Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om moderskapshjälp m. m

1954-03-12 · 108 sidor, varav 108 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 108 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:144, Med förslag till lag om moderskapshjälp m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

1

Nr 144.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

moderskapshjälp m. m.; given Stockholms slott den

12 mars 195/i.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till

lag om moderskapshjälp och

lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
dels

ock antaga härvid fogat förslag till förordning angående ändrad

lydelse av 18 § förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att kvinna, som är försäkrad jämlikt lagen om

allmän sjukförsäkring, vid havandeskap och barnsbörd skall äga erhålla

moderskapshjälp i form av ersättning för förlossningsutgifter och moderskapspenning.

Ersättning för förlossningsutgifter skall utgå enligt samma

grunder som jämlikt sjukförsäkringslagen skall tillämpas i fråga om ersättning

för sjukvårdsutgifter. Moderskapspenning skall utgå i form av

s. k. grundpenning — 270 kr. vid enkelbörd och 405 kr. vid flerbörd —

till varje sjukförsäkrad kvinna som föder barn. Under vissa förutsättningar

skall utöver grundpenningen utgivas barntillägg med 2 kr. för dag under

högst 45 dagar. Kvinna, som är obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning,

d. v. s. anställd kvinna, vilkens årsinkomst av förvärvsarbete

uppgår till minst 1 800 kr., skall därjämte äga erhålla moderskapspenning

i form av s. k. tilläggspenning för de dagar — högst 90 — under vilka hon

i samband med barnsbörden avhåller sig från förvärvsarbete. Tilläggspenningen

skall utgå med samma belopp, som kvinnan äger uppbära i tilläggssjukpenning

för de första 90 dagarna av en sjukperiod, d. v. s. med lägst

1 och högst 17 kr. för dag.

1—Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Moderskapshjälpen är enligt förslaget en förmån, som utgår på grund av

den obligatoriska sjukförsäkringen. I enlighet härmed föreslås, att kostnaderna

för moderskapshjälpen skall fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna

och staten enligt de principer, som ligger till grund för sjukförsäkringslagens

regler rörande finansieringen av den obligatoriska sjukförsäkringen.

Arbetsgivarbidraget skall enligt förslaget utgöra 0,04 % av

de anställdas löner.

Den nuvarande behovsprövade mödrahjälpen föreslås bibehållen.

Reformen föreslås träda i kraft den 1 januari 1955.

De av reformen betingade anslagsäskandena för budgetåret 1954/55 behandlas

i särskild proposition.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

3

Förslag

till

Lag

om moderskapshjälp.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Kvinna, som är försäkrad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring, äger

på grund av den obligatoriska försäkringen enligt nämnda lag erhålla

moderskapshjälp enligt vad nedan sägs.

2 §.

Moderskapshjälp utgöres av ersättning för förlossningsutgifter samt moder

skaps penning.

Ersättning för förlossningsutgifter.

3 §•

Till förlossningsutgifter hänföras utgifter för läkarvård, som är erforderlig

vid förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt, ävensom för

vård å förlossningsanstalt samt för resor till och från sådan anstalt.

Med förlossningsanstalt förstås barnbördsavdelning å allmänt sjukhus

ävensom annan inrättning, som Konungen förklarat skola anses som förlossningsanstalt

enligt denna lag.

I fråga om ersättning för förlossningsutgifter skola bestämmelserna i

14, 15 och 17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring äga motsvarande tillJäinpning.

Moderskapspenning.

4 §•

Moderskapspenning utgår i form av grundpenning samt under villkor

som nedan sägs jämväl i form av barntillägg och tilläggspenning.

5 §•

Grundpenning utgår vid enkelbörd med tvåhundrasjuttio kronor och vid

flerbörd med fyrahundrafem kronor.

Av grundpenningen må den försäkrade lyfta etthundratrettiofem kronor

före nedkomsten, dock tidigast å nittionde dagen före den beräknade tidpunkten

därför.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Grundpenning tillkommer ej kvinna, som vid tiden för förlossningen är

intagen i annat barnhem än mödrahem eller i skola tillhörande barna- och

ungdomsvården eller i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt.

6 §•

Har kvinna, som äger rätt till grundpenning, tidigare minst ett hemmavarande

barn under tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till

henne eller hennes make, äger hon uppbära barntillägg med två kronor

för dag från och med förlossningsdagen till och med den fyrtiofjärde dagen

därefter, för dag från och med den tionde efter förlossningsdagen dock endast

under förutsättning att hon åtnjuter vård å förlossningsanstalt eller

sjukhusvård.

7 §•

Tilläggspenning utgår till kvinna, som omedelbart före nedkomsten eller

den beräknade tidpunkten därför under minst tvåhundrasjuttio dagar i

följd varit obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning.

Tilläggspenning utgår tidigast från och med den fyrtiofemte dagen före

den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och med förlossningsdagen

så länge kvinnan utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete,

dock högst för nittio dagar, med samma belopp för dag, som kvinnan

äger uppbära i tilläggssjukpenning för de första nittio dagarna av en

och samma sjukperiod. Från och med den tjugoåttonde dagen efter förlossningsdagen

utgår tilläggspenning endast om kvinnan har eller på grund

av sjukdom är förhindrad att hava barnet i sin vård.

Tilläggspenning utgår ej för tid, då kvinnan är intagen i annat barnhem

än mödrahem eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården eller i

fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller är häktad eller eljest av annan

orsak än sjukdom är tagen i förvar på det allmännas bekostnad.

8 §•

Önskar kvinna erhålla tilläggspenning för tid före förlossningsdagen,

skall hon i förväg göra anmälan därom till vederbörande allmänna sjukkassa.

Sker ej sådan anmälan, utgår tilläggspenning från och med förlossningsdagen,

där ej hinder mött för anmälan eller eljest särskilda skäl

till annat föreligga.

Framställning om tilläggspenning skall avfattas skriftligen och innehålla

en av kvinnan på heder och samvete avgiven försäkran, att hon under de

dagar tilläggspenningen avser icke utfört förvärvsarbete samt, såvitt angår

tid från och med den tjugoåttonde dagen efter förlossningsdagen, att hon

haft eller på grund av sjukdom varit förhindrad att hava barnet i sin vård.

9 §•

Konungen äger från rätten till moderskapspenning helt eller delvis undantaga

arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfärdad av Ko
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144. 5

nungen, eller bestämmelse, som beslutats av kommun, äger uppbära lön

vid havandeskap eller barnsbörd.

I fråga om rätt för arbetsgivare, som utgivit lön till arbetstagare vid

havandeskap eller barnsbörd, att i arbetstagarens ställe uppbära arbetstagaren

tillkommande moderskapspenning skola stadgandena i 28 § andra,

tredje och fjärde styckena lagen om allmän sjukförsäkring äga motsvarande

tillämpning.

10 §.

Grundpenning, barntillägg och tilläggspenning må skäligen nedsättas eller

helt indragas, såframt kvinnan medvetet eller genom grov vårdslöshet

lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är

av betydelse för rätten till moderskapshjälp. I fråga om tilläggspenning

må dylik nedsättning eller indragning ock ske, därest kvinnan underlåter

att, på sätt i 45 § lagen om allmän sjukförsäkring är stadgat, anmäla sådan

ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Försäkringsavgifter, bidrag från arbetsgivare och statsbidrag.

11 §•

Vid bestämmande av sjukförsäkringsavgift, som medlem i allmän sjukkassa

är pliktig att erlägga för den obligatoriska sjukförsäkringen, skall

avgift för sjukvårdsförsäkringen avse jämväl ersättning för förlossningsutgifter,

avgift för försäkringen för grundsjukpenning avse jämväl grundpenning

och barntillägg samt avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning

avse jämväl tilläggspenning.

12 §.

Arbetsgivare är skyldig att för varje kalenderår erlägga bidrag till kostnaderna

för tilläggspenning med fyra hundradels procent av den lön i

penningar eller naturaförmåner, som han under året utgivit till arbetstagare

anställda hos honom. I fråga om sådant bidrag skall i övrigt tilllämpas

vad som i 38 och 39 §§ lagen om allmän sjukförsäkring finnes

stadgat om arbetsgivares bidrag till försäkringen för tilläggssjukpenning.

13 §.

Statsbidrag utgår för varje kalenderår till centralsjukkassa med nedan

angivna procentuella andel av de utgifter under året, som bestritts av centralsjukkassan

och till denna anslutna lokalsjukkassor, nämligen för

a) läkarvård och resor enligt 3 § 50 procent;

b) grundpenning 50 procent;

c) barntillägg .......................... 75 procent.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Konungen äger medgiva att till centralsjukkassa, för vilken med hänsyn

till bebyggelse och kommunikationer särskilt stora utgifter uppkomma för

ändamål, som i första stycket a) sägs, bidraget för utgifter till dylika ändamål

skall utgå med mer än femtio procent av de utgifter, som bestritts

av kassan och till denna anslutna lokalsjukkassor, dock med högst sjuttio

procent av desamma.

Särskilda bestämmelser.

14 §.

Kvinna, som önskar utfå moderskapshjälp före förlossningen, skall på

sätt den i lagen om allmän sjukförsäkring avsedda tillsynsmyndigheten

föreskriver styrka att hon är havande och den sannolika dagen för nedkomsten.

Då framställning göres om moderskapshjälp efter förlossningen,

skall på enahanda sätt styrkas att kvinnan fött barn och dagen härför.

15 §.

Framställning om moderskapshjälp skall göras inom sex månader, beträffande

ersättning för förlossningsutgifter från den dag då det belopp

guldits, för vilket ersättning begäres, i fråga om grundpenning från förlossningsdagen

samt såvitt angår barntillägg och tilläggspenning från den

dag ersättningen avser, allt vid äventyr att rätten förloras.

Underlåter kvinna att uppbära moderskapshjälp inom sex månader efter

det sjukkassan meddelat henne att så kunnat ske, må utbetalning av moderskapshjälpen

vägras.

16 §.

För utgivandet av moderskapshjälp till kvinna, som är försäkrad i såväl

lokal- som centralsjukkassa, svarar lokalsjukkassan med rätt för denna

att från centralsjukkassan återfå tre fjärdedelar av vad som utgivits jämlikt

3 § och hela det belopp, som utgivits jämlikt 5, 6 och 7 §§.

17 §.

Beträffande moderskapshjälp skola i övrigt bestämmelserna i 59, 89,

101—103, 105 och 106 §§ lagen om allmän sjukförsäkring äga motsvarande

tillämpning.

18 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna lag, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av

tillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955, då förordningen den 11 juni

1937 (nr 338) om moderskapspenning skall upphöra att gälla.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Lagen äger icke tillämpning i fråga om barnsbörd, som ägt rum före

lagens ikraftträdande. Vid barnsbörd, som inträffar eller beräknas inträffa

inom tvåhundrasjuttio dagar efter lagens ikraftträdande, skall utan hinder

av vad i 7 § första stycket stadgats tilläggspenning utgivas, såframt kvinnan

alltsedan lagens ikraftträdande utan avbrott varit obligatoriskt försäkrad

för tilläggssjukpenning.

Vad kvinna förskottsvis uppburit i moderskapspenning enligt nyssnämnda

förordning eller i moderskapshjälp enligt förordningen den 26 juni

1931 (nr 280) om erkända sjukkassor skall avräknas från grundpenning,

som i anledning av barnsbörden tillkommer henne enligt denna lag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, att 1, 23, 56 och 106 §§ lagen den 3 januari 1947

om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Försäkring enligt---penningar (sjukpenningförsäkring).

Försäkringen är----dels frivillig.

På grund av den obligatoriska försäkringen

utgives även moderskapshjälp

enligt vad därom är stadgat i

lagen om moderskapshjälp.

23 §.

Sjukpenning utgår —---allmännas bekostnad.

Försäkrad, som äger rätt till grundpenning

enligt lagen om moderskapshjälp,

må ej uppbära grundsjukpenning

för tiden från och med

förlossningsdagen till och med den

fyrtiofjärde dagen därefter. Tilläggssjukpenning

utgår ej för dag, för

vilken försäkrad äger rätt till tillläggspenning

enligt nyssnämnda lag.

56 §.

För allmän---av tillsynsmyndigheten.

Stadgarna skola---skola förvaras;

5) ordningen för utbetalning av 5) ordningen för utbetalning av

sjukhjälp; sjukhjälp och moder skapshjälp;

6) antalet ombud---antalet styrelseledamöter.

I stadgar---frivilliga försäkringen.

Stadgar för----ersättningen utgår.

1 Se SFS 1953: 569.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Utöver vad---så medgiver.

Allmän sjukkassas---av tillsynsmyndigheten.

106 §.

Har försäkrad — — — eftergiva återbetalningsskyldighet.

I fall, som i denna paragraf avses,

må i avräkning å vad för mycket

utgått innehållas skäligt belopp av

försäkrad tillkommande sjukhjälp,

som därefter förfaller. Har försäkrad,

till vilken sjukhjälp felaktigt

utbetalats, övergått till annan sjukkassa,

må sådan avräkning ske även

å den sjukhjälp, vartill han må vara

berättigad från nämnda kassa.

I fall, som i denna paragraf avses,

må i avräkning å vad för mycket utgått

innehållas skäligt belopp av

försäkrad tillkommande sjukhjälp

eller moderskapshjälp, som därefter

förfaller. Har försäkrad, till vilken

sjukhjälp felaktigt utbetalats, övergått

till annan sjukkassa, må sådan

avräkning ske även å den sjukhjälp

eller moderskapshjälp, vartill han

må vara berättigad från nämnda

kassa.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1955.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 18 § förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om

erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas, att 18 § förordningen den 15 juni 1934 om erkända

arbetslöshetskassor1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

18

Daghjälp må icke utgivas till

medlem för söndag. Ej heller må

daghjälp utgivas för annan helgdag,

med mindre medlemmen var arbetslös

nästföregående eller efterföljande

vardag, eller för dag, då han med

helt eller delvis bibehållen avlöning

åtnjuter ledighet från arbete, som

utförts för annans räkning annorstädes

än i medlemmens hem.

(Föreslagen lydelse:)

§•

Daghjälp må icke utgivas till

medlem för söndag. Ej heller må

daghjälp utgivas för annan helgdag,

med mindre medlemmen var arbetslös

nästföregående eller efterföljande

vardag, eller för dag, då han med

helt eller delvis bibehållen avlöning

åtnjuter ledighet från arbete, som

utförts för annans räkning annorstädes

än i medlemmens hem, eller

äger rätt till tilläggs penning enligt

lagen om moderskapshjälp.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1955.

1 Senaste lydelse se SFS 1943:185.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 744.

11

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari

195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om moderskapsförsäkring

m. m. samt anför.

Vid 1953 års riksdag beslöts på grundval av propositionen nr 178 att

lagen om allmän sjukförsäkring skulle träda i kraft den 1 januari 1955,

dock med ett i väsentliga delar annat innehåll än som ursprungligen bestämts.

Då frågan härom anmäldes i statsrådet den 13 mars 1953 erinrade

jag om att de nuvarande erkända sjukkassorna till sina medlemmar utgåve

ekonomisk hjälp -— kallad moderskapshjälp -—- vid havandeskap och barnsbörd

och därjämte handhade utbetalningen av s. k. moderskapspenning

till andra än medlemmar i kassorna men att sjukförsäkringslagen saknade

bestämmelser i detta hänseende. Jag upplyste emellertid, att socialförsäkringsutredningen1

komme att framlägga ett förslag i ämnet samt uttalade

i anslutning härtill, att med prövningen av denna fråga borde anstå till

dess utredningens förslag förelåge.

Socialförsäkringsutredningen har sedermera avgivit ett betänkande rörande

moderskapsförsäkring m. in. (SOU 1954: 4), vilket remissbehandlats

i sedvanlig ordning.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till vidare behandling.

Gällande bestämmelser.

Moderskapshjälp och moderskapspenning.

Enligt 32 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor (nr

280; ändr. bl. a. nr 337/1937 och 100/1952) skall centralsjukkassa vid

barnsbörd utge moderskapshjälp åt kvinnlig medlem, som omedel
1

Socialförsäkringsutredningen består av statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg,

ledamoten av riksdagens första kammare E. Gust. Andersson, ledamoten av riksdagens

andra kammare fru Nancy Eriksson, direktören Sven Hydén, socialekonomen Nils

Kellgren, redaktören Lennart Pettersson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare

fru Ragnhild Sandström och fröken Karin Wetterström med byråchefen i riksförsäkringsanstalten

Edvin Tegendal och byrådirektören därstädes Gösta Skogsberg som experter.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

bart före nedkomsten varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet

minst 270 dagar eller, om hon vunnit återinträde inom denna tid, omedelbart

före utträdet varit medlem av sådan kassa under oavbrutet minst

270 dagar. Moderskapshjälpen utgår med ett kontant belopp av 110 kr.,

men centralsjukkassan äger efter medgivande av tillsynsmyndigheten —

numera riksförsäkringsanstalten — utge moderskapshjälp med högre belopp;

i flertalet kassor utgives f. n. 125 kr. Av hjälpen må 60 kr. utbetalas

förskottsvis, om kvinnan genom intyg av läkare, barnmorska, distriktssköterska

eller vid mödra- eller barnavårdscentral anställd sjuksköterska

gör sannolikt, att hon befinner sig i havandeskap längre framskridet än i

sjunde månaden. Om kvinnan insjuknar under tiden kring nedkomsten,

lämnas moderskapshjälp oberoende av om sjukpenning utgår samtidigt.

Statsbidrag utgår med 75 kr. för varje barnbördsfall, för vilket centralsjukkassan

utgivit moderskapshjälp. Bestämmelser härom finnes i kungörelsen

den 26 juni 1931 angående statsbidrag till sjukkassor (nr 282;

ändr. nr 333/1935, 341/1937, 660/1944, 766/1944, 392/1945, 134/1949 och

101/1952).

Enligt förordningen den 11 juni 1937 om moderskaps penning (nr 338;

ändr. nr 229/1944, 765/1944 och 201/1949) skall moderskapspenning

om 75 kr. utgå till kvinna, som till lindrande av kostnader i samband

med barnsbörd är i behov därav och som inte är berättigad till

moderskapshjälp från erkänd sjukkassa. Behov av moderskapspenning

skall, där ej särskilda omständigheter föranleder till annat, anses föreligga

om för kvinnan eller, såframt hon är gift och sammanlever med sin man,

för makarna tillsammans vid senaste taxering till statlig inkomstskatt

inte upptagits beskattningsbar inkomst om minst 4 000 kr. Är den beskattningsbara

inkomsten högre, kan moderskapspenning dock beviljas, om

med hänsyn till ändrade förhållanden eller eljest omständigheterna är

särskilt ömmande. Moderskapspenning lämnas endast till kvinna, som

författningsenligt skall vara mantalsskriven i Sverige och som är svensk

medborgare; men Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet

träffa överenskommelse med främmande stat att dess medborgare i fråga

om rätt till moderskapspenning skall likställas med svenska medborgare.

Rätt till moderskapspenning tillkommer ej kvinna, som är intagen på

straffanstalt eller därmed jämförlig anstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt,

ungdomsvårdsskola eller anstalt för sinnesslöa, fallandesjuka eller

kroniskt sjuka och ej heller om hon mottagits till stadigvarande försörjning

av fattigvården.

Ansökan om moderskapspenning prövas och avgöres av central- eller

lokalsjukkassan på kvinnans bosättningsort. Ansökan, som inkommit

senare än 60 dagar efter barnsbörden, får ej upptagas till prövning. Förskott

med 40 kr. lämnas under samma villkor som gäller för moderskapshjälp.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Moderskapspenningen bekostas helt av statsmedel, ''till sjukkassornas

administrationskostnader utgår enligt kungörelse den 15 juni 19b5 (nr 393)

statsbidrag med 2:50 kr. för varje behandlad ansökan om moderskapspenning.

Av följande sammanställning framgår i vilken omfattning moderskapshjälp

och moderskapspenning utgivits under åren 1938—1951.

Å r

Antal

barna-

föderskor

Moderskapshjälp

Moderskapspenning

Moderskapshjälp och

moderskapspenning

Antal

barnbördsfall

Utbetalt

belopp

1 000-tal

kr.

Antal

barnbördsfall

Utbetalt

belopp

1 000-tal

kr.

Antal

barnbördsfall

Utbetalt

belopp

1 000-tal

kr.

totalt

i % av

samtliga

totalt

i % av

samtliga

totalt

i % av

samtliga

1938

1939

1940

1941

1942

1943

1944

1945

1946

1947

1948

1949

1950

1951

95 334

98 739

97 304

100 908

115 030

126 535

136 393

136 940

133 814

129 878

127 544

122 394

116 374

111 045

22 962

28 271

31 163

36 418

50 226

64 727

80 376

88 962

92 037

91 396

92 228

90 514

87 351

84 688

24,1

28,6

32.0

36.1

43.7

51.2

58,9

65.0

68.8

70,4

72.3

74.0

75.1

76.3

2 753

3 436

3 859

4 541

6 242

8 037

10 001

11 123

11 482

11 414

11 481

11 293

10 901

10 565

67 094

64 263

59 687

57 646

57 526

53 905

45 838

38 202

33 735

29 642

24 723

21 797

20 516

17 639

70,4

65.1

61.3

57.1

50,0

42.6

33.6

27,9

25.2

22,8

19.4

17.8

17.6

15.9

4 545

4 963

4 723

4 099

4 696

4 040

3 306

2 864

2 528

2 223

1 852

1 634

1 538

1 318

90 056

92 534

90 850

94 064

107 752

118 632

126 214

127 164

125 772

121038

116 951

112 311

107 867

102 327

94,5

93.7

93.4

93,2

93.8

93.7

92.5

92.8

94.0

93.1

91,7

91.7

92.7

92.2

7 298

8 399

8 582

8 640

10 938

12 077

13 307

13 987

14 010

13 637

13 333

12 927

12 439

11 883

Frånsett administrationskostnaderna uppgick statsverkets kostnader för

båda hjälpformerna år 1951 till 7,7 milj. kr., därav för moderskapshjälp

6,4 milj. kr. Till moderskapshjälpen bidrog sjukkassemedlemmarna själva

med 4,-2 milj. kr.; då denna kostnad i realiteten faller på samtliga medlemmar

(både män och kvinnor) betyder detta att varje medlem betalade

i genomsnitt 1:32 kr. till moder skapshjälpen.

Mödrahjälp.

Mödrahjälpsverksamheten regleras genom förordningen den 11 juni 19.17

om mödrahjälp (nr 339; ändr. nr 786/1940, 228/1944, 147/1949, 242/1950

och 107/1953) samt två kungörelser den 22 oktober 1937, den ena med

instruktion för mödrahjälpsnämnderna (nr 847; ändr. nr 792/1940) och

den andra med tillämpningsföreskrifter till mödrahjälpsförordningen (nr

848; ändr. 790/1940, 631/1945 och 718/1947).

Berättigad till mödrahjälp är i princip varje kvinna, som i anledning

av havandeskap eller barnshörd är i uppenbart behov av understöd. Skillnad

göres inte mellan svenska och utländska medborgare, men i båda

fallen kräves, att vederbörande författningsenligt skall vara mantalsskriven

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

i landet. För kvinnor, som vårdas på anstalt, gäller samma inskränkning

i rätten till mödrahjälp som stadgats för moderskapspenning.

Mödrahjälpen bekostas helt av statsmedel och lämnas i den form som

för varje särskilt fall befinnes lämpligast, i en eller flera poster, till ett

sammanlagt värde av högst 600 kr. eller vid flerbörd högst 800 kr.

För handläggning av mödrahjälpsärenden finnes i varje landstingsområde

och stad, som ej deltar i landsting, inrättad en mödrahjälpsnämnd,

bestående av ordförande och två ledamöter. Verkställande organ är barnavårdsnämnden.

Tillsyn över verksamheten utövas av socialstyrelsen, som

äger meddela råd och anvisningar till ledning för barnavårds- och mödrahjälpsnämnderna;

styrelsen prövar även besvär över mödrahjälpsnämnds

beslut.

Mödrahjälp brukar huvudsakligen beviljas för klädes- och sängutrustning,

tandvård, kostförbättring, hemhjälp och inackordering i enskilt hem

eller i mödrahem. Enligt av socialstyrelsen utfärdade anvisningar skall

naturaformen vara den normala utom i fråga om bidrag till förbättring

av kvinnans kosthåll, vilket bidrag numera alltid skall utgå kontant. Naturaformen

innebär, att mödrahjälpsnämnden beviljar hjälp med bestämda

belopp för särskilt angivna ändamål och att barnavårdsnämnden direkt

ersätter den som levererat varor, t. ex. utrustning för kvinnan och barnet,

eller ställt tjänster, t. ex. tandvård, hemhjälp eller inackordering, till kvinnans

förfogande. Socialstyrelsen har även utfärdat vissa normer för bestämmande

av hjälpbeloppets storlek; detta har skett genom ett slags vägledande

taxor, vari angivits de normalbelopp, som på olika dyrorter bör

utgå med hänsyn till kvinnans resp. makarnas inkomstförhållanden och

barnantal. De nu gällande normerna har varit i tillämpning sedan maj

1952. Vissa justeringar har företagits däri med anledning av höjning av

mödrahjälpens maximibelopp den 1 juli 1953 och ändring i ortsgrupperingen

den 1 januari 1954.

I regel får mödrahjälp inte avse tid, som infaller senare än sex månader

eller, i fråga om hjälp till tandvård, nio månader efter nedkomsten. Ansökan

om mödrahjälp skall, helst i god tid före den väntade nedkomsten och i

iegel senast 60 dagar därefter, inges till barnavårdsnämnden i den kommun

där kvinnan vistas. Barnavårdsnämnden skall göra utredning i ärendet

och därefter översända ansökningen jämte eget yttrande till mödrahjälpsnämnden,

som beslutar i ärendet. Beslutet delges bl. a. länsstyrelsen,

som betalar ut mödrahjälpsbeloppet till barnavårdsnämnden. Denna har

att verkställa beslutet ävensom att vaka över att hjälpen kommer till användning

enligt givna föreskrifter. Barnavårdsnämnden avger två gånger

om året till länsstyrelsen redovisning för utgivna mödrahjälpsmedel. Den

granskning, som länsstyrelsen därefter företar, innefattar både sakkontroll

och kameral kontroll.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

Omfattningen av mödrahjälpsverksamheten under åren 1938—1952 framgår

av följande tabell.1

Å r

Hjälpta mödrar

Mödrahj älpsbelopp,

1 000-tal kr.

Belopp

per fall,

kr.

antal

i % av födda

barn

utdelat

lån

1938 ..............

34 265

36,5

6 850

139

200

1939 ..............

45 726

47,0

8 680

125

190

1940 ..............

42 178

44,0

6 814

108

162

1941 ..............

50 071

50,2

8 827

72

176

1942 ..............

53 681

47,1

9 988

34

186

1943 ..............

56 489

45,0

10 576

28

187

1944 ..............

63 745

47,2

12 543

19

197

1945 ..............

64 849

47,9

13 517

10

208

1946 ..............

65 249

49,5

14 672

10

225

1947 ..............

60 798

47.2

42.3

14 226

3

234

1948 ..............

53 503

12 547

2

235

1949 ..............

47 690

39,4

11 347

—

238

1950 ..............

44 976

39.0

33.0

30.1

10 774

—

240

1951 ..............

36 304

8 760

—

241

1952 ..............

33 152

8 262

—

249

Mödrahjälpens fördelning på olika hjälpändamål år 1952 framgår av

följande sammanställning.

Mödrahjälp beviljad till

Procentuella antalet beslut

angående viss hjälpform

Genomsnittligt beviljat

belopp, kr.

Lands-

bygden

Städerna

Hela riket

Lands-

bygden

Städerna

Hela riket

Tandvård................

35,0

51,3

40,1

103

103

103

Kostförbättring ..........

18,4

22,2

19,6

88

124

101

Hemhjälp................

23,7

3,4

17,4

85

82

85

Barnets utrustning........

68,2

68,1

68,2

91

104

95

Moderns » ........

65,8

43,5

58,8

141

124

137

Inackordering............

9,8

20,5

13,2

165

185

175

Övriga ändamål..........

9,8

4,8

8,2

54

80

59

Tillhopa

249

250

249

Ansökningsfrekvensen — mätt i antalet ansökningar per 100 levande

födda barn — företer stora olikheter i olika mödrahjälpsområden. För år

1952 må följande siffror nämnas. Den lägsta frekvensen uppvisar Stockholms

stad (19 %) och Norrköping (29 %) samt Södermanlands och Hallands

län (31 %). Därefter följer Stockholms (34 %), Västmanlands (37 %)

och Örebro (39 %) län samt städerna Göteborg och Malmö (37 %). Den

relativt högsta frekvensen av ansökningar har Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län (67—74 %).

1 Tabellen avser mödrahjälpsnämndernas beslut. Hänsyn har alltså ej tagits till tall, där

socialstyrelsen efter besvär ändrat mödrahj älpsnämnds beslut. Mödrahj älp i form av lån förekommer

ej sedan den 1 juli 1949.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Även i fråga om bifallsprocenten föreligger avsevärda skillnader. I Uppsala,

Gotlands och Älvsborgs län bifölls år 1952 80—82 % av ansökningarna,

i städerna Gävle, Norrköping, Göteborg och Malmö endast 45—55 %. Vad

genomsnittsbeloppen beträffar var förhållandet snarare omvänt, utom beträffande

Göteborg som hade inte bara en låg bifallsprocent utan också

ett jämförelsevis lågt medelbelopp, 220 kr. De lägsta beloppen uppvisar

emellertid Skaraborgs län (169 kr.) och Västmanlands län (198 kr.), de

högsta återigen Örebro län (292 kr.) och Stockholms stad (289 kr.). I Norrlandslänen

är i regel både bifallsprocent och medelbelopp höga.

Närmare upplysningar om mödrahjälpens omfattning i skilda hänseenden

återfinnes dels i socialförsäkringsutredningens betänkande s. 25—27

och dels i en vid betänkandet fogad bilaga, som innehåller en redogörelse

för en av socialstyrelsen utförd statistisk undersökning angående rnödrahjälpen

under februari 1953. En mera detaljerad redovisning av mödrahjälpen

under år 1952 lämnas i Sociala meddelanden för år 1953, s. 484

—492.

Till mödrahjälp har för budgetåret 1953/54 anvisats 10 milj. kr.

Kollektiva hjälpformer.

Sedan år 1938 utgår statsbidrag till förebyggande mödra- och

barnavård. Verksamheten är främst rådgivande men omfattar också

viss behandling, nämligen av havandeskapssjukdomar som inte kräver

sjukhusvård, och utövas genom mödravårds- och barnavårdscentraler,

-stationer samt -filialer. År 1951 var antalet sådana institutioner i landet

ca 1 650, därav 113 mödravårds- eller mödravårds- och barnavårdscentraler

och 170 barnavårdscentraler.

Vården lämnas kostnadsfritt. Vad resorna till läkarmottagningarna beträffar

anordnas i viss utsträckning fria gruppresor, särskilt från avlägsna

orter som saknar reguljära kommunikationer med platserna för mottagningarna.

Kostnaderna för enskild färd med buss eller järnväg ersättes

i den mån de överskrider 3 kr. Vid de hembesök, som barnmorska eller

sjuksköterska företar, behöver modern inte bidraga till resekostnaderna.

Vid institutionerna för förebyggande mödra- och barnavård var under

år 1951 inskrivna ca 76 000 barnaföderskor och ca 99 000 spädbarn, motsvarande

68 resp. 90 % av samtliga. Totalkostnaderna för verksamheten

uppgick år 1951 till 6,9 milj. kr., varav ca 55 % föll på staten och återstoden

på landstingen och städerna utanför landsting. Statsbidraget regleras genom

kungörelse den 15 juni 19U (nr 396; ändr. nr 862/1945, 433/1947, 252/

1948, 633/1949, 255/1952 och 461/1953).

Vid havandeskapssjukdom, som behandlas inom den förebyggande mödravården,

tillhandahålles erforderliga läkemedel utan kostnad, såvida

inte kvinnans eller hennes försörjningspliktiga anhörigas ekonomi är sådan,

»att dylik förmån rimligen icke bör utgå». Under sistnämnda villkor läm
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 744.

nas även kostnadsfria skyddsläkemedel — främst vitamin- och järnpreparat

— till havande och ammande kvinnor, spädbarn m. fl. om de har

behov därav. Bestämmelser härom finnes i kungörelserna den 15 juni

1944 (nr 397; ändr. nr 523/1948) och den 22 juni 1939 (nr 461; ändr. nr

373/1942, 398/1944 och 522/1948). Kostnaderna -—• för vilka staten svarar

helt -— uppgick år 1951 till ca 0,9 milj. kr.

Förlossningsvården är i princip fri för alla barnaföderskor.

Medan så gott som alla förlossningar skedde i hemmen ännu i början av

1900-talet, har antalet anstaltsförlossningar därefter ökat kraftigt, särskilt

under de senaste 30 åren. Av samtliga barnaföderskor år 1951 förlöstes

närmare 105 500 eller 95 % på anstalt och inte fullt 5 500 eller 5 % i

hemmet.

Enligt kungörelse den 21 juli 1937 (nr 743; ändr. nr 262/1939, 384/1941,

571/1943 och 627/1949) lämnas statsbidrag till driften av förlossningsanstalter

— barnbördshus, barnbördsavdelning vid lasarett eller sjukstuga,

förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska — samt väntehem

1 övre Norrlands ödemarksområden. Bidraget utgår med ett visst belopp

per vårddag, vid förlossningsanstalterna under högst 10 dagar —- den s. k.

tiodagarsspärren — och vid väntehemmen under högst 15 dagar. En förutsättning

är att anstalten ingår i en av medicinalstyrelsen godkänd plan

för vederbörande landstingsområde eller stad utanför landsting. Statsbidraget

utgör 3 kr. för dag och barnaföderska, som vårdas på allmän sal

på barnbördshus eller barnbördsavdelning eller på förlossningshem med

minst sex vårdplatser, och i övrigt 2 kr. per dag och barnaföderska. Som

villkor gäller, att vårdavgiften under statsbidragstiden inte får överstiga

en krona om dagen — avgiften anses egentligen som ett bidrag till anstaltens

utgifter för kost — och att den under tiden därefter inte får överstiga

avgiften för andra salspatienter tillhörande sjukvårdsområdet. Kvinna,

som vårdas på väntehem, kan få statsbidrag till hemhjälp med en

krona om dagen, dock under högst 15 dagar.

Av kostnaderna för den slutna förlossningsvården stannar den ojämförligt

största delen på huvudmännen, d. v. s. i regel landstingen och

städer som ej deltar i landsting. I statsbidrag lämnades 1951 ca 2,2 milj.

kr., och barnaföderskornas avgifter kan beräknas ha inbringat huvudmännen

inemot 1 milj. kr.

Vad hemförlossningarna beträffar lämnas barnmorskevården utan avgift,

och numera är barnaföderskorna också helt befriade från kostnaden

för distriktsbarnmorskas resor. Kostnaderna för barnmorskeväsendet uppgick

år 1951 till 10,G milj. kr., varav staten bidrog med drygt en fjärdedel.

F ol k tandvården står i princip öppen för alla och således även för

blivande och nyblivna mödrar. Då emellertid verksamheten delvis på grund

av bristande tillgång på tandläkare ännu inte har hunnit utbyggas i avsedd

omfattning, måste man alltjämt i första hand tillgodose de mera träng
2

— Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 744.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

ande vårdbehoven. Sålunda ägnas arbetet till stor del åt tandvård för barn,

framförallt skoltandvården. Kvinnor, som har fått mödrahjälp till tandvård,

intar emellertid en särställning, i det att de i regel har förtursrätt till

behandling framför andra vuxna personer. År 1951 erhöll närmare 15 000

kvinnor mödrahjälp till tandvård. På orter där folktandvårdspoliklinik

ännu saknas kan mödrahjälp lämnas till tandvård av privatpraktiserande

tandläkare, om kostnadsförslag från tandläkaren upptar ett belopp motsvarande

avgift enligt folktandvårdstaxan med högst 50 % föi-höjning.

Statsbidrag till folktandvården utgår enligt kungörelse den 22 september

1950 (nr 605; ändr. nr 238/1951). Gällande folktandvårdstaxa har fastställts

genom kungörelse den 7 december 1951 (nr 757; jfr nr 661/1953).

Folktandvårdens utgifter beräknades år 1951 till 27,3 milj. kr. Därav

täcktes 4,5 milj. kr. av statliga driftbidrag, 9,3 av avgifter enligt folktandvårdstaxan

(till en mindre del mödrahjälpsmedel) och 1,2 av avgifter från

kommunerna för barntandvård, medan resterande 12,3 milj. kr. föll på

huvudmännen.

Den sociala hemhjälpen, som bedrivits med statsbidrag sedan

år 1944, har till uppgift att genom i regel kommunalt anställda hemvårdarinnor

lämna biträde med skötseln av hem, där tillfälligt behov av sådan

hjälp föreligger på grund av husmoderns bristande arbetsförmåga eller

behov av vila eller liknande omständigheter. Ehuru även ensamboende -—

främst åldringar och invalider — har möjlighet att få social hemhjälp,

har verksamheten hittills i första hand inriktats på barnfamiljerna.

År 1951 fanns ca 3 000 hemvårdarinnetjänster, varav */3 på landsbygden.

För närvarande finnes social hemhjälpsverksamhet anordnad i samtliga

rikets kommuner med undantag av 2 städer och 7 landskommuner med eu

sammanlagd folkmängd av 15 000 personer. Då emellertid resurserna trots

de senaste årens utbyggnad inte är tillräckliga för att tillgodose efterfrågan,

har en viss behovsprövning måst införas, så att hem som saknar ekonomisk

möjlighet att på annat sätt täcka hjälpbehovet undsättes framför

andra. Detta hindrar dock ej att en familj med god ekonomi kan ges företräde,

om dess nödläge är mera trängande. Till mindre bemedlade lämnas

hemhjälpen kostnadsfritt — har mödrahjälp beviljats, medför detta alltid

avgiftsbefrielse — under det att hem i bättre ekonomisk ställning får

lämna en ersättning, som är graderad efter inkomst och barnantal.

