Angående anslag till vattendomstolarna
1954-02-26 · 51 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 49 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1954:140, Angående anslag till vattendomstolarna
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 140.
1
Nr 140.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till vattendomstolarna;
given Stockholms slott den 26 februari
1954.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Lingman, Norup, Hedlund,
Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och civildepartementen
samt t. f. chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nordenstam,
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, följande.
Vid anmälan i årets statsverksproposition (II ht s. 43) av frågan om vattendomstolarnas
anslagsbehov under nästa budgetår anförde jag, att en särskild
sakkunnig tillkallats för att inom departementet biträda med utredning
av vissa frågor rörande vattendomstolarnas organisation. Anslagen till avlöningar
och omkostnader vid vattendomstolarna upptogs därför i avbidan på
särskild proposition i ämnet med allenast beräknade belopp. Den sakkunnige,
revisionssekreteraren L. af Klintberg, har den 7 januari 1954 avgivit
1 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 140.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kungl. Maj.ts proposition nr i AO.
en promemoria med förslag till förstärkning av vattendomstolarnas organisation
med mera. Sedan promemorian varit föremål för remissbehandling,
anhåller jag nu att få anmäla frågorna om anslag till vattendomstolarna. Den
i promemorian behandlade frågan om höjning av den enligt 11 kap. 95 §
vattenlagen utgående domstolsavgiften torde få anmälas särskilt.
Andra huvudtiteln.
C. Domstolarna.
[1] 14. Vattendomstolarna: Avlöningar.
Anslag Nettoutgift
1952/53 ......................... 1 144 400 1 285 800
1953/54 (statsliggaren s. 128)..... 1 332 800
1954/55 förslag .................. 1 565 200
Rikets vattendomstolar är fem till antalet, nämligen Norrbygdens, Mellanbygdens,
österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar.
Bestämmelser rörande vattendomstolarnas domsområden m. m. har meddelats
i kungörelse den 10 juni 1949, nr 326.
Vattendomstol består i sin reguljära sammansättning av en vattenrättsdomare
såsom ordförande samt två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän.
Av ingenjörerna skall den ene ha sakkunskap särskilt i
fråga om byggande i vatten (vattenbyggnadsteknisk ingenjör) och den andre
särskilt beträffande torrläggning av mark (agrikulturtelcnisk ingenjör).
Utom av dessa tjänstemän skall enligt gällande bestämmelser den fasta personalen
vid varje vattendomstol utgöras av en vattenrättssekreterare och en
vattenrättsamanuens. Härtill kommer icke rättsbildad personal. Till följd
av stor arbetsbelastning har vattendomstolarna sedan lång tid tillbaka i betydande
omfattning måst arbeta med utökad personal. Förutom den förstärkning
av domstolsorganisationen som år 1945 åvägabringades genom inrättande
vid Norrbygdens vattendomstol av en extra avdelning, vilken år 1949 ombildades
till Mellanbygdens vattendomstol, har en utökning skett av personalen
vid de särskilda vattendomstolarna. Sålunda finnes för närvarande vid
Norrbygdens vattendomstol inrättad en befattning såsom extra ordinarie vattenrättsdomare
och vid Mellanbygdens vattendomstol två dylika befattningar
samt vid envar av de övriga vattendomstolarna en befattning såsom biträdande
vattenrättsdomare. Därjämte har vid varje vattendomstol tillkommit
en eller flera extra eller biträdande vattenrättssekreterare; dessa har — liksom
de fasta vattenrättssekreterarna — i större eller mindre utsträckning
självständiga domaruppgifter. Även ingenjörskrafterna har förstärkts. Sedan
mitten av 1930-talet, då hela antalet vattenrättsingenjörer vid de dåvarande
fyra vattendomstolarna utgjorde sex, har antalet sålunda successivt
ökats till femton. Ingenjörerna är anställda vid samtliga vattendomstolar
Knngl. Maj. ts proposition nr 740.
3
gemensamt men indelade till tjänstgöring företrädesvis vid viss vattendomstol.
En sammanställning rörande den nuvarande personalorganisationen
lämnas i statsliggaren s. 128 f. Vad beträffar Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar framgår omfattningen av den juridiskt och tekniskt utbildade
personalen av följande uppställning.
Norrbygden Mellanbygden
Vattenrättsdomare................................ 1 1
E. o. vattenrättsdomare .......................... 1 2
Vattenrättsingenjörer.............................. 3 2
E. o. vattenrättsingenjörer......................... 2 2
Vattenrättssekreterare............................. 1 1
Extra vattenrättssekreterare....................... 1
Bitr. vattenrättssekreterare........................ 1 3
Vattenrättsamanuens.............................. 1 1
Av vattenrättsingenjörstjänsterna är vid Norrbygdens vattendomstol en
ordinarie och en extra ordinarie byggnadstekniska samt två ordinarie och
en extra ordinarie agrikulturtekniska, medan vid Mellanbygdens vattendomstol
tjänsterna är lika fördelade mellan byggnadstekniker och agrikulturtekniker.
Av de i personalplanen för Mellanbygdens vattendomstol upptagna befattningarna
är f. n. en av de extra ordinarie domartjänsterna vakant. Amanuensbefattningen
vid samma domstol skall enligt beslut av Kungl. Maj :t
t. v. icke besättas; i stället finnes där anställd en extra kanslist i lönegraden
Cg 19.
Kontors- och skrivpersonalen utgöres vid Norrbygden av en kansliskrivare
och fem biträden samt vid Mellanbygden av en kansliskrivare och tre biträden,
vartill tidvis kommer viss tillfällig skrivhjälp.
I fråga om befattningshavarnas löneställning gäller bl. a., att ordinarie
vattenrättsdomare — en vid varje vattendomstol —• åtnjuter lön enligt lönegrad
Co 14 och avlöningsförstärkning med 3 756 kronor om året. De tre
extra ordinarie vattenrättsdomarna vid Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar
uppbär lön enligt lönegrad Cs 14. De biträdande vattenrättsdomarna
vid övriga vattendomstolar är extra ordinarie tjänstemän i lönegrad
Ce 37 och uppbär avlöningsförstärkning med 1 008 kronor. Vattenrättsingenjörerna
är placerade i lönegrad Ca eller Ce 37 och åtnjuter likaledes
avlöningsförstärkning med sistnämnda belopp. Vattenrättssekreterare och
extra vattenrättssekreterare är extra tjänsteman i lönegrad Cg 30, medan
biträdande vattenrättssekreterare är extra tjänsteman i lönegrad Cg 27.
Vattenrättsamanuens skall vara extra ordinarie tjänsteman i lönegrad Ce 22.
Med tillämpning av bestämmelserna angående reglerad befordringsgång för
ainanucnspersonal har emellertid innehavarna av de fyra för närvarande
besatta amanuenstjänsterna medgivits uppflyttning till lönegrad Ce 25.
Vad beträffar arbetets bedrivande vid Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar torde få anmärkas följande. Den ordinarie vattenrättsdoma
-
4
Kungl. Maj. ts proposition nr IM.
ren vid Norrbygdens vattendomstol (Löwing) har under de senaste åren till
större delen sysslat med mål anhängiga vid Mellanbygdens vattendomstol
och denna ordning förväntas bli bestående de närmaste åren. Den tillsatta
tjänsten som extra ordinarie vattenrätlsdomare vid Mellanbygdens vattendomstol
uppehälles av en domare (Ahlström), vilken har stationeringsort
i Umeå. Han arbetar huvudsakligen med mål hörande till Mellanbygden men
till en mindre del med mål från Söderbygden. De vid Norrbygdens vattendomstol
placerade ordinarie vattenrättsingenjörerna ägnar sig huvudsakligen
åt mål från Mellanbygden, vilka handlägges under Löwings och Ahlströms
ordförandeskap. Även den extra ordinarie vattenrättsdomaren (Sjöberg)
och vissa av sekreterarna vid Norrbygdens vattendomstol sysslar tidvis
med mål anhängiga vid Mellanbygdens vattendomstol. — Att personalen
vid Norrbygdens vattendomstol i så betydande utsträckning användes för
lIPPoi^er utanför domstolens område sammanhänger med att det vid utbrytningen
år 1949 av Mellanbygdens vattendomstol ansetts lämpligt att i
stor omfattning låta domare och ingenjörer fortsätta med behandlingen av
redan anhängiga mål.
Yrkanden om personalförstärkning.
Vattenrättsdomaren i Norrbijgdens vattendomstol F. Löwing hemställde i
skrivelse til] Konungen den 21 maj 1953 om förstärkning, såvitt möjligt,
Ir. o. m. den 1 oktober 1953 eller så snart ske kunde av arbetskrafterna vid
Norrbygdens vattendomstol med — förutom viss biträdespersonal — en
extra vattenrättsdomare och två biträdande vattenrättssekreterare. Till stöd
för framställningen anförde Löwing efter redogörelse för arbetsförhållandena
vid domstolen:
Det är känt att kraftutbyggnadsverksamheten nu i ökad utsträckning
kommer att förläggas till Norrbygdens vattendomstols domsområde. Enligt
uppgift är snart att förvänta att nya stora kraftutbyggnadsmål inkomma till
vattendomstolen. Av sådana mål må särskilt nämnas mål om tillstånd till
Stor-Norrfors kraftverk i nedre delen av Ume älv, vilket mål torde bli synnerligen
arbetskrävande. Av andra större mål som inom kort väntas inkomma
må nämnas mål om Umluspens kraftstation samt om Grundfors och
Stensele kraftstationer, alla i Ume älv. Därefter är att förvänta mål om Bålforsens
kraftverk, likaledes i Ume älv. De nya målen torde i regel tarva
skyndsam handläggning.
I skrivelse till Konungen den 10 oktober 1953 anhöll vattenfallsstyrelsen
om omedelbara åtgärder för behövlig förstärkning av arbetskraften vid
Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar. Styrelsen yttrade:
Ett fullföljande av vattenfallsstyrelsens program för vattenkraftutbyggnader
och sjöregleringar i Norrland förutsätter, att den rättsliga behandlingen
inför vattendomstol av anhängiggjorda vattenmål kan föregå eller i varje
fall löpa jämsides med vattenfallsstyrelsens utbyggnads- och regleringsarbeten.
Så har hittills i allmänhet kunnat ske, men till följd av oavbruten ökning
av antalet vattenmål och det med dessas handläggning förenade arbetet
har ett sådant läge nu uppkommit, att utsikter icke längre förefinnas för att
Kungl. Maj. ts proposition nr HO.
5
den för byggnadsverksamheten oundgängliga domstolsbehandlingen ens tillnärmelsevis
skali medhinnas inom de tidsfrister, som utbyggnadsprogrammets
förverkligande kräver.
Vad angår vattenmål under Mellanbygdens vattendomstols handläggning,
bär vattenrättsdomaren i domstolen i sitt förslag till avlönings- och omkostnadsstat
för budgetåret 1954/55 redogjort för arbetsförhållandena vid domstolen
och dennas planerade verksamhet fram till budgetårets slut. Härvid
bär förutsatts, att viss förändring åvägabringas i fråga om personbesättningen
å den biträdande domarbefattningen vid domstolen, något som vattenfallsstyrelsen
veterligt ännu ej skett, men oberoende härav kommer någon
handläggning av följande större vattenmål icke att medhinnas, nämligen
i vad angår mål, vars skötsel ankommer på vattenfallsstyrelsen, kraftstationsutbyggnader
vid Järkvissle i Indalsälven, vid Långbjörn i Ångermanälven
samt i Kultsjöån mellan Kultsjön och Malgomaj inom Ångermanälvens
flodsystem samt regleringsföretag i Malgomaj, Kultsjön och Rörströmssjön,
den sistnämnda inom Fjällsjöälvens flodsystem, ävensom korttidsregleringsföretag
för Nämforsen, Forsmoforsen och Laseleforsen inom Ångermanälvens
flodsystem. Härtill komma följande mål, av vars behandling vattenfallsstyrelsen
har stort intresse, ehuru de omhänderhavas av Faxälvens eller
Indalsälvens regleringsföreningar, nämligen målet om Limingens reglering
inom Faxälvens flodsystem och korttidsregiering i Faxälven samt reglering
av Ottsjön, Näldsjön, Långan och Hårkan inom Indalsälvens flodsystem och
korttidsregleringsföretag i Indalsälven mellan Storsjön och havet.
Även inom Norrbygdens vattendomstol är den nuvarande domstolsorganisationen
icke på långt när tillräcklig. Vattenfallsstyrelsens utbyggnadsverksamhet
kommer i hög grad att koncentreras till Umeälven under de närmaste
åren. Riksdagen har redan beviljat anslag till utbyggnad av kraftstationerna
Umluspen, Stenselc och Grundfors i övre Umeälven och Stornorrfors i nedre
Umeälven. Anslag har vidare beviljats för regleringsåtgärder i Umeälvens
flodområde, bland vilka Storumans reglering kommer i första rummet.
Samtliga dessa ulbyggnader kräva en synnerligen omfattande domstolsbehandling,
och den vattendomstol, som står till förfogande, är fullt sysselsatt
med redan anhängiggjorda vattenmål, vilka icke kunna avvecklas ännu på
lång lid. Situationen är för närvarande den, att vattenfallsstyrelsen står färdig
att börja byggnadsarbetena vid Storuman, Umluspen, Grundfors och
Stornorrfors, medan vattendomstolen endast med möda kan pressa in målen
om Storuman och Umluspen på sitt aktuella arbetsprogram.
Läget i fråga om vattenmålens behandling vid domstolarna ifråga är alltså
ägnat att ingiva allvarliga farhågor för långvariga förseningar. Én anpassning
av vattenfallsstyrelsens byggnadsverksamhet efter de möjligheter, som
med domstolarnas nuvarande personaltillgång för dem står till buds, måste
nödvändigtvis medföra eu radikal nedskärning i vattenfallsstyrelsens byggnadsverksamhet
med därav följande omöjlighet för vattenfallsstyrelsen att
tillgodose det alltjämt snabbt växande kraftbehovet inom de delar av landet,
där vattenfallsstyrelsen har ansvaret för kraftförsörjningen. Motsvarande
återverkningar uppträda även beträffande den privata sektorn inom kraftindustrien.
Betydande svårigheter skulle härjämte uppstå beträffande den
kontinuerliga sysselsättningen av den i utbyggnadsverksamheten engagerade
arbetskraften. Den försening av vattenfallsstyrelsens och övriga kraflföretags
utbyggnadsverksamhet, som blir följden, om utbyggnadstakten skall anpassas
till vattendomstolarnas nuvarande prestationsförmåga, kan redan nu
förutses medföra förluster för landet av storleksordningen ett par hundra
miljoner kronor. I händelse av vattenbrist torde inskränkningar i elkraftkonsumtionen
icke kunna undvikas.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 140.
Under förhandenvarande omständigheter ser sig vattenfallsstyrelsen nödsakad
att hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om snabba åtgärder till förstärkning
av den nuvarande domstolsorganisationen. Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter,
om icke domstolsorganisationen i dess helhet borde bliva föremål för
översyn, men eftersom en sådan översyn måste antagas bliva tidskrävande,
är det enligt vattenfallsstyrelsens uppfattning en tvingande nödvändighet,
att utan avvaktan härpå en interimistisk förstärkning av arbetskraften vid
Mellanbygdens och Norrbygdens vattendomstolar åstadkommes. Förstärkningen
bör avse såväl jurist- som ingenjörspersonal. Med hänsyn till de rekryteringssvårigheter,
som lära föreligga i fråga om extra domarpersonal,
bör särskild uppmärksamhet härvid ägnas frågan, huruvida särskilda åtgärder
äro erforderliga för att genom förbättrad löneställning eller på annat
sätt göra dessa tjänster inom domarkarriären mera attraktiva än de för
närvarande synas vara.
Vattenfallsstyrelsens överrevisorer har i sin den 20 november 1953 avgivna
revisionsberättelse för budgetåret 1952/53 uttalat bl. a. följande:
Överrevisorerna ha konstaterat, att vattenfallsverkets kraftstations- och
regleringsarbeten för närvarande ej kunna fullföljas i önskvärd takt på
grund av omöjligheten att inom skälig tid erhålla de tillstånd av vattendomstol,
som erfordras för arbetena. Uppenbarligen föreligger för närvarande
— och sannolikt för relativt lång framtid — behov av en avsevärd förstärkning
av dessa domstolars kapacitet. I första hand är det angeläget att söka
finna sådana anställnings- och löneformer, att beviljade tjänster kunna besättas.
Överrevisorerna anse det vara av statens intresse starkt påkallat,
att hithörande frågor ägnas uppmärksamhet och skyndsam behandling.
Även riksdagens år 1953 församlade revisorer har uppmärksammat frågan
om vattendomstolarnas kapacitet. De yttrar härom sammanfattningsvis,
att frågan om arbetsbördan och vattenmålens behandling vid de norrländska
vattendomstolarna nu kommit i ett så kritiskt läge, att snara och
verkningsfulla åtgärder beträffande vattendomstolsorganisationen är påkallade,
om icke en för kraftproduktionen förlustbringande stagnation skall
inträda. — I övrigt må hänvisas till den utförliga framställningen under
§ 1 i revisorernas den 15 december 1953 avgivna berättelse.
Utredningsmannens förslag till förstärkning av vattendomstolarnas organisation
m. m.
Utredningsuppdraget har i främsta rummet avsett att söka bot för de svårigheter
som uppkommit genom att arbetskapaciteten hos Norrbygdens och
Mellanbygdens vattendomstolar visat sig icke vara tillräcklig för att möta
den belastning som de senaste årens intensiva verksamhet för tillgodogörande
av vattenkraften i de norrländska älvarna inneburit. Under utredningens
bedrivande har framkommit, att frågan om lämpliga åtgärder för svårigheternas
avhjälpande icke kan entydigt besvaras utan att lösningen bör
sökas efter delvis skilda linjer: antingen genom förstärkning av nämnda
båda vattendomstolar (Alternativ I) eller medelst en gemensam förstärkning
av rikets samtliga vattendomstolar (Alternativ II).
Kungl. Maj. ts proposition nr HO.
Alternativ I.
7
Förslag till förstärkning av Norrbygclens och Mellanbygdens
vattendomstolar.
Personalbehovets omfattning. Till belysande av de krav som under de
närmaste decennierna kommer att ställas på vattendomstolarnas'' arbetskapacitet
har vattenfallsstyrelsens driftbyrå på begäran utarbetat en den
7 december 1953 dagtecknad promemoria angående den framtida belastningsutvecklingen
för elektrisk kraft inom landet. I promemorian yttras rörande
den sannolika utvecklingen fram till år 1960:
Förbrukningen av elektrisk kraft i Sverige har sedan den tidpunkt, då en
samlad statistik för hela landet började upprättas omkring år 1910, utvecklats
i en takt, som motsvarar ungefär 6,5 % årlig ökning. Under åren efter
det andra världskriget har utvecklingen varit snabbare och i genomsnitt har
ökningen uppgått till 7 å 7,5 % och något enstaka år till mer än 10 %.
Hösten 1951 redovisade Centrala Driftledningen en belastningsprognos för
1950-talet, enligt vilken belastningsökningen under perioden 1951—1956
väntades uppgå till 1 200 MkWh/år och därefter fram till början av 1960- talet 1 500 MkWh/år. Den genomsnittliga årliga ökningen skulle enligt denna
prognos bli 6 å 6,5 % och skulle således vara ungefär densamma som i medeltal
konstaterats för de senaste fyra decennierna men något lägre än ökningen
under efterkrigsåren.
Även om belastningsökningen de senaste åren väl överensstämt med prognosen,
har Centrala Driftledningen ansett det lämpligt med en ny undersökning.
Främsta skälet har varit de allmänna tendenser till avmattning av
efterkrigsårens högkonjunktur, som kunnat förmärkas. En förutsättning för
utredningen har därför varit, att den tendens till omsvängning till köparens
marknad, som ägt rum det senaste året, skulle komma att accentueras ytterligare
under de närmaste åren genom en hårdnande konkurrens från utlandet
såväl på exportmarknaden som på hemmamarknaden men att dock
på längre sikt en hög aktivitet inom industrien skulle komma att föreligga.
Resultatet av undersökningen, vilket framkommit under sommaren 1953,
innebär i allt väsentligt samstämmighet med den år 1951 framlagda och
ovan omnämnda prognosen. Trots att konjunkturförutsättningarna borde ha
givit en reducerad tillväxt av kraftbehoven tyder resultatet på en något ökad
stegring i jämförelse med den tidigare prognosen. Det har dock icke framkommit
några reella skäl för att räkna med en snabbare utveckling än 1951
års prognos ger vid handen, varför kraftindustriens utbyggnadsprogram alltjämt
är baserat på denna.
