Med förslag till lag om moderskapshjälp m. m
1954-03-12 · 108 sidor, varav 108 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 108 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1954:144, Med förslag till lag om moderskapshjälp m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr lii.
1
Nr 144.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
moderskapshjälp m. m.; given Stockholms slott den
12 mars 195/i.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till
lag om moderskapshjälp och
lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
dels
ock antaga härvid fogat förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 18 § förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att kvinna, som är försäkrad jämlikt lagen om
allmän sjukförsäkring, vid havandeskap och barnsbörd skall äga erhålla
moderskapshjälp i form av ersättning för förlossningsutgifter och moderskapspenning.
Ersättning för förlossningsutgifter skall utgå enligt samma
grunder som jämlikt sjukförsäkringslagen skall tillämpas i fråga om ersättning
för sjukvårdsutgifter. Moderskapspenning skall utgå i form av
s. k. grundpenning — 270 kr. vid enkelbörd och 405 kr. vid flerbörd —
till varje sjukförsäkrad kvinna som föder barn. Under vissa förutsättningar
skall utöver grundpenningen utgivas barntillägg med 2 kr. för dag under
högst 45 dagar. Kvinna, som är obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning,
d. v. s. anställd kvinna, vilkens årsinkomst av förvärvsarbete
uppgår till minst 1 800 kr., skall därjämte äga erhålla moderskapspenning
i form av s. k. tilläggspenning för de dagar — högst 90 — under vilka hon
i samband med barnsbörden avhåller sig från förvärvsarbete. Tilläggspenningen
skall utgå med samma belopp, som kvinnan äger uppbära i tilläggssjukpenning
för de första 90 dagarna av en sjukperiod, d. v. s. med lägst
1 och högst 17 kr. för dag.
1—Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
Moderskapshjälpen är enligt förslaget en förmån, som utgår på grund av
den obligatoriska sjukförsäkringen. I enlighet härmed föreslås, att kostnaderna
för moderskapshjälpen skall fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna
och staten enligt de principer, som ligger till grund för sjukförsäkringslagens
regler rörande finansieringen av den obligatoriska sjukförsäkringen.
Arbetsgivarbidraget skall enligt förslaget utgöra 0,04 % av
de anställdas löner.
Den nuvarande behovsprövade mödrahjälpen föreslås bibehållen.
Reformen föreslås träda i kraft den 1 januari 1955.
De av reformen betingade anslagsäskandena för budgetåret 1954/55 behandlas
i särskild proposition.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
3
Förslag
till
Lag
om moderskapshjälp.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser.
1 §•
Kvinna, som är försäkrad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring, äger
på grund av den obligatoriska försäkringen enligt nämnda lag erhålla
moderskapshjälp enligt vad nedan sägs.
2 §.
Moderskapshjälp utgöres av ersättning för förlossningsutgifter samt moder
skaps penning.
Ersättning för förlossningsutgifter.
3 §•
Till förlossningsutgifter hänföras utgifter för läkarvård, som är erforderlig
vid förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt, ävensom för
vård å förlossningsanstalt samt för resor till och från sådan anstalt.
Med förlossningsanstalt förstås barnbördsavdelning å allmänt sjukhus
ävensom annan inrättning, som Konungen förklarat skola anses som förlossningsanstalt
enligt denna lag.
I fråga om ersättning för förlossningsutgifter skola bestämmelserna i
14, 15 och 17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring äga motsvarande tillJäinpning.
Moderskapspenning.
4 §•
Moderskapspenning utgår i form av grundpenning samt under villkor
som nedan sägs jämväl i form av barntillägg och tilläggspenning.
5 §•
Grundpenning utgår vid enkelbörd med tvåhundrasjuttio kronor och vid
flerbörd med fyrahundrafem kronor.
Av grundpenningen må den försäkrade lyfta etthundratrettiofem kronor
före nedkomsten, dock tidigast å nittionde dagen före den beräknade tidpunkten
därför.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Grundpenning tillkommer ej kvinna, som vid tiden för förlossningen är
intagen i annat barnhem än mödrahem eller i skola tillhörande barna- och
ungdomsvården eller i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt.
6 §•
Har kvinna, som äger rätt till grundpenning, tidigare minst ett hemmavarande
barn under tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till
henne eller hennes make, äger hon uppbära barntillägg med två kronor
för dag från och med förlossningsdagen till och med den fyrtiofjärde dagen
därefter, för dag från och med den tionde efter förlossningsdagen dock endast
under förutsättning att hon åtnjuter vård å förlossningsanstalt eller
sjukhusvård.
7 §•
Tilläggspenning utgår till kvinna, som omedelbart före nedkomsten eller
den beräknade tidpunkten därför under minst tvåhundrasjuttio dagar i
följd varit obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning.
Tilläggspenning utgår tidigast från och med den fyrtiofemte dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och med förlossningsdagen
så länge kvinnan utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete,
dock högst för nittio dagar, med samma belopp för dag, som kvinnan
äger uppbära i tilläggssjukpenning för de första nittio dagarna av en
och samma sjukperiod. Från och med den tjugoåttonde dagen efter förlossningsdagen
utgår tilläggspenning endast om kvinnan har eller på grund
av sjukdom är förhindrad att hava barnet i sin vård.
Tilläggspenning utgår ej för tid, då kvinnan är intagen i annat barnhem
än mödrahem eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården eller i
fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller är häktad eller eljest av annan
orsak än sjukdom är tagen i förvar på det allmännas bekostnad.
8 §•
Önskar kvinna erhålla tilläggspenning för tid före förlossningsdagen,
skall hon i förväg göra anmälan därom till vederbörande allmänna sjukkassa.
Sker ej sådan anmälan, utgår tilläggspenning från och med förlossningsdagen,
där ej hinder mött för anmälan eller eljest särskilda skäl
till annat föreligga.
Framställning om tilläggspenning skall avfattas skriftligen och innehålla
en av kvinnan på heder och samvete avgiven försäkran, att hon under de
dagar tilläggspenningen avser icke utfört förvärvsarbete samt, såvitt angår
tid från och med den tjugoåttonde dagen efter förlossningsdagen, att hon
haft eller på grund av sjukdom varit förhindrad att hava barnet i sin vård.
9 §•
Konungen äger från rätten till moderskapspenning helt eller delvis undantaga
arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfärdad av Ko
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 144. 5
nungen, eller bestämmelse, som beslutats av kommun, äger uppbära lön
vid havandeskap eller barnsbörd.
I fråga om rätt för arbetsgivare, som utgivit lön till arbetstagare vid
havandeskap eller barnsbörd, att i arbetstagarens ställe uppbära arbetstagaren
tillkommande moderskapspenning skola stadgandena i 28 § andra,
tredje och fjärde styckena lagen om allmän sjukförsäkring äga motsvarande
tillämpning.
10 §.
Grundpenning, barntillägg och tilläggspenning må skäligen nedsättas eller
helt indragas, såframt kvinnan medvetet eller genom grov vårdslöshet
lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är
av betydelse för rätten till moderskapshjälp. I fråga om tilläggspenning
må dylik nedsättning eller indragning ock ske, därest kvinnan underlåter
att, på sätt i 45 § lagen om allmän sjukförsäkring är stadgat, anmäla sådan
ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.
Försäkringsavgifter, bidrag från arbetsgivare och statsbidrag.
11 §•
Vid bestämmande av sjukförsäkringsavgift, som medlem i allmän sjukkassa
är pliktig att erlägga för den obligatoriska sjukförsäkringen, skall
avgift för sjukvårdsförsäkringen avse jämväl ersättning för förlossningsutgifter,
avgift för försäkringen för grundsjukpenning avse jämväl grundpenning
och barntillägg samt avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning
avse jämväl tilläggspenning.
12 §.
Arbetsgivare är skyldig att för varje kalenderår erlägga bidrag till kostnaderna
för tilläggspenning med fyra hundradels procent av den lön i
penningar eller naturaförmåner, som han under året utgivit till arbetstagare
anställda hos honom. I fråga om sådant bidrag skall i övrigt tilllämpas
vad som i 38 och 39 §§ lagen om allmän sjukförsäkring finnes
stadgat om arbetsgivares bidrag till försäkringen för tilläggssjukpenning.
13 §.
Statsbidrag utgår för varje kalenderår till centralsjukkassa med nedan
angivna procentuella andel av de utgifter under året, som bestritts av centralsjukkassan
och till denna anslutna lokalsjukkassor, nämligen för
a) läkarvård och resor enligt 3 § 50 procent;
b) grundpenning 50 procent;
c) barntillägg .......................... 75 procent.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
Konungen äger medgiva att till centralsjukkassa, för vilken med hänsyn
till bebyggelse och kommunikationer särskilt stora utgifter uppkomma för
ändamål, som i första stycket a) sägs, bidraget för utgifter till dylika ändamål
skall utgå med mer än femtio procent av de utgifter, som bestritts
av kassan och till denna anslutna lokalsjukkassor, dock med högst sjuttio
procent av desamma.
Särskilda bestämmelser.
14 §.
Kvinna, som önskar utfå moderskapshjälp före förlossningen, skall på
sätt den i lagen om allmän sjukförsäkring avsedda tillsynsmyndigheten
föreskriver styrka att hon är havande och den sannolika dagen för nedkomsten.
Då framställning göres om moderskapshjälp efter förlossningen,
skall på enahanda sätt styrkas att kvinnan fött barn och dagen härför.
15 §.
Framställning om moderskapshjälp skall göras inom sex månader, beträffande
ersättning för förlossningsutgifter från den dag då det belopp
guldits, för vilket ersättning begäres, i fråga om grundpenning från förlossningsdagen
samt såvitt angår barntillägg och tilläggspenning från den
dag ersättningen avser, allt vid äventyr att rätten förloras.
Underlåter kvinna att uppbära moderskapshjälp inom sex månader efter
det sjukkassan meddelat henne att så kunnat ske, må utbetalning av moderskapshjälpen
vägras.
16 §.
För utgivandet av moderskapshjälp till kvinna, som är försäkrad i såväl
lokal- som centralsjukkassa, svarar lokalsjukkassan med rätt för denna
att från centralsjukkassan återfå tre fjärdedelar av vad som utgivits jämlikt
3 § och hela det belopp, som utgivits jämlikt 5, 6 och 7 §§.
17 §.
Beträffande moderskapshjälp skola i övrigt bestämmelserna i 59, 89,
101—103, 105 och 106 §§ lagen om allmän sjukförsäkring äga motsvarande
tillämpning.
18 §.
De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av
tillsynsmyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955, då förordningen den 11 juni
1937 (nr 338) om moderskapspenning skall upphöra att gälla.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Lagen äger icke tillämpning i fråga om barnsbörd, som ägt rum före
lagens ikraftträdande. Vid barnsbörd, som inträffar eller beräknas inträffa
inom tvåhundrasjuttio dagar efter lagens ikraftträdande, skall utan hinder
av vad i 7 § första stycket stadgats tilläggspenning utgivas, såframt kvinnan
alltsedan lagens ikraftträdande utan avbrott varit obligatoriskt försäkrad
för tilläggssjukpenning.
Vad kvinna förskottsvis uppburit i moderskapspenning enligt nyssnämnda
förordning eller i moderskapshjälp enligt förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) om erkända sjukkassor skall avräknas från grundpenning,
som i anledning av barnsbörden tillkommer henne enligt denna lag.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.
Härigenom förordnas, att 1, 23, 56 och 106 §§ lagen den 3 januari 1947
om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
1 §•
Försäkring enligt---penningar (sjukpenningförsäkring).
Försäkringen är----dels frivillig.
På grund av den obligatoriska försäkringen
utgives även moderskapshjälp
enligt vad därom är stadgat i
lagen om moderskapshjälp.
23 §.
Sjukpenning utgår —---allmännas bekostnad.
Försäkrad, som äger rätt till grundpenning
enligt lagen om moderskapshjälp,
må ej uppbära grundsjukpenning
för tiden från och med
förlossningsdagen till och med den
fyrtiofjärde dagen därefter. Tilläggssjukpenning
utgår ej för dag, för
vilken försäkrad äger rätt till tillläggspenning
enligt nyssnämnda lag.
56 §.
För allmän---av tillsynsmyndigheten.
Stadgarna skola---skola förvaras;
5) ordningen för utbetalning av 5) ordningen för utbetalning av
sjukhjälp; sjukhjälp och moder skapshjälp;
6) antalet ombud---antalet styrelseledamöter.
I stadgar---frivilliga försäkringen.
Stadgar för----ersättningen utgår.
1 Se SFS 1953: 569.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
Utöver vad---så medgiver.
Allmän sjukkassas---av tillsynsmyndigheten.
106 §.
Har försäkrad — — — eftergiva återbetalningsskyldighet.
I fall, som i denna paragraf avses,
må i avräkning å vad för mycket
utgått innehållas skäligt belopp av
försäkrad tillkommande sjukhjälp,
som därefter förfaller. Har försäkrad,
till vilken sjukhjälp felaktigt
utbetalats, övergått till annan sjukkassa,
må sådan avräkning ske även
å den sjukhjälp, vartill han må vara
berättigad från nämnda kassa.
I fall, som i denna paragraf avses,
må i avräkning å vad för mycket utgått
innehållas skäligt belopp av
försäkrad tillkommande sjukhjälp
eller moderskapshjälp, som därefter
förfaller. Har försäkrad, till vilken
sjukhjälp felaktigt utbetalats, övergått
till annan sjukkassa, må sådan
avräkning ske även å den sjukhjälp
eller moderskapshjälp, vartill han
må vara berättigad från nämnda
kassa.
Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1955.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr lii.
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 18 § förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om
erkända arbetslöshetskassor.
Härigenom förordnas, att 18 § förordningen den 15 juni 1934 om erkända
arbetslöshetskassor1 skall erhålla följande ändrade lydelse.
(Nuvarande lydelse:)
18
Daghjälp må icke utgivas till
medlem för söndag. Ej heller må
daghjälp utgivas för annan helgdag,
med mindre medlemmen var arbetslös
nästföregående eller efterföljande
vardag, eller för dag, då han med
helt eller delvis bibehållen avlöning
åtnjuter ledighet från arbete, som
utförts för annans räkning annorstädes
än i medlemmens hem.
(Föreslagen lydelse:)
§•
Daghjälp må icke utgivas till
medlem för söndag. Ej heller må
daghjälp utgivas för annan helgdag,
med mindre medlemmen var arbetslös
nästföregående eller efterföljande
vardag, eller för dag, då han med
helt eller delvis bibehållen avlöning
åtnjuter ledighet från arbete, som
utförts för annans räkning annorstädes
än i medlemmens hem, eller
äger rätt till tilläggs penning enligt
lagen om moderskapshjälp.
Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1955.
1 Senaste lydelse se SFS 1943:185.
Kungl. Maj:ts proposition nr 744.
11
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari
195b.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om moderskapsförsäkring
m. m. samt anför.
Vid 1953 års riksdag beslöts på grundval av propositionen nr 178 att
lagen om allmän sjukförsäkring skulle träda i kraft den 1 januari 1955,
dock med ett i väsentliga delar annat innehåll än som ursprungligen bestämts.
Då frågan härom anmäldes i statsrådet den 13 mars 1953 erinrade
jag om att de nuvarande erkända sjukkassorna till sina medlemmar utgåve
ekonomisk hjälp -— kallad moderskapshjälp -—- vid havandeskap och barnsbörd
och därjämte handhade utbetalningen av s. k. moderskapspenning
till andra än medlemmar i kassorna men att sjukförsäkringslagen saknade
bestämmelser i detta hänseende. Jag upplyste emellertid, att socialförsäkringsutredningen1
komme att framlägga ett förslag i ämnet samt uttalade
i anslutning härtill, att med prövningen av denna fråga borde anstå till
dess utredningens förslag förelåge.
Socialförsäkringsutredningen har sedermera avgivit ett betänkande rörande
moderskapsförsäkring m. in. (SOU 1954: 4), vilket remissbehandlats
i sedvanlig ordning.
Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till vidare behandling.
Gällande bestämmelser.
Moderskapshjälp och moderskapspenning.
Enligt 32 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor (nr
280; ändr. bl. a. nr 337/1937 och 100/1952) skall centralsjukkassa vid
barnsbörd utge moderskapshjälp åt kvinnlig medlem, som omedel
1
Socialförsäkringsutredningen består av statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg,
ledamoten av riksdagens första kammare E. Gust. Andersson, ledamoten av riksdagens
andra kammare fru Nancy Eriksson, direktören Sven Hydén, socialekonomen Nils
Kellgren, redaktören Lennart Pettersson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare
fru Ragnhild Sandström och fröken Karin Wetterström med byråchefen i riksförsäkringsanstalten
Edvin Tegendal och byrådirektören därstädes Gösta Skogsberg som experter.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
bart före nedkomsten varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet
minst 270 dagar eller, om hon vunnit återinträde inom denna tid, omedelbart
före utträdet varit medlem av sådan kassa under oavbrutet minst
270 dagar. Moderskapshjälpen utgår med ett kontant belopp av 110 kr.,
men centralsjukkassan äger efter medgivande av tillsynsmyndigheten —
numera riksförsäkringsanstalten — utge moderskapshjälp med högre belopp;
i flertalet kassor utgives f. n. 125 kr. Av hjälpen må 60 kr. utbetalas
förskottsvis, om kvinnan genom intyg av läkare, barnmorska, distriktssköterska
eller vid mödra- eller barnavårdscentral anställd sjuksköterska
gör sannolikt, att hon befinner sig i havandeskap längre framskridet än i
sjunde månaden. Om kvinnan insjuknar under tiden kring nedkomsten,
lämnas moderskapshjälp oberoende av om sjukpenning utgår samtidigt.
Statsbidrag utgår med 75 kr. för varje barnbördsfall, för vilket centralsjukkassan
utgivit moderskapshjälp. Bestämmelser härom finnes i kungörelsen
den 26 juni 1931 angående statsbidrag till sjukkassor (nr 282;
ändr. nr 333/1935, 341/1937, 660/1944, 766/1944, 392/1945, 134/1949 och
101/1952).
Enligt förordningen den 11 juni 1937 om moderskaps penning (nr 338;
ändr. nr 229/1944, 765/1944 och 201/1949) skall moderskapspenning
om 75 kr. utgå till kvinna, som till lindrande av kostnader i samband
med barnsbörd är i behov därav och som inte är berättigad till
moderskapshjälp från erkänd sjukkassa. Behov av moderskapspenning
skall, där ej särskilda omständigheter föranleder till annat, anses föreligga
om för kvinnan eller, såframt hon är gift och sammanlever med sin man,
för makarna tillsammans vid senaste taxering till statlig inkomstskatt
inte upptagits beskattningsbar inkomst om minst 4 000 kr. Är den beskattningsbara
inkomsten högre, kan moderskapspenning dock beviljas, om
med hänsyn till ändrade förhållanden eller eljest omständigheterna är
särskilt ömmande. Moderskapspenning lämnas endast till kvinna, som
författningsenligt skall vara mantalsskriven i Sverige och som är svensk
medborgare; men Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet
träffa överenskommelse med främmande stat att dess medborgare i fråga
om rätt till moderskapspenning skall likställas med svenska medborgare.
Rätt till moderskapspenning tillkommer ej kvinna, som är intagen på
straffanstalt eller därmed jämförlig anstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt,
ungdomsvårdsskola eller anstalt för sinnesslöa, fallandesjuka eller
kroniskt sjuka och ej heller om hon mottagits till stadigvarande försörjning
av fattigvården.
Ansökan om moderskapspenning prövas och avgöres av central- eller
lokalsjukkassan på kvinnans bosättningsort. Ansökan, som inkommit
senare än 60 dagar efter barnsbörden, får ej upptagas till prövning. Förskott
med 40 kr. lämnas under samma villkor som gäller för moderskapshjälp.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Moderskapspenningen bekostas helt av statsmedel, ''till sjukkassornas
administrationskostnader utgår enligt kungörelse den 15 juni 19b5 (nr 393)
statsbidrag med 2:50 kr. för varje behandlad ansökan om moderskapspenning.
Av följande sammanställning framgår i vilken omfattning moderskapshjälp
och moderskapspenning utgivits under åren 1938—1951.
Å r
Antal
barna-
föderskor
Moderskapshjälp
Moderskapspenning
Moderskapshjälp och
moderskapspenning
Antal
barnbördsfall
Utbetalt
belopp
1 000-tal
kr.
Antal
barnbördsfall
Utbetalt
belopp
1 000-tal
kr.
Antal
barnbördsfall
Utbetalt
belopp
1 000-tal
kr.
totalt
i % av
samtliga
totalt
i % av
samtliga
totalt
i % av
samtliga
1938
1939
1940
1941
1942
1943
1944
1945
1946
1947
1948
1949
1950
1951
95 334
98 739
97 304
100 908
115 030
126 535
136 393
136 940
133 814
129 878
127 544
122 394
116 374
111 045
22 962
28 271
31 163
36 418
50 226
64 727
80 376
88 962
92 037
91 396
92 228
90 514
87 351
84 688
24,1
28,6
32.0
36.1
43.7
51.2
58,9
65.0
68.8
70,4
72.3
74.0
75.1
76.3
2 753
3 436
3 859
4 541
6 242
8 037
10 001
11 123
11 482
11 414
11 481
11 293
10 901
10 565
67 094
64 263
59 687
57 646
57 526
53 905
45 838
38 202
33 735
29 642
24 723
21 797
20 516
17 639
70,4
65.1
61.3
57.1
50,0
42.6
33.6
27,9
25.2
22,8
19.4
17.8
17.6
15.9
4 545
4 963
4 723
4 099
4 696
4 040
3 306
2 864
2 528
2 223
1 852
1 634
1 538
1 318
90 056
92 534
90 850
94 064
107 752
118 632
126 214
127 164
125 772
121038
116 951
112 311
107 867
102 327
94,5
93.7
93.4
93,2
93.8
93.7
92.5
92.8
94.0
93.1
91,7
91.7
92.7
92.2
7 298
8 399
8 582
8 640
10 938
12 077
13 307
13 987
14 010
13 637
13 333
12 927
12 439
11 883
Frånsett administrationskostnaderna uppgick statsverkets kostnader för
båda hjälpformerna år 1951 till 7,7 milj. kr., därav för moderskapshjälp
6,4 milj. kr. Till moderskapshjälpen bidrog sjukkassemedlemmarna själva
med 4,-2 milj. kr.; då denna kostnad i realiteten faller på samtliga medlemmar
(både män och kvinnor) betyder detta att varje medlem betalade
i genomsnitt 1:32 kr. till moder skapshjälpen.
Mödrahjälp.
Mödrahjälpsverksamheten regleras genom förordningen den 11 juni 19.17
om mödrahjälp (nr 339; ändr. nr 786/1940, 228/1944, 147/1949, 242/1950
och 107/1953) samt två kungörelser den 22 oktober 1937, den ena med
instruktion för mödrahjälpsnämnderna (nr 847; ändr. nr 792/1940) och
den andra med tillämpningsföreskrifter till mödrahjälpsförordningen (nr
848; ändr. 790/1940, 631/1945 och 718/1947).
Berättigad till mödrahjälp är i princip varje kvinna, som i anledning
av havandeskap eller barnshörd är i uppenbart behov av understöd. Skillnad
göres inte mellan svenska och utländska medborgare, men i båda
fallen kräves, att vederbörande författningsenligt skall vara mantalsskriven
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
i landet. För kvinnor, som vårdas på anstalt, gäller samma inskränkning
i rätten till mödrahjälp som stadgats för moderskapspenning.
Mödrahjälpen bekostas helt av statsmedel och lämnas i den form som
för varje särskilt fall befinnes lämpligast, i en eller flera poster, till ett
sammanlagt värde av högst 600 kr. eller vid flerbörd högst 800 kr.
För handläggning av mödrahjälpsärenden finnes i varje landstingsområde
och stad, som ej deltar i landsting, inrättad en mödrahjälpsnämnd,
bestående av ordförande och två ledamöter. Verkställande organ är barnavårdsnämnden.
Tillsyn över verksamheten utövas av socialstyrelsen, som
äger meddela råd och anvisningar till ledning för barnavårds- och mödrahjälpsnämnderna;
styrelsen prövar även besvär över mödrahjälpsnämnds
beslut.
Mödrahjälp brukar huvudsakligen beviljas för klädes- och sängutrustning,
tandvård, kostförbättring, hemhjälp och inackordering i enskilt hem
eller i mödrahem. Enligt av socialstyrelsen utfärdade anvisningar skall
naturaformen vara den normala utom i fråga om bidrag till förbättring
av kvinnans kosthåll, vilket bidrag numera alltid skall utgå kontant. Naturaformen
innebär, att mödrahjälpsnämnden beviljar hjälp med bestämda
belopp för särskilt angivna ändamål och att barnavårdsnämnden direkt
ersätter den som levererat varor, t. ex. utrustning för kvinnan och barnet,
eller ställt tjänster, t. ex. tandvård, hemhjälp eller inackordering, till kvinnans
förfogande. Socialstyrelsen har även utfärdat vissa normer för bestämmande
av hjälpbeloppets storlek; detta har skett genom ett slags vägledande
taxor, vari angivits de normalbelopp, som på olika dyrorter bör
utgå med hänsyn till kvinnans resp. makarnas inkomstförhållanden och
barnantal. De nu gällande normerna har varit i tillämpning sedan maj
1952. Vissa justeringar har företagits däri med anledning av höjning av
mödrahjälpens maximibelopp den 1 juli 1953 och ändring i ortsgrupperingen
den 1 januari 1954.
I regel får mödrahjälp inte avse tid, som infaller senare än sex månader
eller, i fråga om hjälp till tandvård, nio månader efter nedkomsten. Ansökan
om mödrahjälp skall, helst i god tid före den väntade nedkomsten och i
iegel senast 60 dagar därefter, inges till barnavårdsnämnden i den kommun
där kvinnan vistas. Barnavårdsnämnden skall göra utredning i ärendet
och därefter översända ansökningen jämte eget yttrande till mödrahjälpsnämnden,
som beslutar i ärendet. Beslutet delges bl. a. länsstyrelsen,
som betalar ut mödrahjälpsbeloppet till barnavårdsnämnden. Denna har
att verkställa beslutet ävensom att vaka över att hjälpen kommer till användning
enligt givna föreskrifter. Barnavårdsnämnden avger två gånger
om året till länsstyrelsen redovisning för utgivna mödrahjälpsmedel. Den
granskning, som länsstyrelsen därefter företar, innefattar både sakkontroll
och kameral kontroll.
15
Kungi. Maj:ts proposition nr 144.
Omfattningen av mödrahjälpsverksamheten under åren 1938—1952 framgår
av följande tabell.1
Å r
Hjälpta mödrar
Mödrahj älpsbelopp,
1 000-tal kr.
Belopp
per fall,
kr.
antal
i % av födda
barn
utdelat
lån
1938 ..............
34 265
36,5
6 850
139
200
1939 ..............
45 726
47,0
8 680
125
190
1940 ..............
42 178
44,0
6 814
108
162
1941 ..............
50 071
50,2
8 827
72
176
1942 ..............
53 681
47,1
9 988
34
186
1943 ..............
56 489
45,0
10 576
28
187
1944 ..............
63 745
47,2
12 543
19
197
1945 ..............
64 849
47,9
13 517
10
208
1946 ..............
65 249
49,5
14 672
10
225
1947 ..............
60 798
47.2
42.3
14 226
3
234
1948 ..............
53 503
12 547
2
235
1949 ..............
47 690
39,4
11 347
—
238
1950 ..............
44 976
39.0
33.0
30.1
10 774
—
240
1951 ..............
36 304
8 760
—
241
1952 ..............
33 152
8 262
—
249
Mödrahjälpens fördelning på olika hjälpändamål år 1952 framgår av
följande sammanställning.
Mödrahjälp beviljad till
Procentuella antalet beslut
angående viss hjälpform
Genomsnittligt beviljat
belopp, kr.
Lands-
bygden
Städerna
Hela riket
Lands-
bygden
Städerna
Hela riket
Tandvård................
35,0
51,3
40,1
103
103
103
Kostförbättring ..........
18,4
22,2
19,6
88
124
101
Hemhjälp................
23,7
3,4
17,4
85
82
85
Barnets utrustning........
68,2
68,1
68,2
91
104
95
Moderns » ........
65,8
43,5
58,8
141
124
137
Inackordering............
9,8
20,5
13,2
165
185
175
Övriga ändamål..........
9,8
4,8
8,2
54
80
59
Tillhopa
249
250
249
Ansökningsfrekvensen — mätt i antalet ansökningar per 100 levande
födda barn — företer stora olikheter i olika mödrahjälpsområden. För år
1952 må följande siffror nämnas. Den lägsta frekvensen uppvisar Stockholms
stad (19 %) och Norrköping (29 %) samt Södermanlands och Hallands
län (31 %). Därefter följer Stockholms (34 %), Västmanlands (37 %)
och Örebro (39 %) län samt städerna Göteborg och Malmö (37 %). Den
relativt högsta frekvensen av ansökningar har Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län (67—74 %).
1 Tabellen avser mödrahjälpsnämndernas beslut. Hänsyn har alltså ej tagits till tall, där
socialstyrelsen efter besvär ändrat mödrahj älpsnämnds beslut. Mödrahj älp i form av lån förekommer
ej sedan den 1 juli 1949.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
Även i fråga om bifallsprocenten föreligger avsevärda skillnader. I Uppsala,
Gotlands och Älvsborgs län bifölls år 1952 80—82 % av ansökningarna,
i städerna Gävle, Norrköping, Göteborg och Malmö endast 45—55 %. Vad
genomsnittsbeloppen beträffar var förhållandet snarare omvänt, utom beträffande
Göteborg som hade inte bara en låg bifallsprocent utan också
ett jämförelsevis lågt medelbelopp, 220 kr. De lägsta beloppen uppvisar
emellertid Skaraborgs län (169 kr.) och Västmanlands län (198 kr.), de
högsta återigen Örebro län (292 kr.) och Stockholms stad (289 kr.). I Norrlandslänen
är i regel både bifallsprocent och medelbelopp höga.
Närmare upplysningar om mödrahjälpens omfattning i skilda hänseenden
återfinnes dels i socialförsäkringsutredningens betänkande s. 25—27
och dels i en vid betänkandet fogad bilaga, som innehåller en redogörelse
för en av socialstyrelsen utförd statistisk undersökning angående rnödrahjälpen
under februari 1953. En mera detaljerad redovisning av mödrahjälpen
under år 1952 lämnas i Sociala meddelanden för år 1953, s. 484
—492.
Till mödrahjälp har för budgetåret 1953/54 anvisats 10 milj. kr.
Kollektiva hjälpformer.
Sedan år 1938 utgår statsbidrag till förebyggande mödra- och
barnavård. Verksamheten är främst rådgivande men omfattar också
viss behandling, nämligen av havandeskapssjukdomar som inte kräver
sjukhusvård, och utövas genom mödravårds- och barnavårdscentraler,
-stationer samt -filialer. År 1951 var antalet sådana institutioner i landet
ca 1 650, därav 113 mödravårds- eller mödravårds- och barnavårdscentraler
och 170 barnavårdscentraler.
Vården lämnas kostnadsfritt. Vad resorna till läkarmottagningarna beträffar
anordnas i viss utsträckning fria gruppresor, särskilt från avlägsna
orter som saknar reguljära kommunikationer med platserna för mottagningarna.
Kostnaderna för enskild färd med buss eller järnväg ersättes
i den mån de överskrider 3 kr. Vid de hembesök, som barnmorska eller
sjuksköterska företar, behöver modern inte bidraga till resekostnaderna.
Vid institutionerna för förebyggande mödra- och barnavård var under
år 1951 inskrivna ca 76 000 barnaföderskor och ca 99 000 spädbarn, motsvarande
68 resp. 90 % av samtliga. Totalkostnaderna för verksamheten
uppgick år 1951 till 6,9 milj. kr., varav ca 55 % föll på staten och återstoden
på landstingen och städerna utanför landsting. Statsbidraget regleras genom
kungörelse den 15 juni 19U (nr 396; ändr. nr 862/1945, 433/1947, 252/
1948, 633/1949, 255/1952 och 461/1953).
Vid havandeskapssjukdom, som behandlas inom den förebyggande mödravården,
tillhandahålles erforderliga läkemedel utan kostnad, såvida
inte kvinnans eller hennes försörjningspliktiga anhörigas ekonomi är sådan,
»att dylik förmån rimligen icke bör utgå». Under sistnämnda villkor läm
-
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 744.
nas även kostnadsfria skyddsläkemedel — främst vitamin- och järnpreparat
— till havande och ammande kvinnor, spädbarn m. fl. om de har
behov därav. Bestämmelser härom finnes i kungörelserna den 15 juni
1944 (nr 397; ändr. nr 523/1948) och den 22 juni 1939 (nr 461; ändr. nr
373/1942, 398/1944 och 522/1948). Kostnaderna -—• för vilka staten svarar
helt -— uppgick år 1951 till ca 0,9 milj. kr.
Förlossningsvården är i princip fri för alla barnaföderskor.
Medan så gott som alla förlossningar skedde i hemmen ännu i början av
1900-talet, har antalet anstaltsförlossningar därefter ökat kraftigt, särskilt
under de senaste 30 åren. Av samtliga barnaföderskor år 1951 förlöstes
närmare 105 500 eller 95 % på anstalt och inte fullt 5 500 eller 5 % i
hemmet.
Enligt kungörelse den 21 juli 1937 (nr 743; ändr. nr 262/1939, 384/1941,
571/1943 och 627/1949) lämnas statsbidrag till driften av förlossningsanstalter
— barnbördshus, barnbördsavdelning vid lasarett eller sjukstuga,
förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska — samt väntehem
1 övre Norrlands ödemarksområden. Bidraget utgår med ett visst belopp
per vårddag, vid förlossningsanstalterna under högst 10 dagar —- den s. k.
tiodagarsspärren — och vid väntehemmen under högst 15 dagar. En förutsättning
är att anstalten ingår i en av medicinalstyrelsen godkänd plan
för vederbörande landstingsområde eller stad utanför landsting. Statsbidraget
utgör 3 kr. för dag och barnaföderska, som vårdas på allmän sal
på barnbördshus eller barnbördsavdelning eller på förlossningshem med
minst sex vårdplatser, och i övrigt 2 kr. per dag och barnaföderska. Som
villkor gäller, att vårdavgiften under statsbidragstiden inte får överstiga
en krona om dagen — avgiften anses egentligen som ett bidrag till anstaltens
utgifter för kost — och att den under tiden därefter inte får överstiga
avgiften för andra salspatienter tillhörande sjukvårdsområdet. Kvinna,
som vårdas på väntehem, kan få statsbidrag till hemhjälp med en
krona om dagen, dock under högst 15 dagar.
Av kostnaderna för den slutna förlossningsvården stannar den ojämförligt
största delen på huvudmännen, d. v. s. i regel landstingen och
städer som ej deltar i landsting. I statsbidrag lämnades 1951 ca 2,2 milj.
kr., och barnaföderskornas avgifter kan beräknas ha inbringat huvudmännen
inemot 1 milj. kr.
Vad hemförlossningarna beträffar lämnas barnmorskevården utan avgift,
och numera är barnaföderskorna också helt befriade från kostnaden
för distriktsbarnmorskas resor. Kostnaderna för barnmorskeväsendet uppgick
år 1951 till 10,G milj. kr., varav staten bidrog med drygt en fjärdedel.
F ol k tandvården står i princip öppen för alla och således även för
blivande och nyblivna mödrar. Då emellertid verksamheten delvis på grund
av bristande tillgång på tandläkare ännu inte har hunnit utbyggas i avsedd
omfattning, måste man alltjämt i första hand tillgodose de mera träng
2
— Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 744.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
ande vårdbehoven. Sålunda ägnas arbetet till stor del åt tandvård för barn,
framförallt skoltandvården. Kvinnor, som har fått mödrahjälp till tandvård,
intar emellertid en särställning, i det att de i regel har förtursrätt till
behandling framför andra vuxna personer. År 1951 erhöll närmare 15 000
kvinnor mödrahjälp till tandvård. På orter där folktandvårdspoliklinik
ännu saknas kan mödrahjälp lämnas till tandvård av privatpraktiserande
tandläkare, om kostnadsförslag från tandläkaren upptar ett belopp motsvarande
avgift enligt folktandvårdstaxan med högst 50 % föi-höjning.
Statsbidrag till folktandvården utgår enligt kungörelse den 22 september
1950 (nr 605; ändr. nr 238/1951). Gällande folktandvårdstaxa har fastställts
genom kungörelse den 7 december 1951 (nr 757; jfr nr 661/1953).
Folktandvårdens utgifter beräknades år 1951 till 27,3 milj. kr. Därav
täcktes 4,5 milj. kr. av statliga driftbidrag, 9,3 av avgifter enligt folktandvårdstaxan
(till en mindre del mödrahjälpsmedel) och 1,2 av avgifter från
kommunerna för barntandvård, medan resterande 12,3 milj. kr. föll på
huvudmännen.
Den sociala hemhjälpen, som bedrivits med statsbidrag sedan
år 1944, har till uppgift att genom i regel kommunalt anställda hemvårdarinnor
lämna biträde med skötseln av hem, där tillfälligt behov av sådan
hjälp föreligger på grund av husmoderns bristande arbetsförmåga eller
behov av vila eller liknande omständigheter. Ehuru även ensamboende -—
främst åldringar och invalider — har möjlighet att få social hemhjälp,
har verksamheten hittills i första hand inriktats på barnfamiljerna.
År 1951 fanns ca 3 000 hemvårdarinnetjänster, varav */3 på landsbygden.
För närvarande finnes social hemhjälpsverksamhet anordnad i samtliga
rikets kommuner med undantag av 2 städer och 7 landskommuner med eu
sammanlagd folkmängd av 15 000 personer. Då emellertid resurserna trots
de senaste årens utbyggnad inte är tillräckliga för att tillgodose efterfrågan,
har en viss behovsprövning måst införas, så att hem som saknar ekonomisk
möjlighet att på annat sätt täcka hjälpbehovet undsättes framför
andra. Detta hindrar dock ej att en familj med god ekonomi kan ges företräde,
om dess nödläge är mera trängande. Till mindre bemedlade lämnas
hemhjälpen kostnadsfritt — har mödrahjälp beviljats, medför detta alltid
avgiftsbefrielse — under det att hem i bättre ekonomisk ställning får
lämna en ersättning, som är graderad efter inkomst och barnantal.