En av socialstyrelsen företagen undersökning för år 1951 visar, att

hemhjälpen till mer än 80 % gällde barnfamiljer, vilka fått hjälp i ca

72 000 fall. Dominerande orsak till hjälpbehovet var husmoderns sjukdom.

Hjälp i samband med barnsbörd lämnades i ca 12 500 fall, vilket torde

motsvara ungefär 20 % av de barnbördsfall, där minst ett minderårigt

barn kan antagas finnas i hemmet förut.

Gällande statsbidragsbestämmelser, vilka innefattas i kungörelse den

31 december 1943 (nr 947; omtryck nr 225/1951, ändr. nr 588/1952), inne
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

bär i stort sett, att statsbidrag med 1 400 kr. utgår för högst en hemvårdarinna

per 4 000 invånare i städer och per 2 000 invånare på landsbygden.

Totalkostnaderna för verksamheten uppgick år 1951 till 13 milj. kr.,

varav huvudmännen svarade för 7,4 milj. kr. Statsbidrag lämnades med 3

milj. kr. och landstingsbidrag med 1,5 milj. kr., varjämte 1,1 milj. kr. inflöt

i avgifter.

För blivande och nyblivna mödrar, som saknar bostad eller är i behov av

sluten vård, finnes inrättade mödrahem. Deras huvuduppgift är att

bereda ogifta mödrar och deras späda barn ett hem i sådana fall där en

gemensam tillvaro för mor och barn inte kan ordnas på annat betryggande

sätt.

Mödrahemmen är av två slag, vårdhem och hemskolor. Vid vårdhemmen

får kvinnorna stanna tills de har fått sina förhållanden ordnade, i regel

2—3 månader efter nedkomsten. Flertalet mödrar är ogifta. Avgift uttages

med 3 kr. om dagen. I allmänhet beviljas mödrahjälp härtill. Vårdhem har

inrättats till ett antal av 33 med sammanlagt 469 platser. Vistelsen på hemskola

omfattar i regel 5—6 månader, varvid modern får genomgå en

grundlig utbildning i barnavård, hushållsgöromål, sömnad m. m. Vistelsen

är helt kostnadsfri för både mödrarna och barnen. F. n. finnes två hemskolor

med 15 platser vardera.

På spädbarnshem kan barnet tillfälligtvis beredas vård, om modern

drabbas av sjukdom eller när andra särskilda omständigheter kräver

det.

Till hjälp åt förvärvsarbetande nyblivna mödrar, främst ogifta som inte

vill skilja barnet från sig, finnes vid ett mindre antal daghem inrättade

särskilda spädbarnsavdelningar. Vid sådana daghem kan barnet

tas in från 6 månaders ålder, i vissa fall redan från 3 månaders ålder.

Av samtliga daghemsplatser, f. n. drygt 9 500, är ca 725 avsedda för spädbarn.

Vården är i princip avgiftsbelagd, men befrielse från avgiften eller

nedsättning däri lämnas alltefter moderns eller båda föräldrarnas ekonomiska

bärkraft.

Till barnhem utgår statligt driftbidrag enligt kungörelse den 22 juni

1945 (nr 508; ändr. nr 205/1953). Den del av statsbidraget, som år 1951

belöpte på mödrahemmen samt daghemmens spädbarnsavdelningar, beräknades

utgöra ca 0,3 milj. kr.

Statens kostnader i form av driftbidrag till de i detta avsnitt behandlade

socialmedicinska och sociala föranstaltningarna utom folktandvården

utgjorde under budgetåret 1951/52 sammanlagt omkring 14 milj. kr.

Arbetarskyddslagstiftning m. m.

Enligt folkräkningen den 31 december 1950 uppgick antalet förvärvsarbetande

kvinnor i fruktsam ålder till över 560 000, varav mellan en

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

tredjedel och en fjärdedel var gifta. På senare tid har gifta kvinnor i markant

ökad utsträckning sökt sig ut i arbetslivet; ökningen sedan 1945 års

folkräkning har utgjort omkring 50 %. Av alla barnaföderskor i landet,

ca 110 000 under ett år, kan omkring 24 000 antagas vara förvärvsarbetande,

av dem det övervägande flertalet eller drygt 22 000 såsom arbetstagare.

I sistnämnda antal torde ingå största delen av de ogifta barnaföderskorna,

som totalt utgör mer än 10 000 om året.

Vår sociallagstiftning innehåller vissa bestämmelser, som avser att

bereda förvärvsarbetande kvinnor skydd vid havandeskap och barnsbörd.

Sålunda föreskrives i arbetarskyddslagen — som med vissa inskränkningar

är tillämplig på varje rörelse eller särskilt arbetsföretag vari arbetstagare

användes till arbete för arbetsgivares räkning — att kvinna, som väntar

barn, är berättigad till ledighet från arbetet under sex veckor före den beräknade

tidpunkten för nedkomsten. Vidare stadgas förbud för henne att

arbeta under de sex första veckorna efter barnsbörden, om hon inte med

läkarintyg styrker att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet

tidigare. Förbudet avser vissa närmare angivna arbeten, främst hantverkseller

industriellt arbete, arbete med transport av personer eller gods och

arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse. I lagen föreskrives därjämte,

att kvinna, som ammar sitt barn, inte får förvägras erforderlig ledighet

härför.

Enligt lagen den 21 december 1945 om förbud mot arbetstagares

avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. får kvinnlig

arbetstagare, som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos

arbetsgivaren, inte skiljas från anställningen på grund av att hon blivit

havande eller fött barn. Ej heller får arbetsgivaren med vetskap om havandeskapet

eller barnsbörden avskeda kvinnan på grund av att hon i samband

därmed avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader.

Detta innebär således, att en kvinna efter minst ett års anställning hos

samme arbetsgivare oavsett arbetets art har rätt till sex månaders ledighet

i samband med nedkomsten.

Frågan om ersättning under ledighet, som kvinnan nödgas ta eller eljest

erhåller på grund av dessa bestämmelser, har man överlämnat åt parterna

att lösa. Rätt till lön under ledighet för havandeskap och barnsbörd kan

enligt en av socialförsäkringsutredningen verkställd undersökning antagas

tillkomma kanske 25 % av de kvinnliga arbetstagare som befinner sig

i fruktsam ålder. För närmare upplysningar rörande denna fråga hänvisas

till socialförsäkringsutredningens betänkande (sid. 40—45 samt 147

och 148).

Vid 1948 års revision av arbetarskyddslagstiftningen (prop. nr 298, andra

lagutsk. uti. nr 62, riksd. skr. nr 484) ifrågasattes utvidgningar av kvinnas

rätt och skyldighet att avhålla sig från arbete under tiden kring nedkomsten.

Statsmakterna var eniga om att man såvitt möjligt borde tillförsäkra

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kuncjl. Maj:ts proposition nr ltb.

alla förvärvsarbetande kvinnor erforderlig ledighet vid barnsbörd oavsett

verksamhetens art och att arbetsförbudet borde avse allt slags arbete, som

reglerades i arbetarskyddslagen, och alltså inte begränsas till industriellt

och därmed likställt arbete. Man ansåg sig emellertid böra dröja härmed tills

någon form av kompensation för kvinnans inkomstbortfall infördes, varför

frågan uppsköts för att lösas i samband med en omläggning av de samhälleliga

stödåtgärderna vid havandeskap och barnsbörd.

Vissa konventioner.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1952 antog

bl. a. en konvention (nr 102) angående minimistandard för social trygghet

samt en konvention (nr 103) angående skydd vid havandeskap och barnsbörd

jämte en därtill ansluten rekommendation (nr 95) i samma ämne.

Arbetskonferensens beslut har utförligt behandlats i propositionen nr 73 till

1953 års riksdag.

Beträffande konventionen nr 102 om minimistandard, vilken omfattar ett

flertal grenar av det sociala trygghetssystemet, skall här endast anmärkas

att densamma i fråga om ekonomiska förmåner i samband med havandeskap

och barnsbörd uppställer villkor om ersättning för inkomstbortfall;

på grund härav hav Sverige -— som beslutat ratificera konventionen i vissa

andra delar — inte kunnat lämna sin anslutning till konventionen såvitt

angår förmåner vid havandeskap och barnsbörd.

Konventionen nr 103 om skydd vid havandeskap och barnsbörd är tilllämplig

endast på förvärvsarbetande kvinnor i arbetstagarställning. På

grund av särskilda bestämmelser i konventionen kan medlemsstaterna utesluta

kvinnliga anställda inom vissa verksamhetsområden från de förmåner

konventionen avser att garantera. En absolut minimifordran på tilllämpningsområdet

torde för vårt lands vidkommande vara, att konventionen

omfattar kvinnor som — oavsett arbetsuppgifternas art — är anställda

i industriföretag och åtminstone någon kategori av icke-industriellt arbete,

t. ex. affärsföretag. Undantag må dock stadgas för kvinnor som tillhör

arbetsgivarens familj. Kvinnor på vilka konventionen är tillämplig skall

bl. a. äga rätt att åtnjuta kontant ersättning under frånvaro från arbetet

på grund av havandeskap och barnsbörd. Ledigheten skall avse minst tolv

veckor och innefatta en obligatorisk ledighetsperiod efter nedkomsten om

minst sex veckor; i fall av sjukdom på grund av havandeskap eller barnsbörd

skall kvinnan före resp. efter nedkomsten erhålla ytterligare ledighet.

Beträffande ersättningens storlek stadgas bl. a., att om ersättningen utgår

enligt obligatorisk socialförsäkring och därvid grundas på inkomstbortfallsprincipen,

så skall den motsvara minst två tredjedelar av kvinnans tidigare

arbetsinkomst, beräknad på det sätt som föreskrives för socialförsäkringen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H.

Översikt av tidigare reformförslag.

År 1946 avlämnade socialvårdskommittén ett betänkande (SOU 1946: 23)

med utredning och förslag angående lagstiftning om moderskapsbidrag, vari

kommittén föreslog en fullständig omläggning av samhällets ekonomiska

hjälp vid havandeskap och barnsbörd. Betänkandet innefattade ett huvudförslag

och ett alternativt förslag om moderskapsbidrag.

Vid bedömning av frågan om samhällets stöd åt blivande och nyblivna

mödrar borde enligt socialvårdskommitténs åsikt två synpunkter vara

avgörande, kostnadsutjämningssynpunkten eller önskemålet att i högre

grad än hittills överflytta kostnaderna i samband med havandeskap och

barnsbörd från den enskilde till hela samhället, och minimistandardsynpunkten,

d. v. s. omsorgen om att moder och barn lever under ur hygienisk

synpunkt tillfredsställande förhållanden och att moderns krafter i möjligaste

mån sparas under den mest påfrestande tiden före och efter barnsbörden.

Med kostnadsutjämningssynpunkten läte sig en individuell behovseller

inkomstprövning inte väl förenas. Denna synpunkt borde därför leda

fram till ett system med generellt utgående bidrag till standardiserade värden.

För att tillgodose minimistandardsynpunkten låge det nära till hands

att såsom nu i fråga om mödrahjälp basera hjälpen på en individuell

prövning av behovet. Ju rikligare den generella hjälpen utmättes, desto

mindre bleve emellertid utrymmet för och behovet av hjälp efter sådan

prövning. Skulle detta område krympa samman i avsevärd grad, borde

redan av administrativa skäl de fåtaliga fallen med behov av kompletterande

hjälp överföras till fattigvården eller socialhjälpen. Beträffande frågan

om man inom ett system med helt generella bidrag borde följa naturalinjen

eller kontantlinjen fann kommittén övervägande skäl tala för kontantlinjen,

enär man borde kunna utgå från att det stora flertalet av landets

mödrar skulle förstå att rätt använda bidragen.

Från dessa utgångspunkter förordades i socialvårdskommitténs huvudförslag,

att de nuvarande hjälpformerna skulle avlösas av standardiserade

kontantbidrag, utgående utan behovs- eller inkomstprövning. All individuell

behovsprövning ävensom den konsumtionsdirigerade mödrahjälpen skulle

således avskaffas. Varje barnaföderska skulle få ett fast engångsbidrag av

200 kr. — förhöjt med 100 kr. för varje ytterligare barn vid flerbörd —

och, förutsatt att styrkt behov av tandvård förelåge, därutöver högst 175 kr.

såsom tandvårdsbidrag. Vidare skulle varje barnaföderska få ett löpande

bidrag. I princip skulle till kvinnliga arbetstagare utgå ett i förhållande

till vederbörandes inkomst graderat belopp om minst 2 och högst 7 kr. per

dag under högst 180 dagar kring nedkomsten och till övriga barnaföderskor

ett belopp av 1: 50 kr. om dagen under högst 90 dagar. Moderskapsbidra
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

gen skulle administreras av sjukkassorna och helt bekostas av statsmedel.

Den årliga kostnaden beräknades till 53,8 milj. kr.

Förslaget var inte enhälligt. I två särskilda yttranden anförde fyra kommittéledamöter,

att den nya hjälpformen borde ha fått karaktären av en

moderskapsförsäkring.

Om man av statsfinansiella skäl ville begränsa det ekonomiska stödet åt

mödrarna, var det enligt kommitténs uttalande inte lätt att komma bort

från invändningen att det vore viktigare att de mödrar, som verkligen hade

behov av hjälp, fick detta tillgodosett i full utsträckning och under värdiga

former än att samtliga mödrar oavsett behovet skulle åtnjuta bidrag av

allmänna medel efter tämligen schematiska grunder. Kommittén utarbetade

med hänsyn härtill ett alternativt förslag, enligt vilket mödrahjälpen

skulle bestå även i fortsättningen. Denna skulle bl. a. tillgodose de

behov, för vilka det särskilda tandvårdsbidraget och det löpande bidraget

till hemmakvinnorna m. fl. hade avsetts.

Varje barnaföderska skulle enligt det alternativa förslaget erhålla ett

fast engångsbidrag av 150 kr. och därutöver 50 kr. för varje ytterligare

barn vid flerbörd. Till kvinna med arbetsanställning skulle därjämte utgå

ett löpande bidrag lika med huvudförslaget. Mödrahjälp skulle lämnas efter

i huvudsak oförändrade grunder. Statens årliga kostnader beräknades till

43,4 milj. kr. I reservation anförde två ledamöter, att det alternativa förslaget

säkerligen efter ganska kort tid skulle komma att medföra statsutgifter,

som skulle motsvara eller överstiga vad huvudförslaget skulle

betinga.

Frågan om ekonomiskt stöd vid havandeskap och barnsbörd behandlades

även av 2942 års befolkning sutredning i dess år 1946 avgivna betänkande

om barnkostnadernas fördelning (SOU 1946:5).

Befolkningsutredningen, som på ett tidigt stadium hade fått ta del av

socialvårdskommitténs överväganden, var i princip tilltalad av bidrag till

alla mödrar efter generella regler men framhöll, att den inte hade kunnat

finna det möjligt att åstadkomma en tillfredsställande anordning med

dylika bidrag. Om man strävade efter att göra dessa bidrag så stora, att de

kunde anses tillräckliga i alla fall, skulle kostnaderna komma att stiga till

en sådan storlek, som måste väcka betänkligheter ur finanspolitiska synpunkter.

En generell hjälp av den omfattningen syntes inte heller tillräckligt

motiverad av föreliggande behov. Så snart man åter stannade för

lägre bidrag, måste detta innebära, att i vissa fall behövande mödrar tvingades

att söka ytterligare hjälp, där sådan stod att erhålla, närmast hos fattigvårdsorganen.

Denna konsekvens borde enligt utredningens uppfattning

undvikas, vilket enklast kunde ske därigenom att mödrahjälpen med dess

på individuell behovsprövning grundade bidragsverksamhet bibehölles. Befolkningsutredningens

förslag rörande den ekonomiska hjälpen vid havandeskap

och barnsbörd kan sammanfattas i följande fem punkter.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr lit.

1. Fri förlossning för alla barnaföderskor och fria resor till och från

förlossningsanstalt (samt fria resor för barnmorskor).

2. Ett grundbidrag om 200 kr. till alla barnaföderskor.

3. Tandvård — eventuellt till maximerat belopp — till havande kvinnor,

som behöver sådan.

4. Löpande ersättning med visst belopp per dag under tid då enligt

arbetarskyddslagen gäller förbud att utföra arbete, d. v. s. sex veckor. I fråga

om ersättningens storlek kunde man tänka sig ett belopp av 1: 50 kr. per

dag för de hemarbetande och ett inkomstgraderat belopp om 2—7 kr. för

förvärvsarbetande. En annan väg vore att bestämma beloppet lika för alla

kvinnor med rätt till högre ersättning genom frivillig moderskapsförsäkring

för dem som så önskade.

5. Mödrahjälpen skulle bibehållas och dess maximibelopp höjas till

* VP®, kr. (bidrag till tandvård och resor häri ej inräknade). Genom denna

öjning borde förvärvsarbetande kvinna — liksom även hemkvinna som

hade behov därav få ordentlig hjälp. Friare prövningsrätt och större

utrymme för kontanthjälp borde komma till stånd.

I skrivelse den 15 mars 1948 till chefen för socialdepartementet hemställde

Landsorganisationens kvinnoråd om utredning av frågan om att

infora rätt till understöd vid havandeskap i form av daghjälp från den

frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Framställningen anknöt till en av De

erkända arbetslöshetskassornas samorganisation tidigare upprättad promemoria,

vari samorganisationen dragit upp vissa riktlinjer för en sådan

verksamhet. Dessa innebar, att kassa som beslutat införa understöd vid

havandeskap skulle — oberoende av statligt moderskapsbidrag — utge daghjälp

samt barn- och maketillägg enligt kassans understödsvillkor (inkl.

utförsäkringsbestämmelser) med undantag för kravet på arbetsförhet och

skyldigheten att söka och antaga lämpligt arbete. Sistnämnda båda villkor

skulle ersättas med en bestämmelse om skyldighet att förete läkarintyg

utvisande att medlemmen på grund av havandeskapet måste avhålla sig

fi ån arbete. Vid beräkning av statsbidrag skulle havandeskapsunderstöd

betraktas som vanligt arbetslöshetsunderstöd.

Ett liknande förslag framfördes i en motion till 1950 års riksdag (II: 188).

Detta förslag gick ut på att särskild havandeskapsdaghjälp jämte familjetiHägg

skulle införas i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen efter regler i

nära anslutning till vad som gällde för daghjälp med tillägg vid arbetslöshet.

Hjälp skulle utgå till kvinnlig medlem av erkänd arbetslöshetskassa

tidigast från åttonde månaden av graviditeten så länge hon med läkarintyg

styrkte att hon med hänsyn till sin eller barnets hälsa ej borde utföra

förvärvsarbete, dock högst under 120—156 dagar (motsvarande det maximala

understödsdagantal som gällde i kassan). Riksdagen fann förslaget

beaktansvärt men ansåg att motionen ej borde föranleda någon åtgärd,

innan Kungl. Maj:t tagit slutlig ställning till frågan om socialvårdskommitténs

förslag om moderskapsbidrag (sammansatta stats- och andra lagutsk.

uti. nr 2).

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

I skrivelse till chefen för socialdepartementet den 18 maj 1951 hemställde

Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund

och Yrkeskvinnors samarbetsförbund om en omprövning av de ekonomiska

hjälpformerna vid havandeskap och barnsbörd. I skrivelsen uttrycktes

önskemål bl. a. att problemet om ersättning för inkomstbortfall

för förvärvsarbetande kvinnor borde få en tillfredsställande allmän lösning,

att de nuvarande bidragsformerna borde förenklas och rationaliseras samt

en anpassning ske av förmånerna efter den fortskridande penningvärdeförsämringen.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund hemställde i skrivelse den

30 november 1951 till chefen för socialdepartementet dels om kompensation

för penningvärdeförsämringen för de nuvarande hjälpformerna vid barnsbörd,

dels om utredning om utbyggnad och effektivisering av den ekonomiska

hjälpen vid moderskap. Som särskilt angeläget betecknade förbundet

behovet av något slags moderskapsförsäkring för att komplettera arbetarskyddslagens

förbud mot visst arbete kring barnsbörden med rätt till

ersättning för den härigenom förlorade arbetsförtjänsten.

I en den 14 november 1950 avgiven promemoria utgick 1950 års besparing

sutredning från att den grundläggande hjälpen i form av moderskapspenning

och moderskapshjälp icke kunde undvaras. Däremot borde den

behovsprövade mödrahjälpen förbehållas de ekonomiskt sämst ställda

mödrarna, eller de ca 20 % som nu erhölle mödrahjälp med belopp överstigande

250 kr. Utredningen sammanfattade sina förslag i två alternativ.

Enligt det första skulle moderskapspenningen och statsbidraget till

moderskapshjälpen bibehållas vid nuvarande belopp; enligt det andra skulle

såväl moderskapspenningen som statsbidraget till moderskapshjälpen höjas

till 100 kr. Gemensamt för båda alternativen var att inkomstprövningen

skulle kvarstå för moderskapspenningen och att mödrahjälpen skulle inskränkas

efter de nyss skisserade linjerna. Besparingen för statsverket på

de tre hjälpformerna uppskattades på grundval av 1949 års siffror enligt

det första alternativet till 4,6 milj. kr. och enligt det andra till 1,8 milj. kr.

Besparingsutredningen påvisade vidare divergenser mellan mödrahjälpsnämnderna

bl. a. i fråga om bifallsprocent och storleken av de beviljade

beloppen samt uttalade, att vissa nämnder syntes alltför milda i sin behovsprövning.

Sedan Kungl. Maj :t med anledning av besparingsutredningens erinringar

uppdragit åt socialstgrelsen att utreda anledningen till de ojämnheter i

prövningen av behovet av mödrahjälp, som kunde föreligga mellan olika

mödrahjälpsnämnder, samt i vad mån det vore önskvärt och möjligt att

ernå en utjämning, inkom styrelsen den 18 oktober 1951 med utredning

och förslag i ämnet.

Socialstyrelsens utredning visade, att stora olikheter hade förelegat i

fråga om mödrahjälpens omfattning inom olika områden, och styrelsen

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 44.

anförde bl. a., att olikheterna i ofta avsevärd utsträckning och i vissa fall

helt orsakats av ojämnheter i prövningen av behovet av mödrahjälp. Skiljaktigheterna

i fråga om mödrahjälpens omfattning hade blivit särskilt

markerade under tiden efter 1947, då socialstyrelsen senast utfärdat normer.

Styrelsen hade med anledning härav utarbetat nya normer och föreslog,

att i mödrahjälpsförordningen skulle intagas föreskrift om skyldighet

tör mödrahjälpsnämnderna att följa fastställda normer och att vid prövning

av frågor om avsteg från normerna följa enhetliga riktlinjer. Normerna

borde fastställas av Kungl. Maj :t, medan de nyssnämnda allmänna

riktlinjerna liksom hittills borde utfärdas av socialstyrelsen.

Den 14 december 1951 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att —

efter hörande av mödrahjälpsnämnderna —- utfärda nya normer med

beaktande av inträdda löne- och prisstegringar och att verka för att dessa

normer i möjligaste mån tillämpades enhetligt, såvida inte förhållandena

i viss del av landet borde föranleda avsteg från dem. De nya normerna

utfärdades i maj 1952.

Slutligen må nämnas, att riksdagens revisorer i sin år 1952 avgivna

berättelse under § 10 behandlade frågan om redovisning av mödrahjälpsmedel.

Statsrevisorerna erinrade bl. a. om att länsstyrelserna numera avförde

utanordnade mödrahjälpsmedel å särskilt förskottskonto och att omföring

i vanlig ordning skedde när länsstyrelse granskat den redovisning

som barnavårdsnämnd halvårsvis hade att inge. En av revisorerna verkställd

undersökning hade givit vid handen, att redovisade mödrahjälpsmedel

utestode till betydande belopp — den 30 juni 1952 sammanlagt

11 750 000 kr. — och att en påfallande stor eftersläpning av förskottsredovisningar

förelåge för vissa länsstyrelser.

Statsrevisorerna underströk vikten av att länsstyrelserna såg till att de

till barnavårdsnämnderna utbetalade mödrahjälpsmedlen redovisades inom

föreskrivna tider. I detta sammanhang framhöll revisorerna även, att den

nuvarande formen för mödrahjälp, där i besluten angåves för vilka olika

huvudsakliga ändamål hjälpen vore avsedd, medförde vissa svårigheter

ur redovisningssynpunkt, och de betonade önskvärdheten av att mödrahjälpen

— i den mån så lämpligen kunde ske — utginge som kontant bidrag.

Revisorerna förutsatte, att detta skulle beaktas vid utredningen om

bidrag från det allmänna vid barnsbörd.

Sammanfattning av remissyttrandena över vissa tidigare reformförslag.

Efter remiss yttrade sig ett stort antal myndigheter och sammanslutningar

över socialvårdsko m mittens betänkande rörande

moderskapsbidrag. Den strävan att bereda barnaföderskorna ett väsentligt

ökat ekonomiskt stöd, åt vilken kommittén givit uttryck, vann härvid allmän

anslutning. I ett stort antal yttranden var man dock synnerligen kritisk

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 744.

mot den utformning som förslaget erhållit, särskilt i vad angår de löpande

bidragen. Förslaget karakteriserades därvid såsom alltför schablonmässigt

och ansågs sakna klarhet i detaljerna. Flera länsstyrelser uttalade, att

förslaget ej borde läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

De minsta meningsmotsättningarna förelåg rörande det fasta bidraget.

Ett grundbidrag om 200 kr. utan behovsprövning tillstyrktes tämligen allmänt.

Likaså lämnades förslaget om ett fristående tandvårdsbidrag i stort

sett utan erinran.

För kommitténs huvudförslag — d. v. s. att hjälpen skulle lämnas av

sjukkassorna i form av generella, standardiserade kontantbidrag samt att

mödrahjälpsverksamheten skulle avvecklas och sålunda den individuella

beliovsprövningen och naturalinjen överges — uttalade sig i princip bl. a.

pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen (majoriteten), statskontoret, riksförsäkringsanstalten,

överståthållarämbetet, sex länsstyrelser, tre mödrahjälpsnämnder,

Svenska sjukkasseförbundet, Svenska stadsförbundet,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, T jänstemännens

Centralorganisation, Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Folkpartiets

kvinnoförbund samt ungefär hälften av de barnavårdsnämnder som yttrat

sig i ärendet. I den mån skäl androgs för ståndpunktstagandet åberopades

i allmänhet de av kommittén anförda grunderna. Olika anmärkningar

framställdes emellertid, speciellt beträffande den av kommittén föreslagna

kategoriklyvningen av kvinnorna i fråga om rätten till löpande bidrag.

I de remissyttranden, vari frågan om ökat stöd åt barnaföderskorna ansågs

böra lösas på annat sätt än genom moderskapsbidrag enligt kommitténs

huvudförslag, framhölls bl. a., att de enskilda familjernas ekonomiska

situation och hjälpbehov vid en barnsbörd vore så skiftande, att

likformighet på detta område varken kunde eller borde eftersträvas. Förslaget

ansågs innefatta en otillfredsställande avvägning av förmånerna

mellan hemmakvinnor och förvärvsarbetande kvinnor liksom mellan olika

kategorier bland de senare. Medan de fattigaste och barnrikaste familjerna

drabbades av en försämring genom mödrahjälpens avskaffande -—• särskilt

på landsbygden där mödrahjälpens maximibelopp förekomme oftare än i

städerna — bereddes de kvinnliga löntagarna, av vilka många kanske inte

hade behov av sådan hjälp, avsevärt ökat stöd genom det helt av statsmedel

bekostade löpande bidraget till dem. Det uttalades vidare, att olägenheterna

med behovsprövningen inom mödrahjälpen överdrivits, under det

att fördelarna med denna hjälpform underskattats.

De myndigheter och sammanslutningar, som sålunda avvisade kommitténs

huvudförslag, intog sinsemellan flera mer eller mindre skilda ståndpunkter.

Enligt den för samtliga gemensamma uppfattningen borde emellertid

den nuvarande behovsprövade mödrahjälpen bibehållas i en eller

annan form samtidigt som fri förlossningsvård och fria resor för barna
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Mnj:ts proposition nr 144.

foderskor och för barnmorskor infördes. I övrigt kan främst följande olika

ståndpunkter urskiljas.

Det nuvarande systemet borde bibehållas i stort sett oförändrat, men

mödrahjälpens maximibelopp borde höjas (bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands,

Gotlands och Gävleborgs län samt mödrahjälpsnämnderna i Jönköpings

län och Göteborgs stad).

Fasta generella bidrag borde införas vid sidan av mödrahjälpen, eventuellt

kunde mödrahjälpens maximibelopp höjas och villkoren för dess

åtnjutande mildras (bl. a. länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Jämtlands

och Västerbottens län och mödrahjälpsnämnderna i Uppsala, Älvsborgs,

Gävleborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län samt i Gävle

stad, vidare Gävleborgs barnavårds förbund och Svenska landskommunernas

förbund).

Stödverksamheten borde anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med

socialvårdskommitténs alternativa förslag (bl. a. länsstyrelserna i Uppsala,

Blekinge, Värmlands och Kopparbergs län samt mödrahjälpsnämnderna i

Stockholms stad, Östergötlands, Hallands och Värmlands län ävensom ett

flertal barnavårdsnämnder).

De av befolkningsutredningen uppdragna riktlinjerna borde i stort sett

följas (bl. a. socialstyrelsen, mödrahjälpsnämnderna i Södermanlands, Kalmar,

Blekinge, Malmöhus, Västmanlands och Västernorrlands län, Svenska

landstingsförbundet, Svenska landsbygdens kvinnoförbund samt åtskilliga

barnavårdsnämnder).

Något slag av moderskapsförsäkring borde övervägas för att åstadkomma

effektivare hjälp, särskilt för de förvärvsarbetande kvinnorna (bl. a. länsstyrelserna

i Östergötlands, Kronobergs och Västernorrlands län, mödrahjälpsnämnderna

i Stockholms stad samt Uppsala, Jönköpings, Kronobergs

samt Göteborgs och Bohus län, dåvarande Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

samt Fredrika-Bremer-förbundet, Svenska läkaresällskapet,

Högerns centrala kvinnoråd, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

och ett antal barnavårdsnämnder, bland dem Stockholms stads barnavårdsnämnd).

Vid remissbehandlingen av befolkningsutredningens betänkande

framkom inga nya synpunkter på hithörande frågor.

Över Landsorganisationens kvinnoråds framställning

rörande understöd vid havandeskap i form av daghjälp från arbetslöshetsförsäkringen

hördes sju myndigheter och organisationer. Av dem

tillstyrkte endast arbetsmarknadsstyrelsen utredning i enlighet med de

angivna riktlinjerna under framhållande av bl. a. att reformen skulle

underlätta arbetet inom arbetslöshetsförsäkringen, där det nu ofta vore

mycket svårt att bedöma om en havande kvinna vore berättigad till understöd

från arbetslöshetskassa. Alla övriga — bland dem socialstyrelsen,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr f44.

Svenska sjukkasse förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen och TCO —- förordade, att hjälpverksamheten vid barnsbörd skulle anknytas till sjukförsäkringen.

Mot förslaget invändes i allmänhet, att verksamheten vore

främmande för arbetslöshetsförsäkringen och att endast en snävare krets

av de förvärvsarbetande kvinnorna skulle kunna hjälpas. Pensionsstyrelsen

påtalade särskilt den ytterligare organisatoriska splittring som skulle uppkomma

för den verksamhet, som avsåge att bereda ekonomisk hjälp vid

havandeskap och barnsbörd, och anförde vidare principiella betänkligheter

mot förslaget, enär understödsanledningen här inte vore arbetslöshet utan

arbetsoförmåga. I stort sett samma synpunkter anlades av socialvårdskommittén

(majoriteten) som förordade, att kommitténs förslag om moderskapsbidrag

skulle genomföras efter överarbetning med hänsyn till lagstiftningen

om allmän sjukförsäkring.

Översikt av sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.

Den allmänna sjukförsäkringen.

Genom beslut vid 1953 års riksdag har bestämts, att lagen om allmän

sjukförsäkring skall träda i kraft den 1 januari 1955. Efter de ändringar

i lagen som samtidigt beslutades har försäkringen i huvudsak följande

innebörd.

Sjukförsäkringen meddelas av allmänna sjukkassor och är dels obligatorisk

och dels frivillig.

I fråga om försäkringspliktens omfattning gäller, att

varje svensk medborgare som är bosatt i riket skall — liksom utlänning

vilken är bosatt och mantalsskriven här — vara medlem i allmän sjukkassa

från och med kalendermånaden näst efter den varunder han eller

hon fyllt 16 år. Undantag från denna bestämmelse stadgas i stort sett

endast för personer, som efter två års sjukhusvistelse ännu vårdas på

sjukhus, och för personer som för lång tid är intagna på vissa anstalter

och därför inte kan antas ha behov av sjukförsäkring. -—- Försäkring sker

i regel i sjukkassan för den kommun där vederbörande är mantalsskriven.

Den obligatoriska försäkringen består av en sjukvårdsförsäkring och en

sjukpenningförsäkring, den senare i form av försäkring för dels grundsjukpenning

och dels tilläggssjukpenning.

Samtliga sjukkassemedlemmar är sjukvårdsförsäkrade. Sjukvårdsförsäkringen

omfattar även barnen; barn till makar som sammanlever

är försäkrade genom mannens försäkring om han, såsom vanligen

är fallet, är att betrakta som försörj are. Sjukvårdsförsäkringen avser

ersättning för läkarvård — inkl. läkarens resor vid hembesök — och resor

till och från läkare samt sjukhusvård och resor till och från sjukhus.

Läkarvården ersättes med 3/« av den försäkrades utgifter för vården,

dock högst med 3/, av vad vården skulle ha kostat enligt en av Kungl. Maj:t

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

fastställd taxa. Resor till och från läkaren ersättes i regel med 3/4 av resekostnaden

i vad denna överstiger 4 kr. vid första besök och 1 kr. vid återbesök,

dock att den försäkrade vid återbesök inte skall behöva svara för

mer än högst 2 kr.

Sjukhusvård ersättes i allmänhet med belopp som motsvarar avgiften

på allmän sal, förutsatt att vården åtnjutits på allmänt sjukhus eller

annan sjukvårdsinrättning som upptagits i en av Kungl. Maj :t fastställd

förteckning. Resa för intagning på sjukhus er sättes i princip helt av försäkringen,

medan återresa ersättes i vad kostnaden överstiger 4 kr.

Sjukkassa kan dessutom under vissa förutsättningar besluta att för sina

medlemmar införa ersättning för sjukgymnastik och vissa andra sjukvårdande

åtgärder.

De sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete om

minst 1 200 kr., är tillförsäkrade grundsjukpenning med 3 kr. om

dagen. Detsamma gäller gift kvinna utan förvärvsarbete som sammanlever

med sin man och inte har folkpension. Antalet sjukpenningförsäkrade beräknas

till ca 4,4 milj.

Till grundsjukpenningen skall utgå barntillägg för den som anses vara

försörjare för barn under 16 år; i fråga om makar utgår alltså barntillägg

i regel endast vid mannens sjukdom. Barntillägget utgör 1 kr. för ett eller

två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn.

De medlemmar — ca 2,4 milj., av dem drygt 0,7 milj. kvinnor — som har

en årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kr. är dessutom försäkrade för

tilläggssjukpenning. Den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning

omfattar däremot inte de självständiga företagarna.

Tilläggssjukpenningens storlek är beroende av den sjukpenningklass till

vilken medlemmen hör. I detta hänseende gäller, att sjukkassan skall inplacera

ifrågavarande medlemmar i sjukpenningklasser allt efter storleken

av deras årsinkomst av tjänst. De försäkrade skall till sjukkassan

anmäla stadigvarande förändring av arbetsinkomsten. Sjukkassas beslut

om ändrad sjukpenningklasstillhörighet träder i regel i kraft vid månadsskiftet

närmast efter det att beslutet härom fattats.

Av följande tabell1, som finnes intagen i 22 § sjukförsäkringslagen, framgår

sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning inom varje

klass.

Hel sjukpenning utgår vid sjukdom som förorsakar förlust av arbetsförmågan,

medan halv sjukpenning utgår då sjukdomen nedsätter arbetsförmågan

med minst hälften.

Då medlemmen är intagen på sjukvårdsanstalt, ersättes sjukpenningen

av hempenning. Hempenningen är lika stor som sjukpenningen minskad

med 3 kr. (dock med högst hälften av sjukpenningen). För kvinnor, som

har barn under 10 år i hemmet, gäller särskilda bestämmelser, i det att

hempenningen inte får understiga 3 kr. och barntillägg till hempenningen

1 Se tabellen å nästa sida.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

31

Sjuk-

Årsinkomsten av

tjänst uppgår

De första 90 dagarna av en

sjukperiod för vilka sjuk- penning utgår

Följande dagar av sjukperioden

penning-

klass

nr

Ull

men ej

till

kr.

Grund-

sjuk-

Tilläggs-

sjuk-

Summa

Grund-

sjuk-

Tilläggs-

sjuk-

Summa

kr.

penning

kr.

penning

kr.

kr.

penning

kr.

penning

kr.

kr.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

i

1 800

3

3

3

_

3

2

1 800

2 400

3

i

4

3

1

4

3

2 400

3 000

3

2

5

3

2

5

4

3 000

3 600

3

3

6

3

2

5

5

3 600

4 200

3

4

7

3

3

6

6

4 200

5 000

3

5

8

3

3

6

7

5 000

5 800

3

6

9

3

4

7

8

5 800

6 800

3

7

10

3

4

7

9

6 800

8 400

3

9

12

3

5

8

10

8 400

10 200

3

11

14

3

6

9

11

10 200

12 000

3

13

16

3

7

10

12

12 000

14 000

3

15

18

3

8

11

13

14 000

—

3

17

20

3

9

12

utgår med i allmänhet 2 kr. Sådana kvinnor erhåller därför — även om

de har endast ett barn i hemmet — alltid minst 5 kr. om dagen vid sjukhusvistelse.

Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid

av tre dagar.

