Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
27 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 25 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1954:165, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 165.
1
Nr 165.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370); given Stockholms slott den 5 mars 1954.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att inkomst av fastighet, tillhörig bolag, förening
eller stiftelse, som bildats den 1 juli 1945 eller senare och som av bostadsstyrelsen
(statens byggnadslånebyrå) eller länsbostadsnämnd erkänts såsom
allmännyttigt bostadsföretag, skall beräknas enligt en förenklad schablonmetod.
Inkomsten skall upptagas till tre procent av det belopp, varmed fastighetens
taxeringsvärde överstiger företagets lånade, i fastigheten nedlagda
kapital. Avdrag skall medges allenast för tomträttsavgäld eller liknande avgäld,
i den mån sådan förekommer.
Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. nr 105.
2
Kurigl. Maj. ts proposition nr 165.
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 46 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 och punkt 1 av anvisningarna till 36 § samma lag, sistnämnda
författningsrum enligt dess lydelse jämlikt lagen den 5 mars 1954, nr 51,
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till vardera av
24 och 25 §§ kommunalskattelagen skall fogas ett nytt moment, betecknat
4 inom., av lydelse som i det följande angives.
24 §.
4 mom. Har fastighet tillhört bolag, förening eller stiftelse, som bildats
efter den 30 juni 1945 och av bostadsstyrelsen (statens byggnadslånebyrå)
eller länsbostadsnämnd erkänts såsom allmännyttigt bostadsföretag, skall,
utan avseende å vad ovan i denna paragraf stadgats, såsom intäkt av fastigheten
upptagas ett belopp motsvarande för helt år räknat tre procent av det
belopp, varmed fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret överstiger
företagets lånade, i fastigheten nedlagda kapital. Finnes taxeringsvärde
ej åsatt för året näst före taxeringsåret, skall i stället för taxeringsvärde
gälla värdet å fastigheten vid en uppskattning enligt de grunder, som
skolat tillämpas vid åsättande av taxeringsvärde för året näst före taxeringsåret.
Vid intäktens beräkning skall, därest det lånade, i fastigheten nedlagda
kapitalet under beskattningsåret undergått förändringar, detta upptagas
till det belopp, vartill det under beskattningsåret genomsnittligt uppgått.
(Se vidare anvisningarna.)
25 §.
4 inom. I fråga om fastighet, för vilken intäkten skall beräknas på sält
i 24 § 4 mom. sägs, må avdrag icke göras för andra omkostnader än tomträttsavgäld
eller liknande avgäld.
(Se vidare anvisningarna.)
46 §.
1 mom. Därest vid---samma kommun.
Befinnes vid beräkning jämlikt 24 § 4 mom. av intäkt av annan fastighet
att det lånade, i fastigheten nedlagda kapitalet uppgår till högre belopp än
Kungl. Mcij. ts proposition nr 165.
3
taxeringsvärdet eller det värde å fastigheten, som då taxeringsvärde icke
åsatls skall gälla i stället för taxeringsvärde, skall vad som motsvarar tre
procent av det sålunda överskjutande beloppet, i förekommande fall med
tillägg av i 25 § 4 mom. omförmäld avgäld, anses såsom underskott i förvärvskälla,
varom i första stycket förmäles.
Avdrag är---av förvärvskällan.
Anvisningar
till 36 §.
1. Vid beräkning av realisationsvinst upptages såsom intäkt vad som
erhållits för den avyttrade egendomen. Avdrag får ske för alla omkostna-.
der för förvärvet och avyttringen, således för erlagd köpeskilling, för vad
som nedlagts på förbättring av egendomen, för inköps- och försäljningsprovision,
för stämpelkostnader m. m. Hit räknas jämväl kostnad, som under
tid, då intäkt av avyttrad annan fastighet eller i förekommande fall del
därav beräknats enligt 24 § 2, 3 eller 4 mom. nedlagts på reparation och
underhåll av fastigheten eller fastighetsdelen, i den mån den avyttrade
egendomen på grund därav vid avyttringen befunnit sig i bättre skick än
vid förvärvet. Har den skattskyldige tidigare fått åtnjuta avdrag för värdeminskning
av den avyttrade egendomen eller dyl., skall å andra sidan, i den
mån ej vad som vid avyttringen återbekommits av de avskrivna beloppen
inräknas i intäkt av rörelse, omkostnadsbeloppet minskas med detta avdrag.
Vidare får vid vinstberäkningen den skattskyldige åtnjuta avdrag för under
beskattningsåret utbetalda förvaltningskostnader och räntor, därest dessa
ej böra hänföras till annan förvärvskälla.
Denna lag skall, såvitt angår 24 § 4 mom., 25 § 4 mom. och 46 § 1 mom.,
träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling; dock att före ikraftträdandet
gällande bestämmelser skola tillämpas vid 1954 års taxering samt
vid eftertaxering för år 1954 eller tidigare år. I övrigt skall denna lag träda
i kraft den 1 januari 1955 men icke äga tillämpning vid 1955 års taxering.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 165.
Utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars
1951.
Närva r ande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet, fråga om ändrade regler
för beräkning av inkomst av fastigheter, tillhöriga vissa allmännyttiga
bostadsföretag samt anför därvid följande.
Inledning.
Såsom ett led i det allmännas åtgärder för främjande av en ändamålsenlig
bostadsförsörjning har sedan ett antal år vissa företag för anskaffande
och tillhandahållande av bostäder blivit enligt särskilda författningar
erkända såsom allmännyttiga bostadsföretag.
De författningar enligt vilka dylikt erkännande meddelats är:
kungörelsen den 4 sept. 1935 (nr 5121 om lån och bidrag av statsmedel
för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer (enligt
den lydelse författningens rubrik erhållit genom kungörelsen nr 246/
1938), ändrad genom kungörelserna nris 628/1937, 246/1938, 668/1940,
628/1941, 593/1943;
kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462) om statsbidrag till anordnande
av pensionärshem, ändrad genom kungörelserna nris 941/1939, 573/1942,
904/1947, 538/1948, 817/1951, 464/1952; samt
kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 587) om tertiärlån och tilläggslån för
flerfamiljshus, ändrad genom kungörelserna nris 377/1949, 331/1950, 463/
1951, 756/1951, 487/1953 (kungörelsen i dess helhet omtryckt i sistnämnda
författning) och 690/1953 samt de tidigare kungörelser, som dessförinnan
gällt i samma ämne, nämligen nris 636/1941, 569/1942 och 551/1946.
Provning av fråga om företags erkännande såsom allmännyttigt bostadsföretag
ankommer på bostadsstyrelsen (tidigare statens byggnadslånebyrå)
eller länsbostadsnämnd.
Såsom allmännyttigt bostadsföretag kan erkännas bolag, förening eller
stiftelse, som uppfyller vissa i författningarna angivna villkor. Dessa har
i vissa hänseenden växlat men genomgående har krävts, att företagen ar
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj. ts proposition nr 165.
o
betar utan enskilt vinstsyfte samt att företagen står under kommunal eller
statlig kontroll och tillsyn. I själva verket är kommunerna i övervägande
antalet fall och beträffande samtliga enligt 1946 års och senare författningar
rörande tertiärlån tillkomna företag de verkliga huvudmännen för
företagen, och vederbörande bolag, förening eller stiftelse är närmast att
anse såsom en form för kommunal verksamhet i bostadsfrämjande syfte.
Att sådan form valts beror på att man därigenom kunnat ordna förvaltningen
i ändamålsenligare former än om motsvarande verksamhet bedrivits
i kommunens direkta regi. Villkoret om frånvaro av enskilt vinstsyfte har
icke ansetts utesluta, att å insatt kapital i företaget skälig ränta gottgöres.
I fråga om hyressättningen i fastigheter, till vilkas uppförande lån erhållits
enligt bestämmelserna i 1946 och senare års kungörelser om tertiärlån,
gäller föreskrifter, syftande till att hyrorna icke skall överstiga de beräknade
genomsnittliga årliga utgifterna för reparationer, förräntning och föreskriven
amortering av det i fastigheterna nedlagda kapitalet, fastighetens förvaltning
och i förekommande fall tomträttsavgäld. I vissa fall förutsättes
att hyrorna skall vara lägre än som erfordras för täckande av nämnda årliga
utgifter.
Nu avsedda allmännyttiga bostadsföretag är för sin verksamhet beroende
av lån och bidrag av statsmedel enligt nyss angivna författningar. För åtnjutande
av dessa lån och bidrag föreskrives — utöver vad som stadgas i författningarna
— av bostadsstyrelsen vissa villkor, som företagen har att iakttaga.
Den ränta, som dessa allmännyttiga bostadsföretag i allmänhet har att erlägga
å sina lån, framgår av följande uppställning:
å primärlån (60 % av avkastningsvärdet) 3 %
å sekundärlån (10 % » » ) 3,5 %
å tertiärlån (30 % » » ) 3 %
medelränta 3,05 %
Den amorteringsskyldighet, som i flertalet fall ifrågakommer, innebär,
att å sekundär- och tertiärlån skall såsom årlig amortering erläggas 1/40
av ursprungliga skuldbeloppet för dessa lån. Amorteringsskyldigheten motsvarar
sålunda en procent av fastighetens avkastningsvärde.
Tilläggslånen löper utan ränta och amortering.