En av socialstyrelsen företagen undersökning för år 1951 visar, att
hemhjälpen till mer än 80 % gällde barnfamiljer, vilka fått hjälp i ca
72 000 fall. Dominerande orsak till hjälpbehovet var husmoderns sjukdom.
Hjälp i samband med barnsbörd lämnades i ca 12 500 fall, vilket torde
motsvara ungefär 20 % av de barnbördsfall, där minst ett minderårigt
barn kan antagas finnas i hemmet förut.
Gällande statsbidragsbestämmelser, vilka innefattas i kungörelse den
31 december 1943 (nr 947; omtryck nr 225/1951, ändr. nr 588/1952), inne
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
bär i stort sett, att statsbidrag med 1 400 kr. utgår för högst en hemvårdarinna
per 4 000 invånare i städer och per 2 000 invånare på landsbygden.
Totalkostnaderna för verksamheten uppgick år 1951 till 13 milj. kr.,
varav huvudmännen svarade för 7,4 milj. kr. Statsbidrag lämnades med 3
milj. kr. och landstingsbidrag med 1,5 milj. kr., varjämte 1,1 milj. kr. inflöt
i avgifter.
För blivande och nyblivna mödrar, som saknar bostad eller är i behov av
sluten vård, finnes inrättade mödrahem. Deras huvuduppgift är att
bereda ogifta mödrar och deras späda barn ett hem i sådana fall där en
gemensam tillvaro för mor och barn inte kan ordnas på annat betryggande
sätt.
Mödrahemmen är av två slag, vårdhem och hemskolor. Vid vårdhemmen
får kvinnorna stanna tills de har fått sina förhållanden ordnade, i regel
2—3 månader efter nedkomsten. Flertalet mödrar är ogifta. Avgift uttages
med 3 kr. om dagen. I allmänhet beviljas mödrahjälp härtill. Vårdhem har
inrättats till ett antal av 33 med sammanlagt 469 platser. Vistelsen på hemskola
omfattar i regel 5—6 månader, varvid modern får genomgå en
grundlig utbildning i barnavård, hushållsgöromål, sömnad m. m. Vistelsen
är helt kostnadsfri för både mödrarna och barnen. F. n. finnes två hemskolor
med 15 platser vardera.
På spädbarnshem kan barnet tillfälligtvis beredas vård, om modern
drabbas av sjukdom eller när andra särskilda omständigheter kräver
det.
Till hjälp åt förvärvsarbetande nyblivna mödrar, främst ogifta som inte
vill skilja barnet från sig, finnes vid ett mindre antal daghem inrättade
särskilda spädbarnsavdelningar. Vid sådana daghem kan barnet
tas in från 6 månaders ålder, i vissa fall redan från 3 månaders ålder.
Av samtliga daghemsplatser, f. n. drygt 9 500, är ca 725 avsedda för spädbarn.
Vården är i princip avgiftsbelagd, men befrielse från avgiften eller
nedsättning däri lämnas alltefter moderns eller båda föräldrarnas ekonomiska
bärkraft.
Till barnhem utgår statligt driftbidrag enligt kungörelse den 22 juni
1945 (nr 508; ändr. nr 205/1953). Den del av statsbidraget, som år 1951
belöpte på mödrahemmen samt daghemmens spädbarnsavdelningar, beräknades
utgöra ca 0,3 milj. kr.
Statens kostnader i form av driftbidrag till de i detta avsnitt behandlade
socialmedicinska och sociala föranstaltningarna utom folktandvården
utgjorde under budgetåret 1951/52 sammanlagt omkring 14 milj. kr.
Arbetarskyddslagstiftning m. m.
Enligt folkräkningen den 31 december 1950 uppgick antalet förvärvsarbetande
kvinnor i fruktsam ålder till över 560 000, varav mellan en
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
tredjedel och en fjärdedel var gifta. På senare tid har gifta kvinnor i markant
ökad utsträckning sökt sig ut i arbetslivet; ökningen sedan 1945 års
folkräkning har utgjort omkring 50 %. Av alla barnaföderskor i landet,
ca 110 000 under ett år, kan omkring 24 000 antagas vara förvärvsarbetande,
av dem det övervägande flertalet eller drygt 22 000 såsom arbetstagare.
I sistnämnda antal torde ingå största delen av de ogifta barnaföderskorna,
som totalt utgör mer än 10 000 om året.
Vår sociallagstiftning innehåller vissa bestämmelser, som avser att
bereda förvärvsarbetande kvinnor skydd vid havandeskap och barnsbörd.
Sålunda föreskrives i arbetarskyddslagen — som med vissa inskränkningar
är tillämplig på varje rörelse eller särskilt arbetsföretag vari arbetstagare
användes till arbete för arbetsgivares räkning — att kvinna, som väntar
barn, är berättigad till ledighet från arbetet under sex veckor före den beräknade
tidpunkten för nedkomsten. Vidare stadgas förbud för henne att
arbeta under de sex första veckorna efter barnsbörden, om hon inte med
läkarintyg styrker att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet
tidigare. Förbudet avser vissa närmare angivna arbeten, främst hantverkseller
industriellt arbete, arbete med transport av personer eller gods och
arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse. I lagen föreskrives därjämte,
att kvinna, som ammar sitt barn, inte får förvägras erforderlig ledighet
härför.
Enligt lagen den 21 december 1945 om förbud mot arbetstagares
avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. får kvinnlig
arbetstagare, som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos
arbetsgivaren, inte skiljas från anställningen på grund av att hon blivit
havande eller fött barn. Ej heller får arbetsgivaren med vetskap om havandeskapet
eller barnsbörden avskeda kvinnan på grund av att hon i samband
därmed avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader.
Detta innebär således, att en kvinna efter minst ett års anställning hos
samme arbetsgivare oavsett arbetets art har rätt till sex månaders ledighet
i samband med nedkomsten.
Frågan om ersättning under ledighet, som kvinnan nödgas ta eller eljest
erhåller på grund av dessa bestämmelser, har man överlämnat åt parterna
att lösa. Rätt till lön under ledighet för havandeskap och barnsbörd kan
enligt en av socialförsäkringsutredningen verkställd undersökning antagas
tillkomma kanske 25 % av de kvinnliga arbetstagare som befinner sig
i fruktsam ålder. För närmare upplysningar rörande denna fråga hänvisas
till socialförsäkringsutredningens betänkande (sid. 40—45 samt 147
och 148).
Vid 1948 års revision av arbetarskyddslagstiftningen (prop. nr 298, andra
lagutsk. uti. nr 62, riksd. skr. nr 484) ifrågasattes utvidgningar av kvinnas
rätt och skyldighet att avhålla sig från arbete under tiden kring nedkomsten.
Statsmakterna var eniga om att man såvitt möjligt borde tillförsäkra
21
Kuncjl. Maj:ts proposition nr ltb.
alla förvärvsarbetande kvinnor erforderlig ledighet vid barnsbörd oavsett
verksamhetens art och att arbetsförbudet borde avse allt slags arbete, som
reglerades i arbetarskyddslagen, och alltså inte begränsas till industriellt
och därmed likställt arbete. Man ansåg sig emellertid böra dröja härmed tills
någon form av kompensation för kvinnans inkomstbortfall infördes, varför
frågan uppsköts för att lösas i samband med en omläggning av de samhälleliga
stödåtgärderna vid havandeskap och barnsbörd.
Vissa konventioner.
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1952 antog
bl. a. en konvention (nr 102) angående minimistandard för social trygghet
samt en konvention (nr 103) angående skydd vid havandeskap och barnsbörd
jämte en därtill ansluten rekommendation (nr 95) i samma ämne.
Arbetskonferensens beslut har utförligt behandlats i propositionen nr 73 till
1953 års riksdag.
Beträffande konventionen nr 102 om minimistandard, vilken omfattar ett
flertal grenar av det sociala trygghetssystemet, skall här endast anmärkas
att densamma i fråga om ekonomiska förmåner i samband med havandeskap
och barnsbörd uppställer villkor om ersättning för inkomstbortfall;
på grund härav hav Sverige -— som beslutat ratificera konventionen i vissa
andra delar — inte kunnat lämna sin anslutning till konventionen såvitt
angår förmåner vid havandeskap och barnsbörd.
Konventionen nr 103 om skydd vid havandeskap och barnsbörd är tilllämplig
endast på förvärvsarbetande kvinnor i arbetstagarställning. På
grund av särskilda bestämmelser i konventionen kan medlemsstaterna utesluta
kvinnliga anställda inom vissa verksamhetsområden från de förmåner
konventionen avser att garantera. En absolut minimifordran på tilllämpningsområdet
torde för vårt lands vidkommande vara, att konventionen
omfattar kvinnor som — oavsett arbetsuppgifternas art — är anställda
i industriföretag och åtminstone någon kategori av icke-industriellt arbete,
t. ex. affärsföretag. Undantag må dock stadgas för kvinnor som tillhör
arbetsgivarens familj. Kvinnor på vilka konventionen är tillämplig skall
bl. a. äga rätt att åtnjuta kontant ersättning under frånvaro från arbetet
på grund av havandeskap och barnsbörd. Ledigheten skall avse minst tolv
veckor och innefatta en obligatorisk ledighetsperiod efter nedkomsten om
minst sex veckor; i fall av sjukdom på grund av havandeskap eller barnsbörd
skall kvinnan före resp. efter nedkomsten erhålla ytterligare ledighet.
Beträffande ersättningens storlek stadgas bl. a., att om ersättningen utgår
enligt obligatorisk socialförsäkring och därvid grundas på inkomstbortfallsprincipen,
så skall den motsvara minst två tredjedelar av kvinnans tidigare
arbetsinkomst, beräknad på det sätt som föreskrives för socialförsäkringen.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H.
Översikt av tidigare reformförslag.
År 1946 avlämnade socialvårdskommittén ett betänkande (SOU 1946: 23)
med utredning och förslag angående lagstiftning om moderskapsbidrag, vari
kommittén föreslog en fullständig omläggning av samhällets ekonomiska
hjälp vid havandeskap och barnsbörd. Betänkandet innefattade ett huvudförslag
och ett alternativt förslag om moderskapsbidrag.
Vid bedömning av frågan om samhällets stöd åt blivande och nyblivna
mödrar borde enligt socialvårdskommitténs åsikt två synpunkter vara
avgörande, kostnadsutjämningssynpunkten eller önskemålet att i högre
grad än hittills överflytta kostnaderna i samband med havandeskap och
barnsbörd från den enskilde till hela samhället, och minimistandardsynpunkten,
d. v. s. omsorgen om att moder och barn lever under ur hygienisk
synpunkt tillfredsställande förhållanden och att moderns krafter i möjligaste
mån sparas under den mest påfrestande tiden före och efter barnsbörden.
Med kostnadsutjämningssynpunkten läte sig en individuell behovseller
inkomstprövning inte väl förenas. Denna synpunkt borde därför leda
fram till ett system med generellt utgående bidrag till standardiserade värden.
För att tillgodose minimistandardsynpunkten låge det nära till hands
att såsom nu i fråga om mödrahjälp basera hjälpen på en individuell
prövning av behovet. Ju rikligare den generella hjälpen utmättes, desto
mindre bleve emellertid utrymmet för och behovet av hjälp efter sådan
prövning. Skulle detta område krympa samman i avsevärd grad, borde
redan av administrativa skäl de fåtaliga fallen med behov av kompletterande
hjälp överföras till fattigvården eller socialhjälpen. Beträffande frågan
om man inom ett system med helt generella bidrag borde följa naturalinjen
eller kontantlinjen fann kommittén övervägande skäl tala för kontantlinjen,
enär man borde kunna utgå från att det stora flertalet av landets
mödrar skulle förstå att rätt använda bidragen.
Från dessa utgångspunkter förordades i socialvårdskommitténs huvudförslag,
att de nuvarande hjälpformerna skulle avlösas av standardiserade
kontantbidrag, utgående utan behovs- eller inkomstprövning. All individuell
behovsprövning ävensom den konsumtionsdirigerade mödrahjälpen skulle
således avskaffas. Varje barnaföderska skulle få ett fast engångsbidrag av
200 kr. — förhöjt med 100 kr. för varje ytterligare barn vid flerbörd —
och, förutsatt att styrkt behov av tandvård förelåge, därutöver högst 175 kr.
såsom tandvårdsbidrag. Vidare skulle varje barnaföderska få ett löpande
bidrag. I princip skulle till kvinnliga arbetstagare utgå ett i förhållande
till vederbörandes inkomst graderat belopp om minst 2 och högst 7 kr. per
dag under högst 180 dagar kring nedkomsten och till övriga barnaföderskor
ett belopp av 1: 50 kr. om dagen under högst 90 dagar. Moderskapsbidra
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 244.
gen skulle administreras av sjukkassorna och helt bekostas av statsmedel.
Den årliga kostnaden beräknades till 53,8 milj. kr.
Förslaget var inte enhälligt. I två särskilda yttranden anförde fyra kommittéledamöter,
att den nya hjälpformen borde ha fått karaktären av en
moderskapsförsäkring.
Om man av statsfinansiella skäl ville begränsa det ekonomiska stödet åt
mödrarna, var det enligt kommitténs uttalande inte lätt att komma bort
från invändningen att det vore viktigare att de mödrar, som verkligen hade
behov av hjälp, fick detta tillgodosett i full utsträckning och under värdiga
former än att samtliga mödrar oavsett behovet skulle åtnjuta bidrag av
allmänna medel efter tämligen schematiska grunder. Kommittén utarbetade
med hänsyn härtill ett alternativt förslag, enligt vilket mödrahjälpen
skulle bestå även i fortsättningen. Denna skulle bl. a. tillgodose de
behov, för vilka det särskilda tandvårdsbidraget och det löpande bidraget
till hemmakvinnorna m. fl. hade avsetts.
Varje barnaföderska skulle enligt det alternativa förslaget erhålla ett
fast engångsbidrag av 150 kr. och därutöver 50 kr. för varje ytterligare
barn vid flerbörd. Till kvinna med arbetsanställning skulle därjämte utgå
ett löpande bidrag lika med huvudförslaget. Mödrahjälp skulle lämnas efter
i huvudsak oförändrade grunder. Statens årliga kostnader beräknades till
43,4 milj. kr. I reservation anförde två ledamöter, att det alternativa förslaget
säkerligen efter ganska kort tid skulle komma att medföra statsutgifter,
som skulle motsvara eller överstiga vad huvudförslaget skulle
betinga.
Frågan om ekonomiskt stöd vid havandeskap och barnsbörd behandlades
även av 2942 års befolkning sutredning i dess år 1946 avgivna betänkande
om barnkostnadernas fördelning (SOU 1946:5).
Befolkningsutredningen, som på ett tidigt stadium hade fått ta del av
socialvårdskommitténs överväganden, var i princip tilltalad av bidrag till
alla mödrar efter generella regler men framhöll, att den inte hade kunnat
finna det möjligt att åstadkomma en tillfredsställande anordning med
dylika bidrag. Om man strävade efter att göra dessa bidrag så stora, att de
kunde anses tillräckliga i alla fall, skulle kostnaderna komma att stiga till
en sådan storlek, som måste väcka betänkligheter ur finanspolitiska synpunkter.
En generell hjälp av den omfattningen syntes inte heller tillräckligt
motiverad av föreliggande behov. Så snart man åter stannade för
lägre bidrag, måste detta innebära, att i vissa fall behövande mödrar tvingades
att söka ytterligare hjälp, där sådan stod att erhålla, närmast hos fattigvårdsorganen.
Denna konsekvens borde enligt utredningens uppfattning
undvikas, vilket enklast kunde ske därigenom att mödrahjälpen med dess
på individuell behovsprövning grundade bidragsverksamhet bibehölles. Befolkningsutredningens
förslag rörande den ekonomiska hjälpen vid havandeskap
och barnsbörd kan sammanfattas i följande fem punkter.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr lit.
1. Fri förlossning för alla barnaföderskor och fria resor till och från
förlossningsanstalt (samt fria resor för barnmorskor).
2. Ett grundbidrag om 200 kr. till alla barnaföderskor.
3. Tandvård — eventuellt till maximerat belopp — till havande kvinnor,
som behöver sådan.
4. Löpande ersättning med visst belopp per dag under tid då enligt
arbetarskyddslagen gäller förbud att utföra arbete, d. v. s. sex veckor. I fråga
om ersättningens storlek kunde man tänka sig ett belopp av 1: 50 kr. per
dag för de hemarbetande och ett inkomstgraderat belopp om 2—7 kr. för
förvärvsarbetande. En annan väg vore att bestämma beloppet lika för alla
kvinnor med rätt till högre ersättning genom frivillig moderskapsförsäkring
för dem som så önskade.
5. Mödrahjälpen skulle bibehållas och dess maximibelopp höjas till
* VP®, kr. (bidrag till tandvård och resor häri ej inräknade). Genom denna
öjning borde förvärvsarbetande kvinna — liksom även hemkvinna som
hade behov därav få ordentlig hjälp. Friare prövningsrätt och större
utrymme för kontanthjälp borde komma till stånd.
I skrivelse den 15 mars 1948 till chefen för socialdepartementet hemställde
Landsorganisationens kvinnoråd om utredning av frågan om att
infora rätt till understöd vid havandeskap i form av daghjälp från den
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Framställningen anknöt till en av De
erkända arbetslöshetskassornas samorganisation tidigare upprättad promemoria,
vari samorganisationen dragit upp vissa riktlinjer för en sådan
verksamhet. Dessa innebar, att kassa som beslutat införa understöd vid
havandeskap skulle — oberoende av statligt moderskapsbidrag — utge daghjälp
samt barn- och maketillägg enligt kassans understödsvillkor (inkl.
utförsäkringsbestämmelser) med undantag för kravet på arbetsförhet och
skyldigheten att söka och antaga lämpligt arbete. Sistnämnda båda villkor
skulle ersättas med en bestämmelse om skyldighet att förete läkarintyg
utvisande att medlemmen på grund av havandeskapet måste avhålla sig
fi ån arbete. Vid beräkning av statsbidrag skulle havandeskapsunderstöd
betraktas som vanligt arbetslöshetsunderstöd.
Ett liknande förslag framfördes i en motion till 1950 års riksdag (II: 188).
Detta förslag gick ut på att särskild havandeskapsdaghjälp jämte familjetiHägg
skulle införas i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen efter regler i
nära anslutning till vad som gällde för daghjälp med tillägg vid arbetslöshet.
Hjälp skulle utgå till kvinnlig medlem av erkänd arbetslöshetskassa
tidigast från åttonde månaden av graviditeten så länge hon med läkarintyg
styrkte att hon med hänsyn till sin eller barnets hälsa ej borde utföra
förvärvsarbete, dock högst under 120—156 dagar (motsvarande det maximala
understödsdagantal som gällde i kassan). Riksdagen fann förslaget
beaktansvärt men ansåg att motionen ej borde föranleda någon åtgärd,
innan Kungl. Maj:t tagit slutlig ställning till frågan om socialvårdskommitténs
förslag om moderskapsbidrag (sammansatta stats- och andra lagutsk.
uti. nr 2).
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
I skrivelse till chefen för socialdepartementet den 18 maj 1951 hemställde
Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund
och Yrkeskvinnors samarbetsförbund om en omprövning av de ekonomiska
hjälpformerna vid havandeskap och barnsbörd. I skrivelsen uttrycktes
önskemål bl. a. att problemet om ersättning för inkomstbortfall
för förvärvsarbetande kvinnor borde få en tillfredsställande allmän lösning,
att de nuvarande bidragsformerna borde förenklas och rationaliseras samt
en anpassning ske av förmånerna efter den fortskridande penningvärdeförsämringen.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund hemställde i skrivelse den
30 november 1951 till chefen för socialdepartementet dels om kompensation
för penningvärdeförsämringen för de nuvarande hjälpformerna vid barnsbörd,
dels om utredning om utbyggnad och effektivisering av den ekonomiska
hjälpen vid moderskap. Som särskilt angeläget betecknade förbundet
behovet av något slags moderskapsförsäkring för att komplettera arbetarskyddslagens
förbud mot visst arbete kring barnsbörden med rätt till
ersättning för den härigenom förlorade arbetsförtjänsten.
I en den 14 november 1950 avgiven promemoria utgick 1950 års besparing
sutredning från att den grundläggande hjälpen i form av moderskapspenning
och moderskapshjälp icke kunde undvaras. Däremot borde den
behovsprövade mödrahjälpen förbehållas de ekonomiskt sämst ställda
mödrarna, eller de ca 20 % som nu erhölle mödrahjälp med belopp överstigande
250 kr. Utredningen sammanfattade sina förslag i två alternativ.
Enligt det första skulle moderskapspenningen och statsbidraget till
moderskapshjälpen bibehållas vid nuvarande belopp; enligt det andra skulle
såväl moderskapspenningen som statsbidraget till moderskapshjälpen höjas
till 100 kr. Gemensamt för båda alternativen var att inkomstprövningen
skulle kvarstå för moderskapspenningen och att mödrahjälpen skulle inskränkas
efter de nyss skisserade linjerna. Besparingen för statsverket på
de tre hjälpformerna uppskattades på grundval av 1949 års siffror enligt
det första alternativet till 4,6 milj. kr. och enligt det andra till 1,8 milj. kr.
Besparingsutredningen påvisade vidare divergenser mellan mödrahjälpsnämnderna
bl. a. i fråga om bifallsprocent och storleken av de beviljade
beloppen samt uttalade, att vissa nämnder syntes alltför milda i sin behovsprövning.
Sedan Kungl. Maj :t med anledning av besparingsutredningens erinringar
uppdragit åt socialstgrelsen att utreda anledningen till de ojämnheter i
prövningen av behovet av mödrahjälp, som kunde föreligga mellan olika
mödrahjälpsnämnder, samt i vad mån det vore önskvärt och möjligt att
ernå en utjämning, inkom styrelsen den 18 oktober 1951 med utredning
och förslag i ämnet.
Socialstyrelsens utredning visade, att stora olikheter hade förelegat i
fråga om mödrahjälpens omfattning inom olika områden, och styrelsen
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 44.
anförde bl. a., att olikheterna i ofta avsevärd utsträckning och i vissa fall
helt orsakats av ojämnheter i prövningen av behovet av mödrahjälp. Skiljaktigheterna
i fråga om mödrahjälpens omfattning hade blivit särskilt
markerade under tiden efter 1947, då socialstyrelsen senast utfärdat normer.
Styrelsen hade med anledning härav utarbetat nya normer och föreslog,
att i mödrahjälpsförordningen skulle intagas föreskrift om skyldighet
tör mödrahjälpsnämnderna att följa fastställda normer och att vid prövning
av frågor om avsteg från normerna följa enhetliga riktlinjer. Normerna
borde fastställas av Kungl. Maj :t, medan de nyssnämnda allmänna
riktlinjerna liksom hittills borde utfärdas av socialstyrelsen.
Den 14 december 1951 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att —
efter hörande av mödrahjälpsnämnderna —- utfärda nya normer med
beaktande av inträdda löne- och prisstegringar och att verka för att dessa
normer i möjligaste mån tillämpades enhetligt, såvida inte förhållandena
i viss del av landet borde föranleda avsteg från dem. De nya normerna
utfärdades i maj 1952.
Slutligen må nämnas, att riksdagens revisorer i sin år 1952 avgivna
berättelse under § 10 behandlade frågan om redovisning av mödrahjälpsmedel.
Statsrevisorerna erinrade bl. a. om att länsstyrelserna numera avförde
utanordnade mödrahjälpsmedel å särskilt förskottskonto och att omföring
i vanlig ordning skedde när länsstyrelse granskat den redovisning
som barnavårdsnämnd halvårsvis hade att inge. En av revisorerna verkställd
undersökning hade givit vid handen, att redovisade mödrahjälpsmedel
utestode till betydande belopp — den 30 juni 1952 sammanlagt
11 750 000 kr. — och att en påfallande stor eftersläpning av förskottsredovisningar
förelåge för vissa länsstyrelser.
Statsrevisorerna underströk vikten av att länsstyrelserna såg till att de
till barnavårdsnämnderna utbetalade mödrahjälpsmedlen redovisades inom
föreskrivna tider. I detta sammanhang framhöll revisorerna även, att den
nuvarande formen för mödrahjälp, där i besluten angåves för vilka olika
huvudsakliga ändamål hjälpen vore avsedd, medförde vissa svårigheter
ur redovisningssynpunkt, och de betonade önskvärdheten av att mödrahjälpen
— i den mån så lämpligen kunde ske — utginge som kontant bidrag.
Revisorerna förutsatte, att detta skulle beaktas vid utredningen om
bidrag från det allmänna vid barnsbörd.
Sammanfattning av remissyttrandena över vissa tidigare reformförslag.
Efter remiss yttrade sig ett stort antal myndigheter och sammanslutningar
över socialvårdsko m mittens betänkande rörande
moderskapsbidrag. Den strävan att bereda barnaföderskorna ett väsentligt
ökat ekonomiskt stöd, åt vilken kommittén givit uttryck, vann härvid allmän
anslutning. I ett stort antal yttranden var man dock synnerligen kritisk
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 744.
mot den utformning som förslaget erhållit, särskilt i vad angår de löpande
bidragen. Förslaget karakteriserades därvid såsom alltför schablonmässigt
och ansågs sakna klarhet i detaljerna. Flera länsstyrelser uttalade, att
förslaget ej borde läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
De minsta meningsmotsättningarna förelåg rörande det fasta bidraget.
Ett grundbidrag om 200 kr. utan behovsprövning tillstyrktes tämligen allmänt.
Likaså lämnades förslaget om ett fristående tandvårdsbidrag i stort
sett utan erinran.
För kommitténs huvudförslag — d. v. s. att hjälpen skulle lämnas av
sjukkassorna i form av generella, standardiserade kontantbidrag samt att
mödrahjälpsverksamheten skulle avvecklas och sålunda den individuella
beliovsprövningen och naturalinjen överges — uttalade sig i princip bl. a.
pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen (majoriteten), statskontoret, riksförsäkringsanstalten,
överståthållarämbetet, sex länsstyrelser, tre mödrahjälpsnämnder,
Svenska sjukkasseförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, T jänstemännens
Centralorganisation, Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Folkpartiets
kvinnoförbund samt ungefär hälften av de barnavårdsnämnder som yttrat
sig i ärendet. I den mån skäl androgs för ståndpunktstagandet åberopades
i allmänhet de av kommittén anförda grunderna. Olika anmärkningar
framställdes emellertid, speciellt beträffande den av kommittén föreslagna
kategoriklyvningen av kvinnorna i fråga om rätten till löpande bidrag.
I de remissyttranden, vari frågan om ökat stöd åt barnaföderskorna ansågs
böra lösas på annat sätt än genom moderskapsbidrag enligt kommitténs
huvudförslag, framhölls bl. a., att de enskilda familjernas ekonomiska
situation och hjälpbehov vid en barnsbörd vore så skiftande, att
likformighet på detta område varken kunde eller borde eftersträvas. Förslaget
ansågs innefatta en otillfredsställande avvägning av förmånerna
mellan hemmakvinnor och förvärvsarbetande kvinnor liksom mellan olika
kategorier bland de senare. Medan de fattigaste och barnrikaste familjerna
drabbades av en försämring genom mödrahjälpens avskaffande -—• särskilt
på landsbygden där mödrahjälpens maximibelopp förekomme oftare än i
städerna — bereddes de kvinnliga löntagarna, av vilka många kanske inte
hade behov av sådan hjälp, avsevärt ökat stöd genom det helt av statsmedel
bekostade löpande bidraget till dem. Det uttalades vidare, att olägenheterna
med behovsprövningen inom mödrahjälpen överdrivits, under det
att fördelarna med denna hjälpform underskattats.
De myndigheter och sammanslutningar, som sålunda avvisade kommitténs
huvudförslag, intog sinsemellan flera mer eller mindre skilda ståndpunkter.
Enligt den för samtliga gemensamma uppfattningen borde emellertid
den nuvarande behovsprövade mödrahjälpen bibehållas i en eller
annan form samtidigt som fri förlossningsvård och fria resor för barna
-
28
Kungi. Mnj:ts proposition nr 144.
foderskor och för barnmorskor infördes. I övrigt kan främst följande olika
ståndpunkter urskiljas.
Det nuvarande systemet borde bibehållas i stort sett oförändrat, men
mödrahjälpens maximibelopp borde höjas (bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands,
Gotlands och Gävleborgs län samt mödrahjälpsnämnderna i Jönköpings
län och Göteborgs stad).
Fasta generella bidrag borde införas vid sidan av mödrahjälpen, eventuellt
kunde mödrahjälpens maximibelopp höjas och villkoren för dess
åtnjutande mildras (bl. a. länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Jämtlands
och Västerbottens län och mödrahjälpsnämnderna i Uppsala, Älvsborgs,
Gävleborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län samt i Gävle
stad, vidare Gävleborgs barnavårds förbund och Svenska landskommunernas
förbund).
Stödverksamheten borde anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med
socialvårdskommitténs alternativa förslag (bl. a. länsstyrelserna i Uppsala,
Blekinge, Värmlands och Kopparbergs län samt mödrahjälpsnämnderna i
Stockholms stad, Östergötlands, Hallands och Värmlands län ävensom ett
flertal barnavårdsnämnder).
De av befolkningsutredningen uppdragna riktlinjerna borde i stort sett
följas (bl. a. socialstyrelsen, mödrahjälpsnämnderna i Södermanlands, Kalmar,
Blekinge, Malmöhus, Västmanlands och Västernorrlands län, Svenska
landstingsförbundet, Svenska landsbygdens kvinnoförbund samt åtskilliga
barnavårdsnämnder).
Något slag av moderskapsförsäkring borde övervägas för att åstadkomma
effektivare hjälp, särskilt för de förvärvsarbetande kvinnorna (bl. a. länsstyrelserna
i Östergötlands, Kronobergs och Västernorrlands län, mödrahjälpsnämnderna
i Stockholms stad samt Uppsala, Jönköpings, Kronobergs
samt Göteborgs och Bohus län, dåvarande Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
samt Fredrika-Bremer-förbundet, Svenska läkaresällskapet,
Högerns centrala kvinnoråd, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
och ett antal barnavårdsnämnder, bland dem Stockholms stads barnavårdsnämnd).
Vid remissbehandlingen av befolkningsutredningens betänkande
framkom inga nya synpunkter på hithörande frågor.
Över Landsorganisationens kvinnoråds framställning
rörande understöd vid havandeskap i form av daghjälp från arbetslöshetsförsäkringen
hördes sju myndigheter och organisationer. Av dem
tillstyrkte endast arbetsmarknadsstyrelsen utredning i enlighet med de
angivna riktlinjerna under framhållande av bl. a. att reformen skulle
underlätta arbetet inom arbetslöshetsförsäkringen, där det nu ofta vore
mycket svårt att bedöma om en havande kvinna vore berättigad till understöd
från arbetslöshetskassa. Alla övriga — bland dem socialstyrelsen,
29
Kungl. Maj:ts proposition nr f44.
Svenska sjukkasse förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen och TCO —- förordade, att hjälpverksamheten vid barnsbörd skulle anknytas till sjukförsäkringen.
Mot förslaget invändes i allmänhet, att verksamheten vore
främmande för arbetslöshetsförsäkringen och att endast en snävare krets
av de förvärvsarbetande kvinnorna skulle kunna hjälpas. Pensionsstyrelsen
påtalade särskilt den ytterligare organisatoriska splittring som skulle uppkomma
för den verksamhet, som avsåge att bereda ekonomisk hjälp vid
havandeskap och barnsbörd, och anförde vidare principiella betänkligheter
mot förslaget, enär understödsanledningen här inte vore arbetslöshet utan
arbetsoförmåga. I stort sett samma synpunkter anlades av socialvårdskommittén
(majoriteten) som förordade, att kommitténs förslag om moderskapsbidrag
skulle genomföras efter överarbetning med hänsyn till lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring.
Översikt av sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.
Den allmänna sjukförsäkringen.
Genom beslut vid 1953 års riksdag har bestämts, att lagen om allmän
sjukförsäkring skall träda i kraft den 1 januari 1955. Efter de ändringar
i lagen som samtidigt beslutades har försäkringen i huvudsak följande
innebörd.
Sjukförsäkringen meddelas av allmänna sjukkassor och är dels obligatorisk
och dels frivillig.
I fråga om försäkringspliktens omfattning gäller, att
varje svensk medborgare som är bosatt i riket skall — liksom utlänning
vilken är bosatt och mantalsskriven här — vara medlem i allmän sjukkassa
från och med kalendermånaden näst efter den varunder han eller
hon fyllt 16 år. Undantag från denna bestämmelse stadgas i stort sett
endast för personer, som efter två års sjukhusvistelse ännu vårdas på
sjukhus, och för personer som för lång tid är intagna på vissa anstalter
och därför inte kan antas ha behov av sjukförsäkring. -—- Försäkring sker
i regel i sjukkassan för den kommun där vederbörande är mantalsskriven.
Den obligatoriska försäkringen består av en sjukvårdsförsäkring och en
sjukpenningförsäkring, den senare i form av försäkring för dels grundsjukpenning
och dels tilläggssjukpenning.
Samtliga sjukkassemedlemmar är sjukvårdsförsäkrade. Sjukvårdsförsäkringen
omfattar även barnen; barn till makar som sammanlever
är försäkrade genom mannens försäkring om han, såsom vanligen
är fallet, är att betrakta som försörj are. Sjukvårdsförsäkringen avser
ersättning för läkarvård — inkl. läkarens resor vid hembesök — och resor
till och från läkare samt sjukhusvård och resor till och från sjukhus.
Läkarvården ersättes med 3/« av den försäkrades utgifter för vården,
dock högst med 3/, av vad vården skulle ha kostat enligt en av Kungl. Maj:t
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
fastställd taxa. Resor till och från läkaren ersättes i regel med 3/4 av resekostnaden
i vad denna överstiger 4 kr. vid första besök och 1 kr. vid återbesök,
dock att den försäkrade vid återbesök inte skall behöva svara för
mer än högst 2 kr.
Sjukhusvård ersättes i allmänhet med belopp som motsvarar avgiften
på allmän sal, förutsatt att vården åtnjutits på allmänt sjukhus eller
annan sjukvårdsinrättning som upptagits i en av Kungl. Maj :t fastställd
förteckning. Resa för intagning på sjukhus er sättes i princip helt av försäkringen,
medan återresa ersättes i vad kostnaden överstiger 4 kr.
Sjukkassa kan dessutom under vissa förutsättningar besluta att för sina
medlemmar införa ersättning för sjukgymnastik och vissa andra sjukvårdande
åtgärder.
De sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete om
minst 1 200 kr., är tillförsäkrade grundsjukpenning med 3 kr. om
dagen. Detsamma gäller gift kvinna utan förvärvsarbete som sammanlever
med sin man och inte har folkpension. Antalet sjukpenningförsäkrade beräknas
till ca 4,4 milj.
Till grundsjukpenningen skall utgå barntillägg för den som anses vara
försörjare för barn under 16 år; i fråga om makar utgår alltså barntillägg
i regel endast vid mannens sjukdom. Barntillägget utgör 1 kr. för ett eller
två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn.
De medlemmar — ca 2,4 milj., av dem drygt 0,7 milj. kvinnor — som har
en årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kr. är dessutom försäkrade för
tilläggssjukpenning. Den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning
omfattar däremot inte de självständiga företagarna.
Tilläggssjukpenningens storlek är beroende av den sjukpenningklass till
vilken medlemmen hör. I detta hänseende gäller, att sjukkassan skall inplacera
ifrågavarande medlemmar i sjukpenningklasser allt efter storleken
av deras årsinkomst av tjänst. De försäkrade skall till sjukkassan
anmäla stadigvarande förändring av arbetsinkomsten. Sjukkassas beslut
om ändrad sjukpenningklasstillhörighet träder i regel i kraft vid månadsskiftet
närmast efter det att beslutet härom fattats.
Av följande tabell1, som finnes intagen i 22 § sjukförsäkringslagen, framgår
sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning inom varje
klass.
Hel sjukpenning utgår vid sjukdom som förorsakar förlust av arbetsförmågan,
medan halv sjukpenning utgår då sjukdomen nedsätter arbetsförmågan
med minst hälften.
Då medlemmen är intagen på sjukvårdsanstalt, ersättes sjukpenningen
av hempenning. Hempenningen är lika stor som sjukpenningen minskad
med 3 kr. (dock med högst hälften av sjukpenningen). För kvinnor, som
har barn under 10 år i hemmet, gäller särskilda bestämmelser, i det att
hempenningen inte får understiga 3 kr. och barntillägg till hempenningen
1 Se tabellen å nästa sida.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
31
Sjuk-
Årsinkomsten av
tjänst uppgår
De första 90 dagarna av en
sjukperiod för vilka sjuk- penning utgår
Följande dagar av sjukperioden
penning-
klass
nr
Ull
men ej
till
kr.
Grund-
sjuk-
Tilläggs-
sjuk-
Summa
Grund-
sjuk-
Tilläggs-
sjuk-
Summa
kr.
penning
kr.
penning
kr.
kr.
penning
kr.
penning
kr.
kr.
1
2
3
4
5
6
7
8
9
i
1 800
3
3
3
_
3
2
1 800
2 400
3
i
4
3
1
4
3
2 400
3 000
3
2
5
3
2
5
4
3 000
3 600
3
3
6
3
2
5
5
3 600
4 200
3
4
7
3
3
6
6
4 200
5 000
3
5
8
3
3
6
7
5 000
5 800
3
6
9
3
4
7
8
5 800
6 800
3
7
10
3
4
7
9
6 800
8 400
3
9
12
3
5
8
10
8 400
10 200
3
11
14
3
6
9
11
10 200
12 000
3
13
16
3
7
10
12
12 000
14 000
3
15
18
3
8
11
13
14 000
—
3
17
20
3
9
12
utgår med i allmänhet 2 kr. Sådana kvinnor erhåller därför — även om
de har endast ett barn i hemmet — alltid minst 5 kr. om dagen vid sjukhusvistelse.
Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid
av tre dagar.
Kungl. Maj :t kan från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen helt
eller delvis undantaga vissa medlemmar, huvudsakligen stats- och kommunalanställda
tjänstemän.
Både i fråga om ersättningen för sjukhusvård och för sjukpenningförsäkringen
gäller en sjukhjälpstid av 730 dagar; för folkpensionärer är
dock motsvarande tid 90 dagar. Rätten till sjukhjälp preskriberas efter
sex månader.
Den obligatoriska försäkringen finansieras genom de försäkrades
avgifter, arbetsgivarbidrag och statsbidrag.
Försäkringsavgifterna avser dels sjukvårdsförsäkringen, dels försäkringen
för grundsjukpenning jämte barntillägg och dels försäkringen för
tilläggssjukpenning.
Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av alla sjukkassemedlemmar,
vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst uppgår till minst
1 200 kr. — för makar avses härvid den gemensamma inkomsten — dock
inte folkpensionärer.
Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av de sjukkassemedlemmar,
som är sjukpenningförsäkrade, under förutsättning att
deras taxerade inkomst uppgår till nyss angivet belopp.
De avgifter som nu nämnts skall, om de tillsammans överstiger 2 % av
32 Kungl. Maj.ts proposition nr 244.
den taxerade inkomsten — för makar räknas härvid hälften av den sammanlagda
taxerade inkomsten belöpa å vardera — nedsättas härtill.
Avgift för försäkring för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem,
som är försäkrad för sådan sjukpenning.
De nu nämnda avgifterna framstår för medlemmarna såsom en enda avgift.
Sjukförsäkringsavgifterna uttages tillsammans med de allmänna
skatterna. De kommer alltså att få preliminärt erläggas under det år de
avser och bli slutligt debiterade året därpå. Uppbördsmyndighet skall till
sjukkassa inleverera påfört belopp, varför staten kommer att få svara för
uppkomna restantier.
De försäkrades årsavgifter till den obligatoriska sjukförsäkringen beräknas
genomsnittligt uppgå till ungefär 23 kr. för enbart sjukvårdsförsäkring
och 48 kr. för dylik försäkring och försäkring för grundsjukpenning.
Avgiften för tilläggssjukpenning är större ju högre sjukpenningklass
medlemmen tillhör.
Arbetsgivare är skyldig att bidraga till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
— närmast kostnaderna för läkemedel -— och försäkringen för
tilläggssjukpenning. Arbetsgivarbidraget utgör (0,1 +1,0 =) 1,1 % av de
löner arbetsgivaren utbetalat under ett kalenderår; dock medräknas härvid
inte belopp varmed en anställds årslön överstiger 15 000 kr.
Vad försäkringen för tilläggssjukpenning beträffar beräknas arbetsgivarbidraget
täcka närmare 60 % av kostnaderna härför.
Statsbidragen till den obligatoriska sjukförsäkringen är av fyra slag,
nämligen sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag.
Sjukhjälpsbidraget utgör 50 % av utgifterna för läkarvård, resor och
grundsjukpenning samt 75 % av utgifterna för barntillägg. Till utgifterna
för sjukhusvård utgår intet statsbidrag, ej heller till försäkringen för tillläggssjukpenning.
Medlemsbidraget utgår med 4—5 kr. per medlem och år.
Avgiftslindringsbidraget utgår med belopp, som erfordras för att såsom
förut berörts nedsätta vissa sjukkassemedlemmars avgifter för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning till 2 % av den taxerade
inkomsten.
Avgiftsersättningsbidraget utgör 10 kr. för varje sjukkassemedlem, som
inte är skyldig erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen.
Procentuellt fördelar sig de beräknade årliga totalkostnaderna för den
obligatoriska sjukförsäkringen, 738 milj. kr., med 44 % på de försäkrade,
27 % på arbetsgivarna och 29 % på staten.
Inom den allmänna sjukförsäkringens ram finns en frivillig försäkring
för tilläggssjukpenning. Denna försäkring är avsedd
för dels den vars inkomst helt eller delvis härrör av annat förvärvsarbete
än tjänst, dels obligatoriskt sjukpenningförsäkrad hemmahustru,
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
och dels vissa studerande. Försäkringen är beträffande de två sistnämnda
kategorierna begränsad så att den sammanlagda sjukpenningen på grund
av obligatorisk och frivillig försäkring inte får överstiga 6 kr. De hemmavarande
hustrurna kan sålunda frivilligt tilläggsförsäkra sig för högst
(6-—3 =) 3 kr. För den förstnämnda kategorien får tilläggssjukpenningen
uppgå till högst så stort belopp att den, tillsammans med tilläggssjukpenning
på grund av den obligatoriska försäkringen, utgör det belopp vartill
den obligatoriska tilläggssjukpenningen skulle ha uppgått om hela förvärvsarbetsinkomsten
varit av tjänst. De båda förstnämnda kategorierna
kan välja olika karenstider (3, 18, 33 eller 93 dagar), medan endast en
karenstid gäller för de studerande (18 dagar).
Den frivilliga sjukpenningförsäkringen finansieras genom de frivilligt
försäkrades egna avgifter och ett statsbidrag om 20 %. Avgiften för frivillig
tilläggssjukpenning beräknas bli i genomsnitt ungefär dubbelt så hög som
för enbart obligatorisk tilläggssjukpenning.
Arbetslöshetsförsäkringen.
Bestämmelser om den nuvarande frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
meddelas främst genom förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) om erkända arbetslöshetskassor.
De hittills registrerade arbetslöshetskassorna är alla organiserade som
rikskassor för olika yrkesområden. Kassorna har bildats av vederbörande
fackliga organisationer men är juridiskt sett fullt fristående i förhållande
till dessa och öppna för alla löntagare inom det ifrågavarande yrket, alltså
även för fackligt oorganiserade arbetstagare. För fackligt organiserade löntagare
är å andra sidan medlemskapet i kassorna som regel obligatoriskt,
i det att de olika fackförbundens stadgar föreskriver, att förbundets medlemmar
också skall tillhöra arbetslöshetskassan. F. n. finnes ett 40-tal
kassor. Försäkringen omfattar närmare 80 % av LO:s medlemmar och en
lika stor andel av de till TCO anslutna medlemmarna i enskild tjänst. Vissa
grupper — bl. a. det övervägande antalet statligt och kommunalt anställda
av vilka många har ringa eller ingen arbetslöshetsrisk — står dock utanför
försäkringen. Av hela antalet kassamedlemmar den 31 december 1952,
1 143 000, var 206 000 kvinnor, vilket motsvarar drygt en f järdedel av det
antal förvärvsarbetande kvinnor i arbetstagarställning som redovisades vid
folkräkningen två år tidigare.
Arbetslöshetsförsäkringen är uppbyggd på principen att hjälp lämnas vid
oförvållad arbetslöshet och under förutsättning att kassamedlemmen är
arbetsför och i övrigt oförhindrad att taga arbete. För att erhålla understöd
skall den försäkrade förete intyg från den offentliga arbetsförmedlingen
att arbete sökts men inget lämpligt sådant stått till buds. En annan förutsättning
för understödsrätt är, att den försäkrade betalat föreskrivna avgifter.
Enligt de grundläggande s. k. avgiftsvillkoren uppkommer nämligen
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 144.
34 Knngl. Maj.ts proposition nr 144.
rätt till understöd först då medlem i en arbetslöshetskassa erlagt minst
52 veckoavgifter eller 12 månadsavgifter, varav minst 20 veckoavgifter eller
5 månadsavgifter måste ha betalats inom de tolv månader, som ligger närmast
före arbetslöshetens början.
Särskilda bestämmelser har utfärdats av tillsynsmyndigheten — numera
arbetsmarknadsstyrelsen — om kvinnliga kassamedlemmars understödsrätt
under tiden kring nedkomsten, de s. k. havandeskapsdirektiven. Huvudregeln
är här liksom eljest, att kvinnan för att erhålla understöd skall anses
arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete. I direktiven
göres skillnad mellan havandeskapstiden och tiden efter barnsbörden.
Har kvinnan permitterats eller avskedats på grund av havandeskapet
eller slutat arbetet på egen begäran av samma orsak, betraktas hon i allmänhet
som arbetsoför och avstänges från understöd. Undantag gäller
emellertid för vissa arbeten som anses särskilt olämpliga för hennes tillstånd,
t. ex. arbete med lyftning, skiftarbete och arbete som servitris eller
butiksbiträde. Är det arbete som kvinnan lämnat av denna karaktär, kan
hon betraktas som arbetsför och tillerkännas understöd. Om kvinnan blir
arbetslös av någon anledning som inte har samband med själva havandeskapet,
utgår givetvis understöd under eljest gällande villkor, d. v. s. under
villkor bl. a. att hon inte kan erhålla ett arbete, som lämpar sig för hennes
tillstånd.
Efter barnsbörden utgår i regel inget understöd under de närmaste sex
veckorna, vilken tidrymd i vissa fall förlänges till åtta veckor. Man utgår
nämligen från att kvinnan under tiden närmast efter nedkomsten saknar
möjlighet att åtaga sig förvärvsarbete. Även för den efterföljande tiden
sker ofta inskränkningar i understödsrätten. Kvinnan måste sålunda kunna
styrka, att vårdnaden om barnet inte hindrar henne att antaga förvärvsarbete,
d. v. s. att barnet kan omhändertagas av någon annan.
Förmånerna från arbetslöshetsförsäkringen utgöres främst av daghjälp
och familjetillägg härtill.
För daghjälpen, som är ett för dag beräknat kontantbelopp, finnes ingen
motsvarighet till exempelvis de inom den obligatoriska sjukförsäkringen
gällande generella sjukpenningklasserna. I stället fastställer varje arbetslöshetskassa
för sig den eller de daghjälpsklasser som skall tillämpas. Om
flera klasser förekommer, beror medlemmarnas klasstillhörighet i regel
på inkomstens storlek, men ej sällan användes andra indelningsgrunder,
exempelvis ålder eller kön. Daghjälpen får numera uppgå till högst 20 kr.
och torde f. n. genomsnittligt för samtliga försäkrade (män och kvinnor)
utgöra ca 13 kr.
Familjetillägg utgöres av maketillägg resp. husföreståndarinnetillägg med
2 kr. — vilket dock ej utbetalas om maken resp. husföreståndarinnan har
förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller mer i veckan eller själv uppbär
daghjälp — samt barntillägg med 1: 50 kr. för varje barn under 16 år.
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 141.
Efter en karenstid av minst sex dagar utgår vid arbetslöshet understöd
för sex dagar per vecka. Sammanlagt får understöd utgå för högst 156
dagar under loppet av en tolvmånadersperiod eller under ett och samma
arbetslöshetsfall.
Arbetslöshetsförsäkringen finansieras genom de försäkrades avgifter och
statsbidrag av olika slag. Avgifterna varierar betydligt inom olika kassor,
då de i första hand är beroende av arbetslöshetsrisken i vederbörande fack.
Socialförsäkringsutredningens förslag.
Allmänna synpunkter.
Utredningen framhåller inledningsvis, att den svenska familjepolitiken
vuxit fram relativt sent men ändå hunnit få både stor omfattning och rik
förgrening. De olika åtgärder, som nu fölle inom detta område, vore i allmänhet
frukter av befolkningsfrågans aktualisering i mitten av 1930- och
början av 1940-talet. Samhällets ekonomiska hjälp åt barnaföderskorna
— moderskapshjälpen, moderskapspenningen och mödrahjälpen — som
fått sin nuvarande utformning i familjepolitikens begynnelseskede, hade
med åren utsatts för stark kritik. Det väsentligaste i kritiken kunde
sammanfattas så, att hjälpen ansetts behäftad med brister i tre hänseenden.
Den vore ofullständig, främst däri att ersättning lämnades endast för direkta
utgifter men inte för den inkomst, som förvärvsarbetande kvinnor
ofta i större eller mindre utsträckning ginge miste om i samband med
barnsbörd. Hjälpen vore vidare splittrad. Slutligen hade penningvärdeförändringen
medfört, att hjälpen blivit otillräcklig för de ändamål, till vilka
den avsetts. I sistnämnda hänseende hade anmärkningarna främst gällt
den hjälp, som i form av moderskapshjälp eller moderskapspenning komme
det stora flertalet barnaföderskor till del; i fråga om mödrahjälpen hade
en kraftig höjning av maximibeloppet nyligen kommit till stånd.
Utredningen erinrar vidare om att 1931 års förordning om erkända
sjukkassor kommer att upphöra att gälla samtidigt som lagen om allmän
sjukförsäkring träder i kraft den 1 januari 1955. Då sjukkasseförordningen
bl. a. innehölle de nuvarande bestämmelserna om moderskapshjälp,
komrne därmed dessa att ej längre gälla. Vidare komme den obligatoriska
sjukförsäkringen att omfatta praktiskt taget alla landets invånare,
kvinnor som män. En hjälpform av moderskapspenningens typ, avsedd endast
för sådana kvinnor som stode utanför sjukförsäkringen, bleve alltså
överflödig.
Utredningen diskuterar härefter hjälpbehoven och hjälpens
ä n d a in å 1 samt konstaterar i detta sammanhang, att havandeskap och
barnsbörd alltid medför en utgiftsökning och i vissa fall därjämte en
inkomstminskning. De nuvarande samhälleliga stödåtgärderna beredde
emellertid barnaföderskorna hjälp endast i det förstnämnda avseendet, i
36
Kungl. Maj.ts proposition nr l''i''i.
det att dessa åtgärder toge sikte på att undanröja eller minska utgifterna.
Hjälpbehoven, sådana dessa nu helt eller delvis täcktes, vore i regel knutna
till moderns och barnets hälsa, till moderns möjligheter att utföra hemsysslorna
och till de anskaffningar som erfordrades för hennes och barnets
räkning. Samhället sökte tillgodose behoven på både individuell och kollektiv
väg — genom att ge kvinnan kontanta bidrag och genom att kostnadsfritt
eller mot reducerad avgift ställa tjänster till hennes förfogande. Att
varje särskilt hjälpbehov, för vilket en kollektiv anordning inrättats eller
ett visst ändamål redan fastställts eller utbildats i de olika ekonomiska
hjälpformerna, även framdeles borde tillgodoses funne utredningen självklart.
Beträffande frågan om ersättning för inkomstbortfall för barnaföderskor
med förvärvsarbete framhåller utredningen, att situationen för dessa kvinnor
vanligen är den, att de inte bara får utgifter på grund av nedkomsten
utan även går miste om arbetsförtjänst medan de i samband med nedkomsten
avhåller sig från förvärvsarbetet. Ensamstående kvinnor vore
regelmässigt beroende av arbetet för sitt uppehälle. De gifta kvinnor, som
ägnade sig åt förvärvsarbete, bidroge därigenom i större eller mindre mån
till sin egen och familjens försörjning. Uppenbarligen medförde ett bortfall
av kvinnans arbetsinkomst, då den sålunda vore avsedd för hennes eller
familjens allmänna levnadskostnader, många gånger en avsevärt starkare
påfrestning på ekonomin än vad de extra utgifterna på grund av nedkomsten
i och för sig innebure. Å andra sidan kunde påpekas, att förvärvsarbetande
kvinnor, som i samband med nedkomsten helt ägnade sig åt hemmet, ej
sällan kunde göra inbesparingar av utgifter som de eljest hade, exempelvis
för daghemsavgifter eller i viss utsträckning för hemhjälp. I regel torde
emellertid dylika inbesparingar inte på långt när motsvara inkomstbortfallet.
Efter att ha erinrat om att särskilt gifta kvinnor numera i starkt ökad
omfattning ägnar sig åt arbete utom hemmet går utredningen in på de
omständigheter, som gör det nödvändigt eller lämpligt att kvinnan avhåller
sig från förvärvsarbete en tid kring nedkomsten. Barnsbörden och barnsängstiden
medförde fysisk arbetsoförmåga hos kvinnan. Kvinnan vore
vidare under det sista skedet av havandeskapet ovig, och risken för överansträngning
vore stor. Det kunde därför — beroende på vilket slags arbete
kvinnan hade — ej sällan vara nödvändigt eller önskvärt att hon då avstode
från arbetet. Efter förlossningen dröjde det alltid en tid, innan kvinnan
hunne återhämta krafterna. Man hade alltså att räkna med även en
viss nedsättning av arbetsförmågan under tiden omkring nedkomsten. Härtill
komine amningen och vården i övrigt av barnet. Full enighet rådde
om att det ur medicinsk synpunkt vore av största vikt, att barnet under
den första tiden av sin levnad ammades av modern. Skulle amningen och
vården av barnet fullgöras riktigt, toge detta så stor del av kvinnans tid i
37
Kungi. Mnj.ts proposition nr 14''i.
anspråk och styckade till den grad sönder hennes arbetsdag, att det vore
förenat med stora faktiska svårigheter för henne att samtidigt ägna sig
åt ett mera kontinuerligt förvärvsarbete. Olägenheterna från hälsosynpunkt
av en dylik anordning låge också i öppen dag i fråga om både mor och barn.
De angivna omständigheterna hade, fortsätter utredningen, inte föranlett
lagstiftning i annan mån än att man för kvinnliga arbetstagare infört vissa
bestämmelser av arbetarskyddsrättslig art, som föreskreve eller öppnade
möjligheter till ledighet för kvinnan i samband med nedkomsten. Enligt
arbetarskyddslagen gällde sålunda förbud för barnaföderska att under de
sex första veckorna efter nedkomsten arbeta i vissa yrken, främst industriellt
arbete. Vidare hade kvinnan enligt samma lag rätt till ledighet under
de sex veckorna närmast före barnsbörden. Kvinna hade dessutom, enligt
lagen 1945 om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap
eller havandeskap in. in., oberoende av arbetets art rätt till högst sex
månaders ledighet i samband med nedkomsten, förutsatt att hon sedan
minst ett år varit stadigvarande anställd hos arbetsgivaren.
Någon i lag fastställd rätt till ersättning för den inkomst, kvinnan ginge
miste om, funnes emellertid inte. En del löntagargrupper vore på grund av
avlöningsreglementen eller avtal tillförsäkrade viss lön vid ledighet för
havandeskap och barnsbörd. Sådan rätt tillkomme kanske 25 % av alla
kvinnliga arbetstagare i fruktsam ålder, flertalet i statlig och kommunal
tjänst. I övrigt vore kvinnorna garanterade ersättning för förlorad arbetsinkomst
endast i undantagsfall, nämligen i så måtto att vissa kategorier
som tillhörde den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen kunde få hjälp därifrån
under havandeskapet, men detta förutsatte att kvinnan vore arbetsför
och beredd att anta lämpligt arbete om sådant erbjödes.
Efter att sålunda ha konstaterat, att de flesta förvärvsarbetande kvinnor
inte beredes någon ersättning för den inkomst de mister i samband med
att de föder barn, anför utredningen.
1 likhet med bl. a. socialvårdskommittén och befolkningsutredningen
anser socialförsäkringsutredningen det vara ofrånkomligt, att de kvinnor
som omfattas av det lagstadgade arbetsförbudet vid nedkomst tillförsäkras
ersättning för den förlorade inkomsten. Det finns emellertid ingen anledning
att stanna därvid, emedan kvinnornas möjligheter att ägna sig åt förvärvsarbete
under denna tid mindre beror av arbetets art än av de för alla
gemensamma fysiska betingelserna och vården om barnet, vilka omständigheter
också utgör grunden för den vidgade rätten till ledighet enligt
1945 års lag. Det bör härvid erinras om att statsmakterna vid 1948 års
revision av arbetarskyddslagstiftningen fann det vara av vikt att såvitt
möjligt tillförsäkra alla förvärvsarbetande kvinnor erforderlig ledighet vid
barnsbörd oavsett verksamhetens art men att en utsträckning av arbetsförbudet
till att avse arbetarskyddslagens hela tillämpningsområde inte
borde ske utan att frågan om kompensation i någon form för inkomstbortfallet
samtidigt löstes. Man bör dessutom minnas, att de ifrågavarande bestämmelserna
av arbetarskyddsrättslig art — särskilt 1945 års lag med
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 111.
dess större räckvidd i fråga om personkretsen — alla också i grunden
avser att skänka kvinnan ekonomisk trygghet genom att garantera henne
rätt att efter barnsbörden återvända till arbetet och återfå arbetsinkomsten.
Beredes kvinnan ersättning för den inkomst hon förlorar under tiden från
avbrottet i arbetet tills det kan återupptas, betyder detta otvivelaktigt endast
ett fullföljande av samma syfte.
Även om det redan nu anförda enligt utredningens mening utgör tillräckligt
skäl för att bereda förvärvsarbetande kvinnor ersättning för inkomstbortfall
under ledighet för barnsbörd, anser sig utredningen böra
framhålla ytterligare några synpunkter. Sålunda hänvisar utredningen till
att 1950 års abortutredning i sitt betänkande i abortfrågan (SOU 1953: 29)
uttalat, att en tillfredsställande lösning av frågan om ersättning för inkomstbortfall
under ledighet på grund av havandeskap eller barnsbörd
utan tvivel skulle vara ett mycket starkt maktmedel i samhällets kamp mot
aborterna. Vidare understryker socialförsäkringsutredningen, att frågan
om kompensation för inkomstbortfall åt förvärvsarbetande barnaföderskor
koinme i ett delvis nytt läge till följd av den allmänna sjukförsäkringen,
varigenom kvinnliga anställda med inkomst av någon betydenhet bleve obligatoriskt
försäkrade för tilläggssjukpenning'' vid sjukdom. Gränsen mellan
å ena sidan kvinnans tillstånd under tiden kring nedkomsten och å andra
sidan sjukdom vore ofta flytande. Infördes ingen särskild ersättningsform
vid barnsbörd, kunde kvinnorna i många fall tänkas bli benägna att låta
sjukskriva sig för allehanda mindre krämpor, som även i normalfallen åtföljde
havandeskapet eller barnsbörden. Frånsett att detta kunde få mindre
önskvärda konsekvenser av psykologisk natur komrne sjukförsäkringen
under sådana förhållanden att i inte oväsentlig utsträckning få lämna ersättning
för inkomstbortfall, som strängt taget förorsakats av havandeskap
eller barnsbörd och inte av sjukdom. Slutligen erinrar utredningen om att
en förutsättning för att vårt land skall kunna ratificera den av 1952 års
internationella arbetskonferens antagna konventionen nr 103 angående
skydd vid havandeskap och barnsbörd vore, att någon form av kompensation
för inkomstbortfall vid barnsbörd infördes.
På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen, att den ekonomiska
hjälpen vid havandeskap och barnsbörd skall avse ej blott att bereda
lindring i de med nedkomsten förenade utgifterna utan även att lämna
ersättning för därav uppkommet inkomstbortfall.
Härefter övergår utredningen till att behandla de olika hjälpformerna och
tar då först upp frågan om förlossningsvården. Utredningen erinrar
om att en stark förskjutning ägt rum från öppen till sluten vård,
så att nu inte mindre än 95 % av alla barnaföderskor förlöses på anstalt.
Vid de offentliga förlossningsanstalterna och vissa andra sådana som
uppbure statsbidrag finge avgift för vård på allmän sal uttas med i regel
högst en krona om dagen, ett belopp som ursprungligen motiverats där
-
39
Kanyl. Moj.ts proposition nr ltt.
med, att det skulle utgöra bidrag till anstalternas utgifter för kost; en
avgiftshöjning ägde dock rum om vårdtiden överskrede tio dagar. Moderskapshjälpen
och inoderskapspenningen vore avsedda att täcka bl. a. denna
avgift. När det gällde en verksamhet av denna omfattning, framträdde
tydliga olägenheter av att en naturaprestation kombinerades med bidrag.
Det kunde knappast anses ändamålsenligt, att samhället först iklädde sig
kostnaden för den allra största delen av verksamheten, därefter fastställde
en avgift som skulle täcka återstoden och slutligen, ehuru via ett bidrag,
bekostade även denna avgift för så gott som alla som anlitade verksamheten.
Om man på ett eller annat sätt gjorde vården på förlossningsanstalt
kostnadsfri för barnaföderskorna, torde detta knappast medföra något ökat
tryck på den slutna vården, ty den utveckling från hemförlossning till anstaltsförlossning
som påginge och för övrigt nu ej stode långt från sin
möjliga kulmen läte sig säkerligen ej påverkas av om kvinnan behövde betala
den nuvarande obetydliga avgiften eller ej.
Utredningen fortsätter.
Man kan naturligtvis tänka sig att helt avskaffa den nuvarande avgiften
och på så sätt göra den slutna vården i verklig mening kostnadsfri. Frågan
om fri vård på förlossningsanstalt äger emellertid nära samband med det
större problemet om den fria sjukhusvården över huvud. Statsmakternas
beslut 1953 om den allmänna sjukförsäkringen innebär, att lösningen av
detta problem tills vidare fått anstå och att ersättning för sjukhusvård
lämnas som en prestation i sjukförsäkringen. Uppenbarligen är det i detta
läge inte lämpligt att låta kvinnan erlägga avgift på ett sjukhus vid barnsbörd,
under det att avgiften vid sjukdomsfall helt regleras genom sjukkassan.
Den förmånligare ställning som barnaföderskorna nu av belolkningspolitiska
skäl har förlänats skulle därmed från deras synpunkt vändas i
sin motsats.
Enligt utredningens mening bör avgiftsfrågan vid sluten förlossningsvård
lösas på samma sätt som vid annan sjukhusvård. Samma avgift borde
alltså tillämpas på barnbördsavdelning som på annan sjukhusavdelning,
och ersättning i princip motsvarande avgiften på allmän sal borde lämnas
genom sjukkassan. Vistelsen borde ersättas oavsett vårdtidens längd, varför
den nuvarande s. k. tiodagarsspärren borde försvinna. En sådan sammankoppling
av hjälpen vid barnsbörd med sjukförsäkringen måste för
barnaföderskorna framstå som naturlig. Den medförde dessutom påtagliga
administrativa fördelar för såväl sjukhushuvudmännen som sjukkassorna,
i det att det från avgiftssynpunkt bleve likgiltigt om vården lämnades för
sjukdom eller förlossning.
Med den föreslagna ordningen finner utredningen det lämpligt, att resor
till och från förlossningsanstalt ersättes på samma sätt som sjukförsäkringen
ersätter resor till och från sjukhus vid sjukdomsfall. Detta innebure
i princip, alt resor för intagning på förlossningsanstalt helt ersattes
genom sjukkassan och hemresor i den mån kostnaden överstege 4 kr. Da
40
Kungl. Maj.ts proposition nr lii.
resekostnaderna i samband med barnbördsfall på landsbygden genomsnittligt
vore avsevärt högre än i städerna, skulle därmed även vinnas en önskvärd
utjämning mellan land och stad i detta hänseende, något som f. ö. inte
läte sig göra med en standardiserad hjälp för detta ändamål.
Vad den öppna förlossningsvården angår framhåller utredningen, att
denna, sedan samhället numera ersätter barnmorskans resor, normalt inte
är förenad med några kostnader för den enskilde. Emellertid kunde vid
hemförlossning komplikationer inträffa, som påkallade bistånd av läkare
utan att man fördenskull kunde tala om ett sjukdomsfall. Ersättning borde
i dylika fall utgå efter regler motsvax-ande dem som gällde för läkarvård
enligt sjukförsäkringen, d. v. s. med i princip 3/, av kostnaderna för läkarens
resor och själva läkarvården.
I fråga om formerna för de kontanta bidragen anser utredningen,
att den hjälp, som skall träda i stället för den nuvarande moderskapshjälpen
och moderskapspenningen, bör få generell natur och sålunda
utgå till alla utan inkomst- eller behovsprövning. Den borde vidare avse
att åtminstone lämna ett grundbidrag främst till hemhjälp och erforderlig
utrustning åt modern och barnet. Därjämte borde, som tidigare framhållits,
ersättning lämnas för vissa utgifter i samband med själva förlossningen.
Denna ersättning borde dock inte utgå såsom ett direkt bidrag i
vanlig mening utan genom en sådan efterhandsreglering av utgifterna som
skedde beträffande motsvarande utgifter enligt sjukförsäkringslagen. Kontanta
bidrag skulle emellertid även lämnas förvärvsarbetande kvinnor, som
på grund av nedkomsten avhölle sig från arbete och däi’vid ginge miste om
arbetsförtjänst. Samma skäl som talade för att ersättning för normalt uppkommande
merkostnader borde lämnas genom generella bidrag kunde anföras
för att inkomstbortfallet skulle kompenseras i denna form. Ersättning
för inkomstbortfall i samband med barnsbörd borde alltså såvitt inöj ligt
lämnas generellt.
Utredningen, som haft att överväga möjligheterna att göra den ekonomiska
hjälpen vid havandeskap och barnsbörd mera enhetlig, framhåller,
att från denna synpunkt största fördelen givetvis skulle stå att vinna, om
man kunde lämna all kontanthjälp i en enda form. Detta skulle uppenbarligen
förutsätta, att mödrahjälpens nuvarande uppgifter lades till den
generella hjälpen, d. v. s. att mödrahjälpen avvecklades. Fi''ågan härom hade
ställts på sin spets i huvudförslaget i socialvårdskommitténs år 1946 avgivna
betänkande om moderskapsbidrag, i det att detta omfattat endast
genei-ell hjälp och således innebui-it mödrahjälpens avskaffande. Vid valet
av den generella lijälpformen hade kommittén i hög grad låtit sig vägledas
av kostnadsutjämningssynpunkten, d. v. s. att kostnaderna i samband med
nedkomsten i avsevärt större utsträckning än hittills skulle överflyttas från
den enskilde till samhället. Befolkningsutredningen åter hade ansett det
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
inte vara möjligt att i den utsträckning som socialvårdskommittén förutsatt
åstadkomma en objektivisering av grunderna för det ekonomiska stödet
beträffande samhällets hjälpåtgärder vid barnsbörd.
För egen del anför socialförsäkringsutredningen.
Även om den av socialvårdskommittén med eftertryck hävdade kostnadsutjämningssynpunkten
i och för sig måste tillmätas särskild betydelse på
ett område som faller inom familjepolitiken, får dock enligt socialförsäkringsutredningens
åsikt denna synpunkt inte drivas så långt, att man låter
andra viktiga hänsyn vika. Utredningen anser i likhet med befolkningsutredningen,
att det inte låter sig göra att enbart inom ramen för generell
hjälp tillgodose de olika ändamål för vilka bidrag åt blivande och nyblivna
mödrar enligt vad tidigare sagts skall utgå, emedan man under sådana
förhållanden skulle eftersätta kraven att hjälpen i de enskilda fallen
får erforderlig effektivitet och att kostnaderna stannar inom rimliga gränser.
Även i fortsättningen fordras något slag av behovsprövad hjälp åt
barnaföderskor. Avskaffas mödrahjälpen, får en stor del av kvinnorna hänvisas
till fattigvården. Detta måste anses olämpligt, åtminstone så länge
den senare består i sin nuvarande utformning, och det skulle dessutom
innebära en tillbakagång till förhållandena före 1937, då mödrahjälpen
infördes främst för att undvika den nyss angivna konsekvensen.
Enligt utredningens uppfattning bör alltså mödrahjälpen bibehållas vid
sidan av den generella hjälpen.
För att undgå ytterligare splittring finner utredningen det vara angeläget
att den generella hjälpen i organisatoriskt hänseende utgör en enhet. Då moderskapshjälpen
redan nu genom sin anknytning till den frivilliga sjukförsäkringen
har formen av socialförsäkring, har utredningen i första hand
prövat, huruvida den generella hjälpen i dess helhet kan lämnas
i form av socialförsäkring. Vid bedömningen härav har utredningen
främst uppmärksammat frågan, huruvida kompensationen för inkomstbortfall
skall ställas i relation till den förlorade arbetsinkomsten
eller ej, och funnit att en dylik differentiering måste ske för att ersättningen
skall kunna göras effektiv. Den ersättning, som nu enligt bestämmelser
i tjänstgöringsreglementen och kollektivavtal utginge till en del
kvinnliga arbetstagare under tid, då de i samband med nedkomsten måste
avhålla sig från arbete, utgjorde undantagslöst en viss andel av deras
vanliga lön. Ännu ett skäl talade för att den samhälleliga hjälpen vid
barnsbörd grundas på nämnda princip, nämligen att de kvinnliga arbetstagarna
vid sjukdomsfall finge ersättning i relation till inkomstförlusten
genom den allmänna sjukförsäkringen. Man borde givetvis så långt möjligt
undvika att ersättningen vid sjukdom och barnsbörd utginge efter olika
grunder, inte enbart därför att inkomstbortfallet bleve detsamma om
kvinnan måste avstå från arbetet av den ena orsaken eller den andra utan
även på grund av att gränsen mot ett sjukdomstillstånd ofta tangerades
eller överskredes under havandeskapet och efter nedkomsten. Att den i
42
Kungl. Maj.ts proposition nr lit.
sjukförsäkringen sålunda genomförda principen skulle tillämpas innebure,
att ju större inkomst en barnaföderska ginge miste om vid ledigheten —
d. v. s. ju bättre ekonomisk ställning hon normalt intoge — desto större
bleve också det belopp hon erhölle i ersättning. Det vore uteslutet att
engagera allmänna medel i denna del av hjälpen vid havandeskap och
barnsbörd. Ersättning för inkomstbortfall kunde enligt utredningens
åsikt inte meddelas i annan form än såsom en socialförsäkring, där de som
erhölle förmånerna själva finge bidra till finansieringen därav. Att anordna
en fullt fristående moderskapsförsäkring skulle medföra åtskilliga svårigheter
inte minst av administrativ art. En dylik borde därför övervägas endast
om försäkringen inte kunde anknytas till en befintlig socialförsäkring.
Utredningen diskuterar härefter, huruvida en blivande moderskapsförsäkring
bör sammankopplas med den allmänna sjukförsäkringen
eller med den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
samt anför härom.
En grundläggande förutsättning för rätt till sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen
är att den försäkrade skall ha förlorat sin arbetsförmåga eller
fått den nedsatt med minst hälften. Arbetslöshetsförsäkringen däremot vilar
på principen att den försäkrade är arbetsför och i övrigt oförhindrad
att anta arbete. Skall man koppla samman rätten till kompensation för
inkomstbortfall vid havandeskap och barnsbörd med en av dessa socialförsäkringar,
måste sjukförsäkringen avgjort äga företräde från principiell synpunkt.
En jämförelse mellan arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna
sjukförsäkringen i dess nu beslutade utformning måste också otvetydigt
utfalla till den senares favör i det att samtliga arbetstagare med inkomst
av någon betydelse är obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning, medan
arbetslöshetsförsäkringen är lagd på frivillig bas och är begränsad till
vissa fack, varför den trots hög anslutning endast omfattar kanske en fjärdedel
av alla kvinnliga arbetstagare. Starka skäl talar alltså för en anknytning
mellan moderskapsförsäkringen och sjukförsäkringen i detta hänseende.
Att då också den hjälp som skall utgå med lika belopp till alla mödrar
lämpligast bör handhavas av en socialförsäkring som omfattar dessa
synes självklart. Då det därtill inte kan vara lämpligt att den kontanta försäkringshjälpen
utgår från två olika socialförsäkringar, har utredningen
kommit till det resultatet att denna hjälp i dess helhet bör lämnas av sjukförsäkringen.
Av vad tidigare anförts torde framgå att minst lika starka
skäl talar för att ersättningen för vissa förlossningsutgifter skall utgivas av
nämnda försäkring.
Utredningen finner sålunda, att en sammankoppling bör komma till
stånd mellan den ekonomiska hjälpen vid havandeskap och barnsbörd och
den allmänna sjukförsäkringen i så måtto, att den generella hjälpen i form
av en moderskapsförsäkring bör anslutas till sjukförsäkringen. Därmed
fullföljdes en tradition i svensk sociallagstiftning. Även i många andra
länder, som infört moderskapsförsäkring, hade en dylik sammankoppling
befunnits mest ändamålsenlig.
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Moderskapsförsäkringens utformning.
Enligt vad utredningen framhåller, bör moderskapsförsäkringen finansiellt
och administrativt utgöra en del av sjukförsäkringen. Härigenom vunnes
avsevärda fördelar i fråga om beräkning och uppbörd av avgifter, bokföring
m. in., och vidare torde gränsdragningsproblem mellan hjälpen vid
havandeskap och barnsbörd samt sjukhjälpen bli mindre betydelsefulla.
Det vore då också naturligt, att de materiella bestämmelserna anknöte
till sjukförsäkringens, i den mån så vore möjligt och lämpligt med hänsyn
till moderskapsförsäkringens syfte.
Vad angår frågan om anslutningen till moderskapsföisäk
ringen erinrar utredningen om att den obligatoriska sjukförsäkringen
i princip omfattar alla svenska medborgare, som är bosatta i riket,
samt dessutom alla dem som utan att vara svenska medborgare är bosatta
och mantalsskrivna i riket. Motsvarande borde gälla beträffande tillhörigheten
till moderskapsförsäkringen. Alla sjukförsäkrade kvinnor borde alltså
vara obligatoriskt moderskapsförsäkrade. Om detta förslag genomfördes
bleve — förutom utländskor som inte vore mantalsskrivna här — i huvudsak
endast följande kategorier i Sverige bosatta kvinnor uteslutna från
moderskapsförsäkringen, nämligen de som vårdats på sjukhus i två år
under den tid de därefter åtnjöte sådan vård (till övervägande del svårt
sinnessjuka) och de som vore omhändertagna på anstalt för obildbara sinnesslöa.
Dessa grupper, som inte vore avgiftspliktiga enligt sjukförsäkringslagen,
kunde uppenbarligen antas sakna behov av moderskapsförsäkring.
I fråga om försäkringsförmånerna föreslår utredningen, att
den hjälp, som på grund av försäkringen skall lämnas barnaföderskorna,
benämnes moderskapshjålp. Hjälpen skall enligt förslaget bestå av dels
ersättning för förlossningsutgifter och dels kontantbidrag, som föreslås få
benämningen moderskapspenning. Moderskapspenningen föreslås uppdelad
i ett fast grundbelopp, grundpenning, och ett löpande bidrag, tilläggs penning.
Alla försäkrade skall enligt förslaget vara garanterade ersättning för förlossningsutgifter
ävensom grundpenning. Därutöver skall de kvinnor, som
enligt sjukförsäkringslagen är obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning
— d. v. s. alla kvinnliga arbetstagare med en årsinkomst av minst
1 800 kr. — vara försäkrade för tilläggspenning.
Rörande den närmare utformningen av försäkringsförmånerna och då
först ersättningen för förlossningsutgifter erinrar utredningen
om att en avgift av i regel högst en krona om dagen f. n. får uttagas
av salspalient på offentlig förlossningsanstalt och vissa andra förlossningsanstalter,
som uppbär statsbidrag. Kvinnans utgift för anstaltsvården
uppginge därför oftast till högst 10 kr. Emellertid medförde anordningen
visst administrativt besvär, och de influtna avgiftsbeloppen bleve relativt
sett ringa. Vidare finge staten utge ett bidrag å omkring 2,4 milj. kr. för
den slutna förlossningsvården. Utredningen föreslår, att vederbörande sjuk
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr li''/.
kassa skall ersätta den slutna förlossningsvården på samma sätt som den
ersätter sjukhusvård. Om anstaltshuvudmännen fastställde avgiften till
samma belopp som vid annan sjukhusvård, bleve frågan huruvida vården
föranletts av förlossningen eller sjukdom i samband med densamma utan
ekonomisk betydelse. Fastställdes vårdavgiften till 3 kr. om dagen, uppstode
genom den föreslagna omläggningen ingen annan inkomstminskning för
anstaltshuvudmännen än — såvitt anginge större förlossningsanstalter —
den som motsvarade bortfallet av den nuvarande vårdavgiften av en krona
om dagen.
Även för de fall, då förlossningsvård inte kunnat beredas på hemortsanstalt
eller vårdbehovet uppkommit utanför hemorten och vården därför
måst beredas på annan förlossningsanstalt, föreslås bestämmelserna i sjukförsäkringslagen
få motsvarande tillämpning. Detta innebär bl. a. att om
kvinnan av nyss angivna skäl intagits på främmande förlossningsanstalt,
avgiften därstädes skall ersättas av försäkringen med belopp, som motsvarar
den lägsta avgift mot vilken kvinnan kunnat erhålla vården på
anstalten.
Enligt utredningens förslag skall moderskapsförsäkringen vidare ersätta
resor till och från förlossningsanstalt efter samma grunder som gäller då
någon för sjukdom intagits på sjukvårdsanstalt. I princip komme sålunda
att utgå ersättning för dels hela resekostnaden vid intagning och dels kostnaden
för återresa i vad kostnaden överstege 4 kr. Den sålunda föreslagna
anordningen ledde till att det ur den försäkrades synpunkt vore likgiltigt
om anstaltsvistelsen ansetts vara föranledd av förlossningen eller av en
därmed sammanhängande sjukdom.
Beträffande den öppna förlossningsvården framhåller utredningen, att
det genom distriktsbarnmorskeorganisationen är sörjt för att direkta
utgifter för själva vården inte uppstår, såvida inte läkarvård erfordras. Om
i samband med havandeskap uppkommen läkarvård inte vore påkallad av
tillstötande sjukdom, kunde den inte ersättas av sjukförsäkringen. Så vore
inte heller behövligt i fråga om den vård, som kunde vara erforderlig före
själva förlossningen, enär den förebyggande mödravården omfattade sådan
läkarvård. Vid själva förlossningen behövlig läkarvård fölle däremot vid
sidan av såväl sjukförsäkringen som den förebyggande mödravården.
Utredningen anser, att de fall, då läkarvård är påkallad vid hemförlossning,
ur ersättningssynpunkt bör jämställas med sjukdomsfall. Ersättning
föreslås alltså skola utgå såväl för själva läkarvården som för läkarens
resa till och från förlossningsplatsen.
Såsom förut nämnts skall enligt utredningens förslag g rundpe nn
i n g utgå till alla som omfattas av försäkringen. Grundpenningen borde,
i motsats till vad som gällde sjukförsäkringens grundsjukpenning, utgå
oberoende av huruvida vederbörande avstode från att utföra förvärvsarbete
eller ej. Den borde nämligen delvis avse anskaffningar och andra merutgif
-
45
Kungl. Maj.ts proposition nr lb''i.
ter i anledning av barnsbörden och delvis utgöra ersättning för minskad
arbetsförmåga under tiden närmast före och efter nedkomsten. Schematiskt
borde man kunna anse, att hälften av grundpenningen hänförde sig till
vartdera ändamålet.
Grundpenningen föreslås utgöra 270 kr. vid varje barnsbörd, vilket till
beloppet motsvarar grundsjukpenning för 90 dagar. Av praktiska skäl föreslås
grundpenningen få karaktär av ett fast och inte ett löpande bidrag.
Om grundpenningens konstruktion anför utredningen vidare.
Man bör hålla i minnet, att sjukpenningförsäkringen för den förvärvsarbetande
kvinnan avser att i första hand ersätta inkomstbortfall och i
andra hand vissa av sjukdomar föranledda utgifter och att samma försäkring
för den gifta hemmakvinnan avser att ersätta förlusten eller en stark
nedsättning av arbetsförmågan och dessutom nyssnämnda utgifter. Även
om hjälpbehoven vid barnsbörd för båda kategorierna företer likheter med
dem vid sjukdom, framträder dock även vissa skillnader, bl. a. däri att
kvinnorna under tiden kring nedkomsten — frånsett barnsängstiden — i
regel har kvar en avsevärd del av sin arbetsförmåga och därför själva
kan lägga hand vid åtminstone huvuddelen av hushållsgöromålen och ta
vård om barnen o. s. v. Det synes därför rimligt att för båda kategorierna
inrymma det för anskaffningar avsedda beloppet i en grundpenning som
motsvarar grundsjukpenning för 90 dagar.
Med hänsyn till att grundpenningen enligt förslaget till ett belopp av
135 kr. avser anskaffningar in. m. föreslår utredningen, att den vid flerbörd
höjes med 135 kr. eller till 405 kr.
Av grundpenningens normalbelopp, 270 kr., bör enligt utredningen —
såsom är fallet med den nu bestående moderskapshjälpen och moderskapspenningen
— en del kunna lyftas förskottsvis. Utredningen föreslår därför,
att den försäkrade tidigast på nittionde dagen före den beräknade tidpunkten
för nedkomsten skall äga lyfta 135 kr. av grundpenningen. Återstoden
förutsättes kunna uppbäras efter förlossningen, så snart det konstaterats
att rätt därtill föreligger. I detta avseende anses bestämmelser böra inflyta
i sjukkassornas stadgar.
Om kvinnan avlidit i samband med förlossningen eller därefter, föreslås
att ännu inte uppburen grundpenning skall kunna uppbäras av hennes
dödsbo. Avlede åter barnet eller vid flerbörd något av dem eller vore
barnet inte fött levande, borde viss reduktion av grundpenningen ske. Hade
barnet levat så lång tid efter förlossningen som vanligen förflöte innan
modern återvände från förlossningsanstalt, eller omkring 10 dagar, syntes
dock sådan reduktion böra undvikas. Utredningen föreslår, att om barnet
är dödfött eller avlider inom tio dagar efter förlossningen, grundpenningen
skall minskas med (3 X 35 =) 105 kr. Är vid flerbörd intet av barnen
vid liv inom tio dagar efter förlossningen, föreslås att grundpenningen
— som därvid eljest utgör 405 kr. — nedsättes med 210 kr.
Med hänsyn till alt den försäkrade kvinnan under havandeskapstiden
46
Kungl. Maj:ts proposition nr IM.
och sedan hon återhämtat sig från förlossningen regelmässigt torde vara
i stånd att själv ta hand om de barn hon kan ha hemma, finner utredningen
det knappast motiverat att förhöja moderskapspenningen med
barntillägg annat än under tid, då modern vistas på förlossningsanstalt
eller hon på grund av förlossningen normalt måste inta sängläge
och har små barn i hemmet. Härvid erinrar utredningen om att enligt sjukförsäkringslagen
i de flesta fall vid moders sjukdom inte utgår barntillägg
annat än då hon åtnjuter sjukhusvård och i hemmet finnes barn under
tio år. I sådant fall förhöjdes sjukpenningen med 2 kr. om dagen. Utredningen
förordar, att på grund av moderskapsförsäkringen skall utgå barntillägg
för tio dagar räknat från och med förlossningsdagen och under förutsättning
att barn under tio år finnes i hemmet. Barntillägget föreslås
utgöra 2 kr. om dagen. Dessutom föreslås — av skäl som kommer att utvecklas
i det följande — att barntillägg skall utgå även för de därefter
följande 35 dagarna, i den mån kvinnan då vårdas på förlossningsanstalt
eller sjukhus.
Tilläggspenning föreslås skola utgå till de kvinnor, som på
grund av den obligatoriska sjukförsäkringen är berättigade till tilläggssjukpenning
vid sjukdom, d. v. s. till arbetsanställda kvinnor över 16 år
med en beräknad årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kr., under förutsättning
att vederbörandes inkomst blivit i vederbörlig ordning anmäld
hos sjukkassan och kvinnan på grund härav placerats i sjukpenningklass.
Emellertid borde den omständigheten, att kvinnan efter havandeskapets
början skaffade sig en arbetsanställning eller att hon exempelvis överginge
från deltids- till heltidsarbete och därigenom förskaffade sig högre inkomst,
inte motivera en motsvarande moderskapsförsäkring. Risken för
ett otillbörligt utnyttjande av försäkringen bleve då alltför stor. En viss
kvalifikationstid borde därför fastställas. Utredningen föreslår med hänsyn
härtill, att för rätt till tilläggspenning skall gälla att kvinnan omedelbart
före barnsbörden eller den beräknade tidpunkten härför varit försäkrad
för tilläggssjukpenning under oavbrutet minst 270 dagar. Om hon
under denna tid tillhört olika sjukpenningklasser, borde tilläggspenning
utgå efter den lägsta av dem.
Tilläggspenningen avser enligt förslaget att ersätta arbetsinkomst, som
barnaföderskan förlorar, och den bör därför enligt utredningens mening
utgå endast för tid, under vilken hon avhåller sig från förvärvsarbete. För
att ledigheten skulle fylla sitt syfte borde den uttagas i ett sammanhang.
Tilläggspenning borde utgivas för högst 90 dagar, varigenom i normalfallen
täcktes den totala ledighetsperioden i arbetarskyddslagen och konventionen
nr 103 angående skydd vid havandeskap och barnsbörd. Vidare borde vissa
tidsgränser fastställas, inom vilka tilläggspenning skulle kunna utgå. Utredningen
ansåge, att tilläggspenning under en sammanhängande period
av högst 90 dagar borde kunna utgå tidigast med början från och med den
47
Kungl. Maj. ts proposition nr 1 ''t ri.
fyrtiofemte dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och
senast med början från och med förlossningsdagen. Härigenom komme
kvinnan i regel att, huru än ledighetsperioden förlädes, vara tillförsäkrad
ledighet med ersättning under sex veckor från förlossningen. Vad anginge
tiden efter förlossningen vore avhållsamheten från arbete önskvärd dels
för att kvinnan skulle ha viss tid att återvinna krafterna och dels för att
hon skulle bli i tillfälle att själv vårda sitt barn. Underläte hon att ha barnet
i sin vård, bortfölle tydligen det sistnämnda skälet. Utredningen föreslår
därför, att tilläggspenning inte skall utgå för tid efter tjugonde dagen
efter förlossningsdagen, om kvinnan inte har barnet i sin vård och underlåtenheten
härutinnan inte beror på att hon är sjuk.
Utredningen diskuterar härefter, huruvida rätten till tilläggspenning eller
en del därav möjligen bör göras beroende också av den omständigheten,
att kvinnan efter nedkomsten återupptar förvärvsarbetet. En dylik regel
tillämpades nu ofta på den privata — men inte på den offentliga — delen
av arbetsmarknaden i fråga om rätt till lön vid ledighet i samband med
nedkomst. Därvid torde dock intet hinder föreligga att kvinnan, när hon
återkommit och erhållit hela den avtalsenliga moderskapsförmånen, slutade
anställningen. Grunden för en regel av detta slag kunde enligt utredningens
mening starkt ifrågasättas, eftersom kvinnan under ledigheten
—- alldeles oavsett hur förhållandena sedan komme att utveckla sig — ginge
miste om arbetsförtjänst just på grund av nedkomsten. En sådan regel
skulle vidare medföra stora svårigheter i tillämpningen. Utredningen hade
inte funnit anledning att föreslå en dylik bestämmelse. Kvinnliga arbetstagare
borde alltså i detta hänseende behandlas lika vid barnsbörd och
vid sjukdom.
Tilläggspenningens storlek föreslås i princip överensstämma med storleken
av hel tilläggssjukpenning. Emellertid minskades sådan sjukpenning
efter de första 90 dagarna av en sjukperiod till ett lägre dagbelopp i alla
sjukpenningklasser utom de lägsta. Eftersom tilläggspenning från moderskapsförsäkringen
högst skulle kunna utgå för 90 dagar, saknades anledning
att räkna med annat än de högre belopp, som i sjukpenningförsäkringen
utginge för de första 90 dagarna. Utredningen föreslår alltså, att
moderskapsförsäkrad, som enligt sjukförsäkringslagen är obligatoriskt försäkrad
för tilläggssjukpenning, skall äga uppbära tilläggspenning med det
högre belopp, som utgår i tilläggssjukpenning för de första 90 dagarna av
en sjukperiod.
Då utredningen förutsätter, att moderskapspenningen skall vara skattefri
och att den med beaktande härav genomsnittligt kommer att motsvara
åtminstone två tredjedelar av kvinnans tidigare arbetsinkomst, uppfylles
enligt utredningens mening det krav rörande kompensationsgraden som
erfordras för ratifikation av den förut nämnda konventionen.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr lii.
Beträffande den föreslagna moderskapspenningens inverkan
på gällande löneförmåner vid barnsbörd erinrar
utredningen om att Kungl. Maj :t enligt 28 § sjukförsäkringslagen äger
undanta vissa befattningshavare, huvudsakligen stats- och kommunaltjänstemän,
från sjukpenningförsäkringen i dess helhet eller viss del därav.
Gjordes sådant undantag beträffande försäkringen för tilläggssjukpenning
eller både denna och försäkringen för grundsjukpenning, medförde detta
enligt utredningens förslag att ifrågavarande arbetstagare därmed även
undantoges från rätten till tilläggspenning — däremot inte grundpenning
— enligt moderskapsförsäkringen. Det syntes lämpligt, att i detta avseende
samma regler gällde för tilläggsförsäkringen vid sjukdom och vid
barnsbörd.
Bestämmelserna i övrigt i 28 § sjukförsäkringslagen om rätt för arbetsgivare,
som utger sjuklön, att under vissa förutsättningar uppbära arbetstagarna
tillkommande sjukpenning föreslås skola äga motsvarande tilllämpning
beträffande tilläggspenning från moderskapsförsäkringen. Däremot
anser utredningen, att grundpenningen alltid skall utgå till kvinna
som enligt lagstiftningens huvudbestämmelse är berättigad därtill.
Utredningen har ingående undersökt olika möjligheter att inom
moderskapsförsäkringen skapa en motsvarighet till
den frivilliga tilläggssju k penningen. Härom anföres bl. a.
Det synes till en början klart, att det skulle vara meningslöst att anordna
en helt fristående frivillig moderskapsförsäkring, enär anslutning till en
sådan försäkring sannolikt endast skulle kunna påräknas från kvinnor
som hade anledning anta att de kunde bli havande inom en inte alltför
avlägsen framtid.
Vid en sammankoppling med den frivilliga försäkringen för tilläggssjukpenning
ställer sig saken visserligen något annorlunda, men även i sådant
fall kommer de sannolika avgiftshöjningarna på grund av försäkringsbeståndets
sammansättning att bli avsevärda. Detta skulle starkt hämma
anslutningen till försäkringen från männens sida och från de kvinnor, som
inte har anledning att räkna med havandeskap. Härigenom skulle vidare
en önskvärd utbredning av den frivilliga sjukförsäkringen motverkas. De
nämnda verkningarna kan tydligen mildras genom en begränsning till storleken
av den frivilliga tilläggspenningen vid barnsbörd och genom höga
statsbidrag till denna.
Utredningen har gjort vissa beräkningar med utgångspunkt från att den
frivilliga tilläggspenningen vid moderskap finge uppgå till högst 3 kr. om
dagen samt från att statsbidrag om 20 respektive 50 % utginge. Härvid har
räknats med olika alternativ dels i fråga om den procentuella anslutningen
till den frivilliga försäkringen av män och kvinnor och dels i fråga om den
andel av de anslutna kvinnorna, som kan antas föda barn varje år. Beräkningarna
redovisas i betänkandet på s. 101—103. Som exempel på de av
-
49
Kungl. Maj:ts proposition nr lbb.
giftshöjningar, som skulle erfordras för den beslutade frivilliga sjukförsäkringen
om man med denna kombinerade en dylik frivillig moderskapsförsäkring,
må nämnas, att avgiften för en sjukpenning av 3 kr. om dagen
skulle — vid moderskapspenning med samma belopp under 90 dagar —
öka med 67 % (från ca 39 till ca 65 kr.) under vissa, inte osannolika förutsättningar
rörande försäkringsbeståndets sammansättning in. in. Därvid
har räknats med 20 % statsbidrag till moderskapsförsäkringen och 3 dagars
karenstid i sjukförsäkringen. Om statsbidraget höjdes till 50 %, skulle
avgiftsökningen i det nämnda fallet bli 42 % (från ca 39 till ca 55 kr.). Vid
längre karenstid i sjukförsäkringen skulle avgiftsökningarna bli väsentligt
större.
Utredningen har inte funnit det möjligt att låta den frivilliga försäkringen
för tiiläggssjukpenning även omfatta försäkring för moderskapspenning.
Beräkningarna visade nämligen, att man även vid de gynnsammaste
antagandena rörande sammansättningen av försäkringsstocken och
födelsefrekvensen erhölle avgiftsförhöjningar, som inte kunde accepteras
för sjukförsäkringens del. Ett högt statsbidrag till dessa kvinnor kunde
även möta invändningar av statsfinansiell och principiell natur, vartill
komme att det inte kunde anses rimligt att de män, som vore självständiga
företagare och i denna egenskap sjukförsäkrade sig frivilligt, skulle bidra
till kostnaderna för frivillig moderskapsförsäkring även för hustrur till
dem som på grund av sin anställning vore obligatoriskt sjukpenningförsäkrade.
Utredningen understryker emellertid, att konsekvenserna av det nu
nämnda ståndpunktstagandet inte bör överdrivas. Att märka vore nämligen,
att den försäkringsmässiga moderskapshjälp, som skulle tillkomma
alla kvinnor, bleve mer än fördubblad i jämförelse med moderskapshjälpen
i de erkända sjukkassorna, varvid förmånerna av fri vård och helt eller
delvis fria resor vid förlossning inte borde förbises. Vidare komme alltjämt
att finnas möjlighet att i fall av behov få den försäkringsmässiga hjälpen
kompletterad med mödrahjälp.
Finansieringen av moder sk ap störsäkringen skall enligt
utredningens förslag ske på så sätt, att försäkringen i ekonomiskt avseende
skall utgöra en del av den allmänna sjukförsäkringen. Sålunda föreslås,
att sjukvårdsförsäkringen skall anses ur utgiftssynpunkt omfatta
jämväl försäkring för ersättning för förlossningsutgifter, att försäkringen
för grundsjukpenning skall anses omfatta jämväl försäkring för moderskapspenning
i form av grundpenning och därå utgående barntillägg samt
att försäkringen för tiiläggssjukpenning skall anses omfatta jämväl försäkring
för moderskapspenning i form av tilläggspenning.
För sjukvårdsförsäkringens del uppkommer till följd av utredningens
förslag kostnadsökningar genom dels utgifterna för vård på förlossnings4
— Bilxang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr lbb.
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
anstalt, dels ökade resekostnader och dels något ökade läkarvårdskostnaaer
(läkarvård vid hemförlossning). Härom anföres.
Utgifterna för vård på förlossningsanstalt bör liksom utgifterna för sjukhusvård
helt täckas av avgifterna för sjukvårdsförsäkringen. Till utgifterna
för läkarvård och resor bör liksom vid sjukdom utgå statsbidrag
med 50 % under det att återstoden av utgifterna bör täckas av avgifterna
för sjukvårdsförsäkringen. (Här har bortsetts från det arbetsgivarbidrag
å 0,1 % av lönesumman som eniigt 38 § sjukförsäkringslagen skall utgå
till sjukvårdsförsäkringen, eftersom detta bidrag närmast är avsett att delvis
finansiera läkemedelsrabatteringen.)
Vad nu föreslagits kommer enligt utredningens beräkningar att resultera
i en genomsnittlig höjning av avgiften för sjukvårdsförsäkringen med något
mindre än en krona eller från omkring 23 kr. till 24 kr.
Utredningen erinrar om att försäkringen för grundsjukpenning finansieras
genom ett statsbidrag av 50 % och i övrigt genom avgiften för grundsjukpenning.
Till barntilläggen utginge ett statsbidrag av 75 %, medan
återstoden av kostnaden för dem fölie på nyssnämnda avgift. Enligt utredningens
mening borde moderskapsförsäkringens grundpenning och de
därtill knutna barntilläggen finansieras på samma sätt. Detta innebure en
genomsnittlig höjning av avgiften för grundsjukpenning med omkring
3: 50 kr. eller från 25 kr. till 28 å 29 kr.
Beträffande försäkringen för tilläggssjukpenning anför utredningen.
Den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning finansieras dels
genom försäkringsavgifter och dels genom ett arbetsgivarbidrag utgörande
1 % av den lön, som arbetsgivare under ett kalenderår utgivit till anställda
hos honom. Härvid tages dock inte hänsyn till arbetstagares lön i vad den
överstiger 15 000 kr. för år räknat. Arbetsgivarbidraget kan antagas täcka
inemot 60 % av kostnaderna för den obligatoriska tilläggsförsäkringen.
Om arbetsgivarbidraget utgår oförändrat, kommer tydligen den merkostnad
som uppkommer genom moderskapsförsäkringen att i sin helhet påverka
de anställdas avgifter vilka härigenom kommer att höjas ganska
betydligt — man torde kunna räkna med en höjning av omkring 10 %. Det
är enligt utredningens mening rimligt att arbetsgivarna bidrar till de anställda
kvinnornas tilläggspenning på grund av moderskapsförsäkringen
efter motsvarande grunder som gäller för tilläggssjukpenningen. Det förekommer
i inte obetydlig utsträckning att arbetsgivare utger lön i samband
med ledighet för havandeskap och förlossning. En höjning av arbetsgivarbidraget
kan antagas komma att motsvaras av en viss besparing för arbetsgivarna
såsom ett kollektiv. Den höjning av arbetsgivarbidraget, som
erfordras för att arbetsgivarna skall bidra till tilläggspenningen i samma
mån som till tilläggssjukpenningen, uppgår enligt gjorda beräkningar till
0,04 % av de lönesummor som ligger till grund för arbetsgivarbidraget
till sjukförsäkringen. En sådan höjning skulle tillföra försäkringen omkring
7 miljoner kr. om året.
Utredningen föreslår på de anförda skälen, att arbetsgivarbidraget till
tilläggssjukpenningen förhöjes från 1,00% till 1,04%. Detta innebär, att
51
Kungl. Maj. ts proposition nr 144.
det sammanlagda arbetsgivarbidraget till den allmänna sjukförsäkringen
(alltså inklusive bidraget till läkemedelsrabatteringen) blir 1,11 %.
För att illustrera förhöjningens ekonomiska betydelse för arbetsgivarna
nämner utredningen, att om ett företag till sin personal årligen utbetalar
100 000 kr. i arbetslöner, så kommer det att få utge bidrag till moderskapsförsäkringen
med högst 40 kr.; utbetalas en miljon, blir bidraget högst
400 kr. o. s. v.
Vid bifall till utredningens förslag beräknas avgifterna till den obligatoriska
sjukförsäkringen — bortsett från sådana förmåner som sjukgymnastik
m. m., vilka sjukkassa enligt 18 § sjukförsäkringslagen kan besluta
införa för sina medlemmar — komma att genomsnittligt uppgå till följande
belopp (i kr. räknat).
Den obligatoriska sjuk- försäkringen
Avgift utan moder- skapsförsäkring
Avgift med moder- skapsförsäkring
Enbart sjukvårdsförsäkring
23
24
Sjukpenningklass 1........
48
52
»
2........
55
60
»
3........
62
67
»
4........
67
72
»
5........
74
79
»
6........
79
84
»
7........
86
92
*
8........
91
97
»
9........
102
109
»
10........
114
121
»
11........
126
133
»
12........
138
146
13........
150
158
Moderskapsförsäkringen föreslås träda i tillämpning samtidigt
med den allmänna sjukförsäkringen, d. v. s. den 1 januari 1955.
Mödrahjälpen.
Utredningen har såsom framgår av det förut anförda från allmänna utgångspunkter
funnit en behovsprövad hjälpform av mödrahjälpens typ
erforderlig vid sidan av den föreslagna moderskapsförsäkringen.
Om den nuvarande moderskapshjälpen och moderskapspenningen i enlighet
med utredningens förslag ersättes med en allmän moderskapsförsäkring,
ger detta enligt utredningens åsikt i och för sig inte anledning att
ifrågasätta någon förändring av bestämmelserna om mödrahjälpen i annat
avseende än beträffande hjälpens maximibelopp. Mödrahjälp kunde
nu lämnas med högst 600 kr. eller vid flerbörd 800 kr. De kvinnor som
erhölle mödrahjälp finge i regel dessutom antingen moderskapshjälp om
vanligen 125 kr. eller moderskapspenning om 75 kr. I förhållande till sistnämnda
båda förmåner innebure moderskapsförsäkringens grundpenning
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
en förhöjning med minst 145 resp. 195 kr. Efter moderskapsförsäkringens
införande skulle alltså kvinnornas behov av mödrahjälp minska. Till kvinnor
med inkomst av arbetsanställning kunde dessutom enligt utredningens
förslag utgå tilläggspenning. Att man vid beviljande av mödrahjälp måste
ta hänsyn till kvinnans ökade försäkringsmässiga stöd vore uppenbart. Då
beloppsgränserna för mödrahjälpen hade karaktär av maximigränser,
kunde dock detta ske utan förändring av dem. Det syntes även motiverat
att för fall, där hjälpbehovet vore särskilt framträdande, lämna möjlighet
öppen att utöver stödet från moderskapsförsäkringen bevilja mödrahjälp
intill nu gällande maximibelopp. På dessa skäl funne sig utredningen böra
avstå från att föreslå någon sänkning av maximibeloppen för mödrahjälpen.
Utredningen tar även upp frågan, huruvida mödrahjälp bör lämnas i n
natura eller kontant. Efter att ha erinrat om att mödrahjälpen
f. n. till övervägande del utgår som naturaförmån anför utredningen bl. a.
Såvitt utredningen kunnat finna fungerar den nuvarande ordningen väl
i det stora hela. Genom den föreslagna moderskapsförsäkringen kommer
åtskilliga kvinnor, som vid nuvarande förhållanden skulle behöva mödrahjälp,
att reda sig med den försäkringsmässiga hjälpen. I första hand gäller
detta uppenbarligen de kvinnor som på grund av anställning blir försäkrade
för tilläggspenning. För övriga mödrar kommer genom försäkringen
det kontantbelopp, som står till fritt förfogande, att bli väsentligt
större än nu. Problemet om sättet för mödrahjälpens utgivande blir därför
mindre betydelsefullt. Då det vidare sannolikt i åtskilliga fall skulle föreligga
risk för att mödrahjälpen inte kom till avsedd nytta om den nuvarande
linjen övergavs, har utredningen inte funnit anledning föreligga till
ändring i de hittills tillämpade principerna.
Vad nu sagts får inte anses innebära att utredningen skulle vara övertygad
om att det mest önskvärda förfaringssättet tillämpas i alla hjälpfall.
Utredningen anser det önskvärt att fortsatt uppmärksamhet inom mödrahjälpsnämnderna
ägnas spörsmålet rörande möjligheterna att i större utsträckning
än hittills låta kvinnorna själva disponera över dem tillerkänd
mödrahjälp.
Utredningen berör vidare den kritik, som vid olika tillfällen riktats mot
mödrahjälpsverksamheten på grund av ojämnheter mellan olika mödrahjälpsnämnder
i fråga om prövningen av behovet av mödrahjälp.
Härvid erinrar utredningen om att socialstyrelsen år 1951 föreslagit,
att Kungl. Maj :t i stället för styrelsen skulle utfärda normer till
mödrahjälpsnämndernas ledning vid bedömning av ansökningarna. Den
senast tillgängliga statistiken, vilken avsåge år 1952, visade att åtskilliga
olikheter rått mellan mödrahjälpsnämnderna, bl. a. i fråga om andelen
beviljade ansökningar och det belopp som genomsnittligt beviljats. Då
skiljaktigheterna endast delvis syntes ha sin grund i rent regionalt betingade
omständigheter, torde de i viss utsträckning bero på ojämnheter
i tillämpningen. Emellertid hade socialstyrelsen så sent som i maj 1952 på
Kungl. Maj :ts uppdrag utfärdat nya normer för ansökningarnas bedöm
-
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
ning. De närmast dessförinnan gällande normerna hade härrört från år 1947
och med hänsyn till penningvärdeförändringen varit helt inaktuella under
förra delen av år 1952. Att många nämnder vid denna tid själva sökt
anpassa tillämpningen efter rådande förhållanden vore förklarligt, likaså
att tillämpningen i avsaknad av ett allmänt rättesnöre måste bli i viss
mån olika hos olika nämnder. Då dessa omständigheter i inte ringa grad
måste ha inverkat på årsgenomsnittet för år 1952, kunde man enligt utredningens
åsikt inte därur dra några säkra slutsatser om verkningarna av
socialstyrelsens nya normer. Så torde inte kunna ske förrän tidigast då
statistiken för år 1953 förelåge. Utredningen ansåge sig med hänsyn härtill
inte kunna ta ställning till förslaget att Kungl. Maj :t skulle utfärda
normer till ledning för mödrahjälpsnämnderna.
1 fråga om utjämningen av praxis anför utredningen vidare följande.
Enligt utredningens mening är det önskvärt att uppnå en såvitt möjligt
likformig tillämpning av de principer som bör ligga till grund för prövningen
av mödrahjälpsansökningarna. De av socialstyrelsen föreslagna åtgärderna
skulle sannolikt verka i sådan riktning. Å andra sidan kan det
befaras, att mödrahjälpsnämnderna, om Kungl. Maj :t utfärdade normer
med angivande av inkomstgränser inom vilka mödrahjälp i regelfallen
skulle utgå, i praktiken bleve obenägna att göra avvikelser härifrån även
då de faktiska förhållandena skulle motivera det. Detta skulle bli liktydigt
med att mödrahjälpen förvandlades från en behovsprövad till en inkomstprövad
hjälpform. En sådan utveckling måste undvikas. Det är värdefullt
att mödrahjälpsnämnderna känner sig obundna att, när så finnes påkallat,
utmäta mödrahjälpens belopp med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet. Utredningen anser detta vara ett skäl som talar för att man
fasthåller vid det nuvarande systemet. Därvid måste dock socialstyrelsen
liksom hittills i möjlig mån verka för att en enhetlig praxis åstadkommes
utan att nämndernas fria prövningsrätt åsidosättes.
Utredningen beräknar, att om mödrahjälpsnämnderna vid avvägningen
av mödrahjälpens storlek toge hänsyn till det ökade försäkringsmässiga
stödet i full utsträckning — d. v. s. om grundpenningen avräknades med
minst ca 150 kr. och tilläggspenningen i dess helhet från mödrahjälp i
den mån sådan eljest skulle ha utgått — anslaget till mödrah
j ä 1 p, som för budgetåret 1953/54 uppförts med 10 milj. kr., skulle kunna
minskas med sammanlagt drygt 6 milj. kr. Utredningen fortsätter.
Anslagsbehovet skulle alltså på grund härav reduceras till något mindre
än 4 milj. kr. Hänsyn måste emellertid tagas bl. a. till följande omständigheter.
Den utjämning av mödrahjälpsnämndernas praxis som redan kan ha
skett eller framdeles bör ske måste rimligen gå till så, att de restriktivare
nämndernas bidragsnivå lyftes. Detta torde medföra en viss ökning av
anslagsbehovet.
Vidare bör man vid en realistisk bedömning utgå från att mödrahjälpsnämnderna
inte alltid kommer alt minska mödrahjälpen med exakt det
belopp som motsvarar ökningen av det generella stödet. Även detta torde
höra beaktas vid anslagsberäkningen.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
På grund av dessa omständigheter och då utredningen anser en förbättring
för de sämre ställda mödrarna i och för sig motiverad, har utredningen
funnit sig böra räkna med en viss förhöjning av det förut angivna
anslagsbehovet av ca 4 milj. kr. Försiktigheten bjuder, att kostnaderna för
mödrahjälpen upptages till 5 å 6 milj. kr. I kostnadsberäkningarna räknas
därför med 5,5 milj. kr.
Särskilda frågor.
Som en följd av vad utredningen föreslagit beträffande försäkringen för
ersättning för förlossningsutgifter har utredningen förordat, att det nuvarande
statsbidraget till driften av förlossningsanstalter
och väntehem slopas. Vidare har utredningen föreslagit,
att det speciella bidrag av statsmedel med högst 15 kr., som f. n. kan lämnas
kvinna på väntehem för att möjliggöra anställande av hjälp i hennes
hem, avskaffas. Utredningen har nämligen funnit, att det behov, för
vilket ifrågavarande bidrag vore avsett, borde fyllas inom ramen för den
allmänna ekonomiska hjälpen vid barnsbörd.
Slutligen har utredningen ansett att de läkemedel, som f. n. t i 11- handahålles inom den förebyggande mödra- och barnavården,
alltid bör lämnas kostnadsfritt och att den begränsning som
nu gäller -—- d. v. s. att betalning skall erläggas om kvinnans eller hennes
försörj ningspliktiga anhörigas ekonomi är sådan att förmånen rimligen
inte bör utgå — alltså upphäves. Begränsningen betecknas av utredningen
såsom i det närmaste betydelselös ur finansiell synpunkt.
Kostnadsberäkningar.
För moderskapsförsäkringen och mödrahjälpen har utredningen gjort
följande kostnadsberäkningar1.
Utredningen framhåller bl. a., att man vid bedömningen av nettokostnaden
bör uppmärksamma att även staten är arbetsgivare och att åtskilliga
arbetsgivare, bland dem staten, utger lön vid ledighet för barnsbörd.
—- Skulle statliga (och kommunala) tjänstemän undantagas från försäkringen
för tilläggspenning, torde arbetsgivarbidraget till moderskapsförsäkringen
sjunka till omkring 6 milj. kr.
Den föreslagna moderskapsförsäkringens inverkan på den obligatoriska
sjukförsäkringens avgifter för grundförmånerna beräknas approximativt
så, att kostnaderna för förlossningsutgifter medför en ökning av
årsavgiften till sjultvårdsförsäkringen med ungefär 0,80 kr., att kostnaderna
för grundpenningen jämte barntillägg medför en ökning av avgiften
till grundsjukpenningen med omkring 3:50 kr. samt att sålunda avgiften
för grundförsäkringen skulle stiga med ca 4: 30 kr. eller — om man bortser
från avgiftshöjningar på grund av förmåner jämlikt 18 § sjukförsäkringslagen
— i genomsnitt från omkring 48 till 52 å 53 kr.
1 Se sammanställningen å nästa sida.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H.
55
Kostnad i milj. kr.
för
Föreslagen förmån:
De för- säkrade
Arbets-
givarna
Staten
Summa
Läkarvård..................................
i
—
i
1
Sluten förlossningsvård ......................
3,0
—
—
3,0
Resor ......................................
0,5
—
0,5
1,0
Grundpenning ..............................
11,3
—
18,22
29,5
Barntillägg..................................
0,4
—
1,1
1,5
Tilläggspenning..............................
4,8
7,2
—
12,0
Mödrahjälp..................................
—
—
5,5
5,5
Summa
20,0
7,2
25,3
52,5
Avgår nuvarande kostnader för:
Sluten förlossningsvård ......................
1,0
—
2,4
3,4
Moderskapshjälp ............................
4,2
—
6,5
10,7
Moderskapspenning..........................
—
—
1,1
1,1
Sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen (beräknad
0,9
0,3
1,2
kostnad)..................................
—
Mödrahjälp..................................
—
—
10,0
10,0
Summa
6,1
—
20,3
26,4
Nettokostnad ................................
13,9
7,2
5,0
28,1
1 Torde endast kunna uppskattas till något tiotusental kr.
2 Häri har inberäknats ett belopp av 3,5 milj. kr. varmed avgiftslindringsbidraget
1 jämlikt 43 § sjukförsäkringslagen kan antagas
öka till följd av höjningen av avgifterna.
Det av utredningen föreslagna ai-betsgivarbidraget om 0,04 % av avlöningssummorna
kan antagas inbringa 7,2 milj. kr. om året, vilket motsvarar
60 % av kostnaderna för tilläggspenningen. Avgifterna för den obligatoriska
försäkringen för tilläggssjukpenningen kommer enligt utredningens
förslag att stiga med i genomsnitt ca 4 %.
Att uppskatta de kostnader, som skulle uppkomma vid anslutning av
en frivillig moderskapsförsäkring till den frivilliga försäkringen för tillläggssjukpenning,
finner utredningen ytterst vanskligt. Räknade man
med ett frivilligt försäkringstillägg till grundpenningen av 3 kr. uppginge
totalkostnaden, om av de försäkrade kvinnorna 17 000 årligen vore barnaföderskor,
till ungefär 4,5 milj. kr. och om 30 000 vore barnaföderskor till
omkring 8,0 milj. kr. Om statsbidrag skulle lämnas med 20 %, bleve kostnaderna
för staten resp. 0,9 och 1,0 milj. kr. Ett statsbidrag av exempelvis
50 % skulle medföra ökningar av statens utgifter till resp. 2,3 och 4,0
milj. kr.
Särskilda yttranden.
Två av utredningens ledamöter, herr Hydén och fröken Wetterström,
har avgivit särskilda yttranden.
Herr Hydén ansluter sig till förslaget utom såtillvida, att försäkring för
tilläggspenning enligt hans mening ej bör förekomma. I vart fall borde
56
Kungl. Maj.ts proposition nr lii.
tilläggspenning ej utgå förrän det visat sig, att kvinnan inom tolv månader
efter förlossningen under åtminstone tre månader stått till arbetsmarknadens
förfogande antingen genom att ha utfört förvärvsarbete minst motsvarande
halvtidstjänstgöring eller åtnjutit daghjälp från arbetslöshetskassa
eller arbetslöshetsunderstöd. Fröken Wetterström lägger fram ett
särskilt förslag med utgångspunkt från att den allmänna sjukförsäkringen
av finansiella och andra skäl ej kan genomföras redan den 1 januari 1955.
Rörande den närmare innebörden av reservationerna hänvisas till betänkandet
s. 116—118.
Remissyttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.
Över socialförsäkringsutredningens förslag har efter remiss yttranden
avgivits av statskontoret, riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, 1951 års utredning
om arbetslöshetsförsäkringen, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,
statens avtalsnämnd, statens organisationsnämnd, Svenska sjukkasseförbundet,
Svenska socialvårdsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
Handelns arbetsgivareorganisation, Riksförbundet landsbygdens
folk, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund,
Fredrika-Bremer-förbundet, Högerns kvinnoförbund, Folkpartiets
kvinnoförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges läkarförbund och Svenska
barnmorskeförbundet.
Riksförsäkringsanstalten har vid sitt yttrande fogat yttranden från 31
erkända centralsjukkassor. Socialstyrelsen har hört samtliga mödrahjälpsnämnder
och bifogat deras yttranden. Ett flertal länsstyrelser har bilagt
yttranden från statens socialvårdskonsulenter, barnavårdsnämnder m. fl.
Utom remissvaren har i ärendet inkommit en skrivelse från De erkända
arbetslöshetskassornas samorganisation.
Allmänna synpunkter.
Om behovet av en revision av samhällets ekonomiska
hjälp åt barnaföderskorna råder så gott som full enighet. Endast
länsstyrelsen i Skaraborgs län finner det nuvarande hjälpsystemet i
stort sett fungera tillfredsställande.
Vad socialförsäkringsutredningen anfört beträffande hjälpbehoven
och hjälpens ändamål har inte föranlett någon principiell erinran
från annat håll än länsstyrelsen i Västerbottens län, som vänt sig mot
utredningens uppfattning, att den ekonomiska hjälpen borde avse ej blott
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 744.
att bereda lindring i de med nedkomsten förenade utgifterna utan även att
lämna ersättning för inkomstbortfall. Enligt länsstyrelsen framstode det
såsom mindre tillfredsställande att barnaföderska, som hade förvärvsarbete,
skulle i bidragshänseende försättas i bättre ställning än barnaföderska
utan sådant arbete. Den senare torde ofta vara i större behov av
hjälp än den förra. I övrigt har denna länsstyrelse liksom länsstyrelsen
och mödrahjälpsnämnden i Jämtlands län — de enda remissorgan som
inte anslutit sig till förslaget om försäkring för tilläggspenning — instämt
i ledamoten Hydéns reservation.
De synpunkter utredningen anfört i fråga om förlossningsvården
har i allmänhet godtagits. Norrbottens erkända centralsjukkassa och
försåkringsinspektionen anser emellertid att vården bör göras helt kostnadsfri.
Centralsjukkassan anför som skäl för sin ståndpunkt härutinnan,
att förslaget kommer att medföra oskälig ekonomisk belastning för medlemmar
i sjukkasseområden, där födelsetalet vore osedvanligt stort i förhållande
till antalet sjukvårdsförsäkrade medlemmar.
Försåkringsinspektionen yttrar.
Även på moderskapshjälpens område skulle införande av fri anstaltsvård
medföra mycket stora administrativa förenklingar. Bl. a. skulle sjukkassorna
befrias från att taga befattning med räkningar avseende omkring
100 000 förlossningsfall om året. De skäl som ansetts tala mot införande
av motsvarande reform på sjukhjälpens område gör sig icke med tillnärmelsevis
samma styrka gällande i fråga om vården på förlossningsanstalt.
Såvitt framgår av det nu remitterade betänkandet skulle nämligen
statens utgifter vid införande av fri vård på förlossningsanstalt icke stiga
med mer än 3 milj. kr. om året. Det skäl, som enligt inspektionens mening
var mera relevant i vad gällde sjukförsäkringen, synes i detta fall sakna
någon motsvarighet, i det att moderskapspenningen icke reduceras för
den tid kvinnan vårdas å förlossningsanstalt och att det därför för bestämmandet
av moderskapspenningen icke erfordras några underrättelser
från förlossningsanstalterna om kvinnornas in- och utskrivning.
Ett införande av fri vård å förlossningsanstalt är förenat med den nackdelen,
att man därefter måste skilja mellan förlossningsfall och sjukdomsfall.
Såvitt försåkringsinspektionen kan finna — inspektionen har dock
icke närmare erfarenhet på området — bör dock denna nackdel väga lätt
i jämförelse med de administrativa vinster som måste göras genom införande
av en fri förlossningsvård. Inspektionen viil därför föreslå, att
statsmakterna överväger att införa fri vård å förlossningsanstalt.
Vad beträffar formerna för de kontanta bidragen råder
enighet om utredningens förslag alt vid nedkomst generell hjälp bör lämnas
i form av en grundläggande hjälp utan inkomst- eller behovsprövning.
Även förslaget att mödrahjälpen tills vidare bör bibehållas som ett
komplement härtill bär biträtts i det stora flertalet yttranden. Så uttalar
exempelvis överstäthållarämbetci, att mödrahjälpen för närvarande icke
kan avvaras såsom subsidiär hjälpform. Därest framdeles den allmänna
socialhjälpens karaktär skulle komma alt förändras i den riktning, som
58
Kungl. Mctj:ts proposition nr 14-4.
avsåges med socialvårdskommitténs förslag om socialhjälp, kunde emellertid
frågan om mödrahjälpens avskaffande komma i ett annat läge. Länsstyrelsen
i Norrbottens län anför som skäl för alt mödrahjälpen bibehålies,
att antalet förvärvsarbetande mödrar i länet procentuellt vore synnerligen
ringa och att mödrahjälpen därför fortfarande komme att vara
av väsentlig betydelse för lindrande av de ekonomiska påfrestningar, som
ofta uppstode i samband med barnsbörd, särskilt i det inom länet förhållandevis
betj^dande antalet familjer med stora barnkullar. Svenska
socialvårdsförbundet framhåller, att tendensen under senare år otvetydigt
varit att genomföra sådana sociala åtgärder, som minskade fattigvårdens
betydelse, och att ge de behövande hjälp i annan ordning. Då dessutom
mödrahjälpen utginge av statsmedel, torde det ur kommunal synpunkt
vara orealistiskt att överhuvud taget nu tänka sig ett upphörande av
mödrahjälpen.
Länsstyrelsen i Blekinge län anför.
Den påfallande standardhöjning, särskilt i vad avser de tidigare sämst
situerade grupperna i samhället, som ägt rum i vårt land under det senaste
årtiondet, har medfört en kraftig minskning av socialvårdsklientelet, varjämte
samtidigt härmed det sociala förmånssystemet alltmera utbyggts.
Det kan under sådana förhållanden antagas, att i och med fortsatt standardhöjning
det stora flertalet mödrar med den hjälp, som den föreslagna
försäkringsformen kan lämna, icke torde kunna anses bliva i oundgängligt
behov av ytterligare bidrag. De förmodligen icke alltför talrika
fall, där försäkringen icke skulle komma att täcka behovet, skulle i så fall
komma att bli rena fattigvårdsfall och borde kunna behandlas såsom
sådana.
Några remissorgan — riksförsäkringsanstalten och Hälsingborgs erkända
centralsjukkassa, pensionsstyrelsen, länsstyrelsen och mödrahjälpsnämnden
i Kristianstads län samt länsstyrelsen i Västmanlands län — uttalar sig
för att mödrahjälpen avskaffas redan nu. Som skäl härför åberopas i allmänhet
att mödrahjälpsklientelet borde överflyttas till socialvården. Denna
mening uttalas även av majoriteten (ordföranden och tre ledamöter) i
Stockholms stads barnavårdsnämnd, vilken dock förutsätter att samtidigt
en väsentlig förstärkning sker av den generella hjälpen.
Förslaget att den generella hjälpen ges formen av en socialförsäkring
i anslutning till den allmänna sjukförsäkringen
har ansetts naturligt och lämpligt och har inte föranlett invändning
från något håll. Svenska landskommunernas förbund anför t. ex., att
förslaget visat lämpligheten av att bygga upp samhällets ekonomiska stöd
åt barnaföderskor på ett system, som ansluter sig till den allmänna sjukförsäkringen,
och 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen framhåller,
att en generell lösning av frågan om moderskapsförsäkring uppenbarligen
bäst kan vinnas genom en dylik anknytning.
Kurigl. Maj.ts proposition nr IM.
59
Moderskapsförsäkringen.
I remissyttrandena uttalas allmänt tillfredsställelse över utredningens
förslag rörande moderskapsförsäkringens utformning.
Bland dem som helt eller i väsentliga delar tillstyrkt förslaget märkes
medicinalstyrelsen, Svenska sjukkasseförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet,
Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Sveriges läkarförbund, Riksförbundet landsbygdens folk,
Landsorganisationen, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Folkpartiets
kvinnoförbund. Även Högerns kvinnoförbund har anslutit sig till
förslaget, som enligt förbundets mening borde genomföras vid den tidpunkt,
då den allmänna sjukförsäkringen trädde i kraft.
Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att utredningen kommit fram
till en lösning av hithörande frågor, som såväl ur formella som materiella
synpunkter borde kunna godtagas. Statskontoret finner förslaget — vilket
inte givit ämbetsverket anledning till någon erinran — väl ägnat att tillgodose
önskemålen om en enhetligare samt mera rationell och effektiv
ordning på förevarande område. På liknande sätt uttalar sig Svenska
socialvårdsförbundet.
Överståthållaråmbetet betonar angelägenheten av att reformen genomföres
utan dröjsmål samt yttrar.
Den sedan länge aktuella frågan om ökad ekonomisk hjälp åt blivande
eller nyblivna mödrar har genom den beslutade sjukförsäkringsreformen
kommit i ett sådant läge, att ett ytterligare undanskjutande icke torde
komma ifråga. En utbyggnad av dessa båda hjälpformer till såvitt möjligt
samma nivå framstår icke blott såsom skälig utan torde jämväl med hänsyn
till praktiska tillämpningssynpunkter vara angelägen.
Den omständigheten att finansieringen av en allmän moderskapsförsäkring
kommer att ytterligare öka de betydande krav, som redan genom
sjukförsäkringsreformen ställas å statsverket, näringslivet och de enskilda,
synes vid nyss angivna förhållanden icke böra få stå hindrande i vägen
för den önskvärda förbättringen av hjälpen vid havandeskap och barnsbörd.
Svenska arbetsgivareföreningen framställer — såsom närmare kommer
att beröras i det följande — vissa erinringar mot förslaget främst beträffande
försäkringens finansiering men tillstyrker att förslaget i övrigt
lägges till grund för lagstiftning.
Helt avstyrkande yttranden har avgivits endast av länsstyrelserna
i Kristianstads och Skaraborgs län. Den förra länsstyrelsen anser, att ifrågavarande
reform på socialvårdens område syftar till ändringar av de
mera perifera delarna av hjälpverksamheten medan de centrala problemen
— socialvårdens utformning i stort — synes ha skjutits i bakgrunden.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar, att den föreslagna moderskapsförsäkringen,
vilken anses komma att verka schematiskt samtidigt som hi
-
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H.
dragen blir mycket varierande, kan medföra betydande orättvisor, särskilt
mellan hem- och yrkesarbetande kvinnor. Svenska landsbygdens kvinnoförbund
anlägger liknande synpunkter som anförts av länsstyrelsen i Skaraborgs
län utan att dock vilja förneka, att många av de utearbetande kvinnorna
väl behöver den trygghet som försäkringen ger; förbundet hemställer
därför om ny prövning av de hemarbetande barnaföderskornas betryggande
införande i försäkringen.
Utredningens förslag rörande anslutningen till försäkringen
— d. v. s. att alla sjukförsäkrade kvinnor skall vara moderskapsförsäkrade
— har tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Detsamma gäller utformningen av reglerna rörande ersättning för
förlossningsutgifter. Som förut nämnts har dock två remissorgan,
Norrbottens erkända centralsjukkassa och försäkringsinspektionen
föreslagit, att den slutna förlossningsvården skall göras kostnadsfri.
Någon invändning har inte framställts mot utredningens förslag att alla
kvinnor, som omfattas av försäkringen, skall äga rätt till grundpenning.
Även i fråga om grundpenningens belopp, 270 kr., har förslaget i allmänhet
godtagits. Av dem som motiverat sin ståndpunkt härutinnan anför
Svenska socialuårdsförbundet.
Det kan visserligen göras gällande, att detta belopp är väl snävt tillmätt
för att alla de extra behov, för vilka det är avsett, skola kunna tillgodoses.
Barnsbörd är emellertid till skillnad från sjukdom något, som vederbörande
har vetskap om viss tid i förväg och därför normalt även bör
kunna i viss mån ekonomiskt planera för. Med beaktande jämväl av att
kostnaderna, i den mån de tagas ut som försäkringsavgifter, skola slås
ut på samtliga sjukförsäkrade oberoende av kön och civilstånd och att det
därför måste anses angeläget, att den erforderliga höjningen av försäkringsavgifterna
så vitt möjligt begränsas, finner sig förbundet böra tillstyrka
förslaget om en grundpenning på 270 kronor.
Från ett par håll har emellertid yrkanden framställts om höjning av
det föreslagna grundpenningbeloppet.
Stockholms stads barnavårdsnämnd (majoriteten) uttalar sålunda, att
förslaget huvudsakligen innebär ett återförande av den nuvarande moderskapshjälpen
till 1938 års penningvärdenivå, och anser att man bort sträcka
sig något längre. Nämnden fortsätter.
Förslaget innebär i princip en anslutning av moderskapsförsäkringen
till sjukvårdsförsäkringen, men ett avsteg har gjorts såtillvida, att i grundpenningen
på 270 kr., som beloppsmässigt likställts med grundsjukpenning
å 3 kr. per dag i 90 dagar, ersättning inräknats för utrustning i samband
med barnsbörden, schematiskt beräknad till hälften av grundpenningen. En
mycket värdefull utvidgning av hjälpen, rent principiellt i linje med utredningens
tankegång, skulle ha erhållits, om ersättningen för merkostnader
för nyanskaffning lagts utanför grundpenningen på 270 kr. Härigenom
61
Kungl. Maj.ts proposition nr It''t.
hade också förutsättningar skapats för att åstadkomma eu enhetlig ekonomisk
hjälpform vid havandeskap och barnsbörd, då den hittillsvarande särskilda
mödrahjälpen därvid bort kunna slopas.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att löntagarna blir väsentligt
gynnsammare ställda än övriga mödrar, och ifrågasätter med hänsyn härtill
en höjning av grundpenningen till 6 kr. om dagen för alla, varvid samtidigt
de tre lägsta sjukpenningklasserna för de anställda skulle bortfalla.
Flera remissorgan har uttalat tillfredsställelse över utredningens förslag
att grundpenningen skall höjas med hälften eller till 405 kr. vid flerbörd
Några, bland dem socialstyrelsen och mödrahjälpsnämnden i Kristianstads
län, anser doek förhöjningen vara i knappaste laget. Socialstyrelsen förordar,
att höjningen anknytes till barnantalet, så att i fall av triliingtödsel
ett förhållandevis större belopp kan utgå. Sveriges läkarförbund föreslår,
att vid tvillingbörd dubbla och vid trillingbörd tredubbla beloppet av grundpenningen
utgår.
Mot förslaget om reduktion av grundpenningen då barn är dödfött eller
avlider inom 10 dagar har i en del yttranden riktats kritik. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anför.
Förutom det att en dylik regel vållar svårigheter av administrativ art
och verkar fördröjande på utbetalningen av ifrågavarande medel framstår
den icke såsom fullt sakligt motiverad. I förevarande fall har i allmänhet
all erforderlig klädesutrustning för moder och barn redan anskaffats och
efter förlossningen torde dessa mödrars arbetsförmåga vara lika nedsatt
som andra nyblivna mödrars. Länsstyrelsen vill därför förorda att i fall,
varom nu är fråga, någon reduktion av grundpenningen icke äger rum.
Av samma mening är försäkringsinspektionen, Svenska socialvårdsförbundet,
Stockholms erkända centralsjukkassa samt centralsjukkassorna i
Göteborgs stad, Norrköpings stad och Östergötlands län. I en del av dessa
yttranden framhålles bl. a., att kostnader för begravning åsamkas föräldrarna.
Även Landsorganisationen föreslår att stadgandet utmönstras och
påpekar, att merkostnaderna för moderskapsförsäkringen härigenom inte
blir större än 1 % av den beräknade totalkostnaden.
Det föreslagna barntillägget till grundpenningen — 2 kr. om
dagen, normalt under 10 dagar — har i allmänhet godtagits. En höjning
av barntilläggets belopp har dock påyrkats av bl. a. socialstyrelsen, som
anför.
Därest den omständigheten, att högre barntillägg icke tillerkännes kvinnlig
sjukkassemedlem under tid då hon åtnjuter sjukhusvård, skulle lägga
hinder i vägen för en generell höjning av barntillägget inom moderskapsförsäkringen,
bör enligt socialstyrelsens mening tillägget i vart fall för mödrar,
som icke ha rätt till tilläggspenning, bestämmas till högre belopp, förslagsvis
6 kr. om dagen. Socialstyrelsen har härvid i åtanke, att det synes skäligt
alt bättre kompensera de hemarbetande mödrarna, som tidigare ha
mindre barn i hemmet, för de ekonomiska följderna av barnsbörden, något
som bäst torde kunna ske genom en höjning av barntillägget. Eftersom till
-
62
Kungi. Maj.ts proposition nr 144.
läggspenningen endast är avsedd såsom kompensation för inkomstbortfall
i samband med barnsbörd, kan det visserligen med visst fog göras gällande,
att skäl icke föreligger att på den grund att de hemarbetande mödrarna
icke ha rätt till tilläggspenning låta dem få högre barntillägg. Ä andra
sidan kan man emellertid icke bortse från att de hemarbetande mödrarna
genom avsaknaden av rätt till tilläggspenning eller någon häremot svarande
förmån ofta försättas i ett sämre läge än de förvärvsarbetande vid en barnsbörd,
om de tidigare i hemmet ha mindre barn att draga försorg om.
Socialstyrelsen föreslår därför, att barntillägget för de mödrar, som icke
äger rätt till tilläggspenning, höjes till 6 kr. Härigenom skulle de hemarbetande
mödrarna i normalfallet få uppbära sammanlagt 60 kr. i barntillägg,
vilket utgjorde endast något mer än hälften av det lägsta sammanlagda
tilläggspenningbeloppet om 90 kr. för de förvärvsarbetande kvinnorna
jämte barntillägget till dem å tillhopa 20 kr. Med utgångspunkt från oförändrade
försäkringsavgifter och från de sakkunnigas beräkning, enligt vilken
arbetsgivarna icke till någon del skulle vidkännas kostnaderna för
barntilläggen, kunde ett genomförande av styrelsens förslag beräknas medföra
en stegring av utgifterna för det allmänna med inemot 2 milj. kr.
Denna ökning vore icke större än att den föreslagna ändringen borde kunna
komma till stånd, särskilt soin ökningen i viss män torde leda till minskat
behov av mödrahjälp.
Riksförsåkringsanstalten erinrar om att kvinna enligt sjukförsäkringslagen
i vissa fall äger åtnjuta barntillägg med 3 kr. för dag och föreslår,
att tillägget enligt moderskapsförsäkringslagen i motsvarande fall blir
lika stort.
Tjänstemännens centralorganisation finner barntillägget otillfredsställande
i fråga om både belopp och tidsperiod. Även Folkpartiets kvinnoförbund
anser barntillägget för litet för att spela någon avsevärd roll. Förbundet
anför.
I den mån, som social hemhjälp ej står att få och extra hjälp måste heltidsavlönas,
belastas familjen med kostnader av helt annan storleksordning.
Vi är därför tveksamma, om denna utformning av barntilläggen är
den bästa tänkbara. De som behöver barntillägg är ju framför allt mödrarna
med de små barnen och med flera barn under skolåldern. Det vore i många
fall i hög grad önskvärt, att dessa mödrar finge någon form av hemhjälp,
inte bara medan de ligger på BB, men också någon eller några veckor efter
hemkomsten. Kommittén framhåller emellertid att hemsystrar står till buds
i alltför ringa utsträckning för att kunna ge hjälp i alla de fall, då det
skulle behövas. Här finns en uppgift, som ofta försummas att förebygga
klenhet och överansträngning och att hjälpa den nyblivna modern tills
amningen kommit i gång, och hon åter känner sig stark nog att ta itu med
hemmets alla sysslor. Vi vill därför framhäva vikten av att ytterligare utbygga
hemsysterverksamheten och att komplettera denna med hemsamariterverksamhet,
där så kan ske. Det är möjligt, att den miljon, som staten
skulle satsa på barntilläggen vore bättre använd som en förstärkning på
dessa sistnämnda områden.
63
Kungl. Maj. ts proposition nr li''t.
Utredningens förslag, att kvinnor som är obligatoriskt försäkrade för
tilläggssjukpenning — d. v. s. löntagare över 16 år med årsinkomst av
minst 1 800 kr. — skal! vara garanterade tilläggs pennin g, har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran utom av länsstyrelsen och mödrahjälpsnämnden
i Jämtlands län samt länsstyrelsen i Västerbottens län,
vilka avstyrkt förslaget i denna del, bl. a. på den grund att rätten till tillläggspenning
inte förknippats med något villkor om att kvinnan skall
återgå till arbetet efter nedkomsten. Ehuru förslaget sålunda vunnit stöd
av den övervägande majoriteten bland remissinstanserna har dock olika
meningar yppats rörande de villkor som bör gälla för rätten till tilläggspenning.
De föreslagna bestämmelserna om kvalifikationstid — enligt
vilka dels kvinnan under minst 270 dagar före den faktiska eller beräknade
nedkomsten skall ha varit försäkrad för tilläggssjukpenning, dels tilläggspenningen,
om sjukpenningklasstillhörigheten därunder ändrats, skall utgå
efter den lägsta klassen — bör enligt vad riksförsåkringsanstalten uttalar
skärpas därhän, att rätt till förmånen inträder först då kvinnan under minst
270 dagar varit försäkrad för tilläggssjukpenning, enär man eljest kunde
befara missbruk genom att kvinnan för att få ut tilläggspenning före nedkomsten
i vissa situationer bleve benägen att ange en senare tidpunkt för
den beräknade förlossningen är den hon hade anledning antaga.
I andra yttranden förordas åter uppmjukningar av de föreslagna kvalifikationsreglerna.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser sålunda, att tilläggspenning
bör utgå efter den sjukpenningklass kvinnan längst tillhört under
den föreslagna 270-dagarsperioden. Försäkringsinspektionen framhåller, att
obilliga konsekvenser kan uppstå, därest t. ex. kvinnan under havandeskapstiden
vinner befordran eller uppnår en automatisk löneförbättring,
men påyrkar ingen ändring utan anser att frågan bör observeras och omprövas
sedan närmare erfarenheter vunnits. Landsorganisationen däremot
föreslår, att möjlighet beredes sjukkassorna att i särskilda fall medge
undantag från den föreslagna regeln att tilläggspenning skall utgå efter
den lägsta klass kvinnan tillhört under 270-dagarsperioden.
1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen understryker, att en
inkomstminskning, som är direkt föranledd av havandeskapet, inte bör
leda till minskning av tilläggspenningen. Ett annat förfarande torde bl. a.
leda till att gravida kvinnor, som måste lämna sitt ordinarie arbete, bleve
obenägna alt åtaga sig arbete, som vore lägre betalt än det ordinarie, även
om det erbjudna arbetet i och för sig vore lämpligt.
Medicinalstyrelsen tar upp hithörande problem från medicinsk synpunkt
och yttrar.
Det synes icke uteslutet att bestämmelserna kunna föranleda kassa alt
anse rätt till tilläggssjukpenning och därmed rätt till tilläggspenning enligt
moderskapsförsäkringen förverkad genom att eu medlem just under gra
-
64
Kungl. Maj.ts proposition nr IM.
viditeten är nödsakad att göra ett uppehåll i sitt förvärvsarbete. Det kan
vidare befaras, att önskan att bevara rätten till tilläggspenning kan leda
till ökad sjukskrivning vid arbetsavbrott under graviditet. En sådan åtgärd
kan bland annat vid lättare fall av graviditetstoxikos och i abortförebyggande
syfte icke sällan framstå som befogad. Den föreslagna begränsningen
av rätten till tilläggspenning skulle härigenom kunna leda till en icke avsedd
merbelastning av sjukförsäkringen. Styrelsen vill därför förorda en
mildring av sagda begränsning, så att större hänsyn kan tagas till förhållandena
före graviditetens inträde, såvida olägenheterna av begränsningen
icke kunna undanröjas genom särskilda direktiv till sjukkassorna rörande
tolkningen av ifrågavarande bestämmelser.
Stockholms erkända centralsjukkassa slutligen anser, att samma regler
bör gälla enligt sjuk- och moderskapsförsäkringarna och att 270-dagarsvillkoret
således bör helt slopas.
Beträffande den föreslagna tidsperioden för rätt till t i 11- läggspenning, 90 dagar, ifrågasätter Handelns arbetsgivarorganisation
en minskning av dagantalet till 60. Å andra sidan har möclrahjälpsnämnden
i Göteborgs stad påyrkat en förlängning till 120 dagar.
Även i en del andra yttranden har sympatier uttalats för en längre tidsperiod
än den föreslagna. Sålunda anför medicinalstyrelsen bl. a.
Ehuru medicinalstyrelsen icke direkt vill motsätta sig ett fastställande
av--- — tidsperioden finner styrelsen densamma ur medicinsk synpunkt
väl kort, då det synes antagligt, att arbetsvila under något längre än här
avsedd tid före förlossningen kunde leda till en minskad frekvens av
svårare förlossningskomplikationer, därav föranledd dödföddhet, förtidsbörd
etc., medan en något förlängd ledighet efter förlossningen kan anses
behövlig för kvinnans återställande till full hälsa samt för amning och
övrig omvårdnad om barnet.
Arbetsmarknadsstyrelsen yttrar.
I vanliga fall måste den tidsperiod av nittio dagar, under vilken tillläggspenning
skall utgå, anses tillräcklig. Tiden för inkomstbortfallet varierar
emellertid avsevärt inom olika yrken och för olika individer. Sålunda
kan enligt arbetsförmedlingens erfarenheter gravida kvinnor, som arbetar
exempelvis inom textilindustrin, där arbetet kan sägas vara relativt tungt,
icke kvarstå i arbete så länge som de, som arbetar inom konfektionsindustrin,
vilken erbjuder lättare arbetsuppgifter. Inom ett flertal serviceyrken,
där kvinnorna betjänar allmänheten, måste de i regel sluta sitt förvärvsarbete
relativt lång tid före nedkomsten. Dylika problem blir ofta
aktuella beträffande medlemmar i erkända arbetslöshetskassor. Dessa kvinnor
kan icke fortsätta sitt ordinarie arbete men är ändå icke arbetsoförmögna.
Under tider av god arbetstillgång finns det vissa möjligheter att
bereda dem lättare arbete, men en åtstramning på arbetsmarknaden återverkar
i första hand på anställningsmöjligheterna för icke fullt konkurrensduglig
arbetskraft. Ju längre graviditeten framskridit, desto svårare
är det att finna lämplig sysselsättning för dessa kvinnor. Detta medför
att den påtvungna ledigheten i samband med graviditeten för dessa kvinnor
icke sällan blir längre än den tid, under vilken tilläggspenning enligt
förslaget skall utgå. Styrelsen vill för närvarande icke föreslå någon änd
-
65
Kungl. Maj.ts proposition nr 141.
ring av förslaget i denna del men har ändå velat fästa uppmärksamheten
på dessa förhållanden. Frågan om en eventuell utvidgning av rätten till
tilläggspenning synes vara av så komplicerad natur att ett ställningstagande
till densamma förutsätter särskilda utredningar.
I samma riktning uttalar sig Tjänstemännens centralorganisation och
Folkpartiets kvinnoförbund.
Den föreslagna bestämmelsen att ledigheten skall uttagas i ett sammanhang
kritiseras av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen,
som anför.
Något avbrott i en löpande ersättningsperiod kan icke göras. Det synes
emellertid icke rimligt, att kvinnan skall förverka sin rätt till tilläggspenning
i det fall hon före 90-dagarsperiodens slut tager ett förvärvsarbete
för en kort tid. Hon kan ha överskattat sina krafter och känner efter en
tids arbete, att hon icke orkar med att fortsätta förvärvsarbetet. Det kan
även inträffa sådana fall, där hon lyckats ordna så att någon sköter barnet
åt henne men denna möjlighet helt plötsligt bortfaller. Med hänsyn till
här angivna fall synes det önskvärt, att bestämmelserna i denna del utformas
på ett sådant sätt att en kortare tids — lämpligen högst 14 dagars
— arbete icke skall inverka på kvinnans rätt att uppbära tilläggspenning
i det antal dagar, som efter frånräknande av arbetsdagarna återstår av
90-dagarsperioden.
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår slopande av villkoret att ledigheten
skall vara sammanhängande och motiverar sin ståndpunkt på följande sätt.
Med hänsyn till att tilläggspenningen blir relativt liten, måste det för
många kvinnor — i synnerhet för de ensamstående — bli önskvärt för att
icke säga nödvändigt att få något tillskott till tilläggspenningen. De flesta
kan kanske inte helt återgå till sitt ordinarie arbete, men de skulle möjligen
kunna taga något tillfälligt arbete, eventuellt endast några timmar
eller någon dag emellanåt. Då tilläggspenningen enligt förslaget skall utgå
för en sammanhängande period, skulle de på så sätt avstängas från rätten
att i fortsättningen få tilläggspenning sedan de en gång — även om det
varit helt tillfälligt — haft avlönat arbete.
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår vidare en jämkning i fråga om ledighetens
förläggning. Efter att ha erinrat om att arbetarskyddslagen och
internationella arbetsorganisationens konvention nr 103 om skydd vid
havandeskap och barnsbörd bl. a. föreskriver 6 veckors ledighet efter nedkomsten
anför styrelsen i detta hänseende.
Enligt utredningens förslag skulle tilläggspenning utgå under högst nittio
dagar med början tidigast från och med fyrtiofemte dagen före den beräknade
tidpunkten för nedkomsten och senast från och med förlossningsdagen.
Det framhålles i utredningen, att moderskapsförsäkrad härigenom
i regel, hur än ledigheten förlägges, skall vara tillförsäkrad ledighet med
ersättning under sex veckor från förlossningen. Då emellertid den faktiska
tidpunkten för nedkomsten varierar rätt avsevärt i förhållande till den
beräknade, synes det ofta kunna inträffa, att eu kvinna, som påbörjat sin
ledighetsperiod på fyrtiofemte dagen före den beräknade nedkomsten, i
verkligheten icke blir tillförsäkrad ledighet med ersättning under sex veckor
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 144.
66
Knngl. Maj:ts proposition nr 144.
efter förlossningen. Då den sistnämnda ledighetsperioden måste anses vara
den mest angelägna, anser arbetsmarknadsstyrelsen, att tilläggspenning
bör utgå för en tidsperiod av högst nittio dagar med början tidigast från
och med trettionde dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten.
Beträffande utredningens förslag att tilläggspenning inte skall utgå efter
tjugonde dagen efter förlossningen, om kvinnan inte har barnet i sin vård
och uraktlåtenheten härutinnan inte beror på att hon är sjuk, anför medicinalstyrelsen.
Medan styrelsen sålunda anser 90 dagar utgöra ett minimum för den vid
barnsbörd behövliga ledighet, varunder tilläggspenning bör utgå, anser
styrelsen lagförslagets inskränkning av denna tid till 20 dagar efter förlossningsdagen
i de fall, då kvinnan icke har barnet i sin vård, ur medicinsk
synpunkt otillfredsställande. Därigenom kan frambringas en allt för tidig
återgång i arbete. Något stöd för denna begränsning synes icke heller föreligga
vare sig i den åberopade konventionen eller arbetarskyddslagstiftningen.
Styrelsen vill för sin del förorda, att tiden för tilläggspenningens
utgående i dylika fall må omfatta åtminstone fyra veckor efter förlossningen.
Styrelsen understryker vidare angelägenheten av att kvinnan får anses
ha »barnet i sin vård» även i de fall, då detta vårdas på sjukhus men kräver
daglig omvårdnad av modern, eller eljest då det endast tillfälligt vårdas
av annan.
Älvsborgs läns erkända centralsjukkassa påyrkar — under åberopande
av arbetarskyddslagen och den i det föregående nämnda konventionen —
att förevarande villkor helt slopas.
I en del yttranden har diskuterats, huruvida återgång till arbetet
efter nedkomsten bör föreskrivas såsom villkor för rätt till tilläggspenning.
Förut har nämnts, att några remissorgan — länsstyrelsen och
mödrahjälpsnämnden i Jämtlands län och länsstyrelsen i Västerbottens län
— avstyrkt förslaget om tilläggspenning bl. a. på grund av att ett dylikt
villkor inte har uppställts.
Stockholms läns erkända centralsjukkassa uttalar, att tilläggspenning
bör utgå endast till kvinnor, som återupptar förvärvsarbetet, men förklarar
sig väl medveten om det mindre tillfredsställande i att tilläggspenningen
i sådant fall inte kan utgå, när den bäst behövs, utan först i efterhand.
Även Skånes erkända centralsjukkassa ifrågasätter, om ej ett sådant villkor
bör gälla.
Svenska arbetsgivareföreningen anför.
Under alla omständigheter måste det anses oriktigt, att arbetsgivarebidrag
utgår, även i de fall, då barnaföderska, som uppbär tilläggspenning,
i samband med nedkomsten för lång tid framåt upphör med förvärvsarbete.
Om arbetsgivarebidrag över huvud taget skall förekomma, bör det
rimligen krävas, att kvinna, som uppbär tilläggspenning, även i fortsättningen
under någon tid ställer sig till arbetsmarknadens förfogande. Föreningen
instämmer i detta avseende i det särskilda yttrande, som avgivits
67
Kungl. Maj.ts proposition nr 14b.
av herr Hydén. Föreningen är medveten om svårigheten att på ett. tillfredsställande
sätt kunna tekniskt lösa detta problem, men anser frågan vara
av så stor principiell betydelse, att något lämpligt förfaringssätt i detta
avseende bör konstrueras. Det bör i detta sammanhang framhållas, att de
kollektivavtal för tjänstemän inom föreningens verksamhetsområde, som
innehålla bestämmelser om lön vid havandeskap och barnsbörd, regelmässigt
som villkor för ifrågavarande förmån föreskriva antingen en förklaring
av vederbörande tjänsteman, att hon har för avsikt att efter ledigheten
återinträda i tjänst under minst tre månader, eller ock att anställningen
fortsätter under minst tre månader efter tjänstledigheten, varvid
hälften av ersättningen utbetalas först efter sistnämnda tid.
Handelns arbetsgivareorganisation finner det mycket angeläget, att en
lagstiftning som den föreslagna icke verkar i sådan riktning, att nyblivna
mödrars frånvaro från arbetsmarknaden oskäligt förlänges. Majoritetsförslaget
innebure, att de förvärvsarbetande mödrarnas återgång till arbetet
på grund av den förmånliga tilläggspenningen uppskötes. Tilläggspenningen
bleve med andra ord ett understöd snarare än kompensation för
inkomstbortfall. Intresset av en snar — dock icke alltför snar — återgång
i arbetet vore stort i det att frånvaron innebure ett ovisshetsmoment, som
vore onödigt betungande för arbetsgivaren. Organisationen vore medveten
om att de av herr Hydén i detta hänseende framlagda förslagen kunde
medföra vissa praktiska svårigheter. Dessa syntes dock knappast vara av
den storleksordningen att icke något lämpligt system borde kunna konstrueras.
Skulle man icke kunna komma fram till ett sådant system, borde
det dock kunna antecknas, att varken i fråga om förvärvsarbetande eller
icke förvärvsarbetande mödrar perioden om 90 dagar för tilläggspennings
utgående vore självklar. Med hänvisning till såväl det anförda som till
ekonomiska skäl ville organisationen som ett alternativ föreslå, att tiden
för tilläggspennings utgående i anslutning till barnsbörd begränsades till
60 dagar.
I alla övriga yttranden har emellertid utredningens ståndpunkt biträtts
eller lämnats ulan erinran. Svenska socialvårdsförbundet uttalar, att tillläggspenningen
i ett stort antal fall kunde komma att inte utgöra ersättning
för inkomstbortfall i vanlig mening utan få karaktär av ett understöd, som
förvärvats genom försäkringsavgifter, samt fortsätter.
När man vill skänka förvärvsarbetande mödrar ersättning för inkomstbortfall,
torde det emellertid vara oundgängligt — om icke tillämpningen
skall bereda alltför stora svårigheter — att linna sig i denna eventuella
svaghet i systemet.
Ur förbundets synpunkt kan det anses fördelaktigt, att mödrarna icke
frestas att alltför snart upptaga förvärvsarbete, varigenom möjligheterna
att amma det nyfödda barnet kunna försvåras. Överhuvud taget torde
den ersättning för inkomstbortfall, som den föreslagna moderskapsförsäkringen
medför, vara av så stor social betydelse — icke minst för att
motverka aborter —- att det är av stor vikt att denna fråga nu ordnas.
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Vad utredningen föreslagit rörande tilläggspenningens belopp
har inte mött någon gensaga. Arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid
— utan att framställa något yrkande om höjning av tilläggspenningen
— ifrågasatt, om inte kompensationsgraden för de lägre inkomsttagarna
åtminstone såvitt avsåge enbart tilläggspenningen komme att väl
mycket understiga två tredjedelar av den normala inkomsten.
Beträffande moderskapspenningens inverkan på gällande
löneförmåner vid barnsbörd förutsätter T jånstemännens
centralorganisation och Svenska barnmorskeförbundet, att lagstiftningen
inte skall medföra någon försämring. Statens avtalsnämnd
redogör för gällande kollektivavtalsbestämmelser om lön vid nedkomst
för kvinnlig arbetarpersonal i statens tjänst samt upplyser därvid bl. a.
att lön lämnas med 65 % av semesterlönen under högst 120 dagar och yttrar
vidare.
De av utredningen föreslagna reglerna för ersättning enligt lagen om allmän
moderskapsförsäkring skulle, såvitt avtalsnämnden nu kan finna, väl
låta sig samarbetas med de avtalsbestämmelser, som gäller på detta
område. Den havandeskapslön, som nu utbetalas enligt kollektivavtal, beskattas
givetvis på vanligt sätt. Detta innebär att havandeskapslönen efter
avdrag av skatt uppgår till omkring 50 % av bruttolönen. Enligt av nämnden
gjorda beräkningar skulle motsvarande procenttal enligt den föreslagna
lagen ligga omkring 55 %. Då de belopp, som utbetalas genom moderskapsförsäkringen,
är skattefria, kommer ett genomförande av utredningens
förslag alltså att innebära en höjning av inom avtalsnämndens
område nu utgående ersättningar vid havandeskap.
Emellertid — fortsätter avtalsnämnden — måste en samordning med
sjukförsäkringslagen ur andra synpunkter anses värdefull. Utredningens
förslag i fråga om tilläggspenningens storlek föranledde därför ingen erinran
från avtalsnämndens sida.
Svenska stadsförbundet yttrar.
Enligt styrelsens mening föreligger anledning att behandla moderskapspenningen
i dess helhet på samma sätt som sjukpenningen. Detta skulle
innebära att kommun såsom arbetsgivare skulle äga uppbära såväl tillläggs-
som grundpenning enligt moderskapsförsäkringen. Sett ur rent
ekonomisk synpunkt är frågan icke av någon särskilt stor räckvidd för
kommunerna. Det måste emellertid anses principiellt otillfredsställande
att beröva kommunerna möjligheten att beträffande moderskapspenningen
i dess helhet verkställa en motsvarande samordning som beträffande sjukpenningen.
Kommunerna böra därför såsom arbetsgivare i vart fall ges
möjlighet att ompröva de löneförmåner som tidigare blivit utfästa. Därest
en sådan möjlighet till omprövning skulle saknas, kommer detta att innebära
en vid lönebestämmelsernas tillkomst icke avsedd extra kompensation.
En lösning av denna fråga på annat sätt än genom särskild bestämmelse
i lagen om allmän moderskapsförsäkring torde komma att bereda
kommunerna avsevärda svårigheter.
69
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Länsstyrelsen i Kalmar framhåller, att om kvinnor i statlig och kommunal
tjänst även i framtiden kommer i åtnjutande av lön vid ledighet
för nedkomst, så borde de uttryckligen undantagas från försäkringen för
tilläggssjukpenning och befrias från särskild avgift därför.
I en del yttranden framhålles som önskvärt att det obligatoriska försäkringsskyddet
kompletteras med en frivillig försäkring för moderskapspenning.
Försäkringsinspektionen finner det sålunda beklagligt att kvinnor, som
driver egen rörelse, t. ex. i sömmerskefacket, eller gör en för familjens
realinkomst mycket viktig insats i hemmet, skall bli sämre ställda än anställda
och fortsätter.
Inspektionen har emellertid blivit övertygad om bärigheten av de av utredningen
anförda synpunkterna. Förhållandet sammanhänger med den
av inspektionen tidigare påpekade omständigheten att det vid moderskapsförsäkringen
icke är fråga om försäkring i vanlig bemärkelse utan en speciell
anordning, vilken såsom försäkringsfall accepterar en situation, som
framkallats genom en uppsåtlig handling. Ehuru försäkringsinspektionen
sålunda icke kan ge något uppslag till en lösning av frågan, finner inspektionen
det dock angeläget att densamma blir föremål för fortsatt uppmärksamhet.
Medicinalstyrelsen anser en kompletterande frivillig försäkring principiellt
lika befogad inom moderskapsförsäkringen som inom sjukförsäkringen
samt anför.
Att utredningen dock avstått från att inom moderskapsförsäkringen
föreslå en frivillig försäkring för tilläggspenning har huvudsakligen motiverats
av tekniska och statsfinansiella hänsyn. Styrelsen anser för sin
del så starka skäl tala för beredandet av möjlighet till en dylik tilläggsförsäkring
också inom moderskapsförsäkringen att frågan härom bör
upptagas till omprövning, varvid en sammankoppling av den frivilliga
sjukpenningförsäkringen med en frivillig moderskapsförsäkring ■— ehuru
med olika karenstid — synes böra bli föremål för ytterligare överväganden.
Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar, att man söker finna någon
form varigenom mödrar, som är hemarbetande eller egna företagare,
kan få tillfälle att genom frivillig försäkring komma i åtnjutande av tillläggspenning.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att den gärna
skulle ha sett, att jämväl de hemarbetande kvinnorna tillförsäkrats en
ekonomisk hjälp, motsvarande ersättningen för inkomstbortfall till kvinnor
med arbctsanställning. Länsstyrelsen är emellertid medveten om de
svårigheter, som föreligger att på ett fullt rättvist sätt lösa detta problem
med hänsyn till de bestämmelser, som enligt sjukförsäkringslagen gäller
för hemmakvinnorna. Folkpartiets kvinnoförbund framhåller, att frågan
är synnerligen svår att lösa men anser, att man inte helt bör avfärda möjligheten
alt senare, sedan man någon tid prövat de nya försäkringsfor
-
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
merna, ytterligare undersöka frågan om något slag av frivillig tilläggsförsäkring
för hemarbetande kvinnor.
I detta sammanhang må nämnas, att Svenska landskommunernas förbund
anser förslaget innebära större disproportion mellan hemmakvinnans
och den förvärvsarbetande kvinnans moderskapspenning än som ur sakliga
och samhällsekonomiska synpunkter kan försvaras.
Utredningens förslag rörande finansieringen av in o d erskap
sförsäkringen har gillats i det stora flertalet av yttrandena.
Svenska arbetsgivareföreningen anser sig emellertid inte kunna godtaga
utredningens förslag rörande arbetsgivarbidrag och anför.
Det är visserligen riktigt, att arbetsgivare för närvarande i viss utsträckning
utge lön vid ledighet för havandeskap och barnsbörd. Denna förmån
utgår emellertid inom föreningens verksamhetsområde endast till tjänstemän
och blott under vissa förutsättningar — den ingår för övrigt såsom
ett integrerande led i de allmänna sociala förmåner, som utgå till denna
arbetstagarekategori och som inverka på lönesättningen för densamma. Befolkningspolitiska
skäl ha på intet sätt påverkat dess tillkomst. Som motiv
för ett arbetsgivarbidrag till moderskapsförsäkringen skulle möjligen kunna
åberopas det beslutade arbetsgivarebidraget till sjukförsäkringens tilläggssjukpenning.
Det är emellertid att märka, att föreningen i sitt yttrande
över socialförsäkringsutredningens förslag till allmän sjukförsäkring hävdade,
att arbetsgivarna icke borde ha att tillskjuta större belopp till bestridande
av kostnaderna än vad som motsvarar den besparing av utgående
sjukhjälpsförmåner samt minskning av utgifterna för yrkesskador, som
genom den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen kunde väntas
uppstå. Denna besparing konnne enligt föreningens överväganden under
inga förhållanden att uppgå till mer än 0,8 % av lönesummorna. Det är vidare
enligt föreningens uppfattning en i grund väsentlig skillnad mellan hjälp
vid sjukdom och bistånd vid havandeskap och barnsbörd. Sjukdom medför
nämligen ett inkomstbortfall, som icke på förhand kan förutses. Om
hjälp ej erhålles kunna allvarliga påfrestningar uppstå för den enskilde,
vilka till äventyrs under avsevärt längre tid än sjukdomen varar, nedsätta
hans förmåga till produktivt arbete. Arbetsmarknadsintresset för lämpligt
bistånd är sålunda här betydande. Det är uppenbart, att moderskapsförsäkringens
ändamål är av helt annan karaktär. — Utredningen har vidare
framhållit, att om intet arbetsgivarebidrag till moderskapsförsäkringens
tilläggspenning utgår, de anställdas avgifter till sjukförsäkringen måste
höjas med sannolikt omkring 10 %. Föreningen kan för sin del icke finna
en avgiftshöjning av denna storlek vara bärande skäl för ett arbetsgivarebidrag
till moderskapsförsäkringen i betraktande av det avsevärda ekonomiska
bistånd, som genom försäkringen kommer barnaföderskorna till del.
Med understrykande av sin positiva inställning till tanken på en inoderskapsförsäkring
i och för sig anser föreningen sålunda, att moderskapsförsäkringen
bör finansieras genom de försäkrades avgifter i förening med
statsbidrag, och finner det i princip oriktigt att belasta arbetsgivarna med
kostnader för försäkringen i form av ett särskilt arbetsgivarebidrag.
På grund av det anförda motsätter sig föreningen att förslaget i detta
avseende lägges till grund för lagstiftning.
71
Kungl. Maj.ts proposition nr Ibi.
Samma ståndpunkt intar Handelns arbetsgivarorganisation, som särskilt
framhåller att lön vid havandeskap praktiskt taget inte förekommer inom
handeln.
Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att avgifterna till sjukkassorna
i Norrbottens län kommer att bli högre än genomsnittligt för landet. Födelsesiffran
i Norrbotten vore nämligen ca 27 % högre än medeltalet för hela
riket. Det syntes skäligt, att vid utgivandet av statsbidrag till moderskapshjälp
hänsyn toges till detta förhållande. En möjlighet att utjämna denna
differens skulle vara, att centralsjukkassorna i Norrbottens län och i andra
barnrika län erhölle ett särskilt statsbidrag, så att avgiften för de enskilda
medlemmarna i dessa län bleve densamma som den, vilken komme att motsvara
riksgenomsnittet. Liknande synpunkter anföres av riksförsäkringsanstalten,
mödrahjälpsnämnden i Norrbottens län och Norrbottens erkända
centralsjukkassa. Sistnämnda remissorgan — som föreslagit fri vård på
förlossningsanstalt — förordar dels att den av utredningen föreslagna statsbidragsbestämmelsen
gällande andra förlossningsutgifter än vård på förlossningsanstalt
kompletterades med ett stadgande som möjliggör ökning
av statsbidraget från 50 till högst 70 %, dels att den nettokostnad för under
kalenderåret utgiven grundpenning, som inom centralsjukkassa överstege
riksmedeltalets nettokostnad för motsvarande utgifter med mer än 5 % per
grundsjukpenningförsäkrad medlem räknat, skulle helt bestridas av statsbidrag.
Mödrahjälpen.
Utredningens förslag, att mödrahjälpens nuvarande maximibelopp
— 600 kr. vid enkelbörd och 800 kr. vid flerbörd — skall bibehållas även
sedan moderskapsförsäkringen genomförts, har i regel tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.
Statskontoret finner dock en sänkning naturlig, förslagsvis till de belopp,
som gällde under tiden närmast före den 1 juli 1953, d. v. s. 400 resp. 500 kr.
Å andra sidan önskar Folkpartiets kvinnoförbund höja de nuvarande beloppen,
så att mödrahjälpsnämnderna finge möjlighet att i vissa fall, där
behoven vore särskilt framträdande, ge väsentligt större belopp. Det kunde
t. ex. gälla att hjälpa en ensam mor till en ny start i förvärvslivet, till omskolning
eller yrkesutbildning, till en lämplig bostad eller flyttning till
annan ort. Utvecklingen under senare år, som visade en gradvis förskjutning
mot maximibeloppen, pekade i denna riktning.
Beträffande frågan huruvida mödrahjälpen bör utgå in
natura eller kontant har det stora flertalet remissorgan anslutit
sig till utredningens ståndpunkt att naturalinjen i princip inte bör överges.
I den mån man i yttrandena lämnat motivering härför har i regel de avutredningen
anförda skälen åberopats. Så uttalar exempelvis socialstyrelsen,
att naturaformen innefattar en behövlig garanti för att hjälpen användes
72 Kungl. Maj.ts proposition nr 744.
för sitt ändamål och att den nu tillämpade ordningen inte medfört några
olägenheter.
Emellertid saknas inte förespråkare för uppfattningen, att mödrahjälpen
i större utsträckning än hittills bör utgå i form av kontanta bidrag. Hit
hör överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings,
Kalmar, Hallands, Älvsborgs och Västernorrlands län, mödrahjälpsnämnden
i Älvsborgs län, Fredrika-Bremer-förbundet, Yrkeskvinnors samarbetsförbund,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Svenska
landskommunernas förbund.
Sistnämnda förbund utvecklar sin ståndpunkt sålunda.
Anvisningsförfarandet inom mödrahjälpen framstår i en egendomlig
dager särskilt efter tillkomsten av bidrag med väsentligt större ekonomisk
räckvidd för barnfamiljerna såsom t. ex. de allmänna barnbidragen. För
såväl barnavårdsnämnderna som för hjälpklientelet framstår det som
obegripligt alt kontantlinjen får dominera en bidragsform, under det att
en annan skall kringgärdas av allehanda rigorösa bestämmelser. Inom den
behovsprövande socialvården har man numera också nästan helt övergivit
naturalinjen. Då man inte bör stöta den hjälpsökandes självkänsla
måste detta förfaringssätt också vara det rätta.
Med hänsyn till de administrativa fördelarna föreslår även statens organisationsnämnd
en övergång till kontanta bidrag. Efter att ha lämnat vissa
uppgifter rörande länsstyrelsernas granskning under åren 1951 och 1952
av barnavårdsnämndernas redovisningar av förskotterade mödrahjälpsmedel
anför nämnden härom i huvudsak följande.
Medan de efter anmärkningar till statsverket återlevererade medlen utgjorde
mindre än 3 000 kr. om året, krävde granskningen i runt tal 4 årsarbetskrafter
för vilka avlöningskostnaderna beräknas till ca 40 000 kr.
Även om det ej är berättigat att utan hänsynstagande till andra faktorer
göra en strikt jämförelse mellan kostnaderna för granskningsarbetet och
det rent ekonomiskt påvisbara resultatet av detsamma — mindre än 3 000
kr. per år — synes dock disproportionen vara ägnad att i vart fall
för länsstyrelsernas vidkommande ingiva vissa betänkligheter gentemot
gällande system för redovisning och granskning av mödrahjälpsmedel. En
övergång till ett system med kontanta mödrahjälpsbidrag'' för länsstyrelsernas
del skulle medföra väsentlig arbetslättnad. Hela granskningsarbetet
skulle bortfalla, då någon redovisning från barnavårdsnämnderna ej längre
skulle erfordras. Bestyret med förskottering och i sinom tid omföring av
mödrahjälpsmedel skulle likaså försvinna. Härigenom skulle även de av
statsrevisorerna påtalade olägenheterna med de utestående förskotten elimineras.
Å länsstyrelserna skulle allenast ankomma att med ledning av
mödrahjälpsnämndernas beslut direkt till vederbörande utanordna beviljade
belopp. Även barnavårdsnämnderna skulle, därest kontantbidrag i
allmänhet infördes, komma i åtnjutande av en kraftig arbetslättnad. Bestyret
med förmedling av bidragen, övervakningsverksamheten och redovisningsarbetet
skulle i stort sett försvinna.
Om en övergång till kontantlinjen inte anses kunna ifrågakomma, föreslår
organisationsnämnden att länsstyrelsernas kontroll inskränkes till en
73
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
rent kameral revision och att sakgranskningen av barnavårdsnämndernas
redovisningar således slopas. Nämnden hänvisar till att länsstyrelsernas
granskningsarbete i sistnämnda avseende vore skäligen improduktivt och
erinrar om att enligt den nya kommunallagen, vilken träder i kraft den
1 januari 1955, den kommunala revisionen också omfattar de olika styrelsernas
och nämndernas handhavande av statliga medel, bl. a. barnavårdsnämndernas
förvaltning av mödrahjälpsmedel.
Granskningsfrågan har berörts även av några länsstyrelser. Sålunda
anser länsstyrelsen i Jönköpings län det gällande systemet för granskning
och redovisning av mödrahjälp vara väl omständligt och framhåller angelägenheten
av alt hjälpen får en så enkel och för såväl statliga som kommunala
myndigheter arbetsbesparande utformning som möjligt. Jämväl
länsstyrelserna i Södermanlands och Kronobergs län ifrågasätter en mera
summarisk granskning.
Av annan åsikt är länsstyrelsen i Malmöhus län som yttrar.
Om naturalinjen bibehålies, kan ifrågasättas huruvida länsstyrelsernas
granskning av barnavårdsnämndernas redovisningar av mödrahjälpsmedel
bör inskränkas till att enbart avse en kameral revision. I betraktande av det
ringa antal anmärkningar, som framställas mot barnavårdsnämndernas
redovisningar, och de relativt låga belopp, som efter anmärkning återgå
till statsverket, kan det synas som om sakgranskningen skulle vara meningslös.
Antagas kan emellertid, att mödrahjälpen i viss utsträckning
skulle ha använts i strid mot meddelade föreskrifter därest icke barnavårdsnämnderna
— med tanke på sakgranskningen — nödgats vaka över
de utbetalta medlen. Länsstyrelsernas granskningsarbete, som för övrigt
allenast utgör ett av flera arbetsmoment vid kontrollen av barnavårdsnämndernas
redovisningar, bör icke bedömas enbart på grundval av antalet
gjorda anmärkningar och verkställda återbetalningar. Med hänsyn till vad
sålunda anförts, anser länsstyrelsen att mödrahjälpen bör bibehållas i sin
nuvarande utformning samt att ändring med avseende å länsstyrelsernas
befattning med mödrahjälpen icke för närvarande må ske.
I samband med diskussionen av kontantlinjen bar även i eu del yttranden
aktualiserats frågan om förändringar av mödrahjälpsve r ksamhetens
administration. Länsstyrelsen i Stockholms län finner
det sålunda innebära en överorganisation att de städer, som utgör egna
landstingsområden, skall ha särskild mödrahjälpsnämnd och föreslår därför,
att barnavårdsnämnderna i dessa städer själva får fatta beslut i mödrahjälpsärenden
med ledning av socialstyrelsens normer. Även Hälsingborgs
stads barnavårdsnämnd anser onödigt dubbelarbete förekomma därigenom
att mödrahjälpsärendena i städerna utom landsting behandlas både i barnavårdsnämndens
mödrahjälpsdelegation och i särskild mödrahjälpsnämnd.
Statens organisationsnämnd ifrågasätter, huruvida inte mödrahjälpsverksamheten
i dess helhet borde koncentreras till barnavårdsnämnderna.
För barnavårdsnämnderna, som f. ö. efter den nya kommunindelningen
vore bättre rustade än förut, skulle detta inte innebära någon nämnvärd
74
Kungi. Maj.ts proposition nr 144.
merbelastning. Två invändningar kunde resas häremot, nämligen att enhetligheten
i bidragsgivningen skulle äventyras och att ett rent kommunalt
organ skulle komma att besluta om statsmedel. I förstnämnda hänseendet
hyste nämnden inga betänkligheter, om socialstyrelsens normer ständigt
kunde hållas aktuella med hänsyn till inkomst- och prisnivå m. in., och
mot den sistnämnda invändningen kunde anföras, att barnavårdsnämnderna
redan nu beslutade om bidrag som helt eller delvis bestredes med statsmedel,
t. ex. viss fattigvård samt bidragsförskott.
I andra hand föreslår organisationsnämnden, att verksamheten inordnas
i länsstyrelserna, så snart detta kan ske med hänsyn till läget i frågan om
lekmannamedverkan i dessa organ.
Blekinge samt Uppsala läns erkända centralsjukkassa ifrågasätter, om
inte mödrahjälpsnämndernas uppgifter borde överflyttas till sjukkassorna.
I fråga om prövningen av behovet av mödrahjälp anför
socialstyrelsen.
En jämförelse mellan den nuvarande moderskapshjälpen, som i genomsnitt
utgår med 125 kronor, och motsvarande förmån inom den föreslagna
moderskapsförsäkringen, nämligen den vid enkelbörd till 270 kronor uppgående
grundpenningen jämte barntillägg å sammanlagt 20 kronor, ger
vid handen, att den föreslagna förbättringen härvidlag väsentligen utgör
en kompensation för penningvärdets fall sedan slutet av 1930-talet. Den
föreslagna grundpenningen jämte barntillägg bör därför icke inverka på
möjligheten att erhålla mödrahjälp.
Vad beträffar den föreslagna ersättningen för förlossningsutgifter torde
sjukkassornas bestridande av kostnaderna för vården å förlossningsanstalt
ej heller i någon utsträckning av betydelse leda till minskat behov
av mödrahjälp. Avgift för vård på allmän sal inom offentlig förlossningsanstalt
eller vissa andra sådana anstalter, som uppbära statsbidrag, får
nämligen för närvarande uttagas med som regel högst en krona om dagen
under upp till 10 dagar. Däremot torde den inom moderskapsförsäkringen
föreslagna ersättningen för resor till och från förlossningsanstalten medföra
en minskning av mödrahjälpsbehovet främst inom de vidsträckta
Norrlandslänen, där mödrahjälpen belastas med ganska betydande ersättningar
för sådana resor.
Den för beräkningen av det framtida mödrahjälpsbehovet mest betydelsefulla
faktorn utgör otvivelaktigt den tilläggspenning, som föreslagits skola
komma de förvärvsarbetande mödrarna till godo under högst 90 dagar
såsom kompensation för inkomstbortfallet i samband med havandeskap
och barnsbörd. Att hänsyn härtill i förekommande fall måste tagas vid
prövningen av mödrahjälpsärenden är påtagligt. Den härav föranledda
minskningen av mödrahjälpsbehovet får emellertid icke överskattas. Till
en början må framhållas, att den inkomstnivå, som enligt de av socialstyrelsen
utfärdade normerna bör vara vägledande för avgörandet om
mödrahjälpens storlek, avser årsinkomsten samt att tilläggspenningen i
regel kommer att kompensera inkomstbortfallet intill högst en fjärdedel
av denna inkomst. För att den föreslagna tilläggspenningen icke skall leda
till en förbättring allenast för de förvärvsarbetande mödrar, för vilka behov
75
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
av mödrahjälp icke föreligger, bör vid prövningen av framställningar om
sådan hjälp hänsyn till tilläggspenningen i allmänhet icke tagas i vidare
mån än att kvinnans normala inkomst anses såsom bibehållen under den
tid vartill rätt till tilläggspenning föreligger. Därtill kommer — såsom också
framhållits av ett flertal mödrahjälpsnämnder — att man vid avvägningen
av mödrahjälpens storlek icke alltid bör låta de genom moderskapsförsäkringen
förbättrade förmånerna bli avgörande, utan att man även framdeles
måste taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Denna
synpunkt ha också de sakkunniga berört genom att framhålla, att man
bör utgå från att mödrahjälpsnämnderna icke alltid komma att minska
mödrahjälpen med exakt det belopp, som motsvarar ökningen av det
generella stödet. Det sagda torde leda till att tilläggspenningen kommer
att få sin största betydelse i fråga om ett minskat behov av mödrahjälp
därigenom, att de akuta nödlägen, som uppstått till följd av inkomstbortfallen,
framdeles i stor utsträckning kunna väntas försvinna.
Socialstyrelsen understryker vidare, att moderskapsförsäkringen inte
bör ge anledning till någon omarbetning av de av styrelsen utfärdade normerna
för mödrahjälp. I sin nuvarande utformning tilläte dessa normer
vederbörligt hänsynstagande till tilläggspenningen, vilken av styrelsen ansetts
utgöra den mest betydelsefulla faktorn i fråga om den väntade minskningen
av behovet av mödrahjälp. Därtill komme att normerna — såsom
för närvarande i stort sett vore fallet — även i framtiden måste lämna
utrymme för vederbörligt beaktande av sådana särskilda omständigheter,
som komme mödrahjälpsbehovet att framstå såsom särskilt angeläget.
För en generösare behovsprövning inom mödrahjälpen uttalar sig länsstyrelsen
i Gotlands län, mödrahjälpsnämnderna i Malmö och Göteborgs
stad, Karlskoga barnavårdsnämnd samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.
I några yttranden har berörts olikheterna i fråga om mödrahjälpens omfattning
mellan olika mödrahjälpsområden. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län uttalar.
Utredningen har framhållit att den av socialstyrelsen företagna utredningen
angående mödrahjälpsverksamheten utvisat, att väsentliga olikheter
förelegat i fråga om mödrahjälpens omfattning inom olika områden.
Enligt länsstyrelsens mening är detta ett helt naturligt förhållande. En
exakt likartad tillämpning av de allmänt hållna föreskrifterna om mödrahjälp
kan icke erhållas inom hela landet. En sådan exakt likartad tillläinpning
kan icke heller vara eftersträvansvärd. Tillämpningen av mödrahjälpsföreskrifterna
får icke endast bliva en räknefråga, där de olika inödrahjälpsansökningarna
inplaceras i ett på förhand uppgjort system. Strävandet
måste i stället vara att för varje enskilt fall anpassa det beviljade
mödrahjälpsbeloppet efter det faktiskt föreliggande hjälpbehovet.
Mödrahjälpsnämndcn i Gävleborgs län anför liknande synpunkter och
framhåller, att en enhetlig tillämpning inte är möjlig ens inom en enda
nämnds område, i varje fall inte om detta arbetsområde är av den storleksordning
som Norrlandslänens, enär alltid en viss hänsyn måste tagas
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 744.
till den mycket olika standard som förekommer vid å ena sidan livsföringen
i städer och industrisamhällen och den andra de enklare förhållandena på
den rena landsbygden och i skogsbygderna.
Vad angår anslaget till mödrahjälp ifrågasätter socialstyrelsen,
huruvida den förhållandevis stora sänkning av anslaget, som utredningen
räknat med, kan genomföras under annan förutsättning än att
normerna väsentligen skärpes. Då en sådan lösning enligt socialstyrelsens
mening är synnerligen otillfredsställande, förordar styrelsen, att anslaget
inte upptages till lägre belopp än att de nuvarande normerna kan behållas
väsentligen oförändrade.
Särskilda frågor.
Utredningens förslag om slopande av det nuvarande statsbidraget
till driften av förlossningsanst alter och väntehem
m. m. har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande flertalet
av yttrandena.
En från majoriteten avvikande mening rörande denna fråga har emellertid
medicinalstyrelsen, Svenska landstingsförbundet och Svenska
stadsförbundet.
Medicinalstyrelsen anför bl. a.
En för barnaföderskan fri förlossningsvård förutsätter, att av huvudmannen
betingad patientavgift icke kommer att överstiga av sjukkassa
lämnad ersättning för vården. Då emellertid utredningen utgår ifrån att
nuvarande driftbidrag skall bortfalla och huvudmannens kostnader för
förlossningsvården sålunda realiter öka, såvida patientavgiften •— — —
skulle stanna vid 3 kronor, synes risken för en höjning av avgiften utöver
detta belopp icke böra underskattas. Enligt årets statsverksproposition är
driftbidrag till övriga hittills statsbidragsberättigade vårdgrenar avsett att
fortfarande utgå, varför även det här ifrågavarande bidraget bör bibehållas
till dess frågan om dess avskaffande kan bli föremål för prövning i ett
större sammanhang. Som villkor för åtnjutande av driftbidrag bör föreskrivas,
att vårdavgift må uttagas med högst 3 kronor per dag.
Svenska landstingsförbundet har intet att erinra mot utredningens förslag,
att vårdavgiften bestrides genom försäkringen liksom ej heller mot
den avgift —• 3 kr. per dag •— utredningen räknat med. Svårare vore däremot
att förstå nödvändigheten att i detta sammanhang avveckla det statliga
driftbidraget till förlossningsanstalterna. När detta bidrag år 1937 infördes,
hade dagkostnaden vid lasaretten —- till vilka flertalet förlossningsavdelningar
vore knutna — utgjort 7 kr. År 1952 hade motsvarande kostnad
uppgått till 41:60 kr. Trots att landstingen ensamma fått bära den
enorma kostnadsstegring, som under denna tid inträtt, föresloges nu en
ytterligare kostnadsbelastning av dem. Detta kunde enligt styrelsens mening
ej anses riktigt. Det tedde sig föga tilltalande att — utan att frågan
om statsbidragens vara eller icke vara i princip avgjorts — nu utan vi
-
77
Kungi. Maj.ts proposition nr 144.
dare avveckla det ena bidraget efter det andra. Detta tvingade landstingen,
för att deras utgifter och därmed landstingsskatten skulle kunna hållas inom
en skälig ram, att iaktta stor försiktighet med att påtaga sig nya uppgifter,
vare sig statsbidrag till dem ställdes i utsikt eller ej.
Svenska stadsförbundet anför.
Med det sätt på vilket utredningen bestämt ersättningen för förlossningsutgifterna
torde de städer som äro huvudmän för förlossningsanstalterna
drabbas av ett visst inkomstbortfall. Samtidigt som vårdavgifterna
höjas från en krona till i genomsnitt tre kronor per dag bortfaller nämligen
det hittillsvarande statsbidraget å tre kronor. Visserligen är detta
inkomstbortfall av jämförelsevis underordnad betydelse och kompenseras
i någon mån av vissa administrativa fördelar. Frågan om statsbidragstilldelningen
måste emellertid ses i ett större sammanhang. I ett av styrelsen
såsom eget utlåtande den 27 november 1953 åberopat yttrande av förbundets
sjukvårdsdelegation angående statsbidragen till kronikervården
anfördes, att delegationen icke kunde biträda förslaget att dessa statsbidrag
skulle slopas. Statsbidragens realvärde hade minskats i mycket hög
grad eftersom de fastställda bidragsbeloppen förblivit orubbade trots penningvärdets
fall och den kraftiga stegringen av driftkostnaderna. Dessutom
erinrade delegationen om att en reformering av statsbidragssystemet
överhuvudtaget beträffande sjukvården sedan länge vore föremål för övervägande.
Det syntes icke vara riktigt att föregripa lösningen av denna fråga
genom att lösrycka frågan om kronikeranstalternas statsbidrag ur detta
större sammanhang. De synpunkter, som anförts beträffande statsbidragen
till kronikervården, ha enligt styrelsens mening i allt väsentligt tillämplighet
även beträffande bidragen till driften av förlossningsanstalter in. m.,
vilka bidrag utgått oförändrade alltsedan nuvarande bidragsförfattningars
tillkomst år 1937. Styrelsen anser sig därför trots höjningen av vårdavgifterna
icke kunna godtaga förslaget att dessa statsbidrag nu skola utmönstras.
Vad utredningen föreslagit i fråga om de läkemedel, som t i 11- handahålles inom den förebyggande möd ra- och barnavården,
och om det speciella bidrag, som må utgå till
kvinnor på väntehem, har inte föranlett erinran i remissyttrandena.
Departementschefen.
Allmänna synpunkter.
Hjälpbehovet i samband med barnsbörd är i vissa avseenden likartat med
det som föreligger vid sjukdom. Det föll sig därför naturligt för den framväxande
frivilliga sjukkasserörelsen att inom försäkringens ram lämna
ekonomiskt bistånd även vid barnsbörd, moderskapshj ä 1 p; och sedan
mer än fyrtio år tillbaka har staten givit sjukkassorna bidrag härtill.
Småningom kompletterades moderskapshjälpen med ett av statsmedel helt
bekostat understöd — motsvarande den nuvarande moders k a p s p e nningen
— för kvinnor som stod utanför sjukförsäkringen. Slutligen in
-
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
fördes år 1937 en ny likaså helt av statsmedel utgående hjälpform, kallad
mödrahjälp och avsedd för kvinnor som på grund av nedkomsten
råkat i ekonomiskt nödläge.
Moderskapshjälpen —- som sålunda är förbehållen kvinnor som tillhör
erkänd sjukkassa — utgör vanligen 125 kr., varav staten bidrar med 75 kr.
Moderskapspenningen utgår efter inkomstprövning med 75 kr. och utbetalas
också genom sjukkassan. Mödrahjälpen åter är beroende av en ingående
prövning av det individuella hjälpbehovet och lämnas vanligen
in natura till ett belopp av högst 600 kr. eller vid flerbörd högst 800 kr.
Beslutanderätten utövas här av mödrahjälpsnämnden — ett speciellt organ
i varje landstingsområde och stad utanför landsting — under det att barnavårdsnämnden
administrerar hjälpformen i övrigt.
Det må nämnas, att under senare år av alla barnaföderskor över 90 procent
uppburit antingen moderskapshjälp eller moderskapspenning samt
ungefär 30 procent mödrahjälp.
Vid sidan av dessa stödåtgärder har samhället inrättat en rad kollektiva
hjälpformer, som helt eller delvis är avsedda för blivande och nyblivna
mödrar. De består av socialmedicinska eller övervägande sociala
föranstaltningar, som — ofta i kombination med individuell ekonomisk
hjälp — avser att täcka hjälpbehov av vårdkaraktär. I främsta rummet
märkes här den förebyggande mödra- och barnavården och i samband därmed
utdelning av vissa läkemedel samt förlossningsvården, vidare folktandvården,
den sociala hemhjälpen och mödrahemsverksamheten.
Samhällets ekonomiska hjälp åt blivande och nyblivna mödrar har sedan
år 1937 i stort sett ej undergått annan förändring än att mödrahjälpens
maximibelopp höjts. Med åren har hjälpen utsatts för kritik i olika
avseenden. Kritiken har avsett, att hjälpen endast syftade till att bereda
lindring i de direkta utgifter, som är förenade med nedkomsten, och ej
tillika lämnade förvärvsarbetande barnaföderskor ersättning för det inkomstbortfall,
som föranleddes av havandeskapet och barnsbörden. Hjälpen
har vidare ansetts alltför splittrad och — åtminstone såvitt angår hjälpen
genom sjukkassorna — otillräcklig till följd av penningvärdeförändringen.
Under årens lopp har olika förslag rörande en omgestaltning av den
ifrågavarande samhälleliga hjälpen lagts fram. Dessa har dock ej lett till
resultat. Numera har emellertid detta spörsmål kommit i ett sådant läge,
att en omprövning av den ekonomiska hjälpen åt barnaföderskor måste
ske. Enligt statsmakternas beslut år 1953 skall lagen om allmän sjukförsäkring
—- som i sin nuvarande lydelse ej innehåller några bestämmelser
om moderskapshjälp — träda i kraft den 1 januari 1955, då alltså den
nuvarande frivilliga sjukförsäkringen skall avlösas av en obligatorisk sjukförsäkring
omfattande så gott som hela vårt folk och då nu gällande förordning
om erkända sjukkassor upphör att gälla. Därmed kommer ut
-
79
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H.
rymme att saknas för en hjälpform av den nuvarande moderskapspenningens
karaktär samtidigt som den rättsliga grundvalen för den nuvarande
moderskapshjälpen ej längre finnes.
Socialförsäkringsutredningen — som haft i uppdrag bl. a. att pröva
i vad mån den samhälleliga hjälpen vid havandeskap och barnsbörd bör
sammankopplas med den allmänna sjukförsäkringen och undersöka möjligheterna
att på detta område få till stånd en enhetligare samt mera
rationell och effektiv ordning — har i slutet av år 1953 avgivit ett betänkande
rörande moderskapsförsäkring m. m., enligt vilket alla kvinnor,
som omfattas av den allmänna sjukförsäkringen, också skall vara moderskapsförsäkrade.
I finansiellt hänseende skall enligt förslaget moderskapsförsäkringen
ingå i den obligatoriska sjukförsäkringen. Administrationen
skall handhavas av de allmänna sjukkassorna, och reglerna om förmånerna
föreslås — oaktat de givits rum i en särskild författning — utformade i
nära anslutning till motsvarande bestämmelser i lagen om allmän sjukförsäkring.
Moderskapsförsäkringen skall enligt förslaget ge dels ersättning
för förlossningsutgifter, bl. a. för vård på förlossningsanstalt
och för resor i samband därmed, och dels kontant ersättning i form av
moderskapspenning. Moderskapspenningen föreslås uppdelad i ett
fast grundbelopp, grundpenning, och ett löpande bidrag, t i 11 äggspenning.
Alla försäkrade kvinnor föreslås äga rätt till både ersättning
för förlossningsutgifter och grundpenning, vilken senare till beloppet normalt
motsvarar en grundsjukpenning av 3 kr. om dagen under 90 dagar,
d. v. s. 270 kr. Därtill skall kunna utgå barntillägg — om sammanlagt
högst 20 kr. i normalfallen och högst 90 kr. i vissa särskilda fall —
för kvinna som tidigare har minderårigt barn hemma. Kvinnliga löntagare
skall dessutom under vissa villkor vid ledighet för havandeskap och barnsbörd
erhålla tilläggspenning för högst 90 dagar med i princip samma belopp
som de vid sjukdom får i tilläggssjukpenning.
Den nuvarande behovsprövade mödrahjälpen skall enligt utredningens
förslag bestå i sin nuvarande utformning vid sidan av moderskapsförsäkringen.
Vid remissbehandlingen har socialförsäkringsutredningens förslag genomgående
tillstyrkts. Den kritik som framkommit hänför sig så gott som
undantagslöst till olika detaljer i förslaget.
För egen del anser jag, att utredningens förslag har skapat förutsättningar
för en behövlig och länge önskad revision av samhällets ekonomiska
hjälp åt barnaföderskorna; och jag vill nu behandla de riktlinjer
efter vilka en dylik revision bör genomföras.
Vad då först beträffar hjälpbehoven och hjälpens ändamål
har socialförsäkringsutredningen funnit, att den ekonomiska hjälpen
inte såsom nu endast bör avse att bereda lindring i de med nedkomsten
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 744.
förenade utgifterna utan att den även bör lämna ersättning för inkomstbortfall.
Denna uppfattning har man också allmänt i remissyttrandena.
Jag är av samma mening. Det lagfästa förbudet för barnaföderskor att
utföra industriellt arbete under tiden närmast efter nedkomsten kom till
som en av våra första socialpolitiska åtgärder i modern mening och är
betingat av både sociala och medicinska hänsyn. Man var redan tidigt på
det klara med att denna skyldighet tarvade ett komplement i form av
ekonomiskt stöd, som satte kvinnan i stånd att åtnjuta den erforderliga
vilan och att ägna sig åt barnets vård och skötsel. Det är också uppenbart
att, om man skall nå syftet med de bestämmelser av arbetarskyddsrättslig
art som endels tvingar kvinnan, endels öppnar möjlighet för henne att avhålla
sig från förvärvsarbete i samband med nedkomsten, det måste såvitt
möjligt sörjas för att hon får ersättning för den arbetsförtjänst som hon
då går miste om. Även mätt med internationell måttstock har detta ansetts
vara ett primärt krav.
För den föreslagna utvidgningen av hjälpens ändamål kan vidare anföras
starka befolkningspolitiska motiv. Från rent abortförebyggande synpunkt
torde den komma att bli av särskilt värde i fråga om sådana gravida
kvinnor som för uppehället är helt beroende av sin egen arbetsförmåga —
såsom ofta är fallet med de ensamstående — i det att en garanti för
ersättning av inkomstbortfallet vid tiden kring förlossningen kan väntas
medverka till att kvinna, som överväger abort, kommer att bära fram och
föda sitt barn.
Slutligen finnes, såsom även utredningen påpekat, ett speciellt skäl att
nu införa ersättning för inkomstbortfall vid barnsbörd, i det att kompensation
kommer att lämnas vid sjukdom genom sjukpenningförsäkringen
och det ej sällan är svårt eller rentav omöjligt för både kvinnan och läkaren
att avgöra, huruvida en krämpa, som uppträder under havandeskapet
eller efter förlossningen, skall hänföras till sjukdom eller till något mera
normalt fysiologiskt besvär. Det är förklarligt att, om något slags motsvarighet
till det ekonomiska skyddet vid sjukdom inte skapades, man kunde
bli benägen att betrakta dylika krämpor som sjukdomsfall, vilket komme
att medföra mindre önskvärda psykologiska konsekvenser och dessutom
resultera i ökade kostnader för sjukförsäkringen.
Förslaget att de allmänna sjukkassorna skall utge ersättning för utgifter
i samband med förlossningsvård på samma sätt som för motsvarande
kostnader vid sjukdom har vunnit i det närmaste allmän anslutning.
Det är även enligt min mening lämpligt att man behandlar dessa
kostnader lika.
Från ett håll har dock uttalats, att stora administrativa förenklingar
skulle vinnas genom införande av fri vård på förlossningsanstalt, främst
därigenom att sjukkassorna skulle befrias från att ta befattning med räkningar
avseende omkring 100 000 förlossningsfall om året. Det är emel
-
81
Ktmgl. Maj.ts proposition nr 144.
lertid att märka att räkning avseende antalet vårddagar, som sjukhusägaren
på grund av sjukvårdsförsäkringen torde komma att tid efter annan
tillställa sjukkassan, med den här förordade ordningen torde kunna uppta
vård på håde förlossningsavdelning och annan sjukhusavdelning; något
nämnvärt merarbete för sjukkassan synes knappast behöva uppstå vid
likvideringen av en dylik räkning jämfört med en som endast upptoge
sjukhusvård. Skulle i stället särskilt bidrag utgå i annan ordning till huvudmännen,
torde detta snarast medföra ökad omgång inte minst för sjukhusägarna
själva, då de under sådana förhållanden torde bli tvungna att
särredovisa förlossningsfallen. De från ett annat håll yppade farhågorna,
att förslaget beträffande vården på förlossningsanstalt skulle medföra oskälig
belastning för sjukkassemedlemmar i områden med osedvanligt högt
födelsetal, synes mig inte tillräckligt grundade. Den avgiftshöjning, som
man torde ha anledning att räkna med på grund av den angivna omständigheten,
synes nämligen stanna vid högst några tiotal ören om året.
Beträffande de föreslagna formerna för de kontanta bidragen
anser jag i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna och organisationerna,
att en generell hjälp bör lämnas barnaföderskorna i form av
en grundläggande hjälp utan inkomst- eller behovsprövning.
Utredningen har funnit det nödvändigt att vid sidan av denna generella
hjälp bibehålla den nuvarande mödrahjälpen. Några remissorgan har velat
avskaffa denna hjälpform och i stället hänvisa det mödrahjälpsklientel,
som eljest skulle komma att kvarstå, till den kommunala socialvården. Det
synes klart, att någon form av behovsprövad hjälp måste stå till buds för
de fall, då den generella hjälpen •— vilken naturligen måste avvägas med
hänsyn till mera normalt uppkommande hjälpbehov — visar sig vara otillräcklig.
Det är min avsikt att så snart det låter sig göra upptaga frågan
om en revision av vår nuvarande fattigvårdslagstiftning. Mödrahjälpens
bestånd måste enligt min mening få bli beroende av socialhjälpens framtida
innehåll. Jag finner därför ingen anledning att nu förorda att mödrahjälpen
avvecklas utan biträder utredningens förslag i detta hänseende.
Att den generella hjälpen vid havandeskap och barnsbörd bör få formen
av en socialförsäkring i anslutning till den allmänna
sjukförsäkringen anser jag vara naturligt. Härigenom blir det möjligt
att inom ramen för en enda hjälpform reglera utgifter i samband med
själva förlossningen, bereda lindring i eljest normalt uppkommande extra
kostnader samt ersätta inkomstbortfall.
Moderskapsförsäkringen.
Enligt socialförsäkringsutredningens förslag skall i fråga om anslutning
till försäkringen gälla att alla kvinnor, som är försäkrade
enligt lagen om allmän sjukförsäkring, därmed också automatiskt blir
moderskapsförsäkrade. Häremot har ingen erinran riktats vid remissbef>—Bihang
till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 144.
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
handlingen, och för egen del ansluter jag mig till förslaget. Det förtjänar
att påpekas, att moderskapsförsäkringen genom denna konstruktion även
kommer att omfatta barnaföderskor som ej fyllt 16 år, vilka ehuru de ej
hunnit bli sjukkassemedlemmar ju ändock är sjukvårdsförsäkrade.
Den ersättning för förlossningsutgifter, som försäkringen
skall lämna, föreslås av utredningen omfatta vård på förlossningsanstalt
och resor i samband därmed samt erforderlig läkarvård vid hemförlossning.
I enlighet härmed skall sjukkassorna liksom vid annan sjukhusvård
betala avgiften för vård å allmän sal på förlossningsanstalten och ersätta
resekostnaden för intagning ävensom kostnaden för återresa i den mån
den överskrider 4 kr. Avgiften på barnbördsavdelning förutsättes bli densamma
som på annan sjukhusavdelning, f. n. i allmänhet 3 kr. om dagen.
Då dagavgiften för förlossningsinrättningarnas salspalienter nu i regel är
1 kr. för de första 10 dagarna, innebär förslaget visserligen en avgiftshöjning
för barnaföderskorna, men avgiften kommer i gengäld att helt likvideras
genom försäkringen, varjämte den nuvarande s. k. tiodagarsspärren
avlägsnas. Ersättning för läkarvård vid hemförlossning föreslås utgå efter
regler motsvarande dem som gäller för läkarvård i den allmänna sjukförsäkringen,
d. v. s. med i princip tre fjärdedelar av kostnaderna för läkarens
resor och själva vården jämte läkarintyg.
I likhet med dem, som yttrat sig över utredningens förslag, godtager jag
förslaget i denna del.
Utredningens förslag om en grundpenning av 270 kr. — vilken
skall tillkomma alla försäkrade barnaföderskor, således även dem som
inte är försäkrade för grundsjukpenning vid sjukdom, och oavsett om de
faktiskt utför något arbete under tiden kring nedkomsten — har i allmänhet
vunnit anslutning vid remissbehandlingen. Detsamma gäller förslaget
att grundpenningen vid flerbörd skall utgå med 405 kr. liksom också förslaget
att av grundpenningen högst 135 kr. må utbetalas 90 dagar före den
beräknade tidpunkten för nedkomsten. Från ett par håll har dock yrkats
höjning av beloppen. För egen del finner jag en grundpenning, som i
normalfallen beloppsmässigt motsvarar grundsjukpenning av 3 kr. om dagen
under 90 dagar, vara väl avvägd. Ej heller när det gäller flerbörd
finner jag anledning att frångå utredningens förslag.
Utredningen har vidare föreslagit, att grundpenningen skall minskas,
om barn är dödfött eller avlider inom tio dagar efter födseln. Med anledning
av de invändningar, som under remissbehandlingen riktats mot förslaget
i denna del, finner jag övervägande skäl tala för att någon reduktion
inte bör äga rum. Närmast tänker jag därvid på att vissa anskaffningar
ofta har skett medan barnet väntats och att kostnader bl. a. för begravning
drabbar föräldrarna. Även de tragiska yttre omständigheterna synes mig
mana till varsamhet. Grundpenningen bör således enligt min mening utgå
ograverad i dessa fall.
83
Kungl. Maj:ts proposition nr lii.
Det föreslagna barntillägget av 2 kr. om dagen för normalt 10
dagar och ytterligare högst 35 dagar, om kvinnan åtnjuter vård å förlossningsanstalt
eller sjukhusvård, motsvarar till beloppet det barntillägg,
som enligt sjukförsäkringen vanligen utgår vid sjukhusvård på grund av
sjukdom. Några remissorgan har framställt yrkanden om att tillägget höjes.
Att, såsom från något håll ifrågasatts, göra en kategoriklyvning av mödrarna
så, att en grupp får ett högre och en annan grupp ett lägre barntillägg
synes mindre lämpligt. Då de utgifter, till vilka barntillägget är
avsett, ingalunda torde vara högre vid barnsbörd än vid sjukdom, finner
jag inte anledning att föreslå någon höjning av tillägget till grundpenningen.
Jag biträder därför utredningens förslag i detta avseende.
Arbetstagare, som är medlem i allmän sjukkassa — vilket förutsätter
att vederbörande fyllt 16 år — och har en årsinkomst av anställningen om
minst 1 800 kr., är enligt sjukförsäkringslagen försäkrad för tilläggssjukpenning
vid sjukdom. Utredningen har föreslagit att kvinna, som är försäkrad
för tilläggssjukpenning, i princip skall vara berättigad att för
högst 90 dagar i samband med nedkomsten erhålla moderskapspenning
i form av tilläggspenning. Vid remissbehandlingen har förslaget
genomgående tillstyrkts. Emellertid har i några yttranden anmärkningar
riktats mot olika villkor, som utredningen funnit det nödvändigt att förknippa
med rätten till tilläggspenning.
För rätt till tilläggspenning torde i enlighet med utredningens förslag
böra gälla, att kvinnan under minst 270 dagar omedelbart före den beräknade
eller faktiska tidpunkten för nedkomsten varit försäkrad för
tilläggssjukpenning. I syfte att förebygga missbruk har utredningen förordat
att, för den händelse kvinnan under denna kvalifikationstid tillhört
olika sjukpenningklasser, tilläggspenning skall utgå efter den lägsta av
dessa. Häremot har under remissbehandlingen bl. a. invänts, att en dylik
regel kunde få obilliga konsekvenser.
För egen del anser jag, att de eventuella riskerna att kvinnan avsiktligt
ökar sin arbetsinsats under graviditeten för att skaffa sig ett högre försäkringsskydd
inte bör överdrivas. En inkomstökning, som kan väntas bli
temporär, torde för övrigt ej heller medföra att kvinnan placeras i högre
sjukpenningklass. Med den föreslagna bestämmelsen är det vidare sannolikt,
att kvinnan — i de fall tilläggspenningen bleve lägre än den tilläggssjukpenning
hon kunde erhålla — kunde bli benägen att låta sjukskriva sig.
Framför allt synes mig emellertid intresset av reda samt nödvändigheten
av regler, som ställer sig enkla i tillämpningen, tala för att tilläggsförmånerna
vid sjukdom och barnsbörd beräknas efter samma sjukpenningklass.
Jag förordar i enlighet härmed att tilläggspenningen alltid skall utgå
enligt den sjukpenningklass som kvinnan tillhör. I detta sammanhang
vill jag med anledning av vad som anförts i några remissyttranden under
-
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 744.
stryka, att en inkomstförändring, som är avhängig av kvinnans genom
graviditeten nedsatta eller förlorade arbetsförmåga, ej torde böra påverka
hennes sjukpenningförsäkring.
Tilläggspenning bör utgå endast för tid, då kvinnan avhåller sig från
förvärvsarbete. Förslaget att denna tidsperiod skall omfatta högst 90 dagar
anser jag böra godtagas. Utredningen har vidare föreslagit, att den ledighet,
som berättigar till tilläggspenning, skall påbörjas tidigast å fyrtiofemte
dagen före den beräknade nedkomsten och senast å förlossningsdagen
samt att ledigheten skall uttagas i ett sammanhang. Med hänsyn till
dels den bestämmelse i arbetarskyddslagen, som tillförsäkrar kvinna sex
veckors ledighet omedelbart före den väntade nedkomsten och som förbjuder
henne att arbeta i vissa yrken under de sex första veckorna efter
förlossningen, och dels innehållet i den av 1952 års internationella arbetskonferens
antagna konventionen nr 103 angående skydd vid havandeskap
och barnsbörd tillstyrker jag förslaget i förstnämnda hänseende. Härigenom
kommer nämligen kvinnan i regel att kunna täcka hela den tid, som avses
i lagen och konventionen, och å andra sidan blir ersättning vanligen
tillförsäkrad henne under den obligatoriska ledighetsperioden av sex veckor
efter nedkomsten hur hon än eljest förlägger sin ledighet. Vad därefter
beträffar förslaget om att ledigheten skall vara sammanhängande
har detta kritiserats i ett par remissyttranden. Jag vill med anledning
härav framhålla, att tilläggspenningens syfte sammanfaller med de berörda
arbetarskyddsbestämmelsernas, i det att kvinnan för sin egen och
för barnets skull skall få en tids vila från sitt dagliga arbete utom hemmet.
Det synes mig mindre välbetänkt att genom dispensmöjligheter i fråga
om rätten till den ekonomiska gottgörelsen göra avkall på detta gemensamma
syfte. För sjukkassorna måste det dessutom bli besvärligt att hålla
reda på under vilka tider kvinnan arbetar eller inte arbetar utom hemmet.
Jag ansluter mig därför till utredningens förslag även i denna del.
Vidare har utredningen föreslagit, att tilläggspenning ej skall utgå för
tid efter tjugonde dagen efter förlossningsdagen, såframt kvinnan inte
har barnet i sin vård utan att på grund av sjukdom vara förhindrad därifrån.
Det är uppenbart att ju längre tid, som förflyter från förlossningen,
desto mer hinner kvinnan återhämta krafterna och i desto högre grad är
det barnets intresse, som träder i förgrunden, då man vill bereda modern
ledighet från förvärvsarbetet. Sistnämnda skäl bortfaller, om kvinnan exempelvis
lämnar barnet i någon annans vård och utan men kan återgå till
arbetet. Jag finner sålunda det av utredningen uppställda villkoret motiverat
men vill i anslutning till vad medicinalstyrelsen anfört i sitt remissyttrande
föreslå den ändringen härutinnan, att tilläggspenning skall utgå
t. o. m. tjugosjunde dagen efter förlossningsdagen, oavsett att kvinnan
inte har barnet i sin vård. Om barnet därefter är intaget på sjukhus men
85
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
kräver daglig omvårdnad av modern eller eljest endast tillfälligt vårdas av
annan, torde detta ej böra medföra att kvinnans rätt till tilläggspenning
upphör.
Utredningen har diskuterat, huruvida man för rätten till tilläggspenning
borde kräva, att kvinnan skulle återuppta sitt förvärvsarbete efter nedkomsten
men har kommit till resultatet, att något dylikt villkor inte bör
uppställas. Under remissbehandlingen har från några håll påyrkats ett
villkor om återgång till arbetet. Jag finner det uppenbart, att man med
ett sådant villkor i vart fall inte kan uppnå annat än ett tillfälligt återupptagande
av förvärvsarbetet; för detta ändamål skulle krävas administrativt
synnerligen svårhanterliga bestämmelser. Än väsentligare är emellertid,
att någon ersättning inte skulle kunna lämnas vid den tid, då de utgifter
uppkommer för vilka den normala inkomsten är avsedd — tilläggspenningen
skall ju träda i stället för denna — utan först långt senare.
Då vidare den ifrågasatta restriktionen knappast kan anses väl förenlig
med de förut berörda arbetarskyddsbestämmelserna och dessutom skulle
förta en del av reformens befolkningspolitiska verkan ävensom medföra
ökade sjukskrivningsrisker, ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt
härvidlag.
Tilläggspenningen föreslås av utredningen till beloppet överensstämma
med den tilläggssjukpenning, som utgår under de första 90 dagarna av en
sjukperiod. Jag biträder detta förslag och vill härvid erinra om att genom
propositionen nr 64 förslag förelagts årets riksdag att bl. a. moderskapspenning
skall vara skattefri. Utredningen har anfört, alt moderskapspenningens
totalbelopp under denna förutsättning kommer att genomsnittligt
motsvara åtminstone två tredjedelar av kvinnans tidigare inkomst räknat
för tre månader eller ledighetsperiodens maximitid. Härigenom torde det
bli möjligt för vårt land alt ratificera internationella arbetsorganisationens
konvention nr 102 angående minimistandard för social trygghet, såvitt angår
förmåner vid havandeskap och barnsbörd. Även det villkor om kompensationsgrad,
som beträffande ersättning för inkomstbortfall stipuleras i
konventionen nr 103 angående skydd vid havandeskap och barnsbörd, torde
uppfyllas; då det emellertid är tveksamt huruvida vår lagstiftning fullt tillgodoser
de krav, som sistnämnda konvention i övrigt uppställer, torde frågan
om ratifikation av denna konvention tills vidare böra anstå.
Beträffande frågan om moderskapspenningens inverkan
[) å gällande löneförmåner vid barns börd har utredningen
förordat, att tilläggspenningen skall behandlas på samma sätt som tilläggssjukpenningen
under det att grundpenningen inte skall påverka utgående
lön. Denna ståndpunkt har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.
Från kommunalt håll har dock gjorts gällande, att moderskapspenningen
i sin helhet borde behandlas som sjukpenningen.
Frågan om förhållandet mellan sjuklön och sjukpenning utredes f. n.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr fJU
i särskild ordning såvitt angår statsanställda in. fl. Oavsett vilket resultat
denna utredning kommer fram till, synes det mig från olika synpunkter
lämpligt att reglerna för sjukpenningen blir tillämpliga också på moderskapspenningen.
Föreskrifterna i 28 § sjukförsäkringslagen om rätt för
Kungl. Maj :t att från sjukpenningförsäkringen undantaga vissa statliga
och kommunala arbetstagare, om rätt för arbetsgivare att, därest sådana
arbetstagare icke undantagits, uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenning
samt om rätt för parterna på arbetsmarknaden att kollektivavtalsmässigt
träffa uppgörelse om att arbetsgivare, som utgivit sjuklön till arbetstagare,
skall hos sjukkassan äga uppbära arbetstagarens sjukpenning, bör
således äga motsvarande tillämpning såvitt angår moderskapspenningen. Bemyndigandet
för Kungl. Maj :t att undantaga försäkrade från rätten till
moderskapspenning bör kunna utnyttjas oberoende av om motsvarande
undantag göres beträffande sjukpenning.
Utredningen har inte funnit det möjligt att skapa ett komplement till
det obligatoriska försäkringsskyddet i form av en f r i v i 11 i g försäkring
för moderskapspenning. Under remissbehandlingen har från några
håll uttalats sympatier för en sådan. Jag delar emellertid utredningens uppfattning
att det torde vara uteslutet att anordna en helt fristående frivillig
moderskapsförsäkring. Den enda tänkbara möjligheten synes vara att
komplettera den frivilliga sjukpenningförsäkringen enligt lagen om allmän
sjukförsäkring med ett motsvarande skydd vid barnsbörd. Detta skulle
dock — även om staten lämnade kraftigt stöd — medföra betydande höjningar
av avgifterna inom den frivilliga sjukförsäkringen.
Uppenbarligen är det synnerligen angeläget, att den frivilliga sjukförsäkringen
redan från början vinner största möjliga anslutning. Blir avgifterna
jämförelsevis höga, sätter detta otvivelaktigt eu stark hämsko på
försäkringens utbredning. Man måste nämligen räkna med att många egna
företagare under sådana förhållanden avskräckes från att teckna frivillig
försäkring; och de kommer då att vid sjukdom ofta stå utan ett tillfredsställande
ekonomiskt skydd. De finanspolitiska synpunkterna får ej heller
släppas ur sikte. På grund härav och då den föreslagna obligatoriska försäkringens
grundförmåner redan innebär högst avsevärda förbättringar av
den ekonomiska hjälpen vid havandeskap och barnsbörd, anser jag mig
i likhet med utredningen inte kunna förorda, att en frivillig försäkring
avseende moderskapspenning införes.
Utredningens förslag i fråga om moders k apsförsäkringens
finansiering innebär, att moderskapsförsäkringen ingår i sjukförsäkringen
på så sätt att ersättning för förlossningsutgifter bestrides genom sjukvårdsförsäkringen,
grundpenning genom försäkringen för grundsjukpenning
och tilläggspenning genom den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning.
Både män och kvinnor kommer alltså att genom sjukförsäkringsavgifterna
delta i finansieringen av hjälpen vid havandeskap och
87
Kungl. Maj.ts proposition nr
barnsbörd. Statsbidrag avseende ersättning för förlossningsutgifter och
grundpenning ävensom barntillägg skall utgå efter samma grunder som
gäller för sjukförsäkringen d. v. s. med 50 % av kostnaderna, såvitt angår
läkarvård, resor till och från förlossningsanstalt samt grundpenning och
75 % av kostnaderna för barntillägg. Till tilläggspenning skall arbetsgivarbidrag
utgå i samma omfattning som till tilläggssjukpenning; utredningen
har med anledning härav föreslagit, att det nu fastställda arbetsgivarbidraget
till sjukförsäkringen höjes från l,i % till 1,14 % av de lönesummor
—- avseende manliga anställda såväl som kvinnliga — som enligt lagen om
allmän sjukförsäkring skall ligga till grund för arbetsgivarbidragets bestämmande.
Utredningens förslag i dessa delar har under remissbehandlingen
i allmänhet lämnats utan erinran.
Emellertid har Svenska arbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgivareorganisation
avstyrkt den föreslagna höjningen av arbetsgivarbidraget.
De förordar, att i stället statsbidrag skall lämnas till försäkringen för tillläggspenning.
Med anledning härav vill jag erinra om att när socialvårdskommittén
på sin tid ville införa en av statliga medel helt bekostad ersättning
för inkomstbortfall till förvärvsarbetande kvinnor, förslaget mötte
stark opposition inte minst därför att detta förutsatte en fördelning av
skattemedel på sådant sätt att de som hade bättre lön fick ett större bidrag.
Motsvarande principiella invändning kan riktas mot den nu från arbetsgivarhåll
förordade lösningen av finansieringsfrågan i denna del.
1 likhet med utredningen finner jag det ej riktigt att statsmedel användes
på angivet sätt. Om man i övrigt låter moderskapsförsäkringen i
finansiellt avseende helt ingå i sjukförsäkringen — varemot nyssnämnda
remissorgan inte haft något att erinra — synes det mig naturligt och rimligt
att detsamma skall gälla även den föreslagna tilläggsförsäkringen.
Ingen torde kunna påstå, att förslaget innebär någon nämnvärd extra ekonomisk
belastning för den enskilde arbetsgivaren — såsom utredningen
påpekat medför arbetsgivarbidragets höjning exempelvis för ett företag
med ett lönekonto av 100 000 kr. en merkostnad av högst 40 kr. om året
— och detta har ej heller från något håll gjorts gällande. Enligt utredningens
beräkningar arbetar ungefär 50 000 kvinnor inom sådana områden
av den privata arbetsmarknaden för vilka gäller kollektivavtalsenlig rätt
till lön vid ledighet för barnsbörd. De ingalunda fåtaliga arbetsgivare, som
redan utger dylik lön, kommer enligt förslaget att — under samma förutsättningar
som gäller beträffande sjuklön och sjukpenning — erhålla
möjlighet att uppbära arbetstagaren tillkommande tilläggspenning.
.lag ansluter mig sålunda till utredningens förslag angående moderskapsförsäkringens
finansiering. Med anledning av vad som i vissa remissyttranden
anförts rörande förhållandena i övre Norrland förordar jag dock —- särskilt med tanke på de ofta långa resorna till förlossningsanstalt i denna
landsända — att samma möjlighet som gäller i fråga om sjukvårdsförsäk
-
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
lingen beredes Kungl. Maj:t att medgiva höjning från 50 till högst 70 %
av statsbidraget till ersättning för förlossningsutgifter i vad detta avser
läkarvård och resor.
Mödrahjälpen.
Utredningens förslag rörande mödrahjälpen innebär, att denna bibehålies
i sin nuvarande utformning vid sidan av moderskapsförsäkringen.
Mödrahjälp skall alltså liksom hittills i fall av behov kunna lämnas intill
600 kr. vid enkelbörd och 800 kr. vid flerbörd. Utredningen har dock
funnit det uppenbart, att vid avvägningen av denna hjälp hänsyn måste
tagas till det kraftigt ökade försäkringsmässiga stödet.
I det stora flertalet remissyttranden har man helt anslutit sig till utredningens
förslag i denna del. I några fall har dock röster höjts för ändringar
i olika hänseenden. Sålunda har förordats övergång från den nuvarande
naturaformen till en mer eller mindre modifierad kontantlinje samt uppmjukning
av reglerna rörande länsstyrelsernas kontroll av mödrahjälpsmedel.
Vidare har ifrågasatts omläggning av verksamhetens administration,
innebärande bl. a. att beslutanderätten i mödrahjälpsärenden skulle överflyttas
till barnavårdsnämnderna. Slutligen har önskemål uttalats om generösare
prövning av behovet av mödrahjälp.
Jag har i det föregående uttalat, att det är min avsikt att så snart som
möjligt pröva frågan om en revision av fattigvårdslagstiftningen. Att en
sådan bör komma till stånd utan dröjsmål, därom torde ej råda delade
meningar. Vad mödrahjälpen beträffar måste denna, om en särskild behovsprövad
hjälpform vid barnsbörd framdeles överhuvudtaget visar sig
erforderlig, till sin utformning röna väsentlig inverkan av en blivande
socialhjälp. Detta gäller framför allt mödrahjälpens innehåll men också
bl. a. dess administration. Att märka är vidare att denna hjälpform under
lång tid i sina huvuddrag torde få anses ha fungerat tillfredsställande.
I likhet med utredningen anser jag i enlighet härmed, att inga andra
förändringar bör vidtagas beträffande mödrahjälpen än sådana som direkt
påkallas av moderskapsförsäkringen. I sådant fall kommer endast hjälpbeloppets
storlek i fråga. Såsom utredningen anfört torde möjlighet alltjämt
böra hållas öppen att bevilja mödrahjälp intill nu gällande maximibelopp,
men vanligen torde vid mödrahjälpens utmätande i det enskilda
fallet hänsyn böra tagas till det ökade försäkringsmässiga skyddet.
Slutligen vill jag i detta sammanhang understryka, att moderskapsförsäkringens
införande innebär en stark förskjutning av den behovsprövade
hjälpens andel i den samlade ekonomiska hjälpen vid havandeskap och
barnsbörd. Från det att mödrahjälpen tidigare har svarat för inemot hälften
av kostnaderna kommer vid bifall till vad jag har föreslagit blott ungefär
en tiondel på dess lott. Det synes mig stå i god samklang med utveck
-
89
Kungl. Maj:ts proposition nr IM.
lingen inom socialpolitiken att låta generella hjälpformer efter hand ersätta
äldre behovsprövade sådana.
Vissa särskilda frågor.
Utredningen har föreslagit, att nuvarande statsbidrag till driften
av förlossningsanstalter och väntehem in. in. avvecklas.
Driftbidrag utgår sedan år 1938 främst till offentliga förlossningsinrättningar
med 3 kr. eller — till mindre inrättningar — 2 kr. per vårddag.
Bidraget lämnas i fråga om salspatient på förlossningsanstalt för högst
10 dagar och i fråga om kvinna, som vistas på väntehem, för högst 15
dagar. Som villkor gäller, att avgiften för statsbidragstiden utgör högst
1 kr. om dagen. Utredningen har, såsom tidigare nämnts, förutsatt, att på
barnbördsavdelning samma vårdavgift skall tillämpas som på annan sjukhusavdelning
och att avgiften skall betalas av sjukkassan. Då avgitten för
vård å allmän sal på lasarett f. n. vanligen är 3 kr. per dag, skulle sålunda
de sjukhushuvudmän, som nu erhåller 3 kr. i statsbidrag och 1 kr. i avgift,
få vidkännas en inkomstminskning av 1 kr. per dag. Vidare skall enligt
förslaget det speciella bidrag av statsmedel, som nu lämnas kvinna på
väntehem om hon har behov av hemhjälp, avskaffas; detta hjälpbehov skall
i stället tillgodoses av den allmänna ekonomiska hjälpen vid havandeskap
och barnsbörd.
Utredningens förslag har vid remissbehandlingen i regel lämnats utan
erinran. Medicinalstyrelsen, Svenska landstingsförbundet och Svenska
stadsförbundet har emellertid anfört, att frågan om avveckling av driftbidraget
bör prövas i ett större sammanhang och att bidraget därför bör
bibehållas tills vidare. Medicinalstyrelsen befarar dessutom en större avgiftshöjning
än vad utredningen räknat med och föreslår, att villkor skall
föreskrivas om en maximiavgift av 3 kr. per dag.
Jag har redan i det föregående som min uppfattning uttalat, att förlossningsvården
från försäkringens synpunkt bör behandlas på samma
sätt som sjukhusvård i allmänhet. Därav följer visserligen inte nödvändigtvis
att driftbidraget till förlossningsanstalterna skall helt avvecklas, men
redan av vad jag anfört framgår, att ett bibehållande av nämnda statsbidrag
skulle väsentligt reducera det administrativa värdet av en dylik
ordning. Den inkomstminskning, som vid genomförande av utredningens
förslag skulle drabba huvudmännen för de större anstalterna, utgör 1 kr.
per vårddag. I betraktande av att dagkostnaden vid lasaretten överstiger
40 kr. synes det inte med fog kunna göras gällande, att förlusten har sådan
betydelse att ett statsbidrag för den skull behöver upprätthållas. Det torde
även böra erinras om att det i princip inte utgår något statsbidrag till allmän
lasarettsvård. Kommunförbundens inställning synes också ha förestavats
mindre av omtanke om den ekonomiska betydelsen i och för sig
av driftbidraget till förlossningsanstalterna än av önskemålet att vid en
90
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
framtida reformering av statsbidragssystemet på sjukvårdens område få
räkna sig till godo även detta bidrag. Spörsmålet om och i vilken mån så
skall ske torde emellertid kunna prövas i sitt större sammanhang, oavsett
att förevarande bidrag nu avvecklas. Jag vill dock här framhålla, att statsbidraget
kom till som ett led i en rad befolkningspolitiska åtgärder och att
syftet med bidraget var att bereda barnaföderskorna tillgång till billig vård
på förlossningsanstalt. Då förlossningsutgifterna nu skall bestridas försäkringsvägen,
bortfaller enligt min åsikt nämnda skäl att lämna statligt
stöd åt en speciell del av lasarettsvården.
Det synes knappast troligt att, såsom medicinalstyrelsen befarat, vårdavgiften
på förlossningsavdelning skulle komma att sättas högre än på annan
sjukhusavdelning. Något sakligt motiv för en dylik avgiftsdifferentiering
torde inte finnas. Även administrativa skäl talar för att sjukhusägarna
kommer att tillämpa enhetliga grunder härvidlag. Det torde i detta sammanhang
böra erinras om att Kungl. Maj :t enligt 15 § lagen om allmän
sjukförsäkring skall kunna begränsa kassornas ersättningsskyldighet genom
en taxa för beräkning av ersättning för sjukhusvård enligt lagen;
utredningens förslag innebär, att samma möjlighet skall finnas i fråga
om förlossningsvården.
Jag godtager därför utredningens förslag i denna del. Yäntehemmen
torde, såsom jag i specialmotiveringen kommer att utveckla närmare, böra
jämställas med förlossningsanstalter, varför vård och resor bör ersättas
genom försäkringen. Det speciella bidrag av högst 15 kr., som av statsmedel
utgår till kvinna intagen på väntehem för att möjliggöra anställande av
hemhjälp i hennes hem, torde böra avskaffas; genom den allmänna förbättringen
av hjälpen åt barnaföderskor synes detta bidrag obehövligt.
Beträffande rätten till vissa läkemedel inom den förebyggande vården
gäller nu som villkor att dylika läkemedel skall utlämnas kostnadsfritt,
såvida inte kvinnans eller hennes försörjningspliktiga anhörigas ekonomi
är sådan, att förmånen inte rimligen bör utgå. Utredningen har föreslagit
att villkoret slopas, varemot ingen invändning riktats vid remissbehandlingen.
Jag biträder detta förslag.
Kostnadsfrågor.
Den reglering av den samhälleliga hjälpen vid havandeskap och barnsbörd,
som jag i det föregående förordat, överensstämmer i allt väsentligt
med socialförsäkringsutredningens förslag. Endast i några hänseenden har
jag sålunda ansett mig böra avvika från vad utredningen föreslagit. Härvidlag
må erinras om att jag ansett grundpenning böra utgå med oavkortat
belopp, även om barnet är dödfött eller om det avlider kort tid efter
födelsen, samt att tilläggspenning skall utgå även till kvinna å mödrahem.
Vidare har jag funnit Kungl. Maj :t böra äga möjlighet att under vissa
villkor höja statsbidraget avseende läkarvård samt resor till och från för
-
91
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H.
lossningsanstalt från 50 % till högst 70 % av kostnaderna. De av mig sålunda
och i övrigt förordade jämkningarna i utredningens förslag torde
icke nämnvärt påverka de kostnadsberäkningar rörande moderskapsförsäkringen,
som verkställts av utredningen och innebär följande.
Den årliga kostnaden för ersättning för förlossningsutgifter
beräknas till ca 4 milj. kr. Staten skall bidraga med 50 % av kostnaderna
för läkarvård vid hemförlossning samt för resor till och från förlossningsanstalt,
eller med tillhopa ca 0,5 milj. kr., under det att hälften
av nyssnämnda kostnader och hela den på avgifter för sluten förlossningsvård
belöpande kostnaden, eller sammanlagt ca 3,5 milj. kr., skall falla på
avgifterna för sjukvårdsförsäkringen.
Den årliga kostnaden för grundpenning beräknas till 29,5 milj. kr.
Statsbidrag skall utgå med 50 % av dessa kostnader. Då emellertid det
statliga avgiftslindringsbidraget till sjukförsäkringen torde komma att
öka till följd av moderskapsförsäkringen — nämnda bidrag är avsett som
ersättning till sjukkassorna för avgifter i den mån dessa skall nedsättas
torde statens bidrag bli högre än halva totalkostnaden för grundpenningen,
medan belastningen på avgifterna för grundsjukpenningförsäkringen reduceras
i motsvarande grad. Sålunda beräknas staten till grundpenningen få
bidraga med 18,2 milj. kr. och de försäkrade till samma ändamål med 11,3
milj. kr. Kostnaden för barntillägg, 1,5 milj. kr., skall till 75 % bestridas
med statsbidrag, vilket innebär en kostnad av 1,1 milj. kr.; återstoden,
eller 0,4 milj. kr., skall betalas genom avgifterna för försäkringen för
grundsjukpenning.
Kostnaden för tilläggspenning, som skall bestridas genom dels
avgifterna för tilläggssjukpenningförsäkringen och dels arbetsgivarebidrag,
beräknas till årligen 12,0 milj. kr., därest statens och kommunernas
tjänstemän kommer att omfattas av tilläggsförsäkringen. Arbetsgivarbidraget
skall i princip utgöra 0,04 % av de löner, arbetsgivaren årligen betalar
ut (till både manliga och kvinnliga anställda), och beräknas till 7,2 milj.
kr. Återstoden av kostnaden, eller 4,8 milj. kr., får alltså bäras av dem
som är försäkrade för tilläggssjukpenning.
Den årliga bruttokostnaden för moderskapsförsäkringen kommer i enlighet
härmed att uppgå till 47,0 milj. kr., varav på de försäkrade faller 20,0
milj. kr., på arbetsgivarna 7,2 milj. kr. och på staten 19,8 milj. kr. De erforderliga
höjningarna av sjukförsäkringsavgifterna beräknas för år genomsnittligen
till 0,80 kr. för sjukvårdsförsäkringen och 3,50 kr. för försäkringen
för grundsjukpenning samt till 4 % i fråga om försäkringen för tilläggssjukpenning.
Om man till årskostnaderna för moderskapsförsäkringen, 47,0 milj. kr.,
lägger den av utredningen beräknade årliga kostnaden för in ö d r a b j ä 1 p,
5,5 milj. kr., blir den årliga kostnaden för samhällets ekonomiska hjälp
vid havandeskap och barnsbörd 52,5 milj. kr. Vid bedömande av nettokostnaden
för reformen måste nuvarande kostnader för motsvarande ändamål
92
Kungl. Maj.ts proposition nr
avräknas. Dessa utgör 26,4 milj. kr. Kostnadsökningen genom reformen
skulle sålunda uppgå till 26,l milj. kr. Därav skulle belöpa på de försäkrade
13,9 milj. kr., på arbetsgivarna 7,2 milj. kr. och på staten 5,0 milj. kr.
En beräknad årskostnad av 5,5 milj. kr. för mödrahjälpen synes mig emellertid
— bl. a. med hänsyn till att kostnaderna för mödrahjälp under budgetåret
1952/53 uppgick till totalt 7,8 milj. kr. — väl hög vid införandet av
moderskapsförsäkring, varför kostnaden för staten torde böra bli mindre
än nyss nämnts.
Det är min avsikt att i ett sammanhang upptaga anslagsäskandena för
budgetåret 1954/55 för bl. a. sjukförsäkringen, moderskapsförsäkringen
och mödrahjälpen ävensom den läkemedelsreform, varom förslag i särskild
ordning kommer att framläggas. Jag anser mig därför nu icke böra ytterligare
uppehålla mig vid dessa frågor utan återkommer till dem i annat
sammanhang.
Specialmoti vering.
Socialförsäkringsutredningen har sammanfattat reglerna för den av utredningen
förordade generella ekonomiska hjälpen vid havandeskap och
barnsbörd i ett förslag till lag om allmän moderskapsförsäkring samt i anslutning
därtill framlagt ett förslag till lag om vissa ändringar i 1947 års
lag om allmän sjukförsäkring. Av vad förut anförts framgår, att den föreslagna
moderskapsförsäkringen är så konstruerad, att alla kvinnor, som är
försäkrade enligt sjukförsäkringslagen, därigenom automatiskt blir tiillörsäkrade
moderskapshjälp. Denna hjälp skall således utgå på grund av
den obligatoriska sjukförsäkringen, och moderskapsförsäkringen skall —
för att använda utredningens ord — finansiellt och administrativt vara en
del av sjukförsäkringen.