Kungl. Maj :t kan från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen helt

eller delvis undantaga vissa medlemmar, huvudsakligen stats- och kommunalanställda

tjänstemän.

Både i fråga om ersättningen för sjukhusvård och för sjukpenningförsäkringen

gäller en sjukhjälpstid av 730 dagar; för folkpensionärer är

dock motsvarande tid 90 dagar. Rätten till sjukhjälp preskriberas efter

sex månader.

Den obligatoriska försäkringen finansieras genom de försäkrades

avgifter, arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

Försäkringsavgifterna avser dels sjukvårdsförsäkringen, dels försäkringen

för grundsjukpenning jämte barntillägg och dels försäkringen för

tilläggssjukpenning.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av alla sjukkassemedlemmar,

vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst uppgår till minst

1 200 kr. — för makar avses härvid den gemensamma inkomsten — dock

inte folkpensionärer.

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av de sjukkassemedlemmar,

som är sjukpenningförsäkrade, under förutsättning att

deras taxerade inkomst uppgår till nyss angivet belopp.

De avgifter som nu nämnts skall, om de tillsammans överstiger 2 % av

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

den taxerade inkomsten — för makar räknas härvid hälften av den sammanlagda

taxerade inkomsten belöpa å vardera — nedsättas härtill.

Avgift för försäkring för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem,

som är försäkrad för sådan sjukpenning.

De nu nämnda avgifterna framstår för medlemmarna såsom en enda avgift.

Sjukförsäkringsavgifterna uttages tillsammans med de allmänna

skatterna. De kommer alltså att få preliminärt erläggas under det år de

avser och bli slutligt debiterade året därpå. Uppbördsmyndighet skall till

sjukkassa inleverera påfört belopp, varför staten kommer att få svara för

uppkomna restantier.

De försäkrades årsavgifter till den obligatoriska sjukförsäkringen beräknas

genomsnittligt uppgå till ungefär 23 kr. för enbart sjukvårdsförsäkring

och 48 kr. för dylik försäkring och försäkring för grundsjukpenning.

Avgiften för tilläggssjukpenning är större ju högre sjukpenningklass

medlemmen tillhör.

Arbetsgivare är skyldig att bidraga till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen

— närmast kostnaderna för läkemedel -— och försäkringen för

tilläggssjukpenning. Arbetsgivarbidraget utgör (0,1 +1,0 =) 1,1 % av de

löner arbetsgivaren utbetalat under ett kalenderår; dock medräknas härvid

inte belopp varmed en anställds årslön överstiger 15 000 kr.

Vad försäkringen för tilläggssjukpenning beträffar beräknas arbetsgivarbidraget

täcka närmare 60 % av kostnaderna härför.

Statsbidragen till den obligatoriska sjukförsäkringen är av fyra slag,

nämligen sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag.

Sjukhjälpsbidraget utgör 50 % av utgifterna för läkarvård, resor och

grundsjukpenning samt 75 % av utgifterna för barntillägg. Till utgifterna

för sjukhusvård utgår intet statsbidrag, ej heller till försäkringen för tillläggssjukpenning.

Medlemsbidraget utgår med 4—5 kr. per medlem och år.

Avgiftslindringsbidraget utgår med belopp, som erfordras för att såsom

förut berörts nedsätta vissa sjukkassemedlemmars avgifter för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen för grundsjukpenning till 2 % av den taxerade

inkomsten.

Avgiftsersättningsbidraget utgör 10 kr. för varje sjukkassemedlem, som

inte är skyldig erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen.

Procentuellt fördelar sig de beräknade årliga totalkostnaderna för den

obligatoriska sjukförsäkringen, 738 milj. kr., med 44 % på de försäkrade,

27 % på arbetsgivarna och 29 % på staten.

Inom den allmänna sjukförsäkringens ram finns en frivillig försäkring

för tilläggssjukpenning. Denna försäkring är avsedd

för dels den vars inkomst helt eller delvis härrör av annat förvärvsarbete

än tjänst, dels obligatoriskt sjukpenningförsäkrad hemmahustru,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

och dels vissa studerande. Försäkringen är beträffande de två sistnämnda

kategorierna begränsad så att den sammanlagda sjukpenningen på grund

av obligatorisk och frivillig försäkring inte får överstiga 6 kr. De hemmavarande

hustrurna kan sålunda frivilligt tilläggsförsäkra sig för högst

(6-—3 =) 3 kr. För den förstnämnda kategorien får tilläggssjukpenningen

uppgå till högst så stort belopp att den, tillsammans med tilläggssjukpenning

på grund av den obligatoriska försäkringen, utgör det belopp vartill

den obligatoriska tilläggssjukpenningen skulle ha uppgått om hela förvärvsarbetsinkomsten

varit av tjänst. De båda förstnämnda kategorierna

kan välja olika karenstider (3, 18, 33 eller 93 dagar), medan endast en

karenstid gäller för de studerande (18 dagar).

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen finansieras genom de frivilligt

försäkrades egna avgifter och ett statsbidrag om 20 %. Avgiften för frivillig

tilläggssjukpenning beräknas bli i genomsnitt ungefär dubbelt så hög som

för enbart obligatorisk tilläggssjukpenning.

Arbetslöshetsförsäkringen.

Bestämmelser om den nuvarande frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen

meddelas främst genom förordningen den 15 juni 1934

(nr 264) om erkända arbetslöshetskassor.

De hittills registrerade arbetslöshetskassorna är alla organiserade som

rikskassor för olika yrkesområden. Kassorna har bildats av vederbörande

fackliga organisationer men är juridiskt sett fullt fristående i förhållande

till dessa och öppna för alla löntagare inom det ifrågavarande yrket, alltså

även för fackligt oorganiserade arbetstagare. För fackligt organiserade löntagare

är å andra sidan medlemskapet i kassorna som regel obligatoriskt,

i det att de olika fackförbundens stadgar föreskriver, att förbundets medlemmar

också skall tillhöra arbetslöshetskassan. F. n. finnes ett 40-tal

kassor. Försäkringen omfattar närmare 80 % av LO:s medlemmar och en

lika stor andel av de till TCO anslutna medlemmarna i enskild tjänst. Vissa

grupper — bl. a. det övervägande antalet statligt och kommunalt anställda

av vilka många har ringa eller ingen arbetslöshetsrisk — står dock utanför

försäkringen. Av hela antalet kassamedlemmar den 31 december 1952,

1 143 000, var 206 000 kvinnor, vilket motsvarar drygt en f järdedel av det

antal förvärvsarbetande kvinnor i arbetstagarställning som redovisades vid

folkräkningen två år tidigare.

Arbetslöshetsförsäkringen är uppbyggd på principen att hjälp lämnas vid

oförvållad arbetslöshet och under förutsättning att kassamedlemmen är

arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga arbete. För att erhålla understöd

skall den försäkrade förete intyg från den offentliga arbetsförmedlingen

att arbete sökts men inget lämpligt sådant stått till buds. En annan förutsättning

för understödsrätt är, att den försäkrade betalat föreskrivna avgifter.

Enligt de grundläggande s. k. avgiftsvillkoren uppkommer nämligen

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 144.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Knngl. Maj.ts proposition nr 144.

rätt till understöd först då medlem i en arbetslöshetskassa erlagt minst

52 veckoavgifter eller 12 månadsavgifter, varav minst 20 veckoavgifter eller

5 månadsavgifter måste ha betalats inom de tolv månader, som ligger närmast

före arbetslöshetens början.

Särskilda bestämmelser har utfärdats av tillsynsmyndigheten — numera

arbetsmarknadsstyrelsen — om kvinnliga kassamedlemmars understödsrätt

under tiden kring nedkomsten, de s. k. havandeskapsdirektiven. Huvudregeln

är här liksom eljest, att kvinnan för att erhålla understöd skall anses

arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete. I direktiven

göres skillnad mellan havandeskapstiden och tiden efter barnsbörden.

Har kvinnan permitterats eller avskedats på grund av havandeskapet

eller slutat arbetet på egen begäran av samma orsak, betraktas hon i allmänhet

som arbetsoför och avstänges från understöd. Undantag gäller

emellertid för vissa arbeten som anses särskilt olämpliga för hennes tillstånd,

t. ex. arbete med lyftning, skiftarbete och arbete som servitris eller

butiksbiträde. Är det arbete som kvinnan lämnat av denna karaktär, kan

hon betraktas som arbetsför och tillerkännas understöd. Om kvinnan blir

arbetslös av någon anledning som inte har samband med själva havandeskapet,

utgår givetvis understöd under eljest gällande villkor, d. v. s. under

villkor bl. a. att hon inte kan erhålla ett arbete, som lämpar sig för hennes

tillstånd.

Efter barnsbörden utgår i regel inget understöd under de närmaste sex

veckorna, vilken tidrymd i vissa fall förlänges till åtta veckor. Man utgår

nämligen från att kvinnan under tiden närmast efter nedkomsten saknar

möjlighet att åtaga sig förvärvsarbete. Även för den efterföljande tiden

sker ofta inskränkningar i understödsrätten. Kvinnan måste sålunda kunna

styrka, att vårdnaden om barnet inte hindrar henne att antaga förvärvsarbete,

d. v. s. att barnet kan omhändertagas av någon annan.

Förmånerna från arbetslöshetsförsäkringen utgöres främst av daghjälp

och familjetillägg härtill.

För daghjälpen, som är ett för dag beräknat kontantbelopp, finnes ingen

motsvarighet till exempelvis de inom den obligatoriska sjukförsäkringen

gällande generella sjukpenningklasserna. I stället fastställer varje arbetslöshetskassa

för sig den eller de daghjälpsklasser som skall tillämpas. Om

flera klasser förekommer, beror medlemmarnas klasstillhörighet i regel

på inkomstens storlek, men ej sällan användes andra indelningsgrunder,

exempelvis ålder eller kön. Daghjälpen får numera uppgå till högst 20 kr.

och torde f. n. genomsnittligt för samtliga försäkrade (män och kvinnor)

utgöra ca 13 kr.

Familjetillägg utgöres av maketillägg resp. husföreståndarinnetillägg med

2 kr. — vilket dock ej utbetalas om maken resp. husföreståndarinnan har

förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller mer i veckan eller själv uppbär

daghjälp — samt barntillägg med 1: 50 kr. för varje barn under 16 år.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 141.

Efter en karenstid av minst sex dagar utgår vid arbetslöshet understöd

för sex dagar per vecka. Sammanlagt får understöd utgå för högst 156

dagar under loppet av en tolvmånadersperiod eller under ett och samma

arbetslöshetsfall.

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras genom de försäkrades avgifter och

statsbidrag av olika slag. Avgifterna varierar betydligt inom olika kassor,

då de i första hand är beroende av arbetslöshetsrisken i vederbörande fack.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

Allmänna synpunkter.

Utredningen framhåller inledningsvis, att den svenska familjepolitiken

vuxit fram relativt sent men ändå hunnit få både stor omfattning och rik

förgrening. De olika åtgärder, som nu fölle inom detta område, vore i allmänhet

frukter av befolkningsfrågans aktualisering i mitten av 1930- och

början av 1940-talet. Samhällets ekonomiska hjälp åt barnaföderskorna

— moderskapshjälpen, moderskapspenningen och mödrahjälpen — som

fått sin nuvarande utformning i familjepolitikens begynnelseskede, hade

med åren utsatts för stark kritik. Det väsentligaste i kritiken kunde

sammanfattas så, att hjälpen ansetts behäftad med brister i tre hänseenden.

Den vore ofullständig, främst däri att ersättning lämnades endast för direkta

utgifter men inte för den inkomst, som förvärvsarbetande kvinnor

ofta i större eller mindre utsträckning ginge miste om i samband med

barnsbörd. Hjälpen vore vidare splittrad. Slutligen hade penningvärdeförändringen

medfört, att hjälpen blivit otillräcklig för de ändamål, till vilka

den avsetts. I sistnämnda hänseende hade anmärkningarna främst gällt

den hjälp, som i form av moderskapshjälp eller moderskapspenning komme

det stora flertalet barnaföderskor till del; i fråga om mödrahjälpen hade

en kraftig höjning av maximibeloppet nyligen kommit till stånd.

Utredningen erinrar vidare om att 1931 års förordning om erkända

sjukkassor kommer att upphöra att gälla samtidigt som lagen om allmän

sjukförsäkring träder i kraft den 1 januari 1955. Då sjukkasseförordningen

bl. a. innehölle de nuvarande bestämmelserna om moderskapshjälp,

komrne därmed dessa att ej längre gälla. Vidare komme den obligatoriska

sjukförsäkringen att omfatta praktiskt taget alla landets invånare,

kvinnor som män. En hjälpform av moderskapspenningens typ, avsedd endast

för sådana kvinnor som stode utanför sjukförsäkringen, bleve alltså

överflödig.

Utredningen diskuterar härefter hjälpbehoven och hjälpens

ä n d a in å 1 samt konstaterar i detta sammanhang, att havandeskap och

barnsbörd alltid medför en utgiftsökning och i vissa fall därjämte en

inkomstminskning. De nuvarande samhälleliga stödåtgärderna beredde

emellertid barnaföderskorna hjälp endast i det förstnämnda avseendet, i

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i''i.

det att dessa åtgärder toge sikte på att undanröja eller minska utgifterna.

Hjälpbehoven, sådana dessa nu helt eller delvis täcktes, vore i regel knutna

till moderns och barnets hälsa, till moderns möjligheter att utföra hemsysslorna

och till de anskaffningar som erfordrades för hennes och barnets

räkning. Samhället sökte tillgodose behoven på både individuell och kollektiv

väg — genom att ge kvinnan kontanta bidrag och genom att kostnadsfritt

eller mot reducerad avgift ställa tjänster till hennes förfogande. Att

varje särskilt hjälpbehov, för vilket en kollektiv anordning inrättats eller

ett visst ändamål redan fastställts eller utbildats i de olika ekonomiska

hjälpformerna, även framdeles borde tillgodoses funne utredningen självklart.

Beträffande frågan om ersättning för inkomstbortfall för barnaföderskor

med förvärvsarbete framhåller utredningen, att situationen för dessa kvinnor

vanligen är den, att de inte bara får utgifter på grund av nedkomsten

utan även går miste om arbetsförtjänst medan de i samband med nedkomsten

avhåller sig från förvärvsarbetet. Ensamstående kvinnor vore

regelmässigt beroende av arbetet för sitt uppehälle. De gifta kvinnor, som

ägnade sig åt förvärvsarbete, bidroge därigenom i större eller mindre mån

till sin egen och familjens försörjning. Uppenbarligen medförde ett bortfall

av kvinnans arbetsinkomst, då den sålunda vore avsedd för hennes eller

familjens allmänna levnadskostnader, många gånger en avsevärt starkare

påfrestning på ekonomin än vad de extra utgifterna på grund av nedkomsten

i och för sig innebure. Å andra sidan kunde påpekas, att förvärvsarbetande

kvinnor, som i samband med nedkomsten helt ägnade sig åt hemmet, ej

sällan kunde göra inbesparingar av utgifter som de eljest hade, exempelvis

för daghemsavgifter eller i viss utsträckning för hemhjälp. I regel torde

emellertid dylika inbesparingar inte på långt när motsvara inkomstbortfallet.

Efter att ha erinrat om att särskilt gifta kvinnor numera i starkt ökad

omfattning ägnar sig åt arbete utom hemmet går utredningen in på de

omständigheter, som gör det nödvändigt eller lämpligt att kvinnan avhåller

sig från förvärvsarbete en tid kring nedkomsten. Barnsbörden och barnsängstiden

medförde fysisk arbetsoförmåga hos kvinnan. Kvinnan vore

vidare under det sista skedet av havandeskapet ovig, och risken för överansträngning

vore stor. Det kunde därför — beroende på vilket slags arbete

kvinnan hade — ej sällan vara nödvändigt eller önskvärt att hon då avstode

från arbetet. Efter förlossningen dröjde det alltid en tid, innan kvinnan

hunne återhämta krafterna. Man hade alltså att räkna med även en

viss nedsättning av arbetsförmågan under tiden omkring nedkomsten. Härtill

komine amningen och vården i övrigt av barnet. Full enighet rådde

om att det ur medicinsk synpunkt vore av största vikt, att barnet under

den första tiden av sin levnad ammades av modern. Skulle amningen och

vården av barnet fullgöras riktigt, toge detta så stor del av kvinnans tid i

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungi. Mnj.ts proposition nr 14''i.

anspråk och styckade till den grad sönder hennes arbetsdag, att det vore

förenat med stora faktiska svårigheter för henne att samtidigt ägna sig

åt ett mera kontinuerligt förvärvsarbete. Olägenheterna från hälsosynpunkt

av en dylik anordning låge också i öppen dag i fråga om både mor och barn.

De angivna omständigheterna hade, fortsätter utredningen, inte föranlett

lagstiftning i annan mån än att man för kvinnliga arbetstagare infört vissa

bestämmelser av arbetarskyddsrättslig art, som föreskreve eller öppnade

möjligheter till ledighet för kvinnan i samband med nedkomsten. Enligt

arbetarskyddslagen gällde sålunda förbud för barnaföderska att under de

sex första veckorna efter nedkomsten arbeta i vissa yrken, främst industriellt

arbete. Vidare hade kvinnan enligt samma lag rätt till ledighet under

de sex veckorna närmast före barnsbörden. Kvinna hade dessutom, enligt

lagen 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap

eller havandeskap in. in., oberoende av arbetets art rätt till högst sex

månaders ledighet i samband med nedkomsten, förutsatt att hon sedan

minst ett år varit stadigvarande anställd hos arbetsgivaren.

Någon i lag fastställd rätt till ersättning för den inkomst, kvinnan ginge

miste om, funnes emellertid inte. En del löntagargrupper vore på grund av

avlöningsreglementen eller avtal tillförsäkrade viss lön vid ledighet för

havandeskap och barnsbörd. Sådan rätt tillkomme kanske 25 % av alla

kvinnliga arbetstagare i fruktsam ålder, flertalet i statlig och kommunal

tjänst. I övrigt vore kvinnorna garanterade ersättning för förlorad arbetsinkomst

endast i undantagsfall, nämligen i så måtto att vissa kategorier

som tillhörde den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen kunde få hjälp därifrån

under havandeskapet, men detta förutsatte att kvinnan vore arbetsför

och beredd att anta lämpligt arbete om sådant erbjödes.

Efter att sålunda ha konstaterat, att de flesta förvärvsarbetande kvinnor

inte beredes någon ersättning för den inkomst de mister i samband med

att de föder barn, anför utredningen.

1 likhet med bl. a. socialvårdskommittén och befolkningsutredningen

anser socialförsäkringsutredningen det vara ofrånkomligt, att de kvinnor

som omfattas av det lagstadgade arbetsförbudet vid nedkomst tillförsäkras

ersättning för den förlorade inkomsten. Det finns emellertid ingen anledning

att stanna därvid, emedan kvinnornas möjligheter att ägna sig åt förvärvsarbete

under denna tid mindre beror av arbetets art än av de för alla

gemensamma fysiska betingelserna och vården om barnet, vilka omständigheter

också utgör grunden för den vidgade rätten till ledighet enligt

1945 års lag. Det bör härvid erinras om att statsmakterna vid 1948 års

revision av arbetarskyddslagstiftningen fann det vara av vikt att såvitt

möjligt tillförsäkra alla förvärvsarbetande kvinnor erforderlig ledighet vid

barnsbörd oavsett verksamhetens art men att en utsträckning av arbetsförbudet

till att avse arbetarskyddslagens hela tillämpningsområde inte

borde ske utan att frågan om kompensation i någon form för inkomstbortfallet

samtidigt löstes. Man bör dessutom minnas, att de ifrågavarande bestämmelserna

av arbetarskyddsrättslig art — särskilt 1945 års lag med

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 111.

dess större räckvidd i fråga om personkretsen — alla också i grunden

avser att skänka kvinnan ekonomisk trygghet genom att garantera henne

rätt att efter barnsbörden återvända till arbetet och återfå arbetsinkomsten.

Beredes kvinnan ersättning för den inkomst hon förlorar under tiden från

avbrottet i arbetet tills det kan återupptas, betyder detta otvivelaktigt endast

ett fullföljande av samma syfte.

Även om det redan nu anförda enligt utredningens mening utgör tillräckligt

skäl för att bereda förvärvsarbetande kvinnor ersättning för inkomstbortfall

under ledighet för barnsbörd, anser sig utredningen böra

framhålla ytterligare några synpunkter. Sålunda hänvisar utredningen till

att 1950 års abortutredning i sitt betänkande i abortfrågan (SOU 1953: 29)

uttalat, att en tillfredsställande lösning av frågan om ersättning för inkomstbortfall

under ledighet på grund av havandeskap eller barnsbörd

utan tvivel skulle vara ett mycket starkt maktmedel i samhällets kamp mot

aborterna. Vidare understryker socialförsäkringsutredningen, att frågan

om kompensation för inkomstbortfall åt förvärvsarbetande barnaföderskor

koinme i ett delvis nytt läge till följd av den allmänna sjukförsäkringen,

varigenom kvinnliga anställda med inkomst av någon betydenhet bleve obligatoriskt

försäkrade för tilläggssjukpenning'' vid sjukdom. Gränsen mellan

å ena sidan kvinnans tillstånd under tiden kring nedkomsten och å andra

sidan sjukdom vore ofta flytande. Infördes ingen särskild ersättningsform

vid barnsbörd, kunde kvinnorna i många fall tänkas bli benägna att låta

sjukskriva sig för allehanda mindre krämpor, som även i normalfallen åtföljde

havandeskapet eller barnsbörden. Frånsett att detta kunde få mindre

önskvärda konsekvenser av psykologisk natur komrne sjukförsäkringen

under sådana förhållanden att i inte oväsentlig utsträckning få lämna ersättning

för inkomstbortfall, som strängt taget förorsakats av havandeskap

eller barnsbörd och inte av sjukdom. Slutligen erinrar utredningen om att

en förutsättning för att vårt land skall kunna ratificera den av 1952 års

internationella arbetskonferens antagna konventionen nr 103 angående

skydd vid havandeskap och barnsbörd vore, att någon form av kompensation

för inkomstbortfall vid barnsbörd infördes.

På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen, att den ekonomiska

hjälpen vid havandeskap och barnsbörd skall avse ej blott att bereda

lindring i de med nedkomsten förenade utgifterna utan även att lämna

ersättning för därav uppkommet inkomstbortfall.

Härefter övergår utredningen till att behandla de olika hjälpformerna och

tar då först upp frågan om förlossningsvården. Utredningen erinrar

om att en stark förskjutning ägt rum från öppen till sluten vård,

så att nu inte mindre än 95 % av alla barnaföderskor förlöses på anstalt.

Vid de offentliga förlossningsanstalterna och vissa andra sådana som

uppbure statsbidrag finge avgift för vård på allmän sal uttas med i regel

högst en krona om dagen, ett belopp som ursprungligen motiverats där
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kanyl. Moj.ts proposition nr ltt.

med, att det skulle utgöra bidrag till anstalternas utgifter för kost; en

avgiftshöjning ägde dock rum om vårdtiden överskrede tio dagar. Moderskapshjälpen

och inoderskapspenningen vore avsedda att täcka bl. a. denna

avgift. När det gällde en verksamhet av denna omfattning, framträdde

tydliga olägenheter av att en naturaprestation kombinerades med bidrag.

Det kunde knappast anses ändamålsenligt, att samhället först iklädde sig

kostnaden för den allra största delen av verksamheten, därefter fastställde

en avgift som skulle täcka återstoden och slutligen, ehuru via ett bidrag,

bekostade även denna avgift för så gott som alla som anlitade verksamheten.

Om man på ett eller annat sätt gjorde vården på förlossningsanstalt

kostnadsfri för barnaföderskorna, torde detta knappast medföra något ökat

tryck på den slutna vården, ty den utveckling från hemförlossning till anstaltsförlossning

som påginge och för övrigt nu ej stode långt från sin

möjliga kulmen läte sig säkerligen ej påverkas av om kvinnan behövde betala

den nuvarande obetydliga avgiften eller ej.

Utredningen fortsätter.

Man kan naturligtvis tänka sig att helt avskaffa den nuvarande avgiften

och på så sätt göra den slutna vården i verklig mening kostnadsfri. Frågan

om fri vård på förlossningsanstalt äger emellertid nära samband med det

större problemet om den fria sjukhusvården över huvud. Statsmakternas

beslut 1953 om den allmänna sjukförsäkringen innebär, att lösningen av

detta problem tills vidare fått anstå och att ersättning för sjukhusvård

lämnas som en prestation i sjukförsäkringen. Uppenbarligen är det i detta

läge inte lämpligt att låta kvinnan erlägga avgift på ett sjukhus vid barnsbörd,

under det att avgiften vid sjukdomsfall helt regleras genom sjukkassan.

Den förmånligare ställning som barnaföderskorna nu av belolkningspolitiska

skäl har förlänats skulle därmed från deras synpunkt vändas i

sin motsats.

Enligt utredningens mening bör avgiftsfrågan vid sluten förlossningsvård

lösas på samma sätt som vid annan sjukhusvård. Samma avgift borde

alltså tillämpas på barnbördsavdelning som på annan sjukhusavdelning,

och ersättning i princip motsvarande avgiften på allmän sal borde lämnas

genom sjukkassan. Vistelsen borde ersättas oavsett vårdtidens längd, varför

den nuvarande s. k. tiodagarsspärren borde försvinna. En sådan sammankoppling

av hjälpen vid barnsbörd med sjukförsäkringen måste för

barnaföderskorna framstå som naturlig. Den medförde dessutom påtagliga

administrativa fördelar för såväl sjukhushuvudmännen som sjukkassorna,

i det att det från avgiftssynpunkt bleve likgiltigt om vården lämnades för

sjukdom eller förlossning.

Med den föreslagna ordningen finner utredningen det lämpligt, att resor

till och från förlossningsanstalt ersättes på samma sätt som sjukförsäkringen

ersätter resor till och från sjukhus vid sjukdomsfall. Detta innebure

i princip, alt resor för intagning på förlossningsanstalt helt ersattes

genom sjukkassan och hemresor i den mån kostnaden överstege 4 kr. Da

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

resekostnaderna i samband med barnbördsfall på landsbygden genomsnittligt

vore avsevärt högre än i städerna, skulle därmed även vinnas en önskvärd

utjämning mellan land och stad i detta hänseende, något som f. ö. inte

läte sig göra med en standardiserad hjälp för detta ändamål.

Vad den öppna förlossningsvården angår framhåller utredningen, att

denna, sedan samhället numera ersätter barnmorskans resor, normalt inte

är förenad med några kostnader för den enskilde. Emellertid kunde vid

hemförlossning komplikationer inträffa, som påkallade bistånd av läkare

utan att man fördenskull kunde tala om ett sjukdomsfall. Ersättning borde

i dylika fall utgå efter regler motsvax-ande dem som gällde för läkarvård

enligt sjukförsäkringen, d. v. s. med i princip 3/, av kostnaderna för läkarens

resor och själva läkarvården.

I fråga om formerna för de kontanta bidragen anser utredningen,

att den hjälp, som skall träda i stället för den nuvarande moderskapshjälpen

och moderskapspenningen, bör få generell natur och sålunda

utgå till alla utan inkomst- eller behovsprövning. Den borde vidare avse

att åtminstone lämna ett grundbidrag främst till hemhjälp och erforderlig

utrustning åt modern och barnet. Därjämte borde, som tidigare framhållits,

ersättning lämnas för vissa utgifter i samband med själva förlossningen.

Denna ersättning borde dock inte utgå såsom ett direkt bidrag i

vanlig mening utan genom en sådan efterhandsreglering av utgifterna som

skedde beträffande motsvarande utgifter enligt sjukförsäkringslagen. Kontanta

bidrag skulle emellertid även lämnas förvärvsarbetande kvinnor, som

på grund av nedkomsten avhölle sig från arbete och däi’vid ginge miste om

arbetsförtjänst. Samma skäl som talade för att ersättning för normalt uppkommande

merkostnader borde lämnas genom generella bidrag kunde anföras

för att inkomstbortfallet skulle kompenseras i denna form. Ersättning

för inkomstbortfall i samband med barnsbörd borde alltså såvitt inöj ligt

lämnas generellt.

Utredningen, som haft att överväga möjligheterna att göra den ekonomiska

hjälpen vid havandeskap och barnsbörd mera enhetlig, framhåller,

att från denna synpunkt största fördelen givetvis skulle stå att vinna, om

man kunde lämna all kontanthjälp i en enda form. Detta skulle uppenbarligen

förutsätta, att mödrahjälpens nuvarande uppgifter lades till den

generella hjälpen, d. v. s. att mödrahjälpen avvecklades. Fi''ågan härom hade

ställts på sin spets i huvudförslaget i socialvårdskommitténs år 1946 avgivna

betänkande om moderskapsbidrag, i det att detta omfattat endast

genei-ell hjälp och således innebui-it mödrahjälpens avskaffande. Vid valet

av den generella lijälpformen hade kommittén i hög grad låtit sig vägledas

av kostnadsutjämningssynpunkten, d. v. s. att kostnaderna i samband med

nedkomsten i avsevärt större utsträckning än hittills skulle överflyttas från

den enskilde till samhället. Befolkningsutredningen åter hade ansett det

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

inte vara möjligt att i den utsträckning som socialvårdskommittén förutsatt

åstadkomma en objektivisering av grunderna för det ekonomiska stödet

beträffande samhällets hjälpåtgärder vid barnsbörd.

För egen del anför socialförsäkringsutredningen.

Även om den av socialvårdskommittén med eftertryck hävdade kostnadsutjämningssynpunkten

i och för sig måste tillmätas särskild betydelse på

ett område som faller inom familjepolitiken, får dock enligt socialförsäkringsutredningens

åsikt denna synpunkt inte drivas så långt, att man låter

andra viktiga hänsyn vika. Utredningen anser i likhet med befolkningsutredningen,

att det inte låter sig göra att enbart inom ramen för generell

hjälp tillgodose de olika ändamål för vilka bidrag åt blivande och nyblivna

mödrar enligt vad tidigare sagts skall utgå, emedan man under sådana

förhållanden skulle eftersätta kraven att hjälpen i de enskilda fallen

får erforderlig effektivitet och att kostnaderna stannar inom rimliga gränser.

Även i fortsättningen fordras något slag av behovsprövad hjälp åt

barnaföderskor. Avskaffas mödrahjälpen, får en stor del av kvinnorna hänvisas

till fattigvården. Detta måste anses olämpligt, åtminstone så länge

den senare består i sin nuvarande utformning, och det skulle dessutom

innebära en tillbakagång till förhållandena före 1937, då mödrahjälpen

infördes främst för att undvika den nyss angivna konsekvensen.

Enligt utredningens uppfattning bör alltså mödrahjälpen bibehållas vid

sidan av den generella hjälpen.

För att undgå ytterligare splittring finner utredningen det vara angeläget

att den generella hjälpen i organisatoriskt hänseende utgör en enhet. Då moderskapshjälpen

redan nu genom sin anknytning till den frivilliga sjukförsäkringen

har formen av socialförsäkring, har utredningen i första hand

prövat, huruvida den generella hjälpen i dess helhet kan lämnas

i form av socialförsäkring. Vid bedömningen härav har utredningen

främst uppmärksammat frågan, huruvida kompensationen för inkomstbortfall

skall ställas i relation till den förlorade arbetsinkomsten

eller ej, och funnit att en dylik differentiering måste ske för att ersättningen

skall kunna göras effektiv. Den ersättning, som nu enligt bestämmelser

i tjänstgöringsreglementen och kollektivavtal utginge till en del

kvinnliga arbetstagare under tid, då de i samband med nedkomsten måste

avhålla sig från arbete, utgjorde undantagslöst en viss andel av deras

vanliga lön. Ännu ett skäl talade för att den samhälleliga hjälpen vid

barnsbörd grundas på nämnda princip, nämligen att de kvinnliga arbetstagarna

vid sjukdomsfall finge ersättning i relation till inkomstförlusten

genom den allmänna sjukförsäkringen. Man borde givetvis så långt möjligt

undvika att ersättningen vid sjukdom och barnsbörd utginge efter olika

grunder, inte enbart därför att inkomstbortfallet bleve detsamma om

kvinnan måste avstå från arbetet av den ena orsaken eller den andra utan

även på grund av att gränsen mot ett sjukdomstillstånd ofta tangerades

eller överskredes under havandeskapet och efter nedkomsten. Att den i

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr lit.

sjukförsäkringen sålunda genomförda principen skulle tillämpas innebure,

att ju större inkomst en barnaföderska ginge miste om vid ledigheten —

d. v. s. ju bättre ekonomisk ställning hon normalt intoge — desto större

bleve också det belopp hon erhölle i ersättning. Det vore uteslutet att

engagera allmänna medel i denna del av hjälpen vid havandeskap och

barnsbörd. Ersättning för inkomstbortfall kunde enligt utredningens

åsikt inte meddelas i annan form än såsom en socialförsäkring, där de som

erhölle förmånerna själva finge bidra till finansieringen därav. Att anordna

en fullt fristående moderskapsförsäkring skulle medföra åtskilliga svårigheter

inte minst av administrativ art. En dylik borde därför övervägas endast

om försäkringen inte kunde anknytas till en befintlig socialförsäkring.

Utredningen diskuterar härefter, huruvida en blivande moderskapsförsäkring

bör sammankopplas med den allmänna sjukförsäkringen

eller med den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

samt anför härom.

En grundläggande förutsättning för rätt till sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen

är att den försäkrade skall ha förlorat sin arbetsförmåga eller

fått den nedsatt med minst hälften. Arbetslöshetsförsäkringen däremot vilar

på principen att den försäkrade är arbetsför och i övrigt oförhindrad

att anta arbete. Skall man koppla samman rätten till kompensation för

inkomstbortfall vid havandeskap och barnsbörd med en av dessa socialförsäkringar,

måste sjukförsäkringen avgjort äga företräde från principiell synpunkt.

En jämförelse mellan arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna

sjukförsäkringen i dess nu beslutade utformning måste också otvetydigt

utfalla till den senares favör i det att samtliga arbetstagare med inkomst

av någon betydelse är obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning, medan

arbetslöshetsförsäkringen är lagd på frivillig bas och är begränsad till

vissa fack, varför den trots hög anslutning endast omfattar kanske en fjärdedel

av alla kvinnliga arbetstagare. Starka skäl talar alltså för en anknytning

mellan moderskapsförsäkringen och sjukförsäkringen i detta hänseende.

Att då också den hjälp som skall utgå med lika belopp till alla mödrar

lämpligast bör handhavas av en socialförsäkring som omfattar dessa

synes självklart. Då det därtill inte kan vara lämpligt att den kontanta försäkringshjälpen

utgår från två olika socialförsäkringar, har utredningen

kommit till det resultatet att denna hjälp i dess helhet bör lämnas av sjukförsäkringen.

Av vad tidigare anförts torde framgå att minst lika starka

skäl talar för att ersättningen för vissa förlossningsutgifter skall utgivas av

nämnda försäkring.

Utredningen finner sålunda, att en sammankoppling bör komma till

stånd mellan den ekonomiska hjälpen vid havandeskap och barnsbörd och

den allmänna sjukförsäkringen i så måtto, att den generella hjälpen i form

av en moderskapsförsäkring bör anslutas till sjukförsäkringen. Därmed

fullföljdes en tradition i svensk sociallagstiftning. Även i många andra

länder, som infört moderskapsförsäkring, hade en dylik sammankoppling

befunnits mest ändamålsenlig.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Moderskapsförsäkringens utformning.

Enligt vad utredningen framhåller, bör moderskapsförsäkringen finansiellt

och administrativt utgöra en del av sjukförsäkringen. Härigenom vunnes

avsevärda fördelar i fråga om beräkning och uppbörd av avgifter, bokföring

m. in., och vidare torde gränsdragningsproblem mellan hjälpen vid

havandeskap och barnsbörd samt sjukhjälpen bli mindre betydelsefulla.

Det vore då också naturligt, att de materiella bestämmelserna anknöte

till sjukförsäkringens, i den mån så vore möjligt och lämpligt med hänsyn

till moderskapsförsäkringens syfte.

Vad angår frågan om anslutningen till moderskapsföisäk

ringen erinrar utredningen om att den obligatoriska sjukförsäkringen

i princip omfattar alla svenska medborgare, som är bosatta i riket,

samt dessutom alla dem som utan att vara svenska medborgare är bosatta

och mantalsskrivna i riket. Motsvarande borde gälla beträffande tillhörigheten

till moderskapsförsäkringen. Alla sjukförsäkrade kvinnor borde alltså

vara obligatoriskt moderskapsförsäkrade. Om detta förslag genomfördes

bleve — förutom utländskor som inte vore mantalsskrivna här — i huvudsak

endast följande kategorier i Sverige bosatta kvinnor uteslutna från

moderskapsförsäkringen, nämligen de som vårdats på sjukhus i två år

under den tid de därefter åtnjöte sådan vård (till övervägande del svårt

sinnessjuka) och de som vore omhändertagna på anstalt för obildbara sinnesslöa.

Dessa grupper, som inte vore avgiftspliktiga enligt sjukförsäkringslagen,

kunde uppenbarligen antas sakna behov av moderskapsförsäkring.

I fråga om försäkringsförmånerna föreslår utredningen, att

den hjälp, som på grund av försäkringen skall lämnas barnaföderskorna,

benämnes moderskapshjålp. Hjälpen skall enligt förslaget bestå av dels

ersättning för förlossningsutgifter och dels kontantbidrag, som föreslås få

benämningen moderskapspenning. Moderskapspenningen föreslås uppdelad

i ett fast grundbelopp, grundpenning, och ett löpande bidrag, tilläggs penning.

Alla försäkrade skall enligt förslaget vara garanterade ersättning för förlossningsutgifter

ävensom grundpenning. Därutöver skall de kvinnor, som

enligt sjukförsäkringslagen är obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning

— d. v. s. alla kvinnliga arbetstagare med en årsinkomst av minst

1 800 kr. — vara försäkrade för tilläggspenning.