De genomsnittliga underhållskostnader, som brukar beräknas vid hyressättningen,
är:
för fasadtegelhus 0,6 % av byggnadskostnaden
» putsade tegelhus 0,65 % » »
» putsade lättbetonghus 0,7 % » »
Beträffande den omfattning, vari allmännyttiga bostadsföretag, godkända
jämlikt 1946 eller senare års kungörelser om tertiärlån och tilläggslån, finnes,
må anföras följande siffror:
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 165.
antal kommuner, vari allmännyttiga bostadsföretag
förekommer
antal företag
antal fastigheter
antal lägenheter
produktionskostnad för färdiga och under
byggnad varande fastigheter
ca 300
» 350
» 2.000
» 75.000
» 2,5 miljarder kronor
Gällande beskattningsbestämmelser och deras tillämpning å de allmännyttiga
bostadsföretagen.
De allmännyttiga bostadsföretagen är, som framgår av 53 § kommunalskattelagen
och 6 § förordningen om statlig inkomstskatt, skattskyldiga
för inkomst.
Beräkningen av inkomst av företagens fastigheter skall ske enligt de
allmänna bestämmelserna i 24—26 §§ kommunalskattelagen. Av 41 § samma
lag följer, att inkomstberäkningen skall ske enligt den s. k. kontantprincipen.
För varje beskattningsår skall alltså såsom bruttointäkt upptagas
under året influtna hyror; avdrag må ske blott för egentliga omkostnader
under året, därunder inbegripet enligt vanliga regler beräknad
värdeminskning, som byggnad är underkastad. Avdrag för avsättningar,
avsedda att täcka framtida kostnader, är icke medgivna.
Under den tid, då de allmännyttiga bostadsföretagen varit i verksamhet,
har det visat sig, att tillämpningen å dem av gällande regler om inkomstberäkning
i vissa fall lett till resultat, som måste betecknas såsom mindre
tillfredsställande med hänsyn till de syften, företagen har att tillgodose.
Hyressättningen är nämligen författningsenligt reglerad och hyrorna får
icke hållas högre än att de täcker de beräknade omkostnaderna, jämnt
fördelade på ett större antal år. Något överskott beräknas sålunda i längden
icke uppkomma.
Den skattemässiga inkomstberäkningen i enlighet med nyss återgivna
regler har stundom medfört att överskott redovisats och att i följd därav
företagen åsatts taxering och påförts skatter. Dessa överskott beror på
följande omständigheter. Hyrorna skall vara så avvägda att de täcker en
låneamortering, som är något större än som motsvarar vid taxering enligt
gängse schablonregler medgivna värdeminskningsavdrag för byggnader. Hyrorna
inkluderar vidare viss beräknad årlig genomsnittlig underhållskostnad,
oaktat de verkliga reparationskostnaderna varierar från år till år. I
synnerhet under de första åren är vanligt att den verkliga underhållskostnaden
är obetydlig och understiger vad i hyrorna inräknats för reparationer.
Underhållskostnaderna varierar även i fortsättningen, med följd att
vissa år, då större reparationer måste göras, underskott uppkommer, under
Kungl. Maj.ts proposition nr 165.
7
det att inkomstberäkningen andra år utvisar nettointäkt, mot vilket tidigare
års underskott icke får avräknas. Slutligen förekommer variationer även
beträffande hyresförluster. Då den årliga hyresinkomsten är avsedd att
täcka den beräknade genomsnittliga hyresförlusten, kan vissa år uppkomma
överskott, som föranleder taxering, medan andra år underskott redovisas.
Oaktat hyrorna så avvägts, att, sett på längre sikt, någon vinst för bostadsföretaget
icke skall uppkomma, föranleder beskattningsreglernas utformning
alltså att skatt vissa år likväl påföres företagen.
De antydda beskattningsproblemen är aktuella huvudsakligen endast
för vissa av de allmännyttiga bostadsföretagen. Åtskilliga av dessa företag
utvisar regelbundet underskott, varför fråga om åsättande av taxering
för dessa icke ifrågakommer. Detta gäller främst företag med ett äldre
fastighetsbestånd. Det torde framför allt vara beträffande företag, vilka
godkänts enligt tertiärlånekungörelserna, som de nuvarande bestämmelserna
visat sig medföra svårigheter.
1950 års skattelagssakkunniga, som övervägt frågan om ändrade bestämmelser
på förevarande område, har med skrivelse den 3 oktober 1953
överlämnat promemoria med förslag till särskilda bestämmelser rörande
beräkning av inkomst av fastigheter, tillhöriga allmännyttiga bostadsföretag.
Vid promemorian fogat, av de sakkunniga utarbetat författningsförslag
torde få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.
Över de sakkunnigas promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av
kammarrätten, bostadsstyrelsen, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jönköpings
och Västmanlands län, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges industriförbund samt Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund. — Därjämte har Stockholms handelskammare inkommit med
en skrift i ärendet.
1950 års skattelagssakkunnigas promemoria.
I promemorian framhåller de sakkunniga till en början, atl orsaken till
att gällande beskattningsregler kunde vålla svårigheter för vissa allmännyttiga
bostadsföretag vore, att bestämmelserna om den skattemässiga
beräkningen av inkomst av annan fastighet icke mcdgåve resultatsutjämning,
under det att föreskrifterna om företagens fastighetsförvaltning förutsatte,
att de år från år växlande omkostnaderna skulle bestridas genom
i huvudsak lika stora årliga hyresinkomster. Då hyrorna icke överstege de
genomsnittliga omkostnaderna, förelågc icke någon vinstmarginal, som kunde
verka såsom utjämnande faktor. Ej heller hade de allmännyttiga bostads
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 165.
företagen andra inkomster, mot vilka avdrag för underskott kunde avräknas
vid taxerings åsättande.
De sakkunniga redogör därefter för de åtgärder som ifrågasatts för att
ernå bättre överensstämmelse mellan beskattningsreglerna och föreskrifterna
om de allmännyttiga bostadsföretagens förvaltning. Därvid har enligt
de sakkunniga ifrågasatts att sådana företag, som i realiteten var kommunägda,
borde medges den befrielse från skattskyldighet för inkomst, som enligt
7 § förordningen om statlig inkomstskatt gällde för kommun, eller att
företagen borde tillerkännas rätt till avdrag för avsättning till reparationsfond
och fond för täckande av hyresförluster ävensom avdrag för värdeminskning
av byggnader till belopp motsvarande föreskriven amorteringsskyldighet.
Beträffande det första av de ifrågasatta alternativen framhåller de sakkunniga,
att företagen formellt vore särskilda juridiska personer och att
de därför — likaväl som kommuners för andra ändamål bildade särskilda
rättssubjekt — borde vara underkastade vanliga beskattningsregler. Förmånen
av skattebefrielse kunde komma att framstå såsom ett omotiverat
skatteprivilegium eller såsom ett avsteg från den eljest upprätthållna principen,
att understödjande från det allmännas sida av viss verksamhet borde
ges i form av direkta, synliga bidrag och icke i form av skattelättnader.
Mot förslaget att införa rätt till avdrag för fondavsättningar invänder
de sakkunniga, att man för sådant fall borde fordra, att avsättningar till
och disposition av fonderna årligen redovisades i deklarationerna. Härigenom
skulle taxeringen kompliceras. Beredande av möjligheter till resultatsutjämning
genom fondavsättning vore vidare ett spörsmål av betydelse icke
enbart för de allmännyttiga bostadsföretagen. Det vore tveksamt, om en
lösning därav lämpligen kunde genomföras enbart för de företag, varom nu
vore fråga.
Liknande synpunkter gjorde sig enligt de sakkunnigas mening gällande
beträffande värdeminskningsavdraget för byggnader.
De sakkunniga övergår därefter till att redogöra för vissa andra möjligheter
att lösa de allmännyttiga bostadsföretagens beskattningsproblem.
Därvid framhåller de sakkunniga, att en godtagbar lösning kunde erhållas
genom bestämmelser om schablonmässig inkomstberäkning med anknytning
till de regler, som genomfördes vid 1953 års riksdag beträffande
en- och tvåfamilj sfastigheter. De sakkunniga erinrar om att dessa regler
grundats på det förhållandet, att en- och tvåfamiljsfastigheter i allmänhet
icke kunde betraktas såsom förvärvskällor i vanlig mening. Ägaren till en
sadan fastighet innehade fastigheten icke för att förvärva inkomst utan
för att bereda sig bostad. De nya reglerna innebure, att man för dessa fastigheters
% idkommande avstode från den vanliga inkomstberäkningen och
i princip såsom inkomst betraktade endast den efter visst lågt procenttal
beräknade räntan å det egna kapital som ägaren hade i fastigheten och droge
Kungl. Maj.ts proposition nr 165.
9
nytta av genom fastighetens begagnande. För undvikande av räntefördelningsproblem,
som skulle komplicera taxeringsförfarandet, skulle beräkningen
av ränta å det egna kapitalet i en- och tvåfamilj sfastigheter ske i
den ordningen, att ränta (efter tre procent) först beräknades på hela det
i fastigheten nedlagda kapitalet, vilket antoges motsvara taxeringsvärdet,
varefter avdrag gjordes för verklig ränta å lånat, i fastigheten nedlagt
kapital.
Det betraktelsesätt som godtagits beträffande en- och tvåfamiljsfastigheter,
kunde, enligt de sakkunniga, anläggas även beträffande de allmännyttiga
bostadsföretagen. Dessas syfte vore icke att bereda företagen i
egenskap av ägare till hyresfastigheter inkomst. Hyrorna skulle nämligen
högst motsvara kostnaderna för fastighetsförvaltningen, däri inberäknat
ränta å det i fastigheterna nedlagda kapitalet jämte föreskriven amortering.
De allmännyttiga bostadsföretagen kunde ur dessa synpunkter betecknas
såsom former för organisation i det allmännas regi av kollektiv för tillgodoseende
av bostadsbehov till självkostnadspris. Sett på längre sikt lämnade
de erlagda hyrorna icke inkomst i skatteteknisk mening i annan mån
än desamma utöver täckning för direkta omkostnader inkluderade ränta
å företagens egna i fastigheterna nedlagda kapital. Det låge därför nära till
hands att jämväl beträffande de allmännyttiga bostadsföretagens fastigheter
avvika från inkomstberäkning enligt vanliga grunder och ersätta
denna med en schablonberäkning, liknande den som införts för en- och
tvåfamiljsfastigheter.
De sakkunniga konstaterar vidare, att schablonberäkningen av naturliga
skäl gjorts obligatorisk beträffande en- och tvåfamiljsfastigheterna och anför
därefter.
I fråga om de allmännyttiga bostadsföretagen torde det vara tillräckligt,
att företag som så önska få övergå till schablonberäkning av inkomst av
företaget tillhörig fastighet, som helt eller till huvudsaklig del utnyttjas för
företagets syfte. Har företag begärt schablonberäkning för viss fastighet,
bör företaget givetvis icke få återgå till vanlig inkomstberäkning för sådan
fastighet. Schablonberäkningen anknyter ju till det beräknade utfallet av
fastighetsförvaltningen, sedd på längre sikt, och beräkningen måste därför
ske likformigt år från år. Eljest kunde ett företag växla mellan schablonberäkning
och vanlig beräkning, beroende på vilket som för varje beskattningsår
vore gynnsammast, och ett sådant förfaringssätt skulle icke leda
till riktigt resultat. Det kan ifrågasättas om schablonberäkning, om sådan
bcgärcs, borde avse ett företags samtliga fastigheter. Emellertid torde förekomma,
att ett företag har fastigheter, av vilka en del vid inkomstberäkning
enligt vanliga grunder på grund av låga hyror eller stort underhållsbehov
regelbundet icke utvisa något överskott, under det att andra företagets
fastigheter utvisa överskott under ett antal år framåt, intill dess
underhållsbehov börjar uppkomma. Schablonberäkning för samtliga fastigheter
skulle under sådana omständigheter i vissa fall kunna leda till viss
skärpning av företagets beskattning jämfört med vad nu gäller.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 165.
De sakkunniga påpekar, att allmännyttigt bostadsföretag i regel icke avyttrade
fastighet, och framhåller, att om så undantagsvis skulle förekomma
och beräkning av realisationsvinst bleve aktuell, sådan beräkning skulle
ske enligt vanliga regler. Hade inkomst av fastigheten för viss tid beräknats
enligt schablonregel, kunde företaget icke anses ha gottgjorts avdrag
för värdeminskning av byggnad under nämnda tid, och anledning att vid
beräkning av realisationsvinst göra tillägg för åtnjutna värdeminskningsavdrag
förelåge ej.
Beträffande de värden, som bör läggas till grund för en eventuell schablonbcräkning,
anför de sakkunniga följande.
Såsom utgångspunkt för den schablonmässiga inkomstberäkningen bör
tagas fastigheternas taxeringsvärden, eftersom dessa i princip skola grundas
å det vid ingången av varje taxeringsperiod gällande saluvärdet och inkomstberäkningen
därefter kommer att anknyta till ett vid varje tid aktuellt
värde å företagets eget kapital. I den mån en fastighet förslites eller
på annat sätt minskar i värde, skall detta påverka taxeringsvärdet i sänkande
riktning och därmed minskar det beräknade värdet å eget kapital,
som skall ligga till grund för inkomstberäkningen. En höjning av prisnivån
kan verka i motsatt riktning. Erfarenheten har emellertid givit vid handen,
att taxeringsvärdena endast jämförelsevis långsamt och med försiktighet
anpassa sig efter stigande fastighetspriser. Priserna på hyresfastigheter
äro vidare starkt beroende av hyrorna, som äro föremål för reglering. Det
kan därför näppeligen anses föreligga någon risk för att inkomstberäkning
enligt den föreslagna metoden skall leda till att beräkningen blir ogynnsam
till följd av att taxeringsvärdena å allmännyttiga bostadsfastigheter höjas
över anskaffningsvärdena. För närvarande torde taxeringsvärdena å sådana
fastigheter ligga omkring 10 % under anskaffningsvärdena.
De sakkunniga framhåller, att fastigheternas taxeringsvärden för närvarande
icke överallt vore så jämna att en inkomstberäkning enligt de
ifrågasatta grunderna bleve likformig. Det kunde emellertid förväntas, att
en förbättring skulle uppnås i detta avseende, och att riksskattenämnden,
såsom förutsatts bl. a. vid antagande av de nya bestämmelserna om inkomstberäkning
för en- och tvåfamilj sfastigheter, vid härnäst infallande
fastighetstaxering komme att ägna särskild uppmärksamhet åt taxeringen
av annan fastighet och att taxeringsutfallet på grund därav skulle bli jämnare
och riktigare.
De sakkunniga uttalar sig därefter om värdet av en schablonberäkning
ur deklarations- och taxeringssynpunkt. Enligt de sakkunniga skulle den
föreslagna schablonberäkningen medföra en förenkling av deklarationsbestyret
och taxeringsarbetet med avseende å de allmännyttiga bostadsföretagen.
Även om dessa företag icke vore så talrika eller deras fastighetsbestånd
så omfattande, att förenklingen vore av större betydelse för taxeringsarbetet,
borde ändock icke bortses från den arbetsbesparing, som vunnes
genom schablontaxcring och som komme såväl taxeringsmyndigheterna
som företagen till godo.
Kungl. Maj:ts proposition nr 165.
11
De sakkunniga påpekar, att det beträffande de allmännyttiga bostadsföretagen
icke uppkomme sådana räntefördelningsproblem som i fråga
om en- och tvåfamiljsfastiglieterna, varför beräkningen kunde hänföra sig
direkt till det egna kapitalet. Räntesatsen kunde såsom i fråga om en- och
tvåfamilj sfastigheterna bestämmas till tre, vilket finge anses skäligt med
hänsyn till förräntningen av bostadsföretagens lånade kapital.
Därefter redogör de sakkunniga närmare för den föreslagna metoden för
inkomstberäkningen och anför därom.
Vid beräkning av det egna kapitalet bör såsom utgångspunkt tagas fastighets
taxeringsvärde för året före taxeringsåret. Finns taxeringsvärde ej
åsatt, bör användas det värde, som kan antagas ha blivit åsatt, om taxering
skett. Om den å fastigheten belöpande skulden ändrats under beskattningsåret,
bör det genomsnittliga skuldbeloppet ligga till grund för beräkningen
av det egna kapitalet. Å fastighet belöpande skuld beräknas enligt
vanliga regler i anvisningarna till 44 § kommunalskattelagen. Såsom skuld
bör även anses kapitalvärdet av förpliktelse att erlägga tomträttsavgäld e. d.
Efter att ha anfört några exempel på beräkningen av nettointäkt enligt
den föreslagna metoden fortsätter de sakkunniga.
Om å fastighet belöpande skuld överstiger taxeringsvärdet, uppkommer
icke någon nettointäkt. Beräkning av underskott bör i nämnda fall icke
ifrågakomma.
Från nettointäkten får vid taxeringen till kommunal inkomstskatt s. k.
procentavdrag ske i vanlig ordning. Detta innebär, att taxering till kommunal
inkomstskatt icke ifrågakommer för fastighet, av vilken nettointäkt
beräknas enligt schablonregeln.
Slutligen konstaterar de sakkunniga, att de allmännyttiga bostadsföretagen
intoge en särställning såtillvida, att de dreves utan enskilt vinstsyfte och
under noggrann övervakning från det allmännas sida. De sakkunniga uttalar
därför som sin mening, att hinder mot införande av särskilda bestämmelser
för dessa företag icke kunde anses föreligga.
Remissyttrandena.
Förslaget om i n f ö rande av nya bestämmelser rörande
beräkning av inkomst av fastigheter, tillhöriga allmännyttiga
bostadsföretag tillstyrkes i princip av bostadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus och
Västmanlands län samt vidare av landskommunernas förbund, stadsförbundet
och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag. I några av de remissyttranden,
däri förslaget tillstyrkts, har dock erinringar i vissa hänseenden riktats mot
detsamma. Avstyrkande uttalanden har gjorts i de remissyttranden som
avgivits av kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet, läns
-
12
Kiinijl. Maj.ts proposition nr 165.
styrelsen i Jönköpings län, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges industriförbund
och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Från de tillstyrkande remissyttrandena må följande här återgivas
Bostadsstyrelsen erinrar i sitt remissyttrande inledningsvis om följande.
Begreppet allmännyttigt bostadsföretag infördes i den bostadspolitiska
verksamheten genom stadganden i kungörelsen den 4 september 1935 (nr
°.m oc^ bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer. Villkoren för att statens byggnadslånebyrå,
som då handhade långivningen enligt ifrågavarande kungörelse,
skulle kunna erkänna bolag, förening eller stiftelse som allmännyttigt
företag var, bl. a., att företagets utdelning på eget kapital stadgeenligt
icke fick överstiga vad som av byggnadslånebyrån prövades skäligt samt
att företaget för förvaltning av fastighet, för vilken bostadsanskaffningslån
och familjebidrag eller enbart bidrag åtnjötes, underkastade sig kommunal
kontroll och av kommunen godkänd revision jämte statlig inspektion.
I kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462) om statsbidrag till anordnande
av pensionärshem förekommer också begreppet allmännyttigt bostadsföretag.
Som villkor för erkännande som allmännyttigt bostadsföretag gäller
enligt kungörelsen, bl. a., att företagets utdelning på eget kapital genom
föreskrifter i gällande stadgar eller bolagsordning begränsas på sätt som
byggnadslånebyrån (numera bostadsstyrelsen) finner skäligt. Vidare föreskrives
i författningen (6 och 11 §§), att allmännyttigt bostadsföretag, som
erkänts jämlikt denna författning, skall förbinda sig dels att underkasta
hemmet statlig inspektion och dels att med avseende å förvaltningen av
det planerade pensionärshemmet underkasta sig tillsyn från kommunens
sida och av kommunen godkänd revision.
Enligt kungörelsen den 29 juni 1946 (nr 551) om tertiärlån och tilläggslån
för flerfamiljshus kunde byggnadslånebyrån såsom allmännyttigt bostadsföretag
godkänna bolag, förening eller stiftelse, som arbetade utan enskilt
vinstsyfte samt under samverkan med och tillsyn av vederbörande kommun
under förutsättning att kommunen åtagit sig visst ansvar gentemot staten.
Motsvarande bestämmelser i den nu gällande kungörelsen om tertiärlån
och tilläggslån för flerfamiljshus (1948:587) har samma lydelse med det
tillägget, att kommunen skall utse mer än halva antalet ledamöter av företagets
styrelse samt att övriga styrelseledamöter skall utses av personer
eller företag, vilka är fristående i förhållande till egentliga byggnadsföretagarintressen.
Därefter framhålles, att gemensamt för de olika typerna av allmännyttiga
bostadsföretag vore att de arbetade utan enskilt vinstsyfte samt under samverkan
med och tillsyn av vederbörande kommun.
Bostadsstyrelsen anför därefter.
Enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån
for vissa bostadsbyggnadsföretag kunde bolag, förening eller stiftelse, som
arbetade under betryggande, kontrollerade former och utan enskilt vinstsyfte
med avseende å lån, som beviljades enligt kungörelsen, av byggnadslånebyrån
jämställas med kommun. Bland de företag, som av byggnadslånebyrån
jämställts med kommun, finnes jämväl ett antal bostadsrättsföreningar.
Enligt de sakkunniga skall den föreslagna regeln för inkomst
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 165.
13
beräkning icke tillämpas för bostadsrättsföreningar, då undersökningar
om möjligheterna till förenklingar av beskattningsbestämmelserna för sådana
föreningar fortfarande pågår. Häremot har bostadsstyrelsen intet att
erinra. Övriga med kommun jämställda företag är dock enligt styrelsens
mening i detta sammanhang att likställa med allmännyttiga bostadsföretag.
Tertiärlån för uppförande av flerfamiljshus har dessutom beviljats jämlikt
bestämmelserna i kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 636) angående
tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet. I denna kungörelse förekommer
icke termen allmännyttigt bostadsföretag eller motsvarande begrepp.
Enligt styrelsens uppfattning bör likväl helt eller delvis kommunägda
företag, som arbetar utan enskilt vinstsyfte och som äger fastigheter, belånade
efter författningen, få tillämpa den föreslagna regeln för inkomstberäkning
för sådana fastigheter.
Därest allmännyttigt företag äger och förvaltar icke statsbelånad fastighet,
anser styrelsen detta förhållande i och för sig icke böra utgöra hinder
för tillämpning av den föreslagna inkomstberäkningen.
Med den definition av begreppet allmännyttigt företag, som skattelagssakkunniga
infört i förslaget till anvisningar till 26 §, torde styrelsens synpunkter
bli tillgodosedda.
Avslutningsvis uttalas att de föreslagna nya bestämmelserna eliminerade
de olägenheter, som nuvarande beskattningsregler medförde. Förslaget borde
därför snarast möjligt genomföras.
Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig vara medveten om, att den föreslagna
utformningen av reglerna för beskattning av vissa bostadsfastigheter
i flera hänseenden innefattade avsteg från den nuvarande skattelagstiftningens
principer, vilket väckte betänkligheter. Länsstyrelsen ville dock
med hänsyn till det föreliggande behovet förorda, att förslaget antoges såsom
ett provisorium i avvaktan på att hithörande skattefrågor gjordes till
föremål för fortsatta undersökningar i ett större sammanhang och efter
linjer, som icke placerade de allmännyttiga bostadsföretagen i en skatteteknisk
särställning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län säger sig inte vara helt övertygad om att
skälen för en särbehandling av de allmännyttiga bostadsföretagen vore tillräckligt
bärkraftiga. Denna tvekan sammanhängde främst med att även
andra samhällsnyttiga företag utan enskilt vinstintresse kunde tänkas resa
krav på att deras särskilda förhållanden borde beaktas vid taxeringen. Å
andra sidan anknöte förslaget nära till de förenklingssträvanden rörande
inkomstbeskattning av bostäder, som innehades av villaägare eller tillhörde
bostadsföreningar och bostadsaktiebolag. Man kunde därför med visst fog
säga, att de principiella betänkligheterna borde få vika, då syftet ej vore
att på längre sikt bereda skattelättnader utan att åvägabringa en möjlig
och skälig förenkling. Länsstyrelsen funne det önskvärt, att förslaget bedömdes
mer som ett bidrag till dessa förenklingssträvanden än som ett
principiellt avsteg från en i och för sig riktig likformighetsprincip.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Holms län anser, att det vore en ur såväl
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 165.
principiella som praktiska synpunkter tillfredsställande lösning, om de
allmännyttiga bostadsföretagens beskattningsfråga kunde ordnas i nära
anknytning till de nya reglerna om beskattning av inkomst från en- och
tvåfamiljsvillor. Länsstyrelsen ville därför tillstyrka, att en lagstiftning i
ämnet genomfördes på grundval av de sakkunnigas förslag.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att de omständigheter, som
enligt de sakkunniga främst vållade svårigheter för de allmännyttiga bostadsföretagen,
även kunde föreligga för andra skattskyldiga, exempelvis
bostadsrättsföreningar. Även för bostadsrättsföreningar, som erhölle tertiärlån,
fastställde bostadsstyrelsen de årshyror, som högst finge uttagas.
De allmännyttiga bostadsföretagen kunde därför icke sägas intaga någon
ur beskattningssynpunkt missgynnad ställning i förhållande till andra
skattskyldiga. Emellertid hade de sakkunniga utarbetat en promemoria
angående beskattning av bostadsföreningar och bostadsaktiebolag samt av
deras medlemmar och delägare. Enligt detta förslag skulle beräkningen av
inkomst av annan fastighet ske efter enahanda regler som föreslagits för
allmännyttiga bostadsföretag. Man skulle då erhålla likartade taxeringsregler
för båda dessa kategorier skattskyldiga, mellan vilka ur nu ifrågavarande
synpunkter enligt länsstyrelsens uppfattning knappast funnes någon
skillnad. De starka principiella betänkligheter länsstyrelsen hyste mot
förslaget om särskilda bestämmelser rörande beräkning av inkomst av fastigheter
tillhöriga allmännyttiga bostadsföretag fölle alltså, om samtidigt
genomfördes nyssnämnda förslag om beskattning av bostadsföreningar och
bostadsaktiebolag in. in.
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag uttalar, att det vore angeläget, att
frågan om de allmännyttiga bostadsföretagens beskattning snarast löstes.
Det föreliggande förslaget syntes erbjuda en tillfredsställande lösning av
problemet. Organisationen ville därför uttrycka den förhoppningen, att det
föreliggande förslaget snabbt genomfördes.
De avstyrkande remissinstanserna anser, att förslaget inger betänkligheter
av principiell natur och att bärande skäl för en särlagstiftning beträffande
de allmännyttiga bostadsföretagen icke föreligger. Följande torde få
återgivas från de av dessa remissinstanser avgivna yttrandena.
Kammarrätten anser förslaget ingiva starka betänkligheter ur rättvisesynpunkt
och erinrar därvid om att ägare av enskilda hyresfastigheter
icke komme att inbegripas i den föreslagna författningsändringen. Kammarrätten
anför vidare.
De sakkunniga hava vidare framhållit, att de nuvarande bestämmelserna
för beskattning av annan fastighet vållade de allmännyttiga bostadsföretagen
svårigheter, beroende därpå att dessa bestämmelser icke medgåve resultatsutjämning,
medan företagens fastighetsförvaltning förutsatte, att de
år från år växlande omkostnaderna bestredes genom i huvudsak lika stora
årliga hyresinkomster. Då hyrorna icke överstege de genomsnittliga omkostnaderna,
förelåge icke någon vinstmarginal, som kunde verka såsom
Kungl. Maj.ts proposition nr 165.
15
utjämnande faktor. Ej heller hade de allmännyttiga bostadsföretagen andra
inkomster mot vilka avdrag för underskott kunde avräknas vid taxerings
åsättande. Kammarrätten bestrider icke, att nu påtalade svårigheter kunna
uppkomma för de allmännyttiga bostadsföretagen, men jämväl för enskilda
fastighetsägare torde motsvarande svårigheter föreligga. Det torde knappast
vara riktigt att vinstmarginalen för de allmännyttiga bostadsföretagen
skulle vara mindre än för övriga fastighetsägare. Snarare torde förhållandet
vara det motsatta. För övrigt lärer hyresnivån i fastigheter, tillhörande
allmännyttiga bostadsföretag, icke vara lägre än i motsvarande fastigheter
i enskild ägo. Därjämte torde tvekan knappast råda därom att de
allmännyttiga bostadsföretagen i lånehänseende intaga en gynnsammare
ställning än de enskilda bostadsföretagen. Vidare torde vinstmarginalen
även för de enskilda fastighetsägarna hava under senare år krympt så avsevärt,
att denna marginal icke heller för denna kategori kan i nämnvärd
grad tagas i anspråk i utjämnande syfte. Vad beträffar möjligheterna att
utnyttja avdrag för underskott vill kammarrätten påpeka, att det torde
finnas åtskilliga enskilda fastighetsägare, som icke hava andra inkomster
än av fastighet och således icke heller hava möjlighet att kunna tillgodogöra
sig underskottsavdrag.
Vidare framhåller kammarrätten, att förslaget i själva verket ledde till i
stort sett samma resultat som det av de sakkunniga avvisade alternativet
med en uttrycklig skattebefrielse för allmännyttiga bostadsföretag, fastän
på en omväg.
Riksskattenämnden anför hland annat följande.
---Att låta förekomsten respektive frånvaron av vinstsyfte vara
bestämmande för utformningen av reglerna om nettointäktens beräkning
har hittills varit främmande för skattelagstiftningen. I den mån en verksamhet
ansetts vara av den kvalificerat allmännyttiga natur att den ansetts
böra helt eller delvis undantagas från beskattning har detta skett genom
uttrycklig frikallelse från skattskyldighet i 53 och 54 §§ kommunalskattelagen
och 7 § förordningen om statlig inkomstskatt. I den mån så icke skett
har verksamheten fått inordnas under de allmänna beskattningsreglerna.
På flera områden av samhällslivet förekommer sålunda verksamhet, vilken
icke kan anses vara förenad med direkt vinstsyfte men som det oaktat
beskattas enligt allmänt gällande bestämmelser. En jämförelse härvidlag
erbjuder bl. a. den socialt inriktade verksamhet, som i stiftelse- eller föreningsform
är knuten till vissa större industrier för att åt de anställda tillhandahålla
bostäder eller semestervistelse till självkostnadspris.
Liknande synpunkter som de av kammarrätten och riksskattenämnden
andragna anföres av länsstyrelsen i Jönköpings län, Sveriges fastighetsägareförbund
och Sveriges industriförbund.
Industriförbundet framhåller därjämte bl. a., att föreliggande frågor tidigare
behandlats i 1951 års bostadsutrednings betänkande, vari anförts
alt de oförmånliga verkningarna av gällande regler vid beräkning av inkomst
av fastighet drabbade alla former av bostadsförvaltning. 1 betänkandet
hade starkt understrukits angelägenheten av en skyndsam utredning,
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 165.
syftande till att åstadkomma en rimligare beskattning av inkomst av flerfamiljsfastigheter,
tillhörande ägare av olika slag, främst i vad avsåge dels
storleken av avdrag för värdeminskning å byggnader dels ock möjligheten
till jämnare fördelning i beskattningshänseende av kostnaderna för
reparationer och underhåll. Skattelagssakkunnigas förslag omfattade, i motsats
till vad bostadsutrcdningen syntes ha förutsatt, allenast s. k. allmännyttiga
bostadsföretag. Övriga med dem konkurrerande bostadsföretag lämnades
utanför reformen. Den olikartade behandlingen av de enskilda och
de allmännyttiga bostadsföretagen hade genom utformningen av det föreliggande
förslaget och motiveringen för detsamma kommit till uttryck med
synnerlig pregnans. De sakkunniga hade praktiskt taget uteslutande inriktat
sig på att skapa garantier för att de av förslaget berörda skattskyldigas
skattebelastning helt skulle bortfalla eller bli den minsta möjliga. De hade
t. o. in. föreslagit att de ifrågavarande skattskyldiga skulle få välja den
bcskattningsmetod, som vore för dem lindrigast.
Överståthållarämbetet framhåller, att det gynnande i beskattningshänseende
av de allmännyttiga bostadsföretagen framför andra ägare av hyresfastigheter,
som förslaget otvivelaktigt innebure, icke vore motiverat. Därest
beskattningen av uppkommande överskott komme att vålla de allmännyttiga
bostadsföretagen svårigheter, syntes dessa böra lösas på annat sätt
än genom särlagstiftning på beskattningens område, exempelvis genom direkta
bidrag från statsverket.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund uttalar, att om förslaget enbart
bedömdes ur synpunkten av den högst avsevärda förenkling av taxeringen,
som genom dess genomförande skulle åstadkommas, förbundet vore
benäget att reservationslöst tillstyrka förslaget. Men viss tvekan måste
uppkomma om lämpligheten av att bereda vissa skattskyldiga en särställning,
som i flertalet fall komme att medföra skattebefrielse.
Förslaget om valrätt mellan schablon metod och nuvarande
metod för inkomstberäkningen har berörts i ett flertal
remissyttranden.
Bostadsstyrelsen framhåller, att det av skäl, som de sakkunniga anfört,
vore nödvändigt med den föreslagna valfriheten.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att de sakkunnigas förslag, att
den schablonmässiga inkomstberäkningen skulle tillämpas icke för företaget
såsom sådant utan för viss eller vissa av dettas fastigheter, stode bäst
i överensstämmelse med de olika författningarna om statliga bostadslån.
Intet hindrade nämligen, att ett allmännyttigt bostadsföretag ägde såväl
sådana fastigheter, för vilkas uppförande tillämpats de för allmännyttiga
bostadsföretag förmånligare lånebestämmelserna, som ock andra fastigheter.
Riksskattenämnden påpekar i avseende å den föreslagna valrätten mellan
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 165.
IT
olika metoder för inkomstberäkningen, att ett dubbelt redovisningssystem
icke överensstämde med de aktuella förenklingssträvandena utan tvärtom
vore ur taxeringssynpunkt olägligt.
överståthållarämbetet anser, att den eftersträvade enkelheten i förfarandet
bleve illusorisk, om valrätt mellan olika metoder för inkomstredovisningen
medgåves. Därjämte erinrar ämbetet om att ett allmännyttigt bostadsföretags
fastigheter i regel utgjorde en förvärvskälla, varför inkomsten
av företagets fastigheter hörde redovisas såsom härflutna ur en förvärvskälla.
Under sådana omständigheter borde rimligtvis icke olika beräkningsmetoder
användas för de olika fastigheterna i förvärvskällan, övervägande
skäl talade sålunda för att schablonberäkning skulle ske för ett
företags samtliga fastigheter.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att den föreslagna valrätten vore
stötande ur likformighetssynpunkt. Länsstyrelsen ville därför föreslå, att
en schablonmetod lagfästes, om det kunde utredas, att flertalet allmännyttiga
bostadsföretag enbart dreve sådan verksamhet, att det vore praktiskt
möjligt att tillämpa schablonmetoden.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det mindre lämpligt, att
företagen tillerkändes valrätt mellan taxering enligt gällande grunder och
taxering enligt schablon. De fall, då valrätt vore tillåten mellan olika metoder
för inkomstberäkningen, manade icke till efterföljd.
Förslaget att företag, som begärt schablonberäkning
för viss fastighet, icke bör få återgå till vanlig inkomstberäkning
har föranlett erinringar från Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag, som anser, att företagen borde medgivas möjlighet att
återgå till nuvarande bestämmelser, då det kunde tänkas att schablonmetoden
efter ett visst antal år kunde framstå som ogynnsam.
Frågan om taxeringsvärdet som grund för den föreslagna
schablonmässiga inkomstberäkningen beröres i
en del remissyttranden.
Bosladsstyrelsen anser det mycket angeläget, att taxeringsvärdena avvägdes
rättvist, så att även värdeminskning, som hänförde sig till fastighetens
ålder och förslitning, beaktades.
Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker vad de sakkunniga framhållit
beträffande önskemålen om en förbättrad fastighetstaxering. För att
vinna detta mål ansåge länsstyrelsen, att nuvarande fastighetstaxeringsregler
snarast borde överses. Det vore framför allt nödvändigt, att kommunerna
i högre grad medverkade vid fastighetstaxeringsarbetet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län säger sig i likhet med de sakkunniga
vilja understryka angelägenheten av att man i förarbetena till
nästa fastighetstaxering ägnade större uppmärksamhet åt frågan om lämp
2
Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. nr 165.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 165.
liga grunder för åsättande av taxeringsvärden å annan fastighet än vad
hittills brukat ske och att man därvid även räknade med de allmännyttiga
bostadsföretagens fastigheter.
I fråga om utformningen i övrigt av de sakkunnigas
förslag ifrågasätter länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön om icke
inkomstberäkningen borde ske på samma sätt som för en- och tvåfamiljsfastigheter.
Länsstyrelsen tillägger, att om inkomsten beräknades på samma
sätt som för villafastigheterna uppstode i flera fall underskott, som kunde
utnyttjas genom att avdragas från inkomst av rörelse (exempelvis tvättinrättning)
eller kapital. Tomträttsavgäld kunde då likställas med ränta
och behövde icke kapitaliseras.
Beträffande frågan om fördelningen av gäld och gäldränta
mellan ett företags skattepliktiga och icke
skattepliktiga fastigheter anför länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus lön följande.
De fastigheter, varom här är fråga, redovisas stundom helt eller delvis
såsom skattefria. Enligt kammarrättens utslag den 16 december 1944 har
exempelvis pensionärshem ansetts skattepliktigt till allenast viss mindre
del av totala värdet. Enligt 54 § 1 stycket d) i kommunalskattelagen och 7 §
1 stycket g) i förordningen om statlig inkomstskatt frikallas företag från
skattskyldighet för inkomst av fastighet genom dess begagnande för ändamål,
som avses i 5 § 1 mom. kommunalskattelagen. Härav torde följa,
att inkomster och utgifter, belöpande å den skattefria delen, helt böra uteslutas
vid beräkning av föi''etagets till statlig inkomstskatt skattepliktiga
inkomst. Därest en schablontaxering genomföres, torde företagets i fastigheten
nedlagda gäld samt den härå belöpande gäldräntan få bestämmas genom
att hela gälden respektive hela gäldräntan fördelas mellan den skattepliktiga
och den skattefria delen i förhållande till storleken av det taxeringsvärde,
som redovisas i den skattepliktiga respektive den skattefria längden.
Frågan om kapitalisering av tomträttsavgäld har berörts
av överståthållarämbetet, som anser att bestämmelserna borde kompletteras
med anvisningar om hur sådan kapitalisering skulle ske. Kapitalvärdet av
förpliktelse att utgiva tomträttsavgäld syntes i intet fall böra få beräknas
till högre belopp än fastighetens taxerade markvärde.
Frågan om beräkning av realisationsvinst beröres endast
av överståthållarämbetet, som framhåller att föreskrifter därom vore erforderliga.
Mot den föreslagna definitionen av de allmännyttiga
bostadsföretagen har erinringar riktats i några remissyttranden.
Kammarrätten påpekar, att uttrycken »utan enskilt vinstsyfte» och »un
-
Kungl. Maj.ts proposition, nr 165.
19
der samverkan med» kunde vålla tolkningssvarigheter vid rättstillämpningen.
Det borde övervägas om icke ett registreringsförfarande borde införas,
som möjliggjorde en enhetlig prövning av uppfyllandet av villkoren och
befriade taxeringsmyndigheterna från att in casu verkställa sådan prövning.
Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Västmanlands län, som
anser att den lånebeviljande myndigheten borde åläggas att underrätta
taxeringsmyndigheterna om vilka företag, som erkänts såsom allmännyttiga,
ävensom vilka fastigheter erkännandet avsåge.
Riksskattenämnden framhåller, att den föreslagna definitionen av allmännyttigt
bostadsföretag i anvisningarna till 26 § kommunalskattelagen
syntes omfatta även vissa bostadsföretag av äldre typ, som icke blivit erkända
enligt de i promemorian angivna författningarna. I dessa fall kunde
vissa svårigheter uppkomma, då det gällde att avgöra, om företaget skulle
i förevarande hänseende anses som allmännyttigt eller ej.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att eftersom länsstyrelsen
avvisade tanken på att företagen skulle tillerkännas rätt att välja mellan
schablonmässig taxering och vanlig inkomstberäkning, länsstyrelsen ville
föreslå, att den nya lydelsen av anvisningarna endast skulle tillämpas å
sådana bostadsföretag, vilka av staten blivit erkända såsom allmännyttiga
bostadsföretag.
Sveriges fastighetsägareförbund vänder sig mot att begreppet »allmännyttiga
bostadsföretag» införes i lagstiftningen för nu avsedda företag och
uttalar som sin åsikt, att varje inom ramen för vår rättsordning bedriven
ekonomisk verksamhet vore av allmännyttig karaktär.
Departementschefen.
Det av de sakkunniga framlagda förslaget om en förenklad metod för den
skattemässiga beräkningen av inkomst av fastigheter, tillhöriga allmännyttigt
bostadsföretag, ansluter sig till den vid 1953 års riksdag genomförda
schablonberäkningen av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter och till
den av 1954 års riksdag nyligen beslutade, i proposition nr 37 föreslagna
inkomstberäkningen för fastigheter, som tillhör bostadsföreningar och bostadsaktiebolag.
Motivet för en schablonmetod beträffande villafastigheter
samt bostadsföreningars och bostadsaktiebolags fastigheter var angelägenheten
av att ernå en synnerligen önskvärd förenkling av deklarations- och
taxeringsförfarandet i dessa hänseenden. Den valda metoden för åstadkommande
av denna förenkling framstod såsom naturlig mot bakgrunden av
det förhållandet, att villafastigheter samt bostadsföreningars och bostadsaktiebolags
fastigheter regelmässigt icke innehaves i vinstsyfte; syftet med
innehavet är att tillgodose ägarens respektive medlemmens eller delägarens
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 165.
bostadsbehov. Berättigade invändningar kan med hänsyn härtill knappast
riktas mot en bestämmelse som innebär att man nöjer sig med en beskattning
av en rimligt beräknad ränta på det egna kapitalet i fastigheten.
Även när fråga är om allmännyttiga bostadsföretag gäller, att de av dessa
företag ägda fastigheterna inte innehaves i vinstsyfte; detta innehav är
betingat av önskemålet att bidraga till tillgodoseendet av ett föreliggande
bostadsbehov. Sett på längre sikt lämnar ett allmännyttigt bostadsföretags
hyresintäkter icke heller större överskott än som erfordras för att täcka
egentliga kostnader, däri inberäknat ränta på investerat kapital. Det kan
med hänsyn härtill framstå såsom naturligt även i detta fall med en schablonmetod
för inkomstberäkningen av nyss angivet slag.
Rent principiellt föreligger icke hinder för kommun att direkt äga ifrågavarande
fastigheter. För sådant fall uppkommer överhuvud icke något
beskattningsproblem. Kommun är nämligen frikallad från skyldighet att
erlägga statlig inkomstskatt; detsamma gäller visserligen icke i fråga om
kommunal inkomstskatt, men med hänsyn till det s. k. procentavdraget
skulle någon inkomst att kommunalt beskatta likväl icke ha framkommit.
Av organisatoriska och liknande skäl har det emellertid befunnits mer
ändamålsenligt att konstruera de allmännyttiga bostadsföretagen såsom
fristående juridiska personer. Detta har i och för sig icke skett i syfte att
nå någon yttre form av likställighet med vissa enskilda fastighetsägare.
Vad i det föregående anförts utvisar enligt min mening att goda skäl
kan anföras för ett utsträckande av schablonmetoden jämväl till de allmännyttiga
bostadsföretagen om och i den mån detta med hänsyn till övriga
föreliggande omständigheter framstar sasom önskvärt. I de remissyttranden,
där principiella invändningar riktats mot de sakkunnigas förslag, synes
mig de i det föregående återgivna synpunkterna icke ha tillräckligt beaktats.
Jag vill i detta sammanhang även erinra om länsstyrelsens i Västmanlands
län uttalande att om det i proposition nr 37/1954 upptagna förslaget
om beskattning av bostadsföreningar och bostadsaktiebolag godtages, man —
därest även de sakkunnigas nu ifrågavarande förslag genomföres — skulle
erhålla likartade taxeringsregler för båda dessa kategorier skattskyldiga,
mellan vilka ur nu förevarande synpunkter enligt länsstyrelsens mening
knappast fanns någon skillnad. Länsstyrelsen tillägger, att i ett sådant läge
länsstyrelsens starka principiella invändningar mot förslaget bortföll. —
Nyssnämnda proposition har, som framgår av vad förut sagts, nyligen antagits
av riksdagen.
De sakkunnigas förslag innebär alltså, att de nuvarande beskattningsreglerna
utbytes mot bestämmelser om en viss beskattning av det egna kapitalet.
Förutom en i och för sig önskvärd förenkling av taxeringsförfarandet
undanröjes med förslaget vissa verkningar av nu gällande beskattningsreglei,
som för de allmännyttiga bostadsföretagens vidkommande måste anses
stötande. Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår, att hyrorna
Kungl. Maj.ts proposition nr 165.
21
i dessa företags fastigheter är så bestämda, att de skall täcka en låneamortering,
som är större än vid taxeringen medgivna värdeminskningsavdrag
på byggnader, samt att i hyrorna skall inräknas ersättning för underhållskostnader
oaktat dessa kostnader ojämnt fördelar sig i tiden. Härav följer
att beskattning sker vissa år av en vinst som sedd på längre sikt icke finnes
och att andra år underskott uppkommer, som — då de allmännyttiga bostadsföretagen
regelmässigt icke har annan inkomst mot vilken underskotten
kan avräknas — ej kan skattemässigt utnyttjas. Det är visserligen riktigt
att, som i några remissyttranden påpekats, delvis likartade beskattningsproblem
kan uppkomma jämväl för andra fastighetsägare. Att för alla
fastighetsägare införa bestämmelser av det slag, som nu ifrågasatts för de
allmännyttiga bostadsföretagen, kan emellertid i allt fall icke för närvarande
ifrågakomma. Den grundläggande förutsättningen, frånvaron av vinstsyfte,
är nämligen icke förhanden. En generellt avfattad bestämmelse eller,
alternativt, rätt att skattefritt upplägga reparationsfonder och därmed jämförbara
möjligheter till vinstreglerande dispositioner skulle kräva en omfattande
utredning rörande inkomstbegreppets utformning, vilken utredning
f. ö. knappast skulle kunna begränsas till förvärvskällan annan fastighet
utan i så fall borde avse en vida mer omfattande del av beskattningsområdet.
Den omständigheten att delvis likartade beskattningsproblem kan föreligga
för andra fastighetsägare utgör alltså enligt min mening icke något
bärande skäl mot det framlagda förslagets genomförande. Förutom den avgörande
omständigheten att de teoretiska förutsättningarna föreligger för
att beträffande allmännyttiga bostadsföretag övergå till en beskattning även
beräknad ränta på det egna kapitalet, bör nämligen även observeras att
det nuvarande beskattningslägct är särskilt besvärande för dessa företag,
vilka — enligt vad förut framhållits — i avseende å amorteringsskyldighet
in. m. är i huvudsak bundna till givna föreskrifter.
Jag får alltså uttala min principiella anslutning till de sakkunnigas förslag.
Det framgår av vad förut återgivits, att nuvarande beskattningsregler
medför för de allmännyttiga bostadsföretagens'' vidkommande speciella besvärligheter
främst under de första åren. Då är reparationsbehoven regelmässigt
relativt obetydliga samtidigt som amorteringen av skulden är
störst. Längre fram ökar reparationsbehoven samtidigt som amorteringsbeloppen
minskar. Det skulle knappast vara acceptabelt att för företag,
som vid tiden för eventuella nya reglers ikraftträdande innehaft sina fastigheter
så lång lid att de redan drabbats av de nuvarande reglernas nackdelar,
skulle tvingas övergå från regler, som är i detta läge för dem gynnsamma,
till bestämmelser som medför en hårdare beskattning.
De sakkunniga har velat lösa detta problem genom att ge företagen rätt
att själva avgöra om de nya eller gamla reglerna skulle i det särskilda fallet
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 165.
tillämpas; valrätten skulle även innebära rätt att övergå till de nya reglerna
allenast beträffande viss eller vissa fastigheter. Om de nya reglerna tilllämpats
ett år för eu fastighet, skulle de emellertid tillämpas även framgent
för denna fastighet.
Häremot har åtskilliga invändningar riktats. Flera myndigheter har påtalat
det mindre lämpliga i den föreslagna valrätten för de skattskyldiga
mellan olika beskattningsalternativ. Denna valrätt anses icke stå i överensstämmelse
med förenklingssträvandena utan skulle tvärtom vara ur
taxeringssynpunkt oläglig. Vidare anses förslaget knappast förenligt med bestämmelserna
att ett företags fastigheter merendels är hänförliga till en
och samma förvärvskälla.
Företrädare för de allmännyttiga bostadsföretagen har å sin sida krävt
ett utsträckande av valrätten, nämligen på så sätt att företagen efter ett
antal år, då detta visade sig förmånligare, skulle äga återgå från schablonmetoden
till nuvarande regler.
Enligt min mening kan icke ifrågakomma att tillgodose det sist angivna
önskemålet. Schablonmetoden är försvarlig och riktig endast om den fortvarande
användes; detta ligger i metodens natur. Det skulle därjämte skapa
en avsevärd förvirring i taxeringshänseende om ett alternerande mellan
metoderna vore medgivet.
Den kritik som vissa myndigheter riktat mot den av de sakkunniga förordade
valrätten anser jag emellertid i huvudsak riktig.
Då, som jag nyss framhöll, det icke gärna kan ifrågakomma att påtvinga
schablonmetoden företag, som är mera betjänta av att få bibehållas vid nuvarande
beskattningsregler, måste lösningen sökas efter en annan linje
än den de sakkunniga förordat. Schablonmetoden bör göras obligatorisk men
endast för de allmännyttiga bostadsföretag, beträffande vilka det kan förutses
att metoden icke i dagens läge innebär en skatteskärpning. Och för dessa
företag bör schablonmetoden gälla för samtliga fastigheter och under hela
tiden för fastighetsinnehavet. De företag, beträffande vilka schablonmetoden
bör gälla, kan antagas vara de om vilka man vet att de uteslutande
eller så gott som uteslutande har ett yngre bostadsbestånd. En relativt tillfredsställande
reglering torde uppnås, om man anknyter till företag, som
bildats den 1 juli 1945 eller senare och som erkänts såsom allmännyttiga
bostadsföretag. Fråga skulle då främst bli om sådana efter den 30 juni 1945
bildade företag, som erkänts såsom allmännyttiga bostadsföretag jämlikt
1935 års kungörelse om lån och bidrag av statsmedel för beredande av
hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer och 1939 års kungörelse
om statsbidrag till anordnande av pensionärshem eller som erhållit
statligt lån enligt 1946 och senare års kungörelser om tertiärlån och tillläggslån
för flerfamiljshus. Anknytningen till tidpunkten den 1 juli 1945
framstår som motiverad med hänsyn till att 1946 års nyssnämnda kungörelse
trädde i kraft den 1 juli 1946 och att åtskilliga företag bildades under tiden
Kungl. Maj.ts proposition nr 165.
23
dessförinnan just i syfte att erhålla lån enligt denna kungörelse. Med denna
gränsdragning synes även bli beaktat, att de nya bestämmelserna icke blir
tillämpliga på företag med sådant äldre fastighetsbestånd att en fortsatt
tillämpning av nu gällande regler vore för dessa företag mera önskvärd och
riktig.
En lagstiftning utformad i enlighet med vad nyss anförts medför att utanför
de nya bestämmelsernas tillämpningsområde faller även sådana tidigare
bildade företag, som har ett obetydligt bestånd av äldre fastigheter men ett
betydande antal yngre fastigheter. Även dessa företag skulle vara betjänta
av de nya reglerna och skulle följaktligen med visst fog kunna kräva en
tillämpning av dessa. Likväl torde icke kunna ifrågakomma att i förevarande
sammanhang tillgodose ett sådant önskemål. Då — det framgår av vad förut
sagts -— det icke vore rimligt att till nackdel för sådana tidigare bildade
äldre företag, vars dominerande fastighetsinnehav utgöres av äldre fastigheter,
låta de nya reglerna gälla samtliga allmännyttiga bostadsföretag, kan
nyssnämnda önskemål icke tillgodoses på annat sätt än genom en föreskrift,
varigenom de nya reglerna gjordes tillämpliga på företag, vars fastigheter
till huvudsaklig del uppförts efter en viss angiven tidpunkt.
Mot en sådan »huvudsaklighetslinje» kan emellertid riktas åtskilliga
invändningar. Till en början är synnerligen svårt att finna en ur olika
synpunkter acceptabel utformning av en dylik regel. Att låta det avgörande
vara om flertalet hus byggts före eller efter en viss dag är — med hänsyn
till att dessa byggnader kan till sin storlek avsevärt variera — uppenbart
icke godtagbart. Detsamma skulle gälla om man anknöt till det före eller
efter viss dag investerade kapitalet i olika fastigheter; en avsevärd variation
i byggnadskostnaderna under olika tider utesluter denna möjlighet. Att
ålägga taxeringsmyndigheterna att för de nya reglernas eventuella tillämpning
årligen undersöka antalet lägenheter i eller volymen av fastigheter
utav äldre respektive yngre datum måste även inge starka betänkligheter
och på ett uppenbart sätt strida mot de förenklingssträvanden, som på hithörande
områden varit avgörande för senare års lagstiftning.
En sådan tänkt »huvudsaklighetslinje» i lagstiftningen skulle vidare kunna
medföra alt ett företag vissa år skulle beskattas på ett sätt och andra
år på ett annat sätt. Den skulle också kunna leda till att ett företag vid
en framtida tidpunkt — sedan det helt övervägande antalet fastigheter innehafts
så lång tid att det vore mot företagets eget intresse att bli beskattat
enligt schablonmetoden — genom ett ytterligare fastighetsförvärv skulle
beträffande samtliga fastigheter tvingas in under de nya reglerna.
Det sagda utvisar, att avgörande skäl talar mot cn annan utformning av
bestämmelserna än den som jag i det föregående förordat. Men jag vill tilllägga,
att en lagstiftning i enlighet med mitt förslag bör i viss mån betraktas
som ett provisorium. Det kan nämligen icke anses rationellt och ur samhällets
synpunkt önskvärt att vissa allmännyttiga bostadsföretag alltjämt
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 165.
skall beskattas för en vinst, som i själva verket icke finns. Enligt min mening
bör lösningen, sedd på längre sikt, av detta problem sökas efter eu
helt annan linje.
Anledningen till att förevarande beskattningsproblem överhuvud uppkommit
är mindre att tillskriva brister i skattelagstiftningen och mer det förhållandet
att reglerna för statliga lån och bidrag till bostadsbyggandet erhållit
den utformning som skett. För att komma i åtnjutande av sådana
lån och bidrag har kommunerna fått tillskapa särskilda bolag, föreningar
eller stiftelser av samma typ och därigenom med samma ställning i beskattningshänseende
som enskilda företag, vilkas fastighetsförvaltande verksamhet
drives i vinstsyfte och för vilkas vidkommande nu gällande skatteregler
föreskrivits. De allmännyttiga bostadsföretagen har försatts i sin nuvarande
belägenhet utan att konsekvenser av nu antytt slag beaktats. Det synes mig
därför påkallat att taga under övervägande hela den rättsliga konstruktionen
av dessa företag. Skulle man på denna väg komma fram till en ny ordning,
tillskapas även helt andra förutsättningar för en tillfredsställande lösning
av beskattningsfrågan. Det spörsmål, som jag nu senast berört, kräver självfallet
en närmare utredning och faller för övrigt i första hand icke inom
finansdepartementets ämnesområde.
Godtages det förslag till ändrade beskattningsregler för vissa allmännyttiga
bostadsföretag, som jag i det föregående förordat, bör schablonmetoden
gälla icke blott de fastigheter, som företaget uppfört med statliga lån,
utan alla av företaget ägda fastigheter av annan fastighets natur, även exempelvis
villafastigheter. Med hänsyn till att samtliga företagets fastigheter
kan i skattelagarnas mening utgöra en förvärvskälla är det nyss sagda närmast
en förutsättning för lagstiftningens genomförande och därjämte i hög
grad ägnat att förenkla deklarations- och taxeringsarbetet.
Vid utformningen av sitt förslag till schablonmässig inkomstberäkning
bär de sakkunniga använt det vid föregående års riksdag antagna systemet
för beskattning av villafastigheter som mönster. Detta innebär i princip,
att inkomsten beräknas till tre procent av ägarens eget kapital i fastigheten.
Av tekniska skäl skall emellertid i fråga om villafastigheterna ränteberäkningen
ske på så sätt, att som intäkt upptages tre procent av fastighetens
taxeringsvärde, varifrån avdrag medges för ränteutgifter för i fastigheten
nedlagt kapital. Beträffande de allmännyttiga bostadsföretagen har
de sakkunniga emellertid föreslagit, att inkomstberäkningen skall hänföra
sig direkt till det egna kapitalet, d. v. s. till skillnaden mellan taxeringsvärdet
och det lånade, i fastigheten nedlagda kapitalet. Som motivering för
denna beräkningsmetod har de sakkunniga anfört, att det beträffande de
allmännyttiga bostadsföretagen icke uppkommer samma räntefördelningsproblem
som beträffande villafastigheterna.
Häremot har erinringar anförts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, som föreslagit att schablonberäkningen beträffande ifrågavarande fas
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 165.
25
tiglieter skulle utformas på samma sätt som för villafastigheterna. Därvid
skulle företagen beredas möjlighet till avdrag för underskott, som kunde utnyttjas
exempelvis mot inkomst av rörelse och kapital. Vidare kunde tomträttsavgäld
i sådant fall likställas med ränta och behövde icke kapitaliseras.
I samband med den inledningsvis lämnade redogörelsen för de allmännyttiga
bostadsföretagen har påpekats, att räntan å de statliga lånen varierar
mellan 3 och 3,5 procent, och att medelräntan obetydligt överstiger 3
procent. Med hänsyn till den ringa differensen i räntesatserna föreligger
enligt min mening icke någon anledning att frångå de sakkunnigas förslag,
att inkomstberäkningen skall hänföra sig direkt till det egna kapitalet. Som
intäkt av det allmännyttiga bostadsföretagets fastighet bör alltså upptagas
tre procent av skillnaden mellan taxeringsvärde och lån. Härom bör stadgas i
24 § kommunalskattelagen. Att vid denna beräkning medtaga kapitalvärdet
av tomträttsavgäld som skuld skulle komplicera förfarandet. Ett materiellt
tillfredsställande resultat uppnås med den praktiskt lättillämpliga regeln
att erlagd dylik avgäld får avdragas som omkostnad. Detta får stadgas i
25 § nyssnämnda lag, där tillika bör utsägas att sådan eller liknande avgäld
utgör den enda avdragsgilla omkostnaden.
Därest det lånade, i fastigheten nedlagda kapitalet överstiger taxeringsvärdet,
bör — såsom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrat gentemot
vad de sakkunniga härutinnan anfört -— underskott anses uppkomma,
som enligt vanliga regler må avdragas såsom allmänt avdrag. Anledning
att i detta hänseende behandla ifrågavarande företag annorlunda än t. ex.
villafastigheter och bostadsrättsföreningars fastigheter föreligger nämligen
enligt min mening icke. Ett stadgande i ämnet blir erforderligt och bör
upptagas under 46 § 1 mom. kommunalskattelagen. Motsvarande bör självfallet
gälla även vid taxeringen till statlig inkomstskatt. Någon ändring i
förordningen om sådan skatt synes emellertid icke erforderlig.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har även påpekat, att ett allmännyttigt
bostadsföretag tillhörig fastighet i vissa fall redovisades delvis
såsom skattefri samt att vid en schablonberäkning borde bortses från den
del av gälden, som vid en fördelning på grundval av taxeringsvärdena komme
att belöpa på den skattefria delen av fastigheten. Vad länsstyrelsen sålunda
anfört synes riktigt. En sådan tillämpning torde även följa av de föreslagna
bestämmelserna utan att detta uttryckligen behöver anges.
I regel torde allmännyttiga bostadsföretag icke avyttra sina fastigheter.
Om detta undantagsvis skulle förekomma, föreslår de sakkunniga, att uppkommen
realisationsvinst skall beräknas enligt vanliga regler. Eftersom avdrag
för kostnader för utförda reparations- och underhållsarbeten å fastigheten
icke medges vid inkomstberäkning enligt schablonmetod, bör i likhet
med vad som gäller vid beräkning av realisationsvinst vid försäljning av enoch
tvåfamilj sfastigheter samt bostadsrättsföreningars fastigheter avdrag
medges för underhållskostnader, i den mån fastigheten på grund därav
Bibana till riksdagens protokoll f.954. / samt. nr 165.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 165.
befinner sig i bättre skick vid avyttringen än vid förvärvet. Jag föreslår därför,
att en bestämmelse härom införes i anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen.
Sveriges fastighetsägareförbund har riktat erinringar mot att begreppet
»allmännyttiga bostadsföretag» införes i skattelagstiftningen och i stället
föreslagit att de med förslaget avsedda bostadsföretagen skulle benämnas
»av det allmänna förvaltade bostadsföretag». Beteckningen allmännyttiga
bostadsföretag finns emellertid redan införd i författningarna om statliga
lån för bostadsbyggande. Något skäl för att icke använda denna tekniska
term jämväl i förevarande sammanhang kan jag ej finna föreligga.
Vissa erinringar har framförts mot den av de sakkunniga föreslagna definitionen
å de allmännyttiga bostadsföretagen, vilken ansetts kunna vålla
tolkningssvårigheter. Med beaktande av dessa påpekanden och även andra
skäl bör enligt min mening bestämmelserna erhålla en annan utformning
än de sakkunniga föreslagit. Schablonmetoden bör förklaras gälla de efter
den 30 juni 1945 bildade företag, som erkänts såsom allmännyttiga
bostadsföretag. Någon definition av begreppet allmännyttiga bostadsföretag
blir då ej erforderlig utan de skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna har
att hålla sig till om företaget vunnit sådant erkännande. Det skulle självfallet
vara mindre lämpligt att ålägga taxeringsmyndigheterna pröva om
ett företag jämlikt vissa angivna förutsättningar kunde anses som allmännyttigt
bostadsföretag eller ej och därvid till äventyrs stanna i annan mening
än bostadsstyrelsen.
I vederbörligt deklarationsformulär bör erinran lämnas om att företag,
varom nu är fråga, har att uppge när det bildats och om det erkänts såsom
allmännyttigt bostadsföretag. Någon ändring i taxeringsförordningen är för
den skull icke erforderlig.
Jag får slutligen föreslå, att de av mig i det föregående förordade bestämmelserna
göres tillämpliga från och med 1955 års taxering.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).
Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Otto Winther.
Kungl. Maj.ts proposition nr 165.
27
Bihang.
1950 års skattelagssakkunnigas förslag
till
lag om ändring i koinniunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas att 26 § kommunalskattelagen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till nämnda
paragraf skola fogas anvisningar av lydelse som i det följande angives.
26 §.
1 mom. Vad som återstår av intäkt av annan fastighet, sedan avdrag enligt
25 § gjorts, utgör, där ej annat föranledes av vad i 2 mom. stadgas,
nettointäkt av annan fastighet.
2 mom. Beträffande allmännyttigt bostadsföretag må, efter därom av företaget
hos beskattningsnämnd framställt yrkande, nettointäkten av företaget
tillhörig annan fastighet, som helt eller till huvudsaklig del nyttjas
för företagets syfte, upptagas till tre procent av det belopp, varmed fastighetens
taxeringsvärde året näst före taxeringsåret överstiger företagets lånade,
i fastigheten nedlagda kapital. Finnes ej taxeringsvärde åsatt för året
näst före taxeringsåret, beräknas nettointäkten på grundval av fastighetens
värde, uppskattat enligt de grunder, som gällt för åsättande av taxeringsvärde
för året näst före taxeringsåret.
3 mom. Sedan från nettointäkten av annan fastighet avdrag gjorts i enlighet
med bestämmelserna i 45 §, utgör vad som därefter återstår inkomst
av annan fastighet.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 26 §.
Med allmännyttigt bostadsföretag förstås bolag, förening eller stiftelse,
som genom upplåtelse av hyreslägenheter verkar för främjande av bostadsförsörjningen
samt arbetar utan enskilt vinstsyfte och under samverkan
med vederbörande kommun, municipalsamhälle eller köping.
Har allmännyttigt bostadsföretags nettointäkt för visst beskattningsår
beräknats enligt 26 § 2 mom., skall beräkning på sådant sätt jämväl i fortsättningen
ske beträffande fastighet, som beräkningen avsett, så länge företaget
är att anse såsom allmännyttigt bostadsföretag och fastigheten nyttjas
för företagets syfte.
Vid beräkning av nettointäkt enligt 26 § 2 mom. skall lånat, i fastighet
nedlagt kapital, vilket under beskattningsåret undergått förändring,
upptagas till det belopp, vartill detsamma under beskattningsåret genomsnittligt
uppgått. Med lånat, i fastigheten nedlagt kapital likställes kapitalvärdet
av förpliktelse att utgiva tomträttsavgäld eller liknande avgäld.
Vid beräkning av nettointäkt på sätt som nyss sagts skall underskott icke
anses uppkomma.
l Senaste lydelse av 26 § se 1953: 400.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BevU 1954:56 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten