Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 19b9 (nr 31b) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m

1954-03-12 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1954:164, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 19b9 (nr 31b) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16b.

1

Nr 164.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 19b9 (nr 31b)

angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,

så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.;

given Stockholms slott den 12 mars 195b.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås dels att lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv skall erhålla fortsatt giltighet till och med den 30

juni 1955,dels ock att den ändringen skall vidtagas i nämnda lag att maximltalet

för kassareservkvoten höjes från 25 till 50 procent.

Vidare föreslås att lagarna den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda bestämmelser

angående bankaktiebolags inlåning och den 7 december 1951

(nr 767) om räntereglering m. in. skall erhålla fortsatt giltighet till och

med den 30 juni 1955.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 104.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv, så ock om fortsatt giltighet

av samma lag.

Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 3 juni 1949 angående rätt

för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv, vilken jämlikt lag den 5 juni 1953 (nr 307) gäller

till och med den den 30 juni 1954, skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1955.

1 §•

I den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas

nödigt må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken och

efter hörande av bank- och fondinspektionen, förordna

a) att kassaresierv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den

22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande

kassa skall uppgå till viss bestämd kvotdel, högst femtio procent,

av bolagets förbindelser med undantag av garantiförbindelser och skulder

på grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa---eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) — — — tre månader.

Oavsett vad — — — bestämda beloppet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uPPgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 16£.

3

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1953 med särskilda bestämmelser

angående bankaktiebolags inlåning, vilken gäller till och med den

30 juni 1954, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1955.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering

m. m., vilken jämlikt lag den 5 juni 1953 (nr 302) gäller till och med den

30 juni 1954, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1955.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari

1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om fortsatt giltighet av

lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv, m. m., samt anför därvid följande.

I en den 14 januari 1954 dagtecknad skrivelse har fullmäktige i riksbanken

hemställt, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen dels att lagen den

3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla förlängd

giltighet till och med den 30 juni 1955 med den ändrade lydelse av 1 §

första stycket a) i lagen att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första

punkten lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med

bankaktiebolags inneliggande kassa skall uppgå till viss bestämd kvotdel,

högst femtio procent, av bolagets förbindelser med undantag av garantiförbindelser

och skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning, dels ock

att lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m. måtte erhålla

förlängd giltighet till och med den 30 juni 1955. Bankofullmäktige har

därjämte förklarat sig icke ha något att erinra mot att lagen den 5 juni 1953

(nr 308) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning erhölle

förlängd giltighet.

över fullmäktiges skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige

i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen, Svenska bankföreningen

samt Sparbankernas bankaktiebolag.

I. Lagstiftningen angående bankaktiebolagens kassareserv.

Enligt 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om

bankrörelse är bankaktiebolag skyldigt att i tillgångar, vilka kan med lätthet

förvandlas i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 164.

med den inneliggande kassan motsvarar minst 25 procent av de förbindelser,

som det åligger bolaget att vid anfordran fullgöra.

Alltsedan år 1937 har särskilda bestämmelser — utöver det i lagen om

bankrörelse intagna stadgandet —• varit meddelade beträffande bankaktiebolags

kassareserv. De nu gällande bestämmelserna i förevarande hänseende

är upptagna i lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

I nämnda lag stadgas följande.

Enligt 1 § äger Konungen i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga

omständigheter prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i riksbanken

och efter hörande av bank- och fondinspektionen — förordna

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen om

bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa skall uppgå

till viss bestämd kvotdel, högst tjugufem procent, av bolagets förbindelser

med undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av insättningar

å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande

kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om

förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,

skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken

och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden

hos utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras

av medel innestående i riksbanken samt att, om bankaktiebolags i

riksbanken innestående medel icke uppgår till sålunda föreskrivet belopp,

bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av

Konungen angivna grunder, efter en räntesats som fastställes av riksbanken,

dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av

växlar på högst tre månader.

Oavsett vad som föreskrivits vid förordnande enligt a) skall kassareserven

utgöra lägst det i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.

I 2 § stadgas, att förordnande enligt 1 § må meddelas beträffande samtliga

bankaktiebolag eller sådana, vilkas egna fonder uppgår till visst angivet

belopp, och att de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, må efter storleken

av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar fastställes.

Enligt 3 § må Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt

bank- och fondinspektionen, beträffande visst bankaktiebolag medgiva sådan

avvikelse från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för bolaget

föreliggande särskilda omständigheterna prövas erforderlig.

Av Konungen jämlikt lagen meddelat förordnande må ej äga tillämpning

längre än lagen äger giltighet.

Ifrågavarande lag, som trädde i kraft den 1 juli 1949, gällde ursprungligen

till och med den 30 juni 1950. Lagen har därefter erhållit fortsatt giltighet,

senast genom lag den 5 juni 1953 (nr 307) enligt vilken giltighetstiden

utsträckts till och med den 30 juni 1954.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 i.

Bestämmelser enligt 1949 års lag har av Kungl. Maj :t meddelats dels för

tiden den 1 oktober 1950—den 30 juni 1951 i kungörelsen den 10 augusti

1950 (nr 483), dels ock, med upphävande av nyssnämnda kungörelse, för

tiden den 1 juni 1951—den 30 juni 1952 i kungörelsen den 18 maj 1951

(nr 253). Efter därom av fullmäktige i riksbanken gjord framställning upphävdes

sistnämnda kungörelse genom kungörelsen den 8 februari 1952 (nr

32) med verkan från och med samma dag.

Fullmäktige i riksbanken erinrar i sin förenämnda skrivelse till en början

om att fullmäktiges framställning i februari 1952 om upphävande av förordnandet

enligt 1949 års lag var föranlett av att riksbanken utfäst sig därtill

i den överenskommelse som i början av 1952 träffades mellan riksbanken

och affärsbankerna om en restriktiv kreditgivning. Enligt överenskommelsen

hade nämligen bankerna åtagit sig att hålla en efter deras storlek bestämd

relation mellan på visst sätt definierade skulder och tillgångar. Nämnda

överenskommelse — som sedermera kompletterades i vissa avseenden —

gällde till utgången av 1953. I december 1953 hemställde riksbanken i skrivelse

till Svenska bankföreningen om förlängning av överenskommelsen tillsvidare

under 1954. Stockholms enskilda bank aktiebolag hade som svar på

bankföreningens cirkulärskrivelse om denna riksbankens hemställan meddelat

riksbanken, att Enskilda banken icke vore beredd att biträda en ytterligare

förlängning av överenskommelsen. Riksbanken hade i anledning därav

återkallat sin förenämnda skrivelse till bankföreningen och hemställt att

föreningen måtte rekommendera sina medlemmar att tillsvidare under 1954

följa de riktlinjer för kreditpolitiken, som angivits i den till föregående års

utgång gällande överenskommelsen. Bankföreningen hade i anledning härav

meddelat, att dess medlemmar tillställts rekommendationen samt att samtliga

medlemsbanker förklarat sig beredda att följa densamma. Sparbankernas

bank aktiebolag hade likaledes förklarat sig beredd att följa rekommendationen.

När fullmäktige senast —- den 15 januari 1953 — hemställde om förlängning

av 1949 års lag skedde detta med den motiveringen att lagen borde

behållas i beredskapssyfte. Även om det ekonomiska läget nu kunde sägas

vara balanserat — framhåller fullmäktige vidare —- torde det råda enighet

om att den restriktiva kreditpolitiken skulle fullföljas. Fullmäktige ansåge

det därför fortfarande erforderligt att i beredskapssyfte äga tillgång till det

särskilda medel för begränsning av bankernas kreditgivning som ifrågavarande

kassareservlagstiftning utgjorde.

Fullmäktige nämner i detta sammanhang att bankföreningen i utlåtande

angående ifrågavarande lagstiftning uttalat, att en fullmaktslag av förevarande

slag icke borde anlitas förrän andra vägar — särskilt sådana som grundades

på ett effektivt samarbete mellan riksbanken och de enskilda kreditinstituten

— visat sig icke vara till fyllest. I förarbetena till lagen hade

också framhållits, att lagstiftningen på detta område byggde på den principen

att lagen skulle tillgripas endast i sådana fall, då tillfredsställande re
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

sultat icke kunde nås på frivillighetens väg. Någon ändring i detta avseende

förutsatte fullmäktige icke. Fullmäktige hade emellertid funnit sig föranlåtna

att pröva huruvida lagen i sin nuvarande utformning erbjöde erforderlig

beredskap om situationen på kreditmarknaden skulle påkalla att lagen

anlitades. Fullmäktige anför härom.

Enligt 1949 års lag äger Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken

och efter hörande av bank- och fondinspektionen förordna bl. a. att

kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni

1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande

kassa skall uppgå till viss bestämd kvotdel, högst 25 (o, av bolagets förbindelser

med undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av insättningar

på sparkasseräkning. Bankernas likviditetsåtagande enligt överenskommelsen

innebar, som nämnts, att de skulle hålla en efter deras storlek

bestämd relation mellan på visst sätt definierade »skulder» och »tillgångar».

En direkt jämförelse mellan likviditetskraven enligt överenskommelsen och

de möjliga kraven enligt 1949 års lag kan icke göras, då omfattningen av

och grunderna för beräkningen av såväl de täckningspliktiga skulderna som

de täckningsgilla tillgångarna äro olika i de båda fallen. Skillnaderna äro

emellertid icke större än att vissa slutsatser kunna dragas av en jämförelse.

Inom riksbanken företagna undersökningar av bankernas balanser sedan

flertalet banker uppnått de i överenskommelsen fastställda kvoterna ge vid

handen, att bankernas faktiska innehav av »likvida tillgångar» enligt överenskommelsen

icke bruka i väsentlig grad avvika från deras faktiska kassareserver

enligt rapporterna till bankinspektionen. En jämförelse mellan likviditetskraven

för de individuella bankerna vid ett maximalt utnyttjande av

1949 års lag -— och alltså utan differentiering av kassareservkvoten efter

bankernas storlek — och minimikraven enligt överenskommelsen visar, att

för de fem största bankerna kravet på reserv var mera omfattande i det

senare fallet än det skulle ha varit enligt lagen medan — som väntat — för

de övriga bankerna kraven enligt lagen skulle ha varit hårdare än fordringarna

enligt överenskommelsen.

Undersökningarna visa, att högsta möjliga likviditetskvoten enligt lagen

(25 %) icke är tillräcklig om man med lagen ville för de betydelsefullaste

bankerna nå en med överenskommelsen liknande verkan i fråga om likviditetskrav.

Om lagen vid ett läge som dagens skall ge erforderlig beredskap,

bör därför lagens relationstal för kassareserven höjas. Relationstalet bör icke

sättas så lågt, att man vid ett ianspråktagande av lagen omedelbart nödgas

utnyttja den till dess vttersta gräns. En högsta möjliga relation mellan reserv

och täckningspliktiga förbindelser på 50 % torde ge nödig rörelsefrihet

och beredskap.

Enligt 1949 års lag finns också möjligheter att föreskriva 1) att viss bestämd

kvotdel av banks kassa och kassareserv skall hållas i kassamedel och

2) alt viss bestämd kvotdel av kassamedlen skall utgöras av medel innestående

i riksbanken. En höjning av kassareservkvoten innebär i och för sig

möjlighet att också öka kraven på kassalikviditet och bindning av medel i

riksbanken. Fullmäktige vilja i detta sammanhang erinra om, att i överenskommelsen

icke krävdes någon sådan differentiering av reserven i kassadel

och övriga likvida tillgångar.

I yttrande den 3 juli 1952 över 1949 års banklagssakkunnigas betänkande

med förslag till lag om bankrörelse in. m. ha fullmäktige bl. a. anfört, att

de erfarenheter riksbanken hade från de då tillämpade kreditrestriktionerna

möjligen kunde föranleda eu annan utformning av kassareservbestäm
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

melserna än som skett i 1949 års lag. I avvaktan på den mera definitiva lösning

spörsmålet om bankernas kassareserver kan få i samband med frågan

om ny banklag ifrågasätta fullmäktige nu icke annan ändring av lagen än

den ovan angivna.

Mot beslutet reserverade sig herr Kristensson, som med instämmande av

herr Kollberg anförde.

Beträffande förlängning av lagen om rätt för Konungen att i vissa fall

meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv yrkar jag,

att relationstalet mellan reserv och täckningspliktiga förbindelser sättes till

högst 35 %. Såvitt man kan överblicka skulle detta för den förlängda lagens

giltighetstid vara tillräckligt. Då det är angeläget, att en beredskapslag inte

får större räckvidd än som förefaller vara nödvändigt, har jag inte kunnat

biträda fullmäktiges förslag om ett relationstal på 50 %. Vid bedömning av

detta bör man ta hänsyn till att även andra penningpolitiska medel är tillgängliga

för riksbanken.

Herr Sundén har till fullmäktiges protokoll gjort följande uttalande.

När frågan om en förlängning av gällande fullmaktslag angående bankaktiebolagens

kassareserver nu uppkommit, synes det vara anledning att

något mer ingående än som skett i den av fullmäktige beslutade skrivelsen

söka belysa den roll, som en dylik lagstiftning kan spela för vår penningpolitik.

Härvid torde till att börja med kunna göras gällande, att man genom att

uppställa särskilda kassareservkrav av nu ifrågavarande slag icke kan suga

upp ett en gång uppkommet likviditetsöverskott. En sådan uppsugning kan

riksbanken åstadkomma endast genom operationer på öppna marknaden,

d. v. s. antingen genom att sälja statspapper eller ock genom att tillhandahålla

importörerna främmande valutor i större utsträckning än sådana inflyta

genom exporten eller andra affärer med utlandet. I den mån riksbanken

säljer statspapper för att minska marknadens likviditet, måste den

emellertid vara beredd att acceptera det däremot svarande kursfallet på statspapper

och den höjning av den effektiva förräntningen av dessa, som är en

återspegling av den sänkta kursen. Riksbanken måste med andra ord i en

dylik situation tolerera en räntestegring.

Den kraftiga ökning av inlåningen på allmänhetens bankräkningar, som

föranletts av bl. a. det statliga utgiftsöverskottet och valutautvecklingen,

har i den offentliga diskussionen tilldragit sig betydande intresse. Farhågor

hava utalats för att en penninginflation skulle komina att utlösas, om dessa

insättarbehållningar plötsligt och i stor omfattning droges tillbaka. Stundom

möter man den uppfattningen, att en dylik utveckling skulle kunna bemästras

med hjälp av kassareservbestämmelserna. Denna åsikt förefaller

emellertid föga realistisk. Ett försök att på detta sätt neutralisera verkningarna

av bankuttagen kan nämligen leda till att bankerna tvingas uppsäga

redan givna krediter. De svårigheter, som därigenom skulle drabba särskilt

de svagare låntagarna, kunde visa sig så allvarliga, att det bleve omöjligt

att med åsyftad skärpa tillämpa lagen. Förmodligen finge man därför i

huvudsak nöja sig att med lagens hjälp hindra ny långivning från bankerna

till allmänheten. Om detta är riktigt, begränsas de särskilda kassareservernas

effekt till att dämpa en av den allmänna penning- och finanspolitiken

eller välutautvecklingen föranledd expansion av affärsbankernas krediter

till allmänheten.

Härmed är uttalat, att de särskilda kassareservbestämmelserna i prakti
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kunijl. Maj.ts proposition nr Idb.

ken icke ha någon självständig förmåga att hindra uppkomsten av en inflation.

De äro inget penningpolitiskt universalmedel. Det kan rentav ligga en

fara i om man litar väsentligen till dem, när det gäller att utforma och

styra penningpolitiken.

Ä andra sidan skall icke förnekas, att dessa bestämmelser kunna ha en

viss, ehuru begränsad och supplementär, betydelse vid sidan av de andra

och långt viktigare medel — nämligen operationer på öppna marknaden

samt ränteförändringar — vilka stå riksbanken till buds, när det gäller att

föra en aktiv och självständig penningvårdande politik. Därför synes det

också försvarligt, att den nuvarande fullmaktslagen om bankernas kassareserver

förlänges såsom ett led i vår penningpolitiska beredskap. Fullmäktiges

förslag innefattar emellertid en väsentlig skärpning av lagen genom

att maximum för likviditetskvoten höjes från 25 till 50 procent. I betraktande

såväl av det svenska bankväsendets struktur som av affärsbankernas

otvetydigt manifesterade beredvillighet att jämväl i fortsättningen medverka

till stabiliserande åtgärder, synes mig denna skärpning opåkallad. Likviditetskvoten

bör enligt min uppfattning även i fortsättningen bestämmas

till högst 25 procent.

Den ifrågasatta förlängningen av kassareservlagstiftningens

giltighetstid tillstyrkes av fullmäktige i riksgäldskontoret,

bank- och fondinspektionen och Svenska bankföreningen.

Bank- och fondinspektionen betonar därvid den begränsade effekten av en

speciell kassareservlagstiftning. Inspektionen yttrar härom följande.

Ur penningpolitisk synpunkt är det — såsom tidigare vid olika tillfällen

framhållits —• av värde att man har tillgång till en beredskapslag med stöd

varav riksbanken kan skärpa kraven på banklikviditeten och därigenom

bromsa eller motverka en kreditexpansion som bedömes kunna åstadkomma

inflationistiska verkningar. Det är emellertid uppenbart, att man icke

genom enbart likviditetsföreskrifter kan i mera nämnvärd grad påverka

bankernas inlåningssida; det är t. ex. icke möjligt att på detta sätt hindra

bankernas stora inlåningskunder att disponera sina överskottsmedel. Men

det är måhända risken av dylika dispositioner, som man i den nuvarande

situationen och vid en ytterligare ökad inlåning främst får räkna med. Att

balansera de inflationistiska verkningarna av en med hjälp av banktillgodohavanden

igångsatt investeringsverksamhet genom skärpta krav på bankernas

kassahållning och genom kreditbegränsningar torde i ett dylikt läge

bliva svårt; en sådan åtgärd skulle i vart fall få verkningar i olika riktningar

och lätt kunna äventyra de kredilbehövande företagens verksamhet.

Att effekten av en speciell kassareservlagstiftning sålunda är begränsad

och att en dylik lagstiftning blott kan utgöra ett av vapnen i den penningpolitiska

arsenalen är uppenbart, likaså att den i dagens läge har mindre betydelse

än för ett par år sedan, då de stora företagens likviditet var väsentligt

lägre än nu. Den kan emellertid icke sägas vara utan betydelse och inspektionen

vill därför tillstyrka att lagens giltighetstid förlänges på sätt

bankofullmäktige föreslagit.

Jämväl Svenska bankföreningen framhåller, att såväl kassareservbestämmelser

som sådana riktlinjer för bankernas kreditpolitik, som uppdroges i

frivilliga överenskommelser eller i annan form, endast vore ett instrument

att begränsa bankernas utlåning. Däremot torde man varken genom sådan

begränsning eller på annan väg kunna hindra affärslivet och allmänheten

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

att utnyttja egna likvida medel för finansiering av utgiftsökning eller utlåning

vid sidan av kreditinstituten. Föreningen ville dock icke motsätta sig,

att gällande lag förlängdes på ytterligare ett år men ville därvid erinra om

att lagen enligt sin ordalydelse kunde tillämpas endast »i den mån sådant

med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövades nödigt».

F örslaget att höja maxim italet för kassa reservkvoten

från 25 till 50 % biträdes av bank- och fondinspektionen, som yttrar.

Vad härefter angår den ifrågasatta ändringen av maximitalet för kassareservkvoten

har denna i framställningen motiverats därmed, att man redan

genom de frivilliga kassareservöverenskommelserna i fråga om de fem

storbankerna avtalat om hållande av kassareserv som är större än som skulle

ha kunnat föreskrivas med stöd av 1949 års lag. Vid utgången av december

1953 redovisade sålunda — särskilt till följd av storbankernas i ett par

fall mycket betydande innehav av kassareservtillgångar — samtliga banker

sådana tillgångar till ett sammanlagt belopp av över 4 miljarder kronor, motsvarande

ca 33,5 % av de täckningspliktiga förbindelserna enligt 1949 års

lag; ser man till bankerna en och en finner man att tio av dem vid angivna

tidpunkt höllo en kassareserv som översteg den i sagda lag föreskrivna

maximala kassareservkvoten. Under sådana förhållanden förefaller det även

inspektionen rimligt att ovannämnda tal höjes, och inspektionen anser sig

även kunna biträda förslaget om att fastställa maximirelationen mellan reserv

och täckningspliktiga förbindelser till 50 %. Härvid vill emellertid inspektionen

framhålla att det är av vikt att man vid en eventuell tillämpning

av lagen differentierar kassareservkravet alltefter de olika bankgruppernas

in- och utlåningsstruktur ungefär på samma sätt som skett vid de frivilliga

överenskommelserna.

Jämväl fullmäktige i riksgäldskontoret tillstyrker förslaget. Mot fullmäktiges

beslut hade reservation avgivits av herrar Svensson och Birke. Herr

Svensson förordade, att relationstalet för kassareserven begränsades till

högst 35 procent, medan herr Birke ansåg, att en höjning icke vore erforder
Ug
Sparbankernas

bankaktiebolag anför följande.

Vad beträffar avvägningen av den föreslagna höjningen av likviditetskvoten

vill Sparbankernas Bank uttala, att visserligen innebär bankofullmäktiges

förslag en väsentlig skärpning av gällande bestämmelser genom att

maximum för likviditetskvoten föreslås höjd från tjugofem till femtio procent,

men med hänsyn till de skäl, som fullmäktige anfört, särskilt till att

relationstalet icke bör sättas så lågt, att man vid ett ianspråktagande av lagen

omedelbart nödgas utnyttja denna till dess yttersta gräns, vill banken

för sin del icke framföra någon erinran mot förslaget. Sparbankernas Bank

förutsätter emellertid därvid, att liksom hittills vid den praktiska tillämpningen

av bestämmelserna differentieringen av kassareservkvoten sker efter

bankernas storlek och med all erforderlig hänsyn till de olika bankernas

skilda struktur. En dylik differentiering synes nämligen i ännu högre grad

påkallad, därest relationstalet mellan reserv och täckningspliktiga förbindelser

skall kunna sättas till femtio procent.

Enligt 1949 års lag kan även föreskrivas, att viss bestämd kvotdel av

banks kassa och kassareserv skall hållas i kassamedel samt att viss bestämd

kvotdel av kassamedlen skall utgöras av i riksbanken innestående medel.

Bankofullmäktige ha i sin skrivelse till Konungen framhållit, att den före
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 16k.

slagna höjningen av kassareservskvoten även indirekt innebär möjlighet att

öka kraven på kassalikviditet och bindning av medel i riksbanken. Ökade

krav på kassalikviditet och bindning av medel i riksbanken måste ofrånkomligt

få en återhållande effekt på bankbolagens placeringar i skattkammarväxlar

och korta statsobligationer, ett förhållande som i hög grad skulle

komma att försvåra riksgäldskontorets möjligheter att i marknaden upplåna

erforderliga medel. Dessutom skulle givetvis en skärpning av kraven

på placering av medel i tillgångar, som icke lämna någon avkastning, öka

bankbolagens kostnader för hållandet av stipulerad kassareserv. Över huvud

taget äro helt naturligt placeringar i ltassareservsdugliga tillgångar ur avkastningssynpunkt

sämre än flertalet andra placeringar. Bankbolag, som

av olika skäl anse det vara angeläget att hålla en högre likviditet än vad

som normalt bedömes såsom varande erforderligt, skulle därför —- om

de på grund av denna lag tvingades avyttra viss del av sitt statspappersinnehav

och insätta likviden på räntelöst konto i riksbanken — drabbas hårdare

därigenom att deras redan tidigare förhållandevis höga kostnader för likvida

placeringar ytterligare fördyrades utan att man ur penningpolitisk synpunkt

torde ha vunnit någon effekt. Enligt Sparbankernas Banks mening borde av

nämnda anledningar ur beredskapslagen avlägsnas möjligheterna att kräva

redovisning av viss del av kassareserven såsom kassamedel eller tillgodohavande

i riksbanken. Bankofullmäktige ha också i detta sammanhang erinrat

om, att i överenskommelsen mellan riksbanken och affärsbankerna om restriktiv

kreditgivning ej krävts någon dylik differentiering av reserven i

kassamedel och övriga likvida tillgångar.

Svenska bankföreningen avstyrker förslaget om en höjning av relationstalet

och anför i denna fråga. Därest det i ett läge, där en efterfrågeökning

utgjorde ett hot mot den ekonomiska balansen, förelåge en så höggradig

likviditet i bankväsendet att ett relationstal för kassareserven på upp emot

femtio procent ansågs böra ifrågakomma, vore själva denna situation närmast

ett tecken på att penning- och finanspolitiken i övrigt förts på ett sätt,

som vore ägnat att motverka syftet med begränsningen. Ett sådant läge

innefattade nämligen, att även affärslivets och allmänhetens tillgång på likvida

medel blivit från stabilitetssynpunkt betänkligt stor. Olägenheterna av

en sådan utveckling kunde icke undvikas vare sig med kassareservbestämmelser

eller andra regleringar utan endast genom åtgärder för att suga upp

den alltför stora likviditeten. Medlet härför måste i första hand vara operationer

i öppna marknaden. Detta penningpolitiska medel vore nämligen i

motsats till kassareservbestämmelser ägnat att samtidigt dels åtstrama bankernas

likviditet och därigenom deras kreditgivningsförmåga, dels minska

allmänhetens och företagens tillgång på likvida medel och därmed deras

utgiftsbenägenhet och utgiftsmöjligheter. Även om det i vissa utomordentliga

lägen vore av värde från penningpolitisk synpunkt att ha möjlighet att

sätta särskilda kassareservbestämmelser i kraft, kunde dessa endast utgöra

ett led i en allmänt åtstramande penningpolitik. Med beaktande härav, kunde

man utgå ifrån att även lagens nuvarande högsta likviditetskvot komme

att visa sig fullt tillräcklig.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 16A.

Departementschefen. Bland de i ärendet hörda remissinstanserna torde i

princip råda enighet därom, att det åt Konungen lämnade bemyndigandet

att meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv fortfarande

bör bibehållas. Även enligt min uppfattning är det erforderligt att i

beredskapssyfte äga tillgång till ifrågavarande kassareservlagstiftning. I

enlighet härmed biträder jag förslaget, att 1949 års lag förlänas fortsatt giltighet

under ytterligare ett år eller alltså till och med den 30 juni 1955.

Vad härefter angår den ifrågasatta ändringen av maximitalet för kassareservkvoten

från 25 till 50 procent har bankofullmäktiges förslag i denna del

tillstyrkts av samtliga remissinstanser utom bankföreningen, som ansett att

en begränsning av likviditeten främst bör ske genom operationer i öppna

marknaden. Jag kan icke dela de av bankföreningen anförda synpunkterna

i denna fråga. De metoder som föreningen rekommenderar för att åstadkomma

en kreditåtstramning innebär nämligen i själva verket ingenting

annat än att omfattningen av kreditgivningen skall regleras i huvudsak med

räntan, d. v. s. i det avsedda fallet genom en allmän räntestegring. Med hänsyn

till den kostnadsuppdrivande verkan som en räntehöjning skulle medföra

kan man enligt min uppfattning i nuvarande läge icke acceptera bankföreningens

alternativ. Det lär inte heller kunna bestridas att en skärpning

av kassareservbestämmelserna för bankerna kommer att framtvinga en inlösning

av bankkrediterna i viss omfattning och därigenom även medföra en

begränsning av kreditvolymen. I ett läge, då möjligheterna att erhålla nya

banklån begränsas, torde man även kunna räkna med en strävan från företagens

och allmänhetens sida att stärka den egna likviditeten. Med hänsyn

härtill och på de skäl i övrigt, som bankofullmäktige anfört, tillstyrker jag

fullmäktiges förslag i nu förevarande del.

Med hänsyn till den föreliggande lagstiftningens provisoriska natur torde

frågan om andra ändringar i 1949 års lag icke böra upptagas till prövning

i detta sammanhang.

II. Särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse stadgades,

enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags inlåning icke

finge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Genom särskilda

lagar med temporär giltighet, utfärdade under åren 1917, 1918, 1919

och 1920, sattes nämnda regel ur kraft såvitt angick bankbolag, vars egna

fonder uppgick till minst fem miljoner kronor. Från och med den 1 januari

1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid med stöd av dåmera

vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade avfattning, som

ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit, skiljes mellan

bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag, vars

egna fonder uppgår till högst fem miljoner kronor, får inlåningen allenast

med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning innestår hos annat

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 16b.

inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder.

Uppgår de egna fonderna till mera än fem miljoner kronor, må inlåning äga

rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor ökat med nio gånger

skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och fem miljoner kronor,

dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger beloppet av bolagets

egna fonder.

Till bankbolags egna fonder räknas i förevarande sammanhang grundfond,

reservfond och dispositionsfond men icke balanserade vinstmedel. Efter

det beslutet om omläggning av uppbördsförfarandet fattats jämställes

med dispositionsfond enligt praxis skattereserver, i den mån de icke längre

behöver tagas i anspråk för det ursprungligen avsedda ändamålet.

Jämväl efter ingången av år 1921 har emellertid banklagens bestämmelser

genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast genom lagen den 5 juni

1953 (nr 308) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Enligt vad i nämnda lag (1 §) stadgas må bankaktiebolag — utan hinder

av bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse — mottaga inlåning

med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) bolagets inneliggande kassa;

b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret

eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med lyftningsrätt

vid anfordran eller efter en dags uppsägning;

c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank

utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av

svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga

obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning

att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;

e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under d)

men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt

f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av

fullgod beskaffenhet;

dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger

fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget

kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger

skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.

Enligt vad i lagen vidare stadgas skall vid tillämpningen av nyssnämnda

bestämmelser såsom inlåning anses — utöver vad som är att anse såsom

inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej mindre belopp, för vilka bolaget

ansvarar på grund av egna accepter eller som tillförts bolaget genom försäljning

av postremissväxlar eller genom rediskontering eller försäljning

av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser som bolaget

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täcks av hos bolaget insatta,

till bolaget pantförskrivna medel.

I 2 § av ifrågavarande lag stadgas rätt för Konungen att, efter hörande av

fullmäktige i riksbanken samt bank- och fondinspektionen, medgiva, att

bankaktiebolag må mottaga inlåning med visst belopp utöver det sammanlagda

belopp, vartill bolagets inlåning enligt föreskrifterna i 1 § högst må

uppgå.

Lagen, vars giltighetstid utgår den 30 juni 1954, har ersatt lagen den 20

december 1946 (nr 766) i samma ämne.

I sin skrivelse har banko fullmäktige förklarat sig i avvaktan på den definitiva

reglering av bankernas inlåningsrätt, som komme att ske genom en

ny banklag, icke ha något att erinra mot att 1953 års provisoriska lag erhölle

förlängd giltighet, förslagsvis på ett år.

Bank- och fondinspektionen yttrar i detta sammanhang följande.

Det är uppenbart att den starka inlåningsökning som ägt rum efter tillkomsten

år 1946 av ifrågavarande provisoriska lagstiftning icke skulle kunna,

utan ganska lång övergångstid, reduceras därhän att bankernas inlåning

anyo komme att rymmas inom den i 1911 års banklag föreskrivna ramen.

På grund härav och då man av säkerhetsskäl icke behöver hysa betänkligheter

mot en fortsatt tillämpning av de provisoriska bestämmelserna får

inspektionen, under^ hänvisning jämväl till bankofullmäktiges påpekande

angående den förestående definitiva omprövningen av bankernas inlåningsrätt,

föreslå, att 1953 års omförmälda lag prolongeras för tiden t. o. m. den

30/6 1955.

Frågan om förlängning av denna lagstiftning har icke berörts i de övriga

yttrandena.

Departementschefen. I avvaktan på den definitiva reglering av bankernas

inlåningsrätt, som är avsedd att komma till stånd genom en ny banklag,

torde giltighetstiden för 1953 års provisoriska lag i fråga om bankaktiebolags

inlåning böra utsträckas för tiden efter den 30 juni i år. Jag föreslår

därför, att förslag förelägges riksdagen om fortsatt giltighet av nämnda lag

under ytterligare ett år eller sålunda för tiden den 1 juli 1954—den 30 juni

1955.

III. Lagstiftningen om räntereglering.

Hösten 1951 infördes lagstiftning som syftar till att möjliggöra bl. a. en

reglering av räntan vid in- och utlåning av penningar. Bestämmelserna är

upptagna i lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. in.

Lagen, som ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1953, har erhållit

fortsatt giltighet till utgången av juni 1954 genom lag den 5 juni 1953 (nr

302). Ränteregleringslagen, som har karaktär av fullmaktslag, har hittills

icke tagits i anspråk.

Beträffande lagens närmare innehåll må följande här nämnas.

Enligt den inledande bestämmelsen i 1 § erfordras för att lagens huvudbestämmelser

skall träda i tillämpning att Konungen på framställning av

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 16b.

fullmäktige i riksbanken därom meddelat särskilt förordnande. Sådant förordnande

må meddelas i den mån så prövas oundgängligen nödigt för att

uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

Enligt 4 § äger riksbanken föreskriva viss anmälningsskyldighet för den

som yrkesmässigt driver utlåning av penningar. Anmälningsskyldigheten

omfattar tillämpade räntesatser och övriga villkor samt planerade ränteändringar.

Bestämmelser angående räntestopp meddelas i 5 §. Sålunda äger riksbanken

föreskriva, att den som utlånar penningar icke må utan tillstånd av

myndighet som Konungen bestämmer tillämpa högre ränta vid viss utlåning

eller, om jämväl inlåning av penningar sker från allmänheten på räkning

som av bank allmänneligen begagnas, lägre ränta vid viss sådan inlåning

än den, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han

då icke i jämförbar form utlånade eller inlånade penningar, den ränta, som

den angivna dagen var att anse som gängse eller som han före nämnda dag

senast tillämpat. Föreskrift om räntestopp meddelas att gälla för viss tid,

högst sex månader. Då skäl därtill finnes må räntestoppet förlängas, varje

gång för högst sex månader. Har räntestopp föreskrivits beträffande viss

ut- eller inlåning, äger riksbanken då så prövas skäligt förordna om sänkning

av utlåningsräntan eller höjning av inlåningsräntan. Sådant förordnande

må jämväl meddelas beträffande allenast viss person eller visst företag.

Förordnande gäller under den tid räntestoppet är gällande.

I 6 § stadgas, att riksbanken äger fastställa viss högsta ränta vid viss utlåning

(maximiränta) eller viss lägsta ränta vid viss inlåning av penningar

från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas (minimiränta).

Maximiränta må ej överskridas och minimiränta ej underskridas

med mindre myndighet som Konungen bestämmer givit tillstånd därtill. För

föreskrift om maximi- och minimiränta gäller samma tidsbegränsning som

för räntestopp.

De nu återgivna bestämmelserna kompletteras med ett stadgande i 2 § att

med ränta skall likställas varje annan gottgörelse som utgör vederlag vid

lån av penningar. Vidare gäller enligt 3 §, att lagens föreskrifter ej har avseende

å ränta, för vars beräknande eller fastställande gäller särskilda bestämmelser,

givna i allmän författning eller eljest meddelade av Konungen.

Enligt 7 § äger riksbanken föreskriva, att obligationer, förlagsbevis och

likartade skuldförbindelser ej må utgivas utan tillstånd av riksbanken. Ett

undantag utgör därvid skuldebrev, som utgives av riksgäldskontoret.

I 8 § lämnas vissa bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter

som lämnas med stöd av lagen. 9 och 10 §§ upptager ansvarsbestämmelser

in. in. I 11—13 §§ meddelas vissa processuella föreskrifter. Jämlikt

14 § slutligen äger Konungen meddela de närmare föreskrifter, som erfordras

för lagens tillämpning.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen om räntereglering

in. in. har av Kungl. Maj :t meddelats genom kungörelse den 7 december

1951 (nr 708). Denna kungörelse, som ursprungligen i likhet med ränteregleringslagen

gällde till och med den 30 juni 1953, bär genom kungörelse

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

den 5 juni 1953 (nr 303) erhållit förlängd giltighet till utgången av juni 1954.

Kungörelsen innehåller bl. a. bestämmelser att vissa frågor avseende tillämpningen

av ränteregleringslagen skall handläggas av en särskild nämnd, räntenämnden.

Närmare föreskrifter om räntenämndens verksamhet m. m. är

meddelade i instruktionen den 7 december 1951 (nr 769) för räntenämnden.

I sin förenämnda skrivelse har bankofullmäktige — under erinran att giltighetstiden

för ränteregleringslagen utlöper den 30 juni 1954 — uttalat, att

lagen borde i beredskapssyfte erhålla förlängd giltighet, förslagsvis under

ett år. Fullmäktige har därvid framhållit, att den tidigare omnämnda överenskommelsen

mellan riksbanken och kreditinstituten — förutom bankernas

åtagande i fråga om likviditeten — även innebar en bindning av vissa

räntor, som främst syftade till att undvika en höjning av räntorna vid finansiering

av bostadsbyggandet samt vid offentlig upplåning ävensom att emission

av obligationslån förutsatte riksbankens tillstånd.

Enligt det skrivelsen bifogade protokollsutdraget hade herr Kristensson

anmält reservation mot fullmäktiges beslut och med instämmande av herr

Kollberg yrkat avslag på förslaget om förlängning av ränteregleringslagen.

Herr Sundén har i ett särskilt yttrande förklarat sig anse att en prolongation

av ifrågavarande lagstiftning icke borde ifrågakomma.

Bankofullmäktiges framställning tillstyrkes av fullmäktige i riksgäldskontoret

med betonande särskilt av ifrågavarande lagstiftnings beredskapskaraktär.

Mot beslutet hade anmälts reservation av herrar Svensson och

Birke, vilka i likhet med reservanterna inom bankofullmäktige ansett, att

förslaget om fortsatt förlängning av ränteregleringslagen bort avstyrkas.

Bank- och fondinspektionen säger sig icke kunna tillstyrka en förlängning.

Inspektionen hade redan våren 1953 framhållit, att den efter lagens

tillkomst förda penning- och kreditpolitiken i förening med den allmänna

konjunkturavmattningen lett till en avspänning på kreditmarknaden. Utvecklingen

under 1953 hade gått i samma riktning och lett till en starkt ökad

likviditet inom näringslivet och bankerna. Som följd härav hade de tidigare

räntestegringstendenserna helt upphört och förbytts i sin motsats; det sjunkande

ränteläget hade officiellt bekräftats genom en sänkning av riksbankens

diskonto. Vad framtiden beträffade torde under den nu ifrågasatta giltighetstiden

några okontrollerade ränteglidningar uppåt icke behöva befaras.

Bankofullmäktiges i samma skrivelse gjorda hemställan om en skärpning av

kassareservlagstiftningen utgjorde i viss mån en bekräftelse härpå. Under

sådana förhållanden vore inspektionen lika litet som tidigare övertygad om

nödvändigheten av en lagstiftning av ifrågavarande art.

Jämväl Svenska bankföreningen har avstyrkt förslaget om förlängning av

ränteregleringslagen.

Departementschefen. Giltighetstiden för ränteregleringslagen utgår den 30

juni 1954. I sin tidigare omnämnda framställning har fullmäktige i riksbanken

hemställt, att lagen måtte ges förlängd giltighet, förslagsvis för ti
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 16b. 17

den till och med den 30 juni 1955. Fullmäktige har som skäl härför anfört,

att lagen borde bibehållas i beredskapssyfte.

I finansplanen till årets statsverksproposition framhöll jag, att konjunkturbilden

ej gåve anledning till en allmän omprövning av principerna för

den fortsatta ekonomiska politiken, vare sig i fråga om mål eller medel.

Beträffande medlen för den ekonomiska politiken yttrade jag att dessa finge

liksom under det senaste året huvudsakligen utgöras av allmänt verkande

åtgärder framför allt på det finanspolitiska och kreditpolitiska planet, vid

behov kompletterade med direkta kontroller på speciella punkter. Med nuvarande

konjunkturutsikter kunde den ekonomiska politiken för år 1954

tillsvidare även i detaljuppläggningen fullföljas enligt de linjer som utvecklingen

under det gångna året utkristalliserat. Jag betonade vidare, att behovet

av en dämpning av expansionen i samhällsekonomien enligt min mening

ännu förelåge, och jag kunde icke förorda att statsmakterna utan vidare

avhände sig de medel som härvid erfordrades. En restriktiv politik vore sålunda

fortfarande nödvändig.

I enlighet med dessa uttalanden om behovet av en fortsatt beredskap på

det ekonomiska området tillstyrker jag att ränteregleringslagen ges förlängd

giltighet under ytterligare ett år eller sålunda till utgången av juni

månad 1955.

IV. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändrad Igdelse av 1 § lagen den 3 juni 19b9

(nr 31b) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,

så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr

308) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags

inlåning; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december

1951 (nr 767) om räntereglering m. m.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över nämnda författningsförslag — vilka såsom Bilaga1 2 torde få

fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag — måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Karl-lngmar Edstrand.

1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

2 liihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 164.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

Utdrag ur protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 mars

1954.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 8 mars 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll över

finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 19 februari

1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av byråchefen i finansdepartementet C. V. Åbjörnsson.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet, som anser sig icke böra ingå på prövning av de finanspolitiska

överväganden vilka ligga till grund för förslaget om höjning av det i lagen

om bankaktiebolags kassareserv angivna maximitalet för kassareservkvoten,

finner sig sakna anledning att framställa erinran mot det under 1) upptagna

lagförslaget.

I utlåtande den 31 mars 1953 över ett då föreliggande lagförslag, avseende

förlängning av ränteregleringslagens giltighetstid fram till den 1 juli

1954, avstyrkte lagrådet på anförda skäl förslaget. Lagrådet har icke funnit

anledning att frångå den uppfattning som lagrådet då lät komma till synes

och avstyrker förty jämväl det nu remitterade förslaget om ytterligare förlängning

av ränteregleringslagen.

Det under 2) omförmälda lagförslaget lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

19

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 mars

1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 11 mars 1954

avgivna utlåtande över de den 19 februari 1954 till lagrådet remitterade förslagen

till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

Föredragande departementschefen anför följande.

De under 1) och 2) upptagna lagförslagen har icke blivit föremål för

erinran från lagrådets sida.

Med åberopande av att lagrådet förra året avstyrkte ett då föreliggande

lagförslag, avseende förlängning av ränteregleringslagens giltighetstid fram

till den 1 juli 1954, har lagrådet avstyrkt jämväl det nu remitterade förslaget

om ytterligare förlängning av ränteregleringslagen. Då några nya synpunkter

sålunda icke framförts, inskränker jag mig till att hänvisa till vad

jag anförde vid min anmälan av ärendet den 19 februari i år. Jag vidhåller

min där uttalade uppfattning, att denna lagstiftning bör bibehållas i beredskapssyfte.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att förslagen måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen för

antagande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 16b.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdde

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Barbro Åslund.

P47172,

Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:360 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 19^9 a1 i texten
  2. BU 1954:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av i § lagen den 3 juni 1949 s. 1 i texten