Rörande den närmare utformningen av försäkringsförmånerna och då

först ersättningen för förlossningsutgifter erinrar utredningen

om att en avgift av i regel högst en krona om dagen f. n. får uttagas

av salspalient på offentlig förlossningsanstalt och vissa andra förlossningsanstalter,

som uppbär statsbidrag. Kvinnans utgift för anstaltsvården

uppginge därför oftast till högst 10 kr. Emellertid medförde anordningen

visst administrativt besvär, och de influtna avgiftsbeloppen bleve relativt

sett ringa. Vidare finge staten utge ett bidrag å omkring 2,4 milj. kr. för

den slutna förlossningsvården. Utredningen föreslår, att vederbörande sjuk
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr li''/.

kassa skall ersätta den slutna förlossningsvården på samma sätt som den

ersätter sjukhusvård. Om anstaltshuvudmännen fastställde avgiften till

samma belopp som vid annan sjukhusvård, bleve frågan huruvida vården

föranletts av förlossningen eller sjukdom i samband med densamma utan

ekonomisk betydelse. Fastställdes vårdavgiften till 3 kr. om dagen, uppstode

genom den föreslagna omläggningen ingen annan inkomstminskning för

anstaltshuvudmännen än — såvitt anginge större förlossningsanstalter —

den som motsvarade bortfallet av den nuvarande vårdavgiften av en krona

om dagen.

Även för de fall, då förlossningsvård inte kunnat beredas på hemortsanstalt

eller vårdbehovet uppkommit utanför hemorten och vården därför

måst beredas på annan förlossningsanstalt, föreslås bestämmelserna i sjukförsäkringslagen

få motsvarande tillämpning. Detta innebär bl. a. att om

kvinnan av nyss angivna skäl intagits på främmande förlossningsanstalt,

avgiften därstädes skall ersättas av försäkringen med belopp, som motsvarar

den lägsta avgift mot vilken kvinnan kunnat erhålla vården på

anstalten.

Enligt utredningens förslag skall moderskapsförsäkringen vidare ersätta

resor till och från förlossningsanstalt efter samma grunder som gäller då

någon för sjukdom intagits på sjukvårdsanstalt. I princip komme sålunda

att utgå ersättning för dels hela resekostnaden vid intagning och dels kostnaden

för återresa i vad kostnaden överstege 4 kr. Den sålunda föreslagna

anordningen ledde till att det ur den försäkrades synpunkt vore likgiltigt

om anstaltsvistelsen ansetts vara föranledd av förlossningen eller av en

därmed sammanhängande sjukdom.

Beträffande den öppna förlossningsvården framhåller utredningen, att

det genom distriktsbarnmorskeorganisationen är sörjt för att direkta

utgifter för själva vården inte uppstår, såvida inte läkarvård erfordras. Om

i samband med havandeskap uppkommen läkarvård inte vore påkallad av

tillstötande sjukdom, kunde den inte ersättas av sjukförsäkringen. Så vore

inte heller behövligt i fråga om den vård, som kunde vara erforderlig före

själva förlossningen, enär den förebyggande mödravården omfattade sådan

läkarvård. Vid själva förlossningen behövlig läkarvård fölle däremot vid

sidan av såväl sjukförsäkringen som den förebyggande mödravården.

Utredningen anser, att de fall, då läkarvård är påkallad vid hemförlossning,

ur ersättningssynpunkt bör jämställas med sjukdomsfall. Ersättning

föreslås alltså skola utgå såväl för själva läkarvården som för läkarens

resa till och från förlossningsplatsen.

Såsom förut nämnts skall enligt utredningens förslag g rundpe nn

i n g utgå till alla som omfattas av försäkringen. Grundpenningen borde,

i motsats till vad som gällde sjukförsäkringens grundsjukpenning, utgå

oberoende av huruvida vederbörande avstode från att utföra förvärvsarbete

eller ej. Den borde nämligen delvis avse anskaffningar och andra merutgif
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr lb''i.

ter i anledning av barnsbörden och delvis utgöra ersättning för minskad

arbetsförmåga under tiden närmast före och efter nedkomsten. Schematiskt

borde man kunna anse, att hälften av grundpenningen hänförde sig till

vartdera ändamålet.

Grundpenningen föreslås utgöra 270 kr. vid varje barnsbörd, vilket till

beloppet motsvarar grundsjukpenning för 90 dagar. Av praktiska skäl föreslås

grundpenningen få karaktär av ett fast och inte ett löpande bidrag.

Om grundpenningens konstruktion anför utredningen vidare.

Man bör hålla i minnet, att sjukpenningförsäkringen för den förvärvsarbetande

kvinnan avser att i första hand ersätta inkomstbortfall och i

andra hand vissa av sjukdomar föranledda utgifter och att samma försäkring

för den gifta hemmakvinnan avser att ersätta förlusten eller en stark

nedsättning av arbetsförmågan och dessutom nyssnämnda utgifter. Även

om hjälpbehoven vid barnsbörd för båda kategorierna företer likheter med

dem vid sjukdom, framträder dock även vissa skillnader, bl. a. däri att

kvinnorna under tiden kring nedkomsten — frånsett barnsängstiden — i

regel har kvar en avsevärd del av sin arbetsförmåga och därför själva

kan lägga hand vid åtminstone huvuddelen av hushållsgöromålen och ta

vård om barnen o. s. v. Det synes därför rimligt att för båda kategorierna

inrymma det för anskaffningar avsedda beloppet i en grundpenning som

motsvarar grundsjukpenning för 90 dagar.

Med hänsyn till att grundpenningen enligt förslaget till ett belopp av

135 kr. avser anskaffningar in. m. föreslår utredningen, att den vid flerbörd

höjes med 135 kr. eller till 405 kr.

Av grundpenningens normalbelopp, 270 kr., bör enligt utredningen —

såsom är fallet med den nu bestående moderskapshjälpen och moderskapspenningen

— en del kunna lyftas förskottsvis. Utredningen föreslår därför,

att den försäkrade tidigast på nittionde dagen före den beräknade tidpunkten

för nedkomsten skall äga lyfta 135 kr. av grundpenningen. Återstoden

förutsättes kunna uppbäras efter förlossningen, så snart det konstaterats

att rätt därtill föreligger. I detta avseende anses bestämmelser böra inflyta

i sjukkassornas stadgar.

Om kvinnan avlidit i samband med förlossningen eller därefter, föreslås

att ännu inte uppburen grundpenning skall kunna uppbäras av hennes

dödsbo. Avlede åter barnet eller vid flerbörd något av dem eller vore

barnet inte fött levande, borde viss reduktion av grundpenningen ske. Hade

barnet levat så lång tid efter förlossningen som vanligen förflöte innan

modern återvände från förlossningsanstalt, eller omkring 10 dagar, syntes

dock sådan reduktion böra undvikas. Utredningen föreslår, att om barnet

är dödfött eller avlider inom tio dagar efter förlossningen, grundpenningen

skall minskas med (3 X 35 =) 105 kr. Är vid flerbörd intet av barnen

vid liv inom tio dagar efter förlossningen, föreslås att grundpenningen

— som därvid eljest utgör 405 kr. — nedsättes med 210 kr.

Med hänsyn till alt den försäkrade kvinnan under havandeskapstiden

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr IM.

och sedan hon återhämtat sig från förlossningen regelmässigt torde vara

i stånd att själv ta hand om de barn hon kan ha hemma, finner utredningen

det knappast motiverat att förhöja moderskapspenningen med

barntillägg annat än under tid, då modern vistas på förlossningsanstalt

eller hon på grund av förlossningen normalt måste inta sängläge

och har små barn i hemmet. Härvid erinrar utredningen om att enligt sjukförsäkringslagen

i de flesta fall vid moders sjukdom inte utgår barntillägg

annat än då hon åtnjuter sjukhusvård och i hemmet finnes barn under

tio år. I sådant fall förhöjdes sjukpenningen med 2 kr. om dagen. Utredningen

förordar, att på grund av moderskapsförsäkringen skall utgå barntillägg

för tio dagar räknat från och med förlossningsdagen och under förutsättning

att barn under tio år finnes i hemmet. Barntillägget föreslås

utgöra 2 kr. om dagen. Dessutom föreslås — av skäl som kommer att utvecklas

i det följande — att barntillägg skall utgå även för de därefter

följande 35 dagarna, i den mån kvinnan då vårdas på förlossningsanstalt

eller sjukhus.

Tilläggspenning föreslås skola utgå till de kvinnor, som på

grund av den obligatoriska sjukförsäkringen är berättigade till tilläggssjukpenning

vid sjukdom, d. v. s. till arbetsanställda kvinnor över 16 år

med en beräknad årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kr., under förutsättning

att vederbörandes inkomst blivit i vederbörlig ordning anmäld

hos sjukkassan och kvinnan på grund härav placerats i sjukpenningklass.

Emellertid borde den omständigheten, att kvinnan efter havandeskapets

början skaffade sig en arbetsanställning eller att hon exempelvis överginge

från deltids- till heltidsarbete och därigenom förskaffade sig högre inkomst,

inte motivera en motsvarande moderskapsförsäkring. Risken för

ett otillbörligt utnyttjande av försäkringen bleve då alltför stor. En viss

kvalifikationstid borde därför fastställas. Utredningen föreslår med hänsyn

härtill, att för rätt till tilläggspenning skall gälla att kvinnan omedelbart

före barnsbörden eller den beräknade tidpunkten härför varit försäkrad

för tilläggssjukpenning under oavbrutet minst 270 dagar. Om hon

under denna tid tillhört olika sjukpenningklasser, borde tilläggspenning

utgå efter den lägsta av dem.

Tilläggspenningen avser enligt förslaget att ersätta arbetsinkomst, som

barnaföderskan förlorar, och den bör därför enligt utredningens mening

utgå endast för tid, under vilken hon avhåller sig från förvärvsarbete. För

att ledigheten skulle fylla sitt syfte borde den uttagas i ett sammanhang.

Tilläggspenning borde utgivas för högst 90 dagar, varigenom i normalfallen

täcktes den totala ledighetsperioden i arbetarskyddslagen och konventionen

nr 103 angående skydd vid havandeskap och barnsbörd. Vidare borde vissa

tidsgränser fastställas, inom vilka tilläggspenning skulle kunna utgå. Utredningen

ansåge, att tilläggspenning under en sammanhängande period

av högst 90 dagar borde kunna utgå tidigast med början från och med den

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 ''t ri.

fyrtiofemte dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och

senast med början från och med förlossningsdagen. Härigenom komme

kvinnan i regel att, huru än ledighetsperioden förlädes, vara tillförsäkrad

ledighet med ersättning under sex veckor från förlossningen. Vad anginge

tiden efter förlossningen vore avhållsamheten från arbete önskvärd dels

för att kvinnan skulle ha viss tid att återvinna krafterna och dels för att

hon skulle bli i tillfälle att själv vårda sitt barn. Underläte hon att ha barnet

i sin vård, bortfölle tydligen det sistnämnda skälet. Utredningen föreslår

därför, att tilläggspenning inte skall utgå för tid efter tjugonde dagen

efter förlossningsdagen, om kvinnan inte har barnet i sin vård och underlåtenheten

härutinnan inte beror på att hon är sjuk.

Utredningen diskuterar härefter, huruvida rätten till tilläggspenning eller

en del därav möjligen bör göras beroende också av den omständigheten,

att kvinnan efter nedkomsten återupptar förvärvsarbetet. En dylik regel

tillämpades nu ofta på den privata — men inte på den offentliga — delen

av arbetsmarknaden i fråga om rätt till lön vid ledighet i samband med

nedkomst. Därvid torde dock intet hinder föreligga att kvinnan, när hon

återkommit och erhållit hela den avtalsenliga moderskapsförmånen, slutade

anställningen. Grunden för en regel av detta slag kunde enligt utredningens

mening starkt ifrågasättas, eftersom kvinnan under ledigheten

—- alldeles oavsett hur förhållandena sedan komme att utveckla sig — ginge

miste om arbetsförtjänst just på grund av nedkomsten. En sådan regel

skulle vidare medföra stora svårigheter i tillämpningen. Utredningen hade

inte funnit anledning att föreslå en dylik bestämmelse. Kvinnliga arbetstagare

borde alltså i detta hänseende behandlas lika vid barnsbörd och

vid sjukdom.

Tilläggspenningens storlek föreslås i princip överensstämma med storleken

av hel tilläggssjukpenning. Emellertid minskades sådan sjukpenning

efter de första 90 dagarna av en sjukperiod till ett lägre dagbelopp i alla

sjukpenningklasser utom de lägsta. Eftersom tilläggspenning från moderskapsförsäkringen

högst skulle kunna utgå för 90 dagar, saknades anledning

att räkna med annat än de högre belopp, som i sjukpenningförsäkringen

utginge för de första 90 dagarna. Utredningen föreslår alltså, att

moderskapsförsäkrad, som enligt sjukförsäkringslagen är obligatoriskt försäkrad

för tilläggssjukpenning, skall äga uppbära tilläggspenning med det

högre belopp, som utgår i tilläggssjukpenning för de första 90 dagarna av

en sjukperiod.

Då utredningen förutsätter, att moderskapspenningen skall vara skattefri

och att den med beaktande härav genomsnittligt kommer att motsvara

åtminstone två tredjedelar av kvinnans tidigare arbetsinkomst, uppfylles

enligt utredningens mening det krav rörande kompensationsgraden som

erfordras för ratifikation av den förut nämnda konventionen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

Beträffande den föreslagna moderskapspenningens inverkan

på gällande löneförmåner vid barnsbörd erinrar

utredningen om att Kungl. Maj :t enligt 28 § sjukförsäkringslagen äger

undanta vissa befattningshavare, huvudsakligen stats- och kommunaltjänstemän,

från sjukpenningförsäkringen i dess helhet eller viss del därav.

Gjordes sådant undantag beträffande försäkringen för tilläggssjukpenning

eller både denna och försäkringen för grundsjukpenning, medförde detta

enligt utredningens förslag att ifrågavarande arbetstagare därmed även

undantoges från rätten till tilläggspenning — däremot inte grundpenning

— enligt moderskapsförsäkringen. Det syntes lämpligt, att i detta avseende

samma regler gällde för tilläggsförsäkringen vid sjukdom och vid

barnsbörd.

Bestämmelserna i övrigt i 28 § sjukförsäkringslagen om rätt för arbetsgivare,

som utger sjuklön, att under vissa förutsättningar uppbära arbetstagarna

tillkommande sjukpenning föreslås skola äga motsvarande tilllämpning

beträffande tilläggspenning från moderskapsförsäkringen. Däremot

anser utredningen, att grundpenningen alltid skall utgå till kvinna

som enligt lagstiftningens huvudbestämmelse är berättigad därtill.

Utredningen har ingående undersökt olika möjligheter att inom

moderskapsförsäkringen skapa en motsvarighet till

den frivilliga tilläggssju k penningen. Härom anföres bl. a.

Det synes till en början klart, att det skulle vara meningslöst att anordna

en helt fristående frivillig moderskapsförsäkring, enär anslutning till en

sådan försäkring sannolikt endast skulle kunna påräknas från kvinnor

som hade anledning anta att de kunde bli havande inom en inte alltför

avlägsen framtid.

Vid en sammankoppling med den frivilliga försäkringen för tilläggssjukpenning

ställer sig saken visserligen något annorlunda, men även i sådant

fall kommer de sannolika avgiftshöjningarna på grund av försäkringsbeståndets

sammansättning att bli avsevärda. Detta skulle starkt hämma

anslutningen till försäkringen från männens sida och från de kvinnor, som

inte har anledning att räkna med havandeskap. Härigenom skulle vidare

en önskvärd utbredning av den frivilliga sjukförsäkringen motverkas. De

nämnda verkningarna kan tydligen mildras genom en begränsning till storleken

av den frivilliga tilläggspenningen vid barnsbörd och genom höga

statsbidrag till denna.

Utredningen har gjort vissa beräkningar med utgångspunkt från att den

frivilliga tilläggspenningen vid moderskap finge uppgå till högst 3 kr. om

dagen samt från att statsbidrag om 20 respektive 50 % utginge. Härvid har

räknats med olika alternativ dels i fråga om den procentuella anslutningen

till den frivilliga försäkringen av män och kvinnor och dels i fråga om den

andel av de anslutna kvinnorna, som kan antas föda barn varje år. Beräkningarna

redovisas i betänkandet på s. 101—103. Som exempel på de av
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb.

giftshöjningar, som skulle erfordras för den beslutade frivilliga sjukförsäkringen

om man med denna kombinerade en dylik frivillig moderskapsförsäkring,

må nämnas, att avgiften för en sjukpenning av 3 kr. om dagen

skulle — vid moderskapspenning med samma belopp under 90 dagar —

öka med 67 % (från ca 39 till ca 65 kr.) under vissa, inte osannolika förutsättningar

rörande försäkringsbeståndets sammansättning in. in. Därvid

har räknats med 20 % statsbidrag till moderskapsförsäkringen och 3 dagars

karenstid i sjukförsäkringen. Om statsbidraget höjdes till 50 %, skulle

avgiftsökningen i det nämnda fallet bli 42 % (från ca 39 till ca 55 kr.). Vid

längre karenstid i sjukförsäkringen skulle avgiftsökningarna bli väsentligt

större.

Utredningen har inte funnit det möjligt att låta den frivilliga försäkringen

för tiiläggssjukpenning även omfatta försäkring för moderskapspenning.

Beräkningarna visade nämligen, att man även vid de gynnsammaste

antagandena rörande sammansättningen av försäkringsstocken och

födelsefrekvensen erhölle avgiftsförhöjningar, som inte kunde accepteras

för sjukförsäkringens del. Ett högt statsbidrag till dessa kvinnor kunde

även möta invändningar av statsfinansiell och principiell natur, vartill

komme att det inte kunde anses rimligt att de män, som vore självständiga

företagare och i denna egenskap sjukförsäkrade sig frivilligt, skulle bidra

till kostnaderna för frivillig moderskapsförsäkring även för hustrur till

dem som på grund av sin anställning vore obligatoriskt sjukpenningförsäkrade.

Utredningen understryker emellertid, att konsekvenserna av det nu

nämnda ståndpunktstagandet inte bör överdrivas. Att märka vore nämligen,

att den försäkringsmässiga moderskapshjälp, som skulle tillkomma

alla kvinnor, bleve mer än fördubblad i jämförelse med moderskapshjälpen

i de erkända sjukkassorna, varvid förmånerna av fri vård och helt eller

delvis fria resor vid förlossning inte borde förbises. Vidare komme alltjämt

att finnas möjlighet att i fall av behov få den försäkringsmässiga hjälpen

kompletterad med mödrahjälp.

Finansieringen av moder sk ap störsäkringen skall enligt

utredningens förslag ske på så sätt, att försäkringen i ekonomiskt avseende

skall utgöra en del av den allmänna sjukförsäkringen. Sålunda föreslås,

att sjukvårdsförsäkringen skall anses ur utgiftssynpunkt omfatta

jämväl försäkring för ersättning för förlossningsutgifter, att försäkringen

för grundsjukpenning skall anses omfatta jämväl försäkring för moderskapspenning

i form av grundpenning och därå utgående barntillägg samt

att försäkringen för tiiläggssjukpenning skall anses omfatta jämväl försäkring

för moderskapspenning i form av tilläggspenning.

För sjukvårdsförsäkringens del uppkommer till följd av utredningens

förslag kostnadsökningar genom dels utgifterna för vård på förlossnings4

— Bilxang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr lbb.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

anstalt, dels ökade resekostnader och dels något ökade läkarvårdskostnaaer

(läkarvård vid hemförlossning). Härom anföres.

Utgifterna för vård på förlossningsanstalt bör liksom utgifterna för sjukhusvård

helt täckas av avgifterna för sjukvårdsförsäkringen. Till utgifterna

för läkarvård och resor bör liksom vid sjukdom utgå statsbidrag

med 50 % under det att återstoden av utgifterna bör täckas av avgifterna

för sjukvårdsförsäkringen. (Här har bortsetts från det arbetsgivarbidrag

å 0,1 % av lönesumman som eniigt 38 § sjukförsäkringslagen skall utgå

till sjukvårdsförsäkringen, eftersom detta bidrag närmast är avsett att delvis

finansiera läkemedelsrabatteringen.)

Vad nu föreslagits kommer enligt utredningens beräkningar att resultera

i en genomsnittlig höjning av avgiften för sjukvårdsförsäkringen med något

mindre än en krona eller från omkring 23 kr. till 24 kr.

Utredningen erinrar om att försäkringen för grundsjukpenning finansieras

genom ett statsbidrag av 50 % och i övrigt genom avgiften för grundsjukpenning.

Till barntilläggen utginge ett statsbidrag av 75 %, medan

återstoden av kostnaden för dem fölie på nyssnämnda avgift. Enligt utredningens

mening borde moderskapsförsäkringens grundpenning och de

därtill knutna barntilläggen finansieras på samma sätt. Detta innebure en

genomsnittlig höjning av avgiften för grundsjukpenning med omkring

3: 50 kr. eller från 25 kr. till 28 å 29 kr.

Beträffande försäkringen för tilläggssjukpenning anför utredningen.

Den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning finansieras dels

genom försäkringsavgifter och dels genom ett arbetsgivarbidrag utgörande

1 % av den lön, som arbetsgivare under ett kalenderår utgivit till anställda

hos honom. Härvid tages dock inte hänsyn till arbetstagares lön i vad den

överstiger 15 000 kr. för år räknat. Arbetsgivarbidraget kan antagas täcka

inemot 60 % av kostnaderna för den obligatoriska tilläggsförsäkringen.

Om arbetsgivarbidraget utgår oförändrat, kommer tydligen den merkostnad

som uppkommer genom moderskapsförsäkringen att i sin helhet påverka

de anställdas avgifter vilka härigenom kommer att höjas ganska

betydligt — man torde kunna räkna med en höjning av omkring 10 %. Det

är enligt utredningens mening rimligt att arbetsgivarna bidrar till de anställda

kvinnornas tilläggspenning på grund av moderskapsförsäkringen

efter motsvarande grunder som gäller för tilläggssjukpenningen. Det förekommer

i inte obetydlig utsträckning att arbetsgivare utger lön i samband

med ledighet för havandeskap och förlossning. En höjning av arbetsgivarbidraget

kan antagas komma att motsvaras av en viss besparing för arbetsgivarna

såsom ett kollektiv. Den höjning av arbetsgivarbidraget, som

erfordras för att arbetsgivarna skall bidra till tilläggspenningen i samma

mån som till tilläggssjukpenningen, uppgår enligt gjorda beräkningar till

0,04 % av de lönesummor som ligger till grund för arbetsgivarbidraget

till sjukförsäkringen. En sådan höjning skulle tillföra försäkringen omkring

7 miljoner kr. om året.

Utredningen föreslår på de anförda skälen, att arbetsgivarbidraget till

tilläggssjukpenningen förhöjes från 1,00% till 1,04%. Detta innebär, att

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 144.

det sammanlagda arbetsgivarbidraget till den allmänna sjukförsäkringen

(alltså inklusive bidraget till läkemedelsrabatteringen) blir 1,11 %.

För att illustrera förhöjningens ekonomiska betydelse för arbetsgivarna

nämner utredningen, att om ett företag till sin personal årligen utbetalar

100 000 kr. i arbetslöner, så kommer det att få utge bidrag till moderskapsförsäkringen

med högst 40 kr.; utbetalas en miljon, blir bidraget högst

400 kr. o. s. v.

Vid bifall till utredningens förslag beräknas avgifterna till den obligatoriska

sjukförsäkringen — bortsett från sådana förmåner som sjukgymnastik

m. m., vilka sjukkassa enligt 18 § sjukförsäkringslagen kan besluta

införa för sina medlemmar — komma att genomsnittligt uppgå till följande

belopp (i kr. räknat).

Den obligatoriska sjuk- försäkringen

Avgift utan moder- skapsförsäkring

Avgift med moder- skapsförsäkring

Enbart sjukvårdsförsäkring

23

24

Sjukpenningklass 1........

48

52

»

2........

55

60

»

3........

62

67

»

4........

67

72

»

5........

74

79

»

6........

79

84

»

7........

86

92

*

8........

91

97

»

9........

102

109

»

10........

114

121

»

11........

126

133

»

12........

138

146

13........

150

158

Moderskapsförsäkringen föreslås träda i tillämpning samtidigt

med den allmänna sjukförsäkringen, d. v. s. den 1 januari 1955.

Mödrahjälpen.

Utredningen har såsom framgår av det förut anförda från allmänna utgångspunkter

funnit en behovsprövad hjälpform av mödrahjälpens typ

erforderlig vid sidan av den föreslagna moderskapsförsäkringen.

Om den nuvarande moderskapshjälpen och moderskapspenningen i enlighet

med utredningens förslag ersättes med en allmän moderskapsförsäkring,

ger detta enligt utredningens åsikt i och för sig inte anledning att

ifrågasätta någon förändring av bestämmelserna om mödrahjälpen i annat

avseende än beträffande hjälpens maximibelopp. Mödrahjälp kunde

nu lämnas med högst 600 kr. eller vid flerbörd 800 kr. De kvinnor som

erhölle mödrahjälp finge i regel dessutom antingen moderskapshjälp om

vanligen 125 kr. eller moderskapspenning om 75 kr. I förhållande till sistnämnda

båda förmåner innebure moderskapsförsäkringens grundpenning

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

en förhöjning med minst 145 resp. 195 kr. Efter moderskapsförsäkringens

införande skulle alltså kvinnornas behov av mödrahjälp minska. Till kvinnor

med inkomst av arbetsanställning kunde dessutom enligt utredningens

förslag utgå tilläggspenning. Att man vid beviljande av mödrahjälp måste

ta hänsyn till kvinnans ökade försäkringsmässiga stöd vore uppenbart. Då

beloppsgränserna för mödrahjälpen hade karaktär av maximigränser,

kunde dock detta ske utan förändring av dem. Det syntes även motiverat

att för fall, där hjälpbehovet vore särskilt framträdande, lämna möjlighet

öppen att utöver stödet från moderskapsförsäkringen bevilja mödrahjälp

intill nu gällande maximibelopp. På dessa skäl funne sig utredningen böra

avstå från att föreslå någon sänkning av maximibeloppen för mödrahjälpen.

Utredningen tar även upp frågan, huruvida mödrahjälp bör lämnas i n

natura eller kontant. Efter att ha erinrat om att mödrahjälpen

f. n. till övervägande del utgår som naturaförmån anför utredningen bl. a.

Såvitt utredningen kunnat finna fungerar den nuvarande ordningen väl

i det stora hela. Genom den föreslagna moderskapsförsäkringen kommer

åtskilliga kvinnor, som vid nuvarande förhållanden skulle behöva mödrahjälp,

att reda sig med den försäkringsmässiga hjälpen. I första hand gäller

detta uppenbarligen de kvinnor som på grund av anställning blir försäkrade

för tilläggspenning. För övriga mödrar kommer genom försäkringen

det kontantbelopp, som står till fritt förfogande, att bli väsentligt

större än nu. Problemet om sättet för mödrahjälpens utgivande blir därför

mindre betydelsefullt. Då det vidare sannolikt i åtskilliga fall skulle föreligga

risk för att mödrahjälpen inte kom till avsedd nytta om den nuvarande

linjen övergavs, har utredningen inte funnit anledning föreligga till

ändring i de hittills tillämpade principerna.

Vad nu sagts får inte anses innebära att utredningen skulle vara övertygad

om att det mest önskvärda förfaringssättet tillämpas i alla hjälpfall.

Utredningen anser det önskvärt att fortsatt uppmärksamhet inom mödrahjälpsnämnderna

ägnas spörsmålet rörande möjligheterna att i större utsträckning

än hittills låta kvinnorna själva disponera över dem tillerkänd

mödrahjälp.

Utredningen berör vidare den kritik, som vid olika tillfällen riktats mot

mödrahjälpsverksamheten på grund av ojämnheter mellan olika mödrahjälpsnämnder

i fråga om prövningen av behovet av mödrahjälp.

Härvid erinrar utredningen om att socialstyrelsen år 1951 föreslagit,

att Kungl. Maj :t i stället för styrelsen skulle utfärda normer till

mödrahjälpsnämndernas ledning vid bedömning av ansökningarna. Den

senast tillgängliga statistiken, vilken avsåge år 1952, visade att åtskilliga

olikheter rått mellan mödrahjälpsnämnderna, bl. a. i fråga om andelen

beviljade ansökningar och det belopp som genomsnittligt beviljats. Då

skiljaktigheterna endast delvis syntes ha sin grund i rent regionalt betingade

omständigheter, torde de i viss utsträckning bero på ojämnheter

i tillämpningen. Emellertid hade socialstyrelsen så sent som i maj 1952 på

Kungl. Maj :ts uppdrag utfärdat nya normer för ansökningarnas bedöm
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

ning. De närmast dessförinnan gällande normerna hade härrört från år 1947

och med hänsyn till penningvärdeförändringen varit helt inaktuella under

förra delen av år 1952. Att många nämnder vid denna tid själva sökt

anpassa tillämpningen efter rådande förhållanden vore förklarligt, likaså

att tillämpningen i avsaknad av ett allmänt rättesnöre måste bli i viss

mån olika hos olika nämnder. Då dessa omständigheter i inte ringa grad

måste ha inverkat på årsgenomsnittet för år 1952, kunde man enligt utredningens

åsikt inte därur dra några säkra slutsatser om verkningarna av

socialstyrelsens nya normer. Så torde inte kunna ske förrän tidigast då

statistiken för år 1953 förelåge. Utredningen ansåge sig med hänsyn härtill

inte kunna ta ställning till förslaget att Kungl. Maj :t skulle utfärda

normer till ledning för mödrahjälpsnämnderna.

1 fråga om utjämningen av praxis anför utredningen vidare följande.

Enligt utredningens mening är det önskvärt att uppnå en såvitt möjligt

likformig tillämpning av de principer som bör ligga till grund för prövningen

av mödrahjälpsansökningarna. De av socialstyrelsen föreslagna åtgärderna

skulle sannolikt verka i sådan riktning. Å andra sidan kan det

befaras, att mödrahjälpsnämnderna, om Kungl. Maj :t utfärdade normer

med angivande av inkomstgränser inom vilka mödrahjälp i regelfallen

skulle utgå, i praktiken bleve obenägna att göra avvikelser härifrån även

då de faktiska förhållandena skulle motivera det. Detta skulle bli liktydigt

med att mödrahjälpen förvandlades från en behovsprövad till en inkomstprövad

hjälpform. En sådan utveckling måste undvikas. Det är värdefullt

att mödrahjälpsnämnderna känner sig obundna att, när så finnes påkallat,

utmäta mödrahjälpens belopp med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet. Utredningen anser detta vara ett skäl som talar för att man

fasthåller vid det nuvarande systemet. Därvid måste dock socialstyrelsen

liksom hittills i möjlig mån verka för att en enhetlig praxis åstadkommes

utan att nämndernas fria prövningsrätt åsidosättes.

Utredningen beräknar, att om mödrahjälpsnämnderna vid avvägningen

av mödrahjälpens storlek toge hänsyn till det ökade försäkringsmässiga

stödet i full utsträckning — d. v. s. om grundpenningen avräknades med

minst ca 150 kr. och tilläggspenningen i dess helhet från mödrahjälp i

den mån sådan eljest skulle ha utgått — anslaget till mödrah

j ä 1 p, som för budgetåret 1953/54 uppförts med 10 milj. kr., skulle kunna

minskas med sammanlagt drygt 6 milj. kr. Utredningen fortsätter.

Anslagsbehovet skulle alltså på grund härav reduceras till något mindre

än 4 milj. kr. Hänsyn måste emellertid tagas bl. a. till följande omständigheter.

Den utjämning av mödrahjälpsnämndernas praxis som redan kan ha

skett eller framdeles bör ske måste rimligen gå till så, att de restriktivare

nämndernas bidragsnivå lyftes. Detta torde medföra en viss ökning av

anslagsbehovet.

Vidare bör man vid en realistisk bedömning utgå från att mödrahjälpsnämnderna

inte alltid kommer alt minska mödrahjälpen med exakt det

belopp som motsvarar ökningen av det generella stödet. Även detta torde

höra beaktas vid anslagsberäkningen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

På grund av dessa omständigheter och då utredningen anser en förbättring

för de sämre ställda mödrarna i och för sig motiverad, har utredningen

funnit sig böra räkna med en viss förhöjning av det förut angivna

anslagsbehovet av ca 4 milj. kr. Försiktigheten bjuder, att kostnaderna för

mödrahjälpen upptages till 5 å 6 milj. kr. I kostnadsberäkningarna räknas

därför med 5,5 milj. kr.

Särskilda frågor.

Som en följd av vad utredningen föreslagit beträffande försäkringen för

ersättning för förlossningsutgifter har utredningen förordat, att det nuvarande

statsbidraget till driften av förlossningsanstalter

och väntehem slopas. Vidare har utredningen föreslagit,

att det speciella bidrag av statsmedel med högst 15 kr., som f. n. kan lämnas

kvinna på väntehem för att möjliggöra anställande av hjälp i hennes

hem, avskaffas. Utredningen har nämligen funnit, att det behov, för

vilket ifrågavarande bidrag vore avsett, borde fyllas inom ramen för den

allmänna ekonomiska hjälpen vid barnsbörd.

Slutligen har utredningen ansett att de läkemedel, som f. n. t i 11- handahålles inom den förebyggande mödra- och barnavården,

alltid bör lämnas kostnadsfritt och att den begränsning som

nu gäller -—- d. v. s. att betalning skall erläggas om kvinnans eller hennes

försörj ningspliktiga anhörigas ekonomi är sådan att förmånen rimligen

inte bör utgå — alltså upphäves. Begränsningen betecknas av utredningen

såsom i det närmaste betydelselös ur finansiell synpunkt.

Kostnadsberäkningar.

För moderskapsförsäkringen och mödrahjälpen har utredningen gjort

följande kostnadsberäkningar1.

Utredningen framhåller bl. a., att man vid bedömningen av nettokostnaden

bör uppmärksamma att även staten är arbetsgivare och att åtskilliga

arbetsgivare, bland dem staten, utger lön vid ledighet för barnsbörd.

—- Skulle statliga (och kommunala) tjänstemän undantagas från försäkringen

för tilläggspenning, torde arbetsgivarbidraget till moderskapsförsäkringen

sjunka till omkring 6 milj. kr.

Den föreslagna moderskapsförsäkringens inverkan på den obligatoriska

sjukförsäkringens avgifter för grundförmånerna beräknas approximativt

så, att kostnaderna för förlossningsutgifter medför en ökning av

årsavgiften till sjultvårdsförsäkringen med ungefär 0,80 kr., att kostnaderna

för grundpenningen jämte barntillägg medför en ökning av avgiften

till grundsjukpenningen med omkring 3:50 kr. samt att sålunda avgiften

för grundförsäkringen skulle stiga med ca 4: 30 kr. eller — om man bortser

från avgiftshöjningar på grund av förmåner jämlikt 18 § sjukförsäkringslagen

— i genomsnitt från omkring 48 till 52 å 53 kr.

1 Se sammanställningen å nästa sida.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H.

55

Kostnad i milj. kr.

för

Föreslagen förmån:

De för- säkrade

Arbets-

givarna

Staten

Summa

Läkarvård..................................

i

—

i

1

Sluten förlossningsvård ......................

3,0

—

—

3,0

Resor ......................................

0,5

—

0,5

1,0

Grundpenning ..............................

11,3

—

18,22

29,5

Barntillägg..................................

0,4

—

1,1

1,5

Tilläggspenning..............................

4,8

7,2

—

12,0

Mödrahjälp..................................

—

—

5,5

5,5

Summa

20,0

7,2

25,3

52,5

Avgår nuvarande kostnader för:

Sluten förlossningsvård ......................

1,0

—

2,4

3,4

Moderskapshjälp ............................

4,2

—

6,5

10,7

Moderskapspenning..........................

—

—

1,1

1,1

Sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen (beräknad

0,9

0,3

1,2

kostnad)..................................

—

Mödrahjälp..................................

—

—

10,0

10,0

Summa

6,1

—

20,3

26,4

Nettokostnad ................................

13,9

7,2

5,0

28,1

1 Torde endast kunna uppskattas till något tiotusental kr.

2 Häri har inberäknats ett belopp av 3,5 milj. kr. varmed avgiftslindringsbidraget

1 jämlikt 43 § sjukförsäkringslagen kan antagas

öka till följd av höjningen av avgifterna.

Det av utredningen föreslagna ai-betsgivarbidraget om 0,04 % av avlöningssummorna

kan antagas inbringa 7,2 milj. kr. om året, vilket motsvarar

60 % av kostnaderna för tilläggspenningen. Avgifterna för den obligatoriska

försäkringen för tilläggssjukpenningen kommer enligt utredningens

förslag att stiga med i genomsnitt ca 4 %.

Att uppskatta de kostnader, som skulle uppkomma vid anslutning av

en frivillig moderskapsförsäkring till den frivilliga försäkringen för tillläggssjukpenning,

finner utredningen ytterst vanskligt. Räknade man

med ett frivilligt försäkringstillägg till grundpenningen av 3 kr. uppginge

totalkostnaden, om av de försäkrade kvinnorna 17 000 årligen vore barnaföderskor,

till ungefär 4,5 milj. kr. och om 30 000 vore barnaföderskor till

omkring 8,0 milj. kr. Om statsbidrag skulle lämnas med 20 %, bleve kostnaderna

för staten resp. 0,9 och 1,0 milj. kr. Ett statsbidrag av exempelvis

50 % skulle medföra ökningar av statens utgifter till resp. 2,3 och 4,0

milj. kr.

Särskilda yttranden.

Två av utredningens ledamöter, herr Hydén och fröken Wetterström,

har avgivit särskilda yttranden.

Herr Hydén ansluter sig till förslaget utom såtillvida, att försäkring för

tilläggspenning enligt hans mening ej bör förekomma. I vart fall borde

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

tilläggspenning ej utgå förrän det visat sig, att kvinnan inom tolv månader

efter förlossningen under åtminstone tre månader stått till arbetsmarknadens

förfogande antingen genom att ha utfört förvärvsarbete minst motsvarande

halvtidstjänstgöring eller åtnjutit daghjälp från arbetslöshetskassa

eller arbetslöshetsunderstöd. Fröken Wetterström lägger fram ett

särskilt förslag med utgångspunkt från att den allmänna sjukförsäkringen

av finansiella och andra skäl ej kan genomföras redan den 1 januari 1955.

Rörande den närmare innebörden av reservationerna hänvisas till betänkandet

s. 116—118.

Remissyttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.

Över socialförsäkringsutredningens förslag har efter remiss yttranden

avgivits av statskontoret, riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,

pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,

försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, 1951 års utredning

om arbetslöshetsförsäkringen, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,

statens avtalsnämnd, statens organisationsnämnd, Svenska sjukkasseförbundet,

Svenska socialvårdsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska

stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,

Handelns arbetsgivareorganisation, Riksförbundet landsbygdens

folk, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund,

Fredrika-Bremer-förbundet, Högerns kvinnoförbund, Folkpartiets

kvinnoförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges läkarförbund och Svenska

barnmorskeförbundet.

Riksförsäkringsanstalten har vid sitt yttrande fogat yttranden från 31

erkända centralsjukkassor. Socialstyrelsen har hört samtliga mödrahjälpsnämnder

och bifogat deras yttranden. Ett flertal länsstyrelser har bilagt

yttranden från statens socialvårdskonsulenter, barnavårdsnämnder m. fl.

Utom remissvaren har i ärendet inkommit en skrivelse från De erkända

arbetslöshetskassornas samorganisation.

Allmänna synpunkter.

Om behovet av en revision av samhällets ekonomiska

hjälp åt barnaföderskorna råder så gott som full enighet. Endast

länsstyrelsen i Skaraborgs län finner det nuvarande hjälpsystemet i

stort sett fungera tillfredsställande.

Vad socialförsäkringsutredningen anfört beträffande hjälpbehoven

och hjälpens ändamål har inte föranlett någon principiell erinran

från annat håll än länsstyrelsen i Västerbottens län, som vänt sig mot

utredningens uppfattning, att den ekonomiska hjälpen borde avse ej blott

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 744.

att bereda lindring i de med nedkomsten förenade utgifterna utan även att

lämna ersättning för inkomstbortfall. Enligt länsstyrelsen framstode det

såsom mindre tillfredsställande att barnaföderska, som hade förvärvsarbete,

skulle i bidragshänseende försättas i bättre ställning än barnaföderska

utan sådant arbete. Den senare torde ofta vara i större behov av

hjälp än den förra. I övrigt har denna länsstyrelse liksom länsstyrelsen

och mödrahjälpsnämnden i Jämtlands län — de enda remissorgan som

inte anslutit sig till förslaget om försäkring för tilläggspenning — instämt

i ledamoten Hydéns reservation.

De synpunkter utredningen anfört i fråga om förlossningsvården

har i allmänhet godtagits. Norrbottens erkända centralsjukkassa och

försåkringsinspektionen anser emellertid att vården bör göras helt kostnadsfri.

Centralsjukkassan anför som skäl för sin ståndpunkt härutinnan,

att förslaget kommer att medföra oskälig ekonomisk belastning för medlemmar

i sjukkasseområden, där födelsetalet vore osedvanligt stort i förhållande

till antalet sjukvårdsförsäkrade medlemmar.

Försåkringsinspektionen yttrar.

Även på moderskapshjälpens område skulle införande av fri anstaltsvård

medföra mycket stora administrativa förenklingar. Bl. a. skulle sjukkassorna

befrias från att taga befattning med räkningar avseende omkring

100 000 förlossningsfall om året. De skäl som ansetts tala mot införande

av motsvarande reform på sjukhjälpens område gör sig icke med tillnärmelsevis

samma styrka gällande i fråga om vården på förlossningsanstalt.

Såvitt framgår av det nu remitterade betänkandet skulle nämligen

statens utgifter vid införande av fri vård på förlossningsanstalt icke stiga

med mer än 3 milj. kr. om året. Det skäl, som enligt inspektionens mening

var mera relevant i vad gällde sjukförsäkringen, synes i detta fall sakna

någon motsvarighet, i det att moderskapspenningen icke reduceras för

den tid kvinnan vårdas å förlossningsanstalt och att det därför för bestämmandet

av moderskapspenningen icke erfordras några underrättelser

från förlossningsanstalterna om kvinnornas in- och utskrivning.

Ett införande av fri vård å förlossningsanstalt är förenat med den nackdelen,

att man därefter måste skilja mellan förlossningsfall och sjukdomsfall.

Såvitt försåkringsinspektionen kan finna — inspektionen har dock

icke närmare erfarenhet på området — bör dock denna nackdel väga lätt

i jämförelse med de administrativa vinster som måste göras genom införande

av en fri förlossningsvård. Inspektionen viil därför föreslå, att

statsmakterna överväger att införa fri vård å förlossningsanstalt.

Vad beträffar formerna för de kontanta bidragen råder

enighet om utredningens förslag alt vid nedkomst generell hjälp bör lämnas

i form av en grundläggande hjälp utan inkomst- eller behovsprövning.

Även förslaget att mödrahjälpen tills vidare bör bibehållas som ett

komplement härtill bär biträtts i det stora flertalet yttranden. Så uttalar

exempelvis överstäthållarämbetci, att mödrahjälpen för närvarande icke

kan avvaras såsom subsidiär hjälpform. Därest framdeles den allmänna

socialhjälpens karaktär skulle komma alt förändras i den riktning, som

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Mctj:ts proposition nr 14-4.

avsåges med socialvårdskommitténs förslag om socialhjälp, kunde emellertid

frågan om mödrahjälpens avskaffande komma i ett annat läge. Länsstyrelsen

i Norrbottens län anför som skäl för alt mödrahjälpen bibehålies,

att antalet förvärvsarbetande mödrar i länet procentuellt vore synnerligen

ringa och att mödrahjälpen därför fortfarande komme att vara

av väsentlig betydelse för lindrande av de ekonomiska påfrestningar, som

ofta uppstode i samband med barnsbörd, särskilt i det inom länet förhållandevis

betj^dande antalet familjer med stora barnkullar. Svenska

socialvårdsförbundet framhåller, att tendensen under senare år otvetydigt

varit att genomföra sådana sociala åtgärder, som minskade fattigvårdens

betydelse, och att ge de behövande hjälp i annan ordning. Då dessutom

mödrahjälpen utginge av statsmedel, torde det ur kommunal synpunkt

vara orealistiskt att överhuvud taget nu tänka sig ett upphörande av

mödrahjälpen.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför.

Den påfallande standardhöjning, särskilt i vad avser de tidigare sämst

situerade grupperna i samhället, som ägt rum i vårt land under det senaste

årtiondet, har medfört en kraftig minskning av socialvårdsklientelet, varjämte

samtidigt härmed det sociala förmånssystemet alltmera utbyggts.

Det kan under sådana förhållanden antagas, att i och med fortsatt standardhöjning

det stora flertalet mödrar med den hjälp, som den föreslagna

försäkringsformen kan lämna, icke torde kunna anses bliva i oundgängligt

behov av ytterligare bidrag. De förmodligen icke alltför talrika

fall, där försäkringen icke skulle komma att täcka behovet, skulle i så fall

komma att bli rena fattigvårdsfall och borde kunna behandlas såsom

sådana.

Några remissorgan — riksförsäkringsanstalten och Hälsingborgs erkända

centralsjukkassa, pensionsstyrelsen, länsstyrelsen och mödrahjälpsnämnden

i Kristianstads län samt länsstyrelsen i Västmanlands län — uttalar sig

för att mödrahjälpen avskaffas redan nu. Som skäl härför åberopas i allmänhet

att mödrahjälpsklientelet borde överflyttas till socialvården. Denna

mening uttalas även av majoriteten (ordföranden och tre ledamöter) i

Stockholms stads barnavårdsnämnd, vilken dock förutsätter att samtidigt

en väsentlig förstärkning sker av den generella hjälpen.

Förslaget att den generella hjälpen ges formen av en socialförsäkring

i anslutning till den allmänna sjukförsäkringen

har ansetts naturligt och lämpligt och har inte föranlett invändning

från något håll. Svenska landskommunernas förbund anför t. ex., att

förslaget visat lämpligheten av att bygga upp samhällets ekonomiska stöd

åt barnaföderskor på ett system, som ansluter sig till den allmänna sjukförsäkringen,

och 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen framhåller,

att en generell lösning av frågan om moderskapsförsäkring uppenbarligen

bäst kan vinnas genom en dylik anknytning.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj.ts proposition nr IM.

59

Moderskapsförsäkringen.

I remissyttrandena uttalas allmänt tillfredsställelse över utredningens

förslag rörande moderskapsförsäkringens utformning.

Bland dem som helt eller i väsentliga delar tillstyrkt förslaget märkes

medicinalstyrelsen, Svenska sjukkasseförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet,

Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, Sveriges läkarförbund, Riksförbundet landsbygdens folk,

Landsorganisationen, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Folkpartiets

kvinnoförbund. Även Högerns kvinnoförbund har anslutit sig till

förslaget, som enligt förbundets mening borde genomföras vid den tidpunkt,

då den allmänna sjukförsäkringen trädde i kraft.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att utredningen kommit fram

till en lösning av hithörande frågor, som såväl ur formella som materiella

synpunkter borde kunna godtagas. Statskontoret finner förslaget — vilket

inte givit ämbetsverket anledning till någon erinran — väl ägnat att tillgodose

önskemålen om en enhetligare samt mera rationell och effektiv

ordning på förevarande område. På liknande sätt uttalar sig Svenska

socialvårdsförbundet.

Överståthållaråmbetet betonar angelägenheten av att reformen genomföres

utan dröjsmål samt yttrar.

Den sedan länge aktuella frågan om ökad ekonomisk hjälp åt blivande

eller nyblivna mödrar har genom den beslutade sjukförsäkringsreformen

kommit i ett sådant läge, att ett ytterligare undanskjutande icke torde

komma ifråga. En utbyggnad av dessa båda hjälpformer till såvitt möjligt

samma nivå framstår icke blott såsom skälig utan torde jämväl med hänsyn

till praktiska tillämpningssynpunkter vara angelägen.

Den omständigheten att finansieringen av en allmän moderskapsförsäkring

kommer att ytterligare öka de betydande krav, som redan genom

sjukförsäkringsreformen ställas å statsverket, näringslivet och de enskilda,

synes vid nyss angivna förhållanden icke böra få stå hindrande i vägen

för den önskvärda förbättringen av hjälpen vid havandeskap och barnsbörd.

Svenska arbetsgivareföreningen framställer — såsom närmare kommer

att beröras i det följande — vissa erinringar mot förslaget främst beträffande

försäkringens finansiering men tillstyrker att förslaget i övrigt

lägges till grund för lagstiftning.

Helt avstyrkande yttranden har avgivits endast av länsstyrelserna

i Kristianstads och Skaraborgs län. Den förra länsstyrelsen anser, att ifrågavarande

reform på socialvårdens område syftar till ändringar av de

mera perifera delarna av hjälpverksamheten medan de centrala problemen

— socialvårdens utformning i stort — synes ha skjutits i bakgrunden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar, att den föreslagna moderskapsförsäkringen,

vilken anses komma att verka schematiskt samtidigt som hi
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H.

dragen blir mycket varierande, kan medföra betydande orättvisor, särskilt

mellan hem- och yrkesarbetande kvinnor. Svenska landsbygdens kvinnoförbund

anlägger liknande synpunkter som anförts av länsstyrelsen i Skaraborgs

län utan att dock vilja förneka, att många av de utearbetande kvinnorna

väl behöver den trygghet som försäkringen ger; förbundet hemställer

därför om ny prövning av de hemarbetande barnaföderskornas betryggande

införande i försäkringen.

Utredningens förslag rörande anslutningen till försäkringen

— d. v. s. att alla sjukförsäkrade kvinnor skall vara moderskapsförsäkrade

— har tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Detsamma gäller utformningen av reglerna rörande ersättning för

förlossningsutgifter. Som förut nämnts har dock två remissorgan,

Norrbottens erkända centralsjukkassa och försäkringsinspektionen

föreslagit, att den slutna förlossningsvården skall göras kostnadsfri.

Någon invändning har inte framställts mot utredningens förslag att alla

kvinnor, som omfattas av försäkringen, skall äga rätt till grundpenning.

Även i fråga om grundpenningens belopp, 270 kr., har förslaget i allmänhet

godtagits. Av dem som motiverat sin ståndpunkt härutinnan anför

Svenska socialuårdsförbundet.

Det kan visserligen göras gällande, att detta belopp är väl snävt tillmätt

för att alla de extra behov, för vilka det är avsett, skola kunna tillgodoses.

Barnsbörd är emellertid till skillnad från sjukdom något, som vederbörande

har vetskap om viss tid i förväg och därför normalt även bör

kunna i viss mån ekonomiskt planera för. Med beaktande jämväl av att

kostnaderna, i den mån de tagas ut som försäkringsavgifter, skola slås

ut på samtliga sjukförsäkrade oberoende av kön och civilstånd och att det

därför måste anses angeläget, att den erforderliga höjningen av försäkringsavgifterna

så vitt möjligt begränsas, finner sig förbundet böra tillstyrka

förslaget om en grundpenning på 270 kronor.

Från ett par håll har emellertid yrkanden framställts om höjning av

det föreslagna grundpenningbeloppet.

Stockholms stads barnavårdsnämnd (majoriteten) uttalar sålunda, att

förslaget huvudsakligen innebär ett återförande av den nuvarande moderskapshjälpen

till 1938 års penningvärdenivå, och anser att man bort sträcka

sig något längre. Nämnden fortsätter.

Förslaget innebär i princip en anslutning av moderskapsförsäkringen

till sjukvårdsförsäkringen, men ett avsteg har gjorts såtillvida, att i grundpenningen

på 270 kr., som beloppsmässigt likställts med grundsjukpenning

å 3 kr. per dag i 90 dagar, ersättning inräknats för utrustning i samband

med barnsbörden, schematiskt beräknad till hälften av grundpenningen. En

mycket värdefull utvidgning av hjälpen, rent principiellt i linje med utredningens

tankegång, skulle ha erhållits, om ersättningen för merkostnader

för nyanskaffning lagts utanför grundpenningen på 270 kr. Härigenom

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr It''t.

hade också förutsättningar skapats för att åstadkomma eu enhetlig ekonomisk

hjälpform vid havandeskap och barnsbörd, då den hittillsvarande särskilda

mödrahjälpen därvid bort kunna slopas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att löntagarna blir väsentligt

gynnsammare ställda än övriga mödrar, och ifrågasätter med hänsyn härtill

en höjning av grundpenningen till 6 kr. om dagen för alla, varvid samtidigt

de tre lägsta sjukpenningklasserna för de anställda skulle bortfalla.

Flera remissorgan har uttalat tillfredsställelse över utredningens förslag

att grundpenningen skall höjas med hälften eller till 405 kr. vid flerbörd

Några, bland dem socialstyrelsen och mödrahjälpsnämnden i Kristianstads

län, anser doek förhöjningen vara i knappaste laget. Socialstyrelsen förordar,

att höjningen anknytes till barnantalet, så att i fall av triliingtödsel

ett förhållandevis större belopp kan utgå. Sveriges läkarförbund föreslår,

att vid tvillingbörd dubbla och vid trillingbörd tredubbla beloppet av grundpenningen

utgår.

Mot förslaget om reduktion av grundpenningen då barn är dödfött eller

avlider inom 10 dagar har i en del yttranden riktats kritik. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län anför.

Förutom det att en dylik regel vållar svårigheter av administrativ art

och verkar fördröjande på utbetalningen av ifrågavarande medel framstår

den icke såsom fullt sakligt motiverad. I förevarande fall har i allmänhet

all erforderlig klädesutrustning för moder och barn redan anskaffats och

efter förlossningen torde dessa mödrars arbetsförmåga vara lika nedsatt

som andra nyblivna mödrars. Länsstyrelsen vill därför förorda att i fall,

varom nu är fråga, någon reduktion av grundpenningen icke äger rum.

Av samma mening är försäkringsinspektionen, Svenska socialvårdsförbundet,

Stockholms erkända centralsjukkassa samt centralsjukkassorna i

Göteborgs stad, Norrköpings stad och Östergötlands län. I en del av dessa

yttranden framhålles bl. a., att kostnader för begravning åsamkas föräldrarna.

Även Landsorganisationen föreslår att stadgandet utmönstras och

påpekar, att merkostnaderna för moderskapsförsäkringen härigenom inte

blir större än 1 % av den beräknade totalkostnaden.

Det föreslagna barntillägget till grundpenningen — 2 kr. om

dagen, normalt under 10 dagar — har i allmänhet godtagits. En höjning

av barntilläggets belopp har dock påyrkats av bl. a. socialstyrelsen, som

anför.

Därest den omständigheten, att högre barntillägg icke tillerkännes kvinnlig

sjukkassemedlem under tid då hon åtnjuter sjukhusvård, skulle lägga

hinder i vägen för en generell höjning av barntillägget inom moderskapsförsäkringen,

bör enligt socialstyrelsens mening tillägget i vart fall för mödrar,

som icke ha rätt till tilläggspenning, bestämmas till högre belopp, förslagsvis

6 kr. om dagen. Socialstyrelsen har härvid i åtanke, att det synes skäligt

alt bättre kompensera de hemarbetande mödrarna, som tidigare ha

mindre barn i hemmet, för de ekonomiska följderna av barnsbörden, något

som bäst torde kunna ske genom en höjning av barntillägget. Eftersom till
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

läggspenningen endast är avsedd såsom kompensation för inkomstbortfall

i samband med barnsbörd, kan det visserligen med visst fog göras gällande,

att skäl icke föreligger att på den grund att de hemarbetande mödrarna

icke ha rätt till tilläggspenning låta dem få högre barntillägg. Ä andra

sidan kan man emellertid icke bortse från att de hemarbetande mödrarna

genom avsaknaden av rätt till tilläggspenning eller någon häremot svarande

förmån ofta försättas i ett sämre läge än de förvärvsarbetande vid en barnsbörd,

om de tidigare i hemmet ha mindre barn att draga försorg om.

Socialstyrelsen föreslår därför, att barntillägget för de mödrar, som icke

äger rätt till tilläggspenning, höjes till 6 kr. Härigenom skulle de hemarbetande

mödrarna i normalfallet få uppbära sammanlagt 60 kr. i barntillägg,

vilket utgjorde endast något mer än hälften av det lägsta sammanlagda

tilläggspenningbeloppet om 90 kr. för de förvärvsarbetande kvinnorna

jämte barntillägget till dem å tillhopa 20 kr. Med utgångspunkt från oförändrade

försäkringsavgifter och från de sakkunnigas beräkning, enligt vilken

arbetsgivarna icke till någon del skulle vidkännas kostnaderna för

barntilläggen, kunde ett genomförande av styrelsens förslag beräknas medföra

en stegring av utgifterna för det allmänna med inemot 2 milj. kr.

Denna ökning vore icke större än att den föreslagna ändringen borde kunna

komma till stånd, särskilt soin ökningen i viss män torde leda till minskat

behov av mödrahjälp.

Riksförsåkringsanstalten erinrar om att kvinna enligt sjukförsäkringslagen

i vissa fall äger åtnjuta barntillägg med 3 kr. för dag och föreslår,

att tillägget enligt moderskapsförsäkringslagen i motsvarande fall blir

lika stort.

Tjänstemännens centralorganisation finner barntillägget otillfredsställande

i fråga om både belopp och tidsperiod. Även Folkpartiets kvinnoförbund

anser barntillägget för litet för att spela någon avsevärd roll. Förbundet

anför.

I den mån, som social hemhjälp ej står att få och extra hjälp måste heltidsavlönas,

belastas familjen med kostnader av helt annan storleksordning.

Vi är därför tveksamma, om denna utformning av barntilläggen är

den bästa tänkbara. De som behöver barntillägg är ju framför allt mödrarna

med de små barnen och med flera barn under skolåldern. Det vore i många

fall i hög grad önskvärt, att dessa mödrar finge någon form av hemhjälp,

inte bara medan de ligger på BB, men också någon eller några veckor efter

hemkomsten. Kommittén framhåller emellertid att hemsystrar står till buds

i alltför ringa utsträckning för att kunna ge hjälp i alla de fall, då det

skulle behövas. Här finns en uppgift, som ofta försummas att förebygga

klenhet och överansträngning och att hjälpa den nyblivna modern tills

amningen kommit i gång, och hon åter känner sig stark nog att ta itu med

hemmets alla sysslor. Vi vill därför framhäva vikten av att ytterligare utbygga

hemsysterverksamheten och att komplettera denna med hemsamariterverksamhet,

där så kan ske. Det är möjligt, att den miljon, som staten

skulle satsa på barntilläggen vore bättre använd som en förstärkning på

dessa sistnämnda områden.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr li''t.

Utredningens förslag, att kvinnor som är obligatoriskt försäkrade för

tilläggssjukpenning — d. v. s. löntagare över 16 år med årsinkomst av

minst 1 800 kr. — skal! vara garanterade tilläggs pennin g, har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran utom av länsstyrelsen och mödrahjälpsnämnden

i Jämtlands län samt länsstyrelsen i Västerbottens län,

vilka avstyrkt förslaget i denna del, bl. a. på den grund att rätten till tillläggspenning

inte förknippats med något villkor om att kvinnan skall

återgå till arbetet efter nedkomsten. Ehuru förslaget sålunda vunnit stöd

av den övervägande majoriteten bland remissinstanserna har dock olika

meningar yppats rörande de villkor som bör gälla för rätten till tilläggspenning.

De föreslagna bestämmelserna om kvalifikationstid — enligt

vilka dels kvinnan under minst 270 dagar före den faktiska eller beräknade

nedkomsten skall ha varit försäkrad för tilläggssjukpenning, dels tilläggspenningen,

om sjukpenningklasstillhörigheten därunder ändrats, skall utgå

efter den lägsta klassen — bör enligt vad riksförsåkringsanstalten uttalar

skärpas därhän, att rätt till förmånen inträder först då kvinnan under minst

270 dagar varit försäkrad för tilläggssjukpenning, enär man eljest kunde

befara missbruk genom att kvinnan för att få ut tilläggspenning före nedkomsten

i vissa situationer bleve benägen att ange en senare tidpunkt för

den beräknade förlossningen är den hon hade anledning antaga.

I andra yttranden förordas åter uppmjukningar av de föreslagna kvalifikationsreglerna.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser sålunda, att tilläggspenning

bör utgå efter den sjukpenningklass kvinnan längst tillhört under

den föreslagna 270-dagarsperioden. Försäkringsinspektionen framhåller, att

obilliga konsekvenser kan uppstå, därest t. ex. kvinnan under havandeskapstiden

vinner befordran eller uppnår en automatisk löneförbättring,

men påyrkar ingen ändring utan anser att frågan bör observeras och omprövas

sedan närmare erfarenheter vunnits. Landsorganisationen däremot

föreslår, att möjlighet beredes sjukkassorna att i särskilda fall medge

undantag från den föreslagna regeln att tilläggspenning skall utgå efter

den lägsta klass kvinnan tillhört under 270-dagarsperioden.

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen understryker, att en

inkomstminskning, som är direkt föranledd av havandeskapet, inte bör

leda till minskning av tilläggspenningen. Ett annat förfarande torde bl. a.

leda till att gravida kvinnor, som måste lämna sitt ordinarie arbete, bleve

obenägna alt åtaga sig arbete, som vore lägre betalt än det ordinarie, även

om det erbjudna arbetet i och för sig vore lämpligt.

Medicinalstyrelsen tar upp hithörande problem från medicinsk synpunkt

och yttrar.

Det synes icke uteslutet att bestämmelserna kunna föranleda kassa alt

anse rätt till tilläggssjukpenning och därmed rätt till tilläggspenning enligt

moderskapsförsäkringen förverkad genom att eu medlem just under gra
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr IM.

viditeten är nödsakad att göra ett uppehåll i sitt förvärvsarbete. Det kan

vidare befaras, att önskan att bevara rätten till tilläggspenning kan leda

till ökad sjukskrivning vid arbetsavbrott under graviditet. En sådan åtgärd

kan bland annat vid lättare fall av graviditetstoxikos och i abortförebyggande

syfte icke sällan framstå som befogad. Den föreslagna begränsningen

av rätten till tilläggspenning skulle härigenom kunna leda till en icke avsedd

merbelastning av sjukförsäkringen. Styrelsen vill därför förorda en

mildring av sagda begränsning, så att större hänsyn kan tagas till förhållandena

före graviditetens inträde, såvida olägenheterna av begränsningen

icke kunna undanröjas genom särskilda direktiv till sjukkassorna rörande

tolkningen av ifrågavarande bestämmelser.

Stockholms erkända centralsjukkassa slutligen anser, att samma regler

bör gälla enligt sjuk- och moderskapsförsäkringarna och att 270-dagarsvillkoret

således bör helt slopas.

Beträffande den föreslagna tidsperioden för rätt till t i 11- läggspenning, 90 dagar, ifrågasätter Handelns arbetsgivarorganisation

en minskning av dagantalet till 60. Å andra sidan har möclrahjälpsnämnden

i Göteborgs stad påyrkat en förlängning till 120 dagar.

Även i en del andra yttranden har sympatier uttalats för en längre tidsperiod

än den föreslagna. Sålunda anför medicinalstyrelsen bl. a.

Ehuru medicinalstyrelsen icke direkt vill motsätta sig ett fastställande

av--- — tidsperioden finner styrelsen densamma ur medicinsk synpunkt

väl kort, då det synes antagligt, att arbetsvila under något längre än här

avsedd tid före förlossningen kunde leda till en minskad frekvens av

svårare förlossningskomplikationer, därav föranledd dödföddhet, förtidsbörd

etc., medan en något förlängd ledighet efter förlossningen kan anses

behövlig för kvinnans återställande till full hälsa samt för amning och

övrig omvårdnad om barnet.

Arbetsmarknadsstyrelsen yttrar.

I vanliga fall måste den tidsperiod av nittio dagar, under vilken tillläggspenning

skall utgå, anses tillräcklig. Tiden för inkomstbortfallet varierar

emellertid avsevärt inom olika yrken och för olika individer. Sålunda

kan enligt arbetsförmedlingens erfarenheter gravida kvinnor, som arbetar

exempelvis inom textilindustrin, där arbetet kan sägas vara relativt tungt,

icke kvarstå i arbete så länge som de, som arbetar inom konfektionsindustrin,

vilken erbjuder lättare arbetsuppgifter. Inom ett flertal serviceyrken,

där kvinnorna betjänar allmänheten, måste de i regel sluta sitt förvärvsarbete

relativt lång tid före nedkomsten. Dylika problem blir ofta

aktuella beträffande medlemmar i erkända arbetslöshetskassor. Dessa kvinnor

kan icke fortsätta sitt ordinarie arbete men är ändå icke arbetsoförmögna.

Under tider av god arbetstillgång finns det vissa möjligheter att

bereda dem lättare arbete, men en åtstramning på arbetsmarknaden återverkar

i första hand på anställningsmöjligheterna för icke fullt konkurrensduglig

arbetskraft. Ju längre graviditeten framskridit, desto svårare

är det att finna lämplig sysselsättning för dessa kvinnor. Detta medför

att den påtvungna ledigheten i samband med graviditeten för dessa kvinnor

icke sällan blir längre än den tid, under vilken tilläggspenning enligt

förslaget skall utgå. Styrelsen vill för närvarande icke föreslå någon änd
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 141.

ring av förslaget i denna del men har ändå velat fästa uppmärksamheten

på dessa förhållanden. Frågan om en eventuell utvidgning av rätten till

tilläggspenning synes vara av så komplicerad natur att ett ställningstagande

till densamma förutsätter särskilda utredningar.

I samma riktning uttalar sig Tjänstemännens centralorganisation och

Folkpartiets kvinnoförbund.

Den föreslagna bestämmelsen att ledigheten skall uttagas i ett sammanhang

kritiseras av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen,

som anför.

Något avbrott i en löpande ersättningsperiod kan icke göras. Det synes

emellertid icke rimligt, att kvinnan skall förverka sin rätt till tilläggspenning

i det fall hon före 90-dagarsperiodens slut tager ett förvärvsarbete

för en kort tid. Hon kan ha överskattat sina krafter och känner efter en

tids arbete, att hon icke orkar med att fortsätta förvärvsarbetet. Det kan

även inträffa sådana fall, där hon lyckats ordna så att någon sköter barnet

åt henne men denna möjlighet helt plötsligt bortfaller. Med hänsyn till

här angivna fall synes det önskvärt, att bestämmelserna i denna del utformas

på ett sådant sätt att en kortare tids — lämpligen högst 14 dagars

— arbete icke skall inverka på kvinnans rätt att uppbära tilläggspenning

i det antal dagar, som efter frånräknande av arbetsdagarna återstår av

90-dagarsperioden.

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår slopande av villkoret att ledigheten

skall vara sammanhängande och motiverar sin ståndpunkt på följande sätt.

Med hänsyn till att tilläggspenningen blir relativt liten, måste det för

många kvinnor — i synnerhet för de ensamstående — bli önskvärt för att

icke säga nödvändigt att få något tillskott till tilläggspenningen. De flesta

kan kanske inte helt återgå till sitt ordinarie arbete, men de skulle möjligen

kunna taga något tillfälligt arbete, eventuellt endast några timmar

eller någon dag emellanåt. Då tilläggspenningen enligt förslaget skall utgå

för en sammanhängande period, skulle de på så sätt avstängas från rätten

att i fortsättningen få tilläggspenning sedan de en gång — även om det

varit helt tillfälligt — haft avlönat arbete.

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår vidare en jämkning i fråga om ledighetens

förläggning. Efter att ha erinrat om att arbetarskyddslagen och

internationella arbetsorganisationens konvention nr 103 om skydd vid

havandeskap och barnsbörd bl. a. föreskriver 6 veckors ledighet efter nedkomsten

anför styrelsen i detta hänseende.

Enligt utredningens förslag skulle tilläggspenning utgå under högst nittio

dagar med början tidigast från och med fyrtiofemte dagen före den beräknade

tidpunkten för nedkomsten och senast från och med förlossningsdagen.

Det framhålles i utredningen, att moderskapsförsäkrad härigenom

i regel, hur än ledigheten förlägges, skall vara tillförsäkrad ledighet med

ersättning under sex veckor från förlossningen. Då emellertid den faktiska

tidpunkten för nedkomsten varierar rätt avsevärt i förhållande till den

beräknade, synes det ofta kunna inträffa, att eu kvinna, som påbörjat sin

ledighetsperiod på fyrtiofemte dagen före den beräknade nedkomsten, i

verkligheten icke blir tillförsäkrad ledighet med ersättning under sex veckor

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 144.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Knngl. Maj:ts proposition nr 144.

efter förlossningen. Då den sistnämnda ledighetsperioden måste anses vara

den mest angelägna, anser arbetsmarknadsstyrelsen, att tilläggspenning

bör utgå för en tidsperiod av högst nittio dagar med början tidigast från

och med trettionde dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten.

Beträffande utredningens förslag att tilläggspenning inte skall utgå efter

tjugonde dagen efter förlossningen, om kvinnan inte har barnet i sin vård

och uraktlåtenheten härutinnan inte beror på att hon är sjuk, anför medicinalstyrelsen.

Medan styrelsen sålunda anser 90 dagar utgöra ett minimum för den vid

barnsbörd behövliga ledighet, varunder tilläggspenning bör utgå, anser

styrelsen lagförslagets inskränkning av denna tid till 20 dagar efter förlossningsdagen

i de fall, då kvinnan icke har barnet i sin vård, ur medicinsk

synpunkt otillfredsställande. Därigenom kan frambringas en allt för tidig

återgång i arbete. Något stöd för denna begränsning synes icke heller föreligga

vare sig i den åberopade konventionen eller arbetarskyddslagstiftningen.

Styrelsen vill för sin del förorda, att tiden för tilläggspenningens

utgående i dylika fall må omfatta åtminstone fyra veckor efter förlossningen.

Styrelsen understryker vidare angelägenheten av att kvinnan får anses

ha »barnet i sin vård» även i de fall, då detta vårdas på sjukhus men kräver

daglig omvårdnad av modern, eller eljest då det endast tillfälligt vårdas

av annan.

Älvsborgs läns erkända centralsjukkassa påyrkar — under åberopande

av arbetarskyddslagen och den i det föregående nämnda konventionen —

att förevarande villkor helt slopas.

I en del yttranden har diskuterats, huruvida återgång till arbetet

efter nedkomsten bör föreskrivas såsom villkor för rätt till tilläggspenning.

Förut har nämnts, att några remissorgan — länsstyrelsen och

mödrahjälpsnämnden i Jämtlands län och länsstyrelsen i Västerbottens län

— avstyrkt förslaget om tilläggspenning bl. a. på grund av att ett dylikt

villkor inte har uppställts.

Stockholms läns erkända centralsjukkassa uttalar, att tilläggspenning

bör utgå endast till kvinnor, som återupptar förvärvsarbetet, men förklarar

sig väl medveten om det mindre tillfredsställande i att tilläggspenningen

i sådant fall inte kan utgå, när den bäst behövs, utan först i efterhand.

Även Skånes erkända centralsjukkassa ifrågasätter, om ej ett sådant villkor

bör gälla.

Svenska arbetsgivareföreningen anför.

Under alla omständigheter måste det anses oriktigt, att arbetsgivarebidrag

utgår, även i de fall, då barnaföderska, som uppbär tilläggspenning,

i samband med nedkomsten för lång tid framåt upphör med förvärvsarbete.

Om arbetsgivarebidrag över huvud taget skall förekomma, bör det

rimligen krävas, att kvinna, som uppbär tilläggspenning, även i fortsättningen

under någon tid ställer sig till arbetsmarknadens förfogande. Föreningen

instämmer i detta avseende i det särskilda yttrande, som avgivits

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b.

av herr Hydén. Föreningen är medveten om svårigheten att på ett. tillfredsställande

sätt kunna tekniskt lösa detta problem, men anser frågan vara

av så stor principiell betydelse, att något lämpligt förfaringssätt i detta

avseende bör konstrueras. Det bör i detta sammanhang framhållas, att de

kollektivavtal för tjänstemän inom föreningens verksamhetsområde, som

innehålla bestämmelser om lön vid havandeskap och barnsbörd, regelmässigt

som villkor för ifrågavarande förmån föreskriva antingen en förklaring

av vederbörande tjänsteman, att hon har för avsikt att efter ledigheten

återinträda i tjänst under minst tre månader, eller ock att anställningen

fortsätter under minst tre månader efter tjänstledigheten, varvid

hälften av ersättningen utbetalas först efter sistnämnda tid.

Handelns arbetsgivareorganisation finner det mycket angeläget, att en

lagstiftning som den föreslagna icke verkar i sådan riktning, att nyblivna

mödrars frånvaro från arbetsmarknaden oskäligt förlänges. Majoritetsförslaget

innebure, att de förvärvsarbetande mödrarnas återgång till arbetet

på grund av den förmånliga tilläggspenningen uppskötes. Tilläggspenningen

bleve med andra ord ett understöd snarare än kompensation för

inkomstbortfall. Intresset av en snar — dock icke alltför snar — återgång

i arbetet vore stort i det att frånvaron innebure ett ovisshetsmoment, som

vore onödigt betungande för arbetsgivaren. Organisationen vore medveten

om att de av herr Hydén i detta hänseende framlagda förslagen kunde

medföra vissa praktiska svårigheter. Dessa syntes dock knappast vara av

den storleksordningen att icke något lämpligt system borde kunna konstrueras.

Skulle man icke kunna komma fram till ett sådant system, borde

det dock kunna antecknas, att varken i fråga om förvärvsarbetande eller

icke förvärvsarbetande mödrar perioden om 90 dagar för tilläggspennings

utgående vore självklar. Med hänvisning till såväl det anförda som till

ekonomiska skäl ville organisationen som ett alternativ föreslå, att tiden

för tilläggspennings utgående i anslutning till barnsbörd begränsades till

60 dagar.

I alla övriga yttranden har emellertid utredningens ståndpunkt biträtts

eller lämnats ulan erinran. Svenska socialvårdsförbundet uttalar, att tillläggspenningen

i ett stort antal fall kunde komma att inte utgöra ersättning

för inkomstbortfall i vanlig mening utan få karaktär av ett understöd, som

förvärvats genom försäkringsavgifter, samt fortsätter.

När man vill skänka förvärvsarbetande mödrar ersättning för inkomstbortfall,

torde det emellertid vara oundgängligt — om icke tillämpningen

skall bereda alltför stora svårigheter — att linna sig i denna eventuella

svaghet i systemet.

Ur förbundets synpunkt kan det anses fördelaktigt, att mödrarna icke

frestas att alltför snart upptaga förvärvsarbete, varigenom möjligheterna

att amma det nyfödda barnet kunna försvåras. Överhuvud taget torde

den ersättning för inkomstbortfall, som den föreslagna moderskapsförsäkringen

medför, vara av så stor social betydelse — icke minst för att

motverka aborter —- att det är av stor vikt att denna fråga nu ordnas.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Vad utredningen föreslagit rörande tilläggspenningens belopp

har inte mött någon gensaga. Arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid

— utan att framställa något yrkande om höjning av tilläggspenningen

— ifrågasatt, om inte kompensationsgraden för de lägre inkomsttagarna

åtminstone såvitt avsåge enbart tilläggspenningen komme att väl

mycket understiga två tredjedelar av den normala inkomsten.

Beträffande moderskapspenningens inverkan på gällande

löneförmåner vid barnsbörd förutsätter T jånstemännens

centralorganisation och Svenska barnmorskeförbundet, att lagstiftningen

inte skall medföra någon försämring. Statens avtalsnämnd

redogör för gällande kollektivavtalsbestämmelser om lön vid nedkomst

för kvinnlig arbetarpersonal i statens tjänst samt upplyser därvid bl. a.

att lön lämnas med 65 % av semesterlönen under högst 120 dagar och yttrar

vidare.

De av utredningen föreslagna reglerna för ersättning enligt lagen om allmän

moderskapsförsäkring skulle, såvitt avtalsnämnden nu kan finna, väl

låta sig samarbetas med de avtalsbestämmelser, som gäller på detta

område. Den havandeskapslön, som nu utbetalas enligt kollektivavtal, beskattas

givetvis på vanligt sätt. Detta innebär att havandeskapslönen efter

avdrag av skatt uppgår till omkring 50 % av bruttolönen. Enligt av nämnden

gjorda beräkningar skulle motsvarande procenttal enligt den föreslagna

lagen ligga omkring 55 %. Då de belopp, som utbetalas genom moderskapsförsäkringen,

är skattefria, kommer ett genomförande av utredningens

förslag alltså att innebära en höjning av inom avtalsnämndens

område nu utgående ersättningar vid havandeskap.

Emellertid — fortsätter avtalsnämnden — måste en samordning med

sjukförsäkringslagen ur andra synpunkter anses värdefull. Utredningens

förslag i fråga om tilläggspenningens storlek föranledde därför ingen erinran

från avtalsnämndens sida.

Svenska stadsförbundet yttrar.

Enligt styrelsens mening föreligger anledning att behandla moderskapspenningen

i dess helhet på samma sätt som sjukpenningen. Detta skulle

innebära att kommun såsom arbetsgivare skulle äga uppbära såväl tillläggs-

som grundpenning enligt moderskapsförsäkringen. Sett ur rent

ekonomisk synpunkt är frågan icke av någon särskilt stor räckvidd för

kommunerna. Det måste emellertid anses principiellt otillfredsställande

att beröva kommunerna möjligheten att beträffande moderskapspenningen

i dess helhet verkställa en motsvarande samordning som beträffande sjukpenningen.

Kommunerna böra därför såsom arbetsgivare i vart fall ges

möjlighet att ompröva de löneförmåner som tidigare blivit utfästa. Därest

en sådan möjlighet till omprövning skulle saknas, kommer detta att innebära

en vid lönebestämmelsernas tillkomst icke avsedd extra kompensation.

En lösning av denna fråga på annat sätt än genom särskild bestämmelse

i lagen om allmän moderskapsförsäkring torde komma att bereda

kommunerna avsevärda svårigheter.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Länsstyrelsen i Kalmar framhåller, att om kvinnor i statlig och kommunal

tjänst även i framtiden kommer i åtnjutande av lön vid ledighet

för nedkomst, så borde de uttryckligen undantagas från försäkringen för

tilläggssjukpenning och befrias från särskild avgift därför.

I en del yttranden framhålles som önskvärt att det obligatoriska försäkringsskyddet

kompletteras med en frivillig försäkring för moderskapspenning.

Försäkringsinspektionen finner det sålunda beklagligt att kvinnor, som

driver egen rörelse, t. ex. i sömmerskefacket, eller gör en för familjens

realinkomst mycket viktig insats i hemmet, skall bli sämre ställda än anställda

och fortsätter.

Inspektionen har emellertid blivit övertygad om bärigheten av de av utredningen

anförda synpunkterna. Förhållandet sammanhänger med den

av inspektionen tidigare påpekade omständigheten att det vid moderskapsförsäkringen

icke är fråga om försäkring i vanlig bemärkelse utan en speciell

anordning, vilken såsom försäkringsfall accepterar en situation, som

framkallats genom en uppsåtlig handling. Ehuru försäkringsinspektionen

sålunda icke kan ge något uppslag till en lösning av frågan, finner inspektionen

det dock angeläget att densamma blir föremål för fortsatt uppmärksamhet.

Medicinalstyrelsen anser en kompletterande frivillig försäkring principiellt

lika befogad inom moderskapsförsäkringen som inom sjukförsäkringen

samt anför.

Att utredningen dock avstått från att inom moderskapsförsäkringen

föreslå en frivillig försäkring för tilläggspenning har huvudsakligen motiverats

av tekniska och statsfinansiella hänsyn. Styrelsen anser för sin

del så starka skäl tala för beredandet av möjlighet till en dylik tilläggsförsäkring

också inom moderskapsförsäkringen att frågan härom bör

upptagas till omprövning, varvid en sammankoppling av den frivilliga

sjukpenningförsäkringen med en frivillig moderskapsförsäkring ■— ehuru

med olika karenstid — synes böra bli föremål för ytterligare överväganden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar, att man söker finna någon

form varigenom mödrar, som är hemarbetande eller egna företagare,

kan få tillfälle att genom frivillig försäkring komma i åtnjutande av tillläggspenning.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att den gärna

skulle ha sett, att jämväl de hemarbetande kvinnorna tillförsäkrats en

ekonomisk hjälp, motsvarande ersättningen för inkomstbortfall till kvinnor

med arbctsanställning. Länsstyrelsen är emellertid medveten om de

svårigheter, som föreligger att på ett fullt rättvist sätt lösa detta problem

med hänsyn till de bestämmelser, som enligt sjukförsäkringslagen gäller

för hemmakvinnorna. Folkpartiets kvinnoförbund framhåller, att frågan

är synnerligen svår att lösa men anser, att man inte helt bör avfärda möjligheten

alt senare, sedan man någon tid prövat de nya försäkringsfor
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

merna, ytterligare undersöka frågan om något slag av frivillig tilläggsförsäkring

för hemarbetande kvinnor.

I detta sammanhang må nämnas, att Svenska landskommunernas förbund

anser förslaget innebära större disproportion mellan hemmakvinnans

och den förvärvsarbetande kvinnans moderskapspenning än som ur sakliga

och samhällsekonomiska synpunkter kan försvaras.

Utredningens förslag rörande finansieringen av in o d erskap

sförsäkringen har gillats i det stora flertalet av yttrandena.

Svenska arbetsgivareföreningen anser sig emellertid inte kunna godtaga

utredningens förslag rörande arbetsgivarbidrag och anför.

Det är visserligen riktigt, att arbetsgivare för närvarande i viss utsträckning

utge lön vid ledighet för havandeskap och barnsbörd. Denna förmån

utgår emellertid inom föreningens verksamhetsområde endast till tjänstemän

och blott under vissa förutsättningar — den ingår för övrigt såsom

ett integrerande led i de allmänna sociala förmåner, som utgå till denna

arbetstagarekategori och som inverka på lönesättningen för densamma. Befolkningspolitiska

skäl ha på intet sätt påverkat dess tillkomst. Som motiv

för ett arbetsgivarbidrag till moderskapsförsäkringen skulle möjligen kunna

åberopas det beslutade arbetsgivarebidraget till sjukförsäkringens tilläggssjukpenning.

Det är emellertid att märka, att föreningen i sitt yttrande

över socialförsäkringsutredningens förslag till allmän sjukförsäkring hävdade,

att arbetsgivarna icke borde ha att tillskjuta större belopp till bestridande

av kostnaderna än vad som motsvarar den besparing av utgående

sjukhjälpsförmåner samt minskning av utgifterna för yrkesskador, som

genom den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen kunde väntas

uppstå. Denna besparing konnne enligt föreningens överväganden under

inga förhållanden att uppgå till mer än 0,8 % av lönesummorna. Det är vidare

enligt föreningens uppfattning en i grund väsentlig skillnad mellan hjälp

vid sjukdom och bistånd vid havandeskap och barnsbörd. Sjukdom medför

nämligen ett inkomstbortfall, som icke på förhand kan förutses. Om

hjälp ej erhålles kunna allvarliga påfrestningar uppstå för den enskilde,

vilka till äventyrs under avsevärt längre tid än sjukdomen varar, nedsätta

hans förmåga till produktivt arbete. Arbetsmarknadsintresset för lämpligt

bistånd är sålunda här betydande. Det är uppenbart, att moderskapsförsäkringens

ändamål är av helt annan karaktär. — Utredningen har vidare

framhållit, att om intet arbetsgivarebidrag till moderskapsförsäkringens

tilläggspenning utgår, de anställdas avgifter till sjukförsäkringen måste

höjas med sannolikt omkring 10 %. Föreningen kan för sin del icke finna

en avgiftshöjning av denna storlek vara bärande skäl för ett arbetsgivarebidrag

till moderskapsförsäkringen i betraktande av det avsevärda ekonomiska

bistånd, som genom försäkringen kommer barnaföderskorna till del.

Med understrykande av sin positiva inställning till tanken på en inoderskapsförsäkring

i och för sig anser föreningen sålunda, att moderskapsförsäkringen

bör finansieras genom de försäkrades avgifter i förening med

statsbidrag, och finner det i princip oriktigt att belasta arbetsgivarna med

kostnader för försäkringen i form av ett särskilt arbetsgivarebidrag.

På grund av det anförda motsätter sig föreningen att förslaget i detta

avseende lägges till grund för lagstiftning.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr Ibi.

Samma ståndpunkt intar Handelns arbetsgivarorganisation, som särskilt

framhåller att lön vid havandeskap praktiskt taget inte förekommer inom

handeln.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att avgifterna till sjukkassorna

i Norrbottens län kommer att bli högre än genomsnittligt för landet. Födelsesiffran

i Norrbotten vore nämligen ca 27 % högre än medeltalet för hela

riket. Det syntes skäligt, att vid utgivandet av statsbidrag till moderskapshjälp

hänsyn toges till detta förhållande. En möjlighet att utjämna denna

differens skulle vara, att centralsjukkassorna i Norrbottens län och i andra

barnrika län erhölle ett särskilt statsbidrag, så att avgiften för de enskilda

medlemmarna i dessa län bleve densamma som den, vilken komme att motsvara

riksgenomsnittet. Liknande synpunkter anföres av riksförsäkringsanstalten,

mödrahjälpsnämnden i Norrbottens län och Norrbottens erkända

centralsjukkassa. Sistnämnda remissorgan — som föreslagit fri vård på

förlossningsanstalt — förordar dels att den av utredningen föreslagna statsbidragsbestämmelsen

gällande andra förlossningsutgifter än vård på förlossningsanstalt

kompletterades med ett stadgande som möjliggör ökning

av statsbidraget från 50 till högst 70 %, dels att den nettokostnad för under

kalenderåret utgiven grundpenning, som inom centralsjukkassa överstege

riksmedeltalets nettokostnad för motsvarande utgifter med mer än 5 % per

grundsjukpenningförsäkrad medlem räknat, skulle helt bestridas av statsbidrag.

Mödrahjälpen.

Utredningens förslag, att mödrahjälpens nuvarande maximibelopp

— 600 kr. vid enkelbörd och 800 kr. vid flerbörd — skall bibehållas även

sedan moderskapsförsäkringen genomförts, har i regel tillstyrkts eller lämnats

utan erinran.

Statskontoret finner dock en sänkning naturlig, förslagsvis till de belopp,

som gällde under tiden närmast före den 1 juli 1953, d. v. s. 400 resp. 500 kr.

Å andra sidan önskar Folkpartiets kvinnoförbund höja de nuvarande beloppen,

så att mödrahjälpsnämnderna finge möjlighet att i vissa fall, där

behoven vore särskilt framträdande, ge väsentligt större belopp. Det kunde

t. ex. gälla att hjälpa en ensam mor till en ny start i förvärvslivet, till omskolning

eller yrkesutbildning, till en lämplig bostad eller flyttning till

annan ort. Utvecklingen under senare år, som visade en gradvis förskjutning

mot maximibeloppen, pekade i denna riktning.

Beträffande frågan huruvida mödrahjälpen bör utgå in

natura eller kontant har det stora flertalet remissorgan anslutit

sig till utredningens ståndpunkt att naturalinjen i princip inte bör överges.

I den mån man i yttrandena lämnat motivering härför har i regel de avutredningen

anförda skälen åberopats. Så uttalar exempelvis socialstyrelsen,

att naturaformen innefattar en behövlig garanti för att hjälpen användes

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 744.

för sitt ändamål och att den nu tillämpade ordningen inte medfört några

olägenheter.

Emellertid saknas inte förespråkare för uppfattningen, att mödrahjälpen

i större utsträckning än hittills bör utgå i form av kontanta bidrag. Hit

hör överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings,

Kalmar, Hallands, Älvsborgs och Västernorrlands län, mödrahjälpsnämnden

i Älvsborgs län, Fredrika-Bremer-förbundet, Yrkeskvinnors samarbetsförbund,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Svenska

landskommunernas förbund.

Sistnämnda förbund utvecklar sin ståndpunkt sålunda.

Anvisningsförfarandet inom mödrahjälpen framstår i en egendomlig

dager särskilt efter tillkomsten av bidrag med väsentligt större ekonomisk

räckvidd för barnfamiljerna såsom t. ex. de allmänna barnbidragen. För

såväl barnavårdsnämnderna som för hjälpklientelet framstår det som

obegripligt alt kontantlinjen får dominera en bidragsform, under det att

en annan skall kringgärdas av allehanda rigorösa bestämmelser. Inom den

behovsprövande socialvården har man numera också nästan helt övergivit

naturalinjen. Då man inte bör stöta den hjälpsökandes självkänsla

måste detta förfaringssätt också vara det rätta.

Med hänsyn till de administrativa fördelarna föreslår även statens organisationsnämnd

en övergång till kontanta bidrag. Efter att ha lämnat vissa

uppgifter rörande länsstyrelsernas granskning under åren 1951 och 1952

av barnavårdsnämndernas redovisningar av förskotterade mödrahjälpsmedel

anför nämnden härom i huvudsak följande.

Medan de efter anmärkningar till statsverket återlevererade medlen utgjorde

mindre än 3 000 kr. om året, krävde granskningen i runt tal 4 årsarbetskrafter

för vilka avlöningskostnaderna beräknas till ca 40 000 kr.

Även om det ej är berättigat att utan hänsynstagande till andra faktorer

göra en strikt jämförelse mellan kostnaderna för granskningsarbetet och

det rent ekonomiskt påvisbara resultatet av detsamma — mindre än 3 000

kr. per år — synes dock disproportionen vara ägnad att i vart fall

för länsstyrelsernas vidkommande ingiva vissa betänkligheter gentemot

gällande system för redovisning och granskning av mödrahjälpsmedel. En

övergång till ett system med kontanta mödrahjälpsbidrag'' för länsstyrelsernas

del skulle medföra väsentlig arbetslättnad. Hela granskningsarbetet

skulle bortfalla, då någon redovisning från barnavårdsnämnderna ej längre

skulle erfordras. Bestyret med förskottering och i sinom tid omföring av

mödrahjälpsmedel skulle likaså försvinna. Härigenom skulle även de av

statsrevisorerna påtalade olägenheterna med de utestående förskotten elimineras.

Å länsstyrelserna skulle allenast ankomma att med ledning av

mödrahjälpsnämndernas beslut direkt till vederbörande utanordna beviljade

belopp. Även barnavårdsnämnderna skulle, därest kontantbidrag i

allmänhet infördes, komma i åtnjutande av en kraftig arbetslättnad. Bestyret

med förmedling av bidragen, övervakningsverksamheten och redovisningsarbetet

skulle i stort sett försvinna.

Om en övergång till kontantlinjen inte anses kunna ifrågakomma, föreslår

organisationsnämnden att länsstyrelsernas kontroll inskränkes till en

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

rent kameral revision och att sakgranskningen av barnavårdsnämndernas

redovisningar således slopas. Nämnden hänvisar till att länsstyrelsernas

granskningsarbete i sistnämnda avseende vore skäligen improduktivt och

erinrar om att enligt den nya kommunallagen, vilken träder i kraft den

1 januari 1955, den kommunala revisionen också omfattar de olika styrelsernas

och nämndernas handhavande av statliga medel, bl. a. barnavårdsnämndernas

förvaltning av mödrahjälpsmedel.

Granskningsfrågan har berörts även av några länsstyrelser. Sålunda

anser länsstyrelsen i Jönköpings län det gällande systemet för granskning

och redovisning av mödrahjälp vara väl omständligt och framhåller angelägenheten

av alt hjälpen får en så enkel och för såväl statliga som kommunala

myndigheter arbetsbesparande utformning som möjligt. Jämväl

länsstyrelserna i Södermanlands och Kronobergs län ifrågasätter en mera

summarisk granskning.

Av annan åsikt är länsstyrelsen i Malmöhus län som yttrar.

Om naturalinjen bibehålies, kan ifrågasättas huruvida länsstyrelsernas

granskning av barnavårdsnämndernas redovisningar av mödrahjälpsmedel

bör inskränkas till att enbart avse en kameral revision. I betraktande av det

ringa antal anmärkningar, som framställas mot barnavårdsnämndernas

redovisningar, och de relativt låga belopp, som efter anmärkning återgå

till statsverket, kan det synas som om sakgranskningen skulle vara meningslös.

Antagas kan emellertid, att mödrahjälpen i viss utsträckning

skulle ha använts i strid mot meddelade föreskrifter därest icke barnavårdsnämnderna

— med tanke på sakgranskningen — nödgats vaka över

de utbetalta medlen. Länsstyrelsernas granskningsarbete, som för övrigt

allenast utgör ett av flera arbetsmoment vid kontrollen av barnavårdsnämndernas

redovisningar, bör icke bedömas enbart på grundval av antalet

gjorda anmärkningar och verkställda återbetalningar. Med hänsyn till vad

sålunda anförts, anser länsstyrelsen att mödrahjälpen bör bibehållas i sin

nuvarande utformning samt att ändring med avseende å länsstyrelsernas

befattning med mödrahjälpen icke för närvarande må ske.

I samband med diskussionen av kontantlinjen bar även i eu del yttranden

aktualiserats frågan om förändringar av mödrahjälpsve r ksamhetens

administration. Länsstyrelsen i Stockholms län finner

det sålunda innebära en överorganisation att de städer, som utgör egna

landstingsområden, skall ha särskild mödrahjälpsnämnd och föreslår därför,

att barnavårdsnämnderna i dessa städer själva får fatta beslut i mödrahjälpsärenden

med ledning av socialstyrelsens normer. Även Hälsingborgs

stads barnavårdsnämnd anser onödigt dubbelarbete förekomma därigenom

att mödrahjälpsärendena i städerna utom landsting behandlas både i barnavårdsnämndens

mödrahjälpsdelegation och i särskild mödrahjälpsnämnd.

Statens organisationsnämnd ifrågasätter, huruvida inte mödrahjälpsverksamheten

i dess helhet borde koncentreras till barnavårdsnämnderna.

För barnavårdsnämnderna, som f. ö. efter den nya kommunindelningen

vore bättre rustade än förut, skulle detta inte innebära någon nämnvärd

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

merbelastning. Två invändningar kunde resas häremot, nämligen att enhetligheten

i bidragsgivningen skulle äventyras och att ett rent kommunalt

organ skulle komma att besluta om statsmedel. I förstnämnda hänseendet

hyste nämnden inga betänkligheter, om socialstyrelsens normer ständigt

kunde hållas aktuella med hänsyn till inkomst- och prisnivå m. in., och

mot den sistnämnda invändningen kunde anföras, att barnavårdsnämnderna

redan nu beslutade om bidrag som helt eller delvis bestredes med statsmedel,

t. ex. viss fattigvård samt bidragsförskott.

I andra hand föreslår organisationsnämnden, att verksamheten inordnas

i länsstyrelserna, så snart detta kan ske med hänsyn till läget i frågan om

lekmannamedverkan i dessa organ.

Blekinge samt Uppsala läns erkända centralsjukkassa ifrågasätter, om

inte mödrahjälpsnämndernas uppgifter borde överflyttas till sjukkassorna.

I fråga om prövningen av behovet av mödrahjälp anför

socialstyrelsen.

En jämförelse mellan den nuvarande moderskapshjälpen, som i genomsnitt

utgår med 125 kronor, och motsvarande förmån inom den föreslagna

moderskapsförsäkringen, nämligen den vid enkelbörd till 270 kronor uppgående

grundpenningen jämte barntillägg å sammanlagt 20 kronor, ger

vid handen, att den föreslagna förbättringen härvidlag väsentligen utgör

en kompensation för penningvärdets fall sedan slutet av 1930-talet. Den

föreslagna grundpenningen jämte barntillägg bör därför icke inverka på

möjligheten att erhålla mödrahjälp.

Vad beträffar den föreslagna ersättningen för förlossningsutgifter torde

sjukkassornas bestridande av kostnaderna för vården å förlossningsanstalt

ej heller i någon utsträckning av betydelse leda till minskat behov

av mödrahjälp. Avgift för vård på allmän sal inom offentlig förlossningsanstalt

eller vissa andra sådana anstalter, som uppbära statsbidrag, får

nämligen för närvarande uttagas med som regel högst en krona om dagen

under upp till 10 dagar. Däremot torde den inom moderskapsförsäkringen

föreslagna ersättningen för resor till och från förlossningsanstalten medföra

en minskning av mödrahjälpsbehovet främst inom de vidsträckta

Norrlandslänen, där mödrahjälpen belastas med ganska betydande ersättningar

för sådana resor.

Den för beräkningen av det framtida mödrahjälpsbehovet mest betydelsefulla

faktorn utgör otvivelaktigt den tilläggspenning, som föreslagits skola

komma de förvärvsarbetande mödrarna till godo under högst 90 dagar

såsom kompensation för inkomstbortfallet i samband med havandeskap

och barnsbörd. Att hänsyn härtill i förekommande fall måste tagas vid

prövningen av mödrahjälpsärenden är påtagligt. Den härav föranledda

minskningen av mödrahjälpsbehovet får emellertid icke överskattas. Till

en början må framhållas, att den inkomstnivå, som enligt de av socialstyrelsen

utfärdade normerna bör vara vägledande för avgörandet om

mödrahjälpens storlek, avser årsinkomsten samt att tilläggspenningen i

regel kommer att kompensera inkomstbortfallet intill högst en fjärdedel

av denna inkomst. För att den föreslagna tilläggspenningen icke skall leda

till en förbättring allenast för de förvärvsarbetande mödrar, för vilka behov

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

av mödrahjälp icke föreligger, bör vid prövningen av framställningar om

sådan hjälp hänsyn till tilläggspenningen i allmänhet icke tagas i vidare

mån än att kvinnans normala inkomst anses såsom bibehållen under den

tid vartill rätt till tilläggspenning föreligger. Därtill kommer — såsom också

framhållits av ett flertal mödrahjälpsnämnder — att man vid avvägningen

av mödrahjälpens storlek icke alltid bör låta de genom moderskapsförsäkringen

förbättrade förmånerna bli avgörande, utan att man även framdeles

måste taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Denna

synpunkt ha också de sakkunniga berört genom att framhålla, att man

bör utgå från att mödrahjälpsnämnderna icke alltid komma att minska

mödrahjälpen med exakt det belopp, som motsvarar ökningen av det

generella stödet. Det sagda torde leda till att tilläggspenningen kommer

att få sin största betydelse i fråga om ett minskat behov av mödrahjälp

därigenom, att de akuta nödlägen, som uppstått till följd av inkomstbortfallen,

framdeles i stor utsträckning kunna väntas försvinna.

Socialstyrelsen understryker vidare, att moderskapsförsäkringen inte

bör ge anledning till någon omarbetning av de av styrelsen utfärdade normerna

för mödrahjälp. I sin nuvarande utformning tilläte dessa normer

vederbörligt hänsynstagande till tilläggspenningen, vilken av styrelsen ansetts

utgöra den mest betydelsefulla faktorn i fråga om den väntade minskningen

av behovet av mödrahjälp. Därtill komme att normerna — såsom

för närvarande i stort sett vore fallet — även i framtiden måste lämna

utrymme för vederbörligt beaktande av sådana särskilda omständigheter,

som komme mödrahjälpsbehovet att framstå såsom särskilt angeläget.

För en generösare behovsprövning inom mödrahjälpen uttalar sig länsstyrelsen

i Gotlands län, mödrahjälpsnämnderna i Malmö och Göteborgs

stad, Karlskoga barnavårdsnämnd samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

I några yttranden har berörts olikheterna i fråga om mödrahjälpens omfattning

mellan olika mödrahjälpsområden. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län uttalar.

Utredningen har framhållit att den av socialstyrelsen företagna utredningen

angående mödrahjälpsverksamheten utvisat, att väsentliga olikheter

förelegat i fråga om mödrahjälpens omfattning inom olika områden.

Enligt länsstyrelsens mening är detta ett helt naturligt förhållande. En

exakt likartad tillämpning av de allmänt hållna föreskrifterna om mödrahjälp

kan icke erhållas inom hela landet. En sådan exakt likartad tillläinpning

kan icke heller vara eftersträvansvärd. Tillämpningen av mödrahjälpsföreskrifterna

får icke endast bliva en räknefråga, där de olika inödrahjälpsansökningarna

inplaceras i ett på förhand uppgjort system. Strävandet

måste i stället vara att för varje enskilt fall anpassa det beviljade

mödrahjälpsbeloppet efter det faktiskt föreliggande hjälpbehovet.

Mödrahjälpsnämndcn i Gävleborgs län anför liknande synpunkter och

framhåller, att en enhetlig tillämpning inte är möjlig ens inom en enda

nämnds område, i varje fall inte om detta arbetsområde är av den storleksordning

som Norrlandslänens, enär alltid en viss hänsyn måste tagas

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 744.

till den mycket olika standard som förekommer vid å ena sidan livsföringen

i städer och industrisamhällen och den andra de enklare förhållandena på

den rena landsbygden och i skogsbygderna.

Vad angår anslaget till mödrahjälp ifrågasätter socialstyrelsen,

huruvida den förhållandevis stora sänkning av anslaget, som utredningen

räknat med, kan genomföras under annan förutsättning än att

normerna väsentligen skärpes. Då en sådan lösning enligt socialstyrelsens

mening är synnerligen otillfredsställande, förordar styrelsen, att anslaget

inte upptages till lägre belopp än att de nuvarande normerna kan behållas

väsentligen oförändrade.

Särskilda frågor.

Utredningens förslag om slopande av det nuvarande statsbidraget

till driften av förlossningsanst alter och väntehem

m. m. har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande flertalet

av yttrandena.

En från majoriteten avvikande mening rörande denna fråga har emellertid

medicinalstyrelsen, Svenska landstingsförbundet och Svenska

stadsförbundet.

Medicinalstyrelsen anför bl. a.

En för barnaföderskan fri förlossningsvård förutsätter, att av huvudmannen

betingad patientavgift icke kommer att överstiga av sjukkassa

lämnad ersättning för vården. Då emellertid utredningen utgår ifrån att

nuvarande driftbidrag skall bortfalla och huvudmannens kostnader för

förlossningsvården sålunda realiter öka, såvida patientavgiften •— — —

skulle stanna vid 3 kronor, synes risken för en höjning av avgiften utöver

detta belopp icke böra underskattas. Enligt årets statsverksproposition är

driftbidrag till övriga hittills statsbidragsberättigade vårdgrenar avsett att

fortfarande utgå, varför även det här ifrågavarande bidraget bör bibehållas

till dess frågan om dess avskaffande kan bli föremål för prövning i ett

större sammanhang. Som villkor för åtnjutande av driftbidrag bör föreskrivas,

att vårdavgift må uttagas med högst 3 kronor per dag.

Svenska landstingsförbundet har intet att erinra mot utredningens förslag,

att vårdavgiften bestrides genom försäkringen liksom ej heller mot

den avgift —• 3 kr. per dag •— utredningen räknat med. Svårare vore däremot

att förstå nödvändigheten att i detta sammanhang avveckla det statliga

driftbidraget till förlossningsanstalterna. När detta bidrag år 1937 infördes,

hade dagkostnaden vid lasaretten —- till vilka flertalet förlossningsavdelningar

vore knutna — utgjort 7 kr. År 1952 hade motsvarande kostnad

uppgått till 41:60 kr. Trots att landstingen ensamma fått bära den

enorma kostnadsstegring, som under denna tid inträtt, föresloges nu en

ytterligare kostnadsbelastning av dem. Detta kunde enligt styrelsens mening

ej anses riktigt. Det tedde sig föga tilltalande att — utan att frågan

om statsbidragens vara eller icke vara i princip avgjorts — nu utan vi
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

dare avveckla det ena bidraget efter det andra. Detta tvingade landstingen,

för att deras utgifter och därmed landstingsskatten skulle kunna hållas inom

en skälig ram, att iaktta stor försiktighet med att påtaga sig nya uppgifter,

vare sig statsbidrag till dem ställdes i utsikt eller ej.

Svenska stadsförbundet anför.

Med det sätt på vilket utredningen bestämt ersättningen för förlossningsutgifterna

torde de städer som äro huvudmän för förlossningsanstalterna

drabbas av ett visst inkomstbortfall. Samtidigt som vårdavgifterna

höjas från en krona till i genomsnitt tre kronor per dag bortfaller nämligen

det hittillsvarande statsbidraget å tre kronor. Visserligen är detta

inkomstbortfall av jämförelsevis underordnad betydelse och kompenseras

i någon mån av vissa administrativa fördelar. Frågan om statsbidragstilldelningen

måste emellertid ses i ett större sammanhang. I ett av styrelsen

såsom eget utlåtande den 27 november 1953 åberopat yttrande av förbundets

sjukvårdsdelegation angående statsbidragen till kronikervården

anfördes, att delegationen icke kunde biträda förslaget att dessa statsbidrag

skulle slopas. Statsbidragens realvärde hade minskats i mycket hög

grad eftersom de fastställda bidragsbeloppen förblivit orubbade trots penningvärdets

fall och den kraftiga stegringen av driftkostnaderna. Dessutom

erinrade delegationen om att en reformering av statsbidragssystemet

överhuvudtaget beträffande sjukvården sedan länge vore föremål för övervägande.

Det syntes icke vara riktigt att föregripa lösningen av denna fråga

genom att lösrycka frågan om kronikeranstalternas statsbidrag ur detta

större sammanhang. De synpunkter, som anförts beträffande statsbidragen

till kronikervården, ha enligt styrelsens mening i allt väsentligt tillämplighet

även beträffande bidragen till driften av förlossningsanstalter in. m.,

vilka bidrag utgått oförändrade alltsedan nuvarande bidragsförfattningars

tillkomst år 1937. Styrelsen anser sig därför trots höjningen av vårdavgifterna

icke kunna godtaga förslaget att dessa statsbidrag nu skola utmönstras.

Vad utredningen föreslagit i fråga om de läkemedel, som t i 11- handahålles inom den förebyggande möd ra- och barnavården,

och om det speciella bidrag, som må utgå till

kvinnor på väntehem, har inte föranlett erinran i remissyttrandena.

Departementschefen.

Allmänna synpunkter.

Hjälpbehovet i samband med barnsbörd är i vissa avseenden likartat med

det som föreligger vid sjukdom. Det föll sig därför naturligt för den framväxande

frivilliga sjukkasserörelsen att inom försäkringens ram lämna

ekonomiskt bistånd även vid barnsbörd, moderskapshj ä 1 p; och sedan

mer än fyrtio år tillbaka har staten givit sjukkassorna bidrag härtill.

Småningom kompletterades moderskapshjälpen med ett av statsmedel helt

bekostat understöd — motsvarande den nuvarande moders k a p s p e nningen

— för kvinnor som stod utanför sjukförsäkringen. Slutligen in
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

fördes år 1937 en ny likaså helt av statsmedel utgående hjälpform, kallad

mödrahjälp och avsedd för kvinnor som på grund av nedkomsten

råkat i ekonomiskt nödläge.

Moderskapshjälpen —- som sålunda är förbehållen kvinnor som tillhör

erkänd sjukkassa — utgör vanligen 125 kr., varav staten bidrar med 75 kr.

Moderskapspenningen utgår efter inkomstprövning med 75 kr. och utbetalas

också genom sjukkassan. Mödrahjälpen åter är beroende av en ingående

prövning av det individuella hjälpbehovet och lämnas vanligen

in natura till ett belopp av högst 600 kr. eller vid flerbörd högst 800 kr.

Beslutanderätten utövas här av mödrahjälpsnämnden — ett speciellt organ

i varje landstingsområde och stad utanför landsting — under det att barnavårdsnämnden

administrerar hjälpformen i övrigt.

Det må nämnas, att under senare år av alla barnaföderskor över 90 procent

uppburit antingen moderskapshjälp eller moderskapspenning samt

ungefär 30 procent mödrahjälp.

Vid sidan av dessa stödåtgärder har samhället inrättat en rad kollektiva

hjälpformer, som helt eller delvis är avsedda för blivande och nyblivna

mödrar. De består av socialmedicinska eller övervägande sociala

föranstaltningar, som — ofta i kombination med individuell ekonomisk

hjälp — avser att täcka hjälpbehov av vårdkaraktär. I främsta rummet

märkes här den förebyggande mödra- och barnavården och i samband därmed

utdelning av vissa läkemedel samt förlossningsvården, vidare folktandvården,

den sociala hemhjälpen och mödrahemsverksamheten.

Samhällets ekonomiska hjälp åt blivande och nyblivna mödrar har sedan

år 1937 i stort sett ej undergått annan förändring än att mödrahjälpens

maximibelopp höjts. Med åren har hjälpen utsatts för kritik i olika

avseenden. Kritiken har avsett, att hjälpen endast syftade till att bereda

lindring i de direkta utgifter, som är förenade med nedkomsten, och ej

tillika lämnade förvärvsarbetande barnaföderskor ersättning för det inkomstbortfall,

som föranleddes av havandeskapet och barnsbörden. Hjälpen

har vidare ansetts alltför splittrad och — åtminstone såvitt angår hjälpen

genom sjukkassorna — otillräcklig till följd av penningvärdeförändringen.

Under årens lopp har olika förslag rörande en omgestaltning av den

ifrågavarande samhälleliga hjälpen lagts fram. Dessa har dock ej lett till

resultat. Numera har emellertid detta spörsmål kommit i ett sådant läge,

att en omprövning av den ekonomiska hjälpen åt barnaföderskor måste

ske. Enligt statsmakternas beslut år 1953 skall lagen om allmän sjukförsäkring

—- som i sin nuvarande lydelse ej innehåller några bestämmelser

om moderskapshjälp — träda i kraft den 1 januari 1955, då alltså den

nuvarande frivilliga sjukförsäkringen skall avlösas av en obligatorisk sjukförsäkring

omfattande så gott som hela vårt folk och då nu gällande förordning

om erkända sjukkassor upphör att gälla. Därmed kommer ut
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H.

rymme att saknas för en hjälpform av den nuvarande moderskapspenningens

karaktär samtidigt som den rättsliga grundvalen för den nuvarande

moderskapshjälpen ej längre finnes.

Socialförsäkringsutredningen — som haft i uppdrag bl. a. att pröva

i vad mån den samhälleliga hjälpen vid havandeskap och barnsbörd bör

sammankopplas med den allmänna sjukförsäkringen och undersöka möjligheterna

att på detta område få till stånd en enhetligare samt mera

rationell och effektiv ordning — har i slutet av år 1953 avgivit ett betänkande

rörande moderskapsförsäkring m. m., enligt vilket alla kvinnor,

som omfattas av den allmänna sjukförsäkringen, också skall vara moderskapsförsäkrade.

I finansiellt hänseende skall enligt förslaget moderskapsförsäkringen

ingå i den obligatoriska sjukförsäkringen. Administrationen

skall handhavas av de allmänna sjukkassorna, och reglerna om förmånerna

föreslås — oaktat de givits rum i en särskild författning — utformade i

nära anslutning till motsvarande bestämmelser i lagen om allmän sjukförsäkring.

Moderskapsförsäkringen skall enligt förslaget ge dels ersättning

för förlossningsutgifter, bl. a. för vård på förlossningsanstalt

och för resor i samband därmed, och dels kontant ersättning i form av

moderskapspenning. Moderskapspenningen föreslås uppdelad i ett

fast grundbelopp, grundpenning, och ett löpande bidrag, t i 11 äggspenning.

Alla försäkrade kvinnor föreslås äga rätt till både ersättning

för förlossningsutgifter och grundpenning, vilken senare till beloppet normalt

motsvarar en grundsjukpenning av 3 kr. om dagen under 90 dagar,

d. v. s. 270 kr. Därtill skall kunna utgå barntillägg — om sammanlagt

högst 20 kr. i normalfallen och högst 90 kr. i vissa särskilda fall —

för kvinna som tidigare har minderårigt barn hemma. Kvinnliga löntagare

skall dessutom under vissa villkor vid ledighet för havandeskap och barnsbörd

erhålla tilläggspenning för högst 90 dagar med i princip samma belopp

som de vid sjukdom får i tilläggssjukpenning.

Den nuvarande behovsprövade mödrahjälpen skall enligt utredningens

förslag bestå i sin nuvarande utformning vid sidan av moderskapsförsäkringen.

Vid remissbehandlingen har socialförsäkringsutredningens förslag genomgående

tillstyrkts. Den kritik som framkommit hänför sig så gott som

undantagslöst till olika detaljer i förslaget.

För egen del anser jag, att utredningens förslag har skapat förutsättningar

för en behövlig och länge önskad revision av samhällets ekonomiska

hjälp åt barnaföderskorna; och jag vill nu behandla de riktlinjer

efter vilka en dylik revision bör genomföras.

Vad då först beträffar hjälpbehoven och hjälpens ändamål

har socialförsäkringsutredningen funnit, att den ekonomiska hjälpen

inte såsom nu endast bör avse att bereda lindring i de med nedkomsten

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 744.

förenade utgifterna utan att den även bör lämna ersättning för inkomstbortfall.

Denna uppfattning har man också allmänt i remissyttrandena.

Jag är av samma mening. Det lagfästa förbudet för barnaföderskor att

utföra industriellt arbete under tiden närmast efter nedkomsten kom till

som en av våra första socialpolitiska åtgärder i modern mening och är

betingat av både sociala och medicinska hänsyn. Man var redan tidigt på

det klara med att denna skyldighet tarvade ett komplement i form av

ekonomiskt stöd, som satte kvinnan i stånd att åtnjuta den erforderliga

vilan och att ägna sig åt barnets vård och skötsel. Det är också uppenbart

att, om man skall nå syftet med de bestämmelser av arbetarskyddsrättslig

art som endels tvingar kvinnan, endels öppnar möjlighet för henne att avhålla

sig från förvärvsarbete i samband med nedkomsten, det måste såvitt

möjligt sörjas för att hon får ersättning för den arbetsförtjänst som hon

då går miste om. Även mätt med internationell måttstock har detta ansetts

vara ett primärt krav.