Under sådana förhållanden skulle det tekniskt sett ha varit följdriktigt
att inarbeta de av moderskapshjälpen betingade reglerna i lagen om allmän
sjukförsäkring. Utredningen har också varit inne på denna tanke men
ansett densamma ej böra realiseras med hänsyn till att i sådant fall sjukförsäkringslagen
måste ändras i betydande utsträckning och att därigenom
vissa bestämmelser i lagen skulle komma att framstå såsom onödigt komplicerade.
Jag delar utx-edningens uppfattning att bestämmelserna rörande moderskapshjälpen
lämpligen bör sammanfattas i en särskild lag. Med hänsyn
till det sätt, på vilket denna hjälp konstruerats, synes det dock som om den
icke bör framträda såsom en från sjukförsäkringen fristående försäkringsförmån,
d. v. s. en förmån som utgår på grund av särskild försäkring.
Lämpligare torde vara, att i lagen om allmän sjukförsäkring intaga en bestämmelse
om att på grund av den obligatoriska försäkringen enligt nämnda
lag utgives även moderskapshjälp ävensom att sammanföra de bestäm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 14 4. 93
mel ser, som erfordras för att reglera denna hjälp, i en lag om moderskapshjälp.
I enlighet härmed har inom socialdepartementet upprättats dels ett förslag
till lag om inoderskapshjälp dels ock ett förslag till lag om ändring i
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring. För att förhindra
att kvinna, som äger rätt till moderskapspenning i form av tilläggspenning,
samtidigt skall äga uppbära daghjälp från arbetslöshetsförsäkringen
har dessutom inom departementet upprättats ett förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 18 § förordningen den 15 juni 1934
(nr 264) om erkända arbetslöshetskassor.
Jag övergår nu till att i detalj behandla dessa författningsförslag.
Förslaget till lag om inoderskapshjälp.
1 §•
I överensstämmelse med vad jag föreslagit i det föregående stadgas i
förevarande paragraf, att kvinna, som är försäkrad enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, på grund av den obligatoriska sjukförsäkringen äger erhålla
moderskapshjälp enligt vad som sägs i de följande paragraferna av
förslaget.
Av stadgandets utformning följer, att moderskapshjälp i princip skall
utgivas till alla barnaföderskor, som omfattas av sjukförsäkringen, och
således inte blott till dem, som är försäkrade genom eget medlemskap i
allmän sjukkassa, utan även till dem, som jämlikt 6 § sjukförsäkringslagen
är försäkrade i egenskap av barn. Uteslutna från rätten till moderskapshjälp
blir således — frånsett utlänningar som inte är mantalsskrivna
i riket — i huvudsak endast sådana kvinnor, som åtnjuter långvarig sjukhus-
eller anstaltsvård och som av denna anledning jämlikt 5 § sjukförsäkringslagen
är undantagna från sjukförsäkringen. För deras vidkommande
torde frågan om hjälp vid havandeskap och barnsbörd sakna aktualitet.
Vad de utländska kvinnorna beträffar må erinras om att Kungl.
Maj:t jämlikt 110 § sjukförsäkringslagen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om tillämpning av lagen på dess medborgare, som
vistas men inte är mantalsskrivna i Sverige. Om så sker kommer de kvinnor,
som omfattas av överenskommelsen, automatiskt att bli berättigade
till moderskapshjälp på samma sätt som övriga sjukförsäkrade kvinnor.
Av paragrafens formulering framgår vidare, att moderskapshjälpen är
en förmån, som lämnas på grund av den obligatoriska sjukförsäkringen.
Härav följer, utan särskilt stadgande, att hjälpen skall utgå från den sjukkassa,
i vilken kvinnan är sjukförsäkrad. För det fall att hon är försäkrad
i såväl lokal- som centralsjukkassa finnes i förslagets 16 § upptagna regler
rörande det inbördes förhållandet mellan kassorna med avseende å moderskapshjälpen.
94
Kungl. Maj.ts proposition nr Hi.
2 §•
Denna paragraf innehåller en upplysning om att nioderskapshjälp utgöres
av ersättning för förlossningsutgifter samt moderskapspenning.
3 §.
I förevarande paragraf upptages bestämmelser om ersättning för förlossningsutgifter.
Socialförsäkring sutredningen.
I den av socialförsäkringsutredningen föreslagna lagtexten (4 §) har
bestämmelserna om ersättning för förlossningsutgifter utformats så, att
varje försäkrad skall äga åtnjuta ersättning för utgifter för dels läkarvård,
som är erforderlig vid förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt,
dels vård å förlossningsanstalt och dels intagning å förlossningsanstalten
och återresa därifrån. I fråga om ersättningens bestämmande hänvisas i
paragrafen till 14, 15 och 17 §§ sjukförsäkringslagen. Därjämte innehåller
paragrafen ett stadgande, enligt vilket med förlossningsanstalt skall förstås
barnbördsavdelning å allmänt sjukhus ävensom annan inrättning, som
enligt av Konungen fastställd förteckning är att anse som förlossningsanstalt
jämlikt den föreslagna lagen.
I anslutning till sistnämnda stadgande uttalar utredningen som sin
mening, att den föreslagna förteckningen bör upptaga de förlossningsinrättningar
-—- med undantag för barnbördsavdelningar — som anges i kungörelsen
den 21 juli 1937 (nr 743) angående statsbidrag till driften av förlossningsanstalter
och väntehem m. m., dvs. sådana barnbördshus, förlossningshem
och förlossningsrum hos barnmorskor, som drives av landsting,
kommun, kommunalförbund, förening eller stiftelse och ingår i godkänd
plan. Därjämte finner utredningen skäligt, att väntehem för barnaföderskor
i rikets ödemarker betraktas som förlossningsanstalter i förevarande bemärkelse
och således upptages i förteckningen.
Yttrandena.
Medicinalstyrelsen framhåller, att det i förslaget använda uttrycket »läkarvård,
som är erforderlig vid förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt»
inte bör fattas så snävt, att därmed endast förstås vård som är
behövlig på grund av inträffad eller befarad komplikation, utan tolkas så
vidsträckt, att därunder också faller t. ex. läkarvård, som erfordras för att
bereda narkos där sådan påkallas. På liknande sätt uttalar sig Svenska
barnmorskeförbundet, som till förekommande av en restriktiv tolkning av
uttrycket i fråga anser mera preciserade bestämmelser böra komma till användning.
Vad angår frågan, vilka inrättningar som bör räknas som förlossningsanstalter
i förslagets bemärkelse, upplyser medicinalstyrelsen, att ett antal förlossningar
fortfarande äger rum å sjukstuga, som saknar särskild barn
-
95
Kungl. Maj.ts proposition nr lli.
böldsavdelning eller har av styrelsen icke godkänd sådan avdelning. Begreppet
förlossningsanstalt borde därför givas en sådan tolkning, att även
dessa barnaföderskor erhölle del av förmånerna i fråga. Vidare uttalar styrelsen,
att behovet av väntehem för avlägset boende barnaföderskor ökat
i och med att förlossningarna i allt större utsträckning skedde på anstalter.
För befolkningen i exempelvis skärgårdsområdena vore detta behov
ofta lika stort som i ödemarksområdena. De väntehem, som efter medicinalstyrelsens
prövning kunde komma att ingå i planerna för den
slutna förlossningsvården, borde därför i förevarande hänseende betraktas
som förlossningsanstalter även i den mån de inte vore belägna i ödemarksområde.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför med instämmande av mödrahjälpsnåmnden
i länet.
Länsstyrelsen finner det önskvärt att även mödrahem i särskilda fall må
kunna hänföras till samma kategori av anstalter. I Jämtlands län med dess
stora ytvidd och glesa bebyggelse måste — enligt vad länsstyrelsen har sig
bekant — mödrahjälp ej sällan beviljas till väntande mödrar i form av inackorderingsbidrag,
avseende tiden före nedkomsten, därvid inackorderingen
motiveras därav, att kvinnans hem är beläget på ort med så stort avstånd
från förlossningsinrättning eller med så dåliga kommunikationer, att kvinnan
nödgas lämna hemmet i god tid före den beräknade tiden för förlossningen.
I dylika fall plägar inackorderingen i avbidan på intagning på
förlossningsinrättning ske i privata hem, pensionat eller dylikt. Sedan
landstingets mödrahem Storsjöliden i Östersund numera utbyggts till 15
vårdplatser, vore det, för undvikande av inackorderingar, som nyss sagts,
av värde, om mödrahemmet, i den mån platser finnas tillgängliga, finge
användas såsom väntehem och i likhet med sådant hem i förevarande
hänseende jämställas med förlossningsinrättning.
Även socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke mödrahem i vissa fall
—- nämligen då de begagnas som väntehem — i förevarande hänseende
borde jämställas med förlossningsanstalter.
Departementschefen.
Att — såsom Svenska barnmorskeförbundet ifrågasatt — i lagtexten närmare
precisera innebörden av uttrycket »läkarvård, som erfordras vid förlossning
annorstädes än å förlossningsanstalt» synes knappast möjligt. Uttrycket
bör emellertid inte tolkas för snävt; och till erforderlig läkarvård
bör alltså, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, hänföras t. ex. narkosgivning
om sådan påkallas av kvinnan.
I likhet med utredningen anser jag, att barnbördsavdelningar vid de allmänna
sjukhusen — sistnämnda uttryck taget i den bemärkelse som angives
i 4 § sjukförsäkringslagen -— bör anses som förlossningsanstalter i
förevarande mening och att Kungl. Maj:t bör bemyndigas att till dylika
anstalter hänföra jämväl andra förlossningsinrättningar. Jag är inte nu
beredd att i detalj taga ståndpunkt till frågan, vilket innehåll Kungl. Maj:ts
beslut bör ha, men skall vid ärendets fortsatta handläggning givetvis ta
96
Kungl. Maj. ts proposition nr Ibb.
hänsyn till de synpunkter som framkommit under remissbehandlingen,
vilka alla synes mig beaktansvärda. I vart fall synes mig väntehemmen
böra i den utsträckning medicinalstyrelsen föreslagit likställas med förlossningsanstalter.
Jag vill tillägga, att enligt förslaget ersättning för läkarvård skall utgå
ej blott vid hemförlossning utan vid varje förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt
i lagens mening.
4 §•
Denna paragraf innehåller endast en upplysning om att moderskapspenning
utgår i form av grundpenning samt, under villkor som angives i följande
paragrafer, jämväl i form av barntillägg och tilläggspenning.
5 §•
I första stycket av förevarande paragraf anges grundpenningens storlek,
270 kr. vid enkelbörd och 405 kr. vid flerbörd. Enligt paragrafens andra
stycke skall 135 kr. av grundpenningen kunna lyftas tidigast å nittionde
dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten. Eftersom innehållet
i dessa båda stadganden behandlats i den allmänna motiveringen, kan jag
här begränsa mig till att kommentera paragrafens tredje stycke, som föreskriver
inskränkningar i vissa anstaltsvårdade kvinnors rätt till grundpenning.
För sammanhangets skull synes det härvid lämpligt att även behandla
innehållet i 7 § sista stycket, som upptar motsvarande regler i
fråga om rätten till tilläggspenning.
Socialf ör säkring sntredning en.
Socialförsäkringsutredningen erinrar i sitt betänkande om att 23 § sjukförsäkringslagen
innehåller en bestämmelse enligt vilken sjukpenning ej
utgår för tid då försäkrad a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig, b) är
intagen i barnhem eller skola tillhörande barna- och ungdomsvården, c)
är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, d) vårdas å
allmän alkoholistanstalt, e) i annat fall än nu sagts av annan orsak än sjukdom
tagits i förvar på det allmännas bekostnad. Utredningen framhåller
vidare, att rätten till moderskapspenning inte borde begränsas till att avse
de kategorier som vore sjukpenningförsäkrade. Alla försäkrade kvinnor
borde sålunda i princip ha rätt till kontant hjälp vid havandeskap och
förlossning. Emellertid förelåge regelmässigt inte något behov härav i de
fall som nämnts under b)—e). Dessa undantag -—- som utom i vad de
avsåge barnhem hade motsvarigheter i mödrahjälpsförordningen —- borde
alltså i princip även avse moderskapsförsäkringen. Det borde emellertid
framhållas, att de kvinnor som vistades på mödrahem -—■ vilka vore att
anse såsom barnhem — väl därstädes finge viss utrustning till låns för
barnet men att de i regel ej finge medtaga utrustningen från hemmet.
Ehuru dessa kvinnor regelmässigt erhölle mödrahjälp även till utrustning,
syntes det skäligt att de finge behålla rätten till grundpenning.
97
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
På grund av vad sålunda anförts har utredningen i sitt förslag (12 §)
upptagit ett stadgande, enligt vilket de i 23 § b)—e) föreskrivna inskränkningarna
i rätten till sjukpenning skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om rätten till moderskapspenning utom såtillvida att kvinna, som är
intagen i mödrahem, skall äga uppbära grundpenning.
Det kan i detta sammanhang erinras om att barntillägget enligt utredningens
förslag utgör en del av grundpenningen.
Yttrandena.
Utredningens förslag i förevarande hänseende har i allmänhet godtagits
under remissbehandlingen.
Socialstyrelsen har emellertid ansett, att kvinnor, som är intagna i mödrahem,
bör ha rätt att utfå inte blott grundpenning utan även tilläggspenning;
i annat fall kunde det nämligen befaras att förvärvsarbetande mödrar,
som vore i behov av vård på mödrahem, komme att undandraga sig sådan
vård till skada för barnet. Överståthållarämbetet anför liknande synpunkter
och pekar på att förslaget skulle kunna få den ogynnsamma följden, att
barnen i ökad omfattning bleve skilda från mödrarna redan å förlossningsanstalterna.
Utbetalades även tilläggspenningen till mödrar å mödrahem,
torde det emellertid bli erforderligt med bestämmelser om utbetalning av
försäkringsbeloppet till vederbörande huvudman, vilken, efter avräkning
av avgiften för vistelsen å hemmet, skulle utbetala eventuellt överskott till
kvinnan. Även försäkringsrådet, länsstyrelserna i Stockholms, Kopparbergs
och Västernorrlands län, Stockholms stads barnavårdsnämnd, Svenska
socialvårds}örbundet och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund förordar
att tilläggspenning helt eller delvis skall utgå vid vistelse på mödrahem.
Departementschefen.
Vad grundpenningen beträffar kan jag i stort sett ansluta mig till vad
utredningen föreslagit. 1 motsats till sjukpenningen är grundpenningen
emellertid ett fast engångsbidrag och frågan om inskränkning i rätten till
grundpenning synes därför lagtekniskt böra lösas på annat sätt än genom
en hänvisning till 23 § sjukförsäkringslagen, som förutsätter att ersättningen
löper dag för dag. På grund härav har i tredje stycket av förevarande
paragraf upptagits ett stadgande av innehåll, att grundpenning ej
skall utgivas till kvinna, som vid tiden för förlossningen är intagen i annat
barnhem än mödrahem eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården
eller i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt. Tillräckliga skäl har inte ansetts
föreligga att vid övriga i 23 § sjukförsäkringslagen omnämnda former
av omhändertagande inskränka kvinnans rätt till grundpenning.
I likhet med utredningen anser jag, att barntillägget i nu förevarande
hänseende bör följa samma regler som grundpenningen. Departementsför7-
— Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 114.
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 44.
slagets 6 §, som innehåller regler om barntillägg, har därför utformats så,
att dylikt tillägg endast kan utgå till kvinna, som äger rätt till grundpenning.
Även i fråga om inskränkningarna i rätten till tilläggspenning kan jag
i huvudsak godtaga utredningens förslag. I likhet med socialstyrelsen och
vissa andra remissinstanser anser jag emellertid, att förslaget bör modifieras
så, att tilläggspenning utgives även för tid då kvinnan är intagen i
mödrahem. I enlighet med vad nu anförts har i sista stycket av 7 §, som
innehåller regler om tilläggspenning, upptagits en bestämmelse av innebörd,
att tilläggspenning ej utgår för tid, då kvinna är intagen i annat
barnhem än mödrahem eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården
eller i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller är häktad eller
eljest av annan orsak än sjukdom är tagen i förvar på det allmännas bekostnad.
Det torde vara obehövligt att föreskriva motsvarande inskränkning
för det fall att barnaföderska vårdas å alkoholistanstalt; såvitt känt
har kvinna å dylik anstalt hittills inte i något fall fött barn.
I detta sammanhang må nämnas, att socialförsäkringsutredningen i sitt
förslag (6 § sista st.) upptagit ett stadgande av innehåll, att om kvinna
avlidit i samband med förlossningen eller därefter hennes dödsbo äger uppbära
ännu inte utbetald grundpenning. I departementsförslaget saknas motsvarighet
till detta stadgande. Av allmänna rättsregler torde nämligen
följa, att en fordringsrätt, som uppkommit på grund av försäkring, övergår
till den berättigades dödsbo, för den händelse denne skulle avlida innan
han hunnit uppbära vad som tillkommit honom; och utredningen torde
med sitt förslag inte ha avsett annat än att ge uttryck för denna allmänna
rättsgrundsats.
6 §•
Vad denna paragraf innehåller om rätt till barntillägg fr. o. in. den tionde
t. o. in. den fyrtiofjärde dagen efter förlossningen hänger nära samman
med de regler rörande förhållandet mellan rätten till moderskapspenning
och rätten till sjukpenning, som jag ämnar föreslå skola införas i 23 §
sjukförsäkringslagen, och kommer därför att upptagas till behandling i
samband därmed.
Rörande paragrafens innehåll i övrigt hänvisas till vad som anförts i den
allmänna motiveringen och vid behandlingen av förslagets 5 §.
7 §•
Innehållet i första och andra styckena av denna paragraf, som upptar
regler om tilläggspenning, har behandlats i den allmänna motiveringen.
Rörande paragrafens tredje stycke hänvisas till vad som anförts vid 5 §.
99
Knni/l. Maj.ts proposition nr Ht.
8 §.
Enligt första stycket av förevarande paragraf skall kvinna, som önskar
erhålla tilläggspenning för tid före förlossningsdagen, i förväg göra anmälan
därom till sjukkassan. Sker ej sådan anmälan, skall tilläggspenning
utgivas fr. o. m. förlossningsdagen, om hinder inte mött för anmälan eller
eljest särskilda skäl föreligger. Dessa stadganden, som saknar motsvarighet
i utredningens förslag men har en viss motsvarighet i 26 § första stycket
sjukförsäkringslagen, syftar dels till att skapa bättre möjligheter för kassan
att öva kontroll över att kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete och
dels till att underlätta tillämpningen av de regler rörande förhållandet mellan
å ena sidan rätten till moderskapspenning och å andra sidan rätten till
sjukpenning och daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, som jag ämnar
föreslå i det följande.
Paragrafens andra stycke överensstämmer i sak med 9 § sista stycket i
utredningens förslag.
9 §•
I fråga om denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.
10 §.
Denna paragraf, som upptar regler om nedsättning eller indragning av
moderskapspenning, överensstämmer i allt väsentligt med vad utredningen
föreslagit. I stället för att -—- såsom utredningen gjort i 12 § — hänvisa till
sjukförsäkringslagens nedsättnings- och indragningsregler innehåller departementsförslaget
direkta regler i ämnet.
11—13 §§.
Beträffande dessa paragrafer, som innehåller regler rörande moderskapshjälpens
finansiering, hänvisas till den allmänna motiveringen.
14 §.
Några kommentarer torde inte erfordras till denna paragraf, som motsvarar
9 § tredje stycket i utredningens förslag.
15 §.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits av utredningen
har i denna paragraf upptagits preskriptionsregler, som nära ansluter sig
till motsvarande regler i 30 § sjukförsäkringslagen.
16 §.
Förevarande paragraf innehåller regler rörande förhållandet mellan centralsjukkassan
och därtill ansluten lokalsjukkassa med avseende å moder
-
100
Kungi. Maj.ts proposition nr H4.
skapshjälpen. Paragrafen överensstämmer i sak med utredningens förslag,
som i detta hänseende allmänt godtagits under remissbehandlingen.
17 §.
Denna paragraf innehåller — i likhet med 12 § utredningens förslag —
en hänvisning till sjukförsäkringslagens 59, 89, 101—103, 105 och 106 §§,
vilka föreslås skola äga motsvarande tillämpning beträffande moderskapshjälp.
18 §.
Enligt denna paragraf skall Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
tillsynsmyndigheten för de allmänna sjukkassorna — dvs. riksförsäkringsanstalten
— äga utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter.
Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1955, då 1937 års förordning
om moderskapspenning skall upphöra att gälla. De i förslaget upptagna
övergångsbestämmelserna, vilka i sak överensstämmer med dem utredningen
föreslagit, torde inte tarva några kommentarer.
Förslaget till lag om ändring i sjukförsäkringslagen.
1 §•
Rörande ändringen i denna paragraf hänvisas till vad som anförts i
inledningen till specialmotiveringen.
23 §.
Till förevarande paragraf har fogats ett nytt stycke, som upptar regler
för det fall att rätt till moderskapspenning och sjukpenning skulle komma
att föreligga samtidigt.
Socialförsäkring sutredningen.
Såsom förut angivits räknar utredningen med att av grundpenningen
135 kronor avser anskaffningar och 135 kronor ersättning för minskad arbetsförmåga.
Den sistnämnda delen motsvarade grundsjukpenning för 45
dagar. Skulle kvinnan under tiden för nedkomsten lida av sjukdom, som
berättigade till sjukpenning, borde således hennes grundsjukpenning kunna
innehållas för 45 dagar av den anledningen, att hon vore berättigad till moderskapshjälp
i form av grundpenning. Utredningen föreslår därför, att
grundsjukpenning inte skall utgå för förlossningsdagen och därpå följande
44 dagar.
Då barntillägget åtföljer grundsjukpenningen resp. grundpenningen, kommer
till följd av vad sålunda föreslagits grundpenningens — inte grund
-
101
Kungl. Maj.ts proposition nr lii.
sjukpenningens — barntillägg att utgå vid sjukdom under de första 45
dagarna räknat fr. o. in. förlossningsdagen. Utredningen — som tidigare
förordat att barntillägg till grundpenningen skall utges lör 10 dagar räknat
fr. o. in. förlossningsdagen — föreslår därför, att denna regel kompletteras
såtillvida, att dylikt barntillägg skall utgå även för de därefter följande
35 dagarna i den mån kvinnan då vårdas på förlossningsanstalt eller
sjukhus.
Utredningen framhåller slutligen, att tilläggssjukpenning och tilläggspenning
var för sig avser att bereda förvärvsarbetande ersättning för inkomstbortfall
och uppenbarligen inte bör utgå samtidigt, samt föreslår med
anledning härav en regel av innebörd att tilläggssjukpenning inte skall
utgå för dag, för vilken kvinnan uppbär tilläggspenning.
Yttrandena.
Länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län påpekar, att enligt utredningens
förslag något barntillägg inte skall utgå, om kvinnan under tiden
närmast efter barnsängen drabbas av sjukdom, som ej kräver vård på
förlossningsanstalt eller sjukhusvård, samt ifrågasätter om inte barntillägg
i dylikt fall borde utgivas enligt sjukförsäkringslagens bestämmelser. Denna
uppfattning uttalas även av Svenska barnmorskeförbundet och Stockholms
läns erkända centralsjukkassa. Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter, om
inte barntillägg borde utgå också i de fall då kvinna vistas å sjukhus eller
annan vårdanstalt för späda barn endast på den grund, att läkare funnit
moderns närvaro erforderlig med hänsyn till det på anstalten intagna
spädbarnet. Göteborgs stads erkända centralsjukkassa och länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län anser, att barntillägg bör utgå till kvinna, som
får stanna kvar på förlossningsanstalten inte för egen vård utan för amning
av s. k. prematurbarn.
Departementschefen.
I likhet med utredningen anser jag, att grundsjukpenning inte bör utgå
för tiden fr. o. in. förlossningsdagen t. o. in. den fyrtiofjärde dagen därefter.
Regeln härom, som lämpligen bör införas i ett nytt andra stycke
i 23 § sjukförsäkringslagen, hör utformas så, att därav klart framgår att
den endast avser barnaföderskor, som äger rätt till moderskapshjälp i form
av grundpenning. Om grundpenning till följd av vad som stadgas i 5 §
sista stycket i den föreslagna lagen om moderskapshjälp inte skall utgivas
—- t. ex. därför att kvinnan vid förlossningen är intagen i en fångvårdsanstalt
— bör hon alltså ha rätt till grundsjukpenning enligt vanliga regler
för den händelse hon efter utskrivning från anstalten skulle insjukna
under ifrågavarande tidsperiod. På grund härav har som en första punkt i
det föreslagna nya stycket i 23 § sjukförsäkringslagen upptagits ett stadgande
av innebörd att försäkrad, som äger rätt till grundpenning enligt
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H.
lagen om moderskapshjälp, ej må uppbära grundsjukpenning för tiden
fr. o. in. förlossningsdagen t. o. m. den fyrtiofjärde dagen därefter.
Eftersom rätten till sjukförsäkringens barntillägg är avhängig av rätten
till grundsjukpenning blir konsekvensen av ifrågavarande stadgande, att
inte heller dylikt tillägg kommer att utgå om kvinnan blir sjuk under
nyssnämnda tidsperiod. Med anledning härav bör — såsom utredningen
föreslagit — barntillägg i stället utgivas till grundpenningen inte blott —
såsom berörts tidigare — för de första tio dagarna fr. o. m. förlossningsdagen
utan även för tiden därefter intill dess rätten till grundsjukpenning
ånyo inträder eller t. o. m. den fyrtiofjärde dagen efter förlossningen. Utredningen
har såsom villkor härför föreslagit att kvinnan — förutsatt
givetvis att övriga villkor för barntillägg är uppfyllda —■ vårdas å förlossningsanstalt
eller sjukhus. Vad som anförts i remissyttrandena innefattar
enligt min mening inte tillräckliga skäl att frångå utredningens förslag
härutinnan. Jag vill endast tillägga, att en kvinna, som för att amma ett
för tidigt fött barn eller eljest för barnets skull måste kvarstanna å förlossningsanstalten
längre än som är nödvändigt med hänsyn till henne
själv, bör anses åtnjuta vård därstädes.
De nu förordade bestämmelserna rörande barntillägg har upptagits i
6 § förslaget till lag om moderskapshjälp.
Enligt de regler, som jag förut föreslagit rörande tilläggspenningen, blir
denna vanligen lika stor som och i intet fall lägre än tilläggssjukpenningen.
Det kan därför aldrig innebära en nackdel för kvinnan, att hon vid sjukdom
får uppbära tilläggspenning i stället för tilläggssjukpenning. Då båda dessa
förmåner givetvis inte bör utgå samtidigt och tilläggspenningen bör vara
den primära, har som en andra punkt i det föreslagna andra stycket av
23 § sjukförsäkringslagen upptagits ett stadgande av innehåll, att tilläggssjukpenning
ej utgår för dag, för vilken försäkrad äger rätt till tilläggspenning.
56 och 106 §§.
De föreslagna ändringarna i dessa båda paragrafer torde inte behöva
kommenteras.
Förslaget till förordning angående ändring i arbetslöshetskasseförordningen.
Socialförsäkringsutredningen.
Socialförsäkringsutredningen framhåller, att så gott som alla kvinnliga
anställda med inkomst av någon betydelse genom moderskapsförsäkringen
bleve garanterade ersättning för inkomstbortfall vid havandeskap och barnsbörd
och att man kunde utgå från, att en del barnaföderskor bland arbetstagarna
även vore anslutna till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
Särskilda bestämmelser syntes därför erforderliga för sådana fall, då mo
-
103
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
derskapspenning och daghjälp från arbetslöshetsförsäkringen skulle komma
att utgå samtidigt. Föreskrifter härom syntes i fråga om daghjälp höra
hemma bland bestämmelserna rörande erkända arbetslöshetskassor. Denna
fråga komme att behandlas av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen,
som även torde komma att pröva frågan om rätt till förmåner från
arbetslöshetsförsäkringen för kvinnlig medlem i arbetslöshetskassa med
avseende å sådan tid under graviditeten eller efter nedkomsten då moderskapspenning
ej utginge.
Yttrandena.
1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen redogör för understödsrätten
inom arbetslöshetsförsäkringen i samband med havandeskap och
barnsbörd och framhåller, att det i många fall uppkommer särskilda svårigheter
när det gäller att bedöma om t. ex. en gravid kvinna är arbetsför
i sådan utsträckning, att hon kan anses berättigad till ersättning, eller om
en nybliven moder kan anses oförhindrad att anta arbete på grund av att
hon i viss omfattning är bunden av amningen och vården av barnet. Genom
moderskapsförsäkringen bortfölle sådana svårbemästrade problem såvitt
angår den 90-dagarsperiod, då tilläggspenning utginge. Däremot bortfölle
inte frågan om ersättning i anledning av havandeskap och barnsbörd
helt inom arbetslöshetsförsäkringen.
Med nu gällande bestämmelser kunde, fortsätter utredningen, arbetslöshetsförsäkrade
kvinnor i vissa fall ej påräkna ersättning från denna försäkring
på grund av att de ej uppfyllde grundläggande krav för sådan ersättning,
nämligen möjlighet och villighet att söka och åta sig arbete. Det
vore angeläget att prövningen, huruvida dessa krav uppfylldes, skedde
med hänsyn till omständigheterna i de individuella fallen och utan onödig
stränghet. Däremot funne utredningen det principiellt och praktiskt betänkligt
att i några som helst fall helt efterge dessa krav.
Utredningen yttrar vidare.
Vid genomförande av den föreslagna moderskapsförsäkringen uppkommer
behov av bestämmelser rörande samordningen mellan denna försäkring
och arbetslöshetsförsäkringen. Dessa spörsmål har utredningen för avsikt
att behandla i sitt slutbetänkande. Här vill utredningen till närmare behandling
upptaga endast frågan om behovet av särskilda bestämmelser till
förhindrande av att ersättning från arbetslöshetsförsäkringen utgår för dag,
för vilken kvinna uppbär tilläggspenning från moderskapsförsäkringen, och
omvänt. Man synes kunna bortse från grundpenningen i detta sammanhang.
Det torde i och för sig vara självklart, att ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
inte skall kunna utgå för dag då tilläggspenning utgår. Visserligen
skulle kvinnan under tid, då hon inte utför förvärvsarbete i samband
med havandeskap och barnsbörd, kunna betraktas som arbetslös, men
denna arbetslöshet är inte förenad med inkomstbortfall, eftersom detta
kompenseras genom tilläggspenningen. I förordningen om erkända arbetslöshetskassor
bör emellertid finnas uttrycklig föreskrift att daghjälp icke
104
Kungl. Mnj:ts proposition nr 144.
må utgå för dag, för vilken tilläggspenning uppbäres. I lagen om allmän
moderskapsförsäkring bör finnas bestämmelse om att tilläggspenning icke
må utgå för dag för vilken daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa uppbäres.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller bl. a., att de vidare föreskrifter av
kontrollnatur, som måste utfärdas, torde böra behandlas av arbetslöshetsförsäkringens
tillsynsmyndighet och sjukkassornas chefsmyndighet gemensamt
efter huvudlinjer, som lämpligen kunde uppdragas av 1951 års utredning
om arbetslöshetsförsäkringen.
De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation — som i huvudsak
tillstyrkt förslaget om moderskapsförsäkring — anhåller om utredning,
huruvida ej en utvidgning med det snaraste kunde vidtagas, så att tilläggspenning
i vissa fall kunde utgå genom sjukkassan för sammanlagt 180 (eller
vid 6-dagarsvecka 156) dagar. De fall som avsåges vore då kvinna på grund
av graviditet bleve arbetslös och svårligen kunde placeras i lämpligt arbete
samt då hon på grund av vård om barnet visades vara förhindrad att
ta arbete. Intyg skulle lämnas av arbetslöshetskassan eller — om sådan
kassa inte funnes för yrkesområdet — en särskilt inrättad yrkesnämnd
samt av arbetsförmedlingen.
Landsorganisationen framhåller, att havande kvinna i inte så få fall
torde få avbryta sitt arbete tidigare än sex veckor före den beräknade nedkomsten,
beroende på att hon själv eller arbetsgivaren finner det olämpligt
att hon fortsätter sitt arbete. Detta gällde oftast kvinnor med arbete av
servicekaraktär, t. ex. servitriser, frisörskor, affärsbiträden. Även om man
kunde hävda att vederbörande kvinna i flertalet fall vore i stånd att taga
annat arbete, uppstode ej sällan svårigheter att finna detta lämpligare arbete.
LO skulle finna det rimligt att möjligheter skapades för de erkända
arbetslöshetskassorna att efter de olika förhållanden, varunder kassorna
arbetade, lämna en kompletterande hjälp före och efter den tid moderskapsförsäkringen
omfattade.
Departementschefen.
Arbetslöshetsförsäkringen är f. n. föremål för översyn av 1951 års utredning
om arbetslöshetsförsäkringen, vilken ännu inte avgivit sitt slutbetänkande.
Jag vill därför i fråga om samordningen mellan moderskapsförsäkringen
och arbetslöshetsförsäkringen nu endast föreslå en bestämmelse,
som avser att hindra att ersättning för inkomstbortfall utgår
från båda försäkringarna samtidigt. Omfattas en barnaföderska av båda
dessa försäkringar, torde moderskapsförsäkringen få anses vara den primära.
Åt förenämnda bestämmelse, vilken lämpligen bör få form av ett
tillägg till 18 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor, har jag därför
givit innebörden, att daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa ej får
utgivas för dag för vilken kvinnan äger rätt till tilläggspenning enligt lagen
105
Kungl. Maj.ts proposition nr lii.
om moderskapshjälp. Jag vill erinra om att i 8 § första stycket i departementsförslaget
till lag om moderskapshjälp intagits vissa föreskrifter, som
åsyftar att fixera den tidpunkt från vilken tilläggspenning i det enskilda
fallet utgår.
Av de i överensstämmelse med det anförda inom socialdepartementet
upprättade författningsförslagen, vilka har den lydelse bilaga1 till detta
protokoll utvisar, är förslaget till lag om moderskapshjälp och förslaget
till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen av den natur att lagrådets
utlåtande över dem bör inhämtas.
Departementschefens hemställan.
Departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande över
ifrågavarande förslag till
1) lag om moderskapshjälp och
2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 19i7 (nr 1) om allmän
s jukförsäkring
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Olof Särnmark.
1 Denna bilaga — som är likalydandc med de vid propositionen fogade författningsförslagen
utom såtillvida att i förslaget till lag om moderskapshjälp vidtagits vissa redaktionella jämkningar
— har här uteslutits.
8 — Bihang till riksdagens protokoll 195i. t sand. Nr Hi.
106
Kungl. Maj.ts proposition nr 14b.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 mars
1954.
Närvarande:
justitieråden Nissen,
Hellquist,
Karlgren,
regeringsrådet Eckerrerg.
Enligt lagrådet den 6 mars 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 19
februari 1954, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag om moderskapshjälp; samt
2) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
s jukförsäkring.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Gunnar Engström.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
107
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 12
mars 1954.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam, beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 8 mars
1954 avgivna utlåtande över de den 19 februari 1954 till lagrådet remitterade
förslagen till lag om moderskapshjälp samt lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.
Föredraganden tillkännager, att lagrådet lämnat förslagen utan erinran,
samt hänvisar till sitt i statsrådsprotokollet för den 19 februari 1954 redovisade
förslag att i samband med genomförandet av ifrågavarande lagstiftning
nu gällande bestämmelser rörande statsbidrag till driften av förlossningsanstalter
och väntehem m. m. upphäves samt viss ändring vidtages i
bestämmelserna rörande rätt till läkemedel inom den förebyggande mödraoch
barnavården.
Härefter hemställer föredraganden, att dels, jämlikt § 87 regeringsformen,
ifrågavarande förslag till lag om moderskapshjälp och lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
dels ock i statsrådsprotokollet för den 19 februari 1954 omförmälda förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 18 § förordningen den 15 juni
1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olof Särnmark.
108
Kangl. Maj.ts proposition nr 144.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Propositionen.................................................... 1
Förslag till lag om moderskapshjälp................................ 3
Förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring .......................................... 8
Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 18 § förordningen den
15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor .............. 10
Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 februari 1954.................... 11
Gällande bestämmelser............................................ 11
Moderskapshjälp och moderskapspenning .......................... 11
Mödrahjälp.................................................... 13
Kollektiva hjälpformer.......................................... 16
Arbetarskyddslagstiftning m. m................................... 19
Vissa konventioner ............................................ 21
Översikt av tidigare reformförslag.................................. 22
Sammanfattning av remissyttrandena över vissa tidigare reformförslag.... 26
Översikt av sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.............. 29
Den allmänna sjukförsäkringen .................................. 29
Arbetslöshetsförsäkringen........................................ 33
Socialförsäkringsutredningens förslag ................................ 35
Allmänna synpunkter .......................................... 35
Moderskapsförsäkringens utformning .............................. 43
Mödrahjälpen.................................................. 51
Särskilda frågor................................................ 54
Kostnadsberäkningar............................................ 54
Särskilda yttranden ............................................ 55
Remissyttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag ............ 56
Allmänna synpunkter .......................................... 56
Moderskapsförsäkringen.......................................... 59
Mödrahjälpen.................................................. 71
Särskilda frågor................................................ 76
Departementschefen .............................................. 77
Allmänna synpunkter .......................................... 77
Moderskapsförsäkringen.......................................... 81
Mödrahjälpen.................................................. 88
Vissa särskilda frågor .......................................... 89
Kostnadsfrågor ................................................ 90
Specialmotivering ................................................ 92
Förslaget till lag om moderskapshjälp ............................ 93
Förslaget till lag om ändring i sjukförsäkringslagen ................ 100
Förslaget till förordning angående ändring i arbetslöshetskasseförordningen 102
Departementschefens hemställan.................................... 105
Lagrådets utlåtande .............................................. 106
Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 mars 1954 ...................... 107
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 34
403016
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- SU 1954:143 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för budgetåret 1954/55 under femte huvudtiteln jämte i ämnet väckta motioner. s. 4 i texten
- Rskr. 1954:274 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. |Maj:ts proposition med förslag till lag om moderskapshjälp m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
- 2LU 1954:32 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majts proposition med förslag till lag om moderskapshjälp m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten