punkt.

Beträffande art. 36 mom. 3 yttrar riksförsäkringsanstalten, att det med

momentets formulering förefaller, som om utbyte mot kapital skulle kunna

ifrågakomma även under sjukdomstid, medan olycksfallsförsäkringslagen

medgiver utbyte endast av livränta mot kapital. I anledning härav torde

böra erinras, att enligt konventionens formulering de periodiska utbetalning
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

arna må utbytas mot kapital för en gång. Här är alltså icke fråga om en

ovillkorlig föreskrift, att dylikt utbyte skall äga rum.

Såvitt delegationen kan finna, uppfyller den svenska lagstiftningen sålunda

konventionens krav beträffande förevarande del VI. Sverige torde

därför kunna godtaga de ur denna del härrörande förpliktelserna.

Del VII (familjeförmåner). Såsom framgår av socialstyrelsens

yttrande och den därvid fogade promemorian lärer Sverige uppfylla konventionens

krav i denna del i avseende å såväl kretsen av skyddade personer

som familj ef örmånernas storlek. Förevarande del torde därför kunna

godtagas från svensk sida.

Del VIII (förmåner vid havandeskap och barnsbörd).

Nyssnämnda promemoria giver vid handen, att i Sverige de i art.

49 mom. 2 föreskrivna hälso- och sjukvårdsförmånerna vid havandeskap

och barnsbörd tillhandahållas, medan däremot i art. 50 avsedda kontanta

förmåner vid inkomstbortfall, föranlett av havandeskap och barnsbörd, icke

utgå i Sverige. Konventionens allmänna villkor i denna del kunna därför

icke anses uppfyllda i vårt land. I detta sammanhang må emellertid erinras

därom, att socialförsäkringsutredningen har att ompröva den samhälleliga

hjälpen vid havandeskap och barnsbörd, varvid visst samråd skall ske med

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen.

Del IX (förmåner vid invaliditet). Konventionens krav

beträffande den skyddade personkretsen samt beträffande förmånernas

storlek synas vara uppfyllda genom de i Sverige utgående invalidpensionerna.

Även i fråga om denna del av konventionen uppkommer emellertid det

vid behandlingen av del V (förmåner vid ålderdom) berörda spörsmålet om

utländska medborgares rättigheter enligt art. 68. För att möjliggöra svensk

ratificering av förevarande del av konventionen lärer den tidigare föreslagna

ändringen av folkpensioneringslagen vara erforderlig.

Vad slutligen beträffar del X (förmåner till efterlevande)

fyller Sverige varken konventionens allmänna villkor i art. 60 mom. 1 samt

i art. 63 inom. 5 eller dess krav beträffande storleken av förmånerna till

efterlevande. Ej heller denna del kan därför ratificeras av Sverige.

Sammanfattningsvis finner delegationen, att för närvarande säkra förutsättningar

för svensk ratificering endast funnes beträffande delarna VI (förmåner

vid yrkesskada) och VII (familjeförmåner). En ändring av folkpensioneringslagen

i enlighet med i det föregående angivna riktlinjer beträffande

utländska medborgares ställning skulle skapa möjligheter för en ratificiering

även av delarna V (förmåner vid ålderdom) och IX (förmåner

o

vid invaliditet). Vidare torde genomförandet av den beslutade läkemedelsreformen

bli avgörande för frågan, huruvida del II (hälso- och sjukvård)

skulle kunna godtagas. Huruvida del III (kontantförmåner vid sjukdom)

kunde accepteras med hänsyn till villkoren beträffande sjukpenningens

storlek bleve beroende av utformningen av hithörande bestämmelser i en

reviderad sjukförsäkringslag. Då för en ratifikation krävdes, att vederbörande

medlemsstat skulle kunna tillämpa standardnormerna för åtminstone

tre av de nio delarna II—X, därav minst en av delarna IV, V, VI, IX eller X,

saknades för närvarande enligt delegationens mening förutsättningar för

en svensk ratifikation av konventionen.

I anledning av vad Svenska arbetsgivareföreningen yttrat beträffande artiklarna

65 inom. 10 och 66 mom. 8 framhåller delegationen, att svårigheter

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

33

beträffande omräkning av förmånernas storlek vid förändringar i löneläget

komme att uppstå i alla länder, där icke automatisk indexreglering funnes.

Ifrågavarande bestämmelser torde emellertid endast vara avsedda att

ge en anvisning om att en översyn av förmånerna skulle äga rum, när en

allmän ändring i löneläget inträffat på grund av exempelvis ökade levnadskostnader,

men däremot torde det ej vara avsett, att man i lagstiftningen

skulle inskriva en förpliktelse för vederbörande land att vid varje åsyftad

höjning av lönerna även omräkna förmånerna. Det av föreningen påpekade

förhållandet utgjorde således ej ratifikationshinder.

Departementschefen.

De yttranden, som avgivits i ärendet, ger enligt min mening klart vid

handen, att hinder för ratifikation från svensk sida icke i och för sig

föreligger i fråga om konventionens del I (allmänna bestämmelser), del XI

(normer för beräkning av de periodiska utbetalningarna) och del XIII (gemensamma

bestämmelser); ej heller synes några berättigade erinringar

kunna göras med avseende å konventionens del XIV (diverse bestämmelser)

och del XV (slutartiklar). Om tills vidare bortses från del XII (likabehandling

av i landet bosatta utländska medborgare) — härtill återkommer jag i

det följande — uppställer konventionen såsom krav för medlemsstats ratificering,

att åtminstone tre av de nio delar, som avser olika grenar av det

sociala trygghetssystemet skall tillämpas, av dem minst eu av delarna IV

(förmåner vid arbetslöshet), V (förmåner vid ålderdom), VI (förmåner

vid yrkesskada), IX (förmåner vid invaliditet) eller X (förmåner till efterlevande).

Liksom med delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet

anser jag, att förutsättningar för en svensk ratificering av ifrågavarande konvention

föreligger beträffande delarna VI (förmåner vid yrkesskada) och

VII (familjeförmåner).

Vad angår delarna II (hälso- och sjukvård), III (kontantförmåner vid

sjukdom), VIII (förmåner vid havandeskap och barnsbörd) samt X (förmåner

till efterlevande) synes mig det lämpligaste vara, att prövningen av

frågan huruvida konventionen i dessa delar kan godtagas från svensk sida

får anstå till dess statsmakterna varit i tillfälle att taga ståndpunkt till olika

på området f. n. aktuella reformförslag.

I fråga om del IV (förmåner vid arbetslöshet) har arbetsmarknadsstyrelsen

och socialstyrelsen uttalat viss tvekan, huruvida det i konventionens

artikel 21 a) uppställda kravet på den skyddade personkretsens omfattning,

d. v. s. minst 50 procent av alla arbetstagare, vore uppfyllt i Sverige. Vidare

har framhållits, att den från vår arbetslöshetsförsäkring nu utgående ersättningen

icke helt motsvarade de krav, som uppställdes i konventionen.

Omfattningen av den skyddade personkretsen är beroende av det sätt, på

vilket begreppet arbetstagare definieras. Om hänsyn tages till samtliga kate3

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 73.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Iiungl. Maj. ts proposition nr 73.

gorier av arbetstagare — således även till alla statliga och kommunala

tjänstemän och vissa högre befattningshavare i enskild tjänst — kan man

kanske säga, att vår arbetslöshetsförsäkring ej uppfyller konventionens

krav. I detta sammanhang torde man emellertid enligt min mening kunna

bortse från sådana grupper, beträffande vilka behovet av försäkringsmässigt

skydd vid arbetslöshet är av närmast teoretisk art. Och därest så sker,

framgår av utredningen i ärendet, att i detta hänseende ej föreligger något

ratifikationshinder.

På sätt arbetsmarknadsstyrelsen uttalat torde det förhålla sig så, att den

hjälp som i dagens läge lämnas av de erkända arbetslöshetskassorna ligger

något — om än ej mycket — under den standard, som konventionen

avser att trygga. Såsom anmärkts i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln,

punkt 50) har emellertid 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen

i slutet av år 1952 framlagt ett förslag till väsentlig förbättring

av ersättningarna från försäkringen. Rörande innebörden i detta förslag

må här nämnas, att maximidaghjälpen föreslås höjd från 8 till 20

kronor, make- och husföreståndarinnetillägget höjt från 1 krona 25 öre

till 2 kronor samt barntillägget höjt från 1 krona till 1 krona 50 öre. Vidare

föreslås statens bidrag till försäkringen höjt i betydande mån; och bestämmelserna

i detta hänseende föreslås utformade så, att de skall stimulera

arbetslöshetskassorna att skapa möjligheter för medlemmarna att höja

sina försäkringar. Ett genomförande av utredningens förslag skulle medföra,

att en medlem, som har hustru och två minderåriga barn och nu har

en daghjälp av 8 kronor och familjetillägg av 3 kronor 25 öre om dagen

— den genomsnittliga daghjälpen uppgick i mitten av år 1952 till 7 kronor

24 öre — som regel skulle komma att få 17 kronor om dagen. Med

utgångspunkt från en dagsförtjänst av 30 kronor, skulle således i detta fall

ersättningen från försäkringen motsvara över 50 procent av hans bruttoförtjänst.

Jag har redan i statsverkspropositionen tillkännagivit, att det är min avsikt

att föreslå Kungl. Maj :t att förelägga denna riksdag ett på grundval av

arbetslöshetsförsäkringsutredningens betänkande utarbetat förslag om förbättring

från och med den 1 juli 1953 av ersättningarna från arbetslöshetsförsäkringen.

I detta sammanhang torde jag ej behöva ingå på detaljerna

i detta förslag. Det synes mig emellertid uppenbart, att efter ett genomförande

av förslaget försäkringens belopp kommer att bli högre än konventionen

föreskriver. Enligt vad jag inhämtat från ansvarigt arbetslöshetskassehåll

saknas varje anledning att antaga annat än att arbetslöshetskassorna

kommer att vidtaga sådana åtgärder att ersättningsnivån höjes i erforderlig

mån. Konventionens krav torde således även i detta hänseende bli uppfyllt.

De i del V (förmåner vid ålderdom) och del IX (förmåner vid invaliditet)

av konventionen angivna kraven avseende den skyddade personkretsen och

förmånernas storlek synes vara uppfyllda i Sverige. Emellertid kvarstår

beträffande dessa delar ett hinder för svensk ratifikation, vilket icke föreligger

när det gäller godtagandet av delarna IV, VI och VII. Detta samman
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 73.

35

hänger därmed att konventionen i del XII (artikel 68) föreskriver, att i

landet bosatta utländska medborgare i princip skall äga samma rättigheter

som landets egna där bosatta medborgare, dock med rätt för det ratificerande

landet att föreskriva särskilda regler rörande utländsk medborgare.

Den svenska lagen om folkpensionering är tillämplig endast å svenska

medborgare. Enligt 42 § i lagen äger Kungl. Maj :t visserligen träffa överenskommelse

med främmande makt i fråga om tillämpning av lagen å dess

här i riket bosatta medborgare, varvid förutsättningen torde vara, att i

den främmande staten bosatta svenskar där får åtnjuta motsvarande förmåner.

Sådant villkor kan uppställas även enligt konventionen, dock endast

i fråga om sociala trygghetssystem, som grundar sig på erlagda avgifter

och är begränsade till arbetstagare. Så är icke förhållandet med den svenska

folkpensioneringen; enligt denna utgår ju förmånerna oavsett huruvida avgiftsskyldigheten

fullgjorts eller ej. Sverige uppfyller därför i fråga om

ålders- och invalidpensionerna för närvarande icke villkoren i artikel 68.

Socialstyrelsen har med instämmande av delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet ifrågasatt, huruvida ej folkpensioneringsiagen

borde ändras så, att den i förevarande hänseende komme i överensstämmelse

med konventionen. Därvid kunde föreskrivas särskilda regler —

t. ex. viss tids vistelse i Sverige — för att utländska medborgare skulle

komma i åtnjutande av folkpension. Lämpligt syntes vara att använda den

tidsperiod, som föreskreves i den av Europarådets kommitté av socialexperter

utarbetade konventionen för ålderspensionering eller 15 års vistelse

i landet, av vilka minst 5 år skulle ligga omedelbart före det ansökan om

pension gjordes.

Vad sålunda föreslagits synes mig vara förtjänt att närmare övervägas.

Frågan härom torde få prövas i samband med den allmänna översyn av folkpensioneringslagen

som föreslås.

Enligt min uppfattning är det angeläget, att Sverige genom en snar ratificering

av denna betydelsefulla konvention lämnar sin medverkan till strävandena

att påskynda utvecklingen på det sociala området i olika länder.

För att Sverige skall kunna ratificera konventionen kräves såsom nämnts

att Sverige — utöver de tidigare berörda delarna VI och VII — skall kunna

tillämpa åtminstone ytterligare en av de delar av konventionen, som avser

olika grenar av det sociala trygghetssystemet. Såsom jag redan framhållit,

skulle även konventionens del IV kunna tillämpas av Sverige, därest det

av mig förebådade förslaget om bättring av ersättningarna från arbetslöshetskassorna

vinner riksdagens bifall. Jag tillstyrker därför att under nyssnämnda

villkor förevarande konvention ratificeras av Sverige. I ratifikationshandlingen

bör angivas, att Sverige godtager de ur delarna IV, VI och

VII härrörande förpliktelserna.

I fråga om den fortsatta behandlingen av spörsmålet om Sveriges anslutning

till övriga delar av konventionen må erinras därom, att i artikel 4

mom. 1 stadgas, att varje medlem som ratificerat konventionen, därefter

äger underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om att medlemmen

godtager de ur konventionen härrörande förpliktelserna med avse
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

ende å en eller flera av delarna II—X, vilka icke redan angivits i dess ratifikationshandling.

Med avseende å delarna II, III, V, VIII, IX och X torde

det i enlighet härmed få ankomma på Kungl. Maj :t att, allteftersom förutsättningar

för ett godtagande från svensk sida prövas komma att föreligga,

utsträcka ratifikationen att omfatta ifrågavarande delar och underrätta Internationella

arbetsbyråns generaldirektör härom.

Konvention (nr 103) och rekommendation (nr 95) angående skydd vid

havandeskap och barnsbörd.

På grundval av textförslag, som utarbetats av arbetsbyrån, antog konferensen

en reviderad version av konventionen (nr 3) angående kvinnors användande

till arbete före och efter barnsbörd, antagen av 1919 års arbetskonferens,

ävensom en kompletterande rekommendation i ämnet.

Ett flertal betydelsefulla ändringar vidtogs i 1919 års konvention, som

äger tillämpning å kvinnor anställda i industriella och handelsföretag. Den

reviderade konventionen (Bilaga D) omfattar kvinnor anställda i industriföretag,

i icke industriellt arbete samt d jordbruksarbete ävensom kvinnor,

vilka utför förvärvsarbete i hemmet (artikel 1 mom. 1). Från konventionens

tillämpning får undantagas företag, i vilka endast medlemmar av arbetsgivarens

familj är anställda (artikel 1 mom. 6), vissa kategorier av ickeindustriella

och jordbruksföretag samt transporter till sjöss (artikel 7

mom. 1).

Ledigheten vid havandeskap och barnsbörd, vilken i 1919 års konvention

fastställts till sex veckors obligatorisk ledighet efter nedkomsten och sex

veckors valfri ledighet före nedkomsten, omfattar nu en minimiperiod av

12 veckor, av vilka minst sex måste uttagas efter nedkomsten, och återstoden

får uttagas före eller efter nedkomsten eller delvis före och delvis efter

denna (artikel 3). Ledigheten skall kunna förlängas, om nedkomsten inträffar

senare än beräknat, samt då sjukdomskomplikationer uppstår till följd

av havandeskapet eller förlossningen.

Bestämmelserna angående kontantförmåner samt hälso- och sjukvårdsförmåner

(artikel 4) har ytterligare preciserats. Sådana förmåner måste tillhandahållas

antingen inom ramen av en obligatorisk socialförsäkring eller

bestridas av allmänna medel. Den kontanta ersättningen skall fastställas på

sådant sätt, att »kvinnan och barnet tillförsäkras skäligt uppehälle under

hygieniskt tillfredsställande förhållanden och vid en godtagbar levnadsstandard»

och skall, såvida ersättningen utgår enligt obligatorisk socialförsäkring

och beräknas på grundval av tidigare inkomst, motsvara minst två

tredjedelar av kvinnans tidigare arbetsinkomst. Den reviderade konventionen

fastslår uttryckligen, att arbetsgivaren icke skall individuellt svara för

sådana förmåner, som utgår till av honom anställda kvinnor.

Konventionen föreskriver vidare (artikel 5) att kvinna, som ammar sitt

barn, äger att för detta ändamål avbryta sitt arbete; dylika avbrott är att

betrakta som arbetstid och skall ersättas såsom sådan, för det fall frågan

regleras genom eller i enlighet med den nationella lagstiftningen; vid regle
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

37

ring genom kollektivavtal skall avtalets bestämmelser gälla. Arbetsgivare

får icke uppsäga kvinna under tiden för hennes frånvaro från arbetet på

grund av havandeskap eller barnsbörd eller vid sådan tidpunkt att uppsägningstiden

utlöper under dylik frånvaro (artikel 6).

Konventionen antogs med 114 röster mot 36 med 25 nedlagda. De svenska

regerings- och arbetarombuden röstade för konventionens antagande, medan

arbetsgivarombudet röstade mot.

Rekommendationen angående skydd vid havandeskap och barnsbörd (Bilaga

E) uppställer såsom ett önskvärt mål en högre och mera noggrant angiven

standard i fråga om ledighet och förmåner vid havandeskap och barnsbörd

än den i konventionen stadgade. Rekommendationen innehåller även

föreskrifter för genomförandet av konventionens principer (t. ex. beträffande

anordningar för ammande mödrar samt skydd för kvinnans anställning);

i rekommendationen behandlas även vissa andra frågor (t. ex. skydd för

kvinnans hälsa under havandeskapsperioden).

Rekommendationen antogs med 112 röster mot 31 med 29 nedlagda. De

svenska ombuden röstade på samma sätt som i fråga om konventionen i

ämnet.

Över konventionen och rekommendationen har socialstyrelsen, arbetarslcyddsstyrelsen,

pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Landsorganisationen,

Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens centralorganisation, Yrkeskvinnors

samarbetsförbund och delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet yttrat sig.

Socialstyrelsen erinrar inledningsvis om att bestämmelser om ledighet i

samband med havandeskap och förlossning funnes dels i lagen den 21 december

1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap

eller havandeskap m. in., och dels i arbetarskyddslagen den 3 januari

1949. Enligt förstnämnda lag finge arbetsgivare, som hade vetskap om att

kvinnlig arbetstagare blivit havande eller fött barn, ej skilja arbetstagaren

från anställningen på den grund att hon i samband med havandeskapet eller

barnsbörden avhölle sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader.

Den ledighetsperiod, som sålunda tillförsäkrats kvinnlig arbetstagare, torde

i och för sig uppfylla kraven enligt artikel 3 i konventionen. 1945 års lag

vore emellertid tillämplig endast beträffande kvinnlig arbetstagare, som sedan

minst ett år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren, och någon

motsvarande begränsning gjordes icke i konventionen.

Arbetarskyddslagen vore, fortsätter styrelsen, i motsats till 1945 års lag

icke tillämplig å all verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för

arbetsgivares räkning, men dess tillämpningsområde syntes täcka konventionens

med undantag för vissa arbetsområden, vilka dock jämlikt artikel 1

mom. 6 och artikel 7 mom. 1 torde kunna uteslutas jämväl från konventionens

tillämpningsområde. Enligt 35 § arbetarskyddslagen kunde ledighet

från arbetet ej förvägras kvinna, som företedde intyg av läkare eller barnmorska

av innehåll, att hon sannolikt kunde vänta sin nedkomst inom sex

veckor. Kvinna, som fött barn, finge enligt samma paragraf icke under de

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

sex forsta veckorna efter barnsbörden användas till visst i 24 § första stycket

av lagen angivet arbete, därest icke med läkarintyg styrktes, att hon

utan men för sig eller barnet kunde börja arbetet tidigare. Någon obligatorisk

ledighetsperiod efter förlossningen stadgades sålunda icke i arbetarskyddslagen.

Ej heller gåves däri föreskrifter om förlängd ledighet före resp.

efter nedlcomsten i fall av sjukdom, som enligt läkarintyg härrörde av havandeskapet

eller förlossningen. Av det anförda finner socialstyrelsen framgå,

att den svenska lagstiftningen icke till fullo motsvarade de krav, som

uppställdes i artikel 3 av konventionen.

Beträffande artikel 4 yttrar socialstyrelsen, att den samhälleliga hjälp,

som för närvarande utginge i Sverige vid havandeskap och barnsbörd —

bland annat i form av moderskapshjälp, moderskapspenning och mödrahjälp

— icke svarade mot de i konventionen föreskrivna förmånerna. Frågan

om en utvidgad hjälp från samhällets sida vid havandeskap och barnsbörd

vore emellertid föremål för utredning. Sålunda skulle enligt direktiven

för 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen denna utredning

närmare undersöka möjligheterna att inom nämnda försäkrings ram bereda

förvärvsarbetande kvinnor skydd mot inkomstbortfall vid barnsbörd.

Vidare skulle i samband med utredningen angående översyn av bestämmelserna

rörande den allmänna sjukförsäkringen prövas i vad mån den samhälleliga

hjälpen vid havandeskap och barnsbörd borde sammankopplas

med sjukförsäkringen.

I fråga om artikel 5 framhåller socialstyrelsen, att enligt 35 § arbetarskyddslagen

kvinna, som ammade sitt barn, ej finge förvägras erforderlig

ledighet härför. Någon annan bestämning av ledighetens längd än som låge

i ordet »erforderlig» hade icke intagits i lagen. Denna bestämning torde

emellertid få anses uppfylla konventionens krav i detta hänseende. Någon

bestämmelse om att amningsavbrott skulle betraktas såsom arbetstid och

betalas som sådan återfunnes icke i arbetarskyddslagen. Enligt artikel 5

kunde emellertid ersättningsfrågan regleras genom kollektivavtal. Huruvida

avtalsparterna därvid kunde överenskomma, att ersättning över huvud icke

skulle utgå, framginge icke med erforderlig tydlighet av konventionen.

I anslutning till artikel 6 finner styrelsen, under hänvisning till den i det

föregående nämnda lagen av den 21 december 1945, att något skydd motsvarande

det i denna lag stadgade icke enligt svensk lagstiftning funnes för

kvinnlig arbetstagare med kortare anställningstid än ett år.

Socialstyrelsen uttalar slutligen, att de förut berörda avvikelserna mellan

konventionens föreskrifter och den gällande svenska lagstiftningen vore så

betydande, att Sverige icke för närvarande kunde eller borde ansluta sig till

konventionen. Detta gällde i än högre grad rekommendationen, som i stort

sett syftade till att bereda de kvinnor, å vilka konventionen ägde tillämpning,

större förmåner i omförmälda hänseenden än som stipulerades i konventionen.

Arbetarskyddsstyrelsen finner vid en jämförelse med arbetarskyddslagens

hithörande bestämmelser, att konventionens tillämpningsområde vore betydligt

mera vittomfattande än arbetarskyddslagens. Genom bestämmelser i ar
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

39

tikel 7 gåves emellertid möjlighet att utesluta vissa grupper av kvinnliga

arbetstagare från konventionens tillämpningsområde. Om en ratifikation från

Sveriges sida ansåges böra komma i fråga, ville arbetarskyddsstyrelsen för

sin del förorda, att här aktuella föreskrifter bleve tillämpliga på kvinnor

inom så många verksamhetsområden som möjligt. Man kunde dock ej uppnå

fullständig överensstämmelse i här berörda avseende genom att begagna uteslutningsmöjligheten

enligt artikel 7. I konventionen användes nämligen uttrycket

»industriföretag», vilket innefattade alla grenar av sådana företag,

således även kontorsanställda m. fl., medan i 24 § arbetarskyddslagen, till

vilken 35 § andra stycket hänvisade, uttrycket »industriellt arbete» förekomme.

Någon möjlighet att från konventionens tillämpningsområde undantaga

anställda i industriföretag funnes icke.

En ändring av arbetarskyddslagens tillämpningsområde i syfte att ernå

överensstämmelse med konventionen vore enligt arbetar skydds styrel sens

mening ur flera synpunkter utesluten.

Arbetarskyddsstyrelsen erinrar vidare om att konventionens krav på en

obligatorisk ledighetsperiod om sex veckor för kvinna efter barnsbörd motsvarades

av en bestämmelse i arbetarskyddslagens 35 §, enligt vilken kvinna,

som fött barn, icke finge användas till visst arbete under de sex första

veckorna efter barnsbörden. Kvinnan hade dock möjlighet att börja arbetet

tidigare, om hon med läkarintyg styrkte, att hon kunde göra detta utan men

för sig eller barnet. Denna senare bestämmelse torde utgöra ett ratifikationshinder.

Enligt styrelsens erfarenhet hade den under senare år — i motsats

mot tidigare — tillämpats i mycket ringa utsträckning. Utnyttjandet av

möjligheten till tidigare återgång i arbetet sammanhängde troligen i flertalet

fall med ekonomiska förhållanden. Konventionens ovillkorliga krav på

obligatorisk ledighet kompletterades emellertid av bestämmelser om kontant

ersättning vid frånvaro i samband med barnsbörd, vilka syntes göra den

svenska lagens undantagsbestämmelse överflödig. Exempel funnes dock på

att möjligheten till tidigare återgång i arbetet varit till nytta för kvinnor,

framför allt av psykiska orsaker.

Arbetarskyddsstyrelsen anför vidare:

Konventionens bestämmelse om kvinnas rätt till ytterligare sex veckors

ledighet i samband med barnsbörd motsvaras i viss mån av bestämmelsen

i 35 § första stycket arbetarskyddslagen. Enligt svensk lag kan denna ledighet

endast tagas ut före barnets födelse, medan konventionen anvisar flera

möjligheter till förläggning av ledigheten, vilket synes vara av icke ringa

praktisk betydelse. Denna motsättning torde dock icke utgöra något ratifikationshinder.

Kvinna skall enligt konventionen vid sjukdom i samband med barnsbörd

äga rätt till ytterligare ledighet utöver de stipulerade tolv veckorna. Varje

land skall dock äga rätt att bestämma längsta tiden för sådan ledighet. Det

kan ifrågasättas, om icke konventionens fordringar i detta avseende täckes

av bestämmelserna om rätt till sex månaders ledighet i samband med barnsbörd

i lagen om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap

eller havandeskap in. m.

Ett väsentligt ratifikationshinder utgör fjärde artikelns fordran på obligatorisk,

kontant ersättning åt kvinna i samband med barnsbörd. Beträffande

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

ersättningsbeloppets storlek kräves, att det skall tillförsäkra kvinnan och

barnet skäligt uppehälle under hygieniskt tillfredsställande förhållanden

och vid en godtagbar levnadsstandard. De bestämmelser om ersättning i samband

med barnsbörd, som finnes i Sverige, kan på intet sätt sägas täcka

konventionens krav. För att konventionen skall kunna ratificeras, synes någon

form av moderskapsförsäkring, motsvarande konventionens fordringar,

behöva införas. Denna fråga torde emellertid uppmärksammas av sociaiförsäkringsutredningen.

Konventionens krav i artikel 5 mom. 1 att kvinna skall äga rätt att avbryta

sitt arbete för amningspauser, kan i huvudsak sägas överensstämma med

motsvarande bestämmelse i 35 § arbetarskyddslagen. I mom. 2 talas om ersättning

under amningspauser, vilket saknar motsvarighet i svensk lag. Enligt

vad som synes framgå av konventionens text, ges här icke blott möjlighet

till val mellan lagstiftningsåtgärder och överenskommelser genom kollektivavtal

utan också en möjlighet att lämna frågan om ersättning helt oreglerad.

Bestämmelsen i artikel 6 om förbud mot uppsägning av kvinna i samband

med havandeskap eller barnsbörd motsvaras i stort sett av den svenska lagen

om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller

havandeskap in. m. Denna gäller kvinnliga arbetstagare inom alla verksamhetsområden.

Den äger dock endast tillämpning på kvinna, som varit anställd

minst ett år hos samma arbetsgivare. För ratifikation synes det vara nödvändigt,

att kravet på ett års kvalifikationstid borttages ur den svenska lagen.

Pensionsstijrelsen uttalar, att hithörande svensk lagstiftning icke i sin nuvarande

form uppfyllde de i konventionen intagna bestämmelserna i fråga

om samhällelig ekonomisk hjälp vid havandeskap och barnsbörd, varför

konventionen med nu gällande svenska bestämmelser icke torde kunna ratificeras

av Sverige.

Medicinalstyrelsen framhåller bl. a. i anslutning till den del av bestämmelsen

i artikel 4 mom. 3 av konventionen, vari stadgades att fritt val av

läkare och sjukvårdsinrättning skulle lämnas oförkränkt, att styrelsen funne

denna synpunkt riktig. För närvarande hade emellertid gravid kvinna

i Sverige icke fritt val på denna punkt. Hon måste vid förlossning å sjukhus

förlösas inom sitt sjukvårdsområde, om hon icke skulle tvingas att betala

»utomlänstaxa». Styrelsen finner vidare den i artikel 7 mom. 1 angivna

möjligheten att från konventionens tillämpning undantaga vissa kategorier

av arbete opåkallad, enär kvinnor, som vore verksamma i dessa kategorier,

genom undantaget skulle komma i sämre ställning än övriga.

Landsorganisationen — som begränsar sitt yttrande till konventionen —

anmärker, att densamma ägde tillämpning å kvinnor anställda i industriföretag,

i icke industriellt arbete samt i jordbruksarbete, ävensom å kvinnor,

som utförde arbete i hemmet. Landsorganisationen yttrar härefter i

huvudsak följande.

Enligt den svenska arbetarskyddslagen göres, i avseende å tillämpningsområdet

för motsvarande skyddsregler i 35 §, skillnad mellan tid före och

tid efter nedkomsten. För tiden före denna gälla reglerna allt arbete varå

arbetarskyddslagen äger tillämpning. Med hänsyn dels till lagens begränsning

till rörelse och särskilda arbetsföretag (1 §), dels till undantagen för

vissa arbeten (3 §), synes konventionen emellertid även i fråga om tiden

före nedkomsten ha ett vidare tillämpningsområde än den svenska arbetarskyddslagens

hithörande föreskrifter. Ännu mer gäller detta beträffande

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

tiden efter nedkomsten, där enligt nämnda föreskrifter skyddet endast gäller

för arbete, som avses i 24 § första stycket (hantverks- och industriellt arbete,

byggnadsarbete o. s. v.), och sålunda bl. a. inte för jordbruk, kontorsarbete

m. m.

Med hänsyn till den i konventionens artikel 7 medgivna möjligheten till

undantag för vissa yrkesgrupper synes dock vad nu sagts om tillämpningsområdet

inte utgöra ratifikationshinder. Vad angår rätten till ledighet resp.

törbudet mot avskedande är också att uppmärksamma den svenska lagen

1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller

havandeskap, vilken lag gäller all verksamhet och för övrigt utsträcker den

skyddade tiden till sex månader. Såtillvida täcker emellertid ej heller denna

lag konventionens tillämpningsområde som det legala frånvaroskyddet gäller

först efter ett års anställning. För svensk ratifikation synes det sålunda

vara nödvändigt att utnyttja konventionens berörda möjlighet till undantag.

Tveksamt är huruvida bestämmelserna om ledighetstidens omfattning utgöra

hinder för ratifikation. Tvekan härutinnan kan för det första —- där

1945 års lag icke är tillämplig — råda beträffande bestämmelserna i artikel

3 punkterna 5 och 6 om förlängd ledighet vid av havandeskapet eller nedkomsten

föranledd sjukdom. Vidare stadgar konventionen i artikel 3 p. 3

eu obligatorisk ledighetsperiod efter nedkomsten av minst sex veckor, utan

möjlighet till undantag, medan svenska lagen, som föreskriver samma period,

medger tidigare återgång i arbetet, därest kvinnan kan med läkarintyg

styrka, att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidigare.

Ett med nuvarande svenska lagstiftning oundvikligt ratifikationshinder

ligger i konventionens regler om ersättning m. m. under ledighetstiden. Detta

hinder kan endast undanröjas genom att frågan om moderskapsförsäkrmg

eller annan moderskapsersättning, med förmåner svarande mot de i konventionen

förutsatta, bringas till sin lösning. Enligt direktiven för den vid

årsskiftet tillsatta socialförsäkringsutredningen har denna att pröva även

frågan om den samhälleliga hjälpen vid havandeskap och barnsbörd.

Konventionens regler om ledighet för amning överensstämma icke helt

med den svenska lagen. Konventionen förutsätter — opraktiskt noo-_ att

ledigheten i fråga till sin längd fixeras i lag; i arbetarskyddslagen talas endast

om »ert or der lig» ledighet. Ratifikationshinder torde detta emellertid

inte utgöra. Vad angår ersättning under amningsavbrotten — såsom för arbetstid

— förutsättes i konventionen att reglering kan ske antingen genom

lag eller genom kollektivavtal. Det torde vara avsett att, vid avtal, parterna

äga fritt överenskomma ej blott om beloppet av denna ersättning utan också

huruvida ersättning över huvud skall utgå. Med en sådan tolkning uteör

bestämmelsen icke ratifikationshinder.

Bestämmelsen i artikel 6 om förbud mot uppsägning icke blott under

frånvarotiden utan även å sådan tidpunkt före denna, att uppsägningstiden

utlöper under frånvarotiden torde täckas av den svenska lagstiftningen, enär

törbudet i fråga där hänföres till uppsägning på grund av havandeskapet

resp. barnsbörden. r

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar:

Förvärvsarbetande kvinnor, som vore frånvarande från arbetet på grund

av havandeskap eller barnsbörd i vårt land, vore icke tillförsäkrade ekonomiska

bidrag, som stode i relation till deras inkomst. Det ville därjämte synas,

som om de förmåner, som för närvarande kunde ifrågakomma i form

av moderskapshjälp, moderskapspenning och mödrahjälp, i de flesta fall

icke uppginge till de belopp förvärvsarbetande kvinnor skulle komma i åtnjutande

av med en tillämpning av konventionens bestämmelser. Detta

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

gällde uppenbarligen i än högre grad rekommendationen. Konventionen

Syntes därför icke kunna ratificeras av vårt land förrän obligatorisk moderskapsförsäkring

hunnit genomföras, vilken fråga som bekant hänskjuiits

till socialförsäkringsutredningen. Föreningen ville emellertid framhålla,

att den vore positivt inställd till ett bidragssystem, som vore utformat

i enlighet med konventionens regler på denna punkt.

Enligt konventionen skulle den enskilde arbetsgivaren i intet fall svara

för kostnaderna för förmåner, som utginge till hos honom anställda kvinnor.

Denna princip syntes stå i överensstämmelse med strävandena att undvika

regler, som minskade kvinnornas möjligheter att erhålla anställning

på villkor likvärdiga dem som gällde för den manliga arbetskraften. Föreningen

ville emellertid framhålla, att det på relativt stora delar av den

svenska arbetsmarknaden vore vanligt, att arbetsgivaren lämnade understöd

till kvinnliga anställda, som vore frånvarande på grund av havandeskap

eller barnsbörd. Detta gällde tjänstemän i såväl allmän som enskild

tjänst. Ett exempel på de regler som i detta avseende tillämpades inom föreningens

område, utgjorde § 4 mom. 5 i avtal mellan Sveriges Verkstadsförening

och Svenska Industritjänstemannaförbundet. Nämnda inom. vore

av följande lydelse: »Kvinnlig tjänsteman som beviljas tjänstledighet i

samband med havandeskap eller barnsbörd och förklarar sig ha för avsikt

att återinträda i tjänst efter ledigheten under minst tre månader, erhåller

full lön under en månad för varje fullt anställningsår hos företaget, dock

högst två månader, samt halv lön under ytterligare en månad. Vid sjukdom,

som sammanhänger med havandeskapet och som fortvarar eller inträffar

de närmast följande tre månaderna efter tjänstledigheten, utgår sjuklön

för därtill berättigad med hälften av ordinarie belopp och är sjuklöneratten

begränsad till högst tre månader.» Av protokollsanteckning 5 till samma

paragraf framginge dock, att dessa bestämmelser skulle upphöra att galla,

då obligatorisk moderskapsförsäkring trädde i kraft. En sådan bestämmelse

återfunnes dock icke i alla avtal av detta slag.

Konventionen föreskreve förbud mot uppsägning under frånvaro på grund

av havandeskap eller barnsbörd eller under sådan tid dessförinnan, att

uppsägningstiden utlöpte under havandeskapsledigheten. Rekommendationen

innehölle längre gående regler på denna punkt. Konventionens bestämmelser

avveke uppenbarligen från de regler som gällde i vårt land. Enligt

dessa finge en kvinnlig arbetstagare över huvud taget icke skiljas från

sin anställning på grund av havandeskap eller barnsbörd, såframt hon varit

anställd ett år hos arbetsgivaren och icke avhölle sig från arbete under

längre tid än 6 månader. Däremot kunde hon uppsägas även under havandeskapsledigheten,

om andra skäl förelåge härför såsom drif tsnedläggelse.

Bevisbördan åvilade i detta fall arbetsgivaren. Det ville synas, som om de

svenska lagreglerna skulle erbjuda ett väsentligt bättre skydd an konventionens

bestämmelser i frågan.

Vissa av reglerna i rekommendationen syntes mindre lämpliga, i varje

fält för svenska förhållanden. Hit hörde exempelvis bestämmelserna, afl

särskilda lokaler för amning och spädbarnsvård skulle inrättas i anslutning

till arbetsplatsen. Som bekant ansåges det med hänsyn till infektionsriskerna

icke lämpligt att sammanföra barn under 3 år i lokaler av detta

slag. Härtill komme att havandeskapsledigheten i vårt land redan nu ofta

utsträcktes till den största delen av amningsperioden. Om den framtida

moderskapsförsäkringen utformades i enlighet med tidigare förslag torde

tendensen härtill komma att förstärkas. ...

Rekommendationens sista del behandlade skyddet pa arbetsplatser loi

anställda kvinnors hälsa före och efter nedkomsten. Utan att i detalj ingå

på de olika stadgandena ville föreningen framhålla, att reglerna härom

s. 43 Kontrollera mot PDF

Ilungl. Maj:ts proposition nr 73.

43

syntes ha utformats på ett alltför stelt och onyanserat sätt. De problem som

uppstode i detta avseende torde utan undantag lösas fullt tillfredsställande

genom praktiska åtgärder på den enskilda arbetsplatsen.

Föreningen anser sålunda, att det för närvarande icke är möjligt för

vårt land att ratificera konventionen eller att bringa svensk lagstiftning

och praxis i överensstämmelse med rekommendationen.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) framhåller bl. a., att svensk

sociallagstiftning ännu icke generellt reglerat frågan om rätten till ekonomisk

ersättning vid moderskap i vidare mån än genom reglerna om moderskapspenning

och mödrahjälp. Därtill komme de regler, som gällde för

kvinnor, försäkrade i den frivilliga sjukförsäkringen. Bestämmelserna i

detta avseende utgjorde ett klart ratifikationshinder. TCO funne därför

icke anledning att för närvarande till granskning upptaga konventionens

och rekommendationens bestämmelser.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund uttalar sin anslutning til! konventionens

principiella innebörd, nämligen att kvinna skulle äga rätt till en tids

ledighet på grund av havandeskap och barnsbörd samt att kvinnan och barnet

tillförsäkrades skäligt uppehälle under hygieniskt tillfredsställande förhållanden

och vid en godtagbar levnadsstandard. Förbundet anför härefter

bl. a. följande:

Det vore en brist, att konventionen endast syftade till att bereda vissa

kategorier anställda kvinnor de förmåner, som konventionen avsåge. Kvinnor

som arbetade i egna företag eller utövade s. k. fria yrken omfattades

sålunda icke av konventionen. Detta vore ett av skälen till att förbundet ansåge,

att konventionen i sitt nuvarande skick icke borde ratificeras av vårt

land. Då förbundet dessutom toge för givet, att densamma komme att för

närmare prövning överlämnas till socialförsäkringsutredningen, funne förbundet

icke skäl att för närvarande ingå på en detalj granskning av konventionens

och rekommendationens innehåll.

Förbundet ville dock fästa uppmärksamheten på konventionens artikel 7,

punkt 1 enligt vilken från konventionens skydd undantag kunde göras för

ett stort antal arbetsområden. Enligt förbundets uppfattning skulle eu sådan

bestämmelse helt kunna äventyra syftet med konventionen.

Beträffande frågan om bibehållandet av tjänst och tjänsteförmåner ville

förbundet framhålla, att gällande svensk lag av den 21 december 1945 om

förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap

in. in. skyddade kvinnliga arbetstagare inom alla verksamhetsområden.

Förbundet ville bestämt hävda, att det skydd som nämnda lag erbjöde

de kvinnliga arbetstagarna, icke finge vedervågas.

Vad anginge frågan om ekonomisk ersättning under frånvaro till följd

av havandeskap och barnsbörd, syntes det förbundet som om frågan angående

genomförandet av en allmän moderskapsförsäkring i högsta grad aktualiserats

genom ifrågavarande konvention.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anför:

Samtliga av delegationen hörda myndigheter och organisationer äro ense

därom, att konventionen icke kan ratificeras av Sverige med den nuvarande

utformningen av de svenska bestämmelserna i ämnet. Skiljaktigheterna mellan

konventionen och den svenska lagstiftningen äro flerfaldiga. Vad först

beträffar konventionens tillämpningsområde (artikel 1) i jämförelse med

lagen den 21 december 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i an
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

liungl. Maj:ts proposition nr 73.

ledning av äktenskap eller havandeskap in. in. samt arbetatskyddslagen, synes

konventionen vara längre gående än nämnda lagar, ehuru delade meningar

härom framkommit i remissyttrandena med hänsyn till de undantagsmöjligheter,

som inrymmas i konventionens artikel 1 mom. 6 och artikel

7 inom. 1. Vidare må framhållas, att konventionen i artikel 3 mom. 2

och 3 föreskriver en obligatorisk ledighetsperiod efter nedkomsten av minst

sex veckor, utan möjligheter till undantag, medan arbetarskyddslagens 35 g,

som föreskriver samma period, medgiver kvinnan möjlighet att upptaga arbetet

tidigare, om hon med läkarintyg styrker, att så kan ske utan men för

henne och barnet. I arbetarskyddslagen finnes vidare icke — såsom i konventionen

(artikel 3 inom. 5 och 6) — föreskrifter om förlängd ledighet före

respektive efter nedkomsten i fall av sjukdom, som enligt läkarintyg härrör

av havandeskapet eller förlossningen.

Medan viss tvekan kan råda, huruvida hittills berörda skiljaktigheter innebära

ovillkorliga ratifikationshinder, är det å andra sidan obestridligt, att

konventionens regler i artikel 4 om ersättning samt hälso- och sjukvårdsförmåner

under ledighetstiden äro väsentligt mera vittgående än de i vårt land

gällande. Den hjälp från samhällets sida, som nu utgår i Sverige vid havandeskap

och barnsbörd — bland annat i form av moderskapshjälp, moderskapspenning

och mödrahjälp — svarar sålunda icke mot de förmåner, som

skola utgå enligt konventionens artikel 4.

Konventionens regler i artikel 5 mom. 1 om ledighet för amning synas,

ehuru icke helt överensstämmande med 35 § arbetarskyddslagen, dock i huvudsak

motsvara nämnda lagrum. Vad beträffar föreskriften i artikel 5 inom.

2 om ersättning under avbrott för amning, saknas bestämmelser härom i

svensk lag. Konventionen förutsätter, att regleringen kan ske antingen genom

lag eller genom kollektivavtal. Avsikten torde ha varit att i sistnämnda

fall parterna skulle äga fritt bestämma ej blott beloppet av ersättning utan

även huruvida ersättning över huvud skall utgå. Vid en sådan tolkning av

bestämmelsen lärer ratifikationshinder icke föreligga.

Bestämmelsen i artikel 6 om förbud mot uppsägning icke blott under frånvarotiden

utan även å sådan tidpunkt före denna, att uppsägningstiden utlöper

under frånvarotiden, torde i stort sett motsvaras av den förutnämnda

lagen av 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap

eller havandeskap in. in. Denna lag är dock endast tillämplig å kvinna,

som varit anställd minst ett år hos samma arbetsgivare. Enligt arbetarskyddsstyrelsens

mening erfordras för ratificering, att kravet på ett års kvalifikationstid

borttages ur lagen, medan landsorganisationen uttalat, att förevarande

artikel täckes av lagen, enär förbudet i fråga där hänföres till uppsägning

på grund av havandeskapet respektive barnsbörden.

Såsom delegationen inledningsvis framhållit, lärer en ratificering från

svensk sida av ifrågavarande konvention för närvarande vara utesluten. Frågan

om den samhälleliga hjälpen vid havandeskap och barnsbörd är emellertid

föremål för utredning av socialförsäkringsutredningen d. v. s. de sakkunniga

som den 28 december 1951 tillkallats för att biträda med utredning angående

översyn rörande den allmänna sjukförsäkringen. I vad frågan avser

skydd för förvärvsarbetande kvinnor mot inkomstbortfall vid barnsbörd

skall enligt direktiven för utredningen samarbete ske med en sedan den 1

november 1951 pågående utredning rörande översyn av bestämmelserna angående

den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen. Med hänsyn

till att den i konventionen behandlade frågan befinner sig under utredning,

anser sig delegationen icke kunna förorda annan åtgärd beträffande

konventionen, än att densamma överlämnas till nämnda båda utredningar

för att av dem tagas under övervägande. Frågan om konventionens ratificering

för Sveriges del lärer böra vila i avvaktan på utredningens förslag och

de åtgärder, som därav kunna föranledas.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

Vad slutligen angår rekommendationen angående skydd vid havandeskap

och barnsbörd, vilken innehåller en del kompletterande och längre gående

föreskrifter i ämnet, torde den icke för närvarande böra föranleda annan åtgärd

än att även den överlämnas till utredningarna för att, i den mån så är

möjligt och lämpligt, beaktas i samband med utredningsarbetet.

Departementschefen.

I likhet med delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet

finner jag ifrågavarande konvention och rekommendation böra överlämnas

till socialförsäkringsutredningen för att tagas i beaktande vid fullgörande

av det utredningen lämnade uppdraget. Jag förutsätter därvid att utredningen

i erforderlig mån samråder med 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen.

Spörsmålet om en svensk ratificering av konventionen

torde i avbidan på utredningarnas resultat och de överväganden, vartill dessa

kan ge anledning, tills vidare böra anstå.

Rekommendation (nr 94) angående samråd och samverkan mellan

arbetsgivare och arbetare på företagsplanet.

Vid sitt 34 :e sammanträde (år 1951) hade arbetskonferensen att behandla

bl. a. spörsmålen om samarbete mellan statliga myndigheter samt arbetsgivar-

och arbetarorganisationer i olika instanser, nämligen på företagsplanet,

inom de särskilda näringsgrenarna och inom folkhushållét i dess helhet. På

grund av tidsnöd kunde endast frågan om samarbete mellan arbetsgivare

och arbetare på företagsplanet förberedande diskuteras i syfte att få detta

spörsmål närmare utrett för vidare behandling vid 1952 års konferenssammanträde.

Som resultat av den vid 34 :e sammanträdet förda diskussionen rörande

samverkan på företagsplanet framlades vid sammanträdet ett förslag till rekommendation

i ämnet. Vidare beslöt konferensen uppdraga åt arbetsbvrån

att utarbeta och underställa regeringarna en text innehållande vägledande

principer, avsedda att vinna beaktande vid genomförande av anordningar

för samverkan på företagsplanet. Slutligen beslöts att å dagordningen för

35:e sammanträdet (år 1952) för en första diskussion skulle uppföras frågan

om samverkan mellan offentliga myndigheter samt arbetsgivar- och arbetarorganisationer

inom de särskilda näringsgrenarna och inom folkhushållet

i dess helhet.

Emellertid beslöt konferensen — såsom framhållits i samband med redogörelsen

för konferensens dagordning — vid sistnämnda sammanträde på

lörslag av arbetsbyråns styrelse att tills vidare uppskjuta fortsatta diskussioner

av andra frågor rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare

än den som rör samverkan å företagsplanet.

Det vid konferensen tillsatta utskottet för behandlingen av sistnämnda

fråga tog till utgångspunkt för sina överläggningar det förslag till rekom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4:6

Kungl. Maj ds proposition nr 73.

mendation i ämnet, som antagits av konferensen år 1951 efter en första behandling.

Utskottet diskuterade de förutnämnda vägledande principerna,

vilka av arbetsbyrån utformats under hänsynstagande till de erinringar,

som framförts av medlemsstaternas regeringar.

Utskottet antog enhälligt texten till en rekommendation (Bilaga F), avsedd

att genomföras av de berörda parterna eller av de offentliga myndigheterna,

i enlighet med vad som må befinnas lämpligt med hänsyn till de nationella

förhållandena. Huvudpunkterna i rekommendationen är följande.

Lämpliga åtgärder bör vidtagas för främjande av samråd och samverkan

mellan arbetsgivare och arbetare på företagsplanet i sådana frågor av ömsesidigt

intresse, vilka icke tillhör området för kollektivavtalsmässig reglering

och icke heller vanligen behandlas i annan för fastställande av arbetsvillkor

stadgad ordning. I enlighet med nationell sedvänja eller praxis ma sådant

samråd och sådan samverkan a) underlättas genom uppmuntrande av frivilliga

överenskommelser mellan parterna, eller b) främjas genom lagstiftning,

varigenom organ för samråd och samverkan upprättas samt bestämmelser

rörande dessa organs kompetensområde, uppgifter, sammansättning

och arbetsformer utfärdas med beaktande av förhållandena inom skilda företag,

eller c) underlättas eller främjas genom dessa metoder i förening.

Sedan utskottet avslutat diskussionen rörande rekommendationen, antog

utskottet en resolution angående vissa principer, som kan tjäna såsom exempel

på god praxis i fråga om samverkan på företagsplanet. Resolutionen

innehåller i huvudsak följande.

Arbetarnas representanter i organ för samråd och samverkan bör fritt tillsättas

eller entledigas av företagets arbetare själva. Olika kategorier av inom

företaget anställda arbetare bör på lämpligt sätt vara representerade i organen.

Dessas främsta uppgift bör vara att utveckla en ömsesidig förståelse

mellan alla företagets parter samt bistå företagsledningen med råd, upplysningar

och förslag i frågor rörande produktionen samt de anställdas

välfärd. Företagsledningen bör underlätta organens verksamhet, särskilt

genom att till deras förfogande ställa materiel och vid behov även personal

i den utsträckning som är oundgänglig för fullgörande av deras uppgifter,

underrätta organen om företagets verksamhet samt om planerna för framtiden,

lämna organen upplysningar om företagets allmänna ekonomiska och

tekniska ställning samt medgiva arbetarnas representanter erforderlig ledighet

utan löneavdrag för fullgörande av deras uppgifter. I övrigt innehåller

resolutionen vissa regler rörande förbud mot yppande av konfidentiella upplysningar,

som lämnats organets medlemmar, rörande skydd för arbetarnas

representanter mot varje slag av diskriminerande behandling på grund av

deras medlemskap i organet samt rörande skyldigheten för alla i organets

verksamhet deltagande parter att hålla företagets personal underrättad

därom.

Slutligen anmodades arbetsbyråns generaldirektör att noga följa utvecklingen

på detta område i olika länder samt att avgiva redogörelse härför

till arbetsbyråns styrelse.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Rekommendationen antogs med 174 röster mot 2 med 13 nedlagda. Samtliga

svenska ombud röstade för rekommendationen. Resolutionen antogs

(efter omröstning genom handuppräckning) med 137 röster mot 2 med 16

nedlagda.

Socialstyrelsen, Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen,

Tjänstemännens centralorganisation och delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet har yttrat sig över denna rekommendation.

Socialstyrelsen anser, att det skulle ha varit önskvärt om rekommendationen

erhållit ett mera positivt innehåll, så att däri intagits icke blott ett

allmänt uttalande om att lämpliga åtgärder bör vidtagas för främjande av

samråd och samverkan mellan arbetsgivare och arbetare på företagsplanet

utan även närmare regler om hur det i rekommendationen avsedda samarbetet

i praktiken bör utformas och organiseras. Då emellertid rekommendationen

innebure ett steg i rätt riktning, och det med hänsyn därtill vore angeläget,

att dess principer vunne största möjliga tillämpning bland medlemsstaterna,

borde Sverige enligt styrelsens mening följa rekommendationen.

Landsorganisationen framhåller, att anledning saknades att från svensk

sida vidtaga några åtgärder i rekommendationens syfte. Systemet med företagsnämnder

vore i vårt land så utbildat — såväl vad anginge den privata

som den offentliga arbetsmarknaden — att dylika åtgärder vore helt opåkallade.

Svenska arbetsgivareföreningen har icke någon erinran mot rekommendationen.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anmärker, att de i rekommendationen

intagna bestämmelserna om företagsdemokrati vore av den

allmänna karaktär, att de knappast kunde föranleda något särskilt yttrande

från TCO:s sida. De intagna bestämmelserna syntes TCO icke strida mot på

svensk arbetsmarknad rådande bestämmelser om företagsnämnderna, vare

sig vad gällde de regler som fastställts i avtalen mellan Svenska arbetsgivareföreningen

å ena sidan och Landsorganisationen samt TCO å den andra

eller de bestämmelser, vilka funnes på andra områden.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet förklarar

sig vidhålla sin under förarbetena till ifrågavarande internationella reglering

uttalade uppfattning, att rekommendationen ej borde ha inskränkts till

en deklaration, att samarbete borde etableras utan även angiva, hur delta

samarbete skulle organiseras och på vilka uppgifter det borde inriktas. I

rekommendationen borde med andra ord ha inarbetats de principer, som

nu i stället kommit till uttryck i en särskild resolution vid sidan av rekommendationen.

Önskemal i sadant hänseende hade även från svenska regei

ingen framförts till Internationella arbetsbyrån. Med den utformning, rekommendationen

numera slutgiltigt erhållit, syntes densamma icke påkalla

nagra åtgärder från svensk sida. Resolutionen krävde icke något ställningstagande

från statsmakterna.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Mcij.ts proposition nr 73.

Departementschefen.

Ifrågavarande rekommendation har till syfte att genom frivilliga överenskommelser

eller lagstiftning eller med anlitande av dessa metoder i förening

söka främja uppkomsten av vad som i Sverige benämnes föietagsnämnder.

Dylika nämnder har sedan flera år tillbaka funnits i vårt land.

Sålunda träffade Svenska arbetsgivareföreningen den 30 augusti 1946 ett

avtal med Landsorganisationen — det s. k. samarbetsavtalet — och ett avtal

med Tjänstemännens centralorganisation om företagsnämnder in. in. Företagsnämnderna

är avsedda att vara ett forum, där arbetsgivaren skall informera

arbetstagarna om företagets tekniska och ekonomiska förhållanden

och därigenom skapa möjlighet för arbetstagarna att komma med uppslag

till gagn för produktionen. Genom denna ömsesidiga informationsverksamhet

och genom den omständigheten att i nämnderna behandlas även arbetarnas

trvsshetsfrågor, blir företagsnämnderna centra för samarbetet inom företagen.

Enligt samarbetsavtalet förbinder sig arbetsgivareföreningen och landsorganisationen

att verka för att avtalet blir genom fri överenskommelse antaget

såsom kollektivavtal mellan de till dem hörande förbunden. Avtalet

innehåller även närmare regler för utformningen och organisationen av

företagsnämndernas praktiska verksamhet.

I anslutning till dessa avtal har särskilda avtal om företagsnämnder kommit

till stånd i vidsträckt omfattning. Nämnas må sålunda att överenskommelser

träffats om anordnande av företagsnämnder avseende bl. a.

statens avtalsnämnd, Handelns arbetsgivareorganisation och Kooperativa

förbundet. Även på det kommunala området finns dylika överenskommelser.

Enligt senast tillgängliga uppgifter beräknas i runt tal 3 000 företagsnämnder

vara i verksamhet.

Av vad jag anfört framgår, att det samråd och den samverkan mellan arbetsgivare

och arbetstagare, som i Sverige uppnåtts inom företagsnämndernas

ram, vunnit eu sådan utbredning och har sådan fasthet i formerna, att

rekommendationens krav mer än väl uppfylles. Med hänsyn härtill finner

jag densamma icke påkalla några åtgärder från svensk sida.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition

med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,

av Internationella arbetsorganisationens konferens år 1952

vid dess trettiofemte sammanträde antagna konventioner

och rekommendationer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars-Åke Åström.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

49

Bilaga A.

Konvention (nr 101) angående semester inom jordbruket.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 4 juni 1952 till sitt trettiofemte sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående semester inom jordbruket,

vilken fråga utgör den fjärde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell

konvention,

antager denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiotvå

följande konvention, som skall benämnas »konvention angående semester

inom jordbruket, 1952» [Holidays with Pay (Agriculture) Convention,

Artikel 1.

Arbetare, anställda i jordbruksföretag och därmed sammanhörande likartade

verksamhetsgrenar skola erhålla en årlig, betald ledighet (semester)

efter en period av oavbruten anställning hos en och samma arbetsgivare.

Artikel 2.

1. Varje medlem, som ratificerar denna konvention, äger meddela erfor
derliga

föreskrifter rörande sättet för genomförande av semester inom jordbruket.

J

2. Genomförandet av semester inom jordbruket kan, där så är lämpligt,

ske genom kollektivavtal eller med anlitande av särskilda organ.

3. Då sättet för genomförande av semester inom jordbruket så medgiver

a) skall ingående förberedande samråd äga rum med vederbörande

mest representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana

finnas, ävensom i övrigt med personer, som på grund av sitt yrke eller

sin verksamhet äro särskilt skickade härför och vilka vederbörande

myndighet finner lämpligt att i sådant syfte anlita;

b) skola vederbörande arbetsgivare och arbetare medverka vid avfattningen

av föreskrifterna om semester eller konsulteras eller äga att

yttra sig därom under de former och i den utsträckning den nationella

lagstiftningen bestämmer, dock städse på lika villkor.

Artikel 3.

Den erforderliga minimiperioden av oavbruten anställning samt semesterns

minsta varaktighet skola bestämmas genom nationell lagstiftning, kollektivavtal

eller skiljedom eller av de särskilda organ, som handhava regleringen

av semester inom jordbruket, eller på annat av vederbörande myndighet

godkänt sätt. J

Artikel 4.

1. Varje medlem, som ratificerar denna konvention, äger att, efter samråd

med vederbörande mest representativa arbetsgivar- och arbetarorgani4

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt Nr 73.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

sationer, där sådana finnas, bestämma, å vilka av de i art. 1 avsedda företag,

verksamhetsgrenar och arbetstagarkategorier konventionen skall äga tilllämpning.

2. Varje medlem, som ratificerar denna konvention, må från tillämpningen

helt eller delvis av bestämmelserna i konventionen utesluta arbetstagarkategorier,

å vilkas anställningsvillkor nämnda bestämmelser icke äro tilllämpliga,

exempelvis medlemmar av jordbrukarens familj, som äro anställda

hos honom.

Artikel 5.

Där så befinnes lämpligt, skola åtgärder i enlighet med det fastställda

förfarandet för reglering av semester inom jordbruket vidtagas i avseende å

a) förmånligare behandling av minderåriga arbetare, lärlingar därunder

inbegripna, i sådana fall, då den för vuxna arbetare medgivna

semestern icke anses tillfyllest för minderåriga arbetare;

b) förlängning av semestern alltefter anställningens varaktighet;

c) en i förhållande till anställningstiden beräknad semester eller

semesterersättning i de fall, då perioden av oavbruten anställning icke

är tillräckligt lång för att berättiga till semester, men likväl överskrider

en minimiperiod, som bestämmes i enlighet med det fastställda förfarandet;
d)

undantagande från semestertiden av lagstadgade samt sedvanemässiga

fridagar ävensom perioder av veckovila, samt, i sådan omfattning

som må bestämmas i enlighet med det fastställda förfarandet,

tillfälliga avbrott i arbetet på grund av t. ex. sjukdom eller olycksfall.

Artikel 6.

Semestern må uppdelas inom de gränser, som fastställas i nationell lagstiftning,

kollektivavtal eller skiljedom eller av de särskilda organ, som

handhava regleringen av semester inom jordbruket, eller på annat av vederbörande

myndighet godkänt sätt.

Artikel 7.

1. Envar, som uttager semester med stöd av denna konvention, skall för

hela semestertiden uppbära minst sin vanliga avlöning eller sådan avlöning

som må föreskrivas i enlighet med punkterna 2 och 3 i denna artikel.

2. Avlöning under semestertid skall beräknas på sätt, som föreskrives

i nationell lagstiftning, kollektivavtal eller skiljedom eller av de särskilda

organ, som handhava regleringen av semester inom jordbruket, eller på

annat av vederbörande myndighet godkänt sätt.

3. I de fall då semestertagares avlöning innefattar naturaförmåner, må

kontant ersättning utgå för sådana å semesterperioden belöpande förmåner.

Artikel 8.

Varje överenskommelse om avstående från rätten till semester eller från

uttagande av semester skall anses ogiltig.

Artikel 9.

Arbetstagare, som utan eget förvållande entledigats, innan han uttagit

honom tillkommande semester, skall för varje honom tillkommande semesterdag

enligt denna konvention äga utfå det i art. 7 stadgade ersättningsbeloppet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

Öl

Artikel 10.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att säkerställa

bestämmelsernas tillämpning genom att anordna tillfredsställande inspektion

och övervakning, eller förvissa sig om att sådan upprätthålles.

Artikel It.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall årligen lämna

Internationella arbetsbyrån en allmän redogörelse med uppgift om sättet

för konventionsbestämmelsernas genomförande ävensom kortfattade upplysningar

rörande de verksamhetsgrenar och arbetstagarkategorier samt det

ungefärliga antal arbetstagare, som äro underkastade ifrågavarande reglering,

längden av medgiven semester, samt de övriga viktigare åtgärder, som

må ha vidtagits beträffande semester inom jordbruket.

Artikel 12.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 13.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 14.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirektör

i enlighet med mom. 2 av artikel 35 av Internationella arbetsorganisationens

stadga, skola angiva

a) de områden, med avseende å vilka vederbörande medlem förbinder

sig att utan ändringar tillämpa bestämmelserna i konventionen;

b) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbinder sig att

tillämpa konventionens bestämmelser med vissa jämkningar samt innebörden

av dessa jämkningar;

c) de områden, med avseende å vilka konventionen icke skall tilllämpas

samt skälen härför;

d) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbehåller sig att

efter ytterligare överväganden framdeles fatta beslut.

2. De i mom. 1 a) och b) av denna artikel omnämnda förbindelserna skola

anses såsom en integrerande del av ratifikationen och medföra med densamma

identiska verkningar.

3. Medlem må genom förnyad förklaring helt eller delvis återkalla förbehåll,

som inrymts i hans ursprungliga förklaring enligt mom. 1 b), c)

eller d) av denna artikel.

4. Medlem må, under den tidrymd, då förevarande konvention enligt bestämmelserna

i artikel 16 kan uppsägas, tillställa generaldirektören ny förklaring,

som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven

förklaring och klargör läget med hänsyn till de avsedda områdena.

Artikel 15.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirektör

i enlighet med mom. 4 eller 5 av artikel 35 av Internationella arbets
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

organisationens stadga, skola angiva huruvida konventionens bestämmelser

skola tillämpas inom vederbörande område utan ändring eller med vissa

jämkningarf därest i förklaringen angives, att konventionens bestämmelser

skola tillämpas med vissa jämkningar, skall förklaringen innehålla närmare

uppgifter rörande dessa.

2. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må

genom senare förklaring lielt eller delvis avstå från rätten att åberopa

varje i en tidigare förklaring angiven jämkning.

3. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må,

under den tidrymd, då denna konvention enligt bestämmelserna i artikel 16

kan uppsägas, tillställa Internationella arbetsbyråns generaldirektör förklaring,

som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven förklaring

och klargör läget med hänsyn till ifrågavarande konventions tilllämpning.

Artikel 16.

1. Medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma

genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör

för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det den

registrerats.

2. Medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett ar etter

utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av

den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande

tioårsperiod.

Artikel 17.

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga

medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av

alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som delgivits honom av

organisationens medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen

av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,

har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen

träder i kraft.

Artikel 18.

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt

artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas generalsekreterare

fullständiga upplysningar om varje ratifikation, förklaring

och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna

i föregående artiklar.

Artikel 19.

Närhelst Internationella arbetsbyråns styrelse finner det erforderligt, skall

styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens

en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under övervägande,

huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning uppföra

frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 20.

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,

helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj. ts proposition nr 73 (Bilagor).

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft ipso jure medföra omedelbar uppsägning

av förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 16 här ovan

stadgas;

b) skall från dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,

förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll

för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den

nya, reviderade konventionen.

Artikel 21.

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika

vitsord.

Bilaga B.

Rekommendation (nr 93) angående semester inom jordbruket.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 4 juni 1952 till sitt trettiofemte sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående semester inom jordbruket,

vilken fråga utgör den fjärde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

avsedd att komplettera konventionen angående semester inom iordbruket,

1952, J

antager denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiotva

följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående

semester inom jordbruket, 1952» [Holidays with Pay (Agriculture)

Recommendation, 1952].

Konferensen förordar, att varje medlem, så snart förhållandena i varje

enskilt land det medgiva, tillämpar följande bestämmelser samt till Internationella

arbetsbyrån, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att

bestämma, insänder redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för att genomföra

desamma.

1. Semestern bör minst omfatta en arbetsvecka för en period av ett års

oavbruten anställning; vid oavbruten anställning av kortare varaktighet bör

semester utgå i förhållande till anställningens längd.

2. Vederbörande myndighet bör överväga möjligheten av förmånligare

bestämmelser avseende minderåriga arbetstagare under 18 år, lärlingar därunder

inbegripna, i syfte att under tiden för deras fysiska utveckling göra

övergången från skolan till jordbruksarbetet mindre påfrestande.

3. För minderåriga arbetare under 16 år, lärlingar därunder inbegripna,

bor semestern avse minst två arbetsveckor vid ett års oavbruten anställning;

vid oavbruten anställning av kortare varaktighet bör semester utgå i förhallande

till anställningstidens längd.

4. Den kontinuitet i anställningen, som utgör villkor för att arbetaren

skall aga ratt till semester, bör icke röna inverkan av tillfälliga avbrott,

föranledda av sjukdom eller olycksfall, familjeangelägenheter eller andra

dylika omständigheter.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

5. Vederbörande myndighet bör, där så befinnes lämpligt, bestämma att

semestern förlänges alltefter anställningens varaktighet. Sådan förlängning

bör komma till stånd snarast möjligt och genomföras successivt i syfte

att stadgad minimitid uppnås efter ett bestämt antal år.

6. Ehuru det kan vara önskvärt, att möjligheter i undantagsfall öppnas

för uppdelning av semestern, bör noga tillses, att en dylik uppdelning icke

motverkar semesterns syfte att bereda arbetstagarna tillfälle till återhämtning.

I detta syfte bör arbetaren äga att uttaga åtminstone en del av sin

semester i en sammanhängande period, som icke bör understiga viss föreskriven

minimitid.

7. Där så befinnes lämpligt, böra i enlighet med det fastställda förfarandet

åtgärder vidtagas, för att undvika att semestern sammanfaller med

perioder av hög arbetsbelastning inom jordbruket eller att jordbruksproduktionen

allvarligt hotas.

Bilaga C.

Konvention (ur 102) angående minimistandard för social trygghet.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 4 juni 1952 till sitt trettiofemte sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående minimistandard för social

trygghet, vilken fråga inbegripes under den femte punkten på sammanträdets

dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell

konvention,

antager denna den 28 dagen i juni månad år nittonhundrafemtiotvå följande

konvention, som skall benämnas »konvention angående minimistandard för

social trygghet, 1952» [Social Security (Minimum Standards) Convention,

1952].

Del 1. Allmänna bestämmelser.

Artikel 1.

1. I denna konvention skall

a) med uttrycket »föreskrivet» förstås fastställt i eller med stöd av

den nationella lagstiftningen;

b) med uttrycket »vistelse» (residence) förstås regelmässig vistelse

inom medlemsstatens territorium och med uttrycket »i landet bosatt»

(resident) envar, som regelmässigt vistas inom medlemsstats territorium;
c)

med uttrycket »hustru» förstås hustru, som försörjes av sin make;

d) med uttrycket »änka» förstås kvinna, som vid tidpunkten för makens

död försörjdes av honom;

e) med uttrycket »barn» förstås barn under den ålder, då skolplikten

upphör, eller barn under 15 år, alltefter vad därom må föreskrivas;

f) med uttrycket »kvalifikationsperiod» förstås en period av full
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

55

gjorda avgiftsbetalningar eller av arbetsanställning eller en vistelseperiod

eller dylika perioder i förening, alltefter vad därom må föreskrivas.

2. I artiklarna 10, 34 och 49 avser uttrycket »förmån» antingen direkt

tillhandahållen förmån i form av vård, eller indirekt förmån bestående av

ersättning för vederbörandes kostnader.

Artikel 2.

Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, för vilken denna

konvention är i kraft, skall

a) tillämpa

i) del I;

ii) minst tre av delarna II, III, IV, V, VI, VII, VIII, IX och X,

däri inbegripen minst en av delarna IV, V, VI, IX eller X;

iii) ifrågakommande bestämmelser i delarna XI, XII och XIII; och

iv) del XIV; samt

b) i sin ratifikationshandling angiva vilka av delarna II—X, beträffande

vilka medlemmen godtager de ur konventionen härrörande förpliktelserna.

Artikel 3.

1. Medlem, vars ekonomiska resurser samt hälso- och sjukvårdsanordningar

äro otillräckligt utvecklade, må, om och under så lång tid vederbörande

myndighet finner erforderligt, genom en vid ratifikationshandlingen

fogad förklaring begagna sig av de temporära undantag, som finnas angivna

i följande artiklar, nämligen 9 d), 12: 2), 15 d), 18: 2), 21 c), 27 d), 33 b),

34: 3), 41 d), 48 c), 55 d) och 61 d).

2. Medlem, som avgivit förklaring enligt mom. 1 av denna artikel, skall

i den årliga redogörelsen rörande tillämpningen av denna konvention enligt

artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens stadga beträffande varje

undantag, varav medlemmen begagnar sig, giva tillkänna:

a) att skälen härför alltjämt föreligga; eller

b) att medlemmen avstår från rätten att begagna sig av ifrågavarande

undantag från och med viss dag.

Artikel 4.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, äger därefter underrätta

Internationella arbetsbyråns generaldirektör om att medlemmen godtager

de ur konventionen härrörande förpliktelserna med avseende å en

eller flera av delarna II—X, vilka icke redan angivits i dess ratifikationshandling.

2. I mom. 1 av förevarande artikel omnämnda åtaganden skola anses

såsom en integrerande del av ratifikationen och medföra med densamma

identiska rättsverkningar från och med dagen för underrättelsens delgivande.

Artikel 5.

När en medlem i och för tillämpningen av de av delarna II—X av förevarande

konvention, vilka skola omfattas av ratifikationen, har att bereda

skydd åt föreskrivna kategorier av personer, utgörande minst en viss procent

av arbetstagarna eller av i landet bosatta personer, skall medlemmen,

innan den förbinder sig att tillämpa någon av dessa delar, förvissa sig om

att ifrågavarande procenttal är uppnått.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. May.ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 6.

I och för tillämpningen av delarna II, III, IV, V, VIII (såvitt avser hälsooch

sjukvård), IX eller X av förevarande konvention må medlemmen medräkna

sådant skydd som ernås genom försäkring, vilken, ehuru den icke

blivit genom den nationella lagstiftningen obligatoriskt föreskriven för de

personer, som skola beredas skydd,

a) övervakas av offentlig myndighet eller i enlighet med föreskrivna

normer handhaves gemensamt av arbetsgivare och arbetare;

b) omfattar en väsentlig del av de personer, vilkas inkomster icke

överstiga en yrkesutbildad manlig kroppsarbetares; samt

c) i förening med övriga eventuellt förekommande former av skydd

fyller de krav, som uppställts i konventionens tillämpliga föreskrifter.

Del II. Hälso- och sjukvård.

Artikel 7.

Varje medlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft, skall tillförsäkra

av skyddet omfattade personer förmåner, när deras tillstånd kräver

hälso- och sjukvård av förebyggande eller botande art, i enlighet med följande

artiklar av denna del.

Artikel 8.

Här avsedda riskfall skola gälla varje sjukdomstillstånd, vad dess orsak

än må vara, havandeskap samt förlossning och följderna därav.

Artikel 9.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent

av alla arbetstagare ävensom deras hustrur och barn; eller

b) föreskrivna kategorier av den förvärvsarbetande befolkningen, utgörande

minst 20 procent av alla i landet bosatta, ävensom deras hustrur

och barn; eller

c) föreskrivna kategorier av i landet bosatta, utgörande minst 50 procent

av samtliga; eller

d) när en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, föreskrivna

kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent av alla anställda

inom industriföretag, som sysselsätta minst 20 personer, ävensom deras

hustrur och barn.

Artikel 10.

1. Förmånerna skola minst omfatta:

a) vid sjukdomstillstånd:

i) vård av allmänpraktiserande läkare, innefattande jämväl hembesök

;

ii) specialistvård å sjukhus för där intagna och för patienter

i öppen vård samt sådan specialistvård, som må finnas tillgänglig

utanför sjukhus;

iii) väsentliga läkemedel, som ordineras av läkare eller annan

legitimerad utövare av sjukvård;

iv) vård å sjukhus, om så erfordras, samt

b) vid havandeskap och förlossning samt följderna därav

i) vård av läkare eller utbildad barnmorska såväl före som vid

förlossningen ävensom eftervård; samt

ii) vård å sjukhus, om så erfordras.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

2. Förmånstagare!! eller den, som är ansvarig för hans försörjning, må

kunna åläggas att deltaga i bestridandet av kostnaderna för den hälso- och

sjukvård, somförmånstagaren åtnjuter vid sjukdom; reglerna härför skola

utformas på sådant sätt, att ekonomiska svårigheter icke uppstå för vederbörande.

3. Den i enlighet med denna artikel tillhandahållna hälso- och sjukvården

skall syfta till att vidmakthålla, återställa eller förbättra den skyddades

hälsa samt förmåga att arbeta och tillgodose sina personliga behov.

4. De myndigheter eller institutioner, som är o ansvariga för tillhandahållandet

av förmånen, skola på lämpligt sätt söka förmå de skyddade att utnyttja

de allmänna hälso- och sjukvårdsanordningar, som ställas till deras

förfogande av offentliga myndigheter eller av andra av sådana myndigheter

erkända organ.

Artikel 11.

I artikel 10 angivna förmåner skola i här avsett riskfall tillförsäkras åtminstone

sådana skyddade personer, som själva eller vilkas försörj are fullgjort

en kvalifikationsperiod, som må anses erforderlig till förekommande

av missbruk.

Artikel 12.

1. I artikel 10 angivna förmåner skola utgå så länge följderna av det infräffade

riskfallet bestå, dock att vid sjukdom förmånernas varaktighet må

begränsas till 26 veckor i varje särskilt fall; förmånerna skola emellertid

icke indragas, så länge kontantförmån utgår, och åtgärder skola vidtagas i

syfte att förlänga tiden för förmånernas åtnjutande vid vissa föreskrivna

sjukdomar, som enligt vunnen erfarenhet kräva utdragen vårdtid.

2. När en i enlighet med artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, må förmånstiden

begränsas till 13 veckor i varje särskilt fall.

Del III. Kontantförmåner vid sjukdom.

Artikel 13.

Varje medlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft, skall tillförsäkra

av skyddet omfattade personer kontantförmåner vid sjukdom i enlighet

med följande artiklar av denna del.

Artikel 14.

Här avsett riskfall skall gälla arbetsoförmåga, härrörande av sjukdom och

medförande inkomstbortfall av den innebörd den nationella lagstiftningen

angiver. °

Artikel 15.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent

av samtliga; eller

b) föreskrivna kategorier av den förvärvsarbetande befolkningen, utgörande

minst 20 procent av alla i landet bosatta; eller

c) alla i landet bosatta, vilkas tillgångar så länge följderna av det inträffade

riskfallet bestå icke överstiga viss gräns, som står i överensstämmelse

med vad i artikel 67 föreskrives; eller,

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

d) när en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, föreskrivna

kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent av alla anställda

inom industriföretag, som sysselsätta minst 20 personer.

Artikel 16.

1. När skyddet omfattar endast vissa kategorier av arbetstagare eller av

den förvärvsarbetande befolkningen, skall kontantförmånen utgöras av en

periodisk utbetalning, beräknad i enlighet med bestämmelserna i artikel 65

eller artikel 66. ......

2. När skyddet omfattar alla i landet bosatta, vilkas tillgångar, sa länge

följderna av det inträffade riskfallet bestå, icke överstiga föreskrivna gränser,

skall kontantförmånen utgöras av en i enlighet med bestämmelserna i

artikel 67 beräknad periodisk utbetalning.

Artikel 17.

I artikel 16 angiven förmån skall i här avsett riskfall tillförsäkras åtminstone

sådana skyddade personer, vilka fullgjort en kvalifikationsperiod, som

må anses erforderlig till förekommande av missbruk.

Artikel 18.

1. I artikel 16 angiven förmån skall utgå så länge följderna av det inträffade

riskfallet bestå, dock att förmånens varaktighet må begränsas till

26 veckor i varje särskilt sjukdomsfall, samt att förmånen icke behöver utgivas

för de första tre dagarna av inkomstbortfallet.

2. När en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, må förmånens

varaktighet begränsas till

a) en period så beräknad att det totala antalet dagar, för vilka kontantförmånen

utgår under ett år, icke understiger tio gånger det genomsnittliga

antalet under nämnda år skyddade personer; eller

b) i3 veckor i varje särskilt sjukdomsfall, varvid förmånen icke behöver

utgå för de tre första dagarna av inkomstbortfallet.

Del IV. Förmåner vid arbetslöshet.

Artikel 19.

Varje medlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft skall tillförsäkra

av skyddet omfattade personer förmåner vid arbetslöshet i enlighet

med följande artiklar av denna del.

Artikel 20.

Här avsett riskfall skall gälla inkomstbortfall — av den mnebörd den

nationella lagstiftningen angiver — på grund av bristande tillgång på lämpligt

arbete för en skyddad person, som är arbetsför och oförhindrad att åtaga

sig arbete.

Artikel 21.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent

av samtliga; eller

b) alla i landet bosatta, vilkas tillgångar, sä länge följderna av det

inträffade riskfallet bestå, icke överstiga viss gräns, som står i överensstämmelse

med vad i artikel 67 föreskrives; eller

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

c) när en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, föreskrivna

kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent av alla anställda

inom industriföretag, som sysselsätta minst 20 personer.

Artikel 22.

1. När skyddet omfattar endast vissa kategorier av arbetstagare, skall förmånen

utgöras av en periodisk utbetalning, beräknad i enlighet med bestämmelserna

i artikel 65 eller artikel 66.

2. När skyddet omfattar alla i landet bosatta, vilkas tillgångar, så länge

följderna av det inträffade riskfallet bestå, icke överstiga föreskrivna gränser,

skall förmånen utgöras av en i enlighet med bestämmelserna i artikel

67 beräknad periodisk utbetalning.

Artikel 23.

I artikel 22 angiven förmån skall i här avsett riskfall tillförsäkras åtminstone

sådana skyddade personer, vilka fullgjort en kvalifikationsperiod,

som må anses erforderlig till förekommande av missbruk.

Artikel 24-,

1. I artikel 22 angiven förmån skall utgå så länge följderna av det inträffade

riskfallet bestå, dock att förmånens varaktighet må begränsas

a) när skyddet omfattar endast vissa kategorier av arbetstagare, till

13 veckor under en period av 12 månader; eller

b) när skyddet omfattar alla i landet bosatta, vilkas tillgångar, så

så länge följderna av det inträffade riskfallet bestå, icke överstiga föreskrivna

gränser, till 26 veckor under en period av 12 månader.

2. När enligt den nationella lagstiftningen förmånens varaktighet skall bestämmas

i föhållande till avgiftsperiodens längd eller tidigare under en

föreskriven period uppburna förmåner, skola bestämmelserna i mom. 1 a)

anses uppfyllda, om förmånens genomsnittliga varaktighet uppgår till minst

13 veckor under en period av 12 månader.

_ 3. Förmånen behöver icke utgå under en karenstid omfattande de första

sju dagarna av varje period av inkomstbortfall varvid dagar av arbetslöshet

före och efter en tillfällig anställning, som icke överstiger en föreskriven tidrymd,

skola räknas såsom utgörande del av en och samma period av inkomstbortfall.

4. I fråga om säsongarbetare må förmånens varaktighet och karenstiden

anpassas efter arbetsförhållandena.

Del V. Förmåner vid ålderdom.

Artikel 25.

Varje medlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft, skall tillförsäkra

av skyddet omfattade personer förmåner vid ålderdom i enlighet

med följande artiklar av denna del.

Artikel 26.

1. Här avsett riskfall skall gälla överskridandet av en stadgad åldersgräns.

2. Den stadgade högsta åldersgränsen skall ligga vid 65 år eller den högre

ålder, som behöriga myndigheter må fastställa med beaktande av äldre personers

arbetsförmåga i vederbörande land.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj:ts proposition nr (Bilagor).

3. Den nationella lagstiftningen må föreskriva, att med utgivande av förmånerna

må anstå, därest den därtill eljest berättigade utövar visst förvärvsarbete,

eller att förmånerna, därest dessa grunda sig på erlagda avgifter,

må nedsättas, om förmånstagarens arbetsinkomst överstiger ett föreskrivet

belopp, ävensom att förmånerna, därest de icke grunda sig på erlagda avgifter,

må nedsättas, om förmånstagarens arbetsinkomst eller övriga tillgångar

eller bådadera sammanlagt överstiga ett föreskrivet belopp.

Artikel 27.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent

av samtliga; eller

b) föreskrivna kategorier av den förvärvsarbetande befolkningen, utgörande

minst 20 procent av alla i landet bosatta; eller

c) alla i landet bosatta, vilkas tillgångar under den tid riskfallet avser,

icke överstiga viss gräns, som står i överensstämmelse med vad i

artikel 67 föreskrives; eller

d) när en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, föreskrivna

kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent av alla anställda

inom industriföretag, som sysselsätta minst 20 personer.

Artikel 28.

Förmån skall utgöras av periodiska utbetalningar, beräknade

a) i enlighet med bestämmelserna i artikel 65 eller artikel 66, när

skyddet omfattar endast vissa kategorier av arbetstagare eller av den

förvärvsarbetande befolkningen;

b) i enlighet med bestämmelserna i artikel 67, när skyddet omfattar

alla i landet bosatta, vilkas tillgångar under den tid, riskfallet omfattar,

icke överstiga fastställda gränser.

Artikel 29.

1. I artikel 28 angiven förmån skall i här avsett riskfall tillförsäkras åtminstone
a)

skyddad person, som före riskfallet i enlighet med föreskrivna

regler kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod, omfattande antingen 30

års avgiftsbetalningar eller anställning eller ock 20 års vistelse i landet;

eller

b) när skyddet i princip omfattar alla förvärvsarbetande, skyddad

person, som kan tillgodoräkna föreskriven kvalifikationsperiod av avgiftsbetalningar

och beträffande vilken under hans arbetsföra ålder erlagts

föreskrivet genomsnittligt antal årsavgifter.

2. När förmån, som avses i mom. 1, är beroende av en minimiperiod av

avgiftsbetalningar eller anställning, skall en reducerad förmån tillförsäkras

åtminstone

a) skyddad person, som före riskfallet i enlighet med föreskrivna

regler kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod av 15 års avgiftsbetalningar

eller anställning; eller

b) när skyddet i princip omfattar alla förvärvsarbetande, skyddad

person, som kan tillgodoräkna föreskriven kvalifikationsperiod av avgiftsbetalningar

och beträffande vilken under hans arbetsföra ålder erlagts

halva det genomsnittliga antal årsavgifter, som avses i mom. 1 b)

av denna artikel.

3. Bestämmelserna i mom. 1 av denna artikel skola anses vara uppfyllda,

när en förmån, som beräknats i enlighet med del XI men efter ett procent
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

tal 10 enheter lägre än det tal, vilket i den vid nämnda del fogade tabellen

angives för vederbörande standardförmånstagare, tillförsäkras åtminstone

varje skyddad person, som i enlighet med föreskrivna regler kan tillgodoräkna

antingen tio års avgiftsbetalningar eller anställning eller ock fem

års vistelse i landet.

4. Det procenttal, som angives i den vid del XI fogade tabellen må proportionellt

nedsättas, när kvalifikationsperioden för den förmån, som motsvarar

det reducerade procenttalet, omfattar mer än 10 men mindre än 30

år av avgiftsbetalningar eller anställning; överstiger nämnda kvalifikationsperiod

15 år, skall en avkortad förmån utgå enligt mom. 2 av denna artikel.

5. När förmån, som avses i mom. 1, 3 eller 4 av denna artikel, är beroen
de

av en mimmrperiod av avgiftsbetalningar eller anställning, skall en avkortad^

formån under fastställda villkor utgå till skvddad person, som endast

på grund av sin framskridna ålder vid tidpunkten för ikraftträdandet

av de bestämmelser, vilka medgiva tillämpning av förevarande del av konventionen,

icke kunnat uppfylla de i enlighet med mom. 2 av denna artikel

ioreskrivna villkoren, såvida icke förmån i enlighet med bestämmelserna i

mom. 1, 3 eller 4 av denna artikel tillkommer sådan person först vid högre

alder än den normala. °

Artikel 30.

De i artiklarna 28 och 29 angivna förmånerna skola utgå under hela tiden

efter det vederbörande överskridit stadgad åldersgräns.

Del VI. Förmåner vid yrkesskada.

Artikel 31.

.... niedlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft, skall tillförsäkra

av skyddet omfattade personer förmåner vid yrkesskada i enlighet

med följande artiklar av denna de!.

Artikel 32.

Här avsedda riskfall skola innefatta följande fall, för såvitt de härröra av

olycksfall i arbete eller föreskriven yrkessjukdom:

a) sjukdomstillstånd;

b) av sådant sjukdomstillstånd orsakad arbetsoförmåga, medförande

inkomstbortfall av den innebörd den nationella lagstiftningen angi
c)

sannolikt bestående fullständig förlust av förvärvsförmågan eller

mera avsevärd partiell förlust därav eller annan motsvarande fysisk

invaliditet; samt J

f änbas eller barns förlust av försörjningen vid familjeförsörjarens

frånfalle; i fråga om anka må dock rätten till förmån göras beroende

ay..1at,t..en.!1<?t ,dcn nationella lagstiftningen presumtion för oförmåga till

självförsörjning kan anses föreligga.

Artikel 33.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent

av samtliga och, i fråga om förmån vid familjeförsörjarens död

aven deras hustrur och barn; eller

b) nar en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, föreskrivna

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent av alla anställda

inom industriföretag, som sysselsätta minst 20 personer och, i fråga

om förmån vid familjeförsörjarens död, även deras hustrur och barn.

Artikel 34.

1. Vid sjukdomstillstånd skall förmånen utgöras av hälso- och sjukvård

enligt mom. 2 och 3 av denna artikel.

2. Hälso- och sjukvården skall omfatta:

a) såväl sluten som öppen vård av allmänpraktiserande läkare och

av specialist, innefattande jämväl hembesök;

b) tandvård;

c) sjuksköterskevård i hemmet eller å sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning;
d)

vård å sjukhus, konvalescenthem, sanatorium eller annan sjukvårdsinrättning;
e)

tandproteser o. d., läkemedel jämte övriga medicinska eller kirurgiska

hjälpmedel, däri inbegripna proteser samt underhåll av sådana,

ävensom glasögon;

f) vård, som under kontroll av läkare eller tandläkare lämnas av

andra legitimerade utövare av sjukvård.

3. När en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, skall hälso- och

sjukvården omfatta åtminstone

a) vård av allmänpraktiserande läkare, innefattande jämväl hembesök;
b)

specialistvård å sjukhus för där intagna och för patienter i öppen

vård samt sådan specialistvård, som må finnas tillgänglig utanför sjukhus;
c)

väsentliga läkemedel, som ordineras av läkare eller annan legitimerad

utövare av sjukvård; samt

d) vård å sjukhus, om så erfordras.

4. I enlighet med mom. 1—3 tillhandahållen hälso- och sjukvård skall

syfta till att vidmakthålla, återställa eller förbättra den skyddades hälsa

samt förmåga att arbeta och tillgodose sina personliga behov.

Artikel 35.

1. De myndigheter eller institutioner, som äro ansvariga för tillhandahållandet

av hälso- och sjukvården, skola, när så lämpligen kan ske, samarbeta

med de allmänna arbetsvårdsorganen i syfte att återanpassa personer med

nedsatt arbetsförmåga till lämpligt arbete.

2. Den nationella lagstiftningen må uppdraga åt nämnda myndigheter eller

institutioner att vidtaga åtgärder för yrkesomskolning av personer med

nedsatt arbetsförmåga.

Artikel 36.

1. Vid arbetsoförmåga, sannolikt bestående fullständig förlust av förvärvsförmågan

eller annan motsvarande fysisk invaliditet eller vid familjeförsörjarens

död skall förmånen utgöras av periodiska utbetalningar, beräknade

i enlighet med bestämelserna i artikel 65 eller artikel 66.

2. Vid sannolikt bestående partiell förlust av förvärvsförmågan eller annan

motsvarande fysisk invaliditet skall förmånen, där sådan skall utgivas,

utgöras av periodiska utbetalningar, vilka stå i lämplig relation till den förmån,

som bestämts vid fullständig förlust av förvärvsförmågan eller annan

motsvarande fysisk invaliditet.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

3. De periodiska utbetalningarna må utbytas mot ett kapital för en gång

a) då arbetsförmågan är endast obetydligt nedsatt; eller

b) då vederbörande myndighet prövar kapitalet komma att användas

på lämpligt sätt.

Artikel 37.

I artiklarna 34 och 36 angivna förmåner skola i här avsett riskfall tillförsäkras

åtminstone varje skyddad person, som var sysselsatt såsom arbetstagare

inom medlemmens territorium vid tidpunkten för olycksfallets

inträffande eller sjukdomens ådragande, samt, såvitt avser periodiska utbetalningar

vid familjeförsörjarens frånfälle, dennes änka och barn.

Artikel 38.

I artiklarna 34 och 36 angivna förmåner skola utgå så länge följderna

av det inträffade riskfallet bestå, dock att i avseende å arbetsoförmåga förmånen

icke behöver utgivas för de tre första dagarna av inkomstbortfallet.

Del VII. Familjeförmåner.

Artikel 39.

Varje medlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft, skall

tillförsäkra av skyddet omfattade personer familjeförmåner i enlighet med

följande artiklar av denna del.

Artikel 40.

Här avsett riskfall skall gälla försörjningsplikt mot barn i enlighet med

givna föreskrifter.

Artikel 41.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent

av samtliga; eller

b) föreskrivna kategorier av den förvärvsarbetande befolkningen, utgörande

minst 20 procent av alla i landet bosatta; eller

c) alla i landet bosatta, vilkas tillgångar så länge följderna av det

inträffade riskfallet bestå icke överstiga föreskrivna gränser; eller

d) när en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, föreskrivna

kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent av alla anställda

inom industriföretag, som sysselsätta minst 20 personer.

Artikel 42.

Förmånen skall utgöras av

a) periodiska utbetalningar till varje skyddad person, som kan tillgodoräkna

den föreskrivna kvalifikationsperioden; eller

b) tillhandahållande åt barn eller för barns räkning av föda, kläder,

bostad, ferievistelse eller hemhjälp; eller

c) under a) och b) angivna förmåner i förening.

Artikel 43.

f artikel 42 angiven förmån skall tillförsäkras åtminstone varje skyddad

person, som under föreskriven tid kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod,

utgörande antingen tre månaders avgiftsbetalningar eller anställning

eller ock ett års vistelse i landet, alltefter vad därom må finnas föreskrivet.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 44.

Sammanlagda värdet av de enligt artikel 42 till skyddade personer utgående

förmånerna skall uppgå tilll

a) 3 procent av en vanlig (ordinary) vuxen manlig arbetares lön,

sådan denna bestämmes enligt i artikel 66 angivna regler, multiplicerad

med hela antalet barn till de skyddade personerna; eller

b) 1,5 procent av nämnda lön, multiplicerad med hela antalet barn

till alla i landet bosatta.

Artikel 45.

När förmånen består av periodiska utbetalningar, skall den utgå under

hela den tid riskfallet omfattar.

Del VIII. Förmåner vid havandeskap och barnsbörd.

Artikel 46.

Varje medlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft, skall tillförsäkra

av skyddet omfattade personer förmåner vid havandeskap och

barnsbörd i enlighet med följande artiklar av denna del.

- Artikel 47.

Här avsett riskfall skall gälla havandeskap och förlossning, ävensom följderna

därav, samt härigenom uppkommet inkomstbortfall av den innebörd

den nationella lagstiftningen angiver.

Artikel 48.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) alla kvinnor inom föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande

minst 50 procent av samtliga arbetstagare samt, såvitt avser

hälso- och sjukvårdsförmåner vid havandeskap och barnsbörd, även

hustrur till män tillhörande dessa kategorier; eller

b) alla kvinnar inom föreskrivna kategorier av den förvärvsarbetande

befolkningen, utgörande minst 20 procent av alla i landet bosatta samt,

såvitt avser hälso- och sjukvårdsförmåner vid havandeskap och barnsbörd,

även hustrur till män tillhörande dessa kategorier; eller,

c) när en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, alla kvinnor

inom föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent

av alla anställda inom industriföretag, som sysselsätta minst 20

personer samt, såvitt avser hälso- och sjukvårdsförmåner vid havandeskap

och barnsbörd, även hustrur till män tillhörande dessa kategorier.

Artikel 49.

1. Med avseende å havandeskap och förlossning samt följderna därav

skall hälso- och sjukvårdsförmånen vid havandeskap och barnsbörd utgöras

av i mom. 2 och 3 av denna artikel angiven hälso- och sjukvård.

2. Hälso- och sjukvården skall omfatta åtminstone

a) vård av läkare eller utbildad barnmorska såväl före som vid förlossningen

ävensom eftervård; samt

b) vård å sjukhus, om så erfordras.

3. Den i mom. 2 av denna artikel angivna hälso- och sjukvården skall

syfta till att vidmakthålla, återställa eller förbättra skyddad kvinnas hälsa

samt förmåga att arbeta och tillgodose sina personliga behov.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

4. De myndigheter eller institutioner, som äro ansvariga för tillhandahållande

av hälso- och sjukvårdsförmåner vid havandeskap och barnsbörd, skola

på lämpligt sätt söka förmå skyddade kvinnor att utnyttja de allmänna hälso-

och sjukvårdsanordningar, som ställas till deras förfogande av offentliga

myndigheter eller av andra av sådana myndigheter erkända organ.

Artikel 50.

Vid inkomstbortfall, föranlett av havandeskap och barnsbörd ävensom

följderna därav, skall förmånen utgöras av en periodisk utbetalning beräknad

i enlighet med bestämmelserna i artikel 65 eller artikel 66. Beloppet av

sådan utbetalning må variera under betalningsperioden, såframt genomsnittsbeloppet

fyller i nämnda artiklar uppställda krav.

Artikel 51.

I artiklarna 49 och 50 angivna förmåner skola i här avsett riskfall tillförsäkras

minst varje kvinna inom de skyddade kategorierna, vilken kan tillgodoräkna

en kvalifikationsperiod, som må anses erforderlig till förekommande

av missbruk; den i artikel 49 angivna förmånen skall jämväl tillförsäkras

hustru till man tillhörande de skyddade kategorierna, under förutsättning

att mannen kan räkna sig till godo en sådan kvalifikationsperiod.

Artikel 52.

I artiklarna 49 och 50 angivna förmåner skola utgå under hela den tid

riskfallet omfattar, dock att den periodiska utbetalningen må begränsas till

12 veckor, där icke en längre frånvaro från arbetet är påkallad eller medgiven

i den nationella lagstiftningen, i vilket fall utbetalningen icke må avse

kortare period.

Del IX. Förmåner vid invaliditet.

Artikel 53.

Varje medlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft, skall tillförsäkra

av skyddet omfattade personer förmåner vid invaliditet i enlighet

med följande artiklar av denna del.

Artikel 54.

Här avsett riskfall skall gälla oförmåga till förvärvsarbete i viss föreskriven

utsträckning, när det kan antagas, att nämnda oförmåga kommer att

vara bestående eller kvarstår efter upphörandet av kontantförmånerna vid

sjukdom.

Artikel 55.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent

av samtliga; eller

b) föreskrivna kategorier av den förvärvsarbetande befolkningen, utgörande

minst 20 procent av alla i landet bosatta; eller

c) alla i landet bosatta, vilkas tillgångar så länge följderna av det

inträffade riskfallet bestå icke överstiga viss gräns, i enlighet med vad

i artikel 67 föreskrives; eller

d) när en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, föreskrivna

kategorier av arbetstagare, utgörande minst 50 procent av alla anställda

inom industriföretag, som sysselsätta minst 20 personer.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 73.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 56.

Förmånen skall utgöras av periodiska utbetalningar, beräknade

a) i enlighet med bestämmelserna i artikel 65 eller artikel 66, när

skyddet omfattar endast vissa kategorier av arbetstagare eller av den

förvärvsarbetande befolkningen;

b) i enlighet med bestämmelserna i artikel 67, när skyddet omfattar

alla i landet bosatta, vilkas tillgångar under den tid riskfallet omfattar

icke överstiga föreskrivna gränser.

Artikel 57.

1. I artikel 56 angiven förmån skall i här avsett riskfall tillförsäkras

åtminstone

a) skyddad person, som före riskfallet i enlighet med föreskrivna

regler kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod, omfattande antingen

15 års avgiftsbetalningar eller anställning eller ock 10 års vistelse i

landet; eller,

b) när skyddet i princip omfattar alla förvärvsarbetande, skyddad

person, som kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod av tre års avgiftsbetalningar

och beträffande vilken under hans arbetsföra ålder erlagts

föreskrivet genomsnittligt antal årsavgifter.

2. När förmån, som avses i mom. 1, är beroende av en minimiperiod av

avgiftsbetalningar eller anställning, skall en reducerad förmån tillförsäkras

åtminstone

a) skyddad person, som före riskfallet i enlighet med föreskrivna

regler kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod av fem års avgiftsbetalningar

eller anställning; eller,

b) när skyddet i princip omfattar alla förvärvsarbetande, skyddad

person, som kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod av tre års avgiftsbetalningar

och beträffande vilken under hans arbetsföra ålder erlagts

halva det genomsnittliga antal årsavgifter, som avses i mom. 1 b)

av denna artikel.

3. Bestämmelserna i mom. 1 av denna artikel skola anses vara uppfyllda,

när en förmån, som beräknats i enlighet med del XI men efter ett procenttal

10 enheter lägre än det tal, vilket i den vid nämnda del fogade tabellen

angives för vederbörande standardförmånstagare, tillförsäkras åtminstone

varje skyddad person, som i enlighet med föreskrivna regler kan tillgodoräkna

fem års avgiftsbetalningar, anställning eller vistelse i landet.

4. Det procenttal, som angives i den vid del XI fogade tabellen, må proportionellt

nedsättas, när kvalifilcationsperioden för den pension, som motsvarar

det reducerade procenttalet, omfattar mer än fem men mindre än

15 år av avgiftsbetalningar eller anställning; en avkortad förmån skall utgivas

enligt mom. 2 av denna artikel.

Artikel 58.

De i artiklarna 56 och 57 angivna förmånerna skola utgivas under hela

den tid riskfallet omfattar eller till dess de ersättas med förmåner vid ålderdom.

Del X. Förmåner till efterlevande.

Artikel 59.

Varje medlem, för vilken denna del av konventionen är i kraft, skall tillförsäkra

av skyddet omfattade personer förmåner vid familjeförsörjarens

frånfälle i enlighet med följande artiklar av denna del.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 60.

1. Här avsett riskfall skall avse änkas eller barns förlust av försörjningen

till följd av familjeförsörjarens frånfälle; i fråga om änka må dock

ratten till förmån göras beroende av att enligt den nationella lagstiftningen

presumtion för oförmåga till självförsörjning kan anses föreligga.

2. Den nationella lagstiftningen må föreskriva, att med utgivande av förmånerna

ma anstå, därest den därtill eljest berättigade utövar visst förvärvsarbete,

eller att förmånerna, därest dessa grunda sig på erlagda avgifter, må

nedsättas, om förmånstagarens arbetsinkomst överstiger ett föreskrivet belopp,

ävensom att förmånerna, därest de icke grunda sig på erlagda avgifter,

må nedsättas, om förmånstagarens arbetsinkomst eller övriga tillgångar eller

bådadera sammanlagt överstiga ett föreskrivet belopp.

Artikel 61.

Den skyddade personkretsen skall omfatta

a) hustru och barn till familjeförsörjare inom föreskrivna kategorier

av arbetstagare, utgörande minst 50 procent av samtliga; eller

b) hustru och barn till familjeförsörjare inom föreskrivna kategorier

av den förvärvsarbetande befolkningen, utgörande minst 20 procent

av alla i landet bosatta; eller

c) alla i landet bosatta änkor och barn, vilka förlorat sin försörjare

och vilkas tillgångar under den tid riskfallet omfattar icke överstiga

viss gräns, i enlighet med vad i artikel 67 föreskrives; eller,

d) när en jämlikt artikel 3 avgiven förklaring är i kraft, hustru och

barn till försörjare inom föreskrivna kategorier av arbetstagare, utgörande

minst 50 procent av alla anställda inom industriföretag, som sysselsätta

minst 20 personer.

Artikel 62.

Förmånen skall utgöras av periodiska utbetalningar, beräknade

a) i enlighet med bestämmelserna i artikel 65 eller artikel 66, när

skyddet omfattar endast vissa kategorier av arbetstagare eller av den

förvärvsarbetande befolkningen;

b) i enlighet med bestämmelserna i artikel 67, när skyddet omfattar

alla i landet bosatta, vilkas tillgångar under den tid riskfallet omfattar

icke överstiga föreskrivna gränser.

Artikel 63.

1. I artikel 62 angiven förmån skall i här avsett riskfall tillförsäkras åtminstone
a)

skyddad person, vilkens försörjare i enlighet med föreskrivna regler

kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod, omfattande antingen 15

års avgiftsbetalningar eller anställning eller ock 10 års vistelse i landet;

eller,

b) när skyddet i princip omfattar hustru och barn till alla förvärvsarbetande,

skyddad person, vilkens försörjare kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod

av tre års avgiftsbetalningar, under förutsättning att för

denne försörj ares räkning under hans arbetsföra ålder erlagts föreskrivet

genomsnittligt antal årsavgifter.

2. När förmån, som avses i mom. 1, är beroende av en minimiperiod av

avgiftsbetalningar eller anställning, skall en reducerad förmån tillförsäkras

åtminstone

a) skyddad person, vilkens försörjare i enlighet med föreskrivna reg
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

ler kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod av fem års avgiftsbetalningar

eller anställning; eller,

b) när skyddet i princip omfattar hustru och barn till alla förvärvsarbetande,

skyddad person, vilkens försörj are kan tillgodoräkna en kvalifikationsperiod

av tre års avgiftsbetalningar, under förutsättning att

för denne försörjares räkning under hans arbetsföra ålder erlagts halva

det genomsnittliga antal årsavgifter, som avses i mom. 1 b) av denna

artikel.

3. Bestämmelserna i inom. 1 av denna artikel skola anses vara uppfyllda,

när en förmån, som beräknats i enlighet med del XI men efter ett procenttal

10 enheter lägre än det tal, vilket i den vid nämnda del fogade tabellen

angives för vederbörande standardförmånstagare, tillförsäkras åtminstone

varje skyddad person, vilkens försörjare i enlighet med föreskrivna regler

fullgjort fem års avgiftsbetalningar, anställning eller vistelse i landet.

4. Det procenttal, som angives i den vid del XI fogade tabellen, må proportionellt

nedsättas, när kvalifikationsperioden för den förmån, som motsvarar

det reducerade procenttalet, omfattar mer än fem men mindre än

15 år av avgiftsbetalningar eller anställning; en avkortad förmån skall utgå

enligt mom. 2 av denna artikel.

5. För att barnlös änka, som presumeras vara oförmögen att själv försörja

sig, skall äga rätt till förmåner vid familjeförsörjarens frånfälle, må

krävas att äktenskapet bestått viss minimitid.

Artikel 64.

De i artiklarna 62 och 63 angivna förmånerna skola utgå under hela den

tid riskfallet omfattar.

Del XI. Normer för beräkning av de periodiska utbetalningarna.

Artikel 65.

1. Vid periodisk utbetalning, varå denna artikel äger tillämpning, skall

förmånens belopp, ökat med beloppet av familjebidrag, som må utgå under

den tid riskfallet omfattar vara sådant, att det för i bifogade tabell angiven

standardförmånstagare vid riskfallet ifråga utgör minst i tabellen angiven

procent av summan av förmånstagarens eller hans familjeförsörjares tidigare

inkomster och familjebidragen till en skyddad person med samma

försörjningsplikt som standardförmånstagaren.

2. Förmånstagarens eller hans försörj ares tidigare inkomster skola beräknas

enligt föreskrivna regler; när de skyddade personerna eller deras

försörj are äro uppdelade i inkomstklasser, må deras tidigare inkomster beräknas

efter grundlönerna inom de inkomstklasser, vilka de tillhörde.

3. För förmånsbeloppet liksom för de inkomster, vilka ligga till grund för

beräkningen av förmånen, må fastställas ett högsta belopp under förutsättning

att detta bestämmes på sådant sätt, att föreskrifterna i inom. 1 av denna

artikel uppfyllas, när förmånstagarens eller hans försörjares tidigare inkomster

icke överstiga en yrkesutbildad manlig kroppsarbetares lön.

4. Förmånstagarens eller hans försörj ares tidigare inkomster, en yrkesutbildad

manlig kroppsarbetares lön, förmånen och familjebidragen skola

samtliga beräknas i förhållande till samma tidsenhet.

5. Vad beträffar övriga förmånstagare skall förmånen stå i skäligt förhållande

till standardförmånstagarens förmån.

6. I denna artikel avses med yrkesutbildad manlig kroppsarbetare

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

a) hopsättare eller svarvare inom industri för tillverkning av andra

maskiner än elektriska sådana; eller

b) person, som kan anses typisk för yrkesutbildad arbetskraft, utvald

i enlighet med föreskrifterna i mom. 7; eller

c) person, vilkens inkomst är lika med eller överstiger den inkomst

som uppnås av 75 procent av alla skyddade personer, skolande inkomsterna

beräknas för ett år eller kortare tid, i enlighet med vad därom må

föreskrivas; eller ock

d) person, vilkens inkomster äro lika med 125 procent av genomsnittsinkomsterna

för samtliga skyddade.

7. Såsom typisk för yrkesutbildad arbetskraft enligt mom. 6 b) skall anses

person, som tillhör den undergrupp, vilken med hänsyn till antalet av

ifrågavarande riskskydd omfattade manliga förvärvsarbetande eller med

hänsyn till antalet försörjare för skyddade personer, utgör den största gruppen

inom den huvudgrupp, som i sig innesluter det största antalet dylika

förvärvsarbetande eller försörjare; vid bedömandet härav skall begagnas den

av Förenta Nationernas ekonomiska och sociala råd vid dess sjunde sammanträde

den 27 augusti 1948 antagna, såsom bilaga till denna konvention

fogade internationella standardindelningen av all ekonomisk verksamhet efter

verksamhetens art med de ändringar, som senare må komma att vidtagas

i nämnda indelning.

8. Om förmånens storlek växlar inom olika områden, må den yrkesutbildade

manliga kroppsarbetaren för varje område utväljas i enlighet med

mom. 6 och 7 av denna artikel.

9. Yrkesutbildad manlig kroppsarbetares lön skall bestämmas på grundval

av den för normal arbetstid gällande lönen — såsom denna fastställts genom

kollektivavtal eller, i förekommande fall, genom eller i kraft av nationell

lagstiftning eller genom sedvana — inklusive dyrtidstillägg, om sådana

utgå; i de fall då den sålunda bestämda lönen varierar mellan olika

områden, men mom. 8 av denna artikel icke tillämpas, skall medianlönen

användas.

10. Beloppen av löpande periodiska utbetalningar avseende ålderdom, yrkesskada

(utom i fall av övergående arbetsoförmåga), invaliditet samt försörjarens

död, skola göras till föremål för översyn i anslutning till väsentliga

ändringar i den allmänna inkomstnivån, då sådana föranledas av väsentliga

ändringar i levnadskostnaderna.

Artikel 66.

1. Vid periodisk utbetalning, varå denna artikel äger tillämpning, skall

förmånens belopp, ökat med beloppet av familjebidrag, som må utgå under

den tid riskfallet omfattar vara sådant, att det för i bifogade tabell angiven

standardförmånstagare vid riskfallet i fråga utgör minst i tabellen angiven

procent av summan av en vanlig vuxen manlig arbetares lön och familjebidragen

till en skyddad person med samma försörjningsplikt som standardförmånstagaren.

2. En vanlig vuxen manlig arbetares lön, förmånen och familjebidragen

skola samtliga beräknas i förhållande till samma tidsenhet.

3. Vad beträffar övriga förmånstagare skall förmånen stå i skäligt förhållande

till standardförmånstagarens förmån.

4. I denna artikel avses med vanlig vuxen manlig arbetare

a) person, som kan anses typisk för icke yrkesutbildad arbetskraft

inom industri för tillverkning av andra maskiner än elektriska sådana;

eller

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

b) person, som kan anses typisk för icke yrlcesutbildad arbetskraft,

utvald i enlighet med föreskrifterna i inom. 5.

5. Såsom typisk för icke yrkesutbildad arbetskraft enligt mom. 4 b) skall

anses person, som tillhör den undergrupp, vilken med hänsyn till antalet av

ifrågavarande riskskydd omfattade manliga förvärvsarbetande eller med

hänsyn till antalet försörj are för skyddade personer, utgör den största gruppen

inom den huvudgrupp, som i sig innesluter det största antalet dylika

förvärvsarbetande eller försörj are; vid bedömandet härav skall begagnas den

av Förenta Nationernas ekonomiska och sociala råd vid dess sjunde sammanträde

den 27 augusti 1948 antagna, såsom bilaga till denna konvention

fogade internationella standardindelningen av all ekonomisk verksamhet

efter verksamhetens art med de ändringar, som senare må komma att vidtagas

i nämnda indelning.

6. Om förmånens storlek växlar inom olika områden, må den vanliga

vuxna manliga arbetaren för varje område utväljas i enlighet med mom. 4

och 5 av denna artikel.

7. Den vanliga vuxna manliga arbetarens lön skall bestämmas på grundval

av den för normal arbetstid gällande lönen — såsom denna fastställts

genom kollektivavtal eller, i förekommande fall, genom eller i kraft av

nationell lagstiftning eller genom sedvana — inklusive dyrtidstillägg, om

sådana utgå; i de fall då den sålunda bestämda lönen varierar mellan olika

områden, men mom. 6 av denna artikel icke tillämpas, skall medianlönen

användas.

8. Beloppen av löpande periodiska utbetalningar avseende ålderdom,

yrkesskada (utom i fall av övergående arbetsoförmåga), invaliditet samt

försörj arens död, skola göras till föremål för översyn i anslutning till väsentliga

ändringar i den allmänna inkomstnivån, då sådana föranledas av

väsentliga ändringar i levnadskostnaderna.

Artikel 67.

Vid periodisk utbetalning, varå denna artikel äger tillämpning.

a) skall förmånens belopp bestämmas efter en föreskriven skala eller

en av vederbörande offentliga myndighet i enlighet med föreskrivna

regler fastställd skala;

b) må sådant belopp nedsättas endast i den mån förmånstagarens

familjs övriga tillgångar överstiga föreskrivna väsentliga belopp eller

av vederbörande offentliga myndighet i enlighet med föreskrivna regler

fastställda väsentliga belopp;

c) skall det sammanlagda beloppet av förmåner och samtliga övriga

tillgångar — efter avdrag av under b) nämnda väsentliga belopp —

vara tillräckligt för att tillförsäkra förmånstagarens familj sunda och

drägliga levnadsförhållanden och må icke understiga det förmånsbelopp,

som beräknats i enlighet med artikel 66;

d) skola bestämmelserna i punkt c) anses vara uppfyllda, om det

sammanlagda beloppet av enligt vederbörande del av denna konvention

utgivna förmåner med minst 30 procent överstiger det sammanlagda

förmånsbelopp, som skulle ernås genom tillämpning av bestämmelserna

i artikel 66 samt bestämmelserna i

i) artikel 15 b) i fråga om del III;

ii) artikel 27 b) i fråga om del V;

iii) artikel 55 b) i fråga om del IX;

iv) artikel 61 b) i fråga om del X.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

71

Tabell till del XI. Periodiska utbetalningar till standardförmånstagare.

Del

Riskfall

Standardförmånstagare

Procent-

sats

''

III

Sjukdom

Man med hustru och två barn

45

IV

Arbetslöshet

Man med hustru och två barn

45

V

Ålderdom

Man med hustru i pensionsåldern

40

VI

Yrkesskada:

Arbetsoförmåga

Man med hustru och två barn

50

Invaliditet

Man med hustru och två barn

50

Efterlevande

Änka med två barn

40

VIII

Havandeskap och

barnsbörd

Kvinna

45

IX

Invaliditet

Man med hustru och två barn

40

x

Efterlevande

Änka med två barn

40

Del XII. Likabehandling av i landet bosatta utländska medborgare.

Artikel 68.

1. I landet bosatta utländska medborgare skola äga samma rättigheter som

landets egna där bosatta medborgare, dock att särskilda regler rörande utländska

medborgare och landets egna medborgare, födda utom medlemsstatens

territorium, må föreskrivas, .såvitt fråga är om förmåner eller delar

därav, som helt eller till övervägande del utgå av allmänna medel, eller såvitt

fråga är om system av övergångskaraktär.

2. Inom sociala trygghetssystem, som grunda sig på erlagda avgifter och

omfatta arbetstagare, skola de skyddade personer, som äro medborgare i

annan medlemsstat, vilken godtagit de ur vederbörande del av konventionen

härflytande förpliktelserna, med avseende å nämnda del äga samma

rättigheter som medlemsstatens egna medborgare, dock att tillämpningen av

detta mom. må göras beroende av förekomsten av ett bilateralt eller multilateralt

avtal om ömsesidighet.

Del XIII. Gemensamma bestämmelser.

Artikel 69.

Förmån, vartill skyddad person eljest vore berättigad i enlighet med någon

av delarna II—X av denna konvention, må innehållas i den utsträckning

som må varda stadgad,

a) så länge vederbörande icke befinner sig inom medlemsstatens territorium;
b)

så länge vederbörande försörjes av allmänna medel eller på social

trygghetsinstitutions bekostnad, dock att om förmånen överstiger

underhållskostnaden, skillnaden må utgå till dem som för sin försörjning

äro beroende av förmånstagaren;

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

c) så länge vederbörande åtnjuter annan kontant social trygghetsförmån

än familjebidrag, samt under tid, för vilken han hålles skadeslös

för riskfallet av tredje part, under förutsättning att den sålunda

innehållna delen icke överstiger sistnämnda förmån eller från tredje

part utgående skadestånd;

d) då vederbörande sökt erhålla förmån under falska förutsättningar;
e)

då riskfallet framkallats av ett av vederbörande begånget brott;

f) då riskfallet framkallats av en av vederbörande avsiktligt begången

förseelse;

g) när så kan anses skäligt i fall då vederbörande underlåter att

utnyttja till hans förfogande stående hälso- och sjukvårds- eller arbetsvårdsanordningar

eller icke iakttager för styrkande av riskfallets inträffande

eller fortvaro eller för förmånstagarens uppförande föreskrivna

regler;

h) i fråga om förmån vid arbetslöshet, då vederbörande underlåtit att

utnyttja till hans förfogande stående arbetsförmedlingsinstitutioner;

i) i fråga om förmån vid arbetslöshet, då vederbörande förlorat sin

anställning som en omedelbar följd av arbetsnedläggelse i samband med

arbetstvist eller frivilligt lämnat anställningen utan giltigt skäl; samt

j) i fråga om efterlevandepension, så länge änkan sammanlever med

en man såsom dennes hustru.

Artikel 70.

1. Envar som gör anspråk på social trygghetsförmån skall äga anföra besvär

över avslag å framställning därom samt klagan rörande dess beskaffenhet

eller storlek.

2. När vid tillämpningen av förevarande konvention ett inför den lagstiftande

församlingen ansvarigt regeringsdepartement handhaver administrationen

av hälso- och sjukvård må i mom. 1 avsedd besvärsrätt ersättas

med en rätt att få klagan rörande vägrad hälso- och sjukvård eller beskaffenheten

av meddelad vård prövad av vederbörande myndighet.

3. Då ansökan om förmån avgöres av en för behandling av socialförsäkringsfrågor

särskilt inrättad domstol, i vilken de skyddade personerna äro

representerade, är besvärsrätt icke erforderlig.

Artikel 71.

1. Kostnaderna för förmåner, som utgå vid tillämpning av denna konvention,

ävensom förvaltningskostnader skola bestridas kollektivt genom försäkringsavgifter

eller beskattning eller bådadera, dock att därigenom icke

alltför tunga bördor må påläggas ekonomiskt svaga befolkningsskikt, varjämte

hänsyn bör tagas till medlemsstatens och de skyddade personkategoriernas

ekonomiska läge.

2. Det sammanlagda beloppet av de försäkringsavgifter, som bestridas av

skyddade arbetstagare, må icke överstiga 50 procent av vad som åtgår för

skyddet av arbetstagarna samt deras hustrur och barn. För att bestämma

om detta villkor är uppfyllt må alla av medlemsstaten enligt denna konvention

tillhandahållna förmåner sammanräknas med undantag för familjebidrag

samt förmåner vid yrkesskada därest de sistnämnda utgöra en särskild

social trygghetsgren.

3. Medlemsstaten skall ikläda sig ansvaret för vederbörligt tillhandahållande

av de förmåner, som skola utgå enligt denna konvention och vidtaga

alla nödiga åtgärder i sådant syfte; där så lämpligen kan ske har medlemsstaten

att tillse, att erforderliga försäkringstekniska undersökningar och

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

73

beräkningar rörande finansiell balans företagas med vissa bestämda mellanrum

och i varje fall före varje ändring av förmånerna, försäkringsavgifternas

storlek eller skatter för täckande av ifrågavarande riskskydd.

Artikel 72.

1. Då administrationen icke handhaves av institution under kontroll av

offentlig myndighet eller av ett inför den lagstiftande församlingen ansvarigt

regeringsdepartement, skola representanter för de skyddade personerna

medverka vid administrationen eller knytas till densamma i egenskap av

rådgivare under föreskrivna villkor; den nationella lagstiftningen må även

innehålla bestämmelser om representation för arbetsgivare och för offentliga

myndigheter.

2. Medlemsstaten skall ikläda sig det allmänna ansvaret för behörig administration

av de institutioner och inrättningar, som handhava tillämpningen

av denna konvention.

Del XIV. Diverse bestämmelser.

Artikel 73.

Förevarande konvention skall icke äga tillämpning å

a) riskfall, som inträffat före ikraftträdandet för medlemmen i fråga

av vederbörande del av konventionen;

b) förmåner vid riskfall, som inträffat före ikraftträdandet för medlemmen

i fråga av vederbörande del av konventionen, i den mån rätten

till sådana förmåner hänför sig till tid före nämnda ikraftträdande.

Artikel 74.

Denna konvention skall icke anses innebära revision av någon nu gällande

konvention.

Artikel 75.

Därest konvention, som senare må komma att antagas av konferensen

rörande något eller några av de i förevarande konvention behandlade ämnen,

så stadgar, skola sådana bestämmelser i förevarande konvention, vilka i den

nya konventionen särskilt angivas, upphöra att gälla för medlem, som ratificerat

den nya konventionen, från och med den dag, då sistnämnda konvention

träder i kraft för medlemmen.

Artikel 76.

1. Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall i sin år sredogörelse

angående tillämpningen av konventionen enligt artikel 22 av Internationella

arbetsorganisationens stadga lämna

a) fullständiga upplysningar angående den lagstiftning, enligt vilken

konventionens bestämmelser genomföras; samt

b) bevis (vilka till formen så nära som möjligt ansluta sig till av

Internationella arbetsbyråns styrelse framlagda förslag avseende större

likformighet) rörande uppfyllandet av de statistiska krav, som angivas

i

i) artiklarna 9 a), b), c) eller d); 15 a), b), eller d); 21 a) eller

c) ; 27 a), b) eller d); 33 a) eller b); 41 a), b) eller d); 48 a), b)

eller c); 55 a), b) eller d); 61 a), b) eller d), såvitt avser antalet

skyddade personer;

ii) artiklarna 44, 65, 66 eller 67, såvitt avser förmånernas belopp;

iii) artikel 18 mom. 2 a), såvitt avser varaktigheten av kontantförmån;
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

iv) artikel 24 inom. 2, såvitt avser varaktigheten av förmån vid

arbetslöshet; samt

v) artikel 71 mom. 2, såvitt avser den andel av de medel, som utgöras

av försäkringsavgifter från skyddade arbetstagare.

2. Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall tid efter annan,

enligt vad styrelsen därom må komma att bestämma, till Internationella arbetsbyråns

generaldirektör avgiva redogörelse för lagstiftning och praxis med

avseende å de av delarna II—X i konventionen, vilka icke redan angivits i

medlemmens ratifikationshandling eller i underrättelse, som avses i artikel 4.

Artikel 77.

1. Denna konvention äger icke tillämpning å sjömän och utövare av havsfiske;

bestämmelserna rörande skydd av sjömän och utiövare av havsfiske

ha antagits av Internationella arbetskonferensen i konventionen angående

social trygghet för sjömän, 1946, och i konventionen angående pensionering

av sjömän 1946.

2. Medlem må utesluta sjömän och utövare av havsfiske från antalet anställda,

från antalet av den förvärvsarbetande befolkningen eller från antalet

i landet bosatta vid beräkningen av procenttalet anställda eller i landet

bosatta, som skyddas i enlighet med de av delarna II—X, som omfattas av

medlemmens ratificering.

Del XV. Slutartiklar.

Artikel 78.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 79.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 80.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirektör

i enlighet med mom. 2 av artikel 35 av Internationella arbetsorganisationens

stadga, skola angiva

a) de områden, med avseende å vilka vederbörande medlem förbinder

sig att utan ändringar tillämpa bestämmelserna i konventionen eller

i vissa delar av densamma;

b) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbinder sig att

tillämpa bestämmelserna i konventionen eller i vissa delar av densamma

med vissa jämkningar samt innebörden av dessa jämkningar;

c) de områden, med avseende å vilka konventionen icke skall tilllämpas

samt skälen härför;

d) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbehåller sig att

efter ytterligare överväganden framdeles fatta beslut.

2. De i mom. 1 a) och b) av denna artikel omnämnda förbindelserna skola

anses såsom en integrerande del av ratifikationen och, medföra med densamma

identiska verkningar.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

75

3. Medlem må genom förnyad förklaring helt eller delvis återkalla förbehåll,

som inrymts i hans ursprungliga förklaring enligt inom. 1 b), c) eller

d) av denna artikel.

4. Medlem må, under den tidrymd, då förevarande konvention enligt bestämmelserna

i artikel 82 kan uppsägas, tillställa generaldirektören ny förklaring,

som i varje annat avseeende ändrar lydelsen av tidigare avgiven

förklaring och klargör läget med hänsyn till de avsedda områdena.

Artikel 81.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirektör

i enlighet med mom. 4 eller 5 av artikel 35 av Internationella arbetsorganisationens

stadga, skola angiva huruvida bestämmelserna i konventionen

eller i vissa delar av densamma, vilka omfattas av förklaringen skola

tillämpas inom vederbörande område utan ändring eller med vissa jämkningar;

därest i förklaringen angives, att bestämmelserna i konventionen

eller i vissa delar av densamma skola tillämpas med vissa jämkningar, skall

förklaringen innehålla närmare upgifter rörande dessa.

2. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må

genom senare förklaring helt eller delvis avstå från rätten att åberopa varje

i en tidigare förklaring angiven jämkning.

3. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må,

under den tidrymd, då denna konvention enligt bestämmelserna i artikel 82

kan uppsägas, tillställa Internationella arbetsbyråns generaldirektör förklaring,

som i varje annat avseende ändrar- lydelsen av tidigare avgiven förklaring

och klargör läget med hänsyn till ifrågavarande konventions tillämpning.

Artikel 82.

1. Medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

Irån den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga konventionen

eller en eller flera av delarna II—X av densamma genom skrivelse, som

delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör för registrering. Uppsägningen

träder icke i kraft förrän ett år efter det den registrerats.

2. Medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter

utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av

den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen eller en eller flera av delarna

II—X av densamma vid utgången av varje följande tioårsperiod.

Artikel 83.

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga

medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av

alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som delgivits honom av

organisationens medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen

av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,

har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen

träder i kraft.

Artikel 84.

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt

artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas generalsekreterare

fullständiga upplysningar om varje ratifikation, förklaring

och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna i

föregående artiklar.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

Artikel 85.

Närhelst Internationella arbetsbyråns styrelse finner det erforderligt, skall

styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens

en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under övervägande,

huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning uppföra

frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 86.

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,

helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft ipso jure medföra omedelbar uppsägning

av förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 82 här ovan

stadgas;

b) skall från dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,

förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll

för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den

nya, reviderade konventionen.

Artikel 87.

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika

vitsord.

Bilaga.

Internationell standardindelning av all ekonomisk verksamhet efter verksamhetens

art.

Förteckning över huvudgrupper och undergrupper.

Huvudgrupp 0.

Öl.

02.

03.

04.

Jordbruk med binäringar:

Jordbruk och boskapsskötsel.

Skogsbruk.

Jakt.

Fiske.

Huvudgrupp

11.

12.

13.

14.

19.

I. Gruvbrytning:

Kolbrytning.

Malmbrytning.

Utvinning av råoljor och naturgas.

Stenbrytning, ler- och sandtäkt.

Utvinning av icke metallförande mineral, som icke

redovisats annorstädes.

Huvudgrupperna 2—3.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

Industri och hantverk:

Livsmedelsindustri (utom tillverkning av dryckesvaror).

Dryckesvaruindustri.

Tobaksindustri.

Textilindustri.

Sko- och beklädnadsindustri.

Trä- och korkindustri (utom möbelindustri).

Möbel- och inredningsindustri.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

Huvudgrupp 4.

40.

Huvudgrupp 5.

51.

52.

Huvudgrupp 6.

61.

62.

63.

64.

Huvudgrupp 7.

71.

72.

73.

Huvudgrupp 8.

81.

82.

83.

84.

Huvudgrupp 9.

90.

Pappers- och pappersvaruindustri.

Grafisk och därmed besläktad industri.

Läder- och lädervaruindustri (utom skoindustri).

Gummivaruindustri.

Kemisk-teknisk industri.

Framställning av olje- och kolprodukter.

Jord- och stenindustri (utom produkter av olja och

kol).

Järn- och stålverk samt andra metallverk.

Metallmanufaktur (utom maskiner och transportmateriel).

Tillverkning av maskiner (utom elektriska maskiner).

Elektroteknisk industri.

Tillverkning av transportmateriel.

Övrig industri.

Byggnads- och anläggningsverksamhet:

Byggnads- och anläggningsverksamhet.

Elektricitets-, gas-, vattenlednings- och renhållningsverk:
Elektricitets-,

gasverk o. d.

Vattenlednings- och renhållningsverk.

Handel:

Parti- och detaljhandel.

Bankväsen.

Försäkringsverksamhet.

Fastighetsförvaltning.

Samfärdsel m. ,m.:

Transportverksamhet.

Lager- och magasinsrörelse.

Post, telegraf, telefon och radio.

Tjänster:

Administrativa tjänster.

Andra samhälleliga tjänster, kommersiell uppdragsverksamhet

in. m.

Rekreations- och nöjesverksamhet.

Personliga tjänster.

Ospecificerad verksamhet:

Ospecificerad verksamhet.

Bilaga D.

Konvention (nr 103) angående skydd vid havandeskap och barnsbörd

(reviderad 1952).

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 4 juni 1952 till sitt trettiofemte sammanträde
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 73 (Bilagor).

och beslutat antaga vissa förslag angående skydd vid havandeskap och

barnsbörd, vilken fråga utgör den sjunde punkten på sammanträdets

dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell

konvention,

antager denna den tjugoåttonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtiotvå

följande konvention, som skall benämnas »konvention angående skydd

vid havandeskap och barnsbörd (reviderad), 1952» [Maternity Protection

Convention (Revised), 1952].

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å kvinnor, anställda i industriföretag,

i icke-industriellt arbete samt i jordbruksarbete, ävensom å kvinnor, vilka

utföra förvärvsarbete i hemmet.

2. Vid tillämpningen av denna konvention skall med uttrycket »industriföretag»

förstås offentliga och enskilda företag ävensom alla grenar av sådana

företag; i uttrycket innefattas särskilt:

a) gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av mineral;
b)

företag, inom vilka varor tillverkas, förändras, rengöras, repareras,

utsmyckas, färdigställas, beredas till försäljning, nedskrotas eller förstöras

eller inom vilka råämnen förarbetas, däri inbegripet företag för

skeppsbyggeri, samt alstrande, transformering och överförande av elektrisk

eller annan drivkraft;

c) företag för byggnads- och anläggningsarbete, däri inbegripet nybyggnads-,

reparations-, underhålls-, ändrings- eller rivningsarbete;

d) företag för transport av passagerare eller gods å lands- eller järnväg,

till sjöss, å inre vattenväg, eller i luften, däri inbegripet handhavande

av gods vid dockor, kajer, varv, magasin och flygplatser.

3. Vid tillämpningen av denna konvention skall såsom »icke-industriellt

arbete» anses allt arbete, som utföres vid eller i samband med nedan nämnda

företag eller tjänster, såväl offentliga som enskilda:

a) affärsföretag;

b) post samt telefon-, telegraf- och radioförvaltning;

c) företag och förvaltningsorgan, inom vilka de anställda huvudsakligen

äro sysselsatta med kontorsarbete;

d) tidningsföretag;

e) hotell, pensionat, restauranger, klubbar, kaféer och andra näringsställen;
f)

anstalter för behandling och vård av sjuka, invalider, fattiga och

föräldralösa;

g) teatrar och offentliga nöjeslokaler;

h) avlönat husligt arbete i enskilda hushåll;

samt varje annat icke-industriellt arbete, som efter vederbörande myndighets

bestämmande skall vara underkastat konventionens föreskrifter.

4. Vid tillämpningen av denna konvention skall såsom »jordbruksarbete»

anses allt arbete, som utföres inom jordbruksföretag, däri även inbegripna

plantager och industrialiserade storföretag inom jordbruket.

5. Yppas tvekan huruvida förevarande konvention är tillämplig på visst

företag, gren av företag eller sysselsättning, skall frågan avgöras av vederbörande

myndighet efter samråd med berörda representativa arbetsgivar- och

arbetarorganisationer, där sådana finnas.

6. Den nationella lagstiftningen må från tillämpningen av denna konvention

undantaga företag, i vilka endast äro anställda medlemmar av arbetsgivarens

familj, såsom detta begrepp definieras i nämnda lagstiftning.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 (Bilagor).

79

Artikel 2.

Vid tillämpningen av denna konvention skall med uttrycket »kvinna» förstås

envar av kvinnligt kön oavsett ålder, nationalitet, ras eller trosbekännelse,

gift eller ogift; uttrycket »barn» innefattar barn födda inom eller utom

äktenskapet.

Artikel 3.

1. Kvinna, å vilken denna konvention är tillämplig, skall efter företeende

av läkarintyg, som angiver den sannolika tidpunkten för hennes nedkomst,

äga rätt till en tids ledighet på grund av havandeskap och barnsbörd.

2. Sådan ledighet skall avse minst 12 veckor och innefatta en obligatorisk

ledighetsperiod efter nedkomsten.

3. Varaktigheten av den obligatoriska ledighetsperioden efter nedkomsten

skall fastställas i den nationella lagstiftningen, men må densamma icke

i något fall underskrida sex veckor; återstoden av den sammanlagda ledigheten

på grund av havandeskap och barnsbörd må uttagas antingen före den

sannolika dagen för nedkomsten eller efter utgången av den obligatoriska ledighetsperioden

eller delvis före den sannolika dagen för nedkomsten och

delvis efter utgången av den obligatoriska ledighetsperioden, i enlighet med

vad som härom må föreskrivas i den nationella lagstiftningen.

4. Ledigheten före den sannolika dagen för nedkomsten skall utsträckas

att omfatta tidsperioden mellan nämnda dag och den dag, då nedkomsten

verkligen inträffat; den obligatoriska ledighetsperiod, som skall uttagas efter

nedkomsten, må dock icke på grund härav inskränkas.

5. I fall av sjukdom, som enligt läkarintyg härrör av havandeskap, skall

den nationella lagstiftningen föreskxåva ytterligare ledighet före nedkomsten.

Längsta tiden för sådan ledighet må bestämmas av vederbörande myndighet.

6. I fall av sjukdom, som enligt läkarintyg härrör av förlossningen, skall

kvinnan äga rätt till förlängd ledighet efter nedkomsten. Längsta tiden för

sådan ledighet må bestämmas av vederbörande myndighet.

Artikel 4.

1. Under frånvaron från arbetet jämlikt föreskrifterna i artikel 3 skall

kvinnan äga åtnjuta kontant ersättning samt hälso- och sjukvård.

2. Beloppet av den kontanta ersättningen skall i den nationella lagstiftningen

fastställas på sådant sätt, att kvinnan och barnet tillförsäkras skäligt

uppehälle under hygieniskt tillfredsställande förhållanden och vid en godtagbar

levnadsstandard.

3. Hälso- och sjukvården skall innefatta vård av utbildad barnmorska eller

läkare såväl före som vid förlossningen ävensom eftervård samt vård å

sjukhus, om så erfordras. Rätten till fritt val av läkare liksom av sjukvårdsinrättning,

offentlig eller privat, skall lämnas oförkränkt.

4. Kontant ersättning liksom hälso- och sjukvård skola tillhandahållas antingen

inom ramen av en obligatorisk socialförsäkring eller bestridas av allmänna

medel, skolande sagda förmåner under alla omständigheter såsom en

i lag grundad rätt tillkomma alla kvinnor, som uppfylla härutinnan föreskrivna

villkor.

5. Kvinnor, som icke kunna åberopa i lag grundad rätt till förmånerna i

fråga, skola äga åtnjuta skäliga förmåner i form av socialhjälp, efter den inkomstprövning,

som föreskrives för sådan hjälp.

6. Uå kontant ersättning, som utgår jämlikt obligatorisk socialförsäkring,

beräknas på grundval av tidigare inkomst, skall densamma motsvara minst

två tredjedelar av kvinnans tidigare arbetsinkomst, beräknad på sätt i och för

socialförsäkringen föreskrives.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

7. Avgifter, som påföras enligt en obligatorisk socialförsäkring, som lämnar

förmåner vid havandeskap och barnsbörd, och skatter, som utgå på

grundval av utbetalad avlöning i syfte att tillhandahålla sådana förmåner

skola, vare sig de erläggas av både arbetsgivaren och de anställda eller av

arbetsgivaren ensam, inbetalas för samtliga inom vederbörande företag anställda

män och kvinnor utan avseende å kön.

8. I intet fall skall arbetsgivaren individuellt svara för kostnaderna för sådana

förmåner, som utgå till av honom anställda kvinnor.

Artikel 5.

1. Kvinna, som ammar sitt barn, äger att för detta ändamål avbryta sitt

arbete under en eller flera perioder, vilkas längd bestämmes i den nationella

lagstiftningen.

2. Avbrott i arbetet för amning äro att betrakta som arbetstid och skola

ersättas såsom sådan för det fall frågan regleras genom eller i enlighet med

den nationella lagstiftningen; vid reglering genom kollektivavtal skola avtalets

bestämmelser gälla.

Artikel 6.

Kvinna, som är frånvarande från arbetet på grund av havandeskap eller

barnsbörd enligt föreskrifterna i artikel 3, må arbetsgivaren icke uppsäga

under dylik frånvaro ej heller å sådan tidpunkt, att uppsägningstiden utlöper

under frånvaro, som nyss nämnts.

Artikel 7.

1. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, som ratificerar

denna konvention, kan genom en vid ratifikationshandlingen fogad förklaring

från konventionens tillämpningsområde utesluta

a) vissa kategorier av icke industriellt arbete;

b) arbete inom annat jordbruksföretag än plantager;

c) avlönat husligt arbete i enskilda hushåll;

d) kvinnor, som mot avlöning utföra arbete i hemmet;

e) företag för transport av passagerare eller gods till sjöss.

2. Arbete och företag, med avseende å vilka medlemmen önskar tillämpa

mom. 1 av denna artikel, skola angivas i den vid ratifikationen fogade förklaringen.

3. Medlem, som avgivit sådan förklaring, må när som helst helt eller delvis

återkalla densamma, genom förnyad förklaring.

4. Medlem, för vilken en enligt inom. 1 av denna artikel avgiven förklaring

är i kraft, skall årligen i sin rapport rörande tillämpningen av denna

konvention avgiva redogörelse för lagstiftning och praxis i fråga om de arbeten

eller företag, på vilka i kraft av nämnda förklaring mom. 1 av denna

artikel är tillämplig, ävensom den omfattning, i vilken konventionens bestämmelser

genomförts eller avses att genomföras med avseende å sådana

arbeten och företag.

5. Sedan fem år förflutit från tidpunkten för det första ikraftträdandet av

denna konvention, skall Internationella arbetsbyråns styrelse förelägga konferensen

särskild redogörelse rörande tillämpningen av dessa undantag

tillika med de förslag som styrelsen anser lämpliga för vidare åtgärder i

förevarande hänseende.

Artiklarna 8—17.

Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 12—21 av konventionen

(nr 101) angående semester inom jordbruket, dock att då i artiklarna 14

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

inom. 4, 15 mom. 3 och 20 mom. 1 a) av sistnämnda konvention hänvisas

till artikel 16, detta i förevarande konvention motsvaras av i artiklarna 10

mom. 4, 11 mom. 3 och 16 mom. 1 a) upptagna hänvisningar till artikel 12.

Bilaga E.

Rekommendation (nr 95) angående skydd vid havandeskap och barnsbörd.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 4 juni 1952 till sitt trettiofemte sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående skydd vid havandeskap

och barnsbörd, vilken fråga utgör sjunde punkten på sammanträdets

dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

avsedd att komplettera konventionen angående skydd vid havandeskap

och barnsbörd (reviderad), 1952,

antager denna den tjugoåttonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtiotvå

följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående

skydd vid havandeskap och barnsbörd, 1952» (Maternity Protection

Recommendation, 1952).

I. Ledighet vid havandeskap och barnsbörd.

1. 1) Då så befinnes nödvändigt med hänsyn till kvinnans hälsa och eljest

närhelst så är möjligt, bör den i arikel 3, mom. 2 av konventionen angående

skydd vid havandeskap och barnsbörd (reviderad), 1952, stadgade ledigheten

utsträckas till en sammanlagd period av 14 veckor.

2) Övervakande myndighet bör äga att för särskilda fall med stöd av

läkarintyg föreskriva en ytterligare förlängning av den i mom. 4, 5 och 6 av

artikel 3 i konventionen angående skydd vid havandeskap och barnsbörd

(reviderad), 1952, stadgade ledigheten före och efter nedkomsten om och

i den mån en dylik förlängning synes erforderlig för att skydda moderns

och barnets hälsa, samt särskilt i händelse av förhandenvarande eller förutsebara

abnorma förhallanden, sasom missfall och andra komplikationer

före eller efter barnets födelse.

II. Förmåner vid havandeskap och barnsbörd.

2. 1) Såvitt möjligt, bör kontant ersättning som skall utgå jämlikt artikel

4 av konventionen angående havandeskap och barnsbörd (reviderad),

1952, fastställas efter en högre skala än den i konventionen angivna minimistandarden

och uppgå till 100 procent av kvinnans tidigare arbetsinkomst,

beräknad på sätt i och för socialförsäkringen föreskrives.

2) Såvitt möjligt, böra de hälso- och sjukvårdsförmåner, vilka skola

utgå i enlighet med artikel 4 av nämnda konvention, omfatta såväl sluten

som öppen vård av allmänpraktiserande läkare och av specialist, innefattande

jämväl hembesök; tandvård; vård av utbildad barnmorska och annan förlossningsvård

i hemmet eller å sjukhus; sjuksköterskevård i hemmet eller å

6 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 73.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungi. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning; vistelse å sjukhus eller annan

sjukvårdsinrättning; läkemedel, tandproteser o. d. jämte övriga medicinska

eller kirurgiska hjälpmedel; samt vård, som under lämplig medicinsk kontroll

lämnas av andra legitimerade utövare av vård i samband med havandeskap

och barnsbörd.

3) Hälso- och sjukvårdsförmåner böra syfta till att vidmakthålla, återställa

eller förbättra den skyddade kvinnans hälsa samt förmåga att arbeta

och tillgodose sina personliga behov.

4) De institutioner eller myndigheter, som äro ansvariga för tillhandahållandet

av hälso- och sjukvårdsförmånerna, böra på lämpligt sätt söka

förmå kvinnorna att utnyttja de allmänna hälsovårdsanordningar, som ställas

till deras förfogande av offentliga myndigheter eller av andra, av dessa

myndigheter erkända organ.

5) Därutöver må den nationella lagstiftningen kunna uppdraga åt sådan

institution eller myndighet att vidtaga åtgärder till främjande av ifrågavarande

kvinnors och deras barns hälsa.

6) Andra natura- eller kontantförmåner, såsom spädbarnsutrustning

eller bidrag till inköp av sådan, tillhandahållandet av mjölk eller särskilda

bidrag till ammande mödrar etc., böra lämpligen utgå vid sidan av de i punkterna

2) och 3) nämnda förmånerna.

III. Anordningar för ammande mödrar och spädbarn.

3. 1) Då så är möjligt böra amningsraster utsträckas till sammanlagt

minst 1 V2 timme för arbetsdag; ändring i amningsperiodernas antal och

längd bör medgivas, då behovet härav styrkes genom läkarintyg.

2) åtgärder böra vidtagas för inrättandet av lokaler för amning och

spädbarnsvård under dagen, företrädesvis utanför de företag, där kvinnorna

arbeta; såvitt möjligt höra åtgärder vidtagas för att dylika anordningar

skola finansieras eller åtminstone ekonomiskt understödjas av samhället

eller inom ramen för den obligatoriska socialförsäkringen.

3) Utrustningen och den hygieniska standarden av lokaler för amning

och spädbarnsvård under dagen samt dagvårdspersonalens antal och kvalifikationer

böra motsvara de krav, som angivits i vederbörligen fastställda

anvisningar, och böra godkännas och övervakas av vederbörande myndighet.

IY. Skydd mot uppsägning.

4. 1) Såvitt möjligt bör den period före och efter nedkomsten, under

vilken kvinna jämlikt artikel 6 av konventionen angående skydd vid havandeskap

och barnsbörd (reviderad), 1952, icke må av arbetsgivaren avskedas,

utsträckas att gälla från och med den dag, då kvinnan genom företett

läkarintyg underrättat arbetsgivaren om sitt havandeskap, till och med

minst en månad efter utgången av den ledighet i samband med havandeskap

och barnsbörd, som angives i konventionens artikel 3.

2) Bland de skäl som berättiga till entledigande även under den period,

då kvinnan eljest åtnjuter skydd däremot, må nämnas fall av allvarlig

försummelse från den anställda kvinnans sida, inställande av företagets

drift eller anställningskontraktets upphörande. Där företagsnämnd finnes,

är det önskvärt att denna beredes tillfälle att yttra sig rörande sådant avskedande.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

3) Under sin författningsenligt medgivna frånvaro från arbetet före

och efter nedkomsten, bör kvinnan äga rätt att räkna tjänstetid och bibehållas

vid sin rätt att återinträda i sitt tidigare arbete eller i motsvarande

arbete med samma lön.

V. Skydd för anställda kvinnors hälsa före och efter nedkomsten.

5. 1) Natt- och övertidsarbete bör vara förbjudet för havande och ammande

kvinnor, och deras arbetstid bör vara förlagd så, att tillräckliga viloperioder

tillförsäkras dem.

2) Anställning av en kvinna i ett arbete, som enligt vederbörande

myndighets beprövande finnes kunna äventyra hennes eller barnets hälsa,

bör förbjudas under havandeskapet och intill åtminstone tre månader efter

nedkomsten eller längre, om kvinnan ammar sitt barn.

3) Arbete som åsyftas i punkt 2) bör särskilt innefatta

a) allt tungt arbete

i) som innebär att lyfta, draga eller skjuta tyngre föremål;

eller

ii) som kräver en oskäligt stor eller ovanlig fysisk ansträngning,

däri inbegripna långa perioder av stående;

b) arbete, som fordrar särskild ansträngning att hålla balansen,

ävensom

c) arbete med vibrerande maskiner.

4) Kvinna, som i vanliga fall är anställd vid arbete som av vederbörande

myndighet befunnits hälsovådligt, bör, utan att behöva vidkännas

minskning av löneförmåner, äga kräva förflyttning till annat slag av arbete,

som icke är menligt för hennes hälsa.

5) Sådan rätt till förflyttning bör i särskilda fall vid havandeskap även

tillkomma envar kvinna, som genom läkarintyg styrker, att en förändring

av hennes arbete är nödvändig med hänsyn till egen och barnets hälsa.

Bilaga F.

Rekommendation (nr 94) angående samråd och samverkan mellan

arbetsgivare och arbetare på företagsplanet.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 4 juni 1952 till sitt trettiofemte sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående samråd och samverkan

mellan arbetsgivare och arbetare på företagsplanet, vilken fråga inbegripes

under den sjätte punkten på sammanträdets dagordning^

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

vars bestämmelser är o avsedda att "genomföras av de berörda

parterna eller av de offentliga myndigheterna, i enlighet med vad som

må befinnas lämpligt med hänsyn till de nationella förhållandena,

antager denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiotvå

följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående

samråd och samverkan mellan arbetsgivare och arbetare på företagsplanet,

1952» (Cooperation åt the Level of the Undertaking Recommendation, 1952).

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. Maj.ts proposition nr (Bilagor).

1. Lämpliga åtgärder böra vidtagas för främjande av samråd och samverkan

mellan arbetsgivare och arbetare på företagsplanet i sådana frågor

av ömsesidigt intresse, vilka icke tillhöra området för kollektivavtalsmässig

reglering och icke heller vanligen behandlas i annan för fastställande av

arbetsvillkor stadgad ordning.

2. I enlighet med nationell sedvänja eller praxis må sådant samråd och

sådan samverkan

a) underlättas genom uppmuntrande av frivilliga överenskommelser

mellan parterna, eller

b) främjas genom lagstiftning, varigenom organ för samråd och samverkan

upprättas samt bestämmelser rörande dessa organs kompetensområde,

uppgifter, sammansättning och arbetsformer utfärdas med

beaktande av förhållandena inom skilda företag, eller

c) underlättas eller främjas genom en förening av dessa metoder.

Bilaga G.

Resolutioner.

I. Resolution angående fackföreningsrörelsens oavhängighet.

II. Resolution angående bistånd åt underutvecklade länder.

III. Resolution angående ett effektivt fullföljande i alla länder av Internationella

arbetsorganisationens mål och uppgifter under fria och

trygga förhållanden.

IV. Resolution angående medlemskap för Libyen i Internationella arbetsorganisationen.

V. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om skydd för arbetarnas hälsa på

arbetsplatsen.

VI. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om minimiåldern för tillträde till

arbete under jord i kolgruvor.

VII. Resolution angående målsättning och högre standard för social trygghet.

VIII. Resolution angående utlänningars och migrerande arbetares stallnmg

på den sociala trygghetens område.

IX. Resolution angående social trygghet och sociala välfärdsanordningar

i kolgruvor.

X. Resolution angående reglering av minderårigas sysselsättning i kolgruvor.

XI. Resolution angående avlägsnande eller minskning av risker for arbetare,

som äro utsatta för eller komma i beröring med hälsofarliga

ämnen eller strålning.

XII. Resolution angående insamlande och spridning av upplysningar beträffande

ersättning av hälsofarliga ämnen med ofarliga eller mindre

hälsofarliga.

XIII. Resolution angående samråd och samverkan mellan arbetsgivare och

arbetare på företagsplanet.

XIV. Resolution angående antagande av budget för 35 :e budgetåret (1953)

och fördelning av utgifterna för samma år på olika medlemsstater.

XV. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till

arbetsbyråns tjänstepensionsfond avseende år 1953.

XVI. Resolution angående erläggande i god tid av medlemsstaternas avgifter.

___

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

85

Bilaga H.

P.M. om bestämmelserna i konventionen angående minimistandard för

social trygghet.

Den vid internationella arbetsorganisationens trettiofemte sammanträde i

juni 1952 antagna konventionen nr 102 uppställer vissa krav på standard i

skilda avseenden i fråga om olika socialförsäkringsgrenar och sociala hjälpformer.

Dessa krav skola vara uppfyllda för att konventionen i berörda delar

skall kunna ratificeras av vederbörande medlemsstat. För att det skall

kunna bedömas i vilken utsträckning konventionen kan ratificeras för Sveriges

del skall i det följande undersökas, huruvida de olika kraven i avseende

på konventionens skilda delområden för närvarande äro uppfyllda beträffande

motsvarande grenar av det svenska sociala trygghetssystemet.

Uppmärksamhet ägnas därvid företrädesvis de i statistiska termer föreskrivna

villkoren angående 1) den skyddade personkretsens omfattning, 2)

de sociala förmånernas storlek, 3) förmånernas varaktighet och 4) kostnadsfördelningen.

Till en början bör emellertid lämnas en översikt över de sociala trygghetsgrenar,

som beröras av konventionen, och deras svenska motsvarigheter.

1. Bestämmelserna om förmånernas art.

I konventionen uppdelas fältet för den sociala tryggheten efter riskfallens

och förmånernas art på nio områden. Dessa äro 1) hälso- och sjukvård (de!

II), 2) kontantförmåner vid sjukdom (del III), 3) förmåner vid arbetslöshet

(del IV), 4) vid ålderdom (del V), 5) vid yrkesskada (de! VI), 6) familjeförmåner

(del VII), 7) förmåner vid havandeskap och barnsbörd (del VIII),

8) vid invaliditet (del IX) och 9) förmåner till efterlevande (del X). Enligt

konventionen godtages icke blott obligatorisk socialförsäkring utan även

system, som finansieras av allmänna medel i stället för försäkringsavgifter,

samt under vissa i artikel 6 angivna förutsättningar jämväl frivillig försäkring.

Medlemsstat, som ratificerar konventionen, skall förbinda sig att

tillämpa a) vissa allmänna bestämmelser del I), b) standardnormerna för

åtminstone tre av de nio delområdena (del II—X), däri inbegripen minst en

av de delar som avse förmånerna vid arbetslöshet (del IV), ålderdom (de!

V), yrkesskada (del VI), invaliditet (del IX) eller till efterlevande (del X)

samt c) de generella villkor, som hänföra sig till de delområden ratifikationen

omfattar.

Beträffande de svenska motsvarigheterna till de förmåner, som föreskrivas

i konventionen, kan anföras följande.

I fråga om förmånerna i del II (hälso- och sjukvård) skiljes i artikel 10

mom. 1 mellan förmåner vid sjukdomstillstånd och förmåner vid havandeskap

och förlossning samt följderna därav.

Vad angår förmånerna vid sjukdomstillstånd (artikel 10 mom. 1 a) må

till en början erinras därom, att hälso- och sjukvården i Sverige till övervägande

del är organiserad och finansierad av centrala och lokala myndigheter.

Den har sedan gammalt karaktären av en prisbillig nyttighet, som på

lika villkor står till varje medborgares förfogande vid sjukdom. Majoriteten

av sjukvårdsanstalterna äges och drives av samhället. Vården vid de offentliga

sjukhusen är ännu icke — utom i vissa fall (epidemivård och vård av

veneriska sjukdomar) — helt kostnadsfri för den enskilde, men avgifterna

motsvara vid vård å allmän sal och poliklinikvård endast en ringa del av den

verkliga kostnaden. Enligt artikel 10 mom. 2 i konventionen kan för övrigt

den enskilde åläggas att deltaga i bestridandet av kostnaderna för hälsooch

sjukvård, som åtnjutes vid sjukdomstillstånd.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 73 (Bilagor).

Enligt artikel (i i konventionen må medlemsstat i och för tillämpningen av

del II medräkna sådant skydd, som ernås genom frivillig försäkring, under

förutsättning bland annat att försäkringsverksamheten övervakas av offentlig

myndighet och omfattar en väsentlig del av de personer, vilkas inkomster

icke överstiga en yrkesutbildad manlig kroppsarbetares. Dessa förutsättningar

äro för Sveriges del uppfyllda beträffande den sjukvårdsersättning,

som utgår till medlemmar i de erkända sjukkassorna; enligt artikel^ 1

inom. 2 avser uttrycket »förmån» i artikel 10 antingen direkt tillhandahållen

förmån i form av vård eller indirekt förmån bestående av ersättning för

vederhörandes kostnader.

Fråga uppkommer då, huruvida genom den av samhället vid de offentliga

sjukvårdsinrättningarna tillhandahallna hälso- och sjukvården samt

sjukvårdsersättningen från de allmänna sjukkassorna de i artikel 10 mom.

1 a) stipulerade förmånerna vid sjukdomstillstånd täckas för Sveriges del.

Detta synes vara fallet beträffande vård av allmänpraktiserande läkare, innefattande

jämväl hembesök, vård å sjukhus samt specialistvård å sjukhus

för där intagna och för patienter i öppen vård. I fråga om förmånen av väsentliga

läkemedel må anmärkas, att de erkända sjukkassorna visserligen

icke äro skyldiga att inkludera ersättning härför i sjukvårdser sättningen.

Genom frivilliga beslut av sjukkassorna förekommer detta emellertid i mycket

stor utsträckning; vid utgången av år 1950 voro i runt tal 1 600 000 av

sjukkassemedlemmarna eller över hälften av samtliga tillförsäkrade ersättning

för läkemedel. Vidare kan framhållas, att vid vård å allmän sal å offentlig

sjukvårdsinrättning erforderliga läkemedel tillhandahållas utan särskild

kostnad för den enskilde. Med hänsyn till det anförda får även förmånen

av väsentliga läkemedel anses ha sin motsvarighet i Sverige. Huruvida

detta är fallet beträffande förmånen av specialistvård, som finnes

tillgänglig utanför sjukhus, kan synas tveksammare. Emelleitid omfattar

den från sjukkassorna utgående sjukvårdsersättningen även eisättning för

utgifter till dylik vård, ehuru ersättningen icke utgår med högre belopp än

vid vård av legitimerad läkare i allmänhet; i den man specialistvård i Sverige

finnes tillgänglig utanför sjukhus torde den för övrigt i regel tillhandahållas

av allmänpraktiserande läkare, som specialiserat sig på viss eller vissa

sjukdomar. Ett annat spörsmål är, huruvida sjukkassornas regler om den

enskildes deltagande i kostnaderna för specialistvård äro utformade i enlighet

med stadgandet i artikel 10 inom. 2. Det torde emellertid generellt

kunna antagas, att utformningen av dessa regler är sådan, att ekonomiska

svårigheter icke uppstå för den enskilde. I detta sammanhang må slutligen

anmärkas, att i Sverige erforderlig specialistvård regelmässigt torde kunna

erhållas å offentlig sjukvårdsinrättning.

Även de i artikel 10 inom. 1 b) angivna förmånerna vid havandeskap och

förlossning samt följderna därav ha sin motsvarighet i Sverige. Här må forst

erinras om de förmåner, som mödrarna i Sverige åtnjuta från den förebyggande

mödra- och barnavården. Vid mödra- och barnavårdscentraler bednves

kostnadsfritt dels en rådgivande verksamhet i samband med fortlöpande

kontroll av hälsotillståndet hos barn och blivande mödrar, dels även behandling

under havandeskap av sjukdomar, vilka ha föranletts av havandeskapet

och icke fordra vård på sjukhus. Havande och ammande mödrar som äro

i ekonomiskt behov därav, åtnjuta dessutom kostnadsfria skyddslakemedel.

Barnmorskevården är i Sverige i princip kostnadsfri; patienterna maste

dock i förekommande fall betala barnmorskans resekostnader. Pa iorlossningsanstalterna,

där omkring 90 procent av alla förlossningar ske ar sjalya

förlossningsvården kostnadsfri för barnaföderskan. Den laga avgift tor

närvarande eu krona per dygn å allmän sal — som uttages å dessa anstal
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

U''i ii i avsedd såsom bidrag till anstaltens utgifter för kost under barnsängstiden,

avgiften täckes för övrigt ofta av moderskapshjälp eller moderskapspenning.

r w

De kontanta förmånerna vid sjukdom (del III) motsvaras av den sjukpenning,

som utgår från den frivilliga sjukförsäkringen och förmånerna vid

arbetslöshet (del IV) av den daghjälp, som utgår från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

(jfr artikel 6). Vid sidan av arbetslöshetsförsäkringen

finnes dessutom såsom en kompletterande hjälpform för arbetslöshetsfall,

vilka icke kunna beredas hjälp i annan form, en kontant understödsverksamhet,

där understöden utgå efter behovsprövning med maximerade belopp.

Arbetslöshetsförsäkringen är emellertid för närvarande den dominerande

hjälpformen.

Det ekonomiska skyddet vid ålderdom (del V) utgöres i Sverige av ålderspensionerna

(inkl. tilläggsförmåner i form av bostadstillägg och dyrtidstillägg).

Enligt bestämmelsen i artikel 26 mom. 2 i konventionen skall pensionsåldern

ligga vid 65 år eller den högre ålder, som behöriga myndigheter

må fastställa med beaktande av äldre personers arbetsförmåga i vederbörande

land. I Sverige är pensionsåldern 67 år. Med hänsyn till att medellivslängden

i landet är högre än i de flesta andra länder, torde emellertid

nämnda bestämmelse få anses uppfylld för Sveriges del.

Området i del VI av konventionen, som avser riskfall härrörande av

olycksfall i arbete eller föreskriven yrkessjukdom, täckes av de svenska

olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringax-na. Dessa socialförsäkringsgrenar

omfatta samtliga de riskfall som anges i artikel 32, och förmånerna enligt

dessa båda lagar utgöras av dels de i artikel 34 mom. 2 föreskrivna hälsooch

sjukvårdsförmånerna och dels de i artikel 36 angivna kontantförmånerna

vid sjukdom, invaliditet och dödsfall.

Till de familjeförmåner, som uppräknas i del VII, kunna i Sverige hänföras

flertalet av de samhälleliga stödåtgärderna för barnfamiljerna. Bland

dessa komma först (artikel 42 a) de allmänna barnbidragen, som äro de

mest kostnadskrävande. I övrigt skall enligt artikel 42 b) räknas hit tillhandahållna

förmåner åt barn eller för barns räkning av föda, kläder, bostad,

ferievistelse eller hemhjälp. Här avsedda stödåtgärder utgöras i Sverige

av fria skolmåltider, familj ebostadsbidrag, ferieresor för barn och husmödrar,

driftsbidrag till barnkolonier, semesterhem och feriebarnsverksamhet,

stipendier för underlättande av husmoderssemester samt social hemhjälp.

Vad gäller havandeskap och barnsbörd (del VIII) tillgodoses i Sverige de

i artikel 49 inom. 2 föreskrivna hälso- och sjukvårdsförmånerna av de i det

föregående vid artikel 10 mom. 1 b) behandlade förmånerna. Däremot utgå

i Sverige — utom i vissa anställningsförhållanden — ännu inga kontanta

törmåner vid inkomstbortfall föranlett av havandeskap och barnsbörd,

varom konventionen lämnar föreskrifter i artikel 50. De kontantförmåner

vid barnsbörd, som för närvarande utgå i Sverige,1 ha icke den karaktär, som

avses i sistnämnda artikel. Sverige kan därför icke anses uppfylla konventionens

allmänna villkor i denna del.

De kontanta förmåner vid invaliditet, som avses i del IX, motsvaras i Sverige

av de invalidpensioner och sjukbidrag (inkl. tilläggsförmåner), som enligt

folkpensioneringslagen utgå vid oförmåga till förvärvsarbete. Till invalider

med barn kunna dessutom utgå särskilda barnbidrag.

De i del X föreskrivna förmånerna till efterlevande utgöras i Sverige av

1 De äro av tre olika slag. Kvinna, som är medlem i sjukkassa, är vid barnsbörd berättigad

erhålla moderskapshjälp (i regel 125 kr). För icke medlem utgår genom sjukkassan kontant

moderskapspenning efter behovsprövning med 75 kr. Härutöver utgår en kompletterande

hjälp, mödrahjälp, till behövande med högst 400 kr, vid flerbörd 500 kr.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

änkepension, änke- och änklingsbidrag samt särskilda barnbidrag. Vid änkas

förlust av försörjningen till följd av mannens frånfälle utgår änkepension.

Härför förutsättes i regel, att änkan vid mannens död fyllt 55 år och varit

gift med honom minst fem år. Till änkor med barn kunna dessutom utgå

särskilda barnbidrag. Föräldralösa barn åtnjuta särskilda barnbidrag. Änkeoch

änklingsbidrag utgå med samma belopp som änkepensionen till änka

resp. änkling, som har vårdnaden om barn under 10 år och icke åtnjuter

folkpension (dvs ålders-, invalid- resp. änkepension).

Vad beträffar änkepensionen föreskrives i konventionen inga villkor i avseende

på änkans ålder; enligt artikel (SO inom. 1 får emellertid förmån göras

beroende av att enligt den nationella lagstiftningen prostitution för oförmåga

till självförsörjning kan anses föreligga. Enligt artikel 63 mom. 5 får

vidare endast beträffande barnlös änka för rätt till förmån krävas, att äktenskapet

bestått viss minimitid. Sverige synes därför icke helt uppfylla konventionens

allmänna villkor i denna del.

2. Bestämmelserna om skyddets omfattning.

Den standard, som konventionen föreskriver för skyddets omfattning, uttrycks

i statistiska termer, antingen som en viss procent av befolkningen

eller som eu viss procent av föreskrivna kategorier av befolkningen, vanligen

av den förvärvsarbetande befolkningen. För varje delområde finnas

alternativa bestämmelser för skyddets omfattning. För att uppfylla konventionen

måste respektive trygghetssystem skydda antingen minst 50 % av alla

arbetstagare eller också kategorier av den förvärvsarbetande befolkningen,

som utgöra minst 20 % av alla i landet bosatta. I fråga om hälso- och sjukvården

skall försörj arens hustru och barn också omfattas av systemet. Medlemsstat,

vars ekonomiska resurser samt hälso- och sjulcvårdsanordningar

äro otillräckligt utvecklade kan begagna sig av vissa temporära undantagsbestämmelser

(artikel 3) bl. a. om skyddets minimiomfattning, vilka det

emellertid icke är anledning att uppehålla sig vid för Sveriges del.

I fråga om hälso- och sjukvård uppfyller Sverige för närvarande de krav,

som uppställas i artikel 9 c) av konventionen om att den skyddade personkretsen

skall omfatta minst 50 % av samtliga i landet bosatta personer.

Den i det föregående omnämnda rätten till vård å offentliga sjukvårdsinrättningar

tillkommer samtliga i landet bosatta.

Inom den frivilliga sjukförsäkringen uppgick vid utgången av år 1950 antalet

sjukvårdsförsäkrade medlemmar till 3 029 000, varav 2 933 000 voro

försäkrade för både sjukpenning och sjukvårdsersättning och 96 000 för enbart

sjukvårdsersättning. Dessutom voro 1 289 000 barn (under 15 år) till

medlemmar i kassorna sjukvårdsförsäkrade. Inalles voro alltså 4 318 000

personer eller 61 % av hela befolkningen i riket sjukvårdsförsäkrade i de

erkända sjukkassorna.

Förmånerna av fri barnmorskevård och låga vårdavgifter vid förlossningsanstalterna,

vilka komma i betraktande i fråga om artikel 10 mom.

1 b), gälla alla i landet bosatta kvinnor. Den förebyggande mödra- och barnavården

omfattar för närvarande i organisatoriskt hänseende 99 % av landets

befolkning. Antalet inom denna verksamhet övervakade mödrar uppgick

år 1950 till 68 % av samtliga barnaföderskor.

Kontanta förmåner vid sjukdom i form av sjukpenning voro 2 991 500

medlemmar i de erkända sjukkassorna tillförsäkrade vid utgången av år

1950. Dessa, som bestodo icke endast av arbetstagare utan också av företagare

och hemarbetande hustrur, utgjorde 55 % av den vuxna befolkningen

i riket. Emellertid finnas inga uppgifter om hur de sjukpenningförsäkrade

fördela sig på arbetstagare och andra. Det kan därför icke exakt beräknas,

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

hur stor andel av samtliga arbetstagare i riket, som äro sjukpenningförsäkrade.

Med all säkerhet är dock anslutningen till sjukkassorna större hland

arbetstagare än bland andra. Härför talar bl. a. det förhållandet, att antalet

sjukkassemedlemmar i % av folkmängden inom olika åldersgrupper är

störst i de arbetsföra åldrarna. I samtliga åldersgrupper 15—55 år överstiger

procenttalet 55 och är högst i åldern 30—35 år (för män 69 och för

kvinnor 85). När det relativa antalet sjukpenningförsäkrade bland samtliga

vuxna är 55 %, torde därför motsvarande tal för arbetstagarna vara något

högre. Sannolikt är dock anslutningen till sjukkassorna mindre bland lägre

inkomsttagare än bland högre.

Den svenska arbetslöshetsförsäkringen, som hör in under del IV, har trots

sin frivilliga karaktär efter hand fått en mycket stor omfattning. Vid utgången

av år 1951 omfattade den 1 122 000 medlemmar, vilka utgjorde 46 %

av samtliga ca 2 450 000 arbetstagare i riket. Kravet i artikel 21 a) om att

skyddet vid arbetslöshet skall omfatta minst 50 % av alla arbetstagare är

sålunda ännu icke uppfyllt. Emellertid har bland arbetstagarna även inräknats

sådana, som ha endast ringa behov av försäkringsmässigt skydd vid

arbetslöshet, nämligen statliga och kommunala befattningshavare och en del

högre enskilda tjänstemän samt vissa andra grupper, tillsammans uppskattade

till ca 600 000 personer. Bortser man från dessa uppgick andelen arbetslöshetsförsäkrade

till 61 % av övriga arbetstagare i riket. Den svenska

frivilliga arbetslöshetsförsäkringen torde därför kunna anses uppfylla de i

artikel 21 a) uppställda kraven beträffande den vid arbetslöshet skyddade

personkretsens omfattning.

Vad angår de delar av konventionen, som handla om ålderdom (V), yrkesskada

(VI) och invaliditet (IX), äro motsvarande socialförsäkringsgrenar i

Sverige obligatoriska och — frånsett vissa smärre undantag vid olycksfallsoch

yrkessjukdomsförsäkringarna — allmänna. Vad som stipulerats i artiklarna

27, 33 resp. 55 beträffande skyddets omfattning uppfylles alltså för

Sveriges del.

Av de i Sverige förekommande familjeförmånerna utgå en del till familjer

med inkomster under vissa gränser. Detta gäller bl. a. ferieresor för barn

och husmödrar. I fråga om dessa uppfyllas de i artikel 41 c) angivna villkoren

för skyddets omfattning. I fråga om allmänna barnbidrag och fria

skolmåltider uppfyllas villkoren i artikel 41 a). Allmänt barnbidrag utgår

till varje barn under 16 år med 290 kr per år. Fria skolmåltider åtnjutas

f. n. av ca 2/3 av samtliga barn i skolplikt^ ålder.

I fråga om skyddet vid havandeskap och barnsbörd (del VIII) uppfyller

Sverige, såsom framgår av det föregående, icke de allmänna villkoren beträffande

förmånernas art. Detta gäller även förmåner till efterlevande

(del X). 3

3. Bestämmelserna om förmånernas storlek.

För kontantförmånerna inom de olika delområdena uppställas vissa minimifordringar.

Dessa ha i artiklarna 65—67 formulerats för tre olika förmånssystem

:

1) förmånen är proportionell till förmånstagarens tidigare inkomster (artikel

65);

2) förmånen utgör ett fast belopp, som kan uttryckas i procent av en

manlig grovarbetares lön (artikel 66);

3) förmånens belopp bestämmes efter en föreskriven skala och får nedsättas

i den mån förmånstagarens familjs övriga tillgångar överstiga föreskrivna

väsentliga belopp (artikel 67).

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kangl. Mnj. ts proposition nr 73 (Bilagor).

Minimiförmånerna äro fixerade för en standardförmånstagare (i de

flesta fall en man med hustru och två barn), i förhållande till en manlig

yrkesarbetares lön (då förmånen är proportionell till inkomsten) eller i förhållande

till en vuxen manlig grovarbetares lön ( då förmånen utgår med ett

fast belopp eller efter behovsprövning).

Enligt artikel 05 skall det sammanlagda beloppet av förmånen och utgående

familjebidrag uppgå för en standardförmånstagare till en stipulerad

procent av hans tidigare inkomster ökat med familjebidrag till en skyddad

person med samma försörjningsskyldighet som standardförmånstagaren

(inom. 1). Är en maximigräns föreskriven för förmånsbeloppet liksom för de

inkomster vilka ligga till grund för beräkningen av förmånen, skall denna

gräns vara fastställd så att de i mom. 1 angivna villkoren äro uppfyllda, när

förmånstagarens eller hans försörjares tidigare inkomster icke överstiga en

manlig yrkesarbetares lön (mom. 2).

I de fall, då artikel 66 är tillämplig, skall förmånsbeloppet ökat med beloppet

av utgående familjebidrag utgöra för en standardförmånstagare minst

en stipulerad procent av summan av en manlig grovarbetares lön och familjebidragen

till en skyddad person med samma försörjningsplikt som standardförmånstagaren.

När förmånerna äro graderade efter förmånstagarnas övriga tillgångar,

skall enligt artikel 67 totalbeloppet av förmåner och samtliga övriga tillgångar

— med frånräknande av avdragsfria belopp — vara tillräckligt för

att tillförsäkra förmånstagarens familj sunda och drägliga levnadsförhållanden

och får icke understiga det förmånsbelopp, som beräknats enligt artikel

66 på grundval av en stipulerad procent av en manlig grovarbetares lön ökad

med familjebidrag. Ifråga om kontantförmånerna vid sjukdom samt förmånerna

vid ålderdom, invaliditet och till efterlevande anses detta villkor vara

uppfyllt, om det sammanlagda beloppet av enligt vederbörande del av konventionen

utgivna förmåner med minst 30 % överstiger det sammanlagda

förmånsbelopp, som skulle ernås genom tillämpning av bestämmelserna i

artikel 66 på 20 % av befolkningen.

Den stipulerade procenten är 45 för en man med hustru och två barn

ifråga om kontantförmåner vid sjukdom och arbetslöshet och för en kvinna

vid havandeskap och barnsbörd. Andelen är 40 % för en ålderspensionär och

lians hustru, för en änka med två barn och för en invalidpensionär med

hustru och två barn. När sjukdom eller invaliditet är förorsakad av yrkesskada,

stadgas ett något högre förmånsbelopp (50 %).

Ifråga om de olika former av familjeförmåner som åtnjutas av försörjare

med barn gälla särskilda regler. Totala beloppet av dessa förmåner skall

enligt artikel 44 utgöra åtminstone 3 % av en vuxen manlig grovarbetares

lön multiplicerad med totala antalet barn, som omfattas av skyddet, eller

1,5 % av denna lön multiplicerad med totala antalet barn till alla i riket bosatta.

Den yrkesutbildade manlige kroppsarbetare, vars lön skall användas såsom

beräkningsgrund för minimiförmånerna i artikel 65, skall utgöras antingen

av hopsättare eller svarvare inom industri för tillverkning av andra

maskiner än elektriska sådana eller av person, som kan anses typisk för

yrkesutbildad arbetskraft, utvald i enlighet med föreskrifterna i artikel

65 mom. 7, eller av person, vilkens inkomst är lika med eller överstiger den

inkomst, som uppnås av 75 % av alla skyddade personer. Den manlige grovarbetare,

vars lön skall utgöra beräkningsgrund för minimiförmånerna enligt

artiklarna 66 och 67, skall utgöras antingen av person, som kan anses

typisk för icke yrkesutbildad arbetskraft inom industri för tillverkning av

andra maskiner än elektriska sådana, eller av person, som kan anses ty
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition ni 73 (Bilagor).

91

pisk för icke yrkesutbildad arbetskraft, utvald i enlighet med föreskrifterna

i artikel G6 mom. 5.

En undersökning av i vad mån konventionens bestämmelser beträffande

de kontanta förmånernas storlek inom de olika delområdena uppfyllas för

Sveriges del bör grundas på löneförhållandena inom den mekaniska verkstadsindustrien.

Denna näringsgren intager en mycket framskjuten plats

inom Sveriges industriella produktion, och arbetarantalet inom densamma

är större än inom någon annan undergrupp av den med avseende på arbetarpersonalen

största näringshuvudgruppen industri och hantverk (se artikel

65 mom. 7 resp. artikel 66 mom. 5). Ifråga om denna näringsgren finnas i

den lönestatistik, som utarbetats av Sveriges Verkstadsförening, särskilda

löneuppgifter för yrkesarbetare och för grovarbetare, vilka kunna läggas

till grund för beräkningarna. Detta är icke fallet inom andra näringsgrenar.

I den officiella lönestatistiken finnas inga löneuppgifter för yrkesutbildad

resp. icke-yrkesutbildad arbetskraft utan endast medellönen för arbetarpersonalen

överhuvud.

Enligt verkstadsföreningens statistik uppgingo timlönerna under andra

kvartalet 1952 för manliga yrkesarbetare till 4,15 kr och för grovarbetare

till 3,25 kr. Detta ger, om man räknar med genomsnittligt 2 400 arbetstimmar

per år, en årlig arbetsförtjänst för yrkesarbetare av 9 960 kr och för

grovarbetare av 7 800 kr. Dagsförtjänsten är för en yrkesarbetare 33,20 kr

och för en grovarbetare 26,oo kr.

Vid beräkningarna skola inkomsterna liksom vederbörande förmån ökas

med familj eförmånerna enligt del VII av konventionen. De totala kostnaderna

för dessa familj ef örmåner uppgå f. n. till 550 milj. kr, varav 453

milj. kr komma på de allmänna barnbidragen, 50 milj. kr på skolmåltiderna,

32 milj. kr på familjebostadsbidragen, 2V? milj. kr på ferieresor för barn

och husmödrar och 12 milj. kr på den sociala hemhjälpen. Per barn uppgå

familj eförmånerna i genomsnitt till 323 kr per år eller till l,os kr per arbetsdag

(räknat med 300 arbetsdagar per år).

Det minimibelopp, vartill familj eförmånerna enligt artikel 44 a) skola uppgå

efter svenska förhållanden, utgör, räknat med en grovarbetarlön av 7 800

kr per år och ett sammanlagt barnantal i landet av 1 700 000, 397,8 milj. kr.

Den alternativa beräkningsgrunden enligt artikel 44 b) ger halva detta belopp,

beroende på att det i Sverige icke råder någon skillnad mellan antalet

skyddade barn och samtliga barn. Villkoren beträffande familjeförmånernas

storlek äro alltså uppfyllda för Sveriges del.

De beräkningsgrunder, som föreskrivits i artikel 65 av konventionen, äro

tillämpliga på de kontanta förmånerna inom de svenska olycksfalls- och

yrkessjukdomsförsäkringarna, vilka förmåner äro proportionella mot förmånstagarens

eller försörj arens arbetsförtjänst året innan skadan inträffade.

Sjukpenningen utgår med belopp, som i stort sett motsvarar 2/3 av

arbetsförtjänsten (lägst 3,so och högst 14 kr). Härtill kommer för försörjare

med barn ett familjetillägg om l,so kr. Vid invaliditet utgår livränta med i

regel n/i2 arbetsförtjänsten vid total arbetsoförmåga; är arbetsoförmågan

endast delvis nedsatt, reduceras livräntan i proportion därtill. Vid beräkning

av livräntan tas dock ej hänsyn till inkomst under 900 kr eller över

7 200 kr per år. Lägsta livränta vid total arbetsoförmåga utgör 600 kr och

högsta 6 600 kr per år. Till invalid, som är i behov av särskild vård, kan

vårdbidrag med högst 1 800 kr per år utgå. Vid dödsfall utgår livränta till

änka med 1/3 och till vart och ett av barnen med 1/6 av årsförtjänsten,

sammanlagt dock ej med mer än 5/6 av årsförtjänsten.

Tillämpar man föreskrifterna i artikel 65, visar det sig att de kontanta

förmånerna från de svenska olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringarna

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

f. n. överstiga de i konventionen stipulerade minimiförmånerna. Jämförelsen

kan inskränkas till ett invaliditetsfall till följd av olycksfall i arbete.

Om förmånstagaren är den i artikel 65 angivne yrkesarbetaren med en årsförtjänst

f. n. av 9 960 kr erhåller han vid total invaliditet, om han befinner

sig i åldern 18—67 år, en livränta av 6 600 kr och eljest av 4 800 kr. Livräntan

järnte familj ef örmåner för 2 barn (646 kr) uppgår till 7 246 kr resp.

5 446 kr, vilka belopp överstiga den i konventionen föreskrivna minimiförmånen

[50 % av (9 960 -f- 646) = 5 303 kr]. När förmånstagarens årsinkomst

är lägre än den nämnde yrkesarbetarens uppfyllas villkoren relativt

sett ännu bättre.

Sverige uppfyller för närvarande icke de i artikel 66 stipulerade villkoren

i fråga om kontantförmånernas storlek beträffande vare sig den frivilliga

sjukförsäkringen eller den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

Försäkringsförmånerna från arbetslöshetsförsäkringen utgöras av ett

grundbelopp om lägst 2 och högst 8 kr per dag, benämnt daghjälp, jämte

familjetillägg för make eller husföreståndarinna (1,25 kr per dag) och barntillägg

(1 kr per barn och dag). Det utbetalade medelunderstödet per dag

i arbetslöshetskassorna under år 1952 är icke känt, men torde vara något

högre än under år 1951. Under år 1951 utgick till en arbetslös medlem med

hustru och två barn i medeltal 10,os kr. Lägges härtill utgående familj eförmåner

med l,os kr utgör sammanlagda förmånsbeloppet 11,16 kr. Detta

belopp är något lägre än de stipulerade minimiförmånerna [45 % av (26 -f1,

08) = 12,19 kr].

Sjukpenningen i de erkända sjukkassorna utgår sedan den 1 juli 1952

med lägst 2 kr och högst 14 kr per dag. Den genomsnittliga sjukpenningen

efter den genomförda höjningen är icke känd. Den var emellertid under

år 1950, då det lägsta sjukpenningbeloppet var 1 kr och det högsta 6 kr,

för män 2,65 kr per dag. Härutöver utgår ett kristillägg med 0,50 kr per dag

för medlem med 1 eller 2 barn och l,oo kr för medlem med 3 eller flera barn.

För en standardförmånstagare med två barn utgjorde sålunda de genomsnittliga

kontantförmånerna från sjukkassan 3,15 kr, vilket avsevärt understiger

de stipulerade minimiförmånerna.

Beträffande de svenska ålderspensionerna och invalidpensionerna, vilka

delvis äro graderade efter inkomst, och ifråga om änkepensionerna, som

i sin helhet äro föremål för inkomstprövning, skola tillämpas beräkningsgrunderna

i artikel 67.

De högsta ålderspensionsförmånerna till två makar, vilka båda äro pensionsberättigade,

uppgå för närvarande — om man bortser från de inkomstprövade

kommunala bostadstilläggen, vilka till sin storlek äro mycket

varierande — till följande belopp i de olika bostadskostnadsgrupper, vari

landet är indelat.

Bostads-

kostnads-

grupp

Allmän- ålders- pension

(ej inkomst- prövad)

Index-

tillägg

(35s)

Bostads-

tillägg

(inkomst-

prövat)

Summa

I

1.600

560

_

2.160

II

1.600

560

200

2.360

III

1.600

560

400

2.560

IV

1.600

560

600

2.760

V

1.600

560

800

2.960

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 (Bilagor).

93

Enligt artikel 67 c) skall förmånen jämte pensionstagarens övriga tillgångar

— sedan avdragsfria belopp frånräknats — minst uppgå till 40 %

av en grovarbetares lön d. v. s. 3 120 kr (= 40 % av 7 800 kr). Pensionstagarnas

övriga tillgångar utöver folkpensionen torde enligt den av socialstyrelsen

år 1948 verkställda konsumtionsundersökningen kunna uppskattas

till i genomsnitt 30 % av deras sammanlagda inkomster.1 Då emellertid vid

beräknandet av minimistandarden avdragsfria belopp skola frånräknas, är

denna standard för Sveriges del icke uppfylld i de lägsta ortsgrupperna.

Bestämmelserna i artikel 67 c) skola emellertid enligt punkt d) i sammia

artikel anses uppfyllda, om det sammanlagda beloppet av utgivna förmåner

med minst 30 % överstiger det sammanlagda förmånsbelopp, som skulle

ernås genom tillämpning av bestämmelserna i artikel 66 på 20 % av befolkningen.

Tillämpas detta på de svenska ålderspensionerna erhålles följande

resultat. Antalet ålderspensionärer uppgick vid 1952 års ingång til!

623 760 och totala årsbeloppet av deras folkpensioner utgjorde 807,5 milj.

kr. För 20 % av ålderspensionärerna skulle, om ålderspensionen motsvarade

40 % av en grovarbetares lön, d. v. s. 3 120 kr, sammanlagda pensionsbeloppet

uppgå till 389,2 milj. kr. De faktiska kostnaderna för ålderspensionerna

uppgå sålunda till ett mer än dubbelt så stort belopp som det i artikel 67 d)

stipulerade. Sverige uppfyller sålunda de föreskrivna villkoren beträffande

ålderspensionens storlek.

När kraven ifråga om ålderspensionernas storlek äro uppfyllda, gäller

detta i än högre grad om invalidpensionerna. Dessas maximibelopp äro desamma

som ålderspensionernas, men dessutom tillkomma särskilda barnbidrag.

Änkepensionerna i Sverige uppfylla icke de krav, som konventionen uppställer

för storleken av förmånerna till efterlevande. Storleken av denna

pension jämte utgående särskilda barnbidrag i olika bostadskostnadsgrupper

framgår av följande tablå.

Bostadskost-

nadsgrupp

Änkepension

Bostads-

tillägg

Särskilda

barnbidrag

Summa

I

810

_

640

1450

II

810

100

640

1550

III

810

200

640

1650

IV

810

300

640

1750

V

810

400

640

1850

Förmånerna skola i detta fall, ökade med familj ef örmåner för 2 barn

(= 646 kr), uppgå till 3 378 kr, vilket icke är fallet inom någon av ortsgrupperna.

Icke heller vid beräkning i enlighet med bestämmelserna i artikel 67 d)

uppfylla änkepensionerna den föreskrivna minimistandarden.

4. Förmånernas varaktighet.

Kontanta förmåner, vilka äro tidsbegränsade, skola enligt konventionen

utgå så länge följderna av det inträffade riskfallet bestå men få begränsas

vid sjukdom till 26 veckor (artikel 18), vid havandeskap och barnsbörd till

1 Sociala Meddelanden 1950: 3.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 (Bilagor).

12 veckor (artikel 52), och vid arbetslöshet (artikel 24) till 26 eller 13 veckor

(beroende på om rätten till förmån är föremål för prövning med avseende

på förmånstagarens tillgångar enligt artikel 67 eller icke).

Dessa bestämmelser äro av betydelse för Sverige endast när det gäller

sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. De föreskrivna kontantförmånerna

vid havandeskap och barnsbörd finnas icke i vårt land.

I de svenska sjukkassorna är sjukhjälpstiden i avseende på sjukpenning

och sjukhusvård i regel begränsad men den övre gränsen ligger väsentligt

högre än den i konventionen angivna. Den är icke i någon kassa kortare än

2 år (= 730 dagar) vid ett sammanhängande sjuklighetstillstånd. Åtskilliga

kassor ha dock utsträckt tiden till 3 år, och en del kassor ha icke infört

någon som helst tidsbegränsning.

Även i fråga om den svenska arbetslöshetsförsäkringen ha kassorna längre

understödstid under en 12*månadersperiod än vad som stipuleras såsom

minimum i konventionen enligt artikel 24 inom. 1 a), som bör tillämpas på

svenska förhållanden. I Sverige är understödstiden lägst 90 och högst 156

dagar. I flertalet kassor ligger understödstiden mellan 120 och 138 dagar.

5. Kostnadsfördelningen.

Kostnaderna för förmåner, som utgå vid tillämpning av konventionen,

ävensom förvaltningskostnader skola bestridas kollektivt genom försäkringsavgifter

eller beskattning eller bådadera, dock att därigenom icke alltför

tunga bördor få påläggas ekonomiskt svaga befolkningsskikt (artikel 71

mom. 1). Det sammanlagda beloppet av de försäkringsavgifter, som bestridas

av skyddade arbetstagare, får icke överstiga 50 % av vad som åtgår för skyddet

av arbetstagarna samt deras hustrur och barn. För att bestämma om

detta villkor är uppfyllt, få alla av medlemsstaten enligt konventionen tillhandahållna

förmåner sammanräknas med undantag för familj ef örmåner

samt förmåner vid yrkesskada, därest de sistnämnda utgöra en särskild social

trygghetsgren (artikel 71 mom. 2).

I Sverige äro principerna för finansieringen mycket olika för de socialförsäkringsgrenar,

som avses i konventionen. Detta framgår av följande

tablå, som visar utgifternas (inkl. förvaltningskostnadernas) fördelning i

absoluta och relativa tal för de olika socialförsäkringsgrenarna under år

1950.

Inkomst-

slag

Sjuk-

försäk-

ringen

Olycks-

falls-

försäk-

ringen

Arbets-

löshets-

försäk-

ringen

Folk-

pen-

sione-

ringen

Sjuk-

försäk-

ringen

Olycks-

falls-

försäk-

ringen

Arbets-

löshets-

försäk-

ringen

Folk-

pen-

sione-

ringen

Miljoner kr

Fördelnin

g i procent

Statsbidrag

52.8

4.7

12.7

591.7

31.0

3.2

28.1

68.8

Kommunbidrag

5.0

—

—

102.7

2.9

—

—

11.9

Arbetsgivar-

bidrag

0.1

128.0

_

—

0.1

87.7

_

_

Försäkrades

avgifter

109.5

0.2

29.0

13S.0

64.2

0.1

65.4

16.0

Räntor, fonder

o. dyl.

3.1

13.1

2.9

28.2

1.8

9.0

6.5

3.0

Tillhopa

170.5

146.0

45.2

860.6

100

100

100

100

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 (Bilagor). 95

I fråga om sjukförsäkringen är det icke möjligt att lämna särskilda uppgifter

om kostnadsfördelningen för sjukvårdsersättningen, som ingår under

del II av konventionen, och för sjukpenningen, som hör till del III, alldenstund

dessa två slag av förmåner tillsammans finansieras ur sjukkassornas

samtliga inkomster av olika slag. Ej heller för folkpensioneringen, som omfattar

ålderspensioneringen, invalidpensioneringen och änkepensioneringen,

kan anges kostnadsfördelningen för förmånerna vid ålderdom (del V), vid

invaliditet (del IX) och till efterlevande (del X) var för sig.

Inom den svenska sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen finansieras

nära 2/3 av kostnaderna med de försäkrades avgifter. Huvudparten

av olycksfallsförsäkringens kostnader bestridas av arbetsgivarna, och utgifterna

för folkpensioneringen täckas till huvudsaklig del av statsmedel.

De olika slag av familj ef örmåner, som förekomma i Sverige, betalas praktiskt

taget helt av skattemedel; i en del fall erläggas vissa avgifter för förmånerna,

men dessa avgifter utgöra en mycket ringa del av de totala kostnaderna.

Bestämmelsen i artikel 71 mom. 2 uppfylls icke i fråga om den svenska

sjukförsäkringen, men däremot beträffande övriga delar av konventionen,

vilka Sverige för närvarande kan ratificera. Det villkor, som anges i nämnda

moment, skall emellertid anses uppfyllt, om det gäller för de sammanlagda

utgifterna för sjukvårdsersättningen från sjukkassorna och för ålders-

och invalidpensioneringen. Då sjukvårdsersättningen är en del av

sjukkassornas totala utgifter, kan det vara tillräckligt att sammanräkna

sjukförsäkringens och folkpensioneringens totalkostnader. Om det angivna

villkoret är uppfyllt för dessa socialförsäkringsgrenars totala utgiftsbelopp,

så är det i ännu högre grad uppfyllt för summan av utgifterna för sjukvårdsersättningen

samt ålders- och invalidpensioneringen. Sjukförsäkringens

och folkpensioneringens kostnader fördelade sig under år 1950 på följande

sätt på olika inkomstslag.

Milj. kr %

Statsbidrag .......................... 644.5 62.5

Kommunbidrag ...................... 107.7 10.5

Arbetsgivarbidrag...................... O.i 0,o

Försäkrades avgifter .................. 247,5 24,o

Räntor, fonder o. dyl................... 31.3 3.o

Summa 1 031.1 lOO.o

Då de försäkrades avgifter inom sjukförsäkringen och folkpensioneringen

tillsammans uppgå till mindre än V4 av totalutgiften äro alltså de i artikel

71 mom. 2 stipulerade villkoren uppfyllda för Sveriges del.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1953:220 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården. s. 14 i texten
  2. 2LU 1953:29 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferen s. 5 i texten