För den föreslagna utvidgningen av hjälpens ändamål kan vidare anföras

starka befolkningspolitiska motiv. Från rent abortförebyggande synpunkt

torde den komma att bli av särskilt värde i fråga om sådana gravida

kvinnor som för uppehället är helt beroende av sin egen arbetsförmåga —

såsom ofta är fallet med de ensamstående — i det att en garanti för

ersättning av inkomstbortfallet vid tiden kring förlossningen kan väntas

medverka till att kvinna, som överväger abort, kommer att bära fram och

föda sitt barn.

Slutligen finnes, såsom även utredningen påpekat, ett speciellt skäl att

nu införa ersättning för inkomstbortfall vid barnsbörd, i det att kompensation

kommer att lämnas vid sjukdom genom sjukpenningförsäkringen

och det ej sällan är svårt eller rentav omöjligt för både kvinnan och läkaren

att avgöra, huruvida en krämpa, som uppträder under havandeskapet

eller efter förlossningen, skall hänföras till sjukdom eller till något mera

normalt fysiologiskt besvär. Det är förklarligt att, om något slags motsvarighet

till det ekonomiska skyddet vid sjukdom inte skapades, man kunde

bli benägen att betrakta dylika krämpor som sjukdomsfall, vilket komme

att medföra mindre önskvärda psykologiska konsekvenser och dessutom

resultera i ökade kostnader för sjukförsäkringen.

Förslaget att de allmänna sjukkassorna skall utge ersättning för utgifter

i samband med förlossningsvård på samma sätt som för motsvarande

kostnader vid sjukdom har vunnit i det närmaste allmän anslutning.

Det är även enligt min mening lämpligt att man behandlar dessa

kostnader lika.

Från ett håll har dock uttalats, att stora administrativa förenklingar

skulle vinnas genom införande av fri vård på förlossningsanstalt, främst

därigenom att sjukkassorna skulle befrias från att ta befattning med räkningar

avseende omkring 100 000 förlossningsfall om året. Det är emel
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Ktmgl. Maj.ts proposition nr 144.

lertid att märka att räkning avseende antalet vårddagar, som sjukhusägaren

på grund av sjukvårdsförsäkringen torde komma att tid efter annan

tillställa sjukkassan, med den här förordade ordningen torde kunna uppta

vård på håde förlossningsavdelning och annan sjukhusavdelning; något

nämnvärt merarbete för sjukkassan synes knappast behöva uppstå vid

likvideringen av en dylik räkning jämfört med en som endast upptoge

sjukhusvård. Skulle i stället särskilt bidrag utgå i annan ordning till huvudmännen,

torde detta snarast medföra ökad omgång inte minst för sjukhusägarna

själva, då de under sådana förhållanden torde bli tvungna att

särredovisa förlossningsfallen. De från ett annat håll yppade farhågorna,

att förslaget beträffande vården på förlossningsanstalt skulle medföra oskälig

belastning för sjukkassemedlemmar i områden med osedvanligt högt

födelsetal, synes mig inte tillräckligt grundade. Den avgiftshöjning, som

man torde ha anledning att räkna med på grund av den angivna omständigheten,

synes nämligen stanna vid högst några tiotal ören om året.

Beträffande de föreslagna formerna för de kontanta bidragen

anser jag i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna och organisationerna,

att en generell hjälp bör lämnas barnaföderskorna i form av

en grundläggande hjälp utan inkomst- eller behovsprövning.

Utredningen har funnit det nödvändigt att vid sidan av denna generella

hjälp bibehålla den nuvarande mödrahjälpen. Några remissorgan har velat

avskaffa denna hjälpform och i stället hänvisa det mödrahjälpsklientel,

som eljest skulle komma att kvarstå, till den kommunala socialvården. Det

synes klart, att någon form av behovsprövad hjälp måste stå till buds för

de fall, då den generella hjälpen •— vilken naturligen måste avvägas med

hänsyn till mera normalt uppkommande hjälpbehov — visar sig vara otillräcklig.

Det är min avsikt att så snart det låter sig göra upptaga frågan

om en revision av vår nuvarande fattigvårdslagstiftning. Mödrahjälpens

bestånd måste enligt min mening få bli beroende av socialhjälpens framtida

innehåll. Jag finner därför ingen anledning att nu förorda att mödrahjälpen

avvecklas utan biträder utredningens förslag i detta hänseende.

Att den generella hjälpen vid havandeskap och barnsbörd bör få formen

av en socialförsäkring i anslutning till den allmänna

sjukförsäkringen anser jag vara naturligt. Härigenom blir det möjligt

att inom ramen för en enda hjälpform reglera utgifter i samband med

själva förlossningen, bereda lindring i eljest normalt uppkommande extra

kostnader samt ersätta inkomstbortfall.

Moderskapsförsäkringen.

Enligt socialförsäkringsutredningens förslag skall i fråga om anslutning

till försäkringen gälla att alla kvinnor, som är försäkrade

enligt lagen om allmän sjukförsäkring, därmed också automatiskt blir

moderskapsförsäkrade. Häremot har ingen erinran riktats vid remissbef>—Bihang

till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 144.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

handlingen, och för egen del ansluter jag mig till förslaget. Det förtjänar

att påpekas, att moderskapsförsäkringen genom denna konstruktion även

kommer att omfatta barnaföderskor som ej fyllt 16 år, vilka ehuru de ej

hunnit bli sjukkassemedlemmar ju ändock är sjukvårdsförsäkrade.

Den ersättning för förlossningsutgifter, som försäkringen

skall lämna, föreslås av utredningen omfatta vård på förlossningsanstalt

och resor i samband därmed samt erforderlig läkarvård vid hemförlossning.

I enlighet härmed skall sjukkassorna liksom vid annan sjukhusvård

betala avgiften för vård å allmän sal på förlossningsanstalten och ersätta

resekostnaden för intagning ävensom kostnaden för återresa i den mån

den överskrider 4 kr. Avgiften på barnbördsavdelning förutsättes bli densamma

som på annan sjukhusavdelning, f. n. i allmänhet 3 kr. om dagen.

Då dagavgiften för förlossningsinrättningarnas salspalienter nu i regel är

1 kr. för de första 10 dagarna, innebär förslaget visserligen en avgiftshöjning

för barnaföderskorna, men avgiften kommer i gengäld att helt likvideras

genom försäkringen, varjämte den nuvarande s. k. tiodagarsspärren

avlägsnas. Ersättning för läkarvård vid hemförlossning föreslås utgå efter

regler motsvarande dem som gäller för läkarvård i den allmänna sjukförsäkringen,

d. v. s. med i princip tre fjärdedelar av kostnaderna för läkarens

resor och själva vården jämte läkarintyg.

I likhet med dem, som yttrat sig över utredningens förslag, godtager jag

förslaget i denna del.

Utredningens förslag om en grundpenning av 270 kr. — vilken

skall tillkomma alla försäkrade barnaföderskor, således även dem som

inte är försäkrade för grundsjukpenning vid sjukdom, och oavsett om de

faktiskt utför något arbete under tiden kring nedkomsten — har i allmänhet

vunnit anslutning vid remissbehandlingen. Detsamma gäller förslaget

att grundpenningen vid flerbörd skall utgå med 405 kr. liksom också förslaget

att av grundpenningen högst 135 kr. må utbetalas 90 dagar före den

beräknade tidpunkten för nedkomsten. Från ett par håll har dock yrkats

höjning av beloppen. För egen del finner jag en grundpenning, som i

normalfallen beloppsmässigt motsvarar grundsjukpenning av 3 kr. om dagen

under 90 dagar, vara väl avvägd. Ej heller när det gäller flerbörd

finner jag anledning att frångå utredningens förslag.

Utredningen har vidare föreslagit, att grundpenningen skall minskas,

om barn är dödfött eller avlider inom tio dagar efter födseln. Med anledning

av de invändningar, som under remissbehandlingen riktats mot förslaget

i denna del, finner jag övervägande skäl tala för att någon reduktion

inte bör äga rum. Närmast tänker jag därvid på att vissa anskaffningar

ofta har skett medan barnet väntats och att kostnader bl. a. för begravning

drabbar föräldrarna. Även de tragiska yttre omständigheterna synes mig

mana till varsamhet. Grundpenningen bör således enligt min mening utgå

ograverad i dessa fall.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

Det föreslagna barntillägget av 2 kr. om dagen för normalt 10

dagar och ytterligare högst 35 dagar, om kvinnan åtnjuter vård å förlossningsanstalt

eller sjukhusvård, motsvarar till beloppet det barntillägg,

som enligt sjukförsäkringen vanligen utgår vid sjukhusvård på grund av

sjukdom. Några remissorgan har framställt yrkanden om att tillägget höjes.

Att, såsom från något håll ifrågasatts, göra en kategoriklyvning av mödrarna

så, att en grupp får ett högre och en annan grupp ett lägre barntillägg

synes mindre lämpligt. Då de utgifter, till vilka barntillägget är

avsett, ingalunda torde vara högre vid barnsbörd än vid sjukdom, finner

jag inte anledning att föreslå någon höjning av tillägget till grundpenningen.

Jag biträder därför utredningens förslag i detta avseende.

Arbetstagare, som är medlem i allmän sjukkassa — vilket förutsätter

att vederbörande fyllt 16 år — och har en årsinkomst av anställningen om

minst 1 800 kr., är enligt sjukförsäkringslagen försäkrad för tilläggssjukpenning

vid sjukdom. Utredningen har föreslagit att kvinna, som är försäkrad

för tilläggssjukpenning, i princip skall vara berättigad att för

högst 90 dagar i samband med nedkomsten erhålla moderskapspenning

i form av tilläggspenning. Vid remissbehandlingen har förslaget

genomgående tillstyrkts. Emellertid har i några yttranden anmärkningar

riktats mot olika villkor, som utredningen funnit det nödvändigt att förknippa

med rätten till tilläggspenning.

För rätt till tilläggspenning torde i enlighet med utredningens förslag

böra gälla, att kvinnan under minst 270 dagar omedelbart före den beräknade

eller faktiska tidpunkten för nedkomsten varit försäkrad för

tilläggssjukpenning. I syfte att förebygga missbruk har utredningen förordat

att, för den händelse kvinnan under denna kvalifikationstid tillhört

olika sjukpenningklasser, tilläggspenning skall utgå efter den lägsta av

dessa. Häremot har under remissbehandlingen bl. a. invänts, att en dylik

regel kunde få obilliga konsekvenser.

För egen del anser jag, att de eventuella riskerna att kvinnan avsiktligt

ökar sin arbetsinsats under graviditeten för att skaffa sig ett högre försäkringsskydd

inte bör överdrivas. En inkomstökning, som kan väntas bli

temporär, torde för övrigt ej heller medföra att kvinnan placeras i högre

sjukpenningklass. Med den föreslagna bestämmelsen är det vidare sannolikt,

att kvinnan — i de fall tilläggspenningen bleve lägre än den tilläggssjukpenning

hon kunde erhålla — kunde bli benägen att låta sjukskriva sig.

Framför allt synes mig emellertid intresset av reda samt nödvändigheten

av regler, som ställer sig enkla i tillämpningen, tala för att tilläggsförmånerna

vid sjukdom och barnsbörd beräknas efter samma sjukpenningklass.

Jag förordar i enlighet härmed att tilläggspenningen alltid skall utgå

enligt den sjukpenningklass som kvinnan tillhör. I detta sammanhang

vill jag med anledning av vad som anförts i några remissyttranden under
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 744.

stryka, att en inkomstförändring, som är avhängig av kvinnans genom

graviditeten nedsatta eller förlorade arbetsförmåga, ej torde böra påverka

hennes sjukpenningförsäkring.

Tilläggspenning bör utgå endast för tid, då kvinnan avhåller sig från

förvärvsarbete. Förslaget att denna tidsperiod skall omfatta högst 90 dagar

anser jag böra godtagas. Utredningen har vidare föreslagit, att den ledighet,

som berättigar till tilläggspenning, skall påbörjas tidigast å fyrtiofemte

dagen före den beräknade nedkomsten och senast å förlossningsdagen

samt att ledigheten skall uttagas i ett sammanhang. Med hänsyn till

dels den bestämmelse i arbetarskyddslagen, som tillförsäkrar kvinna sex

veckors ledighet omedelbart före den väntade nedkomsten och som förbjuder

henne att arbeta i vissa yrken under de sex första veckorna efter

förlossningen, och dels innehållet i den av 1952 års internationella arbetskonferens

antagna konventionen nr 103 angående skydd vid havandeskap

och barnsbörd tillstyrker jag förslaget i förstnämnda hänseende. Härigenom

kommer nämligen kvinnan i regel att kunna täcka hela den tid, som avses

i lagen och konventionen, och å andra sidan blir ersättning vanligen

tillförsäkrad henne under den obligatoriska ledighetsperioden av sex veckor

efter nedkomsten hur hon än eljest förlägger sin ledighet. Vad därefter

beträffar förslaget om att ledigheten skall vara sammanhängande

har detta kritiserats i ett par remissyttranden. Jag vill med anledning

härav framhålla, att tilläggspenningens syfte sammanfaller med de berörda

arbetarskyddsbestämmelsernas, i det att kvinnan för sin egen och

för barnets skull skall få en tids vila från sitt dagliga arbete utom hemmet.

Det synes mig mindre välbetänkt att genom dispensmöjligheter i fråga

om rätten till den ekonomiska gottgörelsen göra avkall på detta gemensamma

syfte. För sjukkassorna måste det dessutom bli besvärligt att hålla

reda på under vilka tider kvinnan arbetar eller inte arbetar utom hemmet.

Jag ansluter mig därför till utredningens förslag även i denna del.

Vidare har utredningen föreslagit, att tilläggspenning ej skall utgå för

tid efter tjugonde dagen efter förlossningsdagen, såframt kvinnan inte

har barnet i sin vård utan att på grund av sjukdom vara förhindrad därifrån.

Det är uppenbart att ju längre tid, som förflyter från förlossningen,

desto mer hinner kvinnan återhämta krafterna och i desto högre grad är

det barnets intresse, som träder i förgrunden, då man vill bereda modern

ledighet från förvärvsarbetet. Sistnämnda skäl bortfaller, om kvinnan exempelvis

lämnar barnet i någon annans vård och utan men kan återgå till

arbetet. Jag finner sålunda det av utredningen uppställda villkoret motiverat

men vill i anslutning till vad medicinalstyrelsen anfört i sitt remissyttrande

föreslå den ändringen härutinnan, att tilläggspenning skall utgå

t. o. m. tjugosjunde dagen efter förlossningsdagen, oavsett att kvinnan

inte har barnet i sin vård. Om barnet därefter är intaget på sjukhus men

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

kräver daglig omvårdnad av modern eller eljest endast tillfälligt vårdas av

annan, torde detta ej böra medföra att kvinnans rätt till tilläggspenning

upphör.

Utredningen har diskuterat, huruvida man för rätten till tilläggspenning

borde kräva, att kvinnan skulle återuppta sitt förvärvsarbete efter nedkomsten

men har kommit till resultatet, att något dylikt villkor inte bör

uppställas. Under remissbehandlingen har från några håll påyrkats ett

villkor om återgång till arbetet. Jag finner det uppenbart, att man med

ett sådant villkor i vart fall inte kan uppnå annat än ett tillfälligt återupptagande

av förvärvsarbetet; för detta ändamål skulle krävas administrativt

synnerligen svårhanterliga bestämmelser. Än väsentligare är emellertid,

att någon ersättning inte skulle kunna lämnas vid den tid, då de utgifter

uppkommer för vilka den normala inkomsten är avsedd — tilläggspenningen

skall ju träda i stället för denna — utan först långt senare.

Då vidare den ifrågasatta restriktionen knappast kan anses väl förenlig

med de förut berörda arbetarskyddsbestämmelserna och dessutom skulle

förta en del av reformens befolkningspolitiska verkan ävensom medföra

ökade sjukskrivningsrisker, ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt

härvidlag.

Tilläggspenningen föreslås av utredningen till beloppet överensstämma

med den tilläggssjukpenning, som utgår under de första 90 dagarna av en

sjukperiod. Jag biträder detta förslag och vill härvid erinra om att genom

propositionen nr 64 förslag förelagts årets riksdag att bl. a. moderskapspenning

skall vara skattefri. Utredningen har anfört, alt moderskapspenningens

totalbelopp under denna förutsättning kommer att genomsnittligt

motsvara åtminstone två tredjedelar av kvinnans tidigare inkomst räknat

för tre månader eller ledighetsperiodens maximitid. Härigenom torde det

bli möjligt för vårt land alt ratificera internationella arbetsorganisationens

konvention nr 102 angående minimistandard för social trygghet, såvitt angår

förmåner vid havandeskap och barnsbörd. Även det villkor om kompensationsgrad,

som beträffande ersättning för inkomstbortfall stipuleras i

konventionen nr 103 angående skydd vid havandeskap och barnsbörd, torde

uppfyllas; då det emellertid är tveksamt huruvida vår lagstiftning fullt tillgodoser

de krav, som sistnämnda konvention i övrigt uppställer, torde frågan

om ratifikation av denna konvention tills vidare böra anstå.

Beträffande frågan om moderskapspenningens inverkan

[) å gällande löneförmåner vid barns börd har utredningen

förordat, att tilläggspenningen skall behandlas på samma sätt som tilläggssjukpenningen

under det att grundpenningen inte skall påverka utgående

lön. Denna ståndpunkt har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

Från kommunalt håll har dock gjorts gällande, att moderskapspenningen

i sin helhet borde behandlas som sjukpenningen.

Frågan om förhållandet mellan sjuklön och sjukpenning utredes f. n.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr fJU

i särskild ordning såvitt angår statsanställda in. fl. Oavsett vilket resultat

denna utredning kommer fram till, synes det mig från olika synpunkter

lämpligt att reglerna för sjukpenningen blir tillämpliga också på moderskapspenningen.

Föreskrifterna i 28 § sjukförsäkringslagen om rätt för

Kungl. Maj :t att från sjukpenningförsäkringen undantaga vissa statliga

och kommunala arbetstagare, om rätt för arbetsgivare att, därest sådana

arbetstagare icke undantagits, uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenning

samt om rätt för parterna på arbetsmarknaden att kollektivavtalsmässigt

träffa uppgörelse om att arbetsgivare, som utgivit sjuklön till arbetstagare,

skall hos sjukkassan äga uppbära arbetstagarens sjukpenning, bör

således äga motsvarande tillämpning såvitt angår moderskapspenningen. Bemyndigandet

för Kungl. Maj :t att undantaga försäkrade från rätten till

moderskapspenning bör kunna utnyttjas oberoende av om motsvarande

undantag göres beträffande sjukpenning.

Utredningen har inte funnit det möjligt att skapa ett komplement till

det obligatoriska försäkringsskyddet i form av en f r i v i 11 i g försäkring

för moderskapspenning. Under remissbehandlingen har från några

håll uttalats sympatier för en sådan. Jag delar emellertid utredningens uppfattning

att det torde vara uteslutet att anordna en helt fristående frivillig

moderskapsförsäkring. Den enda tänkbara möjligheten synes vara att

komplettera den frivilliga sjukpenningförsäkringen enligt lagen om allmän

sjukförsäkring med ett motsvarande skydd vid barnsbörd. Detta skulle

dock — även om staten lämnade kraftigt stöd — medföra betydande höjningar

av avgifterna inom den frivilliga sjukförsäkringen.

Uppenbarligen är det synnerligen angeläget, att den frivilliga sjukförsäkringen

redan från början vinner största möjliga anslutning. Blir avgifterna

jämförelsevis höga, sätter detta otvivelaktigt eu stark hämsko på

försäkringens utbredning. Man måste nämligen räkna med att många egna

företagare under sådana förhållanden avskräckes från att teckna frivillig

försäkring; och de kommer då att vid sjukdom ofta stå utan ett tillfredsställande

ekonomiskt skydd. De finanspolitiska synpunkterna får ej heller

släppas ur sikte. På grund härav och då den föreslagna obligatoriska försäkringens

grundförmåner redan innebär högst avsevärda förbättringar av

den ekonomiska hjälpen vid havandeskap och barnsbörd, anser jag mig

i likhet med utredningen inte kunna förorda, att en frivillig försäkring

avseende moderskapspenning införes.

Utredningens förslag i fråga om moders k apsförsäkringens

finansiering innebär, att moderskapsförsäkringen ingår i sjukförsäkringen

på så sätt att ersättning för förlossningsutgifter bestrides genom sjukvårdsförsäkringen,

grundpenning genom försäkringen för grundsjukpenning

och tilläggspenning genom den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning.

Både män och kvinnor kommer alltså att genom sjukförsäkringsavgifterna

delta i finansieringen av hjälpen vid havandeskap och

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr

barnsbörd. Statsbidrag avseende ersättning för förlossningsutgifter och

grundpenning ävensom barntillägg skall utgå efter samma grunder som

gäller för sjukförsäkringen d. v. s. med 50 % av kostnaderna, såvitt angår

läkarvård, resor till och från förlossningsanstalt samt grundpenning och

75 % av kostnaderna för barntillägg. Till tilläggspenning skall arbetsgivarbidrag

utgå i samma omfattning som till tilläggssjukpenning; utredningen

har med anledning härav föreslagit, att det nu fastställda arbetsgivarbidraget

till sjukförsäkringen höjes från l,i % till 1,14 % av de lönesummor

—- avseende manliga anställda såväl som kvinnliga — som enligt lagen om

allmän sjukförsäkring skall ligga till grund för arbetsgivarbidragets bestämmande.

Utredningens förslag i dessa delar har under remissbehandlingen

i allmänhet lämnats utan erinran.

Emellertid har Svenska arbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgivareorganisation

avstyrkt den föreslagna höjningen av arbetsgivarbidraget.

De förordar, att i stället statsbidrag skall lämnas till försäkringen för tillläggspenning.

Med anledning härav vill jag erinra om att när socialvårdskommittén

på sin tid ville införa en av statliga medel helt bekostad ersättning

för inkomstbortfall till förvärvsarbetande kvinnor, förslaget mötte

stark opposition inte minst därför att detta förutsatte en fördelning av

skattemedel på sådant sätt att de som hade bättre lön fick ett större bidrag.

Motsvarande principiella invändning kan riktas mot den nu från arbetsgivarhåll

förordade lösningen av finansieringsfrågan i denna del.

1 likhet med utredningen finner jag det ej riktigt att statsmedel användes

på angivet sätt. Om man i övrigt låter moderskapsförsäkringen i

finansiellt avseende helt ingå i sjukförsäkringen — varemot nyssnämnda

remissorgan inte haft något att erinra — synes det mig naturligt och rimligt

att detsamma skall gälla även den föreslagna tilläggsförsäkringen.

Ingen torde kunna påstå, att förslaget innebär någon nämnvärd extra ekonomisk

belastning för den enskilde arbetsgivaren — såsom utredningen

påpekat medför arbetsgivarbidragets höjning exempelvis för ett företag

med ett lönekonto av 100 000 kr. en merkostnad av högst 40 kr. om året

— och detta har ej heller från något håll gjorts gällande. Enligt utredningens

beräkningar arbetar ungefär 50 000 kvinnor inom sådana områden

av den privata arbetsmarknaden för vilka gäller kollektivavtalsenlig rätt

till lön vid ledighet för barnsbörd. De ingalunda fåtaliga arbetsgivare, som

redan utger dylik lön, kommer enligt förslaget att — under samma förutsättningar

som gäller beträffande sjuklön och sjukpenning — erhålla

möjlighet att uppbära arbetstagaren tillkommande tilläggspenning.

.lag ansluter mig sålunda till utredningens förslag angående moderskapsförsäkringens

finansiering. Med anledning av vad som i vissa remissyttranden

anförts rörande förhållandena i övre Norrland förordar jag dock —- särskilt med tanke på de ofta långa resorna till förlossningsanstalt i denna

landsända — att samma möjlighet som gäller i fråga om sjukvårdsförsäk
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

lingen beredes Kungl. Maj:t att medgiva höjning från 50 till högst 70 %

av statsbidraget till ersättning för förlossningsutgifter i vad detta avser

läkarvård och resor.

Mödrahjälpen.

Utredningens förslag rörande mödrahjälpen innebär, att denna bibehålies

i sin nuvarande utformning vid sidan av moderskapsförsäkringen.

Mödrahjälp skall alltså liksom hittills i fall av behov kunna lämnas intill

600 kr. vid enkelbörd och 800 kr. vid flerbörd. Utredningen har dock

funnit det uppenbart, att vid avvägningen av denna hjälp hänsyn måste

tagas till det kraftigt ökade försäkringsmässiga stödet.

I det stora flertalet remissyttranden har man helt anslutit sig till utredningens

förslag i denna del. I några fall har dock röster höjts för ändringar

i olika hänseenden. Sålunda har förordats övergång från den nuvarande

naturaformen till en mer eller mindre modifierad kontantlinje samt uppmjukning

av reglerna rörande länsstyrelsernas kontroll av mödrahjälpsmedel.

Vidare har ifrågasatts omläggning av verksamhetens administration,

innebärande bl. a. att beslutanderätten i mödrahjälpsärenden skulle överflyttas

till barnavårdsnämnderna. Slutligen har önskemål uttalats om generösare

prövning av behovet av mödrahjälp.

Jag har i det föregående uttalat, att det är min avsikt att så snart som

möjligt pröva frågan om en revision av fattigvårdslagstiftningen. Att en

sådan bör komma till stånd utan dröjsmål, därom torde ej råda delade

meningar. Vad mödrahjälpen beträffar måste denna, om en särskild behovsprövad

hjälpform vid barnsbörd framdeles överhuvudtaget visar sig

erforderlig, till sin utformning röna väsentlig inverkan av en blivande

socialhjälp. Detta gäller framför allt mödrahjälpens innehåll men också

bl. a. dess administration. Att märka är vidare att denna hjälpform under

lång tid i sina huvuddrag torde få anses ha fungerat tillfredsställande.

I likhet med utredningen anser jag i enlighet härmed, att inga andra

förändringar bör vidtagas beträffande mödrahjälpen än sådana som direkt

påkallas av moderskapsförsäkringen. I sådant fall kommer endast hjälpbeloppets

storlek i fråga. Såsom utredningen anfört torde möjlighet alltjämt

böra hållas öppen att bevilja mödrahjälp intill nu gällande maximibelopp,

men vanligen torde vid mödrahjälpens utmätande i det enskilda

fallet hänsyn böra tagas till det ökade försäkringsmässiga skyddet.

Slutligen vill jag i detta sammanhang understryka, att moderskapsförsäkringens

införande innebär en stark förskjutning av den behovsprövade

hjälpens andel i den samlade ekonomiska hjälpen vid havandeskap och

barnsbörd. Från det att mödrahjälpen tidigare har svarat för inemot hälften

av kostnaderna kommer vid bifall till vad jag har föreslagit blott ungefär

en tiondel på dess lott. Det synes mig stå i god samklang med utveck
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr IM.

lingen inom socialpolitiken att låta generella hjälpformer efter hand ersätta

äldre behovsprövade sådana.

Vissa särskilda frågor.

Utredningen har föreslagit, att nuvarande statsbidrag till driften

av förlossningsanstalter och väntehem in. in. avvecklas.

Driftbidrag utgår sedan år 1938 främst till offentliga förlossningsinrättningar

med 3 kr. eller — till mindre inrättningar — 2 kr. per vårddag.

Bidraget lämnas i fråga om salspatient på förlossningsanstalt för högst

10 dagar och i fråga om kvinna, som vistas på väntehem, för högst 15

dagar. Som villkor gäller, att avgiften för statsbidragstiden utgör högst

1 kr. om dagen. Utredningen har, såsom tidigare nämnts, förutsatt, att på

barnbördsavdelning samma vårdavgift skall tillämpas som på annan sjukhusavdelning

och att avgiften skall betalas av sjukkassan. Då avgitten för

vård å allmän sal på lasarett f. n. vanligen är 3 kr. per dag, skulle sålunda

de sjukhushuvudmän, som nu erhåller 3 kr. i statsbidrag och 1 kr. i avgift,

få vidkännas en inkomstminskning av 1 kr. per dag. Vidare skall enligt

förslaget det speciella bidrag av statsmedel, som nu lämnas kvinna på

väntehem om hon har behov av hemhjälp, avskaffas; detta hjälpbehov skall

i stället tillgodoses av den allmänna ekonomiska hjälpen vid havandeskap

och barnsbörd.

Utredningens förslag har vid remissbehandlingen i regel lämnats utan

erinran. Medicinalstyrelsen, Svenska landstingsförbundet och Svenska

stadsförbundet har emellertid anfört, att frågan om avveckling av driftbidraget

bör prövas i ett större sammanhang och att bidraget därför bör

bibehållas tills vidare. Medicinalstyrelsen befarar dessutom en större avgiftshöjning

än vad utredningen räknat med och föreslår, att villkor skall

föreskrivas om en maximiavgift av 3 kr. per dag.

Jag har redan i det föregående som min uppfattning uttalat, att förlossningsvården

från försäkringens synpunkt bör behandlas på samma

sätt som sjukhusvård i allmänhet. Därav följer visserligen inte nödvändigtvis

att driftbidraget till förlossningsanstalterna skall helt avvecklas, men

redan av vad jag anfört framgår, att ett bibehållande av nämnda statsbidrag

skulle väsentligt reducera det administrativa värdet av en dylik

ordning. Den inkomstminskning, som vid genomförande av utredningens

förslag skulle drabba huvudmännen för de större anstalterna, utgör 1 kr.

per vårddag. I betraktande av att dagkostnaden vid lasaretten överstiger

40 kr. synes det inte med fog kunna göras gällande, att förlusten har sådan

betydelse att ett statsbidrag för den skull behöver upprätthållas. Det torde

även böra erinras om att det i princip inte utgår något statsbidrag till allmän

lasarettsvård. Kommunförbundens inställning synes också ha förestavats

mindre av omtanke om den ekonomiska betydelsen i och för sig

av driftbidraget till förlossningsanstalterna än av önskemålet att vid en

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

framtida reformering av statsbidragssystemet på sjukvårdens område få

räkna sig till godo även detta bidrag. Spörsmålet om och i vilken mån så

skall ske torde emellertid kunna prövas i sitt större sammanhang, oavsett

att förevarande bidrag nu avvecklas. Jag vill dock här framhålla, att statsbidraget

kom till som ett led i en rad befolkningspolitiska åtgärder och att

syftet med bidraget var att bereda barnaföderskorna tillgång till billig vård

på förlossningsanstalt. Då förlossningsutgifterna nu skall bestridas försäkringsvägen,

bortfaller enligt min åsikt nämnda skäl att lämna statligt

stöd åt en speciell del av lasarettsvården.

Det synes knappast troligt att, såsom medicinalstyrelsen befarat, vårdavgiften

på förlossningsavdelning skulle komma att sättas högre än på annan

sjukhusavdelning. Något sakligt motiv för en dylik avgiftsdifferentiering

torde inte finnas. Även administrativa skäl talar för att sjukhusägarna

kommer att tillämpa enhetliga grunder härvidlag. Det torde i detta sammanhang

böra erinras om att Kungl. Maj :t enligt 15 § lagen om allmän

sjukförsäkring skall kunna begränsa kassornas ersättningsskyldighet genom

en taxa för beräkning av ersättning för sjukhusvård enligt lagen;

utredningens förslag innebär, att samma möjlighet skall finnas i fråga

om förlossningsvården.

Jag godtager därför utredningens förslag i denna del. Yäntehemmen

torde, såsom jag i specialmotiveringen kommer att utveckla närmare, böra

jämställas med förlossningsanstalter, varför vård och resor bör ersättas

genom försäkringen. Det speciella bidrag av högst 15 kr., som av statsmedel

utgår till kvinna intagen på väntehem för att möjliggöra anställande av

hemhjälp i hennes hem, torde böra avskaffas; genom den allmänna förbättringen

av hjälpen åt barnaföderskor synes detta bidrag obehövligt.

Beträffande rätten till vissa läkemedel inom den förebyggande vården

gäller nu som villkor att dylika läkemedel skall utlämnas kostnadsfritt,

såvida inte kvinnans eller hennes försörjningspliktiga anhörigas ekonomi

är sådan, att förmånen inte rimligen bör utgå. Utredningen har föreslagit

att villkoret slopas, varemot ingen invändning riktats vid remissbehandlingen.

Jag biträder detta förslag.

Kostnadsfrågor.

Den reglering av den samhälleliga hjälpen vid havandeskap och barnsbörd,

som jag i det föregående förordat, överensstämmer i allt väsentligt

med socialförsäkringsutredningens förslag. Endast i några hänseenden har

jag sålunda ansett mig böra avvika från vad utredningen föreslagit. Härvidlag

må erinras om att jag ansett grundpenning böra utgå med oavkortat

belopp, även om barnet är dödfött eller om det avlider kort tid efter

födelsen, samt att tilläggspenning skall utgå även till kvinna å mödrahem.

Vidare har jag funnit Kungl. Maj :t böra äga möjlighet att under vissa

villkor höja statsbidraget avseende läkarvård samt resor till och från för
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H.

lossningsanstalt från 50 % till högst 70 % av kostnaderna. De av mig sålunda

och i övrigt förordade jämkningarna i utredningens förslag torde

icke nämnvärt påverka de kostnadsberäkningar rörande moderskapsförsäkringen,

som verkställts av utredningen och innebär följande.

Den årliga kostnaden för ersättning för förlossningsutgifter

beräknas till ca 4 milj. kr. Staten skall bidraga med 50 % av kostnaderna

för läkarvård vid hemförlossning samt för resor till och från förlossningsanstalt,

eller med tillhopa ca 0,5 milj. kr., under det att hälften

av nyssnämnda kostnader och hela den på avgifter för sluten förlossningsvård

belöpande kostnaden, eller sammanlagt ca 3,5 milj. kr., skall falla på

avgifterna för sjukvårdsförsäkringen.

Den årliga kostnaden för grundpenning beräknas till 29,5 milj. kr.

Statsbidrag skall utgå med 50 % av dessa kostnader. Då emellertid det

statliga avgiftslindringsbidraget till sjukförsäkringen torde komma att

öka till följd av moderskapsförsäkringen — nämnda bidrag är avsett som

ersättning till sjukkassorna för avgifter i den mån dessa skall nedsättas

torde statens bidrag bli högre än halva totalkostnaden för grundpenningen,

medan belastningen på avgifterna för grundsjukpenningförsäkringen reduceras

i motsvarande grad. Sålunda beräknas staten till grundpenningen få

bidraga med 18,2 milj. kr. och de försäkrade till samma ändamål med 11,3

milj. kr. Kostnaden för barntillägg, 1,5 milj. kr., skall till 75 % bestridas

med statsbidrag, vilket innebär en kostnad av 1,1 milj. kr.; återstoden,

eller 0,4 milj. kr., skall betalas genom avgifterna för försäkringen för

grundsjukpenning.

Kostnaden för tilläggspenning, som skall bestridas genom dels

avgifterna för tilläggssjukpenningförsäkringen och dels arbetsgivarebidrag,

beräknas till årligen 12,0 milj. kr., därest statens och kommunernas

tjänstemän kommer att omfattas av tilläggsförsäkringen. Arbetsgivarbidraget

skall i princip utgöra 0,04 % av de löner, arbetsgivaren årligen betalar

ut (till både manliga och kvinnliga anställda), och beräknas till 7,2 milj.

kr. Återstoden av kostnaden, eller 4,8 milj. kr., får alltså bäras av dem

som är försäkrade för tilläggssjukpenning.

Den årliga bruttokostnaden för moderskapsförsäkringen kommer i enlighet

härmed att uppgå till 47,0 milj. kr., varav på de försäkrade faller 20,0

milj. kr., på arbetsgivarna 7,2 milj. kr. och på staten 19,8 milj. kr. De erforderliga

höjningarna av sjukförsäkringsavgifterna beräknas för år genomsnittligen

till 0,80 kr. för sjukvårdsförsäkringen och 3,50 kr. för försäkringen

för grundsjukpenning samt till 4 % i fråga om försäkringen för tilläggssjukpenning.

Om man till årskostnaderna för moderskapsförsäkringen, 47,0 milj. kr.,

lägger den av utredningen beräknade årliga kostnaden för in ö d r a b j ä 1 p,

5,5 milj. kr., blir den årliga kostnaden för samhällets ekonomiska hjälp

vid havandeskap och barnsbörd 52,5 milj. kr. Vid bedömande av nettokostnaden

för reformen måste nuvarande kostnader för motsvarande ändamål

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr

avräknas. Dessa utgör 26,4 milj. kr. Kostnadsökningen genom reformen

skulle sålunda uppgå till 26,l milj. kr. Därav skulle belöpa på de försäkrade

13,9 milj. kr., på arbetsgivarna 7,2 milj. kr. och på staten 5,0 milj. kr.

En beräknad årskostnad av 5,5 milj. kr. för mödrahjälpen synes mig emellertid

— bl. a. med hänsyn till att kostnaderna för mödrahjälp under budgetåret

1952/53 uppgick till totalt 7,8 milj. kr. — väl hög vid införandet av

moderskapsförsäkring, varför kostnaden för staten torde böra bli mindre

än nyss nämnts.

Det är min avsikt att i ett sammanhang upptaga anslagsäskandena för

budgetåret 1954/55 för bl. a. sjukförsäkringen, moderskapsförsäkringen

och mödrahjälpen ävensom den läkemedelsreform, varom förslag i särskild

ordning kommer att framläggas. Jag anser mig därför nu icke böra ytterligare

uppehålla mig vid dessa frågor utan återkommer till dem i annat

sammanhang.

Specialmoti vering.

Socialförsäkringsutredningen har sammanfattat reglerna för den av utredningen

förordade generella ekonomiska hjälpen vid havandeskap och

barnsbörd i ett förslag till lag om allmän moderskapsförsäkring samt i anslutning

därtill framlagt ett förslag till lag om vissa ändringar i 1947 års

lag om allmän sjukförsäkring. Av vad förut anförts framgår, att den föreslagna

moderskapsförsäkringen är så konstruerad, att alla kvinnor, som är

försäkrade enligt sjukförsäkringslagen, därigenom automatiskt blir tiillörsäkrade

moderskapshjälp. Denna hjälp skall således utgå på grund av

den obligatoriska sjukförsäkringen, och moderskapsförsäkringen skall —

för att använda utredningens ord — finansiellt och administrativt vara en

del av sjukförsäkringen.

Under sådana förhållanden skulle det tekniskt sett ha varit följdriktigt

att inarbeta de av moderskapshjälpen betingade reglerna i lagen om allmän

sjukförsäkring. Utredningen har också varit inne på denna tanke men

ansett densamma ej böra realiseras med hänsyn till att i sådant fall sjukförsäkringslagen

måste ändras i betydande utsträckning och att därigenom

vissa bestämmelser i lagen skulle komma att framstå såsom onödigt komplicerade.

Jag delar utx-edningens uppfattning att bestämmelserna rörande moderskapshjälpen

lämpligen bör sammanfattas i en särskild lag. Med hänsyn

till det sätt, på vilket denna hjälp konstruerats, synes det dock som om den

icke bör framträda såsom en från sjukförsäkringen fristående försäkringsförmån,

d. v. s. en förmån som utgår på grund av särskild försäkring.

Lämpligare torde vara, att i lagen om allmän sjukförsäkring intaga en bestämmelse

om att på grund av den obligatoriska försäkringen enligt nämnda

lag utgives även moderskapshjälp ävensom att sammanföra de bestäm
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14 4. 93

mel ser, som erfordras för att reglera denna hjälp, i en lag om moderskapshjälp.

I enlighet härmed har inom socialdepartementet upprättats dels ett förslag

till lag om inoderskapshjälp dels ock ett förslag till lag om ändring i

lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring. För att förhindra

att kvinna, som äger rätt till moderskapspenning i form av tilläggspenning,

samtidigt skall äga uppbära daghjälp från arbetslöshetsförsäkringen

har dessutom inom departementet upprättats ett förslag till förordning

angående ändrad lydelse av 18 § förordningen den 15 juni 1934

(nr 264) om erkända arbetslöshetskassor.

Jag övergår nu till att i detalj behandla dessa författningsförslag.

Förslaget till lag om inoderskapshjälp.

1 §•

I överensstämmelse med vad jag föreslagit i det föregående stadgas i

förevarande paragraf, att kvinna, som är försäkrad enligt lagen om allmän

sjukförsäkring, på grund av den obligatoriska sjukförsäkringen äger erhålla

moderskapshjälp enligt vad som sägs i de följande paragraferna av

förslaget.

Av stadgandets utformning följer, att moderskapshjälp i princip skall

utgivas till alla barnaföderskor, som omfattas av sjukförsäkringen, och

således inte blott till dem, som är försäkrade genom eget medlemskap i

allmän sjukkassa, utan även till dem, som jämlikt 6 § sjukförsäkringslagen

är försäkrade i egenskap av barn. Uteslutna från rätten till moderskapshjälp

blir således — frånsett utlänningar som inte är mantalsskrivna

i riket — i huvudsak endast sådana kvinnor, som åtnjuter långvarig sjukhus-

eller anstaltsvård och som av denna anledning jämlikt 5 § sjukförsäkringslagen

är undantagna från sjukförsäkringen. För deras vidkommande

torde frågan om hjälp vid havandeskap och barnsbörd sakna aktualitet.

Vad de utländska kvinnorna beträffar må erinras om att Kungl.

Maj:t jämlikt 110 § sjukförsäkringslagen äger träffa överenskommelse

med främmande makt om tillämpning av lagen på dess medborgare, som

vistas men inte är mantalsskrivna i Sverige. Om så sker kommer de kvinnor,

som omfattas av överenskommelsen, automatiskt att bli berättigade

till moderskapshjälp på samma sätt som övriga sjukförsäkrade kvinnor.

Av paragrafens formulering framgår vidare, att moderskapshjälpen är

en förmån, som lämnas på grund av den obligatoriska sjukförsäkringen.

Härav följer, utan särskilt stadgande, att hjälpen skall utgå från den sjukkassa,

i vilken kvinnan är sjukförsäkrad. För det fall att hon är försäkrad

i såväl lokal- som centralsjukkassa finnes i förslagets 16 § upptagna regler

rörande det inbördes förhållandet mellan kassorna med avseende å moderskapshjälpen.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr Hi.

2 §•

Denna paragraf innehåller en upplysning om att nioderskapshjälp utgöres

av ersättning för förlossningsutgifter samt moderskapspenning.

3 §.

I förevarande paragraf upptages bestämmelser om ersättning för förlossningsutgifter.

Socialförsäkring sutredningen.

I den av socialförsäkringsutredningen föreslagna lagtexten (4 §) har

bestämmelserna om ersättning för förlossningsutgifter utformats så, att

varje försäkrad skall äga åtnjuta ersättning för utgifter för dels läkarvård,

som är erforderlig vid förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt,

dels vård å förlossningsanstalt och dels intagning å förlossningsanstalten

och återresa därifrån. I fråga om ersättningens bestämmande hänvisas i

paragrafen till 14, 15 och 17 §§ sjukförsäkringslagen. Därjämte innehåller

paragrafen ett stadgande, enligt vilket med förlossningsanstalt skall förstås

barnbördsavdelning å allmänt sjukhus ävensom annan inrättning, som

enligt av Konungen fastställd förteckning är att anse som förlossningsanstalt

jämlikt den föreslagna lagen.

I anslutning till sistnämnda stadgande uttalar utredningen som sin

mening, att den föreslagna förteckningen bör upptaga de förlossningsinrättningar

-—- med undantag för barnbördsavdelningar — som anges i kungörelsen

den 21 juli 1937 (nr 743) angående statsbidrag till driften av förlossningsanstalter

och väntehem m. m., dvs. sådana barnbördshus, förlossningshem

och förlossningsrum hos barnmorskor, som drives av landsting,

kommun, kommunalförbund, förening eller stiftelse och ingår i godkänd

plan. Därjämte finner utredningen skäligt, att väntehem för barnaföderskor

i rikets ödemarker betraktas som förlossningsanstalter i förevarande bemärkelse

och således upptages i förteckningen.

Yttrandena.

Medicinalstyrelsen framhåller, att det i förslaget använda uttrycket »läkarvård,

som är erforderlig vid förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt»

inte bör fattas så snävt, att därmed endast förstås vård som är

behövlig på grund av inträffad eller befarad komplikation, utan tolkas så

vidsträckt, att därunder också faller t. ex. läkarvård, som erfordras för att

bereda narkos där sådan påkallas. På liknande sätt uttalar sig Svenska

barnmorskeförbundet, som till förekommande av en restriktiv tolkning av

uttrycket i fråga anser mera preciserade bestämmelser böra komma till användning.

Vad angår frågan, vilka inrättningar som bör räknas som förlossningsanstalter

i förslagets bemärkelse, upplyser medicinalstyrelsen, att ett antal förlossningar

fortfarande äger rum å sjukstuga, som saknar särskild barn
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr lli.

böldsavdelning eller har av styrelsen icke godkänd sådan avdelning. Begreppet

förlossningsanstalt borde därför givas en sådan tolkning, att även

dessa barnaföderskor erhölle del av förmånerna i fråga. Vidare uttalar styrelsen,

att behovet av väntehem för avlägset boende barnaföderskor ökat

i och med att förlossningarna i allt större utsträckning skedde på anstalter.

För befolkningen i exempelvis skärgårdsområdena vore detta behov

ofta lika stort som i ödemarksområdena. De väntehem, som efter medicinalstyrelsens

prövning kunde komma att ingå i planerna för den

slutna förlossningsvården, borde därför i förevarande hänseende betraktas

som förlossningsanstalter även i den mån de inte vore belägna i ödemarksområde.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför med instämmande av mödrahjälpsnåmnden

i länet.

Länsstyrelsen finner det önskvärt att även mödrahem i särskilda fall må

kunna hänföras till samma kategori av anstalter. I Jämtlands län med dess

stora ytvidd och glesa bebyggelse måste — enligt vad länsstyrelsen har sig

bekant — mödrahjälp ej sällan beviljas till väntande mödrar i form av inackorderingsbidrag,

avseende tiden före nedkomsten, därvid inackorderingen

motiveras därav, att kvinnans hem är beläget på ort med så stort avstånd

från förlossningsinrättning eller med så dåliga kommunikationer, att kvinnan

nödgas lämna hemmet i god tid före den beräknade tiden för förlossningen.

I dylika fall plägar inackorderingen i avbidan på intagning på

förlossningsinrättning ske i privata hem, pensionat eller dylikt. Sedan

landstingets mödrahem Storsjöliden i Östersund numera utbyggts till 15

vårdplatser, vore det, för undvikande av inackorderingar, som nyss sagts,

av värde, om mödrahemmet, i den mån platser finnas tillgängliga, finge

användas såsom väntehem och i likhet med sådant hem i förevarande

hänseende jämställas med förlossningsinrättning.

Även socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke mödrahem i vissa fall

—- nämligen då de begagnas som väntehem — i förevarande hänseende

borde jämställas med förlossningsanstalter.

Departementschefen.

Att — såsom Svenska barnmorskeförbundet ifrågasatt — i lagtexten närmare

precisera innebörden av uttrycket »läkarvård, som erfordras vid förlossning

annorstädes än å förlossningsanstalt» synes knappast möjligt. Uttrycket

bör emellertid inte tolkas för snävt; och till erforderlig läkarvård

bör alltså, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, hänföras t. ex. narkosgivning

om sådan påkallas av kvinnan.

I likhet med utredningen anser jag, att barnbördsavdelningar vid de allmänna

sjukhusen — sistnämnda uttryck taget i den bemärkelse som angives

i 4 § sjukförsäkringslagen -— bör anses som förlossningsanstalter i

förevarande mening och att Kungl. Maj:t bör bemyndigas att till dylika

anstalter hänföra jämväl andra förlossningsinrättningar. Jag är inte nu

beredd att i detalj taga ståndpunkt till frågan, vilket innehåll Kungl. Maj:ts

beslut bör ha, men skall vid ärendets fortsatta handläggning givetvis ta

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr Ibb.

hänsyn till de synpunkter som framkommit under remissbehandlingen,

vilka alla synes mig beaktansvärda. I vart fall synes mig väntehemmen

böra i den utsträckning medicinalstyrelsen föreslagit likställas med förlossningsanstalter.

Jag vill tillägga, att enligt förslaget ersättning för läkarvård skall utgå

ej blott vid hemförlossning utan vid varje förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt

i lagens mening.

4 §•

Denna paragraf innehåller endast en upplysning om att moderskapspenning

utgår i form av grundpenning samt, under villkor som angives i följande

paragrafer, jämväl i form av barntillägg och tilläggspenning.

5 §•

I första stycket av förevarande paragraf anges grundpenningens storlek,

270 kr. vid enkelbörd och 405 kr. vid flerbörd. Enligt paragrafens andra

stycke skall 135 kr. av grundpenningen kunna lyftas tidigast å nittionde

dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten. Eftersom innehållet

i dessa båda stadganden behandlats i den allmänna motiveringen, kan jag

här begränsa mig till att kommentera paragrafens tredje stycke, som föreskriver

inskränkningar i vissa anstaltsvårdade kvinnors rätt till grundpenning.

För sammanhangets skull synes det härvid lämpligt att även behandla

innehållet i 7 § sista stycket, som upptar motsvarande regler i

fråga om rätten till tilläggspenning.

Socialf ör säkring sntredning en.

Socialförsäkringsutredningen erinrar i sitt betänkande om att 23 § sjukförsäkringslagen

innehåller en bestämmelse enligt vilken sjukpenning ej

utgår för tid då försäkrad a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig, b) är

intagen i barnhem eller skola tillhörande barna- och ungdomsvården, c)

är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, d) vårdas å

allmän alkoholistanstalt, e) i annat fall än nu sagts av annan orsak än sjukdom

tagits i förvar på det allmännas bekostnad. Utredningen framhåller

vidare, att rätten till moderskapspenning inte borde begränsas till att avse

de kategorier som vore sjukpenningförsäkrade. Alla försäkrade kvinnor

borde sålunda i princip ha rätt till kontant hjälp vid havandeskap och

förlossning. Emellertid förelåge regelmässigt inte något behov härav i de

fall som nämnts under b)—e). Dessa undantag -—- som utom i vad de

avsåge barnhem hade motsvarigheter i mödrahjälpsförordningen —- borde

alltså i princip även avse moderskapsförsäkringen. Det borde emellertid

framhållas, att de kvinnor som vistades på mödrahem -—■ vilka vore att

anse såsom barnhem — väl därstädes finge viss utrustning till låns för

barnet men att de i regel ej finge medtaga utrustningen från hemmet.

Ehuru dessa kvinnor regelmässigt erhölle mödrahjälp även till utrustning,

syntes det skäligt att de finge behålla rätten till grundpenning.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

På grund av vad sålunda anförts har utredningen i sitt förslag (12 §)

upptagit ett stadgande, enligt vilket de i 23 § b)—e) föreskrivna inskränkningarna

i rätten till sjukpenning skall äga motsvarande tillämpning i

fråga om rätten till moderskapspenning utom såtillvida att kvinna, som är

intagen i mödrahem, skall äga uppbära grundpenning.

Det kan i detta sammanhang erinras om att barntillägget enligt utredningens

förslag utgör en del av grundpenningen.

Yttrandena.

Utredningens förslag i förevarande hänseende har i allmänhet godtagits

under remissbehandlingen.

Socialstyrelsen har emellertid ansett, att kvinnor, som är intagna i mödrahem,

bör ha rätt att utfå inte blott grundpenning utan även tilläggspenning;

i annat fall kunde det nämligen befaras att förvärvsarbetande mödrar,

som vore i behov av vård på mödrahem, komme att undandraga sig sådan

vård till skada för barnet. Överståthållarämbetet anför liknande synpunkter

och pekar på att förslaget skulle kunna få den ogynnsamma följden, att

barnen i ökad omfattning bleve skilda från mödrarna redan å förlossningsanstalterna.

Utbetalades även tilläggspenningen till mödrar å mödrahem,

torde det emellertid bli erforderligt med bestämmelser om utbetalning av

försäkringsbeloppet till vederbörande huvudman, vilken, efter avräkning

av avgiften för vistelsen å hemmet, skulle utbetala eventuellt överskott till

kvinnan. Även försäkringsrådet, länsstyrelserna i Stockholms, Kopparbergs

och Västernorrlands län, Stockholms stads barnavårdsnämnd, Svenska

socialvårds}örbundet och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund förordar

att tilläggspenning helt eller delvis skall utgå vid vistelse på mödrahem.

Departementschefen.

Vad grundpenningen beträffar kan jag i stort sett ansluta mig till vad

utredningen föreslagit. 1 motsats till sjukpenningen är grundpenningen

emellertid ett fast engångsbidrag och frågan om inskränkning i rätten till

grundpenning synes därför lagtekniskt böra lösas på annat sätt än genom

en hänvisning till 23 § sjukförsäkringslagen, som förutsätter att ersättningen

löper dag för dag. På grund härav har i tredje stycket av förevarande

paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att grundpenning ej

skall utgivas till kvinna, som vid tiden för förlossningen är intagen i annat

barnhem än mödrahem eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården

eller i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt. Tillräckliga skäl har inte ansetts

föreligga att vid övriga i 23 § sjukförsäkringslagen omnämnda former

av omhändertagande inskränka kvinnans rätt till grundpenning.

I likhet med utredningen anser jag, att barntillägget i nu förevarande

hänseende bör följa samma regler som grundpenningen. Departementsför7-

— Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 114.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 44.

slagets 6 §, som innehåller regler om barntillägg, har därför utformats så,

att dylikt tillägg endast kan utgå till kvinna, som äger rätt till grundpenning.

Även i fråga om inskränkningarna i rätten till tilläggspenning kan jag

i huvudsak godtaga utredningens förslag. I likhet med socialstyrelsen och

vissa andra remissinstanser anser jag emellertid, att förslaget bör modifieras

så, att tilläggspenning utgives även för tid då kvinnan är intagen i

mödrahem. I enlighet med vad nu anförts har i sista stycket av 7 §, som

innehåller regler om tilläggspenning, upptagits en bestämmelse av innebörd,

att tilläggspenning ej utgår för tid, då kvinna är intagen i annat

barnhem än mödrahem eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården

eller i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller är häktad eller

eljest av annan orsak än sjukdom är tagen i förvar på det allmännas bekostnad.

Det torde vara obehövligt att föreskriva motsvarande inskränkning

för det fall att barnaföderska vårdas å alkoholistanstalt; såvitt känt

har kvinna å dylik anstalt hittills inte i något fall fött barn.

I detta sammanhang må nämnas, att socialförsäkringsutredningen i sitt

förslag (6 § sista st.) upptagit ett stadgande av innehåll, att om kvinna

avlidit i samband med förlossningen eller därefter hennes dödsbo äger uppbära

ännu inte utbetald grundpenning. I departementsförslaget saknas motsvarighet

till detta stadgande. Av allmänna rättsregler torde nämligen

följa, att en fordringsrätt, som uppkommit på grund av försäkring, övergår

till den berättigades dödsbo, för den händelse denne skulle avlida innan

han hunnit uppbära vad som tillkommit honom; och utredningen torde

med sitt förslag inte ha avsett annat än att ge uttryck för denna allmänna

rättsgrundsats.

6 §•

Vad denna paragraf innehåller om rätt till barntillägg fr. o. in. den tionde

t. o. in. den fyrtiofjärde dagen efter förlossningen hänger nära samman

med de regler rörande förhållandet mellan rätten till moderskapspenning

och rätten till sjukpenning, som jag ämnar föreslå skola införas i 23 §

sjukförsäkringslagen, och kommer därför att upptagas till behandling i

samband därmed.

Rörande paragrafens innehåll i övrigt hänvisas till vad som anförts i den

allmänna motiveringen och vid behandlingen av förslagets 5 §.

7 §•

Innehållet i första och andra styckena av denna paragraf, som upptar

regler om tilläggspenning, har behandlats i den allmänna motiveringen.

Rörande paragrafens tredje stycke hänvisas till vad som anförts vid 5 §.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Knni/l. Maj.ts proposition nr Ht.

8 §.

Enligt första stycket av förevarande paragraf skall kvinna, som önskar

erhålla tilläggspenning för tid före förlossningsdagen, i förväg göra anmälan

därom till sjukkassan. Sker ej sådan anmälan, skall tilläggspenning

utgivas fr. o. m. förlossningsdagen, om hinder inte mött för anmälan eller

eljest särskilda skäl föreligger. Dessa stadganden, som saknar motsvarighet

i utredningens förslag men har en viss motsvarighet i 26 § första stycket

sjukförsäkringslagen, syftar dels till att skapa bättre möjligheter för kassan

att öva kontroll över att kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete och

dels till att underlätta tillämpningen av de regler rörande förhållandet mellan

å ena sidan rätten till moderskapspenning och å andra sidan rätten till

sjukpenning och daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, som jag ämnar

föreslå i det följande.

Paragrafens andra stycke överensstämmer i sak med 9 § sista stycket i

utredningens förslag.

9 §•

I fråga om denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

10 §.

Denna paragraf, som upptar regler om nedsättning eller indragning av

moderskapspenning, överensstämmer i allt väsentligt med vad utredningen

föreslagit. I stället för att -—- såsom utredningen gjort i 12 § — hänvisa till

sjukförsäkringslagens nedsättnings- och indragningsregler innehåller departementsförslaget

direkta regler i ämnet.

11—13 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som innehåller regler rörande moderskapshjälpens

finansiering, hänvisas till den allmänna motiveringen.

14 §.

Några kommentarer torde inte erfordras till denna paragraf, som motsvarar

9 § tredje stycket i utredningens förslag.

15 §.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits av utredningen

har i denna paragraf upptagits preskriptionsregler, som nära ansluter sig

till motsvarande regler i 30 § sjukförsäkringslagen.

16 §.

Förevarande paragraf innehåller regler rörande förhållandet mellan centralsjukkassan

och därtill ansluten lokalsjukkassa med avseende å moder
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungi. Maj.ts proposition nr H4.

skapshjälpen. Paragrafen överensstämmer i sak med utredningens förslag,

som i detta hänseende allmänt godtagits under remissbehandlingen.

17 §.

Denna paragraf innehåller — i likhet med 12 § utredningens förslag —

en hänvisning till sjukförsäkringslagens 59, 89, 101—103, 105 och 106 §§,

vilka föreslås skola äga motsvarande tillämpning beträffande moderskapshjälp.

18 §.

Enligt denna paragraf skall Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

tillsynsmyndigheten för de allmänna sjukkassorna — dvs. riksförsäkringsanstalten

— äga utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter.

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1955, då 1937 års förordning

om moderskapspenning skall upphöra att gälla. De i förslaget upptagna

övergångsbestämmelserna, vilka i sak överensstämmer med dem utredningen

föreslagit, torde inte tarva några kommentarer.

Förslaget till lag om ändring i sjukförsäkringslagen.

1 §•

Rörande ändringen i denna paragraf hänvisas till vad som anförts i

inledningen till specialmotiveringen.

23 §.

Till förevarande paragraf har fogats ett nytt stycke, som upptar regler

för det fall att rätt till moderskapspenning och sjukpenning skulle komma

att föreligga samtidigt.

Socialförsäkring sutredningen.

Såsom förut angivits räknar utredningen med att av grundpenningen

135 kronor avser anskaffningar och 135 kronor ersättning för minskad arbetsförmåga.

Den sistnämnda delen motsvarade grundsjukpenning för 45

dagar. Skulle kvinnan under tiden för nedkomsten lida av sjukdom, som

berättigade till sjukpenning, borde således hennes grundsjukpenning kunna

innehållas för 45 dagar av den anledningen, att hon vore berättigad till moderskapshjälp

i form av grundpenning. Utredningen föreslår därför, att

grundsjukpenning inte skall utgå för förlossningsdagen och därpå följande

44 dagar.

Då barntillägget åtföljer grundsjukpenningen resp. grundpenningen, kommer

till följd av vad sålunda föreslagits grundpenningens — inte grund
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

sjukpenningens — barntillägg att utgå vid sjukdom under de första 45

dagarna räknat fr. o. in. förlossningsdagen. Utredningen — som tidigare

förordat att barntillägg till grundpenningen skall utges lör 10 dagar räknat

fr. o. in. förlossningsdagen — föreslår därför, att denna regel kompletteras

såtillvida, att dylikt barntillägg skall utgå även för de därefter följande

35 dagarna i den mån kvinnan då vårdas på förlossningsanstalt eller

sjukhus.

Utredningen framhåller slutligen, att tilläggssjukpenning och tilläggspenning

var för sig avser att bereda förvärvsarbetande ersättning för inkomstbortfall

och uppenbarligen inte bör utgå samtidigt, samt föreslår med

anledning härav en regel av innebörd att tilläggssjukpenning inte skall

utgå för dag, för vilken kvinnan uppbär tilläggspenning.

Yttrandena.

Länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län påpekar, att enligt utredningens

förslag något barntillägg inte skall utgå, om kvinnan under tiden

närmast efter barnsängen drabbas av sjukdom, som ej kräver vård på

förlossningsanstalt eller sjukhusvård, samt ifrågasätter om inte barntillägg

i dylikt fall borde utgivas enligt sjukförsäkringslagens bestämmelser. Denna

uppfattning uttalas även av Svenska barnmorskeförbundet och Stockholms

läns erkända centralsjukkassa. Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter, om

inte barntillägg borde utgå också i de fall då kvinna vistas å sjukhus eller

annan vårdanstalt för späda barn endast på den grund, att läkare funnit

moderns närvaro erforderlig med hänsyn till det på anstalten intagna

spädbarnet. Göteborgs stads erkända centralsjukkassa och länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län anser, att barntillägg bör utgå till kvinna, som

får stanna kvar på förlossningsanstalten inte för egen vård utan för amning

av s. k. prematurbarn.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag, att grundsjukpenning inte bör utgå

för tiden fr. o. in. förlossningsdagen t. o. in. den fyrtiofjärde dagen därefter.

Regeln härom, som lämpligen bör införas i ett nytt andra stycke

i 23 § sjukförsäkringslagen, hör utformas så, att därav klart framgår att

den endast avser barnaföderskor, som äger rätt till moderskapshjälp i form

av grundpenning. Om grundpenning till följd av vad som stadgas i 5 §

sista stycket i den föreslagna lagen om moderskapshjälp inte skall utgivas

—- t. ex. därför att kvinnan vid förlossningen är intagen i en fångvårdsanstalt

— bör hon alltså ha rätt till grundsjukpenning enligt vanliga regler

för den händelse hon efter utskrivning från anstalten skulle insjukna

under ifrågavarande tidsperiod. På grund härav har som en första punkt i

det föreslagna nya stycket i 23 § sjukförsäkringslagen upptagits ett stadgande

av innebörd att försäkrad, som äger rätt till grundpenning enligt

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H.

lagen om moderskapshjälp, ej må uppbära grundsjukpenning för tiden

fr. o. in. förlossningsdagen t. o. m. den fyrtiofjärde dagen därefter.

Eftersom rätten till sjukförsäkringens barntillägg är avhängig av rätten

till grundsjukpenning blir konsekvensen av ifrågavarande stadgande, att

inte heller dylikt tillägg kommer att utgå om kvinnan blir sjuk under

nyssnämnda tidsperiod. Med anledning härav bör — såsom utredningen

föreslagit — barntillägg i stället utgivas till grundpenningen inte blott —

såsom berörts tidigare — för de första tio dagarna fr. o. m. förlossningsdagen

utan även för tiden därefter intill dess rätten till grundsjukpenning

ånyo inträder eller t. o. m. den fyrtiofjärde dagen efter förlossningen. Utredningen

har såsom villkor härför föreslagit att kvinnan — förutsatt

givetvis att övriga villkor för barntillägg är uppfyllda —■ vårdas å förlossningsanstalt

eller sjukhus. Vad som anförts i remissyttrandena innefattar

enligt min mening inte tillräckliga skäl att frångå utredningens förslag

härutinnan. Jag vill endast tillägga, att en kvinna, som för att amma ett

för tidigt fött barn eller eljest för barnets skull måste kvarstanna å förlossningsanstalten

längre än som är nödvändigt med hänsyn till henne

själv, bör anses åtnjuta vård därstädes.

De nu förordade bestämmelserna rörande barntillägg har upptagits i

6 § förslaget till lag om moderskapshjälp.

Enligt de regler, som jag förut föreslagit rörande tilläggspenningen, blir

denna vanligen lika stor som och i intet fall lägre än tilläggssjukpenningen.

Det kan därför aldrig innebära en nackdel för kvinnan, att hon vid sjukdom

får uppbära tilläggspenning i stället för tilläggssjukpenning. Då båda dessa

förmåner givetvis inte bör utgå samtidigt och tilläggspenningen bör vara

den primära, har som en andra punkt i det föreslagna andra stycket av

23 § sjukförsäkringslagen upptagits ett stadgande av innehåll, att tilläggssjukpenning

ej utgår för dag, för vilken försäkrad äger rätt till tilläggspenning.

56 och 106 §§.

De föreslagna ändringarna i dessa båda paragrafer torde inte behöva

kommenteras.

Förslaget till förordning angående ändring i arbetslöshetskasseförordningen.

Socialförsäkringsutredningen.

Socialförsäkringsutredningen framhåller, att så gott som alla kvinnliga

anställda med inkomst av någon betydelse genom moderskapsförsäkringen

bleve garanterade ersättning för inkomstbortfall vid havandeskap och barnsbörd

och att man kunde utgå från, att en del barnaföderskor bland arbetstagarna

även vore anslutna till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

Särskilda bestämmelser syntes därför erforderliga för sådana fall, då mo
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

derskapspenning och daghjälp från arbetslöshetsförsäkringen skulle komma

att utgå samtidigt. Föreskrifter härom syntes i fråga om daghjälp höra

hemma bland bestämmelserna rörande erkända arbetslöshetskassor. Denna

fråga komme att behandlas av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen,

som även torde komma att pröva frågan om rätt till förmåner från

arbetslöshetsförsäkringen för kvinnlig medlem i arbetslöshetskassa med

avseende å sådan tid under graviditeten eller efter nedkomsten då moderskapspenning

ej utginge.

Yttrandena.

1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen redogör för understödsrätten

inom arbetslöshetsförsäkringen i samband med havandeskap och

barnsbörd och framhåller, att det i många fall uppkommer särskilda svårigheter

när det gäller att bedöma om t. ex. en gravid kvinna är arbetsför

i sådan utsträckning, att hon kan anses berättigad till ersättning, eller om

en nybliven moder kan anses oförhindrad att anta arbete på grund av att

hon i viss omfattning är bunden av amningen och vården av barnet. Genom

moderskapsförsäkringen bortfölle sådana svårbemästrade problem såvitt

angår den 90-dagarsperiod, då tilläggspenning utginge. Däremot bortfölle

inte frågan om ersättning i anledning av havandeskap och barnsbörd

helt inom arbetslöshetsförsäkringen.

Med nu gällande bestämmelser kunde, fortsätter utredningen, arbetslöshetsförsäkrade

kvinnor i vissa fall ej påräkna ersättning från denna försäkring

på grund av att de ej uppfyllde grundläggande krav för sådan ersättning,

nämligen möjlighet och villighet att söka och åta sig arbete. Det

vore angeläget att prövningen, huruvida dessa krav uppfylldes, skedde

med hänsyn till omständigheterna i de individuella fallen och utan onödig

stränghet. Däremot funne utredningen det principiellt och praktiskt betänkligt

att i några som helst fall helt efterge dessa krav.

Utredningen yttrar vidare.

Vid genomförande av den föreslagna moderskapsförsäkringen uppkommer

behov av bestämmelser rörande samordningen mellan denna försäkring

och arbetslöshetsförsäkringen. Dessa spörsmål har utredningen för avsikt

att behandla i sitt slutbetänkande. Här vill utredningen till närmare behandling

upptaga endast frågan om behovet av särskilda bestämmelser till

förhindrande av att ersättning från arbetslöshetsförsäkringen utgår för dag,

för vilken kvinna uppbär tilläggspenning från moderskapsförsäkringen, och

omvänt. Man synes kunna bortse från grundpenningen i detta sammanhang.

Det torde i och för sig vara självklart, att ersättning från arbetslöshetsförsäkringen

inte skall kunna utgå för dag då tilläggspenning utgår. Visserligen

skulle kvinnan under tid, då hon inte utför förvärvsarbete i samband

med havandeskap och barnsbörd, kunna betraktas som arbetslös, men

denna arbetslöshet är inte förenad med inkomstbortfall, eftersom detta

kompenseras genom tilläggspenningen. I förordningen om erkända arbetslöshetskassor

bör emellertid finnas uttrycklig föreskrift att daghjälp icke

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Mnj:ts proposition nr 144.

må utgå för dag, för vilken tilläggspenning uppbäres. I lagen om allmän

moderskapsförsäkring bör finnas bestämmelse om att tilläggspenning icke

må utgå för dag för vilken daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa uppbäres.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller bl. a., att de vidare föreskrifter av

kontrollnatur, som måste utfärdas, torde böra behandlas av arbetslöshetsförsäkringens

tillsynsmyndighet och sjukkassornas chefsmyndighet gemensamt

efter huvudlinjer, som lämpligen kunde uppdragas av 1951 års utredning

om arbetslöshetsförsäkringen.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation — som i huvudsak

tillstyrkt förslaget om moderskapsförsäkring — anhåller om utredning,

huruvida ej en utvidgning med det snaraste kunde vidtagas, så att tilläggspenning

i vissa fall kunde utgå genom sjukkassan för sammanlagt 180 (eller

vid 6-dagarsvecka 156) dagar. De fall som avsåges vore då kvinna på grund

av graviditet bleve arbetslös och svårligen kunde placeras i lämpligt arbete

samt då hon på grund av vård om barnet visades vara förhindrad att

ta arbete. Intyg skulle lämnas av arbetslöshetskassan eller — om sådan

kassa inte funnes för yrkesområdet — en särskilt inrättad yrkesnämnd

samt av arbetsförmedlingen.

Landsorganisationen framhåller, att havande kvinna i inte så få fall

torde få avbryta sitt arbete tidigare än sex veckor före den beräknade nedkomsten,

beroende på att hon själv eller arbetsgivaren finner det olämpligt

att hon fortsätter sitt arbete. Detta gällde oftast kvinnor med arbete av

servicekaraktär, t. ex. servitriser, frisörskor, affärsbiträden. Även om man

kunde hävda att vederbörande kvinna i flertalet fall vore i stånd att taga

annat arbete, uppstode ej sällan svårigheter att finna detta lämpligare arbete.

LO skulle finna det rimligt att möjligheter skapades för de erkända

arbetslöshetskassorna att efter de olika förhållanden, varunder kassorna

arbetade, lämna en kompletterande hjälp före och efter den tid moderskapsförsäkringen

omfattade.

Departementschefen.

Arbetslöshetsförsäkringen är f. n. föremål för översyn av 1951 års utredning

om arbetslöshetsförsäkringen, vilken ännu inte avgivit sitt slutbetänkande.

Jag vill därför i fråga om samordningen mellan moderskapsförsäkringen

och arbetslöshetsförsäkringen nu endast föreslå en bestämmelse,

som avser att hindra att ersättning för inkomstbortfall utgår

från båda försäkringarna samtidigt. Omfattas en barnaföderska av båda

dessa försäkringar, torde moderskapsförsäkringen få anses vara den primära.

Åt förenämnda bestämmelse, vilken lämpligen bör få form av ett

tillägg till 18 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor, har jag därför

givit innebörden, att daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa ej får

utgivas för dag för vilken kvinnan äger rätt till tilläggspenning enligt lagen

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

om moderskapshjälp. Jag vill erinra om att i 8 § första stycket i departementsförslaget

till lag om moderskapshjälp intagits vissa föreskrifter, som

åsyftar att fixera den tidpunkt från vilken tilläggspenning i det enskilda

fallet utgår.

Av de i överensstämmelse med det anförda inom socialdepartementet

upprättade författningsförslagen, vilka har den lydelse bilaga1 till detta

protokoll utvisar, är förslaget till lag om moderskapshjälp och förslaget

till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen av den natur att lagrådets

utlåtande över dem bör inhämtas.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande över

ifrågavarande förslag till

1) lag om moderskapshjälp och

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 19i7 (nr 1) om allmän

s jukförsäkring

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olof Särnmark.

1 Denna bilaga — som är likalydandc med de vid propositionen fogade författningsförslagen

utom såtillvida att i förslaget till lag om moderskapshjälp vidtagits vissa redaktionella jämkningar

— har här uteslutits.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 195i. t sand. Nr Hi.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 mars

1954.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerrerg.

Enligt lagrådet den 6 mars 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 19

februari 1954, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om moderskapshjälp; samt

2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

s jukförsäkring.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Gunnar Engström.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

107

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 12

mars 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam, beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 8 mars

1954 avgivna utlåtande över de den 19 februari 1954 till lagrådet remitterade

förslagen till lag om moderskapshjälp samt lag angående ändring i lagen

den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Föredraganden tillkännager, att lagrådet lämnat förslagen utan erinran,

samt hänvisar till sitt i statsrådsprotokollet för den 19 februari 1954 redovisade

förslag att i samband med genomförandet av ifrågavarande lagstiftning

nu gällande bestämmelser rörande statsbidrag till driften av förlossningsanstalter

och väntehem m. m. upphäves samt viss ändring vidtages i

bestämmelserna rörande rätt till läkemedel inom den förebyggande mödraoch

barnavården.

Härefter hemställer föredraganden, att dels, jämlikt § 87 regeringsformen,

ifrågavarande förslag till lag om moderskapshjälp och lag angående

ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

dels ock i statsrådsprotokollet för den 19 februari 1954 omförmälda förslag

till förordning angående ändrad lydelse av 18 § förordningen den 15 juni

1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Särnmark.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kangl. Maj.ts proposition nr 144.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen.................................................... 1

Förslag till lag om moderskapshjälp................................ 3

Förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om

allmän sjukförsäkring .......................................... 8

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 18 § förordningen den

15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor .............. 10

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 februari 1954.................... 11

Gällande bestämmelser............................................ 11

Moderskapshjälp och moderskapspenning .......................... 11

Mödrahjälp.................................................... 13

Kollektiva hjälpformer.......................................... 16

Arbetarskyddslagstiftning m. m................................... 19

Vissa konventioner ............................................ 21

Översikt av tidigare reformförslag.................................. 22

Sammanfattning av remissyttrandena över vissa tidigare reformförslag.... 26

Översikt av sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.............. 29

Den allmänna sjukförsäkringen .................................. 29

Arbetslöshetsförsäkringen........................................ 33

Socialförsäkringsutredningens förslag ................................ 35

Allmänna synpunkter .......................................... 35

Moderskapsförsäkringens utformning .............................. 43

Mödrahjälpen.................................................. 51

Särskilda frågor................................................ 54

Kostnadsberäkningar............................................ 54

Särskilda yttranden ............................................ 55

Remissyttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag ............ 56

Allmänna synpunkter .......................................... 56

Moderskapsförsäkringen.......................................... 59

Mödrahjälpen.................................................. 71

Särskilda frågor................................................ 76

Departementschefen .............................................. 77

Allmänna synpunkter .......................................... 77

Moderskapsförsäkringen.......................................... 81

Mödrahjälpen.................................................. 88

Vissa särskilda frågor .......................................... 89

Kostnadsfrågor ................................................ 90

Specialmotivering ................................................ 92

Förslaget till lag om moderskapshjälp ............................ 93

Förslaget till lag om ändring i sjukförsäkringslagen ................ 100

Förslaget till förordning angående ändring i arbetslöshetskasseförordningen 102

Departementschefens hemställan.................................... 105

Lagrådets utlåtande .............................................. 106

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 mars 1954 ...................... 107

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 34

403016

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. SU 1954:143 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för budgetåret 1954/55 under femte huvudtiteln jämte i ämnet väckta motioner. s. 4 i texten
  2. Rskr. 1954:274 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. |Maj:ts proposition med förslag till lag om moderskapshjälp m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  3. 2LU 1954:32 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majts proposition med förslag till lag om moderskapshjälp m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten