Sök i Ratio Lex

Med förslag till landstingslag m. m

1954-02-19 · 141 sidor, varav 135 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 135 av 141 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:119, Med förslag till landstingslag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

1

Nr 119.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till landstingslag

m. m.; given Stockholms slott den 19 februari

195*.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till landstingslag

och till lag om införande av landstingslagen;

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse

om ändrad lydelse av 13 § kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 394)

med allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att den nuvarande lagen om landsting ersättes

med en ny landstingslag, som i flera hänseenden utformats i nära anslutning

till den år 1953 antagna nya kommunallagen. Det föreliggande lagförslaget

avser emellertid även spörsmål utan motsvarighet i lagstiftningen för

primärkommunerna.

I systematiskt och terminologiskt avseende innefattar förslaget jämfört

med nuvarande lag att landstingsgemenskapens karaktär av en särskild

kommunbildning starkare framhäves. Detta kommer till synes bl. a. genom

användningen av uttrycket landstingskommun.

Län och landstingskommun skall enligt förslaget i princip sammanfalla.

Möjligheten att dela upp län på två eller flera landstingsområden försvinner.

Vidare skall stad som uppnått viss folkmängd -—- enligt nu gällande

regel minst 100 000 — icke vidare äga utträda ur landstingskommun. I de

fall, där enligt äldre bestämmelser mer än ett landsting finnes inom ett

län eller stad icke tillhör landsting, bibehålies denna ordning tills vidare.

Stads inträde i landstingskommun, som enligt nuvarande lag kräver samstämmande

beslut av staden och landstinget, föreslås kunna komma till

stånd även genom Kungl. Maj :ts beslut, nämligen då synnerliga skäl föreligger

för stadens inträde.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 195*. 1 saml. Nr 119.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Beträffande landstingskommunens kompetens föreslås en delvis ny regel,

som torde medföra att man på detta område får möjlighet till något friare

bedömning än hittills.

Även landstingets arbetsformer beröres. Sålunda föreslås exempelvis bestämmelser

om jäv och interpellationsrätt samt ändrade regler om rätten

för utomstående att deltaga i landstingets överläggningar. De bestämmelser

om kvalificerad majoritet, som fortfarande kvarstår, föreslås borttagna.

Bestämmelserna om förvaltningsutskott har gjorts till föremål för en

omfattande överarbetning. Bland viktigare nyheter kan anmärkas, att utskottet

skall väljas för fyra år i sänder och att landstinget i stället för

utskottet skall utse ordförande och vice ordförande i utskottet.

Reglerna om landstingskommunens drätsel har omdanats och därvid i

huvudsak anpassats efter motsvarande bestämmelser i den nya kommunallagen.

Beträffande stadgandena om landstingsskatt föreslås bl. a. att den nuvarande

möjligheten till territoriell differentiering av skatten avskaffas.

Besvärsreglerna har i förslaget undergått en genomgripande översyn, så

att bl. a. i fråga om besvärsproceduren överensstämmelse vunnits med

motsvarande bestämmelser för primärkommunerna. Den nuvarande besvärsrätten

för primärkommun föreslås borttagen.

Den nya landstingslagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1955,

samtidigt med den nya kommunallagen.

Slutligen förordas i propositionen, att proportionellt valsätt skall kunna

användas vid landstingens val av ledamöter och suppleanter i hushållningssällskapens

förvaltningsutskott.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

3

Förslag

till

Landstingslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Varje län utgör en landstingskommun.

Där vid tiden för denna lags ikraftträdande flera landstingskommuner

finnas inom ett län eller stad icke tillhör landstingskommun, skall därvid

förbliva, såvitt icke annorlunda bestämmes i enlighet med vad i 2 § sägs.

2 §•

1 mom. Finnas inom ett län flera landstingskommuner, må Konungen

förordna om deras förening till en landstingskommun, då omständigheterna

därtill föranleda.

2 mom. Stad, som icke tillhör landstingskommun, äger inträda i sådan

kommun, såvida samstämmande beslut därom fattats av staden och landstingskommunen.

Då synnerliga skäl äro därtill, må ock Konungen besluta

om stads inträde i landstingskommun.

3 mom. Skola landstingskommuner förenas eller skall stad inträda i

landstingskommun, bestämmer Konungen tiden för föreningen eller inträdet

och meddelar övriga i ärendet erforderliga föreskrifter.

3 §.

Medlem av landstingskommun är envar, som är medlem av kommun

inom landstingskommunens område.

4 §•

Landstingskommun äger att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes,

vårda sina angelägenheter avseende hälso- och sjukvård, undervisning,

socialvård, jordbrukets och andra näringars utveckling med mera dylikt,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer

annan.

Angående vissa på landstingskommun ankommande angelägenheter är

särskilt stadgat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

5 §.

Landstingskommuns beslutanderätt utövas av landstinget.

Förvaltning och verkställighet tillkomma landstingskommunens förvaltningsutskott

och övriga nämnder.

Om rätt för förvaltningsutskottet att i vissa hänseenden företräda landstinget

mellan dess möten stadgas i 41 §.

2 kap. Om val av landstingsman.

6 §•

Landstingets ledamöter och suppleanter för dem utses genom val i den

ordning nedan sägs.

7 §•

Rösträtt vid val av landstingsmän jämte suppleanter tillkommer envar,

som i kommun inom landstingskommunen är röstberättigad vid val av

kommunal- eller stadsfullmäktige.

Om upprättande av röstlängd och om röstlängdens bindande verkan stadgas

i kommunala vallagen.

8 §•

Landstingsmän och suppleanter väljas bland de röstberättigade, som äro

boende inom landstingskommunen och uppnått tjugutre års ålder. Den som

är omyndig eller i konkurstillstånd kan ej väljas till landstingsman eller

suppleant.

Landshövding, landssekreterare, landskamrerare samt i landstingskommunens

tjänst anställd landstingsdirektör eller motsvarande befattningshavare

må icke utses till landstingsman eller suppleant.

Kommer landstingsman eller suppleant efter valet i den ställning, att

han ej längre är valbar, frånträder han omedelbart sitt uppdrag.

Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara landstingsman

eller suppleant. Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag

med mindre han uppgiver hinder, vilket godkännes av landstinget.

9 §•

Landstingsmän jämte suppleanter väljas utom i fall, som avses i 17 §,

för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då

valet skett.

10 §.

För val av landstingsmän indelas landstingskommunen i valkretsar. För

varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman och därutöver

efter folkmängden en landstingsman för varje påbörjat tal av 5 000.

Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119. 5

11 §.

Valkrets skall, efter vad i denna paragraf närmare angives, omfatta en

eller flera kommuner. Vid indelning i valkretsar skall, med undantag varom

i andra och fjärde styckena samt i 12 § förmäles, iakttagas att för varje

valkrets komma att utses minst sju landstingsmän. Ej må utan särskilda

skäl kommuner gemensamt utgöra en valkrets, där flera än tretton landstingsmän

skola utses för kretsen.

Stad med mer än 20 000 invånare bildar egen valkrets, såvida ej särskilda

skäl finnas att med staden sammanföra en eller flera andra kommuner till

en valkrets. Stad med mindre folkmängd än nu sagts förenas med annan

stad eller andra städer eller med angränsande landsbygd till en valkrets.

Såvitt angår landsbygden verkställes valkretsindelningen, där så lämpligen

kan ske, efter domsaga eller tingslag. Annan valkrets än den, vari

två eller flera städer ingå, skall såvitt möjligt så utformas, att den kan

omslutas med en sammanhängande gränslinje.

Då särskilda skäl äro därtill, må område med mindre invånarantal än

ovan sägs utgöra valkrets. Sådan valkrets skall dock hava mer än 15 000

invånare.

12 §.

Därest det antal landstingsmän, som med tillämpning av de i 10 och 11 §§

meddelade föreskrifter skulle utses inom en landstingskommun, icke uppgår

till tjugu, skall såsom grund för rättigheten att efter folkmängden välja

landstingsmän bestämmas lägre tal än det i 10 § angivna, på det att landstingsmännens

antal för hela landstingskommunen må uppgå till minst

tjugu; och skall, med tillämpning av häremot svarande reduktion av folkmängdssiffrorna,

i övrigt gälla vad i 11 § är stadgat.

13 §.

Indelningen i valkretsar jämte det antal landstingsmän, som skall utses

för varje valkrets, bestämmes av landstinget efter de i 10—12 §§ angivna

grunderna. Förslag till omförmälda indelning skall till landstinget avgivas

av länsstyrelsen, sedan kommunerna beretts tillfälle att yttra sig.

beslut om indelning i valkretsar skall för att vinna bindande kraft underställas

Konungens prövning och fastställelse.

14 §.

Bliva de förhållanden, vilka legat till grund för landstingets beslut enligt

13 §, så ändrade, att jämkning däri påkallas till följd av stadgandena

i 10—12 §§, eller finnes eljest sådan jämkning nödig, äger landstinget,

på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa

jämkningen; och skall, där ej sådant fall är för handen, som avses

i 15 § första stycket och 16 g andra stycket, landstinget verkställa jämk
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ningen vid lagtima möte året innan val av landstingsman nästa gång äger

rum eller, där Konungen så förordnar, vid urtima möte sist före april månads

utgång det år valet förrättas.

15 §.

Har beslut fattats om stads inträde i landstingskommun eller har förordnande

meddelats, som föranleder, att landstingskommun eljest utvidgas,

skall landstinget vid nästa lagtima möte eller, när Konungen så föreskriver,

vid urtima möte, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av

dess yttrande, verkställa den jämkning i valkretsindelningen, som må föranledas

därav.

I fall, som sägs i första stycket, må Konungen, om förhållandena därtill

föranleda, förordna, att val av landstingsmän jämte suppleanter skall å

dag, som länsstyrelsen bestämmer, året innan utvidgningen sker företagas

inom den eller de valkretsar, som må hava vid jämkningen nybildats av

det område, med vilket landstingskommunen utvidgas, eller del därav eller

ock eljest berörts av jämkningen.

16 §.

Avskiljes område, som bildar egen valkrets, från landstingskommun,

skola de landstingsmän och suppleanter, som utsetts för valkretsen, frånträda

sina befattningar.

Har förordnande meddelats, som föranleder, att område, som utgör del

av en eller flera valkretsar, avskiljes från landstingskommun, skall landstinget

vid nästa lagtima möte eller, där Konungen så föreskriver, vid urtima

möte, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande,

verkställa den jämkning i valkretsindelningen, som må föranledas därav.

I fall, som sägs i andra stycket, må Konungen, om förhållandena därtill

föranleda, förordna, att val av landstingsmän jämte suppleanter skall å dag,

som länsstyrelsen bestämmer, året innan avskiljandet sker företagas inom

den eller de valkretsar, som berörts av jämkningen.

17 §.

Val av landstingsmän och suppleanter, vilket med anledning av jämkning

i valkretsindelning företages enligt 15 § andra stycket eller 16 § tredje

stycket, skall avse tiden från och med den 1 januari året näst efter det, då

valet skett, till utgången av det år, då allmänna val av landstingsmän

nästa gång skola äga rum.

De landstingsmän och suppleanter, som före jämkningen utsetts för den

eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, skola frånträda sina befattningar

vid utgången av det år, då val enligt nyssnämnda bestämmelser

företagits.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119. 7

18 §.

Om valdistrikt och valdag samt vals kungörande, förrättande och avslutande

stadgas i kommunala vallagen.

3 kap. Om landstingsmöte.

19 §.

Till lagtima möte sammanträder landstinget utan särskild kallelse varje

år den första måndagen i oktober månad i länets residensstad eller å

annan ort, som landstinget bestämt.

Då så till följd av utomordentliga händelser anses påkallat, må länsstyrelsen

kunna utsätta särskild sammanträdesort.

20 §.

1 mom. Rättighet att vid lagtima möte väcka förslag tillkommer länsstyrelsen,

landstingskommunens förvaltningsutskott och annan dess nämnd

samt ledamot av landstinget. Förslag skall avfattas skriftligen.

Förslag av annan nämnd än förvaltningsutskottet skall ingivas till utskottet

före den 1 juli, där ej annan tid bestämmes av utskottet.

1 övrigt skall förslag avlämnas till landstingskommunens kansli senast

den 15 augusti; dock må förvaltningsutskottet väcka förslag jämväl efter

nämnda tid men ej senare än fjorton dagar före början av landstingets möte.

Vad nu är stadgat angående tiden för förslags avlämnande utgör icke

hinder för landstinget att, då synnerliga skäl därtill föranleda, till behandling

upptaga förslag, som blivit väckt senare, dock sist första dagen av

landstingets möte.

Ej må förslag komma under behandling i annan ordning än nu nämnts,

såvida icke förslaget hänskjutits till landstinget av Konungen eller härleder

sig från och står i sammanhang med förut i behörig ordning väckt

förslag.

2 mom. Till landstinget i behörig ordning inkomna förslag skola tryckas

och, såvitt ske kan, minst åtta dagar före mötets början översändas till

länsstyrelsen ävensom till samtliga landstingsmän.

Över de ärenden, som skola förekomma å mötet, skall förvaltningsutskottet

upprätta föredragningslista, som skall utdelas på sätt i första stycket

sägs.

21 §.

/ mom. Till urtima möte sammanträder landstinget, då landstinget eller

förvaltningsutskottet för handläggning av vissa bestämda ärenden beslutar

därom eller Konungen omedelbart eller på framställning av länsstyrelsen

förordnar om sådant möte.

Urtima möte, som beslutas av landstinget eller förvaltningsutskottet, må

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr lt9.

ej äga rum förrän minst två månader efter det lagtima möte avslutats.

Har förvaltningsutskottet beslutat urtima möte, skall protokoll i ärendet

överlämnas till länsstyrelsen.

Beträffande sammanträdesort för urtima möte skall vad i 19 § är föreskrivet

med avseende å lagtima möte äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Kungörelse om urtima möte, innehållande uppgift om tid och

ställe för mötet och de ärenden, som därvid skola handläggas, utfärdas av

länsstyrelsen. Kungörelsen skall minst fjorton dagar före mötet införas i

en eller flera av länets mest spridda tidningar, varjämte samtliga landstingsmän

skola inom samma tid särskilt underrättas om mötet.

3 mom. Vid urtima möte må ej andra ärenden företagas till avgörande än

de, för vilkas handläggning landstinget blivit sammankallat, eller som länsstyrelsen

enligt den om mötet utfärdade kungörelsen särskilt hänskjutit till

landstingets prövning.

22 §.

Avgår landstingsman under den för honom bestämda tjänstgöringstiden,

skall länsstyrelsen införa tillkännagivande därom i länskungörelserna och

till ordinarie landstingsman inkalla den närmast i ordningen varande suppleanten.

Inträffar för landstingsman eller behörigen kallad suppleant sådant hinder,

att han ej kan inställa sig vid landstingsmöte, åligger det honom att

därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen, som till tjänstgöring vid

mötet inkallar den närmast i ordningen varande, till sådan tjänstgöring

förut ej inkallade suppleanten. Den, för vilken hinder uppkommit, åligger

tillika att, så fort ske kan, till landstingskommunens kansli insända skriftlig

anmälan om hindret och dess beskaffenhet.

Uppkommer för landstingsman eller suppleant, som inställt sig vid landstingsmöte,

sådant hinder, att han ej vidare kan tjänstgöra vid mötet, skall

han ofördröjligen anmäla hindret hos landstingets ordförande, vilken har

att skyndsamt underrätta länsstyrelsen. Länsstyrelsen inkallar därefter

ofördröjligen suppleant efter vad i andra stycket är sagt.

23 §.

Landstinget prövar av landstingsman eller suppleant hos landstinget

gjord framställning om befrielse från uppdraget och fråga om förfall för

utevaro från landstingsmöte.

Suppleant, som i anledning av anmält hinder på kallelse inställt sig,

skall tjänstgöra såsom landstingsman, ändå att hindret icke godkänts; den,

vars hinder underkänts, likväl obetaget att efter anmälan hos landstinget

i suppleantens ställe taga säte i landstinget.

24 §.

\ id landstingsmötes början företages upprop av samtliga landstingsmän.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

25 §.

Sedan upprop ägt rum, utser landstinget å lagtima möte bland tingets

ledamöter en ordförande och en vice ordförande för tiden intill nästa lagtima

möte.

Upphör under nämnda tid ordföranden eller vice ordföranden att vara

landstingsman, upphör jämväl befattningen som ordförande eller vice ordförande.

26 §.

Den landstingsman, som bevistat de flesta landstingsmöten, eller, där två

eller flera landstingsmän deltagit i lika många möten, den av dem, som är

till levnadsåren äldst, för ordet till dess ordförande blivit vald. Inträffar

under landstingsmöte samtidigt förfall för både ordförande och vice ordförande,

utses under ordförandeskap av den ledamot, som enligt vad nyss

sagts skall anses såsom äldst, en av landstingets ledamöter att tjänstgöra

som ordförande till dess förfallet upphört.

Vid samtidigt förfall för både ordförande och vice ordförande under den

tid, då landstinget ej är samlat till möte, skall landstingets äldste ledamot

tjänstgöra som ordförande till dess förfallet upphört.

Därest under liden mellan landstingets lagtima möten ordföranden avgår

eller hans befattning eljest upphör, skall vice ordföranden tjänstgöra

som ordförande intill nästa lagtima möte. Skulle under samma tid jämväl

vice ordföranden avgå eller hans befattning upphöra, skall landstingets

äldste ledamot tjänstgöra som ordförande.

Länsstyrelsen kallar äldste ledamoten till tjänstgöring, varom ovan är

stadgat.

27 §.

Landstinget må ej handlägga ärende, såvida icke minst två tredjedelar av

dess ledamöter äro tillstädes. Är tillstädesvarande ledamot enligt vad i 28 §

eller 67 § andra stycket sägs hindrad att deltaga i visst ärende, utgör ej

den omständigheten, att till följd därav antalet av de deltagande icke uppgår

till två tredjedelar av landstingets hela ledamotsantal, hinder för ärendets

handläggande.

28 §.

Landstingsman må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen

rör honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken

om jäv emot domare.

Om hinder att deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant och i beslut

med anledning av revisorernas granskning stadgas i 67 § andra stycket.

29 §.

Varje landstingsman äger en röst.

Landshövdingen i länet må övervara landstingets sammanträden och del
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

taga i dess överläggningar men ej i besluten. Är ej landshövding tillsatt eller

förordnad, äger den i tjänsten äldste avdelningschefen i länsstyrelsen

den rätt nu är sagd. Har landshövdingen förhinder, utövas samma rätt av

den avdelningschef, landshövdingen därtill förordnar, eller, därest sådant

förordnande icke meddelats, av den i tjänsten äldste avdelningschefen.

Vid landstingets sammanträden äger jämväl ordföranden eller vice ordföranden

i förvaltningsutskottet, ändå att han icke är landstingsman, ävensom

sådan i landstingskommunens tjänst anställd befattningshavare, som

i 8 § andra stycket sägs, att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna

men ej i besluten. Sådan rätt tillkommer vidare ordföranden eller vice ordföranden

i nämnd, varom förmäles i 53 §, vid behandling av ärende, som

beretts av nämnden, ävensom vid besvarande av interpellation, som framställts

till nämndens ordförande. Dylik rätt äger ock revisor vid granskning

av den av honom avgivna revisionsberättelsen.

30 §.

De ärenden, som företagas till avgörande av landstinget, skola vara vederbörligen

beredda av den nämnd eller beredning, dit ärendet efter sin beskaffenhet

hör, eller av en eller flera personer, som särskilt utsetts att mellan

landstingets möten bereda ärendet. Innan ärende, som beretts annorledes

än av den nämnd eller beredning, dit ärendet hör, företages till avgörande,

skall tillfälle lämnas nämnden eller beredningen att avgiva yttrande däröver.

Förvaltningsutskottet skall städse givas tillfälle alt yttra sig över

ärende, som beretts annorledes än av utskottet.

Ärende må ej företagas till avgörande, innan det under landstingets möte

blivit berett av särskilt utskott, som landstinget för ändamålet utsett bland

sina ledamöter.

Val må dock av landstinget förrättas utan föregående beredning. Detsamma

gäller om avgörande av ärende, som fordrar skyndsam handläggning

och icke avser utgift eller anvisning av medel därtill eller avhändande

av landstingskommunen tillhörig egendom eller efterskänkande av

någon dess rättighet.

31 §.

Framställes under landstingets möte yrkande om bordläggning av

ärende och förenar sig minst en tiondedel av de närvarande därom, skall

med ärendets vidare behandling anstå, dock icke utan landstingets medgivande

längre än till nästa dag, då sammanträde hålles.

Bordläggning må ej, såvida icke beslut därom fattas med vanlig röstövervikt,

ske i fråga om val eller mera än en gång i samma ärende.

32 §.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ordföranden

proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet

utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val

ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången

genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika

för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i

övriga fall den mening beslut, som ordföranden biträder. Vid omröstning

för tillsättande av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid val.

Val av förvaltningsutskott och av nämnd, som sägs i 53 § och 54 §

andra stycket, samt av revisorer och revisorssuppleanter, som avses i 67

§, så ock av beredning eller utskott, varom förmäles i 30 §, skall vara proportionellt,

därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara

det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med siffran för

det antal personer valet avser, ökad med 1. Om förfarandet vid sådant

proportionellt val är särskilt stadgat.

33 §.

Vill landstingsman till ordföranden i förvaltningsutskottet eller nämnd,

varom förmäles i 53 §, framställa interpellation i ämne, som tillhör landstingets

handläggning, skall interpellationen, skriftligen avfattad, avlämnas

till landstingets ordförande senast första dagen av landstingets möte.

Landstinget beslutar utan föregående överläggning, huruvida interpellationens

framställande skall medgivas. Lämnas sådant medgivande, bör interpellationen

besvaras vid mötet.

34 §.

Vid landstingsmöte skall föras protokoll. Detta skall innehålla förteckning

å de vid varje sammanträde närvarande ledamöterna samt för varje

ärende, efter en kortfattad redogörelse för dess beskaffenhet, angiva däri

framställda förslag och yrkanden, som ej återkallats, samt av landstinget i

ärendet fattat beslut, ävensom, där omröstning ägt rum, redogörelse för

propositionsordningen och uppgift om huru många röstat för eller emot.

Har omröstning skett öppet, skall i protokollet angivas, huru envar röstat.

Protokollet skall, i den ordning landstinget beslutar, justeras sist fjorton

dagar efter landstingsmötets avslutande.

Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall justeringen och

det ställe, där protokollet finnes tillgängligt, tillkännagivas å en av landstingskommunen

å lämplig plats anordnad anslagstavla (landstingskommunens

anslagstavla). Tillkännagivandet skall vara försett med uppgift å den

dag det anslagits. Det må ej avlägsnas före utgången av stadgad besvärstid.

Bevis om dagen för justeringens tillkännagivande skall tillika åtecknas

protokollet eller särskilt utfärdas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Kungörelse om dagen för protokollsjusteringens tillkännagivande med

uppgift å det ställe, där protokollet finnes tillgängligt, skall ock ofördröjligen

införas i en eller flera av länets mest spridda tidningar.

35 §.

Den som vid landstingets sammanträde deltagit i avgörandet av ärende

äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas

innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas

skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

36 §.

Landstingets protokoll skall skyndsamt tryckas och i erforderliga delar

tillställas förvaltningsutskottet och de övriga nämnder, åt vilka verkställighet

av landstingets beslut uppdragits.

Det tryckta protokollet och de till landstinget inkomna handlingar, vilka

befordras till trycket, skola översändas till länsstyrelsen och samtliga landstingsmän

samt utdelas till kommunerna för att genom kommunens styrelses

försorg hållas tillgängliga för kommunens medlemmar.

Landstingets protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar

skola vårdas och förtecknas på sätt landstinget bestämt.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen

tagit avskrift av landstingets protokoll äger att utan avgift få avskriftens

riktighet bestyrkt.

37 §.

Landstingets förhandlingar skola vara offentliga; dock må landstinget

för visst ärende besluta, att överläggningen skall hållas inom stängda

dörrar.

Ordföranden vakar över ordningen vid landstingets förhandlingar, lämnar

ordet åt landstingets ledamöter i den ordning de anmält sig därtill,

samt kan varna och, efter förutgången varning, låta utvisa envar, som förhåller

sig oskickligt.

38 §.

Landstinget må i en arbetsordning meddela de föreskrifter, som utöver

vad ovan nämnts för landstingets sammanträden och ärendenas behandling

anses nödiga.

39 §.

1 mom. Landstingsman åtnjuter under landstingsmöte samt, om han

ej bor å den ort där mötet hålles, under resan fram och åter dagtraktamente

av landstingskommunens medel efter de grunder, som landstinget

bestämmer.

Landstingsman, som ej bor å den ort där landstingsmöte hålles, äger till
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

lika rätt till resekostnadsersättning. I den mån resa kan företagas med

järnväg, omnibus, spårväg eller fartyg, må ersättningen ej överstiga avgiften

för plats i andra klassens vagn å järnväg eller, om sådan vagnsklass icke

finnes, i tredje klassens vagn, plats i omnibus eller spårvagn eller hyttplats

på fartyg eller, när hyttplats ej förekommer, salongsplats. Eljest må ersättningen

högst motsvara lägsta avgiften för taxeautoinobil.

Till den, som under pågående möte inträtt i tjänstgöring, sedan av honom

anmält hinder av landstinget underkänts, må för resan till och från

mötet icke utgå traktamente eller resekostnadsersättning, såvida sådan

gottgörelse utgått till annan, som på sätt i 22 § sägs inkallats i hans ställe.

2 mom. Landstinget äger besluta, att till ledamot av beredning, som

avses i 30 § första stycket, skall utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser,

som jämlikt 55 § gälla för ledamot av förvaltningsutskottet och

utsedd ledamot av annan nämnd.

4 kap. Om landstingskommunens förvaltningsutskott och övriga nämnder.

40 §.

I landstingskommun skall såsom dess styrelse finnas ett förvaltningsutskott.

41 §.

Förvaltningsutskottet skall leda förvaltningen av landstingskommunens

angelägenheter och hava inseende över övriga nämnders verksamhet. Utskottet

skall med uppmärksamhet följa de frågor, som kunna inverka på

landstingskommunens utveckling och ekonomiska ställning, samt hos

landstinget och landstingskommunens övriga nämnder ävensom hos andra

myndigheter göra de framställningar, som finnas påkallade.

Det tillkommer förvaltningsutskottet vidare:

a) att, såsom i 30 § sägs, bereda ärenden, som skola förekomma till behandling

hos landstinget;

b) att, enligt vad i 60 § stadgas, uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat

samt i övrigt handhava landstingskommunens drätsel och därvid själv

förvalta dess egendom, i den mån ej sådan förvaltning uppdragits åt

annan nämnd;

c) att ombesörja verkställighet av landstingets beslut, där ej verkställigheten

uppdragits åt annan;

d) att till landstinget avgiva berättelse över sin verksamhet under tiden

från senaste lagtima möte;

e) att vårda och förteckna landstingets och nämndernas protokoll och

övriga till deras arkiv hörande handlingar, i den mån de för sådant ändamål

överlämnats till utskottet;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

f) att avgiva förklaring i anledning av besvär över landstingets beslut;

samt

g) att i andra hänseenden företräda landstinget mellan dess möten, i den

mån annorlunda icke föreskrivits genom lag eller författning eller landstingets

beslut.

Förvaltningsutskottet har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas

handläggning enligt särskilda författningar ankommer på utskottet.

Förvaltningsutskottet äger att från landstingskommunens övriga nämnder

samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och

upplysningar, som erfordras för fullgörande av utskottets uppgifter. Vid

behov av upplysningar från ämbets- eller tjänstemän i övrigt inom länet

må utskottet vända sig till länsstyrelsen med begäran om infordrande av

sådana upplysningar.

Landstinget skall antaga reglemente för förvaltningsutskottet.

42 §.

Ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet väljas av landstinget

till det antal landstinget bestämmer. Antalet ledamöter må dock icke vara

under fem.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den

ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

43 §.

1 avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i förvaltningsutskottet,

verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 8 §

är stadgat om landstingsman äga motsvarande tillämpning.

44 §.

Ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet väljas för fyra år,

räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett.

Valet skall förrättas vid det lagtima landstingsmöte, som hålles året näst

efter det, då allmänna val av landstingsmän ägt rum.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom

bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt

den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda

inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne.

Avgår annan ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av

tjänstgöringstiden.

45 §.

Av landstinget utses bland ledamöterna i förvaltningsutskottet en ordförande

och en vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken de blivit

valda som ledamöter.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungi. Maj.ts proposition nr 119.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig vid

sammanträde med förvaltningsutskottet, äger utskottet utse annan ledamot

att för tillfället föra ordet.

46 §.

Förvaltningsutskottet sammanträder å det ställe och å de tider utskottet

bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom

då minst halva antalet av utskottets ledamöter för uppgivet ändamål gör

framställning därom.

47 §.

Suppleanterna i förvaltningsutskottet böra i den vid valet bestämda ordningen

kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder

för ledamot eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas,

efter ledamot, som icke utsetts vid proportionellt val.

Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid utskottets sammanträden

och skall alltid underrättas om tid för sammanträde.

48 §.

Förvaltningsutskottet må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften

av ledamöterna äro tillstädes.

Vad i 28 § stadgas om jäv för landstingsman skall äga motsvarande tilllämpning

med avseende å ledamot i förvaltningsutskottet. Vid behandling

av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.

49 §.

I fråga om förfarandet vid fattande av beslut skall vad därom för landstinget

är stadgat i 32 § äga motsvarande tillämpning med avseende å förvaltningsutskottet.

50 §.

Vad som är stadgat, i 34 § om förande av protokoll vid landstingsmöte

och om protokollets innehåll samt i 35 § om reservation skall äga motsvarande

tillämpning med avseende å protokoll och reservation vid sammanträde

med förvaltningsutskottet.

Justering av utskottets protokoll verkställes senast fjorton dagar efter

sammanträdet av ordföranden jämte minst en därtill för varje gång av

utskottet utsedd närvarande ledamot. Justering må ock verkställas av utskottet

antingen genast eller vid nästa sammanträde.

Tillkännagivande om verkställd justering skall ske i den i 34 § tredje

stycket föreskrivna ordningen.

Utskottets protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar skola

vårdas och förtecknas på sätt utskottet bestämt.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

avskrift av förvaltningsutskottets protokoll äger att utan avgift få avskriftens

riktighet bestyrkt.

51 §.

Om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av förvaltningsutskottet,

som vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller

författning, reglemente, särskild föreskrift eller uppdragets beskaffenhet

honom åligger, gäller vad i allmän lag stadgas.

52 §.

I reglemente för förvaltningsutskottet må bestämmas, huruvida och i

vilken omfattning de utskottet tillkommande bestyren skola fördelas å två

eller flera särskilda avdelningar av utskottet. Där utskottet skall vara uppdelat

på avdelningar, må landstinget i reglementet kunna föreskriva, att

dessa avdelningar skola av landstinget utses genom särskilda val. Beträffande

avdelning skall vad i 45—50 §§ är stadgat med avseende å förvaltningsutskottet

äga motsvarande tillämpning, dock har avdelning att själv

inom sig utse ordförande och vice ordförande.

Har uppdelning på avdelningar skett, ankommer dock å utskottet samfällt

att uppgöra det förslag till utgifts- och inkomststat, som skall föreläggas

landstinget, ävensom att hava inseende över den verksamhet, som utövas

av nämnd, varom förmäles i 53 §, och med eget yttrande till landstinget

överlämna de framställningar från sådan nämnd, som ankomma på

landstingets handläggning.

Det må ock föreskrivas i reglementet, att utskottet eller avdelning därav

äger uppdraga åt ledamot av utskottet eller åt i landstingskommunens

tjänst anställd befattningshavare att å utskottets eller avdelningens vägnar

fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall i reglementet

angivas. Beslut, som fattas på grund av sådant uppdrag, skall anmälas

vid utskottets eller avdelningens nästa sammanträde.

I övrigt må, i den mån icke särskilda bestämmelser meddelas i denna lag,

genom reglementet bestämmas den ordning, i vilken utskottet har att fatta

beslut samt eljest utöva sina befogenheter och fullgöra sina åligganden.

53 §.

1 mom. Ledningen av landstingskommunens hälso- och sjukvårdande

verksamhet skall, i den mån icke genom lag eller författning annorlunda

föreskrives, enligt landstingets bestämmande utövas av en gemensam

nämnd, kallad hälso- och sjukvårdsstyrelse, eller ock av en särskild hälsovårds-

och en särskild sjukvårdsstyrelse.

Vad i 42—51 §§ är föreskrivet med avseende å förvaltningsutskottet skall

äga motsvarande tillämpning beträffande nämnd, som här avses.

Styrelse må, om landstinget så beslutar, uppdraga åt ledamot av styrelsen

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

eller åt i landstingskommunens tjänst anställd befattningshavare att å

styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet

skall i landstingets beslut angivas. Beslut, som fattas på grund av sådant

uppdrag, skall anmälas vid styrelsens nästa sammanträde.

2 mom. Där landsting finner sådant lämpligt, må landstinget besluta,

att styrelse skall utgöras av förvaltningsutskottet eller viss avdelning därav.

3 mom. Till sammanträde med styrelse skall förste provinsialläkaren

kallas med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten

samt att få sin mening antecknad till protokollet.

mom. Angående hälso- och sjukvårdsstyrelses verksamhet gäller i

övrigt vad därom stadgas i lag eller författning.

54 §.

Om utseende av nämnder för vissa i särskilda författningar angivna förvaltnings-

eller verkställighetsbestvr gäller vad därom för varje fall finnes

stadgat.

För handhavande av särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr i

övrigt må landstingskommun tillsätta de nämnder, som finnas erforderliga.

Beträffande sådan nämnd, som avses i andra stycket, skall vad som är

föreskrivet i 42 § andra stycket, 43 §, 44 § andra stycket samt 46—51 §§

med avseende å förvaltningsutskottet ävensom i 53 § 1 mom. tredje stycket

1 fråga om hälso- och sjukvårdsstyrelse äga motsvarande tillämpning.

55 §.

1 mom. Landstinget äger besluta, att ledamot av förvaltningsutskottet

och utsedd ledamot av annan nämnd skola för deltagande i sammanträde

eller förrättning inom landstingskommunen i någon dess angelägenhet åtnjuta

dagtraktamente och resekostnadsersättning av landstingskommunens

medel. Ej må dagtraktamente eller resekostnadsersättning sättas till högre

belopp än som i motsvarande fall utgår till landstingsman.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag i landstingskommunens angelägenhet

företages utom landstingskommunen av person, som sägs i första

stycket, må, om landstinget så beslutar, utgå efter annan grund än nu

är sagt.

2 mom. Jämte gottgörelse, som beslutas enligt 1 inom., må efter landstingets

bestämmande till sådan ledamot av förvaltningsutskottet eller annan

nämnd, som utsetts till ordförande eller som eljest i viss befattning

inom utskottet eller nämnden eller efter särskilt uppdrag utför arbete av

mera betydande omfattning, utgå dels arvode för med uppdraget förenat

arbete och dels ersättning med visst belopp för utgifter, som för landstingskommunens

räkning påkallas vid uppdragets fullgörande. Arvodets belopp

skall bestämmas för högst ett år i sänder och må icke överstiga vad på

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 119.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 119.

grund av göromålens omfattning och art kan anses skäligt. Ersättning med

visst belopp för utgifter må likaledes fastställas för högst ett år i sänder.

3 mom. Där i särskild författning föreskrift meddelas om ersättning åt

ledamot av landstingskommuns nämnd, skall vad sålunda finnes stadgat

lända till efterrättelse.

5 kap. Om landstingskommunens dr

Inledande bestämmelser.

56 §.

Vad landstingskommun tillhör i fast eller lös egendom bör så förvaltas,

att dess förmögenhet ej minskas.

Medel, som landstingskommun uppburit såsom vederlag för anläggningstillgång

eller på grund av försäkring av sådan tillgång, må tagas i anspråk

endast för återbetalning av lån, som upptagits för förvärv av tillgången,

eller för anskaffande av annan dylik tillgång.

Såsom anläggningstillgång skall anses fast egendom, så ock lös egendom,

avsedd att stadigvarande innehavas av landstingskommunen.

57 §.

Landstingskommuns medelsbehov skall, i den mån det ej fylles på annat

sätt, täckas genom utdebitering av landstingsskatt.

58 §.

Beslut om anslag skall tillika innefatta anvisning av medel för anslagets

täckande.

Beviljas anslag att täckas genom utdebitering under mer än fem år, skall

beslutet underställas Konungens prövning och fastställelse.

Utgifts- och inkomststat.

59 §.

Landstingskommun skall årligen upprätta en utgifts- och inkomststat för

det nästföljande kalenderåret.

Å statens utgiftssida skola upptagas:

a) det belopp, vartill nästföregående års underskott enligt avslutade räkenskaper

uppgått;

b) de anslag, som erfordras för bestridande av tidigare beslutade utgifter

för nästföljande år, så ock de belopp, som ytterligare anslås i samband

med statens fastställande, däribland även ett anslag för oförutsedda behov.

Statens inkomstsida skall upptaga:

a) det belopp, vartill nästföregående års överskott enligt avslutade räkenskaper

uppgått;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rättelse.

sid. 18. Rubriken till 5 kap. skall lyda:

5 kap. Om landstingskommunens drätsel.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

b) de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan

grund kunna påräknas under det nästföljande året, så ock det belopp,

som ytterligare erfordras, ävensom sättet för täckande av detta medelsbehov.

Hinder möter ej för landstingskommun att besluta, att vad av särskilt

anslag icke förbrukas under det år, för vilket anslaget beviljats, må användas

för avsett ändamål under det därpå följande året. Vad som återstår av

anslaget vid sistnämnda års utgång må landstingskommunen reservera för

samma ändamål för ytterligare ett år; och äger landstingskommunen sedermera

fatta enahanda beslut för ett år i sänder.

60 §.

Förslag till utgifts- och inkomststat skall uppgöras av förvaltningsutskottet.

För detta ändamål skola landstingskommunens övriga nämnder

före den 1 juli, där ej annan tid bestämmes av förvaltningsutskottet, till

utskottet ingiva sina särskilda statförslag för det nästföljande året.

Landstinget upptager förslaget till utgifts- och inkomststat till granskning

och fastställelse vid sitt lagtima möte. Därvid skola anslag till utgifter,

om vilka landstinget icke tidigare fattat beslut, samt därmed sammanhängande

frågor särskilt bliva föremål för överläggning och avgörande.

Den fastställda utgifts- och inkomststaten skall tryckas och expedieras i

den ordning, som i 36 § första och andra styckena är stadgad med avseende

å landstingets protokoll.

Fondbildning.

61 §.

1 mom. Landstingskommun äger avsätta medel till:

a) pensionsfond för beredande av pension eller därmed jämförligt understöd

åt personer i landstingskommunens tjänst eller deras efterlevande;

b) kassaförlagsfond för tillgodoseende av landstingskommunens behov

av rörelsekapital;

c) allmän investeringsfond för anskaffande av anläggningstillgångar för

landstingskommunens behov; samt

d) särskild investeringsfond för anskaffande av i avsättningsbeslutet angiven

anläggningstillgång.

2 mom. Landstingskommun äger i samband med fastställande av utgifts-

och inkomststaten avsätta medel till skatteregleringsfond eller taga i

anspråk medel ur sådan fond.

Beslut att taga medel ur fonden i anspråk må ej avse mer än en tredjedel

av det högsta belopp, vartill fonden beräknas uppgå vid utgången av det

år beslutet fattas eller uppgått vid utgången av något av de två närmast

föregående åren.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

62 §.

Med Konungens medgivande må landstingskommun:

a) avsätta medel till fond för tillgodoseende av annat särskilt behov än

i 61 § 1 mom. sägs; och

b) taga i anspråk medel ur fond för annat ändamål än det för vilket

fonden är avsedd och, såvitt angår skalteregleringsfond, i vidare mån än i

61 § 2 mom. stadgas.

63 §.

Hava medel, som landstingskommun uppburit såsom vederlag för anläggningstillgång

eller på grund av försäkring av sådan tillgång, icke före utgången

av det år, varunder de influtit, anvisats för ändamål, som sägs i

56 § andra stycket, skola medlen avsättas till allmän investeringsfond.

Överskottsmedel å lån, som landstingskommun upptagit med Konungens

tillstånd och som ej i sin helhet åtgått för det med lånet avsedda ändamålet,

skola avsättas till allmän investeringsfond, där ej annat föreskrivits vid

tillståndets beviljande.

Om landstingskommuns skyldighet att i andra fall än i denna paragraf

sägs avsätta medel till fond är särskilt stadgat.

Lånerätt.

64 §.

Landstingskommun äger upptaga lån, ställt på en återbetalningstid av

högst fem år. Såsom upptagande av lån skall även anses ingående av borgen.

Med Konungens medgivande må landstingskommun upptaga lån eller

ingå borgen även i andra fall än nu är sagt.

Av Konungen meddelat beslut att bevilja landstingskommun lån av statsmedel

skall anses innefatta jämväl tillstånd att upptaga lånet.

Medelsförvaltning.

65 §.

Penningar och värdehandlingar, som förvaltningsutskottet eller annan

nämnd för landstingskommunens eller annans räkning har om händer,

skola så förvaras och redovisas, att de icke sammanblandas med andra penningar

och värdehandlingar.

Penningmedel, som ej erfordras för nära förestående utbetalningar, skola,

där landstinget ej bestämt annat, för landstingskommunens räkning insättas

hos bank eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgirokonto

eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens

tillstånd anbringa omyndigs medel.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119. 21

66 §.

Det åligger förvaltningsutskottet att föra fortlöpande räkenskaper över

de medel det har om händer.

Annan nämnd, som omhänderhar medel, skall föra räkenskaper i enlighet

med av förvaltningsutskottet givna anvisningar och årligen före den 1

mars, där ej utskottet bestämmer annan tid, till utskottet avlämna redovisning

för sin förvaltning under nästföregående kalenderår.

Sedan sådan redovisning skett, skall förvaltningsutskottet inom tid, som

landstinget bestämmer, dock senast före den 1 maj, sammanfatta och avsluta

landstingskommunens räkenskaper för nämnda kalenderår.

Revision.

67 §.

Landstinget skall vid lagtima möte utse tre eller flera revisorer samt lika

många suppleanter för granskning av det nästföljande årets förvaltning.

Den, vilken såsom ledamot eller suppleant i förvaltningsutskottet eller

eljest är redovisningsskyldig till landstingskommunen, eller sådan den redovisningsskyldige

närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken

om jäv emot domare, må icke vara revisor eller revisorssuppleant för granskning

av förvaltning, som omfattas av redovisningsskyldigheten, ej heller

deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning

eller i beslut med anledning av granskningen.

Revisorerna äga att när som helst inventera de penningmedel och värdehandlingar,

som förvaltningsutskottet eller annan nämnd omhänderhar,

samt taga del av räkenskaper och andra handlingar, som beröra förvaltningen.

Vad i 51 § sägs om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot i förvaltningsutskottet

äger avseende jämväl å revisor.

Landstinget må besluta, att till revisor skall utgå ersättning i enlighet

med de bestämmelser, som jämlikt 55 § gälla för ledamot av förvaltningsutskottet

och utsedd ledamot av annan nämnd.

68 §.

Revisorerna skola avgiva berättelse, innehållande redogörelse för resultatet

av deras granskning med uttalande, huruvida anmärkning beträffande

räkenskapernas förande eller förvaltningen i övrigt föreligger eller icke.

Framställes anmärkning, skall anledningen till denna angivas i berättelsen.

Revisionsberättelse skall ock innehålla särskilt uttalande, huruvida ansvarsfrihet

för förvaltningen tillstyrkes eller icke.

69 §.

Revisionsberättelse skall före juni månads utgång tillställas förvaltningsutskottet,

genom vars försorg densamma skyndsamt befordras till trycket

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

och, om sådant anses påkallat, överlämnas till vederbörande nämnder för

yttrande.

Berättelsen jämte inkomna yttranden skall framläggas till granskning

och avgörande hos landstinget vid det lagtima möte, vartill landstinget

sammanträdet året näst efter det revisionen avser.

70 §.

På beslut av landstinget ankommer, huruvida framställd anmärkning

skall förfalla och ansvarsfrihet för förvaltningen meddelas eller laga åtgärd

för bevarande av landstingskommunens rätt skall vidtagas. Anställes

ej talan å den förvaltning revisionsberättelse avser inom ett år från sista

dagen av det landstingsmöte, vid vilket berättelsen framlades, skall så anses,

som om ansvarsfrihet blivit beviljad. Utan hinder av att ansvarsfrihet

beviljats må talan föras på grund av brottslig handling, där ej ansvarsfriheten

uppenbarligen avsett även den handlingen.

6 kap. Om landstingsskatt.

71 §.

Skyldighet att erlägga landstingsskatt skall åligga envar, som inom

landstingskommunen är till allmän kommunalskatt skattskyldig, efter de

grunder, som för utgörande av sådan skatt i allmänhet äro stadgade.

72 §.

Till ledning för landstingsskattens bestämmande skall lokal skattemyndighet

varje år efter slutade taxeringsförrättningar så fort ske kan till förvaltningsutskottet

genom länsstyrelsen insända förteckning, som för varje

kommun summariskt upptager antalet skattekronor och skatteören, som

påförts enligt kommunalskattelagen. Förvaltningsutskottet låter däröver

upprätta sammandrag, upptagande summan för hela landstingskommunen,

samt hur mycket som belöper på varje kommun.

73 §.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering

för ett år, skall utgöras dels sådan landstingsskatt, som ingår i preliminär

skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan landstingsskatt,

som ingår i slutlig skatt på grund av nästföljande års taxering.

74 §.

Förvaltningsutskottet åligger att, sedan landstingskommunens utgiftsoch

inkomststat fastställts, ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och vederbörande

lokala skattemyndighet om det belopp för skattekrona och

skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästkommande år. Samtidigt

skall förvaltningsutskottet underrätta länsstyrelsen om det sammanlagda

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

belopp, som för nämnda år beslutats till utdebitering på grundval av det

löpande årets taxering till kommunal inkomstskatt.

75 §.

Landstingsskatt debiteras och uppbäres under benämningen landstingsmedel

i enlighet med vad i uppbördsförordningen är stadgat.

76 §.

Landstingskommunen äger av statsverket uppbära landstingsmedel med

belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor

och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till landstingskommunen

skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre,

som bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har dödsbo enligt

75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att erlägga landstingsmedel,

skall belopp, som landstingskommunen eljest ägde uppbära av statsverket,

nedsättas i motsvarande mån.

Landstingskommunen äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp,

som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering

till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande

år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i landstingskommunens

fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades.

Förskottet avräknas mot de landstingsmedel, som landstingskommunen

äger uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter

det, då förskottet enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör landstingskommunens fordran

hos statsverket enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under

samma år utanordna till landstingskommunens förvaltningsutskott med en

sjättedel å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj,

juli, september och november. Är landstingskommunens fordran icke uträknad

vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle

utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad nästföregående

år; dock må länsstyrelsen, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att

utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade

beloppet icke motsvarar en sjättedel av landstingskommunens fordran,

skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars

månad.

77 §.

Länsstyrelsen skall senast den 15 februari till förvaltningsutskottet överlämna

för nästföregående år upprättad redovisning över landstingskommunen

tillkommande och till utskottet utanordnade landstingsmedel.

Närmare föreskrifter angående dylik redovisning meddelas av Konungen.

Förvaltningsutskottet låter upprätta sammandrag över redovisningen att

föreläggas landstinget vid dess första sammanträde.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

7 kap. Om besvär.

78 §.

1 mom. Över beslut av landsting äger medlem av landstingskommunen

anföra besvär hos Konungen. Sådan klagan må grundas endast därå, att

beslutet

icke tillkommit i laga ordning,

står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider

landstingets befogenhet eller

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.

Besvären, ställda till Konungen, skola hava inkommit till länsstyrelsen

inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet

förda protokollet tillkännagivits å landstingskommunens anslagstavla. Besvären

skola vara åtföljda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för

justeringens tillkännagivande.

över landstings beslut, som avses i 13—16 §§, må ej klagas.

2 mom. I fråga om besvär över beslut av förvaltningsutskottet eller annan

nämnd skola bestämmelserna i 1 mom. äga motsvarande tillämpning, där

ej annat sägs i 3 mom. eller är särskilt stadgat. Mot beslut av rent förberedande

eller verkställande art må talan dock ej föras.

3 mom. Landstingskommun må utse särskild nämnd med uppgift att

upptaga och avgöra besvär över beslut av förvaltningsutskottet eller annan

nämnd om tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning hos landstingskommunen

eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär

åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat

föras enligt 2 mom.

Reglemente för sådan besvärsnämnd antages av landstinget. Beslut om

antagande av reglemente skall underställas Konungens prövning. Där ej

annat föreskrives i reglementet, skall vad i 42 § andra stycket, 43 §, 44 §

andra stycket samt 46—51 §§ är stadgat med avseende å förvaltningsutskottet

äga motsvarande tillämpning å besvärsnämnd.

Finnes besvärsnämnd, äger den som ej nöjes åt beslut, varom i första

stycket sägs, anföra besvär hos nämnden inom tid, som stadgas i 1 mom.

Beträffande klagan över besvärsnämnds beslut skall vad i 1 mom. är

stadgat äga motsvarande tillämpning, och må till stöd för dylik klagan, i

den mån anledning därtill finnes, åberopas jämväl, att det hos besvärsnämnden

överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, som

sägs i 1 mom.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 119.

25

Förslag

till

Lag

om införande av landstingslagen.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Landstingslagen skall, med iakttagande av vad nedan stadgas, träda i

kraft den 1 januari 1955.

Genom landstingslagen upphäves, med den begränsning här nedan stadgas,

lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting tillika med alla de särskilda

stadganden, vilka innefatta ändring av eller tillägg till vad den sålunda

upphävda lagen innehåller, så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning

stridande mot den nya lagens bestämmelser.

Sedan landstingslagen trätt i kraft, skola lagarna den 12 juni 1936 (nr

282) angående användning i vissa fall av kommun eller annan samfällighet

tillhörig egendom och den 6 december 1946 (nr 727) om kommunal fondbildning

ej vidare äga tillämpning å landstingskommun.

2 §.

Landsting skall vid lagtima möte år 1954 utse förvaltningsutskott för

tiden till utgången av år 1955.

3 §•

Den nya lagens bestämmelser om valbarhet skola lända till efterrättelse

vid val för tid, som infaller efter den 31 december 1954.

4 §.

Med avseende å nedannämnda slag av fonder, som finnas vid landstingslagens

ikraftträdande, skall gälla:

1) Sådan fond enligt 2 § e) lagen den 12 juni 1936 om kommunal fondbildning

eller 2 § d) lagen den 6 december 1946 om kommunal fondbildning,

till vilken medel avsatts för anskaffande av anläggningstillgång, skall

anses såsom särskild investeringsfond. Annan fond enligt nämnda lagrum

må tagas i anspråk för avsett ändamål, men nya medel må icke tillföras

fonden.

2) Fond, som bildats med Konungens medgivande enligt 3 § i någon av

nämnda lagar, så ock försäkringsfond, vartill medel avsatts enligt någon

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

av samma lagar, skall anses såsom fond, vars bildande medgivits enligt

62 § a) landstingslagen.

3) Förnyelsefond enligt 2 § c) i 1936 års lag eller 6 § femte stycket i

1946 års lag ävensom försäljningsmedelsfond må tagas i anspråk för avsedda

ändamål. Landstingskommun äger ock rätt att överföra medel i

dylik fond till allmän eller särskild investeringsfond. Låneöverskottsfond

må ej tagas i anspråk utan Konungens medgivande.

4) Fond av annat slag än i 61—63 §§ landstingslagen eller ovan under

1)—3) sägs, som bildats före den 1 januari 1955, må ej tagas i anspråk

utan Konungens medgivande; landstingskommun dock obetaget att före

den 1 januari 1958 besluta om fondmedlens avsättande till allmän eller

särskild investeringsfond.

5 §.

Har landsting jämlikt äldre bestämmelser med avseende å visst företags

beskaffenhet beslutat befrielse från eller lindring i skyldigheten att bidraga

till företaget, må sådant beslut tillämpas jämväl efter den 1 januari

1955.

6 §.

I fråga om offentliggörande, underställning och godkännande av beslut,

som fattats före den 1 januari 1955, samt om anförande av besvär över sådant

beslut skola förut gällande föreskrifter tillämpas.

7 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas; dock skola, då hänvisningen gäller de för

landstingsmän stadgade grunderna i fråga om dagtraktamente och resekostnadsersättning

eller dessa grunder eljest avses, bestämmelserna i 23 §

lagen om landsting1 fortfarande äga tillämpning, såvitt fråga ej är om ersättning,

som skall utgå av landstingskommuns medel.

1 Senaste lydelse, se SFS 1952:118.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

27

F örslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 13 § kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 394) med

allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation.

Härigenom förordnas, att 13 § kungörelsen den 10 juli 1947 med allmänna

grunder för hushållningssällskaps organisation skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

13 §.

(Föreslagen lydelse:)

skall ---— 11 ledamöter.

— samt lantbruksdirektören.

Förvaltningsutskottet

Självskrivna ledamöter —- De ledamöter i förvaltningsutskottet,

vilka icke äro självskrivna, utses

för en tid av fyra år, räknat från

och med den 1 januari året närmast

efter det, då valet skett, sålunda att

halva antalet utses av hushållningssällskapet

bland dess ledamöter och

återstoden av landstinget.

I enahanda ordning utses minst

en suppleant för envar av de icke

självskrivna ledamöterna i förvaltningsutskottet.

De ledamöter i förvaltningsutskottet,

vilka icke äro självskrivna, utses

för en tid av fyra år, räknat från

och med den 1 januari året närmast

efter det, då valet skett, sålunda att

halva antalet utses av hushållningssällskapet

bland dess ledamöter och

återstoden av landstinget. I enahanda

ordning utses minst en suppleant

för envar av de icke självskrivna

ledamöterna i förvaltningsutskottet.

Vid landstings val av ledamöter

och suppleanter i förvaltningsutskottet

skall vad som är stadgat om proportionellt

valsätt vid val av landstingskommuns

förvaltningsutskott

äga motsvarande tillämpning.

Förvaltningsutskottet utser--— inom hushållningssällskapet.

Mandattiden skall —----- mandattidens utgång.

Det år, då mandattiden för förvaltningsutskottets

valda ledamöter

utgår, skall förvaltningsutskottet göra

anmälan härom till landstingets

förvaltningsutskott senast sex månader

före årets utgång.

Det år, då mandattiden för förvaltningsutskottets

valda ledamöter

utgår, skall förvaltningsutskottet göra

anmälan härom till landstingskommunens

förvaltningsutskott senast

sex månader före årets utgång.

Denna kungörelse träder i kraft

den 1 januari 1955.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari

1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterherg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga angående ny

landstingslag m. in. samt anför.

1. Inledning.

Den översyn av kommunallagstiftningen som, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 22 mars 1946, verkställts av kommunallagskommittén och

som tidigare resulterat i flera olika lagförslag har slutförts i och med att

kommittén den 11 december 1952 avlämnat betänkande IV med förslag till

landstingslag m. m. (SOU 1952: 48).1 Detta betänkande innehåller, som

dess titel anger, i första hand förslag till en ny landstingslag, avsedd att

träda i stället för lagen den 20 juni 1924, nr 349, om landsting (LL). I

enlighet med uppdrag som lämnats kommittén genom Kungl. Maj :ts beslut

den 23 november 1951 behandlar kommittén i förevarande sammanhang

därjämte spörsmålet om införande av proportionellt valsätt vid landstingens

val av ledamöter och suppleanter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Förslaget till ny landstingslag måste i väsentliga delar ses mot bakgrunden

av kommitténs tidigare under år 1952 framlagda förslag till ny

lagstiftning för de borgerliga primärkommunerna (betänkande III med för
1

I utarbetandet av betänkandet har deltagit kommunallagskommitténs samtliga ledamöter,

nämligen ledamoten av riksdagens andra kammare Erik Fast, ordförande, ledamoten av riksdagens

första kammare, folkskolinspektören Karl Ragnar Bergh, ledamoten av riksdagens andra

kammare, redaktören Helmer Holmberg, direktören i svenska landskommunernas förbund Sixten

Larsson, f. d. borgarrådet Yngve Larsson, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren

John W. Pettersson, ledamöterna av riksdagens första kammare, lektorn Edgar Sjödahl

och poststationsföreståndaren F. Thun, samt landssekreteraren Olof Åkesson.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

slag till kommunallag m. m., SOU 1952: 14). Kommittén har inriktat sig

på att till landstingslagen överföra de nyheter av saklig och formell art,

som förordats för primärkommunernas del. Även i övrigt har kommittén

strävat efter att närma landstingslagen till kommunallagen. Dessutom har

kommittén behandlat vissa för landstingen speciella spörsmål, såsom frågorna

om stads utträde ur och inträde i landsting och om territoriell differentiering

av landstingsskatten. Beträffande ett särskilt avsnitt av landstingslagen

har kommittén däremot icke ingått i saklig prövning, nämligen

det som handlar om valkretsindelning och antalet landstingsmän i valkretsarna.

Hithörande bestämmelser har i stället, som senare skall närmare

anges, varit föremål för översyn av 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning.

Kommunallagskommitténs förslag är enhälligt, utom såvitt angår vissa

spörsmål rörande fondbildning.

Över förslaget i dess helhet har efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket, länsstyrelserna

i samtliga län, sjukhuslagstiftningskommittén samt styrelserna

för svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet. Vid länsstyrelsernas

remissvar har fogats yttranden från samtliga landsting och

från stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och

Gävle. Riksarkivet har efter remiss yttrat sig över vad förslaget innehåller

om landstingens arkivvård.

Kommitténs förslag till landstingslag har vid remissbehandlingen i sina

huvuddrag tillstyrkts eller lämnats utan invändningar. De anmärkningar

som framställts berör icke lagstiftningens huvudprinciper utan gäller i stort

sett detaljer.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att förslaget till kommunallag

redan lagts till grund för lagstiftning — kommunallagen den 18 december

1953, nr 753 (KL) — och att därvid endast på ett fåtal punkter avsteg

gjorts från vad kommittén förordat.

1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning har den 1 juli 1953 avgivit

betänkande V, »Det proportionella valsättet vid landstingsval» (SOU

1953: 25)S vilket bl. a. innehåller förslag till lag angående ändrad lydelse

av 8—10 §§ LL. På grundval av detta betänkande har till innevarande års

riksdag redan framlagts propositionen nr 71 med förslag till lag angående

ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting in. m. Vid utformningen

av den nya landstingslagen måste beaktas de förslag till ändringar

i LL som tas upp i denna proposition.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för frågan om ny lagstiftning

för landstingen och i samband därmed även spörsmålet om införande av

proportionellt valsätt vid landstingens val av ledamöter och suppleanter i

hushållningssällskapens förvaltningsutskott. 1

1 Angående ledamöterna i denna utredning se propositionen nr 71/1954 s. 10.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

2. Allmänna synpunkter på revisionen av lagen om landsting.

Kommunallagskommittén.

I ett inledande avsnitt av sitt betänkande erinrar kommunallagskommittén

om att det betydde en avsevärd modernisering av landstingsförvaltningens

former, när den nu gällande LL trädde i stället för 1862 års landstingsförordning.

Särskilt innebar tillkomsten av ett obligatoriskt administrativt

organ, förvaltningsutskottet, en betydelsefull förbättring i organisationen.

Även i andra hänseenden innefattade den nya lagen viktiga

framsteg på det organisatoriska området.

Att LL på det hela taget erbjudit ändamålsenliga former för landstingens

verksamhet framgår enligt kommitténs mening därav att varken

de ändringar som vidtagits i lagen eller de önskemål om ändrade bestämmelser

som framförts berört huvudgrunderna i lagen. Kommittén framhåller,

att de viktigaste ändringarna varit införandet av ett särskilt organ

för ledningen av landstingets hälso- och sjukvårdande verksamhet, höjningen

av det befolkningstal, som berättigar stad att utträda ur landsting,

och framflyttningen av tiden för lagtima landstingsmöte samt att de förslag

om ändringar, som härutöver blivit väckta och som fortfarande har

aktualitet, är mycket få. Från riksdagen föreligger begäran om utredning

blott i ett enda hänseende, nämligen beträffande införande av proportionellt

valsätt vid val inom landsting av ledamöter i hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Denna fråga berör för övrigt snarare speciallagstiftningen

än lagen om landsting. Landstingen själva har, företrädda av svenska

landstingsförbundet, hemställt om vissa jämkningar i besvärsreglerna m. m.

Mot bakgrunden av det anförda kan det — fortsätter kommittén — synas

opåkallat att nu göra LL till föremål för någon mera omfattande revision.

Emellertid hänvisar kommittén i detta sammanhang till sitt tidigare framlagda

förslag till ny lagstiftning för de borgerliga primärkommunerna (betänkande

III) samt fortsätter.

I detta lagförslag har kommittén för primärkommunernas vidkommande

inarbetat bestämmelser om fondbildning och om användning av vissa kommun

tillhöriga kapitalmedel, d. v. s. stadganden motsvarande dem som för

närvarande återfinnas i lagarna den 6 december 1946 om kommunal fondbildning

och den 12 juni 1936 angående användning i vissa fall av kommun

eller annan samfällighet tillhörig egendom. Härvid har kommittén förutsatt,

att man även beträffande övriga slag av kommunala enheter skulle

infoga bestämmelserna i hithörande ämnen i de författningar, som reglera

dessa enheters organisation. Redan en dylik komplettering av landstingslagen

blir ganska vittomfattande och måste rubba dess disposition och

paragrafindelning. Men härtill kommer, att förslaget till kommunallag

innehåller en rad andra nyheter, vilka såväl med hänsyn till önskvärdheten

av likformighet i koinmunallagstiftningen som av vägande sakliga skäl

böra erhålla motsvarighet i landstingslagen. Det kan i detta sammanhang

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

vara nog med en hänvisning till de bestämmelser, som för primärkommunernas

del föreslagits i fråga om valbarhet, jäv, interpellation och besvär.

Kommittén förklarar, att den med hänsyn till dessa förhållanden ansett

sig böra företaga en fullständig översyn av LL och att den vid detta arbete

helt naturligt främst inriktat sig på att till landstingslagen överföra de

nyheter av saklig eller formell art, som föreslagits för primärkommunernas

del. Men även i sådana ämnen, beträffande vilka förslaget till kommunallag

icke innehåller några direkta nyheter, har kommittén enligt vad den

själv framhåller strävat efter att närma landstingslagen till kommunallagen,

försåvitt icke rådande olikheter ansetts sakligt motiverade. Dessutom

har kommittén funnit lämpligt att i förevarande sammanhang behandla

några spörsmål, som ej har motsvarighet i lagstiftningen för primärkommunerna,

t. ex. frågorna om stads utträde ur och inträde i landsting

och om territoriell differentiering av landstingsskatten. De ändringar som

med hänsyn härtill föreslås är så många och omfattande, att de enligt

kommitténs mening icke kan vidtagas inom den nuvarande lagens ram.

Kommittén har därför ansett sig böra utarbeta förslag till ny landstingslag;

dock har kommittén därvid som förut nämnts icke ingått i saklig

prövning av det speciella avsnitt i LL som handlar om valkretsindelning

och antalet landstingsmän i valkretsarna.

Kommitténs strävanden att bringa landstingslagen i överensstämmelse

med förslaget till kommunallag har bl. a. gällt vissa systematiska och terminologiska

frågor. I det inledande avsnittet berör kommittén en sådan

fråga, som är av stor betydelse för avfattningen av lagtexten. Det gäller

kommunbegreppets utformning i landstingslagen. Kommittén

anför därvid följande. I den nuvarande lagen framstår måhända landstingsområdet

icke i alla avseenden såsom en kommunal enhet. Den möjlighet

som finnes att differentiera landstingsskatten allt efter den nytta,

som visst företag medför för olika kommuner inom landstingsområdet,

utgör sålunda ett avsteg från den tanke som ligger bakom det vedertagna

kommunbegreppet. Detsamma kan sägas om den i epidemilagen stadgade

rätten för stad, som i andra hänseenden ingår i landstingsgemenskapen, att

bilda eget epidemidistrikt. LL undviker också i allmänhet att förbinda begreppet

kommun med det territorium varå lagen är tillämplig; endast i ett

mer periferiskt sammanhang (54 §) begagnas uttrycket länskommun. Där

icke ordet landstingsområde begagnas, nyttjar lagen eljest stundom begreppet

landsting såsom beteckning för den rättspersonlighet som föreligger.

I sin vanligaste användning betyder emellertid landstinget det representativa

organ, som beslutar i landstingsområdets angelägenheter. På

några ställen i lagen har ordet landsting en tredje innebörd, nämligen

landstingsmöte.

Kommittén framhåller emellertid, att landstingsgemenskapens karaktär

av kommunal enhet redan med den nuvarande utformningen av lagstilt
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

ningen synes svår att bestrida. Om såsom kommittén föreslår bestämmelserna

om lokal skattedifferentiering upphävs, blir landstingsterritoriets

egenskap av kommun enligt kommitténs mening än klarare. Det har synts

kommittén naturligt att understryka detta genom att använda kommunbegreppet

i landstingslagen i motsvarande sammanhang, som skett i förslaget

till ny kommunallag. De beteckningar, som kommittén ansett närmast

kunna komma i fråga för förevarande slag av kommun, är länskommun

och landstingskommun, vilken sistnämnda benämning användes

i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund. Av dessa har kommittén

föredragit landstingskommun, som låter självstyrelsemomentet

komma till starkare uttryck och som för övrigt är sakligt riktigare i de

fall där landstingsområde och län icke sammanfaller.

Genom att införa beteckningen landstingskommun har det blivit möjligt

för kommittén att utforma bestämmelsen om landstingets kompetens i nära

anslutning till motsvarande stadgande för primärkommunerna, att intaga

en allmän föreskrift om befogenhetssfärens uppdelning i beslutanderätt

samt förvaltning och verkställighet o. s. v. Vidare har ordet landsting kunnat

användas uteslutande som beteckning på det representativa organet.

För landstingets sammankomster nyttjas i förslaget regelmässigt uttrycket

landstingsmöte.

Kommittén förklarar, att det måhända kan dröja, innan en sålunda ändrad

systematik slår helt igenom i det allmänna språkbruket, och att man

säkerligen fortfarande ofta kommer att tala om landstingets —- och icke

landstingskommunens — anstalter och inrättningar. Några praktiska

olägenheter torde emellertid enligt kommitténs mening icke föranledas

härav. Ur lagteknisk synpunkt är fördelarna med den nya systematiken

så uppenbara, att kommittén ansett sig utan tvekan kunna förorda densamma.

En annan terminologisk fråga som kommittén berör i sitt betänkande

och som lämpligen torde kunna behandlas i detta sammanhang gäller de

i LL använda beteckningarna 1 a g t i m a och urtima möte. Kommittén

föreslår, att dessa uttryck skall ersättas med beteckningarna ordinarie

och extra. Som skäl härför åberopar kommittén främst, att uttrycket

urtima leder tanken på en sammankomst av mycket extraordinär och osedvanlig

natur, medan man numera torde få räkna med extra landstingssessioner

såsom allt vanligare företeelser. Kommittén erinrar i detta sammanhang

om de ökade möjligheter till utsättande av urtima landstingsmöte,

som nyligen öppnats dels genom att kravet på kvalificerad majoritet för

landstings beslut om urtima möte borttagits och dels genom att förvaltningsutskottet

fått befogenhet att besluta sådant möte. För en ändrad

terminologi talar enligt kommitténs mening också, att överensstämmelse

vinnes med uttrycken ordinarie och extra sammanträde i lagstiftningen för

primärkommunerna.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Även beträffande de i LL omnämnda administrativa organen förvaltningsutskott

samt hälso- och sjukvårdsberedning uppkommer

vissa terminologiska spörsmål. Kommunallagskommittén erinrar

om att den i förslaget till kommunallag sökt ernå en enhetlig terminologi

i fråga om de administrativa organens benämningar. Förvaltande och verkställande

organ betecknas där såsom nämnder, och organ med enbart beredningsuppgifter

kallas beredningar (betänkande III s. 203). Dessutom

användes för den ledande administrativa myndigheten i olika slag av kommuner

— kommunalnämnd, drätselkammare eller stadskollegium — begreppet

kommunens styrelse, vilket utom att tjäna såsom en ur lagteknisk

synpunkt erforderlig samlingsbeteckning understryker den ifrågavarande

myndighetens styrelseställning (betänkande III s. 62).

Motsvarande terminologi har kommittén i viss utsträckning nyttjat också

i förslaget till landstingslag. De organ, som handhar förvaltnings- eller

verkställighetsbestyr, kallas sålunda nämnder. Enbart beredande organ

kallas beredningar. I överensstämmelse härmed har det (de) organ, på

vilket (vilka) ledningen av landstingets hälso- och sjukvårdande verksamhet

ankommer och som i LL betecknas som beredning, givits namnet

hälso- och sjukvårdsnämnd (respektive hälsovårdsnämnd och

sjukvårdsnämnd). Någon egentlig olägenhet av att benämningen hälsovårdsnämnd

på detta sätt kommer till användning både inom landstingsförvaltningen

och i primärkommunerna synes man enligt kommitténs mening

icke behöva räkna med.

Kommittén framhåller, att namnet förvaltningsutskott i så

måtto är mindre tillfredsställande, som utskott begreppsmässigt utgöres

av medlemmar i det organ som tillsatt detsamma. Förvaltningsutskottets

ledamöter kan däremot utses även utanför landstinget. En benämning sådan

som landstingsstyrelse — fortsätter kommittén — vore ur angivna synpunkt

riktigare och skulle därjämte bättre än den nuvarande beteckningen

karakterisera förvaltningsutskottets ställning inom landstingsförvaltningen.

Namnet förvaltningsutskott bygger emellertid på långvarig tradition, och

allmänheten har vant sig vid det såsom beteckning för den centrala instansen

bland landstingets organ. Kommittén har därför avstått från att föreslå

någon ändring i beteckningen.

Remissyttrandena.

När det i propositionen nr 210/1953 gällde kommunallagskommitténs förslag

till kommunallag, kunde jag konstatera, att remissinstansernas allmänna

inställning till nämnda förslag överlag var positiv och att de av

kommittén uppdragna riktlinjerna för en revision av kommunallagarna

på det hela taget genomgående vunnit gillande. På samma sätt förhåller

det sig nu med kommitténs förslag till landstingslag. Antalet av de remissinstanser

som lämnar förslaget helt utan erinran är väl ej så stort (hit hör

3 — liilmng till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 119.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

riksräkenskapsverket, länsstyrelsen i Hallands lån, Östergötlands och Väsiernorrlands

låns landsting samt stadsfullmäktige i Norrköping). I det alldeles

övervägande antalet remissyttranden anföres emellertid, att man i allt

väsentligt ansluter sig till förslaget, att man gillar dess allmänna riktlinjer,

att det i huvudsak är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning eller

liknande. På några håll framställes endast den anmärkningen att man

förutsätter, att de ändringar som statsmakterna vidtagit i kommitténs förslag

till kommunallag skall beaktas vid utformningen av den nya landstingslagen.

I andra fall kritiserar man vissa detaljer i lagtextens utformning

men uttalar samtidigt sitt erkännande av förslagets förtjänster som

helhet betraktat. Ett mindre antal remissinstanser ifrågasätter visserligen,

om icke kommittén gått väl långt i sina strävanden att åstadkomma likformighet

mellan kommunallagen och landstingslagen. De konkreta anmärkningar

som framställes mot lagförslaget inskränker sig dock även i

dessa fall till detaljer.

Till närmare belysning av remissinstansernas syn på det ifrågavarande

lagförslagets principer, disposition och allmänna utformning kan anföras

följande.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att kommitténs

revision av LL skett med varsam hand och i pietet för de grundsatser, varpå

lagen är uppbyggd. Detta är enligt styrelsens mening en förtjänst. De skäl

som föranlett kommittén att utarbeta en helt ny lag finner styrelsen bärande.

Därigenom har enligt styrelsens mening bl. a. vunnits att lagen blivit mera

logiskt uppställd och lättöverskådlig. Styrelsen konstaterar, att till följd

av kommitténs strävan efter likformighet med kommunallagen ändringar

i LL vidtagits även på punkter, där ur andra synpunkter ändring knappast

varit påkallad. I stort sett finner styrelsen det föreliggande förslaget lämpligt

och ändamålsenligt samt ägnat att läggas till grund för lagstiftning på

området.

Till detta yttrande ansluter sig landstingen i Värmlands, Gävleborgs och

Västerbottens län samt i huvudsak även Jönköpings låns landsting.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att förslaget till landstingslag

utmärker sig för klarhet och överskådlighet i lagtexten samt att fördelen

av att en lag om landsting så nära som möjligt ansluter sig till lagstiftningen

om primärkommuner ligger i öppen dag. Länsstyrelsen tillstyrker,

att förslaget lägges till grund för ny landstingslag. — Liknande uttalanden

har gjorts av länsstyrelserna i Kronobergs, Jämtlands och Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar som ett allmänt omdöme om förslaget,

att det är präglat av reda, klarhet och överskådlighet, vilket icke är

minst betydelsefullt för alla de lekmän som skall tillämpa föreskrifterna.

Då förslaget dessutom inrymmer åtskilliga förbättringar och goda detaljlösningar

i jämförelse med vad nu gäller, finner sig länsstyrelsen i allt

väsentligt kunna biträda detsamma.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Södermanlands läns landsting är i likhet med kommittén av den uppfattningen

att LL på det hela taget erbjudit ändamålsenliga former för

landstingens verksamhet. Förslaget till ny landstingslag innebär enligt

landstingets mening en betydande omarbetning av nu gällande lag icke

endast i sakligt hänseende utan kanske fastmera ur systematisk och terminologisk

synpunkt. Landstinget finner emellertid, att det i betydande

utsträckning är fråga om ett lagfästande av vad som redan nu tillämpas

samt en anpassning till förslaget till ny lagstiftning för primärkommunerna.

I huvudsak anser landstinget det nu ifrågavarande förslaget väl ägnat

att läggas till grund för ny lagstiftning.

Kalmar läns norra landsting hyser den uppfattningen att de enhetslormer

och den avgränsning av arbetsuppgifterna m. in. som vuxit fram

under landstingens nittioåriga verksamhet visat sig vara rationella och till

gagn för deras arbete och antecknar därför med tillfredsställelse, att de

förändringar som föreslås oftare är av formell eller redaktionell art än av

saklig.

Gotlands läns landsting finner det rent allmänt kunna sägas, att kommittén

på ett förtjänstfullt sätt lyckats göra dispositionen och texten i den

nya lagen klar och enkel till hjälp för dem som har att tillämpa den samt

att lagförslaget är väl anpassat efter utvecklingen inom landstingens verksamhet.

På liknande sätt uttalar sig Kalmar läns södra landsting.

Hallands läns landsting anser det vara en förtjänst i kommitténs betänkande

att inga väsentliga ändringar föreslagits. Lagtexten blir enligt

landstingets mening utan tvivel förenklad och förtydligad och torde möjliggöra

för de kommunalt intresserade att kanske bättre än tidigare sätta

sig in i de för landstingen gällande bestämmelserna.

Lagtextens klarhet, enkelhet och överskådlighet framhäves bl. a. även av

länsstyrelsen i Gotlands län sam/ landstingen i Stockholms, Blekinge och

Norrbottens län.

Styrelsen för svenska stadsförbundet understryker vikten av att de grundläggande

bestämmelserna för den landstingskommunala och den primärkommunala

verksamheten, där så kan ske, ges samma innehåll och lydelse.

För närvarande anvisar LL ej sällan, till synes utan bärande skäl, i analoga

fall andra lösningar och tillvägagångssätt än kominunalstyrelselagarna;

och att förekomsten av olika terminologi i de båda lagkomplexen stundom

försvårat tolkningen även för kommunalstyrelselagarnas del har enligt

styrelsens mening visats av erfarenheten.

Bland de remissinstanser som kritiserar vissa detaljer i lagtextens utformning

men i huvudsak tillstyrker förslaget eller lämnar dess grundläggande

principer utan erinran kan ytterligare nämnas medicinalstyrelsen,

kammarkollegiet, statskontoret, sjukhuslagstiftningskommittén, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Iiungl. Maj.ts proposition nr 119.

Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs,

Västernorrlands och Västerbottens län samt landstingen i Uppsala,

Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Örebro och Jämtlands län.

Göteborgs och Bohus låns landsting understryker, att LL på det hela

taget erbjudit ändamålsenliga former för landstingens verksamhet och

ifrågasätter, om icke kommittén överdrivit betydelsen av likformighet mellan

landstingslagen och den nya kommunallagen. Även om flertalet av de

ändringar denna strävan efter likformighet medfört icke synes innebära

några olägenheter för landstingens del, vill landstinget i princip uttala sig

mot ändringar av lagbestämmelser som i praktiken visat sig ändamålsenliga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anknyter till detta uttalande

och tillägger att kommittén enligt länsstyrelsens förmenande låtit likformighetssynpunkten

i flera avseenden bli självändamål. Även länsstyrelsen i

Västmanlands län ifrågasätter, om icke kommittén i vissa detaljer gått onödigt

långt i detta hänseende.

På liknande sätt uttalar sig vidare länsstyrelsen i Skaraborgs län och

detta läns landsting. Särskilt landstinget uttrycker den uppfattningen, att

kommittén i åtskilliga hänseenden gått något längre än vad som kan anses

i och för sig påkallat med hänsyn till det rena landstingsintresset samt

karaktären och omfattningen av den verksamhet landstingen bedriver.

Den detaljkritik som framföres i remissyttrandena avser i stor utsträckning

rent terminologiska spörsmål. Andra punkter i lagförslaget som i

mera betydande omfattning tagits upp till diskussion av remissinstanserna

är bestämmelserna om stads inträde i landstingskommun, om landstingskommunens

kompetens, om valbarhet för vissa befattningshavare, om

bestämmande av plats för landstings lagtima möte, om tiden för väckande

av förslag vid sådant möte, om rätt för utomstående att deltaga i landstingets

överläggningar, om justeringstiden för protokoll, om antalet ledamöter

i förvaltningsutskott, om fondbildning, om placering av vissa penningmedel

och om besvärsnämnd. I

I detta sammanhang skall närmare redogörelse lämnas endast för remissinstansernas

inställning till vissa systematiska och terminologiska frågor.

Kommitténs förslag att i lagtexten införa begreppet landstingskommun

har i flertalet remissyttranden lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Stockholms lån framhåller, att landstingsgemenskapen

utan tvivel allt mer kommit att framstå som en kommunal enhet. Avskaffas

möjligheten till territoriell skattedifferentiering, synes landstingsområdet

enligt länsstyrelsens mening i alla avseenden kunna betecknas som en kommun

— landstingskommun. Liksom kommittén anser länsstyrelsen, att

»landsting» och »landstingsmöte» bör användas uteslutande som beteckningar

för landstingskommunens representativa organ respektive detta

organs sammankomster.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar, att ordet landstingskommun,

även om det förefaller tungt och helt säkert icke kommer att användas

i allmänt språkbruk, likväl bör godtagas i lagtexten.

Hallands läns landsting finner, att en terminologisk förbättring åstadkommits,

då den i lagen tidigare i olika betydelser förekommande termen

landsting differentierats så att ordet landsting såsom begrepp för den

kommunala enheten ersatts med »landstingskommun» medan landstingskommunens

representativa organ förbehållits termen landsting och dess

sammankomst betecknas som »landstingsmöte». Ordet landstingskommun

lagfäster sålunda enligt landstingets mening landstingen som en kommunal

enhet, vilket kanske icke alltid framstått såsom ett faktum i lagstiftningen.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att genom begreppet

landstingskommun understrykes landstingets karaktär av kommun

och skapas förutsättningar för en bättre systematik, i det att ordet

landsting som i LL har tre olika betydelser kan förbehållas det representativa

organet. Styrelsen har full förståelse för de lagtekniska synpunkter

som härvid varit vägledande för kommittén men finner dock ordet landstingskommun

tungt. I allmänt språkbruk torde därför enligt styrelsens

mening uttrycket landsting som benämning på landstingskommun komma

att fortleva. (En medlem i styrelsen anser icke tillräckliga skäl föreligga för

att införa benämningen landstingskommun.)

Till vad majoriteten av landstingsförbundets styrelse yttrat ansluter sig

landstingen i Jönköpings, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län.

Vissa remissinstanser ställer sig mera tveksamma till begreppet landstingskommun.

Sålunda medger Skaraborgs läns landsting visserligen, att

ur formella synpunkter en ökad klarhet kanske skulle vinnas med den

nya benämningen, men hävdar samtidigt, att uttrycket landstingskommun

är betydligt tyngre än det hävdvunna och allmänt accepterade uttrycket

landsting. Och länsstyrelsen i Södermanlands län finner det visserligen

fördelaktigt, att i lagen varje begrepp får sin särskilda beteckning, även

om någon allvarlig risk för förväxling av hittills använda beteckningar icke

påvisats. Det synes emellertid länsstyrelsen tillräckligt att i lagen inledningsvis

klarlägges att bär avses en verklig kommunbildning och att sedan

»landsting» får i praktiken såsom hittills vara beteckningen även för denna

kommun. Kalmar läns norra landsting anser för sin del, att den äldre

terminologien icke medfört några som helst olägenheter och att det därför

ur denna synpunkt icke torde finnas någon nämnvärd anledning att införa

en ny.

En icke obetydlig minoritet bland remissinstanserna ställer sig helt

avvisande till tanken att införa begreppet landstingskommun.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att det nuvarande begreppet

landsting har så gammal hävd att det redan av denna anledning bör kvar
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

stå som beteckning även för landstinget såsom kommunbildning. Det vill

synas länsstyrelsen som om de skäl som kommittén åberopat till stöd för

att beteckningen förvaltningsutskott — ehuru ej helt adekvat — bibehålies,

delvis kan användas som motivering även för att uttrycket landsting i fortsättningen

får avse såväl det beslutande organet som själva kommunbildningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det icke påkallat att för att vinna

en enhetlig terminologi införa en ny benämning, landstingskommun. Den

föreslagna benämningen är enligt länsstyrelsens mening både oegentlig

och obehövlig. De i gällande lag använda, allmänt vedertagna och kända

benämningarna landsting och landstingsområde anser länsstyrelsen vara

fullt tillfredsställande. Benämningen landstingskommun torde enligt länsstyrelsens

mening icke komma att accepteras i praktiken och måste sålunda

jämväl på den grunden anses onödig.

Malmöhus läns landsting framhåller, att beteckningen landstingskommun

kan vara olämplig av det skälet att den medför risk att landstinget

under vissa förhållanden kan komma att opåkallat jämställas med primärkommun.

Landstinget anser därför, att benämningen icke bör införas.

Södermanlands läns landsting har full förståelse för att en terminologisk

differentiering i enlighet med kommitténs förslag kan innebära en viss

förenkling ur lagstiftarens synpunkt. Detta bör dock enligt landstinget

icke vara tillräckligt skäl att frångå en beteckning, som varit lagfäst i nära

etthundra år utan att något missförstånd genom den dubbla betydelsen

veterligen uppkommit. Det föreslagna uttrycket landstingskommun är därtill,

om än aldrig så adekvat, onödigt tungt för att beteckna vad alla vet

att ordet landsting jämväl betecknar. Landstinget vill med hänsyn härtill

för sin del avstyrka införandet av begreppet landstingskommun.

I avstyrkande riktning uttalar sig vidare Kalmar läns södra landsting

samt landstingen i Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus,

Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens län.

Den punkt i kommunallagskommitténs förslag till landstingslag som

mött starkast motstånd från remissinstansernas sida är tanken att ersätta

uttrycken 1 a g t i m a och urtima med ordinarie och extra. Denna tanke

avvisas av icke mindre än li länsstyrelser och 19 landsting samt därjämte

av styrelsen för svenska landstingsförbundet.

De skäl som därvid åberopas är i huvudsak, att uttrycken lagtima och

urtima vunnit hävd och är värda att bevaras, att orden ordinarie och extra

är av utländsk härstamning samt att det överhuvud icke förebragts någon

bärande motivering för en ändring på denna punkt.

Kommitténs förslag att bibehålla beteckningen förvaltningsutskott

har mött erinran endast från länsstyrelsen i Kristianstads län. Med

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

hänsyn till de namnändringar kommittén i övrigt föreslagit anser denna

länsstyrelse skäl tala för att förvaltningsutskottet erhåller beteckningen

förvaltningsnämnd eller kanske hellre landstingsnämnd. Länsstyrelsen

framhåller, att beteckningen utskott därigenom skulle förbehållas sådana

organ vilka utgöres av medlemmar i den institution som tillsatt dem.

Det kan anmärkas, att Göteborgs och Bohus läns landsting uttalar sin

tillfredsställelse över att kommittén avstått från att ändra benämningen

förvaltningsutskott till »landstingsstyrelse».

Även kommitténs förslag att införa beteckningen hälso- och sjukvårdsnämnd

(respektive hälsovårdsnämnd och sjukvårdsnämnd) har

av flertalet remissinstanser lämnats utan erinran.

Landstingsförbundets styrelse anför — med instämmande av landstingen

i Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län — att en ändrad

benämning av de nuvarande hälso- och sjukvårdsberedningarna är motiverad

med hänsyn till dessa beredningars uppgifter samt att kommitténs

förslag i detta hänseende kan accepteras.

Jönköpings läns landsting anser, att den nya benämningen hälso- och

sjukvårdsnämnd är att föredraga framför den nuvarande. Ordet nämnd

anger enligt landstingets mening bättre dessa förvaltningsorgans befogenheter

och uppgifter.

En betydande minoritet bland remissinstanserna motsätter sig emellertid

införandet av beteckningen hälso- och sjukvårdsnämnd.

Medicinalstyrelsen framhåller, att termen hälsovårdsnämnd icke bör

väljas, då den kan föranleda förväxling med primärkommunernas hälsovårdsnämnder.

Som lämpligare beteckning ifrågasätter medicinalstyrelsen

»hälso- och sjukvårdsstyrelse».

Sjukhuslagstiftningskommittén erinrar också om att beteckningen hälsovårdsnämnd

redan finnes på en primärkommunal nämnd. De praktiska

olägenheterna av förväxlingar i förevarande fall torde enligt kommitténs

mening visserligen icke vara alltför stora men bör likväl icke förbises —

båda nämnderna har dock sin verksamhet inom hälso- och sjukvårdens

område. Sjukhuslagstiftningskommittén ifrågasätter, om icke beteckningen

nämnd i förevarande fall skulle kunna ersättas med »styrelse». Genom

att ordet styrelse icke tagits i anspråk för förvaltningsutskottet synes en

sådan lösning vara möjlig och den synes ej heller strida mot den terminologi

som eljest följts i förslaget.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter lämpligheten av att,

på sätt föreslagits, i landstingslagen införa benämningen hälsovårdsnämnd

för det organ som nu benämnes hälsovårdsberedning. Enligt länsstyrelsens

uppfattning har kommittén underskattat olägenheterna av att benämningen

hälsovårdsnämnd på detta sätt kommer till användning både

inom landstingsförvaltningen och i primärkommunerna. Exempelvis i epi
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Maj.ts proposition nr 119.

demilagen förekommer benämningen hälsovårdsnämnd i sådana sammanhang,

att man måste räkna med, att tveksamhet stundom kan komma att

uppstå, huruvida därvid åsyftas primärkommuns eller landstingskommuns

hälsovårdsnämnd eller bådadera.

Skaraborgs läns landsting anför under instämmande av länsstyrelsen i

länet, att bärande skäl knappast föreligger att ändra den hävdvunna beteckningen

hälso- och sjukvårdsberedning.

Kalmar läns norra landsting finner likaledes den föreslagna ändringen

opåkallad och framhåller risken av förväxlingar, t. ex. med hälsovårdsnämnden

i den ort, där landstinget har sitt kansli. Om en förändring av

beteckningen ovillkorligen skall genomföras, torde det enligt landstingets

mening vara lämpligare att använda beteckningen styrelse eller — analogt

med beteckningen förvaltningsutskott för det organ som motsvarar kommuns

styrelse — utskott.

Göteborgs och Bohus läns landsting anser, att begreppet hälso- och sjukvårdsberedning

visserligen är så nytt, att det icke kan anses ha vunnit

hävd, men ställer sig likväl tveksamt till förslaget om ändring. Skulle en

ändring anses nödvändig med hänsyn till att benämningen beredning icke

fullt täcker organets arbetsuppgifter, torde det enligt landstingets mening

vara lämpligare att välja benämningen styrelse.

På liknande sätt yttrar sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

För beteckningen styrelse uttalar sig vidare länsstyrelsen i Uppsala län

samt landstingen i Uppsala och Gotlands lån.

Södermanlands läns landsting finner det med hänsyn till risken för förväxling

mindre lämpligt att använda beteckningen nämnd. Då i mer än

80 procent av landstingen en avdelning av förvaltningsutskottet handhar

hälsovårdsärendena, finner landstinget det mera naturligt att i stället använda

uttrycket avdelning.

Departementschefen.

När landstingsorganisationen tillskapades genom 1862 års förordning om

landsting, innebar detta en betydelsefull nyhet på kommunallagstiftningens

område. Det fanns icke såsom i fråga om de samtidigt utfärdade förordningarna

om kommunalstyrelse på landet och i stad någon gammal tradition

att bygga på. Det gällde alltså icke en reorganisation av redan förefintliga

samhällen, utan det kommunala systemet byggdes ut med ett nytt,

högre led. Bakgrunden härtill var att man funnit behov föreligga av ett

organ för att handha uppgifter som var alltför betungande för de enskilda

kommunerna. Man syftade till att skapa en gemenskap och ett

gemensamt organ för kommunerna inom ett visst område, länet. Detta

uttrycktes i landstingsförordningen så att i varje län skulle finnas ett landsting,

sammansatt av valda ombud från länets städer och härader eller

tingslag.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Under förarbetena till 1862 års landstingsförordning uttalades den allmänna

förutsägelsen att landstingen borde vara mäktiga en stark utveckling

och att de alltmer skulle öka föremålen för sin verksamhet. Detta har

som bekant i hög grad besannats. Landstingens verksamhet har undan för

undan genomgått en mycket stark expansion. Särskilt gäller detta på

sjukvårdens område, där landstingen såsom huvudmän bl. a. för den slutna

kroppssjukvården gjort betydande insatser och genomfört en omfattande

utbyggnad.

I propositionen nr 210/1953 med förslag till kommunallag m. in. har jag

berört den fortskridande demokratiseringens inverkan för primärkommunernas

del och betydelsen av en verklig kommunal självstyrelse. Vad jag

därvid anfört äger givetvis tillämpning även i fråga om landstingen och

deras verksamhet. Behovet av landstingen som lokala samhällsorgan och

värdet av landstingens insatser torde allmänt erkännas.

Såsom kommunallagskommittén framhållit innebar tillkomsten av 1924

års lag om landsting en avsevärd modernisering av landstingsförvaltningens

former. Det torde vara en allmän uppfattning att den grund för landstingens

verksamhet, som därigenom lades, i stort sett visat sig vara tillfredsställande

och att lagen — med de ändringar som under årens lopp vidtagits

— fortfarande på det hela taget erbjuder ändamålsenliga former för verksamheten.

Med hänsyn härtill kan det — som kommunallagskommittén också anfört

— i och för sig sättas i fråga, om det är påkallat att nu göra LL till

föremål för någon mera omfattande revision. När kommittén funnit så vara

fallet och ansett sig böra utarbeta förslag till en ny landstingslag, har den

kunnat hänvisa till olika skäl som i huvudsak sammanhänger med kommitténs

tidigare framlagda förslag till ny kommunallag. Enligt detta förslag

har bestämmelser, motsvarande dem som nu finns i lagarna den 6 december

1946 om kommunal fondbildning och den 12 juni 1936 angående

användningen i vissa fall av kommun eller annan samfällighet tillhörig

egendom, inarbetats i kommunallagen och därvid har förutsatts, att stadganden

i dessa ämnen skulle intagas även i lagarna om övriga kommunala

enheter. I likhet med kommittén finner jag, att redan en dylik komplettering

av landstingslagen blir ganska vittomfattande och måste rubba dess

disposition och paragrafindelning. Kommittén har vidare åberopat, att dess

förslag till kommunallag innehåller en rad andra nyheter, vilka såväl med

hänsyn till önskvärdheten av likformighet i kommunallagstiftningen som

av vägande sakliga skäl bör erhålla motsvarighet i landstingslagen. Som jag

senare skall närmare utveckla anser jag även detta skäl beaktansvärt. Då

härtill kommer, att förslaget att ersätta 1924 års lag med en ny lagstiftning

icke mött någon erinran i remissyttrandena, finner jag mig för egen

del kunna i princip förorda detsamma.

Beträffande de allmänna grundsatser som varit vägledande för kommit
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj. ts proposition nr 119.

tén vid dess arbete med den nya lagen har kommittén själv förklarat, att

den främst inriktat sig på att till landstingslagen överföra de nyheter av

saklig eller formell art, vilka föreslagits för primärkommunernas del, men

att den även i sådana ämnen, där förslaget till kommunallag icke innehöll

några direkta nyheter, strävat efter att närma landstingslagen till kommunallagen,

försåvitt icke rådande olikheter ansetts sakligt motiverade.

Dessa grundsatser och de praktiska resultat, vartill de lett i utredningens

förslag, har i det stora hela vunnit remissinstansernas gillande. Ett mindre

antal remissinstanser ifrågasätter visserligen, om icke kommittén gått väl

långt i sina strävanden att åstadkomma likformighet mellan kommunallagen

och landstingslagen. De konkreta anmärkningar som framställes inskränker

sig dock över lag till detaljer. I åtskilliga remissyttranden framhäves

lagförslagets klarhet, enkelhet och överskådlighet.

Redan i propositionen nr 210/1953 har jag givit uttryck för den meningen

att en likformighet mellan de olika kommunalförfattningarna är värd att

eftersträva. Jag har därvid även helt allmänt framhållit betydelsen av en

enhetlig terminologi och över huvud taget ett enkelt och lättfattligt språk

i kommunallagstiftningen. Vad jag sålunda anfört vill jag nu än en gång

understryka. De principer som kommunallagskommittén lagt till grund för

sitt förslag till ny landstingslag och de detaljlösningar som kommittén däri

förordar överensstämmer i allt väsentligt med vad jag själv anser lämpligt

och riktigt. Endast på några få punkter finner jag skäl att hävda en från

kommittén avvikande mening. Till dessa punkter återkommer jag i det

följande. Jag är angelägen att redan i detta sammanhang framhålla att de

ändringar, som kommittén föreslår i fråga om organisations- och verksamhetsformer,

icke torde rubba något av den för landstingen grundläggande

ordningen. I betydande utsträckning är det — såsom ett landsting påpekar

fråga om att lagfästa vad som redan nu tillämpas. Och i stor utsträckning

är de föreslagna nyheterna vidare av formell — systematisk eller

terminologisk — art.

En sådan nyhet avser kommunbegreppets utformning i

landstingslagen. Den nuvarande lagen använder uttrycket landsting som

beteckning både på den kommunbildning som avses i lagen och på denna

kommunala enhets representativa organ. I några sammanhang har ordet

en tredje innebörd, nämligen landstingsmöte. En enda paragraf i LL begagnar

uttrycket länskommun; i övrigt undviker lagen att sätta begreppet

kommun i samband med landsting eller län. På flera ställen användes i

stället ordet landstingområde.

Kommunallagskommittén föreslår nu, att i den nya lagen skall införas

begreppet landstingskommun, ett begrepp som redan användes i 1919 års

lag om kommunalförbund. Till stöd härför åberopar kommittén skäl av

både principiell och praktisk-lagteknisk art. Kommittén framhåller till en

början att om den nu stadgade möjligheten till territoriell skattedifferentie
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

ring — såsom kommittén föreslår — upphävs, blir landstingsterritoriets

egenskap av kommun klarare än vad hittills varit fallet. Det har synts

kommittén naturligt att understryka detta genom att i landstingslagen använda

kommunbegreppet i motsvarande sammanhang som skett i förslaget

till ny kommunallag. Genom att använda beteckningen landstingskommun

har det vidare blivit möjligt att utforma bestämmelsen om landstingets

kompetens i nära anslutning till motsvarande stadgande för primärkommunerna,

att intaga en allmän föreskrift om befogenhetssfärens uppdelning

i beslutanderätt samt förvaltning och verkställighet etc. Och ordet landsting

har kunnat förbehållas som beteckning på det representativa organet.

Förslaget att införa begreppet landstingskommun har i allmänhet godtagits

eller lämnats utan erinran, så exempelvis av styrelsen för svenska

landstingsförbundet. En icke obetydlig minoritet bland remissinstanserna

bär emellertid motsatt sig detta och velat bibehålla ordet landsting som beteckning

även för kommunbildningen. Såsom skäl har därvid bl. a. åberopats,

att ordet landsting har gammal hävd i denna betydelse och icke

veterligen föranlett missförstånd eller olägenhet, att beteckningen landstingskommun

är onödigt tung samt att den icke kommer att accepteras i

praktiken.

För egen del saknar jag ingalunda förståelse för de argument som anförts

mot begreppet landstingskommun, men jag anser att avgörande vikt bör

fästas vid de stora fördelar ur lagteknisk synpunkt som den av kommittén

föreslagna systematiken i detta avseende innebär. Jag ansluter mig alltså

här till kommitténs ståndpunkt.

En avvikelse från den av kommittén använda terminologien finner jag

däremot skäl förorda, när det gäller förslaget att ersätta beteckningarna

lagtima och urtima möte med beteckningarna ordinarie och extra

möte. Detta förslag motiveras av kommittén främst med att ordet urtima

leder tanken på en sammankomst av mycket extraordinär och osedvanlig

natur, medan man numera torde få räkna med extra landstingssessioner

såsom allt vanligare företeelser. Vidare åberopar kommittén som skäl för

en ändrad terminologi, alt överensstämmelse skulle vinnas med uttrycken

ordinarie och extra sammanträden i lagstiftningen för primärkommunerna.

Ifrågavarande punkt i kommitténs förslag har väckt mycket starkt motstånd

i remissyttrandena. Man framhåller bl. a. att uttrycken lagtima och

urtima vunnit hävd och är värda att bevaras samt att det över huvud icke

förebragts bärande motivering för en ändring.

I detta finner jag mig kunna instämma. Jag vill därjämte erinra om att

beteckningarna ordinarie och extra sammanträden i samband med riksdagsbehandlingen

av förslaget till ny kommunallag utgått ur denna lagstiftning.

Även i fråga om de i LL omnämnda administrativa organen har kommunallagskommittén

föreslagit en terminologisk förändring såtillvida att kommittén

anser beteckningen hälso- och sjukvårdsberedning böra utbytas mot

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

»hälso- och sjukvårdsnämnd» (respektive hälsovårdsnämnd och

sjukvårdsnämnd). Däremot har kommittén icke ansett sig böra föreslå

ändring av den nuvarande beteckningen förvaltningsutskott. De

skäl som kommittén i samband härmed anför är i huvudsak följande. I förslaget

till kommunallag har kommittén sökt genomföra en enhetlig terminologi

beträffande de adminstrativa organen i det att förvaltande och verkställande

organ betecknats som nämnder och organ med enbart beredande

uPPgifter kallats beredningar. Dessutom har för den ledande administrativa

myndigheten använts begreppet kommunens styrelse. Motsvarande terminologi

har kommittén i viss utsträckning velat nyttja också i förslaget till

landstingslag. Namnet förvaltningsutskott är enligt kommitténs mening i så

måtto mindre tillfredsställande som utskott begreppsmässigt utgöres av

medlemmar i det organ som tillsatt detsamma men förvaltningsutskottets

ledamöter kan utses även utanför landstinget. En benämning sådan som

landstingsstyrelse vore i och för sig riktigare och skulle därjämte bättre

karakterisera förvaltningsutskottets ställning inom landstingsförvaltningen.

Då emellertid namnet förvaltningsutskott bygger på långvarig tradition och

allmänheten vant sig vid detsamma, har kommittén avstått från någon

ändring. — Beträffande beteckningen hälso- och sjukvårdsnämnd anmärker

kommittén, att man icke synes behöva räkna med någon olägenhet av

att »hälsovårdsnämnd» kommer till användning både inom landstingsförvaltningen

och i primärkommunerna.

Förslaget att bibehålla namnet förvaltningsutskott har godtagits av alla

remissinstanser utom en länsstyrelse, som i stället förordar benämningen

förvaltningsnämnd eller landstingsnämnd. Även kommitténs förslag att

införa beteckningen hälso- och sjukvårdsnämnd har i flertalet remissyttranden

lämnats utan erinran, men en betydande minoritet motsätter sig

denna beteckning och förordar i stället som regel benämningen hälso- och

sjukvårdsstyrelse. Till denna senare grupp hör bl. a. medicinalstyrelsen

och sjukhuslagstiftningskommittén. Vad som anförts mot beteckningen

hälso- och sjukvårdsnämnd är främst risken för förväxling med de primärkommunala

hälsovårdsnämnderna.

Jag har tidigare understrukit betydelsen av en enhetlig terminologi i

kommunallagstiftningen. Det är emellertid uppenbart, att tillskapandet av

en sådan terminologi icke får bli ett självändamål och att understundom

andra lämplighetssynpunkter måste vara avgörande. Vad kommunallagskommittén

anfört till stöd för att bibehålla beteckningen förvaltningsutskott

kan jag därför utan vidare biträda. Mera tveksam finner jag frågan om

benämningen på det organ som handhar ledningen av landstingskommunens

hälso- och sjukvårdande verksamhet. Den nu använda beteckningen

beredning är av de terminologiska skäl som kommittén anfört icke lämplig.

Mot den ur terminologisk synpunkt adekvata beteckningen nämnd talar

onekligen — som flera remissinstanser framhållit — att den i sammansätt
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

ningen hälsovårdsnämnd kan leda till förväxlingar. Med hänsyn härtill

vill jag i överensstämmelse med flera av remissinstanserna förorda beteckningen

hälso- och sjukvårdsstyrelse (hälsovårdsstyrelse, sjukvårdsstyrelse).

Det kan anmärkas, att denna beteckning anknyter till det ifrågavarande

organets funktioner enligt vissa specialförfattningar, exempelvis som distriktsvårdsstyrelse

och barnmorskestyrelse.

3. Landstingskommunen i territoriellt hänseende.

Gällande ordning. Frågans tidigare behandling.

I 1 § LL stadgas, att i varje län skall finnas ett landsting. Enligt 2 §

första stycket kan emellertid Kungl. Maj :t beträffande visst län förordna,

att mer än ett landsting skall finnas inom länet. Såsom förutsättning för

sådant förordnande anger lagen, att ett för hela länet gemensamt landsting

med hänsyn till läge eller andra skiljaktiga förhållanden icke medför

de med lagen avsedda fördelarna. Innan förordnande ges, skall länsstyrelsen

och landstinget höras. Har flera landsting bildats inom ett län, kan

Kungl. Maj :t enligt 2 § andra stycket, där omständigheterna därtill föranleder,

förordna att antalet landsting skall minskas. Även i detta fall

skall dessförinnan länsstyrelsen och landstingen ha hörts i ärendet.

Enligt 3 § 1 mom. LL äger stad, som uppnått en folkmängd av minst

100 000, utträda ur landsting. Bestämmelser ges i samma lagrum dels om

stadens skyldighet att underrätta landsting om sitt beslut att utträda och

dels om tidpunkten för utträdet. Beslut att utträda ur landsting skall underställas

Kungl. Maj :t, som efter landstingets hörande meddelar de närmare

föreskrifter, som är erforderliga för beslutets genomförande.

Stad, som icke deltager i landsting, äger enligt 2 mom. av samma paragraf

inträda i landsting, om samstämmande beslut därom fattats av staden

och landstinget. Beslut angående inträde i landsting skall underställas

Kungl. Maj :t, som efter vederbörandes hörande bestämmer tiden för inträdet

samt meddelar de övriga föreskrifter, som erfordras för beslutets

genomförande.

Möjligheten att uppdela ett län i två eller flera landstingsområden,

som funnits alltsedan landstingsinstitutionens tillkomst,

har utnyttjats blott i Kalmar län, vars uppdelning på två områden

(norra och södra) medgavs enligt Kungl. Maj :ts brev den 30 december

1864. I det av kommunalförfattningssakkunniga utarbetade betänkandet

med förslag till landstingslag (SOU 1923: 18), som ligger till grund för

den nuvarande lagstiftningen, bibehölls stadgandet om möjlighet till uppdelning,

men de sakkunniga framhöll, att det skedde uteslutande med

hänsyn till den rådande ordningen i Kalmar län. Någon ytterligare tilllämpning

av stadgandet ansåg de sakkunniga icke böra förutsättas.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungi. Maj:Is proposition nr 119.

Landstingsförordningen av år 1862 anvisade icke någon utväg för ombildning

av län, vilket uppdelats på två eller flera landsting, till ett enda

landstingsområde. Nu gällande stadgande härom tillkom på förslag av

kommunalförfattningssakkunniga som påpekade, att bestämmelsen icke

avsågs ha annat praktiskt syfte än att möjliggöra en sammanslagning av

de två landstingsområdena inom Kalmar län. Tanken på en sådan sammanslagning

har vid olika tillfällen framförts i länet.

Frågan om städernas deltagande i landsting diskuterades

livligt under förarbetena till 1862 års landstingsförordning. Spörsmålet

gällde härvid väsentligen, om städerna — bortsett från Stockholm, som

stod utanför länsindelningen — överhuvud skulle deltaga i landsting eller

icke. Någon differentiering av städerna i detta hänseende efter folkmängden

var det från början icke tal om. Ett under landstingsförordningens behandling

i stånden väckt förslag härom blev avslaget utan diskussion.

Emellertid kom landstingsförordningen att innehålla ett stadgande, enligt

vilket den icke skulle äga tillämpning å stad, som hade mer än 25 000 invånare.

Bestämmelsen synes närmast ha föranletts av en framställning

från Göteborgs stad i samband med remissbehandlingen av förslagen till

kommunalförfattningar. Vid förslagens föredragning i statsrådet yttrade

vederbörande departementschef såsom motivering blott, att för det fall

att stad hade mera än 25 000 invånare, det ansetts mera ändamålsenligt,

att stadens angelägenheter till hela deras omfång blev behandlade för sig

av dess särskilda kommunalstyrelse.

På grund av ifrågavarande bestämmelse har Göteborg aldrig deltagit i

landsting och förklarades Malmö, Norrköping och Gävle ha utträtt ur

landsting respektive åren 1871, 1872 och 1893. Bestämmelsen ändrades åren

1894 och 1909 i samband med författningsändringar i fråga om val till riksdagens

första kammare respektive landstingsmannaval. Enligt den lydelse

bestämmelsen då erhöll skulle landstingsförordningen icke äga tillämplighet

å stad, som hade en folkmängd av minst 1/150 av rikets invånarantal

eller å stad, som utträtt ur landsting och vars invånarantal ej minskats

under det, som berättigat staden till utträde. Med tillämpning av stadgandet

i dess sålunda ändrade lydelse förklarades Hälsingborg år 1918 ha utträtt

ur landsting.

Spörsmålet om stads utträde ur landsting har även därefter

varit föremål för livligt intresse från statsmakternas sida. Vid 1920

års riksdag väcktes motioner om sådan ändring av landstingsförordningen

att utträde icke vidare skulle förekomma. Riksdagen ville emellertid icke

sträcka sig så långt som avsågs i motionerna utan begränsade sig till att

anhålla om utredning och förslag rörande sådan författningsändring som

möjliggjorde för stad, vilken uppnått den storlek som berättigade till utträde,

att för viss tid kvarstanna i landstinget. Den av riksdagen begärda

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W.

utredningen verkställdes av kommunalförfattningssakkunniga. Dessa förklarade

i sitt förutnämnda betänkande, att mycket starka skäl talade för

att helt borttaga del stadgande i landstingsförordningen som avhandlade

stads utträde ur landsting. Med hänsyn till den ståndpunkt, som riksdagen

intagit till frågan år 1920, och då historiska skäl kunde åberopas för ett

bibehållande i begränsad omfattning av stadgandet, stannade dock de sakkunniga

vid en omarbetning av detsamma. De av de sakkunniga i sådant

hänseende föreslagna bestämmelserna innebar i huvudsak, att stads utträde

ur landsting vid uppnående av viss folkmängd icke blev obligatoriskt

ulan beroende av stadens beslut samt att stad, som icke deltog i landsting,

ägde inträda i landstinget, om samstämmande beslut därom fattades av

staden och landstinget. Vid riksdagsbehandlingen år 192i av förslaget till

landstingslag vidtogs den jämkning i den föreslagna bestämmelsen om stads

rätt till utträde ur landsting, att sådan rätt skulle föreligga, då stad uppnått

ett invånarantal av 50 000. Det avgörande folkmängdstalet höjdes

till det nu gällande, 100 000, efter beslut av lagtima riksdagen år 7.940.

En närmare redogörelse för frågans behandling vid 1920 och 1940 års

riksdagar samt för motiven till kommunalförfattningskommitténs ställningstagande

finnes intagen i kommunallagskommitténs betänkande IV s.

39—41.

Spörsmålet om stads inträde i landsting har icke rönt samma

uppmärksamhet som frågan om utträde. Nämnda spörsmål har dock

något behandlats av 7944 års kommitté för kommunal samverkan i dess

betänkande med förslag till lag om regionkommuner m. m. (SOU 1947: 30).

Efter att ha diskuterat — och avvisat — en sådan lösning av Stor-Stockholms

sainarbetsproblem, att Stockholms stad inträdde i Stockholms läns

landsting, anförde kommittén i fråga om andra landstingsfria städer, att

deras inträde i landsting skulle vara väl ägnat att lösa föreliggande behov

av samverkan i sjukvårdsfrågor. Kommittén framhöll, att en expansion

''rån dessa städers sida genom införlivning av kringliggande områden

kunde komma att bli besvärande för landstingens del. överhuvud måste

risken för sådana inkorporeringar utgöra ett osäkerhetsmoment vid landstingens

planering av sina sjukvårdsfrågor. Ett upphävande av dessa städers

särställning skulle därför ur denna synpunkt kunna vara av intresse för

vederbörande landsting. Emellertid påpekades, att berörda städers inträde

i landsting med hänsyn till deras relativt betydande skattekraft uppenbarligen

skulle komma att medföra ekonomisk fördel för landstingen och

motsvarande nackdel för städerna. Något intresse för ett inträde i landsting

syntes därför icke föreligga för städernas del. Under hänvisning till

att något mera markerat behov av en ändring i denna riktning icke yppats

förklarade 1944 års kommitté till sist, att den — liksom i fråga om Stockholm

— icke beträffande övriga landstingsfria städer ansett sig böra framlägga

något förslag om deras inträde i landsting. Kommittén tilläde dock,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

att det kunde ha sitt intresse att hålla denna utväg i minnet, för den händelse

fråga skulle uppkomma om för landstingens ekonomi mera kännbara

inkorporeringar med dessa städer.

Kommunallagskommittén.

Beträffande förhållandet till länsindelningen anför kommittén

till en början, att det enligt kommitténs mening icke är realistiskt

att räkna med en framtida uppdelning av län i två eller flera landstingsområden

eller landstingskommuner. Kommittén framhåller, att — under

den tid landstingsinstitutionen ägt bestånd — mellan de olika delarna av

landstingsområdet utvecklats en fast intressegemenskap som manifesterats

i tillkomsten av en rad för hela landstingsområdet gemensamma anstalter,

inrättningar och institutioner, samt fortsätter.

När det gällt att bestämma förläggningen av dessa anstalter och bedöma

behovet av utrymme och teknisk utrustning, har man utgått från den bestående

indelningen. Särskilt bör i detta sammanhang erinras om det omfattande

arbete och de stora kostnader, som på många håll nedlagts för

att få till stånd ett fullständigt centrallasarett med dess många avdelningar

för olika slag av specialsjukvård. En rubbning av den gällande indelningen

kan därför icke företagas utan betydande konsekvenser i ekonomiskt och

annat avseende för de olika delarna av landstingsområdet. Till det sagda

kommer lämpligheten ur olika synpunkter av att den administrativa indelningen

i län sammanfaller med indelningen i landstingskommuner.

Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att möjligheten att uppdela län

i olika landstingsområden borttages. Härmed avser kommittén självfallet

icke att göra någon ändring i de bestående förhållandena i Kalmar län. Liksom

i den nuvarande lagen bör det emellertid enligt kommitténs mening

finnas ett stadgande, som ger möjlighet till en framtida förening av de

båda landstingsområdena i länet (2 § 1 mom. förslaget till landstingslag).

Vad kommittén anfört gentemot uppdelning av län på flera landstingskommuner

innebär icke, att kommittén tar principiellt avstånd från den

av och till framförda tanken på mera genomgripande ändringar i gällande

länsindelning. Kommittén framhåller, att lämpligheten av en sådan ändring

får bedömas ur alla för frågans avgörande betydelsefulla synpunkter, såväl

allmänna som lokala. Enär — om man i detta sammanhang bortser från

städer utanför landsting — länsindelningen såsom nyss framhållits lämpligen

bör vara identisk med indelningen i landstingskommuner och ändring

i den förstnämnda automatiskt inverkar på den senare, är det enligt kommitténs

mening uppenbart, att man vid ifrågasatt ändring i länsindelning

måste fästa mycket stort avseende vid de önskemål och synpunkter, som

anföres av det eller de av ändringen berörda landstingen.

På frågan om stads utträde ur landsting kan enligt kommunallagskommitténs

uppfattning anläggas delvis liknande synpunkter

opaginerad Kontrollera mot PDF

49

Kanyl. Maj.ts proposition nr 11!).

som på det förut avhandlade spörsmålet rörande uppdelning av län i flera

landstingskommuner. Sålunda måste man — anför kommittén hysa

allvarliga betänkligheter mot att genom stads utträde splittra en gemenskap,

vars anstalter och inrättningar under lång tid planerats och utbyggts

för att kunna betjäna det odelade landstingsområdet. Det kan visserligen

invändas, att stads beslut om utträde i allmänhet icke skulle komma helt

oförberett för det övriga landstingsområdet. Landstinget skulle säkerligen

under någon tid ha möjlighet att anpassa sina föranstaltningar med hänsyn

till den väntade utbrytningen. Detta kunde dock med större fog sägas,

så länge uppnåendet av visst folkmängdstal obligatoriskt medförde stads

utträde ur landsting och man sålunda med någon grad av säkerhet kunde

förutse, när förändringen skulle äga rum. Men med den ordning som nu

gäller — enligt vilken utträdet är beroende icke blott av folkmängdstalet

utan även av stadens beslut — kan det under lång tid vara helt ovisst,

huruvida staden kan komma att utträda. Under denna tid måste landstingets

anstalter utbyggas så att de tillgodoser det odelade landstingsområdets

behov med de olägenheter, som detta på sätt nyss antytts kan medföra

vid stadens utträde ur landstinget.

Kommittén understryker, att det hittills förda resonemanget utgått från

att stads utträde ur landsting såsom lagen förutsätter medför en fullständig

skilsmässa mellan staden och landstinget i fråga om de uppgifter som

landstinget förut handhaft för det odelade landstingsområdet, men att en

separation av detta totala slag torde stöta på svårigheter i praktiken. Detta

sammanhänger — enligt vad kommittén vidare anför med de ökade

krav som kommit att ställas på landstingets anordningar och anstalter,

framför allt på den slutna sjukvårdens område.

De medicinska framstegen ha här påkallat inrättande av en rad nya

specialavdelningar med stora anspråk på personal, lokaler och teknisk

apparatur. En ''fortsatt stark utveckling på specialsjukvårdens område är

att förvänta. Samtidigt ökar behovet av rymliga och moderna lokaler för

den allmänna kroppssjukvården. Allt detta medför sådana ekonomiska krav

på huvudmännen för den slutna sjukvården, att det får anses uteslutet,

att en stad skulle kunna utträda ur landsting utan allvarliga återverkningar

på stadens och landstingets ekonomi eller sjukvårdens standard. Vad som

nu anförts bestyrkes av hittills vunna erfarenheter. Sålunda har mellan de

båda städer som senast utträtt ur landsting, Gävle och Hälsingborg, å ena

sidan samt respektive landsting å den andra, alltifrån utträdet ägt rum

ett nära samarbete på sjukvårdens område i syfte att med bibehållande

av standarden hålla de sammanlagda sjukvårdskostnaderna nere. I Gävle

är samarbetet icke blott av ekonomisk art utan berör också den kommunala

organisationen, i det att direktionen lör stadens och landstingets gemensamma

lasarett är sammansatt av representanter för båda målsmännen.

Kommittén förklarar, att om det salunda kan förutses att stads utträde

ur landsting regelmässigt skulle framtvinga ett samarbete i annan form

mellan staden och landstinget för tillgodoseende av sjukvården, så saknas

4 —. Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 119.

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

enligt kommitténs mening bärande skäl för att i fortsättningen hålla möjligheten

till utträde öppen. Ett utträde ur landstinget koinme att kräva

tyngande och invecklade former för den gemensamma uppgiftens handhavande

till men för effektiviteten i arbetet. Den slutna sjukvården utgör

landstingets ekonomiskt mest betydelsefulla uppgift, och hänsynen till

densamma måste därför enligt kommitténs mening tillerkännas avgörande

betydelse vid ställningstagandet till den föreliggande frågan.

Kommittén anför vidare, att det i fråga om landstingets hälsovårdande

verksamhet, dess uppgifter på undervisningens och socialvårdens områden

samt övriga landstingskommunal uppgifter måhända kan antagas, att

en utträdande stad och ett genom utträdet icke alltför starkt reducerat

landsting kan var för sig nöjaktigt tillgodose sina behov på respektive områden.

Men även här gäller det enligt kommitténs mening ofta, att en bibehållen

samverkan inom landstingets ram är ägnad att nedbringa de

samfällda kostnaderna och därför ur allmän synpunkt är att föredraga

framför en uppspaltning av verksamheten.

Som ytterligare skäl åberopar kommittén, alt ett slopande av rätten för

stad att utträda ur landsting synes överensstämma med de strävanden till

förmån för större förvaltningsenheter och mot en splittring av de kommunala

resurserna, som fått sitt starkaste uttryck i kommunindelningsreformen,

samt att utträdesrättens avskaffande också är ägnad att motverka

ojämnheter i skattebördans fördelning mellan olika kommunala enheter.

Slutligen erinrar kommittén i detta sammanhang om att de fyra städer

som utträtt ur landsting kommit därhän på grund av en bestämmelse, som

tvingade dem till utträde. Hur dessa städer skulle ha förfarit, om de haft

fritt val i utträdesfrågan, kan självfallet icke bedömas. Under alla förhållanden

innefattar deras utbrytning ur landsting enligt kommitténs mening

intet belägg för en tendens hos de större städerna att vilja frigöra

sig från sambandet med landstingen.

På nu angivna skäl föreslår kommittén, att i den nya landstingslagen

icke medtages någon bestämmelse om rätt för stad att utträda ur landstingskommun.

Vad härefter angår spörsmålet om stads inträde i landsting

är det däremot med kommitténs allmänna inställning till frågan

om lämpliga enheter för landstingsangelägenheternas ombesörjande självklart,

att kommittén önskar bibehålla den nuvarande lagens stadgande i

denna del. Kommittén framhåller, att det — av skäl som anförts i det

förut nämnda betänkandet med förslag till lag om regionkommuner in. in.

— visserligen icke kan antagas, att någon av de utanför landsting stående

städerna för närvarande har intresse av att ingå i landsting men att ändrade

förhållanden, t. ex. tillkomsten av nya kostnadskrävande uppgifter

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

för landstingen och nämnda städer, kan ge anledning till en annan inställning

från städernas sida till denna fråga.

I fortsättningen erinrar kommittén om att det nuvarande villkoret för

stads inträde i landsting — samstämmande beslut av staden och landstinget

-— av kommunalförfattningssakkunniga motiverats med olägenheten

av att staden finge tvinga sig in i landstingsområdet vid en för densamma

lämplig tidpunkt, sedan landstinget under en följd av år planerat sin förvaltning

och avpassat sina inrättningar med hänsyn till ett landstingsområde

av mindre omfattning och med mindre invånarantal. Olägenheterna

för landstinget av en sådan befogenhet för staden torde emellertid — anför

kommittén vidare — icke vara större än av stads rätt att efter uppnående

av visst folkmängdstal utträda ur landsting. Oavsett detta är det uppenbarligen

av största betydelse, att en i de båda kontrahenternas ekonomi

och förvaltning så djupt ingripande åtgärd som stads inträde i landstingskommun

kommer till stånd genom deras frivilliga överenskommelse. Emellertid

är det icke uteslutet, att kravet på stadens och landstingets enstämmiga

beslut i något fall kan komma att bli ett hinder för en ur allmän

synpunkt synnerligen påkallad indelningsändring. I sådant fall bör stadens

införlivning med landstinget enligt kommitténs mening kunna genomdrivas

av Kungl. Maj :t. Med hänsyn härtill har kommittén i sitt förslag berett

Kungl. Maj :t möjlighet alt förordna om stads inträde i landstingskommun

där synnerliga skäl är därtill (2 § 2 mom. i förslaget).

Kommittén framhåller, att en sådan bestämmelse har en viss motsvarighet

i den rätt att förordna om indelningsändring, som tillkommer Kungl.

Maj:t enligt lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i

kommunal och ecklesiastik indelning. Att såsom skett i nämnda lag för

där avsedda fall närmare ange de förutsättningar, under vilka Kungl. Maj:t

må förordna om stads inträde i landsting, synes kommittén icke nödvändigt.

Genom kravet på att synnerliga skäl skall föreligga för att inträde

må komma till stånd genom Kungl. Maj :ts beslut torde bestämmelsens

undantagskaraktär enligt kommitténs mening ha markerats tillräckligt

tydligt. Om stadgandet skulle behöva tillämpas, lär man kunna förutsätta,

att detta främst befinnes motiverat för att få till stånd ett ur

allmänna synpunkter rationellt ordnande av den slutna sjukvården. Kommittén

tror dock, att stadgandet företrädesvis får psykologisk betydelse,

sålunda att det underlättar eu frivillig överenskommelse mellan stad och

landsting i sådana fall, där frågan om stadens inträde i landstingskommunen

eljest måhända skulle bii bedömd ur ensidigt lokala synpunkter

med bortseende från vad det helas intresse kräver.

Kommittén anför slutligen, alt spörsmålen om förening av landstingskommuner

och stads inträde i landstingskommun i och för sig har sådant

samband med andra kommunala indelningsfrågor, att de kunde tänkas

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

böra erhålla sin reglering i en för ändamålet kompletterad kommunal indelningslag.

När kommittén dock bibehållit de hithörande bestämmelserna

på deras nuvarande plats, d. v. s. i landstingslagen, har motivet bl. a. varit,

att det ansetts onödigt att betunga en så allmänt hållen lagstiftning som

kommunala indelningslagen med föreskrifter, som skulle äga tillämplighet

blott i några få specialfall. Det synes emellertid kommittén befogat, att

indelningslagens bestämmelser om reglering av de ekonomiska mellanhavandena

vid indelningsändring tillämpas analogivis vid förening av landstingskommuner

och stads inträde i landstingskommun. Om stads införlivning

med landsting kommer till stånd genom vederbörandes samstämmande

beslut — fortsätter kommittén — torde besluten innefatta även en

uppgörelse om de ekonomiska frågorna. Men också i fall av tvångsmässig

införlivning av stad med landsting liksom vid förening av landsting lär

man kunna räkna med en medverkan från kontrahenternas sida, när det

gäller den ekonomiska regleringen. De uppgörelser, som träffas, bör Kungl.

Maj :t enligt kommitténs mening äga fastställa med erforderliga jämkningar

och kompletteringar. Kommittén föreslår därför en bestämmelse

av innehåll att — om landstingskommuner förenas eller stad skall inträda

i landstingskommun •—• Kungl. Maj :t bestämmer tiden för föreningen eller

inträdet och meddelar övriga i ärendet erforderliga föreskrifter (2 § 3 mom.

i förslaget).

Remissyttrandena.

Kommunallagskommitténs förslag till bestämmelser om indelningen i

landstingskommuner samt om stads utträde ur och inträde i sådan kommun

har av remissinstanserna i allmänhet lämnats utan erinran och har

på flera håll tillstyrkts.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller, att den utveckling

landstingsinstitutionen undergått helt talar för en reform av innebörd att

möjligheten till uppdelning av län i två eller flera landstingskommuner

borttages och stads rätt till utträde ur landstingskommun försvinner.

Främst med hänsyn till den viktigaste verksamhetsuppgiften, hälso- och

sjukvården, framstår en ytterligare splittring enligt styrelsens mening

såsom synnerligen olycklig; den moderna rikt differentierade och specialiserade

sjukvården kräver nämligen för sitt ändamålsenliga tillgodoseende

relativt stora områden med tillgång till ett betydande och relativt stabilt

skatteunderlag.

Styrelsen gör gällande, att från nyss anförda synpunkt skäl talar för att

de två landstingen i Kalmar län sammanslås liksom även att vissa städer

som nu står utanför landsting återförenas med de landsting, varur de på

sin tid utträtt. Under alla förhållanden är det enligt styrelsens mening

angeläget, att lagstiftningen så utformas, att möjligheter till en återförening

skapas. Kommittén har beaktat detta förhållande, och styrelsen har för

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

sin del intet att erinra mot de föreslagna lagbestämmelserna i detta hänseende.

Särskilt vill styrelsen, vad angår stads återförening med landsting,

understryka önskvärdheten av att befogenhet tillägges Kungl. Maj :t att,

där särskilda skäl därtill är, fatta beslut om dylik återförening. Redan

förefintligheten av en sådan bestämmelse utgör enligt styrelsens mening

en allvarlig maning till de berörda parterna att om möjligt i fullt samförstånd

göra upp hithörande frågor.

Till förbundsstyrelsens yttrande ansluter sig landstingen i Jönköpings,

Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län.

Kammarkollegiet förklarar sig icke ha något att erinra mot ifrågavarande

förslag. Kollegiet framhåller, att den föreslagna bestämmelsen om rätt för

Kungl. Maj :t att meddela vissa i ärendet erforderliga föreskrifter torde

få anses innebära att Kungl. Maj :t skall äga frihet att efter eget skön

meddela föreskrift om ekonomisk uppgörelse mellan de gamla enheterna,

om anledning därtill föreligger. Reglerna i 1919 års indelningslag torde

därvid enligt kollegiets mening kunna erhålla analogisk tillämpning.

Länsstgrelsen i Stockholms län anser i likhet med kommittén, att möjligheten

att dela ett län i skilda landstingsområden och rätten för stad

att under vissa förutsättningar utträda ur landstingskommun bör borttagas,

och även Älvsborgs läns landsting biträder förslaget i dessa delar.

Örebro läns landsting anför, att det — med den utveckling sjukvården

under senaste årtiondet genomgått — står fullt klart att det för en landstingskommun

skulle komma att medföra mycket stora olägenheter, om

den tidigare möjligheten för stad att utträda ur landstingskommunen bibehölles.

Även svenska stadsförbundets styrelse tillstyrker slopandet av stads möjlighet

att utträda ur landstingskommun. Styrelsen framhåller därvid, att

sjukvårdsförvaltningen — som utgör landstingskommunernas viktigaste

uppgift — i visst avseende ändrat karaktär under de senaste årtiondena,

samt fortsätter.

Den medicinska vetenskapens utveckling har gått i riktning mot specialisering,

och inom sjukhusväsendet har också framträtt ett starkt behov av

specialvård med särskilda sjukhusavdelningar. Dessa nya specialiteter ha

emellertid i regel en så pass ringa omfattning, att patientmaterielet inom

landstingsområdena icke är tillräckligt för en ekonomisk drift av specialavdelningar

i landslingsregi. Specialistfallen remitteras därför i stor utsträckning

till undervisningskliniker och storstädernas sjukhus. EU eftersträvansvärt

mål synes dock vara, att varje sjukvårdsområde får möjlighet

att i största möjliga utsträckning sörja för hela sin sjukhusvård. En

planläggning i sådan riktning försvåras självfallet, om möjlighet finnes

för stad alt utträda ur landstingskommunen och bilda eget sjukvårdsområde,

och redan förefintligheten av denna möjlighet kan hämma sjukvårdens

utveckling. Detta gäller så mycket mer som enligt nu gällande

bestämmelser utträdet kan ske även mot landstingets bestridande, därest

staden efter uppnådda 100 ()()() invånare så beslutar.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar, att den för närvarande icke är

beredd att taga ståndpunkt till frågan om sammanslagning av länets båda

landsting, och säger sig i detta sammanhang endast vilja framhålla såsom

önskvärt att landstingsområdena, där så kan ske, göres tillräckligt omfattande

för att den moderna sjukvårdens krav skall bli behörigen tillgodosedda.

Kalmar läns norra landsting anser det värdefullt, att lagförslaget icke

ifrågasätter någon ändring i den bestående uppdelningen av Kalmar län

i två landstingsområden. Detta län uppvisar i jämförelse med andra län

så särskilda förhållanden på åtskilliga för landstingsverksamheten betydelsefulla

områden, att landstinget förutsätter att den möjlighet Kungl.

Maj :t enligt lagförslaget — liksom enligt gällande lag — har att förordna

om förening av de båda landstingen icke skall utnyftjas mot landstingens

vilja.

Den enda remissinstans som ifrågasätter lämpligheten av att borttaga

möjligheten till uppdelning av län och rätten för stad att utträda ur landstingskommun

är stadsfullmäktige i Malmö. I stadsfullmäktiges yttrande

anföres på denna punkt, att man visserligen torde få medge, att bärande

skäl anförts mot uppdelning av och utbrytning ur landstingskommun, men

att förhållandena dock måhända i enstaka fall kan vara sådana, att en

uppdelning eller utbrytning icke vore till skada, och att det därför torde

vara lämpligt att icke införa ett direkt förbud utan överlåta det slutliga

avgörandet till Kungl. Maj :t eller också fordra samstämmigt beslut av

stad och landsting.

Mot förslaget att införa rätt för Kungl. Maj :t att även mot en stads vilja

besluta om dess inträde i landstingskommun har däremot höjts flera kritiska

röster.

Svenska stadsförbundets styrelse avstyrker bestämt ett så allvarligt intrång

i den kommunala självstyrelsen som lagförslaget enligt styrelsens

mening innebär på denna punkt. Därvid understryker styrelsen med skärpa

kommunallagskommitténs uttalande att det uppenbarligen är av största

betydelse att en åtgärd av ifrågavarande slag kommer till stånd genom

frivillig överenskommelse. Styrelsen fortsätter.

Sannolikt hade det i vissa fall varit lyckligare, om en stads utträde ur

landstingskommun aldrig tvångsvis kommit till stånd, men där så en gång

skett och kontrahenterna ordnat sin förvaltning på basis därav, vore det

oriktigt av staten att ännu en gång tvångsvis rubba den bestående ordningen.

Syftemålet med ett förenande av stad med landstingskommun kan

även uppnås genom frivilliga överenskommelser utan den rubbning av

kontrahenternas ekonomi, som kan bli följden av en sammanslagning.

Dylika överenskommelser finnas redan nu inom sjukvårdsområdet och

böra kunna få vidgad tillämpning i den mån nya sjukvårdsuppgifter tillkomma.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Vidare anmärker styrelsen, att kommittén icke gjort sannolikt att en

situation, i vilken tvångsåtgärder av ifrågavarande slag behövde övervägas,

har någon som helst aktualitet nu eller framdeles.

Även stadsfullmäktige i Göteborg och Hälsingborg avstyrker förslaget i

förevarande del.

Stadsfullmäktige i Malmö finner, att kommittén icke övertygat när den

sökt motivera behovet av en rätt för Kungl. Maj:t att mot kommunala

önskemål föreskriva att stad skall inträda i landsting, samt anför vidare

bl. a.

Det torde icke kunna förnekas, att sedan en stad under lång tid varit

fristående i förhållande till landstinget och utbyggt sina anstalter och anordningar,

olägenheter av påtaglig art skulle uppstå vid en sammanslagning,

även om samtidigt vissa fördelar skulle stå att vinna, och det vore

då icke till båtnad att påtvinga de kommunala enheterna en av dem ej

önskad förvaltningsform. Ett lyckligare och bättre resultat torde uppnås

genom ett på lämpligt sätt ordnat samarbete mellan stad och landsting.

Om mot förmodan tydliga fördelar av en sammanslagning i övervägande

mån skulle uppstå, lär man få antaga, att de kommunala enheterna känna

så starkt ansvar, att de icke låta eventuella »ensidiga lokala synpunkter»

få sådan betydelse, att »det helas intresse» skymmes. I detta sammanhang

synes, när man icke förutser eller ens väntar sig någon stads återinträde

i landstingskommun, anledning saknas att ändra på nuvarande regel om

samstämmande beslut från de kommunala enheterna såsom förutsättning

för stads inträde i landstingskommun. Skulle framdeles mot all sannolikhet

visa sig uppstå sådana förhållanden, att tillräckligt starka skäl föreligga

för förening av någon stad med landstinget mot deras eller enderas

vilja, står alltid den möjligheten öppen, att då, när bedömandet bättre kan

göras, ändra lagstiftningen så, att man kan komma tillrätta med problemet.

Länsstgrelsen i Östergötlands län anför, att det torde kunna ifrågasättas,

om icke en anordning sådan som den nu ifrågavarande innebär ett allt för

stort ingrepp i kommunernas självbestämmanderätt, men framhåller samtidigt

att Norrköpings stad icke riktat någon erinran mot förslaget.

Stadsfullmäktige i Gävle anser det tydligt, att kommunallagskommittén

för sin del betraktar en tvångsvis genomförd »införlivning» av stad med

landstingskommun mer som en teoretisk möjlighet men framhåller att det

— om en sådan »införlivning» skulle komma att aktualiseras — ej hjälper

vad kommittén en gång ansett. Stadsfullmäktige fortsätter.

Detta är i själva verket en så oerhört viktig fråga, som innebär ett

sådant ingrepp i en stads hela förvaltning och ekonomi in. in., att man

enligt vår mening måste kräva, att enighet verkligen råder mellan kontrahenterna

om vidtagande av en sådan förändring. Inte ens den teoretiska

möjligheten hör finnas att mot eu stads egen uppfattning och vilja tvinga

staden till inträde i landsting. Vi har för övrigt svårt att förstå, att Kungl.

Maj :t verkligen mot ena partens vilja skulle vilja fatta ett sådant beslut

och under sådana förhållanden är bestämmelsen om denna möjlighet

onödig och bör utgå ur förslaget.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar sig helt dela kommitténs uppfattning

att stad oberoende av dess befolkningstal och möjligheter att själv

handha sina landstingskommunala uppgifter i princip skall tillhöra landstingsgemenskapen.

Enligt länsstyrelsens mening talar dock starka skäl för

att bryta denna princip när det gäller återförande av stad till sådan gemenskap.

Den nuvarande bestämmelsen om stads utträde ur landsting har tillkommit

helt i stadens intresse, och det kan därför icke vara riktigt att

stad som med stöd av gällande bestämmelser utträtt ur landstinget tvångsvis

skall kunna återföras till detsamma. Länsstyrelsen har vidare svårt

att tänka sig en indelningsändring, som skulle komma till stånd utan

stadens medverkan. Såvitt för länsstyrelsen är känt har de landstingsfria

städerna handhaft dem åliggande landstingskommunala uppgifter utan

anmärkning och efter samma linjer som landstingen själva — ensamma i

den mån förutsättningar härför förelegat eller eljest genom samgående

med annan — och det torde därför icke vara lätt att motivera ett ingripande

mot stadens fria bestämmanderätt. Att ett återinträde i landstinget skulle

kunna åvägabringas av andra orsaker — exempelvis en önskan från landstingets

sida att åtkomma ett begärligt skatteunderlag eller att ensamt få

beslutanderätt i viktiga gemensamma angelägenheter — anser länsstyrelsen

uteslutet. Länsstyrelsen förordar därför, att den ifrågavarande bestämmelsen

utgår ur lagtexten.

Departementschefen.

Redan 1862 års landstingsförordning gjorde i två hänseenden undantag

från huvudregeln att landstingets verksamhetsområde skulle omfatta ett

län. I § 1 föreskrevs, att förordningen icke skulle äga tillämpning på stad

som hade mer än 25 000 invånare, och enligt § 63 ägde Kungl. Maj :t under

vissa förutsättningar förordna, att mer än ett landstingsområde skulle bildas

inom länet.

Båda dessa undantag är av stor betydelse för den nuvarande indelningen

i landstingsområden och för nu gällande bestämmelser.

Vad först angår förhållandet mellan länsindelningen

och indelningen i landstingsområden har möjligheten till

uppdelning av län begagnats endast vid ett tillfälle, nämligen då Kalmar

län år 1864 delades i två landstingsområden. I 1924 års lag bibehölls visserligen

befogenheten för Kungl. Maj :t att förordna om uppdelning av ett

län i flera landstingsområden men samtidigt infördes i lagen den ännu gällande

bestämmelsen, att Kungl. Maj :t där omständigheterna så föranleder

kan förordna att antalet landsting inom ett uppdelat län skall minskas.

Denna bestämmelse förklarades vid förarbetena icke gärna kunna få annan

praktisk betydelse än att möjliggöra en sammanslagning av de två landstingsområdena

inom Kalmar län.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr J19.

Kommunallagskommittén föreslår nu, att möjligheten att uppdela län i

olika landstingsområden borttages. Kommittén framhåller bl. a., att en

rubbning av den gällande indelningen icke kan företagas utan betydande

konsekvenser i ekonomiskt och annat avseende, och hänvisar därutöver till

lämpligheten ur olika synpunkter av att indelningen i län sammanfaller

med indelningen i landstingskommuner. I anslutning härtill föreslår kommittén

vidare, att det även i den nya lagen intages ett stadgande som möjliggör

en framtida förening av de båda landstingsområdena i Kalmar län.

Kommunallagskommitténs förslag i nu angivna hänseenden har godtagits

eller lämnats utan erinran i så gott som alla remissyttranden och jag kan

för egen del helt ansluta mig till dessa förslag. Att bibehålla bestämmelsen

om möjlighet att dela upp ett landstingsområde vore enligt min mening

ändamålslöst, då en ytterligare splittring av indelningen i landstingskommuner

endast skulle leda till olyckliga konsekvenser på den slutna sjukvårdens

område. Beträffande sammanslagningen av landstingskommuner

i ett uppdelat län vill jag endast med anledning av ett uttalande av Kalmar

läns norra landsting framhålla att något krav på samtycke från de berörda

landstingen ej uppställts i lagtexten och icke heller kan stödjas på den nuvarande

lagens förarbeten. Uppenbarligen finns det icke något hinder för

att Kungl. Maj :t mot landstingens eller ettdera landstingets vilja genomdriver

en förening av landstingskommunerna. Emellertid torde det vara

lika uppenbart, att landstingens inställning till saken är en faktor av största

betydelse då det gäller att pröva, huruvida omständigheterna påkallar en

förening. För att en förening mot landstingens vilja skall komma i fråga

måste enligt min mening betydande allmänna lämplighetsskäl föreligga.

Vad härefter angår frågan om städernas deltagande i

landsting har den förut omnämnda undantagsbestämmelsen i § 1 landstingsförordningen

medfört, att Göteborg aldrig deltagit i landsting samt att

Malmö, Norrköping och Gävle respektive 1871, 1872 och 1893 utträtt ur

vederbörande landstingsområden. Sedan bestämmelsen fått ändrad lydelse,

enligt vilken landstingsförordningen icke skulle äga tillämpning på stad

som hade en folkmängd av minst J/i5o av rikets invånarantal, har Hälsingborg

år 1918 utträtt ur Malmöhus läns landsting. — 1924 års lag medförde

en viktig nyhet såtillvida att stads utträde ur landsting vid uppnående av

viss folkmängd icke längre blev obligatoriskt. I stället föreskrevs, att en

stad som uppnått en folkmängd av minst 50 000 —- från 1940: 100 000 —

ägde utträda ur landstinget. Det blev alltså beroende på stadens beslut, om

utträdet skulle komma till stånd. Enlig LL äger vidare stad, som icke deltager

i landsting, inträda i landsting, såvida samstämmande beslut därom

fattats av staden och landstinget.

Kommunallagskommitténs förslag till landstingslag innebär två viktiga

ändringar i den nuvarande ordningen. För det första föreslår kommittén,

att i den nya lagen icke skall medtagas någon bestämmelse om rätt för

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

stad att utträda ur landstingskommun. För det andra vill kommittén till

den nuvarande föreskriften om stads inträde i landstingskommun — efter

samstämmande beslut av staden och landstinget — foga ett stadgande, som

ger Kungl. Maj:t möjlighet att förordna om sådant inträde, då synnerliga

skäl är därtill.

Förstnämnda förslag har med ett enda undantag godtagits vid remissbehandlingen

och jag kan ansluta mig till detsamma av samma skäl som

jag nyss anfört mot ett bibehållande av regeln om uppdelning av landstingsområde.

Härtill kommer att redan förhandenvaron av en regel om stads

utträde ur landstingskommun kan medföra ogynnsamma verkningar, då

det under lång tid kan vara ovisst om en stad, som uppnått föreskrivet invånarantal,

kommer att begagna sig av rätten att utträda.

I fråga om stads inträde i landstingskommun framhåller kommittén, att

det — eftersom de ifrågavarande städernas inträde med hänsyn till deras

relativt betydande skattekraft skulle komma att medföra ekonomisk fördel

för landstingskommunerna och motsvarande nackdel för städerna — visserligen

icke kan antagas att någon stad f. n. har intresse av att inträda

men att ändrade förhållanden, t. ex. tillkomsten av nya kostnadskrävande

uPPgifter, kan ge anledning till en annan inställning från städernas sida.

Kommittén anser, att det uppenbarligen är av största betydelse, att en i de

båda kontrahenternas ekonomi och förvaltning så djupt ingripande åtgärd

som stads inträde i landstingskommun kommer till stånd genom deras frivilliga

överenskommelse. Emellertid är det enligt kommitténs mening icke

uteslutet att det nu stadgade kravet på stadens och landstingets enstämmiga

beslut i något fall kan komma att bli ett hinder för en ur allmän synpunkt

synnerligen påkallad indelningsändring. I sådant fall bör — anser kommittén

— stadens införlivning med landstinget kunna genomdrivas av

Kungl. Maj :t.

Om sistnämnda förslag är meningarna delade. I flertalet remissyttranden

lämnas förslaget visserligen utan erinran, och landstingsförbundet understryker

— med instämmande av flera landsting, bl. a. det i Gävleborgs län

—■ önskvärdheten av bestämmelsen i fråga. Men mot bestämmelsen uttalar

sig stadsförbundet, stadsfullmäktige i de berörda städerna utom Norrköping

samt länsstyrelserna i Östergötlands och Gävleborgs län. Stadsförbundets

styrelse påtalar särskilt det allvarliga ingrepp i den kommunala självstyrelsen

som förslaget enligt styrelsens mening innebär. Länsstyrelsen i

Gävleborgs län framhåller att de landstingsfria städerna, såvitt känt, handhaft

dem åliggande landstingskommunala uppgifter utan anmärkning, och

att det därför icke torde vara lätt att motivera ett ingripande mot stadens

fria bestämmanderätt.

Med hänsyn till de delade meningar, som sålunda yppat sig hos de närmast

berörda instanserna, synes mig förslaget om rätt för Kungl. Maj:t att,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

även mot kontrahenternas vilja, besluta om stads inträde i landstingskommun

tveksamt. Jag vill emellertid understryka, att den förutsättning som

enligt förslaget skall vara för handen för att Kungl. Maj :t skall kunna besluta

om sådant inträde — att synnerliga skäl är därtill —- innebär ett

mycket strängt krav. Däri bör enligt min mening anses ligga att det skall

vara fråga om ett verkligt missförhållande, som icke kan avhjälpas eller

i erforderlig mån minskas på annat sätt än genom stadens inträde i landstingskommun.

Liksom kommittén vill jag starkt betona stadgandets undantagskaraktär

och i likhet med kommittén anser jag också, att stadgandet

framför allt får psykologisk betydelse och att, om det över huvud skall

behöva tillämpas, detta torde komma att motiveras av förhållandena på

den slutna sjukvårdens område.

Med hänsyn till den innebörd stadgandet enligt min mening har synes

det mig icke med fog kunna påstås, att det skulle innebära ett opåkallat

ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Här kan som kommittén anfört en

jämförelse göras med bestämmelserna i 1919 års kommunala indelningslag.

Om det icke ansetts möta något hinder ur principiell synpunkt att

en primärkommun mot sin vilja får underkasta sig en indelningsändring,

då denna finnes vara påkallad av betydande allmänt behov, bör det

knappast heller möta något sådant hinder att i enlighet med vad nyss sagts

tillämpa stadgandet angående rätt för Kungl. Maj :t att besluta om stads

inträde i landstingskommun. Lika litet som i fråga om primärkommunala

indelningsändringar torde det kunna undvikas att ett sådant beslut medför

vissa olägenheter för någondera parten, men det avgörande måste få vara

det helas intresse, när detta nått en sådan grad som här förutsättes.

På grund härav och på de skäl kommittén i övrigt anfört vill jag förorda

kommitténs förslag även i ifrågavarande del.

Jag anser mig i detta sammanhang slutligen böra något beröra den reglering

av ekonomiska och andra frågor som måste komma till stånd, när

landstingskommuner skall förenas eller stad skall inträda i landstingskommun.

Enligt kommitténs förslag skall det i sådana fall ankomma på

Kungl. Maj :t att bestämma tiden för föreningen eller inträdet och meddela

övriga i ärendet erforderliga föreskrifter (2 § 3 mom. lagförslaget). Kommittén

förklarar sig anse det befogat, att indelningslagens bestämmelser om

reglering av de ekonomiska mellanhavandena därvid tillämpas analogivis.

Om stads införlivning med landstingskommun kommer till stånd genom

vederbörandes samstämmande beslut, torde besluten innefatta även en uppgörelse

av de ekonomiska frågorna. Men också i fall av tvångsmässig införlivning

av stad med landstingskommun liksom vid förening av landstingskommuner

lär man enligt kommitténs mening kunna räkna med en medverkan

från kontrahenternas sida, när det gäller den ekonomiska rcgle
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ringen. Kommittén anser, att Kungl. Maj:t bör äga att, med erforderliga

jämkningar och kompletteringar, fastställa de uppgörelser som träffas.

Till ifrågavarande förslag, som av kammarkollegiet och remissinstanserna

i övrigt lämnats utan erinran, kan jag helt ansluta mig.

4. Landstingskommunens kompetens.

Gällande bestämmelser m. m.

Beträffande landstingets beslutanderätt stadgas i 4 § LL att det tillkommer

landstinget att, i den ordning lagen stadgar, rådslå och besluta om för

landstingsområdet gemensamma angelägenheter, vilka avser allmänna hushållningen,

jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets

befordrande, hälso- och sjukvård, undervisning, allmän

ordning och säkerhet med mera dylikt, såvitt dessa angelägenheter

icke enligt gällande författningar tillhör offentlig myndighets ämbetsåtgärd,

ävensom att handha de ärenden i övrigt, som enligt beslut av Konung och

riksdag skall ankomma på landstinget.

Stadgandet har i huvudsak samma avfattning som i 1862 års landstingsförordning.

Omnämnandet av landstingets befattning med de ärenden, som

enligt de lagstiftande organens beslut skall ankomma på landstinget, tillkom

år 1924, då också den tidigare använda benämningen hälsovård utbyttes

mot »hälso- och sjukvård». Det kan anmärkas, att under remissbehandlingen

av kommunalförfattningssakkunnigas betänkande — vilket som

nämnts låg till grund för 1924 års lag — en anmärkning framställdes mot

uttrycket »med mera dylikt» såsom alltför obestämt och ägnat att föranleda

betänkliga missbruk. Departementschefen fann anmärkningen ha fog för

sig endast under förutsättning att länsstyrelsens prövning av landstingets

beslut avskaffades på sätt kommunalförfattningssakkunniga föreslagit. Då

departementschefen för sin del förordade, att länsstyrelsens prövningsrätt

skulle bibehållas i sin diltillsvarande omfattning, ansåg han den berörda

anmärkningen kunna falla. Emellertid beslöt riksdagen att slopa den allmänna

fastställelseprövningen av landstingsbesluten utan att i samband

därmed göra någon ändring i kompetensstadgandet.

Kommunallagskommittén.

Kommittén framhåller till en början, att det synes vara av intresse att

undersöka i vad mån den i lagen lämnade beskrivningen av landstingets

uPP§ifter motsvaras av förhållandena i landstingens praktiska verksamhet,

och återger i detta avseende först vissa från statistiska centralbyrån inhämtade

upplysningar rörande landstingens nettoutgifter år 1950. Dessa

utgifter fördelade sig på olika förvaltningsgrenar i procent ungefärligen så
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

lunda: hälso- och sjukvård 87; undervisnings- och bildningsanstalter 5l/a;

social verksamhet 41/2; allmän förvaltning 2; och andra ändamål 1.

För att närmare åskådliggöra arten av landstingens verksamhet lämnar

kommittén därefter en redogörelse för olika anslagsändamål, sådana de

framgår av uppgifter i Årsbok för Sveriges landsting 1952. Redogörelsen

gäller år 1951 och innehåller följande.

På hälso- och sjukvårdens område anslås medel bl. a. till distriktsvård,

dispensärvård, förebyggande mödra- och barnavård, barnmorskeväsen,

abortförebyggande verksamhet, tandvård, hälsovårds- och bostadsinspektion,

psykisk barna- och ungdomsvård, lasarettsväsen, vård av kroniskt

sjuka, tuberkulossjukvård, vård av lättskötta sinnessjuka, undervisning och

vård av sinnesslöa, epidemisjukvård och vanförevård.

I fråga om undervisningsväsendet märkas anslag till folkhögskolor, lantmanna-

och lanthushållsskolor, centrala verkstadsskolor och andra yrkesskolor.

Åtskilliga landsting lämna stipendie- eller andra anslag för undervisning

vid socialinstitut, för deltagande i skogs- och lantarbetarkurser och

för undervisning i hemslöjd och hantverk. Hemkonsulentverksamheten åtnjuter

anslag från flera landsting. Landstingen understödja vidare olika

grenar av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, såsom folkbiblioteksväsen

och studiecirkelverksamhet. Även till gymnastik, idrott och friluftsliv

utgå bidrag. Slutligen kan i detta sammanhang nämnas, att landstingen

understödja olika kulturella och vetenskapliga ändamål, såsom fornminnes-

och hembygdsvård, konst och teaterverksamhet.

På jordbrukets område lämnas stundom bidrag till viss upplysningsverksamhet.

Landsbygdens elektrifiering understödjes på sina håll, och de kemiska

stationerna åtnjuta vissa anslag. Av övriga näringar, som erhålla

landstingens stöd, märkas boskapsskötsel, trädgårdsskötsel, jaktvård, fiskevård

och biodling. På senare år ha även företagarföreningarna i olika län

fått anslag av landstingsmedel.

Kommunikationsväsendet är endast i mindre omfattning föremål för

landstingens omvårdnad. I de län, där järnvägsbygge alltjämt kan bli

aktuellt, har anslag lämnats för utredning rörande ifrågakommande projekt.

Viss sjötrafik åtnjuter understöd av landstingsmedel. Flera landsting

anvisa bidrag till den enskilda väghållningen. För upplysnings- och propagandaverksamhet

till trafiksäkerhetens främjande lämnas anslag, och även

turisttrafiken främjas genom anslag av flera landsting.

Landstingens verksamhet i fråga om allmän ordning och säkerhet har i

stort sett mist sin betydelse, sedan den i några län inrättade landstingspolisen

avskaffats. Av anslag för vissa närstående ändamål må nämnas

sådana för brandskydd och hemvärn. Åtskilliga landsting lämna bidrag

till skytteväsendet.

Vissa fattigvårds- och barnavårdsbehov tillgodoses av landstingen. I

förstnämnda hänseende lämnas ersättning till primärkommunerna för vård

av vissa sjuka och abnorma samt anordnas och bekostas arbetshem för försumliga

försörjare. På barnavårdens område bedrives eller främjas barnhemsverksamhet

och fosterhemsvård.

Även andra socialvårdsgrenar åtnjuta anslag av landstingsmedel. Hit

hör 1)1. a. husmoderssemesterverksamhet, barnkoloniverksamhct, social

hemhjälpsverksamhet, arbetsvärd åt partiellt arbetsföra samt hjälpverksamhet

för blinda, hörselskadade och dövstumma. Dessutom beviljas medel Ull

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

vissa socialvården närstående ändamål, såsom soldathemsverksamhet, rättshjälp

och nykterhetens främjande.

Kommunallagskommittén erinrar om att regeln om primärkommunernas

kompetens år 1948 ändrades efter förslag, som kommittén framlagt i sitt

betänkande I (SOU 1947:53), samt anför vidare. Enligt den nya lydelsen

äger kommun själv vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet

därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Den äldre avfattningen

begränsade kommunens kompetens till dess gemensamma ordningsoch

hushållningsangelägenheter. I sin kritik av denna bestämmelse anförde

kommittén bl. a., att det framför allt var gemensamhetskravet, som

hindrat den kommunala verksamhetens utsträckande till de angelägenheter,

som enligt kommitténs uppfattning borde kunna bli föremål för

kommunal omvårdnad. Kommittén underströk emellertid, att kritiken mot

uttrycket gemensamma angelägenheter icke avsåg dess användning i kompetensbestämmelserna

för församling och landsting. Dess förekomst därstädes

syntes icke ha lagt några större hinder i vägen för verksamheten

inom dessa kommunala enheter. Och kommittén tilläde, att om det ur terminologisk

synpunkt vore anledning att omredigera dessa bestämmelser,

finge detta prövas av kommittén i senare sammanhang.

Kommittén understryker nu ytterligare, att de gränser, som lagen uppdragit

för landstingens verksamhet, på det hela taget är tillräckligt vida

för att landstinget skall kunna fylla sin funktion såsom kommunal enhet

för de förhållandevis stora områden det här är fråga om samt framhåller,

att beslut av landsting i rättspraxis endast undantagsvis blivit undanröjt

på den grund att landstinget överträtt sitt kompetensområde. Och även om

i något sådant fall rättspraxis kommit till ett resultat, som synes svårt att

förena med en nutida mer fri syn på landstinget och dess funktioner, föreligger

enligt kommitténs mening icke något starkare behov av en lagändring

i syfte att vidga beslutanderätten såsom skett beträffande primärkommunerna.

Emellertid anmärker kommittén mot lagens uppräkning av olika landstingsuppgifter,

att den i viss mån är föråldrad och att den i varje fall ej

utmärker var tyngdpunkten i landstingsverksamheten är förlagd. Vad som

kan vara att hänföra under det från äldre lagspråk hämtade uttrycket allmänna

hushållningen låter sig — fortsätter kommittén — icke utan vidare

avgöra. Omnämnandet i lagen av landstingets befattning med allmän ordning

och säkerhet saknar nära nog varje täckning i det praktiska livet. Och

de åtgärder, som landstinget vidtager för jordbrukets och andra näringars

utveckling och befordrande av kommunikationsväsendet, är av mycket begränsad

omfattning i jämförelse med huvuduppgiften, landstingets inålsmannaskap

för hälso- och sjukvården. Även om en uppräkning av detta

slag icke kan innehålla en gradering av de olika uppgifterna, är det enligt

kommitténs mening uppenbart, att den nuvarande uppräkningen lämnar

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119. 63

eu föga träffande bild av landstingets verksamhet sådan den faktiskt gestaltar

sig.

Kommittén framhåller, att kompetensbestämmelsens syfte visserligen

mindre är att ange vad landstinget faktiskt sysslar med än vad det äger

rätt att lägga under sin verksamhet men alt den förevarande bestämmelsen

— om man ställer stränga fordringar på fixeringen av kompetensområdet

—- knappast ens ur denna synpunkt kan anses fylla måttet. Genom tilllägget

av uttrycket »med mera dylikt» till den föregående uppräkningen

av skäligen heterogena uppgifter lämnas enligt kommitténs mening i själva

verket fältet ganska fritt för landstinget att självt bestämma sin verksamhetssfär.

Kommittén förklarar nu, att landstingskommunens beslutanderätt enligt

kommitténs mening bör omfatta sådana angelägenheter, vilkas vårdande

genom landstingets försorg framstår som berättigat ur allmänna

samhälleliga synpunkter och att det avgörande alltså bör vara

vad som ur dessa synpunkter kan anses som rimligt och ändamålsenligt.

Uppfattningen härom —- fortsätter kommittén — kan givetvis skifta vid

olika tider, och vidare behöver bedömandet icke överallt leda till samma

resultat, eftersom förutsättningarna kan vara olika i olika landstingskommuner.

Såsom förut antytts kan denna syn på landstingets kompetens i

stort sett anses ha kommit till uttryck redan i den nuvarande utformningen

av kompetensstadgandet. När kommittén ändock föreslår en omarbetning

av detsamma, sker det närmast för att undvika den nuvarande delvis

ålderdomliga och knappast verklighetstrogna beskrivningen av landstingets

uppgifter och för att tillgodose det allmänna önskemålet om ett närmande

av bestämmelserna för landstingskommunerna till kommunallagstiftningen

i övrigt. En konsekvens av kompetensstadgandets anpassning efter motsvarande

bestämmelse för primärkommunerna synes enligt kommitténs

mening bli, att rättspraxis får möjlighet till en något friare bedömning i

sådana i det föregående antydda fall, där landsting ansetts ha gått utanför

sitt befogenhetsområde.

I enlighet härmed föreslår kommittén en sådan avfattning av kompetensbestämmelsen,

att landstingskommun äger att själv vårda »sina anlägenheter»

(4 § i förslaget). Kommittén framhåller, att denna regel innefattar

en gränsdragning i förhållande till såväl staten som primärkommunerna,

samt anför vidare. Avgränsningen gentemot staten betyder, att landstingskommunen

icke kan befatta sig med angelägenheter, som är förbehållna

staten enligt lag eller författning eller som — utan alt vara författningsmässigt

reglerade — vidtages i hela landets intresse. Hit hör t. ex. i princip

anstalter för riksförsvaret (jfr kommitténs betänkande I s. 69, 91 ff.).

I förhållande till primärkommunerna innebär stadgandet, att landstingskommun

icke må främja intressen och behov, vilkas tillgodoseende ankommer

på primärkommunerna enligt den allmänna kompetensregeln i lagstiftningen

för dessa kommuner eller bestämmelser i särskilda författ
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ningar. Härvid är emellertid att märka — fortsätter kommittén — att, såvida

icke i särskild författning annat angives eller kan anses vara förutsatt,

landstingskommun torde vara oförhindrad att inom sitt område främja

verksamhet av samma art som den, vilken inom primärkommunernas områden

ankommer på dessa. Sålunda kan både landstingskommun och primärkoinmun

understödja sådana ändamål som enskild väghållning, landsbygdens

elektrifiering och olika kulturella behov. Det av primärkommunerna

bedrivna planeringsarbetet med avseende å bebyggelsens ordnande,

vatten- och avloppsanläggningar m. in. torde kunna främjas av landstingskommun,

t. ex. genom inrättande av ett arkitektkontor, som tillhandagår

primärkommunerna inom landstingskommunens område med utredningar

och planförslag. Skillnaden i kompetens de olika enheterna emellan avser

sålunda deras verksamhetsområden i lokalt hänseende. I enlighet härmed

skall landstingskommuns åtgärder tillgodose intressen, som kan hänföras

till denna. Detta hindrar emellertid enligt kommitténs mening icke, att ett

beslut av landstinget att främja ett speciellt ändamål avser viss eller vissa

delar av landstingskommunens område, blott beslutet fattas under den

givna förutsättningen att övriga delar av landstingskommunen under motsvarande

betingelser kan åtnjuta samma förmån.

Kommittén framhåller vidare, att den begränsning i landstingskommunens

kompetens, som den nuvarande lagen uttrycker med orden »såvitt

dessa angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhöra offentlig

myndighets ämbetsåtgärd», måhända kunde vara överflödig att medtaga i

den av kommittén föreslagna bestämmelsen, enär till »sina» angelägenheter,

d. v. s landstingskommunens angelägenheter, knappast hör de som ankommer

på offentlig myndighet. På motsvarande sätt som skett i lagstiftningen

för primärkommunerna har kommittén dock låtit ifrågavarande förbehåll

kvarstå, och kommittén har i samband därmed givit regeln den något vidare

avfattning som den har i nyssnämnda lagstiftning. Enligt kommitténs mening

får regeln med denna formulering — liksom för närvarande — sin

huvudsakliga betydelse genom att tydliggöra, att utanför kompetensen faller

den verksamhet, som inom landstingskommunens område ankommer

på länsstyrelsen och andra offentliga myndigheter, såsom den statliga vägförvaltningen,

länsarbetsnämnden m. fl.

Slutligen föreslår kommittén i detta sammanhang, att erinringen om att

de lagstiftande organen kan lägga ytterligare uppgifter på landstingen jämkas

så att överensstämmelse vinnes med regeln för primärkommunerna

(jämför 3 § KL).

Remissyttrandena.

Även kommunallagskommitténs förslag till reglering av landstingskommunernas

kompetens har av remissinstanserna i allmänhet lämnats utan

erinran.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller, att även om det ur

olika synpunkter är önskvärt, att det direkt ur lagstiftningen framgår,

vilka uppgifter landstingskommunen har att befatta sig med, erbjuder sig

dock betydande svårigheter att i en kortfattad formel sammanfatta dessa

uppgifter. En uppräkning av uppgifter, i första hand de viktigaste, kan

enligt styrelsens mening visserligen ge en viss vägledning men kan snart

nog på grund av den fortgående utvecklingen i vissa hänseenden bli föråldrad

eller alltför begränsad. Styrelsen har därför ansett sig kunna lämna

sin anslutning till den av kommittén föreslagna formuleringen. Denna bör

dock — anför styrelsen vidare —- icke få tagas till intäkt för en begränsning

av landstingskommunens kompetens. Den relativa frihet, som på detta

område rått, har såsom erfarenheten visat varit till fördel. Snarare bör,

såsom kommittén uttalat, med den nya formuleringen rättspraxis få möjlighet

till en friare bedömning.

Till detta yttrande ansluter sig landstingen i Jönköpings, Värmlands,

Gävleborgs och Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län vill särskilt tillstyrka den avfattning av

bestämmelserna om landstingskommuns kompetens, som innehålles i 4 §

i förslaget, och åberopar därvid bl. a. följande. Landstingen bedriver en

omfattande verksamhet, anpassad efter de särskilda förhållandena inom

varje landstingsområde. Tillämpningen av kompetensbestämmelserna för

landstingets verksamhetsområde kräver därför en vidsynt tolkning av gällande

bestämmelser. Den föreslagna lagbestämmelsen ger enligt länsstyrelsens

mening möjligheter till en dylik tolkning och en utvidgning av landstingens

befogenheter inom sina respektive områden att avse alla de uppgifter,

som bör tillkomma landstingen.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller som sin mening att utformningen

av 4 § i lagförslaget lämnar landstingens självbestämningsrätt obeskuren

och synes skapa möjlighet till den friare bedömning av befogenhetsområdet

som kommittén förordat.

Hallands läns landsting finner förslaget i förevarande del tillfredsställande,

då den tidigare uppräkningen av landstingsuppgifterna torde få anses

föråldrad.

Örebro läns landsting anser, att den formella utökning av kompetensområdet

som förslaget innebär i realiteten torde sakna större betydelse, då

landstingens verksamhet i praxis redan utsträckts att omfatta vitt skilda

uppgifter. Den i LL ingående uppräkningen av vissa uppgifter bör därför

enligt landstingets uppfattning saklöst kunna utgå såsom i långa stycken

föråldrad.

Kalmar läns norra landsting anför, att den av kommittén föreslagna bestämmelsen

synes vara lämpligare än den nuvarande uppräkningen av

kompetensområdena och torde medge landstingen större möjligheter att

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 119.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

tillvarataga landstingsområdets speciella problem, något som för närvarande

försvåras av den osäkerhet som i vissa fall uppstår om huruvida

en åtgärd är tillåten enligt LL eller ej.

Älvsborgs läns landsting förklarar, att den föreslagna kompetensregeln

lättare än den nuvarande torde vara vägledande vid bedömandet av landstingets

behörighet.

Stockholms läns landsting framhåller, att den föreslagna formuleringen

otvivelaktigt ger landstinget stor frihet i valet av arbetsuppgifter. Om lagtexten

tolkas så att rättspraxis får möjlighet till en något friare bedömning

än nu, har landstinget intet att erinra mot densamma.

Västmanlands läns landsting delar i princip kommitténs ståndpunkt att

landstingskommunens beslutanderätt bör omfatta sådana angelägenheter,

vilkas vårdande genom landstingets försorg framstår som berättigat ur

allmänna samhälleliga synpunkter. Till skillnad från kommittén anser

landstinget det emellertid vara sannolikt, att den omformulerade kompetensbestämmelsen

kommer att medföra önskemål om starkare engagemang

från landstingens sida i uppgifter utanför hälso- och sjukvårdens område.

Realiserandet av dessa önskemål kan — om icke en mycket noggrann ekonomisk

planering utföres — medföra svårigheter för landstingen att tillfredsställande

fullfölja den pågående vidgningen av det centrala arbetsområdet,

hälso- och sjukvården. Enligt landstingets mening blir landstingskommunen

med den föreslagna formuleringen definitivt primärkommunens

storebror och första steget har tagits mot ett konstaterande att storkommunerna

är för små för vissa arbetsuppgifter även utanför hälso- och sjukvårdens

område.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att den föreslagna formuleringen erbjuder

påtagliga fördelar framför den nuvarande, vilken närmast är att

betrakta som en exemplifiering av de områden, dit landstingets befogenheter

sträcker sig. Emellertid finner länsstyrelsen formuleringen icke vara

helt tillfredsställande. Det kan sålunda enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas,

om den icke i någon form bort upptaga en gränsdragning mellan

landstingskommunernas och primärkommunernas uppgifter. Särskilt i de

fall då viss eller vissa kommuner har en osedvanligt stark representation i

landstinget skulle måhända en sådan gränsdragning vara av värde. Då

besvärsvägen emellertid alltid står öppen för den som anser att landstinget

vid ett besluts fattande överskridit sin befogenhet, finner sig länsstyrelsen

icke böra framställa något yrkande på denna punkt.

Södermanlands läns landsting anför med instämmande av länsstyrelsen i

länet följande. Den för landstingen bibehållna friheten att utan snäva gränser

vårda »sina angelägenheter» hälsas med tillfredsställelse. Det citerade

uttrycket skulle enligt kommittén innefatta en gränsdragning i förhållande

till såväl staten som primärkommunerna. Det torde kunna ifrågasättas om

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t s proposition nr 119.

67

icke med hänsyn härtill uttrycket »sina angelägenheter» borde utbytas mot

»sådana länsangelägenheter, vars liandhavande icke enligt lag eller författning

tillkommer annan». Landstingens arbetsuppgifter är nämligen av den

art och omfattning, att det icke bör vara något landstingsintresse att till

förfång för dem ytterligare utvidga verksamheten till områden som det

ankommer på stat eller primärkommuner att handha.

Skaraborgs läns landsting uttalar sin tveksamhet beträffande lämpligheten

av att helt borttaga den vägledning i fråga om landstingens verksamhetsuppgifter

som återfinnes i gällande lagstiftning, även om bl. a. ordningsföljden

vid uppräkningen av uppgifterna skulle kunna behöva jämkas

med hänsyn till att landstingens befattning med sitt områdes hälso- och

sjukvård undan för undan kommit att intaga en alltmera framskjuten

plats. Med den avfattning kommittén givit sitt allmänna stadgande kan

enligt landstingets mening — för övrigt möjligen viss tvekan komma

att råda, huruvida och i vilken omfattning landstingen t. ex. genom anställandet

av hälsovårdsinspektörer bör medverka i den verksamhet, som

författningsmässigt tillkommer primärkommunernas hälsovårdsnämnder.

Kammarkollegiet samt länsstyrelserna i Östergötlands, Skaraborgs och

Örebro län avstyrker mera bestämt kommitténs förslag i förevarande del.

Kammarkollegiet gör gällande, att den föreslagna ändringen i själva verket

skärper de olägenheter av den nuvarande författningsregleringen som

kommittén själv nämnt, samt anför vidare bl. a. följande. Uttalandet, att

rättspraxis genom denna nya lydelse får möjlighet till en något friare bedömning

av fall, där landsting ansetts ha gått utanför sitt befogenhetsområde,

öppnar ett perspektiv av löslighet i kompetensregleringen, som icke

är utan vådor. När kommittén fortsättningsvis anger gränsbestämningen

mot primärkommunernas uppgifter sålunda, »att landstingskommunen icke

må främja intressen och behov, vilkas tillgodoseende ankommer på primärkommunerna

enligt den allmänna kompetensregeln i lagstiftningen för

dessa kommuner eller bestämmelser i särskilda författningar», förutsätter

detta att en klar i lag fixerad gräns för primärkommunernas befogenheter

föreligger. Som bekant innebär motsvarande stadgande för primärkommunernas

del, att det i huvudsak överlämnats åt rättstillämpningen att bestämma

kompetensgränsen.

Kollegiet, som redan vid behandlingen av frågan om den nya kompetensregeln

för primärkommunerna anförde betänkligheter mot kommitténs då

föreliggande förslag, anser sig icke kunna uraktlåta att påpeka, att en

sådan norm för angivande av landstingets kompetens kommer att medföra

svårigheter för rättstillämpningen, som måste verka tyngande på besvärsmyndigheternas

arbete. Från synpunkten av den enskildes rättssäkerhet

är olägenheterna enligt kollegiets mening måhända än större. Att allmänheten

skulle kunna följa linjerna i rättspraxis rörande den ena eller andra

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

enhetens kompetens lär vara praktiskt taget uteslutet. Då såsom kommittén

själv vitsordat den nuvarande kompetensbestämningen är tillräckligt

vid för att landstinget skall kunna fylla sin funktion såsom kommunal

enhet, anser sig kollegiet böra avstyrka den föreslagna ändringen.

Länsstyrelsen i Örebro lån förklarar sig väl förstå kommitténs syfte att

ge bestämmelsen ifråga en smidig utformning, som så nära som möjligt

ansluter sig till motsvarande bestämmelse om primärkommunernas verksamhetsområde.

Så vitt länsstyrelsen kan finna, har dock stadgandet blivit

sådant, att värdet av detsamma kan ifrågasättas. I paragrafen — fortsätter

länsstyrelsen —- säges sålunda, att landstinget äger vårda »sina angelägenheter»,

en tämligen självfallen sanning. Vilka dessa landstingets angelägenheter

är, beröres däremot icke. Detta framstår som en avsevärd brist. Tilllägget

»såvitt icke handhavandet därav enligt särskilda författningar tillkommer

annan» skapar nämligen knappast någon större klarhet, snarare

motsatsen, enär det efter ordalagen synes förutsätta, att alla för länet

gemensamma samhälleliga angelägenheter, exempelvis även sådana som

faller inom länsstyrelsens verksamhetsområde, i princip är landstingets,

ehuru vissa av dem undantagits från landstingets rådighet genom särskild

lagstiftning. Denna konstruktion synes länsstyrelsen icke hållbar, enär

landstingsområdet dock är en i tämligen sen tid tillkommen specialkommun,

skapad för vissa uppgifter, detta i motsats till primärkommunen

med dess mera generella verksamhetsfält. Länsstyrelsen förmenar, att en

belysande om ock ej uttömmande exemplifikation av landstingets uppgifter

vore att föredraga och att sjukvårds- och undervisningsuppgifterna därvid

borde nämnas i första hand.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det icke vara motiverat att, för att

få överensstämmelse med kommunallagens bestämmelser, ändra den nuvarande

definitionen på landstingets uppgifter, vilken enligt länsstyrelsens

mening är mera klarläggande och därför att föredraga framför den av

kommittén föreslagna. För att den icke skall kunna begränsa landstingets

kompetensområde på ett icke önskvärt sätt skulle det dock — yttrar länsstyrelsen

—- vara lämpligt, att det stundom missledande ordet »gemensamma»

utginge och att inledningsorden i paragrafen alltså ändrades att

erhålla ungefär följande lydelse: »Landstinget tillkommer att i den ordning

denna lag stadgar rådslå och besluta om landstingets angelägenheter rörande

etc.». Vidare vill länsstyrelsen — för att landstingets huvudsakliga

verksamhetsområde skall tydligare framträda -— förorda, att hälso- och

sjukvårdsuppgifterna sättes först i uppräkningen.

Under hänvisning till att landstingskommunens uppgifter är begränsade

till ett fåtal områden anser länsstyrelsen i Östergötlands län det lämpligast

med en uppräkning av landstingskommunens arbetsuppgifter eller åtminstone

de viktigaste av dessa, även om kravet på likformighet med kommunallagen

därigenom måste eftersättas.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

69

Departementschefen.

1859 års kommunallagstiftningskommitté, vars förslag låg till grund för

1862 års landstingsförordning, förklarade i sitt betänkande, att gränserna

för landstingets verksamhet »icke synts lämpligen kunna uti bestämda

ordalag uttryckas eller genom uppräkning av ärendena punktvis

uppdragas». Man hade, som kommittén uttryckte det, valt att avfatta det

ifrågavarande stadgandet i allmänna ordalag med ett ganska rymligt

omfång.

Den avfattning som stadgandet om landstingets kommunala kompetens

enligt detta förslag erhöll har det sedan i huvudsak fått behålla. Enligt

4 § LL tillkommer det landstinget att, i den ordning lagen stadgar, rådslå

och besluta om för landstingsområdet gemensamma angelägenheter, vilka

avser allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling,

anstalter för kommunikationsväsendets befordrande, hälso- och sjukvård,

undervisning, allmän ordning och säkerhet med mera dylikt, såvitt dessa

angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhör offentlig myndighets

ämbetsåtgärd, ävensom att handha de ärenden i övrigt, som enligt beslut

av Kungl. Maj :t och riksdag skall ankomma på landstinget.

Såsom kommunallagskommittén framhåller torde de genom detta stadgande

uppdragna gränserna för landstingskommunernas verksamhet på det

hela taget vara tillräckligt vida och något starkare behov av en lagändring

i syfte att vidga beslutanderätten alltså icke föreligga. När kommittén trots

detta föreslår att kompetensbestämmelsen skall omarbetas, har detta närmast

skett dels därför att kommittén vill undvika den nuvarande beskrivningen

av landstingskommunens uppgifter, vilken kommittén finner ålderdomlig

och knappast verklighetstrogen, dels därför att kommittén vill

närma bestämmelserna för landstingskommunerna till kommunallagstiftningen

i övrigt. Kommittén anser, att som en konsekvens av att stadgandet

anpassades efter motsvarande bestämmelse för primärkommunernas del

skulle följa att rättspraxis finge möjlighet till en något friare bedömning

än hittills.

Det nu gällande kompetensstadgandet för primärkommunerna — vilket

oförändrat överflyttats till KL — innehåller att kommun äger att själv,

efter vad i lagen närmare angives, vårda sina angelägenheter, såvitt icke

handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Då

detta stadgande efter förslag av kommittén infördes genom en lagändring

år 1948, var avsikten alt därigenom möjliggöra en icke oväsentlig utvidgning

av primärkommunernas verksamhet. Jag vill erinra om att därvid i

stort sett enighet rådde om behovet av ökade befogenheter för kommunerna,

men att meningarna var delade såväl i fråga om principerna för en koinpelensutvidgning

som beträffande avfattningen av själva kompetensstadgandet.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr HD.

Kommitténs nu ifrågavarande förslag att bestämma landstingskommunernas

kompetens efter förebild av stadgandet för primärkommunerna har

icke väckt sannna intresse. Detta är i och för sig förklarligt, eftersom spörsmålet

när det gäller landstingskommunerna icke i lika hög grad har praktisk

betydelse. Remissinstanserna lämnar nu i allmänhet förslaget till kompetensstadgande

utan erinran, men flera av dem som närmare behandlat

frågan ställer sig tveksamma till eller avstyrker kommitténs lösning. Jag

vill i detta hänseende särskilt hänvisa till de synpunkter soin anförts av

kammarkollegiet, länsstyrelserna i Örebro och Skaraborgs län samt Västmanlands

läns landsting. Även landstingsförbundets styrelse, som i och

för sig ansett den av kommittén föreslagna formuleringen kunna godtagas,

förklarar, att det ur olika synpunkter är önskvärt att det direkt ur lagen

framgår vilka uppgifter landstingskommunen har att befatta sig med. Samtidigt

framhåller styrelsen emellertid, att det erbjuder betydande svårigheter

att i en kortfattad formel sammanfatta dessa uppgifter och att en

uppräkning snart nog kan i vissa hänseenden bli föråldrad eller alltför

begränsad.

För egen del finner jag spörsmålet om kompetensstadgandets utformning

tveksamt. Jag är ense med kommittén däri att landstingskommunens beslutanderätt

i princip bör omfatta sådana angelägenheter, vilkas vårdande

genom landstingets försorg framstår som berättigat ur allmänna samhälleliga

synpunkter. Denna grundsats har emellertid enligt min mening icke

kommit bättre till uttryck i kommitténs förslag än i det nuvarande stadgandet.

Det av kommittén även i detta sammanhang åberopade önskemålet

om ett närmande av de landstingskommunal bestämmelserna till kommunallagstiftningen

i övrigt är som jag tidigare framhållit i och för sig värt

beaktande, men det får givetvis icke leda till likformighet även i sådana

hänseenden där sakliga skäl talar för en annan lösning. När det gäller

att ange arten och beskaffenheten av de angelägenheter som landstingskommunerna

ur allmänna synpunkter bör äga vårda, föreligger enligt min

mening icke lika stora svårigheter som i fråga om primärkommunerna.

Givet är att en uttömmande uppräkning icke heller i detta fall kan komma

i fråga, men en upplysande exemplifiering, anknuten till ett allmänt stadgande,

synes mig här vara väl möjlig. Ett bibehållande av en dylik exemplifiering

i landstingslagen är enligt min mening av värde och behöver — såsom

den nuvarande lagens tillämpning visat — icke komma i strid med

landstingskommunernas intresse av rörelsefrihet.

Kommitténs anmärkning att den nuvarande exemplifieringen i viss mån

är föråldrad och att den ger en föga träffande bild av landstingskommunernas

faktiska verksamhet är givetvis befogad. Uttrycket allmänna hushållningen

är numera oklart och torde sakna nämnvärd betydelse. Och som

kommittén framhållit är omnämnandet av landstingskommunernas befatt
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ning med allmän ordning och säkerhet nära nog utan täckning i det praktiska

livet. Vidare är kommunikationsväsendet endast i ringa omfattning

föremål för landstingskommunernas omvårdnad; åtgärder på detta område

torde för övrigt i stor omfattning falla inom ramen för stöd åt näringarnas

utveckling. Fullständigt självklar är emellertid å andra sidan den ytterst

dominerande roll som hälso- och sjukvården spelar i landstingskommunernas

verksamhet. Väsentliga och obestridliga uppgifter har landstingskommunerna

vidare på undervisningens område, i fråga om viss social verksamhet

samt när det gäller att stödja jordbrukets och andra näringars utveckling.

De landstingskommunal uppgifter som nu nämnts kan enligt min

mening i stort sett antagas komma att besta såsom pakallade ur allmänna

samhälleliga synpunkter, men det är icke uteslutet att någon av dem kan

förlora sin betydelse. Det är vidare uppenbart, att åtskilliga andra sådana

uppgifter finns och att flera sådana kan antagas tillkomma på grund av

samhällsförhållandenas fortsatta utveckling. Det kan därför endast bli

fråga om exemplifiering av vad landstingskommunerna äger lägga under

sin verksamhet.

Vad jag nu anfört leder mig till att föreslå, att det av kommittén förordade

kompetensstadgandet — att landstingskommun äger vårda sina

angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt särskilda författningar

tillkommer annan — utfylles med en belysande exemplifiering på

sådana angelägenheter som ur allmänna samhälleliga synpunkter bör kunna

ankomma på landstingskommunerna. Det synes mig därvid självfallet att

nämna hälso- och sjukvård i främsta rummet. Vidare bör enligt min mening

upptagas undervisning, socialvård samt jordbrukets och andra näringars

utveckling. Exemplifieringen bör liksom i den nuvarande lagen

avslutas med orden »med mera dylikt».

Jag är angelägen framhålla, att det i intet avseende är fråga om att inskränka

landstingskommunernas befogenheter. Även med den av mig föreslagna

formuleringen torde rättspraxis få möjlighet till en något friare

bedömning än hittills. Det är i detta sammanhang särskilt att märka, att

ordet gemensamma, som tidigare för primärkommunernas del ansetts medföra

hinder för den kommunala verksamhetens utsträckande i vissa fall,

nu skulle utgå även ur landstingslagen. Bland de i exemplifieringen upptagna

områdena är det endast socialvården som saknar motsvarighet i den

gamla lagen. Jag vill understryka, att socialvården i trängre bemärkelse

regleras genom speciallagstiftning och att den för priinäikommunerna gällande

grundsatsen om förhud mot att på detta område utan stöd av författning

lämna understöd åt enskilda personer bör äga tillämpning även

för landstingskommunernas del. Emellertid finns det inom socialvården i

mera vidsträckt mening ett ganska omfattande fält, där landstingskommunerna

— delvis utan särskilt åläggande — gjort och även framdeles bör

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

kunna göra väsentliga insatser. För att erinra om detta förhållande bör

enligt min mening socialvården ingå i exemplifieringen, även om någon

ändring i gällande rätt därmed icke är avsedd.

De synpunkter som kommittén anfört beträffande kompetensområdets

avgränsning i förhållande till staten och priinärkommunerna kan jag i stort

sett biträda. Och beträffande utformningen av kompetensstadgandet i de

delar jag icke förut särskilt berört kan jag också ansluta mig till kommittén.

I fråga om tillämpningen av det föreslagna stadgandet vill jag slutligen

framhålla att det — om än icke i fullt samma grad som beträffande primärkommunerna

i stort sett torde bli en uppgift för rättstillämpningen att

närmare ange gränserna för landstingskommunernas verksamhet samt att

det enligt min mening ligger ett väsentligt värde i att praxis därvid har en

jämförelsevis stor frihet.

5. Vissa frågor rörande landstingets arbetsformer m. m.

Gällande bestämmelser om landstingsmöte och ordningen för ärendenas

handläggning därstädes återfinnes i 3 och 4 kap. LL. Det förstnämnda av

dessa kapitel bär rubriken Om landstingsmöte och om förslagsrätt till

landstinget samt om hinder för och ersättning åt landstingsman. Det senare

kapitlet är betitlat Om landstingets förhandlingar. Kommunallagskommittén

har funnit möjligt att sammanföra alla hithörande bestämmelser i ett

kapitel. Den nuvarande omständliga kapitelrubriceringen har därvid undvikits,

och vidare har innehållet disponerats i nära anslutning till förslaget

till kommunallag.

Det ifragavarande kapitlet, som i kommitténs förslag ges rubriken Om

landstingsmöte, upptager de skilda bestämmelserna i följande ordning. Till

en början behandlas tid och plats för lagtima möte samt förslagsrätt vid

sådant möte. Sedan stadgas när landstinget skall sammanträda till urtima

möte, hur urtima möte skall kungöras och vilka ärenden sådant möte må

besluta om. De därpå följande bestämmelserna äger tillämpning vid såväl

lagtima som urtima möte. Först regleras förfarandet vid landstingsmans

avgång eller förhinder samt avsägelse, varefter följer en rad bestämmelser

om själva förhandlingsordningen. Kapitlet avslutas med stadganden om

ersättning åt landstingsman.

I det följande behandlas vissa frågor, som väckt särskilt intresse bland

remissinstanserna. Övriga delar av ifrågavarande kapitel kommer att beröras

i specialmotiveringen.

A. Om tid och plats för lagtima möte.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 16 § LL sammanträder landstinget utan särskild kallelse till lagtima

möte varje år den första måndagen i oktober månad. Sammanträdes
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ort är länets residensstad; dock må länsstyrelsen utsätta annan sammanträdesort

om föregående landsting begärt det eller inträffade utomordentliga

händelser påkallar ett sådant förordnande.

Bestämmelsen om tid för landstings lagtima möte har sedan landstingsinstitutionens

tillkomst flera gånger jämkats. Den senaste ändringen

genomfördes år 1949, på förslag av kommunallagskommittén.

Stadgandet om sammanträdesort har däremot till sitt innehåll varit

oförändrat ända sedan tillkomsten av 1862 års landstingsförordning.

Kommunallagskommittén.

Beträffande tiden för lagtima möte föreslår kommunallagskommittén

icke någon ändring i gällande bestämmelser (jämför 19 § i lagförslaget).

Däremot förordar kommittén en något ändrad ordning för utsättande av

annan plats för lagtima möte än länets residensstad. Kommittén erinrar

om att länsstyrelsen enligt nuvarande bestämmelser kan utsätta annan

samlingsort bl. a. på därom av föregående landsting gjord framställning.

En årlig framställning från landstinget i de fall där landstinget regelmässigt

samlas på annan ort än residensstaden synes emellertid kommittén icke

behövlig. Detta är — fortsätter kommittén — för närvarande fallet i Kalmar

läns norra landstingsområde, där landstinget sammanträder i Västervik.

Här göres visserligen trots lagens uttryckliga bestämmelse ingen årlig

framställning i saken till länsstyrelsen; till stöd för landstingets rätt att

hålla sina möten i Västervik åberopas nämligen en föreskrift härom i det

kungl. brev av år 1864, vari förordnades om länets uppdelning på två landsting.

Oavsett om denna föreskrift numera har någon giltighet synes en

jämkning i den ifrågavarande bestämmelsen påkallad även därav att landstingsmötena

i Stockholms län avses att förläggas till ort utom residensstaden

Stockholm, sedan en för landstinget planerad förvaltningsbyggnad

blivit uppförd (i Solna). Med hänsyn till dessa förhållanden föreslår kommittén,

att förevarande bestämmelse ändras så, att länsstyrelsens bestämmande

av annan sammanträdesort än residensstaden icke såsom nu måste

avse visst landstingsmöte utan kan ges mer permanent giltighet.

Remissyttrandena.

Frågan om tiden för lagtima möte har berörts av svenska landstingsförbundets

styrelse, som anför att, även om ur olika synpunkter en senare

sammanträdestid vore att föredraga, detta likväl icke lär gå att realisera.

I övrigt har nämnda fråga icke uttryckligen behandlats i något remissyttrande.

Väsentligt större intresse har då spörsmålet om platsen för mötet

väckt. Alla de remissinstanser som särskilt gått in på denna fråga har i

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ett eller annat avseende funnit anledning till erinran mot kommitténs

förslag.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet menar visserligen, att länsstyrelsen

bör ha befogenhet att »i anseende till inträffade utomordentliga

händelser» utsätta annan sammanträdesort än residensstaden i länet. Däremot

anser styrelsen, att under normala förhållanden landstinget självt bör

få bestämma, om det vill hålla möte på annan ort än nämnda stad, och att

därför en modifiering av lagtexten är motiverad.

I detta yttrande instämmer landstingen i Värmlands, Gävleborgs och

Västerbottens län. Jönköpings läns landsting, som är av samma mening,

framhåller att det synes väl omständligt och icke påkallat av några säkerhetsskäl,

att ett landsting — om det under normala tider finner sig böra

sammanträda annorstädes än i residensstaden — skall vara nödsakat att

vända sig till länsstyrelsen.

För tanken att landstinget under normala förhållanden självt bör få bestämma

sammanträdesorten uttalar sig vidare länsstyrelsen i Stockholms

län samt landstingen i Stockholms, Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs

län ävensom Kalmar läns norra landsting. Länsstyrelsen i Jönköpings län

anser, att bestämmanderätten i förevarande fall bör ankomma på landstinget

eller dess förvaltningsutskott men att länsstyrelsen i god tid före

mötet bör underrättas om beslutet.

Malmöhus läns landsting har närmare utvecklat skälen för sin ståndpunkt.

Sålunda anför landstinget, att det kan diskuteras, om icke dess

möten borde avhållas inom själva landstingsområdet och icke, som nu är

fallet, i Malmö stad. Vad som enligt landstingets mening närmast torde

kunna tala för att landstinget sammanträder i Malmö är den förbindelse

som består mellan landstinget och de länsmyndigheter, framförallt länsstyrelsen,

som är placerade i staden. Landstinget har dock svårt att förstå,

varför denna förbindelse under de få dagar landstingsmötet pågår skulle

vara av den betydelse, att mötet endast med länsstyrelsens medgivande kan

förläggas å annan ort. Vad som däremot synes landstinget vara av praktisk

betydelse är att dess förvaltningsutskott och kansli är beroende av

snabb och omedelbar kontakt med landstingsområdet och de olika landstingsinrättningarna

inom detta, främst staden Lund med dess stora antal

betydelsefulla landstingsinrättningar. För förvaltningsutskottet och kansliet

gäller enligt landstingets mening otvivelaktigt, att det är en betydlig nackdel

att utskottets sammanträdeslokaler och kansliet icke är förlagda till

Lund. De relativt obetydliga olägenheter som skulle uppstå därigenom att

landstingsmötet och kansliet förlädes till Lund synes landstinget övervägas

av förmånerna med en placering därstädes. Landstinget meddelar, att förhandlingar

pågår mellan representanter för förvaltningsutskottet och

representanter för staden om placering och planering av lokaler för ända
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr ti!).

målet i Lund. Under åberopande härav hemställer landstinget att 19 § avfattas

så att landstinget självt får bestämma var dess möten skall hållas.

Samtliga de remissinstanser som nu nämnts utgår från att länsstyrelsen

även i fortsättningen bör äga att »i anseende till inträffade utomordentliga

händelser» utsätta särskild sammanträdesort.

Hallands läns landsting anför däremot, utan reservation, att befogenheten

att bestämma annan sammanträdesort än residensstaden bör tillkomma

landstinget självt eller dess förvaltningsutskott.

En mera bestämd ståndpunkt i detta hänseende intar länsstyrelsen i

Blekinge län, som bl. a. anför följande. Att koppla in länsstyrelsen i förevarande

sammanhang synes ej nödvändigt i annan ordning än att det bör

åligga landstinget att, om fråga uppkommer om ändrad sammanträdesort,

inhämta länsstyrelsens yttrande häröver. Ett dylikt yttrande har sin betydelse

framför allt i tider, då krig rasar eller krigsfara uppkommit eller

andra utomordentliga händelser inträffat. Länsstyrelsens kännedom om

förhållandena härvidlag och om lämpligheten av olika orter såsom sammanträdesorter

får anses betydelsefull.

Slutligen gör Göteborgs och Bohus läns landsting gällande, att föreskriften

om att landstingsmöten skall förläggas till länets residensstad på längre

sikt kan medföra olägenheter i de län, där residensstäderna icke tillhör

landstinget. Om landstinget i ett sådant län skulle finna med sin fördel

förenligt att flytta sitt kansli till annan stad, dit eu större del av verksamheten

är koncentrerad, kan det knappast vara rimligt att länsstyrelsens

tillstånd skall krävas för att få förlägga landstingets möten till den staden.

Huvudregeln bör enligt landstingets mening i stället vara att landstingets

möten skall hållas i den stad, där landstingets kansli är förlagt.

Departementschefen.

Bestämmelser om tid och plats för lagtima möte har sedan landstingsinstitutionens

tillkomst funnits intagna i den för landstingen gällande författningen.

I fråga om tiden för mötet har bestämmelserna flera gånger ändrats.

Senast skedde detta år 1949, då sammanträdestiden efter förslag av kommunallagskommittén

fastställdes till den första måndagen i oktober månad.

I denna bestämmelse har icke nu ifrågasatts någon ändring. För egen del

finner jag — hl. a. med hänsyn till att frågan så nyligen varit föremål för

prövning — icke skäl att avvika från den nuvarande ordningen på denna

punkt och tillstyrker alltså kommitténs förslag.

Beträffande platsen för lagtima möte gäller nu — liksom enligt 1862

års landstingsförordning — att landstinget sammanträder i länets residensstad

men att länsstyrelsen kan utsätta annan sammanträdesort om före
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj ds proposition nr 119.

gående landsting begärt det eller det finnes påkallat »i anseende till inträffade

utomordentliga händelser».

Kommitténs förslag till landstingslag innebär i förevarande del endast en

mindre jämkning av bestämmelsen om befogenhet för länsstyrelsen att på

landstingets begäran utsätta annan sammanträdesort än residensstaden.

Genom att utbyta orden »på därom av föregående landsting gjord framställning»

mot »på därom av landstinget gjord framställning» har kommittén

velat vinna att länsstyrelsens beslut i frågan icke som nu måste

avse visst landstingsmöte utan kan ges mer permanent giltighet.

Åtskilliga remissinstanser har uttalat sig för en annan reglering av sammanträdesorten

än den kommittén förordat. Svenska landstingsförbundets

styrelse, ett tiotal landsting och två länsstyrelser anser sålunda, att länsstyrelsen

visserligen bör ha befogenhet att »i anseende till inträffade utomordentliga

händelser» utsätta annan sammanträdesort än residensstaden,

men att under normala förhållanden landstinget självt bör få bestämma

om det vill hålla möte på annan ort. Två remissinstanser -— en länsstyrelse

och ett landsting —- vill gå ännu längre och helt taga bort länsstyrelsens

bestämmanderätt i fråga om sammanträdesorten. Även andra förslag har

framkommit.

Enligt min mening är det förenat med uppenbara praktiska fördelar, att

för varje landsting finnes en bestämd sammanträdesort, och i det stora

flertalet fall torde det framstå som självklart att denna ort bör vara länets

residensstad, där ju som regel även landstingets kansli är beläget. I de fall

då residensstaden icke tillhör landstingskommunen kan emellertid frågan

vara att bedöma på annat sätt. Beträffande Kalmar läns norra landsting

föreligger speciella omständigheter, då ju residensstaden är belägen på ett

visst avstånd från landstingskommunens område. Men även för andra

landsting kan det bli aktuellt att regelbundet förlägga landstingsmötena till

annan ort än residensstaden. Som exempel kan nämnas, att Stockholms

läns landsting planerat att uppföra en förvaltningsbyggnad i Solna och

där hålla även landstingets möten samt att Malmöhus läns landsting —

enligt vad det uppger i sitt remissyttrande — inlett förhandlingar med

Lunds stad om att inrätta lokaler för kansli och landstingsmöte i staden.

Det synes mig naturligt att landstinget självt i dylika fall skall kunna bestämma

en annan stadigvarande sammanträdesort än residensstaden.

Otvivelaktigt kan det även eljest — utan att utomordentliga händelser inträffat

— tänkas föreligga särskilda omständigheter, som gör det befogat

att landstingsmöte vid ett eller flera tillfällen hålles annorstädes än i residensstaden,

exempelvis på en ort där landstingskommunen har stora anläggningar.

Också i sådana fall bör det enligt min mening stå landstinget

fritt att självt utsätta sammanträdesorten. Att i lagen uppställa särskilda

förutsättningar för ett dylikt beslut torde icke vara erforderligt. Sammanfattningsvis

vill jag säga att även om huvudregeln bör vara att landstinget

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

sammanträder i residensstaden, bör det kunna överlämnas åt landstingen

själva att under normala förhållanden bestämma annan sammanträdesort,

vare sig tillfälligt eller med mera permanent giltighet. Att tillerkänna förvaltningsutskotten

någon befogenhet i förevarande avseende anser jag däremot

icke påkallat.

Jag finner det emellertid lämpligt att länsstyrelserna fortfarande får

möjlighet att i extraordinära fall ändra den bestämda sammanträdesorten.

Detta bör givetvis gälla vare sig det är fråga om residensstaden eller om

ort, som landstinget bestämt. I sakens natur ligger, att en undantagsföreskrift

som den förevarande endast mycket sällan kan komma i tillämpning.

B. Förslagsrätt vid lagtima möte och tiden för avgivande av förslag.

Gällande ordning och grunderna därför.

Ifrågavarande ämnen avhandlas i 17 § 1 mom. LL, som i huvudsak

innehåller följande.

Rätt att vid lagtima möte väcka förslag tillkommer länsstyrelsen, medlem

av landstinget samt förvaltningsutskottet.

För att kunna komma under behandling skall förslag vara avlämnat

till landstingets expedition senast den 15 augusti, dock må förvaltningsutskottet

väcka förslag även efter nämnda tid men ej senare än fjorton

dagar före början av landstingets möte.

Vad nu sagts om tiden för förslags avlämnande utgör icke hinder för

landstinget att, då synnerligen viktiga skäl så föranleder, genom särskilt

beslut medge upptagande till behandling av förslag, som blivit väckt senare,

dock sist första dagen av landstingets möte.

Det kan anmärkas, att för beslut av nyss nämnt slag erfordras kvalificerad

majoritet (jämför 33 § 2 mom. LL).

Bestämmelsen om vilka som har rätt att väcka förslag har

kvarstått oförändrad sedan LL:s tillkomst. I sitt betänkande med förslag

till lag om landsting hade kommunalförfattningssakkunniga föreslagit en

regel om rätt för landstingets olika förvaltningsstyrelser att inom respektive

verksamhetsfält avge förslag till landstinget (SOU 1923: 18 s. 140).

De sakkunnigas förslag på denna punkt blev emellertid icke upptaget i

propositionen med förslag till landslingslag vid 1924 års riksdag. Såsom

motivering för sitt ställningstagande i denna fråga anförde föredragande

departementschefen bl. a. betänkligheter mot att så länge sjukhusförvaltningens

organisation väntade på sin lösning företaga en mera genomgripande

ändring i de bestämmelser, som reglerade sjukhusstyrelsernas verksamhet.

Den åsyftade omorganisationen av landstingens sjukhusförvaltning har

sedermera kommit till stånd. Av särskild betydelse för de ändringar som

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

genomförts har varit den år 1940 antagna sjukhuslagen och vissa samtidigt

därmed beslutade bestämmelser i LL ävensom den samma år utfärdade

sjukhusstadgan. Genom denna reform ställdes landstingens hälsooch

sjukvårdande verksamhet under ledning av en hälso- och sjukvårdsberedning

respektive en särskild hälsovårds- och en särskild sjukvårdsberedning.

I fråga om de olika sjukvårdsorganens förslagsrätt

innebär de nya bestämmelserna följande. Sjukhusdirektion skall

före den 1 juli varje år till sjukvårdsberedningen insända förslag till utgifts-

och inkomststat för nästkommande år (18 § sjukhusstadgan). Sjukvårdsberedningen

åligger i sin tur att till landstinget avge utlåtande och

förslag i anledning av såväl de särskilda sjukhusdirektionernas förslag

till avlönings- samt utgifts- och inkomststater som ock övriga av direktionerna

gjorda framställningar, vilka avser åtgärd av landstinget (4 § sjukhuslagen).

Slutligen åligger det förvaltningsutskottet samfällt att med

e($et yttrande till landstinget överlämna på landstingets handläggning ankommande

framställningar från de organ, som handhar ledningen och förvaltningen

av sjukhusen (3 § sjukhuslagen, 40 § LL). Med sistnämnda

föreskrifter avses enligt motiven bl. a., att sådana framställningar och

förslag från hälso- och sjukvårdsberedning, som är avsedda att underställas

landstingets prövning, alltid skall inges till samfällda förvaltningsutskottet,

som har att med eget yttrande överlämna dem till landstinget.

Vad härefter angår frågan om tiden för avgivande av förslag

till landstinget stadgade LL ursprungligen, att förslagen skulle avlämnas

senast den 1 augusti. 1946 års riksdag beslöt emellertid att förslagstiden

skulle förkortas till den 15 juli. I samband med den år 1949

beslutade framflyttningen av tiden för landstingsmötets början fick den

ifrågavarande bestämmelsen, enligt förslag av kommunallagskommittén,

sin nuvarande lydelse.

Kommunallagskommittén.

Beträffande förslagsrätten erinrar kommunallagskommittén om

att det såtillvida består en skillnad mellan landsting och primärkommuner,

att primärkommunernas administrativa organ är berättigade att ettvart inom

sitt förvaltningsområde väcka förslag hos fullmäktige (jämför numera 18 §

KL), medan bland landstingskommunens nämnder och styrelser blott förvaltningsutskottet

tillerkänts rätt att direkt till landstinget ingå med förslag.

Under hänvisning till de förut nämnda bestämmelserna i sjukhuslagen och

sjukhusstadgan konstaterar kommittén emellertid, att de lokala sjukvårdsorganen

— oaktat de saknar omedelbar förslagsrätt — icke är betagna att få

sina framställningar prövade av landstinget. Kommittén anför vidare. Sjukvårdsberedningen

är skyldig att med eget yttrande redovisa dylika förslag

till samfällda förvaltningsutskottet, och detta har att på samma sätt föra

dem vidare till landstinget. De olika direktionernas och styrelsernas mate
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

riella initiativrätt kan sålunda icke anses beskuren genom dessa bestämmelser,

vilka i stället gäller ordningen för förslagens ingivande och förberedande

behandling. Denna ordning garanterar å sin sida, att alla sjukvårdsbehov

i länet blir underkastade gemensam granskning och prövning på beredningsstadiet,

varvid lokala och andra intressen kan vägas mot varandra.

I det sammanfattande förslag, som förvaltningsutskottet sedermera avger

till landstinget, erhåller landstinget en allsidig bild av sjukvårdens läge

och behov.

Kommittén anmärker att det, beträffande framställningar och förslag

från landstingets övriga specialstyrelser, visserligen icke finns bestämmelser

motsvarande dem för de sjukvårdande organen men att man i praxis

torde iakttaga en liknande ordning som för dessa. Sålunda redovisas enligt

kommitténs uppgift de olika styrelsernas årliga anslagsäskanden i förvaltningsutskottets

förslag till utgifts- och inkomststat. Också andra framställningar

lär regelmässigt av förvaltningsutskottet bringas till landstingets

kännedom och under dess behandling.

Kommittén föreslår nu en uttrycklig bestämmelse om att specialnämnderna

skall äga väcka förslag hos landstinget med föreskrift tillika att

sådant förslag skall inges till förvaltningsutskottet (20 § 1 mom. i lagförslaget).

Därvid framhåller kommittén, att detta icke torde innebära

någon egentlig ändring i sak samt att initiativrätten självfallet är begränsad

till angelägenheter inom respektive nämnds förvaltningsområde.

I fråga om tiden för avgivande av förslag från special

n ä in n d förordar kommittén, att sådant förslag skall inlämnas före

den 1 juli, där ej annan tid bestämmes av förvaltningsutskottet. Såsom skäl

härför anger kommittén, att förvaltningsutskottet skall hinna underkasta

förslaget den granskning som åvilar utskottet i dess egenskap av obligatorisk

beredningsinstans. Kommittén framhåller, att tidsangivningen i fråga

överensstämmer med den som kommittén i annat sammanhang föreslåi

beträffande avlämnandet av de olika nämndernas förslag till utgifts- och

inkomststat (jämför 60 § i lagförslaget).

Den föreslagna ordningen gäller — anför kommittén vidare — såväl

hälso- och sjukvårdsnämnden som övriga nämnder, alltså bl. a. landslingssjukhusens

direktioner. Att i detta sammanhang omnämna den befattning,

som sjukvårdsnämnden enligt sjukhuslagstiftningen har att taga med förslag

från direktionerna synes kommittén onödigt. Emellertid torde det

kunna antagas, att direktionerna såsom hittills varit fallet vanligen kommer

att inge sina framställningar direkt till sjukvårdsnämnden, eftersom

denna ändock har att yttra sig i alla ärenden rörande sjukvården. För att

avge sina förslag i denna ordning bör direktionerna enligt kommitténs

mening i allmänhet få uttyttja tiden fram till den 1 juli. Med hänsyn

härtill och för att bereda sjukvårdsnämnden rådrum för dess behandling

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

av dylika framställningar synes det kommittén, att förvaltningsutskottet

med stöd av de föreslagna bestämmelserna bör utsträcka förslagstiden för

sjukvårdsnämnden i erforderlig mån.

Kommittén framhåller, att de förslag som inkommit från de särskilda

nämnderna skall av förvaltningsutskottet avlämnas till landstinget inom

samma tid som är stadgad för utskottets egna framställningar. Att särskilt

erinra härom i lagtexten har kommittén icke ansett erforderligt.

Vad angår tiden för avgivande av förslag från annan

än specialnämnd innebär kommitténs lagförslag ett bibehållande

av de regler som nu gäller. Tiden skall alltså utgå den 15 augusti, dock

med rätt för förvaltningsutskottet att väcka förslag även därefter men ej

senare än fjorton dagar före början av landstingets möte.

Det bör emellertid anmärkas, att kommittén — såsom senare skall närmare

utvecklas —• förordar slopande av kravet på kvalificerad majoritet

för beslut att upptaga förslag som väckts efter förslagstidens utgång.

Remissyttrandena.

De i förevarande avsnitt behandlade spörsmålen har givit åtskilliga

remissinstanser anledning till särskilda yttranden.

Kommitténs lösning av frågan om förslagsrättens omfattning

har i stort sett godtagits eller lämnats utan erinran.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller, att förslagsrätt redan

tidigare i praktiken förelegat även för annan nämnd än förvaltningsutskott,

eftersom det hört till undantagen att dylikt förslag icke av förvaltningsutskottet

redovisats för landstinget. I realiteten kommer förslaget därför

enligt styrelsens mening knappast att betyda någon större ändring.

Till detta yttrande ansluter sig landstingen i Jönköpings, Värmlands,

Gävleborgs och Västerbottens län; och på liknande sätt uttalar sig även

Skaraborgs och Älvsborgs läns landsting.

Södermanlands läns landsting anser det böra klart utsägas i lagen, att

specialnämnds förslagsrätt endast avser ärenden som faller inom ramen

för den verksamhet nämnden är satt att förvalta.

På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Södermanlands län.

Blekinge läns landsting anför under instämmande av länsstyrelsen i länet,

att förslagsrätt uppenbarligen bör bibehållas länsstyrelse, då det gäller

styrelsens egna förslag, men att anledning ej synes föreligga att enbart

passerandet av länsstyrelsens diarium skall grunda skyldighet att förelägga

landstinget ett ärende.

Denna synpunkt har närmare utvecklats av Göteborgs och Bohus läns

landsting och länsstyrelsen i detta län. Landstinget anmärker, att den nuvarande

ordningen för att bringa framställningar från olika institutioner,

föreningar och enskilda under landstingets prövning synes föga rationell.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Enligt landstinget har den praxis utvecklat sig, att praktiskt taget alla

sådana framställningar inges till länsstyrelsen, som vidarebefordrar dem

till landstinget varvid länsstyrelsens remiss uppfattas som förslag att

ärendet skall upptagas till prövning. Då det knappast torde förekomma,

att länsstyrelsen vägrar att vidarebefordra en framställning, innebär förfarandet

enligt landstingets mening en onödig omgång. Landstinget föreslår,

att det uttryckligen anges i lagen att framställning från annan än

länsstyrelse, nämnd eller landstingsledamot skall inges till förvaltningsutskottet

senast den 15 juli och att framställningen därifrån skall vidarebefordras

till landstinget, om icke förvaltningsutskottet enhälligt beslutar

avvisa framställningen. Genom kravet på enhällighet avser landstinget att

vinna garanti för att endast uppenbart olämpliga eller omöjliga framställningar

kommer att avvisas av utskottet. — Länsstyrelsen instämmer i

landstingets anmärkning och framhåller därvid, att länsstyrelsens rätt

att väcka förslag onekligen fått en av lagstiftaren icke åsyftad omfattning,

då landstinget ansett sig tvingat att taga upp sådana framställningar som

länsstyrelsen utan granskning vidarebefordrat. Om såsom landstinget föreslagit

framställning kunde få inges till förvaltningsutskottet och endast ett

enhälligt utskott finge vägra att vidarebefordra densamma, finns enligt

länsstyrelsens mening anledning hoppas att länsstyrelserna skulle såsom

eget förslag upptaga endast sådana framställningar som det anses särskilt

angeläget att stödja.

Även den av kommittén förordade bestämmelsen om tiden för avgivande

av förslag från specialnämnd har i stort sett

godtagits eller lämnats utan erinran.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller — under instämmande

av landstingen i Jönköpings, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län

— att det synes vara riktigt att framställning från specialnämnd inges

inom samma tid som gäller för budgetförslagen.

Från några håll framställs emellertid önskemål om ändring av förslaget

på förevarande punkt.

Malmöhus läns landsting och länsstyrelsen i detta län anser att man,

för att få så god tid som möjligt för beredning av ärendena, bör fastställa

i lagen att förslag av annan nämnd än förvaltningsutskott skall inges före

den 1 juni. Samma mening har Kristianstads läns landsting. Sistnämnda

landsting erinrar om att en framflyttning av tiden till den 1 juni

förutsätter ändring även av 18 § sjukhusstadgan. Visserligen ger lagförslaget

förvaltningsutskottet möjlighet att bestämma tidigare inlämningsdag,

men landstinget finner det angeläget alt tidpunkten fixeras i lagen.

Örebro läns landsting och länsstyrelsen i samma län finner det önskvärt,

att det kunde stadgas skyldighet för specialnämnderna att inge sina förslag

före den 15 juni.

(i — Dihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 119.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Länsstyrelsen i Uppsala län vänder sig mot kommitténs uttalande att

förvaltningsutskottet synes böra utsträcka förslagstiden för sjukvårdsnämnden

i erforderlig mån. På denna punkt anser sig länsstyrelsen böra framhålla

att, om man förutsätter att behov av utsträckt förslagstid regelmässigt

kommer att föreligga för sjukvårdsnämnden, synes det mera ändamålsenligt

att lagfästa en sådan tid än att göra den beroende av förvaltningsutskottets

gottfinnande.

Den av kommittén förordade bestämmelsen om tiden för avgivande

av förslag från annan än special nämnd har

visserligen i flertalet remissyttranden lämnats utan erinran, men åtskilliga

remissinstanser, som tagit upp spörsmålet till behandling, har uttalat

en från kommittén avvikande mening.

Länsstyrelsen i Blekinge län, Kalmar läns södra landsting samt landstingen

i Uppsala, Kristianstads och Västmanlands län finner det önskvärt,

att motionstiden får utgå den 1 augusti. Som skäl härför åberopas

i huvudsak, att förvaltningsutskotten behöver få längre beredningstid än

för närvarande samt att tiden för tryckning och delgivning av landstingens

handlingar är väl kort.

Flera remissinstanser går än längre och vill, att motionstiden skall

sluta redan den 15 juli. Hit hör Södermanlands läns landsting, som

under instämmande av länsstyrelsen i samma län anför följande.

När förslagstiden nu är fastställd till den 15 augusti blir den tid, som

kommer att stå till förfogande för ärendets beredning, dess behandling inom

avdelning av förvaltningsutskottet och därefter i samfällda utskottet alldeles

för kort. I de landsting, där större tryckeri icke står till förfogande

på kansliorten, måste vad som skall inflyta i landstingstrycket i regel

avlämnas senast den 1 september för att, såsom önskvärt är, i god tid före

landstingsmötet kunna tillställas landstingsmännen. Det framstår för landstinget

som mera angeläget, att landstingsmännen i god tid före landstingsmötet

beredes tillfälle få del av förekommande ärenden än att ha en något

förlängd motionstid. En sådan måste också motverka möjligheterna till

en ur alla synpunkter önskvärd och lämplig systematik i fråga om landstingstrycket.

Förslagstiden synes därför enligt landstinget böra fastställas

till den---15 juli.

Malmöhus läns landsting framhåller med skärpa, att det för närvarande

— bl. a. av tryckeritekniska skäl — är förenat med betydande svårigheter

att på ett lämpligt och önskvärt sätt bereda landstingsärendena samt att

det därför synes högst angeläget att motionstiden flyttas till den 15 juli.

— Av samma mening som landstinget är länsstyrelsen i Malmöhus län,

och på liknande sätt — ehuru ej så kategoriskt — uttalar sig även Göteborgs

och Bohus låns landsting.

Norrbottens läns landsting gör gällande att den nu stadgade tiden —

senast den 15 augusti — erfarenhetsmässigt visat sig vara mindre lämplig

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

och att det skulle vara synnerligen värdefullt, om det i den nya landstingslagen

bestämdes att framställningar skulle vara inlämnade senast den 15

juli. Ett undantag från denna regel kunde dock enligt landstingets mening

vara motiverat beträffande de enskilda landstingsmännens motionsrätt,

som landstinget därför föreslår skall få utövas enligt nu gällande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser också, att landslingsmännen själva

bör få åtnjuta längre motionstid än övriga förslagsställare. Däremot synes

det länsstyrelsen som om samtliga framställningar från annan än landstingsman

borde kunna avges till förvaltningsutskottet före den 1 juli, där

ej annan tid bestämmes av utskottet.

Departementschefen.

Reglerna om förslagsrätt vid lagtima landstingsmöte hör till de

områden, där de av kommunallagskommittén föreslagna ändringarna i

huvudsak innebär att vad som redan tillämpas lagfästes.

Enligt LL tillkommer sådan förslagsrätt länsstyrelsen, landstingsman

och förvaltningsutskottet. På grund av stadganden i sjukhuslagen och sjukhusstadgan

har emellertid landstingskommunens sjukvårdande organ en

omfattande initiativrätt på sitt område. Det åligger sålunda sjukhusdirektionen

att före den 1 juli varje år till sjukvårdsberedningen insända förslag

till utgifts- och inkomststat för nästkommande år, och sjukvårdsberedningen

har sedan i sin tur att avge utlåtanden och förslag i anledning av

dessa och andra framställningar från direktionens sida. Vidare ankommer

det på samfällda förvaltningsutskottet att med eget yttrande till landstinget

överlämna de på landstingets handläggning ankommande framställningarna

från organ, som handhar ledningen och förvaltningen av sjukhusen.

Motsvarande bestämmelser finns visserligen icke beträffande framställningar

och förslag från landstingskommunens övriga specialstyrelser,

men i praxis torde man även i dessa fall tillämpa en liknande ordning.

Då kommittén nu föreslår en uttrycklig bestämmelse, genom vilken även

annan nämnd av förvaltningsutskottet — alltså både hälso- och sjukvårdsstyrelsen

och övriga specialnämnder —- tillerkännes rätt att väcka förslag

vid lagtima möte, understryker kommittén, att denna ordning icke torde

innebära någon ändring i sak. Vidare framhåller kommittén, att initiativrätten

i fråga självfallet är begränsad till angelägenheter inom respektive

nämnds förvaltningsområde.

Den av kommittén sålunda förordade regleringen av förslagsrättens omfattning

har av remissinstanserna i huvudsak lämnats utan erinran och

själv anser jag mig kunna biträda densamma. Vad som från ett par håll

anförts om att det borde utsägas i lagen att specialnämnds förslagsrätt endast

avser ärenden, som faller inom ramen för nämndens verksamhet, för
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

tjänar enligt min mening icke beaktande. Liksom kommittén finner jag

denna begränsning självfallen.

I detta sammanhang vill jag också beröra vad några remissinstanser anfört

beträffande tillämpningen av länsstyrelses förslagsrätt. Enligt dessa

remissinstanser har den praxis utbildat sig att bl. a. föreningar och enskilda

till länsstyrelsen inger framställningar om åtgärder från landstingets sida

och att länsstyrelsen utan närmare granskning vidarebefordrar framställningarna

till landstinget med påföljd att landstinget anser sig ha att behandla

framställningarna som länsstyrelsens egna förslag. Denna praxis

har givit landstinget och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anledning

föreslå att det i landstingslagen infördes ett stadgande att framställning

från annan än länsstyrelse, nämnd eller landstingsledamot skall inges till

förvaltningsutskottet och att framställningen därifrån skall vidarebefordras

till landstinget, om icke utskottet enhälligt beslutar avvisa densamma. —

En sådan utvidgning av förslagsrätten som här förordas kan jag icke finna

befogad. Såsom länsstyrelsen i sitt remissyttrande antytt har den tillämpning

av bestämmelsen om länsstyrelses förslagsrätt som ifrågavarande

praxis innebär säkerligen icke varit avsedd av lagstiftaren vid bestämmelsens

tillkomst. Enligt min mening bör visserligen länsstyrelsen, om skäl

därtill anses föreligga, upptaga en inkommen framställning som sitt eget

förslag och avlämna detta förslag till landstinget. Ärendets karaktär av

länsstyrelsens förslag bör därvid framgå. Om länsstyrelsen däremot icke

vill behandla framställningen på detta sätt eller icke ingå i närmare prövning

av saken, synes det lämpligt att länsstyrelsen — i stället för att vidarebefordra

framställningen till landstinget — överlämnar ärendet till förvaltningsutskottet.

Det torde sedan få ankomma på utskottet att i vanlig ordning

pröva, om ärendet skall läggas fram för landstinget.

I fråga om tiden för avgivande av förslag anser jag i likhet

med kommittén, att det icke finns någon anledning att frångå den nuvarande

allmänna motionstiden (senast den 15 augusti eller för förvaltningsutskott

senast 14 dagar före landstingsmötets början). Åtskilliga remissinstanser

har visserligen ifrågasatt en förkortning av motionstiden till den

1 augusti eller den 15 juli och har därvid bl. a. åberopat, att förvaltningsutskotten

behöver få längre beredningstid än för närvarande samt att tiden

för tryckning och delgivning av landstingens handlingar är väl knapp.

Emellertid vill jag erinra om att riksdagen så sent som år 1946 och år 1949

prövat frågan om motionstidens längd. Den avvägning som därvid skett

torde icke nu böra rubbas, helst som förslaget att bibehålla denna avvägning

i flertalet remissyttranden lämnats utan erinran.

Beträffande förslag från specialnämnd förordar kommittén, att sådant

förslag — liksom specialnämnds förslag till utgifts- och inkomststat —•

skall inges till förvaltningsutskottet före den 1 juli, där ej annan tid bestämmes

av utskottet. Kommittén framhåller emellertid, att det torde kunna

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungi. Maj.ts proposition nr 119.

antagas att sjukhusens direktioner såsom hittills varit fallet vanligen kommer

att inge sina framställningar direkt till sjukvårdsstyrelsen, eftersom

denna ändock har att yttra sig i alla ärenden rörande sjukvården. För att

avge sina förslag i denna ordning bör direktionerna enligt kommitténs

mening i allmänhet få utnyttja tiden fram till den 1 juli. Med hänsyn härtill

och för att bereda sjukvårdsstyrelsen rådrum för behandling av framställningarna

bör enligt kommittén förvaltningsutskottet utsträcka förslagstiden

för sjukvårdsstyrelsen i erforderlig mån.

Vad kommittén här föreslagit har av remissinstanserna i stort sett godtagits

eller lämnats utan erinran. Även i detta fall är det ett mindre antal

remissinstanser som ifrågasätter en förkortning av förslagstiden. För egen

del vill jag framhålla, att det med hänsyn till förvaltningsutskottets allmänna

ställning i landstingsförvaltningen synes mig naturligt att utskottet

får befogenhet att bestämma förslagstiden för specialnämnderna. Den i

lagen angivna tiden — enligt förslaget före den 1 juli — får därmed endast

en begränsad betydelse som huvudregel, från vilken förvaltningsutskottet

kan göra undantag. Detta synes mig ge möjlighet till en smidig anpassning

efter olika behov. Jag vill därför förorda kommitténs lösning av frågan.

I likhet med kommittén anser jag det icke erforderligt att i lagtexten

särskilt erinra om att förvaltningsutskottet skall tillställa landstinget de

från specialnämnderna inkomna förslagen inom samma tid som är stadgad

för utskottets egna framställningar.

C. Rätt för utomstående att deltaga i landstingets överläggningar.

Gällande bestämmelser.

Enligt 35 § LL må landshövding i kraft av sitt ämbete övervara landstingets

sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Är landshövding i länet ej tillsatt eller förordnad, äger den i tjänsten

äldste avdelningschefen i länsstyrelsen den rätt som nyss sagts. Har landshövdingen

förhinder, utövas samma rätt av den avdelningschef landshövdingen

därtill förordnar eller, om sådant förordnande icke meddelats, av

den i tjänsten äldste avdelningschefen.

Ifrågavarande bestämmelser har i stort sett varit oförändrade sedan

LL:s tillkomst.

Kommunallagskommittén.

Efter förebild av primärkommunernas lagstiftning föreslår kommittén

nu, att rätt att deltaga i överläggningarna skall tillkomma — utom landshövdingen

eller avdelningschef i länsstyrelsen -— även ordföranden

eller vice ordföranden i förvaltningsutskottet (29 §

i lagförslaget). Att bestämmelse härom hittills kunnat undvaras torde —

framhåller kommittén — sammanhänga med att förvaltningsutskottets ord
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

förande och vice ordförande regelmässigt tillhört landstinget. Uå emellertid

ledamöterna i utskottet kan väljas utanför landstingets krets, synes

det kommittén motiverat att tillförsäkra ordföranden respektive vice ordföranden

i utskottet samma rätt att deltaga i det representativa organets

överläggningar som tillkommer innehavare av motsvarande uppdrag i primärkommunernas

främsta förvaltningsorgan. Däremot torde — anför kommittén

vidare — regeln i de primärkommunala lagarna om yttranderätt för

ordförande eller vice ordförande i annan nämnd eller styrelse vid behandling

av ärende, som beretts av nämnden eller styrelsen, icke böra efterbildas

i vidare mån än såvitt angår ordföranden i landstingskommunens

hälso- och sjukvårdsnämnd, respektive ordförandena

i särskild hälsovårdsnämnd och särskild sjukvårdsnämnd. Landstingets

till cirka en vecka under året koncentrerade förhandlingar kan

nämligen av praktiska skäl icke tillåtas stå öppna för deltagande av utomstående

i samma utsträckning som fullmäktigsammanträdena i primärkommunerna.

Eftersom enligt de bestämmelser om interpellation, som

kommittén föreslår i det följande, interpellation skall kunna riktas —

utom till förvaltningsutskottets ordförande — till ordföranden i hälsooch/eller

sjukvårdsnämnden, bör närvarorätten för denne även gälla besvarande

av interpellation. I likhet med vad som gäller för primärkommunerna

bör enligt kommitténs mening vidare landstingets revisorer

äga yttranderätt vid behandlingen av revisionsberättelsen.

Vidare föreslår kommittén, att en allmän rätt att deltaga i landstingets

överläggningar skall tillkomma sådan i landstingskommunens tjänst anställd

befattningshavare, vilken såsom föredragande i förvaltningsutskottet

eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden intager en ledande ställning

i landstingskommunens samfällda förvaltning. Denna bestämmelse lär enligt

vad kommittén framhåller regelmässigt få tillämpning på landstingsdirektören.

Beträffande motiven för införande av sådan befogenhet

för landstingets främste administrative tjänsteman hänvisar

kommittén i stort sett till vad kommittén anfört rörande motsvarande

stadgande i förslaget till kommunallag (betänkande III s. 378). Kommittén

tillägger, att det med hänsyn till de långa intervallerna mellan landstingsmötena

och svårigheten för landstingets ledamöter att följa verksamheten

under mellanperioderna synes särskilt värdefullt, att landstingsdirektören

får rätt att yttra sig vid landstingets sammanträden och därvid lämna informationer.

Slutligen anmärker kommittén i detta sammanhang, att förslaget till

landstingslag icke innehåller någon motsvarighet till den i kommunallagsförslaget

stadgade rätten för fullmäktige att låta även andra tjänstemän

än den ledande befattningshavaren yttra sig vid sammanträde för lämnande

av upplysningar. Enligt kommitténs mening lämpar sig en sådan

bestämmelse av olika skäl mindre väl för landstingsförvaltningens del. Bl. a.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

kan inkallandet av tjänstemän från olika orter inom landstingsområdet

möta svårigheter på grund av de stora avstånden därstädes. För övrigt hänvisar

kommittén till att en liknande, av kommunalförfattningssakkunniga

i deras förslag till lag om landsting upptagen bestämmelse möttes av stark

kritik under förslagets remissbehandling och därför ej medtogs i propositionen

med förslag till landstingslag vid 1924 års riksdag (se proposition

nr 188/1924 s. 75 ff.).

Remissyttrandena.

De föreslagna bestämmelserna har vid remissbehandlingen icke föranlett

någon erinran såvitt avser rätt för ordförande eller vice ordförande

i förvaltningsutskottet samt hälso- och

sjukvårdsnämnden eller för revisor att deltaga i överläggningarna.

Däremot har förslaget att tillerkänna landstingsdirektören

sådan rätt — även om det i flertalet remissyttranden lämnats utan erinran

— på åtskilliga håll mött kritik.

Svenska landstingsförbundets styrelse erinrar om att enligt propositionen

nr 210/1953 skulle rätt av ifrågavarande slag icke tillerkännas den mot

landstingsdirektör svarande befattningshavaren hos primärkommun. Emellertid

synes det styrelsen föreligga skäl att landstingsdirektören får uttrycklig

rätt att deltaga i landstingets överläggningar. Styrelsen framhåller

att, om landstingsdirektören har möjlighet att vid lämplig tidpunkt lämna

erforderliga upplysningar, kan detta vara ägnat att klarlägga frågans innebörd

och även förkorta debatten.

I detta yttrande instämmer landstingen i Jönköpings, Värmlands, Gävleborgs

och Västerbottens län. Även Blekinge, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands

läns landsting tillstyrker förslaget i förevarande del. Skaraborgs

läns landsting framhåller därvid, att nu gällande bestämmelser enligt dess

uppfattning knappast utgör hinder för att landstingsdirektören, när så

anses önskvärt, inför det samlade »tinget» lämnar erforderliga upplysningar

och klarlägganden.

Statskontoret och Älvsborgs läns landsting förutsätter, att bestämmelsen

om rätt för landstingsdirektör att deltaga i överläggningarna omredigeras

i samma mån som motsvarande del av förslaget till ny kommunallag.

Mot att sådan rätt tillerkännes landstingsdirektören uttalar sig vidare

länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län samt landstingen i Stockholms,

Södermanlands och Hallands län. Stockholms läns landsting meddelar,

att man inom landstinget hittills tillämpat det förfaringssättet att

såväl landstingsdirektören som andra landstingets befattningshavare, som

landstinget velat höra, inkallats till vederbörande landstingsutskott för att

där lämna upplysningar. Då detta förfaringssätt fungerat väl, finner landstinget

någon ändring icke påkallad. — Länsstyrelsen i Stockholms lön

anser, att det kunde fastslås i 29 g att landstinget kan tillåta den ledande

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

befattningshavaren att lämna erforderliga upplysningar vid landstingets

sammanträden. Av skäl som kommittén redovisat finner länsstyrelsen något

liknande icke böra föreskrivas i fråga om landstingets övriga tjänstemän.

— Södermanlands läns landsting framhåller, att landstingsdirektören såsom

föredragande i de beredande instanserna haft möjlighet att framföra sina

synpunkter och få avvikande mening antecknad till protokollet och därigenom

bringad till landstingets kännedom. Skulle det trots allt anses

önskvärt att möjlighet öppnas för landstingsdirektören att yttra sig i

landstinget, anser landstinget detta böra göras beroende av landstingets

beslut i varje särskilt fall. — Länsstyrelsen i Gotlands län förklarar sig

visserligen icke kunna tillstyrka, att landstingsdirektören får deltaga i

debatten på samma sätt som landstingets ledamöter, men anför samtidigt,

att länsstyrelsen icke har något att erinra mot en bestämmelse av innehåll

att landstingsdirektören må efter särskilt beslut av landstinget vid mötet

tillhandagå med erforderliga upplysningar. -— På liknande sätt uttalar sig

Hallands läns landsting.

Länsstyrelsen i Uppsala län och Örebro läns landsting gör däremot gällande,

att rätt att deltaga i landstingets överläggningar bör tillkomma även

ordförande eller vice ordförande i annan nämnd än förvaltningsutskott

samt hälso- och sjukvårdsnämnd, såvitt avser ärende som berelts av nämnden.

Om man vid införandet av en dylik rätt nödgas utsträcka landstingsmötet

en eller annan dag, anser nämnda länsstyrelse vara en fråga av

underordnad betydelse i jämförelse med det syfte en sådan rätt skulle

kunna tillgodose -—- att erhålla upplysningar från den som närmast haft

att svara för ärendets beredning.

Departementschefen.

Det samarbete som måste äga rum mellan länsstyrelse och landsting har

alltsedan landstingsförordningens tillkomst ansetts motivera en bestämmelse

om rätt för landshövdingen eller dennes ställföreträdare att deltaga

i landstingens överläggningar men ej i besluten. Att denna rätt skall bibehållas

synes självfallet.

Då kommunallagskommittén nu föreslår att en motsvarande rätt skall

införas för innehavarna av vissa landstingskommunala förtroendeuppdrag

och tjänster innebär detta en nyhet, som uppenbarligen betingas av intresset

att landstingets ärenden får en så fullständig utredning och belysning

som möjligt. Kommitténs förslag att ordföranden eller vice ordföranden

i förvaltningsutskottet skall få en allmän rätt att deltaga i överläggningarna

har helt godtagits av remissinstanserna, och detsamma gäller

förslaget att en mera begränsad sådan rätt skall tillerkännas ordföranden

eller vice ordföranden i hälso- och sjukvårdsstyrelsen samt revisor. Även

i dessa avseenden kan jag ansluta mig till kommittén.

I fråga om förslaget att bereda landstingsdirektören eller motsvarande

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

befattningshavare en allmän rätt av ifrågavarande slag har delade meningar

gjort sig gällande. Liksom flertalet remissinstanser anser jag emellertid

kommitténs förslag böra godtagas även på denna punkt. Med hänsyn

till den allmänna överblick över landstingsförvaltningen och den kännedom

om landstingskommunens ekonomi som landstingsdirektören kan

förutsättas äga måste det enligt min mening vara värdefullt att han får

tillfälle att framlägga sina synpunkter även under landstingets debatter.

Någon ovisshet om vilken befattningshavare bestämmelsen skall gälla torde

icke kunna uppstå. Jag vill i detta sammanhang erinra om, att en bestämmelse

om motsvarande rätt för primärkommunernas ledande befattningshavare

numera influtit i KL (jämför konstitutionsutskottets utlåtande

nr 22/1953 s. 66—67).

I likhet med kommittén anser jag att rätten att deltaga i landstingets

förhandlingar icke bör utsträckas utöver den krets som här nämnts samt

att någon rätt för landstinget att låta även andra tjänstemän än landstingsdirektören

yttra sig vid sammanträde ej bör stadgas. Vad länsstyrelsen

i Uppsala län och Örebro läns landsting anfört om att rätt att deltaga

i överläggningarna bör tillkomma även ordförande eller vice ordförande

i annan nämnd än förvaltningsutskott samt hälso- och sjukvårdsnämnd

kan jag icke finna bärande.

D. Landstingsmans rätt till dagtraktamente m. m.

Gällande bestämmelser m. m.

Landstingsman som ej bor på den ort, där landstinget hålles, åtnjuter

enligt 23 § LL under landstingets möte samt under resan fram och åter

dagtraktamente med 32 kronor ävensom resekostnadsersättning. I den mån

resan kan företagas med järnväg, omnibus, spårväg eller fartyg, får ersättningen

ej överstiga avgiften för plats i andra klassens vagn å järnväg eller,

om sådan vagnsklass icke finnes, i tredje klassens vagn, plats i omnibus

eller spårvagn eller hvttplats på fartyg eller, när hyttplats ej förekommer,

salongsplats. Eljest får ersättningen högst motsvara lägsta avgiften för

taxeautomobil.

Landstingsman som bor på sammanträdesorten åtnjuter under landstingets

möte dagtraktamente med 20 kronor.

Traktamenten och ersättningar utgår av landstingets medel.

Den första bestämmelsen om dagtraktamente åt landstingsman

tillkom år 1912 och avsåg blott landstingsman, som ej bodde på den ort

där landstinget sammanträdde. Stadgandet utsträcktes sedermera till landstingsman

boende på landstingsorten. Huru traktamentet successivt höjts

framgår av följande uppställning.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

1912 ........

Landstingsman, ej

boende å lands- tingsorten

kr.

.......... 6

Landstingsman, bo- ende å landstings- orten

kr.

1917 ........

.......... .

G

1918

.......... 12

9

1942 ........

.......... 18

12

1947 ........

.......... 24

16

1952 ........

.......... 32

20

Den nuvarande bestämmelsen om resekostnadsersättning

har tillkommit år 1950, i samband med den då på grundval av kommunallagskommitténs

betänkande II beslutade reformen i fråga om ersättning till

innehavare av kommunala förtroendeuppdrag.

Kommunallagskommittén.

Kommittén framhåller, att dagtraktamentet — på grund av de

stora förändringarna i penningvärdet —- måst höjas tre gånger under det

senaste decenniet och att detta förhållande synes ge anledning att överväga,

om det är lämpligt att i fortsättningen ha beloppet fixerat i lag.

En omständlig lagstiftningsprocedur måste företagas varje gång ändringar

i penningvärdet påkallar en justering av ersättningsbeloppen. Oavsett de

härmed förenade olägenheterna och oavsett på vad sätt penningvärdet kan

komma att utveckla sig i framtiden, synes det kommittén att man med

förtroende kan överlämna åt landstingen att själva bestämma traktamentets

belopp.

Kommittén fortsätter.

Det kan i detta sammanhang erinras, att någon begränsning till beloppet

numera icke är stadgad för primärkommunerna, när det gäller traktamente

för deltagande i särskilt tidskrävande sammanträde eller förrättning

eller när en höjning av det ordinära maximibeloppet 10 kronor eljest

finnes påkallad av särskilda förhållanden. Den skillnaden föreligger dock

i fråga om ersättning åt landstingsmän å ena sidan samt förtroendemän i

primärkommunerna å den andra, att landstingsman äger en i lagen stadgad

rätt till dagtraktamente — liksom till reseersättning —- medan en

primärkommunal förtroendeman är för sin rätt till ersättning beroende

av kommunens beslut. Men det synes icke möta något hinder att bibehålla

principen om landstingsmans rätt till ersättning, även om det överlämnas

åt landstinget att bestämma ersättningens storlek. Rent formellt har visserligen

en på detta sätt utformad rätt icke samma värde för den enskilde

landstingsmannen som den garanti att utbekomma visst bestämt belopp,

som de nuvarande bestämmelserna innefatta. I realiteten torde dock den

ifrågasatta ändringen icke komma att medföra någon försämring av landstingsledamöternas

ersättningsförmåner.

Med hänsyn till vad som anförts föreslår kommittén en sådan avfattning

av förevarande bestämmelse, att landstingsman under landstingets möte

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

samt, om han ej bor å den ort där mötet hålles, under resan fram och åter

åtnjuter dagtraktamente efter de grunder, som landstinget bestämmer (39 §

i förslaget). Kommittén framhåller, att denna formulering, såvitt angår

traktamente under själva mötestiden, icke gör någon skillnad mellan landstingsmän,

bosatta å landstingsorten, och andra ledamöter av landstinget

men att den heller icke lägger några hinder i vägen för den differentiering

av traktamentets storlek för de båda kategorierna, som alltfort måste

anses rimlig. Kommittén anför vidare. Eftersom bosättning i eller utom

landstingsorten över huvud ej nämnes i fråga om rätt till ti aktamente

under landstingets möte, blir det emellertid ej nödvändigt att alltid strikt

tillämpa denna indelningsgrund. Landstinget har därför t. ex. möjlighet

att i ersättningshänseende likställa den som är hemmahörande i landstingsortens

omedelbara grannskap — och därför icke har några extra

kostnader t. ex. för logi — med den som är bosatt å nämnda ort.

Kommittén understryker, att det givetvis är önskvärt att även framdeles

upprätthålla en viss enhetlighet i fråga om traktamentets storlek i olika

landsting och att vissa allmänna normer torde kunna ernås genom överenskommelser

mellan landstingen.

Vad angår grunderna för rese kostnadsersättningens

beräkning har kommittén i sitt förslag bibehållit den nuvarande bestämmelsen

oförändrad.

Kommittén har i sitt förslag vidare bibehållit regeln att traktamente åt

ledamöter av landstingets nämnder och beredningar samt revisorer ej må

av landstinget bestämmas till högre belopp än som i motsvarande fall utgår

till landstingsmän. Den föreslagna friheten för landstingen att själva bestämma

grunderna för dagtraktamente åt landstingsmän far följaktligen

betydelse också för fastställandet av traktamentsersättning åt övriga förtroendemän

i landstingsförvaltningen. Kommittén framhåller, att de grunder,

som landsting bestämmer, blir normerande för traktamente åt de av

landstinget eller förvaltningsutskottet utsedda ledamöterna i vissa taxeringsorgan

(146 § 1 mom. taxeringsförordningen).

Remissyttrandena.

Även i förevarande hänseende har kommunallagskommitténs förslag av

flertalet remissinstanser lämnats utan erinran. Bland dem som uttalar en

från kommittén avvikande mening är det å ena sidan flera, som vill gå

längre än kommittén och anser att landstingen bör erhålla full frihet

även i fråga om resekostnadsersättningarna, samt a andia sidan nagia,

som vill ha kvar den nuvarande ordningen med ett i lagen fixerat traktamentsbelopp.

Örebro läns landsting anser, att kommitténs förslag innebär en klar

förbättring.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Svenska landstingsförbundets styrelse tillstyrker, att det lägges i landstingets

hand att bestämma storleken av traktamentsbeloppen. Några farhågor

för att växlande belopp kommer att fastställas inom olika landstingskommuner

behöver enligt styrelsens mening icke föreligga. Styrelsen avser

nämligen, om kommittéförslaget realiseras, att efter förvaltningsutskottens

hörande framlägga förslag i frågan, och utsikter torde finnas, att man

därigenom liksom skett i fråga om lönesättningen för landstingens

befattningshavare — skall kunna åstadkomma enhetlighet på området.

Styrelsen finner det tveksamt, om det är nödvändigt att i lagen intaga

bestämmelser om resekostnadsersättningens beräknande vid olika färdsätt.

Även denna angelägenhet borde enligt styrelsens mening kunna överlämnas

till landstinget självt att besluta om.

I detta yttrande instämmer landstingen i Värmlands, Gävleborgs och

Västerbottens län. För tanken att landstingen själva bör få fastställa även

grunderna för resekostnadsersättning uttalar sig vidare länsstyrelserna i

Kalmar och Jämtlands län samt landstingen i Södermanlands, Jönköpings

och Skaraborgs län ävensom Kalmar läns norra landsting.

Däremot ställer sig Gotlands läns landsting tveksamt inför en ordning,

som innebär att landstingen själva får bestämma traktamentsbeloppen.

Och mot en sådan ordning uttalar sig kammarkollegiet och länsstyrelsen

i Blekinge län ävensom landstingen i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län.

Kammarkollegiet erinrar om att det kommunala traktamente, som avses

i de primärkommunala lagarna, icke utgår till fullmäktigeledamot utan

är begränsat till ledamot av kommunal styrelse, nämnd och beredning

samt att, såsom kommittén framhållit, någon rätt till sådant traktamente

icke är stadgad i lag utan beror på kommunens gottfinnande. Motsvarande

regel gäller — fortsätter kollegiet — enligt 43 § LL för ledamot av förvaltningsutskott

samt utsedd ledamot av annan landstingets styrelse eller

nämnd m. fl. I statsförvaltningen tillämpas regeln, att vid rätt för befattningshavare

till traktamente beloppet efter riksdagens hörande fastställes

av Ivungl. Maj:t i särskild författning, enhetligt för hela riket. Kommitténs

förslag avser att möjliggöra för varje landsting att efter eget skön

bestämma traktamentsersättningens belopp. Detta synes kollegiet icke lämpligt.

Kollegiet förordar därför, att traktamentsersättningens belopp blir

fixerat i lagen.

Göteborgs och Bohus läns landsting anser sig av principiella skäl böra

avstyrka förslaget i förevarande del. Risk för missbruk torde visserligen

icke uppkomma, men landstinget framhåller att det är eu grannlaga uppgift

att deltaga i beslut om egna förmåner och att detta hör undvikas,

då så är möjligt. Vidare påpekar landstinget att vid sådana beslut jävsbestämmelserna

i 28 § lagförslaget måste sättas ur kraft.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Blekinge län.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

93

Departementschefen.

I kommunallagstiftningen gällde det från början som en viktig princip

att någon ersättning icke skulle utgå till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

och fortfarande är det regel att förtroendemännen icke har

någon i lag fastslagen rätt ens till dagtraktamente eller resekostnadsersättning.

Landstingsmännen bildar här ett undantag. Enligt 23 § LL åtnjuter

landstingsman som ej bor på sammanträdesorten dels dagtraktamente med

32 kronor under landstingets möte och under resan fram och åter, dels

resekostnadsersättning enligt vissa i lagen närmare angivna grunder. Landstingsman

som bor på sammanträdesorten åtnjuter under landstingsmötet

dagtraktamente med 20 kronor.

När kommunallagskommittén nu föreslår, att det i den nya lagen skall

anges att landstingsman äger rätt till traktamente under landstingsmötet

och, om han ej bor på sammanträdesorten, under resan fram och åter men

att det skall överlämnas åt landstinget att bestämma traktamentets belopp

och övriga grunder för traktamentet, innebär detta alltså en principiell

nyhet. Som skäl för förslaget åberopar kommittén i huvudsak, att det är

förenat med olägenheter att ändra lagen varje gång en ändring i penningvärdet

påkallar justering av ersättningsbeloppen samt att man med förtroende

synes kunna överlämna åt landstingen att själva bestämma beloppen.

I fråga om resekostnadsersättningens beräkning föreslår kommittén däremot

icke någon ändring i den nuvarande ordningen att grunderna bestämmes

i lagen.

Kommitténs förslag har även i förevarande delar lämnats utan erinran

av majoriteten bland remissinstanserna. Flera remissinstanser, bland dem

styrelsen för svenska landstingsförbundet och två länsstyrelser, vill gå

längre än kommittén och anser att landstingen bör få fastställa också grunderna

för resekostnadsersättning. Mot ordningen att landstingen själva

skulle bestämma traktamentsbeloppen uttalar sig å andra sidan några remissinstanser,

bl. a. kammarkollegiet samt landstingen i Blekinge och Göteborgs

och Bohus län.

För egen del anser jag liksom kommittén, att man med förtroende kan

överlämna åt landstingen att själva bestämma trakta ments b elopp

e n. En sådan lösning synes mig även vara förenad med påtagliga praktiska

fördelar. Jag vill i detta sammanhang understryka den särställning

som landstingsmännen — i jämförelse med ledamöterna i primärkommunala

representationer — intager därigenom att landstingens möten som

regel pågår under flera hela dagar i följd. Med anledning av kammarkollegiets

invändning att avsikten skulle vara att möjliggöra för varje landsting

alt efter eget skön bestämma traktamentsersättningens belopp vill jag — i

anslutning till vad kommittén uttalat — betona önskvärdheten av att vissa

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

enhetliga normer uppnås genom överenskommelser mellan landstingen. Jag

kan därvid stödja mig på att landstingsförbundets styrelse förklarat, att

styrelsen efter hörande av förvaltningsutskotten ämnar framlägga förslag

i frågan och att utsikter torde finnas att man därigenom skall kunna åstadkomma

enhetlighet på området. — I princip är jag ense med Göteborgs och

Bohus läns landsting om att det är en grannlaga uppgift att deltaga i beslut

om egna förmåner. Emellertid bör detta enligt min mening icke hindra den

lösning av frågan som kommittén föreslagit. Såsom landstinget framhållit

torde någon risk för missbruk icke föreligga.

I och för sig anser jag visserligen att man med samma förtroende skulle

kunna överlämna åt landstingen att själva bestämma även grunderna

för rese k ostnadsersättn ingens beräkning. Några praktiska

fördelar torde emellertid här icke vara att vinna genom en ändring i

den nuvarande ordningen, som delvis ansluter sig till motsvarande bestämmelser

för primärkommunerna.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört förordar jag i princip kommitténs

förslag till bestämmelser om dagtraktamente och resekostnadsersättning

åt landstingsmän (39 § 1 mom. i lagförslaget). Och liksom kommittén

anser jag, att den föreslagna friheten för landstingen att själva bestämma

grunderna för dagtraktamente åt landstingsmän bör få betydelse

även för fastställandet av traktamentsersättning åt övriga förtroendemän i

landstingsförvaltningen (39 § 2 mom., 55 § 1 mom. första stycket, 67 §

femte stycket).

Jag vill i detta sammanhang erinra om att den normering av traktamentsbelopp

och resekostnadsersättning, som LL innehåller, i flera författningar

lagts till grund för beräkning av motsvarande ersättningar till grupper av

förtroendemän utanför landstingsförvaltningen. Så stadgar 12 § lagen den

22 april 1949 med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål, att

juryman av statsmedel åtnjuter bl. a. dagtraktamente enligt de grunder som

gäller för landstingsmän. Av 12 § 5. lagen om val till riksdagen framgår, att

bl. a. stadsfullmäktig, som deltager i riksdagsmannaval till första kammaren,

i visst fall äger av statsmedel åtnjuta dagtraktamente enligt samma

grunder som gäller i fråga om deltagande i landstings möte. Enligt 63 §

lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring må till ombud i centralsjukkassas

ombudsmöte utges dagtraktamente, dock högst med vad som

utgår till landstingsman vid tjänstgöring å landstingsmöte. Även andra

exempel på liknande bestämmelser kan anföras. Om landstingsmans rätt till

dagtraktamente regleras på det sätt jag nyss förordat, bör hänvisningar av

ifrågavarande slag icke få leda till att bestämmelserna i den nya lagen blir

tillämpliga. Att nu omarbeta alla sådana hänvisningar skulle vara förenat

med avsevärda olägenheter. Den lämpligaste lösningen synes mig vara att

i en övergångsbestämmelse till den nya lagen stadga, att då hänvisning i

lag eller författning gäller de för landstingsmän stadgade grunderna i fråga

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

om dagtraktamente och resekostnadsersättning, bestämmelserna i 23 § LL

fortfarande skall äga tillämpning. Undantag från denna regel bör emellertid

gälla såvitt fråga är om ersättning som skall utgå av landstingskommuns

medel. Så är fallet beträffande dagtraktamente och resekostnadsersättning

åt de av landsting eller förvaltningsutskott utsedda ledamöterna i vissa

taxeringsorgan (146 § 1 inom. taxeringsförordningen).

6. Landstingskommunens administrativa organ m. m.

A. Förvaltningsutskottet.

Gällande bestämmelser.

Enligt 39 § LL skall landstinget på lagtima möte utse ett förvaltningsutskott

för tiden intill slutet av nästa lagtima möte. Det tillkommer förvaltningsutskottet

bl. a. att handha landstingets penningväsende, att ha överinseende

över de för särskilda verkställighetsbestyr utsedda styrelsernas

och personernas ekonomiska förvaltning, att avge förslag till utgifts- och

inkomststat samt att till landstinget avge berättelse över sin verksamhet

under tiden från senaste lagtima möte. I den mån icke annorlunda föreskrives

genom lag eller författning eller landstingets beslut tillkommer

det vidare förvaltningsutskottet bl. a. att bereda övriga på landstingets

handläggning ankommande ärenden, att ombesörja verkställigheten av

landstingets beslut, att avge förklaring i anledning av besvär över landstingets

beslut samt att i andra hänseenden företräda landstinget mellan

dess möten.

I 40 § LL stadgas, att landstinget skall antaga reglemente för förvaltningsutskottet.

I detta reglemente bestämmer landstinget antalet ledamöter

och suppleanter i utskottet, varvid antalet ledamöter dock icke får vara

under fem eller över femton och antalet suppleanter icke mindre än hälften

av ledamöternas antal.

Vidare äger landstinget bestämma i reglementet, om och i vilken omfattning

utskottet skall vara delat i två eller flera särskilda avdelningar.

Har uppdelning skett, ankommer det dock på utskottet samfällt bl. a. att

uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat samt att ha överinseendet

över hälso- och sjukvårdsberedningens ekonomiska förvaltning.

Utskottet och avdelning inom utskottet utser inom sig ordförande och

vice ordförande.

I övrigt skall genom reglementet bestämmas den ordning, i vilken utskottet

har att fatta beslut samt eljest utöva sin befogenhet och fullgöra

sina åligganden.

Kommunallagskommittén.

Kommittén framhåller inledningsvis, att förvaltningsutskottet inom landstingsorganisationen

intager i stort sett samma ställning som enligt kom
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

mittens förslag till kommunallag avses tillkomma kommunalnämnd i landskommun

och drätselkammare i flertalet städer, d. v. s. kommunens styrelse,

samt anför vidare. Såväl förvaltningsutskottet som kommunens styrelse

är tilldelade uppgiften som en ledande, initiativtagande och övervakande

instans samtidigt som de är specialorgan för vissa uppgifter, framför

allt drätselförvaltningen. Trots denna överensstämmelse i ställning och

funktioner skiljer sig lagreglerna för förvaltningsutskottet i åtskilliga detaljer

från kommunallagsförslagets föreskrifter om kommunalnämnd och

drätselkammare. En anpassning av landstingslagen i förevarande avseende

efter de föreslagna bestämmelserna för primärkommunerna synes kommittén

dels tillgodose behovet av enhetlighet och konsekvens i lagstiftningen

och dels medföra lättnader och förenkling vid lagstiftningens tillämpning

särskilt för de många förtroendemän, som är verksamma både i primärkommuner

och landsting. Med hänsyn härtill har kommittén utformat

reglerna om förvaltningsutskottet i nära anslutning till vad som föreslagits

för kommunens styrelse (40—52 §§ förslaget till landstingslag).

Det ifrågavarande avsnittet av kommitténs förslag inledes med en bestämmelse,

alt i landstingskommun skall såsom dess styrelse finnas ett

förvaltningsutskott (40 §).

Vad härefter angår förvaltningsutskottets olika uppgifter

(41 §) innebär kommitténs förslag ett kraftigare understrykande av

utskottets ledande ställning inom landstingsförvaltningen än den nuvarande

lagen innefattar. Utskottet skall sålunda enligt förslaget på landstingets

vägnar leda förvaltningen av landstingskommunens angelägenheter

och ha inseende över övriga nämnders verksamhet. Bestämmelsen om inseende

över övriga nämnders verksamhet ersätter det nuvarande stadgandet

om utskottets överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr

utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning. Den föreslagna

lydelsen torde — anför kommittén — icke innebära någon egentlig ändring

i sak av de befogenheter som tillkommer förvaltningsutskottet vid

dess tillsyn över de olika specialorganen. Givetvis äger utskottet icke ingripa

i de funktioner, som tillkommer specialorganen på grund av särskild

lagstiftning. Tillsynen hänför sig väsentligen till den ekonomiska förvaltningen,

d. v. s. den del av förvaltningen, för vilken de olika specialnämnderna

står i ansvar gentemot landstinget. I övrigt hänvisar kommittén

i detta ämne till vad som anförts i motsvarande avseende för primärkommunernas

del (betänkande III s. 180).

Förvaltningsutskottets ledande roll inskärpes i förslaget ytterligare genom

föreskrift att utskottet med uppmärksamhet skall följa de frågor,

som kan inverka på landstingskommunens utveckling och ekonomiska

ställning, samt hos landstinget och landstingskommunens övriga nämnder

ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som finns påkallade.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

De regler om beredning, som kommittén föreslagit i annat sammanhang,

innebär, att förvaltningsutskottet skall bereda de ärenden, som faller inom

dess eget förvaltningsområde, samt erhålla tillfälle att yttra sig i övriga

ärenden, innan de avgöres av landstinget. Om vad sålunda ankommer på

utskottet erinras i förslagets uppräkning av utskottets uppgifter.

I denna uppräkning anges vidare, att utskottet har att uppgöra förslag

till utgifts- och inkomststat samt i övrigt handhava landstingskommunens

drätsel och därvid själv förvalta dess egendom, i den mån ej sådan förvaltning

uppdragits åt annan nämnd, ävensom att ombesörja verkställighet av

landstingets beslut, där ej verkställigheten uppdragits åt annan. Kommittén

framhåller, att uttrycket landstingskommunens drätsel ungefärligen

motsvarar det nuvarande uttrycket landstingets penningväsende, och att

även i övrigt de nu berörda uppgifterna har sin motsvarighet i gällande

lag. Såsom en ny arbetsuppgift för förvaltningsutskottet tillkommer enligt

kommitténs förslag befattningen med landstingskommunens centrala

arkivvård, i lagförslaget angiven såsom ett åliggande att vårda och förteckna

landstingets och nämndernas protokoll och övriga handlingar, i den

mån de för sådant ändamål överlämnats till utskottet (jämför härom närmare

specialmotiveringen till 41 §). Från den nuvarande lagen har till förslaget

överförts åliggandena för utskottet att till landstinget avge berättelse

över utskottets verksamhet under tiden från senaste lagtima möte,

att avge förklaring i anledning av besvär över landstingets beslut samt att

i andra hänseenden företräda landstinget mellan dess möten.

Efter förebild av förslaget till kommunallag har kommittén intagit en

föreskrift om rätt för förvaltningsutskottet att infordra yttranden och

upplysningar från landstingskommunens övriga nämnder samt dess beredningar

och befattningshavare. Vidare har i förslaget stadgats befogenhet

för utskottet att vid behov av upplysningar från ämbets- eller tjänstemän

i övrigt inom länet vända sig till länsstyrelsen med begäran om infordrande

av sådana upplysningar. En motsvarande bestämmelse finnes i den

nuvarande lagen men avser där en dylik rätt för landstinget självt. Då

landstinget med hänsyn till sina kortvariga sammanträdesperioder knappast

kan effektivt utnyttja berörda rättighet, har kommittén ansett det

lämpligare att överflytta den på förvaltningsutskottet.

Vad angår bestämmelserna om förvaltningsutskottets organisation

och verksamhetsformer har kommittén gjort avsteg från den

i LL tillämpade metoden att i stor utsträckning överlämna åt landstinget

att meddela föreskrifter om organisations- och arbetsformer i reglemente

för förvaltningsutskottet. I stället föreslår kommittén — efter förebild

av sitt förslag till kommunallag — en tämligen ingående reglering i själva

lagen. Kommittén åberopar därvid, att det icke synes föreligga något spe7

— Rihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 119.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

ciellt skäl som motiverar en annan ordning i detta hänseende för landstingsförvaltningens

del än den som föreslagits för primärkommunerna.

Dock har kommittén låtit bestämmelsen om obligatoriskt reglemente för

förvaltningsutskottet kvarstå. Kommittén anför, att efterlevnaden av denna

bestämmelse icke torde innebära någon olägenhet för landstingen, detta

bl. a. av det skälet att den på flertalet håll rådande ordningen med uppdelning

av utskottet på avdelningar torde komma att bibehållas i fortsättningen

och grunderna för en sådan uppdelning under alla förhållanden

måste anges i reglemente. Lagförslagets utförliga reglering av de organisatoriska

frågorna i övrigt medför emellertid enligt kommitténs mening,

att åtskilliga föreskrifter i de nuvarande reglementena kan utgå.

Också när det gäller detaljerna i utskottets verksamhetsformer har kommittén

i huvudsak följt förslaget till kommunallag. Endast i ett eller annat

avseende har kommittén ansett förhållandena påkalla avvikande regler

för landstingsförvaltningen.

Av de olika detaljbestämmelser, som sålunda föreslås, må här först nämnas

den som reglerar ledamotsantaleti förvaltningsutskottet (42 §).

Enligt det åsyftade stadgandet bestämmes antalet ledamöter och suppleanter

av landstinget; ledamöternas antal får dock icke vara under sju (nuvarande

minimiantal är fem). Däremot är icke såsom i gällande lag satt

någon övre gräns för antalet.

Beträffande förvaltningsutskottets mandattid erinrar kommittén

om att den nu stadgade ettåriga mandattiden vid LL:s antagande åberopades

såsom ägnad att minska de farhågor, som från något håll uttalades,

att förvaltningsutskottet skulle skaffa sig en otillbörlig maktställning i

förhållande till det blott en gång om året sammanträdande landstinget

(konstitutionsutskottets utlåtande nr 30/1924 s. 15). Huruvida den ettåriga

tjänstgöringstiden haft någon betydelse som garanti i detta hänseende

synes kommittén tvivelaktigt. I varje fall torde denna garanti — anför

kommittén vidare — icke böra tilläggas den vikt, att man i fortsättningen

bör avvika från den för flertalet kommunala uppdrag gällande fyraåriga

mandattiden. Denna tid har för landstingens del senast fastslagits

för ledamotskap av hälso- och sjukvårdsberedning. Kommittén föreslår

alltså, att förvaltningsutskottet skall utses för fyra år i sänder (44 §). Av

praktiska skäl — bl. a. med hänsyn till att landstingets räkenskaper föres

för kalenderår — bör mandattiden enligt kommitténs mening avse fyra

kalenderår, räknade från och med den 1 januari året efter det, då valet

sker.

I fråga om tiden för valet erinrar kommittén om att kommunens

styrelse enligt förslaget till kommunallag skulle utses i december samma

år fullmäktigval ägt rum, av de då nyvalda fullmäktige. Kommittén framhåller

emellertid de betydande olägenheter och kostnader som skulle vara

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

förenade med ett inkallande av landstinget enbart för val av förvaltningsutskott.

Med hänsyn härtill har kommittén ansett det lämpligt, att valet

förlägges till det lagtima landstingsmöte som hålles året efter det då allmänna

val av landstingsmän ägt rum.

Vad angår val av ordförande och vice ordförande i

förvaltningsutskottet innebär kommitténs förslag den ändringen i jämförelse

med nuvarande lag, att valet skall förrättas av landstinget i stället

för av utskottet (45 §). Härigenom vinnes överensstämmelse med den ordning,

som föreslagits rörande utseende av ordförande och vice ordförande

i kommunens styrelse. Ordförande i särskild avdelning av utskottet skall

dock utses av avdelningen (52 §). Om tillfällig ordförande har intagits en

bestämmelse, som enligt vad kommittén anför torde ha sin motsvarighet

i flertalet utskottsreglementen (45 §).

Beträffande innehållet i de övriga delar av lagförslaget som behandlar

förvaltningsutskottet hänvisas till lagtexten och specialmotiveringen. Det

kan anmärkas, att i förslaget bl. a. intagits föreskrifter om bestämmande

av sammanträdesplats och sammanträdestider, om inkallande av suppleanter,

om beslutförhet och jäv, om förfarandet vid fattande av beslut, om

protokoll samt om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot.

Remissyttrandena.

Kommunallagskommitténs förslag till bestämmelser om förvaltningsutskottet

har av remissinstanserna i allmänhet lämnats utan erinran.

Bestämmelserna om förvaltningsutskottets olika uppgifter

har i några remissyttranden föranlett särskilda uttalanden.

Svenska landstingsförbundets styrelse förklarar det vara riktigt, att förvaltningsutskottets

karaktär av landstingskommunens styrelse blivit klart

fastslagen. Enligt styrelsens mening skulle man möjligen kunna ifrågasätta,

att förvaltningsutskottets direktivrätt i förvaltningsekonomiska frågor

i förhållande till övriga nämnder bleve klarare fastslagen, men styrelsen

framhåller att detta torde medföra en utförlig och tyngande lagtext.

Södermanlands läns landsting håller före, att förvaltningsutskottet bör

tilläggas befogenhet att meddela underordnade nämnder och styrelser de

anvisningar, som utskottet kan finna påkallade. De eventuella hinder häremot

som kan föreligga i annan lagstiftning, t. ex. sjukhuslagstiftningen,

bör enligt landstingets mening samtidigt undanröjas.

Västmanlands läns landsting finner det värdefullt, att förvaltnings- och

verkställighetsbefogenheter icke i detalj reglerats i lagförslaget, men framhåller

samtidigt, att förvaltningsutskottets egenskap av ledande centralt

förvaltnings- och verkställighetsorgan bort kraftigare poängteras. Landstinget

förutsätter, att lagstiftningen för nämnder som enligt särskilda författningar

utför förvaltnings- och verkställighetsbestyr ändras i enlighet

med denna synpunkt.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Jämtlands läns landsting gör gällande, att det i 41 § andra stycket g)

lagförslaget upptagna, från LL överförda stadgandet om åliggande för förvaltningsutskottet

att i andra hänseenden företräda landstinget mellan

dess möten — liksom hittills •— kommer att föranleda tolkningssvårigheter.

Landstinget fortsätter.

Såvitt avser den förvaltande verksamheten intager förvaltningsutskottet

en ställning, som i ganska betydande omfattning skiljer sig från andra

kommunala förvaltande organ, kommunalnämnd och drätselkammare.

Denna skillnad betingas framförallt därav, att landstinget som regel sammanträder

endast en gång om året. Detta medför, att förvaltningsutskottet

många gånger i praktiken måste påtaga sig uppgifter, som i primärkommunerna

normalt ankomma på fullmäktige. Ett sådant förfaringssätt lärer

visserligen kunna vara formellt fullt riktigt såsom t. ex. då utskottet beslutar

med ledning av givna särskilda bemyndiganden. Emellertid är det

ofta icke möjligt att före ett landstingsmöte förutse vilka bemyndiganden,

som kunna bliva erforderliga i avbidan på nästa möte. I sådana fall nödgas

förvaltningsutskottet handla efter omständigheterna. Vid akuta penningbehov

för nödvändiga ändamål vid landstingsanstalter torde ett förvaltningsutskott

då i allmänhet åtaga sig ansvaret och fatta beslut om anslag

utan att avvakta nästkommande landsting, såvida anslagsbehovet icke rör

sig om mycket betydande belopp. I andra fall torde utskott bevilja anslag

endast för viktigare ändamål och med jämförelsevis ringa belopp. Möjligheten

att sammankalla urtima landsting begagnas i praktiken endast,

då fråga är om mera betydelsefulla frågor med stora anslagsbehov.

Under hänvisning härtill finner landstinget det nödvändigt, att förvaltningsutskottet

tillerkännes vissa befogenheter utöver dem som i motsvarande

fall tillkommer primärkommunernas förvaltande organ. Å andra

sidan måste det enligt landstingets mening också finnas garantier mot en

alltför extensiv tolkning av uttrycket »företräda landstinget mellan dess

möten». Landstinget förklarar sig tillfullo inse svårigheterna att skapa klara

regler i förevarande hänseende men framhåller angelägenheten av att spörsmålet

blir föremål för ett klarläggande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län hänvisar till detta landstingets uttalande

och understryker för egen del vikten av att spörsmålet om förvaltningsutskottets

befogenheter klarlägges.

Kommunallagskommitténs förslag att i lagen utförligt reglera förvaltningsutskottets

organisation och verksamhetsformer

har mött erinran endast från Västmanlands läns landsting och länsstyrelsen

i samma län.

Nämnda landsting gör gällande, att de föreslagna bestämmelserna i vissa

fall medför en mera tungrodd administration och att det därför bör överlämnas

åt landstingen att som hittills fastställa ifrågavarande organisatoriska

föreskrifter; och länsstyrelsen ifrågasätter på samma sätt, om icke

lagförslagets utförliga reglering i vissa avseenden kommer att onödigt

betunga administrationen.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

Lagförslagets bestämmelse om ledamotsantalet i förvaltningsutskottet

har visserligen i flertalet remissyttranden lämnats utan erinran

eller tillstyrkts men en betydande minoritet bland remissinstanserna hävdar

att minimiantalet fortfarande bör vara fem.

Bland dem som i förevarande del helt ansluter sig till kommitténs förslag

kan nämnas länsstyrelsen i Stockholms län och Örebro läns landsting.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att det självfallet är av största

vikt att ärendena i förvaltningsutskottet blir så allsidigt belysta som möjligt

samt att detta torde vara fallet endast om ledamöterna är så många

att olika länsdelar och skilda medborgargrupper blir i görligaste mån representerade.

Med hänsyn härtill finner länsstyrelsen, att minimiantalet

ledamöter bör höjas till sju, även om motsvarande tal för de borgerliga

primärkommunernas del skulle bestämmas till fem.

För tanken att minimiantalet bör bibehållas vid fem uttalar sig statskontoret,

länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge,

Älvsborgs och Skaraborgs län samt landstingen i Stockholms, Jönköpings,

Gotlands, Älvsborgs och Skaraborgs län ävensom styrelsen för svenska

landstingsförbundet. De skäl som därvid åberopas är i huvudsak, att minimiantalet

ledamöter i kommunalnämnd och drätselkammare med frångående

av kommitténs förslag bestämts till fem, att den nuvarande bestämmelsen

visat sig lämplig och praktisk och att något reellt skäl för en

ändring ej torde vara för handen. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller,

att om minimisiffran höjs till sju, följden blir att inom Gotlands läns landsting

och Kalmar läns norra landsting en tredjedel eller eventuellt ännu

större andel av landstinget kommer att tillhöra förvaltningsutskottet, förutsatt

att valet helt sker bland landstingets ledamöter. -— På liknande sätt

uttalar sig länsstyrelsen i Kalmar län.

Den enda remissinstans som har något att invända mot att maximeringen

av ledamotsantalet slopas är länsstyrelsen i Blekinge län. Det skäl som

länsstyrelsen därvid anför är att en större församling arbetar mindre

effektivt.

Kommitténs förslag i fråga om förvaltningsutskottets mandattid och

om tiden för valet har i stort sett vunnit remissinstansernas gillande.

Det kan nämnas, att Örebro läns landsting anser ökningen av mandattiden

uteslutande till fördel, eftersom den säkert kommer att främja kontinuiteten

i arbetet.

Den enda remissinstans som helt avstyrker kommitténs förslag i förevarande

del och vill bibehålla den nuvarande ordningen är Göteborgs och

Boluis läns landsting, vilket bl. a. anför följande.

Förslaget om en mandattid på fyra år med val året efter landstingsval

innebär, att ledamot i förvaltningsutskott respektive nämnd regelmässigt

skall sitta kvar ett helt år efter det hans landstingsmannauppdrag upphört.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

En fyraårig mandattid ändrar kanske i praktiken icke förhållandet mellan

landstinget och dess förvaltningsutskott, men för landstinget torde det dock

åtminstone teoretiskt vara en garanti, om ledamöterna i utskott och nämnder

stå på omval varje år. Om mandattiden bestämmes till ett år, kan också

bestämmelsen i 44 § andra stycket undvaras, vilken kan medföra, att

suppleant vid ledamots avgång, kan tjänstgöra intill fyra år utan möjlighet

för hans partigrupp att få ändring till stånd, om så skulle anses önskvärt.

Det torde även vara olämpligt, att det »gamla utskottet» får sitta

kvar efter landstingets avslutande till årets slut, då det torde vara regel,

att utskotten och dess avdelningar under tiden omedelbart efter landstingsmötet

bruka upptaga utredningar och planlägga arbetet under det kommande

verksamhetsåret.

Att mandattiden bör räknas från tidpunkten för landstingsmötets slut

anser även Norrbottens läns landsting och länsstyrelsen i samma lån, som

dock båda tillstyrker att mandattiden bestämmes till fyra år.

Norrbottens läns landsting pekar på en olägenhet som enligt dess mening

är förknippad med kommitténs förslag i förevarande del.

Strax efter landstingens möte i oktober månad brukar förvaltningsutskotten

sammanträda för att bl. a. fatta beslut om de åtgärder och utredningar,

som i olika frågor ska verkställas och äro föranledda av landstingets

beslut. Därest landstinget i oktober skulle ha valt ett helt nytt förvaltningsutskott

eller verkställt kompletteringsval av en eller flera ledamöter,

så bli de nya ledamöterna icke från början införsatta i föreliggande

frågor och därjämte bundna av de beslut, som fattats av det gamla förvaltningsutskottet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig till landstingets mening

men betonar samtidigt, att förvaltningsutskottens sammansättning erfarenhetsmässigt

sällan förändras i någon mera nämnvärd omfattning och

att därför frågan om den lämpligaste tidpunkten för mandattidens utgång

är av mindre betydelse.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det — med hänsyn till vad kommittén

i sitt betänkande III föreslagit beträffande tiden för val av primärkommuns

styrelse — inkonsekvent att låta val av förvaltningsutskottet äga

rum först vid det ordinarie landstingsmöte som hålles året efter det då

allmänna val av landstingsmän ägt rum.

Även förslaget att val av ordförande och vice ordförande

i förvaltningsutskottet skall förrättas av landstinget har i stort sett godtagits

i remissyttrandena.

Lämpligheten av denna ordning ifrågasättes endast från några få remissinstansers

sida. Dessa är länsstyrelsen i Jönköpings län samt landstingen i

Jönköpings, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län.

Departementschefen.

Redan före LL:s tillkomst hade alla landsting — trots att någon föreskrift

därom icke fanns — tillsatt förvaltningsutskott och givit dem väsent
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

liga befogenheter inom landstingsförvaltningen. De ökade uppgifter som

genom lagstiftningen och samhällsutvecklingen i övrigt pålagts landstingen

hade gjort detta nödvändigt och hade lett till att förvaltningsutskotten i

praxis utvecklats att bli ett slags regeringsorgan för landstingen. När LL

införde förvaltningsutskottet som ett obligatoriskt organ, innebar detta

både en kodifiering av den tidigare utvecklingen och ett ytterligare befästande

av förvaltningsutskottens ställning. Utskottets uppgifter reglerades

till stor del i lagen, men en del av dess befogenheter blev alltjämt beroende

av landstingets beslut. Ifråga om utskottets organisation överlämnades det

i allt väsentligt åt varje landsting att självt bestämma. Denna ordning består

alltjämt.

I förslaget till landstingslag har kommunallagskommittén utformat

reglerna om förvaltningsutskottet i nära anslutning till de bestämmelser

om kommuns styrelse, som intagits i kommitténs förslag till kommunallag

och som nu återfinnes i den nya kommunallagen. Detta anser jag — på

de skäl som kommittén därutinnan anfört — vara i princip lämpligt och

riktigt. Jag vill emellertid understryka att förvaltningsutskottets ställning

i vissa hänseenden är en annan än den som enligt KL tillkommer kommunens

styrelse, och som jag i det följande närmare skall utveckla har detta

också kommit till uttryck i lagförslaget.

I fråga om förvaltningsutskottets uppgifter innehåller

kommitténs förslag dels ett par mera allmänt hållna regler som i sak helt

har sin motsvarighet i 30 § KL, dels en uppräkning av speciella uppgifter,

vilken i viss mån avviker från motsvarande bestämmelser i KL och i

stället anknyter till föreskrifter i LL.

Enligt de allmänna reglerna skall utskottet leda förvaltningen, ha inseende

över övriga nämnders verksamhet, följa de frågor som kan inverka

på landstingskommunens utveckling och ekonomiska ställning samt taga

erforderliga initiativ. Dessa bestämmelser innebär — som kommittén

påpekar —- ett kraftigare understrykande av förvaltningsutskottets ledande

ställning än den nuvarande lagen. Bestämmelserna ifråga har i stort sett

godtagits av remissinstanserna och själv kan jag i denna del helt ansluta mig

till kommittén. Den från ett par håll framförda åsikten, att förvaltningsutskottet

borde tillerkännas särskild befogenhet att meddela underordnade

nämnder och styrelser anvisningar och att de hinder härför som kan föreligga

i annan lagstiftning borde undanröjas, finner jag sakna berättigande.

Jag vill i detta sammanhang hänvisa till vad jag i propositionen nr 210/1953

(s. 117) anfört beträffande motsvarande problem för primärkommunernas

del. Det kan enligt min mening icke komma ifråga att förvaltningsutskottet

skulle äga ingripa i verksamhet som en i specialförfattning reglerad nämnd

enligt sagda författning utövar. Såsom kommittén framhållit måste förvaltningsutskottets

tillsyn väsentligen hänföra sig till de olika specialnämndernas

ekonomiska förvaltning. Om utskottet på detta område konstaterar

opaginerad Kontrollera mot PDF

104

Iiungl. Maj.ts proposition nr 119.

brister eller felaktiga åtgärder, kan utskottet givetvis som ett led i tillsynen

meddela erforderliga råd och anvisningar.

I uppräkningen av speciella uppgifter har angivits förvaltningsutskottets

ahgganden som allmänt beredningsorgan, som drätselvårdande och förvaltande

myndighet, som verkställighetsorgan och som arkivvårdande myndighet,

allt i nära överensstämmelse med motsvarande stadganden beträffande

kommunens styrelse i förslaget till kommunallag. Från LL har till

förslaget överförts vissa uppgifter som däremot saknar motsvarighet beträffande

kommunens styrelse, nämligen åliggandena för utskottet att till landstinget

avge berättelse över utskottets verksamhet under tiden från senaste

lagtima möte, att avge förklaring i anledning av besvär över landstingets

beslut samt att i andra hänseenden företräda landstinget mellan dess

möten, i den mån annorlunda icke föreskrivits genom lag eller författning

eller landstingets beslut.

Frågan om förvaltningsutskottets verksamhet på arkivvårdens område

kommer jag att beröra i samband med specialmotiveringen till 41 §.

Beträffande övriga särskilt angivna åligganden för förvaltningsutskottet

har någon principiell erinran icke framställts i remissyttrandena och

för egen del kan jag även på dessa punkter förorda kommitténs förslag.

Med anledning av vad Jämtlands läns landsting anfört om att det allmänna

stadgandet att det tillkommer förvaltningsutskottet att i andra hänseenden

företräda landstinget mellan dess möten skulle komma att föranleda

tolkningssvårigheter och att ett klarläggande borde ske, vill lag framhålla

följande.

Som landstinget påpekar förhåller det sig otvivelaktigt så att förvaltningsutskottet

intager en ställning, vilken i viss omfattning skiljer sig

från den som enligt KL tillkommer kommunens styrelse, och att denna

skillnad framför allt betingas av att landstinget som regel sammanträder

endast en gång om året. Den ifrågavarande skillnaden har fått sitt främsta

uttryck just i bestämmelsen om förvaltningsutskottets uppgift som ställföreträdare

för landstinget mellan dess möten. Under förarbetena till LL

framhöll kommunalförfattningssakkunniga i sin motivering till bestämmelsen

ifråga, att erinringar möjligen kunde göras mot ett så omfattande

ställföreträdarskap som lagtextens formulering skulle skapa men att det

var antagligt, att landstingen icke skulle underlåta att genom reglementet

eller annorledes, om behov yppades, göra nödiga begränsningar för att

hindra att representationernas rätt träddes för nära. De sakkunniga ansåg

det självfallet, att begreppet »företräda» icke medförde rätt för utskottet

t. ex. att förvärva eller sälja fast egendom och än mindre kunde omfatta

funktioner som enligt grundlagsbud ankommer på landstinget, såsom utövande

av beskattningsrätten eller val av riksdagsmän. Föredragande departementschefen

förklarade sig i propositionen nr 188/1924 (s. 91) anse,

att tillbörlig trygghet förelåg för att förvaltningsutskottet icke obehörigen

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

skulle inkräkta på landstingets egen ställning, eftersom utskottet var ansvarigt

inför landstinget och landstinget ägde befogenhet att genom reglemente

eller beslut i särskilda fall göra inskränkningar i utskottets ställföreträdande

verksamhet. Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att lagens mening är att förvaltningsutskottet

som regel skall kunna utöva ett verkligt ställföreträdarskap och

icke blott handha de löpande ärendena. Begränsningar i ställföreträdarskapet

kan enligt lagens stadgande ha föreskrivits i lag eller författning eller i

beslut, som landstinget meddelat. I viss utsträckning torde också begränsningar

framgå av förhållandenas egen natur i olika fall. Det torde emellertid

vara oundvikligt, att osäkerhet understundom uppstår om hur långt förvaltningsutskottets

befogenhet sträcker sig. Att i lagen draga upp närmare

riktlinjer för befogenhetens omfattning synes mig vara ogörligt. En möjlighet

att undvika osäkerhet är givetvis att landstinget uttryckligen delegerar

vissa befogenheter till förvaltningsutskottet. Så har exempelvis skett,

då landstingen uppdragit åt förvaltningsutskotten att på grundval av de

preliminära överenskommelser som landstingens centrala lönenämnd ingått

träffa definitiva uppgörelser i löne- och avtalsfrågor. En annan möjlighet

är att landstinget — såsom förutsattes vid bestämmelsens tillkomst —

fastställer direkta begränsningar för utskottets ställföreträdande verksamhet.

Enligt min mening är det emellertid av stor praktisk betydelse, att på

sätt som hittills varit fallet en viss frihet råder ifråga om bedömningen av

förvaltningsutskottens möjligheter att i oförutsedda situationer, som inträffar

mellan landstingens möten, fatta beslut på landstingens vägnar. Den

främsta garantien mot missbruk från förvaltningsutskottets sida synes mig

ligga i det ansvar som utskottet slutligen har emot landstinget. Några verkliga

olägenheter av det hittillsvarande systemet har såvitt jag vet icke givit

sig till känna. Jag anser sålunda att det liksom hittills bör anförtros åt

landstingskommunernas förtroendemän och i sista hand åt rättspraxis att

med hänsynstagande till vad som är rimligt och ändamålsenligt draga

upp gränserna för förvaltningsutskottens befogenheter i förevarande fall.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om rätt för förvaltningsutskottet

att från vissa håll inhämta yttranden och upplysningar har lämnats

helt utan erinran i remissyttrandena. Jag tillstyrker förslaget även i

dessa delar.

Kommitténs metod att i själva lagen lämna en tämligen ingående reglering

av förvaltningsutskottets organisation och verksamhetsformer

har allmänt godtagits av remissinstanserna. Även detaljbestämmelserna

i detta avsnitt av förslaget har i stort sett lämnats utan erinran.

Det är endast en punkt som mött mera avsevärt motstånd och det är förslaget

alt höja minimum för ledamotsantalet i förvaltningsutskottet

från fem till sju. Åtskilliga remissinstanser, bl. a. sex länsstyrelser, sty
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

relsen för landstingsförbundet och flera landsting, vill här ha kvar den

gamla regeln och åberopar därvid i huvudsak, att minimiantalet ledamöter i

kommunalnämnd och drätselkammare med frångående av kommitténs förslag

bestämts till fem, att den nuvarande bestämmelsen visat sig lämplig

och praktisk och att något reellt skäl för en ändring ej torde vara för handen.

Särskilt med hänsyn till förhållandena i de minsta landstingskommunerna

finner jag det vara befogat att bibehålla den nuvarande regeln i

förevarande avseende och förordar alltså i denna del ett avsteg från kommittéförslaget.

Beträffande förslagen att utsträcka förvaltningsutskottets mandattid

till fyra år, att förlägga tiden för valet till det lagtima landstingsmöte

som hålles året efter det då allmänna val av landstingsmän ägt rum samt

att låta val av ordförande och vice ordförande förrättas

av landstinget i stället för av utskottet är jag däremot helt av samma mening

som kommittén. Vad enstaka remissinstanser i dessa delar haft att

invända anser jag icke fordra särskilt bemötande.

B. Övriga nämnder.

Gällande bestämmelser.

I den år 1940 tillkomna 40 a § LL lämnas föreskrifter om landstingets

hälso- och sjukvårdsberedning.

Där stadgas till en början, att ledningen av landstingets hälso- och sjukvårdande

verksamhet skall, i den mån icke genom lag eller författning

annorlunda föreskrives, enligt landstingets bestämmande utövas av en gemensam

hälso- och sjukvårdsberedning eller ock av en särskild hälsovårdsoch

en särskild sjukvårdsberedning. Beredningen skall bestå av minst fem

för en tid av fyra kalenderår av landstinget valda ledamöter jämte lika

antal för samma tid utsedda suppleanter. Beredningen utser inom sig ordförande

och vice ordförande. Landstinget bestämmer den ordning, i vilken

beredningen har att fatta beslut. (1 mom.)

Om landstinget så finner lämpligt, kan landstinget besluta, att beredning

skall utgöras av förvaltningsutskottet eller viss avdelning därav (2 inom.).

Till sammanträde med beredningen skall förste provinsialläkaren kallas

med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt

att få sin mening antecknad till protokollet (3 mom.).

Paragrafen slutar med en erinran om att angående hälso- och sjukvårdsberedningens

verksamhet i övrigt gäller vad därom stadgas i lag eller författning

(4 inom.).

Utom förvaltningsutskott samt hälso- och sjukvårdsberedning utser landstingen

vanligen nämnder och styrelser för speciella förvaltningsuppgifter.

För dessa organ finns inga samlade bestäm
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

melser i LL men de omnämns dock i olika sammanhang. Enligt 39 § har

förvaltningsutskottet sålunda överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr

utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning, och

hland de innehavare av landstingets förtroendeuppdrag, som kan få ersättning,

nämnes i 43 §, förutom ledamot av förvaltningsutskottet, ledamot av

annan landstingets styrelse eller nämnd eller av styrelse för landstingets

inrättning.

Kommunallagskommittén.

Kommittén framhåller inledningsvis, att LL:s bestämmelser om hälsooch

sjukvårdsberedning såtillvida innefattar en avvikelse från

kommunallagarnas vanliga systematik, som dessa författningar icke brukar

ge direkta föreskrifter om förvaltningsorgan för specialreglerade verksamhetsgrenar.

En sådan avvikelse synes emellertid kommittén berättigad i förevarande

fall med hänsyn till hälso- och sjukvårdens dominerande roll i

landstingens verksamhet. Att till följd härav vissa formella olikheter uppkommer

mellan landstingen å ena sidan och de städer, som ej deltager i

landsting, å den andra finner kommittén icke böra tillmätas någon större

betydelse. Kommittén har därför bibehållit bestämmelser i ämnet i sitt förslag

till landstingslag (53 §). Som redan nämnts har det ifrågavarande

organet i förslaget givits beteckningen nämnd i stället för beredning. Vidare

har de nuvarande knapphändiga föreskrifterna om berednings organisation

och verksamhetsformer ersatts med en hänvisning till vad som i motsvarande

hänseenden är stadgat för förvaltningsutskottet. Detta innebär bl. a.,

att hälso- och sjukvårdsnämnd (respektive särskild hälsovårdsnämnd och

särskild sjukvårdsnämnd) skall bestå av minst sju ledamöter mot fem för

närvarande, att dess mandattid skall sammanfalla med förvaltningsutskottets,

o. s. v. Delegation skall, om landstinget så beslutar, kunna ske till

ledamot eller befattningshavare i motsvarande utsträckning som hos förvaltningsutskottet.

Det bör tilläggas, att förslaget bibehåller möjligheten

för landstinget att låta förvaltningsutskottet eller viss avdelning därav fungera

som hälso- och (eller) sjukvårdsnämnd. Överhuvud taget har kommittén

till 53 § 2—4 mom. lagförslaget överfört motsvarande moment i

40 a § LL.

Vad härefter angår de i 39 och 43 §§ LL omnämnda organen för

speciella förvaltningsuppgifter torde därmed — enligt vad

kommittén anför — åsyftas såväl de som utses med anledning av bestämmelser

i speciallagstiftning för handhavande av där angivna bestyr (reglerad

förvaltning), som de vilka landstinget tillsätter för förvaltnings- och

verkställighetsbestyr i övrigt (oreglerad förvaltning). Kommittén fortsätler.

Till den förstnämnda gruppen höra t. ex. hemhjälpsstyrelse, husmoderssemesternämnd

och läkardistriktsstyrelse, vidare styrelserna (direktio
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

nerna) för en rad av landstingets i särskilda författningar angivna anstalter

och inrättningar, såsom sjukhus av olika slag, arbetshem, alkoholistanstalter,

anstalter för bildbara sinnesslöa, rättshjälpsanstalter, folkhögskolor,

centrala verkstadsskolor samt anstalter för lantbruksundervisning och annan

yrkesundervisning.

Kommittén framhåller, att landstingen i långt mindre omfattning än

primärkommunerna bedriver verksamhet, som icke är reglerad i särskild

författning och att speciella organ för oreglerad förvaltning därför icke är

särskilt vanliga men att några dock finns, exempelvis undervisningsnämnd,

stipendienämnd, närings- och kommunikationsråd samt social nämnd.

Beträffande vartdera slaget av nu berörda särskilda förvaltningsorgan

har kommittén — efter förebild av förslaget till kommunallag (jämför betänkande

III s. 204) -—- intagit en allmän bestämmelse. I första stycket av

54 § säges sålunda, att om utseende av nämnder för vissa i särskilda författningar

angivna förvaltnings- och verkställighetsbestyr skall gälla vad

därom för varje fall finnes stadgat. I samma paragrafs andra stycke förklaras,

att landsting må för handhavande av särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr

i övrigt tillsätta de nämnder som finnes erforderliga. Dessutom

har kommittén ansett vissa organisatoriska föreskrifter böra införas

för nämnder av sist angivna slag (nämnder för oreglerad förvaltning).

Vad som i organisatoriskt hänseende föreslagits för förvaltningsutskottet

har kommittén —- med undantag för föreskrifterna om ledamotsantal,

mandattid, tidpunkten för organets utseende, val av ordförande samt reglemente

— funnit lämpa sig även för de nu ifrågavarande nämnderna. Också

bestämmelserna om proportionellt val har gjorts tillämpliga å val av dessa

nämnder i likhet med vad kommittén föreslagit för motsvarande organ i

primärkommunerna (betänkande III s. 208). Däremot anser kommittén det

av liknande skäl, som kommittén åberopat för primärkommunernas del

(betänkande III s. 211), icke böra övervägas alt i landstingslagen meddela

organisatoriska föreskrifter för de nämnder och styrelser, som tillsättes

med anledning av bestämmelser i speciallagstiftningen.

Remissyttrandena.

Ifrågavarande avsnitt av kommitténs förslag har föranlett mycket få

erinringar från remissinstansernas sida.

De remissinstanser som anser att minimiantalet ledamöter i förvaltningsutskotten

bör bibehållas vid fem förklarar uttryckligen eller får antagas förutsätta,

att detsamma bör gälla beträffande de ledande organen för landstingens

hälso- och sjukvårdande verksamhet.

Göteborgs och Bohus läns landsting — som icke har något att erinra mot

att antalet ledamöter i förvaltningsutskottet skall vara minst sju -— ifrågasätter

om det finns anledning att stadga samma minimiantal i förevarande

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

fall. Särskilt när det gäller den hälsovårdande verksamheten bör det enligt

landstingets mening observeras, att nämnden (styrelsen) måste till sina

sammanträden kalla förste provinsialläkaren, »dispensärledaren» och tandvårdsinspektören.

Landstinget anser därför en ökning av antalet ledamöter

medföra risk att organet i fråga blir för stort för att vara effektivt som

arbetsenhet.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår, att minimiantalet

ledamöter i hälso- och sjukvårdsstyrelserna bestämmes till fem.

Landstingen i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ifrågasätter lämpligheten

av att landstinget utser ordförande i nämnda styrelser.

Medicinalstyrelsen föreslår att till 53 § 3 mom. i lagförslaget skall fogas

ett tillägg av innehåll att då vid sjukvårdsstyrelses sammanträde skall förekomma

ärende, som rör lasarett eller s. k. större sjukstuga, skall till sammanträdet

även kallas en av landstinget eller, efter dess bemyndigande, av

styrelsen utsedd lasarettsläkare, som är verksam inom landstingskommunen.

I sin motivering till detta förslag erinrar medicinalstyrelsen om att det

— utom föreskriften i 40 a § 3 mom. LL angående kallande av förste provinsialläkaren

-— i specialförfattningar finns stadgat, att i vissa fall till

sammanträden skall kallas dispensärläkare, tandvårdsinspelctör eller lasarettstandläkare.

Vidare framhåller medicinalstyrelsen, att det i 24 § sjukhusstadgan

föreskrives skyldighet för lasaretts-, sanatorie- och epidemisjukhusläkare

att på kallelse av sjukvårdsberedningen inställa sig vid dess

sammanträden för att yttra sig i frågor, som angår sjukvården eller förvaltningen.

Vid nuvarande bestämmelsers tillkomst förutsattes det — fortsätter

medicinalstyrelsen —- att sjukvårdsberedningarna även utan författningsföreskrift

skulle anlita den sakkunskap som sjukhusläkarna representerade,

men enligt vad styrelsen har sig bekant har beredningarna icke i allmänhet

begagnat sig av denna möjlighet, i varje fall icke i önskvärd omfattning.

Medicinalstyrelsen förklarar sig vara medveten om att krav på speciell sakkunskap

med fog kan resas även såvitt avser andra ärendens handläggning

inom sjukvårdsstyrelserna, men av praktiska skäl har ämbetsverket begränsat

sig till att påfordra sådan sakkunskap endast för det mycket stora

specialområde som lasarettsvården utgör.

Vad härefter angår 54 § i lagförslaget hävdar Västmanlands läns landsting

att det även ifråga om icke-specialreglerade nämnder bör överlämnas

åt landstingen att liksom hittills fastställa organisatoriska föreskrifter.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ansluter sig i huvudsak till denna mening.

Departementschefen.

När bestämmelserna om hälso- och sjukvårdsberedning år

1940 infördes, innehar detta den kanske betydelsefullaste ändring som LL

undergått. Därmed betonades starkt den dominerande roll som hälso- och

sjukvården spelar i landstingsförvaltningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Såsom jag tidigare nämnt förordar jag att beteckningen beredning i den

nya lagen utbytes mot ordet styrelse.

Kommunallagskommitténs förslag innebär med avseende å det ifrågavarande

organets ställning och uppgifter icke någon som helst ändring i gällande

bestämmelser. Däremot föreslår kommittén vissa ändringar ifråga om

styrelsens organisation och verksamhetsformer, i det att kommittén vill

ersätta de nuvarande knapphändiga föreskrifterna i detta hänseende med en

hänvisning till vad som är stadgat för förvaltningsutskottet. Vidare införes,

liksom beträffande förvaltningsutskottet, en bestämmelse om intern

delegation.

Vad kommittén sålunda föreslagit har så gott som helt vunnit remissinstansernas

gillande. I den mån hänvisningen till bestämmelserna om förvaltningsutskottet

innebär att minimiantalet ledamöter ökas från fem till

sju har emellertid en viss opposition gjort sig gällande. Den ställning jag

redan tagit till frågan om ledamotsantalet för förvaltningsutskottets vidkommande

leder enligt min mening till att även beträffande hälso- och

sjukvårdsstyrelsen den nuvarande regeln bör bibehållas. I övrigt ansluter

jag mig helt till kommitténs förslag i förevarande del. Medicinalstyrelsens

förslag att det skall införas skyldighet för sjukvårdsstyrelsen att i vissa

fall till sammanträde kalla lasarettsläkare, som är verksam inom landstingskommunen,

torde lämpligen böra behandlas i samband med den pågående

översynen av sjukhuslagstiftningen.

Beträffande landstingskommunernas organ för speciella förvaltningsuppgifter

har kommittén i 54 § av lagförslaget meddelat

vissa föreskrifter. Dessa innebär en saklig nyhet såtillvida, att beträffande

nämnder för oreglerad förvaltning en reglering i organisatoriskt hänseende

genomföres i form av en hänvisning till vissa bestämmelser angående

förvaltningsutskott samt hälso- och sjukvårdsstyrelse.

Remissinstanserna har — med endast ett par undantag — godtagit detta

förslag och själv förordar jag detsamma.

C. Landstingskommunens befattningshavare.

Gällande bestämmelser.

Enligt 44 § LL skall landstinget anställa eller låta anställa tjänsteman

eller tjänstemän med åliggande att föra landstingets protokoll och expediera

dess beslut, att föra landstingets räkenskaper och handha dess kassa

samt att ombesörja i sammanhang därmed förekommande göromål på sätt

och i den omfattning landstinget föreskriver. Landstinget kan i övrigt för

den samfällda förvaltningen anställa eller låta anställa de befattningshavare,

som finnes erforderliga.

Om göromålens fördelning mellan tjänstemännen samt om dessas antagande

och entledigande skall föreskrifter meddelas i reglementet för förvaltningsutskottet

eller i instruktion för tjänstemännen.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

111

Kommunallagskommitténs förslag och remissyttrandena däröver.

Kommittén framhåller, att bestämmelserna om landstingets befattningshavare

är långt utförligare än motsvarande föreskrifter i kommunallagarna

för land och stad och förslaget till ny kommunallag. Att befattningen med

landstingets protokoll och kassa lagts såsom en obligatorisk uppgift på

tjänstemännen har enligt kommittén sin historiska förklaring däri, att

landstingsförordningen ursprungligen icke innehöll några bestämmelser om

ett förtroendevalt administrativt organ. Och när dylika föreskrifter sedermera

infördes, torde det med hänsyn till landstingsverksamhetens växande

omfattning ansetts uppenbart, att de nämnda bestyren alltjämt måste handhas

av tjänstemän.

Kommittén fortsätter.

I primärkommunerna har utvecklingen lett till att sådana förvaltningsbestyr

som protokollföring och kassans handhavande i allt större utsträckning

kommit att överlämnas till tjänstemän. I flertalet städer och ett mycket

stort antal landskommuner torde dessa bestyr i själva verket lika regelmässigt

ombesörjas av tjänstemän som hos landstingen. Föreligger emellertid

icke behov av en tvingande bestämmelse i förevarande hänseende för

nämnda kommuner, synes en sådan bestämmelse kunna undvaras också för

landstingens del. Bortsett härifrån torde icke, åtminstone icke numera, finnas

något sakligt skäl att i lagen göra skillnad mellan primärkommuners

och landstingskommuners rätt att uppdraga det ena eller andra bestyret åt

förtroendemän eller tjänstemän. Skulle det i och för sig föga sannolika inträffa,

att ett landsting funne lämpligt att låta kassa och räkenskaper omhänderhavas

av en ledamot av förvaltningsutskottet, så bör landstinget på

motsvarande sätt som primärkommunerna vara oförhindrat att besluta en

sådan anordning.

Med hänsyn härtill har kommittén i sitt förslag icke upptagit någon bestämmelse

om protokolls- och kassabestyrets ombesörjande genom tjänstemän.

Kommittén anför, att den föreslagna ändringen möjligen kan sägas medföra

en förskjutning av det legala ansvaret för protokollföring och kassagöromål

från tjänstemännen till landstingets ordförande, respektive förvaltningsutskottet

samt fortsätter.

Av någon större betydelse torde dock denna förskjutning icke bli, ty ordföranden

i landstinget kan väl även enligt nu gällande rätt ej anses vara

helt fritagen från ansvaret för att protokollföring äger rum, och vad angår

förandet av räkenskaper och kassans handhavande får förvaltningsutskottet

redan nu anses ha ett visst ansvar; i utskottets reglemente brukar i

enlighet härmed hland dess uppgifter uppräknas tillsynen över landstingets

bokföring och kassa.

Vad angår den mer generella bestämmelsen om rätt för landsting att anställa

eller låta anställa erforderlig tjänstepersonal erinrar kommittén om

att den i sitt betänkande III (s. 372) övervägt att föreslå ett liknande stadgande

för primärkommunerna men avstått därifrån av närmare angivna

skäl. Bl. a. har kommittén därvid framhållit som självklart, att kommun

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

även utan uttrycklig bestämmelse därom äger anställa den personal av olika

kategorier som erfordras för den kommunala verksamheten. Motsvarande

gäller givetvis landstingen. På grund härav och för vinnande av överensstämmelse

i förevarande avseende mellan de olika kommunallagarna har

kommittén i sitt förslag låtit det nyssnämnda stadgandet utgå. I viss mån

som en konsekvens härav har kommittén likaledes uteslutit den tvingande

föreskriften om reglering i förvaltningsutskottets reglemente eller i instruktion

av göromålens fördelning mellan tjänstemännen samt dessas antagande

och entledigande. Också utan en sådan bestämmelse torde det

enligt kommitténs mening kunna antagas, att landstingen i mån av behov

lämnar föreskrifter i dessa ämnen i den form, som i varje fall finnes lämplig.

Kommunallagskommitténs förslag i förevarande del har i remissyttrandena

lämnats helt utan erinran.

Departementschefen.

Jag ansluter mig helt till förslaget att i den nya lagen icke medtaga

några bestämmelser om skyldighet eller rätt för landstingskommun att

anställa befattningshavare eller någon föreskrift om obligatorisk reglering

av tjänstemännens ställning.

7. Om landstingskommunens drätsel.

I 6 kap. LL har stadganden om utgifts- och inkomststat, räkenskaper

och revision sammanförts med regler om landstingsskatt. Under hänvisning

till att bestämmelserna därigenom kommit att lida av en viss svåröverskådlighet

föreslår kommunallagskommittén nu, att kapitlet uppdelas

på två, ett om landstingskommunens drätsel och ett om landstingsskatt.

Därigenom uppnås samma ordning som i kommitténs förslag till kommunallag.

Kapitlet om landstingskommunens drätsel har kommittén i allt väsentligt

utformat efter mönster av motsvarande kapitel i kommunallagsförslaget

(jämför betänkande III s. 261 ff). Kommittén framhåller, att detta betyder

en väsentlig omdaning och utbyggnad av de nuvarande bestämmelserna

i både formellt och sakligt hänseende men att förslaget trots

detta icke torde medföra någon verklig omvälvning i drätselangelägenheternas

handhavande, eftersom de nya bestämmelser, som föreslås, i stor

utsträckning redan tillämpas i landstingens praktiska verksamhet.

Det ifrågavarande kapitlet (5 kap. i lagförslaget) upptager de skilda bestämmelserna

i följande ordning. Under rubriken Inledande bestämmelser

meddelas föreskrifter om bevarande av landstingskommunens förmögenhet,

användning av vederlag för viss tillgång, beskattningsrätt, täckningsföreskrift

vid anslagsbeslut och anslagstäckning genom flerårig utdebite
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

ring (56—58 §§). Därefter behandlas landstingskommunens utgifts- och

inkomststat (59 och 60 §§), fondbildning (61—63 §§) samt lånerätt (64 §).

I ett avsnitt under rubriken Medelsförvaltning stadgas sedan om förvaring

av penningar och värdehandlingar, om placering av vissa penningmedel

samt om räkenskaper (65 och 66 §§). Kapitlet avslutas med bestämmelser

om revision (67—70 §§).

Beträffande motiveringen för de olika bestämmelserna i kapitlet har

kommittén i stort sett hänvisat till sin framställning i betänkande III och

därutöver i huvudsak inriktat sig på att understryka de nyheter, som förslaget

innefattar i jämförelse med gällande rätt (se betänkande IV s.

75—78).

Vid remissbehandlingen av förslaget till landstingslag har endast ett fåtal

frågor i kapitlet om landstingskommuns drätsel väckt något större

intresse bland remissinstanserna. Dessa frågor gäller bestämmelsen om

bevarande av landstingskommunens förmögenhet (56 § första stycket),

bestämmelsen om anslagstäckning genom flerårig utdebitering (58 § andra

stycket), stadgandena om fondbildning (61—63 §§) samt föreskriften om

placering av vissa penningmedel (65 § andra stycket).

Det är att märka, att även motsvarande delar av kommitténs förslag

till kommunallag utsattes för kritik vid remissbehandlingen av betänkande

III och att jag vid framläggandet av propositionen nr 210/1953 förordade

avsteg från kommittéförslaget just i de hänseenden det här gäller. Vad

remissinstanserna nu har att anföra beträffande ifrågavarande delar av

förslaget till landstingslag är huvudsakligen, att samma ändringar bör

göras även i detta fall.

Jag vill erinra om att 1953 års riksdag i allt väsentligt godtagit den

överarbetning, som jag låtit drätselkapitlet i kommitténs förslag till kommunallag

undergå. Då jag nu har att taga ställning till motsvarande spörsmål

i fråga om förslaget till landstingslag, kan detta i stora delar göras

kortfattat, genom åberopande av vad jag anfört i propositionen nr 210/1953.

Med hänsyn härtill finner jag det möjligt att beträffande bestämmelserna

om landstingskommunens drätsel hänvisa till lagtexten och specialmotiveringen.

8. Om territoriell differentiering av landstingsskatten.

Även kapitlet om landstingsskatt (71—77 §§) har av kommunallagskommittén

utformats i huvudsak efter mönster av motsvarande kapitel i förslaget

till kommunallag. Det överensstämmer också nära med nuvarande

regler. Den enda ändring av principiell betydelse som föreslås gäller landstings

möjlighet att differentiera skatten i territoriellt hänseende. Denna

fråga kommer här att tagas upp till närmare behandling. Beträffande övriga

delar av kapitlet om landstingsskatt hänvisas till specialmotiveringen.

8 — liihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 119.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Gällande bestämmelser.

Huvudbestämmelsen om territoriell skattedifferentiering finnes i 46 §

2 mom. LL. Enligt detta lagrum äger landstinget — där företag, varom

förslag blivit väckt hos landstinget, är av den beskaffenhet, att endast viss

eller vissa kommuner inom landstingsområdet kan ha huvudsaklig nytta

av företaget — besluta, att »den eller de kommuner, som icke hava sådan

nytta, skola från bidrag till företaget befrias eller med sådant bidrag i

jämförelsevis mindre mån betungas». Om yrkande framställes om sådan

befrielse från eller lindring i landstingsskatt, som nyss nämnts, skall

landstinget besluta över detta yrkande, innan huvudfrågan företages till

avgörande. I detta beslut äger landstingets samtliga ledamöter deltaga, men

i överläggning och beslut i huvudfrågan må icke andra deltaga än landstingsmän

för de valkretsar, från vilka bidrag skall lämnas till företaget.

De berörda föreskrifterna kompletteras av vissa stadganden om kvalificerad

majoritet och underställning. Enligt 33 § 2 inom. kräves sålunda

två tredjedelars majoritet såväl för beslut om befrielse från eller lindring

i skyldighet att bidraga till visst företag som för beviljande av anslag för

dylikt företag, och enligt 55 § erfordras i fråga om båda slagen av beslut

länsstyrelsens godkännande.

Kommunallagskommittén.

Efter att ha redogjort för frågans tidigare behandling, särskilt i samband

med förarbetena till 1924 års lag (se betänkande IV s. 79—82), anför

kommittén bl. a. följande. Förutsättningarna för slopandet av rätten

till territoriell skattedifferentiering synes kommittén nu vara större än vid

tillkomsten av LL. Av betydelse i detta hänseende är bl. a., att nya beslut

om skattedifferentiering icke synes ha fattats på avsevärd tid och att tilllämpning

av äldre beslut numera förekommer blott i ett enda län, Södermanlands,

där i vissa kommuner alltjämt utgår ett tillägg på landstingsskatten,

olika stort i olika kommuner, för amortering och förräntning av

ett järnvägslån. Det får visserligen icke anses uteslutet, att bidragsgivning

för järnvägsändamål kan få aktualitet även i framtiden — kommittén

erinrar här om projekten på en förlängning av ostkustbanan och på en

järnvägslinje utmed kusten norr ut från Kalmar — men det synes kommittén

högst tvivelaktigt, om man med hänsyn härtill eller till andra ovissa

framtidsförhållanden bör bibehålla en från principen om skattebördans

lika fördelning så avvikande bestämmelse som den om territoriell skattedifferenliering.

De skäl, som vid landstingslagens antagande i övrigt åberopades

till stöd för en bestämmelse om skattedifferentiering, är i varje

fall numera utan betydelse. Ingen stad som tillhör landstingsområde —

fortsätter kommittén — begagnar sig numera av rätten att bilda eget epidemidistrikt

(de städer, som senast utgjorde egna epidemidistrikt, var

Eskilstuna, Örebro och Sundsvall). Och även om sådan stad framdeles

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

skulle vilja övertaga ansvaret för sin epidemisjukvård och slippa deltaga

i landstingets kostnader för motsvarande ändamål, behöver en dylik ordning

icke ha något stöd i en regel i LL om skattedifferentiering, eftersom

på grund av särskild bestämmelse i epidemilagen (16 §) stad, som enligt

medgivande utgör eget epidemidistrikt, är befriad från bidrag till landstingets

kostnader för epidemisjukvården. Vidare har frågan om skattedifferentieringsregelns

betydelse för fördelning av kostnaderna för den allmänna

väghållningen kunnat avföras från diskussion, sedan väghållningen

övertagits av staten. Ett borttagande av rätten till skattedifferentiering i

stad på sätt kommittén föreslagit i betänkande III synes i sin mån också

vara ett skäl för differentieringens slopande i landstingsförvaltningen.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter föreslår kommittén, att någon

regel om lokal skattedifferentiering ej skall intagas i den nya landstingslagen.

Kommittén anmärker, att bestämmelserna i 33 § 2 mom. och

55 § LL om kvalificerad majoritet vid och underställning av hithörande

beslut i så fall kan utgå.

Remissyttrandena.

Förslaget att slopa möjligheten till lokal skattedifferentiering har i

remissyttrandena lämnats helt utan erinran.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller, att utvecklingen gått

mot att denna möjlighet i allt mindre grad utnyttjats samt att den ordning

med lokal skattedifferentiering som för närvarande finns i ett landstingsområde

kommer att upphöra om ett fåtal år, när ett järnvägslån blivit

slutamorterat. Under sådana förhållanden anser styrelsen, att något

behov att bibehålla ifrågavarande möjlighet icke längre förefinnes och tillstyrker

därför att bestämmelserna därom utmönstras ur lagen.

Departementschefen.

På de skäl som kommittén i denna del anfört och under hänvisning till

remissinstansernas nyss angivna inställning förordar jag, att någon regel

om lokal skattedifferentiering icke medtages i den nya landstingslagen.

9. Om besvär.

A. Allmänna besvärsregler.

Gällande bestämmelser.

Enligt 58 § LL äger medlem av kommun inom landstingsområdet besvära

sig över landstingsbeslut, om han tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker

hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund eller att det icke

tillkommit i laga ordning eller att det står i strid med allmän lag eller

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

författning eller annorledes överskrider landstingets befogenhet. Besvären

skall ställas till Kungl. Maj:t och inges till länsstyrelsen inom sextio dagar

från den dag landstinget avslutats.

Även kommun inom landstingsområdet har besvärsrätt.

Klagande har att, inom fjorton dagar efter besvärstidens utgång, till

landstingets ordförande inge diariebevis över att han besvärat sig. Försummas

detta, kan beslutet gå i verkställighet.

Beslut som angår landstingsskatten får gå i verkställighet trots besvär.

58 § LL innehåller vidare föreskrift om att länsstyrelsen ofördröj ligen

skall på visst sätt kungöra dagen för landstingets avslutande m. m.

Kommunallagskommittén.

Kommittén framhåller inledningsvis, att landstingslagens besvärsregler

i åtskilliga hänseenden påverkas av vad kommittén föreslagit för primärkommuner

nas vidkommande.

Vad först angår de olika slag av beslut som kan bli föremål för överklagande

har kommittén funnit, att besvärsrätten, som enligt nuvarande

bestämmelser blott avser landstingsrepresentationens avgöranden, i princip

bör utsträckas till beslut av landstingskommunens administrativa

organ (jämför betänkande III s. 340 ff.). I fråga om

beslut av förvaltningsutskott samt hälso- och sjukvårdsberedning har tillvaron

av besvärsrätt redan erkänts i praxis, och klagorätten bör nu enligt

kommitténs mening fastslås genom uttrycklig lagbestämmelse. Jämväl beslut

av de nämnder och styrelser, som landstinget med stöd av landstingslagen

utser för särskilda förvaltnings- och verkställighetsbestyr — organ

för oreglerad förvaltning, t. ex. en undervisningsnämnd — finner kommittén

böra inbegripas under besvärsrätten.

I vilken mån landstingslagens besvärsbestämmelser också bör utsträckas

till beslut av nämnder, som tillsätts enligt föreskrifter i speciallagstiftningen,

d. v. s. nämnder för reglerad förvaltning, kan enligt kommittén

synas tveksamt. Kommittén framhåller emellertid, att önskvärdheten av

likformighet med kommunallagen torde kräva, att besvärsrätten får gälla

även beslut av dessa organ, i den mån annat ej föreskrives i vederbörande

specialförfattningar. Härigenom blir det möjligt — fortsätter kommittén

vidare — att anföra besvär enligt landstingslagens föreskrifter t. ex. över

beslut av hemhjälpsstyrelse, husmoderssemesternämnd och styrelse för

rättshjälpsanstalt, enär de författningar, som reglerar dessa organs verksamhet,

saknar bestämmelser om klagorätt. Och avser specialförfattningarnas

besvärsregler blott vissa slags beslut, torde övriga beslut kunna överklagas

i den nu föreslagna ordningen.

Kommittén erinrar om att klagorätt enligt nuvarande ordning tillkommer

både kommun inom landstingsområdet och medlem av sådan kommun

samt anför vidare.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

Angivandet av vem som äger besvärsrätt var en nyhet i 1924 års landstingslag;

landstingsförordningen innehöll nämligen icke någon regel i detta

hänseende. Rörande skälen till att besvärsrätt tillerkändes även primärkommunerna

inom landstingsområdet sakna förarbetena till 1924 års lag

närmare besked. Sannolikt har den äldre uppfattningen om landstinget

såsom representation för kommunerna här spelat en viss roll. Delvis torde

också möjligheten för landstinget att under vissa förutsättningar bestämma

landstingsskatten till olika belopp för olika kommuner ansetts motivera

klagorätt för de enskilda kommunerna.

Kommittén framhåller emellertid, att denna klagorätt för kommunerna

synes ha spelat en ganska underordnad roll i det praktiska livet.

En undersökning visar, att besvär över landstingsbeslut anförts av

kommun blott ett tiotal gånger under åren 1925—50. Besvären ha gällt

sådana frågor som inrättande eller upphörande av extra provinsialläkardistrikt,

förläggning av tandvårdspoliklinik och sjukstuga, disponering'' av

epidemisjukhus etc. Icke i något fall, där kommun besvärat sig, har talan

blivit bifallen.

Kommittén framhåller vidare bl. a., att såsom kommitténs förslag är

utformat bildar landstingsområdet en kommun, vars personella underlag

består av medlemmarna i primärkommunerna inom landstingsområdet, och

att primärkommunerna i själva verket icke har någon uppgift inom landstingsorganisationen.

Under sådana förhållanden och då dessutom möjligheten

till territoriell skattedifferentiering enligt kommitténs förslag är avsedd

att upphöra torde det — fortsätter kommittén — icke finnas någon

anledning att bibehålla primärkommunerna vid rätten att genom besvär

påkalla prövning av landstingsbeslutens laglighet. Det lär vara så mycket

mindre anledning härtill som den berörda undersökningen synes visa, att

det knappast varit lagligheten i landstingets beslut, som kommunerna i de

ifrågavarande fallen främst velat ha prövad, utan snarare beslutens praktiska

lämplighet ur den klagande kommunens synpunkt. Men frågan om

ett landstingets beslut är lämpligt till sitt innehåll kan icke bli föremål för

besvärsmyndighetens prövning vare sig enligt nuvarande lag eller enligt

kommitténs förslag.

Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén, att rätt att föra klagan

över beslut av landstinget och andra landstingskommunens organ blott

skall tillkomma medlem av landstingskommunen. Kommittén framhåller,

att om primärkommun i något fall skulle ha speciellt intresse av att landstingsbeslut

underkastas legalitetsprövning, lär man kunna utgå från att

någon enskild person i kommunen anför besvär.

Kommittén anser det vara önskvärt, att få till stånd enhetliga regler i

kommunallagarna rörande besvärsproceduren och föreslår därför bl. a.,

att besvärstiden i landstingslagen skall bestämmas till tre veckor

från den dag då justeringen av vederbörande organs protokoll tillkännagivits

å landstingskommunens anslagstavla. I annat sammanhang anmär
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

ker kommittén, att svenska landstingsförbundets styrelse i en framställning

till kommittén den 15 september 1947 föreslagit en förkortning av besvärstiden

från sextio till trettio dagar.

Kommittén har övervägt, huruvida utvidgningen av besvärsrätten att

avse även beslut av landstingskommunens administrativa organ bör föranleda

en ändrad instansordning, så att icke alla besvär skall

prövas hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten såsom första och enda instans.

Kommittén har därvid icke ansett det lämpligt att skilja mellan landstinget

självt å ena sidan och de administrativa organen å andra sidan samt

behålla regeringsrätten såsom besvärsinstans blott beträffande landstingets

beslut och låta övriga besvär gå till länsstyrelsen som första instans. Det

har nämligen synts kommittén uppenbart, att i varje fall förvaltningsutskottets

beslut icke skall kunna upphävas annat än genom beslut av Kungl.

Maj :t, detta med hänsyn till utskottets betydelsefulla ställning inom landstingets

förvaltning. Vidare talar enligt kommitténs mening skäl för att

hälso- och sjukvårdsnämnds beslut likställs med förvaltningsutskottets, när

det gäller besvärsprövningen. Beträffande övriga administrativa organ

finner kommittén det kunna antagas, att besvärsfrekvensen icke blir så stor,

att ett omedelbart upptagande av besvären hos regeringsrätten ökar dess

arbetsbörda i någon större grad. Med hänsyn härtill och till lämpligheten

av en enhetlig besvärsprocedur för alla landstingskommunala beslut har

kommittén i sitt förslag bibehållit den nuvarande regeln om Kungl. Maj:t

såsom enda besvärsinstans.

Remissyttrandena.

Kommitténs förslag till allmänna besvärsregler har av remissinstanserna

i allmänhet lämnats utan erinran och har överhuvud föranlett endast ett

fåtal särskilda yttranden.

Vad först angår förslaget att i lagen utsträcka besvärsmöjligheterna även

till beslut av landstings kommunens administrativa

organ framhåller svenska landstingsförbundets styrelse att avsaknaden

i gällande lag av bestämmelser om besvärsrätt över förvaltningsutskottets

och andra nämnders beslut föranlett viss tveksamhet och att det därför

synes riktigt att besvärsrätten i dessa hänseenden blir klart fastslagen.

I styrelsens yttrande instämmer landstingen i Jönköpings, Värmlands,

Gävleborgs och Västerbottens län. Även Kalmar läns norra landsting och

landstinget i Gotlands län hälsar med tillfredsställelse att klarhet vinnes

på denna punkt.

Mot förslaget att kommun icke skall äga klagorätt har däremot erinringar

rests från några håll.

Kammarkollegiet anser visserligen att — om kollegiets förslag att bibehålla

nuvarande kompetensregler för landstinget godtages — något större

behov icke föreligger av besvärsrätt för kommun. Därest emellertid kom
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

mittens förslag ifråga om kompetensregleringen bifalles, lär enligt kollegiets

mening möjligheten till konflikter mellan kommun och landsting

komma att öka. Under sådan förutsättning anser kollegiet därför den nuvarande

regeln om besvärsrätt för kommun böra bibehållas.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner de skäl, som kommittén anfört till

stöd för ifrågavarande ändring, icke kunna tillmätas avgörande betydelse

och menar därför, att den nuvarande ordningen bör bestå. Enligt länsstyrelsens

mening kan det ingalunda anses uteslutet att primärkommun

kan ha speciellt intresse av att ett landstingsbeslut blir föremål för legalitetsprövning.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser det riktigare alt primärkommun

icke blir betagen möjligheten att själv anföra besvär.

Beträffande föreskriften om besvär stiden erinrar landstingsförbundets

styrelse, att den avkortning i jämförelse med nuvarande förhållanden

som kommittén företagit tillkommit bl. a. på framställning från

styrelsen. Någon påtaglig olägenhet av denna avkortning synes styrelsen

ej föreligga.

Kalmar läns norra landsting förklarar, att den föreslagna besvärstiden

torde vara tillräcklig, eftersom man kan utgå från att den som beröres av

ett landstingsbeslut och följaktligen kan ha anledning att anföra besvär

däröver följer landstingets förhandlingar i pressen eller på annat sätt och

därigenom gör sig underrättad om ärendets utgång.

Länsstyrelsen i Gotlands län kan däremot icke underlåta att anföra betänkligheter

mot att förkorta besvärstiden från sextio dagar till tre veckor.

Länsstyrelsen framhåller, att det i allmänhet torde ställa sig betydligt

lättare för den enskilde att följa sin hemkommuns än landstingets ärenden

och att denna omständighet torde vara tillräcklig motivering för något

längre besvärstid än i kommunallagen, förslagsvis trettio dagar.

Vad slutligen angår frågan om instansordningen finner kammarkollegiet

sig böra fästa uppmärksamheten på följande.

Vid besvär över landstings beslut utgör Kungl. Maj:t i regeringsrätten

enda instans. Anledningen härtill lärer vara att söka i att ursprungligen

landstings beslut i de flesta fall skulle underställas länsstyrelsen och i vissa

fall Kungl. Maj :t (58—60 §§ i förordningen om landsting 1862). Därigenom

kom sakprövning att redan ha utövats, när besvärsmålet aktualiserades,

och detta i regel av den ordinarie besvärsmyndigheten i kommunalmål,

länsstyrelsen. Då den allmänna underställningsskyldigheten under länsstyrelsen

upphörde genom 1924 års lag om landsting, torde man icke ha

beaktat den olika behandling som kom landsting och städer utom landsting

till del därutinnan, att besvär över städernas beslut i olikhet med

landstingens passerade den vanliga instansordningen, länsstyrelsen —

Kungl. Maj :t. Även från synpunkten av enskild klagandes intresse att få

besvären prövade i två instanser och önskvärdheten att lätta regeringsrättens

arbetsbörda ifrågasätter kollegiet, huruvida icke ändring bör vidtagas

härutinnan till närmare överensstämmelse med reglerna i lagen om

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

kommunalstyrelse i stad så, att länsstyrelsen inskjutes såsom första besvärsmyndighet.

Detsamma bör givetvis gälla även beslut av förvaltningsutskott

och annan landstingets nämnd.

Departementschefen.

Redan i propositionen nr 210/1953 med förslag till kommunallag in. in.

underströk jag (s. 53) intresset av en enhetlig besvärsprocedur i olika slag

av kommunala enheter. När kommunallagkommittén nu i förslaget till ny

landstingslag utformat besvärsreglerna i nära anslutning till motsvarande

bestämmelser för primärkommunernas del, överensstämmer detta alltså

helt med min principiella inställning. Jag vill emellertid samtidigt framhålla,

att den av kommittén föreslagna regleringen icke heller i förevarande

hänseende torde rubba något av den grundläggande ordningen för landstingens

del.

De viktigare nyheter som kommittén föreslår beträffande besvärsreglerna

är att det uttryckligen fastslås att besvärsrätten avser icke blott —

som enligt nu gällande regler — landstingsrepresentationens avgöranden

utan även beslut av förvaltningsutskottet eller annan nämnd, där ej annat

är särskilt stadgat, att klagorätt icke vidare skall tillkomma primärkommun

utan endast medlem av landstingskommunen samt att besvärstiden

liksom i KL bestämmes till tre veckor från den dag då protokollsjusteringen

tillkännagivits på anslagstavla.

Däremot har kommittén — trots utvidgningen av besvärsrätten till att

avse även beslut av landstingskommunens administrativa organ — icke

funnit sig böra föreslå någon ändring i instansordningen. Kungl. Maj :t

i regeringsrätten skall alltså fortfarande vara första och enda instans.

De av kommittén föreslagna allmänna besvärsreglerna har i stort sett

godtagits av remissinstanserna, och själv anser jag mig böra förorda dem

till alla delar. Vad som från några håll invänts mot slopandet av kommuns

klagorätt och mot bibehållandet av den nuvarande instansordningen kan

jag icke finna befogat. I övrigt vill jag i tillämpliga avseenden åberopa vad

jag i propositionen nr 210/1953 (s. 199 ff) anfört beträffande besvärsreglerna

i KL.

B. Särskilt besvärsinstitut i ärenden angående tjänstetillsättningar m. m.

Kommunallagskommittén.

Kommittén föreslår, att landstingen i likhet med primärkommunerna

skall få rätt att tillsätta en egen besvärsnämnd för prövning av besvär

över de administrativa organens beslut om tillsättande av eller förordnande

å tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller

om disciplinär åtgärd mot befattningshavare (jämför betänkande III s. 344

ff.), samt anför därvid bl. a. följande. Visserligen är behovet av en sådan

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

nämnd inom landstingsförvaitningen åtminstone för närvarande väsentligt

mindre än i primärkommunerna, d. v. s. närmast de större städerna, därför

att besvärsförfarandet i fråga om flertalet av de viktigare tjänstetillsättningarna

hos landstingen är reglerat i speciallagstiftning och besvärsnämndens

kompetens bör begränsas till de fall, då klagan eljest skolat föras

enligt landstingslagens allmänna regler. För alla på sjukhusdirektion ankommande

tjänstetillsättningar gäller sålunda speciella bestämmelser. Likaledes

finns i allmänhet särskilda besvärsregler i fråga om tillsättning av

föreståndare och lärare vid landstingets undervisningsanstalter. Å andra

sidan får möjligheten att klaga hos besvärsnänmden betydelse för den

personal, som är anställd vid landstingets centrala kansli, och även för

vissa andra grupper av befattningshavare, t. ex. kontors- och ekonomipersonal

vid landstingets undervisningsanstalter. Uteslutet är för övrigt icke

— fortsätter kommittén — att besvärsreglerna i vissa specialförfattningar

framdeles kan komma att ändras så, att ytterligare personalgrupper blir

hänförliga under landstingslagens bestämmelser om besvär, när det gäller

tillsättning av tjänster och andra personalen berörande beslut. Under sådana

förhållanden synes det kommittén motiverat, att landstingen får tillfälle

att, om de så önskar, inrätta en klagoinstans av ifrågavarande slag.

Vid den närmare utformningen av de bestämmelser, som erfordras för

detta ändamål, har kommittén utgått från förslaget till kommunallag. Detta

innebär bl. a., att besvärsnänmden, där sådan tillsättes, blir första instans

i besvärsmål av förut berörda beskaffenhet med befogenhet att pröva anförda

besvär icke blott på vanliga kommunala besvärsgrunder utan även

på materiella skäl. Över besvärsnämndens beslut kan klagan endast föras

i landstingslagens vanliga ordning, d. v. s. hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten,

och därvid kan blott kommunala besvärsgrunder åberopas. För besvärsnämnd

skall finnas ett av Kungl. Maj :t godkänt reglemente, upptagande

erforderliga bestämmelser rörande nämndens sammansättning

och arbetsformer. I sådana ämnen, vari reglementet icke ger några föreskrifter,

skall de bestämmelser, som lagförslaget innehåller för landstingskommunens

nämnder för oreglerad förvaltning, äga motsvarande til''1- lämpning.

Remissyttrandena.

Förslaget att det skall öppnas möjlighet för landstingen att besluta

inrättande av besvärsnämnder har visserligen i flertalet remissyttranden

lämnats utan erinran, men åtskilliga av de remissinstanser, som behandlar

frågan, avstyrker detta nya institut.

1 tillstyrkande riktning uttalar sig medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i

Stockholms, Kronobergs och Älvsborgs län samt Kalmar läns norra landsting

och Kristianstads läns landsting.

Kalmar läns norra landsting förklarar, att de föreslagna bestämmelsernas

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

utformning icke synes hindra att samtliga landsting utser en gemensam

besvärsnämnd, exempelvis genom att vart och ett invälja samma ledamöter.

Kristianstads läns landsting anser, att en besvärsnämnd torde ha stor

l,PPgift att fylla och att tillsättandet av sådan nämnd bör vara obligatoriskt.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det mest tilltalande att göra

besvärsnämnden obligatorisk. Om detta från den kommunala självstyrelsens

synpunkt icke anses tillrådligt, bör man enligt länsstyrelsens mening

överväga att helt slopa institutet.

Flera remissinstanser finner frågan om besvärsnämnd tveksam. Sålunda

erinrar svenska landstingsförbundets styrelse om att den redan i sitt

yttrande över förslaget till kommunallag uttalat tveksamhet angående

institutet. Då emellertid tillsättande av besvärsnämnd är frivilligt, vill

styrelsen icke motsätta sig att bestämmelsen ifråga får ingå i lagen.

dill detta yttrande ansluter sig landstingen i Jönköpings, Värmlands,

Gävleborgs och Västerbottens län. Det kan vidare anmärkas, att Skaraborgs

läns landsting ställer sig synnerligen tveksamt till förslaget i förevarande

del.

En direkt avvisande hållning fill förslaget om besvärsnämnd intager

länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands och Örebro län samt landstingen

i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Gotlands och Hallands län.

Stockholms läns landsting finner det med hänsyn till förvaltningsutskottets

ställning som landstingskommunens styrelse och dess befogenhet att

ha tillsyn över övriga nämnders verksamhet icke välbetänkt att låta en

särskild nämnd pröva förvaltningsutskottets åtgärder i frågor, som rör

tjänstetillsättningar in. in.

Södermanlands läns landsting hävdar, att de administrativa organ inom

landstingskommunerna som har att handlägga tjänstetillsättningsfrågor

alla har en sammansättning som bör utgöra garanti för oväld och rättvisa.

Under sådana förhållanden och då besvärsförfarandet i fråga om flertalet

av de viktigaste tjänstetillsättningarna hos landstingen är reglerat i speciallagstiftning,

anser landstinget att något behov av särskild besvärsnämnd

icke finns för landstingens del.

Till vad landstinget sålunda yttrat ansluter sig länsstyrelsen i Södermanlands

län; och på liknande sätt uttalar sig Kronobergs läns landsting

samt landstinget och länsstyrelsen i Gotlands län.

Hallands läns landsting anser, att besvärsnämndsinstitutet är obehövligt

och ur vissa synpunkter olämpligt.

Beträffande den närmare utformningen av reglerna om besvärsnämnd

har i remissyttrandena framförts ett par erinringar.

Medicinalstyrelsen vänder sig mot att alla på sjukhusdirektion ankommande

tjänstetillsättningar kommer att falla utanför besvärsnämndernas

behörighet samt hemställer, att bestämmelserna omarbetas så att sjukhusdirektionernas

personal icke utestängs från möjlighet att föra talan hos

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

besvärsnämnderna. Enligt styrelsens mening bör i stället den bestämmelse

i sjukhuslagen som för närvarande öppnar möjlighet att klaga hos styrelsen

upphävas. Styrelsen anser vidare, att klagan till besvärsnämnd icke

heiler bör vara utesluten när det gäller barnmorskestyrelses tjänstetillsättningar.

Slutligen anför Malmöhus läns landsting, att föreskriften om att reglemente

för besvärsnämnd skall underställas Kungl. Maj:ts prövning icke

synes stå i överensstämmelse med landstingets trihet att inrätta eller icke

inrätta besvärsnämnd och att föreskriften därför bör slopas.

Departementschefen.

De under senare år bl. a. i riksdagen framförda önskemålen om att

det skulle öppnas möjlighet till materiell överprövning av kommunala organs

beslut i tjänstetillsättningsärenden har i KL tillgodosetts på det sättet

att primärkommun fått rätt att för ändamålet utse en särskild besvärsnämnd.

När kommunallagskommittén nu föreslår att en motsvarande rätt

skall införas för landstingens del, är bestämmelserna härom i princip utformade

på samma sätt som i KL. I det fall att ett landsting utser besvärsnämnd,

skall nämndens uppgift alltså vara att pröva besvär över beslut

av förvaltningsutskott eller annan nämnd om tillsättande av eller förordnande

på tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller

om disciplinär åtgärd mot befattningshavare. Besvärsnämndens kompetens

skall emellertid vara begränsad till de fall, då klagan eljest skolat föras

enligt landstingslagens allmänna besvärsregler. Detta betyder bl. a., att alla

på sjukhusdirektion ankommande tjänstetillsättningar är undantagna från

nämndens behörighet. Över nämndens beslut skall klagan kunna föras

endast i landstingslagens vanliga ordning. Reglemente för besvärsnämnd

skall antagas av landstinget och underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Kommitténs förslag i förevarande del har av flertalet remissinstanser

lämnats utan erinran, men åtskilliga remissinstanser har ställt sig tveksamma

till det nya besvärsinstitutet eller avstyrkt det helt. De erinringar

som därvid framställts är emellertid enligt min mening icke av den vikt

att de bör hindra, att landstingen lika väl som primärkommunerna får

möjlighet att inrätta besvärsinstanser av den föreslagna typen. Jag ansluter

mig alltså även på denna punkt till kommittén. Ej heller beträffande den

närmare utformningen av bestämmelserna om besvärsnämnd finner jag

skäl att göra avsteg från kommitténs förslag. Med anledning av vad medicinalstyrelsen

anfört om att besvärsnäinndernas behörighet borde utsträckas

till att omfatta även beslut av sjukhusdirektion och barnmorskestyrelse

vill jag framhålla att detta spörsmål — liksom överhuvud frågan

huruvida ytterligare personalgrupper bör hänföras under landstingslagens

bestämmelser om besvär — icke kan prövas i förevarande sammanhang

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

utan bör tagas upp i samband med en närmare översyn av vederbörande

specialförfattningar.

Även beträffande besvärsnämndsinstitutet vill jag i tillämpliga delar

åberopa vad jag i propositionen nr 210/1953 (s. 205 ff.) anfört om motsvarande

frågor för primärkommunernas del.

10. Specialmotivering.

I enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående har inom

inrikesdepartementet upprättats förslag till landstingslag. För att reglera

de tillämpningsfrågor och andra spörsmål som uppkommer vid lagstiftningens

ikraftträdande har vidare uppgjorts förslag till en särskild lag

om införande av landstingslagen.

Lagförslagen ansluter sig i huvudsak till vad kommunallagskommittén

förordat. Jag övergår nu till att lämna en specialmotivering till dessa förslag.

Beträffande förslaget till landstingslag anges för varje paragraf dess

motsvarigheter i den nuvarande landstingslagen (LL) och den nya kommunallagen

(KL), i den mån motsvarande bestämmelser finns i dessa

författningar. Paragraferna har samma nummer som i kommittéförslaget,

såvida ej annat anmärkes. I fråga om åtskilliga stadganden har det ansetts

tillräckligt att hänvisa till den av kommittén lämnade motiveringen. Kommitténs

betänkande med förslag till kommunallag m. in. betecknas därvid

som »III» och dess betänkande med förslag till landstingslag in. in. som

»IV». I åtskilliga fall lämnas vidare hänvisning till vad jag anfört i propositionen

nr 210/1953 med förslag till kommunallag m. in.

A. Landstingslagen.

Vad angår lagens rubrik har kommittén vid valet mellan olika tänkbara

alternativ stannat för rubriken landstingslag (motiv, se IV s. 89). Detta

förslag har icke mött någon erinran i remissyttrandena, och för egen del

finner jag mig kunna biträda detsamma.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 och 2 §§.

Dessa paragrafer, som delvis motsvarar 1—3 §§ LL, har behandlats under

3 i den allmänna motiveringen.

Länsstyrelsen i Kalmar län och Kalmar läns södra landsting har beträffande

utformningen av 2 § 1 mom. hemställt att det i lagtexten skall intagas

en bestämmelse om att länsstyrelsen och landstingen skall höras,

innan Kungl. Maj :t förordnar om förening av landstingskommunerna.

För egen del finner jag det självfallet att — då beslutanderätt enligt

2 § I eller 2 mom. tillkommer Kungl. Maj:t — vederbörande landstings
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

kommuner, städer och länsstyrelser skall få tillfälle att anföra sina synpunkter

och önskemål, och anser någon uttrycklig bestämmelse härom

icke erforderlig (jämför IV s. 90).

3 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i LL (motiv, se IV s. 90). Jämför 2 § KL.

4 §•

Förevarande paragraf, som träder i stället för 4 § LL och delvis ansluter

sig till 3 § KL, har behandlats under 4 i den allmänna motiveringen.

5 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i LL. De två första styckena har utformats

i anslutning till 4 § KL (motiv, se IV s. 90). Tredje stycket, vilket

icke återfinnes i kommitténs förslag, har jag ansett erforderligt såsom en

erinran om att förvaltningsutskottets ställning i viss omfattning är en annan

än den som enligt KL tillkommer kommunens styrelse (jämför vad

som under 6 A i den allmänna motiveringen anförts om förvaltningsutskottets

uppgift som ställföreträdare för landstinget mellan dess möten

samt prop. nr 210/1953 s. 68—74).

2 kap. Om val av landstingsman.

Kronobergs läns landsting föreslår, att benämningen landstingsman -—

med hänsyn till att landstingen även har kvinnliga ledamöter — utbytes

mot beteckningen landstingsledamot.

För egen del ansluter jag mig på denna punkt till kommittén (motiv,

se IV s. 91).

*

6 §•

Paragrafen motsvarar senare delen av 1 § LL (motiv, se IV s. 91).

7 §•

Paragrafen träder i stället för 5 § LL (motiv, se IV s. 91). Jämför 6 § KL.

8 §•

Denna paragraf, som ersätter 6 § LL, är avfattad med 7 § KL som förebild

(motiv, se III s. 213 ff. och IV s. 92). Paragrafen överensstämmer

med kommitténs förslag utom såtillvida att orden »befattningshavare,

vilken såsom föredragande hos förvaltningsutskottet eller eljest på grund

av sina tjänsteåligganden intager en ledande ställning inom landstingskommunens

samfällda förvaltning» utbytts mot »landstingsdirektör eller

motsvarande befattningshavare».

Kommitténs förslag till bestämmelser om valbarhet och avsägelsegrunder

har av flertalet remissinstanser lämnats helt utan erinran. Icke från något

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

håll har man ifrågasatt riktigheten av förbudet för landstingsdirektör att

vara landstingsman, men länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings

län anser att samma regel bör gälla även beträffande underordnade tjänstemän

i landstingets centrala förvaltning. Vidare hävdar länsstyrelserna i

Södermanlands och Blekinge län, att förbudet att vara landstingsman bör

utsträckas också till länsassessor respektive förste länsassessor. Slutligen

gör länsstyrelsen i Gotlands län gällande, att avsägelserätt för den som

innehaft uppdrag under fyra år bör bibehållas, under förutsättning att

avsägelsen sker i samband med valet.

För egen del ansluter jag mig på förevarande punkter i sak till kommitténs

förslag men förordar — med hänsyn till att den långa bestämningen

»befattningshavare, vilken etc.» i detta fall icke synes erforderlig

— den förut angivna redaktionella jämkningen.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 7 § LL. Jämför 8 § KL.

10—12 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som motsvarar 8—10 §§ LL, hänvisas till

vad jag i prop. nr 71/1954 med förslag till lag angående ändring i lagen

den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting in. in. anfört beträffande indelningen

i valkretsar för val av landstingsmän och antalet landstingsmän i

valkretsarna. Det kan anmärkas, att i redaktionellt hänseende smärre avvikelser

gjorts från den i nämnda proposition föreslagna lagtexten.

13 och 14 §§.

13 § ersätter 11 § första stycket LL och innehåller dessutom den f. n. i

54 § LL under d) intagna regeln om underställning. 14 § motsvarar 12 § LL.

15 och 16 §§.

Paragraferna ersätter 13 § första och andra styckena samt 14 § LL (motiv,

se IV s. 93—95).

Kommitténs förslag har såvitt nu är ifråga lämnats utan erinran. Dock

gör länsstyrelsen i Älvsborgs län gällande, att en utvidgning eller minskning

i landstingskommunen kan medföra sådan förskjutning i mandatfördelningen

mellan partierna, att förvaltningsutskottets sammansättning icke

längre är representativ för partiernas mandatinnehav i landstinget. Enligt

länsstyrelsens mening bör därför skapas möjlighet att i sådana fall även

förrätta val av ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet.

Jag vill med anledning härav erinra om att Kungl. Maj:t enligt 2 §

3 mom. i lagförslaget äger att — då landstingskommuner förenas eller stad

skall inträda i landstingskommun — bestämma tiden för föreningen eller

inträdet och meddela övriga i ärendet erforderliga föreskrifter. På grund

av denna bestämmelse torde Kungl. Maj :t kunna förordna, att i där av
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

sedda fall nyval skall förrättas även beträffande förvaltningsutskottet. I övrigt

synes mig behov av en sådan möjlighet icke föreligga.

17 och 18 §§.

17 § motsvarar delar av 7, 13 och 14 §§ LL (motiv, se IV s. 95—96).

18 § överensstämmer med 15 § LL.

3 kap. Om landstingsmöte.

19 §.

Paragrafen, som ersätter 16 § LL, har behandlats under 5 A i den allmänna

motiveringen.

20 §.

Denna paragraf motsvarar 17 § LL. Vissa ändringar i fråga om rätten

att väcka förslag hos landstinget har berörts under 5 B i huvudmotiveringen.

I övrigt hänvisas beträffande motiven till IV s. 96—97. I 1 mom.

tredje stycket har i förtydligande syfte inskjutits orden »till landstingskommunens

kansli».

21—27 §§.

21 § motsvarar 18—20 §§ LL och 22—27 §§ i lagförslaget ersätter bestämmelser

i 21, 22 samt 24—27 §§ LL. Bestämmelsen i 27 § andra punkten

lagförslaget är en nyhet, utformad efter mönster av 15 § andra punkten

KL. Beträffande motiven till ifrågavarande paragrafer i lagförslaget,

se IV s. 97—98.

Föreskriften i 21 § 1 mom. tredje stycket, vilken saknar motsvarighet i

kommitténs förslag, har jag ansett erforderlig med hänsyn till de ändrade

bestämmelserna om sammanträdesort för lagtima möte (jämför under

5 A i den allmänna motiveringen).

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt, huruvida det är befogat

att bibehålla bestämmelserna om skyldighet för länsstyrelse att utfärda

kungörelse om extra möte, att inkalla suppleanter och att kalla äldste

ledamoten till tjänstgöring. Enligt länsstyrelsens mening borde dessa bestyr

kunna anförtros organ eller befattningshavare hos landstingskommunen.

Även om andra lösningar i och för sig väl skulle vara möjliga, finner

jag för egen del icke skäl att frångå den hittillsvarande ordningen i dessa

hänseenden.

28 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i LL, har utformats efter förebild

av 16 § KL (motiv, se III s. 245 ff. och IV s. 55).

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

29 §.

Bestämmelsen i första stycket av paragrafen är hämtad från 33 §

1 mom. andra stycket LL.

Beträffande 29 § andra och tredje styckena hänvisas till 5 C i den allmänna

motiveringen. Andra stycket har sin motsvarighet i 35 § LL.

Hela den ifrågavarande paragrafen ansluter sig nära till 17 § första och

andra styckena KL. Med hänsyn till den lydelse 17 § andra stycket KL

slutligen erhållit har kommitténs förslag något jämkats.

30 §.

Första och tredje styckena är nya (motiv, se IV s. 56—58). Andra stycket

ersätter delvis 31 § första stycket LL. Jämför även 19 § KL.

I första stycket har en jämkning av redaktionell natur vidtagits i den

av kommittén förordade lydelsen.

31 §.

Paragrafen ersätter 31 § andra stycket LL, enligt vilken två ledamöter

kan genomdriva bordläggning av ett ärende. Kommittén har föreslagit,

att bordläggning skall få komma till stånd först om det påyrkas av minst

fem ledamöter (motiv, se IV s. 58).

Länsstyrelsen i Gotlands län har ifrågasatt lämpligheten av kommitténs

förslag i denna del och därvid bl. a. framhållit, att antalet fem

för de minsta landstingen skulle motsvara nästan en fjärdedel mot i de

största landstingen blott omkring en femtondedel av hela antalet ledamöter.

Enligt länsstyrelsens mening borde liksom för primärkommunerna

(jämför 20 § tredje stycket KL) ett relativt antal upptagas i bordläggningsbestämmelsen,

förslagsvis en tiondedel av de närvarande. Detta skulle vid

fullbesatta möten innebära för de minsta landstingen tre och för de största

åtta ledamöter.

På liknande sätt har Kalmar låns norra landsting uttalat sig.

För egen del finner jag de sålunda framförda synpunkterna beaktansvärda

och föreslår därför, att som förutsättning för bordläggning skall stadgas

att minst en tiondedel av de närvarande förenar sig därom.

32 §.

De tre första styckena motsvarar 33 § 1 mom. första och andra styckena

LL och det sista stycket 32 § LL. I redaktionellt hänseende ansluter

sig den ifrågavarande paragrafen till 22 § KL (motiv, se IV s. 99).

Det bör här anmärkas, att kommittén i sitt förslag icke upptagit någon

motsvarighet till de bestämmelser om kvalificerad majoritet

som nu återfinns i 33 § 2 mom. LL (motiv, se IV s. 59—60). Tanken att

slopa bestämmelserna om kvalificerad majoritet har i remissyttrandena

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

lämnats helt utan erinran. För egen del kan jag på denna punkt i allt ansluta

mig till kommittén.

33 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i LL, har utformats efter

förebild av 23 § KL (motiv, se III s. 120 ff. och IV s. 58—59).

Kommitténs förslag att införa interpellationsinstitutet även för landstingens

del har allmänt godtagits av remissinstanserna. På ett par håll

har man ifrågasatt, att interpellation borde få riktas även till ordförande

i annan nämnd än förvaltningsutskottet och hälso- och sjukvårdsstyrelsen.

Med hänsyn till önskemålet om begränsning av utomståendes yttranderätt

vid landstingets förhandlingar ansluter jag mig även i denna del till kommittéförslaget.

34 §.

Första stycket motsvarar 37 § första stycket LL och andra stycket ersätter

37 § tredje stycket LL (motiv, se IV s. 100).

Tredje och fjärde styckena är nya (motiv, se IV s. 60—61).

I redaktionellt hänseende ansluter sig paragrafen delvis till 24 § KL.

Kommitténs förslag att förkorta justeringstiden från fjorton till tio

dagar har mött motstånd från åtskilliga remissinstanser. Jag förordar

därför, att den nuvarande justeringstiden bibehålies.

35 §.

Paragrafen ersätter delvis 37 § andra stycket LL men har utformats

efter förebild av 25 § KL (motiv, se IV s. 100).

36 §.

Denna paragraf motsvarar delvis 57 § LL men är delvis ny (motiv, se

IV s. 101; jämför även 26 § KL).

Såvitt angår bestämmelsen om landstingets arkivvård har kommitténs

förslag jämkats något i redaktionellt hänseende (jämför konstitutionsutskottets

utlåtande nr 22/1953 s. 45).

37 §.

Paragrafen motsvarar 28 och 29 §§ LL men har delvis utformats efter

förebild av 27 § KL.

38 §.

Paragrafen ersätter 30 § LL; dock har antagande av arbetsordning icke

gjorts obligatoriskt.

39 §.

Bestämmelserna i 1 mom. ersätter 23 § LL. I denna del hänvisas till vad

jag anfört under 5 D i den allmänna motiveringen.

Den i 2 mom. intagna bestämmelsen har utbrutits ur 43 § LL (motiv,

se IV s. 102).

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 119.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Knngl. Maj.ts proposition nr 11!).

4 kap. Om landstingskommunens förvaltningsutskott och övriga nämnder.

40 och 41 §§.

Dessa paragrafer — som delvis motsvarar 39 § LL men som delvis är

nya och i dessa hänseenden bör jämföras med 29 § 1 mom. första stycket

samt 30 § KL — har i huvudsak behandlats under 6 A i den allmänna

motiveringen.

I kommitténs förslag har gjorts ett par redaktionella jämkningar. Sålunda

har i 41 § första stycket föreskriften att förvaltningen ledes »å landstingets

vägnar» uteslutits. En annan jämkning avser bestämmelsen i samma

paragrafs andra stycke om förvaltningsutskottets befattning med ar ki vvården.

Riksarkivet har uttalat, att den terminologi, som kommit till

användning i propositionen nr 210/1953, enligt dess förmenande bör tilllämpas

även när det gäller den nya landstingslagen men har samtidigt

förklarat sig stödja ett av en landsarkivarie framfört förslag att till 41 §

andra stycket e) skulle fogas ett tillägg av följande lydelse: »ävensom

tillse, att de av landstinget drivna inrättningarnas protokoll och övriga

handlingar vårdas och förtecknas». Detta förslag kan jag icke ansluta mig

till. Emellertid bör enligt min mening den av kommittén föreslagna lydelsen

jämkas något i anslutning till den utformning som bestämmelserna om

arkivvård erhållit i KL (jämför konstitutionsutskottets utlåtande nr 22/

1953 s. 45). Detta har skett genom att orden »till dess arkiv hörande»

inskjutits på sätt framgår av lagtexten.

42—52 §§.

Dessa paragrafer — som träder i stället för de kortfattade organisatoriska

bestämmelserna i 40 § LL och som nu delvis motsvaras av föreskrifter

i förvaltningsutskottens reglementen —- har i stort sett utformats

efter förebild av 31—39 samt 42 och 43 §§ KL. Även i denna del hänvisas

till vad som anförts under 6 A i den allmänna motiveringen. Jämför även

IV s. 102—103.

Beträffande avvikelser från kommitténs förslag kan —- utöver vad som

framgår av den allmänna motiveringen — anmärkas, att i 48 § andra

stycket införts ett tillägg om förbud för ledamot att närvara under handläggning

av ärende, vari han är jävig (jämför prop. nr 210/1953 s. 151),

samt att i 50 § justeringstiden enligt yrkanden från flera remissinstanser

bestämts till fjorton dagar och bestämmelsen om arkivvård jämkats i redaktionellt

hänseende.

53 §.

Paragrafen, som ersätter 40 a § LL, har behandlats under 6 B i huvudmotiveringen.

Då i paragrafen och hänvisningar därtill talas om nämnd,

avses självfallet såväl gemensam hälso- och sjukvårdsstyrelse som särskild

hälsovårds- och särskild sjukvårdsstyrelse.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

54 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i LL men ansluter sig nära till 44

och 45 §§ KL; jämför under 6 B i den allmänna motiveringen.

55 §.

Paragrafen motsvarar 43 § LL (motiv, se IV s. 103—104).

5 kap. Om landstingskommunens drätsel.

Detta kapitel har översiktligt behandlats under 7 i den allmänna motiveringen.

Beträffande de olika stadgandena är här följande att tillägga.

56 §.

Första stycket är nytt, under det att andra stycket har viss motsvarighet

i lagen den 12 juni 1936 angående användning i vissa fall av kommun

eller annan samfällighet tillhörig egendom.

Paragrafen överensstämmer i sak helt med 50 § KL. Detta innebär att

— i enlighet med yrkanden från åtskilliga remissinstanser — visst avsteg

gjorts från kommitténs förslag. Angående detta avsteg och skälen därför

hänvisas till vad jag anfört i prop. nr 210/1953 s. 162—164.

57 §.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 46 § 1 mom. första punkten LL. Jämför

även 51 § KL.

58 §.

Första stycket träder i stället för 34 § LL och andra stycket motsvarar

stadgandet i 54 § a) LL.

Paragrafen överensstämmer i sak helt med 52 § KL. Enligt yrkande

från åtskilliga remissinstanser har även i detta fall visst avsteg gjorts

från kommitténs förslag. Jag hänvisar i dessa delar till vad jag anfört i

prop. nr 210/1953 s. 219—220.

59 och 60 §§.

Paragraferna motsvarar delvis 45 § 1 mom. samt 39 och 57 §§ LL och

har utformats i nära anslutning till 53 och 54 §§ KL (motiv, se IV s.

75—76).

61—63 §§.

Innehållet i dessa paragrafer, som ersätter lagen om kommunal fondbildning

i vad den gäller landstingskommunerna, överensstämmer i sak

med 55—57 §§ KL. En erinran av det innehåll som upptagits i 63 § tredje

stycket är numera påkallad även för landstingskommunernas del (jämför

prop. nr 93/1954 med förslag till lag med särskilda bestämmelser om

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

kommuns och annan kommunal samfällighets utdebitering av skatt för år

1956, m. m.).

Utformningen av bestämmelserna om fondbildning innebär att — i enlighet

med yrkanden från ett flertal remissinstanser — vissa avsteg gjorts

från kommitténs förslag. Skälen härför torde framgå av vad jag anfört

i prop. nr 210/1953 s. 173—176.

64 §.

Denna paragraf ersätter stadgandet i 54 § första stycket b) LL. Jämför

även 58—60 §§ KL.

65 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i LL, ansluter sig nära till

61 § KL.

I enlighet med yrkanden från flera remissinstanser har den av kommittén

föreslagna regeln om placering av penningmedel ändrats på sätt

framgår av lagtexten. Beträffande skälen härför hänvisas till vad jag anfört

i prop. nr 210/1953 s. 185.

66 §.

Denna paragraf — som i LL ej har annan motsvarighet än den i 52 § intagna

regeln att räkenskaperna skall föras på kalenderår — är utformad

i anslutning till 62 § KL (motiv, se IV s. 78).

67—70 §§.

Förevarande paragrafer, som ersätter de kortfattade reglerna om revision

i 53 § LL och vad 43 § LL innehåller om ersättning åt revisor och som delvis

är nya, har utformats i nära anslutning till 63—66 §§ KL (motiv, se IV

s. 78).

6 kap. Om landstingsskatt.

Slopandet av möjligheten till territoriell skattedifferentiering har behandlats

under 8 i den allmänna motiveringen.

Det bör här anmärkas, att om förslaget till landstingslag antages och

— med den av mig förordade utformningen av 72 och 73 §§ — träder i

kraft den 1 januari 1955, kommer den i ovannämnda prop. nr 93/1954

föreslagna lagen angående ändrad lydelse av 45 § 2 mom. och 47 § LL

icke att erfordras.

71 §.

Denna paragraf motsvarar 46 § 1 mom. andra punkten LL i dess lydelse

enligt lagen den 5 juni 1953, nr 286, angående ändring i lagen den 20 juni

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

1924 (nr 349) om landsting, utom såtillvida att hänvisningen till den inskränkning

soin kunde följa av bestämmelserna om territoriell skattedifferentiering

utgått.

72 §.

Paragrafen motsvarar 47 § LL; doek har innehållet något jämkats med

hänsyn till att fastighetsskatten från och med år 1955 upphör som självständig

skatteform (jämför prop. nr 93/1954).

73 §.

Denna paragraf ersätter 45 § 2 mom. LL i dess lydelse enligt förutnämnda

lag den 5 juni 1953; dock har även i detta fall en justering gjorts med

hänsyn till fastighetsskattens upphörande som självständig skatteform.

Jämför 69 § första stycket KL.

74 §.

Paragrafen motsvarar 48 § LL (motiv, se IV s. 106). Jämför även 70 §

första stycket KL. Jag har icke funnit skäl att, såsom kommittén föreslagit,

utesluta föreskriften om underrättelse till lokal skattemyndighet angående

utdebiteringssatsen.

75—77 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 49—51 §§ LL, 50 § i dess lydelse enligt förutnämnda

lag den 5 juni 1953. Jämför även 71—73 §§ KL.

7 kap. Om besvär.

Det nuvarande 7 kap. LL handlar om underställning och offentliggörande

av samt besvär över landstingets beslut.

Beträffande underställningsinstitutet innebär kommunallagskommitténs

förslag, att något speciellt avsnitt om underställning icke

erfordras i den nya landstingslagen. Detta möjliggöres på följande sätt. De

i 54 § första stycket a), b) och d) LL angivna underställningsfallen får

motsvarighet i andra delar av den nya lagen (jämför 58 § andra stycket,

64 §, 13 § andra stycket). Den under c) i nämnda stycke upptagna regeln,

enligt vilken beslut om vissa slags förfoganden över fastighet, som donerats

till landstinget, kräver Kungl. Maj :ts godkännande, utgår ur lagen utan att

därmed åsyftas någon saklig ändring i gällande rätt (jämför betänkande III

s. 324 ff.). Bestämmelsen i 54 § andra stycket LL överflyttas till 64 § nya

lagen och den i 54 § tredje stycket LL intagna erinringen utgår såsom överflödig.

Stadgandena i 55 och 56 §§ LL bortfaller helt, eftersom möjligheten

till skattedifferentiering slopas (jämför under 8 i den allmänna motiveringen)

och landstinget får fritt bestämma om placering av fondmedel och

övriga medel (jämför 65 § andra stycket).

Kommitténs förslag att i den nya lagen icke medtaga regeln om under
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

ställning av vissa beslut angående förfogande över donerad fastighet har

mött erinran från Malmöhus läns landsting, som anser att ett uttryckligt

stadgande om dylika förfoganden bör finnas. För egen del ansluter jag

mig i förevarande avseende helt till kommittén (jämför prop. nr 210/1953

s. 223).

De i 57 § LL intagna bestämmelserna om landstingst ryckets

tillhandahållande har i den nya lagen fått annan placering (36 §,

60 § tredje stycket).

7 kap. i lagförslaget kommer sålunda endast att innehålla regler om

besvär.

78 §.

Paragrafen motsvarar 58 § LL. Beträffande de skiljaktigheter paragrafen

innefattar i förhållande till gällande lag hänvisas till vad jag anfört under

9 i huvudmotiveringen. Jämför även 76 § KL.

B. Lagen om införande av landstingslagen.

Det av kommittén utarbetade förslaget till promulgationslag har i huvudsak

lämnats utan erinran av remissinstanserna och jag kan i de flesta

hänseenden biträda vad kommittén förordat i denna del. Vissa ändringar

påkallas emellertid med hänsyn till de avvikelser, som jag gjort från kommitténs

förslag till landstingslag.

1 §•

I likhet med kommittén anser jag det lämpligt, att den nya landstingslagen

träder i kraft den 1 januari 1955, d. v. s. samtidigt med KL.

Ej heller i övrigt har jag något att erinra mot det innehåll som förevarande

paragraf enligt kommitténs förslag fått och som nära ansluter

sig till 1 § lagen om införande av KL (motiv, se IV s. 106—107). Jag vill

understryka, att det till följd av föreskriften i paragrafens andra stycke

torde vara överflödigt att i detta sammanhang genomföra sådana ändringar

i sjukhuslagstiftningen som betingas av förslaget till landstingslag,

t. ex. ändringen av sjukvårdsberedningens namn till sjukvårdsstyrelse.

De i andra stycket inskjutna orden »med den begränsning här nedan stadgas»

syftar på senare delen av 7 §.

2 §.

Under förutsättning att den nu föreslagna landstingslagen träder i kraft

den 1 januari 1955 innebär 44 § första stycket i lagförslaget att landstingen

vid lagtima möte år 1955 skall utse förvaltningsutskott för åren

1956—59. Och för de landstingskommuner, i vilka ledningen av den hälsooch

sjukvårdande verksamheten är anförtrodd åt hälso- och sjukvårdsberedning

(respektive en särskild hälsovårds- och en särskild sjukvårds
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

beredning), följer av den i 53 § 1 mom. andra stycket i lagförslaget intagna

hänvisningen att — om motsvarande organ förfarande skall finnas

— vid nämnda möte skall förrättas val även av hälso- och sjukvårdsstyrelse

(respektive särskild hälsovårds- och särskild sjukvårdsstyrelse) för

samma period. Intill dess ett enligt sistnämnda bestämmelse utsett organ

träder i funktion, har uppenbarligen landstingskommunens enligt nu gällande

föreskrifter valda hälso- och sjukvårdsberedning att fungera som

hälso- och sjukvårdsstyrelse.

I likhet med kommittén (jämför IV s. 107) finner jag det erforderligt

att genom den ifrågavarande paragrafen i promulgationslagen förlänga

mandatperioden för de år 1954 utsedda förvaltningsutskotten till utgången

av år 1955. Då emellertid antalet ledamöter i förvaltningsutskott i lagförslaget

bibehållits vid fem, har paragrafens utformning något jämkats

i förhållande till kommitténs förslag.

3 §.

Paragrafen överensstämmer helt med kommitténs förslag (motiv, se

IV s. 107) och ansluter sig delvis till 3 § lagen om införande av KL.

4 §•

Denna paragraf överensstämmer i sak helt med 5 § lagen om införande

av KL men avviker — med hänsyn till de ändringar som gjorts i reglerna

om fondbildning — delvis från kommitténs förslag (jämför härom prop.

nr 210/1953 s. 229).

5 §■

Paragrafen överensstämmer helt med kommitténs förslag (motiv, se

IV s. 108).

6 och 7 §§.

6 § överensstämmer helt med kommitténs förslag och ansluter sig nära

till 7 § lagen om införande av KL.

I 7 § lagförslaget har till den av kommittén föreslagna bestämmelsen

(jämför även 12 § lagen om införande av KL) fogats en regel, som närmare

behandlats under 5 D i den allmänna motiveringen.

11. Om proportionellt valsätt vid landstingens val av ledamöter och

suppleanter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Gällande bestämmelser. Frågans tidigare behandling.

Enligt 13 § kungörelsen den 10 juli 1947, nr 394, med allmänna grunder

för hushållningssällskaps organisation skall hushållningssällskaps förvaltningsutskott

bestå av elva ledamöter, varav tre är självskrivna. Av de

opaginerad Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Ulaj.ts proposition nr 119.

övriga åtta ledamöterna utses halva antalet av hushållningssällskapet och

den andra hälften av landstinget. På samma sätt utses minst en suppleant

för envar av de icke självskrivna ledamöterna. Rörande hushållningssällskapets

val av ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet stadgas

i 12 § 2 inom., att valet skall ske proportionellt, därest sådant begäres av

minst så många närvarande röstberättigade, som motsvarar det tal, som

erhålles, om samtliga närvarande röstberättigades antal delas med det

antal personer valet avser, ökat med 1. Då valet sker proportionellt, skall

iakttagas vad om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma

in. in. är föreskrivet. Beträffande landstings val av ledamöter

och suppleanter i hushållningssällskaps förvaltningsutskott saknas

däremot föreskrift om proportionellt valsätt.

Nu gällande bestämmelser om hushållningssällskapens organisation och

verksamhet har tillkommit efter beslut av 1947 års riksdag. Vid riksdagens

behandling av ärendet var frågan om förfaringssättet vid val av de ledamöter

och suppleanter i hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som

skall utses av landsting, föremål för närmare överväganden. Därvid ansågs

icke erforderligt att införa särskild föreskrift om att dessa val skulle

ske etter proportionell metod. Det förutsattes nämligen, att landstingen

vid valen skulle söka tillse, att olika meningsriktningar och intressegrupper

bleve representerade (se propositionen nr 76/1947 s. 27).

I två likalydande motioner vid 1951 års riksdag väcktes frågan om att

införa proportionellt valsätt vid landstingens val av ledamöter och suppleanter

i hushållningssällskapens förvaltningsutskott enligt samma grunder

som gäller för motsvarande val inom hushållningssällskapen. Motionärerna

framhöll under hänvisning till inträffade fall, att åtminstone vissa

landsting redan från början underlåtit att vid ifrågavarande val tillgodose

olika meningsriktningar på sätt som förutsatts, då bestämmelserna om

hushållningssällskapens organisation antogs.

Motionerna överlämnades till jordbruksutskottet. Efter att ha inhämtat

yttrande i ärendet från lantbruksstyrelsen, svenska landstingsförbundet

och hushållningssällskapens förbund anförde utskottet i sitt utlåtande

nr 43/1951, att landstingen i allmänhet torde ha beaktat de synpunkter,

som kom till uttryck vid 1947 års riksdagsbehandling av frågan. Å andra

sidan syntes avsaknaden av bestämmelser om proportionellt valsätt innebära

en viss inkonsekvens samt stundom kunna medföra mindre tillfredsställande

förhållanden. Utskottet fann på grund härav önskvärt, att spörsmålet

blev föremål för närmare undersökning.

I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse (nr 353)

till Kungl. Maj :t, att det i motionerna framförda spörsmålet måtte hänskjutas

till prövning av kommunallagskommittén.

Kungl. Maj:t har sedermera i skrivelse den 23 november 1951 uppdragit

åt kommittén att pröva det förevarande spörsmålet.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 1119.

Kommunallagskommittén.

Inledningsvis erinrar kommittén om att dess förslag till landstingslag

innebär en vidgad tillämpning av den proportionella valmetoden, i det att

denna metod skall kunna användas icke blott som nu vid val av förvaltningsutskott,

olika beredningsorgan och revisorer utan också vid val av

de nämnder och styrelser, som landstinget tillsätter på den icke specialreglerade

förvaltningens område. Kommittén anför vidare.

De skäl, som kommittén ansett föreligga för tillämpning av proportionell

valmetod i dessa fall (jfr betänkande III s. 208), äga visserligen icke direkt

giltighet i det nu avsedda fallet, som är säreget såtillvida, att landstinget

utser ett antal av ledamöterna i ett organ, som står helt utanför landstingsförvaltningen.

De allmänna synpunkter, som tala för tillämpningen

av det proportionella valsättet, förtjäna emellertid beaktande, även när

det gäller val av ifrågavarande slag. För dessa vals del tillkommer dessutom,

att det måste anses oegentligt, att den proportionella metoden tilllämpas

vid den del av valproceduren, som ankommer på hushållningssällskapen

sjäva, men icke vid landstingens val.

Med hänsyn till vad som anförts föreslår kommittén, att de ledamöter

och suppleanter i hushållningssällskapens förvaltningsutskott, som det

tillkommer landstingen att utse, skall väljas proportionellt under de förutsättningar

och enligt de grunder, som gäller vid proportionella val inom

kommunala församlingar i allmänhet. Den bestämmelse, som erfordras

för detta ändamål, anser kommittén ha sin naturliga plats bland övriga

stadganden rörande hushållningssällskaps sammansättning och verksamhetsformer,

alltså i kungörelsen med allmänna grunder för hushållningssällskaps

organisation. Kommittén har därför utarbetat ett förslag till

ändring av denna kungörelse. Förslaget innebär att i kungörelsens 13 §

intages en hänvisning till vad som är stadgat om proportionellt valsätt

vid val av landstingskommuns förvaltningsutskott.

Remissyttrandena.

Kommitténs ifrågavarande ändringsförslag har föranlett erinran endast

från länsstyrelsen i Älnsborgs län, som anmärker, att så länge den proportionella

valmetoden icke göres obligatorisk för såväl hushållningssällskap

som landsting, saknas garantier för att en och samma valprocedur

kommer till användning vid de båda institutionernas val. Med den formulering

bestämmelsen fått i föreliggande förslag kvarstår enligt länsstyrelsen

alltjämt risken att olika valmetoder kan komma att tillämpas vid tillsättandet

av hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Departementschefen.

Kommitténs förslag all de ledamöter och suppleanter i hushållningssällskapens

förvaltningsutskott, som det tillkommer landstingen att utse,

skall väljas proportionellt under de förutsättningar och enligt de grunder

som gäller vid proportionella val inom kommunala församlingar i allmän10

- - Bilxang till riksdagens protokoll l!)5l. 1 sand. Nr 11i).

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 119.

het har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser, och för egen

del vill jag helt förorda detta förslag. Vad länsstyrelsen i Älvsborgs län

anmärkt om att olika valprocedurer skulle kunna komma till användning

vid landstingets och hushållningssällskapets val kan enligt min mening

icke föranleda att avsteg bör göras från nämnda förutsättningar och

grunder.

I överensstämmelse med vad jag nyss förordat har inom inrikedepartementet

utarbetats förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 13 § kungörelsen

den 10 juli 1947 (nr 394) med allmänna grunder för hushållningssällskaps

organisation.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition

dels föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda inom inrikesdepartementet

upprättat förslag till landstingslag och till lag om införande

av landstingslagen;

dels inhämta riksdagens yttrande över det likaledes inom inrikesdepartementet

upprättade förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av

13 § kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 394) med allmänna grunder för

hushållningssällskaps organisation.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Roland Kindblom.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119. 139

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen.................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ................................ 1

Författningsförslag

Förslag till landstingslag ........................................ 3

Förslag till lag om inlörande av landstingslagen...................... 25

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 13 § kungörelsen den 10 juli

1947 (nr 394) med allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation 27

Utdrag av protokollet över inrikesSrenden för den 19 februari 1954 ........ 28

1. Inledning.................................................. 28

2. Allmänna synpunkter på revisionen av lagen om landsting............ 30

Kommunallagskommittén .................................... 30

Remissyttrandena .......................................... 33

Departementschefen ........................................ 40

3. Landstingskommunen i territoriellt hänseende...................... 45

Gällande ordning. Frågans tidigare behandling.................... 45

Kommunallagskommittén .................................... 48

Remissyttrandena .......................................... 52

Departementschefen ........................................ 56

4. Landstingskommunens kompetens .............................. 60

Gällande bestämmelser m. m................................... 60

Kommunallagskommittén .................................... 60

Remissyttrandena .......................................... 64

Departementschefen ........................................ 69

5. Vissa frågor rörande landstingets arbetsformer m. m................. 72

A. Om tid och plats för lagtima möte.......................... 72

Gällande bestämmelser m. in............................... 72

Kommunallagskommittén.................................. 73

Remissyttrandena........................................ 73

Departementschefen...................................... 75

B. Förslagsrätt vid lagtima möte och tiden för avgivande av förslag 77

Gällande ordning och grunderna därför ...................... 77

Kommunallagskommittén.................................. 78

Remissyttrandena........................................ 80

Departementschefen...................................... 83

C. Rätt för utomstående att deltaga i landstingets överläggningar.... 85

Gällande bestämmelser.................................... 85

Kommunallagskommittén.................................. 85

Remissyttrandena........................................ 87

Departementschefen...................................... 88

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 119.

D. Landstingsmans rätt till dagtraktamente m. m................. 89

Gällande bestämmelser m. m............................... 89

Kommunallagskommittén.................................. 90

Remissyttrandena........................................ 91

Departementschefen...................................... 93

6. Landstingskommunens administrativa organ m. m................... 95

A. Förvaltningsutskottet .................................... 95

Gällande bestämmelser.................................... 95

Kommunallagskommittén.................................. 95

Remissyttrandena........................................ 99

Departementschefen...................................... 102

B. Övriga nämnder ........................................ 106

Gällande bestämmelser.................................... 106

Kommunallagskommittén.................................. 107

Remissyttrandena........................................ 108

Departementschefen..................................... 109

C. Landstingskommunens befattningshavare .................... 110

Gällande bestämmelser.................................... 110

Kommunallagskommitténs förslag och remissyttrandena däröver .. 111

Departementschefen...................................... 112

7. Om landstingskommunens drätsel................................ 112

8. Om territoriell differentiering av landstingsskatten .................. 113

Gällande bestämmelser.................................... 114

Kommunallagskommittén.................................. 114

Remissyttrandena........................................ 115

Departementschefen...................................... 115

9. Om besvär.................................................. 115

A. Allmänna besvärsregler.................................... 115

Gällande bestämmelser.................................... 115

Kommunallagskommittén.................................. 116

Remissyttrandena.................................... 118

Departementschefen...................................... 120

B. Särskilt besvärsinstitut angående tjänstetillsättningar in. m....... 120

Kommunallagskommittén......................... 120

Remissyttrandena........................................ 121

Departementschefen...................................... 123

10. Specialmotivering............................ 124

A. Landstingslagen ........................................ 124

B. Lagen om införande av landstingslagen ...................... 134

11. Om proportionellt valsätt vid landstingens val av ledamöter och suppleanter

i hushållningssällskapens förvaltningsutskott ...................... 135

Gällande bestämmelser. Frågans tidigare behandling .............. 135

Kommunallagskommittén .................................... 137

Remissyttrandena .......................................... 137

Departementschefen ........................................ 137

Departementschefens hemställan .................................... 138

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLN 84

401862

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:203 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ;proposition med förslag till landstingslag m. m. ävensom i ämnet väckta motioner, m. m. a1 i texten
  2. KU 1954:13 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 s. 40 i texten
  3. KU 1954:7 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 s. 16 i texten