Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:12, Med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

1

Nr 12.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 §

kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370); given Stockholms slott den 4 december 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna

till 21 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås vissa regler, avsedda att förhindra att jordbrukare

genom att övergå från bokföringsmässig redovisning vid taxering till redovisning

enligt kontantprincipen bereder sig icke motiverade fördelar i skattehänseende.

1

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 12.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen

den 28 september 19281 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Anvisningar

till 21 §.

3. Såsom intäkt — — — i 35 §.

Därest inkomst —--om jordbruksfastighet.

Har skattskyldigs inkomst av jordbruksfastighet året före beskattningsåret

beräknats enligt bokföringsmässiga grunder men skall inkomsten av

jordbruksfastigheten för beskattningsåret icke beräknas efter sådana grunder,

skall i 23 § angiven nettointäkt för beskattningsåret ökas med ett belopp,

motsvarande allmänna saluvärdet vid ingången av beskattningsåret å

djur, maskiner och andra dylika inventarier å fastigheten ävensom med det

i senaste balansräkning bokförda beloppet av varuskulder och andra skulder

avseende verksamheten samt minskas med ett belopp, motsvarande det

värde, som i nyssnämnda balansräkning upptagits å djur, maskiner och

andra dylika inventarier samt å lager av varor o. dyl., ävensom med bokförda

beloppet av varufordringar och andra fordringar avseende verksamheten

enligt nämnda balansräkning. Fordringar och skulder avseende verksamheten

upptagas allenast i den mån influten likvid eller erlagd betalning

blir att hänföra till skattepliktig intäkt respektive avdragsgill utgift i förvärvskällan.

Är allmänna saluvärdet å djur, maskiner och andra dylika

inventarier lägre än det värde för tillgång av motsvarande slag, som riksskattenämnden

jämlikt punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen den 7

december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370) fastställt närmast före beskattningsårets ingång, skall

sistnämnda värde i stället tillämpas.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre

bestämmelser skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga om eftertaxering

för år 1954 eller tidigare år. 1

1 Senaste lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 §, se 1951: 790.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

3

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 december

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för jordbruksdepartementet fråga om skatterättslig

reglering vid övergång från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning

av inkomst av jordbruksfastighet samt anför därvid följande.

Inledning.

Genom lag den 7 december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370), vilken lag trädde i kraft den 1 januari

1953, har i kommunalskattelagen införts regler om taxering av inkomst

av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder. Redan före

ikraftträdandet av nämnda lagstiftning förekom emellertid att jordbrukare

utan direkt stöd i lag taxerades för inkomst av jordbruksfastighet enligt sådana

grunder. Därvid tillämpades i praxis utbildade regler, vilka delvis överensstämde

med de senare antagna reglerna enligt 1951 års lagstiftning.

Något tvång att tillämpa den bokföringsmässiga redovisningsmetoden föreligger

ej. Jordbrukare, som önskar bli taxerad enligt bokföringsmässiga grunder,

har att föra räkenskaper på sätt och i den omfattning, som anges i förordningen

den 7 december 1951 (nr 793) om skyldighet för vissa idkare av

jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

Vid övergång till sådan redovisningsmetod skall de tillgångar den skattskyldige

då äger och brukar å jordbruksfastigheten upptagas till värden, som i

regel bestämmes på följande sätt. Värdet å inventarier och djur upptages i

första hand till belopp, motsvarande den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning.

Värdet å byggnad i jordbruksdriften liksom värdet å fasta maskiner

upptages till belopp, motsvarande anskaffningskostnaden, minskad med beloppet

av tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag. Kan anskaffningskostnaden

icke visas, bestämmes värdet å djur och inventarier till belopp som för olika

slag av djur eller inventarier fastställes av riksskattenämnden. Värdet å

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

byggnad återigen bestämmes i sådant fall till ett belopp, motsvarande två

tredjedelar av det vid senaste allmänna fastighetstaxering åsatta jordbruksvärdet,

minskat med däri ingående skogsmarlcsvärde, i den mån detta överstiger

25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar

och särskilda förmåner. Värdet å fasta maskiner och andra fasta inventarier

upptages, om anskaffningskostnaden ej kan visas, till skäligt belopp,

motsvarande uppskattat saluvärde. I vissa fall kan jämkning ske av

dessa värden.

Några lagregler, som förhindrar, att en jordbrukare som övergått till bokföringsmässig

redovisning därefter återgår till redovisning enligt kontantprincipen,

finnes ej.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 januari 1953 har riksskattenämnden

framhållit, att frågan, huruvida en återgång från bokföringsmässig till kontantmässig

redovisning av jordbruksinkomst i framtiden borde tillåtas, vore

av sådan betydelse att den syntes böra regleras i lag.

I nämnda skrivelse har riksskattenämnden anfört, att en jordbrukare,

som under flera år taxerats efter bokföringsmässiga grunder, anhållit om

förhandsbesked huruvida och under vilka förutsättningar han under beskattningsåret

1952 ägde återgå till att deklarera sin inkomst av jordbruksfastighet

enligt kontantprincipen. Riksskattenämnden hade icke funnit skäl

meddela förhandsbesked härom i detta särskilda fall men hade funnit frågan

vara av sådan art och räckvidd, att den i princip icke borde lämnas obesvarad.

Då beträffande tiden före år 1953 den bokföringsmässiga redovisningen

av jordbruksinkomst i särskilda fall helt grundats på en vid sidan

av lagstiftningen utbildad praxis, hade riksskattenämnden — som ansett

det uteslutet, att en jordbrukare skulle kunna förvägras att, så länge den

äldre lagstiftningen vore tillämplig på honom, återgå till den enda av denna

lagstiftning kända redovisningsformen — utgått från att beträffande dessa

fall även den uppkomna frågan om en återgång till kontantprincipen finge

lösas utan stöd av lagstiftningen. För att möjliggöra en likformig behandling

av de många olika spörsmål, som här uppkomme, hade riksskattenämnden

funnit sig böra i frågan lämna allmänna anvisningar till ledning för

taxeringsmyndigheterna. Detta hade skett genom beslut av nämnden den

22 december 1952.

Enligt riksskattenämndens anvisningar skall i samband med övergång

från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet

i de fall, då de nya lagbestämmelserna om bokföringsmässig

redovisning ännu icke vunnit tillämpning å den skattskyldige, en avräkning

ske av följande innebörd. I princip skall till beskattning på en gång

upptagas hela skillnaden mellan det på visst sätt beräknade värdet vid beskattningsårets

utgång å levande och döda inventarier och det bokförda värdet

å sådana inventarier vid samma tidpunkt.

Det närmare innehållet i anvisningarna är följande.

Om skattskyldig, som redovisat inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga

grunder, återgår till att beräkna inkomsten av förvärvskällan

enligt den s. k. kontantprincipen och återgången sker under beskatt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

ningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes

under år 1953 eller — såvitt avser skattskyldig som år 1954 taxeras för

ett räkenskapsår, vilket jämväl omfattar del av år 1952 — under år 1954, bör

vid återgången följande iakttagas.

För det beskattningsår, under vilket återgången sker, böra i princip sådana

tillägg eller avdrag göras till den enligt kontantprincipen beräknade

inkomsten, som äro erforderliga för att de skilda metoderna skola vara

jämförbara och för att garantera att belopp, som böra beskattas, bliva i

vederbörlig ordning beskattade.

I enlighet härmed bör — därest icke sådana förhållanden visas föreligga,

att tillägg eller avdrag bör ske enligt andra grunder än de i det följande angivna

— vid beräkning av inkomsten för det första beskattningsår, för vilket

inkomstberäkning enligt kontantprincipen äger rum, tillägg resp. avdrag

ske för följande poster.

Tillkommande poster:

1. Ingående varuskulder (= föregående års utgående varuskulder).

2. Värdet av djurbeståndet vid beskattningsårets ingång, upptaget till

a) beträffande djur, för vilka riksskattenämnden fastställt värden, de

senast fastställda värdena,

b) beträffande övriga djur, 80 % av saluvärdena; dock att, såvitt angår

djur som av den skattskyldige förvärvats genom köp eller byte eller

därmed jämförligt fång, värdet å djurbeståndet icke bör upptagas lägre

än den faktiska anskaffningskostnaden.

3. Värdet av döda inventarier, som äro i bruk vid beskattningsårets ingång,

upptaget till

a) beträffande inventarier, för vilka riksskattenämnden fastställt värden,

de senast fastställda värdena,

b) beträffande övriga inventarier, 80 % av anskaffningskostnaderna för

nya dylika inventarier.

Avgående poster:

1. Ingående varufordringar (= föregående års utgående varufordringar).

2. Ingående lager (= föregående års utgående lager).

3. Ingående bokfört värde å djurbeståndet (= föregående års utgående

bokförda värde å djurbeståndet).

4. Ingående bokfört värde å döda inventarier (= föregående års utgående

bokförda värde å döda inventarier).

Om återgången regleras på sätt nu angivits bör så anses, som om den

skattskyldige vid ingången av det beskattningsår, då återgången sker, börjat

driva jordbruket med det bestånd av levande och döda inventarier, som

då fanns.»

I en reservation till riksskattenämndens beslut har uttalats, att nämnden

bort meddela anvisningar om beskattning vid återgång till kontantmetoden

enligt ytterligare ett alternativ, vilket skulle kunna tillämpas för det fall,

då den skattskyldige företedde en fullständig och tillfredsställande utredning

angående inköp och försäljning av levande och döda inventarier under

hela den tid bokföringsmässig redovisning tillämpats. Reservationen

innebär, att alternativt ett slags omtaxering finge göras enligt kontantprincipen

för de år bokföringsmässig redovisning tillämpats och den skillnad i

resultat, som framkomme vid jämförelse med faktiskt tillämpad redovis
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

ningsmetod, upptagas som tillkommande respektive avgående post för det

år, då övergång till ny redovisningsmetod gjordes.

De av riksskattenämnden lämnade anvisningarna har, som förut nämnts,

tillämpning endast i det fall, då en jordbrukare, som tidigare enligt praxis

taxerats efter bokföringsmässiga grunder, övergått till redovisning enligt

kontantmetoden innan den nya lagstiftningen blivit tillämplig å honom. Däremot

finns inga anvisningar för de fall, då jordbrukare, som med stöd av

den nya lagstiftningen taxerats efter bokföringsmässiga grunder, återgått till

kon t ant mäss ig redovisning. Sistnämnda spörsmål har riksskattenämnden ansett

böra regleras lagstiftningsvägen.

I anledning härav har jag uppdragit åt taxeringsintendenten E. Johansson

att inom finansdepartementet närmare utreda antydda spörsmål. Denne har

upprättat en promemoria med förslag till bestämmelser avseende skatterättslig

reglering vid övergång från bokföringsmässig till kontantmässig

redovisning av inkomst av jordbruksfastighet. Vid departementspromemorian

har fogats förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna

till 21 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), vilket

förslag torde såsom Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,

Malmöhus, Kristianstads, Gotlands, Skaraborgs och Örebro län,

Sveriges lantbruksförbund samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Departementspromemorian.

I departementspromemorian konstateras till en början att det i vissa fall

ur skattesynpunkt kunde vara fördelaktigt för en jordbrukare, som taxerades

för sin inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder,

att återgå till redovisning enligt kontantprincipen. Sålunda vore det gynnsammast

för en jordbrukare, som övervägde avyttring av sitt kreatursbestånd

eller försäljning av sin fastighet med inventarier, att taxeras efter kontantprincipen,

då vid taxering enligt denna metod realisation av levande och

döda inventarier kunde göras skattefritt, medan vid bokföringsmässig redovisning

hela försäljningssumman skulle upptagas såsom skattepliktig inkomst.

Man finge därför med nuvarande bestämmelser räkna med att en del

enskilda jordbrukare, som övergått till bokföringsmässig redovisning, vid

en framtida tidpunkt kunde vilja återgå till redovisning efter kontantmetoden.

En del jordbrukare, som redan tidigare i enlighet med av regeringsrätten

godtagen praxis, men utan stöd av författningsbestämmelser, deklarerat

inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, hade

också i och med den nya lagens ikraftträdande velat övergå till att deklarera

sin inkomst av jordbruksfastighet enligt kontantmetoden. Anledningen härtill

torde enligt promemorian i de flesta fall vara bestämmelsen, att värdet å

levande inventarier vid utgången av det första beskattningsår, för vilket bok
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

7

föringsmässig redovisning i enlighet med den nya lagens bestämmelser tilllämpades,

normalt skulle upptagas till av riksskattenämnden fastställda värden,

medan djurvärdena vid ingången av samma beskattningsår skulle upptagas

till tidigare tillämpade värden. I de fall då dessa värden varit låga —•

vilket dock endast undantagsvis förekommit — komme den skattskyldige att

drabbas av beskattning på hela skillnadsbeloppet. Denna fråga hade uppmärksammats

vid remissbehandlingen av det sakkunnigförslag, på vilket propositionen

nr 191 till 1951 års riksdag byggde, samt även gjorts till föremål

för motioner i riksdagen. Varken i propositionen eller i bevillningsutskottets

betänkande i anledning av densamma hade förordats någon annan lösning av

frågan än en successiv anpassning av djurvärdena, så att den vinst, som uppstode

vid uppskrivning av djurbeståndet, vid taxeringen komme att fördelas

på flera år med ty åtföljande minskning av progressiviteten i skattebelastningen.

Vidare anföres i departementspromemorian.

Första förutsättningen för att bokföringsmässig redovisning skall giva ett

riktigt resultat, som på längre sikt ger samma utslag som redovisning enligt

kontantprincipen, är att förstnämnda redovisningsmetod tillämpas kontinuerligt.

Detta har även kommit till uttryck i ett uttalande under förarbetena

till kommunalskattelagen. Skattskyldig, som byter redovisningsmetod, bryter

sålunda mot grundförutsättningen för att övergång till bokföringsmässig

redovisning medgivits. Om enbart sakliga synpunkter anlägges på denna

fråga, torde anledning saknas att över huvud tillerkänna skattskyldig rätt

att övergå från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning av jordbruksinkomster.

Då dock av formella skäl dylikt ombyte av redovisningsmetod

före den nya lagstiftningens ikraftträdande icke ansetts kunna vägras,

synes den skattskyldige rimligen icke böra kunna påräkna, att redovisningen

för hela den period, för vilken bokföringsmässiga grunder tillämpats, brytes

upp på sätt reservanten i riksskattenämnden förordat, utan bör övergången

ske enligt de riktlinjer, som angivas i de anvisningar som meddelats av riksskattenämnden.

I de fall bokföringsmässig redovisning medgivits enligt hittills tillämpad

praxis har vid realisation av levande och döda inventarier beskattning icke

ansetts kunna ske för större del av uppkommen vinst än som motsvarat verkställda

avskrivningar å dessa tillgångar (Rå 1945 ref. 20). För de jordbrukare,

som påyrka att bliva taxerade enligt bokföringsmässiga grunder enligt

den nya lagstiftningen, har inkomstbegreppet härvidlag emellertid utvidgats

så att till beskattning skall upptagas hela den intäkt som erhålles vid realisation.

Det synes under sådana omständigheter nödvändigt förhindra, att en

jordbrukare som överväger försäljning av sitt jordbruk eller övergång till

kreaturslöst jordbruk icke inför sådan försäljning eller driftsomläggning genom

ombyte av redovisningsmetod uppnår icke avsedda fördelar vid beskattningen.

I första hand skulle i detta sammanhang kunna övervägas förbud för

jordbrukare, som påyrkat bokföringsmässig redovisning enligt den nya lagstiftningen,

att övergå till redovisning enligt kontantmetoden. Emellertid är

att märka, att jordbrukare, som påyrkar att bliva taxerad för inkomst av

jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, som inledningsvis

framhållits, är skyldig att såsom underlag för taxeringen föra räkenskaper

på sätt framgår av särskild förordning med bestämmelser härom. Upphör

den skattskyldige att föra räkenskaper, bör också rätten att bliva taxerad

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

efter bokföringsmässiga grunder för jordbruksinkomster förfalla. Någon

möjlighet att tvinga jordbrukare att fortsätta att föra räkenskaper för jordbruket

föreligger nämligen icke, enär stadgande om särskild påföljd för underlåtenhet

härutinnan icke finnes och lämpligen icke heller synes böra införas

för närvarande. Möjlighet att reglera frågan genom att stadga förbud

mot övergång till redovisning enligt kontantmetoden synes sålunda saknas.

Sedan det sålunda konstaterats, att någon möjlighet att förbjuda övergång

från den ena metoden till den andra icke förelåge, framhålles i promemorian

att den utväg som återstode vore att i kommunalskattelagen införa bestämmelser

angående inkomstberäkning vid övergång från bokföringsmässig redovisning

till redovisning enligt kontantmetoden. Bestämmelserna syntes böra

avfattas så, att vid dylik övergång till beskattning skulle upptagas den vinst

som kunde beräknas uppstå, om samtliga levande och döda inventarier på

en gång försåldes vid ingången av det år, under vilket övergång till kontantmässig

redovisning ägt rum. Taxeringstekniskt innebure detta att såsom tillkommande

poster skulle upptagas det beräknade saluvärdet på nyssnämnda

tillgångar, medan som avgående poster skulle uppföras de värden, till vilka

tillgångarna i fråga redovisats i närmast föregående balansräkning. Dessutom

borde vid inkomstberäkningen för övergångsåret hänsyn tagas till varulager,

varufordringar och varuskulder som redovisats i nyssnämnda balansräkning.

Varuskulderna borde upptagas såsom tillkommande post, medan

varulagret och varufordringarna borde uppföras såsom avgående poster.

Beträffande frågan till vilka värden nyssnämnda tillgångar i avsedda fall

skulle upptagas, har i departementspromemorian uttalats, att värdet å levande

och döda inventarier icke borde upptagas till av riksskattenämnden fastställda

värden eller andra schablonvärden utan till fullt marknadsvärde. I

annat fall kunde den skattskyldige frestas påyrka övergång till kontantmässig

redovisning i samband med realisation av inventarier, för att på så sätt

undgå beskattning för skillnaden mellan marknadsvärdet å ifrågavarande

tillgångar och schablonvärdena. Vissa svårigheter kunde givetvis uppstå vid

värderingen av levande och döda inventarier, men om försäljning skedde efter

ombyte av redovisningsmetod, borde försäljningspriset kunna läggas till

grund för värderingen. Om bestämmelser av föreslaget innehåll infördes, torde

även kunna antagas, att övergång till redovisning enligt kontantmetoden

endast komme att äga rum i enstaka undantagsfall, eftersom de skattemässiga

fördelarna av en dylik övergång i huvudsak eliminerats.

Sedan övergång från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning av

jordbrukets inkomster skett, borde enligt promemorian så anses som om den

skattskyldige börjat driva jordbruket med det bestånd av levande och döda

inventarier som då fanns å fastigheten.

De i departementspromemorian föreslagna reglerna för inkomstberäkning

vid övergång från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning av jordbruksinkomst

har i ett vid promemorian fogat författningsförslag upptagits

såsom ett tillägg till punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen.

I anslutning härtill ant ores i promemorian, att det visserligen kunde

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

hävdas, att kommunaiskattelagens allmänna systematik närmast bort föranleda

vissa tillägg till 21 § och anvisningarna till 41 §, men med tanke på

överskådligheten syntes önskvärt att sammanföra bestämmelserna på ett

håll. Då ifrågavarande bestämmelser kunde förutses bli tillämpliga i ett

mycket begränsat antal fall, borde de lämpligen intagas i nyssnämnda anvisningspunkt.

De föreslagna bestämmelserna har i promemorian ansetts böra träda i

kraft den 1 januari 1955 och första gången tillämpas vid taxering nämnda

år.

Remissyttrandena.

Samtliga de hörda myndigheterna och organisationerna har varit av den

uppfattningen, att åtgärder vore nödvändiga för att förhindra att den jordbrukare

medgivna rätten att övergå från en redovisningsmetod till en annan

kornnie att begagnas i syfte att bereda jordbrukaren oberättigade fördelar i

skattehänseende. I samtliga remissyttranden har förslaget i departementspromemorian

i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran, men i några yttranden

har erinringar i speciella hänseenden riktats mot detsamma.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Från några håll har uttalats, att de i departementspromemorian berörda

problemen aktualiserade spörsmålet om det lämpliga i att ha två skilda redovisningssystem

beträffande samma inkomstslag. Riksskattenämnden har

såsom en tanke på längre sikt ifrågasatt, om man icke, sedan den bokföringsmässiga

redovisningsmetoden hunnit inarbetas och tillräckliga erfarenheter

därav vunnits, borde ånyo överväga möjligheterna att helt övergå till detta

system och sålunda slopa den kontantmässiga redovisningsprincipen för inkomst

av jordbruksfastighet.

Jämväl länsstyrelsen i Örebro län har berört denna fråga och framhållit,

att det icke syntes vara lyckligt med två alternativa redovisningssystem för en

och samma förvärvskälla. Med hänsyn härtill och då bokföringsmässig redovisning

vore den enda metod som under alla omständigheter kunde giva ett

riktigt och rättvist resultat, har länsstyrelsen ifrågasatt, om icke snarast

möjligt borde övervägas att uteslutande tillämpa denna redovisningsmetod

åtminstone för större och medelstora jordbruksfastigheter.

I övrigt har förslaget föranlett följande allmänna uttalanden.

Länsslyrelsen i Malmöhus län, som hade den meningen att ett behov av

prohibitiva bestämmelser förelåge, har anfört, att i förslaget hade förordats

en lösning, som innebure att upplösta dolda reserver beskattades även då

den tillgång, till vilken reserven anknöte sig, ej avyttrats. Någon motsvarighet

till dylik beskattningspåföljd funnes ej inom andra förvärvskällor. Å

andra sidan kunde hävdas att denna ensidiga skattepåföljd för jordbrukare

vore en konsekvens av systemet med dubbla taxeringsmetoder. Länsstyrelsen,

som icke kunde påvisa någon lämpligare utformning av de prohibitiva

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

bestämmelserna, tillstyrkte därför ehuru med tvekan utredningsmannens

förslag. Länsstyrelsen ville emellertid ifrågasätta, om icke bestämmelser

samtidigt borde utfärdas om rätt för jordbrukare att i dylikt fall få beräkna

statlig inkomstskatt enligt reglerna för ackumulerad inkomst.

Sveriges lantbruksförbund, som i likhet med utredningsmannen funnit

nödvändigt, att bestämmelser infördes i kommunalskattelagen angående inkomstberäkning

vid övergång från taxering enligt bokföringsmässiga grunder

till taxering enligt kontantmetoden, har ansett, att utredningsmannens

redovisning av skälen för en sådan övergång icke vore tillräckligt utförlig.

Enligt utredningsmannen borde endast formella skäl kunna berättiga till ett

ombyte i här åsyftad riktning. Lantbruksförbundet, som stödde sig på en

synnerligen ingående erfarenhet av förhållandena inom det svenska jordbruket

å detta område, då förbundet bedreve en omfattande konsultationsverksamhet

i jordbrukets bokförings- och skattefrågor, hade en annan uppfattning

på denna punkt. Även andra skäl än de av utredningsmannen anförda

kunde i många fall vara anledning till att jordbrukare, som redovisat inkomst

efter bokföringsmässiga grunder, ville övergå till kontantmässig redovisning.

Det förhölle sig nämligen så, att jordbrukarna endast i undantagsfall

hade de kunskaper, som erfordrades för att föra en tillfredsställande

bokföring. Oftast vore det icke jordbrukaren själv som förde böckerna

inom del jordbruk, där bokföringsmässig redovisning tillämpades, utan i

stället någon anhörig eller anställd. I åtskilliga fall handhades bokföringen

av bokföringsbyråer. Ofta uppkomme det läget, att jordbrukaren icke längre

hade möjlighet att uppfylla bokföringsplikten, exempelvis på grund av att

en anställd, som skött bokföringen, slutade sin anställning och icke efterträddes

av någon med nödig bokföringskompetens. För jordbrukaren vore

det ofta svårt och ibland omöjligt att skaffa ersättare. Det hade visat sig, att

jordbrukare i många fall funnit det kostsamt att fortsätta att anlita bokföringsbyråer

och därför upphört med bokföringsmässig redovisning. I de fall,

då jordbrukaren av dylika skäl måste upphöra att föra de räkenskaper, som

erfordrades enligt förordningen om jordbruksbokföring, bleve en återgång

från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet

nödvändig, enär redovisningen av inkomst av jordbruksfastighet

enligt bokföringsmässiga grunder vore sammankopplad med bokföringsplikt.

Enär sålunda enligt lantbruksförbundets mening även andra skäl än

skattehänsyn kunde föranleda övergång från bokföringsmässig till kontantmässig

redovisning, borde bestämmelserna så vitt möjligt avpassas så, att

jordbrukaren efter återgången komrne i samma läge som om han hela tiden

redovisat inkomst av jordbruksfastighet enligt kontantprincipen. Den i och

för sig mest rättvisa lösningen av frågan skulle enligt förbundets mening erhållas

efter de alternativa linjer, som angivits i reservationen mot riksskattenämndens

tidigare berörda anvisningar. Andra alternativ gåve ökad näring

åt skattetänkandet. När det gällde övergång efter den nya lagstiftningens

ikraftträdande talade emellertid praktiska skäl emot en lösning av frågan i

enlighet med det förslag, som reservanten i riksskattenämnden avgivit, efter
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

som det nu gällde att införa bestämmelse för framtiden och en tillämpning

av reservantens förslag i enskilda fall skulle kunna innebära ett slags omtaxering

för flera årtionden. En generell tillämpning av detta alternativ vore

uppenbarligen inte möjlig. Lantbruksförbundet ansåge sig därför kunna ansluta

sig till utredningsmannens förslag, dock med vissa ändringar och förtydliganden.

Kammarrätten har uttalat, att vid återgång från redovisning enligt bokföringsmässiga

grunder till kontantmetoden en omräkning i princip borde

göras enligt kontantmetoden för samtliga år, under vilka inkomst redovisats

enligt bokföringsmässiga grunder. På sådant sätt skulle man vid återgången

kunna räkna fram de tilläggs- respektive avdragsposter som fordrades

för att den skattskyldige varken skulle bliva för högt eller för lågt

taxerad. Detta förfaringssätt skulle emellertid bliva alltför komplicerat, i

synnerhet då återgång till kontantmetoden skedde efter många år. Även om

ett fullt rättvist resultat ur skattesvnpunkt för vissa fall icke komme till

stånd genom den i promemorian föreslagna avräkningsmetoden, torde en lösning

av frågan i enlighet med de i promemorian angivna riktlinjerna vara

den enda tänkbara. Kammarrätten ville i detta sammanhang erinra om att

icke heller vid övergång till bokföringsmässiga grunder fullt riktigt resultat

för alla fall kunde åvägabringas.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ifrågasatt, om en jordbrukare, som

taxerats för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder,

kunde ha något legitimt behov av ett ändrat redovisningssätt. Enligt

länsstyrelsens uppfattning vore detta icke fallet. En jordbrukare, som en

gång börjat föra räkenskaper, finge nämligen antagas komma att föra sådana

även i fortsättningen.

Vissa erinringar har i remissutlåtandena gjorts mot förslaget i promemorian,

att det värde å djur och inventarier, varmed tillägg skall ske till

nettointäkten för det beskattningsår, varunder den skattskyldige övergått

från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning, skall beräknas efter

ortens pris. Sålunda har länsstyrelsen i Östergötlands län anmärkt, att det i

författningsförslaget använda uttrycket »efter ortens pris» kunde leda till

en icke avsedd schablonisering vid värdesättningen av djurbeståndet m. m.

Därest emellertid uttrycket »efter ortens pris», vilket uttryck redan förekomme

i 42 § kommunalskattelagen, ansåges böra bibehållas, borde en

närmare förklaring vad därmed avsåges införas i anvisningarna till nyssnämnda

paragraf. För att uppnå det avsedda syftet med lagstiftningen vore

det härvidlag angeläget att av anvisningarna klart framginge, att värdet skulle

åsättas efter vad som kunnat utvinnas vid en normal försäljning å orten

och att värdesättningen skulle ske efter en individuell uppskattning. Om

försäljning skedde relativt snart efter ombyte av redovisningsmetod, kunde

i stället det faktiska försäljningspriset läggas till grund för värderingen.

Vidare har lantbruksstyrelsen framhållit, att enligt promemorian skulle

man vid prissättningen utgå från marknadsvärdet, medan enligt det pro
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

raemorian bilagda författningsförslaget värderingen skulle ske efter »ortens

pris», vilket pris enligt 42 § i kommunalskattelagen vore att uppfatta som

ett bruttopris vid försäljning. Vare sig en jordbrukare efter övergång till

redovisning enligt kontantmetoden realiserade sina inventarier eller icke,

syntes emellertid vid beräkningen av skillnadsvärdet hänsyn böra tagas till

de omkostnader, som en försäljning kunde förväntas draga med sig. Vid

taxering av realisationsvinst medgåves nämligen enligt kommunalskattelagen

avdrag för alla omkostnader både för förvärv och avyttring.

Lantbruksstyrelsen bar vidare framhållit, att skillnaden mellan marknadsvärdets

brutto och netto otvivelaktigt kunde variera rätt avsevärt beroende

på vad slag av inventarier som såldes och för vad ändamål de såldes. I fråga

om djur, som skulle säljas å livdjursauktion, torde transportkostnader och

försäljningsprovision vanligen uppgå till omkring 10 procent å auktionsvärdet.

Vid slaktdjursförsäljning däremot torde vanligen endast transportkostnader

uppstå, varvid emellertid borde beaktas, att slakteriföreningarna

i regel icke debiterade särskild fraktkostnad, utan kostnaderna för slaktdjurshämtningen

inräknades i slakteriets totala kostnader och inverkade

sålunda på slaktavräkningspriset. Vid försäljning av begagnade maskiner

torde i vissa fall skillnaden mellan brutto och netto bli större än vid försäljning

av livdjur.

Sveriges lantbruksförbund bär ansett det vara nödvändigt, att anvisningar

lämnades, bur saluvärdet av djur samt maskiner och inventarier

skulle beräknas vid återgångstillfället. I promemorian hade på denna punkt

anförts att vissa svårigheter kunde uppstå vid värderingen men att, därest

försäljning skedde i anslutning till ett ombyte av redovisningsmetod, försäljningspriset

i allmänhet borde kunna läggas till grund för värderingen. I

övrigt hade emellertid i promemorian icke lämnats några anvisningar om

hur värderingen skulle tillgå. Anledningen härtill syntes vara den, att utredningsmannen

förutsatt, att återgång endast komme i fråga i sådana fall,

där den skattskyldige stode i begrepp att realisera sitt bestånd av djur och

inventarier. I de fall då återgången verkställdes av helt andra skäl hade man

icke något försäljningspris, som kunde läggas till grund för värderingen.

Därest realisationen verkställdes någon längre tid efter återgångsåret, torde

vidare taxeringstekniska svårigheter hindra att försäljningspriset lades till

grund för värderingen. Den skattskyldige borde för övrigt redan vid avlämnandet

av deklarationen känna till de värden, till vilka djur och inventarier

skulle upptagas i vidräkningen. Lantbruksförbundet ville därför föreslå

införandet av bestämmelser om att ett värderingsintyg utfärdat av sakkunnig

värderingsman, såsom exempelvis nämndeman eller auktionsförrättare,

skulle läggas till grund för värderingen i sådana fall, där skattemyndigheterna

eller den skattskyldige icke kunde påvisa ett exakt saluvärde för

de vid återgången förefintliga djuren eller inventarierna.

Riksskattenämnden, som icke gjort någon invändning mot de i promemorian

föreslagna bestämmelserna rörande ifrågavarande värdering, har erinrat

om, att promemorieförslaget anslöte sig till de anvisningar, som riksslcat
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

13

tenämnden meddelat beträffande återgång från bokföringsmässig till kontantmässig

redovisning av jordbruksinkomst i sådana fall, då de nya lagbestämmelserna

om bokföringsmässig redovisning av dylik inkomst ännu icke

vunnit tillämpning å den skattskyldige. Beträffande grunden för värdering

av levande och döda inventarier skilde sig dock förslaget i promemorian från

riksskattenämndens anvisningar. Enligt promemorian skulle värdena å levande

och döda inventarier vid återgången till kontantmässig redovisning

upptagas till fulla marknadsvärden, medan riksskattenämnden rekommenderat

att värdena skulle upptagas till de av nämnden fastställda schablonvärdena,

i allmänhet motsvarande 80 procent av verkliga värden. Denna skillnad

vore emellertid betingad av att riksskattenämndens anvisningar avsåge

en övergång, som ägde rum innan den nya lagstiftningen fått verkan för den

skattskyldiges del. Den skattskyldige befunne sig då i ett läge, som han icke

haft möjlighet att förutse, när han börjat tillämpa bokföringsmässig redovisning.

För detta fall hade det därför synts rimligt att tillåta en övergång efter

icke alltför rigorösa grunder och att sålunda lägga något lägre värden än de

allmänna saluvärdena till grund för vinstberäkningen. När det däremot gällde

skattskyldiga, som efter den nya lagstiftningens tillkomst och med vetskap

om dess innebörd tillämpat bokföringsmässig redovisning för att därefter

vilja övergå till redovisning enligt kontantprincip, kunde icke samma

skäl åberopas och man hade då icke anledning att välja andra värden för

övergången än de verkliga. Riksskattenämnden funne sig alltså kunna acceptera

vad promemorian innehölle i denna del.

Några remissinstanser har ifrågasatt, om de föreslagna bestämmelserna

vore tillräckliga för att förhindra att jordbrukarna vid övergång från en

redovisningsmetod till en annan beredde sig fördelar vid beskattningen.

Riksskattenämnden har sålunda framhållit, att det icke syntes uteslutet

att även med de föreslagna bestämmelserna en övergång från det ena till

det andra redovisningssystemet i vissa fall kunde komma att ske i spekulationssyfte.

Bland annat syntes sålunda — under vissa förutsättningar i fråga

om prisutvecklingen — vid växling mellan de båda systemen skattefördelar

kunna uppnås på grund av den olika princip, som enligt de båda systemen

tillämpades med avseende å realisation av levande och döda inventarier.

Huruvida ytterligare lagstiftning i följd därav skulle bliva erforderlig torde

komma att visa sig i framtiden; tills vidare torde utvecklingen på detta

område böra följas med uppmärksamhet.

Länsstyrelsen i Örebro län anför.

En jordbrukare med hårt nedslitet bestånd av maskiner och andra dylika

inventarier, som övergår från bokföringsmässig redovisning till redovisning

enligt kontantmetoden, torde icke drabbas av större skattebelastning genom

den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen, att verkliga värdet å

maskiner och inventarier skall upptagas som tillkommande post för det år

övergång till redovisning enligt kontantmetoden sker. Då inventariernas verkliga

värde är lågt, måste nämligen skillnaden mellan detta värde och det

bokförda bliva relativt liten. Då den skattskyldige sedermera utbyter de ut
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

slitna maskinerna och inventarierna mot nya av samma slag, äger han rätt

att åtnjuta avdrag för hela skillnaden mellan inköpspriset för de nya och

försäljningspriset för de gamla inventarierna. Om den skattskyldige sedan

något eller några år förflutit efter inköpet av inventarierna, ånyo övergår

till redovisning enligt bokföringsmässiga grunder — något formellt hinder

häremot föreligger icke — äger han rätt att som avskrivningsunderlag upptaga

värdet å de nyinköpta inventarierna beräknat på basis av de schablonvärden,

som årligen skola fastställas av riksskattenämnden. Den skattskyldige

skulle härigenom erhålla i det närmaste dubbelt avdrag för kostnaden

för inköp av ett och samma inventariebestånd. Även vad gäller djurbeståndet

torde den skattskyldige hava vissa möjligheter att genom manipulationer

i samband med ombyte av redovisningsmetod bereda sig fördelar i skattehänseende.

För att dylika transaktioner skola omöjliggöras synes vara

nödvändigt, att stipulera vissa minimivärden till vilka inventarierna å jordbruksfastighet

lägst skola upptagas vid övergång från redovisning enligt

bokföringsmässiga grunder till redovisning enligt kontantmetoden. Värdet

å dylika inventarier torde sålunda vid sådan omläggning av inkomstredovisningen

som här avses böra upptagas till sina verkliga värden men dock

lägst til! de schablonvärden, som fastställts av riksskattenämnden närmast

före det år under vilket omläggningen ägt rum.

I promemorian har, som förut nämnts, uttalats'', att, sedan övergång från

bokföringsmässig till kontantmässig redovisning skett, skulle beskattningen

ske så som om jordbrukaren börjat driva jordbruket med det bestånd av

djur och inventarier som fanns vid övergångstillfället. Innebörden av detta

uttalande har av några remissinstanser ansetts icke vara fullt klar.

Sålunda har Sveriges lantbruksförbund anfört, att från vissa håll ifrågasatts,

huruvida uttalandet hade den innebörden, att en jordbrukare, som

inom fem år från återgången till kontantmässig redovisning genom realisation

försålde djurbesättningen, skulle beskattas för genom realisationen uppkommen

vinst, även om mer än fem år förflutit sedan djurbesättningen anskaffats.

Lantbruksförbundet ansåge emellertid, att så icke kunde ske, enär

enligt 35 § kommunalskattelagen frågan om skattepliktig realisationsvinst

skulle bedömas med hänsyn till tidpunkten för den skattskyldiges förvärv

av tillgången i fråga. För att utesluta missförstånd på denna punkt, borde

tydliga bestämmelser härom intagas i lagtexten. Vidare förutsatte förbundet,

att jordbrukaren efter återgången bibehölles vid den rätt till avdrag

för kostnaden för utbyte av enskilda djur och inventarier — oavsett tiden

för innehavet och den omständigheten att vid återgången djur och inventarier

varit äldre, förslitna el. dyl. — som nu tillerkändes jordbrukare, som

redovisade enligt kontantprincipen och som förvärvat ett äldre bestånd av

djur och inventarier.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att innebörden av nämnda uttalande

i promemorian syntes vara, att förändringar i djurbeståndet och

inventarierna skulle bedömas med utgångspunkt från djurbeståndet respektive

förefintliga inventarier vid den tid den kontantmässiga redovisningen

började. Att jämväl tidsfristerna för beräkning av realisationsvinst enligt 35 §

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

skulle ändras genom övergången till ny taxeringsmetod, torde ej ha åsyftats

eller behöva ifrågasättas.

I promemorian har icke föreslagits några särskilda regler om skyldighet

för den skattskyldige att anmäla att han ämnar övergå till kontantmässig

redovisning.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län har med anledning härav

uttalat såsom ett önskemål, att en övergång från bokföringsmässig till

kontantmässig redovisning borde i likhet med övergången från kontantmässig

till bokföringsmässig redovisning föregås av en anmälan till vederbörande

taxeringsintendent om förhållandet. En dylik återgång torde ofta

giva anledning till granskning av den skattskyldiges räkenskaper eller anteckningar.

Mot förslaget i promemorian, att de föreslagna författningsbestämmelserna

skulle träda i kraft den 1 januari 1955, har kammarrätten funnit anledning

till erinran och anfört.

Med hänsyn till de oförmånliga verkningar ur skattesynpunkt som en

återgång till redovisning enligt kontantmetoden kan medföra och med beaktande

av att sådan återgång icke framstår som obehörig, anser kammarrätten,

att viss tid bör beredas de skattskyldiga att, sedan den nu föreslagna

lagen antagits av riksdagen, överväga återgång till kontantmetoden, innan

den nya lagstiftningen träder i kraft. Kammarrätten ifrågasätter därför om

icke, därest lagstiftning i förevar ande avseende sker år 1954, lagen bör träda

i kraft först den 1 januari 1956. Kammarrätten förutsätter i sådant fall, att

riksskattenämnden för tiden intill lagens ikraftträdande meddelar anvisningar

med liknande innehåll, som av nämnden utfärdats till ledning för

taxeringsmyndigheterna för sådana fall, då omförmälda år 1951 vidtagna

lagändring ännu icke vunnit tillämpning å en skattskyldig men denne återgår

från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning.

Gentemot det vid departementspromemorian fogade författningsförslaget

har anmärkts, att de föreslagna omräkningsreglerna lämpligen icke borde

anknytas till den förutsättningen, att den skattskyldige upphört att föra

för bokföringsmässig inkomstberäkning föreskrivna räkenskaper. Bestämmelsen

borde lämpligen anknytas till det förhållandet att den skattskyldige

övergått till kontantmässig redovisning vid taxeringen. Riksskattenämnden

har härvidlag föreslagit att orden »och har den skattskyldige upphört att föra

för sådan inkomstberäkning föreskrivna räkenskaper» skulle utbytas mot

»men skall inkomsten för beskattningsåret icke beräknas efter sådana grunder».

Sveriges lantbruksförbund har påpekat, att i det remitterade förslaget

till lagtext angivits, att som avgående poster å jordbruksbilagan skulle upptagas,

förutom ingående värden å djur och å maskiner samt andra dylika inventarier,

även ingående värdet å lager av varor och dylikt ävensom beloppet

av ingående varufordringar. Vidare skulle som tillkommande poster

upptagas bl. a. ingående varuskulder. Då emellertid resultatsberäkningen för

beskattningsåret närmast före återgångsåret kunde ha påverkats av även

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

andra aktiva och passiva än varufordringar och varulager respektive varuskulder,

borde i lagtexten föreskrivas, att vid återgången avdrag respektive

tillägg skulle göras för andra i föregående års utgående balansräkning upptagna

aktiva och passiva, såsom exempelvis å ena sidan kostnader för kommande

års skörd, förskottsbetalda löner, hyror och andra omkostnader, samt

å andra sidan beräknade obetalda kostnader, exempelvis upplupen men ej

förfallen ränta in. in.

Departementschefen.

De beskattningsregler, som gäller vid taxering enligt kontantmetoden, är

i mänga avseenden helt olika de regler, som gäller vid taxering enligt boktöringsmässiga

grunder. På grund härav blir i vissa lägen taxering enligt

kontantprincipen och i andra lägen taxering enligt bokföringsmässiga grunder

fördelaktigare för den skattskyldige. Eftersom något hinder enligt gällande

lagstiftning icke linns mot övergång från det ena redovisningssystemet

till det andra, kan befaras att mindre nogräknade skattskyldiga kominer

att sträva efter att bli taxerade än efter bokföringsmässiga grunder, än

efter kontantprincipen, allt efter som det ena eller andra systemet är för

dem fördelaktigast. Som i departementspromemorian visats kan en jordbrukare,

som taxerats för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga

grunder, genom att övergå till kontantmässig redovisning och på

grund därav bli taxerad enligt kontantprincipen i vissa lägen undgå en beskattning,

som skulle ha följt om han icke ändrat redovisningsmetod.

De båda beskattningsmetoder, som kan tillämpas i fråga om inkomst av

jordbruksfastighet, torde på lång sikt under likartade faktiska förutsättningar

ge ett någorlunda likartat resultat, även om den bokföringsmässiga

metoden i vissa fall torde medge en jämnare inkomstfördelning på de olika

beskattningsåren. För att ett rättvisande resultat skall kunna nås är det

dock en förutsättning att taxering sker efter en och samma metod under en

längre tid. Det är ur denna synpunkt önskvärt att en jordbrukare, som en

gång börjat tillämpa bokföringsmässig redovisning och taxeras enligt bokföringsmässiga

grunder, i fortsättningen håller sig till denna redovisningsmetod.

Det är uppenbart otillfredsställande, om en övergång till kontantmässig

redovisning kan utnyttjas i syfte att vinna obehöriga skattelättnader.

Samtliga de hörda myndigheterna och organisationerna har också

varit av den uppfattningen att lagstiftningen borde kompletteras med bestämmelser,

som uteslöte möjligheterna till dylik skattelindring.

För att förhindra utnyttjandet av dessa möjligheter till skattelindring

kunde övervägas att införa förbud mot övergång från bokföringsmässig redovisning

till kontantmässig redovisning. Detta skulle förutsätta att en föreskrift

meddelades, att en jordbrukare, som taxerats enligt bokföringsmässiga

grunder, skulle vara skyldig att i fortsättningen föra räkenskaper enligt

förordningen den 7 december 1951, nr 793. Om han underläte föra sådana

räkenskaper, borde detta icke medföra att han bleve taxerad efter kon
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

17

tantprincipen, men kunna föranleda att taxeringen åsattes efter skön. Emellertid

torde i nuvarande läge ett sådant förbud av flera skäl icke böra ifrågakomma.

Om sålunda förbud mot övergång från bokföringsmässig till kontantmässig

redovisning icke bör införas, torde möjligheterna att genom

sådan övergång erhålla lindrigare beskattning böra förhindras genom ändring

av de materiella beskattningsreglerna. I promemorian har föreslagits

införandet av vissa regler, innebärande att ett tillägg vid beskattning skulle

ske för ett belopp motsvarande skillnaden mellan det verkliga värdet å levande

och döda inventarier och det bokförda värdet å dessa tillgångar. Vidare

skulle justering ske med hänsyn till bokförda beloppen av varulager, varufordringar

och varuskulder. Härigenom skulle till beskattning vid övergången

upptagas den vinst som kunde beräknas uppstå, om samtliga levande och

döda inventarier på en gång försålts vid ingången av det år, under vilket

övergången till lcontantmässig redovisning ägde rum.

Den i departementspromemorian föreslagna lösningen torde på det hela

taget vara väl ägnad att hindra utnyttjandet av ifrågavarande möjligheter till

skattelindring. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke även med de i promemorian

föreslagna bestämmelserna vissa sådana möjligheter alltjämt kvarstår.

Detta torde, som länsstyrelsen i Örebro län anmärkt, vara fallet, då

det verkliga värdet å inventarier är lågt och nära överensstämmer med det

bokförda värdet. I sådana fall har den skattskyldige vid taxeringarna erhållit

avdrag för värdeminskning å inventarier, men enligt de föreslagna

bestämmelserna skulle detta föranleda ingen eller blott obetydlig beskattning

vid övergången. Sedan taxering enligt kontantprincipen börjat tilllämpas,

skulle full avdragsrätt föreligga för anskaffningskostnaden även

för de inventarier, som inköpts i ersättning för tidigare innehavda, trots att

avdrag för värdeminskning å dessa tidigare fått åtnjutas vid taxeringen.

Återgår han sedan till bokföringsmässig redovisning, skulle han få avdrag

för värdeminskning å sådana inventarier, beräknat på anskaffningskostnaden,

ehuru denna redan avdragits i sin helhet.

Det torde därför vara erforderligt, att de i promemorian föreslagna bestämmelserna

kompletteras med en föreskrift, att värdet å djur och inventarier

vid övergången icke må upptagas lägre än till det av riksskattenämnden

senast fastställda schablonvärdet för tillgång av motsvarande slag, som

skall tillämpas vid övergång från kontantmässig till bokföringsmässig redovisning.

Jag får därför förorda, att bestämmelser av nu angiven innebörd

införes i kommunalskattelagen.

I flera remissyttranden har tvekan uttalats, hur det verkliga värdet å tillgångar

som finns å jordbruksfastigheten vid övergångstillfället skall beräknas.

I promemorian har utredningsmannen föreslagit, att värderingen skulle

ske efter ortens pris, men några närmare regler hur detta skulle bestämmas

har icke givits. I kommunalskattelagen och andra skatteförfattningar angives

i vissa fall, att tillgång vid liknande värderingar som den föreslagna

2 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 12.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

skall upptagas till sitt allmänna saluvärde. Detta uttryck synes lämpligare

än angivna uttryck i promemorian och jag förordar därför att detsamma

kommer till användning även i detta fall. Med det av mig föreslagna tillägget,

att värdet icke må tas upp lägre än till riksskattenämndens schablonvärde,

torde tvister rörande det verkliga värdet i regel uppkomma endast

vid värderingen av djur. Beträffande djurbesättningar torde nämligen de

verkliga värdena praktiskt taget alltid vara högre än riksskattenämndens

schablonvärden, vilka upptages till omkring 80 procent av medelvärdet under

det förflutna året. I normala fall skulle alltså det verkliga värdet på

ett djur kunna antagas utgöra ungefär 125 procent av riksskattenämndens

schablonvärde för djur av motsvarande slag. Med ledning av riksskattenämndens

schablonvärden torde det vara tämligen enkelt att bestämma saluvärdet

på djur. Något behov av en föreskrift, att beskattningsmyndigheterna skulle

vara skyldiga godtaga värderingsintyg, torde under sådana omständigheter

ej föreligga.

Såsom Sveriges lantbruksförbund anfört bör hänsyn tagas även till andra

fordringar och skulder än varufordringar och varuskulder. Sålunda bör tilllägg

ske för bokförda beloppet av andra skulder avseende verksamheten

än varuskulder i den mån belopp, som efter övergången erlagts såsom betalning

för skulden, blir avdragsgillt såsom omkostnad i förvärvskällan.

Avdrag bör ske för bokförda beloppet av andra fordringar än varufordringar,

i den mån efter övergången influten likvid blir hänförlig till skattepliktig

intäkt i förvärvskällan.

I anledning av vad från någon remissinstans anförts rörande realisationsvinstbeskattning

vid försäljning av tillgångar, som den skattskyldige innehaft

vid övergången från bokföringsmässig redovisning till redovisning enligt

kontantprincipen, vill jag understryka, att den omständigheten att

sådan övergång skett icke kan medföra, att den tid, som är avgörande för

om sådan beskattning kan ske, skall räknas från annan dag än den då förvärvet

skedde. Då detta torde klart framgå av 35 § kommunalskattelagen,

torde någon särskild föreskrift härom icke vara erforderlig.

Det tillägg till nettointäkten som föreslagits skola ske i samband med

övergången kommer i viss mån att medföra samma beskattningseffekt som

en realisation av djur eller inventarier. I något remissyttrande har med hänsyn

härtill hävdats, att liknande bestämmelser som gäller för ackumulerad

inkomst vid sadan realisation borde tillämpas på övergångsfallen. Som jag

emellertid förut framhållit bör beskattningsreglerna ej utformas så, att de

främja övergång till kontantmässig redovisning. Om möjlighet beredes att

beräkna inkomsten under det beskattningsår, då sådan övergång sker, enligt

reglerna angående ackumulerad inkomst skulle troligen i många fall en

viss skattevinst bli följden. Jag anser därför icke att nämnda regler bör utsträckas

att gälla vid sådan övergång.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Ur vissa synpunkter skulle det som från något håll påpekats vara önskvärt,

att en anmälan sker till taxeringsintendenten i länet, då jordbrukaren

ämnar återgå till kontantmässig redovisning. Tillräckliga skäl att införa författningsföreskrifter

om sådan anmälan torde dock knappast föreligga.

Den ifrågasatta lagstiftningen bör första gången tillämpas vid 1955 års

taxering.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå 1954 års riksdag att antaga ett i enlighet

med det anförda inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om

ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ulf Thorselius.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Bihang.

Utredningsmannens förslag

(i departementspromemorian)

till

lag om ändrad lydelse av pnnkl 3 av anvisningarna till 21 §

kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Anvisningar

till 21 §.

3. Såsom intäkt---i 35 §.

Därest inkomst —---om jordbruksfastighet.

Har skattskyldigs inkomst av jordbruksfastighet året före beskattningsåret

beräknats enligt bokföringsmässiga grunder och har den skattskyldige

upphört att föra för sådan inkomstberäkning föreskrivna räkenskaper, skall

i 23 § angiven nettointäkt för beskattningsåret ökas med värdet efter ortens

pris å vid ingången av beskattningsåret å fastigheten befintliga djur, maskiner

och andra dylika inventarier ävensom med beloppet av varuskulder vid

samma tidpunkt samt minskas med det värde som i den senaste balansräkningen

upptagits å djur, maskiner och andra dylika inventarier samt å lager

av varor och dylikt ävensom med beloppet av varufordringar enligt

nämnda balansräkning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955.

537844. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:55 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelage a1 i texten
  2. BevU 1954:8 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen den 28 sept s. 11 i texten