De båda senaste åren har belastningsökningen inom Vattenfallsverkets
distributionsområde uppgått till betydligt mer än hälften av ökningen i hela
landet. Detta förklaras av att verkets egna produktionsresurser dessa år ökat
kraftigt, medan krafttillskotten hos övriga kraftföretag varit relativt obetydliga.
För de närmaste åren kan man emellertid förutse mer omfattande krafttillskott
hos dessa företag, vilket torde medföra att en större andel av den
totala belastningsökningen faller på dem i fortsättningen. Vattenfallsstyrelsen
anser därför liksom tidigare att dess utbyggnadsplaner bör baseras på
antagandet, att hälften av belastningsökningen i landet faller inom verkets
distributionsområde, vilket således innebär en årlig ökning med 600 MkWh
fram till år 1956 och med 750 MkWh under de följande åren fram till år
1960.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
Med avseende å utvecklingen efter år 1960 anföres i driftbyråns promemoria:
Utbyggnaderna
av vattenkraft har de senaste åren varit av en betydligt
större omfattning än tidigare och utbyggnadstakten kommer att vara minst
hka bog under hela återstoden av 1950-talet. För tiden efter år 1960 är utvecklingen
osäkrare, då man för den perioden saknar belastningsundersökningar
motsvarande ovan relaterade prognoser för 1950-talet. Några sådana är
det heller inte möjligt att utföra med någon säkerhet, men det finns för närvarande
inga tecken som tyder på att den hittills konstaterade belastningsutvecklingen
skulle övergå i en mindre snabb utveckling vid 1960-talets
början. Detta förhållande innebär således, att behovet av nya krafttillskott
efter år 1960 torde bli av minst samma storlek som under tiden fram till
år 1960.
Det bör vidare anmärkas, att landets bästa och största vattenkrafttillgångar
kommer att vara i stor utsträckning utnyttjade vid 1960-talets början. För
att tillgodose efterfrågan på elkraft tvingas därför vattenkraftföretagen att
bygga ut allt fler anläggningar per år. Om man därvid betänker att det vid
de sämre vattenfall, som då kommer i fråga för utbyggnad, ur byggnadsteknisk
och ekonomisk synpunkt blir nödvändigt med omfattande uppdämningar
och rensningar med tv åtföljande relativt större skador, torde det vara
klart att vattendomstolarnas uppgifter kommer att bli alltmer arbetskrävande.
*• ,-i^ll.^gj
Slutligen bör påpekas det ökade arbete, som faller på vattendomstolarna
genom att de provisoriska skadeersättningar, som utdömts alltsedan början
av 1940-talet, hädanefter successivt skall regleras och definitivt fastställas
med stöd av de erfarenheter om skadornas storlek, som vunnits under de år
anläggningarna och regleringarna utnyttjats.
Utredningsmannen vill framhålla, att den alldeles övervägande delen av
landets outnyttjade vattenkraft är belägen inom Norrbygdens och Mellanbygdens
domsområden.
Av ett vid promemorian fogat tidsschema för vattenfallsstyrelsens utbyggnadsplaner
framgår, att byggnadstillstånd för ett stort antal planerade
kraftstationer och regleringsföretag av betydande omfattning inom nämnda
domsområden önskas under innevarande och nästkommande år.
Från vattenrättsdomarna vid de berörda vattendomstolarna inhämtade
upplysningar bekräftar riktigheten i huvudsak av vattenfallsstyrelsens i skrivelsen
den 10 oktober 1953 (jfr s. 4 ff.) lämnade uppgifter om bristande
möjlighet för domstolarna att med nuvarande personaluppsättning medhinna
handläggning av vissa ur utbyggnadssynpunkt betydelsefulla mål före den
1 juli 1955.
Av vad sålunda framkommit samt av riksdagsrevisorernas yttrande (jfr
s. 6) framgår, att en omedelbar och väsentlig förstärkning av Norrbygdens
och Mellanbygdens vattendomstolars arbetskapacitet är nödvändig, om ej
mycket betydande förluster för landet skall uppkomma genom att vattenkraftens
fortsatta ändamålsenliga utbyggande försvåras och fördröjes. Såsom
framhållits bl. a. i chefens för justitiedepartementet svar på en interpellation
vid 1953 års riksdag (II kammaren den 2 december 1953), medför
vattendomstolarnas nuvarande otillräckliga kapacitet svåra olägenheter även
Kungl. Maj:ts proposition nr HO.
9
för svarandeparterna i de stora norrländska vattenmålen. Jämväl av hänsyn
till befolkningen i de bygder som beröres av vattenkraftens tillgodogörande
är således en förstärkning av arbetskraften vid de norrländska vattendomstolarna
i hög grad påkallad. Den förebragta utredningen rörande den framtida
belastningsutvecklingen ger otvetydigt vid handen, att behovet av ytterligare
arbetskraft icke är tillfälligt utan kan förväntas bestå och t. o. m. öka
under de närmaste decennierna.
Vid bedömande av hur stor arbetskraftförstärkning som skall anses erforderlig
torde båda de nyss angivna synpunkterna böra beaktas. Vattendomstolarnas
arbetskapacitet bör med andra ord göras tillräcklig att medge tillståndsgivning
i den takt som ur allmän synpunkt finnes önskvärd och samtidigt
lämna utrymme för reglering utan oskäligt dröjsmål av de ersättningsfrågor
som icke löses i samband med tillståndsgivningen.
Det har under utredningen övervägts att öka vattenrättsskipningens kapacitet
genom tillskapande av ytterligare vattendomstolar. En dylik åtgärd har
dock befunnits icke vara ägnad att lämna den i rådande läge erforderliga
skyndsamma lättnaden i arbetsbelastningen, och förslag i denna riktning har
därför ej ansetts böra framläggas.
Vad först angår det under rådande förhållanden föreliggande behovet av
vatten rättsdomare utöver det i gällande personalförteckning upptagna
antalet — två i Norrbygden och tre i Mellanbygden — kan detta med
den angivna målsättningen uppskattas till ytterligare åtminstone en domare
för vardera av dessa båda domstolar. En dylik förstärkning skulle möjliggöra
sådan ökning av antalet »domstolsenheter», att en rationell fördelning
av målen efter de ur utbyggnadssynpunkt viktigaste arbetsområdena kunde
äga rum. Fördelningen kan med viss förenkling uttryckas så att inom Norrbygden
en domare i huvudsak skulle vara ansvarig för Lule älv, en domare
för Ume älv och en domare för Skellefte älv, medan inom Mellanbygden en
domare skulle ha huvudansvaret för Ångermanälven och en för Indalsälven,
varjämte en särskild domare finge till uppgift att handlägga mål från
Ljungans nederbördsområde. Då Ångermanälven och Indalsälven var för sig
medför en alltför stor arbetsbelastning för en domare, erfordras en fjärde
domare i Mellanbygden som kan övertaga en del av målen inom dessa älvars
nederbördsområden, främst mål rörande vissa biflöden. Denna uppdelning
av målen på de olika domarna är starkt schematisk och utesluter givetvis icke
att en annan uppdelning av målen i många fall kan befinnas ändamålsenlig.
Med hänsyn till det starka samband som i regel föreligger mellan de olika
kraftverks- och regleringsföretagen i en älv med dess olika källsjöar och tillflöden
bör det dock eftersträvas, att samme vattenrättsdomare i största
möjliga utsträckning handlägger alla större mål rörande ett flodområde.
Utöver de här särskilt nämnda älvarna finnes andra, delvis av betydande
storlek, som dock f. n. icke i samma utsträckning utgör arbetsfält för vattendomstolarna.
Med avseende å fördelningen mellan vattenrättsdomarna
av målen från dessa flodområden torde det icke vara nödvändigt att uppställa
någon viss regel, utan fördelningen bör ske efter vad som i varje sär
-
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 1W.
skilt fall finnes lämpligt. Därvid bör beaktas, att det ur utbildningssynpunkt
är fördelaktigt att de mera erfarna vattenrättssekreterarna beredes
tillfälle att såsom t. f. vattenrättsdomare handlägga mål av icke alltför invecklad
och omfattande beskaffenhet.
Det omedelbara behovet av ytterligare vattenrättsingenjörer
vid de båda nordligaste vattendomstolarna med den ovan förutsatta förstärkningen
av domarpersonalen inskränker sig, enligt vad de nuvarande ordinarie
vattenrättsdomarna uttalat, till att Mellanbygdens vattendomstol bör
erhålla ytterligare en agrikulturteknisk ingenjör. I övrigt skulle den befintliga
ingenjörsuppsältningen vara tillräcklig även för det utökade antalet
domare. Man finge dock räkna med att tämligen snart behov av ytterligare
ingenjörer bleve aktuellt, i den mån målen komme in i sådana skeden som
ställde större anspråk på domstolarnas tekniska personal. Möjlighet borde
därför öppnas att med kort varsel erhålla ytterligare ingenjörsförstärkning.
Vad Mellanbygdens vattendomstol beträffar torde det ej råda tvivel om
att den angivna förstärkningen är av behovet påkallad. Med denna utökning
av ingenjörsantalet kommer två byggnadstekniska och tre agrikulturtekniska
ingenjörer att stå till förfogande för sammanlagt tre vattenrättsdomare.
(I detta sammanhang bortses från den i Umeå stationerade domaren,
vilken samarbetar med vattenrättsingenjörer tillhörande Norrbygdens vattendomstol.
) Den angivna proportionen mellan domare och ingenjörer har
erfarenhetsmässigt visat sig vara lämplig. Utredningsmannen tillstyrker
därför att Mellanbygdens vattendomstol förstärkes med en agrikulturteknisk
ingenjör.
För Norrbygdens del är läget mera oklart, beroende på de arbetsuppgifter
som vissa befattningshavare vid denna domstol nu har och vissa år
framåt kan förväntas bibehålla inom Mellanbygdens domsområde. Så länge
rådande förhållanden därvidlag består, kan man räkna med att en vattenrättsdomare
huvudsakligen och två vattenrättsingenjörer praktiskt taget
helt sysselsättes utanför Norrbygdens område. Med den föreslagna förstärkningen
med en vattenrättsdomare kommer således att till förfogande för
drygt två domare stå allenast en byggnadsteknisk och två agrikulturtekniska
ingenjörer. Det kan befaras att den tekniska personalen ganska snart skall
befinnas icke motsvara behovet, och frågan om utökning av antalet vattenrättsingenjörer
vid Norrbygdens vattendomstol bör därför i fortsättningen
följas med uppmärksamhet. F. n. synes dock anledning saknas att med åsidosättande
av vattenrättsdomarens mening föreslå ytterligare ingenjörstjänster
vid domstolen.
I fråga om antalet vattenrättssekreterare (inkl. biträdande
sekreterare) har av vattenrättsdomarna i Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar — under förutsättning av den i det föregående förordade
utökningen av antalet vattenrättsdomare -— anmälts behov av ytterligare
två resp. en sådana tjänster. Vid bifall till framställningarna skulle vid
vardera domstolen finnas två befattningar såsom sekreterare och tre såsom
biträdande sekreterare.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr HO.
Inrättandet av de föreslagna nya vattenrättsdomartjänsterna vid ifrågavarande
vattendomstolar medför utan tvivel i och för sig behov av ytterligare
en sekreterarbefattning vid vardera domstolen. För Norrbygdens del
har det med nuvarande domaruppsättning förelegat brist på sekreterare,
vilket orsakat svårigheter att på ett rationellt sätt utnyttja den extra ordinarie
domarens arbetstid. Vid denna domstol måste därför behov av ytterligare
en biträdande sekreterare föreligga. Den föreslagna anordningen
vid vardera domstolen två sekreterare med delvis självständiga domaruppgifter
samt tre biträdande sekreterare för protokollföring och annat biträde
åt vattenrättsdomarna —- synes vara lämplig. Det föreslås därför att vid
Norrbygdens vattendomstol inrättas två nya befattningar såsom biträdande
vattenrättssekreterare samt att vid Mellanbygdens vattendomstol inrättas
en tjänst såsom extra vattenrättssekreterare.
Den sedan lång tid tillbaka olösta frågan om omorganisation av vattenrätts
a in anuen stjänsterna ingår icke i förevarande utredningsuppdrag,
och anledning att i detta sammanhang föreslå ändring i gällande
bestämmelser har därför icke ansetts föreligga.
Vad slutligen angår skriv- och kontorspersonalen medför
tillkomsten av ytterligare domar-, ingenjörs- och sekreterarbefattningar
behov av förstärkning av den nuvarande personalen. Erfarenhetsmässigt
kan detta behov uppskattas till icke fullt två biträden vid vardera domstolen.
Då vid båda domstolarna under en längre tid rått viss knapphet på
skrivhjälp, som tidvis varit mycket besvärande och försvårat utnyttjandet
av den kvalificerade personalens arbetskraft, synes det vara rationellt att
vid vardera domstolen utöka skriv- och kontorspersonalen med två befattningshavare.
Ordinariesättning av vissa vattenråttsdomar- och vattenrättsingenjörstjänster.
Såsom framhållits bl. a. av riksdagens revisorer är det av största
vikt, att de personer vilka såsom vattenrättsdomare eller vattenrättsingenjörer
börjat ägna sig åt de stora vattenmålens behandling icke i förtid avbryter
sitt arbete därmed för att övergå till annan verksamhet. Ombyte av
domare eller ingenjörer medför med nödvändighet dubbelarbete och därmed
förenad tidsspillan såväl för domstolen som för parterna. Enda möjligheten
att med någon grad av säkerhet undgå alltför täta växlingar på dessa poster
torde vara att de förenas med den trygghet och de förmåner i övrigt
som tillkommer slutposterna inom den allmänna domarkarriären, bl. a.
således att de göres ordinarie. Principiellt måste det också betecknas som
mindre tillfredsställande, att de viktiga domaruppgifter som här är i fråga
överlämnas till personer utan den garanti för självständighet mot paverkan
utifrån som innehavet av ett ordinarie domarämbete innebär. Av vad i det
föregående yttrats om vattendomstolarnas nuvarande och för framtiden
motsedda arbetsbelastning torde framgå, att de här föreslagna nya tjänsterna
liksom de vid de norrländska domstolarna redan inrättade extra ordinarie
domartjänsterna och där ianspråktagna ingenjörsbefattningarna samt
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 140.
liga med säkerhet kan förväntas vara erforderliga under överskådlig tid
framåt. Då ordinariesättning av tjänsterna dessutom torde utgöra en bland
flera nödvändiga förutsättningar för en tillfredsställande rekrytering, förordas,
att de befintliga extra ordinarie domar- och ingenjör stjänsterna ombildas
till ordinarie samt att åt de föreslagna nya tjänsterna ges samma
karaktär.
Huruvida även de nuvarande extra ordinarie befattningarna såsom biträdande
vattenrättsdomare vid de sydliga domstolarna bör göras till ordinarie
tjänster, har ansetts icke böra upptagas till prövning i detta sammanhang.
Därest på sätt föreslagits vid vardera av Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar skall finnas mer än en ordinarie vattenrättsdomare, uppkommer
frågan i vilket förhållande dessa inbördes skall stå till varandra.
Uppenbart är visserligen att envar av dem i sin dömande verksamhet skall
vara fullt självständig, men i övrigt måste med nödvändighet visst samröre
förekomma och en utväg anvisas till undvikande av kompetenskonflikter.
De frågor som särskilt påkallar uppmärksamhet i detta sammanhang rör
fördelningen av målen mellan de olika domstolsavdelningarna samt vattenrättsingenjörernas
och övrig personals indelning till tjänstgöring.
Såsom tidigare i utredningsmannens promemoria framhållits torde det
vara rationellt, att samtliga större mål från de ur arbetssynpunkt viktigaste
älvarna i största möjliga utsträckning handlägges av en och samma domstolsavdelning.
Det synes lämpligt, att den indelning i domstolsområden som
sålunda kan ifrågakomma göres av vattenöverdomstolen i särskilda arbetsordningar
för de båda nordligaste vattendomstolarna. Arbetsordningarna
bör även innehålla föreskrifter om fördelningen av mål från andra områden
än de särskilt upptagna älvarna. Beträffande dylika mål torde det i regel
vara lämpligast, att den främste domaren inom domstolen bär det omedelbara
ansvaret, dock med möjlighet att få annan domare förordnad. För sådant
fall, liksom då det av särskild anledning ifrågasättes att låta mål från
visst domstolsområde handläggas av annan domare än den som anförtrotts
området, bör det ankomma på vattenöverdomstolen såsom chefsmyndighet
att efter hörande av de berörda domarna meddela erforderliga föreskrifter.
Personalens indelning till tjänstgöring på de olika domstolsavdelningarna
bör ankomma på de ordinarie vattenrättsdomarna gemensamt. Frågan är av
den vikt för arbetets rationella bedrivande, att det icke synes böra ifrågakomma
att den avgöres av en av vattenrättsdomarna mot de andras mening
eller ens genom majoritetsbeslut. Skulle det i något fall visa sig omöjligt att
uppnå enighet i en dylik fråga, bör denna i stället hänskjutas till vattenöverdomstolens
avgörande. Även härutinnan bör arbetsordningarna innehålla
erforderliga föreskrifter.
Vattendomstolens företrädande i förhållande till andra myndigheter, t. ex.
vid anslagsäskanden, bör i allmänhet ankomma på den främste vattenrättsdomaren.
Givetvis bör dock erforderligt samråd med övriga domare äga rum;
och vad särskilt anslagsäskanden angår synes intet hindra en domare, som
anser sina synpunkter åsidosatta i det på domstolens vägnar avgivna statförslaget,
att i särskild skrivelse framställa sina önskemål.
Kungl. Maj. ts proposition nr 140.
13
Vattenrättsdomarnas lönestållning in. m. Från många håll har betonats
vikten av alt vattenrättsdomarposterna förenas med sådana förmåner i avlöningshänseende
och eljest att de tilldrar sig väl kvalificerade sökande. Svårigheter
har härvidlag yppat sig med avseende å vissa tjänster vid de norrländska
vattendomstolarna. I denna fråga anfördes i en av häradshövdingen
O. Riben den 31 december 1951 avgiven promemoria (se prop. nr 126/1952):
Sedan flera år har rekryteringen till vattendomstolarna berett stora svårigheter,
särskilt framträdande beträffande Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar. Detta sammanhänger med en utbredd obenägenhet bland
yngre hovrätts jurister att för någon längre tid ägna sig åt vattenrättsskipningen.
Den väsentliga orsaken till denna inställning torde vara, att det på
ifrågavarande bana finns så få sluttjänster eller därmed jämförliga befattningar.
Att läget blivit kritiskt främst vid de norrländska vattendomstolarna
har säkerligen delvis sin förklaring i att arbetet vid dessa domstolar
anses vara särskilt tungt och krävande. Därtill kommer måhända en viss motvilja
hos befattningshavare vid Svea hovrätt — som till följd av vattenöverdomstolens
anknytning dit i praktiken helt fått svara för vattendomstolarnas
rekrytering — att mottaga förordnanden å orter i Norrland, som numera
ligga utom hovrättens domsområde. De svårigheter, som till följd av det nuvarande
läget på bostadsmarknaden äro förbundna med alla omplaceringar,
spela givetvis också in.
Under de allra senaste åren har de av Riben påtalade rekryteringssvårigheterna
än mer accentuerats. Belysande är, att en extra ordinarie vattenrättsdomarbefattning
i lönegrad Cs 14 vid Mellanbygdens vattendomstol sedan
inrättandet den 1 juli 1952 måst uppehållas genom vakansförordnanden,
då kvalificerade sökande ej erhållits, samt att, när tjänsten sistlidna höst
ledigförklarats på nytt, endast en sökande finnes till tjänsten och att denne
sökande är helt utan erfarenhet av vattenrättsskipning. Skälen till denna
obenägenhet att ägna sig åt vattenrättsskipning i Norrland är flera. Ett av
de främsta torde emellertid vara, att arbetet där till mycket stor del består
i sysslande med reglerings- och kraftverksmål av synnerlig omfattning. Sådana
mål ställer höga krav på domarens arbets- och organisationsförmåga
samtidigt som de kan vara enformiga och tröttande genom det oerhört stora
antal detaljfrågor som påkallar domstolens ställningstagande. Framhållas
må också de ofta återkommande resorna med långvarig vistelse utanför hemorten
under stundom ganska primitiva förhållanden.
Givetvis måste inrättandet av ytterligare vattenrättsdomartjänster öka
konkurrensen om den tillgängliga kvalificerade personalen och därigenom
vara ägnat att skärpa de hittillsvarande rekryteringssvårigheterna. Det synes
då vara nödvändigt, att dessa tjänster göres så lockande att även domare
som tidigare tjänstgjort vid vattendomstolarna men övergått till annan verksamhet
— i vattenöverdomstolen, nedre justitierevisionen, de allmänna domstolarna,
departement in. in. — kan förmås att återgå till vattenrättsskipning
i första instansen. Endast på detta sätt kan det bedömas vara möjligt att till
alla de erforderliga vattenrättsdomarbefattningarna erhålla sökande som
förenar styrkt allmän lämplighet som domare med djupgående insikter i och
erfarenhet av vattenrättsskipning.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 1^0.
Vad först angår de nuvarande ordinarie vattenrättsdomartj
änsterna torde det vara av väsentlig betydelse för strävandena att
göra vattenrättsskipningen konkurrenskraftig i förhållande till den allmänna
domarkarriären, att vid vattendomstolarna finnes tjänster med sådana löneförmåner
att de uppväger den tyngre arbetsbörda och de ofördelaktigare arbetsvillkor
som måste anses åvila vattenrättsdomarna jämfört med flertalet
andra domare. En förbättrad lönesättning för vattenrättsdomarna vid de
norrländska vattendomstolarna torde därjämte vara påkallad redan med
hänsyn till de ur allmän synpunkt utomordentligt maktpåliggande avgöranden
som tillkommer dem och det ansvar som dessa avgöranden innebär. Med
beaktande av nu anförda synpunkter synes avlöningsförstärkningen för de
nuvarande ordinarie vattenrättsdomartjänsterna vid Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar böra höjas åtminstone till 5 004 kronor om året,
d. v. s. till det belopp som tillkommer häradshövding i domsaga tillhörande
lönegrupp V.
Vidkommande härefter lönesättningen för övriga vattenrättsdomare
vid Norr bygdens och Mellanbygdens vattendo mstolar
— således de befintliga tre extra ordinarie domartjänsterna samt
de till inrättande föreslagna två nya tjänsterna, vilka samtliga tidigare av
utredningsmannen förordats till upptagande på ordinarie stat — må erinras
om att de övervägande arbetsuppgifterna för dessa fem domartjänster blir
att leda handläggningen och avgörandet av omfattande och åtminstone delvis
svårbedömda vattenmål rörande stora ekonomiska och sociala värden.
Med hänsyn härtill och till de förut berörda rekryteringssvårigheterna synes
det vara skäligt att tjänsterna förenas med samma löneförmåner, som f. n.
utgår till ordinarie vattenrättsdomare, och således placeras i lönegrad Co 14
med årlig avlöningsförstärkning av 3 756 kronor.
En viktig omständighet vid bedömande av möjligheterna att rekrytera
de nya ordinarie vattenrättsdomartjänsterna utgör obenägenheten hos många
domare med erfarenhet från vattendomstolsarbetet att för alltid binda sig
vid sådant arbete. Osäkerhet i fråga om möjligheten att som ordinarie
vattenrättsdomare kvarstå i den vanliga domstolskarriären och sålunda kunna
utnämnas till exempelvis häradshövding torde vara ägnad att avhålla
lämpliga personer från att söka dylika tjänster. Belysande är, att den nuvarande
extra ordinarie vattenrättsdomaren vid Mellanbygdens vattendomstol
i skrivelse till justitiedepartementet den 27 november 1953 — med
anledning av att valtenöverdomstolen i årets petitaskrivelse föreslagit omförande
av bl. a. hans befattning till ordinarie tjänst, samt under åberopande
bl. a. av nu tillämpade villkor för tjänstetransport — anhållit att, om förslaget
skulle genomföras, sättas i tillfälle att överväga, huruvida han bör
inträda i befattningen i dess förändrade gestaltning.
Väl är det sant och har i det föregående framhållits, att det ur allmän
synpunkt är fördelaktigt att ombyte på vattenrättsdomartjänsterna icke sker
i förtid. Angelägenheten härav bör dock icke föranleda att sådana hinder för
befattningshavarnas övergång till annan verksamhet uppställes som kan
Kungl. Maj. ts proposition nr HO.
15
medföra ett allvarligt försvårande av den såsom erfarenheten visar mycket
besvärliga rekryteringen. På något längre sikt sett måste f. ö. en viss övergång
från vattenrättsdomartjänsterna till poster inom det allmänna domstolsväsendet
öka vattendomstolarnas dragningskraft för de yngre domstolsjuristerna,
då genom en sådan övergång möjligheterna att vinna befordran
till de högre befattningarna vid vattendomstolarna blir större.
Vad nu sagts synes leda till att även innehavaren av någon av ifrågavarande
vattenrättsdomartjänster bör äga rätt att i sin tur vinna utnämning
till häradshövding eller annan domarbefattning. Därvid bör han icke vara
bunden av eljest förekommande villkor för transporträtt, såsom viss tids
tjänstgöring eller dylikt. Därjämte bör han vara tillförsäkrad rätt till
ersättning för flyttningskostnad, oberoende av om den tjänst till vilken han
övergår är att anse som högre än den han lämnar (jfr 33 § 3 mom. första
och tredje styckena i statens allmänna avlöningsreglemente). Till undvikande
av tvivelsmål i dessa hänseenden torde från statsmakternas sida böra
göras ett uttalande av ovan angiven innebörd.
Även om transporträtt i den här förordade omfattningen tdllerkännes
innehavarna av dessa ordinarie vattenrättsdomartjänster vid Norrbygdens
och Mellanbygdens vattendomstolar, är det att befara att ämbetena ej skall
bli konkurrenskraftiga vare sig i förhållande till övriga domartjänster eller
till de befattningar inom det enskilda näringslivet som slår vattenrättskunniga
domstolsjurister till buds. övervägas bör därför, om ej särskilda tillägg
i merithänseende bör beräknas för tjänstgöring vid dessa domstolar. Härvid
ligger det nära till hands att erinra om det tillägg vid meritberäkningen
som tillämpas beträffande befattningshavare vid hovrätten för Övre Norrland
och som utgår med en extra månad för ettvart av de sex första tjänstgöringsåren
(se Svensk Juristtidning 1946 sid. 630). Med hänsyn till den i
många hänseenden särskilt betungande tjänst som åvilar personalen vid de
norrländska vattendomstolarna torde det vara motiverat att för denna personal
medge ett något större merittillägg, förslagsvis en månad för varje
halvårs tjänstgöring, dock högst två år. Detta tillägg synes skäligen böra
åtnjutas även för tidigare fullgjord tjänstgöring vid Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar.
I betraktande av angelägenheten av att de vid vattendomstolarna verksamma
domarna icke skall behöva avbryta sitt arbete därstädes för att fullgöra
tjänst såsom revisionssekreterare bör, såsom Riben i sin förutnämnda
promemoria den 31 december 1951 förordat, dessa domare i allmänhet erhålla
en auktoritativ försäkran om att tjänstgöring såsom revisionssekreterare
för deras del icke skall utgöra villkor för fortsatt avancemang på
domarbanan.
Vnttcnråttsingenjörernas löneställning m. in. Frågan om rekryteringen, av
vattenrättsingenjörstjänsterna har tidvis visat sig mycket svårlöst, beroende
på de höga krav på befattningshavarnas kompetens som måste uppställas
samt konkurrensen från andra verksamhetsfält med behov av högklassiga
16
Kungi. Maj.ts proposition nr 140.
ingenjörskrafter. Rörande kompetenskraven erinras om följande uttalande
av vattenöverdomstolen i dess petitaskrivelse för budgetåret 1949/50:
En vattendomstols beslut tillkommer genom en samverkan av juridisk och
teknisk sakkunskap samt lekmannaomdöme. På de tekniskt sakkunniga
ligger ett mycket stort ansvar, särskilt som någon teknisk överprövning endast
i ringa utsträckning kan komma till stånd, beroende på att teknisk sakkunskap
icke är företrädd varken i vattenöverdomstolen eller i högsta domstolen.
En felbedömning på den tekniska sidan kan få katastrofala verkningar,
särskilt naturligen när det gäller det byggnadstekniska. Vad som enligt
vattenöverdomstolens mening är av den allra största betydelse är, att
vattenrättsingenjörerna i fråga om kompetens skola vara minst jämbördiga
med parternas tekniska representanter. Om dessa senare på grund av högre
kompetens skulle komma att »flyta ovanpå» skulle därigenom rättsskipningen
på detta område tillskyndas obotlig skada. Lönen måste sålunda beräknas
med hänsyn till denna nödvändiga kompetens. Av vikt är därjämte
att vattenrättsingenjörerna icke uteslutande rekryteras från statstjänst utan
även ur den krets av kvalificerade konsulterande ingenjörer, från vilken parterna
i vattenmål hämta sina sakkunniga biträden. Det märkes vidare, att
vattenrättsingenjörerna med hänsyn till arbetsbördan icke ha någon faktisk
möjlighet att skaffa sig biförtjänster och att också deras rättsliga möjlighet
därtill är mycket kringskuren, då de ej få åtaga sig enskilda uppdrag i ärenden,
som kunna antagas komma under vattendomstols prövning.
Såsom främsta konkurrenter om de byggnadstekniska ingenjörerna
har vattenrättsskipningen att räkna med vattenfallsstyrelsen och andra
parter i vattenmål. För att vattenrättsingenjörerna i lönehänseende skall bli
jämställda med de högre tekniska befattningshavarna inom vattenfallsstyrelsen,
vars lönenivå med säkerhet icke överstiger den enskilda kraftindustriens,
erfordras en mycket betydande lönelyftning''. överingenjörstjänsterna i vattenfallsstyrelsen,
med vilka befattningar jämförelse närmast synes böra göras,
har nämligen placerats lägst i lönegrad 15 på löneplan 2. Om hänsyn även
tages till vattenrättsingenjörernas pressande arbetsbörda och att de i stor
utsträckning nödgas befinna sig på resor, framstår banan som ändå mindre
lockande för erkänt framstående ingenjörskrafter. Särskilt svårt har det av
naturliga skäl varit för de nordligaste domstolarna att draga till sig meriterade
sökande till lediga befattningar och att kvarhålla befintliga krafter.
Nu angivna förhållanden har medfört, att under senare år ledigblivna vattenbyggnadstekniska
ingenjörsbefattningar vid de sydliga domstolarna besatts
med transportsökande från de nordliga domstolarna samt att till tjänsterna
vid dessa fått utses huvudsakligen yngre tekniker med förhållandevis
kortvarig erfarenhet av de mångskiftande problem som den byggnadstekniske
vattenrättsingenjörens verksamhet omspänner. Då just de norrländska
domstolarna erbjuder de största och de såväl ekonomiskt som tekniskt viktigaste
uppgifterna för vattenkraftsutbyggnaden, innebär denna tendens till
försvagning av de norrländska vattendomstolarnas tekniska sakkunskap en
risk för misstag i företagens tekniska utförande som lätt kan få ödesdigra
följder. Till motverkande av denna tendens synes det vara nödvändigt att nu
Kungl. Maj. ts proposition nr HO.
17
vidtaga en viss höjning av löneställningen för vattenrättsingenjörerna vid de
båda nordliga domstolarna.
Vad angår de agrikulturtekniska vattenrättsingenjörerna har
dessa i regel hämtats från lantbruksingenjörskåren. Statens lantbruksingenjörer
är numera inplacerade i lönegrad Ca 32, således icke oväsentligt lägre
än vattenrättsingenjörerna. Trots denna löneskillnad har det tidigare visat
sig svårt att till vattenrättsingenjörsbefattningarna locka sökande bland de
ordinarie lantbruksingenjörerna, varför dessa i betydande utsträckning måst
besättas med extra lantbruksingenjörer; och ännu under år 1953 har en
extra ordinarie vattenrättsingenjör vid Mellanbygdens vattendomstol sökt
och erhållit en ordinarie tjänst som lantbruksingenjör och därmed lämnat
vattendomstolen. Vid ledigförklaring av den sålunda vakanta vattenrättsingenjörsbefattningen
har dock en viss omsvängning kunnat förmärkas, i det
tjänsten lockat sökande även bland de ordinarie lantbruksingenjörerna.
De sålunda åtminstone tidvis uppträdande svårigheterna att till de agrikulturtekniska
vatlenrättsingenjörstjänsterna förvärva erfarna och i övrigt
lämpliga lantbruksingenjörer sammanhänger otvivelaktigt med den stora
arbetsbörda som åvilar vattenrättsingenjörerna. Särskilt de agrikulturtekniska
ingenjörerna måste under långa perioder, för syner och undersökningar
kring regleringsbassängerna, vistas utom stationeringsorten. Vattenmålens
stora omfattning har i betydande utsträckning framtvingat den handläggningsmetoden
att skadorna på berörda fastigheter besiktigas enbart eller
åtminstone grundligast vid undersökningar som företages av den agrikulturtekniske
ingenjören med biträde av vattenrättsnämndemännen. Vid
dessa undersökningar sker i realiteten en väsentlig del av domstolsbehandlingen.
Det är med hänsyn härtill ett beaktansvärt allmänt intresse, att denne
ingenjör fyller höga krav på skickighet och erfarenhet. Löneförmånerna
för dessa befattningar bör därför vara sådana att de, trots tjänsternas pressande
beskaffenhet, även i fortsättningen lockar välmeriterade sökande från
lantbruksingenjörskåren.
De antydda synpunkterna i förening med de utomordentliga värden som
bär står på spel för det allmänna synes motivera en förbättrad löneställning
såväl för de byggnadstekniska som för de agrikulturtekniska vattenrättsingenjörerna
vid Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar. I
betraktande av de tekniska ledamöternas ställning inom domstolen bör någon
skillnad i lönehänseende icke göras mellan de olika kategorierna. För
att underlätta rekryteringen till de norrländska vattendomstolarna föreslås,
att avlöningsförstärkningcn för vattenrättsingenjörer med stationeringsort
1 Umeå och Östersund böjes från nu utgående 1 008 kronor om året till
2 400 kronor.
I detta sammanhang upptages ett annat av vattenöverdomstolen i dess
petitaskrivelse för budgetåret 1949/50 berört spörsmål, nämligen frågan om
det antal tjänstår som för vattenrättsingenjörernas del bör fordras för hel
ålderspension. Vattenöverdomstolen förordade i sin skrivelse, att detta antal
skulle fastställas till 25 mot i allmänhet gällande 30. Detta förslag mo2
Bibang till riksdagens protokoll 19M. 1 samt. Xr 140.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr HO.
tiverades med att -vattenrättsingenjörsbefattningarna tillsattes med personer
som uppnått relativt hög ålder och som ofta tagits från kretsar utanför
statstjänsten.
Med hänsyn till att det — särskilt i fråga om de byggnadstekniska befattningarna
för vilka frågan i första hand får betydelse —- utgör ett allmänt
intresse av icke ringa vikt, att om vattenrättsingenjörstjänsterna skall konkurrera
även tekniker med erfarenhet från egna företag eller från anställning
i enskild eller kommunal tjänst, bör varje hinder för dylika personers
uppträdande som sökande till dessa befattningar undanröjas. Det gällande
kravet på 30 års tjänstetid för full pension torde ha utgjort ett sådant
hinder. Utredningsmannen förordar därför i likhet med vattenöverdoinstolen,
att beträffande vattenrättsingenjörstjänsterna meddelas föreskrift
jämlikt 16 § i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente, att för
hel ålderspension skall erfordras allenast 25 tjänstår.
Lönesättning för övrig personal. Befattningarna såsom vattenrätt ssekreterare
(»ordinarie», extra och biträdande) uppehälles väsentligen
av yngre jurister i hovrättskarriären, som i regel stannar omkring tre
år på dessa poster för att därefter återgå till hovrätten. Av riksdagens revisorer
har framhållits, att allvarliga olägenheter uppkomme genom det nu
alltför täta ombytet av befattningshavare samt att utvägar eventuellt borde
sökas för beredande av kompensation för den längre tidsbundenhet som
kunde finnas erforderlig.
Ur synpunkten av vattenrättsskipningens effektivitet är det uppenbarligen
en olägenhet, att sekreterarbefattningarna så ofta växlar innehavare.
Då vattenrättssekreterarna utgör rekryteringsbasen för de adjungerade ledamöterna
av vattenöverdomstolen, kan det dock icke undvikas att flertalet
sekreterare lämnar vattendomstolarna, när de står i tur till adjunktion.
Därest till biträdande vattenrättssekreterare utses huvudsakligen relativt
nyantagna fiskaler, torde det dock vara möjligt att utsträcka den
sammanlagda normala tidslängden för deras verksamhet som sekreterare
och biträdande sekreterare till i medeltal omkring fem år, vilket skulle innebära
en icke oväsentlig förbättring jämfört med nu rådande förhållanden.
För att icke denna ökade tidsbundenhet skall menligt påverka rekryteringen
till ifrågavarande tjänster, vilken redan nu åtminstone tidvis är
förknippad med vissa svårigheter, synes något förbättrade löneförmåner
böra medges. Förändringen kan lämpligen genomföras på det sätt att lönegraden
för vattenrättssekreterare och extra vattenrättssekreterare, som under
sammanlagt minst tre år tjänstgjort i sådan egenskap och såsom biträdande
vattenrättssekreterare, höjes till Cg 32. I samband därmed bör den
nuvarande föreskriften i 15 § första stycket stadgan den 25 maj 1945 angående
tjänstgöringen vid vattendomstolarna, att förordnande såsom vattenrättssekreterare
meddelas för viss tid, »i regel tre år», ändras på det sätt
att de citerade orden uteslutes.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
Löneställningen för vattenrättsamanuenserna har icke
upptagits till prövning under utredningen.
Beträffande skriv- och kontorspersonalen förordas, att de
till inrättande föreslagna befattningarna vid Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar skall utgöra biträdestjänster i reglerad befordringsgång.
I övrigt synes rörande denna personalgrupp böra framhållas allenast,
att med den förutsatta förstärkningen av de två nordligaste domstolarna
de kvalificerade kontorsgöromålen, såsom förande av räkenskaper och diarier,
expediering av utgående handlingar, kommissionärssysslor m. m., kan
förväntas få sådan omfattning att utöver den vid vardera av dessa domstolar
förefintliga kansliskrivaren ytterligare en befattningshavare erfordras med
kompetens att på eget ansvar bestrida dessa göromål. En biträdestjänst vid
vardera av dessa domstolar föreslås därför skola ombildas till kontoristbefattning
i lönegrad Ca 13.
Diverse frågor. Under denna rubrik behandlas vissa under utredningens
gång uppkomna spörsmål, varvid början göres med frågan om de norrländska
vattendomstolarnas kanslilokaler.
Norrbygdens vattendomstol har f. n. sitt kansli, som även betjänar Mellanbygdens
Umeå-avdelning, förlagt till två olika lokaler i staden. Lokalerna
är tämligen rymliga, och det torde därför efter vissa ombyggnadsarbeten
vara möjligt att inrymma även de föreslagna nya befattningshavarna.
Därest det framdeles skulle visa sig, att ytterligare arbetskraftsförstärkning
är nödvändig, torde lokalerna emellertid bli otillräckliga. Lokalfrågan
för denna domstol påkallar därför fortsatt uppmärksamhet.
För Mellanbygdens vattendomstol planeras överflyttning av kansliet till
en under uppförande varande byggnad. Möjlighet lär förefinnas att i denna
byggnad, som skall färdigställas under hösten 1954, disponera utrymmen,
vilka är tillräckliga även för den avsedda förstärkta personalen för tiden
intill dess domstolens Umeå-avdelning överflyttats till Östersund. I samband
med blivande överflyttning bör lokalfrågan upptagas till förnyat övervägande.
En fråga av begränsad räckvidd, som dock kan äga viss betydelse ur rationaliseringssynpunkt,
rör anskaffande av ljudupptagningsapparater
vid vattendomstolarna. Sådana apparater har fått vidsträckt användning
vid de allmänna domstolarna för registrering av vittnes- och partutsagor
in. m. En motsvarande användning vid vattendomstolarna torde endast
undantagsvis komma i fråga på grund av de förhållanden, under vilka vattendomstolarnas
sammanträden och syner brukar försiggå. Däremot kan arbetet
med domsskrivningen i icke ringa grad underlättas genom diktamen.
Domarna i de stora vattenmålen är ju av betydande omfattning, ofta flera
hundra sidor. Med hänsyn till de täta uppehåll i diktamensarbetet som nödvändiggöres
bl. a. av undersökningar i akten innebär emellertid diktamen
för stenograf ett dåligt utnyttjande av dennas arbetskraft. Betydligt mera
rationellt är att anlita en ljudupptagningsapparat. På grund härav föreslås
20
Kungl. Maj.ts proposition nr HO.
att vid vardera av Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar, där de
stora vattenmålen är talrikast, får anskaffas en sådan apparat.
Slutligen upptages den för rikets samtliga vattendomstolar gemensamma
frågan om anslag till utbildningsk urser m. m. för vattendomstolarnas
personal, i första hand vattenrättsingenjörerna. Med teknikens utveckling
föreligger för ingenjörernas vidkommande starkt behov av att
kunna deltaga i kurser och förevisningar som anordnas i ämnen inom vattendomstolarnas
verksamhetsfält. Det har vid vissa tillfällen visat sig möta
svårigheter att erhålla anslag till de rese- och traktamentskostnader som
erfordrats för att även avlägset boende vattenrättsingenjörer, särskilt de
norrländska, skulle ha möjlighet att infinna sig. För vattenrättsdomarnas
del är det av värde att kunna mera regelbundet samlas för diskussion av aktuella
frågor inom vattenrättsskipningen, något som visat sig äga stor betydelse
för skapande av en enhetlig praxis på detta område.
Betydelsen ur allmän synpunkt av att vattenrättsingenjörerna har möjlighet
att fortlöpande tillägna sig den tekniska utvecklingen samt av att
likformighet i vattenrättsskipningen främjas torde vara så stor, att härför
erforderliga medel bör finnas tillgängliga. Därför föreslås, att till vattenöverdomstolens
förfogande ställes ett årligt anslag av förslagsvis 10 000
kronor att efter domstolens beprövande användas till rese- och traktamentsersättning
åt vattendomstolarnas personal vid bevistande av utbildningskurser,
vattenrättsdomarmöten m. in.
Tidpunkt för förslagets genomförande. Angelägenheten av att skyndsam
lättnad vinnes i de norrländska vattendomstolarnas nuvarande övermäktiga
arbetsbelastning gör, att de föreslagna arbetskraftsförstärkningarna bör
insättas snarast möjligt och i allt fall senast den 1 juli 1954. De i övrigt
förordade åtgärderna bör tillämpas fr. o. m. samma dag. I den mån möjlighet
därtill finnes, är dock en något tidigare tidpunkt för ikraftträdandet,
t. ex. den 1 maj samma år, avgjort att föredraga, enär i sådant fall större
delen av årets sommarsäsong kan utnyttjas mera intensivt för sammanträden
och syner.
Alternativ II.
Förslag till gemensam förstärkning av rikets samtliga vattendomstolar.
Inledning. Frågan om möjligheten att utan dröjsmål genomföra det såsom
alternativ I betecknade förslaget till förstärkning av Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar är i verkligheten beroende av i vad mån de
enligt förslaget tillkommande tjänsterna — liksom den f. n. vakanta extra
ordinarie vattenrättsdomartjänsten vid Mellanbygden — kan besättas med
kvalificerad personal. Då, såvitt nu kan bedömas, de största rekryteringssvårigheterna
torde föreligga i fråga om vattenrättsdomartjänsterna, göres
ett försök att utreda, vilka krav på innehavarnas kompetens som måste
Kungl. Maj:ts proposition nr IhO. 21
ställas och vilka utsikterna kan anses vara att erhålla sökande som uppfyller
dessa krav.
Med avseende å koinpetensfordringarna måste man å ena sidan, icke
minst med tanke på att ifrågavarande befattningar föreslås skola bli ordinarie
domartjänster, uppställa vissa krav på innehavarnas allmänna lämplighet
som domare. Å andra sidan bör beaktas, att ett rätt utövande av
tjänsterna oundgängligen kräver djupgående insikter i det speciella och
relativt svårtillgängliga rättsområde som vattenrätten utgör samt betydande
erfarenhet av det praktiska arbetet vid vattendomstolarna.
Kravet på allmän lämplighet synes äga sådan styrka att det ej bör få
eftersättas ens för vinnande av relativt betydande fördelar på kort sikt. Vattenmålens
omfattning och avgörandenas ofta djupt ingripande verkningar
såväl för det allmänna som för de enskilda parterna gör, att stränga krav
måste ställas på vattenrättsdomarnas juridiska kunnande och omdöme,
motståndskraft mot påtryckningar samt förmåga att på ett smidigt och
ändå auktoritativt sätt samarbeta med domstolskolleger och allmänhet. Det
sagda torde leda till att man icke utan tungt vägande skäl bör avstå från
den garanti i ovannämnda hänseenden som får anses ligga i att vederbörande
domaraspirant — efter föregående flerårig tjänstgöring vid underrätt
samt såsom fiskal i hovrätt — fullgjort viss icke alltför kortvarig adjunktionstjänstgöring
i hovrätt och därefter av hovrätten funnits lämplig
för vidare befordran på domarbanan. Såsom en minimifordran på innehavarna
av ifrågavarande ordinarie domarämbeten bör därför uppställas,
att de kommit så långt i den ordinarie hovrättskarriären att de kan ifrågakomma
för förordnande såsom e. o. hovrättsassessorer.
Nödvändigheten av att domartjänsterna besättes med personer som äger
djupgående insikter i vattenrätt och långvarig praktisk erfarenhet av vattendomstolarnas
arbete torde vara allmänt erkänd. Det är icke för mycket
sagt, att det utan dylika kunskaper icke är möjligt att på ett nöjaktigt
sätt leda det mycket omfattande och komplicerade förfarande som ett stort
kraftverks- eller regleringsmål utgör. Även för en i övrigt skicklig och erfaren
domare kräves därför en viss utbildningstid — olika lång för skilda
personer, beroende på den individuella förmågan att tillägna sig de erforderliga
juridiska och tekniska kunskaperna — innan han kan utföra ett
effektivt arbete som vattenrättsdomare. Olägenheterna av en dylik utbildningstid
är givetvis särskilt påtagliga då, såsom nu är fallet, en nära nog
krisartad arbetsbalans föreligger vid de norrländska vattendomstolarna, för
vars avarbetande brådskande åtgärder är i högsta grad påkallade. Därtill kommer
att det är mycket svårt för en om vattendomstolarnas arbete okunnig
domare att avgöra, huruvida han i längden har håg och fallenhet för vattenrättsdomarens
uppgift; att utse en sådan person till innehavare av ett ordinarie
vattenrättsdomarämbete synes därför innebära betydande risker för
misstag som kan få vittgående konsekvenser av icke önskvärd art.
Slutsatsen av det förda resonemanget synes vara, att till de föreslagna
vattenrättsdomartjänsterna i första hand bör ifrågakomma sökande som för
-
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 140.
enar assessorskompetens med praktisk erfarenhet av vattenmål. I den mån
sådana sökande anmäler sig, torde de böra sättas före även domare med
större allmänna meriter men utan vattenrättslig praktik. På grund av den
förut berörda obenägenheten hos domstolsjurister med vattenrättslig utbildning
att ägna sig åt vattenrättsskipning, särskilt i Norrland, måste man
emellertid räkna med möjligheten att sökande som äger dylik »dubbel» kompetens
icke finnes att tillgå för alla de nya tjänsterna ens om dessa förenas
med de här föreslagna förmånerna. Då tvångsåtgärder uppenbarligen icke
kan tillgripas för rekrytering av domare som under en längre tid bör kvarstanna
på sina poster, blir det i en sådan situation — därest man vidhåller
att tjänsterna, med hänsyn till angelägenheten av att vattenkraftens planmässiga
tillgodogörande underlättas, bör besättas snarast möjligt — nödvändigt
att göra eftergifter antingen i fråga om kravet på allmän kompetens,
d. v. s. i huvudsak viss tids adjunktionstjänstgöring, eller i fråga om kravet
på vattenrättslig erfarenhet.
Skälen för att fordra viss allmän domarkompetens synes vara av sådan
styrka, att man i princip icke bör ge avkall på kravet att vederbörande sökande
kan ifrågakomma för assessorsförordnande i hovrätt. Att därvid
strängt hålla på den i allmänhet föreskrivna tidslängden för adjunktionstjänstgöringen,
ett år, torde visserligen icke alltid vara nödvändigt. Om vederbörande
hovrätt finner sig kunna med säkerhet avgöra, att en i vattenrättsliga
frågor erfaren och skicklig ledamot även ur allmän domstolssynpunkt
fyller måttet för befordran till e. o. assessor, bör den omständigheten
att adjunktionstiden ej uppgår till fullt ett år icke utgöra hinder för hans
utnämning till vattenrättsdomare, därest mer allsidigt kvalificerad sökande
icke står till förfogande. Någon mera betydande förkortning av den normalt
förekommande adjunktionsprövningen bör dock icke ifrågakomma.
I den mån icke vattenrättskunniga sökande med assessorskompetens står
till förfogande, måste man överväga att för tjänsterna låta ifrågakomma
personer utan erfarenhet av vattenmål eller med endast obetydlig sådan erfarenhet.
De främsta olägenheterna med en dylik anordning är, som tidigare
nämnts, dels att eu viss utbildningstid kräves under vilken vederbörande
endast i begränsad omfattning kan medverka i de större målens handläggande,
dels ock att risk förefinnes för felbedömning i fråga om en sökandes
håg och fallenhet för vattenrättsdomarbanan. Med hänsyn till sistnämnda
risk torde det icke vara lämpligt att omedelbart utnämna en sådan sökande
till ordinarie vattenrättsdomare. I stället bör han genom viss tids vakansförordnande
i befattningen erhålla möjlighet till vattenrättslig praktik, varvid
hans individuella lämplighet för uppgiften samtidigt kan utrönas. Då
det är angeläget, att den f. n. alltför smala basen för rekrytering av de juridiska
befattningarna inom vattenrättsskipningen för framtiden vidgas, synes
möjlighet till dylik provtjänstgöring böra finnas, i den mån vattenrättsdoinarbefattningarna
icke ändå kan erhålla fullt kompetenta innehavare.
Med de i det föregående uppställda kompetenskraven för innehavarna
av ifrågavarande domarämbeten — vilka krav i betraktande av tjänsternas
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 1W.
betydelse icke torde kunna betecknas såsom alltför stränga — blir kretsen
av personer som inom den närmaste framtiden kan ifrågakomma för utnämning
till befattningarna mycket snäv. Det synes icke med säkerhet kunna
förväntas, att sökande som fyller kraven kommer att finnas i erforderlig
utsträckning, även om de nuvarande innehavarna av de båda tillsatta extra
ordinarie vattenrättsdomartjänsterna förutsättes vara villiga att även i fortsättningen
uppehålla dessa befattningar. I detta läge har utredningsmannen
ansett det lämpligt att framlägga ett alternativt förslag till ökning av vattendomstolarnas
arbetskapacitet, vilket synes erbjuda större utsikter till
snabb förbättring i detta hänseende. Därvid har särskilt beaktats, att ett
uppskov till våren 1955 med besättandet av någon eller några av de föreslagna
vattenrättsdomartjänsterna vid de nordliga vattendomstolarna — vilket
uppskov torde visa sig ofrånkomligt, om utnämningarna måste uppskjutas
i avbidan på att domare utan vattenrättspraktik inhämtat nödtorftig erfarenhet
i detta ämne, resp. att yngre vattenrättskunniga domstol^ unster
förvärvat assessorskompetens — kan befaras leda till en ohållbar situation
såväl i fråga om realiserandet av det föreliggande kraftutbyggnadsprogrammet
som beträffande sakägarnas berättigade anspråk på att inom rimlig tid
erhålla gottgörelse för skador till följd av redan genomförda vattenregleringsföretag.
Alternativförslagets innebörd. I syfte att tillgodose redan aktuella behov
av ökad kapacitet hos vattenrättsskipningen i första instans samt för att
öka möjligheten till smidig anpassning till ändrade förhållanden i framtiden
inrättas ett för rikets samtliga vattendomstolar gemensamt kansli.
Detta kansli, i det följande benämnt »gemensamma kansliet», förlägges med
hänsyn till geografiska och andra förhållanden lämpligen till Stockholm.
Det gemensamma kansliet betjänar det antal vattendomstolsavdelningar
som befinnes erforderligt för att tillgodose sådana krav på vattenrättsskipningen,
vilka icke kan mötas av den lokala vattendomstolsorganisationen.
Det nu föreliggande behovet av dylika avdelningar (här benämnda »förstärkningsavdelningar»)
kan uppskattas till två. Varje avdelning består, förutom
av vattenrättsnämndemännen, av en vattenrättsdomare och två vattenrättsingenjörer,
den ene byggnadstekniker och den andre agrikulturtekniker.
Då den föreslagna organisationen utgör en nyhet, vars ändamålsenlighet
bör prövas innan tjänsterna vid densamma göres ordinarie, torde domarna
och ingenjörerna lämpligen göras till extra ordinarie befattningshavare.
De bör vara utnämnda vid samtliga vattendomstolar i riket men
med tjänstgöringsskyldighet företrädesvis i förstärkningsavdelning. Vid det
gemensamma kansliet skall vidare finnas vattenrättssekreterare samt kon
tors- och skrivpersonal. Behovet därav kan f. n. uppskattas till två sekreterare
samt fyra icke rättsbildade befattningshavare.
I lönehänseende bör vattenrättsdomare och vattenrättsingenjör vid förstärkningsavdelning
vara jämställda med innehavarna av motsvarande befattningar
vid de sydliga vattendomstolarna och således placeras, vatten
-
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 740.
rättsdomare i lönegrad Cs 14 med avlöningsförstärkning av 3 756 kronor
om året och vattenrättsingenjör i lönegrad Ce 37 med avlöningsförstärkning
av 1 008 kronor om året. Sekreterarna bör, då förordnande att såsom vattenrättsdomare
självständigt handlägga vissa mål i regel icke torde ifrågakomma
för deras del, jämställas med vattendomstolarnas biträdande sekreterare
och således utgöra extra tjänstemän i lönegrad Cg 27. Av kanslipersonalen
slutligen bör en befattningshavare såsom extraordinarie kansliskrivare i
lönegrad Ce 15 handha de mera kvalificerade kontorsgöromålen, medan
övriga befattningshavare bör vara biträden i reglerad befordringsgång.
Förstärkningsavdelningarnas uppgift att avlasta de lokala vattendomstolarna
fullgöres pa det sätt att mål från dessa överlämnas till avdelningarna
för handläggning och avdömande. Då förstärkningsavdelningarnas domare
och ingenjörer förutsättes vara utnämnda vid rikets samtliga vattendomstolar,
är de utan särskilt förordnande behöriga att handlägga mål inom
hela landet. För vinnande av en lämplig avvägning av de lokala domstolarnas
och förstärkningsavdelningarnas arbetsbörda bör dock överlämnandet
av mål till de sistnämnda beslutas av vattenöverdomstolen efter hörande av
berörda vattenrättsdomare. Det torde kunna förutsättas, att initiativet till
överföring av mål i regel kommer att tagas av vederbörande vattenrättsdomare
vid de lokala domstolarna.
Vid överlämnande av mål till förstärkningsavdelning måste tillses, att målet
icke äger sådant samband med annat, hos den lokala domstolen kvarvarande
mål, att ettdera eller båda målens behandling försvåras genom åtgärden.
För de nu aktuella norrländska förhållandenas del leder den anförda
synpunkten till att i första hand samtliga eller åtminstone flertalet större
kraftverks- och regleringsmål inom en hel älvs eller ett större bivattendrags
nederbördsområde bör överflyttas till förstärkningsavdelning. Lämpade för
överlämnande till förstärkningsavdelning kan f. n. med stöd av inhämtade
upplysningar bedömas vara nu anhängiga och inom en nära framtid förväntade
mål av angiven beskaffenhet rörande Ljungan och dess biflöden
inom Mellanbygdens domstolsområde samt rörande Skellefteälven inom
Norrbygdens domstolsområde. Speciellt brådskande mål inom andra flodområden
bör också kunna överlämnas till förstärkningsavdelning — eventuellt
endast för tillståndsprövning eller annan brådskande åtgärd — om
ej sambandet med den lokala domstolens verksamhet är alltför utpräglat.
De nämnda grupperna av mål torde under åtskilliga år framåt kunna
lämna två förstärkningsavdelningar deras huvudsakliga sysselsättning; och
genom att befrias från arbetet med de överflyttade målen vinner de lokala
domstolarna en verksam och välbehövlig avlastning, som möjliggör för dem
att lämna övriga mål inom domsområdena en snabbare behandling. Avdelningarnas
eventuellt återstående arbetskapacitet kan utnyttjas för prövning
av andra mål som ej äger närmare samband med mål vilka bör kvarbli
hos de lokala domstolarna. Sådana mål finnes i varierande antal vid samtliga
vattendomstolar, men behov av omedelbar lättnad i arbetsbördan torde
f. n. föreligga huvudsakligen allenast i fråga om de båda nordligaste dom
-
Kungl. Maj.ts proposition nr HO.
25
stolarna. Huruvida utvecklingen för de sydliga domstolarnas del kommer
att bli sådan att större behov av förstärkning uppkommer därstädes, är svårt
att nu förutsäga. Det förefaller dock ej osannolikt, att grundvattens- och
framförallt föroreningsinålen i landets södra delar inom kort får så stor
omfattning att nuvarande arbetskrafter ej räcker till. Det kan då visa sig
ändamålsenligt att en särskild förstärkningsavdelning, utrustad med speciell
sakkunskap på området, inrättas för handläggande av sådana mål.
Frågan härom faller dock utanför det egentliga området för denna utredning.
Då ett mål överlämnas till behandling av förstärkningsavdelning, kan den
lokala vattendomstolens befattning med målet praktiskt taget helt upphöra
och inskränka sig till att vidarebefordra sådana skrifter rörande målet som
må inkomma till dess kansli. Akten i målet översändes givetvis till det
gemensamma kansliet. Den fortsatta diarieföringen vid den lokala domstolen
ersättes med en hänvisning till det gemensamma kansliets dagbok,
vilken bör innehålla avskrift av de före överflyttandet gjorda införingarna
och vari inkommande handlingar i fortsättningen skall registreras. Vid målets
handläggande tjänstgör förstärkningsavdelningens domare och ingenjörer
i sin egenskap av befattningshavare i vederbörande lokala vattendomstol,
och avdelningens beslut utfärdas i denna domstols namn. Arkivering av
handlingarna i slutligt avgjorda mål synes böra ske hos vederbörande lokala
domstol, varvid dock sådana akter som erfordras vid behandlingen av andra
mål skall kunna såsom lån t. v. kvarligga i det gemensamma kansliet.
Därest det här diskuterade förstärkningsalternativet genomföres, bortfaller
behovet av huvuddelen av de under alternativ I föreslagna personalförstärkningärna.
Övriga där gjorda rekommendationer torde däremot icke påverkas
av en sådan lösning. Med avseende å personalbehovet vid de båda
nordliga vattendomstolarna har utredningsmannen vid sitt bedömande av det
nu erforderliga antalet förstärkningsavdelningar utgått från att den f. n.
vakanta extra ordinarie vattenrätlsdomartjänsten vid Mellanbygdens vattendomstol
snarast möjligt skall bli tillsatt. Möjligheten att, därest de förordade
ändringarna i löneställningen in. in. genomföres, besätta en domartjänst
måste betecknas som icke oväsentligt större än utsikterna att erhålla kompetenta
innehavare av tre sådana befattningar.
Av de såsom alternativ I föreslagna personalförstärkningarna bör vissa
genomföras även om i övrigt företräde skulle lämnas åt alternativ II. Detta
gäller med avseende å dels en tjänst såsom biträdande sekreterare vid Norrbygdens
vattendomstol, dels ock en del av den angivna utökningen av skrivoch
kontorspersonalen. Beträffande den nämnda sekreterarbefattningen har
tidigare nämnts att brist på sekreterare föreligger med nuvarande domaruppsättning,
vilket orsakat svårigheter alt på ett rationellt sätt utnytt ja den extra
ordinarie domarens arbetstid. I fråga om biträdespersonalen erinras om att
hittillsvarande knapphet på skrivhjälp utgjort ett hinder i den kvalificerade
personalens arbete, som det med hänsyn till denna arbetskrafts förhållandevis
dyrbara ocli svårersättliga beskaffenhet bör vara angeläget att undanröja.
Den nämnda tjänsten som biträdande sekreterare samt en biträ
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 740.
desbefattning vid vardera av Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar
torde därför böra inrättas även vid genomförande av alternativet med
det gemensamma kansliet. — Då de kvalificerade kontorsgöromålen vid Norrbygdens
vattendomstol, delvis till följd av att domstolens kansli betjänar
även Mellanbygdens Umeå-avdelning, har mycket stor omfattning, synes
det vidare vara motiverat att vid Norrbygdens vattendomstol det under alternativ
I förordade ombildandet av en biträdestjänst till en kontoristbefattning
kommer till stånd, oberoende av om ytterligare en vattenrättsdomartjänst
inrättas vid domstolen.
I fråga om tidpunkten för genomförande av de föreslagna åtgärderna hänvisas
till det vid alternativ I anförda.
Skäl för och emot förstärkningsavdelningarna. Bland fördelarna av
den tilltänkta organisationen med ett gemensamt kansli i Stockholm och
resande förstärkningsavdelningar framstår i första hand, att frågan om rekrytering
framförallt av vattenrättsdomartjänsterna men även av ingenjörsposterna
kommer i ett annat och gynnsammare läge. För de båda domarbefattningarna
vid förstärkningsavdelningarna torde man kunna påräkna
sökande med avsevärt större allmän domarerfarenhet och vattenrättsJig
praktik i olika instanser än som även i gynnsammaste fall kan förväntas
hos sökande till motsvarande tjänster, om dessa placeras vid Norrbygdens
och Mellanbygdens vattendomstolar. — I fråga om ingenjörstjänsterna torde
skillnaden i rekryteringshänseende mellan de båda alternativen icke vara
fullt lika påtaglig. Grundad anledning synes dock finnas till antagande, att
förstärkningsavdelningarna även i fråga om dessa tjänster skall framstå som
mer lockande än de lokala norrländska domstolarna och att man därför genomgående
för avdelningarnas dömande uppgifter bör kunna påräkna skickliga
och erfarna befattningshavare.
Förutom att förstärkningsavdelningarna måste antagas medföra en väsentlig
lättnad i rekryteringshänseende torde deras inrättande möjliggöra
en betydligt smidigare anpassning av vattendomstolsorganisationen efter
föreliggande behov än som kan ske med nuvarande organisation. En förstärkningsavdelning
skall nämligen kunna sättas in överallt inom landet
där lättnad erfordras i den lokala vattendomstolens arbetsbelastning. Genom
att behövliga personalförstärkningar kan koncentreras till en viss för hela
riket gemensam organisation bör det vidare i fortsättningen vara möjligt
att undvika sådan arbetsbalans som lätt inträder, när personalbehov av var
iör sig mindre storleksordning uppträder samtidigt vid flera olika vattendomstolar.
Medan i en dylik situation svårigheter tidigare förelegat att bedöma,
om tillräckligt behov av personalförstärkning funnits vid varje särskild
domstol, kan med den tilltänkta anordningen förstärkning ske genom
utökande i erforderlig omfattning av personalen vid det gemensamma kansliet.
Slutligen framhålles såsom en fördel med det bär diskuterade alternativet,
jämfört med den såsom alternativ I planerade förstärkningen av de båda
27
Kungl. Maj. ts proposition nr HO.
nordligaste domstolarna, att de båda förstärkningsavdelningarna innebär en
större utökning av arbetskapaciteten än de föreslagna lokala förstärkningarna.
Innehavarna av de ifrågasatta nya domartjänsterna vid Norrbygdens
•och Mellanbygdens vattendomstolar skulle nämligen komma att arbeta med
eu viss knapphet på ingenjörskrafter, medan däremot förstärkningsavdelningarna
tänkts skola innehålla fullständiga uppsättningar ingenjörer. Den
skillnad som sålunda gjorts mellan de båda förstärkningsalternativen sammanhänger
med svårigheten att vid en enstaka vattendomstol utnyttja »överbliven»
ingenjörskapacitet av mindre omfattning än som motsvarar en befattningshavares
hela arbetskraft. Någon sådan svårighet uppkommer däremot
icke vid systemet med ett gemensamt kansli i Stockholm, då vid de
«ödra vattendomstolarna redan föreligger ett kännbart behov av »deltidsingenjörer»,
vilket kan antagas öka i framtiden. I detta hänseende erinras
-om att Riben i sin promemoria den 31 december 1951 föreslog anställande
av ytterligare en byggnadsteknisk ingenjör på extra ordinarie stat, som
skulle ha tjänstgöringsskyldighet företrädesvis vid österbygdens vattendomstol
men borde kunna utnyttjas även för att lätta arbetsbördan för den
hårt belastade byggnadstekniske ingenjören vid Söderbygdens vattendom.
stol. Departementschefen fann dock icke tillräckliga skäl för det dåvarande
föreligga för inrättande av en dylik tjänst (se prop. nr 126/1952, s. 15).
I en från vattenrättsdomaren i österbygdens vattendomstol inkommen,
-den 9 december 1953 dagtecknad promemoria anföres nu rörande arbetsförhållandena
och arbetsbelastningen vid denna domstol:
Vattendomstolen arbetar nu regelmässigt med tre ordförande (vattenrättsdomaren,
biträdande vattenrättsdomaren och vattenrättssekreteraren). Då
endast två vattenrättsingenjörer finnas, måste dessa tjänstgöra i alla mål,
vilket stundom föranleder svårigheter vid arbetets planering, vartill kommer
att ingenjörerna sällan få tid till den granskning av målen före sammanträdena
som vore önskvärd. I synnerhet för den byggnadstekniske ingenjören
är arbetsbelastningen stor och den väntas stiga ytterligare. Domstolen
bär hittills — ehuru med ansträngning för såväl domare som ingenjörer —
kunnat hinna med att avdöma målen i sådan takt att någon försening av
utbyggnader eller regleringar icke torde ha orsakats av domstolsbehandlingen.
Den arbetsökning som väntas kan emellertid när som helst och möjligen
redan under sommaren 1954 föranleda att framför allt kraftproduktionens
behov av domstolsavgöranden ej kan tillgodoses med erforderlig
snabbhet. Den förstärkning av arbetskraften som därvid närmast blir behövlig
kommer alt avse ytterligare en byggnadsteknisk vattenrättsingenjör
och en vattenrättssekreterare. Om arbetsökningen visar sig i större omfattning
gälla regleringsmål, inträder även behov av förstärkning av den lantbrukstekniska
arbetskraften. Genom en personalökning som nu antytts skulle
möjliggöras att domstolen tidvis kunde arbeta med fyra ordförande. Den
nye byggnadstekniske vattenrättsingenjören kunde lämpligen, i den mån
hans tid det medger, få tagas i anspråk även för arbete inom Söderbygdens
vattendomstol. Även där torde viss överbelastning råda för motsvarande befattningshavare.
Av den i nämnda promemoria lämnade redogörelsen för mål som beräknas
komma under domstolens prövning framgår bl. a., att under år 1954
28
Kungl. Maj. ts proposition nr HO.
väntas inkomma ett mycket omfattande regleringsmål från Dalälven, enligt
uPPgift berörande omkring 20 mil stränder i jordbruksbygd, samt att under
loppet av de närmaste femton åren domstolens prövning successivt väntas
bli påkallad rörande reglering av ett 50-tal sjöar inom Ljusnans flodområde.
Vattenrättsdomaren i Söderbygdens vattendomstol har bekräftat, att behov
av avlastning i arbetsbördan för domstolens byggnadstekniske ingenjör
föreligger.
Beträffande Västerbygdens vattendomstol har inhämtats att en tidvis besvärande
knapphet på agrikulturteknisk arbetskraft råder.
Det behov av »deltidsförstärkning» på ingenjörssidan som sålunda måste
anses vara för handen och som sannolikt framdeles kommer att skärpas kan
på ett effektivt och smidigt sätt tillgodoses genom förstärkningsavdelningarnas
relativa överskott på teknisk arbetskraft.
Bland olägenheterna med det såsom alternativ II betecknade förslaget,
jämfört med planerna på förstärkning av de norrländska domstolarna,
märkes först den icke oväsentliga fördyring som detsamma skulle medföra
för statsverket. Engångskostnaderna för uppsättande av det gemensamma
kansliet kan förslagsvis uppskattas till storleksordningen 40 000
kronor, bortsett från eventuella utgifter för ombyggnadsarbeten i den blivande
kanslilokalen. De årliga merutgifterna för avlöningar torde uppgå
till omkring 100 000 kronor, varav dock en icke oväsentlig del kan hänfölas
till den eljest antagligen mycket snart oundvikliga förstärkningen av
de sydliga domstolarnas ingenjörskrafter. Omkostnadsökningen, förutom
lokalhyra, avser främst fördyrade järnvägsresor till sammanträdesplatserna
och kan uppskattningsvis anges till omkring 20 000 kronor om året.
Det är givet, att de nämnda beloppen är ägnade att inge betänkligheter.
Med hänsyn till storleksordningen av de värden som här står på spel torde
dock kostnadsfrågan i och för sig icke böra vara avgörande i detta sammanhang.
Med nuvarande läge på hyresmarknaden är det ofrånkomligt, att svårigheter
uppkommer då det gäller att anskaffa lokal till det gemensamma kansliet.
Med den tänkta personaluppsättningen kan lokalbehovet anges till
minst 10 rum. Enligt från byggnadsstyrelsen under hand inhämtade upplysningar
bör lokalfrågan emellertid icke anses olöslig, under förutsättning
att besked om behovet av lokaler erhålles i god tid.
En mindre påtaglig men trots detta mera vägande olägenhet med förstärkningsavdelningarna
synes vara den som sammanhänger med det gemensamma
kansliets placering i Stockholm, långt borta från de bygder som
skall utgöra det huvudsakliga verksamhetsfältet för avdelningarnas dömande
personal. Det är här icke så mycket fråga om de praktiska svårigheterna
med långa resor till och från sammanträden; denna synpunkt torde med
nuvarande kommunikationer huvudsakligen inskränka sig till kostnadsfrågan,
vilken tidigare behandlats. Vad som åsyftas är fastmera faran för
att de genom vattenbyggnadsföretagen skadelidande sakägarna skall hysa
mindre förtroende för en domstol med placering i Stockholm än för den
Kungl. Maj. ts proposition nr 1^0.
29
lokala vattendomstolen. Om en allvarlig sådan risk verkligen förefinnes,
ligger häri en mycket vägande invändning mot hela förslaget.
Det är givetvis svårt att bedöma, med vilket förtroende en domstolsorganisation
av förevarande karaktär kommer att omfattas av sakägarna. I
främsta rummet blir denna fråga beroende av de tilltänkta avdelningarnas
personsammansättning. I detta hänseende har tidigare understrukits, att
möjligheterna till en god rekrytering får anses avsevärt gynnsammare vid
det gemensamma kansliet än vid de lokala norrländska domstolarna. En synpunkt
som i detta sammanhang icke torde vara helt ovidkommande är, att
förstärkningsavdelningarnas ordförande kan förväntas ha uppnått en mera
mogen levnadsålder än som i regel kan påräknas hos eventuella innehavare
av motsvarande befattningar, om dessa placeras vid de norrländska vattendomstolarna.
Vidare erinras om att vattenrättsnämndemännen givetvis även
vid förstärkningsavdelningarna är personer från bygden. Till stöd för antagande
att bristande förtroende från befolkningens sida icke skall behöva
befaras påpekas också, att Söderbygdens vattendomstol alltsedan sin tillkomst
år 1919, såvitt känt utan menlig inverkan i förevarande avseende,
varit förlagd till Stockholm och således utanför sitt domsområde.
Även om, i belysning av de sist anförda omständigheterna, risken för
bristande förtroende icke bör överdrivas, kvarstår dock en viss tveksamhet
på denna punkt. I jämförelse härmed torde övriga olägenheter av det gemensamma
kansliets förläggning till Stockholm vara av underordnad betydelse.
Nackdelen av att sakägarna får svårare att personligen besöka domarkansliet
för genomgång av handlingarna och samtal med domstolens
befattningshavare torde — i betraktande av de mycket betydande avstånd
som flertalet sakägare måste tillryggalägga även för att komma till Umeå
resp. Östersund — icke vara särdeles stor. Tillgång till handlingarna i målet
har sakägarna hos de i orten bosatta aktförvararna. En stor del av svarandeparterna
i de norrländska vattenmålen anlitar f. ö. ombud bosatta i Stockholm,
och för deras del blir alltså kontakten med kansliet snarast underlättad
genom dess förläggning dit. Även flertalet av de tekniker och andra
sakkunniga som i vattenmål brukar anlitas av domstolen och parterna träffas
i Stockholm.
Att vissa svårigheter i praktiken kan väntas uppkomma i samband med
måls överflyttande till förstärkningsavdelning torde vara obestridligt. Redan
frågan om vilka mål som bör utväljas härför kan medföra viss omgång.
De därmed sammanhängande svårigheterna hör dock icke vara oöverkomliga.
Ej heller torde det oundvikliga besväret med översändande av akter
in. in. i och för sig behöva hindra genomförandet av alternativ II. Förstärkningsavdelningarnas
personal får tillgång till handlingarna i tidigare
avgjorda mål genom de hos vattenöverdomstolen förvarade renovationsakterna.
Erforderligt samråd med befattningshavarna i vederbörande lokala
domstol bör kunna ordnas genom besök på det lokala kansliet i samband
med avdelningarnas resor till och från domstolssammanträden och syner.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 140.
Ett övervägande av skälen för och emot systemet med förstärkningsavdelningar
ger enligt utredningsmannens mening vid handen, att man såvitt
möjligt bör välja metoden att förstärka de lokala norrländska domstolarna.
Nödvändigheten av att vattenrättsskipningen i Norrland utan dröjsmål tillhandahålles
ökad personal av högt kvalificerad natur är dock så trängande,
att de med särskilda förstärkningsavdelningar förknippade olägenheterna
måste anses träda i bakgrunden, därest detta alternativ i mera avsevärd
mån bedömes vara det andra överlägset i fråga om att snabbt lämna
den eftersträvade lättnaden i nu rådande bekymmersamma läge. Vad tidigare
anförts om svårigheterna att till vattenrättsdomarbefattningarna i Norrland
erhålla välmeriterade, vattenrättsutbildade sökande och om det uppskov
som annan sökandes förvärv av erforderlig kompetens måste innebära,
torde utgöra vägande skäl för inrättande av det gemensamma kansliet och
förstärkningsavdelningarna. Med reservation för den händelse rekryteringsfrågan
inom den närmaste framtiden skulle komma i förändrat läge, anser
utredningsmannen sig därför böra förorda alternativ II.
Yttranden.
Yttranden över utredningsmannens förslag i här berörda delar har efter
remiss avgivits av vattenöverdomstolen efter hörande av vattenrättsdomarna,
vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket,
byggnadsstyrelsen, statens lönenämnd såvitt angår i betänkandet behandlade
lönefrågor, länsstyrelserna i Norrbottens län, Västerbottens län,
Västernorrlands län, Jämtlands län och Gävleborgs län, Svenska vattenmål
tf öreningen, Indalsälvens regleringsförening u. p. a., riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges juristförbund, Svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund och Sveriges advokatsamfund.
Behovet av omedelbara åtgärder för förstärkning av
de norrländska vattendomstolarnas kapacitet framhålles
med skärpa i ett betydande antal yttranden.
Vattenöverdomstolen erinrar om att de norrländska vattendomstolarna,
åtminstone sedan slutet av 1940-talet, fått en för varje år ökad balans av
oavgjorda mål. Dessa vattendomstolar har i första hand inriktat sitt arbete
på att ge sökandeparterna byggnadstillstånd, så att försening i de uppgjorda
arbetsprogrammen skulle kunna undvikas. Regleringen av uppkomna
skador har däremot i stor utsträckning måst uppskjutas, vilket varit till
väsentligt men för skadelidande sakägare. Redan härigenom har från rättsvårdssynpunkt
uppkommit ett ytterst allvarligt missförhållande. På sista
tiden har emellertid situationen utvecklat sig därhän, att vattendomstolarna
ej ens hunnit meddela byggnadstillstånd i den takt, som varit erforderlig
för att arbetsprogrammen skulle kunna fullföljas. I den sålunda
uppkomna krissituationen är det av vikt, att åtgärder ofördröj ligen vidtages
i syfte att öka vattendomstolarnas arbetskapacitet. Därvid måste till
-
Kungl. Maj. ts proposition nr HO. 31
ses att syftet uppnås och att en förstärkt organisation icke stannar på papperet.
I detta sammanhang vill vattenöverdomstolen framhålla angelägenheten
av att vattenfallsstyrelsen och andra kraftexploatörer vid planerandet av
kraftutbyggnadsverksamheten tager vederbörlig hänsyn till att den rättsliga
behandlingen av kraftverks- och regleringsföretag omfattar icke blott
tillståndsgivning utan även skadereglering och därför med nödvändighet
måste — hur omfattande vattendomstolsorganisationen än göres — kräva
åtskillig tid. Flera av de frågor som uppkommer i vattenmål är av den
natur, att de måste av vattendomstolarna hänskjutas till sakkunnigutredningar
(exempelvis rörande fiske, flottning och virkesutdrivning). Tillgången
på sakkunniga är begränsad, och arbetskapaciteten torde i vissa fall
redan nu vara utnyttjad till bristningsgränsen. Dessa förhållanden synes
icke ha tillräckligt beaktats vid uppgörande av nu föreliggande utbyggnadsplaner.
Det är också att räkna med att en stor del av vattendomstolarnas
arbetskapacitet under de närmaste åren kommer att tagas i anspråk för
det slutliga reglerandet av skador i anledning av redan tillstadda utbyggnadsföretag.
Det största problemet när det gäller att snabbt åstadkomma den erforderliga
förstärkningen av de norrländska vattendomstolarna är rekryteringen
av domarpersonalen. Vattenöverdomstolen, som vill ytterligare understryka
vad som av utredningsmannen framhållits rörande anledningarna
till rekryteringssvårigheterna, anför:
Såsom framhålles och exemplifieras i promemorian råder bland de yngre
hovrättsjuristerna en utbredd obenägenhet att ägna sig åt vattenrättsskipning.
Denna obenägenhet — motvilja torde för övrigt vara ett mera adekvat
uttryck — har under senare tid även visat sig däri att icke någon å
assessors- och adjunktionsstadiet kunnat förmås att frivilligt tjänstgöra i
vattenöverdomstolen. Motsvarande svårigheter ha inom Svea hovrätt yppat
sig i fråga om mottagande av ledigblivna förordnanden som biträdande vattenrättssekreterare
med stationering i Umeå.
Den främsta orsaken till angivna förhållanden är att arbetet inom vattenrättsskipningen
är av ganska specialiserad natur, vilket hos de berörda befattningshavarna
skapat farhågor för att vid konkurrens om befattningar
inom den vanliga domstolskarriären behöva stå tillbaka för sökande med
mera allsidig tjänstgöring. Situationen inom Svea hovrätt synes ha givit
ökad näring åt dessa farhågor. Under senare år har som bekant antalet
ledamotsplatser vid vattenöverdomstolen efterhand ökats. Då det i princip
måste anses lämpligare att som föredragande i vattenmål använda personer
med vattenrättslig utbildning i första instans än personer med erfarenhet
endast från de allmänna domstolarna, har det varit nödvändigt att som
extra ledamöter i vattenöverdomstolen placera de fiskaler, vilka efter tjänstgöring
som vattenrättssekreterare återvänt till hovrätten för erhållande av
adjunktion. I den mån dessa ledamöter icke efter erhållet assessorsförordnande
kunnat förmås att återgå till vattendomstolarna som biträdande domare,
har för dem tjänstgöringen fortsatt i vattenöverdomstolen, och upprepade
framställningar om övergång till tjänstgöring vid annan avdelning
inom hovrätten ha måst avslås. Vad sålunda förekommit synes ha av de
berörda befattningshavarna uppfattats så att det vore avsikten att även
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
framdeles hindra dem från att övergå till tjänstgöring vid de allmänna
domstolarna. Ehuru någon grund för denna uppfattning icke finnes — i
varje fall icke såvitt på hovrätten ankommer — har uppstått en misstämning
som icke kunnat undanröjas.
Åtminstone på längre sikt är det icke möjligt att upprätthålla vattenrättsskipningen
genom tvångsrekrytering. Det är därför enligt vattenöverdomstolens
mening en angelägenhet av utomordentlig vikt att sådana åtgärder
vidtagas, att motviljan mot tjänstgöring inom vattenrättsskipningen
undanröjes eller i möjligaste mån minskas. Av största betydelse härutinnan
är, såsom vattenöverdomstolen tidigare i olika sammanhang understrukit, att
skapa en bättre balans mellan antalet slutposter och antalet rekryteringstjänster
på vattenrättsdomarbanan. Mot fem slutposter som vattenrättsdomare
svara för närvarande 19 icke ordinarie domar- och sekreterarbefattningar.
Åtminstone de sistnämnda, till antalet 13, byta i regel innehavare
ungefär vart tredje eller vart fjärde år. Till jämförelse må nämnas att antalet
slutposter på den statliga domarbanan i dess helhet är 248, medan
antalet passagetjänster är omkring 300 (se första lagutskottets utlåtande
nr 42 vid 1953 års riksdag).
I fråga om valet av alternativ för den erforderliga förstärkningen
av de norrländska vattendomstolarnas arbetskapacitet förordar vattenfallsstyrelsen,
att det av utredningsmannen såsom alternativ II betecknade
förslaget angående inrättande i Stockholm av ett för rikets samtliga
vattendomstolar gemensamt kansli jämte två domstolsavdelningar genomföres.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har avstått från att yttra sig
i denna fråga. Bland övriga remissorgan råder enighet om att det är naturligast
och riktigast, att problemet löses enligt det framlagda alternativet I,
som innebär en direkt förstärkning av Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar.
För att vinna en fullt tillfredsställande lösning enligt detta
alternativ har på vissa håll ansetts erforderligt med löneförbättringar och
personalökningar, som sträcker sig längre än de av utredningsmannen föreslagna.
Alternativ II anses från flera synpunkter innefatta en mindre fördelaktig
lösning och därför böra komma i fråga endast för den händelse det
visar sig omöjligt att åstadkomma förstärkning av de lokala domstolarna.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter såsom ett sista alternativ att,
i den mån så låter sig göra, söka lösningen i en kombination av alternativen
I och II i form av största möjliga direkta förstärkning av vattendomstolarna
samtidigt med inrättande av åtminstone en central förstärkningsavdelning.
Vattenöverdomstolen framhåller bl. a., att det från principiell synpunkt
är — och alltid ansetts vara — olämpligt att förlägga domstolar, särskilt
underdomstolar, till ort utanför deras jurisdiktionsområden. Till förmån för
lokal förläggning av domstolar talar starkt, att det funnits betydelsefullt
att domstolens ledamöter besitter en så ingående kännedom som möjligt om
bygdens och befolkningens förhållanden. Vid denna synpunkt bör läggas
särskild vikt, när fråga är om vattenrättsskipningen i Norrland. Kraftverksoch
regleringsföretag därstädes har i regel en omfattning, som är utan motsvarighet
i andra delar av landet, och de ingriper därför djupt i befolkningens
levnadsförhållanden. Man måste räkna med en allvarlig risk för att en
Kungl. Maj. ts proposition nr HO.
33
till Stockholm förlagd vattendomstol med uppgift att handlägga norrländska
vattenmål skulle betraktas med — låt vara oberättigad — misstro av skadelidande
sakägare i Norrland. Det är icke heller rådligt att bortse från risken
att inrättande av förstärkningsavdelningar i Stockholm komme att leda till
svårigheter att framdeles rekrytera personal till de båda norrländska vattendomstolarna.
Centralisering av en del av den norrländska vattenrättsskipningen
kan även väntas medföra att andra grupper av tjänstemän med arbetsuppgifter
i Norrland ställer krav på att utföra sin gärning med stationering
i Stockholm. Vid genomförande av alternativ I blir de nya domstolsenheterna,
till omedelbar fördel för den rättsliga prövningen, redan från
början gynnsammare ställda i fråga om ingenjörernas erfarenhet än vad
som kan beräknas bli fallet enligt alternativ II; den enligt det förra alternativet
erforderliga ingenjören får tillfälle att tjänstgöra tillsammans med
äldre och mera erfarna kolleger. Under det att målen är anhängiga vid vattendomstol
kan inträffa händelser som fordrar syn eller undersökning utan
uppskov. Det är uppenbart, att en lokal förläggning av domstolspersonalen
ger denna vida större möjligheter att snabbt komma till platsen. Vattenöverdomstolen
kan vitsorda riktigheten av det av utredningsmannen till förmån
för alternativ II gjorda uttalandet att för de båda domarbefattningarna vid
förstärkningsavdelningarna torde kunna påräknas sökande med avsevärt
större allmän domarerfarenhet och vattenrättslig praktik i olika instanser
än som även i gynnsammaste fall kan förväntas hos sökande till motsvarande
tjänster, om dessa placeras vid Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar.
Å andra sidan vill vattenöverdomstolen framhålla, att tyngden
av arbetsuppgifterna och deras snabba lösning ställer särskilda krav på de
personer som får band om dessa uppgifter. Det är därför ingalunda säkert,
att en sökande med större domarerfarenhet och vattenrättslig praktik alltid
bör ha företräde framför en yngre sökande med mindre omfattande meritförteckning.
Med anledning av vad utredningsmannen anmärkt därom, att
förstärkningsavdelningarna enligt alternativ II innebär en större ökning av
arbetskapaciteten på ingenjörssidan än de föreslagna lokala förstärkningarna
och att förstärkningsavdelningarna skulle kunna sättas in överallt
inom landet, där lättnad erfordras i den lokala vattendomstolens arbetsbelastning,
anför vattenöverdomstolen:
Såvitt angår den förstärkningsavdelning som skulle syssla med mål från
Mellanbygdens vattendomstol har emellertid av vattenrättsdomaren i denna
vattendomstol påpekats att arbetet med dessa mål knappast under överskådlig
tid framåt torde lämna någon marginal över för göromål vid andra
domstolar. Förhållandena lära knappast komma att ställa sig annorlunda
för den andra förstärkningsavdelningen. Förstärkningsavdelningarnas större
ingenjörsuppsättning torde för övrigt under de första åren uppvägas av de
lokala domstolsingenjörernas större arbetsrutin. Del behov av byggnadsteknisk
ingenjörskraft, som enligt utredningsmannen föreligger vid österbygdens
vattendomstol och i viss mån även vid Söderbygdens vattendomstol,
bör såsom vattenöverdomstolen tidigare i annat sammanhang framhållit tillgodoses
genom inrättande av ytterligare en tjänst som byggnadsteknisk
ingenjör med tjänstgöringsskyldighet företrädesvis vid Österbygdens vat:{
Ililumg till riksdagens protokoll 1954. I samt. Nr 140.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
tendomstol. Att vattenöverdomstolen icke i vidare mån än nu sagts ingår
på arbetskraftsbehovet i de tre sydliga vattendomstolarna beror på remissärendets
avgränsning och får icke anses såsom uppgivande av ytterligare
önskemål och krav beträffande dessa vattendomstolar.
Vattenöverdomstolen betonar slutligen att när fråga är om rättsvården
bör uppenbarligen den ordning som på längre sikt är mera ändamålsenlig
icke utan starka skäl offras i utbyte mot fördelar av tillfällig natur.
Även kammarkollegiet och de hörda länsstyrelserna understryker betydelsen
av att domstolarnas ledamöter äger intim kännedom om bygdens och
befolkningens problem, vilket ej kan vinnas, om ej ledamöterna är bosatta
inom domstolsområdet. Vissa av nämnda myndigheter betonar även risken
för minskat förtroende bland ortsbefolkningen för en i Stockholm stationerad
domstolsavdelning. Kammarkollegiet fäster i likhet med vattenöverdomstolen
stort avseende vid att de nya befattningshavarna vid ett genomförande
av alternativ I kommer att få ett intimare samarbete med den nuvarande
personalen vid Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar, vilken
redan besitter en omfattande och grundlig erfarenhet av handläggning
och bedömning av vattenmål med den för Norrland speciella karaktären.
Av särskilt värde är att de nya vattenrättsdomarna får samarbeta med redan
erfarna vattenrättsingenjörer. Ehuru det för kollegiets egen del vid bevakning
av och förande av talan för det allmännas rätt och intressen i vattenmålen
liksom ock för vattenfallsstyrelsen m. fl. skulle innebära vissa
fördelar, om de nya vattendomstolsavdelningarna förlädes till Stockholm,
anser kollegiet det sålunda vara av vikt att arbetskraftsförstärkningen knytes
till de redan befintliga vattendomstolarna i Norrland. Kollegiet har svårt
att tänka sig att icke de nya tjänsterna inom kort kommer att sökas av
fullt kompetenta personer, även om alternativ I väljes. Eventuella, övergående
svårigheter vid rekryteringen bör ej få vara avgörande för valet mellan
de båda alternativen.
Vid sitt förordande av alternativ I uttalar Sveriges juristförbund, att det
knappast kan vara riktigt att i ett organisationsspörsmål av den natur, varom
här är fråga, tillerkänna rekryteringssynpunkten en så avgörande betydelse
som utredningsmannen gjort vid sitt slutliga ställningstagande. Den
organisationsform som väljes blir sannolikt bestående för lång tid och kan
ej utan svårighet rubbas inom en nära framtid. Skulle inom kortare tid
rekryteringsläget ändras, är man sålunda låst vid en sämre organisation än
den som kan och bör skapas. Lösningen är helt enkelt, att staten måste
betala »ortens pris» för den arbetskraft den önskar erhålla.
Byggnadsstyrelsen uttalar, alt något hinder med hänsyn till lokalfrågorna
för en förstärkning av vattendomstolarna enligt alternativ I icke torde föreligga.
Däremot finner styrelsen med hänsyn till omfattningen av de hos
styrelsen anmälda lokalbehoven i Stockholm och den begränsade tillgången
till lokaler vanskligt att över huvud taget räkna med att erforderligt antal
rum för de ifrågasatta förstärkningsavdelningarna i Stockholm med säkerhet
skall kunna anvisas inom kort tid.
Kungl. Maj:ts proposition nr HO.
35
Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund anför bl. a., att det vid
genomförande av alternativ II med säkerhet kommer att uppstå svårigheter
att företaga en uppdelning av arbetet efter så strikta linjer att icke handläggningen
kommer att försvåras med hänsyn till att ordinarie domstolen
och förstärkningsavdelningen har olika stationeringsorter.
Vattenfallsstyrelsen däremot anser, att alternativ II är ägnat att medföra
en effektivare, smidigare och snabbare förstärkning av vattendomstolarnas
prestationsförmåga än alternativ I. I rådande läge synes därför angeläget,
att förstnämnda alternativ väljes. Såsom utredningsmannen utformat detta
alternativ med extra ordinarie befattningshavare vid domstolarna, har
möjlighet lämnats öppen till omprövning längre fram av organisationens
ändamålsenlighet. Arrangemanget synes lämpligt även i betraktande av att
frågan om tillskapande av ytterligare lokala vattendomstolar synes böra
bli föremål för vidare utredning. Vattenfallsstyrelsen anser det nämligen
vara ett bestämt önskemål med mindre arbetsbelastade domstolsenheter
än vad Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar för närvarande är
och med säkerhet för lång tid framåt kommer att förbli. Ytterligare utredning
härav kan dock i rådande läge icke avvaktas, och vid sådant förhållande
synes ett provisorium enligt alternativ II vara att föredraga framför
den inera permanenta förstärkningen enligt alternativ I. Styrelsen vill
understryka, att man omöjligen kan utsätta sig för risken att nyinrättade
befattningar icke kommer att kunna tillsättas med kvalificerad och erfaren
arbetskraft, något som tydligen kan bli fallet, om alternativ I väljes. De av
utredningsmannen framförda betänkligheterna mot alternativ II anser styrelsen
icke behöva tillmätas någon avgörande betydelse, särskilt i betraktande
av att föreslagna anordningar kommer att underkastas omprövning
vid en senare tidpunkt.
Vad angår omfattningen av den erforderliga förstärkningen
av de norrländska vattendomstolarna
enligt alternativ I finner kammarkollegiet utredningsmannens förslag
väl avvägda. Även vattenöverdomstolen kan i huvudsak ansluta sig till
dessa förslag men vill framhålla att det sannolikt redan om ett eller annat
år kommer att visa sig nödvändigt att ytterligare öka ingenjörskrafterna vid
såväl Norrbygdens som Mellanbygdens vattendomstolar. I fråga om skrivoch
kontorspersonalen har redan nu från Norrbygdens vattendomstols sida
anmälts behov av en biträdestjänst utöver vad utredningsmannen föreslagit.
Vattenöverdomstolen kan icke på detta stadium avgöra, huruvida sådant behov
kommer att föreligga. Med hänsyn till angelägenheten för vattendomstolen
att vid sjukledighet eller av annan anledning kunna anställa vikarier
föreslår emellertid vattenöverdomstolen att tillsvidare beräknas medel för anställande
av extra skrivhjälp vid Norrbygdens vattendomstol under sex månader
av budgetåret.
I några yttranden, däribland från Svenska vattenkraftföreningen, uttalas
att behovet av ytterligare förstärkning med ingenjörskrafter bör betraktas
såsom omedelbart förestående. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund
36
Kungl. Maj:ts proposition nr HO.
anser nödvändigt förstärka Norrbygdens vattendomstol med en byggnadsteknisk
och en agrikulturteknisk vattenrättsingenjör. Indalsälvens regleringsförening
u. p. a. föreslår, att medel beviljas för anställande av ytterligare
fyra vattenrättsingenjörer. Var dessa med hänsyn till föreliggande och speciellt
inom de båda nordliga domstolarna väntade arbetsuppgifter bör placeras
bör närmare utredas.
Statskontoret förordar en personalförstärkning i enlighet med utredningsmannens
förslag. Länsstgrelsen i Jämtlands län uttalar, att någon prutning
på dessa förslag icke bör ske.
Utredningsmannens förslag om ordinariesättning av vissa
vattenrättsdomar- och vattenrättsingenjör stjänster
tillstyrkes av vattenöverdomstolen, kammarkollegiet och länsstyrelsen i
Norrbottens län. Vattenöverdomstolen och Sveriges juristförbund, vilket förbund
ej har något att erinra mot förslaget, såvitt avser de juridiska befattningshavarna,
anser att jämväl tjänsterna som biträdande domare vid de
tre sydliga vattendomstolarna borde ombildas till ordinarie befattningar.
Vidare vill vattenöverdomstolen och juristförbundet som en svaghet hos
alternativ II beteckna det förhållandet att de föreslagna domartjänsterna
vid förstärkningsavdelningarna icke skall vara ordinarie. Något yrkande
om ändring i förslaget på denna punkt framställes dock ej. Däremot anser
juristförbundet att — även om det torde innebära visst avsteg från gällande
lönetekniska principer — bemyndigande bör utverkas för Kungl. Maj :t att
överstatföra de ordinarie befattningar som de till extra ordinarie vattenrättsdomare
förordnade må inneha.
Vattenfallsstyrelsen och statens lönenämnd har icke någon erinran mot
utredningsmannens förslag i denna del.
Sveriges väg- och vattenbyggares riksförbund finner förslaget om överförande
av de extra ordinarie vattenrättsingenjörstjänsterna till ordinarie
stat vara betydelsefullt.
Beträffande lönesättningen för ifrågavarande befattningar har i
de olika yttrandena anförts delade meningar. Kammarkollegiet och länsstyrelsen
i Jämtlands län har icke någon erinran mot de föreslagna löneförmånerna,
med vilka det icke bör vara omöjligt att tillgodose personalbehovet;
länsstyrelsen gör dock viss reservation beträffande vattenrättsingenjörerna,
som bör placeras så högt på löneskalan, att tjänsterna kan besättas
med skickliga innehavare, villiga att under längre tid ägna sig åt uppgifterna
i Norrland. Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter om icke — och detta
särskilt i fall att alternativ I skall väljas såsom förstärkningsform — löneförbättringarna
bör göras större liksom om icke löneförbättringar, motsvarande
dem som föreslagits för befattningshavare vid Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar, bör genomföras vid samtliga vattendomstolar.
I fråga om vattenrättsdomar nas löneställning uttalar
vattenöverdomstolen, att de ekonomiska villkoren måste göras gynnsammare
än enligt utredningsmannens förslag för att tjänsterna vid de norrländska
vattendomstolarna skall locka sökande, som redan från början innehar nödig
Kungl. Maj.ts proposition nr 140.
37
kompetens. Det är sålunda påkallat att avlöningsförstärkningen bestämmes
till 5 004 kronor i stället för det av utredningsmannen föreslagna beloppet,
3 75G kronor. Enär de nuvarande ordinarie vattenrättsdomarna vid Norrbygdens
och Mellanbygdens vattendomstolar — oavsett hur det inbördes
förhållandet mellan de olika domarkategorierna vid dessa domstolar ordnas
•— kommer att intaga en ledande ställning i förhållande till övriga domare
vid samma domstolar, synes det skäligt, att till de förstnämnda utgår en
något högre avlöningsförstärkning. Med tillämpning av de grunder, som
använts vid fastställande av relationen mellan förstärkningsbeloppen till häradshövdingar
i domsagor tillhörande olika lönegrupper, föreslår vattenöverdomstolen,
att avlöningsförstärkningen till ifrågavarande vattenrättsdomare
bestämmes till 6 252 kronor. Med tanke på jämförelser vill vattenöverdomstolcn
ytterligare betona, att vattendomstolarna är specialdomstolar och att
på vattenrättsdomarna ställes särskilda kompetenskrav. Såvitt angår förhållandet
mellan vattenrättsdomarbefattningarna i de olika landsdelarna
hänvisas till vad vattenöverdomstolen anfört i sin skrivelse med anslagsäskanden
för budgetåret 1953/54 (jfr II ht 1953 s. 30). Skillnaden i arbetsförhållanden
motiverar den föreslagna olikheten i lönesättningen, särskilt
med hänsyn till att vattenrättsdomarna i Norrland eljest i verkligheten skulle
ekonomiskt komma i sämre läge än övriga vattenrättsdomare; härvid kan
åberopas de höga kommunala utdebiteringarna i Umeå och Östersund, de
ogynnsamma bostadsförhållanden som råder i dessa städer samt merkostnader
för sedvanliga resor i rekreationssyfte och för upprätthållande av personliga
kontakter. Även länsstyrelsen i Norrbottens län, som i likhet med
vattenöverdomstolen biträder utredningsmannens förslag om lönegradsplacering,
förordar en höjning av föreslagna avlöningsförstärkningsbelopp. För
nuvarande ordinarie vattenrättsdomartjänster vid de norrländska vattendomstolarna
bör avlöningsförstärkningen bestämmas till lägst 7 560 kronor
och för övriga domare vid samma domstolar till lägst 5 040 kronor. Sveriges
juristförbund förordar, att vattenrättsdomarna vid Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar placeras lägst i lönegrad Co 15 med avlöningsförstärkningar
i enlighet med utredningsmannens förslag. Skulle det befinnas,
att denna lönesättning icke är tillräcklig för att trygga rekryteringen,
synes den vägen böra beträdas, att avlöningsförstärkningen ytterligare höjes.
Med hänsyn till att rekryteringssvårigheterna framdeles måhända lättar och
till att det nu föreligger ett trängande aktuellt behov av arbetskraft, bör
man ej låta lönetekniska synjmnkter utgöra hinder mot att, om så befinnes
lämpligt, nu bestämma att »tilläggsavlöningsförstärkningar» skall utgå under
endast begränsat men dock ej alltför litet antal år. Statskontoret vill
med hänsyn till den förebragta motiveringen icke motsätta sig den av utredningsmannen
föreslagna förbättringen. Statens lönenämnd anser däremot,
alt i den remitterade promemorian icke anförts skäl av sådan styrka,
alt de kan motivera en jämkning av den nyligen genomförda löncavvägningen
mellan nu ifrågavarande tjänster, å ena sidan, samt domartjänster
i allmänhet, å andra sidan (jfr bil. 2 till 1952 års stalsverksproposition s. 6
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 1 40.
och 25 samt prop. 126/1952 s. 15). Mot bakgrunden härav kan lönenämnden
icke tillstyrka utredningsmannens förslag att nu utgående avlöningsförstärkningar
i vissa fall skall höjas samt att avlöningsförstärkning skall
tillkomma vattenrättsdomare i Cs 14.
Vad beträffar vatlenrättsingenjörernas löneställning
in. in. anser vattenöverdomstolen, att de av utredningsmannen anförda skälen
talar för en högre löneplacering än den av honom föreslagna. Det synes
vara motiverat, att åtminstone ingenjörerna vid Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar erhåller lön enligt lönegrad 14 å löneplan nr 2.
Därest det av principiella skäl icke skulle finnas lämpligt att placera vattenrättsingenjörstjänster
å löneplan nr 2, bör lönetillägget för vattenrättsingenjör
vid de norrländska vattendomstolarna avvägas så att ungefär nyssnämnda
lönenivå uppnås redan vid tjänstetillträdet. Detta kan ske genom att vattenrättsingenjörstjänsterna
vid Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar,
med bibehållen placering i Ca 37, förenas med samma avlöningsförstärkning
som nu utgår till häradshövding i domsaga tillhörande lönegrupp
IV d. v. s. 3 756 kronor. Förslaget att det antal tjänstår, som för vattenrättsingenjörernas
del bör fordras för erhållande av hel ålderspension, fastställes
till 25 överensstämmer med vad vattenöverdomstolen tidigare förordat, och
tillstjTkes. Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår med tanke på de synnerligen
maktpåliggande uppgifter som åvilar vattenrättsingenjörerna, att avlöningsförstärkning
må utgå med lägst 5 040 kronor. Svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund uttalar, att om vattendomstolarna skall kunna rekrytera
och behålla verkligt kvalificerade ingenjörer bör dessas lön vara minst 35 000
kronor. Givet är att ett visst samband råder mellan vattenrättsdomarnas och
vattenrättsingenjörernas löner. Förbundet kan därför icke i dagens läge gå
längre i sitt yrkande än till lönegrad Co 14 jämte avlöningsförstärkning å
2 508 kronor. En förbättring av vattenrättsdomarnas löner bör från detta
utgångsläge medföra en motsvarande förbättring för vattenrättsingenjörerna.
Förbundet anser utredningsmannens förslag om ett extra tillägg till
ingenjörerna vid de norrländska domstolarna motiverat med hänsyn till de
speciella rekryteringssvårigheter som gäller för dessa domstolar. Vidare understryker
förbundet angelägenheten av att antalet tjänstår, som erfordras
för hel pension, för vattenrättsingenjörernas del sänkes till 25. Av enahanda
skäl som nämnden åberopat vid sitt ställningstagande till frågan om löneförbättring
för vattenrättsdomarna kan statens lönenämnd icke tillstyrka utredningsmannens
förslag om höjning av avlöningsförstärkningen för vattenrättsingenjörerna.
Ej heller statskontoret kan biträda detta förslag. Vidare
finner statskontoret icke tillräckliga skäl för den för ifrågavarande befattningshavare
föreslagna minskningen av antalet för hel ålderspension erforderliga
tjänstår. Därvid erinras om den möjlighet som enligt 15 § 3 mom.
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente står öppen för Kungl. Maj :t
att som tjänstår i pensionshänseende medgiva tillgodoräkning av tid, varunder
tjänsteman fullgjort arbete eller uppdrag utom statens tjänst.
Med anledning av vad utredningsmannen föreslagit i fråga om f ö r b ä 11-
Kungl. Maj. ts proposition nr HO.
39
rade löneförmåner för vattenrättssekreterare anför vattenövcrdomstolen
följande. Även vattenöverdomstolen anser, att det från
vattendomstolarnas synpunkt skulle vara en fördel, om vattenrättssekreterarna
kvarstannade vid vattendomstolarna under längre tid än som nu i regel
är fallet. Man kan emellertid icke bortse från att det från allmän utbildningssynpunkt
är en nackdel för de yngre hovrättsjuristerna att alltför länge
tjänstgöra utanför de allmänna domstolarna. Denna nackdel blir särskilt påtaglig
därest, såsom utredningsmannen förutsatt, till sekreterare utses relativt
nyantagna fiskaler. Olägenheterna torde emellertid i viss mån kunna
undanröjas om de från sekreterartjänstgöring vid vattendomstol återvändande
fiskalerna beredes tillfälle att, innan de uttages till tjänstgöring i vatlenöverdomstolen,
under en icke alltför kort tid förskaffa sig erfarenheter
från arbetet vid allmän underrätt eller å allmän avdelning i hovrätt. Med
hänsyn till denna möjlighet vill vattenöverdomstolen icke motsätta sig den
föreslagna förlängningen av sekreterareänstgöringen och tillstyrker därför
förslaget om lönegradsuppflyttning till Cg 32 för »ordinarie» vattenrättssekreterare
och extra vattenrättsssekreterare efter tre års tjänstgöring. Den
förlängda tjänstgöringstiden för dessa sekreterare kan i vissa fall leda till
att biträdande sekreterare vid samma domstol icke ens efter tre års tjänstgöring
kan vinna befordran till högre sekreterargrad. Med hänsyn härtill
synes det skäligt, att biträdande vattenrättssekreterare efter tre års tjänstgöring
uppflyttas till Cg 30. Statskontoret framhåller, att utredningsmannens
förslag skulle efter tre års tjänstgöring medföra en placering i lönegraden
närmast den för assessor gällande. Enligt föreskrivna placeringsregler
skulle härigenom vattenrättssekreterare vid befordran till assessor komma
i gynnsammare läge än om befordran skett från fiskalstjänst. För övrigt
lärer automatisk lönegradsuppflyttning i de lönelägen, varom här är
fråga, icke förekomma på andra håll inom statsförvaltningen. Vid sådant
förhållande och då redan den nuvarande löneställningen ligger tre lönegrader
över den för fiskal gällande, kan statskontoret icke biträda den förordade
uppflyttningen till 32 lönegraden efter tre års tjänstgöring som vattenrättssekreterarc.
(Två reservanter uttalar sig för tillstyrkande av utredningsmannens
förslag.) Statens lönenämnd kan icke finna, att tillräckliga skäl anförts
för en förbättring av sekreterarpersonalens löneställning. På grund av
den risk för ensidighet i utbildningen, som förslaget innefattar, hyser Sveriges
juristförbund betänkligheter mot att utsträcka den normala tiden för
förordnande som sekreterare och biträdande sekreterare till fem år. Med
anledning av utredningsmannens förslag om utökning av vattendomstolarnas
juridiskt utbildade personal med två vattenrättsdomare och tre vattenrättssekreterare
vill förbundet vidare framhålla, alt den inom det statliga
domstolsväsendet rådande disproportionen mellan sluttjänster samt befattningar
på begynnelse- och genomgångsstadiet vid förslagets genomförande
skulle ytterligare försämras. Detta måste anses stå helt i strid mot de tankar,
åt vilka 1953 års riksdag givit uttryck (jfr första lagutsk. utlåt, nr
42/1953). Behovet av de nu för sekreterargöromål avsedda sekreterar
-
40
Kungl. Maj.ts proposition nr HO.
tjänsterna synes oavvisligt. Vägen att uppnå en riktigare proportion synes
därför vara, att ombildning sker av de nuvarande »ordinarie» sekreterarbefattningarna,
vars innehavare enligt utredningsmannen utövar självständiga
domaruppgifter. Förbundet föreslår därför, att åtminstone en av dessa
tjänster ombildas till vattenrättsdomarbefattning.
Vidare anser juristförbundet, att prövning bör ske av vattenrättsamanuensernas
löneställning. Enligt vad förbundet erfarit,
fullgör de nuvarande befattningshavarna i stort sett samma uppgifter som
de biträdande vattenrättssekreterarna, d. v. s. vida mer kvalificerade uppgifter
än som avsågs vid fastställandet av det nuvarande löneläget. Förbundet
förordar därför, att befattningarna — eller i varje fall de nuvarande
innehavarna av befattningarna — bli extra ordinarie i samma lönegrad som
de biträdande vattenrättssekreterarna eller med andra ord placeras i lönegrad
Ce 27.
Vad angår den föreslagna lönesättningen för skriv- och
kontorspersonal tillstyrker vattenöverdomstolen, att en biträdestjänst
vid vardera av Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar ombildas
till kontoristbefattning i Ca 13. Från Norrbygdens vattendomstols sida
har begärts, att ett av biträdena erhåller ställning av kanslibiträde i Ca 11,
varigenom skulle göras möjligt att anställa en kvalificerad stenograf för protokollföring
vid sammanträden och undersökningar. Vid vattendomstolen
funnes för närvarande endast ett stenografkunnigt biträde, vilket koinme
att vara otillräckligt vid ökningen av domarpersonalen. Vidare måste på
vattendomstolens kansli finnas en befattningshavare, som vore lämplig och
villig att vid behov tjänstgöra som vikarie för kansliskrivare. Därjämte
kunde framhållas, att frånvaron av en befattning vid vattendomstolen mellan
tjänsterna i reglerad befordringsgång och kansliskrivarbefattningen
menligt inverkat på rekryteringen av biirädespersonalen. Vattenöverdomstolen
vill för sin del framhålla, att genom den föreslagna ombildningen av en
biträdestjänst till en kontoristtjänst önskemålet om en befattning mellan
tjänsterna i reglerad befordringsgång och kansliskrivartjänsten beaktas. Behovet
av ytterligare ett stenografikunnigt biträde synes böra tillgodoses genom
att medel beräknas för ett stenografarvode. Statens lönenämnd anser
att frågan om inrättande av högre biträdestjänster — utöver förefintliga
kansliskrivartjänster — vid vattendomstolarnas kanslier bör prövas med
utgångspunkt från det resultat, vartill pågående organisationsundersökningar
vid rikets hovrätter och domsagor kan komma att leda (jfr II ht 1954
s. 14). Med hänsyn härtill är lönenämnden icke beredd att tillstyrka utredningsmannens
förslag om inrättande av kontoristtjänster vid Norrbygdens
och Mellanbygdens vattendomstolar.
Vad beträffar utredningsmannens förslag i fråga om transporträtt,
flyttningsersättning, merittillägg och revisionssekrete
rartjänstgöring har delade meningar yppats. Förslaget att
innehavarna av vattenrättsdomartjänsterna bör äga rätt att vinna befordran
till häradshövding- eller annan domarbefattning liksom förslaget om sär
-
41
Kungl. Maj. ts proposition nr HO.
skilt merittillägg biträdes sålunda av vattenöverdomstolcn, kammarkollegiet
och länsstyrelsen i Norrbottens län. De båda förstnämnda myndigheterna
anser emellertid att anledning saknas att frångå vanliga villkor för transporträtt.
Beträffande merittillägget uttalar vattenöverdomstolen, att sådant
tillägg bör få tillgodoräknas för såväl domar- som sekreterareänstgöring
men att som förutsättning skall gälla, att vederbörande under kvalifikationstiden
haft Umeå eller Östersund som stationeringsort. Medgives icke
retroaktiv tillämpning bör enligt vattenöverdomstolens mening övervägas
att i stället tillåta något större merittillägg, förslagsvis en och en halv månad
för varje halvårs tjänstgöring. Vattenöverdomstolen anser att oberoende
av retroaktiv beräkning bör angivas, att tillägget får tillgodonjutas först
sedan vederbörande tjänstgjort vid norrländsk vattendomstol under viss
icke alltför kort tid, t. ex. tre år, men då för hela kvalifikationstiden. Kammarkollegiet
uttalar, att en retroaktiv beräkning av merittillägget torde bereda
vissa svårigheter och komma att anses innebära vissa orättvisor; denna
beräkning synes ej heller motiverad med syftet av merittillägget. Kollegiet
avstyrker därför att merittillägget skall åtnjutas för tidigare tjänstgöring
vid Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar. Sveriges juristförbund
kan ej ge sin anslutning åt förslaget om särskilt merittillägg. Meriterna skall
vara ett uttryck för det värde för fortsatt verksamhet som viss tjänstgöring
har. Det kan ej vara riktigt, att staten genom en meritberäkning, som är
gynnsammare än vad den ur nämnda synpunkt bör vara, erlägger betalning
för utfört arbete. Medan vattenöverdomstolen finner att vederbörande bör
vara tillförsäkrad rätt till ersättning för flyttningskostnad oberoende av
om den nya tjänsten är att anse som högre än den lämnade kan länsstyrelsen
i Norrbottens län, statskontoret och statens lönenämnd av principiella
skäl ej tillstyrka sådan utvidgning av rätten till flyttningsersättning. Vad
utredningsmannen föreslagit beträffande vattenrättsdomarnas revisionssekr
eterar tjänstgör ing tillstyrkes av vattenöverdomstolen.
Vattenöverdomstolen anser att, för undvikande av tvivelsmål beträffande
statsmakternas ställning till de berörda frågorna om transporträtt m. m.,
uttryckliga uttalanden bör göras från deras sida vid ärendets behandling.
Sveriges juristförbund däremot är tveksamt om lämpligheten av alt i detta
sammanhang taga ställning till frågorna om transporträtt och om befrielse
från tjänstgöring i nedre justitierevisionen. Som läget nu är på den statliga
domarbanan har dessa frågor generell betydelse och torde böra lösas i ett
större sammanhang. Statskontoret ifrågasätter, huruvida den föreslagna turordningen
för vinnande av utnämning eller transport bör komma till uttryck
i särskilda föreskrifter.
Utredningsmannens förslag om anskaffande av ljudupptagningsa
p p a r a t u r och anslag till utbildnings k urser in. in. lämnas
av vattenöverdomstolen, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet och länsstyrelsen
i Norrbottens län utan erinran. Vattenöverdomstolen förutsätter härvid,
att medel ställes till förfogande för utgifter som eljest kan föranledas
av de ifrågavarande utbildningskurserna.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 140.
I fråga om eventuell lösning enligt utredningsmannens alternativ II vill
vattenöverdomstolen uttala följande. Vattenrättsdomaren i Mellanbygdens
vattendomstol har framhållit, att det icke funnes anledning att göra någon
skillnad mellan sekreterartjänsterna vid Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar i lönehänseende, på grund varav även vid Mellanbygdens
vattendomstol en av vattenrättssekreterarna borde erhålla placering såsom
extra vattenrättssekreterare. Vattenöverdomstolen tillstyrker denna framställning.
Från såväl Norrbygdens som Mellanbygdens vattendomstols sida
har anförts, att vid genomförande av detta alternativ fordras förstärkning
av skrivpersonalen med ett biträde utöver vad utredningsmannen föreslagit.
Vattenöverdomstolen föreslår, att dessa framställningar bifallas på så sätt
att tillsvidare beräknas medel för anställande vid vardera av Norrbygdens
och Mellanbygdens vattendomstolar av extra skrivhjälp under högst sex
månader av budgetåret. Vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol
har hemställt, att en biträdestjänst vid vattendomstolen ombildas till kontoristbefattning.
Arbetsbördan för kansliskrivaren vid vattendomstolen vore
redan nu sådan att övertidsarbete i stor omfattning måste tillgripas. Förstärkningsavdelningarnas
tillkomst komme att medföra ökade expeditionsgöromål
framför allt genom att man finge räkna med att huvudparten av
alla skrifter i de till förstärkningsavdelningarna överlämnade målen komme
att insändas till den lokala domstolen, varefter de finge av denna översändas
till det gemensamma kansliet. Vattenöverdomstolen tillstyrker, att en biträdestjänst
vid Mellanbygdens vattendomstol ombildas till åtminstone
kanslibiträdesbefattning.
Anslagsäskanden för budgetåret 1954/55 m. m.
Yrkanden.
Vattenöverdomstolen (skr. 8/2 1954) hemställer, att anslaget höjes med
262 100 kronor.
. _ ökning
1. Tjänsteförändringar m. in.
Höjd avlöningsförstärkning till 2 vattenrättsdomare Co 14 vid
Norrbygdens (Nb) och Mellanbygdens (Mb) vattendomstolar
från 3 756 till 6 252 .................................... 4 992
Höjd avlöningsförstärkning till 9 vattenrättsingenjörer (5 Nb, 4
Mb) från 1 008 till 3 756 ................................ 24 732
3 vattenrättsdomare (1 Nb, 2 Mb) Cs 14—Co 14 med avlöningsförstärkning
5 004 ...................................... 15 012
4 vattenrättsingenjörer (2 Nb, 2 Mb) Ce 37—Ca 37 ............ 3 072
2 vattenrättssekreterare och 1 extra vattenrättssekreterare (Nb,
Mb, Vb) Cg 30—Cg 32 samt 1 bitr. vattenrättssekreterare (Nb)
Cg 27—Cg 30........................................... 8 184
2 kontorister Ca 13 i st. för 2 biträden rb (Nb, Mb) .......... 3 552
Kungl. Maj. ts proposition nr HO. 43
ökning
2. Personalförstärkningar
2 vattenrättsdomare Co 14 med avlöningsförstärkning 5 004
(Nb, Mb) .............................................. 71 568
1 vattenrättsingenjör Ca 37 med avlöningsförstärkning 3 756
(Mb) ................................................. 31 992
1 extra vattenrättssekreterare Cg 30 (Mb) och 2 bitr. vattenrätts
sekreterare
Cg 27 (Nb) ................................ 56 628
4 biträden rb (2 Nb, 2 Mb) ................................ 28 260
Extra skrivhjälp under 6 månader (Nb) .................... 3 492
8. Arvoden
a) 1 stenografarvode (Nb) ................................ 600
b) Dagarvoden till vattenrättsnämndemän .................. 10 000
4. Avrundning ...................................-.......... 16
262 100
Motiv.
1, 2 och 3 a. Härutinnan hänvisas till vattenöverdomstolens remissyttrande
över det av särskild utredningsman framlagda förslaget till förstärkning av
vattendomstolarnas organisation m. m.
Även vattenrättsdomare vid de sydliga vattendomstolarna har hemställt
om ökning av antalet icke rättsbildade biträden och om vissa lönegradsuppflyttningar
inom denna personalgrupp. Vidare har berörts frågan om vattenrättsamanuensernas
arbetsförhållanden och löneställning. Vattenöverdomstolen
är icke beredd att nu taga ställning till dessa frågor. Enligt vattenöverdomstolens
uppfattning skulle det vara av stort värde, om den kontorsmässiga
delen av arbetet inom vattendomstolarna gjordes till föremål
för en utredning, motsvarande den organisationsundersökning, som för närvarande
pågår beträffande bland annat rikets domsagor. Enär arbetsförhållandena
å ett vattendomstolskansli och å kansliet i en större domsaga
i stort sett måste anses vara jämförliga, torde en dylik utredning med stöd
av de från domsagoundersökningen vunna erfarenheterna kunna genomföras
relativt lätt och utan alltför stor tidsutdräkt. Vattenöverdomstolen
vill förorda, att den ifrågasatta utredningen snarast kommer till stånd.
3 b. Anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj :t, från vilken post uteslutande dagarvoden åt vattenrättsnämndemän
bestrides, har för innevarande budgetår upptagits till 30 000 kronor.
Med hänsyn till belastningen under sistförflutet budgetår (37 350 kronor)
och den utvidgning av de norrländska vattendomstolarnas verksamhet, som
blir en följd av den föreslagna förstärkningen av dessa domstolar, bör
posten uppräknas med förslagsvis 10 000 kronor.
I eu i september 1953 undertecknad skrivelse har rikets ordinarie vattenrättsdomare
gjort framställning om förbättrade avlöningsförmåner. Där
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr liO.
vid hemställes på anförda skäl, bl. a., att befattningarna som ordinarie vattenrättsdomare
måtte uppflyttas från lönegrad Co 14 till lönegrad Co 15
samt att avlöningsförstärkning skall utgå med ett från 3 756 kronor till
5 004 kronor förhöjt belopp. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol
har därjämte i egen skrivelse den 12 september 1953 yrkat, att vid avvägningen
av vattenrättsdomarnas löneförmåner särskild hänsyn måtte tagas
till tjänstgöring i övre Norrland.
Departementschefen.
Med den intensiva verksamhet för tillgodogörande av vattenkraften i de
norrländska älvarna som bedrivits under de senare åren har arbetskapaciteten
hos Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar visat sig otillräcklig.
För att icke en för kraftproduktionen förlustbringande stagnation skall
inträda är det därför, såsom från flera håll med styrka framhållits, nödvändigt
att snara och verkningsfulla åtgärder vidtages för förstärkning av
vattendomstolarnas organisation. Såsom framgår av vad jag i det föregående
anfört har inom justitiedepartementet genom särskilt tillkallad sakkunnig
verkställts utredning beträffande denna fråga. Utredningsmannen har
framlagt förslag till lösning av förevarande spörsmål enligt två delvis skilda
linjer. Sålunda skulle behövliga förbättringar åstadkommas antingen genom
förstärkning av Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar (Alternativ
I) eller medelst en gemensam förstärkning av rikets samtliga vattendomstolar
(Alternativ II). Enligt det senare alternativet skulle inrättas två
särskilda vattendomstolsavdelningar, förlagda till Stockholm. Av de myndigheter
och sammanslutningar, som efter remiss tagit ställning till utredningsmannens
förslag, har endast vattenfallsstyrelsen förordat en lösning enligt
alternativ II, medan de övriga funnit sig böra tillstyrka, att alternativ I genomföres.
Enligt min mening är det av principiella skäl mindre lämpligt att en domstol,
särskilt en underdomstol, förlägges långt utanför den bygd där den har
att verka. Vad särskilt gäller de norrländska kraftverks- och regleringsföretagen,
som underställes vattendomstols prövning, har dessa en sådan omfattning,
att de djupt ingriper i befolkningens levnadsförhållanden. Det är
med hänsyn härtill viktigt att domstolens ledamöter äger en kännedom om
bygdens och befolkningens förhållanden som endast kan vinnas av den som
själv är bosatt på platsen. Vidare kan icke bortses från att en domstol, vars
ledamöter stadigvarande är bosatta i Stockholm, har svårare att hos ortsbefolkningen
förvärva det förtroende som en domstol bör äga. Det av utredningsmannen
föreslagna alternativ II måste alltså betraktas som en nödfallslösning
som bör tillgripas endast om annan möjlighet ej står till buds. Det
kan emellertid icke anses att förhållandena nu är sådana att denna väg
måste väljas. Därför vill jag ansluta mig till alternativ I och alltså föreslå,
att åtgärder vidtages för omedelbar förstärkning av Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar.
I fråga om personalbehovets omfattning enligt det av mig sålunda för
-
45
Kungl. Maj.ts proposition nr HO.
ordade alternativet kan jag ansluta mig till utredningsmannens förslag. Jag
tillstyrker alltså, att vid Norrbygdens vattendomstol nyinrättas befattningar
för 1 vattenrättsdomare, 2 biträdande vattenrättssekreterare och 2 biträden
för skriv- och kontorsgöromål samt vid Mellanbygdens vattendomstol befattningar
för 1 vattenrättsdomare, 1 vattenrättsingenjör, 1 extra vattenrättssekreterare
och 2 biträden för skriv- och kontorsgöromål. I enlighet med vad
vattenöverdomstolen föreslagit bör ytterligare beviljas ett belopp av i runt
tal 3 500 kronor för extra skrivhjälp vid Norrbygdens vattendomstol.
I detta sammanhang anser jag lämpligt, att ordinariesättning sker av
vissa domar- och ingenjörstjänster. Ur principiella synpunkter bör befattningshavare,
tillhörande ifrågavarande kategorier, ha en ställning som så
långt möjligt garanterar objektivitet och självständighet. Nu ifrågavarande
tjänster kan även förväntas vara erforderliga under överskådlig tid framåt.
Jag tillstyrker sålunda, att å ordinarie stat (lönegrad Co 14) placeras såväl
de båda nya domartjänsterna som de tre extra ordinarie domar tjänsterna i
lönegrad Cs 14 vid Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar. Den
nya vattenrättsingenjörstjänsten bör likaså uppföras å ordinarie stat. Beträffande
de extra ordinarie ingenjörstjänsterna kan jag i denna omgång
tillstyrka ordinariesättning av två befattningar. Med prövning av frågan om
inrättande av ordinarie tjänster för de biträdande domarna vid de sydliga
vattendomstolarna torde tills vidare böra anstå.
Av den verkställda utredningen framgår, att rekryteringen till vattendomstolarna
sedan flera år berett stora svårigheter, vilka varit särskilt framträdande
såvitt angår domartjänsterna vid Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar. Såväl utredningsmannen som åtskilliga remissorgan har
med hänsyn härtill funnit ofrånkomligt att med vattenrättsdomartjänsterna
vid nämnda domstolar förena mera gynnsamma ekonomiska villkor, varförutan
tjänsterna icke kan förväntas locka tillräckligt kvalificerade sökande.
För egen del finner jag naturligt, att för de domartjänster som föreslagits
placerade i lönegrad Co 14 skall utgå samma avlöningsförstärkning som
för närvarande är fastställd för befattningarna i denna lönegrad. Vad beträffar
de nuvarande ordinarie vattenrättsdomarna vid de norrländska vattendomstolarna
får emellertid — med hänsyn till den chefsställning inom respektive
domstol som de kommer att intaga — anses skäligt att bestämma en
högre avlöningsförstärkning. Det av utredningsmannen härvid föreslagna beloppet,
5 004 kronor, synes mig lämpligt avvägt. Enligt detta förslag skulle
sistnämnda vattenrättsdomare i lönehänseende bli jämställda med häradshövding
i domsaga tillhörande lönegrupp V, medan övriga vattenrättsdomare
vid Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar skulle åtnjuta samma
avlöning, som tillkommer häradshövding i domsaga tillhörande lönegrupp
IV. Med denna lönesättning, som synes motiverad med hänsyn till de särskilda
tjänstgöringsförhållandena å nu ifrågavarande befattningar, bör möjligheter
öppnas för en tillfredsställande rekrytering. I vidare utsträckning
än vad nu sagts kan jag icke biträda framställda förslag om löneförbättring
för vattenrättsdomare.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr HO.
Inrättandet av flera ordinarie vattenrättsdomartjänster vid en och samma
domstol torde, såsom utredningsmannen påpekat, medföra behov av vissa
föreskrifter till reglerande av det inbördes förhållandet mellan ifrågavarande
domare. Det torde få ankomma på vattenöverdomstolen att meddela de bestämmelser
som i sådant avseende kan befinnas erforderliga. Jag vill här
endast understryka den självklara satsen, att envar av domarna i sin dömande
verksamhet skall vara fullt självständig.
Frågorna om transporträtt, flyttningsersättning, merittillägg och revisionssekreterartjänstgöring
bör enligt min mening icke upptagas till prövning
i detta begränsade sammanhang.
Utredningsmannens förslag om förbättrade löneförmåner för de i Umeå
och Östersund stationerade vattenrättsingenjörerna synes mig motiverat.
Jag förordar en höjning av nu utgående avlöningsförstärkning för dessa befattningshavare
från 1 008 kronor till 2 400 kronor.
Med anledning av förslaget att minska det antal tjänstår, som för vattenrättsingenjörernas
del bör fordras för erhållande av hel ålderspension, från
30 till 25 vill jag erinra om att denna fråga f. n. är föremål för prövning
av 1948 års pensionsålderskommitté.
I likhet med utredningsmannen och vattenöverdomstolen anser jag det
vara ur vattendomstolarnas synpunkt fördelakligt, om vattenrältssekreterarna
kvarstannade vid vattendomstolarna under längre tid än som nu i regel
är fallet. Med hänsyn härtill och till det förhållandet att sekreterarna, sedan
de under någon längre tid samlat erfarenhet av valtenrättsskipningen, kan
tagas i anspråk även för mera kvalificerade domargöromål synes skäligt att
dessa befattningshavare efter viss tids tjänstgöring vid någon av vattendomstolarna
skall kunna beredas en förbättrad löneställning. Utredningsmannens
förslag i denna del tillstyrker jag såtillvida, att jag förordar, att Kungl. Maj :t
skall äga att efter särskild prövning medgiva uppflyttning av vattenrättssekreterare
och extra vattenrättssekreterare från lönegrad Cg 30 till Cg 32. För
att möta de kostnader som på grund härav kan uppstå under nästa budgetår
torde böra beräknas ett belopp av 5 400 kronor.
I sin framställning angående anslag för nästa budgetår har vattenöverdomstolen
bl. a. förordat att beträffande den kontorsmässiga delen av arbetet
inom vattendomstolarna skulle företagas en organisationsundersökning,
motsvarande den som f. n. pågår vid bl. a. rikets domsagor (jfr II ht s. 14).
Fn sådan undersökning även vid vattendomstolarna bör komma till stånd
och jag har för avsikt att vidtaga åtgärder för att denna undersökning uppdrages
åt statens organisationsnämnd. Därvid torde vattenrättsamanuensernas
och biträdespersonalens arbetsuppgifter komma under omprövning. Med
hansyn bl. a. härtill är jag icke nu beredd att taga ställning till vattenrättsamanuensernas
lönefråga. Däremot anser jag mig i fråga om ändrad löneställning
för vissa biträden böra såtillvida biträda utredningsmannens förslag
att jag förordar, att vid vardera av Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstol ett kontorsbiträde tills vidare erhåller ställning som kanslibiträde
i Cg 11. Jag tillstyrker vidare vattenöverdomstolens förslag om an
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 140. 47
visande av 600 kronor för ytterligare ett stenografarvode vid Norrbygdens
vattendomstol.
Jag tillstyrker att för dagarvoden till vattenrättsnämndemän beräknas
ytterligare 10 000 kronor.
I enlighet med det anförda skulle anslaget uppräknas med 15 024 kronor
för höjd avlöningsförstärkning till 2 vattenrättsdomare och 9 vattenrättsingenjörer,
med 11 268 kronor för ordinariesättning av och avlöningsförstärkning
till 3 e. o. vattenrättsdomare, med 1 536 kronor för ordinariesättning
av 2 e. o. vattenrättsingenjörer, med 5 400 kronor för uppflyttning i lönegrad
av viss sekreterarpersonal, med 732 kronor för utbyte av 2 befattningar
i reglerad befordringsgång mot kanslibiträdestjänster i Cg 11, med
69 072 kronor för 2 vattenrättsdomare, med 30 636 kronor för 1 vattenrättsingenjör,
med 56 432 kronor för 1 extra vattenrättssekreterare och 2 biträdande
vattenrättssekreterare, med 28 224 kronor för 4 biträden för skrivoch
kontorsgöromål, med 3 500 kronor för extra skrivhjälp, med 600 kronor
för 1 stenografarvode och med 10 000 kronor för dagarvoden till vattenrättsnämndemän.
Anslaget skulle alltså höjas med (15 024 -}- 11 268 -j- 1 536
+ 5 400 + 732 + 69 072 + 30 636 + 56 432 + 28 224 + 3 500 -f 600 +
10 000) 232 424 kronor eller i runt tal 232 400 kronor.
Anslaget beräknas sålunda:
avlöningar till ordinarie tjänstemän 583 700 (+ 182 000) kronor;
arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 40 000 (-f
10
000) kronor;
avlöningar till icke-ordinarie personal 463 900 (—22 800) kronor;
rörligt tillägg 477 600 (-f- 63 200) kronor.
Anslaget uppföres alltså med 1 565 200 (+ 232 400) kronor.
I vattendomstolarnas personalförteckning bör antalet vattenrättsdomare
i Co 14 ökas från 5 till 10 och antalet vattenrättsingenjörer i
Ca 37 ökas från 11 till 14. Samtidigt bör från personalförteckningen avföras
3 vattenrättsdomare i Cs 14, varjämte antalet vattenrättsingenjörer i Ce 37
bör minskas från 4 till 2.
För riksdagen torde i detta sammanhang böra anmälas att Kungl. Maj :t
funnit nödvändigt att genom beslut den 22 maj 1953 bemyndiga vattenöverdomstolen
att, utan hinder av att vattendomstolarnas icke-ordinariepost därigenom
överskredes, förordna f. d. vattenrättsdomaren F. Appelberg att tills
vidare, dock längst till utgången av år 1953, såsom särskild vattenrättsdomare
vid österbygdens vattendomstol handlägga vissa mål. Därest riksdagen
icke framställer erinran däremot, torde det ankomma på Kungl. Maj :t att
medgiva överskridande av nyssnämnda, för innevarande budgetår upptagna
anslagspost med belopp som kan befinnas erforderligt till följd av förut
nämnda beslut.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga nyss angivna ändringar
i vattendomstolarnas personalförteckning;
b) fastställa följande avlöningsstat för vattendomstolarna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1954/55:
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 1W.
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 583 700
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t, förslagsvis .............. 40 000
3. Avlöningar till icke-ordinarie personal ...... 463 900
4. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. 477 600
Summa kronor 1 565 200
c) till Vattendomstolarna: A vlöningar för budgetåret 1954/
55 anvisa ett förslagsanslag av 1 565 200 kronor.
[2] 15. Vattendomstolarna: Omkostnader.
Anslag
1952/53 .................... 190 000
1953/54 (statsliggaren s. 129) 208 400
1954/55 förslag .............. 292 400
Enligt gällande omkostnadsstat för vattendomstolarna har anvisats 2 500
kronor till sjukvård m. in. (2 800), 134 000 kronor till reseersättningar
(145 200), 4 800 kronor till bränsle, lyse och vatten (5 700) samt 67 100
kronor till övriga expenser, varav 2 800 kronor utgör ett för nyanskaffning
av möbler m. in. och extra bindningskostnader beräknat engångsbelopp
(74 500 varav 8 700 kronor avser engångskostnad).1
Yrkanden.
Vattenöverdomstolen hemställer, att anslaget höjes med 86 000 kronor.
Ökning
1. Sjukvård m. m............................. 1 000
2. Reseersättningar ........................... 36 000
3. Bränsle, lyse och vatten .................... 1 500
4. Övriga expenser............................ 47 500
86 000
Motiv.
1. Anslagsposten bör med hänsyn till belastningen under föregående budgetår
och den föreslagna personalökningen uppräknas med 1 000 kronor till
3 500 kronor.
2. Vattendomstolarna har för nästa budgetår äskat 156 000 kronor under
förevarande anslagspost. Härvid har bortsetts från eventuella flyttningskostnader.
Dessa senare uppgick under budgetåret 1952/53 till i runt tal 3 900
kronor. Belastningen under sagda budgetår uppgick till 145 227 kronor. För
nästa budgetår kan förutses ökad belastning dels på grund av att nytt rese
-
Nettoutgift
228 400
1 Siffrorna inom parentes anger utgifterna under budgetåret 1952/53.
Kungl. Maj. ts proposition nr HO.
49
reglemente trätt i kraft den 1 januari 1953, dels på grund av personalökning.
Såsom framgår av vattenöverdomstolens remissyttrande över det av särskild
utredningsman avgivna förslaget till förstärkning av vattendomstolarnas organisation
m. m. bör 10 000 kronor ställas till förfogande att efter vattenöverdomstolens
beprövande användas till rese- och traktamentsersättning åt vattendomstolarnas
personal för bevistande av utbildningskurser, vattenrättsdomarmöten
m. m. (jfr s. 41). På grund av det anförda hemställes, att anslagsposten
uppräknas. Höjningen synes böra bestämmas till 36 000 kronor.
3. Uppräkning bör ske med 1 500 kronor för att bättre svara mot beräknad
belastning.
4. Norrbygdens vattendomstol. Den föreslagna förstärkningen
med eu vattenrättsdomare, två biträdande vattenrättssekreterare och två
icke rättsbildade biträden föranleder viss nyanskaffning av möbler m. m.
För möblering av tre rum åt vattenrättsdomaren och sekreterarna beräknar
vattenöverdomstolen sammanlagt 4 500 kronor. Anskaffande av möbler och
skrivmaskiner åt två biträden kan beräknas kosta 2 100 kronor. Fraktkostnaderna
kan uppskattas till 400 kronor. För ljudupptagningsapparat (jfr
s. 41) beräknas 2 000 kronor och för inköp av nytt avvägningsinstrument
1 000 kronor. Vattendomstolens fem ingenjörer disponerar för närvarande
endast två sådana instrument, båda av äldre modell.
Mellanbygdens vattendomstol. Vid denna domstol tillkommer
en vattenrättsdomare, en vattenrättsingenjör, en extra vattenrättssekreterare
och två icke rättsbildade biträden. Vattenrättsdomaren Viklund har
— under åberopande av att han utåt komme att fungera som kanslichef -—- ansett, att hans rum borde ha en i någon mån representativ inredning och
därför hemställt om nyanskaffning av möbler in. m. för detta rum med 3 996
kronor. Enär den nuvarande möbleringen endast är några år gammal, anser
vattenöverdomstolen sådan nyanskaffning för närvarande icke vara påkallad.
För möblering av tre rum åt nytillkommande domare, ingenjör och sekreterare
erfordras enligt vattenöverdomstolens beräkning 4 500 kronor och
för anskaffande av möbler och skrivmaskiner åt två biträden 2 200 kronor.
Framställd begäran om anslag med cirka 800 kronor för möblering av reservrum
anser sig vattenöverdomstolen icke för närvarande kunna tillstyrka.
Däremot tillstyrker vattenöverdomstolen ett anslag på 550 kronor för
anskaffande av möbler till väntrum och telefonväxel. Fraktkostnaderna kan
uppskattas till 500 kronor. Vidare tillstyrkes 2 000 kronor för anskaffande
av ljudupptagningsapparat och 1 200 kronor för inköp av dels en skrivmaskin
i anledning av redan skedd utökning av biträdespersonalen, dels två
mappskåp, vilka förklarats vara nödvändiga för att erhålla en från arbetssynpunkt
tillfredsställande ordning i den mångfald handlingar, med vilka
de nuvarande vattenrättsingenjörerna har att taga befattning. För inköp av
juridisk och teknisk litteratur tillstyrker vattenöverdomstolen 500 kronor.
Enligt vad som är för vattenöverdomstolen bekant saknas vid vattendomstolen
praktiskt taget all facklitteratur med undantag av Nytt Juridiskt Arkiv
avd. I. Vattendomstolen överflyttar hösten 1954 till nya kanslilokaler.
( llihang till riksdagens protokoll 1 Sami. AV 140
50
Kungl. Maj:ts proposition nr HO.
För kostnader i samband med flyttningen har vattenrättsdomaren Viklund
hemställt om anslag med It 935 kronor, därav för flyttning 1 500 kronor,
för anskaffande av telefonväxelanläggning 1 435 kronor, för uppsättning
av skåp, inredning av arkiv och dupliceringsrum 2 500 kronor, för armatur
3 000 kronor (takbelysningen i vattendomstolens nuvarande lokaler tillhör
hyresvärden), för korridormattor 1 000 kronor, för gardiner 1 500 kronor
samt för ljudisolering och övrigt inredningsarbete 1 000 kronor. Vattenöverdomstolen
tillstyrker, att för kostnader i samband med överflyttningen anslås
sammanlagt 10 000 kronor.
Söderbygdens vattendomstol. För nyanskaffning av möbler
och armatur tillstyrker vattenöverdomstolen ett anslag på 250 kronor.
Västerbygdens vattendomstol. Vattenöverdomstolen tillstyrker
en hemställan om extra anslag med 500 kronor för bindning av äldre
akter.
Under hänvisning till vad sålunda anförts ävensom till medelsåtgången
under sistförflutet budgetår och under åberopande av att den föreslagna
personalförstärkningen medför ökade utgifter i nu ifrågavarande avseende
hemställer vattenöverdomstolen, att anslagsposten höjes med 47 500 kronor
till 114 600 kronor, varav 32 200 kronor avser kostnader av engångsnatur.
Härvid har beaktats, att belastningssiffran för budgetåret 1952/53 inrymmer
kostnader av dylik natur till ett belopp om 8 700 kronor och att det för innevarande
budgetår anvisade beloppet inbegriper medel till sådana kostnader
med 2 800 kronor.
Yttrande.
Statskontoret uttalar, att ämbetsverket visserligen icke är i tillfälle att närmare
bedöma behovet av de utbildningskurser och vattenrättsdomarmöten,
för vilkas bevistande rese- och traktamentsersättning skulle utgå till vattendomstolarnas
personal. Det för ändamålet beräknade beloppet, 10 000 kronor,
förefaller emellertid vara väl högt tilltaget. I övrigt har vattenöverdomstolens
framställning icke givit anledning till annat uttalande från statskontorets
sida än att det för ljudupptagningsapparatur finnes uppfört ett särskilt
anslag under andra huvudtiteln. De för Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar
begärda ljudupptagningsapparaterna torde böra bekostas med
anlitande av detta anslag.
Departementschefen.
Jag tillstyrker, att posterna till sjukvård in. in. samt till bränsle, lyse och
vatten höjes med 1 000 kronor respektive 1 500 kronor.
Beträffande posten till reseersättningar finner jag skäligt förorda en uppräkning
med 34 000 kronor. Härvid beräknas ett belopp av 8 000 kronor böra
få enligt vattenöverdomstolens bestämmande användas till resekostnadsersättning
och traktamente åt vattendomstolarnas personal vid bevistande av
sådana utbildningskurser in. in., som prövas på ett påtagligt sätt kunna tjäna
vattendomstolarnas intressen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Öl
Kungl. Maj.ts proposition nr HO.
Vattenöverdomstolens begäran om ökade medel under posten till övriga
expenser finner jag mig böra tillstyrka. Denna post bör alltså höjas med
47 500 kronor, varav 32 200 kronor avser engångskostnader.
Anslaget bör sålunda ökas med (1 000 + 1 500 -f- 34 000 + 47 500) 84 000
kronor till 292 400 kronor.
Jag hemställer, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att till Vattendomstolarna: Omkostnader för budgetåret
1954/55 anvisa ett förslagsanslag av 292 400 kronor.
Vad föredragande departementschefen sålunda, med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter, hemställt,
bifaller Hans Maj :t Konungen samt förordnar, att proposition,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Axel Nilsson.
547079. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1954:257 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vattendomstolarna m. m. a1 i texten
- SU 1954:108 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vattendomstolarna jämte i ämnet väckta motioner m. m. s. 1 i texten
- 3LU 1954:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av il kap. 95 § vattenlagen. s. 3 i texten